Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt till fiske, m. m

1950-01-13 · 237 sidor, varav 225 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 225 av 237 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:60, Med förslag till lag om rätt till fiske, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

1

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt till fiske, m. mgiven Drottningholms slott den

13 januari 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden;

3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet; samt

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;
dels

enligt § 77 regeringsformen att godkänna härvid fogat förslag till förordning

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och

holmar m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget till ny lag om rätt till fiske bygger, liksom gällande lag i samma

ämne, på den grundsatsen att fisket i öppna havet samt i de yttre

skärgårdsområdena och vissa delar av våra största sjöar skall vara fritt

för envar, medan det i övrigt principiellt skall vara förbehållet strandägarna.

Genom särskild proposition denna dag har framlagts ett förslag till lag

om gräns mot allmänt vattenområde, vari meddelas bestämmelser om utsträckningen

av fastigheternas ägovälden i havet och de stora insjöarna.

1 detta förslag har allt vatten som skall ingå i fastigheterna betecknats så
1

Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 60.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

som enskilt vatten, medan de vattenområden som ej skola omfattas av enskild

äganderätt benämnts allmänt vatten. Förslaget innebär att allmänt

vatten skall finnas, förutom i havet, jämväl i de öppna delarna av Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid gränsdragningen mellan

allmänt och enskilt vatten har särskild hänsyn tagits till fiskeintressena.

På grund därav har i förevarande lagförslag nyss åsyftade uppdelning i

olika fiskerättsliga zoner kunnat ske på det sättet att fisket förklarats skola

vara fritt i allmänt vatten men i princip tillhöra jordägaren i enskilt vatten.

Markägarnas ensamrätt till fiske i vattnet närmast stränderna och i det

inre av skärgårdarna är redan för närvarande begränsad genom åtskilliga

lokala undantagsstadganden. Vid västkusten avser den sålunda i huvudsak

endast fiske med fast redskap, medan annat fiske står öppet för varje

svensk medborgare. Dessa undantagsstadganden ha bibehållits i förslaget

och därjämte föreslås ytterligare bestämmelser i samma riktning. De innebära

bl. a. att större rörelsefrihet skall beredas strömmingsfisket i Östersjön

samt annat fiske med rörliga redskap vid Blekingekusten. Hummerfisket

skall frigivas i de delar av Bohuslän, där det nu är förbehållet strandägarna.

Dessutom må nämnas att frifiske i viss utsträckning skall vara

tillåtet även i de enskilda delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön

samt i de öppna fjärdarna i mitten av Mälaren.

I den mån den nya lagstiftningen medför intrång i bestående enskild

fiskerätt, avses gottgörelse härför skola lämnas av statsmedel.

I fråga om fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för två eller flera

fastigheter föreslås något ökad möjlighet för domstol att på begäran meddela

föreskrifter om den ordning, vari delägarna må nyttja fisket. Ett av

fiskerättskommittén framlagt mera långtgående förslag om sammanförande

av fiskevatten till s. k. fiskevårdsområden har ansetts kräva ytterligare

utredning. I avbidan på dylik utredning avses gällande lag om gemensamhetsfiske

skola kvarstå.

Vidare föreslås regler om rätt för fiskande att, när det erfordras för fiskets

utövande, begagna annans strand för uppdragning av redskap eller

båt m. m. samt skärpta bestämmelser till skydd för vandringsfiskens gång

i vattendrag och sund (s. k. fiskådra).

Slutligen innehåller lagförslaget stadganden om rätt för myndighet att

ingripa, om någon i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt

fiske genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom att låta

fisket ligga outnyttjat.

Den ändring som föreslås i jorddelningslagen har till syfte att förebygga

att oskiftat fiske genom avstyckning uppdelas i alltför många andelar. Förslaget

om ändring i expropriationslagen avser att bereda möjlighet till expropriation

för att tillgodose yrkesfiskarnas behov av mark för uppförande

av bryggor, bodar och andra dylika anläggningar. Övriga författningsförslag

ha betingats av formella skäl.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

3

Förslag

till

Lag

om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

Om fiske i allmänt vatten.

1 §■

I vatten, som enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt

vatten, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. Fast redskap

må, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas i allmänt vatten endast

efter tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer.

Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm

försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes

vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än två

dygn i följd.

2 §•

Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare

av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet

sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna

ske utan men för annan fiskande.

3 §•

Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) må

innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets tillstånd sträcka

fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej

på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan

för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö eller holme av minst

etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin

fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild

grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning.

4 §.

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i allmänt vatten endast

efter tillstånd av Konungen. Är han innehavare av enskild fiskerätt,

skall han dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast

redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborgare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Om fiske i enskilt vatten.

5 §•

I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast

av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning

eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

6 §.

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs

och Uppsala län må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske

efter strömming och skarpsill med notar ävensom med skötar och sillnät,

vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

7 §•

Vid kusten av Stockholms län må varje svensk medborgare i enskilt vatten

som har större djup än sex meter bedriva fiske efter strömming och

skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap.

8 §•

Vid kusten av Södermanlands och Östergötlands län samt av Kalmar län

norr om Kråkelund må varje svensk medborgare bedriva fiske efter strömming

och skarpsill med skötar och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga

redskap, i sådant enskilt vatten som har större djup än sex meter och

är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fastlandet

eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd;

dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet innehavaren av den

enskilda fiskerätten inom följande områden:

Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innanför

räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av Lilla

Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sundens

smalaste ställen;

Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är

smalast;

Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö—

fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste udden

av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe på

fastlandet; ävensom

Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av

Gränsölandet rätt åt söder.

9 §•

Vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns

östra kust (norr om Torhamnsudde) må varje svensk medborgare i enskilt

vatten bedriva fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 5

och sillnät, vilka äro att hänföra till rörliga redskap, ävensom fiska med

tobisnot.

10 §.

I Gotlands län må i havet varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska

med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, ävensom med tobisnot.

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) må varje svensk

medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd ej

understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme

av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan

för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med

nät, som är att hänföra till rörligt redskap, samt med tobisnot är fisket

fritt ända intill stranden.

12 §.

Vid Skånes kuster må varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten

med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även med fast redskap.

13 §.

Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje

svensk medborgare fiska i enskilt vatten med rörligt redskap ävensom med

mindre ålryssja, ändå att den är att hänföra till fast redskap; dock är

fisket efter ostron förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten intill

tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra

meters längd.

14 §.

Vid alla rikets havskuster må varje svensk medborgare i enskilt vatten

fiska med långrev, förutom i den utsträckning som följer av 11—13 §§.

jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och som tillika antingen

har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer,

räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters

längd, eller ock är beläget vid ö eller holme vilken från fastlandet helt skiljes

av vatten med sådan förbindelse.

15 §.

Har vid tiden för lagens ikraftträdande allmänheten eller viss del av

befolkningen oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten

vid havskust utöver vad enligt 6—14 §§ är medgivet, skall vad sålunda

tillämpats fortfarande gälla.

Vad nu sagts avser dock icke fiske efter strömming (sill) eller skarpsill

vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län.

16 §.

I Vänern må svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt fiska i

enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 60-

1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den

16 juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen.

Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske

yrkesmässigt; det må begränsas till att avse visst område.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes

kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i

visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom

i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter

gammal sed fritt bedrivits där.

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra till

rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter,

bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med

rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från

fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller,

där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre

ut, utanför denna djupkurva.

Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2

och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken ock äger att, på framställning av

innehavaren av den enskilda fiskerätten, från det under 3 avsedda fisket

undantaga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

17 §.

I Vättern må fiske med utter och drag‘samt med agnnot bedrivas av varje

svensk medborgare i enskilt vatten utanför öppen strand.

18 §.

I Mälaren må i Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och

Hovgårdsfjärden varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap på ett

avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller

holme av minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande

kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva.

Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar anses begränsade

mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste ställen på

fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Bingsökalven—Bastlagnö—

Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta linjer

från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av

räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken

av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje

Dävensö västspets—Munsö nordspets.

19 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rörligt

redskap på ett avstånd ej understigande en kilometer från fastlandet

eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

20 §.

I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva

sikfiske med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, på ett avstånd

ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av

minst etthundra meters längd ävensom idka lakfiske med hängryssja (lakstrut).

21 §.

Konungen äger bestämma att fiske enligt föreskrifterna i 6—20 §§ må

bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

22 §.

Till förekommande av att fiske som är förbehållet innehavare av enskild

fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som utövas med stöd av stadgande

i 6—9 §§ eller ll‘ § äger länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter

rörande längden av de redskap som därvid må användas och avståndet

mellan dem ävensom stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät

inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt

märke.

Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de föreskrifter

som erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap som

utövas med stöd av enskild fiskerätt hindras eller skadas genom fiske som

må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

23 §.

Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar

eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de

som hava del i allmänningen rätt att nyttja.

Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för

gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter

om allmänningens förvaltning.

24 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas ägare efter vad de kunna sämjas.

Sämjas de ej, må rätten på ansökan av någon av dem föreskriva huru fisket

må nyttjas. Innan sådan föreskrift meddelas skola de övriga ägarna genom

särskilda underrättelser av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt

det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan än någon av fastigheternas ägare må ej

annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande göras av en ägare

utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt

innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en ägare och skall likaså

endast cn röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske

eller ingår i sådant fiske.

25 §.

Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till

jorden, om ej annorlunda avtalas.

26 §.

Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lapparnas

rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

27 §.

Fiskande må, när det erfordras för fiskets utövande, beträda annans

strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap

eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden. Vad

nu sagts om annans strand skall äga motsvarande tillämpning beträffande

annans vattenområde, även om den fiskande ej äger fiska där, såvida förfång

ej uppkommer för den som innehar vattenområdet eller har enskild fiskerätt

där.

Ändå att förfång uppkommer, må den som vid annans strand yrkesmässigt

utövar fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, mot ersättning

för skada och intrång beträda stranden och nyttja den på sätt i första stycket

sägs, när det erfordras för fiskets utövande. Tomt eller plantering må dock

tagas i anspråk endast om särskilda skäl föreligga.

Om fiskådra.

28 §.

I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra

finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid

vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag med fiskådra

mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag, skall

fiskådran med oförändrad bredd sträcka sig vidare trehundra meter ut i

djupaste vattnet. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande

fiskådra i sund vid dettas ändpunkter.

Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig föreskriva

att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs,

om det kan antagas icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt

till åtgärden.

29 §.

Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång.

Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas annan anordning än fiske
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

redskap, vilken är avsedd och ägnad att avhålla fisken i ådran från att

gå frain i denna.

Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig

medgiva undantag från vad i första stycket sägs, om det kan antagas

icke lända till märkligt förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden.

I fråga om fiskebyggnad eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt

vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom

är stadgat lända till efterrättelse.

Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han

njuta den rättigheten till godo.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

30 §.

Om innehavare av enskild fiskerätt, i strid med allmänt intresse, uppenbart

vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller

genom underlåtenhet att utnyttja fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka

träffa överenskommelse med ägaren av den fastighet, till vilken fisket hör,

samt, där fiskerätt innehaves av annan, jämväl med denne om fiskets bedrivande.

överenskommelsen skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst

tio år.

31 §.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall fiskeri tjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och

därvid angiva vilka föreskrifter rörande fiskets bedrivande som enligt hans

uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan anmälan

skett, skall länsstyrelsen därom underrätta sakägare som sägs i 30 §

med föreläggande av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas.

Underrättelsen skall delgivas sakägare på sätt om delgivning i rättegång

är stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till

ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid planens

utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som sakägare

kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid

eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och,

sedan länsstyrelsens beslut kungjorts i den ordning 40 § stadgar, gälla jämväl

mot ny sakägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger länsstyrelsen

stadga vite för underlåtenhet att följa planen.

Beslut om fiskeriplan må av länsstyrelsen återkallas, när skäl därtill äro.

32 §.

Följer sakägare ej fiskeriplan, ehuru han därom har kännedom, ankommer

det på länsstyrelsen att, på yrkande av statens fiskeri tjänsteman, utdöma

förelagt vite, om det ej med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt.

Länsstyrelsen må ock stadga nytt vite.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kurigl. May.ts proposition nr 60.

Om vattenstånd.

33 §.

Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag, om

ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vattenstånd,

nämligen

i havet normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;

i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i

Stockholm;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem som

ligger till grund för sjöns reglering.

Ansvarsbestämmelser m. m.

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt

eller enligt denna lag må utövas endast efter tillstånd av myndighet, dömes

för olovligt fiske till dagsböter.

Är brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller

idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straffet

dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

35 §.

Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelse eller domstol

med stöd av 16, 22 eller 24 §§, eller anbringar fiskeredskap eller anordning

i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra, dömes till straff

för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.

36 §.

Finnes någon hava bedrivit olovligt fiske, skall det fångade eller, där det

undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Fiskeredskap som använts vid fisket skall ock förklaras helt eller delvis

förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat

gärningen eller medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt;

finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat.

Vad nu sagts gäller dock ej mot den som i god tro förvärvat fångsten

eller redskapet eller särskild rätt därtill.

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas

redskap för sådant fiske utsatt i vattnet, må av länsstyrelsen eller fiske
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

ristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild

fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga fångsten

och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse

för utredning om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt första stycket, skall anmälan därom

göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort

beslaget; dock må fångst, som tagits i beslag av innehavaren av enskild

fiskerätt eller hans folk, utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

38 §.

Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock förverkat redskap

eller dess värde, tillfalla kronan.

Förverkad fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild

fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den

som har den enskilda fiskerätten.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

39 §.

Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid

med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse

skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen

i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela

nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt

märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla

annan från att fiska.

Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeritjänsteinan

eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman

göra ansökan om handräckning.

Om besvär m. m.

40 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att

avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet

kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget,

samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagivas

i länskungörelserna ävensom i en, eller flera tidningar inom

orten; delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet i kyrka

ägde rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må klagan

föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet

inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hin
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

der av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda

skäl förligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §,

skall lända till omedelbar efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Genom lagen upphävas

lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt

kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya

lagen är särskilt stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare — — — —--lagfaren domare.

Vid annan------av arvode;

8. tillstånd till försäljning av samfälld

egendom enligt lagen om samäganderätt,

underställning av delägares

beslut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter eller intagande i rättens

protokoll av förening enligt lagen

om ägofred; eller

8. tillstånd till försäljning av samfälld

egendom enligt lagen om samäganderätt,

underställning av delägares

beslut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

24 § lagen om rätt till fiske angående

nyttjande av samfällt fiske eller intagande

i rättens protokoll av förening

enligt lagen om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i--—---överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP.

12 §.

Avstyckning skall----— — nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, Vid avstyckning skall bestämmas,

om och i vad mån med avstyckad om och i vad mån med avstyckad

ägovidd skall följa rätt till delaktig- ägovidd skall följa rätt till delaktig
-

het i område, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål,

i äga, som eljest är samfälld

för stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter

och förmåner, som tillkomma stamfastigheten;

dock må där någon

styckningsdel skall utgöra eller tillhöra

jordbruksfastighet, andel i allmänning

eller därmed jämförlig samfällighet,

som är av vikt såsom stöd

för jordbruket, icke tillfalla fastighet

som ej är avsedd för jordbruk.

het i område, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål,

i äga, som eljest är samfälld

för stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter

och förmåner, som tillkomma stamfastigheten.

Därvid må ej till ägovidd,

som avstyckas, läggas andel i fiske,

om därigenom skulle för fisket uppkomma

men av någon betydelse. Ej

heller må, där någon styckningsdel

skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,

andel i allmänning eller

därmed jämförlig samfällighet, som

är av vikt såsom stöd för jordbruket,

tillfalla fastighet som ej är avsedd

för jordbruk.

För de — ------sådan fastighet.

Avsättande av------fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951; dock skall vad däri stadgats

icke utgöra hinder för avstyckning,

beträffande vilken utlåtande,

varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits

före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 700.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag

skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas

en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.

1

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som------fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk; eller jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed samman- bebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar eller för att hängande anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark, eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplåtelse som icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt. med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen

utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan anläggning,

som erfordras för yrkesfisket.

Särskild rätt------till nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om expropriation

till gagn för yrkesfisket.

112 §.

Rätt till expropriation för ändamål

som il §17 sägs må, om den ej skall

utövas av kronan, icke beviljas annan

än kommun eller hushållningssällskap.

Expropriationen må endast

avse förvärv av nyttjanderätt under

en tid av högst tjugufem år; om

Senaste lydelse se SFS 1949: 663.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ägaren begär det, skall dock området

lösas.

Genom expropriation förvärvad

nyttjanderätt må upplåtas till enskilda

yrkesfiskare eller sammanslutning

av yrkesfiskare för det ändamål som

expropriationen avsett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

Förslag

till

Förordning

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär

och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda

villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att

på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång

avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod

eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

17

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 februari t9b9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lag om

rått till fiske m. m. samt anför därvid följande.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 8 oktober 1943 tillkallade

chefen för jordbruksdepartementet samma dag åtta sakkunniga för att

verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning angående rätt till

fiske m. in. De sakkunniga voro dåvarande expeditionschefen numera presidenten

A. C. T. Romberg, ordförande, dåvarande byråchefen i lantbruksstyrelsen

numera byråchefen i fiskeristyrelsen G. O. Alm, dåvarande ledamoten

av riksdagens första kammare lantbrukare P. V. Andersson, Köpinge,

ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, Kämpinge,

dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen

K. H. Magnusson, Skövde, dåvarande t. f. byråchefen för lagärenden

i jordbruksdepartementet hovrättsrådet L. P. O. Palmquist, ledamoten

av riksdagens andra kammare folkskolläraren G. T. Skoglund, Umeå, samt

fiskerikonsulenten H. Widerberg, Köping.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen fiskerättskommittén, ha den

31 juli 1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande

författningar (SOU 1947: 47). Betänkandet är enhälligt utom

beträffande två frågor av lokal räckvidd, nämligen frigivandet av hummerfisket

i delar av Bohuslän och fisket efter lax med fast redskap i delar av

Skälderviken.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre

Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, sjökarteverket, Sveriges

meteorologiska och hydrologiska institut, fastighetsbildningssakkunniga,

Sveriges lantbruksförbund förening u. p. a., Riksförbundet landsbygdens

folk, fiskerinämnden för Vänern, Föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän,

Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,

Svenska sydkustfiskarenas centralförbund, Svenska västkust
2

Riliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

fiskarnas centralförbund, Blekinge läns havsfiskeförening, Malmöhus läns

havsfiskeförening u. p. a., Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a., Gotlands

ålfiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns ålfiskares andelsförening

u. p. a., Svenska insjöfiskares centralförbund, Svenska insjöfiskarenas

försäljningsförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Södra Sveriges

fiskeriförening u. p. a., Sveriges sportfiskares riksförbund och Kalmar

läns fiskevattensägareförbund.

Lantbruksstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av samtliga fiskeriintendenter.

Även i övrigt ha vid myndigheternas utlåtanden i åtskilliga fall

fogats yttranden av tjänstemän, organisationer eller enskilda. Anmärkas må

vidare att Svenska ostkustfiskarenas centralförbund bifogat yttranden från

de anslutna distriktsförbunden Norrbottens kustfiskareförbund, Västerbottens

läns fiskareförbund, Ångermanlands kustfiskareförbund, Medelpads

kustfiskarförbund, Gävleborgs läns fiskarförbund, Uppsala läns fiskareförbund,

Stockholms läns fiskareförening, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund,

Östergötlands kustfiskareförbund, Norra Kalmar läns kustfiskareförbund,

Södra Kalmar läns kustfiskareförbund, Ölands fiskareförbund och

Gotlands fiskareförbund. Svenska insjöfiskares centralförbund har vid sitt

yttrande fogat utlåtanden från de anslutna organisationerna Mälarens fiskareförbund,

Vänerns fiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus läns fiskeriförening,

Kristianstads läns fiskeriförening, Hjälmarens fiskareförbund och

Vätterns fiskarförbund. Yttranden ha vidare avgivits av Svenska jägareförbundet

och Svenska naturskyddsföreningen. Skrivelser i anledning av betänkandet

ha även inkommit från åtskilliga enskilda fiskare och strandägare.

Huvuddragen i kommittéförslaget.

Nuvarande bestämmelser på förevarande område återfinnas främst i lagen

den 27 juni 1890 om rätt till fiske. Enligt denna gäller som huvudregel, att

i insjöar och vattendrag samt inomskärs i saltsjön allt fiske är förbehållet

strandägarna. Utomskärs och vid öppen havsstrand sträcker sig strandägarnas

enskilda fiskerätt 180 meter ut från det ställe invid stranden där stadigt

djup av 2 meter vidtager. Även inom detta område är dock i stor utsträckning

ensamrätten begränsad genom särskilda undantagsstadganden om rätt

för envar att idka fiske av visst slag. I Östersjön avse dessa undantagsbestämmelser

huvudsakligen strömmingsfiske medan de på västkusten omfatta

praktiskt taget allt fiske med rörliga redskap utom hummerfiske i

vissa delar av Bohuslän. Fiskerättens fördelning mellan strandägarna regleras

av jordabalken och jorddelningslagstiftningen. Genom lagen den 30 juni

1913 om gemensamhetsfiske har viss möjlighet öppnats att medelst majoritetsbeslut

få till stånd en lämplig ordning för utnyttjandet av fiske som är

oskiftat eller eljest tillhör flera.

Kommittén har i enlighet med sina direktiv (se betänkandet s. 47—48)

utrett frågan om en revision av fiskelagstiftningen i dess helhet. På åtskil
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

19

liga punkter har kommittén inskränkt sig till att förorda mindre justeringar

eller förtydliganden av nu gällande bestämmelser. På andra områden

har kommittén däremot föreslagit bestämmelser, vilka väsentligt avvika

från eller helt sakna motsvarighet i nu gällande fiskelagstiftning.

Det torde vara lämpligt att omedelbart göra en kort sammanfattning av

de viktigaste nyheterna i betänkandet. Senare torde jag få lämna en närmare

redogörelse för innebörden av de förslag kommittén framlagt. Beträffande

motiveringen till dessa ber jag att i huvudsak få hänvisa till betänkandet.

En av de mest betydelsefulla frågorna gäller gränsdragningen mellan

vad kommittén kallat fritt och enskilt fiskevatten, dvs gränsdragningen

mellan sådant vatten, där i princip varje svensk undersåte skall äga rätt

att fiska, och vatten, där sådan allmän rätt till fiske ej skall finnas. Stor

oklarhet råder nu på många håll om innebörden av gällande bestämmelser.

Detta har föranlett kommittén att föreslå nya tekniska grunder för gränsdragningen.

Sålunda skall enligt förslaget i saltsjön den yttre gränsen för

enskilt fiskevatten vid öppen havsstrand i regel löpa 300 meter från stranden.

Till det enskilda »inomskärs»-området skall hänföras allt vatten vid

fastlandskusten, som ej har bredare förbindelse med öppna havet än 1 kilometer;

det fria fiskevattnet skall med andra ord sträcka sig så långt in

mot fastlandet som man kan komma utan att behöva passera vatten med

en bredd av mindre än 1 kilometer. Smärre holmar, mindre än 100 meter

långa, räknas i detta sammanhang ej med. Kommittén har ansett att den

nya gränsen i stort sett icke torde komma att mera väsentligt avvika från

vad som nu gäller.

Samma regler i fråga om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten,

som förordats för saltsjön, avses — med två lokala undantag -—- också skola

tillämpas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Övriga

insjöar, däribland Mälaren, samt rinnande vatten skola liksom hittills i sin

helhet utgöra enskilt fiskevatten.

Från den allmänna grundsatsen om strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt

fiskevatten innehåller förslaget, i likhet med gällande rätt, ett flertal undantag,

vilka i allmänhet avse begränsade delar av kusten eller viss sjö.

Bland de viktigaste avvikelserna från de nu gällande undantagsbestämmelserna

kan nämnas att rätten att i Östersjön fiska strömming i enskilt fiskevatten

föreslås utvidgad och att hummerfisket avses skola bliva fritt i hela

Bohuslän.

Kommittén har vidare föreslagit bestämmelser om fiskevårdsområden,

vilka skulle ersätta stadgandena i lagen om gemensamhetsfiske. Den har

härmed avsett att skapa eu ny form för organiserandet av fiske i vatten med

flera delägare. De föreslagna bestämmelserna avvika väsentligt från vad

so in nu gäller om gemensamhetsfiske. Fråga om bildande av fiskcvårdsområde

skall sålunda kunna väckas ej endast av delägare i tiskevattnet utan

även av vissa fiskeritjänslemän eller av sammanslutning av fiskare i orten.

Medan det för bildande av gemensamhetsfiske fordras majoritet bland del
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ägarna, räknat efter såväl huvudtal som delaktighet, skall enligt förslaget

länsstyrelsen kunna bifalla ansökan om fiskevårdsområde, så snart flertalet

delägare biträtt ansökningen eller lämnat den utan erinran. I vissa

undantagsfall skall länsstyrelsen även äga förordna om bildande av fiskevårdsområde

mot flertalets mening. Fastställandet av stadgar för fiskevårdsområde

skall ankomma på länsstyrelsen. Denna skall även i vissa fall äga

besluta om utarrendering av fiske, som ingår i fiskevårdsområde.

I betänkandet ha vidare föreslagits bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel

av fiskevatten. Enligt dessa skulle det allmänna få möjlighet att

ingripa mot fiskerättsägare, som i strid med allmänt intresse uppenbart

vansköter sitt fiskevatten genom rovfiske eller genom att låta fisket ligga

outnyttjat.

Nu nämnda bestämmelser ha upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag

till fiskelag. Denna lag skulle ersätta de gällande lagarna av den 27

juni 1896 om rätt till fiske och den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.

Där de nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten

medföra en minskning av det enskilda fiskevattnet, föreslås ersättning skola

utgå av statsmedel. Detsamma skall gälla i vissa andra fall, där ett genomförande

av kommitténs förslag skulle leda till inskränkning i eller upphävande

av nu gällande fiskerättigheter. Kommittén förordar att ersättningsfrågorna

skola prövas av särskilda nämnder, fiskevärderingsnämnder. Bestämmelserna

härom ha upptagits i ett förslag till lag om ersättning för

mistad fiskerätt in. in. Ersättningsbeloppen väntas enligt kommitténs uppskattningar

(betänkandet s. 136 f och 320 f) ej överskrida ett totalbelopp

av 2 miljoner kronor, fördelat på ett flertal år.

De nya reglerna om gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten ha

utarbetats i samråd med lagberedningen. Denna har i sitt förslag till jordabalk

(SOU 1947:38) förordat ett liknande system för gränsdragning mot

allmänt vattenområde. I avbidan på att jordabalksförslaget skall bliva lag

har kommittén — för att undvika skiljaktighet mellan äganderättsgräns och

fiskerättsgräns — brutit ut lagberedningens stadganden om gräns mot allmänt

vattenområde till ett särskilt lagförslag. Detta upptager också bestämmelser

avsedda att möjliggöra att dylik gräns kan fastställas genom lantmäteriförrättning.

Betänkandet innehåller vidare förslag om tillägg till lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt detta förslag skola vissa

bestämmelser om sociala jordbruksarrenden, bland annat optionsrätt, bliva

tillämpliga på fiskearrenden. Detta skall dock blott gälla, då den, som arrenderat

fiskerätten, bedriver fiske yrkesmässigt.

Kronan, kommun och hushållningssällskap föreslås erhålla expropriationsrätt,

då så behövs för att bereda fiskarbefolkningen utrymme för att

uppföra brygga, bod eller annan för yrkesfisket erforderlig anläggning. Sådan

expropriation skall avse nyttjanderätt under en tid av högst 25 år.

Bland annat för att hindra att vid avstyckning av fastighet fisket splitt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

21

ras på en mängd händer till förfång för fiskenäringen i orten, ha föreslagits

vissa ändringar i jorddelningslagen.

Slutligen har kommittén utarbetat förslag till förordning om fiskerätten

vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Yttrandena.

I yttrandena har allmänt understrukits, att de nuvarande lagbestämmelserna

på fiskets område till stor del äro svårtolkade och föråldrade, samt

att fiskevården och fiskerinäringen skulle ha gagn av nya, klarare regler.

Huvuddragen i kommitténs förslag ha även i flertalet yttranden godtagits

eller lämnats utan erinran. Den kritik av mera principiell karaktär, som

förekommit, har i allmänhet endast avsett vissa avsnitt av förslagen.

Vad som särskilt hälsats med tillfredsställelse är den av kommittén föreslagna

gränsdragningen mellan allmänt och enskilt fiskevatten. Även behovet

av nya regler om gemensamt utnyttjande av fiskevatten har kraftigt

understrukits i flera yttranden. De i betänkandet upptagna stadgandena om

fiskevårdsområde ha också i flertalet fall tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I några yttranden har dock anmärkts, att ett genomförande av förslaget

i denna del skulle leda till att beslutanderätten i dylika frågor i alltför

hög grad skulle fråntagas de enskilda delägarna och läggas i myndigheternas

hand. Jämväl bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten

ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Behovet och

värdet av desamma ha dock i åtskilliga yttranden satts i fråga eller bestritts.

Tveksamhet om lämpligheten av att nu revidera fiskelagstiftningen har

uttalats endast av statskontoret. Detta ämbetsverk har framhållit, att det i

princip funnit starka skäl kunna anföras för en allmän revision av gällande

bestämmelser. Med hänsyn till rådande statsfinansiella läge och de utan

tvivel betydande kostnader, som de nya fiskerättsliga reglerna torde komma

att medföra för statsverket, kunde dock viss tvekan råda rörande den lämpliga

tidpunkten för reformens genomförande. Ansåges emellertid den nationalekonomiska

vinsten härav mer än väl uppväga de direkta utgifter reformen

skulle åsamka statsverket, hade statskontoret intet att erinra mot

att den nya lagstiftningen nu komme till stånd.

I en del yttranden ha,framförts allmänna synpunkter på fiskelagstiftningen,

vilka här torde få återgivas.

En fråga, som berörts i åtskilliga yttranden, är huruvida man bör eftersträva

enhetliga bestämmelser för så stora delar av landet som möjligt

eller i stället utforma lagstiftningen med största möjliga hänsynstagande till

de varierande lokala vanor och rättsuppfattningar, som kunna ha utbildat

sig. Från flera håll har understrukits att det, i samma mån som fisket tenderade

att bliva allt rörligare, bleve av allt större vikt att fiskerätten skulle

regleras likformigt efter hela rikets kuster liksom i de stora insjöarna. Sålunda

har bland andra länsstyrelsen i Älvsborgs län framhållit, att olägenheterna

av skilda bestämmelser för olika kustområden bleve alltmer känn
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

bara, i samma mån som rörligheten bland yrkesfiskarena ökades och antalet

fiskeutövande turister bleve allt större. I andra yttranden har däremot

betonats, att fiskelagstiftningen måste anpassas efter nu rådande lokala förhållanden.

Bland dem, som ur denna synpunkt gjort erinringar mot kommitténs

förslag, kan nämnas Riksförbundet landsbygdens folk. Förbundet

har uttalat, att det visserligen vore glädjande, att kommittén sökt utarbeta

enkla och klara regler, vilka även menige man utan svårighet kunde överblicka.

Kommittén syntes emellertid alltför mycket ha strävat efter för hela

riket enhetliga linjer och ej tillräckligt beaktat den sedvanerätt, som utbildat

sig i olika delar av landet och fått en fast förankring i befolkningens

medvetande.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäieristyrelsen instämt,

ha berört frågan om sambandet mellan jordbruket och fisket. De ha framhållit,

att en klar och såvitt möjligt allmängiltig gränsdragning mellan enskild

och allmän fiskerätt särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt vore så

viktig, att man i viss utsträckning måste eftersätta önskemålet att icke genom

ny lagstiftning göra intrång på enskild rätt. De ville emellertid understryka,

att man i de fall, då fisket bedreves såsom binäring till jordbruket,

måste gå varsamt fram, så att man icke genom att upphäva eller inskränka

enskild fiskerätt berövade jordbruket en inkomstkälla, varav det kunde vara

beroende för sin lönsamhet. Det vederlag, som enligt kommitténs förslag

skulle utgå av allmänna medel vid sådant intrång, komme väl ägaren men

icke fastigheten till godo. Det kunde således icke ersätta en försvagning av

fastighetens bärkraft.

Den intressemotsättning, som kan uppkomma mellan yrkesfiskarena eller

den bofasta kustbefolkningen, å ena, samt övriga befolkningsgrupper, å andra

sidan, har uppmärksammats i åtskilliga yttranden. Svea hovrätt har anfört,

att ingreppen i enskild äganderätt motiverats främst av omsorgen om yrkesfisket

och önskan att skydda fisket såsom en värdefull nationell tillgång.

Den utvidgade möjlighet till fritt fiske, som förslaget medgåve, komme emellertid

— samtidigt som den främst lände yrkesfisket till gagn — att kunna

utnyttjas även av nöjesfiskare. Enligt hovrättens mening kunde det i vissa

orter komma att bliva huvudsakligen nöjesfisket, som gynnades.

Vad angår skärgårdarna — där kommittéförslaget på sina håll, genom inflyttning

av frifiskegränsen, komme att bereda ökade möjligheter till fritt

fiske — har Stockholms läns fiskareförening, vilken omfattar såväl yrkesfiskare

som strandvattenägare, framhållit faran av att detta kunde leda till

rovfiske. Den bofasta skärgårdsbefolkningen måste känna med sig, att den

ägde något, som skapats åt den särskilda miljö, i vilken den vuxit upp. Att

nagga skärgårdens äganderättsförhållanden i kanten måste bliva till skada

för denna befolkningsgrupps levnadsbetingelser. Liknande synpunkter ha

anförts av länsstyrelsen i Stockholms län samt förvaltningsutskottet i Stockholms

läns och stads hushållningssällskap. Även fiskeriintendenten i österhavets

distrikt har ifrågasatt, om ej vissa av utvidgningarna i den allmänna

fiskerätten kunde begränsas att gälla enbart den bofasta skärgårdsbe
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

folkningen. Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit det kunna övervägas om

icke undantagsstadgandena om rätt att i viss utsträckning fiska i annans

enskilda fiskevatten borde begränsas till att avse dem som hade fiske såsom

yrke eller åtminstone binäring, eventuellt till den bofasta kustbefolkningen.

Häremot talade dock svårigheten att göra en dylik gränsdragning och att i

praktiken upprätthålla den.

Å andra sidan har i några yttranden betonats att avseende borde fästas

även vid amatörfisket. Sålunda har överståthållarämbetet uttalat, att det

för befolkningen i en stad av Stockholms storlek vore särskilt viktigt, att

amatörfiskeintressena skulle bliva tillgodosedda.

I flera yttranden har beklagats att kommittén icke framlagt förslag om

allmän fiskevårdsavgift. Framställningar om sådan avgift, utformad i viss

anslutning till motsvarande bestämmelser om jaktvårdsavgift, äro för närvarande

beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Departementschefen.

Mer än femtio år ha nu förflutit, sedan gällande lag om rätt till fiske trädde

i kraft. Under denna tid lia mycket betydande förändringar inträtt på fiskets

område. Värdet av att ha tillgång till fiske för eget behov har minskat

i samband med att naturahushållningen successivt avvecklats. Delvis i samband

härmed ha viktiga förskjutningar inträtt i de fiskandes led. Medan

fisket tidigare i stora delar av landet bedrevs antingen såsom husbehovsfiske

eller såsom binäring till jordbruket, bär tendensen på senare tid gått

i den riktningen, att fiske i förvärvssyfte främst kommit att idkas av personer,

vilka ha detsamma till enda eller huvudsakliga inkomstkälla. Genom

att fångstmetoderna förändrats och förbättrats har det kvantitativa utbytet

av fisket i vissa fall kunnat höjas och nya former av fiske kunnat upptagas.

Denna utveckling har emellertid samtidigt vid avvägningen av skyddet

för olika fiskaregruppers intressen skapat problem, till vilka någon

motsvarighet tidigare ej funnits. Av mycket stor betydelse är slutligen den

omfattning nöjesfisket fått. Det framstår såsom en viktig social angelägenhet,

att de stora grupper av befolkningen, vilka vilja bedriva fiske såsom

rekreation och fritidssysselsättning, ha möjlighet härtill på rimliga villkor.

Justeringar av mer eller mindre lokal art i de fiskerättsliga bestämmelserna

ha visserligen vidtagits vid några tillfällen. Därvid har det emellertid

helt naturligt icke varit möjligt att gå till grunden med de föreliggande

problemen.

Redan med hänsyn till den utveckling, som nyss skisserats, synes sålunda

en omprövning av gällande fiskerilagstiftning påkallad. En sådan är

även motiverad ur en annan synpunkt. Vid tillkomsten av 1896 års lag

ägnades förhållandevis ringa uppmärksamhet åt fiskevårdens krav. Därefter

har emellertid allt större klarhet vunnits om vad som kan ernås genom

en god fiskevård. Vidare har fiskbeståndet i allt fler vatten — till följd

av alltför intensivt fiske eller andra omständigheter — minskat så, att den

avkastning de nu lämna endast utgör en ringa del av vad som skulle kunna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

erhållas vid en lämpligare skötsel. Samtidigt har genom den fortgående

fastighetssplittringen antalet fiskerättsägare stadigt ökat. Förbises bör ej

heller, att utbyggnaden av industrierna och vattenfallen skapat svåra problem

i fråga om fiskevården.

Ett visst stöd åt de fiskevårdande strävandena har visserligen lämnats

genom tillkomsten av 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Denna lag har

emellertid i praktiken visat sig föga användbar för ändamålet. Vid en reform

av fiskerilagstiftningen är det därför enligt min uppfattning nödvändigt,

att uppmärksamhet ägnas även åt detta problem.

Det förslag till fiskelag, som kommittén framlagt, bygger på omsorgsfulla

utredningar och överväganden. Förslaget har mottagits gynnsamt i

de avgivna yttrandena. Även jag finner detsamma lämpat att, med vissa

justeringar, läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. Av skäl, som

skola angivas i det följande, har jag dock beträffande frågan om bildande

av fiskevårdsområden ansett ytterligare utredning erforderlig. Ej heller kommer

i detta sammanhang att upptagas frågan om lagstiftningsåtgärder för

fastställande av gräns mot allmänt vattenområde. Denna fråga är för närvarande

under övervägande inom justitiedepartementet. Även spörsmålet

om skydd för vissa fiskearrendatorer bör enligt min mening bli föremål för

förnyad utredning under medverkan av representanter för olika berörda intressen;

det måste särskilt förebyggas att de blivande bestämmelserna få den

icke avsedda verkan att strandägarnas benägenhet att upplåta dylika arrenden

minskas.

Jag kommer i det följande att angiva min inställning till övriga av kommittén

framlagda förslag. Dessförinnan torde jag emellertid, i anslutning till

vissa i yttrandena framkomna synpunkter, få redogöra för min uppfattning

beträffande några frågor av grundläggande betydelse för utformningen av

en ny fiskelagstiftning.

Huvudsyftet med en ny fiskelag synes —- vid sidan av intresset att

främja fiskevården -— böra vara att skapa sådana regler i fråga om rätten

att bedriva fiske av olika slag och på olika vatten, som innebära en rättvis

avvägning mellan de här ifrågakommande intressena och samtidigt fylla

rimliga anspråk på enhetlighet och klarhet. Vid en dylik avvägning träda

flera olika gruppers anspråk i förgrunden. Där rätt till fiske hittills varit

förbunden med viss fastighet, har givetvis i regel fastighetens ägare intresse

av att denna fiskerätt skall bibehållas, i varje fall om fisket bedrives

för eget behov. Särskilt starkt gör sig detta gällande, då fisket är av

direkt betydelse för fastighetens bärkraft. För dem åter, som yrkesmässigt

bedriva fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett önskemål att de få

rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den enskilda fiskerätten ej skall

ges sådan omfattning, att den försvårar eller omöjliggör för dem att bedriva

sin näring med tillfredsställande resultat. För de alltmer växande

skarorna av amatörfiskare är det slutligen, såsom redan nämnts, ur social

synpunkt angeläget att de skola få en öppen möjlighet att i lagliga former

kunna bedriva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

25

göres helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunna

förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunna ställas till

rekreationsfiskarenas disposition, kan konkurrensen om de tillgängliga vattnen

lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av

stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet.

Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkommer

mellan dessa intressen, i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga

krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna

fisket har ur ekonomisk synvinkel och ur försörjningssynpunkt synes det

skäligt att statsmakterna, såvitt på dem ankommer, skola söka bereda denna

närings utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. Då det

yrkesmässiga fisket fått en alltmer rörlig karaktär, måste det i allt större

utsträckning bedrivas även på annans vatten.

Att den enskilda rätt till fiske, som nu finnes, helt skulle slopas skulle

på de flesta ställen redan ur fiskevårdande synpunkt ej vara lämpligt.

Däremot bör denna fiskerätt, som nyss antytts, få vidkännas de inskränkningar,

som kunna finnas påkallade för att tillgodose berättigade anspråk

från det yrkesmässigt bedrivna fiskets sida. Förhållandena kunna därvid

bedömas olika för skilda kuststräckor.

I betraktande av den roll fisket såsom rekreationsmedel spelar för stora

grupper av befolkningen, synes det slutligen nödvändigt att även rekreationsfiskarintresset

beaktas. Även här gäller emellertid, att ett fullständigt

frigivande av det fiske, som hittills varit underkastat enskild fiskerätt, i

vart fall på längre sikt knappast kan väntas bliva till gagn ens för dem,

som därigenom skulle få ökade fiskemöjligheter. Särskilt i de vatten, där

fiskbeståndet är mera stationärt, skulle ett frigivande av fisket säkerligen

skapa allvarlig risk för en utarmning av fiskbeståndet och försvåra genomförandet

av fiskevårdande åtgärder. Förbises bör ej heller, att ett sådant frigivande

i vissa fall måste försämra arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt

bedrivna fisket.

I viss mån kommer rekreationsfiskarintresset att tillgodoses genom den

utvidgning av det fria fisket som jag i det följande, i huvudsaklig anslutning

till kommittén, kommer att föreslå. Jag överväger även att till förmån

för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser

angående utnyttjandet av kronans fiskevatten. Några längre gående åtgärder

från statens sida böra enligt min mening icke vidtagas i samband med

utformningen av fiskelagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga

i att städer och andra samhällen, större industriföretag och friluftsorganisationer

upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten till amatörfiske.

En särskild svårighet vid utformningen av fiskelagstiftningen utgör den

omständigheten, att frågor om fiskerätt hittills i mycket stor utsträckning

kommit att avgöras efter de lokala förhållandena. Såsom i några yttranden

framhållits är det, bland annat med hänsyn till den ökade rörlighet fisket

numera fått, ett önskemål, att bestämmelserna om fiskerätt såvitt möjligt

skola vara enhetliga. Å andra sidan kan man ej bortse från att de sär
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mnj.ts proposition nr 60.

bestämmelser, som nu gälla, så gott som undantagslöst ha sin grund i de

speciella förhållanden, som förelegat och ofta alltjämt föreligga vid viss sjö

eller viss kuststräcka. Det måste därför bliva en avvägningsfråga, i vad mån

man i enhetlighetens intresse bör offra dylika av speciella förhållanden

betingade särregler. Denna fråga bör enligt min uppfattning besvaras så,

att man visserligen bör eftersträva enhetlighet men att detta önskemål dock

ej bör tillmätas så stor vikt, att man för den skull bör rubba bestående förhållanden

i de fall, där detta skulle medföra verklig våda ur fiskerinäringens

eller fiskevårdens synpunkt. Med denna utgångspunkt kan jag i stort sett

godtaga kommitténs förslag, dock med vissa jämkningar, till vilka jag

senare torde få återkomma.

Av vad jag anfört torde framgå att en tillfredsställande lösning icke

kan vinnas utan att enskilda rättsägare i viss utsträckning åsamkas förluster

för vilka de böra hållas skadeslösa av statsmedel. Gjorda förhandsberäkningar

om totalkostnaden kunna, såsom kommittén framhållit, av

flera skäl endast bli approximativa och kunna därför i praktiken komma

att behöva justeras i den ena eller andra riktningen. Emellertid lära kostnaderna

ej bli av sådan storleksordning att de icke mer än väl uppvägas av

det allmänna intresset av fiskets och fiskevårdens främjande. Jag ämnar för

övrigt föreslå vissa jämkningar i kommittéförslaget, som äro ägnade att

något minska ersättningsanspråken.

Jag torde härefter få övergå till att närmare redovisa min principiella

inställning till huvudpunkterna i de olika förslagen.

Gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten.

Saltsjön.

Gällande rätt.

I 2 § 1896 års lag stadgas såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inomskärs

tillhör dem som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet (inomskärsregeln),

samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens

enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten, som finnes till och med

180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtager

(strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför äger enligt 1 §

samma lag varje svensk undersåte rätt att fiska.

De nu återgivna reglerna äga dock icke förbehållslös giltighet. Vid »sådana

kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar,

vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas»,

gälla sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där

finnes alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip

tillerkänner strandägaren rätt till fisket, kan denna rätt på grund av särskilda

stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Å andra sidan kan i undantagsfall

den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

angiver. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande,

avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes

är bestämt om någons rätt till fiske än nyss sagts, skall enligt 12 § 1896

års lag detta vara gällande.

Kommittén.

Kommitténs förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten

i saltsjön syftar ej till någon principiell förändring av nu gällande

förhållanden. I fråga om strandvattenregeln har kommittén sålunda sökt

utforma bestämmelser, vilka liksom de nu gällande anpassa sig till de lokala

förhållandena, men vilka äro lättare att tillämpa i praktiken än dessa.

Av betydelse i detta sammanhang är dock att enligt kommitténs förslag enskilt

fiskevatten ej skall räknas kring varje landbildning, oberoende av

dess storlek. Medan gällande lag här ej stadgar någon begränsning, har kommittén

nämligen föreslagit, att holmar och skär, som ej äro minst 100 meter

långa, skola lämnas ur räkningen vid bestämmandet av det enskilda fiskevattnets

omfattning.

Även vad inomskärsregeln angår har kommittén funnit grundsatsen om

strandägarnas rätt till fisket i de mera slutna kustvattnen böra bibehållas.

Kommittén har dock ansett det nödvändigt, att man på ett klarare sätt än

som skett i 1896 års lag fastslår, vilka vatten som sålunda skola vara förbehållna

strandägarna.

Olika metoder kunna därvid komma i fråga. Sålunda har det övervägts

att låta gränsen bestämmas genom att utmärka den på normerande kartor.

Emellertid har kommittén ansett det vara att föredraga att låta gränssträckningen

framgå direkt av lagtexten, låt vara att det för vissa kuststräckor

kunde vara lämpligt att det med statsbidrag utgåves särskilda hjälpkartor av

inofficiell karaktär.

I stället för den nu gällande strandvattenregeln skall enligt kommitténs

förslag stadgas, att det enskilda fiskevattnet skall omfatta allt vatten inom

300 meter från stranden av fastlandet eller av ö eller holme av m&nst 100

meters längd. På långgrunda sträckor, där den stranden följande djupkurvan

för högst 3 meter når utanför 300-meterslinjen, skall dock gränsen i

stället följa nämnda djupkurva.

Då det gällt att ersätta den nuvarande inomskärsregeln med andra bestämmelser

har kommittén, i anslutning till vissa uttalanden under förarbetena

till 1896 års lag, byggt på den grundsatsen, att ett vattenområdes

förbindelse med havet bör ha en viss minsta bredd för att området skall

anses som »öppet» och fisket där vara fritt utanför det egentliga strandvattenområdet.

Bredden bör enligt kommittén överstiga en kilometer. Den

bör av praktiska skäl räknas från strandlinje till strandlinje. Hänsyn bör

ej heller här tagas till öar och holmar med mindre än 100 meters längd.

Annorlunda uttryckt skola alltså de vatten i sin helhet utgöra enskilt fiskevatten,

till vilka man icke kan komma in från öppna havet utan att passera

vatten så trånga, att bredden ej uppgår till mer än 1 kilometer, räknat

opaginerad Kontrollera mot PDF

2° Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

från stranden av fastlandet eller av ö eller holme om minst 100 meters

längd. Den föreslagna regeln betecknas i det följande för korthetens skull

som 1-km-regeln.

Såsom en kompletterande modifikation har föreslagits, att 1-km-regelns

tillämplighetsområde skall begränsas till vatten, som ej helt skiljes från

fastlandet genom vatten av större bredd än 1 kilometer.

Till förebyggande av att med tillämpning av strandvattenregeln och 1-kmregeln

skola uppkomma smärre isolerade frivatten, vilket ej minst ur övervakningssynpunkt

vore olämpligt, har kommittén slutligen föreslagit ett

kompletterande stadgande, varigenom även sådana vatten skulle utgöra enskilt

fiskevatten.

Gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön bär vid

tillämpningen av 1896 års lag i rättspraxis ansetts böra ske efter förhållandena

vid »vanligast förekommande lågt vattenstånd.» Kommittén har

föreslagit, att man i stället skall anknyta till medelvattenståndet (normalt

medelvattenstånd).

För att få likformighet med avseende på utsträckningen av den enskilda

äganderätten till vatten och grund och den enskilda rätten till fiske har samråd

ägt rum mellan kommittén och lagberedningen. Beträffande den yttre

gränsen för fastigheternas ägovälde i havet samt gränsdragningen mellan

enskilt och fritt fiskevatten där ha dessa överläggningar lett till helt överensstämmande

regler.

Yttrandena.

Såsom redan nämnts har i remissyttrandena allmänt såsom en av de

största förtjänsterna i kommitténs förslag till fiskelag framhållits den

ökade klarhet och enhetlighet, som detta innebär beträffande gränsdragningen

mellan allmänt och enskilt fiskevatten i saltsjön. De här föreslagna

bestämmelserna ha i regel ansetts utgöra en rimlig avvägning mellan olika

intressen och ägnade att underlätta utövandet av fiskerinäringen. I vissa

yttranden ha dock gjorts erinringar mot gränsdragningsreglerna, särskilt

mot den att fiskerätt ej skulle förknippas med vissa mindre holmar och

skär. Från några håll har vidare hävdats, att de föreslagna bestämmelserna

för vissa kuststräckor alltför mycket avvika från vad som där ansetts vara

gällande rätt, och påyrkats särregler för dessa delar av kusten. I ett par

yttranden har slutligen förordats, att gränsdragningen skall ske efter lokala

undersökningar och att man vid dessa skall eftersträva en närmare anslutning

till rådande förhållanden.

Förslaget har i ifrågavarande del helt tillstyrkts av bland andra lantbruksstyrelsen,

fastighetsbildningssakkunniga med vilka lantmäteristyrelsen instämt,

Sveriges lantbruksförbund och fiskeriintendenten i Österhavets distrikt

samt — med viss lokal reservation — av Svenska •ostkustfiskarenas

centralförbund.

Lantbruksförbundet har uttalat, att den föreslagna gränsdragningen på ett

efter allt att döma rationellt sätt komme att upphäva den osäkerhet, som

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

29

tidigare rått. En klar regel för gränsdragningen vore mycket eftersträvansvärd

både för fiskarena och för strandägarna. Med hänsyn härtill och till att

ersättning av statsmedel skulle utgå för förluster på grund av minskad

fiskerätt, funne sig förbundet kunna tillstyrka den föreslagna gränsdragningen,

även om dess verkningar i vissa fall kunde vara svåra att överblicka.

Beträffande den nya gränsdragningen för strandvattnet

har lantbruksstyrelsen framhållit, att denna icke syntes komma att mera

väsentligt rubba nuvarande rättsförhållanden men i jämförelse med äldre

bestämmelser erbjöde högst betydande fördelar i fråga om tydlighet och

lättillgänglighet.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen instämt, ha

likaledes tillstyrkt den föreslagna strandvattenregeln och ha därom anfört.

Enligt utredning som företagits av fiskerättskommittén skulle en efter

dessa normer bestämd gräns icke avsevärt avvika från den gräns som erhålles

vid tillämpning av 180-metersregeln. Fastighetsbildningssakkunniga,

som sakna anledning ifrågasätta riktigheten härav, instämma också till

fullo i vad kommittén anfört angående den föreslagna regelns fördelar framför

den nu gällande. Ur lantmäterisynpunkt skulle det innebära en påtaglig

fördel att slippa ifrån de tidsödande och besvärliga lödningar som nu

måste göras för att kunna fastställa den bottenkurva, där stadigt djup av 2

meter vidtager och varifrån 180-metersavståndet till den yttre gränsen för

den enskilda fiskerättszonen därefter skall räknas. Visserligen kunna motsvarande

svårigheter antagas uppkomma även då det gäller att fastställa

läget av 3-meterskurvan. Ett sådant fastställande torde emellertid komma

att erfordras endast i undantagsfall, och man får då god hjälp av sjökorten,

varå nämnda kurva finnes inlagd. Som en given fördel med den nya strandvattensregeln

bör också framhållas, att man därigenom undgår de tolkningssvårigheter

som äro förknippade med den nuvarande regeln med en kumulerad

djup- och avståndskurva.

Kammarkollegiet har i likhet med kommittén ansett, att fisket i vattnet

på landgrundet intill 3 meters djup borde vara strandägaren förbehållet.

Denna regel borde emellertid vara huvudregeln. Om än med någon tvekan

har kollegiet dock godtagit även den av kommittén föreslagna 300-metersregeln

som ett komplement till huvudregeln men erinrar om att de nya

reglerna i åtskilliga fall komma att medföra en utvidgning av området för

den enskilda fiskerätten. Till utveckling av sin ståndpunkt har kollegiet anfört.

De anmärkningar, som kommittén framställt mot nu gällande bestämmelser,

synas icke sakna fog. Försöket att ersätta dem med andra regler,

som äro lättare att tillämpa men i huvudsak giva samma resultat, är därför

värt allt erkännande. Den i 2 § a) i förslaget upptagna regeln, som är avsedd

att ersätta fiskerättslagens 180-metersregel, synes medföra många praktiska

fördelar. Då grunden till bestämmelsen är att fiske på det grundare

vattnet vid stranden bör tillkomma strandägaren, anser kollegiet likväl att

huvudregeln bör vara, att fisket i vattnet på landgrundet intill 3 meters djup

är strandägaren förbehållet. Åtskilliga skäl tala för att man stannar vid

denna regel. Om vattnet är bråddjupt intill stranden, finnas ej de biologiska

och tekniska förutsättningarna för strandfiske i motsats till fiske på djupt

vatten. En sådan avgränsning av den enskilda fiskerätten skulle emellertid

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

i många fall ge ett snävare begränsat område än gällande rätt, utan att

några egentliga fördelar därigenom vunnes för det av strandäganderätten

oberoende fisket på djupare vatten.

Även förslaget att vissa in indre öar och holmar icke skulle medräknas

vid bestämmandet av det enskilda fiskeområdets omfattning har

uttryckligen tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.

Kammarkollegiet har uttalat, att de skäl, som kommittén anfört för att

fiskerätt icke borde följa med varje område över vattenytan, huru litet

detta än vore, syntes riktiga. För att enskild fiskerätt skulle finnas vid

holme, borde det dock fordras icke blott att holmen hade en längd av minst

100 meter utan även att den hade viss minimiareal, exempelvis ett halvt

hektar. Dessutom borde medräknas holmar med en areal av minst ett

hektar, varvid två eller flera holmar, som låge på samma landgrund med

mindre vattendjup än 3 meter, borde få sammanräknas, om avståndet mellan

dem ej överstege 50 meter. Enskild fiskerätt borde dessutom finnas i

vatten, som vore helt omgivet av enskilt fiskevatten. Kollegiet har härom

anfört följande.

Någon regel motsvarande den av kommittén föreslagna har ej tidigare

funnits i svensk rätt. Att låta förefintligheten av enskild fiskerätt bliva

beroende endast av viss längd på skäret eller holmen, synes dock knappast

lämpligt. Regeln om en viss minimilängd synes för att uppfattas såsom rättvis

kräva komplettering med en regel om en viss minimiareal exempelvis

ett halvt hektar. Kollegiet anser det icke uteslutet att fordran enbart på

en viss areal, förslagsvis ett hektar, skulle bliva lika lätt att tillämpa, om

regeln kompletteras på sätt nedan föreslås. Även om arealen får betydelse,

kan det ifrågasättas, om regeln alltid kommer att uppfattas som rättvis.

Inom en cirkel med 100 meters radie ligga exempelvis flera holmar, som

upptaga större delen av cirkelytan, men ingen av dem når en längd av

100 meter eller en areal av ett halvt hektar. I dylika fall, då skär eller holmar

ligga nära varandra, borde en viss sammanräkning få äga rum. En cirkelyteregel

torde vara mindre lämplig. Bättre synes vara att holmar, som

ligga inom samma tremeters djupkurva, få räknas samman, om avståndet

mellan dem ej överstiger 50 meter. Det väsentliga i regeln bleve då att

området med grunt vatten vore tämligen stort och lämpade sig för strandfiske.

Även i en del andra yttranden ha betänkligheter uttalats mot kommitténs

förslag på denna punkt. Sålunda har exempelvis Norra Kalmar läns kustf

iskar ef örbund anfört, att det vore olämpligt att grunda fiskerätten på viss

minimistorlek av holme. Detta gällde vilket mått på holmen som än valdes.

Det kunde befaras, att knep konune att tillämpas för att få en holme mindre

eller större eller för att skilja eller sammanbinda holmar, exempelvis genom

att fylla ett sund med sten. Det vore svårt att bevisa huruvida en slen

vid en udde legat där av naturens nyck eller blivit ditlagd under en mörk

natt. Därför borde vid bestämmande av gränsen hänsyn tagas till alla landbildningar,

holmar, skär, hällor och dylikt, som vid medelvattenstånd och

stilla sjö vore synbara ovan vattnet.

Vad 1-km-regeln angår har lantbruksstyrelsen framhållit, att införandet

av denna regel konnne att medföra att stora dc-lar av de vatten, som

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

enligt 1896 års lag ansåges ligga inomskärs, skulle komma att utgöra fritt

fiskevatten. Detta gällde särskilt i de yttre, mera glesa skärgårdsområdena.

På denna punkt skilde sig alltså förslaget ganska radikalt från den nuvarande

lagen. Enligt styrelsens mening skulle emellertid de ekonomiska konsekvenserna

för strandägarna av den föreslagna inskränkningen av det enskilda

fiskevattnet i skärgårdarna — utom i vissa undantagsfall, såsom där laxfiske

med fast redskap bedreves av strandägare på vatten, som nu föresloges

bliva fritt — bliva förhållandevis små. För yrkesfiskarena innebure förslaget

å andra sidan stora fördelar genom att det gåve dem större rörelsefrihet.

Detta gällde ej blott de yrkesfiskare, som icke ägde enskilt fiskevatten, utan

även dem, som disponerade sådant vatten av mera begränsad omfattning.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristgrelsen i stort sett

instämt, ha likaledes tillstyrkt förslaget i denna del och ha till motivering

härav anfört bland annat följande.

Att det svårtolkade inomskärsbegreppet ersättes med konkreta bestämmelser,

vari direkt angives vilka vatten som skola anses som inomskärs,

är uppenbarligen till stor fördel för rättstillämpningen. Huruvida den under

2 § b) intagna 1-km-regeln kan antagas leda till i huvudsak samma resultat

som inom skärsregeln är ett spörsmål, varom fastighetsbildningssakkunniga

icke våga göra något bestämt uttalande. Såsom kommittén jämväl

förutsett, torde det doek vara klart, att kravet på en minsta längd av 100

meter för att ö eller holme skall tagas med i beräkningen vid tillämpningen

av strandvattens- och 1-km-reglerna i åtskilliga fall kommer att medföra

en inskränkning av den enskilda fiskerätten. Då de föreslagna reglerna

emellertid synas vara ändamålsenliga och förhållandevis lätta att tillämpa,

torde någon erinran mot dessa regler icke vara att göra. Men resultatet blir

onekligen ej så tilltalande i vissa fall. Följande exempel må åskådliggöra

detta. En havsvik begränsas utåt mot havet av två från fastlandet utskjutande

uddar, mellan vilka kortaste avståndet är 2 000 m. Vattnet här är på

det hela taget djupt. På halva avståndet mellan uddarna ligger emellertid

en 100 in lång holme, och viken skall till följd härav anses vara enskilt

fiskevatten. Om nu i stället mellan uddarna legat en hel barriär av mindre

holmar, som i bokstavlig bemärkelse nära nog avstängt viken från öppna

havet, hade viken skolat hänföras till fritt fiskevatten. Enligt de sakkunnigas

mening föreligga enligt sakens natur i det senare fallet starkare skäl

för att hänföra viken till enskilt fiskevatten än i det förra. Sådana fall som

det senast anförda torde emellertid vara att anse som undantag, och kommitténs

undersökningar synas visa att de föreslagna reglerna under b) på

det hela taget skulle leda till tillfredsställande resultat.

Kammarkollegiet har anfört att de i 1896 års lag förekommande begreppen

»inomskärs» och »utom skären» av högsta domstolen och lantmäteristyrelsen

tolkats på ett sådant sätt, att reglerna om den enskilda fiskerätten

inomskärs erhållit en vidsträcktare tillämpning än som syntes rimligt.

Andra bestämmelser, som begränsade tillämpningen av inomskärsregeln till

mera slutna fjärdar och vikar, där fisket kunde bedrivas under förhållanden

som påminde om dem, som rådde i insjöar, vore därför enligt kollegiets

mening önskvärda. Inför den av kommittén uppställda regeln att vatten,

som saknade förbindelse med öppna havet av större bredd än 1 kilometer,

skulle vara förbehållna strandägarna, ställde kollegiet sig dock tveksamt. I

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maf:ts proposition nr 60.

varje fall syntes den utformning regeln erhållit mindre tillfredsställande.

Kollegiet ville föreslå att det i stället skulle upprättas en förteckning över

de vatten, där fiskerätten skulle vara enskild även utanför den av kollegiet

föreslagna strandvattenzonen. Förteckningen skulle kunna revideras förslagsvis

vart trettionde år, och ersättning skulle utgå, om något vatten överfördes

från enskilt till allmänt. Mot 1-km-regeln har kollegiet vidare invänt,

att den såsom rent mekanisk icke tilläte någon hänsyn till det historiskt betingade,

nuvarande rättsläget, sådant det kommit till uttryck i skriven lag

och mer eller mindre fast sedvänja. Ej heller tilläte regeln någon anpassning

efter näringspolitiska synpunkter.

Kammarkollegiets chef, generaldirektören Sverne, har beträffande gränsdragningen

mellan fritt och enskilt fiskevatten för rikets östra kust ned

till Blekinge anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av kollegiets

majoritet. Vad däremot angår kuststräckan mellan Blekinge och Norge har

han ansett, att med hänsyn till den fria fiskerättens omfattning utmed denna

kuststräcka några särskilda bestämmelser rörande omfattningen av enskilt

fiskevatten icke behövdes.

Lantmäteristyrelsen har särskilt berört förslaget att 1-km-regeln icke

skulle vara tillämplig på friliggande öar och ögrupper. Styrelsen har funnit

det icke vara uteslutet, att denna bestämmelse kunde innebära högst betydande

inskränkningar i öbornas nuvarande rätt till vattenområde och fiske.

Vad kommittén anfört såsom skäl för att fastigheter å dylika öar och

ögrupper sålunda försättas i sämre ställning än fastigheter å fastlandet syntes

icke hänföra sig till någon närmare utredning om hur den nya regeln

skulle komma att verka i förhållande till de gällande reglerna och med

stöd av dessa uppkomna hävdeförhållanden och verkställda lantmäteriförrättningar.

Styrelsen ville framhålla att, bortsett från Gotland och Öland,

saken kunde beröra skifteslag av stor omfattning, exempelvis Holmöns

skifteslag i Bottniska viken.

Såsom förut nämnts har i ett par yttranden framförts tanken att gränsdragningen

skulle ske efter lokala undersökningar. En dylik uppfattning

har uttalats av bland andra fiskeriintendenten i södra distriktet. Denne har

som skäl för sin ståndpunkt anfört att det syntes föreligga fara för att betydande

inomskärsvatten komme att fråntagas yrkesfiskarena för att i stället

översvämmas av amatörfiskare. Det kunde därför ifrågasättas, om icke

gränserna borde fastställas efter lokala undersökningar hellre än efter enhetliga

regler.

Svenska fiskevår ds förbundet har föreslagit att till enskilt fiskevatten i

saltsjön jämväl skulle hänföras vatten beträffande vilket Konungen förordnat

att det skulle utgöra enskilt fiskevatten. En dylik möjlighet att från frivattnet

undantaga vissa fiskevatten skulle närmast motiveras av önskvärdheten

att lata dylika fiskevatten ingå i fiskevårdsområde, ej minst med

tanke på de många arkipelager av småholmar, som vore så karakteristiska

för Upplands, Södermanlands och Östergötlands skärgårdar. Men denna rätt

borde även kunna användas för att avhjälpa olägenheter av de nya gräns
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

33

dragningsreglerna, där dessa komme att medföra uppenbara, med penningersättningar

svårligen avhjälpbara orättvisor för sådana yrkesfiskare, som

ägde eller arrenderade fiskevatten. Även kunde en dylik undantagsrätt behövas

för att i särskilda nu ej överblickbara fall korrigera inadvertenser,

som säkerligen måste uppkomma vid tillämpningen av en så schematisk regel

som den av kommittén föreslagna.

En ledamot av fastighetsbildningssakkunniga, riksdagsmannen C. A. D.

Jonsson i Skedsbygd, har uttalat farhågor för att det frigivande av fiske,

som den nya gränsdragningen kunde medföra, kunde tillskapa ofullständiga

jordbruk och jämväl eljest verka menligt för jordbruket. Å andra sidan har

fiskeriintendenien i Österhavets distrikt uttalat, att exempelvis i ett sådant

län som Stockholms län, där stadsbor med åren inköpt allt större vattenområden

och amatörfiskarena lade under sig allt större arealer, de föreslagna

bestämmelserna vore ägnade att åtminstone i viss mån neutralisera den under

senare år tydligt iakttagbara utvecklingen, att yrkesfiskarena alltmer

avstängdes från möjligheten att utnyttja eller arrendera fiskevatten.

Såsom tidigare nämnts ha i ett stort antal yttranden gjorts uttalanden beträffande

frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten,

vilka helt eller huvudsakligen hänföra sig till förhållandena vid viss del av

kusten.

Vad Norrbotten angår har fiskeriintendenten i övre norra distriktet

framhållit, att för storryssjefisket efter lax den föreslagna gränsdragningen

syntes komma att inskränka de enskilda fiskeområdena inom norra och östra

delarna av skärgården. Efter att ha lämnat flera exempel på givande

storryssjeplatser, vilka helt eller delvis skulle komma att falla inom det

fria fiskevattnet, har fiskeriintendenten anfört att om dessa fasta fisken

enligt gällande författningar skulle finnas äga en så omfattande fiskerätt

som den, vilken de tillämpade, måste den nya lagen leda till omfattande

ersättningsanspråk. Samtidigt har emellertid i yttrandet också framhållits,

att skärgårdens laxfisken föranlett många års klagomål dels från älvfiskarena

över den enligt deras mening alltför hårda beskattningen av den uppvandrande

laxen, och dels från flottningsintressets sida över det hinder för

sjöfarten och särskilt för bogseringen av virkesflottarna, som dessa laxfisken

utgjorde. -— För fisket efter siklöja kunde den nya gränsdragningen

komma att bliva till gagn. Den komme att ge yrkesfiskarena större möjlighet

att utnyttja siklöjebeståndet i Bottenvikens skärgård.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit

den del av förslaget, som avsåge kustfisket, i princip innebära betydande

fördelar för såväl yrkesfisket som det mera amatörmässiga fisket. Utskottet

har emellertid samtidigt understrukit, att en speciell undersökning borde

företagas om dess inverkningar på storryssjefisket i Torne skärgård.

Norrbottens läns kustf i skareförbund har anfört, att principerna för bestämning

av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten synles vara enkla

och tydliga och icke medföra några större ingrepp i nuvarande fiskeförhållan
3

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 60.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den. Ett undantag härvidlag utgjorde dock stadgandet, att fiskerätt ej skulle

medfölja holmar om mindre än 100 meters längd. Detta stadgande skulle

nämligen för Torne skärgård medföra att det ytterst värdefulla storryssjefisket

efter lax vid åtskilliga grund skulle avhändas de nuvarande ägarna. Förbundet

ansåge därför att särskild utredning horde företagas angående den

lämpligaste gränsdragningen i denna skärgård.

Beträffande den ofta mer tvärbranta kusten i de sydligare norrlandslänen

har i några yttranden påpekats, att de föreslagna bestämmelserna

mångenstädes skulle medföra en utvidgning av det enskilda fiskevattnet

och att reglerna för gränsdragningen därför borde ändras. En sådan

ståndpunkt bär intagits av bland andra, Gävleborgs läns fiskarförbund,

vilket anfört i huvudsak följande.

I Gävleborgs län kommer 300-metersgränsen att medföra en betydlig utvidgning

av det enskilda fiskevattnet jämfört med den nuvarande 180- metersgränsen utanför 2-metersdjupet. Utmed Gävleborgs läns kust — liksom

utmed Västernorrlands läns kust — är 2-meterdjupet i stort sett att

jämställa med strandlinjen. Om gränsen för det enskilda fiskevattnet ej

generellt kan dras 200 meter från land, bör detta dock kunna tillämpas

i Gävleborgs län. — Genom 1-km-regeln komma mycket stora vattenområden

att förbehållas fiskerättsägaren som enskilda fiskevatten. Det finnes

längs kusten stora innanvikar, där i den yttre skärgården förekomsten

av öar och utstående uddar medför att avståndet ej blir mera än en kilometer

men där ändock finnas ganska stora fiskevatten, vilka borde få nyttjas

av den bofasta yrkesfiskarebefolkningen. Ett högsta avstånd av 500

meter vore tillräckligt.

Vad Stockholms län angår ha i några yttranden uttalats farhågor

för att den inflyttning av gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten,

som kommittéförslaget skulle medföra i vissa delar av den yttre skärgården,

skulle få menliga inverkningar för den bofasta kustbefolkningens utkomstmöjligheter.

Dessa betänkligheter ha dock ej delats av länsstyrelsen i länet,

vilken hållit före att bestämmelserna vore ägnade att i stort sett främja yrkesfiskarenas

önskemål och intressen.

Svenska ostkustfiskarenas centralförbund har icke gjort någon annan

erinran mot gränsdragningen än att förbundet understrukit vad vissa lokalförbund

inom skärgården från och med Stockholms län till och med Kalmar

län anfört om betydelsen för fisket av att även holmar under 100 meters

längd tillerkändes enskild fiskerätt. Förbundet har framhållit att sådana

holmar mångenstädes inom såväl Östergötlands som Kalmar län vore värdefulla

fiskeplatser för strömming (s. k. sättstånd) och för ål (s. k. homrnestånd).

Hänsyn borde tagas till dessa speciella förhållanden så att den enskilda

fiskerätten utsträcktes att gälla även vid dylika mindre holmar, i den

mån den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen yrkesmässigt bedreve fiske

med anlitande av dessa.

Vad Kalmar län angår ha i åtskilliga yttranden anmärkningar framställts

mot den föreslagna gränsdragningen. Särskilt ha betänkligheter uttalats

mot de konsekvenser gränsdragningen skulle få i norra och mellersta

delarna av länet, där den skulle leda till att fisket skulle frigivas i de

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

35

yttre delarna av skärgården. Det har hävdats att detta frigivande särskilt

skulle skada bottengarnsfisket efter ål och även på sina håll fisket efter

gädda och abborre in. m. Frigivandet skulle icke komina yrkesfiskarena till

godo utan sportfiskarena. För södra delen av länet, där egentlig skärgård

saknas och där vid sidan av strömmingsfisket fisket med ålbottengarn har

den största betydelsen, ha en del fiskare hävdat att det enskilda fiskevattnet

borde ha väsentligt större utsträckning än kommittén föreslagit. Andra

fiskare åter ha ansett kommitténs förslag där tillgodose alla skäliga anspråk

på rättvisa, klarhet och möjlighet till rationellt fiske.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört att det förefölle, som om de föreslagna

bestämmelserna för gränsdragningen väl skulle lämpa sig för kuster

utan skärgård. I skärgårdarna, särskilt mera öppna sådana, konune de däremot

att medföra en reduktion av fiskerätten, som syntes synnerligen betänklig.

Länsstyrelsen ansåge därför, att den nu bestående fiskerätten borde

bibehållas så långt möjligt oförändrad även inom skärgårdsområdena.

Statens ersättningsskyldighet skulle därigenom betydligt minskas.

Norra Kalmar läns kustfiskareförbund har för sagda del av länet särskilt

gjort anmärkning mot den av kommittén föreslagna 1-km-regeln. Förbundet

har framhållit att denna regel skulle verka så att det enskilda fiskevattnet

sönderflikades. Det skulle uppstå liksom tungor av enskilt fiskevatten

utåt samtidigt som vidsträckta och värdefulla områden inomskärs

skulle bliva fria. Förbundet ville förorda att det av kommittén angivna avståndet

av 1 kilometer skulle höjas till 2 500 meter och att vid gränsdragningen

hänsyn skulle tagas till varje landbildning oavsett dess längd. Troligen

skulle en på så sätt dragen gräns på ett par ställen komma att gå

något utanför den nu tillämpade gränsen. Regeln syntes emellertid på alla

andra platser väl fylla sin uppgift. Då vidare enligt kommitténs förslag

skydd skulle finnas för fiske som bedreves med stöd av sedvana, syntes

inga olägenheter kunna orsakas fiskarena, om gränsdragningen inom Norra

Kalmar län skedde i enlighet med vad förbundet förordat. Förbundet har

vidare om fisket efter annan fisk än strömming (»fjällfisket») anfört bland

annat följande.

De områden inom skärs, som enligt 1-km-regeln skulle bli fria, äro såväl

djupare som grundare vatten och i alla fall synnerligen värdefulla med hänsyn

till det fjällfiske som bedrives där. Speciellt är detta fallet med området

omkring Äskeskär samt utanför Vinö i Misterhults socken. Sträckningen

på 1-km-gränsen kommer att efter hela kuststräckan uppvisa kraftiga

slingringar och på ett ställe utanför Händelö avskäres t. o. m. ett flertal

till detta skifteslag hörande holmar från förbindelse med enskilt fiskevatten.

Ur fisketeknisk synpunkt kommer denna gräns att medföra svåra

följder för särskilt fjällfisket och fiskevården medförande mindre inkomst

för fiskarena. Statsersättning kommer att få utbetalas för vattenområden,

som fiskande personer från bebyggelsecentra komma att översvämma med

olika redskap. Skulle lagen i oförändrat skick komma att införas för norra

Kalmar län, konune det att medföra en kraftig avfolkning av skärgården

på fiskare. I stället komme denna att befolkas med sommargäster och söndagsfiskare,

en ordning som förbundet vill med alla medel motarbeta. Utvecklingen

går starkt nog ändå den vägen utan att den dessutom skall givas

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

fördelen av laga stöd. Inom länsdelen äges i de allra flesta fall skärgårdshemmanen

av bofast fiskarbefolkning, vilken kan ha sina boplatser ända ut

i havsbandet. De fiskare, som ej äro självägande, arrendera praktiskt taget

i samtliga fall fiskerätt av andra fiskare eller jordägare. Genom att de ensamma

då kunna idka sitt fiske få de ut bästa ekonomiska nettot av sitt

arbete, även om de måste vidkännas ett visst arrende.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap har instämt

i nyssnämnda kustfiskareförbunds förslag.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har likaledes

ansett, att kommitténs förslag skulle leda till en alltför stor inskränkning

av det enskilda fiskevattnet. Förslaget borde därför omarbetas antingen

så att skärgårdsfisket — strömmingsfisket undantaget — bibehölles

såsom enskilt eller så att genom särskilt stadgande i lagen öppnades möjlighet

att göra undantag från huvudregeln för gränsdragningen. Utskottet

har åberopat ett yttrande från hushållningssällskapets fiskerinämnd, däri

bland annat anförts följande.

Där skärgård finnes, komma betydande vattenområden, som hittills ansetts

ha varit enskilt fiskevatten, att bliva frivatten. Som exempel må inom

Mönsterås och Döderhults socknar nämnas fiskevattnen kring Runnö och

Vållö samt fjärdarna innanför dessa öar. Genom gränsbestämning har äganderätten

till fiskevattnet mellan berörda skifteslag blivit fastställd. Fiskerinämnden

har icke tagit ställning till lagligheten av denna gränsdragning

utan endast velat påvisa de betydande vattenområden, vilka nu anses vara

enskilt fiskevatten och som genom det nya lagförslaget bliva fria. Inom

dessa områden har på grund av den enskilda äganderätten möjliggjorts en

viss kontroll och planläggning av fiskets bedrivande, som därjämte kompletterats

med fiskevårds- och fiskodlingsåtgärder. Det synes antagligt, att förslagets

2 § kommer att få liknande konsekvenser på andra platser vid fastlandskusten.

Inom Södra Kalmar läns kustfiskareförbund har enighet icke kunnat uppnås

beträffande förbundets ståndpunkt till förslaget om gränsdragningen

mellan fritt och enskilt fiskevatten. Förbundsstyrelsen har framhållit att

flertalet av de till förbundet anslutna fiskarena — utgörande frifiskare

och arrendatorer av mindre vatten -— tillstyrkt förslaget. Inom denna grupp

hade man vanligen helst, önskat, att fisket skulle bliva helt fritt. Då delta

tydligen icke gått att genomföra och då enligt kommitténs förslag omfattningen

av det fria fiskevattnet skulle något ökas samt gränsdragningen

dessutom förenklas, hade man ansett sig kunna tillstyrka förslaget. Fiskevattensägarna

inom förbundet hade däremot ansett, att det enskilda fiskevattnet

borde ha betydligt större omfattning än kommittén föreslagit. I fråga

om de regler, som därvidlag borde gälla, hade de anslutit sig till den ståndpunkt,

som intagits av Sveriges ålfiskares andelsförening u. p. a. Sagda förening

har anfört bland annat följande.

Enskilt fiskevatten bör såsom i gamla tider omfatta allt vatten innanför

öar, holmar, skär, grund m. m. samt — för fiskets rationella bedrivande

—- ett visst vattenområde därutanför. Skall det nu fastställas en ny gräns

mellan enskilt och allmänt vatten, bör denna lämpligen baseras på ett visst

djup —-1, ex. 3 meter — och framdragas med raka linjer mellan detta djups

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

37

ytterpunkter. Angivna raka gränslinjer skola följa grundområdets riktning

och ha minst en sådan längd — t. ex. högst 2,5 kilometer — att innanför

uppkommet vattenområde omfattar det enligt gammal hävd nu såsom

»enskilt fiskevatten» ansedda vattenområdet. Ett avvikande härifrån skulle

medföra ett nedbrytande av skärgårdsfiskarenas rättigheter och oändligt

många och kostsamma processer. Föreningen anser för fiskets skull lämpligt

att basera gränsen på ett visst vattendjup och genom raka linjer mellan

ytterpunkterna erhålla klarare gränser. Detta är i praktiska livet nödvändigt

för gränsbestämningar över vatten.

Föreningen har vidare hemställt, att såsom enskilt fiskevatten också

skulle räknas vattenområde med av domstol fastställd eller på annat sätt

lagligen bestämd gräns. Föreningen har slutligen vänt sig mot förslaget att

vid gränsdragningen endast skulle medräknas holmar med minst 100 meters

längd. Den har yttrat, att kommittén ej tycktes ha fäst något avseende

vid de förändringar fiskodlingen och fiskets bedrivande undergått i det

senaste århundradet. Ej heller tycktes lagberedningen vid upprättandet av

sitt förslag till jordabalk ha insett, att dessa mindre öar, holmar och skär,

vilka varit så värdelösa för fastigheterna, att de ofta ej ens upptagits på

ägokartorna, just genom sina kringliggande vatten nu blivit värdefulla.

Frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten vid

kusten av Kalmar län har även berörts i flera skrivelser från strandägare

och fiskare. Ett antal ålfiskare vid Kalmarsundskusten, som uppgivit att

vissa fiskerättsägare där sökt hävda en synnerligen extensiv tolkning av

180-metersregeln, ha gentemot dessa försök framhållit att kommittéförslaget

förefölle väl genomtänkt. Därigenom skapades äntligen en fast gräns mellan

fritt och enskilt fiskevatten, något som i Kalmarsund komme att medföra

en rättvisare och jämnare fördelning av ålfångsterna.

I skrivelse från Vållö bgalag i Mönsterås socken har framförts samma förslag

rörande gränsdragningen som av Norra Kalmar läns kustfiskareförbund.

Byalaget har framhållit att det i så fall i huvudsak skulle få behålla

sitt nuvarande fiskevatten. Detta vore en nödvändig förutsättning för att

byalaget där i fortsättningen skulle kunna någorlunda ostört bedriva ett

lönande fiske. Om en sådan ändring i kommitténs förslag icke vore möjlig,

hemställde byalaget, att byns gränser genom undantagsbestämmelser

måtte bibehållas sådana de nu vore. I byalagets skrivelse har rörande skälen

härför anförts bland annat följande.

De små odlingsmöjligheterna på öarna inom Vållö skifteslag ha medfört

att fisket blivit huvudnäringen för att på senare tid för flertalet av befolkningen

bliva en ren yrkesutövning. — Av ålder har vattenområdet kring

öarna ansetts såsom ensamt tillhörigt därvarande fastigheter. Till de holmar

och skär och fiskevattnet däremellan inom de gränser, som bestämts

vid en lantmäteriförrättning 1944, anser sig byalaget ha äganderätt enligt

urminnes hävd. Ålfisket är här det viktigaste fisket. Med den av kommittén

föreslagna frivattensgränsen skulle ett 20-tal av de omkring 100 ålbottengarnsätten

kring Vållö komma att frånhändas byalaget, representerande cn

årlig nettoavkastning av cirka 50 000 kronor. Även fjällfisket, d. v. s. fisket

efter gädda, abborre, sik in. fl. fiskarter, är av vikt. För byns oskiftade

fiskevatten har gemensamhetsfiske inrättats och fiskeriplan fastställts. Fastigheterna

äro med hänsyn till fisket högt taxerade.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 60

I en skrivelse från yrkesfiskare och hemmansägare på Runnö i Döderhults

socken har anförts, att ett genomförande av kommitténs förslag skulle

innebära en väsentlig inskränkning av det fiskevatten, som Runnö by nu

räknade som sitt enskilda med stöd av skattläggning, urminnes hävd och de

allmänna reglerna i gällande fiskelag och vilket närmare fixerats genom

gränsbestämning 1929. På grund av jordbrukets dåliga beskaffenhet hade

Runnöborna i alla tider varit hänvisade till fiske och jakt som huvudnäring.

I skrivelsen har vidare anförts bland annat följande.

Runnö huvudö ligger kringgärdad av ett mycket stort antal mindre öar,

holmar, klippor, övervattensskär och kobbar (bådar), vilka emellertid —

på några undantag när -— icke uppfylla fordringarna på minst 100 meters

längd och alltså enligt kommitténs förslag frånses. Fiskerättskommittén

har icke tillräckligt beaktat att små öar, holmar o. s. v. ofta erbjuda lika

goda och i flera fall bättre möjligheter till ett givande fiske än de stora

öarna, större än 100 meter. På Runnö är befolkningen emellertid mycket

beroende av de mindre öarna, holmarna o. s. v. för ett gott resultat av

fisket inom skifteslaget. Väl markerade punkter, som helst äro upptagna

på sjökort och ekonomiska kartor, böra väljas i ett vattenområde som detta,

dithän fiskeflottor från andra län med förkärlek bege sig för att bedriva

fiske i havsområdet utanför Emåns utlopp i skärgården. Gemensamhetsfiske

råder. Det är givet att i de landskap, där dansk rättsuppfattning i

äldre tider gjort sig gällande och trängt igenom i fråga om fiskets bedrivande,

andra rättsbestämmelser äro förhärskande än i riket i övrigt, men

detta förhållande får icke skymma blicken för de sedvänjor och rättsregler

för fisket, som utbildats på Sveriges ostkust. Den praktiska användningen

av sjökortet för bestämning av 3-m-djupet förringas inom Runnö skifteslag

av att där förekomma flera långsträckta, smala fördjupningar, med

strandlinjen ofta längsgående kanaler av större djup än 3 meter belägna

utanför 300 meter från strandlinjen men inom sjökortets djupgräns för

3-m-kurvan, sådan denna djupgräns är fixerad på det för andra ändamål

i mindre skala framställda sjökortet. — Raka linjer mellan enskilt vatten

och frivatten torde bidraga till större klarhet än buktande linjer.

För västkustens del har Svenska västkustfiskarnas centralförbund

hävdat att allt fiske borde vara fritt. Alltsedan 1766 års fiskeristadga

hade fiskerilagstiftningen utmärkts av oklarhet i uppläggningen och otydligheter

i föreskrifterna. Ideligen hade detta givit anledningar till tvister

och svårigheter för fiskets utövare liksom för andra därav berörda medborgargrupper.

Förbundet hälsade därför med glädje kommitténs förslag

att ur lagtexten utrensa sådana mångtydiga begrepp som »inom- och utomskärs»

med flera. Emellertid ansåge förbundet, att åtminstone för västkusten

allt fiske borde förklaras fritt med rätt för lokala myndigheter att

utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde befinnas erforderliga. En sådan

form för reglering av havsfisket vore både lättare och billigare att genomföra

än den med enskilt fiskevatten, vilkas gränser det visat sig omöjligt

att klart uppdraga. Kommitténs nya gränsförslag innebure att strandägarnas

enskilda områden ytterligare skulle vidgas utan att någon väsentlig

klarhet i gränsdragningen vunnes.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har hänvisat till att han — så
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

som i annat sammanhang skall beröras — hävdat, att vid västkusten allt

fiske i enskilt fiskevatten borde vara fritt ända in till stranden. Om så

bleve fallet, komme den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan

fritt och enskilt fiskevatten ej att få någon betydelse för västkusten. Han

ville därför rörande gränsdragningsfrågan inskränka sig till att påpeka,

att för västkusten de nya bestämmelserna torde komma att medföra att

omfattningen av det enskilda fiskevattnet utan anledning utökades. Kommitténs

motivering för tillämpningen av 1-km-regeln vid bukter, nämligen

att fiskevården skulle främjas därigenom, ägde ej heller giltighet för västkusten.

Fiskbeståndet borde nämligen skyddas ej genom lagbestämmelser

om fiskerätt utan liksom hittills genom regler för fiskets bedrivande, vilka

utfärdats i administrativ ordning.

Förvaltningsutskottet i Hallands läns hushållningssällskap har däremot

ej haft någon erinran mot kommitténs förslag till frivattensgräns, enär

den i huvudsak synts överensstämma med den nuvarande. Två reservanter

inom hushållningssällskapets fiskerinämnd ha emellertid motsatt sig

bibehållande av enskilt fiskevatten på västkusten.

Kommitténs förslag att i saltsjön medelvattenståndet skall vara bestämmande

vid gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten ävensom

vid tillämpningen av vissa andra stadganden i fiskelagen, har i så gott som

alla yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland dem som uttryckligen

tillstyrkt förslaget i denna del märkas fastighetsbildningssakkunniga

och lantmäteristyrelsen. De sakkunniga ha framhållit att avsaknaden av bestämmelser

om det normerande vattenståndet förorsakat olägenheter av olika

slag, ej minst för lantmäteriet. Anmärkning mot förslaget i denna del har

gjorts endast av en ägare av ett enskilt skattefiske vid Kalmarsund, som

ifrågasatt om man icke hellre borde utgå från ett lägre vattenstånd, nämligen

40 cm under medelvatten. Detta skulle enligt hans mening ungefärligen

motsvara »vanligast förekommande lågt vattenstånd».

På tal om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten må till sist

nämnas, att kammarkollegiet beträffande den rättsliga karaktären av det

»fria» fiskevattnet bl. a. uttalat att den rätt till fiske för envar, som alltseden

1766 års fiskeristadga funnits i öppna havet, torde vara att konstruera

som ett upplåtande till allmänt begagnade av en kronans riksallmänning, vare

sig kronans förfogande över detta område uppfattades som en äganderätt

eller endast som en förvaltningsdisposition. Kollegiets chef, generaldirektören

Sverne, har däremot hävdat att rätten till fiske i saltsjön vore att

betrakta som en allemansrätt, vilken dock i vissa avseenden begränsats till

förmån för strandägare.

I några yttranden har behandlats frågan huruvida äganderättsgränsen och

fiskerättsgränsen lämpligen böra regleras efter identiska principer och på

samma gång.

Sålunda ha fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.

instämt, ifrågasatt om icke de fiskerättsliga bestämmelserna borde byggas på

de äganderättsliga och ha härom anfört.

I fiskerättskommitténs och lagberedningens förslag råder — frånsett ett

par speciella undantag från de allmänna reglerna om gräns mellan enskilt

och fritt fiskevatten — full likformighet med avseende å utsträckningen av

den enskilda äganderätten i vatten och den enskilda rätten till fiske. Det

kan vid sådant förhållande ifrågasättas, om det icke skulle vara tillräckligt

och ur såväl principiell som lagteknisk synpunkt mera tilltalande att i de från

jordabalksförslaget hämtade provisoriska lagbestämmelserna fastslå strandäganderättens

omfattning och i fiskelagen inskränka sig till att ange i vad mån

fisket inom enskilt vattenområde är strandägaren förbehållet eller ej.

Kammarkollegiet däremot har ej ansett lämpligt att redan nu genomföra

en lagstiftning om äganderättsgränsen. Visserligen vore lagregler om fastighetsgräns

önskvärda, men även utan lagstiftning därom kunde rättspraxis

väntas påverkas av de nya reglerna för fiskerättsgränsen. önskemålet att samtidigt

kunna ordna frågan om ersättning för förlust av fiskerätt och av landgrund

syntes ej vara ett tillräckligt vägande skäl för att forcera fram en så

viktig fråga som lagstiftning om äganderätten.

Departementschefen.

Av grundläggande betydelse för fiskerätten vid saltsjökusterna är gränsen

mellan fritt och enskilt fiskevatten.

De nu gällande reglerna om denna gränsdragning äro till följd av sin

oklara formulering svårtolkade och ha ofta givit upphov till tvister. Olägenheterna

härav ha blivit allt mer påtagliga, i samma mån som fiskets betydelse

ökat både ur ekonomisk synpunkt och ur rekreationssynpunkt. Rättsläget

är oklart och fullt klargörande prejudikat saknas. Det må i detta sammanhang

endast erinras om att beträffande vissa avgöranden i högsta instans

kommittén ansett sig kunna uttala att den uppfattning, som där kommit

till uttryck, torde — även med hänsyn tagen till de särskilda lokala

förhållandena — representera en extremt vidsträckt tolkning av inomskärsbegreppet.

På sätt kommittén anfört kan en lösning knappast vinnas utan att man

i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter

delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av bestående

förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i enskild rätt, bör

ersättning utgå.

I valet mellan olika gränsdragningsmetoder måste enligt min mening

systemet med normerande kartor eller med förteckningar över vilka vatten

som äro enskilda och vilka som äro fria i princip avvisas. De försök, som i

sådant hänseende tidigare gjorts beträffande Vänern och Hjälmaren, mana

icke till efterföljd.

Jag ansluter mig i stället till kommitténs förslag, att omfattningen av det

enskilda fiskevattnet skall bestämmas genom en generell regel, som gör till

enskilt dels strandvattnet och dels vissa inomslcärsvatten m. m.

Mot utformningen av strandvattenregeln ha endast några få anmärkningar

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

41

gjorts, närmast avseende det av kommittén valda avståndet från stranden,

300 meter. Detta avstånd synes dock lämpligt som huvudregel, och tillräcklig

anledning synes ej heller föreligga att för någon viss kuststräcka frångå

den allmänna regeln.

Av större räckvidd är frågan, huruvida endast vissa landbildningar skola

medföra fiskerätt och, om denna fråga besvaras jakande, huruvida den av

kommittén föreslagna begränsningen till holmar med minst 100 meters

längd är den lämpligaste.

Vad den första frågan angår må framhållas, att det synes uteslutet att låta

varje landbildning, om än aldrig så obetydlig, medföra fiskerätt. Det torde

till belysande härav vara tillräckligt att erinra om att det är så gott som

ogörligt att fastställa, huruvida de tusentals friliggande bränningarna utanför

skärgårdarna vid medelvattenstånd helt eller endast delvis ligga under

vattenytan. En sådan regel skulle vidare lätt kunna missbrukas genom att

enstaka stenblock avsiktligt utplacerades på lämpliga fiskeställen.

Om det sålunda knappast kan råda någon tvekan om att en begränsning

här är nödvändig, återstår det dock att avgöra, hur denna begränsning

skall ske. Med rätta har kommittén framhållit, att det här fordras en enkel

och lättillämpad regel. Att avgöra frågan från fall till fall genom särskild

förrättning är av praktiska skäl uteslutet. Icke heller synes en regel, som

bygger på landbildningens areal eller dess höjd över vattnet eller förefintligheten

av vegetation (skog, bete) å holmar, lämpad att läggas till grund

för ett stadgande, som allmänheten skall kunna tillämpa även utan lantmäteritekniskt

biträde. För fisket i strandvattnet äro dylika omständigheter av

underordnad betydelse. Det må även framhållas att för fisket längden av

en holmes strandlinje har större betydelse än holmens ytvidd och att bland

olika slag av holmar med ungefärligen samma längd strandlinjens längd

varierar mycket mindre än ytvidden. På sätt kammarkollegiet framhållit

är det ur fiskesynpunkt icke själva övervattensdelen, som är av betydelse,

utan det kringliggande vattenområdet.

Jag anser alltså den av kommittén valda metoden att endast låta holmar

med viss längd medföra fiskerätt vara den lämpligaste. Icke heller finner

jag vad som förekommit i yttrandena utgöra tillräckligt skäl för att frångå

den av kommittén valda minimilängden. Anmärkas må att sammanhängande

övervattensrev, som vid medelvattenstånd håller 100 meters längd, givetvis

skall räknas som holme i lagens mening.

Av yttrandena framgår att så gott som fullständig enighet råder om att

en strandvattenregel bör kompletteras med en »inomskärs»-regel, som låter

mera slutna fjärdar och vikar i deras helhet bliva enskilt fiskevatten. Frågan

om ulformningen av denna regel har kommittén löst med ett radikalt

grepp, nämligen uppställandet av den s. k. 1-km-regeln. Åskådligast framträder

kanske regelns innebörd, om man tänker sig gränsen dragen som en

enda sammanhängande linje runt fastlandets kust på sådant sätt, att det vid

varje punkt av denna linje finnes möjlighet att nå fastlandet utan överskridande

av bredare vatten än en kilometer (även här bortses då från landbild
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mcij:ts proposition nr 60

ningar med en längd av mindre än 100 meter). Friliggande Öar och ögrupper,

exempelvis Holmön utanför Umeå, vissa utskärgårdar i Stockholms län

samt Gotland och Öland, falla utanför. I stort sett synes denna regel giva

ett gott resultat. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag även på

denna punkt. En skenbar förenkling av 1-km-regeln skulle kunna vinnas, om

denna, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, finge omfatta även friliggande

öar och ögrupper. En sådan förenkling skulle emellertid närmast äga teoretiskt

värde. Då det gäller att i praktiken avgöra, var gränsen mellan fritt

och enskilt vatten går i en friliggande skärgård, är det nämligen uppenbarligen

enklare att endast behöva ta hänsyn till en enda regel, strandvattenregeln.

Härtill kommer att det strandägarintresse, som 1-km-regeln tillgodoser,

framstår som mera beaktansvärt i de vatten, som ligga nära fastlandskusten,

än i vattnen kring friliggande ögrupper.

Såsom en komplettering av de båda nu nämnda reglerna bör slutligen,

på sätt kommittén föreslagit, gälla, att därest det eljest finnes fiskevatten,

som helt omgives av enskilt vatten, också sådant fiskevatten skall vara

enskilt.

Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena finner jag emellertid

önskvärt, att gränsen på vissa ställen efter kusten får en sträckning, som

något avviker från vad som skulle följa av de allmänna reglerna. De ställen

jag åsyftar äro Norrbottens län vid mynningen av Torne älv samt vissa delar

av Kalmar län. Det är här fråga om en skärgård av särpräglad typ, grund

och småbruten. Vidare äro äganderättsförhållandena annorlunda än på

många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena i stor utsträckning ännu

stödja sig på strandäganderätt och ofta samtidigt äro både bönder och fiskare.

Dessa förhållanden synas mig böra föranleda vissa jämkningar till

strandägarnas förmån, varvid dock uppenbart överdrivna anspråk böra tillbakavisas.

Jämkningarna böra enligt min mening få karaktären av undantagsstadganden.

Däremot finner jag ej lämpligt att öppna möjlighet att i

administrativ ordning göra avvikelser från den i lagen angivna gränsen.

Från några få kuststräckor har det gjorts gällande att den gränsdragning,

som kommittén föreslagit och som jag med vissa jämkningar nu förordat,

skulle skada yrkesfisket och äventyra fiskevården i havsbandet. Beträffande

andra delar av kusten ha från fiskarhåll uttalats farhågor för att den

föreslagna gränsdragningen snarare skulle alltför mycket tillgodose strandägarnas

intressen.

Befolknings- och näringsförhållanden växla utefter de olika kuststräckorna.

Påfallande är emellertid att de kuststräckor, där fisket nått högst, samtidigt

äro de, där fisket utövas av yrkesmän som specialiserat sig på detta

näringsfång. Vid dessa kuststräckor är fisket med rörliga redskap i väsentlig

mån oberoende av strandrätt. Också där fisket ännu utövas mera som

en binäring till jordbruket tyda många tecken på att man kan vänta en

större yrkesspecialisering, så att några bli rena lantbrukare och andra rena

fiskare. En sådan arbetsfördelning torde ej sällan kunna leda till en rationalisering

både av lantbruket och av fisket. Det kommer då också där att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ligga i yrkesfiskarenas intresse att tillräckliga vatten finnas öppna för det

fria fisket. Detsamma blir förhållandet i skärgårdar där äganderätten, såsom

ofta är fallet i närheten av tätorterna, övergått till stadsbor eller sportfiskeklubbar.

Bestämmelser om fritt fiske bliva där till skydd främst för

yrkesfiskarena.

För västkustens del har från några håll yrkats, att enskilt fiskevatten

icke vidare skulle finnas i saltsjön. Man har därvid åberopat lokala rättstraditioner

med rötter ända i den dansk-norska tiden. För min del finner

jag det icke påkallat, att man nu för västkustens del omprövar riktigheten

av den uppfattning om förefintligheten av strandäganderätt till fisket, som

sedan 1766 års fiskeristadga varit gällande för alla rikets kuster och som

senast kommit till uttryck i 1896 års lag. Jag kan alltså icke förorda, att för

västkustens vidkommande något undantag skall göras från de allmänna reglerna

om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Det väsentliga

ur yrkesfiskarenas synpunkt synes i stället vara, att de oberoende av

strandäganderätten skola ha erforderlig rörelsefrihet i utövningen av sitt

yrke. Redan nu gällande bestämmelser giva i mycket betydande grad sådan

frihet och, på sätt jag i det följande skall angiva, kommer jag att föreslå,

att denna frihet skall ytterligare utvidgas.

Av stor praktisk betydelse är frågan, från vilket vattenstånd man skall

utgå vid bestämmande av vattendjup och strandlinjer. Även här har oklarhet

rått vid tillämpningen av 1896 års lag och den tolkning, som gjort sig

gällande i rättspraxis, har, även om den varit välgrundad med hänsyn till

gällande bestämmelsers förhistoria, erbjudit vissa svårigheter i den praktiska

tillämpningen. Det är därför angeläget, att frågan nu löses på ett tillfredsställande

sätt. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, att i havet det

normala medelvattenståndet skall vara avgörande.

I kammarkollegiets yttrande har berörts frågan om innebörden av den

enskilda fiskerätten i saltsjön. Kollegiets chef har för sin del uttalat den

uppfattningen att denna rätt icke — såsom fallet är med rätten till fiske i

insjöar och rinnande vatten —- bör betraktas såsom en särskild tillhörighet

till fastigheterna utan såsom en till förmån för strandägarna gjord inskränkning

i den allemansrätt till fiske, som enligt hans förmenande i princip

finnes i dessa vatten. Detta spörsmål har väl huvudsakligen teoretiskt intresse,

därest man, på sätt skett vid de ändringar, som vidtagits i 1896 års

lag och även jag anser riktigt, förutsätter att ersättning skall utgå till

strandägaren för de inskränkningar som kunna göras i hans ensamrätt till

fiske. Det synes mig emellertid naturligast att, såsom kommittén gjort, anse

den ifrågavarande fiskerätten helt likställd med den fiskerätt, som tillkommer

jordägare i insjöar och rinnande vatten.

Med hänsyn härtill vore det uppenbarligen önskvärt att i samband med

uppdragandet av gränserna för den enskilda fiskerätten i havet kunna avgöra

även den sedan länge svävande frågan om äganderätten till själva

vattenområdet. Med anledning av vissa erinringar som i remissyttrandena

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

framställts mot kommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde

har emellertid denna fråga ansetts kräva förnyat övervägande, framför

allt såvitt angår äganderätten till vissa småholmar ute i det fria fiskevattnet

och jakträtten kring dem. Utredning härom pågår inom justitiedepartementet

men torde icke kunna slutföras så tidigt att förslag kan

framläggas för årets riksdag. Det torde ej heller behöva medföra några större

olägenheter, om under en kortare tid olika regler kunna komma att gälla

med avseende å äganderätten till vattenområdet och rätten till fiske. I varje

fall torde nackdelen härav ej vara så väsentlig att den bör föranleda uppskov

med revisionen av fiskelagstiftningen.

Sötvattnen.

Gällande rätt.

Enligt 5 § 1896 års lag äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren

utan intrång av annan nyttja fiskevatten som är beläget inom hans fastighets

rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den

sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i

12 kap. 4 § jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strandfastigheterna.

Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar

detta stadgande icke.

I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid 6 § 1896 års lag en

särskild bestämmelse. Där stadgas att »i de delar av större insjöar, till vilka

strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske

är kronan förbehållet eller annan tillhörigt», skall om fisket gälla vad i

lagens 1 § sägs om fiske i öppna havet, dvs fiskerätt skall där tillkomma

varje svensk undersåte.

Beträffande tillämpningen av denna bestämmelse må hänvisas till betänkandet

(s. 140 ff).

Kommittén.

Även enligt kommitténs förslag skola sötvattnen i regel utgöra enskilt

fiskevatten. Undantag från denna regel föreslås endast beträffande de öppna

delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Avgränsningen

av det fria fiskevattnet i dessa sjöar skall enligt förslaget ske

efter i huvudsak samma regler som i saltsjön. Dock skola, med avvikelse

från 1-km-regeln, vissa öppna vattenområden i Södra Hjälmaren och södra

Storsjön i sin helhet hänföras till enskilt fiskevatten, varjämte till grund

för tillämpningen av strandvattenregeln och 1-km-regeln skola läggas vattenstånd,

som i viss mån skilja sig från medelvattenståndet.

I Vänern, Vättern och Hjälmaren har kommittén därvid valt att anknyta

till de vattenstånd, som tagits till utgångspunkt för sjökorten, nämligen i

Vänern 3,eo meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 meter

över västra slusströskeln vid Motala och i Hjälmaren 2,77 meter över södra

slusströskeln vid Notholmen. I Storsjön, varöver sjökort ej finnes, har kom
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

mittén föreslagit ett vattenstånd, som nära motsvarar medelvattenståndet,

nämligen 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem, som ligger till grund

för sjöns reglering.

Med avseende å Mälaren har kommittén väl funnit utredningen tyda på att

i ett fåtal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den mellan

dem belägna Prästfjärden — fritt fiske bedrivits i viss utsträckning. Att

genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande

sedvana vore emellertid enligt kommitténs mening ägnat att väcka betänkligheter

ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. Kommittén har härom anfört

följande.

En sjö av Mälarens geografiska typ med dess smala och sönderflikade vatten

samt talrika öar lämpar sig över huvud ej väl för en anordning med frivatten.

Ur såväl fiskevårds- som kontrollsynpunkt synes det ännu mer

vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskerinäringen

såsom sådan torde ett frigivande av fisket i någon eller några av

de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åtgärd

synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa

trakter. j ... i v: ’.

Yttrandena.

Mot ståndpunkten att sötvatten i regel skall utgöra enskilt fiskevatten

har någon erinran ej framställts i yttrandena. De uttalanden, som gjorts

om nu ifrågavarande avsnitt av betänkandet ha i stort sett endast avsett

frågan om gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i nyssnämnda

fyra insjöar. Även härvidlag har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts,

dock med vissa erinringar av huvudsakligen lokal karaktär. I några

yttranden har ifrågasatts införande av särskilda bestämmelser även beträffande

vissa andra insjöar än de fyra nyss nämnda.

Bland dem som i princip tillstyrkt förslaget har kammarkollegiet förklarat

sig icke ha något emot att samma allmänna bestämmelser beträffande

gränsen för den enskilda fiskerätten skulle gälla i förenämnda fyra insjöar

som i saltsjön. Kollegiet har dock erinrat om de modifikationer som kollegiet

föreslagit i fråga om gränsen för enskilt fiskevatten i saltsjön. Även

fastighetsbildningssakkunniga ha ansett anledning saknas att för dessa sjöar

tillämpa andra bestämmelser än dem som kunde komma att gälla för

saltsjön.

Vad härefter angår de yttranden som huvudsakligen avse förhållandena

i viss sjö och då först Vänern, har fiskerinämnden för Vänern yttrat, att

de föreslagna gränserna mellan enskilt och fritt fiskevatten vore lämpliga

och ägnade att väl tillfredsställa såväl fiskerättsägare som frifiskare. Också

fiskevårdens krav bleve väl tillgodosedda genom dem. Även länsstyrelsen i

Värmlands län har tillstyrkt förslaget och framhållit att de mindre olägenheter

som kunde ligga däri, att bestämmelsen om 3-metcrskurvan som yttersta

gräns för strandvattnet i en del fall skulle medföra en utvidgning av

området för den enskilda fiskerätten, eller däri, att eljest gränsen mellan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

enskilt och allmänt fiskevatten vid några stränder borde ha kunnat dragas

närmare land, uppvägdes av fördelen av att gränsen vore tämligen lätt att

fixera.

Vänerns fiskareförbund har däremot föreslagit vissa modifikationer i

strandvattenregeln. Vid sådana sterila stenstränder med djupt vatten, där

strandägaren sällan eller aldrig utnyttjade sitt fiske, borde den enskilda

fiskerätten ej sträcka sig längre än högst 200 meter från stranden. För

fiskare som yrkesmässigt bedreve nätfiske vore det nämligen av stort värde

att på sådana platser få ett utgångsläge för nätlänkarna närmare land än

300 meter. Vidare borde rätten till enskilt fiske upphöra 300 meter från

land även på grunda områden som sträckte sig utanför denna gräns, eftersom

strandägaren i dylika fall sällan hävdade fisket därutanför.

Beträffande Vättern har länsstyrelsen i Jönköpings län — för att man

skulle komma ifrån det nuvarande osäkerhetstillståndet och då de enskilda

intressena syntes böra få vika för allmännyttan — icke velat göra någon

erinran mot de av kommittén föreslagna gränsreglerna. Södra Vätterns

fiskareförening har däremot hävdat, att det i Vättern varken funnes eller

borde finnas någon enskild rätt till fiske.

I fråga om Hjälmaren har Hjälmarens fiskareförbund förordat en

mindre utvidgning av det vattenområde i södra delen av sjön som av kommittén

hänförts till enskilt fiskevatten. Å andra sidan har förbundet föreslagit

att fisket i östra Hjälmaren skulle göras fritt. Förbundet har framhållit,

att denna del av sjön innehölle det djupaste vattnet i hela Hjälmarbäckenet,

och har därför ställt sig frågande, varför den helt skulle komma

under enskild fiskerätt. Ur yrkesfiskesynpunkt kunde den utnyttjas bättre,

om frifiske finge utövas där.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört, att den av kommittén föreslagna

undantagsbestämmelsen för Södra Hjälmaren torde få anses motiverad

med tanke på där rådande förhållanden.

Med avseende å Storsjön har fiskeriintendenten i nedre norra distriktet

framhållit att det ur fiskevårdssynpunkt vore fördelaktigt, om i enlighet

med kommitténs förslag hela södra delen av Storsjön finge utgöra enskilt

fiskevatten. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i

Jämtlands läns hushållningssällskap.

Beträffande kommitténs förslag om det sätt, på vilket vattendjup och

strandlinjer skulle bestämmas i nu ifrågavarande sjöar, ha meningarna varit

något delade.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har icke funnit skäl

till erinran mot kommitténs förslag.

Även fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt,

ha tillstyrkt kommittéförslaget och framhållit att avsaknaden av uttryckliga

bestämmelser i ämnet länge förorsakat olägenheter av olika slag,

ej minst för lantmäteriet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kammarkollegiet har däremot ansett att, liksom i saltsjön, medelvattenståndet

i princip borde vara avgörande. Sjöarna i fråga kunde bli föremål

för nya regleringar —- detta gällde i varje fall för Storsjön — och det syntes

därför ej lämpligt att i lagen anknyta till siffermässigt fixerade vattenstånd.

I stället syntes Kungl. Maj :t böra få befogenhet att kungöra vad som

skulle anses vara de olika sjöarnas medelvattenstånd. Härigenom skulle en

anpassning efter de tid efter annan inträdande förändringarna i medelvattenstånden

kunna genomföras på enklare sätt än genom lagändring.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig för att gränsdragningen skulle

ske efter det vid varje särskilt tillfälle rådande vattenståndet. De av

kommittén föreslagna vattenståndsreglerna konime nämligen att bli vanskliga

att begagna, i all synnerhet i vatten där variationerna i vattenståndet

vore mycket stora. Om man valde det vid tillfället rådande vattenståndet,

erhölle man däremot en utgångspunkt, som i praktiken vore lätt att tilllämpa.

I några yttranden bär berörts frågan, huruvida fritt fiskevatten funnes

eller borde finnas i Mälaren.

Kammarkollegiet har såsom sin uppfattning uttalat att fisket i vissa delar

av Mälaren för närvarande vore fritt samt att detta fria fiske borde

bibehållas åtminstone i det centrala partiet, nämligen Norra och Södra

Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln. Kollegiet

bär härom anfört i huvudsak följande:

Fiskerättskommittén medger att fritt fiske bedrives i Norra och Södra

Björkfjärdarna samt Prästfjärden. Sådant fiske torde också förekomma i

viken mellan Lina sund och Södra Björkfjärden samt även på andra ställen

i Mälaren. — Såsom kollegiet framhållit i sitt utlåtande över insjöfiskesakkunnigas

betänkande, kan en allmän fiskerätt i Mälaren stödjas på Stockholms

och Enköpings privilegier, vilka medgiva städernas invånare rätt att

fiska i Mälaren (kronans vatten och allmänningsvatten för Stockholm samt

Enköpingsviken för Enköping). Det är vidare otvivelaktigt, att fritt fiske

utövas i rätt stor utsträckning i de centrala delarna av sjön. Norra och Södra

Björkfjärdarna samt Prästfjärden jämte Hovgårdsfjärden och Ekoln upptaga

tillsamman en yta, som kan tävla med Hjälmarens och Storsjöns i

storlek. I båda dessa sjöar äro stora delar enskilda fiskevatten, medan de

centrala delarna äro allmänt fiskevatten. Kollegiet kan ej inse varför i

Mälaren den allmänna fiskerätten skall helt vika för den enskilda eller att

svårigheterna att ha allmänt och enskilt fiskevatten i samma sjö skulle vara

större där än i Hjälmaren och Storsjön.

Länsstyrelsen i Uppsala län bär däremot ansett kommitténs utredning

giva vid handen, att något fritt fiskevatten icke borde inrättas i Mälaren.

Även faslighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäterislyrelsen instämt,

ha ansett kommitténs ståndpunkt väl grundad med hänsyn till den utredning

som verkställts rörande sedvana och lantmäteriförhållanden in. m.

Nämnas må jämväl att Uppsala läns mälarfiskeriförening förklarat sig bestämt

avstyrka att någon del av Mälaren hänfördes till fritt fiskevatten.

En annan lokal förening, Granebergs fiskevårdsförening, har emellertid intagit

en motsatt ståndpunkt under åberopande av alt omkring en tredjedel

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

av Sveriges stadsbefolkning bodde i städerna kring Mälaren och att denna

befolkning under semestrarna borde beredas möjlighet till fiske i de större

fjärdarna. Jag vill i detta sammanhang också erinra, att flera remissinstanser,

bland dem överståthållarämbetet, på tal om de allmänna grunderna för

lagstiftningen betonat vikten av att tätortsbefolkningens amatörfiskeintressen

bleve tillgodosedda.

Vad angår andra sjöar än de nu nämnda har förvaltningsutskottet i

Norrbottens läns hushållningssällskap framhållit, att fisket i vissa lappländska

sjöar vore av den beskaffenhet att särskilda bestämmelser kunde

vara befogade. Utskottet bär härom anfört följande:

I Torneträsk, Stora Lulevatten, Hornavan och möjligen Uddjaur och

Storavan bedrives ett fiske, som skulle lida avsevärt avbräck, om hänsyn

måste tagas till ägogränser ute i sjön. Torneträsk äges helt av kronan. Inga

hemman finnas och torde väl knappast komma att anläggas. Där kan alltså

fisket helt regleras av kronan, varför inga särbestämmelser där äro aktuella.

Vid Stora Lulevatten och Hornavan däremot finnas ett flertal hemman, vilka

vid tillämpning av den vanliga principen enligt 12: 4 jordabalken skulle

erhålla ett långsmalt vattenområde ut till mitten av sjön. I dessa sjöar skulle

det troligen för fiskets rationella bedrivande vara förmånligt med en 300- metersgräns för den enskilda äganderätten och att kronan bleve ägare till

allt vatten utanför denna gräns. Ett fritt fiskevatten i dessa sjöar kan icke

ifrågakomma, emedan de ligga ovan odlingsgränsen och alltså disponeras av

de renskötande lapparna. Beträffande Uddjaur och Storavan kan det även

ifrågasättas, om ej liknande principer borde tillämpas för de stora öppna

vattenområdena mitt i sjöarna. Även här borde i så fall kronan bli ägare till

dessa områden, då det icke är önskvärt, att vem som helst får fiska där

okontrollerat.

Liknande synpunkter ha anförts av fiskeriintendenlen i övre norra distriktet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län däremot har sagt sig icke vara övertygad

om behovet och lämpligheten av en sådan reglering som hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och fiskeriintendenten ifrågasatt.

Departementschefen.

Såsom framgått av redogörelsen för remissyttrandena har ej från något

håll ifrågasatts att sötvattensfisket skulle upplåtas till allmänt begagnande

annorstädes än i vissa delar av de största insjöarna. Däremot ha delade meningar

framträtt såväl beträffande frågan i vilka sjöar fritt fiske bör tillåtas

som ock om hur gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten i dessa

sjöar lämpligast bör ske.

Enighet synes råda om att fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön

i Jämtland för närvarande åtminstone i viss utsträckning är fritt samt

att fritt fiskevatten även i fortsättningen bör finnas där. Jag delar denna

uppfattning. Omfattningen av det fria fiskevattnet i dessa fyra sjöar torde

lämpligen böra bestämmas i enlighet med kommitténs förslag. För vinnande

av enhetlighet är det uppenbarligen önskvärt att gränsdragningen sker i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

49

huvudsak på samma sätt som i saltsjön, och några lokala avvikelser utöver

dem kommittén föreslagit för Hjälmaren och Storsjön lära icke vara påkallade

vare sig av hänsyn till nu rådande sedvanor eller på annan grund. Ej

heller synes mig tillräcklig anledning föreligga att frångå kommittéförslaget

i vad det avser frågan, vilket vattenstånd som skall tagas till utgångspunkt

vid gränsdragningen. De ändrade regler i detta avseende som förordats

i vissa remissyttranden skulle i praktiken kunna leda till rättsosäkerhet.

Vad Mälaren beträffar ha meningarna bland remissinstanserna på förevarande

punkt varit delade. För egen del finner jag starka skäl tala för att befolkningen

i städer och andra samhällen kring denna sjö bör ha tillgång

till åtminstone något vatten där rekreationsfiske fritt kan utövas. Därmed

vinnes indirekt en fördel också för yrkesfiskarena genom att konkurrensen

om fiskearrendena minskas. Även kommittén har vitsordat att fritt fiske redan

nu förekommer i sjöns centrala delar, där Norra Björkfjärden, Prästfjärden,

Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden bilda en sammanhängande

öppen vattenyta. Denna kan enligt min mening väl jämföras med motsvarande

områden i Hjälmaren och Storsjön. På grund av vad sålunda anförts

förordar jag, att fisket gives fritt i dessa fjärdar, dock endast utanför det

egentliga strandvattnet. Några mera allvarliga olägenheter för fiskevården

torde icke vara att befara härav. Till utgångspunkt för gränsdragningen mellan

fritt och enskilt vatten torde böra tagas det vattenstånd som ligger till

grund för sjökorten, nämligen 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl

Johans torg i Stockholm. Detta vattenstånd motsvarar nära medelvattenståndet.

I vidare mån än nu sagts är jag för närvarande icke beredd att tillstyrka

några begränsningar av det enskilda fiskevattnets omfattning i insjöarna.

Frågan om fisket i en del sjöar i övre Norrland är föremål för särskild utredning.

Fisket i fritt fiskevatten.

Gällande rätt.

I sådant vatten som ej omfattas av enskild fiskerätt är enligt 1896 års

lag fisket i princip fritt för varje svensk medborgare. Såtillvida föreligger

dock en begränsning, att »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap»

ej får utsättas utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Som

huvudregel gäller att sådant tillstånd skall meddelas av Kungl. Maj :t. I

vissa fall ankommer emellertid prövningen på länsstyrelsen. Enligt särskilt

stadgande må sålunda strandägare från sitt enskilda fiskevatten utsträcka

fast redskap, om länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan

fiskande.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kommittén.

Kommittén har ansett att även i framtiden fisket i frivattnet borde begränsas

genom föreskrifter om tillståndstvång för vissa slags redskap.

Emellertid har kommittén tillika framhållit att mycket delade meningar

rådde om den närmare innebörden av begreppet fast redskap. Med anledning

härav har kommittén ansett att varken detta uttryck eller dess motsats,

»rörlig redskap», vidare borde komma till användning i lagtexten.

I stället borde tillståndstvånget anknytas till vissa uppräknade förutsättningar

i fråga om redskapets beskaffenhet och sättet för dess användning.

I sådant hänseende har kommittén — efter en undersökning av rådande

praxis och fångstmetoderna i olika delar av landet — föreslagit att tillståndsplikt

skall föreskrivas dels för fiskebyggnad, dels ock för annat fiskeredskap

som är försett med ledarm och medelst pålar eller tyngder eller

annorledes fäst vid bottnen eller stranden och som tillika är avsett att kvarstå

på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur

vattnet.

Härutöver har kommittén anfört att den nuvarande uppdelningen av

tillståndsprövningen på två olika myndigheter ej syntes böra bibehållas.

Det kunde starkt ifrågasättas att för vinnande av enhetlighet förlägga denna

prövning till det centrala ämbetsverk varunder fiskerinäringen hörde.

På grund därav och då frågan om fiskeriadministrationens framtida organisation

vore föremål för utredning, förordade kommittén att i lagen blott

upptoges föreskrift att tillstånd skulle meddelas av den myndighet Konungen

bestämde.

Slutligen har kommittén erinrat, att den föreslagna nya gränsdragningen

mellan enskilt och fritt fiskevatten på sina håll kunde komma att försätta

strandägarna i sämre sällning än förut. Sålunda vore t. ex. vid vissa

långgrunda stränder, där ett lönande fiske bedreves med ålbottengarn, dessa

bottengam delvis belägna på vatten som nu betraktades som enskilt men

som enligt förslaget bleve att hänföra till frivatten. Det vore icke uteslutet

att på grund därav betydande ersättningsanspråk komme att framställas mot

statsverket. Bl. a. för att dessa anspråk skulle kunna nedbringas borde enligt

kommitténs uppfattning strandägare erhålla viss rätt att utan särskilt

tillstånd utsträcka fiskebyggnad och andra liknande redskap från strandvattnet

ut i det fria vattnet.

I kommittéförslaget har också upptagits ett stadgande av denna innebörd,

varvid dock tillika föreskrivits att sådan utsträckning ej må ske längre än

intill 200 meter från den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup.

Därigenom begränsas stadgandets betydelse till sådana fall då nämnda djupkurva

löper mer än 100 meter från stranden.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

51

Yttrandena.

Kommitténs förslag att ersätta den nuvarande uppdelningen i fast

och rörlig redskap med mera detaljerade bestämmelser har i flertalet

av de yttranden där denna fråga behandlats betecknats som ett värdefullt

framsteg. Bl. a. har jiskeriintendenten i mellersta distriktet uttryckt sin

tillfredsställelse över att uttrycken »fast» och »rörlig» ej använts i lagförslaget

samt uttalat att dessa uttryck vore konstlade och att de fiskande stode

främmande för dem.

Å andra sidan har Svenska västkustfiskarnas central förbund betecknat

de föreslagna bestämmelserna såsom oanvändbara. På västkusten rådde

nämligen delade meningar om när ett redskap skulle anses vara försett med

ledarm. Kommitténs förslag kunde också komma att låsa fast den redskapsoch

fångsttekniska utvecklingen eller tvinga den in på olämpliga banor.

Även fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har funnit det önskvärt att

i lagtexten undvika föreskrifter som kanske då och då behövde ändras, om

fisket skulle drivas ändamålsenligt. Enligt hans mening vore det ej erforderligt

att i lagen närmare angiva de redskap som ej utan särskilt tillstånd

finge användas i fritt vatten. Det vore till fyllest om det föreskreves att tillstånd

fordrades för vissa redskap, som närmare angåves i särskild kungörelse.

En sådan kunde lätt ändras och anpassas efter fisketeknikens utveckling

samt lokala fiskeförhållanden.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har uttalat, att

det borde vara möjligt att uppräkna och i länsfiskeristadgorna katalogisera

vilka de i frivattnet tillåtna redskapen vore i de enskilda sjöarna. En sådan

uppräkning och katalogisering bleve tydligare och fullständigare än kommittéförslagets

allmänna uttalanden om redskapens beskaffenhet.

Lantbruksstyrelsen har däremot anfört, att en hänvisning till administrativa

bestämmelser väl kunde synas tilltalande men att det knappast vore

lämpligt att till reglering i sådan ordning överlämna ett för fiskerättens

utövande så ytterligt viktigt spörsmål som det förevarande. De av kommittén

föreslagna stadgandena vore enligt styrelsens mening klara och tydliga,

och vid deras utformning syntes nödig hänsyn ha tagits till rådande sedvanerätt.

Från andra håll ha emellertid vissa erinringar framställts mot kommittéförslagets

avfattning. Sålunda har Svea hovrätt, i betraktande av de bevissvårigheter

som måste uppkomma, icke funnit lämpligt att den faktiska användningen

av vederbörande redskap eller till och med — vilket med hänsyn

till ordet »avsedd» icke syntes uteslutet — den tillämnade användningen bleve

avgörande för frågan om tillståndstvång. De normer som lagen uppställde

för tillståndsplikt borde vara objektiva och lätt fastställbara. Möjligen skulle

stadgandet kunna avfattas antingen så, att de därmed avsedda redskapen

skulle vara sådana som i orten allmänt brukades på det i förslaget angivna

sättet, eller ock så, att redskapen skulle vara ägnade för dylik användning. —

Kammarkollegiet har likaledes framhållit att bestämmelsen om viss längsta

lid för redskapets kvarstående på samma ställe syntes kunna ge anledning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

till missbruk och tolkningstvister. Kunde denna regel utbytas mot en annan,

som utan tidsbestämning gjorde undantag för mindre, lätt flyttbara redskap,

samtidigt som exempel på sådana redskap lämnades i lagtexten, syntes detta

vara att föredraga. En uppräkning i lagtexten av huvudtyperna av de tillståndskrävande

redskapen torde också vara av värde. Det syntes kollegiet

ej vara så viktigt att lagtexten lämnade en uttömmande beskrivning på dessa

redskap som att vad som åsyftades bleve i huvudsak begripligt för fiskarbefolkningen.

— Också länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit det betänkligt

att göra lagligheten av användningen av ett fiskeredskap beroende av

sättet för redskapets vittjande. Skillnaden mellan en fiskemetod där redskapet,

t. ex. ryssja, vid vittjandet endast delvis upplyftes ur vattnet, och

sådana fall, då det helt upptoges för att omedelbart därefter nedläggas på

nästan exakt samma plats, funne länsstyrelsen hårfin, och på grund av bevisningssvårigheter

inbjöde den föreslagna bestämmelsen till lagöverträdelse.

_Från Hjälmarens fiskareförbund har framhållits att det skulle innebära

en förenkling att endast röra sig med begreppen dels sådan redskap, som

varken kunde eller vore avsedd att flyttas och varur fångsterna horttoges

med håv, och dels sådan redskap, som under fiskesäsongen kunde och brukade

förflyttas. För att yrkesutövaren, liksom hittills, skulle få ha redskapen

stående ute så länge som det ur fiskesynpunkt kunde vara lämpligt,

borde enligt förbundets mening den föreslagna tidsbegränsningen bortfalla.

Några remissinstanser ha å andra sidan uttryckligen framhållit som en

fördel att kommittén lagt vikt även vid användningssättet. Sålunda har förvaltningsutskottet

i Gävleborgs läns hushållningssällskap med instämmande

av länsstyrelsen i länet funnit särskilt befogat att vid fiske med s. k. krokskötar

metoden att låta skötarnas landarm stå kvar på samma plats mer

än två dygn genom den föreslagna formuleringen bleve förbjuden.

Slutligen må nämnas att fiskeriintendenten i mellersta distriktet och

fiskerinämnden för Vänern ansett det vara av vikt att s. k. lakstrutar och

vissa vinkelformigt böjda laxnät ej komme att anses såsom tillståndspliktig

redskap.

Beträffande frågan om behörig tillståndsmy ndighet har i

åtskilliga yttranden anförts att prövningen borde ankomma på länsstyrelserna.

Uttalanden i denna riktning ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i

Malmöhus och Älvsborgs län, förvaltningsutskotten i Kristianstads och Malmöhus

låns hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd,

Blekinge läns havsfiskeförening u. p. a., Malmöhus låns fiskeriförening

och Kristianstads låns fiskeriförening.

Till belysande av de skäl som åberopats för en sådan lösning torde jag

få återgiva vad som yttrats av länsstyrelsen i Malmöhus län. Denna länsstyrelse

har framhållit att de frågor, som kunde uppkomma vid avgörande

av tillståndsärenden, regelmässigt vore av lokal karaktär. De borde också

lösas med hänsynstagande därtill. Kravet på enhetlighet borde ingalunda

vara utslagsgivande. Vid utformandet av andra bestämmelser i kommitté
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

förslaget hade just åberopats den stora erfarenhet som länsstyrelserna hade

och ännu mer väntades komma att få i fiskerättsfrågor. Det syntes därför

som om länsstyrelserna med fördel skulle kunna tilldelas uppgiften att

meddela nu ifrågavarande tillstånd. En sådan anordning förefölle så mycket

mer naturlig som just decentralisering och icke centralisering stode på dagordningen.

Lantbruksstijrelsen har däremot ansett att tillståndsgivningen borde anförtros

åt den centrala fiskerimyndigheten samt till stöd därför anfört

följande.

En betydande fördel med förslaget är att enligt detsamma, till skillnad

från nu gällande lag, en och samma myndighet skall meddela ifrågavarande

tillstånd oberoende av om sökanden är fiskerättsägare eller ej;

Någon mera väsentlig skillnad torde ej uppkomma vare sig tillstånden meddelas

av länsstyrelse eller den centrala fiskemyndigheten. Vilket av dessa

alternativ som ''än väljes kommer nämligen ärendenas avgörande i mycket

stor utsträckning att bero på de utredningar, som företagas av vederbörande

fiskeriintendent. I båda fallen torde därför kunna förväntas, att

tillbörlig hänsyn kommer att tagas till lokala förhållanden. Det torde däremot

vara otvivelaktigt, att ärendena få en mer enhetlig behandling, om de

handläggas av en central myndighet. Någon ökad tidsutdräkt vid ärendenas

behandling torde därigenom icke behöva befaras.

Den föreslagna rätten för strandägare att i viss omfattning

utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i fri vattnet

har i allmänhet lämnats utan erinran men avstyrkts i vissa yttranden.

Lantbruksstijrelsen har erinrat, att ett generellt utsträckningsmedgivande

bl. a. kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrelsens

mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde

anspråk på ersättning för mistat fiske, och frågan om sådan rätt borde

prövas av vederbörande fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsanspråket.

Härom har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Huvudsakliga motivet för fiskerättskommitténs bestämmelse synes vara

farhågor för att betydande ersättningskrav skulle kunna resas från ägare

av fasta redskap, exempelvis ålbottengarn, om dessa redskap genom den

nu föreslagna begränsningen av enskilt fiskevatten skulle komma att till

större eller mindre del sträcka sig ut på fritt vatten. Denna motivering är

givetvis vägande. Lantbruksstyrelsen anser dock, att detta skäl icke uppväger

de stora olägenheter, som kunna uppkomma för angränsande fisken.

Ersättningskraven torde högst väsentligt kunna nedbringas, om fiskevärderingsnämnderna

finge befogenhet ej blott att pröva och avgöra ärenden

rörande ersättning för mistad fiskerätt utan även att, där så funnes

lämpligt, meddela tillstånd för fiskerättsägare att för all framtid

utsträcka fiskeredskap, som omförmälas i 6 § förslaget till fiskelag, till

den längd, vartill de enligt nu gällande lag äro berättigade, dock högst

intill 200 meter utanför den stranden följande kurvan för högst tre meters

djup. När krav om ersättning göres hos dylik nämnd, bör den alltså ha

att taga ställning till frågan, huruvida och i vad mån den mistade fiskerätten

kan kompenseras genom meddelande av sådant tillstånd, som här

ifrågasatts. Genom en dylik bestämmelse torde ej blott ersättningskraven

kunna kraftigt reduceras utan den tillåtna utsträckningen av ifrågavarande

redskap kunde på ett ganska smidigt sätt anpassas efter de lokala förhållandena.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mcij:ts proposition nr 60.

I övrigt har frågan om strandägares utsträckningsrätt bedömts på olika

sätt i skilda delar av landet. Sålunda har från Norrbottens och Kalmar

län starkt understrukits att en sådan rätt borde medgivas, medan förslaget

därom mött kritik bl. a. inom Gävleborgs län samt på skånska kusten

och västkusten norr om Skåne.

Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas att Norrbottens läns

kustfiskareförbund uttalat, att utsträckningsrätten komme att få stor betydelse

vid storryssjefiske, särskilt i Torne skärgård där många av de mest

givande fiskeplatserna låge långt utanför tremeterskurvan, samt att länsstyrelsen

i Norrbottens län — under hänvisning till att i den östligaste delen

av länets skärgård det viktiga lax- och sikfisket utövades med storryssjor

eller andra fasta redskap av betydande längd —- ifrågasatt om ej sådant

redskap i särskilda fall till och med skulle kunna få utsträckas längre än

kommittén föreslagit. Dessutom ha flera remissinstanser i Kalmar län framhållit,

att den föreslagna utsträckningsrätten vore väl motiverad enär den

nya gränsen mellan fritt och enskilt vatten komme att medföra mycket

betydande inskränkningar i strandägarnas fiskerätt.

Å andra sidan har Gävleborgs läns fiskarförbund hemställt att stadgandet

om utsträckningsrätt måtte utgå. Liknande yrkanden ha framställts

av länsstyrelsen i länet och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap.

Även fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har funnit detta

stadgande olämpligt för Gävleborgs läns del. Han har dessutom framställt

den allmänna invändningen att en utsträckning utöver vad förut varit tilllåtet

kunde medföra mer eller mindre berättigade ersättningskrav från

grannar.

Blekinge läns havsfiskeförening har ansett att utsträckningsrätten borde

göras beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas med

mindre det vore tydligt att den ej lände till men för annan fiskande. Särskild

tillståndsprövning har också förordats av förvaltningsutskotten i

Kristianstads, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap. Fiskeriintendenten

i södra distriktet har — dock utan att formligen avstyrka förslaget

om fri utsträckningsrätt — framhållit att denna rätt i många fall

kunde leda till intressekonflikter av olika slag. Sålunda kunde ett ålbottengarn

som utsträcktes komma att utestänga ålen från ett skattelagt ålfiske

som vore bestämt till sin längd och därför ej finge utökas. Därjämte

borde beaktas att det i vissa orter, t. ex. Hallands län, vore förbjudet att

fiska i närheten av fasta fisken. I dylika fall kunde utsträckningsrätten

medföra att det förbjudna området ökades till förfång för det fria fisket.

Avstyrkande yttranden ha vidare avgivits av Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening och fiskeriintendenten

i Västerhavets distrikt.

Fisker ikonsulenten hos fiskerinämnden för Vänern har anfört att den föreslagna

utsträckningsrätten skulle gynna strandägarens fångstmöjlighet på

ett sätt som för Vänerns del icke motsvarade sedvanerätten eller hade

stöd i äldre lag. Särskilt i ett sund där ryssjefisket vore inriktat på fångst

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

av vandringsfisk vore det även ur fiskevårdssynpunkt oriktigt att utsträcka

fångstmöjligheterna. Skulle fasta redskap på något sätt få utsättas i

fritt vatten, borde detta prövas från fall till fall.

Slutligen må nämnas att i åtskilliga yttranden uttalats önskemål om att

till förebyggande av tvekan i lagen måtte uttryckligen angivas att den

strandägaren tillkommande utsträckningsrätten gällde även för hans rättsinnehavare.

Departementschefen.

I fritt fiskevatten bör tydligen i princip fiske kunna obehindrat utövas

av varje svensk medborgare. I enlighet härmed bör på dylikt vatten en fiskande

i allmänhet ej kunna för sig monopolisera en viss fiskeplats. Redskap

som möjliggöra ett dylikt förfarande böra därför, liksom nu, i regel

icke få användas utan tillstånd av offentlig myndighet.

Med hänsyn till mångfalden av olika redskapstyper är det förenat med

svårigheter att i ett allmänt stadgande angiva vilka redskap som skola vara

underkastade tillståndstvång och vilka som må fritt begagnas. För närvarande

användas för detta ändamål termerna fast redskap och rörlig redskap. Såsom

kommittén erinrat råda emellertid olika uppfattningar om den närmare

innebörden av dessa uttryck. Det synes därför angeläget att mera klarläggande

bestämmelser komma till stånd. I några remissyttranden har förordats,

att i lagen blott skulle hänvisas till särskilda förteckningar i fiskeristadgor

eller liknande författningar. Den nu föreliggande frågan är

emellertid av sådan betydelse att den enligt min uppfattning ej lämpligen

bör avgöras i administrativ ordning. I likhet med kommittén förordar jag

därför att fullständiga bestämmelser i ämnet upptagas i lagtexten. Därvid

bör bl. a. beaktas att det av flera skäl är önskvärt att erhålla korta och lätthanterliga

benämningar på de båda olika grupperna av redskap. Från denna

synpunkt har den nuvarande lagen företräde framför kommittéförslaget.

De hävdvunna uttrycken fast redskap och rörlig redskap giva också en god

antydan om de allmänna grunderna för föreskrifterna om tillståndsplikt.

Fn lämplig utväg synes därför vara, att dessa uttryck bibehållas och att

tillika i en beskrivning närmare angives vad som skall förstås med fast

redskap.

I sistnämnda hänseende torde kommitténs förslag innefatta en tillfredsställande

lösning. Mot förslaget har huvudsakligen invänts, att beträffande

annat redskap än fiskebyggnad frågan om tillståndsplikt i viss utsträckning

komme att bli beroende av hur redskapet begagnades i det särskilda fallet.

För egen del finner jag emellertid detta snarast vara att anse som en fördel.

I fråga om en del redskap kan faran för att de skola utnyttjas till att bereda

ägaren ensamrätt till viss fiskeplats icke bedömas med utgångspunkt allenast

från deras yttre beskaffenhet. Som exempel kunna nämnas s. k. strömmingskrokskötar

med landarm. Dessa utsättas i allmänhet på kvällen och

upptagas nästa morgon. Möjlighet föreligger emellertid också att då redskapet

vittjas låta landarmen stå kvar och upptaga endast den egentligen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fångande delen, »skötkroken». Genom ett dylikt förfaringssätt kunna andra

fiskande utestängas från fiskeplatsen, och det bör därför icke få användas

utan myndighets tillstånd. Å andra sidan torde det icke vara erforderligt att

på grund av risken för sådant missbruk lägga allt fiske med krokskötar under

tillståndstvång. Det synes tillräckligt att möjlighet finnes att inskrida i

sådana fall då redskapen faktiskt begagnas som långtidsredskap. Detsamma

gäller t. ex. med avseende å vanliga småryssjor, vilka i vissa trakter upptagas

varje dygn men på andra håll få kvarstå under längre tid. I övrigt

vill jag med anledning av vad som anförts i remissyttrandena allenast framhålla,

att eftersom tillståndsplikt avses skola gälla endast för redskap med

ledarm, vanliga raka gös- och laxnät samt s. k. lakstrutar (hängryssjor) ej

komma att beröras av bestämmelserna därom.

Vad härefter angår frågan vilken myndighet som bör handhava tillståndsgivningen,

kunna goda skäl anföras såväl för att förlägga prövningen till

fiskeristyrelsen som för att överlämna den till länsstyrelserna. Särskilt om

fråga uppkommer att för större områden lämna generellt tillstånd att utsätta

fast redskap även i frivattnet framstår det som naturligast att denna

fråga avgöres av fiskeristyrelsen. Å andra sidan torde ansökningar av enskilda

fiskare i regel utan olägenhet kunna prövas av vederbörande länsstvrelse.

Såsom framhållits i åtskilliga remissyttranden äga länsstyrelserna tillgång

till fiskeriintendenternas sakkunskap och torde dessutom framdeles

komma att få en betydande erfarenhet av fiskefrågor. Därtill kommer att

vid tillståndsprövningen ofta stor vikt måste fästas vid lokala synpunkter.

I andra fall, t. ex. vid de insjöar där frivatten förekommer, spelar visserligen

önskemålet om enhetlig praxis en större roll, men detta önskemål torde i

stor utsträckning kunna tillgodoses genom anvisningar av fiskeristyrelsen

utan att varje ärende behöver underställas denna. Med hänsyn till vad jag

sålunda anfört synes det icke vara lämpligt att nu binda sig för en viss ordning

i förevarande avseende. I lagen torde därför böra föreskrivas allenast,

att sådant tillstånd varom nu är fråga skall meddelas av den myndighet Konungen

bestämmer.

Beträffande slutligen kommitténs förslag om viss rätt för strandägare

att utan särskilt tillstånd sträcka fast redskap ut i frivattnet vill jag framhålla

att förefintligheten av en dylik befogenhet säkerligen kan avsevärt

nedbringa anspråken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt. Å

andra sidan kan det, såsom anmärkts i remissyttrandena, vara förenat med

vissa olägenheter att medgiva dylik utsträckning utöver gränsen för vad

som hittills betraktats såsom enskilt fiskevatten. En föreskrift, varigenom

utsträckningsrätten begränsades till sådant vatten skulle dock uppenbarligen

icke vara lämplig, bl. a. enär svårigheter alltid måste möta att efter längre

tids förlopp tillämpa en upphävd lag. Ej heller torde det vara lyckligt att,

på sätt lantbruksstyrelsen förordat, överlämna åt fiskevärderingsnämnderna

att i samband med prövning av ersättningsfrågor avgöra om och i vad

mån sökanden i stället borde erhålla gottgörelse i form av fri utsträckningsrätt.

Förutom att detta mången gång kunde bli en vansklig och ömtålig

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

57

uppgift, skulle en sådan ordning medföra den nackdelen att det icke utan

tillgång till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall

utsträckningsrätt vore för handen eller ej. Även om — såsom tänkbart vore

— dylika avgöranden överflyttades till Kungl. Maj :t, skulle motsvarande

nackdel kvarstå. En lämpligare utväg synes mig därför vara att fri utsträckningsrätt

medgives utan särskild prövning men endast vid sådana långgrunda

kuststräckor där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet för närvarande

anses gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedriva ett

särskilt inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket

är av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet

saknas för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.

I enlighet härmed förordar jag att utsträckningsrätt av den omfattning

kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och

Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. Det torde utan särskilt

stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskilda

fiskerätten och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa

samma regler som denna.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika

litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i

frivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande

rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet äro emellertid något förmånligare

för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast

redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen

enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes

kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex. vid

Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,

torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske.

Allmänna synpunkter.

Strandägarnas ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten är enligt 1896 års

lag begränsad genom olika undantagsstadganden till förmån för den övriga

befolkningen.

Sålunda är fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet»

tillåtet för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.

Vidare innehåller lagen en allmän bestämmelse, att om vid öppna havsstranden

och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap

utövat fiske eller agntäkt vid annans strand, de skola vara bibehållna

vid rätten därtill.

Vid sidan av dessa generella föreskrifter äro särskilda regler meddelade

dels beträffande strömmingsfisket på ostkusten och vid Gotland, dels ock

rörande fisket på västkusten. Vad strömmingsfisket angår finnes ett flertal

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

olika bestämmelser för skilda kuststräckor. De stadganden som avse fisket

på västkusten äro mera enhetliga, men lokala variationer förekomma dock,

särskilt i fråga om hummerfisket.

Kommittén har i nu förevarande avseende föreslagit, att de allmänna reglerna

om frihet för envar att i viss utsträckning fiska med krok eller irev

samt om skydd för gammal och oklandrad sedvänja skola bibehållas, dock

med vissa modifikationer, till vilka jag torde få återkomma senare.

I fråga om de stadganden som gälla blott för vissa delar av riket har kommittén

anfört, att det i och för sig kunde synas önskvärt att undvika föreskrifter

med endast lokal räckvidd. De nu åsyftade inskränkningarna i

strandägarnas ensamrätt till fisket i eget vatten hade emellertid sin grund

i sedvanerättsliga förhållanden, fast rotade i befolkningens medvetande och

av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunde

enligt kommitténs mening icke lämnas obeaktade vid lagstiftningen. Å andra

sidan kunde det knappast ifrågakomma att låta dessa från eljest vedertagna

rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiskerätten

i trakter där de ej vunnit burskap. En sådan ordning skulle oundvikligen

framkalla befogade protester från strandägarna i dessa trakter och

giva anledning till omfattande ersättningsanspråk. Med hänsyn till det anförda

hade kommittén funnit nödvändigt att bibehålla systemet med lokalt

begränsade undantagsstadganden. Det hade t. o. in. befunnits önskvärt att

ytterligare utbygga detta system. Kommitténs förslag innehölle därför en

ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor.

Kommittén ville emellertid betona, att denna olikhet vore betingad av historiska

skäl. På fiskets område hade gamla lokala rättsvanor i högre grad

än eljest förmått leva kvar oberoende av skriven lag. Den ökade brist på enhetlighet

som syntes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt vore

också endast skenbar. De nya stadgandena innefattade väsentligen blott ett

uttryckligt lagfästande av rättigheter som nu grundades på den allmänna

bestämmelsen om skydd för gammal sedvana.

De viktigaste lokala begränsningar i den enskilda fiskerätten som föreslagits

av kommittén eller eljest ifrågasatts avse strömmings- och skarpsillfisket,

visst annat fiske i Östersjön, hummerfisket i Bohuslän, övrigt fiske

vid västkusten samt fisket i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Det

torde vara lämpligt att jag redan nu upptager dessa frågor till behandling.

Jag kommer senare att redogöra även för övriga föreslagna undantagsstadganden.

Strömmings- och skarpsillfisket.

Gällande rätt.

Med hänsyn till strömmingsfiskets stora ekonomiska betydelse och de

fiskandes behov av att kunna följa de vandrande strömmingsstimmen ha,

såsom redan nämnts, i 1896 års lag meddelats ett flertal mer eller mindre

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

59

långtgående bestämmelser om rätt för envar att bedriva sådant fiske även

på enskilt fiskevatten.

I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län må

sålunda »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med

all slags rörlig redskap idkas av varje svensk medborgare även vid annans

strand, dock endast om stranden består av skogsmark eller sten och ej

av åker eller äng. Vid notfiske skall emellertid strandägaren, om han deltager

i fisket, vara berättigad till första notdräkten varje måndag och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Gotlands, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar

län är strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs tillåtet för enATar

å vatten som har minst 10 meters djup och ligger mer än 180 meter från

det ställe invid stranden där stadigt djup av 2 meter vidtager. Därvid äå

dock tillika att beakta, dels att i Uppsala, Stockholms och Gotlands län fisket

må utövas även på mindre djup och närmare stranden, om detta av

ålder oklandrat fått ske, dels ock att strömmingsfisket helt förbehållits

strandägarna i vissa vattenområden inom Östergötlands och Kalmar län,

nämligen Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken med vissa angränsande vatten,

Valdemarsviken, Syrsan, Bågviken, Gudingefjärden, Gamlebyviken och

Lucernafjärden. Dessutom har till skydd för strandfisket stadgats förbud

mot att utan strandägarnas samtycke utsätta garn i en sammanhängande

sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre än 100 meters avstånd

mellan skilda garnsträckor eller, om strandägaren nyttjar behörigen

utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.

Slutligen gäller att i Blekinge län strömmingsfiske med skötar inomskärs

är fritt ända in till stranden, dock med enahanda begränsningar i fråga om

skötarnas längd och placering som nyss sagts.

Jag vill i detta sammanhang erinra att i den mån rätt till strömmingsfiske

å annans vatten ej följer redan av nu återgivna bestämmelser sådan rätt

likväl kan vara för handen på grund av det förut omförmälda allmänna

stadgandet om skydd för gammalt och oklandrat bruk att vid öppna havsstranden

och utom skären fiska med rörlig redskap. Detta stadgande kan

sålunda få betydelse bl. a. i fråga om möjligheten att i de norrländska kustlänen

fiska strömming även vid stränder som bestå av åker eller ängsmark.

Vidare kan det vinna tillämpning beträffande fisket utomskärs i övriga nyss

uppräknade län samt vid Skånes östra och södra kuster där några inskränkningar

i strandägarrätten till förmån för strömmingsfisket eljest icke äro

stadgade.

A andra sidan bör beaktas att bestämmelserna om fritt strömmingsfiske

icke gälla mot särskild rättighet, som grundas på urminnes hävd, avtal, dom

eller skattläggning in. in., och ej heller med avseende å kronans i jordeboken

upptagna enskilda fisken.

Kommittén.

Kommittén har till en början framhållit, att strömmingsfisket i särskilt

hög grad vore beroende av möjligheten att följa fisken på dess vandringar.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts pronosition nr 60.

På grund därav borde dylikt fiske, liksom hittills, i betydande omfattning

tillåtas även på enskilt vatten. En svaghet hos de nuvarande bestämmelserna

i ämnet vore emellertid, att de i många fall medgåve fritt fiske, endast om

sådant ägde stöd av gammal och oklandrad sedvänja. Det vore ej sällan svårt

att bevisa att denna förutsättning verkligen vore för handen. Därtill komme

att en fiskare som vore främmande på orten ofta saknade möjlighet att bedöma,

huruvida något hävdvunnet bruk till förmån för strömmingsfisket

funnes eller ej. Det kunde därför lätt hända, att han av misstag gjorde sig

skyldig till obehörigt intrång i enskild fiskerätt. Från denna synpunkt vore

det angeläget att det i varje särskilt fall direkt av lagen framginge om och

i vilken utsträckning strömmingsfiske på enskilt vatten vore tillåtet. I den

mån lokala sedvänjor ägde sådan styrka att de uppbures av ett allmänt rättsmedvetande

i orten syntes de böra uttryckligen lagfästas, men därutöver borde

den enskilda fiskerätten lämnas oförkränkt. Beträffande strömmingsfisket

vore det nämligen av mindre betydelse att ingen rubbning skedde i rådande

förhållanden än att klara gränser uppdroges mellan det fria och det

enskilda fisket. I övrigt erfordrades enligt kommitténs mening icke några

mera betydande ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Emellertid borde

med strömmingsfisket likställas fiske efter skarpsill (vassbuk).

I överensstämmelse med det sålunda anförda har kommittén i första

hand föreslagit att det förut omförmälda allmänna stadgandet om skydd

för gammal och oklandrad sedvänja skall begränsas till att gälla endast

annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill.

Härjämte föreskriver kommittéförslaget att fiske efter strömming och

skarpsill må fritt bedrivas

inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala

län med not, skötar och sillnät ända in till stranden, oavsett dennas beskaffenhet,

inom Stockholms län med skötar och sillnät på större djup än 6 meter

samt

inom Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län med skötar och sillnät

på vatten som har större djup än 6 meter och är beläget minst 200 meter

från stranden, dock med det undantaget att strandägarna liksom hittills

skola ha ensamrätt till fisket i Slätbaken och övriga nyss uppräknade fjärdar.

För återstående delar av östersjökusten innehåller förslaget inga speciella

stadganden om fisket efter strömming och skarpsill. Emellertid föreslår

kommittén att fiske efter allt slags fisk skall kunna fritt utövas vid

Gotland med nät ända intill stranden, vid Blekinge läns södra kust med

nät överallt och med annan rörlig redskap intill 300 meter från stranden

samt vid Skånes östra och södra kust med all rörlig redskap ända till stranden.

I själva verket innebär alltså kommittéförslaget att fiske efter strömming

och skarpsill skall i större eller mindre utsträckning tillåtas även på

enskilt vatten i hela landet utom vid Blekinges östra kust.

Kommittén har emellertid förutsatt att rätten att med vissa redskap idka

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

fiske jämväl å annans vatten liksom hittills skall till skydd för strandfisket

begränsas genom särskilda föreskrifter angående redskapens längd och placering.

Enligt förslaget skall det ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela dylika föreskrifter.

Yttrandena.

Såsom framgått av det förut anförda innebär kommitténs förslag beträffande

de norrländska kustlänen att strömmingsfisket å annans

vatten ej längre skall vara begränsat till platser, där sedvanerätt kan visas

föreligga och där stranden ej utgöres av odlad mark. I stället skall sådant

fiske med not, skötar och sillnät överallt få fritt bedrivas ända in till stranden,

oavsett dennas beskaffenhet. Någon skyldighet att vid notfiske lämna

strandägaren viss företrädesrätt skall icke vidare föreligga.

Remissyttrandena över förslaget i denna del gå i allmänhet i tillstyrkande

riktning.

Sålunda har Svenska ostkustfiskarenas centralförbund uttalat att de föreslagna

bestämmelserna torde motsvara fiskarenas önskemål.

Norrbottens låns kustfiskareförbund har anfört att, på några lokala undantag

när, förslaget i praktiken ej komme att medföra någon ändring i vad

som för närvarande tillämpades. Även fiskeriintendenten i övre norra distriktet

har uppgivit att det vid norrlandskusten i allmänhet av ålder varit vanligt

att strömmingsfiske med rörlig redskap fått fritt bedrivas jämväl på enskilt

vatten. På vissa håll, t. ex. å Storön i Kalix skärgård, vore rätten därtill

visserligen icke obestridd, men därest betryggande skyddsföreskrifter meddelades

angående redskapens längd och placering, syntes förslaget dock ej

komma att föranleda alltför genomgripande förändringar. Förvaltningsutskottet

i Norrbottens läns hushållningssällskap har instämt i vad fiskeriintendenten

sålunda yttrat.

Västerbottens läns fiskareförbund har ansett att intet vore att invända

mot förslaget. Strömmingsfisket inom länet bedreves nämligen redan

nu utan några egentliga inskränkningar. Ej heller länsstgrelsen i länet

har i stort sett funnit anledning till erinran. Förvaltningsutskottet i länets

hushållningssällskap har förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget men

framhållit att det fria fisket ej borde få hindra fiskerättsägaren i hans fiske.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap

ha båda utan erinran godtagit förslaget. Detta har vidare

uttryckligen tillstyrkts av Ångermanlands kustfiskareförbund och Medelpads

kustfiskareförbund. Däremot har Medelpads provinsförbund av Riksförbundet

landsbygdens folk ifrågasatt, om ej till skydd för strandägarnas fasta

redskap rätten till fritt strömmingsfiske borde begränsas till vatten med

minst 10 meters djup. I samband därmed har förbundet uppgivit att strömmingsfiskarena

hittills aldrig lagt sina skötar på grundare vatten.

Gävleborgs läns fiskareförbund har anfört att strömmingsfisket i länet i

stort sett brukade få utövas fritt även på enskilt vatten. Förslaget innebure

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

därför icke någon saklig nyhet men vore likväl av värde, enär det skapade

trygghet för att förhållandena ej komme att ändras genom en annan inställning

hos strandägarna. Även förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap

har med instämmande av länsstyrelsen tillstyrkt förslaget samt uppgivit

att de nuvarande bestämmelserna visserligen hittills i praktiken ej utgjort

något hinder för strömmingsfisket, men dock, på grund av kravet på

bevislig sedvana, inneburit ett visst osäkerhetsmoment.

Även Sveriges lantbruksförbund har anslutit sig till förslaget samt vitsordat

att detta i stort sett överensstämde med nu tillämpad praxis. Sålunda

syntes strömmingsfisket med not och skötar efter praktiskt taget hela

norrlandskusten redan anses tillkomma vem som helst. Visserligen borde

det framhållas, att det för strandägaren förelåge en betydande skilhiad mellan

att sedvanerättsligt ha accepterat en dylik utveckling, där dock bevisningen

åvilade den som ville begagna sig av rättigheten, och att få den lagstiftningsvis

fastslagen. Så länge det endast vore en sedvanerätt, torde strandägaren

kunna utöva en viss dirigering av fisket, varigenom vissa irritationsanledningar

mellan fiskarena och strandägarna kunde undvikas, särskilt i

de fall då strandägarna även själva utövade fiske. Denna olägenhet uppvägdes

dock av fördelen att få klara regler om vad som vore tillåtet och icke tillåtet.

Kammarkollegiet bär däremot ansett, att förslaget icke vore tillräckligt

motiverat. Visserligen syntes rätten till fritt strömmingsfiske även vid annans

strand i allmänhet vara godtagen utmed norrlandskusten, men undantag

förekomme dock. Bl. a. ansåges i Västernorrlands län viss ensamrätt tillkomma

befolkningen i fiskelägena. Kommittén hade icke gjort gällande annat

än att den nuvarande avvägningen mellan enskild och allmän rätt till

strömmingsfiske vore i huvudsak lämplig. Vid sådant förhållande syntes det

saknas anledning att medelst lagstiftningsåtgärder genomföra några förändringar.

Man borde i stället söka åstadkomma att rättsläget icke rubbades.

Därvid borde beaktas att något ökat intrång i den enskilda fiskerätten icke

syntes vara att befara. Snarare förelåge det på sina håll en viss risk för att

det fria yrkesfisket skulle trängas tillbaka. Detta borde emellertid kunna

förhindras genom mindre ingripande åtgärder än kommittén föreslagit. Enklast

kunde det ske genom en omläggning av bevisbördan i fråga om förhandenvaron

av sedvanerätt. Enligt kollegiets mening borde man därför överväga

att som huvudregel föreskriva, att vid norrlandskusten varje svensk medborgare

finge fiska strömming med rörlig redskap överallt där det ej kunde

visas att sådant fiske av ålder varit strandägaren eller annan förbehållet

eller uteslutande tillkommit viss grupp av fiskare. Kollegiet hade intet

att invända mot att en sådan allmän fiskerätt finge utövas även vid stränder

som bestode av åker eller äng. Däremot ville kollegiet ifrågasätta om det

ej kunde vara lämpligt att stadga förbud mot fiske inom visst avstånd från

annans tomt, trädgård, brygga eller båtlänning. Den nuvarande regeln om

viss företrädesrätt för strandägaren vid notdräkt syntes kollegiet utan olägenhet

kunna upphävas.

Såvitt angår Uppsala län — där rätten till fritt strömmingsfiske,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

63

såvitt förmånligare sedvana ej kan visas föreligga, för närvarande är begränsad

till platser å vilka djupet uppgår till minst 10 meter och som ligga

mer än 180 meter från det ställe vid stranden där stadigt djup av 2

meter vidtager — har kommittén såsom förut nämnts förordat samma regel

som för Norrland, d. v. s. att fiske efter strömming och skarpsill med

skötar, not och sillnät överallt skall vara tillåtet för envar. Förslaget innefattar

således åtminstone formellt en betydande begränsning av den enskilda

fiskerätten. Det bär emellertid det oaktat tillstyrkts såväl av länsstyrelsen

och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap som av Uppsala

läns fiskareförbund. Kammarkollegiet har ansett att för detta län borde

gälla detsamma som kollegiet föreslagit beträffande norrlandskusten.

För Stockholms län, där strömmingsfisket nu är reglerat på samma

sätt som i Uppsala län, innebär kommittéförslaget både utvidgningar

och inskränkningar av den allmänna fiskerätten. Å ena sidan skall fiske

med skötar och sillnät vara tillåtet för envar överallt där vattendjupet är

större än 6 meter, men å andra sidan skall det aldrig få bedrivas på grundare

vatten, även om så förut opåtalt fått ske.

Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelsen i länet, förvaltningsutskottet i

Stockholms läns och stads hushållningssällskap samt Stockholms läns fiskareförening.

Kammarkollegiet har däremot förordat en reglering i närmare anslutning

till nuvarande bestämmelser. Härom har kollegiet anfört följande.

Det synes riktigt, att strömmingsfiske intill 6 meters djup i allmänhet

icke kommer att mera avsevärt inkräkta på fjällfisket, men de båda formerna

av fiske komma att efter lagändringen bedrivas närmare varandra. Anledningarna

till konflikter och stridigheter torde härigenom bliva flera. För

att detta måtte kunna undvikas, är det önskvärt att den nuvarande regeln om

10 meters djup och visst avstånd från stranden bibehålies för fritt strömmingsfiske

i enskilt fiskevatten. Avståndet från stranden synes i anslutning

till den nya regeln om den enskilda fiskerättens minsta utsträckning böra

sättas till 300 meter.

För Stockholms län torde faran för tillbakaträngandet av det på sedvänja

grundade fria strömmingsfisket vara mera påtaglig än vid norrlandskusten.

Av skäl, som kollegiet nyss anfört beträffande norrlandslänen, synes

även här bevisbördan böra läggas på strandägaren. Ändringen anser kollegiet

vara till fyllest för sedvanans säkerställande.

Kollegiet får därför föreslå att i Stockholms län envar svensk undersåte

må få bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät

i enskilt fiskevatten, dock ej på mindre djup än 10 meter eller på mindre

avstånd från stranden än 300 meter i vattenområden där rätten till sådant

fiske av ålder varit strandägarna eller annan enskilt förbehållen.

I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län skall

enligt kommittéförslaget fiske efter strömming och skarpsill med skötar och

sillnät — utom i förut omnämnda fjärdar — vara fritt, där djupet överstiger

6 meter och tillika avståndet från stranden uppgår till minst 200 meter.

I förhållande till gällande rätt innebär detta i huvudsak den skillnaden att

minimidjupet satts till 6 i stället för 10 meter.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Kammarkollegiet har ansett att en sådan ändring icke vore tillrådlig.

Någon sedvana som kunde åberopas till stöd för fritt strömmingsfiske på

mindre djup än 10 meter hade icke funnits i skärgårdarna i nu ifrågavarande

län. Statsverket kunde därför komma att få utbetala dryga ersättningsbelopp,

om rätten till fritt fiske utvidgades på föreslaget sätt. Vidare ansåge

kollegiet att avståndet från land borde vara detsamma som föreslagits

beträffande det enskilda fiskevattnets omfattning vid öppen havsstrand,

eller således 300 meter. Olika avståndsregler komme lätt att verka förvirrande.

I övrigt har förslaget i denna del bedömts väsentligt olika inom de särskilda

därav berörda länen.

I Södermanlands län har det tillstyrkts av länsstyrelsen och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Svenska ostkustfiskarenas

centralförbund ha däremot ansett, att under tiden den 1 oktober—den 31

mars regeln om 6 meters djup borde vara enda begränsningen och att således

under nämnda tid ej dessutom borde krävas visst minsta avstånd

från stranden. Till stöd härför har skärgårdsfiskareförbundet anfört bl. a.

följande.

Vinterfisket med skötar och sillgarn kan utan olägenhet lämnas fritt under

vinterhalvåret. Direkta landsättningar förekommer inte, så någon skada

för fiskerättsinnehavaren uppkommer ej. Förbundet består dels av fria

yrkesfiskare utan fiskerätt, dels ock av fiskerättsinnehavare. Något motstånd

mot förslaget från de senare har inte förekommit. Redan nu ta fiskarena

under vinterfisket inte stor hänsyn till gällande bestämmelser om

avstånd från land. Detta har ej heller påtalats av någon fiskerättsinnehavare.

I detta sammanhang må också påpekas att det har skett, och av allt

att döma kommer att ske även i fortsättningen, en överflyttning av äganderätten

inom skärgården från den bofasta befolkningen till en mera tillfälligt

boende stadsbefolkning. För dessa nya ägare inom skärgården och

på fastlandet, som gränsar mot skärgården, kan det inte spela någon som

helst roll om strömmingsfisket är »fritt» under vintern.

I Östergötlands län har den föreslagna utvidgningen av rätten

till fritt strömmingsfiske avstyrkts såväl av länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott som av Östergötlands kustfiskareförbund.

Länsstyrelsen har därvid åberopat ett yttrande av fiskeriinstruktören vid

hushållningssällskapet, vari denne anför följande.

Flertalet icke fiskerättsägande yrkesfiskare inom länet som bedriva strömmingsfiske

med skötar anse de nuvarande lagbestämmelserna i berörda hänseende

ändamålsenliga. Bland fiskeutövare, som framställt önskemål om

större friheter, finnas många för vilka fisket näppeligen kan anses utgöra

den väsentliga inkomstkällan, utan endast ett tillskott till deras egentliga

näringsfång.

Det strömmingsfiske med skötar, som inom Östergötlands län bedrives på

mindre vattendjup än 10 meter, är i huvudsak begränsat till våren och försommaren

samt avser till största delen fångst av mera stationär strömming

under dess lektid. Under denna tidsperiod brukar ej sällan på grund av riklig

tillförsel och andra orsaker avsättningssvårigheter för strömmingsfångs
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

65

terna förefinnas. Den föreslagna utvidgningen av rätten till fritt strömmingsfiske

med skötar torde i allmänhet ej bliva till stor nytta för yrkesfiskarena,

men däremot medföra en ökning av antalet tillfälliga fiskeutövare från andra

yrkesgrupper, vilket skulle vara till skada och olägenhet för såväl fiskerättsägarna

som andra yrkesmässiga fiskeutövare, ej minst genom de försämrade

avsättningsmöjligheter som kan vållas genom tillökningen av tillfällighetsfiskarenas

fångster.

För den bofasta skärgårdsbefolkningen kommer det intrång och de tvistigheter,

som berörda lagändring medför, att förutom de ekonomiska konsekvenserna

även skapa en olust och vantrevnad, som kan komma att i

hög grad medföra skärgårdsområdenas avfolkning. På en del trakter, som

beröres av ifrågavarande bestämmelse, bedrives såväl nätfiske som krokfiske

efter fjällfisk på större djup än 6 meter, vartill kommer att ett intensivt

skötfiske på det minimidjup och avstånd från stranden det här är

fråga om kan verka hindrande och störande för fjällfisken jämväl inom

angränsande vattenområden.

Vad beträffar Kalmar län har länsstyrelsen ansett starka skäl tala

för att skötfiske efter strömming bleve fritt ända in till stranden.

Lantbruksstyrelsen har förordat att sådan obegränsad rätt skulle medgivas

vid Öland samt vid fastlandskusten söder om Kråkelund (beläget omkring

8 km nordost om Oskarshamn). För kusten norr om Kråkelund funne

styrelsen däremot kommittéförslaget lämpligt.

Samma ståndpunkt har intagits av Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,

Ölands fiskareförbund, förvaltningsutskottet i länets södra hushållningssällskap

och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund. Sistnämnda förbund

har till utveckling av sin mening yttrat i huvudsak följande.

Största antalet fiskare inom Södra Kalmar län är strömmingsfiskare. Vid

fiskerättskommitténs såväl som vid våra sammanträden nu med fiskare från

Kalmar, Skäggenäs och Oskarshamn har framhållits att strömming alltid

fiskats av frifiskare på enskilt vatten utan att detta klandrats. — Vid denna

kuststräcka förekommer tidiglekande fjärdströmming rätt rikligt vid vissa

tillfällen under våren och försommaren. Frifiskarena, som alla fiska strömming,

ha alltid följt denna upp mot land och in i vikar och fjärdar intill

2—3 meters vatten. Såsom framgått vid kommitténs sammanträden med

ortsbefolkningen har detta fiske ansetts fritt, alldenstund det fått fortfara

utan att klandras och av gammal vana. Begäran om att detta fiske förklaras

fritt innebär således endast att gammal sedvana fastställes till lag.

— Att Kalmar län därigenom uppdelas på två områden, vad beträffar fisket,

är helt naturligt och självfallet, då länet har så olika karaktär.

Förvaltningsutskottet i länets norra hushållningssällskap och Norra Kalmar

läns kustfiskareförbund ha för sitt verksamhetsområde avstyrkt förslaget

att sätta djupgränsen till 6 i stället för 10 meter. En sådan utvidgning

vore obehövlig och kunde medföra att hinder uppkomme för annat fiske.

Departementschefen.

Redan de nya bestämmelser jag förordat i fråga om gränsdragningen

mellan fritt och enskilt fiskevatten torde medföra att det yrkesmässiga

strömmingsfisket icke oväsentligt underlättas. Ej minst är därvid av bety5

liihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

delse att någon enskild fiskerätt ej längre skall finnas vid fritt liggande

skär och holmar med mindre än 100 meters längd. Jämväl med beaktande

härav lär det dock, av skäl som framgått av det förut anförda, fortfarande

vara nödvändigt att i stor utsträckning tillåta fiske efter strömming och

skarpsill även på annans enskilda vatten. Därvid synes det, såsom kommittén

framhållit, vara önskvärt att i lagen meddelas uttömmande föreskrifter,

så att rättsläget i varje särskilt fall omedelbart kan fastställas utan

undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvänjor eller s. k. särskilda

rättigheter. Jag delar därför kommitténs uppfattning att dylika sedvänjor

och rättigheter icke böra få åberopas såvitt angår fiske efter strömming

och skarpsill. Å andra sidan böra tydligen reglerna på detta område

åtminstone i huvudsak ansluta till vad som för närvarande tillämpas. Det

lär därför vara ofrånkomligt att olika bestämmelser meddelas för skilda

delar av kusten. De stadganden i sådant hänseende som kommittén föreslagit

ha vid remissbehandlingen i allmänhet visat sig väl motsvara ortsbefolkningens

önskemål. I Östergötlands län och norra delen av Kalmar län

ha vissa remissinstanser påyrkat att minimidjupet för fritt strömmingsfiske

skulle bibehållas vid 10 i stället för föreslagna 6 meter. De skäl som anförts

härför kunna dock enligt min mening icke anses bärande. Erforderligt

skydd för det s. k. fjällfisket torde kunna beredas genom administrativa

föreskrifter angående skötarnas längd och placering. I fråga om Öland och

södra smålandskusten har så gott som enhälligt hemställts, att strömmingsfisket

med skötar och sillnät måtte givas helt fritt. Dessa önskemål synas

äga stöd i nu rådande vanor och böra därför enligt min mening beaktas.

I enlighet härmed förordar jag, att i Kalmar län söder om Kråkelund

fiske efter strömming och slcarpsill med dylika redskap får bedrivas

fritt ända in till stranden. Vidare tillstyrker jag, i enhetlighetens intresse,

att sistnämnda regel får gälla även vid Blekinge läns ostkust, där enligt

kommittéförslaget intet intrång i den enskilda fiskerätten skulle tillåtas.

Denna jämkning torde på grund av strandens beskaffenhet i praktiken

få ringa eller ingen betydelse. I övrigt anser jag mig böra biträda kommittéförslaget.

Annat fiske i Östersjön.

Kommittéförslag och yttranden.

I fråga om annat fiske än strömmingsfiske är enligt 1896 års lag den

enskilda fiskerätten vid rikets ost- och sydkust icke underkastad någon

vidare begränsning än som följer av de allmänna stadgandena om rätt för

envar att fiska med krok eller rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet

samt om skydd för oklandrad sedvana att utomskärs fiska med rörliga

redskap.

Såsom jag redan nämnt har emellertid kommittén ansett, att därutöver

borde meddelas särskilda föreskrifter till förmån för frifisket vid Gotland

och södra Blekingekusten samt Skånes östra och södra kuster. Under remissbehandlingen

ha önskemål framställts att sådana föreskrifter måtte givas

också beträffande Öland och södra delen av fastlandet i Kalmar län.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

67

För Gotlands kust har kommittén föreslagit, att allt fiske med nät

och tobisnot skall vara fritt för envar ända in till stranden. Häremot har

ej gjorts annan erinran än att iantbruksstyrelsen ansett möjlighet böra finnas

att utfärda administrativa föreskrifter till skydd för fiskerättsägarnas

fiske. Jag vill nämna att förslaget uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott ävensom av Gotlands fiskareförbund,

som uttalat att förslaget i själva verket blott innebure ett

sanktionerande av redan gällande sedvana.

Beträffande Öland och södra smålandskusten -—där kommittén

ej funnit något specialstadgande behövligt — avse de yrkanden som

framställts i remissyttrandena allenast rätten att fiska efter tobis och annan

småfisk samt räkor till agn. Svenska osfkustfiskarenas centralförbund

och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund ha hemställt om föreskrift att

sådant fiske vid nu ifrågavarande kuststräckor skall vara fritt för varje

svensk medborgare. Till stöd härför har sistnämnda förbund anfört i huvudsak

följande.

Fisket efter betesfisk utnyttjas mycket litet av fiskerättsinnehavarna

själva; dessa arbeta mera med bottengarn och ryssjor. I stora skärgårdsområden

användes aldrig betesfiske. Samtidigt finns god tillgång på sådan fisk

som endast kan fångas med krok och rev ute på frivattnet på de stora grundområdena

mitt i Kalmarsund. Vid frigivande av agntäkt på enskilt vatten

skulle dessa fisketillgångar kunna tillvaratagas, vilket torde vara av stort

allmänt intresse och väsentligt öka frifiskarenas möjligheter till någon inkomst

den tid av året som strömmings- och flundrefisket ger ringa eller

intet i utbyte.

Förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra hushållningssällskap har likaledes

ansett att, vad Öland beträffar, tobis- och räkfisket borde givas fritt,

dock endast för yrkesfiskare. Samma önskemål har framställts av Ölands

fiskareförbund, som i sitt yttrande bland annat anfört.

Av gammalt lär fiske med tobisnot för fångst av tobis till agn ha förekommit

vid Ölands kuster, och det synes som om fiskemetoden åter kan

komma att få betydelse där. Även den på sina håll rikligt förekommande

räkan är ett eftersökt agn, som särskilt användes till ålrevarna. Då varken

tobis eller räka, som endast kan fiskas efter stränderna, har något större

värde för fiskerättsägarna, då de vanligen ej själva bedriva krokfiske, anser

förbundet att räkfångst och fiske med tobisnot bör vara fritt för varje

svensk medborgare, som bedriver yrkessmässigt fiske även på enskilt fiskevatten

vid Öland.

Vad angår Blekinge läns södra kust har kommittén framhållit,

att motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper här vore påfallande

skarpa. Intressekonflikter förekomme ej blott mellan strandägare och

icke strandägande fiskare utan även mellan sådana frifiskare, vilka idkade

huvudsakligen garnfiske, samt dem som fiskade med not. De sedvanemässiga

förhållandena vore också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanorna

växlade starkt i olika trakter, och enligt kommitténs mening kunde någon

mera utpräglad tendens hos desamma med undantag för fisket med

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

större fasta redskap och med sillgarn knappast påvisas. Av uttalanden

även från strandägarhåll syntes dock framgå att fiske med rörliga redskap

till på senare år ganska allmänt bedrivits fritt, åtminstone ute på fjärdarna

och överhuvud på något avstånd från land.

Därjämte har kommittén anfört, att det för en stor del av den icke strandägande

fiskarbefolkningen i länet vore ett livsvillkor att kunna utnyttja

även enskilt vatten för fiske med rörliga redskap. Å andra sidan skulle ett

totalt frigivande av sådant fiske på många håll inne,bära ett alltför stort

avsteg från nuvarande rättsvanor. Enligt kommitténs mening kunde en lämplig

avvägning ske genom att det rörliga fisket gåves helt fritt på sådant vatten

som visserligen låge inom 1-km-gränsen men utanför strandvattengränsen,

medan däremot endast mindre begränsningar gjordes i den enskilda

fiskerätten i strandvattnet. I enlighet härmed har kommittén föreslagit,

att vid Blekinge läns kust väster om Torhamns udde varje svensk medborgare

skall äga fiska med rörliga redskap även i enskilt fiskevatten, dock

att i vatten, som ligger mindre än 300 meter från stranden eller ■—- där den

stranden följande följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut

— innanför denna djupkurva, den fria fiskerätten allenast skall avse fiske

med nät och tobisnot.

Såvitt angår området utanför själva strandvattnet har kommittéförslaget

i stort sett lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet har emellertid som allmänt omdöme om förslaget uttalat,

att det förefölle som om kommittén gått väl långt samt att det syntes

vara tillräckligt att frigiva garnsillfisket samt fisket med flundrenät

och tobisnot.

Beträffande härefter strandvattnet ha Blekinge läns havsfiskeförening och

fiskeriintendenten i Österhavets distrikt ansett att också fiske med krok eller

långrev borde få bedrivas fritt ända in till stranden.

En sådan utvidgning har förordats även av Svenska sydkustfiskarenas

centralförbund och förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap, som

emellertid samtidigt uttalat att rätten till fritt fiske i strandvattnet överhuvud

borde begränsas till att gälla enbart för yrkesfiskare. Till stöd härför

har förvaltningsutskottet åberopat ett av hushållningssällskapets fiskerikommitté

till utskottet avgivet yttrande, vari anförts bland annat att ett

frigivande av nätfisket utan varje inskränkning ofelbart komme att medföra

att fiskevattnen vid stränderna bleve överhopade med nät, utsatta av

allehanda amatörfiskare från städer och andra samhällen. En annan sak

vore att sådana yrkesfiskare som under yngre år förbrukat sina bästa krafter

på utomskärsfiske därefter borde få tillfälle att bedriva sitt näringsfång

under mindre krävande omständigheter. Likaså borde yrkesfiskarena, som

måste amortera sina dyrbara båtar och redskap, få möjlighet att fiska vid

stränderna när fisket utomskärs sloge fel eller hindrades av otjänligt väder.

Länsstyrelsen har för sin del hänvisat till vad som anförts av fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Däremot har lantbruksstyrelsen, särskilt med hänsyn till de mycket skiftande

sedvanorna i länet, funnit det knappast vara tillrådligt att i större

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

69

utsträckning än fiskerättskommittén föreslagit begränsa fiskerättsägarnas

ensamrätt till fiske i enskilt vatten.

Två ledamöter av hushållningssällskapets fiskerikommitté ha ansett att

redan fiskerättskommitténs förslag förde för långt. De ha framhållit att

inomskärsfiskarena visserligen vore i minoritet gentemot utomskärsfiskarena

och att deras fångstmängd ävenledes blott vore en bråkdel av utsjöfiskets,

men att dessa omständigheter likväl icke kunde rättfärdiga ett så

kraftigt ingrepp i strandfiskarenas försörjningsmöjligheter som skulle följa

av förslaget. Inomskärsfiskarena vore till stor del innehavare av s. k.

ofullständiga jordbruk och de, som ej fiskade med sillnot, fiskade med

ryssjor, nät, långrev och ståndkrok. Efter frigivande av nät- och krokfiske

komme endast ryssjefisket att återstå. All upplåtelse av fiskerätt mot arrende

komme att bli fullständigt meningslös, varför avsevärda ersättningsanspråk

från strandrättsägarna torde vara att förvänta. Intresset för fiskevårdande

åtgärder inomskärs torde också försvinna, då vederbörande

fiskevårdare själva blott i ringa utsträckning komma att få skörda frukterna

av sitt arbete.

Slutligen må nämnas att byamännen i Elleliolms by i Mörrums socken i

en till departementet inkommen skrift bestämt motsatt sig att i denna

trakt nätfiske skulle tillåtas även på annans enskilda vatten. I skriften har

anförts i huvudsak följande.

På grund av Mörrumsåns utlopp i Elleholms socken och laxfisket kring

åmynningen i Östersjön äro fiskerättsförhållandena noga reglerade genom

länsstyrelsens stadgar och genom sedvanerätt. Av ålder har inom Elleholms

by strandäganderätten respekterats. Jordägarna anse sig för sitt hushållsfhke

ha behov av att strandrätten även i fortsättningen respekteras. Skulle

envar få tillstånd att sätta nät inom enskilt vatten, skulle det nuvarande fisket

försämras för jordägarna. Inom Elleholms socken finnas inga yrkesfiskare,

som för sin näring komma att utnyttja den rätt lagförslaget avser

att ge dem, utan förslaget komme att gynna nöjesfiskarena. En kontroll

av fisket komme säkerligen i framtiden att försvåras.

Med avseende å Skånes östra och södra kuster har kommittén

förordat, att allt fiske med rörlig redskap skall bli fritt överallt ända

In till stranden. Förslaget härom har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, förvaltningsutskotten

i Malmöhus läns och Kristianstads läns hushållningssällskap, Malmöhus

läns havsfiskeförening och Malmöhus läns ålfiskares andelsförening.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har däremot anmärkt, att ett sådant frigivande

av det rörliga fisket kunde tillfoga ålfiskarena ekonomisk skada.

Redan nu hade länsstyrelsen vid flera tillfällen försport klagomål över att

ålfisket stördes av annat fiske. Teoretiskt gåve förslaget visserligen möjlighet

till ersättning för förluster, men den med förhållandena förtrogne

visste alltför väl vilka svårigheter som mötte i fråga om bevisningen och

vilka konsekvenser som plägade vara förbundna med ersättningskrav.

Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde intagas bestämmelser som

generellt förbjöde bedrivandet av annat fiske inom ett visst avstånd från

fasta fisken.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag starka skäl tala för att i södra Östersjön

strandägarnas ensamrätt begränsas genom lokala undantagsstadganden

även beträffande annat fiske än sådant som avser strömming eller skarpsill.

De regler härom som kommittén föreslagit med avseende å Gotland

samt Skånes östra och södra kuster ha praktiskt taget enhälligt tillstyrkts

av remissinstanserna, och även jag saknar anledning till erinran mot dem.

Jag har ej heller funnit skäl att motsätta mig det i åtskilliga remissyttranden

framställda önskemålet om frigivning av fisket efter tobis till agn

vid Öland och södra smålandskusten. På grund härav och då samma frihet

utan olägenhet lär kunna medgivas vid ostkusten av Blekinge län, förordar

jag att i dessa delar av landet varje svensk medborgare erhåller rätt

att fiska med tobisnot ända in till stranden. Vad slutligen beträffar södra

kusten av Blekinge län framgår av remissyttrandena, att delade meningar

råda om hur avgränsningen mellan de olika intressena lämpligen bör ske.

De farhågor som från vissa håll uttalats för att kommitténs förslag skulle

få till följd ett intensivt och för fiskbeståndet förödande nätfiske av tillfälliglietsfiskare

torde emellertid vara överdrivna. En sådan utveckling bör kunna

förekommas genom särskilda föreskrifter om sättet för det fria fiskets

bedrivande. Jag anser mig därför icke böra föreslå några begränsningar i

kommitténs förslag om rätt till fritt fiske. Å andra sidan är jag ej heller

beredd att tillstyrka, att denna rätt, på sätt vissa remissinstanser hemställt,

utvidgas så att även fiske med krok och långrev blir fritt för envar ända

in till stranden. Frågan om långrevsfisket i saltsjön torde böra regleras genom

ett särskilt stadgande, gällande för hela landet. I enlighet med vad

sålunda anförts finner jag mig alltså även för nu ifrågavarande kuststräcka

böra ansluta mig till kommittéförslaget.

Vid genomförande av de begränsningar i den enskilda fiskerätten som jag

sålunda föreslagit torde det, på sätt jag redan antytt — liksom i fråga om

strömmingsfisket — vara nödvändigt att administrativ myndighet får befogenhet

att meddela särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas

fiske, särskilt det viktiga fisket med ålbottengarn och andra fasta redskap.

Till denna fråga torde jag få återkomma senare.

Hummerfisket i Bohuslän.

Gällande rätt.

Också i Bohuslän var enligt den ursprungliga lydelsen av 1896 års lag den

enskilda fiskerätten begränsad endast genom den förut omnämnda bestämmelsen

om viss frihet för envar att idka fiske med krok eller rev samt vissa

stadganden om fortsatt giltighet av gammal sedvanerätt. Efter lagändring

år 1928 gäller emellertid för närvarande som huvudregel, att allt slags fiske

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

71

med rörliga redskap är tillåtet för envar även på enskilt vatten. Härifrån

ha dock gjorts vissa undantag, bland annat i fråga om hummerfisket. I de

inre delarna av Gullmars-, Bro- och Åbyfjordarna är sålunda fisket efter

hummer förbehållet strandägarna i sådant vatten som ligger mindre än 180

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Detsamma är fallet i Vette, Tanums och Kville härader, dvs vid hela den

nordligaste kusten. Där gäller dock tillika — som ett undantag från undantaget

— att om på en viss ö även andra där boende än strandägarna av ålder

oklandrat idkat fiske efter hummer vid stränderna av ön och därtill

hörande holmar, detta fortfarande skall vara dem medgivet. Sistnämnda

stadgande har i praktiken fått en något vidsträcktare tillämpning än som

skulle följa av den bokstavliga lydelsen. Som exempel kan nämnas att samtliga

invånare i det på fastlandet belägna Fjällbacka municipalsamhälle bruka

få fiska hummer vid alla holmar inom samhällets gränser. Och i Kosterskärgården

anses hummerfisket fritt för envar som bor på endera av öarna

Nordkoster och Sydkoster.

Kommittén.

Redan vid tillkomsten av 1928 års lagändring påyrkades från vissa håll

att hummerfisket i hela Bohuslän skulle göras fritt för varje svensk medborgare.

Även senare ha upprepade framställningar gjorts i sådant syfte,

bland annat i riksdagsmotioner 1939 och 1944. Närmare redogörelse härför

lämnas ås. 130 ff i fiskerättskommitténs betänkande.

Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén verkställt en

ingående undersökning rörande de verkningar ett totalt frigivande av hummerfisket

skulle få såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Kommittén

har därvid kommit till det resultatet att en sådan åtgärd måste antagas komma

att medföra en rationalisering av fisket och leda till ett mera fullständigt

utnyttjande av båtar och redskap. I samband därmed kunde, åtminstone

på vissa håll, avkastningen komma att stiga. Vidare kunde enligt kommitténs

uppfattning ett frigivande av hummerfisket väntas få ej ringa social

betydelse särskilt i norra Bohuslän. Därigenom skulle nämligen beredas

bättre försörjningsmöjligheter för de många yrkesfiskarena och ej minst

för sådana äldre fiskare som ej längre orkade med det mera krävande högsjöfisket.

Dessutom innebure det redan i och för sig en fördel med enhetliga

rättsregler. Å andra sidan kunde det icke förnekas, att om hummerfisket

bleve fritt, viss fara kunde uppkomma för alltför hård beskattning av

beståndet. Därest det visade sig att avfiskningen på något håll bleve för

stark, borde dock detta kunna mötas med fiskevårdande åtgärder. I övrigt

kunde mot en frigivning anföras att ensamrätten till fiske efter hummer

kunde äga stor betydelse för strandägaren och att det stundom till och med

kunde föreligga risk för att han utan sådan rätt ej längre skulle kunna

skaffa sig full försörjning. Enligt vad den av kommittén företagna utredningen

givit vid handen vore dock sådana verkningar icke att befara annat

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 60

än i några få fall. Det finge därjämte beaktas, att den som lede skada genom

fiskets frigivande borde erhålla ersättning härför av statsmedel. Kommittén

hade på grundval av den officiella statistiken och annan utredning

som kommittén införskaffat sökt uppskatta storleken av den sammanlagda

ersättningsskyldighet som i sådant hänseende kunde komma att åvila statsverket.

Beräkningarna hade givit vid handen att beloppet knappast skulle

komma att överstiga 750 000 kronor men kunde tänkas bli ej obetydligt

lägre.

Vid övervägande av de skäl som enligt kommitténs mening sålunda talade

för och mot ett frigivande av hummerfisket har kommittén — om än med

hänsyn till de väntade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit

fördelarna av en sådan åtgärd vara så betydande att kommittén ansett sig

böra föreslå att fisket efter hummer gjordes helt fritt.

Två av kommitténs åtta ledamöter ha dock på denna punkt haft avvikande

mening. De ha beträffande den enskilda rätten till hummerfiske anfört följande.

Berörda rättighet tillkommer nästan uteslutande innehavare av småfastigheter

— ofullständiga jordbruk — vilka genom avlösningen av rätten

till hummerfisket skulle ytterligare få sina förut mycket begränsade försörjningsmöjligheter

försvagade. Visserligen skulle genom avlösningen ersättning

beredas strandägarna, men sådan ersättning bereder förmån enbart för

dåvarande ägare och försvagar för framtiden fastighetens avkastning och

blivande innehavares försörjningsmöjligheter. Då det ej heller har påvisats

några avsevärda olägenheter med nuvarande ordning, ha vi ansett oss böra

avstyrka frigivningen.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, fiskeriintendenten

i Västerhavets distrikt, Svenska västkustfiskarnas centralförbund

samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening.

Förvaltningsutskottet i länets hushållningssällskap har begränsat sig till

att påpeka betydelsen av fredade områden för hummer för tryggande av

dess bestånd.

Kammarkollegiet har däremot förklarat sig icke kunna biträda förslaget

samt uttalat att ett totalt frigivande av hummerfisket sannolikt icke komme

att få till följd vare sig någon rationalisering av fisket eller några större

sociala fördelar men däremot kunde medföra betydande fara för utfiskning

av beståndet. Ur kollegiets yttrande må återgivas följande.

Av vad kommittén anfört framgår, att antalet hummerfiskare i förhållande

till tillgången på hummer är så stort, att de fria vattnen bliva utfiskade

mot slutet av säsongen, varför fisket icke blir så lönsamt för de fiskare,

som ej ha egna hummerfiskevatten. De fiskare, som ha sådana vatten,

kunna i säsongens början fiska på fritt vatten och spara sina egna vatten,

till dess fisket i det fria vattnet börjar bliva mindre lönande. Dessa fiskare

kunna bättre utnyttja redskap och båtar än de övriga och följaktligen bedriva

fisket mera rationellt. Om hummerfisket friges, kommer resultatet

sannolikt att bliva, att ytterligare fiskare komma att ägna sig åt hummer
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fisket och fisket över allt bedrivas intensivare med påföljd, att alla vatten

mot säsongens slut bliva lika utfiskade, som de fria vattnen uppgivas vara

för närvarande. Att frigivningen skulle medföra en rationalisering av fisket

måste däremot på goda grunder betvivlas. Antalet fiskare kommer alt avgöras

av hummerfiskets lönsamhet och ej av några rationella synpunkter.

Kommittén medger, att frigivningen kan möta vissa betänkligheter ur

fiskevårdssynpunkt, men olägenheterna härav borde mötas med fiskevårdande

åtgärder och ej med generella inskränkningar i den fria fiskerättens

omfattning. Kollegiet anser däremot hotet om en utfiskning kunna bliva en

realitet, för så vitt det relativa skydd hummern åtnjuter inom det enskilda

fiskevattnet upphäves. Detta gäller särskilt för de vatten, där stammen är

obetydlig. Några garantier för att stammen skulle kunna bibehållas genom

odling torde ej kunna lämnas.

Kommittén har vidare funnit de sociala hänsynen icke vara av mindre

betydelse än de rationella synpunkterna. Avgörande för kommittén har varit,

" att frigivandet skulle bliva till icke ringa fördel för den icke jordägande

kustbefolkningen samt även för de jordägare, som ha små eller dåliga fiskevatten.

Det har vidare ansetts önskvärt, att bereda bättre försörjningsmöjligheter

åt de många yrkesfiskarena och icke minst åt sådana äldre fiskare,

vilka ej orka med det mera krävande högsjöfisket.

Det må medgivas, att vissa grupper kunna draga någon fördel av frigivningen

men den torde ej bliva så stor. Det finns nämligen ingen anledning

att antaga, att strandägarna skulle upphöra att fiska, om fisket friges. Någon

väsentlig minskning i konkurrensen från deras sida kan ej väntas.

Dessutom kan det tillkomma en hel grupp hummerfiskarc, nämligen amatörfiskare

såväl från ortens samhällen som bland de semesterfil ande. Manga

kunna förlägga sin semester till tider, då hummerfisket är tillåtet. Högsjöfisket

har sina huvudorter längre söderut och bedrives endast obetydligt

i norra Bohuslän. Antalet äldre högsjöfiskare torde följaktligen vara

ringa i de tre norra häradena. Något behov av en lagstiftning till förmån

för dem synes ej föreligga. Däremot skall det icke bestridas, att antalet

yrkesfiskare kan vara tämligen stort i förhållande till fisktillgången, som

är hårt anlitad i kustvattnen. Drivkraften till aktionen mot det enskilda

hummerfisket är sannolikt den, att hummerfisket blivit mer lönande genom

prisstegringen under kriget samtidigt som antalet fiskare ökats något.

Fastighetssplittringen har fortskridit så långt, att en stor del av bondebefolkningen

icke äger större brukningsdelar än som motsvarar knapphändig

försörjning. För många av dessa fastigheter spelar hummerfisket samma

roll som skogen i andra bygder. Ur social synpunkt synes det ej riktigt

att beröva denna befolkning ett viktigt för sörj ningsobjekt för att bereda

yrkesfiskarena en förmån, som i längden torde visa sig av tvivelaktigt värde.

Det kan ej heller uteslutas, att fiskarbefolkningen åter kommer att nedgå

i antal, vilket kommer att underlätta dess försörjning. Frågan kunde

måhända bedömas annorlunda, om en rationalisering av jordbruket i norra

Bohuslän kunde genomföras, så att lämpliga och bärkraftiga jordbruk bildades,

där brukaren kunde erhålla en tillfredsställande levnadsstandard

oberoende av hummerfisket. Om en sådan rationalisering skulle visa sig

genomförbar, bortfaller den förnämsta invändningen mot hummerfiskets

frigivande.

Generaldirektören för kammarkollegiet har varit av skiljaktig mening och

ansett fiskerättskommitténs förslag om fritt hummerfiske väl grundat. Enligt

hans mening borde rätten till hummerfisket i Bohuslän i full utsträck
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

ning inrymmas i den enligt hans uppfattning på västkusten gällande allemansrätten

till fiske; till förhindrande av en alltför hård beskattning av

hummerbeståndet torde genom det allmännas försorg kunna vidtagas motåtgärder,

bl. a. i form av fiskevårdande föreskrifter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär i likhet med kammarkollegiets

majoritet avstyrkt förslaget. I sitt yttrande har länsstyrelsen anfört att

det icke vore strandäganderätten som sådan, som länsstyrelsen sökte skydda

— även om beträffande norra Bohuslän de av kommittéreservanterna

framhållna synpunkterna icke saknade betydelse — men länsstyrelsen

räknade med att ett bibehållande av det skydd, som hummern åtnjöte i de

hittills icke till fritt fiske upplåtna delarna av länet, skulle hindra ett alltför

hårt beskattande av hummerstammen och därigenom, åtminstone i det

långa loppet, bliva gagneligt.

F ost ighet sbildning ssakkunniga ha sagt sig icke ha kunnat undgå det intrycket,

att fiskerättskommittén i någon mån underskattat de menliga verkningar

ett frigivande av hummerfisket skulle få för de fastigheter som beröras

av den tilltänkta reformen. De ha härom anfört följande.

Kommittén har visserligen beaktat även denna sida av problemet men

ansett risk för mera betydande intrång i strandägarnas förvärvsmöjligheter

föreligga endast i undantagsfall. De sakkunniga ha icke kunnat finna

utredningen övertygande i detta avseende. Av de uppgifter som i betänkandet

lämnas rörande hummerfiskets ekonomiska värde och antalet brukningsdelar

det här gäller ha de sakkunniga — i likhet med reservanterna

— funnit snarare framgå, att sådana skadeverkningar som här avses i

varje fall kunna befaras inträda i så stor omfattning, att man icke kan

undgå att taga hänsyn härtill vid frågans bedömande. Ett försvagande av

en brukningsdels bärkraft neutraliseras ingalunda av att brukningsdelens

nuvarande innehavare får ersättning för den skada som uppkommer genom

att brukningsdelen till följd av det enskilda hummerfiskets bortfallande

e.io längre lämpligen kan bestå såsom självständig brukningsenhet. Kvar

står att ett jordbruk, där brukaren kan få sin bärgning tack vare de biinkomster

hummerfisket ger, förvandlas till ett ofullständigt jordbruk av

den typ som den av statsmakterna beslutade jordbruksrationaliseringen i

främsta rummet åsyftar att avlägsna. De sakkunniga finna dylika verkningar

av den ifrågasatta reformen så mycket mer betänkliga som man till

följd av natur- och näringsförhållandena i dessa trakter torde sakna möjlighet

att framdeles beträffande de berörda brukningsdelarna vidtaga sådana

åtgärder för deras förstärkning som eljest stå till buds vid jordbrukets

yttre rationalisering. Huruvida de skäl som av kommittén åberopats

till stöd för dess förslag om hummerfiskets frigivande äro av den styrka,

att de motivera förslagets genomförande oavsett de skadeverkningar som

kunna befaras uppkomma i nu angivna hänseende, är en fråga som undandrar

sig de sakkunnigas bedömande.

Lantmäteristyrelsen har förklart sig instämma i vad fastighetsbildningssakkunniga

sålunda yttrat.

I samband med remissförfarandet ha vidare till departementet inkommit

skrivelser från ett tiotal strandägare vid bohuskusten, vilka förklarat sig

vilja protestera mot att hummerfisket frigåves. I dessa skrivelser har bl. a.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

anförts att hummerfisket även utan frigivning räckte gott till för yrkesfiskarena.

Från social synpunkt vore det för övrigt snarast större behov av

att skydda strandägarna än yrkesfiskarena. Sådana äldre yrkesfiskare, som

ej längre orkade deltaga i högsjöfisket, borde efter de sociala reformer som

genomförts under senare år kunna skaffa sig erforderligt uppehälle även

utan att fiska hummer på annans enskilda vatten. Däremot hade strandägarna

ute på öarna, vilka ofta saknade elektriskt ljus och andra bekvämligheter,

mången gång knappast någon annan inkomst än den de kunde få

genom att utnyttja sin fiskerätt. Dessutom har gjorts gällande att den enskilda

fiskerätten utgjorde ett välbehövligt skydd mot utrotning. På strandägarnas

landgrund släppte nämligen många den rombärande hummern tillbaka

i sjön för att stammen icke skulle bli för hårt beskattad. Slutligen

har anförts, att den särställning i förevarande hänseende som nu tillkomme

nordligaste Bohuslän vore väl motiverad av att förhållandena där ej vore

jämförbara med dem som rådde i landskapets södra del med dess grundare

vatten.

Departementschefen.

Det har länge varit ett önskemål från yrkesfiskarenas sida att hummerfisket

skall frigivas även i de vatten, som undantogos vid genomförandet av

1928 års lagändring. Då det är av stor vikt att denna befolkningsgrupp kan

erhålla skälig inkomst av sitt betydelsefulla arbete, finner jag i likhet med

kommittén starka skäl tala för att nämnda önskan nu bör tillmötesgås.

Några avgörande betänkligheter torde ej heller möta häremot, vare sig

med hänsyn till strandägarnas utkomstmöjligheter eller från fiskevårdssynpunkt.

För flertalet strandägare kommer ett frigivande sannolikt snarare att

bli till nytta än till skada. Mot förlusten av ensamrätten till hummerfiske

vid den egna stranden måste nämligen vägas fördelen av att få tillgång

även till andra vatten, som för närvarande icke kunna utnyttjas. Det må

också framhållas, att strandägarna regelmässigt ha ett försteg framför

andra fiskare genom att de känna till de bästa fiskeplatserna och ha kortare

färdväg dit. Även om deras ensamrätt avskaffas, torde de därför ej

sällan ändock i praktiken komma att intaga en viss förmånsställning.

Mera väsentliga olägenheter för den jordägande befolkningen torde uppkomma

endast då jordbruket såsom sadant icke är bärkraftigt, men hummerfisket

brukar ge god avkastning. I sådana fall kan det måhända inträffa

att efter upphävandet av ensamrätten till dylikt fiske fastigheten ej

längre med samma fördel kan bestå såsom självständig brukningsenhet.

Sådana skadeverkningar kunna emellertid icke väntas uppkomma i större

utsträckning än att deras betydelse framstår såsom underordnad i jämförelse

med fördelarna av förslaget.

Vad slutligen angår fiskevårdssynpunkten vill jag endast framhålla, att

det bör ankomma på de fiskevårdande myndigheterna att noga tillse att

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

hummerbeståndet skyddas genom lämpliga åtgärder, såsom fridlysning å

vissa ställen eller tider samt utsättning av rombärande hummer.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra biträda förslaget

att hummerfisket skall totalt frigivas.

Övrigt fiske vid västkusten.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Fransett fisket efter hummer och ostron är, såsom redan nämnts, allt

fiske med »rörlig redskap» — vartill enligt lagen i förevarande sammanhang

skall hänföras jämväl mindre ålryssja — i Göteborgs och Bohus län

alltsedan 1928 fritt för varje svensk medborgare även på enskilt vatten.

Samma regel gäller för Hallands län. Vid Skånes västra kust är i allmänhet

också fiske med fast redskap tillåtet för envar ända in till stranden.

Kommittén liar icke funnit anledning att föreslå någon ändring i dessa

bestämmelser.

I vissa remissyttranden ha emellertid framställts önskemål att den för

skånska västkusten gällande regeln skulle göras tillämplig även i Halland

samt Göteborgs och Bohus län.

Sålunda har fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt uttalat, att en sådan

ändring vore motiverad redan av historiska skäl. Han har därom till en

början anfört följande.

I landskapen Blekinge, Skåne och Halland rådde, innan de avträddes till

Sverige, den danska lagstiftningens grundsatser, enligt vilka någon uteslutande

fiskerätt vid havsstranden icke tillkom strandägaren annorledes än

på grund av förläning från kronans sida. Där strandfisket ej sålunda var

bortförlänat, stod det öppet för varje medborgare. Enligt norsk rätt, som

gällde i Bohuslän, innan det blev svenskt, var fisket i saltsjön fritt. Denna

rättsuppfattning levde kvar i landskapen, sedan de blivit svenska. Strandägarna

ha ej meddelat några vitesförbud i fråga om fiske vid deras stränder

under den tid norsk rätt var gällande i Bohuslän och icke heller under

tiden närmast efter 1683, då den svenska rättsskipningen infördes. Först omkring

20 år senare anträffas de första vitesförbuden. Till en början förekomma

de ganska sparsamt men bli talrikare ju närmare man kommer tiden

för utfärdandet av 1766 års fiskeristadga, vår första fiskerättslag. Dessa

förbud, som ha en mycket begränsad omfattning i lokalt hänseende, ha

tydligen tillkommit i den mån strandägarna varit företagsamma. Strandägarna

ha utan tvivel genom förbuden sökt leda den pågående lagstiftningen

i riktning mot erkännande av enskild fiskerätt. — Någon hävd för enskild

fiskerätt ha strandägarna vid denna tid ej kunnat åberopa. — Strandägarna

ha så småningom skaffat sig denna rätt genom praxis, och på grund

av att de otvivelaktigt haft större inflytande på lagstiftningen än yrkesfiskarna

ha de lyckats få denna rätt lagligen befäst i 1766 års fiskeristadga.

Denna stadga innebar ett tvärt brytande mot de gamla rättsreglerna.

Efter att vidare hava erinrat, att ett särskilt reglemente för »nordsjöfiskerierna»

utfärdades 1774 samt att högsta domstolen i ett utlåtande 1852

tolkat detta reglemente såsom innebärande, att fisket i skärgårdarna mellan

Öresund och norska gränsen vore fritt för varje svensk man, fortsätter

fiskeriintendenten.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Ungefär två månader efter högsta domstolens nämnda uttalande utfärdades

en ny fiskelag, 1852 års fiskeristadga. Riksdagen medverkade ej därtill,

och vid högsta domstolens uttalande fästes ej avseende. I denna nya

lag’ stärktes den enskilda fiskerätten därigenom att den på sedvanor baserade

fria fiskerätten inskränktes. — I det år 1894 avgivna förslaget till ny

fiskerättslag erinrades om att å de flesta ställen utmed västkusten rådde

den uppfattningen, att fisket var fritt. Uppenbarligen i syfte att sanktionera

denna uppfattning upptog förslaget en § av följande lydelse: »Där a

viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid annans

strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt

bibehållna». I 1896 års lag blev emellertid detta medgivande inskränkt till

att omfatta endast rörlig redskap.

Även Svenska västkustfiskarnas centralförbund har framhållit att den enskilda

fiskerätten på västkusten vore en jämförelsevis sen företeelse. Den

hade första gången införts genom 1766 års fiskeristadga men finge enligt

förbundets mening anses åter ha blivit upphävd genom det nyssnämnda

reglementet för nordsjöfiskerierna 1774. Visserligen hade det oaktat vissa

innehavare av frälse- och boställshemman samt gardar i den inre skärgarden

lyckats att med åberopande av 1766 års stadga utverka vitesförbud av

häradsrätterna mot fiske vid sina stränder, men detta hade berott på att

jordlösa fiskare icke kunnat insättas i nämnderna och att nämndemännen

således haft samma intressen som de sökande själva. Förnyat lagligt stöd

för sina anspråk hade strandägarna icke fått förrän genom 1852 års fiskeristadga.

Denna hade formellt dragit ett streck över likaberättigandet till havets

naturtillgångar vid kusterna. I praktiken hade man dock i stort sett

alltjämt levt vidare efter sina gamla sedvänjor och fortsatt att fiska vid

andras och varandras stränder. Först 1896 års lag hade i detta hänseende

fått någon större praktisk betydelse. Efter dess tillkomst hade nämligen,

till följd av samfärdselns och polisväsendets utveckling, strandägarna kommit

att få långt effektivare medel än förut att bevaka sina rättigheter. Med

ändrade ekonomiska förhållanden hade också många jordägare som tidigare

aldrig utnyttjat sin ensamrätt funnit att de bl. a. genom utarrendering

och försäljningar kunde göra sina privilegier inkomstbringande utan att

själva genom arbete eller kapitalinsats intressera sig i fisket.

Förbundet har gjort gällande att den sålunda skildrade rättsutvecklingen

stått i strid mot de ekonomiska och sociala synpunkter som bort vara avgörande.

Härom har förbundet bl. a. anfört följande.

Det må vara rimligt att i inlandets vattendrag och sjöar vattnet och fisket

däri skiftas mellan dem, som äga omkringliggande mark. Men att överföra

detta såsom rättsprincip till havskusterna med deras annorlunda beskaffade

natur, ekonomiska, sociala och fångsttekniska förhallanden samt darav

betingade rättssedvanor är en orimlighet. I andra länder har grundrege n

i stället varit att betrakta havets rikedomar sasom naturtillgångar, over

vilka staten har högsta förfoganderätten, och till vilka den ovaldigt bor

bereda alla sina medborgare lika rätt. „

I inget annat land har en enda medborgargrupp lamnats så stort ini ytande

över fiskerilagstiftningen som strandägarna fått i Sverige. Fork aringen

härtill ligger däri, att genom överförande av inlands- och ostkustpriiicipen

till västkusten ha strandägarna lyckats få jordagare i riksdagen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att stödja sina anspråk, som i realiteten endast grunda sig på ett felaktigt

analogislut och att fiskarbefolkningen i den lagstiftande församlingen länge

saknade förespråkare. På så sätt ha västkustens strandägare åt sig lyckats

utverka förmånsrätt till vad som kan fångas i kustvattnen och därigenom

för medborgarnas flertal bidragit till att fördyra en betydelsefull grupp av

livsmedel samt förmenat fiskarbefolkningen den rättstrygghet, som de i

sitt riskfyllda arbete äro i stort behov av.

Beträffande förhållandena efter 1928 års lagändring har förbundet anfört

att strandägarna nu mera än tidigare begagnade sin rätt att utsätta fasta

redskap samt att detta visat sig vara till ohägn för övriga fiskare. Som en

ytterligare olägenhet har förbundet anmärkt, att det vore svårt att avgöra

''lika redskap som skulle anses såsom fasta och således ej finge användas på

annans enskilda vatten. Förbundet har yttrat att denna svårighet icke bleve

undanröjd genom kommittéförslaget, enär på västkusten delade meningar

rådde om när ett redskap skulle anses vara försett med ledarm. I övrigt har

förbundet gjort gällande att varje slags ensamrätt för strandägarna vore

agnad att försvåra utkomstmöjligheterna för dem som hade det sämst ställt,

t. ex. de äldre yrkesfiskarena, samt att i stället befrämja spekulationsbetonade

utarrenderingar. På västkusten låge fastigheternas inägor ofta så långt från

havet att den som skulle bruka jorden ej samtidigt kunde driva ett yrkesmässigt

fiske. Strandfiskerätten kunde därför få någon ekonomisk betydelse för

jordbrukarna endast om den utarrenderades. Därvid funnes ingen garanti

för att fisket bedreves med skäligt hänsynstagande till befolkningen i övrigt

och kommande generationer. En fiskearrendator, som icke kunde räkna med

att få utnyttja fisket mer än under viss tid, saknade nämligen ekonomiskt

motiv för att tillse att utfiskning icke ägde rum. Om den nuvarande ordningen

med enskild fiskerätt bibehölles, vore det därför enligt förbundets åsikt

att befara att kapitalstarka personer eller företag komme att frihägna och

intensivt utfiska vattenområdena närmast strandlinjen.

Slutligen har förbundet anfört, att den enda vägen att komma till klarhet

och reda i fiskerättsförhållandena på västkusten syntes vara att förklara allt

fiske vid denna kust fritt samt giva de lokala myndigheterna (länsstyrelse

och fiskei iintendent) rätt att efter hörande av fiskarenas organisationer

samt andra berörda parter utfärda de ordningsföreskrifter, som kunde befinnas

erforderliga. Förbundet har tillagt, att en sådan ordning med gott

resultat genomförts för visst fiske vid Skånes västkust.

Med anledning av fiskeriintendentens yttrande har även lantbruksstyrelsen

funnit sig böra upptaga den nu förevarande frågan. Styrelsen har därvid

vitsordat, att ganska starka historiska skäl kunde anföras för att, i enlighet

med vad som redan skett för skånska västkustens del, praktiskt taget fullständigt

upphäva den enskilda fiskerätten i Göleborgs och Bohus samt Hallands

län. Samtidigt har styrelsen emellertid uttalat att med hänsyn till nu

lådande sedvanor en sådan åtgärd icke vore lämplig. I Göteborgs och Bohus

län vore fisket med större fasta redskap visserligen icke så omfattande, men

dessa redskap hade flerstädes sedan länge uteslutande använts av strandägarna

eller dessas rättsinnehavare. I Hallands län bedreves fisket med bot
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

tengarn och liknande redskap utefter långa sträckor av kusten mycket intensivt

av personer, som innehade enskild fiskerätt inom de områden, där dessa

redskap utsattes. Förhållandena vore därför här väsentligt olika dem, som

rådde på Skånes västkust. Den av fiskeriintendenten föreslagna åtgärden

skulle således med säkerhet föranleda mycket stora ersättningskrav från

fiskerättsägarnas sida. Med anledning härav kunde styrelsen icke biträda

fiskeriintendentens förslag.

Vidare vill jag nämna att till Kungl. Maj :t inkommit en skrivelse från åtskilliga

strandägare och yrkesfiskare vid kusten av Laholms socken i Hallands

län, i vilken skrivelse betonas att strandägarnas ensamrätt till fiske med

fasta redskap vore av stort värde i denna trakt. Där funnes nämligen sedan

flera hundra år fasta laxfisken som hörde till hemmanen. I samband därmed

anföres i skrivelsen att om utomstående tillätes att utsätta finmaskiga bottengarn

i strandvattnet, skulle nämnda laxfisken bli så gott som värdelösa. Härjämte

uppgives, att de i orten bosatta kustfiskarena icke hade något att anmärka

mot den nuvarande ordningen samt att förhållandet mellan dem och

strandägarna alltid varit gott. Kustfiskarena hade obehindrat kunnat fiska

med rörliga redskap och hade även fått arrendera de fasta laxfiskena, när

ägarna själva ej varit i tillfälle att utnyttja dem. För dessa kustfiskare skulle

en ökad konkurrens med yrkesfiskare från andra håll vara till stor skada.

Departementschefen.

Under den tid som förflutit sedan tillkomsten av 1896 års lag ha de yrkesfiskare

vid västkusten, vilka bedriva sin näring utan stöd av strandäganderätt,

i olika sammanhang framställt önskemål om större rörelsefrihet. Dessa

önskemål ha också i stor utsträckning tillgodosetts. Vid Skånes västra kust

är sålunda rätten att fiska på annans vatten praktiskt taget obegränsad, och

i Halland och Bohuslän föreligger sådan rätt beträffande allt fiske med rörliga

redskap utom ostrontäkt och, i vissa trakter, fiske efter hummer. Vad

hummerfisket angår har jag förut föreslagit att det nu skall helt frigivas.

Såsom strandägaren förbehållet skulle därefter — frånsett det obetydliga

ostronfisket — återstå egentligen endast fisket med fasta redskap vid kusten

av Hallands samt Göteborgs och Bohus län. På sätt framgått av det förut anförda

har emellertid under remissbehandlingen hemställts att även detta

fiske måtte frigivas för allmänt bruk, med rätt likväl för lokal myndighet att

meddela särskilda bestämmelser om fiskeplatsernas fördelning mellan de

fiskande m. m.

Till stöd för dessa yrkanden ha i första hand åberopats historiska skäl.

Emellertid var ensamrätt till fiske med fast redskap icke okänd ens i den

gamla danska och norska rätten. På många håll synes fiske med fasta redskap

vid egen strand ha bedrivits i århundraden, och detta har uppenbarligen

icke varit möjligt utan åtminstone ett visst mått av trygghet mot intrång

från andras sida. Såvitt angår de fasta redskapen torde det därför vara en

överdrift att hävda, att 1766 års fiskeristadga inneburit ett fullständigt bry
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kung!. Maj:ts proposition nr 60.

tande med äldre rättsåskådning. Ej heller torde det finnas fog för uppfattningen

att 1766 års stadga satts ur kraft genom det särskilda reglementet

angående nordsjöfiskerierna av år 1774. Denna uppfattning synes delvis

grunda sig på ett misstag i fråga om räckvidden av den åberopade bestämmelsen

i detta reglemente.

I varje fall bar numera strandägarnas ensamrätt till fiske med fasta redskap

varit erkänd och respekterad under lång tid. Enligt den officiella fiskeristatistiken

funnos år 1946 i Hallands län 48 s. k. bottengarnsfiskare med

tillhopa 155 redskap, värda sammanlagt 69 275 kronor, och med ett redovisat

fångstvärde av 89 006 kronor. För Göteborgs och Bohus län voro motsvarande

siffror 82 bottengarnsfiskare med 98 redskap, värda 80 000 kronor, och med

ett fångstvärde av 123 075 kronor. Dessa statistiska uppgifter avse fisket med

bottengarn, kilnotar och laxsätt. Vid sidan härav bedrives emellertid ett icke

obetydligt liske med andra fasta redskap, såsom torsk- och laxryssjor. Särskilt

fisket med torskryssjor lär vara ganska omfattande, ej minst i Bohuslän.

Enligt vad som uppgivits idkas det fasta fisket till övervägande del på

enskilt vatten och endast i mindre utsträckning i frivattnet. I den mån det

försiggår på enskilt vatten torde det vanligen utövas av strandägarna själva.

Ä\en upplåtelser till andra förekomma dock ganska ofta. Därvid betinga sig

strandägarna i allmänhet visst arrende, men det händer också att upplåtelsen

sker avgiftsfritt. Såvitt angår fiske med torskryssjor lär det t. o. in. vara undantag

att ersättning begäres, men fiskarena bruka dock fråga strandägarna

om lov.

Såsom framgått av det sagda skulle ett frigivande av fisket med fasta

redskap innebära ett avsevärt ingrepp i bestående förhållanden och med

säkerhet giva upphov till omfattande ersättningskrav. I sistnämnda hänseende

finge man tydligen räkna med anspråk även från sådana strandägare som

av en eller annan anledning för tillfället icke utnyttja sin fiskerätt. Det måste

också beaktas att de verkliga fångstvärdena kunna visa sig vara högre än

de som redovisas i den officiella statistiken.

En ändring av den nuvarande ordningen på denna punkt bör därför icke

genomföras utan starka praktiska och sociala skäl. Enligt min mening kan

emellertid vad som i sådant avseende anförts från frifiskarhåll knappast anses

tillräckligt bärande. Vad särskilt angår de äldre fiskare som ha svårt att

längre deltaga i högsjöfisket uppväges nackdelen av att ej kunna fiska var

som helst i icke ringa mån av den förmån som ligger i att de genom arrende

kunna tillförsäkra sig möjlighet att sätta bottengarn och ryssjor i strandvattnet

utan risk för att bli utträngda av andra. Enligt vad som uppgives äro

fiskearrendena för närvarande varken oskäligt höga eller svåråtkomliga. I

själva verket torde invändningarna mot den enskilda fiskerätten ej heller i

framsta rummet avse, att de fria yrkesfiskarena därigenom skulle förhindras

att i önskad utsträckning fiska med fasta redskap. Den huvudsakliga grunden

för anmärkningarna synes vara, att de fasta redskapen anses vara till

hinder för det rörliga fisket särskilt därför att de, enligt lokala fiskeristadgor,

ofta äro omgivna av ganska vidsträckta skyddszoner. Framför allt sy
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

81

nas farhågor göra sig gällande att svårigheter skulle kunna uppkomma under

en möjligen inträffande s. k. sillperiod. Med anledning härav vill jag

framhålla, att i den mån skyddsområden kring fasta fisken kunna visa sig

alltför omfattande, ändring kan ske i administrativ ordning. En särskild anledning

härtill kan tydligen komma att föreligga om det, såsom ganska allmänt

förväntas, inom kort skulle inträffa en ny sillperiod. I sådant fall kan

det måhända också befinnas önskvärt att i någon form inskränka strandägarnas

rätt att använda fasta redskap. Emellertid synes mig detta då lämpligen

böra ske genom särskild, tidsbegränsad lagstiftning. En sådan tillfällig

lagstiftning torde för övrigt vid en sillperiod kunna visa sig påkallad även

av andra skäl. Bl. a. kan det bli nödvändigt att närmare reglera användningen

av s. k. sillstängen, dvs nät som begagnas för att avspärra mynningen

av en vik eller fjord, dit sillen gått in, i syfte att den innestängda sillen därefter

skall uppfiskas av den som utsatt stänget. Dessa anordningar bli enligt

kommitténs av mig tillstyrkta förslag att anse såsom rörliga redskap.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig icke för närvarande böra

föreslå att strandägarnas ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vatten

upphäves även i Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Jag vill emellertid

erinra att jag för västkustens del ansett mig böra avstyrka kommitténs

förslag om vidgad rätt för fiskerättsägare att sträcka fast redskap ut i

frivattnet.

Fisket i de stora insjöarna.

Gällande rätt, kommittéförslag och yttranden.

Den enskilda fiskerätten i våra stora insjöar är -—- så långt den sträcker

sig — enligt lagen ej underkastad några inskränkningar. I praktiken har

emellertid på många håll fiske i en eller annan form fått bedrivas fritt även

i omedelbar närhet av stranden.

Fiskerättskommittén har ansett, att i samband med införandet av fasta

regler rörande det enskilda fiskevattnets utsträckning i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland borde för envar av dessa sjöar meddelas

särskilda bestämmelser som begränsade strandägarnas ensamrätt i

huvudsaklig anslutning till rådande praxis. Däremot har kommittén icke

funnit erforderligt eller lämpligt att något fritt fiske tillätes i Mälaren.

Beträffande Vänern har kommittén föreslagit fyra olika stadganden

om undantag från den enskilda fiskerätten.

Enligt det första av dessa stadganden skall Kungl. Maj :t eller den myndighet

Kungl. Maj :t bestämmer kunna meddela den som utövar fiske yrkesmässigt

personligt tillstånd att under tiden den 15 juni—den 15 september

fiska med ålrev med dött agn även på annans vatten.

Förslaget härom har i princip tillstyrkts av länsstyrelsen i Värmlands län,

fiskerinämnden för Vänern, fiskerikonsulenten vid Värmlands läns hushållningssällskap,

Vänerns fiskareförbund och Värmlands länsförbund av Riks
<>

Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

förbundet landsbygdens folk, varvid emellertid förordats den jämkningen,

att tiden för fritt ålrevsfiske skulle flyttas en månad framåt och alltså räknas

från och med den 15 juli till och med den 15 oktober. Som skäl härför

har anförts att gösfisket i Vänerns vikar påginge hela juni och stundom

även i början av juli. Ett fritt ålrevsfiske redan från och med den 15 juni

skulle därför verka störande på det fiskerättsägarna förbehållna fisket. Under

tiden den 15 juli—den 15 oktober idkade fiskerättsägarna däremot i

regel ej något mera betydande fiske.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har emellertid avstyrkt det föreslagna

stadgandet. Han har till motivering av sin ståndpunkt anfört bl. a.

följande.

På grund av hinder vid Trollhättefallen kan ålynglet ej uppvandra till

Vänern. Ålynglet uppsamlas i en fångststation vid Trollhättan, och ungefär

50 % av det insamlade ynglet utsättes i Vänern. Under senare år har ålvngelfångsten

i hög grad nedgått, vilket åtminstone delvis sammanhänger

med ett kraftstationsbygge vid Trollhättan. Ålfångsten i Vänern har alltid

varit förhållandevis ringa. Enligt den officiella statistiken för åren 1914—

1923 fångades 19 194 kg i medeltal pr år. Enligt senare undersökningar torde

ålfångsten hålla sig vid omkring 7 000—10 000 kg pr år. Ålen är ett av

de fiskslag, som fångas minst i Vänern. — Med hänsyn till den förhållandevis

ringa betydelse ålfisket i Vänern har synes det mig ej vara berättigat

att vidtaga så omfattande inskränkningar i rätten till enskilt fiske, som

fiskerättskommitténs förslag innebär. Det skulle också vara synnerligen

svårt att kontrollera att endast personer, som erhållit särskilt tillstånd av

viss myndighet, bedriver detta fiske, liksom att endast dött agn kommer

till användning. Helt visst skulle också en lagbestämmelse som den ifrågasatta

medföra mycket slitningar mellan fiskerättsägare och fiskare.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig instämma i vad fiskeriintendenten

anfört i frågan.

Det andra av kommittén föreslagna undantagsstadgandet innebär att

fiske efter siklöja och nors med finmaskad not skall kunna av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför

öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp,

om sådant fiske där plägat fritt bedrivas. Dylik friförklaring skall

dock kunna meddelas allenast om det kan antagas ej medföra fara för

fiskevården.

Mot denna bestämmelse har ingen erinran framställts i remissyttrandena.

Enligt den tredje undantagsregeln skall fiske efter siklöja och nors med

finmaskat nät vara fritt för envar på sådant enskilt vatten som ligger utanför

öppen strand och har större djup än 8 meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

Häremot har icke gjorts annan anmärkning än att fiskerikonsulenten vid

Värmlands läns hushållningssällskap ansett stadgandet i stället böra utformas

så, att fiske efter siklöja och nors till agn med finmaskade nät skulle

vara fritt utanför djup och öppen strand där sådan fisk förekomme. Som

skäl härför har anförts i huvudsak följande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

83

Att frivattensfiskaren icke skulle få bruka finmaskade nät på mindre

djup än 8 meter utanför öppen strand innebär att vida kuststräckor icke

skulle kunna nyttjas för agnfiske, särskilt då lågvatten råder. Så blir t. ex

förhållandet å kuststräckan från Oxhålsrevet norr om Gälleudde på Dalslandskusten

över åt Vänersborg, Vänersnäs, Frid, Hindensrev, Rackeby- och

Kållandsökusten till St. Eken, samt i södra och sydöstra delen av Kinnevilcen

in. fl. platser. T. o. in. vid Vänerns djupaste stränder skulle frivattensfiskaren

icke komma stranden mer än 300 in nära inom stora områden,

där anskaffande av agn har stor betydelse för en talrik icke strandägande

befolkning. En sådan bestämmelse försvårar och omöjliggör i många fall

ett enkelt och nödvändigt fiske för att skaffa siklöja och nors till agn vid

revfisket, och påbudet komme troligen icke att respekteras av de fiskande.

— Vid vissa tider av året går siklöjan och norsen in på mycket grunt vatten

och de finmaskade nät som brukas för fångst av dessa fiskslag äro inga

rovfiskeredskap utan böra få brukas minst lika fritt som de finmaskade

notarna.

Såsom fjärde och sista begränsning av den enskilda fiskerätten i Vänern

har kommittén föreslagit att i Mariestadsfjärden jämte Östersundet — vilka

på grund av 1-km-regeln skulle komma att i sin helhet hänföras till enskilt

fiskevatten —- allt fiske med rörliga redskap skall vara fritt utanför strandvattnet,

d. v. s. på sådant vatten som ligger mer än 300 meter från stranden

eller, där den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup går

längre ut, utanför denna djupkurva.

Detta förslag har tillstyrkts av förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns

hushållningssällskap samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Vänerns fiskareförbund har däremot anmärkt, att i de mittre delarna av

Mariestadsfjärden även fiske med fast redskap borde vara tillåtet för envar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, stadsfullmäktige i Mariestad och fiskerikonsulenten

vid Värmlands läns hushållningssällskap synas vilja förorda

den lösningen, att i nu ifrågavarande delar av Vänern fiske med såväl

fasta som rörliga redskap utanför strandvattnet skulle lämnas fritt för envar

som tillhörde ortsbefolkningen, men att å andra sidan ingen annan skulle

tillåtas att utan strandägarnas tillstånd där bedriva något slags fiske.

Till stöd för denna mening har fiskerikonsulenten bl. a. anfört, att den öppna

delen av Mariestadsfjärden hittills utnyttjats av alla kringboende såsom

fritt område men att fiskare från andra trakter icke syntes ha idkat något

fiske i denna fjärd. Fiskerättskommitténs förslag att frigiva fisket med

rörliga redskap vore icke lyckligt. Sålunda skulle t. ex. ett allmänt nätfiske

i fjärden troligen på ganska kort tid utrota det gösbestånd som där brukade

vandra in till lek. Även fiske med utter kunde verka förödande.

Slutligen vill jag nämna att under remissbehandlingen önskemål framställts

om ytterligare en undantagsbestämmelse utöver de av kommittén

föreslagna. Vänerns fiskareförbund har sålunda gjort gällande att i Dättern

och Brandsfjorden i sydvästra Vänern — vilka vatten likaledes till

största delen bli att hänföra till enskilt fiskevatten — fisket med uråldrig

hävd ansetts tillkomma alla dem som tillhörde befolkningen i Åse härad, vare

sig de ägde fastighet eller ej. Denna ordning borde enligt förbundets mening

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

bibehållas orubbad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, att vad förbundet

sålunda anfört syntes beaktansvärt.

Såvitt angår Vättern har kommittén föreslagit, att varje svensk medborgare

skall äga rätt att utanför öppen strand fiska med utter och drag

samt agnnot jämväl å annans enskilda vatten.

Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Förvaltningsutskottet i Skaraborgs låns hushållningssällskap har emellertid

uttalat, att det fria fisket borde begränsas till vatten som låge mer än

100 meter från stranden, och fem ledamöter av utskottet ha ansett, att någon

rätt att utnyttja annans vatten för fiske med utter eller drag överhuvud

icke borde medgivas.

Fiskeriintcndenten i södra distriktet bär tvärtom anfört, att den fria fiskerätten

borde utvidgas att omfatta även andra fiskemetoder än dem som

upptagits i kommittéförslaget. Önskemål i samma riktning ha framställts

av Södra Vätterns fiskareförening och länsstyrelsen i Jönköpings län, vilka

ifrågasatt, om icke fiske med rev borde likställas med drag- och utterfiske.

Sistnämnda länsstyrelse har därjämte föreslagit att länsstyrelsen skulle

få befogenhet att medgiva att, utan hinder av enskild fiskerätt, röding finge

fångas för fiskodlingsändamål, åtminstone på de s. k. norra och södra grunden

vid Visingsö. Detta förslag har biträtts av förvaltningsutskottet i Jönköpings

läns hushållningssällskap samt av Visingsö fiskareförening.

För Hjälmaren har i kommittéförslaget föreskrivits att i Mellanfjärden

— som hänförts till enskilt vatten — varje svensk medborgare det

oaktat skall äga rätt att fiska med all slags rörliga redskap i vatten som

ligger minst 1 000 meter från stranden.

Häremot har ingen erinran gjorts vid remissbehandlingen.

Vad slutligen beträffar Storsjön har kommittén föreslagit att fiske

efter sik med nät samt efter lake med hängryssja skall vara fritt för varje

svensk medborgare.

Detta förslag har mött gensagor i åtskilliga yttranden.

Sålunda har domänstyrelsen framhållit att man med nät kunde fånga

all slags fisk, ej blott sik. Eftersom nätfångad fisk måste tillvaratagas, då

den i regel doge efter utsläppning, vore det svårt att visa, om ett i lag medgivet

sikfiske bedreves eller om tjuvfiske förelåge. Det syntes dessutom

knappast befogat att i lagen införa bestämmelser om att fiske av lake med

hängryssja skulle vara fritt just i Storsjön. Lake förekomme nämligen även

i andra större norrlandssjöar.

Föreningen statens fiskeritjänstemän har anfört att, enligt vad som framginge

av kommitténs betänkande, syftet med de föreslagna bestämmelserna

huvudsakligen varit att bevara den fattigare befolkningens möjligheter att

fiska s. k. blåsik, vilken ansåges mindervärdig och lämpligen borde bli föremål

för en effektiv avfiskning. För vinnande av detta syfte vore det emellertid

tillräckligt att man tilläte fiske med nät med högst 15 millimeters

maskstolpar. Med kommitténs förslag bleve det möjligt att fritt bedriva

fiske även med grövre nät. Följden skulle säkerligen bli ett intensivt fiske

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

85

med de gängse 20-varvsnäten, varvid — även om det uppgåves att fisket avsåge

sik — större delen av fångsten skulle komma att utgöras av annan

fisk, ofta värdefull sådan.

Liknande synpunkter ha anförts av Svenska fiskevårdsförbundet.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet har uttalat att den fattigare

ortsbefolkningens behov av fiskemöjligheter numera icke syntes vara någon

social fråga av betydelse. Den föreslagna rätten för varje svensk medborgare

att bedriva fiske av sik med nät och av lake med hängryssja borde därför

kunna begränsas att gälla allenast på minst 300 meters avstånd från stranden.

Lantbruksstijrelsen har — särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att

skydda laxöringens vandring upp mot lekplatserna i de rinnande vattendrag

som utmynna i Storsjön —• ansett sig böra biträda fiskeriintendentens förslag.

Departementschefen.

För att icke de av mig förordade nya reglerna om fritt och enskilt fiskevatten

i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön skola medföra alltför stora

rubbningar i nu rådande förhållanden lär det vara nödvändigt att genom

särskilda undantagsstadganden vissa fiskemetoder lämnas fria även i det

enskilda vattnet. Kommitténs förslag i detta avseende torde i stort sett vara

väl avvägda.

Vad Vänern beträffar har sålunda den föreslagna regleringen av ålrevsfisket

i princip tillstyrkts av samtliga lokala remissinstanser utom fiskeriintendenten

i mellersta distriktet. Med anledning av dennes yttrande vill

jag framhålla, att det ålrevsfiske som förekommer i Vänern till allra största

delen bedrives av yrkesfiskare. Från nationalekonomisk synpunkt är det

önskvärt att dessa fiskares arbete underlättas så långt det är möjligt utan

skada för strandägarna. Eljest kan det befaras att ålbeståndet i Vänern icke

kommer att utnyttjas i tillräcklig omfattning. Genom att rätten till fritt ålrevsfiske

i kommittéförslaget begränsats till en kortare tid under sommaren

och dessutom gjorts beroende av särskilt tillstånd måste enligt min uppfattning

strandägarnas intressen anses skäligen tillgodosedda. Svårigheterna att

kontrollera att missbruk ej förekommer torde icke behöva bli alltför stora.

Jag tillstyrker därför att förslaget genomföres, dock med den i flertalet remissyttranden

påyrkade jämkningen att tiden för fritt ålrevsfiske förlägges

en månad senare på året och således får sträcka sig från och med den 16

juli till och med den 15 oktober. Tillståndsprövningen bör enligt min mening

ankomma på länsstyrelsen i det län där fisket skall bedrivas. Till förebyggande

av tvekan torde i lagen böra upptagas en uttrycklig föreskrift att tillstånd

må begränsas att avse allenast ett bestämt område.

De föreskrifter kommittén föreslagit i fråga om not- och nätfisket efter

siklöja och nors ha likaledes så gott som enhälligt tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Den ändring som beträffande nätfisket förordats av fiskerikonsulenten

hos Värmlands läns hushållningssällskap finner jag mig icke

kunna tillstyrka, främst därför att en rätt till fri agntäkt ända in till stran
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den lätt kunde komma att missbrukas genom att fiske bedreves även för

konsumtionsändamål. Även i förevarande delar biträder jag därför kommitténs

förslag. Befogenheten att förklara notvarp fritt för allmänt begagnande

torde lämpligen böra överlämnas åt vederbörande länsstyrelse.

Vad angår fisket i Mariestadsfjärden ha mera delade meningar kommit

till synes i remissyttrandena. De önskemål som framställts om att utanför

strandvattnet även fisket med fasta redskap skulle i större eller mindre utsträckning

frigivas synas mig emellertid ej tillräckligt motiverade. I den

mån fiskare utan strandäganderätt skulle vilja utsätta storryssjor eller liknande

redskap på grundområden ute i fjärden, böra de utan större olägenhet

kunna träffa uppgörelse därom med fiskerättsägarna. Å andra sidan är

det enligt min åsikt ej heller påkallat, att den av kommittén föreslagna allmänna

rätten att fiska med rörliga redskap begränsas till att gälla allenast

för ortsbefolkningen. Det torde knappast behöva befaras att fiskare från

andra trakter skola söka sig in i Mariestadsfjärden i sådan mängd att de

närboende undanträngas eller fiskbeståndet utrotas. Skulle tendenser till

rovfiske visa sig, bör detta för övrigt kunna förekommas genom att länsstyrelsen

med stöd av fiskeristadgan utfärdar särskilda bestämmelser angående

fiskets bedrivande. Med hänsyn till det sålunda anförda finner jag mig

icke böra föreslå någon avvikelse från kommitténs förslag.

Ej heller torde det vara anledning att i lagen upptaga några speciella

bestämmelser angående fisket i Dättern och Brandsfjorden. Några konflikter

mellan jordägare och frifiskare synas icke ha förekommit i dessa delar

av Vänern.

Det undantagsstadgande kommittén föreslagit för Vättern har på

vissa håll ansetts innebära ett alltför starkt åsidosättande av strandägarintresset,

medan andra remissinstanser ifrågasatt, om icke fisket på enskilt

vatten borde frigivas i ännu större utsträckning. De flesta yttrandena gå

dock i tillstyrkande riktning. För egen del har jag kommit till den uppfattningen

att kommittéförslaget utgör den lämpligaste lösningen. Vad särskilt

angår det i några remissyttranden framförda önskemålet om speciella

bestämmelser angående fångst av röding för fiskodlingsändamål förutsätter

jag, att det icke skall visa sig omöjligt att vid behov träffa uppgörelse med

fiskerättsägarna om tillstånd att utöva dylikt fiske. Jag tillstyrker alltså, att

kommitténs förslag i denna del oförändrat genomföres.

Likaså biträder jag förslaget angående Hjälmaren, mot vilket ingen

erinran framställts i remissyttrandena.

Vad slutligen angår Storsjön torde vad som anförts i remissyttrandena

böra föranleda den jämkningen, att nätfisket efter sik icke göres fritt

på annat vatten än sådant som ligger minst 300 meter från stranden. Skulle

det framdeles visa sig erforderligt att dessutom införa en begränsning av

maskstorleken på siknäten, torde detta kunna ske i administrativ ordning.

Beträffande lakfisket med hängryssja finner jag icke skäl att frångå kommittéförslaget.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

87

Kronans fisken.

I 1896 års lag förekomma vissa, delvis ålderdomliga bestämmelser angående

kronofisken.

Enligt 1 § äger sålunda varje svensk medborgare rätt att fiska — förutom

i öppna havet — även vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i

saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra

eller under särskilda villkor innehavas». Vid sådana stränder, skär och

holmar är vidare, enligt 21 § första stycket, fiskeriidkare berättigad att i

mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av

boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande

av kärl och redskap. Det skall ankomma på länsstyrelsen att för sådant ändamål

anvisa nödigt område. Vilka »havsstränder» som numera omfattas

av dessa stadganden är tveksamt. De äro i varje fall jämförelsevis få.

S. k. odisponerade kronoholmar förekomma däremot i icke ringa antal,

särskilt vid västkusten och i Norrbottens län.

I 7 § stadgas, att ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker,

allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark må, där ej

kronan dessa fisken sig eller annan enskilt förbehållit, mot skälig avgift

och på fastställda villkor nyttjas av de inom häradet eller socknen boende

efter tillstånd av länsstyrelsen eller, såvitt fråga är om fiske vid kronopark,

av domänstyrelsen. Om hemman äro anlagda på mark av nu åsyftat

slag, skola de dock, till dess delning skett, åtnjuta fritt fiske. Därjämte gäller,

enligt 21 § andra stycket, att de fiskande äga rätt att efter tillstånd av

länsstyrelsen, respektive domänstyrelsen, mot skälig avgift uppsätta bodar

å den kronomark invid vilken fisket är beläget. De fisken som avses med

dessa bestämmelser benämnas i lagen allmänna kronofisken. Sedan avvittringen

slutförts, förekomma sådana fisken numera i stort sett endast vid

kronoparker och inom områden som vid avvittring lämnats odisponerade

såsom överloppmark.

Slutligen föreskrives i 8 § att kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar

och rinnande vatten skola, liksom förut, vara förbehållna kronan och hennes

rättsinnehavare. Stadgandet åsyftar sådana av strandäganderätt oberoende

fisken, vilka av ålder tillhört kronan och i jordeboken äro upptagna

såsom särskilda lägenheter av krononatur.

Vid sidan av de sålunda omförmälda »allmänna» och »enskilda» kronofiskena

har man att räkna med sådant fiske som tillkommer kronan på

grund av privaträttslig äganderätt till fastighet. Dylikt fiske förekommer i

stor utsträckning t. ex. i vatten som hör till fastigheter under vattenfallsstyrelsens,

fångvårdsstyrelsens eller försvarsmyndigheternas förvaltning.

Några särskilda bestämmelser om detta privaträttsliga fiske ha ej meddelats

i lagen, utan kronan har enahanda fiskerätt som andra strandägare.

K o in mitten har ansett att några motsvarigheter till de nuvarande

särskilda bestämmelserna om kronofisken ej borde upptagas i den nya lagen

utan att kronan i princip borde likställas med enskilda fastighetsägare.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Beträffande 1 § i 1896 års lag har kommittén anfört, att denna torde få

anses innebära att någon enskild fiskerätt ej följde med de havsstränder,

skär och holmar som omförmälas i lagrummet. Enligt kommitténs mening

funnes det ej tillräckliga skäl att längre upprätthålla denna grundsats. I

stället borde vanliga regler om enskilt fiskevatten tillämpas även vid nu

ifrågavarande kronoinark. Detta innebure emellertid icke att kommittén ville

upphäva den gamla rätten till fritt fiske därstädes. Denna rätt borde bibehållas,

men bestämmelser därom borde ej meddelas i fiskelagen utan i en

särskild förordning angående kronofiskets utnyttjande, beslutad i den ordning

§ 77 regeringsformen föreskreve. I denna förordning borde också upptagas

föreskrifter om rätt att erhålla kostnadsfri upplåtelse av mark för

boningshus och fiskebodar m. in., motsvarande dem som nu funnes i 21 §

första stycket 1896 års lag. I kommitténs betänkande har intagits ett förslag

till dylik förordning. Till innehållet i detta torde jag få återkomma

senare.

Med avseende å bestämmelserna om allmänna kronofisken i 7 § och 21 §

andra stycket nämnda lag har kommittén erinrat att de i huvudsak innebure

allenast att upplåtelse av fiskerätt ej finge ske till andra än dem som

tillhörde ortsbefolkningen. Då denna regel stundom vore till hinder för ett

rationellt utnyttjande av fisket, ansåge kommittén att den icke borde bibehållas.

Kommittén ville framhålla att samma ståndpunkt intagits av 1915

års jakt- och fiskesakkunniga samt av 1939 års fiskevattensutredning. Enligt

kommitténs mening borde i fråga om dispositionen av de allmänna kronofiskena

gälla, att de i första hand skulle upplåtas till ortsbefolkningen till

husbehovsfiske, men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske

finge förekomma i den mån det funnes kunna ske utan intrång i husbehovsfisket.

Jämväl denna fråga borde emellertid lösas genom fristående förvaltningsföreskrifter.

Vad slutligen angår 8 § i 1896 års lag har kommittén ansett, att de där

omförmälda »enskilda» kronofiskena borde behandlas lika med de såsom

självständiga fastigheter i jordeboken upptagna fisken av frälse eller skatte

natur, som tillhörde enskilda personer eller förvärvats av kronan genom

privaträttsligt fång.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag föranlett erinran

allenast från kammarkollegiet, som uttalat att frågan om företrädesrätt

lör ortsbefolkningen att utnyttja de allmänna kronofiskena vore av sådan

vikt att bestämmelserna därom syntes ha sin plats i fiskelagen.

Departementschefen. För egen del anser jag i likhet med kommittén att

erforderliga föreskrifter angående begagnandet av fisket vid kronans omförmälda

stränder, skär och holmar i saltsjön samt av de s. k. allmänna

kronofiskena utan olägenhet böra kunna meddelas i den ordning § 77 regeringsformen

föreskriver. Därvid bör regleringen enligt min uppfattning ske

i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.

Till frågan om de enskilda kronofiskena torde jag få återkomma senare.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Jag vill emellertid redan nu nämna att jag icke finner lämpligt att andra

föreskrifter givas för dessa fisken än för de övriga fisken som upptagits i

jordeboken såsom särskilda fastigheter.

Fiskevårdsområden.

Gällande rätt.

I 10 § i 1896 års lag meddelas vissa bestämmelser om hur fiske må bedrivas

i oskiftat fiskevatten. Huvudregeln är att sådant fiske må utövas av

samtliga delägare »efter ty de kunna sämjas». Kunna de icke komma överens,

äger domstol föreskriva på vad sätt fisket skall nyttjas.

Dessa stadganden skola emellertid icke äga tillämpning, om fiskevattnet

utgör eller ingår i gemensamhetsfiske. Om sådant fiske gäller en särskild

lag av den 30 juni 1913. Enligt denna lag kunna delägarna i fiskevatten som

är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera besluta att fisket i vattnet

skall vara gemensamhetsfiske. Detta medför att fisket därefter icke må tillgodogöras

på annat sätt än så att det nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtes

på arrende eller brukas av delägarna var för sig efter fastställd plan.

För att beslut om inrättande av gemensamhetsfiske skall vara giltigt

fordras viss kvalificerad majoritet bland delägarna; därvid beräknas rösttal

efter andel i skifteslaget eller, om fisket är skiftat, i avkastningen av det

vattenområde varom är fråga. Dessutom kräves länsstyrelsens fastställelse.

Sådan må meddelas allenast om med hänsyn till fiskevattnets gränser och

omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas

där.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om domstols rätt att reglera

fisket i oskiftat vatten samt om gemensamhetsfiske skola ersättas med nya

föreskrifter angående s. k. fiskevårdsområden.

Fiskevårdsområde skall enligt förslaget kunna bildas i ändamål att främja

fisket och fiskevården i visst fiskevatten som är oskiftat eller eljest tillhör

två eller flera.

Sådant område skall bildas för viss tid, minst 10 och högst 25 år. Beslut

om bildande av fiskevårdsområde skall ej fattas av delägarna själva utan på

ansökan meddelas av länsstyrelsen. Ansökan skall kunna göras av envar

delägare i fiskevattnet och dessutom av statens fiskeritjänsteman, hushållningssällskapets

förvaltningsutskott, hos hushållningssällskapet anställd fiskerikonsulent

eller fiskeriinstruktör ävensom sammanslutning av fiskare i

orten. Då ansökan inkommit skall tillfälle beredas samtliga delägare att yttra

sig över densamma. För bifall till ansökan skall i regel fordras att flertalet

hland delägarna biträtt den eller lämnat den utan erinran. I vissa fall skall

dock länsstyrelsen kunna besluta om bildande av fiskevårdsområde, trots

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

att de flesta delägarna uttalat sig däremot. Så skall kunna ske om fiskevattnet,

i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom

att fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas, så ock om

eljest särskilda skäl föranleda därtill. Som exempel på sådana särskilda skäl

har kommittén bl. a. nämnt behov av att iståndsätta fisktomma vatten, trygga

en socialt betydelsefull sedvanerätt eller att eljest bereda en viss befolkningsgrupp

tillfälle till husbehovsfiske.

Kommittén föreslår vidare, att vid bildande av fiskevårdsområde länsstyrelsen

skall utfärda stadgar för området, angivande de huvudsakliga grunderna

för fiskets och fiskevårdens utövande. I stadgarna skola också meddelas

föreskrifter bl. a. om beräkningsgrunden för delaktighet i området och

för rösträtt.

Såvida cj annat enhälligt beslutats skall delaktigheten, om fiskevattnet

är i sin helhet oskiftat, bestämmas efter andel i skifteslaget och i annat fall

grundas på avkastningen från de olika delägarnas särskilda fiskevatten

samt fastställas vid av länsstyrelsen anordnad förrättning.

I fråga om rösträtten föreslås som huvudregel, att varje delägare skall äga

en röst samt att beslut skall fattas med enkel majoritet bland de röstande. I

vissa fall skall dock rösttalet bestämmas efter delaktighet och kvalificerad

majoritet erfordras. Bl. a. skall beslut om att utarrendering eller upplåtelse

av mindre omfattning (fiskekort) skall ske i allmänhet icke vara giltigt, med

mindre beslutet biträtts av delägare med minst två tredjedelar av de i omröstningen

deltagandes rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområde

t.

Jag vill emellertid i detta sammanhang anmärka, att länsstyrelsen i förslaget

tillagts en självständig befogenhet att, såväl i samband med fiskevårdsområdets

bildande som därefter, i stadgarna föreskriva att utarrendering

eller annan upplåtelse skall äga rum.

I övrigt må om förslagets innehåll blott nämnas, att därest delägarna äro

flera än tre, styrelse skall utses att handhava fiskevårdsområdets gemensamma

angelägenheter.

Yttrandena.

I så gott som samtliga yttranden, där frågan om fiskevårdsområden berörts,

har framhållits, att det vore angeläget att en planmässig ordning för

fisket och fiskevården inom slutna eller eljest sammanhängande vattenområden

kunde åvägabringas i enklare och effektivare former än lagen om

gemensamhetsfiske erbj uder.

Behovet därav har särskilt understrukits av Svenska fiskevårds förbundet,

som bland annat anfört följande.

Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska fiskevattnen

numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år sedan.

Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åtskilliga

faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva för vrkesfiskarenas

del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare. Intres
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

91

set för fiske såsom rekreation eller nöje bär ökat i en omfattning, som man

knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kommunikationsmedlen

gjortallt fler vatten tillgängliga för stora skaror av semesterfirare.

Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga beskattning av

fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen för flottning samt

kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom olika av jordbruksdriften

påkallade förändringar i vattenföringen menligt påverkat levnadsbetingelserna

för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla fiskslagen och avsevärt

minskat förutsättningarna för deras naturliga reproduktion.

Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder,

uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket och

därmed för folkförsörjningen samt till förlust för många rekreationssökande.

De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fiskbeståndens

såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt

namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre

de stödjas av en tidsenlig lagstiftning.

Förbundet bär tillika framhållit att fiskevårdsområdesinstitutet borde

kunna utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesförvaltning,

särskilt i vissa laxälvar.

Även kammarkollegiet har anfört, att det vore synnerligen önskvärt att få

till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag, men att föreskrifter om

fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiskevårdsområde

gjordes alltför stort, bleve nämligen organisationen ohanterlig

och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administration

för ett helt vattendrag vore enligt kollegiets mening att tillskapa ett

särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt uppgiften.

En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla fiskevårdsåtgärder,

som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbörligen

utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra medel.

Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske finge

bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården. Kollegiet

vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik fiskeriadministration.

Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att med

hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan i

vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde

sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattensfiskets

upphjälpande.

Liknande uttalanden ha gjorts av Svenska lax- och laxöringsföreningen

u. p. a.

Särskild uppmärksamhet har i remissyttrandena ägnats frågan huruvida,

på sätt kommittén föreslagit, beslut om bildande av fiske vårdsområde

borde kunna meddelas även om alla eller de flesta bland delägarna

uttalat sig däremot.

Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län samt

Svenska fiskevårds förbundet ha uttalat att eu sådan befogenhet vore av

stort värde. I sammanhang därmed har nämnda förbund anfört följande.

Det är en känd sak alt 1913 års lag om gemensamhetsfiske i stort sett

blivit en besvikelse för dem, som i denna motsågo ett medel att uppnå en

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kunyl. Maj.ts proposition nr 60.

effektivare fiskevård och därmed ett bättre utbyte av de enskilda fiskevattnen.

De brister, varmed denna lagstiftning var behäftad, ha i fiskerättskommitténs

förslag på ett enligt förbundets mening lyckligt sätt undanröjts.

Förbundet är därför övertygat om att förslagets upphöjande till lag skali

komma att få samma goda verkningar i avseende å fiskevården som 1938

års lagstiftning om jaktvårdsområden erfarenhetsmässigt haft för jaktvården.

Å andra sidan har förslaget i denna del bestämt avstyrkts av förvaltningsutskottet

i Örebro läns hushållningssällskap och länsstyrelsen i Östergötlands

län, som sagt sig befara att förståelsen för den nya lagstiftningen skulle

komma att lida ett kännbart avbräck därest dylika tvångsingripanden finge

företagas.

I några yttranden har grundsatsen att fiskevårdsområde skall kunna

framtvingas även mot de flesta delägarnas vilja i och för sig lämnats utan

erinran men samtidigt hävdats att kommittéförslaget gåve länsstyrelserna

alltför vittgående befogenheter i detta avseende.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha

sålunda yttrat, att de funne det väl motiverat att länsstyrelse finge rätt att

jämväl mot flertalet delägares mening besluta om bildande av fiskevårdsområde

för att hindra uppenbar vanskötsel av fiske. Att medgiva en dylik

tvångsreglering för andra ändamål syntes däremot betänkligt. I varje fall

borde då förutsättningarna preciseras närmare än som skett genom det i

kommittéförslaget använda uttrycket »eller eljest särskilda skäl föranleda

därtill».

Kammarkollegiet har ansett att icke ens vanskötsel alltid borde medföra

rätt att tvångsvis besluta om inrättande av fiskevårdsområde samt att detta

än mindre borde få ske för sådana i kommitténs motiv angivna syften som

att iståndsätta fisktomma vatten, trygga ett sedvanerättsligt fiske av den

icke jordägande befolkningen eller eljest bereda en viss befolkningsgrupp

tillfälle till husbehovsfiske. Denna ståndpunkt har av kollegiet utvecklats

på följande sätt.

Föreligger risk för fiskbeståndets utarmning, torde skäl föreligga för ingripande,

även mot majoritetens önskan. Däremot kan det ifrågasättas, om

fiskevårdsområde bör bildas tvångsvis, när alla delägarna motsätta sig detta.

Fiskevårdsområdet bör ha stöd av en icke alltför liten minoritet för att

medföra något resultat och icke blott utgöra ett förhatligt tvång. Att tvångsvis

bilda ett fiskevårdsområde mot majoritetens önskan, därför att fisket

ej utnyttjas, synes ej böra komma i fråga. Underlätet fiske inom en del av

ett fiskevatten torde i allmänhet bliva till nytta för grannarna. Fall kunna

dock förekomma då ett grannelagsintresse eller ett allmänt fiskeriintresse

kräver efterhållande av rovfisk eller utfiskning av ogräsfisk. Den eller de

intresserade böra då kunna berättigas att verkställa åtgärden i den andres

vatten eller också böra åtgärderna få utföras genom myndighets försorg.

Inplantering av fisk i förstörda vatten bör vara en frivillig sak eller också

ske genom myndighets försorg.

Om det sedvanemässigt förekommit i en ort att ej blott fiskevattensägarna

utan även ortsbefolkningen i övrigt idkat fiske i ett fiskevatten, synes

en sedvanerätt till fiske föreligga för ortsbefolkningen. Föreligger en

rätt, lära jordägarna ej kunna förbjuda rättens utövande och den måste

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

93

beaktas i stadgarna för fiskevårdsområdet. Om det i annat fall framstår

såsom angeläget att ur försörjningssynpunkt bereda en befolkningsgrupp

tillfälle till husbehovsfiske, anser kollegiet den riktiga utvägen vara att skapa

ett enkelt expropriationsinstitut, som tillåter det allmänna att förvärva

nyttj anderätten till fisket för viss tid och sedan upplåta denna till de behövande.

Då institutet torde böra komma till användning endast i bygder,

varest arbetstillfällena och försörjningsmöjligheterna äro få och dåliga,

skulle ersättningen för en dylik nyttjanderätt icke komma att ställa sig

hög.

Sammanfattningsvis har kollegiet framhållit att bildande av fiskevårdsområde

borde vara ett medel att i delägarnas intresse främja fisket och

fiskevården. För ett erforderligt tillgodoseende av sociala intressen borde

andra medel anlitas. Gränslinjen härvidlag borde hållas klar. Annars kunde

institutet komma att mötas med misstro och måhända användas på mindre

lämpligt sätt.

Samtidigt har kollegiet uttalat att i oskiftade vatten en lämplig ordning

borde kunna åstadkommas med mindre ingripande åtgärder än att inrätta

fiskevårdsområde, t. ex. genom en modernisering av 10 § fiskerättslagen, så

att regler motsvarande dem som funnes i den finska rätten erhölles. Tanken

att delägarna i ett oskiftat fiskevatten skulle utgöra ett fiskelag med rätt

för varje delägare att påkalla stadgar för fiskets bedrivande och med en

efterföljande prövning av vederbörande underrätt, huruvida stadgarna vore

till fördel för fisket och ej kränkte någons rätt, syntes kollegiet tilltalande

och kunde i många fall på ett enkelt sätt leda till avsett resultat.

Kommittéförslagets regler om delaktighet och rösträtt ha likaledes

föranlett invändningar i åtskilliga remissyttranden.

Sålunda ha fiskeriintendenten i mellersta distriktet, förvaltningsutskottet

i Skaraborgs läns hushållningssällskap och fiskerinämnden för Vänern uttalat,

att de bestämmelser kommittén föreslagit om grunden för delaktighet

när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande och alltför invecklade.

Domånstgrelsen har funnit tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet

att besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt förslaget

i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut,

kunde ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga

att bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förby tas i

missnöje med beslutet.

Vad rösträtten beträffar ha från många håll betänkligheter anförts mot

regeln att i allmänhet röstning skall ske efter huvudtalet utan hänsyn till

olika delaktighet. Bl. a. har länsstyrelsen i Östergötlands län yttrat, att en

sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna rättsgrundsatser

att länsstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande. Förvaltningsutskottet

i Örebro läns hushållningssällskap har anmärkt, att det

måste anses som ett missförhållande att man vid en omröstning efter huvudtalet

skulle kunna besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna

i förhållande till deras delaktighet. Sveriges lantbruks förbund har på liknande

skäl ansett att rösträtten i princip borde vara beroende av delaktig
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

heten. De mindre delägarnas intressen kunde lämpligen tillgodoses genom

en föreskrift att ingen finge rösta för mer än en tiondel av de vid sammanträdet

representerade andelarna. Även kammarkollegiet har ansett röstning

efter andelstal vara att föredraga samt till stöd därför anfört följande.

Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i

fiskevårdsoinrådet skall erhålla en röst bärande/Det gäller dock en ekonomisk

sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsakligen

komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsamma.

Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för''en by omfattande

ett tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dubbelt

så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid

för bostadsändamål avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i

fisket. Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast

äro intresserade av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla majoriteten

mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska

bedrivande. Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan

få sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt

tänkas.

Å andra sidan bar också gjorts gällande att kravet på två tredjedels majoritet

efter delaktighetstal för beslut om utarrendering eller upplåtelse av

begränsad fiskerätt vore för strängt. Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns

södra hushållningssällskap har sålunda anfört, att enkel majoritet efter huvudtalet

borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiskekort med

begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under sommarsäsongen.

Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar som

nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verksamhet,

varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades.

I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser ansett förslaget

i denna del böra kompletteras med bestämmelser att, därest fråga

om utarrendering uppkomme, företräde skulle lämnas åt det yrkesmässiga

fisket. Bl. a. ha Svenska insjöfiskares centralförbund och Svenska insjöfiskarenas

försäljningsförening u. p. a. därom anfört följande.

Fiskerättskommittén har framhållit, att hänsyn bör tagas till yrkesfisket,

men då denna önskan icke åtföljes av någon föreslagen bestämmelse om

prövning, huruvida ett vatten i första hand är lämpligt för förvärvsfiske,

innan detsamma lämnas ut till andra fiskeutövare, torde denna önskan i

praktiken icke ha något värde, så länge som vem som helst som har gott om

pengar kan tillskansa sig vatten på yrkesmännens d. v. s. nationens bekostnad.

Vi anse därför att om man skall utgå från den grundprincipen, att fisket

skall vara en tillgång för nationen, prövning bör ske, om fisket bör förbehållas

en förvärvsutövare, indirekt konsumenten, eller om det är av sådan

art, att det lämpligen bör överlåtas till mera nöjesbetonad utövning.

Först då kan man förutsätta att ett sådant rationellt utövande av fisket kan

komma till stånd som är till nytta för flertalet av landets innevånare. Vi

förutsätta, att den tanke som för närvarande förespeglar våra organisationer

om samförstånd mellan yrkesutövare och sportmän eller amatörer kommer

att utvecklas, och att de motsättningar som förefunnits mellan dessa utjämnas

och icke kommer till hinder vid denna bedömning.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Utöver de invändningar för vilka jag sålunda redogjort ha ett flertal

erinringar framställts mot olika stadganden i kommitténs förslag i förevarande

ämne. Därvid ha bl. a. olika meningar uttalats, huruvida fisket inom ett

fiskevårdsområde borde kunna regleras på sådant sätt att inskränkning

skedde i den fria fiskerätt som enligt lag skulle tillkomma varje svensk

medborgare.

Departementschefen.

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets

område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre betydelse,

nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt bli frågorna om fördelningen

av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera

brännande.

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och de

förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske som

bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiskevatten

ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,

såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vattenregleringar,

kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.

För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,

att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a. att

jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles

särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få

till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vatten

att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnyttjats

endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i

praktiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån

ha berott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts

alltför omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig

majoritet för giltigt beslut.

I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes

att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiskevården

inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.

Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens område

har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs

förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose

behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven

på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgivits

ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,

och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större

variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om gemensamhetsfiske

och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter

skiftande behov och förutsättningar.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke

böra tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som

anförts i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra

ske på flera viktiga punkter.

De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det

tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av delägarnas

självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning

icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lagstiftningen

på förevarande område mötes med intresse och förståelse och

icke uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de närmast

berörda lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstadkommas.

Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på

ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att

effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen

böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva

vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiskevårdsområde

skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda

ändamål, av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens

väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda

mö.jlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda

fallet.

Sålunda synes det böra övervägas att till särskild behandling utbryta frågan

om åstadkommande av enhetlig förvaltning av fisket och fiskevården i

vissa flodsystem, särskilt laxälvarna med tillhörande havsområden vid mynningen.

En sådan ordning lär, såsom kammarkollegiet framhållit, knappast

kunna genomföras utan tvångsföreskrifter. Det kan emellertid ifrågasättas

om dessa lämpligen böra meddelas av länsstyrelsen. Vissa skäl synas tala

för att det i stället bör ske under medverkan av vattendomstol.

Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i

vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig gemenskap

redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än eljest

mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans och

fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse, enär

större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.

I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation för

fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip

överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt om

det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall

kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fiskevattnet.

De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt

till dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i annan

ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beivras

redan med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kommittén

föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfatt
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

97

ning kan för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administrativa

föreskrifter, utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet

att i förekommande fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt

bedrivits utan stöd av strandäganderätt samt att kunna bereda befolkningen

på viss ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna

undersökas, om icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom

statsförvärv av fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.

Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl

tala för att inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma endast

för att främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhållandet

mellan dem.

Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att jag anser lika stränga krav

på anslutning bland delägarna böra uppställas för bildande av fiskevårdsområde

som nu gälla i fråga om inrättande av gemensamhetsfiske. Snarast

synes det böra övervägas, om icke kommitténs förslag på denna punkt bör

något uppmjukas. Det lär stundom kunna inträffa, att en majoritet efter

huvudtalet står emot en minoritet som förfogar över större delen av fisket i

vattenområdet. Med hänsyn till dylika fall kan det ifrågasättas, om icke rätt

att besluta om inrättande av fiskevårdsområde bör föreligga så snart ansökan

därom biträtts eller lämnats utan erinran antingen av flertalet delägare

eller av en majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen bör majoriteten i

båda fallen vara på visst sätt kvalificerad. I samband med fortsatt utredning

om denna fråga torde det också böra undersökas huruvida ej delägarna böra

få tillfälle att innan de yttra sig över ansökningen taga del av ett fullständigt

förslag till stadgar för fiskevårdsområdet. I många fall kan nämligen kännedom

om stadgarnas innehåll vara av väsentlig betydelse för frågans bedömande.

Vidare synes det vara anledning att överväga, om icke i större utsträckning

än som skett i förslaget böra meddelas bestämmelser som begränsa rätten

att i stadgarna giva föreskrifter om delägarnas rätt att fiska samt om

fiskets tillgodogörande i övrigt. Särskilt synes det mig tveksamt om länsstyrelsen,

på sätt kommittén föreslagit, bör kunna utan hänsyn till delägarnas

önskemål bestämma att utarrendering eller upplåtelse av fisketillstånd skall

äga rum.

I detta sammanhang bör uppmärksamhet ägnas också åt frågan, huruvida

det bör vara tillåtet att genom stadgeföreskrifter begränsa sådan rätt till

fiske inom området som enligt lag må tillkomma varje svensk medborgare,

t. ex. strömmingsfiske med skötar. För min del är jag närmast böjd för att

besvara denna fråga nekande, åtminstone såvitt angår fiske av andra än

delägarna själva. Skulle det emellertid befinnas lämpligt att medgiva en dylik

befogenhet, erfordras tydligen uttryckliga bestämmelser därom.

Därutöver torde förnyad utredning böra ske jämväl i fråga om grunderna

för delaktighet och rösträtt. Dessa frågor erhålla uppenbarligen ökad vikt i

samma mån som länsstyrelsens möjlighet till tvångsingripande begränsas.

Slutligen vill jag framhålla att den föreliggande frågan äger nära sam
7

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

band med spörsmålet angående upptagandet av en allmän fiskevårdsavgift,

vilket spörsmål i annat sammanhang varit föremål för förberedande utredning.

I några yttranden har gjorts gällande, att de i kommittéförslaget upptagna

reglerna om fiskevårdsområde vore av sådan betydelse för förslaget i dess

helhet, att övriga delar ej lämpligen kunde brytas ut till särskild behandling.

Som skäl härför har främst anförts, att ej minst de föreslagna nya bestämmelserna

om fritt fiske i enskilt fiskevatten måste medföra att behovet av

fiskevårdande åtgärder bleve än mer framträdande än förut. Enligt min uppfattning

kan emellertid ett uppskov med lagstiftningen om fiskevårdsområden

knappast väntas föranleda så allvarliga olägenheter att övriga reformer

för den skull böra anstå.

I avbidan på att frågan om fiskevårdsområden löses bör uppenbarligen

möjligheten för domstolarna att meddela föreskrifter om fisket i oskiftat

fiskevatten bibehållas. Även lagen om gemensamhetsfiske bör tillsvidare förbliva

gällande. Jag hoppas att detta provisorium ej skall behöva bli alltför

långvarigt.

Vanskötsel av fiske.

Kommittén.

Kommittén har ansett, att i samband med revisionen av fiskelagstiftningen

borde införas bestämmelser till förekommande av vanskötsel av fiske. Enligt

kommitténs mening borde det från samhällets sida kunna krävas att ägaren

av ett fiskevatten utnyttjade det på ett gagneligt sätt. Detta innebure å ena

sidan att han icke borde få genom rovdrift föröda fiskbeståndet och å den

andra att han ej heller borde få underlåta att tillvarataga eller låta andra tillvarataga

den nationalekonomiska tillgång som fisket utgjorde.

I enlighet härmed har kommittén till en början föreslagit att om fiskerättsägare

bedriver fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt

intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas och rättelse

ej sker på anmaning av länsstyrelsen, denna må för viss tid vid vite föreskriva

inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma.

Vidare stadgas i förslaget, att om fiskerättsägare i strid med allmänt intresse

uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt

icke på anmaning av länsstyrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets utnyttjande,

länsstyrelsen må fastställa föreskrifter för fiskets bedrivande

(fiskeriplan) att lända till efterrättelse under viss tid. Vid planens utformning

skall hänsyn tagas till det särskilda intresse fiskerättsägaren kan

hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter

visst slags fisk. Underlåter fiskerättsägaren att följa fastställd fiskeriplan,

skall enligt kommittéförslaget länsstyrelsen kunna för hans räkning utarrendera

fisket för en tid av högst tio år.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

Slutligen föreskrives att om fiskerätt av ägaren upplåtits till annan, vad

som förut sagts om fiskerättsägare skall äga motsvarande tillämpning å

nyttjaren.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har i det övervägande flertalet yttranden

lämnats utan erinran. Ett tiotal remissinstanser ha emellertid uttalat sig

mot dess genomförande, och några ha ställt sig tveksamma. I en del yttranden

har förslaget tillstyrkts i vad det avser åtgärder mot rovfiske men avstyrkts

såvitt det angår underlätet utnyttjande.

Som exempel på tillstyrkande yttranden må nämnas, att Östergötlands

kustfiskar ef örbund, Norra Kalmar läns kustf iskaref örbund, fiskerinämnden

för Vänern, Svenska insjöfiskares centralförbund och fiskeriintendenten

i mellersta distriktet samtliga uttalat, att behov funnes av sådana bestämmelser

som kommittén föreslagit. Ett par av dessa remissinstanser ha

t. o. m. uttryckt farhågor för att de föreslagna reglerna om rätt att ingripa

mot underlåtenhet att utnyttja fiske ej skulle visa sig tillräckligt effektiva.

Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt bär ansett det riktigt och lämpligt,

att bestämmelser meddelades om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten,

även om dessa bestämmelser sannolikt endast sällan komnie att användas.

Bland dem som helt avstyrkt förslaget befinner sig hovrätten över Skåne

och Blekinge, som yttrat att kommittén syntes ha gått väl långt i sin strävan

att tillgodose det allmännas intresse av att fisket i landet bedreves

effektivt. Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Hallands

läns hushållningssällskap, varifrån särskilt understrukits att det syntes

innebära ett alltför omfattande ingrepp att tvinga fiskerättsägare att bedriva

fiske. Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap har

gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna ej fyllde något verkligt

behov men lätt kunde ge anledning till trakasserier och tvister. Länsstyrelsen

i Kristianstads län bär anfört att problemet om fiskets, enkannerligen

insjöfiskets, upphjälpande vore av sådan betydelse för hela folkförsörjningen

att det kunde vara värt sin egen utredning. Genom alltför rigorösa

metoder mot den enskilde vunne man föga eller intet. Däremot kunde säkerligen

mycket åstadkommas genom en systematisk undersökning av till en

början de största insjöarna i syfte att utröna vilka fiskevårdande åtgärder

som kunde anses lämpliga och genomförbara för varje särskilt vatten.

Till de tveksamma hör lantbruksstyrelsen som sagt sig vilja ifrågasätta

om några föreskrifter av detta slag verkligen behövdes. De föreslagna bestämmelserna

kunde emellertid måhända i något fall möjliggöra rättelse

vid uppenbart missbruk till förfång för det allmänna. Det finge dessutom

förutsättas, att länsstyrelserna icke utan mycket starka skäl komme att ingripa

i enskild persons rätt att utnyttja sin fastighet. Lantbruksstyrelsen

ville därför icke motsätta sig förslaget. Även fiskeriintendenten i Väster
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

havets distrikt har -— dock utan att formligen avstyrka förslaget — ställt

sig reserverad till detsamma. Han bär erinrat att beträffande vatten, där

flera hade fiskerätt, vanskötsel i de flesta fall borde kunna förekommas på

så sätt att lokala bestämmelser för fiskets bedrivande meddelades med stöd

av fiskeristadgan. Vore åter den ur fiskevårdssynpunkt obotfärdige ensam

om sitt vatten, kunde man fråga sig, om åtgärder verkligen behövde vidtagas,

eftersom sådana ej erfordrades för landets försörjning med färsk fisk och

ej heller för att tillgodose något särskilt exportintresse.

Av dem, som tillstyrkt förslaget till den del det avser åtgärder mot rovfiske

men avstyrkt det såvitt det åsyftar att säkerställa att fiskevattnen utnyttjas,

har Göta hovrätt anfört, att vanskötsel genom underlåtenhet att

fiska sällan eller aldrig torde föreligga i sådan utsträckning, att ett ingripande

av myndighet kunde anses motiverat. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs

läns hushållningssällskap har sagt sig gärna vilja medgiva, att, särskilt

i tider då landets försörjningsläge vore ansträngt, lagstadganden mot

vanskötsel av fiskevatten kunde vara i det närmaste lika befogade som då

det gällde exempelvis jordbruk och skogsvård. Icke desto mindre hyste utskottet

av principiella skäl starka betänkligheter mot det föreslagna stadgandet

om åtgärder mot underlåtenhet att fiska. Detta stadgande innebure

nämligen enligt utskottets mening ett alltför starkt och av förhållandena i

vårt land icke påkallat ingrepp i den enskildes rätt. Kammarkollegiet har,

i anslutning till vissa uttalanden rörande en annan punkt i förslaget, anfört

bl. a. följande.

Såsom kollegiet redan förut erinrat synes ett statligt krav på att varje

fiskevatten skall skötas på ett sätt, som överensstämmer med en rationell

hushållning, för närvarande icke betingas av det ekonomiska läget, då det

ej föreligger något intresse av att driva upp en fiskerinäring, som ej kan få

lönande avsättning för sina fångster. Befolkningen bör ej tvingas att konsumera

fisk i stället för kött, mejeriprodukter och grönsaker, om den föredrar

de senare. — Om ett fiskevatten ej utnyttjas fullt, är det oftast —

ehuru icke alltid — icke till skada för fiskstammen och kan medföra bättre

fiskemöjligheter på annat håll. Något otillbörligt kan ej heller anses ligga

däri, att fisket efter vissa fiskslag ej utnyttjas av ekonomiska eller andra

skäl, om det ej kränker någon optionsberättigad arrendators rätt. Det samhälleliga

intresset synes följaktligen för närvarande endast kräva en lagstiftning,

som möjliggör åtgärder till skydd mot fiskstammens förödande.

Departementschefen.

De svenska fiskevattnen äro en viktig tillgång ej blott för sina ägare. De

utgöra också en nationell rikedom av stor betydelse för folkförsörjningen.

Det är enligt min uppfattning angeläget att nu i lag slå fast, att skötseln av

fiskevattnen är något som icke endast vidkommer ägarna, utan att dessa

också ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården bedrivas

på ett ändamålsenligt sätt. En sådan lagstiftning torde kunna få ett

icke ringa värde även om den i praktiken icke kommer att tillämpas annat

än i undantagsfall.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 6C.

Mest framträdande är uppenbarligen behovet av att kunna ingripa mot

rovfiske. Även underlåtenhet att fiska kan emellertid ibland vara till skada

för fiskbeståndet, t. ex. genom att ett visst slags fisk växer så starkt i antal

att andra och kanske värdefullare arter ej längre kunna livnära sig. Det

måste också från nationalekonomiska och sociala synpunkter betraktas som

ett missförhållande att stora fiskevatten bomma att ligga obegagnade därför

att ägaren själv icke kan eller vill tillvarataga fiskemöjligheterna men

å andra sidan ej heller medgiver att andra göra det. I likhet med kommittén

anser jag därför att möjlighet till ingripande bör föreligga även i fall då

innehavare av enskild fiskerätt underlåter att utnyttja den.

Som förutsättning för tvångsåtgärder bör — såsom kommittén också föreslagit

— alltid gälla att sådana äro påkallade av ett allmänt intresse samt

att försök först gjorts att vinna rättelse under hand. Det lämpligaste förfaringssättet

synes mig vara att, om vanskötsel förekommer, statens fiskeritjänstenxan

söker träffa skriftlig uppgörelse med fiskerättens innehavare

om fiskets bedrivande. Först om sådan uppgörelse ej kan träffas eller därvid

gjort åtagande ej fullgöres, bör saken anmälas för länsstyrelsen. I samband

därmed bör fiskeritjänstemannen angiva, vilka föreskrifter som enligt

hans uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Länsstyrelsen bör, innan den fattar sitt beslut, bereda fiskerättshavaren

tillfälle att yttra sig. Därefter bör länsstyrelsen, om så prövas erforderligt,

fastställa fiskeriplan att lända till efterrättelse under viss tid, högst tio år.

Vid behov bör också kunna föreskrivas vite för underlåtenhet att följa planen.

En sådan påföljd synes mig lämpligare än den av kommittén föreslagna

utarrenderingen av fisket genom länsstyrelsens försorg. Utdömandet av

förelagt vite torde böra ankomma på länsstyrelsen.

Kommittén har föreslagit att besvär över länsstyrelses beslut i fråga av

nu åsyftad beskaffenhet skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. För

vinnande av överensstämmelse med de regler som numera gälla i fråga om

vanhävd av jordbruk synes det mig emellertid lämpligare att prövningen

sker av Kungl. Maj :t i statsrådet.

De särskilda författningsförslagen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag inom departementet

låtit vidtaga vissa ändringar i kommitténs förslag till fiskelag. Även

de övriga kommittéförslagen ha, i den mån de ansetts böra upptagas i

detta sammanhang, blivit föremål för viss överarbetning. Efter departementsbehandlingen

föreligga förslag till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt;

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

307) om handläggning av domstolsärenden;

4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet;

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj ds proposition nr 60.

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

och

6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Jag torde nu få övergå till att närmare redogöra för innehållet i dessa

förslag.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Rubriken.

Såsom jag redan nämnt har kommittén förutsatt att 1913 års lag om gemensamhetsfiske

skulle upphävas och ersättas med föreskrifter om fiskevårdsområde,

vilka skulle sammanföras med de allmänna bestämmelserna

om fiskerätt till en gemensam lag. Kommittén har föreslagit att denna nya

lag skulle erhålla benämningen fiskelag. För min del är jag, på sätt jag förut

framhållit, icke beredd att nu tillstyrka de föreslagna reglerna om fiskevårdsområden

utan förordar att lagen om gemensamhetsfiske tills vidare

får förbliva i kraft. Med hänsyn härtill har det synts mig lämpligast att för

de mera generella stadgandena bibehålla rubriken lag om rätt till fiske.

1 §•

I denna paragraf har upptagits en inledande bestämmelse att landets vattenområden

med avseende å rätten till fiske skola vara indelade i fritt och

enskilt vatten.

Under remissbehandlingen av kommittéförslaget har från vissa håll anmärkts

att uttrycket fiskevatten ej lämpligen borde komma till användning

i den nya lagstiftningen. Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmåteristyrelsen

instämt, ha sålunda gjort gällande, att detta uttryck vore tvetydigt,

samt uppgivit att dess förekomst i jorddelningshandlingar ofta föranlett

tvistigheter och rättegångar. Särskilt hade detta varit fallet då det

gällt innebörden av överenskommelser som vid äldre skiften träffats om

att »fiskevattnet» skulle vara samfällt. I praxis hade fastslagits att ordet

fiskevatten i detta sammanhang icke skulle anses avse vattenområdet utan

endast rätten att bedriva fiske i detta. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas

mening borde vattentäckt del av jordytan benämnas »vattenområde»,

rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller

»rätt till fiske» samt ordet »vatten» reserveras för själva ämnet vatten, om

vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrätten

huvudsakligen rörde sig.

Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag framhålla att det uppenbarligen

är angeläget att termen fiskevatten ej användes på sådant sätt

att tvekan lcan uppstå om vad därmed åsyftas. Med den utformning departementsförslaget

erhållit torde emellertid några missförstånd ej behöva

uppkomma.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

2 §.

Denna paragraf, som angiver vad som skall hänföras till fritt fiskevatten,

motsvarar 1 § i kommitténs förslag.

3-5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 2 § i kommittéförslaget och innehålla de allmänna

reglerna om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten i saltsjön.

För vinnande av ökad tydlighet ha de av kommittén föreslagna bestämmelserna

i vissa delar något omarbetats. Den sakliga innebörden är emellertid

oförändrad.

6 §•

Såsom framgått av vad jag förut anfört rörande gränsdragningen mellan

fritt och enskilt fiskevatten har jag ansett särskilda undantagsstadganden

till förmån för strandägarna påkallade i fråga om området kring Torne

älvs utlopp och vissa kuststräckor i Kalmar län. Dessa stadganden ha upptagits

i förevarande paragraf.

För Tornetrakten har därvid begagnats den metoden att gränsen förlagts

utmed närmare angivna linjer i det internationella längd- och breddgradssystemet.

Eftersom strandkonturen där till följd av landhöjningen förändras

jämförelsevis hastigt, skulle det nämligen icke vara lämpligt att vid

gränsdragningen anknyta till uddar eller andra punkter på stranden. Förslaget

innebär att praktiskt taget hela skärgårdsområdet utanför Torneälvens

mynning kommer att hänföras till enskilt vatten. Sa blir förhållandet

bl. a. med Skomakar-, Hamnskärs-, Enskärs- och Malifjärdarna samt östra

delen av Kengalafj ärden.

Vad Kalmar län beträffar bär metoden med syftlinjer mellan uddar och

andra lätt igenkännliga punkter kommit till användning. Där förekommer

nämligen praktiskt taget ingen landhöjning. Till enskilt fiskevatten ha hänförts

bl. a. fjärden norr och öster om Äskeskär utanför Västervik, Idöfjärden,

Björkskär sdjupet, Vinöfjärden, Strupdjupet, vattnen innanför Boskär,

Påskallaviksfjärden, fjärden utanför Emåns mynning, skärgården utanför

Vållö samt större delen av Pataholmsfjärden och skärgården söder därom

ned mot Skäggenäs.

7—9 §§.

I 7 § regleras frågan om enskilt fiskevattens omfattning i sötvatten. Under

8 § angives vilket vattenstånd som i allmänhet skall tagas till utgångspunkt

vid tillämpningen av sådana bestämmelser som anknyta till visst

vattendjup eller visst avstånd från stranden in. in., och 9 § innehåller en

definition på begreppen fasta och rörliga redskap. Beträffande den närmare

innebörden av de föreslagna bestämmelserna och skälen för desamma torde

jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört i dessa ämnen.

10 och 11 §§.

Även i fråga om dessa paragrafer, som handla om svensk medborgares

rätt att fiska i fritt vatten, ber jag i huvudsak få hänvisa till det förut an
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

förda. Jag vill emellertid därutöver nämna att, till förebyggande av tvekan,

i 11 § upptagits ett uttryckligt stadgande att sådan särskild rättighet

till fiske i enskilt vatten som ej är grundad på äganderätt till stranden

skall medföra befogenhet att sträcka fast redskap ut i frivattnet allenast i

den mån rättigheten ej i sig själv är snävare begränsad. Ett motsvarande

stadgande återfinnes i kommittéförslaget i 27 § andra stycket.

12 §.

I 1896 års lag finnas inga särskilda bestämmelser om rätt för annan än

svensk medborgare att fiska på svenska vatten. Av lagens avfattning torde

emellertid få anses framgå att befogenhet därtill i enskilt fiskevatten föreligger

allenast om den kan grundas på strandäganderätt eller innehav av

sådan särskild fiskerättighet som nyss nämnts. Kommittén har ansett att

Kungl. Maj :t borde uttryckligen bemyndigas att lämna utlänningar och

juridiska personer tillstånd att i fritt fiskevatten utöva sådant fiske som

enligt lag må bedrivas av varje svensk medborgare. Detta förslag har lämnats

utan erinran i remissyttrandena, och även jag finner önskvärt att en

sådan ordning införes. Därigenom vinnes bl. a. den fördelen att det blir

möjligt att utöva fiske i aktiebolagsform, vilket måhända kan få viss betydelse

för konservfabrikerna. Liknande regler böra enligt min mening

gälla också för sådant fiske på enskilt vatten, som enligt lag må bedrivas

av varje svensk medborgare.

Bestämmelser av nu angiven innebörd ha såvitt angår fiske i fritt vatten

upptagits i förevarande paragraf. Beträffande fritt fiske i enskilt fiskevatten

meddelas en motsvarande föreskrift i 26 §. Det torde utan särskilt stadgande

vara uppenbart att tillstand kan begränsas till att avse visst slags

fiske, t. ex. sportfiske efter tonfisk i Öresund, samt förknippas med särskilda

villkor, såsom erläggande av fiskevårds- eller licensavgift.

13 §.

Denna paragraf innehåller huvudregeln om rätten till fiske på enskilt

vatten.

I 1896 års lag, där motsvarande bestämmelser äro uppdelade på flera

paragrafer, ha dessa genomgående en lydelse som i en eller annan form

angiver att fisket tillhör »strandägaren». Kommittén har framhållit att

detta uttryck vore missvisande. Till utveckling härav har anförts att fiskerätt

ofta tillkoinme jämväl ägare till sådana fastigheter inom vederbörande

skifteslag som icke hade några ägor vid stranden. På grund därav

var kommitténs förslag på denna punkt avfattat så, att fisket i enskilt fiskevatten

skulle, i den mån ej annat lagligen gällde, tillkomma den som ägde

vattenområdet.

Mot denna formulering har i flera remissyttranden invänts att det i själva

verket vore ett undantag att fiskerätten sammanfölle med äganderätten till

vattnet. I de flesta skifteslag vore nämligen fisket samfällt oaktat att själva

vattenområdet varit föremål för delning. Även kommitténs förslag kunde

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

därför föranleda missförstånd, särskilt som innebörden i orden »i den mån

ej annat lagligen gäller» icke vore fullt klar.

Med anledning av vad som sålunda förekommit vid remissbehandlingen

bär i departementsförslaget icke utsagts annat än att fisket i enskilt fiskevatten

tillhör fastigheterna. Hur fiskerätten närmare skall fördelas mellan

dem får bedömas med ledning av annan lagstiftning, verkställda jorddelningar,

överlåtelseavtal o. d. Särskild föreskrift torde icke vara erforderlig

för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skall förstås

även sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områdén,

som icke ingå i fastighetsindelning.

I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under

erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt

fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit föremål

för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — uttalat

att det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta

vatten skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkomma

endast i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åtminstone

tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande

gränsförskjutningar redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen

utan att detta medfört större olägenhet.

14—17 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som avse begränsningar i fiskerättsägarnas

ensamrätt vid ostkusten, Gotland och den blekingska sydkusten, hänvisar

jag till vad jag förut anfört i detta ämne.

18 §.

I 18 § behandlas frågan om fisket vid Skånes kuster.

Beträffande den östra och den södra kusten torde jag få åberopa den tidigare

framställningen.

För skånska västkusten föreskrives redan nu som huvudregel att fisket

är fritt ända in till stranden med både fasta och rörliga redskap. Härifrån

gäller emellertid det undantaget att vid strand inom Barkåkra socken, Ängelholms

stad eller Strövelstorps socken fiske efter lax med fast redskap är

förbehållet strandägaren. Kommittén har föreslagit att detta undantagsstadgande

ej vidare skulle bibehållas. Förslaget härom har vid remissbehandlingen

tillstyrkts av lantbi''uksstyrelsen, fiskeriintendenterna i södra distriktet

och Västerhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kristianstads läns

hushållningssällskap och Svenska västkustfiskarnas centralförbund men avavstyrkts

av hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstgrelsen i Kristianstads

län. För egen del har jag ansett mig böra biträda kommitténs ståndpunkt.

Jag har därvid fäst särskilt avseende vid att fiskeriintendenten i

södra distriktet i sitt yttrande upplyst, att till honom framförts betänkligheter

mot att upphäva strandägarnas ensamrätt till nu ifrågavarande laxfiske

men att han vid besök på platsen icke funnit dessa betänkligheter motiverade.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

19 §.

I förevarande paragraf givas föreskrifter om rätten att fiska på enskilt

vatten vid västkusten norr om Skåne. I enlighet med vad jag förut anfört lia

i denna del de nuvarande reglerna bibehållits utan annan egentlig ändring

i sak än att fisket efter hummer frigivits till allmänt begagnande även i de

vatten där del nu är förbehållet fiskerättsägarna. Den jämkning som föreslås

i föreskrifterna angående ostronfisket torde i praktiken icke komma

att medföra några nämnvärda förskjutningar med avseende å omfattningen

av strandägarnas ensamrätt.

20 §.

Enligt 15 § i kommitténs förslag skulle varje svensk medborgare i saltsjön

äga fiska med långrev och torsksnöre jämväl i enskilt fiskevatten, dock

endast på större djup än 15 meter och minst 100 meters avstånd från stranden,

såvitt ej för viss kuststräcka större frihet vore medgiven enligt andra

stadganden om rätt till fritt fiske. Bestämmelsen var avsedd att ersätta det

nuvarande stadgandet i 4 § 1896 års lag om att varje svensk undersåte må

idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet».

Vid remissbehandlin gen har kommitténs förslag blivit föremål

för erinringar i flertalet av de yttranden där förevarande fråga berörts.

Det har sålunda helt avstyrkts av förvaltningsutskottet i Östergötlands läns

hushållningssällskap, Östergötlands kustfiskareförbund, förvaltningsutskotten

i Kalmar läns båda hushållningssällskap och Norra Kalmar läns kustfiskareförbund.

Sistnämnda förbund har till utveckling av sin ståndpunkt

anfört bl. a. följande.

Långrevsfiske är ett synnerligen effektivt fiske och bedrives t. o. m. redan

nu på vissa håll inom norra Kalmar län till överdrift. Att ytterligare

låta detta fiske bli fritt inomskärs praktiskt taget överallt i de i regel djupa

fjärdarna och vikarna är totalt förkastligt. En stor svårighet finnes redan

för yrkesfiskarna att skydda sina fiskevatten mot tjuvfiske. Detta tjuvfiske

sker i stor utsträckning efter gädda med speciell gäddrev, ett högst effektivt

redskap, som kan läggas på många håll oberoende av djupet och avståndet

från land; efter ål med rev betad med räkor, mask, gli eller spigg;

efter abborre med rev betad med löjor. Speciellt abborr- och ålrevar läggas

till övervägande del på 15 in och större djup.

Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt har anfört, att det kunde befaras

att de enskilda fiskevattnen, särskilt i närheten av tätorter, på grund

av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att uppsökas av ett stort

antal amatörfiskare. Särskilt med hänsyn till ålfisket kunde måhända därför

på sina håll en viss utflyttning av den i förslaget angivna gränsen för

det fria revfisket vara motiverad. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstgrelsen

i Kalmar län. Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns hushållningssällskap,

Västerbottens läns fiskareförbund och Södermanlands skärgårdsfiskareförbund

ha intagit den ståndpunkten att fiske av nu ifrågavarande

slag ej borde tillåtas på mindre avstånd från stranden än 300 meter.

Stockholms läns fiskareförening har ansett, att minimidjupet borde bestäm
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

mas till 25 i stället för 15 meter, och förvaltningsutskottet i Stockholms läns

och stads hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bestämmelsen

ej borde äga tillämpning i de delar av Stockholms skärgård som låge innanför

Mysingen, Nämdöfjärden, Kanholmsfjärden, Svartlögafjärden och

Gräsöf j ärden. I dessa inre områden bedreves nämligen nöjesfiske i stor omfattning,

och det vore därför risk för att gäddbeståndet där skulle decimeras,

om fiske med långrev bleve fritt för varje svensk medborgare. Även

förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap har funnit

en begränsning av området för det fria fisket vara påkallad och har föreslagit

att denna skulle ske i den formen att fritt fiske tillätes endast utanför

1-km-gränsen. Där skulle nämligen intrånget på den enskilda fiskerätten

bli mindre och medgivandet bl. a. få betydelse för laxfisket. Länsstyrelsen

i länet har instämt i vad förvaltningsutskottet sålunda yttrat.

Å andra sidan har förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap

förordat, att minimidjupet skulle sättas till allenast 5 meter, samt

länets lcustfiskareförbund hemställt, att föreskriften om begränsning till

visst djup måtte uteslutas. Länsstyrelsen i Uppsala län har tillstyrkt att

med hänsyn till yrkesfiskarenas långrevsfiske förslaget modifierades i enlighet

med ettdera av dessa båda önskemål.

I några yttranden har ifrågasatts att rätt till fritt fiske skulle tillkomma

endast yrkesfiskarena eller den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda funnit en sådan lösning vara

att föredraga framför det av länets fiskareförening framställda förslaget att

öka minimidjupet till 25 meter. En inskränkning i enlighet med sistnämnda

förslag skulle enligt länsstyrelsens uppfattning medföra att yrkesfiskarenas

intressen bleve alltför mycket tillbakasatta.

Fiskeriintendenten i södra distriktet och vissa andra remissinstanser ha

ansett det böra övervägas, om icke rätten till fritt fiske med långrev borde

begränsas till att avse allenast fångst av torsk och flundra. Häremot har

emellertid lantbruksstyrelsen erinrat att på grund av övervakningssvårigheter

en sådan ordning vore ogenomförbar i praktiken.

Slutligen må nämnas att i ett stort antal yttranden framhållits att »torsksnöre»

vore ett ganska obestämt begrepp. Det kunde därför bli svårt att

övervaka att bestämmelsen om rätt till fritt fiske med sådant redskap icke

missbrukades. På grund därav och då dylikt fiske ej vore av större betydelse

för yrkesfiskarena borde stadgandet begränsas till att avse allenast

långrev.

Departementschefen. Det nuvarande stadgandet om rätt för envar att fiska

med krok och rev å djup i yttre skärgården och i havsbandet är på åtskilliga

håll av stort värde för yrkesfisket, särskilt långrevsfisket efter torsk

och flundra i ytterskärgårdarna. I likhet med kommittén 1 inner jag därför

angeläget att en liknande regel upptages i den nya lagen. Med anledning

av vad som anförts i remissyttrandena torde emellertid kommitténs

förslag på denna punkt böra undergå vissa jämkningar.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Övervägande skäl synas mig sålunda tala för att någon rätt till fritt fiske

med torsksnöre icke bör medgivas. En sådan befogenhet kan icke anses påkallad

av hänsyn till yrkesfiskarena och skulle lätt kunna missbrukas.

Vad härefter beträffar långrevsfisket rikta sig invändningarna framför

allt mot att sådant fiske skulle givas fritt i de inre skärgårdsområdena, där

det anses kunna verka förödande på beståndet av abborre och gädda. Denna

synpunkt kan enligt min uppfattning icke lämnas obeaktad. I några yttranden

har ifrågasatts att, till förekommande av dylika menliga verkningar,

rätten till fritt fiske skulle begränsas till att avse fångst av torsk och flundra.

I praktiken skulle emellertid en sådan inskränkning knappast kunna

genomföras. Lämpligare synes mig därför vara att långrevsfisket göres fritt

endast på sådant enskilt vatten som ligger vid öppen havsstrand eller utanför

1-km-gränsen och har ett djup av minst 20 meter. Något krav på visst

avstånd från stranden lär i så fall ej behöva uppställas.

En sådan regel torde närmare än kommittéförslaget ansluta till gällande

rätt. Den blir också lättare att tillämpa, bland annat därför att 20-metersdjupet

finnes angivet på sjökorten. Dessutom torde den komma att medföra

den fördelen att rätten till fritt långrevsfiske på annans vatten i stort

sett kommer att utnyttjas endast av yrkesfiskare.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad jag sålunda anfört.

21 §.

I 3 § 1896 års lag stadgas i sjätte stycket, att där vid öppna havsstranden

och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat

fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de

skola vara bibehållna vid rätten därtill.

Kommittén har som förut nämnts i princip ansett önskvärt att det

i varje särskilt fall omedelbart framginge av lagen huruvida och i vilken

omfattning fiske finge bedrivas på annans enskilda vatten. I sådant syfte

ha också i kommittéförslaget upptagits betydligt flera uttryckliga bestämmelser

i denna fråga än den nuvarande lagen innehåller. Kommittén har

emellertid samtidigt framhållit, att principen icke kunde genomföras fullständigt

utan att antingen lagtexten bleve alltför otymplig eller ock sådana

sedvänjor som vore av utpräglat lokal natur uppoffrades. Med hänsyn härtill

har kommittén ansett erforderligt att en bestämmelse om skydd för

sedvanemässigt fiske upptoges även i den nya lagen.

Beträffande utformningen av en sådan bestämmelse har kommittén anfört,

att dess tillämpningsområde liksom hittills syntes böra begränsas till

saltsjön. Däremot borde skyddet ej längre vara inskränkt till fiske med rörliga

redskap vid öppna havsstranden och utom skären utan avse allt slags

fiske både inom- och utomskärs. En närmare redogörelse för de skäl som

därvidlag varit bestämmande för kommittén lämnas å s. 270 f i betänkandet.

Vidare har kommittén framhållit, att det för sedvaneskyddets effektivitet

vore av stor betydelse, vilket mått av bevisning som skulle fordras för

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

att sedvanans existens skulle anses styrkt. Det i 1896 års lag uppställda

kravet att fisket »av ålder» skall ha bedrivits oklandrat syntes ha tolkats

så att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd

sedan minst omkring 50 år. Enligt kommitténs mening borde det i allmänhet

skäligen,kunna anses tillfyllest att utredning vunnes om fiskeförhållandena

under en något kortare tid, en »generation», eller i runt tal 30 år.

Till utmärkande härav borde uttrycket »av ålder» lämpligen utbytas mot

»efter gammal vana».

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i kommitténs förslag

till fiskelag, under 16 §, intagits en föreskrift att, om i saltsjön å viss ort

de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiskevatten

annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara bibehållna vid

sådan rätt.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Särskilt från myndigheter och sammanslutningar

i Gotlands och Gävleborgs län har under strukits att det vore av stor betydelse

att skyddet för sedvanemässigt frifiske bibehölles.

Sveriges ålfiskares andelsförening it. p. a., som har anslutning huvudsakligen

från smålandslcusten, har -däremot av principiella skäl avstyrkt förslaget.

Föreningen har anfört, att om ett fiskevatten, som legat i lägervall,

finge ny ägare vilken vore intresserad av fiske och ämnade vårda vattnet,

skulle hans strävanden hindras av de föreslagna bestämmelserna. Dessa

skulle nämligen medföra, att utomstående som »efter gammal vana» där

bedrivit tjuvfiske nu finge lagens stöd att fortsätta därmed.

Från några håll ha framställts yrkanden att stadgandets räckvidd skulle i

olika avseenden begränsas. Norrbottens kustfiskareförbund och ett flertal

andra remissinstanser ha sålunda ansett att det borde gälla endast till förmån

för dem, som bedreve fiske yrkesmässigt, men icke kunna åberopas av

den stora skaran nöjesfiskare. Och förvaltningsutskottet i Kalmar läns södra

hushållningssällskap har hemställt om uttrycklig bestämmelse att fisket

finge bedrivas endast med samma slags redskap som förut. Till stöd därför

har utskottet anfört, att det knappast kunde vara meningen att exempelvis

en fiskande som oklandrat fått bedriva notfiske på enskilt fiskevatten

skulle äga rätt att där övergå till att fiska med andra redskap, t. ex. bottengarn.

Med anledning av vad kommittén yttrat därom att dess förslag vore avsett

att uppmjuka kraven på bevisning har Svea hovrätt anfört att någon ändring

ej borde göras i vad som nu gällde i detta hänseende. För att oklandrad

vana att fiska i annans vatten skulle anses så stadgad, att ett skydd därför

i lag vore påkallat, vore det nämligen enligt hovrättens mening icke tillfyllest

att den ägt bestånd endast under en generation. Det borde i stället

fordras att sedvanan uppbures av en verklig tradition från äldre tid. För

övrigt syntes det tvivelaktigt, om den av kommittén föreslagna omformuleringen

vore ägnad att giva stadgandet det åsyftade ändrade innehållet. Även

kammarkollegiet har avstyrkt den föreslagna ändringen av uttrycket »av

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ålder» till »efter gammal vana» och anfört att en tidrymd av allenast 30

år vore alltför kort för att grunda en sedvanerätt. Sedvanan borde enligt

kollegiets mening ha bestått åtminstone under två generationer för att en

rätt skulle anses föreligga; en kortare tidrymd lämnade alltför mycket utrymme

åt tillfälligheterna.

Gotlands ålf iskar ef örbnnd förening u. p. a. har förordat att en viss tidsfrist,

exempelvis 30 år, skulle fastställas i lagen, enär annars oklarhet komme

att råda angående vad som skulle betraktas såsom gammal vana. Samma

uppfattning har uttalats av Gävleborgs läns fiskar förbund, som emellertid

ansett tidsfristen böra bestämmas till exempelvis 40—50 år.

Departementschefen. Även departementsförslaget bygger på den grundsatsen

att sådan sedvanerätt till fiske å annans vatten som kan anses

allmänt erkänd såvitt möjligt bör lagfästas genom uttryckliga bestämmelser.

Så bär också i stor utsträckning skett. Jag hänvisar härom till 14—20 samt

22—25 §§ i förslaget. Av de skäl kommittén anfört lär det emellertid vara

nödvändigt att därutöver meddela ett allmänt stadgande till skydd för mera

lokalt begränsade sedvänjor. Jag delar kommitténs uppfattning att detta

stadgandes räckvidd bör begränsas till saltsjön men att det å andra sidan

■—- i motsats till nuvarande bestämmelse i ämnet -—- bör avse fiske med alla

slags redskap både inom- och utomskärs.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att skyddet för sedvanemässigt

fiske på annans vatten borde gälla endast till förmån för yrkesfiskare.

Jag vill emellertid erinra att det framstår såsom angeläget att slå vakt även

om beståndet av gammal rätt till fritt husbehovsfiske. Någon uttrycklig

begränsning till vissa kategorier av fiskande torde därför icke böra ske.

En annan sak är, att om i visst fall fiske fått utövas allenast av yrkesfiskare,

detta kan föranleda till att någon sedvanerätt till förmån för andra ej bör

anses föreligga. Likaså lär det utan särskild föreskrift vara tydligt att frågan

vilka redskap som i det enskilda fallet skola få användas måste avgöras

med hänsyn till vad som förut tillämpats.

Jag anser mig ej heller böra biträda de i några remissyttranden framställda

yrkandena att i lagen skulle uttryckligen angivas, hur länge en sedvänja

minst måste ha bestått för att den skall tillmätas rättslig betydelse.

Denna fråga torde liksom hittills böra överlämnas till rättstillämpningen.

Emellertid anser jag i likhet med kommittén att fordringarna i detta avseende

utan olägenhet böra kunna sättas något lägre än enligt nu gällande

praxis. Jag tillstyrker därför att till vinnande av detta syfte orden »av

ålder» i den nuvarande lagtexten utbytas mot uttrycket »efter gammal sed».

Bestämmelser i enlighet med vad jag sålunda anfört ha upptagits i första

stycket av förevarande paragraf. Det torde utan särskilt stadgande vara

uppenbart att lagrummet icke äger tillämpning å fiske som grundats uteslutande

på föreskrifter i 1896 års lag.

I andra stycket stadgas i överensstämmelse med vad jag förut anfört, att

vad i första stycket sagts icke skall gälla fiske efter strömming och skarp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

sill i Östersjön. I fråga om detta fiske är det nämligen av större betydelse

att icke i något fall tvekan behöver uppstå om den fria fiskerättens omfattning

än att en eller annan lokal sedvänja bevaras.

22—25 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som avse rätten till fritt fiske på enskilt

vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, ber jag få

hänvisa till vad jag tidigare anfört därom.

26 §.

Såsom jag omnämnt vid behandlingen av 12 § har i förevarande paragraf

upptagits ett stadgande vilket bemyndigar Kungl. Maj:t att lämna utlänningar

och juridiska personer tillstånd att bedriva sådant fiske i enskilt

vatten som enligt 14—25 §§ i förslaget skall vara tillåtet för varje svensk

medborgare. Upplåtelse av sådant tillstånd lär ej kunna anses ge upphov

till några berättigade ersättningsanspråk från fiskerättsägarnas sida. Jag

förutsätter emellertid att den ifrågavarande befogenheten kommer att begagnas

med försiktighet.

27 §.

Jag har tidigare i mitt anförande framhållit att i samband med de olika

bestämmelserna om rätt för varje svensk medborgare att i viss utsträckning

fiska även på enskilt vatten borde meddelas stadganden om befogenhet

för administrativ myndighet att utfärda särskilda föreskrifter till skydd

för strandägarnas fiske.

Kommittén har ansett att ett sådant bemyndigande borde omfatta, dels

rätt att i fråga om strömmingsfisket vid östra kusten av fastlandet samt

det fria fisket vid södra blekingekusten giva regler om redskapens längd

och placering, dels ock befogenhet att jämväl i övrigt meddela föreskrifter

till förekommande av hinder för eller skada å fiske med fasta redskap. I

vidare mån har kommittén icke funnit något skydd för strandägarna mot

frifisket erforderligt.

Vid remissbehandlingen har denna kommitténs ståndpunkt i allmänhet

lämnats utan erinran. Lantbruksstyrelsen har emellertid ifrågasatt om

icke Gotland i förevarande avseende borde likställas med Blekinge.

För min del biträder jag kommitténs uppfattning. Vid Gotland torde nämligen

det fria yrkesfisket vara av långt större betydelse än det som bedrives

med stöd av strandäganderätt. De bestämmelser i ämnet som upptagits i förevarande

paragraf överensstämma följaktligen med kommittéförslaget (9,

It och 22 §§). Jag har ansett lämpligast att beslutanderätten i nu åsyftade

spörsmål överlämnas till länsstyrelserna.

I detta sammanhang vill jag nämna, att i några remissyttranden gjorts

gällande att Kungl. Maj :t eller länsstyrelserna borde få befogenhet även att

förhindra fiskerättsägare att bedriva sitt fiske på sådant sätt att det fria

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

fisket i hans vatten därigenom försvårades. Något särskilt stadgande härom

utöver fiskeristadgans föreskrifter kan emellertid enligt min mening icke

anses behövligt. Därest någon håller redskap eller notvarp utmärkt allenast

i syfte att därigenom avhålla annan från att fiska, skall enligt 47 §

i förslaget handräckning kunna meddelas för utmärkningens borttagande.

28 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om utnyttjandet av vissa allmänningsfisken.

Enahanda bestämmelser finnas för närvarande i 9 § 1896 års

lag.

29 §.

I denna paragraf regleras den viktiga frågan om rätten att nyttja fiske

som är samfällt för flera fastigheter.

Härom stadgas i 10 § 1896 års lag, att oskiftat fiskevatten må brukas av

alla som däri äga del efter ty de kunna sämjas. Kunna de icke komma överens,

må rätten bestämma hur fisket må nyttjas utan förfång för någon av

dem. Fiskebyggnad får i princip uppföras fritt av envar som så önskar.

Däremot får en delägare ej utan de flesta övrigas samtycke upplåta fiskerätt

åt någon som ej är delägare.

Kommittéförslaget överensstämmer på denna punkt i stort sett

med den gällande lagen. Såsom jag nämnt vid behandlingen av frågan om

fiskevårdsområden saknas dock motsvarighet till bestämmelsen om rätt för

domstol att meddela föreskrifter angående fisket. Å andra sidan upptager

förslaget, i anslutning till reglerna om upplåtelse av fiskerätt, ett nytt stadgande

av innehåll att om någon delägare har flera fastigheter, han ändock

skall ha endast en röst, samt att om en fastighet har flera ägare dessa ej

skola äga mer än en röst tillsammans.

I motiven har kommittén bland annat uttalat, att den nuvarande lagen

syntes böra tolkas så, att det stode delägare fritt att utan de övrigas hörande

utöva sin fiskerätt genom husfolk, gäster eller anställda. Så länge fångsfen

skulle tillfalla delägaren, borde någon upplåtelse av fiskerätt icke anses

föreligga, detta även om den fiskande skulle lämna delägaren ekonomiskt

vederlag för att hjälpa honom med fisket. Kommittén har tillagt att förslaget

ej avsåge att åvägabringa någon ändring i denna del.

Vid remissbehandlingen ha från flera håll framställts erinringar

mot vad kommittén sålunda anfört angående tolkningen av gällande lag.

Bl. a. har uttalats att den som anställde någon för att bedriva yrkesmässigt

fiske i oskiftat vatten syntes kunna dömas till ansvar för missbruk av

sin fiskerätt (jfr 17 a § 1896 års lag). Även eljest har gjorts gällande ati

delägares rätt att bedriva fiske genom husfolk, gäster eller andra medhjäl

pare icke kunde anses vara så vidsträckt som kommittén antagit.

I åtskilliga yttranden har påyrkats, att uttryckliga bestämmelser skulle

meddelas angående nu berörda spörsmål. Därvid ha olika lösningar förordats.

Från ett håll har sålunda uttalats, att delägares rätt att fiska genom

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

113

andra borde avse endast sådana anställda som mot ersättning mera stadigvarande

arbetade åt honom. Andra remissinstanser ha anfört, att fiske av

annan än delägaren själv ej borde tillåtas annat än om det skedde i närvaro

av delägaren eller, eventuellt, någon av hans husfolk. I samband därmed

har också antytts att som husfolk ej borde räknas t. ex. en son som

icke bodde kvar i föräldrahemmet.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt frågan i vad mån det borde vara

tillåtet för en delägare att utan de flesta övrigas samtycke låta gäster fiska

i det samfällda vattnet. I ett flertal yttranden har anförts att detta ej borde

få ske, åminstone icke mot betalning. Något avseende borde ej fästas vid

om gästerna avstode fångsten till värden eller om denne själv eller någon

av hans familj följde med vid fisket. Eljest kunde det befaras att exempelvis

en delägare som dreve pensionatrörelse sålde fiskekort till sina gäster

med förbehåll om rätt till fångsten och därigenom komme i tillfälle att

ekonomiskt utnyttja fisket i betydligt högre grad än de andra.

I övrigt ha blott ett fåtal anmärkningar framställts mot förslaget. Riksförbundet

landsbygdens folk och Svenska insjöfiskares centralförbund ha

anfört att upplåtelse borde få ske, så snart samtycke förelåge från de flesta

delägarna, upplåtaren själv inräknad. Fastighetsbildningssakkunniga ha —

med instämmande av lantmåteristyrelsen —- erinrat att regeln om gemensam

röst för flera ägare av samma fastighet borde gälla endast om fastigheten

innehades med samäganderätt och icke t. ex. om den vore sämjedelad.

Kammarkollegiet har yttrat att fiskebyggnad ej borde få uppföras annat

än efter prövning av vattendomstol.

Departementschefen. I 10 § 1896 års lag regleras endast frågan om fisket

i oskiftat vatten. Emellertid kan fiske vara samfällt för flera fastigheter

även av annan anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut

varöver vederbörande fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. Departementsförslaget

har — liksom för övrigt även kommittéförslaget — avfattats

så att bestämmelserna bli tillämpliga jämväl i dylika fall. Med »fastighet»

avses här ej blott registerfastighet utan även t. ex. fastighet som

tillkommit genom sämjedelning.

Även i ett annat avseende skiljer sig departementsförslaget från den nuvarande

lagen. Jag har sålunda ansett obehövligt att bibehålla några föreskrifter

om delägares rätt att uppföra fiskebyggnad. Då fråga är om större

fiskebyggnad lär ej sällan av vattenlagen följa att den icke får uppföras

utan tillstånd av vattendomstol. För övriga fall torde saken utan olägenhet

kunna behandlas i samma ordning som andra frågor rörande fiskets nyttjande.

Härom stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag, i första

stycket som huvudregel att fisket må brukas av delägarna efter vad de

kunna sämjas samt att om de ej sämjas rätten på ansökan må föreskriva

hur fisket skall nyttjas. Anledningen till att sistnämnda bestämmelse bibehållits

är, som jag redan nämnt, att jag ansett mig tillsvidare icke böra

framlägga något förslag till lagstiftning om fiskevårdsområden.

8 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

I anslutning till stadgandet om domstolsprövning har föreskrivits, att rätten

innan den fattar sitt beslut skall bereda icke sökande delägare tillfälle

att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Domstolen är

emellertid lika litet som enligt gällande rätt bunden av delägarnas önskemål.

I den mån ej hinder möter på grund av någon lagbestämmelse om

att visst fiske inom området skall vara fritt för varje svensk medborgare,

äger domstolen meddela alla de föreskrifter som den med hänsyn till föreliggande

förhållanden finner lämpliga. Av stor betydelse därvid är uppenbarligen

huruvida någon delägare visat tendenser att till förfång för de

övriga utnyttja fisket alltför hårt. Till förekommande av dylikt illojalt

förfarande lär det ibland kunna vara erforderligt att fiskeriplan fastställes.

I andra fall kan det vara tillräckligt att föreskriva att ingen delägare må

utsätta mer än ett visst antal redskap, att fiskeplatserna skola cirkulera mellan

delägarna enligt en bestämd turordning, att visst område skall vara fredat

för fiske el. dyl. Intet hinder föreligger tydligen därvid mot att regleringen

begränsas till visst slags fiske, t. ex. strömmingsfiske eller kräftfiske.

Det torde vidare kunna ifrågakomma att stadga skyldighet för fiskande

att erlägga en fiskevårdsavgift till en gemensam kassa, eventuellt bestämd

efter antalet redskap eller efter den tid, varunder fisket bedrives.

Vid valet av åtgärder äger domstolen enligt allmänna processuella regler

möjlighet att inhämta yttrande från sakkunnig.

Andra stycket av paragrafen innehåller föreskrifter om befogenheten att

upplåta fiskerätt till någon som icke är delägare. I detta avseende har jag

ej funnit anledning att frångå den nuvarande grundsatsen att sådan upplåtelse

icke må ske utan de flesta övrigas samtycke. I likhet med kommittén

har jag emellertid ansett önskvärt att bestämmelsen därom fullständigas

med vissa anvisningar om hur stadgandet skall tolkas, då någon äger

flera fastigheter eller en fastighet har flera ägare. Därvidlag har jag följt

kommitténs förslag, varvid dock till förebyggande av tvekan en jämkning

skett i enlighet med vad fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristyrelsen

förordat.

I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att det ej sällan kunde vara

tveksamt, huruvida upplåtelse skulle anses föreligga och att uttryckliga bestämmelser

därför borde meddelas i vad mån delägare finge utan de övrigas

hörande låta fiske bedrivas av familjemedlemmar, anställda eller gäster.

Det lär emellertid icke vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa

denna fråga genom generella stadganden i lag. Kommittén har som sin uppfattning

uttalat, att det avgörande måste anses vara, huruvida fångsten

skulle tillfalla fiskerättsägaren eller den fiskande själv. I det förra fallet

borde saken alltid betraktas som om fisket bedreves för fiskerättsägarens

räkning, detta även om den fiskande betalade ersättning för nöjet att få

fiska. Enligt min mening kan emellertid denna uppfattning knappast vidhållas

för alla fall. Då fråga är om sport- eller annat nöjesfiske mot betalning

lär frågan om vem fångsten skall tillfalla ej sällan vara av så underordnad

betydelse, att det ter sig naturligast att anse en upplåtelse vara

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

115

för handen även om den fiskande ej får behålla den fisk han kan draga upp.

Ej heller i remissyttrandena har anvisats någon lösning som icke lämnar

rum för invändningar. Med hänsyn härtill och då liknande spörsmål kunna

uppkomma i andra fiskerättsliga sammanhang ha några bestämmelser i

ämnet ej upptagits i departementsförslaget.

Där samfällt fiske utgör eller ingår i gemensamhetsfiske, böra uppenbarligen

nu ifrågavarande bestämmelser icke äga tillämpning. Ett stadgande

härom har upptagits i tredje stycket. Däremot har jag icke ansett någon

särskild erinran påkallad om att bestämmelserna ej heller skola gälla för

sådana allmänningsfisken som omförmälas i 28 §.

30 §.

Enligt förevarande paragraf skall vid utarrendering av jordbruksfastighet

upplåtelsen anses omfatta även fastigheten tillhörigt fiske, såvida ej

annat särskilt avtalats. En motsvarande bestämmelse finnes för närvarande

i 11 § 1896 års lag och hade av kommittén upptagits i 26 § första stycket

av dess förslag. Departementsförslaget har avfattats i nära anslutning till

lydelsen av 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen.

31 §.

Paragrafen motsvarar 8 och 12 §§ i 1896 års lag.

Enligt det förstnämnda av dessa båda lagrum skola »kronans enskilda

fisken» vara förbehållna kronan och hennes rättsinnehavare. Med bestämmelsen

avses, som jag förut nämnt, sådana av strandäganderätt oberoende

fisken som finnas upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av

krononatur. I 12 § 1896 års lag stadgas, att om genom urminnes hävd eller

genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt

sätt blivit annorledes än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till

fiske, detta skall vara gällande. Detta stadgande har betydelse framför allt

för jordeboksfisken av frälse och skatte natur samt andra särskilt skattlagda

fisken. Dessutom inbegripes därunder t. ex. sådan på urminnes hävd

grundad rätt till fiske å viss plats som stundom tillkommer ett hemman

eller en by.

Innebörden av de båda lagrummen är bl. a. att de i dem åsyftade särskilda

rättigheterna till fiske icke skola lida intrång t. ex. genom föreskrifterna i

1 och 4 §§ att fiske i öppna havet utanför strandvattnet samt krok- och revfiske

å djup i yttre skärgården och i havsbandet är tillåtet för varje svensk

medborgare.

Kommittén har ansett att det i klarhetens intresse vore önskvärt att

särskild rättighet — vare sig den tillhörde kronan eller annan — ej längre

finge göras gällande i fritt fiskevatten. Ej heller borde dylik rättighet få åberopas

för att hindra utövningen av sådan rätt till fiske efter strömming eller

skarpsill jämväl på enskilt vatten som enligt kommittéförslaget skulle tillkomma

envar. I övrigt har kommittén icke funnit någon saklig ändring av de

nuvarande bestämmelserna påkallad. Stadganden i enlighet med det nu anförda

ha upptagits i 27 § av kommitténs förslag.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Jag torde i detta sammanhang också få nämna att kommittén föreslagit

att ett vid Skånes västra kust beläget skattlagt ålfiske, Ålabodarna nr 1,

skulle genom avtal med rättsinnehavarna inlösas av statsverket och upplåtas

till allmänt begagnande.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Sålunda har fiskeriintendenten i Österhavets

distrikt anfört att förslaget skulle få stor betydelse för Stockholms län,

där det funnes åtskilliga skattlagda strömmingsfisken. Dessa vore enligt

fiskeriintendentens mening att betrakta som en otidsenlig reminiscens från

längesedan svunna tider. Länsstyrelsen i Stockholms län har uppgivit, att

de skattlagda fiskena i länet i regel vore splittrade på ett stort antal ideella

andelar samt att dylika andelar vore föremål för en ganska livlig efterfrågan

från stadsbors och andra amatörfiskares sida och betalades avsevärt

över taxeringsvärdet. Med hänsyn därtill finge det anses som ett yrkesfiskarintresse

att den privilegierade ställning som tillkomme de skattlagda fiskena

begränsades.

Kammarkollegiet har emellertid avstyrkt de föreslagna lagändringarna.

Kollegiet har gjort gällande att det ej funnes tillräckliga skäl för att sådana

särskilda rättigheter till fiske, som nu gällde även utanför området för vanlig

strandäganderätt, skulle för framtiden inskränkas till enskilt vatten. Med

anledning av vad kommittén anfört därom, att detta vore erforderligt i klarhetens

intresse har kollegiet erinrat att rättigheterna genom att de brukades

bleve kända av den personkrets, särskilt yrkesfiskare, som hade intresse av

saken. Dessutom har kollegiet uttalat att en sådan motivering för övrigt

ej syntes vara tillfyllest som grund för en expropriation av enskild rätt

samt att de nu ifrågavarande fiskena ofta vore värdefulla, varför avvecklingen

skulle ställa sig dyrbar för statsverket. Vad särskilt angår förhållandet

till strömmingsfisket har kollegiet upplyst att det i hela Norrland blott

funnes tio skattlagda strömmingsfisken och ett litet antal andra skattlagda

fisken i vilka notdräkt efter strömming inginge. I anslutning därtill har

kollegiet anfört att därest något av dessa fisken skulle vara till särskilt

förfång för yrkesfiskarena, detta fiske kunde inlösas av statsverket och upplåtas

till allmänt begagnande.

I övrigt må nämnas att förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap,

Kristianstads läns fiskeriförening och Malmöhus läns fiskeriförening

ifrågasatt om icke även andra skattlagda fisken vid skånekusten

än Ålabodarna nr 1 borde inlösas av statsverket.

Departementschefen. Såsom jag redan förut berört är det för de yrkesfiskare

som icke grunda sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att

de omedelbart av lagen kunna utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss

plats är tillåtet. Eljest kunna de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyldiga

till intrång i enskild rätt. Från denna synpunkt innebär förekomsten

av särskilda ensamrätter med större utsträckning än vanlig strandägarrätt

en icke ringa olägenhet. Såsom kommittén funnit framträda nackdelarna

skarpast i fråga om fisket på fritt vatten och annat frifiske efter strömming

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

117

och skarpsill. Emellertid kan det enligt min uppfattning knappast anföras

några bärande skäl varför innehavare av särskild rättighet till fiske överhuvud

skulle äga anspråk på en bättre ställning än fiskerättsägare

i allmänhet. Med hänsyn härtill och då av remissyttrandena framgår att

de skattlagda fiskenas nuvarande särställning på sina håll lett till mindre

önskvärda konsekvenser även i andra avseenden än nyss nämnts, har jag

ansett mig böra förorda att fiskerättighet av nu ifrågavarande slag icke

i något fall skall kunna göras gällande mot sådan rätt till fiske inom området

som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma varje svensk medborgare.

I den mån rättighetens innehavare på grund därav lider förlust

bör tydligen ersättning utgå till honom. Några mera avsevärda kostnader

för statsverket lära emellertid ej vara att befara. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att enligt 27 § i förslaget länsstyrelsen skall kunna utfärda

särskilda föreskrifter till skydd mot att fritt fiske bedrives på sådant sätt

att fiskerättsägares rätt till fiske med fast redskap därigenom försvåras.

Med denna lösning kommer, på grund av innehållet i 18 § i förslaget, det

skattlagda fisket Ålabodarna nr 1 framdeles att bli fritt för allmänt begagnande.

I övriga skattlagda fisken vid skånekusten blir ensamrätten begränsad

till fiske med fasta redskap. Någon anledning för det allmänna att lösa till

sig även detta fasta fiske torde åtminstone tillsvidare icke föreligga.

Bland de grunder som kunna föranleda avvikelse från vad eljest i lagen är

föreskrivet nämnes för närvarande även avtal. Detta ord har uteslutits i

departementsförslaget. Med hänsyn till förslagets avfattning i övrigt lär det

nämligen ej längre vara nödvändigt att giva särskilt uttryck åt principen om

avtalsfrihet.

32 §.

I denna paragraf, som motsvarar 13 § 1896 års lag, har upptagits en erinran

att särskilda bestämmelser gälla om gemensamhetsfiske, om fiske inom

nationalpark samt om lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket. Med

hänvisningen åsyftas lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske, lagen

den 25 juni 1909 angående nationalparker, 55 öch 56 §§ lagen den 18 juli

1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt 16 § lagen den

20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5

februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Beträffande innehållet i lagen om gemensamhetsfiske torde jag få

hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av frågan om fiskevårdsområden.

En redogörelse för bestämmelserna om fisket inom nationalparker samt om

lapparnas rätt till fiske återfinnes å s. 197 f i fiskerättskommitténs betänkande.

Under remissbehandlingen av kommittéförslaget ha från några håll framställts

önskemål om att lapparnas rätt till fiske måtte begränsas, överjägmästaren

i övre Norrbottens distrikt har sålunda ansett att denna rätt borde

avse allenast husbehovsfiske och ej som nu jämväl fiske till avsalu. Sveriges

sportfiskares riksförbund har uttalat, att betydande framtidsvärden säker
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

ligen kornrne att spolieras, om ej en inskränkande reglering genomfördes,

och domänstyrelsen har ifrågasatt, om icke vissa befattningshavare borde

tillåtas att, utan hinder av lapparna eljest tillförsäkrad ensamrätt, under

tjänsteresa fiska i kronans vatten för tillfälligt anskaffande av livsmedel.

Enligt min uppfattning föreligga dock, åtminstone för närvarande, ej tillräckliga

skäl för en lagändring på detta område.

33 §.

Vid fiske kan det ofta vara behövligt att beträda annans strand eller färdas

över annans vattenområde samt att använda stranden eller vattenområdet

för fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. En ganska vidsträckt

befogenhet därtill har också sedan gammalt ansetts följa av allmänna

rättsgrundsatser. Frågan är emellertid endast för vissa fall uttryckligen

reglerad i lag. Den nuvarande fiskerättslagen innehåller i 3 § en föreskrift

att de, som med stöd av paragrafen idka fiske i saltsjön vid annans strand,

må nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av redskap

och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet

att svara för skada och intrång. Ersättningen skall enligt 20 § bestämmas

av skiljemän, med rätt för den som är missnöjd med skiljedomen att genom

stämning draga saken inför rätta. För övrigt kan den ersättningsberättigade

redan från början väcka talan vid domstol, om han föredrar detta framför

att anlita skiljedomsförfarande. I andra fall än dem som avses i 3 § bär man

att lita till oskriven rätt. Denna torde i stort sett innebära att åtminstone

åtgärder av tillfällig karaktär äro tillåtna, om de ej förorsaka skada eller

annat ekonomiskt avbräck eller störa hemfriden.

Kommittén har ansett att utförligare bestämmelser nu borde meddelas.

Dylika ha också upptagits i 21 § av kommittéförslaget. Därvid har

kommittén följt den hittills tillämpade grundsatsen att varje fiskande må

vidtaga sådana åtgärder som ej medföra förfång för strandägaren eller

annan, men att större intrång får göras endast av den som med stöd av särskild

föreskrift i lagen fiskar vid annans strand.

Under nämnda paragraf i kommitténs förslag stadgas sålunda till en början

i ett första stycke att fiskande må nyttja annans strand eller vattenområde

för sådan fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, som erfordras

för fiskets utövande, såframt ej nyttjandet eller i samband därmed

företagen åtgärd är till förfång för strandens eller vattenområdets innehavare

eller för den som där har fiskerätt. I motiven till detta stadgande

har kommittén anfört att vid bedömande av vad som i det särskilda fallet

skulle anses som förfång stor vikt måste fästas vid den lokala rättsåskådningen.

Vidare har kommittén yttrat, att det icke borde tillmätas någon

betydelse huruvida förfånget uppkomme genom själva fastgöringen eller

uppdragningen eller genom annan åtgärd som stode i samband med nyttjandet,

t. ex. utkastande av fiskavfall eller uppläggande av tång eller skräp

som följt med redskapen vid notdragning.

I ett andra stycke har kommittén upptagit bestämmelser av innebörd att

den som, med stöd av särskild föreskrift om rätt för envar att fiska i en
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

skilt vatten, bedriver fiske vid annans strand skall, ändå att förfång uppkommer,

äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning

av redskap eller båt, som erfordras för fiskets utövande. Denna rätt

skall dock vara begränsad till strand som ej utgöres av tomt eller plantering,

och ersättning skall lämnas för skada och intrång. Kan överenskommelse

ej träffas om ersättningens belopp, skall detta bestämmas av skiljemän

enligt lag.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i allmänhet tillstyrkts

■eller lämnats utan erinran.

Svenska naturskyddsföreningen har emellertid uttryckt farhågor för att

den vidsträckta rätt som de fiskande enligt förslaget skulle få att nyttja

bl. a. stränderna till åtskilliga småholmar i ytterskärgårdarna kunde

komma att verka så störande på fåglarnas häckning, att den redan nu hårt

åtgångna sjöfågelsstammen ytterligare decimerades.

Vidare ha från flera håll större eller mindre jämkningar påkallats.

Beträffande de bestämmelser som upptagits i första stycket av nu ifrågavarande

paragraf i kommittéförslaget bär sålunda lantbruksstyrelsen

bl. a. hemställt att den där avsedda rätten till nyttjande av annans strand

och vattenområde måtte utvidgas att gälla även för sådana fall då förfång visserligen

uppkomme men icke vore väsentligt. Liknande uttalanden ha gjorts

av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Göteborgs och Bohus låns havsfiskeförening

samt Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Å andra sidan

ha också önskemål om inskränkningar framställts. Bl. a. ha kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra

och Gävleborgs låns hushållningssällskap samt länsstyrelsen i sistnämnda

län uttalat att fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt borde tilllåtas

endast såvitt fråga vore om en tillfällig åtgärd. Fiskeriintendenten i

Österhavets distrikt, förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap,

Södermanlands skärgårdsfiskareförbund och Norra Kalmar läns

kustfiskareförbund ha ansett, att bestämmelserna borde gälla allenast till

förmån för yrkesfiskare, och förvaltningsutskottet i Södermanlands läns

hushållningssällskap har ifrågasatt, om icke deras giltighet borde begränsas

till saltsjön och sådana större insjöar där fritt fiskevatten förekomme. Till

stöd härför har utskottet anfört att stadgandena syntes ha sin största betydelse

för strömmingsfisket och därför borde äga tillämpning endast där

verkligt storfiske bedreves.

Med avseende å andra stycket ha länsstyrelsen i Västernorrlands län, fiskeriintendenterna

i södra och nedre norra distrikten samt åtskilliga andra

remissinstanser påyrkat eller ifrågasatt, att jämväl den befogenhet som omförmäldes

i detta stycke skulle tillkomma alla fiskande. Svenska västkustfiskarnas

centralförbund har anfört att det föreslagna undantaget för tomt

och plantering kunde få menliga följder för fisket, särskilt sedan allt flera

strandfastigheter kommit att förvandlas till sommarnöjen. Svea hovrätt har

erinrat att bestämmelserna om prövning av ersättningsfrågor borde jämkas

så, att möjlighet bereddes att vid missnöje med skiljedom få saken prövad

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vid domstol. Enligt hovrättens mening vore det nämligen principiellt riktigast

att en medborgare ej genom lag berövades sin rätt att få en tvist avgjord

av landets domstolar.

Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt om ej

den rätt, varom i paragrafen vore fråga, borde med hänsyn till hemfridsintresset

begränsas genom en föreskrift att den ej finge utövas på mindre

avstånd från boningshus än exempelvis 100 eller 200 meter.

Departementschef en. Som följd av den tilltagande bebyggelsen vid stränderna

har frågan, i vad mån det är tillåtet att vid fiske beträda annans

strand samt att använda stranden för fastgöring eller uppdragning av redskap

eller båt, kommit att erhålla ökad betydelse. Detsamma gäller spörsmålet

i vilken utsträckning det är medgivet att anbringa dragg eller annan

förankring i vattenområde som gränsar till själva fiskevattnet. Jag delar

därför kommitténs uppfattning att en mera generell reglering på dessa

punkter nu bör komma till stånd.

Kommitténs förslag till sådan reglering har lämnats utan erinran i flertalet

remissyttranden, och även jag kan i stort sett biträda detsamma. Med

anledning av de farhågor som från naturskyddshåll uttalats för att menliga

verkningar skola uppkomma för fågellivet vill jag framhålla, att förslaget

väsentligen blott innebär ett lagfästande av vad som länge ansetts

såsom gällande rätt.

I vissa yttranden har gjorts gällande att alla fiskande borde ha samma

rätt i förenämnda hänseende, oavsett om förfång uppkomme eller ej. Detta

skulle dock enligt min uppfattning innebära ett alltför starkt åsidosättande

av strandägarnas berättigade intressen. Det förfång som kan uppkomma

genom åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet består ej sällan mindre

däri att strandägaren lider en ekonomisk förlust än i att hans hemfrid eller

trevnad störes. En skyldighet att, låt vara mot ersättning, underkasta sig

dylika obehag bör tydligen icke föreskrivas utan viktiga skäl. Sådana föreicke

i samma grad i fråga om binärings- och amatörfisket som med

avseende å det betydelsefulla fria yrkesfisket, vars främjande är huvudsyftet

med de olika bestämmelserna om rätt att fiska på annans enskilda

fiskevatten. Enligt min mening böra därför åtgärder som medföra förfång

vara förbjudna för alla andra än dem som utöva sådant yrkesfiske. Det

synes mig icke lämpligt att därvidlag göra någon skillnad mellan väsentligt

och mindre väsentligt förfång. Redan i ordet förfång ligger att det måste

vara fråga om ett intrång av icke alltför obetydlig beskaffenhet. Vid bedömande

av frågan huruvida i det enskilda fallet förfång skall anses föreligga

kan, såsom kommittén framhållit, rättsuppfattningen i orten vara av

avsevärd betydelse. Någon anledning att i detta sammanhang ingå på frågan

om förfång genom nedskräpning torde icke föreligga.

Å andra sidan kan jag ej heller tillstyrka att rätten till sådant nyttjande

av annans strand eller vattenområde som ej föranleder något förfång begränsas

till saltsjön och de stora insjöar där fritt fiskevatten förekommer.

Denna rätt lär nämligen kunna vara av betydelse ej blott för frifisket utan

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

också t. ex. för utnyttjandet av oskiftat fiske i fall då marken är skiftad.

Enligt uppgift i remissyttrandena har det på sina håll förekommit att i dylikt

fall strandmarkens ägare förbjudit övriga delägare att beträda stranden

samt att detta t. o. m. skett i direkt avsikt att hindra dem från att utöva

sin rätt till fiske efter kräftor eller annat.

För att befogenheten i fråga icke skall kunna missbrukas torde den

emellertid — i enlighet med vad som påpekats i flera remissyttranden —

böra uttryckligen begränsas till sådant nyttjande som är av tillfällig karaktär.

Visserligen innebär detta att hänsyn ej tages till det på vissa platser

tillämpade bruket att vid fiske med ålbottengarn varaktigt sträcka förtöj

ningsanordningar in på grannens vattenområde, men detta lär i praktiken

vara av föga betydelse eftersom nämnda bruk ändock torde få anses

skyddat genom lokal grannelagsrätt.

Med avseende å sådant nyttjande som föranleder förfång har kommittén

föreslagit att rätten därtill icke skall omfatta strand som utgöres av tomt

eller plantering. Vid remissbehandlingen har gjorts gällande att yrkesfiskarenas

rörelsefrihet därigenom kunde komma att bli alltför snävt begränsad.

Denna anmärkning kan enligt min uppfattning icke frånkännas ett

visst fog. Särskilt om en ny s. k. sillperiod skulle inträffa, kan det vara av

stor vikt för yrkesfisket och därmed för folkförsörjningen att fiskarena överallt

kunna få tillträde till stränderna. Övervägande skäl synas mig därför

tala för att även tomt och plantering skola få tagas i anspråk också när

förfång uppkommer. Till skydd för hemfridsinlresset torde dock böra stadgas

att så må ske, allenast om det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet.

Vad slutligen angår bestämmandet av ersättning för skada och intrång

synes det mig lämpligast att parterna i första hand hänvisas att anlita

skiljemannaförfarande men att den som så önskar får rätt att i stället påkalla

prövning av domstol. Har skiljedomsförfarande inletts, böra dock

parterna vara skyldiga att åtnöjas med skiljemännens beslut.

34 och 35 §§.

Vår rätt har sedan gammalt innehållit föreskrifter om att, till tryggande

av fiskens vandringar, viss led eller ådra i vattnet skall hållas fri. I nu gällande

fiskerättslag meddelas bestämmelser härom i 14—16 §§. Huvudregeln

är, enligt 14 §, att i älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, en

sjättedel av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd skall, i

djupaste vattnet, lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap som kan

hindra fisken att framgå. Länsstyrelsen må dock, efter att hava hört rättsägarna

och inhämtat yttrande av sakkunnig, medgiva undantag från detta

förbud. I 15 § stadgas, att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö

eller vidtager från insjö eller större vattendrag, »det djupaste vattnet» skall

lämnas fritt från fiskeredskap av nyss angiven beskaffenhet. Slutligen föreskrives

i 16 §, att om någon har särskild rättighet att för fiske stänga led

eller ådra som avses i 14 eller 15 §, han skall njuta den rättigheten till godo.

I kommittéförslaget behandlas förevarande ämne i 29 och 30 §§,

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

varvid föreslås att det vatten som skall hållas öppet för vandringsfisken

skall erhålla beteckningen fiskådra. Bestämmelserna i kommittéförslaget

äro i vissa avseenden något strängare än gällande rätt. Enligt förslaget

skall sålunda fiskådra finnas, förutom i älvar, strömmar, åar och sund, även

i större bäckar och, om vattnet är förgrenat, i varje gren där fisken har sitt

drev. Vidare ha bestämmelserna i 15 § 1896 års lag ersatts med en föreskrift,

att på de platser där vattendrag med fiskådra mynnar ut i havet eller

möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, fiskådran skall med oförändrad

bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut. En ytterligare skärpning

är, att fiskådra skall hållas fri ej blott från fiskeredskap som kan hindra

fiskens gång utan också från andra anordningar som äro avsedda att hindra

eller skrämma fisken. Slutligen föreslås att länsstyrelsen skall erhålla en

allmän befogenhet att föreskriva avvikelser från bestämmelserna angående

fiskådra, om sådant påkallas av allmänna eller enskilda fiskeriintressen

och åtgärden icke kan antagas leda till förfång för någon som ej samtyckt

därtill. Kommittén har framhållit, att med detta stadgande bl. a. avsåges

att öppna möjlighet till jämkningar i fråga om fiskådrans bredd och läge.

I övrigt överensstämmer kommittéförslaget i huvudsak med den nuvarande

lagen. Fiskådran skall alltså fortfarande omfatta en sjättedel av det

ifrågavarande vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd,

och förbehållet för särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra har bibehållits.

Kommittén har emellertid förordat, att särskild utredning skulle

ske angående lämpligheten av att senare övergå till att bestämma fiskådrans

bredd efter förhållandena vid medelvattenföring, samt ifrågasatt, om

ej befintliga rättigheter att för fiske stänga fiskådra borde i viss utsträckning

inlösas av det allmänna.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i det stora hela

mötts med gillande. Ingen erinran har framställts mot att i lagen införa

beteckningen fiskådra, och även de sakliga ändringar kommittén föreslagit

ha i princip vunnit allmän anslutning. Från flera håll ha dock framställts

önskemål om jämkningar av olika slag.

Vad angår frågan i vilka vatten fiskådra skall förekomma, har sålunda

i åtskilliga yttranden gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna utvidgningen

icke vore tillräckligt vittgående utan att fiskådra borde finnas

jämväl i mindre bäckar, eller överhuvud i varje vattendrag som vore sådant

att fisken kunde sägas ha sitt drev där. Uttalanden av denna innebörd ha

gjorts av bl. a. lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Uppsala,

Kalmar och Malmöhus län, Kalmar läns fiskevattensägareförbund, Vätterns

fiskar eförbund, föreningen statens fiskeritjänstemän och Svenska

fiskevårdsförbundet. Sistnämnda förbund har i detta sammanhang anfört

följande.

Många bäckar med ett gott laxöringsfiske måste räknas till de små bäckarna.

Då det med den dominans, kraftintressena numera förstått att skaffa

sig på så gott som alla andra intressens bekostnad, knappast är att förutse

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att ens några större vattendrag skola undgå utbyggnad, är det av så mycket

större vikt att de ej utbyggnadsvärdiga vattendragen förbehållas vandringsfisken.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och förvaltningsutskottet i samma läns

hushållningssällskap ha särskilt framhållit att föreskrifterna om fiskådra

borde gälla även för kanaler.

Kammarkollegiet har erinrat, att stadgandet om fiskådra i sund enligt sin

lydelse bleve tillämpligt bl. a. på Kalmarsund, vilket knappast kunde vara

avsett. Det vore därför önskvärt att en bestämning meddelades som angåve

att det skulle vara fråga om smalare sund till innanför liggande vatten.

Även förvaltningsutskotten i Kopparbergs läns och Hallands läns hushållningssällskap

samt Norra Kalmar läns kustf iskar ef örbund ha anmärkt, att

begreppet sund icke vore tillräckligt bestämt.

Beträffande fiskådrans bredd ha förvaltningsutskotten i Skaraborgs och

Örebro läns hushållningssällskap samt Vänerns fiskareförbund ansett, att

denna borde fördubblas och alltså bestämmas till en tredjedel av vattnets

totala bredd. Värmlands länsförbund av Riksförbundet landsbygdens folk

har hemställt, att en sådan ökning av bredden måtte föreskrivas för de vattendrag

inom länet där sjöfarten vore livligast, nämligen Klarälven, Norsälven,

Byälven och Gullspångsälven. Södra Sveriges fiskeriförening u. p. a.

har sagt sig starkt ifrågasätta, om en så smal fiskådra som en sjättedel av

vattnet verkligen kunde giva fisken tillfredsställande skydd, därest vattendraget

i övrigt stängdes med redskap. Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län

och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap ha likaledes

uttalat, att den föreslagna bredden kunde vara alltför liten, men ha samtidigt

erinrat om att förslaget gåve möjlighet att genom särskilda föreskrifter

undanröja denna olägenhet. Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns

hushållningssällskap har anfört att i vattendrag, där värdefull fisk framginge,

fiskådrans bredd och läge borde fastställas av offentlig myndighet.

Kammarkollegiet har ansett att fiskådrans bredd helst borde bestämmas

efter ett högre vattenstånd än som angivits i förslaget. Härom har kollegiet

anfört följande.

Det hade varit önskvärt att bestämningen »vanligast förekommande^ lågt

vattenstånd» även här utbytts mot ett mer lättbestämt vattenstånd. Kollegiet

skulle icke anse det vara till skada ur allmänna fiskerisynpunkter om

bredden på fiskådran ökades, t. ex. genom dess anknytning till medelvattenståndet

eller genom att dess bredd bestämdes till en tredjedel vid vanligast

förekommande lågt vattenstånd. Någon ersättningsskyldighet för

statsverket synes en sådan ändring ej behöva medföra.

Det är vidare av vikt, att det utsäges att vattenståndet skall hänföras till

oreglerade vattenföringar. Särskilt vid veckoregleringar kan det inträffa, att

ytterst ringa vattenmängder framsläppas, vilket kan göra det skydd, fiskådran

skulle medföra, illusoriskt, då några föreskrifter om ändrad bredd

på fiskådra ej torde kunna förväntas från vattendomstolarna.

Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskottet i Kopparbergs

läns hushållningssällskap, varjämte elt flertal andra remissinstanser för
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

klarat sig dela kommitténs mening, att en förnyad utredning om vilket vattenstånd

som skall vara avgörande snarast borde komma till stånd.

Mot förslaget, att vid flodmynningar m. m. fiskådran skall med oförändrad

bredd fortsätta i djupaste vattnet 300 meter ut, ha förvaltningsutskottet

i Kristianstads läns hushållningssällskap och fiskeriintendenten i södra

distriktet erinrat, att det kunde bli svårt att fixera läget av en sådan fiskådra

samt att den i vissa fall skulle få så ringa bredd att den ej fyllde de

anspråk som borde ställas. Förvaltningsutskottet i Blekinge läns hushållningssällskap

har anmärkt, att bestämmelsen kunde kringgås genom att

ådran instängdes med redskap, som sattes längs dess sidor för att 301 meter

från vattendragets mynning stänga av ådran tvärs över. Förvaltningsutskottet

i Kalmar läns norra hushållningssällskap och Norra Kalmar läns

kustfiskareförbund ha yttrat, att en fortsättning av fiskådran 300 meter ut

från mynningen ofta kunde vara alltför kort, varemot kammarkollegiet ansett,

att detta avstånd ibland kunde vara för långt, samt ifrågasatt, om ej i

insjöar fiskådrans längd borde begränsas till en fjärdedel av sjöns bredd,

dock högst 300 meter. Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svenska fiskevår

dsförbundet, länsstyrelsen i Malmöhus län, Södra Sveriges fiskeriförening,

Malmöhus låns fiskeriförening och Kristianstads läns fiskeriförening

ha förordat, att nu asyftade stadgande skulle ersättas med en föreskrift som

förbjöde utsättande av hinderliga redskap inom en sektor med spetsen i

vattendragets mynning och med en icke alltför obetydlig radie. Angående

radiens längd har föreningen statens fiskeritjänstemän uttalat, att den

lämpligen kunde bestämmas till tjugu gånger vattendragets bredd, dock

minst 50 och högst 500 meter. Svenska fiskevårdsförbundet har ansett, att

längden icke borde få understiga 100 och icke överstiga 1 000 meter.

Med anledning av förslagets föreskrift, att i fiskådra ej skola få utsättas

fiskredskap som kunna hindra fiskens gång eller andra anordningar, avsedda

att hindra eller skrämma fisken, ha fiskeriintendenten i södra distriktet

och Södra Sveriges fiskeriförening hemställt, att det måtte närmare angivas

vilka redskap som åsyftades, så att tvekan ej behövde uppstå, huruvida

t. ex. notdragning vore tillåten eller ej. Uttalanden i samma riktning

ha gjorts av förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap,

som anfört att hinder ej borde föreligga att sätta skötar i mittersta delen av

ett sund, samt av förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap,

som betonat att rörliga redskap, t. ex. laxnotar, ej borde få användas

på sådant sätt att fiskådrans karaktär av uppfartsled för fisken äventyrades.

Göta hovrätt har framhållit, att skrämselanordning kunde anbringas

ej blott i utan också intill fiskådran samt att detta borde beaktas vid utformningen

av lagtexten.

Med avseende å frågan om fortbeståndet av särskilda rättigheter att

stänga fiskådra har Svenska fiskevårdsförbundet anfört att dessa rättigheter

borde upphävas i den mån de ej tillkommit efter prövning av vattendomstol.

De vore nämligen skadliga för fiskevården.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

125

Förvaltningsutskotten i Uppsala, Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Jämtlands och Norrbottens läns hushållningssällskap, fiskeriintendenten i

södra distriktet, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund, Mälarens fiskareförbund,

föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän och föreningen statens

fiskeritjänstemän ha samtliga uttalat önskemål om att särskild utredning

måtte ske rörande möjligheten att inlösa alla eller flertalet dylika rättigheter.

I detta sammanhang må också nämnas att flera remissinstanser ansett bestämmelser

böra meddelas, som begränsade möjligheten att utnyttja kvarnoch

kraftverksdammar m. m. för fiskeriändamål. Yrkande härom har framställts

bl. a. av föreningen statens fiskeritjänstemän, som anfört att det icke

vore ovanligt att man i dylika dammar insatte fiskredskap för fångst av ål,

lax och laxöring. Vid ett av våra större kraftverk hade man för övrigt erhållit

ett givande ålfiske genom att fånga ål på turbingallren. Fiskeriintendenten

i nedre norra distriktet har intagit samma ståndpunkt och anfört

följande.

Fiskådra bör finnas även där vattendraget passerar en dammbyggnad.

Det vore därför önskvärt med en bestämmelse att en fiskebyggnad (ålkista,

tina etc.) uppförd i anslutning till en för annat ändamål byggd damm endast

får användas, när minst en sjättedel av den normala lågvattenmängden

(eller hellre en sjättedel av den vid tillfället framrinnande vattenmängden)

rinner fritt genom ett utskov beläget minst lika lågt som intaget till fiskebyggnaden.

Fångst av uppvandrande fisk bör vara tillåten endast när fisken

obehindrat kan vandra upp även genom nämnda utskov.

Vad slutligen beträffar förslaget om befogenhet för länsstyrelsen att meddela

från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter angående fiskådras

beskaffenhet har i åtskilliga yttranden gjorts gällande att kommittén gått

alltför försiktigt fram.

Fiskeriintendenterna i mellersta och östra distrikten, länsstgrelsen i

Värmlands län, förvaltningsutskotten i Södermanlands, Skaraborgs och

Värmlands läns hushållningssällskap, Södermanlands skärgårdsfiskareförbund,

Malmöhus läns fiskeriförening, Kristianstads läns fiskeriförening,

Vätterns fiskareförbund och fiskerinåmnden för Vänern ha sålunda uttalat

att dylika föreskrifter borde få givas även om samtycke ej erhållits från

alla som kunde komma att lida förfång. Eljest kunde synnerligen välbehövliga

åtgärder förhindras genom motstånd från en enda fiskerättsägare.

Svenska fiskevårds förbundet har ifrågasatt om ej ordet »förfång» borde

utbytas mot uttrycket »avsevärt förfång».

Lantbruksstgrelsen har däremot framhållit, att vidgade befogenheter för

länsstyrelsen syntes kunna medföra rättsförluster för enskilda fiskerättsägare,

och har därför motsatt sig någon uppmjukning av kommittéförslaget.

Kammarkollegiet har ansett att prövningen ej borde ankomma på länsstyrelsen

utan förläggas till vederbörande vattendomstol. Till stöd härför

har kollegiet anfört följande.

Fråga om fiskådras sträckning sammanhänger mycket ofta med uppförande

av fast fiskebyggnad eller annat byggande i vatten, som ändock på
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

kallar vattendomstols prövning. Det kan vidare ej i förväg avgöras att en

flyttning av fiskådra ej är till förfång för någon. Skulle det under målets

handläggning hos länsstyrelsen visa sig att så skulle vara förhållandet,

måste ansökningen avvisas. Om fråga om fiskådras läge och sträckning

samt dess flyttning alltid finge upptagas av vattendomstol, skulle ett onödigt

dubbelarbete eller en resultatlös ansökning undvikas. Härtill kommer

att formerna för vattendomstols handläggning av ett ansökningsmål erbjuda

större garantier för att någons rätt ej trädes för nära samt för att

resultatet blir sakligt riktigt, än länsstyrelses prövning. Länsstyrelsen torde

bliva i hög grad beroende av uppfattningen hos den fiskeritjänsteman, som

yttrat sig över ansökningen, medan en vattendomstol har större möjligheter

att bilda sig en egen åsikt i frågan, framför allt genom att sammanträda på

platsen. Ett av vattendomstol meddelat beslut kan också på ett enkelt sätt

erhålla publicitet genom anteckning i vattenboken.

Departementschefen. Det är ett synnerligen viktigt fiskevårdsintresse att

vandringsfisken ej alltför mycket hämmas i sin rörelsefrihet. De bestämmelser

till förekommande härav som finnas i 1896 års lag äro delvis tämligen

allmänt hållna och erbjuda numera icke ett fullt tillräckligt skydd.

De torde därför, såsom kommittén föreslagit, böra förtydligas och i viss

mån skärpas. Av flera skäl är det emellertid nödvändigt att denna revision

sker med försiktighet. Kommitténs förslag innefattar enligt min mening

i allt väsentligt en lämplig och skälig avvägning mellan de olika

intressen, varom i detta sammanhang är fråga. På några punkter har jag

emellertid funnit mig böra föreslå vissa jämkningar.

Sålunda har jag ansett mig böra beakta de vid remissbehandlingen framförda

önskemålen att bestämmelserna om fiskådra måtte göras tillämpliga

på allt rinnande eller hopträngt vatten där fiskvandring förekommer. I enlighet

härmed har i departementsförslaget angivits att i »vattendrag och

sund» fiskådra skall finnas i varje gren där fisken har sitt drev. Detta

innebär bl. a. att om vattnet i en älv på viss sträcka ledes fram i kanal vid

sidan av den naturliga älvfåran, fiskådra skall finnas i kanalen, såvida

fisken kan sägas ha sitt drev i denna. Huruvida så är fallet eller ej får

bedömas efter förhållandena vid tidpunkten i fråga. Förekommer fiskvandring

såväl i den naturliga fåran som i kanalen, skall fiskådra finnas

i dem båda. I vad mån ett vattendrag eljest skall anses uppdelat i grenar

kan naturligtvis i vissa gränsfall bli föremål för tvekan, men några avgörande

praktiska olägenheter lära ej komma att föranledas härav. I varje

fall torde det vara uppenbart att det nu i vissa norrlandsälvar på sina håll

tillämpade bruket, att fasta laxfisken slås ut över en hel flodarm, framdeles

kommer att bli tillåtet endast såvitt en särskild rättighet därtill kan anses

föreligga, exempelvis på grund av urminnes hävd. Även tolkningen av ordet

»sund» kan måhända någon gång bereda vissa svårigheter. Av sammanhanget

torde emellertid tillräckligt tydligt framgå, att uttrycket ej skall

åsyfta bredare vatten än att det i praktiken är möjligt att anbringa en sammanhängande

avstängning från strand till strand.

Vad angar frågan om fiskådras omfattning och läge vid flodmynningar

och på liknande ställen — ofta mycket goda fiskeplatser — biträder jag lika
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

127

ledes kommitténs förslag. Detta torde tämligen nära överensstämma med

vad som nu tillämpas och synes vara ägnat att, åtminstone i flertalet fall,

bereda ett någorlunda tillfredsställande skydd. I den mån på något håll

större fredningsområde kan vara behövligt torde lokala bestämmelser därom

kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av länsstyrelsen. I likhet

med kommittén har jag också ansett lämpligt att länsstyrelsen jämväl i nu

avsedda fall skall kunna meddela dispens från förbudet att använda sådant

redskap eller eljest anbringa sådan anordning som kan hindra fisken att

komma fram.

Detta förbud har, med anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen,

i departementsiörslaget utvidgats till att avse även anbringande i

omedelbar närhet av fiskådra av anordning med syfte att avhålla fisken i

ådran från att gå fram i denna. Däremot har jag icke ansett erforderligt att

i lagtexten närmare än i gällande lag angiva vilka redskap som skola vara

förbjudna. I sådant avseende föreskrives följaktligen blott, att fiskådra

skall hållas fri från redskap som kan hindra fiskens gång. Härav torde

tillräckligt tydligt framgå, att bl. a. vanlig notdragning är tillåten men att

å andra sidan notar eller liknande rörliga redskap ej få hållas stadigt utsatta

på sådant sätt, att de göra samma tjänst som t. ex. en fiskegård eller

en ryssja.

I anslutning till nämnda förbudsbestämmelser har i departementsförslaget

— liksom i kommitténs förslag — upptagits ett stadgande att om någon

äger särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, han skall njuta den rättigheten

till godo. Jag har nämligen icke arrfeett mig kunna biträda önskemålet

att sådan rättighet ej längre skall äga giltighet. Emellertid vill jag

framhålla att bestämmelsen endast avser rättigheter att uppföra fiskebyggnad

eller vidtaga annan anordning »för fiske». Den äger sålunda icke tilllämpning

i fråga om dammbyggnader för annat ändamål, t. ex. vattenreglering.

Beträffande dylika byggnader bör enligt min mening i princip anses gälla

att fiskådra skall finnas. Det bör följaktligen icke anses tillåtet att placera

en ålkista eller ett liknande redskap i en dammöppning om ej fri passage

för fisken finnes på annat håll. En annan sak är att det i nu åsyftade fall

ej sällan kan möta svårigheter alt tillämpa bestämmelserna om fiskådra

efter deras ordalydelse. Det lär emellertid överhuvud icke vara möjligt att

generellt i lag angiva var fiskådran skall gå i konstbyggnader. Med hänsyn

härtill är det önskvärt att den som vill utsätta fiskeredskap i dylik byggnad

på förhand skyddar sig mot efterräkningar genom att söka länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen torde vara oförhindrad att vid meddelande av dylikt

tillstånd föreskriva de närmare villkor länsstyrelsen finner påkallade.

Vad till sist beträffar frågan om befogenhet för länsstyrelsen att meddela

från lagen avvikande föreskrifter angående fiskådra vill jag framhålla,

att en sådan befogenhet ej sällan torde kunna vara av stort praktiskt värde.

Särskilt i reglerade vattendrag kan det mången gång vara önskvärt att fiskådran

förlägges till annan del av vattnet än den djupaste, där strömmen

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ofta är mycket stark. Likaså kan det t. ex. vid en flodmynning vara förmånligt

att fiskådrans fortsättning i havet kan givas en annan sträckning

än enligt huvudregeln. Det bör icke möta några avgörande betänkligheter

att låta länsstyrelsen besluta om dylik flyttning av fiskådra. — I vissa fall

skulle det säkerligen också vara till fördel för fiskevården, om fiskådrans

bredd kunde lokalt utökas. Ett så betydande ingrepp i enskild rätt synes

mig emellertid ej lämpligen böra ske i annan form än genom lagstiftning.

Ej heller kan jag förorda någon uppmjukning av kravet på samtycke från

alla som kunna lida förfång av den tilltänkta åtgärden. Departementsförslaget

har avfattats i enlighet med vad jag sålunda anfört.

Kommittén har förutsatt att besvär över länsstyrelses beslut i nu avsedd

fråga skulle upptagas och prövas av regeringsrätten. Därest länsstyrelsernas

befogenhet begränsas på sätt jag nu föreslagit lär emellertid prövningen utan

olägenhet kunna förläggas till Kungl. Maj :t i statsrådet.

36—39 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som handla om åtgärder mot vanskötsel av

fiske, torde jag få hänvisa till den tidigare framställningen.

40—42 §§.

Enligt 17 a § 1896 års lag skall den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten

eller sätter ut fast redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje

svensk undersåte, eller genom grävning eller annorledes drager till sig annans

fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans

fiskevatten, dömas för olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt,

till fängelse i högst sex månader. Vidare stadgas, att om delägare missbrukar

sin rätt i samfällt fiske, han skall straffas med dagsböter.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i kommittéförslaget under 54 och

55 §§.

I 54 § föreslås sålunda straff för den som »idkar fiske vartill han ej

äger rätt». Kommittén har i motiven framhållit att under detta uttryck

borde inbegripas dels olovligt fiske å annans enskilda vatten, dels ock obehörigt

utsättande av fast redskap i fritt fiskevatten. Brottet har betecknats

såsom olovligt fiske.

Enligt 55 § skall vidare såsom för olovligt fiske dömas envar, som olovligen

genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske, eller

olovligen genom fiskeredskap, stängsel eller skrämselanordning avhåller fisk

från att gå fram i fiskådra, eller missbrukar sin rätt i samfällt fiske, eller

ock på visst i paragrafen närmare angivet sätt håller notvarp eller redskap

utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska. I

motiven har anförts att bestämmelsen om straff för anbringande av hinder

i fiskadra vore avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet om utestängande

av fisk från annans fiskevatten, vilket stadgande, enligt sina förarbeten,

icke skulle åsyfta annat än olaglig avspärrning av rinnande vatten

Straffet har av kommittén för normalfallen föreslagits till dagsböter, ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

129

under tio. Om brottet är att anse såsom synnerligen ringa, skall dock enligt

förslaget lindrigare straff kunna ådörnas. Å andra sidan skall, om fisket

bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller omständigheterna

eljest äro försvårande, kunna dömas till fängelse i högst sex månader. Till

motivering för dessa stadganden har kommittén anfört, att det funnes behov

av skärpta åtgärder mot tjuvfisket och att normalstraffets minimum därför

ansetts böra höjas. Detta medförde emellertid, att strafflindring borde

kunna inträda vid mera obetydliga förseelser, som medförde ringa skada

och ofta skedde av obetänksamhet. Fängelsestraff borde kunna ådömas,

förutom vid vaneförbrytelser och olovligt fiske i större skala även t. ex.

i sådana fall, då fisken haft ett betydande avelsvärde eller fångstobjektet

eljest varit särskilt värdefullt.

Vid remissbehandlingen har Göta hovrätt uttalat betänkligheter

mot den föreslagna höjningen av normalstraffet samt erinrat att något

särskilt straffminimum ej funnes beträffande olovlig jakt, ehuru detta

brott i allmänhet syntes uppfattas som svårare än olovligt fiske.

Åtskilliga länsstyrelser och andra myndigheter ha däremot ansett, att

straffet för olovligt fiske borde skärpas utöver vad kommittén föreslagit,

t. ex. genom att minimum höjdes från tio till tjugu dagsböter eller genom

att den särskilda lägre skalan för synnerligen ringa brott finge utgå. Som

stöd för dessa yrkanden har anförts, att det tilltagande tjuvfisket på många

håll utgjorde en verklig fara för fiskbeståndet samt att det hos domstolarna

funnes en viss benägenhet att utmäta så lindriga straff att respekten

för lagen minskades.

Svenska fiskevårds förbundet, föreningen statens fiskeritjänstemän samt

förvaltningsutskotten i Västernorrlands och Norrbottens läns hushållningssällskap

ha ifrågasatt, om ej en särskild strängare straffskala borde tilllämpas

vid olovligt fiske efter lax. Till motivering härav har bl. a. anförts,

att om ett fast laxfiske olovligen utbyggdes i fiskådran, kunde detta medföra

att vinsten av fisket ökades med kanske 1 000 kronor om dagen. Tjuvfiske

efter lax borde jämställas med tjuvskytte efter älg.

Hovrätten för övre Norrland har bl. a. erinrat att det förhållandet, att

fängelse skulle kunna ådömas även vid allmänt försvårande omständigheter,

medförde vissa processuella olägenheter. Sålunda uteslötes därigenom möjligheten

att i bagatellfall använda strafföreläggande.

Departementschefen. I departementsförslaget ha straffbestämmelserna

uppdelats på tre paragrafer.

I 40 § behandlas olovligt fiske i egentlig mening, d. v. s. fiske i vatten

där vederbörande icke bar rätt till sådant fiske varom fråga är. Straffet har

för normalfallen satts till detsamma som enligt gällande lag, eller dagsböter

utan särskild begränsning nedåt. Vid sidan därav föreslås en strängare

straff skala med ett minimum av tjugu dagsböter och ett maximum av sex

månaders fängelse för sådana fall då fisket avsett lax eller bedrivits vanemässigt

eller i större omfattning. Något behov av att kunna döma till frihets
9

Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

straff även då omständigheterna eljest äro försvårande torde i praktiken

knappast föreligga.

Samma straff som lör olovligt fiske skall enligt 41 § drabba den, som

olovligen genom grävning eller annorledes drager annans fiske till sig eller

bryter mot bestämmelserna om öppethållande av fiskådra eller mot ordningsföreskrifter

för fritt fiske i enskilt vatten.

Däremot har jag icke ansett lämpligt att missbruk av fiskerätt i samfällt

fiske skall kunna medföra frihetsstraff. Påföljden för sådant missbruk har

följaktligen i 42 § — liksom enligt gällande lag — bestämts till dagsböter.

Obehörigt utmärkande av redskap eller notvarp bör enligt min uppfattning

överhuvud ej kriminaliseras. I stället bör den som lider skada av åtgärden

kunna påkalla handräckning för utmärkningens avlägsnande.

Enligt 17 a § andra stycket i 1896 års lag må brott som avses i lagen icke

utan angivelse åtalas av allmän åklagare, om det endast förnärmar enskilds

rätt. Jag har ansett lämpligast att denna begränsning nu borttages. Kommittén

hade föreslagit att i vissa fall åtalsrätt skulle tillkomma jämväl statens

fiskeritjänsteman samt fisketillsynsman som för ordnats av länsstyrelse

eller fiskeristyrelsen. För min del har jag dock av flera skäl funnit mig icke

böra tillstyrka detta förslag.

43 §.

I 18 § 1896 års lag stadgas, att vid olovligt fiske fångsten eller, om den

ej kan tillrättaskaffas, dess värde skall vara förverkat till fiskevattnets

innehavare eller, då fisket skett på fritt fiskevatten, till kronan.

Kommittén har föreslagit att, förutom fångsten, jämväl vid fisket

begagnade redskap i regel skola dömas förverkade, dock ej om brottet är

att anse som synnerligen ringa eller sådan påföljd eljest befinnes obillig.

I remissyttrandena har detta förslag i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har sålunda

uttalat att den ifrågavarande skärpningen enligt hans uppfattning

vore välbehövlig.

Hovrätten för övre Norrland har däremot anfört, att förverkande även av

redskapen syntes vara en alltför allvarlig påföljd i normalfallen. Den borde

anknytas endast till ett mera kvalificerat brottsligt förfarande.

Departementschefen. Enligt min uppfattning tala goda skäl för att även

redskap som använts vid olovligt fiske skola kunna förklaras förverkade.

Förutsättningarna därför synas lämpligen böra vara i stort sett desamma

som i 2 kap. 17 § strafflagen uppställts för förverkandeförklaring enligt den

lagen. Bestämmelser i enlighet härmed ha upptagits i 43 § i departementsförslaget.

Frågan vem förverkad egendom skall tillfalla behandlas i 45 §. I detta

avseende intager tydligen fångsten en särställning. Den bör liksom för närvarande

tillkomma fiskerättsägaren. Vad redskap beträffar kan däremot

fiskerättsägaren knappast anses ha några berättigade anspråk, övervägande

skäl ha därför synts mig tala för att värdet av förverkat redskap skall till
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

falla kronan. Jag erinrar att denna ordning tillämpas i fråga om jaktredskap

som dömts förbrutna på grund av olovlig jakt (36 § lagen om rätt

till jakt).

44 §.

Denna paragraf är avsedd att ersätta 19 § 1896 års lag. Där stadgas bl. a.

att om någon, som olovligen fiskar i annans fiskevatten, anträffas på bar

gärning, må den som fiskevattnet äger eller innehaver eller hans folk från

den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och behålla

det till dess han bjuder rätt för sig. I fritt vatten tillkommer enahanda

befogenhet åklagaren.

Kommittéförslaget upptager i 57 § första stycket ett motsvarande

stadgande, dock med tillägg att i fritt fiskevatten sådant beslag må verkställas

även av fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller fiskerimyndighet.

I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att rätten att

kvarhålla gods som bevis skall upphöra, om ej åtal eller angivelse till åtal

skett inom en månad från det den fiskande blivit känd. Vidare stadgas i

tredje stycket, att med beslagtaget gods som ej utgöres av fångst skall förfaras

på samma sätt som med hittegods.

I motiven har kommittén framhållit att reglerna om beslag vid olovligt

fiske ägde stor praktisk betydelse. De fyllde dubbla syften: ett civilrättsligt,

nämligen att trygga fiskerättshavarens rätt till skadestånd, och ett

straffprocessuellt, nämligen att säkra möjligheterna att inför eller utom

rätta överbevisa den brottslige om hans gärning. Beträffande innebörden

av förslaget har kommittén bl. a. anfört att av hänvisningen till hittegodslagstiftningen

följde, att godset komme att tillfalla beslagtagaren om ägaren

ej bleve känd inom ett år från det beslaget anmäldes hos polismyndighet

eller ägaren ej komme inom tre månader från det han av polismyndighet

underrättats om beslaget eller ägaren eljest kunde anses ha uppgivit sin

rätt.

I remissyttrandena ha endast vissa detalj erinringar framställts.

Fiskeriintendenten i södra distriktet, förvaltningsutskottet i Blekinge

läns hushållningssällskap och Södra Sveriges fiskeriförening ha hemställt

att beslagsrätt uttryckligen måtte tillerkännas även sådan tillsyningsman

vilken av fislcerättsägarna satts att bevaka deras fiskevatten. Samma fråga

har berörts av lantbruksstgrelsen, som likaledes ansett, att en dylik av

fiskerättsägarna anställd tillsyningsman borde ha beslagsrätt, men samtidigt

framhållit, att det icke syntes påkallat att för detta syfte göra någon ändring

i förslaget, enär han syntes kunna betraktas såsom tillhörande eller

likställd med fiskerättsägares folk.

Göta hovrätt har bl. a. erinrat att åklagare och fisketillsynsman borde

få rätt att ingripa även på enskilt vatten, t. ex. mot en utlänning som fiskade

vid Skånes kust. Vidare har hovrätten ansett det böra klart angivas

vilka av hittegodslagens bestämmelser som skulle vara tillämpliga i fråga

om förfarandet med beslagtaget gods. Bestämmelsen i 5 § hittegodslagen,

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att upphittare som ej fullgör vad i 1 § av lagen är stadgat skall straffas efter

allmän lag och hava förverkat all rätt på grund av fyndet, borde skäligen

ej tillämpas mot en fiskerättsägare som använt sig av sin rätt enligt fiskelagen

att taga i beslag och kvarhålla gods. Slutligen har hovrätten anmärkt

att det i lagtexten borde uttryckligen utsägas att beslagsrätten omfattade

också förverkad fångst.

Ett uttalande av sistnämnda innebörd har gjorts även av Svea hovrätt.

Departementschefen. Numera finnas allmänna bestämmelser om beslag i

27 kap. rättegångsbalken. Enligt detta kapitel må beslag läggas å varje föremål

som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller

vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. I allmänhet

får beslag äga rum allenast efter beslut av åklagaren eller, i stad, den

polistjänstemän som leder förundersökningen angående brottet. Om fara

är i dröjsmål, må dock, även utan sådant beslut, åtgärden verkställas av

underordnad polisman. I dylikt fall skall emellertid anmälan om beslaget

skyndsamt göras hos åklagaren eller undersökningsledaren, som har att

omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. Den som drabbats av beslag äger

hos rätten påkalla prövning av beslaget. Om detta därvid fastställes, skall

rätten tillika utsätta viss tid, inom vilken åtal skall väckas. I annat fall än

nu sagts skall åtal väckas inom en månad från det beslaget verkställdes.

Väckes ej åtal i rätt tid, skall beslaget hävas.

Dessa bestämmelser äro, i den mån ej annat föreskrives, tillämpliga även

på specialstraffrättens område. Några särskilda stadganden om rätt för

åklagar- och polismyndigheterna att verkställa beslag på grund av olovligt

fiske behövas följaktligen icke längre. Däremot torde föreskrifter om beslagsrätt

för fiskerättshavare icke kunna undvaras. Fiskerättsägarna lära

nämligen även i fortsättningen i stor utsträckning bli hänvisade till att

själva bevaka sina vatten. Jag förordar också, i anslutning till kommittéförslaget,

att rätt till beslag tillerkännes fisketillsynsman som förordnats

av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen. Tillräcklig anledning att begränsa denna

befogenhet till fritt fiskevatten synes mig icke föreligga.

Det bör emellertid enligt min mening ej lämpligen ifrågakomma att bibehålla

den nuvarande regeln, att egendom som tagits till vedermäle och pant

må behållas tills den fiskande »rätt för sig bjuder». Att en sådan regel upptagits

i 1896 års lag torde väsentligen bero på att enligt lagens ursprungliga

lydelse åtalsrätten i princip var förbehållen målsäganden. Det tedde sig då

naturligt, att det fick ankomma på honom att omhändertaga bevismaterialet,

men att å andra sidan sådant kvarhållande icke borde få bestå längre än

till dess ägaren givit sig tillkänna och erkänt förseelsen. Numera har emellertid

saken kommit i ett annat läge. Alltsedan 1942 har nämligen olovligt

fiske kunnat åtalas även av allmän åklagare, om det av målsäganden angivits

till sådant åtal, och genom den nyligen genomförda rättegångsreformen

har målsägandens åtalsrätt än mer förlorat sin betydelse. Enligt 20 kap.

8 § rättegångsbalken i dess nya lydelse må nämligen målsägande ej väcka

åtal för annat än rena målsägandebrott, såvida han ej först angivit brottet

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

133

och åklagaren beslutat att åtal ej skall äga rum. Detta medför att utredningen

i mål om olovligt fiske så gott som undantagslöst kommer att handhavas

av vederbörande åklagare. Det bör då också ankomma på honom att omhändertaga

beslagtagen egendom samt att avgöra, om och när sådan egendom

utan våda kan återställas till ägaren. Verkställes beslag av annan än åklagaren

eller befattningshavare vid polisväsendet, synes därför det beslagtagna

böra skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Häremot kan måhända invändas, att fiskerättshavaren i så fall ej längre

skulle få möjlighet att utnyttja egendomen som pant för sitt anspråk på

skadestånd. Om, på sätt jag förut förordat, som huvudregel föreskrives att

redskap skola vara förverkade, kan nämnda synpunkt få betydelse allenast

i fråga om annan egendom. A denna kan fiskerättshavaren enligt 26 kap.

rättegångsbalken erhålla kvarstad, därest han själv eller genom åklagaren

framställer yrkande därom hos domstolen.

De nuvarande beslagsreglerna torde, åtminstone såvitt angår fiskerättshavares

befogenhet att taga vedermäle och pant, icke äga tillämpning å

fångsten. Eftersom denna skall vara förverkad till fiskerättshavaren lär det

icke kunna förutsättas att tjuvfiskaren äger någon lösningsrätt, utan fiskerättshavaren

torde vara befogad att genast tillgodogöra sig det fångade. Det

synes lämpligt att i den nya lagen upptages ett uttryckligt stadgande av denna

innebörd.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med vad jag sålunda

anfört.

Jag vill i detta sammanhang nämna att kommittén i 58 § av sitt förslag

upptagit ett stadgande av innehåll att om den, som dreve olovligt fiske, satte

sig till motvärn mot någon som hade beslagsrätt, detta skulle straffas såsom

egenmäktigt förfarande. En sådan hänvisning måste numera anses överflödig,

och stadgandet har därför ej medtagits i departementsförslaget.

45 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid behandlingen

av 43 §.

46 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handräckning mot olovligt stängande

av fiskådra eller obehörig utmärkning av notvarp. Den motsvarar 17 §

1896 års lag och 53 § i kommittéförslaget.

Den nu gällande lagen innebär i huvudsak, att om fiskådra blivit olagligen

stängd med fiskeredskap eller notvarp hålles utmärkt i oriktigt läge

eller under tid av året då det ej nyttjas, utmätningsmannen i orten må, på

ansökan av den som därav lider men, meddela nödig handräckning.

Enligt kommitténs förslag skall, därest allmänna intressen äro i fråga,

ansökan om handräckning kunna göras även av allmän åklagare, statens

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fiskeritjänsteman och fisketillsynsman som förordnats av länsstyrelse eller

fiskerimyndighet.

Ett par remissinstanser ha ansett, att befogenhet att söka handräckning

borde tillkomma jämväl länsfiskeritjänstemännen. Dessutom har i några

yttranden gjorts gällande, att handräckning genom utmätningsman vore en

alltför tidsödande åtgärd. Det vore lämpligare att polismyndighet och fisketillsynsman

finge rätt att utan omgång ingripa, så snart olaglig stängning av

fiskådra ägt rum.

Departementsförslaget ansluter till kommitténs förslag. Länsfiskeritjänstemännen

torde, i den mån de anses böra fullgöra övervakningsuppgifter,

lämpligen kunna förordnas till fisketillsynsmän. Det lär därför icke vara

behövligt att särskilt omnämna dem i detta sammanhang. Ej heller synes det

lämpligt att åt polismän och fisketillsynsmän gives en vidsträcktare befogenhet

i förevarande avseende än som följer av de allmänna reglerna om

beslag.

47 §.

Denna paragraf överensstämmer nära med 60 § i kommittéförslaget.

I första stycket stadgas att beslut som länsstyrelse meddelar med stöd

av bestämmelse i förslaget skall anslås i länsstyrelsens lokal samt tillkännagivas

i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten. Andra

stycket innehåller föreskrifter att tiden för besvär mot länsstyrelses beslut

skall vara två månader, räknat från anslagsdagen, och tredje stycket upptager

en bestämmelse av innebörd att sådant beslut av länsstyrelse, som

avser ordningsföreskrifter för fritt fiske i enskilt fiskevatten, läget av fiskådra,

tillstånd att i fiskådra utsätta redskap m. m. eller åtgärder mot vanskötsel

av fiske, skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär,

om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Vid remissbehandlingen av kommittéfcrslaget har kammarkollegiet erinrat

att anslag i länsstyrelsens lokaler samt tillkännagivande i länskungörelserna

syntes vara en tämligen värdelös form för delgivning. Det vore

lämpligare att beslutet, förutom att det intoges i ortstidningar, ansloges i

kommunerna samt att skriftlig underrättelse sändes till sökande och förklarande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har hemställt om uttryckliga föreskrifter hur

kostnaderna för kungörandet i länstrycket och i tidningarna skulle bestridas.

Dessa föreskrifter kunde förslagsvis utformas antingen så att kostnaderna

skulle betalas av allmänna medel, där ej beslutet meddelats uteslutande i

enskilt intresse, eller också så att allt kungörande skulle bekostas av statsverket.

Till förmån för sistnämnda lösning kunde åberopas, att hela fiskeregleringen

ytterst bottnade i det allmännas intresse.

Vad kammarkollegiet anfört har icke synts mig innefatta tillräckliga

skäl att frångå kommittéförslaget. Däremot har jag ansett lämpligt att en

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Knnffl. Maj:ts proposition nr 60.

bestämmelse meddelas om hur kungörelsekostnaderna skola bestridas, övervägande

skäl ha synts mig tala för att dessa kostnader alltid få stanna på

statsverket.

Övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1950, varvid

1896 års lag bör upphöra att gälla. 1 förslaget har, i enlighet med vad som

brukar tillämpas, upptagits en erinran, att om i lag eller författning förekommer

hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen,

skall den bestämmelsen i stället tillämpas. I övrigt ha några särskilda

övergångsstadganden icke ansetts erforderliga.

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt.

Kommittén.

Som framgått av det förut anförda har kommittén förutsatt, att i den mån

den nya lagstiftningen om fiskerätt eller om ägogräns mot allmänt vattenområde

medförde intrång i enskild rätt, ersättning härför skulle utgå av

statsmedel. Kommittén har också utarbetat ett särskilt lagförslag i detta

ämne.

Enligt 1 § i detta förslag skall ersättning i anledning av intrång i fiskerätt

utgå i följande tre fall, nämligen dels då visst vattenområde, där enligt

äldre lag fisket tillhörde strandägaren, enligt nya lagen blir att hänföra till

fritt fiskevatten, dels då enligt bestämmelse i nya lagen varje svensk medborgare

erhåller rätt att, annorledes än med torsksnöre eller långrev, i enskilt

fiskevatten i saltsjön bedriva fiske, som tidigare var förbehållet strandägaren,

och dels då särskild rättighet till fiske genom nya lagen blir helt

eller delvis utan verkan. Ersättningen skall omfatta gottgörelse för värdet

av den förmån som för fiskevattnets eller rättighetens ägare gått förlorad

genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av denna anledning

eljest må hava tillskyndats honom. Om fisket vid nya lagens ikraftträdande

var upplåtet till annan, skall jämväl denne njuta ersättning för honom tillskyndad

skada.

I motiven till dessa stadganden har kommittén bl. a. anfört, att de regler

om rätt till fritt fiske å enskilt fiskevatten i de stora insjöarna, vilka upptagits

i förslaget till fiskelag, väsentligen endast innebure ett lagfästande av

hittillsvarande fiskepraxis. Något berättigat anspråk på ersättning med anledning

av dessa regler kunde därför enligt kommitténs mening icke anses

föreligga. Detsamma gällde beträffande det föreslagna stadgandet om fritt

fiske med torsksnöre och långrev i saltsjön. I fråga om de fall, då ersättningsrätt

ansetts böra medgivas, har kommittén uttalat att frågan, huruvida

och i vad mån ersättning borde utgå i det enskilda fallet, finge bedömas

med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas att

den inträdda förändringen verkligen kunde anses medföra en märkbar

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Iiungl. Maj:ts proposition nr 60.

minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Å andra sidan borde

man ej rimligen ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga

att på ett bindande sätt styrka sina anspråk, överhuvud vore det enligt

kommitténs mening önskvärt att skälighetshänsyn i största möjliga mån

anlades vid ersättningsfrågornas prövning. Bland annat borde beaktas att

de nya reglerna stundom kunde få både gynnsamma och ogynnsamma verkningar.

I sådant fall borde enligt kommitténs uppfattning ersättning utgå

endast i den mån skadan eller intrånget övervägde nyttan. Medförde förlusten

av fiskerätt indirekt skada, t. ex. genom att fastigheten ej längre

lämpligen kunde bestå som en självständig brukningsdel, borde jämväl det ia

allmänna intrång ersättas.

I 2 § av kommitténs förslag stadgas, att ersättningsfrågorna skola prövas

av särskilda nämnder (fiskevärderingsnämnder). Sådana skola finnas till

det antal och med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och skola

enligt 3 § bestå av ordförande och två ledamöter. Till ordförande skall

Konungen utse en lagkunnig och i domarvärv erfaren person. Ledamöter

skola utses i den ordning Konungen bestämmer. De skola väljas bland

personer som inom nämndens verksamhetsområde äro eller varit ägodelnings-

eller vattenrättsnämndemän eller eljest äga förtrogenhet med förhållandena

där samt erfarenhet i värdering av fast egendom.

Ansökan om ersättning skall enligt 4 § göras skriftligen, och det förutsättes

att detta skall ske inom ett visst antal år från lagens ikraftträdande,

vid påföljd att talerätten eljest går förlorad.

I 5 § givas föreskrifter om förfarandet vid fiskevärderingsnämnd. Som

huvudregel skall enligt förslaget gälla att sökanden och kronan skola erhålla

tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde inför nämnden.

Om en ersättningsbegäran uppenbarligen icke förtjänar avseende,

skall den dock kunna avslås utan sådant sammanträde. I övrigt föreskrives,

att nämnden må tillerkänna sökande skälig gottgörelse för utgifterna å ärendet

samt att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas

verksamhet.

Under 6 § stadgas bl. a., att den som är missnöjd med beslut av fiskevärrteringsnämnd

äger draga ersättningsfrågan inför domstol genom att instämma

talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes honom.

I 7 § har upptagits ett stadgande om återförvisning från domstol, och i

8 § stadgas slutligen att kronans talan inför fiskevärderingsnämnd och domstol

skall bevakas av kammarkollegiet.

Yttrandena.

Vid remissbehandlingen har från enstaka håll gjorts gällande,

att ersättningsrätt borde medgivas även i vissa andra fall än dem som upptagits

i kommittéförslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda anfört,

att i de stora insjöarna gottgörelse borde utgå jämväl därest avsevärt

intrång i befintliga rättigheter uppkomme till följd av stadgandena om fritt

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 60-

fiske i enskilt vatten där, och kammarkollegiet har yttrat att bestämmelsen

om viss rätt för envar att i saltsjön fiska med torsksnöre och långrev syntes

kunna föranleda ersät! ningsanspråk som icke borde avvisas.

Vissa erinringar ha vidare gjorts med anledning av kommitténs uttalanden

angående grunderna för beräknandet av ersättning. Sveriges lantbruksförbund

har framhållit att det vore av stor vikt att förlusten av fiskerätt

ej skattades för lågt. Även om fiskerätten icke utnyttjades, innebure

innehavet av densamma en ökad trygghet i försörjningen. Den utgjorde då

på sätt och vis en försäkring, som enligt förbundets mening borde värderas

och ersättas. Fastighetsbildningssakkunniga ha med instämmande av lantmäteristyrelsen

ifrågasatt, om ej efter mönster av 9 § expropriationslagen

en uttrycklig föreskrift borde meddelas om att ersättning skulle utgå allenast

såvitt skadan eller intrånget övervägde nyttan. Samma ståndpunkt har

intagits av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som dessutom förklarat sig anse

att ersättning aldrig boide lämnas i annat fall än då den lidna förlusten vore

mera betydande. Kammarkollegiet har däremot ansett det vara en fördel att

något stadgande om kvittning av skada mot nytta ej upptagits i förslaget.

Härom har kollegiet anfört följande:

Kommittén har ansett i princip riktigt, att vinst genom de nya rättsreglerna

bör få kompensera uppkommande förlust, men har ej uppställt någon

lagregel härom. Kollegiet är likaledes av den uppfattningen, att en sådan

regel ej bör inflyta i lagtexten, då vinsten och förlusten kunna vara

svåra att jämföra. Förlusten kan bestå i en minskning i fastighetens årliga

avkastning, som omedelbart inträder, medan vinsten ej kan utnyttjas utan

en viss kapitalinsats, vilken ej är ekonomiskt försvarlig under överskådlig

tid. Det skulle vara obilligt att i ett sådant fall kvitta den årliga förlusten

mot det ökade kapitalvärdet.

Beträffande fiskevärderingsnämndernas antal och sammansättning har

statskontoret framhållit såsom angeläget att icke flera sådana nämnder inrättades

än som vore oundgängligen erforderligt. Fastighetsbildningssakkunniga

ha anfört, att det icke syntes finnas skäl att vid angivande av behörighetsvillkoren

för ledamotskap särskilt omnämna ägodelningsnämndemän och

vattenrättsnämndemän, och kammarkollegiet har uttalat att i fiskevärderingsnämnd

alltid borde ingå vederbörande fiskeriintendent eller annan statens

fiskeritjänsteman.

I fråga om förfarandet i ersättningsärenden har kammarkollegiet anfört,

att preklusionsfristen för framställande av anspråk ej borde tilltagas alltför

snävt. Dess längd borde tillkännagivas genom anslag i kommunerna och

annonsering i ortspressen. Vidare har kollegiet uttalat betänkligheter mot

förslaget att ersättningsanspråk skulle kunna avslås utan att sammanträde

hållits. Även om ett anspråk vore uppenbart ogrundat kunde det för tilltron

till rättsskipningen vara av ej ringa betydelse att sökanden finge tillfälle

att framläggå sin sak vid ett sammanträde och att därvid erhålla upplysning

om grunden till att hans talan icke förtjänade avseende, överhuvud

borde enligt kollegiets mening fiskevärderingsnämndernas verksamhet regleras

i nära anslutning till vad som gällde för allmän domstol. Därest så

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skedde, syntes det böra övervägas, om ej talan mot sådan nämnds beslut

kunde få fullföljas till hovrätt i stället för till underrätt.

I övrigt må nämnas att lantmåteristyrelsen erinrat att det i mera invecklade

fall kunde erfordras särskilda utredningar för att fastställa vilken

fastighet inom ett skifteslag som kunde vara berättigad till ersättning. Sveriges

lantbruks förbund har ansett det böra övervägas om ej ersättningsfrågan

borde ex officio upptagas beträffande varje fastighet till vilken hörde

fiskerätt. I varje fall borde underrättelse om ersättningsbestämmelserna

tillställas alla ägare av sådan fastighet. Länsstyrelsen i Västmanlands län

har ifrågasatt, om ej bestämmelserna angående fiskevärderingnämnder borde

kompletteras med regler om ett skiljedomsförfarande. Härom har länsstyrelsen

anfört i huvudsak följande.

Nämnden torde i händelse så sker böra tilläggas befogenhet att — utan

handläggning å sådant sammanträde som avses i 5 § i den föreslagna lagen

om ersättning för mistad fiskerätt — icke blott avslå en ansökan om ersättning

utan även i förekommande fall hänskjuta en sådan framställning till

skiljemän för bedömande av ersättningsbeloppet. Denna utväg synes kunna

anlitas särskilt i sadana fall, då varken innehållet eller omfattningen av

den rättighet, varå ersättningsanspråket grundar sig, är föremål för tvekan.

För den händelse exempelvis själva rätten till ersättning i analogt fall redan

erkänts, men ersättningsbeloppets bestämmande tarvar hörande av sakkunniga

eller vittnen inför domstol eller eljest påfordrar en mera omständlig

utredning, synes den nu föreslagna anordningen möjliggöra ett enklare och

snabbare förfarande och verka till en minskning av värderingsnämndernas

arbetsbörda.

Departementschefen.

Jag har redan i början av mitt anförande framhållit, att ersättning av statsmedel

enligt min uppfattning bör utgå, då den nya fislcerättslagstiftningen

föranleder intrång i bestående enskild rätt. Det är uppenbarligen önskvärt

att dylika ersättningsfrågor kunna avgöras i enkla former, men samtidigt

måste tillses att rättssäkerheten icke äventyras. Den av kommittén föreslagna

anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose

båda dessa önskemål. Jag biträder därför även förslaget om sådana

nämnder.

Med kommitténs nu förevarande lagförslag har avsetts att reglera, förutom

frågan om gottgörelse i anledning av intrång i fiskerätt, jämväl spörsmålet

om skadestånd för förluster i samband med den ifrågasatta nya lagstiftningen

om ägogräns mot allmänt vattenområde. Eftersom det visat sig

ogörligt att redan nu genomföra en sådan lagstiftning, har departementsförslaget

begränsats till de fiskerättsliga ersättningsspörsmålen. På grund

därav har en mindre jämkning vidtagits i rubriken. Också i övrigt har viss

överarbetning ägt rum.

Bestämmelserna i 1 § i departementsförslaget överensstämma i sak med

motsvarande stadganden i kommitténs förslag. Jag har sålunda icke ansett

mig böra föreslå, att ersättningsrätt skall medgivas i flera fall än de i kom
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

139

mittéförslaget angivna. De i förslaget till lag om fiskerätt upptagna bestämmelserna

om fritt fiske på enskilt vatten i de stora insjöarna samt om viss

rätt för envar till långrevsfiske på enskilt vatten i saltsjön torde i själva

verket icke innebära någon inskränkning av den enskilda fiskerätten utöver

vad som redan förut ansetts gälla. Ej heller lär, på sätt jag förut framhållit,

den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att lämna andra än svenska

medborgare tillstånd till visst fiske jämväl på enskilt fiskevatten kunna

anses ge upphov till några berättigade ersättningsanspråk.

Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt

i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i kommitténs

nyss återgivna uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening

i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadan

eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava

medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock

någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upptagas i förslaget.

I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att det i sådana fall, då

tidsödande utredning måste företagas, torde böra stå nämnden fritt att utdöma

ränta samt att, om ömmande omständigheter föreligga, omedelbart

tillerkänna sökanden viss gottgörelse i avräkning på det slutliga beloppet.

Ej heller härom lär emellertid särskilt stadgande erfordras.

Stadgandena i 2 och 3 §§, om fiskevärderingsnämnderna och deras sammansättning

samt om tiden för framställande av ersättningsanspråk, motsvara

med vissa jämkningar 2—4 §§ i kommittéförslaget. Jag har icke ansett

behövligt att några särskilda kvalifikationsvillkor för ledamotskap angivas

i lagtexten. Jag utgår från att Kungl. Maj :t ändock kommer att tillse

att önskemålet om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktas.

Med anledning av vad kammarkollegiet anfört i denna fråga vill jag emellertid

framhålla, att det icke synes mig lämpligt att statens fiskeritjänstemän

anlitas som ledamöter. I den mån deras erfarenhet i fiskefrågor behöver

tagas i anspråk bör det ske genom att de höras såsom sakkunniga.

Fristen för framställande av ersättningsanspråk har, i överensstämmelse

med vad som skett vid tidigare ändringar i fiskerättslagstiftningen, satts

till fem år. I samband med utfärdandet av närmare föreskrifter för fiskevärderingsnämndernas

verksamhet torde få övervägas vilka åtgärder som

lämpligen kunna vidtagas för att hland allmänheten sprida kännedom om

preklusionstidens längd. Att, på sätt i ett yttrande ifrågasatts, sända personlig

underrättelse till alla fiskerättsägare i landet eller stadga skyldighet

för nämnderna att ex olficio upptaga alla tänkbara ersättningsfall kan av

praktiska skäl uppenbarligen icke ifrågakomma.

Innehållet i 4 och 5 §§ motsvarar 5 § i kommittéförslaget. För att nämnderna

ej skola onödigt betungas har jag ansett mig höra bibehålla regeln att

sammanträde ej behöver hållas, om ansökningen är uppenbart ogrundad.

De erinringar mot denna regel som framställts av kammarkollegiet ha icke

synts mig vara av avgörande vikt. Ej heller har jag ansett lämpligt att öppna

möjlighet för nämnderna atl hänvisa vissa ärenden till skiljemannaförfa
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Moj:ts proposition nr 60.

rande. En sådan anordning skulle i allmänhet knappast medföra någon förenkling

eller kostnadsminskning men kunde äventyra den enhetlighet i skadebedömningen

som bör eftersträvas.

Såsom 6 § har meddelats en föreskrift att ersättning till ledamot av

fiskevärderingsnämnd skall utgå av statsmedel efter grunder som fastställas

av Kungl. Maj :t.

I 7 § ha med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i

6 § i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd

väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att

det i dylika fall ej sällan lär bli fråga om att åberopa ny utredning synes

denna utväg vara att föredraga framför att i enlighet med vad kammarkollegiet

ifrågasatt låta talan fullföljas till hovrätt. Stadgandet i 7 § i kommittéförslaget

om återförvisning från domstol har ansetts kunna utgå.

Föreskrifterna i 8 § om bevakande av kronans talan överensstämma med

samma paragraf i kommitténs förslag.

Slutligen ha i 9—12 §§, vilka sakna motsvarighet i kommittéförslaget,

upptagits vissa stadganden till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestämmelserna

ha avfattats i viss anslutning till 57 och 58 §§ expropriationslagen

och 9 kap. 54 § vattenlagen.

Någon särskild medelsanvisning med anledning av de föreslagna bestämmelserna

synes ej vara erforderlig förrän för budgetåret 1950/51. Skulle

fråga om utbetalning uppkomma redan dessförinnan, torde för ändamålet

få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget

till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den

20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.

I 29 § förslaget till lag om rätt till fiske förutsättes att föreskrifter av

domstol rörande utnyttjande av samfällt vatten skola kunna påkallas genom

ansökan. Dylika ärenden lära med hänsyn till sin betydelse böra prövas

av fulisutten rätt. Ett stadgande därom bör följaktligen intagas i G §

andra stycket förevarande lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 12 §

jorddelningslagen.

K o m in i 11 é n bär i sitt betänkande anfört, att rätten till fiske i ett visst

vattenområde ofta kommit att genom avstyckning uppdelas på ett stort antal

fastigheter. Genom att fiskerätten sålunda splittras på många händer

hade missförhållanden uppkommit med avseende både å fiskevården och å

den rättvisa fördelningen av fisket. Enligt kommitténs mening förelåge därför

ett starkt behov av att fiskerinäringens intressen bleve bättre tillgodosedda

vid avstyckningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

För vinnande av detta syfte har kommittén till en början föreslagit, att

till 19 kap. 3 § jorddelningslagen skall fogas ett nytt, femte moment av innehåll

att fiske ej må genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter

på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskenäringen

i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför

fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägenheterna.

Dessutom bär kommittén förordat, att i anslutning till de i 12 § samma kapitel

upptagna bestämmelserna om avstyckad ägovidds rätt till delaktighet

i samfälligheter eller i särskilda rättigheter, som tillkomma stamfastigheten,

skall meddelas en föreskrift, att om fastigheten har andel i samfällt

fiske, avstyckning ej må så verkställas, att andelen därigenom delas, med

mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som

hava andel i fisket, eller ock samtycke av dessas ägare erhålles i den omfattning,

som enligt fiskelagen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfälligheten

till någon, som ej är delägare.

I samtliga de remissyttranden, där dessa förslag berörts, har

vitsordats att bestämmelser i syfte att förhindra en alltför långtgående uppdelning

av den med fastigheterna förenade fiskerätten vore starkt påkallade.

Uttalanden av denna innebörd ha sålunda gjorts av bl. a. fastighet sbildningssakkunniga.

Emellertid ha dessa sakkunniga — med vilka lantmåteris

tyr elsen instämt — likväl icke ansett sig kunna tillstyrka, att kommittéförslaget

genomfördes i hela sin utsträckning. De ha till en början framhållit

att skillnad borde göras mellan å ena sidan sådana fall, då styckningslott

tilldelades ett till gränserna bestämt vattenområde med åtföljande fiskerätt

i detta område, och å andra sidan de fall, då den erhölle en ideell

andel antingen i ett vattenområde med därtill hörande fiske eller enbart i

fiske. Med hänsyn till systematiken i 19 kap. jorddelningslagen borde det

icke ifrågakomma att i 3 § behandla andra fall än de förstnämnda; de senare

hörde hemma under 12 §. Till utveckling härav ha de sakkunniga anfört

följande.

De sakkunniga vilja till en början erinra om att fastighet tillkommande

rätt till fiske enligt gällande rätt ej må självständigt göras till föremål för

avstyckning. Sådan rättighet kan alltså icke för sig genom avstyckning

frånskiljas fastigheten eller delas. Delning av rätt till fiske kan blott följa

som ett slags korrelat till avstyckning av mark, därvid i enlighet med jorddelningslagens

terminologi med mark även avses vattentäckt område. Härvidlag

niåste man göra skillnad på de fall, då fisket är samfällt och då det

har uppdelats mellan delägarna i skifteslaget. Förstnämnda fall bör med

hänsyn till jorddelningslagens systematik regleras i 12 §, som anger i vad

mån med avstyckad ägovidd må följa rätt till delaktighet i särskilda rättigheter

som tillkomma stamfastigheten. Har fisket blivit delat genom skifte å

vattenområdet, i vilket fall alltså fastighet, för vilken utlagts lott i vattenområdet,

ensam har rätt till fiske i det till fastigheten hörande vattenområdet,

äger man vid avstyckning från fastigheten icke särskilt disponera över

fisket. Detta kan endast bli uppdelat som följd av att vattenområdet intages

i avstyckningen. Härvid kan antingen förfaras så, att vattenområdet delas

mellan styckningsdelarna, varvid även fisket delas med vattnet, eller så, att

vattenområdet jämte fisket undantages såsom för sakägarna gemensamt och

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

andel däri tillägges styckningslotten. Ha emellertid vattenområdet och fisket

skiftats vart för sig, må andel i fisket tilläggas styckningslott utan sammanhang

med rätten till vattenområdet. Även då i de nu nämnda fallen det

är avsett att tillägga styckningslott andel i fisket, bör fråga om tillåtligheten

harav vara att bedöma enligt reglerna i 12 §. Under denna paragraf synas

alltså böra behandlas alla de fall, då det är fråga om att tillägga styckningslott

andel i fiske, vare sig detta tillkommer styckningsfastigheten ensam

eller utgör en samfällighet för denna och andra fastigheter.

I fortsättningen ha de sakkunniga anfört, att de funnit övervägande skäl

tala mot att några begränsningar överhuvud föreskreves i fråga om avstyckning

i den formen, att det avstyckade området erhölle en till gränserna

bestämd fiskelott. Från de sakkunnigas yttrande i denna del torde jag få

återgiva följande.

Givet är att en på sådant sätt åstadkommen uppdelning av fisket på flera

händer kan vara till skada. Att märka är emellertid att delning av fisket i

detta fall icke kan förhindras utan att man stadgar förbud mot att avstycka

vattenområde. Enligt de sakkunnigas mening måste det dock anses mindre

tillfredsställande att sålunda av hänsyn till fisket införa restriktioner med

avseende å rätten att göra vattenområde till föremål för avstyckning. Även

om man med tanke på de avstyckningar av vattenområde, som ske för tillgodogörande

av vattenkraft eller eljest för industriella eller därmed jämför].

!§a ändamål, skulle göra förbehåll för de fall, då avstyckningen skulle medföra

fördelar som överväga de skadliga verkningarna för fisket, kan det likväl

befaras att ett förbud mot avstyckning av vattenområde, som skulle vara

till men för fisket, i många fall skulle visa sig hinderligt för ur andra synpunkter

fullt legitima och önskvärda avstyckningar. Det kan med andra

ord befaras, att ett dylikt förbud skulle leda längre än som påkallas av syftet

med lagstiftningen. Det förhåller sig nämligen så, att viss lott i vattenomrade

mindre ofta avstyckas endast för att styckningslotten skall få fiskerätt;

avstyckningen avser i allmänhet även att tillgodose intressen av helt

andra slag.

Vad härefter angår sådana avstyckningar då styckningslotten erhölle

allenast en ideell andel i fiske, ha de sakkunniga uttalat, att det syntes välbetänkt

att i jorddelningslagen införa vissa restriktioner i syfte att förebygga

att rätten till fiske i ett vattenområde delades upp på alltför många

andelar. Även härvid borde man emellertid skilja mellan olika fall, nämligen

det, då fråga vore om andel enbart i fiske, och det, då styckningslotten

skulle erhålla andel i vattenområde jämte fisket där. Det förra fallet

inträffade, när vattenområdet vore skiftat men fisket lämnats oskiftat, och

dessutom när vattenområdet och fisket däri skiftats vart för sig. Under dylika

förhållanden vore nämligen fisket att betrakta som en särskild rättighet,

som ensam för sig kunde uppdelas på andelar. De sakkunniga ha framhållit

att det främst vore för detta fall som restriktiva bestämmelser vore

påkallade. Olägenheterna av att en fiskerätt uppdelats på flera händer syntes

nämligen ha varit mest framträdande, när det varit fråga om andel i ett

fiske som vant samfällt för ett helt skifteslag. Däremot ha de sakkunniga

varit tveksamma, om begränsningar borde införas även för det fall att

delningen av fisket skedde genom att avstyckningslotten tilldelades andel

i vattenområdet. Rörande denna fråga ha de sakkunniga anfört följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

143

Mera tveksamt är huruvida under lagstiftningen böra inbegripas även de

fall, då fisket är gemensamt för skifteslaget till följd av att vattenområdet

ej undergått delning och då sålunda såväl vattenområdet som fisket däri

äro samfällda. Vill man i dessa- fall tillägga avstyckad lägenhet andel i fisket,

måste det såsom förut nämnts ske genom att lägenheten får andel i vattenområdet.

Samma blir förhållandet, om vattenområdet jämte fisket däri

är skiftat. Andel i enbart fisket kan då icke tilläggas den avstyckade lägenheten;

denna måste för att få fiskerätt erhålla andel i vattenområdet. Givet

är att uppdelning av vattenområde på flera andelar, vilken har till följd att

även fisket uppdelas på motsvarande sätt, är till lika stor skada för fisket

som delning av andel i samfällt fiske. Om fastighetsbildningssakkunniga

likväl hysa tvekan om lämpligheten av att låta sådana delningar som nu

nämnts inbegripas under den tilltänkta lagstiftningen heror det därpå, att

restriktionerna i så fall måste avse rätten att tillägga avstyckad ägovidd

andel i vattenområde, ej i fiske. Att begränsa den möjlighet härtill som för

närvarande föreligger och som kan vara motiverad av varjehanda skäl finna

de sakkunniga knappast tillrådligt.

Såsom framgått av det anförda ha fastighetsbildningssakkunniga ansett

inskränkande bestämmelser böra meddelas i stort sett endast med avseende

på rätten att tillägga avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske. Vad

beträffar den närmare utformningen av dessa bestämmelser ha de sakkunniga

förklarat sig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag om krav på samtycke

från övriga delägare i fisket i samma omfattning som fordrades för

upplåtelse av fiskerätt. I denna del ha de sakkunniga yttrat, att en sådan

fordran visserligen kunde sägas vara en logisk konsekvens av den tankegång

som legat till grund för upplåtelsereglerna men att den från praktisk

synpunkt vore mycket betänklig. Förhållandena med avseende på rätten till

vatten och fiske vore merendels ytterst tilltrasslade. Det torde ofta nog komma

att erfordras både kostsamma och tidsödande utredningar rörande dessa

förhållanden för att avgöra huruvida föreskriven majoritet ernåtts. Visserligen

syntes det, med tanke på avstyckningens natur, åligga förrättningssökanden

att förebringa utredning härom. I regel saknade han emellertid

förmåga härtill, och det kunde förutses att det bleve förrättningslantmätaren

som måste verkställa utredningen. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna

borde därför enligt de sakkunnigas mening det av kommittén uppställda

kravet ersättas med en föreskrift om skyldighet för förrättningslantmätaren

att pröva, huruvida andel i fisket kunde tilläggas lägenheten utan

men av någon betydelse. Vid en dylik prövning borde förrättningsmannen

ha att beakta ej blott huruvida delningen kunde antagas komma att medföra

menliga verkningar för fisket eller eljest inkräkta på övriga delägares

rätt att fiska i vattenområdet; med tanke på den betydelse fisket mångenstädes

hade såsom stöd för ett i och för sig otillräckligt jordbruk måste

också den största hänsyn tagas till den verkan delning av fiskerättighet

kunde ha för styckningsfastigheten. Härvidlag borde tillämpningen vara

ytterst restriktiv.

På de skäl för vilka jag sålunda redogjort ha fastighetsbildningssakkunniga

hemställt, att det i kommittéförslaget upptagna tillägget till 11) kap. 3 g

opaginerad Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

j orddelningslagen måtte utgå samt att den under 12 § samma kapitel föreslagna

nya bestämmelsen måtte givas i huvudsak den innebörden, att avstyckad

ägovidd ej finge jämte annan styckningsdel tilläggas rätt till delaktighet

i fiske, som tillkomme stamfastigheten eller vore samfällt för stamfastigheten

och annan fastighet, om därigenom skulle för fisket uppkomma

men av någon betydelse.

Även kammarkollegiet har framställt erinran mot förslaget att rätten att

giva avstyckad fastighet andel i samfällt fiske skulle göras beroende av samtycke

från majoriteten av de andra delägarna. Enligt kollegiets mening vore

det i princip förkastligt att medgiva avsteg från en jordpolitisk grundsats

endast därför att övriga delägare i skifteslaget ej motsatte sig avsteget. I

stället syntes det kravet böra uppställas, att delning ej finge ske, om detta

kunde lända till avsevärt men för de övriga fastigheter som hade andel i

fisket.

I anslutning till vissa uttalanden i kommittébetänkandet bär kollegiet

vidare yttrat, att det syntes önskvärt att genom jämkningar i bestämmelserna

om avstyckning och bildande av servitut vid jorddelning underlätta tillskapandet

av särskilda fiskefastigheter, som komme att omfatta en tomt

eller en lägenhet av typen arbetarsmåbruk jämte fiskerätten i en sjö eller

en del av ett vattendrag. Fastighetstypen syntes ej få någon större betydelse

för fiskets upphjälpande men komme säkerligen att bliva begärlig för personer

som på grund av läggning eller minskad arbetsförmåga ej önskade ett

hårdare eller tidsbundet arbete.

Föreningen statens fiskeritjänstemån har ifrågasatt, att förslaget skulle

kompletteras med bestämmelser, vilka möjliggjorde att fiskevatten skildes

från en jordbruksfastighet och finge bilda egen fastighet. Därigenom skulle

nämligen yrkesfiskare och andra beredas tillfälle att inköpa t. ex. ett antal

smärre, varandra angränsande fiskevatten, vilka vart för sig vore av föga

värde för den nuvarande ägaren, och sammanslå dessa till ett helt, rationellt

brukningsbart fiskeområde.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit har det ej sällan visat

sig medföra olägenheter att den till en fastighet hörande fiskerätten i samband

med avstyckning uppdelats mellan stamfastigheten och styckningslotterna.

Särskilt ha sådana olägenheter framträtt, när fiskerätten haft karaktären

av andel i oskiftat fiske. Om en delägare i dylikt fiske från sin

fastighet avstyckar t. ex. ett stort antal tomter och alla dessa utrustas med

fiskerätt, minskas naturligen lätt de övriga delägarnas intresse för fiskevårdande

åtgärder. Det framstår också redan i och för sig som en orättvisa

att fiskerättsförhållandena rubbas på dylikt sätt.

Till främjande av en bättre ordning i förevarande avseende har kommittén

föreslagit, att vissa inskränkande bestämmelser skola fogas till 3 och

12 §§ i 19 kap. jorddelningslagen. Emellertid ha både fastighetsbildningssakkunniga

och lantmäteristyrelsen avstyrkt förslaget, utom såvitt angår

möjligheten att tilldela avstyckad fastighet andel i oskiftat fiske eller i visst

annat fiske av jämförelsevis sällan förekommande slag. I enlighet härmed

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

145

ha dessa remissinstanser ansett, att ändring borde ske endast i 12 § i kapitlet.

De skäl som anförts för yrkandet om en sådan begränsning synas

mig övertygande och jag har därför ansett mig böra biträda detsamma. Jag

vill framhålla att även en dylik, mindre omfattande lagstiftning kan få stor

praktisk betydelse. I de flesta av våra fiskevatten lär nämligen fisket vara

samfällt för hela skifteslaget.

Enligt kommittéförslaget skall i allmänhet avstyckningslott kunna tilldelas

andel i samfällt fiske allenast om samtycke från övriga delägare erhållits

i den omfattning som kräves för upplåtelse av fiskerätt. Såsom framhållits

i remissyttrandena kunna emellertid från flera synpunkter betänkligheter

anföras mot en sådan föreskrift. Departementsförslaget har därför

avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad fastighetsbildningssakkunniga

och lantmäteristyrelsen förordat.

Det kunde ifrågasättas om icke motsvarande bestämmelser som i förevarande

förslag borde införas i lagen om fastighetsbildning i stad. Något praktiskt

behov därav lär emellertid icke föreligga, detta så mycket mindre som

enligt lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj :t kan förordna att vad som är

stadgat om avstyckning på landet skall äga tillämpning även beträffande

område i stad, vilket ej ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948

fastställd byggnadsplan.

Ej heller torde det för närvarande finnas tillräcklig anledning att vidtaga

åtgärder för att möjliggöra bildandet av särskilda fiskefastigheter. Denna

fråga synes mig dock kunna förtjäna att framdeles upptagas till förnyat

övervägande.

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.

I kommitténs betänkande har framhållits, att det vore ett utbrett önskemål

att yrkesfiskarena skulle erhålla större trygghet för att få kunna disponera

erforderlig mark för bodar, bryggor och andra anläggningar som erfordrades

för fiskets bedrivande. Särskilt i Norrland vore fiskarena för fisket

i ytterskärgårdarna flerstädes beroende av tillgång till sommarbodar på

annans mark. Även för torkställningar och linnande ändamål ansåge sig

fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämplig mark.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit att expropriationsrätt

skall medgivas för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme

för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för

yrkesfisket. Sådan expropriation skall dock enligt förslaget ej kunna företagas

av annan än kronan, kommun eller hushållningssällskap och skall endast

kunna avse förvärvande av nyttjanderätt under en lid av högst tjugufem

år. Om expropriation beviljas, skall den exproprierande äga rätt att till

enskilda yrkesfiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erforderligt

område under erinran att detta får användas endast för det ändamål

som expropriationen avser.

10 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 60.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Muj.ts proposition nr 60.

Vid remissbehandlingen har ingen principiell erinran framställts

mot förslaget.

Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett, att expropriation borde få ske

även för bostadsändamål. Styrelsen har som motivering härför anfört att

markvärdet i skärgårdarna stegrats mycket starkt till följd av den omfattning

sommarnöjesbebyggelsen mångenstädes tagit. Härigenom hade fiskarbefolkningen

fått ökade svårigheter att erhålla nödig mark icke blott för

bryggor, sjöbodar och dylikt utan även för bostäder. Liknande uttalanden

ha gjorts av Medelpads kustfiskarförbund samt av länsstyrelsen i Gävleborgs

län och förvaltningsutskottet i samma läns hushållningssällskap.

Domänstyrelsen har ansett det böra övervägas, om ej expropriationsrätten

borde omfatta också mark till fiskodlingsdammar. Den mark som därvid

konune i fråga vore i allmänhet ej särskilt värdefull utan bestode ofta

av kärr och myrar. Styrelsen har härom anfört följande.

Vattenkraftverk och flottningsföreningar föranleda stor skada på fisket

men äro i regel villiga att avhjälpa skadorna och förfoga också i allmänhet

över medel därtill. Ett effektivt sätt är därvid utplantering av större fisk

än yngel, då den större fisken har avgjort bättre möjligheter att gå till i de

reglerade vattnen. För ynglets utveckling till större sättfisk krävas fiskodlingsdammar,

men nämnda företag sakna i regel mark därför. Även för

andra företag samt för hushållningssällskap och fiskerättsägare kan behov

föreligga att förvärva för dylika anläggningar lämplig mark.

Departementschefen. Behovet av att kunna bereda fiskarbefolkningen å

en viss ort utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning

som erfordras för yrkesfisket måste enligt min uppfattning anses äga sådan

vikt att expropriationsrätt för dess tillgodoseende är väl motiverad.

Däremot torde åtminstone för närvarande tillräcklig anledning icke föreligga

att medgiva expropriation för anskaffande av bostäder åt fiskare eller

för att möjliggöra anläggande av fiskodlingsdammar.

Jag delar också kommitténs uppfattning att expropriationsrätt bör tillkomma

allenast kronan, kommuner och hushållningssällskap samt att den

bör begränsas till att avse förvärv av tidsbestämd nyttjanderätt. För att

ändamålet med expropriationen skall kunna vinnas torde det vara nödvändigt

att den exproprierande kan verkställa upplåtelser till andra. Bestämmelserna

på denna punkt ha emellertid underkastats viss formell jämkning.

Vid departementsförslagets avfattande har förutsatts att lagstiftning kommer

till stånd i enlighet med det förslag till lag om ändring i expropriationslagen,

vilket på föredragning av chefen för justitiedepartementet remitterats

till lagrådet den 18 februari 1949.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai ds proposition nr 60.

147

Förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga

havsstränder, skär och holmar m. m.

Beträffande innehållet i detta förslag torde jag få hänvisa till vad jag

förut anfört om kronans fisken.

I kommitténs motsvarande författningsförslag hade upptagits en bestämmelse

att även annat fiske i saltsjön som hörde till kronopark eller kronoflygsandsfält

finge allmänt begagnas, om det ej vore särskilt disponerat. På

grund av erinringar i remissyttrandena har emellertid denna bestämmelse

ansetts böra uteslutas.

I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu förslag till

1) lag om rätt till fiske,

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 19b6 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden,

4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet,

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

samt

6) förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—5

upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Greta Liizell.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

om rätt till fiske.

Härigenom förordnas som följer.

Om fritt och enskilt fiskevatten.

1 §•

Med avseende å rätten till fiske skola rikets vattenområden vara indelade

i fritt och enskilt vatten.

2 §.

Fritt fiskevatten är öppna havet och annat vatten som ej enligt 8—7 §§

utgör enskilt fiskevatten.

3 §.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön allt vatten inom trehundra meter från

fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom,

där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre

ut, allt vatten inom denna djupkurva.

4 §.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön även allt vatten som saknar förbindelse

med öppna havet av större bredd än ettusen meter räknat från fastlandet

eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Vad nu sagts gäller dock ej vatten vid ö eller ögrupp som från fastlandet

helt skiljes av annat vatten än i första stycket sägs.

5 §•

Finnes i saltsjön eljest fiskevatten, vilket saknar förbindelse med öppna

havet annat än över vatten som enligt 3 eller 4 § är att anse såsom enskilt,

är också sådant fiskevatten enskilt.

6 §.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön dessutom

dels i Norrbottens län vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en

linje från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut

till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut

till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Sandö;

dels i Kalmar län

allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och

Äskeskär,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra

uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,

allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs

nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra)

Lj usklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö

—Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö Örskärs

nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—-Eneskärs

yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra

udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets

—Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra

udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets

nordspets.

7 §•

Vad i 3—5 §§ stadgas angående omfattningen av enskilt fiskevatten i saltsjön

skall äga motsvarande tillämpning beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren

och Storsjön i Jämtland. Dock skall till enskilt fiskevatten därjämte

hänföras

i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan

Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen

Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och

i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer

Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—-Värköns nordspets—

sydöstra udden av Hammarnäslandet.

Vattnet i Mälaren är enskilt fiskevatten med undantag för det vatten i

Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden,

som är beläget på ett avstånd ej understigande trehundra meter från fastlandet

eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller, där den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför

denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu sagts skola nämnda fjärdar

anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste

ställen på fastlandet, mot Grönsöfjärden av räta linjer Ringsökalven

—Bastlagnö—Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken

av räta linjer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot

Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet,

mot Säbyholmsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av

en rät linje Dävensö västspets—Munsö nordspets.

Övriga sötvatten äro i sin helhet enskilt fiskevatten.

Om vattenstånd.

8 §•

Vattendjup och strandlinjer skola vid tillämpningen av denna lag, om ej

annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vattenstånd,

nämligen

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

i saltsjön normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;

i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i

Stockholm;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som

ligger till grund för sjöns reglering.

Om fasta och rörliga redskap.

9 §•

Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm

försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes fästes

vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre än två dygn utan att

i sin helhet upptagas ur vattnet.

Annat fiskeredskap benämnes rörligt redskap.

Om fiske i fritt fiskevatten.

10 §.

I fritt fiskevatten må varje svensk medborgare fiska; dock må i annat fall

än i 11 § sägs fast redskap där utsättas endast efter tillstånd av myndighet

som Konungen bestämmer.

Den som äger fiskerätt i enskilt vatten må ej förvägras tillstånd att därifrån

sträcka fast redskap vidare ut i fritt fiskevatten, såvitt det prövas

kunna ske utan men för annan fiskande.

11 §•

Vid kusten av Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund och vid

Blekinge läns östra kust må fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket

även utan myndighets tillstånd från enskilt fiskevatten sträcka fast redskap

vidare ut i fritt fiskevatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter

från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet

eller vid ö eller holme av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande innehavare av särskild

rättighet till fiske gälla allenast såvitt rättigheten ej är snävare begränsad

än där sägs.

12 §.

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i fritt fiskevatten endast

efter tillstånd av Konungen. Äger han fiskerätt i enskilt vatten, skall han

dock i fråga om rätt att därifrån sträcka fast redskap vidare ut i fritt vatten

vara likställd med svensk medborgare.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Om fiske i enskilt fiskevatten.

151

13 §.

Fisket i enskilt fiskevatten tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer

av vad nedan stadgas.

14 §.

Vid rikets östra kust må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten

bedriva fiske med rörligt redskap efter strömming (sill) och skarpsill enligt

vad nedan sägs, nämligen:

a) i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala

län med notar, skötar och sillnät;

b) i Stockholms län med skötar och sillnät i vatten som har större djup än

sex meter;

c) i Södermanlands och Östergötlands län samt i Kalmar län norr om

Kråkelund med skötar och sillnät i vatten som har större djup än sex meter

och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fastlandet

eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd,

dock är strömmings- och skarpsillfisket förbehållet fiskerättsägaren inom

följande områden, nämligen

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innanför

räta linjer Djursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av

Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sundens

smalaste ställen,

i Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är

smalast,

i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö—

fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste

udden av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö—närmaste ställe

på fastlandet, ävensom

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden

av Gränsölandet rätt åt söder; samt

d) i Kalmar län söder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust

med skötar och sillnät.

15 §.

Vid kusten av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns

östra kust må varje svensk medborgare fiska med tobisnot i enskilt fiskevatten.

16 §.

I Gotlands län må i saltsjön varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten

fiska med nät som är att hänföra till rörligt redskap ävensom med

tobisnot.

17 §.

Vid Blekinge läns södra kust må varje svensk medborgare med rörligt

redskap fiska i enskilt fiskevatten på ett avstånd ej understigande trehundra

meter från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst tre meters

djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med nät och tobisnot är fisket

fritt ända intill stranden.

18 §.

Vid Skånes östra och södra kuster må varje svensk medborgare fiska i

enskilt fiskevatten med rörligt redskap och vid Skånes västra kust även

med fast redskap.

19 §.

Vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län må varje

svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med rörligt redskap ävensom

med mindre ålryss ja; dock är fisket efter ostron förbehållet fiskerättsägaren

intill tvåhundra meter från fastlandet eller från ö eller holme av

minst etthundra meters längd.

20 §.

Fiske med långrev i enskilt fiskevatten må i saltsjön bedrivas av varje

svensk medborgare, förutom i den utsträckning som följer av 17—19 §§,

jämväl eljest i vatten som är minst tjugu meter djupt och varå 4 § första

stycket icke äger tillämpning.

21 §.

Har i någon del av saltsjön fiske i enskilt fiskevatten oklandrat och efter

gammal sed bedrivits av andra än fiskerättsägaren utöver vad enligt 14—

20 §§ är medgivet, skola de fiskande vara bibehållna vid rätten därtill.

Vad nu sagts skall dock icke gälla fiske efter strömming (sill) eller

skarpsill vid rikets östra och södra kuster samt i Gotlands län.

22 §.

I Vänern må svensk medborgare, ändå att han ej är fiskerättsägare, fiska

i enskilt vatten enligt följande särskilda bestämmelser.

1. Fiske med ålrev med dött agn må under tiden från och med den 16

juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen.

Sådant tillstånd må ej meddelas åt annan än den som utövar fiske yrkesmässigt;

det må begränsas till att avse visst område.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må, när så finnes

kunna ske utan men för fiskevården, av länsstyrelsen förklaras fritt i visst

notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst

annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske oklandrat och efter gammal

sed fritt bedrivits där.

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät är fritt utanför öppen

strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med

rörligt redskap fritt på ett avstånd ej understigande trehundra meter från

fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd eller,

där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut,

utanför denna djupkurva.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2

och 3, meddelas av länsstyrelsen, vilken även äger att på framställning av

fiskerättsägare från det under 3 avsedda fisket undantaga visst område, där

siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

23 §.

I Vättern må fiske med utter och drag samt med agnnot hedrivas av varje

svensk medborgare i enskilt fiskevatten utanför öppen strand.

24 §.

I Hjälmaren må i Mellanfjärden varje svensk medborgare fiska med rörligt

redskap på ett avstånd ej understigande ettusen meter från fastlandet

eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd.

25 §.

I Storsjön i Jämtland må varje svensk medborgare i enskilt fiskevatten

bedriva sikfiske med nät på ett avstånd ej understigande trehundra meter

från fastlandet eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd

ävensom idka lakfiske med hängryssja (lakstrut).

26 §.

Konungen må bestämma, att sådan rätt till fiske som avses i 14—25 §§

skall tillkomma även den som ej är svensk medborgare.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall.

27 §.

Till förekommande av att fiskerättsägare förbehållet fiske hindras eller

skadas genom fiske som utövas med stöd av 14 eller 17 § äger länsstyrelsen

meddela erforderliga föreskrifter rörande längden av de redskap som därvid

må användas och avståndet mellan dem ävensom stadga förbud mot att

utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp som utmärkts med

av länsstyrelsen fastställt märke.

Länsstyrelsen må ock i annat fall än i första stycket sägs meddela de

föreskrifter som erfordras för att förebygga, att fiskerättsägare förbehållet

fiske med fast redskap hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas

av varje svensk medborgare.

28 §.

Fiske tillhörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar

eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, äga de

som hava del i allmänningen rätt att nyttja.

Allmänningsfiske som nu nämnts må ock av delägarna utarrenderas för

gemensam räkning. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter

om allmänningens förvaltning.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

29 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske som är samfällt för flera fastigheter

må nyttjas av delägarna efter vad de kunna sämjas. Sämjas de ej, må rätten

på ansökan av delägare föreskriva huru fisket må nyttjas. Innan sådan

föreskrift meddelas skola de övriga delägarna genom särskilda underrättelser

av domstolen erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan

märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare må ej göras av

en delägare utan de flesta övrigas samtycke. Därvid skola de, som med samäganderätt

innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas för en delägare

och skall likaså endast en röst beräknas för den som äger flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske

eller ingår i sådant fiske.

30 §.

Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till

jorden, om ej annorlunda avtalas.

31 §.

Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, dom eller skattläggning

eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan i denna lag sägs

bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiskevatten, skall

det gälla. Dylik särskild rättighet äger dock icke giltighet mot sådan rätt

till fiske som avses i 14—25 §§.

32 §.

Om gemensamhetsfiske, om fiske inom nationalpark, så ock om lapparnas

rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Om rätt att nyttja annans strand m. m.

33 §.

Fiskande må, när sådant erfordras för fiskets utövande, äga tillträde till

annans strand och vattenområde samt nyttja dem för tillfällig uppdragning

av redskap eller båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar

stranden eller vattenområdet eller har fiskerätt där.

Ändå att sådant förfång uppkommer, må den, som med stöd av bestämmelserna

i 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid annans strand, mot

ersättning för skada och intrång nyttja stranden på sätt i första stycket

sägs. Tomt eller plantering må dock ej tagas i anspråk om det kan undvikas

utan väsentlig olägenhet.

Kan ej överenskommelse träffas om ersättningens belopp, skall detta bestämmas

av tre skiljemän, av vilka vardera parten väljer en och den tredje

tillkallas av de sålunda valda eller, om dessa ej enas, på parts begäran utses

av överexekutor. I övrigt skall i fråga om skiljemännen, förfarandet,

skiljedomen och skiljedomskostnaderna i tillämpliga delar gälla vad i 5, 7

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

och 10—26 §§ lagen om skiljemän är stadgat. Vill någon av parterna att

saken prövas av domstol, skall det ske, såvida ej skiljemän redan blivit

utsedda.

Om fiskådra.

34 §.

I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra

finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd

vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag mynnar i

havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vattendrag, skall fiskådran

med oförändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet trehundra meter ut.

Länsstyrelsen må efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig föreskriva,

att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs,

om sådant i visst fall påkallas av allmänt eller enskilt fiskeriintresse och

åtgärden ej kan antagas lända till förfång för någon som ej samtyckt till

densamma.

35 §.

Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens

gång. Ej heller må i eller vid fiskådra anbringas anordning, avsedd att avhålla

fisken i ådran från att gå fram i denna.

Länsstyrelsen må i visst fall efter hörande av rättsägarna och av sakkunnig

medgiva undanlag från vad i första stycket sägs. I fråga om fiskebyggnad

eller annan anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall

prövas av vattendomstol, skall dock jämväl vad därom är stadgat lända till

efterrättelse.

Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskadra, skall han

njuta den rättigheten till godo.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske.

36 §.

Om fiske, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom alltför

hård beskattning av fiskbeståndet eller genom underlåtenhet att utnyttja

fisket, skall statens fiskeritjänsteman söka träffa överenskommelse med fiskerättsägaren

om fiskets bedrivande, överenskommelsen skall avfattas

skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

37 §.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall fiskeritjänstemannen anmäla förhållandet till länsstyrelsen och

därvid angiva vilka föreskrifter rörande liskets bedrivande som enligt hans

uppfattning böra meddelas för avhjälpande av vanskötseln. Då sådan anmälan

skett, skall länsstyrelsen därom underrätta fiskerättsägaren med föreläggande

av viss tid, inom vilken yttrande i ärendet må avgivas. Underrät
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

telsen skall delgivas fiskerättsägaren på sätt om delgivning i rättegång är

stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden för avgivande av yttrande gått till

ända, må länsstyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande av vanskötseln (fiskeriplan). Vid planens

utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som fiskerättsägaren

kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid

eller efter visst slags fisk. Fiskeriplan skall avse viss tid, högst tio år, och

gälla mot framtida fiskerättsägare. Vid fastställande av fiskeriplan äger

länsstyrelsen stadga vite för underlåtenhet att följa planen.

38 §.

Följes ej fiskeriplan, må länsstyrelsen, på yrkande av statens fiskeritjänsteman,

utdöma förelagt vite ävensom stadga nytt vite.

39 §.

Vad i 36 och 37 §§ sägs om fiskerättsägare skall, därest nyttjanderätten

till fisket är upplåten till annan, gälla även denne.

Ansvarsbestämmelser m. m.

40 §.

Fiskar någon utan lov i vatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket,

dömes för olovligt fiske till dagsböter.

Avser det olovliga fisket lax, eller idkas det vanemässigt eller i större

omfattning, dömes för grovt olovligt fiske till dagsböter, ej under tjugu,

eller till fängelse i högst sex månader.

41 §.

Såsom olovligt fiske skall ock anses, om någon olovligen genom grävning

eller annorledes drager till sig annans fiske eller bryter mot vad i 35 §

första stycket är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av

22 § sista stycket eller 27 §.

42 §.

Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, dömes till dagsböter.

43 §.

Vid olovligt fiske vare det fångade eller, där det undergått förskämning

eller ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkat.

Redskap som använts vid fisket skall ock förklaras förverkat, såvitt ägaren

eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller

medverkat därtill och det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i

behåll, skall i stället dess värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle

dock ej mot den som i god tro förvärvat redskapet eller särskild rätt därtill.

Finnes i annat fall någons rätt till redskap som förklaras förverkat böra

oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

44 §.

Fiskar någon olovligen i enskilt fiskevatten och ertappas han å bar gärning

eller anträffas hans redskap utsatta i vattnet, må den som har rätt till

det idkade fisket eller hans folk taga förverkad fångst samt redskap, båt

och annat i beslag. Enahanda befogenhet tillkommer i såväl fritt som enskilt

fiskevatten av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman.

Beslagtagen egendom skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman;

dock må fiskerättshavare behålla förverkad fångst som enligt vad i 45 §

sägs skall tillfalla honom.

45 §.

Böter och viten som ådömas enligt denna lag, så ock värdet av förverkat

redskap, tillfalla kronan.

Vid olovligt fiske förverkad fångst tillfaller den som har rätt till det idkade

fisket eller, om fisket skett i fritt fiskevatten eller i fiskådra med redskap

som ej må användas där, kronan.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

46 §.

Finnes uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid

med vad i 35 § första stycket sägs, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse

skett, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen

i orten att, sedan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela

nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt

märke för redskap eller notvai’p allenast i syfte att därigenom avhålla annan

från att fiska.

Beröres allmänt fiskeriintresse, må även allmän åklagare, statens fiskeritjänsteman

eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman

göra ansökan om handräckning.

Om besvär m. m.

47 §.

Beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag skall anslås i länsstyrelsens

lokal samt, med angivande av anslagsdagen, på statsverkets bekostnad

tillkännagivas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom

orten.

Mot länsstyrelsens beslut må talan fullföljas hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två må

nåder från anslagsdagen.

Beslut, som avses i 27 §, 34 § andra stycket, 35 § andra stycket och 37 §,

skall lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen

annorlunda förordnar.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Genom lagen upphävas

lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; samt

kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Mcij.ts proposition nr 60.

159

Förslag

till

Lag

om ersättning för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommer jämlikt lagen den 1949 om rätt till fiske visst fiske
vatten,

vari enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, att utgöra fritt

fiskevatten,

eller föranleder bestämmelse i 14—19 §§ sagda lag i något fall, att varje

svensk medborgare erhåller rätt att bedriva fiske som enligt äldre lag var

förbehållet strandägaren,

eller blir på grund av stadgande i 31 § berörda lag särskild fiskerättighet,

som ägde giltighet enligt äldre lag, helt eller delvis utan verkan,

skall ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som för

strandägaren eller rättighetens ägare gått förlorad därigenom att fisket blivit

fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyndats

honom.

Var den 1 januari 1950 rätt till fiske, vilken enligt vad ovan sagts gått förlorad,

till någon upplåten, skall även denne njuta ersättning för honom

åsamkad skada.

2 §•

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen

bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen framställas

hos nämnden före den 1 januari 1955.

3 §.

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga ledamöterna

utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas

en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden

skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid rådhusrätt.

4 §.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola

sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60.

sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava

handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.

Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för

utgifterna å ärendet.

Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden

genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.

5 §.

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

6 §.

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder

som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

7 §•

Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut

äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot

kronan inom tre månader från det nämndens beslut tillställdes honom. Erinran

härom skall intagas i beslutet.

8 §.

Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammarkollegiet.

9 §.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall ersättning

som enligt 1 § tillerkännes ägaren nedsättas hos länsstyrelsen.

Utbetalning till ägaren må dock äga rum, där skadan prövas vara väsentligen

utan betydelse för inteckningshavarens säkerhet eller det visas, att

denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.

I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huruvida

nedsättning skall ske.

10 §.

Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan

sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning.

Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton

dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.

Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse

om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tidning

inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsökningslagen

stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom äga motsvarande tillämpning.

De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av statsmedel.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

161

11 §•

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å intecknings

huvudstol, åligger det länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan till inskrivningsdomaren

och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdomaren

har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i

fastighets- eller inteckningsboken.

12 §.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som

för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 §

jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950. 11

11 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Underrätt vare--— -—- -— —- lagfaren domare.

Vid annan--— — — — av arvode;

8. tillstånd till försäljning av sam- 8. tillstånd till försäljning av samfälld

egendom enligt lagen om sam- fälld egendom enligt lagen om samäganderätt,

underställning av delägares

beslut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om förvaltning

av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

29 § lagen om rätt till fiske angående

nyttjande av samfällt fiske eller intagande

i rättens protokoll av förening

enligt lagen om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i------överförmyndares beslut.

äganderätt, underställning av delägares

beslut eller meddelande av

särskilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter eller intagande i rättens

protokoll av förening enligt lagen

om ägofred; eller

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 60.

163

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP.

12 §.

Avstyckning skall------ — nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas,

om och i vad mån med avstyckad

ägovidd skall följa rätt till delaktighet

i område, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål,

i äga, som eljest är samfälld

för stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter

och förmåner, som tillkomma stamfastigheten;

dock må, där någon

styckningsdel skall utgöra eller tillhöra

jordbruksfastighet, andel i allmänning

eller därmed jämförlig samfällighet,

som är av vikt såsom stöd

för jordbruket, icke tillfalla fastighet

som ej är avsedd för jordbruk.

Vid avstyckning skall bestämmas.

om och i vad mån med avstyckad

ägovidd skall följa rätt till delaktighet

i område, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål,

i äga, som eljest är samfälld för

stamfastigheten och annan fastighet,

eller i särskilda rättigheter och förmåner,

som tillkomma stamfastigheten.

Därvid må ej till ägovidd, som

avstyckas, läggas andel i fiske, om

därigenom skulle för fisket uppkomma

men av någon betydelse. Ej heller

må, där någon styckningsdel skall

utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,

andel i allmänning eller därmed

jämförlig samfällighet, som är av

vikt såsom stöd för jordbruket, tillfalla

fastighet som ej är avsedd för

jordbruk.

För de------sådan fastighet.

Avsättande av —---— — fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950; dock skall vad däri stadgats

icke utgöra hinder för avstyckning,

beträffande vilken utlåtande,

varom sägs i 19 kap. 16 §, avgivits

före lagens ikraftträdande.

Senaste lydelse se SFS 1947:700.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag

skall under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas

en ny paragraf, betecknad såsom 112 §, av nedan angivna innehåll.

(Nuvarande lydelse)1 (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som------fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk; eller jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på 16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tät- skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed samman- bebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar eller för att hängande anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark eljest i kommuns ägo överföra mark

för upplåtelse med tomträtt. för upplåtelse med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen

utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan anläggning,

som erfordras för yrkesfisket.

Särskild rätt------till nationalpark.

14. Särskilda bestämmelser om expropriation

till gagn för yrkesfisket.

112 §.

Rätt till expropriation för ändamål

som il §17 sägs må, om den ej skall

utövas av kronan, icke beviljas annan

än kommun eller hushållningssällskap.

Expropriationen må endast

avse förvärv av nyttjanderätt under

en tid av högst tjugufem år.

1 Gällande lydelse se SFS 1947:326. Förevarande lagförslag utgår från den lydelse lagen om

expropriation skall erhålla enligt ett den 18 februari 1949 till lagrådet remitterat förslag.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

165

(Föreslagen lydelse)

Exproprierad nyttjanderätt må

upplåtas till enskilda yrkesfiskare

eller sammanslutning av yrkesfiskare

för det ändamål som expropriationen

avsett.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950.

Förslag

till

Förordning

om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,

skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär

och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under särskilda

villkor, må varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

Fiskeriidkare och sammanslutningar av yrkesfiskare äro berättigade att

på stränder, skär och holmar som avses i första stycket i mån av tillgång

avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod

eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 december

1959.

Närvarande:

j ustitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 21 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

februari 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om rätt till fiske,

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1956 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden,

4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet, samt

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Vidare hade enligt lagrådet den 27 juni 1949 tillhandakommet utdrag av

protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 18 juni 1949, Kungl. Maj :t — med återkallande av

förordnandet den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets utlåtande

över förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt — förordnat att för

ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt

vattenområde, samt

2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

De förslag, över vilka lagrådet således skulle yttra sig, hade föredragits

inför lagrådet av revisionssekreteraren Gösta Thulin.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Lagrådet:

Med hänsyn till det nära samband, som de remitterade förslagen äga med

varandra, har lagrådet företagit dem till gemensam behandling.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

167

Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen vill lagrådet

uttala, att densamma synes präglad av strävan att efter rättvisa och klara

linjer åstadkomma önskvärd reda och ordning inom det område varom här

är fråga, en strävan som också, såvitt lagrådet kunnat finna, lett till ett i

väsentliga avseenden tillfredsställande resultat. Till detta omdöme önskar

dock lagrådet knyta den erinringen, att lagrådet icke förfogar över sådan

sakkunskap att det för lagrådet varit möjligt att på alla punkter ingående

bedöma de för fiskerinäringen speciella frågorna och annat av yrkesteknisk

beskaffenhet. Som exempel härpå vill lagrådet framhålla det omstridda

spörsmålet om det lämpliga och billiga i att göra hummerfisket helt fritt

— vilket från strandägarhåll gjorts till föremål för framställningar direkt

till lagrådet — ävensom frågorna om de normgivande vattenstånden.

Det nyss gjorda uttalandet innebär vidare icke att lagrådet ej skulle funnit

skäl till åtskilliga anmärkningar mot förslagen. Såsom av det följande

framgår, avse emellertid dessa anmärkningar i allmänhet ej i så hög grad

förslagens grundläggande tankegångar och sakliga innehåll som deras systematik

och frågor i övrigt av mera lagteknisk art. I dessa senare hänseenden

kommer lagrådet att förorda icke obetydliga jämkningar, delvis till följd

därav att vissa förslag, ehuru till sitt innehåll intimt förbundna med varandra,

icke innan de vid skilda tidpunkter remitterats till lagrådet blivit

i redaktionellt avseende samordnade.

Med det sist sagda åsyftar lagrådet närmast de två förslag, vilka bland

de remitterade intaga en central ställning, nämligen lagberedningens förslag

till gränslag och förslaget till fiskerättslag. Vartdera förslaget upptager

regler om vad som skall hänföras till olika slag av vatten, enligt gränslagen

till allmänt vatten och enskilt vatten samt enligt fiskerättslagen till

fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. Frånsett en viss olikhet i fråga

om Mälaren — en olikhet som dock lätt kan utjämnas genom en mindre

jämkning i fiskerättslagen på sätt lagrådet kommer att förorda — åsyfta

de båda förslagen exakt samma uppdelning av vattenområdena i havet och

de stora sjöarna, så att å ena sidan allmänt vatten och fritt fiskevatten samt

å andra sidan enskilt vatten och enskilt fiskevatten avses skola sammanfalla.

Nu berörda regler, som äro ganska vidlyftiga och invecklade, återgivas

till sina huvuddrag i full utsträckning i såväl det ena som det andra

förslaget. Men därtill kommer att, ehuru såsom nämnts ett och samma

sakliga innehåll åsyftas, reglernas uppställning och utformning äro i flera

avseenden olika i förslagen. Självständigheten i redaktionellt avseende hos

de båda förslagen i förhållande till varandra är dock icke fullständigt genomförd,

ity att förslaget till gränslag icke direkt återger de undantag

från huvudreglerna, som skola gälla enligt båda förslagen, utan i fråga om

dem får sitt innehåll genom hänvisningar till förslaget till fiskerättslag.

Att en ordning sådan som den nyss beskrivna icke är ur lagstiftningssynpunkt

fullt tillfredsställande finner lagrådet ligga i öppen dag. Framför

allt faller genast 1 ögonen, att den innebär en onödig vidlyftighet i fråga

om lagtexternas omfattning, samtidigt som den icke kan anses fylla kraven

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

på klarhet och överskådlighet. Lagrådet har trott sig i stället böra förorda

en ordning vars huvuddrag kännetecknas av följande. Med hänsyn till den

större allmängiltighet som utmärker det ämne, vilket behandlas i gränslagen,

torde denna lag böra tillmätas en ledande ställning i så måtto att

det onödiga upprepandet av enahanda lagtexter undvikes genom att låta

fiskerättslagen hämta sitt innehåll från gränslagen, icke tvärtom. Lagrådet

kommer att beträffande förslaget till gränslag tillstyrka vissa ändringar

i fråga om såväl lagens rubrik som dess innehåll, syftande till att vidga

det ämne som lagen behandlar till att avse samtliga vattenområden i riket.

Genomföras dessa ändringar och iakttages därjämte vad lagrådet nedan

förordar i fråga om Mälaren, blir det enligt lagrådets mening en lika naturlig

som enkel åtgärd vid fiskerättslagens avfattning att åstadkomma det

särskiljande av olika slag av vatten, som där erfordras, genom att helt falla

tillbaka på det särskiljande som sker genom stadgandena i gränslagen.

Lagrådet förutsätter i det följande att de ändringar i paragrafernas numrering

och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till

följd av andra ändringar i förslagen, bliva företagna utan påpekande från

lagrådets sida i varje särskilt fall.

Tillika vill lagrådet redan i detta sammanhang bringa i åtanke, hurusom

gemensam lämplig dag, förslagsvis den 1 januari 1951, för hela lagstiftningens

trädande i kraft torde böra bestämmas genom ändring i, respektive

komplettering av slutbestämmelsen i vart och ett av förslagen.

Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda förslagen och

börjar då med det, som enligt lagrådets ovan uttalade mening är av viss

grundläggande betydelse, nämligen

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Lagrådet:

Förslaget innehåller regler avseende den geografiska gränsdragningen

mellan allmänt och enskilt vatten i havet samt fyra av de stora sjöarna.

Andra vattenområden i riket ligga utanför förslagets uttryckliga reglering.

Men förslaget bygger uppenbarligen på den underförstådda satsen, att allmänt

vatten icke förekommer i dessa sistnämnda vattenområden. Indirekt

utsäger alltså förslaget denna sats, som ingalunda är självklar utan såsom

av förarbetena framgår måste anses innefatta resultatet av ett övervägande,

i vad mån en indelning i allmänt och enskilt vatten bör äga rum beträffande

de större sjöarna. Enligt lagrådets mening skulle det ur systematisk

synpunkt vara av värde, om det bleve i lagen utsagt, att de sötvatten som

nu icke direkt omfattas av förslaget äro att hänföra under den lagtekniska

term »enskilt vatten», som förslaget med sin 1 § avser att fastslå. Frågan

kan vara av betydelse ej blott, såsom lagrådet ovan framhållit, för begreppsbestämningen

i fiskerättslagen utan också vid utformandet av andra

lagar.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Lagrådet hemställer fördenskull att förslagets rubrik ändras, exempelvis

till »lag om allmänt och enskilt vatten», samt att förslaget utökas med en ny

paragraf, som uttalar att andra sötvatten än de i förslaget nu omnämnda

i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.

Lagberedningen har i sin motivering till förslaget anfört, att den nu ifrågavarande

lagen borde erhålla sådan utformning att bestämmelserna utan

egentliga ändringar kunna infogas i en ny jordabalk. Lagrådet har den

uppfattningen, att liknande anspråk böra ställas på denna lag som på jordabalken,

och anser angeläget, just ur den av lagberedningen anförda synpunkten,

att förslaget avfattas så, att den ifrågavarande lagen direkt -—

utan hänvisningar till en sådan jämförelsevis periferisk lag som fiskerättslagen

— upptager de stadganden som skola utgöra lagens innehåll. Lagrådet

vill i detta sammanhang framhålla, att det måhända kommer att visa

sig böra närmare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordningen

verkligen blir att införliva den förevarande lagen med jordabalken. Skäl

synas nämligen kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå

som en lag för sig och såsom ett med jordabalken sidoordnat komplement

till denna. Härvid åsyftas i första hand det förhållandet, att de ganska omfattande

och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall

hänföras till allmänt vatten kunna te sig väl tyngande och alltför lokalbetonade

för att intagas i själva balken, vartill kommer, att man här i särskild

grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar.

Det nu sagda gäller också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avse vattendjup

och strandlinjer.

Förslaget föranleder utöver vad nu anförts följande erinringar.

i §■

Lagrådet:

Om lagens uppgift vidgas till att beträffande samtliga vattenområden i

riket uttryckligen reglera i vad mån de äro allmänna eller enskilda, bör

den i förevarande paragraf med avseende å vattenområde i havet givna bestämningen

av allmänt och enskilt vatten i stället avse vattenområde över

huvud taget. Orden »i havet» torde således böra utgå.

Regeringsrådet Quensel:

Den föreslagna gränslagen torde kunna sägas ha till uppgift att reglera

spörsmålet vilka vattenområden som kunna vara eller bliva föremål för

äganderätt och andra rättigheter (av privaträttslig natur). Fråga är ju

ingalunda endast om en gruppindelning av områdena. Ej heller avses blott

möjligheten att framdeles förvärva nya rättigheter. Reglerna gå tillika direkt

ut på att omedelbart genom lagen utsläcka vissa bestående rättigheter

helt eller beträffande särskilda områden samt tillskapa rättigheter till andra

områden.

Lagens väsentliga och synnerligen viktiga materiellträttsliga innehåll —

indelningens rättsverkningar — synes icke komma till så tydligt uttryck

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

som sakens natur kräver. Det träder knappast i dagen förrän i övergångsbestämmelserna,

och icke heller dessa avhandla ämnet i alla delar eller direkt.

Den egentliga lagtexten, d. v. s. lagens paragrafer, måste kunna tyckas

angå blott hur indelningen skall ske och hur grupperna skola betecknas.

Dessa beteckningar ge väl en antydan om indelningens funktion men

äga icke sådan anknytning till gällande lag att några säkra slutsatser kunna

dragas om indelningens rättsverkningar.

Meningen är måhända att dessa verkningar skola framgå av att i 1 §

enskilt vatten angivits såsom liktydigt med vatten som ingår i fastigheterna.

Natux ligtvis maste också kunna förutsättas att vattenområde som ingår

i fastighet kan vara föremål för rättigheter. Men en dylik presumtion kan

med visst fog uppställas beträffande områden i allmänhet, med undantag

av sådana som enligt sin egen natur ej kunna hävdas såsom någons egendom;

och att ett vattenområde, endast därför att det ej ingår i fastigheterna,

icke skulle kunna vara föremål för rättighet, kan svårligen anses självklart.

Någon vedertagen terminologi, enligt vilken uttrycket »fastigheterna» utmärker

motsatsen till vad som är och skall förbli »res nullius», torde icke

kunna påvisas. Över huvud taget är det ovanligt och antagligen missledande

för menige man att begagna ordet fastigheterna annorledes än om vissa

bestämda fastigheter. Att utbyta det mot »fast egendom» vore av föga gagn

i förevarande sammanhang. Tanken skulle då föras blott till motsättningen

mellan fast och lös egendom, helst som den särskilda lagen om vad som är

att hänföra till fast egendom avgränsar begreppet endast åt denna sida

och icke antyder att det skulle finnas områden, som ej äro egendom. Såsom

ofta betonats bör man ju vid ny lagstiftning söka undvika att nyttja ordet

fastighet i annan bemärkelse än registerfastighet. För att beteckna allt vad

som enligt föreskrifterna om fastighetsregistrering skall indelas i registerfastigheter

är vanligt att använda lokutionen det som ingår (skall ingå)

i fastighetsindelning. Dessa föreskrifter må väl anses innebära att i regel

de områden, som kunna vara föremål för rättigheter, skola medtagas i indelningen

och övriga lämnas utanför. Men denna regel har undantag av

olika slag. Även bortsett härifrån äro dessa föreskrifter icke tjänliga att

läggas till grund i nu ifrågavarande hänseende. Principiellt skola ju de

och deras tillämpning anses som en administrativ angelägenhet utan civilrättslig

betydelse, och i varje fall äro de icke avgörande för frågan om ett

område kan vara föremål för rättigheter eller ej.

Hänvisningen till vad som ingår i fastigheterna synes alltså icke kunna

ersätta direkt pa sak gående bestämmelser om de rättsverkningar, som skola

tillkomma indelningen i allmänt och enskilt vatten.

Beträffande denna i 1 § gjorda hänvisning synes vidare böra erinras att,

om den, såsom här antagits, avser att ange dessa rättsverkningar, detta

förhållande dock ej framgår av formuleringen, som i stället tyder på att

fråga är om normen för indelningen. Vad som ingår i fastigheterna synes

vara förutsatt såsom något givet och skola vara avgörande för indelningens

utformning. Då nu någon speciell definition å begreppet fastighet ej med
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbegreppet

och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastighetsbildning

och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir

bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Häiav

ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är

fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visserligen

en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tvekan

om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger

mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika

utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och

för sig kunna synas lika rimliga som denna.

På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott

en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt

och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de

följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas

utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens

rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall \ara allmänt

vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkelse),

att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och

att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten lämnas

orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna

erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de

vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt

men skola vara enskilt vatten.

Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egentlig

bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna

sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträffande

begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla undantagslöst.

Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag

torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten, och i motiven

har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att

genom lagstiftning tillförsäkras ägare av öar och holmar. Även den »rätt

att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt

lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer,

om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med

servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att

efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i allmänt

vatten.

Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i allmänhet

skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis annat

skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller

kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara

bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än

större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som

undantagen från principen betinga.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

Vissa av reglerna om rättsverkningarna äro av natur att med tiden förlora

sin aktualitet och därför, om det vore fråga om jordabalken, kunna

hänföras till övergångsbestämmelser, men de synas dock i nu förevarande

lag, vilken är av så begränsad räckvidd och åtminstone i vissa delar torde

vara att betrakta som ett provisorium, under vars giltighetstid just övergången

till det nya systemet skulle bli av den största betydelse, lämpligen

böra med de övriga reglerna i ämnet upptagas i huvudtexten.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Såsom framgår av remissprotokollet är beteckningen »fastigheterna» såtillvida

oegentlig som i städer och samhällen finnas vattenområden, vilka

enligt vad som för närvarande gäller ej skola upptagas i fastighetsregistret

utan i bihang till detta och således enligt fastighetsbildningslagens och fastighetsregisterförordningens

terminologi ej ingå i fastighetsindelning. Det

torde visserligen få antagas att inom en tämligen nära framtid lagstiftningen

på denna punkt kommer att ändras därhän att jämväl sådana områden

skola upptagas i fastighetsregistret. Emellertid synes lämpligt att slutbestämmelserna

kompletteras med ett stadgande av innehåll att i lagen till

fastigheterna hänföras även områden som skola redovisas i bihang till

fastighetsregister för stad eller samhälle.

Justitierådet Geijer:

Förslaget innehåller två slags bestämningar av begreppet enskilt vatten,

nämligen dels i denna paragraf och dels i de följande paragraferna. Tydligen

böra de sammanfalla. Så är dock icke förhållandet, eftersom de vattenområden,

som ingå i fastigheterna, icke lära tillsammans fullständigt upptaga

de områden, som enligt övriga stadganden skola vara enskilt vatten.

En sådan bristande överensstämmelse synes icke böra godtagas i en lagtext,

allra minst om lagen är av den centrala och grundläggande natur som den

med förslaget avsedda.

Någon bestämning av det slag som förevarande paragraf innehåller synes

emellertid icke vara nödvändig för lagens syfte, då av de övriga stadgandena

fullständigt framgår vad som skall vara enskilt vatten. Begreppen

allmänt och enskilt vatten torde icke i sig själva vara så intetsägande,

att någon närmare förklaring av deras allmänna innebörd ej kan umbäras

i den förevarande lagen. I det läge, vari jordabalkslagstiftningen för närvarande

befinner sig, kan även ifrågasättas lämpligheten av att i detta sammanhang

i vidare mån än som kan anses nödvändigt beröra rättsverkningarna

av uppdelningen i olika slag av vatten. Den utvägen synes också i nu

ifrågavarande hänseende stå till buds att låta 1 § utsäga endast att vattenområde

är allmänt (allmänt vatten), där det ej enligt vad i det följande

stadgas är enskilt (enskilt vatten). För min del förordar jag denna utväg

framför förslagets avfattning. Endast om en bestämning motsvarande den

i förslagets 1 § upptagna kan erhållas, vilken är adekvat och tillika fyller

rimliga anspråk på enkelhet och koncentration, torde, om dubbla bestäm
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ningar ändock anses önskvärda, sådana böra komma till användning. Blott

med tvekan kan jag i sådant hänseende ifrågasätta såsom en möjlighet att

i denna paragraf stadga, att vattenområde är allmänt, där det ej såsom

ingående i fastigheterna eller i områden, som skola redovisas i samband

med fastighetsregistret, är enskilt.

2 §.

Lagrådet:

Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lätttillgängliga.

Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva

ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna synpunkt

till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,

att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det

allmänna medvetandet.

Den under 2 lämnade beskrivningen å vattenområde, som på grund av

1-km-regeln är enskilt vatten, kan knappast anses fullt tydlig. Med hänsyn

till att vattenområdet kan sammanhänga med öppna havet genom mer

än en förbindelseled synes det i motsvarande beskrivning i förslaget till

fiskerättslag använda uttrycket »som saknar förbindelse med öppna havet

av större bredd än» vara att föredraga framför »vars förbindelse med öppna

havet icke är av större bredd än». Mot båda förslagens formuleringar kan

anmärkas att en tolkning efter orden synes kunna leda till det oriktiga

resultatet att ett vattenområde, till vilket man ej kan komma från öppna

havet utan att passera vatten om högst en kilometers bredd, likväl vore

att anse som allmänt, om nämligen mellan det ifrågavarande området och

öppna havet på något ställe finns vatten av större bredd än en kilometer.

Till förebyggande av en sådan tolkning borde måhända efter orden »större

bredd» insättas orden »i hela sin sträckning» eller något liknande.

Vad beträffar undantagsregeln under 2 synes till en början undantagets

anknytande till huvudregeln allenast genom orden »dock ej» kunna medföra

risk för att läsaren — särskilt om han från den sats som inleder paragrafen

gått direkt till avsnittet under 2 —• tolkar undantagsregeln så, att

vid ö eller ögrupp som där avses ej skall finnas något enskilt vatten över

huvud taget. Till tydligare utmärkande av att undantaget hänför sig allenast

till huvudregeln under 2 synas orden »dock ej vatten» böra utbytas

mot »dock att vatten icke skall på grund härav vara enskilt om det är

beläget» eller något liknande uttryck.

Vidare torde uttrycket »ö eller ögrupp» vara ägnat att väcka undran,

varför icke här, såsom i huvudregeln, jämte ö näinnes holme, medan däremot

ögrupp särskilt omnämnes. Då undantagsregelns innebörd dessutom

— t. ex. i sådana fall då holmar av mindre längd än etthundra meter

äro att hänföra till viss ögrupp — under särskilda omständigheter kan bli

en annan än den som torde vara avsedd, om icke i stället för »ö eller ögrupp»

också här nyttjas uttrycket »ö eller holme», torde sistnämnda uttryck även

här böra komma till användning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Slutligen skulle enligt lagrådets mening nyssberörda stadgande vinna i

klarhet, om orden »annat vatten än nu sagts» utbyttes mot »vatten med sådan

förbindelse».

Beskrivningen å vattenområde, som avses under 3, synes för tydlighetens

skull böra omformuleras till större likhet med motsvarande beskrivning i

förslaget till fiskerättslag. Ett skäl härför utgör även den omständigheten

att det icke lärer vara åsyftat att vatten, som är enskilt på grund av undantagsbestämmelserna

för vissa områden i Norrbottens och Kalmar län, här

skall komma i betraktande.

3 §.

Lagrådet:

För att 2 § må uttömmande angiva omfattningen av enskilt vatten i havet

synes innehållet i nu förevarande paragraf böra ersättas med ett såsom

4 betecknat tillägg till 2 §. Detta skulle upptaga de vatten, som uppräknats

i 6 § i förslaget till fiskerättslag, med iakttagande beträffande vattenområdet

i Norrbottens län att Sandö i enlighet med en lagrådet vid föredragningen

lämnad upplysning rättas till Seskarö.

4—6 §§.

Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Enligt vår mening skulle det ur systematisk synpunkt vara en fördel, om

lagen före de stadganden i dessa paragrafer, som behandla frågan om gräns

mellan ö eller holme och allmänt vatten samt frågorna om de normgivande

vattenstånden — behandlingen av sistnämnda frågor kunde lämpligen sammanföras

i en paragraf — fullständigt reglerade i vad mån sötvattnen äro

allmänt eller enskilt vatten. Denna reglering skulle kunna fördelas å två

paragrafer, varav den ena skulle behandla Vänern, Vättern, Hjälmaren och

Storsjön, medan den andra skulle bli den nya paragraf -—- avseende sötvattnen

i övrigt — varmed förslaget skulle utökas. Nästfoljande paragraf

skulle motsvara förslagets 4 §, varefter skulle följa en paragraf, upptagande

bestämmelserna i förslagets 5 § och andra stycket i dess 6 §.

I fråga om den närmare lydelsen av de paragrafer, vilka sålunda enligt

vår mening skulle ersätta och komplettera förslagets 4—6 §§, är följande

att anföra.

Den paragraf, som skulle avhandla de stora sjöarna, synes böra i ett

första stycke fastslå att vad i 2 § under 1—3 stadgas angående omfattningen

av enskilt vatten i havet skall äga motsvarande tillämpning beträffande

dessa sjöar. Därefter skulle i ett andra stycke, med återgivande av den i

7 § i förslaget till fiskerättslag lämnade beskrivningen å särskilda vattenområden

i Hjälmaren och Storsjön, stadgas att jämväl dessa skola hänföras

till enskilt vatten.

Härefter skulle inflyta den nya paragraf, vilken, såsom framgår av det

föregående, borde innehålla att övriga sötvatten i sin helhet äro att hänföra

till enskilt vatten.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

175

Beträffande avfattningen av 4 § i det remitterade förslaget äro vissa erinringar

att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stadgandets

plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena,

betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger

i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast

i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huruvida

den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten givna

bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke —

jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna

utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan

gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmelserna

om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn härtill

synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske

med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis erhålla

det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, gränsen

mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen

om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.

I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normerande

i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall

gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändrade».

Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan

lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöreglering.

Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund härav

och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion,

hemställes att det måtte utgå.

Justitierådet Dahlman:

Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan,

att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § erhåller

en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva tillhöra

fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande allmänna

vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det innehållet,

att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastighet

eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande

av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.

Slutbestämmelserna.

Justitierådet Gei jer:

I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i

sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd av

nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten».

Justitieråden Dahlman och Lecli samt regeringsrådet Quenscl:

Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Lagrådet:

En jämförelse mellan lagberedningens förslag till gränslag och förslaget

till fiskerättslag ger, såsom lagrådet tidigare framhållit, vid handen att de

uppdelningar av vattenområdena, som göras i de båda förslagen, principiellt

och i huvudsak sammanfalla. Lagrådet har också givit uttryck åt den uppfattningen

att, i den mån så icke är förhållandet, skiljaktigheterna både

kunna och böra avlägsnas. Vid förslaget till gränslag har lagrådet förordat

sådan ändring i detta förslag, att det skulle under begreppet enskilt vatten

inrymma även de sötvatten, som nu icke uttryckligen omfattas av förslaget.

Denna ändring skulle medföra att båda förslagen komme att med uppdelningen

åsyfta samtliga rikets vattenområden.

Härefter skulle i nu förevarande hänseende återstå blott den olikhet som

ligger däri att förslaget till fiskerättslag beträffande Mälaren stadgar, att

viss del av denna sjö skall vara fritt fiskevatten, under det att enligt det

andra förslaget hela sjön är att hänföra till enskilt vatten. Såvitt lagrådet

kunnat finna, föreligger intet tvingande skäl att upprätthålla denna olikhet.

Önskemålet att fisket skall vara fritt i viss del av Mälaren torde likaväl

kunna tillgodoses genom att, i den utsträckning som befinnes lämplig, till

förmån för det fria fisket stadga inskränkning i den enskilda fiskerätten

efter mönstret av de bestämmelser i liknande syfte som i förevarande förslag

upptagits i fråga om rikets kustvatten och fyra av de stora sjöarna.

Om nu antydda förändringar i de båda förslagen genomföras, synes intet

skäl längre finnas att i förslaget till fiskerättslag bibehålla termerna fritt

fiskevatten och enskilt fiskevatten. De i förslaget till gränslag begagnade termerna

allmänt vatten och enskilt vatten kunna i stället med fördel användas.

Ur lagstiftningssynpunkt är en enhetlig terminologi eftersträvansvärd,

och vad förevarande fall beträffar vill lagrådet framhålla, att det dessutom

torde få betraktas som en vinst att kunna undvara en sådan term som fiskevatten,

vilken, såsom förslagets förarbeten utvisa, även i och för sig kan

göras till föremål för icke obefogade erinringar. Lagrådet hemställer därför

under de angivna förutsättningarna att i förevarande förslag, i fråga

såväl om själva lagtexten som underrubrikerna, i stället för termerna fritt

och enskilt fiskevatten användas termerna allmänt och enskilt vatten.

Enligt vad lagrådet tidigare antytt kunna dessutom såsom en följd av de

ovan förordade ändringarna betydande förenklingar stå att vinna med avseende

å förslagets avfattning. De jämkningar i förslagets lagtext, som lagrådet

i anslutning till det anförda vill förorda, äro i sina huvuddrag följande.

Hela kapitlet om fritt och enskilt fiskevatten kan utgå, eftersom förevarande

förslag därutinnan blott behöver hänvisa till vad gränslagsförslaget,

i ändrat skick, stadgar om allmänt och enskilt vatten. Därvid är dock

att iakttaga, att de stadganden i 7 § i förevarande förslag, som angå Mälaren,

torde i enlighet med vad ovan anförts böra ersättas med en på lämplig

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

177

plats införd ny paragraf, som tillåter visst frifiske i Mälaren. Enligt vad

lagrådet trott sig finna skulle önskemålet om fritt fiske därstädes kunna

anses vara tillgodosett, om det stadgades, att dylikt fiske med rörligt redskap

finge äga rum på det område i sjön, som enligt det remitterade förslaget

skall vara fritt fiskevatten. Avdelningen om vattenstånd synes lämpligen

kunna införas närmast före ansvarsbestämmelserna; och avdelningen

om fasta och rörliga redskap torde, i nära överensstämmelse med vad som

skett i kommitténs förslag, böra inarbetas i avdelningen om fiske i allmänt

vatten.

I förslaget användes flerstädes begreppet saltsjön, under det att förslaget

till gränslag begagnar bestämningen havet. Lagrådet hemställer, om icke den

sistnämnda bestämningen lämpligen bör i likformighetens intresse komma

till användning genomgående även i det förevarande förslaget.

En fråga, som har avseende å förslagets terminologi, är ytterligare den

som sammanhänger med de i förslaget använda uttrycken rätt till fiske,

fiskerättsägare och fiskerättshavare. Betydelsen av dessa uttryck, så som

de begagnats i förslaget, är i viss mån osäker och vacklande. Då förslagets

rubrik talar om rätt till fiske, medger detta den tolkningen att förslaget

under begreppet hänför icke endast fiskerätt i privaträttslig mening utan

också den befogenhet att fiska i allmänt vatten och annorstädes, som enligt

förslaget skall tillkomma svenska medborgare i allmänhet. Detta vinner stöd

av ett sådant stadgande som det i 26 § upptagna, då där talas om »rätt till

fiske som avses i 14—25 §§». Samtidigt användes beteckningen fiskerättsägare

motsättningsvis i förhållande till dem som få utöva frifiske i enskilt

vatten; och då i 44 § fiskerättshavare tillerkännes rätt att vid beslag behålla

förverkad fångst, torde därmed icke åsyftas den som tilläventyrs i

egenskap av frifiskare ägt fiska i vattnet, lika litet som i nämnda och nästföljande

paragraf med »den som har rätt till det idkade fisket» gärna kan

avses en frifiskare. Vilken skillnad förslaget avser att göra mellan fiskerättsägare

och fiskerättshavare, framgår icke av vare sig lagtexten eller remissprotokollet.

Begreppet fiskerättsägare är även dunkelt ur annan synpunkt

än ovan berörts. Rent språkligt sett borde det kunna jämställas med fiskerättshavare

och avse var och en som »äger» eller »har» en rätt att fiska.

Men av förslagets regler om åtgärder mot vanskötsel av fiske framgår tydligt,

att termen fiskerättsägare där icke använts i så omfattande bemärkelse som

sist sagts, ity att 39 § stadgar att vad tidigare är sagt om fiskerättsägare

skall gälla nyttj anderättshavare, om fisket är upplåtet till en sådan. Det remitterade

förslaget och remissprotokollet lämna ej heller här någon ledning.

Man vill då gärna söka en sådan i kommitténs förslag. I kommitténs

betänkande finner man emellertid att enligt dess förslag med fiskerättsägare

skulle åsyftas »den som har en fiskerätt, vilken är grundad direkt på

äganderätt till fastighet sålunda att den utgör ett tillbehör till fastigheten,

varöver ägaren ej kan fritt förfoga genom avtal». Fiskerättsägare skulle,

enligt vad kommittén närmare utvecklar, vara »icke blott den som äger

fiska i eget vattenområde utan också den som äger i jordebokcn upptagen

12 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 60.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

särskild fiskelägenhet eller fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande

rättighet till fiske, såframt servitutet tillkommit i sammanhang

med laga delning av fastighet». Att i ordet fiskerättsägare inlägga en sålunda

preciserad och begränsad innebörd torde utan att i lagen direkt införes en

definition, som klart anger den avsedda bestämningen, icke vara möjligt.

Lagrådet har emellertid icke kunnat finna att en sådan definition — i allt

fall icke av det nyss återgivna innehållet — skulle vara önskvärd. Enligt

lagrådets mening kan man utan större svårighet genomföra en enhetlig terminologi

i lagtexten från den utgångspunkten att all rätt att bedriva fiske,

som gäller oavsett befogenheten att bedriva frifiske, benämnes enskild fiskerätt,

utan hänsyn till den rättsgrund varå den i det ena eller andra fallefvilar.

Med åberopande av vad nu anförts hemställer lagrådet att förslaget utan användning

av termerna fiskerättsägare och fiskerättshavare omarbetas i enlighet

därmed.

Utöver vad redan sagts föranleda förslagets särskilda stadganden erinringar

i följande hänseenden.

1—7 §§.

Lagrådet:

För den händelse lagrådets erinran om att dessa stadganden kunna utgå

ur förevarande förslag och ersättas med hänvisning till gränslagen icke

skulle vinna beaktande, hänvisar lagrådet i tillämpliga delar till vad lagrådet

anfört om motsvarande stadganden i förslaget till gränslag. Enligt

lagrådets mening är den allmänna uppställning av stadgandena som kommit

till uttryck i sistnämnda förslag, med de av lagrådet förordade ändringarna,

att föredraga framför det förevarande förslagets.

Vid bibehållande av stadgandena här torde därjämte böra iakttagas att, om

eljest termen fiskevatten begagnas, denna användes även i 1 §.

Enligt lagrådets mening vore det vidare att föredraga, om 2 § formulerades

så, att fritt fiskevatten är allt vatten i öppna havet och annorstädes,

som etc.

8 §.

Lagrådet:

Visserligen innebär upptagandet av detta stadgande här i viss mån en

upprepning av motsvarande stadgande i förslaget till gränslag, men då de

båda stadgandena till sitt innehåll icke helt sammanfalla samt vattenstånden

äga självständig betydelse för fiskeriförhållandena, synes förevarande

stadgande — med den av lagrådet tidigare förordade placeringen — böra

bibehållas i fullständigt skick i fiskerättslagen i stället för att delvis ersättas

med en hänvisning till gränslagen.

Skulle den av lagrådet under 6 § i förslaget till gränslag gjorda anmärkningen,

att orden »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen

oförändrade» böra utgå, icke bliva beaktad, synes enahanda reservation böra

införas också i förevarande stadgande.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 60. 179

9 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skola under fast redskap inbegripas bland

annat vissa slag av redskap, som »avses skola kvarstå längre än två

dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet». Emellertid torde villkoret

»utan att i sin helhet upptagas ur vattnet» — vilket tydligen tillkommit

för att framtvinga en tidsintervall — kunna leda till ett mindre tillfredsställande

resultat, då det, tolkat efter ordalagen, lätteligen inbjuder till ett

kringgående av bestämmelsen sålunda, att redskapet efter upptagandet omedelbart

åter nedlägges på samma plats. En bättre formulering av villkoret

synes vara »som avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd»; härav

skulle tydligare framgå att det måste vara ett verkligt uppehåll mellan redskapets

upptagande och återutsättande.

Definitionen av fast och rörligt redskap synes lämpligen kunna intagas i

det remitterade förslagets 10 §, som enligt de av lagrådet förordade förändringarna

skulle bli lagens 1 §, där det i så fall skulle utgöra ett andra stycke.

I samband härmed kunde det i förevarande paragraf upptagna andra

stycket utgå och i stället de inledande orden i bestämmelsen formuleras så,

att med fast redskap, till skillnad från rörligt redskap, förstås i denna lag

fiskebyggnad etc.

10 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad lagrådet inledningsvis anfört synes den

grundläggande regeln om fiske i allmänt vatten böra innehålla, att å vattenområde,

som enligt lagen om allmänt och enskilt vatten är allmänt vatten,

må varje svensk medborgare fiska.

Det remitterade förslaget innebär bl. a. den ändringen i förhållande till

gällande rätt, att de slag av särskilda rättigheter till fiske som avses i förslagets

31 § — vare sig de tillhöra kronan eller annan — ej längre få göras

gällande i allmänt vatten. Medan i kommitténs förslag en uttrycklig bestämmelse

härom upptagits (27 § andra stycket), innehåller det remitterade

förslaget ej någon sådan bestämmelse. Det har ansetts tillräckligt med att

regeln om fritt fiske fastslås utan något sådant förbehåll till förmån för särskild

rättighet som i 31 § upptagits om den fortfarande giltigheten av dylik

rättighet i enskilt vatten. Enligt lagrådets mening kan emellertid nu ifrågavarande

ändring i förhållande till gällande lag icke anses här hava kommit

till klart uttryck. För tydlighetens skull torde en bestämmelse, som direkt utsäger

regeln, böra meddelas. Denna synes böra intagas redan i nu förevarande

paragraf och kunna erhålla den mera omfattande innebörden att, utöver

vad lagen i det följande stadgar om rätt — på grund av eller utan

särskilt tillstånd — att från enskilt vatten sträcka fast redskap vidare ut i

allmänt vatten, enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten. Att uttrycket »enskild

fiskerätt» enligt lagrådets mening kan användas i detta sammanhang

beror på att befogenheten för den som har fiskerätt på enskilt vatten att

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

utsträcka redskap uppenbarligen är att anse som ett utflöde av den enskilda

fiskerätten.

Beträffande andra stycket synes, om den av lagrådet förordade terminologin

följes, uttrycket »den som äger fiskerätt i enskilt vatten» böra jämkas,

exempelvis till »innehavare av enskild fiskerätt», samt därav följande

ytterligare jämkning vidtagas.

Utan uttryckligt lagstadgande torde det vara klart att ansökan om tillstånd

att utsträcka fast redskap skall kunna avslås i sådana fall då visserligen

hinder därför ej möter på den grund att det ej kan ske utan men för

annan fiskande men annat laga hinder föreligger, t. ex. i farled med hänsyn

till sjöfartens intressen.

Om, såsom i fråga om 9 § förordats, sistnämnda paragraf får ingå såsom

ett andra stycke i förevarande paragraf, synes det lämpligast att nuvarande

andra stycket upptages såsom en paragraf för sig närmast efter den förevarande.

11 §.

Lagrådet:

Uttrycket »fiskerättsägare som sägs i 10 § andra stycket» synes böra utbytas

mot »den som äger fiska med fast redskap i enskilt vatten»; detta

skulle föranleda viss jämkning av första styckets text i övrigt.

Ett förtydligande synes önskvärt beträffande uttrycket »Blekinge läns

östra kust».

12 §.

Lagrådet:

Även i denna paragraf torde böra vidtagas vissa jämkningar i ordalagen

motsvarande dem som förordats under 11 §.

13 §.

Lagrådet:

Mellan förevarande paragraf och förslagets 31 § föreligger ett nära sammanhang.

Båda paragraferna avse nämligen att reglera vem den enskilda

fiskerätten tillhör samt skyldigheten att tåla vissa inskränkningar i denna

rätt. I 13 § behandlas de fall, då fiskerätten grundar sig på äganderätt till

fastighet, och i 31 § de fall, då genom urminnes hävd, särskilt stadgande,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än i lagen

sägs är bestämt om rätt för kronan eller annan till fiske i enskilt fiskevatten.

Att ämnet icke reglerats i ett sammanhang utan bestämmelserna upptagits

i skilda paragrafer synes bero på, att kommittén i överensstämmelse

med nu gällande lag föreslagit en sådan uppställning. Ett särskilt skäl härför

hade också kommittén, i det att enligt dess förslag en viss olikhet skulle

gälla i fråga om dessa båda slag av fiskerätt. De i 31 § avsedda fiskerättigheterna

skulle sålunda hava en starkare ställning därigenom att de i större

omfattning än strandägarnas fiskerätt skulle vara skyddade mot intrång genom

den frihet att fiska som föreslagits skola tillkomma varje svensk med
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

borgare. Härutinnan har det remitterade förslaget emellertid intagit en annan

ställning. Enligt detta skola nämligen de i 31 § avsedda fiskerättigheterna

ej intaga en bättre ställning i berörda hänseende än strandägarnas fiskerätt.

Hinder kan därför ej med hänsyn till bestämmelsernas rättsverkningar

möta för att i ett gemensamt stadgande reglera den enskilda fiskerätten

vare sig denna härrör av jordäganderätten eller av annan laga grund. Ej

heller andra skäl torde kunna åberopas mot ett sådant gemensamt stadgande,

varigenom otvivelaktigt skulle vinnas, att den avdelning i lagen som

handlar om fiske i enskilt vatten bleve mera överskådlig och lättolkad. Ett

sådant stadgande skulle kunna givas det innehåll, att fisket i enskilt vatten

tillhör jordägaren eller den som eljest med stöd av särskilt stadgande, dom,

avtal, urminnes hävd, skattläggning eller annan laglig grund innehar den

enskilda fiskerätten; i ett andra stycke kunde därefter intagas en bestämmelse,

att utan stöd av enskild fiskerätt annan må fiska i vattnet i enlighet

med vad i de efterföljande paragraferna stadgas därom.

En skillnad mellan den av lagrådet sålunda förordade bestämmelsen och

den i förslagets 31 § upptagna är, att såsom grund för rätt till fiske nämnas

även avtal. Detta synes så mycket mer påkallat som avtal såsom grundande

rätt till fiske i praktiken äro av stor betydelse. Icke minst mot bakgrunden

av ansvarsbestämmelserna — enligt vilka kränkning av fiskerätt som upplåtits

genom avtal lärer böra vara straffbar såsom olovligt fiske, även om

kränkningen förövas av jordägaren själv -—- synes ett sådant uttryckligt

omnämnande önskvärt. En annan olikhet mellan den nu förordade bestämmelsen

och 31 § är att kronan ej skulle komma att särskilt nämnas såsom

subjekt för särskild fiskerätt. Även utan ett dylikt omnämnande torde det

emellertid vara uppenbart att också kronan kan vara innehavare av sådan

likaväl som av annan enskild fiskerätt.

U—25 §§.

Lagrådet:

Under 13 § har lagrådet förordat en avfattning, som tydligare skulle utmärka,

dels att den enskilda fiskerätten behandlas i nämnda lagrum och

dels att nu förevarande paragrafer endast äro avsedda att reglera det irifiske,

som tillätes vid sidan av den enskilda fiskerätten. I anslutning därtill

ifrågasätter lagrådet, huruvida det ej skulle innebära en redaktionell förbättring

om uttrycket »varje svensk medborgare», där det förekommer i

nu ifrågavarande paragrafer, genomgående ändrades till »svensk medborgare»

och i 22 § orden »ändå att han ej är fiskerättsägare» utginge.

Beträffande vissa av paragraferna har lagrådet ytterligare en del erinringar,

såsom framgår av det följande.

U §.

Lagrådet:

Lagrådet vill ifrågasätta, om ej denna paragraf för vinnande av bättre

överskådlighet lämpligen bör uppdelas i skilda paragrafer så, att en para
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

graf kommer att upptaga regeln under a), en annan paragraf regeln under

b) och en tredje paragraf reglerna under c) samt att regeln under d) sammanföres

med bestämmelserna i förslagets 15 §.

Ordet »fiskerättsägaren» bör enligt lagrådets mening i överensstämmelse

med vad lagrådet tidigare anfört utbytas mot »innehavaren av den enskilda

fiskerätten».

Uttrycket »Blekinge läns östra kust» synes böra förtydligas.

15 §.

Lagrådet:

I fråga om uttrycket »Blekinge läns östra kust» hänvisas till det nyss

sagda. Jämväl uttrycket »kusten av Kalmar län» synes tarva förtydligande.

I detta sammanhang vill lagrådet framhålla, att det av lagrådet förordade

sammanförandet av 14 § d) med 15 § får till följd, att hänvisningen i

27 § till 14 § bör ändras till att omfatta bl. a. även förevarande paragraf

samt att detta i sin tur medför, att hänvisningen kommer att avse jämväl

fiske med tobisnot, något som dock lärer sakna varje praktisk betydelse.

17 §.

Lagrådet:

Då i sista punkten talas om vissa fiskeredskap, lärer därmed avses blott

rörliga sådana. Detta synes böra komma till tydligt uttryck.

Uttrycket »Blekinge läns södra kust» torde böra förtydligas.

18 §.

Lagrådet:

En jämkning i avfattningen synes påkallad därav att meningen uppenbarligen

är att fiske med rörligt redskap skall vara tillåtet också vid Skånes

västra kust.

19 §.

Lagrådet:

Då mindre ålryssja i vissa fall är att anse som rörligt redskap, torde för

undvikande av missförstånd därutinnan en jämkning i paragrafens avfattning

vara påkallad.

Under hänvisning till vad tidigare anförts förordar lagrådet att uttrycket

»fiskerättsägaren» ersättes med »innehavaren av den enskilda fiskerätten».

20 §.

Lagrådet:

Särskilt om, såsom lagrådet förordat, 4 § kommer att utgå ur förslaget,

synes senare ledet i den sista relativsatsen böra omformuleras i anslutning

till vad lagrådet anfört under 2 § i förslaget till gränslag.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

183

21 §.

Regeringsrådet Quensel:

Det är naturligt att på förevarande rättsområde, där lagstiftningen varit

ganska otydlig och lagen själv förklarat sig träda tillbaka för vissa slag av

lokala sedvänjor, en alldeles särskild hänsyn till sådana måste tagas vid

ny lagstiftning. Å andra sidan är ett av huvudsyftena med förslaget att

genom nya lagregler för framtiden bringa större klarhet i vad som skall

anses rättsenligt och att i största skäliga utsträckning få till stånd en för

hela landet enhetlig reglering av fiskerättsförhållandena. För ändamålet har

ju också skett undersökning angående rådande rättsuppfattningar och sedvänjor,

och resultatet härav har icke blott inverkat på lagförslagets allmänna

regler utan också föranlett att vid deras sida upptagits specialbestämmelser

av lokal räckvidd. Att likväl göra förbehåll för beståndet av okända

eller dock icke närmare angivna sedvänjor måste betecknas som ett försvagande

av förslagets effektivitet för sitt nyssnämnda syfte, en läcka i systemet,

vilken kan få till följd att vad som skall anses gälla förblir oklart och

växlande från ort till annan i långt större grad än förhållandena nödvändiggöra.

Det är tydligen i medvetande härom som man i förslaget begränsat förbehållet

för sedvänjor rörande fiskerätt till att gälla blott vissa dylika och

endast inom »saltsjön». Härigenom minskas naturligtvis de skadliga verkningarna

av bestämmelsen men i stället framstår lagstiftningen som tämligen

godtycklig, åtminstone om, såsom motiven kunna tyckas ange, grunden

för stadgandet skulle vara att, där en verklig sedvanerätt utbildat sig

på förevarande rättsområde, denna rättsbildning bör respekteras. I överensstämmelse

härmed står visserligen att man icke gjort begränsningen av

stadgandet lika snäv som i 1896 års lag, men det kan frågas, varför sedvanerätten

skall anses mera respektabel beträffande områden i saltsjön än

när det gäller sötvatten och varför endast sådana sedvanemässiga bildningar

avses som göra inskränkningar i enskild fiskerätt. De skäl, som åberopats

för att utesluta sötvatten, torde med ganska stort fog kunna anföras

jämväl beträffande saltsjöområden, och man måste, särskilt med tanke på

att gränserna för den enskilda fiskerätten varit tämligen otydligt angivna

i lagen, räkna med att sedvanemässigt utbildat sig lokala tolkningar, enligt

vilka denna rätt skulle sträcka sig längre än vad man i allmänhet ansett

följa av lagreglerna.

Det torde av begränsningarna i stadgandets räckvidd framgå att förslaget

i denna del grundar sig mindre på hänsyn till sedvanerätten än på intresset

att gynna frifisket i havet. Detta är ock ett av förslagets huvudsyften

och man har därför, naturligt nog, velat förekomma att de nya reglerna

skulle kunna verka i motsatt riktning i något fall, som ej på grundval

av utredningen kan med säkerhet överblickas. Beklagligt vore emellertid

om man för detta ändamål skulle behöva i sådan omfattning som enligt

förslaget offra intresset av uttömmande och tydlig reglering av fiskerättigheterna

och frifisket.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Att respektera okända sedvanemässiga bildningar i högre grad än rättsförhållanden,

som grundats på uttrycklig lag, för ock med sig egendomliga

och stötande följder. I och för sig skulle väl en dylik ståndpunkt knappast

kunna motiveras annorledes än med att sedvanan kan antagas uppkommen

av ett behov, starkt nog att, om så erfordras, t. o. m. genombryta lagreglerna,

under det att dessa senare vila blott på lagstiftarens uppfattning om vad

som i allmänhet är rättvisast och lämpligast. Emellertid leder resonemanget

lätteligen därhän att man vid ny lagstiftning visar vad som faktiskt praktiserats

större hänsyn, om det stått i strid med lagen, än om det överensstämt

med denna, och detta oavsett om det i båda fallen lika väl eller måhända

lika illa passat för ortens förhållanden. Om man finner en lagbestämmelse

ej längre böra gälla som allmän regel, är dock därmed ej sagt

att den icke fortfarande bör få kvarstå för vissa orters vidkommande, lika

väl som en lokalt utbildad sedvänja. Frågan får sin belysning i förslagets

motiv, då där uttalas att det utan särskilt stadgande torde vara uppenbart

att förevarande lagrum icke skall tillämpas å fiske, som grundats uteslutande

på föreskrifter i 1896 års lag. Den sålunda såsom självklar betecknade

tolkningen är visserligen nödvändig för att icke stadgandet skall

bringa den tilltänkta nya regleringen, i den mån den inskränker frifisket,

totalt ur kraft beträffande annat fiske i havet än strömmings- och sillfiske

i Östersjön. Men lika uppenbart oriktigt vore att icke respektera ett

ortsbehov av speciell reglering i nya lagen endast därför att denna reglering

skulle komma att stämma med de allmänna reglerna i 1896 års lag. Det är

förmodligen därför som man, då man sålunda förklarat förevarande bestämmelse

ej få tillämpas å förhållande, som överensstämt med 1896 års lag,

markerat att detta endast avser fall då förhållandet berott uteslutande på

lagens föreskrift. På vad sätt man skall kunna utröna svaret på frågan

härom, är emellertid icke gott att säga. Endast undantagsvis skall man kunna

hämta någon ledning härutinnan i t. ex. vad som praktiserats före tillkomsten

av samma föreskrift, men slutsatsen skulle dock även i så fall bli

mycket osäker, bl. a. på grund av behovens växlingar från tid till annan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan ifrågasättas, huruvida icke förevarande

bestämmelse bör utgå ur förslaget och i stället, i mån av behov,

utredningen om speciella ortsförhållanden så kompletteras, att den legala

regleringen kan bli fullständig. Ställdes på ett dylikt fullständigande ej

högre krav än att det kunde ersätta förevarande paragrafs funktion, skulle

utredningen måhända kunna åstadkommas ganska enkelt under samråd

med fiskeriintendenter och representanter för intressenterna. Bleve resultatet

att katalogen med särbestämmelser för olika orter mycket utökades,

vore detta väl en olägenhet ur vissa synpunkter men dock av underordnad

betydelse i jämförelse med olägenheterna av att genom ett stadgande som

förevarande paragraf tillskapa ett förmodligen mycket större antal undantagsregler,

vilkas existens och innehåll svårligen kunna konstateras med erforderlig

säkerhet utan rättegång i varje särskilt fall.

Jag har hittills förutsatt, att man med ifrågavarande stadgande avsett en
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

dast redan förefintliga sedvänjor. Motiven kunna knappast sägas vare sig

jäva eller bekräfta riktigheten av ett sådant antagande. Stadgandets formulering,

liksom dess förebild i gällande lag, inbegriper emellertid även

sedvänjor, som uppkomma efter stadgandets tillkomst. Från den alltid bestående

möjligheten, att sedvanerätt sätter föråldrade eller otjänliga lagbestämmelser

ur kraft, kan tydligen här bortses, eftersom denna fråga är

av natur att undandraga sig reglering i lag. Men om en lag förklarar sina

allmänna regler skola träda tillbaka för blivande sedvänjor, ligger däri

s. a. s. en fullmakt för befolkningen i orterna att själva taga om hand frågan

i vad mån lagen för deras vidkommande bör ändras och ntföra dessa

ändringar genom långvarigt åsidosättande av lagreglerna. Bestämmelser

av detta slag kunna, såsom ägnade att sänka lagens auktoritet och stimulera

till lagöverträdelser, näppeligen anses lämpliga, åtminstone icke om

dylika överträdelser beläggas med straff. I gällande lag framträder denna

oegentlighet icke så starkt, eftersom frågan om överträdelsernas beivrande

gjorts beroende av de enskilda målsägandenas vilja. Att de genom att passivt

åse de intrång, som ske i deras rätt, småningom förlora denna kan te

sig som ett slags preskription i någon likhet med vad som äger rum vid

viss tids hävd. Men förhållandet blir helt annorlunda, om man med förslaget

tillerkänner allmän åklagare behörighet att utan angivelse beivra

intrång i enskilda fiskerätter. Därmed har markerats att brottens beivrande

är jämväl ett statens intresse, som bör bevakas av åklagarmakten. Lagstiftaren

synes då också kunna utgå ifrån att denna tjänsteplikt fullgöres, och

därmed försvinna de särskilda förutsättningarna för att räkna med uppkomsten

av nya sedvänjor i strid mot lagens regler om gränsen mellan enskild

fiskerätt och frifiske. Fiskerättshavarna kunna visserligen alltjämt

genom att förklara frifiske inom deras områden tillåtet göra det rättsenligt,

men, oavsett att sådan förklaring icke torde kunna beräknas bli avgiven i

större omfattning eller för längre tid, så skall i varje fall klart framstå att

rättsenligheten beror av fiskerättshavarnas goda vilja, och därmed undanryckes

väsentligen möjligheten att förhållandet, hur länge det än äger bestånd,

övergår till en sed av beskaffenhet att inverka på rättsreglernas innehåll.

Jag menar alltså, att förevarande stadgande icke bör bibehållas av någon

hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, och att, om stadgandet

ej helt utgår, det dock bör uttryckligen inskränkas till att avse sedvänjor,

som existera såsom gamla redan vid tiden för lagens ikraftträdande.

För den händelse att stadgandet bibehålies, är vidare att beträffande detsamma

anföra följande.

I motiven anges att en period av omkring 30 år borde vara tillräcklig för

att ge en sed de verkningar som här åsyftas. Såsom i vissa remissyttranden

berörts, torde emellertid ett dylikt krav å sedens ålder kunna vara alltför

ringa. Enligt min mening beror frågan härom på omständigheterna i övrigt.

Vad som i 30 år eller kanske t. o. m. under blott ännu något kortare tid

allmänt praktiserats inom ett stort område med en mängd olika fiskerätts
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

havare kan vanligen med vida större fog anses ha tagit åt sig sedvanerättslig

natur än vad som, låt vara under betydligt längre tid, tillämpats beträffande

en eller annan fastighet, där förhållandet kan tänkas ha berott på enskilda

fiskerättshavares personliga brist på intresse för fisket, obenägenhet att

strängt hävda sin rätt eller svårighet att bevaka densamma eller andra dylika

orsaker, som i förevarande sammanhang måste betecknas som tillfälligheter.

Det torde kunna anses att såsom stöd för påstående om gammal sed ej är

tillräckligt att hänvisa till att fisket under längre eller kortare tid lämnats

oklandrat, såframt det under hela tiden berott endast på några få enskilda

att förfarandet ej beivrats. Att ovillkorligen fordra att seden ägt större lokal

utbredning synes dock icke nödvändigt utan skulle kanske tvärtom strida

mot förslagets syfte. Men om man i ett enskilt fall ställer fordringen härutinnan

lågt, torde i stället kravet å sedens ålder regelmässigt böra vara dess

högre. Med avseende å den närmare innebörden av kravet att seden skall vara

gammal liksom beträffande fordringar å dess geografiska utbredning torde

man emellertid kunna med förslaget åt rättstillämpningen överlämna frågan,

när gammal sed skall anses föreligga.

I ett annat hänseende torde däremot stadgandet tarva ett förtydligande i

själva lagtexten. Varken i uttrycket »gammal sed» eller i pluralformen

»andra» i orden »andra än fiskerättsägaren» eller eljest i paragrafens innehåll

synes ligga något som klart utesluter stadgandets tillämpning i fall, då

endast vissa personer eller de som äga eller inneha viss fastighet oklandrat

fått bedriva fisket. Den frihet att fiska som med stadgandet avses torde dock

förmenats böra äga åtminstone någon grad av allmängiltighet, och det synes

angeläget att man undviker förblandning med fall då i realiteten är fråga

om anspråk på servitutsrätt eller personlig nyttjanderätt. Stadgandet bör

icke kunna utnyttjas som ett medel att kringgå kraven å bevisning om dylika

rättigheter. Å andra sidan lärer det icke vara förslagets mening att stadgandet

skall kunna tillämpas blott när friheten att fiska gällt för en fullständigt

obegränsad krets av individer eller för alla svenska medborgare, utan man

har tydligen tänkt sig att seden kan ha varit begränsad till att avse t. ex. alla

yrkesfiskare och husbehovsfiskare eller endera av dessa grupper och då fortfarande

bör gälla med enahanda begränsning som förut. Förmodligen böra

såsom avsedda även anses fall, då friheten tillkommit samtliga innevånare i

samma eller annan ort, och detta även om orten består blott av ett fiskeläge.

Den avsedda innebörden av stadgandet i förevarande hänseende synes kunna

komma till uttryck genom att orden »andra än fiskerättsägaren» utbytas mot

»allmänheten eller viss del av befolkningen».

Som det är oegentligt och lätteligen missvisande att i lagtext beteckna frifiske

som en rätt eller rättighet, synes uttrycket »skola de fiskande vara bibehållna

vid rätten därtill» böra utbytas mot ett annat, såsom t. ex. »skall

vad sålunda tillämpats fortfarande gälla». Därigenom skulle jämväl ännu

tydligare utmärkas att någon utvidgning av sedens innebörd, beträffande

kretsen av frifiskare eller eljest, ej avses.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

187

Justitieråden Dahlman och Lech:

Då det synes mindre lämpligt att genom undantagsbestämmelse i lagen

taga hänsyn till sedvänjor, som kunna uppstå i framtiden, anse vi, liksom

regeringsrådet Quensel, att regeln i förevarande lagrum bör uttryckligen inskränkas

till att avse sedvänjor som existera såsom gamla redan vid lagens

ikraftträdande. Vi anse även, liksom regeringsrådet Quensel, att den avsedda

innebörden i stadgandet skulle komma till tydligare uttryck, om orden »andra

än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkningen»,

samt instämma i vad regeringsrådet Quensel anfört rörande förutsättningarna

i tidshänseende för uppkomsten av i paragrafen avsedd sedvänja.

Justitierådet Gei jer:

I det väsentliga delar jag regeringsrådet Quensels synpunkter på att lagen

enligt förslaget skulle stadga, att sedvänjor, som uppstå eller fortleva efter

lagens ikraftträdande, framdeles skulle kunna vinna bestående giltighet.

Mot att till frifiskets gynnande med tillbakaverkande kraft utvidga det nuvarande

stadgandets tillämplighetsområde och uppmjuka dess bestämmelser

talar än vidare enligt min mening med styrka, att fiskerättsägarna, om

de i vissa fall trott, att de icke behövde befara att bli bundna av någon sedvänja,

som de av tillmötesgående tolererat, och i andra fall förväntat, att

motsatsen vore händelsen endast om sedvänjan tillämpats av ålder, haft uttryckligt

stöd i gällande lag för en sådan uppfattning.

I första hand förordar jag därför, att det föreslagna stadgandet begränsas

till att fastslå giltigheten av sådana sedvänjor, som vid lagens ikraftträdande

redan på grund av äldre lag skola anses gällande.

Iakttages ej detta, förordar jag liksom övriga ledamöter, att orden »andra

än fiskerättsägaren» utbytas mot »allmänheten eller viss del av befolkningen».

Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kravet på

att en sedvänja skall ha fortlevat av ålder för att bli gällande.

Under samma förutsättning anser jag mig slutligen böra förorda en övergångsbestämmelse

av den innebörden att, så länge mindre än exempelvis tio

år förflutit från lagens ikraftträdande, fråga, huruvida en sedvänja blivit

gällande, skall bedömas enligt den äldre lagen.

22 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad tidigare anförts och då framställning, som avses

i sista stycket, uppenbarligen bör förutsättas vara gjord av den rättsägare,

vars rätt är i fråga, förordar lagrådet att ordet »fiskerättsägare» i nämnda

stycke ändras till »innehavaren av den enskilda fiskerätten».

26 §.

Regeringsrådet Quensel:

Som det, på sätt jag förut anfört, synes oegentligt och olämpligt att i lagtext

kalla frifiske för rätt till fiske, torde förevarande paragraf böra om
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

formuleras så, att orden »sådan rätt till» utgå och orden »skall tillkomma

även den» ändras till »må bedrivas även av den».

27 §.

Lagrådet:

Av skäl som framgå av vad tidigare anförts synas vissa jämkningar i avfattningen

vara påkallade. De torde kunna genomföras exempelvis på följande

sätt. Uttrycket »fiskerättsägare förbehållet fiske» utbytes mot »fiske

som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt»; uttrycket »fislcerättsägare

förbehållet fiske med fast redskap» ersättes med »fiske med fast

redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt»; uttrycket »fiske som må

bedrivas av varje svensk medborgare» utbytes mot »fiske som må bedrivas

utan stöd av sådan rätt».

Ett särskilt skäl för den sist omförmälda jämkningen utgör den omständigheten

att, ehuru jämväl den utövning av fiske som avses i 21 och 22 §§

torde åsyftas med förslagets uttryck »fiske som må bedrivas av varje svensk

medborgare», sistnämnda uttryckssätt icke täcker vad sålunda avses.

I fråga om förevarande paragraf hänvisas till vad lagrådet i visst hänseende

anfört under 15 §.

29 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf avser att i viss utsträckning reglera förhållandet

mellan delägare i fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter. Paragrafen

har väsentligen hämtat sitt innehåll från 10 § i 1896 års lag. Det

skall i första hand bero på delägarnas åsämjande huru fisket må nyttjas.

Sämjas de ej, skall rätten på ansökan av delägare kunna meddela föreskrifter

därom. Upplåtelse av fiskerätt åt någon som icke är delägare skall ej få

göras av en delägare utan de flesta övrigas samtycke.

För tolkningen av paragrafen är avgörande vilka rätteligen skola anses

som delägare i samfällt fiske. Delägare är uppenbarligen den, som äger en

fastighet till vilken hör andel i såväl vattenområdet som fisket, men vilka

därutöver skola betraktas som delägare är ej lika klart. Rörande tolkningen

av gällande rätt uttalas i kommitténs betänkande att den som allenast på

grund av servitutsupplåtelse äger fiska i oskiftat vatten i regel icke torde

vara att anse såsom delägare i fiskelagens mening i annat fall än då servitutet

tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet. Tydligen utgår kommittén

i sitt förslag från denna tämligen svävande innebörd hos uttrycket,

och det förefaller närmast som om departementschefen därutinnan anslutit

sig till kommitténs uppfattning. Därpå tyder i varje fall uttalandet i remissprotokollet

att fiske kan vara samfällt för flera fastigheter även av annan

anledning än att det är oskiftat, t. ex. på grund av servitut varöver vederbörande

fastighetsägare ej kunna förfoga genom avtal. Ägaren av en fastighet,

till vars förmån gäller sådant fiskeservitut, som kan hävas genom avtal

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

mellan honom och ägaren av den besvärade fastigheten, skulle således, åtminstone

i regel, icke vara att betrakta som delägare i fisket.

Enligt lagrådets mening ger uttrycket delägare icke stöd för en sådan åtskillnad

mellan olika slag av servitutshavare. En servitutsrätt är städse ett

tillbehör till den berättigade fastigheten och detta oavsett om servitutet är

av mer eller mindre varaktig natur. Det är i detta hänseende ingen skillnad

mellan ett jorddelningsservitut och annat servitut. Ägaren av en fastighet

till vars förmån ett fiskeservitutsförhållande består kan därför alltid, när

servitutet ej innefattar uteslutanderätt till fisket, sägas vara delägare i

detta. Lagrådet anser fördenskull att, om i förevarande paragraf under uttrycket

delägare icke skola inbegripas alla ägare av fastigheter med servitutsrätt

till andel i fisket utan endast innehavare av vissa speciella slag av

fiskeservitut, detta måste utsägas i lagtexten.

Vid bedömandet vilka den i paragrafen åsyftade medbestämmanderätten i

fråga om fiskets nyttjande bör tillkomma har emellertid lagrådet för sin

del kommit till den uppfattningen att det ej finnes skäl att utesluta fastighetsägare,

vilkas fiskerätt beror på servitut, varöver parterna i servitutsförhållandet

kunna förfoga. För denna lagrådets ståndpunkt har varit avgörande

att, om sådana servitutshavare skulle vara utestängda från medbestämmanderätt,

det ej alltid skulle bland dem, som ägde bestämma om fiskets

nyttjande, finnas någon som företrädde en dylik servitutshavares intressen.

Vad däremot beträffar dem, som på grund av nyttjanderättsupplåtelse ha

fiskerätt i vatten där fisket är samfällt för flera fastigheter, anser lagrådet,

i enlighet med vad som tydligen avses med det remitterade förslaget, att

innehavare av sådan fiskerätt ej bör likställas med fastigheternas ägare.

Den krets av fastighetsägare, som sålunda enligt lagrådets mening skulle

ha att tillsammans bestämma om fiskets nyttjande, skulle tydligare än

genom uttrycket »delägarna» kunna betecknas såsom »fastigheternas ägare».

Lagrådet hemställer alltså att i första punkten av paragrafen sistnämnda

uttryck införes i stället för »delägarna» och att paragrafens avfattning i

övrigt jämkas i enlighet därmed.

I remissprotokollet utvecklas hurusom domstolen, när delägare i fisket

gjort sådan ansökan som avses i paragrafens första stycke, skall äga meddela

alla de föreskrifter som den med hänsyn till föreliggande förhållanden

finner lämpliga. Bland åtgärder som därvid torde kunna ifrågakomma

nämnes åläggande av skyldighet för fiskande att erlägga en fiskevårdsavgift

till en gemensam kassa. Ehuruväl domstolen bör äga stor frihet vid valet

av föreskrifter, vill lagrådet, under erinran om att föreskrifterna skola

avse huru fisket må nyttjas, framhålla att påläggande av fiskevårdsavgift

näppeligen kan anses ligga inom ramen för vad som må föreskrivas.

Enligt nästföljande paragraf skall, då jord upplåtes till brukande, brukaren

få nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.

Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, bör denna bestämmelse gälla

också för upplåtelse av jord med andel i samfällt fiske och bör därför delägare

i sådant fiske vid upplåtelse av mark för jordbruk — ej vid andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

I"™ Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

markupplåtelser — kunna låta fisket medfölja utan att de flesta övrigas

samtycke behöver föreligga. Detta borde måhända komma till uttryck i

lagtexten, förslagsvis genom att i förevarande paragrafs andra stycke efter

»må ej» insättas orden »annat än i samband med upplåtelse av jord till

brukande».

31 §.

Lagrådet:

Rörande förevarande paragraf hänvisas till vad vid 13 § anförts därom

att innehållet i de båda paragraferna torde böra upptagas i en gemensam

paragraf.

Förevarande paragraf skulle kunna föranleda tolkningen, att när någon

under åberopande av 14—25 §§ konkurrerar med innehavare av särskild

fiskerättighet, den sistnämnda ovillkorligen måste vika. Meningen lärer

emellertid icke vara denna. Tvärtom torde åsyftas visst skydd för rättigheten,

i det att 27 § även för de i 31 § avsedda fallen torde kunna bli tillämplig.

Vad man med bestämmelsen avsett lärer vara, att här ifrågavarande

fiskerätter i förhållande till frifisket icke medföra bättre ställning än den

vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Med hänsyn till vad sålunda

anförts torde, om paragrafen bibehålies i huvudsak oförändrad, avfattningen

av sista punkten böra undergå viss jämkning.

33 §.

Första och andra styckena.

Lagrådet:

I förevarande paragraf är fråga om fiskandes frihet att, när det erfordras

för fiskets utövande, nyttja annans strand och annans vattenområde. Hur

långt denna frihet sträcker sig är i 1896 års lag ej alls reglerat beträffande

vattenområden. I fråga om frihet för fiskande att nyttja annans strand inskränker

sig lagen, frånsett en bestämmelse om allmänningsfiske, till att

stadga sådan frihet för dem, som efter vad i 3 § i lagen sägs idka fiske vid

annans strand. Enligt bestämmelsen i sjunde stycket samma paragraf skola

dessa äga nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning

av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden; de skola dock

svara för skada och intrång.

Beträffande friheten att nyttja annans strand utsträcker första stycket

i förevarande paragraf regleringen till att omfatta allt slags fiske. Var och

en som äger fiska utanför annans strand, vare sig det är fråga om frifiske

eller om fiske med stöd av enskild fiskerätt och i förra fallet oavsett om

fisket får bedrivas ända intill stranden eller på större eller mindre avstånd

från denna, skall äga nyttja stranden för tillfällig uppdragning av redskap

eller båt, om sådant erfordras för fiskets utövande och det kan ske utan

förfång för den som innehar stranden. Fastgöring av redskap eller båt

nämnes ej i paragrafen. Av remissprotokollet framgår emellertid att me
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ningen varit, att de fiskande under de i paragrafen angivna förutsättningarna

skola få nyttja stranden jämväl för tillfällig fastgöring av redskap

eller båt. Det synes ock uppenbart att det kan vara lika angeläget för

de fiskande att få använda stranden för dessa ändamål som för uppdragning

av redskapet eller båten. Lagrådet hemställer att stycket ändras i enlighet

med vad sålunda varit åsyftat.

I enlighet med den av lagrådet förordade terminologin synes i slutet av

första stycket framför ordet fiskerätt böra insättas ordet enskild.

I andra stycket har befogenheten att nyttja annans strand för vissa kategorier

bland de fiskande utvidgats att, med visst förbehåll beträffande tomt

och plantering, gälla även när förfång uppkommer. Stadgandet avser fiske,

som med stöd av bestämmelserna i 14—26 §§ i det remitterade förslaget yrkesmässigt

bedrives vid annans strand. Det utgör sålunda en motsvarighet

till det förut omnämnda stadgandet i 3 § sjunde stycket i 1896 års lag. Emellertid

kan ifrågasättas, om uttrycket »vid annans strand» tillräckligt tydligt

anger att endast sådant fiske åsyftas, som må bedrivas ända in till stranden.

För undvikande av missförstånd därutinnan synes »vid» lämpligen böra utbytas

mot exempelvis »intill».

Där ö eller holme kommer att vara omgiven av allmänt vatten, blir tydligen

fisket fritt ända in till stranden. Om andra än strandägaren yrkesmässigt

fiska vid stranden, synas de böra äga samma befogenhet i fråga om

strandens nyttjande som enligt stadgandet i förevarande paragraf skall tillkomma

den, som med stöd av 14—26 §§ yrkesmässigt bedriver fiske vid

annans strand. För att stadgandet skall bli tillämpligt även i detta fall hemställer

lagrådet att det fiske stadgandet skall avse, utan hänvisning till 14

—26 §§, angives såsom »fiske som må bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt».

Genom en sådan jämkning av styckets lydelse skulle även bli tydligare

utmärkt att, såsom lärer vara åsyftat med stadgandet, därunder skola

inbegripas även de, som under utövning av enskild fiskerätt yrkesmässigt

vid annans strand bedriva sådant fiske som avses i 14—26 §§.

Även i fråga om fiske som åsyftas i andra stycket har såsom villkor för

nyttjandet av stranden avsetts skola gälla, att det är erforderligt för fiskets

utövande och att begagnandet är blott tillfälligt. Ett förtydligande av lagtexten

i dessa hänseenden synes erforderligt.

I fråga om nyttjande av annans vattenområde har med stadgandet i paragrafens

första stycke åsyftats att, under förutsättning att förfång ej uppkommer

för den som innehar vattenområdet eller där har enskild fiskerätt,

ge de fiskande samma frihet som avsetts skola tillkomma dem beträffande

annans strand. Efter ordalydelsen avser stadgandet annans vattenområde

över huvud taget. Såsom kommittén i sitt betänkande framhållit, måste

emellertid befogenheten att fiska å annans vattenområde anses innefatta

jämväl befogenhet att använda området för de ändamål varom här är

fråga. Endast beträffande vattenområde, där vederbörande ej må fiska,

erfordras således en uttrycklig bestämmelse om hans befogenhet att begagna

området för nyssnämnda ändamål. Genom alt stadgandet ej an
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

tyder den nu berörda skillnaden mellan sådant vatten, där fisket må bedrivas,

och annat vattenområde har undanskymts vad som främst synes

kunna motivera att fiskandes nyttjande av annans vattenområde göres till

föremål för reglering i lag, nämligen att det bör fastslås att en fiskande,

om han ej kan effektivt utnyttja det vatten där han äger fiska, med mindre

han får anbringa dragg eller annan förankringsanordning i angränsande

vatten, skall få lov att göra detta under förutsättning att förfång ej uppkommer.

Lagrådet hemställer att stadgandet jämkas så, att berörda skillnad

framhäves.

I första stycket stadgas uttryckligen att de fiskande under de i paragrafen

angivna förutsättningarna skola äga tillträde till stranden och vattenområdet.

Någon motsvarighet härtill finns ej i paragrafens andra stycke;

där talas endast om nyttjande av stranden. Ej heller finns någon motsvarande

bestämmelse i kommittéförslaget liksom någon sådan ej återfinnes i

3 § i 1896 års lag.

Emellertid lärer den med paragrafen åsyftade befogenheten att för vissa

ändamål nyttja annans strand och vattenområde utan vidare medföra, att

den fiskande under samma villkor, som med avseende å förfång för annan

skola gälla för nyttjandet, skall äga tillträde till området i den mån så erfordras

för den åtgärd, varom i det särskilda fallet är fråga. Med hänsyn

härtill synes ej påkallat att i paragrafen upptaga någon bestämmelse om

tillträde till annans strand och vattenområde. Om emellertid ett dylikt stadgande

bibehålies i första stycket, synes en motsvarande bestämmelse böra

meddelas för de fall som avses i andra stycket.

Det kan naturligen ifrågasättas, huruvida icke det uttryckliga stadgandet

i andra stycket, att i de fall som där avses nyttjandet får försiggå utan hinder

av att förfång tillskyndas strandens innehavare, borde kompletteras

med en föreskrift av innebörd, att större intrång dock aldrig får göras än

som är oundvikligt för att ändamålet med nyttjandet skall uppnås. Att

detta bör gälla synes emellertid så självklart att det ej torde vara behövligt

att i lagtexten upptaga någon erinran därom.

Justitierådet Gei jer:

Det må tilläggas, att ordet »tillfällig» enligt sakens natur och den förordade

lydelsen av paragrafen lärer vara att tolka i belysning av bestämmelsen

att intrånget skall vara beroende av vad som verkligen erfordras

för fiskets utövande. Sålunda torde i uttrycket böra inläggas en mindre

snäv innebörd, då det gäller fastgöring av fast fiskeredskap, än då fråga är

om att belamra stranden med redskap och båtar.

Regeringsrådet Quensel:

Då förslaget medger fiskare att, låt vara med skyldighet att ersätta skada

och intrång, uppdraga redskap och båtar å annans tomt och plantering, blott

det ej kan undvikas utan väsentlig olägenhet, synes tillbörlig avvägning ej

skett av de intressen, som här stå emot varandra. Förbehåll att begagnan
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

193

det endast må vara tillfälligt utgör ingen garanti mot att det ofta upprepas,

ej heller mot att intrånget blir stadigvarande, i det att det kan ske än

från den ene, än från den andre fiskarens sida. Den som icke kan vare sig

natt eller dag freda sin bostadstomt eller trädgård från intrång av dylikt

slag med allt vad därav kan följa av störningar av hemfriden, risker och

obehag, torde kunna ha så stor olägenhet därav att han ser sig nödsakad

att flytta från platsen. Även om man kunde förlita sig på att ersättning för

skada och intrång alltid skulle utdömas i den omfattning, att vederbörande

finge kompensation för hela den ekonomiska skadan, så bleve dock därigenom

icke alla förlorade värden ersatta, och någon säkerhet föreligger icke

för att utdömt skadestånd och ersättning för kostnaderna å målet skola

kunna utfås. Det är troligt att, om de fiskande utgöras av växlande skaror

av personer som för markägaren kanske ej ens äro kända till namn och

hemvist, det alldeles icke lönar sig för honom att göra försök att utfå någon

ersättning. Det må ock framhållas att man enligt förslaget ej synes

skola kunna hindra fortsatt utnyttjande av området ens från deras sida,

vilka underlåtit att betala utdömt skadestånd. Från alla olägenheter för

markens ägare eller innehavare skulle man dock, vad angår befogenheten

att begagna tomt eller plantering, enligt förslaget bortse, så snart det vore

av väsentlig olägenhet för fiskaren att behöva nyttja annan plats för redskapen

eller båtarna. Talet om väsentlig olägenhet förefaller mindre som en

skärpning av kravet att intrånget skall vara erforderligt för fisket än som

en eftergift å detta krav. Frågan när villkoren för befogenheten vore uppfyllda,

torde ej alltid vara lätt att med säkerhet avgöra. Förslaget i denna

del kan föranleda tvister och trakasserier.

Gård och trädgård synas helt böra undantagas från befogenheten att

uppdraga båtar och redskap. Sker ej så, torde dock villkoren för att dylika

områden må begagnas för detta ändamål böra skärpas, särskilt på det sätt

att intrånget ej må göras, om därigenom tillfogas markens ägare eller innehavare

märkligt men.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

Villkoren för att tomt och plantering må begagnas i fall, som avses i

andra stycket, torde böra skärpas. Detta kan ske exempelvis på det sätt,

att intrånget ej må göras med mindre områdets begagnande är av synnerlig

vikt för den fiskande och det förfång som tillskyndas strandens innehavare

är ringa.

Tredje stycket.

Justitierådet Gei jer:

Då i tredje stycket stadgas, att tvist om ersättningens belopp — icke jämväl

tvist huruvida ersättning över huvud skall utgå — skall prövas av

skiljemän och att med vissa avvikelser skiljemannalagen därvid skall tilllämpas,

synas dessa kategoriska bestämmelser vara missvisande, allden13

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stund de stå i klar motsättning till sista punkten i stadgandet, vilken lämnar

part öppet att låta tvisten gå till domstol. Eftersom parterna redan

enligt gällande lag äga valfrihet mellan domstols- och skiljemannaförfarande,

med eller utan rätt att klandra skiljedomen, synes stadgandets väsentliga

funktion kunna bliva endast den att bringa skiljedomsinstitutet i parternas

särskilda åtanke i fråga om tvister, som här avses. Vad angår de

regler, som innebära avvikelser från skiljemannalagen, måste de betecknas

som föga ägnade att underlätta ett skiljemannaförfarande utan fastmera i

flera hänseenden oklara och av beskaffenhet att framkalla osäkerhet. Skulle

stadgandet genom sin avfattning leda till, att den nu till buds stående och

mången gång till synes lämpliga utvägen att parterna anlita en eller flera

skiljemän med öppen rätt att gå vidare till domstol blir skjuten åt sidan,

måste detta betecknas såsom mindre lyckligt och ägnat att motverka stadgandets

syfte att främja användningen av ett skiljemannaförfarande. Detsamma

kan sägas, om förslagets innebörd skall vara den, att ett mellan

parterna enligt skilj emannalagen tilläventyrs slutet skiljeavtal utan förbehåll

om rätt att klandra skiljedomen icke skall tillmätas rättsverkan, utan

part skall kunna göra det om intet genom vägran att utse skiljeman. Att

förslaget med åtminstone skenbar avvikelse från skilj emannalagen föreskriver,

att skiljemännen skola vara tre, har ej närmare motiverats; för

tvister av här ifrågavarande slag skulle denna bestämmelse, om den på

grund av sin lydelse uppfattas såsom ovillkorlig, sannolikt ej sällan te sig

onödigt tyngande. Enligt remissprotokollet åsyftas, att parterna skola vara

skyldiga att åtnöjas med skiljedomen. Detta har dock icke kommit till uttryck

i lagtexten genom någon direkt motsvarighet till 2 § första stycket

skilj emannalagen utan har förmodligen ansetts följa av sista punkten i

stadgandet. Denna punkt ger dock närmast intryck av att taga sikte på

valfriheten i förfarandets begynnelseskede, något som vinner bekräftelse av

att jämväl enligt förslaget den omständigheten att skiljemän utsetts icke

skall utgöra hinder för att tvisten går till domstol, om t. ex. det i 18 § skiljemannalagen

avsedda fallet att skiljedomen ej meddelas inom stadgad tid

skulle inträffa. Mot sista punkten kan ytterligare anmärkas, att den lämnar

öppet, om ordet »skiljemän» åsyftar alla skiljemännen.

Med hänsyn till vad nu anförts och då något specialstadgande — i synnerhet

om det är av så begränsad innebörd som det förevarande — här

knappast i högre grad än i fråga om en mängd andra tvistemål av olika

slag torde erfordras, hemställer jag, att tredje stycket måtte uteslutas i

stället för att underkastas den omarbetning som i annat fall synes nödvändig.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

För det fall att överenskommelse ej kan träffas om beloppet av ersättning,

som avses i andra stycket, upptager tredje stycket stadganden om

tvistens slutliga prövning i ett skiljemannaförfarande i huvudsaklig anslutning

till bestämmelserna i 1929 års lag om skiljemän. Emellertid innebära

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

195

dessa stadganden endast en anvisning att anlita det åsyftade förfarandet;

någon skyldighet i sådant hänseende har naturligen icke kunnat föreskrivas.

Att i lag upptaga bestämmelser av så begränsad innebörd synes mindre

lämpligt. Därför hemställes att ifrågavarande stadganden icke upptagas i

paragrafen.

Anses särskilda bestämmelser böra meddelas i syfte att tvister av förevarande

slag i så stor utsträckning som möjligt skola hänskjutas till skiljemän,

torde i stället stadgandena i 20 § i 1896 års lag böra bibehållas. De innebära

att den part, som kräver ersättning, kan få ett skiljemannaförfarande

till stånd även mot vederpartens vilja och utan att någondera parten behöver

avstå från befogenheten att i sista hand få saken prövad av domstol. Med

hänsyn härtill och till den verkan, som trots klagorätten tillagts skiljenämndens

beslut, synas dessa stadganden bättre än de föreslagna ägnade att

främja användningen av ett skilj emannaförfarande. Emellertid torde den

tid inom vilken part, efter det att skiljemännens beslut tillställts honom,

skall instämma saken till domstol lämpligen böra begränsas till sextio dagar.

Möjligen borde också bestämmas särskilda tider, inom vilka motparten

till den, som kräver ersättning, skall ha utsett skiljeman och skiljemännens

beslut skall vara meddelat.

Beträffande slutligen avfattningen av stadgandena i tredje stycket synas

dessa i ett flertal hänseenden brista i önskvärd tydlighet. Att det skall stå

parterna fritt att med vanliga rättsverkningar träffa ett verkligt skiljeavtal

lärer vara åsyftat, men framgår ej klart av lagtexten. Även borde

komma till tydligare uttryck att parterna skola vara skyldiga att åtnöjas

med skiljedomen. Av sista punkten kan ej utläsas, om med ordet »skiljemän»

avses alla skiljemännen eller blott de av parterna utsedda. Om stadgandena

bibehållas, torde deras lydelse böra jämkas så, att innebörden blir

otvetydig.

34—35 §§.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande fiskådreinstitutet aktualiseras spörsmålet, hur gränsen bör

dragas mellan vad som tillhör den allmänna lagstiftningen och vad som

må regleras i administrativ ordning. Lagförslagets innebörd kommer att betydligt

skifta, beroende på hur denna fråga besvaras.

I betänkandet framhålles, hurusom länsstyrelsen ej sällan, utan stöd i

1896 års fiskelag men med åberopande av vad fiskeristadgan innehåller om

särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande, meddelat

föreskrifter, som i sak innebära utvidgning av fiskådreinstitutets innehåll,

sådant det utformats i fiskerättslagcn. Kommittén synes mena att jämväl

för framtiden det skall stå den administrativa makten fritt att i det allmänna

fiskevårdsintresset genom föreskrifter skärpa lagens regler. (Oklart är

visserligen, huruvida kommittén avser att dylika föreskrifter bliva gällande

även mot »en i laga ordning tillkommen enskild rättighet», men härifrån

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

må i detta sammanhang bortses, enär kommittén med detta uttryck icke

lärer åsyfta annat än på speciella rättsgrunder uppkomna rättigheter, icke

den allmänna, i äganderätten till vattenområde ingående rätten att där

fiska.) Med kommitténs uppfattning skulle fiskerättslagens bestämmelser

om fiskådra, oaktat de förklaras uppställda i såväl allmänna som enskilda

intressen, i fall då det allmänna fiskevårdsintresset gjorde sig gällande på

sin höjd ange minimum för skyddet av sistnämnda intresse och i övrigt

bli att tillämpa blott i den mån icke annorledes bestämts i administrativ

ordning. Det i 30 § i kommitténs förslag uppställda villkoret för länsstyrelses

befogenhet att meddela från lagens regler avvikande föreskrifter,

att dessa skola vara sådana att de ej kunna antagas lända till förfång för

någon, som ej samtyckt därtill, synes, av motiven att döma, icke vara avsett

att begränsa denna befogenhet, när nyssnämnda allmänna intresse

kunde åberopas. Befogenheten skulle således i detta fall kunna utövas utan

stöd i fiskerättslagen och t. o. m. i strid mot de begränsningar, som kommittén

ville däri upptaga.

Huruvida med det remitterade förslaget avses att frångå denna kommitténs

principiella ståndpunkt är icke fullt tydligt. Departementschefen uttalar

visserligen att lokal utökning av fiskådras bredd i vissa fall vore till

fördel för fiskevården men icke lämpligen borde ske i annan form än genom

lagstiftning, med vilket sistnämnda uttryck här lärer få förstås av Konung

och riksdag stiftad lag. Men denna avvikelse från kommitténs uppfattning

motiveras med att dylik utökning av fiskådra skulle innebära ett betydande

ingrepp i enskild rätt, och synpunkten förefaller således snarare varit att

möjligheten att i administrativ ordning tillgodose allmänna intressen har

sina generella begränsningar än att särskilda sådana skulle uppstå

genom fiskådreinstitutets reglering i lag. Vid fråga om ådrans omfattning

och läge vid flodmynning och på liknande ställen anföres ock i remissprotokollet

att, i den mån på något håll större fredningsområde (än enligt

den föreslagna legala regeln) kunde vara behövligt, lokala bestämmelser

därom torde kunna med stöd av fiskeristadgan utfärdas av länsstyrelsen.

Något medgivande härtill upptages icke i lagförslaget. Beträffande

spörsmålet, huruvida länsstyrelse må besluta om flyttning av fiskådra, förklarar

departementschefen med hänsyftning på vissa angivna exempel, att

avgörande betänkligheter mot dylik befogenhet icke borde möta, men å

andra sidan har i den föreslagna lagtexten denna fråga reglerats och befogenheten

medgivits under enahanda villkor som det nyssnämnda, av kommittén

föreslagna, att åtgärden ej kan antagas lända till förfång för någon

som ej samtyckt till densamma. Huruvida det avses, att detta villkor

skall, såsom ordalydelsen anger, gälla jämväl mot allmänna fiskevårdsintresset,

kan, när remitterade förslaget ses mot bakgrunden av kommitténs

förslag, förefalla tveksamt.

Till en början vill jag i förevarande sammanhang, utan att ingå på den

statsrättsliga frågan om de allmänna gränserna för vad som kan stadgas i

administrativ ordning och i vad mån dessa gränser röna inflytande av

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

197

den civila lagstiftningens innehåll, betona intresset av att allmän lag och

administrativ förordning, lika väl som allmänna lagar inbördes, icke ens

till skenet komma i strid mot varandra. Det synes därför av behovet påkallat

att, om fiskerättslagen till reglering upptager spörsmålet om fiskådra

och därvid t. o. in., såsom enligt förslaget, markerar att det skett ej

blott till slitande av intressekonflikter mellan enskilda utan jämväl till

skydd för allmänna intressen, men dessa senare intressen dock skola kunna

på sakligt precis enahanda sätt ytterligare tillgodoses genom administrativa

bestämmelser, detta sistnämnda förhållande uttryckligen anges

i fiskerättslagen.

Särskilt oegentligt och direkt missvisande vore att i lagen under vissa

villkor och inom vissa gränser medgiva att myndighet gör inskränkningar

i enskild rätt till förmån för allmänna intressen, om meningen är att det

skall underförstås att dessa villkor må åsidosättas och dessa gränser överskridas

genom administrativa föreskrifter i något av de syften lagen fullföljer.

En sådan frihet att frångå lagreglerna kan lätteligen göra hela den

legala regleringen överflödig och olämplig.

Bedömes förslaget i förevarande del under antagande, att bestämmelserna

om befogenhet för länsstyrelse att göra avsteg från lagens regel innefatta

gränserna för vad som i administrativ ordning må förordnas om fiskådra

— naturligtvis bortsett från sådana andra medel att tillgodose fiskevårdsintresset

som att inom hela riket eller vissa landsdelar eller visst vattensystem

fridlysa fisk eller förbjuda vissa fiskemetoder — måste dessa

befogenheter förefalla såsom mycket svaga medel att vid behov förstärka

det skydd för allmänna och enskilda intressen som med institutet åsyftas.

Stadgandet i 35 § andra stycket avser tydligen endast lättnader i förbudet

mot att avstänga ådran och den i 34 § andra stycket medgivna befogenheten

blott att flytta ådran inom det vatten, där den enligt lagen skall finnas,

således varken inrättande av ådra i annat vatten, breddning av ådra eller

förlängning därav, t. ex. vid flodmynningar. Det i sistnämnda lagrum uppställda

villkoret rörande förfång kan ock i praktiken så starkt begränsa även

flyttningsmöjligheten, att denna reduceras huvudsakligen till en möjlighet

att fixera ådrans läge utan att man därvid är absolut bunden av den allmänna

regeln att den överallt skall framgå i djupaste vattnet. Av motiven

synes dock kunna slutas att meningen varit, om icke att den administrativa

makten skulle äga obegränsad möjlighet att utöka fiskådreinstitutets räckvidd,

så dock att länsstyrelsen skulle äga förstora fredningszonen vid flodmynningar

och på liknande ställen samt, åtminstone under nyssnämnda

villkor beträffande förfång, jämväl förordna om breddning annorstädes.

De allmänna reglerna om fiskådra måste tämligen snävt begränsa skyddet

för fiskens fria gång, om man vill undvika att de komma att verka för

strängt i det stora flertalet fall och att för alla dessa behöva hänvisa till

möjligheten att hos länsstyrelsen söka lättnader i tvånget. Ur dessa synpunkter

är det redan att gå långt, om man med förslaget stadgar att fiskådra

skall finnas i varje vattendrag där fisk har sitt drev. Sistnämnda be
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stämning torde dock utesluta att jämväl de minsta bäckar, diken o. d. skola

ha fiskådra, blott man i dem kan fånga fisk eller kräftor. Med en dylik

tolkning må den föreslagna utvidgningen av de kategorier vattendrag som

skola hava fiskådra kunna lämnas utan erinran.

Men anpassas de allmänna reglerna efter normalfallet, beror ju institutets

effektivitet stundom på möjligheten att lokalt skärpa reglerna. Att överlämna

denna uppgift helt åt den administrativa makten, så snart allmänna

intressen äro i fråga, har emellertid sina betänkligheter. Det värdefulla

skydd mot alltför stora och ojämna intrång i bestående rättigheter, som följer

av en legal reglering av institutet, går förlorat och ingreppen erhålla, om

de bli betydliga och drabba bestående fiskerätter i mycket olika grad, karaktär

av ett slags expropriation, som icke rimligen kan få ske utan gottgörelse.

För övrigt torde vara svårt att här skilja mellan allmänna och enskilda

intressen. Åtminstone torde det vanligen låta säga sig, att ett allmänt

sådant ligger bakom det enskilda, blott de särskilda fallen icke betraktas

vart för sig utan i ett större sammanhang. Där fiskådra mest behövs, skulle

således lätteligen den avvägning lagstiftaren gjort kunna komma att ersättas

med administrativa myndigheters gottfinnande.

Ur flera synpunkter lämpligast vore, att lagstiftaren uppställde allmänna

normer men överläte åt tillämpande myndigheter att i varje särskilt fall

föreskriva varest fiskådra skulle finnas och inom vissa i lagen angivna gränser

efter omständigheterna bestämma ådrans bredd och läge samt utstaka

den ävensom besluta om ersättning, där sådan tarvas med hänsyn till ingreppets

storlek i förhållande till den av ålder bestående skyldigheten att

respektera fiskådra.

Anser man emellertid ett sådant system alltför omständligt och kostsamt

eller eljest icke böra användas, torde man icke heller kunna ställa mycket

stora anspråk på att fiskådreinstitutet överallt skall verka effektivt utan

få beräkna att institutet vid behov kompletteras med anlitande av de möjligheter

expropriations- och vattenlagstiftningarna kunna erbjuda.

Några smärre utvidgningar av den i 34 § länsstyrelsen tillerkända befogenheten

torde emellertid lämpligen kunna ske. Förutom flyttning av ådran

synes även dess breddning och förlängning kunna medgivas, och villkoret

rörande förfång torde kunna lättas så, att det stadgas skyldighet att iakttaga

att föreskrifter icke må meddelas, som kunna antagas lända till märkligt

förfång för någon som ej samtyckt till åtgärden.

Tillika torde den allmänna regeln om fiskådras förlängning, där vattendrag

mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag,

böra göras tillämplig även å fiskådra i sund, vid dettas ändpunkter.

Om länsstyrelsens möjlighet att skärpa fiskådrereglerna enligt den föreslagna

lagtexten äro ringa, är däremot befogenheten att medge lättnader så

mycket mera vidsträckt, i själva verket alldeles obegränsad, låt vara att länsstyrelsen

naturligtvis icke tillika äger dispensera från vattenlagens krav å

vattendomstols tillstånd till vissa byggnader och anordningar i vatten. Det

synes anmärkningsvärt att länsstyrelsens nu ifrågavarande befogenhet icke,

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

såsom då det gäller flyttning av ådran, gjorts beroende av huruvida avvikelsen

från regeln skulle lända någon till förfång. Remitterade förslaget, som

i denna del skiljer sig från kommitténs förslag, överensstämmer härutinnan

med gällande lag. Meningen är naturligtvis, liksom där, att hänsyn skall

tagas även till enskilda intressen av att ådran hålles öppen. Men vid jämförelse

med det uttryckliga villkoret för flyttning av ådra, skall stadgandet

dock kunna uppfattas som ett betydligt eftersättande av dessa intressen. I

själva verket torde de icke vara förtjänta av mindre hänsyn än alla de rättigheter,

som kunna lida intrång genom flyttning eller utvidgning av ådran.

Även avstängning av ådran kan innebära intrång i rättigheter. Skyldigheten

att hålla den fri torde ej kunna sägas gälla endast gentemot det allmänna.

För befogenheten att medge undantag från förbudet att avstänga

ådran synes därför böra uppställas samma villkor som för flyttning av

ådran i avseende å frågan om förfång.

Om i överensstämmelse med vad här ovan anförts den nu föreslagna

nya legala regleringen av fiskådreinstitutet sker med pretention att icke

lämna annat utrymme för administrativ ändring av lagens regler än vad som

i lagen medges, följer dock därav icke att tidigare administrativa regleringar,

änskönt de saknat uttryckligt stöd i lag, skola betraktas såsom ogiltiga

eller såsom icke tillkomna i laga ordning. Det kan förmodas att de fylla ett

behov, och måhända kan deras bestånd betydligt minska risken för att lagreglerna

i vissa fall skola visa sig ineffektiva. Förbehåll om giltighet av

vad sålunda eller eljest i laga ordning bestämts rörande viss fiskådra

torde emellertid för tydlighetens skull böra inflyta i lagtexten, i likhet med

det förbehåll som i gällande lag och förslaget göres för särskilda rättigheter

att för fiske stänga fiskådra.

Beträffande rättigheter av sistnämnda slag synes önskligt att något tydligare

angåves vad här åsyftas. Visserligen är klart att det icke kan vara

fråga om rättighet, som berott på att fiskådra förut icke funnits på platsen,

men den bestämning som avses med ordet »särskild» är dunkel. Då

förslaget i 31 § talar om särskild rättighet att fiska, får uttrycket sin förklaring

genom paragrafens övriga innehåll, men i och för sig synes beteckningen

»särskild», då det gäller rättigheter till jord, närmast ange motsatsen

till vad som blott är integrerande delar av jordäganderätten. Vad

som här åsyftas torde emellertid vara en rättighet som, vare sig för vattenområdets

ägare eller för annan, uppkommit på sådant särskilt sätt, att den

bör bestå, ändå att den strider mot de allmänna reglerna om fiskådra, t. ex.

genom urminnes hävd, dom eller skattläggning.

Då det i 35 § första stycket uppställes förbud mot att i eller vid fiskådra

anbringa anordning, avsedd att avhålla fisken i ådran från att gå

fram i densamma, lärer med uttrycket anordning icke gärna kunna avses

fiskeredskap. Allt fiske i ådran är ju icke förbjudet, utan vissa fiskeredskap

må användas, även om de kunna sägas vara avsedda att på ena eller andra

sättet draga till sig fisken och sålunda också att avhålla den från alt gå

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 60-

fram i ådran samt verka lika effektivt som de anordningar, som i motiven

omnämnas såsom särskilt åsyftade. Icke heller lärer bestämmelsen i fråga

böra få inskränka rättighet att bedriva verkligt fiske utanför ådran. Stadgandet

skulle eljest kunna få mycket vittgående följder och komma att

medföra att i strid med reglerna om begränsning av ådran denna försåges

med ett utmål av obestämd storlek, som avsevärt ökade de redan därförutan

ofta stora svårigheterna att klart draga gränsen mellan vad som är

lovligt eller olovligt fiske. I lagtexten torde därför böra anges att med uttrycket

anordning här ej avses något som kan hänföras till fiskeredskap.

Till bestämningen, att anordningen skall vara avsedd att avhålla fisken

från att gå fram, synes lämpligen kunna läggas att den jämväl skall vara

ägnad därtill. Man torde nämligen böra i detta sammanhang räkna med

diverse folkliga föreställningar som icke stämma med ett mera sakkunnigt

bedömande.

Göras de ändringar i förslagets förevarande delar, som avses med nu

gjorda anmärkningar, synes bestämmelsernas uppställning lämpligen böra

ske så, att först i en eller två paragrafer upptages innehållet i 34 § första

stycket och 35 § första stycket samt därefter i en paragraf sammanföras

bestämmelserna om länsstyrelsens befogenhet att göra lokala jämkningar

av lagreglerna och medge undantag i särskilda fall från skyldigheten att

lämna ådran fri jämte det förbehåll rörande vattenlagens regler som tillhör

detta sammanhang, varefter slutligen i en särskild paragraf upptagas

bestämmelserna om att vad i laga ordning särskilt föreskrivits angående viss

fiskådra skall gälla utan hinder av de nu i lagen meddelade stadgandcna

och att, där någon med urminnes hävd eller jämlikt dom eller skattläggning

eller på annan särskild grund äger rättighet att för fiske stänga fiskådra,

han skall njuta denna rättighet till godo.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

I likhet med regeringsrådet Quensel anse vi att, om fiskerättslagen — såsom

lämpligen torde böra ske -— reglerar fiskådreinstitutet och därvid uppställer

vissa normer angående ådrans bredd och läge m. m. men samtidigt

förutsätter att lokala avvikelser därifrån skola kunna beslutas av administrativ

myndighet, sistberörda befogenhet bör i lagen fullständigt angivas

till villkor och gränser. Från denna utgångspunkt förorda även vi de jämkningar

i bestämmelserna om länsstyrelsernas befogenheter, som i regeringsrådet

Quensels yttrande angivits såsom önskvärda.

Likaså instämma vi i vad i samma yttrande anförts angående giltighet

av sådan reglering av viss fiskådra som i administrativ eller annan laga

ordning skett.

Det förordande i övrigt av vissa jämkningar i förslaget, varåt regeringsrådet

Quensel givit uttryck, biträda vi likaledes utom såtillvida att vi lämna

stadgandet i 35 § tredje stycket utan erinran.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 60.

36 §.

201

Lagrådet:

Enligt förevarande och närmast följande tre paragrafer om åtgärder mot

vanskötsel av fiske — här avses naturligen endast fiske som grundar sig

på enskild fiskerätt — skall offentlig myndighet kunna inskrida, om fisket

i strid med allmänt intresse uppenbarligen vanskötes. Grunden härtill är, att

skötseln av fiskevattnen anses vara något, som icke endast vidkommer ägaren,

och att denne anses ha ett visst ansvar mot samhället för att fisket och

fiskevården bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Berättigade invändningar

från principiell synpunkt torde icke kunna göras mot denna argumentering;

även på andra områden ha ingrepp och inskränkningar föreskrivits i jordägarens

rådighet över hans fastighet på den grund att det ansetts icke ligga

i hans skön att bestämma i vad mån en för samhället viktig naturtillgång

skall utnyttjas. Emellertid synes det icke utan fog kunna dragas i tvivelsmål

huruvida det verkligen på det nu ifrågavarande området är av behovet

påkallat att bereda möjlighet till så ingående ingripanden som förslaget

innebär; om ingripanden skola ske, synas i varje fall vissa ytterligare begränsningar

böra göras i det allmännas rätt härutinnan.

Den åtgärd, som enligt det remitterade förslaget skall i första hand få

vidtagas i anledning av vanskötsel av fiske, är att fiskeriintendenten skall

söka få till stånd överenskommelse med vederbörande om fiskets bedrivande.

Först om detta icke lyckas eller åtagande ej fullgöres enligt träffad

överenskommelse, skall länsstyrelsen kunna fastställa fiskeriplan och stadga

vite för underlåtenhet att följa planen samt utdöma förelagt vite.

Då det gäller vanskötsel av fiskbeståndet genom alltför hård beskattning,

lärer ingripandet komma att bestå i meddelande av föreskrifter om lämpliga

inskränkningar i fisket, eventuellt förbud mot allt fiske; föreskrifter torde

också kunna meddelas att fiske ej får bedrivas i vattnet med mindre särskilda

fiskevårdande åtgärder äga rum. Förslagets ståndpunkt att på detta

sätt från det allmännas sida ingrepp må ske i nu avsedda fall torde kunna

lämnas utan erinran.

Däremot synes med fog kunna mot förslaget anmärkas, att det tillstädjer

ingrepp i vissa fall även av den anledningen att fisket icke utnyttjas.

Kan ej överenskommelse med vederbörande träffas, skall enligt motiven till

förslaget länsstyrelsen kunna vid vite ålägga vederbörande sakägare att

själv eller genom annan fiska och, därest åläggandet ej fullgöres, utdöma

vitet. Ett ingripande av denna art skulle stundom kunna förefalla orimligt;

man kan fråga huruvida, när den enskilde fiskerättsägaren av någon anledning

anser sig ej böra själv eller genom någon annan fiska, det allmänna

intresset av att fiske hedrives verkligen kan vara så starkt att ett så omfattande

ingripande under några omständigheter kan vara befogat. Det synes

uteslutet att ur folkförsörjningssynpunkt i vikt och betydelse jämställa

fiske med jord- eller skogsbruk. Tydligt är, att möjlighet till ingripande av

denna art ej skulle fylla något mera kännbart behov och att en tillämpning

av bestämmelsen kan komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall. Det

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungi. Maj.ts proposition nr 60-

förefaller även, av motiveringen till stadgandet att döma, som om man näppeligen

tänkt sig, att möjligheten att vid vite ålägga någon att fiska i praktiken

skulle komma till någon större användning, utan ansett bestämmelsens

väsentliga betydelse ligga däri, att den redan genom sin förefintlighet

skulle verka som ett påtryckningsmedel. Med hänsyn till det nu anförda

och då en regel av den föreslagna innebörden lätt kan leda till trakasserier

och tvister, anser lagrådet att tillräckliga skäl icke finnas för förslagets

ståndpunkt i denna del.

Angående den närmare innebörden av bestämmelserna om skyldighet att

fiska — åläggande av andra positiva åtgärder lärer icke åsyftas — må

erinras om sådana fall, då vederbörande ägare, enär fisket ej lönar sig

annat än pa längre sikt eller eljest av ekonomiska skäl, ej anser sig kunna

vidtaga den ifrågavarande avfiskningen eller då han på grund av brist

på arbetskraft saknar möjlighet att i erforderlig omfattning bedriva fisket.

Bestämmelsens ordalag kunna icke anses utesluta att ingripande kan

ske även i sådana fall. I förslaget har hänsyn ej tagits till förhållanden

av nu antydd art i motsats till vad som i regel skett på andra områden, där

i allmänt intresse kan åläggas jordägare att vidtaga positiva åtgärder. Sålunda

ha i 1948 års skogsvårdslag, enligt vilken skogsägare i vissa fall även

utan samband med verkställd skogsavverkning eller inträffad skada å skogen

kan för skogsbeståndets förbättring förpliktas vidtaga positiva åtgärder,

sådana ålägganden i princip begränsats till åtgärder, som ej draga kostnader

utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande,

med mindre skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för förbättringsåtgärderna

kan erhållas av allmänna medel. Och enligt 1947 års

lag om uppsikt å jordbruk må ingripande från det allmännas sida i anledning

av vanhävd icke ske mot den, som på grund av medellöshet eller annan

giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden.

Bibehålies förslaget om positiva åtgärder, torde med hänsyn till det nu

anförda en undantagsregel böra givas för sådana fall, då det finnes obilligt

att ålägga vederbörande att fullgöra åtgärden. Vidare synes — och detta

även om bestämmelsen om positiva åtgärder utgår ur förslaget — böra

stadgas, att utdömande av vite ej skall ske, om detta med hänsyn till omständigheterna

befinnes obilligt.

I paragrafen synes böra utsägas att överenskommelse, som däri avses,

skall slutas med den som innehar den enskilda fiskerätten och, där han ej

är fastighetens ägare, jämväl med denne. Beaktas denna erinran och jämkas

avfattningen av de två närmast följande paragraferna genom hänvisning

till sakägare, som nu nämnts, torde den i förslagets 39 § upptagna regeln

kunna utgå.

37 §.

Lagrådet:

I andra stycket stadgas att fiskeriplan skall gälla mot framtida fiskerättsägare.

Emellertid torde det böra vara en förutsättning för en sådan regels

tillämpning att planen blivit på något sätt offentliggjord. Lämpligen synes

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

därför regeln böra givas den innebörd, att fiskeriplan skall, sedan länsstyrelsens"

beslut kungjorts, t. ex. genom länskungörelserna och i ortspressen,

gälla jämväl mot ny sakägare.

Meningen lärer vara att beslut om fiskeriplan må av länsstyi elsen återkallas,

om skäl därtill äro. I enlighet med vad kommittén föreslog i sitt

betänkande synes en uttrycklig bestämmelse härom böra intagas, vilken

lämpligen torde kunna utgöra ett tredje stycke i förevarande paragraf.

38 §.

Lagrådet:

Såsom förutsättning för att det skall kunna åläggas sakägare, som ej

följt fiskeriplanen, att utgiva förelagt vite synes böra uppställas, att han

ägde kännedom om planen. Vidare torde, såsom anförts under 36 §, vite

ej böra få utdömas, om detta med hänsyn till omständigheterna skulle befinnas

obilligt.

39 §.

Lagrådet:

Angående denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 36

40—42 §§.

Lagrådet:

Bland de handlingar, som man här velat kriminalisera, synes som en

törsta grupp kunna upptagas det mot enskilda intressen riktade förfarandet

att fiska i enskilt vatten utan vederbörande rättsägares lov och utan att

något av fiskerättslagens stadganden om frihet att fiska eller något med

stöd av samma lag utfärdat tillstand därtill kan åberopas.

Detta fall har i den föreslagna lagtexten sammanförts med andra brottsfall,

vilket menligt inverkat på överskådligheten och ordvalet. Brottsbestämningarna

torde framträda klarare, om fallet nämnes för sig, därvid

gärningen torde kunna beskrivas så, att någon olovligen bedriver fiske som

med enskild fiskerätt tillkommer annan.

Liksom enligt förslagets formulering komma med den nu förordade vissa

av de i 41 § avsedda handlingarna att utan vidare kunna hemfalla under

huvudregeln. Om t. ex. en av lagen medgiven frihet att fiska gjorts till föremål

för inskränkande föreskrifter jämlikt 22 eller 27 § och dessa föreskrifter

åsidosatts, kan friheten naturligtvis icke åberopas till undgående av

straff. Det nu åberopade förhållandet torde dock icke rubba lämpligheten

av att särskilt nämna överträdelse av föreskrifter men bör måhända föranleda

jämkning av lokutionen »såsom olovligt fiske skall ock anses», vilket

uttryck jämväl torde tarva förtydligande i den riktning att klarare framgår

att även straffskärpningen i andra stycket av 40 § här skall vara alt

tillämpa i fråga om de särskilt nämnda förseelserna.

Ovan förordade formulering av huvudregeln framhäver måhända än

tydligare än förslagets att intrång i enskilda fiskerätter kunna straffas,

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

oavsett på vilken grund dessa rättigheter vila och vem som kränker dem.

Man skulle kunna ifrågasätta, om det icke är att utsträcka kriminaliseringen

för långt, om man sålunda utan förbehåll inbegriper fall, då intrånget

sker från dcns sida som själv upplåtit fiskerätten. Mot rena avtalsbrott

reageras ju i regel blott med civilrättsliga påföljder. I förevarande sammanhang

torde dock vara svårt att avskilja en bestämd grupp av fall, där skadestånd

vore tillräckligt. Oberoende av sättet för uppkomsten av sådana

fiskerätter, som äro skilda från äganderätten till vattenområdet, kunna de

vara av mycket växlande natur. De bilda en glidande skala uppifrån fiskerätter,

som utgöra självständiga fastigheter eller jorddelningsservitut, ned

till rent temporära personliga nyttjanderätter, och vissa av dessa fiskerätter

kunna vara förenade med även annan rätt till området. Utan att utgöra

besittningsintrång i vanlig mening skola ock obehöriga ingrepp i fiskerätt,

ändå att de ske från dens sida som innehar vattenområdet, lätteligen stå

dylika besittningskränkningar nära. Gällande lag torde ock böra tolkas så,

att under straffhotet inbegripes även fall då olovligt fiske bedrives av fastighetens

ägare eller innehavare. Naturligtvis skall dock, när brottet huvudsakligen

har karaktär av avtalsbrott, denna omständighet kunna inverka på

straff mätningen, liksom man mången gång kan ha anledning att in dubio

antaga att med upplåtelse av fiskerätt till ett område icke avsetts att utesluta

upplåtaren själv från att fiska där.

Huruvida som intrång i annans fiskerätt bör betraktas även fall, då fiskerätten

är gemensam för två eller flera fastigheter eller personer och någon

av delägarna missbrukar sin andelsrätt, eller om sådant missbruk över huvud

bör kriminaliseras, är ett i viss mån tvivelaktigt spörsmål. Till en början

må framhållas att, om gemensamheten, låt vara endast temporärt, upplösts

genom laga skifte eller sådana domstolsföreskrifter, som avses i förslagets

29 §, eller genom avtal, men någon, som sålunda fått sin särskilda

lott, likväl utan lov fiskar utanför densamma, fallet utan vidare

torde kunna jämställas med fiske, till vilket han ingen rätt äger.

Det kan emellertid tänkas att förseelse mot vad domstol förordnat antager

sådan karaktär, att den icke utan vidare kan hänföras under den allmänna

straffregeln. Förseelsen bör likväl kunna bestraffas, och detta intresse tillgodoses

ju ock, om man med gällande lag och förslaget såsom ett särskilt

brott upptager missbruk av rätt i samfällt fiske. Men om man, såsom förslaget

avser, skall under detta särskilda brottsbegrepp hänföra även sådana

överträdelser av domstols föreskrifter, som enligt vad nyss sagts utan vidare

böra jämställas med olovligt fiske på annans område, kan detta förhållande

föranleda en icke åsyftad tolkning av huvudregeln och, om straffet

för missbruk av delägarrätt är lägre, komma att leda till att kränkningar,

som måste framstå såsom lika svåra, bli olika bestraffade. Lämpligast

synes vara att bland de i förslagets 41 § upptagna överträdelserna av

särskilda föreskrifter inbegripa även överträdelse av domstols förordnande

enligt förslagets 29 §. Härlör talar också att den särskilda brottskonstruktionen

missbruk av delägarrätt i samfällt fiske är synnerligen obestämd

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Mcij:ts proposition nr 60.

till sin innebörd och helst hör i allo ersättas av ett närmare angivande av

vad därmed avses. I själva verket torde 42 §, därest man i fråga om överträdelse

av domstolsföreskrifter förfar på nyss angivet sätt, med fördel kunna

helt utgå. Vid eu närmare undersökning torde nämligen visa sig, att

vad som med paragrafen i övrigt skulle kunna tänkas avsett, icke bör eller

behöver kriminaliseras i förevarande ordning.

Såsom delägares missbruk av sin rätt i samfällt fiske skulle efter orden

lätteligen kunna anses alla fall, då någon av delägarna utnyttjar sin fiskerätt

på sådant sätt att övriga delägare lida men och icke behöva finna

sig i förfarandet. Men är fråga om samfällighet för fastigheter, så äro gränserna

för vars och ens rätt, innan en laga reglering av deras inbördes förhållande

skett, alltför obestämda för att ligga till grund för kriminalisering

av missbruk. Med förslaget torde ej heller avses att stadgandet skall kunna

tillämpas i sådant fall. De utvägar, som lagligen stå till buds för att få

fördelning till stånd — domstolsförfarande och eventuellt laga skifte eller

inrättande av gemensamhetsfiske — böra här först anlitas. Icke heller torde

med straffsatsen avses missbruk av andelsrätt, när samfälligheten är

endast en personlig sådan samt andelarna ej utbrutits genom avtal eller annorledes

och således samäganderättslagen kan bli tillämplig. Huruvida faktiska

eller rättsliga förfoganden i strid mot samäganderättslagens regler

skola kriminaliseras, torde vara en fråga som i sin helhet kan lämnas utanför

nu förevarande lagstiftning.

Om, såsom här antagits, sistnämnda fall ej heller avses med förslaget,

torde bestämmelsen om missbruk av delägarrätt —- bortsett från vad som

enligt det ovan sagda bör inbegripas under olovligt fiske och från överträdelse

av domstolsförordnande enligt 29 § — knappast vara avsett för annat än på

sin höjd sådan olovlig upplåtelse, varom talas i sistnämnda paragraf, och

en eller annan förseelse mot stadgandena i lagen om gemensamhetsfiske.

För förseelse mot sistnämnda lag torde emellertid redan där finnas tillräckliga

straffsanktioner, vilka ock vid eventuellt behov kunna utvidgas. Och

vad beträffar upplåtelse av fiskerätt, som utgöres av fastighets andel i samfällt

fiske, så är att märka att förbudet mot sådan upplåtelse innefattar

en civilrättslig inskränkning i förfoganderätten, medförande att dylik förbjuden

upplåtelse blir utan verkan. Den, till vilken upplåtelsen skett, kan

likställas med den, som eljest kontraherat med allenast en av dem, som

blott tillsammans äga förfoga över samfälld egendom. Om upplåtaren förfarit

svikligen, är ju fallet att bedöma enligt strafflagen. Lagrådet tillstyrker

därför att bestämmelsen i förslagets 42 § utgår och ersättes endast med

ett straffbud för överträdelse av domstols enligt 29 § meddelade föreskrifter.

Såsom en andra huvudgrupp av handlingar, som avses med förslagets

ansvarsbestämmelser, kan anges det mot allmänna intressen riktade förfarandet

att fiske bedrives i allmänt vatten av någon, som ej är svensk medborgare

och ej heller har tillstånd av Konungen, eller med fast redskap utan

att reglerna om utsträckningsrätt kunna åberopas eller tillstånd av vederbörande

myndighet erhållits.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kanyl. Maj:ts proposition nr 60.

Om dessa brott upptagas i omedelbar anslutning till den första gruppens

allmänna regel, synas de lämpligen kunna beskrivas som att någon eljest

fiskar utan tillstånd, där sådant erfordras enligt fiskerättslagen. Härigenom

skulle klarare än med förslagets uttryckssätt markeras, att man icke åsyftar

varje överträdelse av legala eller av myndighet meddelade föreskrifter om

fiske, så t. ex. icke förseelser mot fiskeristadgan eller handlingar i strid mot

fiskeriplan, som omförmäles i 37 §.

Nära den nu nämnda gruppen står ur vissa synpunkter det mot såväl

allmänna som enskilda intressen riktade brottet mot stadgandet i 35 §

första stycket rörande fiskådra. Detta brott, som icke alltid behöver bestå

i fiske, synes av flera skäl böra utbrytas till särskild behandling.

Man kan starkt ifrågasätta, huruvida lagförslagets regler om var fiskådra

skall anses gå fram och om dess bredd samt om de åtgärder, som ej må vidtagas

i eller vid ådran, äro så klara att de rimligen kunna bilda omedelbar

grund för kriminalisering av överträdeise. Redan vad som skall anses som

ett vattendrag, där fisken har sitt drev, torde stundom vara tveksamt. Och

än mer kan i det särskilda fallet vara svårt att säga, hur övriga bestämningar

skola tolkas, såsom t. ex. vad som skall anses som en gren för sig;

eller som ett sund i motsats till andra delar av sjöar eller områden i havet;

eller som djupaste vattnet, när flera djuprännor med växlande djup finnas;

eller som vanligast förekommande lågt vattenstånd; eller som fiskeredskap,

vilket kan hindra fiskens gång, i motsats till fiskeredskap, som må

användas i ådran. Allt detta med mera som är av avgörande betydelse för

frågan om straffbarheten kan i kanske flertalet fall bli så tvivelaktigt att

lagstiftaren här synes ställa alltför stora krav å menige mans förmåga att

tolka lag, om missförstånd skall bestraffas i enlighet med allmänna principer

om att villfarelse om rättens eget innehåll regelmässigt icke kan anses

utesluta straff. Även om man antager att domstolarna i allmänhet skulle

visa benägenhet att beträffande nu ifrågavarande överträdelser betrakta

missförstånd såsom mer ursäktliga än vanligt, lärer dock vara risk att

brottsbestämningens egen oklarhet leder till att i god tro företagna handlingar

bli bestraffade. Straffbudet inbjuder också till anställande av brottmålsprocesser

i syfte att få tvister om ådrans läge och bredd eller vissa

redskaps tillåtlighet avgjorda, vilka tvister dock, när frågorna verkligen äro

dunkla, böra slitas i annan ordning.

Olägenheterna av brottsbegreppets obestämdhet torde emellertid kunna i

icke ringa mån undvikas, om såsom villkor för straff för överträdelse av det

legala förbudet uppställes att handlingen står i uppenbar strid mot detsamma.

Utöver här ovan behandlade förfaranden torde med förslagets ansvarsbestämmelser

åsyftas endast vad som kallas att olovligen genom grävning

eller annorledes draga till sig annans fiske. Vad med denna bestämmelse,

som utan kommentar upptagits från gällande lag, egentligen åsyftas, förefaller

oklart, och från rättspraxis föreligger, såvitt känt, intet fall, då bestämmelsen

tillämpats. Om med uttrycket »olovligen» avses att hänvisa till

redan oberoende av denna lag existerande förbud mot grävning eller andra

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

åtgärder, så torde man kunna antaga att dessa förbud äro försedda med erforderliga

sanktioner, som göra det överflödigt att i fiskerättslagen kriminalisera

handlingen. Emellertid ligger närmare till hands att tolka ordet olovligen

såsom avseende blott att samtycke ej erhållits av den, vilkens fiske är

i fråga. Bestämmelsen skulle då i själva verket innebära ett speciellt rättsinstitut

till skydd för bestående fiskeförhållanden utöver det skydd som

ligger i fiskådrereglerna, vattenlagens bestämmelser och vad i övrigt härom

gäller. Detta särskilda i straffbestämmelsen liggande institut, som

så ytterligt knapphändigt reglerats, skulle vara svåröverblickbart med avseende

å sin innebörd och, om det tillämpades efter orden, kunna få oförutsedda

verkningar. Med hänsyn härtill och då det icke synes sannolikt att

bestämmelsen numera har en verklig funktion att fylla, torde kunna förordas

att den utgår. Sker ej så, lärer dock tarvas en närmare beskrivning

på vad som med stadgandet avses.

Beträffande slutligen bestämmelsen i andra stycket av förslagets 40 §,

så synes det knappast vara skäligt att den strängare, för grova fall avsedda

strafflatituden alltid, och således utan möjlighet att härutinnan taga hänsyn

till de från fall till fall säkerligen mycket växlande omständigheterna,

skulle behöva tillgripas endast därför att det olovliga fisket avsett lax. Icke

ens varje olovligt fiske, som skett vanemässigt eller i större omfattning,

torde ovillkorligen kunna betraktas såsom grovt, om det ock regelmässigt

bör så anses. Å andra sidan synes fiske efter annan värdefull fisk än lax

böra likställas med laxfiske i nu förevarande hänseende. Slutligen må i detta

sammanhang anmärkas, att man icke torde höra behöva i straffdom rubricera

det i andra stycket avsedda brottet såsom grovt olovligt fiske samt att

därför en redaktionell ändring i stycket synes påkallad.

*3 §■

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

Enligt förslagets avfattning komma i viss mån olika regler att gälla i fråga

om fångst och fiskeredskap. Beträffande redskap upptar förslaget efter

mönstret av 2 kap. 17 § strafflagen vissa regler till skydd mot förverkandepåföljden

för den som ej medverkat vid brottet, under det att påföljden

förlänats en ovillkorlig karaktär såvitt fångsten angår. Sålunda stadgar

förslaget, bland annat, att den som i god tro förvärvat redskapet eller särskild

rätt därtill skall vara skyddad i sin rätt.

Att icke sistnämnda regel skulle få gälla i fråga om fångsten, har icke

närmare motiverats. Frågan kan i vissa fall få praktisk betydelse, såväl då

det rör sig om själva fångsten som också då det gäller förverkande av dess

värde. Exempelvis kan framhållas, att det ingalunda är något otänkbart fall,

att lax eller ål i större omfattning och under längre tid fiskats olovligt och

efter hand försålts till ett rökeri, vars innehavare köpt varan i god tro och

fortfarande innehar densamma. Något giltigt skäl varför denne, i olikhet

mot den som i god tro förvärvat det vid fisket använda redskapet, skulle

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

vara underkastad förverkandepåföljden torde icke förefinnas. Vidare synes,

om i ett liknande fall köparen avhänt sig varan, frågan, huruvida han må

förpliktas utgiva dess värde, böra vara beroende av om han varit i god tro

eller ej. Vi hemställa därför, att de två sista punkterna i andra stycket föras

till ett tredje stycke, som avfattas så att det blir tillämpligt även på första

stycket.

Vidare anse vi att förverkandepåföljden i fråga om redskap bör, i anslutning

till allmänna strafflagens regler i 2 kap. 17 §, göras beroende jämväl

av huruvida påföljden är påkallad till förebyggande av olovligt fiske eller

eljest betingad av särskilda skäl. Likaså torde böra stadgas, att förverkandeförklaring

kan avse det hela eller en del därav.

I övrigt må i redaktionellt hänseende anmärkas dels att ordet »redskap»,

som inleder andra stycket, synes böra förtydligas till »fiskeredskap» och dels

att första styckets avfattning torde vinna i klarhet — stadgandet bör inbegripa

även sådana fall, då straff ej kan ådömas gärningsmannen — samt

komma i närmare överensstämmelse med andra styckets lydelse, om lagtexten

uttryckte att, där någon finnes hava förövat här avsedd gärning, det

fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde

skall förklaras förverkat.

Regeringsrådet Quensel:

Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag ordet redskap böra utbytas

mot fiskeredskap och förverkandepåföljden beträffande dessa redskap icke

böra inträda med mindre det finnes påkallat till förebyggande av olovligt

fiske eller eljest av särskilda skäl ävensom att bestämmelsen till skydd för

dem, som (efter brottets begående) i god tro förvärvat redskap eller särskild

rätt därtill, bör vidgas till att omfatta även godtrosförvärv till själva

fångsten.

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

I vissa situationer kan den föreslagna lagtexten framkalla osäkerhet beträffande

spörsmålen under vilka omständigheter rättigheter, som avse här

ifrågavarande egendom men tillkomma annan än den, som medverkat till

brottet, skola eller må uppoffras genom förverkandeförklaring eller böra

förbehållas på sätt i sista punkten sägs eller föranleda att egendomen

skall betraktas såsom icke varande i behåll, ävensom i vad mån den omständigheten

att dom å förverkande icke innehåller förbehåll för viss till

egendomen existerande rättighet skall inverka å dennas fortbestånd. Som

förslaget emellertid i nu avsedda delar väsentligen utgör efterbildning av

de allmännare regler om förverkande, som meddelats i 2 kap. 17 § strafflagen,

torde de berörda spörsmålen få klarläggas i ett annat sammanhang

än det förevarande.

En av naturliga skäl gjord avvikelse i förslaget från dess förebild i nyssnämnda

lagrum påkallar emellertid följande erinran: De i paragrafens sista

punkt förekommande orden »i annat fall» torde böra utgå, om stadgandet i

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kunffl. Maj:ts proposition nr 60.

denna punkt skall förstås såsom blott en föreskrift om uttryckligt förbehåll

för rättighet, som skall lämnas oberörd av förverkandeförklaringen. Men avses

med samma stadgande tillika en materiellträttslig regel att frågan i vad

mån andra rättigheter än sådana, som efter brottets förövande i god tro förvärvats,

må fortbestå, skall bero på domstolens diskretionära prövning, får

uttrycket »i annat fall» en sådan funktion att fylla att det icke utan vidare

kan uteslutas. Man torde under sist angivna förutsättning få upplösa paragrafens

sista punkt i två särskilda bestämmelser, den ena upptagande nämnda

materiellträttsliga regel, den andra föreskriften för domstolen om de upplysningar

domen skall innehålla rörande sin egen innebörd.

Justitierådet Gei jer:

Enligt min mening framgår det såväl av sista punktens lydelse som av

omständigheterna vid införandet av motsvarande bestämmelse i 2 kap. 17 §

strafflagen, att den icke avser att lämna någon materiellträttslig regel utan

blott innefattar en erinran om domstolens skyldighet att beakta de begränsade

sakrätterna tillika med en föreskrift om vad domstolen har att iakttaga,

därest dess prövning i fråga om en sådan rätt går i viss angiven riktning.

Vid sådant förhållande och då domstolen uppenbarligen i varje fall,

då den finner någons rätt böra bestå, har att tillkännagiva detta, hemställer

jag, att orden »i annat fall» måtte utgå.

U §.

Justitieråden Geijer, Dahlman och Lech:

Enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken äger den som med laga rätt griper

misstänkt lägga beslag å föremål som därvid anträffas, dock — enligt vad

som framgår vid jämförelse med 1 § i samma kapitel — blott under förutsättning

att föremålet kan antagas äga betydelse för utredning om brott

eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Då

enligt förslaget under vissa omständigheter frihetsstraff kan följa på olovligt

fiske och gripande av misstänkt person alltså kan tänkas förekomma,

kan nyssnämnda — envar tillkommande — beslagsrätt bliva tillämplig vid

sådant brott; och rättegångsbalkens regler gälla då automatiskt, om undantag

ej stadgas.

Emot den utvidgning av nämnda rätt, som förslaget innebär därutinnan,

att beslagsrätt tillägges vissa angivna personer även om den misstänkte icke

gripes, ha vi intet att erinra. Huruvida förslagets lydelse avser en utvidgning

av huvudregeln även i så måtto att beslag, som här åsyftas, skall få läggas

utan hänsyn till föremålets sammanhang med brottet eller dess värde för

utredningen, synes ej i alla hänseenden fullt klart. Enligt vår mening böra

här, liksom i omförmälda stadgande i rättegångsbalken, upprätthållas de

vanliga förutsättningarna, varför vi hemställa att stadgandet förtydligas

därhän att beslagsrätten kommer att avse fångst och fiskeredskap, som åtkommits

genom, respektive använts vid fisket, ävensom båt eller annat, som

kan antagas äga betydelse för utredning om brottet.

14 Bihang till rilcadagens protokoll 1950. 1 samt. Nr G0.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj-.ts proposition ni 60.

Första styckets avfattning har icke tagit sikte på den omständigheten att

enskild fiskerätt kan lida intrång ej endast om olovligt fiske bedrives i

enskilt vatten utan också därigenom att sådant fiske sker med kränkning

av rätt att sträcka fiskeredskap ut i allmänt vatten.

I enlighet med vad nu anförts skulle regeln i första stycket kunna uttryckas

ungefär så att, om någon ertappas på bär gärning då han bedriver

olovligt fiske eller om redskap för sådant fiske anträffas utsatt i vattnet, må

av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman samt, där

fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans

folk taga egendom, som förut sagts, i beslag.

Justitierådet Gei jer:

I 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken stadgas att, om beslag verkställes

av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne ej beslutat

beslaget, anmälan skyndsamt skall göras hos honom och att han

skall pröva om beslaget skall bestå. Vid föredragningen i lagrådet har angivits,

att med andra stycket i förslagets förevarande paragraf icke avses

endast att reglera en fråga om den beslagtagna fångstens handhavande utan

också åsyftas, att anmälningsskyldigheten skall vara satt ur kraft i fråga

om den fångst som enligt förslaget icke skall överlämnas till polismannen.

Detta framgår icke av lagtexten, och remissprotokollet innehåller ingenting

därom. Tydligt är nämligen att anmälningsskyldigheten kan kvarstå

oberoende av vem som tar hand om fångsten. Åsyftas emellertid en så oväntad

undantagsregel som den angivna — i vilket fall den naturligtvis bör

erhålla ett otvetydigt uttryck i lagtexten — anser jag mig böra bestämt

avstyrka dess antagande. Den skulle, om man håller sig till förslagets lydelse,

innebära att en enskild rättsägare som själv eller genoan sitt folk

beslagtagit fångst, vilken enligt 45 § skall tillfalla honom, icke skulle vara

skyldig att jämlikt stadgandet i rättegångsbalken göra anmälan därom,

under det att i andra fall, då beslag verkställts av annan än åklagar- och

polismyndigheten — t. ex. av den förordnade fisketillsynsmannen -— beslaget

skulle anmälas. Något av värde som stode att vinna med en dylik

särregel torde icke vara lätt att angiva. Besväret att göra anmälan, som

naturligtvis kan ske alldeles formlöst — telefonledes eller på annat sätt —

torde ej få anses alltför betungande. Hur illa regeln överensstämmer med

heslagsinstitutets hela utformning ligger däremot i öppen dag, och det måste

— även om de praktiska olägenheterna icke böra överskattas — framstå

såsom synnerligen anmärkningsvärt om den nya lagen, samtidigt som den

lägger olovligt fiske under allmänt åtal och föreskriver straffskärpning

med hänsyn tagen till fångstens omfattning och beskaffenhet, skulle upptaga

en bestämmelse som uttryckligen sanktionerade att, i olikhet med vad

annars gäller, fångst som i kraft av en från staten delegerad maktbefogenhet

beslagtagits av annan än åklagar- och polismyndigheten i vissa fall

behölles av den som gjort beslaget utan att myndigheten vare sig sattes i

tillfälle att företaga den vanliga omprövningen av beslaget eller ens erhölle

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

211

den kunskap om beslaget som har betydelse för utredning om begånget brott.

I vissa fall, då beslaget verkställts i frånvaro av den som därav drabbas,

skulle denne kanske aldrig få veta att eller av vem fångst tagits ur hans

redskap; och den som exempelvis på grund av misstag i fråga om en gränslinje

verkställt ett olagligt beslag av redskap med däri innesluten fångst

och hemlighållit fångsten skulle, även om beslaget av redskapet sedan hävdes,

till följd av den tystnad, som han med lagens uttryckliga stöd iakttagit,

kunna undgå alla efterräkningar beträffande den fångst han med

orätt tillägnat sig. Rättegångsbalkens föreskrift att undersökningsledaren

eller åklagaren skall häva beslag, om åtal ej kommit till stånd inom stadgad

tid, bleve verkningslös. Likaså bestämmelsen, att den som drabbas av beslag

på begäran äger erhålla bevis om beslaget. Om den av beslaget drabbade

ändock underställde beslagsfrågan rättens prövning jämlikt 27 kap.

6 § rättegångsbalken, bleve rättens behandling av frågan uppenbarligen

försvårad av att åklagar- och polismyndighetens utredning och prövning

icke ägt rum. På grund av det anförda och då anmälningsskyldighetens fullgörande

synes böra i möjligaste mån underlättas, hemställer jag att förslaget

kompletteras med en bestämmelse av innebörd att den i 27 kap. 4 §

tredje stycket rättegångsbalken stadgade anmälningsskyldigheten i fall som

avses i första stycket av förevarande paragraf må fullgöras genom att beslaget

— utan undantag för någon egendom — anmäles till närmaste polisman,

som därefter skulle ha att förfara som om han själv gjort beslaget.

En annan fråga är den, huru lämpligen bör förfaras med beslagtagen

fångst. I den mån avvikande bestämmelser icke meddelas, regleras denna

fråga av 27 kap. 10 § rättegångsbalken. Vad där stadgas är tydligen för

vanliga fall föga lämpat att komma till användning beträffande beslagtagen

fiskfångst. Väl är det tänkbart att det beslagtagna utgöres t. ex. av lax eller

ål, som undergått rökning, eller fisk som förvaras i sump, men oftast och

särskilt i de fall som avses med förevarande paragraf torde det röra sig om

fångst som snarast bör komma till användning för att icke gå till spillo.

Det remitterade förslagets text upptager också en specialregel, som dock

har en ganska begränsad räckvidd. Enligt sin lydelse kan den nämligen

icke, i synnerhet om den såsom sig bör tolkas restriktivt, avse annan fångst

än sådan som den enskilde rättsägaren själv eller genom sitt folk med stöd

av första stycket tagit i beslag och som skall tillfalla honom jämlikt 45 §.

Mot denna regel kan vidare anmärkas, att den knappast avfattats med tillräckligt

hänsynstagande till den ovisshet som, innan rättens slutliga avgörande

föreligger, stundom i tvistiga fall kan råda beträffande frågan, om

olovligt fiske verkligen ägt rum. Utredning kan t. ex. erfordras huruvida

fisket bedrivits på allmänt eller enskilt vatten. Särskilt för de tvistiga fallen

passar det icke rätt väl att vederbörande enligt lagtexten reservationslöst

tillerkännes rätt att »behålla förverkad fångst» som »skall tillfalla honom»,

en anmärkning som äger sin tillämpning även på uttrycket »förverkad

fångst» i första stycket. Med stöd av det anförda och då praktiska skäl

synas tala för införande av en generell specialregel, avseende beslag av

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

KungL Maj.ts proposition nr 60.

fångst i allmänhet, hemställes huruvida icke, i stället för förslagets andra

stycke, lämpligen bör, i god anslutning till den allmänna regleringen i 27

kap. 10 § rättegångsbalken, i förevarande lag såsom en ny paragraf efter

den förevarande intagas ett stadgande av innebörd att fångst som tagits i

beslag i anledning av olovligt fiske och kan antagas jämlikt lagen tillkomma

innehavare av enskild fiskerätt — uttrycket fiskerättshavare torde såsom

vid förslagets rubrik anmärkts böra undvikas — må, om det finnes

lämpligt, omhändertagas och förbrukas av honom med skyldighet att, om

beslaget finnes böra gå åter, utgiva fångstens värde.

Till frågan om egendomens handhavande hör också förfaringssättet i sådana

fall då egendom, om vars förverkande är fråga, är underkastad förskämning

och det nyss omförmälda förfarandet icke kommer till användning

eller andra skäl tala för egendomens realiserande. En specialregel även

för dylika fall torde, såsom en komplettering till den nyss förordade specialregeln,

vara önskvärd. Den synes lämpligen kunna avfattas i ungefärlig

överensstämmelse med ett motsvarande stadgande i hittegodslagen och införas

såsom ett andra stycke i den nya paragrafen.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Då beslag i de fall som avses i första stycket —- någon ertappas å bar

gärning med olovligt fiske eller redskap för sådant fiske anträffas utsatta

i vattnet — verkställts av målsäganden eller hans folk eller av särskilt förordnad

fisketillsynsman, synes såsom huvudregel, i stället för förslagets

bestämmelse att beslagtagen egendom skall skyndsamt överlämnas till närmaste

polisman, böra uppställas, att anmälan om beslaget skall göras till

denne polisman, vilken har att förfara enligt rättegångsbalken som om

han själv gjort beslaget.

Enligt det remitterade förslaget skulle det undantaget gälla, att fiskerättshavaren

finge behålla förverkad fångst, som enligt vad i nästföljande

paragraf sägs skall tillfalla honom. Denna bestämmelse lärer även skola

innebära, att den anmälningsskyldighet som enligt allmänna rättsregler

åligger en beslagtagare skall vara satt ur kraft i fråga om fångst som enligt

förslaget icke skall överlämnas till polismannen. Mot en undantagsbestämmelse

av denna innebörd kan naturligen invändas, att man därigenom

för nu förevarande fall sätter ur funktion det kontrollsystem beträffande

beslag som eljest gäller. Emellertid skulle det säkerligen i regel te sig egendomligt

och stötande för innehavare av fiskerätt att låta de allmänna reglerna

gälla i fråga om fångst, som — under i paragrafen angivna omständigheter

— tagits i beslag av målsäganden eller hans folk. I dylika fall anses

rätten till självtäkt utan efterföljande anmälan vara en naturlig sak

och i det närmaste jämförlig med rätten att återtaga stulet gods från den

som gripes på bar gärning. Skulle för varje dylikt beslag krävas anmälan

till polismyndighet med därmed följande besvär, bleve säkerligen beslagsrätten

för målsäganden och hans folk i många fall en ganska illusorisk

rätt. I detta sammanhang må erinras om att, även om olovligt fiske enligt

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

förslaget lägges under allmänt åtal, detta givetvis icke innebär någon skyldighet

för målsäganden att göra anmälan till polisen om begånget brott.

• En undantagsbestämmelse för nu avsedda fall — som sålunda synes vara

att förorda — torde lämpligen kunna givas den innebörd, att fångst, som

tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, må utan

anmälan behållas av fiskerättshavaren, där fångsten enligt vad i nästföljande

paragraf sägs skall tillfalla honom. Detta lärer innebära den avvikelsen

från vad som åsyftas med förslagets undantagsregel, att i fråga om

beslag av fisketillsynsmannen anmälan om beslaget till polisman skall göras.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande de i denna paragraf avhandlade spörsmålen må till en början

beaktas en föreliggande principiell och praktiskt viktig skillnad mellan

den fångst, som åtkommits genom det olovliga fisket, och annan här ifrågakommande

egendom.

Om man i överensstämmelse med gällande lags terminologi talar om förverkande

även beträffande fångsten, bör dock observeras att det icke kan

vara fråga om förverkande i inskränkt och egentlig mening. På det brottsliga

förfarandet kan gärningsmannen näppeligen grunda någon rätt till

fångsten, utan denna torde få anses omedelbart genom fångandet ha tillfallit

fiskerättsägaren respektive kronan. Om målsäganden må, själv eller

genom sitt folk, taga fångsten från gärningsmannen, blir alltså detta ett

av de fall då självtäkt är tillåten, och målsäganden bör äga behålla fångsten,

på samma sätt som om han återtagit från honom stulet gods. Såsom

beslag synes åtgärden icke böra behandlas eller betecknas. Med rätta undantar

förslaget ock detta fall från den i paragrafens andra stycke stipulerade

skyldigheten att överlämna egendomen till polisman. Någon förpliktelse

att anmäla åtgärden lärer ej heller böra uppställas, lika litet som

andra fall då någon återtagit sitt behöva inrapporteras till myndighet. Det

ankommer på den, som anser sig förfördelad genom åtgärden, att anmäla

saken, om han önskar polisundersökning.

Emellertid skulle uttrycket »behålla» i detta sammanhang kunna tolkas

så, att målsäganden icke ägde omedelbart utfå fångsten, om den tagits om

hand av annan, som är befogad därtill men icke har rätt till fångsten.

Detta fall synes dock böra bedömas på samma sätt som det, då myndighet

eller annan för rätter ägares räkning kommit i besittning av vad som frånstulits

denne. Är det klart, vem som är berättigad till fångsten, lärer han

kunna påfordra att den utlämnas till honom omedelbart. Ordet behålla torde

därför lämpligen kunna utbytas mot ett annat uttryck, såsom t. ex. »omedelbart

tillgodogöra sig».

Vad angår annan egendom än fångsten, synes anledning saknas att frångå

gällande fiske- och jaktlagstiftnings regel att målsäganden må, själv

eller genom sitt folk, taga egendom till vedermäle och pant och behålla

den, tills den brottslige bjuder rätt för sig. Denna hävdvunna och för visso

> allmänhetens medvetande levande regel torde fortfarande uppbäras av

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

samma sakliga grund som tidigare. Att särskilda regler av förevarande slag

överhuvud uppställts rörande dylikt intrång i rätt beror på hänsyn till

målsäganden. Det skulle te sig obilligt om han, i fall då den brottslige redan

hunnit avfiska hans vattenområde och undangömma eller till godtroende

avyttra fångsten, måste vid brottslingens insolvens gå miste om sitt skadestånd

för att till kronan avstå fiskeredskap, som han lagligen fråntagit

brottslingen. Beträffande egendom, som han med rätta tagit men som icke

skall vara förverkad, anvisas i motiven till förslaget metoden att söka kvarstad.

Men denna möjlighet erbjuder icke samma säkerhet som den nu gällande

rätten att kvarhålla godset och vore en i förhållande till denna rätt

onödigt omständlig metod, som dessutom torde vara av allmogen föga känd.

Skall ifrågavarande rätt att fråntaga brottslingen egendomen kunna förse

målsäganden med någorlunda god säkerhet, torde den icke böra inskränkas

till att avse blott vad som skall vara förverkat eller vad som behövs för

bevisning. Men alldeles obegränsad beträffande egendomens art och myckenhet,

såsom enligt förslaget, synes den ej heller böra vara. Anges att det

må ske till vedermäle och pant, synes emellertid detta innebära den lämpliga

begränsningen; utöver vad som skall vara förverkat må då tydligen

icke tagas annat eller mera än vad som kan beräknas tjänligt och erforderligt

för det sålunda angivna ändamålet.

Med avseende å målsägandens rätt att sätta sig i besittning av annat än

fångst, som tillkommer honom med äganderätt, synes således förslaget böra

ändras till huvudsaklig överensstämmelse med gällande fiske- och jaktlagstiftning.

Att för detta fall stadga anmälningsskyldighet för målsäganden

vore väl icke orimligt men synes icke erforderligt.

Den i förslaget fisketillsyningsman medgivna befogenheten att verkställa

beslag torde böra begränsas till att avse fiskeredskap och vad som kan antagas

äga betydelse för utredningen om brottet. Beträffande hans befogenhet

att fråntaga brottslingen den genom brottet åtkomna fångsten, så synes

vad sålunda omhändertagits böra lämnas till polisman, men härifrån torde

böra gälla det undantag, att om det är klart att fångsten tillkommer enskild

målsägande, den skall lämnas direkt till honom, om han så önskar.

Till förekommande av missförstånd synes i paragrafen böra utsägas, att

där icke avses någon inskränkning av den befogenhet att taga egendom i

beslag, som följer av de allmänna reglerna i rättegångsbalken.

Med anledning av vad lagrådets övriga ledamöter anfört om kränkning

av rätt att sträcka fiskeredskap ut i allmänt vatten, vill jag som min mening

uttala att utsträckningsrätt icke må betraktas som en exklusiv rätt att

fiska inom viss döl av det allmänna vattnet och följaktligen ej heller skulle

kunna kränkas endast genom att annan utan lov av rättighetens innehavare

fiskar å plats, dit denne äger utsträcka sina redskap.

45 §.

Justitieråden Gei jer, Dahlman och Lech:

I första stycket torde orden »värdet av förverkat redskap» böra utbytas

mot »förverkat redskap eller dess värde».

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

215

Även om redskapet eller dess värde såsom regel bör tillfalla kronan, torde

dock, där enskild fiskerätt kränkts, innehavaren av fiskerätten för honom

tillkommande skadestånd böra i förhållande till kronan njuta företräde till

betalning ur egendomen. Det hemställes att ett stadgande av denna innebörd

måtte upptagas i första stycket.

1 anslutning till vad vi under 44 § anfört om att sådana fall av olovligt

fiske böra beaktas, som innebära en kränkning av rätten att sträcka redskap

ut i det allmänna vattnet, hemställes vidare, att i andra stycket mellan

»om fisket» och »skett» inskjutes »utan intrång i enskild fiskerätt».

Regeringsrådet Quensel:

Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag orden »värdet av förverkat

redskap» böra utbytas mot »förverkat redskap eller dess värde».

Om i enlighet med vad jag anfört vid 44 § målsägandens rätt till självpantning

bibehålies, bör ju den säkerhet han genom dylik åtgärd vunnit bestå,

även om egendomen enligt regeln skulle vara förverkad till kronan. Då

här näppeligen kan anses vara fråga om någon rätt för kronan till ersättning

för skada utan regeln om förverkande till kronan endast lärer fylla

samma funktion som straff, torde målsägande!! böra äga företräde framför

kronan, så långt hans skadeståndsrätt sträcker sig. Som detta förhållande

emellertid icke torde kunna anses följa redan av 43 §, synes här i 45 §

böra upptagas en bestämmelse, liknande den i 36 § 1 mom. andra stycket

i 1938 års lag om rätt till jakt, så att alltså vid bestämmelsen om förverkande

till kronan göres förbehåll av innebörd att enskild målsägande, som

på grund av laga självpantning njuter säkerhet i godset, först skall ur detta

eller försäljningssumman för detsamma utfå sitt skadestånd.

46 §.

Lagrådet:

I anledning av vad departementschefen i remissprotokollet yttrat angående

polismyndighets befogenhet att ingripa i fall, som avses med första stycket

i förevarande paragraf, vill lagrådet erinra om att det icke torde vara blott

beslagsreglerna som ge polismyndighet sådan befogenhet utan också de allmänna

regler, enligt vilka polismyndighet har att förhindra förestående eller

pågående brott.

Enligt andra stycket skall ingripande kunna ske, om någon begagnar för

redskap eller notvarp fastställt märke allenast i syfte att därigenom avhålla

annan från att fiska. Enligt lagrådets mening bör syftet här icke tillmätas

utslagsgivande betydelse. Det torde få anses tillräckligt, att märke användes

på ett sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att fiska

Lagrådet hemställer att stadgandet avfattas i enlighet härmed.

47 §.

Lagrådet:

Beslut, som avses i 10 §, kunna enligt förslaget komma att meddelas av

annan myndighet än länsstyrelse, men för detta fall saknar förslaget be
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stämmelse i de ämnen, som regleras i förevarande paragraf. Den komplettering,

som härutinnan må erfordras, lärer emellertid kunna ske i administrativ

ordning. På lämpligt sätt torde ock sörjas för att de beslut Konungen

meddelar enligt fiskerättslagen — vare sig på ansökan eller på besvär —

bringas till allmän kännedom, när så tarvas.

Knligt allmänna regler skall länsstyrelses beslut delges den eller dem, som

beslutet angår, och besvärstiden räknas från delgivningen. För fall då beslutet

rör hela menigheter eller så många att personlig delgivning ej kan

krävas, anvisas i kungl. brevet den 5 januari 1808 (jfr lagen den 13 mars

1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka) ett kungörelseförfarande,

som, om det också icke är synnerligen effektivt, dock alltjämt är

det för dylika fall allmänt gällande.

Huruvida det finnes tillräckliga skäl att för fiskerättslagens vidkommande

föreskriva speciella metoder att bringa länsstyrelsebeslut till vederbörandes

kännedom, kan ifragasättas. Att ersätta personlig delgivning med

anslag i länsstyrelsens lokaler och tillkännagivanden i länskungörelser och

ortspressen måste anses olämpligt i fall, då det är klart att beslut rör endast

viss person eller ett jämförelsevis ringa antal till namn och hemvist kända

personer. För detta fall lärer kravet å personlig delgivning ej böra efterges.

Anslag i länsstyrelsens lokaler synes över huvud taget vara en tämligen

opraktisk form av kungörelse av beslut, varemot tillkännagivande i länskungörelserna

och i ortstidning av beslut av större allmänt intresse kan vara

lämpligt i stället för eller vid sidan om kyrkokungörelse.

Bibehålies emellertid förslagets bestämmelse om anslag, synes dock besvärstiden

böra räknas först från det hela kungörelse- resp. delgivningsförfarandet

ägt rum, så att icke uraktlåtenhet att vederbörligen kungöra

eller delgiva beslut kommer att medföra rättsförlust för enskild intressent.

Enligt förslaget skulle emellertid besvärstiden börja löpa redan från anslagets

dag utan att ens föreskreves viss tid därefter, inom vilken tillkännagivande

i länskungörelserna och ortspressen skulle äga rum.

Beträffande paragrafens sista stycke må erinras att sådana beslut, som

avses i remitterade förslagets 37 §, icke synas vara av natur att böra kunna

gå i verkställighet, förrän de vunnit laga kraft, åtminstone icke därest dylikt

beslut skulle innefatta åläggande av positiva åtgärder.

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

I slutbestämmelserna synes lämpligen böra intagas en erinran om att

angående ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya

lagen är särskilt stadgat.

Justitierådet Gei jer:

I övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid 21 §.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

217

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:

Förevarande förslag bär prägel av att det grundats på ett tidigare, för ett

mer begränsat ändamål tillkommet förslag. Från början var fråga blott om

intrång i fiskerätt såsom en följd av den nya fiskerättslagen, under det att

förslaget nu avser även ersättning för äganderätten och andra rättigheter,

som skulle utsläckas genom lagfästande av de föreslagna nya reglerna om

allmänt och enskilt vatten. Även om man kan antaga, att de ifrågavarande

områdena för närvarande vanligen ha sitt huvudsakliga värde i tillgången

på fisk, så kan dock i enskilda fall förhållandet vara ett annat och, hur än

lagstiftaren reglerar frågan om ersättning för äganderättens förlust, är det

otvivelaktigt ett principiellt mycket större och viktigare problem, som därmed

vinner sin lösning, än spörsmålet om ersättning för intrång blott i

fiskerätt.

Att i nu förevarande lag är fråga om ersättning för äganderätt samt även

andra servituts- och nyttj anderätter än fiskerätt skulle emellertid enligt

förslaget antydas i lagens rubrik endast med ett »m. m.» och i lagtexten

blott därmed att, efter det ersättning för fiskerätt behandlats, ett tillägg

göres rörande »annan förmån» än rätt till fiske. Oegentligt synes också

vara att, medan det med rätta anges att förlusten av dylik annan förmån

beror på gränslagen, all ifrågavarande förlust av fiskerätt betecknas såsom

beroende på fiskerättslagen. Där äganderätten utsläckes till följd av gränslagen,

bör naturligtvis förlusten av den fiskerätt, som utgjorde en integrerande

del av äganderätten, också anses som en direkt följd av sistnämnda

lag och icke som beroende på den omständigheten att fiskerättslagen ej

förklarar fiskerätten skola bestå, oaktat äganderätten går förlorad.

Att, såsom i förslaget skett, beteckna ersättningen för vattenområden endast

som ersättning för fiskerätt och andra förmåner kan väl tänkas i någon

mån verka återhållande på anspråk på gottgörelse för fiktiva eller alltför

ovissa framtida värden samt anses innefatta en befogad antydan att vattenområdena

kunna vara rena impediment. Men denna avfattning skulle

också kunna medföra att man däri såge en anvisning att presumera, att

förlusten inskränkte sig till vad som kan hänföras till fisket, och alltså beträffande

övriga förluster ställa särskilda krav på bevisning. Värderingsnämnderna

skulle måhända anse sig befriade från att i dessa andra avseenden

söka själva utröna i vad mån obestyrkta krav vore befogade. Den

expropriationsrättsliga principen, att expropriaten äger fordra att utan hans

kostnad verkställes opartisk officiell värdering, synes dock böra såvitt möjligt

upprätthållas även här för att icke reglerna skola komma att gynna

dem bland de ersättningsberättigade, som äro ekonomiskt bättre situerade

och kunna bekosta egen utredning. Det synes därför angeläget att förlust

av fiskerätt och förlust av andra förmåner formellt ställas på samma plan,

när de äro följder av att äganderätten till själva området utsläckes.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vill man icke beteckna de i lagen avhandlade frågorna såsom rörande ersättning

i vissa fall för vattenområden och fiskerätt — något som emellertid

vore fullt korrekt och skulle korrespondera med uttryckssättet i gränslagen

och i motiven — torde dock i allt fall förevarande lags rubrik böra ändras

till bättre överensstämmelse med verkliga innebörden, exempelvis så att

lagen anges avse ersättning för förlust som uppstår till följd av gräns- och

fiskerättslagarna.

1 §■

Justitierådet Geijer och regeringsrådet Quensel:

Det i förslaget först nämnda fallet av förlust för jordägare av hans fiskerätt

torde böra, med bibehållen plats i 1 § :s början, där samordnas med den

nu i andra stycket upptagna bestämmelsen. Sker så, kan fiskerättens stora

betydelse i detta sammanhang framhävas genom att man som exempel på

ifrågavarande förmåner nämner endast denna.

Beträffande ersättningens omfattning skulle förslagets formulering kunna

synas antyda olika principer, allteftersom frågan gäller fiskerätt eller annan

förmån. Vad angår fiskerätt skulle ersättningen avse den förlorade förmånens

värde jämte eljest, genom att fisket blivit fritt, uppkommen förlust,

medan förslaget beträffande andra förmåner talar blott om ersättning för

förmånen. I uttrycket »sådan ersättning» synes nämligen ordet »sådan» syfta

blott på att ersättningen skall utgå av statsmedel. Det ligger då nära till

hands att med ersättning för förmånen förstå blott vad i det föregående kallats

ersättning för värdet av förmånen. Något bärande skäl för en dylik skillnad

mellan olika slag av förmåner synes icke föreligga. I ena som i andra

fallet torde gottgörelsen böra omfatta såväl objektiva värdet av förmånen

som det särskilda ekonomiska värde, den därutöver representerade för sin

innehavare, och vad i övrigt i expropriationslagen betecknas som skada och

intrång utöver vad som ersättes genom löseskillingen. Uttrycket skada användes

i förslaget dels i 1 § såsom avseende vad som skall ersättas den, som på

grund av upplåtelse innehade rättighet, vilken gått förlorad, dels ock i 9 §

såsom en sammanfattning av vad som enligt 1 § skall ersättas fastighetsägare.

Lämpligen synes beträffande alla i 1 § avsedda fall ersättningen kunna

anges skola avse förmånens värde jämte annan skada som tillskyndats vederbörande.

Sista stycket i 1 § torde avse icke blott personliga sekundära rättigheter till

vederbörande område, d. v. s. nyttjanderätter, utan även servitutsrätter. Detta

förhållande skulle komma till bättre uttryck än i förslaget, därest såsom ersättningsberättigad

angåves den, som vid tiden för den ifrågavarande nya

lagstiftningens ikraftträdande —■ den angivna dagen, den 1 januari 1950,

måste naturligtvis ändras — på grund av servituts- eller nyttjanderätt åtnjuter

förmån, vilken av skäl, som förut i paragrafen angivits, skulle gå

förlorad helt eller delvis.

Beträt fande de fall, då den nya lagstiftningen medför blott intrång i fiskerätt

och icke helt utsläcker någon rätt, är att iakttaga att, om, i enlighet

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

med vad lagrådet i det föregående anfört, allt vatten i Mälaren förblir enskilt

och frifisket således inskränkes till fiske med rörligt redskap i enskilt

vatten, detta fall bör upptagas i nu förevarande sammanhang.

Innehavare av fiskerätt av det slag, som avses i 31 § i den föreslagna fiskerättslagen,

bör tydligen njuta ersättning icke blott om rättigheten hänför sig

till enskilt vatten utan jämväl om den ej vidare skall få existera därför att

den hänför sig till allmänt vatten. Detta kan emellertid icke anses ha kommit

till uttryck i den föreslagna lagtexten, åtminstone icke med avseende ä

de fall, då området ej heller enligt äldre lag tillhörde strandägaren.

Vi förorda i anslutning till vad sålunda anförts och med hänvisning till

vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag att 1 § i nu förevarande lag

avfattas efter följande schema:

Först anges i ett stycke att, där vattenområde jämlikt gränslagen frångår

ägaren, han skall njuta ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och

annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som därigenom

tillskyndas honom.

I ett följande stycke förklaras ersättning av statsmedel för värdet av förlorad

förmån och för annan skada skola tillkomma även

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt de

paragrafer, som i remitterade förslaget till fiskerättslag bära numren 14

19, och den paragraf i samma lag som enligt lagrådets hemställan skulle

avse frifiske i Mälaren — annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten

må bedriva fiske, som enligt äldre lag skulle vara strandägaren förbehållet;

b) den, som enligt särskilt stadgande, dom, urminnes hävd, skattläggning

eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir

utan verkan till följd av vad i omförmälda lagar stadgas därom att enskild

fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av de stadganden i fiskerättslagen,

som i remitterade förslaget bära numren 14—25, ävensom nyssnämnda

stadgande om frifiske i Mälaren; samt

c) den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande på grund

av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller

delvis går förlorad av skäl som förut i denna paragraf är sagt.

Vad angår inteckningshavares ställning hänvisas till det följande samt i

fråga om termen fritt fiskevatten till vad lagrådet anfört vid förslaget till

fiskerättslag.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Då i ersättningslagen hänsyn bör tagas till de av lagrådet tidigare förordade

reglerna om fiskerätten i Mälaren, och då den av lagrådets övriga ledamöter

i övrigt föreslagna avfattningen av bestämmelserna i 1 § synes vara

tydligare och ur principiell synpunkt riktigare än de i förslaget upptagna

bestämmelserna, förena vi oss med lagrådets övriga ledamöter om den avfattning

av paragrafen, dessa ledamöter förordat

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Lagrådet:

Lagrådet vill framhålla, att det kan vara svårt att överblicka, om alli

fall» då ersättning bör utgå, blivit upptagna i förslaget. Att nu giva en lag

regel av mera generell innebörd, som inbegrepe oförutsedda fall, skulle dock

måhända möta alltför stora betänkligheter ur praktiska synpunkter. Lagrådet

utgår emellertid ifrån att, om framdeles något med lagen icke avsett

fall träder i dagen, som finnes böra föranleda ersättning, frågan därom kan

på ett tillfredsställande sätt ordnas snabbt och enkelt.

2 §.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter, huruvida den för ersättningsanspråks framställande

föreslagna preklusionsbestämmelsen är lämplig. Till en början må

framhållas att tillsättandet av värderingsnämnderna och orterna för deras

kanslier måste effektivt kungöras även ute i bygderna och att därvid också

preklusionstiden och äventyret av dess försittande böra utsättas i kungörelsen.

Detta är av så stor vikt att en föreskrift i ämnet synes höra hemma i

själva lagen.

Men även om man genom ett dylikt kungörelseförfarande kan minska

risken för att många, för vilka ersättningen skulle vara av stor betydelse, ej

förstå att bevaka sin rätt, måste det föreslagna systemet kunna medföra

stora olägenheter. Meningen kan icke rimligen vara, att nämnden skall sitta

i en residensstad eller annan central ort inom ett stort distrikt och grunda

sina beslut på innehållet i ansökningshandlingar, utan nämnderna måste

naturligtvis, som vid andra liknande värderingar, i allmänhet besöka de

särskilda orterna. Tydligen avses ej heller att med nämndernas egentliga

arbete och besluten i ärendena skall anstå, tills preklusionstiden gått till

ända. Emellertid är klart att de sammanträden och syner, som nämnderna

hålla i orterna, till sin gestaltning och beträffande föremålet för undersökningarna

måste bli beroende av vilka ersättningskrav som rests. Om ansökningar

från samma ort inkomma vid olika tillfällen och med längre mellanrum,

skulle alltså följden härav kunna bli att vederbörande nämnd nödgades

hålla det ena sammanträdet efter det andra i denna ort. Det är också

mycket möjligt att nämnden vid sin prövning av viss ansökan icke får kännedom

om alla pretendenter å ersättning för den skada ansökningen avser.

Det kan sålunda inträffa att, efter det en persons ansökan bifallits, annan

inkommer med ansökan om ersättning för samma skada, för vilken gottgörelse

redan lämnats, under uppgift att han och icke den förre sökanden

är rätt ägare av fastigheten eller innehavare av sådan rätt därtill, som reducerar

fastighetsägarens skada och därför borde blivit men icke blev beaktad

i förra ärendet. Tydligen är då icke tillräckligt att hänvisa den nye sökanden

till att vända sig mot den förre.

Ur många synpunkter vore måhända lämpligast att ansöknings- och prövningsförfarandet

anordnas så, att vederbörande nämnd i tur och ordning

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

besöker de ifrågakommande bygderna och håller sammanträden häradseller

sockenvis samt inom en av lagen bestämd, tillräcklig tid i förväg

i orten och möjligen även över hela riket — kungör tid och plats för sammanträdet,

samt att de som vilja framställa ersättningsanspråk då få hos

nämnden göra detta vid äventyr att ha förlorat sin talan, vilket äventyr

skulle utsättas i kungörelsen. Det är troligt att med ett sådant system rättsförluster

lättare skulle kunna undvikas. Och förutom att man undginge

risken för misstag i avseende å vilka som äro rätta sakägare, skulle det

uppenbarligen vara av värde för ett rättvist och enhetligt bedömande att,

redan innan man skred till prövning av någon av ansökningarna från en

ort, kunna överblicka alla krav från samma ort. Klandrades nämndens beslut

av olika sökande, skulle då också mål från en och samma ort lattare

kunna behandlas i ett sammanhang av domstolarna.

Mot det här skisserade systemet kan synas tala att den långa preklusionstiden

av 5 år, som sålunda skulle för många orter förkortas, kan vara av

värde med hänsyn till att skadorna kanske först småningom träda i dagen

i hela sin vidd. Men om utväg ej finnes för den, som redan erhållit ersättning,

att efter ny ansökan få beloppet höjt, skulle ej heller den långa preklusionstiden

enligt det remitterade förslaget komma till nytta för andra än

dem, som dröjde med sina krav till slutet av tiden eller vilkas ansökningar

eljest av någon anledning upptoges till prövning först vid denna sena tidpunkt.

Möjlighet att, när nya omständigheter yppat sig, få tillagg till förut

utdömd ersättning, synes icke böra vara utesluten men torde kunna göras

beroende av att särskilda skäl föreligga och att ansökan sker inom viss i lagen

bestämd tid samt kan då förenas med det nu förordade systemet lika

väl som med det i remitterade förslaget upptagna utan att dock betaga det

förra av dessa det väsentliga i dess företräden.

Skulle förslagets system i förevarande hänseende bibehållas, synes den

angivna dagen, den 1 januari 1955, böra ändras med hänsyn till att lagen

icke kan träda i kraft så tidigt som från början varit avsett.

Lagrådet:

Här eller åtminstone i instruktion för nämnderna synes böra intagas en

föreskrift att ersättningen skall i nämnds beslut specificeras i den mån

sådant erfordras för bedömandet av fråga om nedsättning enligt 9 § eller

för att underlätta eventuell överprövning av nämndens beslut.

Vad i andra stycket stadgas synes böra omformuleras så, att nämnden

har att utdöma gottgörelse för utgifter, i den mån sådan gottgörelse begärts

och finnes skälig.

Lagrådet förordar också en omformulering av tredje stycket så, att möjlighet

att delgiva även annorledes än genom rekommenderat brev icke

uteslutes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

5 och 6 §§.

Lagrådet:

Innehållet i dessa paragrafer torde böra byta plats. Därigenom skulle

också undvikas att ordet »ersättningssökande» i 7 § vid en mera Ytlig läsning

missuppfattas.

9 §.

Lagrådet:

Den som har fordringsinteckning (eller panträtt enligt 11 kap. 2 § jordabalken)

skulle enligt förslaget icke ha någon självständig rätt till ersättning

utan blott njuta visst företräde till vad som utdömes såsom fastighetsägarens

ersättningsbelopp. Detta är visserligen ett ofta använt system, men det grundas

då på att inteckningshavarnas intressen bevakas ex officio. I förevarande

fall skulle dock ersättning till dem icke kunna utgå med högre belopp än

vad fastighetsägaren krävde i något hänseende, som är av betydelse för inteckningssäkerheten,

och således alls icke därest han underläte att fordra

ersättning i dylikt hänseende. Detta är en brist, som möjligen kunde avhjälpas

genom att inteckningshavare finge intaga sakägareställning i lika mån

som ägare samt servituts- och nyttjanderättshavare, åtminstone om man genomför

det av lagrådet under 2 § förordade systemet för preklusionstidens

bestämmande. Emellertid synes då också underlåtenhet från inteckningshavares

sida att bevaka sin rätt böra medföra att han går den förlustig även

i så måtto, att han ingen del får i ägarens ersättningsbelopp. Under sådant

förhållande är det möjligt att förslagets ståndpunkt faktiskt kan visa sig

förmånligare för inteckningshavarna i gemen. Lagrådet har därför och då

det för inteckningshavare, som vill fordra ersättning, knappast torde möta

svårighet att förmå fastighetsägaren att själv eller genom inteckningshavaren

såsom fullmäktig föra talan om ersättning, trott sig kunna stanna

vid ett påpekande av förslagets svaghet i förevarande punkt utan att påkalla

ändring i denna del.

Däremot synes erforderligt att, om ersättning till ägare av inlecknad fastighet

skall nedsättas till fördelning som i 10 § sägs, detsamma stadgas om

ersättning till servituts- och nyttjanderättshavare med sämre rätt än inteckningshavarens.

Å andra sidan torde från nedsättning alltid böra undantagas

sådana ersättningsbelopp, som icke avse minskning av intecknade fastighetens

värde. Detta synes lämpligen kunna utsägas, så att bestämmelsen om

diskretionär prövning av skadans betydelse och om inteckningshavarens

medgivande kommer att avse blott andra ersättningsbelopp.

U §.

Lagrådet:

Här eller i inteckningsförordningen torde böra upptagas en uttrycklig

förklaring att, när betalning utfallit å intecknings huvudsto], inteckningen

för motsvarande belopp skall vara utan verkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung\. Maj:ts proposition nr 60.

223

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen

den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan annan erinran än vad som inledningsvis i fråga

om samtliga förslagen anförts angående hänvisningar samt dagen för hela

lagstiftningens trädande i kraft.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Lagrådet:

Med förslaget lärer icke åsyftas att lägga hinder i vägen för att till den

avstyckade ägovidden lägges andel i vattenområde med åtföljande fiske.

Detta borde måhända utsägas tydligare. Likaså kan ett förtydligande av

lagtexten ifrågasättas beträffande innebörden av ordet »fisket», när lagtexten

talar om men för detta.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Regeringsrådet Quensel:

Anledningen till bestämmelsen i 112 § första stycket, att expropriation må

avse endast nyttjanderätt under högst 25 år, torde vara att man velat begränsa

intrångets storlek främst av hänsyn till expropriaten. Men eftersom

intet skulle hindra att ny expropriation för samma ändamål skedde vid

nyttjanderättstidens utgång och att detta upprepades hur många gånger

som helst, kan bestämmelsen ur expropriatens synpunkt komma att faktiskt

innebära ungefär detsamma som om äganderätten exproprierats men

löseskillingen skulle bestämmas och erläggas i olika repriser med långa

mellanrum, alltså ett mot expropriationsinstitutets principer helt stridande

system. Därför synes bestämmelsen böra kompletteras med ett stadgande

av innebörd att, om expropriaten det begär, tillståndet till expropriation

skall avse äganderätten till området i stället för nyttjanderätt. Bestämmelsen

i expropriationslagens 12 § synes här icke tillräcklig.

Beträffande 112 § andra stycket i förslaget är att märka, att upplåtelse

från kommuns eller hushållningssällskaps sida av nyttjanderätt för enskild

person eller ett antal enskilda personer kan innebära att expropriationen

faktiskt tillgodoser blott enskilda intressen och att den exproprierade rät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tigheten alltsa utnyttjas för ett ändamål, för vilket expropriationsinstitutet

principiellt icke må begagnas och som ej heller stämmer med den föreslagna

beskrivningen av expropriationsändamålet. Ett dylikt förfarande

bör icke sanktioneras av lagstiftaren. Ej heller bör lagen innehålla en bestämmelse

som kan förefalla som en dylik sanktion och tyckas inskränka

lagtillämparens frihet att, då fråga om lösningsrätt enligt 68 § expropriationslagen

uppkommer, pröva efter omständigheterna. Om åter upplåtelse

sker under sådana omständigheter, att den ej kan anses strida mot expropriationsändamålet,

tarvas ingen lagbestämmelse för att göra åtgärden tilllåtlig

eller utesluta tillämpning av lösningsrätt till exproprierad egendom.

På grund av vad sålunda anförts finner jag paragrafens andra stycke

böra utgå ur förslaget.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

225

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Drottningholms slott den 13 januari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 december

1949 avgivna utlåtande över bland annat de till lagrådet den 25

februari 1949 remitterade förslagen till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden;

3) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet; samt

4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Förslaget till lag om rätt till fiske.

Det remitterade förslaget upptog i en första avdelning, omfattande 1—

7 §§, dels ett inledande stadgande att rikets vattenområden med avseende

å rätten till fiske skulle vara indelade i fritt och enskilt vatten, dels ock

närmare regler om vilka vattenområden som skulle anses såsom fritt

fiskevatten och vilka som skulle hänföras till enskilt fiskevatten. Längre

fram i förslaget behandlades i särskilda avdelningar frågorna om fiske i

fritt fiskevatten (10—4.2 §§) och i enskilt fiskevatten (13—26 §§'').

På föredragning av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj :t

förut i dag beslutat förelägga riksdagen förslag till lag om gräns mot allmänt

vattenområde. Den gränsdragning mellan allmänt och enskilt vatten

som skett i nämnda lagförslag överensstämmer — på ett undantag när

— fullständigt med nyssnämnda regler angående vattenområdenas uppdelning

i fritt och enskilt fiskevatten. Undantaget avser Mälaren, där enligt

gränslagsförslaget intet allmänt vatten skall finnas, medan enligt det remitterade

fiskelagsförslaget de öppna fjärdarna i sjöns mitt delvis skulle

hänföras till fritt fiskevatten.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 00.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Lagrådet har ansett, att därest en lag om allmänt och enskilt vatten av

nyss antytt innehåll komme till stånd, de i förevarande lagförslag upptagna

reglerna om indelning i enskilt och fritt fiskevatten borde utgå. I fråga

om Mälaren har lagrådet därvid framhållit, att önskemålet att fisket skall

vara fritt i vissa delar av denna sjö kunde tillgodoses genom en regel, som

i erforderlig utsträckning tilläte frifiske utan hinder av att vattnet vore enskilt.

Ehuru skäl kunna anföras för att nu ifrågavarande gränsdragningsregler

böra återgivas även i fiskerättslagen, har jag med hänsyn till de lagtekniska

fördelar som följa med lagrådets förslag icke velat motsätta mig

detta. I enlighet härmed har jag låtit verkställa en formell överarbetning

av det remitterade förslaget. Avdelningen om fritt och enskilt fiskevatten

har fått utgå, och det överarbetade förslaget börjar i stället med ett avsnitt

på fyra paragrafer om fiske i allmänt vatten. Därefter följa under 5

—21 §§ bestämmelser om fiske i enskilt vatten. I övrigt är uppställningen

densamma som i det remitterade förslaget med de undantagen att bestämmelserna

om vad som skall förstås med fasta och rörliga redskap inarbetats

i 1 § och att paragrafen om vattenstånd fått sin plats närmast före ansvarsbestämmelserna.

För vinnande av överensstämmelse med gränslagsförslagets terminologi

har i stället för beteckningen saltsjön införts benämningen havet. På sätt

lagrådet hemställt har vidare i de paragrafer, där det remitterade förslaget

begagnar ordet »fiskerättsägare» ändring skett till »innehavare av enskild

fiskerätt» eller annat liknande uttryck. Jämväl i övrigt ha redaktionella

jämkningar vidtagits, varjämte några smärre sakliga ändringar skett i

anslutning till vad lagrådet hemställt. På några punkter bär jag emellertid

funnit lagrådets anmärkningar icke innefatta tillräckliga skäl att frångå

den ståndpunkt jag förut intagit.

Jag torde nu få lämna en översiktlig redogörelse för innehållet i de särskilda

paragraferna i det överarbetade förslaget.

1 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 10 § första stycket i det remitterade

förslaget. Lagrådet har ansett att uttryckliga bestämmelser borde

meddelas för att utmärka, att vissa nu bestående särskilda rättigheter till

fiske ej vidare skola få göras gällande i allmänt vatten. Med den avfattning

som vid överarbetningen givits åt lagtexten torde emellertid någon

tvekan i detta hänseende ej behöva uppkomma.

I andra stycket har upptagits den definition på begreppet fast redskap

— i motsats till rörligt redskap — som i det remitterade förslaget hade sin

plats i 9 §.

2—4 §§.

Dessa paragrafer motsvara 10 § andra stycket samt 11 och 12 paragraferna

i det remitterade förslaget. Vidtagna jämkningar äro av formell

natur.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

5 §.

Innehållet i förevarande paragraf överensstämmer i sak med föreskrifterna

i 13 och 31 §§ i det remitterade förslaget. Forinuleringen ansluter

sig nära till vad lagrådet förordat.

6—21 §§.

Av dessa paragrafer — som stadga viss befogenhet att fiska i enskilt vatten

även utan stöd av enskild fiskerätt — svara 6—8 §§ mot förutvarande

14 § a)—c), 9 § mot 14 § d) och 15 § i det remitterade förslaget, 10—17 §§

mot förutvarande 16—23 §§, samt 19—21 §§ mot förutvarande 24—26 §§.

De under 18 § upptagna bestämmelserna ersätta det remitterade förslagets

föreskrifter om att vissa delar av Mälaren skulle hänföras till fritt fiskevatten.

Jag vill nämna att under tiden för lagrådsbehandlingen till Kungl.

Maj :t inkommit en framställning från Uppsala läns hushållningssällskap,

vari gjorts gällande att av flera skäl intet fritt fiske borde tillåtas i Mälaren.

Likaså ha i skrivelser från strandägare i Bohuslän framförts betänkligheter

mot förslaget att hummerfisket nu skall helt frigivas. Vad sålunda

förekommit har dock icke givit mig anledning att på någondera av dessa

punkter frångå den principståndpunkt jag tidigare intagit.

Lagrådet har, i anslutning till vad lagrådet anfört vid den första paragrafen

i avdelningen om fiske i enskilt vatten, ifrågasatt om icke uttrycket

»varje svensk medborgare», där det förekomme i nu ifrågavarande paragrafer,

genomgående borde ändras till »svensk medborgare» samt orden

»ändå att han ej är fiskerättsägare» uteslutas ur den paragraf som behandlar

fisket i Vänern. Som det enligt min mening icke är uteslutet att

en sådan formulering skulle kunna föranleda missförstånd, har emellertid

i detta avseende den ursprungliga lydelsen i huvudsak bibehållits. De formella

jämkningar, om vilka lagrådet eljest hemställt, ha vidtagits, varjämte

i 16 § första stycket 3 samt 20 § uttryckligen angivits, att där avsett

nätfiske imå bedrivas endast med nät, som äro att hänföra till rörliga

redskap.

Utöver vad sålunda anförts må framhållas att, i enlighet med vad lagrådets

samtliga ledamöter förordat, bestämmelsen om skydd för visst sedvanemässigt

frifiske i havet uttryckligen begränsats till att avse redan förefintliga

sedvänjor. Föreskrifterna om frifiske i Mälaren ha — likaledes i

överensstämmelse med lagrådets förslag — givits den innebörden att fiske

med rörligt redskap skall vara fritt å de områden, som i det remitterade

förslaget hänfördes till fritt fiskevatten.

22—26 §§.

Förevarande paragrafer motsvara 27—30 samt 32 §§ i det remitterade

förslaget. Bestämmelserna i förutvarande 31 § ha, som jag förut nämnt,

flyttats till den nya 5 §.

Frånsett några smärre, rent redaktionella jämkningar har beträffande

nu avsedda paragrafer ändring skett allenast såvitt angår föreskrifterna

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

om nyttjande av fiske som är oskiftat eller eljest samfällt för flera fastigheter.

I sådant hänseende har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan

om införande av en uttrycklig föreskrift att bestämmanderätten rörande

nyttjandet tillkommer ägarna av fastigheterna i fråga. Vidkommande

spörsmålet i vad mån servitutsupplåtelser skola medföra att samfällt

fiske anses föreligga ansluter jag mig till den ståndpunkt lagrådet intagit.

Jag har också efterkommit lagrådets hemställan om ett förtydligande av

bestämmelserna angående befogenhet att upplåta fiskerätt till utomstående.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag, att därest delägare i samfällt

fiske hos domstol begärde att regler skulle givas för fiskets nyttjande,

domstolen enligt förslaget ägde möjlighet att meddela alla de föreskrifter,

som den funne lämpliga. Jag tilläde, att därvid bl. a. syntes kunna ifrågakomma

att ålägga fiskande att betala viss fiskevårdsavgift till en gemensam

kassa. Lagrådet har anfört, att eftersoan föreskrifterna endast skola

avse hur fisket må nyttjas, påläggande av fiskevårdsavgift näppeligen kunde

betraktas som tillåtet. Med anledning härav vill jag framhålla, att det

enligt min uppfattning icke kan anses falla utom ramen för domstolens

befogenhet att föreskriva l. ex., att en viss delägare ej må fiska med mer

än ett bestämt antal redskap annat än på villkor att han betalar en avgift

till en gemensam fiskevårdskassa.

27 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § i det remitterade förslaget.

Vid första stycket har lagrådet bl. a. anmärkt, att det ej syntes påkallat

att däri upptaga någon bestämmelse om tillträde till annans strand och

vattenområde. Enligt min mening kan det emellertid vara av visst värde att

uttryckliga regler finnas om rätt att i samband med fiske uppehålla sig

på annans strand och färdas över annans vattenområde. Jag har därför

ej ansett mig böra efterkomma lagrådets hemställan att stadgandet måtte

helt utgå. För att förebygga misstolkning i den riktningen att fiskande

skulle ha vidsträcktare befogenhet än andra att taga väg till stränderna

ha föreskrifterna i ämnet erhållit något ändrad avfattning.

Lagrådets övriga erinringar beträffande första stycket ha beaktats.

Med avseende å andra stycket har lagrådet ansett det kunna ifrågasättas,

huruvida uttrycket »vid annans strand» tillräckligt tydligt angåve

att endast sådant fiske åsyftades, som enligt förslaget skall få bedrivas

ända in till stranden. Lagrådet har därför förordat att »vid» skulle utbytas

mot exempelvis »intill». Ej heller ordet intill är dock fullt entydigt till sin

innebörd, och jag har därför funnit övervägande skäl tala för bibehållande

av det remitterade förslagets formulering, vilken överensstämmer med lydelsen

av motsvarande stadgande i nu gällande lag om rätt till fiske.

De jämkningar i förtydligande syfte, om vilka lagrådet eljest hemställt

vid detta stycke ha vidtagits.

Däremot har jag av hänsyn till yrkesfisket ansett mig icke böra biträda

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

de förslag till utvidgning av skyddet för tomt och plantering som framställts

av lagrådets ledamöter. Jag vill erinra att den nuvarande fiskerättslagens

stadgande i förevarande ämne överhuvud ej gör något undantag för sådan

mark. Redan i det remitterade förslaget har alltså hemfridsintresset beaktats

i högre grad än enligt gällande rätt. Emellertid har en ledamot av lagrådet

anmärkt, att det med den föreslagna avfattningen av skyddsbestämmelsen

kunde förefalla som om därmed åsyftades icke en skärpning av utan

en eftergift å kravet att intrånget skall vara erforderligt för fiskets utövande.

På grund därav har i det överarbetade förslaget stadgandet erhållit den

ändrade lydelsen att tomt eller plantering må tagas i anspråk endast om

särskilda skäl föreligga.

Bestämmelserna om skiljemannaförfarande i tredje stycket i det remitterade

förslaget ha av lagrådets samtliga ledamöter ansetts överflödiga

och ägnade att framkalla osäkerhet. Med hänsyn härtill och då frågan om

det lämpligaste sättet för slitande av ersättningstvister utan olägenhet torde

kunna överlämnas till parternas avgörande, ha dessa bestämmelser

fått utgå.

28 och 29 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som motsvara 34 och 35 §§ i det remitterade

förslaget, har från lagrådets sida framställts den principiella anmärkningen

att frågan om skyldighet att hålla leder öppna för vandringsfisken borde

uttömmande regleras i fiskerättslagen och att administrativa föreskrifter

i sådant hänseende följaktligen icke borde få meddelas i vidare mån än

medgivande därtill lämnats i lagen.

För närvarande anses fiskerättslagens stadganden i förevarande ämne

allenast innefatta minimifordringar, och länsstyrelserna ha ej sällan meddelat

längre gående förbud mot att använda stängande fiskeredskap i eller

i närheten av vattendrag eller sund. Detta har skett med stöd av 9 § fiskeristadgan,

enligt vilken länsstyrelse äger att, där så erfordras, för viss ort

meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.

Att helt upphäva denna befogenhet lär icke vara möjligt och har ej heller

inom lagrådet ifrågasatts. Lagrådets ståndpunkt synes i stället vara den,

att befogenheten skulle begränsas, så att därunder ej inbegrepes sådana

åtgärder som till sin sakliga innebörd vore att jämställa med bestämmelser

angående fiskådra. Emellertid torde det i praktiken icke vara möjligt

att i detta avseende uppdraga någon klar gräns mellan olika slags föreskrifter.

Som exempel må nämnas att ett förbud mot användande av vissa

redskap i en älv eller en å stundom torde kunna få samma faktiska verkan

som om länsstyrelsen förklarat att fiskådran i vattendraget skulle sträcka

sig över vattendragets hela bredd. Jag vill i detta sammanhang också erinra,

att de bestämmelser som Kungl. Maj :t efter överenskommelser med

Norge och Finland i administrativ väg utfärdat angående fisket i gränstrakterna

bl. a. innefatta begränsningar i rätten att utsätta fiskeredskap

utanför visst avstånd från land.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett lämpligast att fiskerättslagens

bestämmelser om fiskadra fa bibehålla karaktären av minimifordringar,

som alltid skola iakttagas, vid påföljd av ansvar för olovligt fiske.

Med denna ståndpunkt är det enligt min uppfattning önskvärt att det direkt

av lagen kan utläsas, vilken bredd och längd fiskådran skall ha i varje

särskilt fall. Någon rätt för länsstyrelserna att besluta om breddning eller

förlängning av fiskådra torde sålunda icke böra medgivas. Deras befogenhet

bör - - frånsett vad som upptagits i det remitterade förslaget ——

alltjämt vara begränsad till att i den omfattning som kan anses tillåten

enligt fiskeristadgan meddela särskilda skyddsbestämmelser, förenade med

det lindrigare ansvar som finnes utsatt i nämnda stadga.

I överensstämmelse med det sagda skall även enligt det överarbetade

förslaget länsstyrelses rätt att förordna om avvikelse från bestämmelserna

om fiskådra endast avse flyttning av ådran samt medgivande för särskilda

fall att i ådran utsätta stängande redskap. På sätt förordats från lagrådets

sida ha emellertid villkoren för flyttning uppmjukats därhän, att sådan

åtgärd skall kunna vidtagas jämväl om förfång uppkommer, dock endast

såvitt förfånget ej kan anses märkligt. Samtidigt har uttrycklig föreskrift

upptagits, att tillstånd till stängning må lämnas endast under motsvarande

förutsättning.

De önskemål, som från lagrådets sida framställts i fråga om fiskådras

utsträckning vid ändpunkterna av sund samt beträffande avfattningen av

förbudet mot anbringande av skrämselanordningar, ha beaktats.

30—32 §§.

Vad angår dessa paragrafer, vilka svara mot förutvarande 36—39 §§, har

lagrådet i första hand hemställt att bestämmelserna om ingripanden mot

underlåtenhet att utnyttja fiske måtte utgå. Jag har emellertid ej ansett

mig böra tillmötesgå denna hemställan. Det saknas icke exempel på fall, då

goda skäl skulle förelegat för ett dylikt ingripande. Så som förutsättningarna

för användande av tvångsförfarande angivits i förslaget torde det

också kunna förutsättas att inskridande av myndighet ej kommer att ske

annat än då behovet därav är uppenbart.

I andra hand har lagrådet hemställt om införande av en föreskrift att

skyldighet att fiska ej skall få åläggas, om det med hänsyn till omständigheterna

skulle vara obilligt. Något uttryckligt stadgande därom torde dock

icke vara erforderligt.

Däremot har, i enlighet med vad lagrådet förordat, till förebyggande av

tvekan i förslaget intagits en bestämmelse att länsstyrelsen må underlåta

att utdöma förelagt vite, om det finnes obilligt.

Jämväl vad lagrådet i övrigt hemställt har iakttagits.

33 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i det remitterade förslaget.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

34 och 35 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara förutvarande 40—42 §§, innehålla bestämmelser

om straff för överträdelse av lagens bestämmelser. På denna

punkt har jag ansett mig böra till alla delar biträda lagrådets förslag.

36 §.

I fråga om denna paragraf, som motsvarar 43 § i det remitterade förslaget,

har från lagrådets sida framförts det önskemålet, att såsom villkor för

förverkande av fiskeredskap skulle uppställas, att påföljden vore påkallad

till förebyggande av olovligt fiske eller eljest betingad av särskilda skäl.

Som motivering härför har anförts att överensstämmelse därigenom skulle

vinnas med stadgandena i 2 kap. 17 § strafflagen. Genom en sådan ändring

skulle emellertid den effekt, som åsyftats med förverkanderegeln i

fråga, i icke ringa mån gå förlorad. Inom specialstraffrätten finnas också

åtskilliga exempel på förverkandebestämmelser av samma innebörd som

det remitterade förslagets. Jag har därför icke funnit skäl att i denna del

frångå den ståndpunkt jag förut intagit.

Tre av lagrådets ledamöter ha vidare hemställt om föreskrift att förverkandeförklaring

må kunna begränsas till att avse allenast en del av redskapen

eller deras värde. Denna begäran har jag ansett mig böra tillmötesgå.

Dessutom har, såsom lagrådet förordat, bestämmelsen om skydd för

godtrosförvärv utvidgats till att gälla även beträffande fångst.

Därest fråga om förverkande angår annan än den tilltalade, skall enligt

allmänna processuella regler talan föras även mot honom. Om ej annat

särskilt angivits, kan alltså en förverkandeförklaring ej upphäva bestående

panträtt eller annan särskild rättighet till det föremål, varom är fråga,

med mindre rättighetens innehavare varit instämd som svarande i målet.

I sistnämnda fall ligger det i sakens natur att domstolen måste göra ett bestämt

uttalande, huruvida rättigheten skall gå förlorad eller lämnas orubbad.

Bestämmelsen i det remitterade förslaget, att uttryckligt förbehåll skall

göras, därest rättighet av nu åsyftat slag finnes böra bestå, har därför ansetts

kunna utgå.

Utöver de ändringar för vilka sålunda redogjorts ha redaktionella jämkningar

vidtagits i paragrafen i enlighet med vad flertalet lagrådsledamöter

förordat.

37—39 §§.

Förevarande paragrafer motsvara 44—46 §§ i det remitterade förslaget.

Beträffande de i 37 och 38 §§ behandlade frågorna om rätt för fisketillsynsman

eller enskild rättsägare att taga egendom i beslag, angående förfarandet,

då sådant beslag skett, samt rörande dispositionsrätten till förverkad

egendom eller medel som influtit i stället för sådan egendom ha lagrådets

ledamöter uttalat skilda meningar. För egen del har jag ansett övervägande

skäl tala för att det remitterade förslagets ståndpunkt i dessa delar

i allt väsentligt bibehålies. Rätten till beslag torde emellertid, liksom enligt

rättegångsbalken, böra uttryckligen begränsas till att omfatta endast

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

egendom som kan antagas komma att bli förverkad eller äga betydelse för

utredning om brottet. Vidare synes det lämpligt att enskild rättsägare får

beslagsfogenhet jämväl i allmänt vatten, därest olovligt fiske i sådant vatten

kränker hans enskilda fiskerätt. Så torde i regel få anses vara fallet, om det

olovliga fisket sker med åsidosättande av skyddsföreskrifter för fast fiske

som utövas med stöd av den enskilda fiskerätten. Däremot torde den omständigheten,

att innehavare av enskild fiskerätt äger viss befogenhet att

sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten,

icke i och för sig böra föranleda att hans fiskerätt anses kränkt, om exempelvis

någon annan utan vederbörligt tillstånd av myndighet utsätter fast

redskap i det vatten som omfattas av utsträckningsrätten.

Jag har också ansett mig böra godtaga det av lagrådets samtliga ledamöter

framställda förslaget att, då enskild fiskerätt kränkts, fångsten alltid

skall tillfalla fiskerättshavaren. Har han i dylikt fall själv tagit fångsten

i beslag, bör han, såsom förutsatts i det remitterade förslaget, äga att omedelbart

tillgodogöra sig densamma. Tillräcklig anledning synes icke föreligga

att, i enlighet med vad som påyrkats av justitierådet Geijer, ålägga honom

skyldighet att anmäla beslaget hos polisen. Då fångst tagits i beslag

av fisketillsynsman eller da sådan tillsynsman eller enskild rättsägare beslagtagit

annat än fångst, bör däremot, likaledes i överensstämmelse med

det remitterade förslaget, närmaste polisman underrättas. Föreskriften att

den beslagtagna egendomen skall överlämnas till polismannen torde emellertid

lämpligen böra ersättas med ett stadgande att polismannen skall förfara

som om han själv gjort beslaget. Beträffande den närmare innebörden

härav torde jag få hänvisa till rättegångsbalken.

Ingen meningsskiljaktighet råder om att förverkat redskap eller dess värde

skall tillfalla kronan. Lagrådets samtliga ledamöter ha emellertid ansett

att när enskild fiskerätt kränkts, innehavaren av fiskerätten bör för honom

tillkommande skadestånd äga företräde framför kronan till betalning ur

egendomen. För min del har jag dock ej funnit tillräcklig anledning föreligga

för att målsägande skulle erhålla bättre säkerhet för skadeståndsfordringar

vid olovligt fiske än vid brott i allmänhet. En föreskrift av nyss angiven

innebörd skulle för övrigt sannolikt få ringa praktisk betydelse eftersom

någon skada utöver förlusten av det fångade mera sällan torde uppkomma

vid olovligt fiske och fiskeredskapens värde i allmänhet lär vara

obetydligt.

Det överarbetade förslaget har utformats i enlighet med vad sålunda anförts.

Därvid har hänsyn tagits till de redaktionella önskemål som framställts

från lagrådets sida.

Även den jämkning, varom lagrådet hemställt vid 46 § i det remitterade

förslaget (nya 39 §), har vidtagits.

40 §.

I förevarande paragraf, motsvarande 47 § i det remitterade förslaget, ha

bestämmelserna om kungörande av länsstyrelses beslut med anledning av

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

233

lagrådets erinringar ändrats till närmare överensstämmelse med vad som

i allmänhet gäller i detta ämne. Även vad lagrådet eljest anmärkt vid paragrafen

har iakttagits.

Slutbestämmelserna.

I slutbestämmelserna har dagen för den föreslagna lagens ikraftträdande

angivits till den 1 januari 1951 i stället för den 1 januari 1950. Dessutom

har erinran gjorts att ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till

följd av nya lagen må utgå enligt vad därom är särskilt stadgat. Med denna

hänvisning åsyftas det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt

m. m. som Kungl. Maj :t förut i dag på föredragning av chefen för justitiedepartementet

beslutat förelägga riksdagen. Nämnda förslag överensstämmer,

såvitt nu är i fråga, i sak med det förslag till lag om ersättning för

mistad fiskerätt som samtidigt med förslaget till lag om rätt till fiske remitterades

till lagrådet men beträffande vilket beslutet att inhämta lagrådets

utlåtande sedermera återkallades.

Övriga lagförslag.

Vad angår dessa förslag har jag — utöver framflyttning av dagen för

ikraftträdandet och ändring av paragrafnumret i en hänvisning till fiskerättslagen

— ansett mig böra förorda allenast den ändringen att, såsom föreslagits

av en ledamot av lagrådet, expropriation för tillgodoseende av yrkesfiskets

behov av mark för bryggor och bodar m. m. skall avse äganderätt

i stället för nyttjanderätt, om ägaren begär det.

Något behov av att, såsom lagrådet ifrågasatt, på vissa punkter förtydliga

förslaget om ändring av 19 kap. 12 § jorddelningslagen har icke synts mig

föreligga.

Såsom jag framhållit vid remissen till lagrådet synes någon medelsanvisning

till ersättningar för mistad fiskerätt eller till kostnader för de organ

som avses skola pröva ansökningar om dylik ersättning icke vara erforderlig

förrän för budgetåret efter det, då den nya lagstiftningen träder i

kraft. Därest fråga om utbetalning skulle uppkomma redan tidigare, torde

för ändamålet få anlitas det under riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget

till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m.

Härefter hemställer föredraganden att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
dels

att jämlikt § 87 regeringsformen antaga de i enlighet med det anförda

jämkade, härovan under 1—4 upptagna lagförslagen,

dels ock att — efter ändring beträffande dagen för ikraftträdandet —

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

enligt § 77 regeringsformen godkänna det vid statsrådsprotokollet i detta

ärende för den 25 februari 1949 fogade förslaget till förordning om fiskerätten

vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Kahm.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

235

Jämförelsetablå.

Rätt till fiske: översikt över äidre lagrums motsvarigheter i fiskerättskommitténs

betänkande, i iagrådsremissen och i propositionen.

1896 års lag

Fiskerättskommittén

Lagrådsremissen

Propositionen

1 §

1, 6 §§ samt förordn.1

1, 2, 9—11 §§ samt för- ordn.1

1—3 §§ samt gränslagen

och förordn.1

2 §

2, 6, 8 §§

1, 3-6, 9-11, 13 §§

1—3, 5 §§ samt gränslagen

—

5 §

8 §

33 §

—

7 §

12 §

4 §

3 § 1 st.

9 §

14 §, jfr 27 § 1 st.

6 §, jfr 22 § 1 st.

3 § 2 st.

9-11 §§

14-17 §§, jfr 27 § 1 st.

6-11 §§, jfr 22 § 1 st.

3 § 3 st.

—

—

—

3 § 4 st.

14 §

19 §

13 §

3 § 5 st.

12, 13 §§

18 §

12 §

3 § 6 st.

16 §

21 §

15 §

3 § 7 st.

21 §

33 § 1, 2 st.

27 §

3 § 8 st.

—

—

—

4 §

15 §

20 §

14 §

5 §

3, 4, 8, 17-20 §§

1, 7, 13, 22-25 §§

5, 16—20 §§ samt gräns- lagen

6 §

3, 6 §§

1, 2, 7, 9, 10 §§

1, 2 §§ samt gränslagen

—

—

26 §

21 §

—

22 §

27 § 2 st.

22 § 2 st.

7, 8 §§

23 §, adm. förvaltnings- föreskrifter, jfr 27 §

adm.förvaltningsföreskrif- ter, jfr 31 §

adm.förvaltningsföreskrif- ter, jfr 5 §

9 §

24 §

28 §

23 §

10 §

25 §

29 §

24 §

11 §

26 § 1 st.

30 §

25 §

—

26 § 2 st.

—

—

12 §

27 §

31 §

5 §

13 §

28 §

32 §

26 §

14-16 §§

29, 30 §§

34, 35 §§

28, 29 §§

—

49-52 §§

36-39 §§

30-32 §§

17 §

53 §

46 §

39 §

17 a § 1 st.

54, 55 §§

40-42 §§

34, 35 §§

17 a § 2 st.

59 §

—

—

18 §

56 §

43, 45 §§

36, 38 §§

19 §

57 §

44 §

37 §

20 §

21 § 2 st. sista punkten

33 § 3 st.

—

21 § 1 st.

förordn.1

förordn.1

förordn.1

21 § 2 st.

—

—

—

—

60 §

47 §

40 §

1 Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 1

Lagförslag

Lag om rätt till fiske .............................................. 3

Om fiske i allmänt vatten. 3. — Om fiske i enskilt vatten. 4. — Särskilda bestämmelser

om rätt till fiske i vissa fall. 7. — Om rätt att nyttja annans strand m. m. Om

fiskådra. 8. — Om åtgärder mot vanskötsel av fiske. 9. — Oro vattenstånd. 10. — Ansvarsbestämmelser

m. m. 10. — Om besvär m. m. 11.

Lag ang. ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 dec. 1946 om handläggning

av domstolsärenden .......................................... 13

Lag ang. ändrad lydelse av 19 kap. 12 § jorddelningslagen.............. 14

Lag ang. ändring i expropriationslagen................................ 15

Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och

holmar m. m..................................................... 16

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 25 febr. 1949 .................. 17

Huvuddragen i fiskerättskommitténs förslag............................ 18

Gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten............................ 26

Saltsjön. 26. — Sötvattnen. 44.

Fisket i fritt fiskevatten ............................................ 49

Begränsningar av strandägarnas ensamrätt till fiske...................... 57

Allmänna synpunkter. 57. — Strömmings- och skarpsillfisket. 58. — Annat fiske i

Östersjön. 66. — Hummerfisket i Bohuslän. 70. — Övrigt fiske vid västkusten. 76. —

Fisket i de stora insjöarna. 81.

Kronans fisken .......................... 87

Fiskevårdsområden.................................................. 89

Vanskötsel av fiske.................................................. 98

De särskilda författningsförslagen ..................................... 101

Motiv. 101. — Lagtext. 148.

Utdrag av lagrådets protokoll för den 15 dec. 1949 .................... 166

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde .................. 168

Förslaget till lag om rätt till fiske.................................... 176

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m...............217

Förslaget till lag ang. ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 dec. 1946 om

handläggning av domstolsärenden .................................. 223

Förslaget till lag ang. ändrad lydelse av 19 kap. 12 § jorddelningslagen .. 223

Förslaget till lag ang. ändring i expropriationslagen...................... 223

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 237

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet lör den 13 januari 1950 ang. lag om rätt

till fiske, m. m.1 .................................................. 225

Jämförelsetablå (äldre rätt — fiskerättskommittén — lagrådsremiss^! — propositionen)

........................................................ 235

1 Jfr särskild proposition samma dag ang. lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:381 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., dels och i ämnet väckta mot s. 9 i texten
  2. 3LU 1950:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om rätt till fiske, in. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten