Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling

1950-02-03 · 592 sidor, varav 578 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 578 av 592 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:70, Angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

1

Nr 70.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

det svenska skolväsendets utveckling; given Stockholms

slott den 8 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Josef Weijne.

Propositionens huvudsakliga innehåll:

I propositionen föreslås, att åtgärder skola vidtagas för genomförande

inom tid, som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt grundad

enhetsskola, avsedd att ersätta den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan,

den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan

samt till viss del flickskolan och den praktiska mellanskolan. I enhetsskolan

skall undervisning i engelska meddelas från och med femte klassen och förberedande

yrkesutbildning tillhandahållas i nionde klassen. Yrkespraktiken

skall alltefter omständigheterna kunna förläggas till yrkesskolor, inom enhetsskolan

anordnade yrkesavdelningar, näringslivet, hemmen eller andra

lämpliga praktikplatser. Där omständigheterna det påfordra, skall den förberedande

yrkesutbildningen kunna ersättas med en allmänpraktisk utbildning.

Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera omfattande tre år.

Undervisningen på lågstadiet skall i regel bestridas av småskollärare, som

utbildats för tjänstgöring i klasserna 1—4, på mellanstadiet av mellanskollärare

med utbildning för klasserna 3—6 och på högstadiet, klasserna 7—9,

av ämneslärare.

Den årliga merkostnaden för enhetsskolan har beräknats till i runt tal

250 miljoner kronor, varav 125 miljoner till förhöjning av barnbidragen för

1 — Jiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lärjungar, tillhörande de båda högsta årsklasserna. Härtill komma engångskostnader

för byggnader m. m. Med hänsyn till kostnaderna och andra omständigheter,

såsom lärar- och lokalbrist, kan enhetsskolan endast förverkligas

successivt, allteftersom förutsättningarna skapas. För de närmaste tio

åren planeras huvudsakligen försöksverksamhet.

En provisorisk gymnasiereform skall snarast möjligt genomföras. Därvid

skall en tredje bildningslinje inrättas, den allmänna linjen, med ett socialt

orienterat bildningsmål. Samtidigt skall en revision av differentieringssystemet

i gymnasiets båda högsta ringar företagas, syftande till att genomföra

en fastare studiegång inom varje linje. Från tidpunkt, som senare bestämmes,

skall anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.

När de första, försöksvis anordnade enhetsskolorna om några år äro utbyggda,

skola försök påbörjas med särskilda till enhetsskolan anknytande

former av gymnasiet, den högre flickskolan och den praktiska realskolan

(mellanskolan).

För försöksverksamheten skall erforderlig utbyggnad av psykologiskpedagogiska

institutet och skolöverstyrelsen företagas.

Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga

högre kommunala skolor skall avvecklas i ordning, som framdeles bestämmes.

Ekonomiska stödåtgärder skola successivt genomföras för att

giva varje barn tillgång till en utbildning, som svarar mot dess förutsättningar

och samhällets behov.

Då propositionen endast avser fastställande av riktlinjerna för en kommande

utveckling, begäras i densamma inga anslag.

Frågorna om skolans ledning och lokala organisation samt om lärarutbildningen

avses komma att behandlas i en särskild proposition senare

under riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

3

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, fråga om riktlinjer

för det svenska skolväsendets utveckling och anför därvid följande.

Inledning.

Det allmännas omsorger om skolväsendet kunna aldrig inskränkas till

stundens behov. Den utbildning, som gives vid våra lärarutbildningsanstalter,

skall vara grunden även för arbetet inom framtidens skolformer en

generation framöver. Det räcker inte med att de unga lärarna förberedas för

sin uppgift inom det nuvarande skolväsendet, de måste även, så långt ske

kan, göras medvetna om skolans utveckling och närmaste framtidsmål och

om de ändrade krav ett reformerat skolväsen kan komma att ställa på dem.

De många skolbyggnader, som skola uppföras de närmaste åren, måste,

även de, tjäna undervisningens behov en generation framåt eller mer. Vill

man undvika felinvesteringar, måste de planläggas med tanke på framtiden,

så långt dess skolförhållanden kunna överblickas. Kommunerna behöva i

olika sammanhang klarhet om statens intentioner beträffande skolväsendet

för sin planering av lokala organisationsproblem av olika slag. För staten är

det icke mindre angeläget att så klart som möjligt fatta bildningsväsendets

utvecklingstendenser och i rättan tid utforma dess mål; det är en av

förutsättningarna för att det allmännas insatser på skilda arbetsfält skola

kunna rätt avvägas sinsemellan och efter samhällets resurser.

Yrkanden om en planering på lång sikt för undervisningsväsendet ha

framställts långt före vår tid. Redan inom den s.k. »snillekommittén», som

framlade sitt betänkande i december 1828, pläderade C. A. Agardli för ett

sådant företag. I sitt slutanförande beklagade han, att kommittén alltför

mycket begränsat sitt arbete till de omedelbara behoven. Den borde ha

frågat sig, vad som i grunden låg i tidens oro om undervisningsväsendets

angelägenheter. Helheten borde ha prövats, icke blott delarna. Det borde

ha tillkommit kommittén »mera att i allmänhet bestämma den riktning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

hvaruti alla Undervisnings-verkets tillkommande förbättringar böra göras,

än förändringarna sjelfva, mera att utkasta den sammanhängande idéen af

ett Skolverk, till hvilken det Svenska småningom, om än aldrig så långsamt,

skall närma sig, än framställa endast de förbättringar, som för närvarande

eller inom ett eller två Qvinqvennier kunna anses nödiga.»

På folkundervisningens område innebar stadgan av den 18 juni 1842 ett

sådant idéprogram, vars förverkligande måste sträcka sig över årtionden.

Stadgans bestämmelser voro i flera avseenden vaga: intet föreskrevs om

skoltidens längd; kunskapskraven preciserades endast för de barn, som

måste avgå med minimikurs; och målsmännen kunde, om de så önskade,

ersätta barnens skolgång med en ofta torftig undervisning i hemmet. För

ett land, där en stor del av befolkningen levde i fattigdom, var det dock

ett väldigt företag. Man kan förstå de betänksamma rösterna i bondeståndet:

fattigkassan kunde ju icke underhålla alla.

Tempot i organisationsarbetet måste givetvis rättas efter vad som var

ekonomiskt möjligt. Men redan år 1853 hade man hunnit därhän, att två

tredjedelar av barnen i skolåldern erhöllo någon undervisning i skola. När

prästeståndet påföljande år debatterade en motion om indragning av seminarierna,

kunde en av talarna konstatera, att det var för sent att uppträda

reaktionärt i fråga om folkundervisningen: folket hade redan till en

del erfarit dess gagn.

Riktlinjerna av år 1842 ha småningom fullföljts, organisationsramen har

fått sitt konkreta innehåll och vidgats allteftersom nya behov framträtt.

År 1858 inrättades småskolan med uppgift att ge nybörjarna det första

förberedande kunskapsmåttet, 1878 fastställdes den första normalplanen

för undervisningen med sexklassig skola som normaltyp, och 1882 preciserades

skolpliktstiden genom bestämmelsen, att skolåldern skulle räknas

från och med det år, under vilket barnet fyllde 7 år till och med det år,

under vilket det fyllde 14. Slutligen har enligt 1936 års riksdagsbeslut den

obligatoriska folkskolan utvidgats med en sjunde klass; denna organisation

är praktiskt taget fullständigt genomförd från och med läsåret 1948—49.

Parallellt härmed ha folkskolans överbyggnader alltmer utbyggts. Märkesåret

i denna utveckling är 1918, då de nuvarande praktiska ungdomsskolorna

beslötos av riksdagen.

Även det från början helt fristående skolsystem, som hade den gamla

lärda skolan som sin kristallisationspunkt, har efter hand knutits närmare

samman med folkskolan. En början gjordes 1894, då inträdesfordringama

till de allmänna läroverkens första klass anslötos till kursen för första

årsklassen av fast folkskola litt. A. År 1909 inrättades de kommunala mellanskolorna

med sexårig folkskola som grund, och efter ytterligare reformer

inom det högre skolväsendet åren 1927 och 1928 bygga numera realskolestadiets

samtliga skoltyper på fyra- eller sexårig folkskolekurs. Ett

sista steg har nyligen tagits, då inträdesprövningama till de allmänna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

läroverken och jämförliga skolformer från och med innevarande läsår avskaffats

för lärjungar, som i vederbörande folkskoleklass ha uppnått föreskrivna

betygskvalifikationer.

Det gångna århundradet har sålunda under ett jämnt och lugnt framstegsarbete

småningom fullbordat det företag, som i enkla former och

ofta under primitiva förhållanden påbörjades på 1840-talet till åtlydnad av

vår första folkskolestadga. Bakom oss ligger nu en utvecklingsperiod, som

karakteriseras av mycket påtagliga resultat på folkbildningens alla områden

men också av en kvardröjande dualism i skolorganisationen. Måhända

kunde en sådan dualism försvaras, så länge det var möjligt att draga en

skarp gräns mellan »det offentliga ståndet» av lärda, präster och ämbetsmän

å ena sidan och folkets breda lager å den andra, mellan lärd och medborgerlig

bildning. Under decenniernas lopp har dock denna gräns alltmer

utplånats. Folkundervisningen själv är en av de krafter, som bidragit

därtill, då den successivt höjt vårt folks andliga nivå. Men den har därmed

också ändrat förutsättningarna för skolans organisation och arbete.

Ett skolväsen, som skall utformas efter vår tids förutsättningar, kan icke

utan prövning och kritik övertaga arvet från 1800-talet. Det måste bygga

mera på hela folkets intressegemenskap än på de olika folkgruppernas särintressen.

Dualismen inom skolväsendet måste vika för en högre grad av

enhetlighet.

En så genomgripande reform kan icke genomföras i ett slag: den är snarare

en värdig uppgift för en generations bemödanden. Det är ju icke fråga

om att genomföra någon abstrakt princip utan hänsyn till dess praktiska

konsekvenser utan tvärtom att tillgodose samhällsbehoven allsidigare, smidigare

och effektivare än som hittills varit möjligt. En reform av detta slag

får nödvändigtvis karaktären av ett fortgående omdaningsarbete, där först

endast de organisatoriska huvudkonturerna och de allmännaste riktlinjerna

för utvecklingen dragas upp och sedan enskildheterna utprovas och det

inre arbetet finner sin form under en mångförgrenad försöksverksamhet.

Behovet av en samlad överblick över reformkraven och klara linjer för

ett blivande nydaningsarbete har särskilt framträtt under det senaste årtiondet

och betonas kraftigt i direktiven för de utredningar, vilkas resultat

jag i det följande kommer att referera. När dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

den 22 november 1940 hemställde om bemyndigande att

tillsätta en kommitté för utredning rörande skolväsendets organisation

m. m., gav han i 22 punkter en sammanfattning av de mest trängande utredningsuppgifterna

och yttrade därefter:

»När jag med ledning av den gjorda sammanställningen söker vinna en

överblick över de skilda utbildningsanstaltemas uppgifter, arbetsvillkor

och behov, så framträder i mångfalden av olika skolformer en viss brist

på planmässighet. Den summariska och ingalunda uttömmande översikten

av aktuella önskemål och reformkrav ger vid handen, att det svenska

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.

undervisningsväsendet trots den livliga reformverksamheten icke kan betraktas

som ett vare sig i grunddragen eller i detaljerna fullt tillfredsställande

system. ----En genomgående granskning och prövning av hela

vårt undervisningsväsen ur den planmässiga avvägningens, samordningens

och helhetens synpunkt har aldrig blivit försökt. De utredningar, som

gjorts, och de förslag, som på grund av dessa framställts, ha syftat till avlägsnande

av påvisade missförhållanden eller tillgodoseende av nya önskemål

och behov på skilda områden, men de ha av naturliga skäl begränsats

till respektive områden, och ett slutligt ståndpunktstagande till förslagen

har försvårats och i vissa fall omöjliggjorts genom ovissheten om vilka

återverkningar deras genomförande skulle få på andra områden. Reformkraven

ha i mer eller mindre utrett skick hopats och pocka nu på en helhetsprövning.

---

Sammanförandet av ett flertal nu aktuella skolfrågor i ett utredningsuppdrag

ställer givetvis stora krav på utredningsarbetet såsom sådant och

kan ... medföra dröjsmål med lösningen av en eller annan fråga. Men jag

vill ifrågasätta, om icke de olägenheter och svårigheter, som härigenom

uppstå, uppvägas av fördelarna av att det svenska skolväsendet sent omsider,

i samband med prövningen av dessa med varandra sammanhängande

frågor, i betydelsefulla delar underkastas en granskande översyn och det

hela en prövande, ordnande och avvägande samsyn i syfte att göra det

ännu bättre lämpat för sitt ändamål och att trygga bästa möjliga utbyte

av de betydande anslagsbelopp, som skolväsendet årligen kräver.»

Kommitténs arbete skulle ledas av dåvarande departementschefen professor

Gösta Bagge. Till ledamöter utsågos numera framlidne biskopen

Tor Andrse, småskollärarinnan Karin Cardell, rektorn Elisabeth Dahr,

numera folkskolinspektören Viktor Fredriksson, numera skolöverläkaren

i Stockholm Urban Hjärne, rektorn Gustaf Iverus, numera överläraren Sigrid

Jonsson, förste folkskolinspektören Bror Jonzon, numera undervisningsrådet

Bertil Karnell, rektorn Martin Kolmodin, undervisningsrådet Karl

Kärre, folkskolinspektören Nils Persson, kanslirådet Fredrik Sandberg och

professorn Erik Wellander.

Kommittén, som antog namnet 1940 års skolutredning, har utom separatframställningar

i vissa frågor avlämnat 10 betänkande^ som jämte

bilagor omfatta omkring 4 000 trycksidor. Utredningen dryftar ingående

de flesta nu aktuella skolfrågor; dock ha frågor rörande folkhögskolan,

yrkesundervisningen och lärarutbildningen samt alla löneregleringsspörsmål

enligt givna direktiv undantagits.

1940 års skolutredning var i det väsentliga en fackmannarepresentation.

Då dess förslag före det slutliga avgörandet borde prövas även från allmänpolitiska

utgångspunkter, tillsattes på föredragning av min närmaste företrädare

i ämbetet den 12 januari 1946 en ny skolkommission med starkt

parlamentariskt inslag. Departementschefen anförde därvid bland annat

följande:

»Det synes råda en relativt stor enighet om att det svenska skolväsendet

bör underkastas en genomgripande omgestaltning beträffande såväl mål
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.

sättning som arbetsmetoder och kursplaner. De beslut, som komma att

fattas i denna fråga, bli av grundläggande betydelse för vårt samhälles

fortsatta framåtskridande och komma att under avsevärd tid sätta sin

prägel på vårt samhällsliv. Besluten böra icke fattas utan djupgående

prövning och moget övervägande. 1940 års skolutredning har i sina omfattande

och om grundliga förberedelser vittnande betänkanden i enlighet

med utredningsarbetets planläggning anlagt väsentligen fackmässiga synpunkter

på de föreliggande arbetsuppgifterna. För att dessa skola bli allsidigt

belysta böra de emellertid även skärskådas ur mera allmänna synpunkter.

Det är givetvis av största vikt, att lekmanna- och föräldraintressena

därvid få komma till tals och att allmänpolitiska synpunkter få göra

sig gällande.---

Kommissionens huvuduppgift bör vara att uppgöra en plan för det allmänna

skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genomförande.

Enligt sakens natur måste emellertid åt mera genomgripande

reformer inom detta område tillmätas en relativt lang övergångstid. Det

bör därför vara kommissionen obetaget att även framlägga förslag till

sådana omedelbart eller på kortare sikt genomförbara förbättringar inom

skolväsendet, som må befinnas påkallade och som kunna åstadkommas

utan föregripande av den framtida organisationen.»

Till ordförande utsågs dåvarande departementschefen, numera statsministern

Erlander, och till ledamöter, förutom nuvarande departementschefen,

redaktören fru Märta de Laval, professorn Ingemar Diiring, riksdagsledamoten

doktor Bertil von Friesen, förbundssekreteraren Hilding

Färm, studierektorn fru Alva Myrdal, dåvarande riksdagsledamoten lantbrukaren

Gustav Nilsson i Göingegården, riksdagsledamoten fattigvårdsordföranden

Emil Näsström, redaktören Knut Olsson samt riksdagsledamöterna

agronomen Ivar Persson i Skabersjö, fru Anna Sjöström-Bengtsson

och sekreteraren Adolf Wallentheim. Till kommissionens förfogande

ställdes ett manstarkt expertråd, utsett bland personer med insikt och

erfarenhet från olika områden av kulturlivet och skolväsendet. Kommissionen

antog benämningen 194-6 års skolkommission. Sedan Erlander i oktober

1946 frånträtt chefskapet för ecklesiastikdepartementet, har jag

såsom ordförande lett kommissionens arbete.

Kommissionen har till Kungl. Maj:t avlåtit åtskilliga framställningar, av

vilka flera lett till provisoriska reformer. I juni 1948 kunde den överlämna

sitt principbetänkande, innehållande allmänna riktlinjer för en genomgripande

skolreform. Betänkandet innehåller jämväl förslag i fråga om lärarutbildningen.

Däremot har arbetet på folkhögskolväsendets och den egentliga

yrkesutbildningens utformning ännu icke avslutats.

1940 års skolutrednings tre första betänkanden remitterades redan år

1944. Sedan skolkommissionen avgivit sitt huvudbetänkande, ha utlåtanden

över detta och i samband därmed stående delar av skolutredningens

betänkanden inhämtats från vederbörande statsmyndigheter. Därjämte

ha vissa folkskolestyrelser och ett stort antal sammanslutningar av olika

slag bcretts tillfälle inkomma med yttranden. Remissen till länsstyrelserna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

har ansetts kunna begränsas till de frågor, som avhandlas i kapitlen 10,

12, 14 och 15 av skolkommissionens betänkande, alltså frågor om skolans

ledning och lokala organisation, skolbyggnader samt skolreformens kostnader

och genomförandet av densamma, och remissen till universitet och

högskolor till de frågor, som avhandlas i kap. 7 (om gymnasiet) och i vissa

fall kap. 9 (om lärarutbildningen). Detta utesluter givetvis icke, att åtskilliga

av dessa myndigheter — i synnerhet länsstyrelserna — ingått även på

andra sidor av problemkomplexet.

Då jag går att angiva min ståndpunkt till de frågor, som böra bringas

under riksdagens prövning eller till dess kännedom, ämnar jag, punkt för

punkt, giva en översikt av de ingångna yttrandena, i den mån detta är

erforderligt för att giva de behandlade spörsmålen deras fulla belysning.

Jag vill jämväl erinra om att skolöverstyrelsens utlåtande jämte sammandrag

av de yttranden, som avgivits av rektorer och kollegier vid under

dess inseende stående läroanstalter, av statens folkskolinspektörer och vissa

folkskolestyrelser samt av åtskilliga lärarsammanslutningar av olika slag,

finnes tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35).

Innan jag övergår till detaljföredragningen, vill jag blott ytterligare

påpeka, att behovet av en allmän översyn av skolväsendet från enhetliga

utgångspunkter och av riktlinjer för dess framtida utveckling under senare

år har framträtt jämväl i vissa andra länder. Den finska skolkommittén av

år 1946 anger sålunda som sin uppgift »att uppgöra en plan för fastställandet

av de allmänna principerna för en nyorganisation av skolväsendet,

ordnandet av de skilda skolformernas inbördes förhållande och fixerandet

av läropliktens omfattning». Och den skolreform, som våren 1944 beslöts

av engelska parlamentet, ger grundritningen och riktlinjerna men icke

detaljutformningen av ett skolsystem, vars stolta framtidsmål är att giva

de unga »a happier childhood and a better start in life».

I det följande ämnar jag först taga ställning till arten och organisationen

av den undervisning, som bör vara obligatorisk för alla; jag kommer därefter

att ingå på några problem rörande ungdomsålderns skolor, i första

hand gymnasierna, och behandlar slutligen vissa för olika skolformer gemensamma

frågor. Beredningen av frågorna om skolans ledning och lokala

organisation samt om lärarutbildningen är ännu icke avslutad. Jag beräknar

emellertid att inom kort kunna anmäla detta ärende.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

9

Avdelning I.

Skolor för barn och skolpliktig ungdom.

1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser,

a. Skolpliktens omfattning.

Den allmänna skolplikten fullgöres vanligen helt och hållet i folkskolan

och fortsättnings skolan. Ett avsevärt antal skolpliktiga övergå dock före

skolålderns slut till olika högre skolor.

Folkskolan omfattar i regel sju årsklasser men kan efter medgivande

av Kungl. Maj:t anordnas med ett större antal obligatoriska klasser. De

båda första klasserna, där den grundläggande undervisningen meddelas,

utgöra tillsammans småskolan. De övriga klasserna bilda den egentliga

folkskolan. Den årliga lästiden utgör inom flertalet skoldistrikt 39 veckor;

ett mindre antal skoldistrikt har dock en lästid av 36 4/1 veckor.

Fortsättningsskolan omfattar för lärjungar, som i normal ordning erhållit

avgångsbetyg från sjunde klassen, vanligen en arskurs med 180 undervisningstimmar.

Lärjungar, som erhållit avgångsbetyg från obligatorisk

åttonde klass i någon av folkskolans huvudformer, äro frikallade från

fortsättningsskola.

Skolåldern i folkskolan räknas alltjämt från och med det kalenderår,

under vilket barnet fyller 7 år, till och med det, under vilket barnet fyller

14. Lärjunge, som icke under denna tid inhämtat det föreskrivna kunskapsmåttet,

är dock skolpliktig till läsårets slut det år han fyller 15. Fortsättningsskolplikten

upphör, när den skolpliktige fyllt 18 år.

Skolgången kan börja redan det år, då barnet fyller 6 år, om föräldrarna

så önska och barnet vid läkarundersökning och prövning i övrigt

befinnes vara väl skolmoget. Fyller barnet 6 år först efter den 1 juli, fordras

dock folkskolinspektörens medgivande. Å andra sidan kan skolgångens början

uppskjutas ett år, om barnet ej är skolmoget. Vid skolor, där en och

samme lärare bestrider undervisningen för samtliga lärjungar på skolans

båda stadier, sker intagning endast vartannat år.

Skolgången avslutas, när den föreskrivna lärokursen inhämtats, tidigast

dock det år då lärjungen fyller 13. De lärjungar, som vilja avgå från folkskolan,

äro skyldiga att vid läsårets slut undergå särskild prövning i den

ordning, som föreskrives i skoldistriktets ordningsstadga, och erhålla avgångsbetyg

enligt § 47 folkskolestadgan, om de nått upp till vissa närmare

angivna vitsord. Om lärjunge på grund av sjukdom, lyte eller svag fatt
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

ningsförmåga icke kunnat inhämta det föreskrivna kunskapsmåttet, kan

han enligt § 48 i samma sta''dga ändock få tillåtelse att avgå, dock icke

före läsårets slut det år, då han fyller 14.

Under en övergångstid av fem år efter införandet av obligatorisk sjunde

klass i ett skoldistrikt kan skolrådet, om särskilda omständigheter förehgga,

medgiva lärjunge rätt att avgå redan från sjätte klassen, såvida han

nöjaktigt inhämtat de genomgångna klassernas kurser. En analog bestämmelse

gäller, när obligatorisk åttonde klass införes i ett distrikt.

Fortsättningsskolplikten fullgöres vanligen i den årskurs, som börjar närmast

efter det lärjungen avgått från folkskolan. Den som uppenbarligen

saknar fönnåga att tillgodogöra sig undervisningen i fortsättningsskolan,

kan befrias från skolplikten.

Inom ett mindre antal skoldistrikt, för närvarande högst ett tjugutal,

finnes en högre avdelning av folkskolan, som vanligen är frivillig och bygger

på folkskolans sjunde klass. Lärjungar, som genomgått mot åttonde

klassen svarande årskurs av högre avdelningen, ha därmed fullgjort sin

fortsättningsskolplikt.

Ända till 1918 kunde lärjungar på grund av fattigdom få avgå från folkskolan

utan att ha genomgått fullständig lärokurs. På många håll medgavs

detta mycket frikostigt ännu vid sekelskiftet, men avgång med ofullständig

lärokurs har sedan blivit allt sparsammare förekommande. År 1947 avgingo

endast 3 726 lärjungar, eller 4,7 procent av årsklassen, med reducerat

kunskapsmatt enligt § 48 folkskolestadgan.

Införandet av obligatorisk sjunde klass påbörjades i rätt många skoldistrikt

redan innan riksdagen fattat beslut om allmänt genomförande av

sjuårig folkskola. I januari 1935 var sålunda sjuårig skolplikt införd eller

beslutad i 569 skoldistrikt av 2 462; i 435 av dessa gällde den sjuåriga organisationen

samtliga folkskolor. År 1940 hade antalet skoldistrikt med uteslutande

eller övervägande sjuårig folkskola stigit till 611 och år 1945 till

1 032. För läsåret 1948—49, då den sjuåriga folkskolan enligt plan skulle

vara fullständigt genomförd, behövde endast 9 skoldistrikt uppskov med

införande av sjunde klassen. Numera återstå blott två skoldistrikt med

sexårig obligatorisk skola.

Inom andra skoldistrikt åter har tiden ansetts inne att genomföra obligatorisk

åttaårig skola, Början gjordes läsåret 1941—42, då Kävlinge och

Mariestad med vederbörligt tillstånd organiserade sitt skolväsen på detta

sätt. Utvecklingen under de senaste åren belyses av följande tabell, som

sammanställts av skolöverstyrelsens statistiska avdelning. I tabellen äro

lärjungarna grupperade efter skolpliktstidens längd. Uppgifterna avse förhållandena

under vårterminen, men lärjungarna i klass 6 i skoldistrikt,

som vid början av påföljande hösttermin infört obligatorisk sjunde klass,

ha hänförts till gruppen med sjuårig skolgång.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 1. Lärjungeantalet för delat efter skolpliktstidens längd

vårterminerna 19J+6, 191+7 och 1948.

L

a n

d s b }

g <

e n

Städ

erna

Hela r

i k

e t

År

6 år

7 år

8 år

6 år

7 år

8 år

6 år

7 år

8 år

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

1946.

147 954

42,8

197 613

56,4

4 478

1,8

3 556

2,0

106 746

60,2

66 912

37,8

151 510

28,8

304 359

57,7

71390

13,5

1947.

133 626

37,7

214 928

60,6

6 109

1,7

2 204

1,2

109 638

57,7

77 986

41,1

135 830

25,0

324 566

59,6

84 095

15,4

1948.

1840

0,5

343 521

97,6

6 649

1,9

—

—

117 180

57,7

85 821

42,3

1840

0,3

460 701

83,0

92 470

16,7

Siffrorna i tabellen giva vid handen, att planen för det sjunde skolårets

införande kunnat hållas nästan hundraprocentigt. De ge dessutom en föreställning

om i vilken utsträckning behov av ytterligare undervisning inom

folkskolans ram gjort sig gällande med sådan styrka, att skoldistrikten

spontant genomfört en förlängning till åtta år av den obligatoriska skoltiden.

b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.

Enligt 1921 års folkskolestadga äro de obligatoriska läroämnena i småskolan

kristendomskunskap, modersmålet, räkning, hembygdsundervisning

med arbetsövningar, sång och gymnastik. I den egentliga folkskolan förekomma

samma läroämnen. Hembygdsundervisningen avlöses dock i fjärde

klassen av ämnena geografi, naturkunnighet, historia och teckning, och undervisningen

i matematik omfattar även geometri. Härtill kommer trädgårdsskötsel,

om lämpligt jordland blivit upplåtet. Med skolöverstyrelsens

medgivande kan undervisning i främmande språk (engelska) anordnas i

sjunde och åttonde klasserna.

I ''den utsträckning omständigheterna medgiva, bör vidare undervisning

i slöjd anordnas för de gossar och flickor, som anmälas att däri deltaga, och

på folkskolestadiet undervisning i hushållsgöromål för de flickor, som begära

och erhålla tillstånd att deltaga. Undervisningen i slöjd och hushållsgöromål

kan efter skoldistriktets beslut göras obligatorisk.

Vid arbetsordningens uppgörande skall bland annat iakttagas, att lärjungar,

som tillhöra samma klass, såvitt möjligt är, sammanhållas i ett

läxlag.

Undervisningsplanen för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919 indelar

folkskolans organisationsformer i två stora grupper, huvudformer och undantagsformer.

Huvudformerna äro heltidsläsande skolor, där undervisningen på folkskolestadiet

i regel bestrides av lärare, som avlagt folkskollärarexamen. Hit

höra folkskolans A- och B-formcr.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Undantagsjormema äro dels folkskolor med halvtidsläsning (C-formerna),

dels mindre folkskolor, där undervisningen även på folkskolestadiet bestrides

av småskollärarinnor (D-formerna). Skolor med halvtidsläsning få förekomma,

endast där heltidsläsning på grund av gles befolkning och långa

skolvägar icke kan anordnas. Mindre folkskolor få förekomma, endast där

skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att folkskola icke

skäligen kan upprättas för barnen.

Huvudformernas vanligaste organisationstyper äro:

A-formen, som kännetecknas av att varje årsklass utgör minst en läraravdelning,

Bl-formen, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och

folkskolestadiet två läraravdelningar,

B2-formen, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin läraravdelning,

och

B3-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning och

nybörjare intagas vartannat år.

I de halvtidsläsande undantagsformerna omfattar varje läraravdelning

två undervisningsavdelningar, undervisade på skilda tider, antingen varannan

dag under hela läsåret (varannandagsläsning) eller varje dag under

en del av läsaret (periodläsning). Av dessa skolor äro två former alltjämt i

bruk, nämligen

Cl-formen, där vartdera stadiet bildar en läraravdelning, och

C2-formen, där båda stadierna tillsammans bilda en läraravdelning.

n mindre folkskola utgör alltid endast en läraravdelning. För närvarande

förekomma blott två typer, nämligen

„ Dl-f°rmen> som ar heltidsläsande med intagning av nybörjare vartannat

ar, och

D2-formen, som är halvtidsläsande med två undervisningsavdelningar,

av vilka den ena utgöres av småskolestadiet och den andra av folkskolestadiet.

Anm..-. Om endast småskolestadiet avses, användes beteckningen a, när varje årsklass utgör minst

en läraravdelning. Bilda båda klasserna tillsammans en läraravdelning, begagnas beteckningen b

eller c, allteftersom skolan är heltids- eller halvtidsläsande.

Beträffande arbetsförhållandena inom dessa skolformer anför 19J)0 års

skolutredning i den allmänna delen av sitt betänkande om folkskolan (SOU

1946: 11):

»Rent organisatoriskt sett erbjuda de olika skol typerna mycket olika betingelser

för undervisningen. Dennas resultat är emellertid beroende icke

endast av skolans form utan i hög grad även av andra faktorer, såsom

lararens pedagogiska duglighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

barnantalet i lärara vdelningen, lärjungematerialets beskaffenhet, skollokalernas

ändamålsenlighet och utrustning med materiel, undervisningstidens

längd samt socialpédagogiska anordningar. En jämförelse mellan de undervisningsresultat,

som kunna vinnas i olika skolformer, är därför vansklig

att göra, och man måste taga sig till vara för generaliserande omdömen.

Ur undervisningsteknisk synpunkt mest förmånlig är A-skolan, där alla

lärjungarna tillhöra samma årsklass och läraren därför ständigt har möjlighet

att meddela direkt handledning. I de skolformer, där en läraravdelning

innefattar två eller flera årsklasser, äro undervisningsbetingelsema väsentligt

annorlunda. Om i dylika skolor A-skolan toges till förebild på det

sättet, att läraren sysselsatte sig med en klass åt gången, skulle tiden för

direkt undervisning av varje särskild klass bliva synnerligen begränsad.

Var och en av folkskolestadiets fem klasser skulle exempelvis i 7-årig skola

av andra B-formen få omedelbar undervisning blott omkring 6 veckotimmar.

Under de återstående 24 veckotimmarna skulle lärjungarna behöva

sysselsättas med tysta övningar på egen hand.

" För att ökad tid skall vinnas för direkt undervisning i de mera komplicerade

skolformerna, har det visat sig ändamålsenligt att anordna samläsning

mellan olika årsklasser, som därvid sammanhållas i en arbetsgrupp.

Ett dylikt arbetssätt kan ej tillämpas i skolans alla läroämnen. I ett sådant

ämne som matematik, där det inre sammanhanget mellan kursens^ olika

delar med nödvändighet kräver en bestämd ordningsföljd vid genomgången,

måste varje klass i regel undervisas för sig. I kristendomskunskap, historia,

geografi och naturkunnighet kan däremot samläsning ske, varvid ordningsföljden

mellan de olika kursmomenten regleras genom s. k. kursväxling.

Skillnaden i ålder och utvecklingsgrad mellan de lärjungar, som undervisas

i en arbetsgrupp med samläsning, bör icke vara för stor. Samläsning

kan i regel icke lämpligen omfatta flera klasser än två eller tre. I Bl-skolan

kan varje lärare i allmänhet sammanhålla sina klasser i en grupp i de

ämnen, som ingå i kursväxlingen, och denna skolform erbjuder sålunda arbetsvillkor,

som äro i väsentlig mån jämförliga med A-skolans. Större äro

de undervisningssvårigheter, som möta i B2-skolan. I denna skolform måste

klasserna på follcskolestadiet vid samläsning fördelas på två grupper, av

vilka den ena omedelbart undervisas av läraren, medan den andra undertiden

arbetar på egen hand efter av läraren givna anvisningar. I B3-skolan,

som saknar underlag av särskild smaskola, omfattar läraravdelningen även

småskolestadiet, vars lärjungar måste bilda ytterligare en arbetsgrupp inom

läraravdelningen.

Självfallet ställer undervisningen i B2- och B3-skolor stora krav pa lärarens

förmåga att planlägga och organisera arbetet. Mycken omsorg måste

ägnas åt förberedelsen och kontrollen av de uppgifter, som föreläggas lärjungarna

att av dem mer eller mindre självständigt lösas, medan läraren

omedelbart undervisar eu annan arbetsgrupp. Å andra sidan äga dessa skolformer

ett betydande värde därigenom, att de framtvinga ett arbetssätt,

som är ägnat att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk. I många fall

kunna påfallande goda resultat uppnås, under förutsättning att barnantalet

hålles inom rimliga gränser. Men även andra åtgärder än en begränsning

av barnantalet böra vidtagas, för att de särskilda undervisningssvårighetema

i dessa skolformer såvitt möjligt skola kunna minskas.» (IV: 2A

s.15—IG.)

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Svårigheten att pa en gang tillfredsställande sköta flera klasser med

lärjungar pa olika utvecklingsstadier har motiverat den förut nämnda vartannatårsintagning,

som enligt 1919 års undervisningsplan skall förekomma

vid skolor tillhörande B3- och Dl-formerna. Genom införandet av det

sjunde skolåret kom emellertid antalet samtidigt undervisade klasser att

ökas i många läraravdelningar. Behovet av ytterligare åtgärder för att

minska de undervisningstekniska svårigheterna i flerklassiga avdelningar

blev därigenom mera framträdande. Om barnantalet ej är stort nog att

motivera en förbättring av skolformen, kan alltid något vinnas genom att

de samläsande klasserna skiljas åt några timmar i veckan i de ämnen, där

det bäst behöves. Bestämmelser om förstärkning sanordningar av detta slag

utfärdades år 1940, då skoldistrikten erhöllo rätt att vid folkskolor av

B-formen, mindre folkskolor av Dl-formen och småskolor av b-formen

uppdela särskilt stora läraravdelningar i en högre och en lägre grupp vid

undervisning i ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling under

de gemensamma lärotimmarna. Antalet timmar för den enskilde lärjungen

ändras ej vid denna anordning, men lärartimmarnas antal ökas. I viss utsträckning

kan detta ske utan särskilda kostnader genom att de vid skolan

anställda lärarnas maximitjänstgöring enligt avlöningsreglementet tages

i anspråk. För tjänstgöring därutöver utgår ersättning som till timlärare,

dock för högst fyra veckotimmar per läraravdelning. Medgivandets värde

begränsas i praktiken av de relativt höga lärjungesiffror, som enligt kungörelsen

satts som villkor.

Oberoende av skolformen är det av pedagogiska skäl särskilt önskvärt,

att undervisningsenhetema på det lägsta stadiet icke äro för stora. De små

barnen ha ett utpräglat behov av att få vara aktiva, men förmågan att

arbeta på egen hand är ännu outvecklad, och de behöva därför i hög grad

individuell hjälp i skolarbetet. Då därjämte på medicinskt håll anses, att

arbetstiden pa smaskolestadiet hittills varit för lång, öppnar sig en möjlighet

att minska antalet undervisningstimmar för varje barn, samtidigt som

undervisningen göres effektivare genom uppdelning av klassen i mindre

undervisningsgrupper under en del av arbetstiden. Denna väg har beträtts

genom en i somras utfärdad kungörelse om reducerad timplan och gruppundervisning

i smaskolan. Kungörelsen är tillämplig på läraravdelningar

med minst 15 lärjungar i småskola av a-form och minst 12 lärjungar i småskola

av b-form. Undervisningstiden för varje lärjunge skall i klass 1 av

a-formen minskas till 20 timmar i veckan, men samtidigt delas avdelningen

i två undervisningsgrupper under 8 av dessa timmar. I klass 2 får varje

lärjunge 24 timmar, och avdelningen klyves under 4 av dessa timmar. I

b-formen äro motsvarande siffror 22 och 6. För läraren blir totala undervisningstiden

i klassen i samtliga fallen 28 veckotimmar. Dubbleringen

gäller modersmålet och räkning samt i någon utsträckning arbetsövningar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Gruppundervisningen medför i vissa fall praktiska svårigheter vid anordnande

av skolskjutsar och skolmåltider, varför skolstyrelsen har tillagts

rätt att inskränka kungörelsens tillämpning inom distriktet. Innan sådant

beslut fattas, skall dock inspektören beredas tillfälle att yttra sig. Ofta

minskas olägenheterna, om vardera gruppen får ledighet en dag i veckan,

medan den andra undervisas för sig. Skolstyrelserna ha bemyndigats att

vid behov fördela undervisningstiden på detta sätt. En liknande anordning,

s. k. växellov, har också tidigare undantagsvis kunnat förekomma

vid vissa skolformer, men den har då varit begränsad till fall, där skolvägarnas

längd eller andra förhållanden av motsvarande betydelse gjort

anordningen önskvärd.

Då lärarens undervisningsskyldighet jämväl i tredje klassen överstiger

antalet lektioner enligt timplanen, finnes även här en differens, som kan

utnyttjas för gruppundervisning. Lärjungeantalet i avdelningen måste dock

i detta fall vara mist 20. På samma sätt har läraren skyldighet att bestrida

fyllnadstjänstgöring i småskoleklass, om anordningen med reducerad timplan

trots tillräckligt barnantal icke kommit till stånd.

I övrigt användes lärarnas fyllnadstjänstgöring bland annat för att

täcka beviljad nedsättning av överlärares undervisningsskyldighet och för

bestridande av slöjdundervisning.

Folkskolans utveckling under den senaste generationen har icke minst

tagit sig uttryck i undantagsformemas starka tillbakagång. Ännu 1911

undervisades 38 procent av den totala lärjungemassan i våra folkskolor i

halvtidsläsande skolor. På landsbygden voro dessa skolformer i vissa trakter

helt dominerande. Sålunda gingo nämnda år i Älvsborgs län icke mindre

än 84,3 procent och i Värmlands län 81,3 procent av landsbygdsbarnen i

halvtidsläsande skolor. Den senare utvecklingen framgår av följande av statistiska

avdelningen utarbetade tabell. I hela riket erhöllo våren 1948 endast

4 064 barn halvtidsundervisning. De halvtidsläsande skolformerna äro nu i

huvudsak inskränkta till ett bälte tvärs över Götaland och utgöra även där

ett tämligen obetydligt inslag i skolväsendet. I Svealand och Norrland

samt i de sydligaste delarna av vårt land äro de numera i det allra närmaste

försvunna.

En av undantagsformerna, nämligen den mindre folkskolan av Dl-typ,

är heltidsläsande — att den har förts till undantagsformerna, beror på

att undervisningen även för folkskolans barn bestrides av småskollärarinna.

Jämväl denna skolform är, såsom tabellen visar, numera stadd i utdöende.

Under 1920-talet tillväxte Dl-skolorna ännu i antal, huvudsakligen beroende

på att halvtidsläsande mindre folkskolor då i stor skala gjordes heltidsläsande.

Sedan har emellertid lärjungeantalet i dessa skolor kontinuerligt

avtagit och utgjorde vårterminen 1948 enligt preliminära uppgifter

endast 6 647. Skolformen förekommer nu huvudsakligen i Norrland och

har endast inom Västerbottens län någon större utbredning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 2. Lärjungeantalet i folkskolans undantagsformer

åren 1920—1948.

Län

Halvtidsläsande skolor

Heltidsläsande mindre

folkskolor

Vt 1920

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Vt 1920

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Stockholms stad

41

40

Stockholms

län

1458

53

—

—

1029

833

238

24

Uppsala

»

711

119

—

—

397

158

69

16

Södermanlands

1 706

627

198

—

109

208

104

50

Östergötlands

13 315

3 437

648

308

124

623

305

130

Jönköpings

»

12 326

5 616

766

213

77

577

249

132

Kronobergs

>

9 790

4 263

151

—

—

104

232

89

Kalmar

»

11013

1128

31

—

167

985

435

146

Gotlands

»

in

—

—

—

—

—

—

—

Blekinge

2151

280

—

—

216

223

58

37

Kristianstads

»

1990

639

102

—

22

116

40

9

Malmöhus

»

1585

177

—

—

212

242

103

7

Hallands

V

4170

2 500

1043

236

94

98

89

42

Götebrs o. Bohus >

15 857

11 201

6125

1039

132

131

81

196

Älvsborgs

»

21 781

15 342

6 908

2 095

26

123

140

85

Skaraborgs

15 470

3 880

352

88

49

230

23

15

Värmlands

T>

12 488

3179

284

44

329

633

368

153

Örebro

»

1671

150

—

—

518

602

219

78

Västmanlands

»

966

40

—

—

514

366

no

28

Kopparbergs

»

1319

100

—

—

1160

1028

338

108

Gävleborgs

»

11018

4 576

540

—

1048

1 732

1299

553

V ästernorrlands

»

13 678

5 444

755

41

646

2 025

1667

651

J ämtlands

>

5 649

1382

—

—

984

1 986

1079

701

V ästerbottens

>

11 782

5 022

—

—

2 294

4 966

4 203

2 444

Norrbottens

»

4 783

994

—

—

4 387

4 405

2 753

953

Summa |

176 829

70189

17 903

4 064

14 534

22 394

14 202

6 647

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

Undantagsformema äro sålunda numera en tämligen betydelselös detalj

i vårt skolväsen. Utvecklingen i övrigt belyses översiktligt av följande

tabell, där absoluta och relativa siffror meddelas rörande de olika skolformernas

lärjungeomslutning. Folkskolans högre avdelning har icke medtagits,

där den är frivillig; den obligatoriska högre avdelning av folkskolan,

som i Göteborg ersätter sjunde och åttonde folkskoleklassema, har däremot

sammanförts med A-formen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.

bo

Ta b. 3. Fördelningen efter skolform av folkskolans lärjungar

åren 1930—1948.

L a

n d s b

y g 3

e n

3 t ä d

e r n

a

•*

H

e 1 a

r i k

t

Skolform

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Vt 1930

Vt 1940

Vt 1948

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

1. Huvud- former:

A, a ...

115 741

23,1

102 303

26,1

105 093

29,9

157 426

94,3

140 733

92,0

184 445

91,2

273167

40,9

243 036

44,6

289 538

52,3

B 1, b . .

194 201

38,7

168 808

43,0

164 754

46,8

3 656

2,2

3 394

2,2

5 076

2,5

197 857

29,6

172 202

31,6

169 830

30,6

B 2 ... .

81 742

16,3

70 044

17,9

54 899

15,6

846

0,5

889

0,6

1030

0,6

82 588

12,4

70 933

13,0

55 929

10,1

B 3 ... .

16861

3,4

18 283

4,7

15 599

4,4

124

0,1

94

0,1

190

0,1

16 985

2,5

18 377

3,4

15 789

2,9

2. Undantags- former . .

92 363

18,4

32 105

8,2

10 711

3,n

220

0,1

—

—

—

—

92 583

13,9

32 105

5,9

10711

1,9

3. Hjälp- och

specialklas- ser ....

300

0,1

400

0,1

914

0,3

4 598

2,8

7 890

5,1

11 415

5,7

4 898

0,7

8 290

1,5

12 329

2,2

Summa

501 208

100,0

391 943

100,0

351 970

100,0

166 870

100,0

153 000

100,0

202 156

100,0

668 078

100,0

544 943

100,0

554126

100,0

Anm. Vårterminen 1948 preliminära siffror.

<1

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I städerna är A-formen sedan länge förhärskande, och ett allt fylligare

komplement av specialklasser av olika slag är under uppbyggnad. B-formerna

omfattade våren 1948 endast 3,1 procent av lärjungeantalet i städerna,

undantagsformer förekommo icke alls. På landsbygden kom åter

Bl-skolan främst med nära hälften av barnantalet. A-skolan omfattade

ungefär 30 procent av lärjungarna; B2-skolan med 15,6 procent av landsbygdslärjungarna

hade mindre betydelse. För riket i det hela omsluter de

för undervisningen gynnsammaste organisationsformerna — skolor av typerna

A och Bl samt hjälp- och specialklasserna — icke mindre än 85,i

procent av hela lärjungenumerären.

c. Fortsättningsskolan.

*

Enligt 1918 års stadga för fortsättningsskolan är denna skolas uppgift

att såsom praktisk ungdomsskola grundlägga och förbereda de ungas utbildning

för deras levnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga

duglighet, allt under det att den syftar till att vidga deras allmänna bildning

och främja deras sedliga utveckling.

Fortsättningsskolan är antingen yrkesbestämd eller allmän. För lärjungar,

som ha avgått från mindre folkskola eller avgått från folkskolan

utan att ha inhämtat det stadgade kunskapsmåttet, anordnas i viss utsträckning

särskilda skolor, s. k. ersättning sskolor. Lärjungeantalet i dessa

är dock numera obetydligt.

Läroämnena i den yrkesbestäirida fortsättningsskolan äro arbetskunskap,

medborgarkunskap och modersmålet och i den allmänna fortsättningsskolan

medborgarkunskap, modersmålet och naturkunnighet. I båda formerna

förekomma därjämte i viss utsträckning slöjd, trädgårdsskötsel och

gymnastik.

Undervisningen skall utgå från det arbetsliv och den omgivning i övrigt,

vari lärjungarna befinna sig, och i största utsträckning stödja sig på de

erfarenheter, dessa föra med sig från sitt praktiska arbete. Så långt möjligt

skall arbetet taga hänsyn till det egenartade i den övergångsålder, vari

lärjungarna befinna sig, och söka i fråga om både undervisning och uppfostran

tillgodose det behov av självständighet och självverksamhet, som

utmärker denna ålder. Då lärjungarna vid den tid de besöka fortsättningsskolan

ofta stå inför sitt yrkesval, böra de jämväl erhålla yrkesvägledning;

stadgan förutsätter, att skolan i samråd med arbetsförmedlingens

organ skall kunna medverka till att lärjungarna anställas inom de arbetsområden,

där de äga de bästa förutsättningarna.

För de yrkesbestämda skolorna upptager karaktärsämnet arbetskunskap

omkring hälften av arbetstiden. Undervisningen i detta ämne skall samlas

kring ett visst yrke eller en viss grupp av yrken. Den sysselsätter sig med

yrkets eller yrkesgruppens allmänna förutsättningar, dess teknik, råvaror

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och arbetsprodukter, samt stödjande delar av andra ämnen, såsom naturkunnighet,

räkning, bokföring och fackritning, allt i den mån dessa äro av

betydelse för yrket, ävensom med yrkeshygien och arbetslagstiftning.

Undervisningen är vanligen mera en undervisning om yrket än i dess utövande,

men där förutsättningar finnas, kan även praktiskt arbete i skolverkstad

förekomma. Flickornas undervisning i hushållsgöromål skall, där

icke särskilda förhållanden föranleda undantag, vara förenad med arbete

i skolkök.

Fortsättningsskolstadgan ger ett klart företräde för den yrkesbestämda

skoltypen: varhelst de nödiga förutsättningarna äro till finnandes på en

ort, bör en sådan skola komma till stånd. Även den allmänna fortsättningsskolan

skall dock enligt stadgan hava praktisk läggning. I passande sammanhang

meddelas i denna skoltyp undervisning om ortens näringsförhållanden

och om olika yrken, bland annat som förberedelse för ungdomens

yrkesval. Naturkunnighetsundervisningen lämpas efter ortens arbetsliv

och får olika innehåll och utformning i industri- och jordbruksbygder. Lärjungarna

få öva sig med praktiska skrivelser och räkneuppgifter, blankettskrivning,

bokföring och självdeklaration. Vid utträdet ur fortsättningsskolan

kunna de ofta bevara sina skriftliga arbeten som formulärsamling

för framtida bruk.

Tab. 4. Lärjungeantalet i fortsättningsskolan åren 1930—48.

Red

fl

Ui

>

O

i n g s å r

Skolform

1930/31

1940/41

1947/48

Lärj.

%

Lärj.

%

Lärj.

%

Allmän fortsättningsskola.

Landsbygd...................

79 664

41 857

17 864

Städer .....................

5 414

—

2 631

—

2 890

—

Summa

85 078

52,7

44 488

37,5

20 754

29,0

Yrkesbestämd fortsättningsskola.

Landsbygd...................

46 418

_

57 612

_

41 842

_

Städer .....................

18 409

—

12 887

—

7 748

—

Summa

64 827

40,1

70 499

59,5

49 590

69,2

Er sättnings skola.

Landsbygd...................

8 302

_

1 820

_

198

_

Städer .....................

3 309

—

1 711

—

1052

—

Summa

11611

7,2

3 531

3.0

1 250

1,8

Summa samtliga skoltyper

161 516

100,0

118518

100,0

71 594

100,0

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

När riksdagen år 1918 fattade beslut om fortsättningsskolorna, var det

dess bestämda mening, att yrkessynpunkten borde tillgodoses i undervisningen

och att den yrkesbestämda fortsättningsskolan sålunda borde vara

målet för denna skoltyps utveckling. Svårigheten att anskaffa lämpliga

lärare och andra omständigheter kutide dock väntas hämma utvecklingen,

och man finge räkna med att den allmänna fortsättningsskolan en tid

framåt komme att erhålla en ganska stor utbredning.

Under hela 1920-talet var också mycket riktigt den allmänna fortsättningsskolan

den vanligaste organisationsformen. Efter hand har emellertid

allt större del av fortsättningsskolväsendet kunnat erhålla den yrkesbestämda

karaktär, som från början avsågs. I tabell 4 meddelas några

siffror, som äro ägnade att belysa utvecklingen under den senaste tjuguårsperioden.

Lärjungeantalet i fortsättningsskolorna visar under perioden en nedgång,

som förklaras genom minskningen av årskullarnas storlek, den allt

vanligare övergången till högre skolor och införandet av det sjunde folkskoleåret,

som ersätter fortsättningsskolans ena årskurs. Ännu redovisningsåret

1947/48 hade dock fortsättningsskolan över 70 000 lärjungar,

av vilka nära 50 000 i yrkesbestämda skolor.

Nästa tabell — tabell 5 — redogör för de yrkesbestämda fortsättningsskolornas

bindning till olika yrkesgrupper redovisningsåret 1944/45. För

den kvinnliga ungdomen dominerar gruppen husligt arbete, för den manliga

äro snickeri och träindustri samt jordbruk med binäringar de viktigaste

yrkesgrupperna. Vid jämförelse med tillgängligt äldre material är det påfallande,

huru snickerigruppen arbetat sig fram. Den omfattade år 1930

endast 3 792 lärjungar men 1940 11 216, vilket antal, trots den allmänna

nedgången av lärjungeantalet inom skolformen, höll sig ännu vid den tidpunkt

tabellen avser, då 11 270 lärjungar redovisades inom denna yrkesgrupp.

En annan detalj må nämnas: medan 1930 endast 18 pojkar fullgjorde

sin fortsättningsskolplikt i anslutning till husligt arbete, var detta

1944 fallet med icke mindre än 975. De 37 850 flickorna inom denna yrkesgrupp

utgjorde dock en stabil majoritet.

Eortsättningsskolplikten väckte första tiden rätt mycken opposition; det

såg till en tid ut, som om Kerschensteiners idé inte skulle hålla i praktiken.

När frågan om ett obligatoriskt sjunde folkskoleår kom upp till allvarlig

diskussion på 1930-talet, föreställde sig nog mången, att tiden vore inne

att samtidigt avskaffa fortsättningsskolan. Skälen för denna ståndpunkt

utvecklades av dåvarande departementschefen i direktiven för 1934 års

folkskolesakkunniga; han ville dock icke betaga de sakkunniga rätten att

överväga något alternativ, som innebure ett bevarande av det mest värdefulla

i fortsättningsskolan i form av en kortare påbyggnad på folkskolan,

obligatorisk eller frivillig. De sakkunniga föreslogo emellertid, att även

efter sjunde skolårets införande en fristående fortsättningskolkurs om

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

21

Tab. 5. De yrkesbestämda fortsättningsskoloma redovisningsåret

19U/45.

Arbetskunskapens art

Antal lärjungar

Gossar

Flickor

Summa

Landsbygd.

Jordbruk med binäringar..............

6 828

720

7 548

Fiske och sjöfart...................

277

—

277

Bergsbruk och järnhantering............

122

—

122

Metallindustri och metallslöjd............

640

—

640

Elektroteknisk industri................

30

—

30

Snickeri och träindustri...............

9 512

—

9 512

Trämasse- och pappersindustri...........

171

—

171

Kvinnligt beklädnadsyrke..............

—

100

100

Skomakeri.......................

73

—

73

Handel.........................

377

61

438

Husligt arbete.....................

735

32 840

33 575

Summa

18 765

33 721

52 486

Städer.

Jordbruk med binäringar..............

19

13

32

Fiske och sjöfart...................

28

—

28

Bergsbruk och järnhantering............

156

—

156

Metallindustri och metallslöjd ...........

1 362

—

1382

Elektroteknisk industri................

648

—

648

Snickeri och träindustri...............

1758

—

1 758

Trämasse- och pappersindustri...........

37

—

37

Kvinnligt beklädnadsyrke..............

—

393

393

Skomakeri.......................

23

—

23

Bokbinderi.......................

26

—

26

Handel.........................

1306

499

1 805

Husligt arbete.....................

240

5 010

5 250

Summa

5 603

5 915

11 518

Ilela riket.

Yrkesbestämda....................

24 368

39 636

64 004

Allmänna och yrkesbestämda............

46 332

44 318

90 650

minst 180 timmar skulle vara obligatorisk. När ärendet i februari 1936

anmäldes för Kungl. Maj:t, fäste departementschefen uppmärksamheten

på att under remissgången de hörda myndigheterna betonat, att fortsättningsskolan

år från år i ökad grad tillvunnit sig föräldrarnas förtroende,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

särskilt då den yrkesbestämda fortsättningsskolan. Med hänsyn till de

sakligt vägande skäl, som förebragts till förmån för fortsättningsskolans

bibehållande, och myndigheternas praktiskt taget enhälliga uppslutning

kring fortsättningsskolan fann han sig böra frångå den ståndpunkt, han

antytt i direktiven.

Det torde numera sällan ifrågasättas att avskaffa fortsättningsskolorna

annat än i den mån deras uppgifter övertagas av andra skolformer för

ifrågavarande åldersstadium. Den tanke, som låg bakom 1918 års riksdagsbeslut

om en praktiskt lagd ungdomsskola som förberedelse för yrkesvalet

och yrkesverksamheten, har bevarat sin livsduglighet, även om formerna

för dess realiserande i framtiden kunna bli andra än nu.

d. Lärlingsskolan.

Lärlingsskolan intager på sätt och vis en mellanställning mellan folkundervisningens

obligatoriska skolor och yrkesundervisningens frivilliga: den

kan genom beslut av vederbörande kommun göras obligatorisk för vissa

grupper av minderåriga. Skolplikten skall dock alltid upphöra, när lärjunge

fyllt 18 år.

Lärlingsskolan är en praktisk ungdomsskola, tillhörande yrkesundervisningen.

Den är avsedd för ungdom, som avslutat fortsättningsskolan och

arbetar i hantverk, industri, handel eller husligt arbete, men i vissa fall

kan inträde medgivas utan att fortsättningsskolplikten är fullgjord, och

lärlingsskolan ersätter då för eleven kursen i fortsättningsskola. I lärlingsskolan

inhämtar lärlingen teoretiska kunskaper för sitt yrke parallellt med

att han genom arbetet i yrket förvärvar den praktiska yrkesfärdigheten.

Undervisningen fördelas på två årskurser med ett läsår om 8 eller högst 9

månader och en undervisningstid av i regel 8—12 timmar i veckan. Skolarbetet

förlägges till aftnarna eller eljest så, att skolgången icke inkräktar

på arbetstiden i yrket. Undervisningen är avgiftsfri. Lärjungarna inträda

vanligen i skolan i 15-årsåldern eller något år därefter.

Eleverna skola enligt 1921 års yrkesskolstadga sammanföras i yrkesavdelningar,

var och en ansluten till ett visst yrke. Om antalet elever tillhörande

samma yrke understiger fem, kunna blandade avdelningar upprättas.

Läroämnena växla, allteftersom lärjungarna tillhöra olika hantverk

och industrier, handel eller husligt arbete. Kursen skall alltid begränsas till

ett fåtal för yrket centrala ämnen, vartill kunna komma frivilliga ämnen;

i vissa fall omfattar undervisningen i yrkeslära även praktiskt yrkesarbete.

Av varje läroämne medtages endast det som kan underlätta det praktiska

yrkesarbetets rätta utförande eller göra dess detaljer mera begripliga.

Undervisningen bör överhuvud läggas så, att den befrämjar intresset för

yrkesarbetet och därigenom höjer arbetsglädjen och ökar yrkesarbetets

socialt fostrande värde.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Om arbetet i lärlingsskolan yttrar 1946 års skolkommission i sitt principbetänkande

(SOU 1948:27):

»På en del orter, där man inrättat lärlingsskolor, har det visat sig svårt

att förmå lärlingar och andra yngre arbetare att i önskvärd utsträckning

deltaga i undervisningen, emedan det stora lektionsantalet per vecka., som

1 regel kommer utöver elevernas ordinarie arbetstid i förvärvsarbetet, verkat

avskräckande. För en ung människa, som har fullt arbete i näringslivet

med upp till 48 timmars arbetsvecka, måste det nämligen vara en verklig

kraftinsats att fullgöra 8—12 timmars kvällsarbete per vecka i teoretiska

studier i lärlingsskolan. Ovannämnda förhållanden torde bland annat ha

varit orsak till att lärlingsskolan, sådan den utformades av 1918 års riksdag,

visat sig svår att upprätthålla.» (S. 215.)

Antalet lärjungar uppgick läsåret 1947—48 endast till 1 768. Inräknas

även sådana, som blott deltaga i frivilliga ämnen, kommer man upp till

2 217 kursdeltagare, varav 1 499 i första och 718 i andra årskursen. De

fördelade sig efter yrkesgrupper med 57,0 procent på industri och hantverk,

37,8 procent på handel och 5,2 procent på husligt arbete. Skolplikt har i

praktiken sällan förekommit.

Lärlingsskolan i dess ursprungliga form har småningom trätt tillbaka för

mera begränsade lärlingskurser. Någon allmän föreskrift om dessa kursers

omfattning finnes icke. I regel kan det ordnas så, att deltagarna endast

behöva engagera sig för fyra timmar i veckan, varav två kunna falla inom

något biämne som svenska eller räkning. Deltagarna kunna med rätt stor

frihet välja bland de ämnen undervisningsplanen upptager och kombinera

ihop en ämnesgrupp, som ''de anse lämplig. Kurserna göras stundom tillgängliga

även för ungdom, som ännu icke har fått stadigvarande anställning

i något yrke. Avgifter kunna upptagas av kursdeltagarna.

Vid lärlingsskolorna förekomma också »kurser för äldre», d. v. s. för

arbetare, som fyllt 18 år och alltså icke längre äro att anse som minderåriga.

Elevantalet i lärlingskurserna (utan dubbelräkning) var läsåret 1947

—48 25 677 och i kurserna för äldre 31 860. Rätt många deltogo i mer än

en kurs. Av de tre huvudgrupperna, industri och hantverk, handel och hus - ligt arbete, var den första starkast representerad i de egentliga lärlingskurserna,

den sista i kurserna för äldre.

e. De högre skolorna.

Organisation och lärjungeantal.

Bland de högre skolor, som mottaga lärjungar i skolplikt^ ålder, är

realskolan den viktigaste. Andra hithörande skolor äro de kommunala

mcllanskolorna, de leommunala flickskolorna, de lwgre folkskolorna, de

praktiska mellanskolorna och olika former av privatläroverk.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Rikets allmänna läroverk äro dels högre allmänna läroverk, som förutom

realskola omfatta gymnasium, dels fristående realskolor. De allra flesta

äro samläroverk, men i de större städerna finnas även läroverk avsedda

endast för gossar eller endast för flickor. Antalet högre allmänna läroverk

är för närvarande 67 och antalet fristående realskolor 152. Enligt läroverksstadgan

kan ännu en läroverkstyp förekomma, kallad lyceum. De

efter 1927 års skolreform upprättade lyceilinjerna visade dock ringa dragningskraft

och äro numera nedlagda.

Realskolans anknytning till folkskolan är sedan 1928 dubbel: den har

en femårig kurs, som bygger på fjärde, och en fyraårig, som bygger på

sjätte klassen av folkskolans huvudformer. För närvarande äro båda linjerna

representerade vid 65 läroverk, endast den fyraåriga vid 139 läroverk

och endast den femåriga vid 15. Läsårets längd är 38 veckor förutom

tiden för inträdes- och flyttningsprövningar.

Skoltypens huvudform är en allmän utbildningslinje, som förekommer

vid alla realskolor, vare sig de äro fristående eller ingå i läroverk med

gymnasium. Därjämte finnas vid 42 läroverk inbyggda praktiska linjer,

i regel handelslinjer. De inbyggda linjerna omfatta två årskurser och äro

parallella med realskolans båda högsta klasser.

Lärjungeantalet utgjorde hösten 1948 på femårig linje 28 903, på fyraårig

linje 30 114 och på de inbyggda praktiska linjerna 799.

Realskolan har enligt läroverksstadgan till ändamål att utöver omfånget

för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. På de

praktiska linjerna meddelas därjämte på visst yrke eller viss yrkesgrupp

inriktad praktisk utbildning.

Undervisningen skall avse en harmonisk utveckling av lärjungarnas

anlag, eftersträva att väcka deras arbetshåg och utveckla deras förmåga

till självverksamhet. Läraren skall i sin undervisning använda de metoder,

som bäst främja detta syfte på samma gång som de lämpa sig för hans

egen läggning och de olika ämnenas beskaffenhet. Största möjliga del av

arbetet skall förläggas till skolan. Hemskrivningar förekomma numera på

realskolestadiet endast i modersmålet.

Om arbetet inom realskolan yttrar 191+0 års skolutredning i sitt betänkande

rörande realskolan (SOU 1945:61):

»Med avseende på anlagsart och intresseinriktning samt individuell

arbetstakt förete lärjungarna stora olikheter. Somliga ha en mångsidig

begåvning med stora förutsättningar för både teoretiska studier och praktiskt

arbete, andra äro mera ensidigt lagda åt det teoretiska eller praktiska

hållet och en tredje grupp slutligen visar sig tämligen håglös och har svårt

att göra sig gällande på något område. Vissa lärjungar tillgodogöra sig lätt

och med stort intresse skolans kunskapsinnehåll och ha lätt för att minnas

och kombinera inlärda fakta. Andra arbeta långsammare och snarast med

olust på dessa teoretiska områden, ha mindre förmåga att ordna och knyta

tillsammans vad de läst och glömma därför fort vad de inhämtat. Lär
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

jungar av denna senare typ få icke försummas. Skolan bör tvärtom göra

allt som står i dess makt för att väcka deras bildningshåg och ge dem den

andliga utrustning, som icke heller de utan skada kunna undvara. Alla,

som icke alldeles sakna förutsättningar därför, böra meddelas en allmänbildning,

som svarar mot de individuella och medborgerliga behov, vilka

måste anses ofrånkomliga i ett modernt demokratiskt samhälle. Men skälig

hänsyn bör tagas till de ungas olika utvecklingstempo och begåvningsriktning,

och bildningsinnehållet bör få olika både omfattning och karaktär

för olika lärjungekategorier. För ''de mindre teoretiskt lagda måste också

det teoretiska bildningsinnehållet få avsevärt mindre omfattning, det måste

meddelas i långsammare tempo och i närmare anslutning till övningar av

praktisk art; konkretionen och åskådligheten kan här ofta icke bli för stor.

Praktiskt arbete bör för dem särskilt på högre stadier i större omfattning

omväxla med teoretiskt.» (IV: 3 s. 36.)

Obligatoriska läroämnen på realskolans allmänna linje äro kristendomskunskap,

modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära, geografi,

matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Engelska inträder som

första främmande språk, tyska som andra. I de båda högsta klasserna meddelas

undervisning även i franska; detta ämne är frivilligt, men det tillvälj

es av mer än två tredjedelar av lärjungarna, och kunskaper i ämnet

fordras för inträde i gymnasiet. Efter anmälan av målsman äger lärjunge

i någon av de båda högsta klasserna rätt att bliva helt eller delvis befriad

från undervisningen i matematik.

Realskolans övningsämnen äro välskrivning, teckning, musik, gymnastik

med lek och idrott, slöjd och hushållsgöromål. Undervisning i manlig

slöjd meddelas dock för närvarande endast vid 143 och i hushållsgöromål

vid 109 läroverk. Om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna eller

av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan, kan han erhålla

befrielse från någon del av undervisningen i övningsämnen.

Enligt denna dag utfärdad kungörelse skall undervisningstiden per vecka

i realskolan minskas, varvid studiet av franskan uppskjutes ett år. Beskärningen

gäller huvudsakligen läroämnena. Manlig slöjd och hushållsgöromål

erhålla däremot fastare ställning, och det senare ämnet utvidgas

med en kurs i hemkunskap, som skall vara obligatorisk för både gossar och

flickor. Där omständigheterna det medgiva, skola även gossar kunna deltaga

i den praktiska undervisningen i hushållsgöromål.

De inbyggda praktiska linjerna förekomma mestadels på mindre orter,

där upprättande av praktisk mellanskola icke kan komma i fråga. Jag

återkommer till dessa linjer i samband med den redogörelse för sistnämnda

skolform, som jag i det följande kommer att lämna.

För lärjungarna i högsta klassen på allmän linje anordnas vid vårterminens

slut realexamen. Denna innefattar skriftliga prov i modersmålet, engelska,

tyska och matematik, men examinanden är endast skyldig deltaga i provet

i modersmålet och två av de övriga proven. Den muntliga examen omfattar

förhör i fyra läroämnen. För lärjungar å praktisk linje anordnas på

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

samma sätt i högsta klassen en praktisk realexamen. Totalantalet vid olika

skolformer och av privatister avlagda allmänna realexamina uppgick år

1948 till 8 668, därav 5 977 vid allmänna läroverk, och totalantalet praktiska

realexamina till 1 307, varav 356 vid allmänna läroverk.

Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i realexamen vårterminerna

1944—48 hållit sig inom gränserna 5,8—9,2 procent med omkring

0,9 procent i den muntliga examen. Genomsnittsåldern för de godkända

lärjungarna var vårterminen 1948 16,9 år.

Även vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter kunna i

viss utsträckning jörstärkningsåtgärder vidtagas. För närvarande kunna

klasser med mer än 20 lärjungar delas i två undervisningsavdelningar en

timme i veckan första året klassen läser något av de tre främmande språken,

engelska, tyska och franska. En motsvarande anordning vid undervisningen

i modersmålet är förutsedd i läroverksstadgan men kan för närvarande

till följd av lärarbristen icke praktiseras i avsedd utsträckning.

Lärjungarna erlägga terminsavgifter till läroverkets kassor med belopp,

som variera från läroverk till läroverk men vanligen för fullt betalande

hålla sig vid 40 å 50 kronor. Avgifterna till statsverket och de särskilda

examensavgifterna äro sedan några år avskaffade.

De kommunala mellanskolorna representera samma allmänna skoltyp

som de fyraåriga realskolorna. Tim- och kursplanerna äro identiskt lika.

Vad som skiljer är skolans ställning i administrativt och ekonomiskt hänseende.

Bland annat skall undervisningen vara avgiftsfri, såvida icke annorlunda

bestämmes i skolans reglemente. Höstterminen 1947 upptogo dock

drygt tre fjärdedelar av de kommunala mellanskolorna terminsavgifter av

lärjungar, som icke tillhörde skolans område, och mer än hälften jämväl av

lärjungar tillhörande skolområdet. Beloppen voro för fullt betalande lärjungar

i regel av samma storleksordning som vid de allmänna läroverken.

I de större städerna var undervisningen avgiftsfri.

Enligt beslut av 1944 års riksdag ha under senare år ett stort antal kommunala

mellanskolor förstatligats. Omorganisationen är avslutad i fråga

om 61 mellanskolor och pågår vid 14. Nya kommunala mellanskolor tillkomma

dock ständigt genom omorganisation av högre folkskolor. För närvarande

är antalet kommunala mellanskolor 32. Lärjungeantalet vid de

kommunala mellanskolorna uppgick höstterminen 1948 till 4 470 och antalet

lärjungar, som vårterminen 1949 avlade realexamen, till 1 390. Det i

förhållande till lärjungeantalet relativt stora antalet avlagda examina får

ses mot bakgrunden av den pågående omorgansiationen av vissa skolor;

för en grupp av skolor hörde sålunda våren 1949 de tre lägsta klasserna till

den statliga samrealskolan och endast högsta klassen till den under avveckling

varande kommunala mellanskolan.

De kommunala flickskolorna ha enligt den år 1928 utfärdade stadgan till

ändamål att bereda kvinnliga lärjungar tillfälle till inhämtande av ett

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. May.ts ''proposition nr 70.

högre mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den

kvinnliga ungdomens egenart samt att därvid tillika i större eller mindre

utsträckning förbereda lärjungarna för praktisk verksamhet, särskilt inom

hemmets område.

Liksom de allmänna läroverken ha de kommunala flickskolorna dubbel

anknytning till folkskolan. Flickskolans sjuårskurs bygger på fjärde klassen

av folkskolan i denna skolas huvudformer, dess sexårskurs på folkskolans

sjätte klass. Vanligen undervisas den sexåriga linjen gemensamt med de

sex högsta klasserna av den sjuåriga; i första klassen erhåller dock den sexåriga

linjen separat undervisning i engelska. Om lärjungar anmäla sig,

skola båda kurserna finnas vid varje kommunal flickskola. Läsåret har

samma längd som vid de allmänna läroverken.

Antalet kommunala flickskolor är för närvarande 47. Höstterminen 1948

uppgick lärjungeantalet på den sjuåriga linjen till 15 017 och på den sexåriga

till 1 237.

Den kommunala flickskolans lägre stadium utgöres av sjuårskursens fem

lägsta och sexårskursens fyra lägsta klasser. Skolans två högsta klasser

bilda dess högre stadium, som är differentierat efter mönstret av gymnasiets

högsta ringar. Inom det högre stadiet finnes även en praktisk linje,

som dock har ringa anslutning. Höstterminen 1948 var lärjungeantalet på

det lägre stadiet 13 364 och på det högre stadiet 2 890, varav 67 på praktisk

linje.

Undervisningsämnena på det lägre stadiet äro desamma som i realskolan.

Engelska är första främmande språk. I regel inträder tyska som andra

språk och franska som frivilligt tredje språk med början i högsta klassen

av det lägre stadiet. Tre kommunala flickskolor i Göteborg ha dock även

avdelningar med franska som andra och tyska som tredje språk.

På det högre stadiet inträda som nya obligatoriska ämnen hälsolära och

ekonomilära och som tillvalsämne på den teoretiska linjen psykologi. De

vanligaste tillvalsämnena äro språk och matematik. Den praktiska linjens

schema upptager en rad praktiskt husliga ämnen: sömnad, vävning, hushållsgöromål

och barnavård.

Undervisningen skall liksom i realskolan syfta till en harmonisk utveckling

av lärjungarnas anlag och förmögenheter, väcka deras arbetshag och

främja deras självverksamhet. Vid sidan av den egentliga klassundervisningen

må arbetet jämväl så anordnas, att grupper av lärjungar få sig

gemensamma uppgifter förelagda. Därjämte böra lärjungarna i man av

fortskridande utveckling erhålla individuella arbetsuppgifter, lämpade

efter deras olika anlag och intressen. Dessa böra väljas så, att de utveckla

lärjungarnas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete

under utnyttjande av de kunskapskällor som sta till buds; bland annat

böra lärjungarna för fullgörandet av sina uppgifter hänvisas till lämpliga

arbeten i skolans bibliotek.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Den som avgår från den teoretiska linjen efter att ha inhämtat lärokursen

i dess helhet, erhåller avgångsbetyg, som medför s. k. normalslcolekompetens.

År 1947 erhöllo 1 288 flickor normalskolekompetens efter avslutad

kurs vid kommunal flickskola. Samma läsår erhöllo 41 flickor avgångsbetyg

från den praktiska linjen. Genomsnittsåldern vid avgången från

flickskolan torde ligga ungefär vid 18,1 år.

Flickskolans studiegång utmärkes av ett långsammare arbetstempo och

på grund härav även av en gynnsammare flyttningsfrekvens än realskolans.

Övergången till fyraårigt gymnasium, som i den femåriga realskolan

sker efter fjärde klassen, äger för lärjungar från flickskolorna vanligen rum

efter femte klassen; de måste därvid tentera i matematik och kemi. Övergången

till treårigt gymnasium sker vanligen efter sjätte klassen. Även då

krävas tentamina, till en del dock beroende av vilka ämnen lärjungen tillvalt

i sjätte klassen. Drygt fjärdedelen av de flickor, som genomgått flickskolans

lägre stadium, torde förr eller senare övergå till gymnasium.

Liksom vid de kommunala mellanskolorna skall undervisningen vara

avgiftsfri, såvida ej annorlunda bestämmes i skolans reglemente. Ännu

höstterminen 1946 upptogo dock alla kommunala flickskolor, utom två,

terminsavgifter med belopp, som i allmänhet varierade mellan 40 och 60

kronor för fullt betalande lärjungar. Skillnad får icke göras mellan lärjungar,

som tillhöra skolområdet, och utsocknes lärjungar.

Den högre folkskolan är en relativt gammal skoltyp, beslutad redan av

1858 års riksdag. Dess uppgift var från början att åt begåvade barn ur

»arbetsklassen» bereda tillfälle att för framtida självstudier inhämta behövliga

förkunskaper. Riksdagen framhöll dock, att barnen icke genom skolan

finge ryckas ur sina vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas

från en för framtida arbetsduglighet nödvändig ihärdighet i kroppsarbete.

En reminiscens av skoltypens förhistoria finnes alltjämt i stadgan för högre

folkskolor, där det heter, att den högre folkskolan, såsom överbyggnad till

den egentliga folkskolan, skall bereda sina lärjungar tillfälle att inhämta

ett högre mått av allmänt medborgerlig eller praktisk bildning, »utan att

de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig

övning i praktiskt arbete».

Den högre folkskolan kan liksom fortsättningsskolan antingen vara allmän

eller yrkesbestämd. Den omfattar högst fyra ettåriga klasser. Läsårets

längd skall vara minst 36 veckor men är i synnerhet i de fyraklassiga

skolorna vanligen ett par veckor längre.

De ämnen, vari undervisning meddelas, böra begränsas till sådana, som

äro för praktiska ungdomsskolor särskilt lämpliga; dock skall bland dem

i varje fall upptagas modersmålet och i yrkesbestämda skolor även ett eller

flera yrkesämnen.

Den högre folkskolan har i sin ursprungliga form aldrig haft något stort

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lärjungeantal. Dess historiska betydelse kan dock icke räknas efter lärjungenumerären.

Den allmänna högre folkskolan har nämligen förberett

marken för den kommunala mellanskolan och den yrkesbestämda för den

praktiska mellanskolan.

Den ursprungliga högre folkskolan motsvaras i våra dagar närmast av

7 tvåklassiga allmänna skolor och 15 två- eller treklassiga yrkesbestämda

skolor. Lärjungeantalet i de nämnda allmänna skolorna var höstterminen

1948 endast 191 och i de yrkesbestämda 1 408, fördelade med 290 lärjungar

på handelslinje, 113 på jordbrukslinje, 786 på hushållslinje och 217 på

teknisk linje.

Därjämte finnas 37 fyraklassiga allmänna högre folkskolor. Dessa skolor

följa i allt väsentligt den fyraåriga realskolans undervisningsplan och förbereda

sina lärjungar att avlägga realexamen som privatister. Sedan skolan

blivit fullt utbyggd och den första årskullen lärjungar undergått realexamen,

brukar framställning göras om skolans ombildning till kommunal

mellanskola. Under åren 1947—1949 ha salunda 10 skolor av detta slag

ombildats till kommunala mellanskolor men samtidigt 15 nya upprättats i

mindre tätorter. De fyraklassiga allmänna högre folkskolorna torde därför,

ehuru formellt examensfria skolor, i regel vara att anse som kortvariga

övergångsformer till examensskolor av realskoletyp. Lärjungeantalet höstterminen

1948 var 2 762.

Även en del av de yrkesbestämda högre folkskolorna äro övergångsstadier

till närmast högre skoltyp, den praktiska mellanskolan. Under åren

1947—1949 ombildades 3 sådana skolor till praktiska mellanskolor. Vid

en dylik omorganisation bruka dock ofta vissa linjer, särskilt hushallslinjerna,

bibehållas oförändrade med ett lägre antal klasser och bilda då

organisatoriskt en högre folkskola under samma ledning som den praktiska

mellanskolan.

Undervisningen var höstterminen 1946 avgiftsfri för lärjungar tillhörande

skolområdet vid omkring två tredjedelar av de högre folkskolorna.

För de praktiska mellanskolorna gäller alltjämt i tillämpliga delar samma

stadga som för de högre folkskolorna, men särskilda bestämmelser äro utfärdade

rörande lärjungarnas intagning, flyttning och examina.

Räknar man som en enda skola de praktiska mellanskolor, som ha gemensam

rektor och styrelse, är antalet praktiska mellanskolor för närvarande

18 med ett sammanlagt lärjungeantal av 7 103 höstterminen 1948. De äro

samtliga fyraklassiga. Lärjungarna äro vanliven fördelade på handelslinjer,

tekniska linjer och hushållslinjer. I Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Örebro,

Borås och Kalmar äro alla tre linjerna representerade. Vid tekniska

mellanskolan i Stockholm finnes utom den vanliga maskintekniska linjen

även en kemisk-teknisk, vid mellanskolan i Nacka utom handelslinje även

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majrts ''proposition nr 70.

en allmän linje. Liksom på läroverkens inbyggda linjer avslutas studierna

med praktisk realexamen.

Lärjungarnas fördelning på olika slag av praktiska linjer framgår av

följande tabell, som även innehåller uppgifter om läroverkens inbyggda

linjer. Tabellen avser förhållandena höstterminen 1948 enligt uppgifter

från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Tab. 6. Lärjungeantalet vid de praktiska mellanskolorna och inbyggda

praktiska linjer höstterminen 1948.

Linje

Praktiska

mellanskolor

Inbygggda

linjer

Handelslinje.......................

3 903

725

Teknisk linje....................

1977

71

därav 25 på lcemisk-teknisk linje

Hushållslinje.....................

1 047

3

Summa

6 927

799

Härtill kommer 176 lärjungar på allmänna linjen vid mellanskolan i Nacka.

Ämnesuppsättning och timfördelning kunna något variera, men i stort

sett representera de tre huvudlinjerna tämligen väl utexperimenterade

typer, som i sina huvuddrag återkomma icke blott vid de praktiska mellanskoloma

utan även i realskolans inbyggda linjer.

På handelslinjerna undervisas utom i realskolans läroämnen i bokföring,

affärskorrespondens och annat kontorsarbete, handelslära och handelsrätt

samt stenografi och maskinskrivning. Handelsräkning kan vara särskilt

ämne men inlägges vid vissa skolor i ämnet matematik som särskild undervisningsgren.

Varukännedom kombineras vanligen på samma sätt med geografi

eller kemi. Vid en och annan skola förekommer även inköps- och försäljningsteknik.

Undervisning i franska är betydligt sällsyntare än på

realskolans allmänna linje. I teckningen få textning och välskrivning större

utrymme än i realskolan.

För de tekniska linjerna är ämnesgruppen matematik, fysik, kemi av

särskild vikt. I övrigt kännetecknas linjen av de tekniskt orienterade ämnena

maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Mindre

ämnen äro mekanik med hållfasthetslära, teknisk varukännedom och industriell

ekonomi. Undervisning i franska förekommer icke och undervisning

i biologi endast vid en del av skolorna.

På hushållslinjema upptager schemat realskolans vanliga läroämnen med

särskilt höga timtal för sömnad och hushållsgöromål. Stundom ges därjämte

mindre omfattande kurser i barnavård och hemsjukvård.

Utrymmet för estetiska ämnen är vid de praktiska mellanskolorna och på

läroverkens inbyggda linjer i det hela mindre än i realskolan. Undervisning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 70. 31

i gymnastik med lek och idrott är obligatorisk vid samtliga praktiska mellanskolor.

Praktisk realexamen är icke mindre krävande än den allmänna realexamen.

På handelslinjerna utföras praktiska examensarbeten i bokföring

och stenografi och obligatoriska skriftliga prov i modersmålet, tyska och

engelska, på de tekniska linjerna examensarbeten i maskin- och byggnadslära

och i mekaniskt verkstadsarbete samt skriftliga prov i modersmålet,

fysik och ett främmande språk, på hushållslinjerna examensarbeten i hushållsgöromål

och sömnad samt skriftliga prov i samma ämnen som i den

allmänna realexamen. Den i höstas utfärdade timplanen för realskolan

förutsätter emellertid, att en minskning av examensprovens antal skall ske.

Den muntliga examen omfattar liksom på den allmänna linjen korta förhör

i fyra ämnen. Antalet lärjungar, som år 1948 avlade praktisk realexamen

vid dessa skolor, var 933. Kuggningsprocenten i praktisk realexamen

har vårterminerna 1944—48 legat inom gränserna 4,5—9,4 procent

med omkring 0,6 procent i den muntliga examen. Lärjungarnas genomsnittsålder

vid examens avläggande var vårterminen 1948 17,i år.

Undervisningen i de praktiska mellanskolorna är överallt avgiftsfri för

lärjungar tillhörande skolområdet, men flertalet skolor upptaga måttliga

avgifter av främmande lärjungar.

De privatläroverk, som arbeta med ungdom i skolpliktsåldern, skilja sig

i regel icke alltför mycket från motsvarande statliga och kommunala skolor

vad lärogång och klassindelning beträffar. En del av dem komplettera det

offentliga skolväsendet på orter, där staten icke tillhandahåller undervisning

av ifrågavarande slag eller där platstillgången är otillräcklig. Andra

äro internatläroverk, som bland annat mottaga utlandssvenskars barn,

landsbygdsbam och barn med speciella familjeförhållanden. Ett par privatläroverk

ha snabbare studiegång än statsläroverken och vända sig särskilt

till något äldre, begåvad och ambitiös ungdom, som av olika skäl måste

påskynda studierna. Man brukar särskilja tre typer av privatläroverk,

nämligen högre goss- och samskolor, som ha realskolor med vanligen fyraeller

femårig lärogång i kombination med gymnasium, enskilda mellanskolor,

som ha fyraårig realskola, och enskilda högre flickskolor, vilka leda

fram till normalskolekompetens, realexamen eller studentexamen. Bland de

statsunderstödda privatskolorna befinner sig även en skola, Höglandsskolan,

som bereder möjlighet för manlig ungdom att erhålla normalskolekompetens.

Höstterminen 1948 besöktes de under skolöverstyrelsens inseende stående

privatläroverken av 2 909 lärjungar på linjer, som närmast äro att

jämföra med den femåriga realskolan, 898 lärjungar på linjer, jämförliga

med den fyraåriga realskolan, och 1 329 lärjungar på linjer av flickskoletyp.

Kalenderåret 1948 avlade 233 lärjungar realexamen, och 161, varav

8 pojkar och 153 flickor, erhöllo normalskolekompetens.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Terminsavgifterna skifta men kunna för fullt betalande lärjungar vara

rätt avsevärda. Enligt en av 1944 års lönekommitté för privatläroverken

lämnad sammanställning varierade läsåret 1947—48 terminsavgifterna vid

de statsunderstödda privatläroverken mellan 20 och 300 kronor på realoch

flickskolestadiet och mellan 120 och 350 kronor på gymnasialstadiet,

internatavgifter oberäknade. Vid en av skolorna — Fjellstedtska skolan i

Uppsala — var undervisningen avgiftsfri.

Lärjungeklientelet.

De högre skolornas faktiska roll i samhällslivet framstår fylligare och

påtagligare, om stadgornas allmänna bestämmelser om skolornas ändamål

kompletteras med uppgifter rörande lärjungerekryteringen.

Det högre skolväsendet i vårt land har länge ensidigt tillgodosett den

manliga ungdomens utbildning. Härutinnan har emellertid under de senaste

årtiondena en genomgripande ändring skett. Flertalet högre läroanstalter

äro numera öppna för kvinnlig ungdom, och dessutom ha flickorna sin egen

traditionsrika skolform i den högre kommunala eller enskilda flickskolan.

1927 års skolreform, varigenom flertalet av de allmänna läroverken öppnades

för flickor, var ett led i denna utveckling, men utvecklingen hade

börjat betydligt tidigare och på 1920-talet redan hunnit rätt långt. Det

totala antalet flickor i högre skolor för det åldersstadium, varom nu är

fråga, översteg i själva verket redan vid tiden för skolreformen antalet

gossar på samma stadium. Skillnaden kan endast delvis förklaras med att

de speciella flickskolorna behålla sina lärjungar ett större antal år än realskolor

och mellanskolor. Utvecklingen belyses närmare av nästa tabell, som

på samma gång ger en föreställning om det högre skolväsendets snabba tillväxt.

Den avser skolor, som bibringa lärjungarna ett med realskolekursen

någorlunda jämförligt kunskapsmått; gymnasieklasser och fristående gymnasiala

skolformer äro således ej medräknade, icke heller de förberedande

klasserna i vissa privatskolor.

På de allmänna läroverkens realskolestadium dominera alltjämt pojkarna,

ehuru icke alls i samma grad som förr; att den manliga ungdomen

vid denna skolform behållit majoriteten, beror säkerligen främst på att i

de större läroverksstäderna flickorna ha fritt val mellan läroverk och högre

flickskola och i rätt stor utsträckning föredraga den senare skolformen.

Intressant är att lägga märke till den särskilt vissa tider påfallande stora

majoriteten av kvinnliga lärjungar i de praktiska skolformerna och även

i de kommunala mellanskoloma. Handelslinjerna ha alltid utövat större

dragningskraft på den kvinnliga ungdomen än på den manliga.

Om man tidigare kunnat tala om att skolväsendet genom sin konstruktion

missgynnat flickorna, är detta i varje fall numera i stort sett icke

fallet. Detta utesluter givetvis icke, att på en eller annan ort ojämnheter

fortfarande kunna finnas. I vissa städer, där planerade flickrealskolor icke

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 70. 33

Tab. 7. Lärjungeantalet i de högre skolorna åren 1928—1948.

Skolform

Ht 1928 1

Ht 1933

Ht 1938

Ht 1943

Ht 1948

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

g-

fl.

Allmänna läroverk

(utomjgymnasiet).

18 986

2 407

22 468

10 298

24 561

13113

25 308

15 843

34 217

25 801

Kommunala mellan- skolor.......

4 272

4 867

3 462

4 310

3 595

5 020

4 716

5 946

1929

2 541

Kommunala flick- skolor .......

_

—

—

2 808

—

7 379

—

13 736

—

16 254

Högre folkskolor:

allmänna . . .

814

1066

1036

1063

1278

1344

850

950

1366

1587

yrkesbestämda

1499

2 476

1437

2 780

575

1500

559

1151

364

1042

Praktiska mellan- skolor.......

—

—

713

731

1985

2 643

2 531

3 376

3 240

3 863

Högre goss- och

samskolor (utom

gymnasiet) ....

1552

1060

1610

946

1490

876

1600

936

2 077

1247

Enskilda mellan- skolor.......

527

398

332

399

270

375

271

217

276

250

Enskilda högre

flickskolor (utom

gymnasiet) ....

100

20 389

13 829

8 438

2163

1346

Summa

27 750

32 663

31058

37 164

33 754

40 688

35 835

44 318

43 469

53 931

Procent av hela

lärjungeantalet . .

45,9

54,1

45,5

54,5

45,3

54,7

44,7

55,3

44,6

55,4

1 För de högre folkskolorna vårterminen 1929.

kommo till stånd under åren närmast efter 1927 års reform, saknas sålunda

alltjämt en utbildningsväg, som ger flickorna tillträde till realexamen som

egna lärjungar. På andra orter, där antalet platser i realskolan är otillräckligt,

kan åter övergången till högre skola vara lättare för flickorna» som

även ha flickskolevägen att tillgå.

Vissa undersökningar rörande lärjungarnas rekrytering ur olika sociala

skikt refereras av 1940 års skolutredning. Genom ecklesiastikdepartementets

försorg hade redan i slutet av 1930-talet uppgifter införskaffats från

de allmänna läroverken, avseende höstterminen 1938. Skolutredningen har

sedermera kompletterat med motsvarande uppgifter från kommunala mellanskolor

och kommunala flickskolor för höstterminen 1941. Hela materialet

omfattar 59 127 lärjungar, gymnasiet oberäknat.

Målsmännen uppdelas i utredningsmaterialet i fem huvudgrupper, motsvarande

de fem stora yrkesgrupperna

A) jordbruk och skogsbruk, D) allmän tjänst och fria yrken,

B) industri och hantverk, E) obestämda yrken.

C) handel och samfärdsel,

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt.. Nr 70.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Till gruppen C föras även exempelvis tjänstemän vid riksbanken, post,

telegraf, spårväg och sjöfart och till gruppen E bland annat pensionärer

och änkor. Vid folkräkningarna brukar ytterligare en yrkesgrupp särskiljas,

omfattande i husligt arbete anställda. De målsmän, som tillhöra denna

grupp, äro sannolikt fåtaliga och ha i statistiken fördelats på övriga

grupper.

Lärjungarnas fördelning efter målsmännens yrkesgrupper framgår av

följande tabell. Grupperna B (industri och hantverk) och C (handel och

Tab. 8. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid några

högre skolformer.

Y r

ees

huv

u d

g r u p

P

Skolform

A

B

C

D

E

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

•A

Antal

%

Realskolan

vid högre allm.

läroverk ....

1 820

8,4

5 350

24,7

7 921

36,5

5 460

25,2

1 125

5,2

21 676

100,0

vid fristående

realskolor . . .

2118

13,7

4 743

30,6

5 233

33,8

2 565

16,6

815

5,3

15 474

100,0

Kommunala mel- lanskolan . . .

1375

14,1

3 643

37,5

2 903

29,8

1284

13,2

524

5,4

9 729

100,0

Kommunala flick- skolan ....

745

6,1

3197

26,1

4 735

38,7

2 806

22,9

765

6,2

12 248

100,0

Summa

6 058

10,2

16 933

28,6

20 792

35,2

12115

20,5

3 229

5,5

59127

100,0

Yrkeshuvudgrup- pens storlek år

1940......

29,9

34,1

16,6

6,6

12,8

100,0

samfärdsel) dominerade. Den senare gruppen var procentuellt störst i realskolan

och kommunala flickskolan, den förra i kommunala mellanskolan.

I de högre allmänna läroverkens realskolor och i de kommunala flickskolorna

var dock även gruppen D (allmän tjänst och fria yrken) starkt framträdande.

Gruppen A (jordbruk och skogsbruk) var, såsom man kunde

vänta, bäst representerad i de fristående realskolorna och i de kommunala

mellanskolorna. Man observerar, att yrkesfördelningen bland målsmännen

var mycket likartad på de högre allmänna läroverkens realskolestadium

och i den kommunala flickskolan och att på samma sätt yrkesfördelningen

hade vissa överensstämmande drag vid de fristående realskolorna och de

kommunala mellanskolorna.

På tabellens sista rad återgivas de fem yrkesgruppernas relativa styrkeförhållanden

enligt 1940 års folkräkning; endast gruppen husligt arbete,

som omfattade 2,9 procent av befolkningen, har vid beräkningen uteläm
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

nats. Siffrorna visa, att grupperna D (allmän tjänst och fria yrken) och C

(handel och samfärdsel) voro starkt överrepresenterade inom de högre

skolornas elevklientel, grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och i någon

mån även B (industri och hantverk) däremot underrepresenterade. Även

grupp E (obestämda yrken) var enligt tabellen underrepresenterad, ett

förhållande som kan bero på att barnen till de pensionärer och änkor, som

utgöra en stor del av denna grupp, i relativt stor utsträckning befinna sig

över skolåldern.

Inom varje yrkesgrupp har materialet ytterligare uppdelats efter socialgrupper,

varvid som vanligt grupp I i stort sett omfattar de ekonomiskt

och socialt bäst ställda och grupp III folkets breda lager.

Nästa tabell redogör nu för de tre socialklassemas representation inom

de högre skolorna enligt det av skolutredningen begagnade materialet. Nu
-

Tab. 9. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid några

högre skolformer.

S o

2 i a I

grupp

Skolform

I

II

III

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Realskolan

vid högre allm. läroverk........

3 812

17,6

12 828

59,2

5 036

23,2

21 676

100,0

vid fristående realskolor.........

1 635

10,6

8 838

57,1

5 001

32,3

15 474

100,0

Kommunala mellanskolan.........

651

6,7

4 863

50,0

4 215

43,3

9 729

100,0

Kommunala flickskolan..........

2 402

19,6

7 486

61,1

2 360

19,3

12 248

100,0

Summa

8 500

14,4

34 015

"57,5

16 612

28,1

59 127

100,o

Socialgruppens storlek år 1940......

4,5

38,5

57,0

100,0

meriskt dominerade andra socialgruppen; den kunde i alla de undersökta

skolformerna tillräkna sig hälften av lärjungeantalet eller mer. Första

socialgruppen understeg vid samtliga skolformer en femtedel av elevklientelet.

En helt annan bild erhålles, om man jämför socialgruppernas inslag i lärjungemassan

med deras andel av totalbefolkningen. För att möjliggöra

åtminstone en orientering i detta avseende har på tabellens sista rad införts

i den officiella statistiken tillgängliga siffror rörande fördelningen efter

socialgrupper av de röstberättigade vid 1940 års riksdagsmannaval. Det

torde icke kunna bestridas, att de båda första socialgrupperna äro starkt

överrepresenterade i de högre skolorna, medan den tredje socialgruppen,

åtminstone vid den tidpunkt, för vilken tabellen gäller, blott hade hälften

så stark representation inom elevkårerna som inom befolkningen i dess

helhet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

De anförda siffrorna få naturligtvis icke pressas. Som i åtskillig annan

socialstatistik äro gränserna mellan grupperna flytande, vartill kommer,

att de undersökningar, som åberopats, icke utförts vid exakt samma tidpunkt.

Viktigare är emellertid, att statistiken återgiver förhållandena sådana

de voro före den omfattande stipendiering av skolungdom, som inleddes

genom 1945 års riksdagsbeslut. Stipendierna åsyfta just en utjämning

av studiemöjligheterna mellan land och stad och mellan mindre bemedlade

och mera bemedlade hem och ha säkerligen icke lämnat procenttalen

i tabellen orubbade. Det är likväl föga sannolikt, att de drag i lärjungekårernas

sammansättning, som så skarpt framträdde för 10 år sedan,

nu äro utplånade.

Skolutredningen har icke utfört någon motsvarande undersökning av

lärjungematerialet vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor, men

luckan utfylles i någon mån genom stickprov, som företagits på privat initiativ.

Sålunda har fil. mag. John Andersson i Skola och samhälle för år

1945 publicerat en undersökning rörande den sociala grupperingen av lärjungarna

i första klassen av de högre läroanstalterna i Malmö höstterminen

1944. Vid sorteringen ha samma normer följts som vid bearbetningen av

skolutredningens material. Det visade sig, att av de 210 lärjungarna i den

praktiska mellanskolan icke mindre än 75 procent tillhörde socialgrupp III.

Handelsmellanskolan i Stockholm uppger motsvarande tal till nära 77 procent

för de 361 lärjungarna i dess Eriksdalsavdelning. Tekniska mellanskolan

i Stockholm räknar med ett procenttal av omkring 70. Skulle dessa

siffror bekräfta sig vid mera ingående undersökningar, ha tydligen de praktiska

mellanskoloma en helt annan social struktur än övriga högre skolor.

Den tredje socialgruppen skulle till och med vara överrepresenterad inom

denna skoltyp.

En mera detaljerad analys av de förhållanden, som bestämma barnens

övergång till högre skolor, har utförts av docenten Gunnar Boalt i hans år

1947 ventilerade doktorsavhandling. Hans material utgöres av de 4 895

lärjungar, som vårterminen 1936 lämnade grundskolans fjärde klass i

Stockholm; vid den statistiska bearbetningen ha dock 93 barn, som tillhörde

hjälpklass, uteslutits. Författaren uttrycker sambandet mellan en

viss faktor, exempelvis familjens årsinkomst, och barnens övergång till

högre skola med hjälp av en lämpligt vald korrelationskoefficient, vars

värden falla mellan —1 och -j-1. Värdet noll betyder, att intet samband

finnes; ett positivt värde, att de undersökta förhållandena mer eller mindre

följas åt; och ett negativt, att de gå i motsatt riktning. Sambandet är starkare,

ju mer korrelationskoefficientens talvärde närmar sig 1. Det finnes

ett stort antal statistiskt tillgängliga förhållanden, som visa mer eller

mindre utpräglad samvariation med rekryteringen av de högre skolorna.

Boalt finner exempelvis, att korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp

och barnens övergång till högre skola mätes genom den starkt positiva

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

korrelationskoefficienten +0,77. Tages familjens hyra till utgångspunkt i

stället för dess socialgrupp, erhålles en korrelation av samma storleksordning,

mätt genom korrelationskoefficienten +0,71. Utgår man från familjens

inkomst, erhålles den något lägre korrelationskoefficienten +0,60

o. s. v. De tre talen äro emellertid icke oberoende av varandra, eftersom

hög socialgrupp, hög hyra och hög inkomst av naturliga skäl i det stora

hela följas åt. Boalt gör emellertid ett försök att skilja inverkan av olika

faktorer genom att, så gott sig göra låter, beräkna, huru korrelationen

skulle utfalla, om endast en faktor varierade och de övriga vore konstanta.

För de lärjungar, som nämnda år tillhörde folkskolans fjärde klass, beräknar

han exempelvis korrelationen mellan föräldrarnas socialgrupp och barnens

övergång till högre skolor vid jämställdhet i fråga om inkomst, betygssumma

och åtskilliga andra inverkande faktorer. Efter en sådan isolering

av de inverkande faktorerna finner han för

korr.-koeff.

föräldrarnas socialgrupp ..................... + 0,59

familjens inkomst........................... + 0,01

barnets betygssumma........................ + 0,50

Av olika skäl måste de siffermässiga resultaten tagas med försiktighet.

De tyda dock ganska bestämt på att vid avgörandet om barnens fortsatta

studier föräldrarnas sociala ställning spelar minst lika stor roll som barnens

betygsresultat i folkskolan, medan inkomstens storlek — givetvis inom de

gränser, som i praktiken förekomma för vederbörande socialklass — är av

mera underordnad betydelse. Det som här uttryckes i siffror är i grunden

samma sak, som den mer litterärt lagda skolutredningen uttalar med orden:

»Vad som för snörmakare Lekholm ter sig som en originell idé är för en

fattig prästänka i samma stad en självklar plikt mot barnen». (I s. 97.)

De geografiska förhållandenas inverkan på lärjungerekryteringen belyses

av ett av 19J/J års skolutredning hösten 1941 insamlat material, varur

några siffror återgivas i tabell 10.

Tabellen ger klart uttryck åt disproportionen mellan studiemöjligheterna

för tätorternas och den egentliga landsbygdens ungdom. De lärjungar, som

voro bosatta högst 5 km från skolan, voro i stark majoritet, och av landsbygdslärjungarna

bodde de flesta icke längre bort från skolan, än att de

dagligen kunde resa mellan hemmet och skolan. Inackorderingen i skolstädema,

som en gång var ett mycket framträdande drag vid våra lärdomsskolor,

har tack vare de förbättrade kommunikationerna och det ökade

antalet läroverk numera en ganska blygsam omfattning. Enligt skolutredningens

material voro blott 6,6 procent av lärjungarna i realskolan och läroanstalter

av realskoletyp och endast 4,3 procent av lärjungarna i de kommunala

flickskolorna inackorderade. Jag vill dock betona, att även detta

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 10. Översikt över lärjungarnas bosättningsförhållanden

höstterminen 19^1.

Antal lärj. bosatta

Procent lärj. bosatta

Skolform

högst 5

km från

högre

skola

på landsbygden

Sum-

högst 5

km från

högre

skola

på landsbygden

Sum-

dagligen

resande

inackor-

derade

ma

dagligen

resande

inackor-

derade

ma

Realskolor, komm.mellan- skolor och 4-åriga högre

folkskolor:

Stockholm, Göteborg

och Malmö.......

10 424

917

86

11427

91,2

8,0

0,8

100,0

Övriga orter ......

25 599

9 730

3 213

38 542

66,4

25,3

8,3

100,0

Hela riket........

36 023

10 647

3 299

49 969

72,1

21,3

6,6

100,0

Komm. flickskolor och

statens normalskola:

Stockholm, Göteborg

och Malmö.......

5 489

262

79

5 830

94,2

4,5

1,3

100,0

Övriga orter ......

5159

1100

463

6 722

76,7

16,4

6,9

100,0

Hela riket........

10 648

1362

542

12 552

84,8

10,9

4,3

100,0

Samtliga

46 671

12 009

3 841

62 521

74,7

19,2

6,1

100,0

material är gammalt och att procenttalen mycket väl kunna ha förskjutits

något efter statsstipendiemas tillkomst.

På senare år ha slutligen flera undersökningar angående intelligensfördelningen

inom olika ungdomsgrupper utförts i vårt land. Dessa undersökningar

äro av intresse för de skolorganisatoriska frågorna, bland annat

emedan de ge en viss uppfattning om de allmänna begåvningskrav, som

den nuvarande undervisningen i de högre skolorna ställer på lärjungarna.

Den mest omfattande undersökningen av detta slag torde vara den, som

företagits på manliga 20-åringar i samband med inskrivningsförrättningarna

för värnpliktiga. Docenten Torsten Husen ger i Skola och samhälle

för 1946 en översikt av de intelligensmätningar, som år 1945 utfördes på

en kontingent om 44 011 man. I följande tabell ges ett utdrag ur hans

material, avseende tre grupper av ungdom, nämligen 1) sådana som antingen

enbart genomgått folkskola eller därutöver endast folkhögskola,

yrkesskolor och därmed jämförliga läroanstalter, 2) sådana som genomgått

en eller flera klasser i skolor av realskoletyp men icke avlagt examen

och 3) sådana som avlagt realexamen eller erhållit därmed jämförlig utbildning

men icke fortsatt på gymnasium. För varje grupp ges dels medeltalet

av de funna intelligenskvoterna, dels översta och nedersta »decilen»,

d. v. s. de gränstal, som avskilja de 10 procenten bästa och de 10 procenten

sämsta från de 80 procent, som ligga mera i mitten. För hela materialet är

intelligenskvoten som sig bör 100; för dem som fortsatt studierna i gymna
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Tab. 11. Intelligenskvoter för vissa grupper av manlig ungdom enligt

mätningar vid inskrivningsförrättningama år 1945.

Utbildningsnivå

Översta

decilen

Medel-

talet

Nedersta

decilen

1) Folkskola.....................

113

97

80

2) Realskola utan examen.............

121

108

97

3) Realexamen....................

129

114

107

Anm. Mera detaljerade redogörelser på grundval av senare mätningar i Husens bok »Begåvning

och miljö», Sthlm 1948.

sier och högskolor, ligger den., som man kan vänta, i genomsnitt högre än

för de i tabellen medtagna grupperna.

Inom folkskolegruppen finnes utan tvivel, trots de lägre genomsnittstalen,

ett icke obetydligt antal påfallande goda begåvningar — Husén nämner

bland annat, att inom den allra bästa procenten av årsklassen 20 personer

(av 440) endast hade folkskola. De relativt höga genomsnittliga intelligenskvoterna

för den grupp, som avlagt realexamen, äro säkerligen i

främsta rummet resultatet av en sållningsprocedur, som påbörjas redan vid

övergången till realskolan och fortsätter skolan igenom. Tabellens siffror

kunna naturligtvis även ha påverkats av oundvikliga brister i försöksmetodiken

— från fackmannahåll har framhållits, att det torde vara praktiskt

taget omöjligt att konstruera test, som mäta den rena naturbegåvningen

alldeles oberoende av miljöinflytandena. Husén anser också själv, att testningen

sannolikt i någon mån favoriserat personer med längre skolutbildning.

Slutligen må kraftigt betonas, att framgången i studierna i de individuella

fallen icke bestämmes blott av intelligensen utan även av individens

ambition, uthållighet och koncentrationsförmåga och av de miljöbetingelser,

under vilka han arbetar. Siffrorna i tabellen torde dock vara

användbara som en orientering rörande de grövsta dragen av intelligensfördelningen

inom de olika ungdomsgrupperna.

Ett av undersökningsresultaten synes vara värt särskilt beaktande i förevarande

sammanhang. Den nedre decilen för realskolegruppen ligger i

Husens material så högt som vid intelligenskvoten 107, vilket innebär, att

högst en tiondel av de unga män, som avlagt realexamen, gått i land med

detta företag med en intelligenskvot av 107 eller därunder. En pojke med

intelligenskvoten 100, vilket är genomsnittstalet inom ett osållat folkmaterial,

har, om detta är sant, mycket små utsikter att nå fram ens till

den första läroverksexamen.

Den del av totalbefolkningen, som har en intelligenskvot överstigande

107, är enligt Husén 33 procent, och man torde därför med en viss rätt

kunna säga, att realskolan, såsom den nu arbetar, är konstruerad endast

för den i begåvningshänseende bästa tredjedelen av vårt folk. Därmed över
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ensstämmer ock den karaktäristik, som 1940 års skolutredning ger av realskolan.

»Den riktar sig», säger skolutredningen, »till ett klientel med tydlig

studiebegåvning och alltså med förmåga att inhämta dess i snabbare

tempo meddelade och mera omfattande teoretiska kunskapsinnehåll. Elever,

som komma in i realskolan utan att äga tillräckliga studieförutsättningar,

få finna sig i att icke kunna gå vidare till skolformens slutmål.»

(IV: 3 s. 37.)

Härtill vill jag för ögonblicket blott anmärka, att en kvantitativ ökning

av den nuvarande realskoleorganisationen med bibehållande av dess hittillsvarande

krav på lärjungarna tydligen icke kan vara lösningen till det

långt mera omfattande folkbildningsproblem, som uppstått genom en inom

alla folklager i vår tid alltmer framträdande strävan efter förbättrad kunskapsutrustning

vid starten i livet.

Det högre skolväsendets expansion.

Utvecklingstendenserna inom det högre skolväsendet framträda tydligast,

om man tar sikte på första klassen av vederbörande skolformer i stället

för på hela lärjungestocken. Vid jämförelser mellan skolformerna undgår

man då de felkällor, som ligga i att lärogången vid olika skolor omfattar

olika antal klasser och att de äldre lärjungarna träffat sitt val av

skola under förhållanden, som måhända redan mer eller mindre ändrats.

Tabell 12 ger en översikt av lärjungeantalet i första klassen av de högre

skolorna under tiden från och med 1931, då övergången till den nuvarande

läroverksorganisationen överallt var påbörjad, till och med höstterminen

1948. Under rubriken »skolor med anknytning till folkskolans klass 6» äro

införda även de skolor med anknytning till klass 7, som tidvis förefunnits.

Till »kortare skolformer» ha räknats alla högre folkskolor, som icke förbereda

för realexamen. Dessa voro höstterminen 1948 uteslutande tvåeller

treåriga, men tidigare ha bland dem förekommit även skolor med fyraåriga

linjer, som numera äro omorganiserade till praktiska mellanskolor.

Materialet för tabellen har till största delen erhållits från skolöverstyrelsens

statistiska avdelning; endast skolor under överstyrelsens inseende äro

medtagna.

Realskolan — särskilt den fyraåriga — företer en oavbruten och under

senare år påskyndad utveckling. I skolor av realskoletyp undervisades

höstterminen 1948 icke mindre än 21 157 av de 27 912 nybörjarna i de

högre skolorna. Flickskolan visade tillbakagång under de första åren efter

det de allmänna läroverken öppnats för flickor, men stabiliserade sig snart

nog och har under senare år gått framåt i ungefär samma takt som övriga

skolformer. De praktiska mellanskolornas ökning i lärjungeantal beror,

såsom redan anmärkts, delvis på omorganisation av yrkesbestämda högre

folkskolor. Handelslinjerna ha ett betydande försprång inom skolformen,

men man observerar, att de tekniska linjerna och hushållslinjerna relativt

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tab. 12. Antalet lärjungar i jörsta klassen av vissa högre skolor

höstterminerna 1931—1948.

Skolform

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

I. Skolor med anknytning till

folkskolans klass 4.

Femårig realskola:

allmänna läroverk.........

4 684

5112

5 628

6 848

7 993

högre goss- och samskolor ....

526

328

331

613

624

Summa femårig realskola

5 210

5 440

5 959

7 461

8 617

procent

30,6

28,9

30,3

30,4

30,9

Sjuårig flickskola:

statens normalskola........

28

30

28

32

28

kommunala flickskolor......

151

876

1886

2 631

3 034

enskilda högre flickskolor ....

2 576

1340

491

157

192

Summa sjuårig flickskola

2 755

2 246

2 405

2 820

3 254

procent

16,2

11,9

12,2

11,5

11,7

II. Skolor med anknytning till

folkskolans klass 6.

Fyraårig realskola:

allmänna läroverk.........

3 333

4 521

4 801

8 228

10 512

kommunala mellanskolor.....

2136

2 409

2 889

1560

580

allmänna högre folkskolor ....

369

589

572

909

1207

enskilda mellanskolor.......

207

184

116

133

155

högre goss- och samskolor ....

28

138

99

97

86

Summa fyraårig realskola

6 073

7 841

8 477

10 927

12 540

procent

35,7

41,7

43,0

44,6

44,9

Sexårig flickskola:

kommunala flickskolor......

24

151

175

259

324

enskilda högre flickskolor ....

3

92

37

6

14

Summa sexårig flickskola

27

243

212

265

338

procent

0,2

1,3

1,1

1,1

1,2

Praktisk mellanskola:

handelslinje............

—

820

1 051

1 121

1279

teknisk linje............

—

332

404

607

712

hushållslinje............

—

156

259

268

379

allmän linje............

—

—

64

68

70

Summa praktisk mellanskola

—

1 308

1 778

2 064

2 440

procent

—

7,0

9,0

8,4

8,7

Kortare skolformer:

allmänna högre folkskolor.....

668

348

278

191

126

yrkesbestämda högre folkskolor . .

2 267

1 376

593

788

597

Summa kortare skolformer

2 935

1 724

871

979

723

procent

17,8

9,2

4,4

4,0

2,6

Samtliga högre skolor:

Summa

17 000

18 802

19 702

24 516

27 912

Procent

100,0

100,0

100,0

| 100,0

100,6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

sett gått något raskare framåt under perioden. Kommunaliseringen av enskilda

högre flickskolor under 30- och 40-talen och förstatligandet av kommunala

mellanskolor efter år 1944 kunna följas i lärjungesiffrorna för

vederbörande skolformer. Totaliter har lärjungeantalet i första klassen av

de högre skolorna på 17 år stigit från 17 000 till 27 912 eller med omkring

64 procent.

Ser man på de skilda skolformernas andel av lärjungemassan, frapperas

man i första hand av att procenttalen sedan år 1936 hållit sig så pass konstanta.

Endast de kortare formerna av den högre folkskolan visa klart

avtagande tendens.

Det har ett särskilt intresse att sätta lärjungetillströmningen i relation

till storleken av den årskull, nybörjarna tillhöra. Skolor med den lägre anknytningspunkten

mottaga flertalet av sina lärjungar i 11-årsåldern och

skolor med den högre anknytningspunkten i 13-årsåldern. Lämpligen jämför

man därför antalet nybörjare i de förra skolformerna med antalet levande

födda 11 år tidigare och antalet nybörjare i de senare med antalet

levande födda 13 år tidigare. En sådan jämförelse genomföres i tabell 13.

Av tabellen framgår, att övergången vid den lägre anknytningspunkten

år 1931 omfattade 5,7 procent av årskullen men år 1948 13,1 procent.

Skolkommissionen, som grafiskt återgivit utvecklingen under tiden till och

med 1947, kommenterar sin kurva med följande ord:

»Den jämna stegringen från 5,7 procent av årskullen höstterminen 1931

till 12,3 procent höstterminen 1947 är mycket påfallande. Icke ens det

andra världskriget med allt vad det inneburit för de enskilda hemmens

Tab. 13. Lärjungeantalet i första klassen av samma skolor,

uttryckt i procent av årskullen.

Skolform

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

1. Skolor med anknytning till folk- skolans klass 4*

Femårig realskola.........

3,7

5,1

6,3

8,7

9,5

Sjuårig flickskola.........

2,0

2,1

2,6

3,3

3,6

Summa

5,7

7,2

8,9

12,0

13,1

11. Skolor med anknytning till folk- skolans klass 6.

Fyraårig realskola.........

5,2

6,9

8,7

12,9

14,6

Sexårig flickskola.........

0,0

0,2

0,2

0,3

0,4

Praktisk mellanskola.......

—

1,2

1,8

2,4

2,8

Summa

5,2

8,3

10,7

15,6

17,8

Kortare skolformer........

2,5

1,5

0,9

1,2

0,8

Summa samtliga skolformer

13,4

17,0

20,5

28,8

31,7

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

ekonomi har förmått hejda stegringen. Krigsperioden^ avtecknar sig i kurvan

blott som en obetydlig undervariation; redan år 1944 är lärjungetillströmningen

åter normal som ett tecken på att optimismen om framtiden

återvänt. I övrigt bär denna kurva inga spår av konjunkturernas

växlingar. Barnens inträde i den högre skolan bestämmes tydligen av mycket

djupt liggande sociala faktorer. De yttre förhållanden, som i många

enskilda fall naturligtvis är helt avgörande, påverkar överraskande litet

den massföreteelse, som avspeglas i den lugnt stigande kurvan.» (S. 50 51.)

En liknande jämn stegring visa de skolformer, som mottaga nybörjare

vid den högre anknytningspunkten. Det betyder därvidlag föga, om man

medräknar eller utelämnar lärjungarna i de kortare skolformer, som syfta

till ett något lägre kunskapsmått än realskolan. Utelämnas de, finner man

för skolorna med den högre anknytningen en stegring från 5,2 till 17,8

procent av årskullen på de 17 år tabellen avser.

Hela övergången till högre skolor hade enligt tabellen höstterminen 1948

stigit till 30,9 procent eller, om de kortare skolformerna medräknas, till

31,7 procent. Vid en mycket noggrann beräkning borde man å ena sidan

rensa lärjungestatistiken från eventuella kvarsittare, vilka ju lämnat grundskolan

redan föregående år, och å andra sidan beakta, att de kvarlevande

av årskullen med 6 ä 7 procent understiga årskullens ursprungliga storlek.

Dessa korrektioner kompensera emellertid varandra till god del och kunna

i förevarande sammanhang undvaras.

Tillströmningen till de högre skolorna har på sistone årligen stigit med

omkring 1,5 procent av årskullen. Huru länge stegringen skulle kunna

fortgå, om de nuvarande skolorganisatoriska förhållandena bibehölles oförändrade,

och huru långt den skulle föra, är givetvis omöjligt att förutsäga.

Det är dock under alla omständigheter värt att observera, att tillskotten

till de högre skolorna hittills icke visat någon tendens att stagnera utan^

tvärtom med åren allt raskare gått i höjden. En sadan utveckling förutsätter

givetvis en höjd levnadsstandard, men den är otvivelaktigt dessutom

ett vittnesbörd om en allt allmännare uppskattning av skolarbetet som

grund för verksamheten i livet.

f. Sammanfattning.

Den översikt av skolväsendets nuvarande tillstånd, som i det föregående

lämnats, ger onekligen ett starkt intryck av skolväsendets livskraft och

snabba utveckling hän mot ökad effektivitet. De flyttande skolorna, som

en gång voro folkundervisningens stora bekymmer, äro nu i praktiken

utmönstrade ur vårt skolsystem, och övriga undantagsformer bestrida på

sin höjd undervisningen för 2 procent av barnen i skolåldern. Över 85 procent

få numera undervisning i våra bästa skoltyper — A- och Bl-formerna

och specialklasser av olika slag — procenten blir till och med högre, om

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

man inräknar dem som övergått till högre skolor. Fortsättningsskolorna

ha i allt större utsträckning arbetat sig fram till den yrkesbestämda form,

i vilken de bäst göra sin tjänst.

Samtidigt har skoltiden förlängts. Det sjunde skolåret har kunnat lyckosamt

genomföras, och läsarets längd har allmänt ökats några veckor. Inemot

tredjedelen av varje arskull söker nu i högre skolor en utvidgad teoretisk

eller praktisk allmänbildning. Av folkskolans lärjungar tillhöra sjättedelen

skoldistrikt, som redan pa eget initiativ genomfört åttaårig skolplikt.

Genom denna utveckling ha de förefintliga organisatoriska möjligheterna

allt fullständigare utnyttjats. Den fortsatta utvecklingen pekar emellertid,

så vitt jag kan se, utöver det nuvarande skolväsendets ram. Vi ställas genom

utvecklingens egen gång inför nödvändigheten att söka de organisatoriska

formerna för en ny fas i var folkundervisnings historia. Innan jag övergår

till att granska de förslag, som därutinnan framställts, vill jag blott dröja

något vid den diskussion om skolans och uppfostrans mål, som förts under

det senaste årtiondets utredningsarbete.

2. Skolans mål.

I debatten om de ungas fostran flyttas frontlinjerna fram och tillbaka

alltefter tidevarvets uppfattning av människan, kulturen och samhället.

I vår tid och i vår kulturkrets gälla meningsbrytningarna kanske mindre

uppfostrans mål än avvägningen mellan dess deluppgifter. Ofta kan diskussionen

i dessa frågor följas långt tillbaka i tiden. Gamla problemställningar

återkomma, när man tangerar frågor om karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse,

om allmänbildning och praktisk nytta och om betoningen

av uppfostrans individuella och sociala inslag. Men de få ständigt nytt

detaljinnehåll; det är fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en

gång för alla utan måste göras om och om igen, för att skolan skall kunna

bäst tjäna sin tid.

Det är ganska naturligt, att de stora kriserna i historien utlösa en särskilt

In lig pedagogisk diskussion. Det första världskrigets erfarenheter

och sociala följdföreteelser gåvo riktning åt 1920-talets pedagogiska reformdiskussioner

och praktiska skolreformer, och det ser ut, som om det andra

världskrigets omvälvningar åter skulle framtvinga en kritisk granskning

av de vedertagna uppfostringsnormerna och i vissa länder bliva utgångspunkten

för verkligt genomgripande omgestaltningar av det offentliga skolväsendet.

Medan kriget pågick, gällde diskussionen främst vad skolan

kunde uträtta för att skapa de karaktärer nationen behövde i nödens stund,

efter kriget frågar man sig med icke mindre rätt vad som från skolans sida

kan göras för att förebygga mänsklighetens stora olyckor och i framtiden

trygga ett demokratiskt samhällsliv.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse.

1940 års skolutredning tillsattes i världskrigets andra år. Direktiven återspeglade

det allmänna tidsläget: »Vi se mot en framtid, som kan för oss

medföra svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med

tjänliga medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som

självständig nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste

redan nu oaktat alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och

utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita

för framtiden. Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens

andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisningsväsendet.

» Starkt understryker departementschefen sin åsikt, att det därvid

främst kommer an på karaktärsfostran.

»Som allmän princip för utredningsarbetet bör fasthållas, att skolans

yttersta mål måste vara icke kunskapsmeddelelse utan fostran i ordets

vidaste och djupaste mening. Skolans uppgift är att harmoniskt utveckla

ungdomens anlag ej blott intellektuellt utan även fysiskt och moraliskt.

Vår tid kräver en fysiskt vältränad ungdom, som kan ta upp tävlan med

sina jämnåriga inom andra folk, men den behöver också en ungdom, som

med lugnt omdöme förenar raskhet i beslut och handling. De unga måste

fostras till sanningskärlek och självständighet, till fasthet i karaktären, till

självdisciplin och social ansvarskänsla, till en medveten och offervillig

samhällsanda, till trohet mot vårt folks traditioner och andliga arv. Särskilda

möjligheter till moralisk fostran erbjuder undervisningen i kristen - domskunskap men även i sådana ämnen som modersmålet och historia

samt det gemensamma aktiva arbetet i och utanför skolan. Skolans hela

verksamhet — både studiearbete samt gymnastik, lek och idrott — bör ställas

i karaktärsutvecklingens tjänst. Dess slutmål är icke att göra sina lärjungar

till mångkunniga lärda i smått utan till rådiga och handlingsdugliga

människor.»

I sitt inledande betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (SOU 1944: 20)

erinrar 19^0 års skolutredning först om en anmärkning, som av 1918 års

skolkommission riktats mot arbetet i våra skolor:

»En gammal, ofta upprepad erinran mot vår svenska skola är, att dess

undervisning är allt för intellektualistisk, att den ensidigt odlar förståndslivet

på bekostnad av vilje- och känslolivet och med undanskjutande av

praktiskt arbete och fysisk fostran. Skolkommissionen framhåller sålunda,

att undervisningsmetoder, som ensidigt ta lärjungarnas förståndsverksamhet

i anspråk, leda till försummande av karaktärsdaning och djupare personlighetsfostran.

Särskilt betonar skolkommissionen, att de från skolorna

utgående lärjungarna vid fortsatta studier liksom i arbetslivet visa sig

sakna förmåga av självständigt arbete, stå mer eller mindre handfallna

inför mötande uppgifter och oförmögna att reda sig på egen hand.» (Is. 51.)

Skolutredningen framhåller nu vikten av att undervisningen icke alltför

mycket isolerar sig i rent intellektuella frågeställningar. Vad lärjungarna

få ut av undervisningen beror i högsta grad av i vad mån det lyckas för

läraren att känslomässigt binda dem vid det gemensamma arbetet. Under
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

visningen måste alltid sträva efter att levandegöra sitt innehåll i deras

medvetande, skolan måste leta sig fram till arbetsmetoder, som ge de unga

vilja och förmåga att självständigt tänka över den vunna kunskapen, lust

att utvidga denna och förutsättningar att på egen hand skaffa sig den

kunskap, som kan befinnas erforderlig.

Den mest maktpåliggande men också svåraste uppgiften är dock personlighetsfostran

i vidare bemärkelse. Det rör sig därvidlag icke om att införa

ett nytt ämne i skolarbetet utan snarare om att låta allt skolarbete genomträngas

av medvetandet om denna högsta och viktigaste uppgift.

»Kristendomens grundsanningar, bilderna ur kyrkans liv, våra skalders

och tänkares verk, historiens och särskilt vårt eget folks stora gestalter,

allt detta skall icke endast inhämtas som kunskap, som vetande, det skall

forma föreställningslivet i dess helhet, genomglödga det med intresse och

fylla det med den känslans spänning, som kan utlösa vilja och handling.

De naturvetenskapliga ämnena med sina laborationer och med den självverksamhet,

som i både folkskolor och läroverk är förbunden med studiet

av dessa ämnen, ha särskilda förutsättningar att fostra lärjungarna till ett

exakt arbetssätt, till noggrann iakttagelse och till ansvar för iakttagelsernas

riktighet. De kunna ge rika impulser i olika riktningar och leda de ungas

ofta konturlösa planer in på arbetsuppgifter, som just på grund av det

ideella intresset kunna fattas som livsuppgifter. Det råder heller intet tvivel

om att exempelvis en åskådlig och levande undervisning om vårt jordbruk,

dess.förutsättningar, dess arbetsformer och uppgifter, dess betydelse

för folket i dess helhet, kan bidraga till att ge ny inriktning åt ungdomens''

intressen och även åt dess yrkesval.» (I s. 54.)

Väckandet av den nationella samhörighetskänslan bör vara en av undervisningens

centrala uppgifter:

»Vad som nu med allmän enighet begäres av svensk skola, det är att

den skall lära den uppväxande ungdomen vad det innebär att vara svensk,

medborgare i ett fritt land, medarbetare i ett folkstyrt samhälle, medansvarig

för sitt folks framtid. I olika ämnen, kristendom, modersmålet,

historia, geografi skall undervisningen sammanstråla mot detta mål och

göra den unge medveten om det nationella arvet och om de förmåner och

förpliktelser det medför. Det rör sig främst om en kunskap, men detta

vetande måste få fäste i känslolivet och ge riktning åt viljelivet. Endast

en sådan bildning kan göra den unge oemottaglig gentemot påträngande

propaganda och villig till de uppoffringar, som kunna komma att utkrävas.»

(I s. 49.)

Det främsta målet för den etiska fostran måste vara att hos de unga

skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet,

ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta. Den svenska

skolan har varit och är djupt medveten om sitt ansvar för denna sida av

lärjungarnas fostran och om sin plikt att för dem levandegöra de värden,

som för vårt folks, vårt rättssamhälles och vår kristna kulturs bestånd och

utveckling äro väsentliga. Men i fråga om vilka medel som bäst kunna

tjäna målet har den i viss mån stått osäker.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Den abstrakt moraliserande undervisning, som tidigare betraktades

såsom ett nödvändigt medel för lärjungarnas etiska fostran, har numera

på goda grunder mer och mer fått vika för en konkret, exemplifierande

undervisningsmetod. Denna undervisning måste emellertid utformas så,

att de etiska momenten klart komma till sin rätt. Barnens spontana känslooch

viljereaktioner inför det erbjudna lärostoffet måste utnyttjas, de böra

ledas till ett personligt ståndpunktstagande i etiska spörsmål, och i deras

känsloliv bör skapas en gynnsam resonans för de etiska normer, som utgestaltas

ur detta stoff. Jämte kristendomsämnet erbjuda alla de ämnen,

som röra sig om mänskliga förhållanden och om naturens liv, rika tillfällen

till undervisning av denna art, tillfällen, som skolan säkerligen icke alltid

tillräckligt utnyttjar. Av vikt är också, att de givna impulserna icke planlöst

lämnas att förklinga ur lärjungarnas medvetande utan att de sammanarbetas

för att åskådliggöra ett enhetligt system av etiska grundsatser.

Sådana grundsatser kunna otvivelaktigt utöva en djupgående verkan på

individens livssyn. .

På mognare åldersstadier böra lärjungarnas vaknande intresse för etiska

problemställningar — även sådana, som icke sta i samband med skolarbetet

— och deras medvetna sökande efter livsideal tagas i den etiska

fostrans tjänst. Diskussioner, där lärjungarnas egna synpunkter sakligt

och hänsynsfullt prövas och värderas, studieformer, som tillata koncentration

och fördjupning av arbetet, bli här betydelsefulla medel för etisk fostran;

tid och tillfälle att utnyttja dessa medel borde i högre grad än nu sker

beredas skolan i alla dess former.» (I s. 57—58.)

Personlighetens fulla utveckling förutsätter dock även en estetisk fostran

med syfte att lära de unga att efter måttet av sin förmåga uppfatta

och njuta av det sköna i olika former: litteratur, sång och musik, skön

konst, natur. Skolutredningen ser i denna bildningsgren ett nära komplement

till skolans etiska fostran:

»Den estetiska fostran är även ur etisk synpunkt betydelsefullare än

man i allmänhet synes föreställa sig. Den syftar icke blott till att roa och

förströ. Rätt allmänt klagas över en påfallande och utbredd brist på ideella

intressen inom alla åldrar och alla samhällslager, och särskilt klandras den

nutida ungdomens tomma, tarvliga och ibland även råa nöjesliv. Åtskilliga

botemedel föreslås, negativa och jämväl positiva. Med förbud yinnes dock

här föga, mot ett ytligt, mindervärdigt och direkt förråande nöjesliv måste

sättas bättre sysselsättningar, ädlare nöjen,, delaktighet i ett förfinat kulturliv.

Det hjälper icke att skaffa sammanträdeslokaler och ställa bibliotekens,

filmens och radions resurser till förfogande, om icke tillika skapas

intresse för böcker, smak för konst, sinne för musikalisk njutning. Förmågan

att läsa och se, höra och känna är hos flertalet människor knappast

stark nog att utveckla sig av egen drift, den måste väckas, övas, förädlas

och därmed sättas i stånd att befordra och berika det inre livet.» (I s. 60.)

Ej mindre viktig för de ungas utveckling är den fysiska fostran skolan

har att ge. Idrotten omfattas med det livligaste intresse av skolungdomen;

utan detta tidigt grundlagda idrottsintresse hade den nutida ungdomens

ofta påtalade tomma nöjesliv helt visst varit ännu tommare. Särskilt erbjuder

arbetet inom lärjungarnas idrottsföreningar gynnsamma möjlig
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

heter att utveckla initiativ, organisationsförmåga och ledaregenskaper,

egenskaper, som eljest icke alltid komma till sin rätt i skolan. Inom idrotten

framhäves starkt betydelsen av den enskilda prestationen, med allt

vad den kan innebära av seg, målmedveten träning och hård segervilja.

Men idrotten visar även genom sina lagtävlingar, vad kamratanda, sammanhållning,

lojalt samarbete och rent spel kan betyda, och detta värde

bör i vår tid med särskild kraft understrykas både inom och utom skolan.

Tillräcklig tid för fysisk fostran har dock icke anslagits vid alla skolformer:

»Såväl de statliga som de kommunala skolorna för yrkesundervisning

sakna i regel obligatorisk undervisning i gymnastik med lek och idrott.

Detta är särskilt beklagligt därför, att ungdomarna, när de lämna folkskolan

och därmed även dess idrottsliv, äro för unga för att vinna inträde

i någon av de stora idrottsföreningarna och därför ej alltid vidmakthålla

sitt intresse för idrott och friluftsliv, ännu mindre själva utöva idrott. Vikten

av att de ideella strävandena uppehålla kontakten med ungdomarna

och ena dem kring gemensamma intressen i den betydelsefulla skarven

mellan folkskolan och inträdet i arbetslivet har betonats ej blott ur idrottens

utan även ur den allmänna ungdomsvårdens synpunkt och förtjänar

... allvarligt beaktande. Liksom man av skolan begär, att den skall grundlägga

lust att på egen hand fullfölja studier och intellektuella intressen,

måste man även önska, att eleverna efter skoltiden bevara sitt intresse för

ett sunt idrottsliv.---

Gymnastik med lek och idrott har ... såsom skolämne, direkt och indirekt,

en betydelse såsom fostran för livet, som väl motiverar, att dess

möjligheter omsorgsfullt tillvaratagas inom skolorganisationen.» (I s. 62

o. 64.)

19^6 års skolkorn mission skärper kritiken mot den nuvarande skolans

arbete. Redan i dess frågeteknik ser kommissionen en återhållande kraft.

»Den förhärskande metoden, åtminstone i de s. k. kunskapsämnena,

torde fortfarande vara den med klassundervisningen sammanhängande

''frågor och svar’-metoden: läraren frågar och eleven svarar. Om denna

metod används i måttlig omfattning och i sådana fall, där den motiveras

av lärostoffets natur, har den en uppgift att fylla. Hittills har den emellertid

varit tämligen allenarådande i svenska skolor, och det är på denna

punkt en radikal ändring är önskvärd. Då denna metod förutsätter, att

det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjungarnas

— aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att framskapa

osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid

skola och arbete överhuvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lärjungarnas

sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lärjungarna.

Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand.

Till sin inre syftning är metoden auktoritär. Inom svenskt skolväsen finns

tendenser till orientering bort från en undervisning av denna typ.---

Denna utveckling bör av samhället systematiskt understödjas.» (S. 5.)

Skolarbetet bör organiseras så, att lärjungen från första början kommer

på god fot med sitt arbete. En av skolans viktigaste uppgifter är att skapa

arbetsglädje. Om skolan alltifrån början förstår att låta lärjungen genom

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

arbete övervinna svårigheter, som äro avpassade efter hans ålder och hans

personliga förutsättningar, har den därigenom givit sitt viktigaste bidrag

till hans personlighetsfostran. Han har lärt sig aktning för ansträngningen

och för det systematiska, planerande arbetet, fått erfara glädjen över att

tränga framåt, fått självförtroende och intresse för att gå vidare.

»Verkligt studieintresse kan svårligen vinnas, så länge klassundervisningen

med läxläsning och förhör i form av frågor och svar dominerar. Lärarens

handledning, övervakning och kontroll av elevernas arbete är nödvändiga

men bör framför allt inriktas på att ge eleverna riktig studieteknik

och riktiga studievanor.---Förmågan att studera oberoende av

ständig ledning och utan onödiga frågor bör så småningom upparbetas.

Därvid bör uppmärksammas, att det inte bara gäller att referera och lära

in: viktigare är att eleverna får en självständig inställning till kunskapsstoffet,

att de på egen hand söker sig fram till svaren på frågorna hur och

varjör, att de frigörs från auktoritetsinställningen till läroböckerna och

det tryckta ordet, att de bringas till insikt om att en sak kan bedömas från

olika utgångspunkter.---

En av skolans viktigaste uppgifter är alltså att lära eleverna arbeta,

självständigt och metodiskt. Därvid spelar själva studietekniken en viktig

roll. Eleverna bör få lära sig att samla fakta och material ur tabeller, diagram,

kartor, register, kataloger, uppslagsböcker, facklitteratur, tidningar

och tidskrifter, att hitta till och i bibliotek, utnyttja dessas kataloger och

rekvirera böcker, att hitta i böcker, att utnyttja museer och utställningar,

föreläsningar och föreningsverksamhet, film och radio som kunskapskällor,

att lära sig lyssna, att därvid föra anteckningar, att deltaga i studiecirkelarbete

— men samtidigt att sovra och bedöma ursprung och värde hos det

sålunda insamlade kunskapsmaterialet. Ytterst har denna verksamhet ett

tredubbelt syfte: att ge eleverna sammanhängande, personligt tillägnade

kunskaper, att ge dem studiefärdighet och intresse för fortsatta studier

samt att hos dem grundlägga aktning för sanningskravet och för motsägelselös

sanning och objektivitet.» (S. 26—27.)

Ett viktigt led i personlighetsdaningen är den fostran skolan kan ge i

fråga om inställningen till livsåskådningsproblemen. Skolans primära uppgift

bör härvidlag vara att ge lärjungarna saklig upplysning om livsåskådningarnas

innehåll och syftning, om deras uppkomst och utveckling, om

deras förhållande till verkligheten och uppfattning av denna. Men kunskapen

bör ges på sådant sätt, att lärjungarna få ögonen öppnade för

frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själva. En sådan

uppgift har bland annat skolans religionsundervisning att fylla.

»Lärjungarna bör genom kristendomsundervisningen få kännedom om

kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling, dess källskrifter, personligheter

och betydelse, särskilt på högstadiet bör de få tillfälle att genom

diskussioner fördjupa sin uppfattning, de bör få del av de tankesvårigheter,

som varje livsåskådning måste brottas med, och de bör få en levande uppfattning

av att en ständig utveckling försiggår också på religionens och

livsåskådningens område. I överensstämmelse med tankegångarna i det

avsnitt av 1919 års undervisningsplan för folkskolan, där kristendoms4

-— Biliang till riksdagens protokoll 1000. 1 samt Nr 70.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

undervisningen behandlas, hävdar kommissionen, att skolans uppgift inte

kan vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller

andra livsåskådningen. Däremot måste undervisningen, om den vill vara

objektiv, låta kristendomens innehåll komma fullt till sin rätt.» (S. 38.)

Kristendomsämnet bör mer än de flesta andra ämnen kunna vara instrument

för personlighetsdaningen, framhåller kommissionen. Undervisningen

i detta ämne bör ge eleverna möjlighet att på grund av sakliga upplysningar

och gedigen kunskap om religionens värld, på grund av insikt om

frågornas allvar och livsavgörande betydelse och på grund av egna erfarenheter

och egen läggning bygga upp en personlig livsåskådning.

För den estetiska skolningen är redan den yttre omgivningen i skolan

av betydelse: skolbyggnadens stil, som gärna bör ansluta till den omgivande

naturen och anknyta till landskapets bästa traditioner, en välvårdad skolplan

med träd och blommor, i vars skötsel lärjungarna deltaga, vackra

lokaler, helst prydda med god konst. Om skolans ledning förstår att ge

de gemensamma samlingsstunderna och högtidligheterna den rätta estetiska

inramningen och att ge dem en konstnärligt fullödig prägel, har mycket

vunnits. Men även den dagliga undervisningen har i en lång rad ämnen

möjligheter att väcka sinnet för konstnärliga kvaliteter och låta lärjungarna

få utlopp för skapardrift, känsla och fantasi.

»I modersmålet bör litteraturläsningen läggas så, att eleverna från början

lär sig uppskatta diktens skönhetsvärden och så småningom vänjer sig

att välja god litteratur framför dålig. Nödvändigt torde därvid vara att i

högre grad än nu låta eleverna syssla med modem litteratur, som de lättare

kan få personlig anknytning till. Teckningsundervisningen bör mer än nu

uppmärksamma vikten att se god konst. Sång och musik har sin givna uppgift

att skola sinnet för god musikunderhållning och förståelse av den stora

tonkonsten och av folkmusikens skönhet. Undervisningen i geografi och

biologi bör mer än nu kunna fostra eleverna till förståelse för naturens och

bebyggelsens skönhets värden. För alla dessa ämnen bör elevernas fritid i

högre grad än nu kunna tas i anspråk på så sätt, att eleverna stimuleras

till frivilligt inträngande i skönhetens värld.» (S. 31.)

Icke minst när det gäller heminredningen är ungdomens sinne för de

enkla linjernas skönhet, för kvalitet och ändamålsenlighet ofta föga utvecklat.

Kommissionen ifrågasätter, huruvida icke framför allt teckningsundervisningen

kunde nyinriktas till att uppodla smakomdömet i fråga

om möbler, inventarier, prydnadssaker, färger och linjer i ett hem. Samarbete

mellan teckning och slöjd vore härvidlag naturligt.

Utöver den egentliga skolundervisningen bör skolan bereda lärjungarna

tillfälle att besöka museer och konstutställningar, konstnärligt värdefulla

teater- och filmföreställningar, konserter och uppläsningar. Radions och

skolfilmens möjligheter böra utnyttjas. Slutligen kan lärjungarnas föreningsliv

få mycket stor betydelse för medlemmarnas estetiska fostran.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Ur allmän uppfostringssynpunkt tillerkänner kommissionen även de

praktiska ämnena ett stort värde.

»De kan skänka värdefulla praktiska färdigheter, som envar har behov

av i det dagliga livet, de utgör en betydelsefull motvikt till de intellektuella

sysselsättningar, som upptar en stor del av skolans arbetsdag, de ger möjlighet

till aktivitet och arbetsglädje för de lärjungar, som eljest har små

förutsättningar för skolarbete, de uppodlar formsinne och organisationsförmåga,

de möjliggör prövning av lärjungarnas anlag, de lägger grunden

för många slag av yrkesutbildning, de bidrar till skapandet av hemkultur.»

(S. 32.) &Sdtl

Dessa ämnen förtjäna, framhåller kommissionen, en starkare ställning i

skolan än nu och ett fastare sammanfogande med det allmänna stoff skolan

arbetar med.

Slutligen berör kommissionen i korthet den fysiska fostrans ämnen: gymnastik,

idrott och friluftsliv. Kommissionen betonar betydelsen för folkhälsan

av en riktig inställning till dessa ämnen och erinrar om den viktiga

roll de spela under uppväxttiden genom att medverka till en harmonisk

kroppslig utveckling och till behärskning av kroppen. Dessa ämnens fostrande

och karaktärsdanande uppgift är allmänt erkänd. Skolan bör tillvarataga

ungdomens oerhörda idrottsintresse och utveckla det, så att lärjungarna

livet igenom behålla kärleken till kroppsrörelse och friluftsliv.

Det är lätt att påvisa vissa karakteristiska olikheter mellan skolutredningens

och skolkommissionens synpunkter på de frågor, som berörts i det

föregående, men man måste ihågkomma, att i det praktiska skolarbetet

alltid olika lärarpersonligheter måste mötas och att vägen till barnens

hjärtan icke beror av någon uppfostringsteori. Vad de båda utredningarna

anfört belyser i varje fall, huru intimt den allmänna fostran i skolan är

förenad med skolans vardagliga uppgift att bibringa kunskaper och uppöva

färdigheter. Det är icke möjligt att göra någon sorts boskillnad mellan

karaktärsfostran och intellektuell utbildning. Försummas den ena av dessa

uppgifter, blir även den andra lidande. För framgången av skolans arbete

är det av väsentlig betydelse, att den enskilde läraren är klart medveten

om sin dubbla uppgift: att meddela kunskap och att fostra.

b. Tradition och aktualitet.

De flesta av dem som ha hunnit till mogen ålder kunna sannolikt ur

minnets gömmor plocka fram någon dammig kunskapsklenod, som det

kostat möda att förvärva under skolåren men som sedan i livet befunnits

föga användbar. Samtidigt kanske något annat saknas i kunskapsutrustningen,

något som kunde ha inlärts i skolan men icke är lätt att senare

inhämta. Man kan fråga sig, huruvida icke de växandes intellektuella krafter

hade tillvaratagits bättre, om skolan mer konsekvent tillämpat den

gamla maximen »Vi lära ej för skolan utan för livet».

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Även om kritiken understundom kan bero på missförstånd eller bristande

kännedom om nuvarande förhållanden, representerar den dock erfarenheter,

som vid en allmän översyn av skolväsendet icke böra lämnas obeaktade.

Skolutredningen framhåller först, att kursernas omfång måste ställas

i riktig proportion till den tid, som står till undervisningens förfogande,

om arbetsjäkt och ytlighet skola kunna undvikas:

»Målet för skolans undervisning måste väsentligen begränsas till att sätta

de verktyg i lärjungarnas händer, med vilka de själva efter skoltidens slut

kunna vidga sitt vetande. Att bibringa lärjungarna säkra kunskaper och

färdigheter i läsning, skrivning, räkning och språk är därför vad undervisningen

först och främst bör inriktas på. Vid sidan därav bör den giva lärjungarna

en god grund för deras allmänbildning inom de humanistiska och

naturvetenskapliga sakämnena samt en så långt förhållandena medgiva

fyllig orientering i samhällsproblemen. Härvid varken kan eller bör någon

form av systematisk fullständighet eftersträvas, i varje fall icke på folkskolans

och realskolans åldersstadier. Kurserna böra i dessa ämnen begränsas

till väsentliga partier, och kraven på minneskunskaper i fråga om detaljer

och fakta få icke drivas längre, än som måste anses nödvändigt, för

att lärjungarnas kunskaper skola erhålla en fast ryggrad.» (I s. 52—53.)

Kritiken mot folkskolan gäller mera, att behållningen av undervisningen

är för klen, än att onödigt kunskapsstoff medtages.

»Det är framför allt de elementära färdigheterna att läsa, skriva och

räkna, som exempelvis vid prövningar under värnpliktstjänstgöringen befunnits

icke hålla måttet, men även kunskaperna i kristendom, svenskt

språk och svensk litteratur, historia, samhällslära, geografi, biologi och

hälsolära visa ej sällan påfallande och betänkliga brister. Så långt anmärkningarna

äro befogade, torde de emellertid mindre böra riktas mot undervisningen

i folkskolan än mot omfattningen av denna undervisning. Den

har upphört för tidigt, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna

ha hunnit stadgas och befästas och innan lärjungarna nått den ålder och

mognad, att de efter skolans slut mera allmänt förstått att bevara och förkovra

skoltidens bildningsförvärv.» (I s. 74.)

Anpassningen av skolkunskaperna efter behoven i livet försvåras av den

stora tidrymd, som faller mellan förvärvet av kunskaper och användningen.

Skolutredningen erinrar om att de lärjungar, som i år tagas in i småskolans

första klass, stå i sin ålders blomma först om ett par årtionden och sedan

verka i arbetslivet ytterligare en lång följd av år, alltjämt med den grundutrustning,

som skolan givit.

Självfallet är det också omöjligt att noggrant förutse vad som kan komma

till nytta i livet efter så lång tid. Men detta förklarar icke allt. Det finnes,

såsom skolutredningen själv framhåller, alltid en risk att skolan av olika

skäl stelnar till i bildningsmål och uppfostringsmetoder. I sitt sjätte betänkande

»Skolans inre arbete» (SOU 1946: 31) yttrar skolutredningen

därom:

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Under årens och århundradenas lopp har en tradition skapats rörande

vad som bör anses ingå i utbildningen för ett visst bildningsstadium. Visserligen

har gammalt kunskapsstoff utmönstrats och nytt har tillkommit,

men traditionen har dock varit en mäktig faktor i utformningen av bildningsmålet,

desto starkare ju äldre skolform det varit fråga om. I och för

sig har den nog också sin andel i den ansvällning av kurserna, som städse

varit ett av skolans bekymmer. Utvecklingen själv, inom vetenskap och

samhällsliv, har nödvändiggjort, att nytt stoff och nya kunskapsämnen

tillförts skolans undervisning, men utmönstringen av gammalt stoff har ej

kunnat ske i samma takt. En äldre generation har endast motvilligt velat

från skolans arbetsschema stryka sådant, som under dess egen skoltid

rymdes inom det ofrånkomliga kunskapsmåttet. Det kan gälla detaljer,

namn, årtal och dylikt inom de olika ämneskurserna, men det kan också

gälla hela ämnen och skolans bildningsinnehåll i stort. Mot denna bakgrund

kan man till en del se exempelvis den långa striden mellan klassisk

och real bildning eller mellan formell humanistisk bildning och realism i

undervisningen.» (VI s. 46—47.)

Sådana förhållanden kunna alltid ge anledning till en kritisk granskning,

som med större eller mindre berättigande påvisar »vår bildnings fåfänglighet».

Å andra sidan måste man dock, då det gäller skolan, se ej blott på

nuet och framtiden, utan även tillbaka. Skolan har också att förvalta traditionen

hos ett folk, vars kultur har djupa rötter i det förflutna, och att,

i vad på den ankommer, förmedla arvet från förfäderna till nya generationer.

Det kan råda delade meningar om huru avvägningen bäst skall göras

mellan dessa båda uppgifter, vården om kulturarvet och fostran för framtiden,

men att en sådan måste ske, är uppenbart. En gyllene medelväg

måste finnas: man får ej i blindo kasta bort det värdefulla och livsdugliga

men måste vara beredd att en och annan gång, när det behöves, oförskräckt

både rensa upp och nygestalta i skolans värld.

»Ett fördomsfritt uppbyggande av skolans kursplaner skulle strängt

taget förutsätta en noggrann analys och sovring av det kunskapsstoff, som

kräves av en medborgare i det nutida samhället.---En dylik över
syn

av det mänskliga vetandet från skolundervisningens synpunkt innebär

uppenbarligen ett jättearbete, och resultatet därav vore helt säkert

svårt att överblicka, även om enstaka iakttagelser utan tvivel skulle erbjuda

mycket av intresse. Såvitt bekant har man under senaste tid endast

i Förenta staterna vågat sig på mera omfattande undersökningar av detta

slag. I mera begränsad omfattning, inom vissa specialområden, kan däremot

ett liknande tillvägagångssätt med fördel komma till användning.

Så har i själva verket i vårt land skett beträffande rättskrivningsundervisningen.

På folkskolestadiet försiggår numera i ett betydande antal skolor

undervisning i stavning på grundval av ingående undersökningar av ordfrekvensen,

och dessa undersökningar ha också blivit normgivande för

fordringarna i fråga om stavningsförmåga. Detta har säkert varit till

stor fördel för behandlingen i skolan av ifrågavarande ämnesmoment, och

ord som dalkjusa och sjubbskinnspäls höra numera till de skolhistoriska

kuriositeterna.

Man kunde också tänka sig att genom likartade undersökningar och

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition vr 70.

överväganden söka vinna någon klarhet om arten och omfattningen av

studiet av de främmande språken på skolstadiet. De frågor, som sålunda

skulle besvaras, gälla i första hand, vilka främmande språk som böra förekomma

på respektive skolstadier och inom skilda skolformer, och vidare

vilka slag av språkfärdighet som borde eftersträvas. (VI s. 47.)

194-6 års skolkonimission skildrar i mörkare färger den nutida skolans

beroende av sina föregångare. Den bär, säger kommissionen, på ett betungande

arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola,

ett arv av organisatorisk bundenhet och stelhet, formalism och bristande

verklighetssinne. Läxförhören, betygshetsen och konkurrensen mellan lärjungarna

äro andra sidor av detta beroende. Kommissionen är dock ense

med skolutredningen om att man vid omdaningen av skolan bör bygga

vidare på den svenska kultur- och skoltraditionen. Den uttrycker redan

på betänkandets första sidor sin grundsyn i följande ord:

»Om man ... uppställer skolans demokratisering som mål för skolreformen

— och härom synes enighet råda — innebär själva denna målsättning

ett konstaterande av att vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseenden

är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på

många sätt står i motsättning till det samhälle den skall tjäna. Uppgiften

blir under sådana förhållanden att med fasthållande av det värdefulla i det

svenska skolarvet söka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta

detta med element som är i nivå med samhällsutvecklingen.» (S. 2.)

Vid stoffurvalet vill kommissionen kraftigare betona de färdigheter och

kunskaper, som man oftast har användning för i det praktiska livet. En

mera realistisk bedömning av behoven härvidlag är nödvändig på många

punkter. Färdigheterna i modersmålet och levande språk böra sålunda få

en mera praktisk inriktning än i våra nuvarande skolor. Eleverna äro, när

de komma ut i livet, oftast ytterst tafatta, då det gäller att framträda

muntligt och skriftligt, och konsten att läsa med behållning är föga utvecklad.

Vår tids yrkes- och organisationsliv, reseliv och kulturella behov

fordra dock mer än behärskningen av modersmålet. Varje svensk man eller

kvinna har behov av åtminstone elementära kunskaper i något av de stora

världsspråken. Bekantskap med danska och norska bör göras redan i skolan.

En starkare anknytning av undervisningen till det aktuella samhällslivet

är lika nödvändig:

»Att den samhällsorientering, som skolan enligt undervisningsplanen

erbjuder, inte är tillräcklig, därom vittnar de särskilda föranstaltningar som

under senare tid måst vidtagas för att i folkskolans undervisning inlägga

moment av omedelbar praktisk betydelse för elevernas möte med livet:

nykterhetsundervisning, sexualundervisning, trafikundervisning, sparsamhetsuppfostran,

yrkesorientering. Det gäller att gå vidare på denna väg i

syfte att ge lärjungarna konkret kännedom om de företeelser, som kommer

att möta dem ute i samhället, och göra dem bättre anpassade för livets

svårigheter. Uppgiften är så pass betydelsefull för elevernas fostran till

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

samhällsmedborgare, att ett särskilt skolämne härför bör inrättas, samhällskunskap,

som bör avlösa hembygdsundervisningen i fjärde klassen och

sedan kvarstå på schemat till och med den obligatoriska skolans avslutningsklass.

» (S. 6—7.)

En så genomgripande modernisering av undervisningsprogrammet nödvändiggör

bland annat förskjutningar inom och mellan orienteringsämnena.

»Vilka delar av nuvarande kurser som måste flyttas till överkurserna,

kan inte sägas generellt. För varje ämne måste stoffet detalj granskas av

sakkunniga, innan något avgörande sker. Några exempel kan dock lämnas

på avsnitt i realskolans kurser, som med all sannolikhet måste få minskat

utrymme i medborgarskolan. Äldre historiska epoker, krigshistoria och

kyrkohistoria torde få mindre plats. Även namngeografin samt växt- och

djursystematiken inom biologin måste troligen drabbas av reducering. —- — — Kommissionen föreslår vidare, att särskilt språkundervisningen i

medborgarskolan skall bjuda på lättnader i förhållande till nuvarande realskola.

Undervisningen i engelska bör bedrivas så, att ämnet blir mindre

krävande än tyskan varit i samma ställning. Franskan införes ett år senare

än nu är fallet i realskolan. En förändring i målsättningen, som kan medföra

lättnad, är att de skriftliga översättningarna till de främmande språken,

i varje fall som prov, träder mera i bakgrunden.» (S. 149.)

Varken skolutredningen eller skolkommissionen finner det lätt att noggrant

anpassa skolans kunskapsstoff efter livets krav. Lärdomar för livet

kunna hämtas även ur det längesedan förgångna; vad som kommer till

omedelbar användning i nästa generation beror ofta av förhållanden, som

vi icke kunna förutse eller ännu endast oklart ana. Det kan icke vara lättare

för den enskilde läraren att välja och vraka bland gammalt och nytt.

Om skolan skall undgå risken att bli efter i samhällets utveckling, kräves

ett målmedvetet granskningsarbete av rätt betydande mått, utfört av de

mest kvalificerade krafter, som stå till buds för ändamålet.

c. Individuell och social fostran.

Det brukar sägas, att skolan är den unges växtplats, där han skall utvecklas

och mogna för samhällslivet. Personlighetsgrunden är redan lagd,

men det är ännu tid att påverka utvecklingens gång till individens och

samhällets bästa. Skolan får därigenom, framhåller skolutredningen, en

dubbel uppgift: att ta hand om individen och göra det bästa möjliga av

hans anlag och förutsättningar och att tjäna samhället genom att fostra

de växande till samarbete med andra och solidaritet med samhället.

Avvägningen mellan dessa båda sidor av uppfostran har under tidernas

lopp gestaltat sig mycket olika.

»Det har funnits epoker, då uppfostrans främsta uppgift synts vara att

undertrycka och förkväva naturanlagen och söka dana den unge efter ett

likformigt och förment allmängiltigt bildningsideal. Under andra epoker

ha starkt förkunnats den ursprungliga människonaturens företräden och

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majits proposition nr 70-

uppfostrarens uppgift framför allt ansetts vara att låta dessa naturanlag

fritt utvecklas, så långt möjligt ohämmade av civilisationens fördärvliga

inflytelser. (VI s. 12.)

Mot slutet av förra århundradet framträdde en alltmer stigande uppskattning

av det individuella. Liksom man åter på sina håll började inse, att

massproduktionen ej kunde helt ersätta den individuella handaskickligheten,

det personligt präglade hantverket, så fick man också blicken alltmer

öppen för individen i massan, för lärjungen i klassen. Man upptäckte,

har det sagts, barnet, den växande, ej blott som ett oskrivet blad utan

såsom en individuell personlighet i vardande, med sina speciella särdrag,

anlag, intressen och förutsättningar.---

Till uppfattningen om den personliga och individuella fostrans betydelse

har väsentligt. bidragit den fördjupade kännedom om barnets och den

växandes själsliv, som den nutida psykologien förmedlat. I äldre tid hade

man en tämligen onyanserad uppfattning om barnet såsom en ofullständig

och outvecklad varelse, som skulle få sin prägel utifrån genom förbud och

stadgar, förmaningar och bestraffningar, noggrann inprägling och förhör.

Det var en form av uppfostran och undervisning, som nog kan ha sin uppgift

att fylla, men som långt ifrån räcker till. Numera har man en helt

annan blick för barnets inre liv, dess eget väsens art och för den rytmiska

utvecklingsgången i dess andliga växt. Personligheten får sin prägel ej

blott genom yttre intryck utan även genom de inre krafternas och anlagens

fria utveckling, där ett olämpligt ingripande kan föranleda skador och missanpassning

för hela livet. Man har alltmera blivit medveten om att barnet

och den unge, likaväl som den vuxne, ha rätt till sitt eget personliga och

individuella liv, inom de gränser, som utstakas av den mänskliga sammanlevnadens

villkor.» (VI s. 29—30.)

En framtida anpassning till och insats i de vuxnas liv behöver icke försvåras

genom att barnet även i skolan får vara barn och den unge ung.

Redan kamratlivet är en övning i mänsklig sammanlevnad och kan ha ett

mycket gott inflytande, om det behärskas av lärjungar, som äro skickade

att leda det i rätt riktning. Skolklassen som social enhet är en viktig fostrande

faktor. Själva skolarbetet främjar uppkomsten av vissa socialt värdefulla

levnadsvanor och arbetsvanor.

»Skolan måste fordra punktlighet, samvetsgrannhet, ordentlighet, fordringar,

som icke behöva framstå såsom ett utifrån pålagt godtyckligt

tvång utan även av lärjungarna lätt inses såsom nödvändiga för skolarbetets

rätta bedrivande. Skolans verksamhet förutsätter arbetsamhet, uthållighet

och pliktuppfyllelse, och genom övning häri lägges grunden till en

verklig arbetsglädje, till uppfattningen av arbetet som en välsignelse och

icke som en nödtvungen börda. Skolan bör också eftersträva, att lärjungarna

i mån av sin psykiska utveckling lära sig att själva taga ansvaret för sitt

arbete och överhuvudtaget för sina handlingar och sitt uppträdande i

skolan.» (VI s. 86.)

Slutligen måste skolan medverka till att bibringa de unga formerna för

ett gott uppträdande, lära dem att iakttaga de regler för den mänskliga

umgängeisen, som visserligen i många fall äro konventionella och i och

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

för sig måhända icke ha större värde men ändock spela en sa stor roll för

de unga vid deras utträde i livet.

»En ung människa, som har lärt sig att iakttaga reglerna för god ton ,

för vanlig hövlighet i umgänget med bekanta och obekanta, med överordnade

och kamrater, har därigenom lättare att bli uppskattad efter sina

verkliga förtjänster än den, som brister i dessa hänseenden, och framför

allt är det för den unge själv till betydlig hjälp för anpassningen i livet,

för undanröjande av känslor av underlägsenhet och oförmåga.» (VI s.

85—86.)

Det finns också en annan sida av skolarbetet, som mahända från den

moderna skolans håll lätt förbises, därför att den befinner sig i linje med

vad som betraktas som den traditionella skolans kännetecken. Barn och

ungdom, liksom för övrigt också de vuxna, ha behov icke blott av självhävdelse

utan också av auktoritet och vägledning.

»I uppfostran ingår att lära sig att lyda: lyda sina överordnade, hörsamma

givna regler och föreskrifter. Men den lydnad, som en rätt fostran

kräver, avser ingen blind underkastelse, intet uppgivande av egen eftertanke

eller eget bedömande. Endast den, som lär att lyda på detta sätt, kan

också lära sig att i verklig mening leda, bestämma över andra. ----

Särskilt inom den anglosaxiska skolvärlden har man förstått att väl beakta

denna uppfostringsprincip. Den har bl. a. kommit till uttryck genom en i

större eller mindre utsträckning genomförd självstyrelse bland lärjungarna.»

(VI s. 92.)

De långa ferierna vid de svenska skolorna kunna, även de, giva sitt bidrag

till ungdomens sociala fostran.

»Särskilt är det av betydelse, icke minst för lärjungarnas fostran till

samhällssolidaritet och social vidsyn, att de därunder i ej alltför ringa utsträckning

deltaga i det praktiska arbetslivet. För landsbygdens ungdom,

både i folkskola och i högre skola, sker detta redan i stor utsträckning,

men det är av vikt, att även städernas ungdom, såsom skett under krisåren,

erhåller och uppmuntras att söka lämplig praktisk _ sysselsättning

under ferierna. Detta bör också i sin mån förebygga, att fritiden och framför

allt dess nöjesliv får den dominerande plats i ungdomens tankevärld,,

som ofta konstateras.» (I s. 56.)

Om avvägningen mellan individuellt och kollektivt arbete inom det nuvarande

skolsystemet yttrar slutligen skolutredningen:

»Inom praktiskt skolarbete söker man med olika medel främja lärjungarnas

utveckling. Å ena sidan vill man genom uppmuntran av det individuella

arbetet och genom tävling, prövningar, betyg, examina och belöningar

föra fram den enskilde till bästa möjliga prestation. Å andra sidan

skjutes den individuella tävlan mera tillbaka, man strävar mindre till toppresultat

och söker i stället att genom lärjungarnas sammanhållande i klassoch

gruppenheter skapa en känsla av social samhörighet, en^ god laganda ,

som skall föra om möjligt alla fram till fullgoda resultat. För båda metoderna

kunna åberopas förhållandena ute i livet, där ju i manga fall fordras

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

högsta arbetsinsats av den enskilde men framför allt lojal samverkan av

flera eller många.

För visso är skolans uppgift här som i så många andra fall ömtålig och

svår. Svensk skola söker gärna att förena båda metoderna och på det sättet

utvinna bästa möjliga resultat. Det gäller verkligen att det ena göra och

det andra icke låta. Skolan får ju icke genom ett organiserat tävlings- och

konkurrenssystem draga upp osociala individualister, egoister och hänsynslösa

karriärister, men den måste individualisera, uppmuntra den enskildes

duglighet och framåtanda, originaliteten, initiativet. Å andra sidan är det

klart, att goda samarbetsmänniskor’ endast kunna danas genom samarbete,

och skolan måste alltså skapa förutsättningar för ett sådant, men

det får icke ske så, att vare sig den energiskt uppåtsträvande vingklippes

eller den maklige vänjes vid att lita till kamraternas hjälp. Här måste eftersträvas

en syntes mellan båda riktningarna.» (I s. 49—50.)

Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att den enskilde lärjungens

individualitet och personliga förutsättningar icke endast böra uppmärksammas

i skolan utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen

av fostran och undervisning. Varje lärjunge bör känna, att han respekteras,

och veta, att han är välkommen i skolan, vilka studieförutsättningar han

än har. Skolans arbete bör vara inriktat på att befrämja en fri och harmonisk

utveckling av alla sidor av lärjungens personlighet och utveckla

det för honom egenartade och speciella. Men på samma gång bör den lägga

sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform

och hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig

i ett sammanhang.

Liksom skolutredningen understryker skolkommissionen kamratlivets

betydelse.

»I kamratlivet gäller ofta oskrivna lagar om solidaritet, om inbördes

hjälp, om sammanhållning, om rent spel, där uppskattas mod, självbehärskning,

förmåga att bära ett nederlag. Inte alltid har skolan förstått att för

sitt eget arbete och sin fostran av eleverna tillgodogöra sig dessa lagar. De

vanliga undervisningsmetoderna är väl snarare ägnade att motverka dem

genom att inte tillvarataga elevernas lust till samarbete och genom att

bortse från dettas moralbyggande betydelse.» (S. 34.)

Skolan har all anledning att stödja sund föreningsverksamhet bland lärjungarna.

Men skolan torde också vara betjänt av att då och då begagna

föreningsteknisk metod vid undervisningen.

»Samtliga elever får på detta sätt föreningsvana, vana att följa sammanträdesregler.

De får tillfälle att uppodla föreningstekniska färdigheter: att

leda förhandlingar, att skriva protokoll, rapporter och referat, att hålla

anföranden, göra inlägg. Diskussioner och förhandlingar lär deltagarna att

motivera sina påståenden, att modifiera sina ståndpunkter, att göra överenskommelser,

att lojalt foga sig i majoritetsbeslut men ändå stå för sina

åsikter och kunna verka för ändring av beslut. Dessa övningar bör inte ha

enbart formell innebörd, ty då förlorar de lätt i intresse. De bör ha saklig

karaktär, de bör behandla frågor, som för eleverna ter sig brännande: pro
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

'' Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

blem, vilkas principiella lösande har inverkan på deras egna förhållanden i

skolan eller kamratlivet. Aktuella samhällsfrågor bör därvid^ inte bannlysas.

Tvärtom bör eleverna så småningom och framför allt på högstadiet

vänjas vid att intressera sig för samhällsfrågor, diskutera dem och använda

sakliga argument som stöd för sin uppfattning hur de bör lösas. Skolans

sociala fostran syftar bland annat till att grundlägga ett socialt och politiskt

intresse, som förbereder ett senare ställningstagande till samhälleliga

och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksamhetens

uppgift.» (S. 35—36.)

Skolklassen bör inte endast vara en arbetsmiljö och en kamratkrets utanför

arbetet utan också en arbetsgemenskap. De metodiska svårigheterna att

förena individuell arbetstakt med gemenskapsarbete äro ingalunda oövervinneliga.

»Skolan måste i detta avseende bringas i överensstämmelse med samhällslivet,

där individuellt självständigt arbete måste gå hand i hand med

samarbete. Det är lärarens uppgift att planlägga arbetet sa, att eleveina i

sitt individuella arbete också tillgodoser kamraternas arbete. För manga

uppgifters lösande lämpar sig klassen i sin helhet som grupp. Den kan förenas

om lösandet av en självständig uppgift: en teaterföreställning, en fest,

ett program, utgivandet av en klasstidning, arrangerandet av en tävlmg.

Därvid måste hållas i sikte, att nivåskillnaderna och olikheterna i fråga

om lämplighet för skilda uppgifter äro mycket stora inom en normalklass

i den obligatoriska skolan. Samarbetets uppgift blir därför att skapa en

kamratanda, som respekterar vars och ens förmåga, och en anda av hjälpsamhet,

som drar alla med sig i det gemensamma arbetet. Ledarbegåvning,

organisationsförmåga, villighet att samarbeta, att underordna sig gemenskapen,

att offra sig för den gemensamma framgången, skicklighet att lata

detaljerna samverka till ett helt, talanger av intellektuell, konstnärlig och

praktisk art kommer vid ett sådant arbete alla till sin rätt.» (S. 35.)

I uppgiften att vidga lärjungarnas sociala sfär från den egna kretsen till

samhället böra alla skolans ämnen samverka. Psykologien bör få en starkare

ställning i skolsystemet. Psykologisk insikt i motiveringsprocesserna

bakom det mänskliga handlandet ökar viljan till självkontroll och vidgar

möjligheterna att samleva med andra människor. Elementära kunskaper i,

barnpsykologi böra ingå i den förberedande fostran för föräldrakallet, utan

vilken eleverna knappast böra få gå ut i livet. Geografiundervisningen bör

väcka förståelse för andra folk, för vikten av det internationella samarbetet

och för Sveriges roll i detta. Framför allt bör dock det nya ämnet samhällskunskap

ge en orientering rörande den mänskliga samlevnadens nutida

villkor:

»Här behandlas familjens ekonomiska och rättsliga villkor, samhällsinstitutionernas

uppgifter, juridiska problem av praktisk betydelse, det

ekonomiska livet från den enskildes och från samhällets synpunkt, folkrörelserna,

folkstyrets institutioner och problem. Angeläget är därvid att

ge eleverna konkreta och praktiska upplysningar om hur man uträttar

ärenden vid institutioner som post, järnväg, tull, banker, om hur man

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skall komma i förbindelse med de samhällsinstitutioner, som lämnar hjälp

i juridiska, sociala och ekonomiska angelägenheter, om hur man inträder

i en sjukkassa, hur man bör ordna sitt försäkringsskydd, hur man uppgör

en familjebudget o. s.v.» (S. 36.)

Syftet att ge de växande en god social fostran mötes här av strävanden

efter aktualitet i undervisningen.

d. Fostran i det demokratiska samhället.

Den svenska skolans uppgift kan icke fixeras blott och bart genom överväganden

från allmänmänskliga utgångspunkter, den måste också bära det

samhälles signatur, som den skall tjäna, och fullgöra sina uppgifter i klart

medvetande om att vart svenska samhälle i dag är ett modernt demokratiskt

samhälle, grundat pa medborgarfrihet och medborgaransvar. Demokratien

har i vart land urgamla traditioner, vi vänta av vår ungdom, att

den skall halla dessa traditioner vid makt och — huru än tekniken omformar

den materiella samhällsgrunden — låta demokratien uppbära samhällsinstitutionerna

och ge sin anda åt den mänskliga sammanlevnaden. I

uppfostran böra vi ge de unga materialet till en livsåskådning efter vårt

folks kynne, och vi måste — så långt det står i vår förmåga — ge dem

stöd i de avgöranden, som grundlägga inställningen till det demokratiska

samhället och ofta bestämma karaktären av den blivande samhällsinsatsen.

Den känsla för social rättvisa, som demokratien håller levande, måste

också i sin mån påverka skolorganisationens utformning. Bildningen kan i

ett demokratiskt samhälle aldrig få bli ett prerogativ för någon viss samhällsgrupp.

I alla dess former bör den vara tillgänglig för varje uppväxande

samhällsmedlem efter hans förmåga att taga emot, utan hänsyn till kön,

hemort, social ställning och ekonomiska villkor.

Slutligen måste skolans verksamhet liksom det demokratiska samhällets

präglas av en ökad redobogenhet att socialt taga sig an den enskilde individen.

Även om de personlighetsdanande uppgifterna ligga i centrum för

skolans verksamhet, kan den icke begränsa sig till dessa, och än mindre

får den nöja sig med att vara ett verk för kunskapers meddelande; den

måste även, så långt dess rustning räcker, medverka till att giva de växande

den allmänna sociala omvårdnad de behöva.

19j6 års skolkommission betonar starkt skolans uppgift att fostra demokratiska

människor men är angelägen att förebygga misstydningar:

»Satsen får inte missförstås. Den innebär inte, att skolan skall förkunna

demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär,

vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore

denna doktrin än demokratiens egen. Demokratisk undervisning måste

tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna

befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger

rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga strids
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

frågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en

personlig uppfattning. Om skolan — såsom väl alla torde vara ense om —

hos lärjungarna skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och

mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred, bör det och

kan det ske endast på denna fria väg. Blott genom en fri uppfostran kan

skolan skapa förutsättningarna för — såsom skolutredningen uttryckt det

— ’en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling’.

Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså

ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma

form. Redan den alltmer utpräglade specialiseringen i det moderna samhället

kräver en rikt facetterad skolorganisation med möjlighet för var och

en att erhålla den för honom lämpligaste utbildningen. Även ur ren kultursynpunkt

är det fördelaktigare med en fördelning av kunskaperna än med

en nivellering av dem till ett för alla gemensamt mått. Specialisering är

alltså i och för sig önskvärd.» (S. 3.)

Uppfostran bör dock syfta till att hos alla utveckla vissa egenskaper,

som både ur samhällets och individens synpunkt äro särskilt värdefulla.

»Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt uppmärksammats

i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förutsättningar.

Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kritiskt

sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin

har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.» (S. 4.)

1940 års skolutredning dröjer särskilt vid den sociala rättvisans krav på

fri väg för den duglige. Från en synpunkt sett är begåvningarnas tillvaratagande

en av skolsystemets främsta uppgifter:

»Kommer varje individ på sin rätta plats i livet, vinner såväl samhället

som individen därpå — samhället, ty därigenom kunna den enskildes arbetskraft

och förmåga bäst utnyttjas och komma samhället helt till godo, och

individen, ty han känner under sådana omständigheter den tillfredsställelse

med sitt arbete och med sin ställning i livet, som är av så stor vikt

för hans andliga välbefinnande och jämvikt.» (I s. 134.)

I sitt betänkande rörande vidgade möjligheter till högre undervisning för

landsbygdens ungdom (SOU 1944: 22) föreslog skolutredningen i överensstämmelse

med denna uppfattning de studieunderstöd till landsbygdsungdom,

som sedermera beviljades av 1945 års riksdag, och framlade något år

senare jämväl förslag om studieunderstöd åt lärjungar i högre skolor, oavsett

deras bostadsort, ett förslag, som lades till grund för den nuvarande

utformningen av stipendieverksamheten vid 1946 års riksdag. I sitt betänkande

rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet

(SOU 1947: 11) har utredningen vidare föreslagit avskaffande av inskrivnings-

och terminsavgifterna vid statliga och kommunala högre skolor och

utsträckning av lärjungarnas möjligheter att erhålla annan skolhjälp, såsom

fria läroböcker och fri undervisningsmateriel.

Skolutredningen synes emellertid vara tveksam, huru långt en dylik

utjämnande verksamhet kan drivas. Utredningen tänker därvid icke blott

på de ekonomiska konsekvenserna.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Saken har också en annan sida. De som .. . hävda, att den växande

individen bör få en utbildning, motsvarande hans anlag och önskningar,

synas gå ut från förutsättningen, att individernas anlag och önskemål fördela

sig på ett sätt, som i det hela svarar mot samhällets behov. Om alla

unga oberoende av ekonomiska och andra hämningar finge följa sin kallelse

och utbilda sina anlag, så skulle sålunda samhällets behov av arbetskraft

på skilda områden bli väl tillgodosedda.

Erfarenheten ger emellertid knappast vid handen, att en dylik optimism

är berättigad. I den mån ekonomiska och andra hinder för fortsatta studier

röjas undan, komma allt flera unga att slå in på allt längre och kostsammare

studiebanor och då i första rummet med sikte på de yrken, som av

ekonomiska eller sociala eller personliga skäl te sig som mest eftertraktade.

---Å andra sidan kommer det att visa sig allt svårare att rekrytera

yrken, som, ehuru nödvändiga för samhället, dock på grund av arbetets

art icke utöva samma lockelse.---

När det gäller att undvika en farlig snedbelastning av samhället, blir därför

det centrala problemet, ... huru den praktiska utbildningen på skilda

stadier, vare sig den meddelas jämsides med undervisning i de mera teoretiska

ämnena eller huvudsakligen utgöres av ren yrkesundervisning, skall

kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till social

likvärdighet med den teoretiska. Målet bör vara att på alla stadier över

det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och

praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande så vitt möjligt både ungdomens

anlag och arbetslivets behov.» (I s. 134—137.)

1946 års skolkommission är medveten om risken för en utveckling, varigenom

de praktiska levnadsbanorna skulle utarmas på begåvningar, men

synes anse, att den väsentligen är begränsad till ett skolsystem, där de teoretiska

och praktiska utbildningsvägarna liksom i det nuvarande skilja sig

åt tämligen tidigt. Genom sen differentiering och yrkesvägledning bör man

kunna uppnå, att ett icke oväsentligt antal lärjungar med en lycklig kombination

av teoretisk och praktisk begåvning självmant slå in på utbildningsvägar,

som utmynna i praktiska eller manuella yrken. I skolan bör

därför meddelas en ordnad yrkesfostran. Den bör kunna grundlägga aktning

för andras yrkesverksamhet och bidraga till en demokratisk yrkesvärdering.

För den enskilde har den dessutom en dubbel uppgift: att ge honom

kännedom om olika yrken, gärna i konkret form genom direkt kontakt med

företrädare för olika yrken, samt att lära honom bättre känna sina egna

förutsättningar för ett ifrågasatt yrke.

»Till denna yrkesorientering hör också upplysning om möjligheterna till

yrkesutbildning, om betydelsen av yrkesutbildning och av en noggrann

planläggning vid yrkesvalet samt kännedom om arbetsmarknadens förhållanden,

om tillvägagångssättet vid sökande av plats och om regler för

arbetsanställning, om arbetsmarknadens organisationer och om de olika

yrkenas ekonomiska betingelser.» (S. 33.)

Den yttre omvårdnaden om lärjungarna har länge räknats som en hemmens

angelägenhet. Där dessa brusto i förmåga, fick fattigvården träda till.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Under de senaste årtiondena ha emellertid ofta på kommunalt, initiativ

olika socialpedagogiska anordningar knutits till skolorna. Att detta ligger

i både samhällets och skolans intresse, har småningom blivit alltmera erkänt.

Skolutredningen yttrar i denna fråga bland annat följande:

»Samhällets intresse förutsätter ej blott en intellektuell utbildning och

en fostran av känslo- och viljelivet utan även omvårdnad om de unga i

hygieniskt, avseende och en fysisk fostran, som avser skapande av goda

hälsovanor, förebyggande hälsovård och en sund kroppslig utveckling jämsides

med den själsliga. Skolan har under årens lopp i alltmera vidgad utsträckning

fått jämväl en social uppgift, särskilt framträdande på de lägre

skolstadierna, men betydelsefull även på de högre. Sålunda har skolan

kommit att sörja för barnens och de ungas friluftsvistelse, omhänderha

sommarkolonier, anordna barnbespisning, bereda möjlighet för lämplig fritidssysselsättning

m. m. En fortsatt utveckling av denna skolans sociala

verksamhet kommer helt säkert att visa sig påkallad från det allmännas

synpunkt.» (VI s. 19.)

I betänkandet om skolans socialpedagogiska anordningar föreslår skolutredningen

ett systematiskt utbyggande av lekskol&verksamheten, anordnande

av skolbad och simundervisning för alla skolans lärjungar, försök

med social och psykisk rådgivning, innefattande bland annat en i fria former

anordnad skolkuratorsverksamhet samt fortsatta försök med testning.

(VIII s. 52.)

Skolans omvårdnad om lärjungarna börjar, framhåller i sin tur skolkommissionen,

redan med den individuella fostran, som förutsätter att skolan

uppspårar lärjungens anlag och leder honom in på rätt studieväg. Skolan

måste på ett helt annat sätt, än som nu vanligen är möjligt, hjälpa lärjungarna

att övervinna personliga svårigheter av olika slag. De kunna be.

höva instruktion redan i hälsofrågor:

»Det gäller att lära eleverna att vid behov söka läkare, att underkasta sig

regelbunden tandvård, att vid sjukdom följa givna föreskrifter. Kunskap

i elementär sjukvård bör ingå i skolans undervisning. I biologiundervisningen

bör ingå en kurs i de vanligaste sjukdomarna, omfattande de väsentligaste

symtomen jämte en orientering över de viktigaste behandlingsmetoderna.

» (S. 33.)

Men många lärjungar ha också behov av mental omvårdnad.

»Specialister på detta område, s. k. skolpsykologer, har härvidlag en stor

uppgift att fylla, bland annat då det gäller att i samarbete med lärare, skolläkare

m. fl. öka skolans möjligheter att bedöma och avhjälpa beteenderubbningar,

läs- och skrivsvårigheter och andra avvikelser från det normala

samt att avskilja lärjungar för särundervisning. Huvudansvaret för

den mentala omvårdnaden om eleverna måste dock alltid åvila läraren.

Denne bör i större utsträckning än nu anförtros själsvårdande och sociala

uppgifter. Lärarutbildningen bör anpassas härefter.» (S. 4.)

Till skolans uppgifter hör också.att ge lärjungarna möjlighet till lämpliga

fritidssysselsättningar:

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Fritiden är elevernas egen, och något tryck från skolans sida får därför

inte förekomma. Å andra sidan är fritiden så viktig för elevernas personlighetsdaning,

att skolan inte kan stå likgiltig för hur den begagnas. Skolan

bör erhålla resurser att ställa materiel och lokaler till förfogande för

elevernas föreningar, klubbar och ’gäng’, för fritidsläsning, musik, spel,

sport och hobbies. Också i detta avseende är samarbetet med hemmen en

förutsättning för lyckosamt resultat. Skolan bör emellertid inte försumma

den hjälp, som folkrörelsernas ungdomsverksamhet kan ge, utan i stället

samverka med denna och stimulera eleverna till medverkan i densamma.»

(S. 25.)

Slutligen sammanfattar skolkommissionen sitt uppfostringsprogram och

skolans uppgifter på följande sätt:

»Den omvårdnad, som skolan skall ge eleverna, bör ta sikte på att göra

skolan till ett tryggt hem för dem alla, där deras personlighet respekteras,

där de alla äro välkomna, där man hjälper dem att övervinna svårigheterna

och där de får den utbildning och ledes den studieväg, som är bäst avpassad

efter deras förutsättningar. Skolans studiefostran syftar till att ge eleven

en självständig inställning till arbetet och förmåga att arbeta vidare på egen

hand. Språk- och räknefär digheterna är verktyg, med vilkas hjälp eleverna

livet igenom kan öka sitt vetande och orientera sig i tillvaron. Allmänbildningen

utgör grundvalen för special- och yrkesstudier, för orienteringen

i samhället och för livets praktiska utformning men samtidigt för sanningssökande

och personlighetsutveckling. Skolans estetiska fostran vill väcka

förståelse för konstens och naturens skönhetsvärden och därmed göra livet

rikare för den enskilde; den vill också uppspåra och utveckla elevernas

konstnärliga anlag. Skolans praktiska fostran är ägnad att utveckla en viktig

sida av personligheten, det praktiska sinnet, den manuella skickligheten,

formsinnet. Skolans yrkesfostran avser att orientera eleverna inför yrkesvalet,

att leda dem in på rätt yrkesväg, att grundlägga aktningen för ett

ärligt yrkesarbete, att intressera dem för en livsuppgift. Genom sin hälsofostran

vill skolan visa eleverna vägen till sunda levnadsvanor och hygien.

Den sociala fostran, som skolan ger, åsyftar inte endast att ge eleverna

kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk

grundinställning, respekt för människovärde och gemenskap.» (S. 37. )

Anlagd på detta sätt grupperar sig skolans verksamhet kring dess centrala

uppgift, den fria personlighetsdaningen.

e. Yttrandena.

Skolöverstyrelsen har den 13 november 1944 yttrat sig över det första av

skolutredningens betänkanden och den 31 januari 1949 över skolkommissionens

principbetänkande.

I det förra utlåtandet fäster överstyrelsen uppmärksamheten på likheterna

mellan skolutredningens syn på uppfostran och det götiskt inspirerade

uppfostringsprogram, som en gång fick uttryck i 1820 års skolordning. Det

är icke lätt, framhåller överstyrelsen, att på personlighetsfostrans område

komma med omvälvande nyheter, och det kunde därför synas, som om

utrymmet för en genomgripande skolreform icke vore alltför stort.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Det existerar som bekant en naturlig spärr för vad som på karaktärsdaningens

område kan uppnås genom organisatoriska reformer, då varje

nytt mål, som uppställes för en fostrande påverkan, kräver rikligt med tid

för sitt förverkligande. Vad som göres till stärkande av en sida av personlighetslivet,

undantränger med en viss nödvändighet från uppfostringsprogrammet

något annat, som i regel icke heller kan frånkännas uppfostringsvärde

inom någon av personlighetslivets sfärer. Läggbitarna kunna

sammanfogas till ett nytt mönster, men det är svårt att inom en fixt begränsad

följd av ungdomsår tillfoga något djupgående nytt. Resultaten bli

gärna i praktiken starkt begränsade.---En översyn av lärostoffet är

av naturliga skäl med jämna mellanrum påkallad, men en reform med

större anspråk låter sig knappast motivera enbart med de relativt små förskjutningar

i uppfattningen om uppfostrans mål, som äro möjliga i ett

samhälle, vilket alltjämt vilar på den kristna traditionens och den demokratiska

utvecklingens grund.»

När överstyrelsen likväl slutligen finner, att skolutredningen förebragt

fullgoda skäl för en omprövning från grunden av vårt skolväsens innehåll

och organisation, fäster ämbetsverket huvudsakligen avseende vid de ekonomiska

och sociala förskjutningar, som successivt ha omskapat våra samhällsförhållanden.

Överstyrelsen citerar med instämmande de ord, vari skolutredningen ger

uttryck åt den nationella samhörighetskänslans betydelse för uppfostran,

men tillägger:

»Likväl täcker detta program blott en sida av det väntande arbetet. När

undervisningsplanema skola ges form, räcker det inte med sund idealitet,

hur nödvändig denna än i och för sig är. Det fordras därutöver en god portion

realism, ett utvecklat sinne för det ändamålsenliga och praktiskt livsdugliga.

Redan verkar ute i våra samhällen en yngre generation, som fått sina

grundläggande intryck under effektivitetens, rationaliseringens och funktionalismens

årtionden. Den har skarpa ögon för vad som är äkta och

oäkta, vad som är grundat på faktiska, sakliga behov och vad som är

romantik. Hur dess dom över den blivande skolorganisationen en gång

skall utfalla, beror nog inte så litet på om skolutredningen, när den slutligen

går till verket, visar sig ha sinne för sådana praktiska realiteter som

tidens värde och kunskapernas praktiska användbarhet.»

I sitt senare utlåtande (SOU 1949: 35) konstaterar överstyrelsen ett påtagligt

inflytande från amerikansk reformpedagogik i skolkommissionens

principbetänkande. Kommissionen har tillgodogjort sig mycket av det

värdefulla i dessa strömningar. Till skillnad från skolutredningen har den

dock benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan,

även den svenska, och att övervärdera den nya skolan, särskilt i dess amerikanska

form, och kommissionen nämner ingenting om att det även inom

den amerikanska progressiva skolans egna led har riktats kritik mot dess

5 — Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

uppfostringsprinciper. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande mycket

att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande

betydelse för all uppfostran.

»Ehuru SK... framhåller, att ''förmågan av samarbete och självkontroll

behöver uppövas’, förefaller det, som om kommissionen närmast hade den

uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig

självt frammanar dessa egenskaper.---De disciplinsvårigheter, som

den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda

på att de uppväxande ej heller i ''samhällsorienterande’ skolor på egen hand

eller på ett så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den eftersträvade

självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med

anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit

önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig

på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.»

(S. 14.)

Överstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens tankar om

urvalet av skolans kursinnehåll. Bland annat finner ämbetsverket det förtjänstfullt,

att skolkommissionen velat kraftigt stärka de s. k. övningsämnenas

ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen.

Överstyrelsen anser sig emellertid i betänkandet kunna utläsa en viss

underskattning av behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande

kunskaper. De äro oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunskapande»

i både inre och yttre mening, betonar överstyrelsen; men överstyrelsen

är åter fullt ense med kommissionen, när den understryker vikten

av att skolarbetet lägges så, att det främjar och vidgar lärjungarnas intressen.

»På den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att erbjuda

den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.»

Flera yttranden, i synnerhet från domkapitlen och olika religiösa sammanslutningar,

finna den etiska fostran underbetonad i kommissionens

betänkande. Domkapitlet i Växjö känner en viss tvekan inför den i väsentlig

grad relativistiska kulturuppfattning, som präglat framställningen.

»Skolan har. .. icke endast att orientera de unga i den tidsaktuella,

snabbt växlande situationen. Den har att till dem överlämna mänsklighetens,

folkets samlade kulturarv och härvid icke ensidigt låta dagens värderingar

bli utslagsgivande. Av ålder har skolan här haft en i viss mån

stabiliserande uppgift i kulturutvecklingen. Att personlighetsdaningen är en

huvuduppgift i all fostran förnekas av ingen. Men då exempelvis den estetiska

fostran så pass utförligt behandlas, förvånas man över att behovet

av en djupgående etisk fostran icke med .tillräcklig klarhet framhålles.

Yarje grundlig analys av det samtida kulturläget, särskilt på det sedliga

livets område, är ägnad att understryka det trängande behovet av eu

fostran, som ställer de unga inför klara bud och uppfordrande ideal. En

sådan fostran är enligt domkapitlets mening möjlig endast på religiös

grund.»

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

En uppfostran på kristen grund är icke oförenlig med objektivitetens

krav, hävdar domkapitlet i Strängnäs. Objektiviteten är intet annat än det

för all fostran grundläggande sanningskravet.

»De erfarenheter vårt släkte gjort av hur auktoritära regimer gått fram,

när det gällt att tvångsfostra ungdomen efter ett visst system med tillhjälp

av andlig mörkläggning och komplett likgiltighet för de krav sanningen

ställer på undervisningen, har i blixtbelysning ställt fram de oerhörda risker,

som följer med objektivitetens undertryckande. Ingenting kan, allrahelst

under närvarande tidsläge, vara mera livsviktigt än att skolundervisningen

tillförsäkras största möjliga objektivitet och får ledas av obrottslig

sanningskärlek.»

Riskerna för subjektivitet i livsåskådningsfrågor äro större vid den orientering,

som kan ifrågakomma inom andra fack än kristendomsämnet, anser

domkapitlet. »Ju mera objektiv, ju mera saklig kristendomsundervisningen

är, ju mera kristendomen sådan den faktiskt är kommer till sin rätt

i undervisningen, desto bättre kommer också ämnets uppfostrande karaktär

till sin rätt.»

Att kristendomen, om den helt och fullt kommer till sin rätt, innebär just

påverkan, förvandling, personlighetsdaning, är en ledande synpunkt jämväl

i det yttrande, som har avgivits av domkapitlet i Karlstad.

»Kristendomen vill göra oss annorlunda än vi äro i naturtillståndet. ''Personlighetens

fria växt’ är enligt kristendomen en chimär.---Själv
fallet

får det inte bli fråga om någon påverkan av vulgär agitatorisk art,

och all konfessionell ofördragsamhet måste vara bannlyst. Men det skall

klart sägas ifrån, att västerlandets kultur vilar på kristen grund, att vårt

lands bästa traditioner äro kristna och att kristendomen som personlighetsdanande

och kulturskapande faktor och såsom grundval för en sann

demokrati är överlägsen inte bara de gamla hedniska religionerna utan

också den moderna hedendomen i olika former.»

Det är slutligen nödvändigt att lära de unga skilja mellan vad som är

sunt och osunt inom religionens värld. De uppväxande få icke blottställas

för den religiösa okultur, som understundom möter i extatiska fromhetsriktningar

och apokalyptiskt svärmeri, erinra ett par av domkapitlen.

»Vi äro icke kristna i allmänhet utan evangelisk-lutherska kristna», och

det hör till skolans angelägna uppgifter att lära bamen skilja mellan evangelisk

och oevangelisk fromhet.

I yttrandena från lärarsammanslutningarna betonas nödvändigheten att

i lärjungarnas eget intresse sätta vissa skrankor för deras frihet. Allmänna

adjunktsföreningen yttrar därom:

»Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor,

att eleverna senare får svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven

på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt, måste man akta

sig att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under

senare tid. Erfarenheterna visar också, att en lärare, som upprätthåller

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

disciplinen, uppskattas mera av eleverna än en lärare, som ger dem alltför

stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt

gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara

att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och självansvar.

»

På de yngre åldersstadierna måste uppfostran ytterst bygga på auktoritet,

hävdar Sveriges överlärarförbund:

»Skolkommissionen säger att fostran och undervisning icke får vara

auktoritär, men då skolans uppgift bland annat torde vara att meddela

kunskap om de normer, som ligger till grund för såväl den enskilda människans

etiska liv som för samhällsmoralen, så är auktoritativ uppfostran,

åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt ofrånkomlig. I allmännaste

betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer

in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga

påverkan på de växande för att bilda dem i viss riktning. På grund härav

innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet.

Frihetsbegreppet i samband med uppfostran måste således under alla omständigheter

innebära en frihet inom vissa gränser, en frihet under ansvar.»

Några större meningsskiljaktigheter råda dock knappast i lärarkretsar

om det program för skolans fostran, som kommissionen har uppställt i sina

tio punkter. »Med den begränsning, som bristande materiella resurser föranleda,

torde vår skola redan nu arbeta efter de uppdragna linjerna», säger

folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde. Men man

får icke överskatta skolans möjligheter att påverka ungdomen:

»Arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under

förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärs- och personlighetsdanandet.

Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir

hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin

insats som fostrare.»

Särskilt har skolkommissionen enligt en allmän mening överdrivna föreställningar

om den studiefostran, som är möjlig inom skolpliktsskolans

ram.

»När skolkommissionen talar om studiefostran, måste man nog säga, att

den — åtminstone när det gäller folkskolan — har allt för höga tankar om

elevmaterialet», skriver exempelvis inspektören i Sydsmålands mellersta

inspektionsområde. »Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insamlat

material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis

inte av elever i folkskolan. Vid läsningen av betänkandet får man inte så

sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjligheter,

som framför allt föresvävat skolkommissionen. Skolan torde icke

ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om

studiefostran.»

Bestämt hävdar Sveriges yngre läroverkslärares förening, att kommissionens

uppfostringsprogram överskrider det i praktiken uppnåeliga.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Hur glädjande en utveckling mot en högre och mera meningsfylld målsättning

för skolans arbete än skulle vara, konstaterar föreningen, att skolkommissionen

i sitt förslag skisserat ett närmast utopiskt slutmål. Detta

bör betonas, för att allmänheten icke skall förledas att ställa alltför stora

förhoppningar på framtidens skola, och för att elever och lärare icke skola

känna sig avskräckta av de begränsade framsteg, som ligga inom räckhåll.»

Att åtskilligt icke kan omsättas i praktiken allmänt och omedelbart,

torde i varje fall framgå av yttrandena. »Många av de förträffliga tankarna

i betänkandet tillhöra ett stimulerande önskeprogram att långt in i framtiden

bearbetas av den ständigt fortskridande skolreformen», skriver länsstyrelsen

i Göteborg. »Hur skall en till kvantiteten starkt ökad lärarkår

kunna uppfylla de här uppställda kvalitetskrav, som avse att omvandla

förhörare till lärare?»

f. Departementschefen.

Diskussionen om skolans mål i förarbetena har visat, huru mångskiftande

krav som måste ställas på arbetet i skolan, om den verkligen skall fylla

hela sin uppgift i det moderna samhället. Kanske har diskussionen också

ådagalagt, att meningarna om uppfostran i grunden icke äro oförenliga,

ehuru betoningen av de särskilda arbetsuppgifterna kan växla. Vi äro i det

lyckliga läget att icke behöva bryta ned de gångna generationernas verk.

De ha fört vårt folk den långa vägen från primitiviteten till den punkt, där

vi nu befinna oss. Vi kunna visserligen icke stanna där vi nu äro, utan

måste gå vidare mot mål, som det ankommer på vår generation att ställa

upp, men måhända skall det en gång, när man fått perspektiv på utvecklingen,

visa sig, att de nya målen äro en rätt självfallen konsekvens av

vår tids sociala framsteg och de nya vägarna en ganska naturlig fortsättning

av de gamla.

I många stycken äro kraven på skolan oförändrade. Den måste alltjämt

ge något av det som hör barnaåldern till, sång och saga, lek och poesi, och

den måste med nit och allvar innöta de grundläggande tekniska färdigheterna:

läsning, skrivning och räkning; inpränta dem så, att färdigheten

blir varaktig.

Formerna för kunskapsmeddelelsen kunna skifta från ämne till ämne.

Skolan får icke väja för arbete både av lärare och av lärjungar, om det är

förutsättningen för att en nödvändig färdighet skall övas in. Ämnen som

främmande språk och matematik och i viss utsträckning även modersmålet

måste nu som förr syfta till att ge vissa fasta, lätt mobiliserbara kunskaper

och färdigheter, som skola vara till hands, när de behövas i det

praktiska livet; de kunna visst icke alltid ersättas med efterforskningar i

handböcker och bibliotek.

De ämnen åter, som ha till särskild uppgift att förmedla barnens orientering

i omvärlden, måste främst vara inriktade på att vidga de växandes

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts ''proposition nr 70.

synfält och ge stoff åt deras fantasi, samtidigt som de lämna sitt oumbärliga

bidrag till den allmänna medborgarbildningen. Inom dessa ämnen kunna

icke rimligen samma krav på kunskapernas fasthet och reproducerbarhet

uppställas, till en del redan därför att undervisningen på vissa områden

icke kan ge mer än en ögonblicksbild av ett arbetsfält, där fakta och data

hastigt föråldras. För läraren gäller det i sådana fall främst att ge de växande

en uppfattning om ämnets anda och arbetsmetoder och att visa dem

vägen till lätt tillgängliga kunskapskällor. En för stark belastning med

minnesstoff kan bli direkt skadlig. Kursinnehållet måste således ständigt

sovras och förnyas. Det skadar nog inte med en nypa radikalism, när man

går till det verket: hänsynen till traditionen får aldrig gå så långt, att kunskapsmassorna

växa de unga över huvudet eller att orienteringen blir

eftersläpande och glömmer det samhälle, som är i vardande, för det som

har varit.

Inom en skola, som är avsedd för alla, stegras av naturliga skäl kraven

på kunskapernas praktiska användbarhet. En sådan skola kan icke nöja

sig med att kopiera realskolans kurser. Den nuvarande realskolan är en

examensskola, som ger en viss kompetens; för dem som nyttja dess undervisning

för sina barn, är examen och den därpå grundade behörigheten till

tjänster och levnadsbanor stundom av så väsentlig vikt, att kursernas

innehåll och utformning kommer i andra hand. En skola, som är gemensam

för alla, måste hålla måttet inför en granskning från andra utgångspunkter.

Valet av ämnen och kursmoment och undervisningens metodik måste mera

bestämt och målmedvetet inriktas på att ge de växande en kunskap, av

vilken de kunna draga påtaglig nytta i vardagslivet och i sin blivande verksamhet.

Detta krav på skolans arbetsresultat motiverar, att praktiska ämnen

inläggas på skolschemat, men det berör på samma gång mer eller mindre

den obligatoriska skolans övriga läroämnen och måste sätta spår i dess

studieplaner.

Hur värdefull skolans kunskapsmeddelelse än må vara, måste dock enligt

min övertygelse en reform av skolans arbete främst syfta till en mera ingripande

personlig påverkan på de unga. Inlärandet av de tekniska färdigheter,

som bilda civilisationens grundvalar, är förvisso en central uppgift

för skolundervisningen, men målet med uppfostran är dock icke nått, om

dessa färdigheter efter skoltidens slut icke nyttjas för meningsfyllda sysselsättningar.

Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är för

få, som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kunnande.

Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att

giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förutsättningarna

för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt

gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas

värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar och annan bil
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 71

dande verksamhet, till de allmänna intressen, som möta i yrket och i samhället.

En sådan studiefostran är blott en del av den allmänna fostran för ett

demokratiskt samhälle. Det är icke nog med att skolan förmedlar fakta

om samhällets historia och struktur och lär de unga, huru det går till, när

de styras av andra. En sådan kunskap kan vara död, likaväl som de tekniska

färdigheterna äro det, om de få ligga i lägervall. Det är procentuellt

alltför få, som hysa ett djupgående personligt intresse för folkstyret, för

allmänna angelägenheter, för sociala, kulturella, andliga och även fackliga

strävanden. Känslan av medansvar för utvecklingen är icke så allmän som

den borde vara. Här måste enligt min mening skolan gripa in på ett mera

målmedvetet sätt, än som hittills varit vanligt. I det nya ämnet samhällskunskap

men också i andra sammanhang böra barnen på ett enkelt, lättfattligt

och konkret sätt bringas att förstå de sidor av samhällsverksamheten,

som äro tillgängliga för deras ålder. De böra småningom fa lära sig

något om de praktiska motiveringarna för samhällets ordning och påbud

och om de behov, som ligga bakom dess institutioner, kanske också att inse,

att samhällets tillgångar icke äro outtömliga och att det beror av allas gemensamma

arbete, om de skola förkovras och växa. Det bör icke vara

omöjligt att i ett väl organiserat skolarbete klargöra, att man kan nå längre

och uträtta mer med samarbete, än om var och en begränsar sig till sina

egna möjligheter. I denna fostran för samhällslivet och den sociala samlevnaden

finnes, vill jag tro, även en karaktärsbyggande komposant. Det kan

icke vara svårare än förr att i skolans arbete lägga in den etiska fostran,

som vädjar till det bästa i den unga människan.

En undervisning med de mål, som jag nyss skisserat, måste nödvändigtvis

mer eller mindre avvika från den traditionella klassundervisningen.

Den måste innehålla inslag av individuellt arbete och av grupparbete och

överhuvudtaget bygga mer på de ungas självverksamhet än som är möjligt

vid en genomförd klassundervisning av äldre snitt. En sådan arbetsmetod

behöver ingalunda innebära, att läraren släpper tyglarna och lämnar fältet

öppet för de opåverkbaras självsvåld. Auktoritet kan icke undvaras i uppfostran;

lärarens personliga auktoritet är i själva verket förutsättningen för

barnens förtroende och därmed en nödvändig förutsättning för varje djupgående

fostran — även uppfostran till frihet. Lika litet behöver ett skolarbete

med friare metoder uppluckra samhällets auktoritet hos de växande.

Den blinda underkastelsen under samhällsordningen är i längden underlägsen

den samhällssolidaritet, som är grundad på insikt i samhällets motiveringar

och inlevelse i de sociala sammanhangen.

Icke desto mindre måste man uppmärksamt lyssna till dem som mena,

att sådana mål äro ouppnåeliga, att eleverna icke äro vuxna mera självständiga

uppgifter än att fullgöra sitt dagliga läxbcting och att icke heller

lärarna kunna gå utanför sin personlighets och sin utbildnings förutsätt
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ningar. Det ligger rätt mycket i invändningar av detta slag. Men jag tror,

att pessimisterna lätt felbedöma skolans möjligheter på längre sikt. Ett

närmare studium av skolans metoder och arbetsresultat röjer på olika stadier

mycket påtagliga framsteg under loppet av ett par generationer. Ännu

i slutet av 1800-talet fanns inom folkskolans undervisning en formalism

med definitioner, abstrakta översikter, utantilläsning och mekaniska repetitioner.

Den har allmänt givit vika för en åskådligare och konkretare metodik,

som ständigt bättre har format sig efter de växandes mognad och intressen.

Det som begäres nu är i grunden blott, att skolan skall gå vidare

på denna väg, ytterligare anpassa uppfostran efter de växandes personliga

förutsättningar och mera målmedvetet förbereda dem för livet i det samhälle,

där de om några år skola inträda som fullmyndiga medborgare. Enskilda

lärare ha redan gjort en god början. Deras antal ökas, i den mån

lärarutbildningen tar sikte på de nya målen.

I ett demokratiskt land som vårt kan det icke bliva tal om att likrikta

undervisningen. Varje lärare måste ha frihet att söka sig fram efter de

vägar, han finner mest framkomliga. Intet mål kan vinnas helt, ingen

metod slå igenom hundraprocentigt. Men när det gäller skolans utveckling

får man icke förbise, att även partiella framgångar ha sitt värde. Varje

framsteg för en på fri personlighetsdaning inriktad uppfostran betyder en

vinst för demokratien, betyder att skolan kommer att lyckas bättre med

sin uppgift att dana demokratiska människor.

Det finnes andra uppgifter för den demokratiska skolan, som icke få

försummas. Någon gång bör samhällsundervisningen låta blicken löpa

vidare ut över våra nationella gränser för att tangera internationella problem

och ge de unga en aning om världsmedborgarskapets innebörd och

förpliktelser. Införandet av ett främmande språk i den för alla obligatoriska

skolan skulle stödja denna strävan. Omvårdnaden om de unga, om deras

mentala och fysiska sundhet och välbefinnande, samt förberedelserna för

deras yrkesval äro även väsentliga uppgifter för den moderna skolan. Jag

återkommer till dessa frågor i senare sammanhang.

3. Skolpliktstidens längd.

Att folkundervisningen är ett hela samhällets intresse och icke blott enskilda

medborgares uttalades redan av 1841 års riksdag, när den anmälde

sitt beslut i folkskolefrågan: »Samhället måste ega rätt att af hvarje dess

medlem fordra, icke allenast att han är oskadlig, utan ock att han eger det

kunskapsmått, som gör honom till en nyttig medborgare och skicklig att

rätt fatta samhällspligten.»

Det moderna samhället är klart medvetet härom. Men dess syften gå

längre. Skolan har, såsom jag nyss framhållit, blivit ett organ även för

samhällets omvårdnad om barnen och de unga, en omvårdnad som icke

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kan begränsas till endast en del av uppväxttiden. En förlängning av skolplikten

ökar det allmännas möjligheter att giva de växande stöd och hjälp.

I våra dagar, då avstånden ha förkortats och det internationella umgänget

fått allt större omfattning, tillkommer ytterligare ett starkt skäl att

ånvo överväga skolpliktstidens längd. Kunskaper i språk äro icke längre

blott hjälpmedel för bokliga studier; de äro till nytta i många av vardagens

situationer, och man frågar sig ovillkorligen, om icke skolplikten nu bör

tillmätas så, att det blir utrymme i medborgarskolan också för studiet av

ett främmande språk.

a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande.

Samhällsomvårdnaden om de unga är en av utgångspunkterna för 19^0

års skolutrednings överväganden. Det är ett karakteristiskt drag i den nutida

samhällsutvecklingen, framhåller skolutredningen, att hemmen icke

i samma utsträckning som förr äro produktionsenheter och att därför hemmens

arbetsgemenskap inom allt vidare samhällskretsar tenderar till att

upplösas. Fadern och ofta även modem ha sin huvudsakliga verksamhet

på annan plats, helt utom barnens synkrets. De unga kunna icke alltid som

fordom handledas av föräldrarna fram till den punkt i sitt liv, där de äro

redo att i föräldrarnas spår inträda i yrkeslivet. Därigenom nödgas skolan

på ett helt annat sätt än förr övertaga hemmens fostrande funktioner och

ställes så inför nya, delvis vittutseende problem. På samma gång måste

samhällets sociala och pedagogiska omvårdnad om de unga vidgas till att

omfatta utvecklingsskedena före och efter den egentliga skoltiden:

»Tidigare har uppmärksamheten huvudsakligen riktats på spädbarnsåldern

och på skoltiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsåldem ha barnen

mindre varit föremål för samhällets omsorger. Nu bör särskilt den

s. k. förskolåldern mera än som hittills varit fallet uppmärksammas, ej

blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket

tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund pa

ett helt annat sätt än tidigare.

Utomordentligt viktig ur den sociala och etiska fostrans synpunkt är

också övergången från den obligatoriska skolan till arbetslivet. Om i den

skarven uppstår en lucka, ett mer eller mindre tomt ar, kanske flera ar, som

endast delvis fyllas av utbildning och tillfälliga arbeten, sa hota särskilt

i städer med starkt utvecklad nöjesindustri allvarliga faror. I den mån

hemmen visa sig oförmögna att under denna vanskliga övergångstid leda de

ungas kroppsliga och andliga utveckling, maste samhället genom lämpliga

organ ta ledningen. Uppgiften är här att a ena sidan lata skolutbildningen

utan desorienterande avbrott naturligt och organiskt mynna ut i arbetslivet,

å andra sidan ställa skolans fritidssysselsättningar i otvunget men

dock vägledande samband med de folkliga bildnings- och idrottsrörelserna,

så att de unga vid skoltidens slut utan plågsam och farlig kamp i de påfrestande

övergångsåren finna sig till rätta i arbetslivets vardag och fritidens

mångskiftande intressen.» (I s. 4G.)

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I flera länder ha dessa behov redan lett till en förlängning av skolpliktstiden

eller till upprättandet av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför

och ovanom den egentliga skoltiden.

Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland

och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i

Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan

för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig

successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisning i läsning

påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat

förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen uppgiver,

omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I

Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen

börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien

utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som

ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligatoriska

skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattigdistrikt

»Nursery Classes» för ännu yngre barn.

Skolutredningen finner förskolorna önskvärda redan ur den sociala rättvisans

synpunkt.

»Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt

mindre bildade hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke minst miljöförhållandena.

Skall samhället här ingripa utjämnande, så torde det icke

kunna ske i annan form än den, att barn med en ur ifrågavarande synpunkt

mindre gynnsam hemmiljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone någon

del av dagen i en utvecklingsfrämjande miljö, som så långt ske kan fyller

ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som de i bildningshänseende

svagare hemmens oförmåga pålägger dessa barn, kräver i allmänhet

lång tid för att utjämnas. Därför böra åtgärder vidtagas redan på

tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång leder till ett

krav på att skolorganisationen i vidgad utsträckning fullständigas med

lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolåldem under lek och

andra sysselsättningar kunna få planmässiga övningar, syftande till att

bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa deras iakttagelseförmåga, vidga

deras^ föreställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla deras omdömesförmåga

och socialt infoga dem i samhällsgemenskapen.» (I s. 101—102.)

Med hänsyn till barnens sociala anpassning äro förskolor önskvärda också

för många andra barn, icke minst för enbarnsfamiljernas och över huvud

taget de barnfattiga familjernas socialt ofta mycket isolerade små. Karaktärs-

och personlighetsutvecklingen är i ännu större utsträckning än de

intellektuella funktionerna beroende av den tidiga barndomens mognad,

skriver professor John Elmgren i ett uttalande till skolutredningen, återgivet

i en bilaga till dess betänkanden (SOU 1943: 19), och fortsätter:

»All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga

barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga determinism,

som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

starka betonande av de s. k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste

jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande

uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. . _

Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbildningens

gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna

större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt

resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en

snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt anpassa

individen till sin omgivning.» (Bil. II s. 22—23.)

Utredningen återkommer till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska

betänkande (SOU 1947:11) och ingår där närmare på förskolornas mål och

metod.

»Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att

såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan

i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räkning

för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska förhållanden.

Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv

utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen

sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga

graden av, deras skolmognad. Utförda försök i detta avseende tyda på att

väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas

på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett

år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i

stället för två läsår.» (VIII s. 24.)

Förskolorna böra sålunda icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan

få pedagogisk inriktning, arbetet bör ledas av pedagogiskt och psykologiskt

utbildad personal, den lokala ledningen bör utövas av vederbörande folkskolestyrelse

och den centrala av skolöverstyrelsen.

1946 års skolkommission understryker, att förskolefostran icke bör vara

en ersättning för hemuppfostran utan en komplettering till denna. Denna

begränsning förringar naturligtvis pa intet sätt förskolinstitutionemas

värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att

man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åtskilligt

av det stoff, som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör

utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet.

»Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t. ex.

arbeta med en del hembygdsorientering om tid och almanack m. m., med

elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle

höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande

till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar

hos barnet; mycket i småskolan blir ''för lätt’, ’för enkelt’, just därför att

det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent.» (S. 186.)

Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna

göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt kompletteras

av förskolelärarinnornas erfarenheter om barnen, och ickc-skolmogna

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution,

om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning.

Enligt skolkommissionens uppfattning måste förskolefostran vara frivillig

och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt.

Kommissionen framställer dock inga konkreta förslag, alldenstund förskolornas

organisation ligger under särskild utredning hos 1946 års kommitté

för den halvöppna barnavården.

Om övergången till skolan från det ombonade livet i hemmet och anpassningen

efter skolans bud och regler är barnens första, mycket betydelsefulla

steg ut mot samhällslivets större sammanhang, så stå de några år

senare, när skolan slutar och ungdomstiden börjar, inför en ny anpassningsprocess,

varunder de skola finna sin slutliga väg in i de vuxnas värld.

Denna anpassning är icke mindre påfrestande, den är ofta, skriver ungdomsvardskommitten

i ett betänkande om ungdomen och nöjeslivet (SOU

1945:22), »en individuellt smärtsam och prövande process, som ställer

stora anspråk pa omgivningens förståelse och på miljön i övrigt». Hemmet

och skolan ha alltför mycket format de unga till receptiva och passiva

lydnadsmänniskor. Nu kastas de — redan i 14-årsåldern — ganska handlöst

ut i en tillvaro, där de tvingas klara sig själva i en utsträckning, som de

tidigare bara i ringa utsträckning förberetts på. »Från en dag till en annan

får många av dem en egen inkomst att bestämma över, de får själva råda

över den plötsligt läxfria fritiden, de får i stor utsträckning själva fatta

avgörande beslut om yrkesanställning och eventuellt om att flytta hemifrån.

» (S. 84.)

Professor David Katz skildrar i sitt yttrande till skolutredningen drastiskt

pubertetsårens känslolabilitet. »Den puberterande liknar ett fartyg

utan roder, vilket redlöst drivs omkring av oberäkneliga naturkrafter.»

Från sådana utgångspunkter finner Katz en sjuårig skolpliktstid för kort:

»En elev, som genomgår den 7-åriga folkskolan, lämnar denna vanligen

vid 14 år, alltså under en tid, då pubertetsutvecklingen är i full gång.

~7 Det är beklagligt, att man lösgör en ung människa ur det väl
görande

skolsammanhanget under en tid, då hon ännu vunnit så föga

stadga. Från psykologisk synpunkt är det lämpligt, att varje elev, som

lämnar folkskolan vid 14 år, kommer i åtnjutande av något slag av fortsatt

undervisning.» (Bil. II s. 56.)

Jämväl skolutredningen betonar de sociala och etiska skälen för en höjning

av skolpliktstidens övre gräns. I synnerhet i städer och tätorter är

tiden efter avgången från skolan en vansklig övergångsperiod för ungdomen.

»Skolan släpper greppet om de unga, hemmet har i många fall föga inflytande

och an mindre kontroll över dem, i synnerhet där förvärvsarbete

av låt vara ofta tillfällig art gjort dem ekonomiskt oberoende, och de ha

ännu icke fatt fast fot vare sig i yrkesarbete eller i föreningsliv. Det har

framhållits, att fortsättningsskolan varit ’en av de få makter, som stödde

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

den unge under hans första stapplande steg på livets svåra väg’, och att

dess betydelse både för ungdomen och för samhället därför varit mycket

stor. Det har emellertid ofta varit svårt för fortsättningsskolan med sitt

begränsade veckotimtal att behålla ledning och kontroll av en i övrigt ledig

eller förvärvsarbetande och redan självförsörjande ungdom. Tydligt är, att

en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i anspråk, har vida

större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande uppgift, som särskilt

i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så maktpåliggande.

» (IV: 1 s. 18—19.)

I utlandet har utvecklingen mångenstädes lett fram till längre skolpliktstider

än här i landet.

I Förenta staterna upphör, enligt uppgifter i skolutredningens betänkande^

skolplikten vid 16 år i 30 stater, vid 17 år i 7 stater och vid 18 år i 7

stater. Den tidigare allmänt åttaåriga folkskolan i U. S.A. har visserligen

sedan år 1909 i stigande utsträckning ersatts med sexårig, men där detta

skett övergå i regel nästan alla barn till en treårig junior high school. I

franska Schweiz är folkskolan nioårig, i tyska Schweiz vanligen åttaårig.

I England omfattar skolplikten sedan år 1947 åldern 5—15 år, och det

förutsättes i lagen, att den övre gränsen skall höjas till 16 år, sedan undervisningsministern

har försäkrat sig om att lärare och lokaler stå till förfogande.

Tyskland, Österrike och Frankrike ha länge haft åttaårig skolplikt,

på Island och i Polen har beslut fattats om dess genomförande. I

Ryssland och i den tyska östzonen ha åtminstone ansatser till ytterligare

förlängning av den obligatoriska skoltiden förekommit.

b. Skolplikten och yrkesvalet.

Om medborgarskolan även hos oss förlänges, måste de unga redan i skolan

få tillfälle att bilda sig en uppfattning om förvärvslivets olika former

och villkor och om sin egen duglighet och lämplighet för skilda studie- och

yrkesbanor.

»Problemet är i själva verket», framhåller skolutredningen, »hur den allmänbildande

skolan på bästa sätt skall kunna leda sina lärjungar över i

yrkesutbildning och arbetsliv, utan desorienterande mellanskov men också

utan slitningar och konkurrens mellan allmänbildningens och fackutbildningens

krav. Bäst torde detta problem lösas genom en småningom växande

differentiering av ämneskrets och lärostoff, så att de allmänbildande

ämnena steg för steg få vika för yrkesorientering och fackutbildning.»

(IV: 1 s. 13.)

Den närmare utformningen av yrkesorienteringen blir beroende av om

skolan göres åttaårig, såsom skolutredningen förordar, eller nioårig i överensstämmelse

med skolkommissionens förslag.

Skolutredningen tänker sig, att yrkesorientering skulle givas i olika sammanhang

men särskilt i samband med undervisningen i samhällskunskap

i den åttonde och högsta klassen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Lärjungarna böra i denna ålder föras till insikt om betydelsen av en

god yrkesutbildning och ett lämpligt yrkesval samt få någon inblick i

arbetsmarknadens problem. Olika utbildningsmöjligheter diskuteras, och

hänvisningar lämnas till samhällets organ för yrkesvägledning och arbetsförmedling.

Genom studiebesök på arbetsplatser, filmförevisningar med

motiv från arbetsliv och yrkesutbildning, läsning av belysande litteratur

och dylikt vill man vidga de ungas yrkeskännedom. Sådana begrepp som

arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, skiftarbete, övertidsarbete, ackordsarbete

o. s. v. söker man förklara på ett lättfattligt sätt. Innebörden

av vissa bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare och

anställda, t. ex. kollektivavtal, lärlingskontrakt, klargöras. Frågor rörande

lagstiftning om arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt

upptagas till behandling. Det kan förväntas, att denna sida av undervisningen

skall alltmera komma till sin rätt, i den mån erfarenheter vinnas.»

(IV: 2A s. 114.)

Undervisningen bör särskilt i åttonde klassen differentieras med hänsyn

till lärjungarnas anlag och intressen samt lokala önskemål och behov. Det

kan tänkas alternativ med eller utan främmande språk och med större

eller mindre inslag av praktisk undervisning. I naturkunnighet meddelas

enligt ett alternativ en mera allmänt hållen kurs om sådana fysiska och

kemiska företeelser, som äro av betydelse för det praktiska livet, enligt ett

annat alternativ en kurs i elementär material- och maskinlära, enligt ett

tredje bland annat demonstrationer och praktiska övningar, varigenom

eleverna få lära sig konstruktionen och den praktiska användningen av i

modernt lantbruk vanligen förekommande maskiner. De praktiska ämnena

få en stark ställning i åttonde klassen, och utredningen väntar, att de erfarenheter,

som göras av lärjungarna i dessa praktiska sysselsättningar,

skola ge goda utgångspunkter för bedömandet av deras anlag. Undervisningen

i hemkunskap med hushållsgöromål föreslås bli obligatorisk för

flickorna med tillhopa 10, eller enligt vissa alternativ 15, veckotimmar i

klasserna 7 och 8; gossarna böra ha möjlighet att, om de så önska, deltaga

i denna undervisning.

Enskilda skoldistrikt skola kunna få tillstånd att införa ett obligatoriskt

nionde skolår eller frivilliga överbyggnader på den åttaåriga skolan. Undervisningsplaner

för dessa överbyggnader äro dock icke utarbetade. Dessutom

förutsätter skolutredningen, att teoretiska realskollinjer skola inbyggas

i skolsystemet.

Skolkommissionen tänker sig i sin nioåriga skola en successiv anpassning

av skolarbetet efter lärjungarnas individuella behov, underlättad genom

valfrihet mellan teoretiska och praktiska ämnen i en med åren stigande utsträckning.

Ämnesvalet bör föregås av testning och rådgivning, så att eleverna

och deras föräldrar äro fullt insatta i vad avgörandet gäller. Differentieringen

börjar i sjunde klassen och vidgas i den åttonde. Varje lärjunge

får dessutom ett antal timmar till sin disposition för personliga arbetsuppgifter,

varigenom variationsmöjligheterna ytterligare ökas. En sådan diffe
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

rentiering bör kunna bli effektiv utan att den gemensamma ämneskärnan

behöver alltför starkt kringskäras.

En viss praktisk grundkurs bör vara obligatorisk för alla. Kommissionen

antyder på följande sätt dess innehåll:

»Eleverna behöver lära sig att klara sig utan passning, att reda sig själva

vid praktiska uppgifter. I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med

närings- och matlagningslära samt orientering om viktiga former av produktion

i hemmet. Inköpskunskap och varukunskap måste ägnas stor uppmärksamhet.

Lärjungarna bör få öva sig att i olika situationer göra en

lämplig avvägning mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i

hemmet. Vidare bör meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskunskap.

Hemreparationer bör vara ett viktigt moment. Eleverna bör lära sig

att göra enkla reparationer av möbler, husgeråd, kläder och böcker och att

göra sådana mindre målnings- och snickeriarbeten, som ofta förekommer

i ett hem, sätta i lås och elektriska proppar m. m.» (S. 178.)

I övrigt kunna olika tillvalskurser förekomma: tilläggskurser i hemkunskap

och slöjd, kurser i maskinskrivning och i sådana ämnen, som förekomma

på motsvarande stadium av de praktiska mellanskolorna. Vid sidan

av den »teoretiska» yrkesorientering, som ingår i samhällskunskapen och

bland annat innefattar studiebesök och orienterande anföranden av yrkesmän,

bör praktisk yrkesorientering förekomma i åttonde klassen som tillvalsämne

för dem som så önska. Den bör organiseras så, att den ger lärjungarna

en kortare praktisk erfarenhet av några yrken, som de äro intresserade

av. Det räcker i detta fall icke med studiebesök, lärjungarna

böra även få manuell övning samt förtrogenhet med yrkets verktyg och

helst också med själva arbetsmiljön. För några yrken kan skolan själv tillhandahålla

material och verktyg, som ge en verklighetstrogen övning;

en skicklig yrkesman kan då anlitas som handledare. Ett deltagande i verksamheten

på själva arbetsplatsen är dock den avgjort bästa och i många

fall enda lösningen. Under arbetet torde lärjungarna kunna förvärva praktiska

kunskaper, som bli till nytta, även om de till sist inte välja yrket i

fråga.

I åttonde klassen avslutas den allmänna orientering i samhället, som bör

vara gemensam för alla lärjungar. Nionde klassen kan därigenom ges en

speciell karaktär; den bör ge lärjungarna en ny start i skollivet mot mera

preciserade mål. I denna klass företages en regelrätt linjedelning, som samtidigt

i viss mån innebär val av yrkesutbildningslinje. För vissa lärjungar

är klassen en första ring i det fyraåriga gymnasiet (9 g), för andra — troligen

majoriteten — utformas den med hänsyn till fortsatt yrkesutbildning

(9 y), och för en tredje grupp får undervisningen en mera allmän karaktär, i

vissa avseenden erinrande om den nuvarande realskolan eller den allmänna

högre folkskolan (9 a).

Avsaknaden av ett rikt utbyggt yrkesskolväsen betraktas för närvarande

allmänt som den största bristen i vår utbildning av de unga. Det är en av

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skolkommissionens uppgifter att utforma ett sådant skolsystem, och kommissionen

betraktar sitt förslag om skolpliktstidens förlängning som en förutsättning

för lösandet av uppgiften i dess helhet.

»I den nioåriga skolplikten ser kommissionen ingalunda ett försvårande

av yrkesutbildningen utan tvärtom ett medel att ge denna den obligatoriska

karaktär, som den hittills saknat. Kommissionen, som önskar ge de

praktiska och manuella ämnena ökat utrymme på skolschemat och som

häri ser ytterligare ett skäl till förlängning av skolpliktstiden, föreslår nämligen,

att det nionde skolåret för majoriteten av lärjungarna utformas som

ett förberedande yrkesskoleår. Lärjungarna föreslås få rätt att tillbringa

detta år antingen i yrkesskola eller — vilket givetvis åtminstone tills vidare

torde bli det vanligaste — i yrkesutbildning direkt i näringslivet, varvid

kontrolleras, att deras arbete verkligen får yrkesutbildande karaktär samt

att de samtidigt erhåller den utvidgade teoretiska medborgarbildning (närmast

i ämnena modersmålet, samhällskunskap och hälsolära), som övriga

elever erhåller i den allmänna nionde klassen.

Härmed skulle det nionde skolåret för majoriteten av eleverna få den

omedelbart nyttobetonade karaktär, som kan göra det tilltalande för de

unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän. En viss inkomst

kan under året påräknas för de elever, som får sin utbildning i

näringslivet. Någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver vad

det åttonde skolåret medför skulle på detta sätt inte bli följden av det

nionde skolåret, och därmed skulle några väsentliga betänkligheter ur arbetsmarknadens

synpunkt inte kunna resas mot skolpliktstidens förlängning

med ett år utöver det av utredningen föreslagna åttonde. Då det nionde

året av de flesta eleverna kommer att ägnas åt yrkesutbildning inom

näringslivet, kommer detta nionde år inte att betyda något alltför stort

avbräck i tillgången på ung arbetskraft. Vad speciellt jordbruket och handeln

beträffar, borde dessutom studierna med fördel kunna läggas så, att

eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet under de för detta arbete

intensivaste perioderna av arbetsåret. I längden kan näringslivet endast

ha nytta av den effektivisering av arbetskraften, som en bättre skolunderbyggnad

i de flesta fall åstadkommer, och genom det nionde året kan

näringslivet räkna med att få all arbetskraft åtminstone i någon mån yrkes-,

skolad. (S. 48—49.)

Ett på detta sätt ordnat nionde skolår med en riktigt lagd förberedande

yrkesutbildning bör icke endast kunna skapa en sådan mjuk övergång från

skolan till förvärvslivet, som avsågs med bland annat fortsättningsskolan,

utan också ge de unga förståelse för behovet och betydelsen av fortsatt

utbildning, utveckla ett aktivt intresse hos dem för det yrkesområde utbildningen

avser, ge inblickar i yrkenas samhörighet med och beroende

av varandra och skapa förståelse för skolans undervisning, då den knytes

omedelbart till erfarenheter, som eleverna erhåller under sin yrkespraktik.»

(S. 223.)

c. Skolplikten och kursinnehållet.

Det är knappast nödvändigt att som bakgrund för ett förslag om förlängd

skolplikt teckna det svenska samhällets utveckling, sedan skolplikt först

infördes i vårt land. Att det finnes ett samband mellan ett folks sociala och

kulturella utveckling å ena sidan och folkundervisningens ståndpunkt å den

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majds proposition nr 70.

andra, torde vara allom uppenbart. Folkundervisningen är en av grundpelarna

för vår ställning som kulturnation; det räcker icke med att den

hålles i gott stånd, den måste tid efter annan förstärkas för att kunna uppbära

sin del av det nationella framåtskridandet.

1940 års skolutredning motiverar i första rummet sitt förslag om förlängd

skolplikt med behovet av en mot nutida krav svarande höjning av folkskolans

arbetsresultat, särskilt beträffande de elementära färdigheterna att

läsa, skriva och räkna. Även förmågan av muntlig framställning lämnar

enligt omdömesgilla iakttagare mycket övrigt att önska, framhåller skolutredningen,

och bör genom en förlängning av skoltiden kunna höjas avsevärt.

»De som icke övergått till högre skola ha fått lämna skolan för tidigt,

undervisningen har avslutats, innan de förvärvade kunskaperna och färdigheterna

ha hunnit stadgas och befästas och blivit till varaktig egendom.

Den önskade varaktigheten i bildningsförvärvet kan icke vinnas genom

intensifiering av skolarbetet under de sju år, som nu i regel stå till buds,

än mindre genom undervisningens begränsande och koncentrerande till

ifrågavarande elementära färdigheter — en sådan utarmning av undervisningen

vore ur allmänbildningens och personlighetsutvecklingens synpunkt

högst olycklig — den kan nås endast genom en utsträckning av studietiden

till ett åldersstadium, då undervisningsresultaten tack vare lärjungarnas

större mognad kunna få den fasthet och säkerhet, att de sedermera kunna

mera allmänt bevaras och förko vras. Icke minst de socialt så betydelsefulla

färdigheterna att ledigt och vårdat i tal och skrift behandla det svenska

språket kunna genom ett åttonde skolår utvecklas och befästas på ett

sätt, som i hög grad kan bidraga till utjämnande av en ofta besvärande

klasskillnad.

Även skolans kunskapsämnen ha mycket att vinna på en förlängning

av skolpliktstiden, och detta ej blott tack vare det minskade trycket från

undervisningen i de livsnödvändiga tre färdigheterna. Det högre åldersstadiets

högre mognad kommer på särskilt sätt studiet av kunskapsämnena

till godo. Sådana ämnen som kristendomskunskap, svensk språk- och litteraturkunskap,

historia, samhällskunskap, geografi och hälsolära vinna

väsentligt både på bredden och på djupet med varje år, varmed studiet utsträckes.

Fn årskurs till innebär ju icke endast, att ämnesinnehållet i sin

helhet kan utbredas över ännu en klass och alltså behandlas med större

grundlighet och fyllighet utan även att svårare moment kunna uppskjutas

till ett åldersstadium, som ger bättre förutsättningar för ett självständigt

och fördjupat tillägnande. Därtill kommer som en viktig omständighet, att

värdefullt kunskapsstoff, för vilket en sjuårig skola överhuvud icke förmår

bereda utrymme, kan upptagas i läroplanen. Vad allt detta betyder för

sådana ämnen som samhällskunskap och hälsolära behöver icke särskilt

utvecklas. Jämväl kurserna i fysik och kemi kunna på ett högre stadium

öppna helt andra perspektiv än som på ett lägre stadium är möjligt.»

(IV: 1 s. IG—17.)

Härtill komma så de allt starkare kraven på vidgande av den obligatoriska

skolans ämneskrets:

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. .Yr 70.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Det främsta önskemålet gäller införandet av undervisning i främmande

språk. Man begär, att skolan skall förmedla en elementär insikt i åtminstone

ett främmande språk åt varje lärjunge, som vill och kan tillägna sig

en sådan. I skolutredningens betänkande I framhålles, att utlandet tränger

oss allt närmare in på livet och att det i längden blir ohållbart, att de breda

lagren av vårt folk endast i andra hand, genom översättningar och annan

förmedling, kunna vinna kunskap om vad som rör sig utanför Nordens

gränser.---Även därom torde numera allmän enighet råda, att folk
skolan

måste upptaga undervisning i danska och norska i sina kursplaneroch

bereda denna en icke obetydlig plats.» (IV: 1 s. 17—18.)

Det stora avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål synes

icke väl stämma överens vare sig med tidens fortskridande demokratisering

eller med de alltmer komplicerade arbetsuppgifter, som i stigande omfattning

ankomma även på menige man. Slagordet »realskolebildning åt

alla svenska barn» innebär visserligen enligt skolutredningens åsikt en överdrift,

redan därför att icke alla vare sig kunna eller böra tillägna sig just

den bildning, som hittills realskolan har bibragt sina lärjungar, men en allmän

höjning av folkskolans studiemål är påkallad.

»Det är intet önskemål», skriver skolutredningen, »att all svensk ungdom

skulle inriktas på den nuvarande teoretiska realskolans studiemål.

Men det är ett viktigt önskemål, att den obligatoriska skolan ger en bättre

teoretisk utbildning åt lärjungar, som övergå direkt till arbetslivet eller till

yrkesutbildning.---Yrkesskolans målsmän ha också mer och mer

funnit det ändamålsenligast, att intagningen i yrkesskolan icke sker, förrän

eleverna äro i 15-årsåldem. De framhålla starkt värdet av ökade kunskaper

i allmänna ämnen för de elever, som antingen intagas i yrkesskolan, övergå

till särskild lärlingsutbildning eller gå direkt ut i yrkeslivet.---I

Stockholm t. ex. mottogo yrkesskolorna tidigare sina lärjungar dels från

sjunde folkskoleklassen, dels från åttonde, men de skola nu, sedan den obligatoriska

skolan gjorts 8-årig, taga in alla efter avslutad 8-årig folkskola.»

(IV: 1 s. 18.)

19^6 års skolkommission är i stort sett ense med skolutredningen i dess

argumentering för en längre skolpliktstid. Kraftigt understryker kommissionen

behovet av undervisning i engelska i skolpliktsskolan:

»Kunskaper i främmande språk har hittills varit förbehållna ett litet

fåtal, de s.k. bildade. Om ett främmande språk — och valet kommer då

rimligen att falla på engelskan — införes som obligatoriskt ämne i skolpliktstidens

skola, skulle därigenom en gammal bildningsklyfta åtminstone

hjälpligt överbryggas. Ett fönster ut mot världen skulle öppnas för den

breda massan av medborgare. I allt högre grad gör sig också behovet av

kunskaper i åtminstone ett främmande språk gällande både i yrkes- och

organisationslivet. Fullt medveten om de svårigheter, som en obligatorisk

undervisning i engelska i den allmänna skolan erbjuder, föreslår kommissionen

engelskans införande som vanligt skolämne från och med femte klassen.

Detta betyder tre till fem års undervisning i engelska åt all svensk

ungdom (hjälpklassklientelet undantaget).» (S. 7.)

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kommissionen vill emellertid hålla före, att de av skolutredningen anförda

skälen lika väl kunna nyttjas som motiv för en nioårig skolplikt

och att slutledningen i själva verket snarare bort utmynna i förslag om en

sådan.

d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?

Under den första delen av sin verksamhet tvekade 191+0 års skolutredning,

huruvida tiden vore inne att generellt genomföra en obligatorisk åttaårig

folkskola. Den sjuåriga folkskolan var då ännu icke helt genomförd.

Den åttaåriga borde uppställas som ett framtidsmål och undervisningsplan

uppgöras, men generella bestämmelser kunde enligt utredningens dåvarande

uppfattning knappast komma i fråga (I s. 77—78).

När de första delarna av utredningens betänkande år 1944 remitterades

till vederbörande myndigheter, framträdde emellertid en opinion för längre

gående åtgärder i frågan. Flera av remissyttrandena pläderade för en nioårig

obligatorisk skola.

Sålunda anförde Svenska stadsförbundets styrelse:

»Vad utredningen framhållit om de av både rent praktiska och ideella

skäl stegrade kraven på allmänbildning påkallar .. . synnerligt beaktande.

Utan att närmare ingå på dessa krav vill styrelsen särskilt understryka, att

en ökad undervisning med inriktning speciellt på praktisk verksamhet

framför allt synes erforderlig. Ett annat icke mindre viktigt önskemål synes

vara att genom folkundervisningen ge så breda lager som möjligt av nationen

grundläggande kunskaper i ett världsspråk vilket väl borde vara

engelskan. Styrelsen finner det så angeläget att dessa ökade anspråk på

folkundervisningen bli tillgodosedda, att den för sin del är beredd att förorda

dels en ej för sent påbörjad språkundervisning i folkskolan och

dels en ytterligare utökning av den för alla obligatoriska skoltiden. Fullgoda

skäl synas föreligga att härvidlag taga sikte på en så betydande

höjning av den allmänna folkundervisningen, att en nioårig skoltid därför

bleve erforderlig.»

Likartade uttalanden gjordes av länsstyrelsen i Gävle, domkapitlen i

Stockholm och Härnösand, stadsfullmäktige och folkskoledirektionen i

Stockholm samt ytterligare några kommunala representationer i olika delar

av landet. I det förord för en nioårig skolorganisation, som avgavs av

folkskolestyrelsen i Nacka, hävdade styrelsen, att ett verkligt demokratiskt

skolsystem borde ge alla en likvärdig allmänt medborgerlig utbildning.

I detta avseende borde det icke vara någon skillnad mellan verkmästaren

och de arbetare han har att leda.

»Undervisningen måste vara tillräckligt omfattande för att åt alla ge

en tillräcklig kunskapsgrundval. Fostran måste bäras upp av en sådan

anda, att den befrämjar inbördes solidaritet och sammanhållning både

individer och olika folkgrupper emellan. Men undervisningen skall därtill

även förbereda de unga för deras blivande ställning inom yrkeslivet. Detta

allmänna resonemang leder fram till följande utgångspunkter för den nu

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

behövliga skolreformen: folkskolan måste göras till den för alla gemensamma

bottenskolan, undervisningen måste beakta den praktiska utbildningen

lika mycket som den teoretiska, och undervisningstiden i folkskolan

måste förlängas. Folkskolans undervisningstid måste göras så lång, att den

har möjligheter att åt alla ge en tillräckligt omfattande medborgarutbildning.

Detta resonemang leder oss fram till att ställa kravet på en nioårig

folkskola.»

Styrelsen betonade vikten av att något väsentligt nytt bjudes i samband

med förlängningen av skolpliktstiden. »Om de sex första åren av folkskolan

ägnas åt att lägga den rent elementära grunden i fråga om kunskaper,

skola de följande åren — med iakttagande av differentieringens särskilda

krav — ägnas åt att fördjupa och vidga problemställningar, att söka göra

barnen väl förtrogna med de arbets- och miljöförhållanden, i vilka de som

vuxna kunna beräknas verka och att befrämja deras självverksamhet och

initiativkraft.» Egentlig yrkesutbildning borde icke inläggas i folkskolan,

men däremot yrkesorientering, yrkesrådgivning och vissa praktiska övningar.

Ett främmande språk borde vara obligatoriskt med början åtminstone

i sjätte klassen.

Av remissvaren såg sig skolutredningen kunna draga den slutsatsen, att

den allmänna meningen åtminstone för de större skolsamhällena redan

hade godtagit en åttaårig obligatorisk skolgång som en reformplan, vilken

snarast möjligt borde realiseras. Däremot ansåg skolutredningen opinionen

ännu icke mogen för en allmän nioårig skolplikt. »En utökning av den

obligatoriska skoltiden till 9 år torde icke vinna allmän förståelse vare sig

hos de unga eller hos arbetslivets målsmän», förmodade utredningen (IV: 1

s. 20).

Skolkommissionen medger, att man måste räkna med ett visst motstånd

av folkpsykologisk art mot varje förlängning av skolpliktstiden:

»Alltifrån början har den svenska folkskolans företrädare haft att kämpa

mot ett motstånd av denna art. Numera torde man dock kunna räkna på

större förståelse för betydelsen av bildning och utbildning och detta inom

alla samhällslager. Utsträckningen av skolplikten från sex till sju år uppfattades

emellertid på sina håll endast som en uttänjning över en längre

tid av den gamla skolkursen och betraktades därför såsom onödig och improduktiv.

Det är fara värt, att man kommer att betrakta en utsträckning

av skolplikten till åtta år på samma sätt. Utsträckes skoltiden däremot till

nio år, innebär detta, att skolan utrustas med ett högstadium, som dels får

sin egen karaktär och ger något helt nytt, dels leder fram till en slutexamen,

som bör kunna ges ett värde jämförbart med den nuvarande realexamens.

Om motstånd mot skolpliktstidens förlängning till nio år ändå

reses från de unga själva eller från deras föräldrar, kommer skälet härtill

främst att vara av privatekonomisk art.» (S. 47.)

Folkundervisningens historia har rätt mycket att förtälja om återhållande

krafter av det slag skolutredningen berört. För 100 år sedan, medan

det ännu stod strid om folkskolans existensberättigande, åberopade motio
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

närer och talare i riksdagen ofta sina kommittenters uppdrag och vilja som

stöd för yrkanden om inskränkningar inom skolväsendet. Ute i orterna restes

långt senare ett liknande motstånd mot skolförbättringar, som inneburo

övergång till heltidsläsande skolformer. Till en del bottnar väl motståndet

i en naturlig reaktion mot det nya och oprövade, alltså i bristande erfarenhet

och kännedom om vad saken gäller, till en del är det säkerligen, såsom

skolkommissionen framhåller, av privatekonomisk natur. Vid varje skolreform

måste givetvis dess inverkan på hemmens och de ungas egen ekonomi

vägas mot de fördelar reformen i andra avseenden medför. När det sjunde

skolåret var å bane, anförde 1934 års folkskolsakkunniga i denna fråga:

»Det lärer väl ej kunna bestridas, att en utökning av skoltiden för barnens

föräldrar i vissa fall kommer att innebära en kännbart ökad tunga dels

med hänsyn till barnens utrustning, dels ock på grund av minskad möjlighet

att taga barnens arbetskraft i anspråk för sysslor i hemmet. Betänker

man emellertid, att den ifrågasatta utvidgningen av skolplikten otvivelaktigt

är ägnad att stärka barnens förvärvsduglighet och allmänna förutsättningar

att bestå och göra sig gällande i livskampen, förringas väsentligt

betydelsen av invändningar, baserade på skäl av nyssnämnda art. I enstaka

fall kan fattigdom eller eljest svåra levnadsomständigheter göra skolplikten

till en börda för hemmet. Men ingalunda kan det allmänna ekonomiska

och sociala läget i vårt land sägas vara sådant, att hemmens ekonomi

icke skulle kunna tåla denna merprestation, som flertalet andra västerländska

kulturfolk mäktat utföra. Snarare förhåller det sig väl så, att Sveriges

folk är bättre rustat härutinnan än åtskilliga av dessa andra.» (SOU

1935:58 s. 72.)

Skolkommissionen föreslår nu, att barnbidragen höjas i de åldrar, den

nya skolplikten skulle gälla, varigenom hemmen komme att erhålla en viss

kompensation. De unga själva kunna, om de välja yrkeslinjen, påräkna

viss inkomst av sitt arbete under sista skolåret. Det är knappast troligt, att

det befarade motståndet under sådana omständigheter blir ett verkligt

hinder för reformens genomförande, om denna eljest befinnes önskvärd. De

yttranden, jag i det följande kommer att referera, ge viss ledning för denna

frågas bedömande.

Större vikt synes 1940 års skolutredning i själva verket tillmäta en annan

av sina invändningar, vilken gäller yrkesundervisningens anknytning till

den allmänna skolan. Utredningen anför därom följande:

»Av avgörande betydelse är hänsynen till den fackutbildning, som meddelas

i yrkesskolor av skilda slag. Där ett tomrum av tillfälliga sysselsättningar

eller ren sysslolöshet gapar mellan folkskolan och yrkesutbildningen

är en förlängning av skolplikten önskvärd och i vissa fall nödvändig, men

där skolningen för yrket sluter väl till den allmänna folkskolan, kan en utsträckning

av denna komma att menligt inverka på yrkesutbildningen.»

(IV: 1 s. 19—20.)

Skolkommissionen är ense med skolutredningen om att vid planerandet

av den obligatoriska skolan all hänsyn bör tagas till yrkesskolväsendet men

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

håller före, att yrkesskolans anknytning till en åttaårig skolgång — där

den existerar — icke torde ha bestämts på grundval av vetenskapliga överväganden

om den lämpliga tidpunkten för yrkesutbildningens början utan

snarare är att betrakta som en anpassning till den grundläggande skolans

längd. Vissa expertuttalanden utpeka till och med sextonårsåldern som den

ur yrkesvalssynpunkt optimala tiden för inträde i yrkesskolorna.

Skolkommissionens förslag att nionde klassen skall kunna fullgöras i yrkesskola

trubbar onekligen av invändningen. Skolutredningen har av allt

att döma icke räknat med att en organiserad övergång till egentliga yrkesskolor

skulle kunna ifrågakomma efter åttonde skolårets slut. Om den medgives,

blir skolpliktens utsträckning till åtta- eller nioårig av föga relevans

för anknytningen till de egentliga yrkesskolorna.

Till de allmänna skälen mot en nioårig skolplikt lägger skolutredningen

ett par av mera temporär betydelse, som stå i samband med befolkningsutvecklingen

i landet. Utredningen pekar på olägenheterna ur arbetsmarknadssynpunkt

av att ungdomen alltför länge bindes vid skolbänken vid en

tidpunkt, då årskullarna ha tunnats ut och brist råder på ung arbetskraft.

Utredningen hänvisar vidare till svårigheterna att skaffa lärare för de

större årskullar, som sedan följa.

Skolkommissionen är medveten om att en förlängning av skolpliktstiden

just nu komme att medföra momentana svårigheter för näringslivet.

»Då man emellertid vid utbyggandet av det åttonde och nionde skolåret

liksom fallet var vid utbyggandet av det sjunde måste räkna med en lång

övergångstid, och då det befolkningspohtiska läget under denna övergångstid

kommer att förändras såtillvida, att de stora årskullarna från 1940- talets början därunder hinner upp i arbetsför ålder, behöver man måhända

inte frukta, att brist på ung arbetskraft skall ställa sig hindrande i vägen

för reformen. Vid bedömandet av förhållandet mellan näringsliv och skolplikt

bör man dessutom beakta, att den del av en människas livstid, som

kan ägnas åt produktivt arbete i näringslivets tjänst, genomsnittligt kraftigt

ökats _ i och med tillväxten av människans livslängd. En ökning av

skolpliktstiden borde vi alltså även ur näringslivets synpunkt ha råd till.»

(S. 48.)

På grund av det sista skolårets anordning behöver den nioåriga skolplikten

ej medföra någon avsevärd försening av utträdet i arbetslivet utöver

vad det åttonde skolåret medför. Betänkligheterna mot den nioåriga skolplikten

ur arbetsmarknadens synpunkt bli därför knappast avsevärt större

än betänkligheterna mot den åttaåriga.

»Vad speciellt jordbruket och handeln beträffar, borde dessutom studierna

med fördel kunna läggas så, att eleverna kan ägna sig odelat åt yrkesarbetet

under de för detta arbete intensivaste perioderna av arbetsåret. I

längden kan näringslivet endast ha nytta av den effektivisering av arbetskraften,

som en bättre skolunderbyggnad i de flesta fall åstadkommer, och

genom det nionde året kan näringslivet räkna med att få all arbetskraft

åtminstone i någon mån yrkesskolad.» (S. 49.)

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Beträffande läraranskaffningen anför skolutredningen:

»Det får . . . ej förbises, att folkskolan .. . med hänsyn till lärarkrafternas

antal och utbildning icke är rustad för en så vittutseende utbyggnad som

en 9-årig skolplikt kräver. Om det vore möjligt att i de stora städerna anställa

tillräckligt antal för uppgiften kompetenta lärare, så skulle det i

varje fall dröja mycket länge, innan en liknande pedagogisk upprustning

bleve möjlig för landet i dess helhetr

I själva verket ställer redan den 8-åriga obligatoriska skolan nya och

vittutseende krav på den lärarpersonal, som skall undervisa på dess högstadium.

---Det kommer att dröja, innan så många för dessa nya

uppgifter kompetenta lärarkrafter hunnit utbildas, att alla skoldistrikt

kunna tillgodoses.

Därest skoltidens förlängning skall medföra avsett gagn, behöves i verkligheten

en reform av lärarnas utbildning. Om 1936 års omorganisation av

seminarierna kan sägas vara en förutsättning för det lyckosamma förverkligandet

av samma års riksdagsbeslut om obligatorisk 7-årig folkskola, så

kan den 8-åriga obligatoriska skolans framgångsrika genomförande sägas

vara beroende av en ny och genomgripande reform av lärarutbildningen.

Denna i och för sig svåra frågas lösning kompliceras i hög grad därav,

att de nya kraven på lärarnas utbildning anmäla sig samtidigt med att

den ökade nativiteten ställer helt nya anspråk på lärarutbildningsapstalterna.

En forcerad utveckling av folkskolans högstadium kan under sådana

omständigheter leda till att särskilt vissa landsbygdsdistrikt ställas inför

oberäkneliga svårigheter, icke blott när det gäller att ändamålsenligt ordna

sin skolorganisation utan även när det gäller att överhuvud få sitt lärarbehov

tillgodosett.

Ur denna synpunkt måste alltså en utveckling i långsammare tempo vara

att förorda.» (IV: 1 s. 20—21.)

Skolkommissionen är, framhåller den, icke mindre medveten om de svårigheter,

som bristande tillgång på lärare kan ställa i vägen för en utsträckning

av skolplikten. Skolpliktstidens förlängning måste under alla

förhållanden, vare sig det gäller ett eller två år, företagas i den takt, som

lärartillgången medgiver. Det bör dock observeras, att en relativt obetydlig

del av det ökade behovet av realskollärare kommer på det nionde skolåret.

Majoriteten av lärjungarna i nionde klassen torde komma att välja yrlceslinjen

och få sin huvudsakliga undervisning av det praktiska livets män

och kvinnor. De övriga behöva visserligen undervisning av realskollärare,

men därvidlag måste beaktas, att inom motsvarande åldersgrupp redan

nu många lärjungar åtnjuta sådan undervisning och att detta antal befinner

sig i snabb tillväxt.

Målet för skolreformen bör under alla omständigheter vara en nioårig,

obligatorisk medborgarskola.

»Härigenom skulle plats beredas för en utvidgad medborgerlig utbildning;

all ungdom skulle kunna föras fram till en realexamen, som visserligen

måste avpassas efter lärjungarnas varierande möjligheter men som

dock åt alla gåve en medborgerligt likvärdig avslutning på arbetet i den

allmänna skolan; slutligen skulle man inom den obligatoriska skolans ram

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

kunna inrymma den förberedande yrkesutbildning, som skulle ge de sista

skolåren påtagligt intressebetonad prägel och eleverna ett incitament till

fortsatt arbete med sin utbildning.» (S. 8.)

Med all säkerhet kan den nioåriga skolan doek icke i sin helhet förverkligas

tidigare än under 1960-talet. När kommissionen likväl ansett sig böra

redan nu framlägga principförslag om en nioårig enhetsskola, har det skett

på grundval av följande överväganden:

»1950-talet kommer, även om man bortser från den verkan, som ett beslut

om en genomgripande skolreform kan få, att bli en uppbyggnadsperiod

inom den svenska skolvärlden. Det ökade barnantalet nödvändiggör en

forcerad lärarutbildning för skolans samtliga stadier och därmed en utökning

och föryngring av lärarkåren utan motstycke i Sveriges tidigare

historia. Barnantalets ökning medför samtidigt ett behov av nya skollokaler,

som framtvingar ett till sitt omfång mycket stort investeringsprogram

i fråga om skolbyggnader och skolutrustning. Vid årtiondets början skall

vidare en lokal omorganisation av skolväsendet vara avslutad i samband

med den nya kommunindelningen. Skolväsendets lokala organisation och

struktur måste_ därvid bli föremål för en ingående planering. Allt detta

— lärarutbildning, skolhusbyggnation, lokal omorganisation — kan rimligen

inte ske med hänsyn till skolans verksamhet endast under det närmaste

decenniet utan måste ske med sikte på även de följande decenniernas

behov. De nyutbildade lärarna kommer doek att verka även under

dessa decennier, de nya skolbyggnaderna kommer att användas även då,

och den lokala organisationen kommer att i sina grunddrag vara orubbad

dessa årtionden igenom. Om man inte redan nu — före massutbildningen

av lärare, före. massbyggnation en av skolhus, före den lokala skolorganisationens

planering — fastställer riktlinjerna för skolans utveckling, organisatoriskt

sett, för de närmaste årtiondena, riskerar man kraftiga felinvesteringar

i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade

misstag i fråga om den lokala planeringen.» (S. 52—53.)

Principbeslutet om nioårig skolplikt bör således, enligt skolkommissionens

mening, fattas redan nu.

Under en övergångstid böra lättnader i skolplikten kunna medges liksom

nu i fråga om det sjunde skolåret. Kommissionen föreslår, att under de

fem första åren efter den nya organisationens genomförande inom ett skoldistrikt

befrielse bör kunna meddelas både från åttonde och nionde skolåret

och under de fem följande åren endast från det nionde året. Då ansökan

om sådan befrielse behandlas, bör skolstyrelsen taga hänsyn till lärjungens

personliga och ekonomiska förhållanden.

Vidare bör skolstyrelsen kunna medge avgång efter åttonde året för

lärjungar, som ha passerat skolan snabbare och redan genomgått nionde

klassen, och i speciella fall även för lärjungar, som på grund av bristande

studieförutsättningar skulle ha föga utbyte av ytterligare ett års skolgång.

Den debatt om skolpliktens längd och om den rätta tidpunkten för

principbeslut i frågan, som sålunda har upptagits, fortsätter i remissyttrandena.

Innan jag övergår till att redogöra för vad som framkommit under

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

remissgången, torde det doek vara lämpligt, att jag ger en redogörelse för

de utförda kostnadsberäkningarna. Jag uppehåller mig därvid huvudsakligen

vid den nioåriga skolorganisation, som skolkommissionen förordat.

e. Summarisk översikt över reformens kostnader.

Skolkommissionens förslag är ett principförslag och går inte in på detaljerna.

Mycket ingående kostnadsberäkningar äro redan därför uteslutna.

Huru pris- och löneutvecklingen kommer att te sig under den långa övergångstiden

är dessutom omöjligt att nu förutsäga. Beräkningarna ha därför

blott till uppgift att ge en föreställning om storleksordningen av de med

reformen förenade kostnaderna.

Alla beräkningar rörande skolväsendets omfattning och kostnader i framtiden

måste utgå från en uppskattning av barnantalet i de ifrågakommande

årsklasserna. För de redan födda årsklasserna har kommissionen begagnat

den officiella statistikens uppgifter om antalet levande födda och om dödligheten

under barnaåren. Vid den tidpunkt, då kommissionens beräkningar

utfördes, sträckte sig födelsestatistiken icke längre än till och med år 1945.

För därefter följande årskullar ha beräkningarna verkställts i anslutning

till en av professor Sten Wahlund utförd prognos (SOU 1945: 46 s. 298 o.

följ.). De av kommissionen nyttjade hypotetiska födelsetalen för åren 1946

—53 framgå av följande tablå:

Å r

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

Födelsetal:

uppskattat......

verkligt........

133 000

132 597

131 000

128 290

129 000

126 392

127 000

125 000

123 000

121 000

119 000

För de tre första åren ligga de faktiska födelsetalen något lägre än de i

beräkningarna antagna. Uppgifterna för 1947 och 1948 äro dock ännu preliminära.

För 1949 synes siffran komma att stanna vid omkring 121 000.

Av tabell 14 framgår barnantalet dels i åldern 7—13 år (klasserna 1—7),

dels i åldrarna 14 och 15 år (klasserna 8 och 9) för tiden till och med läsåret

1960—61 enligt kommissionens beräkningar.

Tabellen visar, att antalet barn i åldern 7—13 år först raskt stiger, når

ett maximum på omkring 858 000 åren 1956 och 1957 och då med 34 procent

överstiger det nuvarande samt därefter åter småningom dalar. Antalet

barn i åldern 14 år når maximum först hösten 1959, femtonåringarnas antal

fortsätter att stiga under hela perioden.

Den raska tillväxten av årskullarna i skolåldern under 1950-talet måste

medföra mycket betydande automatiska kostnadsökningar och torde även

på annat sätt komma att försvåra och försena genomförandet av varje mera

omfattande skolreform. Vissa antaganden om tempot i organisationsarbetet

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. May.ts ''proposition nr 70.

Tab. H. Beräknat antal barn i skolåldern läsåren 1949—61.

Läsår

Å

1 d e

r

Å

1 d e

r

7—13 år

14 år

15 år

Läsår

7—13 år

14 år

15 år

1949-50. .

640 300

80 500

79 600

1955—56 . .

845 900

93 500

89 600

1950-51 . .

674 200

83 400

80 400

1956—57 . .

858 100

106 800

93 300

1951—52. .

714 500

84 700

83 200

1957—58 . .

858 100

117 100

106 700

1952-53. .

751 800

88 000

84 600

1958-59 . .

848 500

124 800

116 900

1953—54. .

785 300

91 300

87 900

1959-60 . .

836 800

125 100

124 600

1954—55 . .

818 400

89 800

9l 100

1960—61 . .

823 600

124 600

124 900

äro emellertid nödvändiga för kostnadsberäkningarna. Vid de kalkyler, som

för kommissionens räkning ha utförts av byråchefen Per Åsbrink, har denne

antagit, att den nya skolorganisationen under en första tioårsperiod skall

genomgå ett försöksstadium, avsett att giva erfarenheter om den planerade

organisationen, och att det egentliga genomförandet skall börja först läsåret

1958—59, då antalet barn i den nuvarande obligatoriska skolan åter

börjar gå tillbaka. Därefter skulle den allmänna omorganisationen kunna

genomföras under loppet av nästa tioårsperiod. Som ett belysande exempel

på huru kostnadsberäkningen i sådant fall kan komma att te sig beräknar

Åsbrink kostnaderna under det preciserande antagandet, att reformen,

sedan den har passerat experimentstadiet, årligen genomföres med en tiondel

av den slutliga omfattningen.

Åsbrink beräknar först den automatiska utgiftsökning, som är en följd

av barnantalets ökning. Folkskolan tänkes därvid omfatta de nu obligatoriska

sju årsklasserna, och de högre skolorna antagas bibehålla den lärjungeomslutning

och den kostnadsram, som gällde läsåret 1948—49. Därefter

beräknar han kostnaderna för den omorganisation av folkskolans överstadium,

som är skolreformens kärna. Sjunde klassen tänkes därvid övergå

från klass- till ämneslärarsystem, och de båda översta klasserna, åttan och

nian, tillkomma successivt. Slutligen beräknas de besparingar, som från och

med budgetåret 1961/62 kunna påräknas till följd av barnantalets minskning

och den fyraåriga realskolans avveckling.

Nästa tabell sammanfattar Åsbrinks resultat för tiden till och med budgetåret

1969/70.

Den automatiska utgiftsökningen under 1950-talet är högst betydande.

Även om intet beslut fattas om utvidgning av skolplikten, skulle efter 7 år,

räknat från budgetåret 1948/49, kostnaderna ha stigit med 156 miljoner

kronor eller omkring 33 procent, oberäknat kostnadsökningar på grund av

de högre skolornas utveckling. Jag saknar emellertid anledning att närmare

uppehålla mig vid beräkningen av denna post: det torde genomgående

vara fråga om utgifter av den art att de måste tagas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Tab. 15. Statens kostnader för undervisningen av de nio första årsklasserna

budgetåren 1948/70 enligt beräkning av

byråchefen Per Åsbrink.

Läs- och

budgetår

Nuvarande or- ganisation,

milj. kronor

Det nya real- skolestadiet,

milj. kronor

Avgår för nedgång

i barnantalet m. m.,

milj. kronor

Total budget- belastning,

milj. kronor

19-48—49......

475

_

—

475

1949-50......

487

—

—

487

1950-51 ......

526

—

—

526

| 1951—52......

552

—

—

552

; 1952-53......

580

—

—

580

1953—54 ......

601

—

—

601

1954—55 ......

620

—

—

620

1955 56 ......

631

—

—

631

1956-57 ......

612

—

—

612

1957-58......

593

—

—

593

1958—59 ......

588

71

—

659

1959-60......

581

94

—

675

1960-61 ......

5741

117

—

691

1961—62......

574

141

— 3

712

1962-63 ......

574

164

— 5

733

1963—64 ......

574

187

— 8

753

1964-65 ......

574

210

— 10

774

1965—66 ......

574

233

-13

794

1966—67 ......

574

256

—15

815

1967-68......

574

280

—18

836

1968-69 ......

574

232

-20

786

1969-70 ......

574

232

-23

783

1 Anm. Barnantalet antages bär konstant under 1960-talet. En sannolik nedgång beaktas i

fjärde kolumnen.

Icke heller finner jag det nödvändigt att närmare ingå på beräkningen

av de besparingar, som kunna motses under 1960-talet. De bero dels på en

antagen nedgång i födelsetalet, som kanske är sannolik men i varje fall

ytterst svåruppskattad, dels på den indragning av den fyraåriga realskolan,

som skulle åtfölja skolreformen. Dylika beräkningar böra för ordningens

skull utföras, men erfarenheten visar, att det är om möjligt ännu svårare

att yttra sig om utsikterna för en sammanpressning av kostnadsvolymen

på längre sikt än om dess utvidgning i samband med en planerad reform.

Däremot är det av intresse att redogöra för Åsbrinks beräkning av de

statliga kostnaderna för omorganisation och utbyggnad av folkskolans högstadium.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kunql. Maj:ts proposition nr 70.

Kostnadsberäkningarna inkludera, till skillnad från den vanliga redovisningen

av utgifterna för skolväsendet, jämväl pensionskostnader för lärarpersonalen.

Summorna bli därigenom icke direkt jämförliga med nuvarande

under 8:e huvudtiteln upptagna belopp, men de ge i gengäld ett bättre uttryck

för den totala budgetbelastningen i samband med en eventuell skolreform.

För varje barn beräknas först en grundkostnad, som inbegriper lärarnas

löne- och pensionsförmåner och de flesta kostnader för folkskoleväsendet

och abnormundervisningen enligt riksstaten för budgetåret 1948/49. Den

har på grundval av budgetberäkningen för nämnda år kalkylerats till 500

kronor per barn. Grundkostnaden multipliceras med barnantalet i de årsklasser,

varom det är fråga. Åsbrink baserar beräkningarna på årsklassernas

storlek år 1960. Antalet 14- och 15-åringar torde då komma att uppgå

till omkring 250 000, men summan måste i kalkylen minskas med antalet

lärjungar, som ha övergått till högre skola. Då Åsbrink i denna del av beräkningen

bortser från den pågående ökningen av lärjungenumerären i de

högre skolorna, blir avdraget omkring 50 000, motsvarande nuvarande lärjungeantal

i åldern 14 och 15 år vid de högre skolorna. Grundkostnaden

blir sålunda 200 000X500 = 100000 000 kronor.

De löne- och pensionsbelopp, som ingå i grundkostnaden, förutsätta, att

undervisningen bestrides av nuvarande lärarkategorier, alltså små- och

folkskollärare. I klasserna 7—9 beräknas emellertid ämneslärare komma

att tjänstgöra efter reformens genomförande, liksom nu vid de kommunala

mellanskolorna. Dessas löne- och pensionsförmåner äro högre än de förut

nämnda gruppernas, och undervisningsskyldigheten, uttryckt i veckotimmar,

är lägre. Åsbrink beräknar lärarbehovet med utgångspunkt från ett

genomsnittligt lärjungeantal av 25 per klassavdelning och ett antaget

veckoschema av 36 veckotimmar. Avlönings-, pensions- och tjänstgöringsförhållandena

för samtliga lärargrupper ha antagits oförändrade. Kostnaderna

för övergång till ämneslärarsystem i sjunde klassen beräknas

under dessa förutsättningar till omkring 25 500 000 kronor och kostnaderna

för upprättandet av åttonde och nionde klasserna till sammanlagt omkring

68 600 000 kronor. Löne- och pensionskostnaderna skulle sålunda — utöver

vad som inberäknats i grundkostnaden — stiga med 25 500 000+68 600 000

= 94 100000 kronor.

Statsbidragen till fria skolmåltider åt lärjungarna i klasserna 8 och 9 ha

i överensstämmelse med gällande bidragsgrunder beräknats till 60 kronor

per lärjunge och år och böra sålunda uppskattas till 200 000X60 =

12 000 000 kronor.

Till förbättring av skolornas bibliotek och materielutrustning beräknas

ett avrundat belopp av 10 000 000 kronor och för fria läroböcker ett belopp

av 900 000 kronor, i båda fallen utöver vad som ingår i grundkostnaden.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. May.ts proposition nr 70.

Till följd av det sätt, varpå grundkostnaden för de nya klasserna har

beräknats, ingår däri även drygt 3 miljoner kronor för skolskjutsar och för

inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem. Centraliseringen

av de högre klasserna kommer dock utan tvivel att draga

väsentligt högre kostnader, enligt Åsbrinks uppskattning ytterligare 15

miljoner kronor vid fullt förverkligad nioårig skolpliktsskola. Bestämda

hållpunkter för beräkningen av denna post saknas dock. Till jämförelse

kan nämnas, att 1940 års skolutredning har ansett en ökning av centraliseringsanslagen

med omkring 10 miljoner erforderlig för det fullständiga

utbyggandet av en åttaårig folkskola. Då sjunde klassen vid tidpunkten för

skolutredningens beräkning var införd i ungefär halv utsträckning, kunna

utredningens siffror sägas hänföra sig till en utvidgning av skolorganisationen

med en och en halv årsklass mot den utvidgning med två årsklasser,

som nu är aktuell. Även om hänsyn tages till denna omständighet, ligger

Åsbrinks uppskattning tydligen högre. Därmed är naturligtvis icke sagt,

att beloppet är för högt: centraliseringskostnaderna torde just för nionde

klassen komma att bli avsevärt större än för de lägre klasserna. Med hänsyn

till de erfarenheter, som på senaste tiden ha gjorts beträffande belastningen

på anslaget till skolskjutsar, skulle jag snarare vara böjd att uppskatta

totalkostnaden ett par miljoner kronor högre. Den del av kostnaden,

som ej ingår i grundbeloppet, skulle sålunda kunna anslås till 17 000 000

kronor. Vid bedömningen av de utgifter, centraliseringen vållar, bör emellertid

som alltid beaktas, att en väl planlagd centralisering ofta medför betydande

besparingar på lönekontot.

Ytterligare bör tilläggas ett belopp för ökade administrations- och inspektionskostnader,

av Åsbrink uppskattat till 2 000 000 kronor, medan kostnaderna

för fortsättning sskolan, i runt tal 4 000 000 kronor, böra fråndragas.

Ökningen av de årliga utgifterna för statsverket vid genomförandet av en

nioårig organisation i den antagna utsträckningen skulle enligt de anförda

beräkningarna kunna uppskattas till 100 000 000 + 94 100 000 + 12 000 000

+ 10 000 000 + 900 000 + 17 000 000 + 2 000 000 — 4 000 000 = 232 000 000

kronor.

Denna uppskattning innefattar likväl icke engångskostnaderna för den

nya organisationen. Huvuddelen av dessa utgöres av kostnader för de olika

byggnadsföretag, som bli nödvändiga inom skolväsendet, men även utbildningen

av lärare för det nya högstadiet drager rätt avsevärda kostnader.

På grundval av de gjorda antagandena om antalet lärjungar och om

klassavdelningarnas storlek beräknas ett behov av tillsammans 8 000 klassrum

för klasserna 8 och 9. Byggnadskostnadema för ett klassrum med biutrymmen

ha i kalkylerna anslagits till i genomsnitt 100 000 kronor, varav

staten beräknats komma att tillskjuta i medeltal 50 procent. Engångskostnaden

för de nya lokalerna skulle alltså, i vad den belastar statsverket,

kunna uppskattas till 400 miljoner kronor.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Statsverkets genomsnittskostnad för utbildning av en lärare för realskolestadiet

beräknas av Åsbrink grovt approximativt till 6 500 kronor.

Det behövliga antalet nya lärare (i samtliga ämnen, även övningsämnen)

uppskattas till 11 865, varav följer en engångskostnad för utbildning av

lärarkraft av omkring 77 miljoner kronor.

De totala engångskostnaderna för statsverket skulle sålunda uppgå till

omkring 477 miljoner kronor. Fördelas de jämnt på en tioårsperiod, skulle

de betyda en årlig budgetbelastning av 47 700 000 kronor. Åsbrink räknar

med detta belopp men framhåller, att det ur andra synpunkter än den budgetära

vore riktigare att fördela beloppet på en längre tidrymd, motsvarande

den genomsnittliga nyttjandetiden för lokaler respektive lärare.

Den antagna produktionskostnaden för ett klassrum jämte biutrymmen

torde, såsom Åsbrink också framhåller, i dagens byggnadsläge snarare

under- än överstiga den faktiska kostnaden. Med hänsyn till ovissheten

om den framtida utvecklingen av byggnadskostnaderna har han dock ansett

det försvarligt att i kalkylen räkna med ett avrundat belopp av

100 000 kronor per läraravdelning. Även kostnadsberäkningen för lärarproduktionen

torde ligga i underkant, enär, såsom Åsbrink framhåller,

hänsyn icke har tagits till behovet av vikarier och substitut för lärare, som

exempelvis på grund av giftermål eller övergång till annat yrke lämna

lärarbanan i förtid. Det kan slutligen anmärkas, att de uppförda nya skolbyggnaderna

och de utbildade unga lärarna i en avlägsnare framtid måste

ersättas, vilket då nödvändiggör en förhöjd ersättningsproduktion av lokaler

och lärare, t nder den tid, varom nu är fråga, torde emellertid de för

sistnämnda ändamål erforderliga kostnaderna kunna lämnas obeaktade.

Skolöverstyrelsen beräknar i sitt utlåtande statens engångskostnader för

nya skollokaler till 500 miljoner kronor och för extra utbildning av lärare

till avrundat 100 miljoner eller tillhopa 600 miljoner kronor.

Utgår man, såsom i övrigt skett vid beräkningarna, från nuvarande lönenivå

och priser, förefaller en viss höjning av beräkningen onekligen påkallad.

Då även engångskostnader för lärarbostäder och skolhem ifrågakomma

i vissa delar av landet, torde man sannolikt icke kunna räkna med en lägre

totalkostnad än 550 000 000 kronor, om de av skolkommissionen uppställda

kvalitetskraven fasthållas.

En sänkning av byggnadsstandarden kan givetvis diskuteras. Jag vill

erinra om att enligt en 1948 utfärdad kungörelse statsbidrag kan utgå

jämväl för provisoriska lokaler och att enligt beslut den 14 januari 1949

sakkunniga ha tillkallats för att utreda möjligheterna att tillgodose behovet

av skolbyggnader och undervisningslokaler på ett enklare och mindre kostnadskrävande

sätt, än vad nu är fallet. Dessa besparingssträvanden torde

underlätta den forcerade produktion av skolbyggnader, som förestår under

det närmaste årtiondet, men de stå i så skarp kontrast mot skolkommissionens

bemödanden att i vissa avseenden höja skolbyggnadernas standard,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

att det för närvarande icke kan förutses, vilka linjer som komma att följas

i 19G0-talets bvggnadsproduktion.

Engångskostnaderna för skolreformen påverkas emellertid vida mer av

en annan omständighet. De nya lokalerna och de nya lärarna äro givetvis

nödvändiga, om reformen genomföres vid en tid, då barnantalet växer eller

stationärt; men behovet nedgår mer eller mindre, om den genomföres i en

tid av sjunkande barnantal. De nya klasserna kunna då övertaga klassrum,

som byggts för de redan nu obligatoriska klasserna, och de torde

— åtminstone till någon del — kunna undervisas av lärare, som ha utbildats

och anställts tidigare, när årskullarna Voro större. Engångsåtgärderna

kunna då begränsas, måhända i så hög grad, att de ovan refererade beräkningarna

skulle ge en alldeles felaktig föreställning om deras omfattning.

En mera definitiv uppskattning är tydligen icke möjlig, förrän de närmare

omständigheterna vid reformens genomförande preciserats. Jag återkommer

därför till denna fråga i ett annat sammanhang.

I nära samband med skolreformen står ytterligare en fråga, som kan få

avsevärda ekonomiska konsekvenser, nämligen den av skolkommissionen

föreslagna höjningen av barnbidragen. Kommissionen har kommit till den

uppfattningen, att en utsträckning av skolpliktstiden med två år inte gärna

kan vidtagas utan att eleverna eller deras föräldrar på ett eller annat sätt

kompenseras för de ekonomiska uppoffringar den förlängda skoltiden medför.

En fullständig kompensation är inte tänkbar och vore f. ö. svår att

beräkna; till viss del erbjuder sig en sådan redan därigenom, att den längre

skoltiden är en investering, som senare bör kunna ge avkastning. En partiell

ekonomisk kompensation kan dock komma i fråga i form av antingen

stipendier eller förhöjda barnbidrag, och kommissionen föreslår sådana

understöd för de två högsta årsklasserna. Den uttalar icke någon bestämd

mening om vilkendera linjen som bör föredragas men räknar i kostnadskalkylerna

med ett bidragsbelopp av 500 kronor per person och år. Om

barnbidragen utgå oberoende av föräldrarnas ekonomi och den skoltyp

barnen tillhöra, torde kostnaderna komma att ungefärligen belöpa sig till

250 000 X 500 = 125 000 000 kronor. Tillämpas i stället systemet med stipendier,

vilka behovsprövas, blir summan givetvis lägre.

Den hittills refererade delen av Åsbrinks kalkyl förutsätter, att kostnaderna

för de högre skolorna hållas konstanta, sådana de voro budgetåret

1948/49, och att lärjungeantalet i dessa skolor i huvudsak är oförändrat,

medan skolgången förlänges med två år för den övriga ungdomen. Förfarandet

medför beräkningstekniska fördelar men är naturligtvis i sak orealistiskt.

Önskar man stöd för det praktiska bedömandet, torde hellre två

realiserbara fall, ett maximi- och ett minimiprogram, böra ställas mot varandra.

Maximiprogrammet får väl i nuvarande diskussionsläge anses vara

det fullständiga genomförandet av skolreformen med indragning av alla

de klasser i andra skolformer, som iiro parallella med de nya åttonde och

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

nionde klasserna, och minimiprogrammet en fortsatt utbyggnad av de

högre skolorna i mån av efterfrågan på platser och jämsides därmed en för

skoldistrikten frivillig utbyggnad av folkskolan ovanom den nuvarande

sjuan. Vid en sådan jämförelse ställes den planerade skolreformen oförmedlat

mot en fortsatt utveckling efter samma linjer som hittills.

Det fullständiga genomförandet av skolkommissionens organisationsförslag

skulle beröra såväl de högre skolorna som — i viss mån — den kommunala

yrkesundervisningen. En omedelbar besparing skulle göras genom att den

fyraåriga realskolan komme att ersättas med tre klasser, tillhörande den

obligatoriska skolans högstadium; den uppskattas av Åsbrink till 7 miljoner

kronor. Däremot är det mindre troligt, att övertagandet av en del av lärlingsskolans

uppgifter skulle möjliggöra någon nedprutning av anslagen

för yrkesundervisning. Sannolikt komme besparingarna att motvägas axen

ny utbyggnad av yrkesundervisningen på den genom skolpliktsskolans

verksamhet höjda grunden. Den totala ökningen av årskostnaderna, sedan

jämväl de högre skolorna omorganiserats efter de nya förutsättningarna,

torde därför kunna uppskattas till 232 000 000 — 7 000 000+125 000 000

= 350 000 000 kronor, inräknat förhöjningen av barnbidragen men exklusive

eventuella engångskostnader.

Mera svåruppskattad är den stegring av läroverksbudgeten, som skulle

inträffa, om de högre skolornas utveckling finge fortgå obeskuren under en

längre följd av år, i princip på samma sätt som hittills. Att nya skolor och

nya klassavdelningar upprättats i allt snabbare takt, har som bekant icke

kunnat hindra, att köerna utanför läroverkens portar ständigt tätna. Tillströmningen

har på en del orter tagit mycket stora proportioner. Skolkommissionen

nämner, att för närvarande i Stockholm icke mindre än 70

procent av årskullen övergår till högre skolor av olika slag. När Åsbrink

»mera för att illustrera storleksordningen av de kvantitativa förändringar,

det kan bli fråga om, än för att formulera förutsägelser om den framtida

sannolika utvecklingen», gör antagandet, att läsåret 1960—61 ungefär

28 procent av det totala antalet barn i åldrarna 13—16 år undervisas i allmänna

läroverk och kommunala mellanskolor och att andra högre skolor

undergått en utveckling i proportion därtill, förefalla hans utgångspunkter

vara rätt acceptabla. Då vid denna tidpunkt realskolestadiet rekryteras

från 1940-talets stora årskullar, komme den absoluta ökningen av de högre

skolornas lärjungeomslutning att bliva mycket betydande. Man måste

sålunda även i detta fall räkna med att ett omfattande lärarutbildningsproblem

uppkommer som en konsekvens av utvecklingen. Samtidigt måste

man motse, att en åttonde klass i allt flera skoldistrikt göres obligatorisk.

Åsbrink beräknar, att kostnadsökningarna för denna expansion av realskolestadiet

år 1960 skola ha summerat sig till ett årsbelopp av storleksordningen

100 000000 kronor.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Den årliga merkostnaden enligt det av skolkommissionen framlagda alternativet

skulle således komma att uppgå till i runt tal 250 000 000 kronor.

Ungefär hälften av detta belopp utgöres av den ifrågasatta höjningen av

barnbidragen. Härtill komma så engångskostnaderna, men dessa bero,

såsom nyss framhållits, i högsta grad på befolkningsutvecklingen under

den tid, då reformen genomföres.

Enligt av skolöverstyrelsen verkställda beräkningar innebära dessa siffror,

att ytterligare drygt en procent av nationalinkomsten skulle behöva

tagas i anspråk för skolväsendet, utöver vad som skulle erfordras, därest

skolreformen ej genomfördes.

Skolutredningens organisationsförslag innebär en mellanlinje. Utredningen

stannar visserligen för åttaårig skolplikt och föreslår en i överensstämmelse

därmed organiserad folkundervisning, men därjämte har utredningen

i sin enhetsskola inkomponerat en motsvarighet till de nuvarande

högre skolorna för realskolestadiet. Organisationen kommer därigenom att

omfatta ett nionde skolår för en avsevärd del av varje årsklass och i viss

utsträckning, nämligen i den mån fyraårig realskola bibehålies, till och med

ett tionde. Sannolikt komme vidare vissa skoldistrikt efter genomförandet

av den åttaåriga skolplikten att begagna sig av möjligheten att påbygga

folkskolan med ett obligatoriskt eller frivilligt nionde skolår. En skolorganisation

efter skolutredningens linjer skulle därför troligen i tätorterna få

ungefär samma omfattning som en organisation enligt skolkommissionens

förslag, medan landsbygdens skolväsen sannolikt i allmänhet bleve stående

vid en organisation med kortare lärotid.

Huru stor del av årskullen, som under sådana omständigheter komme att

tillbringa ett nionde år inom den av utredningen föreslagna skolorganisationen

är vanskligt att bedöma, framför allt till följd av den ovisshet, som

alltid råder beträffande tillströmningen till frivilliga högre skolformer. Om

antagandena i föregående resonemang äro riktiga, skulle troligen allra

minst tredjedelen, efter någon tid kanske snarare hälften av årsklassen begagna

de möjligheter till ett nionde skolår, som organisationen erbjuder,

eller av skoldistriktet åläggas skolplikt under detta år. Besparingen genom

att acceptera skolutredningens förslag skulle således i varje fall icke uppgå

till kostnaderna för undervisningen av en hel årsklass, snarare få de kalkyleras

efter en halv årsklass eller något mer. Utgår man från den beräknade

årskostnaden av 232 miljoner för de båda högsta klasserna enligt skolkommissionens

förslag, kunde man måhända räkna med en besparing av

omkring 70 miljoner, därest i stället skolutredningens alternativ antoges,

en besparing, som väsentligen vore att tillskriva en mindre omfattande

utbyggnad av landsbygdens skolväsen. Frågan om barnbidragen har vid

denna uppskattning betraktats som en fristående angelägenhet.

Skolkommissionen har icke gjort något försök att beräkna kommunernas

7 — Bihang till rikxdagcnx yrnUdcoll 1050. 1 samt. Nr 70.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

kostnader efter skolreformens genomförande, och även skolutredningen har

nöjt sig med att uppskatta vissa delposter. Kommunernas kostnader kunna

dock icke lämnas ur räkningen vid bedömningen av frågekomplexet i dess

helhet, i synnerhet som skolkommissionen föreslår, att kostnaderna för

skolväsendet så långt möjligt skola överföras på statsverket. Enligt finansstatistiken

för år 1946 uppgingo kommunernas sammanlagda utgifter för

folkskoleväsendet, minskade med statsbidragen för ändamålet, till 175 miljoner

kronor. Lärjungeantalet var då 527 000. Om det vore tillåtet att beräkna

kostnaderna proportionellt med barnantalet, skulle kostnadsökningen

för kommunerna vid en höjning av lärjungeantalet med 200 000 uppgå till

i runt tal 70 000 000 kronor, förutsatt då att kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun vore oförändrad. Kommunernas kostnader utgöras emellertid

till stor del av utgifter för anskaffning, utrustning och underhåll av

fastigheter samt för uppvärmning m. in. i samband med fastigheternas bruk.

Delvis komma de därför liksom de nyss diskuterade byggnadsbidragen att

bli beroende av huruvida reformen genomföres i en tid av stigande eller

sjunkande barnantal. Delvis bero de ock på den standard, kommunerna

anse lämpligt att giva sitt skolväsen; ej sällan tilltagas byggnadsprojekten

så, att statsbidrag icke kan utgå mer än till en del av företaget.

När skolkommissionen för sin del tager ställning till de motsedda merkostnaderna,

hänvisar den till den pågående expansionen av de teoretiska

skolorna och till de uppenbara svårigheterna att med konstlade medel

hindra tendenser av denna art att göra sig gällande.

»I själva verket torde valet stå inte mellan vårt nuvarande skolsystem

och det av skolkommissionen föreslagna utan mellan detta senare och ett

skolväsen, som i förhållande till det nuvarande uppvisar en stark ansvällning

av realskolans lärjungeantal. På lång sikt betyder en sådan ansvällning,

att vårt skolväsen snedvrides i ensidigt teoretisk riktning utan att

därför bli väsentligt billigare än den av skolkommissionen föreslagna organisationen.

Både med hänsyn till elevernas begåvningsstruktur och med

hänsyn till samhällets behov av utbildad arbetskraft skulle det vara ändamålsenligare,

om för de flesta den teoretiska utbildningen kombinerades

med praktisk utbildning.---

För hundra år sedan ansågs en sexårig skola nödvändig för medborgarnas

fostran. Samhället var den gången ett relativt okomplicerat agrarsamhälle

med små resurser. Resurserna har sedan dess mångdubblats. Den nioåriga

skolan ter sig som en enkel konsekvens av den materiella standardhöjningen.

Men den är samtidigt nödvändig för uppehållandet av den materiella

standarden.

De kostnadsökningar, som en omläggning av skolorganisationen kommer

att medföra men som inte i full utsträckning kommer att göra sig kännbara

förrän på 1960-talet, ter sig för skolkommissionen ingalunda avskräckande.

De måste ur alla synpunkter betraktas som skäliga.» (S. 486

—487.)

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

f. Yttrandena.

99

I det följande redogöres först för de yttranden rörande skolpliktstidens

längd, som avgivits av vederbörande skolmyndigheter — alltså av de centrala

skolmyndigheterna, domkapitlen, folkskolinspektörerna och vissa

folkskolestyrelser samt rektorer och kollegier vid olika högre skolor. Till

denna grupp ha även förts yttranden av statens psykologisk-pedagogiska

institut och av olika lärarorganisationer. Därefter refereras utlåtanden av

övriga statsmyndigheter — universitet och högskolor, centrala ämbetsverk

och länsstyrelser. Slutligen återgivas uttalanden av vissa sammanslutningar

av kommuner och enskilda.

Skolmyndigheter och lä rarsammanslutningar.

Av de båda centrala skolmyndigheterna — skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning — tillstyrker den förra nioårig skolplikt, under

det att den senare, utan att uttryckligen taga ställning i sakfrågan, »utgår

från att en nioårig skolplikt kommer att genomföras allt efter det att tillgången

på lärare, skollokaler etc. medger detta».

Skolöverstyrelsen erinrar först om erfarenheterna från Förenta staterna,

där skolplikten i vissa stater utsträckts ända upp till 18 år:

»I Förenta staterna är det en allmän erfarenhet, att de uppväxande ej

fara väl av att träda ut i förvärvslivet redan i 14—16 årsåldern. Man har

funnit, att de förspilla sina bästa praktiska läroår i okvalificerat arbete i

s. k. återvändsgrändsyrken (blind alley jobs), som visserligen ge en jämförelsevis

hög begynnelselön men icke ha mycket att ge i fråga om utbildning

och utkomstmöjligheter för framtiden. Det har också visat sig mycket

svårt att för dessa minderåriga förvärvsarbetare kunna ordna en lämplig

form av fortsättningsskola, som vid sidan om eller i anslutning till deras

förvärvsarbete kan ge dem all den hjälp, som de behöva för att komma till

rätta i yrke och samhälle. Därför har man i de flesta nordamerikanska stater

— liksom på många andra håll i världen — frångått systemet med ’deltidsundervisning’

i fortsättningsskola och för övergångsålderns ungdom i

stället föreskrivit fortsatt ’heltidsundervisning’ i yrkesskolor eller andra

lämpliga former av ungdomsskolor.

Det bör dock icke fördöljas, att man i de nordamerikanska stater, som

infört bestämmelser om fortsatt skolplikt ända upp till 18-årsåldern, tidvis

haft svårigheter att effektuera dessa bestämmelser. I ’The Year Book

of Education 1948’ (s. 127) meddelas sålunda, att amerikansk ungdom

särskilt under det senaste världskriget — delvis lockad av de höga arbetsförtjänsterna

inom krigsindustrierna — sökt undandra sig den fortsatta

skolplikten i sådan utsträckning, att man år 1943 såg sig nödsakad att på

offentligt initiativ sätta i gång en landsomfattande ’Back to School’-kampanj.

» (S. 22.)

I likhet med skolkommissionen anser överstyrelsen, att de motiv, som

skolutredningen åberopat för en förlängning av skolplikten till åtta år, likaväl

kunna anföras såsom skäl för en nioårig skolplikt. Av huvudmotiven

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

understryker överstyrelsen särskilt ungdomsvårds- och yrkesutbildningssynpunkterna.

»Så som det nu är, utlämnas en stor del av de uppväxande i övergångsåldern

alltför tidigt och oförberedda åt förvärvslivet, där de i okvalificerat

arbete löpa stor risk att under sina bästa läroår bli utnyttjade i stället för

utbildade. Deras vid den åldern yrvakna strävan att bli oberoende frestar

många att söka första bästa arbete, som kan ge dem en stor begynnelselön

— ofta större än de på ett förståndigt sätt kunna handha — men som har

föga att ge dem ifråga om utbildning och utsikter för framtiden.

Det synes under sådana förhållanden välbetänkt att låta det 9:e och

delvis redan det 8:e skolåret för det stora flertalet elever bli ett orienteringsstadium,

närmast för deras yrkesval, förberedande yrkesutbildning och

utplacering i arbetslivet. Ett sådant orienteringsstadium, avsett även för

allmän livs- och samhällsorientering, har alltför länge saknats inom vårt

skolväsen.

Överstyrelsen kan ej dela den i en del remissyttranden framförda uppfattningen,

att ett eller flera av dessa orienterande skolår borde vara frivilliga.

Detta komme nämligen att leda till att denna för alla uppväxande

viktiga orientering ej kunde komma de ungdomskategorier till godo, vilkas

arbetskraft nu både av näringslivet och i vissa fall av föräldrarna utnyttjas

i förtid till förfång för dessa uppväxande själva och deras framtid. Det är

nämligen ej endast näringslivet, som hyser vissa betänkligheter mot den

föreslagna förlängningen av skolplikten, utan även hem, vilka på grund

härav få vidkännas minskning i familjeinkomsten. För att emellertid en

så avsevärd förlängning av skolplikten som med två år ej skall komma att

kännas alltför betungande för familjerna, förutsätter överstyrelsen liksom

SK, att vissa familjestödjande åtgärder från det allmännas sida komma att

bli behövliga, närmast i form av stipendier.» (S. 24—25.)

Överstyrelsen anser tiden vara inne att även i vårt land uppställa en

nioårig skolplikt såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att

genomföras i den takt, som förutsättningarna — närmast de allmänt ekonomiska

och personella — medge. Starkt hävdar överstyrelsen vikten av

att de båda nya skolåren verkligen få den omedelbart nyttobetonade karaktär,

som kan göra den förlängda skolgången tilltalande för de unga själva,

deras föräldrar och arbetslivets målsmän. Under alla omständigheter får

man dock vara beredd på att vissa dispenser från skolplikten bliva erforderliga:
»Hur

denna fortsatta utbildning än ordnas, så kommer det alltid att finnas

en icke obetydlig grupp elever, som varken kan eller vill tillgodogöra

sig den utbildning, som kommer att bjudas dem. Såsom SK likaledes förutsätter

(s. 141, 494), måste det därför finnas vissa dispensmöjligheter särskilt

under övergångstiden men även för framtiden. Med de elever, som

medges befrielse från det 9:e och eventuellt också det 8:e skolåret, bör

enligt överstyrelsens mening skolan dock söka stå i kontakt under hela

skolpliktstiden för att få tillfälle att bistå dem på det sätt, som är möjligt.

Hur stor denna grupp kommer att bli och på vilket sätt den lämpligen kan

stödjas, får försöksverksamheten närmare utvisa.» (S. 25—26.)

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning om behovet av ett principbeslut

snarast möjligt men förutsätter, att detta beslut endast kommer

att röra själva riktlinjerna. Dessa böra utformas på ett sadant sätt, att all

vederbörlig hänsyn kan tagas till med tiden förändrade förhallanden och

ej minst till resultaten av de fortsatta undersökningar och praktiska försök,

som överstyrelsen anser vara nödvändiga förutsättningar för en fortskridande

skolreform.

Psykologisk-pedagogiska institutet uttalar sin med kommissionens i

princip överensstämmande uppfattning i fråga om den nioariga skolplikten,

förstärkningen av den samhällsorienterande ämnesgruppen samt införandet

av ett främmande språk från och med femte klassen. Institutet

befarar dock motstånd från vissa målsmän och från en del av näringslivets

organisationer m. fl.

»Det synes därför betydelsefullt att saklig upplysning lämnas om de

beräknade fördelarna av en utökad skolpliktstid, så att en positiv inställning

till den planerade skolan skapas hos skilda samhällsgrupper. Det torde

vara lämpligt med en förhållandevis lång övergångstid, innan den nioåriga

enhetsskolan göres obligatorisk, och förändringen bör endast ske stegvis,

så att en sju- och åttaårig skola fullt effektivt har kunnat utbyggas, innan

den nioåriga införes. Institutet förutsätter, att stor frihet lämnas de olika

skoldistrikten att efter de lokala förhållandena ordna ortens skolväsen. I

detta sammanhang må framhållas, att institutet förutsätter en omfattande

försöksverksamhet i syfte att praktiskt pröva den föreslagna skolorganisationen.

Utfalla dessa försök gynnsamt, kan man vänta att det befarade

motståndet mot den nioåriga skolplikten i stor utsträckning undanröjes.»

Några av styrelsens ledamöter, som i annan egenskap hade att yttra sig

över kommissionens betänkande, antecknade till protokollet, att de icke

kunde deltaga i beslutet eller i de delar av beslutet, som avveke från av

dem i sådant sammanhang tillkännagivna meningar.

Inom domkapitlen äro mycket skiftande meningar företrädda. Domkapitlet

i Västerås tillstyrker omedelbart principbeslut.

»SK har givit så övertygande skäl för behovet av en förbättrad medborgarbildning,

att denna enligt domkapitlets mening framstår som en förstahandsuppgift.

Målsättningen sådan den angivits i förslaget vidgar ramen

för medborgarfostran, och viktiga områden, såsom yrkesfostran och personlighetsdaningen,

torde kräva, att skolpliktstiden inkluderar övergångsåldern.

I allt vidare kretsar har man också kommit till insikt om att den sjuåriga

skolan erbjuder en för svag grund för vår tids medborgarbildning.

Ett antal skoldistrikt har därför i syfte att förstärka denna grund infört

åttaårig skolplikt. I långt flera fall skulle detta ha skett, om ej bristen på

skollokaler lagt hinder i vägen. Även om det helt visst finnes fog för SK:s

påpekande, att en utsträckning av skolplikten hittills alltid väckt olust

inom vida befolkningslager, anser sig domkapitlet ha anledning vitsorda,

att övergången till sjuårig folkskola försiggått anmärkningsvärt friktionsfritt

åtminstone inom Västerås stift. Ett par skoldistrikt ha visserligen

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. May.ts proposition nr 70.

begärt uppskov med reformens genomförande, beroende på svårigheter att

anskaffa skollokaler för den sjunde klassen. Slutet har emellertid blivit,

att lokalfrågan provisoriskt ordnats. Men vad som i detta sammanhang

tett sig mest löftesrikt är, att de flesta skoldistrikten långt före respittidens

utgång infört det sjunde skolåret, många omedelbart efter riksdagens beslut

i frågan.

Det torde ej vara att missta sig på att intresset växt sig allt starkare

hos den stora allmänheten under senare år. Detta gäller såväl stad som

landsbygd.

Även om detta förstärkta intresse ej bottnar i ett medvetet fattat mål

för skolan att ge en grundläggande bildning, som, för att tala med SK,

möjliggör för människorna att tillgodogöra sig kulturens skatter och att

leva ett rikare personlighetsliv, torde man här möta en på erfarenhet grundad

insikt, att livet numera blivit så komplicerat och följaktligen ställer

så stora krav på varje medborgare, att ökad kunnighet, praktisk och teoretisk,

är behövlig. Landsbygdens tidigare ofta ådagalagda svala intresse

då det gällt skolväsendets förkovran, har börjat förbytas i en strävan mot

likställighet med tätorterna. Man torde följaktligen med visst fog kunna

förutsätta, att de psykologiska betingelserna från skoldistriktens och den

stora allmänhetens sida äro förhållandevis goda, då det gäller att skapa

förståelse för en utsträckt skolplikt. Måhända kommer det att visa sig,

att de samhällsekonomiska och tekniska hindren bli svårast att övervinna.

Får emellertid vårt näringsliv utveckla sig normalt med hjälp av en alltmer

förbättrad teknik torde enligt domkapitlets mening komma att finnas förutsättningar

för reformens genomförande.»

SK förutsätter med rätta en lång övergångstid för ett allmänt genomförande

av reformen. Ej förrän under 1960-talet beräknas den nya skolordningen

kunna träda i tillämpning. Såsom skäl för ett uppskov med principbeslutet

kan bl. a. hänvisas därtill, att ytterligare utredning tarvas rörande

vissa framförda projekt, varjämte det onekligen skulle vara av stort värde

att, innan beslut i principfrågan fattas, vinna ledning av de erfarenheter,

som den planerade försöksverksamheten kan komma att giva.

Domkapitlet håller likväl före, att än starkare skäl kunna anses tala för

ett principbeslut snarast möjligt. Detta bör dock begränsas till de frågor,

som avse den organisatoriska ramen samt lärareutbildningen. Med beslut

i övriga frågor torde däremot böra anstå, så mycket mera som utredningen

ej är slutförd beträffande flera av dem.

Domkapitlet i Härnösand vill visserligen icke binda sig för betänkandet

i alla delar men anser sig kunna tillstyrka, att statsmakterna i princip måtte

godtaga skolkommissionens förslag om en nioårig enhetsskola. Domkapitlet

i Luleå har ej heller något att erinra mot nioårig skolplikt men förutsätter

en sådan utformning av skolorganisationen, att barnen icke i större utsträckning

än hittills tvingas lämna sina hem före det sjunde skolårets

början.

Den vanligaste ståndpunkten är dock en principanslutning i fråga om

skolpliktens längd med så pass starka reservationer beträffande skolorganisationens

utformning, att försöksverksamhet anses nödvändig, innan beslut

fattas. Domkapitlet i TJppsala, som uttryckligen principiellt ansluter

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 70.

sig till kommissionens förslag om nioårig skolplikt och skolans stadieindelning,

avslutar sålunda sin granskning med att uttala en förhoppning om

att vårt land »så småningom och efter samvetsgranna omprövningar»

måtte få ett skolväsen, ungefärligen av den art och omfattning, som kommissionen

föreslår. Innan avgörande beslut fattas, böra dock preliminära

kursplaner utarbetas, omfattande praktiska prov igångsättas och erfarenheterna

av dessa prov avvaktas.

Ett par av domkapitlen önska en åttaårig folkskola, vars högsta klass

meddelar yrkesorientering och i viss man även förberedande yrkesutbildning.

Domkapitlet i Växjö anför sålunda:

»I fråga om den utsträckning av skolplikten till nio år, som skolkommissionen

föreslår, känner domkapitlet under nuvarande förhållanden en

stark tvekan. Det torde kunna ifrågasättas, om en allmänt genomförd

9-årig skolplikt skulle komma att medföra den förbättring, som avses. Alt

kvarhålla även de mindre studiebegåvade på skolbänken under en tid, da

de på grund av sin fysiska utveckling äro föga ägnade för teoretiskt arbete,

torde vara mindre välbetänkt. Visserligen räknar man med att det nionde

året för flertalet lärjungar skulle komma att bli praktiskt betonat. Men

det kan här göras gällande, att för den ungdom, som uppväxer i jordbruksbygder,

denna utbildning lämpligen erhålles genom en praktisk arbetsinsats.

Här måste jämväl någon hänsyn tagas till bristen på arbetskraft

inom jordbruket. Det bör ånyo övervägas, om icke den obligatoriska skolplikten

borde begränsas till åtta år, varvid det åttonde aret borde kunna

få den orientering på yrkesutbildning som nu föreslås för det nionde, men

jämväl möjlighet bereddes för de skoldistrikt, som ha möjlighet därtill, att

införa en nionde årskurs. Det kan förtjäna att övervägas, om icke denna

i sådant fall borde kunna framflyttas till en senare tidpunkt, då man kan

räkna med en vaknande studiehåg, och sålunda i viss mån få karaktären

av en vidgad folkhögskola.»

Vid ärendets behandling var en av ledamöterna, lektorn Rosén, skiljaktig.

Reservanten ansåg, att skolkommissionens betänkande efter någon

omarbetning borde kunna läggas till grund för en reform av vårt skolväsen.

»Genomföres en sådan i enlighet med skolkommissionens riktlinjer,

skulle det komma att innebära ett av de betydelsefullaste framsteg, som

gjorts i vårt undervisningsväsens historia.»

En klar avslagslinje förfäktas av domkapitlet i Lund, som håller före, att

förslaget i sin väldiga omfattning kommit att få en delvis orealistisk prägel.

»Kritisk och betänksam måste man .. . ställa sig ej blott mot genomförbarheten

av en plan, som bygger på oprövade antaganden, utan också mot

planens rationalitet. Man måste fråga sig, om för manga ungdomar en

obligatoriskt förlängd undervisning i ett nionde skolår verkligen innebär en

fördel och om dylika elevers intellektuella utrustning och negativa inställning

till skolan ej är sådan, att de och vårt land ha större gagn om de

komma ut i arbetslivet efter eu 7- eller 8-arig skolgång.»

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Skolöverstyrelsen lämnar följande statistiska översikt av de yttranden,

som inkommit från lokala myndigheter inom överstyrelsens verksamhetsområde:
Skolstyrelser

och skolråd.

Antal yttranden: 74

» tillstyrkanden: 63

» » med tvekan: 2

» avstyrkanden: 9 (varav 3 ha önskat frivillig skolgång åttonde och

nionde skolåren).

Seminariekollegierna.

Antal yttranden: 22

» tillstyrkanden: 10

» avstyrkanden: 2.

Av de återstående 10 önska 5, att ingående försök måtte äga rum, innan

något bindande principbeslut fattas. 3 understryka kraftigt, att möjligheten

att få dispens från nionde skolåret icke måtte få karaktär av undantagsföreteelse.

Läroverkskollegierna.

Antal yttranden: 200

» tillstyrkanden: 95

» positivt inställda: 52

» negativt inställda: 31

» avstyrkanden: 22.

Statens folkskolinspektörer.

Antal yttranden: 44

» tillstyrkanden: 27

» » med tvekan: 11

» avstyrkanden: 4 (dessutom ha 2 rekommenderat att låta skol
distrikten

försöksvis genomföra reformen).

Av de 340 remissinstanser, som yttrat sig till överstyrelsen, ha alltså

endast 37 helt avstyrkt den nioåriga skolplikten, medan 195 ha tillstyrkt

utan reservation. (S. 212.)

Som motivering för skolpliktens utsträckning till nioårig har anförts,

att landsbygdens barn skulle bli mindre vanlottade i förhållande till tätorternas,

a,tt studiebegåvad ungdom från alla samhällskikt skulle få möjlighet

till högre utbildning utan hinder av föräldrar, som vilja exploatera

små barns arbetskraft, att på snart sagt alla områden krav ha rests på

ökade kunskaper och förbättrad medborgerlig bildning, vilket bl. a. har

fatt till följd, att med varje år antalet barn ökats, som söka sig till realskolorna,

att införande av nioårig obligatorisk enhetsskola skulle medföra

bättre möjligheter till ett rationellt lärjungeurval, att ökade möjligheter för

karaktärsfostran skulle skapas genom att skolplikten komme att omfatta

den viktiga övergångsåldern, samt att skolkommissionens målsättning för

skolan skulle kräva förlängd skolpliktstid. Att göra den obligatoriska skolplikten

nioårig har allmänt betecknats som en synnerligen önskvärd kulturell

upprustning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majds proposition nr 70.

De yttranden, som ställa sig direkt avvisande, ha som stöd för avslagsyrkandena

framdragit de med reformen sammanhängande kostnaderna,

bristen på lärare och skollokaler, svårigheter för näringslivet, särskilt .jordbruket

samt olämpligheten av att tvinga alla, oavsett begåvning och intresse,

till en förlängd skolgång.

I övrigt hänvisas beträffande alla dessa grupper av yttranden till överstyrelsens

tryckta sammanfattning.

Åsiktsgrupperingen synes vara likartad även inom yrkesundervisningens

skolor, vilka icke ingå i skolöverstyrelsens sammanfattning. Flertalet tillstyrker

nioårig skolplikt eller lämnar förslaget utan erinran. Men även avrådande

röster höras.

»Ett kvarblivande i skolan till sexton år», skriver sålunda kollegiet vid

tekniska gymnasiet i Göteborg, »skulle för ett stort antal elever betyda dels

ett förkvävande av deras praktiska anlag, dels en stark motvilja mot studier

i all framtid. Det finns enligt kollegiets mening ett avsevärt antal barn,

som efter sjuårig skolgång önska och böra utan vidare skoltvång fullfölja

sin egen väg till praktisk verksamhet. Många av dem genomgå vid mognare

år fortsatt utbildning och behålla sedan studielusten i hela sitt liv,

och denna studielust är av stor betydelse för vårt samhälle och dess utveckling.

Kollegiet anser nioårig skolplikt ej vara av behovet påkallad men att

däremot folkskolans överbyggnader böra ge tillfälle till frivillig fortsatt

skolgång samt att alla åtgärder för förbättrad yrkesutbildning och för utbildning

av personer i mognare år böra uppmuntras.»

Av lärarsammanslutningarna tillstyrka de flesta nioårig skolplikt, en del

dock med reservationer av olika slag. Läroverkslärarnas riksförbund jämför

inledningsvis de båda kommittéförslagen och finner skillnaden mindre

än den vid första intrycket förefaller.

»Skillnaden mellan de bägge förslagen reduceras, om man tar i betraktande

å ena sidan den ökade tillströmning till skolor av realskolekaraktär,

vilken, om den fortsätter, inom kort leder till att ungefär hälften av en

årskull frivilligt går till realexamen eller motsvarande utbildning, å andra

sidan att enligt SK:s förslag ungefär halva årskullen beräknas tillbringa det

nionde skolåret i en sådan form av nionde klassen, där av teoretiska ämnen

endast modersmålet, samhällslära och hälsolära ingå, medan arbetet i övrigt

inriktas på förberedande yrkesutbildning. Beaktas bör därvid, att enligt

SK:s förslag ifrågavarande lärjungegrupp även under sjunde och

åttonde skolåren skulle ägna en stor del av sin arbetstid åt praktiska ämnen.

Det förefaller också riksförbundet sannolikt, att SK har rätt i sin förmodan,

att en utsträckning av skolpliktstiden med två år, innebärande en

möjlighet att ge den obligatoriska skolan ett verkligt överstadium, skulle

röna större uppskattning och ha större värde än en förlängning med ett år,

vilken kunde synas innebära blott ett uttänjande av nuvarande skolkurser

på en längre tidrymd. Möjligheten att inom detta högstadium låta skolarbetet

få en skiftande karaktär, motsvarande olika elevers anlag och intressen

liksom tillämpande på detta stadium av ämnesliirarsystemet, skulle

måhända motverka den skolleda, varöver ibland klagats i anslutning till

den utsträckning av skolpliktstiden, som under senare år ägt rum till sju

eller åtta år.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Mai ds proposition nr 70.

Såsom SK föreslagit (betänkandet sid. 141) bör skolstyrelsen ha möjlighet

att medge avgång efter åtta år, bland annat för elever, som på grund

av bristande förutsättningar kunna antagas ha föga utbyte av ytterligare

ett års skolgång.

Som ett alternativ till den föreslagna utsträckningen av den sammanhängande

obligatoriska skoltiden har i diskussionen stundom framförts den

tanken, att de elever, som det önskade, skulle få lämna skolan efter sju

år och gå ut i praktiskt arbete för att efter några år återvända till en etteller

tvåårig kurs av folkhögskolekaraktär. Mot bakgrunden av å ena sidan

den skolleda, som ofta framträder i pubertetsåldern och kan göra skolarbetet

under denna tid mindre fruktbringande, å andra sidan de utmärkta

erfarenheterna av folkhögskolans arbete, synes en sådan tanke bestickande.

Emellertid torde dess realiserande vara förenat med betydande olägenheter.

Om den tilltänkta kursen skall ersätta en del av skolplikten, måste den

tydligen göras obligatorisk för alla, som ej genomgått nioårig skola eller

skaffat sig däremot svarande skolbildning. Den kunde då ej få folkhögskolekaraktär,

eftersom det som ger folkhögskolan dess karaktär kanske

främst är, att dit frivilligt samlas elever, som drivas av ett starkt bildningsintresse.

En skola, till vilken man tvångsvis sammanförde just de elever,

som visat det minsta egna intresset för att fullfölja sin skolutbildning,

skulle tydligen få en alldeles motsatt och säkerligen för studiearbete ganska

ogynnsam karaktär. Det bleve nog också rätt svårt att förena en sådan

kurs dels med den yrkesutbildning, som bör följa på den obligatoriska skolan,

dels med näringslivets behov att få behålla den arbetskraft, som redan

börjat träda i dess tjänst. Problemet måste nog i stället bli att så utforma

skolarbetet under åttonde och nionde skolåren, att det har något att ge

åt ungdomar av olika läggning. Därmed vinnes också, att all ungdom nås

av skolans fostrande verksamhet och omvårdnad under de ömtåliga pubertetsåren,

vilket måste te sig särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av hemmens

tyvärr alltför ringa möjligheter att fylla denna uppgift.

Efter sådana överväganden finner sig riksförbundet kunna tillstyrka ett

beslut om nioårig skolplikt och väntar sig, att statsmakterna skola låta sig

angeläget vara att så snabbt som möjligt undanröja de hinder av ekonomisk

art, som stå i vägen för ett omedelbart genomförande av denna för

hela vårt folks kulturella standard betydelsefulla reform.»

Sveriges folkskollärarförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag

om obligatorisk nioårig enhetsskola. Bl. a. hänvisar förbundsstyrelsen till

vikten av att studiebegåvningarna tillvaratagas och erhålla en för dem avpassad

undervisning.

»Om realskolestadium upprättas i varje skoldistrikt lcomme studiebegåvningar,

särskilt på landsbygden, vilka genom nuvarande skolsystem har

svårt att erhålla fortsatt utbildning, att iå möjligheter till sådan utbildning

i vida större utsträckning än nu. Den kommunala enhetsskolan skulle innebära

ett betydelsefullt steg för utbildningsmöjligheternas demokratisering.»

Det är emellertid icke mindre nödvändigt att även de svagt begåvade

lärjungarna ägnas tillräcklig uppmärksamhet:

»Det planerade realskolestadiet måste ges en sådan utformning att även

de svagt begåvade eleverna får utbyte av undervisningen. Denna bör även

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

i teoretiska ämnen erhålla en starkt praktisk inriktning, och kraven på

dessa svagt utrustade elever får inte ställas för höga.»

Det från en del håll framförda förslaget om en på frivillighet baserad överbyggnad

på den nuvarande sjuåriga skolan avböjes av förbundsstyrelsen

med följande ord:

»Om åttonde och nionde skolåren gjordes frivilliga, komme den mindre

del av ungdomen som avslutade sin skolgång efter sjunde skolåret att utgöras

av dels en del svagt begåvad ungdom med olust för studier, dels en

ungdom som av oförståelse från hemmets sida inte finge fortsätta. Det

kan ifrågasättas, om dessa kategorier av ungdom äro betjänta av att ga .ut

i samhällslivet med en betydligt svagare skolutbildning än den stora majoritet

av ungdom som frivilligt eller genom föräldrarnas ambition skulle utnyttja

den nioåriga skolan. Om det treåriga realskolestadiet ska ge en avslutad

utbildning, kan avgång efter sjunde eller åttonde året inte skänka

det beräknade utbytet av studierna.»

Huruvida de avsedda fördelarna med en nioårig skola komma att vinnas,

beror dock i hög grad på skolans praktiska utgestaltning.

»Under förutsättning att undervisningen under åttonde och nionde skolåren

får en sådan utformning att den i tillräcklig utsträckning anpassas

för elever med olika mått och olika slag av studiebegåvning och att den

praktiska och förberedande yrkesutbildningen blir tillfredsställande ordnad

bör en nioårig skolplikt genomföras, dock först efter tillräckligt lång övergångstid.

»

Principbeslut om skolväsendets organisation bör fattas så snart som möjligt.

Det bör dock endast avse den nioåriga skolplikten jämte förslag till

enhetsskolans organisation och mål i stora drag samt huvudprinciperna för

en reform av lärarutbildningen. Intet försök bör göras att genom detaljerade

föreskrifter ge den nya skolan slutgiltig form redan nu. De resultat,

vartill skolkommissionens principbetänkande och avgivna remissyttranden

fört, måste kompletteras med fortsatta utredningar och försöksverksamhet,

innan definitiva beslut kunna fattas i detaljfrågorna.

Sveriges folkskollärarinneförbund accepterar likaledes den nioåriga skolplikten

som mål för en fortskridande skolreform.

»Ett absolut villkor för denna förlängning av skolplikten är emellertid,

att enhetsskolan får en sådan utformning, att den verkligen tillgodoser elever

med olika mått och olika slag av begåvning. Förbundsmedlemmarnas

erfarenhet av det ringa utbyte folkskolans sjunde och åttonde klasser ofta

ger de klent begåvade och föga studieintresserade i klasserna gör dem starkt

medvetna om att kurserna för enhetsskolans sista år väl måste anpassas

efter de olika elevernas förmåga och intressen och med hänsyn till pubertetsårens

speciella svårigheter. Om ungdomarna — och deras föräldrar —

märker, att den förlängda skoltiden ger verkligt utbyte, kommer det ''motstånd

av folkpsykologisk art'', som kommissionen räknar med, att betydligt

lättare kunna övervinnas.»

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Även enligt detta förbunds mening måste förslagens hållbarhet vid praktisk

tillämpning prövas genom omfattande försöksverksamhet i kommuner

av olika storlek och struktur. Ett principbeslut av statsmakterna om

nioårig enhetsskola bör således inte få binda skolans utformning vid de riktlinjer

kommissionen har uppdragit, utan dessa böra kunna modifieras —

eller, om så krävs, radikalt omprövas — med utgångspunkt från de praktiska

rönen.

Svenska facklärarförbundet kan helt ansluta sig till förslaget att utsträcka

skolpliktstidens längd till nio år.

»Det torde vara synnerligen värdefullt, att även de, som efter avslutad

skolgång ägna sig åt praktiskt arbete, få en bättre skolunderbyggnad. Särskilt

vill förbundet därvid understryka vikten av goda kunskaper i svenska

språket och matematik, enär på dessa punkter bristerna hos de manuella

yrkenas utövare äro särskilt vanliga och bereda dem de största svårigheterna.

»

Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser icke

tiden mogen för ett principbeslut men vill dock ej motsätta sig tanken på

en nioårig allmän skolgång.

»Fördelarna av att de unga under sina vanskligaste utvecklingsår hållas

under skolans vård och fostran äro för uppenbara för att förslaget skall

kunna avvisas. Säkerligen behövs det dock ... en omfattande försöksverksamhet,

innan den rätta formen för den allmänna skolbildningen blivit funnen,

och möjligen vore det klokt att förbereda reformen genom att först

göra det nionde året frivilligt.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening tillstyrker principiellt men under

en rad förutsättningar, som göra att föreningens principtillstyrkan kommer

bra nära ett avslagsyrkande. Föreningen anser bland annat, att skolreformen

kan realiseras endast om klassavdelningarna minskas och göras mera

homogena och lärarnas undervisningsskyldighet nedsättes till förmån för

förberedelsearbetet och annat hemarbete, som nödvändiggöres av individualiserad

undervisning.

Exempel finnes slutligen på att en lärarsammanslutning även av andra

skäl än de praktiska organisationssvårigheterna vill ställa den nioåriga skolplikten

på framtiden. Läroverkens handelslärares förening, som icke för närvarande

kan tillstyrka nioårig skolplikt, anser det sålunda diskutabelt,

huruvida det för en stor del av barnen är en fördel att gå i skolan i åklem

14—16 år. Många barns personlighetsdaning torde snarare hämmas än befordras

av en mot deras vilja förlängd skolgång.

Övriga statsmyndigheter.

De båda centrala universitetsmyndigheterna, kanslersämbetet och överstyrelsen

för de tekniska högskolorna, luta närmast åt skolutredningens

förslag. Tf. universitetskanslern yttrar:

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts •proposition nr 70.

»I likhet med såväl skolutredningen som skolkommissionen anser jag en

förlängning av skolplikten starkt motiverad. Då det gäller att taga ställning

å ena sidan till den av utredningen föreslagna förlängningen till åtta

år med möjlighet till frivilligt inrättande av ett nionde år, å andra sidan

till kommissionens förslag om obligatorisk 9-arig enhetsskola synes det mig

av ekonomiska och praktiska skäl (bland annat lärarbristen) kunna ifrågasättas

om icke försiktigheten bjuder att till en början välja den av utredningen

angivna vägen. Erfarenheten torde sedermera fa utvisa ändamålsenligheten

av en dylik organisation eller om åtgärder i av kommissionen

förordad riktning kunna vara att föredraga.»

Jämväl överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner en förlängning

av skolplikten motiverad av den samhällsutveckling, som ligger bakom oss.

»I och för sig kan det därvid förvisso framstå som ett önskemål att utsträcka

denna till att omfatta en tid av nio år i enlighet med skolkommissionens

förslag, vilket skulle innebära, att varje medborgare finge en utbildning

motsvarande den nuvarande realexamen. I vad män vårt lands

ekonomiska och personella resurser medgiva ett förverkligande av detta

förslag undandrager sig visserligen i stort sett överstyrelsens bedömande,

men överstyrelsen kan icke undgå att taga intryck av de betänkligheter

härutinnan, som föranlett skolutredningen att för sin del stanna vid att förorda

en till åtta år utsträckt skolpliktstid.»

Inom de hörda akademiska kollegierna ha framträtt talesmän både för

längre syftande och för mindre omfattande åtgärder. Nioårig skolplikt tillstyrkes

sålunda av teologiska fakulteten och av de bada sektionerna inom

filosofiska fakulteten i Lund. Humanistiska sektionen i Lund förordar ett

principbeslut, i varje fall omfattande den nioåriga enhetsskolan och en allmän

linje inom gymnasiet. Professorn i psykologi och pedagogik Herman

Siegvald anför i ett särskilt yttrande:

»Eftersom det demokratiska samhället i hög grad bygger på de enskilda

medborgarnas erfarenheter och omdömeskraft, framstår det som en av skolans

främsta uppgifter att i största möjliga omfattning vidga de växandes

erfarenhetskrets och utveckla deras omdömesförmåga. Därför måste det

hälsas med synnerlig tillfredsställelse, att 1946 års skolkommission föreslår

nioårig skolplikt för alla barn. Många anse säkerligen detta vara alldeles

för mycket för de barn, som sedan skola ägna sig åt praktiskt yrkesarbete,

men enligt min på mångårig erfarenhet såsom statens folkskoleinspektör

grundade erfarenhet är det särskilt dessa ungdomar, som just i pubertetsåldern

äro i trängande behov av skolans fostran och handledning ej minst

i en tid, då många föräldrar förlorat greppet om ungdomen.»

En annan uppfattning hävdas exempelvis av uppsalaprofessorerna Collinder,

Hjärnc, Holmberg, Jansson och Svennung, vilka vid remissens handläggning

inom humanistiska sektionen anförde följande:

»Ett demokratiskt samhällsskick ger inte folkets flertal rätt att öva mera

tvång mot mindretalet än vad allmänt väl kräver. Skolkommissionen säger

att samhället har blivit så invecklat, att alla måste gå i skola i minst nio

är för att lära sig vad en medborgare behöver veta och kunna. Det på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kunql. Maj ds proposition nr 70.

ståendet har inte blivit styrkt. Redan det sjuåriga skoltvånget har väckt

missnöje bland Sveriges bönder. Nioårigt skoltvång innebär att jordbrukarnas

barn inte skola få tillfälle att på allvar börja lära sig föräldrarnas

yrke förrän vid sexton eller sjutton års ålder. För pojkarna tillkommer sedan

ett års värnplikt. Skolkommissionen har klart för sig att försörjningsläget

inte är sådant att nioårigt skoltvång kan genomföras. Det finns inte

heller tillräckligt med lärare, hur lågt man än sätter fordringarna på lärarna.

Vad är det under sådana förhållanden för mening med att stifta en

lag som går ut på att man skall bli tvungen att skicka fjärdingsman och

polis för att ta barnen ur hemmen och släpa dem till skolan? Räcker det

inte med att man skaffar nio års kostnadsfri skolgång åt alla som så önska

och ytterligare utbildning åt dem som äro särskilt lämpade för fortsatta

studier?»

Flertalet av de hörda fakulteterna och lärarråden har icke preciserat sin

ståndpunkt till skolpliktstidens längd.

Flera av de hörda centrala myndigheterna nöja sig med att taga ställning

till de delar av skolkommissionens förslag, som beröra ifrågavarande myndigheters

verksamhetsområden, och komma därigenom antingen icke alls

eller också blott från någon viss synpunkt in på frågan om skolpliktens

förlängning.

Sålunda anför tjf chefen för försvarsstaben:

»Den föreslagna utformningen av enhetsskolan (synes) innebära en förbättring

i jämförelse med nuvarande folkskoleordning. Av särskild betydelse

är därvid den ökade undervisningen i samhällskunskap och främmande

språk samt den vikt, som skolkommissionen tillägger fysisk fostran. På

lång sikt kommer detta att bredda och förbättra underlaget vid urval av

såväl fast anställt som värnpliktigt befäl.»

Statskontoret har avgivit ett utförligare utlåtande. Ämbetsverket anför:

»Att skolväsendet med nuvarande utformning i många avseenden lämnar

åtskilligt övrigt att önska torde vara obestridligt. Den omfattande och

grundliga undersökning av hela problemkomplexet, som verkställts först

av 1940 års skolutredning och sedermera av 1946 års skolkommission, ger

också god vägledning för bedömande av de i och för sig önskvärda reformerna.

Utredningen visar emellertid tillika, trots ofullständiga och osäkra

kostnadsberäkningar, att ett genomförande av hela reformprogrammet

kommer att ställa mycket betydande krav på landets ekonomiska och personella

resurser, i själva verket så höga, att redan ett principbeslut, avsett

som målsättning för framtidens skolväsen icke bör fattas utan ingående

överväganden av vad som, såvitt nu kan bedömas, är praktiskt möjligt att

genomföra.

. Kärnpunkten i förslaget är att bereda tillgång på tillräckligt antal, för

sina nya uppgifter rätt utbildade och fullt kompetenta lärare. Lyckas man

icke härmed, torde större delen av reformförslaget i övrigt komma att

stanna på papperet. Förutsättningarna äro emellertid icke särskilt gynnsamma.

—

Håller man samtidigt i minnet, att övriga aktuella reformer inom försvarsväsen,

kommunikationsväsen, hälso- och sjukvård, den allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. May.ts proposition nr 70.

socialvården, jordbruket o. s. v. samtliga förutsätta väsentligt utökade

personalresurser, för att nu icke tala om det stegrade arbetskraftsbehov,

som erfordras för ett genomförande av den industriella upprustning och

den utbyggnad av'' näringslivet, som utgör själva grundvalen för ett vidmakthållande

och utvecklande av vårt nationella välstånd, måste förslaget

inge allvarliga farhågor för att våra befolkningstillgangar icke skola räcka

till för dess realiserande inom överskådlig framtid.

Vad därefter den ekonomiska sidan angår, vore det enligt statskontorets

mening knappast tillrådligt, att vid nuvarande tidpunkt, da den angelägnaste

uppgiften ansetts vara att i enlighet med den nyligen framlagda

4-årsplanen söka uppnå ekonomisk stabilisering, fatta principbeslut rörande

en skolreform, som binder staten för nya årliga utgifter, vilka av allt att

döma äro av en storleksordning på omkring *4 miljard kronor. Helt bestickande

frågar kommissionen: ''Om våra förfäder för hundra år sedan ansågo

sig ha råd till en sexårig skola, skulle inte vi ha möjligheterna att skapa en

nioårig?’ Detta synes dock innebära en alltför långt gående förenkling^ av

frågeställningen. Den sjuåriga skolan har först med innevarande läsår i

huvudsak genomförts, och ett utbyggande med ytterligare en klass har på

frivillighetens väg påbörjats. Takten för utbyggnaden är till väsentlig del

beroende av tillgången på lärare och skollokaler. Skall ett principbeslut i

fråga om skolväsendets fortsatta utveckling nu fattas, anser ämbetsverket

försiktigheten bjuda, att man begränsar sig till att fastslå den attaåriga

skolplikten som närmaste mål. På den framtida befolknings- och välståndsutvecklingen

får sedan bero, om och vid vilken tidpunkt beslut bör

fattas om införandet av nioårig skolplikt.

Ett principbeslut av nu ifrågasatt innebörd behöver icke medföra sa

genomgripande omläggningar i de nu hävdvunna skolformernas struktur

som kommissionens förslag synes förutsätta. Därigenom vunnes även bättre

rådrum för de nya principernas gradvisa omsättande i praktiken och. storre

garantier mot organisatoriska och pedagogiska misstag. Emellertid vill

statskontoret understryka, att även ett på angivet sätt begränsat principbeslut

måste föregås av noggranna ekonomiska överväganden.--—

Såsom statskontoret redan inledningsvis konstaterat äro skolkommissionens

kostnadsberäkningar alltför ofullständiga för att medgiva ett tillförlitligt

bedömande av den föreslagna skolreformens ekonomiska konsekvenser.

Visserligen är en fullt uttömmande detaljberäkning icke möjlig att på

nuvarande stadium åstadkomma, men som ett minimikrav måste dock uppställas,

att alla nu kända kostnadselement specificeras och i görligaste män

beräknas, innan förslaget framlägges för riksdagen i och för principbeslut.

Härvid synes, till undvikande av den syårberäkneliga faktor, som det växlande

lärjungeantalet innebär, böra anlitas den utvägen, att beräkningarna

projicieras på ett visst närliggande år, varefter svar sökes pa frågan, hur

de faktiska kostnaderna hade ställt sig, om den nya organisationen vid

denna tidpunkt hade varit i full tillämpning.»

Vissa av statskontoret berörda frågor, såsom om lärarproduktionens möjligheter

och kostnader, konsekvenserna för lärarnas lönegradsplacering av

en eventuellt förlängd lärarutbildning och kostnaderna för den nya distriktsorganisationen,

komma att senare upptagas i vederbörliga sammanhang.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör först i korthet de allmänkulturella synpunkter,

som ha inspirerat reformförslagen, och ger därefter en ingående

analys av reformens inverkan på arbetsmarknaden.

»Vilken ställning man bör taga till förslaget om en förlängning av skolpliktstiden

från 7 till 9 år, beror delvis på vilken uppfattning man har om

skolans mål och uppgifter. Accepterar man den målsättning, som skolkommissionen

(liksom tidigare 1940 års skolutredning) anser bäst motsvara det

moderna demokratiska samhällets krav, blir det onekligen mest konsekvent

att också räkna med en avsevärd förlängning av skolpliktstiden. Vill man,

att den allmänna, obligatoriska medborgarskolan inte endast skall lämna

utrymme för olika praktiska utbildningsmoment utan även leda all ungdom

med normala intellektuella förutsättningar fram till ett kunskapsmått,

som ungefär motsvarar realexamen och som bland annat skall kunna bli en

bärkraftig grund för fortsatta studier av såväl fackligt som gymnasialt slag

— syftar man så långt, blir man nog tvungen att räkna med lika lång

studietid, som för närvarande kräves för kombinationen 4+5 (fyra klasser

folkskola och därefter femklassig realskola). För dem, som för närvarande

ta realexamen vid fyraårig realskola, dit övergång sker från folkskolans

sjätte klass, blir ju studietiden 10 år.

Frågan om skolpliktstidens förlängning kan och får emellertid inte enbart

ses som en pedagogisk fråga. Den måste bedömas även från andra synvinklar

och bland annat med hänsyn till de konsekvenser, som en förlängning

av skolpliktstiden kommer att medföra för arbetsmarknaden.

De relativt låga födelsesiffrorna under 20- och 30-talen med bottensiffran

år 1934 ha medfört, att den svenska arbetsmarknaden under 40-talet

haft att räkna med en alltmera kännbar brist på ungdomlig arbetskraft.

Bristen har varit så mycket mera kännbar, som det under samma tid till

följd av de goda konjunkturerna varit relativt stor efterfrågan på arbetskraft.

Det totala antalet ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18

år (5 årskullar) kommer år 1949 att nå bottensiffran 407 000.»

Styrelsen lämnar så till jämförelse de sifferuppgifter rörande antalet

ungdomar i åldern 13—14 till och med 17—18 år, som äro sammanställda

i nästa tabell.

Tab. 16. Antalet personer i åldern 13—14 t. o. m. 17—18 år

vid slutet av åren 1924—1959.

År

Antal

personer

År

Beräknat

antal

personer

År

Beräknat

antal

personer

1924

586 000

1950

407 000

1955

468 000

1929

555 000

1951

415 000

1956

498 000

1934

553 000

1952

427 000

1957

531 000

1939

499 000

1953

436 000

1958

667 000

1944

443 000

1954

446 000

1959

597 000

1949

407 000

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Medan man mot mitten av 50-talet har att räkna med ungefär samma

tillgång på ungdomlig arbetskraft som i slutet av 30-talet, kan man vid

60-talets början räkna med att totalantalet ungdomar i arbetsför ålder är

uppe i nivå med de högsta siffror, som någonsin ha konstaterats här i landet,

fortsätter styrelsen. Den årliga tillväxten av antalet personer i arbetsför

ålder kan dock även vid slutet av 1950-talet icke väntas bli mer än

ungefär hälften så stor som under perioden 1910—40.

Det är delvis mot bakgrunden av dessa siffror, som frågan om skolplilctstidens

förlängning enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör ses.

Därvid måste emellertid ihågkommas, att en stor del av den yngsta arbetskraften

redan för närvarande av olika skäl är undandragen arbetsmarknaden

och att denna tendens synes komma att förstärkas, även utan skolreformens

genomförande.

Delvis är orsaken den ständigt ökande tillströmningen till fortsatta studier

men även en annan omständighet bör i detta sammanhang uppmärksammas.

I januari 1949 utfärdades en ny arbetarskyddslag. Enligt denna

får minderårig, som ej fyllt eller undef kalenderåret fyller 15 år, icke användas

till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i

gruva, stenbrott eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings-

eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods

eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Stadgandet gäller dock

icke uträttande av bud, ärenden samt lättare distributionsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen

kan ge minderårig tillstånd till dylikt arbete ett ar tidigare,

om så befinnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning

eller det eljest kan vara till gagn för honom.

Styrelsen fullföljer nu på följande sätt analysen:

»För ovannämnda yrkesområden kommer tydligen skolpliktstidens förlängning

inte att få någon direkt betydelse, bortsett från den minskade

tillgången på springpojkar. Detsamma kan konstateras beträffande ett flertal

andra yrkesområden, där man av olika skäl inte anser sig kunna sysselsätta

ungdomar i den ålder, varom här är fråga — kanske är minimiåldern

för inträde satt ännu högre.

Men även om alla dessa yrkesområden sålunda inte direkt drabbas

av arbetskraftsminskningen, kunna de ändå få känning därav, nämligen

på ett mera indirekt sätt: det blir hårdare konkurrens om de äldre ungdomarna,

eftersom dessa även komma att behövas för de arbetsuppgifter,

som man för närvarande kan överlåta åt 14—15-åringar.

Bland de arbetsområden, som mera direkt och påtagligt drabbas av

arbetskraftsreduceringen, må i första hand nämnas jordbruk och trädgårdsskötsel,

affärs-, kontors- och lagerarbete, barnavård och husligt arbete.

Visserligen är det arbete, som 14—15-åringar kunna utföra på dessa områden,

av tämligen okvalificerat slag. Men i den mån arbetet i fråga måste

utföras, kommer skolpliktstidens förlängning att medföra, att arbetskraft

måste tagas från äldre årsgrupper. Framför allt kommer bristen på sökande

till springpojksplatser och dylikt att bli ännu mer kännbar än för när8

-— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

varande, och det torde bli nödvändigt för företagen i fråga att mer och mer

övergå till andra former för transport och distribution.

Skolkommissionen har ingalunda varit blind för att skolreformen måste

medföra åtskilliga olägenheter på arbetsmarknaden. Men man är angelägen

att framhålla, att den arbetskraft, som 14—15-åringarna representera, i

relativt stor utsträckning kommer att ställas till näringslivets förfogande

under 8:e och 9:e skolåren. Dels komma många elever i samband med den

praktiska yrkesorienteringen i klass 8 att som ett slags praktikanter hjälpa

till på olika arbetsplatser, dels skall ungefär hälften av utbildningstiden i

klass 9 y ägnas åt praktiskt yrkesarbete, i stor utsträckning förlagt till

arbetsplatser ute i näringslivet. Därvid skall även näringslivets önskemål

och behov i görligaste mån tillgodoses. Är det t. ex. fråga om praktik på

ett yrkesområde med säsongpräglad arbetsmarknad, skall praktiktiden

kunna koncentreras just till ifrågavarande högsäsonger, då arbetsinsatsen

bäst behövs.

Det är svårt att på förhand bedöma, hur detta system kommer att fungera.

Som senare kommer att påvisas, är det förenat med svårbemästrade

praktiska problem. Men det är tänkbart, att ifrågavarande svårigheter

kunna övervinnas, och i så måtto böra i varje fall arbetsplaceringarna under

9:e skolåret kunna innebära en vrss kompensation för den arbetskraftsminskning,

som skolpliktstidens förlängning medför. Praktikplaceringarna

under 8:e skolåret torde däremot ur arbetsmarknadssynpunkt komma att

bli utan större betydelse.

Vad man förlorar med avseende på arbetskraftens kvantitet, bör man

emellertid kunna delvis återvinna i kvalitativt avseende.

Enbart detta, att all ungdom, som har möjlighet att tillgodogöra sig

enhetsskolans undervisning, tillförsäkras en grundligare allmänbildning och

medborgerlig uppfostran, än vad den nuvarande folkskolan kan ge, innebär

givetvis, att man får en bättre grund att bygga på vid utbildningen av

yrkesmän på olika områden.»

Yrkesorienteringen och den sena differentieringen komma dessutom,

framhåller styrelsen, att öka möjligheterna att leda de unga in på lämpliga

yrkes- och utbildningsvägar och åstadkomma en i kvalitativt avseende

bättre rekrytering till olika yrkesområden. Rationellt ordnad bör vidare

den förberedande yrkesutbildningen i högsta klassen kunna bibringa ungdomen

tillbörlig insikt om yrkesutbildningens betydelse, en viss arbetsfostran

och vissa grundläggande kunskaper och färdigheter av värde för

den kommande yrkesutbildningen och yrkesanpassningen.

Huru mycket 8:e och 9:e skolåren till sist kunna ge, kan dock fastställas

först på grundval av en efter olika linjer och under olika förhållanden bedriven,

relativt långvarig försöksverksamhet.

»Av vad som tidigare sagts bör emellertid ha framgått, att arbetsmarknaden

och näringslivet enligt styrelsens mening i alla händelser bör kunna

räkna med en värdefull kompensation i följande avseenden:

1. Den ungdom, som i 15—16-årsåldern lämnar skolan, bör bli mera mogen

och bättre förberedd för yrkesvalet och yrkesutbildningen.

2. Genom det föreslagna skolsystemet, som möjliggöres genom skolpliktstidens

förlängning och som bland annat innebär, att valet mellan teore
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tisk och praktisk studiegång uppskjutes till 9:e skolåret och att även

ungdom med praktisk inriktning tillförsäkras realexamen, bör rekryteringen

till olika yrkes- och utbildningsvägar kunna ske på ett sätt, som

bättre tillgodoser även de praktiska yrkenas behov och intressen, än vad

det nuvarande skolväsendet förmår.»

Då remissen till länsstyrelserna formellt endast omfattat vissa delar av

de verkställda utredningarna, ha tämligen få länsstyrelser uttryckligen angivit

sin ståndpunkt till skolpliktstidens längd.

Utlåtanden, som tillstyrka omedelbart principbeslut om nioårig skolplikt,

ha avgivits av länsstyrelserna i Gävle, Kalmar och Malmö.

Länsstyrelsen i Gävle finner visserligen många detaljer av skolkommissionens

förslag tämligen diskutabla, men totalintrycket förblir dock mycket

fördelaktigt. Det är särskilt tre omständigheter, som enligt länsstyrelsens

mening tala för att förslaget i dess grunddrag bör accepteras.

»Först genom denna nya, utvidgade folkskola tillgodoses landsbygdens

utbildningsbehov på ett rationellt sätt.---

Förslagen ha utformats med syftning att göra praktisk utbildning inom

skolorganisationen likvärdig med teoretisk. Framställningen rörande klass

9 y innehåller exempelvis beaktansvärda och okonventionella uppslag.

Reformen öppnar för hela det uppväxande släktet en port åt världen

genom att bereda all ungdom tillgång till något främmande språk. ----

Oavsett den rent praktiska nyttan av språkkunskap — vilken icke kan

förväntas kunna bli allmänneligen tillgodogjord — rives härmed ett stort

stycke av klassmuren mellan s. k. bildade och s. k. obildade inom vårt folk.»

Då genomförandet av en nioårig skola kräver en betydande tidsutdräkt,

kunde det måhända ifrågasättas att börja med ett åttonde år, innan steget

tages fullt ut. Ett sådant tillvägagångssätt avvisar emellerid länsstyrelsen.

»Det skulle vara olyckligt om statsmakterna icke nu grundade hela planeringsarbetet

på målsättningen nioårig skolplikt. Tron att det skulle vara

lättare vinna den stora allmänhetens förståelse, om man åtnöjde sig nu

med ett beslut om åtta års skolgång, är föga välgrundad. Det är tvärtom

anledning tänka, att landsbygdens folk på ett helt annat sätt kommer att

känna sig till freds med en mera radikal och samtidigt mera rationell lösning.

Man ser vilka ansträngningar landsbygdens befolkning gör att förbättra

sin missgynnade ställning genom korrespondensskolor och korrespondenskurser.

Utsikten att i de nya storkommunerna få centralskolor,

som ge all ungdom ungefär realskolans bildningsstandard, kommer att

väcka anklang på helt annat sätt än att blott låta den nuvarande folkskolan

skjuta ytterligare i höjden med ett åttonde år. Ett annat skäl är att,

ehuru det fulla genomförandet kräver kanske ett par årtionden, skolkommissionens

förslag öppnar möjlighet för större kommuner att påbörja uppbyggandet

av den nya skolan långt tidigare. Men därför kräves att dess

struktur i sina grunddrag blivit fastställd.

Det är att befara att även efter den nya kommunindelningen många av

dessa ’storkommuner’ icke kunna var och en uppbära cn centralskola. Ett

detaljplaneringsarbete förestår rörande dessa skolors förläggning _ och de

omfattande skolbyggnadsprojekt, som ställas på dagordningen. Riktlinjer

härför skulle saknas, om man nu ryggar för att gå till botten med frågan.»

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Principbeslut i frågan förordas även av länsstyrelserna i Luleå, Nyköping,

Västerås och Växjö, ehuru ett par av dessa förutsätta, att organisationen

först efter försök i tämligen stor skala skall erhålla sin definitiva form. Länsstyrelsen

i Nyköping framhåller sålunda vikten av att principbeslutet icke

utformas så snävt, att det försvårar anordnandet av en allsidig försöksverksamhet

eller tillgodogörandet av dess resultat; särskilt bör man icke binda

sig så hårt för den nioåriga skolan, att man därigenom avskär sig från möjligheterna

att i större utsträckning än i skolkommissionens förslag bereda

en rätt tidigt differentierad utbildning för de skilda begåvningsinriktningarna.

Länsstyrelsen i Växjö tänker sig ett principbeslut, följt av en successiv

utbyggnad av den nya skolorganisationen, kombinerad med försöksverksamhet

rörande det inre arbetet.

»Länsstyrelsen finner .. . önskvärt att statsmakterna såsom målsättning

för det svenska skolväsendet ville besluta att en enhetsskola bestående av

en sammanslagen folk- och realskola skall utgöra grunden för landets skolväsen

samt genomföras etappvis inom landet i sin helhet, så snart förhållandena

det medgiva. I detta sammanhang bör beslut tillika fattas, att

under en viss icke för kort tid försök i stor skala skall inom vissa lämpliga

områden igångsättas med enhetsskolan, därvid av skolkommissionen föreslagna

undervisningsmetoder skola praktiseras. Under en sådan försöksverksamhet

kunna icke blott de viktiga differentieringsfrågoma utan även

spörsmålet om lärarkompetensen undergå prövning.---

Om skolreformen på ett sådant sätt genomföres, kommer det visserligen

att under en relativt lång tid inom landet vid sidan av varandra finnas två

skilda skolsystem, av vilka det äldre systemet inom en icke fixerad tid är

avsett att upphöra. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det dock en mindre

olägenhet om skolreformen etappvis genomföres inom landet i sin helhet,

därest man i stället kan erhålla betryggande garantier för att såväl

utbildade lärare som lämpliga lokaler kan ställas till förfogande inom de

områden, där beslut om enhetsskolans genomförande vid skilda tidpunkter

kommer till stånd.---

Icke minst viktigt är att under en sådan övergångstid tillfälle ges till ett

lugnare genomarbetande av skolplaner och de många organisatoriska spörsmål,

som i skilda avseenden äro förknippade med en så genomgripande omvälvning

av hela vårt skolväsende.»

Även överståthållarämbetet föreslår ett genomförande i varsamma etapper.

Länsstyrelsen i Uppsala ger till känna

»att länsstyrelsen med hänsyn till angelägenheten av att landets ungdom

i gemen erhåller en fördjupad skolbildning och särskilt att landsbygdsungdomens

tillträde till de högre skolstadierna verksamt underlättas, oförbehållsamt

lämnar sin principiella anslutning till den av skolkommissionen

föreslagna 9-åriga enhetsskolan, vilken främst tillgodoser dessa högviktiga

och berättigade medborgarkrav.»

Länsstyrelsen har dock svårt att värja sig för tanken, att skolkommissionen

har överskattat både lärare och lärjungar och underskattat de yttre

svårigheter, som måste möta förverkligandet av skolkommissionens vittfamnande

förslag.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Förverkligad torde skolkommissionens skola inte bli så bra som den är

tänkt. Anledning gives därför enligt länsstyrelsens mening att underkasta

det stora komplexet en grundlig översyn och en sovring, som går ut på att

finna vad som verkligen går att omsätta i verklighet, varjämte det måste

vara klokt och ändamålsenligt att som en första etapp, innan principbeslut

fattas, pröva de nya skolplanerna i praktiken.»

Kostnaderna för reformen bedömas mycket olika. Sålunda säger länsstyrelsen

i Kristianstad:

»Vad skolkommissionens betänkande innehåller om de beräknade kostnaderna

för skolreformen föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida.

Kostnaderna kunna icke anses vara av sådan storleksordning att de få

utgöra hinder för en eljest ur olika synpunkter önskvärd reformering av

skolväsendet.»

Länsstyrelsen i Kalmar förmodar åter, att kostnaderna för reformen skola

väsentligt överstiga de av kommissionen beräknade. Länsstyrelsen i Uppsala

finner icke kostnaderna i och för sig oöverkomliga, särskilt som de fördela

sig på en följd av år, »sannolikt flera än skolkommissionen själv räknat

med».

»Emellertid äro ju kostnadsbeloppen för svenska förhållanden väldiga,

varför det ligger makt uppå att ett i alla avseenden gott resultat vinnes.

Detta är ytterligare en anledning att... ånyo framhålla vikten av att innan

något fastlåses, vissa detaljer ytterligare överarbetas och att en grundlig

och realistisk försöksverksamhet kommer till stånd.»

Med hänsyn till beslutade eller planerade reformer på andra områden,

särskilt inom socialvården, måste dock den ekonomiska sidan av saken tillmätas

en icke oväsentlig betydelse. Några länsstyrelser vilja skjuta på reformens

genomförande. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Karlstad:

»Nämnvärd skada torde icke behöva uppstå, om principbeslutet med

skolväsendets utformning uppskjutes något år. Härför talar i första hand

det nuvarande ekonomiska läget, behovet av så långt möjligt gjorda finansieringsberäkningar

samt den omständigheten, att under alla förhållanden

en lång övergångstid är nödvändig. De av kommissionen föreslagna åtgärderna

för ökad lärartillgång synas dock böra genomföras med hänsyn till

den beräknade höjningen av lärjungeantalet i skolorna på grund av nativitetsökningen.

Väntetiden bör emellertid verksamt tillvaratagas genom förnyade

detaljundersökningar samt utvidgad och fördjupad försöksverksamhet.

»

Länsstyrelsen i Falun finner förslaget nära nog utopiskt med tanke på de

rådande svårigheterna på byggnadsmarknaden.

»I varje fall synes lokalbehovet för den nuvarande skolorganisationen

böra nöjaktigt fyllas, innan åtgärder vidtagas för att utöka skoltiden och

skapa behov av ytterligare lokalutrymmen. Att genomföra reformer så att

säga på lager och utan möjlighet att bedöma, när de kunna sättas ut i praktisk

tillämpning, kan icke vara klok politik.---Kommissionen har

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

själv påpekat bristen på lärarkrafter och ovissheten om en tillräcklig nyrekrytering

till detta arbetsområde. Följaktligen synes det icke ha större

betydelse, huruvida principbeslutet fattas vid 1949 års riksdag eller senare.»

Förslaget om höjning av barnbidragen i samband med skolreformen eller

införande av ett stipendiesystem har i allmänhet lämnats utan erinringar.

Överståtliållarämbetet ifrågasätter dock, »huruvida statsverket över huvud

skall betala föräldrar för att deras barn få förmånen av en kostnadsfri

undervisning. Mera angelägen understödsverksamhet torde finnas utan att

vi ännu ha de ekonomiska möjligheterna därtill.» Länsstyrelserna i Gävle

och Östersund uttala sig i samma riktning. Länsstyrelsen i Visby erinrar

om att barnbidrag för närvarande utgå till och med det kvartal, varunder

barnet fyller 16 år, och fortsätter:

»När gränsen för barnbidragets utgående bestämdes till 16 år, torde väl

detta närmast ha skett med tanke på att barnet i regel intill denna ålder

icke har egen eller högst obetydlig egen arbetsinkomst. Länsstyrelsen kan

icke finna någon rimlig anledning föreligga att ge alla barn i 14- och 15- årsåldern med 500 kronor förhöjda barnbidrag, varigenom statsverket skulle

åsamkas en ytterligare årlig merutgift av 125 000 000 kronor. Detta så

mycket mindre som dels enligt vad skolkommissionen själv påpekar ''ekonomisk

kompensation erhålles redan därigenom, att den längre skoltiden

är en investering, som senare bör kunna ge avkastning’, dels barnet dessutom

under skoltiden kommer i åtnjutande bl. a. av fria skolmåltider och

sålunda även till en viss grad får sitt uppehälle.»

Länsstyrelserna i Karlskrona och Karlstad förorda en lösning med behovsprövade

stipendier.

Länsstyrelsen i Halmstad befarar, att städer och andra tätorter, som i

allmänhet ha större möjligheter att skaffa lokaler och att tillförsäkra sig

kvalificerade lärare, bli gynnade på landsbygdens bekostnad under skolreformens

etappvisa genomförande. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida

det icke föreligger skäl att — i avvaktan på en nödvändig ökning av lärarkåren

och på skolbyggnadsprogrammets realiserande — låta utarbeta förslag

till en mindre genomgripande skolreform, avsedd att tillämpas inom

samtliga skoldistrikt, intill dess den slutliga skolreformen utan större omgång

kan genomföras överallt.

Länsstyrelsen i Umeå yppar liknande betänkligheter:

»Länsstyrelsen kan icke se att---landsbygden (skulle) få en fullgod

skola genom en skolreform enligt de föreslagna riktlinjerna under annan

förutsättning än att staten ikläder sig ekonomisk garanti för att landsbygden

och de ekonomiskt svaga kommunerna utan eftersläpning få i möjligaste

mån lika goda skolformer som stadssamhällena och de ekonomiskt

välsituerade kommunerna. Endast på villkor att det bedömes vara möjligt

för staten att bära de kostnader skolreformen medför under av länsstyrelsen

här angivna förutsättning, kan länsstyrelsen förorda ett principbeslut i

enlighet med kommissionens förslag.»

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

I varje fall vore det önskvärt att före ställningstagandet till förslaget

erhålla en utredning om kostnaderna för avhjälpande av förefintliga brister

inom den nuvarande folkskolan, slutar länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborg synes anse, att skolplikten bör utsträckas till

nio år, först sedan yrkesskolväsendet nått större utveckling än nu.

»Man måste räkna med att ett försök att inom den obligatoriska enhetsskolans

ram få en yrkesutbildning eller grundläggande yrkesutbildning av

ekonomiska och teknisk-pedagogiska skäl kommer att misslyckas. Man

kan inte få yrkeslärare i tillräcklig utsträckning och ännu mindre få den

utrustning som behövs. Man borde inrikta sig på att med alla ekonomiska

och tekniska resurser utrusta yrkesskolorna så fort som möjligt. Det är

lång väg dit. I åtminstone den lägsta klassen i yrkesskolorna borde också

ingå något av den social-humana utbildning, som man tänkt för 9:e klassen.

När yrkesskolorna utbyggts kan 9:e skolåret göras obligatoriskt.»

Flera länsstyrelser framhäva slutligen behovet av bättre överblick över

hela den reformpolitik, som för närvarande bedrives. Personalanspråken

för olika ändamål böra preciseras, kostnaderna sammanställas och angelägenhetsgraden

jämföras. Länsstyrelsen i Mariestad hänvisar till att »så

mycket annat är i görningen».

»Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om ej en samlad överblick över alla dylika

större starkt personal- och kapitalkrävande projekt borde upprättas, avsedd

att tjäna till ledning för det långsiktiga, samhälleliga reformarbetet.

Under senaste tiden har redan beslutats flera större samhällsreformer, vilkas

praktiska genomförande mött vissa svårigheter i brist på personal, lokaler

och andra nödvändiga personliga eller materiella förutsättningar. Innan

man går vidare i dylik reformtakt, synes det vara av nöden att väga behoven

och ändamålen mot förmågan att genomföra dem. Vid en dylik långsiktig,

samlad reformplanering skulle alltså å ena sidan sammanställas det

totala behovet av personal och material (lokaler m. m.) för alla olika, av

kommittéer m. fl. framlagda större projekt samt å andra sidan göras en beräkning

rörande landets resurser i avseende å arbetsföra befolkningsgrupper

och investeringsmöjligheter. På basis av dylik utredning skulle så en

avvägning göras för att få upprättat en mångårsplan för de projekt, som ur

samhällets synpunkt befinnas mest angelägna och betydelsefulla och beträffande

vilkas genomförande landet kan antagas hava resurser.

Med det sagda har länsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av att

man ej uppställer ett program för skolreformatoriska åtgärder av sådan

räckvidd och omfattning, att programmets realiserande måhända kräver

undanskjutande av andra viktiga samhällsfrågor, som också pocka på sin

lösning. Skulle statsmakterna fatta principbeslut om en ny skolorganisation

enligt det föreliggande förslaget synes det under alla förhållanden nödvändigt

att vid genomförandet av organisationen framgå med försiktighet och

i etapper, eventuellt genom anordnande av försöksskolor, varvid såsom skolkommissionen

förordat, relativt stor handlingsfrihet bör ges kommunerna

och deras lokala organ skolstyrelserna.»

Vikten av försök betonas även av länsstyrelserna i Karlskrona, Visby

och Östersund, vilka hålla före, att principbeslut bör ifrågakomma, först

sedan »de löst skisserade förslagen» ha prövats i tillräcklig utsträckning.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Sammanslutningar av kommuner och enskilda.

Behovet av en avvägning mellan olika reformprojekt inskärpes jämväl

av styrelsen för Svenska landstingsförbundet, som skriver:

»Omfattande och kostnadskrävande reformprojekt föreligga även på

andra områden. Förbundsstyrelsen har sålunda nyligen haft att taga ställning

till ett av medicinalstyrelsen framlagt synnerligen omfattande och

kostnadskrävande förslag, syftande till en utbyggnad och effektivisering av

hälsovården. Även den slutna sjukvården måste, för att kunna tillgodose

föreliggande behov, väsentligt utbyggas, vilket drager kostnader av betydande

omfattning. Beslut har vidare fattats om införande av allmän obligatorisk

sjukförsäkring och om kostnadsfri vård å sjukhus, men dessa reformers

realiserande har på grund av tidsläget måst uppskjutas.--—

Anspråken på det allmänna äro sålunda betydande, och de många och

kostnadskrävande projekt, som stå på dagordningen, skulle väl motivera

en översyn i syfte att åstadkomma en avvägning mellan de olika projekten,

skolreformen däri inbegripen, med hänsyn till samhällets bärkraft och personella

resurser. Å andra sidan tala enligt styrelsens mening skäl för att

man utan större tidsutdräkt söker komma till klarhet om de linjer, efter

vilka vårt undervisningsväsen skall ordnas. Icke minst när det gäller utformningen

av den lokala skolorganisationen och planerandet av nya skolbyggnader

är det av värde, att de framtida riktlinjerna på detta område

äro klarlagda.»

Styrelsen för Svenska stadsförbundet hänvisar till den positiva inställning

förbundet redan i sitt remissyttrande av år 1944 intagit till den nioåriga

skolplikten. Beträffande kursinnehållet framhäver styrelsen särskilt

angelägenheten av att undervisningen i samhällskunskap samt modersmålet

och räkning förstiirkes.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarar sig ej heller

ha några vägande invändningar mot skolkommissionens förslag och motiveringar.

Kan skolreformen genomföras inom rimlig tid, komme detta att

i ett ytterst viktigt avseende utjämna rådande olikheter mellan städer och

landsbygd. I samband härmed framhåller styrelsen den stora betydelse

barnbidragen komme att få för landsbygdens ställningstagande till frågan:

»Det får icke förbises, att frågan om ersättning för inkomstbortfall för

eleverna i enhetsskolans högsta klasser måste bli av större angelägenhetsgrad

för den egentliga landsbygden än för tätorterna. I jordbruks- och

skogskommuner måste ungdomen tidigare än på andra håll göra sin insats

i arbetslivet. I många fall torde det vara just de två år, som skulle upptagas

av de två högsta klasserna, som nyttiggöras i föräldrarnas jordbruk.

Särskilt i de fall, då skolpliktens fullgörande i klasserna 8—9 medför att

elev ej kan bo i hemmet, komma jordbrukarhemmen att gå miste om ett

värdefullt arbetskraftstillskott. De former under vilka kompensationen härför

kan komma att lämnas torde i jordbruksbygderna bli avgörande för det

sätt, på vilket reformen kommer att mottagas. Om ersättningsfrågan icke

ordnas på ett tillfredsställande sätt, blir den eftersträvade likheten mellan

landsbygd och tätorter illusorisk; reformen kan då på landsbygden komma

att betraktas som en besvärande tunga.»

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Även en omprövning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

torde bli nödvändig i samband med reformen, framhåller styrelsen.

»Med hänsyn till beskattningsföremålens ojämna fördelning torde redan

nu i åtskilliga fall den övre gränsen för kommunernas möjlighet att bära

skolutgifter vara nådd. För dylika kommuners vidkommande måste en förutsättning

för reformens genomförbarhet vara att staten ikläder sig huvudparten

av de nya kostnaderna. Det säger sig självt, att utgifterna för enhetsskolan

— räknat såväl per elev som per skattekrona — måste bli betydligt

högre i flertalet landskommuner än i städerna. Statsbidraget måste

så konstrueras, att den kommunala utdebiteringen för enhetsskolan kommer

att motsvara ungefärligen samma belopp per skattekrona i hela landet.

Här möta problem av stor räckvidd och av svårbemästrat slag. I den mån

dessa problem icke bli tillfredsställande lösta genom det förslag till nya

statsbidragsgrunder, som väntas bli framlagt av 1945 års folkskolesakkunniga,

måste de snarast upptagas till särskild behandling.»

Målsmännens riksjörbund accentuerar mycket starkt reformens konsekvenser

för de enskilda hemmens ekonomi.

»Särskilt för landsbygdens del innebär det åttonde och nionde skolåret,

att från hemmen dragés arbetskraft, för vilken ersättning ej står att få.

Över huvud taget gäller det, att den ekonomiska belastningen vid en utökad

skolplikt hårdast träffar de sämst ställda i samhället. Inom de lägre

inkomstskikten gäller den regeln, att ungdomarna, där de ej kunna arbeta

hemma, snabbt sättas i förvärvsarbete och därigenom få bidraga till familjens

försörjning. Fn utökad skolplikt innebär givetvis för dessa familjer

en ’utgift’ av samma storlek som den summa, den unge kan avstå hemma av

sin arbetsförtjänst, eller värdet av det arbete, han eller hon kan utföra

hemma. Den belastning av familjens ekonomi eller arbetsbörda, som en utökad

skolplikt sålunda innebär för landets — ofta fattiga — föräldrar, är

utan tvekan av mera väsentlig storleksordning än den ekonomiska belastning,

som kommer att åvila stat och kommun. Skolkommissionen nämner i

betänkandet, att man får tänka sig en ekonomisk kompensation åt föräldrarna

i samband med den förlängda skolplikten, och att höjda barnbidrag i

så fall vore en utväg. Detta uttalande innebär enligt Målsmännens Riksförbunds

mening ett klart framsteg inom svensk skolpolitik. Vid tidigare tillfällen,

då skolplikten förlängts, har frågan om ekonomisk kompensation åt

landets föräldrar ej varit aktuell.

Skolkommissionen diskuterar i sitt betänkande storleken av ifrågavarande

bidrag och föreslår dem till 500 kronor. Målsmännens Riksförbund

finner detta anmärkningsvärt lågt och vill understryka, att frågan om

barnbidragens — eventuellt stipendiernas — storlek är densamma som frågan

om huruvida skolreformen till icke ringa del skall betalas av barnfamiljerna

och det även i de allra lägsta inkomstskikten. Som ett absolut

minimum måste sättas, att dessa barnbidrag uppgå till de faktiska levnadskostnaderna

för ett barn i de högsta folkskoleåldrarna inom de lägsta inkomstskikten,

säg för en familj vid en levnadsstandard närmast över fattigvård

sklientelets. —

Målsmännens Riksförbund kan tänka sig den möjligheten, att man av

statsfinansiella eller av andra skäl motsätter sig så höga barnbidrag, som

förbundet förordat. Målsmännens Riksförbund, som anser att man i så fall

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

delvis vill vältra över kostnaderna för den förlängda skolplikten på barnfamiljerna,

även de allra fattigaste, måste i så fall bestämt motsätta sig en

utökning av barnens obligatoriska skolgång.»

Jämväl detta förbund dröjer vid avvägningen mellan olika reformer och

behovet av prognoser för intellektuell arbetskraft. Planeringen, som bör

omfatta ett kortsikts- och ett långsiktsprogram, är bland annat behövlig,

för att undervisningsanstalternas kapacitet och lärarrekryteringen skola

kunna avpassas, så att besvärande köbildningar icke uppstå under de ungas

väg till det slutliga studiemålet med ty åtföljande tidsförlust och improduktivt

kompletteringsarbete i meriteringssyfte.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund påkalla i

gemensamt yttrande fortsatt utredning rörande den kvantitativa sidan av

olika i betänkandet berörda spörsmål. »Det förefaller meningslöst att som

nu sker det ena personalkrävande reformförslaget efter det andra lägges

fram utan att man förvissat sig om, huruvida arbetskraften räcker till för

dem alla.» På grund härav avstyrka organisationerna bestämt, att statsmakterna

nu fatta principbeslut.

. »Organisationerna vilja emellertid samtidigt understryka, att de ansluta

sig till tanken på en fortskridande skolreform i den takt, som våra personella

och ekonomiska förutsättningar göra det möjligt, med syfte att skapa

större enhetlighet och bättre avvägning mellan olika skolformer samt en

riktigare balans mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter.

Särskilt vilja organisationerna understryka vikten av att skolordningen så

utformas, att utbildningen för praktiskt arbete inom näringslivet göres attraktiv

för ungdomen och gives samma sociala anseende som de teoretiska

utbildningsvägarna.---

Organisationerna finna det för sin del angeläget, att en planmässig försöksverksamhet

igångsättes i syfte att utröna genomförbarheten av de ifrågasatta

reformförslagen och att i samband härmed verkställa de mera djupgående

utredningar, som äro erforderliga för ett slutgiltigt ståndpunktstagande.

Organisationerna förutsätta, att näringslivets organisationer beredas

medinflytande vid försöksverksamhetens utformning och genomförande och

äro för sin del beredda att i de former, som kunna finnas lämpliga, slamverka

med ledningen för denna verksamhet.»

Jämväl Handelskamrarnas nämnd finner frågan om en nioårig skolplikt

vara för tidigt väckt. Ett principiellt ståndpunktstagande bör enligt nämndens

mening icke ifrågakomma, förrän yrkesskoleväsendet har reformerats

och utvidgats och den planerade allmänna skolreformen kunnat insättas i

ett större sammanhang vid sidan av andra nu aktuella, lika personal- och

anslagskrävande reformer.

Arbetarnas bildningsförbund ansluter sig till skolkommissionens förslag

om nioårig skolplikt under framhållande av att den nioåriga skolan bör få

sitt eget bildningsmål och inte underordnas någon annan skolform. En

revision av kursplaner och läroböcker med bättre anpassning till samhällets

behov av i dag och till barnens mognad är nödvändig, liksom att sko
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lan ger fasta och grundliga kunskaper i modersmålet och matematik. Innehållet

i den nionde klassen bör bli sådant, att klassen motiverar sig själv.

I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt.

Sverges socialdemokratiska ungdomsförbumd ger sin fulla anslutning till

betänkandets huvudlinjer och understryker vikten av att reformerna genomföras

med största möjliga skyndsamhet. Folkpartiets ungdomsförbund

tillstyrker likaledes, att skolplikten förlänges till nio år, och förordar, att

principbeslut fattas så snart som möjligt, sa att de blivande storkommunerna

alltifrån början kunna rationellt planlägga sitt skolväsen och en omfattande

försöksverksamhet medhinnes, innan detaljplaneringen måste

sätta in. Högerns ungdomsförbund vill helhjärtat instämma i den motivering

skolkommissionen givit för en förlängning av skolpliktstiden men har

svårt att på grundval av de föreliggande utredningarna taga ståndpunkt

till problemet om åtta- eller nioårig skolplikt. Hänsyn måste tagas till arbetslivets

möjligheter att avvara den arbetskraft, som för närvarande rekryteras

ur åldersgrupperna 14 och 15 år, och till skoltrötthetens inverkan pa

arbetsresultaten inom en så lång skolform som den nioåriga. »Vi finner . ..

förslaget vara alltför löst grundat för att det utan vidare skall kunna accepteras,

men vi vill därmed icke ha sagt, att vi avvisar detsamma», sammanfattar

förbundet sin ståndpunkt.

Sveriges kyrkliga ungdomsförbund pekar särskilt på vad kommissionen

haft att säga om skolans fostraruppgift men delar även dess uppfattning i

de grundläggande organisatoriska frågorna.

»Med tillfredsställelse ha vi noterat skolkommissionens tankar om framtidens

skolas allmänna uppbyggnad och ansluta oss till de framlagda förslagen

angående skoltidens längd, skolans demokratisering och karaktär av

arbetsskola», skriver förbundet. »Den svenska kyrkan, vars sak vi här företräda,

måste med glädje mottaga varje förslag, som^ syftar till utvidgade

studie- och utbildningsmöjligheter för alla lager i vårt folk. Kyrkan har

själv sedan gammalt försökt medverka härtill.»

Sveriges förenade studentkårer förorda omedelbart principbeslut om nioårig

skolplikt men tillråda försiktighet vid upprättandet av nioåriga skolor;

hela skolreformen kunde äventyras, om dess skoltyper upprättas, innan

kompetenta lärarkrafter finnas att tillgå.

Av de kvinnoorganisationer, som inkommit med yttranden i fragan, tillstyrka

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet

och Kvinnliga akademikers förening upprättandet av nioåriga enhetsskolor

i begränsad omfattning, delvis i försökssyfte.

Yttrandena från olika landsbygdsorganisationer bedöma i /allmänhet

kommissionens intentioner med välvilja. Salunda skriver Riksförbundet

Landsbygdens folk:

»Hittills ha landsbygdsbarnen varit ekonomiskt handikappade i fråga om

möjligheterna till högre utbildning. Den studiebegåvade landsbygdsungdo
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

men har icke haft möjlighet att på jämställd grund taga upp kampen på

studiebanan med städernas och tätorternas ungdom. Enligt förbundets uppfattning

bär detta varit en samhällelig orättvisa, då intelligensnivån säkerligen

står lika högt hos landsbygdens ungdom som hos städernas, och en fri

tävlan med lika utgångsläge väl bör vara eftersträvansvärd i ett demokratiskt

samhälle. Då skolkommissionen i sitt betänkande sålunda vill bereda

möjligheter härtill, finner förbundet detta vara riktigt, och får förbundet

därför i princip tillstyrka införande av en enhetsskola.»

Liknande synpunkter anföras exempelvis av Svenska landsbygdens ungdomsförbund,

som yttrar:

»Främst vill .... förbundet uttrycka sin glädje över att betänkandet i så

hög grad tager sikte på att utjämna skolförhållandena mellan landsbygd och

stad. I detta avseende har från vårt förbund vid olika tillfällen framförts

önskemål om en bättre avvägning mellan de två bebyggelsetyperna och vi

ser därför ett gammalt önskemål på väg att uppfyllas.

Samhällets allt större differentiering och allt mer ökade krav på individens

bildning och utbildning har lett till att den nuvarande skolformen inte

fyller de krav som måste ställas på den elementära utbildningen för största

delen av medborgarna. Dessutom har bildningen och kunskaperna ett egenvärde,

som skänker sin innehavare större tillfredsställelse med och trygghet

i tillvaron. Insatser i det allmänna kulturarbetet är också beroende av

bildningens kvalitet. Av denna anledning måste Skolkommissionens förslag

också hälsas med glädje, särskilt som utbildningsmöjligheternas demokratisering

varit den väg, som kommissionen i så hög grad satt upp som

riktmärke för sitt arbete. Det blir inte längre fåtalets ekonomiska möjligheter

som blir avgörande för vem som skall skaffa sig denna nödvändiga

bildning och utbildning utan den effektivitet, med vilken det är möjligt

att — om också på lång sikt — genomföra enhetsskolan.»

Förlusten av arbetskraft diskuteras i ett par yttranden men skjutes icke

i förgrunden. Sveriges lantbrulcsförbund framhåller inledningsvis, att behovet

av ökade kunskaper och färdigheter torde vara större inom jordbruket

än inom flertalet andra grenar av arbetslivet, och fortsätter:

»Emellertid kan man icke bestrida, att genom en utsträckt skoltid ungdom

i den ålder, då en produktiv insats kan verkställas av dem, undandrages

förvärvslivet. Om den för närvarande svåra arbetskraftsbristen för

jordbrukets del skulle bli bestående, kan en utsträckning av skoltiden säkerligen

för många medföra allvarliga olägenheter. För vissa familjer, där

barnen biträda i arbetet i hemmen, torde svårigheterna att avstå från barnens

arbetskraft ända Iram till dessa äro i 16-årsåldern, bliva mycket stora.

Även om det ur arbetskraftssynpunkt är lämpligare att verkställa den erforderliga

utbildningen, medan arbetskraften är i 15—16-årsåldern än vid

en högre ålder, må det dock erinras om att det ur effektivitetssynpunkt kan

vara bättre att förlägga utbildningen till en senare ålder, och förbundet vill

icke underlåta framhålla vikten av att en förlängning av folkskolan icke

får medföra en inskränkning i den nödvändiga utbyggnaden av landsbygdens

ungdomsskolor. I det sammanhanget kan det även vara anledning understryka,

att vilken utbyggnad av skolväsendet, som än sker, ett effektivt

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 70.

statligt stöd är nödvändigt för att verkligen göra landsbygdens ungdom

jämställd med tätorternas beträffande möjligheterna att erhålla en högre

utbildning än den folkskolan kan ge.

Efter övervägande av nämnda, för landsbygden och jordbruket speciella

omständigheter och med beaktande av att det svenska samhällets utveckling

sedan 1800-talets senare hälft givit oss resurser till ökade investeringar

i arbetskraftens utbildning, även om vissa av svårigheterna i dagens

ekonomiska situation i vårt land icke kunna betraktas såsom av blott

övergående natur, finner sig förbundet vilja såsom sin mening framhålla,

att en förbättring av den allmänna medborgerliga skolutbildningen, som

leder fram mot den av skolkommissionen föreslagna, är eftersträvansvärd.»

Förbundet framhåller betydelsen av att skolan ger förbättrade grunder

i svenska och räkning. Den stora roll, som jordbrukets föreningsrörelse spelar

i samhället, bör vidare i full utsträckning uppmärksammas i de undervisningsplaner,

som komma att utarbetas.

Jämväl Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar en förgrundsplacering

för matematik och svenska. Av undervisningen i engelska väntar förbundet

praktisk nytta, ökad vidsyn och åtskillig glädje.

Mera markerade betänkligheter mot en nioårig skolplikt framträda knappast

i landsbygdsyttrandena; på sin höjd anses lättnader erforderliga för

ungdom med otillräcklig teoretisk studiebegåvning. Försöksverksamhet anses

vara påkallad, men huruvida den bör föregås eller efterföljas av principbeslut,

utsäges vanligen icke med full klarhet.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser försöksverksamheten välbehövlig,

då det gäller ett nytt och oprövat förslag:

»För att få fram eventuellt svaga punkter och för att gardera sig för

bakslag torde ... den bebådade grundliga försöksverksamheten behöva sättas

i gång fortast möjligt. Skötes försöksverksamheten objektivt, torde erfarenhet

vinnas och, om försöken ge utslag, som icke överensstämma med

kommissionens beräkningar, bör ändring kunna ske på de punkter, som

icke visa sig lämpliga att praktiskt genomföra.»

Sveriges lantbruksförbund »kan icke finna ett principbeslut nu tillrådligt

annat än i så måtto, att i den mån sådana skolfrågor måste lösas inom

de närmaste åren, som på ett definitivt sätt låsa utvecklingen för en längre

period, lösningen ges den utformningen, att några allvarliga hinder för vår

folkskolas utveckling i riktning mot det eftersträvade målet icke må uppkomma».

Svenska landsbygdens ungdomsförbund förklarar sig vilja »i princip

ansluta sig till Kommissionens förslag men också kraftigt understryka

att innan förslaget definitivt antages en grundlig och effektiv försöksverksamhet

får fälla det avgörande utslaget». Styrelsen för Jordbrukare ungdomens

förbund tillstyrker principiellt en nioårig enhetsskoleorganisation,

men då många av de föreslagna nyheterna äro obetydligt prövade, bör en

väl planerad försöksverksamhet ligga till grund för det fortsatta arbetet.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Svenska landsbygdens studieförbund har funnit vissa skoltekniska förslag

svårbedömbara men anser betänkandet som helhet, med bortseende från

vissa önskvärda justeringar, vara av sådan beskaffenhet, att förbundet kan

tillstyrka detsamma.

g. Genomförandet av reformen.

Den faktor, som ytterst blir bestämmande för tidsschemat vid genomförandet

av en eventuell reform, är enligt skolkommissionens uppfattning

tillgången på lärare.

Redan den automatiska utveckling av skolväsendet, som betingas av

1940-talets växande årskullar, ställer stora anspråk på lärarrekryteringen.

Ansvällningen drabbar först småskolan, där lärjungeantalet når kulmen

redan läsåret 1952—53, sedan den egentliga folkskolan vid årtiondets mitt,

slutligen de högre skolorna mot årtiondets slut.

Prognoser rörande lärarbehovet för den nuvarande sjuåriga folkskolan

ha utarbetats av 1945 års seminariesakkunniga och ytterligare bearbetats

av skolöverstyrelsen i samband med dess årliga anslagsäskanden för seminarierna.

I propositionen nr 155 till 1948 års riksdag beräknades, att produktionen

av småskollärarinnor måste bringas upp till ett maximum läsåret

1950—51 men att småskoleseminariernas examinationskapacitet från

och med läsåret 1953—54 åter skulle kunna minskas, detta även om man

tänker sig, att småskollärarinnorna under tiden 1953—60 successivt skulle

övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skolorna. Någon svårighet

att utexaminera det behövliga antalet småskollärarinnor synes icke vara

att befara.

Behovet av nya folkskollärare kulminerar läsåret 1954—55 men nedgår

sedan, varigenom en minskning av examinationens omfattning möjliggöres

från och med läsåret 1956—57. Vissa rekryteringssvårigheter ha framträtt

vid folkskoleseminarierna, huvudsakligen vid studentlinjema för

manliga elever, men det förefaller föga sannolikt, att folkskolans försörjning

med lärarkraft skall vara på allvar hotad. I varje fall bör bristen på

folkskollärare kunna hållas under kontroll, om småskollärarinnorna —

såsom skolkommissionen föreslår — övertaga undervisningen i klass 3 vid

A-skoloma samt klasserna 3 och 4 vid Bl-skolorna.

Långt allvarligare är den brist på lärare för realskolestadiet, som redan

är under utbildning och kan väntas bli alltmera kännbar, i mån som det

högre skolväsendet utvecklas. En uppskattning av lärarbehovet för detta

ändamål har för skolkommissionens räkning utförts av amanuensen H. G.

Lindgren. Lindgrens beräkning avser tiden omkring år 1960 och utmynnar

i följande uppskattning av det totala behovet intill nämnda tidpunkt av

nya ämneslärare för allmänna läroverk och jämförliga skolor:

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Majds proposition nr 70.

ersättningsbehov för avgående lärare ............................ 2 100

utvidgningsbehov på grund av nativitetsökningen................ 1 800

utvidgningsbehov på grund av procentuellt ökad övergång till högre

skolor ...................................................... 900.

Det totala behovet av nya ämneslärare skulle sålunda kunna uppskattas

till 4 800 eller i genomsnitt per år under tiden 1948—60 omkring 370.

Om denna mängd nya lärare skulle anskaffas på samma sätt som hittills,

måste den årliga examinationen av filosofie magistrar, eftersom endast cirka

70 procent av dessa välja lärarbanan, pressas upp från i medeltal 214 för

åren 1947 och 1948 till omkring 530. Då detta tal anger den behövliga

genomsnittliga årsproduktionen av filosofie magistrar under den ovannämnda

perioden av 13 år, måste antalet ämbetsexamina under den senare

delen av perioden bringas upp till avsevärt högre tal.

Såsom skolkommissionen påpekar, har en ökning av antalet nyinskrivna

filosofie studerande ägt rum under de senaste tio åren. Antalet nyinskrivna

uppgick under åren 1938—40 till i medeltal omkring 800 per år men hade

1948 stigit till 1 352. Stegringen faller huvudsakligen på tioårsperiodens

förra del. Utvecklingen från och med år 1944 framgår av följande ur ett

av universitetsberedningens betänkande!! (SOU 1949: 54) hämtade tabell:

Tab. 17. Ny inskrivna i egentlig mening vid de filosofiska fakulteterna

i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg kalenderåren 1944—48-

Studieriktning

1944

1945

1946

1947

1948

Naturvetenskaplig............

446

406

345

403

386

Humanistisk.............

760

801

677

890

955

Summa

1206

1207

1 022

1293

1 341

I synnerhet i de naturvetenskapliga ämnena, där lärarbristen för närvarande

är störst, måste utvecklingstendensen under de senaste fem åren

betecknas som klart otillfredsställande. Nya vägar att tillgodose lärarebehovet

torde bliva erforderliga, även om den ifrågavarande utbyggnaden

av folkskolans högstadium icke kommer till stånd.

Tänker man sig likväl en nioårig enhetsskola allmänt genomförd så tidigt

som år 1960, skulle enligt kommissionens uppskattning ytterligare 4 600

lärare i läsämnen bliva erforderliga, motsvarande en årsproduktion av 355

per år under de 13 åren 1948—60.

En lärarproduktion av denna storleksordning ligger säkerligen utom

räckhåll under 1950-talet. Fördelas produktionen på de 18 åren till och

med år 1965 eller på de 23 åren till och med 1970, sjunker givetvis den

erforderliga årsexaminationen. I stället för nyss angivna 355 lärare per år

erfordras då 255 respektive 200.

Även dessa tal äro stora nog och kunna, så vitt man nu kan se, icke uppnås,

om endast de nuvarande utbildningsvägarna stå öppna. Skolkoinmis
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.

sionen förutsätter emellertid att vid sidan av ämbetsexamen, vars kurser

och ämnesomfattning torde kunna något minskas, en kombination av folkskollärarexamen

med viss vidareutbildning, eventuellt i form av akademiska

tentamina, skall kunna godtagas.

»Den senare av de båda huvudvägarna torde erbjuda de största möjligheterna

att öka det årliga antalet nya realskollärare utöver de 370, vilka

behövs för den nuvarande läroverksorganisationen. Av de 1 500 folkskollärare,

som årligen beräknas bli utexaminerade, skulle alltså 200 eller

något fler behöva vidareutbildas, om övergång till den nya skolorganisationen

beräknas bli fullbordad under 1960-talet. Möjligheterna har kraftigt

ökats därigenom, att en så stor del av de läraraspiranter, som numera intas

vid seminarierna, är studenter.

Kadrerna av folkskollärare (mellanskollärare) skulle därigenom minska

i motsvarande grad. Fråga är, om detta är möjligt. Svaret måste bli ja.

Ökningen av antalet realskollärare ökar möjligheterna att övergå till den

nya skolorganisationen. Men genom denna överföres sjunde klassen till

realskolestadiet, varigenom behovet av folkskollärare (mellanskollärare)

minskar (en minskning som på intet sätt uppväges av den ökning av behovet,

som överförandet av realskolans lägsta klasser till mellanstadiet

medför). Det är därför önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna om kombination

mellan folkskollärarexamen (mellanskollärarexamen) och viss akademisk

utbildning eller viss vidareutbildning för vinnande av realskollärarkompetens

träder i kraft så snart som möjligt. En ytterligare lättnad i fråga

om behovet av folkskollärare (mellanskollärare) vinnes därigenom, att småskollärare,

vilkas antal är lättare att reglera, så småningom övertar undervisningen

i klass 3 i skolor av a-form och i klasserna 3—4 i ett antal skolor

av b-form.

Uppenbart är emellertid, att tillgången på lärare inte är tillräcklig för

att tillåta en allmän övergång till det nya skolsystemet under 1950-talet.

Om man i stället planerar att begagna 1960-talets sjunkande lärjungeantal

för en fullständig övergång till det nya systemet, torde man vara på den

säkra sidan. Man skulle då behöva räkna med ett årligt antal nya lärare

av högst 600, fördelade på de båda huvudkategorierna filosofie magistrar

och mellanskollärare med förstärkt utbildning.

Två gynnsamma omständigheter, då det gäller att på längre sikt bedöma

utsikterna till ökad tillströmning till lärarbanan över huvud, torde här

böra beröras. För det första väntas det nya statliga stipendiesystemet öka

tillströmningen till gymnasierna, och även genom nyupprättade gymnasier

breddas själva rekryteringsbasen för lärarbanan. För det andra torde lärarbanans

lockelse öka genom de nya utsikter till befordran, som det av skolkommissionen

föreslagna skolsystemet medför (huvudlärarinstitutionen,

den stora ökningen av antalet rektorat, de nya inspektörs- och konsulentbefattningarna

samt de nya möjligheterna att kvalificera sig för undervisning

på högre stadier).» (S. 492—493.)

Övergången till den nya skolorganisationen kan sålunda endast ske successivt.

Den bör dock, anser skolkommissionen, kunna inledas i begränsad

skala, så snart riksdagens principbeslut har fattats.

»Vissa för uppgiften intresserade skoldistrikt bör . . . redan i början av

1950-talet kunna företaga den av skolreformen påkallade omläggningen av

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

sitt skolväsen. Då denna omläggning måste inledas med införande av samhällskunskap

av för åldern anpassat slag i klass 4 och av engelska i klass 5,

tar en sådan omläggning fem eller sex år. I dessa valda skoldistrikt har

man alltså möjlighet att pröva den nya organisationens ändamålsenlighet.

Antalet sådana skoldistrikt kan för närvarande inte fastställas. De böra

vara av varierande social struktur, så att erfarenheterna av den nya skolorganisationen

blir allsidig och anpassning vid reformens slutliga genomförande

därigenom underlättas. I övrigt bör företräde lämnas för sådana

skoldistrikt, där möjligheter till teoretisk eller praktisk realskoleutbildning

för närvarande saknas. Antalet distrikt, som övergår till det nya skolsystemet,

bör under 1950-talet kunna stegras successivt.

Vid sidan härav bör ett vida större antal distrikt kunna genomföra den

nya organisationen men med frivillig åttonde och nionde klass. Lämpligt

är, att skoldistrikt med enbart fyraårig realskola eller kommunal mellanskola

(högre folkskola) snarast möjligt övergår till detta system. Här skulle

nämligen genom en sådan omläggning akademiskt utbildade lärare frigöras

för tjänstgöring inom den nya organisationen.» (S. 493—494.)

Så snart tillgången på kompetenta lärare för realskolestadiet säkrare kan

bedömas, bör enligt kommissionens mening fastställas en tidsfrist, förslagsvis

på tio år, för genomförandet av nioårig skolplikt. För sin del anser kommissionen,

att den generella övergången till obligatorisk nioårig skola bör

kunna slutföras under decenniet närmast efter år 1957.

Arbetsmarknadsstyrelsen granskar först övergången till den nioåriga

skolorganisationen med hänsyn till arbetsmarknadens behov av ungdomlig

arbetskraft. Styrelsen hänvisar till den statistik över årsklassernas storlek,

som återgivits i det föregående (s. 112), och framhåller önskvärdheten av

att tidsschemat för skolreformens genomförande uppgöres med hänsyn

härtill.

»Först mot slutet av 50-talet bör tillgången på ungdomlig arbetskraft

vara tillräckligt stor för att obligatorisk 8:e och 9:e klass skall kunna generellt

inrättas utan att den härigenom åsamkade arbetskraftsminskningen

blir alltför kännbar för arbetsmarknaden. Försöksverksamhet i mindre

skala bör däremot utan större olägenheter kunna igångsättas avsevärt tidigare,

och eventuellt kan man tänka sig en successiv utbyggnad av denna,

så att övergången till det nya systemet blir mindre abrupt och markant.»

Emellertid synes det styrelsen ganska osannolikt, att det ens mot slutet

av 1950-talet skall bli möjligt att generellt genomföra reformen, enär den

också är beroende av möjligheterna att realisera skolbyggnadsprogrammet

och öka lärartillgången. Styrelsen kan visserligen icke med någon större

säkerhet uttala sig om hur situationen på byggnadsmarknaden kommer att

gestalta sig under kommande decennier men varnar för alltför stor optimism.

»I varje fall bör man knappast räkna med att under 50-talet kunna

realisera mer än en del av det byggnadsprogram, som skolkommissionen

skisserat.»

Lika osäkra finner styrelsen utsikterna att under 50-talet kunna utbilda

så många lärare av olika kategorier, som utvecklingen kommer att kräva.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. May.ts proposition m 70.

»Såvitt styrelsen kan bedöma på grundval av det i betänkandet presenterade

siffermaterialet, är det säkerligen ... klokast att från början räkna

med att en eventuell skolreform inte skall hinna bli mera fullständigt genomförd

förrän ett gott stycke in på 60-talet. Själva utbyggandet av de utbildningsanstalter,

som skola ge de blivande lärarna av olika kategorier

den önskade utbildningen, kommer att kräva avsevärd tid, stora kostnader

och en stab av högkvalificerade lärare, som för närvarande inte alls står

till buds i tillräcklig omfattning. Och även om det skulle lyckas att få till

stånd dessa utbildningsanstalter i tillräcklig omfattning, kan det ändå

vara skäl att inte forcera utbildningen av de nya lärarna alltför mycket.

Det är mycket stora krav, som komma att ställas på den nya skolans lärare,

och skall man få lärare, som motsvara dessa krav, gäller det inte endast att

ge dem bästa tänkbara utbildning utan också att verkställa en tillräckligt

hård gallring, så att man slipper satsa ifrågavarande utbildning på personer,

som egentligen sakna förutsättningar för läraryrket.»

De begränsade resurserna under de närmaste åren måste disponeras på

ett ändamålsenligt och rättvist sätt.

»Bland annat måste man . .. tillgodose behovet av en rationell försöksverksamhet

i enlighet med förslaget om den nioåriga enhetsskolan. Men

minst lika viktigt är, att man gör, vad som göras kan, för att förbättra

skolväsendet på de orter, där det är sämst utvecklat och utrustat, och

bringa det i nivå med vad som kan betecknas som normal standard för det

nuvarande svenska skolväsendet. Utvecklingsbehov av här ifrågavarande

slag komma säkerligen att göra sig gällande på ett mera akut sätt i samband

med genomförandet av den nya kommunindelningen.»

Riksförbundet Landsbygdens folk varnar för en forcering av utvecklingen,

som kunde resultera i att tillgången på utbildad arbetskraft för

praktiska uppgifter bleve otillräcklig, och fortsätter:

»Beträffande skolreformens genomförande vill förbundet på det kraftigaste

framhålla, att det måste beaktas att icke större städer och samhällen

i första hand få reformen genomförd.---Genomförandet får

icke heller ske på så sätt, att landsbygdens skolor få nöja sig med mindre

kvalificerade lärare än städerna. Detta bör bl. a. beaktas vid bestämmande

av läramas löneförmåner.»

Svenska landsbygdens studieförbund instämmer likaledes livligt i förslaget,

att skoldistrikt, där möjligheter till realskoleutbildnipg för närvarande

saknas, skola erhålla företräde vid organiserandet av den nioåriga

enhetsskolan. Att denna deklaration verkligen hålles i praktiken, är för

landsbygden en mycket viktig angelägenhet.

»Det föreligger . . . stor risk för att de större tätorterna under åberopande

av det stigande barnantalet under övergångstiden skaffa sig de för enhetsskolan

erforderliga skolbyggnaderna, varigenom dessa orter vid genomförandet

av enhetsskolor ha stora förutsättningar att tränga sig före skoldistrikt

som sakna realskola.»

Länsstyrelsen i Kalmar finner visserligen ett principbeslut i frågan önskvärt

men tillråder uppskov med reformens genomförande.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Den tidigaste tidpunkt, som länsstyrelsen därvid kan tänka sig, är 1965.

Man vinner därmed en påtaglig fördel: nativitetsminskningen har då satt

märkbara spår i fråga om elevrekryteringen på skolans olika stadier. Därigenom

blir det erforderliga antalet lärare väsentligt lägre, samtidigt som

tiden, under vilken de skola utbildas, förlängs. Det genomsnittliga antalet

per år utbildade lärare kan därför väsentligt reduceras. En annan påtaglig

fordel är, att större erfarenhet kunnat vinnas från den försöksverksamhet,

som synes omedelbart böra igångsättas. — — — Man måste dock säkerligen

räkna med att också efter denna tid under en icke alltför snävt tilltagen

tidrymd dispens skall kunna beviljas skoldistrikten från skyldigheten

att inrätta nioårig skola. Under sådana förhållanden synes det föga ändamålsenligt,

att riksdagen nu fixerar någon tidpunkt för reformens genomförande.

»

Skolöverstyrelsen påpekar, att om hänsyn tages till de högre skolornas

snabba tillväxt, till den allt vanligare påbyggnaden av den nuvarande folkskolan

med en åttonde klass och till de nioåriga försöksskolor, som sannolikt

komma att inrättas under försökstiden, den totala lärjungesumman i

dessa skolformer torde komma att fortsätta att stiga ännu något år efter

den av skolkommissionen beräknade tidpunkten och den maximala lärjungeomslutningen

bliva högre, än kommissionen antagit. Enligt överstyrelsens

beräkningar skulle maximum uppnås läsåret 1958—59 med nära

en miljon lärjungar. Svårigheterna vid lärarrekryteringen torde, intill dess

toppen passerats, bliva alltmer framträdande för varje år.

»Vid allt planeringsarbete rörande skolväsendet under de närmaste tio

åren måste man därför räkna med eventualiteten av en kris i lärartillgången

under åren efter 1950-talets mitt och iakttaga därav betingad sparsamhet

med lärarkraften för de stadier, där undervisningen skall bestridas av

ämneslärare. Detta innebär bland annat, att skolreformen icke torde kunna

föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten, förrän barnantalet

passerat kulmen. En oreglerad utveckling skulle innebära, att välbelägna

skoldistrikt med utnyttjande av de förmåner, de erbjuda lärarna,

kunde genomföra reformen i ett snabbare tempo, samtidigt som avlägsnare

bygder finge de största svårigheter att tillgodose även mycket trängande

behov. Överstyrelsen nödgas därför förutsätta, att utbyggnaden av realskolestadiet

vid alla statliga, kommunala och statsunderstödda skolformer

till och med läsåret 1958/59 underkastas Kungl. Maj:ts prövning i varje

särskilt fall, såsom redan nu är fallet beträffande nybörjaravdelningar vid

de högre skolorna. Att denna prövning på grund av omständigheternas

makt icke kan bliva så generös, som i och för sig vore önskvärt, kan överstyrelsen

endast livligt beklaga.» (S. 173.)

En viss liittnad kan vinnas om såsom en nödfallsutväg lärarnas tjänstgöring

delvis förskjutes till närmast högre stadium, så att väl kvalificerade

småskollärarinnor tagas i anspråk för undervisning på mellanstadiet och

väl kvalificerade mellanskollärare på realskolestadiet. Liksom kommissionen

anser överstyrelsen, att en påbyggnad av folkskollärarexamen med

akademiska studier med det allra snaraste måste organiseras, så att realskolan

— om icke förr så när barnantalet i mellanskolan börjat ebba —

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

skall kunna påräkna ett tillskott av lärare med erfarenhet från närmast

lägre stadium.

Överstyrelsen övergår därpå till tidsschemat för reformens definitiva

genomförande.

»Sedan den stora vågkammen läsåret 1958/59 passerat, torde.. . enhetsskolans

realskolestadium . . . kunna successivt genomföras i allt flera skoldistrikt.

Hur snart genomförandet kan vara avslutat, beror bland annat på

storleken av de ännu ofödda årskullar, som börja sin skolgång under 1960- talet. Överstyrelsen har sökt finna den tidpunkt, vid vilken skolreformen

bör kunna vara genomförd, och har därvid utgått från professor Wahlunds

av SK refererade prognoser (s. 511) och därjämte antagit, att alla redan

anställda lärare oavsett sin utbildning på ett eller annat sätt skola nyttiggöras

för organisationen. Beträffande nyrekryteringen gör överstyrelsen det

försiktiga antagandet, att den icke överskrider vad som erfordras för att

vidmakthålla den numerär, lärarkåren uppnått — eller borde ha uppnått

— vid tiden för de största påfrestningarna. På så sätt har överstyrelsen

kommit fram till läsåret 1970/71 som slutår för den period, under vilken

enhetsskolan allmänt införes.

Perioden kan något förkortas, om de antagna födelsetalen skulle visa sig

för höga eller nyrekryteringen av lärarkraft under 1960-talet kan få större

omfattning, än överstyrelsen förutsatt, och den kan behöva förlängas, om

en betydande eftersläpning i försörjningen med lärare och lokaler förefinnes

vid periodens början år 1959. Fullkomligt obedömbara äro åter verkningarna

av samhällets tilltagande intellektualisering, som å ena sidan kräver

ständigt ökad utbildning för de uppväxande och å andra sidan skärper

konkurrensen om den ungdom, som skulle fylla lärarhögskolorna. Sådana

faktorer kunna komma alla beräkningar på skam.

Håller man sig till de gjorda förutsättningarna, skulle förhållandena inom

skolväsendet vara mycket olika vid genomförandeperiodens början och vid

dess slut. Reformen har visserligen vid periodens början passerat försöksstadiet,

och genomförandet kan börja med allt fler obligatoriska och allt

fler frivilliga klasser av enhetsskolans högstadium, men skolmyndigheterna

måste dock troligen ännu några år tillse, att utvecklingen icke går snabbare,

än att samhället kan sörja för dess förutsättningar och bära dess konsekvenser.

Kontrollen bör dock kunna successivt lättas, och under periodens

senare del böra de statliga organen kunna se som sin uppgift att påskynda

utvecklingen. De skoldistrikt, som äro sist ute, böra — alltjämt

under de gjorda förutsättningarna — kunna åläggas att upprätta den nionde

klassen från och med läsåret 1970/71.

Överstyrelsen särskiljer alltså tre perioder i enhetsskolans utveckling,

nämligen tiden från principbeslutet till och med år 1958, då den obligatoriska

skolan alltjämt i regel är sjuårig och den nuvarande läroverksorganisationen

i huvudsak behåller sin nuvarande ställning inom skolsystemet

men försök utföras med nioårig enhetsskola i den utsträckning, Kungl.Maj:t

bestämmer; tiden 1959—64, då 8:e och 9:e klasserna efter lokala initiativ

upprättas i allt flera skoldistrikt och avvecklingen av den nuvarande realskolan

i motsvarande utsträckning genomföres men skolmyndigheterna

ännu måste ålägga sig en viss återhållsamhet vid prövningen av organisationsplaner,

som skulle öka behovet av ämneslärare; samt tiden 1965—70,

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

då återstående skoldistrikt böra stimuleras att genomföra reformen och då

nioårig skolkurs, även utan skoldistriktets eget begivande, bör kunna införas

genom beslut av Kungl. Maj:t.» (S. 173—174.)

Den utveckling, som överstyrelsen här skisserar, är tänkbar, men beräkningen

av årtal och periodgränser kan självfallet icke göra anspråk på

att vara mera än ett orienterande »räkneexempel». Alla prognoser rörande

storleken av de ännu ofödda årskullarna kunna som bekant lätt nog korrigeras

av den faktiska befolkningsutvecklingen, och konkurrensförhållandena

på den intellektuella arbetsmarknaden kunna medföra ännu mycket

mer ingripande justeringar av de gjorda beräkningarna.

h. Departementschefen.

Om man får döma efter yttrandena, skulle behovet av en höjd standard

för folkundervisningen vara erkänt i mycket vida kretsar. Det är svårt att

uppdriva uttalanden, som på allvar göra gällande, att målet redan nu är

nått eller att de uppnådda positionerna efter smärre detalj förstärkningar

kunna anses som definitiva. Däremot gå meningarna i sär om vad som är

möjligt att åstadkomma inom den framtid, vi nu överskåda. Frågeställningen

är, synes det, numera icke egentligen, huruvida en utsträckning av

skolpliktstiden överhuvud bör uppställas som ett utvecklingsmål på längre

sikt, utan snarare huru mycket skoltiden kan förlängas under den tidrymd,

med vilken praktisk politik i nuvarande tidsläge kan befatta sig; eller, i

exaktare termer, huruvida det mål, som nu kan uppställas för att i framtiden

småningom förverkligas, bör vara en nioårig allmän skolplikt eller

en åttaårig sådan med möjlighet till ytterligare utsträckning efter lokala

initiativ.

Övervägandena om skolpliktstidens längd måste som bakgrund ha en inventering

av de krav, som ställas på kunskapsmeddelelsen i skolan. Mångg,

yttranden framföra i detta avseende bestämda önskemål. Delvis hålla sig

dessa inom den gamla ämnesramen. Kravet på att skolan skall meddela

säkra och användbara färdigheter i modersmålet och matematik framföres

ånyo i yttranden från olika håll. Modersmålets säkra behärskning i tal och

skrift är också obestridligen en av förutsättningarna för att den enskilde

medborgarens insatser skola komma i nivå med hans själsliga gåvor och

personliga kvalifikationer i övrigt. Matematiken är ett nyckelämne för

fortsatta studier och på samma gång en färdighet, av vilken många det

praktiska livets män hava ständig nytta. Även enligt min uppfattning hör

det till skolans väsentliga uppgifter att giva de unga den goda grund de

behöva i dessa ämnen.

De båda utredningarnas förslag att genom rikligare läsning av danska

och norska i folkskolan för nästa generation underlätta kontakten med våra

närmaste grannländer och att genom undervisning i engelska bredda vägen

till den civiliserade världen i övrigt har inom remissinstanserna vunnit all
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

män anslutning. Det kan visserligen icke bestridas, att ett sådant program

ligger för högt för en del av de uppväxande. I hjälpklasserna och i vissa

andra specialklasser måste undervisningen givetvis nöja sig med ett mera

blygsamt mål. I dessa klasser måste språkbehandlingen begränsa sig till

vårt eget tungomål. För en annan grupp av lärjungar kommer den varaktiga

behållningen av skolundervisningen i engelska säkerligen att inskränka

sig till de vanligaste engelska orden och de allra vanligaste fraserna. Även

en sådan kunskap har dock sin betydelse: den kan en och annan gång

komma till nytta, den ger bättre förutsättningar att gå vidare för dem som

i mognare år av omständigheterna föranledas därtill, och den har kanske

till och med ett visst ideellt värde, då den som har inhämtat grunderna av

ett främmande språk icke behöver känna sig helt isolerad av den bildningsbarriär,

som hittills alltför mycket skilt olika grupper av ungdom. Det kan

dock icke vara tillräckligt motiverat att för lärjungar av denna typ låta

kursen i engelska svälla ut till den omfattning den har i realskolorna; det

måste tydligen på ett eller annat sätt skapas möjligheter att i avseende på

tidsomfattning och innehåll avpassa den kurs, dessa lärjungar skola läsa,

efter deras prestationsförmåga. För en tredje lärjungegrupp — en även numeriskt

mycket betydande grupp — får den obligatoriska skolan icke ställa

målet lägre än den nuvarande realskolan. Den måste ge dessa lärjungar en

god grund för eventuellt fortsatta studier och så långt det är möjligt se till,

att den språkkunskap, som bjudes dem, blir ett effektivt och praktiskt

hjälpmedel i deras liv. Om engelska införes i vår skolpliktsskola, måste

syftet sålunda vara att ge den stora majoriteten av vår ungdom åtminstone

någon övning i detta språk och att därutöver föra åtskilligt flera än nu fram

till ett kunskapsmål, som kan anses såsom likvärdigt med den nuvarande

realskolans utan att nödvändigtvis behöva överensstämma därmed i detalj.

De yttranden, som ingå på kursernas innehåll, vitsorda vidare med stor

enstämmighet behovet av en förstärkt samhällsundervisning i skolan. Jag

har redan i annat sammanhang fastslagit vikten av att undervisningen om

samhället icke rör sig med systematik, begrepp och abstraktioner, som

ligga över barnens fattningsförmåga. Det som behöves är en konkret undervisning

om konkreta ting, lagd så, att den ger barnen en verklig start i

samhällslivet. Kanske tar det mera tid att bedriva undervisningen på

detta sätt, än om man låter minnet bära en större del av bördan, men om

så är, måste enligt min mening den tid, som behöves, ställas till skolans förfogande.

Liknande strävanden böra uppmuntras inom de naturvetenskapliga ämnena.

Biologi, fysik och kemi äro ämnen av väsentlig vikt i ett land, där

jorden och skogen alltjämt ge väldiga befolkningslager deras utkomst, och

i en tid, då tekniska och mekaniska hjälpmedel av olika slag alltmer tränga

i förgrunden. Det som skolan inom dessa ämnen kan ge av konkret erfarenhet

om de enklaste natursammanhangen, är i längden av större värde

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

än en i och för sig aktningsvärd kunskapsmassa, som mekaniskt sammanhålles

av minnet och alltför lätt går till spillo, när minnesbilderna

förblekna. _ .

Säkerligen tager en på åskådning och erfarenhet inriktad undervisning

om naturen också sin tid. All undervisning, som söker rota kunskapen djupare

än i minnet, är med nödvändighet tidskrävande. Skolpliktstiden far

icke vara så begränsad, att den nödgar skolan att syssla med ting, som

ännu icke äro gripbara för lärjungarna, eller att läraren eljest frestas att

alltför mycket låta sig nöja med att meddela kunskaper, som synas för stunden.

När skolpliktstidens längd nu åter skall övervägas, måste vinsterna

av en vidareutveckling av undervisningspraxis i riktning mot ökad självverksamhet

läggas i vågskålen.

Skolkommissionen har icke eftersträvat att lata skolkurserna framsta

som ett färdigt, avrundat och avslutat helt. Skoltiden bör icke vara ett

slutet, isolerat skede i den unga människans liv. I åttonde klassen göres

visserligen en kursavrundning, men den nionde vill giva de unga en ny

start, inriktad på de möjligheter till fortsatt skolning, som livet erbjuder.

Skolans sista år blir på så sätt mera en inledning till något nytt än slutputsningen

av det gamla.

En skolreform, som beslutas nu, måste innebära, att högstadiet ställes i

yrkesvalets tjänst. Ju tidigare yrkesvalet sker, desto större äro riskerna för

att det blir ett val på måfå, bestämt av ofta bagatellartade tillfälligheter.

Det händer, att resultatet ändå kan bli ganska tillfredsställande, tack vare

den unga människans stora anpassningsförmåga. Men ett livsbestämmande

val bör dock icke vara ett slumpens verk. Den personliga trivseln i livet och

värdet av livsarbetet stå i alltför många fall på spel. Något — mer än hittills

— måste göras, medan det ännu är möjligt att effektivt na de unga.

Skolpliktstiden måste avpassas så, att den kan bli en förberedelsetid för

yrkesvalet och mjukt leda över i den egentliga yrkesutbildningen. Jag delar

därför principiellt skolkommissionens uppfattning om den nionde klassens

ställning inom skolsystemet. Den bör för lärjungarna inte bara vara den

sista utsiktspunkten över de många vägarna ut i livet utan också arbetsplatsen,

där de pröva sina krafter för det yrke eller den yrkesgrupp, som

har fångat deras intresse.

Söker jag nu överblicka hela det nydaningsprogram för skolan, som har

uppställts under utredningarnas gång, så måste jag säga mig, att det är

arbetstekniskt omöjligt att förverkliga detsamma med en kortare skolpliktstid

än nio år.

I utredningarna hävdas med rätta, att förlängningen av skolpliktstiden

jämväl skulle öka samhällets möjligheter att bistå de uppväxande med dep.

fysiska och mentala omvårdnad, varav de äro i behov. Huru samhällsvården

om de växande slutligen bör ordnas är en viktig och omfattande

samhällsfråga, av vilken omvårdnaden under skolpliktstiden och i skolan

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

endast är en del. Behovet av en komplettering till vården i hemmet gör sig

gällande långt ner i de yngsta åldrarna, i förskoleåldern. Då utredningen

om förskolorna emellertid ännu icke är avslutad, kan man icke nu taga

ställning till de därmed förbundna spörsmålen. Jag måste i detta sammanhang

nöja mig med att som ett skäl till de andra, vilka tala för en förlängning

av skolplikten, lägga den chans till en bättre ungdomsmiljö, som skolpliktstidens

förlängning lovar dem som bäst behöva det.

För dem som tveka inför en utsträckning av skolpliktstiden med så

mycket som två år, kan det ligga nära till hands att vilja i ett eller annat

avseende beskära det skisserade programmet. Någon kunde sätta i fråga

lämpligheten av att utsträcka skolgången för alla eller behövligheten av

ett år av den allmänna karaktär, som skolkommissionen tillämnat det

nionde året, eller värdet av en förberedande yrkesutbildning i skolans regi.

Från sådana utgångspunkter kommer man närmare det förslag, som framlagts

av 1940 års skolutredning: en obligatorisk åttaårig skola med möjlighet

till lokala, obligatoriska eller frivilliga påbyggnader och med ett system

av teoretiska realskolelinjer inom den gemensamma organisationen.

Jag är fullt på det klara med att vissa undantag kunna visa sig påkallade

vid skolpliktstidens förlängning. Vad skolkommissionen föreslagit rörande

rätt för skolstyrelserna att under en övergångstid medgiva individuella befrielser,

biträder jag. Säkerligen bliva även mera varaktiga dispensbestämmelser

av ett eller annat slag behövliga, liksom nu i fråga om fortsättningsskolplikten,

ehuru deras definitiva utformning bör göras beroende av erfarenheterna

från den försöksverksamhet i avseende på skolans inre arbete,

som jag kommer att föreslå. Däremot tror jag icke, att en allmän nedkrympning

av programmet är möjlig efter de linjer, som 1940 års skolutredning

uppdragit.

Skolutredningens organisationsförslag saknar enligt min mening alltför

mycket den jämvikt mellan teoretisk och praktisk utbildning, som är nödvändig

inom ett tidsenligt skolsystem. Lärjungarna ställas i valet mellan

en »teoretisk» linje, närmast motsvarande den nuvarande realskolan, och

en endast något år kortare »praktisk» linje, vilken kan karakteriseras såsom

en i vissa avseenden reformerad folkskolelinje. Den teoretiska linjen avslutas

som nu med realexamen, den kommer att medföra i huvudsak samma

kompetens som denna och måste därför utöva en mycket stark lockelse på

de unga. Den praktiska undervisningen har knappast något motsvarande

attraktionscentrum. Enligt all erfarenhet måste en sådan anordning innebära

en ytterligare kraftig stimulans av den redan starka tillströmningen till

den teoretiska utbildningen. Jag vill ingalunda bestrida värdet av en tämligen

omfattande teoretisk undervisning i ungdomen även för dem som vid

mogna år ägna sig åt praktiska sysselsättningar, men det vore icke lyckligt,

om den praktiskt orienterade undervisningen, som dock närmare motsvarar

dessa unga människors anlag och intressen, därigenom skötes åt sidan.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Jag kan gott instämma med en av länsstyrelserna, som betecknar skolreformens

syfte som förfelat, om den icke medför en högre värdering av

det manuella och praktiska arbetet.

Den teoretiska utbildningen är i vårt land redan utexperimenterad fram

till en ganska god allmän standard, och man har därvid kunnat draga lärdom

av generationers erfarenheter; den praktiska undervisningen, med dess

syftning på yrkesarbetet, är långt senare organiserad och har säkerligen

ännu icke givit vad den kan. Om en god balans skall kunna nås, måste den

praktiska undervisningen frigöras från detta handikap. Det är mer än

någonsin nödvändigt att skapa klara konturer och påtagliga mål för den

praktiska undervisningen, mål, som kunna tåla konkurrensen med en god

teoretisk utbildning; endast för vissa grupper av välbegåvad ungdom är

uppgiften löst genom en sådan skoltyp som de praktiska mellanskoloma.

Skolkommissionen gör genom sin klass 9 y med den dit förlagda förberedande

yrkesutbildningen ett allvarligt försök att uppställa ett praktiskt

utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det

teoretiska bildningsmålet för samma åldersstadium. Den strävan, som däri

kommit till uttryck, bör enligt min tanke vara en av de gestaltande krafterna

vid planeringen av ett mot tidens behov svarande skolsystem. Den

nionde klassen kan därför icke godtyckligt utmönstras .ur programmet.

Visserligen skulle en utveckling, som uteslutande grundades på lokala initiativ,

också kunna ge vissa resultat i tidens längd, men en sådan helt odirigerad

utveckling vore enligt min mening för långsamt verkande. Tiden är

redan framskriden, ett alltför långt dröjsmål kan medföra oberäkneliga

risker för en definitiv felinriktning av skolsystemet i det hela. Det nya

målet för den praktiska utbildningen måste därför klart erkännas och ingå

som del av en generalplan för skolväsendets utveckling. Endast så kan

organisationsarbetet ute i landet tillräckligt snabbt frambringa det bästa

möjliga på området och därmed även förbereda en höjd utgångsnivå för

den egentliga yrkesutbildningen. Detta syfte kan näppeligen vinnas, om

skolutredningens alltför begränsade och försiktiga organisationsplan lägges

till grund för avgörandet.

Det av 1940 års skolutredning föreslagna skolsystemet skulle vidare realiter

innebära, att medborgarutbildningens mål ställdes lägre för landsbygden

än för städerna. Den mycket kraftiga tillströmningen av lärjungar

till städernas högre skolor låter förutse en snabb utbyggnad av de teoretiska

realskollinjerna i tätorterna, om skolutredningens förslag genomföres,

förmodligen esomoftast kompletterad med ett för övriga lärjungar

obligatoriskt nionde skolår. Landsbygdens skolväsen bleve i jämförelse

därmed av torftigare karaktär, med ett år kortare skolgång och ett

lägre studiemål, och det skulle högst sannolikt också ge en snävare behörighet

för den ungdom, som diir avslutat sin skolgång. Denna åtskillnad motsvaras

icke av faktiska behovsdifferenser; landsbygdens näringsliv torde

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

i det hela icke ställa lägre krav på människornas kunskaper, omdöme och

bildningsmått än städernas. Det kan därför icke vara försvarligt att i det

nya skolsystemet konservera den gamla karaktärsolikheten mellan land och

stad i det elementära bildningsväsendet, en olikhet, som på landsbygden

ofta förnimmes såsom en social orättvisa. Den medborgarbildning, som

förmedlas i landsbygdens skolor, måste ha samma mål och bör kunna göra

anspråk på att få samma tid till sitt förfogande som medborgarskolningen

i städerna.

På grund av vad jag sålunda har anfört är jag övertygad om att det

framtidsmål för folkundervisningen, som nu skall fixeras i sina konturer,

icke kan sättas lägre än vad skolkommissionen har föreslagit. Målet måste,

med andra ord, innefatta en nioårig skolplikt.

Jag är fullt medveten om att en så avsevärd utsträckning av skolplikten

måste kombineras med visst ekonomiskt stöd åt barnfamiljerna under de

nya skolår, som skulle tillkomma. Det av skolkommissionen uppskattade

beloppet, 500 kronor per år och barn i ifrågakommande åldersklass, synes

mig också ge en rätt god föreställning om storleksordningen av det ekonomiska

understöd, varom det kan bliva tal.

Skolkommissionen väcker frågan, huruvida understöden böra utgå i form

av förhöjda barnbidrag under de två sista åren av den normala bidragstiden

eller få formen av stipendier, som utdelas efter behovsprövning, men

intager för egen del icke någon bestämd ståndpunkt. I kostnadsberäkningen

har kommissionen dock förutsatt den generösare barnbidragslinjen.

En skälighetsprövning från fall till fall förutsätter en tämligen stor administrativ

apparat; hänsyn måste bland annat ofta tagas till lärjungarnas

skiftande arbetsförtjänster under den yrkespraktik, som ingår i deras utbildning,

och till värdet av deras arbetsinsatser, därest praktiken är förlagd

till hemmet. Det vore givetvis ur praktisk synpunkt önskvärt, om

hela denna procedur kunde undvaras; samtidigt är det, principiellt sett,

angeläget, att familjernas ekonomiska belastning i samband med en av staten

påbjuden obligatorisk utbildning så mycket som möjligt lättas. Om

den nya skolplikten kunde genomföras samtidigt i alla skoldistrikt, vore

det därför mest tilltalande att följa den linje, som redan har godtagits för

de nu utgående barnbidragen. Den långa övergångstiden synes emellertid

göra denna väg svårframkomlig. Under många år kommer försöksverksamhet

att pågå med den nya skoltypen inom vissa skoldistrikt, samtidigt

som andra skoldistrikt ha obligatorisk eller frivillig åttonde klass av nuvarande

typ och åter andra obligatorisk åttonde klass vid sidan av högre

skolor för barn på samma åldersstadium, allt medan majoriteten av skoldistrikten

ännu endast har sjuårig skolplikt. Dessa skiftande förhållanden

försvåra i hög grad en sammansmältning av den studiehjälp, som blir erforderlig

på grund av skolpliktens utsträckning, med barnbidragen.

Åtminstone under övergångstiden synes alltså ett stipendiesystem vara

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

att föredraga. Att därvid göra principiell åtskillnad mellan den obligatoriska

undervisning, varom nu är fråga, och exempelvis den frivilliga undervisningen

i högre skolor för samma åldersstadium, synes vanskligt redan

med hänsyn till det existerande statliga stipendiesystemet, som har till

uppgift att för barn från mindre bemedlade hem underlätta tillträdet till

högre utbildning. En förnyad avvägning av stipendiegivningen för olika

utbildningsändamål — obligatoriska och frivilliga — blir uppenbarligen

erforderlig. Frågan förgrenas därigenom åt så många håll, att en särskild

utredning rörande det statliga stipendiesystemets utbyggnad synes bliva

påkallad. Då det emellertid dröjer några år, innan de första lärjungarna

rycka in i de nya skolornas 8:e och 9:e klasser, synes utredningen kunna

anstå ännu någon tid. De förslag, vartill utredningen kan föranleda, torde

ändock i behörig tid kunna föreläggas riksdagen. Så länge ovanberörda

klasser icke äro i större utsträckning organiserade och därjämte behovsprövning

står som villkor för stipendium, kan belastningen på statsverket

endast uppgå till en bråkdel av den av kommissionen beräknade kostnaden.

Den reform jag förordat är i mer än ett avseende ett väldigt företag och

har otvivelaktigt mera vittutseende återverkningar på samhällsförhållandena

än någon tidigare skolreform under detta århundrade. En rad frågor

tränger sig fram: Ha vi råd till allt detta? Kunna vi producera de byggnader

och utbilda de lärare, som behövas? Kan näringslivet avstå från 14- och 15-åringarnas arbetskraft?

Det kan icke råda någon tvekan om att stora ansträngningar erfordras

för att under de närmaste tio åren, medan de stora årskullarna från 1940- talets början bölja igenom skolåldern, nöjaktigt sörja för de uppväxandes

behov. Men någon olöslig uppgift kan det icke vara, åtminstone om vi

våga räkna med en fortsatt fredlig utveckling för vårt land. Den största

årgången under 1940-talet omfattade icke mer än omkring 135 000 levande

födda; detta barnantal uppnåddes i vårt land första gången så tidigt som

år 1864, och ännu så sent som under tioårsperioden 1901—10 låg årsmedeltalet

levande födda över denna nivå. Det är möjligt, att vi icke på

alla punkter kunna giva 40-talets stora årskullar den utbildning vi helst

(»kulle önska, men vi böra dock vara i stånd att även under det stundande

decenniet hålla det svenska skolväsendet på en i det hela tillfredsställande

nivå.

Däremot vore det säkerligen omöjligt att under denna tid med framgång

genomföra en skolreform, som ställer ytterligare krav på samhällsresurserna.

Redan vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om tillgången på ungdomlig

arbetskraft under 1950-talet måste avhålla mig från att ifrågasätta

reformens genomförande under de närmaste åren. Även om hinder av detta

slag icke mötte, är emellertid för en reform av denna omfattning en icke

för knappt tilltagen förberedelsetid erforderlig, varunder de bärande idéerna

prövas och organisationens konstruktionsdetaljer närmare utformas, så att

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

man icke behöver riskera bakslag på grund av otillräckliga förberedelser.

De närmaste tio åren böra alltså utnyttjas för en tillräckligt omfattande

försöksverksamhet, varvid de värdefullaste uppslagen i 40-talets pedagogiska

diskussion prövas och härdas i praktiskt skolarbete. De för detta

ändamål erforderliga summorna böra givetvis ställas till disposition, men

i stort sett maste skolan under 50-talet organisatoriskt stå kvar på nuvarande

grund. De påfrestningar, som den ökade elevomslutningen för

med sig för statsverket och för den lokala skolorganisationen, kunna bli

avsevärda, men de ha i varje fall icke något djupare samband med skolreformen;

i allt väsentligt skulle såväl de ekonomiska påkänningama som

personalsvårigheterna under denna tid bliva desamma, vare sig principbeslut

i frågan fattas eller ej.

En gång måste emellertid reformen genomföras, om den nu beslutes, och

pessimisterna skola säkerligen spörja, huruvida det överhuvud kan garanteras,

att vårt samhälle någonsin blir i stånd att bära den börda, som en

så radikal förbättring av folkundervisningen pålägger det allmänna.

Utvecklingen hittills har varit gynnsam. Den allmänna välståndsökningen

är ett faktum, de tekniska och organisatoriska förbättringarna inom näringslivet

fortgå, och rationaliseringssträvandena ha, relativt taget, minskat

behovet av okvalificerad arbetskraft. Icke minst torde den sistnämnda

omständigheten successivt komma att göra näringslivet allt mindre beroende

av de yngsta årgångarnas arbetskraft, samtidigt som utökningen

av den kvalificerade personalen, vilken är en annan sida av samma utveckling,

ökar behovet av en effektiv skolreform.

Det är emellertid vanskligt att pejla framtiden i frågor som dessa —

ingen lärer kunna lämna annat än hypotetiska svar på frågor om samhällets

produktivitet på längre sikt. Men att den nuvarande utvecklingen kommer

att fortsätta, snabbt eller i långsammare tempo, är tydligen förutsättningen

icke blott för skolreformen utan för hela den sociala reformpolitik,

som utmärker vår tid. Planeringen på folkundervisningens område vilar

på samma grund som den folkliga reformpolitiken i stort. Det kan dröja,

innan skolreformen är helt genomförd, men det finnes ingen anledning att

vara alldeles särskilt pessimistisk om samhällsutvecklingen, när skolfrågor

behandlas.

Från flera håll har påyrkats, att skolreformen skulle föregås av en allmän

inventering av alla reformprojekt, som sätta större krav på investeringar

eller personaltillgång. Genom beslut den 28 april 1949 ha också sakkunniga

tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning

rörande behovet av arbetskraft inom den statliga och den kommunala

verksamheten m. m. Utredningen omfattar jämväl de statliga och kommunala

affärsdrivande verken och de militära personalbehoven. Möjligen kommer

denna utredning att förbättra våra möjligheter att överblicka de krav,

som i framtiden komma att ställas pa vissa högre utbildningsanstalters

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kapacitet, men det är icke att vänta, att den skall nämnvärt ändra bedömningen

av folkundervisningens utvidgningsbehov och utvidgningsmöjligheter

under det närmaste årtiondet. I allt väsentligt bestämmes behovet

av lärare och lokaler under denna tid av den på grund av 1940-talets nativitetstopp

ökade lärjungeomslutningen; den för skolreformen planerade

försöksverksamheten är i dessa avseenden av helt underordnad betydelse.

Att åter ställa prognoser för personalbehoven under 00-talet synes vara

rätt meningslöst. Prognoser på så lång sikt kunna icke givas sådan pålitlighet,

att det kan vara motiverat att avdela arbetskraft för ändamålet. Att

utbudssidan på den intellektuella arbetsmarknaden under loppet av 1960- talet kommer att förbättras, är tämligen säkert, emedan de stora årskullarna

från 1940-talet då successivt inträda i de aktiva åldrarna, men efterfrågesidan

kan icke på samma sätt överskådas, och det synes därför lika

gott att avstå från uppskattningar, som uppenbart icke kunna givas erforderlig

bärkraft.

Möjligheten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav, som den

föreslagna utbyggnaden av folkskolans högstadium ställer på lärarutbildningen,

torde främst vara beroende av befolkningsutvecklingen under

genomförandeperioden. Skolöverstyrelsen har sasom ett belysande exempel

antagit, att genomförandet påbörjas år 1959, då vågkammen just har

passerat och barnantalet åter börjar sjunka, och att reformen sedan genomföres

i sådant tempo, att lärarkåren hålles vid konstant numerär, så att

produktionen i stort sett endast behöver täcka ersättningsbehovet för av

olika anledningar avgående lärare. Under denna förutsättning finner överstyrelsen,

att skolreformen borde kunna vara helt genomförd läsåret

1970—71.

Jag vill icke lägga större vikt vid detta endast skenbart exakta resultat

— det finnes alltför många omständigheter, som kunna förrycka utgången

— men jag är ense med överstyrelsen om att genomförandet i det väsentliga

måste förläggas till tider med nedgående lärjungeantal, och jag har ingen

anledning att tro, att det under sådana perioder skulle vara omöjligt att

sörja för en lärarproduktion av tillräckliga mått.

Förlägges genomförandet i huvudsak till tider med sjunkande barnantal,

torde engångsåtgärderna även i övrigt bliva mindre kännbara. Nybyggnader

erfordras visserligen även under denna förutsättning i avsevärd utsträckning,

dels emedan barnantalet på vissa orter på grund av inflyttning

kan vara i uppåtgående trots motsatt tendens för landet i dess helhet, dels

emedan en i många fall oundgänglig centralisering kommer att nödvändiggöra

byggnadsföretag av olika slag för klasserna pa högstadiet; men byggnadsproduktionen

för skolans räkning behöver dock icke taga samma omfattning,

som om de nya klassernas lokalbehov helt måste tillgodoses genom

nybyggen, och de svårigheter av finansiell natur, som vanligen atfölja

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

en väsentlig utökning av investeringsprogrammet, kunna därför väntas

bliva mindre hindersamma.

Att fastställa någon bestämd tidsfrist för genomförandet synes mig icke

möjligt. Målet bör enligt min åsikt nu uppställas, men tidpunkten för dess

realiserande kan i varje fall icke fixeras, förrän de tämligen tidskrävande

pedagogiska förarbetena äro avslutade och sikten har klarnat rörande lärartillgången

och övriga förutsättningar. En reform av den omfattning, som

nu planeras, kan överhuvud icke noggrant regleras efter tidtabell utan

maste rätta sig efter samhällets med tidsförhållandena skiftande möjligheter.

Det säger sig självt, att en viss kontroll måste utövas över genomförandet

i stort, så att de begränsade tillgångarna vid varje tidpunkt sättas

in, där de bäst behövas.

Skolkommissionen föreslår att i samband med skolreformen kommunernas

kostnader för skolväsendet till större del än hittills skola övertagas av

staten, och i flera yttranden påyrkas, att kostnadsfördelningen mellan stat

och kommun måtte snarast möjligt fastställas, i samband med principbeslutet

eller i varje fall före genomförandet av kommunindelningsreformen.

Jag delar kommissionens åsikt om vad som i detta avseende är önskvärt,

men jag vill erinra om att utredning pågår rörande statsbidragssystemet

i dess helhet och att därvid allmänna riktlinjer skola uppdragas för

systemets utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet. Med

hänsyn till vad jag nyss har anfört om ordningen för skolreformens genomförande

synes resultatet av denna utredning kunna avvaktas.

4. Enhetsskolan.

Ordet enhetsskola väcker minnen från heta meningsbrytningar hundra

år igenom. Särskilt livlig var debatten under 1920-talet, sedan 1918 års

skolkommission hade framlagt sitt förslag om allmän sexårig bottenskola.

Termen har under decenniernas lopp begagnats i flera betydelser. 1940

års skolutredning särskiljer icke mindre än fyra sådana. I ordets allmännaste

bemärkelse är enhetsskolan »ett alla undervisningsanstalter omfattande,

organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande individ,

oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning,

i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med

det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och

anlag göra honom lämpad».

Det torde icke vara nödvändigt att i full utsträckning referera skolutredningens

analys av begreppet eller att åter syna alla de skäl och motskäl,

som under tidernas lopp med större eller mindre framgång ha andragits.

Man får en minst lika klar bild av vad frågan i praktiken har inneburit

genom att något dröja vid ett par inlägg i frågan från enhetsskoletankens

kampår.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Vid den första riksdagen efter representationsreformen — år 1867 —

väckte P. A. Siljeström en motion angående folkundervisningen. Han erinrade

om att nationen efter representationsreformen i politiskt hänseende

vore förenad till en klass men dock i den offentliga undervisningen delad i

två läger. Den av kommunerna underhållna allmänna skolan borde vara

den för alla klasser gemensamma bottenskolan; staten borde icke underhålla

några särskilda läroverk för undervisning i sådant, som kunde inhämtas

i kommunernas läroanstalter. Skyldig rättvisa mot det stora flertalet

av nationen och en sund åsikt om själva uppfostran talade för en

sådan anordning av det offentliga undervisningsväsendet. Folkskolan

borde kunna uppställa som sitt mål att bibehålla lärjungen ända till omkring

14:e levnadsåret. Tills vidare borde elementarläroverken så omorganiseras,

att lärjungens undervisning till nämnda åldersgräns icke omfattade

andra läroämnen än sådana, som böra förekomma i folkskolan. Elementarläroverkens

lågstadium bleve därigenom ett slags mönsterskola för folkundervisningen

och skulle i en avlägsnare framtid kunna indragas, när

undervisningen i folkskolorna nått den ståndpunkt, som erfordrades.

Namnet folkskola borde emellertid omedelbart utbytas mot kommunalskola,

ty det största hindret för folkskolans lyftning låge just i den omständigheten,

att hon ansåges vara endast en skola för folket, d. v. s. en skola

för massan av nationen men icke för de förmögnare och mera bildade klasserna.

Så länge icke dessa klassers intresse för folkskolan allmännare kunde

väckas, finge hon mer eller mindre »lefva på nåd, både andligen och lekamligen

taladt».

Ett kvartssekel senare, vid 1892 års riksdag, väcktes i andra kammaren

en motion av hrr Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund om upprättande

av en på A-skolans kunskapsmått grundad mellanskola med uppgift att

meddela allmänt medborgerlig bildning. Motionärerna avvisade den vid

denna tid stundom framförda tanken, att sådana skolor, om de upprättades,

borde göras sexåriga. Man finge då icke mindre än tre offentliga läroanstalter

löpande parallellt med varandra. Ett parallellsystem av detta

slag på skolans område vore icke blott obehövligt utan rent av skadligt: det

skulle underhålla och skärpa de sociala motsatser, som man borde vara

angelägen att med alla lovliga medel utjämna.

»Vi veta visserligen väl», skrevo motionärerna, »att det just är ett dylikt

tredelningssystem (folkskolan för massan, ’mellanskolan för medelklassen

och allmänna läroverket för dem, som vid 9 års ålder förutbestämmas att

uppstiga till samhällets höjder), som man inom vissa kretsar länge eftersträfvat

och att flera försök blifvit gjorda att på filosofisk väg framkonstruera

en artskilnad mellan den undervisning, som skulle erbjudas nioåringen

i folkskolan samt hans jämnåriga i ''mellanskolan’ och i allmänna

läroverken. Alla dylika försök hafva emellertid strandat mot det enkla

faktum, att det är efter barnets naturliga utveckling, som undervisningen

på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke missbilda.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Mellan en väl skött folkskoleundervisning å ena sidan och en väl skött

undervisning i ''mellanskola'' eller ''allmänt läroverk’ å den andra finnes

ingen skiljaktighet till art och väsende; litet främmande språk gör i det afseendet

hvarken till eller ifrån.»

Motionärerna tvekade ej om folkskolans förmåga att redan då övertaga

den första läroverksklassens uppgifter, och de tilläde: »Måhända skall man

i en framtid, då ''mellanskolan'' vunnit tillräcklig utveckling, taga steget

fullt ut och här som på sina ställen i utlandet låta henne blifva grundvalen

för gymnasiet.»

I våra dagar behöver folkskolan icke leva på de förmögnare klassernas

nådabröd, och under inflytande av den allt starkare tillströmningen till de

högre skolorna har otvivelaktigt även en viss social utjämning mellan skolformerna

ägt rum. Den sociala aspekten på enhetsskoleproblemet har icke

därmed förlorat sin betydelse — jag får senare tillfälle att närmare belysa

dess nuvarande innebörd — men måhända kan man säga, att frågans tyngdpunkt

har förskjutits åt det pedagogiska hållet. När motionärerna vid 1892

års riksdag betonade »det enkla faktum, att det är efter barnets naturliga

utveckling, som undervisningen på hvarje punkt har att rätta sig, så vida

den skall bilda och icke missbilda», rörde de vid ett ur pedagogisk synpunkt

centralt bestämningsstycke i hela skolproblemet.

Våra nuvarande skolformer — läroverk, folkskolor och andra — ha historiskt

tillkommit vid skilda tidpunkter för att tjäna olika folkgruppers

bildningsbehov. En skolplanering, som går ut från barnets naturliga utveckling

under aktgivande såväl på det för alla gemensamma i utvecklingen

som på de individuella särdragen, rör sig med andra förutsättningar och

motiv än dem, som ha verkat vid de nuvarande skolformernas tillkomst och

alltjämt i viss mån påverka deras rekrytering. Barnet står i centrum med

alla sina potentiella möjligheter, icke uppgiften att forma de växande för

mer eller mindre klassbestämda framtidsmål. Skolorganisationen måste i

sina huvuddrag lämpas efter det gemensamma och genomsnittliga, men

på samma gång göras så elastisk, att den ger utrymme för skiftande individuella

förutsättningar. Detta kan mycket väl tänkas leda till en differentiering

av organisationen, men det är ingalunda visst, att man finner

dess ändamålsenligaste former genom att utgå från de historiskt tillblivna

skolformerna och jämka litet på deras organisation för att tillfredsställa

det ena eller andra reformkravet. Det är tvärtom att vänta, att om skolsystemet

genomdiskuteras med utgångspunkt från de växandes psykiska

utveckling och anlagsdifferentiering, andra former än de historiskt givna

i viss utsträckning skola befinnas naturliga inom skolorganisationen. De

gamla skoltyperna måste då bevisa sitt existensberättigande från de nya

utgångspunkterna.

Jag kan sålunda helt ansluta mig till skolutredningens tankegång, när

utredningen med följande ord karakteriserar övervägandenas utgångspunkt:

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

»I grund och botten innebär hela den tankegång, där folkskola och högre

skola framstå som principiellt skilda skolformer, ett tänkande i hävdvunna

skolformer och lärarkategorier, som är oförenligt med enhetsskolans idé.

Vid uppgörandet av organisationsplanen för ett nytt skolväsen har man

att utgå icke från de särskilda historiskt givna skolformerna utan från

skolan som helhet. Dess uppgift är att utbilda och fostra hela den växande

generationen, sådan denna, med åldersbetingade likheter och individuella

olikheter i begåvning och anlag, årskull för årskull är på väg fram mot

arbetslivets rika mångfald av yrken och verksamhetsgrenar. Åtta år har

skolan dem alla i sin vård — vad skall under dessa åtta år av snabb kroppslig

och andlig utveckling ske, för att å ena sidan de alla skola få en samhällelig

fostran och å andra sidan individen må komma fullt till sin rätt?

Samtliga skola danas till goda medborgare och ’samarbetsmänniskor’, men

var och en skall samtidigt få möjlighet att utveckla sin personlighet. Rätt

man skall föras fram till rätt plats, väl rustad för sin särskilda verksamhet

i arbetslivet.» (IV: 1 s. 39.)

A. Enhetlighet och differentiering.

I det följande redogöres först för de allmänna betingelser för skolans

verksamhet, som äro givna genom det normala fysiska och psykiska utvecklingsförloppet

och de individuella anlagsolikheterna hos de växande.

Därpå dryftas vissa organisatoriska tvistefrågor, som framkallas av spänningen

mellan kraven på enhetlighet och differentiering inom skolsystemet.

a. Mognadsprocessen under skolåldern.

Skolmognaden.

Jag har redan nämnt, att skolpliktsålderns början differerar rätt mycket

i olika länder. Ej sällan ligger den nedre gränsen något år lägre än hos oss.

Den rätta tidpunkten för inträdet i skolan bestämmes delvis av skolans

arbetsprogram och arbetsmetoder och av de fordringar, som ställas på barnen

i arbetet under det första året. Det är dock ingen tillfällighet, att skolålderns

början i de flesta länder har förlagts till sex- eller sjuårsåldern. I

sitt svar på skolutredningens rundfråga till de psykologiska experterna

anförde professor John Landquist härom:

»Det har visat sig, att i denna 7-årsålder framträder ett bestämt nytt

utvecklingsskede. Det främst karakteristiska för detta skede är, att förmågan

av frivillig uppmärksamhet ökas. Därmed får barnets uppförande

ett drag av beständighet det dittills saknat; det kan visa flit och omsorg i

arbeten, som skolan förelägger. Med förmågan av denna uppmärksamhet

får barnet vidare ett objektbestämt intresse. Dess vetgirighet gentemot

yttervärlden tilltar på ett påfallande sätt.---

Barnet från 7- till och med 1 O-årsåldern utmärker sig för sin optimistiska

stämning, som visar sig dels i dess okritiska tro på sin egen förmåga, dels

i uppmärksamhetens lätta omställbarhet: barnet är utan ansträngning och

villigt med på vad läraren kan föredra.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Alla dessa omständigheter: uppmärksamheten, den visserligen ännu okritiska

vetgirigheten, den glada andliga livligheten göra barnet under denna

tid läraktigt och moget för den undervisning de fyra första folkskolåren ge.»

(Bil. II s. 64.)

Vad som fordras av en nybörjare i småskolan angives av 19J/.0 års skolutredning

på följande sätt:

»Till en början vilja vi framhålla, att skolarbetet ställer vissa krav på

barnets kroppskrafter. Övergången från livet i hemmet till skolans arbetsordning

— med för barnet långa perioder av ovant stillasittande — verkar

i och för sig tröttande. I många fall medför skolgången en omläggning av

barnens mattider. Den stimulans till lekar och större kroppslig aktivitet,

som kamratlivet i skolan medför, är välgörande men kan också verka tröttande.

I hemmet har barnet anpassat sig till de hemmavarande och till en i regel

mindre krets av jämnåriga lekkamrater. I skolan måste barnet i allmänhet

arbeta efter en arbetsordning, gemensam för alla. Det gäller att passa bestämda

tider, att vara uppmärksam, att arbeta i en bestämd takt och att

kunna prestera en viss uthållighet i arbetet. Barnet måste ha nått en sådan

intellektuell utveckling, att det kan fatta och utföra det arbete, som

fordras.

Allmänt torde kunna sägas, att skolmognad föreligger, när nybörjaren

orkar med skolgången och bär den förmåga av koncentration och uthållighet,

som skolarbetet fordrar, samt i psykisk utveckling nått så långt, att

han kan förstå och utföra det intellektuella arbete, som den första undervisningen

innebär.» (IV: 2A s. 30.)

Om man tager barnets förmåga att tillgodogöra sig skolans läsundervisning

som kriterium på att skolmognad har inträtt, kan man konstatera, att

det stora flertalet svenska barn i sjuårsåldern ha nått den mognad, skolarbetet

fordrar. Av ingående undersökningar i olika länder vet man emellertid,

att skolmognaden inträder vid mycket skiftande ålder för olika

individer. Professor Rudolf Anderberg erinrar i sitt svar till skolutredningen

om undersökningar, som utförts av den amerikanske forskaren Terman.

»Enligt Termans undersökningar har man att vänta, att 1 ä 2 procent

av barn i 7:e levnadsåret ha en lägre intelligensålder än 5 år och 1 å 2 procent

ha en högre intelligensålder än 9 år. Detta betyder, att de intellektuella

differenserna i en klass av 7-åringar äro högst betydande. Härtill kommer,

att om åldern för skolgångens början bestämmes till det år ett barn fyller

7 år, så innebär detta, att levnadsåldern för de intagna varierar på nära

ett år (om inskrivning sker i augusti äro de i januari födda 7,7 år och de i

december födda 6,7 år). De intellektuella skillnaderna i klassen kunna således

bli ännu större än vad som framgår av de nämnda siffrorna.» (Bil.

II s. 6.)

Slutsatsen av sådana resultat måste bli, att intagningen i skolan icke kan

helt grundas på den kronologiska åldern. Om möjligt bör intagningen föregås

av läkarundersökning rörande barnets hälsotillstånd och fysiska utveckling

och av skolmognadsprov för fastställande av den psykiska utvecklings
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Majrts proposition nr 70.

nivån. När barnet är arbetsmoget, bör det i regel också få börja skolarbetet,

ty med arbetsmognaden inställer sig även ett behov av en mot arbetsförmågan

svarande sysselsättning.

Skolkommissionen har upptagit tanken på ordnade skolmognadsprövningar

och ger anvisningar rörande sättet att verkställa dem. Kommissionen

sammanfattar deras betydelse i fem punkter.

»1. Prövningen skall avgöra, om barnet är skolmoget, alltså om det har

förutsättningar att med framgång deltaga i arbetet i småskolans första

klass.

2. Prövningen skall avgöra, i vilken årsklass barnet bör placeras vid intagningen.

Folkskolestadgan § 41 mom. 1 fordrar nämligen, att ett barn

hänvisas till den årsklass, ’i vilken det kan draga största nytta av undervisningen’.

3. Prövningen skall ge vägledning vid den individualisering av undervisningen

som i småskolans första klass är speciellt nödvändig. Många allvarliga

missgrepp i den första skolundervisningen begås genom att lärarinnan

inte har tillräcklig kännedom om de enskilda barnens förkunskaper

och övriga förutsättningar för olika delar av skolarbetet.

4. Prövningen ger åt dem, som i alla avseenden är tidigt skohnogna, möjlighet

att börja ett år tidigare och därigenom också lämna den obligatoriska

skolan ett år tidigare än som eljest skulle vara fallet.

5. Den tidiga differentieringen möjliggör, att eleverna i en klass blir mer

homogena efter utvecklingsålder, varigenom undervisningen bättre kan

avpassas efter deras verkliga nivå.» (S. 189.)

Skolmognadsprövningen måste betraktas som en del av skolans allmänna

omvårdnad om barnet.

»För individens lyckliga och harmoniska utveckling är den första skoltiden

av avgörande betydelse. Det är av vikt, att lärjungens förhållande

till den bildningsvärld, som skolan öppnar, från början blir positivt. Den

första skoltiden bör vara en tid, då barnet får uppleva framgångens glädje

i sin strävan att lära sig det som skolan bjuder. Barnet skall märka, att

det lär sig något nytt, att det har förmåga att tillägna sig detta nya, och

det skall känna den naturliga glädjen inför detta. Med all makt måste förhindras,

att barnet ställs inför övermäktiga krav, som skapar olust för

skolarbetet och ger upphov till mindervärdeskänslor och bristande tilltro

till egen förmåga.» (S. 190.)

Samtliga barn, som anmälas till inträde i skolan, böra enligt skolkommissionens

uppfattning undergå läkarundersökning och prövning av skolmognaden.

Under sådana förhållanden är det av största vikt, att prövningen

blir så omfattande och så omsorgsfull, att den kan vinna alla intresserade

parters förtroende. Metoden att låta hela prövningen bestå i ett kort

individualtest eller i ett grupptest på en knapp timme är icke helt tillfredsställande.

Bedömningen bör ske under förhållanden, som äro vanliga skolförhållanden

så lika som möjligt.

Det svåraste problemet för skolan och föräldrarna är, säger skolkommissionen,

behandlingen av de ej skolmogna normalåriga barnen. I vissa fall

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kunna föräldrarna ansvara för deras utveckling under ett år, och skolan

bör då ge föräldrarna anvisning på lämplig materiel, som barnen kunna

syssla med för att snabbare nå tillräcklig mognad för skolarbete. I andra

fall kunna de intagas i förskoleavdelningar, men ofta måste de börja i en

vanlig första klass tillsammans med de jämnåriga mera mogna kamraterna.

»I de fall då man i skolan tagit in barn, som ej är skolmogna, inträffar

det emellertid lätt, att dessa barn ställs inför läs- och räkneuppgifter, som

överstiger deras krafter. Det är av vikt, att så ej sker och att vid undervisningen

all möjlig hänsyn tages till dessa barns relativt långsamma inliirningstempo.

De många timmar för undervisning i delad klass, som kommissionen

föreslår, bör göra det möjligt för småskolans lärare att låta individualisering

och handledning av eleverna gruppvis efter deras förutsättningar

prägla lågstadiets undervisning i färdighetsämnena.» (S. 192.)

Den tidigare skolåldern.

Psykologerna äro ense om att den tidigare skolåldern för ett normalt

barn är en harmonisk och lycklig tid.

»Känslolivet är under denna period på ett lyckligt sätt stabiliserat, och

även psykoanalysen talar här om en sexuell latensperiod», skriver professor

Katz. »Man tror på auktoriteter och övertar utan tvekan omgivningens

värdeskala. Uppsatta mål eftersträvas med anmärkningsvärd och viljebetonad

uthållighet. Med detta följer en ovanlig beredvillighet att lära,

varigenom på ett mångsidigt sätt en god grund kan läggas för studierna.

I visst hänseende är perioden 7—11 år den lyckligaste och gladaste i livet

och den tid, då individen minst lider under en subjektiv problematik. Ett

avbrott sker i och med den i 12-årsåldern inträdande förpuberteten.» (Bil.

II s. 48.)

Språkminnet och det mekaniska minnet överhuvud når under denna

period sin starkaste utveckling. Särskilt professor Elmgren betonar vikten

av att denna tidiga period utnyttjas för förvärvandet av de elementära

skolfärdigheter, som måste tillägnas genom memorerande inlärning.

»En omfördelning av skolans kunskapsstoff i större utsträckning än vad

som skett genom tidigare skolreformer vore helt säkert att rekommendera.

En väsentlig koncentration å de lägre åldersstadierna till de grundläggande

skolfärdigheterna — läsning, skrivning och elementär räkning — och den

för barn omedelbart givna erfarenhetskontakten med omgivningen samt

ett uppskjutande av de mera abstrakta kunskapsmomenten till den senare

delen av den skolpliktiga åldern efter It—12-årsåldern skulle innebära

naturlig anpassning av undervisningen till det psykiska utvecklingsförloppet

i stort.» (S. 25.)

Då den rent receptiva minnesförmågan spelar en mycket stor roll för

inhämtandet av ordförrådet i ett främmande språk, bör någon form av

förberedande språkundervisning påbörjas, innan perioden är till ända.

Jämväl minnesutvecklingen för färger, former, föremål m. m. når sin

höjdpunkt före puberteten, hos flickor i 11-årsåldern och hos gossar i 13- årsåldern. »Pedagogiskt sett visar detta hän på de konkreta undervisnings
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 149

metodernas naturliga dominans under den tidigare skolperioden före pubertetsåldern.

»

Det brukar emellertid anses, att en ny period i utvecklingen, de egentliga

»pojkåren», tar vid i 11-årsåldern. Den kännetecknas bland annat av

ökat sinne för relationerna mellan föremålen i omvärlden. En auktoritativ

engelsk handbok ger följande karakteristik av åldern 11—13 år:

»Barnet i denna ålder visar en ökad förmåga av abstrakt tänkande, det

kan hålla samman skiljaktiga fakta och urskilja en mening i dem som helhet,

såsom när det tolkar en tavla eller en fabel. Det kan i viss grad uppskjuta

sitt omdöme, tills det känner alla fakta i en situation. Det går över

från det stadium, i vilket det lärde att igenkänna isolerade fall av orsak

och verkan, till det stadium, då det blir medvetet om allmänna lagar. Varaktiga

speciella intressen börja nu framträda och samordnas med barnets

planer på en framtida bana. Denna ålders känslor, tankar och handlingar

hålla på ’att organiseras i större grupper och mer stabila mönster, som ha

utsikt att dominera genom hela livet’. Även framträder en ökad förmåga

av psykisk och fysisk självkontroll. Skillnaden mellan en 7-åring och en

13-åring framträder åskådligt på fotbollsplanen. Den yngre gossens rörelser

äro impulsiva och oorganiserade och han faller lätt i gråt, om han slår sig.

Men 13-åringens rörelser äro överlagda och behärskade; han följer en komplicerad

samling regler och har i stor utsträckning lärt att undertrycka sina

känslor och impulser.» (Bil. II s. 69.)

Med det nyvaknade intresset för kausalsammanhangen följer ofta ett

naturvetenskapligt eller tekniskt intresse. Överhuvud börja specialintressena

vakna. »Läraren kan inte längre räkna på ett likartat intresse för allt

han framför», anmärker professor Landquist i sitt expertutlåtande.

De allmänna begåvningsolikheterna lärjungarna emellan behålla sin betydelse.

I en bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU 1943: 7) meddelar

docenten Urban Iljärne en tablå över intelligenskvoternas fördelning

i en ogallrad barngrupp (enligt Terman):

Intelligens-

kvot

Procent av

barnantalet

Intelligens-

kvot

Procent av

barnantalet

56— 65

0,83

106—115

23,1

66— 75

2,3

116—125

9,o

76— 85

8,0

126—135

2,3

86— 95

20,t

136—145

0,55

96—105

33,o

De anlagsdifferenser, som få uttryck i sådana siffror, äro liksom den

kroppsliga utvecklingen resultanter av arv och miljö, poängterar Hjärne.

»Undersökningar av begåvade och obegåvade barns ärftlighetsförhållanden

tyda på att begåvade barn vanligen ha begåvade föräldrar och omvänt.

Miljön synes påverka intelligensutvecklingen på liknande sätt som

kroppsutvecklingen. Goda sociala, hygieniska och ekonomiska förhållanden

under barnets uppväxttid ... kunna ge bättre värden för kroppsutveckling.

De ge även bättre intelligensålder, högre intelligenskvot.» (Bil. I s. 12.)

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

För planeringen av skolans arbete är det av vikt att veta, att »även på

det psykiska området skillnaden mellan barn inom samma årsklass ofta

(är) betydligt större än skillnaden i medeltal mellan två på varandra följande

årsklasser».

I skoldiskussionerna stöter man ofta på frågan, huruvida ett urval av

lärjungar för viss linje eller skolform kan ske på grund av intelligensmätningar,

som verkställas redan då barnen befinna sig i 11-årsåldern, eller om

man skulle vinna märkbart säkrare resultat genom att uppskjuta urvalet

ett par år. Professor Katz anser, att en så tidig uppsortering verkligen är

möjlig.

»Under den säkert berättigade förutsättningen, att det vid bedömandet

av lärjungarna först och främst gäller deras intellektuella läggning, kan

från den moderna begåvningsforskningens synpunkt sägas, att bedömandet

av en lärjunges begåvning icke med större säkerhet kan fastställas hos

13-åringen än hos 11-åringen. Intelligenskvoten är nämligen för den här

ifrågavarande tidsperioden i det stora hela konstant. Måhända resultatet

av en intelligensprövning av en lärjunge vid 13 år blir något säkrare på

grund av hans på det hela taget större mognad, men man får icke glömma,

att då redan puberteten med dess ... labilitet tagit sin början, vilket medför

en osäkerhetsfaktor vid prövningen.» (Bil. II s. 62.)

Även slcollcommissionen finner en uppdelning i linjer efter lärjungarnas

teoretiska begåvning tekniskt möjlig redan vid 11-årsåldern, om den eljest

är önskvärd, och ser i testningen ett värdefullt hjälpmedel för utrönandet

av en ung människas studieförutsättningar.

»Dess värde som ensamt differentieringsmedel får inte överskattas, men

om den företages under sakkunnig ledning och används tillsammans med

studieresultat och läraromdöme, ger den en säker anvisning om studieförutsättningarna,

speciellt som man har möjlighet till att i tveksamma fall

företaga kontrolltestningar (individualtestning). —--

Enhetsskolan är dessutom — i motsats till den nuvarande realskolan

— obligatorisk. Det innebär, att inga hinder av social, ekonomisk eller

geografisk art längre ställer sig i vägen för en studiebegåvad lärjunge att

fullfölja studierna enhetsskolan ut. Genom stipendier bör han få möjlighet

att därefter fortsätta studierna genom gymnasiet.

De felkällor i fråga om rekryteringen till högre teoretisk undervisning,

som ... påtalats, skulle därmed i allt väsentligt vara eliminerade. Alla förutsättningar

skulle i och för sig finnas för ett rationellt urval av elever till

teoretisk linje inom enhetsskolan. Urvalet kan med relativ säkerhet

göras i 11-årsåldem, d. v. s. vid avgången från fjärde klassen, eller tidigare.»

(S. 69.)

Den teoretiska intelligensen är emellertid blott en sektor av det mänskliga

psyket, och man måste fråga sig, huru de praktiska anlagen komme att

fördela sig inom klasser, som utvalts huvudsakligen med hänsyn till de

teoretiska studieförutsättningama. Frågan kan endast besvaras genom

systematiska försök.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. May.ts proposition nr 70.

För kommissionens räkning har professor Elmgren företagit en rad psykologiska

undersökningar rörande begåvningsfördelningen bland svensk

skolungdom i 11-årsåldern. Elmgren har även använt händighetstest. Han

har därvid funnit, att den praktisk-tekniska begåvning, som på detta sätt

mätes, fördelar sig enligt samma »klockformiga» kurva som den teoretiska

enligt nyss återgivna tablå. »Man kan alltså utgå ifrån, att i fråga om båda

slagen av begåvningar antalet mycket högt begåvade och antalet mycket

lågt begåvade är litet. Det stora antalet elever befinner sig omkring medelnivån.

» (S. 68.)

Elmgrens undersökningar ha utförts på relativt kort tid, och det framgår

ej av kommissionens redogörelse, huruvida resultat av detta slag, oavsett

övning och andra miljöinflytelser, hålla sig konstanta under en längre

följd av år i samma grad som intelligenskvoterna. Redan nu ge dock Elmgrens

undersökningar åtskilliga synpunkter av värde.

Bland annat visar det sig, att händigheten i viss utsträckning går parallellt

med den teoretiska begåvningen. Kommissionen uppger, att över hälften

av eleverna (56 procent) antingen ligger över medelnivån både i teoretisk

begåvning och i händighet eller under medelnivån i båda dessa hänseenden.

Härtill knyter kommissionen följande reflexioner:

»Elmgrens resultat visar klart — och därvid är han på samma linje som

den utländska forskningen — att det inte finns något motsatsförhållande

mellan teoretisk och praktisk begåvning. Därmed vederlägges den populära

uppfattningen, att den som inte duger för teoretiska studier därmed i regel

skulle vara lämpad för praktisk verksamhet. Det torde snarare vara så,

enligt vad en s. k. faktoriell mognadsundersökning, som ingår i de elmgrenska

undersökningarna, ger vid handen, att den relativt sett största allsidigheten

i begåvningshänseende utmärker den ur allmän intelligenssynpunkt

bäst utrustade elevkategorin. De i fråga om allmän intelligens svagt

begåvade eleverna är inte genom något slags kompensation praktiskt begåvade.

» (S. 67—68.)

Slutsatsen blir, att en uppsortering av lärjungarna efter den teoretiska

intelligensen automatiskt skulle leda även de bästa praktiska begåvningarna

fram mot teoretiska studiemål. Detta skulle åter kunna få konsekvenser,

som ur social synpunkt icke äro önskvärda.

Innan jag redogör för de sociala synpunkter, kommissionen lägger på

begåvningsproblemet, måste jag emellertid erinra om att ytterligare begåvningsfaktorer

giva sig till känna under skolålderns sista utvecklingsfas,

puberteten.

Puberteten.

Pubertetens inträde varierar individuellt. Hjärne meddelar (efter Schiötz)

en del belysande siffror. Sålunda är vid åldern 14,5 år 43 procent av gossarna

barn, medan 38 procent befinna sig i förpuberteten och 19 procent i

puberteten. För flickorna inträder puberteten tidigare: vid åldern 14,5 år

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. May.ts proposition nr 70.

äro av dem 6 procent barn, 52 procent i förpuberteten och 42 procent i

puberteten.

Puberteten innebär intet avbrott i intelligensens allmänna utveckling

men väl en omstämning av känslolivet, som ofta påverkar skolarbetets

gång.

»Den puberterande drar sig bort från omvärlden och riktar sig mot en

inre värld», skriver professor .Katz. »Den hittillsvarande öppenheten övergår

till inbundenhet, ja, till något avvärjande, ett slags försvarsställning

gentemot omvärlden. Det hittillsvarande förtroendefulla förhållandet till

föräldrar och lärare efterträdes av en viss negativism. Deras auktoritet betraktas

inte mera som oantastlig. Barnets vetgirighet och dess nästan obegränsade

beredvillighet att uppta kunskaper och dess lust att lära gå tillbaka.

Känslostabiliteten viker för en utpräglad labilitet med starka stäm
ningsväxlingar.

---Med reflexionerna över jaget följer en självkritik,

som skoningslöst dömer den egna karaktären och dess verkliga eller förmenta

brister. Just denna självkritik har en stark negativ inverkan på allt

arbete och särskilt på skolarbetet.---

Tankeförmågan visar under denna tid en mera positiv utveckling, den

växer egentligen ständigt i styrka och är därför väl i stånd att bemästra

även abstrakta uppgifter. Tankeförmågan påverkas dock i negativ riktning

av den allmänna olust, som kännetecknar denna utvecklingsperiod.»

(Bil. II s. 50.)

Den utveckling av de speciella begåvningsanlagen, som börjat framträda

under förpuberteten, vidgar nu den unges intressesfär. Tillbakagången

av intresset för skolarbetet beror, säger Katz, icke blott på det inre

kaotiska tillståndet utan även på att många intressen utom skolan vakna,

intressen, vilka skolan inte tillräckligt beaktar.

Det synes råda tämligen god enighet om att valet av yrke icke bör ske,

förrän den nya fasen av livet har hunnit så långt i sin utveckling, att de

personliga intressena någorlunda klart framträda. Professor Anderberg,

som rekommenderar en tidig differentiering efter teoretisk begåvning, anser

sålunda, att övergången till praktiskt betonade skolformer bör ske tämligen

sent.

»Även om några nya psykiska egenskaper icke plötsligt träda i dagen

eller några mera tvära omkastningar icke äga rum, nå dock de mera speciella

färdigheterna först med pubertetens inträdande en sådan utvecklingsgrad,

att psykologisk anlagsprövning i yrkesvalets tjänst kan äga rum.»

(Bil. II s. 12.)

På skolutredningens uppdrag har byråchefen Ejnar Neymark verkställt

en specialutredning rörande skolungdomens vägledning till utbildning och

yrke. Den är tryckt som bilaga till skolutredningens betänkanden (SOU

1945:43). Neymark erinrar om att olika författare genom analyser av de

uppväxandes yrkesönskningar vid olika åldrar ansett sig kunna konstatera,

att i detta avseende ett mera realistiskt stadium inträder i 14-årsåldern.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Anlag och intressen ha i och med pubertetens inträdande börjat

framträda mera differentierat och markant, man har fatt större erfarenhet

beträffande förhållandena i omvärlden och man söker sig fram efter mera

realistiska synpunkter. Man har lärt sig inse, att yrkesarbete innebär arbete

för egen och andras existens och en serie vardagsplikter, som är något

annat än lek och äventyr. Man börjar ta hänsyn även till ekonomiska och

sociala synpunkter, och yrkesfunderingarna hålla sig nu i allmänhet till

yrken, som man själv kommit i kontakt med eller som man blivit intresserad

för genom släktingar, familjebekanta, kamrater, lärare eller andra.»

(Bil. V s. 50.) . .. ...

»Men därmed är inte sagt, att ungdomen i 14-årsåldem är mogen for

mera grundliga, direkta och definitiva resonemang i yrkesvalsfragan. Den

realistiska hållningen är än så länge bara i vardande och kan ofta nog förryckas

av pubertetsbetingade drömmar och fantasier. Än så länge saknas

dessutom ofta det rätta intresset för saken som sådan, och utan det intresset

är det naturligtvis inte så lätt för yrkesvägledningen att arbeta —

även om den själv givetvis kan bidraga till att intresset vaknar. I 14-årsåldern

äro många fortfarande ännu för unga för att mera allvarligt begrunda

och diskutera det egna yrkesvalsproblemet. Det uppfattas för

övrigt knappast som ett allvarligt problem ännu. Redan ett eller ett par

år senare är man som regel mycket mera villig att lyssna, mycket mer

mottaglig för sakskäl och liksom mer i stånd att koncentrera sig på framtidsfrågan.

Det är därvidlag t. ex. en påtaglig skillnad mellan dem, som

komma från 7:e, och dem, som komma från 8:e klass — även om det inte

förekommit någon yrkesvägledning i 8:e klass.» (Bil. V s. 53.)

Neymark ställer sig skeptisk mot dem, som med stöd av anlagsdiagnoser

för 12—13—14-åringar anse sig kunna träffa avgöranden beträffande

vederbörandes val av studielinje, yrkesutbildningsväg eller kanske rent av

yrke.

»De särdrag i begåvningsbilden, som det... gäller att beakta, börja i allmänhet

inte präglas, förrän förpubertetens (och pubertetens) differentieringsprocesser

hunnit verka. Men förpuberteten är ju för många pojkar inte

ett faktum förrän i 14—15-årsåldern, och i åtskilliga fall dröjer det tydligen

ännu längre. För övrigt maste man också räkna med att det tar sin

tid både för differentieringsprocesserna att verka och för individen att bli

medveten om den prägel, begåvningen efter hand får. Helst ville man därför

se, att ungdomen i allmänhet slapp träffa några yrkesvalsviktiga avgöranden

— det må gälla ett mera direkt val av yrke eller val^ av studielinje

eller yrkesutbildningsväg — förrän tidigast i l.f—15-årsåldern, ifall

det är fråga om flickor, och tidigast i (15—)16-årsåldern, ifall det är fråga

om pojkar.

Ur vissa andra synpunkter kan det — åtminstone i många fall — vara

skäl i att dröja ytterligare ett eller ett par år med mera viktiga avgöranden.

Så t. ex. är ju den unges värde- och intressehållning inte mycket att

bygga på, förrän de mest kritiska pubertetsåren äro överståndna och

känslo- och viljelivet på väg att stabiliseras.» (Bil. V s. 50.)

Enligt skolkommissionens redogörelse för professor Elmgrens undersökningar

ha dessa visat, att den praktiska begåvningen ingalunda är lika

enhetlig till sin struktur som den allmänna intelligensen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.

»Det närmare sambandet mellan teoretisk och praktisk begåvningsläggning

är givetvis ytterligt svårt att fastställa. Elmgrens framställning av

de individuella begåvningsprofilerna med deras inbördes mycket olika

struktur visar klart, vilka hart när oändliga kombinationsmöjligheter som

existerar mellan teoretisk och praktisk begåvningsinriktning.» (S. 68.)

Kommissionen drar därav den slutsatsen, att skolarbetet rent pedagogiskt

bör göras rörligare, så att de många individuella kombinationerna av

teoretisk och praktisk begåvning kunna beaktas i skolans uppfostrande och

undervisande verksamhet. Skolorganisationen bör inom sin ram innesluta

större möjligheter till val av utbildningsvägar med hänsyn till individernas

begåvningstypologiska struktur.

Könsdifferenser i den psykiska

utvecklingen.

Det har alltid varit omstritt, i vad mån själsolikheterna mellan män och

kvinnor bero på konstitutionella faktorer eller böra återföras på traditionella

olikheter i uppfostran. Den biologiska bakgrunden för de psykiska

utvecklingsdifferenserna kan dock naturligtvis icke resoneras bort. Professor

Elmgren lämnar följande redogörelse för de viktigaste olikheterna i

utvecklingens förlopp:

»I utvecklingshänseende föreligga biologiskt betingade variationer i tillväxttempo,

som särskilt under förpuberteten och pubertetsperioden komma

till klart uttryck. Biologiskt kännetecknas förpuberteten hos gossar

av ett tydligt förlångsammande såväl av längd- som viktökning, vilket

medför, att flickorna i 12-årsåldern absolut taget hinna upp gossarna och

behålla ett tydligt försprång i kroppsutveckling under resten av den i

egentlig mening skolpliktiga åldern, ja ända fram till 16-årsåldern. Flickorna

uppvisa nämligen under gossarnas ’downperiod’ i kroppsutvecklingen

snarast en ökning av tillväxttempot och märkligt nog: denna ökning inträffar

före könskvaliteternas utbildning i samband med den biologiska

puberteten. Gossarnas ökning av tillväxttempot inträffar däremot regelbundet

samtidigt med själva den biologiska puberteten samt föregås av

ett långsammare utvecklingsskede under förpuberteten. Denna primära

könsskillnad hänger uppenbarligen samman med en av de flesta pubertetsforskare

bekräftad erfarenhet: pubertetsförändringarnas relativt större

spridning över en längre tidrymd hos flickorna och ett mera krisartat, abrupt

sammanträngt och intensifierat förlopp hos gossarna. Gossarnas förpubertet

är ur social synpunkt besvärligare och den biopsykiska pubertetskrisen

häftigare. Hos flickorna ske förändringarna mera gradvis och utan

alltför tvära övergångar.» (Bil. II s. 40.)

Omfångsrika undersökningar av de intellektuella könsdifferenserna under

skolåldern utfördes för några år sedan av professor Herman Siegvald. De

refereras på följande sätt av 1940 års skolutredning i dess betänkande om

flickskolan (SOU 1947: 49):

»Oavsett olikheterna i utvecklingstakt har han i allmänhet icke konstaterat

större differenser i intelligenshänseende. Dock har han funnit en skill
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

nåd i fråga om aritmetisk begåvning i så måtto, att goda totalprestationer

på området voro betydligt vanligare bland manliga än bland kvinnliga

växande, vilket synts honom sammanhänga med överlägsenhet hos gpssarna

i fråga om matematiskt funktionstänkande och dynamisk visualiseringsförmåga.

Särskilt stora differenser har Siegvald vidare konstaterat i fråga om

teoretisk teknisk begåvning eller tekniskt förstående. Gossarnas åskådliga

funktionstänkande var genomsnittligt betydligt bättre än flickornas, och

en rätt tydlig skillnad framträdde i faktorstrukturen: gossarnas tänkande

dominerades av en specifik teknisk faktor, flickornas av den s.k. G-faktoin.

Hos gossar och flickor framträdde olika inställning till omvärlden, beroende

på att de samlade olikartat kunskapsmaterial, varigenom deras tankeinnehåll

successivt blev alltmer olika. Siegvald anser sig också ha konstaterat

större ''intellektuell aggressivitet’, starkare kritiklust och experimenterande

nyfikenhet hos gossarna än hos flickorna.» (X s. 78 79.)

Skolutredningen har till 185 rektorer vid högre läroanstalter med samundervisning

riktat en förfrågan om deras erfarenheter av samundervisningen.

I fråga om intressespecialiseringen hos könen gå svaren i den riktning

man på grund av Siegvalds undersökningar kunde förmoda,

»Gossarna utföra de bästa prestationerna på det matematisk-naturvetenskapliga

området, flickorna på det språklig-humanistiska. Icke mindre än

120 rektorer uppge, att gossarna visat mer eller mindre utpräglad överlägsenhet

inom den förra ämnesgruppen, 90 betona, att flickorna varit överlägsna

i den senare, dock äro omdömena här mindre bestämda och avse

i några fall blott realskolans lägre klasser. I några fall har en analys av

gossars och flickors allmänna begavningstyp försökts. Mestadels betecknas

flickorna härvid såsom mer receptiva, mer fallna för detaljarbete och

''plugg’, mindre i stånd att skilja pa väsentliga och oväsentliga moment i

lärostoffet. Gossarna anses ha bättre blick för sammanhangen, mer förståelse

för logisk bevisföring, problemlösning och teoretiska resonemang,

för utredande framställningar och tankeväckande lärostoff; de uppges i

anslutning härtill, såsom redan nämnts, arbeta mer ekonomiskt och på

högre stadier mer målmedvetet.---

Flickorna ha enligt många rektorers mening ett större allmänt intresse

för skolarbetet, åtminstone på realskolans lägre stadium, de koncentrera

också sitt intresse mer på detta arbete, medan gossarna dela sina intressen

mellan arbetet och ting, som ligga utanför skolan, främst idrott.» (X s.

74—75.)

Åtskilliga experter synas benägna att på grund av de gjorda iakttagelserna

rekommendera skild undervisning för gossar och flickor, åtminstone

under den tid, då utvecklingsdifferenserna äro störst. Eilmgren anbefaller

särundervisning i åldern 12—16 år, Katz under den tid, »då könen instinktivt

söka sig ifrån varandra». Hjärne påpekar, att flickorna, när utvecklingsdifferensen

är som störst, ofta ha ett försprång på 2 år före sina jämnåriga

pojkkamrater, och finner det »visst icke självklart, att i denna alder,

13—16 år, samundervisning skall vara det riktiga».

Det kan niimnas, att i Sovjetunionen, där samundervisning under lång

tid har praktiserats, hösten 1943 skolor för skild undervisning försöksvis

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

inrättades i 76 av de större städerna. Kunskapsmålet och kursfordringarna

bibehöllos lika i båda slagen av skolor; man åsyftade en bättre anpassning

efter det specifika utvecklingsförloppet för könen. Enligt uppgift i The

Year Book of Education för 1948 utföllo försöken så tillfredsställande, att

särundervisning de närmaste åren infördes i ett stort antal andra städer

(i 146 städer läsåret 1944—45 och i 172 läsåret 1945—46).

Betydelsen av de konstaterade psykiska könsdifferenserna får dock icke

överdrivas, redan därför att de individuella värdena visa en mycket betydande

spridning kring medeltalen.

»Man får aldrig glömma, att man vid dessa olikheter har att göra med

en statistiskt fastställd lagbundenhet», inskärper professor Katz. »Om man

t. ex. påstår, att flickorna inom ett visst bestämt område, exempelvis det

naturvetenskapliga, åstadkomma mindre än gossarna, så säger oss detta

bara, att den genomsnittliga förmågan är mera framträdande hos ett större

antal gossar, men därmed är icke sagt, att icke flickorna eller att endast

gossarna ha förmåga till naturvetenskapligt arbete. Vid intelligensprövningar

har framkommit, att avvikelserna från medelvärdet nedåt och uppåt

äro större hos gossarna än hos flickorna. Det finns färre psykiskt outvecklade

flickor, men det finns även färre med den högsta intelligenskvoten.

Antagligen kan man generalisera dessa resultat och påstå, att de psykiska

variationerna i varje fall äro större hos gossar än hos flickor.» (Bil. II s. 60.)

Professor Elmgren synes dela denna åskådning och vill starkt framhäva

»att alla dessa till könet bundna skillnader äro avgjort mindre än de,

som finnas mellan individer oberoende av kön och som bero av konstitutionella

förutsättningar. Den allmänna regeln är. att den interindividuella

variabiliteten starkt dominerar över könsvariabiliteten, ehuru naturligtvis

ursprungligt biologiskt betingade olikheter i kvalitativt hänseende finnas

speciellt inom drift- och känslolivets sfär.» (Bil. II s. 41.)

Frågan om undervisningens differentiering med hänsyn till de psykiska

könsolikhetema blir på detta sätt endast ett delproblem inom den större

uppgiften att i skolarbetet tillgodose de individuella begåvningsdifferenser

av olika slag, som normalt förefinnas i en klass.

b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.

Kanske finner den sociala fostran sin gynnsammaste miljö i en skolklass,

som innesluter barn ur olika samhällsklasser, gossar och flickor, begåvade

och obegåvade om varandra. De böra uppfostras på jämställighetens grund,

och skolan har lyckats i denna del av sitt värv, om de gå ut i livet 4ned

minnet av ett gott kamratskap och med redlig vilja till samarbete med dem

de en gång skola möta i livets större och allvarligare företag.

I gångna tider, då klassmotsättningarna voro skarpare, var det vanligare

än nu, att en skola eller skoltyp hade en mer eller mindre markerad klasskaraktär,

och det är åtminstone möjligt, att detta till en tid kan ha motverkat

utjämningen av klassmotsättningarna. Den lärdomen bör man

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kunna draga av vad som varit, att man icke i det nya skolsystemet bör

tillskapa onödiga kontraster av det ena eller andra slaget, som kunna bli

upphovet till nya gruppmotsättningar.

En typisk läroverksklass har i våra dagar icke en sådan struktur, att

själva sammansättningen behöver hindra en demokratisk fostran. Där

finnas enligt de siffror, jag anfört i tidigare avsnitt av mitt anförande, vanligen

avsevärda inslag från olika samhällsskikt och representanter för olika

begåvningstyper, även lärjungar med tämligen jämnstruken förmåga. Inom

folkskolan har däremot den allt starkare övergången av lärjungar till högre

skolor mångenstädes medfört en rätt utpräglad ensidighet i klassernas

sammansättning. Stundom utarmas folkskolans högre klasser på barn från

de högre socialklassema och på teoretiska begåvningar i så hög grad, att

klassen icke så litet kommer att avvika från den samhällsminiatyr, som är

den bästa ramen för en god social fostran. Samtidigt blir det svårare att

lyfta klassens gemensamma arbete till den niva, man maste eftersträva.

Bristen på enhetlighet i skolsystemet har då lagt hinder i vägen för fyllandet

av uppgifter i uppfostran, vilka icke kunna vara likgiltiga.

I den offentliga diskussionen om enhetsskolan resas numera mycket

sällan principiella invändningar mot en gemensam undervisning av barn

från olika samhällsklasser, men en och annan gång ifrågasättes lämpligheten

av samfostran för gossar och flickor även ur de sociala synpunkter,

som nu äro före. När skolkommissionen i princip förordar, att samundervisning

skall ersätta det som är kvar av särundervisningen inom det svenska

undervisningsväsendet och såsom samundervisningens fördelar nämner

»det ömsesidiga givandet och tagandet i en sammansatt klass, det rikare

liv en sådan klass möjliggör, den större trivseln i arbetet, det mer mångsidiga

kamratlivet», så föranleder detta kollegiet vid Kjellbergska kommunala

flickskolan i Göteborg till en bestämd gensaga.

»Kollegiet delar icke denna uppfattning. Det är icke bevisat, att samundervisning

äger företräde framför särundervisning. Den psykologiska

sakkunskapen delar sig här i två läger. Många flickor trivs bra i samskola,

andra trivs icke. Många föräldrar skulle med bekymmer se, att de vore

nödsakade att lämna sina flickor i samklass i den kritiska åldern 11 16

år och i en tid, då de moraliska normerna äro så flytande som nu. Inom

Göteborgs skolvärld förekommer såväl i folkskolorna som i samrealskolan

flickklasser. Man kan fråga sig, vilken anledningen är till detta. Att valfrihet

mellan sam- och särundervisning må råda i framtidens .skola är ett

enkelt demokratiskt krav!»

I huru hög grad meningarna i denna fråga gå i sär, framgår emellertid

exempelvis av följande samtidigt gjorda uttalande av kollegiet vid Whitlockska

samskolan i Stockholm:

»Kollegiet anser, att samskoleprincipen är den ur uppfostringssynpunkt

riktiga och förordar därför icke en ’ren’ flickskola annat än för de två sista

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. May.ts proposition nr 70.

klasserna, 10 och 11. Det är för tidigt att i klass 7 och 8 inom enhetsskolan

ordna undervisning endast för flickor. Man bör ej skilja gossar och flickor

åt, förrän det på grund av deras blivande yrkesval är absolut nödvändigt.»

Skolutredningen har genom sin rektorsenkät gjort en grundlig undersökning

av de föreliggande erfarenheterna om samundervisning i vårt land och

sammanfattar på följande sätt de praktiska rönen:

»Praktiskt har samundervisningen .. . fullt ut bevisat sin användbarhet,

icke blott på skolans lågstadium, där dess lämplighet överhuvud knappast

varit föremål för diskussion, utan även på mellan- och högstadiet. För lärjungarnas

sociala fostran har den i varje fall under de senare skolåren visat

sig vara av obestridligt värde: från samskolorna omvittnas mycket allmänt,

att den på realskolans högstadium lett till ett sunt och gott kamratskap.

Ur psykologisk synpunkt torde detta vara väl förklarligt, då vid denna tid

elevernas intresse för det andra könet vaknat och deras förmåga av psykologisk

inlevelse och av förståelse för sociala sammanhang blivit mer

utvecklad. Dessutom intygas samstämmigt, att samundervisningen varit

gagnelig för de manliga lärjungarnas fostran till hyfsning och städat uppträdande.

Tillika har den underlättat disciplinen, detta med hänsyn till de

kvinnliga lärjungarnas större foglighet och villighet att underordna sig skollivets

krav. Den synes även ha drivit upp arbetsprestationerna, under de

tidigare realskolåren för gossarnas del, under de senare för flickornas, detta

till följd av den eggelse, som flickornas större ambition från början innebär

och som verkar pådrivande först på gossarna, så länge dessa ligga efter

i utveckling, sedan på flickorna själva, då gossarna hunnit upp dem i utvecklingshänseende.

Farhågorna för att flickornas fysiska och psykiska hälsa skulle taga allvarlig

skada genom samarbetet med gossarna under de ömtåligaste utvecklingsåren

ha heller knappast besannats.» (X s. 79—80.)

De olägenheter, som framträtt, ha gällt lärostoffet och själva undervisningsarbetet.

Dessa svagheter förlora emellertid i betydelse, om man i överensstämmelse

med skolkommissionens intentioner lyckas åvägabringa en

omläggning av det inre arbetet hän emot bättre individualisering.

Huvudkritiken mot en för alla gemensam lärogång under en längre följd

av år tar emellertid till utgångspunkt de särskilt begåvade lärjungarnas

intressen eller befarade effektivitetsförluster genom den gemensamma

undervisningen.

Skolutredningen anger sin grundståndpunkt genom följande resonemang:

»En obligatorisk skola, som utan hänsyn till individernas olikhet länge

sammanhåller lärjungarna årskullsvis i en enhetlig undervisning, erbjuder

vissa sociala värden, vilka särskilt vid anknytningsfrågans dryftande blivit

starkt framhävda. Den ger alla samhällsmedlemmar samma undervisning

och uppfostran under ett antal gemensamma skolår, och den har därför

ansetts ägnad icke blott att fostra ’samarbetsmänniskor’ utan även att

lägga en fast grund för samförstånd mellan olika samhällsgrupper och för

utveckling av en sund medborgaranda.

Å andra sidan är det klart, att ett alltför långvarigt sammanhållande i

gemensam undervisning av lärjungar med mycket skilda studieförutsätt
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

ningar och anlagsriktningar vållar stora pedagogiska svårigheter. Genom

att tillämpa individualiserade arbetsmetoder kan man visserligen i icke

ringa mån övervinna dessa svårigheter. I folkskolans flerklassiga avdelningar

har det icke sällan visat sig, att begåvade och duktiga lärjungar

lärt sig att arbeta mera självständigt och planmässigt än vad annars är

vanligt. Men en differentiering av undervisningen inom klassens ram ställer

mycket stora krav på läraren, i synnerhet vid undervisning i större

klassavdelningar ... I den mån av anlagen betingade önskningar i fråga

om skilda studiemål börja att framträda, bli olägenheterna av lärjungarnas

sammanhållande i gemensam undervisning större. Att även på högre stadiet

i en och samma avdelning anpassa lärogång och arbetssätt efter den

enskilde lärjungens kapacitet och med hänsyn till hans önskemål är uppenbarligen

omöjligt.» (IV: 1 s. 39—10.)

En för långt driven enhetlighet i lärogång och arbetsmål måste enligt

skolutredningens uppfattning bli till skada både för de bästa och de sämsta

eleverna.

»Skolan är till för lärjungarnas skull; om dessas utveckling, verksamt

främjas genom en differentiering, så bör en sådan givetvis ske, i den män

den överhuvud är ekonomiskt försvarlig. Om den obligatoriska skolan vill

lika väl sörja för alla de henne anförtrodda barnens utveckling, så måste

hon i själva verket ge dem olika utbildning och ställa olika krav, alltefter

deras olika begåvning, prestationsduglighet och anlagsriktning. Om

det ur synpunkten av skolans fostrande uppgift är av värde, att de bättre

utrustade lärjungarna få lära sig att hjälpa sina mindre försigkomna kamrater,

så är det å andra sidan av största vikt, att alla lärjungar redan i skolan

få vänja sig vid att arbeta efter måttet av sina krafter. Om för högt

ställda krav äro ägnade att beröva de endast genomsnittligt begåvade

mod och arbetslust och sålunda äro till uppenbar skada för dessas utveckling

i det hela, så är det lika visst till men icke blott för intellektets utan

även för karaktärens utveckling, om för de mera begåvade arbetsuppgifterna

bli för små och anspråken ställas för lågt.» (IV 1 s. 42—43.)

Majoriteten av skolutredningen hävdar vidare bestämt, att den nya skolorganisationen

icke på någon av de bildningsvägar, som motsvara de nuvarande

högre skolformerna, får medföra en sänkning av bildningsmålen

— varvid givetvis icke är sagt, att dessa mål till sitt innehåll böra bibehållas

i alla avseenden oförändrade.

»Särskilt bör framhållas nödvändigheten av en stark ställning för undervisningen

i främmande språk å dessa linjer, bland vilkas lärjungar befinner

sig huvudparten av den ungdom, som i framtiden skall komma att

bekläda de ledande posterna inom svenskt kulturliv. Intet krav har i svaren

på de av skolutredningen anordnade rundfrågorna framförts med större

enstämmighet och styrka från universitet, högskolor och andra högre bildningsanstalter

liksom från det praktiska livets målsmän än kravet på säkrare

språkkunskaper hos den ungdom, som lämnar läroverken.» (IV: 1

s. 75.)

Skolutredningen föreslår en samorganisation av folkskola och realskola

i ett enhetligt men linjekluvet skolsystem. Meningsskiljaktigheterna inom

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

utredningen gälla i främsta rummet, huru djupt linjeklyvningen bör gå.

Enligt majoriteten bör det enhetliga grundstadiet endast omfatta fyra år,

enligt minoriteten sex.

För skolkommissionen äro båda dessa lösningar till följd av sina sociala

följdverkningar lika oantagliga. En tidig linjeklyvning skulle på visst sätt

hota samhällsbalansen:

»Den teoretiska studiebegåvningen (bleve) praktiskt ensam avgörande

faktor. Till den teoretiska studielinjen skulle då avdelas eliten inte endast

av de elever, som är enbart teoretiskt begåvade, utan också eliten av de

elever, som med teoretisk studiebegåvning förenar praktisk begåvning. Då

man kan vänta, att de allra flesta av de uttagna eleverna eller i varje fall

de bästa av dem över den teoretiska linjen föres till gymnasie- och fackhögskolestudier,

skulle en tidig differentiering av detta slag så småningom

utarma de praktiska levnadsbanorna på teoretiska begåvningar. De praktiska

yrkena och de socialgrupper, som ägnade sig åt dem, skulle bli föremål

för en ödesdiger nedvärdering, en samhällsklyvning skulle uppstå och folkstyret

komma i fara.

Denna utveckling kan endast undgås därigenom, att ett inte oväsentligt

antal teoretiska begåvningar väljer praktiska utbildningsvägar och därmed

praktiska eller manuella yrken. Man vågar säkerligen utgå ifrån att därigenom

många begåvningar bättre skulle komma till sin rätt i livet, än om

de följt en allmän ström till studiebanorna. Att såväl samhället i stort som

vissa praktiska och manuella yrken skulle ha gagn av en mindre ensidig

fördelning av begåvningarna, torde vara uppenbart. En förutsättning för

en dylik ändamålsenlig fördelning, vilken otvetydigt är till båtnad både

för vissa begåvningstyper och för balansen i samhället, är, att differentieringen

på olika linjer inte sker enbart efter graden av teoretisk begåvning.

Den kan därför inte få ske i 11-årsåldern, där studieförutsättningarna blir

ensamt avgörande. Den måste uppskjutas till en tidpunkt, då specialanlag

och intressen kommer med i spelet och vid sidan av studiebegåvningen

fäller utslag vid valet av utbildningslinje.

Majoriteten inom skolutredningen hävdar — enligt skolkommissionen

med full rätt — att denna tidpunkt inte inträffar förrän tidigast i 15-årsåldern,

d. v. s. efter åttonde klassen.

De elmgrenska undersökningarna med sitt betonande av att den praktiska

begåvningsinriktningen inte kan bestämmas förrän efter puberteten

stöder denna synpunkt. Ett uppskov med linjedelningen endast till 13-årsåldern,

d. v. s. till efter sjätte klassen, såsom minoriteten inom utredningen

förordar, skulle endast innebära, att urvalet kunde göras ännu något säkrare

med hänsyn till studieförutsättningarna än i 11-årsåldern: anlag och

yrkesintressen gör sig ännu inte gällande, och man skulle därför få en ännu

mer definitiv klyvning av samhället.» (S. 69—70.)

Det ankommer då på skolkommissionen att visa, huru man i det praktiska

skolarbetet skall undgå de svårigheter, för vilka skolutredningen väjt.

Kommissionen är fullt på det klara med att de teoretiska studiebegåvningarna

måste tillvaratagas och få en undervisning, som tillgodoser deras

krav på att få full sysselsättning för sina krafter, att få arbeta snabbare

än kamraterna och att få tillfälle till större fördjupning och tillgång till

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

bredare kurser än dessa. Den har också utpekat vägar för skolarbetet, vilka

enligt dess övertygelse skulle föra till målet utan en ur medborgerlig synpunkt

olycklig isolering av de teoretiska begåvningarna från deras kamrater.

c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.

Då ordet differentiering har mycket skiftande innebörd, torde det vara

lämpligt att låta redogörelsen för kommissionens förslag föregås av en översikt

av de former av differentiering, som för skilda syften och under olika

förutsättningar kunna ifrågakomma.

Olika former av differentiering.

Om behovet av differentiering inom undervisningen ytterst framspringer

ur den differentiering av anlagen till art och grad, som normalt förefinnes

inom varje efter geografiska grunder uttagen befolkningsgrupp, kan den

dock, i synnerhet på ett högre stadium, även vara påkallad av samhällets

behov av differentierad undervisning för olika levnadsbanor.

En sådan dubbel uppgift har den äm-nesdifferentiering, som i stor omfattning

tillämpas inom de högre skolorna. Den innebär, att lärjungarna äga

frihet att i viss utsträckning välja mellan olika ämnen och ämnesgrupper.

Realskolan och flickskolan ha sina praktiska linjer vid sidan av de teoretiska.

Gymnasiet är i hela sin längd kluvet i latin- och reallinje, den förra

med större utrymme för den språkliga ämnesgruppen, den senare med större

utrymme för den matematisk-naturvetenskapliga. I de båda översta ringarna

— det differentierade gymnasiet — är ämnesdifferentieringen satt i

system. En latinare har vid inträdet i näst högsta ringen att välja mellan

It ämneskombinationer, en realare mellan 7.

Skolkommissionen tänker sig inom enhetsskolan en ämnesdifferentiering,

som börjar med att lärjungarna i klass 7 få välja mellan tyska och motsvarande

antal timmar praktisk utbildning och utmynnar i den mycket

rika differentiering efter olika levnadsbanors behov, som skulle förekomma

i klass 9.

Ämnesdifferentieringen möjliggör i främsta rummet en anpassning av

skolarbetet efter olika arter av begåvning.

Ett annat huvudsyfte har den differentiering av lärjungarna efter deras

studieförutsättningar, som tagit form i hjälpklasser för klent begåvade och

elitklasser för överlägset begåvade. En sådan differentiering brukar kallas

begåvningsdijjerentiering. Den kan sägas ha till uppgift att möjliggöra en

anpassning av skolarbetet efter olika grader av begåvning.

En viss anpassning av arbetet efter begåvningarnas art och grad kan ske

även inom klassens ram och eftersträvas av varje lärare med djupare intresse

för sina elever. Det är en differentiering av detta slag, som avses med

termen individualisering.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 70.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Valet av organisatoriska former för differentieringen beror bland annat

av undervisningens metod.

Den vanligaste formen för undervisning är nog i vårt land alltjämt

»klassundervisningen». Slcolutredningen, som i denna metod ser »en i och

för sig betydelsefull pedagogisk uppfinning», ger följande beskrivning av

metoden:

»Kännetecknande för klassundervisningen i dess renodlade form är strävan

att föra klassens lärjungar fram genom kursen i obruten och så långt

möjligt jämn linje. Läraren genomgår samtidigt med samtliga lärjungar ett

visst moment av kursen, alla förväntas med samma uppmärksamhet följa

genomgången och alla få samma stycke i läxa. Nästa lektion börjar med

läxförhör, därefter genomgång av ett nytt moment i kursen o. s. v. Vid

terminens slut kommer betygssättningen för prestationerna under terminen

och i samband därmed, vid årets slut, flyttning till nästa klass — eller kvarsittning.

Och den som blir kvarsatt får börja om klassen från början och

genomgå samma procedur ännu en gång, fastän med andra kamrater.

Klassundervisningsmetoden har sina obestridliga förtjänster. Dess fasta

och klara teknik ger både lärare och lärjungar en känsla av trygghet —

även om vägen ibland kan synas lång och stenig, är den väl utstakad och

leder till målet. Läraren vet, var han har alla i klassen, och lärjungarna

behöva inte bekymra sig om att ta mer än ett steg i taget, att klara dagens

och timmens läxa och förhör. Men metoden har också sina olägenheter.

---Arbetet i skolan vädjar ej tillräckligt till lärjungarnas aktiva intresse,

och deras ''skapande’, produktiva krafter få ej utlösning. Lärjungarna

sporras inte till självverksamhet, och arbetssättet lämnar ej utrymme

för samarbete mellan lärjungarna. Någon hänsyn till lärjungarnas individuella

egenart, studieförutsättningar och intressen är inte möjlig i nämnvärd

utsträckning, och en stark tonvikt kommer under alla förhållanden

att läggas på deras intellektuella förmåga.---Klassundervisningen

brister däruti, att den icke låter den enskilde lärjungen arbeta i den för

honom lämpliga arbetstakten.» (VI s. 59—60.)

Det är möjligt, att skolutredningen har rätt, när den betecknar klassundervisningen

i denna stelt schematiska form som gammalmodig. Men

även om metoden, såsom ofta sker, modifieras i detaljerna, bibehåller den i

princip klassen som en obruten enhet och förväntar, att lärjungarna vid

läsårets slut skola ha nått samma mål, genomgått samma kurs. Större begåvningsdifferenser

inom klassen bli med detta arbetssätt mycket besvärande

vid undervisningen; en uppsortering av lärjungematerialet i olika

klassavdelningar efter dess studieförutsättningar ter sig-i varje fall högst

önskvärd inte bara ur lärarens synpunkt. En sådan differentiering kallas

Hassdijjerentiering. Den form av klassdifferentiering, som innebär, att lärjungarna

varaktigt skiljas i strömmar med olika mål, kallar man linjediffere

ntiering.

En mindre omfattande differentiering, som endast kräver, att klassen

uppdelas i skilda undervisningsavdelningar under några timmar i veckan,

kallas av skolutredningen grunddifferentiermg.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I principiell opposition mot klassundervisningen står den individualiserande

undervisningsmetoden, som i extrem form har tillämpats vid en del

amerikanska progressiva skolor.

»De allmänna principer, på vilka detta individuella arbetssätt grundar

sig, äro dels en strävan att skapa individuell frihet i arbetet, dels önskan

att skänka underlag för ett verkligt samarbete mellan lärjungarna, mellan

bättre och sämre begåvade, mellan äldre och yngre», skriver skolutredningen.

»Friheten består i att lärjungen inom vissa gränser själv får

välja sin arbetstid och att han får arbeta i sin egen takt, använda den tid

på uppgiften, som för honom är erforderlig. Men det är en frihet under

ansvar, så till vida som han åtager sig att själv svara för att fullgöra de

arbetsuppgifter, som lämnats honom. Samarbetet befrämjas därigenom, att

man förutsätter, inte bara att läraren skall vara till hands för att vägleda

och hjälpa, utan även att lärjungar, som under en tidsperiod arbeta i samma

ämnesrum, skola i förekommande fall bistå varandra.» (VI s. 63.)

Fn lyckad individualisering av arbetet ger något väsentligt åt alla lärjungar,

framhåller skolutredningen, men den är särskilt lämplig för dem

som befinna sig markerat under eller över den genomsnittliga intelligensnivån

i klassen.

Skolkommissionen ser vägen ur de svårigheter, som vållas av lärjungematerialets

ojämnhet, i en övergång till individualiserande arbetsmetoder.

»Lyckas man allt bättre anpassa arbetsuppgifterna efter varje lärjunges

förmåga, förbättras med säkerhet arbetsresultatet. Elever med goda förutsättningar

kan av svårare uppgifter stimuleras till större prestationer. Om

svagare rustade elever får syssla med uppgifter, som ligger inom deras förmåga,

kan de av framgången stimuleras till ökat arbete. Krav över deras

förmåga leder däremot lätt till förlamande modlöshet. Individualisering

efter speciella anlag och intressen ger eleverna starkare motiv för arbetet

och ökar därigenom arbetsresultatet.» (S. 123—124.)

Kommissionen ger några exempel på olika former av individualisering:

»Ett mycket värdefullt individuellt arbetssätt innebär, att lärjungarna

sysslar med samma studieområde men där fördjupar sig i olika grad. Alla

läser t. ex. om Frankrike i geografi. En svagare elev använder bara en enda

bok, lär sig de viktigaste uppgifterna ur den och ritar en enkel karta, en

annan elev läser dessutom något i en extra läsebok och ritar två kartor, en

tredje snabbt arbetande elev utnyttjar flera böcker, ritar diagram och kartor.

Eftersom alla sysslar med Frankrike, är det möjligt att samla hela klassen

till ett givande samtal om ämnet och att avsluta arbetet med ett program,

där olika elever redogör för sina arbetsresultat. Därefter kan allas

intresse samlas kring ett stimulerande inledningssamtal kring nästa geografiska

uppgift. Även i matematik är det möjligt att låta alla arbeta med

samma kursmoment. En elev nöter in de behandlade räkneprincipema med

hjälp av exempel, som ställer obetydliga krav på begåvning för ämnet. En

annan elev, som är matematiskt begåvad, får inom samma avsnitt räkna

tillämpningsexempel av högre svårighetsgrad, möjligen också i större antal.

Efter en tid börjar ett nytt kursmoment med att läraren demonstrerar och

förklarar exempelvis för hela klassen. Individualiseringen i dessa båda fall

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majds proposition nr 70.

sker alltså genom att arbetsuppgifterna på samma område växlar i omfattning,

svårighetsgrad eller antal alltefter lärjungarnas förmåga. En sådan

’fördjupningsindividualisering’ är särskilt användbar i orienteringsämnen,

och den kan med framgång användas även i färdighetsämnen, om det

finns material för arbete av växlande svårighetsgrad.

En annan metod är att individualisera i fråga om arbetstakten. Tillvägagångssättet,

t. ex. i matematik, kan vara följande. När en elev visar sig behärska

ett kursmoment, går han vidare, utan att vänta på de andra. Han

har kanske fått fler och svårare exempel att lösa än kamraterna, men läraren

har dock inte gett honom så många fyllnadsuppgifter, att skillnaden i

hastighet jämnats ut. Vid utpräglad individualisering av denna typ skulle

alla lärjungar befinna sig på olika ställen i kursen. Lärarens arbete kan

emellertid förenklas, om elever, som arbetar i ungefär samma takt, föres

samman till en grupp. Läraren går då igenom ett nytt moment med alla

medlemmar i gruppen samtidigt. Denna ’hastighetsindividualisering’ används

ofta inom färdighetsämnen. Den är i dessa ämnen att föredra framför

fördjupningsindividualisering, om man inte har tillgång till sådant arbetsmaterial,

som skulle göra en fortsatt fördjupning för en begåvad elev verkligt

givande. Fylliga och lättbegripliga anvisningar i arbetsmaterialet kan

minska lärarens arbete med att gå igenom nya moment med de skilda grupperna.

Såsom tidigare nämnts, kan individualisering också innebära en anpassning

efter elevernas intressen och behov. Medan några lärjungar sysslar

med t. ex. fri målning, skulle andra kunna ägna sig åt linearritning. Arbetet

med de fritt valda överkurserna utgör en sådan intresseindividualisering

inom samtliga ämnen. Denna form av individualisering kan förenas med

någon av de föregående. Det nyss nämnda exemplet från behandlingen av

Frankrikes geografi kan sålunda kompletteras. Den extraläsning, som eleverna

hinner med efter den allmänna översikten av Frankrike, kan växla

både till omfattning och inriktning. Medan en elev läser om Paris, intresserar

sig en annan för livet i de franska byarna och en tredje för Frankrikes

textilindustri och det franska inflytandet på ldädmoderna.» (S. 124—125.)

Den individualisering, som uppnås vid arbete efter de angivna riktlinjerna,

bör kompletteras med grupparbete. Lluru kommissionen tänker sig

denna arbetsform, framgår av följande citat:

»Indelningen av en klass i grupper kan följa två skilda huvudprinciper.

En metod innebär, att läraren grupperar eleverna efter deras nivå i det

ämne som läses. Syftet är då främst, att medlemmarna av gruppen skall

kunna arbeta med uppgifter av samma art och svårighetsgrad och erhålla

den erforderliga instruktionen från läraren samtidigt. Gruppindelning av

detta slag har stor betydelse redan på lågstadiet, t. ex. vid läsning och

räkning, och den har en uppgift att fylla i hela enhetsskolan, särskilt i färdighetsämnena.

Enligt en annan princip får eleverna själva huvudansvaret

för gruppindelningen, de får välja kamrater och tillsammans med dessa

organisera det gemensamma arbetet. Huvudmålet är härvid den sociala

fostran: lärjungarna skall vänja sig vid att hjälpa varandra och organisera

en lämplig arbetsfördelning. Grupper av denna typ kan särskilt framgångsrikt

arbeta med orienteringsämnen och praktisk-estetisk verksamhet. Ett

mer bestämt grupparbete av sådan art brukar kunna börja i skolans tredje

klass.---

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. May.ts proposition nr 70.

Vid det egentliga grupparbetet är planläggning och redovisning gemensam

för gruppens medlemmar. Mycket av arbetet utföres emellertid tämligen

självständigt av varje elev. En grupp lärjungar gör tillsammans upp

eu plan för arbetet, varvid samråd med läraren sker. Var och en väljer en

speciell uppgift, som skall bidra till resultatet, och arbetar sedan individuellt

men får vid behov hjälp av kamraterna. Redovisningen för arbetet

kan ske individuellt. Ofta föres emellertid gruppmedlemmarnas resultat

samman till ett helt, som presenteras som gruppens samlade arbetsprestation.

—

På högstadiet bör studiecirkelverksamheten bli en viktig form av samarbete.

Cirkelarbetet skiljer sig från annat grupparbete främst däri, att

studiearbetet följs av mera ingående samtal och diskussioner. Genom cirkelverksamheten

kommer skolan att ur metodisk synpunkt ge en bättre

förberedelse till det fria folkbildningsarbetet. Det är givetvis nödvändigt,

att de lärare, som ger handledning, själva väl känner till studiecirkelarbetets

teknik. Sin största betydelse kan cirklarna väntas få inom ämnena

samhällskunskap, historia, geografi, kristendomskunskap och modersmålet.

I många skolor förekommer också andra uppgifter, som kräver samverkan,

t. ex. framförandet av teaterpjäser och annat dramatiserat stoff,

diskussioner och sammanträdesförhandlingar, olika lagidrotter och särskilt

på lågstadiet gemensamt praktiskt och skapande arbete, t. ex. utförandet

av en större slöjd- eller dekorationsuppgift, där medverkan från flera barn

är behövlig. Verksamhet av dessa slag måste erhålla tillräckligt utrymme.»

(S. 127—128.)

De skisserade arbetsmetoderna äro otvivelaktigt krävande för läraren.

Skolutredningen betecknar en minskning av klassernas storlek som en

ofrånkomlig förutsättning för att arbetsformer skola kunna tillämpas, som

avse individuell handledning av lärjungarna och kräva lärarens personliga

kännedom om den enskilde lärjungen.

»Vilka arbetsmetoder som än försökas, måste undervisningen få en

schablonmässig karaktär, om en lärare har att undervisa en klass med stort

lärjungeantal. Ännu mera svårbemästrad blir hans uppgift, om han såsom

ämneslärare har att lämna undervisning i sina ämnen i ett flertal stora

klasser. En individuell kännedom om lärjungarna såsom grundval för hans

undervisande och fostrande verksamhet är i sådant fall praktiskt taget utesluten.

En begränsning av klassavdelningarnas storlek är ett första steg

till en reform av skolans inre arbete.» (VI s. 70.)

S kolkommission en erkänner, att en genomförd individualisering av

undervisningen är en svår uppgift — i varje fall för en lärare, som har vant

sig vid klassundervisning — och vågar icke räkna med att de traditionella

undervisningsmetoderna snabbt skola kunna utträngas av de mera aktivitetsbetonade.

»Detta kommer att ske först så småningom. En viss — och för ändamålet

tillräcklig — individualisering kan dock förenas med traditionell klassundervisning.

Kommissionen framlägger . . . ett förslag till skolkursernas

uppdelning på grundkurser, som alla skall vara skyldiga att läsa, och överkurser,

som individuellt avpassas efter vars och ens begåvning och intres
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sen. Genom den enkla omläggning av undervisningen, som består däri, att

viss lektionstid avsättes för självständigt arbete och att hemarbetet väsentligen

får individuell, frivillig karaktär, uppnås den individualisering, som

är erforderlig för... differentieringen av kurserna.» (S. 71.)

»Grundkursen innehåller det material, som är avsett för alla lärjungar i

klassen. Då grundkursen inte kan vara alltför knapphändig, bör man inte

begära, att alla eller ens de flesta elever skall aktivt behärska den helt och

hållet. Fast och säker kunskap kan man kräva endast beträffande en del

av grundkursen, en kärna av omistliga fasta färdigheter och vitala kunskapselement.

För att en elev skall anses godkänt behärska ett ämne, bör

han åtminstone ha kontroll över dessa primära delar av ämnet. I fråga om

övriga delar av grundkursen får man ställa mindre stränga krav. Särskilt

när det gäller ämnen som historia, geografi och biologi, är det mest träffande

att säga, att lärjungarna skall ha en viss orientering rörande denna

del av grundkursen.

Överkursernas syfte är att ge fördjupning utöver grundkursen. De motsvarar

i viss mån den fria bredvidläsning i skolämnen, som många elever

redan nu sysslar med. Den förändring, som kan sägas inträda med att förslag

till överkurser tas upp i studieplanerna, är närmast att lärarna uppfordras

att i större utsträckning än nu hjälpa de intresserade eleverna med

anvisningar.

Den fasta kärnan i grundkurserna, det som fordras som ett minimum

för godkänt betyg vid flyttning, bör ingå oförändrad i de olika parallella

studieplanerna. Tack vare detta gemensamma stoff behöver inga allvarliga

svårigheter uppstå, när en elev flyttar till annan ort eller när en klass får

en ny lärare.» (S. 97—98.)

»Redan en individualisering av detta slag ger större möjligheter än linjedelning

att göra de olika begåvningstyperna rättvisa. Man slipper hänvisa

elever med medelmåttig men övervägande teoretisk begåvning till den praktiska

linjen. Specialbegåvningarna kommer bättre till sin rätt: en matematisk

begåvning utan förutsättningar att göra sig gällande i språk skulle

måhända på grund av nämnda ojämnhet vid linjedelning ha hänvisats till

den praktiska linjen. Slutligen undgår man den nedvärdering av de praktiska

ämnena, som skulle bli resultatet av en linjedelning med endast den

praktiska linjen öppen för de lärjungar, som både i fråga om teoretisk och

praktisk begåvning ligger under medelnivån.» (S. 71—72.)

Den pedagogiska utvecklingen bör emellertid inte leda till ett ensidigt

utnyttjande av ett enda tillvägagångssätt utan till ökad omväxling i arbetet.

En planmässig kombination av olika metoder torde ge de bästa resultaten.

Även enligt skolkommissionens mening böra olika moment avlösa varandra:

individuellt arbete, grupparbete och för hela klassen gemensamt

arbete.

»Vid många tillfällen måste hela klassen utgöra en arbetsenhet: läraren

presenterar ett nytt arbetsområde, förklarar svårigheter eller ger kompletterande

upplysningar, hela klassen samtalar om gemensamma ämnen, och

elever redogör inför kamraterna för resultaten av individuellt arbete och

grupparbete. I andra situationer kan arbetsenheterna bestå av grupper

inom klassen: gruppmedlemmarna arbetar individuellt men under inbördes

hjälp eller planerar arbetet gemensamt och utför olika deluppgifter, som

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sedan passas samman till ett gruppresultat. Slutligen bör tid anslås till rent

individuellt arbete, varvid lärjungarna arbetar helt i sin egen takt och med

arbetsuppgifter, som så långt möjligt är individuellt avpassade efter deras

förmåga och intresse.» (S. 116.)

Ytterst synes meningsskiljaktigheten mellan de båda utredningarna i

differentieringsfrågan bottna i olika uppfattningar om de vinster, som

kunna bärgas genom en omläggning av det inre arbetet. Utredningarna

äro ense om att en linjedifferentiering måste genomföras på någon punkt

av studiegången, men skolkommissionen anser sig kunna uppskjuta den

till enhetsskolans högsta stadium genom att lita till differentieringsmöjligheterna

inom klassens ram: till individualisering och grupparbete.

Ett skolsystem med strängt genomförd klassundervisning har egentligen

inga andra medel att korrigera för olikheterna i den individuella studiekapaciteten

än kvar sittning och överhoppning av klass. Skolutredningen

betecknar bådadera som föga smidiga hjälpmedel.

»I stället för att arbeta i jämnt fortskridande takt i sitt eget tempo har

överhopparen att jämsides med klassens för honom alltför knappt tillmätta

kurs inhämta även den följande klassens kurs och kvarsittaren att läsa

klassens för honom alltför dryga kurs en gång till. Det innebär, att båda

få tillryggalägga skolans hela lärogång i genomsnittets för dem mindre väl

avpassade takt så när som på det eller de år, då den ene går fram i dubbelt

så hastig takt och den andre går om en sträcka.» (IV: 1 s. 40.)

Kvarsittarsystemet har utgjort en av utgångspunkterna för angreppen

mot klassundervisningen, skriver skolutredningen på ett annat ställe:

»Det har — och i stor utsträckning med all rätt — gjorts gällande, att

det icke kan vara rimligt och rationellt att behöva i dess helhet ånyo

genomgå en klass, därför att kursen ej tillfredsställande inhämtats i ett eller

ett par ämnen. Det bestrides icke, att en kvarsittning i vissa fall kan vara

lämplig, nämligen då underbetyget i vissa ämnen bottnar i en allmän svaghet

i fråga om kunskapsnivån och i bristande själslig utveckling för åldersstadiet.

I andra fall åter vore det lämpligare, att vederbörande lärjunge

finge tillfälle att under det följande året fortsätta sitt arbete i de ämnen,

där han ej nått klassens nivå, från den punkt, dit han i dessa ämnen hunnit.

» (VI s. 61—62.)

SkolJwmmissionen diskuterar olika vägar att nedbringa kvarsittningen.

Skolmognadsproven måste verka i gynnsam riktning, likaså tendenserna

att individualisera undervisningen. Lärjungar, som ha speciella svårigheter

exempelvis med stavning och språkriktighetsfrågor, böra om möjligt

få hjälp genom undersökning och individuell handledning. De som tillfälligt

kommit efter, t. ex. på grund av sjukdom, böra kunna få extraundervisning,

antingen i samband med den vanliga undervisningen eller av särskilt

anställd lärare. Svårigheter med engelska språket få aldrig leda till

kvarsittning, endast till val av enklare uppgifter och i sista hand till utbyte

av engelska mot annat ämne.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Helt kan kvarsittning dock icke undvikas. I synnerhet kunna svårigheter

att följa undervisningen uppstå för lärjungar, som på enhetsskolans högstadium

ha valt en studiegång av teoretisk karaktär. Det kan då i många

fall vara lämpligt att byta studieriktning, men för vissa elever kan det vara

fördelaktigare att gå om klassen. Eleven själv och hans föräldrar böra få

avgöra, om han skall välja att sitta kvar eller övergå till annan kombination.

Behovet av sådana extraordinära åtgärder som kvarsittning och överhoppning

är tydligen beroende av vilken spännvidd och smidighet undervisningen

kan förlänas. Det påverkas därigenom i sista hand även av vad

som kan uträttas genom lärarutbildning och lärarurval.

Svagklasser och begåvningsklasser.

Strävandena efter individualisering inom klassens ram behöva naturligtvis

icke utesluta, att i vissa fall specialklasser upprättas för lärjungar med

sådana säregenskaper, som avsevärt påverka framgången i skolarbetet. I de

större städerna finnas ofta särskilda klasser för barn med läs- och skrivsvårigheter,

klasser för barn med talfel, klasser för lomhörda, observationsklasser

och hälsoklasser. Ett system av sådana klasser berikar skolorganisationen;

det innebär, att särskilda vägar byggas för de barn, som av en

eller annan anledning icke kunna följa klassens stamtrupp.

I den pedagogiska diskussionen har man emellertid gått längre och till

och med dryftat en genomförd begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan.

Flertalet lärjungar avvika icke mycket från genomsnittet vare sig i avseende

på teoretisk eller praktisk begåvning. Man brukar räkna med att

omkring 60 procent av de växande ha en intelligenskvot inom området

90—110. Begåvningsskillnaderna inom denna grupp äro icke större än att

gruppen bekvämt kan sammanhållas vid klassundervisning av standardtyp.

Omkring 20 procent faller nedom den angivna undre gränsen och omkring

20 procent ovanom den övre gränsen. Frågan gäller nu närmast, huruvida

det bör inrättas särskilda klasser för dessa lärjungar: hjälpklasser för

de allra svagaste, någon sorts »extraklasser» för en mellangrupp mellan

hjälpklassbarnen och normalgruppen, någon sorts »realskoleklasser» för en

mellangrupp på den övre sidan och elitklasser för de överlägsna begåvningarna.

Det har experimenterats en hel del med sådana uppsorteringar,

särskilt i Tyskland och Förenta staterna. Det tyska Mannheimersystemet

lät mycket tala om sig under det första decenniet av detta århundrade, och

de omfattande och alltjämt pågående försöken med begåvningsklasser i

U. S. A. ha följts med stort intresse inom fackkretsar överallt i världen.

Arrangemangen för en genomförd begåvningsdifferentiering måste dock

tydligen bliva mycket omfattande, i synnerhet inom landsbygdens skolväsen.

Det är nödvändigt att mot denna bakgrund noggrant väga vinster

och förluster ur kunskapsmeddelelsens och den allmänna fostrans synpunkt

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

under hänsynstagande jämväl till strävandena att vinna i stort sett samma

mål genom ökad individualisering. Vissa delar av problemet torde emellertid

redan nu vara av erfarenheten tillräckligt klart belysta. I varje fall får

den hjälpklassundervisning för de sämst lottade, som i 50 år har praktiserats

här i landet, anses ha passerat experimentstadiet.

I folkskolestadgans § 1 mom. 6 infördes 1942 på skolutredningens initiativ

ett stadgande, att lärjungar, som — utan att vara sinnesslöa — på

grund av psykisk efterblivenhet icke kunna tillgodogöra sig skolans vanliga

undervisning, böra erhålla särskild undervisning i hjälpklass eller på

annat sätt. Hjälpklassavdelning får upprättas inom en skolenhet vid ett

lärjungeantal av minst 10 och två sadana vid ett antal av minst 18. Är

antalet psykiskt efterblivna barn större än 30, får en hjälpklassavdelning

inrättas för varje påbörjat 15-tal barn. På orter, där hjälpklasser icke kunnat

komma till stånd, kan gruppundervisning för de efterblivna barnen

anordnas under ett visst antal timmar, i regel 2 eller 4 timmar varje vecka.

Skolkommissionen ställer sig klart positiv till inrättandet av hjälpklasser

och motser en rikare utveckling av hjälpklassystemet, sedan kommunsammanslagningarna

ha genomförts och centralskolor mera allmänt upprättats.

»Det har ibland framförts invändningar mot avskiljande av lärjungar till

särskilda hjälpklasser. Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även

barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och

elever med olika anlag lära sig att samarbeta, har man sålunda menat.

Vidare har det sagts, att ett individualiserande undervisningssätt kan anpassa

behovet efter prestationsförmågan hos barn med mycket växlande

begåvning. I princip torde dessa invändningar vara riktiga. Men strävandena

att på denna väg nå ett gott uppfostringsresultat för de allra svagaste

eleverna möter så stora praktiska svårigheter, att ett system med hjälpklasser

är att föredra på de orter, där de organisatoriska möjligheterna

finns. Ty visserligen kan en lärare individualisera undervisningen, men

detta innebär inte, att han i en klass av normal storlek hinner ge de svagast

begåvade barnen så mycket av personlig individuell handledning, som. de

egentligen behöver. Och visserligen lyckas kanske skolan genom sin sociala

fostran ge de flesta normalbegåvade elever en positiv och hjälpsam inställning

gentemot svagt begåvade kamrater. Men från början intar många

normalt begåvade en överlägsen och avvisande hållning, och de svagt begåvade

kan därför hinna lida mycket av vistelsen i en kamratmiljö, där de

ständigt känner sig underlägsna.

Underbegåvade barn, som vistas i normalklass, förlorar ofta självförtroendet

och anser, att de ingenting kan uträtta. Men flyttas de till hjälpklass,

kommer de bland kamrater, som de är jämspelta med, och de får sin

självkänsla åter. Erfarenheten visar, att de efter överflyttningen ofta blommar

upp och får ökad arbetsglädje.» (S. 144.)

De gynnsamma erfarenheterna av hjälpklasserna ha lockat åtskilliga

skoldistrikt att företaga försök även med svagklasser, avsedda för konstitutivt

efterblivna barn ovanför hjälpklassgränsen. Benämningen av dessa

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

klasser växlar; vanligen betecknas de som svag-, extra- eller B-klasser. Ur

den redogörelse för försöken, som skolutredningen lämnar i sitt allmänna

folkskolebetänkande, må några data anföras.

I Göteborg infördes extraklasser i större utsträckning omkring år 1924,

och anordningen är konsekvent genomförd sedan läsåret 1936—37. Dit

fördes barn, som hade svårt att hålla normal arbetstakt, behövde särskild

hjälp i skolan och hemmet, visade svag uppmärksamhet och koncentration

och lätt glömde, vad de efter mycket arbete äntligen lärt sig. Undervisningen,

som skulle syfta till avgång efter g 47 folkskolestadgan, skulle tillrättaläggas

med hänsyn till barnens allmänna förutsättningar. Barnantalet

i extraldass ansågs ej böra överstiga 20. Uttagningen skedde i regel vid

slutet av andra skolåret på grundval av en enhetligt genomförd grupptestning.

Läsåret 1940—41 utgjorde i årsklasserna 3—6 barnantalet i hjälpklasserna

3,3 procent och i extraklasserna 14,l procent av hela lärjungeantalet

i dessa klasser.

I Malmö, där svagklasserna benämnas B-klasser, synes utvecklingen ha

följt samma linjer som i Göteborg. Överförandet av lärjungar till B-klasserna

sker sålunda vid övergången från småskolans andra klass till folkskolestadiet.

B-klassernas lärjungar uttagas med ledning av läraromdöme

och grupprov. Klasserna äro avsedda för barn, som utan att vara hjälpklassmässiga

dock icke kunna följa med i vanlig normalklass, såvida icke

läraren ägnar dem så stor anpart av sin tid och uppmärksamhet, att de

andra barnen bli lidande härpå. Även i Malmö följa B-klasserna samma

kursplan som normalklasserna; lärjungeantalet i en B-klass är omkring 20.

Jämväl i Stockholm ha försök med svagklasser tidigare förekommit, men

någon metodiskt genomförd uttagning av lärjungar till dessa klasser kom

aldrig till stånd, och försöken avvecklades så småningom. I folkskoledirektionens

berättelse för läsåret 1940—41 heter det därom: »Att försöket med

B-klasser under de senare åren alltmera begränsats och nu helt nedlägges

har flera orsaker. Ur undervisningsresultatets synpunkt har det varit en

stor fördel med de små klassavdelningarna, och de svagare lärjungarnas

avskiljande har givetvis varit ägnat att underlätta arbetet i normalklasserna.

Men det har icke kunnat undvikas, att B-klassemas barn i åtskilliga

fall känt något av mindervärdighet med alla de konsekvenser ur uppfostringssynpunkt,

som detta medför, och kanske också stundom varit tillbakasatta

av kamraterna i normalklasserna. Allteftersom specialklassystemet

i övrigt blivit rikare utvecklat, har behovet av B-klasser minskats.

Slutligen ha de nu gällande bestämmelserna angående barnantalet i klassavdelningarna

medfört svårigheter att upprätthålla avdelningar med lågt

barnantal.» (IV: 2A s. 50—52.)

Beträffande försök på andra orter och de från vederbörande skolledare

inhämtade yttrandena hänvisas till skolutredningens utförliga redogörelse.

En av fördelarna med anordningen är, att kvarsittningen kan inskränkas.

Skolutredningen föreslår, att frågan om svagklasser underkastas en allsidig

prövning i anknytning till försök efter olika linjer.

»Det torde böra ankomma på det psykologisk-pedagogiska institutet att

i samarbete med skolöverstyrelsen och vederbörande lokala skolledningar

med uppmärksamhet följa denna verksamhet och utföra erforderliga jäm
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

förande undersökningar. Intill dess mera omfattande försök genomförts och

bestämda slutsatser därav kunna dragas, synes tillämpandet av anordningen

med särskild undervisning av svagt begåvade barn ovanför hjälpklasstadiet,

i den mån detta förutsätter avvikelse från gällande bestämmelser

om barnantalet, böra göras beroende av skolöverstyrelsens medgivande

i varje särskilt fall. Där anordningen icke medför särskilda kostnader,

torde skoldistrikten hädanefter liksom hittills vara oförhindrade att

utan särskilt tillstånd från central skolmyndighet tillämpa densamma.»

(IV: 2A s. 57.)

Om behovet av dylika svagklasser är omstritt inom skolvärlden, gäller

detta ännu mer inrättandet av specialklasser för lärjungar med utpräglad

teoretisk begåvning. Begåvningsklasserna finna dock sympatier hos några

av skolutredningens psykologiska experter. Professor Anderberg hänvisar

till Termans arbeten rörande begavningsklasserna i U. S. A. »Särskilt betydelsefullt

i detta sammanhang är att Terman funnit, att även den sociala

anpassningen gynnas i sådana klasser. Det är först i dessa klasser de begåvade

möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov.»

Professor Landquist pekar på uttalanden med samma tendens av en av de

ledande tyska psykologerna under den förnazistiska tiden, William Stern.

Professor Elmgren finner begåvningarna i viss mening försummade inom

folkundervisningen.

»Onekligen ligger det.. . något ytterst tilltalande i denna tanke att söka

tillvarataga begåvningarna genom att anpassa skolförhallandena till deras

egenart. Vårt skolväsen har ju genomgått i modern tid en långt driven specialisering

och differentiering till förmån för utvecklingshämmade, psykopatiska

och s. k. problembarn, utan att tillnärmelsevis motsvarande kostnader

eller ansträngningar från samhällets sida nedlagts på att söka anpassa

skolväsendet efter de intellektuellt välutrustades behov. Man har

alltför mycket förbisett, att intelligensens fördelningskurva har en positiv

del, som exakt motbalanserar den negativa och som likaledes kräver särskilt

pedagogiskt beaktande.» (Bil. II s. 33.)

Skolutredningens hygieniske expert, skolöverläkaren Hjäme, finner alltför

heterogena klasser otillfredsställande ur arbetshygieniska och psykologiska

synpunkter.

»En alltför hård press kommer att vila på de mindre begåvade. De mera

begåvade, de som ’ha lätt för sig’, fa ej ta ut sina krafter. De vänja sig vid

att med ett minimum av arbete kunna förena ett maximum av erkännande:

en dålig fostran för livet. Arbetet kan för dem, liksom för de mindre begåvade

synas meningslöst. Även med ett gott arbete skola de begaxade ga i

skolan lika länge, läsa samma kurser. För de mindre begåvade lönar sig

kanske ej ens ett intensivare arbete, de kunna ända inte följa med. Ingendera

gruppen får den omedelbara känslan av att arbetet ger resultat, att

arbetet är sin egen belöning.---

I mindre klasser torde den individuella undervisningen och lärarens personliga

kännedom om varje elev kunna motverka dessa olägenheter utan

att undervisningen störes, utan att de bättre begåvade slöa till eller de

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

mindre begåvade pressas över förmågan. Men i större klassavdelningar

torde normalgruppen ge tillräckligt arbete för läraren, och gruppen med

högre eller lägre begåvning får nöja sig med då och då utdelade extra beröm

och extra klander. I skolor med flera parallellklasser inom samma årskull

torde de olika begåvningsgrupperna bli sammanlagt så stora, att de

mer än väl kunna motivera sammanförandet av dessa ytterlighetsgrupper

till särskilda klasser med mera elastisk kursplan.» (Bil. I s. 19—20.)

Skolutredningen finner behovet av särklasser avgjort större för de svagare

begåvade än för de överbegåvade lärjungarna.

»Att de svagt begåvade lärjungarnas problem blivit särskilt uppmärksammat

inom folkskolan, synes vara naturligt. Dessa elever, som utgöra

mmdretalet i en vanlig klass, ha svart för att draga tillbörligt gagn av

undervisningen särskilt i stora klasser och ha större behov av direkt handledning,

varjämte en önskan gjort sig gällande att underlätta arbetet i

klasserna genom att frånskilja dessa lärjungar till särskilda avdelningar.

Ett lika starkt behov föreligger däremot knappast att avskilja de bästa

begavningarna. Dessa ha i allmänhet lättare för att finna sig till rätta och

bringas till självverksamhet i en vanlig skolklass. I vårt land har anordningen

med särskilda intelligensklasser inom folkskolan knappast varit

föremål för några allvarligare försök, och erfarenheter att bygga på, då det

gäller att taga ställning till fragan om lämpligheten av denna anordning,

kunna därför icke framläggas.» (IV: 2A s. 57.)

Om den nuvarande realskolan uppgår i enhetsskolan, får frågan om bästa

sättet att tillgodose begåvningarnas intressen större aktualitet, men det

står fortfarande öppet, huruvida inrättandet av särklasser är ett vid allsidig

bedömning bättre hjälpmedel för detta syftes vinnande än individualisering

inom klassens ram. Den diskussion, som har förts i frågan, är icke

uttömmande, då den alltför ensidigt tar sikte på den teoretiska intelligensen.

Enligt Elmgrens undersökningar har man att räkna med praktisktekniska

begåvningskomposanter, som följa en liknande fördelningslag som

den teoretiska begåvningen, och även andra individuella drag påverka som

bekant mer eller mindre starkt utbytet av skolarbetet och böra beaktas vid

dess uppläggning. Redan emedan över- och undervariationerna i teoretiskt

och praktiskt hänseende endast delvis sammanfalla, blir frågan om en eventuell

begåvningsdifferentiering inom enhetsskolan mera komplicerad, än

den i förstone kan synas, varför ytterligare vetenskapliga undersökningar

och praktiska skolförsök torde vara påkallade.

d. De föreliggande organisationsförslagen.

I stora drag bestämmes enhetsskolans organisation av de förutsättningar,

som göras i fråga om skolpliktstidens längd och differentieringssystemets

uppbyggnad. Innan jag övergår till yttrandena, torde det vara lämpligt, att

JaS ger en sammanfattande översikt av de i dessa avseenden under utredningens

gång framförda organisationsförslagen.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Gemensamt för de båda utredningarnas förslag är, att en rad nu existerande

skolformer skulle helt eller delvis uppgå i enhetsskolans större organisation.

Direkt berörda av omorganisationen äro folkskolan med fortsättningsskolan,

realskolan, den kommunala mellanskolan, den praktiska mellanskolan,

den högre flickskolan och den högre folkskolan. Skolutredningens

förslag går ut på en samorganisation av dessa skolformer såsom delar av

en större skolorganism, varvid fortsättningsskolan, den kommunala mellanskolan

och den högre folkskolan bliva i princip överflödiga.* Skolkommissionens

förslag innebär en sammansmältning av samtliga nyssberörda skolformer

till en enda; tills vidare skulle dock flickskolan och den praktiska

mellanskolan bevaras som organ för den differentierade undervisningen i

9:e och högre klasser.

Skolutredningens förslag.

För den form av enhetsskola, som skolutredningen har förordat, föreslår

utredningen benämningen elementarskola. Denna skulle omfatta två

stadier, ett lägre, odifferentierat, med namnet folkskola och ett högre, differentierat,

med namnet realskola. Realskolan skulle innesluta dels examensfria

linjer, dels linjer, som föra fram till en kontrollerad examen. Examensfria

linjer äro den praktiska realskolan, vilken skulle motsvara den nuvarande

folkskolans högre klasser jämte fortsättningsskolan, folkskolans

högre avdelning och vissa former av den högre folkskolan, samt flickskolan,

vilken skulle motsvara den nuvarande kommunala eller enskilda högre

flickskolan. Examenslinjer äro den teoretiska realskolan, motsvarande den

nuvarande statliga realskolan och den kommunala mellanskolan, samt den

tekniska realskolan, motsvarande den nuvarande praktiska mellanskolan,

de inbyggda praktiska linjerna och vissa former av den högre folkskolan.

Inom dessa huvudlinjer skulle ytterligare differentieringsmöjligheter finnas.

De särskilda lokala skolenheterna kunna givetvis i allmänhet icke erbjuda

alla dessa utbildningsmöjligheter. Vid en stor skola kunna jämte den praktiska

realskolan måhända ett par examenslinjer upprättas, vid en mindre

endast en och vid ett stort antal små skolor säkerligen ingen.

Enligt utredningens majoritet (ordföranden samt ledamöterna Andras,

Cardell, Dahr, Iljärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och

Wellander) bör den första differentieringen, bortsett från överförande till

hjälpklass, inträda efter fjärde skolåret, då lärjungarna i regel skola bestämma

sig för examenslinje, fliekskolelinje eller praktisk linje.

De lärjungar, som så önska och vilkas förutsättningar prövas vara tillräckliga

för arbetet på en examenslinje, bilda, då lärjungeantalet så medgiver,

redan under femte och sjätte skolåret särskilda klassavdelningar och

* Organisatoriskt skulle skolor av den kommunala mellanskolans typ bibehållas för vissa fall

enligt uttalande i betänkandet om realskolans praktiska linjer (SOU 1946:14 s. 95—96).

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

erhålla en undervisning, som i viss omfattning är på annat sätt inriktad

än övriga lärjungars. Där elevantalet icke medgiver upprättandet under

femte och sjätte skolåret av särskilda klassavdelningar, kunna ifrågavarande

lärjungar genom gruppdifferentiering eller i vissa fall genom enskild

handledning få motsvarande undervisning. De lärjungar, som åtnjuta

sådan särskild undervisning, skola fem år efter tidpunkten för den första

differentieringens inträde kunna nå fram till teoretisk eller teknisk realexamen.

Flertalet av de ledamöter, som stodo bakom detta förslag, ansågo, att

undervisningen i de inom klasserna 5 och 6 utdifferentierade avdelningarna

i huvudsak borde följa den av skolutredningen föreslagna kursplanen för

en femårig realskolas två lägsta klasser och sålunda bland annat omfatta

engelska. Två av ledamöterna, Cardell och Jonzon, ansågo, att den särskilda

undervisningen borde inskränkas till detta ämne.

Efter fjärde klassen borde enligt flertalets mening även den examensfria

flickskolelinjen utdifferentieras. Liksom nu skulle undervisningen på denna

linje vara sjuårig. Där elevantalet icke medgåve upprättandet av särskilda

flickskoleavdelningar, kunde flickorna i klasserna 5 och G begagna den

undervisning, som vore anordnad för lärjungar, som önskade avlägga realexamen.

Ledamöterna Cardell och Jonzon ansågo, att sistnämnda anordning

borde bliva regel. Flickskolan bleve sålunda enligt deras förslag en

femårig avgrening efter sjätte klassen.

Elementarskolans examensfria huvudlinje — den praktiska realskolan —

skulle anslutas till fjärde klassen och sträcka sig minst till och med åttonde

skolåret. Från och med sjunde skolåret skulle den ytterligare differentieras,

bland annat genom införande av undervisning i engelska.

För lärjungar, som av en eller annan anledning icke ha kommit i åtnjutande

av undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, bör enligt samtliga

här nämnda ledamöters mening anordnas dels fyraåriga teoretiska och tekniska

realskolelinjer och dels sexåriga flickskolelinjer, alla anslutna till

sjätte klassen.

Enligt majoritetens förslag omfattar sålunda studiegången genom elementarskolan
liksom

nu antingen 4+5 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk

eller teknisk realexamen,

liksom nu antingen 4+7 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta

normalskolekompetens, samt

i regel 4+4 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan mot för

närvarande i regel 7 år i den obligatoriska folkskolan.

En minoritet inom skolutredningen (ledamöterna FredriJcsson, Jonsson,

Karnell och Persson) ansåg, att differentiering borde införas först efter

sjätte klassen. Undervisning i engelska borde, där förhållandena så medgiva,

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

anordnas för samtliga för språkundervisning lämpliga lärjungar, men först

från och med sjätte klassen.

Efter sjätte klassen skulle lärjungarna kunna övergå antingen till treåriga

examenslinjer, som leda fram till teoretisk eller teknisk realexamen,

eller till femåriga flickskolelinjer eller till den lägst tvååriga examensfria

praktiska realskolan. För lärjungar, som ej ha erhållit undervisning i engelska

i sjätte klassen, skulle dessutom finnas fyraåriga linjer, som leda fram

till teoretisk eller teknisk realexamen, samt sexåriga flickskolelinjer.

Enligt minoritetens förslag omfattar sålunda studiegången i elementarskolan
antingen

6+3 = 9 eller 6+4 = 10 år för dem som åsyfta teoretisk eller

teknisk realexamen,

antingen 6+5 = 11 eller 6+6 = 12 år för dem som åsyfta normalskolekompetens,

samt

i regel 6+2 = 8 år för dem som välja den praktiska realskolan.

Ordföranden och samtliga ledamöter utom Kärre hemställde, att principbeslut

snarast måtte fattas rörande ny skolorganisation i enlighet med de

grundsatser, för vilka nyss har redogjorts. Ledamoten Kärre ansåg åter,

att försök böra anställas beträffande sammanbyggandet av folkskola och

realskola (flickskola) och beträffande differentieringens former och omfattning

samt att försökens utgång bör avvaktas, innan principbeslut fattas i

dessa båda avseenden.

Skol k ommissionens förslag.

Skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation innebär liksom

skolutredningens en genomförd enhetlighet i undervisningen i de fyra lägsta

klasserna utan andra organisatoriskt synliga differentieringar än hjälpklassema

och jämförliga specialklasser. Genom skolmognadsproven skulle

en viss utjämning åstadkommas i fråga om startnivån. Den fortsatta anpassningen

efter lärjungarnas särart skulle vinnas genom individualisering

inom klassens ram.

I femte klassen skulle engelska språket införas på schemat. Då det är

svårt att i ett nybörjarspråk driva individualiseringen tillräckligt långt, åtminstone

om lärjungeantalet i klassen är stort, kan en gruppdifferentiering

i detta ämne befinnas fördelaktig. Man sammanför då de lärjungar, som

efter en termin eller eventuellt betydligt kortare tid visa sig vara de bästa

i engelska i varje klass, till gemensamma undervisningsavdelningar just i

detta ämne och låter de mindre försigkomna sammanhållas i andra undervisningsavdelningar.

Samma resultat kan vinnas genom förstärkningsanordningar,

varigenom eleverna i samma klass uppdelas på grupper efter

språkförutsättningar och erhålla särskild undervisning, avpassad efter gruppens

standard. I övriga ämnen bibehålies den vanliga klassuppdelningen,

och studiegången anpassas efter lärjungarnas förmåga genom individualiserande

arbetsformer.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Med sjunde klassen inträder enligt kommissionens förslag en ämnesdifferentiering,

avsedd som en organisatorisk anpassning efter olika begåvningsarter.

Flertalet ämnen äro ännu obligatoriska för alla, däribland även det

praktiska ämnet hemkunskap (med småreparationer). Men dessutom skall

varje lärjunge ha ett tillvalsämne, som kan vara tyska eller svensk övningskurs

eller praktisk tilläggskurs. Undervisningen i tyska i klass 7 är en nybörjarkurs,

den svenska övningskursen ger tillfälle till extra förkovran i

bland annat skrivning och tyst läsning, den praktiska tilläggskursen ger

möjligheter till övning i en eller flera av följande färdigheter: syslöjd (ev.

vävning), träslöjd, metallslöjd (även fysikslöjd), maskinskrivning, trädgårdsskötsel.

Dessutom skall varje lärjunge ägna några timmar i veckan åt fritt valt

skolarbete. Tiden kan användas till studium av ytterligare något ämne eller

till extra arbete i ett eller flera ämnen, som lärjungen har särskilt intresse

för, kanske musik eller teckning. Den kan också utnyttjas för komplettering

av kunskaperna i något ämne, där lärjungen blivit efter.

I åttonde klassen vidgas differentieringen, och engelskan upphör att vara

obligatoriskt ämne. Varje lärjunge har nu två tillvalsämnen, som kunna

väljas inom följande fem kombinationer

1. tyska, engelska,

2. engelska, ett praktiskt ämne,

3. två praktiska ämnen,

4. engelska, svensk övningskurs,

5. ett praktiskt ämne, svensk övningskurs.

Härtill kommer fritt valt skolarbete liksom i föregående klass.

Olika praktiska ämnen kunna ifrågakomma alltefter de lokala resurserna.

Kommissionen nämner en grundkurs i praktisk yrkesorientering, en tillläggskurs

inom samma område, tilläggskurser i hemkunskap och i slöjd

samt kurser i maskinskrivning, varukännedom, maskin- och byggnadslära

m. m.

Om differentieringens organisatoriska genomförande yttrar kommissionen:
»I

större skolor torde det bli möjligt att i sjunde och åttonde klasserna

nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval. Detta synes

vara lämpligt i de skolor, där man inte i tillräcklig utsträckning anser sig

kunna tillämpa individualiserad undervisning inom heterogen klass. I skolor,

där barnantalet inte är så stort, att uppdelning blir lämplig, bör eleverna

under samma förutsättningar sammanhållas klassvis men gruppvis

följa olika studiegång. I skolor åter, där individualiserad undervisning har

tillräckligt många intresserade företrädare bland lärarna, bör man kunna

bibehålla de ursprungliga klassavdelningarna oförändrade och avskilja eleverna

endast i tillvalsämnen. Stor frihet att härvid förfara olika bör tillerkännas

skolans lokala ledning.» (S. 73.)

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I nionde klassen inträder linjedifferentiering, varvid lärjungarna alltefter

den tillämnade levnadsbanan välja någon av klasserna 9 g, 9 a eller 9 y.

I 9 g och 9 a äro engelska och tyska obligatoriska; i 9 y studeras dessa ämnen

endast undantagsvis.

Flertalet av de lärjungar, som i åttonde klassen haft tillvalsämnena engelska

och tyska, beräknas övergå till klasserna 9 g och 9 a, ehuru även övergång

till 9 y är tillåten och sannolikt åtminstone i någon utsträckning

torde komma att praktiseras.

Klass 9 g är avsedd för dem, som planera gymnasiestudier, och kan betraktas

som de olika gymnasielinjernas gemensamma första ring. Klass 9 a

motsvarar på visst sätt avslutningsklassen i den nuvarande realskolan.

Ämnesuppsättningen i de båda klasserna är i stort sett densamma. Dock är

franska obligatoriskt ämne i klass 9 g, medan lärjungarna i 9 a kunna välja

mellan franska och tilläggskurser i praktiska och estetiska ämnen. Mera

framträdande än skillnaden i ämnesuppsättningen torde bli en skillnad i

arbetstempot, som betingas dels av klassernas olika ställning i skolsystemet,

dels av det gynnsammare begåvningsurvalet i 9 g.

De lärjungar, som i åttonde klassen ha tillvalt praktiska ämnen, beräknas

i flertalet fall komma att övergå till yrkeslinjen 9 y men kunna även mottagas

i 9 a eller 9 g, om de underkasta sig komplettering i språk. På yrkeslinjen

ägna lärjungarna allra största delen av sin tid åt yrkespraktik och

yrkesteori. Obligatoriska allmänbildande ämnen äro endast svenska, samhällskunskap

och hälsolära. Skulle en lärjunge önska fortsätta studierna i

ytterligare någon grupp allmänbildande ämnen — exempelvis i matematik,

fysik och kemi — bör detta kunna medgivas, varvid tiden för den förberedande

yrkesutbildningen minskas i motsvarande utsträckning.

Vid mindre skolor anordnas samläsning mellan klasser tillhörande olika

linjer, i den mån detta med hänsyn till kurserna kan anses lämpligt.

I stället för att övergå till enhetsskolans nionde klass kunna lärjungarna

i vissa fall övergå till speciella skolformer: yrkesskolor, praktiska realskolor

och flickskolor.

e. Yttranden om enhetlighet och differentiering.

Det skulle icke löna sig mycket att räkna röster i fråga om enhetsskolan.

Ordet har alltför skiftande innebörd. De fyra bemärkelser, skolutredningen

har urskilt, förslå icke långt, när man kommer till yttrandena. Man har

dock intrycket, att enhetsskoleprincipen i dess allmännaste, av mig inledningsvis

återgivna formulering numera icke stöter på några egentliga invändningar.

I fråga om enhetsskolesystemets grundläggande tankar äro yttrandena

vanligen knapphändiga och allmänt hållna, och detta gäller även beträffande

den principiella sidan av ett sådant konkret förslag som att real
12

— Biliang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. Nr 70.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skolan skulle uppgå i den allmänna enhetsskolan. Det är en i och för sig

mycket tilltalande plan, säger länsstyrelsen i Linköping; den har en önskvärd

demokratisk prägel, konstaterar Sveriges folkskollärarinneförbund;

den är en lycklig målsättning för reformarbetet inom skolväsendet, anser

länsstyrelsen i Växjö. Ett och annat läraryttrande ger uttryck åt tillfredsställelse

vid tanken på att den nya organisationen skulle bringa de gamla

motsättningarna mellan skolformerna att försvinna. »Söndringens tid är

förbi, och den borde aldrig ha funnits i vårt skolväsen», skriver kollegiet

vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Enköping.

Den synpunkt, som oftast anlägges i de positivt inställda yttrandena, är

fördelen för landsbygden av ett enhetligt skolsystem. Den kommer fram

inte bara i landsbygdsyttrandena. Sålunda skriver Allmänna adjunktsföreningen:
»Såväl

ur den enskilde individens som ur samhällets synpunkt är det av

den största betydelse, att de geografiska spärrarna för tillgång till högre

utbildning upphävas. Föreningen inser, att enda möjligheten att genomföra

denna reform är att sammanslå realskola och folkskola till en enhetsskola,

och kanske främst av detta skäl vill föreningen inte motsätta sig beslut om

en sådan sammanslagning. Föreningen önskar dock starkt betona nödvändigheten

av att redan existerande skolformer och skolenheter inte bryts

sönder, förrän den nya organisationen visat sig åtminstone likvärdig med

den nuvarande.»

Vanligen snuddar man dock endast flyktigt vid enhetsskoleprincipen och

övergår omedelbart till skolkommissionens försök att realisera densamma.

De varmaste anhängarna av det nya arbetssättet finnas måhända bland

folkbildningsarbetets målsmän.

Tjänstemännens bildningsverksamhet ställer skolkommissionens förslag

mot bakgrunden av ogynnsamma erfarenheter av det nuvarande skolarbetet.

»I det fria folkbildningsarbetet har man ofta gjort den erfarenheten, att

den gamla ’pluggskolan’ med dess enformiga kunskapskontroll och läxförhör

effektivt och ofta för all framtid dödat lusten för studier. Endast genom

långvarig övertalning och intensiv bearbetning har sådana människor förmåtts

att uppge sin misstro och motvilja mot studiearbetet och så småningom

lockats in i det fria studiearbetets bildningsformer. Det vill synas

som om läxförhör och kunskapskontroll som metod i undervisningen skapat

h°s de unga en inställning att ’klara sig’ igenom proven och därmed klara

sig ifrån allt som överhuvudtaget har med studier att göra. Ungdomen

har med andra ord icke fått uppleva studerandets glädjeämnen. Det är därför

Tjänstemännens Bildnings verksamhets förhoppning att en reform av

undervisningsmetoderna i enlighet med skolkommissionens förslag skall

kunna medföra hos ungdomen en rakt motsatt uppfattning av studier och

deras värde.»

Godtemplarordens studieförbund känner det som en stor brist, att skolans

arbetsformer i så hög grad skilja sig från folkbildningsarbetets. Ett

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

närmande mellan arbetsmetoderna måste komma till stånd, för att icke

ungdomen, när den lämnar skolan, skall stå rådvill inför de metoder, som

folkbildningsverksamheten betjänar sig av. Studieorganisationerna ha redan

skapat en arbetsform, som just är avsedd att vara ett mellanled mellan skolans

klassundervisning och folkbildningsarbetets friare studiesätt.

»Denna mellanform är ungdomscirkeln, till vars verksamhet bidrag av

statsmedel utgår. Det förefaller studieförbundet motiverat att uttala, att

ungdomscirkeln med sitt lustbetonade och till själ v verksamhet stimulerande

arbetssätt i vissa fall bör kunna direkt inpassas bland den nya skolans

arbetsmetoder.»

Även Arbetarnas bildningsförbund önskar få studiecirkelns arbetsformer

med studieplaner och studieanvisningar tillämpade i de högre klasserna.

»Grupp- och samarbetet bör omhuldas, och den individuella företagsamheten

och lusten att söka uppmuntras.»

Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med särskilt intresse

tagit del av vad som föreslagits i fråga om grupparbete.

»De erfarenheter, som gjorts inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds

s. k. klubbarbete bland ungdom i åldern 11—16 år, visar tydligt vilken

värdefull arbetsmetod grupparbete är för dessa ungdomar, när det gäller

att få fram det latenta intresset, stimulera till aktivitet och självständiga

insatser och skapa en god, positiv stämning. Huvudvillkor för framgång

är dock att uppgifterna väl avpassas efter ålder och förutsättningar, att

väl avgränsade uppgifter ges och att varje grupp har en ledare utsedd bland

gruppens medlemmar. Det har visat sig i vårt klubbarbete, att det i regel

ger sig själv vem som skall bli ledare och att kamraterna nästan alltid utan

tvekan på ett självklart sätt accepterar denne. Samma erfarenheter torde

ha gjorts inom scoutrörelsen och andra organisationer för yngre ungdom.

Alldeles säkert kan grupparbetet bli av mycket stort värde i skolan.»

Det vore dock fel att blunda för att en icke obetydlig del av ungdomen

saknar förutsättningar att tillgodogöra sig en högre teoretisk undervisning,

framhåller styrelsen.

»De kommer ej heller att få dessa förutsättningar i enhetsskolans högre

stadium, även om undervisningen lägges efter delvis nya linjer. Styrelsen

finner därför angeläget påpeka att en längre driven differentiering inom det

centraliserade högstadiet av enhetsskolan bör vara att föredra.. . Man

behöver ej nödvändigt tänka sig ett yrkesval på tidigt stadium, endast en

uppdelning efter lärjungarnas förutsättningar. Den företeelse som kallas

’skolleda’ kommer säkert annars att infinna sig hos alltför många elever.

Den individualisering av undervisningen, som föreslås, är visserligen mycket

önskvärd, men kommer praktiskt sett ej att kunna genomföras annat

än i mycket begränsad omfattning.»

Skolkommissionens förslag om det inre arbetet ha väckt en livlig och

intressant diskussion i lärarkretsar. Lärarsammanslutningarna opponera

sig dock bestämt mot den bild, som skolkommissionen givit av den nuvarande

skolan. När kommissionen gör gällande, att det finnes ett starkt

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

medeltida inslag i nutida pedagogik, så framhåller Sveriges folkskollärarförbund,

att, även om detta påpekande innehåller någon sanning, synpunkten

dock torde vara starkt överbetonad.

»Man kan med större rätt anföra att svensk skola av i dag präglas av

tankegångar från Pestalozzi och Rousseau, från upplysningstidens filosofi,

från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap

och från liberalismen under 1800-talet. 1940 års skolutrednings historik i

Skolan i samhällets tjänst ger en allsidigare bild av den svenska skolans

utveckling, varvid den ständigt fortskridande utvecklingen av skolan och

dess anpassning till rådande samhällsförhållanden och idériktningar klart

framträder.---

Motsättningen mellan å ena sidan klassundervisning, å andra sidan individuell

undervisning, å ena sidan frågor- och svarsmetod och å andra sidan

s.k. arbetsskolmetod, synes SK ha starkt överbetonat och delvis felbedömt.

I den nuvarande folkskolan torde i allmänhet tillämpas modifierade former

av ren klassundervisning med starka inslag av individuell undervisning.»

Läroverksläramas riksförbund vänder sig likaledes mot att i och för sig

kanske välmotiverade reformkrav anknytas till orättvist nedsättande omdömen

om skolans traditionella metoder men tillstyrker gärna, att andra

metoder än den rena klassundervisningen prövas i större utsträckning än

hittills.

»Gemensamt för åtskilliga nydaningssträvanden på pedagogikens område

är tendensen att frångå klassen såsom arbetsenhet och i stor utsträckning

låta eleverna arbeta antingen var för sig eller i mindre grupper samt att

på ett mera påtagligt sätt än som i regel sker, då lektionen har formen av

frågor och svar, göra eleverna aktiva. En utveckling i sådan riktning anbefalles

i viss utsträckning redan i nu gällande metodiska anvisningar för

läroverken, och då såväl SU som SK rekommenderar en uppmuntran av

sådana tendenser, kan riksförbundet helt instämma. Olika ämnen och olika

skolstadier kräva skilda metoder, och ett fördomsfritt prövande av pedagogiska

nyheter är ett livsvillkor för att vår skola skall förbli levande och

livsduglig. Men riksförbundet vill starkt understryka, att vad det här gäller

är en prövning, om vars resultat intet på förhand kan utsägas.»

Centralstyrelsen för Flick- och samskoleläramas riksförbund anser full

anslutning till utpräglade aktivitetspedagogiska metoder vara en nödvändig

förutsättning för genomförandet av skolkommissionens enhetsskola.

»På grundval av den omfattande och långvariga prövningen av dylika

metoder inom flickskolan hyser centralstyrelsen emellertid stark tvekan om

att dessa ömtåliga och krävande pedagogiska instrument någonsin skola

kunna göras till var mans egendom inom skolväsendet. Tillämpade med

oskicklighet och utan helhjärtad insats av intresse och tid bli de rätt verkningslösa.

—

Om läraren icke genom eminent förståelse och skicklighet kan tillmötesgå

varje elevs behov av särskild handledning, blir undervisningsresultatet i en

ur begåvningssynpunkt heterogen klass alltid sämre än i en mer homogen.

Även om eleverna kunna bringas att alltid arbeta troget på egen hand,

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

medan läraren handleder andra, blir deras arbete med nödvändighet mer

trevande och formlöst. Före 16-årsåldem äro ytterst få ungdomar mogna

för målmedvetna och omdömesgilla studier enligt metoder, som praktiseras

vid högskolor och vid studiecirkelarbete med vuxen ungdom.»

Professor Herman Siegvald finner, att kommissionen gått för långt i sin

entusiasm för fria studiemetoder i enhetsskolan. I sitt anförande till humanistiska

sektionens protokoll kan han icke tillbakahålla en viss kritik.

»Även om man som undertecknad är mycket stor vän av s. k. progressiva

undervisningsmetoder och med odelad glädje hälsar Skolkommissionens

strävan att söka åstadkomma en välbehövlig förnyelse beträffande fostrings-

och undervisningsarbetets innehåll och former, kan man icke värja

sig för intrycket, att Skolkommissionen i icke ringa grad överskattat dessa

metoders effektivitet, underskattat de med dem förenade svårigheterna

och företräder en alltför ensidig uppfattning, som f. ö. inte längre är vare

sig modern eller riktig. Detta torde kunna förklaras av att. Skolkommissionen

eller åtminstone den på detta område inom densamma drivande kraften

tagit alltför starka intryck av den moderna pedagogiska filosofien, som ofta

är helt ovetenskaplig och inte sällan visar sig ohållbar, när den skall omsättas

i praxis eller konfronteras med resultaten av den vetenskapliga pedagogikens

empiriska forskningsresultat. Sålunda innebär det en betydande

överdrift och en otillåten generalisering, när Skolkommissionen på sätt som

sker nedvärderar klassundervisningen.---Individualiserande under
visningsmetoder

ha vid vetenskapliga undersökningar befunnits ha många

och stora fördelar, och därför böra de komma till vidsträckt användning i

Skolkommissionens skola. Men ingen har hittills kunnat visa, att man

genom dessa metoder kan åstadkomma så generellt goda kunskapsresultat,

som Skolkommissionen tydligen hoppas och tror. Vidare bör nogsamt beaktas,

att individual- och gruppundervisningen tyvärr är ytterst arbetsam

för läraren. Denne måste nämligen lägga ner ett oerhört arbete på att planlägga

undervisningen och granska elevernas skriftliga arbeten efter undervisningens

slut, om det inte skall bli kaos av det hela. Såsom folkskolinspektör

har jag haft tillfälle att konstatera, hurusom lärare med stor skicklighet

och framgång tillämpat moderna individualiserande undervisningsmetoder

i sina klasser men trots all uppmuntran och stimulans nödgats

successivt gå tillbaka till mera traditionsenlig klassundervisning, just emedan

de i det långa loppet inte orkat med de modema arbetsmetoderna. Fn

förutsättning för att lärarna skola kunna bemästra de individualiserande

metoderna är, att antalet lärjungar i klasserna nedbringas till högst 25.

Ett annat oeftergivligt villkor är, att nya läroböcker och arbetsanvisningar

utarbetas just för individuellt arbete och grupparbete på skolans olika

stadier.»

Styrelsen för Statens psykologislc-pedagogiska institut intager en liknande

ståndpunkt. »Skolkommissionen har en om Rousseau erinrande benägenhet

att befolka den framtida skolan med ideallärare och mönsterelever»,

säger styrelsen.

»Den differentiering av lärostoffet i grundkurser och överkurser, varmed

enhetsskolan på ett tidigt stadium skulle arbeta, måste ställa oerhörda krav

på läraren både ifråga om organisationsförmåga, psykologisk blick och om
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

döme. På kort tid måste han skaffa sig en ingående kännedom om varje

enskild elevs begåvning, intresse och ambition, därefter snabbt utstaka den

studiegång, som kan anses för vederbörande mest lämplig och sedan oavlåtligt

följa elevens utveckling och studieresultat. Skall läraren kunna komma

till rätta med dessa maktpåliggande uppgifter måste elevantalet inom

de skilda klassavdelningarna så väsentligt nedbringas, att man torde få

räkna med nära nog en fördubbling av nuvarande klasser och lärarstab.»

Kollegiet vid Södermalms kommunala flickskola är som andra skolans

arbetare ute på fältet övertygat om att det nya arbetssättet skulle ställa

större krav på de enskilda lärarna, än dessa alltid kunna fylla, och söker

ge eu rimlig tolkning åt kommissionens uttalanden:

»Många röster ha höjts, som förklara fordringarna på läraren så stora,

att de omöjligt kunna fyllas, och då enhetsskolans resultat i mycket större

utsträckning än de nuvarande skolformernas står och faller med lärarens

förmåga, har man på grund härav sett mycket pessimistiskt på den nya

skolans bildningsresultat.

Kollegiet har emellertid uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt

medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas,

som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betänkandet

räknar med, dock har velat framställa denna, i förvissning om att

varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild

och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen. Därvid

har kollegiet särskilt fäst sig vid den klart uttalade tanken, att den

enskilde läraren i större utsträckning än i de nuvarande skolformerna bör

ha frihet att göra pedagogiska försök i den ena eller andra riktningen. Kollegiet

fäster stor vikt vid att detta icke blott kommer att bli ett allmänt

principuttalande, utan att de nödvändiga förutsättningarna för dess omsättning

i praktiken verkligen skapas.»

Psykologisk-pedagogiska institutet kan däremot icke knyta alltför långt

gående förhoppningar till det principuttalande kommissionen gjort. Friheten

att välja metod blir illusorisk, om läraren skall tvingas att genom sin

undervisning lösa linjedelningsproblemet, säger institutet.

De som tvivla på individualiseringens möjligheter, måste fråga sig, i vad

män realskolans nuvarande studiemål kan upprätthållas under de nya förutsättningarna.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Uppsala, som i

stort, sett delar skolkommissionens pedagogiska grundsyn, anmäler på denna

punkt reservation.

»SK menar, att de åsyftade resultaten kunna uppnås utan risker för en

sänkning av kunskapsnivån, och den menar t. o. m., att en höjning snarast

kunde väntas just genom tillämpandet av de förut nämnda, socialt mera

effektiva undervisningsmetoderna. Kollegiet hyser härvidlag en avvikande

mening och anser, att en sänkning av kunskapsstandarden med det av SIv

föreslagna systemet är ofrånkomlig för de elever, som enligt den gamla

ordningen skulle ha genomgått realskolan.---Kollegiet erkänner

visserligen, att optimism är en överdrift i rätt riktning och en i pedagogiska

sammanhang lämplig grundinställning, men konstaterar, att SK beträf
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fande de nyss nämnda avsnitten av sitt förslag så gott som enbart bygger

på teoretiska överväganden och icke på experimentellt vunnen erfarenhet.»

Högre allmänna läroverket i Kalmar vågar icke heller tro, att enhetsskolan

i den föreslagna formen skulle kunna ge realskoleklientelet samma

grund för fortsatta studier och för blivande anställningar som den nuvarande

skolorganisationen.

»Det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om dep allmänna

folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en

sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat till skada

för vårt samhälle som sådant och till men för vart folks ställning inom

nationernas kulturgemenskap. Nödvändig anser kollegiet ingalunda en så

ödesdiger kombination.»

De högre skolornas lärare äro i det närmaste enhälliga i sitt avstyrkande

av kommissionens differentieringssystem. Skolöverstyrelsen ger följande

statistik över kollegieyttrandenas tendens:

Tab. IS. Översikt över kollegiernas yttranden i

diff er entieringsf rågan.

Allmänna

läroverk

Komm. o. ensk.

högre skolor

Antal yttranden..........

196

38

Tillstyrkande............

2

1

Avstyrkande............

179

34

Särskilda synpunkter........

15

3

Även de 13 kollegier vid folk- och småskoleseminariema, som ha berört

differentieringsfrågan, avstyrka kommissionens förslag i denna del.

Det tänkbara alternativet är tydligen en tidigare klassdifferentiering.

Läroverkslärarn as riksförbund citerar det resonemang, varmed skolkommissionen

har motiverat hjälpklassema (s. 169 ovan), och menar, att samma

skäl kunna åberopas för en längre gående begåvningsdifferentiering. En

tidigare klassdifferentiering medför icke blott en bättre användning av

skolpliktstiden utan även bättre trivsel i skolan.

»Riksförbundet anser, att en sådan uppdelning icke bör betecknas såsom

en nödfallsutväg eller ett undantagsförfarande utan som en metod, som

skall prövas vid sidan av metoden med olika begåvningstypers sammanhållande

inom samma klassavdelning. Ett sådant tillämpande av olika

differentieringsmetoder hör enligt riksförbundets mening ej blott till en

övergångs- och prövningstid, utan bör — i överensstämmelse med den av

SK förordade principen om frihet för den lokala skolledningen att utforma

ortens skolväsende efter lokala behov och växlande erfarenheter och önskemål

— bestå såsom en förutsättning för att ge åt varje ort... den ändamålsenligaste

skolformen. Erihet bör också finnas att anknyta denna uppdelning

på undervisningsavdelningar till olika skolstadier.»

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund meddelar, att förbundets kongress

bestämt hävdat, att klasserna till och med sjätte läsåret skola vara

odifferentierade, och anser i överensstämmelse härmed, att alla lärjungar,

som deltaga i engelska i en klass på mellanstadiet, skola sammanhållas i en

avdelning med gemensam undervisning. Däremot skulle en långt driven

differentiering av undervisningen inom klassens ram stöta på mycket stora

svårigheter under sjunde och åttonde skolåren, då samtidigt val mellan

olika ämnen inträder.

»Förbundsstyrelsen vill förorda att vid försöksverksamhet med nioårig

enhetsskola prövas olika alternativ och att resultaten av sådana försök avvaktas,

innan realskolstadiets närmare utformning fastställs. Därjämte bör

även i framtiden skoldistrikten få rätt stor frihet att organisera realskolstadiet

med hänsyn till lokala förhållanden och önskemål.»

Sveriges follcsk-ollärarinncförbun<i ifrågasätter, huruvida kommissionens

förslag, vilket teoretiskt sett kan erkännas som en principiellt riktig lösning,

verkligen är praktiskt genomförbart, och tillråder likaledes försöksverksamhet.

»I mindre skolenheter blir valmöjligheterna i fråga om ämneskombinationer

av praktiska skäl mycket begränsade, och de stora klasserna, som

man för avsevärd tid framåt nödgas räkna med, hindrar lärarna att ge

undervisningen erforderlig individuell anpassning efter elevernas förmåga

till uppenbar skada för de bäst begavade såväl som för de svaga. Förbundet

föreslår, att kommunerna får möjlighet att genom försöksverksamhet pröva

sig fram till den bästa anordningen för differentiering på enhetsskolans

högsta stadium.»

Domkapitlet i Västerås anser sig trots sin positiva inställning till reformens

huvudlinjer böra påyrka, att lärjungarna tidigare än kommissionen

har tänkt sig uppdelas i en teoretisk och en praktisk linje.

»Visserligen medges bortval och motsvarande tillval av ett ämne i sjunde

klassen och av två ämnen i åttonde, men i stort sett skola alla lärjungar

åtnjuta gemensam undervisning t. o. in. klass åtta. Domkapitlet befarar,

kommer att leda till ett mindre gott undervisningsresultat för

såväl dem som skola gå den teoretiska som den praktiska realskolelinjen.

Uppskovet med linjeklyvningen bygger SK på den förutsättningen, att

man i de lägre klasserna kan differentiera undervisningen så, att varje elev

kommer till sin rätt och ej behöver hållas tillbaka av mindre begåvade kamrater.

Detta torde emellertid vara ett antagande, som föga har med verkligheten

att skaffa. Den lärare är säkerligen ännu ej född, som ej hämmas

i sitt arbete av ett med hänsyn till begåvning alltför heterogent elevmaterial.

I annat sammanhang framhåller också SK betydelsen av en homogen

skolmognad hos eleverna för ett framgångsrikt arbete.

Skola eleverna på den teoretiska realskolelinjen kunna föras fram till en

kunskapsstandard, som ej ligger alltför mycket under den nuvarande —

den förkortade tiden är ju härvidlag ett allvarligt hinder — gäller det att

skapa de gynnsammaste förutsättningarna för arbetet.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Men för den praktiska utbildningen synes också detta samröre vara till

förfång. Även om den egentliga yrkesutbildningen i sjunde och åttonde

klassen mera blir av förberedande natur, är det av vikt, att den praktiska

linjen så att säga fixeras, och att den teoretiska undervisningen anpassas

därefter. Det är eljest fara värt, att den teoretiska undervisningen blir den

allt dominerande i sjunde och åttonde klasserna, där de läsbegåvade eleverna

klara sig, medan de övriga sacka efter.

SK:s påpekande, att ett val mellan teoretisk och praktisk utbildning svårligen

låter sig göra i 13-årsåldern, beroende på att arten av den praktiska

begåvningen ej röjer sig förrän mot slutet av puberteten, skulle ha fog för

sig, om det vore fråga om ett verkligt yrkesval. Så är emellertid ej fallet.

Linjeklyvningen på detta stadium avser ju endast en grovsortering med

hänsyn till lärjungarnas anlag och intressen. De, som ha mera speciella förutsättningar

för teoretiska studier, röja sin egenart t. o. m. före 13-årsåldem,

vilket ju också särskilda undersökningar bestyrkt. De, som åter

sakna läsbegåvning men kunna vara antingen ensidigt praktiskt begåvade

eller förete svaghet i båda de nämnda hänseendena, ha ej någon framgång

att vänta på den teoretiska studiebanan.---Det blir företrädesvis

inom det praktiska arbetslivet dessa få göra sin insats.»

Direkta praktiska erfarenheter kunna åberopas som stöd för en markerad

åtskillnad mellan lärogången för teoretiskt och praktiskt inriktade lärjungar.

Sveriges överlärarförbund erinrar om redan pågående försök ute i

skoldistrikten.

»Erfarenheterna från åttonde klassen i distrikt med förhållandevis mycket

teoretisk undervisning har varit, att många av framför allt gossarna

under detta år visat ett alltjämt avtagande intresse för skolan; ett bristande

intresse som .. . tagit sig uttryck i en påfallande nonchalans jämte i

många fall i ett icke önskvärt uppförande. Detta trots att ett relativt stort

antal veckotimmar varit anslagna åt undervisning i olika slöjdarter. Erfarenheterna

från mera praktiska linjer visar, att anordningen är ett försök

i rätt riktning. Gossarnas intresse för skolarbetet har skjutit ny fart och

deras uppförande har undergått en påtaglig förbättring.»

Även sammanslutningar, som icke ha tillgång till dylika interna observationer,

komma till liknande slutsatser. Sålunda yttrar Sveriges husmodersföreningars

riksförbund:

»Ett stort problem utgör. . . den grupp ungdomar, som inte endast intellektuellt

utan framför allt ur intressets synpunkt nått den övre gränsen för

sin prestationsförmåga i den nuvarande folkskolan. Förbundet ifrågasätter,

om inte denna grupp redan tidigare än i klass 9, där kommissionen tänkt

sig en delning, kunde beredas möjlighet till mera praktiskt arbete. Det

synes oss nödvändigt, att en linje skapas med mycket praktiskt arbete av

allmän art och teoretiska minimikurser för de intellektuellt ej så välutrustade

barnen, vilka man lättare kan stimulera med manuellt arbete, även

om de ej heller äro så praktiskt välutrustade.»

Riksförbundet Landsbygdens folk finner det icke riktigt att fordra utvidgade

teoretiska studier av barn, som icke ha lust eller fallenhet därtill.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Majds proposition nr 70.

»Samhället behöver säkerligen även i framtiden icke bara teoretiskt utbildade

personer, utan i lika hög grad sådana, som ägna sig åt praktiskt

arbete. För att skolan icke skall bidraga till att skapa en felaktig balans i

samhället, anser förbundet, att yrkesundervisningen och intresset för det

praktiska arbetet pa alla sätt böra understödjas, även i ett tidigare skede

än kommissionen föreslagit. Förbundet anser därför, att tillfälle bör beredas

de elever, som sakna intresse och förutsättningar för utvidgad teoretisk utbildning,

att även i sjunde och åttonde klasserna få åtnjuta praktisk undervisning

i olika yrken.»

Vanligen synes man utgå ifrån att en eventuell klassdifferentiering på

ett eller annat sätt direkt eller indirekt — skall innebära en begåvningsgruppering,

ehuru de olika klasserna tänkas ingå i samma skolenhet och

mahända formellt icke särskiljas pa annat sätt än genom en bokstavsbeteckning

av den typ, som redan nu är gängse i fråga om parallellavdelningar

av samma klass (3 a, 4 c o.s.v.). i Kvinnliga akademikers förening

håller dock före, att enhetsskolan behöver »stödet av särskolor, som inrikta

sig på olika begåvningstyper». Föreningen pekar på exempel från England,

som i sina »modem schools» har kommit förhållandevis långt med problemet

om de icke-intellektuella barnens högre uppfostran.

Den grupp av yttranden, som har sympatier för den av skolkommissionen

föreslagna sena linjedifferentieringen, lägger vikt vid enhetsskolans

socialt utjämnande funktioner och fördelarna ur yrkesvalets synpunkt. Antagligen

ligga överväganden av detta slag till grund exempelvis för medicinalstyrelsens

ställningstagande till frågan. Fördelarna ur yrkesvalets synpunkt

framhållas av en rektorskonferens, bevistad av ett tiotal liandelsgymnasierektorer.

I övrigt möter man inom denna grupp företrädare för

yrkesutbildningens intressen.

Svenska yrkesskolföreningen har salunda inga invändningar mot den nioåriga

enhetsskolan i kommissionens utformning under förutsättning att den

praktiska undervisningen blir direkt meningsfull för de ungas yrkesval och

blivande yrkesutbildning.

»Den av'' skolkommissionen förordade sena linjedelningen under den

9-åriga skoltiden med viss differentiering under sjunde och åttonde skolåren

efter individuella intressen inom klassens ram förefaller tilltalande för

yrkesundervisningens målsmän. Dessa ha alltid beklagat den nuvarande

tidiga och schematiska uppdelningen på teoretiska lärdomsskolor och en

folkskola, som i sin tur utgjort dåligt underlag för varje gedigen utbildning

i manuella yrken, och de ha under rådande förhållanden förgäves försökt

fa allmänna opinionen att betrakta den praktiska studiegången som socialt

likvärdig med den teoretiska. Av skolkommissionens resonemang kring differentieringsspörsmålet

att döma, skulle man likväl i framtiden kunna undvika,

att de olika begåvningstyperna isoleras från varandra och åsättas

olika värderingar. Genom att låta dem arbeta tillsammans i en enhetsskola,

där den individuella studiedifferentieringen möjliggör en övergång mellan

olika studieriktningar, om eleven vid mognare ålder upptäcker specialanlag

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Majds ''proposition nr 70.

eller vaknar till insikt om att han passar bättre för ett yrke med annan

studiegång, finns det utsikter att brygga över den sociala klyfta mellan

manuella och intellektuella yrken, som uppstått genom tidig linjeklyvning

efter ekonomisk status, föräldraambitioner och inte sällan felbedömda anlag.

Härmed är inte sagt att inte den individualiserade undervisningen blir

utomordentligt svår att genomföra och kommer att ställa stora anspråk på

lärarna. Man torde nog även få räkna med, att det i de stora skoldistrikten

av schematekniska skäl blir nödvändigt att sammanföra i grupper elever

med samma eller likartad studiegång och att man alltså i dessa skoldistrikt

kommer att få både klasser med mera praktisk lärogång och klasser, som

sikta på blivande gymnasiestudier, och att en sortering av eleverna för

praktiska yrken och högre studier aldrig kan helt undgås. Men det av

skolkommissionen föreslagna systemet har dock den fördelen framför det

nuvarande, att linjedelningen sker senare, då elevmaterialet blivit mera

moget.»

Svenska slöjdföreningen delar denna uppfattning men är något oviss om

i vad mån den föreslagna organisationen leder till målet.

»Föreningen ansluter sig helt till skolkommissionens förslag om en för all

ungdom gemensam enhetsskola. Hen konstaterar med glädje att kommissionen

tydligt betonat vikten av praktiska undervisningsämnen. Genom uppdelningen

av det föreslagna nionde skolåret på för olika levnadsbanor lämpade

linjer har kommissionen givit ett klart uttryck för sin avsikt att låta

den lägre skolundervisningen bilda grundvalen såväl för högre teoretisk

utbildning som för praktisk och manuell. I princip göres ingen värdeskillnad

mellan dessa ändamål. Frågan är emellertid om inte, trots denna kommissionens

goda vilja, anordningen av det nionde skolåret som en övergångsform

mellan allmänskola och specialiserad utbildning kommer att i

praktiken medföra en värdedifferentiering till de teoretiska yrkenas förmån,

med därav följande kanalisering av ungdomen till de linjer som förbereda

för dessa. Den faran kan rent av uppstå att denna kanalisering i den

nya skolan blir mycket lättare än i den nuvarande.»

Icke heller överstyrelsen för yrkesutbildning är övertygad om att skolkommissionen

lyckats eliminera dylika risker.

»I alla händelser kommer utan tvivel de teoretiska studievägarna att få

en betydligt, starkare ställning än de manuella yrkena, då det gäller konkurrensen

om de studiebegavade eleverna, än vad som för närvarande är

fallet. Flera orsaker bidraga till detta för de manuella yrkena och för hela

samhället betänkliga förhållande. De viktigaste av dessa orsaker äro följande.

t . .

Vid tillämpning av skolkommissionens förslag beträffande differentiering

komma de studiebegåvade i regel att gå eller ledas fram mot klass 9 g och

9 a. Även för dem, som icke bestämt sig för fortsatta teoretiska studier

är detta naturligt, då de efter klass 8 alltid ha möjlighet att utan kompletteringar

välja 9 y, om de så skulle önska. Skulle de inte välja de teoretiska

tillvalsämnen, som fordras för inträde i 9 g och 9 a, måste de däremot underkasta

sig eu mödosam och tidsödande komplettcringsläsning för att eventuellt

kunna fortsätta sina teoretiska studier.

Vid yrkesvalet efter åttonde året ställas de, som ännu ha alla vägar

öppna, inför bland annat följande alternativ:

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

a) Inträde i klass 9 g, varigenom vägen till studentexamen efter sammanlagt

11 ars skolgång står öppen. Den kortaste vägen till studentexamen tar

för närvarande 12 år.

b) Inträde i klass 9 y för fortsatt fullständig lärlingsutbildning fram till

gesällprov, vilken utbildning som regel fordrar 4 år. Sammanlagd skol- och

lärotid blir då 12 år, för närvarande lägst 11 år.

Vägen till studentexamen blir alltså förkortad med ett år, samtidigt som

vägen till gesällprovet förlänges ett år. Även om man gör en jämförelse

med dimissionsexamen i stället för med studentexamen blir alltså resultatet

att de manuella yrkena få en minskad konkurrenskraft jämfört med nuvarande

förhållanden. Detsamma blir i viss grad även fallet om man tänker

på konkurrensen om de speciellt praktiskt intresserade studiebegåvningarna.

Kortaste vägen till ingenjörsexamen kommer nämligen icke att

förlängas utöver de 12 år, som nu fordras. Gesällprovet skulle alltså komma

att kräva samma utbildningstid som ingenjörsexamen.»

Skolöverstyrelsen föreslår försöksverksamhet. Meningsskiljaktigheterna

om undervisningsmetodernas användbarhet och prestationsförmåga kunna

överbryggas endast på grundval av praktiska försök.

»Överstyrelsen delar den i många remissyttranden framförda uppfattningen,

att SK i vass man överskattat såväl elevernas förmåga till självständigt

arbete som lärarnas förmåga att bedriva individualiserande undervisning.

Att lärare i allmänhet sakna tillräcklig pedagogisk skolning för

sadan undervisning torde visserligen i betydande mån kunna avhjälpas

genom kurs- och konsulentverksamhet, men det finns andra hinder, som

för närvarande och för den närmaste framtiden synas vara svårare att

övervinna. Den största svårigheten är de mångenstädes alltför stora klasserna.

Även om detta förhållande ej under den närmaste framtiden kan

ändras, vill överstyrelsen kraftigt understryka kommissionens åsikt ’att

klassernas storlek bör reduceras, så snart tillgången på lärare och på skollokaler

gör detta genomförbart’ (s. 93). Därvid bör man visa större generositet,

när det gäller s. k. bygdeskolor.

Enligt överstyrelsens mening få de nuvarande svårigheterna likväl ej

hindra, att de av SK rekommenderade metoderna systematiskt prövas

under så gynnsamma förutsättningar, som över huvud taget är möjligt. En

av dessa är, att den individualiserande undervisningen prövas ej endast i

förening med vanlig klassundervisning och grupparbete — såsom SK tänkt

sig — utan pa högre skolstadier också i förening med linjedelning.---

Överstyrelsen anser nämligen, att en individualiserande undervisning lättare

kan genomföras även i tämligen stora klasser, om dessa äro någorlunda

homogena. I varje fall underlättas på så sätt det av kommissionen föreslagna

systemet med grundkurser och överkurser.

En noga avvägd kombination av klassundervisning, individualisering och

grupparbete bör enligt överstyrelsens mening på lämpliga skolstadier prövas

dels inom odifferentierade klasser — på det sätt SK tänkt sig — dels i

vissa klasser, som genom linjedelning blivit mera homogena till sin sammansättning.

Överstyrelsen delar helt kommissionens uppfattning, att man vid

sådana försök ständigt måste hålla effektivitetssynpunkten i sikte. Likaså

understryker överstyrelsen kommissionens uttalande, att det är av stor

vikt, att en mera omfattande försöksverksamhet verkligen kommer till

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Majds proposition nr 70.

stånd i vårt eget land, så att man icke längre behöver lita så mycket till

främmande erfarenhet, som SK härvidlag synes ha gjort.» (S. 41—42.)

Överstyrelsen anser, att kommissionen överdrivit risken för de begåvade

att bli isolerade i skolgemenskapen, om de genom en differentiering skiljas

från övriga elevgrupper.

»Enligt överstyrelsens mening torde risken för en sådan isolering komma

att bli mindre i en enhetsskola än i nuvarande parallellskolesystem. Att en

differentiering inom enhetsskolan över huvud taget skulle kunna .få sadana

socialt ogynnsamma verkningar, har ännu icke kunnat direkt påvisas. Inom

t. ex. amerikanskt skolväsen, där man dock länge systematiskt undersökt

differentieringssystemets verkningar i olika avseenden, har^ man åtminstone

ej med någon bestämdhet kunnat konstatera några sådana ogynnsamma

verkningar.» (S. 32.)

Icke heller delar ämbetsverket kommissionens uppfattning, att begåvningarna

skulle bäst tillvaratagas i en skolorganisation, som uppskjuter den

egentliga linjedifferentieringen ända till 15-årsåldern.

»Enligt överstyrelsens mening talar SK:s eget siffermässiga undersökningsresultat

mera till förmån för en tidigare linjedifferentiering, om man

nämligen uttrycker detta resultat på annat sätt, än kommissionen gör. Den

synes anse det märkliga vara, att inom den undersökta gruppen 11-åringar

befunnits, att något över hälften (56 procent) av dessa i fråga om sin begåvningsinriktning

äro odeciderade, d. v. s. äro antingen såväl teoretiskt

som praktiskt välbegåvade eller obegåvade i båda dessa avseenden. Mera

märkligt däremot anser överstyrelsen vara, att så många som inemot hälften

(44 procent) redan vid denna ålder äro att beteckna såsom deciderade

antingen åt teoretiskt eller praktiskt håll med inemot en fjärdedel av vardera

riktningen.

Visserligen kan man i likhet med SK göra gällande, att dessa ensidigt

teoretiskt eller praktiskt begåvade kunna fara väl av att ej specialisera

sig för tidigt i ena eller andra riktningen. Men det vore å andra sidan orimligt

att låta dem vänta — så länge som SK föreslår — på en^ utbildning

för det huvudområde, som synes vara deras naturliga och på vilket de

kunna väntas göra den största insatsen i yrkes- och samhällslivet.

Enligt överstyrelsens mening bör vid den planerade försöksverksamheten

en tidigare differentiering prövas för sådana elever, som tidigt visa utpräglad

håg och fallenhet för teoretiska studier.

För de åt yrkeshåll tidigt deciderade bör likaledes prövas en tidigare

differentiering. Från flera håll har föreslagits att det senast från och med

klass 8 bör vara möjligt för dessa elever att övergå till yrkesskolor och

andra motsvarande ungdomsskolor.---SK:s välmotiverade syfte att

tillförsäkra det praktiska yrkeslivet ej endast uppväxande med ensidig

praktisk läggning utan också allmänbegåvningar torde ej kunna förverkligas

med mindre man öppnar utvägar för dessa att tidigare än eljest nå

fram till en kvalificerad yrkesutbildning.» (S. 33.)

Vid försöksverksamheten bör man i ett antal typiska skolkommuner av

olika slag pröva skolkommissionens förslag, både med och utan de modifi
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kationer, som överstyrelsen har föreslagit. Därjämte böra skoldistrikt, som

härom göra framställning, beredas möjlighet att pröva både en och flera

varianter av differentieringssystem, även sådana med så tidig linjedelning

som skolutredningen föreslagit.

f. Departementschefen.

Skolutredningen har enligt min mening riktigt fattat vårt skolväsens

utvecklingstendenser, då den uppställer som mål »ett alla undervisningsanstalter

omfattande, organiskt sammangjutet skolsystem, där varje uppväxande

individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och

ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där

sa påkallas med det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning,

krafter och anlag göra honom lämpad», och utredningen har otvivelaktigt

även rätt i sitt påstående, att enhetsskoletanken i denna mening mer

och mer förverkligats under det sist förflutna århundradet. Likväl finnes

det skrankor mellan skolformerna, som icke kunna utplånas blott genom

att en existerande skolform etiketteras om och får en ny plats i skolsystematiken.

När kollegiet vid vår största flickskola ger uttryck åt sin tillfredsställelse

över en reform, som avser att »rycka upp med roten vårt

skolsystems största fel, dess splittring i flera från varandra helt skilda utbildningslinjer»,

så ligger säkerligen därbakom känslan av att i det nuvarande

skolsystemet varje skolform alltför mycket bildar en sluten värld

för sig och att vårt undervisningsväsen, trots alla statistiska uppgifter om

elevklientelet vid de högre skolorna, icke av allmänheten uppfattas som

det åt alla håll öppna, demokratiska skolsystem, det borde vara. Lika

självklart, som det i vissa kretsar är, att barnen snarast möjligt skola gå

till läroverk eller högre flickskola, lika oreflekterat självfallet kan det i

andra kretsar vara, att de — oavsett sina gåvor — icke skola göra det. Ett

reformarbete, som vill slå broar över de gamla samhällsklyftorna, måste se

till, att skolväsendet för alla samhällsskikt framstår som en enhetlig skapelse,

där det finns gångbara vägar för all svensk ungdom och där varje

växande individ, oberoende av sin sociala startpunkt i livet, får lära sig,

huru han bäst skall utnyttja sina personliga tillgångar för kommande uppgifter.

Ett sådant syfte är icke förenligt med ett vare sig öppet eller förtäckt

parallellskolesystem. En differentiering i särskolor bör enligt min

övertygelse äga rum först när det med hänsyn till yrkesvalet är nödvändigt.

Under inga omständigheter får dock enhetsskolan för sociala syftemål

åsidosätta sina kulturella uppgifter. Den måste vårda sig om de spirande

begåvningarna, praktiska såväl som teoretiska, och göra vad den kan för

att spara upp de värdefulla anlagen. En fortlöpande inventering av begåvningstillgångama

i skolan ter sig ur samhällssynpunkt nödvändigare med

varje år som går. Lärarnas iakttagelser i det dagliga skolarbetet äro därvid

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

av grundläggande betydelse, men skolan får icke heller försmå de hjälpmedel,

som den psykologiska vetenskapen sätter i dess händer. Ännu viktigare

är det dock, att de praktiska konsekvenserna dragas, så att skolan

anpassar sig även efter dessa lärjungars behov. Den måste kunna ge utlopp

för deras krafter och låta dem få full användning för sina gåvor. Skolarbetet

måste vara så meningsfyllt och nyanserat, att det är värt sin tid även för

de duktigaste och förmår ge tillräcklig stimulans åt deras gryende intressen.

Icke mindre maktpåliggande är dock uppgiften att ge det bästa möjliga

även åt dem som icke ha förutsättningar för mera krävande intellektuellt

arbete. Skolgemenskapen måste vara rik nog att rymma även dessa lärjungar,

giva dem deras del, bjuda dem uppgifter, som de kunna fylla, och

skänka dem trivsel och trygghet, medan de finna sin väg genom skolan till

samhällets större arbetsgemenskap.

Skolkommissionen har trott det möjligt att driva individualiseringen så

långt, att hela skalan av teoretiska och praktiska begåvningsvarianter under

åtta år skulle kunna sammanhållas i ett åtminstone delvis gemensamt

arbete inom ramen av en klass, från vilken endast hjälpklasseleverna ha

skilts ut. De yttranden, som införskaffats från kollegier och lärarsammanslutningar,

stödja icke denna åsikt, och det kunde i förstone ligga nära till

hands att på grund härav vilja avföra skolkommissionens idéer ur diskussionen

såsom ogenomförbara. Jag tror dock detta vore en förhastad slutsats.

En metod, sådan som den av skolkommissionen föreslagna, fordrar särskilda

tekniska hjälpmedel: studieplaner, för metoden avpassade läroböcker,

läseböcker och annat läsmaterial, systematiskt utarbetade serier av arbetsuppgifter,

viss biblioteks- och laboratorieutrustning o. s. v. Dylika hjälpmedel

ha hittills icke i tillräcklig utsträckning framställts i en för vårt land

lämplig utformning. Så länge dessa nödvändiga förutsättningar för arbetet

saknas, kan man svårligen vänta sig annan utgång av en opinionspejling

bland lärarna än den som kommit till uttryck i remissvaren. Jag kan icke

finna något anmärkningsvärt i att en lärare säger nej till en ny undervisningsteknik,

om han tror sig tvungen att utarbeta den från början, med

tomma händer. Det kan väl hända, att skolkommissionen underskattat de

praktiska svårigheterna, men å andra sidan är det icke uteslutet, att bland

lärarna andra meningsriktningar komma att framträda, sedan de metodiska

förutsättningarna ha utarbetats i detalj och de nya hjälpmedlen allmännare

ha prövats vid undervisningen. I varje fall framlyser i många

läraryttranden en god vilja att förutsättningslöst pröva det nya och nyttiggöra

dess eventuella förtjänster i skolarbetet.

Diskussionen i differentieringsfrågan har nu förts så långt, att det icke

synes mig möjligt komma nämnvärt längre utredningsvägen. Avgörandet

måste nu sökas genom praktiska försök. De tio år, som ligga framför oss,

innan skolreformen i större utsträckning kan genomföras, böra utnyttjas

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

väl för att fastställa de metodiska resurserna, ompröva de olika konstruktionernas

bärkraft och draga de definitiva slutsatserna rörande enhetsskolans

organisation på de omstridda punkterna.

Att den försöksverksamhet, som jag sålunda finner nödvändig, i första

hand inriktas på att pröva de metoder och den organisation, som skolkommissionen

har föreslagit, synes mig naturligt i nuvarande diskussionsläge.

Alternativa studieplaner böra skyndsamt utarbetas, tekniska hjälpmedel

av olika slag färdigställas och tillhandahållas, arbetets gång och arbetsresultaten

i försöksklasserna noggrant följas och registreras och resultaten

av undervisningsförsöken i det hela successivt bearbetas och bringas till

lärarkårernas kännedom. Lämpligt är, att försöken anställas i klasser av

olika storlek, så att det kan fastställas, i vad mån individualiserande metoder

kunna ifrågakomma även i de tungnavigerade klasserna med en lärjungebesättning

i närheten av det nu tillåtna maximum. Endast genom en

försöksverksamhet av detta slag lärer det kunna utrönas, huru långt det

kan bli möjligt att förverkliga skolkommissionens intentioner under de förutsättningar

med avseende på klassernas storlek och skolornas försörjning

med undervisningsmaterial, som kunna antagas under den framtid, vi nu

överblicka. Parallellt med de praktiska försöken torde en serie vetenskapliga

undersökningar böra företagas.

Jag har intet att erinra mot att försök även anställas med en mer eller

mindre djupgående klassdifferentiering. Tvärtom finner jag det ur pedagogiska

synpunkter viktigt att exempelvis få utrönt, i vad mån mera homogena

klasser bjuda bättre betingelser för de arbetsmetoder kommissionen

förordat. Överhuvud bör vid försöksverksamhetens utformning lokala

önskemål så vitt möjligt tillmötesgås och lokala initiativ tillvaratagas.

Sedan försöken ha pågått ett visst antal år, böra de gjorda erfarenheterna

läggas till grund för verksamhetens vidare utveckling och inriktning. Försöken

böra lämpligen ledas av skolöverstyrelsen, på vilken det får ankomma

att successivt framlägga de förslag i fråga om den fortsatta försöksverksamheten,

som av de gjorda iakttagelserna föranledas. Mot slutet av

1950-talet kan tiden vara inne för en sammanfattande utredning i differentieringsfrågan,

varvid praktiska och vetenskapliga erfarenheter böra

kunna sammanarbetas till en hållbar grund för den organisation, som

sedan successivt skall genomföras.

I vissa yttranden från yrkeslivets representanter framföras betänkligheter

mot skolkommissionens organisationsförslag med utgångspunkt från

befarade konsekvenser för begåvningsfördelningen mellan teoretiska och

praktiska yrken. Visserligen har kommissionen sökt trygga de praktiska

yrkenas andel av eliten genom att dels förlägga den definitiva linjedelningen

till en tidpunkt, då specialintressena åtminstone hos de mera ut
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj;ts proposition nr 70.

präglade begåvningarna böra ha vaknat, och dels uppställa ett medborgerligt

mål för den praktiska utbildningen, som borde kunna ge denna en förbättrad

ställning i föräldraopinionens ögon. Men samtidigt har också, framhålles

det, vägen till fortsatta teoretiska studier gjorts mera trafikabel. I

en del yttranden hävdas, att sistnämnda omständighet — tvärtemot skolkommissionens

åsikt — kommer att överväga, varigenom intelligensurvalet

i framtidens skola ännu mera än i det nuvarande skolsystemet skulle utfalla

till de teoretiska banornas förmån.

Det har givetvis icke varit remissinstansernas mening att med denna

invändning motivera någon sorts spärrar i passagen genom skolan, vilka

skulle »göra nytta» genom att dirigera över ett antal allsidiga begåvningar

till manuella yrken. Vad som av dem ifrågasattes är blott en tidigare övergång

till yrkesutbildning för lärjungar med särskilda förutsättningar för

sådan utbildning, en fråga, till vilken jag i ett senare sammanhang återkommer.

Huru en organisation som den föreslagna skulle påverka de bästa

begåvningarnas yrkesval är i själva verket icke lätt att förutsäga — måhända

komma erfarenheterna från försöksskolorna att om några år ge fastare

hållpunkter för bedömningen av dylika spörsmål. För tillfället vill jag

inskränka mig till att framhålla, att valet mellan teoretisk och praktisk

utbildning starkt påverkas av folkpsykologiska värderingar, vilka kunna

ändras genom skolorganisationen väsentligen blott om denna förmår uppställa

nya utbildningsmål, som på grund av sitt innehåll vinna erkännande.

Invändningen ger mig sålunda endast ännu starkare skäl att som en av

försöksverksamhetens allra viktigaste uppgifter beteckna utstakandet av

en praktisk och lättgången väg till yrket och den egentliga yrkesutbildningen

och utarbetandet av en lärokurs, som ger påtaglig behållning för dem

som längre fram i livet komma att ägna sig åt praktiska värv.

B. Enhetsskolans stadier och lärarkategorier.

Det är en mycket markerad fysisk och psykisk utveckling, en ung människa

genomgår under de nio åren från 7 till 16. Handledningen av de äldsta

på skolbänken kräver helt andra kvalifikationer än handledningen av de

yngsta. På det lägsta stadiet bör skolan för barnet förkroppsligas av en enda

person, klassläraren, på det högsta stadiet, där en enda lärare icke kan

behärska hela raden av teoretiska och praktiska ämnen, måste en uppdelning

göras på flera ämneslärare med specialiserad kompetens. Någonstans

däremellan måste övergången ske från klasslärarsystem till ämneslärarsystem.

Klassläraren i sin tur måste ta sin klass på ett annat sätt, när det gäller

de yngsta än de mera försigkomna. Den nuvarande klyvningen av folkskolans

lärarkår i småskollärare och folkskollärare var från början förestavad

av ekonomiska förhållanden men har i en lång erfarenhet visat sig

13 — Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

även pedagogiskt välmotiverad. På någon punkt i lärogången måste en

gräns dragas mellan verksamhetsfältet för klasslärare av det förra slaget,

vilkas utbildning psykologiskt och metodiskt inriktats på de yngsta, och

klasslärare av det senare slaget, vilkas utbildning på samma sätt har inriktats

på de mognare barnaåldrarna.

Enhetsskolans arbetsfält kommer sålunda att omfatta tre stadier: lågstadiet,

där undervisningen bestrides av småskollärare, mellanstadiet, där

den bestrides av »mellanskollärare», som motsvara de nuvarande folkskollärarna,

och högstadiet eller realskolestadiet, där den bestrides av ämneslärare.

Diskussionen gäller väsentligen, huru gränsen bör dragas mellan

dessa stadier och huru de olika lärarkategoriernas verksamhetsfält böra

bestämmas.

a. Klasslärare och ämneslärare.

Det starkaste skälet för klasslärarsystemet på de tidigare skolstadierna

är de mindre skolbarnens behov av allsidig personlig omvårdnad. Vissa

skolmän anföra också ett skäl mot ämneslär ar systemet på detta tidiga stadium:

det skulle leda till en för stark intellektualisering av skolan. Den

första av dessa synpunkter betonas starkt av skolkommissionen:

»På många sätt är klasslärarsystemet överlägset ämneslärarsystemet, så

länge en och samma lärare kan behärska kunskapsstoffet i de olika ämnena.

Såsom i inledningskapitlet redan påpekats, måste demokratins skola lägga

stor vikt vid den individuella omvårdnaden om lärjungarna. En sådan

individuell omvårdnad förutsätter en ingående kunskap om lärjungens

kroppsliga och andliga förutsättningar, om hans personliga egenart och individuella

utvecklingsgång, om inriktningen av hans intressen, om hans hemförhållanden

och miljö i övrigt, om aktivitetshämmande och aktivitetsbefrämjande

företeelser i hans psyke och livsföring. En sådan kunskap är inte

möjlig för en ämneslärare, som dels under alltför kort tid kommer i beröring

med lärjungen, dels aldrig kan få den allsidiga överblicken över dennes intressen,

prestationer och framsteg och över hans svårigheter. Endast klassläraren

kan på ett fullt tillfredsställande sätt lära känna lärjungarna. Om

detta gäller den enskilde individen, gäller det uppenbarligen i än högre grad

för lärjungarna tagna som grupp, för klassen i dess helhet. För lärjungarnas

skolmiljö och fostran är det av avgörande betydelse, hur problemen för

klassen som social grupp löses. Klassläraren har större möjligheter än ämnesläraren

att tränga in i dessa problem och utöva ett välgörande inflytande

på deras lösning. Utvecklingen på det skolsociala området ställer

dessutom nya krav på lärarens omvårdnad om eleven, krav som klassläraren

är bäst ägnad att motsvara.» (S. 75.)

Ett annat skäl för klasslärarsystemet ser kommissionen i behovet av

»samlad undervisning» på det lägre stadiet. Läraren bör ha frihet att göra

omplaceringar på schemat för att på bästa sätt samordna undervisningsämnena.

Hur stoff från skilda områden kan bringas att samverka, belyses

av kommissionen med ett exempel, hämtat från sjätte klassens kurs. Arbetsuppgiften

antages vara »transportmedlen».

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. May.ts -proposition nr 70.

»Under arbetet behövs material från naturläran som förklaring till tekniska

problem. Kommunikationernas sträckning i trakten blir geografi. Utvecklingen

belyses genom några återblickar, hämtade från historien. Transportmedlens

betydelse för näringslivet, deras organisation och äganderättsförhållanden

är närmast frågor från samhällskunskapen. Teckning och

slöjd bidrar med illustrerande skisser och modeller. Biljettpriser och transportkostnader

ger träning i räkning. Modersmålet övas genom läsning av

stoff som rör studieämnet och genom skriftliga och muntliga redogörelser

för de kunskaper man kommit fram till.» (S. 132.)

En dylik samverkan mellan ämnena försvåras i hög grad, om dessa företrädas

av olika lärare.

Risken för att kunskapskraven överbetonas i 10—12-årsåldem framhäves

av en fyramannagrupp inom skolutredningen:

»Det synes oss otvivelaktigt, att användandet av specialutbildade facklärare

på detta stadium i sin mån bidrager till en alltför stark skärpning av

kunskapskravet på bekostnad av andra för barnets utveckling betydelsefulla

faktorer. En klasslärare, som undervisar i flertalet ämnen, har större

möjligheter än ämnesläraren att samordna undervisningen och mot varandra

avväga kunskapsfordringama i de olika läroämnena. Han kan därför

åstadkomma en bättre arbetsekonomi och låta undervisningen fortgå i en

lugnare, för lärjungarna mindre pressande arbetstakt.» (IV: 1 s. 113.)

En annan grupp inom skolutredningen anser åter, att klasslärarsystemet

har sin begränsning icke blott i svårigheten för lärarna att på ett högre

stadium behärska hela ämneskretsen utan lika mycket i lärjungarnas småningom

alltmer differentierade psykiska utveckling.

»I den mån lärjungarna utvecklas och deras individualiteter träda starkare

i sär, blir det för en enda lärare, även med rika andliga gåvor, allt

svårare att tillgodose alla lärjungarnas intellektuella och etiska behov. En

enda lärarpersonlighet har sällan den mångsidiga läggning och den breda

mänsklighet, som erfordras för att varje växande individ i en lärjungeskara

skall få såväl den uppmuntran i studierna som den förståelse och det moraliska

stöd, som hans utveckling kräver. Klasslärarsystemet innebär på det

högre stadiet en begränsning av möjligheterna till undervisning och fostran,

som tydligt strider mot enhetsskoletankens krav på bästa möjliga utbildning

för varje växande individ. Rent olycksbringande följder kan systemet

få i sådana fall, där oförenlighet i lynnet omöjliggör en förståelsefull samverkan

mellan lärare och lärjunge — saknaden av det korrektiv, som ligger

i andra lärares verksamhet i samma klass, blir då smärtsamt kännbar.»

(IV: 2A s. 76—77.)

Skolkommissionen drar gränsen mellan klasslärarsystem och ämneslärarsystem

efter klass 6.

»Klasslärarsystemet har i högsta grad kunnat hävda sig t. o. in. sjätte

klassen. Inför man i sjunde klassen en rad nya ämnen, som kräver särskild

utbildning av läraren, främst det andra främmande språket och praktiska

ämnen, är en och samma lärare inte längre kompetent att sköta hela undervisningen,

i all synnerhet som många av de övriga ämnena här ställer högre

opaginerad Kontrollera mot PDF

19G

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

krav på lärarens utbildning än i de tidigare klasserna. Naturligt är därför,

att gränsen mellan klasslärarundervisning och speciallärarundervisning sättes

vid övergången mellan sjätte och sjunde klassen.» (S. 76.)

Knivskarp behöver gränsen dock icke vara. I engelska är en grundlig

ämnesutbildning hos lärarna önskvärd även för nybörjarundervisningen,

och i ämnen som sång och gymnastik, slöjd och hemkunskap, kan också

undervisning genom speciallärare vara att rekommendera. Stor frihet bör

härvidlag tillerkännas den lokala skolledningen.

»I skolor, där de yttre förhållandena gör det möjligt, kan det ofta vara

lämpligt att modifiera det rena klasslärarsystemet så, att man samtidigt

tar vara på en av ämneslärarsystemets fördelar: att barnen lär känna olika

lärarpersonligheter. I detta syfte kan det redan nu förekommande bruket

med timbyten mellan klasslärare uppmuntras och utvidgas. Om en klass

har sin ordinarie klasslärare under två tredjedelar eller tre fjärdedelar av

tiden, kan det ofta vara till fördel, att den under övriga timmar handledes

av en annan lärare. En förutsättning är dock, att de båda lärarna samordnar

sin undervisning och att deras metoder inte bryter för skarpt mot

varandra. Ett utvidgat timbyte kan också medföra den fördelen, att lärarna

får koncentrera sin vidareutbildning till ett mera begränsat antal

ämnen.» (S. 96.)

Å andra sidan kan det icke vara önskvärt, att undervisningen i klasserna

7—9 uppsplittras på alltför många lärare.

»Särskilt viktigt är det, att klassföreståndaren får ett högt timtal i sin

klass. Genom sin verksamhet som klassföreståndare har läraren bättre möjligheter

än annars att lära känna eleverna från olika sidor. Även när det

gäller rent personliga problem, som inte direkt hör till skolan, bör lärjungarna

i många fall kunna få hjälp av sin klassföreståndare. Eftersom

klassföreståndarskapet betyder så mycket för den personliga kontakten

mellan lärare och elever, bör man icke överlämna för mycket av klassföreståndarens

uppgifter till en kurator, som är gemensam för hela skolan.

Även varje annan lärare, som undervisar i klassen, bör om möjligt ha

flera ämnen där. Om en ämneslärare i stället för att undervisa i sex klasser,

vilket nu inte är ovanligt, kan få sin undervisning koncentrerad till tre

klasser, har han inte mer än hälften så många elever som tidigare att lära

känna. En sådan koncentration stöter vanligen på stora svårigheter till

följd av ämneskombinationernas art, men den bör företagas överallt, där

så är möjligt.

Kan en lärare behålla sin klass under flera år, betyder detta givetvis

mycket för hans kännedom om eleverna. Han har då också möjligheter att

lägga upp arbetet på längre sikt, vilket kan ge eleverna ökad överblick och

bättre sammanhang mellan kunskaperna.» (S. 96.)

I yttrandena fortsätter diskussionen om klasslärarsystem och ämneslärarsystem

med påfallande livlighet. Möjligen kan man säga, att de remissinstanser,

som starkare betona skolans intellektuella uppgifter i allmänhet,

äro böjda att anbefalla ett tidigare införande av ämneslärarsystemet, me
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 197

dan yttranden, som understryka skolans sociala funktioner, oftare lovorda

klasslärarsystemet.

En bestämd gensaga möter skolkommissionens rekommendation av klasslärarsystem

för hela mellanstadiet i det yttrande, som avgivits av centralstyrelsen

för Fliclc- och samskolelärarnas riksförbitnd.

»Att de yngsta skoleleverna, som ännu icke hunnit utveckla särpräglade

intressen och anlag och som ännu sysselsättas med föga differentierat skolarbete,

i regel fara bäst av en enhetlig skolmiljö med en klasslärare, är väl

obestridligt, men i den mån barnen utvecklas, torde de behöva impulser

från mer än ett håll. Det är dock en rätt anmärkningsvärd teori, att en

ordinär lärarpersonlighet alltid skulle ha bättre resurser än två eller flera

samverkande personligheter att fostra och utveckla en grupp barn fram till

13-årsåldem och därvid på bästa sätt beakta och vårda vars och ens talanger,

färdigheter, intressen och temperament, oavsett att barnen helt bli

utlämnade åt denne ende lärares personliga bedömning och värdesättning.

Kommissionen synes visserligen vara villig att medge, att estetisk och praktisk

fostran på mellanstadiet gagnas av att anförtros åt fackutbildade lärare,

liksom också att undervisningen i engelska icke gärna kan bli effektiv,

om den överlåtes åt en klasslärare med blott sin allmänna skolbildning och

en metodisk kurs som grund. Men att samma synpunkter gälla exempelvis

beträffande undervisning i teknisk-matematiska ämnen å den ena sidan

och humanistiska ämnen å den andra, har kommissionen icke beaktat.»

Icke heller länsstyrelsen i Göteborg ser någon så obetingad fördel i mellanstadiets

klasslärarsystem:

»Tvärtom, det är allt annat än lyckligt, att elever längre än som är oundgängligen

nödvändigt sammankedjas med endast en lärare. Det är en lättnad

för barnen att få ett ombyte av lärare. Därför att man lämnar ett

extremt klasslärarsystem behöver man icke övergå till en sådan splittring

som nu ofta förefinnes i de nuvarande realskolorna. En facklärare i humaniora

och en i naturvetenskapliga ämnen vore lyckligast.»

Tanken på ett system med två lärare i varje klass på mellanstadiet framkommer

i flera yttranden. Ståndpunkten företrädes exempelvis av kollegiet

vid folkskoleseminariet i Hälsingborg. För uppfostringsarbetet är det

icke enbart fördelaktigt med ett genomfört klasslärarsystem, anser kollegiet.

Det blir en svår situation för de barn, som av någon orsak ej fått

rätta kontakten med sin klasslärare, om de år efter år iiro hänvisade till

endast denne lärare, timme efter timme; och det är lika synd om läraren,

ifall han känner sin oförmåga att hjälpa ett barn men ej kan skapa det

nödvändiga personliga förhållandet.

»Sådana svåra situationer kan ju aldrig helt undvikas i skolan, men de

bör kunna minskas betydligt, om man på skolans mellanstadium kunde

komma dit, att en klass normalt hade två lärare med så omfattande tjänstgöring

i klassen, att de verkligen lärde känna barnen i olika situationer.

Såsom ideal skulle man då tänka sig, att två lärare delade hela tjänstgöringen

i två klasser. Varje lärare hade då endast två klasser, och dessa

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

hade han både i läroämnen och i ett par övningsämnen, så att han verkligen

kunde lära känna barnen ordentligt. Barnen finge också den uppmuntran,

som ligger i någon omväxling, och den är ej oväsentlig. Härvid bör de båda

lärarna vara klassföreståndare i var sin av de två klasserna och ha det direkta

ansvaret för klassen. Ett sådant system skulle enligt kollegiets uppfattning

vara avgjort bättre än ett med speciallärare i olika övningsämnen.»

Övningslärarorganisationerna torde dock ej gärna släppa kravet på speciallärare

i respektive ämnen. Sålunda anför Teckningslärarnas riksförbund:

»Riksförbundet vill bestämt hävda, att barnen från och med klass 5 som

regel få bättre behållning av facklärarundervisning i teckning än av klasslärarens

handledning. Elevernas positiva intresse för estetisk verksamhet,

vilket är så betydelsefullt, lär bäst kunna framlockas av en facklärare med

speciella anlag och en konstnärlig intresseinriktning. Därför bör det vara

regel, att teckningen från och med klass 5 överlämnas åt fackutbildad teckningslärare,

förså vitt sådan finnes att tillgå.»

Teckningslärarna fa stöd av Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

som med glädje har sett kommissionens uttalanden om de estetiska ämnena

och drar samma slutsatser i lärarfrågan.

. »Förbundet vill kraftigt understryka vikten av att efter småskolan speciallärare

så fort som möjligt övertaga undervisningen i dessa ämnen. Förbundet

ställer sig överhuvudtaget tveksamt till att... klasslärarsystemet

bibehålies så högt upp i skolan, vilket torde medföra allvarliga nackdelar.

Ämneslärare i en klass innebär enligt förbundets mening en viss garanti

för att en elev, som inte kommer till sin rätt i det ena ämnet, får större

möjlighet att göra det i ett annat ämne.»

Läroverksläramas riksförbund finner sig, om ock med tvekan, kunna

acceptera kommissionens gränsdragning mellan de bägge systemen men

vill därvid mycket starkt betona de modifikationer i klasslärarsystemet

inom mellanskolan, som kommissionen föreslår: att undervisningen i engelska

alltid handhas av en lärare med akademisk utbildning och att vägen

lämnas öppen för anlitande av speciallärare i vissa ämnen samt för ämnesbyte

mellan klasslärare.

Sveriges folkskollärarinneförbund hyser däremot snarare tvekan om

ämneslärarsystemets generella tillämpning på realskolestadiet.

»Förbundet är inte övertygat om att ämneslärarsystemet är det mest

ideala för alla elever på högstadiet. Erfarenheter från folkskolans sjunde

och åttonde klasser ger vid handen, att många elever även på detta stadium

— särskilt gäller det de svagt begåvade eller på annat sätt psykiskt

svaga — har behov av en klasslärare.»

Jämväl Psykologislt-pedagogiska institutet ifrågasätter, huruvida icke

klasslärarsystemet — där så av skolorganisatoriska skäl är möjligt — borde

bibehållas för svagare elever även i klasserna 7 och 8.

Sveriges folkskollärarförbund håller före, att mellanskollärama böra utbildas

för undervisning i alla ämnen på mellanstadiet, även i engelska, så

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

att klasslärarsystemet i full utsträckning kan bibehållas t. o. m. sjätte

klassen. Om under försöksverksamheten en linjedelning från och med

sjunde klassen försökes, bör ett modifierat klasslärarsystem provas även

på detta stadium, särskilt i kunskapsämnena på de praktiska linjerna.

Det är kanske icke så märkvärdigt, att en fråga av detta slag bedömes

något olika av ämneslärare och klasslärare. Delvis torde det bero på att de

grundläggande observationerna ha gjorts på olika arbetsfält; säkerligen äro

eleverna i de högre skolorna ofta i socialt hänseende mindre beroende av

skolans omvårdnad än deras jämnåriga i folkskolan.

b. Lågstadiets avgränsning.

I flera länder utbildas klasslärarna för tjänstgöring i hela den klasserie,

där undervisningen över huvud kan läggas i en lärares hand. Folkundervisningskommittén

trodde sig på sin tid kunna skönja en utveckling i denna

riktning även i vårt land. »Utvecklingen visar oförtydbart hän pa en framtida,

för alla lärare och lärarinnor i små- och folkskola lika och gemensam

utbildning», är ett ofta citerat uttalande av denna kommitté. I de nu ingångna

remissyttrandena företräda tre folkskolinspektörer principen om ett

enhetligt grundstadium i denna mening.

Jag har redan år 1944 i en för skolutredningens räkning utarbetad promemoria

haft anledning uttala, att även om vissa skäl tala för en sadan

organisation, dock de starkaste argumenten kunna anföras mot densamma.

En klasslärare, som följer sin klass ett alltför stort antal år, måste få

icke ringa besvärligheter att behärska lärostoffet för sa olika stadier samt

att hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skiftande uppgifterna.

Om en lärare följde eleverna från starten i småskolan ända upp till

mellanstadiets övre gräns, skulle han endast vart sjätte ar komma att

undervisa nybörjare. Under hela sin tjänstetid skulle han alltsa endast omkring

sex gånger få en nybörjarklass. Det är ställt utom allt tvivel, att en

sådan lärare i regel knappast skulle prestera samma intresserade arbete

bland nybörjarna som en lärare, vilken mera regelmässigt undervisar på

detta skolstadium. Även om en enhetlig lärarutbildning i något avseende

vore av pedagogiskt värde, skulle för övrigt de ekonomiska konsekvenserna

göra det omöjligt att inom överskådlig tid förverkliga densamma.

Det återstår att bedöma, huruvida lågstadiet — såsom nu är fallet —

endast bör omfatta de två första skolåren eller utsträckas till tredje och

eventuellt fjärde klass.

För A-skolorna är detta i främsta rummet en pedagogisk fråga. Problemet

behandlas ur denna synpunkt i nyssnämnda promemoria:

»En viss betydelse bör tillmätas önskvärdheten av att samma lärare

under icke alltför kort tid får behålla sin avdelning. Ej sällan hör man småskollärarinnor

uttala den meningen, att arbetet skulle vara mycket intres
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

santare, om man fick behålla eleverna litet längre. Två år anses vara val

kort tid. Samma uppfattning gör sig också gällande bland kvinnliga folkskollärare.

Stundom har man nämligen i A-skolorna ordnat undervisningen

så, att de kvinnliga folkskollärarna icke få följa sina elever till de högsta

klasserna utan hava sin tjänstgöring helt förlagd till klasserna 3 och 4,

medan manliga folkskollärare ensamma bestrida undervisningen i klasserna

5;—7. Emot en sådan anordning har missnöje ofta framförts från de kvinnliga

lärarna. En utsträckning av lågstadiet till tre år kan av nyssnämnda

skäl ha starka motiv för sig. Å andra sidan skulle en utsträckning till fyra

ar komma att inkräkta på den tid, läraren å högstadiet bör ha hand om

sin avdelning. En naturlig uppdelning vore därför ett lågstadium å tre år

och ett högstadium a tre eller fyra år, beroende på om klasslärarsystemet

upprätthålles obrutet i sjunde klassen eller icke.---

Ser man på ämnesstoffets fördelning för de tre första klasserna vid skolor

av A-form, kunna starka skäl anföras för ett sammanförande av nämnda

klasser till ett gemensamt lågstadium. Sålunda är hembygdsundervisningen

ett ämne, som endast förekommer under de tre första skolåren, där det bildar

ett sammanhängande helt. ''Orienteringsämnena’ geografi, naturkunnighet

och historia förekomma icke å timplanen förrän under fjärde skolåret,

även om geografistudiet kan påbörjas under slutet av vårterminen i tredje

klassen. Icke heller skolans övriga ämnen kunna sägas i något hänseende

utgöra hinder för ett lågstadium om tre skolår.

Vad barnens utveckling beträffar torde det vara nog att framhålla, att

efter skolmognaden något nytt skede i barnens psykiska liv i varje fall

icke inträffar förrän efter det barnen vid i genomsnitt tio års ålder lämnat

den tredje folkskoleklassen.» (IV: 2A s. 330—331.)

I Bl-skolorna skulle en utsträckning av lågstadiet innebära, att klasserna

3 och 4, vilka bilda en läraravdelning, komme att undervisas av småskollärare

i stället för av mellanskollärare. Organisatoriskt läte detta sig göra:

det är uppenbarligen lika lätt att ordna skolorganisationen, vilkendera

examen läraren i klasserna 3—4 än har avlagt. Eleverna måste i vart fall

byta lärare såväl efter andra som efter fjärde skolåret. Ur pedagogiska synpunkter

måste naturligtvis krävas, att den lärare, som undervisar i klasserna

3—4, är fullt kompetent för sin uppgift. Uppfylles detta villkor genom

lärarutbildningens planläggning, kan frågan för Bl-skolornas del väsentligen

ses ur ekonomiska synpunkter.

För B2-skoloma skulle en utsträckning av lågstadiet medföra, att småskollärarinnan

måste sköta minst tre klasser. Hennes läraravdelning skulle

alltså omfatta tre undervisningsavdelningar, vilka icke kunna sammanhållas

genom kursväxling utan måste läsa skilda kurser. Att i samma läraravdelning

undervisa tre klasser i skilda kurser är emellertid ett mycket

svårt undervisningstekniskt problem. Jag betecknade därför i promemorian

anordningen som icke önskvärd. 19Jfi års skolutredning, som i fråga om

stadieindelningen splittrade sig på icke mindre än fem linjer, var enig om

att acceptera denna slutsats.

Skolkommissionen, som delar den i promemorian framlagda uppfatt
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ningen, föreslår, att småskollärarnas utbildning avpassas för klasserna

1—4 och mellanskollärarnas för klasserna 3—6. I A-skolorna skulle småskollärarna

ombesörja undervisningen i klasserna 1—3, i Bl-skolorna antingen

i klasserna 1—2 eller i klasserna 1—4, i B2-skolorna i klasserna 1—2.

Systemet med skolor av lägre form än B2 skulle ställas på avskrivning.

Huruvida undervisningen i klasserna 3—4 av en Bl-skola skall bestridas

av en småskollärare eller en mellanskollärare, får bestämmas från fall till

fall. Lämplig folkskollärare bör dock enligt kommissionens mening ha företräde.

Kommissionen sammanfattar på följande sätt sitt förslag till stadieindelning

för enhetsskolan:

»1. Lågstadiet, kallat småskolan, omfattar klasserna 1—3. Eleverna befinner

sig i åldern 7—9 år, de tidigt skolmogna av dem i åldern 6—8 år,

de sent utvecklade i åldern 8—10 år. Möjlighet bör beredas eleverna att

genomgå småskolan på två år, om begåvningsförutsättningar härför finns.

Då så kan ske, bör en särskild mognadsklass för de sent utvecklade inrättas

i stället för att uppskjuta skolgången för dem till åttaårsåldern.

Stadiets mest karakteristiska uppgift är ett individuellt införande i och

tillägnande av vissa färdigheter, framför allt läsfärdigheten.

Klasslärarsystem tillämpas. Undervisningen ombesörjes av speciellt för

nybörjarundervisningen utbildade småskollärare. Lärarbyte sker på detta

stadium endast i B-skolor och då efter klass 2. I B-skolans tredje klass

bestrides undervisningen av folkskollärare eller småskollärare.

2. Mellanstadiet, i fortsättningen . .. kallat mellanskolan, omfattar klasserna

4—6. Eleverna befinner sig i åldern 10—12 år (tidigt skolmogna i

åldern 9—11 år, sent utvecklade i åldern 11—13 år).

Detta stadium är särskilt lämpat för ett allmänt och vidsträckt samlande

av konkreta kunskaper, vilka emellertid ännu knappast kan ges slutgiltig

systematisk fasthet.

Elevmaterialet är ännu odifferentierat (ev. med undantag för språkundervisningen).

Klasslärarsystem (modifierat med hänsyn till vissa ämnen)

tillämpas. Undervisningen handhaves av för klasslärarundervisning

speciellt utbildade lärare; visst inslag av ämneslärare för språkundervisning

och övningsämnen bör uppmuntras. I fjärde klassen i B-skolor kan

under vissa förhållanden småskollärare undervisa.

3. Högstadiet, i fortsättningen ... kallat realskolan, omfattar klasserna

7—o. Eleverna befinner sig i åldern 13—15 år (tidigt skolmogna i åldern

12—14, sent utvecklade i åldern 14—16 år).

Stadiet ägnar sig särskilt för en orientering mot framtida levnadsväg

samt för mer systematiskt fixerande av de allmänna kunskaperna.

Undervisningen är differentierad på grundval av elevernas ämnesval, och

denna differentiering stegras etappvis. I klass 9 sker fullständig linjedel
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

ning. Ämneslärarsystem tillämpas, varvid mycken undervisning bör lämnas

åt klassföreståndaren. Undervisningen handhaves av akademiskt utbildade

ämneslärare och fackutbildade övningsämneslärare samt — under

vissa förutsättningar — av därför särskilt lämpade lärare, vilka utbildats

för mellanstadiet men fått kompletterande utbildning ... I klass 9 y undervisar

dessutom yrkeslärare.» (S. 80—81.)

I jämförelse med nuvarande skolordning innebär sålunda kommissionens

förslag

1) att undervisningen i klass 7, som nu bestrides av folkskollärare, övertages

av ämneslärare,

2) att undervisningen i klass 3 av A-skoloma och i vissa fall i klasserna

3 och 4 av Bl-skolorna, som nu i regel bestrides av folkskollärare, övertages

av småskollärare, samt

3) att klasserna l5 och 2° vid de allmänna läroverken och klasserna l7

och 27 vid flickskolorna, som nu undervisas av ämneslärare, ersättas med

enhetsskoleklasser, vilka undervisas av klasslärare.

Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att det ur omvårdnadssynpunkt

är önskvärt att utsträcka småskollärarnas arbetsområde till

att omfatta de tre första skolåren i de skolformer, där detta låter sig göra

med hänsyn till undervisningstekniska förhållanden och dylikt. Ur utvecklingspsykologisk

synpunkt kan det däremot enligt överstyrelsens uppfattning

knappast anföras några bestämda skäl vare sig för ett tvåårigt eller

för ett treårigt småskolestadium, möjligen för ett fyraårigt. Vidare fäster

överstyrelsen uppmärksamheten på »att det ökade lärarbehov, som kommer

att uppstå genom skolpliktens förlängning, ej torde kunna tillgodoses

med mindre småskollärarnas arbetsområde utvidgas».

Psykologisk-pedagogiska institutet betecknar gränsdragningen efter tredje

och sjätte klasserna som lämplig.

»Härför talar hänsyn till lärostoffets fördelning, vägande skäl för ämneslärarsystemets

införande vid den av skolkommissionen föreslagna tidpunkten,

med lärarutbildningen sammanhängande frågor och svårigheterna för

en och samma person att ur fackliga och pedagogiska synpunkter behärska

ämnesstoffet samt hysa tillräckligt intresse för de med elevernas ålder skiftande

uppgifterna.»

Icke heller medicinalstyrelsen finner någon anledning till anmärkning

mot stadieindelningen men understryker önskvärdheten av att begåvade

barn få genomgå lågstadiet på två år.

Däremot äro meningarna delade inom de närmast berörda lärargrupperna.

Sveriges småskollärarinnejörbund håller före, att studiegången för

eleverna blir lugnare, om lärarbyte kan undvikas under en pågående utvecklingsperiod,

och synes icke vara främmande för tanken på en ytterligare

förlängning av småskolestadiet. För närvarande ansluter sig dock förbundet

till kommissionens förslag om ett treårigt lågstadium i skolor av

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

A-form. Om däremot klasserna 3 och 4 av organisatoriska skäl maste samundervisas,

såsom fallet är vid Bl-skolorna, bör undervisningen uppdragas

■åt en för lågstadiet utbildad lärare, »då det föreligger tungt vägande psykologisk-pedagogiska

skäl för att lärare med specialutbildning för lågstadiet

handhar undervisningen i 3:e klass på grund av det åldersstadium barnen

befinner sig i». Till förkortningen av småskolestadiet för begavade barn

ställer sig förbundet tveksamt: i det långa loppet må barn bättre av att

»läsa på bredden».

Sveriges folkskollärarinneförbund har inte i betänkandet funnit några

■övertygande skäl, vare sig psykologiska, pedagogiska eller organisatoriska,

för en förlängning av småskolestadiet till tre ar.

»Psykologernas meningar går starkt i sär, varför det bör vara lika lätt att

finna stöd för det tvååriga som det treåriga småskolestadiet — liksom

också för ett enhetligt sexårigt grundstadium. Pedagogiska skäl talar snarast

för att tredje klassen bildar övergången till mellanstadiet. Inte minst

med hänsyn till orienteringsämnena är det en fördel, att samma lärare som

lagt den allmänna grunden får fortsätta och utvidga undervisningen, när

den övergår i historia, geografi och naturkunnighet. Med tanke på att den

nioåriga enhetsskolan bör ge lika gott studieresultat som den nuvarande

femåriga realskolan, ... måste man tillse att undervisningen under det sexåriga

odifferentierade stadiet åtminstone inte kommer att stå den nuvarande

sexåriga folkskolan efter i effektivitet.---Att B-skolorna

skulle ha en särskild stadieindelning och speciella kursplaner, syns oss också

oförenligt med enhetsskolans idé. Förbundet vill alltsa uttala sig för att

det tvååriga småskolestadiet bibehålies.»

Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har visserligen funnit

övertygande skäl anförda för en uppdelning av klasslärarnas arbetsfält

på två lärarkategorier med olika utbildning. Däremot finner förbundsstyrelsen

kommissionens gränsdragning mellan verksamhetsområdena präglad

av inkonsekvenser och motsägelser. Lika starka pedagogiska skäl kunna

anföras för ett tvåårigt lågstadium som för ett treårigt, och en sådan

stadieindelning kunde genomföras med större konsekvens. Ur effektivitetssynpunkt

är denna anordning att föredraga.

»De nuvarande småskollärarinnorna har inte behörighet att undervisa i

tredje klassen, och de har kortare utbildning än folkskollärarna. Under en

lång övergångstid innebure tredje klassens överförande till småskolan en

sänkt lärarkompetens för detta klasstadium.»

Den mening, som uttalas av de båda folkskollärarsammanslutningarna,

stödjes av sex folkskolinspektörer och åtminstone nagot domkapitel.

Till sist må nämnas, att den finska, av generaldirektör Ruutu ledda skolkommittén

har föreslagit ett skolsystem med fyraårsintervaller: en fyraårig

elementarskola, en därpå byggande, fyraarig mellanskola med limnesläsning

och överst ett fyraårigt gymnasium. Tillämpat på svenska förhållanden

skulle detta system innebära eu sammankrympning av det två
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

deIade klasslärarstadiet till ett enhetligt fyraårigt sådant, ett starkt minskat

behov av klasslärare och ett i motsvarande mån ökat behov av ämneslärare.

Systemet förordas i vissa remissvar; jag hänvisar beträffande

dessa yttranden till skolöverstyrelsens tryckta sammanfattning (s. 239—

240).

Innan jag gar vidare, skall jag be få nämna några ord även om vissa med

stadieindelningen förknippade ekonomiska förhållanden.

Det kunde i första ögonblicket synas, som om en utvidgning av lågstadiet

automatiskt måste medföra en icke obetydlig besparing, emedan ett

stort antal folkskollärare därvid komme att ersättas med småskollärarinnor.

Det var givetvis också av denna orsak, som besparmgsberedningen år

1943 upptog denna fråga. Beredningen torde emellertid därvid icke ha tillräckligt

beaktat två omständigheter.

Sedan länge har ett lägre lärjungemaximum tillämpats för småskoleklasser

än för folkskoleklasser. Enligt av Kungl- Maj:t utfärdade anvisningar

får sålunda vid en skola av A-form, vars lärjungeantal ej överstiger 1 000,

en parallellavdelning upprättas för varje påbörjat 35-tal lärjungar i årsklass

på folkskolestadiet men däremot en för varje påbörjat 25-tal lärjungar

i årsklass på småskolestadiet. Liknande anvisningar gälla för större skolenheter,

ehuru de där anknyta till medeltalet lärjungar i avdelningarna. Om

samma lärare skola undervisa i klasserna 1—3, kan det icke vara pedagogiskt

försvarligt att bryta sönder läraravdelningarna efter andra skolåret,

särskilt som under alla förhållanden ett lärarbyte förestår efter tredje skolåret.

En förutsättning för att lagstadiets lärare skola undervisa också i

tredje klassen synes alltså vara, att det antal lärjungar per klassavdelning,

som skall vara regel i klasserna 1—2, också får gälla för tredje klassen.

För en sådan ståndpunkt kunna — oavsett det skälet att ett lärarbyte

bör undvikas — åberopas även andra starka pedagogiska skäl. Det torde

nämligen vara en rätt allmän mening bland folkskolans lärare, att elevantalet

i tredje klassen bör vara lägre än i folkskolans högre klasser. Hittills

har det icke varit organisatoriskt möjligt eller i varje fall lämpligt att

hålla ett lägre elevantal i tredje klassen, då detta skulle medföra omorganisation

av läraravdelningarna både efter andra och tredje skolåren. Därest

lågstadiets lärare komme att handhava undervisningen i klasserna 1_3,

bleve det möjligt att få en ändring i detta hänseende.

En radikal ändring av tjänstgöringsförhållandena för en grupp lärare

aktualiserar frågan om lönegradsplaceringen under de ändrade förhållandena,

Ett uttalande i denna riktning gjordes av statsutskottet i samband

med 1937 års lönereglering för folk- och småskollärare (uti. nr 140 s. 56),

och vid behandlingen av det förslag till folkskolans avlöningsreglemente,

som förelädes 1942 års riksdag, berörde riksdagen samma löneregleringsproblem

med följande ord:

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Frågan om den riktiga inbördes avvägningen av småskollärarnas löner i

jämförelse med folkskollärarnas torde icke kunna på ett definitivt sätt upptagas

till omprövning förrän det slutliga resultatet av 1940 års skolutrednings

pågående arbete föreligger och ställning tagits till spörsmålet om

småskolans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende.

» (Riksd. skr. 1942: 443.)

Riksdagen torde sålunda ha ansett, att ett direkt samband finnes mellan

småskollärarnas lönegradsplacering och småskolestadiets organisation

i enhetsskolan.

I den promemoria, jag år 1944 utarbetade, utgick jag från att småskollärarnas

lönegradsplacering måste höjas från dåvarande LO 9 till LO 11,

om de skulle övertaga undervisningen i tredje klassen av A-skoloma och

klasserna 3—4 i Bl-skolorna; en motsvarande uppflyttning av extra ordinarie

och extra småskollärare måste jämväl företagas. Skulle utbildningen

vid småskoleseminarierna förlängas med ett år, fann jag en ytterligare förhöjning

påkallad.

Det visade sig, då beräkningarna genomfördes, att kostnadsökningen för

en uppflyttning av småskollärarna två lönegrader tillsammans med kostnadsökningen

för sänkning av lärjungemaximum i tredje klassen av A-skolorna

skulle ungefär uppväga kostnadsminskningen genom den ökade användningen

av småskollärare i stället för folkskollärare. Approximativt

torde dessa faktorer fortfarande balansera varandra — i varje fall har jämvikten

icke ändrats genom övergången till nu gällande avlöningsreglemente.

Man torde sålunda kunna utgå ifrån att den ifrågasatta förskjutningen

mellan de båda klasslärargruppemas arbetsområden icke i och för sig har

större ekonomiska konsekvenser. Först om lärarutbildningen förlänges eller

en förbättring av småskollärarnas löner med mer än två lönegrader av

andra skäl befinnes önskvärd, behöver man räkna med någon mera avsevärd

merbelastning på lönekontot. Jag återkommer senare till denna

fråga i samband med lärarutbildningen.

Kostnaderna för övergång från klasslärarsystem till ämneslärarsystem

eller omvänt äro redan beaktade i den av byråchefen Åsbrink utarbetade

promemorian.

c. De främmande språkens inplacering.

De främmande språken infoga sig icke alldeles motståndslöst i enhetsskolans

treårsrytm. Det andra och det tredje språket — tyskan och franskan

— kunna visserligen anknytas på punkter, som även ur allmänna organisationssynpunkter

äro de mest naturliga. Men det anses allmänt vara

för tidigt att påbörja det första främmande språket — engelskan — vid

mellanstadiets början, och med hänsyn till ämnets vidgade uppgifter i en

enhetsskoleorganisation vore det för sent att påbörja detsamma först vid

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mellanstadiets slut. Ingående överväganden ha därför varit erforderliga

beträffande detta ämnes inrangering i enhetsskolan.

Undervisningen i främmande språk i folkskolan har till på de senaste

åren nästan uteslutande varit förlagd till klasserna 7 och 8. Intresset för

denna undervisning har särskilt under 40-talet snabbt stegrats. År 1938

förekom språkundervisning i 27, läsåret 1946/47 i 135 skoldistrikt; antagligen

har sedan dess de språkläsande skoldistrikten mer än fördubblats i

antal. Vanligen har det varit fråga om undervisning i engelska, men på

ett och annat ställe har tyska föredragits.

I maj 1943 inhämtade skolutredningen från vederbörande skolledare

upplysningar om de vunna erfarenheterna. Av svaren framgick, att språkundervisningen

i folkskolan haft stöd i befolkningens och lärjungarnas intresse.

Flera skoldistrikt uppgåvo, att språkundervisning hade införts, delvis

emedan lärjungarna eljest sökte sig till skolorna i språkläsande granndistrikt.

Påfallande var den betydelse, som språkkunskaper uppgåvos ha

för menige man, i synnerhet på orter, som på grund av näringslivets beskaffenhet

stodo i mer eller mindre livlig beröring med utlandet. Erfarenheterna

om de mindre studiebegåvades förmåga att tillgodogöra sig språkundervisningen

voro växlande. I icke så få fall gingo uttalandena i den

riktningen, att resultatet hade varit någorlunda tillfredsställande i fråga

om läsning och översättning men mindre gott med avseende på samtalsövningar

och grammatik.

Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att undervisningen

i engelska i framtiden bör införas på ett tidigare stadium.

Skolutredningens av 11 ledamöter bestående majoritet ville göra början

redan i klass 5.

»För en tidig början talar framför allt det pedagogiska skälet, att eleverna

ill- och 12-årsåldern ofta ha lätt för den imitativa sidan av språktillägnelsen

och då med stor fördel kunna påbörja studiet av ett sådant språk som

engelska.---När det gäller mera studiebegåvade elever, som skola

bedriva fortsatta teoretiska studier och måste läsa flera främmande språk,

äro de anförda skälen också enligt vår mening avgörande för att studier

börjas redan under femte skolåret. De främmande språken stå här liksom

i ko och vänta att bli införda tillräckligt tidigt, för att den större imitationsförmågan

i fråga om uttal m. m. samt den större friheten från hämningar

av olika slag skola kunna tillgodogöras för den första undervisningen i de

olika språken. Det tidsödande elementära formstudiet bör också av det

skälet helst förläggas till ett jämförelsevis tidigt åldersstadium, att det

eljest kommer att ta för mycken tid i anspråk under ett senare skede i lärjungarnas

liv, som bättre kan användas för bildningsuppgifter, vilka äro

av mera reell art eller kräva större mognad. Den rationella planläggningen

av utbildningen i dess helhet kräver med andra ord, att dessa elever få

börja språkstudierna så tidigt som möjligt, och ett längre uppskov än till

11-årsåldern är för denna elevgrupp enligt vår mening icke rationellt.»

(IV: 2A s. 294—295.)

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

För de lärjungar, som icke komme att läsa mer än ett främmande språk,

tänkte sig majoriteten en kortare kurs med början i klass 7.

Mot förslaget att införa språkundervisning redan i femte klassen kunna

dock även vissa betänkligheter anföras, och detta föranledde fyra ledamöter

att anmäla avvikande mening. Minoriteten, som ansåg, att undervisningen

i engelska borde införas i sjätte klassen och där i A-skolorna omfatta

sex veckotimmar, androg för sin ståndpunkt bland annat följande:

»I femte klassen kräves ännu mycken tid för elementära övningar i färdighetsämnena

modersmålet och matematik. Att för införandet av engelska

inkräkta på tiden för dessa ämnen i nämnda klass ha vi icke funnit tillrådligt.

Vid landsbygdens vanliga skolformer skulle språkundervisningen

i viss omfattning anordnas i form av kombinerad radio- och korrespondensundervisning.

Detta arbetssätt kan emellertid svårligen tillämpas på ett

tidigare stadium än i sjätte klassen. Införandet av språkundervisning redan

i femte klassen vid landsbygdens flerklassiga läraravdelningar skulle vara

förbundet med alltför stora tekniska svårigheter för att mera allmänt kunna

ifrågakomma.---

För att icke inkräkta på den åt övriga ämnen anslagna tiden för omedelbar

undervisning skall enligt vårt förslag språkundervisningen i sjätte klassen

vid skola av B-form förläggas utanför den gemensamma timplanen

och sjätte klassen undervisas för sig i engelska under fem veckotimmar.

För de språkläsande lärjungarna nedsättes undervisningstiden för andra

ämnen med fyra veckotimmar, varvid tid företrädesvis tages från tysta

övningar och slöjd. I sin tekniska utformning erbjuder förslaget likhet med

den anordning av hjälpundervisningen, som förekommer, där särskild hjälpklass

icke kan inrättas, ävensom med förstärkningsanordningarna vid folkskolans

B-former. Vid B-skola är antalet lärjungar i sjätte^ klassen vida

lägre än i klassavdelning vid A-skola. Under i övrigt lika förhållanden kommer

därför språkundervisningen i B-skolor enligt vårt förslag att bedrivas

under gynnsammare betingelser. Alan bör alltså i sjätte klassen vid B-skola

kunna med fem veckotimmar uppnå samma resultat, som i A-skolan uppnås

med sex veckotimmar.» (IV:2A s. 292—293.)

I undervisningen skulle deltaga alla för språkundervisning lämpliga lärjungar.

Den bästa tidpunkten för införandet av ett främmande språk bestämmes

enligt skolkommissionen dels av inre mognadsfaktorer hos de växande, dels

av det mål man vill nå genom språkundervisningen.

»Språkpsykologiska rön talar för att det är möjligt att tillägna sig ett

språk utöver modersmålet redan vid betydligt tidigare ålder än man hit•

tills prövat vid våra skolor. Tidpunkten blir dock beroende på vilket mål

man sätter och vilka metoder man använder. Avses full tvåspråkighet och

väljes direkta metoder, kan man börja redan i 3-årsåldern. Vill man nå

god förtrogenhet med det andra språket men dock ge tydlig övervikt åt

modersmålet, kan man börja, när det egna språket är fixerat (0 8-årsåldern).

År det däremot endast fråga om tillägnandet av ett hjälpspråk, och

användes därtill metoder, diir grammatik ingår, maste man avvakta mognaden

för mer abstrakta kombinationer (It—13-årsåldern).» (S. 157.)

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

För sin del föreslår skolkommissionen, att undervisningen i engelska skall

börja i klass 5, alltså när lärjungarna befinna sig vid samma ålder som nybörjarna

i den nuvarande femåriga realskolan. Man behöver då icke påbörja

de främmande språken i alltför tät följd: tyskan kan börja i klass 7,

två år efter engelskan, och franskan i klass 9, två år efter tyskan.

När kommissionen föreslår en allmän undervisning i engelska, i vilken

under de tre första aren om möjligt alla lärjungar deltaga, kan emellertid

den nuvarande realskolans målsättning icke oförändrad övertagas. Fn förskjutning

mellan undervisningens olika moment blir nödvändig med hänsyn

till den enormt vidgade lärjungekretsen och de uppgifter språkundervisningen

har att fylla i enhetsskolan. Men även ur allmännare synpunkter

är en tyngdpunktsförskjutning påkallad.

»Huvudvikten bör på skolans alla stadier läggas vid förmågan att läsa.

bor universitets- och högskolestudier är färdigheten att utan svårighet läsa

fack- och skönlitteratur pa främmande språk grundläggande, ur allmän

bildningssynpunkt gäller detsamma, för yrkes- och organisationsliv är förmagan

att läsa det främmande språket viktigast. Lägges huvudvikten vid

språkundervisningen på uppodlandet av läsförmågan, vinnes också, att undervisningen,

så snart nybörjarstadiet passerats, i utpräglad grad kan individualiseras.

I andra rummet kommer förmågan att förstå utlänningar och

att själv deltaga i samtal med dem. Däremot torde färdigheten att skriva

det främmande språket inte så ofta komma till användning, och så gott

som aldrig får man användning för färdigheten att ord för ord översätta

text från modersmålet till det främmande språket, den färdighet som man

nu lägger ner så oerhört arbete på i vår språkundervisning och som vållar

de största svårigheterna.» (S. 29.)

Genom sitt förslag har kommissionen velat ta hänsyn till vad som är ur

praktisk synpunkt väsentligt:

»Det är naturligt, att läsning blir ett viktigare studiemål än skrivning,

eftersom de flesta människor kommer att läsa ett språk mycket oftare än

de skriver det. Att höra och tala främmande språk har fått ökad praktisk

betydelse — därför måste hör- och talövningama i skolan effektiviseras.

Metodiska konversationsövningar bör bedrivas hela undervisningstiden igenom.

Språkassistenter, bättre utbildning och tillfälle till utlandsvistelse för

lärare, tillgång till radio, grammofon och ljudfilm spelar här en stor roll.

Hör- och talövningarna måste, såsom redan nu är vanligt, uppmärksamma

det ordförråd, som de flesta främst behöver vid kontakt med utlänningar.

Även läsmaterialet kan anpassas efter praktiska behov. Däri kan ingå böcker

med enkelt språk, tidningar, ungdomstidskrifter, broschyrer, kataloger

m. m. I detta sammanhang kan erinras om att man hos oss inte tillräckligt

beaktat möjligheten att använda i utlandet tryckta texter, avsedda för

skolans lägre stadier. Slutligen kan även skrivövningarna bli av utpräglat

praktiskt värde, om exempelvis skrivning av brev och referat får tillräckligt

utrymme.» (S. 158—159.)

De skriftliga övningarna böra för många elever kunna få frivillig karaktär.

Endast för dem, som önska fortsätta på gymnasiet, måste bestämda

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

krav på färdighet att skriva upprätthållas. Till följd härav behöver man

inte på svagare lärjungar ställa sådana krav på grammatikkunskaper, som

nu äro gängse i realskolan. Nya skrivningstyper böra försökas, valda så,

att de mera pröva lärjungarnas ordförråd och förmåga att begagna detta

än deras behärskning av grammatiken, framhåller kommissionen.

Avgörande för att undervisningen i engelska skall ge behållning är, att

kraven få växla med varje elevs förutsättningar. Den av kommissionen

föreslagna differentieringen vid undervisningen i engelska underlättar för

läraren att få med så många lärjungar som möjligt. Men även där dessa

möjligheter tagits i bruk och lärjungarna alltså fördelats på parallellavdelningar

efter sin förmåga att tillgodogöra sig språkundervisningen, är en

uppdelning på mindre grupper i viss utsträckning önskvärd. Kommissionen

föreslår därför förstärkningsanordningar i klasserna 5 och 6. Trots alla

sådana undervisningstekniska arrangemang torde emellertid en del lärjungar

icke få så stor behållning av språkundervisningen, att det kan försvara

deras deltagande. De böra då enligt kommissionens åsikt fa utbyta

läsningen av engelska mot andra sysselsättningar.

Om en för alla gemensam obligatorisk skola skall tillgodose de skiftande

behoven under en nioårig skolpliktstid, kan den uppenbarligen icke inskränka

sig till att meddela undervisning i ett främmande språk. Pedagogiskt

sett skulle det eljest, såsom skolutredningen framhåller, medföra beaktansvärda

fördelar, om man icke behövde bereda utrymme för mer än

ett främmande språk. Detta språk kunde då studeras grundligare, och det

borde vara möjligt bibringa lärjungarna en allsidigare och säkrare behärskning

av språket. Starka praktiska skäl tala dock mot en sadan organisation.

Vi måste så vitt möjligt stå språkligt rustade att på vetenskapliga,

tekniska, kommersiella, politisk-sociala och andra områden upptaga alla

erforderliga kontakter och tillgodogöra oss gjorda framsteg.

»Vårt land har sedan gammalt nära och omfattande förbindelser med

särskilt två stora kulturkretsar: den tysktalande (Tyskland, Österrike,

Schweiz) och den engelsktalande (framför allt England och Nordamerika).

Med hänsyn till den allmänna utvecklingen, i första hand å kommunikationernas

område, kan det, såsom ovan antytts, förväntas, att dessa förbindelser,

när den gångna tidens spärrar i det mellanfolkliga umgänget försvinna,

komma att bli ännu livligare. Både tyskan och engelskan spela därvid

för oss svenskar en sådan roll, att förtrogenhet med dem är behövlig

i tämligen breda kretsar.» (IV:3 s. 79.)

Skolutredningen och skolkommissionen äro ense om att tyska bör upptagas

som andra språk, ehuru skolutredningen begränsar ämnet till vissa

linjer och skolkommissionen ger det ställning som tillvalsämne.

Ur pedagogisk synpunkt bjuder det betydligt mera emot att till dessa

två främmande språk lägga ett tredje, franskan. Skolutredningen inleder

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

avsnittet om det tredje språket i realskolebetiinkandet med att mana fram

det allmänt erkända behovet av en beskärning av realskolans timplan. Att

reduktionen under alla omständigheter måste starkt beröra detta språk,

finner skolutredningen uppenbart.

»Att i dét nya schemaläget bereda detta språk 7 timmar i realskolan är

helt enkelt icke möjligt utan att inkräkta på bildningsuppgifter, som måste

anses mera angelägna för det stora flertalet realskolelever. Det synes oss

i det nya läget icke heller under några förhållanden möjligt att bereda tillfälle

till två års studium av franska i realskolan.» (IV:3 s. 82.)

Även i fråga om tredje språket har skolutredningen delat sig på två

linjer, men meningsskiljaktigheterna gälla endast, huruvida en mindre omfattande

kurs i franska skall bibehållas i högsta klassen eller ämnet skall

helt och hållet utgå från timplanen. En knapp majoritet — 8 ledamöter —

förordar det förra.

Majoritetsgruppen åberopar, att kunskaper i franska höja behörighetsvärdet

av realexamen och särskilt äro av värde vid kommunikations verken.

Icke blott de omkring 5 procent av realskolans lärjungar, som inträda i civil

tjänst, utan också många av dem, som övergå till affärsanställningar av

olika slag ha säkerligen nytta av kunskaper i franska. Antalet sådana lärjungar

är dock måhända icke så stort, att det i och för sig nödvändiggör,

att franska upptages på realskolans läroplan. Att franskan likväl kan göra

anspråk på en — om också blygsam — plats på realskolestadiet, beror på

dess ställning som ett av de ledande kulturspråken.

»Kunskaper i detta språk äro ur allmänbildningens synpunkt värdefulla.

Med hänsyn icke minst till det inflytande på vårt eget språk, som franskan

under olika perioder utövat, är en viss förtrogenhet med franskt uttal,

fransk ortografi och franskt ordförråd till stor nytta. En sådan förtrogenhet

stöder modersmålskunskaperna, även om den endast omfattar de grundläggande

elementen av språket, och den underlättar den riktiga förståelsen

av de talrika franska låneorden och språkelementen i svenskan. Den utgör

också ett stöd för språkstudierna i allmänhet och särskilt för studiet i

engelska, vars ordförråd till mycket stor del är av franskt ursprung.---

Den av oss ifrågasatta inskränkningen av kursen i franska minskar givetvis

dennas värde, men det är obestridligt, att även en helt kort kurs i

ämnet, omfattande endast ett läsår, är av betydelse. Det är i allmänhet

de första elementen av ett språk, som det är svårast att inhämta på egen

hand, och detta gäller i hög grad om ett språk av franskans art. Den, som

måste förvärva grundligare kunskaper i ämnet, har numera stora möjligheter

att med framgång arbeta vidare på egen hand, under förutsättning

att de allra första grunderna — uttalet, huvuddragen av formläran, ett begränsat

ordförråd — inhämtats och särskilt om han, såsom i detta fall, har

stödet av tidigare mera ingående studier i andra främmande språk. Det

kan därför med fog göras gällande, att det icke vore med elevernas intressen

förenligt, om de skulle berövas den möjlighet att inhämta grunderna

av franskan, som de för närvarande ha och som de i så anmärkningsvärt

stor utsträckning begagna.» (IV:3 s. 8G.)

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Det kan här antecknas, att enligt den senaste statistik, som färdigställts,

73 procent av lärjungarna i realskolans näst högsta klass och 54 procent av

lärjungarna i högsta klassen frivilligt deltaga i franska. Vid de kommunala

mellanskoloma voro motsvarande tal 56 resp. 47 procent.

Det skulle vidare enligt majoritetens åsikt vara i många avseenden underlättande,

om undervisningen i franska finge börja samtidigt för alla,

som avlägga studentexamen, vare sig studievägen går genom treårigt eller

fyraårigt gymnasium. Detta förutsätter, att ämnet upptages på högsta

realskoleklassens timplan och göres obligatoriskt för inträde på det treåriga

gymnasiet.

Minoriteten i skolutredningen, som denna gång utgjordes av ordföranden

och samtliga sex ledamöter på folkskoleflygeln, anförde åter:

»Med hänsyn till den beskärning av undervisningstiden i realskolan, som

av hygieniska skäl är ofrånkomlig, visar det sig under alla omständigheter

omöjligt att såsom för närvarande medtaga franska i näst högsta klassen.

Ämnet skulle alltså kunna inträda på undervisningsplanen först i avslutningsklassen

och där med ett mycket begränsat timtal. I denna klass, där

kurserna i flertalet ämnen skola bringas till en viss avslutning, och där

översiktliga repetitioner inför den stundande examen torde vara ofrånkomliga,

måste man räkna med att lärjungarnas arbete och i synnerhet deras

hemarbete blir åtskilligt drygare än i de föregående klasserna. Att under

sådana omständigheter här införa ett nytt ämne, som på grund av sin

karaktär särskilt på nybörjarstadiet erbjuder stora svårigheter, synes ^oss

icke tillrådligt. Om något nämnvärt resultat skulle kunna uppnås, måste

utan tvivel med det ringa timtal, som ämnet erhölle, ett betydande hemarbete

påläggas lärjungarna. Den ökade splittringen i arbetet torde kunna

förutses komma att menligt inverka på arbetsresultatet i dess helhet.»

(IV:3 s. 89.)

Enligt minoritetens mening vore det värdefullare för lärjungarna att få

en till två språk begränsad men grundligare språkbildning än en mångsidigare

och mera ytlig.

Skolkommissionen föreslår, att franska blir obligatoriskt ämne i nionde

klassen för dem, som önska fortsätta sina studier på gymnasiet, och att

ämnet för andra elever i samma klass blir ett frivilligt ämne.

Förslaget har upptagits av skolöverstyrelsen i dess utredning angående

beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter,

vilken utgivits i det offentliga trycket (SOU 1950:4). Avvikande mening

anmäldes av två ledamöter, undervisningsrådet Quensel och lekmannarepresentanten

fru Holmbäck. Genom beslut tidigare i dag har emellertid överstyrelsens

förslag till undervisningsplan i denna del av Kungl. Maj:t fastställts.

Lärarjrågan på enhetsskolans högstadium, bjuder icke större svårigheter

i de moderna språken än i andra ämnen. Undervisningen bör principiellt

bestridas av ämneslärare med akademisk kompetens. Däremot kan det

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vara tveksamt, huru språkundervisningen skall ordnas på mellanstadiet,

där klasslärarsystem skulle tillämpas. Kommissionen vill för sin del göra

undantag från klasslärarsystemet i fråga om engelskan, då mycket grundlig

ämnesutbildning hos läraren är önskvärd även för nybörjarstudier i detta

ämne; men den inser, att kravet på ämneslärarkompetens icke skulle kunna

upprätthållas i bygdeskolorna: »För en lång tid framåt måste man ... räkna

med att på det lägsta stadiet i viss utsträckning använda lärare, som på

annat sätt än genom akademiska studier förvärvat behörighet att undervisa

i engelska» (s. 382).

Så mycket som möjligt böra emellertid klasslärama uppmuntras till fortsatta

studier. Kombinationer av mellanskollärarutbildning och akademisk

utbildning äro särskilt önskvärda.

»En lärare med sådan utbildning lämpar sig väl som ämneslärare i realskolan

och kan dessutom tjänstgöra som lärare i mellanskolan och därvid

bestrida viss fyllnadstjänstgöring. Särskilt i de små centralskolorna på

landsbygden, där vissa svårigheter kommer att föreligga att på lämpligt

sätt utnyttja alla lärartimmar, torde en lärare med här föreslagen utbildning

komma att få en stor uppgift att fylla.» (S. 388.)

Utbildningen kan omfatta ett eller flera ämnen. Det torde böra utredas,

vilka åtgärder som kunna vidtagas för att möjliggöra akademiska studier

bland annat i engelska för lärare, som icke ha läst latin.

En mellanskollärare, som på antytt sätt förvärvat kompetens för undervisning

i realskolan, bör enligt kommissionens mening erhålla ekonomisk

kompensation i form av visst tilläggsarvode för tjänstgöring på realskolestadiet.

Har han kompetens i engelska, bör han erhålla tilläggsarvode även

för undervisning i engelska i klasserna 5 och 6, och detta oavsett om undervisningen

är förlagd till hans egen klass eller till annans.

Yttrandena visa i det hela god uppslutning kring skolkommissionens förslag

i vad avser språkundervisningens mål och även tidpunkten för införandet

av de främmande språken. Däremot diskuteras det livligt om lärjungarnas

förutsättningar att deltaga och om lärarkompetensen.

Mellan de mest entusiastiska och de mest reserverade uttalandena är

som vanligt skillnaden stor. Rektor vid samrealskolan och kommunala

gymnasiet i Filipstad tilltalas i högsta grad av skolkommissionens uppläggning

av språkstudierna:

»Vad kommissionen här anför är så utomordentligt bra, att jag skulle

önska att det kunde genomföras omedelbart, utan att invänta den stora

omorganisationen. Detta skulle betyda en helt annan trivsel för hela skolarbetet.

»

Ämneskonferensen i engelska och franska vid Katedralskolan i Lund har

mera att anmärka:

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Där förekommer intet värdefullt förslag, som icke redan genomförts

eller är möjligt att genomföra inom ramen av vår nuvarande skolform.

---Den i skolkommissionen härskande uppfattningen om förhållandet

mellan grammatiken å ena sidan, förmågan att läsa och deltaga i samtal

å den andra, är endels föråldrad, endels dilettantisk; på det hela taget verklighetsf

rämma nde.»

Läroverkskollegier och folkskolestyrelser tillstyrka allmänt, att engelskan

påbörjas i klass 5. Betänksamheten är störst bland folkskolinspektörerna.

Omkring fjärdedelen av dessa ha direkt föreslagit, att engelskan skall införas

först i sjätte klassen. Till denna grupp hör folkskolinspektören i Värmlands

västra inspektionsområde, som starkt betonar vissa praktiska svårigheter

vid undervisning i engelska i B-skolorna.

»Om skolskjutsar förekomma,---bli extra skjutsar nödvändiga

för de lärjungar, som skola undervisas i engelska, åtminstone om mellanskolläraren

själv handhar denna undervisning. Skjutsarna måste väl i regel

anpassas efter Jästiderna för de barn, som icke undervisas i engelska^ —

klasserna 3—4 eller i många fall 1—4. Eftersom klasserna 5 och 6 måste

undervisas var för sig — tysta övningar i engelska torde icke kunna förekomma

i nämnvärd omfattning — torde sådana extra skjutsar bli nödvändiga

alla dagar i veckan både till och från skolan. Engelskundervisningen

kan ofta komma att medföra, att skolskjutskostnadema fördubblas.»

Inspektören i Bohusläns inspektionsområde tycker, att man i varje fall

bör bjuda till att ordna saken:

»Om det i en flerklassig skola går att ordna direkt undervisning för vissa

elever, under det att de andra äro sysselsatta med tyst arbete, bör detta

väl också låta sig göra med undervisning i engelska. Vad som komplicerar

frågan är givetvis, att man med 5 och 6 klasserna i samma läraravdelning

har två undervisningsavdelningar på olika stadier. Uppgiften bör dock ej

vara olöslig. Om denna punkt torde emellertid, liksom för övrigt i ett

flertal andra frågor, något entydigt svar ej kunna erhållas på annat sätt än

genom praktiska skolförsök.»

En liknande ståndpunkt företrädes av ytterligare tre folkskolinspektörer,

medan andra icke funnit skäl att framställa någon erinran mot kommissionens

förslag i denna del eller alls icke ingått på språkundervisningen.

Mot tidpunkten för införandet av undervisning i tyska synas inga invändningar

vara framställda.

Jämväl förslaget att påbörja franskan ett år senare än i den nuvarande

realskolan synes ha fått ett tämligen gott mottagande hos remissinstanserna.

Kritik saknas dock naturligtvis icke alldeles, och den utgår, såsom

man kunde vänta, från två håll: från dem som önska bibehålla franskan i

samma klasser som nu och från dem som vilja helt slopa densamma.

Jag vill i detta sammanhang anmäla, att en av omkring 320 personer

underskriven petition angående franskans ställning till mig inlämnats, vari

bland annat påyrkas, att franska skall läsas från och med åttonde klassen

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och vara obligatorisk för inträde i gymnasiet. Petitionärerna anföra bland

annat följande:

»Den intellektuella rikedom, som ligger i fransk litteratur, under äldre

tidsskeden liksom i hög grad i detta ögonblick, bör icke förbehållas ett

ringa fåtal bildade svenskar, något som skulle bli följden av den föreslagna

reformen. Frankrike intar en oförändrad rangplats genom sin litteratur,

liksom det gör inom konstens område. Dess vetenskapliga produktion är,

trots sin betydenhet, ofta förbisedd i vårt land. Krig, ockupation och konsekvenserna

därav ha icke hindrat Frankrike att återta en ledande ställning

inom andens värld. Dess materiella odling har hastigt gått fram, med

produktionssiffror, som överskridit 1938 års nivå. Konsthantverk och konstindustri

av skilda slag kunna alltjämt skänka oss värdefulla impulser. Så

kunde uppräkningen fortsättas inom olika områden.

Det är uppenbart, att man icke kan lossa banden, som knyta oss till

Frankrike, utan risker för vårt lands intellektuella, konstnärliga och litterära

ställning. En minskad kännedom om det franska språket innebär

också en försämrad möjlighet till kontakt med den övriga romanska världen,

för vars språkliga och kulturella förståelse franskan är oumbärlig.

Även för engelskans del är franskan värdefull. De båda språken stödja

varandra ömsesidigt, och med större kunskaper i franska följer automatiskt

vidgade möjligheter att förstå en engelsk text, något som ofta förbises.

Analoga synpunkter kunna läggas på förhållandet mellan franskan och

latinet.

Det är för ett litet land väsentligt att icke hämta sina intryck och impulser

enbart från ett enda kultur- och språkområde. Det ökade intresset för

engelskan och vad till den anglo-amerikanska kulturkretsen hörer, kan

endast hälsas med glädje, men om vi skola kunna behålla den balans, som

vårt land i denna stund eftersträvar, kräves att även andra än anglosaxiska

röster få göra sig hörda. Fn stark övervikt för ett språk på skolschemat

skulle göra oss kulturellt ensidiga. Studiet av såväl franska som tyska utgöra

nödiga korrektiv. Det franska språket ger lärjungarna en fostran till

intellektuell reda, precision och känsla för stil, som gynnsamt återverkar på

deras övriga studier och hela deras personlighet.»

Styrelsen för stiftelsen La Maison Suédoise å Marseille, vilken har till

uppgift att årligen giva språklig specialutbildning åt ett antal personer,

som önska inträda i utrikesrepresentationen eller i den köpmanskår, som

erfordras för vår handel främst med fransktalande länder, hemställer likaledes,

att ingen nedskärning av den nuvarande undervisningen i franska

måtte företagas.

De som vilja helt utesluta franskan från realskolans timplan åberopa

åter i stort sett de skäl, som anförts av minoriteten inom 1940 års skolutredning.

Finge timmarna i stället ägnas tyskan, skulle enligt en meningsriktning

den språkliga behållningen som helhet tagen bliva minst lika tillfredsställande,

som om språkundervisningen redan på realskolestadiet

splittras på tre främmande språk.

Att deltagandet i tyska och franska under alla omständigheter måste

göras beroende av lärjungarnas fria val, erkännes allmänt i remissvaren.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.

Många anse, att detsamma bör gälla för engelskan eller att i varje fall

befrielser böra beviljas med större generositet, än kommissionen har tänkt

sig.

Kollegieyttrandena skildra i dystra färger arbetet med ett främmande

språk i ogallrade klasser. Följande citat är hämtat ur Nacka mellanskolas

yttrande:

»Det måste verka i hög grad deprimerande på en elev och menligt inverka

på hans arbetslust, att tvingas läsa ett ämne, som han ej anser sig

kunna gå i land med. Ett sådant åläggande strider också mot skolkommissionens

egna åsikter om självverksamhetens och intressets stora betydelse

vid all undervisning. Man kan ej heller bortse från det menliga inflytande

på ordning och klassanda, som en dylik anordning skulle medföra. Att

dessutom underbetyg i engelska ej får medföra kvarsittning och bortval

ej får ske utom i undantagsfall, kommer att verka som en uppmaning till

eleverna att ej ta språkundervisningen på allvar. Den slutsats kollegiet

dragit efter dessa överväganden blir, att den i och för sig goda tanken att

låta alla elever studera ett främmande språk ej går att förverkliga. Svårigheterna

äro uppenbara och alltför stora. Skolkommissionens förslag leder

blott till en meningslös sänkning av språkkunskaperna.»

Centralstyrelsen för Flick- och samskolelärarnas riksjörbund håller för

sannolikt, att minst 20 procent av lärjungarna efter kort tid måste överföras

till för dem nyttigare övningar. Att utredning ej föreligger om vilka

elevkategorier, som kunna beräknas vara oförmögna att följa med, påpekas

bland annat av Städernas folkskolinspektörsförbund.

»Man får nog räkna med att icke bara hjälpklasseleverna utan även vissa

andra lärjungar måste undantagas. De teoretiskt svagt begåvade böra fa

tillfälle att i sjunde klassen byta ut engelska mot något annat ämne.»

Styrelsen för Sveriges folkskollärarjörbund anser åter, att undervisningen

i engelska i princip bör vara tillgänglig för alla.

»Förbundsstyrelsen anser att syftemålet med engelskundervisningen i

klasserna 5 och 6 bör vara att ge största möjliga antal elever elementära

kunskaper i engelska efter måttet av elevernas skiftande studieförutsättningar.

Undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bör därför principiellt

stå öppen för alla elever i normalklasserna. Även svagt begåvade elever,

som önskar delta i undervisningen, bör ha rätt därtill. Däremot synes det

lämpligt att elever med mycket stora svårigheter för ämnet och vilkas^ föräldrar

önskar att de befrias från undervisningen också ska kunna få sådan

befrielse. Huruvida dessa elever bör erhålla förstärkt undervisning i andra

teoretiska ämnen eller beredas praktisk sysselsättning under de lediga

timmarna är ett detalj spörsmål, som kan lösas på olika sätt i olika skolor och

är beroende på lärartillgång, förstärkningsanordningar och andra förhållan
Orn

befrielse från undervisning i engelska tydligt ges karaktären av

undantag, kan anordningen inte anses bryta klasslärarsystemet eller innebära

differentiering på olika studielinjer redan på mellanskolstadiet.»

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolöverstyrelsen anbefaller försöksverksamhet i viss utsträckning. Verket

vitsordar, att försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning

pa ett löftesrikt sätt ha demonstrerat skolradions möjligheter

att komplettera och stödja språkundervisningen, men tillägger:

»Därmed är dock frågan om förutsättningarna för ett allmänt införande

av undervisning i engelska redan från och med klass 5 ingalunda tillräcklgt

utredd. Man vet sålunda ännu ej med bestämdhet, i vad mån det kan

yckas att redan på detta stadium och med barn i väsentligen ogallrade

klasser bedriva effektiv undervisning i engelska. Ej heller vet man ännu

med säkerhet, vad det finns för möjligheter att ordna denna undervisning,

vilken särskilt i landsbygdens flerklassiga skolor torde komma att erbjuda

stora praktiska svårigheter såväl rent undervisningstekniskt som med hänsyn

till lärarlragan.

Därför anser överstyrelsen, att det snarast möjligt bör igångsättas en

utvidgad försöksverksamhet med undervisning i engelska i olika skolformer

och med hjälp av olika metoder, däribland även film. Man bör därvid

praktiskt söka utröna, vad denna undervisning under olika förhållanden

fordrar av både barn och lärare. Även om överstyrelsen delar SK:s

uppfattning, att denna undervisning principiellt bör stå öppen för alla

maste man dock i praktiken räkna med att ej endast hjälpklassklientelet

utan också andra barn, som sakna både lust och förmåga att tillgodogöra

sig undervisning i engelska, snarast möjligt och i många fall redan från

början böra befrias från denna.» (S. 46.)

Skolkommissionens krav på ämnesläramtbildning för lärarna i engelska

kan givetvis påräkna ett övertygat stöd från läroverkshåll. Ännu bestämdare

äro dock rektorerna vid vissa handelsgymnasier, som vid ett rektorsmöte

i oktober 1948 enades om att »starkt poängtera nödvändigheten av

att undervisningen i engelska undantagslöst handhaves av fackutbildade

lärare, således även i klasserna 5 och 6».

Styrelsen för Seminariernas elevförbund har en rakt motsatt uppfattning:

. »Styrelsen hävdar med bestämdhet, att den elementära undervisningen

i engelska under de bada första aren skall handhas av klasslärare, som vid

seminarium eller lärarhögskola erhållit därför erforderlig utbildning. Det

synes ej nödvändigt att för undervisning i engelska under femte och sjätte

skolåret krava samma utbildning och kompetens som för undervisning på

högre stadier. Folkskollärare med nuvarande behörighet att undervisa i

engelska bör även i framtiden anlitas för undervisningen i engelska på

mellanstadiet. Styrelsen har i denna fråga konsulterat några seminarierektorer,

som för närvarande handhar kompetenskurser i engelska vid seminanerna,

och dessa delar styrelsens uppfattning i denna fråga.»

De pi aktiska svårigheterna att konsekvent hålla på ämneslärarkompetens

i engelska ligga i öppen dag; skolkommissionen har ju också räknat

med en lång övergångstid. Ett stycke på väg bör man dock kunna komma

genom att, i anslutning till vad kommissionen föreslagit, ge mellanskollärare

tillgång till fortsatta språkstudier. Domkapitlet i Göteborg håller före, att

denna utväg i första hand bör försökas:

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

»För städer och tätorter möta. . . inga svårigheter att börja med undervisningen

i engelska från femte skolåret. Däremot torde för den egentliga

landsbygden stora olägenheter uppstå, om man på sätt skolkommissionen

föreslagit börjar med engelska under femte året även i B-skolor. Detta

skulle ske bland annat genom att med anlitande av skolskjutsar centralisera

femte och högre klasser i dessa skolor. Det råder intet tvivel om att

en sådan anordning skulle möta starkt motstånd i många skoldistrikt.

Enligt domkapitlets mening är det angeläget, att centralisering av undervisningen

på lågstadiet i möjligaste mån undvikes. En kanske möjlig lösning

vore att giva språkbegåvade mellanskollärare en sådan utbildning,

att de erhölle kompetens att undervisa i engelska i femte och sjätte klass.

Dessa mellanskollärare kunde sedan förordnas att såsom speciallärare

handhava den elementära undervisningen i engelska vid olika bygdeskolor

inom ett visst geografiskt område.»

Psykologisk-pedagogiska institutet tänker sig en liknande lösning. Undervisningen

i engelska kunde uppdragas åt ambulerande ämneslärare, tills

genom fortbildning och förbättrad utbildning klasslärarna bli kompetenta

att handha även denna undervisning.

De remissinstanser, som icke gärna acceptera avvikelser från klasslärarsystemet,

speja efter möjligheter att bereda rum vid lärarhögskolorna för

någon tids studier i engelska. Sveriges folkskollärarförbund hänvisar till

den genom enhetsskolan förbättrade språkliga grunden:

»Man bör räkna med att den nya enhetsskolan, med engelska fr. o. m.

femte skolåret, och det nya gymnasiet ska ge större kunskaper i engelska

än den nuvarande studentexamen garanterar, i synnerhet som engelska

språket väl kommer att genom ökat timantal få en starkare ställning än

ämnet har i den nuvarande skolan. Vid lärarhögskolan bör det därför bli

möjligt att ge de blivande klasslärarna en teoretisk och metodisk utbildning

av större omfattning än som motsvarar fordringarna för den nuvarande

behörigheten.»

Lärarnas aspiranttjänstgöring bör enligt förbundsstyrelsens mening

kunna förkortas till en termin, och den termin, som därigenom frigöres,

användas till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.

Förslaget syftar till en lösning av frågan på längre sikt. Under lång tid

måste tydligen lärarförsörjningen ordnas efter andra linjer.

d. Departementschefen.

Brytningen mellan skolans intellektuella och sociala uppgifter kommer

till uttryck även i den debatt, som på pedagogisk mark har förts om klasslärarsystem

och ämneslärarsystem. Frågan är dock, synes det mig, redan i

förväg realiter avgjord genom tvingande yttre omständigheter. Det finnes

som bekant intet överflöd på ämneslärare. De stigande behoven av akademiskt

utbildad arbetskraft för de mest skiftande samhällsuppgifter tvinga

oss att söka en organisation för skolan, som icke onödigtvis ökar anspråken

på långt driven specialutbildning hos lärarkåren. Användningen av klass
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lärare sa högt upp i skolan som av pedagogiska skäl kan vara försvarligt,

torde vara en ofrånkomlig följd av utvecklingstendenserna på den intellektuella

arbetsmarknaden. Först på realskolestadiet blir med hänsyn till

ämneskretsens växande omfattning övergången till ämneslärarsystem av

praktiska skäl oundviklig.

Om sålunda gränsen mellan klasslärarnas och ämneslärarnas arbetsområden

maste dragas mellan skolans sjätte och sjunde klass, är jag dock ense

med skolkommissionen om att ett tidigare inslag av ämneslärarundervisning

i vissa fall kan vara önskvärt eller till och med nödvändigt.

Vid de mindre centralskolorna kan ämneslärarnas tjänstgöring i allmänhet

icke anpassas så, att den exakt utfyller realskolestadiet utan att gå därutöver.

Om en ämneslärare icke kan få full tjänstgöring i sina ämnen på

realskolestadiet, ställes skolledningen i valet mellan att ge honom tjänstgöring

i realskolan i ett ämne, där hans kompetens kan vara mycket svag,

eller att ge honom tjänstgöring i mellanskolan i de ämnen, vari han har

sin ämneslärarkompetens. I regel är då den senare utvägen att föredraga.

Liksom skolkommissionen anser jag, att en ämneslärare i sådana fall bör

kunna åläggas fyllnadstjänstgöring i mellanskolan, och jag förutsätter, att

hans löne- och pensionsförmåner icke skola påverkas av arrangemanget.

Mellanstadiet har vidare vissa undervisningsuppgifter, som ligga särskilt

väl till för facklärare. Där det finnes reserver av utbildade språklärare,

böra dessa tagas i anspråk för undervisningen i engelska alltifrån

nybörjarstadiet. Jämväl undervisningen i de s. k. övningsämnena torde

ofta vinna pa att anförtros åt fackutbildade lärare, som vid utövandet av

läraruppgiften finna inspiration i sina personliga ämnesintressen. Jag har

icke heller någon anledning att motsätta mig de ämnesbyten, som av gammalt

brukat förekomma olika lärare emellan. Över huvud taget synes det

mig önskvärt, att de lokala myndigheterna få fria händer att utnyttja

lärarna på bästa sätt, efter deras personliga förutsättningar och intressen

och efter undervisningens behov.

Jag vill dock icke fördölja, att de rent pedagogiska skälen för klasslärarsystemet

enligt min mening hava en mycket betydande styrka. Klasslärarsystemets

fördelar äro erkända, när det gäller de yngsta på skolbänken;

samma skäl hava, menar jag, bärkraft nog även för mellanstadiet, i synnerhet

i en skola, som måste taga mot och taga sig an alla barn utan åtskillnad.

Jag förstår väl dem, som till och med förorda klasslärarsystem för

vissa grupper av lärjungar på ett något högre stadium, och jag har intet

att erinra mot att klasslärarsystem användes även i högre klasser än den

sjätte, därest undervisningen i sådana klasser under försökstiden på något

håll får sådan läggning, att ospecialiserade lärare kunna behärska arbetsuppgifterna.

En uppdelning av klasslärarna på två kategorier med olika arbetsområden

torde fortfarande vara påkallad, och jag har ingen anledning att

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

frångå den uppfattning om dessa arbetsområdens avgränsning, som jag

framlagt i min promemoria till skolutredningen. Yttre omständigheter bo,

redan inlett en utveckling i den motsedda riktningen. Rådande brist på

folkskollärare och överskott på småskollärarinnor ha föranlett Kungl. Maj:t

att föreskriva, att ett visst antal icke-ordinarie folkskollärartjänster, förenade

med tjänstgöring i klass 3 vid skolor av A-form eller klasserna 3 och

4 vid skolor av Bl-formen, såvitt möjligt skola besättas med examinerade

småskollärarinnor, vilka därvid erhålla förordnande som extra folkskollärare.

När barnantalet i småskolan vid 1950-talets mitt börjar avtaga,

återkommer denna situation. Sannolikt skulle det slutliga genomförandet

av skolreformen, på sätt skolöverstyrelsen framhållit, avsevärt underlättas

genom den föreslagna omfördelningen av klasslärarnas arbetsområden.

Från pedagogiska utgångspunkter torde inga vägande invändningar

kunna göras mot en uppdelning av enhetsskolan i treårscykler. Skolöverstyrelsen,

psykologisk-pedagogiska institutet och medicinalstyrelsen ha

samtliga tillstyrkt en sådan uppdelning. Dock torde, såsom skolkommissionen

också föreslagit, tidigare utvecklade lärjungar böra få genomgå

småskolestadiet på två år. Inga hinder böra därvid resas mot att en uppflyttning

till högre klass, om den är utvecklingspsykologiskt påkallad, företages

under pågående läsår.

Om lärarnas utbildning är lämpligt lagd, bör undervisningen i klasserna

3 och 4 vid Bl-skolorna allt efter omständigheterna kunna ombesörjas av

mellanskollärare eller småskollärare. Förskjutningar i den ena eller andra

riktningen kunna även framdeles tidvis vara önskvärda med hänsyn till

lärartillgången, och det torde därför icke vara lämpligt att genom generella

bestämmelser förbehålla undervisningen i dessa klasser åt den ena eller

andra lärargruppen. Mellanskollärarnas utbildning måste alltså avse klasserna

3—6 och småskollärarnas klasserna 1—4. De senares arbetsområde

bör vara de tre första klasserna i A-skolorna, de två första i Bl- och B2- skolorna samt, där så finnes lämpligt, klasserna 3 och 4 i Bl-skolorna.

I samband med övergången till den nya stadieindelningen under 1950- talets senare del böra bestämmelserna om lärjungarnas fördelning på läraravdelningar

revideras, varvid klass 3 i skolor av A-form bör jämställas med

de nuvarande småskoleklasserna.

I fråga om de främmande språkens inplacering ha enligt min mening

övertygande skäl förebragts för skolkommissionens ståndpunkt.

I själva verket torde språkundervisningens metod vara av avgörande

betydelse vid valet av tidpunkten för de första språkstudierna. En redan på

nybörjarstadiet utpräglat grammatiserande metod ställer krav på lärjungarnas

abstraktionsförmåga, som 11-åringarna i allmänhet icke kunna fylla.

Vore det nödvändigt att i enhetsskolan anordna nybörjarundervisningen

efter en äldre tids modeller, skulle jag icke kunna ifrågasätta införandet av

ett främmande språk pa ett sa tidigt stadium som i femman. Den av skol
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kommissionen föreslagna tyngdpunktsförskjutningen inom språkundervisningen

bringar dock saken i ett annat läge. Motiven för en tidig språkundervisning,

som utnyttjar det imitativa skedet i barnens liv, växa i styrka.

Om engelska väljes som nybörjarspråk, behöver det enligt min uppfattning

icke väcka några betänkligheter ur psykologiska synpunkter att

göra början i enhetsskolans klass 5.

Engelskan måste då i princip infogas i det dagliga arbetsschemat på

samma sätt som de andra läroämnena. Att placera detta ämne på särskild

tid utanför schemat är en anordning, som i varje fall icke kan praktiseras

generellt. På landsbygden, och överhuvud där man är beroende av skolskjutsar,

skulle ett sådant arrangemang medföra antingen långa väntetider

för barnen eller också en dubblering av skolskjutsarna,

I flera yttranden framhäves, att ett främmande språk skulle öka de

undervisningstekniska svårigheterna i de flerklassiga lärara vdelningarna.

Där särskild facklärare icke kan anställas, bleve klassläraren nödsakad att

inom ramen av det vanliga timschemat meddela undervisning åt två lärjungegrupper,

som i detta ämne hunnit olika langt och icke kunna samordnas

genom kursväxling. Åtminstone i Bl-skolorna är uppgiften dock enligt

min mening ingalunda olöslig. Medan läraren undervisar klass 5 i engelska,

bör klass 6 kunna sysselsättas med tysta övningar i samma eller något

annat ämne, och vice versa. Ett sådant arbetssätt är icke någon nyhet i

vart undervisningsväsen. Skolkommissionen begär mer än så, när den fotar

sitt förslag i differentieringsfrågan på en metodik, som är fast förknippad

med individualisering och grupparbete.

Där så ske kan, bör man dock icke försumma att underlätta lärarens

uPPgift genom de av kommissionen föreslagna specialåtgärderna för undervisningen

i engelska. Anslagssynpunkter böra sålunda icke få hindra, att

förstärkningsanordningar i skälig utsträckning tagas i anspråk för att öka

undervisningens effektivitet. Beklagligen kan detta icke ske överallt och

under alla omständigheter: det är väl bekant, att de anordningar av detta

slag, som redan nu erbjudas inom skolväsendet och i stor utsträckning

också utnyttjas, på en del orter med hänsyn till kommunikationerna och

särskilt skolskjutsarnas anordning icke kunnat tagas i bruk. De föreslagna

anordningarna böra dock sta till skoldistriktens fria disposition liksom även

de tekniska hjälpmedel, som radion och filmtekniken ställt till språkundervisningens

förfogande.

En allmän undervisning i engelska kan givetvis icke organiseras i ett slag.

Redan lärarfrågan lägger avgörande hinder i vägen. Man bör på detta område,

liksom överhuvud i fråga om skolans inre arbete, tänka sig en försöksverksamhet,

som omspänner något årtionde, samt därefter ett successivt

genomförande, parallellt med att enhetsskolan genomföres ute i skoldistrikten.

Där centralskolor organiseras med undervisning på realskolestadiet,

kan då lärarfrågan ordnas enligt ämneslärarsystemet — jag vill

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

erinra om att tillgången på språklärare hittills alltid varit relativt god,

bland annat tack vare den ganska goda tillströmningen av kvinnlig ungdom

till universitetsstudierna i moderna språk. Genom användning av

ambulerande språklärare torde väl även undervisningen i gynnsamt belägna

bygdeskolor i någon utsträckning kunna ordnas på samma basis. Större

förhoppningar måste likväl knytas till mellanskollärarnas villighet att

genom fortsatta studier göra sig kompetenta för undervisningsuppgifter av

detta slag. Under den tid vi för närvarande överblicka, synes behörighet

att undervisa i engelska i klasserna 5 och 6 böra meddelas även åt mellanskollärare,

som förvärvat sin kompetens på annat sätt än genom deltentamina

för ämbetsexamen. De nuvarande privata utbildningskurserna för

detta ändamål böra dock ersättas med en genom statens försorg ordnad

undervisning, måhända förlagd till lärarhögskolorna.

De mellanskollärare, som ha förvärvat ämneslärarkompetens i engelska,

böra i enlighet med skolkommissionens förslag erhålla visst extra arvode

för undervisningen i detta ämne; särskild ersättning för undervisningen i

engelska i klasserna 5 och 6 bör även utgå till mellanskollärare, som eljest

i föreskriven ordning ha förklarats behöriga att undervisa i ämnet. Kostnaderna

för undervisningen komma givetvis det oaktat att understiga det

vid genomförd ämneslärarundervisning erforderliga beloppet.

Under loppet av de närmaste två årtiondena bör undervisning i engelska

enligt sålunda givna riktlinjer kunna anordnas i mycket stor utsträckning.

Förutsättningarna för undervisningen komma under denna tid sannolikt att

i olika avseenden successivt förbättras. Redan nu undervisas på sin höjd

15 procent av barnen i skolor av B2-formen eller lägre form. Med hänsyn

till skolväsendets nuvarande utvecklingstendenser bör man kunna räkna

med att procenttalet vid genomförandeperiodens slut har ytterligare nedgått.

Lärarkårens förutsättningar för denna del av undervisningen böra

vidare ha ökats icke oväsentligt på dessa tjugu år. Inslaget av studenter i

lärarkåren växer hastigt. Om utbildningen av mellanskollärare i framtiden

grundas på avslutad gymnasieutbildning och förlägges till lärarhögskolorna,

kommer en grund att vara lagd för en utveckling, varigenom med tiden en

allt större del av undervisningen i engelska bör kunna läggas i klasslärarnas

händer.

Säkerligen kommer dock — även framemot år 1970 — en grupp av skolor

att återstå, där undervisningen i engelska icke kan nöjaktigt bedrivas

i de vanliga formerna. Det är knappast sannolikt, att man då ute i orterna

nöjer sig med att avvakta den tidpunkt, då frågan löser sig själv exempelvis

i samband med något lärarombyte. I en del fall kan en lösning centraliseringsvägen

måhända tänkas, i synnerhet om centraliseringen är påkallad

även av andra omständigheter. I andra fall ter sig en sådan lösning säkerligen

mindre önskvärd. Det bör därför genom försök utrönas, huruvida icke

med moderna tekniska hjälpmedel en språkundervisning kan åstadkom
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mas, som icke i lika hög grad som klassundervisningen är beroende av

lärarens personliga kunskapsförråd. En början är redan gjord genom de

pågående försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

Undervisningen tog från början sikte på studiebegåvade lärjungar i sjätte

klassen men skall, såsom i fjolårets statsverksproposition meddelades, under

de närmaste åren ansluta sig till skolkommissionens riktlinjer för en allmän

undervisning i engelska i femte och sjätte klasserna. De flerklassiga

läraravdelningarnas förhållanden komma därvid särskilt att beaktas, varvid

olika schematekniska och organisatoriska frågor skola studeras.

Försöksperioden under 50-talet bör jämväl utnyttjas för att slita tvistefrågan

om lärjungarnas förutsättningar att draga nytta av undervisningen.

Lika klart, som det är att en betydande del av ungdomen kommer att ha

förblivande nytta av den undervisning de i enhetsskolan erhålla i ämnet,

lika uppenbart torde det vara, att vissa lärjungar icke skulle få så mycken

behållning av undervisningen, att det kan motivera deras deltagande. Huru

gränsen skall dragas, lärer endast kunna avgöras genom försök. Det är

mycket sannolikt, att den måste dragas annorlunda, allteftersom kursen

inhämtas under lärarens direkta ledning eller genom radioundervisning.

För lärjungar, som icke kunna tillgodogöra sig den undervisning i ämnet,

som b judes, böra andra sysselsättningar anordnas. De lokala myndigheterna

böra här ha fria händer att pröva sig fram i samråd med försöksverksamhetens

centrala ledning.

Om franskans ställning i enhetsskolan synes icke mycken tvekan kunna

råda. Skolutredningen, skolkommissionen och skolöverstyrelsen ha alla

funnit det nödvändigt att uppskjuta ämnet ett år, ifall den lättnad i lärjungarnas

arbetsbörda skall stå att vinna, som numera allmänt erkännes

som i hög grad behövlig, och beslut har redan fattats om en sådan förskjutning

i ämnets ställning vid de allmänna läroverken och de kommunala

mellanskoloma. Att föra ned franskan i enhetsskolans åttonde klass, varvid

antingen något av de enligt kommissionens förslag gemensamma ämnena

måste uteslutas av de franskläsande lärjungarna eller en särskild teoretisk

linje tillskapas med olikheter i timplanen för flera ämnen, skulle alltför

mycket strida mot enhetsskolans idé. Däremot måste franskans ställning

som ett av de ledande kulturspråken och vårt lands obestridliga behov av

män och kvinnor med god behärskning av detta språk nogsamt beaktas

vid gymnasiets konstruktion.

C. Centraliseringen inom enhetsskolan.

Det lär visst ha varit lektor Henrik Petrini, som först påyrkade en centralisering

av skolväsendet genom skolskjutsar. Hans broschyr ingick i

serien »Svenska stridsskrifter». Numera är centraliseringen ett erkänt hjälpmedel

för skolväsendets rationella ordnande. Men den har som alla sådana

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. May.ts proposition nr 70.

sin begränsning. Alltjämt växlas det ibland stridsskrifter, när en bygdeskolas

bestånd hotas genom en påtänkt centralisering. Och inte minst har

diskussionen om enhetsskolan visat, att meningarna i dessa frågor i vissa

fall fortfarande gå rätt mycket i sär.

I det följande skall jag först redogöra för vissa nu gällande bestämmelser

om centralisering inom folkskoleväsendet. Därefter övergår jag till skolkommissionens

förslag i detta avseende.

a. Centraliseringens former och uppgifter.

Centralisering sker vanligen genom skolskjutsar, men särskilt i de nordligaste

länen förekommer även inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor

och enskilda hem.

Statsbidrag till skolskjutsar kan utgå,

1) där besparingar stå att vinna för det allmänna,

2) där barnen genom skolskjutsen få tillgång till undervisning i bättre

skolform eller eljest förbättring av skolväsendet kan ernås, och

3) där barnen ha lång och besvärlig skolväg.

Bidrag utgår dels till egentliga skolskjutsar, vilka kunna utföras antingen

av särskild entreprenör eller av skoldistriktet självt, och dels till självskjutsar,

vilka framföras av barnen själva.

För de egentliga skolskjutsarna kunna användas järnväg, motorfordon,

hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel, och statsbidrag utgår

vanligen med åtta tiondelar av de verkliga kostnaderna.

Statsbidrag till självskjutsar utgår endast för barn i sjunde och högre

klass och blott i den mån färdsättet prövas lämpligt med hänsyn till lärjungarnas

utveckling och krafter, de klimatiska förhållandena på orten och

övriga omständigheter. Kostnaden beräknas till högst 50 öre per dag, om

skolvägens längd överstiger 7 km, och högst 40 öre per dag, om väglängden

uppgår till högst 7 km; statsbidraget är åtta tiondelar av den beräknade

kostnaden.

Genom olika kontrollbestämmelser förebyggas oskäliga kostnader för

statsverket. Anslaget till skolskjutsar är ett förslagsanslag, som för innevarande

budgetår beräknats till 9 miljoner kronor och för nästa budgetår

till 13 miljoner kronor.

Statsbidrag till skolbarns inackordering kan utgå

1) för barn i klasserna 1—3, som är bosatt minst 4 km från närmaste

skola, och

2) för barn i fjärde och högre klasser, som är bosatt minst 6 km från

närmaste skola.

Efter ansökan av skoldistriktet hos vederbörande folkskolinspektör kan

i särskilda fall utgå statsbidrag även för barn, som är bosatt på kortare

avstånd från skolan; det ankommer därvid på inspektören att bestämma

det antal dagar, för vilka bidrag skall beräknas.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Med närmaste skola menas för barn i sjunde och högre klass närmast belägna

A- eller Bl-skola och för hjälpklassbarn närmast belägna skola med

hjälpklassundervisning.

Statsbidragets storlek är även i detta fall i regel åtta tiondelar av de

verkliga kostnaderna. Anslaget har liksom det föregående förslagsanslags

natur och har för innevarande budgetår beräknats till 2 250 000 kronor.

Skolutredningen redogör för några typiska fall av centralisering. Bland

annat kunna följande omständigheter föranleda anordnandet av skolskjutsar:
1.

Lågt barnantal. Om lärjungeantalet i en skola är lågt och icke kan beräknas

stiga, är det ofta av ekonomiska skäl påkallat att anordna skolskjuts

för lärjungarna till på lämpligt avstånd belägen skola av högre skolform.

Sådan är vanligen situationen vid en B3- eller Dl-skola med exempelvis

8 lärjungar, av vilka tre tillhöra klass 2, två klass 4 och tre klass 6.

2. Ifragasatt försämring av skolformen. Vid en B2-skola blir frågan om

försämring av skolformen aktuell, om lärjungeantalet nedgår till 25. Vid

en skola med exempelvis två lärjungar i klass 1, en i klass 2, en i klass 3,

tre i klass 4, fem i klass 5, sju i klass 6 och sex i klass 7 kommer lärjungeantalet

sannolikt att understiga 25 under en avsevärd följd av år. I valet

mellan att omorganisera skolan till en B3-skola eller anordna skolskjutsar

för samtliga barn till en A-skola på lämpligt skjutsavstånd föredraga ofta

såväl den lokala skolledningen som målsmännen den senare utvägen.

. 3. Underrnåliga skollokaler. En befintlig skola av låg skolform och med

jämförelsevis lågt lärjungeantal kan ha synnerligen dåliga lokaler, samtidigt

som en pa lämpligt skjutsavstånd belägen skola av högre skolform har

mycket goda lokalförhållanden. Om denna skola i sina lokaler kan mottaga

den mindre skolans lärjungar, kan det vara fördelaktigare att överföra

barnen dit och eventuellt där inrätta en ny lärartjänst än att verkställa

nybyggnad för den mindre skolans räkning.

4. Den regionala planläggningen av organisationen. Inom två närliggande

skolområden kunna skollokalerna vara dåliga, eller också kunna läraravdelningarna

vara hänvisade till mindre lämpliga förhyrda lokaler.

Uppföres en för bägge skolområdena gemensam skolanläggning och anordnas

samtidigt skolskjutsar antingen för det ena skolområdets samtliga lärjungar

eller för lärjungarna från de bägge skolområdenas ytterområden,

kan ofta en för lång tid lämpligare skolorganisation komma till stånd. På

liknande sätt kunna flera än två skolor lämpligen hopslås till en större centralskola,

som då ofta kan anordnas enligt A-formen. (IV: 2A s. 203—205.)

Omständigheter, som böra tagas i betraktande vid bedömandet av centraliseringsfrågorna,

äro, såsom skolutredningen framhåller, barnantalets

storlek, de geografiska förhållandena, befolkningstätheten, kommunikationsmöjligheterna,

beskaffenheten av befintliga skollokaler och lärarbostäder,

förekomsten av eller bristen på speciallokaler för undervisning

bland annat i slöjd, gymnastik och hushållsgöromål ävensom lokaler för

sociala föranstaltningar, såsom barnbespisning, bad o. d. »Givetvis måste

även statsmakternas blivande beslut rörande skolsystemets framtida upp
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

byggnad konnna att utöva ett betydande inflytande pa centraliseringens

omfattning och anordning.»

Inackordering av skolpliktiga barn förekommer företrädesvis i trakter,

där barnantalet på varje särskild ort är sa litet, att skola icke rimligtvis

kan anordnas, och avståndet till närmaste skola pa samma gang sa stort,

att skolskjutsar icke kunna komma i fråga. Utom i glesbygderna i norr användes

inackordering rätt mycket i skärgårdsdistrikten.

Skolutredningen betonar, att skolväsendets centralisering icke kan ske

efter samma linjer i alla skoldistrikt.

»Från en skolas område kan det vara lämpligt att genom centralisering

hänvisa samtliga lärjungar till annan skola (fullständig centralisering). Detta

gäller framför allt i sådana fall, då barnantalet är så lågt, att det icke

medger upprätthållandet av någon skola eller möjliggör anordnandet av

endast en skola av lägre skolform. I ett annat område åter blir det lämpligare

att överföra lärjungar, tillhörande viss klass eller vissa klasser {partiell

centralisering). Den partiella centraliseringen kan, såsona nu ofta är

fallet, lämpligen omfatta hela folkskolestadiet. I andra fall åter kan en

centralisering från och med femte klassen ifrågakomma. —--En annan

form av partiell centralisering kan omfatta folkskolans sjunde och högre

klasser.» (IV: 2A s. 210—211.) _ o

»Praktiska skäl göra det nödvändigt, att en någorlunda fast centraliseringsplan

uppgöres för varje skoldistrikt eller för två eller flera skoldistrikt

tillsammans. Detta är erforderligt bl. a. för att lokalfrågorna skola kunna

lösas på ett tillfredsställande sätt. En så vitt möjligt fast organisation, som

visat sig ändamålsenlig, vinner också lättare målsmännens förtroende. Så

böra lärjungarna t. ex. icke ena året skjutsas till en skola och andra aret till

en annan. Innan en centralisering genomföres, böra dess nackdelar och fördelar

noga vägas mot varandra. Särskild varsamhet och försiktighet bör

iakttagas, när det ifrågasättes att helt indraga en skola. Vid genomförandet

av en partiell centralisering bör tillses, att även de kvarvarande lärjungarna

få goda undervisningsvillkor med hänsyn till saväl skolform som skollokaler.

När fråga om centralisering uppkommer, bör vederbörande myndighet

noga överväga, vilken omfattning centraliseringen i det enskilda fallet

bör ha, för att eleverna skola få den bästa undervisningen, samtidigt som

bygdens intressen i övrigt pa bästa sätt tillgodoses.» (IV. 2A s. 224 225.)

b. Centraliseringen på olika stadier.

Skolutredningen framhåller, att avvägningen mellan centraliseringssystemets

fördelar och nackdelar för lärjungarna utfaller olika alltefter deras

ålder. Utredningen har därför dryftat olika former av partiell centralisering.

För de minsta skolbarnen bör centralisering tillgripas, endast om mycket

starka skäl påkalla dylika anordningar.

»I de fall, där på grund av lärjungeantalets storlek och förhållandena i

övrigt en partiell centralisering framdeles kan ifrågasättas, bör man i

första hand tillse, att lärjungarna i de lägre klasserna om möjligt få tillgång

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt Nr 10.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

till en skola i hemmens närhet. Så böra t. ex. småskolor av b-form bibehållas

även med ett barnantal, som understiger 10, därest icke nedgången

av barnantalet kan väntas bli bestående.» (IV: 2A s. 223.)

På det högsta stadiet finner däremot skolutredningen en vidsträckt centralisering

önskvärd:

»För att undervisningen på folkskolans högsta stadium verkligen skall

kunna anordnas på ett praktiskt och för samhällets behov och ungdomens

utbildning tillfredsställande sätt, böra enligt vår mening lärjungarna åtminstone

i sjunde och högre folkskoleklass, så långt detta är möjligt, sammanföras

till för varje bygd lämpligt belägna centralskolor med ändamålsenliga

lokaler och god utrustning. Vid en centralskola ökas också möjligheterna^

att anpassa undervisningen efter olika orters och olika elevers

önskemål och behov ävensom att anställa lärare, som äro kompetenta att

undervisa i särskilda ämnen och ämnesgrupper. Vid en sådan skola kan

bland annat den yrkesvägledande och yrkesorienterande undervisningen

anordnas lättare och på ett effektivare sätt än vid en mindre skola av låg

skolform.» (IV: 2A s. 222.)

Skolutredningen erinrar i detta sammanhang om en år 1943 av Svenska

landsbygdens kvinnoförbund gjord framställning i centraliseringsfrågan,

vari förbundet hävdar, att de mindre landsbygdsskolorna ej böra utökas

med en sjunde eller åttonde klass utan i stället lärjungarna hänvisas till

centraliserad undervisning under särskild lärare.

Vidare hänvisar utredningen till ett uttalande av 1945 års rilcsdag, att

det enligt riksdagens mening av pedagogiska skäl vore önskvärt, att en centralisering

av den sjunde folkskoleklassen i ökad utsträckning genomfördes.

Skolkommissionens förslag innebär en längre gående utbyggnad av enhetsskolans

högstadium. Varje svensk pojke eller flicka skall erhålla en

för honom eller henne avpassad studiegång av realskolekaraktär. Normalt

bör fördenskull en realskola finnas i varje kommun. Hittills har det betraktats

som en utopi att generellt ge landsbygdens ungdom tillgång till realskolestudier

i hemorten, men frågan kommer i annat läge genom kommunindelningsref

ormen.

»För en nioårig skola av den karaktär, det är fråga om här, torde erfordras

ett befolkningsunderlag av 2 500 å 3 000 människor. Med nuvarande

nativitet skulle detta innebära årsgrupper av elever om 50 å 60 och

ett samlat lärjungeantal av 450 å 500. Efter kommunindelningsreformens

genomförande torde det stora flertalet kommuner uppnå dessa siffror. Endast

om invånarantalet i en kommun blir avsevärt lägre, torde det bli nödvändigt

att överföra högstadiets elever till centralskolan i en grannkommun.

» (S. 54.)

En förutsättning för medborgarskolans utbyggande till nioårig är på

landsbygden en samtidigt företagen centralisering av skolväsendet. Klasserna

7—9 böra vara helt centraliserade. Dtetta är så mycket mer nödvändigt,

som centralskolorna inte endast måste utrustas med erforderliga

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skolsociala anordningar och med specialsalar för övningsämnen utan också

måste förses med de institutioner och de speciallärare, som högstadiets

karaktär av realskola kräver. Emellertid är, säger kommissionen, centralisering

även av klasserna 5 och 6 ofta önskvärd och bör komma till stand

i så stor utsträckning som förhållandena göra det lämpligt.

»Då enligt kommissionens förslag undervisning i engelska skall ges från

och med klass 5, torde i många fall centralisering av klasserna 5 och 6 bli

nödvändig redan av denna anledning. Det är därvid måhända inte alltid

ändamålsenligt, att en sådan centralisering sker enbart till distriktets centralskola.

I stora distrikt kan det tänkas, att femte och sjätte klassens lärjungar

från en viss skola överflyttas till en närbelägen för åstadkommandet

av bättre skolform och att de först efter sjätte klassen överförs till centralskolan.

» (S. 57—58.)

Kommissionen är ense med skolutredningen om att centralisering av de

lägsta klasserna bör ske i minsta möjliga omfattning.

»Fullständig centralisering, d. v. s. centralisering även av lågstadiet, bör

enligt kommissionens mening så långt som möjligt undvikas. De mindre

barnen bör få stanna i sin hemmiljö och ha skolan i hemmets närhet upp till

11-årsåldern, och de kulturhärdar, som även aldrig så små skolor utgör,

bör inte berövas bygderna, i den mån det går att undvika och lärarkrafter

är möjliga att anskaffa. Dessa bygdeskolor blir alltså enligt kommissionens

förslag i allmänhet fyraåriga men kan också, där avstånd och lärjungetillgång

samt tillgång på lärare i engelska gör sådant ändamålsenligt, vara

sexåriga. Också tvååriga bygdeskolor kan på sina håll fylla en uppgift. Vid

a-form torde också treåriga bygdeskolor ställa sig lämpliga.» (S. 58.)

En centralskola i ett landsbygdsdistrikt skulle alltså komma att omfatta

ett högstadium (klasserna 7—9), avsett för kommunens samtliga lärjungar

i dessa klasser, samt ett mellanstadium (klasserna 4—6), där klasserna

5 och 6 ha ett relativt stort lärjungeantal och klass 4 ett relativt litet.

En sådan centralskola bör emellertid icke få svälla ut till oformlighet.

Skolutredningen har uppställt 600 lärjungar som maximum för en skola av

läroverkstyp. Då en centralskolas lärjungeuppsättning har lägre genomsnittsålder

än ett läroverks, anser kommissionen, att lärjungeantalet bör

maximeras till 350 ä 400.

»Större skoldistrikt måste därför i allmänhet räkna med nödvändigheten

att upprätta flera centralskolor. Därvid torde det ofta komma att visa sig

ändamålsenligt, att undervisningen i nionde klassen specialiseras, så att

den för denna klass avsedda gymnasielinjen förekommer endast vid en

av kommunens skolor. Också yrkeslinjen i denna klass kan lämpligen fa

olika karaktär vid de olika skolorna inom kommunen.» (S. 58.)

Det kan anmärkas, att den finska skolkommittén tänker sig en rätt omfattande

centralisering från och med femte skolåret. Som naturligt är,

vålla de stora glesbygderna betydande svårigheter för skolfrågans lösning

i Finland. Kommittén kommer slutligen till det resultatet, att orter med

fåtalig befolkning i många fall måste nöja sig med en fyraårig skola.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Då de läropliktiga genomgått denna, kunna de antingen skjutsas till

närmaste mellanskola eller ock beredas inkvartering i närheten av mellanskolan.

På detta sätt komme flera elementarskolor att ha en gemensam

mellanskola. Vid sådana mellanskolor kunde vid behov inrättas parallellklasser,

i vilka samma lärare undervisade. Stora skolor bli billigare än små.»

c. Yttranden i centraliseringsfrågan.

I remissvaren kämpa en centraliseringsvänlig och en mera kritisk tendens

med varandra. Den förra har övertaget, när det gäller klasserna 7—9, den

senare när det gäller klasserna 1—i; i fråga om klasserna 5—6 går debatten

vidare.

Att det på sina håll finnes sympatier för en vidsträckt centralisering,

framgar av följande uttalande av jolkskolinspektören i Hallands norra

inspektionsområde:

»Under organisationsarbetet inom skoldistrikten under de senaste åren

har man kunnat konstatera ett stigande intresse för vittgående centralisering.

Inom detta inspektionsområde ha de flesta skoldistrikten gamla och

olämpligt belägna skolor, ofta av svag skolform. Med hänsyn dels härtill,

dels till de skolsociala anordningar, som en modem skola skall inrymma,

med tillgång till olika specialsalar m. m. har ett stort antal skoldistrikt framfört

krav på centralisering från och med femte klass, flera på total centralisering.

Administrationen kan vid centralisering förenklas. Bränsleanskaffningen

kan rationellare ordnas, likaså skolmåltidsverksamheten, inköp av

undervisningsmateriel, uttagning till och organisation av hjälpklassverksamheten

m. m. Man anlägger även den synpunkten, att småbarnen, sedan

gymnastiksalar med badanläggning blivit uppförda, även böra bli delaktiga

av härigenom uppkommande förmåner. Allt synpunkter, som man icke

kan komma förbi.»

I motsatta lägret befinner sig tydligen kollegiet vid småskoleseminariet

i Stockholm, som tillråder största varsamhet vid anordnandet av skolskjutsar.

»Redan nu anser man skolskjutsarna särskilt för nybörjarna vara en betänklig

sak. Har man sett en skara 7—8-åringar i ur och skur stå väntande

på häst-, bil- eller buss-skjuts vid vägkanten, med risker för förkylning och

olyckor av skilda slag, instämmer man i detta. Det är därför kollegiets mening.

.. att en mindre, omodern smaskola med litet barnantal, liggande

mitt i byn med möjligheter till ingående kännedom för läraren av barnens

hemmiljö, är betydligt fördelaktigare ur de flesta synpunkter för grundskolans

barn än en modem skola med stora klasser, belägen miltals från

barnens hem.»

Det finnes givetvis också remissvar, som utan ingående diskussioner ge

uttryck åt den meningen, att skolkommissionen ganska väl lyckats finna,

den rätta medelvägen. »Ett tilltalande drag i reformprogrammet är att

förekomsten av bygdeskolor på det lägre skolstadiet icke blivit förkvävd

av opåkallat centraliseringsnit», skriver länsstyrelsen i Gävle.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Delade meningar kunna noteras exempelvis beträffande trafikväsendets

kapacitet att uppbära en starkt vidgad centralisering, kommunernas förutsättningar

att upprätthålla centralskolor och skolhemmens lämplighet ur

uppfostrans synpunkt.

Vägarnas beskaffenhet behöver väl icke i längden hindra, att centralisering

genomföres, även om detta törhända ännu på ett och annat ställe är

fallet. Några remissinstanser tveka däremot om fortskaffningsmedlens tillräcklighet

för de framtida behoven, så exempelvis folkskolinspektören i

Nordskånes östra inspektionsområde, vilken även tänker på kommande

kristider:

»En så omfattande centralisering kommer . .. att kräva en ofantligt ökad

bilpark. Är det tänkbart, att en sådan i framtiden kan erhållas? Bränsleförsörjningen

till dessa bilar är ett annat problem. Skulle vårt land av en

eller annan anledning bli avstängt från import av motorbränsle, hotas hela

skolorganisationen av sammanbrott.»

Mera förhoppningsfull är inspektören i Nordskånes västra inspektionsområde:
»Några

oövervinneliga svårigheter att ordna den för förslagets genomförande

nödvändiga centraliseringen ser jag för dessa bygders vidkommande

icke, förutsatt att nuvarande läge på motor- och bensinfronten icke

radikalt förändrats. Man får ju förutsätta skolbussar och skolbilar, som

ägas och drivas av skoldistrikten med statsbidrag till kostnaderna. Tänker

man sig kombinationen vaktmästare-chaufför, kan väl också personalfrågan

bemästras.»

Att i vissa fall en kommun, även efter indelningsreformen, kan bliva för

svagt underlag för en centralskola, har framhållits av skolkommissionen och

understrykes i flera yttranden. Sålunda skriver folkskolinspektören i Närkes

inspektionsområde:

»Länsstyrelsens i Örebro län förslag till ny kommunindelning anses höra

till de mest radikala. Ändå rymmer detta förslag några kommuner, som

knappast kunna bilda underlag för en framtida centralskola, inom vars

ram en av kommissionen förutsatt differentiering av undervisningen skall

kunna äga rum. Jag anser det vara av allra största betydelse, att denna

fråga i tid uppmärksammas. Bliva de planerade storkommunerna icke tillräckligt

stora, äventyras nämligen skolreformen i ett högst väsentligt avseende,

det nämligen att skänka landsbygden ett med städerna och tätorterna

likvärdigt skolväsen.»

Kammarkollegium meddelar, att av de 1 028 kommuner, som enligt länsstyrelsernas

förslag till ny kommunindelning skulle kvarstå i de 22 av

koinmunindelningsreformen berörda länen, ungefär en tredjedel finge en

folkmängd understigande 3 000 personer.

»Blir så fallet, kommer det sannolikt att befinnas nödvändigt att i form

av kommunalförbund eller utsträckt tillämpning av bestämmelserna i (5 § 3.

folkskolestadgan kombinera kommuner för gemensamt uppehållande av

realskolestadiet eller del därav. Vid val av kommunalförbundsformen kom
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

me den beslutande myndigheten att ligga hos förbundsdirektionen, vid tilllämpning

av folkskolestadgans angivna bestämmelser hos skolstyrelsen i en

av kommunerna.»

När skolkommissionen såsom motivering för decentraliseringen av skolväsendet

till kommunerna har anfört, att kommunerna böra få »så stor

frihet och så stort ansvar, att skolfrågorna bli en central medborgerlig angelägenhet

inom skoldistrikten», påpekar ämbetsverket, att resonemanget

icke är tillämpligt på fall, där skolväsendet delvis administreras av en förbundsdirektion

eller där det i väsentlig mån tillgodoses av annan kommun.

För de nordliga delarna av vårt land har inackorderingen i skolhem synnerlig

betydelse. Domkapitlet i Luleå visar upp, att ett skolväsen, som

utbyggts enligt skolkommissionens riktlinjer, komme att starkt öka antalet

inackorderade barn. En sådan utveckling finner domkapitlet betänklig.

»Ett aldrig så väl skött skolhem kan i regel icke giva full ersättning för barnens

hem.»

Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde synes däremot

personligen finna betänkligheterna mot skolhemssystemet överdrivna:

»Det tycks ju inte vara populärt nu för tiden, änskönt mycket lång verksamhet

visat, att arbetsstugor och skolhem varit till ovärderlig välsignelse

för ödebygdens barn och fostrat tusenden av dem till högt kvalificerade

samhällsmedlemmar. Skolkommissionen talar även om denna sak och skriver:

''Kvar står hemmets legitima behov av att få behålla barnen över den

ömtåliga pubertetsåldem.’ Jag vågar påståendet, att skolhem och arbetsstugor

i otaliga fall bättre under nämnd tid handhaft barnen än vad hemmen

mäktat.»

Av andra skäl vill emellertid denne inspektör, liksom många andra, så

långt möjligt skona bygdeskolorna.

Invändningarna mot en centralisering av realskolestadiet sammanfattas

av Målsmännens riksförbund på följande sätt:

»Den centralisering av skolväsendet, som förslaget innebär genom förläggningen

av enhetsskolans högsta klasser till tätorterna inom storkommunerna,

innebär ur såväl elevernas som föräldrarnas synpunkt stora olägenheter,

vilka Målsmännens Riksförbund motser med oro. För att fullgöra

sin skolplikt komma de unga att på många håll tvingas till långa och

tröttande skolresor, liksom för övrigt sker redan nu, särskilt i övre Norrland.

På allt flera håll bli eleverna nödsakade att under de sista skolåren vistas på

elevhem. Det vore önskvärt, att dessa arrangemang ej utsträcktes mer än

som är oundgängligen nödvändigt. Skolan påtvingas också ansvaret för de

ungas fritid, och föräldrahemmen undandragas sitt inflytande på barnen;

föräldrarna få allt mindre möjligheter att påverka och leda sina barn —

och detta just under förpuberteten och puberteten, då de unga kanske mer

än någonsin äro i behov av det stöd, som en hemmiljö kan ge.»

Det synes emellertid råda god enighet om att centralisering är ofrånkomlig,

om det skall bli något realskolestadium i landsbygdsskolorna. Domkapitlet

i Luleå, vilket i detalj har genomgått organisationsproblemen för

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ett av stiftets ödebygdsdistrikt, omfattande Jukkasjärvi och Vittangi församlingar,

finner dock en särskild utredning påkallad rörande skolproblemen

i extrema glesbygder. Samma yrkande framställes av Psykologiskpedagogiska

institutet.

Betänkligheterna mot centraliseringen ökas givetvis, ju yngre barnen

äro, och börja ganska kraftigt ge sig till känna redan i fråga om klasserna

5 och 6. I första hand riktas invändningarna mot inackorderingssystemet.

»Inackordering under de sex tidigare skolåren är ett sa allvarligt ingrepp i

familjelivet, att den i möjligaste mån bör undvikas», skriver exempelvis

kollegiet vid jolkskoleseminariet i Uppsala, och en medicinsk remissinstans,

lärarkollegiet vid Karolinska institutet, kommer till ungefär samma resultat.

»Det torde ur medicinsk synpunkt böra framhållas, att elevs förflyttning

till annan ort bör ske så sent som möjligt. Det maste starkt ifragasättas,

om den vinst, som skulle göras med en centralisering även av klasserna 5

och 6, kan kompensera nackdelarna. Eleverna skulle genom centraliseringen

komma i åtnjutande av undervisning i engelska, som på detta stadium ansetts

nödvändig, men skulle å andra sidan ryckas lös ur hemmiljön på.ett

för tidigt stadium.---Lärarkollegiet kan icke tillråda en så tidig cen
tralisering

som den av klasserna 5 och 6.»

När det gäller de minsta barnen äro även skolskjutsarna en allvarlig sak.

Sveriges småskollärarinneförbund framhåller vikten av att centraliseringen

av landsbygdens skolor icke utsträckes till de fyra första klasserna.

»Vådan av skolskjutsar för mindre barn och den reaktion man visat på

landsbygden, då bygden berövats sin skola, utgör ett starkt skäl för ett

sådant ställningstagande. För skolans liv och inre tillväxt torde dock böra

understrykas att man som regel bör ha minst fyra klasser i bygdeskolan,

fördelade på två undervisningsavdelningar.»

Så långt äro i varje fall yttrandena samstämmiga, att de fyra första klasserna

icke böra centraliseras utan mycket tvingande skäl.

En del remissinstanser acceptera tanken på ökad centralisering av klasserna

5 och 6, närmast medelst skolskjutsar. När skolkommissionen betecknar

centraliseringen av dessa klasser som en ofta önskvärd anordning av

skolväsendet, tycks kommissionen emellertid ha gått för långt; yttrandet

uppkallar påfallande många folkskoleröster till gensagor. Skolöverstyrelsen

ger en tabellarisk översikt över de ståndpunkter i centraliseringsfrågan folkskolemyndigheterna

intagit.

Tab. 19. Översikt av vissa yttranden rörande

centraliseringens omjattning.

Remissinstans

Antal

Tillstyrkt centralisering

yttranden

i klass 7—9

i klass 5—f>

36

36

20

42

41

10

Folk- och sm&skoleseminarier............

9

9

1

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Påfallande är, att skolstyrelser och skolråd i remissyttrandena ha visat

större beredvillighet att centralisera mellanstadiet än folkskolinspektörerna.

Erinringarna mot centraliseringar på mellanstadiet gälla i mycket stor

utsträckning de förluster, byarnas kulturella liv skulle lida, om bygdeskolorna

icke kunde uppehållas eller deras organisation skulle nedskäras.

Sådana synpunkter anläggas bland annat av domkapitlet i Visby, som

skriver:

»Enligt domkapitlets mening bör varje bygd, som hittills bildat ett särskilt

skolområde, erhålla en såvitt möjligt sexårig skola. En sådan bygdeskola

motiveras^ redan av hemmens legitima behov att under så stor del av

skoltiden och så stor del av dagen som möjligt få ägna barnen omedelbar

tillsyn och fostran. Därtill kommer vad kommissionen själv kraftigt understryker,

att dessa skolor äga ett betydande värde som kulturhärdar och att

deras försvinnande skulle för bygden innebära en synnerlig förlust. De tvåtdl

fyraåriga bygdeskolor, som kommissionen vill inrätta i deras ställe, torde

knappast få den yttre gestaltning eller det anseende, som kan göra dem

till en samlingspunkt. Fara är att de nedsjunka till ett slags mindre folkskolor,

detta såväl till utrustning som omvårdnad.»

De risker, domkapitlet sist berör, framhävas även av folkskolinspektören

i Göteborgstraktens inspektionsområde, vilken särskilt anlägger synpunkten

av undervisningens effektivitet.

»Att beskära de nuvarande bygdeskolorna, som i allmänhet äro avsedda

för sexklassig skola, och låta dem bestå endast för de fyra lägsta klasserna

synes icke heller vara önskvärt ur undervisningssynpunkt. All erfarenhet

visar, att ju mindre skolan är, desto svårare har den i regel att erhålla den

för undervisningen erforderliga utrustningen. Detta gäller redan i fråga

om gemensam undervisningsmateriel av olika slag. Än svårare ställer det

sig att i små skolor erhålla lokaler och verktyg resp. redskap för slöjd och

gymnastik med lek och idrott. Av kostnads- och personalskäl möter det

även stora hinder att i en alltför liten skola få anordnat skolmåltidsverksamhet.

Skola bygdeskolorna avkortas till att omfatta endast de fyra lägsta

klasserna, måste man i många fall räkna med en försämrad skolform

för dessa. Ej sällan framtvingar ett frånskiljande av sjunde klassen en övergång

till lägre skolform. Vid en centralisering från och med femte klassen

skulle skolor av Bl-formen under alla förhållanden minskas från tre till

två läraravdelningar och av B2-form ej sällan från två till en läraravdelning.

I senare fallet finge man räkna med att alla fyra klasserna komme att

undervisas av en och samma lärare. Vidare skola enligt skolkommissionens

förslag eleverna i klass 3—4 kunna undervisas av lärare med kortare utbildning

än lärarna i fjärde klassen i skola av A-form. En minskning av antalet

lärare i de nuvarande bygdeskolorna skulle även minska den stimulans i

skolarbetet och de möjligheter till ämnesbyte, som förekomsten av flera

lärare vid en skola innebär. Det kan befaras, att dessa små bygdeskolor

skulle komma att föra en tynande tillvaro.

Vinsten för barnen på landsbygden av att under femte och sjätte skolåren

erhålla undervisning i skola av A-form skulle alltså kunna spolieras

av i det hela försämrade betingelser för skolarbetet under de fyra första

skolåren.»

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Domkapitlet i Luleå framkastar spörsmålet, huruvida det icke vore bättre

att i viss utsträckning pröva en mot centraliseringen motsatt väg.

»Det visar sig icke sällan att de mycket små skolorna, även skolor av

lägsta form, kunna nå förvånansvärt goda resultat. Naturligtvis hänger

detta i hög grad på läraren. Men det beror också på vissa för dessa små skolor

gynnsamma faktorer. Barnantalet är ringa, och skolan kan få en förtrolig,

lugn och hemlik prägel. Disciplinsvårigheter förekomma knappast.

Undervisningen kan och måste bliva mycket individualiserad. Arbetsskolan

tvingar sig fram. Barnen måste arbeta på egen hand och lära sig att så

göra. Nära och hjärtlig kontakt mellan skolan och hemmen blir en självklar

sak.

Nu höra dessa skolor ofta till de i yttre avseende sämst rustade. Vore det

icke värt att företaga omfattande och storstilade försök med sådana skolor

för de sex första skolåren, väl rustade? Alltså skolor icke blott försedda med

högt kvalificerade lärare utan också utrustade med rika tekniska och metodiska

hjälpmedel: förutom vanlig skolmateriel, riklig och av förstklassigt

slag, radio, film, grammofon och icke minst korrespondensundervisning.

Man borde göra det bästa som göras kan av de ensliga byarnas skolor,

innan man berövar dessa byar deras skolor och berövar dem deras barn.

Säger man att det blir för dyrt, så må besinnas att det också blir dyrt att

bygga och upprätthålla mängder av skolhem. Och framför allt, det kommer

att stå vårt folk dyrare, om det till sist finns bara tätorter och däromkring

en obefolkad landsbygd, dömd att åter hemfalla åt den ödemark, varav

flydda släktens möda och svett en gång skapade bygd.»

Farhågor för att centraliseringen kan leda till avfolkning av landsbygden

framskymta i flera remissvar. Skolrådet i Hallsberg yttrar sålunda:

»En följd av centraliseringen blir, att många barn flyttas från hemmen

i avsides belägna bygder och kommer i avsaknad av den omvårdnad och

tillsyn, som endast föräldrar kan ge. De nödgas tillbringa 3 5 skolår i

stad eller annan tätort. Det är lätt att inse, att barnen i de flesta fall komme

att växa in i den nya miljön, vilket förhållande skulle komma att påskynda

flykten från landsbygden. I viss mån torde detta komma att gälla

även sådana barn, som med hjälp av skolskjutsar forslas till och från centralskolorna

i tätorterna.»

Om centraliseringen av klasserna 5 och 6 blir ett faktum, är det enligt

Svenska landsbygdens kvinnoförbund i varje fall önskvärt, att lärarna i de

kvarvarande bygdeskolorna representera en god kulturell standard.

»Att centralisering av de övre klasserna är en förutsättning för både den

nuvarande och den framtida skolans effektiva utnyttjande har SLKF i ett

föregående yttrande till skolutredningen haft anledning att påpeka. Och

om det i fortsättningen kan tänkas, att fyra eller sex klasser bli kvar ute i

bygdeskolorna, vilket ur både bygdens och barnens synpunkter många

gånger är att föredraga emot den större anhopningen av barn i en enda

centralskola, vilja vi dock understryka att dessa lärares allmänbildning och

utbildning blir sådan att (de) ha för vår tid lämpade möjligheter att uppehålla

även den icke oviktiga traditionen som kulturvårdare på sin ort.»

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolkommissionens förslag om indragning av svagare skolformer än B2- formen har i allmänhet mottagits med bifall. Man behöver dock icke gå

utanför Stockholmstraktens inspektionsområde för att finna orter, där visst

motstånd kan väntas.

»Att centralisera även femte och sjätte klass till enhetsskolan torde åtminstone

för öarna stöta på absolut och berättigat motstånd från målsmännen,

då en sadan centralisering skulle medföra, att barnen måste inackorderas.

Man torde därför få räkna med att B3-skolor med sex klasser

maste besta med alla deras problem i vad det gäller intagning av lärjungar

vartannat år, införande av språkundervisning — — — m. m.», skriver

folkskolinspektören i detta distrikt.

På denna punkt äro landsbygdsorganisationernas uttalanden av särskilt

intresse.

Svenska landsbygdens studieförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund

sätta till och med målet högre än kommissionen. »Önskvärt

är att inte lägre skolform än Bl kommer att finnas innanför enhetsskolan»,

skriver den senare organisationen. Styrelsen för J ordbrukareungdomens

förbund har icke heller några invändningar och väger fördelar och nackdelar

av en längre gående centralisering.

»Beträffande centraliseringen av landsbygdens skolväsen uttalar sig

Styrelsen oreserverat för en centralisering av klasserna från 7 och uppåt.

Som SK påpekar kommer härigenom mycket av det passiva motståndet

mot en förlängning av skolpliktstiden att försvinna. Ifråga om den eventuella

centraliseringen av klasserna 5 och 6 är problemet ej lika enkelt. Ur

effektivitetssynpunkt bör en del kunna vinnas genom centralisering,

särskilt jämfört med bygdeskolor av B2-typ. Å andra sidan är nackdelarna

med centralisering av klass 5 och 6 så stora att bygdeskolor av Bl-typ

i regel bör vara att föredra framför en centralisering av dessa klasser. Beträffande

undervisningen i engelska bör övervägas, om ej en kompetent

lärare skulle kunna ambulera mellan flera skolor hellre än att man skall dra

samman alla eleverna för ett ämnes skull. En sådan ambulerande undervisning

bör på många håll ganska lätt kunna ordnas och måste bli mycket

billigare än ett system med skolskjutsar. Bäst är dock säkerligen, om Biskolans

lärare kan ha hand om undervisningen i engelska i klass 5 och 6.»

Övriga landsbygdsyttranden göra inga preciserade uttalanden om skolformerna,

men Svenska landskommunernas förbund vill kraftigt understryka,

att bygdeskolorna så vitt möjligt böra bevaras.

»Bygdeskolornas vara eller icke vara bör icke så hårt sammankopplas

med undervisningen i engelska. Andra vägar än de av skolkommissionen

anvisade måste måhända beträdas för att bygdeskolorna i tillräcklig omfattning

skola kunna bevaras, och minst av allt böra därvid prestigesynpunkter

mellan olika lärargrupper få fälla utslaget. Det bör ju t. ex. i allmänhet

icke vara svarare eller dyrare att låta en lärare i engelska ambulera

mellan olika bygdeskolor än att centralisera klasserna 5—6 till skola, där

sådan lärare finnes.»

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Ytterligare en råd yttranden göra gällande, att ordnandet av undervisningen

i engelska icke kan vara tillräckligt skäl för en sa vittutseende omorganisation

av skolväsendet som en centralisering i större skala av klasser

tillhörande mellanstadiet. Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde

håller dock för sannolikt, att kostnaderna automatiskt skola

avskräcka från överdrifter i detta avseende.

»Följden av de mycket dryga kostnaderna för skjutsar och inackordering

måste bli den, att centralisering icke tillgrips i onödan. Att sammanföra

barnen till centralskolor redan från och med klass 5 kan alltså, icke beräknas

bli en vanlig åtgärd. Huvudskälet för en sa tidig centralisering, införandet

av obligatorisk undervisning i engelska språket, måste sägas vara otillräckligt

för en så kostsam och besvärlig organisation. All erfarenhet talar

för att folkskolans lärare i framtiden på ett tillfredsställande sätt skall

kunna handha även undervisningen i engelska på mellanskolstadiet, eventuellt

med hjälp av radiolektioner, och att denna undervisning alltså kan

ordnas vid bygdeskolorna.»

Lärarorganisationerna på folkskolans område företräda i sistberörda avseende

liknande ståndpunkter. Sveriges folJcskollärarförbund anser sålunda,

att centralisering av mellanstadiet endast bör ske, där mycket lågt barnantal

i bygdeskolorna motiverar en centralisering och där kommunikationsförhålladena

och transportmöjligheterna äro goda.

»Fördelarna av bättre skolform måste i de enskilda fallen vägas mot

olägenheterna av bygdeskolomas nedläggande. Sexåriga bygdeskolor bör

bibehållas i de fall då detta med hänsyn till bygdens befolknmgsfördelnmg

och kommunikationsförhållanden är lämpligt.---

En centralisering av klasserna 5 och 6 enbart eller huvudsakligen för att

eleverna i ett skolämne skulle undervisas av lärare med högre utbildning

komme säkerligen att mötas med starkt motstånd ute i bygderna.. Nedläggande

av sexklassiga bygdeskolor och inrättande av skolskjutsar, i vissa

fall inackordering av barnen på centralskolans ort synes vara en orimlig

lösning av språklärarfrågan på mellanstadiet.

Om centralisering av klasserna 5 och 6 vid en skola av B2-form sker,

blir barnantalet i klasserna 3 och 4 i de flesta fall för lågt för att skolan ska

kunna bibehållas. Även klasserna 3 och 4 måste då överföras till annan

bygdeskola eller till centralskolan.»

Även något läroverkskollegium har kommit till likartade resultat men

utan att våga sig på lika långt gående slutsatser i fråga om lärarkompetensen

som folkskoleyttrandena. Följande uttalande av kollegiet i Åmål kan

vara av intresse:

»Valet synes stå mellan att hålla ett mycket stort antal barn inackorderade

i centralskolor uteslutande för engelskans skull och att lata dem stanna

i bygdeskolorna och där få undervisning i detta språk av mindre kompetenta

lärare. Kollegiet kunde knappast annat än föredraga det senare.

Möjligen skulle en approbaturskurs i engelska vara nog, om huvudvikten

lades vid uttal och modernt språk.»

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Mindre avskrackande kunna skolskjutsarna te sig i sammanhang, där

de tjana skolväsendets förbättring utan att antalet lärare och skolor behover

ändras. Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde

pekar på denna användning.

»Skolkommissionen förutsätter, att skolor av lägre typ än B2-form skola

upphora. Det torde emellertid vara möjligt att med bibehållande av nuvarande

antal lärare och lokaler i icke ringa utsträckning förändra även

skolor av IL-form bil Bl-form genom anordnande av pendelskjutsar mellan

grannskolor. En sadan anordning, vilken blivit allt vanligare, kräver ofta

icke nagon storre utökning av de skolskjutsar, som erfordras av andra skäl,

■jutsama. utsträckas över hemortens gränser. En strävan synes

1-nxii r °ra 31 a-^ 1 an ®törre utsträckning förändra skolor av lägre form

till Bl-formen, vdken redan nu är den vanligaste på landsbygden och som

som A formen*^ ^ amnen erbjuder lika goda undervisningsmöjligheter

Skolöverstyrelsens utlåtande kan sägas tämligen väl sammanfatta vad

som framkommit under remissgången.

»Överstyrelsen delar den av SU och i flera remissyttranden framförda

uppfattningen, att skolväsendets fortsatta centralisering bör genomföras

varsamt. Dess fördelar och nackdelar böra noga vägas mot varandra, och

hansyn maste alltid tagas till skiftande lokala förhållanden.

I likhet med såväl SU som SK anser överstyrelsen, att en generell centralisering

ej kan ifragakomma annat än på enhetsskolans högstadium (klass®rna

''TT7- ^etta stadium kan nämligen på de flesta håll på landsbygden

ej effektivt utbyggas, med mindre man genomför en långt gående centralisering,

ej endast med hjälp av skolskjutsar utan i vissa fall också genom

att uppratta skolhem och anordna inackordering. För att på landsbygden

over huvud taget kunna få en enhetsskola till stånd måste man tillgripa

åtgärder av sistnämnda slag i betydligt större utsträckning än nu, särskilt i

de vidsträckta norrlandskommunerna men även annorstädes. Att skilja

barnen från hemmen medför emellertid för alla parter betydande olägeniieter,

särskilt för barnen på skolans låg- och mellanstadium. Systemet med

skolhem och inackordering bör därför i möjligaste mån begränsas till enhetsskolans

högstadium och ej heller där förekomma annat än i de fall, där

avstånden äro så stora, att man ej lämpligen kan anordna skolskjutsar.

Annu större varsamhet måste med hänsyn till barnens bästa och skolskjutskostnaderna

iakttagas, när det gäller centralisering av klasser på

enhetsskolans mellanstadium. Centralisering av klasserna 5 och 6 bör

salunda enligt överstyrelsens mening förekomma undantagsvis och endast

dar sa ar nödvändigt med hänsyn till de lokala förhållandena

Vidare anser överstyrelsen det vara olämpligt att låta fyra-klassiga skolor

b“ “en vanligaste formen av ’bygdeskolor’. Det kan nämligen befaras, att

pa detta sätt stympade skolor ej kunna hålla sig i nivå med skolväsendet

1 ovngt vare sig med hänsyn till lärarnas kvalitet eller i fråga om lokaler

skol hygieniska anordningar, materiel och dylikt . Trots att det sålunda

tmns risk ior att sadana ofullständiga skolor bli i flera avseenden eftersatta

anser överstyrelsen, att det på landsbygden kan vara lämpligt bibehålla en

del fristående småskolor för att därigenom låta barnen under de första

skolåren få tillgång till skola på nära håll.»

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. May.ts -proposition nr 70.

d. Departementschefen.

Kommunikationernas utveckling har givit oss nya möjligheter att effektivt

gestalta vårt skolväsen. Om man förr av tekniska nödvändigheter

tvangs att räkna med ett skolsystem för städer och folkrika bygder, byggt

på skolans huvudformer, och ett system av undantagsformer för avlägsna

och slumrande bygder, så har nu en utjämning kunnat ske genom förbättringar,

steg för steg, av skolväsendet långt ute i glesbygderna. Skolbyggnadernas

och utrustningens standard har på samma gång höjts, olika skolsociala

åtgärder ha inletts, och barnen från fordom isolerade byar ha tack

vare centraliseringen i större utsträckning, än eljest kunnat ske, blivit delaktiga

av dessa framsteg.

De ytterligare framsteg inom folkundervisningen, på vilka man nu hoppas,

äro icke mindre beroende av att möjligheterna till centralisering tillvaratagas.

På realskolestadiet måste undervisningsprogrammet utvidgas

med för folkskolan nya teoretiska och praktiska läroämnen. En differentiering

av ett eller annat slag måste genomföras efter de växandes skiftande

anlag och håg. Den är möjlig endast vid skolenheter, där flera olika lärare

samverka och taga sig an var sina ämnen och var sin del av uppfostringsprogrammet.

De nuvarande realskolornas snabba utveckling har blivit möjlig endast

genom att det forna inackorderingssystemet kunnat ersättas med dagliga

skolresor. Det är icke ovanligt, att hälften eller därutöver av lärjungeklientelet

vid en samrealskola har baserat sin skolgång på de dagliga resorna

mellan hemmet och skolan. Samma möjligheter måste tagas i bruk, när

centralskolorna organiseras. Att dessa bliva så mycket fler än de nuvarande

realskolorna, innebär endast, att vissa grupper av lärjungar, som nu få

underkasta sig mycket betungande resor, kunna få sin utbildning på närmare

håll och att andra grupper äntligen få tillträde till en utbildning, som

icke kunnat beredas dem inom det nuvarande skolsystemet, men det kan

ej göra systemet med skolskjutsar överflödigt. Den allmänna centralisering

av undervisningen i klasserna 7—9, som skolkommissionen har föreslagit,

är jämväl enligt min åsikt ofrånkomlig. Där befolkningsunderlaget i en

kommun icke räcker för en centralskola, måste frågan ordnas genom interkommunal

samverkan. Där det är stort, böra två eller flera centralskolor

uppföras; vad skolkommissionen anfört om det önskvärda lärjungeantalet i

en centralskola, bör i allmänhet kunna vara till ledning, när antalet skolenheter

fastlägges.

Om det gäller centralisering av lägre stadier, är däremot varsamhet

påkallad. Man får aldrig tappa ur sikte, att skolskjutsarna i synnerhet för

de yngre barnen kunna vara fysiskt och psykiskt påfrestande och att väntetider

lätt uppstå, som icke alltid kunna utnyttjas för verklig återhämtning,

för vila och lek. Inackorderingssystemet åter innebär, att barnen för en

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

god del av aret övergå till en annan miljö. Förr eller senare i varje ung

människas liv måste visserligen bandet med hemmet lossas, men det bör

icke genom skolans åtgöranden ske tidigare än nödvändigt och allra minst

så tidigt, att de uppväxande bli främlingar för den miljö, varifrån de utgått.

Liksom skolkommissionen anser jag, att centralisering av klasserna

1—4 bör så vitt möjligt undvikas.

Skolkommissionen har betecknat en centralisering av klasserna 5 och 6

som »ofta önskvärd» och med hänsyn till undervisningen i engelska i

många fall nödvändig. Jag har fått det intrycket, att vissa remissinstanser

däri inlagt ett krav på centralisering i alla de fall, där lärare med akademisk

utbildning icke står till buds, utan varje hänsyn till de byggnadsföretag,

som därigenom bleve nödvändiga, och de mycket stora ekonomiska

värden, som äro nedlagda i de nuvarande skolhusen och lärarbostäderna.

Så äro dock skolkommissionens ord enligt min mening icke att förstå.

Undervisningen i engelska är blott en del av skolans arbetsprogram. Vad

som genom centralisering kan vinnas för denna undervisning bör liksom alla

andra effektivitetsvinster vid övergång till högre skolform noggrant vägas

mot de kostnader och olägenheter av olika slag, som en centralisering

kan vålla. Även om de ekonomiska motiven icke få dominera i så hög

grad, som ännu för ett par år sedan enligt då gällande bestämmelser var

fallet, kunna de givetvis icke frånkopplas. Att exempelvis barn, som i moderna

lokaler undervisas av en lärare med nuvarande behörighet i engelska,

skulle medelst skolskjutsar förflyttas till en annan skola, endast emedan

där finnes en lärare med akademisk utbildning i engelska, är en nästan

grotesk tanke, som icke torde behöva på allvar dryftas. Vilken vikt som i

framtiden vid överväganden i centraliseringsfrågor bör tillmätas språkundervisningens

ordnande, kan väl icke exakt angivas, förrän ytterligare

erfarenheter gjorts bland annat av den kombinerade korrespondens- och

radioundervisningen, men jag vill betona, att denna fråga dock alltid endast

är en del av det mycket större problemkomplex, som beröres vid varje väckt

centraliseringsf råga.

Remissvaren ge uttryck åt en vitt spridd uppskattning av bygdeskolornas

verksamhet och icke minst av deras betydelse i ortens kulturella liv.

Till sådana värden måste givetvis hänsyn tagas även vid centraliseringsfrågornas

bedömning. Avvecklingen av de svagaste skolformerna — B3- skolorna och undantagsformerna — måste säkerligen fortgå av samma

orsaker, som hittills verkat, men det finnes inga hållbara skäl för att framställa

en nedorganisering av alla sexåriga bygdeskolor till fyraåriga som ett

önskvärt framtidsperspektiv. Överhuvud är det enligt min mening icke

möjligt att avgöra dylika frågor på ett schematiskt sätt; alla de omständigheter,

som kunna vara av vikt, böra, när det gäller en bygdeskolas bestånd

eller organisation, ånyo noggrant skärskådas och vägas med hänsyn till sin

betydelse i det särskilda fallet.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Det är mycket möjligt, att en specialutredning i sinom tid kan befinnas

påkallad rörande skolväsendets ordnande i vissa glesbygder, där vid genomförandet

av reformen inackordering i skolhem kan bliva erforderlig i större

utsträckning. I vad mån undantagsformer i en eller annan mening kunna

vara motiverade inom dessa trakters skolväsen, kan emellertid icke tillförlitligt

bedömas, förrän enhetsskolans detaljkonstruktion definitivt utprövats.

Glesbygdernas speciella problem inom enhetsskoleorganisationen torde

därför komma att aktualisera sig först under genomförandeperioden på

1960-talet.

5. Den praktiska utbildningen.

T det föregående har redan i olika sammanhang framhållits, att den mest

maktpåliggande uppgiften vid en allmän skolreform är utstakandet av en

god lärogång för elever, som komma att övergå till praktiska yrken. Vid

detta arbete torde skolkommissionens förslag vara den naturliga utgångspunkten.

Det kan därför vara av intresse att speciellt följa den lärogång

skolkommissionen tänkt sig för en sådan elev, alltifrån lågstadiet, där han

ännu står oviss om sina anlag, upp till den tidpunkt, då han lämnar skolan,

besluten om att inträda i ett visst yrke.

a. De praktiska ämnena före linjedelningen.

Den första kontakten med de praktiska ämnena i skolan ingår i den allmänna

fostran, som bör komma alla lärjungar till del, icke blott dem, som

sedan i livet ägna sig åt praktiskt arbete. Den pedagogiska slöjden — en

svensk skapelse, som givit impulser även åt utvecklingen utomlands — är

därvid ett av skolans givna hjälpmedel. Skolkommissionen skildrar på följande

sätt det praktiska arbetet under de sex första åren:

»På lågstadiet, d. v. s. i de tre första klasserna, bör praktiskt arbete bedrivas

som en organisk del av den samlade undervisningen och alltså samordnas

med modersmålsundervisning och orientering. I det praktiska arbetet

bör ingå s. k. småslöjd samt lerslöjd och förberedande övningar i syslöjd och

träslöjd. Elementär träslöjd, som till sin metodik påminner om verksamheten

i förskolan, är så enkel, att den inte behöver påbörjas senare än syslöjd.

Både pojkar och flickor bör pröva på alla de olika slagen av slöjd.

Redan på lågstadiet kan förberedelser göras för det praktiska ämnet hemkunskap

på högstadiet. Så sker för övrigt i viss utsträckning redan nu. Barnen

bör få lära sig, hur man bäst utför en del enkla husliga sysslor, t. ex. hur

man diskar och städar, borstar skor och kläder, hänger upp kläder och

håller ordning på sina tillhörigheter. De bör kunna lära sig att använda

olika hushållsredskap och att på egen hand göra i ordning ett mellanmål

eller matsäck till en utfärd. Lekköksundervisning bör bedrivas, och för

detta ändamål bör skolköket få utnyttjas vid några tillfällen, om inte särskild

utrustning för lågstadiet kan anskaffas.

På mellanstadiet bör slöjden, i motsats till vad nu iir fallet, bli obligatorisk

för såväl skoldistrikt som elever och ligga inom timplanen. Genom detta

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

förslag ansluter sig skolkommissionen till skolutredningens yrkande i samma

riktning.

J klasserna 4 6 i den nuvarande folkskolan koncentrerar sig pojkarna på

träslöjd, med inslag av papp- och ev. metallslöjd, och flickorna på syslöjd.

.Bestämda skrankor mellan könen i fråga om slöjdarterna bör emellertid

undvikas. Blir det i praktiken ändå en uppdelning, bör pojkar och flickor

under viss tid obligatoriskt göra ett byte och pröva på varandras arbete. En

slöjdart som är värd att införas på flera håll även på mellanstadiet är lerslöjden.

Slöjden pa mellanstadiet skall vara ett medel i den allmänna uppfostrans

tjänst. Däremot bör förberedande yrkesutbildning ej ges här utan först på

högstadiet. Redan på mellanstadiet bör emellertid slöjden innehålla sådana

praktiskt nyttiga inslag som klädvård (vid syslöjd) och enkla reparationer

(vid träslöjd).

Undervisningen i trädgårdsskötsel bör, där så är möjligt, påbörjas på mellanstadiet.

Elevernas intresse kan stimuleras genom olika åtgärder, t. ex. genom

att de självständigt får ansvara för var sin del av en skolträdgård eller

genom att de uppmuntras att göra små anläggningar vid sina hem, där de

lokala förhallandena tillåter detta. Samverkan kan ske med ungdomsorganisationer

och andra sammanslutningar på orten med intresse för trädgårdsodling.

Behovet av hemkunskap tillgodoses på mellanstadiet i någon mån av syslöjden.

Dessutom bör emellertid anordnas frivilliga korta kurser utanför

schemat, varvid skolans materiel kan utnyttjas.» (S. 177—178.)

För sjunde och åttonde klasserna föreslår kommissionen ett för alla lärjungar

— gossar och flickor — obligatoriskt praktiskt ämne, benämnt hemkunskap

(med småreparationer).

Slöjd-, yrkes- och handelslärarnas riksförening vill med några exempel

visa, huru slöjden kan utbyggas till att omfatta hemkunskap och hemreparationer.

»Om en elev exempelvis gör en väggbokhylla, får läraren ett utmärkt tillfälle

att samtidigt demonstrera uppsättning av denna genom proppning av

olika väggmaterial. I samband härmed kan läraren även demonstrera lagning

av smärre hål i väggputsen eller lagning av tapet. Gör en annan elev

en golvlampa, kommer man härigenom in på montering av elektrisk armatur,

som då kan demonstreras för samtliga elever, vidare byte av elektriska

proppar m. m. Om någon elev gör en stol eller en sypuff, böra dessa arbeten

klädas i slöjdsalen och samtliga elever samtidigt undervisas om hur man

förfar för att sätta nytt tyg på hemmets sittmöbler. Dessa exempel kunna

mångfaldigas. Föreningen har endast med att räkna upp dem önskat peka

på de kombinationsmöjligheter, som finnas mellan ämnena manlig slöjd

samt hemkunskap och hemreparationer.»

Föreningen finner det önskvärt, att barnen redan på mellanstadiet få

övning i att använda verktyg för såväl trä- som metallslöjd.

»Härigenom är en del av svårigheterna i inlärandet av verktygens rätta

användning undanröjd, när barnen på högstadiet skola utföra mer kvalificerat

arbete. Skulle nämligen barnen på mellanstadiet ej få någon övning i

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

båda slöjdarterna, blir det måhända svårt att väcka deras rätta arbetsglädje,

när de på högstadiet till en början skola utföra mer elementära arbeten i

en förut ej prövad slöjdart.»

Även enligt skolkommissionen skall i hemkunskapen ingå vissa arbetsuppgifter

med anknytning till slöjden, enkla reparationer, målnings- och

snickeriarbeten, som kan förekomma i ett hem o. s. v. Eftersom ämnet skall

vara representerat i två klasser, finnes det dock utrymme även för andra

uppgifter:

»I kursen bör ingå elementär hushållskunskap med närings- och matlagningslära

samt orientering om viktiga former av produktion i hemmet. Inköpskunskap

och varukunskap måste ägnas stor uppmärksamhet. Lärjungarna

böra få öva sig att i olika situationer göra en lämplig avvägning

mellan inköp av färdiga produkter och tillverkning i hemmet. Vidare bör

meddelas enkla grunder i hemvård och bostadskunskap.» (S. 178.)

De ekonomiska frågorna ha dock i första hand hemortsrätt i ämnet samhällskunskap,

anmärker skolkommissionen.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund understryker vikten av en

kontinuerlig undervisning i husligt arbete och syslöjd genom hela skolan

men kan ej finna, att skolkommissionen helt fullföljt sina intentioner härutinnan.

Den obligatoriska kursen i hemkunskap i klasserna 7 och 8 omfattar

så många moment, att förbundet icke känner sig övertygat om att

den rent husliga utbildningen i tillräckligt hög grad blir tillgodosedd. Ett

liknande uttalande göres av Svenska skolkökslärarinnornas förening.

Yrkeskvinnornas samarbetsförbund poängterar, att kursen måste ge vår

tids yrkesarbetande människor förutsättningar att på ett effektivt och tidsbesparande

sätt organisera och utföra hemsysslorna.

»Vi fästa uppmärksamheten på att stora nationalekonomiska värden

kunna tillvaratagas genom en tillräckligt grundlig och omfattande utbildning

i husligt arbete (hushållsgöromål och sömnad). Härtill vilja vi även

framhålla, att föräldrarna numera i regel icke i så stor utsträckning som

tidigare var fallet ha tid och möjligheter att personligen införa barnen i

praktiskt hemarbete.»

Svenska skolkökslärarinnornas förening skulle helst vilja förlägga grundkursen

i hemkunskap till klass 6 men inser, att praktiska svårigheter därvid

kunna inställa sig.

»Erfarenheten har visat, att intresset för praktisk verksamhet är utomordentligt

stort hos både gossar och flickor i 11—12-årsåldern samt att manuella

färdigheter lätt övas in vid tidig ålder. Intresset för hemmet är starkare

vid den åldern än senare, varför barnen gärna i hemmet tillämpa de

lärdomar de fått i skolköket. Härigenom stärkes också samarbetet mellan

skola och hem samt föräldrarnas förståelse för skolarbetet. Vid något senare

ålder bli barnens intressen mer utåtriktade och splittrade. För deras

allsidiga utveckling är det således önskvärt, att den grundläggande hemundervisningen

sättes in på tidigt stadium.

16 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-4- Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

\ i äro val medvetna om att grundkursens förläggande till klass 6 kommer

att möta vissa svårigheter på landsbygden, då faekutbildade lärarinnor

och skolkökslokaler endast torde komma att finnas vid centralskolorna.

Det borde dock icke vara omöjligt, att eleverna i klass 6 de dagar, de ha

skolköksundervisning, medfölja de äldre barnen i skolbussen till centralskolan.

Om grundkursen i huslig ekonomi placeras i klass 6, bör dess påbyggnad

följa i klass 8. I praktiken har det visat sig värdefullt att ha skolköksundervisningen

förlagd till två perioder med ett mellanliggande år.

Det är givetvis endast under förutsättning att grundkursen lägges i händerna

på facklärare, som den kan förläggas till klass 6.

Därest det visar sig omöjligt att förlägga den första delen av grundkursen

till klass 6, acceptera vi kommissionens förslag att placera den i klass 7,

ehuru vi anse det ur pedagogisk synpunkt lämpligare att ha den i G:e

klass.»

För de lärjungar, som ämna gå den praktiska vägen, tillkommer i klass

7 ett och i klass 8 ett eller två praktiska tillvalsämnen. Då det första av

dessa skall balansera mot tyskan och det andra mot engelskan, blir det

timantal, som kan ägnas praktiska ämnen, icke obetydligt. Redan en tid

av fem veckotimmar under ett år motsvarar ungefär den nuvarande minimikursen

i fortsättningsskolan. En lärjunge, som begagnar sig av tillvalsmöjlighetema

i praktiska ämnen, får alltså redan i klasserna 7 och 8 en avsevärt

fylligare praktisk undervisning än nu i fortsättningsskolan.

Liksom arbetet i fortsättningsskolan kunnat utbyggas i olika riktningar

efter de lokala förhållandena, bör detta kunna ske även på motsvarande

stadium i enhetsskolan. Flickorna komma väl antagligen att i stor utsträckning

välja husligt arbete som tilläggsämne. Skolkommissionen yttrar härom:

»Fördjupning bör ske i bland annat hushållskunskap, dit även fortsatt

undervisning i trädgårdsskötsel kan knytas, inköpskunskap och varukunskap,

bostadskunskap med hemvårdslära samt barnavård. Undervisningen

bör utgå från förhållandena i hem med barn, där många svåra organisatoriska

problem uppstår och där en koncentration på rent hushållsarbete

inte är möjlig. Ett av hemkunskapens viktigaste mål måste vara att vänja

lärjungarna vid planläggning och samordning av hemsyssloma. Till en starkare

specialisering på olika verksamhetsgrenar räcker inte tiden. Tillräcklig

uppmärksamhet måste emellertid ägnas åt matlagningslära och åt olika

slag av produktion i hemmet. Ett viktigt moment, som bör ägnas större

uppmärksamhet än som hittills varit möjligt i våra skolor, är inköpskunskapen.

För att denna del av undervisningen skall komma till sin rätt, fordras

att anvisningar och arbetsmaterial utarbetas och att fortbildningskurser

anordnas för lärarna. Klädvård, som på mellanstadiet ingått i syslöjden,

måste uppmärksammas på högstadiet. — — — Inom barnavårdsundervisningen

torde det vara nödvändigt att ge de teoretiska delarna den dominerande

platsen, med observation av barn och undervisning om dagsschema,

faromoment m. m. Undervisningen på detta stadium bör väcka förståelse

för att vården av barn kräver faktiska kunskaper, som det är angeläget

för alla, som skall ha ansvar för barn, att skaffa sig. Elever, som i hemmet

har ansvar för yngre syskon och som i skolan intresserat sig särskilt för

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

barnavårdskursen, bör uppmuntras att berätta för kamraterna om sina

iakttagelser.» (S. 179.)

En pojke är givetvis också välkommen till denna undervisning, men de

flesta skulle nog föredraga det tillvalsämne, som kommissionen kallar »praktisk

yrkesorientering». Detta ämne är avsett att ge deltagarna kortare praktisk

erfarenhet av några yrken, som de äro intresserade av.

»Den praktiska yrkesorienteringens mål är att ge eleverna även manuell

övning, förtrogenhet med yrkets verktyg och helst med själva arbetsmiljön.

Vidare skall den ge eleven möjlighet att bedöma sina egna anlag, den skall

ge praktiska kunskaper som är nyttiga även för den, som inte väljer yrket

i fråga, och den skall ge en kunskap om olika yrken, som är ett värdefullt

inslag i allmänbildningen.

För några yrken kan skolan själv tillhandahålla material och verktyg,

som ger en verklighetstrogen övning; en skicklig yrkesman kan då anlitas

som handledare. Ett deltagande i verksamheten på själva arbetsplatsen är

dock den avgjort bästa och i många fall enda lösningen. Skolan måste därför

samarbeta med näringsidkare och yrkesutövare. Urvalet av yrken måste

göras av de lokala skolmyndigheterna. Olika grenar inom näringslivet måste

vara företrädda, t. ex. jordbruk, skogshushållning, handel, hantverk, industri.

Det torde inte vålla alltför stora svårigheter att träffa avtal om kortare

praktikantarbete hos hantverksmästare, organisationer och allmänna

institutioner. Även framsynta ledare för industriföretag torde inse, att det

ligger i företagens eget intresse, att ungdomarna före sitt val av yrkespraktik

får pröva sin förmåga för att lättare kunna bedöma, på vilket område

de kan göra de bästa insatserna. Man bör lokalt alltid undersöka möjligheterna

att koncentrera yrkespraktiken till vissa perioder eller till bestämda

veckodagar. De svårigheter, som härvid kan uppstå, sammanhänger främst

med organisationen av tjänstgöringen för lärarna i de teoretiska ämnena.»

(S. 179—180.)

Den teoretiska yrkesorienteringen ges däremot inom samhällskunskapen.

Sannolikt blir även maskinskrivning ett uppskattat tillvalsämne. »Av en

smula färdighet i maskinskrivning har medborgaren stor nytta i hela sitt

liv, mycket större nytta än av den myckna träningen i teckning», heter det

i ett yttrande.

Andra ämnen, som kunna ifrågakomma, ha nämnts i tidigare sammanhang.

Erfarenheterna från existerande praktiska skoltyper utpeka vissa intresseområden

såsom särskilt lämpliga för åldersstadiet. Ritteknik, motorkunskap

och verkstadsarbete äro sålunda omtyckta ämnen för pojkar i

pubertetsåren.

Svenska landsbygdens studieförbund lägger ett ord för ämnet bokföring:

»T vår nuvarande obligatoriska skolundervisning har detta ämne blivit

i hög grad försummat och det är angeläget, att en avsevärd förbättring i

detta avseende åstadkommes i den nya skolan. Knappast nåirot annat ämne

är i så hög grad ägnat att fostra till ordning och reda som bokföring, om

undervisningen bedrives på så sätt, att elever få utföra självständiga uppgifter.

En elementär kurs i bokföring måste dessutom anses höra till all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mänbildningen i synnerhet som föreningsliv, företagarverksamhet och deklarationsplikt

kräver bokföringskunskap hos ett mycket stort antal medborgare.

»

Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund vill ytterligare stärka de

praktiska ämnena:

»Speciellt bör hemkunskap, slöjd och hushållskunskap ges mera utrymme

i flickornas^ utbildning än vad som tycks framgå av betänkandet. För pojkarna

bör å andra sidan mera tekniska övningar kunna inläggas. Det stora

intresset för teknik hos pojkar i dessa åldrar och teknikens genomgripande

betydelse i nutidssamhället tala båda härför.»

Styrelsen håller före, att den klubbverksamhet inom lantbruk och skogsbruk,

som sedan 25 år tillbaka har bedrivits av förbundet, bör kunna inkopplas

såsom ett frivilligt led i yrkesskolningen och kombineras med därtill

anslutande kortare fackkurser.

>>I 8:e klass bör detta arbete kunna ingå som en väsentlig del i det yrkesorienterande

inslaget, vilket bör ges ännu större rum än som avsetts i betänkandet.

Bade i klubbarbetet och i de korta kurserna bör särskild uppmärksamhet

ägnas jordbrukets, skogsbrukets och lanthushållets mekaniska

utrustning i anslutning till den pågående utvecklingen på detta område.

För flickorna bör dessutom stor vikt läggas vid praktisk tillämpning av näringslärans

grunder och vid praktisk hemvård.»

I klubbverksamheten ha ungdomarna fått syssla med egna växtodlingsoch

djuruppfödningsföretag, maskinövningar, färdighetsprov och tävlingar.

Den har, framhåller styrelsen, icke endast omfattat jordbruksbetonade uppgifter

utan även yrkesorienterande, hemkunskapsbetonade och samhällsfostrande

moment.

Även en folkskolinspektör — inspektören i Tomedalen — anser att frågan

om yrkesutbildning inom JUF:s ram bör bli föremål för utredning och

försöksverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen är med på kommissionens synpunkter men är

icke övertygad om att undervisningen i praktisk yrkesorientering överallt

skall kunna i full utsträckning genomföras enligt planen.

»Tanken är otvivelaktigt i princip sund och riktig. Den har på sina håll

i utlandet (bland annat i vissa storstäder i U. S. A.) med framgång omsatts

i praktiken och har i olika former även kunnat tillämpas vid den yrkesvägledning,

som bedrivits av den svenska ungdomsförmedlingen (låt vara, att

man därvid huvudsakligen måst utnyttja elevernas sommarferier till ifrågavarande

praktik — endast på ett par håll har den yrkesorienterande praktiken

kunnat ordnas inom skolarbetets ram). Yrkesvägledningen bör med

tillfredsställelse hälsa varje anordning, som på ett ändamålsenligt sätt ger

den unge tillfälle att på ett mera direkt och aktivt sätt bekanta sig med

uppgifterna, förhållandena och arbetsmiljön inom det yrke eller de yrken,

som äro föremål för hans framtidsfunderingar.

Styrelsen vill emellertid som sin erfarenhet påpeka, att en praktisk yrkesorientering

av detta slag, planerad i större skala och för ungdomar i 14-års
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

åldern, kommer att bli mycket besvärlig att organisera. Någon verklig

arbetsinsats kan man ju knappast vänta sig av dessa korttidspraktikanter,

och under sådana förhållanden kan man knappast heller vänta sig, att alla

arbetsgivare skola komma att förklara sig villiga att ta hand om dylika

praktikanter på det sätt, som avses. Svårast blir det inom de distrikt, som

utmärka sig för ett mera ensidigt strukturerat näringsliv. Man kan ju knappast

räkna med att skicka ungdomarna från ett distrikt till ett annat för

att bereda dem en kort tids praktik av orienterande slag. I alla händelser

måste man räkna med ett ganska omfattande ackvisitionsarbete för att

kunna uppdriva tillräckligt antal lämpliga praktikplatser. För många arbetsgivare

ställer det sig för övrigt svårt att medverka — arbetet är av

sådan art eller arbetsförhållandena sådana, att det vore direkt olämpligt

att låta 14-åringar praktisera där.»

Styrelsen för Stockholms stads skolor för yrkesundervisning har visserligen

kännedom om att praktik på arbetsplatserna med framgång har använts

som yrkesorienterande medel, bland annat för lärjungar i klass 8 vid

olika skolor i Göteborg, men ifrågasätter, huruvida icke praktiken i vissa

fall hellre bör förläggas till yrkesskolor än till arbetsplatserna.

»Styrelsen finner denna praktiska yrkesorientering vara av värde men

är också medveten därom, att den är lättare att organisera i en mindre tätort,

vars yrkesförhållanden bättre kunna överblickas och där lärarna i regel

kunna ha en bättre personlig kontakt med näringslivets utövare än i en

storstad. Det är möjligt, att yrkesorientering i form av försöksarbete i

yrkesskolor, såsom nu sker i Stockholm, är en bättre och mera rationell

lösning i en stad med ett rikt och differentierat yrkesskolväsende.»

Det synes mig tämligen sannolikt, att tillvalen i sjunde och åttonde klasserna

på orter med ensidigt näringsliv ofta måste begränsas till att omfatta

ämnen, som tämligen lätt kunna anordnas skolmässigt, och därutöver ett

fåtal för orten viktiga sysselsättningar. I en utpräglad jordbruksbygd skulle

väl lantbruk, hushåll och snickeri i första hand få lämna stoff för denna del

av den praktiska undervisningen.

b. Anlags- och yrkesorientering.

När en lärjunge, som tänker ägna sig åt något praktiskt, övergår till

nionde klassen med dess förberedande yrkesutbildning, måste han träffa

ett åtminstone preliminärt val av yrke. I många fall äro lärjungens intressen

ganska tidigt deciderade: hågen står till en viss bestämd levnadsbana,

för vilken han har både intresse och fallenhet. Men en stor del av de uppväxande

har inga så klart utpräglade intressen. De ha ungefär samma allmänna

förutsättningar för ett nyttigt liv i samhällsgemenskapen, som människor

av vår stam i genomsnitt ha; de kunde sannolikt något så när finna

sig till rätta inom ganska många yrken. Det är dock av vikt, att de få klart

för sig, huruvida de på grund av någon kroppslig defekt eller någon psykisk

hämning böra undvika en viss sysselsättning och huru de i övrigt

skola välja för att finna bästa trivsel i framtiden. Den anlags- och yrkes
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

orientering, skolan kan ge dem, måste därför ha förts till en viss avslutning

redan i åttonde klassen.

Redan nu försiggår under arbetsmarknadsstyrelsens ledning ett omfattande

yrkesY ägledande arbete bland skolungdomen. Skolloommissionen anser

det dock nödvändigt, att denna verksamhet i olika avseenden vidgas och

intensifieras.

»Själva planen för yrkesvägledningen synes i stort sett vara god. Det

buster dock pa ett par viktiga punkter vid dess genomförande. Yrkesorienteringen

blir i huvudsak teoretisk. Studiebesöken i fabriker och

andra företag blir i regel endast några få. Lärarens kännedom om andra

yrken än sitt eget är i manga fall ytterst obetydlig. I regel torde en klasslärare

icke ha möjlighet att skaffa sig den allround-kännedom om yrkeslivet,

som kräves för att kunna göra en insats på området. Yrkesvägledarens

kontakt med pojken eller flickan blir ett enda eller ett par korta sammanträffanden,

och även om han kommer till ett bestämt resultat beträffande

yrkesvalet, kan det i manga fall ändock rinna ut i sanden med det

konstaterandet, att det icke är möjligt att förverkliga på grund av elevens

ekonomiska eller andra (t. ex. hemorts-) förhållanden.» (S. 249.)

En plan för verksam hetens effektivisering har framlagts av byråchefen

Ejnar Neymarlc i hans redan citerade arbete Skolungdomens vägledning till

utbildning och yrke. Kommissionen har funnit sig kunna i allt väsentligt

tillstyrka hans förslag. En viss överarbetning torde doek bliva nödvändig

med hänsyn till att undervisningen i klasserna 7 och 8 enligt skolkommissionens

förslag skall bestridas av ämneslärare. De uppgifter med avseende

på yrkesvägledningen, som nu ligga i klasslärarens händer, måste i enhetsskolan

organiseras upp under delvis nya förutsättningar.

Yrkesvägledningen i dessa klasser skulle enligt förslaget omfatta dels

anlagsorientering, dels yrkesorientering.

Anlag sorientering ens uppgift är att ge lärjungen kunskap om hans egna

förutsättningar. Det är en kunskap av grundläggande natur, framhåller

Neymark. en förutsättning för att övriga förvärvade kunskaper skola kunna

brukas på rätt sätt — ja, i många fall kanske rent av en förutsättning för

att vissa andra kunskaper skola kunna förvärvas. I det vanliga skolarbetet

ingå en mångfald arbetsmoment och situationer, som med fördel skulle

kunna utnyttjas som underlag för elevernas självbedömning.

»Det stora felet är bara, att skolan själv hittills inte i tillräcklig grad

varit inställd pa uppgiften att ställa dessa moment och situationer i anlagsorienteringens

tjänst. Man har i stort sett nöjt sig med att på ett mera

summariskt sätt betygsätta prestationerna i vissa ämnen utan att säga

något om de anlagspsykologiska karakteristika, som eventuellt kommit till

synes vid prestationerna i fråga, och utan att ge eleverna några egentliga

impulser till själviakttagelser beträffande ifrågavarande punkter.» (Bil. V

s. 128.)

Läraren måste mer än som nu i allmänhet sker göra lärjungarna uppmärksamma

på att vissa inslag i skolarbetet kunna vara ganska belysande

arbetsprov. Han bör också hjälpa den unge att genom jämförelser skaffa

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 247

sig en bakgrund för bedömningen av sitt arbete. Därvid kunna naturligtvis

allmänna värdeomdömen icke undvikas.

»Men huvudsaken ur yrkesvalspsykologisk synpunkt är, att man ger var

och en tillfälle att se, vad som är särskilt utmärkande för den egna prestationen

och det egna arbetssättet i förhållande till andx-as arbeten. Framförallt

bör man därvid framhäva de positiva dragen och tendenserna, så att den

unge känner sig uppfordrad till att ytterligare pröva och utveckla sina intressen

och anlag i ifrågavarande riktning. Det kan dock även vara av vikt,

att den unge får klart för sig, var han har sina svaga punkter — dels för att

han skall kunna bota, vad som går att bota, dels för att han småningom

skall förstå, att han gör klokast i att undvika vissa yrkesvägar, där ifrågavarande

svaga punkter kunna bli ett besvärande handikap eller till förtret

för honom själv och andra.» (Bil. V s. 128—129.)

I detta sammanhang äro övning sämnena icke minst betydelsefulla:

»Med relativt små medel bör man kunna inom ramen för undervisningen

i vissa övningsämnen skapa arbetsmoment och -situationer, som tillsammans

erbjuda en provkarta på några av de mest typiska och grundläggande

arbetsformerna (obs. inte yrkesformema!) och som på ett renodlat sätt

låta olika elevers begåvningsanlag och attityder komma till synes. Det får

bli en uppgift för den praktiska psykologien att tillsammans med den pedagogiska

(inklusive den yrkespedagogiska) sakkunskapen och yrkesvägledningens

centrala ledning undersöka, vilka möjligheter som härvidlag stå till

buds, och utarbeta ett förslag till en dylik serie anlagsorienterande arbetsmoment

och -situationer.» (Bil. V s. 131—132.)

Ur anlagsorienteringens synpunkt är det dock även önskvärt, att de unga

få pröva håg och fallenhet på praktiska arbetsuppgifter, framhåller dr

Neymark. Genom skolkommissionens planläggning av arbetet i klasserna

7 och 8 — och särskilt tack vare de praktiska tillvalsämnena i dessa klasser

— skapas också sådana prövningsmöjligheter.

Vad man kan få ut av skolarbetet i anlagsorienterande syfte beror emellertid

i hög grad av lärarnas psykologiska intresse och omdöme. Skolbetygen

säga icke allt som kan sägas, bland annat ingenting om förhållandet

mellan flit och förmåga och ingenting om de hämmande faktorer, som

ibland spela in. Man får dock icke begära, att läraren skall säga mera, än

han kan stå för.

»Vad läraren i gemen kan yttra sig om, det är elevernas beteende i vissa

konkreta skolsituationer. Åtskilliga lärare äro säkerligen i stånd att gå ett

steg längre och lägga sina iakttagelser till grund för generaliserande slutsatser

beträffande de begåvningsdrag och dispositioner, som betinga ifrågavarande

beteende och som kunna antagas göra sig gällande även i andra

sammanhang. Men för många lärare ställer detta sig säkerligen svårt. Det

torde också dröja länge, innan lärarna i gemen fått den psykologiska skolning

och inställning, som är erforderlig härför. I varje fall är det säkrast att

inte kräva generaliserande slutsatser av detta slag utan nöja sig med frågor.

som låta läraren redogöra för vad han kunnat iakttaga beträffande

elevens beteende i vissa konkreta situationer av det slag, som elev och

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

lärare ofta mota i skolarbetet. Genom ett dylikt förfaringssätt slipper man

ocksji ifrån de svårigheter, som användandet av en mera abstrakt psykologisk

terminologi kan medföra.» (Bil. V s. 136—137.)

Klassföreståndaren eller en utsedd kontaktman bland lärarna bör sammanstalla

lärarnas uttalanden om varje lärjunge till ett utlåtande, som i

speciella problemfall eventuellt kan föreläggas klasskonferensen och som

slutligen tillställes yrkesvägledaren.

Lärarnas iakttagelser böra kompletteras med skolläkarens. Det är icke

ovanligt, att en ung människa på grund av vissa personliga defekter, såsom

nedsatt synskärpa, färgblindhet, vissa deformiteter eller handsvett, måste

avradas från ett tilltänkt eller redan valt yrke. Många sådana fall upptäckas

vid den läkarbesiktning, som enligt lagen om arbetarskydd skall äga

rum med minderåriga industriarbetare vid anställningens början och sedan

en gång varje kalenderår. Vid alla skolor, där statlig eller statsunderstödd

skolhygienisk verksamhet förekommer, bedrives redan nu en dylik medicinsk

yrkesrådgivning enligt av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar.

\id sidan härav böra psykotekniska undersökningsmetoder tagas i anspråk

för anlagsorienteringen.

»Gransen mellan de arbetsprov och undersökningsmetoder, som skolan

och ungdomsförmedlingen, enligt vad som tidigare sagts, företrädesvis böra

utnyttja vid sm anlagsorientering, och åtskilliga av de arbetsprov och

undersökningsmetoder, som fackpsykologerna och de praktisk-psykologiska

instituten utnyttja, är högst flytande. I princip föreligger ingen egentlig

skillnad», skriver Neymark. »Emellertid blir det ändå delvis en annan

sak, om bedömningen företages av fackpsykologerna vid ett praktisk-psykoiogiskt

institut... De mera subjektiva’ metodernas effektivitet är i hög

gra,d beroende av personen, som handhar dem — av vederbörandes psykologiska

iakttagelse- och inlevelseförmåga och hur pass uppövad och skolad

denna är. En anlagsdiagnostiker och psykotekniker av facket har antagligen

i allmänhet större förutsättningar att applicera och utnyttja dessa

metoder pa ett rationellt sätt än den, som inte är specialist på dylika psykologiska

frågor.» (Bil. V s. 149.)

Redan bristen på psykologer lägger tills vidare hinder i vägen för de

psykotekniska metodernas allmännare bruk. Neymark finner det nödvändigt

att tills vidare reservera de psykotekniska undersökningsmetoderna

för de kategorier, som ur anlagsdiagnostisk synpunkt erbjuda speciella svårigheter

eller av ett eller annat skäl påkalla en särskilt grundlig undersökning,

totaliter eller i visst avseende.

Skolkommissionen, som föreslår en ordnad skolpsykologutbildning, tänker

sig, att testningar i framtiden skola anordnas med samtliga lärjungar

på lämpliga punkter av skolgången, bland annat i slutet av sjätte klassen

och vid övergången till klass 9.

»Vad beträffar begåvningsundersökningen i sjätte klass är det nödvändigt,

att denna även omfattar elevernas praktiska anlag och förutsättningar.

Hittillsvarande begåvningsdifferentieringar har i alltför stor ut
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sträckning räknat blott med graden av begåvning men mindre bekymrat

sig om kvalitativa differenser och typskillnader mellan eleverna, mycket

beroende på att den traditionella skolan i främsta rummet premierar en

begåvningstyp: den teoretisk-verbala.» (S. 449.)

Därjämte böra individualtestningar kunna anordnas, när omständigheterna

det påfordra.

Yrkesorientering kan ofta bedrivas parallellt med anlagsorienteringen;

dess uppgift är emellertid en annan. Den eftersträvar att ge de unga en

viss allmän kunskap om yrkeslivet och en någorlunda realistisk uppfattning

om problem och förhållanden, som möta på arbetsmarknaden och i

yrkeslivet.

En framgångsrik yrkesorientering förutsätter en viss själv verksamhet

från lärjungarnas sida. Deras intresse måste stimuleras genom lämplig läsning,

studiebesök och praktik.

Speciell yrkesorienterande litteratur finnes redan i rätt stor omfattning

och bör i mån av behov förnyas. En sådan broschyr som den av arbetsmarknadsstyrelsen

utgivna »Att välja yrke» har säkerligen fått en stor

läsekrets. Den ger inte några närmare yrkesbeskrivningar utan försöker i

stället få de unga att förstå, hur man skall resonera och inte resonera vid

yrkesvalet, och ger en rad exempel på vilka yrken, som man kan fundera

på, ifall man har de eller de intressena och anlagen, samt vilka man bör

undvika, om man har de eller de svaga punkterna. Orienterande broschyrer

och uppslagsböcker rörande skolor och utbildningsmöjligheter av olika slag

böra finnas att tillgå i skolbiblioteken och vid behov kunna sättas i lärjungarnas

händer.

Studiebesöken kunna på en del orter måhända icke bli så många; man

måste i regel hålla sig till vad hemorten eller grannorterna kunna erbjuda.

Besöken böra förberedas, så att både lärare och lärjungar ha klart för sig

vad man egentligen vill ta reda på vid besöket, och iakttagelserna böra

efteråt bearbetas i skolan, tillägger Neymark.

»Detta sistnämnda efterarbete i skolan är inte det minst viktiga. Somliga

av eleverna ha kanske inte uppfattat så mycket eller ha kanske missförstått

ett och annat, och i varje fall blir det nödvändigt att under lärarens

ledning sovra, sortera och befästa intrycken. Detta kan ske genom

muntliga och skriftliga redogörelser, anteckningar i arbetsböckerna, diskussioner,

frågor och svar och läsning av lämplig litteratur, som behandlar

de ifrågavarande yrkesformerna eller några andra liknande.» (Bil. V s. 165.)

Kan kontakten med ett visst arbetsområde utsträckas till arbetspraktik,

såsom skolkommissionen har tänkt sig, då den upptagit praktisk yrkesorientering

som tillvalsämne, ökas givetvis behållningen. Den praktiserande

får inte bara tillfälle att pröva, huruvida han besitter de personliga förutsättningarna

för arbetet, utan också tillfälle att ta reda pa åtskilligt om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris -proposition nr 70.

yrkesförhållandena, arbetsvillkoren, framtidsutsikterna etc. på arbetsområdet

i fråga.

Även dår lärjungarna inte hunnit få mer än spridda intryck och upplevelser,

efterlämna dock dessa en fond av konkreta föreställningar, som

på olika sätt bli av värde, när det gäller att på eu mera undervisningsmässig

väg meddela yrkesorienterande kunskaper och förankra dessa i elevernas

egen föreställnings- och kunskapsvärld, framhåller Neymark.

»Det blir givetvis mycket lättare att få eleverna att bilda sig en klar uppiattnmg

om de yrkesförhållanden, som orienteringen berör, om man på åtskilliga

punkter kan vädja till erfarenheter, som eleverna själva gjort. Och

omvänt får mycket av det, som sagts vid den yrkesorienterande undervisningen,

en tydligare innebörd och säkrare minnesförankring, om eleverna

sedan ta tillfälle att själva göra vissa iakttagelser, som bestyrka, vad de fått

hora vid den yrkesorienterande undervisningen.» (Bil. V s. 169.)

Lärjungarnas egna iakttagelser kunna i undervisningen kompletteras

genom visningar av lämplig film.

»Med hänsyn till den stora roll, som själva sinnesintrycken spela för föreställningslivet

pa lägre ålders- och skolstadier (och för övrigt ofta även på

högre stadier), och med hänsyn till att själva rörelsemomentet är något så

väsentligt i en arbetsbild, måste filmen tillmätas en alldeles särskild bety,

<rjse.1 detta sammanhang. I vissa avseenden kan den visserligen inte ails

tillmätas samma värde eller ge detsamma som ett lyckat studiebesök.

Bland annat kan det, som den yrkesorienterande filmen ger, aldrig få denna

karaktär av någonting självupplevt, som är så viktig för inlärningseffekten

och som just är det stora värdet med studiebesök. Men som surrogat kan

filmen vara nog så värdefull. Ja, ur vissa synpunkter kan den stundom

— nota bene om den är upplagd på ett i pedagogiskt avseende tillfredsställande

satt — rentav vara att föredraga framför ett studiebesök. Den kan

läggas upp så, att just det, som man vill ha uppmärksammat, blir vederbörligen

framhävt. Den kan på en kort stund presentera en serie av typiska

arbetsbilder, som det kanske annars skulle behövts flera olika studiebesök

för att få fram. Den kan också sättas in i undervisningen, närhelst så kan

anses lämpligt, och även en andra eller tredje gång, om så skulle vara av

behovet påkallat.» (Bil. V s. 169—170.)

Trots allt måste dock yrkesfilmerna begagnas med en viss försiktighet.

Av praktiska skäl kan man knappast räkna med att visa hela serier av

dylika filmer, och visar man bara en och annan, riskerar man att den får

en reklamerande effekt, som man kanske inte åsyftar.

Den yrkesorienterande undervisningen ställer ganska stora krav på läraren,

inte minst med hänsyn till att den icke i större utsträckning kan bygga

på läxor och förhör.

»Dylikt kan det väl knappast bli tal om annat än när det blir fråga om

att inpränta vissa allmänna begrepp och regler, t. ex. beträffande kollektivavtal,

lärlingskontrakt och andra bestämmelser, som reglera förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare, organisationsväsendet på arbetsmarknaden,

arbetsmarknads- och arbetslöshetsproblem, arbetshygien och

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt — undervisningsmoment,

som för övrigt lika mycket höra hemma i ämnet medborgarkunskap

eller samhällslära som i ’ämnet’ yrkesorientering.» (Bil. V s. 172

—173.)

Lärarna böra ha tillgång till olika uppslagsverk för den yrkesorienterande

undervisningen. I en eller annan form bör även arbetsmarknadsstyrelsens

yrkeskartotek ställas till skolornas förfogande. Hela kartoteket finge väl

icke användning vid varje skola. Vissa yrken och yrkesgrupper äro kanske

helt eller huvudsakligen bundna till ett begränsat geografiskt område och

ingenting för ungdomar i andra landsdelar att reflektera på — åtminstone

inte i vanliga fall. Men å andra sidan bör man vid urvalet av de kartoteksblad,

som skola ställas till skolornas förfogande inte vara alltför sparsam.

De yrkesorienterande studiernas art och föremål göra det naturligt, att

klassen eller grupper inom klassen engageras för studiecirkelarbete eller

grupparbete av annat slag.

»Läraren tar upp vissa ur yrkes- (eller anlagsorienterings-) synpunkt viktiga

frågor till diskussion och behandling, och klassen får träda i aktion

— antingen in corpore eller uppdelad i olika grupper, som då få var sin

uppgift att behandla. I vissa fall kan det vara lämpligt att ge den eller den

eleven en särskild arbetsuppgift. Det kan ju t. ex. vara någon, som har

särskilt god kontakt med en viss yrkesrepresentant, eller någon, som är

särskilt intresserad av ett speciellt arbetsområde eller en viss utbildningsväg.

Det vill synas, som om man framförallt borde rekommendera grupparbete

i detta sammanhang (liksom också vid vissa uppgifter i samband

med anlagsorienteringen). Klassen organiserar sig i grupper med 4—5 elever

i varje grupp, arbetsuppgifterna fördelas på ett sätt, som i görligaste

mån motsvarar de olika gruppernas intressen och förutsättningar, varje

grupp diskuterar inbördes och tillsammans med läraren planerna för arbetet,

och under lärarens ledning griper man sig an med arbetsuppgifterna.

Det kan t. ex. gälla att göra upp en förteckning över vilka olika yrken som

finnas representerade på orten och eventuellt med en uppsortering av

yrkena på olika arbetsområden och branscher (på mindre orter kan man

"även ange till vilka företag och arbetsplatser de olika yrkena hänföra sig).

Eller också kan en grupp få till uppgift att göra upp en ’karta’ över vilka

olika yrkesutbildningsanstalter och andra skolor som hemorten eller hembygden

har att erbjuda, var dessa anstalter äro belägna, vilka olika yrkesvägar

som utbildningen i den ena och den andra skolan öppnar tillträde till,

och liknande. På samma sätt kunna vissa större yrkesområden, branscher

och produktionsfält kartläggas på ett åskådligt sätt.» (Bil. V s. 176 177.)

Radion bör bli ett hjälpmedel att övervinna de svårigheter, som landsbygdsungdomens

yrkesorientering erbjuder, och ett medel att komma till

tals med föräldrar och målsmän.

Neymark föreslår följande program för yrkesorienteringen i en åttonde

klass, närmast i skolutredningens åttaåriga skola:

»1. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts i allmänt

arbetsuppfostrande syfte, bör i 8:e klass få ytterligare betoning och belys
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mng. Nu är tiden också inne för att mera direkt klargöra betydelsen av itt

man skaffar sig en ordentlig yrkesutbildning och en fast förankring i någo^

yrke av vad slag det vara månde samt att man väljer en lämplig yrkes- och

idb! dnmgsyag. Vilka olika synpunkter som det därvid gäller att ta hänsyn

till (begåvnings- och intressesynpunkter, ekonomiska synpunkter, arbetsmarknadssynpunkter

etc.), måste åskådliggöras på olika sätt. Det bör även

S,3ras> 7 m()J '',ghetfr tl]|„hiälP och vägledning som stå till buds.

Jiland annat bor ungdomsformedhngen och dess yrkesvägledning presenteras

genom att nagon tjänsteman därifrån besöker klassen eller genom att

denna besöker ungdomsförmedlingen. Dessutom böra vissa allmänna praktiska

anvisningar lamnas. F

2. Sadana begrepp som arbetsmarknad, arbetslöshet, säsongarbete, korttidsarbete,

skiftarbete övertidsarbete, ackordsarbete etc. måste förklaras

och konkretiseras. Likasa sådana begrepp som kollektivavtal, lärlingskontrakt

och andra bestämmelser, som reglera förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare, bransch- och fackorganisationer och dylikt. Arbetsygien

och arbetarskydd, arbetslöshetsförsäkring, sjukkassor och dylikt

maste aven beröras, liksom också frågorna om fritidens rätta användande

om sparande och dylikt.

3. Vad som i tidigare klasser och i olika sammanhang sagts om olika

arbetsformer, yrken och utbildningsvägar och speciellt med anknytning till

lembygdens näringsliv, måste i 8:e klassen friskas upp, kompletteras och

ges en mera översiktlig form. Helst bör man därvid försöka presentera olika

yrken utifrån anlags- och intressepsykologiska synpunkter. Genom studieas0*

pa olika arbetsplatser, läsning av konkreta yrkesskildringar, filmtoreyisnmgar

etc. bor man försöka åskådliggöra, vad själva arbetet innebär

i det ena och det andra yrket, vilken yrkesutbildningsväg som leder dit

vad som fordras för inträde och avancemang, vad man får göra i början’

hurudana framtidsutsikterna te sig etc.

. Eleverna i 8:e klass böra även få tillfälle att diskutera sina anlag och

intressen utifrån de frågeställningar, som yrkesvalet och presentationen av

ohka arbetsformer aktualisera. Lärarna böra intensifiera sina eleviakttagelser

utifrån samma frågeställningar, och dessa iakttagelser, liksom skolläkarens

undersökningsresultat, böra inte bara ställas till ungdomsförmedlingens

förfogande utan även på lämpligt sätt delgivas de unga själva och deras

malsmän. Pa ett och annat sätt bör den unge även beredas tillfälle att

pröva på en serie anlagsorienterande arbetsuppgifter.» (Bil. V s. 250.)

Skolkommissionen understryker vikten av att tillräcklig tid i åttonde

klassens läsordning anslås till yrkesorientering. Även fritidssysselsättningar

ha dock visat sig kunna bli till god nytta; kommissionen kommer i detta

sammanhang in på den yrkesorienterande undervisning, som har försökts

vid vissa yrkesskolor.

»Pa nagra orter har fritidssysselsättning för eleverna i folkskolans högsta

klasser anordnats i yrkesorienterande syfte. Denna sysselsättning är då så

ordnad, att deltagarna under några timmar i veckan under ett arbetsår får

pröva på olika arbeten i en yrkesskola. De undervisas härvid av yrkeslärare.

Under ett arbetsar kan de salunda fa pröva på arbetet i några yrken,

som de har intresse för. Denna form av fritidssysselsättning har visat, sig

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ha viss betydelse för elevrekryteringen till yrkesskolorna. I den mån så är

möjligt, bör eleverna i enhetsskolans åttonde klass beredas tillfälle att praktisera

i olika yrkesskolavdelningar.» (S. 250.)

Någon gång på hösten det år lärjungen befinner sig i åttonde klassen,

bör yrkesvägledningsproblemet tagas upp vid ett möte med klassens målsmän.

Samråd mellan representanter för skolan och ungdomsförmedlingen

samt lärjungen och dennes målsman bör för övrigt i mån av behov anordnas.

Kommissionen påpekar emellertid, att yrkesvägledningen i enhetsskolan

alltid kommer att ha sin begränsning. Den måste trots förlängningen av

skolplikten förläggas till ett åldersstadium, där en del lärjungar icke äro

mogna för ett definitivt yrkesval.

»Vidare torde det vara så, att skolans yrkesvägledning endast kan avse

statistiskt sett mera betydande yrken, alltså de mest vanliga yrkena. Det

finns emellertid unika begåvningar, som framdeles kanske kommer att utöva

pionjärverksamhet på områden, som icke tillhör de vanliga yrkesområdena,

t. ex. offentlig, litterär eller konstnärlig verksamhet, och dessa begåvningar

vore sannolikt litet betjänta av skolans mera nyttobetonade

yrkesvägledning. På liknande sätt kan det vara med sådana elever, utrustade

med stor ambition och energi, som vill slå sig fram i yrken, för vilka

de ur yrkesvägledningssynpunkt bedömas ha tämligen ringa förutsättningar.

Det är givetvis av betydelse, att de personer, som handhar yrkesvägledningen,

beaktar dessa förhållanden bland annat i så måtto, att de unga ej

påverkas att välja utbildning i ett yrke, för vilket de icke har starkt intresse

och tydliga anlag samt förutsättningar i övrigt. I tveksamma fall

bör de unga tillrådas att vänta med yrkesvalet och taga en allmän praktisk

eller allmän teoretisk utbildning (9 a) under det nionde skolåret.» (S. 251.)

I remissyttrandena har yrkesorienteringen i skolan icke tilldragit sig

större uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen delar kommissionens uppfattning, att den yrkesvägledning,

som nu bedrives i skolorna, vanligen är för teoretisk och summarisk.

»Yrkesvägledningen bör icke sa ensidigt som hittills betraktas sasom

huvudsakligen ett problem om arbetsförmedling och arbetsanställning. Hur

avgörande arbetsmarknadssynpunkten i det långa loppet än är, får denna

ej undanskymma det faktum, att yrkesvägledningen i skolan till stor del

också är ett personligt problem, som av rådgivaren fordrar både personkännedom

och psykologisk-pedagogisk sakkunskap. Denna kommer emellertid

ungdomen och dess målsmän knappast tillgodo pa det sätt. som man

skulle önska vid valet av yrke och utbildningsväg, om yrkesvägledningen

ej utgör en integrerande del av skolans egen verksamhet.» (S. 71 72.)

Till frågan om yrkesvägledningens centrala ledning och fördelningen av

dess uppgifter mellan skolan och de lokala förmedlingsorganen återkommer

jag i det följande.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

c. Behovet av förberedande yrkesutbildning under skolpliktstiden.

Enligt skolkommissionens lärogång inträder en lärjunge i nionde klassen

det ar han fyller 15 år och lämnar enhetsskolan det år han fyller 16. Väljer

an yrkeslinjen, 9 y, skall han under detta år erhålla en förberedande yrkesutbildning,

vilken i vissa fall kan vara tillräcklig som grund för den blivande

praktiska verksamheten och i andra fall åtminstone ger en m-undforstärkning

för den egentliga yrkesutbildningen.

Bristen pa ingående åldersstatistik för lärjungarna vid yrkesutbildningens

laroanstalter gör det vanskligt att säga, i vilken utsträckning yrkesutbildning

for narvarande tillhandahålles för denna ålderskategori. Vissa

laroanstalter kunna i detta sammanhang uteslutas, emedan de förutsätta

längre tids praktik eller genomgång av någon förberedande skola utöver

folkskolan. Så skola exempelvis inträdessökande till de i 1921 års stadga

för den kommunala yrkesundervisningen upptagna yrkesskolorna (i inskränkt

mening) antingen ha genomgått lärlingsskola eller också ha fyllt 17

ar och under minst två år ha ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete. I många

fall kräver ett yrke så goda kroppskrafter, att redan av denna anledning

en högre inträdesålder än 15 år måste föreskrivas.

Av de läroanstalter, som kunna ifrågakomma för 15-åringar. har jag i

min redogörelse för skolpliktstidens skolformer berört en, nämligen lärlingsskolan

(s. 22 f), vilken väsentligen är en aftonskola för ungdom, som redan

har arbetsanställning. I denna skoltyp kan i vissa fall fortsättningsskolplikten

fullgöras; det finnes till och med möjlighet att genom kommunalt

beslut göra lärlingsskolan obligatorisk för minderåriga inom vederbörande

yrke. Denna möjlighet har dock sällan begagnats. I praktiken är all yrkesutbildning

utöver fortsättningsskolan frivillig. Inom lärlingsskolan ha

endast de friare organiserade lärlingskurserna med ett i regel lågt antal

veckotimmar fått större anslutning.

Av de i yrkesskolstadgan upptagna skolformerna ha de kommunala verkstadsskolorna

lyckats bäst. Dessa skolor ha till uppgift att ge ungdom, som

vill agna sig åt hantverk eller industriellt yrkesarbete, ett visst mått av

praktisk yrkesfärdighet, som kan underlätta yrkesanställning och fortsatt

utbildning. Inträde i verkstadsskola kan vinnas direkt efter avslutad folkskolekurs,

men undervisningen får icke hindra lärjungarna från att fullgöra

fortsättningsskolplikten.

Undervisningen kan alltefter ortens behov och arbetsförhållandena inom

yrket anordnas med längre eller kortare skolår, flera eller färre årskurser och

större eller mindre antal timmar i veckan. I praktiken omfattar undervisningen

vanligen 45—48 timmar i veckan och arbetsåret 35—50 veckor.

Lärokursen är vanligen tvåårig men utsträckes i vissa fall, där utbildningen

föres fram till gesällprov, ända till fyra år. Även ettåriga verkstadsskolor

finnas. Avgifter kunna upptagas, men i regel är undervisningen avgiftsfri.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

I den mån lärjungarnas arbete i skolan erhåller produktivt värde, kunna

de erhålla ersättning därför efter grunder, som angivas i skolans reglemente.

Undervisningen i verkstadsskolorna skall systematiskt bibringa lärjungarna

insikt och färdighet i yrkets olika arbetsoperationer, lära dem arbetsverktygens

rätta vård, inställning och begagnande, sparsamhet och omtanke

i fråga om förekommande materialier samt noggrannhet och god ordning

i arbetet i alla avseenden. Ett långvarigt upprepande av enahanda

arbete bör icke förekomma, annat än då det är nödvändigt för inlärandet

av arbetsoperationerna.

I kursen ingår teoretisk yrkesundervisning till ungefär samma mått som

i lärlingsskolans yrkesavdelningar. Därjämte förekommer i allmänhet

undervisning i gymnastik.

I en vanlig verkstadsskola bedrives undervisningen i yrkesarbete i skolans

verkstad. Det förekommer dock också, att skolan anslutes till ett industriföretag;

den kallas då inbyggd verkstadsskola. På vissa håll har yrkesarbetet

alternerande förlagts till skolans verkstad och något industriellt

företag (verkstadsskola med växelutbildning). Lärjungarna få därigenom

tillfälle att träna under mera driftsmässiga former. De äro under denna

praktik icke anställda utan alltjämt elever, vilkas utbildning står under

kontroll av vederbörande tillsynsmyndighet. Antalet kommunala verkstadsskolor

är för närvarande omkring 50, varav omkring 10 inbyggda

verkstadsskolor.

En särskild form av verkstadsskolor är de centrala verkstadsskolorna,

vilka tagit arvet efter 1930-talets verkstadsskolor för arbetslös ungdom.

Huvudman för en central verkstadsskola är i regel ett landsting. Skolan

har att sörja för utbildningsbehovet inom ett större område än en kommunal

verkstadsskola; icke minst äro dessa skolor avsedda för landsbygdens

försörjning med utbildad arbetskraft. Antalet centrala verkstadsskolor

är innevarande läsår 23; därjämte finnas ett par verkstadsskolor för arbetslös

ungdom. Med något undantag äro skolorna i fråga internatskolor. Själva

undervisningen är avgiftsfri.

Enligt den år 1941 utfärdade stadgan för centrala verkstadsskolor fordras

för inträde bland annat, att sökanden fullgjort sin fortsättningsskolplikt,

men viss minimiålder är icke angiven.

»Det samarbete mellan näringsliv och skola, som organiseras vid bland

annat en del verkstadsskolor, anses i allmänhet vara mycket fruktbärande»,

skriver skolkommissionen. »De erfarenheter, som därvid gjorts, bör kunna

tillgodogöras även vid organiserandet av en förberedande yrkesutbildning

under det nionde skolåret.» (S. 220.)

I en av överstyrelsen för yrkesutbildning utgiven broschyr meddelas följande

siffror rörande antalet yrkesavdelningar och elever i verkstadsskolorna

i oktober 1948. Uppgifterna avse centrala, kommunala och enskilda

verkstadsskolor, verkstadsskolor för arbetslös ungdom ävensom flygmeka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2^6 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

nikerskolan i Mölndal. Vanligen mottager en yrkesavdelning högst 15

lärjungar.

En stor del av de i tabellen upptagna eleverna ha naturligtvis överskridit

16-årsgränsen.

Tabell 20. Antal yrkesavdelningar och elever i verkstadsskolor

under senare hälften av oktober 1948.

Yrkesavdelning för

Antal

avd.

lärj.

Gjutare ...........

2

10

Reparatörer - smeder - svetsare

19

187

Bleck- o. plåtslagare.......

8

74

Metallarbetare......

137

1 612

Motormekaniker.......

3

38

j Bilmekaniker.........

22

317

Bil- o. flygmot.-mekaniker . . .

3

42

Flygmekaniker..........

36

548

Flygmotormekaniker.......

1

15

Elektriker...........

36

503

Radiomontörer.........

2

22

Instrumentmakare......

6

60

Urmakare.........

2

31

Cirkelsågare.........

2

17

Verkstadssnickare.........

3

48

Snickeri o. smide.........

1

11

Modellsnickare..........

1

2

Möbelsnickare......

53

585

Träbildhuggare..........

1

6

Båtbyggare...........

1

2

Fotografer........

2

29

Yrkesavdelning för

Antal

avd.

lärj.

Charkuterister......

1

15

Skräddare.........

6

62

Damskräddare........

1

9

Sömmerskor.........

24

262

Hattmodister........

2

18

Körsnärer........

2

18

Pälssömmerskor......

2

12

Tapetserare..........

5

68

Betong- o. asfaltarbetare ....

1

5

Byggnadssnickare.........

17

210

Murare.........

20

228

Målare..........

20

224

Värme- o. sanitetsmontörer . . .

14

168

Vävn. o. heminredning.....

3

34

Kockar..........

2

22

Kokerskor i storkök.......

3

28

Tvättpersonal.........

1

8

Summa

465 .1

5 550

I yrkesskolestadgan finnas bestämmelser även om ettåriga handelsskolor

och hushållsskolor, men dessa ha aldrig fått något nämnvärt lärjungeantal.

De äro för övrigt avsedda för ungdomar i 17-årsåldern, vilka vid inträdet

kunna åberopa ett par års praktik.

Utvecklingen har i stället lett till upprättandet av heldagsskolor med

friare organisation för dessa arbetsområden. Läsåret 1948—49 funnos omkring

40 kommunala ettariga handelskurser med heldagsundervisning och

ett tiotal kommunala husmoder sskolor med heldagsundervisning, vanligen

med en undervisningstid av 30—50 veckor. I dessa kurser kan inträde ofta

vinnas redan i 15-årsåldem.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Hela lärjungeantalet i de heldagskurser om minst fem månaders längd,

som under överstyrelsens inseende ha inrättats på »lärlings- och yrkesskole
-

stadiet», utgjorde hösten 1948:

industri och hantverk m. m.............. 8 458

handel ................................. 2 885

husligt arbete .......................... 1 761

Summa 13 104.

Antalet deltagare i kurser av annat slag (kvällskurser, kortare heldagskurser

m. m.) var, såsom framgår av följande tablå, betydligt större:

industri och hantverk m. m............. 17 299

handel ................................ 21 136

husligt arbete .......................... 28 066

Summa 66 501.

Vid bedömandet av dessa siffror måste givetvis ihågkommas, att lärjungarna

tillhöra flera årsklasser. Å andra sidan finnes ett betydande antal

privata skolor, som ej stå under statlig kontroll.

En organiserad yrkesutbildning förekommer även inom näringslivet.

Skolkommissionen meddelar därom följande:

»För utbildningen inom hantverket har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

tillsatt särskilda organ och låtit utarbeta läroplaner,

bestämmelser för gesällprov och andra bestämmelser för lärlingsutbildningen

m. m. Den centrala tillsynen över denna utbildning utövas av organisationens

centrala yrkesnämnd, och i de olika hantverksdistrikten finns

lärling snämnder. Därjämte finns inom ett tiotal yrken lärling sråd, som har

till uppgift att följa utbildningen inom vederbörande yrke. Samverkan äger

rum med den centrala tillsynsmyndigheten för yrkesutbildningen (överstyrelsen

för yrkesutbildning), som bland annat utdelar statsunderstöd till

lärlingsutbildningen. Understödet utgår till mästare, som har lärlingar, och

avser att vara ersättning för de kostnader och besvär, som är förbundna

med utbildningen. Understödsbeloppet utgör numera 900 kronor, av vilket

belopp 400 kronor betalas efter första utbildningsåret, 200 kronor efter

andra utbildningsåret och resterande 300 kronor efter utbildningstidens

slut.

För utbildning inom bland annat industrin har Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen i Sverige inlett ett samarbete, som synes

komma att bli betydelsefullt. Dessa organisationer har gemensamt upprättat

ett Arbetsmarknadens yrkesråd med ett fast kansli i Stockholm. Lärlingsutbildningen

regleras genom avtal mellan vederbörande arbetsmarknadsparter

inom yrkesområdet i fråga. Lärlingsutbildningen inom ett fack

övervakas av en särskild lärlingsnämnd, bestående av lika antal representanter

för arbetsgivare och arbetare, varjämte vid varje företag med lärlingsutbildning

utses yrkesombud bland de utlärda arbetarna. Dessa yrkesombud

skall tillsammans med arbetsgivare och vederbörande arbetsledare

följa och främja lärlingsutbildningen.

17 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

Flera stora industriföretag har inrättat egna, välorganiserade verkstadsskolor

med kvalificerade lärare. På många ställen äger också samarbete

rum med de kommunala yrkesskolorna för meddelande av yrkesteoretisk

undervisning åt lärlingar i företag.

Det har icke varit möjligt att erhålla en sammanställning angående omav

yrkesutbildningen i näringslivet. I Betänkande med förslag

till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, avgivet av Arbetsmarknadsorganisationernas

yrkesutbildningskommitté 1944, angives bland annat,

att antalet lärjungar under utbildning inom industrin då kunde uppskattas

till cirka 20 000. Beträffande hantverksutbildningen må anföras, att

av en av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation år 1943 verkställd

beräkning framgår, att av behövliga cirka 20 000 lärlingar inom

/Tvr^^rket endast cirka 12 000 eller 60 procent var under utbildning.

(Många av dessa lärlingar deltager i undervisningen vid lärlingsskolornas

yrkesavdelnmgar eller i lärlingskurser och får där den yrkesteoretiska delen

av utbildningen.)

Om man gör det antagandet, att lärlingstiden i industrin är 3 å 4 år, och

inom hantverket i allmänhet 4 år, kan man på grundval av ovan givna

uppgifter om antalet lärlingar inom industri och hantverk räkna med 5 000

—7 000 utbildade lärlingar per år inom industrin och högst 3 000 inom

hantverket eller sammanlagt högst 10 000. Avgången av lärlingar före

genomgången lärlingsutbildning torde medföra, att denna siffra i realiteten

är väsentligt lägre. Inom industri- och hantverkskretsar framhålles också,

att nyrekryteringen är otillfredsställande. (S. 219.)

Av de skolor, som meddela utbildning för lantbruk och lanthushåll, stå

endast jordbrukets yrkesskolor öppna för ungdom i 15-årsåldern. Skolor av

detta slag finnas i Gålö, Stockholms län, Sorsele, Västerbottens län, samt

Vittjärv och Palkem, Norrbottens län. Kursen för blivande jordbrukare

omfattar i regel tva ar. I Sorsele och Palkem finnas dessutom ettåriga kurser

i lanthushall för kvinnlig ungdom. Totala lärjungeantalet var läsåret

1947—48 endast 135. Den ojämförligt största delen av yrkesundervisningen

för lantbruk och lanthushåll är avsedd för mognare ungdom. I

sådana läroanstalter — lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor

— undervisades samma läsår 3 537 lärjungar.

Skolkommissionen erinrar om att överstyrelsen för yrkesutbildning i

februari 1945 i ett utlåtande angående lärlingsutbildningen inom hantverket

m. m. på grundval av material från 1943 års beredskapsmönstring beräknat,

att av ungdomen i åldern 15—18 år endast en obetydlig del erhållit

vare sig praktisk yrkesutbildning i skola eller teoretisk utbildning av den

art, att den kan komplettera den praktiska utbildningen på arbetsplatserna.

Procenttalet lärjungar med sådan utbildning framgår för några viktigare

yrkesgrupper av följande ur skolkommissionens betänkande hämtade

sammanställning:

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tabell 21. Procent ungdom i åldern 15—18 år, som erhållit någon yrkesutbildning

i skola enligt 1948 års beredskapsmönstring.

N äringsområde

Procent

män

kvinncr

Jordbruk, skogshantering och fiske . .

0,82

i,n

Industri och hantverk.........

6,72

3,36

Handel och kontorsarbete.......

9,32

17,27

Siffrorna äro dock i underkant, eftersom yrkesbestämda högre folkskolor,

praktiska realskolor och dylika läroanstalter i undersökningen icke räknats

som yrkesutbildande utan som allmänna skolor (s. 221).

De yrkesutbildande eller yrkesbetonade heldagsskolomas utbildningtslcapacitet

läsåret 1946—47 uppskattas av skolkommissionen till 15 procent

av årskullen. Kommissionen har därvid inräknat även skolor för mognare

ungdom, praktiska mellanskolor, inbyggda linjer och yrkesbestämda högre

folkskolor. När ungdomsårskullarna i slutet av 1950-talet gå genom maximum,

skulle den årliga utbildningskapaciteten, under förutsättning av oförändrat

skolbestånd, endast motsvara 10 procent av årskullen.

Yrkesutbildningens kapacitet framstår i denna belysning som mycket

otillfredsställande. Den är också, framhåller kommissionen, i viss mån ensidigt

inriktad på vissa yrken inom olika näringsgrenar. Särskilt otillräckligt

är antalet yrkesundervisningsanstalter i övre och inre Norrland. Det

torde dessutom med fog kunna hävdas, att utbildningsmöjligheterna inom

olika yrken icke ha stått den kvinnliga ungdomen till buds i samma utsträckning

som den manliga.

»En förbättrad yrkesutbildning, som skänkte ökade kvalifikationer åt

vår värdefullaste produktiva tillgång, den mänskliga arbetskraften, skulle

öka vårt näringslivs prestationsförmåga och förbättra grundvalen för vår

levnadsstandard.

Ökade möjligheter till yrkesutbildning ter sig också önskvärda och angelägna

ur den enskilde utbildningsbehövande individens synpunkt och därvid

ingalunda enbart av hänsyn till de ekonomiska fördelar, avancemangsmöjligheter

etc. de kan innebära. Det yrkesmedvetande och den känsla av

att vara väl rustad för en uppgift liksom den trivsel och trygghet i tillvaron,

som en särskild yrkesutbildning ofta skänker yrkesutövaren, representerar

också värden, vilka i detta sammanhang förtjäna att beaktas och

av vilka icke endast ett litet antal yrkesarbetare borde bli delaktiga utan

helst alla yrkesutövare.

Ovanstående skäl talar för en sådan väsentlig utbyggnad av yrkesutbildningsväsendet,

att särskild, ordnad yrkesutbildning i framtiden kan vara

inom räckhåll för flertalet av vår uppväxande ungdom.

Skolkommissionen vill samtidigt framhålla, att yrkesutbildning för ungdom

icke får givas en alltför ensidig inriktning utan i högre grad, än vad

som hittills i regel varit fallet vid våra yrkesskolor, bör sammankopplas

s. 260 Kontrollera mot PDF

260 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

med allmänbildning. Yrkesutbildning har också i sig själv allmänbildande

och fostrande element, som bör beaktas och tillvaratagas. En ensidig yrkesutbildning

i stil med modern arbetsträning inom industrin utan tillräckligt

beaktande av kraven på en allmän, medborgerlig och personlig fostran får

ej bedrivas inom en av samhället upprättad medborgarskola.» (S. 222

d. Enhetsskolan och yrkesskolorna.

Ur vissa principiella synpunkter kunde det måhända te sig riktigast att

grunda all yrkesutbildning på genomgången fullständig enhetsskola. Enhetsskolan

kan emellertid icke erbjuda förberedande yrkesutbildning inom

alla möjliga yrken. Genomförandet av den nioåriga skolplikten skulle

underlättas, om den förefintliga yrkesskolorganisationen kunde parkopplas

med enhetsskolans högsta klass, så att det sista skolpliktsåret vid behov

finge fullgöras exempelvis i en verkstadsskola. För vissa lärjungar, särskilt

sådana som ha tidigt utpräglade specialintressen, skulle detta arrangemang

vara praktiskt, framhåller skolkommissionen, men även psykologiska

synpunkter kunna anläggas:

»Det torde också kunna inträffa, att en elev, som vore lämplig för en mera

kvalificerad yrkesutbildning efter nio års skolgång, gripes av ''skoltrötthet’

eller lust att skaffa sig inkomster och av dessa skäl försummar att påbörja

yrkesutbildning i yrkesskolan. Ställes däremot en elev vid slutet av åttonde

skolåret inför alternativet att fortsätta ett år i enhetsskolan eller att påbörja

utbildning i en yrkesskola med t. ex. tvåårig kurs, gör sig frestelsen

att taga anställning så snart som möjligt icke så starkt gällande, och den

möjligheten förefinnes, att eleven föredrager den mera omfattande yrkesutbildningen.

Om en elev av olika skäl skall ha en längre, mera kvalificerad

utbildning, är det av viss betydelse, att han så snart som möjligt kommer

in i den yrkesmiljö eller i den utbildningsanstalt, där avsedd utbildning

kan erhållas. Skolkommissionen har den bestämda uppfattningen, att

en förankring i en kamratkrets i yrkesskolmiljö är ett stöd mot lockelser

att avbryta en påbörjad utbildning. Det vore därför av betydelse, om under

ett obligatoriskt nionde skolår betingelser kunde skapas för lämpliga elevers

förankring i yrkesskola för erhållande av en mera fullständig yrkesutbildning.

» (S. 239.)

Ordet yrkesskola användes här som en kollektivbeteckning för alla de

yrkesutbildningsanstalter, som kunna ifrågakomma såsom substitut för

nionde klassen. En organisationsform som lärlingsskolan, vilken huvudsakligen

ger kvällsundervisning för ungdomar, som redan äro anställda

inom näringslivet, faller tydligen utanför resonemanget, likaså de därpå

byggande yrkesskolorna i inskränkt mening. Heltidsläsande handels- och

husmodersskolor med minst ett års kurs kunna däremot ersätta enhetsskolans

högsta klass, i den mån de äro tillgängliga för åldersstadiet; skolkommissionen

erinrar bland annat om den av befolkningsutredningen i dess

betänkande om den husliga utbildningen (SOU 1945: 4 s. 69) föreslagna hus
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G1

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

hållsskolan för flickor i 14—15-årsåldern. Av särskilt intresse i sammanhanget

äro dock de i regel tvååriga verkstadsskolorna för industriella yrken

och de vanligen två- till fyraåriga verkstadsskolorna för hantverksyrken.

Första klassen i en sådan skola skulle, efter vissa jämkningar i undervisningsprogrammet,

kunna föra till samma mål som en förberedande yrkesutbildning

inom enhetsskolans ram.

De omläggningar, som för detta ändamål äro erforderliga, antydas av

skolkommissionen:

»Om kurser i yrkesskolor skall kunna ersätta nionde klassen i enhetsskolan,

bör de i regel ändras så, att undervisningen kommer att omfatta

de allmänna och samhällsorienterande ämnen, som skall ingå i kursplanen

för 9 y.

Timantalet per vecka är. .. ganska högt i vissa yrkesskolor, t. ex. i allmänhet

48 veckotimmar i verkstadsskolor, varav i regel tre veckotimmar

i ämnet gymnastik och idrott. Här synes en reduktion böra äga rum, så att

antalet timmar i obligatoriska ämnen icke överstiger 40 per vecka i skolor

för åldersstadiet 15—16 år.» (S. 239—240.)

Kommissionen rekommenderar vidare, att lärjungarna i yrkesskolorna

genom ordnad växelutbildning beredas kontakt med näringslivet.

I viss utsträckning kan det vara lämpligt, att avdelningar, helt organiserade

som enhetsskolans klass 9 y, förläggas till centrala verkstadsskolor

eller kommunala yrkesskolor. Ett urval av för fortsatt utbildning lämpliga

ungdomar bör då kunna göras bland de intagna.

»De elever, som ... visar sig ha särskilda anlag för yrket i fråga, skulle

beredas möjlighet att genomgå ytterligare klasser vid yrkesskolan eller

överföras till kvalificerad lärlingsutbildning ute i näringslivet. Övriga skulle

efter den förberedande utbildningen under ett arbetsår vid yrkesskolor

antingen direkt övergå till anställning i näringslivet för utförande av enklare

yrkesarbete eller specialiserat tempoarbete eller också genomgå korta,

starkt specialiserade yrkeskurser före anställning i näringslivet.» (S. 240.)

Yrkesskolorna ha i sina yttranden ställt sig mycket positiva till förslaget,

att det nionde skolpliktsåret skall få fullgöras i yrkesskolor; förslaget har

icke avstyrkts av någon skola, meddelar överstyrelsen för yrkesutbildning.

Kollegiet vid Norrköpings stads handelsskola väntar sig, att de ettåriga

handelsskolorna skola utöva en betydande dragningskraft:

»För vanliga platser som detaljhandelsbiträden och för enklare kontorsarbete

är genomgång av en ettårig handelsskola fullt tillräcklig. Det

skulle vara mycket glädjande, om skolkommissionens förslag kunde resultera

i upprättande av ettåriga handelsskolor på ett långt större antal orter

än vad hittills varit fallet. Enligt vad kollegiet erfarit, torde handelsutbildningskommittén

komma att framlägga förslag till anordnande av ettåriga

handelsskolor av olika typer.---Den faran kanske rent av skulle

föreligga, att dessa ettåriga handelsskolor bleve så populära, att de droge

arbetskraft från andra yrkesområden.»

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Styrelsen för centrala verkstadsskolan i Jönköping åberopar yrkesskolornas

överlägsna resurser:

»För elever, som fullgöra yrkesarbetet i skolan, bjuder yrkesskolorna härvidlag

en bättre materielutrustning än vad enhetsskolan kan få, och för

dem, som endast få yrkesteori i skolan, kan denna i yrkesskolan meddelas

av speciallärare inom varje fack. Kostnaden för enhetsskolans utrustning

med maskiner och verktyg bör även tala till yrkesskolans förmån.»

Styrelsen för Stockholms stads skolor för yrkesundervisning tror likaledes,

att utbildningen blir mest effektiv och rationell, om den kan förläggas

till yrkesskola; visst samarbete med enhetsskolan är dock att anbefalla.

»Stockholm har redan gjort försök i samma riktning ehuru i klass åtta,

nämligen vid den försöksavdelning, där eleverna gå halva veckan i yrkesskolans

mekanikeravdelning och halva veckan i folkskolan. Styrelsen har

därvid haft glädjen att konstatera att cirka 50 procent av de elever, som

gingo i denna försöksavdelning arbetsåret 1947/48, har frivilligt fortsatt

det nionde året i verkstadsskolan under innevarande arbetsår.»

Vill man hålla kraven på den nya skolorganisationen inom rimliga gränser,

måste yrkesskolväsendets möjligheter att avlasta den allmänna skolorganisationen

så långt möjligt utnyttjas, framhåller överstyrelsen för

yrkesutbildning. Det svenska yrkesskolväsendet är kvantitativt otillräckligt;

yrkesskolväsendets utbyggnad till nödig volym är en även ur andra

synpunkter angelägen uppgift.

Skolöverstyrelsen delar denna uppfattning. Yrkesskolväsendet bör så utbyggas,

att en naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och yrkesskola

kan komma till stånd i största möjliga utsträckning. Den tilltänkta enhetsskolan

behöver verkligen starkt begränsa sitt yrkesutbildningsprogram, om

detta över huvud taget skall kunna genomföras på ett tillräckligt effektivt

sätt.

Svenska yrkesskolföreningen hävdar bestämt yrkesskolundervisningens

förstarangställning på området; detta utesluter dock icke, att en viss anpassning

efter de ändrade förhållandena kan bli nödvändig jämväl för

yrkesundervisningens skolformer, bland annat emedan lärjungarna i enhetsskolans

klass 9 y i vissa fall beräknas få praktik i näringslivet med åtföljande

ekonomiska förmåner.

En flerårig yrkesskola, som lägger sin undervisning systematiskt, tilllämpar

en pedagogiskt uträknad stegring i svårighetsgraderna, har de manuella

övningarna och yrkesteorien som parhästar under skoltiden, och som

därtill ledes av skolade yrkeslärare, ger en så överlägsen form av yrkesutbildning,

att dess intressen måste väl bevakas och tillvaratagas. Om

yrkesskolorna skulle läggas som en påbyggnad ovanpå det nionde skolåret

och således bli ett alternativ till förvärvsarbete i yrken, som ungdomen

redan fått pröva på under praktiktiden i klass 9 y, så skulle yrkesskolorna

vara dömda att avfolkas. Skolkommissionen har insett detta och — i strid

med den annars konsekvent förordade principen, att någon avgång till

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. May.ts proposition nr 70.

andra skolor före genomgång av nioårig enhetsskola icke får förekomma —

föreslagit, att det nionde skolåret skall kunna fullgöras i yrkesskola och elev

alltså omedelbart efter det åttonde skolåret få övergå till sådan skola i de

fall, då han eller hon redan i åttonde klass bestämt sig för ett lämpligt

yrke. Skolkommissionen säger sig ha den bestämda uppfattningen, att förankring

i en kamratkrets i yrkesskolmiljö blir ett stöd mot lockelser att

avbryta en påbörjad utbildning. Säkerligen är detta riktigt, och på orter

med nu åttaårig skolplikt har man erfarenhet av hur möjligheten att fullgöra

det sista obligatoriska skolåret i yrkesskola utnyttjas av många och

faktiskt blir ett incitament till en yrkesutbildning, som vederbörande aldrig

skulle givit sig i kast med, om han stått fri att välja mellan förvärvsarbete

och lockande egna inkomster å ena sidan samt yrkesskolans ordnade undervisning

å andra. Att yrkesskolorna sedan lyckas kvarhålla en stor procent

av dessa ungdomar även under de följande åren av utbildning, får naturligtvis

tillskrivas både den förankring i kamratkretsen, varom skolkommissionen

talar, och den allmänna trivseln med lärare och undervisning och

insikten att man med en gedigen yrkesutbildning skapar sig större inkomstmöjligheter

och tryggare anställningsvillkor i framtiden. Alla dessa faktorer

hoppas SYF skola behålla sin dragningskraft, även när valsituationen

framskjutes ett år — från det sjunde till det åttonde skolåret enligt skolkommissionens

förslag. Men alldeles säkert är detta icke. I stället för att

välja mellan yrkesskolan och ett traditionellt åttonde folkskoleår — ett

repetitionsår på skolbänken — som nu sker, skola eleverna enligt den nya

skolreformen efter klass åtta få välja mellan yrkesskolan å ena sidan och å

andra sidan ett nionde år med hälften yrkespraktik ute på arbetsplatserna

och den större självständighet detta senare alternativ erbjuder jämte kanske

vissa inkomstmöjligheter därtill för dem som verkligen uträtta ett

arbete under praktikanttiden (med t. ex. budskickning, lagerarbete och

dylikt i detaljhandeln). Konkurrensen om ungdomens intresse blir för yrkesskolornas

del utan tvivel betydligt hårdare än nu. SYF, som i och för sig

böjt sig för skolkommissionens argument till förmån för den nioåriga skolplikten

och för det socialt betydelsefulla i att någon uppspaltning av elevmaterialet

icke äger rum under de första åtta skolåren — i regel — kan

dock inte underlåta att påpeka denna svaghet i länkarna mellan enhetsskola

och yrkesskola och vill för sin del framhalla önskvärdheten av vissa

förstärkningsåtgärder i yrkesutbildningens intresse och av något smidigare

tillämpning av regeln om differentiering först efter åttonde klass.

Sålunda bör i den allmänna vägledning, som enligt skolkommissionens

förslag skall sättas in under de sjunde och åttonde skolåren, yrkesskolorna

få tillfälle att göra vederhäftig och stimulerande propaganda för sig, med

inbjudningar till kamrataftnar i yrkesskolan och besök i dess verkstäder

och genom att presentera material om den yrkesskolutbildade ungdomens

bättre arbetsmarknadsvillkor i olika konjunkturlägen. Man torde också

böra räkna med, att yrkesskolorna få lägga om sina kurser något, så att

växelutbildning med praktik på arbetsplatser får utrymme, dock icke tidio-are

än under det andra skolåret, vidare att yrkesskolorna inlägga moment

av större självstyrelse i skollivet, sa att inte tillvaron i skolan kontrasterar

ogynnsamt mot'' livet på arbetsplatserna inom näringslivet, och slutligen

bör övervägas, om man inte för yrkesskolornas del kan skapa stipeneheformer,

som neutralisera den eventuella ekonomiska lockelsen av alt välja

yrkespraktik i klass 9 y.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Yrkesskolornas rekrytering skulle ytterligare säkras, om lärjungar, som

ha god fallenhet för ett visst yrke och äro inställda på yrkesutbildning i

flerårig verkstadsskola, tillåtas övergå till yrkesskolan redan efter enhetsskolans

klass 7. Försök i denna riktning böra enligt föreningens mening

goras, varvid samtidigt undervisning i allmänna och samhällsorienterande

ämnen bor inläggas i yrkesskolan. Denna rätt till tidigare övergång till

annan skolform bor emellertid medgivas först efter lämplighetsprövning i

varje särskilt fall. Lärjungar, som på grund av sin utveckling eller av andra

skal ha svårigheter att följa undervisningen i enhetsskolans allmänna ämnen,

böra icke tillåtas övergå till yrkesskola tidigare än kommissionen har

föreslagit.

Förslaget om tidigare övergång till yrkesutbildningen i vissa fall understödjes

kraftigt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Medgåves

icke sådan övergång, komme den långa vägen till gesällprovet att

skrämma bort begåvad ungdom från hantverksyrkena. Den som först under

nionde skolåret ger sig in på hantverksutbildning, har i regel att räkna

med en treårig utbildning efter genomgång av enhetsskolan, innan han

kan fa sitt gesallbrev, men han hinner fram till den nya studentexamen på

två år.

. Resultatet ur hantverksrekryteringens synpunkt måste bli att klass 9y

i fråga om hantverkselever kommer att bestå av visserligen några för

denna utbildningsriktning särskilt lämpliga och intresserade elever men

aven och kanske i övervägande grad, av elever, vilka i klass 8 icke rubricerats

som begavade och därför ej kunnat inrikta sig på studier i klass 9 g,

v.. vyka recmn fatt plats i sistnämnda klass men visat sig oförmögna att

dartillgodogöra sig undervisningen. Elever, vilka redan i klass 8 äro klart

installda pa visst yrke, skulle på grund av skolorganisationens utformning

hindras att fullfölja sitt intresse för utbildning i detta yrke. Detta kan leda

,e^ever> som ha förutsättningar att bli goda hantverkslärlingar,

slappa små ursprungliga intentioner och glida över till att förbereda sig för

inträde i klass 9 g.

Genom tidigare övergång till yrkesutbildningen skulle man minska riskerna

för en försvagad rekrytering av hantverksyrkena och på samma

gang vinna den praktiska fördelen, att gesällprovet kunde avläggas ett år

tidigare; näringslivet vunne därigenom ett välbehövligt tillskott i kvalificerad

arbetskraft.

»Ett mera generellt genomförande av förslaget kan måhända dock väcka

vissa betänkligheter. Det tidigare yrkesval, som här blir fråga om, passar

givetvis icke för alla hantverksyrken. Ej heller är det säkert, att den omständigheten

att en elev vid inträdet i klass 8 är inriktad på visst yrke ger

honom tillräckliga möjligheter att tillgodogöra sig den förberedande yrkesutbildningen

i denna klass samtidigt med att han — vilket organisationen

livligt vill understryka ej far eftersätta den allmänna och medborgerliga

utbildningen. De försök, som organisationen förordar att man gör, torde

med hänsyn härtill givas en viss begränsning.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts yr exposition nr 70.

_ Ungdomar, som under den föregående skoltiden visat sig särskilt duktiga,

likgiltigt i vilka ämnen, och skött sig exemplariskt, borde kunna

såsom en förmån medgivas att redan i klass 8 få påbörja den förberedande

yrkesutbildningen under förutsättning att de äro klart inställda på ett

yrke. Genom att det här bleve fråga om ett urval bland de bäst kvalificerade

eleverna kan man räkna med att den förmån, som ligger i medgivandet.

skulle uppskattas. Denna uppskattning skulle i sin tur komma

att leda till att elever i klass 7 av egen drift och med föräldrarnas stöd

skulle komma att anstränga sig för att nå de nödvändiga meriterna.

Organisationen är visserligen fullt medveten om att tiden för den allmänna

och medborgerliga utbildningen genom den tänkta anordningen

skulle bli sammankrympt. Men då det gäller endast särskilt begåvade elever

med goda förutsättningar även i teoretiskt avseende synes det föreligga

utsikter till ett lyckligt genomförande. Även om man härvid skulle

komma att från den tänkta anordningen utesluta elever, som visserligen äro

praktiskt intresserade men ej tillräckligt kvalificerade i teoretiskt avseende,

anser organisationen det vara av värde att för en tidigare hantverksutbildning

nå åtminstone det mindretal, som under de ovan angivna förutsättningarna

borde kunna inkopplas på yrkesutbildning redan i klass 8.»

Styrelsen för Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning är inne på

tanken, att elevuttagningen för yrkesskolorna borde grundas på en till

yrkesskolorna förlagd provutbildning.

Under det åttonde skolårets sista två å tre månader böra de elever, som

så önska, få genomgå en provutbildning vid yrkesskola, varvid proveleverna

i likhet med ordinarie elever böra meddelas såväl yrkes- som teoretisk

utbildning. Elever, vilka fysiskt och psykiskt befinnas väl utvecklade, böra

få genomgå prövotiden under det sjunde skolårets sista två å tre månader

för att därpå, om så visar sig lämpligt, fullgöra sin skolplikt genom yrkesutbildning

från och med det åttonde skolåret.

Det finnes emellertid bland de för frågan intresserade även en riktning,

som rekommenderar tidigare övergång till praktisk utbildning också för

lärjungar, som icke utmärka sig i studierna. Styrelsen för Malmö stads

skolor för yrkesundervisning utgår från skolkommissionens förslag, att lärjunge

på grund av bristande förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen

skall kunna få avgå från skolan efter åttonde skolåret.

»Ilar en dylik elev fallenhet för ett visst yrke, bör han övergå till detta

antingen i verkstadsskola eller i näringslivet och stå under skolans kontroll.

Styrelsen vill gå ett steg längre och föreslår att elev, som har mindre förutsättningar

att tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen men har god

fallenhet för ett visst yrke, bör kunna medgivas avgång från enhetsskolans

sjunde klass och fullgöra den återstående skolplikten i tvåårig verkstadsskola

för praktisk yrkesutbildning. Speciella avdelningar kunna upprättas

för dylika elever med minsta möjliga antal timmar i yrkesteori och motsvarande

utökat timantal i yrkesarbete. Det synes oss meningslöst att

hålla dylika elever kvar i enhetsskolan längre än sjunde klassen. Genom

praktisk utbildning vid yrkesskolorna eller placering direkt i näringslivet

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

U-wCler skolledningens kontroll och överinseende tillföres näringslivet ett

tillskott i arbetskraft.»

Svenska landsbygdens studieförbund ifrågasätter till och med en övergång

till yrkesutbildning efter sjätte skolåret för elever med svag teoretisk

begåvning.

>>Det torde inte vara till gagn för någondera parten att sådana elever

tvingas till teoretiska studier under åtta år i följd. Om däremot dessa elever

efter avslutad mellanskola kunde övergå till en helst tvåårig yrkesskola,

skulle detta medföra ett psykologiskt välgörande avbrott i plugget’. Under

andra året i yrkesskolan torde dessa elever i betydande omfattning ha över\unmt

allt i svenska språket, räkning och samhällskunskap, då borde meddelas.»

De bada centrala skolmyndigheterna, skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning, tillstyrka, att tidigt utvecklade lärjungar få påbörja

sin yrkesutbildning ett år tidigare. Det är knappast någon risk, att

övergången skall taga för stora proportioner, säger den senare myndigheten.

Man torde endast kunna räkna med ett mindre antal platser för

ändamålet, huvudsakligen vid de kommunala verkstadsskolorna. Möjligheten

att få övergå till yrkesskolor redan efter sjunde året förbehålles därigenom

de mest meriterade av dem, som redan vid ifrågavarande ålder ha

en bestämd önskan att fa ägna sig åt ett manuellt yrke med lång utbildningstid.

Ett gynnsamt lärjungeurval är nödvändigt, om de som övergått

till yrkesutbildning skola na upp till samma allmänna bildningsnivå som

de gamla kamraterna, vilka i normal ordning genomgå klasserna 8 och 9 y.

En förutsättning för att övergångar av detta slag över huvud taget skola

kunna ifrågakomma är givetvis, att det på ett eller annat sätt sörjes för

fortsatt undervisning i allmänna ämnen, medborgarkunskap m. m.

Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår, att övergång till yrkesskolor

skall kunna medgivas redan efter det sjunde året för väl meriterade elever,

som bestämt sig för ett manuellt yrke med minst treårig utbildningstid.

Jordbrukets yrkesskolor beröras i enstaka yttranden. Norrbottens läns

förening snämnd, en distriktsorganisation av Sveriges lantbruksförbund,

beklagar, att endast en ringa del av jordbrukarna i Norrbotten erhållit

någon fackutbildning i sitt yrke utöver det de lärt sig i hemmet.

»Den bästa formen för den förberedande yrkesutbildningen är utbildning

i yrkesskola. Här i Norrbotten ha vi redan i fråga om den förberedande

yrkesutbildningen i jordbruk slagit in på den av kommissionen rekommenderade

yrkesskolevägen i det att stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor

redan 1928 i Pålkem i Gällivare socken inrättat en yrkesskola

i jordbruk för landsbygdens ungdom — både för flickor och pojkar.---

Vi anser, att det för yrkesundervisning blir nödvändigt att inrätta en hel

rad skoljordbruk och gårdar för undervisning i skogshushållning i olika

delar av vårt vidsträckta län.»

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. May.ts proposition nr 70.

Lantbruksstyrelsen påpekar, att endast en femtedel av landets blivande

jordbrukare, som skola bruka jordbruk med minst 2 har åker, torde ha

erhållit den yrkesutbildning, som meddelas vid lantbruks- eller lantmannaskola.

Styrelsen delar kommissionens uppfattning, att den av samhället

organiserade yrkesutbildningen, som bygger direkt på genomgången folkskola

och fortsättningsskola, är otillräcklig och i viss mån ensidigt inriktad

på utbildning av yrkesarbetare för industri och hantverk.

»De jämförelsevis goda utbildningsmöjligheterna på nyssnämnda yrkesområden

ha speciellt genom tillkomsten av de centrala verkstadsskolorna

verkat lockande på landsbygdsungdomen och därvid ock på ungdomen

vid jordbruket. Då det icke kunde anses lämpligt och försvarligt, att jordbrukarungdomen

på grund av brist på en ordnad yrkesutbildning i jordbruk

lockades över till industrier, föreslog lantbruksstyrelsen i sitt år 1940

avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfraga inrättandet av

tvååriga yrkesskolor i jordbruk. Av olika skäl — främst ekonomiska ha

endast ett par skolor.. . blivit upprättade och organiserade i enlighet med

detta förslag.---För de elever, som icke preciserat sitt yrkesval men

ha anlag och intresse för praktiskt yrkesarbete, torde den förberedande

yrkesutbildningen kunna förläggas till enhetsskolan. Däremot torde, där

fråga är om elever, som redan bestämt sig för ett yrke, den förberedande

yrkesutbildningen ... i regel böra förläggas till de egentliga yrkesskolorna.

___Elever, som icke vuxit upp vid jordbruk men äga lust och fallenhet

för jordbruksyrket, synes .. . böra ha möjligheten att fullgöra det nionde

skolåret vid jordbruksskolor av Gålö-typ. Därvid bör undervisning meddelas

i de allmänna ämnena som eljest förekomma i enhetsskolans nionde

klass. Erfarenheterna av utbildningen vid de nuvarande jordbruksskolorna

ha varit mycket goda och dylika skolor ha en stor uppgift. att. fylla. För

att ett ökat antal sådana elever skall kunna beredas utbildning i jordbruk,

böra allt efter behov nya jordbruksskolor inrättas.»

Yrkesutbildningen inom jordbruket har nyligen varit föremål för utredning

av inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän (SOU

1948:49). I den på de sakkunnigas arbete grundade propositionen, nr 124

vid 1949 års riksdag, erinrade chefen för jordbruksdepartementet om att

jordbruksskolorna droge avsevärda kostnader och att de förefintliga lantmanna-

och lantbruksskolorna icke hade till fullo utnyttjats. En praktiskteoretisk

sommarkurs vid lantmannaskolorna, som föreslagits av de sakkunniga,

kunde i mångt och mycket giva samma tillfälle till jordbruksutbildning

som genomgång av jordbruksskola. Sistnämnda skolform hade

dock en viss begränsad betydelse.

»För sådan ungdom, som ej har annan möjlighet till jordbruksutbildning,

kunna jordbruksskolorna . . . onekligen ha betydelse. Medan det i

södra och mellersta Sverige endast undantagsvis möter svårighet att

skaffa sig utbildning genom praktiskt arbete i jordbruk och kurser vid

lantmanna- och lantbruksskola, far man icke bortse från att möjligheterna

därtill äro betydligt mindre särskilt i vissa delar av Norrland. Jag ansluter

mig alltså närmast till den uppfattning, som kommit till uttryck i åtskil
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

liga yttranden, nämligen att jordbruksskolorna måste anses ha en viss

betydelse i Norrland men att skolformen däremot knappast kan anses erforderhgi

södra och mellersta Sverige. Något slopande av det statliga stödet

åt Gålöskolan vill jag dock ej för närvarande ifrågasätta. Utveck.

av denna skolform bör emellertid följas med uppmärksamhet. Den

i förhallande till antalet utexaminerade elever kostsamma undervisningen

gör det även önskvärt, att andra vägar prövas för meddelandet av den utbildning,

som avses med jordbruksskolornas verksamhet. Jag finner mig

därför icke kunna förorda, att dessa skolor inordnas bland övriga statsunderstödda

^ lantbruksundervisningsanstalter. Skolorna böra alltså tills

vidare bibehålla sin nuvarande ställning och erhålla statsbidrag till avlönande

av lärare och till driftskostnader efter hittills tillämpade grunder.

Den reformering av undervisningsplanen, som förordas av de sakkunniga,

torde kunna genomföras utan hinder härav.» (S. 50.)

Tanken på ett landet överspännande nät av skoljordbruk och skogsvårdsgårdar

synes mig av ekonomiska skäl icke kunna realiseras i så stor

omfattning, att fragan om den förberedande yrkesundervisningen i berörda

näringsgrenar därigenom kommer i nämnvärt ändrat läge för enhetsskolans

del. Där jordbruksskolor av de nuvarande försökstyperna upprättas, torde

de emellertid kunna anslutas till enhetsskolans åttonde klass. Anknytningen

till den fortsatta utbildningen, exempelvis lantmannaskolornas vinterkurser,

skulle snarast underlättas genom en höjning av inträdesåldern

i jordbrukets yrkesskolor till 15 år.

e. Organisationsproblemet 9 y.

En stor årskull 15-åringar kan måhända uppskattas till omkring 120 000

individer. En avsevärd del av årsklassen kan väntas gå till klasserna 9 a

och 9 g — kanske kan man med skolkommissionen antaga, att detta antal

vid någon lämpligt vald tidpunkt i framtiden uppgår till 50 000. Av de

återstående kunna en del få undervisning i heltidsläsande yrkesskolor.

När skolkommissionen har uppskattat utbildningskapaciteten hos de nuvarande

heldagsskolorna för yrkesundervisning till 15 procent av de hittillsvarande

relativt små årskullarna, inbegriper denna uppskattning även

vissa skolor, som icke stå öppna för 15-åringar. Å andra sidan befinna sig

skolorna för yrkesundervisning i snabb utveckling. Kanske är det icke för

optimistiskt att räkna med att dessa skolor, när skolreformen en gång börjar

vara genomförd, skola kunna mottaga exempelvis 20 000 lärjungar i

sin första klass. Det återstår då — av en stor årskull — ungefär 50 000,

som måste beredas undervisning inom enhetsskolans klass 9 y.

Organisationsproblemet har kvantitativt betydande mått; till jämförelse

må nämnas, att lärjungeantalet på de allmänna läroverkens realskolestadium

innevarande år är 67 000. Uppgiften är även pedagogiskt krävande.

Ungdomar i 15-årsåldern längta efter att få flyga ut i livet och

utbyta skolbarnets beroendeställning mot den frihet och det relativa obe
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

roende, som förvärvsarbetet och de egna inkomsterna skänka. Det räcker

därför icke med att skolarbetet får ett inslag av praktiska sysselsättningar;

många lärjungar kunna under pubertetsåren intresseras för skolarbetet,

endast i den mån det har en påtaglig mening, som kan hålla stånd inför

pubertetsålderns negativa kritik.

Vidtagas inga åtgärder från det allmännas sida för att taga de 50 000

om hand, måste de i stort sett erhålla sin yrkesutbildning under arbetet

i näringslivet, i den mån de kunna få någon sådan. Organiserandet av en

9 y innebär, att näringslivet frigöres från en del av dessa utbildningsuppgifter.

Helt kunna de dock icke övertagas av skolan. Uppgiften kan lösas

endast genom en samverkan mellan skolan och näringslivet, varvid skolan

sörjer för de allmänbildande och de yrkesteoretiska uppgifterna, medan

yrkespraktiken fortfarande, åtminstone till större delen, måste förläggas

till näringslivet.

Vid uppläggandet av organisationsplanen torde man kunna schematiskt

uppdela lärjungeklientelet i klass 9 y i två huvudgrupper.

Den ena utgöres av lärjungar, som valt ett yrke av den art, att yrkesarbetet

eller yrkesutbildningen kan påbörjas under eller omedelbart efter

det nionde året. Dessa lärjungar böra i 9 y få en förberedande yrkesutbildning.

»Produktivt arbete bör framstå som skolans viktigaste ämne under

enhetsskolans avslutningsår i klass 9 y, eftersom de unga under detta år

skall erhålla start för inträde i produktionslivet», skriver skolkommissionen.

Den andra utgöres av lärjungar, som antingen icke förmått välja yrke

eller valt ett yrke, vari inträde icke kan ske eller yrkesutbildning påbörjas

förrän på ett mognare åldersstadium. Dessa lärjungar böra erhålla en mera

ospecialiserad, allmänpraktisk utbildning.

f. Den förberedande yrkesutbildningen.

Jag redogör närmast för skolkommissionens förslag i fråga om undervisningen

av de lärjungar, som under sin tid i 9 y skola erhålla en på ett visst

bestämt yrke inriktad förberedande yrkesutbildning.

Undervisningens allmänna anordning.

Erfarenheterna från lärlingsskolorna ha visat, att arbetsdagen för 15- åringarna måste hållas inom vissa bestämda gränser. Ungdom i denna

ålder har i allmänhet icke uthållighet och kraft att fullgöra yrkesarbete

under en åttatimmars arbetsdag och därjämte gå i kvällskurs kanske 2—3

timmar tre ä fyra gånger i veckan. Totala arbetstiden, däri inräknat tid

för yrkesarbete, lektioner i yrkesteori och allmänna ämnen samt egna studier,

bör enligt skolkommissionens mening icke överstiga 8 timmar per

dag och 45 timmar per vecka. Läsårets längd bör vara densamma som för

övriga klasser inom enhetsskolan, d. v. s. 39 veckor.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Avvägningen av utbildningstiden i skola och på arbetsplats måste lämpas

efter de olika yrkenas behov och art och efter förhållandena på orten,

framhåller kommissionen.

»I stort sett torde omkring hälften av arbetstiden kunna användas till

yrkespraktik, om eleverna skall kunna få det minimum av yrkesteori och

allmänna ämnen, som måste anses erforderligt i avslutningsklassen.

För yrkesteori bör beräknas minst det veckotimantal, som är minimum

för elever i lärlingskurser, d. v. s. 4 veckotimmar. I allmänhet har man

dock strävat efter att eleverna åtminstone skall ha omkring 6 veckotimmar

i yrkesteori. Detta timantal torde i regel bli maximum i klass 9 y,

därest man håller på att eleverna skall ha ungefär samma timantal i vissa

allmänna ämnen som övriga elever under det nionde skolåret, d. v. s.

minst 10 veckotimmar i modersmål, samhällskunskap och hälsolära samt i

gymnastik med idrott.---

Utöver dessa obligatoriska ämnen bör eleverna liksom under tidigare

skolår ha möjlighet att välja något eller några frivilliga ämnen. I tidigare

klasser har sålunda ifrågavarande elever läst främmande språk, och med

hänsyn till den stora betydelse kunskaper och färdigheter i främmande

språk kan ha för elevernas framtida yrkesutbildning och yrkesutövning,

bör dessa elever beredas möjlighet att ytterligare få förkovra sig i språk

under det nionde skolåret. Vidare bör de elever, som har inriktat sig på

ett visst yrke, ha möjlighet att få utbildning i något övningsämne eller

praktiskt ämne, t. ex. teckning, hushållsgöromål, slöjd och musik. Sålunda

kan det vara värdefullt för flickor, som valt utbildning inom annat yrkesområde

än husligt arbete, att även under det nionde skolåret få någon

utbildning i hushållsgöromål eller i sömnad.

En elev med speciellt intresse för något kunskapsämne, t. ex. matematik,

bör även ha möjlighet att välja ett dylikt ämne.» (S. 227—228.)

I stort sett skulle timplanen få följande utseende:

Obligatoriska ämnen:

Yrkespraktik ................................. 20—24 veckotimmar

Yrkesteori .................................... 4—6 »

Allmänna ämnen samt gymnastik med idrott .... c:a 10_»_

max. 40 »

Frivilliga ämnen:

Språk eller andra ämnen ....................... 4—5 »

Yrkesteori är här en sammanfattningsterm för flera olika ämnen, vilka

variera alltefter yrkets natur. Även däri ingående delämnen, som t. ex.

teknologi, kunna ha mycket skiftande innehåll för olika yrken.

Timplanen avser blott att giva en uppfattning om den ungefärliga fördelningen

av tiden för yrkespraktik och övriga ämnen, erinrar kommissionen.

Den bör bland annat kunna modifieras för lärjungar, som önska

inträde i högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och liknande läroanstalter.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Det ligger i sakens natur, att organisationen av yrkespraktiken och därmed

även planeringen av skolarbetet i övrigt så smidigt som möjligt måste

avpassas efter ortens och yrkets förhållanden. Om man skulle tillmötesgå

alla önskemål, komme emellertid i många fall endast kvällstid att stå till

förfogande för elevernas undervisning i skolan. Kvällsundervisning bör

dock helst undvikas i en obligatorisk skola; man får försöka åstadkomma

en arbetsordning, som är lämplig för så många lärjungar som möjligt och

därjämte tager skälig hänsyn till möjligheten att erhålla lärare för skolundervisningen.

Skolkommissionen ger några exempel på huru arbetet kan

tänkas ordnat för yrkesavdelningar med yrkespraktik i näringslivet.

a. Tredagarsväxling. En avdelning uppdelas i två ungefär lika stora

undervisningsgrupper. Första gruppen har skoltid måndag—onsdag, andra

gruppen torsdag—lördag. De vardagar, då elev icke har undervisning i

skolan, har han yrkespraktik hos någon företagare. Om möjligt bör två

elever tillsammans upptaga en arbetsplats, så att en företagare kan räkna

med att varje arbetsdag ha en lärling i sitt arbete. Denna form torde vara

lämplig inom t. ex. detaljhandeln och det husliga arbetet.

b. Månadsväxling. För utbildning inom industri och hantverk samt i

kontorsarbete torde det i regel vara nödvändigt, att eleverna får vara i

yrkespraktik under en längre period. Arbetet och den utbildning, som ges

på arbetsplatsen, skulle bli alltför mycket splittrade, om alternativ a skulle

tillämpas. Perioderna i växlingssystemet kan vara olika men torde i regel

böra vara en å tre månader.

c. Säsongväxling. Inom jordbruket och dess binäringar förefaller det vara

mest lämpligt att tillämpa den ordningen, att eleverna erhåller skolundervisning

under en eller ett par perioder och i huvudsak yrkespraktik under

andra. Vissa dagar under praktiktiden bör eleverna dock samlas för att

få instruktion beträffande aktuella moment i yrkespraktiken.

Då denna utbildningsform är lämplig i bygder med mera likartade utbildningsförhållanden,

t. ex. jordbruksbygder, kan eleverna icke lämpligen

uppdelas i två grupper, som undervisas växelvis i skolan, utan den huvudsakliga

skolundervisningen blir förlagd till viss del av året, t. ex. vinterhalvåret.

(S. 229—230.)

Arbetsordningen måste lämna utrymme även för individuella studier,

påpekar kommissionen.

I yrkesteorin måste eleverna, då flera yrken är representerade i skolan,

läsa helt olika kurser, och det torde också flerstädes bli så beträffande de

allmänna ämnena. Lärarna blir närmast studieledare, som eventuellt tillsammans

med en yrkesman (studiemålsman, varom mera i det följande)

hjälper eleverna till rätta med studiekursen. Om en klassavdelning är delad

i två grupper, får läraren i regel en halv klassavdelning (cirka 15 elever)

att vägleda på en gång, och under sadana förhallanden spelar det ingen

större roll, om en eller annan elev, som tillhör ett yrke, vars lämpliga praktiktid

icke överensstämmer med arbetsordningen för klassen, »skär igenom»

grupperna, och eleven alltsa arbetar i skolan delvis tillsammans med bada

grupperna. (S. 230.)

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Yrkespraktiken.

Förslag att ordna praktik i näringslivet för elever under yrkesutbildning

ha under det senaste årtiondet flera gånger framförts i de offentliga utredningarna.

Skolkommissionen erinrar om lantbruksstyrelsens i juli 1940

avgivna betänkande angående lantbrukets lärlingsfråga, norrlandskommitténs

betänkande av år 1945 och befolkningsutredningens samma år avgivna

betänkande angående den husliga utbildningen. När skolkommissionen nu

föreslår sådan praktik i mycket vidgad omfattning, måste kommissionen

lävna med att praktiken måste bedrivas under skiftande betingelser och

att det utbildningsmål som uppnås icke överallt kan bliva detsamma. Kommissionen

diskuterar huvudsakligen följande former av yrkespraktik.

1. Systematiskt ordnad yrkespraktik i näringslivet. Denna praktikform

star närmast den praktiska utbildningen i yrkesskolorna och bör i allmänhet

ifrågakomma i första rummet.

Om en lärjunge under nionde skolåret skall fullgöra så mycket som sjuå

åttahundra timmars yrkespraktik, framstår det som ett befogat önskemål,

att arbetet skall giva honom en viss systematisk utbildning i yrket.

Så blir också fallet, om praktiken ingår som led i en längre, kvalificerad

lärlingsutbildning hos en hantverksmästare eller i ett industriföretag. Det

torde i många fall vara möjligt för den lokala skolmyndigheten att i samråd

med vederbörande arbetsmarknadsparter få till stånd en överenskommelse

om vad en lärjunge bör inhämta under praktiktiden, så att han

icke endast användes till handräckning. Inom hantverket böra vissa företagare

uppmuntras att åtaga sig dylik elevutbildning.

»Om möjligt bör i överenskommelse mellan vederbörande företagare och

skolan angivas vissa grundläggande moment, som eleven bör få genomgå i

yrkespraktiken. Kortfattade enkla kursplaner för förberedande utbildning

i olika yrken bör utarbetas av den centrala tillsynsmyndigheten i samråd

med vederbörande arbetsmarknadsparters riksorganisationer eller andra

representativa organisationer. Dessa planer skall endast tjäna som ledning,

och den lokala tillsynsmyndigheten bör kunna göra avvikelser från

dessa normalplaner.» (S. 232.)

För att öka näringslivets förutsättningar att meddela en systematiskt

ordnad praktisk utbildning föreslår kommissionen, att yrkesmän inom

olika näringar skola erhålla en viss pedagogisk utbildning; de bliva därigenom

även satta i stånd att ge råd åt andra yrkesmän, som ha att taga

befattning med praktikanterna.

2. Yrkespraktik i näringslivet utan systematisk utformning. Med hänsyn

till det stora antalet praktiserande lärjungar måste man förutsätta, att

det icke alltid blir möjligt att göra upp om systematiskt ordnad yrkespraktik,

och man måste nog utgå ifrån att även där överenskommelse uppnåtts

brister i genomförandet i en del fall skola kunna påvisas. Även en

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

allmän yrkespraktik, som anordnas utan alla pretentioner på att innebära

en systematisk yrkesskolning, har emellertid sitt värde för en ung människa,

som står i begrepp att inträda i produktionen.

»En springpojke i en detaljhandel kan få en god kännedom om branschen

i fråga. Han får en god allmännyttig erfarenhet om post, järnväg

och andra kommunikationsmedel. Han lär sig att för transport packa och

anbringa varor med aktsamhet och omsorg, att utöva viss kontroll vid

varors avlämnande, att handskas med pengar, att sortera och anbringa

varorna i viss ordning vid lagerhållningen, att umgås med kunder, att

hålla snyggt och rent i affärslokalen etc. Enbart vistelse i yrkesmiljö är

av viss betydelse för den allmänna kännedomen om yrket.» (S. 231.)

3. Yrkespraktik i hemmet. Principiellt bör det icke möta hinder att förlägga

praktiken till det egna hemmet eller till ett företag, som äges av

föräldrarna, om förutsättningarna för yrkesutövningen där äro till finnandes.

»Framför allt blir det fråga om utbildning i hantverk eller husligt

arbete i hemmet, jordbruk och skogsbruk på föräldrarnas gård eller i handel

i deras affär eller på deras kontor.---Även om undantag finns,

torde det nog i allmänhet vara så, att föräldrar, som låter barnen utföra

arbete i hemmet i föräldrarnas egna företag, vill ge sina barn bästa möjliga

utbildning, och önskar barnen själva stanna i denna verksamhet, bör

det finnas stora förutsättningar för att de skall få nytta av arbetet. Vad

skolan här synes kunna göra är att giva ledning och råd åt elever med

yrkespraktik i hem eller hemföretag för att effektivisera praktiken.»

(S. 232.)

4. Yrkespraktik på samhällets egna arbetsplatser. Kommissionen hänvisar

till att tjänstgöring vid kommunalkontor, sjukhus m. fl. institutioner,

inom skolmåltidsverksamheten, vid kommunernas och statens affärsdrivande

företag och vid liknande inrättningar ofta kan bli ett led icke blott

i ungdomens praktiska arbete utan även i dess medborgerliga fostran.

För att ordnad yrkespraktik i största möjliga utsträckning skall kunna

säkerställas, böra i första hand fria överenskommelser med vederbörande

organisationer inom näringslivet eftersträvas. Visar sig denna väg oframkomlig,

böra enligt kommissionens åsikt vissa lagstiftningsåtgärder övervägas.

»Flera yrken och sysselsättningar inom näringslivet befinner sig..; för

närvarande utanför de stora arbetsmarknadsorganisationernas regleringsmöjligheter.

I den mån fria överenskommelser mellan vederbörande organisationer

i näringslivet icke kan garantera, att syftet med den förberedande

yrkesutbildningen uppnås, bör övervägas en lagstiftning med sådant

innehåll, att företagare får anställa skolpliktig ungdom i klass 9 y endast

under förutsättning, att företagaren uppfyller vissa sådana minimikrav,

som kan godkännas av den lokala skoltillsynsmyndigheten, och att denna

tillsynsmyndighet får taga kännedom om vederbörande elevs utbildning

och arbete.» (S. 232—233.)

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. AV 70.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolkommissionen ämnar senare återkomma till detta förslag i samband

med den inom kommissionen pågående utredningen rörande lärlingsutbildningen

inom näringslivet.

Slutligen torde vid en del skolor yrlcesavdelningar komma att upprättas,

vilka få en väsentlig del av sin yrkespraktik i skolans egna verkstäder.

I fortsättningsskolor, yrkesbestämda högre folkskolor och liknande läroanstalter

förekommer redan nu en viss linjeuppdelning, omfattande i regel

trä- eller mekaniskt arbete, handel, hushållsgöromål eller sömnad m. m.

Skolkommissionen har intet att erinra mot att sådana anordningar vidtagas

även inom enhetsskolan, under förutsättning att skolorna få fullgod

utrustning och kompetenta yrkeslärare och att undervisningen kompletteras

med någon praktik inom näringslivet.

Kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet.

Med kvalificerad lärlingsutbildning menar skolkommissionen en mera

fullständig, systematisk yrkesutbildning, t. ex. inom ett större företag

under ledning av yrkeslärare eller hos en hantverksmästare eller annan

kompetent yrkesman, vilken yrkesutbildning kontrolleras av statlig eller

kommunal myndighet eller av vederbörande arbetsmarknadsparters organisationer

gemensamt. Med mera fullständig yrkesutbildning avses, att

den bör vara minst 3 4-arig och ha till syfte att utbilda lärlingarna till

s. k. utlärda arbetare, vilka äro kunniga att självständigt utföra sådana

arbeten, som i allmänhet anses höra till yrket. Lärlingsutbildningen förutsättes

reglerad genom avtal mellan företagaren, lärlingen och dennes

målsman eller genom kollektivavtal mellan berörda arbetsgivare- och

arbetareorganisationer.

Därest samverkan i lämpliga former anordnas mellan skolan och företaget,

bör första året av en dylik lärlingsutbildning kunna godkännas som

ekvivalent till utbildningen i klass 9 y. Under alla omständigheter bör dock

yrkesutbildningen under detta år ske i enlighet med en undervisningsplan,

som är fastställd av statlig central tillsynsmyndighet efter hörande av

vederbörande arbetsgivare- eller arbetareorganisationer eller av dessa upprättat

organ för yrkesutbildningsfrågor.

Lärlingarna kunna få sin yrkesteori antingen i vederbörande företags

egen regi eller i lämplig kommunal yrkesundervisningsanstalt. Undervisningen

i allmänna och samhällsorienterande ämnen kan meddelas i en

sådan läroanstalt eller i enhetsskolan; vederbörande skolmyndighet kommer

sannolikt i vissa fall att finna det ändamålsenligt att förlägga undervisningen

till företaget.

Slutligen utfärdar skolan avgångsbetyg över den förberedande yrkesutbildningen

under det nionde skolåret med angivande av i vilket företag

yrkespraktik erhållits ävensom yrkespraktikens omfattning.

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Företag, som har kvalificerad lärlingsutbildning, bör vara skyldigt meddela

skolan, om skolpliktig lärling slutar sin anställning inom företaget.

Den skolpliktige överföres då till vanlig skolgång med yrkespraktik.

Instruktionskurser.

På flera områden meddelas i tämligen stor utsträckning yrkesundervisning

i form av kortare instruktionskurser. Skolkommissionen erinrar om

några sådana fall.

Anordningen förekommer vid fortsättningsskolans skolkökskurser. Korta

och i en del fall ambulerande kurser i hushållstvätt, klädvård, konservering,

barnavård m. m. ordnas dessutom på olika håll, bland annat av landstingens

yrkesskolstyrelser och av hushållningssällskapen. Statens arbetsmarknadskommission

(numera arbetsmarknadsstyrelsen) har vidare för

skolungdom ordnat kurser med praktisk undervisning i till jordbruk och

skogsbruk hörande sysslor. Jordbrukareungdomens förbund samt andra

ungdomsorganisationer bedriver utbildningsverksamhet i form av en

mängd korta kurser, demonstrationer och tävlingar i mjölkning, plöjning,

sådd, trädgårdsskötsel in. m. (S. 233.)

Det kan vidare nämnas, att den för något år sedan avslutade utredningen

i jordbrukets och skogshanteringens utbildningsfrågor föreslog, att

kurser för utbildning i skogsarbete genom skogsvårdsstyrelsernas försorg

skulle anordnas för ungdom i åldern 15—18 år utan större praktisk erfarenhet

av skogsarbete. De sakkunniga ha därvid kunnat stödja sig på

gynnsamma erfarenheter från fortsättningsskolor i anslutning till skogshantering.

Medel för en kursverksamhet av den föreslagna omfattningen

ha anvisats av 1949 års riksdag.

Då enhetsskoleelevernas yrkespraktik i förvärvslivet icke alltid torde

kunna ordnas som en systematiskt sammanhängande yrkesutbildning, bör

man försöka komplettera med kortare fyllnadskurser, ledda av speciallärare.

Särskilt på landsbygden torde denna undervisning ofta få formen

av instruktions- och demonstrationsdagar, varvid lärjungar från olika skolor

samlas på någon större lantgård, vid en lantmanna- eller lanthushållsskola

eller vid en skogsvårdsgård.

»Redskapsvård, arbetsteknik. demonstrationer av materiell utrustning

i jordbruk och av mönsterladugårdar, plantering av skog, anläggning av

drivbänkar och andra trädgårdssysslor, barnavård, konservering, lagning

och stoppning med symaskin, rationell tvätt, klädvård är lämpliga ämnen

för dylik ambulerande kursverksamhet. Vid kursernas uppläggning bör

givetvis samarbete ske med i vederbörande verksamhet intresserade organisationer

på orten.» (S. 233.)

Stundom kan även en koncentration av yrkesteorien till kortare kurser

vara påkallad. Vid skolor, där tillräckligt många elever få utbildning inom

samma yrkesområde, t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, metallarbete, snickeri,

kan det sålunda vara lämpligt att koncentrera denna undervisning

till en sammanhängande period om G—7 veckor.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Liksom vid nuvarande undervisning i hushållsgöromål vid vissa av de

yrkesbestämda fortsättningsskoloma för flickor kunde undervisningen i

flera distrikt ordnas så, att en lärare anställdes för att undervisa i yrkesteori

successivt i de skolor, för vilka tjänsten inrättats. Eventuellt kan

delar av den yrkespraktiska utbildningen anslutas till en sådan koncentrerad

teorikurs. Är kommunikationerna mellan av tjänsten berörda skolor

goda, kan givetvis undervisningen i yrkesteori och eventuellt i viss

yrkespraktik omfatta flera korta perioder.» (S. 233—234.)

Om vid en skola endast ett fåtal lärjungar undergår utbildning i ett och

samma yrke, böra de om möjligt sammanföras med elever vid andra skolor

till en gemensam kurs i yrkesteori, eventuellt även med någon yrkespraktisk

undervisning. För elever i klass 9y med undervisning i skogsbruk

kunde dylika samlade kurser förläggas till skogsvårdsgårdar, för elever i

jordbruk till lantmanna-, jordbruks- eller folkhögskolor. De kunna lämpligen

benämnas centraliserade kurser.

De former för kursverksamhet inom nionde skolåret, som kommissionen

har föreslagit, äro alltså följande:

a) Instruktions- och demonstrationsdagar som komplement till den vanliga

yrkespraktiken eller den yrkesteoretiska undervisningen i skolan.

b) Sammanhängande specialkurs i yrkesteori, eventuellt även i någon

del av yrkespraktiken, då antalet elever i samma yrke vid en skola är tillräckligt

stort, för att speciallärare skall kunna anlitas.

c) Centraliserade kurser i yrkesteori eller i yrkespraktik och teori, varvid

elever med samma yrkesinriktning sammanföras från flera skolor till

gemensam kurs.

För att yrkeslärarna i så stor utsträckning som möjligt skola få full

sysselsättning, kan kursverksamheten samorganiseras inom ett större område,

t. ex. ett landstingsområde, varvid kurser i samma yrke förläggas

successivt i förhållande till varandra.

Förläggningen av vissa delar av yrkesundervisningen till koncentrerade

kurser nödvändiggör givetvis, att andra ämnen under delar av läsåret läsas

med högre timantal.

Lärarfrågan.

I de fall, där yrkespraktiken kan förläggas till näringslivet, meddelas den

praktiska instruktionen av vederbörande företagare eller dennes anställda.

I regel ha dessa icke någon lärarutbildning och kunna icke heller få någon

sådan. Skolkommissionen hoppas dock, att i många fall ett pedagogiskt

intresse skall ge sig tillkänna.

»Om vederbörande lokala tillsynsmyndighet lyckas få en grupp intresserade

företagare, som år efter år mottager elever i klass 9 y, kan man...

sannolikt räkna med att dessa företagare eller deras medhjälpare kommer

att själva önska någon pedagogisk utbildning. En viss instruktion i

undervisning kan givas bland annat genom studiecirklar i pedagogik för

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

dem, som har särskilt intresse för undervisning. Den lokala tillsynsmyndigheten

torde också då och då böra samla dem, som handhar de ungas

yrkespraktik, till gemensamma överläggningar och informationer.» (S. 235.)

Lärarna i yrkesteori och instruktörerna vid demonstrationer och korta

yrkespraktiska kurser böra vara yrkesmän med god yrkesutbildning och

helst även pedagogisk utbildning. Såväl inom yrkesskolväsendet som vid

undervisningen inom jordbruk och skogsbruk, där yrkesutbildningen sorterar

under andra centrala myndigheter än överstyrelsen för yrkesutbildning,

har man som första anställningsvillkor uppställt god yrkesutbildning

och yrkesskicklighet.

»Förutom lärare, som har eller kan erhålla behörighet att undervisa vid

yrkesskolor och andra yrkesutbildande ungdomsskolor, bör vid yrkesteoriundervisningen

i klass 9 y godtagas affärsmän med avgångsexamen från

handelsgymnasium eller motsvarande, jordbruksinstruktörer (vandringsrättare),

skogvaktare och andra yrkesmän med god yrkespraktik och i

regel minst ettårig skolutbildning i vederbörande yrke. Skolutbildningen

bör dock kunna ersättas av flera kortare utbildningskurser. -—--Väl

kvalificerade yrkesmän, som fungerat som ledare av studiecirklar _ eller

annan studieverksamhet, kan vara lämpliga som lärare i yrkesteori och

bör därför kunna anställas som lärare i detta ämne.» (S. 235—236.)

Utbildningen av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkesundervisning

utreddes för ett par år sedan av överstyrelsen för yrkesutbildning

(SOU 1947: 55). Överstyrelsen föreslog bland annat anordnande

av pedagogiska kurser för blivande heltidsanställda yrkeslärare. Kurserna

skulle omfatta 15 veckor och i vissa fall kompletteras med praktisk tjänstgöring

såsom assistentlärare. Deltagarnas yrkesutbildning borde vara i

stort sett avslutad före inträdet i lärarkursen, så att denna skall kunna

inriktas på ämnen och övningar av betydelse ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt.

För fortbildning av redan anställda yrkeslärare föreslog

överstyrelsen korta instruktions- och fortbildningskurser i fackämnen

och pedagogik. Från och med innevarande budgetår har en byrå för lärarutbildningen

upprättats inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Reservationsanslaget

till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen har samtidigt

höjts från 110 000 till 180 000 kronor.

Skolkommissionen anser, att pedagogiska utbildningskurser av det slag

överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit, jämväl böra kunna användas

för utbildningen av de yrkesmän, som komma att bestrida undervisning

i enhetsskolan.

Vid undervisningen i yrkesteori i klass 9 y torde läraren komma att ställas

inför ungefär samma problem som lärarna i de redan nu förekommande

yrkesavdelningarna för blandade hantverks- och industriella yrken. Undervisningen

bör läggas olika för olika yrken, och antalet yrken kan i värsta

fall vara lika stort som antalet lärjungar. Arbetet måste därför i stor ut
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts fr oposition nr 70.

sträckning grundas på individuella studier. Läraren kan icke ha yrkeskunskap

i alla förekommande yrken, men han bör vara skicklig inom ett

yrke och ha grundlig erfarenhet av hur de yrkesteoretiska studierna skola

anknytas till den praktiska utbildningen. Hans undervisning kan då kompletteras

med korrespondensundervisning. Kommissionen föreslår, att försök

anställas, varvid läraren far fungera som studieledare.

»Fördelarna med korrespondensstudier är, att studierna kan utföras på

den ud och i den takt, som bäst passar vederbörande elev. Vidare fostrar

studierna till självansvar och självverksamhet.

En numera vanlig form för korrespondensstudier är de s. k. lärarcirklarna,

där eleverna studerar korrespondensbreven under en studieledares

eller lärares ledning. Härigenom kommer brevundervisningen att kombineras

med muntlig undervisning, varjämte kan ernås viss stimulans av

kollektivt samarbete vid bedrivande av studierna.

Korrespondensundervisningen har fått en vidsträckt utbredning, och

utom kurser i allmänna teoretiska ämnen samt vissa fackämnen, såsom

teckning, målning, fotografi och dylikt, förekommer en mängd kurser för

^ tv i industri, hantverk, handel och jordbruk med binäringar.

Många av utbildningskurserna är avsedda att bygga direkt på folkskolan.

Det är också känt, att många yrkesmän, som i stort sett endast

har folkskolekurs som grund, haft god hjälp av yrkesstudier per korrespondens

för sin yrkesutbildning. Det torde emellertid vara så, att yrkesstudier

yid_ korrespondensinstitut i regel bedrives av något äldre ungdomar än

\ 16-årsåldern, och man kan därför ifrågasätta, om ungdom i denna

ålder har möjlighet att bedriva sådana studier. Hittills har korrespondensundervisning

i yrkesämnen icke bedrivits under kontroll i tillräcklig omfattning

av ungdom å detta åldersstadium, för att man skulle ha hunnit

samla mera bestämda erfarenheter därav.

Norrlandskommittén (SOU 1945:33) förordar korrespondensundervisningens

användning i yrkesutbildningen och framhåller, att yrkesundervisning

medelst korrespondens torde få sin största betydelse såsom komplettering

av praktisk utbildning i sådana fall, där teoretisk undervisning

ej lämpligen låter sig ordna på annat sätt (a. a. sid. 59).

För effektiv lärlingsutbildning med anlitande av korrespondenskurser

förordar Norrlandskommittén vidare en skolmässig form av blandad muntlig

undervisning och korrespondensundervisning. Kommittén framhåller,

att ledaren av undervisningen icke nödvändigtvis behöver vara fackkunnig

i respektive ämnen, eftersom studiebreven tillhandahåller kunskapsmaterialet.

När det gäller ämnen, som huvudsakligen avser praktiska arbetsförfaranden,

är det önskvärt, framhåller kommittén, att studiebreven

kompletteras, med praktiska övningar under ledning av fackutbildad person.

Skolkommissionen har sig bekant, att överstyrelsen för yrkesutbildning

i samband med sin yrkeslärarutredning föreslagit vissa reformpedagogiska

åtgärder för yrkesundervisningens förbättring, varvid bland annat försök

med korrespondensundervisning vid yrkesteoretisk utbildning i blandade

hantverks- och industriella avdelningar förordas.

_ Skolkommissionen är väl medveten därom, att korrespondensundervisning

ställer särskilt stora krav på eleverna. För att en elev skall lyckas i

sina korrespondensstudier kräves mer än vanlig flit, uthållighet och själv
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

disciplin. Svårigheterna övervinnes dock lättare, om korrespondensundervisningen

inlägges som ett led i skolarbetet, varvid bland annat vissa timmar

anslås för studiearbetet och eleverna har tillgång till en studieledare,

d. v. s. läraren i yrkesteori, som även har till uppgift att se till, att eleverna

arbetar. Läraren skall bland annat hjälpa eleverna att klara av svårigheter

i studiebreven samt hjälpa eleverna med material m. in. till de

praktiska övningar, som rekommenderas i studiebreven. Om läraren icke

själv är yrkeskunnig inom vederbörande yrke, torde han kunna få råd och

hjälp av de studiemålsmän, som skolkommissionen ... föreslår skall förordnas

för olika yrken. På så sätt bör man kunna kombinera fördelarna

av individuella studier och vanlig klassundervisning.

Det är klart, att en del elever icke är ägnade för dylika mera fria studier.

I sådana fall får eleven i breven bestämda uppgifter, som skall utföras

under lektionen eller under fritid, och läraren kontrollerar, att uppgifterna

utföres. Eventuellt bör sådana elever sysselsättas med mycket elementära

uppgifter eller beredas praktisk sysselsättning även under tiden för yrkesteori.

En hel del elever har icke heller läggning för ett skriftligt besvarande av

uppgifter, fastän de har förmåga att inhämta lärokursen och muntligen

redogöra för vad de lärt sig. I sådant fall bör de icke tvingas att lämna

huvudsakligen skriftliga redogörelser utan bör få lämna muntliga svar på

frågorna i kursen. Icke heller torde det alltid vara nödvändigt, att svaren

inskickas till korrespondensinstitutet. Läraren torde i många fall under

medverkan av t. ex. den yrkesman, hos vilken en elev får yrkespraktik,

kunna avgöra, om eleven verkligen lärt sig kursen eller viss del därav. I

så fall blir studiebreven närmast läroböcker för individuell undervisning.

Korrespondenskurser, som skall läsas under folkskolans nionde år, bör

avpassas just med hänsyn till sitt ändamål, d. v. s. utarbetas så, att de får

ett innehåll, ordförråd och eu satsbyggnad, som är lämplig för ungdom i

åldern 15—16 år.

Kommissionen förutsätter, att särskilda studiekurser å elementarstadiet

inom olika yrken skall utarbetas under medverkan av vederbörande centrala

tillsynsmyndighet, så att kurserna blir avpassade efter elevernas utvecklingsnivå.

» (S. 236—238.)

Metoden bör kunna prövas i redan existerande skolor och kurser, t. ex.

i blandade hantverks- och industriella lärlingskurser. Kommissionen föreslår,

att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att inkomma med

utredning och förslag angående dylik försöksverksamhet.

Längre fram, när en förberedande yrkesundervisning blir vanligare,

kunna även skolradiolektioner med ämnen från yrkeslivet ifragakomma.

g. Den allmänpraktiska utbildningen.

Innan jag går in på skolkommissionens förslag rörande den allmänna

praktiska undervisningen, bör jag erinra om att kommissionen här haft

föregångare i den pedagogiska diskussionen. Fortstittningssholans lärarförbund

framställde år 1910 ett förslag om fortsättningsskolans rationalisering

i yrkesorienterande riktning, vilket hade en med kommissionens förslag

i denna del likartad tendens.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Förutsättningarna för en rationell yrkesskolning vore, framhöll förbundet,

pa iortsättmngsskolans åldersstadium mycket små. Däremot vore en

undervisning, inriktad på yrkesorientering med teoretiskt och praktiskt

laborationsarbete lämplig för åldersstadiet. Fn på folkskolan byggd fortsättningsskola

av denna typ, vilken i praktiskt avseende orienterade sig

ut mot arbetslivet och i ideellt hänseende mot den frivilliga bildningsrörelsen,

skulle enligt förbundets åsikt bli en mycket god medborgarskola

tor de cirka 85 procent av de från folkskolan avgångna eleverna, som den

kunde beräknas omfatta. För en sadan typ av fortsättningsskola vore det

givetvis ej tillräckligt med en undervisningstid av 360—540 timmar, fördelad

på två år. Därtill krävdes ett helt läsår, vilket borde bilda ett från

folkskolan organisatoriskt avskilt ar, ett ungdomsålderns och yrkesorienteringens

skolår.

Framställningen var åtföljd av en principtimplan för fortsättningsskola

under ett läsår om 36 veckor med 36 timmar i veckan. Huvudparten av

lärotiden skulle ägnas åt det manuella arbetet. De teoretiska ämnena skulle

upptaga endast 11 av veckans 36 timmar. Alla former av den nuvarande

fortsättningsskolan skulle försvinna för att lämna rum för denna enda typ,

som borde kallas yrkesorienterande. De i planen upptagna ämnena borde

dock kunna utbytas mot andra, om en ort exempelvis ville säkerställa

rekryteringen av arbetare till ett visst i orten förhärskande yrke. (IV: 2A

s. 153—154.)

Den skisserade påbyggnaden av folkskolan erinrar närmast om skolkommissionens

klasser för icke-yrkesfixerade lärjungar. Förutsättningarna

för en med hänsyn till yrkesvalet specialiserad förberedande yrkesutbildning

funnos vid denna tidpunkt icke; de skapas först med genomförandet

av den nioåriga skolplikten.

Inom den lärjungegrupp, som enligt skolkommissionens förslag skall erhålla

en ospecialiserad allmänpraktisk utbildning i nionde klassen, märkas

först de odeciderade, vilka behöva ytterligare orientering, innan de kunna

välja yrke. Skolkommissionen tänker sig deras undervisning på följande

sätt:

o »Till en början bör de elever, som icke inriktat sig på ett bestämt yrke,

få syssla med allmänt praktiska uppgifter inom olika yrkesområden. Därvid

bör undervisningen vara inriktad på att hos eleverna skapa intresse

för produktiv verksamhet över huvud taget och ge dem allmänna kunskaper,

som är till gagn vid arbetet i olika yrken. Övningarna bör väljas

så, att eleverna får en föreställning om och erfarenhet av arbetets inriktning

och art inom olika yrkesområden. De bör få kännedom om de verktyg,

redskap och maskiner, som är typiska för några av de vanligaste yrkesområdena,

t. ex. jordbruk, skogsbruk, fiske, hantverksyrken, husligt arbete.

Eleverna bör få se litet närmare på maskiner och elektrisk apparatur m. m.,

som är allmänt förekommande i deras dagliga liv, t. ex. cyklar, bilar, enkla

verkstadsmaskiner, elektriska strykjärn och spisar, mjölkningsmaskiner,

separatorer, tröskverk etc. Alla sådana studier ger inblickar i olika verksamhetsområden

och syftar till att väcka intresse. Eleverna bör vidare få

kunskap om och arbeta med våra vanligaste materialier, såsom trä, metaller,

textilier, tegel etc. De bör få göra bekantskap med vanliga byggnads
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och arbetsritningar, så att de kan tyda dylika av enklare beskaffenhet.

I samband med olika arbeten bör de göra enkla kalkyler.

I nära nog alla yrken, där maskiner och verktyg användes, kräves kännedom

om olycksfallsriskerna och om vad man kan göra för att undvika

olycksfall i arbete. Kunskap om olika former för arbetarskydd bör därför

meddelas även i den allmän-praktiska undervisningen under det nionde

året, och problemen bör helst upptagas och belysas i samband med elevernas

olika arbeten eller aktuella händelser.

För den praktiska undervisningen måste skolan ha tillgång till vissa

specialsalar. Även de mindre skolorna på landsbygden för klass 7—9 torde

kunna få en skolverkstad för trä och metallarbete, eventuellt med möjlighet

även för andra arbeten, samt ett skolkök och en sömnadssal. I skolverkstaden

bör utom vanliga verkstadsarbeten i trä och metall utföras

reparationsarbeten av olika slag, t. ex. reparation av elevernas egna cyklar,

lagning av husgeråd och enkla mekaniska anordningar och dylikt, skärpning

av olika verktyg i hemmet o. s. v.

De elever i denna grupp av klass 9, vilka icke ha utpräglat manuell läggning

men som visar sig lämpliga för kontors-, expeditions- och lagerarbeten,

vissa vid post, tull, järnväg, hotell och dylikt förekommande arbeten, bör

få en påbyggnad av den allmänpraktiska skolning, som givits i klass 8. Här

bör komma övningar att göra anteckningar, fylla i blanketter, föra protokoll,

formulera meddelanden och skrivelser, använda uppslagsböcker av

olika slag, texta, använda telefon, göra snabba huvudräkningar, använda

räknemaskiner, utföra maskinskrivning och registreringsarbeten, sköta en

elementär bokföring, handskas med pengar och andra betalningsmedel, betjäna

sig av allmänna inrättningar av olika slag, såsom post, tull, järnväg,

telegraf. _ _ .

I den allmän-praktiska undervisningen bör icke pojkar och ilickor inriktas

på s. k. speciellt manliga, respektive kvinnliga yrken. Pojkarna kan bli

t. ex. kockar, konditorer, charkuterister, textilarbetare, skräddare o. s. v.,

och de bör därför uppmuntras att pröva på undervisningen i hushåljsgöromål

och sömnad. Likaså kan flickorna icke minst inom s. k. kvinnliga yrken

ha stor nytta av att kunna hantera verktyg, ha begrepp om maskiners

konstruktion och arbetsfunktioner, känna till elektriska apparater

av olika slag samt ha kunskap om olika arbetsmaterial och dylikt.

Även här ifrågavarande elever bör ha yrkespraktik _i näringslivet, i hemmet

eller i samhällets inrättningar. Dessa elever, som icke ha gjort bestämt

yrkesval, bör beredas möjlighet att inneha olika anställningar för att pröva

olika yrken. Företrädesvis bör utväljas anställningar, tillhörande ett yrkesområde.

för vilket en elev visat det största intresset och jsynes ha de bästa

förutsättningarna. Yrkespraktiken bör ordnas ungefär på samma sätt som

yrkespraktiken för elever med fixerat yrkesval, men man kan i detta fall

knappast begära, att dessa, kanske tillfälliga yrkespraktikanter skall erhålla

någon systematisk yrkespraktik under sina anställningar. I huvudsak torde

det bli handräckningstjänster av olika slag, som kommer i fråga vid denna

yrkespraktik. Såsom skolkommissionen anfört i annat sammanhang, kan

dylika praktikantplatser dock vara av stort värde, då det gäller att få insikt

om en viss yrkesmiljö och arbetsförhållandena i denna miljö.» (S. 242—

244.)

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

Larjungar tillhörande denna grupp böra erhålla fortsatt yrkesvägledning

av samma slag som i föregående klass. Timfördelningen mellan de olika

ämnena kan avgöras från fall till fall, men antalet timmar i vanliga skolämnen

kan under alla omständigheter beräknas bli mindre än för lärjungarna

i 9 a.

En ospecialiserad praktisk undervisning torde i regel vara bäst också för

de lärjungar, som visserligen ha bestämt sig för ett yrke men på grund av

yrkets natur eller av andra orsaker icke kunna påbörja utbildningen för

yrket sa tidigt som i 15-arsaldern. Skolan bör dock i sådana fall genom urvalet

av lärostoff i synnerhet för individuella studier kunna ge en viss förberedelse

för den tilltänkta levnadsbanan.

Den allmänpraktiska utbildningen under det nionde året kommer slutligen

att fylla en uppgift därutinnan, att den ger arbetsträning, utvecklar

större händighet och skapar självförtroende hos elever, som äro sent utvecklade

eller som lida av hämningar av olika slag, framhåller kommissionen.

För sådan ungdom skulle den allmänpraktiska utbildningen under det nionde

skolåret vara ett naturligt mognadsår före yrkesutbildningens eller yrkesverksamhetens

början.

h. Yttranden rörande utbildningen i 9 y.

Skolkommissionens betänkande rörande den förberedande yrkesutbildningen

är ett första led av en pågående utredning, som även skall omfatta

den egentliga yrkesutbildningen på ett något högre åldersstadium. Vissa av

remissinstanserna finna det svårt att bedöma det första ledet utan att veta

något om det andra. Salunda anföra Svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund i ett gemensamt yttrande:

»Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma värdet av skolkommissionens

förslag i den skissartade form, i vilken detta framlagts. Särskilt

ställer det sig svårt att fälla något slutgiltigt omdöme om den förberedande

yrkesutbildningen enligt skolkommissionens förslag utan att känna

till hur kommissionen tänker sig uppläggningen av den mera fullständiga,

egentliga yrkesutbildningen, som kommissionens yrkesdelegation för närvarande

utreder. Det är enligt organisationernas mening nödvändigt att i

ett sammanhang taga ställning till den förberedande och den egentliga yrkesutbildningen.

Redan av denna anledning borde det vara uteslutet att,

innan resultatet av yrkesutbildningsdelegationens arbete framlagts, genom

ett principbeslut binda sig för den utformning av det nionde skolåret, som

kommissionen föreslagit.»

I allmänhet har dock skolkommissionens förslag ansetts möjligt att diskutera

i dess föreliggande form. Det är därvid huvudsakligen två frågor,

som tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet, nämligen de erbjudna

utbildningsformernas pedagogiska värde och de praktiska möjligheterna

att realisera förslaget.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Den pedagogiska värderingen.

Vanligen anläggas vid bedömningen speciella synpunkter, skiftande alltefter

den näring, vederbörande remissinstans företräder. På varje särskild

punkt äro därför yttrandena så fåtaliga, att det knappast är möjligt att av

dem utläsa någon allmän opinion.

I en grupp av yttranden skärskådas den planerade utbildningen med hänsyn

till dess värde för blivande jordbrukare.

Lantbruksstyrelsen instämmer i kommissionens uttalande, att yrkesutbildningen

mer än hittills bör sammankopplas med medborgerlig och personlig

fostran av eleverna.

»Vad skolkommissionen föreslagit om det nionde skolårets fördelning på

yrkespraktik och skolundervisning liksom ock skolundervisningens fördelning

på yrkesteori och allmänna ämnen, kan i stort sett godtagas av lantbruksstyrelsen.

Skolundervisningen bör växla säsongmässigt med yrkespraktiken

såsom ock kommissionen antytt. Härvid bör skolundervisningen

i regel förläggas till vinterhalvåret och yrkespraktiken till sommarhalvåret.

Genom en sådan växling vinnes dels att jordbrukarungdomens arbetskraft

kommer till nytta då den bäst behöves, dels att yrkespraktiken får utövas

under den tid, som är ur utbildningssynpunkt mest givande.---

Yrkespraktiken bör såsom ock kommissionen föreslagit kunna förläggas

till föräldrarnas eller annat jordbruk. Härvid torde böra tillses att yrkespraktiken

fyller vissa minimikrav. Denna fråga synes böra göras till föremål

för ytterligare överväganden.---

Lantbruksstyrelsen har intet att erinra mot vad kommissionen anfört beträffande

anordnande av instruktionskurser och demonstrationsdagar samt

rörande centralisering av jordbruksundervisningen till lantmanna- eller

jordbruksskolor. Att förlägga denna jordbruksundervisning till folkhögskolor

torde, med hänsyn till att dessa skolor icke förfoga över några lärarkrafter

på jordbruksområdet eller över skoljordbruk för demonstrationer och

övningar, icke vara så lämpligt.

Kommissionen har,även ifrågasatt att den teoretiska yrkesutbildningen

bör kunna inhämtas per korrespondens. Såsom kommissionen framhåller,

torde det vara tveksamt om ungdomar i 15—16-årsåldern ha möjlighet att

bedriva korrespondensstudier, vilka kräva icke endast stort intresse utan

även stark energi och uthållighet i studiearbetet. Genom en kombination av

muntlig och skriftlig undervisning torde dock korrespondensstudierna kunna

i hög grad underlättas.»

Jordbrukareungdomens förbund befarar åter, att en växelutbildning, vari

praktiken förlägges till föräldrarnas jordbruk, kan få ganska ringa värde.

»Någon skillnad mellan denna ''praktik’ och det arbete, som ungdomarna

ändå skulle utföra, föreligger knappast, och denna praktik kommer i allmänna

medvetandet ej att anses som utbildning.» Fiktionen att 9 a och 9 y

äro jämställda i utbildningsvärde kommer därför ej att kunna upprätthållas.

Yrkesteorien är åter svår att anpassa för åldersstadiet.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

egentliga yrkesteorien, som är av största betydelse inom en fullständig

jordbmksutbildning, kan ej med någon fördel ges i så unga år som

skulie bil fallet i 9 y. Denna yrkesteori är så pass komplicerad i ett så mångsidigt

yrke som jordbruket att den fordrar en större mognad för tillägnande

an vad eleverna har i 9 y. Den bör därför uppskjutas åtminstone till 18- a.™eril> gärna något längre. Av stort värde även i tidigare år kan emellertid

de kortare kurser vara som SK behandlar. Dessa böra kunna inkopplas

som frivilliga led i den förberedande yrkesutbildningen.»

Förbundet väntar sig mera av en klubbverksamhet, sådan som den inom

JUF praktiserade. Under nionde skolåret skulle lärjungarna praktisera i

hemmet eller ta anställning. Vid 18 års ålder skulle de kunna inträda exempelvis

i en lantmannaskola. När även denna utbildning med godkänt betyg

avslutats, borde de fa »samma examen och kompetens som genomgång av

9 a och som föreslagits för den planerade 9 y».

__ Sveriges lantbruksförbund anser, att jordbrukets pojkar och flickor böra

fa fullgöra praktiken i hemmet. Förbundet betecknar denna anordning som

lämplig och finner den utgöra »en av förutsättningarna för införande av

det nionde skolåret».

Den förberedande lantbruksutbildningen torde ofta kunna organisatoriskt

förenklas genom en viss arbetsuppdelning mellan enhetsskolan och specialskolor

för lantbruk. Skolöverstyrelsen pekar på denna möjlighet.

»Ett sådant system, skulle kunna tillämpas exempelvis vid den förberedan.

de

näringar. Där .skulle enligt SK:s förslag (s. 230) den egentliga yrkespraktiken

ofta i form av arbete i hemmet — förläggas till sommarhalvåret

och skolundervisningen till vinterhalvåret. Under det senare skulle eleverna

genomgå en kurs i allmänt-medborgerliga ämnen, förlagd till enhetsskolan

i hemorten. Däremot torde det bli svårt att vid denna skola också kunna

anordna en tillräckligt effektiv undervisning i yrkesteori. Denna ej oviktiga

del av sin. utbildning skulle eleverna emellertid flerstädes lämpligen kunna

inhämta i form av en vinterkurs vid någon närbelägen lantmanna- eller

jordbruksskola. De elever åter, som ämna sig till jordbruk men icke ha möjlighet

att vare sig hemma eller på annan gård få sådan praktik, som uppfyller

rimliga utbildningskrav, böra få fullgöra det nionde och i vissa fall

redan det åttonde skolåret vid jordbrukskola. Om de vid denna ej kunna

få även. tillräcklig allmänt-medborgerlig skolning, böra de kunna erhålla

sådan vid enhetsskolan. På motsvarande sätt synes man kunna ordna en

naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och exempelvis skogsskolor

och skogsvårdsgårdar.» (S. 68.)

Liknande synpunkter framföras av lantbruksstyrelsen:

»Skolundervisningen bör som redan anförts i största möjliga utsträckning

förläggas till lämpligt belägna lantmanna- eller jordbruksskolor. Därvid

torde emellertid böra övervägas huruvida icke av vissa praktiska skäl frågan

kan lösas så att blott den yrkesteoretiska undervisningen förlägges till

dylika skolor och undervisningen i de allmänna ämnena till enhetsskolan i

hemorten.»

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Praktiken i hemmen väcker särskilt starka betänkligheter hos representanterna

för den husliga utbildningen. Sålunda anför Svenska skolkökslärarinnornas

förening:

»Det kan icke vara lämpligt att sända så unga elever med så ringa praktiska

kunskaper till främmande hem för att erhålla den förberedande yrkesundervisningen

i husligt arbete. Flickorna skulle sannolikt komma att utnyttjas

till enahanda och olustbetonade arbeten och därigenom förlora intresset

för det husliga arbetet överhuvudtaget. Dylik hempraktik har för

övrigt tidigare prövats såväl i Sverige som i andra länder med negativt resultat.

Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till de nuvarande lanthushålls-

och skolköksseminariernas praktikantverksamhet. Där ligger emellertid

saken annorlunda till, då ju seminarieeleverna äro vuxna ungdomar

och besitta helt andra förkunskaper än eleverna i skolans nionde klass.

Lämpligare är enligt föreningens mening, att den husliga utbildningen i denna

klass förlägges antingen inom skolans ram eller till husmoders-, lanthushålls-

eller yrkesskolor.

Det synes föreningen olämpligt, att den växelverkan mellan de praktiska

och teoretiska avsnitten inom ämnet huslig ekonomi, som är en av de största

tillgångarna i detta ämne och borde ligga i linje med kommissionens intentioner

i fråga om det tilltänkta arbetssättet i den kommande skolan, i vissa

fall övergivits till förmån för koncentrerade instruktions- och yrkesteoretiska

kurser.»

I anledning av detta yttrande bör mahända papekas, att det icke gärna

kan bli tal om att helt upplösa den husliga undervisningen i en till skolan

förlagd teoretisk del och en till hemmen förlagd praktisk del. Däremot kunna

kortare perioder med skolköksundervisning av vanlig typ alternera med

perioder, varunder lärjungarna praktisera i hemmen eller på andra lämpliga

platser.

Att icke all praktik inom industri och hantverk kan ordnas så, att den

pedagogiskt håller måttet, har klart utsagts av skolkommissionen. De

många problem, som i detta sammanhang anmäla sig, framhävas ytterligare

av Svenska yrkesskolföreningen.

»Man kan foga ännu en rad försvårande faktorer till dem kommissionen

nämner Den ökade omfattning t. ex. i vilken industriens anstallda arbeta

på ackord gör det till en ekonomisk förlust för de arbetare, som alaggas att

sätta av tid för elevtillsyn, eller förlust för de arbetsgivare, som i sadana

fall hålla sina anställda skadeslösa för tidsförlusten. Vidare riskeras genom

den allt starkare specialiseringen inom produktionen, att praktikanttjanstgöringen

blir ensidig och reduceras till ett föga stimulerande och lärorikt

handräckningsarbete. Från SYF:s kretsstyrelser, som haft tillfälle att yttra

si" över skolkommissionens principbetänkande, ha också anförts en råd

nedslående erfarenheter av försök, som gjorts med en decentrahserad yrkesutbildning

hos hantverksmästare eller med yrkespraktik lios industriföretag

och som misslyckats av brist på förståelse och tillmötesgående från företagarnas

sida.»

Föreningen räknar dock med yrkespraktik i näringslivet som ett av praktiska

skäl nödvändigt komplement till den skolmässigt organiserade yrkes
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

praktiken; yrkesskolväsendet kommer icke ens efter en kraftig utbyggnad

att kunna betjäna hela den grupp av ungdom, som rekryterar de manuella

yrkena i vårt land. .Även hos SYF finns därför ett mycket positivt intresse

for att skolkommissionens förslag om yrkespraktik i näringslivet skall kunna

realiseras i enlighet med kommissionens intentioner.»

Textihnstitutet i Borås har likaledes erfarenhet av svårigheterna att

åstadkomma en systematiskt ordnad yrkespraktik inom näringslivet.

»Under vår verksamhet ha vi... sökt ordna praktik inom företag för ett

stort antal blivande elever vid Textilinstitutet, och vi ha haft tillfälle kon
ordnTö

t,Ur °ferh?rt sva,''t det i verkligheten är att få en givande praktiktid

ordnad hos företagare helt enkelt därför att dessa oftast äro överhopade

med andra orgamsatmnsproblem rörande sin arbetskraft och knappast kunna

rorutsattas vara lämpade som yrkesutbildare för ungdomar, som ei direkt

aro i deras tjänst. De kunna möjligen ge praktikanten en arbetsuppgift

a7..Vag°l.sIaf lcke den omvårdnad’ som man från utbildningshåll har

skal att önska. Elever i 14—16-årsåldern ha ej ännu själva den ansvarskansk

som gor dem skickade att i en sådan situation som kommissionsförslaget

innebar dra fordel av sm praktik. Det synes oss därför tvivelaktigt

om den för klass 9 y föreslagna praktiska utbildningen hos företagare kan

ge önskat resultat utan att särskilda lärarkrafter anställas även för detta

andamal.»

Ordnas praktiken som en kvalificerad utbildning av kontraktsbundna lärlingar,

bortfalla betänkligheterna. »Inom många yrken gäller allmänt den

uppfattningen, att den bästa vägen till en kvalitativt högtstående hantverksutbildning

är den utbildning, som ges på mästarverkstäder», skriver

Sveriges hantverks- och småindmtriorganisation.

»Att på den vägen icke tillräckligt antal lärjungar bliva utbildade beror

i väsentlig grad pa de ekonomiska uppoffringar, som en effektiv lärlingsutbildning

förorsakar mästaren. Skall enhetsskolans samarbete med mästarv

er ks t ad er na kunna genomföras i tänkt omfattning, torde det bli ofrånkomligt

att tillräcklig ersättning av allmänna medel lämnas mästarna för

deras iarargarnmg.»

Är utbildningen i mästarverkstäderna väl organiserad, bör till och med en

förkortning av utbildningstiden för gesällprovet kunna övervägas.

»Lärotiden i de flesta hantverksyrken är för närvarande fyra år. I en del

yrken ha dock planer på en förkortning framförts. Med hänsyn till den effektivisenng

av utbildningsarbetet, som man under årens lopp bör kunna

rakna med, finner sig organisationen kunna utgå från att. vare sig det är

fråga om utbildning på mästarverkstad eller i verkstadsskola, en samman}afJ.

av,3’/2 ar 1 vad avser själva yrkesarbetet i regel skall visa sig

tillräcklig. Av denna lärotid skulle ett halvt år falla inom enhetsskolans ram

under nionde aret. Gesallprov skulle alltså i regel komma att avläggas 3 år

etter avgangen från den obligatoriska enhetsskolan.»

För att snabbare nå fram till gesällprovet böra enligt organisationens

åsikt särskilt duktiga lärjungar övergå till kvalificerad lärlingsutbildning

redan från och med åttonde skolåret.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker, att sådant tillstånd må kunna

beviljas väl meriterade lärjungar. Dessa böra då erhålla undervisning i

allmänna och samhällsorienterande ämnen samt i yrkesteori på sätt skolkommissionen

föreslagit för dem som övergå till lärlingsutbildning från och

med nionde skolåret. I vissa fall synes likväl dispens av arbetarskyddsstyrelsen

vara erforderlig för övergång till yrkesutbildning av detta slag redan

i 14-årsåldern.

Yrkespraktiken i näringslivet beröres slutligen i ett och annat av de yttranden,

som äro orienterade mot handeln. Sålunda yttrar kollegiet vid

Norrköpings stads handelsskola:

»I fråga om detaljerna i förslaget till ''utbildning i yrkesarbete i näringslivet

med undervisning i yrkesteori och allmänna ämnen i skola’ vill kollegiet

framhålla, att det nog i åtskilliga fall läte sig göra att för undervisningen

i detaljhandelsyrket genomföra den av kommissionen föreslagna tredagars

växlingen. Svårare blir det, såsom kommissionen också framhållit, att

genomföra växelundervisning för kontorsarbetet. En nybörjare på kontor

(utan föregående yrkesutbildning) kan först efter en eller ett par månaders

övning göra någon egentlig nytta för sig. varför arbetsgivarna icke

torde vara benägna att ta emot praktikanter för så korta perioder.»

Att vissa svårigheter kunna uppstå även vid den yrkesteoretiska undervisningens

ordnande, är uppenbart och framhålles såväl av skolöverstyrelsen

som av överstyrelsen för yrkesutbildning. Det ligger delvis i sakens natur:

i en klass, där lärjungarna tillhöra kanske en hel rad olika yrken, måste det

alltid vara vanskligt att ge undervisningen någon verklig anknytning till

vederbörandes yrke. Närmast får den yrkesteoretiska undervisningen under

dylika omständigheter karaktär av en undervisning i allmän arbetskunskap,

säger överstyrelsen för yrkesutbildning men erinrar tillika om att ämbetsverket

i sin utredning rörande lärarutbildningen föreslagit, att medel måtte

ställas till disposition för försöksverksamhet med korrespondensundervisning

i yrkesteori, för utarbetande av handledningar för oerfarna lärare

och för vissa andra effektivitetsfrämjande åtgärder.

»Överstyrelsen finner det vara en mycket angelägen uppgift att på detta

och andra områden få resurser att bedriva en försöksverksamhet, i första

hand av den relativt blygsamma omfattning, som föreslogs i förenämnda

utredning angående lärarutbildning m. m. I den mån medel kunna påräknas

för en mera omfattande försöksverksamhet är överstyrelsen givetvis beredd

att utarbeta förslag till en sådan. Överstyrelsen vill starkt understryka vikten

av att försöksverksamhet möjliggöres på yrkesundervisningens område

på liknande sätt, som av skolkommissionen föreslagits beträffande skolöverstyrelsens

ämbetsområde.»

Mot den allmänpraktiska undervisningen för lärjungar, som ännu icke

träffat sitt yrkesval eller först senare kunna inträda i sitt yrke framföres

kritik av vissa yrkesskolor. Sålunda skriver styrelsen för Borås stads skolor

för yrkesundervisning:

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Mycket talar för att denna utbildning blir av samma karaktär som de

mycket impopulära fortsättningsskolekurserna. Flertalet av eleverna komma

troligen att betrakta teoriundervisningen såsom ett påhitt, vilket utgör

ett hinder för ökade inkomster i deras förvärvsarbete. En sådan uppfattning

kommer att bidraga till en viss leda åt skolarbete överhuvudtaget.

Styrelsen önskar också fästa uppmärksamheten på att den av kommissionen

förordade allmänpraktiska utbildningen lämplig för olika yrken bland

annat innehåller sysslandet med allmänt praktiska uppgifter såsom att se

litet närmare pa elektriska strykjärn, spisar, separatorer, tröskverk etc.

Det torde bliva mycket svårt att för den allmänna opinionen framföra

sadana arbetsuppgifter som en motivering för en förlängd skoltid.»

Svenska arbets givar ef öreningen slår ned på samma detalj:

»Intresset av att eleverna skola fa se litet närmare’ på maskiner etc.,

som äro allmänt förekommande i deras dagliga liv, är... självklart icke i

och för sig av den styrka, att det kan anföras som skäl för en obligatorisk

förlängning av skolpliktstiden.»

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har däremot på nuvarande

stadium ingen erinran att göra mot ett allmänpraktiskt år för

berörda lärjungegrupper, utformat i huvudsak enligt skolkommissionens

riktlinjer.

Att undervisningen i detta fall bör göras så allsidig som möjligt, betonas

av skolöverstyrelsen. Den ger då fortsatt yrkesorientering för de obeslutsamma,

samtidigt som den bör kunna öka deras möjligheter till mera varaktig

arbetsanställning.

Är yrkesutbildningsprogrammet genomförbart?

Med det stora talet 70 000 för ögonen fråga sig flera remissinstanser,

huruvida näringslivets resurser verkligen äro tillräckliga för de uppgifter

skolkommissionen påräknat att näringslivet skall åtaga sig för yrkesutbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen ger uttryck åt en viss tveksamhet

på denna punkt:

»I vilken utsträckning förslaget kommer att kunna realiseras efter de i

principbetänkandet uppdragna riktlinjerna, är svårt att bedöma, innan

man fått mera direkta praktiska erfarenheter att bygga på. Erfarenheterna

från försöken med s. k. yrkesbestämda fortsättningsskolor och högre folkskolor

och annan praktisk undervisning inom det allmänbildande skolväsendets

ram kunna ju endast i viss mån åberopas i detta sammanhang.

Dessutom är det svårt att få en riktig uppfattning om hur det hela kommer

att fungera, så länge man inte vet, hur det egentliga yrkesutbildningsväsendet

kommer att gestalta sig. Utredningen därvidlag befinner sig ju

endast på ett förberedande skede. Dessutom synes skolkommissionen icke

ha behandlat frågan om vilka modifikationer beträffande den praktiska

utbildningen som kunna tänkas bli nödvändiga i händelse av en allmän

arbetslöshetskris.»

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I åtskilliga remissvar diskuteras speciellt placeringsmöjligheterna för

praktikanter inom industri och hantverk. Man måste då från de 70 000

borträkna dem, som placeras i husligt arbete, jordbruk, handel med flera

näringar eller som få sin praktik vid skolverkstäder, tillhörande yrkesskolorna

eller enhetsskolan. Det återstående antalet blir givetvis ändock

stort nog. Svenska yrkesskolföreningen anser en utredning på denna punkt

vara av väsentlig vikt för frågans bedömande.

»En rundfråga i dessa ting, besvarad av ett representativt antal företagare

inom industri, hantverk och handel, skulle kunnat ge besked, som

kommit skolkommissionens förslag att vila på solidare grund än nu, när

det endast bygger på — låt vara väl avvägda — antaganden. De representanter

för näringslivet, som delegationen inrymmer, kunna ju knappast

heller svara för andra än sig själva och sina egna företag. Vare sig nu anledningen

till att en sådan undersökning inte blivit gjord är att söka i bristande

tid eller otillräckliga kommittéanslag, vore det säkerligen av värde,

om en statistisk kartläggning av praktikantmöjligheter och en utredning

om opinionen inom näringslivet vore gjorda, innan riksdagen fattar principbeslut

om metoderna för en förberedande yrkesutbildning för ungdomens

flertal i detta land.»

Arbetsmarknadens yrkesråd har gjort ett försök att åstadkomma en

sådan utredning. Yrkesrådet har i samband med en arbetsåret 1947—48

gjord enkät angående lärlingsutbildningen inom företagen framställt vissa

frågor angående möjligheten att anordna yrkespraktik inom företagen.

Frågorna, som formulerades i samråd med dåvarande sekreteraren i skolkommissionens

yrkesskoledelegation, numera yrkesskoledirektören Einar

Forssell, hade följande lydelse:

a) Är det hos Eder möjligt att utöver de ordinarie lärlingarna ge arbete

åt ytterligare ett antal ungdomar, som önska en grundläggande yrkespraktik

men ej vilja binda sig för en fullständig lärlingsutbildning?

b) Kan sistnämnda arbete ordnas så, att två skolungdomar (ålder 15

—16 år) tillsammans uppehålla en anställning genom att arbeta /i vecka

var?

c) Vore det bättre med längre perioder för växling mellan skola och

arbete i företaget (t. ex. varannan månad i skolan och varannan arbete i

företaget) ?

d) Skulle ett sådant deltidsarbete kunna få karaktär av förberedande

yrkesutbildning (alltså en genomgång av vissa olika arbetstempon och

arbetsoperationer i viss metodisk ordning)?

Av svaren på den första frågan gingo 811, eller omkring 25 procent av

de inkomna svaren, i positiv riktning. Dessa företag hade vid tidpunkten

för enkäten 4 307 lärlingar anställda. Praktik med tredagarsväxling accepterades

av 614 företag; 745 ansågo det bättre med längre perioder i växelutbildningen.

Slutligen förklarade 750 företag, att enligt deras mening

praktiken kunde ges karaktär av förberedande yrkesutbildning.

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. AV 70.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Resultaten av rundfrågan måste givetvis bedömas med försiktighet, påpekar

yrkesrådet.

»Det är beroende av konjunkturförhållandena, enkätmaterialets begränsning,

osäkerhet om projektets framtida utformning m. fl. faktorer.

Med dessa reservationer torde man dock av det föreliggande materialet

kunna dra två slutsatser. Den ena är att det inom näringslivet på många

håll finns en relativt stor beredvillighet att medverka vid försök i denna

riktning. Den andra är att det torde komma att möta avsevärda svårigheter

att placera huvudparten av en årskull i sådan yrkespraktik under

nionde skolåret. Dessa svårigheter måste givetvis beaktas vid skolväsendets

utformning.»

Konjunkturväxlingarnas inverkan på antalet praktikantplatser understrykes

i detta sammanhang ytterligare av Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund.

»Särskilt måste beaktas, att svaren avgivits i ett läge på arbetsmarknaden,

som kännetecknats av mycket god arbetstillgång och mycket betydande

brist på arbetskraft. Man torde kunna förutsätta, att företagens

möjligheter och benägenhet att ställa elevplatser till enhetsskolans förfogande

måste vara särskilt stora i ett dylikt arbetsmarknadsläge, medan

situationen måste bli en helt annan under tider av minskad arbetstillgång.

Det må i detta sammanhang påtalas, att skolkommissionen egendomligt

nog överhuvudtaget icke berört frågan, hur yrkespraktiken för eleverna

i nionde klassen skall ordnas under tider av allmän lågkonjunktur eller på

orter respektive inom fack, där sysselsättningen är nedåtgående.»

Ilandélskamrarnas nämnd förordar upprättande av ett i fria former

arbetande samarbetsorgan för praktikantfrågornas ordnande, vilket bör

träda i funktion redan på ett tidigt stadium, innan en försöksverksamhet

med obligatorisk yrkesutbildning sättes i gång. De centrala skolmyndigheterna

och arbetsmarknadsstyrelsen böra därvid vara representerade.

»På ett sådant fritt arbetande organ torde i första hand böra ankomma

att finna vägar och medel att främja praktikantutbildningen ävensom att

klarlägga de problem, som komma att uppstå i samband med ett tilltänkt

allmänt praktikantsystems genomförande. För egen del får nämnden förklara

sig beredd att i de former, som kunna befinnas lämpliga, samverka i

ett sådant organ, varvid nämnden förutsätter, att samtliga i yrkesutbildningen

intresserade parter däri bli företrädda genom representanter för

sina huvudorganisationer.»

Bortsett från undervisningen i yrkesskolor är det enligt skolkommissionens

förslag tre utbildningsformer, som i tur och ordning kunna anlitas

vid organisationen av undervisningen i 9 y, nämligen 1) utbildning, vari

ingår systematiskt ordnad skolning i praktiskt yrkesarbete, 2) utbildning

med mera okvalificerad praktik i förening med kompletterande korta kurser

och 3) den ospecialiserade allmänpraktiska utbildningen. Möjligheterna

att i dessa former förverkliga enhetsskolans praktiska program skärskådas

av överstyrelsen för yrkesutbildning, som i ämnet anför följande:

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Utifrån erfarenheterna av en till omfattningen begränsad men kvalificerad

lärlingsutbildning i näringslivet samt växelundervisningen i verkstadsskolorna

synes det överstyrelsen som om mycket stora svårigheter

skulle uppstå för att ordna yrkespraktik åt kanske 70 000 elever inom alla

möjliga yrkesområden, därest kravet vidhålles på systematiskt ordnad

yrkesskolning. Något större antal yrkesmän, villiga att undergå pedagogisk

utbildning för att sedan i sin tur vara rådgivare åt yrkesmän, som''

handha ungdomars utbildning, torde knappast kunna uppbringas, särskilt

som uppgiften i och för sig torde vara vansklig att vinna förståelse för hos

de yrkesmän, vilka skola rådgivas. Näringslivets intresse för att bereda

systematisk yrkespraktik har i varje fall hittills icke avsatt sådana resultat,

att det förefaller troligt att årligen flera tiotusental elever skola kunna

utplaceras i systematisk yrkespraktik. Möjligheten och lämpligheten att

lagstiftningsvägen effektivt förhindra företagare, som icke uppfylla vissa

minimikrav^ att anställa skolpliktig ungdom i klass 9y synes kunna betvivlas.

I detta sammanhang vill överstyrelsen också framhålla, att skolkommissionen

visserligen förutsätter, att de elever, som få sin utbildning

i näringslivet, skola kunna påräkna en viss inkomst. Skolkommissionen

har dock icke närmare berört huruvida ersättning skall utgå enligt enhetliga

normer eller efter näringslivets skiftande förhållanden. Denna fråga

synes påkalla uppmärksamhet.

De svårigheter, varom här talas, gälla icke minst det husliga arbetet.

Smärre försök, som blivit gjorda, visa att det möter stora svårigheter att

få till stånd praktik i husligt arbete så ordnad, att den samtidigt tjänar

ett pedagogiskt uppbyggt utbildningsprogram. Det kan, såsom även framhålles

i ett yttrande från lärarkollegiet vid Stockholms stads skolor för

kvinnliga hantverksyrken, befaras, att praktiken i realiteten bleve handräckningsarbete

eller arbete som barnvakt etc.

Man torde därför, som skolkommissionen också framhåller, i en del —

och överstyrelsen skulle förmoda flertalet — fall få nöja sig med att skaffa

yrkespraktik utan krav på en systematiskt ordnad yrkesskolning. Som

kommissionen framhåller (s. 231) har en sådan allmän yrkespraktik ’även

sitt värde för en ungdom, som träder in i produktionen’.---

I den mån man överger kravet på en yrkespraktik, ordnad genom enhetsskolans

försorg, som ett led i en systematiskt ordnad yrkesskolning,

underlättas ... svårigheterna för den allmänna skolan. Det blir då fråga

om en viss form av praktisk yrkesorientering och en sådan torde i och

för sig vara värdefull för alla icke yrkesbestämda ungdomar. Praktiken

bör emellertid icke vara ensidig, utan det bör eftersträvas att genom densamma

eleverna erhålla erfarenheter från olika områden av näringslivet.

--—

I den mån man kan genom anlitande av yrkesskolor eller genom utplacering

av eleverna i näringslivet såsom lärlingar i egentlig bemärkelse minska

antalet yrkesbestämda elever, för vilka enhetsskolan på annat sätt

måste ordna en systematisk yrkesutbildning, i samma mån ökas möjligheterna

för enhetsskolan att kunna fylla sina svåra och ansvarsfulla uppgifter

i detta hänseende. Som överstyrelsen förut framhållit äro svårigheterna

betydligt mindre, då det blott gäller att för dem, som icke gjort

sitt yrkesval eller som först vid något högre ålder kunna få påbörja sin

egentliga yrkesutbildning, ordna eu arbetspraktik, som antingen ingår som

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

ett led i yrkesorientering eller avser att giva en viss allmän arbetskunskap.

En dylik praktik kan fylla sin uppgift, utan att den behöver ordnas efter

en på förhand uppgjord plan såsom vid planmässig yrkesutbildning. De

arbetsställen, som kunna erbjuda dylik allmän arbetspraktik äro också

ojämförligt många flera än dem, som ha resurser att på samma gång tillgodose

även pedagogiska krav.»

Även om yrkespraktiken läte sig ordna på ett tillfredsställande sätt,

återstår en betydande organisationsuppgift, nämligen anskaffningen av

kompetenta lärare i yrkesteori. Enligt skolkommissionen borde bland annat

kvalificerade yrkesmän under vissa förutsättningar ifrågakomma. För deras

pedagogiska utbildning skulle kurser anordnas liknande de av överstyrelsen

för yrkesutbildning föreslagna yrkeslärarekurserna. Detta ämbetsverk

synes emellertid ställa sig något betänksamt till möjligheterna att praktiskt

genomföra förslaget i denna del. »Överstyrelsen har för sin del icke

haft anledning räkna med tillnärmelsevis en dylik storleksordning, när

den framlade sitt förslag angående utbildningen av lärare», heter det i

dess utlåtande. Jämväl lantbruksstyrelsen erinrar om svårigheterna att anskaffa

tillräckligt antal lärare med praktisk erfarenhet och pedagogisk förmåga.

Såsom skolkommissionen framhåller, måste ett allmänt genomförande av

yrkesutbildningsprogrammet föregås av en försöksverksamhet i olika delar

av landet, under vilken de föreslagna utbildningsreformerna ingående prövas

och i mån av behov justeras. Säkerligen måste också organisationsformer

av klass 9 y, som i viss mån representera olika utvecklingsstadier,

länge förekomma sida vid sida. En fullt tillfredsställande lösning kan uppnås

endast som resultat av ett genom centrala initiativ understött mångårigt

praktiskt organisationsarbete ute i fältet.

Att vid det successiva genomförandet av skolreformen hänsyn bör tagas

till de lokala möjligheterna att ordna en acceptabel praktisk utbildning,

påpekas från flera håll, bland annat av skolöverstyrelsen. »Överstyrelsen

utgår ifrån att övergång till enhetsskola i de särskilda skoldistrikten ej

kommer att ske, förrän vederbörande skoldistrikt kunnat anvisa möjligheter

att på ett tillfredsställande sätt ordna denna viktiga del av skolans

verksamhet.»

i. Yrkesvägledningen i nionde klassen.

När lärjungarna genomgått åttonde klassen, får yrkesvägledningen nya

uppgifter. Anlags- och yrkesorienteringen är avslutad för dem som bestämt

sig för ett yrke, för vilket de passa. I stället måste omsorgerna inriktas

dels på vägbanande åtgärder, dels på olika former av ejterkontroll

och eftervård.

Det må för tillfället lämnas därhän, vilka organ det allmänna kommer

att betjäna sig av för de olika yrkesvägledande uppgifterna. Den kollek
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tiva beteckningen »yrkesvägledningen» torde för ögonblicket vara tillfyllest,

oavsett om uppgiften ligger i skolans eller ungdomsförmedlingens

händer.

Att yrkesvägledningen övertar ansvaret för den första yrkespraktiken,

medför en icke ringa fördel för de unga och deras målsmän. Bedömningen

av en nybörjaranställnings värde är en krävande sak. Det finnes gott om

platser, som giva ganska goda ny bör j arförmåner men ganska klen behållning

för framtiden, det finns platser, där en viss utbildning borde kunna

påräknas, men där det alltför mycket blivit de ungas ensak att tillse, att

de lära sig något, och det finns företag, som i en skicklig reklam göra förespeglingar,

som de knappast kunna infria. Det går ofta över hemmens förmåga

att bedöma sådana förhållanden. Allmänna organ, som ständigt befatta

sig med dessa frågor, ha helt andra möjligheter att erhålla en överblick

över vad som står att få.

På många håll kommer ett mycket stort ackvisitionsarbete att påvila

yrkesvägledningen under det årliga organisationsarbetet för nionde klassen.

Dr Neymark meddelar i sitt år 1945 publicerade arbete något om

ungdomsförmedlingens erfarenheter.

»Om en arbetsgivare har plats ledig för arbetskraft av vanligt slag, brukar

han förr eller senare ge detta tillkänna på ett eller annat sätt. Det är

ett arbetskraftbehov, som måste tillgodoses. Men antag, att han funderar

på att anställa en elev eller lärling. Det kan hända, att han behöver en

lärling som handräckning eller för att fylla en lucka, som kan väntas inträda

om några år, och i så fall har man rätt att även här tala om ett visst

arbetskraftbehov. Men ännu oftare känner han det inte precis som något

mera tvingande behov. Han tänker ibland, att ''kanske borde jag försöka

få en lärling nu igen’, men låter saken bero tills vidare — tills det eventuellt

dyker upp någon lämplig aspirant. Ja, i många fall tyckas arbetsgivarna

faktiskt glömma bort, att de egentligen ha plats för en lärling.

Någon annan måste påpeka det för dem — och eventuellt också bemöta

de invändningar, som de anse sig böra komma med.

Ty det bör man även erinra om i detta sammanhang: åtskilliga företagare

äro inte alls hågade att anställa lärlingar, fast de ha möjlighet att

göra det och fast de kanske tidigare brukat ha lärlingar. De mena som

så, att det kostar mer, än det smakar. En lärling hinner förstöra så mycket

— material, verktyg, maskiner — innan han blir kapabel att göra skäl

för sin lön. Och när han blir det, försvinner han kanske till ett annat företag,

som lockar med större möjligheter. Eller också finner man det svårt att

ordna utbildningen på ett effektivt sätt. Det arbetas på ackord, arbetarna

ha inte tid och lust att fungera som handledare, och arbetsledaren eller

arbetsgivaren själv har så mycket annat att bestyra.

Det ena med det andra gör, att åtskilliga företagare i varje fall inte

självmant deklarera sina möjligheter att ta sig an praktikanter, lärlingar

och elever och att det i många fall fordras ett direkt ackvisitionsarbete

för att uppdriva det erforderliga antalet utbildningsplatser. Det är möjligt,

att den upplysningsverksamhet, som arbetsgivarorganisationerna bc
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

driva bland sina medlemmar, småningom skall göra dessa mera allmänt

villiga att medverka vid lärlingsutbildningen, men det vill synas, som om

det inte vore så lätt att från centralt håll ändra denna passiva eller negativa

hållning.

Inte minst gäller detta på hantverkets område. Från Hantverksorganisationens

sida har framhållits, att lärlingsbeståndet inom hantverket måste

kraftigt ökas, om återväxten skall kunna tryggas. Olika åtgärder ha vidtagits

för att bland ungdomen väcka intresse för hantverksyrkena och för

att få hantverksmästarna att ta sig an lärlingar. Yrkesvägledningen har

på olika sätt medverkat i detta upplysningsarbete. Resultatet har inte

heller uteblivit — i vad det gäller ungdomen. Från olika håll i landet rapporteras,

att antalet ungdomar, som förklarat sig ämna välja något hantverksyrke,

ganska påtagligt ökat under det senaste året. Men samtidigt

har man också rapporterat, att man haft svårt att placera dessa ungdomar

— därför att hantverksmästarna tydligen inte alls i samma utsträckning

påverkats av den allmänna propagandan. Att man ändå i så stor utsträckning,

som verkligen skett, småningom lyckats placera ifrågavarande ungdomar,

beror just på ett energiskt ackvisitionsarbete från respektive ungdomsförmedlares

sida. Man har fall för fall förhört sig hos lämpliga företagare

om vederbörandes möjligheter att ta sig an den och den pojken

eller flickan och på det sättet kunnat inregistrera åtskilliga ’lediga platser’,

som kanske aldrig annars skulle ha ställts till ungdomens förfogande.»

(Bil. V s. 189—190.)

I trakter, där det är knappt med utbildningsmöjligheterna, har ungdomsförmedlingen

måst söka ständig kontakt med arbetsplatser och yrkesskolor

i andra landsändar. På sina håll har man skarpt reagerat mot denna

export av ungdom till andra trakter, och det måste naturligtvis medgivas,

att det icke är så roligt för ett samhälle att se dessa ofta ambitiösa och

konkurrenskraftiga ungdomar försvinna — många återvända förmodligen

aldrig.

»Gentemot detta kan framhållas, att ifrågavarande omflyttningar äro

att anse som nödvändiga, om yrkesvägledningen skall kunna fylla sin uppgift

att tillse, att ''rätt man’ kommer på ''rätt plats’, och det vore orättvist

mot ifrågavarande ungdomar, om man av befolkningspolitiska skäl

förvägrade dem en utbildning i linje med de personliga förutsättningarna.

Därtill kommer, att det även ur allmänna arbetsmarknadssynpunkter ofta

kan anses önskvärt med dylika omflyttningar. Det kan t. ex. näppeligen

anses rationellt att låta ungdomar i Västernorrland eller Tornedalen gå

sysslolösa eller engagerade i arbete, som de ha svårt att finna sig till rätta

med, om det samtidigt på andra håll i landet råder brist på arbetskraft

inom just de yrken, som nämnda ungdomar skulle passa för.» (Bil. V

s. 192.)

I mån som yrkesskolväsendet utvecklas, torde väl ojämnheterna mellan

olika landsdelar bliva mindre framträdande. Den lokala fördelningen av

utbildningsmöjligheterna måste över huvud under det stundande organisationsarbetet

ägnas den största uppmärksamhet. Yrkesutbildningen i klass

9 y får icke onödigtvis hindra ungdomen från att även under detta skolår

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

stanna kvar på hemorten eller i dess närhet, erinrar arbetsmarknadsstyrelsen

i sitt remissyttrande.

Behovet av vägbanande åtgärder gör sig ofta speciellt kännbart för den

kvinnliga ungdomens del. Så länge flickorna hålla sig till yrken, som av

gammalt räknats som typiskt kvinnliga eller brukat sysselsätta både män

och kvinnor, går allt väl i lås.

»Men annat blir det i de fall, då flickorna vilja skapa sig en framtid på

yrkes- och utbildningsvägar, som sedan gammalt räknas som typiskt manliga.

Då mötas de vanligen av en mur av fördomar och vanetänkande, som

kanske är alltför svårforcerbar för att ens ge dem tillfälle att visa, vad de

duga till i fri konkurrens med pojkarna.

Här har yrkesvägledningen skyldighet att — sedan den fördomsfritt

undersökt de personliga premisserna och förvissat sig om att flickorna

i fråga verkligen ha förutsättningar att göra sig gällande i de tilltänkta

yrkena — uppträda som deras förespråkare och försöka uppdriva lämpliga

utbildningsplatser åt var och en.» (Bil. V s. 193.)

I sin utredning behandlar Neymark de provisoriska placeringsåtgärder,

som ofta äro nödvändiga i avvaktan på att plats skall kunna beredas i

yrkesskola eller på lämplig arbetsplats i näringslivet. De förslag, han därvid

gör, föra tanken till det sätt, på vilket skolkommissionen velat ordna

yrkespraktiken i de fall, där den icke kan ges skolmässig eller eljest systematiskt

ordnad form. Neymark utesluter varken sysselsättning i hemmen

eller springpojksplatser.

»Många gånger löses frågan på det enkla sättet, att pojken eller flickan

till en början under ett eller ett par år får hjälpa till hemma. Det får ju

t. ex. ofta lantbrukarungdom göra, och i städerna är det ganska vanligt för

flickornas del. Under förutsättning, att det verkligen blir fråga om metodiskt

arbete och att ungdomarna inte bara få gå hemma och göra, vad de

vilja, kan systemet med ett eller annat ’hemmaår’ vara nog så bra.---

För flickorna finns . . . anställningsmöjligheter på hem- och barnavårdens

område — någon tids praktik på detta område kan alltid vara nyttig, vad

man sedan än skall ägna sig åt. Men även affärslivet t. ex. har åtskilliga

passoppsysslor att erbjuda flickor i denna ålder. För pojkarnas del blir det

givetvis framför allt springpojksplatser av olika slag, som kunna komma

i fråga.» (Bil. V s. 197.)

På vissa håll tycks man närmast vara böjd att fördöma allt, vad springpojksplatser

heter. Man har sett alltför många exempel på hur ungdomen

för länge hakat sig fast vid springpojksplatser, som ge bra betalt men ingen

yrkesutbildning. I många fall kan dock en springpojksplats vara en naturlig

första etapp på vägen in i yrket.

»Tnnan man kan bli lärling, elev, biträde, hjälpare eller vad man nu

kommer att kallas som nybörjare i yrket, får man först arbeta ett eller ett

par år som springpojke eller springflicka. Detta inte bara därför, att arbetsgivaren

i fråga behöver springpojkar och springflickor, utan också för att

han skall få tillfälle att se, vad den unge går för. Det är med andra ord en

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kinigl. Maj:ts ''proposition nr 70.

slags första prövotid. Och i viss mån kanske även förberedelsetid: redan

som springpojke får man kanske börja hjälpa till så smått i verkstaden

eller affären, på lagret eller kontoret.

Den, som tänker ägna sig åt ett yrke, för vilket ovanstående gäller, kommer

alltså inte att försumma något genom att börja som springpojke i

yrket. Tvärtom blir det ofta den naturliga och nödvändiga vägen att gå.

Det gäller bara att välja sin springpojksplats med urskillning, och det får

bli yrkesvägledningens sak att hjälpa till därmed. Skall man bli t. ex.

elektriker, skall man naturligtvis inte ödsla år på en springpojksplats i en

manufakturaffär eller en specerihandel utan bör i stället så fort som möjligt

försöka bli springpojke i en elektrisk installationsaffär eller något dylikt.

Specerihandelsbudsplatsen bör i första hand reserveras för den, som

tänker sig en framtid som specerihandlare.---

Men även i de fall, då springpojksplatserna inte ha denna karaktär av

karriäröppnande och utbildningsförberedande begynnelseanställningar utan

då det bara är fråga om rena budplatser, kunna de vara att rekommendera

åt ungdomar i 14—15(—16)-årsåldern. För det första därför, att dessa ungdomar,

som ovan framhållits, ha ett eller annat år på sig, innan de kunna

börja sin yrkesutbildning. Väntetiden måste utfyllas på något sätt, och

varför då inte med springpojksarbete? Det är ju i allmänhet inte alltför

krävande och har bland annat den fördelen, att det är rörligt och omväxlande

— efter de många skolårens stillasittande kan det vara hälsosamt

med en tids rörligt springpojks- eller springflicksarbete. Den relativt

goda lön, man får, kan ju också komma väl till pass — både när det gäller

att hjälpa till med att klara hemmets ekonomi och när det gäller att finansiera

den kommande yrkesutbildningen. Man skall f. ö. inte underskatta

de lärdomar, som kunna inhämtas på en springpojksplats. Man kan som

springpojke, om man är vaken och läraktig, t. ex. få tillfälle att lära sig

umgås med människor av olika slag och tillfälle att bekanta sig med olika

företag och arbetsplatser. Man kan få lära sig handskas med pengar och

pengars värde, få tillfälle att pröva sig själv etc.» (Bil. V s. 198—199.)

Emellertid måste yrkesvägledningen ha klart för sig och i varje särskilt

fall göra klart för de unga, att det är fråga endast om övergångs- och

interimsplatser.

En förutsättning för att yrkesvägledningen skall förmå öppna de rätta

vägarna för de unga är ett gott samarbete med vrkesutbildningsanstalter

och arbetsgivare. På mindre orter bör det icke vara svårt att åstadkomma

detta, men värre ställer det sig i städer med tusentals arbetsgivare. Efter

hand bör det dock gå att skapa det erforderliga förtroendet även hos

arbetsgivarna.

Yrkesvägledningens uppgifter äro icke fullgjorda, ens när den unge

niondeklassisten gjort sitt yrkesval och tillträtt sin praktikplats. En

efterkontroll är nödvändig för att utröna, om praktikplatsen håller vad

den lovade och om praktikanten passar för det yrke han valt. Även om

yrkesvägledningen från sin tidigare kontakt med lärjungen vet en hel del

om hans yrkeslämplighet, måste man, säger dr Neymark, lämna en bred

osäkerhetsmarginal öppen med hänsyn till att han måhända vid avgöran
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

det befunnit sig i en kritisk utvecklingsperiod. Yrkesvägledningen måste

därför följa lärjungarna även efter deras placering, efterhöra, huru de trivas

och klara sig, och taga reda på vad deras arbetsgivare eller handledare

på praktikplatserna ha att säga om deras yrkeslämplighet och framtidsutsikter.

»Skulle det visa sig, att allt inte är, som det bör vara. gäller det att noga

klarlägga orsakerna till missanpassningen, misslyckandet, missnöjet, missräkningen.

Kanske är det nagon speciell historia, som kan klaras upp

genom resonemang med den unge och respektive arbetsgivare och handledare

eller genom några rationella men i och för sig nog så enkla åtgärder.

Men kanske blir det ingen annan råd än att på grundval av de gjorda erfarenheterna

taga itu med yrkesvägledningen på nytt och försöka placera

om vederbörande — på en yrkes- och utbildningsväg, som, efter allt att

döma, bättre bör kunna motsvara den unges personliga förutsättningar

och behov. Efterkontrollen (’follow-up’) kommer med andra ord att i somliga

fall klarlägga behovet av vad man brukar kalla eftervård (''aftercare'').

I princip innebär denna ''eftervård’ dock intet annat än en fortsatt eller

återupptagen yrkesvägledning.» (Bil. V s. 211.)

Skolstyrelsen och den yrkesnämnd styrelsen eventuellt tillsatt, kunna

icke gärna i praktiken befatta sig med alla de många organisationsdetaljerna

eller med den individuella omvårdnaden om lärjungarna. Skolkommissionen

föreslår, att den direkta ledningen av yrkesutbildningen skall

handhavas av en särskild tillsynslärare. Denne, som bör ha avsevärt mindre

undervisningsskyldighet än övriga lärare, bör dessutom vara föredragande

i yrkesnämnden samt under rektors allmänna tillsyn verkställa dess

beslut. I en mindre enhetsskola bör han även vara kontaktman mellan

skola och arbetsförmedling. Vid större skolor torde dock sannolikt en annan

person än tillsynsläraren böra uppehålla denna syssla. Viss behörighet bör

krävas av den som skall handhava yrkesvägledningen i skolan.

Skolkommissionen föreslår vidare, att studiemålsmän utses som representanter

för de yrken, vari utbildning meddelas under det nionde skolåret.

I regel bör en studiemålsman finnas för varje yrke.

»Dessa studiemålsmän skall vara yrkesutövare inoin vederbörande yrken

samt ha gott anseende som dugliga yrkesmän och åtnjuta allmänt fortroende

å orten och inom vederbörande yrkesorganisation. De bor föreslås

av ortens representativa yrkesorganisationer och utses av yrkesnämnden.

Deras uppgift bör vara att biträda tillsynsläraren med upplysningar

och råd angående utbildningens ordnande inom vederbörande yrke, träda

i kontakt med de företagare och yrkesmän, som närmast svarar for de

ungas yrkespraktik, samt i allmänhet uppehalla kontakt mellan skola och

vederbörande yrkesområde inom näringslivet. I regel torde det bli så, att

varje studiemålsman får en eller några elever på sin lott. Sysslan bör närmast

anses som ett förtroendeuppdrag.» (S. 246.)

Slutligen berör kommissionen med följande ord frågan om yrkesvägledningens

centrala ledning:

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»En väsentlig del av yrkesvägledningens ’fältarbete’ kommer att utföras

av skolans personal, tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen,

lärare, skolläkare, skolpsykologer. Man kunde därför ifrågasätta, om icke

yrkesväglednings- och ungdomsförmedlingsverksamheten borde ligga under

skolans centrala ledning. Övervägande skäl talar emellertid för att denna

verksamhet icke bör skiljas från arbetsförmedlingsverksamheten i övrigt.

Planläggningen av yrkesvägledningen i stort bör ligga hos ett organ med

expertis på arbetsmarknadsfrågor. Initiativen, uppslagen och impulserna

bör såsom hittills komma från ungdomsförmedlingen. Skolan skall svara

för deras konkretisering, deras praktiska tillämpning i arbetet.

Det bör ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten för den förberedande

yrkesutbildningen (skolöverstyrelsen) att vid utformningen av

yrkesvägledningen i skolan svara för kontakten och samarbetet med det

centrala organet för yrkesvägledning och ungdomsförmedling. Skolornas

tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen och skolstyrelsernas

yrkesnämnder bör i dessa frågor samarbeta dels med länets unsdorasförmedling,

dels med de lokala arbetsförmedlingskontoren.» (S. 251.)

Arbetsmarknadsstyrelsen finner kommissionens uttalanden om platsförmedlingens

organisation oklara.

»Bland annat lämnas följande frågor obesvarade: Till vem ha arbetsgivarna

att vända sig med sina platsanmälningar — till nämnden, tillsynsläraren

eller arbetsförmedlingen? Vem av dessa tre instanser skall sköta

ackvisitionsarbetet? Och det interkommunala förmedlingsarbetet? Hur

skall redovisningen av lediganmälda och tillsatta platser ske?»

Styrelsen håller före, att organisationsproblemet inte kan lösas på alldeles

samma sätt på alla orter.

»De förhållanden, under vilka tillsynslärarna komma att bedriva sin

verksamhet, måste bli synnerligen varierande beroende bland annat på

skoldistriktets folkmängd och befolkningstäthet samt på strukturen hos

traktens näringsliv. I skoldistrikt med föga differentierat näringsliv och

kanske också relativt fa arbetstillfällen kan det visserligen bli svårt att

skaffa ungdomarna praktikplatser i linje med deras yrkesplaner, men den

lokalkännedom och den överblick över arbetstillfällena, som tillsynsläraren

kan förvärva, torde som regel vara tillräcklig för att utnyttja möjligheterna

inom distriktet.

Emellertid kommer det, just i bygder med ensidigt näringsliv, att i större

utsträckning än annorstädes bli nödvändigt att placera ungdomar utanför

skoldistriktet, om de skola kunna ges yrkesutbildning i enlighet med sina

anlag och framtidsplaner. En sådan interlokal förmedling ställer stora

krav pa organisation och förmaga till överblick över arbetsmarknaden,

och det torde i många fall komma att yppa sig stora svårigheter för tillsynsläraren

att sköta en sådan utplacering.

Svårigheterna att överblicka arbetsmarknaden göra sig också gällande

inom sådana skoldistrikt, som innefatta större tätorter med relativt mångsidigt

näringsliv. Visserligen blir det här i regel ej fråga om interlokal förmedling,

men i gengäld kommer det att ställas större krav på en ändamålsenlig

organisation i fråga om den lokala förmedlingsverksamheten. Ju

fler yrken, som äro representerade på orten, och ju större antalet arbets
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. May.ts proposition nr 70.

platser och ungdomar är, desto mer svårbemästrad skulle givetvis tillsynslärarens

uppgift bli. Härvid bör emellertid beaktas, att arbetsförmedlingen

på större orter i allmänhet är bättre rustad att medverka vid utplaceringen

av ungdomar, och speciellt gäller detta de orter, där arbetsförmedlingen

har särskild avdelning för ungdomsförmedling och yrkesvägledning.

Man skulle därför kunna tänka sig följande organisationsformer.

På mindre orter kunde man överlåta åt till synsläraren att omhanderha

ifrågavarande förmedlings- och yrkesvägledningsarbete i samarbete med

arbetsförmedlingens ombud på orten. Detta samarbete torde beträffande

den interlokala förmedlingen mellan olika skoldistrikt bli särskilt intimt

och måhända tillgå så, att tillsynsläraren direkt till ungdomsförmedlmgens

länscentral anmälde de elever, som ej kunde erhålla lämplig placering i

hemorten. ... ,,

På orter, där arbetsförmedlingen är representerad genom expedition eller

heltidskontor utan särskild ungdomsförmedling, torde arbetsförmedlingens

medverkan kunna bli avsevärt större, i vad gäller det lokala, förmedhngsarbetet,

än vad fallet är på mindre orter. Något separat ackvisitionsarbete

eller förande av arbetsgivarregister skulle således ej behöva förekomma

för skolans räkning.

På sådana orter, som ha särskild ungdomsförmedling^ kunde den platsförmedlande

verksamheten helt anförtros åt denna. Då ansvaret för de

skolpliktiga ungdomarnas praktiska utbildning i klass 9 y i sista hand

måste falla på skolan, bör givetvis skolstyrelsens tillsynslärare och yrkesnämnd

beredas tillfälle att följa och kontrollera verksamheten.

En mera detaljerad utformning av dessa organisationsformer och av

principerna för arbetsfördelningen mellan skola och arbetsförmedling torde

böra ankomma på en kommande utredning.»

Icke heller yrkesvägledningens övriga uppgifter äro till sin organisatoriska

sida fullt klarlagda; de böra behandlas vid den utredning styrelsen

ansett böra komma till stånd.

Jämväl skolöverstyrelsen finner ytterligare utredning påkallad.

»Det synes vara mest ändamålsenligt med en samarbetskommitté representerande

de centrala ämbetsverk, som närmast ha befattning med dylika

frågor — arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen tor

yrkesutbildning. Förutom frågan om verksamhetsfordelnmgen mellan

skola och ungdomsförmedling synes vid utredningen böra undersökas möjli

oheterna till en effektivisering av verksamheten på omse hall. balunda

bör närmare övervägas dels i vad mån de av SU föreslagna skolkuratorerna

vid läroverken kunna fylla en motsvarande uppgift. I samband därmed

bör även frågan om yrkesvägledarnas utbildning uppmärksammas liksom

också frågan om yrkesvägledningens arbetsmetoder, bland annat effektivisering

av den medicinska yrkesrådgivningen, den praktisk-psykologiska

undersökningsverksamheten, ''eftervården och sist men ej minst

det personliga samarbetet med hemmen.» (S. 72.)

Fn samarbetskommitté med representanter för skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen har i somras

också tillsatts genom beslut av nämnda verk. Kommittén skall koncentrera

sitt arbete till följande tre frågor, nämligen 1) arbetsfördelningen mellan

opaginerad Kontrollera mot PDF

3^0 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skolan och arbetsförmedlingen på yrkesvägledningens område, 2) yrkesvägledningens

metoder och organisation i skolan samt 3) samarbetet mellan

skolans och arbetsförmedlingens representanter och mellan dessa och

hemmen.

j. De praktiska mellanskolorna.

I ett tidigare avsnitt av mitt anförande (s. 29 o. 36) har jag lämnat en

redogörelse för de praktiska mellanskolorna och de inbyggda praktiska linjerna.

Undervisningen i dessa skolformer har i flera avseenden samma

karaktär som i den allmänna realskolan, den kräver ungefär samma intellektuella

kvalifikationer hos lärjungarna och den avslutas liksom realskolans

med en examen — praktisk realexamen. Kursen är dock mera specialiserad

än i den allmänna realskolan. Vid sidan av de allmänbildande

kunskapselementen åsyftar lärogången att ge eleverna en grund för praktisk

verksamhet, som är avpassad, väl icke för ett fixerat yrke, men för

en grupp av yrken, vilka tillsammans bilda en avgränsad sektor inom

näringslivet. Ett utmärkande drag hos de praktiska mellanskolorna är

vidare, att de i sa stor utsträckning rekryteras av lärjungar tillhörande

tredje socialgruppen. Stickprov tyda på att 70 å 75 procent av lärjungarna

utgått från detta socialskikt.

19^0 års skolutredning har undersökt, i vad mån lärjungar, som avlagt

praktisk realexamen åren 1935—40, ha ägnat sig åt levnadsbanor, för vilka

skolans yrkesinriktning kan anses tjänlig. Materialet är tyvärr icke så

stort, emedan skolformen under 1930-talet ännu icke hade större spridning.

Uppgifter kunde erhallas om 2 393 av de 2 445, som under nämnda

period hade utexaminerats. Ett sammandrag av undersökningens resultat

lämnas i följande tabell.

Tabell 22. Yrkesvalet efter praktisk realexamen för åren 1935—Ifi

examinerade lärjungar.

Studieinriktning

Antal

lärjungar,

som kun- nat följas

Antal lärjungar, som

ägnat sig åt yrken,

för vilka linjen

kan anses

direkt förbereda

för vilka praktisk

realexamen eljest kan

anses vara bättre än

allmän realexamen

för vilka den avlag- da examen ej är

bättre än allmän

realexamen

antal

procent

antal

procent

antal

procent

Handelslinje . . .

1400

1 153

82,3

120

8,6

127

9,1

Teknisk linje . .

653

522

80,0

85

13,0

46

7,0

Hushållslinje . . . j

340

81

23,8

(23)

6,8

236

69,4

En blick på tabellen visar, att examens speciella inriktning i långt högre

giad har utnyttjats för yrkesverksamheten av examinander på merkantila

och tekniska linjer än av examinander på hushållslinje. Handelsexamen

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

och teknisk examen ha av allt att döma väl fyllt den organisatoriska uppgift,

som varit dem tillämnad.

Av dem som avlagt hushållsteknisk examen voro åter vid tidpunkten för

undersökningen endast 24 procent verksamma inom yrken, för vilka hushållslinjerna

mera direkt förbereda (hemarbete, hushålls- eller sömnadsarbete

utom hemmet, sjuk- och barnavård). Vilken examen som bör räknas

som den bästa förberedelsen för annan yrkesverksamhet, kan naturligtvis

i många fall diskuteras. När icke mindre än 69 procent av hushållslinjemas

flickor ha ägnat sig åt kontorsarbete, åt post, telegraf eller andra statliga

inrättningar eller åt studier vid gymnasier, seminarier och liknande läroanstalter,

torde man dock icke kunna undgå att med skolutredningen konstatera,

»att de flickor, som avlagt praktisk realexamen vid skolor med

hushållsundervisning, i stor utsträckning ägnat sig åt helt andra yrken än

dem, för vilka skolan mera direkt kan anses förbereda».

Skolutredningen har även undersökt, i vad man de examinerade efter

praktisk realexamen fortsatt sina studier. Frågan är av betydelse för fastställandet

av de praktiska mellanskolornas faktiska uppgifter inom skolsystemet.

Det visar sig, att endast ett fåtal av lärjungarna på handelslinjer

och husliga linjer gå till fortsatta studier vid fackliga läroanstalter. Av de

från tekniska linjer utexaminerade synas däremot mera än hälften på ett

eller annat sätt söka erhålla fortsatt teknisk utbildning. Många av dessa

bedriva studierna jämsides med yrkesarbete. Åtskilliga ha emellertid också

erhållit inträde vid tekniskt läroverk.

För att utröna, vilket värde praktisk realexamen i allmänhet tillmätes,

har skolutredningen gjort förfrågningar hos olika avnämare och ytterligare

dryftat frågan med inom näringslivet verksamma personer vid en i februari

1943 anordnad konferens. Utredningen sammanfattar på följande sätt intrycken

från dessa sonderingar:

»Bland dem, som i sina svar intagit en mera negativ ställning till frågan

om värdet av utbildningen på de praktiska linjerna, märkas svenska samfundet

för affärsutbildning och Sveriges köpmannaförbund, vilkas omdömen

givetvis gällde handelslinjen. Det är emellertid påfallande, att de

enskilda firmor på affärslivets område, vilka tillfrågats, i allmänhet ställt

sig på en motsatt ståndpunkt. Särskilt vid konferensen framhölls, även

beträffande den praktiska realexamen på handelslinjen, att man i stor

utsträckning inom företagen ställde sökande med praktisk realexamen före

sökande med allmän realexamen. Inom vissa försäkringsbolag hade man

tyckt sig förmärka en ganska stark konkurrens om ungdomar med praktisk

realexamen. Från flertalet av dem bland de tillfrågade industriföietagen,

vilka anställt ynglingar såväl med teknisk realexamen som med allmän

realexamen, har hävdats, att den förra examen utgör en avgjort bättre förberedelse

än den senare för de arbetsuppgifter, som möta dessa ynglingar

på ifrågavarande yrkesområden. Åtskilliga av de gjorda uttalandena vittna

om stor uppskattning av den utbildning, som meddelas på den tekniska

linjen. Av särskilt intresse är den undersökning, som med anledning av för
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

302 Kungl. May.ts ''proposition nr 70.

fragningarna verkställts av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund, varav framgår bland annat, att behovet av arbetskraft

med den utbildning, som vitsordas genom praktisk realexamen på teknisk

mje» i allmänhet anses vara stigande. I det hela ha såväl enkätsvaren som

uttalandena vid konferensen givit ett bestämt intryck av att utvecklingen

medfört ökade anställningsmöjligheter för dem, som avlagt praktisk realexamen

vare sig på teknisk linje eller på handelslinje.» (IV: 4 s. 71—72.)

I fråga om den hushallstekniska linjen maste skolutredningen vara försiktigare

i sina omdömen.

. j0r<^e vara för tidigt att med ledning av de avgångna elevernas upp,

™era bestämda slutsatser om utbildningens lämplighet som

förberedelse för de avsedda levnadsbanorna eller om det framtida behovet

av arbetskraft med sådan utbildning, som meddelas på den husliga linjen.

• j • » uPPglfte™a- som visa, att knappt en fjärdedel av de

mträtt på eller förbereda sig att inträda på ifrågavarande levnadsbanor,

peka emellertid i negativ riktning. Skälen härtill kunna vara

tiera. 1 flertalet fall fordras för anställning i ovannämnda yrken utöver

realexamen en längre eller kortare speciell yrkesutbildning, för vilken i allmänhet

särskilda, oftast avgiftsbelagda kurser äro anordnade. För många

unga är det emellertid nödvändigt eller önskvärt att omedelbart efter realexamen

soka erhålla en med inkomst förenad anställning. Under nu rådande

konjunkturer stå sådana anställningar rikligt till förfogande inom affärstivet.

Harav förklaras sannolikt, att mera än hälften av de tillfrågade sökt

och erhållit kontorsplatser. Emellertid bör i detta sammanhang också beaktas,

att tillträdet till fortsatt yrkesutbildning på det husliga området

för dem, som avlagt praktisk realexamen, i vissa fall försvårats genom krav

pa fyllnadsprövningar. (IV: 4 s. 72—73.)

Skolutredningens flesta ledamöter enades om följande uttalande i fråga

om de praktiska linjerna:

»Sasom resultat av de gjorda undersökningarna torde sammanfattningsvis

kunna sägas, att de praktiska linjerna inom realskolan i stort sett väl

motsvarat sitt syfte att leda lärjungar med mera praktisk läggning över

från teoretiska studiebanor till yrkeslivet. De från tekniska linjer och handelslinjer

utexaminerade ha i allmänhet vunnit anställning inom sådana

yr esomraden, för vilka deras utbildning utgjort en lämplig förberedelse,

feavitt kunnat bedömas, förefinnes ett växande behov av arbetskraft med

lfragavarande utbildning. Ur denna synpunkt kan tvekan råda om den husliga

linjens berättigande. Redan med hänsyn till att erfarenheterna i detta

avseende annu aro mycket begränsade, synes emellertid övervägande skäl

tala tor att linjen åtminstone tills vidare bibehålies. Härför talar därjämte

den omständigheten, att den praktiska utbildningen på den husliga linien

maste anses utgöra en god förberedelse för de många, som, kanske jämsides

med yrkesarbete av annan art, komma att ägna sig åt en husmoders

uppgifter i eget hem.» (IV: 4 s. 73.)

. Ledamöterna Elisabeth Bahr, Kolmodin och Wellander förklarade sig

icke kunna oreserverat dela uppfattningen, att de praktiska linjerna på

realskolestadiet i stort sett väl motsvarat sitt syfte.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»De uppgifter i fråga om studiegång och arbetsresultat, som föreligga

och vilka i första hand avse de fristående praktiska mellanskolorna, te sig

icke gynnsamma. Vid handelslinjerna ha 57 procent av de manliga och

43 procent av de kvinnliga eleverna avgått i förtid, vid de tekniska linjerna

är procenttalet i förtid avgångna 47 och vid de hushållstekniska 51. Motsvarande

procenttal i vanlig 4-årig realskola är för gossar 34, för flickor 2b.

Den starka avgången från praktiska mellanskolor skulle kunna antagas

bero på att elever vid dylika skolor även med oavslutad kurs hade större

möjligheter att erhålla lämpliga platser i arbetslivet och att sadana elever

därför i större utsträckning än lärjungar i vanliga realskolor frestades att

avbryta sin skolgång, även där deras arbetsresultat i och för sig icke vore

otillfredsställande. Emellertid visar det sig, att av dem, som avgått från

praktiska mellanskolor vid slutet av en vårtermin och början av samma

års hösttermin blott 19 procent av gossarna och 30 procent av flickorna

ha godkända betyg. För vanlig realskola äro motsvarande procenttal 20

och 25. Lärjungar vid praktiska mellanskolor lämna således icke nämnvärt

oftare än vanliga realskolelärjungar studierna trots godkända betyg,

den starka avgången från skolformen beror huvudsakligen på att de° unga

icke förmå följa undervisningen på ett tillfredsställande sätt. Under sådana

förhållanden måste de praktiska mellanskolorna betecknas som jämförelsevis

mindre effektiva och följaktligen oproportionerligt kostsamma skol
Det

mindre tillfredsställande resultatet synes val kunna förklaras med

hänvisning till de erfarenheter, som anföras i fil. lic. E. Neymarks framställning

rörande yrkes- och anlagsorienterande verksamhet i skolan. Här

påpekas, att verkligt effektiv yrkesvägledning icke kan lämnas före 14—15- årsåldern. Valet av utbildning vid praktisk mellanskola efter sex år i folkskola,

således i 13-årsåldern, ett val, som säkerligen av flertalet fattas, som

ett verkligt yrkesval, infaller ur denna synpunkt alltför tidigt. Åtskilliga

lärjungar, som i verkligheten varken äga förmåga att följa skolformens

undervisning eller fallenhet för de verksamhetsfält, för vilka den förbereder,

lockas att försöka sig på de utbildningsvägar den erbjuder.» (IV: 4 s. 133

—134.)

Ledamöterna Karin Carckll, Elisabeth Dahr, Iverns, Kolmodin och Kärr c

anse sig nu kunna fastslå, att de betänkligheter, som beträffande den hushållstelaiiska

linjen kommo till uttryck redan vid remissbehandlingen av

1927 års skolsakkunnigas förslag att upprätta praktiska linjer, ha visat sig

väl grundade.

»Den hushållstekniska linjen intar .. . såtillvida en särställning, som den

icke leder ut till de yrkesområden, som den egentligen avsett att tjäna.

Blott 10 procent av de examinerade gå i verkligheten till husligt arbete,

ytterligare några procent ga till sjuk- och barnavård samt till vidareutbildning

för att meritera sig för framtida inträde i skolköks- och handarbetsseminarier

eller utbildningsanstalter för föreståndarinnor för storhushåll.

De övriga gå mestadels till anställningar, för vilka eljest handelslinjen

avser att förbereda — givetvis i många fall efter handelsutbildning. Den

praktiskt husliga utbildning, som linjen lämnar, kommer till nytta först

då flickorna ingå äktenskap eller eljest få ett hem att sköta. (IV: 4 s. 136.)

Kvinnliga elever, som ämna yrkesmässigt ägna sig åt husliga arbets
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

områden och inom dessa nå fram till någorlunda välavlönade anställningar,

äro enligt vår mening bättre betjänta med att först avlägga allmän realexamen

och sedan genomgå en mera samlad och grundlig huslig utbildning

under exempelvis ett år. Om de åter icke anse sig vara i behov av realexamen,

kunna de efter genomgången folkskola förskaffa sig huslig yrkesutbildning.

» (IV: 4 s. 135.)

Dessa ledamöter finna yttersta försiktighet nödvändig vid upprättande

av hushållstekniska linjer, såväl fristående som inbyggda.

Praktiska mellanskolor och inbyggda linjer föra till samma studiemål,

men de förra äro i allmänhet stora, fristående läroanstalter av en typ, som

endast kan komma till stånd i större eller medelstora städer, medan de

senare höra hemma på mindre orter, där skolväsendet i övrigt icke är tillräckligt

utvecklat eller differentierat. De inbyggda linjerna omfatta endast

två årskurser mot de praktiska mellanskolornas fyra. Valet av yrkesinriktning

kan därigenom ske senare, det borde i högre grad kunna bli uttryck

för lärjungens mognade intresse och hans fallenhet för ifrågavarande fackämnen

och yrkessysselsättningar, men det kan naturligtvis icke desto mindre

inträffa, att valet i enskilda fall domineras av måhända övergående

motigheter, som lärjungen råkat ut för i något av den allmänna realskolans

ämnen. Det har rätt mycket diskuterats, huruvida de inbyggda linjerna

äro lättare än de allmänna och därigenom draga till sig svagare begåvningar.

Skolutredningen vågar i detta avseende icke göra något bestämt

påstående.

»Svagt begåvade lärjungar finner man såväl på den allmänna som på

den praktiska linjen. Kanske finner man dem på någon ort i större antal

på de inbyggda praktiska linjerna. Säkerligen söka sig åtskilliga lärjungar,

som haft svårigheter att följa med i de första klasserna, över till dessa linjer

i förhoppning att här lyckas bättre. Det kan dock ifrågasättas, om de

praktiska linjerna verkligen äro lättare att genomgå för de teoretiskt mindre

begavade. Möjligen kan det sägas, att de tekniska linjerna kräva en

något mera allsidig teoretisk läggning: på den tekniska linjen är exempelvis

svårighet för främmande språk något mindre hinderlig än på den allmänna.

Efter avslutad skolgång äro emellertid lärjungar med svagare

teoretisk begåvning, oavsett vilken linje de gått, i regel hänvisade till att

söka sin försörjning genom praktiskt arbete. Utan tvivel har under sådana

omständigheter utbildningen på den praktiska linjen större värde för dem

än de kunskaper, som de hade kunnat inhämta på den allmänna linjen.»

(IV: 4 s. 90—91.)

Reservanterna Elisabeth Dahr, Kolmodin och Wellander se i det sena

linjevalet ett företräde för de inbyggda linjerna.

»Vid dessa linjer kan valet av praktisk utbildning uppskjutas till 14-årsåldern

— vid övergång från klass 35 — eller till 15-årsåldern — vid övergang

från klass 24. Även om denna valsituation från yrkesvägledningshåll

icke betraktas som helt tillfredsställande, då i praktiken oförmåga att i

alla ämnen följa realskolans kurs oftare än verkliga specialanlag blir av
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

görande för beslutet att övergå till praktisk linje, innebär denna senare

övergång dock påtagliga fördelar framför ett val i 13-årsåldern. I den mån

fristående praktiska realskolor i framtiden skola bestå, är det därför ett

viktigt önskemål, att deras kurser fram till näst högsta klassen helt sammanfalla

med den vanliga realskolans, så att varje lärjunge efter flyttningen

till denna klass kan ompröva sina framtidsplaner och välja vägen över

vanlig realskola eller annan praktisk linje, om han finner sig äga större

fallenhet för en sådan studieväg.» (IV: 4 s. 134.)

Även skolkommissionen tillmäter här berörda förhållanden stor betydelse.

När kommissionen ställt sig avvisande till en tidig linjeklyvning i

enhetsskolan, har huvudmotivet just varit, att arten av en lärjunges begåvning

icke klart framstår förrän i den ålder, då eleverna övergå till nionde

klassen.

»Speciellt framträder de praktiska anlagen inte förrän vid denna tid. Det

måste under sådana förhållanden vara mindre ändamålsenligt att låta eleverna

redan efter klass 6 ställas inför ett val, som för dem ter sig som

yrkesval. Men det är detta som sker, då eleverna söker sig in i en praktisk

mellanskola: de bestämmer sig för en teknisk, en handelsbetonad eller en

huslig utbildning. Skolutredningen har sett en pedagogisk fördel i ’att de

lärjungar, som söka sig till dessa skolor, från början inrikta sig på en praktisk

studiebana, för vilken de känna sig ha intresse och anlag’. Kommissionen

kan inte dela denna uppfattning. Det för tidiga valet av yrkesutbildningsväg

måste i många fall skapa en vantrivsel, som väger tyngre än de

eventuella pedagogiska fördelarna. Kommissionen delar snarare den uppfattning,

som inom skolutredningen företrätts av ledamöterna Elisabeth

Dahr, Kolmodin och Wellander, enligt vilka valet av yrkesutbildningsväg

lämpligen bör uppskjutas ännu några år.» (S. 204.)

Då de praktiska mellanskolorna äro specialutrustade i fråga om lokaler

och undervisningsmateriel och ha bättre tillgång till speciallärare än en

vanlig skola i allmänhet kan få, böra de enligt kommissionens mening likväl

tills vidare under namnet praktiska realskolor bevaras inom skolsystemet.

Kommissionen ser sig om efter möjligheter att infoga dem i enhetsskolesystemet.

En möjlighet är att uppdela den praktiska realskolan i två stadier,

av vilka endast det högre, som omfattar nionde och tionde året, får

en speciell och yrkesinriktad prägel.

»Dit uppskjutes kursmoment i de nuvarande praktiska mellanskolorna

av rent yrkesutbildande karaktär. Till det högre stadiet bör inte endast

elever från skolkommunen vinna tillträde utan också elever som saknar

liknande utbildningsmöjligheter i sin hemkommun. Undervisningen bör

differentieras så, att både elever med teoretisk studiegång i klasserna 7 och

8 och elever med praktisk studiegång i dessa klasser kan fortsätta sin utbildning

på detta stadium, om så erfordras på skilda linjer. Ehuru det högre

stadiet även omfattar klass It), bör avgångsmöjligheter beredas eleverna

efter klass 9, då skolplikten fullgjorts och eleverna skall tillerkännas realexamenskompetens.

Den högre kompetens, som genomgång av klass 10

ger, blir av värde både för anställning inom näringslivet och för fortsatt

20 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

yrkesutbildning. I samband med kommissionens fortsatta arbete på utgestaltningen

av det egentliga yrkesskolväsendet bör utredas, vilka former

av vidareutbildning som kan vara lämpliga efter den tionde klassen. Därvid

bör frågan om eventuellt tillbyggande av högstadiet med en elfte klass

övervägas. De praktiska realskolorna skulle bli relativt små enheter, där

lärarnas verksamhet komme att begränsa sig till två årskurser, om skolorna

endast omfattade det här beskrivna högstadiet. Det kan därför synas ändamålsenligt

att sammanbygga detta med klasserna 7 och 8 i en lokalt rekryterad

enhetsskola. Dessa klasser måste härvid erbjuda alla de möjligheter

till ämnesval, som upptagits i kommissionens tidigare presenterade plan

för differentiering i sjunde och åttonde klassen. Även elever med teoretiskt

ämnesval får emellertid tack vare skolans rika materielutrustning bättre

utbyte av sin praktiska verksamhet, såväl inom obligatoriska praktiska

ämnen som under de praktiska arbetsmoment, vilka i ökad grad bör ingå

i de teoretiska ämnena, och under fritidsverksamhet i skolans lokaler.

Elever från den åttonde klass, som hör till skolan, kan övergå direkt till

skolans högre yrkesinriktade stadium men bör inte ha generellt företräde

framför sökande från andra håll. I denna skola, liksom i andra skolor, bör

givetvis valet i åttonde klassen föregås av yrkesrådgivning. Härigenom

kan man förebygga, att alltför många elever söker sig till det yrkesinriktade

stadiet, fast deras intresseinriktning pekar åt annat håll.» (S. 205.)

De yrkesbestämda högre folkskolorna och de inbyggda praktiska linjerna

föreslås bli avvecklade.

Skolutredningen har funnit sig böra undersöka behovet av praktiska linjer

av hittills icke representerade typer. Utredningen föreslår två sådana,

en kemisk-teknisk och en jordbruksteknisk linje; därjämte tillstyrker utredningen

försök med en sjöfartsteknisk linje.

Beträffande den kemisk-tekniska linjen anför utredningen bland annat

följande:

»Ett yrkesområde, som under senare år vidgats och fått ökad betydelse,

är verksamhet vid forskningsinstitut, laboratorier och liknande inrättningar.

Arbetskraft för detta verksamhetsområde efterfrågas alltmer, och

laboratoriebiträden och dylik personal bilda en växande yrkeskategori inom

detta arbetsområde. För närvarande är platstillgången ganska god såväl

för personer med lägre som med högre utbildning. I en undersökning, som

år 1943 utfördes av industriens utredningsinstitut, lämnas en ingående

redogörelse för laboratoriepersonalens nuvarande utbildningsförhållanden.

I denna uttalas beträffande den lägre laboratoriepersonalen, att den arbetskraft,

som nu söker sig till laboratorierna, först efter avsevärd anställningstid

anses kunna användas på bästa sätt, enär dess förkunskaper äro alldeles

för små, samt att resultatet av utredningen torde få anses utgöra en bekräftelse

på att ett behov föreligger av bättre ordnade utbildningsförhållanden

för denna kategori.---

Mer än hälften av de vid den omförmälda undersökningen tillfrågade

företagen har uttalat sig för att en skolmässig utbildningsväg bör tillhandahållas.

En del anser denna böra bygga på folkskolan som grundval,

medan andra hålla före, att utbildningen bör anknyta till realexamen. I

allmänhet förutsättes, att undervisningen till art och omfattning bör vara

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

både teoretisk och praktisk. I fråga om ämnesområden råda olika meningar

alltefter de olika fack, som företrädas, men man synes i allmänhet

anse, att kemi bör ingå i undervisningen. Vad övriga ämnen beträffar, har

i främsta rummet nämnts matematik. Värdet av språkkunskaper har även

framhållits.

Det förefaller oss under sådana förhållanden önskvärt och lämpligt, att

en grundläggande undervisning anordnas, som kan dels föra ungdomen

fram till anställning på laboratorier, där sedan den speciella fackutbildningen

på den i skolan lagda grunden kan ernås inom rimlig tid, dels utgöra

en säker grund för fortsatt högre utbildning. En speciell praktisk realskolelinje

synes kunna väntas öppna de bästa möjligheterna för den slutliga

specialiseringen.» (IV: 4 s. 75—76.)

Utredningen föreslår, att den kemisk-tekniska linjen utdifferentieras

först i näst högsta klassen. En linje av detta slag har redan försöksvis upprättats

vid tekniska mellanskolan i Stockholm från och med läsåret 1947

—48.

Som motivering för den föreslagna jordbrukslinjen anför utredningen i

huvudsak följande:

»Ett stort antal landsbygdslärjungar söker sig redan nu till realskolorna

och mellanskoloma. I och för sig är det av stort värde, att så många landsbygdslärjungar

som möjligt erhålla högre utbildning. Sedan den speciellt

för landsbygdens ungdom avsedda studiehjälpsverksamhetet, som skolutredningen

i annat sammanhang föreslagit, nu blivit förverkligad, kommer

sannolikt antalet landsbygdslärjungar, som övergår till högre skolor,

att ökas. Det är emellertid av största vikt, att en avsevärt större procent

än för närvarande av den ungdom, som utbildas vid högre läroanstalter,

kommer att efter avlagd examen ägna sig åt jordbruksnäringen. Såsom

situationen nu är, komma otvivelaktigt de landsbygdslärjungar, som erhålla

undervisning i våra högre teoretiska läroanstalter, under sin studietid i alltför

stor utsträckning ifrån kontakten med landsbygdens näringsliv och

förhållandena på landsbygden. Efter avlagd real- eller studentexamen återbördas

de därför sällan till landsbygden. Å andra sidan händer det icke

ofta, att lärjungar med hemvist i städerna efter avlagd examen vid här

ifrågavarande läroanstalter ägna sig åt yrken inom jordbruksnäringen.

Icke minst ur dessa synpunkter skulle praktiska realskolor med undervisning

i jordbruk, skogsbruk och lanthushållning utan tvivel komma att fylla

en betydelsefull uppgift. Dessa skolor böra anordnas efter mönster av de

befintliga praktiska mellanskoloma och praktiska realskolelinjerna samt

leda till praktisk realexamen.

Vid eu praktisk realskola av här ifrågasatt typ böra lärjungarna först

och främst erhålla en allmänt medborgerlig bildning jämförbar med den,

som lämnas vid de vanliga realskolorna. Sä bör t. ex. språkundervisning

förekomma ungefär i samma omfattning som i eu teoretisk realskola. Även

övriga ämnen i den teoretiska realskolan böra förekomma, ehuru beträffande

ämnena geografi, biologi, fysik och kemi kursinnehållet i viss utsträckning

lämpligen bör anpassas efter landsbygdens behov. Vad den

yrkesbetonade undervisningen beträffar, böra gossarna erhålla undervisning

i jordbruks- och husdjurslära, i skogshushållning och i verkstadsarbete.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Flickorna åter böra liksom gossarna erhålla undervisning i jordbruks- och

husdjurslära men i mindre omfattning än dessa. De böra vidare meddelas

undervisning i hemkunskap med hushållsgöromål, i hemsjukvård med

barnavård och i sömnad. Såväl gossar som flickor böra erhålla undervisning

i bokföring.---

Vi vilja i detta sammanhang understryka, att realskolor med undervisning

i jordbruks- och skogsskötsel icke böra skapas främst för den fackliga

undervisningens egen skull. Skolor av detta slag böra komma till stånd

för att begåvad landsbygdsungdom, som önskar avlägga realexamen, också

skall få möjlighet därtill, utan att kontakten med jordbrukets näringsliv

behöver släppas. Detta anse vi vara möjligt, om vid sidan av de allmänbildande

ämnena även meddelas undervisning i ämnen, som behandla

jordbrukets och i viss mån skogsskötselns problem. Hos ungdom med hemvist

i städerna böra studierna vid praktisk realskola av detta slag kunna

väcka håg och lust för övergång till arbetsområden på landsbygden.

Framhållas bör också, att de praktiska realskolorna med jordbruksundervisning

icke avses skola komma att konkurrera med lantbruks-, lantman na - och lanthushållsskoloma. De skola giva lärjungarna en allmänbildningsgrund,

fullt jämförlig med den, som lärjungarna i de övriga praktiska realskolorna

förvärva, och deras särskilda uppgift att meddela en förberedande

kunskap på jordbrukets särskilda ämnesområden skall främst åsyfta att

rikta lärjungarnas intresse mot jordbruksnäringen samt väcka och stärka

deras önskan att genom fortsatta praktiska och teoretiska studier vidga

sitt vetande och sina erfarenheter inom denna viktiga gren av vårt näringsliv.

De, som avlagt praktisk realexamen vid skola av här ifrågavarande

slag och som önska ytterligare förkovra sig för arbete inom jordbruksnäringen,

böra efter ett par års praktik med fördel kunna genomgå någon

högre kurs vid lantbruksundervisningsanstalt. Likaledes torde de med fördel

kunna efter viss praktik genomgå sådan ettårig högre skogsmästarskola,

som enligt 1944 års riksdags beslut skall anordnas. Det är givetvis

önskvärt, att dessa praktiska realskolor skola kunna effektivt konkurrera

med de teoretiska realskolorna. I vad mån detta skall lyckas, beror till stor

del på den kompetens, som åtföljer den praktiska realexamen.---

Praktiska realskolor med jordbruksundervisning böra inrättas även på den

egentliga landsbygden. I vissa fall torde då, särskilt i trakter med mindre

utvecklat kommunikationsväsen, skolhem böra uppföras i samband med

att en sådan realskola kommer till stånd.» (IV: 4 s. 86—87.)

Medan den kemisk-tekniska linjens och jordbrukslinjens undervisningsplaner

av skolutredningen utarbetats i detalj, har detta icke ansetts behövligt

beträffande den sjöfartstekniska linjen. Någon tids erfarenhet bör

föreligga rörande behovet av utbildningen och dess resultat, innan linjen

infogas som ett fast led i skolorganisationen.

Skolkommissionen vill ge de lokala skolmyndigheterna stor frihet att

utforma de praktiska realskolorna. De fem typer skolutredningen föreslagit

— med handels-, maskinteknisk, kemisk-teknisk, huslig och jordbruksundervisning

— förefalla väl motsvara föreliggande behov. Även annan

specialisering är dock tänkbar och bör enligt kommissionens mening vara

tillåten.

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Rektor vid tekniska mellanskolan i Stockholm kan omedelbart verifiera

vad skolkommissionen anfört om de praktiska mellanskolornas utrustning

och läraruppsättning.

»En i dagarna gjord utredning vid Stockholms stads tekniska mellanskola

angående kostnaderna enbart för denna skolas verkstadsutrustning

visar avsevärda belopp. Skolan har mellan 600 och 700 elever. En anskaffning

av verktyg och maskiner i den utsträckning, skolan nu har,

kostar för närvarande cirka 500 000 kronor. Anskaffningsvärdet för utrustningen

till skolans fysik- och kemiinstitutioner samt för dess maskinlaboratorium

uppgår dessutom till avsevärda belopp. En centralisering

av undervisningen vid skolor av denna typ blir enbart av kostnadsskäl

nödvändig.---

Få skoltyper, om ens någon inom svenskt skolväsen, torde kunna uppvisa

en läraruppsättning, där sakkunskap från så skilda yrkesområden står

till lärjungarnas förfogande. Den praktiska mellanskolan löper pa grund

härav ej faran att bli en isolerad värld för sig, den är icke ensidigt teoretisk

som läroverket och icke heller ensidigt praktisk som yrkesskolan.»

Skulle de praktiska mellanskoloma indragas, anmäla sig dock säkerligen

villiga arvingar till kvarlåtenskapen. Kollegiet vid högre tekniska läroverket

i Karlskrona kan icke finna kommissionens skäl för bibehållande av

skolformen bärkraftiga.

»Nuvarande praktiska mellanskolors lokaler och utrustning bör kunna

komma till god användning vid yrkesutbildningen inom enhetsskolan eller

för den fortsatta yrkesutbildningen utöver den nionde klassen. Att de praktiska

mellanskoloma av teknisk karaktär .. . skulle försvinna, anser kollegiet

icke ur yrkesutbildningssynpunkt behöva inge några större betänkligheter.

På grund av elevernas ungdom och den alltför korta praktiska

erfarenhet, som ligger till grund för de tekniska studierna inom de mbyggda

praktiska realskolelinjerna och de praktiska mellanskoloma, måste den

här avsedda tekniska utbildningen enligt kollegiets mening bliva av föga

bestående värde. Med större utbyte för eleverna torde denna kortare tekniska

utbildning kunna förläggas i skolor, som bygga på klass 9 y. Som

grund för studier vid tekniskt gymnasium anser kollegiet en allmän realskola

mera värdefull, eftersom en sådan skänker större allmänbildning och

större språkkunskaper.»

En del av dessa synpunkter framföras även av högre tekniska läroverket

i Stockholm och av maskintekniska fackskolan i Eskilstuna. Övriga högre

tekniska läroverk göra inga uttalanden om de praktiska mellanskoloma.

Kollegiet vid Kalmar stads handelsinstitut för på sitt område ungefär

samma resonemang:

»Att som nu på ett flertal platser ha praktiska mellanskolor med handelskurser

parallellt med fristående handelsinstitut synes kollegiet vara

ett slöseri med material, samtidigt som det på ett tidigt stadium skulle

bryta sönder enhetsskolans struktur. Enhetsskolans ram å ena sidan och

den fortsatta yrkesutbildningens å den andra bör över huvud taget inte

brytas genom att de praktiska mellanskoloma bibehållas.»

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kollegiet vid Norrköpings liandelsgymnasium framför betänkligheter

mot skolkommissionens förslag att låta de praktiska realskolorna omfatta

klass 10 och eventuellt även en klass 11. »Därigenom skulle ett slags praktiska

gymnasielinjer skapas helt vid sidan av de redan existerande, handelsgymnasiet

och det tekniska gymnasiet, en anordning som kollegiet

anser skulle vara uppenbart otillfredsställande.» Övriga handelsgymnasier

ga icke in pa de praktiska realskolornas organisation.

Den föreslagna organisationen skulle innebära tillskapandet av en form

av skolor, vilka utgöra en påbyggnad på realexamen, påpekar även överstyrelsen

för yrkesutbildning.

»De förutsättningar, som förelågo, då den praktiska realexamen inrättades,

och de gynnsamma erfarenheterna av denna skolform, kunna...

icke utan vidare anföras som motiv för den utbyggnad över realskolestadiet,

som nu föreslås. Då fråga är om yrkesinriktad utbildning med

realexamen som grund bör enligt överstyrelsens bestämda uppfattning

nödiga skolformer inordnas under det system av yrkesutbildningsanstalter,

som lorehnnas eller upprättas för ifrågavarande ändamål.

vu°u1»i?n<^a förslag att tills vidare i den nya skolorganisationen

bibehalla en form av praktiska realskolor anför kommissionen, att dessa

skolor pa grund av sin specialisering kunna räkna med en bättre specialutrustning

i fråga om lokaler och undervisningsmateriel samt också i större

utsträckning än en vanlig skola hålla sig med speciallärare.

Överstyrelsen kan icke finna, att det av skolkommissionen anförda

skälet för bibehållandet av praktiska mellanskolor inom den nya skolorganisationen

är bärande. Befintlig utrustning kan säkerligen med lika

stor fördel utnyttjas av yrkesutbildningsanstalter av annan karaktär.

Överstyrelsen har i denna fråga inhämtat, att 1948 års tekniska skolutredning,

som enligt meddelade direktiv har att utreda frågan om den

tekniska utbildningen vid högre tekniska läroverk och andra tekniska .läroanstalter,

för sin del finner angeläget att för närvarande ställning icke tages

till de praktiska mellanskolornas eventuella fortvaro eller påbyggnad utan

att kommitténs utredning först avvaktas på denna punkt.

Frågan om handelsutbildningen är under utredning av handelsutbildmngskommittén,

vilken bland annat torde komma att behandla yrkesutbildningen

inom handeln på det stadium, som skolkommissionens förslag

angående de praktiska realskolorna avse.

Enligt överstyrelsens bestämda uppfattning bör i samband med enhetsskolans

genomförande samtliga former av praktiska realskolor avvecklas

i den män liknande utbildningsmöjligheter kunna erbjudas i den nya skolorganisationen.

Frågan om utformningen av den tekniska utbildningen

och handelsutbildningen är, som ovan framhållits, under utredning, varvid

bland annat de av skolkommissionen anförda utbildningsmålen för de

föreslagna formerna av praktiska realskolorna torde komma att beaktas.

De praktiska mellanskolornas utbildning inom det husliga området bör

enligt överstyrelsens uppfattning ersättas av yrkesutbildning i yrkesskola

under det nionde skolåret. Överstyrelsen vill i detta sammanhang även

understryka, att förutsättningar för ett realiserande av 1940 års skolutrednings

förslag angående praktiska realskolor icke äro tillfinnandes

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

inom ramen för den föreslagna enhetsskolan. De olägenheter, som skulle

vara förenade med ett realiserande av skolkommissionens förslag i fråga

om de praktiska mellanskolornas fortvaro och eventuella pabyggnad i den

nya skolorganisationen, ha klart påvisats i . .. yttrandena från vissa skolor.»

De inkast, som gjorts mot skoltypen, bemötas i kollegiernas yttranden.

Redan skolformens snabba utveckling andrages som ett bevis för att den

har en uppgift att fylla. De första praktiska mellanskoloma startade höstterminen

1933; i år — 16 år efter starten — är lärjungeantalet på de linjer,

som leda fram till praktisk realexamen, 7 608, varav 2 664 i första klassen,

vartill komma 819 lärjungar i de inbyggda linjernas två årskurser.

Skolkommissionens uppfattning, att det tidiga valet av yrkesutbildningsväg

i många fall måste skapa en vantrivsel, som väger tyngre än de eventuella

pedagogiska fördelarna, anses icke ha mycken grund. Kollegiet vid

praktiska mellanskolan i Örebro känner icke till något fall, då avgång i

förtid från denna skola motiverats med bristande intresse för den valda

utbildningsvägen. Kollegiet vid tekniska mellanskolan i Stockholm har

gjort en undersökning angående underbetygens fördelning i de tre lägre

klasserna vid skolan och funnit, att 57 procent av underbetygen gällde

språk och andra humanistiska ämnen, 30 procent matematik och naturvetenskapliga

ämnen och endast 13 procent yrkesämnen, såsom beskrivande

maskin- och byggnadslära, ritteknik och verkstadsarbete. Rektor vid

samma skola citerar ett uttalande av framlidne lektorn och riksdagsmannen

Oscar Olsson, som lärt känna skolan under sin lärarverksamhet. I »Demokratins

skolor» betecknar Olsson skoltypen som en fullträff. »Där ... får

man bevittna ett allvar, ett intresse och en intensitet i lärjungarnas arbete

som kan ställas upp som mönster för alla vanliga skolor. Men naturligtvis

väntar man inte där med det praktiska, yrkesbetonade arbetet till näst

högsta klassen. Det inträder redan i första. Helt naturligt blir intresset i

den tekniska mellanskolan därför lika levande för t. ex. fysiken och kemin

som verkstadsarbetet och ritningen. Allt hör ju ihop och får mening.»

Den inom skolutredningen av ledamöterna Elisabeth Dahr, Kolmodin

och Wellander anförda statistiken anses feltolkad. De tre reservanterna

ha icke haft tillgång till de för siffrornas bedömning nödvändiga uppgifterna

om lärjungarnas sociala ursprung. Slutsatsen att de i förtid avgångna

skulle ha valt fel utbildningslinje är icke riktig. »Erfarenheten visar, att

den förtidiga avgången utan examen i stor utsträckning beror, på ekonomiska

skäl. Största delen av dessa skolors elever tillhöra socialgrupp 3.

Dessa elevers föräldrar ha hittills i regel saknat saväl kulturella som ekonomiska

möjligheter att hjälpa sina barn till bättre betygsresultat.» Kollegiet

vid Göteborgs praktiska mellanskolor har samma uppfattning: »Målsmännen

ha icke råd att bekosta extra lektioner, vilka ju bättre situerade

ofta tillgripa för att hjälpa sina barn att följa med i skolan.» Kollegiet vid

tekniska mellanskolan i Stockholm tillägger ännu ett skäl, nämligen lär
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

jungarnas önskan att i likhet med förutvarande kamrater, som slutat skolan,

förtjäna pengar. »När då ett underbetyg tillkommer, är den naturliga

följden den, att ynglingen slutar skolan och ger sig ut i förvärvslivet.»

Ofta hänvisas till det förtroende skolorna i sin verksamhet förvärvat.

»Kollegiets erfarenheter visa klart och tydligt, att efterfrågan på personer

med praktisk realexamen är mycket stor och att arbetsgivarna i allt större

utsträckning visa en positiv uppskattning av denna utbildningsform»,

heter det i remissvaret från en handelsmellanskola. »Skolkommissionen

synes icke ha beaktat, vilken utomordentlig möjlighet den praktiska mellanskolan

bjuder vid den grundläggande utbildningen för den stora kategorien

av ''underbefäl’ inom vårt lands näringsliv», framhålles det från en

teknisk mellanskola. »Tillströmningen av elever är nu större än någonsin»,

skriver kollegiet vid en hushållsteknisk skola. »Om kursplanerna bättre

anpassas efter åldersstadiet och begåvningen, så t. ex. att tyskan avskaffas

som obligatoriskt ämne och antalet veckotimmar på schemat minskas, kan

skolan i ännu högre grad än hittills skänka den allsidiga medborgerliga

fostran och bildning, som såväl gifta som ogifta kvinnor behöva för att

fylla sin uppgift i hem och samhälle.»

De praktiska mellanskolorna beröras någon gång även i remissvar, som

icke komma från skolväsendet. Sålunda skriver länsstyrelsen i Göteborg:

»De praktiska realskolorna ha gett en ganska allmänt hållen specialutbildning

för handel, för teknisk verksamhet etc. Den allmänt medborgerhga

undervisningen har icke försummats. De som valt dessa specialklasser

ha gjort det frivilligt, de ha tidigt haft intresse åt dessa håll. Rent pedagogiskt

ar det av stort värde om undervisningen kan ha ett ärende till de

unga. I de praktiska realskolorna ha ämnena omfattats med ett särskilt

intresse av barnen just därför att de sett sammanhanget mellan undervisningen

och den praktiska uppgift de inriktat sig på. Det skulle vara olyckhgt

att i likriktningens namn eliminera bort en skolform, som erfarenheten

visat ha stort värde för de unga.»

Den omständigheten, att de praktiska mellanskolorna visat sig vara ett

värdefullt inslag i det nuvarande skolväsendet, utesluter givetvis icke i och

för sig, att i huvudsak samma mal skulle kunna vinnas genom någon annan

skolform, som eventuellt bättre skulle passa in i ett omorganiserat skolväsen.

Det är därför nödvändigt att ytterligare något skärskåda de praktiska

mellanskolornas nuvarande studiemål. Skolöverstyrelsen analyserar

på följande sätt skolformens uppgifter:

»De praktiska^ mellanskolornas och även de inbyggda linjernas särprägel

kan uttryckas så, att de syfta till ett dubbelt utbildningsmål. De avse att

bibringa sina lärjungar dels en allmänbildning av teoretisk art av ungefärligen

samma omfattning och innehåll som i den vanliga realskolan, dels

pa samma gång en praktisk yrkesutbildning av sådan innebörd, att den

möjliggör för eleverna att efter slutad skolgång omedelbart erhålla anställning

inom näringslivet i skilda yrken, olika alltefter de speciella lin
-

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

jer, som de representera. De kunna sålunda icke betraktas som realskolor

eller kommunala mellanskolor i vanlig mening men äro ej heller att uppfatta

som yrkesskolor, utan de måste anses intaga en mellanställning mellan

dessa. — — — Att den avsedda anställningen inom olika yrkesgrenar, för

vilken ifrågavarande skolor utgöra en förberedelse,... förutsätter och kräver

kunskaper och färdigheter hos yrkesutövaren ej blott i de praktiska

utan även i de teoretiska läroämnena ligger i öppen dag. Man kan blott som

exempel erinra om att av sådana anställda inom kontorsvärlden, som här

kunna komma i fråga, kräves, att de äga goda teoretiska kunskaper i främmande

språk — icke endast i engelska utan även i tyska och i vissa fall

i franska — innefattande även icke minst förmåga att i skrift behandla

dessa språk. Vill man alltså i någon form bibehålla nämnda skolformer

inom det föreslagna enhetsskolesystemet eller i samband med dettas genomförande

söka finna en fullgod ersättning för dem, får man enligt överstyrelsens

mening icke avlägsna eller utplåna den särart, som ligger i dessa

skolors dubbla utbildningsmål, sådant det ovan skisserats.» (S. 55.)

Att studiegången till praktisk realexamen även i teoretiskt hänseende

är krävande, betonas starkt av kollegiet vid tekniska mellanskolan i Stockholm.

»Genom att helt bortse från mål och lärogång för den nuvarande tekniska

mellanskolan lyckas Skolkommissionen . . . pressa in denna som en

fyrkantig propp i enhetsskolans redan förut färdigställda runda hål, varvid

helt enkelt de för fyrkanten utmärkande hörnen huggits bort. Det

beaktas nämligen icke, att flertalet av de s. k. praktiska ämnena (som hellre

borde kallas tillämpade) har en mycket teoretisk karaktär och stödjer sig

på ganska ingående kunskaper i matematik, fysik och kemi. Hit hör mekanik

med hållfasthetslära, teknisk varukännedom samt maskin- och byggnadslära.

Den tekniska mellanskolan är i verkligheten en skola med huvudsakligen

teoretisk inriktning, men med ett praktiskt inslag, verkstadsarbete.

Det förefaller, som det skulle vara benämningen praktiska mellanskolor,

som givit och fortfarande ger anledning till missförstånd, i det den tekniska

mellanskolan blir uppfattad som en sorts lärlings- eller yrkesskola med

huvudsakligen manuellt inriktad undervisning. Denna missuppfattning

synes föreligga hos föräldrar och barn, hos avlämnande folkskollärare, hos

Skolutredningen och Skolkommissionen. — — —

Det förefaller, som om Skolkommissionen icke beaktat särskilt den tekniska

mellanskolans uppgift i samhällslivet. Denna uppgift må betraktas

från två synpunkter, dels föräldrarnas och barnens, dels näringslivets. Det

är en mycket utbredd och naturlig önskan hos många föräldrar, som tillhöra

socialgrupp III, från vilken tekniska mellanskolans elever huvudsakligen

rekryteras, att deras pojke skall få det bättre än vad de själva haft

det. Om då hemmets ekonomi och pojkens läshuvud icke förmå föra honom

fram till exempelvis teknisk studentexamen, så erbjuder den tekniska

mellanskolan eu framkomlig väg. Vad beträffar näringslivets behov av

arbetskraft, så erfordras dels en befälskader med studentexamen eller högskoleutbildning,

dels arbetare, dels slutligen arbetsledare med manuell

skicklighet och dessutom viss teoretisk utbildning. Från denna sista kategori

rekryteras också småföretagarnas krets. Den tekniska mellanskolans

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

uppgift är att giva den nödvändiga teoretiska grundvalen för detta mellanskikt

jämte någon handaskicklighet. Skolan fyller således både här ifrågavarande

ungdoms behov av utbildning och näringslivets behov av teoretisk

utbildning av arbetsledarämnen. I den föreslagna enhetsskolan synes

ej plats finnas för en liknande utbildningsgång.

Skolkommissionens uträkning (s. 205) att i klasserna 6—9 de praktiska

ämnena får ett sammanlagt timantal, som motsvarar det, som i de ''praktiska’

mellanskolorna tillsammans ägnas åt ''praktiska’ ämnen, håller ej

streck, emedan i klasserna 6—9 de praktiska ämnena verkligen kan betraktas

som praktiska, men i tekniska mellanskolan de flesta av de ämnen,

som Skolkommissionen kallar praktiska, i verkligheten har en teoretisk

natur. Sammanlagda timantalet verkligen praktiska ämnen i en 4-åri#

teknisk mellanskola är 17—19 timmar, icke mellan 38 och 45, som Skolkommissionen

på s. 202 anger. Skolkommissionens slutsats, att enhetsskolan

torde kunna ersätta de praktiska mellanskolorna, vilar i vad avser

den tekniska mellanskolan på felaktiga premisser och är således felaktig.»

Även inom handelsutbildningen ta teoretiska kursmoment en avsevärd

plats. Kollegiet vid Jönköpings praktiska mellanskola hävdar, att den

praktiska mellanskolans handelslinje i minst lika hög grad som den allmänna

realskolan fordrar en uppmobilisering av elevernas teoretiska kapacitet.

»Ämnet bokföring blir till största delen lösande av problem av ungefär

samma natur som matematikens. Sammanhållandet av det omfattande

arbetsmaterialet i t. ex. ett bokföringsprov är för eleverna på detta stadium

intellektuellt krävande. Under större delen av inlärningsprocessen

innebär även stenografien intellektuell ansträngning. Det är först i sista

klassen, som förmågan att stenografera börjar automatiseras. Endast i

ämnena inköps- och försäljningsteknik samt maskinskrivning synes för

närvarande ingå praktiska moment i större utsträckning.»

Inom de praktiska läroämnena i dessa skolor finnes så pass mycket teori,

att man far vara försiktig med tillämpningen av skolkommissionens resonemang

om praktisk och praktisk-teknisk begåvning.

»En närmare begreppsbestämning skulle ha varit så mycket mer av

nöden, som en stor del av vad som sedan gammalt och även av kommissionen

räknas till den praktiska utbildningen lämpar sig för en begåvningstyp,

som ingalunda kan adekvat beskrivas som praktisk teknisk», säger

kollegiet vid Norrköpings stads handelsskola, som därvid främst tänker

på handelsutbildningen. »Att tala om ''praktisk begåvning’ och ''praktiska

läroämnen’ synes vara nära nog meningslöst, om man icke närmare anger

vad som i varje särskilt fall åsyftas.»

De teoretiska läroämnena bilda i varje fall icke något slags intellektuell

motpol till de praktiska mellanskolornas karaktärsämnen. I skolformer,

där teoretiska och praktiska läroämnen ha ett sådant kursinnehåll, att de

klart svara mot olikartade begåvningstyper, är det naturligt, att ett språk

lägges ned, samtidigt som ett praktiskt ämne väljes till. I den praktiska

mellanskolan innehålla emellertid båda ämnesgrupperna såväl teoretiska

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

som praktiska element, och lärjungarna ha, i synnerhet om de tillhöra handelslinjen,

också behov av både språk och handelsämnen.

Företrädarna för den praktiska realskoletypen tvivla därför på att man

i en skola av enhetsskolans struktur vid nionde årets slut skall ha hunnit

fram till samma mål, som nu uppnås i praktisk realexamen. För att konkretisera

anmärkningarna tar Läroverkens handelslärares förening Isom

exempel de lärjungar, som i klasserna 7 och 8 taga handelsämnen som praktiska

tillvalsämnen.

»Om någon som helst fasthet i organisationen skall vinnas, och en sådan

fasthet blir nog trots allt en nödvändighet, så måste nu dessa elever tillrådas

vissa bestämda studievägar, t. ex. en handelsutbildningsväg av ungefär

följande typ: klass 7 tillvalsämne maskinskrivning; klass 8 tillvalsämnen

maskinskrivning och stenografi; i klass 9 fortsättes och avslutas

handelsutbildningen med övriga handelsämnen. Det blir som synes en inbyggd

handelslinje men med i jämförelse med den nuvarande inbyggda

linjen bland annat följande nackdelar:

1. Elevmaterialet torde bli betydligt svagare ...

2. Eleverna ställas inför ett visst yrkesval redan efter klass 6.

3. Elevernas språkkunskaper bli bristfälliga.

4. Yrkesundervisningen koncentreras i huvudsak till ett år, klass 9.»

Utsikterna att ordna frågan ökas naturligtvis högst väsentligt, om man

låter utbildningen omfatta ännu ett år, det tionde. Ett förslag framlägges

av kollegiet vid Stockholms stads liandelsmellanskola.

»Kollegiet ansluter sig . .. till skolkommissionens förslag, att den praktiska

realskolans högstadium slutar med klass 10 (eventuellt klass 11).

---Däremot får kollegiet föreslå en ändrad organisation inom den

praktiska realskolan, nämligen så, att klass 7 helt kominer att motsvara

enhetsskolans klass 7 samt att undervisningen i de yrkesinriktade ämnena

påbörjas redan i klass 8. För de troligen rätt fåtaliga fall, då en elev önskar

övergå från enhetsskolans klass 8 till praktisk realskolas klass 9, kunna

lätt särskilda åtgärder vidtagas, liknande dem som kommissionen föreslagit

för att underlätta övergången mellan klass 9 y och klass 10 inom

gymnasiet. Den yrkesinriktade undervisningen bör efter klass 8 fortsätta

inom klasserna 9 och 10 med successivt ökat timtal, samtidigt som undervisningen

i de allmänbildande ämnena givetvis även fortsätter med successivt

minskat timtal. Härigenom skulle man få en praktisk realskola av

ungefär den typ, som de praktiska mellanskolorna kommit fram till efter

en 30-årig försöksverksamhet. Naturligtvis måste de nya tim- och kursplanerna

utformas under hänsynstagande till den nya enhetsskolans struktur

och undervisning under de sju första skolåren. — Kollegiet avvaktar

med stort intresse skolkommissionens eventuella förslag angående klass 11.»

Förslaget skiljer sig icke mycket från skolutredningens plan för skoltypen.

En »teknisk realskola med handelsundervisning» skulle enligt utredningens

förslag ha en klass 1 med identiskt samma timplan som folkskolans

sjunde klass, en klass 2 (motsvarande klass 8) med ett inslag av

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

7 veckotimmar i praktiska läroämnen och klasserna 3 och 4 med såväl teoretiska

som praktiska läroämnen på arbetsordningen.

Det synes mig icke behöva väcka allvarligare betänkligheter, om de båda

högsta klasserna av en sådan organisation jämställdes med exempelvis en

tvåårig verkstadsskola, som också ersätter klass 9 och med ett år skjuter

över enhetsskolan. Skillnaden mellan skolkommissionens och skolutredningens

förslag reducerar sig då i princip till vissa avvikelser i fråga om klass 8.

Differensen utjämnas emellertid, i varje fall delvis, genom att lärjungarna

enligt skolkommissionens — men icke enligt skolutredningens — förslag

skulle avsluta de obligatoriska kurserna i slöjd och hushållsgöromål i

klass 8. Det är därför icke uteslutet, att de praktiska mellanskolorna till

sist skulle kunna rätt väl infogas i enhetsskolans system i huvudsaklig anslutning

till skolkommissionens förslag. Definitivt kan detta dock icke bedömas,

förrän enhetsskolans högstadium har tagit form under försöksverksamhetens

gång. Huvudfrågan torde vara, huruvida lärjungar, som önska

handelsutbildning, redan i åttonde klassen hinna inhämta erforderliga förkunskaper

i språk, och lärjungar, som önska teknisk utbildning, erforderliga

förkunskaper i matematik, fysik och kemi, så att yrkesämnena i de

båda högsta klasserna kunna studeras i huvudsak på det sätt, som i de

praktiska mellanskolornas båda högsta klasser hittills varit möjligt.

Större svårigheter möta för inkomponering av de inbyggda linjerna i enhetsskolesystemet.

Praktiska mellanskolan i Eskilstuna har — trots uttalade

betänkligheter med hänsyn till de tekniskt-teoretiska ämnenas svårighetsgrad

— gjort ett försök att utforma en timplan för enhetsskola med

inbyggd teknisk linje och handelslinje. Enligt detta förslag skulle det obligatoriska

praktiska arbetet i klass 7 omfatta verkstadsarbete och ritteknik

eller bokföring med handelslära, allteftersom lärjungarna hade tekniska

eller merkantila framtidsplaner.

En så tidig fixering av yrkesplanerna sticker skarpt av mot tendenserna

i skolkommissionens förslag. Att fullständigt indraga de inbyggda linjerna

skulle dock vara en orättvisa mot de mindre orter, där sådana linjer finnas,

anser Läroverkens handelslärares förening.

»Praktiska mellanskolor kunna nog endast tänkas på medelstora och

större orter. De komma i framtiden som hittills att upptaga elever nästan

uteslutande från den egna staden. På mindre orter berövas alltså barnen denna

utbildningsmöjlighet och lika allvarligt torde vara, att näringslivet berövas

den tillgång till arbetskraft med dylik utbildning, som erfarenheten

visat, att det råder så stor efterfrågan på. Det har rätt stor betydelse, att

de unga vid inträdet i arbetslivet kunna lita till föräldrahemmet och det

är känt, att arbetsgivarna vid anställandet av dessa unga helst ser att de

ha sin bostad i föräldrahemmet på orten. De inbyggda handelslinjerna ha

här haft en stor uppgift, då de på ett flertal mindre orter kunnat tillgodose

behovet just på hemorten av främst kontorsanställda.»

Skolöverstyrelsen framhåller svårigheten att säkert bedöma skolkommissionens

förslag, innan de tim- och kursplaner utarbetats, som komma att

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

ligga till grund för undervisningen i enhetsskolan. Man kan dock ha anledning

att befara, att studieresultaten icke skola uthärda jämförelse med de

nuvarande praktiska mellanskolornas. Dessas särart med den dubbla målsättningen

skulle till stor del gå förlorad.

»Överstyrelsen anser. .att man nu icke kan eller bör upptaga till avgörande

frågan om formen för de praktiska mellanskolornas inplacering i

enhetsskolesystemet, då denna fråga enligt överstyrelsens mening liksom

även det av SK framkastade förslaget att eventuellt utbygga de nuvarande

linjerna med ett elfte skolår hör till de detaljspörsmål, som böra närmare

övervägas och eventuellt bli föremål för försöksverksamhet, sedan principbeslut

om den föreslagna enhetsskolan fattats.

Överstyrelsen vill dock redan nu framhålla, att det icke synes uteslutet

att finna en sådan organisationsform, att skolornas särart och studiemål

upprätthålles och samtidigt i stort sett de allmänna principerna för den

föreslagna enhetsskolan tillämpas. Följande modifikation av den av SK

skisserade organisationsformen bör sålunda närmare övervägas. De avsedda

differentierade linjerna böra omfatta åttonde, nionde och tionde

skolåren, och med dessa tre klasser sammanbyggas klass 7, som helt organiseras

i överensstämmelse med samma klass i enhetsskolan. I de tre högre

klasserna meddelas undervisning i de teoretiska och praktiska läroämnen,

som förekomma i de nuvarande praktiska mellanskolornas timplan för

motsvarande klasser. För undervisningen i de olika ämnena i nämnda klasser

skulle kunna tillämpas de tim- och kursplaner, som SU utarbetat för

praktiska realskolor med ifrågavarande linjer, givetvis med de modifikationer,

som äro betingade av den nya enhetsskolans allmänna krav på

arbetssätt och målsättning. Efter genomgången lärokurs böra de från

klass 10 avgående eleverna ha erhållit en kompetens, som bör bli av betydande

värde vid anställning inom näringslivet och för fortsatt yrkesutbildning.

» (S. 59.)

Gentemot de invändningar, som ur yrkesvalssynpunkt kunna riktas mot

ett linjeval vid inträdet i klass 8, påpekar överstyrelsen, att en praktisk

linje icke förbereder blott för ett enda yrke utan för ett flertal yrkesgrenar.

I synnerhet gäller detta om den tekniska linjen. Överstyrelsen hänvisar till

en redogörelse för anställningar, som de från tekniska mellanskolan i Stockholm

under åren 1934—40 utexaminerade eleverna erhållit. Redogörelsen,

som ingår i rektors yttrande, upptager ett 90-tal olika yrken och anställningar,

för vilka utbildningen enligt elevernas egna uppgifter varit av

största betydelse.

Även de inbyggda linjerna ha enligt överstyrelsens åsikt en uppgift att

fylla.

»Under den senaste femårsperioden ha handelslinjerna ökat från 26 till

39, alltså en ökning med 50 procent. Då de allra flesta av de inbyggda

linjerna äro förlagda till fyraåriga realskolor i mindre städer och samhällen,

tillmötesgå de särskilt landsbygdens behov av dylika utbildningsvägar.

Under sådana förhållanden torde det böra bli fråga om en avveckling av

de inbyggda linjerna endast under den förutsättning, att de utbildningsmål,

som de leda fram till, kunna tillgodoses på annat sätt.» (S. 61.)

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Under den stundande försöksverksamheten bör enligt överstyrelsens mening

undersökas, huruvida icke de praktiska linjernas speciella utbildningsformer

kunna tillhandahållas inom enhetsskolan, lämpligen vid en eller

annan centralskola, där nu fyraårig realskola med inbyggd praktisk linje

är inrättad.

Mot skolkommissionens förslag, att de yrkesbestämda högre folkskolorna

i samband med enhetsskolans uppbyggande skola avvecklas, har överstyrelsen

i princip intet att invända.

Frågan om nya praktiska utbildningslinjer beröres endast i ett fåtal yttranden.

Kollegiet vid Göteborgs praktiska mellanskolor anser, att en jordbrukslinje

bör kunna bli av stort värde för landsbygden och att även en

sjöfartslinje kunde ha sin betydelse för vissa samhällen. Endast med tvekan

accepterar däremot kollegiet en kemisk-teknisk linje för flickor. Ytterligare

specialisering är enligt kollegiets förmenande icke behövlig.

Styrelsen för Jordbrukareungdomens förbund har med tillfredsställelse

noterat, att de praktiska realskolorna skola bibehållas, liksom att en jordbruksteknisk

linje vid dessa skolor har föreslagits. Vid den jordbrukstekniska

linjen bör stor vikt läggas dels vid det maskintekniska momentet i

jordbruket, vilket för varje år blir allt viktigare, dels vid praktiska övningar

i lantbruksarbete.

»Säkerligen kan denna skolform komma att få stort värde och god anslutning

både av jordbruksungdom och av ungdom från andra håll, som

önskar få lära sig jordbruk. F. n. finnas alltför få möjligheter i det senare

fallet. Det har emellertid ej minst av erfarenheter från arbetsförmedlingarnas

ungdomsavdelningar, framgått, att det finns ett betydande antal ungdomar

från städer och tätorter, som ha intresse för arbete inom jordbruk

och skogsbruk. Kunde dessa genom den föreslagna jordbrukstekniska linjen

i de praktiska realskolorna få möjligheter till utbildning i det yrke, som intresserar

dem, vore detta en stor fördel. Styrelsen vill alltså varmt tillstyrka

inrättandet av ett antal praktiska realskolor med jordbruksteknisk

linje. Även i övrigt bör säkert de praktiska realskolorna bibehållas och

utbyggas enligt de linjer som SK förordar.»

Upprättandet av dylika nya linjer är enligt skolöverstyrelsen ett naturligt

led i den blivande försöksverksamheten.

k. Departementschefen.

Flera tiotusental av den svenska ungdomen inträda årligen i näringslivet;

gammal sed har varit, att de även erhålla sin yrkesutbildning där.

Länge var denna tingens ordning den enda möjliga; tanken att någon del avutbildningen

skulle kunna övertagas av skolan föreföll nästan absurd.

»Man kan inte lära sig ett yrke på skolbänken», var ett av slagorden i

1920-talets kritik av yrkesundervisningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

819

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Yrkesskolorna ha dock småningom fått visa vad de förmå. Värdet av eu

systematiskt ordnad yrkesskolning erkännes numera allmänt. Yrkesskolornas

verksamhet har under remissgången av förevarande ärende lovordats

från skilda håll. I stigande utsträckning synas målsmännen numera beredda

att kosta på den unga generationen en ganska omfattande skolmässig förberedelse

för en blivande yrkesutövning inom näringslivet. De 7 600 lärjungarna

i de fyraåriga praktiska mellanskolorna och de kanske 6 000 i de

vanligen minst tvååriga verkstadsskolorna äro vittnesbörd om denna omstämning

i tänkesätten. På lantbrukets område meddelas en yrkesundervisning,

vars betydelse icke kan mätas blott genom räkning av antalet kursdeltagare.

Flertalet av de unga få dock alltjämt icke någon verklig förutbildning för

sitt blivande yrke, innan de inträda i näringslivet. En del lära sig på gammalt

maner de praktiska sysselsättningarna under föräldrarnas ledning —

och värdet av denna fostran skall icke bestridas — ganska manga ha i den

yrkesbestämda fortsättningsskolan fått en första kontakt med ett yrke, men

till sin huvudsakliga del ligger yrkesutbildningen på de flesta områden alltjämt

i näringslivets egna händer. Det goda arbete, som utförts på yrkesskolväsendets

område, har passerat pionjär stadiet, men det är, kvantitativt

sett, likväl blott en början.

Liksom många av de hörda instanserna anser jag, att statsmakterna böra

göra vad de förmå, för att de närmaste årtiondena skola bliva en verklig

uppsvingsperiod i yrkesskolväsendets historia. Jag kan också mycket väl

förstå, att yrkesskolväsendets representanter i remissvaren ifrågasätta specialanordningar

för att trygga ett för denna undervisning gynnsamt lärjungeurval

— det är i själva verket, sasom skolkommissionen har framhållit,

även ett välgrundat allmänt intresse, att näringslivets olika grenar

få sin andel av landets begåvningstillgångar. Jag har därför intet att erinra

mot att under försökstiden frågan om en tidigare övergång av lärjungar

till yrkesutbildande skolor med flerårig lärokurs och till kvalificerad lärlingsutbildning

inom näringslivet noggrant studeras på erfarenhetens grund.

Därmed tager jag givetvis icke ståndpunkt till i vad mån de föreslagna

vägarna skola visa sig framkomliga: en stark avgång från enhetsskolan

redan efter klass 7 — innan skolan fullgjort sina allmänt samhällsorienterande

uppgifter — kan väcka betänkligheter icke blott med hänsyn till att

en sådan avgång strider mot enhetsskolans idé; en avgång blott av ett litet

antal elever torde å andra sidan i många fall medföra tämligen kostsamma

specialåtgärder i syfte att bibringa dessa lärjungar de kunskaper i allmänbildande

ämnen, som normalt inhämtas i enhetsskolans åttonde klass.

Även om man förutser en rask utveckling av yrkesskolorna, vore det

emellertid knappast realistiskt att förutsätta, att organisationen skulle

kunna utbyggas parallellt med den blivande enhetsskoleorganisationen, så

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

att vid genomförandeperiodens slut yrkesskolorna skulle ha resurser att ta

om hand hela den kontingent om kanske 70 000 femtonåringar, som icke

övergår till teoretiska utbildningslinjer. Näringslivet, som hittills i stort

sett har givit dessa ungdomar den yrkesutbildning de kunnat få, måste därför

enligt min mening fortfarande medarbeta för samma syftes vinnande.

Otvivelaktigt bör man därvid kunna räkna med att många företagare,

sedan de fått ögonen öppna för sakens vikt, skola vilja medverka till att

giva yrkespraktiken inom näringslivet den systematiskt ordnade form, som

i hög grad effektiviserar utbildningen. Att så många som 750 av de 811 intresserade

företagen vid arbetsmarknadens yrkesråds rundfråga förklarade

sig anse, att praktikanternas deltidsarbete borde kunna ges karaktär av

föi beredande yrkesutbildning med metodiskt ordnad genomgång av arbetstempon

och arbetsoperationer, tyder på att strävandena i denna riktning

kunna påräkna vissa företagarkretsars stöd. Det måste ligga i skolmyndigheternas

och skolledarnas intresse att göra vad de kunna, för att samverkan

mellan skolan och företagarna skall bliva fruktbärande och frambringa

de gynnsammaste möjliga betingelserna för praktikanternas framsteg.

I den mån särskilda organ för samarbetet visa sig behövliga, böra

sådana komma till stånd.

I likhet med skolkommissionen anser jag det emellertid tills vidare oundvikligt

att placera ungdom i praktikantställning jämväl inom företag, som

icke kunna erbjuda garantier för anställningens kvalitet ur yrkesutbildningssynpunkt.

Det måste då ankomma på skolmyndigheterna att genom

kompletterande undervisning i form av kortare kurser, instruktions- och

demonstrationsdagar så vitt möjligt giva praktikanterna det som fattas.

Det torde däremot vara för tidigt att taga ställning till den av skolkommissionen

tangerade frågan om författningsmässigt fastställda villkor för

hänvisning av praktikanter, en fråga till vilken skolkommissionen först i ett

senare sammanhang kommer att taga slutlig ståndpunkt. Däremot får man

givetvis förutsätta, att vederbörande skolmyndigheter vid praktikanternas

utplacering taga den hänsyn de kunna till de erbjudna praktikplatsernas

värde ur yrkesutbildningssynpunkt.

Att i manga fall även hemmen och hemföretagen måste inkopplas i utbildningsproceduren,

lärer icke kunna undvikas; ofta torde för övrigt på

detta sätt en ganska god eller åtminstone fullt acceptabel lösning kunna

vinnas av en på vissa orter besvärlig organisationsfråga. Jag förutsätter då,

att hemmen erhalla vissa instruktioner om utbildningens ändamålsenliga

gång, och att kompletteringar genom kursverksamhet och instruktionsdagar

liksom i föregående fall anordnas i man av behov. Praktikhänvisning

bör givetvis icke meddelas till sådana enskilda hem, som uppenbarligen

icke kunna fylla de anspråk man har rätt att ställa på praktikplatser för

ungdom under utbildning. Såsom kommissionen har påpekat, böra även

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70. 321

kommunala och statliga företag och inrättningar kunna ge ett visst tillskott

till praktikmöjlighetema.

Huru det av kommissionen föreslagna allmänpraktiska utbildningsåret

kommer att ta sig ut i levande livet och vilket värde det kommer att få i

allmänhetens ögon, är svårt att bedöma, innan anordningen har prövats

genom praktiska försök. De båda centrala skolmyndigheterna ha icke funnit

anledning att ställa sig avvisande till förslaget. Under alla omständigheter

bör det vara möjligt att i huvudsaklig överensstämmelse med skolkommissionens

utkast konstruera en utbildningsform, som för vissa grupper

av ungdom kan vara till god nytta.

Skolan bör dock medvetet arbeta på att så långt möjligt nedbringa antalet

lärjungar, som ännu vid inträdet i nionde klassen stå rådvilla inför

yrkesvalet. Förhoppningarna måste i detta avseende främst knytas till den

förbättrade anlags- och yrkesorientering, som har behandlats av byråchefen

Neymark i hans bilaga till skolutredningens betänkanden. Av arbetsmarknadsstyrelsens

och skolöverstyrelsens utlåtanden framgår, att vissa organisationsfrågor,

bland annat rörande yrkesvägledningens praktiska utformning

vid skolorna, arbetsförmedlingens och skolmyndigheternas kompetensområden

samt formerna för samverkan dem emellan, alltjämt äro olösta.

Nödiga kompletterande utredningar böra under de närmaste åren verkställas;

de torde redan vara påbörjade inom den samarbetskommitté, som

har tillsatts av arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning.

Skolkommissionens förslag att särskilt i den yrkesteoretiska undervisningen

införa korrespondensundervisning i olika former är av intresse och

bör prövas under försökstiden. Det torde icke vara något att erinra mot

att dylika metoder prövas i de blandade yrkesavdelningar, som redan nu

förekomma, men utsikterna till ett framgångsrikt arbete med dylika hjälpmedel

komma säkerligen att successivt ökas, allteftersom skolkommissionens

riktlinjer för det inre arbetet inom enhetsskolan bliva mera allmänt

praktiserade i klasser nedom den nionde.

Överhuvud böra de av skolkommissionen föreslagna arbetsformerna för

nionde klassen systematiskt prövas under försöksverksamheten. Iakttagelser

böra därvid även kunna göras rörande organisationens konjunkturkänslighet

och särskilt dess beroende av sysselsättningsgraden inom industrien

samt rörande möjligheterna att i sådana situationer visa praktikanterna

vägen till sysselsättningsområden, där de under de rådande förhållandena

bäst behövas. Vid prövningen av ansökningar från skoldistriktens sida att

övergå till enhetsskoleorganisationen bör stor hänsyn tagas till de upplysningar,

som lämnas om skoldistriktets förmåga att på ett tillfredsställande

sätt ordna lärjungarnas praktiska utbildning och till utsikterna att

där anordna en givande försöksverksamhet. Efter hand torde under för21

— Biliang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

sökstidens gång det nödvändiga erfarenhetsmaterialet samlas för en säkrare

bedömning av de olika metoder, som erbjuda sig för den praktiska utbildningen

inom nionde klassen. Framemot försökstidens slut bör organisationsarbetet

allt bestämdare kunna inriktas på de praktikformer, som

ha visat sig ändamålsenligast.

Vidkommande de praktiska läroämnena i de åtta första klasserna kan

jag i huvudsak hänvisa till vad jag i andra sammanhang har anfört angående

enhetsskolans organisation och arbetssätt på ifrågavarande åldersstadium.

Det är möjligt, att tilläggskursen i praktisk yrkesorientering i klass 8 icke

överallt kan anordnas så, som skolkommissionen tänkt sig densamma, men

jag har ingen anledning tro, att det skall visa sig omöjligt att likväl organisera

ett gott och nyttigt inslag av praktisk undervisning i denna klass.

Ännu mindre kan man nu taga position till kritik, som rör kursavvägningen

för det ena eller andra läroämnet. Det är allt frågor, som klarna först under

försöksverksamhetens gång och äro av underordnad betydelse vid fastställandet

av organisationens allmänna konturer.

Det återstår att taga ställning till de praktiska mellanskolorna, en skolform,

som befinner sig i gränszonen mellan den allmänbildande undervisningen

och yrkesundervisningen. Den ger en grundläggande undervisning

för en viss yrkesgrupp men på samma gång en allmänbildande undervisning,

vars ämnesurval och kunskapsstoff ha utvalts med hänsyn till yrkesgruppens

särskilda behov. De teoretiska och praktiska läroämnenas principiella

jämställdhet kommer till uttryck i att lärogången avslutas med

praktisk realexamen, vari båda ämnesgrupperna ingå.

Skoltypen som sådan har onekligen väl hävdat sig. Redan fyra år efter

dess tillkomst kunde dåvarande departementschefen uttala, att de praktiska

linjerna borde upptagas som en fast beståndsdel av vår läroverksorganisation.

Tillströmningen till handelslinjer och tekniska linjer är mycket

tillfredsställande. Hushållslinjerna ha däremot icke slagit igenom på

samma sätt. Det är möjligt att de flickor, som ha avlagt praktisk realexamen

på hushållslinje, längre fram i livet som husmödrar komma att

uppskatta den utbildning de fått, men för deras yrkesverksamhet torde

påfallande ofta en examen på allmän eller handelslinje utgöra en mera

adekvat förskolning.

Skolkommissionen tänker sig de praktiska realskolornas båda högsta klasser

inkomponerade i enhetsskolesystemet på samma sätt som exempelvis

de tvååriga verkstadsskolorna, vilkas första klass ersätter klass 9, medan

den andra klassen ger en därutöver gående vidareutbildning. I den mån

avdelningar av enhetsskolans sjunde och åttonde klasser lokalt förläggas

till samma skolenhet, kunna tidigt »utvecklade lärjungar draga nytta av

skolans specialutrustning för arbetet i sina praktiska tillvalsämnen i sjunde

och åttonde klasserna och för friare studier.

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Detta förslag bör prövas, sedan enhetsskolan i någon av de städer, där

praktiska mellanskolor finnas, har nått så högt upp i klasserna, att en

praktisk realskolekurs kan anknytas därtill. Dessförinnan bör den av skolöverstyrelsen

förordade och redan i något fall tillämpade organisationen

med en till klass 8 uppskjuten differentiering kunna som en första etapp

genomföras i ökad utsträckning.

När överstyrelsen för yrkesutbildning ger uttryck åt uppfattningen, att

samtliga former av praktiska realskolor i samband med enhetsskolans

genomförande böra avvecklas, »i den mån liknande utbildningsmöjligheter

erbjudas i den nya skolorganisationen», så förutsätter uppenbarligen även

denna ståndpunkt fortsatta utredningar och praktiska försök, om vilkas

resultat på nuvarande stadium endast förmodanden äro möjliga. Uttalandet

tangerar emellertid en fråga, som under övergångstiden torde bli av icke

ringa praktisk betydelse, nämligen huru det allmänna bör ställa sig till

utvecklingen av nu existerande skolformer, som eventuellt kunna bliva

överflödiga, när enhetsskolan i en något mera avlägsen framtid har allmänt

genomförts.

För egen del tvekar jag icke om att varje skolform, så länge den existerar,

också bör ha rätt till en utveckling, varigenom den sättes i stånd att

anpassa sig efter behoven och bjuda sitt bästa åt varje årskull av inträdande

lärjungar. Jag delar helt skolkommissionens uppfattning, att skolan

icke bör alltför starkt bindas vid fastslagna organisationsformer och att

den måste ha en viss grad av frihet för att kunna förbli ett levande och

nyttigt samhällsorgan. Den fortskridande skolreform, som kommissionen

har åsyftat, medger mycket väl ett uppbyggnadsarbete på flera fronter.

En skolform som den praktiska mellanskolan bör kunna utvecklas kvalitativt

och kvantitativt, medan samtidigt inom enhetsskolan ett arbete pågår,

som syftar till att utröna, huruvida icke liknande mål kunna uppnås även

under andra organisatoriska förutsättningar. Vid försöksperiodens slut är

tiden inne att avsyna vad som av olika krafter har byggts upp och pröva

dess tjänlighet för samhällsändamålen. Jag har från dessa utgångspunkter

intet att erinra mot att praktiska linjer av ny typ — såsom de av skolutredningen

föreslagna kemisk-tekniska och jordbrukslinjerna — försöksvis

upprättas, därest de befinnas svara mot faktiska behov och lämpliga

huvudmän åtaga sig ansvaret för deras ekonomiska bestånd.

Mera direkt beroende av enhetsskolans utveckling på orten äro de yrkesbestämda

högre folkskolorna och de inbyggda linjerna, vilka i regel motsvara

tämligen begränsade undervisningsbehov, oftast på mindre orter. I

många fall torde de automatiskt komma att försvinna genom att i samband

med enhetsskolans uppbyggnad nya utbildningsmöjligheter tillkomma,

vilka icke funnos, när de nuvarande skolorna eller linjerna upprättades.

Så länge icke genomförandet av enhetsskolan har påbörjats inom en

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kommun, torde behovet av dessa utbildningsformer i huvudsak böra bedömas

efter samma grunder som hittills.

Den praktiska skolningen torde aldrig kunna begränsas till ett litet antal

former. Den måste vara mångförgrenad som näringslivet självt. I vad mån

det i en avlägsnare framtid kan bliva möjligt att låta alla dessa utbildningsformer

framstå som kvalitativt likvärdiga, är vanskligt att nu säga.

Under en lang tid måste man räkna med att det inom samma yrke skall

givas bättre och sämre utbildningsmöjligheter. Nödig tillsyn och kontroll

måste utövas för att trygga en acceptabel minimistandard, men kraven få

icke drivas så långt, att det bästa blir det godas fiende.

6. Några sidor av det inre arbetet.

Andan och gestaltningen av skolans inre arbete bestämmes i praktiken

i sista hand av läraren, när han star öga mot öga med klassen. Huru kontakten

med klassen skall uppnås, huru läraren skall vinna de ungas förtroende,

huru han skall gå till väga för att väcka deras arbetshåg och sammansvetsa

de många individerna till en effektiv arbetsgemenskap, detta

hör allt till en yrkeskonst, som kan förvärvas endast genom personlig inlevelse

i lärarens kall. Blott till en del kan den läras ut, och i ännu mycket

mindre utsträckning kan den normeras genom författningar och föreskrifter.

Skolkommissionen betonar med rätta, att läraren måste ha sin frihet

i det inre arbetet, friheten att söka sin egen väg till ett framgångsrikt arbete

i klassen.

Lärogångens innehall kan lika litet i detalj bestämmas genom en central

reglering. Kungl. Maj:t kan i stora drag ange kunskapsmålet, skolöverstyrelsen

kan ge metodiska anvisningar, men läroböckernas utformning och

skolstyrelsernas eller ämneskonferensernas val bland den tillgängliga lärobokslitteraturen

betyder mera; att till sist läraren själv i mycket hög

grad bestämmer över ett kunskapsämnes detaljinnehåll, framgår redan

därav, att arbetsbelastningen i ett ämne kan mycket variera, även när

samma lärobok begagnas. Läraren måste förstå att använda sin frihet på

bästa sätt, om skolarbetet för de uppväxande skall bli ett arbete för framtiden

och icke en meningslös börda. Hans personliga fallenhet för lärarkallet,

hans mottaglighet för impulser under utbildningstiden och hans

iakttagelseförmåga i det praktiska arbetet äro esomoftast avgörande för

framgången.

Av den redogörelse för organisationsfrågorna, jag förut lämnat, framgår

klart, i huru hög grad även organisationsproblemens lösning beror av det

inre arbetets gestaltning. Det vore förvisso orealistiskt att tro, att skolans

arbetssätt i ett slag skulle kunna omriktas, men det är lika verklighetsfrämmande

att föreställa sig arbetsformerna såsom något en gång för alla givet.

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Varje generation gör sin insats i det pedagogiska framstegsarbetet; utgångspunkten

är icke densamma, när nästa generation tar vid.

De för organisationsproblemen viktiga sidorna av skolarbetets metodik

ha berörts i det föregående, och jag har angivit, i vilken riktning det inre

arbetet måste utvecklas för att svara mot vår tids behov. Skolutredningens

och skolkommissionens betänkanden innehålla utöver huvudfrågorna åtskilliga

tankar om de olika skolämnena, som väl förtjäna att beaktas och

måhända småningom komma att leda till vittgående omläggningar av vissa

ämnens innehåll och lärogång. Tiden är dock ännu inte inne att ingå på

alla dessa frågor. Skolöverstyrelsen har säkerligen rätt, då den framhåller,

att en del av förslagen icke kunna ses i den rätta belysningen, förrän timplaner

och studieplaner äro utarbetade.

Det torde även vara möjligt att nu förbigå vissa frågor, som i sig själva

äro betydelsefulla men som föga ha uppmärksammats under remissgången,

sannolikt emedan de icke stå i omedelbart samband med skolreformen.

Dit höra exempelvis frågor om lärjungarnas självstyrelse och föreningsliv.

Den i samband därmed av skolutredningen väckta frågan om en »klassens

timme» för gemensamma angelägenheter bör upptagas på försöksprogrammet,

men det fulla genomförandet hor hemma i ett senare sammanhang,

emedan anordningen på de stadier, där ämneslärarsystem användes, torde

få rätt betydande konsekvenser för lärarbehovet.

Däremot bör jag icke skjuta åt sidan vissa andra delfrågor, som principiellt

eller praktiskt äro av vikt för skolans funktioner i samhället och delvis

även ha tilldragit sig en större uppmärksamhet i remissvaren. Jag tänker

på spörsmål om samverkan mellan hem och skola, om kristendomsundervisningen

och morgonandakterna, om skolans arbetsår och arbetsdag

samt om mognads- och kunskapskontrollen.

a. Hem och skola.

Samarbetet mellan skola och hem måste grundas på medvetandet om att

de ha något gemensamt att sträva för. I centrum av bådas intressesfär ligger

uppgiften att dana de unga till harmoniska människor och goda medborgare.

Däri behöver skolan hemmets stöd och hemmet skolans.

I vissa avseenden har tidsutvecklingen ökat hemmens möjligheter. De

ha större resurser än förr att ge de uppväxande en god hygienisk omvårdnad

och bättre insikt om vad en sund livsföring fordrar. Nutidens utbredda

intresse för idrott och friluftsliv har spelat en roll i denna utveckling.

Vår generation vet, att sol, luft och vatten äro hälsokällor.

I andra avseenden har utvecklingen icke varit lika gynnsam. Hemmen

kunna icke ge samma arbetsfostran som fordom, emedan de icke längre i

samma utsträckning äro självständiga produktionsenheter. Nöjeslivet har

blivit en konkurrent till hemlivet. Hemmet är icke lika självklart som förr

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

samlingsplatsen för familjens medlemmar under fritiden. Till följd av dessa

och andra tendenser i tiden kan föräldraauktoriteten icke göra sig gällande

sa som tidigare. Hemmets roll som uppfostrare har därigenom begränsats,

framhåller skolutredningen.

Det var förr i tiden icke ovanligt, att man drog en skarp gräns mellan

hemmets och skolans uppgifter. Hemmet skulle sörja för att det blev folk

av barnen, skolan skulle se till, att de lärde sig någonting. Numera är det

klart, att skolan måste åtaga sig även allmänt fostrande uppgifter. Men

alltjämt spelar hemmet och kamratmiljön ofta den största rollen för de

uppväxandes personlighetsutveckling, även sedan de kommit under skolans

inflytande. Det är därför, betonar skolkommissionen, av väsentlig vikt för

framgången av skolans fostrargäming, att den skaffar sig ingående kunskap

om lärjungens hemförhållanden och livsföring i övrigt; utan en sådan

kännedom kunde skolans ingripanden vålla obotlig skada.

»Kontakten med hemmet och med lärjungarnas förhållanden i övrigt är

en uppgift främst för klassläraren, på högre stadier för klassföreståndaren.

Att denna kontakt inte alltid är lätt att vinna och att uppehålla visar erfarenheten.

Speciellt gäller detta storstäderna. Det är ett trist faktum, att

just de föräldrar, med vilka samarbete bäst skulle behövas, ofta visar sig

likgiltiga eller otillgängliga. Inte desto mindre måste denna kontakt åstadkommas,

om skolan skall kunna fylla sin uppgift. Initiativet måste i regel

vara skolans. Föräldrarna måste vänjas vid samarbete med skolan i fråga

om den unges fostran och studier. Det är uppenbart, att skolan härvidlag

måste använda stor takt och grannlagenhet. Försöken att nå kontakten

med hemmen får inte ge föräldrarna föreställningen, att det är fråga om

något slags kontroll från skolans sida eller en inblandning i hemmets angelägenheter.

I förhållandet skola—hem är förtroendet den viktigaste faktorn.

För gestaltandet av detta förhållande har skolan huvudansvaret. Föräldrarnas

misstänksamma eller negativa inställning till skolan måste med tjänliga

medel övervinnas. Härför fordras att skolan på ett annat sätt än som

nu är vanligt står öppen för lärjungarnas föräldrar. Även om dessa kommer

som kritiker eller kverulanter, måste läraren, såsom den mest erfarne i

fråga om samarbete skola—föräldrar, upptaga besöket med förståelse och

söka övervinna motsättningarna. Han får inte avvisa klagomålen såsom

oberättigade ingrepp eller betrakta lärargärningen som sin ensak. Då han

har hand om andras barn, måste hans sätt att handhava denna uppgift i

högsta grad angå dessa barns föräldrar.» (S. 23—24.)

Formerna för samarbetet kunna växla. Skolutredningen har i sitt betänkande

om det inre arbetet publicerat några redogörelser för huru samarbetet

praktiskt har utformats vid några skolor. Utredningen sammanfattar några

av erfarenheterna:

»Särskilt i nybörjarklasserna men även eljest är ''klassmöten’, sammanträffanden

mellan klassens lärare och föräldrarna till barnen i klassen,

värdefulla. Föräldrarna böra då få tillfälle att se barnen i arbete och lära

känna deras ''arbetsplats’, och barnen kunna också få bidraga med underhållning

av något slag, uppläsning, dramatik, musik och dylikt. På så sätt

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kunna åhörardagarna, som på många håll inte slagit så väl ut, bli mera

givande och effektiva. Vid klassmötena böra också, sedan barnen skickats

hem, upptagas till diskussion sådana uppfostringsfrågor, som äro gemensamma

för skola och hem: fickpengar och sparsamhet, ordning och uppförande,

hövlighet, tjänstvillighet, läxläsning och annat hemarbete, fritidssysselsättning,

vila och sömn, skolans hygieniska och sociala anordningar

m. m. Dessutom kan naturligtvis vid dylika tillfällen rådplägning ske mellan

enskilda föräldrar och lärarna.

Förutom klassmötena böra också förekomma större sammankomster, där

allmänna uppfostrings- och utbildningsspörsmal, aktuella . skolproblem,

yrkesrådgivning och dylikt upptagas till föredrag och diskussion. Ett lyckligt

uppslag, som vid enstaka tillfällen redan kommit till utförande, är bildandet

av studiecirklar med deltagare både bland föräldrar och lärare, varvid

mera ingående kunnat behandlas psykologiska och pedagogiska proiblem.

Samverkan leder hän mot vad som pa sina hall i utlandet betecknats

såsom ’föräldrafostran\--- .... , ,

I den mån som föräldrarna vänja sig vid att besöka skolan och dar drytta

angelägenheter av betydelse inte bara för barnens skolgång utan även för

deras fostran och behandling i hemmet, kan skolan utvecklas att bil ett

centrum på sin ort för bildnings- och uppfostringsfrågor. För skolan skulle

en dylik ställning innebära ett förstärkt inflytande på samhällslivet, och

för samhället självt skulle en bildningshärd av sådant slag utgöra en värdefull

tillgång.» (VI s. 28.)

Ofta kan en samarbetsorganisation för skola och hem vara till stor nytta.

Skolutredningen finner det önskvärt, att initiativet till samverkan utgår

från skolan eller i varje fall att skolan från början är delaktig i de anordningar

som vidtagas.

»Den yttre organisationen kan därvid anpassas efter förhallandena och

utgöras av en föräldraförening, ett föräldrarad, en samarbetskommitté

eller dylikt, allt under den förutsättningen, att båda parter äro företrädda

i den såsom lämplig befunna organisationen. Härigenom uteslutes givetvis

ej bildandet av föräldraföreningar, avseende ett vidare verksamhetsområde,

ett skoldistrikt, en stad o. s. v. och eventuellt sammanslutna i ett riksförbund.

» (VI s. 27.)

En sådan samarbetsorganisation har stundom verksamt bidragit till lösning

av frågor av praktisk art, sasom anordnandet av skolmåltider, anskaffandet

av sportstuga eller sommarskolhem och anställandet av skolkurator.

Jämväl skolkommissionen anser att man måste söka sig fram på olika

vägar:

»Föräldraföreningar kan få stor betydelse för främjandet av ett förtroendefullt

förhållande mellan skolan och hemmen och mellan skolan och

samhället. Föräldramöten tillsammans med skolans lärare har sin stora

uppgift att fylla. Klassamkväm, till vilka föräldrarna inbjuds och vid vilka

barnen medverkar med eget program, kan ha ännu störie betydelse för

upprättandet av samarbete skola—hem. Viktigast är dock den personliga

kontakten mellan läraren och den enskilde elevens föräldrar.» (b. 24.)

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I framtiden bör det också för skolstyrelserna vara en angelägen uppgift

att främja samarbetet mellan skola och hem.

»Ofta kan det... komma att bero av skolstyrelsens positiva intresse för

saken, om den gemenskapsanda som här är nödvändig, skall växa fram

och om foraldrarna skall fa den hjalp och upplysning i uppfostringsfrågor,

som skolan kan ge och hemmen eljest har svårt att få. 1 samband härmed

bor uppmarksammas, att den viktiga sida av barnens fostran, som fritidssysselsättningen

utgör, inte får försummas. Skolstyrelsen har här en uppgift,

som endast kan lösas i intimt samarbete med hemmen och med skolans

fackliga ledning. Samarbete bör härvidlag ofta kunna ske även med ungdomsorganisationer

på platsen.» (S. 436.) 8

Av gammalt har man kunnat låta skolans praktiska ämnen bli en brygga

mellan skolan och hemmet. I hög grad har detta varit fallet med flickornas

undervisning i handarbete och huslig ekonomi. Enligt skolutredningens

kursplaner skall betydelsen av samverkan mellan skola och hem även i

gosslöjden betonas starkare än hittills.

»Särskilt böra hemmets högtider, framför allt julen, ge anledning till utorandet

av slojdtmg, som kunna komma till användning och uppskattas

1 ^,enol?1 a[betet med de enkla möbler och andra hemföremål, som

enligt kursplansforslaget skola förfärdigas på det högre skolstadiet, kunna

arjungarna fa en utgångspunkt för en första orientering rörande hemmets

umSeT(ivÄ. sos.)11 ,ortsiitla a" slöida även efter sUll!ld sko1''

Enligt slcolkommissionens förslag växer denna undervisning för hemmet

ut till ett särskilt obligatoriskt läroämne, hemkunskapen, gemensamt för

både gossar och flickor. Inom samhällskunskapen skola familjens uppgifter

och rättsliga förhållanden avhandlas; i nionde klassen bör inom detta ämne

ges en elementär orientering i praktiska psykologiska frågor, bland annat

frågor ur bampsykologien som stöd åt familjekunskapen. Inköpskunskap

och bostadskunskap skola läras i samverkan mellan samhällskunskapen och

de praktiska ämnena. En något mer ingående kunskap i barnavård kan få

plats inom realskolestadiets praktiska tillvalsämnen. Inom naturkunnigheten

skall ges eu orientering i förebyggande hälsovård och någon kunskap

om de vanligaste sjukdomarna. Tillvaratagas alla dessa möjligheter, vidgar

sig skolans arbete till en fostran för hemmet och hemlivet, om man så vill

till en förberedande föräldrafostran.

Det egentliga kunskapsmeddelandet inom de olika läroämnena måste

givetvis vara skolans sak; på sin höjd kan hon begära, att hemmet skapar

bästa möjliga förutsättningar för det hemarbete, som lärjungarna skola

utföra eller självmant företaga sig.

Däremot måste hemmet på ett eller annat sätt göras underkunnigt om

skolarbetets gång och de uppnådda resultaten, en stundom ömtålig uppgift.

Av gammalt har detta skett genom den terminliga betygssättningen.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

Skolutredningen diskuterar i sitt betänkande rörande skolans betygssättning

(SOU 1945:45) utförligt de betänkligheter, som framförts mot betygssättningssystemet,

men finner det svårt att helt avvara denna form av

meddelanden till hemmet.

»Om det skulle kunna visas, att svåra och djupgående olägenheter äro

förbundna med bruket av dylika betyg, bör det icke vara helt omöjligt att

avskaffa dem. De uppgifter om flyttning till högre klass, som eleverna nu

erhålla genom vårterminens betyg, skulle i så fall lämnas i någon annan

form, och hemmens obestridliga rätt att erhålla kännedom om lärjungarnas

förmåga att följa undervisningen och att fylla skolans krav på uppförande

och ordning, finge tillgodoses genom särskilda meddelanden. Bäst skulle

väl betygssystemets olägenheter undvikas, om dylika meddelanden gåves

hemmen konfidentiellt inom ramen av ett intimt och förtroendefullt samarbete

mellan lärare och målsmän.» (V s. 56.)

»Det bör emellertid framhållas, att orsakerna till kritik mot skolans bedömande

liksom avund och konkurrens mellan elever icke enbart höra

samman med betygssättningen. Så snart den situationen inträder, att lärjungarna

inbördes måste tävla om tillgängliga platser i högre skolor och

utbildningsanstalter eller i arbetslivet och att skolans omdöme om dem

härvid blir av väsentlig betydelse, få de själva och deras föräldrar intresse

av att genom hela skoltiden bedöma och jämföra skolprestationema. Ju

hårdare konkurrensen om tillgängliga platser är, dess starkare blir intresset

av dylika jämförelser. Om skolan söker försvåra dem och vägrar ingå pa

en diskussion av sina värderingsprinciper, kan detta resultera i en växande

misstro och en kritik, som blir alltmer utpräglad, ju mindre allmänheten

är insatt i dessa värderingsprinciper.» (V s. 58.)

Det synes knappast ändamålsenligt att införa förändringar i skolväsendet,

som minska allmänhetens möjligheter att själv bilda sig ett omdöme

om ungdomens fallenhet för studier. »Vi föreslå med hänsyn härtill icke

någon förändring i nuvarande anordning, att terminsbetyg utfärdas individuellt.

De olägenheter, som vidlåda detta förfarande, synas böra undanröjas

genom ett mer ingående samarbete mellan hem och skola, innefattande

även rikligare användning av kompletterande upplysningar till betygen,

hänvändelser till föräldrarna vid behov under terminernas gång och klarläggande

av skolans bedömningsprinciper inför allmänheten.» (V s. 59.)

Utredningen gör emellertid på visst sätt ett undantag för de tidigaste

skolåren, då lärjungarna själva ännu icke förmå fatta betygens innebörd

och deras samband med prestationernas halt. Den uppmuntran och kritik

barnen på detta tidiga skolstadium behöva och varigenom de skola fostras

till en riktig uppfattning om sina plikter i skolan, bör ges i en mera konkret

form i direkt samband med det utförda skolarbetet. Under de tre

första terminerna kunna därför betygen inskränkas till en ograderad uppgift

om godkännande eller underkännande i förekommande ämnen samt

en summarisk uppgift om lärjungens allmänna uppförande; första terminen

borde det givna vitsordet till och med kunna vara helt ospecificerat.

SJcolkommissionen är ense med skolutredningen om att detaljgraderade

terminsbetyg icke böra ges under barnens första skoltid.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Kommissionen vill emellertid framhålla, att de meddelanden till hemmet,

som ersätter terminsbetygen, inte böra vara alltför summariska. De

får inte inskränka sig till kategorisk förklaring, att skolarbete och uppförande

är tillfredsställande eller otillfredsställande. Det är möjligt att ange

barnets starkare och svagare punkter utan jämförelse med kamraterna.»

(S. 108.)

Kommissionen anser vidare i likhet med skolutredningen, att man måste

ta hänsyn till hemmens önskan att hållas underrättade om elevernas! framsteg

och allmänna uppförande i skolan.

»Rundfrågor, som företagits, tyder på att såväl läraropinion som föräldraopinion

betraktar terminsbetyg som ett nödvändigt medel för kontakten

mellan skola och hem. Detta är helt naturligt, eftersom inte något

lämpligt alternativ till terminsbetygen prövats i större utsträckning i vårt

land.--Generell frihet bör emellertid finnas för skolor av alla slag att

begränsa utdelningen av terminsbetyg till att gälla endast vårterminen.

Barnens utveckling under höstterminen bör föräldrarna i så fall få kännedom

om genom informella brev eller vid de föräldramöten, som under alla

omständigheter bör anordnas.» (S. 108—109.)

Vissa partiella reformer av betygsgivningen kunna när som helst genomföras,

men innan längre gående förändringar vidtagas, böra systematiska

försök anställas vid ett antal skolor för att pröva möjligheten att ersätta

terminsbetygen möd andra slag av meddelanden, som dels äro fylligare,

dels lägga tyngdpunkten på jämförelsen med lärjungens egna tidigare prestationer.

»I denna försöksverksamhet bör ingå, att uppgifter lämnas till hemmen

om elevernas arbetsvanor, och man kan därvid hålla i sär förmågan att

arbeta självständigt och förmågan att samarbeta med kamraterna. Upplysningarna

om arbetet i ämnena kunde eventuellt specificeras på huvudgrenar

inom viktiga ämnen. En mekanisering av betygssättningen kan motverkas

genom att läraren regelbundet gör en särskild anteckning, när han

anser elevens arbetsprestation vara mer berömvärd, än de objektiva resultaten

till följd av ogynnsamma yttre omständigheter visar.

Vid försöksverksamheten bör man vidare pröva att låta meddelandena

till hemmet om arbetet i de olika ämnena få en något annan karaktär än

vanliga betyg. Upplysning bör ges om framstegen under terminen på grundval

av en jämförelse med elevens tidigare prestationer. Läraren får härvid

tillfälle att bedöma eleven efter dennes egna förutsättningar. För att läraren

vid denna bedömning skall ha något fast att hålla sig till, måste han

emellertid i regel utgå från sina egna anteckningar om elevernas ställning

i förhållande till ett elevgenomsnitt på stadiet. Man kan tänka sig, att de

upplysningar som läraren ger blir mera schematiska och blott anger, om

framstegen i de enskilda ämnena varit mer eller mindre tillfredsställande.

Men det är också möjligt att göra rapporterna fylliga och låta dem precisera,

inom vilka delar av varje ämne lärjungen gått framåt och inom

vilka delar utvecklingen varit mindre påtaglig.

Även om de regelbundna meddelandena vid försöksverksamheten på

detta sätt endast talar om framstegen, är det uppenbart, att man för lärjungen

och hans föräldrar varken kan eller bör fördölja den ungefärliga

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ställningen i jämförelse med elevgenomsnittet. För inriktning på kommande

verksamhet kan kunskap härom vara värdefull redan på ett jämförelsevis

tidigt stadium. Lärjungen själv kan bli orienterad om sin ställning under

skolarbetets gång, och föräldrarna kan få upplysningar härom vid de föräldrakonferenser,

som regelbundet måste hållas vid skolor, som deltar i

försöksverksamheten. Emellertid är det sannolikt nödvändigt att dessutom

vid några tillfällen låta meddelandena till hemmet innehålla uppgift även

om den allmänna ställningen och icke blott om framstegen. ---- —

Även om den försöksverksamhet, som här skisserats, så småningom

skulle visa nya vägar för terminsmeddelandena, kommer graderade omdömen

om lärjungarna att finnas kvar: i lärarens anteckningar, som bildar

grund för alla andra uppgifter, i underhandsmeddelanden till lärjungar och

föräldrar samt i avgångsbetyg.» (S. 109—110.)

Samarbetet mellan hem och skola beröres i några yttranden. Målsmännens

riksförbund konstaterar med tillfredsställelse, att skolkommissionen

fäst stort avseende vid samarbetet mellan skola och hem, men beklagar,

att preciserade riktlinjer för utformandet av detta arbete icke ha uppdragits.

Målsmannaföreningarna måste på ett eller annat sätt inlemmas i

.skolans ordning.

»Det vore säkerligen att gå för långt att göra dylika, föreningar till en

obligatorisk institution, då erfarenheten talar för att de böra växa fram ur

ett spontant behov för att kunna göra en levande insats, å andra sidan

synes mycket tala för att skolans myndigheter verka för att dylika föreningar

eller andra föräldrasammanslutningar bildas. Vidare bör det föreskrivas,

att skolans myndigheter i vidaste mening böra lämna sitt stöd åt

föreningarna, exempelvis genom upplåtande av lokal för sammankomster,

genom att kollegiet utser representanter att ingå i föräldraföreningens styrelse

m. m. Det har tyvärr i låt vara enstaka fall visat sig, att skolans myndigheter

betrakta föräldraföreningstanken med misstro och i viss män motarbetat

föräldraföreningen. Detta torde bero på en missuppfattning av

dylika föreningars syfte.---

Målsmännens Riksförbund har i sin erfarenhet kunnat konstatera, att

de av skolkommissionen föreslagna klassamkvämen, som praktiserats av

åtskilliga föräldraföreningar, givit mycket goda resultat, och åtgärder borde

därför vidtagas för att ge större spridning åt denna arbetsform. ^Möjligheter

till anslag till sådana klassamkväm skulle vara önskvärda, då hittills

endast ett fåtal föräldraföreningar erhållit kommunala anslag.»

Skolan bör dock icke låta sig nöja med den kontakt, som pa detta sätt

kan nås. Särskilt på landsbygden måste den också åtaga sig ett föräldrafostrande

arbete.

»Erfarenheten visar, att i många fall lärarna gärna ställa sina krafter och

kunskaper till förfogande för att handleda föräldrarnas studier. Att leda

dylika studiecirklar vore en lämplig uppgift för skolpsykologerna. Även

radion bör engageras för detta syfte genom anordnande av upplysande föredrag

och andra lämpliga program.»

Riksförbundet befarar emellertid, att samarbetet i praktiken kommer

att icke så litet försvåras genom centraliseringen. Föräldrar, som icke bo i

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.

centralskolornas närhet, kunna ofta endast nås, om skolan utger en föräldratidning

av något slag. Många av dem få sällan eller aldrig tillfälle att

besöka skolan och sammanträffa med barnens lärare. Terminsbetygen

måste under sådana omständigheter tills vidare bibehållas.

»En så fullständig kontakt mellan skola och hem, som skulle onödiggöra

meddelanden av denna art, torde knappast uppnås inom överskådlig framtid.

Genom skolväsendets centralisering få betygen även ökad betydelse,

då manga föräldrar icke kunna beräknas så ofta som önskvärt vore få personlig

kontakt med skolan, varför de kanske mer än nu behöva få skolans

meddelanden om barnens arbete.»

Centraliseringens konsekvenser beröras även av Svenska landsbygdens

kvinnoförbund:

Med nutida centraliseringssträvanden, som icke blott gälla de högre

klasserna utan även den egentliga barndomsskolan, torde det bli ganska

svårt att åstadkomma det samarbete, som i de mindre bygdeskolorna varit

en självklar sak och i hög grad underlättat bedömningen av de krav läraren

kan ställa på barnen — och på föräldrarna. Den möjlighet, som finnes, att

i någon mån ersätta denna vardagliga personliga kontakt genom föräldraföreningarna

och deras arbete borde enligt vår mening tas upp på fullt allvar

och bindande föreskrifter och anvisningar om deras arbetssätt in. m.

anges i skolans förordningar. Det kan ju inte vara vare sig rätt eller psykologiskt

klokt att en skolstyrelse utan att det minsta förbereda barnens föräldrar

t. ex. beslutar om indragning av vissa klasser eller hela skolor. Sådant

måste givetvis väcka irritation och misstänksamhet mot skolans arbete

över huvud. Och många gånger skulle en gemensam diskussion om bästa

formen för anordnande av skolskjutsar kunna ge ett långt bättre resultat,

både när det gäller barnens väl och föräldrarnas lojalitet mot skolans föreskrifter.

För att samarbetet mellan hem och skola skall kunna fullt utvecklas, är

det nödvändigt, att lärarna bo på skolorten, betonar domkapitlet i Luleå:

»Mångenstädes förekommer för närvarande, att lärama äro bosatta miltals

fran skolan och vistas a skolorten endast under den tid undervisningen

pågår. Att läraren under sådana förhållanden skall kunna hava erforderlig

kontakt med lärjungarnas hem och känna till deras livsföring är omöjligt.

Domkapitlet vill därför föreslå, att i skolförfattningarna införes föreskrift

om att lärare skall vara skyldig att vara bosatt å skolorten, något som i

sin tur förutsätter att bostad tillhandahålles honom.»

Leder samarbetet mellan hem och skola till det enda resultatet, att föräldrarna

bli övertygade om lärarens goda vilja att individuellt och personligt

intressera sig för barnen, har det fyllt en viktig uppgift. Men det ger

i de flesta fall mer än sa. Den lärare, som verkligen nedlägger arbete på uppgiften,

kommer i regel snart underfund om att det är ett arbetsfält, där

ett gott arbete ger god avkastning: ett säkrare grepp i det fostrande arbetet

och en värdefull goodwill för skolan.

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 333

b. Kristendomsundervisning och morgonandakter.

Skolko mmissionen och dissenterlagskom mitten.

Kristendomsundervisningen har enligt skolkommissionen två väsentliga

uppgifter i den obligatoriska skolan: att vara ett led i den allmänna orienteringen

i kunskapens värld och att vara ett instrument för personlighetsdaningen.

I denna uppfattning torde kommissionen kunna påräkna stöd av

den allmänna meningen i vårt land.

Båda uppgifterna kräva, att kristendomsundervisningen hämtar material

och impulser från nutidsmänniskans värld. Skolkommissionen citerar med

instämmande några ord ur skolutredningens anvisningar för kristendomsundervisningen

i folkskolan:

»Läraren bör i kristendomsundervisningen ständigt söka kontakt med

det verkliga livet i hem, skola och samhälle. Undervisningen bör, så ofta

detta på ett naturligt sätt kan ske, anknyta till lärjungarnas liv och till

förhållanden, som ligga deras erfarenhetsområde nära. Här bör läraren

också taga upp frågor och händelser, som sysselsätta de ungas sinnen, för

att ge dem moralisk belysning och ställa in dem i ett större sammanhang.

Ett sönderdelande och mera begreppsmässigt lärosätt bör undvikas.»

(IV: 2B s. 55.)

En följd av undervisningens inriktning på nutidslivet måste bliva, att det

kyrkohistoriska momentet något beskäres och parallelliseras med historieundervisningen.

I övrigt böra miljöskildringar och episk-historiska moment

så mycket som möjligt skjutas nedåt i klasserna, mödan det centrala kursmoment,

som av skolutredningen kallas »den kristna tros- och livsuppfattningen

med särskilt beaktande av dess förhållande till kultur- och samhällsliv»

föres så högt upp i enhetsskolan som möjligt.

Kristendomsundervisningens orienterande uppgift förutsätter, att de

uppväxande få en ej alltför flyktig bekantskap med den bibliska litteraturen.

Kristendomsundervisningen på högstadiet bör kunna ge dem någon

föreställning om den dramatiska kamp mellan högre och lägre religiösa och

etiska föreställningar, varom ej minst de gammaltestamentliga skrifterna

vittna, framhåller skolkommissionen.

Om kristendomsundervisningens etiskt fostrande uppgifter yttrar kommissionen:
»Genom

enkla samtal med barnen bör läraren försöka bringa reda i deras

handlingsnormer och föra dem fram till klarhet över varför normer äro

nödvändiga och varför de fått sin bestämda utformning. Lärjungarna bör

fostras till sanningskärlek och till ärlighet både mot sig själva och mot

andra, till hjälpsamhet och samarbetsvilja, till rättrådighet och öppenhet.

Läraren kan försöka inspirera barnen till utveckling i önskvärd riktning

både genom sitt eget uppträdande och genom den utformning, han sökt

ge klassens sociala liv. En liknande uppgift kan exempel och berättelser,

som ligger inom barnens fattningsförmåga, fylla; de kan hämtas både ur

bibeln, historien, skönlitteraturen och vardagslivet.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Den etiskt fostrande undervisningen behöver emellertid ett komplement..

Många barns otrygghet bottnar i en oro för att inte kunna vara så bra,

som de vill vara eller som deras föräldrar och lärare vill ha dem. De äro

rädda att inte bli accepterade som de är. Samtal om handlingsnormer och

idealgestalter kan öka denna oro. Det är därför viktigt, att läraren låter

barnen känna trygghet, låter dem förstå, att de accepteras även med brister

och ofullkomligheter.» (S. 174—175.)

Kristendomsundervisningen bör slutligen vara objektiv. Där bör råda

tolerans och tankefrihet.

Toleransprincipen har fått uttryck redan i anvisningarna till 1919 års

undervisningsplan, där det heter:

»Vid kristendomsundervisningen bör läraren städse erinra sig, att de

olika hem, från vilka lärjungarna på grund av rådande skolplikt komma,

i många fall företräda vitt skilda uppfattningar av de frågor, som vid kristendomsundervisningen

kunna förekomma till behandling. Han bör därför

vid sin undervisning sorgfälligt undvika allt, som kan verka såsom sårande

angrepp på andras åskådning eller motverka uppkomsten hos lärjungarna

av en vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande. Det är av synnerlig

vikt, att undervisningen i kristendom, utan att den därvid förlorar i allvar

och stadga, bedrives så, att den icke kommer i strid med det nutida samhällets

krav på tankefrihet för de enskilda individerna.»

Vad som sålunda säges är naturligtvis riktigt och välbetänkt, men det

är dock enligt kommissionens mening blott en sida av saken. Barnen böra

enligt den pedagogiska grunduppfattning, kommissionen företräder, alltifrån

början fostras till självständigt tänkande och personligt ståndpunktstagande.

De få icke i skolan utsättas för en påverkan, som motverkar ett

framtida, på kringsyn och allvarlig kunskap grundat personligt avgörande

i livsåskådningsfrågor. I sin uppfattning om vad undervisningens objektivitet

bjuder, går kommissionen tämligen långt; bland annat betecknar

kommissionen inledande samtal om Gud som den kärleksrike fadern samt

om Guds omvårdnad och beskydd såsom stridande mot undervisningens

objektiva anda. Detta exempel har framkallat gensagor i yttrandena, i synnerhet

från olika religiösa sammanslutningar. Å andra sidan medger kommissionen,

att skolan genom själva arten av det stoff, som behandlas i kristendomsundervisningen,

måste till lärjungarna förmedla föreställningsmaterial

och normer, som icke kunna undgå att öva inflytande på deras

livsorientering. Läraren får dock icke genom sin framställning auktoritativt

påtvinga lärjungarna en viss åskådning.

Sex reservanter inom kommissionen, ledamöterna Märta de Laval, Farm,

Alva Myrdal, Olsson, Anna Sjöström-Bengtsson och Wallentheim, anse, att

kristendomskunskapen i de tre lägsta klasserna icke bör vara särskilt läroämne

utan sammanföras med den nuvarande hembygdskunskapen i lågstadiets

allmänt orienteran''de undervisning.

»Studier över de yngre barnens mognadsgång visar, att vad de egentligen

är tillgängliga för är en behandling av etiska problem i deras vardags
-

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sammanhang, vidare tillmötesgående svar på gryende frågor om tillvarons

yttersta problem samt dessutom en rad ganska spridda konkreta detaljkunskaper

från religionens värld. Naturligast är därför, att kristendomskunskapen

på lågstadiet uppgår i det av kommissionen föreslagna ämnet

orientering.» (S. 504.)

De betona också ännu starkare än majoriteten, att lärjungarna så långt

som möjligt måste söka sig fram på egen hand och skaffa sig en på självsyn

grundad uppfattning jämväl i denna fråga.

»De blivande medborgarna bör fostras till självständighet och lära sig

att stå kritiska gentemot miljöbetonade åsikter och auktoritetspåverkan.

Konsekvensen fordrar då, att denna fostran till kritiskt tänkande och

ståndaktighet mot propaganda, ett enligt skolkommissionen väsentligt studiemål,

inte ges upp inom ett visst ämne. Religionsundervisningen bör ges

en lika orädd sanningssökarprägel som övriga ämnen.» (S. 504.)

Kristendomsundervisningen beröres även i en annan nyligen avslutad

utredning, nämligen i dissenterlagskommitténs betänkande med förslag till

religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949: 20). Denna kommitté yttrar bland

annat följande:

»För nutida uppfattning ter det sig som alldeles självklart, att skolorna

icke få utöva något andligt tvång gentemot den ungdom, som de omhändertaga

och vars undervisning och fostran de få sig anförtrodd. Kravet på

obligatoriskt deltagande i kristendomsundervisningen utgör i och för sig

icke en kränkning av religions- och samvetsfrihetens grundsats. Det kommer

härvid helt och hållet an på vilket innehåll denna undervisning har

och i vilken anda den bedrives.--- —

Den fostrande uppgift, som i förening med den egentliga undervisningen

är och skall vara skolans syfte, kan enligt dissenterlagskommitténs mening

helt visst icke förenas med en iridifferent hållning till de livsvärden, som

kristendomen företräder. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas,

att den fostran och den religiöst och moraliskt vägledande undervisning,

som gives i samband med undervisningen i kristendomskunskap, är inordnad

som ett viktigt led i skolans allmänna fostrande bildningsarbete. Religionsfriheten

kräver för visso att undervisningen bedrives på ett sådant

sätt att samvetstvång är uteslutet. Men den bör icke så fattas som om man

av skolan skulle kräva likgiltighet i förhållande till den kristna kulturens

bärande ideal och livsvärden. Detta skulle innebära att skolans fostrande

uppgift i hög grad försvårades.» (S. 51 o. 52.)

Kristendomsundervisningens allmänt evangeliska prägel torde i huvudsak

tillfredsställa såväl svenska kyrkan som de flesta frikyrkliga samfund

inom och utom kyrkan. Endast av mindre grupper kan den uppfattas som

en inskränkning av religionsfriheten. Kommittén, som i sitt förslag till religionsfrihetslag

upptagit stadgande om rätt till utträde ur svenska kyrkan,

föreslår, att barn som tillhör trossamfund, vars trosåskådning väsentligt avviker

från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna,

eller som icke tillhör något trossamfund, skall efter framställning av

målsman kunna frikallas från kristendomsundervisningen. Detta innebär

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. May.ts -proposition nr 70.

dock icke, att barnen bliva befriade från att inhämta kunskap om kristendomens

historia och innehåll, och kontroll över att så sker måste på lämpligt

sätt utövas. Den som icke har deltagit i kristendomsundervisningen

skall ha rätt att styrka sina insikter i religionskunskap under sådana former,

att betyget åtminstone för vissa ändamål skall kunna tillgodoräknas

honom, såsom om det utdelats i motsvarande klass vid allmän skola.

Enligt kommitténs uppfattning är det ej erforderligt att förbjuda en av

särskilt trossamfund inrättad reUgionsskola att mottaga barn från andra

trossamfund eller barn, som ej tillhöra något trossamfund. Det i 1873 års

dissenterförordning intagna förbudet bör således ej bibehållas i vad avser

rena religionsskolor. En skola, som utom undervisning i religion meddelar

undervisning i andra skolämnen för att helt ersätta allmän skola, bör däremot,

om den är upprättad för barn av trossamfund med väsentligt avvikande

trosåskådning eller för konfessionslösa barn, liksom nu endast efter

Kungl. Maj:ts medgivande kunna mottaga barn under 15 år tillhörande

svenska kyrkan. Med barn tillhörande svenska kyrkan likställas sådana,

som tillhöra trossamfund, vars trosåskådning icke väsentligt avviker från

grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna.

Vissa stadganden om skolundervisningen i kristendom skulle intagas i

den blivande religionsfrihetslagen. I

I stundens läge torde emellertid meningarna mera bryta sig om morgonandakten

än om kristendomsundervisningen.

Skolkommissionen erinrar om att 1919 års undervisningsplan har ansetts

lida av en inre motsägelse, då den å ena sidan uttalar, att undervisningen

skall bedrivas så, att den icke kommer i strid med tankefrihetens krav, och

å andra sidan fordrar, att lärare och elever skola deltaga i en andaktsstund,

vars innehåll strängt taget förutsätter, att alla ha anslutit sig till den kristna

livsåskådningen. Frågan kan dock enligt kommissionens förmenande

icke lösas genom att morgonandakten göres frivillig.

»Eleverna är inte mogna att ta ställning i religiöst avseende. Avgörandet

kommer under sådana förhållanden helt naturligt att ligga hos föräldrarna,

som i och för sig givetvis har den främsta rätten att bestämma över sina

barns uppfostran. Men en frivillighet av detta slag skulle för barnen ofta

kännas som ett tvång: de vill inte gärna avvika från kamraterna. Frivilligheten

skulle också kunna medföra, att känslomässig agitation och påverkan

i den ena eller andra riktningen vinner insteg bland eleverna och utsätter

dem både för psykiska påfrestningar och för inbördes splittring.

Även av tekniska skäl skulle det för övrigt vara svårt att införa frivillighet

på de stadier, där morgonandakten, som nu i folkskolan, är en del av dagens

första lektion. Valet står sålunda mellan att avskaffa morgonandakten och

att behålla den som i princip avsedd för alla lärjungar.

Det inslag av samling och högtid, som en rätt utformad morgonandakt

innebär, bör bevaras även åt framtidens skola. Det principiella religionsfrihetskravet

bör upprätthållas, men en morgonandakt, präglad av en kris
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 337

ten grundton, bör kunna utformas så, att den icke kommer i strid med

detta krav.

Då svårigheterna i första hand gäller lärarens inställning, är det av vikt,

att stor frihet lämnas vid morgonandaktens utformning. Ett ofrånkomligt

krav är emellertid, att den blir en av högtid och stillhet präglad inledning

till dagens arbete. Om en betraktelse ingår, får denna icke innehålla polemik

mot annorlunda tänkande.

Ifrågasättas kan, om en generell bestämmelse om bön skall fastställas.

Emellertid är bönen så nära förbunden med andakten, att det i de flesta

fall är naturligt att sådan ingår. Å andra sidan torde det inte vara lämpligt

att föreskriva något härom. Det skulle strida mot religionsfrihetens krav

och knappast vara förenligt med en kristet religiös uppfattning om väd

bön innebär. Det synes därför vara lämpligt, att det uttalas, att bön, i den

män den på ett naturligt sätt ansluter sig till sammanhanget, är önskvärd

som ett led i morgonandakten. Givetvis gäller det här liksom annars att

vara vaken för den fara, som slentrian innebär.

För morgonandaktens rätta prägel har psalmsången mycket att betyda.

Det stämningsvärde, som är knutet både till texten och till psalmmelodiema,

utgör ett synnerligen värdefullt inslag. Det synes därför vara önskvärt,

att psalmsång som regel förekommer.

Skolöverstyrelsens metodiska anvisningar för läroverken innehåller redan

nu vissa förslag till annat innehåll i morgonandakten än psalmsång och

bibelläsning. Dessa förslag bör göras fylligare. Särskild uppmärksamhet bör

ägnas åt möjligheterna att anordna morgonsamling med musik, uppläsning

av dikter eller betraktelser över något etiskt eller socialt ämne.

Vid några högre skolor har man redan prövat metoden att låta morgonsamling

förekomma endast viss dag eller vissa dagar i veckan. Möjlighet

till ett sådant tillvägagångssätt bör finnas på högstadiet, då man härigenom

i många fall torde kunna öka elevernas intresse och undvika slentrian. Härvid

bör beaktas, att det vid en skola, som omfattar elever av mycket skilda

åldersklasser, kan vara lämpligt att ordna skilda morgonsamlingar för

olika åldrar.

Med en sådan utformning av bestämmelserna om morgonandakten, som

här föreslagits, vill kommissionen förorda att deltagandet däri som princip

göres obligatoriskt för alla elever. Vid läroverken kan för närvarande

rektor meddela befrielse från deltagande i morgonandakten. Befrielsen

brukar främst meddelas elever, som bor utanför läroverksorten, och elever

som tillhör en främmande trosbekännelse. Enligt kommissionens mening

bör skolans chef ha rätt att på särskild begäran från målsman befria elev

på högstadiet från deltagande i morgonsamling även av andra skäl.

Morgonandakten eller morgonsamlingen på medborgarskolans låg1,- och

mellanstadium måste inrymmas inom tiden för den första lektionstimmen,

utan att denna förlänges. På högstadiet, där morgonläsning bör förläggas

skild från lektionerna, kan den nu i läroverken medgivna tiden av högst en

kvarts timme anses lämplig.» (S. ITC—177.)

Häremot anföra reservanterna bland annat följande:

»Objektivitet i kristendomsundervisningen kan över huvud inte uppnås,

så länge tvånget att deltaga i konfessionsbunden morgonandakt består.

Det kan inte vara rimligt att av skolans religionsundervisning fordra objek
22

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tivitet, så länge lärare och lärjungar är skyldiga att deltaga i psalmsång

och bön, vilka förutsätter en bestämd trosinriktning.

Tvånget att deltaga i morgonandakten, d. v. s. i en bestämd kulthandling,

utgör ett kategoriskt ingrepp i trosfriheten. Lika litet som man numera

tvingar vuxna människor att besöka gudstjänster, bör man tvinga ungdomar,

som är långt mera lättsuggererade och lättledda än äldre människor,

att deltaga i andaktsutövande.

Den trosfrihet, som vi önskar skydda genom ett slopande av de obligatoriska

morgonandaktema, gäller ingalunda enbart de barn, som kommer •

från hem, där en från den kristna konfessionen avvikande livsuppfattning

delgivits dem, eller ungdomar som själva kommit till en sådan uppfattning.

Den gäller varje växande individ: alla bör ha rätt till fritt sanningssökande

och ingen bör utsättas för en auktoritativ påverkan, som försvårar detta.

I djupare bemärkelse gäller det dessutom att skydda trosutövningen själv

från vanhelgande. Det måste vara fördärvande för innerligheten i en personlig

tro, om man vänjer de unga att på ett slentrianmässigt sätt deltaga

i bön, som enligt kristen uppfattning skall vara uttryck för ett personligt

gudsförhållande.

Även för lärarna — ämneslärare i kristendomskunskap och framför allt

klasslärare — innebär morgonandakten ett samvetstvång. Man har invänt,

att ingen, som inte står på kristen grund, behöver bli klasslärare eller

ämneslärare i kristendomskunskap. I en tid, då den kristna tron helhjärtat

omfattas endast av en del av vårt folk, är denna inställning orimlig. Den

innebär inte bara, att många personer, som är lämpliga att bli pedagoger,

känner sig förhindrade att bli klasslärare eller kristendomslärare. Den

hindrar redan utexaminerade lärare att ta sin kristna åskådning under omprövning.

Men främst betyder den, att hela vårt skolväsen får en inriktning,

som strider mot religionsfrihetens principer och inte går att förena

med respekt för ärlighet i religiöst avseende.» (S. 504—505.)

Reservanterna föreslå, att kristendomsämnets beteckning och utformning

inom samtliga skolformer upptages till förutsättningslös omprövning,

att gemensam bön ej skall förekomma i skolan, att skolans morgonandakt

ersättes av andra former för samling samt att bestämmelserna, att lärare

skall tillhöra statskyrkan eller bekänna sig till den rena evangeliska läran,

upphäves.

Dissenterlagskommittén finner det självfallet, att elev, som kan frikallas

från kristendomsundervisningen, också skall kunna befrias från morgonandakten,

men anser föreskrift därom ej erforderlig, eftersom skolornas

styresmän enligt gällande stadgor redan äga rätt att meddela befrielse från

deltagande i morgonbönerna.

Yttranden över skolkorn mission ens förslag.

Skolöverstyrelsen lämnar följande sammanfattning av de från folkskolestyrelser,

folkskolinspektörer, kollegier och lärarsammanslutningar ingångna

yttrandena i frågan:

40 skolstyrelser ha yttrat sig om kristendomsämnet. Samtliga utom 3

ställa sig positiva till SK:s syn på ämnet. (I fsk.dir. i Stockholm har dock

beslutet fattats med ordförandens utslagsröst, medan minoriteten anslutit

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sig till reservanterna inom SK.) Av 15 follcskolmspektörer och 10 kollegier

vid folk- och srnåskoleseminarier ha samtliga anslutit sig till SK:s synpunkter,

varvid dock 3 inspektörer och ett kollegium gjort vissa erinringar mot

SK:s förslag till målsättning.

75 kollegier vid högre läroverk, realskolor, mellanskolor, flickskolor och

högre folkskolor ha yttrat sig om kristendomsämnet. Samtliga utom ett ha

tillstyrkt SK:s förslag. Ytterligt sällan har någon reservation förekommit.

Samtliga de kårorganisationer, som i sina yttranden berört kristendomskunskapen,

Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,

Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges Överlärarförbund, Flickoch

Samskoleläramas Riksförbund och Läroverkslärarnas Riksförbund, ha

anslutit sig till SK:s synpunkter på ämnet. Detsamma gäller Kristendomslärarnas

förening. Alla betona, med olika styrka, ämnets karaktärsdanande

betydelse.

De 3 folkskolestyrelser, som ställt sig avvisande till SK:s förslag, äro folkskolestyrelserna

i Södertälje, Västerås och Gällivare, av vilka den sistnämnda

fattat sitt beslut med ordförandens utslagsröst. De ansluta sig

närmast till minoriteten inom SK och önska förutsättningslös prövning av

kristendomsämnets beteckning och utformning. Rektor vid hf i Färgelanda

vill ha skolan konfessionsfri och kristendomsämnet ersatt av »morallära i

vilken kristendomens grundsanningar ingår». 2 skolor, hal i Skövde och srs

i Norberg ha biträtt reservanternas förslag att slopa bestämmelsen, att en

kristendomslärare måste tillhöra svenska statskyrkan. (S. 284—285 o. 286.)

Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig om kristendomsundervisningen,

ha också berört morgonandakten och därvid anslutit sig till

majoriteten inom skolkommissionen. Till de tre folkskolestyrelserna sällar

sig dock även kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm,

som yrkar på en »frivillig morgonandakt under elevernas egen ledning».

Ett fåtal reservanter inom olika kollegier biträda kommissionsminoritetens

mening eller göra uttalanden med liknande tendens.

För egen del anser sig överstyrelsen kunna acceptera majoritetens grunduppfattning.

Denna behöver ej komma i strid med det nutida samhällets

krav på tankefrihet, om nämligen detta krav »ej uppfattas alltför dogmatiskt».

Tankefrihetens princip får icke fattas så snävt, att den utesluter det

slags auktoritet och den personliga påverkan, som är nödvändig, för att

kristendomsundervisningen skall kunna bli i verklig mening etiskt fostrande

och för att skolan över huvud taget skall kunna fylla sin uppgift att

»ge hjälp till självhjälp». Minoriteten synes ha alltför överdriven tilltro

till elevernas självverksamhet. Hur viktigt det än är, att de blivande medborgarna,

såsom reservanterna uttrycka det, »fostras till självständighet

och lära sig att stå kritiska gentemot miljöbetonade åsikter och auktoritetspåverkan»,

gäller det också att tillgodose de uppväxandes naturliga behov

av lämplig ledning och hjälp.

Även beträffande morgonandakten följer överstyrelsen kommissionens

flertal med ett par modifikationer:

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Den möjlighet, som enligt kommissionens flertal bör finnas att på högstadiet

lata morgonsamling förekomma endast viss dag eller vissa dagar i

veckan, anser överstyrelsen bör finnas på skolans alla stadier eftersom det

gäller att ej endast på högstadiet ’öka elevernas intresse och undvika slentrian’.

Även på mellanstadiet bör det enligt överstyrelsens mening alltjämt finnas

möjligheter att vid vissa tillfällen samla skolans alla klasser till gemensam

morgonandakt, t. ex. i anslutning till kyrkliga högtider, historiska minnesdagar

eller vid andra tillfällen, då skolledaren så finner lämpligt. En

sådan högtid för skolans olika avdelningar och klasser torde i många fall

ej endast kunna höja andaktens stämnings värde utan också stärka samhörighetskänslan

inom skolan.» (S. 45.)

Som bilaga till överstyrelsens utlåtande (s. 176) har undervisningsrådet

Alice Quensel fogat en promemoria angående åtgärder, som vidtagits för att

ge omväxling åt morgonbönerna vid läroverken. Promemorian är grundad

dels på egna iakttagelser, dels på en rundfråga till läroverken för några år

sedan.

Diskussionen om kristendomens ställning i skolorna har under remissgangen

varit utomordentligt livlig. I den mån debatten rört den kristna

fostrans betydelse för personlighetsutvecklingen har den berörts i det föregående

(s. 66 o. f.); därjämte må hänvisas till skolöverstyrelsens tryckta

sammanfattning. I övrigt kan blott en liten del av yttrandena refereras.

■ Ärkebiskopen samt representanter för ett stort antal kristna samfund

beteckna det som mer angeläget än någonsin, att den kristna traditionen

i vår skola bevaras oförkränkt. Även kommissionsmajoritetens ståndpunkt

ger ur kristna synpunkter anledning till erinringar, när det gäller det närmare

utförandet. Då kommissionen ställer frågan, huruvida undervisningen

i kristeridomskunskap skall vara objektiv eller direkt syfta till att lägga

grunden till en kristen livsåskådning, måste det framhållas, att ingen verklig

motsättning behöver föreligga mellan dessa båda möjligheter. Är undervisningen

sakligt korrekt, kan den icke undgå att påverka eleverna. Att

skolan däremot icke får utöva någon form av påtryckning på eleverna är

ett av alla erkänt krav. — Morgonandakten bör få sig tilldelad särskild

tid före det egentliga skolarbetet även på enhetsskolans låg- och mellanstadium.

Stiftsrådet i Växjö stift överlämnar en petition från 187 600 till myndig

ålder komna personer inom stiftet, vari bland annat hävdas, att kristendomsundervisningens

mål bör vara att främja elevernas religiösa och sedliga

utveckling samt att skolans morgonandakt bör vara obligatorisk och

bära en klart kristen prägel i ord och toner.

Frikyrkliga samarbetskommittén är tillfreds med den läggning, kristendomsundervisningen

och morgonbönen skulle få enligt skolkommissionens

förslag. Inom den uppdragna ramen böra religionsfrihetens principer så

långt möjligt genomföras.

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Landsbygdsorganisationerna sluta upp kring skolans kristendomsundervisning,

sådan den praktiskt utgestaltats på grundval av 1919 års undervisningsplan

och av kommissionens majoritet förordas. Riksförbundet

Landsbygdens folk vill bestämt uttala sig mot reservationen och påyrkar,

att majoritetens förslag lägges till grund för proposition i frågan.

»Förbundet är av den uppfattningen att majoriteten av vårt folk skulle

reagera på det kraftigaste, om riksdagen komme att följa minoritetens förslag.

Trots de nedbrytande tendenser, som kunnat följas på olika håll, synes

dock religionen vara fast förankrad inom vårt folk. Många bevis finnas på

detta. Att då utesluta religionsundervisningen och den gemensamma morgonbönen

skulle säkerligen vara en åtgärd, som alls icke komme att verka

i den riktning, som reservanterna ha förutsett. Ingen elev torde heller på

något sätt lida någon skada av att få en vidgad inblick i religiösa frågor

genom kristendomsundervisning eller genom att deltaga i den inre samling

som den gemensamma morgonbönen är avsedd att ge.»

Uttalanden i enahanda riktning göras av Sveriges lantbruksförbund,

Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund,

Jordbrukareungdomens förbund och Svenska landsbygdens studieförbund.

Folkpartiets ungdomsförbund ansluter sig helt till den ståndpunkt kommissionen

intagit.

»Förbundet anser att vad vi kallar västerländsk kultur väsentligen vilar

på de kristna grundvärdena, varför en avsaknad av kunskaper om själva

kristendomen vore en förlust, inte bara för ungdomen själv utan även för

hela samhället, oavsett vilken inställning i livsåskådningsfrågorna som de

olika samhällsmedlemmarna ha.»

Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund ställer sig lika bestämt på

reservanternas ståndpunkt. Arbetarnas bildningsförbunds yttrande går

också i denna riktning:

»Vid undervisningen i kristendomskunskap, vilket ämne förbundet anser

skall benämnas religionskunskap, är det av vikt att sanningskravet hävdas

lika starkt som i andra ämnen. Bestämmelsen att lärare skall tillhöra statskyrkan

och bekänna sig till den rena evangeliska läran bör upphävas. Den

tidigare morgonbönen anser förbundet bör utbytas mot annan frivillig,

lämplig form för samling till skoldagens arbete, förlagd inom ramen av

dagens första lektionstimme.»

I detta yttrande har Landsorganisationen i Sverige instämt.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund, vilket deklarerat sin neutralitet

i religiösa frågor, gör följande uttalande:

»Inom lärarkåren finns företrädare för uppfattningen att i kristendomsundervisningen

ska ingå ett medvetet bibringande hos eleverna av kristen

tros- och livsåskådning, företrädare för en mera objektivt refererande

undervisning på historisk grund men med betoning av det kristna kulturarvet

men också anhängare av en rent objektiv kunskapsmeddelelse utan

varje religiös påverkan av eleverna.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Förbundsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla att 1919 års undervisningsplan

för folkskolan synes i stort sett ha tillfredsställt olika åsiktsriktningar

och medgett den enskilde läraren rätt stor frihet.

De i principbetänkandet anförda allmänna synpunkterna på kristendomskunskapens

ställning synes i stort sett överensstämma med den målsättning

för ämnet som anges i 1919 års undervisningsplan.

I överensstämmelse med vad förbundets kretsar och kongress anfört vill

styrelsen i princip ansluta sig till vad som i betänkandet anförts av majoriteten

inom skolkommissionen.»

Styrelsen för Kristendomsläramas förening noterar med tillfredsställelse

den positiva behandling av kristendomsämnet, som betänkandet bär vittne

om, och kan i huvudsak ansluta sig till de synpunkter på kristendomsundervisningen,

som kommissionen givit uttryck åt. Styrelsen instämmer

sålunda i kommissionens krav på respekt för religionsfriheten men finner,

att kommissionen givit detta krav en mindre lycklig formulering, då det

säges, att skolan icke kan ha till uppgift att påverka eleverna till ett ställningstagande

för den ena eller andra livsåskådningen.

»Enligt styrelsens mening kan ett sådant uttryck tolkas så, att skolan

och den enskilde läraren avkrävas en absolut neutralitet i livsåskådningsfrågor,

som gör undervisningen torr och opersonlig och som omöjliggör inverkan

på personlighetsdaningen och elevernas fostran till demokratiska

människor. Emellertid räknar Styrelsen med att det anförda uttalandet

framför allt är avsett som ett uttryck för kommissionens avvisande av alla

former av propaganda och påtryckning och vill såtillvida instämma i den

intention som ligger där bakom. Denna intention hade fått ett bättre uttryck,

om det i stället för att skolan ej får ''påverka’ hade sagts att den ej

får ''utöva någon form av påtryckning’.»

Sveriges kyrkliga studieförbund ser i skolkommissionens framställning

av ämnet ett positivt och värdefullt förslag.

»Värdefull är den gradvis skeende förskjutning som ägt rum jämfört

med 1919 års undervisningsplan. Enligt vår uppfattning kommer i skolkommissionens

förslag kristendomens väsen bättre till sin rätt än tidigare.

Det må här vara tillräckligt att anföra förslaget om ökad bibelkontakt på

kyrkohistoriens bekostnad. Om dessa intentioner fullföljas, kan till framtidens

skola knytas stora förhoppningar om en effektiv och värdefull insats

till det uppväxande släktets fromma.

Emellertid måste vi här tillfoga vissa bestämda farhågor, som yissa uttalanden

i kommissionens förslag ger anledning till.---I frågan om

kristendomsämnets inre ställning måste vi för vår del betona att allt hänger

på hur termen objektiv i detta sammanhang fattas. Skolkommissionen företer

här i sitt förslag en viss språklig betydelseglidning. Det riktigaste torde

vara att låta objektivt betyda sakligt. Detta är utan tvivel i överensstämmelse

med ett korrekt språkbruk. En saklig kristendomsundervisning innetbär

en undervisning, där kristendomens hela innehåll framföres på ett

sådant sätt att detta kommer till sin rätt. Det förtjänar att betonas (att)

i ett flertal humanistiska vetenskapsgrenar under senare år framträtt en

bestämd samsyn i denna fråga. Det är självklart att i historisk forskning

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. May.ts proposition nr 70.

av olika slag, det må gälla litteratur, världshistoria eller konst, kräves en

inlevelse i forskningsobjektet för att verklig förståelse skall åstadkommas.

Detsamma gäller religionen. För att förstå och ge sakligt uttryck för kristendomen

kräves inlevelse i densamma, en samkänsla med dess verklighet.

Detta är icke subjektivitet utan djupast sett objektivitet. Med detta ville

vi hävda att objektiv kristendomsundervisning icke kan innebära en förtunning

eller utsuddning av budskapet utan tvärtom måste betyda att hela

saken lägges fram.»

Även om remissinstanserna i allmänhet i stora drag acceptera kommissionsmajoritetens

uppläggning av kristendomsundervisningen, saknas dock

icke detaljkritik. Domkapitlet i Uppsala finner sålunda, att kommissionens

omtanke om elevernas livsåskådning röjer en något verklighetsfrämmande

uppfattning:

»I realiteten förhåller det sig väl så, att de flesta enkla människor ga

från vaggan till graven utan någon ens tillnärmelsevis utformad egen livsåskådning,

och mången kristendomslärare torde få känna sig tillfredsställd,

om han utom kunskaper i ämnet kan bibringa sina små elever i enhetsskolan

en bestående aktning för de hotade livsvärden, som kristendomen

under århundradenas lopp har skänkt mänskligheten.»

Domkapitlen diskutera i sina utlåtanden ofta ingående kristendomsundervisningens

uppgifter och utformning ur principiella och praktiska

synpunkter. De förslag, som därvid framställas, torde emellertid mestadels

hänföra sig till ett senare stadium i ärendets behandling, då studieplaner

och metodiska anvisningar skola utarbetas.

I många av remissvaren yppas en klar uppskattning av morgonandakternas

värde och ett starkt intresse för att de skola få ett innehåll och en form,

som motsvarar deras syftemål.

Styrelsen för Kristendomslärarnas förening vill till alla delar instämma i

kommissionens uttalande om morgonandakten.

»När det i betänkandet säges, att en morgonandakt, präglad av en kristen

grundton, bör kunna utformas så, att den icke kommer i strid med det

principiella religionsfrihetskravet, torde knappast migot vara att tillägga.

Det kan väl sägas, att morgonbönerna, sådana de i allmänhet utformas,

fylla det krav, som härigenom på ett föredömligt sätt blivit uttryckt.

Sådant läget är och med hänsyn till de unga lyssnarna faller det sig svårt

för en kristendomslärare att gripa morgonandakten som ett tillfälle att frigöra

sig från de hänsyn, varom kravet på objektivitet i undervisningen vill

värna. Ofta få väl morgonandakternas betraktelser karaktären av en etisk

förkunnelse, icke minst av utvecklingspsykologiska skäl. Eller också framställes

i dem kristendomens budskap på ett sådant sätt, att ungdomen icke

behöver känna sig vara föremål för en närgången propaganda. Betänkandet

innehåller en mycket riktig värdesättning av den samling och högtid, som

en rätt utformad morgonandakt innebär. Livet behöver helgd, och det

torde kunna ifrågasättas, om detta behov pa ett bättre sätt kan tillgodoses

inom skolan än genom den traditionella morgonbönen.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

3^4 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I samma riktning uttalar sig Sveriges förenade kristliga lärarförbund:

»Vi understöder livligt kommissionens krav på att morgonandakten som

ett inslag av samling och högtid bevaras även åt framtidens skola. En morgonandakt

präglad av en kristen grundton, bör otvivelaktigt kunna utformas

så, att den icke kommer i strid med religionsfrihetskravet. Anordnandet

av skilda morgonsamlingar för olika åldrar synes välbetänkt. Det

torde vara principiellt riktigt att ge skolans chef rätt att på särskild begäian

från malsman befria elev pa högstadiet från deltagande i morgonsamling

även av andra skäl än dem som hittills gällt. Men vi förmodar

också, att skolans chef därigenom kan komma i många brydsamma belägenheter.

»

Att betänkligheter dock finnas i vissa kretsar, framgår exempelvis av

Växjö domkapitels utlåtande:

avstånd från skolkommissionens mening, att

möjlighet bör finnas att på högstadiet ''låta morgonsamling förekomma

endast viss dag eller vissa dagar i veckan’. Den lockelse till nästan obegränsad

frihet, som här lurar, kan blott alltför lätt leda över till morgonbönens

fullständiga slopande såsom ett kvarglömt rudiment. Likaså finner

domkäpitlet den uppluckring betänklig, vilken skulle medge rektor rätt att

befria elever från deltagande i bönen icke blott på grund av främmande

trosbekännelse eller lång skolväg utan även av andra skäl’. Om dessa ges

ingen antydan. Självklar är rektors rätt att rent tillfälligtvis befria lärjunge

från morgonbönen likaväl som från lektion, men detta behöver ju ej särskilt

utsägas såsom en föreskrift rörande morgonbönen. Domkapitlet finner

det synnerligen angeläget, att morgonandakten på skolans alla stadier får

bevara sm hittillsvarande självständiga ställning som en markerad inled1- ning till dagens arbete, och kan därför icke förorda den av skolkommissionen

tänkta anordningen, att morgonandakten på vissa skolstadier skulle

inrymmas inom en lektionstimmes ram.»

När skolkommissionen visserligen finner det önskvärt med ett inslag av

bön i morgonsamlingarna men ifrågasätter, huruvida generell föreskrift därom

bör meddelas, har kommissionen kommit in på ännu en fråga, där

meningarna synas vara delade. Folkskolinspektören i Östergötlands östra

inspektionsområde berör denna fråga i sitt uttalande om morgonandaktema:

»Kommissionen befarar slentrian men man kan å andra sidan peka på erfarenheter

från religiösa hem, där den dagliga husandakten ingalunda förfaller

till slentrian. Traditionens betydelse bör ej underskattas, och även

urgamla böneformulär ha trots allt en egendomlig förmåga att bevara sin

friskhet och sitt grepp om sinnet. Skolkommissionen uttalar kategoriskt,

att morgonandakten på medborgarskolans låg- och mellanstadium måste

inrymmas inom tiden för den första lektionstimmen utan att denna förlänges.

Detta torde dock icke medgiva tillräcklig samling, stillhet och

högtid, om läraren kanske samtidigt är angelägen att andakten icke skall

alltför mycket inkräkta på lektionstiden. Särskild tid, skild från lektionstimmen,

bör därför anslås åt morgonandakten.»

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 345

Läroverkslärarnas riksförbund skulle åter helst lägga rodret en aning åt

andra hållet:

»Det synes... riksförbundet, som om det utifrån en rent religiös uppfattning

om bönens djupt personliga karaktär vore oriktigt att, som SK:s

majoritet föreslår, i anvisningarna för morgonaridakten uttala, att bön

är önskvärd som ett led däri. Å andra sidan vill riksförbundet icke, i motsats

till SK:s minoritet, gå så långt som att förbjuda gemensam bön i

skolan.»

Flera remissinstanser upptaga spörsmålet, huru konfirmationsundervis*- ningen skall samordnas med skolarbetet. Frågan får genom skolpliktens

förlängning ökad vikt, särskilt på landsbygden. Domkapitlet i Linköping

erinrar om att omkring 90 procent, i vissa bygder ända till 100 procent av

de unga begagna denna undervisning, och att den enligt gjorda erfarenheter

bäst torde förläggas till åttonde skolåret. Övergången till ämneslärarsystem

bör kunna underlätta frågans lösning.

»Det synes domkapitlet icke ogörligt att med hänsyn till de värden,

som det här gäller att tillvarataga, ordna undervisningen i åttonde klassen,

så att en hel arbetsdag i veckan blir fri från skolarbete, där särskilda förhållanden

synas påkalla detta, t. ex. då inom en storkommun barnen

medelst skolskjutsar färdas till skolan från de små församlingar, som ingå

i storkommunen. Då konfirmandundervisningen är och bör vara församlingsmässig,

beredas barnen härigenom tillfälle att under den lediga dagen

deltaga i konfirmandundervisningen i sin egen hemförsamling med sin

egen församlings präst som lärare. För tätorternas vidkommande torde det

vara tillfyllest att lägga schemat så, att någon dag i veckan 3 timmar i

följd äro undantagna från undervisning.»

Svenska landsbygdens kvinnoförbund önskar, att plats för konfirmationsundervisningen

beräknas på schemat för vederbörande klass. Annan

kristendomsundervisning bör under denna tid icke förekomma.

Yttrandena över d i s s e n t e r 1 a g s k o m m i 11 é n s förslag.

Yttranden över dissenterlagskommitténs förslag belysa från olika sidor

de med den allmänna religionsundervisningen förknippade religionsfrihets - frågoma.

De flesta remissinstanser tillstyrka, att trossamfund under av kommittén

angivna förutsättningar skall kunna erhålla rätt att självt sörja för religionsundervisning

åt barn tillhörande samfundet. Ett dylikt medgivande bör

dock, framhålles det i vissa yttranden, åtföljas av bestämd föreskrift om

att undervisningen skall i fördragsam och vidsynt anda meddela jämväl

elementära kunskaper om den kristna livsåskådningen och den kristna

kyrkans historia med särskild hänsyn till utvecklingen hos vårt eget folk.

De fåtaliga avstyrkande remissinstanserna — t. ex. statskontoret och Lunds

stifts prostkonvent — åberopa skolundervisningens objektiva karaktär.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Däremot äro meningarna delade om vilken ställning de konfessionslösa

barnen skola intaga till kristendomsund ervisningen.

Skolöverstyrelsen är ense med kommittén om att ett visst mått av kunskap

om kristendomens historia och innehåll bör fordras av alla barn, så

att de få nödig orientering om den västerländska kulturutvecklingen och det

svenska samhällets rättsgrund valar. Det är därför önskvärt, framhåller

överstyrelsen, att skolornas kristendomsundervisning i största utsträckning

kan nyttjas av barn från skilda läger. Även mentalhygieniska synpunkter

tala för att barnen så litet som möjligt splittras i särgrupper.

Principiellt måste det likväl anses riktigt, att icke blott barn från hem med

avvikande trosåskådning utan även barn från konfessionslösa hem skola

kunna fritagas från skolornas kristendomsundervisning.

De praktiska problem, som därvid skulle uppträda, kvarstå emellertid

lika svårlösta som då överstyrelsen år 1927 senast yttrade sig i frågan. De

äro särskilt framträdande i fråga om de konfessionslösa barnen. Måhända

kunde dessas undervisning ordnas på större orter, men på landsbygden

bleve svårigheterna ofta oöverstigliga. Är folkskolläraren icke villig åtaga

s}& uppgiften, står ofta endast prästen till buds. Eller skulle de konfessionslösa

föräldrarnas egen undervisning godtagas? Skulle man pålägga skolans

lärare att utan ersättning undervisa, förhöra eller kontrollera i dessa sänfall?

Frågan om kontrollen är synnerligen ömtålig. »Tänker man sig sakens

vadare förlopp i de fall, då en konstaterad undermålig eller utebliven religionsundervisning

komme att föranleda vederbörande kontrollerande myndighet

att framtvinga det hittills fritagna barnets inställelse till den allmänna

skolans religionsundervisning, är det icke svårt att föreställa sig,

till vilka upprivande, för religionsundervisningen över huvud menliga och

nedsättande strider detta skulle giva anledning.» Överstyrelsen anser det

vara en brist i kommitténs förslag, att de antydda praktiska frågorna icke

blivit närmare utredda, men finner en förklaring vara, att frågorna icke

kunna praktiskt lösas. På grund härav ser sig överstyrelsen icke i stånd att

förorda, att barn till konfessionslösa skulle erhålla frikallelse från skolornas

kristendomsundervisning. Däremot bör befrielse medgivas, om föräldrarna

tillhöra särskilda trossamfund.

Jämväl skolkommissionen avstyrker frikallelse för barn, som icke tillhöra

något trossamfund. Länsstyrelsen i Malmö kan på nuvarande stadium av

utredningen icke taga bestämd ställning men befarar, att de konfessionslösas

undervisning icke kommer att bli tillfredsställande dels på grund av

föräldrarnas säkerligen ofta föreliggande obenägenhet att över huvud taget

låta sina barn erhålla religionsundervisning och dels på grund av de svårigheter,

som otvivelaktigt skulle göra sig gällande, då det gäller att

kontrollera, att föreskrivet kunskapsstoff inhämtas.

Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås och Visby tillstyrka åter

förslaget i denna del. Såväl ur kyrkliga som allmänna synpunkter kunna

visserligen allvarliga invändningar göras mot förslaget, säger domkapitlet

i Visby, men då det enligt domkapitlets uppfattning för det stora flertalet

av vårt folk är ett ännu vitalare intresse, att skolan bevarar en positiv

kristendomsundervisning, anser domkapitlet det vara nödvändigt att tillgodose

religionsfriheten på denna punkt.

Även vissa författningstekniska frågor beröras i yttrandena:

Kammarkollegiet finner det sålunda icke lämpligt, att bestämmelse om

att barnen — utom vissa undantagsfall — skola erhålla undervisning i

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 70.

kristendomskunskap, intages i lag. Enligt kollegiets mening bör i den för

skolväsendet tillämpade ordningen avgöras, om och med vilket innehåll

kristendomsämnet bör ingå bland de läroämnen, som skola upptagas i skolornas

kursplaner.

Juridiska fakulteten i Lund anser, att med hänsyn till att föräldrabalken

helt avskaffat faderns målsmansskap framställning om frikallelse bör göras

av båda föräldrarna eller, där endast den ene har vårdnaden om barnet,

av denne.

Allmänt betonas i yttrandena vikten av en effektiv kontroll av religionsundervisningen

utanför de allmänna skolorna.

De mosaiska församlingarna påpeka dock de svårigheter, som föreligga,

att giva de judiska flyktingarna i landet med spridd bosättning en tillfredsställande

judisk religionsundervisning. Församlingarna anse, att det

icke bör få förekomma, att judiska barn, som på grund av omständigheterna

endast kunna erhålla en bristfällig religionsundervisning, mot föräldrarnas

vilja tvingas att deltaga i religionsundervisningen i allmän skola.

Slcolöverstyrelsen föreslår, att trossamfund, som ansöker hos Kungl.

Maj:t om rätt att bestrida religionsundervisning, skall hava att förete icke

blott kursplan utan även reglemente för godkännande. I detta bör alltid

inryckas, att undervisningen står öppen för skolöverstyrelsens inspektion,

och anges riktlinjer för undervisningens allmänna anordnande. Ändring i

kursplanerna bör underställas skolöverstyrelsen för godkännande.

Sveriges folkskollärarförbund framhåller, att om lärare skall utöva kontroll

över religionsundervisning utom skolan, prövningen bör förläggas

utanför schemat och ske på av skolöverstyrelsen fastställd tid, varvid den

prövningsförrättande läraren bör erhålla ersättning enligt författning.

Förslaget om rätt till särskild prövning i religionskunskap medförande

viss betygskompetens tillstyrkes av Läroverksläramas riksförbund och av

Kristendomslärarnas förening.

Sveriges småskollärarinneförbund anser, att det principiellt icke är något

att erinra mot förslaget, men understryker de stora svårigheter det kan

innebära att förrätta en dylik prövning, bland annat då det gäller elever,

som tillhöra särskilda trossamfund. Förbundet ifrågasätter, huruvida icke

prövningsförfarandet bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Domkapitlet i Stockholm befarar, att det kan bli svårt att få lärare, som

äro villiga att åtaga sig förhör med från kristendomsundervisningen befriade

elever, som önska erhålla betyg i religionskunskap. I varje fall måste

de erhålla ekonomisk gottgörelse, enär arbetet måste förläggas utom

tjänstetid. Det torde ock enligt domkapitlet vara nödvändigt, att ett

opartiskt vittne är närvarande vid dessa förhör, exempelvis någon ledamot

av skolstyrelsen eller av denna styrelse utsedd person.

De mosaiska församlingarna finna det icke riktigt, att elever i deras

religionsskolor skola förhöras av utomstående lärare. Församlingarna, anse

det naturligare, att religionsskolornas egna lärare verkställa förhöret i närvaro

av en av skolstyrelse, rektor eller föreståndare utsedd lärare. Det

i frågasättes av församlingarna, huruvida icke genom en viss översyn från

skolmyndigheternas sida över religionsskola kan vinnas, att vid skolan

lämnat vitsord kunde tillerkännas fullt viirde. Församlingarna äro beredda

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

att giva de garantier för en normaliserad och avvägd betygssättning, som

skolmyndigheterna kunna kräva.

Juridiska fakulteten i Uppsala anser förslaget, att de frikallade barnens

kunskaper skola underkastas särskild prövning för att kunna godtagas

sasom likvärdiga med skolans, onödigt betungande. Erhåller ett trossamfund

undervisningsrätt, får enligt fakulteten undervisningen karaktär

av sjahdorvaltnmg, och principiellt hinder skulle då icke möta att ställa

undervisningen under lämplig inspektion och tillerkänna den likvärdighet

med de allmänna skolornas egen undervisning.

Förslaget berör flera mer eller mindre olikartade specialfrågor. Det kan

gälla ö\ ergång till högre skola, flyttning till högre klass, avläggande av

real- eller studentexamen eller inträde på viss levnadsbana. I de flesta fall

har hittills på dessa områden en restriktiv praxis följts i fråga om betyg

från privata läroverk och privatundervisning. Erinras må emellertid om att

omprövning för studentexamen kan anordnas även vid privatläroverk med

examensrätt utan att censor är närvarande. Förhöret förrättas i detta fall

av en av skolöverstyrelsen efter förslag av rektor utsedd examinator och

skall försiggå. i närvaro av rektor och en av kollegiet utsedd medbedömare.

Sedan i fjol kan vidare skolöverstyrelsen i vissa fall medgiva, att

betyg från enskild läroanstalt godtages för inträde vid läroverk.

Skolöverstyrelsen finner förslaget om kontrollförhör av sådan elev, som

begär att få tillgodoräkna vitsord i religionskunskap, mindre ändamålsCii

Att eleven i dylikt fall skulle underkastas förhör av lärare vid de

allmänna skolorna, skulle medföra onödiga svårigheter för både lärare och

elever. Överstyrelsen erinrar om att enligt läroverksstadgan barn med

främmande trosbekännelse i stället för kristendomsbetyg tillgodoräknar

en betygsenhet vid intagning i läroverk. En möjlighet vore att fortsätta

pa samma väg och vid varje tillfälle, där eljest de allmänna skolornas

kristendomsbetyg skulle ingå i poängsumman, i stället beräkna en poäng

exempelvis motsvarande medelvärdet av lärjungens betyg i övriga läroämnen

på klassens eller ringens schema. Överstyrelsen meddelar i detta

sammanhang, att tillkallade sakkunniga, som av överstyrelsen fått uppdrag

att utarbeta förslag om reviderade intagningsbestämmelser, även ha att

undersöka fragan om poängberäkning för de från k ri sten d om su n d ervis ni n

Inkallade barnen.

Länsstyrelsen i Malmö ifrågasätter, om ej vid inträde i högre läroanstalt

eller vid flyttning till högre klass likställighet mellan elever, som åtnjutit

allmän skolundervisning i kristendom och andra elever kunde vinnas genom

en bestämmelse om att betyg i kristendomskunskap ej finge tillgodoräknas

i nämnda sammanhang.

Mot förslaget att främmande trossamfunds religionsskolor skulle kunna

mottaga även barn, som deltaga i de allmänna skolornas kristendomsundervisning,

anmäler skolöverstyrelsen tveksamhet, bland annat emedan arbetsbördan

för barnen därigenom skulle ökas; även etiskt-pedagogiska skäl tala

enligt överstyrelsens mening för en viss fasthet i barnens religiösa fostran.

Däremot biträder överstyrelsen kommitténs förslag i fråga om skolor, som

äro avsedda att för lärjungarna helt ersätta de allmänna skolorna.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Diskussionen om morgonandaktema är mindre omfattande i yttrandena

över dissenterlagskommitténs förslag än i de över skolkommissionens bekände

avgivna.

Läroverksläramas riksförbund och Kristendomslärarnas förening instämma

i kommitténs förslag, att barn, som äga rätt till befrielse från kristendomsundervisning,

även skola kunna befrias från deltagande i morgonandakten.

Samma rätt bör enligt dessa instanser tillkomma barn, som icke

tillhöra något trossamfund, även om barnen icke tillerkännas rätt till befrielse

från kristendomsundervisningen. Jämväl skolöverstyrelsen — som avstyrkt

befrielse från kristendomsundervisningen för konfessionslösa barn —

tillstyrker, att dessa på målsmans begäran skola kunna frikallas från deltagande

i morgonandakten.

Länsstyrelsen i Malmö vänder sig mot kommitténs uppfattning att ett

särskilt stadgande om att barn skall äga rätt att bli befriade från morgonandakt

icke vore erforderligt, enär skolornas styresmän enligt gällande skolstadgor

äga rätt att meddela sådan befrielse. Länsstyrelsen anser icke denna

uppfattning riktig. En rätt för styresmännen att meddela befrielse innebär

nämligen ej en rätt för barnet att erhålla befrielse. Barnets rätt härutinnan

måste fastslås genom ett särskilt stadgande.

Diskussionen om kristendomsundervisningen har blivit vidlyftig — det

är tydligt, att många skilda meningar i detta stycke är representerade inom

vårt folk. Man har dock intrycket, att skolkommissionens förslag fått så

kraftigt understöd av den allmänna opinionen, att det bör kunna omsättas

i praktiken, utan att meningsmotsättningarna därigenom skärpas.

Läsåret vid folkskolorna omfattar för närvarande i det stora flertalet

skoldistrikt 39 veckor; vid allmänna läroverken är läsårets längd 38 veckor

förutom tiden för inträdes- och flyttningsprövningar. Såväl skolutredningen

som skolkommissionen föreslå, att lästiden skall fastställas till'' 39 veckor.

Häri inräknas då icke någon tid för prövningar och dylikt.

Antalet effektiva läsdagar är av olika skäl mindre. Skolutredningen lämnar

i sitt folkskolebetänkande (IV:2A s. 87) följande exempel på läsårets

fördelning på arbets- och lovdagar:

Läsårets längd .................................... 273 dågar.

c. Skolans arbetsår och arbetsdag.

Avgå:

sön- och helgdagar .........................

1 maj ......................................

höstlov ....................................

påsklov (utom helgdagar) ...................

pingstlov (utom helgdagar) ..................

dagen före examen ..........................

rörliga lovdagar (för skollokalernas grundligare

44

1

3

3

1

1

rengöring m. m.)

C

59 »

Återstående arbetsdagar 214.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Av de 214 arbetsdagarna skall ett visst antal disponeras för friluftsverksamhet

m. in. I sitt betänkande angående realskolan föreslår skolutredningen,

att friluftsdagarnas antal fixeras till 10.

Ett läsår om 39 veckor bör emellertid avbrytas av lämpligt förlagda

ledighetsperioder. De nuvarande ledigheterna under sommaren och vid

jultiden äro ferier och falla således utanför läsåret, medan ledigheten vid

påsk utgöres av lovdagar, vilka inräknas i läsåret. Vid skolutredningens

överläggningar ansag den ledamot, som företrädde den skolhygieniska

expertisen, att läsåret borde kunna något förlängas, under förutsättning att

nagra dagars avbrott i arbetet kunde göras dels under höstterminen och

dels under vårterminens förra hälft. Utredningen föreslår, att den förra

ledigheten åstadkommes genom att ett lämpligt antal lovdagar sammanföras,

medan den senare skulle räknas som ferietid. Beträffande förläggningen

av vårvinterledigheten yttrar skolutredningen:

Den lämpligaste tiden kan vara och är sannolikt olika i olika delar av

landet, i vissa delar bäst i februari, i andra senare. Tidpunkten för ledigheten

bör alltså lämpas efter förhållandena på varje särskild ort. I regel

torde ledigheten böra inpassas mellan exempelvis 15 februari och 15 mars,

men i vissa fall kan det utan tvivel visa sig förmånligt att sammanslå dem

med påsklovet. Detta bör alltså kunna ske. Särskilt torde en dylik förlängd

påskledighet vara en lämplig anordning under sådana år, då påsken infaller

tidigt. Vid avgörandet av dessa frågor måste hänsyn även tagas till

tiden för studentskrivningarna. Ledigheten synes böra omfatta 6 dagar. Vid

sammanslagningen med påsklovet uppstår alltså en sammanhängande ledighet

av omkring 14 dagar. (IV:3 s. 321.)

Då vårvinterledigheten icke skulle ingå i läsåret, förskjutes tidpunkten för

vårterminens slut. Läsningen skulle som hittills kunna börja på hösten

omkring den 22 augusti. Vårterminen skulle börja omkring den 10 januari

med, som regel, sexdagarsavbrottet förlagt till februari eller mars, och

läsåret skulle avslutas omkring den 16 juni. Tidpunkten för läsårets slut

skall dock bestämmas lokalt. Uttages vårvinterlovet icke, flyttas läsårets

avslutningsdag tillbaka 6 dagar och kan då beräknas i allmänhet infalla

omkring den 10 juni.

Finnas på en ort flera läroanstalter, bör samverkan mellan skolcheferna

äga rum, så att tidpunkterna för läsårets början och slut och ledighetsdagarna

under året såvitt möjligt bringas att sammanfalla.

Skolkommissionen erinrar om att Kungl. Majrt sedan början av 1940- talet ärligen utfärdat cirkulär angaende ledighet åt lärjungar vid vissa

läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. Ledigheten har efter

kriget begränsats till högst 2 veckor per år. Den hänsyn till näringslivets

och försörjningens behov, som tagit sig detta uttryck, bör enligt kommissionens

åsikt allt framgent iakttagas vid fördelningen av skolarbetet under

året.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Ortens vanor och behov bör vara avgörande för lästerminernas placering

och för eventuell uppdelning av terminerna. I jordbruksbygder bör sålunda

skolarbetet läggas så, att barnen får tillfälle att medverka vid arbetskrävande

säsongarbeten inom jordbruket. På många håll kan det vara önskvärt

att ta hänsyn till andra områden inom näringslivet. Framför allt är

det viktigt, att högstadiets elever får tillfälle att göra insatser i arbetslivet.»

(S. 140.)

I den redan omnämnda skolhygieniska bilagan till skolutredningens

betänkanden har skolöverläkaren Hjärne ingående undersökt arbetsförhållandena

inom olika skolformer. Vid tidpunkten för undersökningen

befanns arbetsbelastningen vara högre än som från medicinska utgångspunkter

vore försvarligt. Störst var överbelastningen i småskolans första

klass, där i det undersökta materialet veckoarbetet låg 12 timmar för högt.

I vissa läroverksklasser var däremot differensen tämligen obetydlig, i klass

24 endast 24 minuter per vecka (bil. I s. 52).

Hjärne framlade även förslag till reglering av antalet lektioner per vecka

i olika åldersstadier. Delvis är hans förslag redan genomfört eller kommer

att successivt genomföras på grund av de utfärdade kungörelserna om

reducerade timplaner. I följande tabell återgivas de av Hjärne och av de

båda skolkommittéerna framställda förslagen och till jämförelse de timsummor,

som enligt nu utfärdade bestämmelser skulle tillämpas under

övergångstiden. Hjärne har latit anteckna, att han funnit skolutredningens

förslag godtagbart ur hygienisk synpunkt (IV:3 s. 127). I

Tabell 23. Översikt av framställda förslag rörande timplanens

omfattning under de 9 första skolåren.

Skolår

A

åtal v e c

k o t i m na

ar e n 1 i

g t

Hjärne

skolut-

redningen

skolkom-

missionen

bestämmelserna om

reduc. timplan

folkskola

5-årig realskola

1...........

18

24

20

20

2...........

24

26

24

24

3...........

24

30

28

32

4...........

30

32

32

34

5...........

30

34

34

34

34

6...........

30-32

34-35

34

34

35

7...........

33

36

36

34

36

8...........

35

36

36

37

9...........

35

36

36

35 (37)

I näst sista kolumnen har medräknats 4 timmar slöjd i klasserna 3—7,

ehuru denna undervisning enligt undervisningsplanen ligger utanför skolans

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

egentliga undervisningstid. För de båda lägsta klasserna avses i samma

kolumn timtalet i skolor av a-form, där reducerad timplan tillämpas.

Skolkommissionen motiverar sitt förslag på följande sätt:

»Ett lågt timtal under första skolåret är motiverat, därför att barnen då

kommer direkt från den friare verksamheten i hemmet och inte är vana

vid regelbunden sysselsättning. För lågstadiets barn måste särskild hänsyn

också tas till hygieniska synpunkter.---

Det föreslagna timtalet för klass 1 ... ligger två timmar högre än Hjärnes

förslag. Härvid bör emellertid observeras, att Hjärne i första klassen

räknar med hemarbete, omfattande 75—100 minuter per vecka, alltså

ungefär samma tid som tva lektionstimmar, medan skolkommissionen föreslår,

att intet hemarbete skall förekomma i denna klass. För klass 2 överensstämmer

det av kommissionen föreslagna timtalet med Hjärnes rekommendation.

Medan Hjärne föreslagit att samma låga timtal skall gälla även

för klass 3, anser kommissionen det rimligt, att antalet timmar i denna

klass ligger mitt emellan timtalen i klasserna 2 och 4.---För fjärde

—nionde året ansluter sig kommissionen till skolutredningens förslag. Härigenom

skulle medborgarskolans klasser få i stort sett samma timtal som

motsvarande klasser i den nuvarande folkskolan men något mindre antal

timmar än i motsvarande klasser i nuvarande realskola. Kommissionen

anser, att en ytterligare minskning av elevernas arbetsbörda på dessa stadier

främst bör gälla hemarbetet.» (S. 137 o. 138.)

Medan skolutredningen föreslår, att lektionernas längd genomgående

bestämmes till 45 minuter, är skolkommissionen icke redo att taga position

i detta avseende. Försöksverksamhet bör komma till stånd rörande arbetsdagens

ändamålsenliga organisation på olika stadier.

»Fördelningen mellan arbete och raster, bästa placeringen av olika ämnen

och dylikt bör bli föremål för uppmärksamhet. På högstadiet försvåras

ämnenas ändamålsenliga placering av att ämneslärarsystemet kräver olika

ämnesföljd i olika klasser. Där klasslärare undervisar, kan man lättare i

praktiken omsätta vad som vid försöksverksamhet visar sig vara väsentligt

i fråga om ordningen mellan olika slags arbetsuppgifter. Det bör närmare

undersökas, vilken längd på lektionerna som är bäst på skilda stadier

och i skilda ämnen, vidare vilken längd på rasterna som kan anses lämpligast.

Det bör erinras om att de lokala skolstyrelserna beslutar om tidpunkten

för skoldagens början. En uppläggning, som prövats och ibland kan vara

mycket fördelaktig, är att under mörka höst- och vintermånader låta skoldagen

börja senare än eljest under året.

Kommissionen vill i detta sammanhang framhålla, att det i de flesta fall

bör vara möjligt och lämpligt att lägga schemat så, att lördagseftermiddagarna

hålls fria från skolarbete.» (S. 139—140.)

Skolöverstyrelsen anser sig kunna i stort sett biträda skolkommissionens

förslag om arbetsvecka och läsår. Särskilt understryker ämbetsverket kommissionens

uttalande om behovet av fortsatta undersökningar rörande den

mest ändamålsenliga organisationen av arbetsdagen. Undersökningarna

böra dock utvidgas till att även gälla arbetets fördelning över läsåret i dess

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 70.

helhet. Till vårvinterlovet har överstyrelsen en positiv inställning. Över

huvud bör man enligt överstyrelsens mening eftersträva att ge skolarbetet

en lugnare och jämnare rytm, än det nu har.

Medicinalstyrelsen har med tillfredsställelse konstaterat, att skolkommissionen

närmat sig det av Hjärne framlagda förslaget.

»Det minskade timantalet i de två första klasserna är en given vinst,

men medicinalstyrelsen ifrågasätter, om ej en viss revision i timantal

kunde vara möjlig även i de närmast följande klasserna. Generellt sett vill

medicinalstyrelsen också framhålla, att enligt styrelsens åsikt den totala

arbetsdagen på intet skolstadium bör överskrida 7 å 8 timmar, inbegripet

hemarbetet. Medicinalstyrelsen vill också understryka vikten av att de av

kommissionen föreslagna ytterligare undersökningarna samt försöksverksamhet

rörande den lämpligaste organisationen av arbetsdagen komma till

stånd.»

Ett uttalande om arbetsbelastningen göres även av länsstyrelsen i Gävle.

För den händelse lättnaden för skolbarnen skulle medföra en nedgång i bildningens

standard — vilket alls icke är säkert — vill länsstyrelsen erinra om

att vårt land håller sig med abnormt långa skolferier i jämförelse med andra

länder. »Någon minskning av skolbarnens arbetsfria period är att föredraga

framför en orimlig arbetstunga under skolterminen.»

En god del av lärjungarnas arbetsdag upptages av hemarbetet. Dess omfattning

beror icke så litet av undervisningens metod; skolkommissionen

anser, att det bör kunna inskränkas, om arbetet under lektionstiden samtidigt

effektiviseras.

Enligt en gammal undervisningsmetod begagnar läraren lektionen huvudsakligen

till att förhöra läxan och avslutar den med att ge ny läxa. Ett

sådant tillvägagångssätt är för läraren arbetsbesparande och ställer relativt

små krav på hans kompetens, men det stegrar lätt lärjungarnas arbete

över hövan. Metoden är väl numera föråldrad eller borde åtminstone vara

det — för en lärare med intresse för sin uppgift är det i våra dagar knappast

möjligt att nöja sig med en så primitiv metod.

I stadgor och anvisningar inskärpes numera, att hemuppgifterna skola

prepareras under lektionstid, och vissa lärare driva denna rakt motsatta

metod mycket långt. Förhören begränsas da till ett minimum, läraren

klargör fullständigt tankegången i varje ny läxa och genomgår sakinnehållet

så långt, att inlärningsprocessen nästan är avslutad, när lärjungarna

lämna klassrummet. Metoden är arbetstekniskt krävande för läraren

och ställer icke mindre krav på hans behärskning av sitt ämne, men den

gör det möjligt att hålla läxläsningstiderna nere. Den invändning, som kan

göras, är att metoden icke tillräckligt tager lärjungarnas själ v verksamhet

i anspråk. Elevernas uppgift blir, såsom en gymnasist en gång uttryckte

det, »att vara idel öra».

23 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. May.ts proposition nr 70.

Mellan dessa båda ytterligheter har undervisningen pendlat, skriver

skolutredningen. »Intetdera tillvägagångssättet är ur den moderna skolans

synpunkt helt tillfredsställande.»

Utgar man från den senare metoden, återställes emellertid jämvikten

jämförelsevis lätt. Man kan hålla på principen, att varje ny tankegång

skall effektivt klargöras, innan läraren släpper taget; till hemläxor väljas

då tillämpmngsuppgifter, vilka röra sig inom samma tankekrets som lektionen

men förutsätta ett friare arbetssätt och därigenom ge lärjungarna

den behärskning av det inlärda, som blott kan vinnas genom självverksamhet.

Man kan dock också med skolutredningen tänka sig en längre gående

omläggning av arbetssättet.

»Om skoltimmarna framför allt bli arbetstimmar även för eleverna, om

eleverna få under lärarens ledning i skolan arbeta med det nya stoff, som

skall inläras, da får hemarbetet nödvändigtvis en annan prägel. Man kan

rentav ifrågasätta, om under sådana förhållanden obligatoriskt hemarbete

skall åläggas lärjungarna. Bedömandet härav måste givetvis grunda sig dels

på omfattningen av den kurs, som skall inhämtas, dels på den tid, som i

skolan anslås för arbetet inom vederbörande ämne. Man kan dock helt

visst vara övertygad om att proportionen mellan arbetets omfattning och

den anslagna tiden gör hemarbete nödvändigt, i större eller mindre utsträckning

för olika elever allt efter deras skilda förutsättningar. Detta

hemarbete kommer i så fall vid nu antydda arbetssätt att helt enkelt bestå

i ett fortsättande av det arbete, som pabörjats men ej hunnit avslutas i

skolan. Den uppfattning rörande hemarbetet, som här framlagts, har kommit

till uttryck i de metodiska anvisningarna för läroverken, där det bland

annat heter: ’I den mån lärjungarnas arbete i de olika ämnena försiggår

under lektionstid,^ synes det lämpligt och ändamålsenligt, att hemarbetet

kommer att bestå i fullföljande av en i skolan påbörjad arbetsuppgift.’

På högre stadium synes det önskvärt, att åtminstone i viss utsträckning

arbetsuppgiften sträcker sig över en något längre tidrymd och att följaktligen

kontrollen av hemarbetet sker periodvis. Någon allmängiltig princip

kan härvidlag dock ej uppställas; förhållandena äro ej likartade för olika

ämnen och ej heller för skilda moment inom ett och samma ämne. Det kan

vara lämpligt att omedelbart kontrollera inlärandet av vissa regler, formler

och dylikt. Däremot kan ett periodiskt kontrollförfarande visa sig ändamålsenligt

i fråga om t. ex. ett parti ur kursen i historia eller litteraturhistoria.

» (VI s. 57—58.)

Skolkommissionen delar utredningens åsikt, att problemet om hemarbetet

kommer i ett gynnsammare läge, allteftersom ett aktivt arbetssätt med

omfattande själ v verksamhet under lektionerna blir vanligare vid våra

skolor. Målet bör vara att göra skolarbetet så intresseväckande, att det

fortsatta arbetet i hemmet inte behöver påbjudas av läraren. »Arbetet

kännes då mindre tröttande och frihetsinskränkande, även om arbetsmängden

är större.» En planmässig försöksverksamhet på området bör upptagas.

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Syftet bör bland annat vara att utröna, i vilken omfattning och på vilka

stadier en skola med aktivt arbetssätt kan nöja sig med frivilligt hemarbete

utan att arbetsresultatet försämras.»

Vissa delreformer böra genomföras genast. Kommissionen föreslår, att

obligatoriska hemuppgifter icke vidare ges på lågstadiet och icke heller till

dag efter helgdag eller lovdag samt att de — summa tre — svenska hemskrivningar,

som nu ges i realskolan, avskaffas.

»Ökade möjligheter för eleverna att mera fritt fördela hemarbetet mellan

olika dagar är en annan önskvärd partiell reform. Lärjungarna skulle därigenom

få möjligheter att helt frigöra enstaka vardagskvällar från läxläsning

för att ägna sig åt andra sysselsättningar, t. ex. kamratliv, föreningsarbete,

konserter och teaterbesök eller personlig samvaro i hemmet. Särskilt

i medborgarskolans högre klasser är denna friare disposition nödvändig.

Den kräver, att eleverna i mycket god tid före redovisningen har möjlighet

att göra upp ett arbetsschema för sina hemuppgifter.» (S. 135.)

Hemarbetet bör slutligen förberedas även genom att lärjungarna erhålla

handledning i studieteknik.

»De behöver instruktioner om hur de skall disponera arbetet med inlärning,

hur de ur ett fylligare material kan ta fram och anteckna väsentliga

fakta o. s. v. Dessa råd bör lämnas i samband med självverksamhet på

lärorummet. Ett häfte med psykologiskt grundade anvisningar i populär

form bör finnas att sätta i händerna på äldre elever som komplement till

lärarens råd. Det är även ett önskemål, att föräldrarna erhåller upplysningsmaterial

rörande samma frågor.» (S. 135.)

Skolöverstyrelsen tillstyrker den ifrågasatta försöksverksamheten och vill

utvidga den till att även gälla frågan, hur olika undervisningsmetoder ur

trötthetssynpunkt inverka på barn och lärare. Generellt förbud mot läxor

i småskolan är måhända ej att förorda, men stor varsamhet bör tillrådas,

när det gäller hemuppgifter på ett så tidigt skolstadium.

Sveriges småskollärarinneförbund vill tolka kommissionens uttalande om

hemuppgifterna på lågstadiet så, att »hemuppgifter, som är obligatoriska

på ett sådant sätt att de förekommer under alla omständigheter och som

är en väsentlig del av det arbete som krävs, inte är lämpliga». Så långt kan

förbundet dela kommissionens uppfattning.

»Ett direkt förbud mot fullgörande av viss arbetsprestation på tid utöver

skoltid anser emellertid förbundet inte lämpligt. Lågstadiets elever ha en

positiv inställning till skolarbetet och väntar ofta med glädje pa att fa lata

föräldrarna ta de! av deras framsteg i skolan. Arbetet på lågstadiet är också

som regel lagt på ett sådant sätt att uppgiften är mycket väl genomgången

i skolan eller också är fortsättning på en i skolan påbörjad uppgift, som

barnen väl behärska. Den prestation som kan förekomma utöver skoltid

behöver därför inte på något sätt bli betungande. Hemuppgifter i egentlig

mening bör enligt förbundets uppfattning inte åläggas barnen under första

skolåret. Under andra och tredje skolåret bör dock korta och enlcla hemuppgifter

kunna förekomma. Skulle barnen gå tre hela år i skolan utan att

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

utföra några hemuppgifter, vore de säkerligen dåligt beredda för denna

form av skolarbete, när de ställs inför den efter övergången till fjärde

klass. Får de däremot från början en rätt inställning till hemarbete och

läras att sköta en hemuppgift, blir det en hjälp för dem under deras fortsatta

skoltid.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm påpekar,

att ett vettigt lagt läxförhör i hög grad är en verklig och positiv undervisning

och därtill utgör ett värdefullt diagnostiskt prov. Det ger dessutom

eleven en övning i muntlig framställning, som aldrig kan underskattas.

Läxläsningen är en oundgänglig inlärningsform, om tiden skall väl tillvarartagas,

och har ett oersättligt värde för personlighetens fostran till att på

egen hand tas med uppgifter.

Såsom detta kollegium framhåller, ha hemuppgifterna ännu en uppgift.

De äro ett led i skolans fostran till ansvar. Ansvaret för en anförtrodd uppgift,

ansvaret för att ett nyttigt arbete fullföljes, ingår i själva verket som

en ganska väsentlig del i den allmänna fostran till samhällssolidaritet, som

skolan icke får skjuta i bakgrunden.

d. Mognads- och kunskapskontrollen.

De flesta nu förekommande prövningsformer — läxförhör, lappskrivningar,

rättskrivningar, provräkningar, översättningar till främmande

språk samt muntliga och skriftliga examensprov — kunna sakligt kritiseras

från skilda synpunkter, framhåller skolkommissionen. En grundlig omprövning

av'' de traditionella provtyperna är nödvändig, om en fri pedagogisk

utveckling skall bliva möjlig. Härmed är dock icke sagt, att skolan

kan undvara alla prov.

»Läraren måste skaffa sig kännedom om klassen och varje enskild elevs

kunskaper och färdigheter, för att han skall kunna meddela den undervisning

som bäst behövs. Som prövning i vidare bemärkelse kan man räkna

allt arbete, som lärjungarna utför under lärarens överinseende, och varje

slag av granskning av elevernas prestationer från lärarens sida. De erfarenheter

om eleverna, som en lärare kan få under hand genom att iakttaga

deras dagliga arbete, kan ibland räcka långt. Men det är obestridligt,

att läraren får en mer pålitlig och allsidig bild av de enskilda elevernas

förmåga och behov, om de allmänna intrycken kompletteras med resultatet

av väl planerade prov.---

En klok användning av lämpliga prov kan bli till fördel för arbetsglädjen:

elevernas trivsel ökas, om läraren tack vare proven kan leda dem in

på arbetsuppgifter, som ansluter sig till deras behov och förmåga. Från

samhällsekonomins och studieeffektivitetens synpunkt kan vinsten av

lämpliga prov bli väsentlig. Lärjungarna slipper slösa tid på uppgifter, som

de redan behärskar, de kan koncentrera sitt arbete till områden, där behovet

är störst, och de hinner i god tid reparera brister, som annars skulle

försvaga grunden för de fortsatta studierna. Läraren får veta vilken undervisning

som behövs bäst i ett givet ögonblick, och han kan snabbare arbeta

sig fram till de effektivaste undervisningsmetoderna.» (S. 101—102.)

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Skola sådana syften nås, måste proven i skolan i flera viktiga avseenden

reformeras. De måste anordnas så, att de väcka barnens intresse och inte

deras fruktan, och de böra få en sådan utformning, att verkan av tillfälliga

och ovidkommande faktorer minskas. Undervisningen bör icke få snedvridas

av utifrån pålagda prov rörande begränsade områden.

»De nu vanliga pedagogiska proven mäter endast ett urval av de studieresultat

som skolan enligt sin målsättning skall leda fram till. Det är inte

alltid de viktigaste studiemålen som blir föremål för mätning. Vissa provtyper,

som varit lätta att konstruera, har bibehållits tämligen oförändrade

alltsedan de nu gällande prövningstraditionerna grundlädes. Ensidigheten

hos det nuvarande systemet av prov inses inte alltid. Alltför ofta har prov,

som bara gäller en del av studiemålet inom ett ämne, kanske inte ens den

väsentligaste delen, tillmätts en avgörande betydelse vid bedömningen av

studieresultatet i ämnet. Sålunda har översättningarna till det främmande

språket ofta fått spela för stor roll för språkbetygen och rättskrivningsproven

på lägre stadier för modersmålsbetyget. Vad den enskilde eleven

kan prestera under ett muntligt läxförhör, är vidare icke alltid representativt

för hans allmänna behärskning av ett ämne. Om åtskilliga av de gängse

proven kan man säga, att de inte mäter, vad de avser att mäta, och att de

under alla omständigheter ger en ensidig bild av skolarbetets resultat.

Proven påverkar också studiearbetets uppläggning: de moment som prövas

blir överbetonade på andra viktiga studiemåls bekostnad.

Det finns emellertid möjligheter att bryta det dominerande inflytande

från de nuvarande provtyperna, läxförhören inräknade. Genom forskning

och försöksverksamhet kan man arbeta fram prov och iakttagelseschemata,

som hjälper läraren att bedöma andra resultat av skolarbetet än dem som

nu brukar registreras. I några länder har man på detta område kommit

mycket längre än vi. Exempelvis har biblioteksprov utarbetats för att pröva

färdigheten att samla och utnyttja studiematerial på egen hand. Andra

studiemål, som på psykologiskt lämpliga stadier behöver uppmärksammas

på liknande sätt, är t. ex. färdigheten att planlägga eget arbete och grupparbete,

förmågan att tänka kritiskt och undvika falska generaliseringar,

förmågan att relativt snabbt läsa och uppfatta text på främmande språk,

behärskandet av ordförrådet i modersmålet och bekantskapen med grundläggande

tankegångar och begrepp inom orienteringsämnen.» (S. 103—104.)

De första prov, skolan anordnar, när en ny årsklass tages emot, böra

naturligtvis icke vara kunskapsprov. Det gäller att utröna nybörjarnas

mognad för skolarbetet — jag har tidigare nämnt, att skolkommissionen

på goda grunder önskar basera nvbörjarintagningen på ,s■kolmognadsprov.

Säkrast skulle väl de till skolgång anmälda barnen bedömas, om de finge

gå någon tid i den vanliga skolan. Det skulle emellertid då ofta dröja ganska

länge, innan lärarinnan bleve färdig med sitt omdöme om de barn hon mottagit,

framhåller skolkommissionen. Såväl ur barnens som ur skoladministrationens

synpunkt vore en sådan metod omöjlig. Det tillvägagångssätt,

som kommissionen i första hand önskar pröva, är uppdelat i två avsnitt.

Läkarundersökning och ett kortare pedagogiskt prov skulle utföras på

våren eller i god tid före läsårets början, medan den återstående mera tids
-

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:is ■proposition nr 70.

krävande delen av prövningen skulle förläggas till det nya läsårets första

vecka. Skolkommissionen erinrar om det s. k. Kalmarprovet, som innehaller

förslag till ett kort individuellt prov för vårprövningen och program

för skolarbetet under en prövnings vecka.

»Det individuella provet tar inte längre tid än cirka 7 minuter och kan

utföras i samband med läkarundersökningen. Om det blir den enda psykologiska

prövningen före höstterminens början, bör det utvidgas. Man skulle

också kunna utvidga prövningen på våren med ett grupptest av lämpligt

slag, såsom försökts i Uppsala och på några andra platser. Sannolikt kommer

många förslag till såväl korta individual- som grupptests att framkomma,

och utvecklingen på detta område bör ej hejdas genom fastlåsande

av prövningen till ett standardutförande. Detsamma gäller det arbetsprogram,

som skall följas i lekskolan’ eller under läsårets första vecka.

Programmet behöver ej vara detsamma på alla platser. Man har anledning

vänta, att många intressanta pedagogiska försök på detta område kommer

att göras. Prövningen måste dock alltid ske så, att barnen inte får den

uppfattningen att det ställes krav på dem, som de inte kan fylla. Erfarenheten

har visat, att prövning kan genomföras, utan att barnen oroas. Även

de svagaste kan finna det hela roande och angenämt.» (S. 191.)

Sannolikt kommer man emellertid i många skoldistrikt att vilja ha prövningen

avklarad på våren eller sommaren. Barnen böra även i detta fall få

vara med om en veckas praktiskt skolarbete. Anordningen har några år

prövats vid Kalmar folkskolor och där fungerat tillfredsställande. Vill man

undvika extra kostnader, kunde man anslå en vecka i slutet av vårterminen

till prövningarna men räkna in denna i nybörjarnas första läsår, vilket ändå

finge normal längd, om sedan som kompensation en vecka indroges.

Under det fortsatta skolarbetet enhetsskolan igenom torde diagnostiska

jrrov komma att spela en stor roll.

»Härmed avses sådana prov, som inte nöjer sig med att ange om eleven

lyckats bra eller dåligt i ett ämne utan framför allt analysera vari hans

skicklighet eller svaghet består. Huvudintresset gäller inte vilket poängtal

han uppnår utan vilka delar av kursen han behärskar och vilka delar av en

färdighet Jian har svårigheter med. Exempelvis kan diagnostiska prov i

räkning på lägre stadier avslöja att en elev ofta räknar fel vid vissa bestämda

kombinationer i de grundläggande räknetabellerna, att han använder

en opraktisk teknik vid subtraktion eller division, att han är osäker vid

sortförvandling i fråga om vikt eller dylikt. Översiktsprov för större kursavsnitt

skulle här inte ge säkra besked. Ett diagnostiskt prov måste koncentrera

sig till ett begränsat område och innehålla tillräckligt många

exempel på de skilda slag av svårigheter, som där möter. Användes diagnostiska

prov, kan felaktiga vanor och tankegångar lätt upptäckas och motarbetas

innan de blivit befästa. Luckor kan fyllas, så att grunden blir stark

nog för det fortsatta arbetet.

Sedan resultatet av ett diagnostiskt prov analyserats, får varje elev syssla

med övningar för att övervinna de svårigheter, som han personligen har att

brottas med. De lärjungar, som lyckats helt med provet, behöver däremot

inte längre använda tid till sådant som de redan behärskar utan kan ägna

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sig åt andra typer av uppgifter. Användning av diagnostiska prov är sålunda

en utmärkt inledning till en effektiv och väl planerad individualiserande

undervisning.» (S. 105.)

Förutom de diagnostiska proven behöver läraren i vissa situationer översiktsprov,

som visar klassens allmänna ståndpunkt. Han kan behöva dem

för att få en uppfattning av klassens allmänna nivå, när han börjar undervisningen,

och för att efteråt konstatera, huruvida de metoder han använt

varit effektiva. Måste han avge betyg eller omdömen om eleverna, behöver

han veta, huruvida klassen i det hela ligger över eller under genomsnittsnivån.

Största nyttan har läraren därvid av standardiserade prov, säger

skolkommissionen.

»Ett sådant prov är så konstruerat, att det noggrant differentierar eleverna.

Det skall i förväg ha utprovats på en statistiskt representativ elevgrupp,

så att man vet, vilket resultat som kan anses som genomsnittligt

för elever på ett visst stadium och vilket resultat som krävs för att en elev

skall tillhöra exempelvis den bästa tiondelen i en normalt sammansatt

elevgrupp. Provets utformning skall vara sådant, att tillfälligheter får så

litet inflytande på resultaten som möjligt.

Användes blott ett enda standardiserat prov, kan läraren med hjälp

därav bedöma klassens ståndpunkt men däremot inte den enskilde elevens.

Man kommer nämligen aldrig helt ifrån de tillfälliga avvikelser, som beror

på att en elev inte alltid känner sig lika väl disponerad. Eftersom tillfälligheterna

ifråga om kondition och dylikt brukar utjämnas inom en klass, betraktad

som helhet, kan provet däremot ge en tillförlitlig uppfattning om

klassens allmänna nivå i den färdighet som prövas. Vid bedömningen av

den enskilde eleven bör läraren, såsom tidigare framhållits, ta hänsyn till

resultatet av flera prov samt till sin erfarenhet från det dagliga arbetet i

klassen.--- . .

Standardiserade prov måste användas med urskillning. Det torde inte

vara lämpligt att med sådana prov mäta exempelvis hela grundkursens

kunskapsstoff i orienteringsämnena. Härigenom skulle undervisningen alltför

mycket bindas, med fara att orienteringsämnenas bildningsvärde skulle

minskas. De standardiserade proven bör främst brukas till att mäta arbetsresultat

i färdighetsämnena. Dessutom torde det finnas möjlighet att konstruera

dylika prov i anslutning till färdighetsmoment inom orienteringsämnen,

t. ex. studieförmåga och kritiskt tänkande. Även sammansatta och

högt utvecklade färdigheter kan det så småningom bli möjligt att bedöma

med hjälpmedel av denna art.» (S. 105—106.)

För närvarande utarbetas standardiserade prov av psykologisk-pedagogiska

institutet och distribueras genom skolöverstyrelsen. Proven måste

kontinuerligt förnyas, så att de kunna smidigt anpassas efter den pedagogiska

utvecklingens gäng. Av stor vikt är, att lärarna bli grundligt instruerade

om de standardiserade provens syfte och rätta användning.

Arbetet i realskolan har i mer än 40 år avslutats med skriftliga och

muntliga examcns-prov. Skolutredningen, som tänkt sig tidigt utdifferen
-

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

tierade examenslinjer med gallrat elevmaterial, föreslår, att realexamen med

vissa modifikationer bibehålies.

Utredningen betonar, att värdesättningen av lärjungarnas prestationer

är en viktig del av skolans verksamhet. »Den är viktig ur psykologisk synpunkt:

för trivseln i arbetet, för arbetslusten och den rätta anspänningen

av krafterna är det nödvändigt, att lärjungarna äro övertygade om att deras

arbetsresultat skall bli riktigt uppskattat.» Så länge urvalet av elever för

inträdet i högre skolformer och på skilda levnadsbanor i så hög grad som

nu är fallet grundas på de konkurrerande ungdomarnas betyg, är en objektiv

värdesättning av lärjungarnas prestationer dessutom av den största

betydelse för att skolsystemet i sin helhet skall fungera tillfredsställande.

Dessa synpunkter förlora väl icke sin betydelse i ett enhetsskolesystem

av skolkommissionens typ. En viss kontroll över nivå och betygssättning

kan vara berättigad, om den bedrives i former, som inte bli till skada för

undervisningen, medger kommissionen.

»E)et är salunda önskvärt, att de olika skolornas avgångsbetyg blir jämförbara.

Vidare kan det vara vart att företa undersökningar i de fall, då

arbetsresultaten på något håll blir mycket under genomsnittet. I fråga om

grundläggande färdighetsmoment kan det också försvaras, att man söker

skapa en viss likformighet.

De berättigade kontrollkraven kan emellertid fyllas genom andra och

smidigare metoder än de traditionella slutproven. De muntliga slutproven

bör ersättas av kontinuerlig inspektion och konsulentverksamhet, de skriftliga

slutproven av standardiserade prov och andra slag av prov.» (S. 208.)

_ I en obligatorisk, för all ungdom gemensam skola, vars betyg på olika

linjer trots skiftningar i ämnesinnehållet — skola anses som medborgerligt

likvärdiga, ligger onekligen frågan om examen mycket annorlunda till

än i den nuvarande realskolan. »Realexamen» är för skolkommissionen ett

kunskapsmatt, icke en examen i gammal mening. När kommissionen på

något ställe talar om en realexamen som avslutning på den obligatoriska

skolkursen, syftar kommissionen blott på den högtidlighet, varmed det sista

skolåret avslutas. Kontroll, förhör och betygssättning skola dessförinnan

vara avslutade.

Skolkommissionen påpekar, att dess förslag rörande de skriftliga proven

icke alltför mycket skiljer sig från skolutredningens. Denna har nämligen

föreslagit, att sammanfattningsbetyg skola sättas i ämnen med skriftliga

prov, så att skrivningsresultaten under hela det sista året och icke endast

resultatet av examensskrivningen bli bestämmande för lärjungens vitsord.

»Examensskrivningen får därmed samma uppgift som de i folkskolan standardiserade

proven nu har», säger skolkommissionen. Den blir ett prov,

som ger läraren ledning angående betygsskalan men icke binder honom vid

betygssättningen av den enskilde lärjungen.

En svårighet vid användning av standardiserade prov på högstadiet är,

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. May.ts proposition nr 70.

att ett prov kan bli känt under standardiseringsarbetet, så att vissa lärjungar

få möjlighet att preparera sig.

»Detta skulle kunna förebyggas, om standardiseringen skedde i samband

med själva användandet. Från ett begränsat antal skolor skulle i så fall

de lösta proven genast insändas till en central myndighet, som snabbt

undersökte vilka resultat som skulle anses genomsnittliga, vilka som kunde

anses svara mot betygen B, Ba, AB o. s. v. Ett sådant förfaringssätt skulle

ansluta sig till de strävanden att standardisera examensskrivningarnas betygssättning,

som nu förekommer. En nackdel skulle vara, att provet inte

genom successiva standardiseringar kan förbättras innan det släpps ut.»

(S. 210.)

Bedömningen av svensk skrivning kan ej göras enhetlig genom standardiserade

prov. Kommissionen föreslår därför, att centralt fastställda ämnen

användas vid en av det sista årets skrivningar i modersmålet.

»Ett antal förändringar i fråga om de ämnen, som utdelas, bör dock

kunna genomföras. Antalet ämnen bör helst utökas, så att varje elev lättare

finner något, som intresserar honom personligen. Det bör alltid ges åtskik

liga fria ämnen och allmänna fackämnen. Vidare bör det alltid förekomma

flera ämnen, där hjälpmedel får användas. En ämnestyp, som bör få större

betydelse, allteftersom skolans arbetssätt utvecklas mot ökat självständigt

arbete med källor, är referat av tryckta längre texter, som eleverna

får direkt tillgång till. Alan kan tänka sig dels objektiva referat av en text,

och dels kritiskt jämförande referat med utgångspunkt från två olika texter,

de sistnämnda uppgifterna särskilt lämpliga för mera begåvade elever.

En betydelsefull vinst vore det, om uppgifterna, även i de för landet

gemensamma skrivningarna, kunde formuleras så, att lärjungarna känner

det, som om de skrev för en bestämd publik, t. ex. läsarna av en klass- eller

skoltidning. Ingenting bör då hindra, att en redaktion, bestående av elever,

också sammanställer några av uppsatserna till en sådan tidning. Ämnen av

de slag, som här nämnts, bör givetvis förekomma även vid de skrivningstillfällen,

då läraren eller eleverna fastställer uppgifterna.» (S. 210—211.)

Samtliga elever få avgångsbetyg från medborgarskolan, och de olika linjernas

betyg skola, såsom redan nämnts, i princip anses som likvärdiga. Att

ha ett sådant avgångsbetyg kan alltså icke ge någon speciell kompetens.

Inte heller elever med goda studieresultat böra enligt kommissionens mening

erhålla någon anteckning på betyget om den kompetens betyget eventuellt

skänker för vissa anställningar och former av vidareutbildning.

»Frågan om kompetens måste kunna bestämmas för varje slag av fortbildningsanstalter

och varje verk eller företag med hänsyn till dess speciella

behov. Aledan tillvalsämnet tyska kan vara särskilt meriterande i vissa

sammanhang, bör de praktiska tilläggskurserna kunna vara det i andra.

På några håll kan man vara intresserad av att utan förhandsregler låta alla

inkommande betygsmeriter vägas mot varandra, medan man på andra håll

vill ha en bestämd betygsnivå, som ingen sökande får underskrida.» (S. 212.)

Under övergångstiden kommer sannolikt ungdom med nuvarande realcxamen

och med avgångsbetyg från enhetsskolan att i viss utsträckning

s. 362 Kontrollera mot PDF

362 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

konkurrera. Jämförelsen mellan betygen nödvändiggör en rad speciella

undersökningar.

»För att minska övergångssvårigheterna bör man försöka ange, vilket

genomsnittsvärde hos ett avgångsbetyg från enhetsskolan som närmast kan

anses svara mot godkänt betyg från den nuvarande realskolan. Vissa överväganden

har redan gjorts i denna fråga, och härvid har beaktats dels de

resultat av intelligensprov bland värnpliktiga med olika skolbildning, som

redovisas i undersökningar av docent T. Husen, dels de principer för betygsskalan,

som för närvarande rekommenderas för folkskolan och som

bör utsträckas till att gälla hela medborgarskolan. Denna fråga behöver

emellertid ytterligare undersökas och kan icke slutgiltigt avgöras utan objektiv

mätning av olika skolprestationer.» (S. 212.)

Beträffande läraropinionen i fråga om prov och examina kan jag hänvisa

till skolöverstyrelsens sammanfattning. Ett och annat uttalande föreligger

om skolmognadsproven och om de löpande proven under året, men i all

synnerhet är det realexamen, som ventileras i skolornas yttranden.

Skolmognadsproven böra enligt Sveriges småskollärarinneförbund utföras

under förhallanden, som äro vanliga skolförliållanden så lika som möjligt,

och handhavas av småskollärarinnor. Sveriges barnträdgårdslärarinnors

riksförbund hänvisar däremot till en av femte nordiska barnträdgårdsmötet

år 1947 antagen resolution, vari hävdas att »skolmognadsprov, enligt utvecklingspsykologiska

principer, böra av smabarnspsykologer företagas på

barnen i barnträdgården under det sista halvåret före skolans början». Om

under en övergångstid småskollärarinnorna måste anställa proven, böra de

grundligt utbildas därför vid kurser av betydligt större varaktighet än de

nu brukliga.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund tillstyrker, att skolmognadsproven

göras obligatoriska, men anser, att det tills vidare bör kunna räcka

med de föreslagna proven på våren, som omfatta läkarbesiktning jämte

psykologiska prov. Ett par folkskolinspektörer och några folkskolestyrelser

önska likaledes förlägga proven till vårterminen. »Skolmognadsprövningen

bör helst förläggas till en vecka under t. ex. juni månad, efter läsårets avslutning»,

yttrar salunda folkskolinspektören i VÖsterbottens södra inspelctionsområde.

»En negativ utgång då blir av mildare karaktär för såväl barn

som föräldrar än om den kommer efter påbörjat läsår.»

De som vilja förlägga proven till våren tänka sig gärna, att proven för

vissa lärjungar skola kunna kompletteras med grupprov eller individualtestning

vid höstterminens början. Folkskolestyrelsen i Uppsala meddelar,

att sedan ett antal år samtliga nybörjare inom distriktet i god tid före vårterminens

slut fått genomgå ett kortare skolmognadsprov, varefter lärjungarna

fördelats dels på klassavdelningar av normal storlek, dels på s. k.

skolmognadsklasser med lägre barnantal.

»I de fall, då provet icke ansetts ge tillräckligt klart utslag eller då hjälpklassmässighet

kunnat förmodas föreligga, har individualtestning företagits

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. May.ts proposition nr 70.

vid början av höstterminen, och med ledning av skolmognadsprov och testning

samt omdömen från hem, lekskola och skolläkare har ett mindre antal

barn redan från första terminen placerats i hjälpklass.---Den utom
ordentligt

stora överensstämmelse mellan prövning och läraromdöme, som

därvid har kunnat konstateras, har enligt folkskolestyrelsens mening klart

ådagalagt, att den tillämpade metoden är fullt tillfredsställande för bestämmandet

av barnens skolmognad. Med hänsyn till att den av skolkommissionen

rekommenderade anordningen är mycket tidsödande och

omständlig, särskilt i större skoldistrikt, bör möjligheten alltjämt stå öppen

för skoldistrikten att företa skolmognadsprov i huvudsak efter de normer,

som hittills tillämpats i Uppsala m. fl. städer.»

Psykologislc-pedagogiska institutet varnar emellertid för att nedskära

provet, så att dess värde äventyras.

»Därigenom bleve inte endast resultaten för individens och skolans del

i många fall otillfredsställande, utan anordningen skulle med all rätt från

föräldrarnas och allmänhetens sida bli föremål för misstro och kritik. Något

slutgiltigt förfaringssätt synes ännu icke ha utformats, men genom fortsättande

av den omfattande försöksverksamheten på området torde man

efter hand kunna nå fram till ett ur alla synpunkter fullt tillfredsställande

tillvägagångssätt.»

Slutligen må nämnas, att medicinalstyrelsen icke funnit anledning till

invändningar mot principerna för det av skolkommissionen föreslagna prövningsprogrammet.

I diskussionen om realexamen ha enligt skolöverstyrelsens sammanfattning

inte mindre än 100 kollegier tagit del. Av dessa ha 20 ställt sig positiva

till skolkommissionens förslag och 54 avstyrkt detsamma, medan återstående

26 ha tillstyrkt eller avstyrkt vissa delar av förslaget. Lciroverkslärarnas

riksförbund finner det påtagligt, att en alltför minutiös examenskontroll

kan binda undervisningen och motverka användningen av friare

arbetsformer, men vill å andra sidan starkt understryka nödvändigheten av

att man ej slopar hävdvunna kontrollinstanser utan att ha fullgod ersättning

därför.

»I synnerhet under en övergångstid, då nya saväl organisations- som arbetsformer

prövas, blir frågan om kontrollen av skolans arbete betydelsefull.

Det gäller då ej blott att upprätthålla en likartad standard vid skolor

med i stort sett samma arbetsförhållanden, utan att skapa möjligheter för

en rättvis jämförelse mellan de resultat som uppnås med olika arbetsmetoder

och inom skilda organisationsformer. Givetvis gäller det därvid ej blott

att jämföra med varandra de lcunskapselement och de jämförelsevis^ lätt

kontrollerbara färdigheter, som eleverna förvärvat, utan också de svårare

mätbara resultaten av sådant arbete inom skolan, som SK behandlar under

rubriken ''Studiefostran’.»

Medicinalstyrelsen betecknar det som en vinst, om de muntliga slutproven

kunde ersättas med kontinuerlig inspektion och konsulentverksamhet

samt de skriftliga med standardiserade prov.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

o»V medicinsk synpunkt skulle detta betyda en minskad psykisk press

pa elever, som 1 denna ålder ofta äro känsliga härför. Om därjämte möjligheterna

till ett individualiserande arbetssätt ökas, kan ett större intresse

vackas hos eleverna för själva ämnesstoffet och måhända en på längre sikt

värdefullare och mera givande inställning till arbetet skapas än den som

toljer av en forcerad slutspurt, inriktad på ett visst examensresultat.»

Jämväl psykologisk-pedagogiska institutet finner de skäl skolkommissionen

anfört i stort sett övertygande. »Göres enhetsskolan obligatorisk för

alla utan något som helst begåvningsurval, kan knappast kravet på en

avslutande examen längre bibehållas. Genomgång av den nioåriga medborgarskolan

sadan den utformats i betänkandet ger ingen speciell kompetens

och har därmed knappast heller behov av någon avgångsexamen.»

Statskontoret är av annan mening:

»Förslaget att slopa den nuvarande realexamen och ersätta den med avgångsbetyg

från medborgarskolans linjeuppdelade nionde klass, vilket avgångsbetyg

icke är avsett att ge någon mer speciell kompetens, är ägnat

att medföra icke önskade konsekvenser. Realexamen har på allt flera områden

kommit att utgöra en i stort sett enhetlig måttstock för den teoretiska

mimmikompetens, som inom vederbörande yrke fordras. Dess borttagande

kan befaras medföra skärpta teoretiska kompetensfordringar, viluppfyllande

leder till onödigtvis förlängd studietid med därav följande

tidsförlust och ökade kostnader för såväl samhället som den enskilde.»

Skolöverstyrelsen anmärker, att skolkommissionen icke tillräckligt betonat

vikten av att de betyg, som givas vid enhetsskolans avslutande, bli

så långt görligt jämförbara.

»Överstyrelsen anser det vara av mycket stor vikt, att dessa betyg garantera

en viss bestämd kunskaps- och färdighetsstandard, eftersom de äro av

avgörande betydelse vid konkurrensen om befattningar, stipendier och tillträde

till högre utbildning. Detta är också ett demokratiskt krav av utomordentlig

vikt. Skulle icke betygen omfattas med förtroende, så skulle de

förlora det mesta av sin betydelse. För begåvningar från fattiga hem och

utan relationer har examensbetyget alltid varit något att bygga på.» (S. 62.)

I den nuvarande realexamen åstadkommes likvärdigheten i betyg främst

genom de skriftliga examensproven. Dessa prov, som fastställas av skolöverstyrelsen

gemensamt för alla skolor, underkastas eftergranskning av

särskilt utsedda sakkunniga. Genom detta system har en tillfredsställande

likformighet i bedömningen av proven kunnat uppnås.

När skolkommissionen föreslår, att standardiserade prov skola införas,

samtidigt som de skriftliga examensproven slopas, är syftemålet alltjämt

detsamma, nämligen att trygga en likformig betygssättning. Överstyrelsen

anser, att malet även pa detta sätt kan uppnås, dock under följande förutsättningar:
1-

Proven skola användas samtidigt i alla skolor och under iakttagande

av samma försiktighetsåtgärder som vid examensprov.

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

2. Proven skola användas i slutet av läsåret, då kursen genomgåtts. Om

de användas vid andra tidpunkter, ingripa de störande i undervisningsarbetet

och tvinga läraren till viss bestämd lärogång. Lärarens frihet skulle

på ett ogynnsamt sätt begränsas, om man utöver en viss kunskapsnivå hos

lärjungarna vid läsårets respektive lärotidens slut också skulle kräva en

viss bestämd nivå vid annan tidpunkt.

3. Proven skola vara obligatoriska, och läraren skall vara skyldig anpassa

sin betygsskala — men däremot icke betygssättningen för de särskilda

lärjungarna — efter resultaten.

4. Frågan om hur proven skola eftergranskas bör noga prövas. En eftergranskning

synes vara nödvändig, för att överstyrelsen skall få en överblick

över skolornas standard och få möjlighet att ingripa i syfte att vinna rättelse

i för hög eller för låg betygssättning. (S. 62—63.)

Kommissionens förslag att ersätta den muntliga realexamen med livligare

inspektions- och konsulentverksamhet har visserligen väckt någon tvekan,

men överstyrelsen anser det åtminstone sannolikt, att även på denna punkt

tillfredsställande resultat skall nås. »Dock vill överstyrelsen framhålla, att

den nuvarande muntliga realexamen icke bör slopas, förrän den planerade

utökade inspektions- och konsulentverksamheten genomförts och någon erfarenhet

vunnits av densamma.»

Så länge det icke är möjligt taga ställning till enhetsskolans detaljer,

kan emellertid överstyrelsen icke heller taga definitiv ställning till formerna

för skolgångens avslutande.

»Överstyrelsen har tillstyrkt en omfattande försöksverksamhet under

överstyrelsens egen ledning bland annat angående enhetsskolans utformning.

Härigenom torde man också vinna erfarenhet, som kan vara av betydelse

för anordningarna vid enhetsskolans avslutande. Under försökstiden

kommer givetvis flertalet högre skolor att arbeta efter nu gällande kursoch

timplaner, med de modifikationer med hänsyn till reducerad timplan

m. m., som kunna komma att beslutas. Realexamen i nuvarande former

kommer alltså att under försöksperioden avläggas av ett troligen växande

antal lärjungar. — Först efter försöksperiodens slut kommer alltså frågan

om realexamens vara eller icke vara att definitivt aktualiseras.» (S. 61—62.)

Överstyrelsen berör liksom skolkommissionen även frågan om jämförbarheten

av de olika betyg, som under övergångstiden komma att företes

av olika lärjungar. Detta spörsmål hör nära samman med försöksverksamheten

och torde under försökens gång böra uppmärksammas av vederbörande

myndighet.

e. Departementschefen.

Även om framstegen i fråga om skolans inre arbete i stor utsträckning

äro det samlade resultatet av intresserade och framsynta lärares insatser,

har det allmänna dock möjlighet att stimulera och i viss mån dirigera framstegsarbetet.

Varje lärare är beroende av de hjälpmedel, som stå till hans

förfogande. Måhända inser han ganska klart, i vilken riktning en omlägg
-

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ning av lärokursen eller arbetsmetoderna bör gå, men arbetet med att

genomföra tankegången i de många detaljerna är för stort för en enskild

man, som har sitt dagsverke av vanligt skolarbete och kanske saknar de

tillgångar i böcker och materiel, som ofta äro förutsättningen för att ett

pedagogiskt arbete skall kunna föras i hamn. Här kan otvivelaktigt det

allmänna gripa in genom att förena de splittrade krafterna till samfällda

ansträngningar, bereda den enskilda läraren tillfälle att i en lämplig miljö

och under drägliga ekonomiska betingelser genomföra sin del av arbetet

och slutligen tillse, att de hjälpmedel, som ha utarbetats i form av läroböcker,

materiel, handledningar in. m„ också bliva åtkomliga ute i skolorna.

Det vore dålig hushållning att uppföra dyrbara byggnader och anställa

välutbildade lärare men knappa in på de biblioteks- och materielanslag,

som ofta äro av väsentlig betydelse för vad läraren kan uträtta.

Ett framgångsrikt inre arbete förutsätter dock även, att hemmen känna

en viss grad av solidaritet med skolan och äro beredda att ge dess strävanden

sitt stöd. Det kan möjligen vara riktigt, att hemmens inflytande

på de uppväxande är mindre än förr, men att andan i hemmen fortfarande

på ett ofta avgörande sätt påverkar lärjungarnas ställning till skolan och

deras utbyte av skolarbetet, därom kan den praktiske skolmannen knappast

vara i tvivelsmål. Hemmen kunna genom en ensidig och oförstående

kritik av lärokurser, läroböcker och enskilda lärare skapa en negativ inställning

till skolarbetet i dess helhet eller i vissa delar, en inställning, varav

de egna barnen lida den största skadan. De bidraga däremot positivt till

skolarbetet, om de kunna göra något för att få barnen att fatta sitt ansvar

för trevnaden och det goda samarbetet i sin lilla krets, för de arbetsuppgifter,

som anförtros dem, och de materiella ting, som sättas i deras händer

— det må nu vara deras egna eller skolans eller kommunens — och, icke

minst, om de låta barnen förstå, att det är nödvändigt med ärlighet och

fair play även gentemot skolan och dess arbete. Icke alltid äro,hemmen

medvetna om vad de betyda som främjande eller hämmande krafter i barnens

skolarbete. Det kräves samverkan mellan skola och hem, för att de

skola rätt fatta sina uppgifter.

Det visar sig snart, om samarbetet kommer i gång, att det finnes en rad

praktiska frågor, som intressera de flesta hem likaväl som skolan. De ungas

behov av vila och rekreation, organisationen av deras hemarbete, deras

nöjesliv, fickpengar och utevistelse höra hit, deras nöjesläsning och fritidssysselsättningar,

kamrat- och föreningslivet. Frågor om de ungas yrkesval,

om andra skolformer och fortsatta studier fånga ofta i hög grad målsmännens

intresse. Genom ett samarbete i sådana ting vidgas även lärarens

synkrets. Det som i klassrummet tar sig svårbedömliga, lätt misstolkade

uttryck, kan med ens få mening och innebörd, om det ses mot bakgrunden

av lärjungens individuella uppväxtförhållanden och hemmiljö. Läraren

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 367

kan få justera sin mening till och med om en lärjunge, som han trodde sig

känna rätt väl.

Det är dock vanskligt att föreskriva bestämda former för samarbetet

mellan skola och hem. Försök som gjorts att lämna föreskrifter i stadgor

och reglementen ha endast delvis haft framgång. De åhörardagar, som

nämnas i läroverksstadgan, göra kanske sin tjänst i de lägsta klasserna,

de locka en och annan målsman i realskolans högre klasser men praktiskt

taget inga i gymnasiet — det säges, att gymnasisterna icke sällan tillhålla

föräldrarna att bliva vid sin läst. Å andra sidan ha försöken att stifta kontakt

genom klassamkväm och föräldraföreningar i många enskilda fall givit

påfallande goda resultat, och det kan icke gärna vara någon tvekan om

att man bör gå vidare på den inslagna vägen. Troligen är det dock klokt att

tills vidare även härvidlag undvika stela föreskrifter, som lätt kunde betaga

samarbetet dess värme och personliga prägel, men det bör vara fullt

klart, att samverkan mellan skola och hem, vilka former som än väljas

ute i orterna, bör vara en normal del av arbetet vid en välskött skola och

att en föräldraförening vid sina sammankomster bör anses som skolans

gäst och icke som en tillfällig rumsförhyrare.

Under förarbetena till skolreformen har en speciell form av meddelanden

till hemmet ingående dryftats, nämligen termin sbetygen. I likhet med

Målsmännens riksförbund anser jag, att sådana betyg tills vidare icke

kunna undvaras, i synnerhet på det högre stadiet, där centralisering måste

tillgripas i större mått. Däremot torde intet väsentligt vara att invända mot

att betygen på det allra lägsta stadiet förenklas eller att försök med nya

former av betyg och motsvarande meddelanden till hemmet anställas i överensstämmelse

med skolkommissionens förslag.

I undervisningen får läraren icke glömma den hänsyn han är skyldig

hemmen. Strävan efter objektivitet bör genomgå all undervisning, men

den blir brännande framför allt inom kristendoms- och samhällsundervisningen.

Skolans skildring av förhållanden och företeelser måste i sådana

sammanhang vara på en gång taktfull och sann.

Jag delar fullkomligt skolkommissionens uppfattning, att kristendomsundervisningen

icke blott skall meddela kunskap utan även stämma de

unga till allvar och eftertanke. Men man måste ha klart för sig, att blott

ett fåtal kunna bli tänkare, som förmå tränga under ytan av dagsdiskussionerna.

Vi ha alla tillträtt ett arv av värderingar och levnadsnormer, som

skapats före vår tid och bildar grunden för vårt arbete. Vi måste lämna

ett sådant arv även åt våra efterkommande såsom en grund och utgångspunkt

för deras insatser.

Det är mycket möjligt, att eu analys i livsåskådningsfrågorna skulle

blotta djupgående principiella motsättningar, vilka under givna betingelser

kunde aktualiseras och dela upp vårt folk i stridande läger. Delvis äro dessa

motsättningar av den art, att de måste uppmärksammas och belysas i

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition m 70.

skolan. Men det för skolans arbete väsentliga är dock, huruvida det gemensamma

i vår uppfattning av rätt och orätt, gott och ont, sant och osant

är tillräckligt att bilda grunden för en kristendomsundervisning, ägnad

att tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk. Erfarenheterna av 1919 års

undervisningsplan peka bestämt i denna riktning. Remissgången av skolkommissionens

betänkande har ytterligare stärkt mig i uppfattningen, att

det bör vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning av kristendomsundervisningens

problem i huvudsaklig anslutning till de av skolkommisisionens

majoritet uppdragna riktlinjerna.

Da Kungl. Maj:t har att i administrativ väg besluta om de frågor rörande

kristendomsundervisningen, som icke komma att regleras genom lag, torde

det vara lämpligt, att jag här tillkännager min ståndpunkt i vissa av dissenterlagskommittén

berörda ämnen.

I överensstämmelse med de erkända grunderna för religionsfriheten böra

vissa trossamfunds medlemmar tillerkännas rätt till frikallelse för sina

barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning och morgonandakter.

Det bör därvid ankomma på Kungl. Maj:t att på given anledning

pröva, huruvida trossamfund i sin trosåskådning avviker så mycket

från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, att

dylik befrielse skäligen bör beviljas och samfundet erhålla rätt att sörja

för religionsundervisning åt samfundet tillhörande barn. I samband därmed

bör Kungl. Maj:t lämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervisningens

innehåll och kontrollen av densamma genom allmänna organ.

I fråga om rätten för sådana särskilda trossamfund att i sin undervisning

mottaga lärjungar, som icke tillhöra samfundet, ansluter jag mig till dissenterlagskommitténs

förslag.

Mera komplicerad är frågan om rätt till befrielse från kristendomsundervisning

för barn utan konfession. Även dessa barn böra, om de befrias från

skolornas religionsundervisning, vara tillförsäkrade en undervisning om

religion och religiösa förhållanden, som tillfredsställer kraven på orientering

i nutidssamhället, men i detta fall saknas den relativa trygghet, som

ligger i att trossamfunden tillhandahålla religionsundervisning för medlemmars

barn. Därigenom uppstå, såsom skolöverstyrelsen har framhållit,

åtskilliga praktiska svårigheter.

Även betänkligheter av annan art uppresa sig mot en frikallelse av barn

tillhörande denna grupp. Kravet på objektivitet i undervisningen hålles

levande just genom att den är avsedd för barn från skilda läger och icke

för en gallrad återstod, som är kvar, sedan vissa meningsriktningar vänt

undervisningen ryggen. Jag tror också, att det ligger något i de invändningar,

som från mentalhygieniska utgångspunkter riktats mot en utdifferentiering

av särgrupper på detta område. Bittra erfarenheter från skilda

länder och tider visa, huru livsåskådningsfrågorna kunna skilja och söndra.

En tidig uppdelning av barnen i »hedningar» och »kristna» är lika litet

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

förenlig med enhetsskolans idé som en sortering efter socialklasser eller

förmögenhetsförhållanden. Jag kan således icke tillstyrka rätt till frikallelse

från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna för barn, som

icke tillhöra något trossamfund.

Betänkligheter av detta slag behöva icke hindra, att ett barn, som icke

tillhör något trossamfund, på skriftlig framställning från den, som har att

föra barnets talan, erhåller befrielse från deltagande i morgonsamling, som

faller utanför lektionsramen. Morgonbönsbefrielser medgivas redan nu vid

de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de frikallade

utgöra ingen ensartad grupp, vilket är ägnat att minska betänkligheterna.

Erforderliga bestämmelser böra meddelas i sådan form, att primärbeslutet,

om så behöves, skall kunna korrigeras besvärsvägen.

Den av kommittén väckta frågan om rätt för lärjungar, som icke deltaga

i de allmänna skolornas kristendomsundervisning, att styrka sina

insikter i religionskunskap i sådana former, att det kan räknas dem tillgodo

för samma ändamål som ett i vanliga former givet vitsord i kristendomskunskap,

är tämligen komplicerad i detaljerna och föreligger ännu icke

i fullt utrett skick. Rätt att undergå prövning i visst ämne efter fordringarna

för studentexamen finnes numera, sedan bestämmelser om »partiell

studentexamen» för något år sedan ha upptagits i läroverksstadgan, och

det vore i och för sig icke omöjligt att på liknande sätt ordna prövningar

efter fordringarna för realexamen. En svårighet ligger emellertid däri, att

förhöret icke skulle gälla kristendomskunskap utan en med hänsyn till ett

visst samfunds trosåskådning tillrättalagd religionskunskap och att den

i regel måste förrättas av icke-trosfränder. Det torde icke heller vara lätt

att på ett friktionsfritt sätt inordna dylika prövningar i andra skolsammanhang,

såsom vid flyttningar till högre klass. Sannolikt lösas dessa

frågor enklare på de vägar, som antytts av skolöverstyrelsen och av länsstyrelsen

i Malmö. Då skolöverstyrelsen redan påbörjat utredning i en hithörande

fråga rörande intagningen i läroverk, synes det mig lämpligast,

att frågekomplexet i dess helhet hänskjutes till överstyrelsen för fortsatt

beredning.

Med anledning av vissa under remissgången framställda yrkanden vill

jag slutligen erinra om ett uttalande av 1936 års riksdag, att folkskolans

utvidgning till sjuårig icke finge medföra svårigheter för barnen att bevista

konfirmationsundervisningen (riksd. skr. 1936: 297 s. 15). Hänsyn bör även

framdeles tagas till konfirmationsundervisningen, och det bör därvid uppmärksammas,

att sistnämnda undervisning måste anordnas på olika sätt

alltefter ortsförhållandena, bland annat på grund av församlingarnas mycket

växlande ytvidd.

Ett gott förhållande mellan hem och skola är knappast i längden möjligt,

om skolan begär mera arbete av de uppväxande, än dessa kunna tåla,

eller skolarbetet eljest liigges så, att det medför risker för lärjungarnas

24 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. Nr 70.

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

välbefinnande. De hygieniska synpunkterna på skolarbetet måste därför

alltid vara medbestämmande vid arbetets utformning, och den fysiska fostran

bör få sin icke alltför knappa plats på schemat. Jag har i det föregående

endast på ett par punkter gått närmare in på enskilda skolämnens

planläggning, och det torde även i fråga om skolans fysiska fostran vara

tillräckligt, att jag understryker vikten av att det goda arbete, som nedlagts

av dess målsmän inom skolvärlden, får fullföljas under så gynnsamma

betingelser som möjligt. Bland annat bör — så långt lärartillgången

det medgiver — de vid vissa skolformer över hövan stora gymnastikavdelningarna

nedbringas till rimligare mått.

Granskningen av skolarbetet ur hygieniska synpunkter har i ett avseende

— nämligen i fråga om antalet lektionstimmar per vecka — avsatt fasta

resultat, kring vilka god enighet tycks ha uppnåtts. Genom de utfärdade

kungörelserna om reducerad timplan i småskolan och i de allmänna läroverken

m. fl. läroanstalter har genomförandet av den skolhygieniska expertisens

förslag påbörjats; om några år, när de reducerade timplanerna äro

genomförda, komma förslagen i denna del även utan nya beslut att vara till

största delen förverkligade. I övrigt har diskussionen i de skolhygieniska

frågorna varit av betydelse genom att en rad frågeställningar formulerats,

vilka kunna bli utgångspunkten för försök och ytterligare utredningar. Skolkommissionen

föreslår försöksverksamhet rörande arbetsdagens ändamålsenliga

organisation — bland annat fördelningen mellan arbete och raster,

lektionernas längd och placeringen av olika ämnen på schemat — och rörande

möjligheterna att nedbringa hemarbetet i samband med en omläggning

av arbetssättet under lektionerna och viss undervisning i studieteknik.

Skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen tillstyrka, att dylika undersökningar

igångsättas; de böra enligt skolöverstyrelsens mening även omfatta

arbetets bästa fördelning över läsåret i dess helhet och de olika undervisningsmetodernas

inverkan på barn och lärare ur trötthetssynpunkt. En undersökning

av elevernas studievanor har påbörjats inom skolöverstyrelsen

och torde komma att användas som underlag för en blivande handledning

i studieteknik.

Även jag anser de ifrågasatta undersökningarna av behovet påkallade. De

torde börja påbörjas redan under de närmaste åren och behöva icke nödvändigtvis

begränsas till de skoldistrikt, där försök med enhetsskoleorganisationen

pågå. Vid den tidpunkt, då enhetsskoleorganisationen mera allmänt

skall genomföras, bör på detta sätt ett säkrare underlag ha skapats

för utformningen av vissa sidor av skolans verksamhet.

Den av skolkommissionen föreslagna längden av enhetsskolans läsår —

39 veckor — överensstämmer med vad som nu tillämpas vid folkskolorna

inom de flesta skoldistrikt och ger mig icke anledning till någon erinran.

Om i överensstämmelse med skolkommissionens förslag gemensam skolstyrelse

inrättas, torde även större enhetlighet kunna vinnas i fråga om

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

tiderna för termins början och slut och förläggningen av vissa ledigheter

vid skolenheter på samma ort. Vissa detaljfrågor, såsom beträffande läxfrihet

i samband med helgdagar m. m., torde få prövas av Kungl. Maj:t

i lämpligt sammanhang.

Till de frågor, som enligt skolkommissionens förslag skulle hänskjutas till

försöksverksamheten, hör även provens beskaffenhet och anordning. Såsom

skolkommissionen framhåller, kunna prov icke undvaras i skolarbetet; de

torde till och med vara av särskild vikt under en försöksperiod, då man står

inför nödvändigheten att på ett eller annat sätt mäta vad som kan uppnås

med olika metoder och även måste kunna jämföra studieresultat, som vinnas

på olika linjer. En väsentlig synpunkt vid försöken måste emellertid

alltid vara att söka sådana former för proven, att de ge läraren kunskap om

lärjungen och insikt i hans individuella problem utan att verka förryckande

på arbetets lugna och naturliga rytm.

Jag finner det ganska uppenbart, att realexamen i en skola, som skall genomgås

av alla, icke kan ha samma uppgift och funktioner, som den nu

äger. Liksom skolkommissionen och skolöverstyrelsen anser jag, att en

muntlig examen av den nuvarande realexamens typ är umbärlig och att den

bör ersättas med en livligare inspektions- och konsulentverksamhet. I fråga

om de skriftliga proven torde skillnaden mellan skolutredningens förslag,

som förutsätter att sammanfattningsbetyg sättas i samtliga skrivämnen,

och skolkommissionens förslag, som går ut på att standardiserade prov

skulle ställas till lärarens förfogande, icke vara av djupgående art. Båda

förfarandena torde kunna ge den hjälp en samvetsgrann lärare behöver för

att fastställa betygsskalan; intetdera kan hindra en viss godtycklighet, om

läraren icke vill acceptera gängse betygsättningsnormer. Den väsentliga

olikheten mellan skolutredningens och skolkommissionens förslag torde ligga

däri, att enligt skolutredningen vissa betyg i examens skriftliga del böra

fordras för tillträde till den muntliga prövningen, medan sådana villkor icke

kunna uppställas vid avslutningen av enhetsskolans kurs. Liksom skolöverstyrelsen

anser jag emellertid, att formema för enhetsskolans avslutning

icke kunna preciseras, förrän enhetsskoleorganisationen hunnit så långt upp

i klasserna, att dess detaljutformning börjar kunna överblickas. Standardiserade

prov för olika stadier och olika ändamål böra i överensstämmelse

med skolkommissionens förslag utarbetas och ställas till lärarnas disposition.

Helt andra uppgifter ha de skolmognadsprov, som enligt skolkommissionens

förslag skulle föregå barnens inträde i första klassen. Det kan tydligen

icke vara tal om att pröva och bedöma nybörjarnas kunskaper och färdigheter

i läroämnen, och det vore i flera avseenden olyckligt, om proven av

målsmännen komme att uppfattas som inträdesprov i gammal mening. Jag

delar visserligen kommissionens åsikt, att skolmognadsproven, rätt använda,

kunna fylla en viktig uppgift och att de i framtiden böra ingå som ett

fast led i enhetsskolans praxis: de äro bland annat ägnade att minska ris
-

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

kerna för felplaceringar och kunna förebygga, att ett barn intages i skolan

för tidigt och därmed ställes inför uppgifter, som överstiga dess förmåga.

Men det synes mig viktigt, att skolmognadsproven, i synnerhet under de

första åren, anordnas på ett sätt, som utesluter misstolkningar rörande provens

natur och uppgifter.

Goda erfarenheter ha på olika håll gjorts med varierande metoder; tillsvidare

böra de lokala skolledningarna ha frihet att efter samråd med försöksverksamhetens

centrala ledning söka sig fram efter de vägar, som de

anse bäst föra till målet. Först vid försöksperiodens slut böra eventuellt

formerna fixeras på grundval av gjorda erfarenheter.

7. Flickskolefrågan.

För närvarande kan en del av skolplikten fullgöras i specialskolor för

flickor — i den kommunala flickskolan och dess privata motsvarigheter. I

det föregående har jag redogjort för dessa skolors organisation (s. 26 o. f.)

och även berört samundervisningens problem (s. 154—158). Det återstår

att taga ställning till frågan, huruvida det kan vara försvarligt och av behovet

påkallat att bibehålla särskolor för flickor inom ett skolsystem, som

i övrigt är grundat på enhetsskoleprincipen.

a. Flickskoleproblemet och anlagsdifferentieringen.

Åtskilligt arbete har nedlagts på att mäta de psykiska differenserna mellan

manlig och kvinnlig ungdom. Resultaten äro pålitliga, när det gäller

medeltal för ett stort antal individer, men täcka givetvis icke förhållandena

i varje enskilt fall. Inom en någorlunda stor grupp av enbart pojkar eller

enbart flickor finnas mycket större anlagsdifferenser än mellan de båda

gruppernas genomsnitt. Konstruerar man en skoltyp, som med avseende på

arbetstakt och stoffurval är avpassad efter det kvinnliga genomsnittets

behov, lämpar den sig också väl för många pojkar, konstrueras den efter

det manliga genomsnittet, kan den för en hel del flickor vara ganska bra

och till och med bättre än den förra. Ville man organisatoriskt differentiera

skolan efter lärjungarnas faktiska begåvningsanlag och intressen, komme

gränsen mellan de olika skolformernas klientel med säkerhet icke att följa

någon ren könslinje.

Räknar man till den nuvarande flickskolans förtjänster exempelvis den

lugna arbetstakten, det större inslaget av praktiska sysselsättningar, den

starkare betoningen av de humanistiska ämnena och examensfriheten, inställer

sig genast frågan, varför dessa förmåner skola förbehållas flickorna

och icke även ställas till förfogande för pojkar, som under uppväxttiden äro

i behov av en lugnare arbetstakt och en rikligare omväxling mellan teoretiskt

och praktiskt arbete samt kanske därtill dela flickornas mera humanistiska

läggning. Ju villigare man är att erkänna det pedagogiska värdet

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

av vissa traditionella drag hos den svenska flickskolan, desto större orsak

har man att med skolutredningen fråga, varför en skolform med dessa pedagogiska

fördelar skall vara tillgänglig endast för den kvinnliga delen av

vårt lands ungdom. Man ställes med andra ord inför spörsmålet, huruvida

icke den nuvarande högre flickskolan bör ersättas med en samskola.

Några brottstycken ur skolutredningens resonemang i denna fråga må

anföras som orientering. Utredningen utgår från att på flera områden endast

en gradskillnad finnes mellan gossarnas och flickornas inställning.

»Språkliga och humanistiska intressen äro ofta nog tillfinnandes hos manlig

ungdom, medan åtskilliga flickor äga både intresse och begåvning för

matematisk-naturvetenskapliga studier. Även beträffande praktiskt arbete,

lekar, idrott och fritidssysselsättningar, röra sig intressena inom båda könen

över samma skala: många flickor sta den intressekrets mycket nära. som

brukar betecknas såsom karakteristisk för gossar, och otvivelaktigt skulle

åtskilliga gossar trivas väl med husliga sysslor, vård av småsyskon och dylikt,

om icke här särskilt starka traditioner stode hindrande i vägen.---

Praktiska sysselsättningar av olika slag angivas av den psykologiska sakkunskapen

såsom lämpliga och värdefulla för båda könen, särskilt under

pubertetsåren, och detta icke blott med hänsyn till de färdigheter, som vinnas,

utan även emedan praktiskt arbete utgör en välbehövlig motvikt mot

teoretiska studier, vidgar erfarenheten, leder till påvisbara och nyttiga resultat

och erbjuder rika möjligheter för självständig verksamhet och för

samarbete med andra. Det är ett allmänt erkänt faktum, att hos bade gossar

och flickor, men måhända mest hos gossar, under pubertetstiden en viss

leda och trötthet gentemot de teoretiska studierna gör sig gällande, en önskan

att få ägna sin tid och möda åt praktiskt, produktivt arbete eller i

varje fall åt övning och förberedelse åt dylikt arbete.---En gradskill
nad

råder också beträffande gossarnas och flickornas arbetsförhållanden

och arbetsförmåga. I den tidigare skoldebatten har beträffande flickorna

mycken ömsint omtanke gjort sig gällande. Man har starkt betonat deras

ömtålighet under pubertetsåren och den risk, forcerat skolarbete och examenstvång

för dem innebära.--- ,70,

Den kritik, som numera riktas mot skolungdomens arbetsbörda pa realskolestadiet,

gäller väl i första hand flickorna men i mycket hög grad även

gossarna.---Skiljelinjen går icke så mycket mellan kvinnlig och man
lig

ungdom som mellan å ena sidan arbetskraftig, psykiskt robust ungdom

med förmåga att ’slå ifrån sig’ bekymmer och plikter och å den andra ömtålig,

känslig och minutiöst plikttrogen ungdom; i viss mån spela även de intellektuella

egenskaperna in, varvid de raskt fattande och snabbt lärande

begåvningstyperna stå emot de långsammare, grundligare och mer försagda

men därför i och för sig ingalunda mindre värdefulla. Då således de begåvnings-

och arbetstyper, som flickorna mestadels representera, även i icke

ringa utsträckning finnas bland gossarna, synes det även av detta skäl vara

ett rimligt och rättvist krav, att en bildningsväg skapas, som lämpar sig

för sådana manliga lärjungar.» (X. s. 101—104.)

Sådana överväganden kunde ha utmynnat i ett förslag att omorganisera

den nuvarande flickskolan till samskola eller starta examensfria linjer av

liknande struktur för gossar. När skolutredningen icke funnit tiden mogen

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

för ett så djärvt steg, har utredningen låtit sig bestämma av motiv tillhörande

en helt annan krets:

»Den längre lärotiden, vilken vid en examensfri skolgång torde vara

ofrånkomlig, om en lugn arbetstakt skall kunna hållas och om nödig grundlighet

i studier skall kunna garanteras, väcker, enligt vad som redan förmärkts

vid Höglandsskolan, större betänkligheter i hemmen, då det gäller

gossarnas val av studieväg. Möjligen blir på grund härav den examensfria

vägen för manliga långt mer än för kvinnliga elever en utväg för svagare

begåvade, som misslyckats på den kortare examenslinjen. Om på grund

härav den examensfria linjen skulle få ett i genomsnitt sämre elevmaterial

än examenslinjen, bleve dess möjligheter att nå gedigna och förtroendeingivande

resultat minskade, vilket även skulle få olyckliga verkningar för

uppskattningen av flickornas kompetensförhållanden. Det kan heller icke

anses uteslutet, att den större splittringen i intresse och den lättvindigare

hållning inför skolarbetet, som vissa rektorer i samrealskolorna ansett sig

kunna konstatera hos gossarna, lcomme att verka så, att en examensfri linje

för deras del bleve mindre effektiv; möjligen behöver det stora flertalet gossar

den eggelse till arbete och ansträngning, som en slutexamen innebär.»

(X s. 105—106.)

Skolutredningens argumentering är tydligen i huvudsak bunden till den

nuvarande skolorganisationen och där gjorda erfarenheter. Enhetsskolan

kan väntas lösa differentieringsproblemet efter andra linjer; bland annat

bör en bättre individuell anpassning av arbetstakten kunna ske i enhetsskolan

än i en skola med nuvarande examenskontroll. Enligt skolkornmissionens

mening har därför den särskilda flickskolan ingen plats inom den obligatoriska

skolan:

»Genom det svenska skolsystemets utveckling har samundervisningen

blivit allt vanligare och kommit att te sig som den naturliga formen av

fostran. Vid sidan härav kan särundervisningen upprätthållas endast som

en undantagsform. Olägenheterna vid samundervisning har ... angivits

vara pojkarnas och flickornas olika utvecklingstakt, en viss skillnad i fråga

om intressen och läggning och risken för flickornas överansträngning mot

skoltidens slut. Skolutredningen har emellertid understrukit, att dessa olägenheter

kommit att starkare framträda därigenom, att realskolan enligt

sina traditioner är en skola för gossar och att undervisning, arbetstakt

och läseböcker avpassats mera efter gossarnas än efter flickornas behov.

Olägenheterna är i så måtto inte konstitutiva för samundervisningen som

sådan.

Den av skolkommissionen föreslagna skolorganisationen och den omläggning

av det inre arbetet mot bättre individualisering, som kommissionen betraktar

som den viktigaste sidan av skolreformen, kommer att göra den för

gossar och flickor gemensamma skolan bättre avpassad för båda parter. I

fråga om skolans målsättning kan skolkommissionen helt instämma i ett uttalande

i skolutredningens flickskolebetänkande (s. 69): ''Skolans mål kan

och bör aldrig definieras så exakt och snävt, att icke inom dess område

möjligheter rymmas att tillgodose individuella eller för grupper av lärjungar

karakteristiska anlag och intressen.’ Den kunskap i uppväxtårens psykologi

som den nya lärarutbildningen skall ge, kommer att göra lärarna bättre

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

ägnade att tillvarataga gossarnas och flickornas specialintressen och att

rätta undervisning och fostran efter deras olika utvecklingstakt. Över huvud

taget torde den nya skolan, vilken liksom flickskolan är. examen sfri, bättre

kunna tillgodogöra sig de fördelar, som samundervisningen också enligt

skolutredningens mening har framför särundervisningen.» (S. 348.)

Frågeställningen blir en annan om det gäller vidareutbildning på den

obligatoriska skolans grund. Det blir följaktligen avgörande för flickskolans

framtid i vad mån den kan åberopa ett eget studiemal, som icke tillgodoses

genom andra skolformer.

b. Flickskoleproblemet och flickskolans bildningsmål.

Flickskolan har av gammalt haft ett dubbelt mål, nämligen att förbereda

för yrkeslivet och för hemmet. Den skall enligt gällande stadga ge ett högre

mått av allmän medborgerlig bildning med hänsyn tagen till den kvinnliga

ungdomens egenart, och den skall förbereda för praktisk verksamhet, särskilt

på hemmets område. Vid sidan av detta dubbla utbildningsmål har

såsom karakteristiskt för flickskolans bildningstyp betonats dess humanistiska

grundprägel, erinrar skolutredningen. Eleverna få en fylligare kurs än

realskolans i kristendomskunskap, modersmålet, ett främmande språk och

historia med samhällslära samt i de ämnen, som tillväljas pa det högre stadiet;

studierna i ämnen, som nedläggas vid övergången till det högre stadiet,

nå däremot givetvis i allmänhet icke fram till realexamens nivå. Skolans

humanistiska karaktär har ansetts stämma väl överens med flickornas allmänna

läggning och intressen och har även varit av betydelse för deras

insats i arbetslivet, då den bidragit till att inrikta deras uppmärksamhet på

arbetsområden, där en förutbildning av denna art varit fördelaktig.

Vid utformningen av den kommunala flickskolans bada linjer, den teoretiska

och den praktiska, har stor hänsyn tagits till förberedelsen för framtida

verksamhet inom hemmet. Slöjd och hushållsgöromål ha även på den

teoretiska linjen fått större utrymme än som är möjligt i realskolan. Hemmets

ekonomi studeras som ett av huvudmomenten inom ämnet ekonomilära.

I övrigt präglas kursurvalet även på den teoretiska linjen i många

enskildheter av flickornas intresseinriktning.

»Undervisning i psykologi är införd, visserligen icke såsom obligatorisk,

och därvid föreskrives beaktande av sådana företeelser inom hemliv, samhällsliv

och kulturliv, som med hänsyn till flickornas ställning och uppgifter

kunna påkalla psykologisk belysning. Ej heller försummas den estetiska

skolning, som sedan gammalt ansetts lämplig och intresseväckande för

flickor. I historieundervisningen har inryckts även det viktigaste av den

bildande konstens historia, i teckningsundervisningen skall vikt läggas vid

väckandet av intresse för konst och stil, särskilt för allmogekonstens skönhetsvärden.

» (X s. 06.)

Den praktiska linjen är i ännu högre grad tillrättalagd för en blivande

verksamhet inom hemmet. Linjen liar emellertid aldrig fatt den använd
-

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

barhet inom arbetslivet, som är nödvändig för en större lärjungetillströmning.

Såväl hemmen som de unga själva räkna i allmänhet med någon tids

självförsörjande yrkesarbete före inträdet i äktenskap, påpekar skolutredningen.

»Den ledande synpunkten vid valet av utbildning blir därför att finna

en lärokurs, som kan leda till självförsörjning så snabbt och säkert som möjligt

— realexamen blir på grund härav för många mer lockande än normalskolekompetensen,

och flickskolans teoretiska linje blir mer lockande än

den praktiska. Behovet av utbildning för husmodersgärningen blir för de

flesta aktuell först langt efter skoltidens slut i samband med giftermålet;

då så sker, fällas väl emellanåt bittra ord om skolutbildningens otillräcklighet

i nämnda hänseende, men mödrarnas personliga erfarenheter av bristande

förberedelse för arbetet i det egna hemmet avhålla dem i regel icke

från att för döttrarnas del sätta möjligheterna till självförsörjning i främsta

rummet.» (X s. 58.)

Skolutredningen har sökt utreda, i vad mån flickornas yrkesval inom realskolan

avviker från pojkarnas och i vad mån flickskoleelevernas yrkesval

avviker från realskoleflickornas. För ändamålet har utredningen begagnat

de uppgifter om den tillämnade levnadsbanan, som lämnas av de med realexamen

eller normalskolekompetens avgående lärjungarna. För 1943 års årgång

fördelade sig dessa, såsom följande tabell utvisar:

Tabell 24- De tillämnade levnadsbanorna för lärjungar, som år 1943

avgått med realexamen eller normalskolekompetens.

Levnadsbana

Realexamen

Normalskole-

Gossar

%

Flickor

°/„

kompetens

%

Fortsatta studier vid gymnasium..........

38

22

6

D:o vid seminarier i läro- och övningsämnen samt

jämförliga...............

2

5

9

Till handelsskolor, kontor, affärer, banker o. dyl.

verksamhet.............

14

30

33

Till civila tjänster.............

4

9

13

Till tekn. läroanst., lantbruk, skogsskötsel, fabriks- och hantv.verks., militäryrket, sjömansyrket och

jämförliga praktiska yrken............

32

4

5

Till husliga yrken, sjuk- och barnavård......

—

19

32

Ingen uppgift lämnad..............

10

11

2

Mellan gossarnas och flickornas yrkesval framträda karakteristiska olikheter.

En skolutbildning, som skall förbereda för alla dessa olika levnadsbanor,

måste nödvändigtvis bli en kompromiss, och det kan enligt skolutredningen

ifrågasättas, om flickornas intressen därvid vederbörligen beaktats.

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

»Rätt allmänt tycks man på samskolehåll se saken något ensidigt ur de

manliga lärjungarnas synpunkt. Att dessas matematiska och tekniska intressen

hållas tillbaka, fattas som en allvarligare olägenhet än att flickornas

estetiska och språkliga intressen röna samma öde. Det torde också

kunna ifrågasättas, om icke en del i realskolorna brukliga läseböcker och

textböcker äro starkare inriktade på att fånga gossarnas uppmärksamhet

och intresse än flickornas. Delvis skulle väl detta bero på traditioner från

den tid, då de allmänna högre skolorna voro avsedda endast för gossar,

men främst torde det bero på att de manliga eleverna mer bestämt avböja

att taga befattning med studier, som de finna mindre intressanta, medan

de kvinnliga fogligare mottaga vad som bjudes dem.» (X s. 80.)

Skolutredningen har för sin del icke heller funnit det möjligt eller lämpligt

att ändra realskolekursens allmänna läggning. Antalet flickor, som gå

till praktiskt-husliga yrken är endast 8 procent av hela lärjungeantalet i

realskolan, och detta antal har icke ansetts tillräckligt stort för att motivera

en utvidgning av för sådana banor förberedande studier inom realskolan.

Utbildningen för hemmet i en sådan skolform som realskolan blir därför

nödvändigtvis relativt svag, men skolutredningen synes anse, att den likväl

rätt allmänt skulle godtagas som tillräcklig även för flickorna.

»Ändrade tidsförhållanden synas på sistone i viss mån ha fört denna

fråga bort ur intressets brännpunkt. På många håll förefaller man numera

benägen att för lösningen av frågan om flickornas dubbla undervisningsmål

lita till en snabbt fortskridande utveckling dels i riktningen av alltmera

inskränkta moders- och husmodersplikter, dels i riktningen av alltmera

ökat intresse och allt större kunnighet hos den manliga parten i fråga om

husliga sysslor. Konsekvensen av denna utveckling skulle således^ bli, att

skolan finge åtaga sig att ge en viss utbildning i hem- och hushållsangelägenheter

åt både gossar och flickor, en utbildning, som emellertid kunde

inskränkas till en för alla gemensam elementarkurs.

Att en utveckling i antydd riktning pågår är tydligt; av flera skäl har

den säkerligen påskyndats under de senaste åren. Den allmänna bristen på

huslig arbetskraft har tvingat husfäder och söner att deltaga i hushållsisyssloma,

i den mån yrkeskunnig hemhjälp icke stått att få och i den mån

husmödrar och vuxna döttrar icke kunnat lämna sitt yrkesarbete för att

sköta det egna hemmet. Även om dylika företeelser kunna vara tillfälliga

och konjunkturbetonade, står det utom tvivel, att beträffande de praktiska

hushållssysslorna en rationaliseringsprocess pågår, som inskränker

och förenklar husmodersarbetet. Nya mekaniska hjälpmedel och arbetsbesparande

anordningar av andra slag skapas för att underlätta hemsysslorna;

livsmedelsindustrien tillhandahåller väl förarbetade och snabbt färdigställda

maträtter; i större samhällen kunna hushållsangelägenheter ordnas

kollektivt.» (X s. 85.)

För egen del vill emellertid skolutredningen hålla möjligheten öppen att

lämpa skolans fostran efter de förhållanden, som ännu i verkligheten råda.

»Att mannens andel i familjeförsörjningen i regel i högre grad än hustruns

faller inom yrkeslivets område, iir ett faktum, som icke sä snart lärcr förändras.

» Tillfälle bör beredas den kvinnliga ungdomen att höja sin utbild
-

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

ning för hemmet utöver det för gossar och flickor gemensamma minimum,

som kan få rum i realskolan.

Det kunde ligga nära till hands att vilja avhjälpa bristen genom en

kompletterande utbildning efter den obligatoriska skoltidens slut. I en

reservation till skolutredningens betänkande om realskolans praktiska linjer

ha fem ledamöter föreslagit en dylik anordning för kvinnliga elever, som

ämna yrkesmässigt ägna sig åt husliga arbetsområden och inom dessa nå

fram till någorlunda välavlönade anställningar. En fullgod ersättning för

den nuvarande flickskolutbildningen kan dock icke på detta sätt åstadkommas.

»Den enhetliga karaktären hos flickskolans studiegång, den balans och

det inre sammanhang, som trots hänsynen till det dubbla bildningsmålet i

det hela kunna bli rådande, ha väl för de flesta tett sig såsom en stor fördel

hos skolformen. Just denna enhetlighet komme att försvinna, om den nuvarande

flickskolan skulle ersättas med vanlig realskola jämte därpå byggda

kurser i husliga ämnen och eventuellt någon kompletterande och avrundande

kurs i de läroämnen, som särskilt kunna ha intresse för kvinnliga

lärjungar. Det teoretiska skolarbetet skulle anhopas på ett yngre och

mindre moget åldersstadium och de i intellektuellt hänseende mest fruktbara

åren inom skoltiden skulle huvudsakligen ägnas åt praktiskt arbete.»

(X s. 89.)

Den förstärkning av språkstudiet och det teoretiska studiet överhuvud,

som står att vinna i den högre flickskolan, skulle väl också kunna förvärvas

på gymnasiet. Men gymnasiet kan dock icke ersätta flickskolan; det fordrar

hos eleven mera utpräglad studiebegåvning, och dess krävande och långvariga

lärogång kan icke förenas med praktisk utbildning under skoltiden.

Redan studierna på realskolestadiet fordra av många ett uppbjudande av

all flit och alla krafter. Sådana lärjungar böra dock icke vara utestängda

från att förvärva det kunskapsmått de eftersträva.

»På åtskilliga levnadsbanor kan arbetskraft med minst den kunskapsgrund,

som realskolan ger, men utan de särskilda ambitioner, som följa

med en god begåvning, göra utmärkta insatser; personer behövas, som utan

besvikelse och missnöje åtaga sig och väl fullgöra rutinarbete av mer kvar

lificerat slag. Det vore säkerligen en psykologiskt välmotiverad åtgärd att

för dessa, liksom för de mer ömtåliga och i övrigt för dem, som av skilda

skäl så önska det, tillhandahålla en studieväg, som utan forcerat arbete och

examenspress samt med nödiga inslag av praktiskt arbete förde fram till

samma slutmål som realskolan.» (X s. 94—95.)

Skolutredningen föreslår en omorganisation av flickskolornas högstadium.

Den nuvarande differentieringen skulle ersättas med en linjeklyvning.

Vid inträdet i näst högsta klassen skulle lärjungarna ha att välja

mellan tre fasta linjer: språklinjen, reallinjen och den praktiska linjen.

»Språklinjen har såsom särskilt ämne franska eller i de fall, då detta

ämne valts såsom andra språk, tyska. Linjen ger även den större kursen i

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

det andra främmande språket men de mindre kurserna i matematik, fysik,

kemi och biologi med hälsolära liksom i slöjd och hemkunskap med hushållsgöromål.

Språklinjen bör vara särskilt lämplig för lärjungar, som äga

utpräglade humanistiska intressen och som för sin fortsatta verksamhet

eller utbildning behöva mångsidiga språkliga förkunskaper. Den bör utgöra

god grund för handelsgymnasier och vissa civila tjänstebefattningar.

Reallinjen ger de större kurserna i matematik samt i de naturvetenskap>- liga ämnena fysik, kemi och biologi med hälsolära; dessa senare kurser bli

i viss mån samordnade och starkt inriktade på lärjungelaborationer. Linjen

ger även den större kursen i det andra främmande språket, sa att samläsning

med språklinjen här blir möjlig. De mindre kurserna genomgås i

slöjd samt hemkunskap med hushållsgöromål. Reallinjen bör vara den

lämpligaste linjen för de flickor, som vilja halla möjligheten öppen för

övergång till gymnasium efter näst högsta klassen. För inträde i folk- och

småskoleseminarier, socialinstitut, skolköksseminarier och andra utbildningsanstalter,

som icke fordra förkunskaper i tre främmande språk, blir

den ävenledes lämplig, liksom för kontorstjänster, där nämnda fordran

icke gäller. ...•,111

Den praktiska linjen upptager de större kurserna i slöjd och hemkunskap

med hushållsgöromål och därjämte en elementär kurs i barnavård. Den ger

de mindre kurserna i det andra främmande språket, matematik, fysik,

kemi och biologi med hälsolära. Linjen torde ge godtagbara förutsättningar

för inträde i de flesta utbildningsanstalter, som bygga på realexamen, och

särskilt lämpa sig för sjuksköterskeskolor, kindergartenseminaner, utbildningsanstalter

för lärare i slöjd och hushållsgöromål samt praktisk-husliga

yrkeskurser av olika slag. Den bör även ge tillräcklig förutbildning för vanliga

kontorst jänster.» (X s. 121.)

Skillnaden mellan språklinjen och reallinjen är enligt utredningens förslag

obetydlig. Den inskränker sig till att de fem veckotimmarna franska i

vardera av språklinjens klasser ersättas med matematik och naturvetenskap

för reallinjens lärjungar. Sistnämnda linje är därför icke jämförlig

med de högre allmänna läroverkens realgymnasium. Ett ämne som fysik,

vilket på realgymnasiet har en relativt stark ställning, skulle på flickskolans

reallinje endast vara företrätt med en veckotimme i den ena av linjens

båda klasser.

Skolkommissionens flesta ledamöter se flickskolans egentliga existensberättigande

i de kompletteringar den kan ge till den obligatoriska undervisningen.

»En skolform, som avser att vid sidan av fortsatt bildningsarbete med

tonvikt på språk och humaniora även ge viss utbildning för hemmets uppgifter,

kan mycket väl tänkas kunna hävda sin plats vid sidan av gymnasier,

yrkesskolor och andra ungdomsskolor. Då den av skolkommissionen

föreslagna enhetsskolan är linjedelad i nionde klassen, en linjedelning som

medger övergång till begynnelseklassen i andra skolformer, bör eleverna

kunna ha möjlighet att efter klass 8 övergå till fortsatt utbildning vid flickskola.

Flickskolan skulle på detta sätt bli treårig.

Ingenting i den föreslagna nioåriga skolans struktur hindrar emellertid

att sjunde och åttonde klasserna, i vilka eleverna enligt förslaget kan upp
-

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

delas på klassavdelningar efter ämnesval, förlägges till en flickskola. Förutsättning

härför är, att eleverna även vid förläggningen till en flickskola

erhåller samma möjligheter till ämnesval, samma uppdelning å studievägar

som deras jämnåriga, vilka icke valt en sådan övergång. Ur enhetsskolans

synpunkt är det mindre väsentligt, inom vilken skolenhet skolgång

sker, blott ifrågavarande skolstadiums allmänna struktur bibehålies. Lärjungarna

bör efter att ha genomgått klasserna 7 och 8 ha samma möjligheter

till val mellan 9 y, 9 a, 9 g och klass 9 inom flickskolan, oberoende av

till vilken skolenhet deras studiegång genom klasserna 7 och 8 varit förlagd.

Att klasserna 7 och 8, om de förläggs till flickskola, får enbart kvinnliga

lärjungar innebär ingen avvikelse från enhetsskolans principer. Skolkommissionen

menar visserligen, att samundervisning är att föredraga framför

särundervisning, och i detta avseende vill kommissionen åberopa skolutredningens

flickskolebetänkande, men i överensstämmelse med sin uppfattning,

att frågor av denna art bör kunna lösas på olika sätt alltefter den

kommunala . skolledningens olika erfarenheter och uppfattningar anser

skolkommissionen det rimligt, att man undantagsvis ger särundervisningen

visst utrymme även inom den obligatoriska skolan.» (S. 348—349.)

Majoriteten anser således, att flickskolan i den föreslagna utformningen

bör kunna ingå i det svenska skolsystemet. I allmänhet bör dock denna

skoltyp endast anordnas på de orter, där flickskola för närvarande finnes.

En minoritet inom skolkommissionen, ledamöterna Farm, Alva Myrdal,

Olsson, Anna Sjöström-Bengtsson och Wallentlieim, är av den uppfattningen,

att flickskolan som särskild skolform bör avvecklas. Dessa ledamöter

anföra följande:

»Då skolkommissionen understrukit, att flickskolan inte har någon plats

inom enhetsskolesystemet, finner vi det inkonsekvent att till flickskolan

överföra flickavdelningar ur sjunde och åttonde klasserna. Urvalet av

flickor för detta studium kommer att ske med hänsyn till föräldrarnas

önskan att för sina flickor erhålla en undervisning av delvis annan art än

enhetsskolans i öyrigt och en skolmiljö, som skiljer sig från dennas. Om en

sådan överflyttning skall ha någon mening, bör de flesta lärjungar även

efter klass 8 kvarstanna i flickskolan, men då får överflyttningen efter

klass 6 karaktären av övergång till särskild skolform, och fiktionen att den

femåriga flickskolans första och andra klass tillhör enhetsskolan kan icke

upprätthållas. Med hänsyn härtill och på grundval av den uppfattning

av samundervisningens^ värde, som skolkommissionen gjort till sin, finner

vi det olämpligt att från enhetsskolan avskilja särskilda flickavdelningar

ur klasserna 7 och 8 och förlägga dem till särskild flickskola.

Inte heller kan vi finna, att det av kommissionen föreslagna treåriga

egentliga flickskolestadiet (motsvarande klasserna 9, 10 och 11 i skolsystemet)

har någon uppgift att fylla i den nya skolorganisationen. För de

teoretiskt begåvade flickorna erbjuder gymnasiet en studiegång, som utan

examenstryck kan avslutas i och med klass 11. Särskilt den allmänna linjen

torde bli en lämplig förberedelse för de yrken, som brukar rekryteras från

flickskolan, vilket framgår av ett närmare studium av byråchefen Neymarks

till detta betänkande fogade yrkesförteckning .. . Flickor med praktiska

intressen har möjlighet att över klass 9 y vinna inträde i yrkesskola.

För sådana lärjungar, som varken tänker fortsätta sina studier i gymna
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sium eller åsyftar egentlig yrkesskoleutbildning, torde klass 9 a val lämpa

sig. Svårligen torde det kunna hävdas, att en särskild flickskolelinje inom

det nya skolsystemet skulle fylla något behov, som inte kan tillgodoses

inom ramen för den obligatoriska skolan med den utbyggnad därav och

den individualisering av studievägarna, som skolkommissionen föreslagit.»

(S. 505—506.)

c. Yttranden i flickskolefrågan.

Bortsett från flickskolekollegiernas egna yttranden är det relativt få

remissvar, som ingå på flickskolefrågan, och meningarna förefalla vara

tämligen delade. Av de 12 folkskolestyrelser, som berört frågan, har hälften

anslutit sig till skolkommissionens majoritet och hälften till dess minoritet.

Statskontoret finner majoritetens motivering »anmärkningsvärt svävande».

»Därest man godtager kommissionens huvudprincip, att samundervis^

ningen bör ersätta särundervisningen i det svenska skolsystemet, är det,

som kommissionen själv påpekar, uppenbart, att flickskolan icke har någon

plats inom den obligatoriska skolan. Statskontoret maste också, i likhet

med reservanterna inom kommissionen, finna, att flickskolan som särskild

skolform bör avvecklas. Det är svårt att första, vilka fördelar, som skulle

stå att vinna med en flickskola, inom vilken det egentliga flickskolestadiet

skulle omfatta klasserna 9, 10 och 11 och alltså till tiden sammanfalla med

gymnasiet fram till den nya studentexamen men utan att medföra studentexamenskompetens.

»

Styrelsen för statens psykologisk-pedagogiska institut anmärker åter, att

skolkommissionens något snäva behandling av skolformen föga överensstämmer

med den anda av hänsynstagande, vidsynthet och generositet,

som i många hänseenden präglar betänkandet.

»Den opposition mot överdriven likformighet och den strävan efter variation

och frihet i undervisningen, som annars så starkt framträder i skolkommissionens

principuttalande, synes ha åsidosatts, när det gällt att bestämma

flickskolans plats i skolorganisationen och att utforma dess uppgifter

och arbetsinnehåll. Skolkommissionen har till och med gått så långt

i sin njugghet mot flickskolan, att den helt beskurit dess framtida utvecklingsmöjligheter

genom bestämmelsen, att flickskolan, som den i förslaget

utformats, endast tillätes existera ''på de orter, där flickskola för närvarande

finnes’ (bet. s. 349). Man kan konstatera, att för ingen annan skolform

någon liknande restriktion föreslagits.»

Flickskolornas kollegier sluta upp kring den skolform de representera.

Lärjungetillströmningen visar, framhålla de, att skolformen alltjämt har

målsmännens förtroende. »Den svenska flickskolan, som genom 75 år seglat

i motvind och dock förmått hävda sig, har visat en livsduglighet, som

bör vara en tillgång för samhället», skriver kollegiet i Söderhamn. Frågan

om samundervisningen är ömtålig; målsmännen bör så långt möjligt ha

tillfälle att välja, framhåller kollegiet i Örebro.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Det skälet att flickskolan är en skolform för flickor, och att dess bästa

särdrag komme att tillvaratagas i den nya skolorganisationen gör ej denna

skolform obehövlig. Det finns ett stort antal ungdomar av bägge könen,

vilka åtminstone under en viss utvecklingsperiod bättre lämpa sig för särundervisning.

liksom det alltjämt torde finnas målsmän, som ha en annan

uppfattning än kommissionen angående det ännu outredda problemet samundervisning—särundervisning,

och dessa målsmän ha givetvis samma rätt

som andra målsmän att i ett demokratiskt skolsystem få sina synpunkter

företrädda.»

Flickskoletypen har dock sitt värde oberoende av frågan om sam- eller

särundervisning, betonar rektor vid Kungsholmens kommunala flickskola:

»Något principiellt hinder för att även gossar skulle undervisas inom

samma skoltyp och med för deras läggning lämpade alternativa undervisningsmoment

torde ej förefinnas, i synnerhet i större skolor med flera parallellavdelningar.

Skoltypens värde ligger ej i att den utesluter ungdomar av

det andra könet utan att den är lämplig för vissa individer.»

Främst är likväl flickskolan ett led i flickornas utbildning. Enhetsskolan

ger ingen garanti för att flickorna få den absolut nödvändiga träning i praktiska

sysslor, som de behöva för sin dubbla utbildning för yrke och hem,

fastslår kollegiet i Kalmar:

»Med eftertryck måste påpekas, hur viktigt det är, att de. som bestämma

om skolväsendets utformning, till fullo inse vikten av att flickorna få en

fullvärdig grund för sin dubbla utbildning: för yrke och hem. Ingen rationalisering

i världen gör den dugliga husmodern överflödig. Hemmen äro

samhällets grundval. Det är av allra största vikt att flickorna i sin skolutbildning

så långt möjligt få en god grund för den oerhört krävande uppgift,

som väntar de allra flesta av dem: att bli maka och mor. Det är en

nationalekonomisk vinst att göra kvinnorna till dugande husmödrar likaväl

som till skickliga yrkeskvinnor. Inga än så goda skolreformer äro tillfyllest,

om de ej ge tillräckligt stöd åt den fostran, som avser att inge de unga respekt

för den största av livsuppgifter: att bilda ett hem. Tacknämligt är, att

skolkommissionen insett nödvändigheten av att även pojkarna bibringas

hemkunskap, men flickornas möjligheter att inom enhetsskolans ram få

nödig förutbildning för husmoderskallet äro icke tillfredsställande.»

Den främsta försvarslinjen hålles emellertid av centralstyrelsen för flickoch

samskolelärarnas riksförbund. Den utförliga motivering för skolformens

bibehållande, som förebragts av 1940-års skolutredning, har av kommissionen

knappast berörts än mindre vederlagts, påstår förbundet.

»Oavsett de snäva samskolesynpunkterna är kommissionens uppfattning

att dess enhetsskola kan ge de kvinnliga eleverna detsamma som den nuvarande

flickskolan ger, icke riktig. Med en god teoretisk utbildning för

yrkeslivets krav och en humanistiskt inriktad allmänbildning av den art,

som väl stämmer med det stora flertalet flickors intressen, förenar den- nuvarande

flickskolan en tämligen rik och omfattande praktisk-huslig utbildning,

väl ägnad att göra eleverna skickade ej blott för yrkeslivets utan även

för familjelivets uppgifter. Samtidigt som skolan genom en lugn studie
-

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

gång ger även de i teoretiskt avseende blott genomsnittligt väl begåvade

möjlighet till gedigen allmänbildning, tillfredsställer den de praktiskt begåvades

aktivitetsbehov och detta speciellt vid en tidpunkt —- 14-årsåldern

— då behovet framträder särskilt starkt; här införes nämligen den

första praktiska hushållskursen. I enhetsskolan måste flickorna vid 13-årsåldern

välja mellan en teoretisk studiegång, som endast medger en kort

grundkurs i hemkunskap, och en del mer praktiska studievägar, som i verkligheten

effektivt avskära dem från möjligheten att gå vidare i teoretiska

studier. Ingen mellanform öppnar sig för den, som med god eller medelgod

teoretisk förmåga förenar gryende praktisk duglighet och husliga intressen.

Överhuvud kan i enhetsskolan i syslöjd och hushållsgöromål utbildningen

icke väl tillgodoses utan att eleven tidigt specialiserar sig på detta område;

även flickor, som välja praktiska kurser i maskinskrivning och yrkesorientering,

förbli hänvisade till den elementära, för gossar och flickor gemensamma

obligatoriska hemkunskapskursen. Enligt centralstyrelsens mening

är detta ett verkligt steg tillbaka i fråga om flickornas undervisning; innan

ännu det mångåriga och välmotiverade kravet på obligatorisk undervisning

i husliga göromål hunnit mer allmänt tillgodoses, är man färdig att

principiellt avskära en stor del flickor från möjligheten att åtnjuta sådan

undervisning av effektiv praktisk och manuell art.

Vad enhetsskolan sålunda icke kan ge, skall enligt kommissionsmajoritetens

mening kunna meddelas i en på klass 8 byggd särskild flickskolelinje.

Om dennas utformning och kursinnehåll är intet angivet, icke heller om

den kompetens, vartill den skall leda. Centralstyrelsen måste betona, att,

i den mån enhetsskoleprojektet förverkligas, linjen icke får bli en blott

praktisk hushållskurs; den måste liksom den nuvarande flickskolan ge

såväl teoretisk som praktisk-huslig kunskap. Det är nogsamt omvittnat,

att många för kvinnor avsedda eller av kvinnor gärna valda, yrken bygga

på god och gedigen såväl teoretisk som praktisk skolbildning såsom en

nödvändig grund; så t. ex. yrken inom social- och sjukvård, föreståndarinnebefattningar

inom storhushåll, i affärslivet och inom vissa industribranscher.

För dessa yrken ger icke enhetsskolan, ej ens påbyggd med en

hushållskurs, lämplig grundval. Linjen får heller icke avgränsas från andra

teoretiska och praktiska utbildningsvägar på sådant sätt, att förändringar

i elevernas framtidsplaner vålla olägenheter; sålunda måste liksom nu övergång

till gymnasium, om också med ett års försening, möjliggöras. I förhållande

till den nya realexamen bör flickskolekompetensen även teoretiskt

erkännas såsom överlägsen, då den vinnes genom mer omfattande och över

längre tid fortsatta studier. Särskilt vill centralstyrelsen understryka, att

denna kompetens till följd av sitt praktiska specialvärde icke kan ersättas

av studentexamen på någon föreslagen linje. Att för rättvisans skull en liknande

praktisk-teoretisk studielinje skapas för gossar finner centralstyrelsen

visst icke orimligt.»

Skolkommissionens ställningstagande till flickskolan har väckt oro även

inom Målsmännens riksjörbund.

»Målsmännens Riksförbund måste tyvärr konstatera, att skolkommissionens

förslag innebär ett kraftigt försvagande av flickskolans ställning.

Detta är så mycket mera att beklaga som flickskolan är den enda skolform,

som erbjuder högre utbildning och iir anpassad för de stora skaror

av flickor, vilkas begävningstyp och intressen äro inriktade mot den krets

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

av yrken, där barn- och ungdomspsykologi, hemkunskap och textilslöjd

äro grundläggande. Målsmännens Riksförbund vill särskilt påpeka, att i

denna yrkeskrets inrymmas moderns och husmoderns yrke, vilka båda

äro av utomordentlig vikt för vårt land och våra barn. Den av skolkommissionen

föreslagna allmänna linjen är enligt vår mening ej anpassad för

dessa krav, då den, även om textilslöjd och hemkunskap införas som frivilliga

övningsämnen, ej kan anses taga tillräcklig hänsyn till denna kvinnliga

intressesfär.»

En utväg vore enligt riksförbundets mening att komplettera gymnasieorganisationen

med en särskild flickskolelinje, som bättre än den allmänna

linjen tillvaratoge flickornas intressen. För att linjen icke skall nedvärderas

i jämförelse med de mera teoretiska, måste den i likhet med dessa berättiga

till fortsatta studier i tolfte klassen.

Även några remissinstanser utanför skolvärlden giva flickskolan sitt

stöd. Humanistiska sektionen vid universitetet i Lund anser sålunda, att

flickskolan bör bibehållas icke blott »tills vidare». Den har alltjämt en

mycket viktig uppgift att fylla och bör därför tvärtom omhuldas och

erhålla utvecklingsmöjligheter inom enhetsskolans ram på platser, där

befolkningsförhållandena så tillåta. Karolinska institutets lärarkollegium

finner det likaledes ofrånkomligt, att separata parallellklasser för pojkar

och flickor inrättas för att tillmötesgå elevernas individuella krav.

Vid läroanstalter, där en flickskolelinje löper parallellt med eller utgrenas

från realskolelinjer, som stå öppna för både gossar och flickor, är

kritiken mot kommissionens förslag mycket dämpad, att icke säga obeifintlig.

Kollegiet vid kommunala flickskolan i Lund, som är förenad med

samrealskolan i samma stad, tillstyrker sålunda det av skolkommissionens

majoritet framlagda förslaget. Kollegiet vid Djursholms samskola biträder

likaledes detta förslag, men finner det icke nödvändigt att utskilja rena

flickklasser redan i klass 7.

»Så länge icke några organisatoriska skäl utgöra hinder, böra flickorna

åtnjuta samundervisning. Det är önskvärt att, som SK föreslagit, flickskolan

inbygges i den större skolenheten. Flickorna på denna linje komma

då att tillhöra den gemenskap, som eleverna vid en större skola utgöra,

vilket har såväl pedagogisk som social betydelse. Vid Djursholms samskola

har lång erfarenhet visat, att en flickskolelinje, parallell med den

5-åriga realskolans klass 4 och de tre lägsta ringarna av det 4-åriga gymnasiet

utgjort just en sådan ''skolform, som avser att vid sidan av fortsatt

bildningsarbete med tonvikt på språk och humaniora även ge en viss utbildning

för hemmets uppgifter’. Flickorna ha smält in i den större skolenheten

och tagit en aktiv del i det gemensamma förenings- och kamratlivet

inom skolan, detta till gagn både för dem själva och för deras manliga

kamrater.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Lidingö åberopar likaledes

egna erfarenheter:

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Då en kommunal flickskolelinje, grundad på tre års skolgång i realskolan

och omfattande klasserna 5° och 68, är förenad med högre allmänna

läroverket i Lidingö, en för närvarande ovanlig skolform, som rätt nära

motsvarar skolkommissionens förslag, vill kollegiet här endast framhålla,

att erfarenheterna från denna linje visat sig uteslutande goda. Linjevalet

infaller först samtidigt med övergången till gymnasium, respektive realskolans

avslutningsklass, och de flickor, som ej haft lust, fallenhet eller tid

för gymnasiala studier, ha här kunnat få en såväl i de teoretiska som de

praktiska ämnena betydligt bättre avrundad skolgång än de som valt den

ett år kortare vägen över realexamen. Om — såsom synes bliva oundgängligt

— realexamens nivå sänkes medan fordringarna på gymnasiet i teorien

snarast höjes, torde flickskolan få en stor uppgift att fylla.»

Kollegiet vid Höglandsskolan, där nu både gossar och flickor kunna förvärva

normalskolekompetens, kan till och med förena sig med minoriteten:

»Då den av skolkommissionen föreslagna skolan synes ansluta sig nära

till flickskolans organisation och även i övrigt tillgodose de värden, som

denna företrätt, och då flickorna fått sin utbildning ordnad genom samskoleprincipens

genomförande, förefalla speciella flickskolor parallellt med

gymnasierna att innebära en överorganisation.»

Skolöverstyrelsen gör slutligen en åtskillnad mellan flickskola i bemärkelsen

särskild skola för flickor och flickskola såsom den sedan 1928 fixerade

skolform, som leder till normalskolekompetens.

»Ställningstagandet till frågan om den speciella skolan för flickor beror

självfallet av uppfattningen om samundervisningens eller särundervisningens

företräde. Sedan överstyrelsen övervägt alla de argument för och

emot bådadera, som blivit framdragna, ansluter sig överstyrelsen till SK:s

principiella ståndpunkt. Ej minst har överstyrelsen beaktat den sociala

synpunkten och funnit värdefullt, att gossar och flickor redan tidigt sammanföras

i skolan som kamrater och lära sig det samarbete, som samhällsutvecklingen

kräver av dem som vuxna. Som en konsekvens finner överstyrelsen

intet principiellt motiv föreligga för speciella gossläroverk.

Skulle man nu ha stått inför skapandet av ett från början nytt skolsystem

på helt obruten mark — som fallet i modern tid varit i t. ex. vissa

orientaliska stater — hade väl — lika litet som i dessa — någon särskild

skola för flickor behövt inlemmas i skolväsendet. Men i vårt historiskt

framvuxna skolsystem ter det sig på annat sätt. En differentering på stadier

över det grundläggande eftersträvas i flera andra avseenden. I den

män de visa sig uppskattade av målsmännen, synas därför särskilda flickskolor

åtminstone tills vidare kunna försvara sin plats bland de valbara

vägarna. Deras framtid torde komma att bero av frekvensen. Definitivt

kan icke frågan om flickskolans ställning, lika litet som åtskilliga tidigare

berörda frågor, avgöras, förrän det nya skolsystemet efter försöksperiodens

slut är helt utformat och kan klart bedömas. För närvarande skulle det ur

en annan synpunkt vara betänkligt att avskriva flickskolorna. De representera

ett så stort utrymme av högre skolbildning, att deras försvinnande

skulle betyda en mycket ovälkommen ökning av elevströmmen till övriga

läroverk.

När det gäller den nuvarande flickskoleformen, typen sjuårig examensfri

skola med normalskolekompetens som mål, vill överstyrelsen under
25

— llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kiingl. Maj:ts proposition nr 70.

stryka, vad som framhållits angående vissa av dess kvaliteter. En egenskap.

som motsvarar moderna strävanden, är examensfriheten, en annan

den längre och därför lugnare lärogången, som ger större utrymme för frihet

i undervisningens metodik och tillgodoser vissa ämnen bättre än vad

realskolans med sin knappare tid förmår. Dessa egenskaper äro emellertid

till särskild fördel främst med hänsyn till vissa elevgruppers läggning och

intressen. Till dem hör icke mängden av flickor, som i alltmer växande

grad söker sig till de allmänna läroverken.---Även en del gossar

torde vara betjänta av flickskoleformens lärogång. Därav har också följdriktigt

dragits slutsatsen, att denna skolform borde stå öppen även för

gossar. Denna tanke är för övrigt redan förverkligad i en privatskola (Höglandsskolan).

Överstyrelsen ansluter sig i princip till denna uppfattning

och förordar, att ytterligare försök anställas med att öppna vägen till

normalskolekompetens för gossar.

Beträffande anknytningen till enhetsskolan av en linje, ledande till normalskolekompetens,

finner överstyrelsen önskvärt, att en försöksverksamhet

anordnas i likhet med vad överstyrelsen förordar för gymnasiet och de

praktiska linjerna. Åt överstyrelsen bör överlämnas uppdraget att utarbeta

närmare förslag.

I fråga om högre stadiets utformning inom flickskolan finner överstyrelsen

en fastare och bättre inriktad differentiering önskvärd . .. Flickskolans

alltför fria kombinationsmöjligheter på det differentierade stadiet böra åtstramas.

Överstyrelsen kan tänka sig en linjedelning ungefärligen efter den

skiss SU framlagt, d. v. s. en utformning i tre linjer: en språklinje, en reallinje

och en mera praktiskt betonad linje. Överstyrelsen förutsätter emellertid

även i detta fall, att en närmare detaljutformning bygger på erfarenhet,

vunnen genom försöksverksamhet. Särskilt måste en praktiskt betonad

linjes utseende noga övervägas med hänsyn till att den nuvarande

praktiska linjen i flickskolan icke lyckats giva det resultat man väntade

vid denna linjes tillkomst. Försöksverksamheten kunde även belysa, huruvida

det högre stadiet bör omfatta ett eller två år. Samtidigt böra också

olika möjligheter till övergång till gymnasiet prövas.

SK uttalar sig visserligen för att flickskola endast bör förekomma på

orter, där sådan skola nu finns. Detta torde syfta såväl på begreppet särskild

skola för flickor som på den typiska formen för en sådan. Om emellertid

— vilket överstyrelsen ovan förordat — denna skoltyp med normalskolekompetens

som mål skulle öppnas även för gossar, bör begränsningen

till flickskoleorterna icke kategoriskt föreskrivas. Några försökslinjer synas

böra öppnas vid högre allmänna läroverk, då det kanske eljest skulle bli

svårt att efter rekryteringen bedöma gossarnas verkliga intresse för denna

skolform.» (S. 103—104.)

d. Departementschefen.

Tillströmningen till de högre flickskolorna kan icke sägas vara otillfredsställande.

Lärjungeantalet, som hösten 1943 var 15 900. är nu uppe i

18 600; tillväxten har under de mellanliggande åren procentuellt varit

ungefär densamma som vid andra högre skolformer. Det är emellertid

många år sedan någon ny läroanstalt av flickskoletyp upprättades. De

kommunala flickskolorna ha med något undantag tillkommit genom ombildning

eller sammanslagning av tidigare existerande enskilda flickskolor.

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

När högre flickskolor under 1800-talet i stigande utsträckning upprättades,

hade skolformen en klar och hållbar motivering. Det allmänna

hade ännu icke tagit sig an flickornas undervisning; på de flesta orter var

genomgången av en högre flickskola den enda väg till allmänbildning utöver

folkskolekursen, som stod till buds för kvinnlig ungdom. Härutinnan

äro nu förhållandena i grunden ändrade, och de försök som i senare tid ha

gjorts att förebringa en motivering för separatskolor för flickor, ha knappast

någon större övertygande kraft. I likhet med skolkommissionen och

skolöverstyrelsen måste jag konstatera, att särskilda flickskolor i princip

icke ha någon plats inom den obligatoriska skolan och att särundervisning

där icke torde kunna förekomma annat än som undantagsanordning.

Särdrag som examensfriheten och den lugnare arbetstakten förlora givetvis

i betydelse, om realskolan inordnas i en enhetsskola, där man lättat på

examenstrycket och genom individualiserande arbetsmetoder söker finna

en för varje enskild lärjunge lämpad arbetstakt. När det i diskussionen till

flickskolans förmån har framhållits, att ingen nuvarande skolform i så

hög grad som just flickskolan motsvarar skolkommissionens idéer, och

man därvid hänvisat till skolans personliga omvårdnad om lärjungarna,

den större möjligheten till individuell undervisning, den lugnare arbetstakten,

friheten från examen, övningsämnenas starka ställning, inslaget

av estetisk fostran m. m., så är i själva verket ett sådant resonemang

snarare ägnat att försvaga än att stärka motiveringen för en fristående

flickskola. Flickskolan måste ha en egen, specifik motivering, om den skall

bestå. Dess program måste på ett eller annat sätt gå utöver enhetsskolans,

så att det icke kan förverkligas inom ramen för skolpliktsålderns gemensamma

undervisning.

Under förarbetena för skolreformen har i synnerhet skolutredningen

pekat på de drag i lärokurserna, som skilja flickskolan från realskolan, i

främsta rummet den starkare inriktningen på hemmet och de fylligare kurserna

inom vissa humanistiska ämnen. Skillnaden är icke så stor, att normalkompetensen

får avsevärt större användbarhet än realexamen, men

den existerar, och det är mycket möjligt, att i en framtid, när enhetsskolekursen

är allas egendom, ett tämligen starkt intresse för dylika kompletteringar

av medborgarbildningen kan komma att framträda. För att täcka

sådana behov erfordras dock näppeligen en uppspaltning av lärogången

långt ned i klasserna. De erfarenheter, som föreligga från läroanstalter, där

en flickskolelinje grenats ut på ett relativt högt stadium, synas, åtminstone

att döma av remissvaren från dessa skolor, vara gynnsamma. En

flickskoleform av den typ skolkommissionens majoritet föreslagit torde

vara väl ägnad att tillgodose behoven av vidareutbildning på enhetsskolans

grund för flickor, som eftersträva den nuvarande högre flickskolans

dubbla studiemål, en utbildning för hemmet och för yrket.

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

När någon av de städer, som nu hålla sig med högre flickskola, övergår

till enhetsskolesystemet, torde tiden vara inne att närmare utforma och i

praktiken pröva den av skolkommissionens majoritet föreslagna konstruktionen.

Skulle det dessförinnan befinnas önskvärt, att vid något läroverk

en linje ledande till normalskolekompetens för såväl gossar som flickor

praktiskt prövas, torde det få ankomma på skolöverstyrelsen att därom

framlägga förslag.

Om det med hänsyn till de ändrade förhållandena kan vara ovisst, i vilken

utsträckning den högre flickskolan i längden kan hålla sig uppe i konkurrensen

med andra skolformer, bör detta dock icke betyda, att de existerande

flickskolorna under övergångstiden pedagogiskt eller organisatoriskt

skola vara dömda till ett stillastående, som kunde försvåra för dem

att fylla sina förpliktelser mot ungdomen. Det är sålunda intet att erinra

mot att försök av olika slag utföras även vid flickskolorna och jämkningar

i organisationen företagas. Bland annat kunna dessa avse det högre stadiets

konstruktion; skolutredningens förslag till linjedelning synes därvid

vara förtjänt att i en eller annan form prövas, på sätt skolöverstyrelsen

i sitt remissutlåtande har föreslagit.

Därvid gjorda erfarenheter torde bliva till nytta även vid utformningen

av den flickskola kommissionsmajoriteten skisserat. Det är föga sannolikt,

att denna skola skall kunna övertaga flickskolans nuvarande differentieringssystem

oförändrat. Om erfarenheterna från försökstiden bringa i

dagen möjligheter att genom linjedelning eller införande av ett begränsat

antal tillvalskombinationer förenkla organisationen, är detta erfarenheter,

som kunna bliva vägledande även vid konstruktionen av en på enhetsskolan

byggd högre skola för kvinnlig ungdom.

Det finnes ännu kvar ett fåtal privata flickskolor, som föra fram till

normalskolekompetens. Hinder bör ej möta att i hittills gällande ordning

ombilda dessa till kommunala flickskolor, därest vederbörande kommun

så önskar och skolorna fylla skäliga anspråk på lärjungeantal, lärarkompetens

och utrustning. Skulle emellertid — mot förmodan — nya privatskolor

av denna typ upprättas, böra de, så som flickskolefrågan nu ligger

till, i regel icke göra sig räkning på att erhålla statligt understöd.

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

389

Avdelning II.

Skolor av gymnasial karaktär.

8. Den nuvarande gymnasieorganisationen.

Ungdomsålderns skolor förete alla övergångar mellan rent allmänbildande

och starkt yrkesspecialiserade läroanstalter. Till detta åldersstadium

hör en fri, allmänbildande skola som folkhögskolan, vidare gymnasier med

ett allmänbildande, mer eller mindre specialiserat kursinnehåll eller med

klar yrkesbetoning och slutligen ett stort antal rena yrkesutbildningsanstalter.

I den pedagogiska diskussionen inom och utom vårt land framträder en

tendens att parallellisera gymnasierna och yrlcesutbildningsanstalterna och

betrakta dem som olika grenar av en allmän ungdomsskola med mera specialiserade

och mera yrkesbetonade mål än skolpliktstidens för alla obligatoriska

skola. Hithörande skolformer äro dock till syfte och organisation

så olika, att det icke torde vara nödvändigt att taga ställning till dem

alla i ett sammanhang. Den egentliga yrkesundervisningens liksom folkhögskolans

problem äro för närvarande föremål för överväganden inom

1946 års skolkommission, som längre fram kommer att framlägga därav

föranledda förslag. Jag kan således i dag lämna dessa skolformer å sido.

Även de ungdomsskolor, som därefter återstå, bilda emellertid en mångformig

organisation, uppdelad i ett flertal skoltyper med linjer och differentieringar

för skilda ändamål. Äldst äro de båda gymnasielinjema på de

allmänna läroverkens högstadium, latinlinjen, som tagit arvet efter den

forna lärdomsskolan, och reallinjen, som vid dess sida gjort sin tjänst i

nära hundra år. I senare tid ha gymnasieformer med starkare yrkesbetoning

ryckt fram, sådana som de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna.

Ett specialgymnasium för blivande officerare finnes vid Försvarets

läroverk i Uppsala, ett annat, avsett för lantbruks-, skogs- och mejeristuderande,

vid Vilans folkhögskola. Privata gymnasier för blivande präs>- ter finnas i Uppsala och Göteborg.

Till de gymnasialt arbetande skolformerna böra slutligen räknas folkskoleseminariernas

fyraåriga linjer och småskoleseminarierna.

a. Gymnasieorganisationen vid de allmänna läroverken

och jämförliga läroanstalter.

Gymnasiet är inlemmat i läroverksorganisationen som ett överstadium

vid de högre allmänna läroverken. Fristående statliga läroverksgymnasier

finnas icke.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Av de 67 högre allmänna läroverken äro för närvarande 9 avsedda endast

för gossar och 7 endast för flickor. De återstående 51 äro på gymnasialstadiet

öppna för såväl manlig som kvinnlig ungdom. Lärjungeantalet på

gymnasialstadiet uppgick höstterminen 1948 till 13 900, varav 8 414 ynglingar

och 5 486 flickor. Lärjungarna erlägga terminsavgifter efter samma

grunder som lärjungarna i realskolan.

Liksom realskolans anknytning till folkskolan är även gymnasiets anknytning

till realskolan dubbel. Både latin- och realgymnasiet ha fyraåriga

former, baserade på realskolans näst högsta klass, och treåriga, baserade

på realexamen. På latingymnasiet utgöres lärjungeklientelet övervägande

av kvinnlig ungdom, på realgymnasiet av manlig. Följande tabell visar

lärjungarnas fördelning på de olika linjerna höstterminen 1948.

Tabell 25. Lärjungeantalet på gymnasiet höstterminen 1948,

fördelat efter linjeval och kön.

Kursens längd

Latinlinj

Reallinje

Hela gymnasiet

mani.

kvinnl.

samtl.

mani.

kvinnl.

samtl.

mani.

kvinnl.

samtl.

Fyraårig linje . .

1 889

2 861

4 750

2 909

837

3 746

4 798

3 698

8 496

Treårig linje . .

311

597

908

3 305

1 191

4 496

3616

1 788

5 404

Summa

2 200

3 458

5 658

6 214

2 028

8 242

8 414

5 486

13 900

Vid sidan av de statliga gymnasierna finnas kommunala och enskilda

sådana.

De kommunala gymnasierna äro alltid anslutna till en samrealskola

och stå under ledning av dennas rektor. Ett visst utbyte av lärarkrafter

kan förekomma, så att exempelvis en adjunkt har en del av sin tjänstgöring

i det kommunala gymnasiet och en kommunalt anställd lektor i

stället en del av sin tjänstgöring i samrealskolan. Antalet kommunala gymnasier

har starkt ökats under efterkrigstiden. Av de 26 gymnasierna av

denna typ ha 21 tillkommit under de fem senaste åren. Vanligen börjar

ett kommunalt gymnasium sin verksamhet med endast en linje, i regel

reallinjen, men om lärjungetillströmningen är tillräcklig, kompletteras gymnasiet

ej sällan ett följande år med den linje som fattas. För närvarande

ha 9 av de kommunala gymnasierna såväl latin- som reallinje och ett

endast latinlinje. Återstående 16 äro realgymnasier. I regel äro de treåriga;

endast gymnasiet i Solna är fyraårigt. Lärjungeantalet vid de kommunala

gymnasierna var höstterminen 1948 på latinlinjen 150 och på reallinjen

964.

De enskilda gymnasierna ha i allmänhet från början varit rent privata

företag, och flertalet äro det fortfarande, men i andra fall är numera kommunen

intressent eller ägare. Organisationen kan variera. En del ha lärare

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

med heltidsanställning, andra ha mer eller mindre utpräglat timlärarsystem

och lägga an på att anställa lärare från statsläroverk för det antal

timmar dessa kunna åtaga sig som bisyssla. Antalet under skolöverstyrelsens

inseende stående privatläroverk med gymnasieklasser är för närvarande

23. Lärjungeantalet höstterminen 1948 var på latinlinjen 1 468

och på reallinjen 1 682. Vid fem läroverk fanns även nyspråklig linje; lärjungeantalet

på denna linje var 126.

Det fyraåriga gymnasiet är vanligast vid privatläroverken, men även

treåriga förekomma. Vid tre läroverk finnas tvåariga gymnasier för särskilt

studiebegåvade lärjungar. Lärjungeantalet i dessa är för närvarande

55. Klassavdelningamas storlek måste på en sådan linje hållas nere; den

har vid ett läroverk maximerats till 15 och vid ett annat till 20 lärjungar.

Gymnasiet har enligt läroverksstadgan till ändamål att bibringa en fördjupad

och utvidgad allmän medborgerlig bildning samt därjämte att

grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare utbildas vid universitet

eller högre fackutbildningsanstalt.

Läroämnena på gymnasiet äro desamma som i realskolan; därtill kommer

filosofi samt på latinlinjen latin och grekiska, av vilka dock filosofi och

grekiska endast förekomma i de båda högsta ringarna. På realgymnasiet

delas matematiken i de högsta ringarna i två skilda läroämnen: matematik

(allmän kurs) och matematik (specialkurs). Övningsämnen äro på båda

linjerna teckning, musik och gymnastik med lek och idrott.

I de två första ringarna av fyraårigt gymnasium och i första ringen av

treårigt äro samtliga på timplanen upptagna läro- och övningsämnen obligatoriska;

befrielse från en del av undervisningen i övningsämnena kan

dock av rektor medgivas, om lärjunge med hänsyn till kommunikationerna

eller av annan anledning är i behov av lättnad i arbetsbördan.

Karakteristiskt för de båda högsta ringarna, som tillsammans utgöra

»det differentierade gymnasiet», är ett tillvalssystem, som gör ämnesuppsättningen

delvis beroende av lärjungarnas önskemål.

Varje lärjunge bestämmer sig före inträdet i det differentierade gymnasiet

för en viss ämnesgrupp, bestående av fem fasta ämnen och tre (eller i

vissa fall två) tillvalsämnen. De tre ämnena kristendomskunskap, modersmålet

och historia med samhällslära äro obligatoriska för alla lärjungar

och ingå alltså såsom fasta ämnen i ämnesgruppen. På latinlinjen äro

dessutom latin och franska fasta ämnen, på reallinjen engelska och matematik

(allmän kurs). Tillvalsämnena väljas bland vissa i stadgan angivna

ämneskombinationer, 11 till antalet på latinlinjen och 7 pa reallinjen. Skolöverstyrelsen

meddelar i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande

följande tabellariska översikt av de olika kombinationernas tillvalsfrekvens:
-

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tabell 26. Översikt av tillvalskombinationernas frekvens på det

differentierade gymnasiet höstterminen 194-8.

Lat

ingymnasie

t

R e

a 1 g y m

n a s i e

t

kombination

tillval i procent

kombination

tillval i procent

nr

manliga

kvinnliga

samtliga

nr

manliga

kvinnliga

samtliga

1: ty eng ge.

22,0

20,8

21,3

1: ty fr ge .

13,5

13,3

13,5

2: ty eng fi .

31,2

21,4

25,4

2: ty fr fi . .

3,5

4,7

3,8

3: eng ge bi.

12,4

22,7

18,5

3: fr ge bi

10,3

38,1

17,4

4: gr ty . . .

1,2

0,6

0,9

4: ty fr fy .

0,9

0,5

0,8

5: gr eng . .

7,3

4,3

5,5

5: fr fy ke .

0,6

0,6

0,6

6: gr fi ...

6,4

1,2

3,3

6: bi fy ke .

38,6

37,1

38,2

7: ty eng ma

10,3

10,6

10,5

7: msp fy ke

32,6

5,7

25,7

8: eng ma fy

2,2

0,6

1,2

Summa

100,0

100,0

100.0

9: ma fy ke .

1,0

0,3

0,6

10: ty eng bi .

2,8

9,4

6,7

11: eng bi ke

3,2

8,2

6,1

Summa

100,0

100,0

100,0

Det är påfallande, att den kombination, som innehåller specialmatematik,

huvudsakligen brukas av ynglingar, och de kombinationer, som jämte

biologi innehålla något främmande språk, övervägande av flickor. Vissa

kombinationer utnyttjas föga; detta är på latinlinjen fallet med kombinationer,

som innehålla fysik, och på reallinjen med kombinationer, som

jämte fysik innehålla franska. Härvid bör dock anmärkas, att möjligheterna

att tillvälja vissa ämneskombinationer vid mindre läroverk ej

sällan begränsas genom en bestämmelse, att undervisning i tillvalsämne

endast efter särskilt medgivande av skolöverstyrelsen får anordnas, om

färre än fem tillväljare anmält sig; för grekiska är dock deltagarminimum

satt till tre lärjungar.

Utöver sin ämnesgrupp kan lärjunge efter medgivande av rektor och

ämneskonferens få medtaga ännu ett ämne, tillägg sämnet. Denna möjlighet

höjer icke oväsentligt deltagarantalet i vissa läroämnen. Enligt en

inom skolöverstyrelsen för några år sedan utförd undersökning studerades

de olika läroämnena i den utsträckning, som framgår av nästa tabell.

Det förtjänar påpekas, att ehuru engelska språket på latinlinjen icke

är obligatoriskt, det dock studerades av icke mindre än 95 procent av lärjungarna

och att på reallinjen franska språket, ehuru det ingår i alla kombinationer

som innehålla tyska och två därtill, icke nådde upp till samma

deltagarantal som tyskan.

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tabell 27. Procent av lärjungarna på det differentierade gymnasiet,

som höstterminen 1944 begagnade sig av undervisningen

i de olika läroämnena.

Latinlinjen

Läroämne

R e a 11 i n j e n

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

100,0

100,0

Kristendomskunskap.........

100,0

100,0

100,0

100,0

Modersmålet .............

100,0

100,0

100,0

100,0

Historia m. samhällslära.......

100,0

100,0

100,0

100,0

Latin Matem. (allm. kurs)

100,0

100,0

13,0

6,0

Grekiska................

—

—

91,9

97,2

Engelska................

100,0

100,0

100,0

100,0

Franska................

29,4

49,8

74,8

78,0

Tyska.................

38,8

50,5

34,S

45,2

Geografi................

22,6

45,5

37,9

27,4

Filosofi.................

5,2

7,9

40,7

26,0

Matem. Matem. (specialkurs)

43,8

11,1

17,5

36,1

Biologi m. hälsolära.........

46,1

70,2

9,0

3,8

Fysik..................

76,8

53,2

9,1

11,4

Kemi..................

72,9

56,5

Siffrorna avse höstterminen 1944 och äro således icke fullt aktuella.

Sedan denna tidpunkt ha tillvalen i biologi avsevärt stigit och tillvalen i

matematik på latinlinjen avsevärt sjunkit i frekvens. Hänsyn har i tabellen

icke tagits till de främmande trosbekännare, som äro frikallade från undervisningen

i kristendomskunskap, ej heller till ett fåtal lärjungar med avvikande

ämneskombinationer.

Sedan lång tid tillbaka har vid Nya elementarskolan i Stockholm funnits

en nyspråklig linje, i stort sett byggd som latinlinjen men med ryska

i stället för latin; en sådan linje finnes även vid Nya elementarskolan i

Ängby. Lärjungeantalet var höstterminen 1948 sammanlagt endast 36.

Vid flera läroverk gives tillfälle att studera ryska som tillvalsämne på

det differentierade gymnasiet. Under åren närmast efter andra världskriget

steg intresset för detta ämne påfallande men har nu åter gått ned.

Höstterminen 1948 läste 13 lärjungar ryska i näst högsta ringen vid dessa

läroverk och 7 i högsta ringen.

Vid några läroverk kan spanska inträda såsom tillvalsämne i stället för

tyska eller franska. Intresset för detta språk har på sistone stigit, men

deltagarantalet är likväl ännu rätt obetydligt. Höstterminen 1948 åtnjöto

43 lärjungar i näst högsta ringen och 16 i högsta ringen undervisning i

spanska.

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tillvalsundervisning i finska kan anordnas vid högre allmänna läroverT

ken i Haparanda och Umeå. Hösten 1948 hade dock icke erforderligt antal

lärjungar anmält sig vid någotdera läroverket.

Gymnasiekursen avslutas med studentexamen. Denna är icke obligatorisk,

men praktiskt taget alla lärjungar i högsta ringen anmäla sig till vårterminens

examen. Den skriftliga prövningen utgöres av tre obligatoriska

prov, på latinlinjen i modersmålet, latin och franska, på reallinjen i modersmålet,

engelska och matematik (allmän kurs). Dessutom kan examinand,

om han så önskar, undergå skriftligt prov på latinlinjen i tyska,

engelska och matematik samt på reallinjen i tyska, fysik och ettdera av

ämnena franska och specialmatematik. De flesta lärjungar, som på latinlinjen

medtaga matematik och på reallinjen fysik eller specialmatematik,

deltaga i de skriftliga proven i respektive ämnen.

Den muntliga studentexamen, vilken övervakas av censorer, utsedda av

Kungl. Maj:t, omfattar prövning i fyra eller högst fem ämnen. Förhöret

skall i huvudsak röra sig inom de två sista årskurserna och i varje ämne

omfatta minst en kvart och högst en halvtimme. Censorerna äga befogenhet

att underkänna en examen, även om examinanden har godkänts av

lärarna.

Examinander, som icke tillhöra läroverk med examensrätt, undergå examen

inför särskilda examensnämnder såsom privatister. Privatistexamen

kan utom på latin- och reallinje även avläggas enligt fordringarna för

»nyspråkligt lyceum». I detta fall äro utom kristendomskunskap, modersmålet

och historia med samhällslära såväl engelska som franska obligatoriska

ämnen.

En översikt av de år 1948 avlagda studentexamina lämnas i följande

tabell. I uppgifterna ingå bland »egna lärjungar» även lärjungar som tagit

examen vid kommunala och enskilda läroverk med examensrätt. Bland

Tabell 28. Summarisk översikt av de år 19Jf8 avslutade

studentexamina.

Examenstermin

Latinlinj

B

Reallinje

Nyspråklig linje

Sum-

mani.

kvinnl.

samtl.

m ant

kvinnl.

samtl.

mani.

kvinnl.

samtl.

ma

Vårterminen 1948:

Egna lärjungar . .

506

774

1280

1 776

623

2 399

11

34

45

3 724

Privatister.....

20

15

35

51

9

60

3

1

4

99

Höstterminen 1948:

Egna lärjungar . .

36

31

67

92

25

117

1

1

185

Privatister.....

10

9

19

41

7

48

67

Summa

572

829

1401

1960

664

2 624

14

36

50

4 075

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

privatisterna befunno sig 13 folkskollärare, som hade undergått examen

enligt särskilda bestämmelser. De 65 lärjungar vid Försvarets läroverk,

som år 1948 avlade begränsad studentexamen, ingå ej i tabellens uppgifter.

Vid de allmänna läroverken har antalet underkända i studentexamen

vårterminerna 1944—48 hållit sig inom gränserna 7,g 9,2 procent med

omkring 2,5 procent i den muntliga examen.

Lärjunge, som avlagt studentexamen, har rätt att undergå fyllnadsprövning

enligt fordringarna för studentexamen. Fyllnadsprövning kan

försiggå även i ämne, som tillhör annan linje. Man brukar ofta skilja mellan

»kompetenskompletteringar», som innebära, att examinanden önskar

skaffa sig betyg i ett ämne, som icke har ingått i hans examen, och »konkurrenskompletteringar»,

som innebära, att examinanden vill höja det

vitsord han fått i examen.

Antalet fyllnadsprövningar har tidvis varit mycket stort. Maximum

inregistrerades år 1945, då antalet helt eller delvis fullföljda fyllnadsprövningar

uppgick till icke mindre än 9 331. År 1948 var antalet ater nere

i 4 247. De vanligaste kompletteringsämnena äro för närvarande matematik

på latinlinjen, biologi med hälsolära samt kemi, allmän matematik och

fysik, de tre sistnämnda efter reallinjens fordringar. Utvecklingen från och

med år 1942 framgår av följande tablå:

Kalenderår ........... 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

Antal prövningar..... 5 012 7 136 8 393 9 331 8 464 5 903 4 247.

Skolutredningen, som i sitt gymnasiebetänkande (SOU 1947:34) utförligt

redogör för fyllnadsprövningarnas fördelning efter ämnen, ,har i detalj

genomgått materialet för läsåret 1942—43 och kunde därvid fastställa,

att endast 28 procent av kompletteringarna syftade till en breddning av

examen med nya ämnen; återstående 72 procent avsågo att höja ett redan

erhållet vitsord. Utredningen såg i det förra talet en mätare på vissa

brister i den nuvarande gymnasieorganisationen. Ofta — kanske vanligen

— torde komplettering i ett nytt ämne bero på att vederbörande tänker

ägna sig åt en bana, där betyg i ämnet fordras för inträdet. Att han icke

fått med ämnet redan i examen, kan pa ett eller annat sätt sammanhänga

med den specialisering, som utmärker det nuvarande gymnasiets högstadium.

Huvudmassan av kompletteringarna — de 72 procenten — beror emellertid,

åtminstone i det väsentliga, på förhållanden, som icke stå i något

direkt sammanhang med gymnasiets organisation. »De avse höjning av

betyget, för att examinanden skall få en starkare ställning i konkurrensen

om platser vid vissa fackhögskolor och äro sålunda oberoende av skolorganisationen»,

framhåller skolutredningen. Motiven kunna dock växla i

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

de 9 procent av fallen, där det är fråga om komplettering på annan linje

i ett ämne, som redan ingått i examen.

»Det kan t. ex. förhålla sig så att ett betyg i matematik på latinlinjen

icke är tillfyllest för den tilltänkta utbildningen eller verksamheten, för vilket

studentbetyg i matematik på reallinjen kräves. Men det kan också vara

så — och är det icke i få fall — att f. d. realister komplettera matematik

efter fordringarna på latinlinjen enbart för att därigenom på ett enkelt sätt

höja sitt betyg, då det för den fortsatta fackutbildningen föreskrives betyg

i matematik i studentexamen, men latinlinjens kurs i detta ämne är tillräcklig.

» (IX s. 98.)

Flertalet abiturienter fortsätta sin utbildning efter avlagd studentexamen.

I ett av universitetsberedningens betänkanden (SOU 1949: 48)

redogöres för en vid Lunds universitets statistiska institution utförd undersökning

rörande studenternas sociala och ekonomiska förhållanden. Undersökningen

gäller bland annat, huru studentårgångarna 1930, 1937 och

1943 ha fördelat sig på olika slag av fortsatt utbildning. För tiden efter

1943 måste motsvarande statistik grundas på de uppgifter om studenternas

tilltänkta levnadsbanor, som ingå i rektorernas årliga rapporter till

skolöverstyrelsens statistiska avdelning. Dessa uppgifter äro långt ifrån

definitiva — ofta tvingas som bekant en student av konkurrensen att till

sist välja en annan bana, än han tänkt sig — men de ge i varje fall besked

om vad abiturienterna själva ha åsyftat med sina gymnasiestudier. I »Aktuellt

från skolöverstyrelsen» har förste aktuarien Axel Mebius i fjol givit

en på rektorernas uppgifter grundad jämförande statistik över de sedan

början av 1930-talet utexaminerade studenternas tillämnade levnadsbanor.

Hans kurvor visa, att studenternas yrkesval rätt mycket påverkas av tidsförhållandena.

Antalet abiturienter, som siktade på den militära levnadsbanan,

var sålunda särskilt stort i början av 1940-talet, medan övergången

till seminarierna aldrig tillförene nått upp till så höga tal som för 1948

års studenter.

De båda undersökningarnas resultat för årgångarna 1943 och 1948 sammanställas

i följande tabell. Tyvärr har icke samma indelningsgrund använts

i båda fallen.

Skolutredningen särskiljer en »högskolegrupp» bestående av dem, som

gå till universitet och fria högskolor, teknisk högskola, farmaceutiskt institut,

tandläkar- och veterinärinstitut, skogshögskola, lantbrukshögskola

och lantbruksinstitut, handelshögskola, gymnastikinstitut, seminarier,

krigsskolor och övriga anstalter för officersutbildning ävensom handelsgymnasiernas

ettårskurser för studenter, sålunda de grupper av studenter,

som efter examen underkasta sig mera omfattande fortsatt utbildning. I

skolutredningens material utgjorde högskolegruppen 82 procent av de

manliga och 56 procent av de kvinnliga studenterna och i universitetsberedningens

material för år 1943 79 procent av de manliga och 52 procent

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tabell 29. Procentuell fördelning av 1943 och 1948 ars studenter

på olika utbildningsvägar.

1943 års studenter

Procent

Levnadsbana

Män

Kvin-

nor

1. Universitet o. fria hög- skolor...........

32

27

2. Tekniska högskolor . . .

14

1

3. Handelshögskolor.....

6

1

Handelsgymnasier ....

7

6

4. Övriga fackhögskolor . .

5

7

5. Folkskoleseminarierna . .

5

6

6. Officersutbildning.....

9

—

7. Post, tull, telegraf, järn- väg ............

3

4

8. Gymnastiska centralinst. .

—

2

9. Socialinstitutet i Stock- holm............

1

2

10. Utbildningsuppgifter sak-

18

44

Summa

100

100

1948 års studenter

Procent

Levnadsbana

Män

Kvin-

nor

1. Universitet o. fria hög- skolor ...........

32

26

2. Tekniska högskolor m. m.

16

1

3. Handel, kontor, bank, för- säkringsverksamhet....

12

8

4. Apotekare, tandläkare,

veterinärer........

5

9

5. Seminarier.........

10

27

6. Officersutbildning.....

8

—

7. Järnväg, post, telegraf .

2

4

8. Allmän tjänst i övrigt. .

1

—

9. Socialt eller husligt ar- bete, hemmet.......

—

7

10. Andra levnadsbanor . . .

8

12

11. Utan uppgift avgångna .

6

6

Summa

100

100

av de kvinnliga. De av doktor Mebius meddelade siffrorna medge ej samma

uppdelning; så vitt man kan se, torde bland de manliga studenterna

högskolegruppen vara ungefär oförändrad, medan den kvinnliga högskolegruppen

märkbart tillväxt, huvudsakligen till följd av den ökade övergången

till seminariernas studentlinjer. I runt tal torde högskolegruppen

för närvarande kunna anslås till 75 procent av samtliga abiturienter.

Skolutredningens i det föregående (s. 33 o. f.) refererade undersökning

rörande läroverkens rekrytering ur olika sociala skikt omfattade även

12 512 lärjungar på gymnasiet. I följande tabell jämföras de högre allmänna

läroverkens realskole- och gymnasiestadier med hänsyn till målsmännens

fördelning efter yrkeshuvudgrupper. Nederst i tabellen angivas

yrkesgruppernas relativa styrkeförhållanden enligt 1940 ars folkräkning.

Grupperna A (jordbruk och skogsbruk) och B (industri och hantverk),

som äro underrepresenterade på realskolestadiet, äro i ännu högre grad

underrepresenterade på gymnasialstadiet, och gruppen D (allmän tjänst

och fria yrken), som är överrepresenterad på realskolestadiet, är ännu mer

överrepresenterad på gymnasialstadiet. Medverkande omständigheter torde

därvid vara sociala traditioner, ekonomiska förhallanden och tillgängen

till lämpliga skolformer i hemorten eller dess närhet.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tabell SO. Målsmännens fördelning efter yrkesgrupper vid de

högre allmänna läroverken höstterminen 1938.

Yrkes

huv

u d

g r u

P P

Stadium

A

B

C

D

E

summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Anta!

%

Antal

%

Realskolan......

1 820

8,4

5 350

24,7

7 921

36,5

5 460

25,2

1 125

5,2

21 676

100,0

Gymnasiet.....

1 000

7,9

2 329

18,6

4 105

32,9

4 112

32,9

966

7,7

12 512

IOO,o

Samtliga

2 820

8,2

7 679

22,5

12 026

35,2

9 572

28,0

2 091

6,1

34188

100,0

Y rkeshuvudgruppens

storlek år 1940 . . .

29,9

34,1

16,6

6,6

12,8

100,0

A — jordbruk och skogsbruk, B = industri och hantverk, C = handel och samfärdsel,

D = allmän tjänst och fria yrken, E = obestämda yrken.

Liksom i fråga om realskolan har skolutredningen försökt uppdela materialet

jämväl efter målsmännens socialgrupp. Gränserna mellan socialgrupperna

äro naturligtvis flytande, men då samma indelningsgrunder

nyttjats i båda fallen, bliva resultaten för de båda stadierna jämförbara.

Av tabell 31 framgår, att även på gymnasiet lärjungarnas flertal tillhör

socialgrupp II. Socialgrupp I är avsevärt starkare och socialgrupp III avsevärt

svagare än i realskolan. På tabellens sista rad har till orientering införts

siffror rörande socialgruppernas andel av valmanskåren vid 1940 års

riksdagsmannaval.

Tabell 31. Målsmännens fördelning efter socialgrupper vid de högre

allmänna läroverken höstterminen 1938.

Stadium

Socialgrupp

Summa

I

II

in

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

3 812

17,6

27,5

12 828

7 632

59,2

61,0

5 036

1 442

23,2

11,5

21 676

12512

100,0

100,0

Gymnasiet .............

3 438

Samtliga

7 250

21,2

20 460

59,9

6 478

18,9

34188

100,0

Socialgruppens storlek år 1940 . .

4,5

38,5

57,0

100,0

Inverkan av skolförhållandena i hemorten belyses av nästa tabell, som

är grundad på den av universitetsberedningen publicerade lundaundersökningen

och gäller 1943 års studentårgång. Materialet har fördelats på

tre ortsgrupper. Den första omfattar alla städer med minst 30 000 invånare

samt de andra städer, som år 1943 hade gymnasium, nästa grupp

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

omfattar övriga städer och den sista gruppen landsbygden. I tabellen jämföres

inom varje årsgrupp antalet studenter med totala antalet jämnåriga

av samma kön. Som man kan vänta, är procenten studenter avsevärt större

bland gymnasieorternas ungdom än bland ungdomen på andra orter, och

detta framträder särskilt starkt, om man jämför med landsbygden. När

gruppen jordbruk och skogsbruk i tab. 30 befunnits starkt underrepresenterad

och gruppen allmän tjänst och fria yrken i stället påfallande överrepresenterad,

torde detta i icke ringa mån bero på att jordbrukarna äro

den för landsbygden mest representativa gruppen, medan de i allmän

tjänst och fria yrken verksamma mestadels äro bosatta på orter med goda

skolf örhållanden.

Tabell 32. Antal läroverksstudenter år 191+3 per 100 jämnåriga

i olika hemortstyper.

Hemortstyp

Procent

Män

tudenter

Kvinnor

Stad med gymnasium.............

11,6

6,8

» utan » .............

6,3

3,9

Landsbygd...................

2,1

1,2

Hela riket....................

4,9

2,8

För mera detaljerade uppgifter rörande studenternas hemort och sociala

ursprung hänvisas till universitetsberedningens nämnda betänkande. Tyvärr

finnes ännu icke något material, som belyser de förskjutningar i dessa

avseenden, som kunna ha framkallats av 1945 och 1946 års riksdagars beslut

om studieunderstöd åt landsbygdsungdom och ungdom från mindre

bemedlade hem.

b. De yrkesbetonade gymnasierna.

De högre tekniska läroverken kunna vara tekniska gymnasier eller tekniska

fackskolor. Ofta finnas gymnasie- och fackskolelinjer vid samma

läroanstalt.

Tekniskt gymnasium har enligt 1919 års stadga till ändamål att meddela

den allmänt tekniska bildning och i förening därmed de merkantila kunskaper,

som erfordras för handhavande av göromålen på verkstäders och

fabrikers rit- och affärskontor eller för ledningen av mindre och föga specialiserade

industriella företag eller för affärsverksamhet med industriens

förnödenheter och alster.

Lärogången är treårig. För inträde fordras förkunskaper, som i stort sett

motsvara realexamen, samt minst tva manaders praktik. Inträdesaldern

är lägst 15 år. Kursen avslutas med gymnasiets ingenjörsexamen, som över
-

s. 400 Kontrollera mot PDF

400 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vakas och ledes av personer, vilka på förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning

utses av Kungl. Maj:t.

Den som avlagt ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium är behörig att

inskrivas vid teknisk högskola. Han kan numera också inskrivas vid universitet

och där avlägga examen i ämnen tillhörande matematisk-naturvetenskapliga

sektionen; dock fordras i detta fall, att han är godkänd i

tyska och engelska samt äger insikter i franska minst motsvarande betyget

godkänd i realexamen.

Teknisk fackskola har till ändamål att meddela den tekniska utbildning,

som jämte industriell erfarenhet erfordras för arbetsledare å verkstäder,

fabriker och andra industriella arbetsplatser, ävensom för ritare, detaljkonstruktörer

och laboratoriebiträden a arkitekt- och byggnadskontor

samt verkstäders och fabrikers konstruktionsbyråer och försökslaboratorier.

Kursen är i allmänhet tvåårig och avslutas med fackskolans ingenjörsexamen.

I några fall är undervisningen under en del av lärogången

eller helt och hållet förlagd till aftonen; skolan blir då tre- eller fyraårig.

För inträde fordras i vissa ämnen kunskaper motsvarande realexamen

ävensom i normala fall minst två års praktik. Lägsta inträdesålder är i allmänhet

17 år.

Antalet högre tekniska läroverk är för närvarande 15, varav 9 med

enbart gymnasielinjer, 2 med enbart fackskolelinjer och 4 med såväl gymnasium

som fackskola. Utom en allmänteknisk linje finnas utbildningslinjer

för maskinteknik, byggnadsteknik, elektroteknik och kemisk teknologi

samt i mindre utsträckning merkantil-tekniska linjer och speciallinjer

för teleteknik, färgeriteknik, textilteknik, cellulosateknik, flygteknik och

skeppsbyggnad. Från och med nästa läsår kommer en gjut eri teknisk linje

att inrättas.

Antalet höstterminen 1948 närvarande ordinarie elever var 3 470, varav

51 flickor. Platstillgången motsvarar icke på långt när efterfrågan. Enligt

uppgift från skolöverstyrelsens statistiska avdelning kunde höstterminen

1948 av 1 669 godkända inträdessökande till gymnasielinjerna endast 893

mottagas.

De högre tekniska läroverken äro statliga läroanstalter. Terminsavgifter

kunna upptagas men fa ej överstiga 15 kronor. Därjämte finnas privata

tekniska institut, som icke stå under statlig kontroll.

Utbildningen vid de högre tekniska läroverken utredes för närvarande

av tio enligt bemyndigande den 26 juni 1948 tillkallade sakkunniga (1948

års tekniska skolutredning).

Handels gymnasiernas uppgift kan sägas vara att med tillämpande av

handelsvetenskapens resultat meddela den högre handelsutbildning, som

jämte praktisk erfarenhet erfordras för personer på mera krävande platser

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

i affärslivets tjänst. De äro kommunala eller i några fall enskilda läroanstalter,

av vilka de flesta åtnjuta statsbidrag.

Vid de statsunderstödda handelsgymnasierna skall finnas en tvåårig

kurs, byggd på realexamen eller motsvarande kunskapsmått. Genomgång

av denna kurs medför behörighet att intagas vid handelshögskola. Dessutom

kunna vid handelsgymnasierna anordnas ettåriga kurser för studenter

m. fl.

Antalet handelsgymnasier, som stå under överstyrelsen för yrkesutbildning,

är för närvarande 13. Lärjungeantalet uppgick höstterminen 1948

till 1 802, varav 1 402 i tvåårskurserna och 338 i ettårskursema. Ungefär

fjärdedelen av lärjungarna voro flickor. Platstillgången är även vid handelsgymnasiema

knapp. Hösten 1948 kunde av 1 023 godkända inträdessökande

endast 684 placeras.

Terminsavgifter kunna upptagas. Vid statsunderstödda handelsgymnasier

får dock avgiften i tvåårskursen icke överstiga ett av Kungl. Maj:t

fastställt belopp, för närvarande 200—350 kronor per år, och nedsättningar

eller befrielser skola i viss utsträckning medgivas.

Handelsgymnasiemas organisation ligger under utredning hos den år

1945 tillsatta handelsutbildningskommittén, vars betänkande inom den

närmaste tiden torde föreligga i tryck.

Medan de tekniska och merkantila gymnasierna meddela yrkesutbildning

i kombination med vissa stödjande allmänbildande studier, ger studentlinjen

vid försvarets läroverk och specialgymnasiet vid Vilans folkhögskola

en med hänsyn till behoven inom vederbörande yrke avpassad

allmänbildning, som före och efter skoltiden kompletteras med egentlig

yrkesutbildning.

Försvarets läroverk har bland annat till uppgift att ge dem, som vilja

gå »den långa vägen» till officersanställning, kunskaper inom den ämneskrets,

som studeras vid de högre allmänna läroverken, i vissa ämnen efter

fordringarna för studentexamen, i andra efter fordringarna för realexamen

eller för flyttning till näst högsta ringen. För lärjungar, som avlagt realexamen,

är utbildningen i regel tvåårig och avslutas med begränsad stur

dentexamen. För att examinand skall kunna godkännas i begränsad studentexamen

fordras, att han är godkänd åtminstone i modersmålet, ett

främmande språk, historia med samhällslära och matematik, men ofta

ingår i examen ett större antal ämnen. Antalet lärjungar på studentlinjen

uppgick läsåret 1948—49 till 267.

Specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skog sstuderande har till uppgift

att ge personer, som vuxit upp vid jordbruket, kunskaper för inträde

vid lantbrukshögskolan och den högre mejerikursen i Alnarp ävensom att

meddela kunskaper för inträde vid skogshögskolan. Undervisningen omfattar

två läsår jämte en förberedande kurs om 15 veckor. I modersmålet,

matematik (allmän kurs och specialkurs), biologi med hälsolära, fysik och

26 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 saml. Nr 70.

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

kemi samt i ett av ämnena tyska och engelska omfattar undervisningen realgymnasiets

kurs, i geografi och det andra främmande språket kursen för

flyttning till näst högsta ringen. Antalet lärjungar läsåret 1948—49 var 66.

Två privatläroverk, Fjellstedtska skolan i Uppsala och Göteborgs enskilda

gymnasium för blivande präster, meddela en allmänbildning, som

är särskilt tillrättalagd för blivande präster. Gymnasiekursen är fyraårig

och avslutas med studentexamen. Latin och grekiska äro obligatoriska

ämnen, och kursen i kristendomskunskap är fylligare än vid statsläroverken.

Vid Fjellstedtska skolan läses latin i fem och grekiska i fyra år.

I de två högsta ringarna är även hebreiska obligatoriskt ämne; franska är

däremot frivilligt, och undervisningen i matematik avslutas fem år före

studentexamen. Lärjungeantalet på gymnasiet vid Fjellstedtska skolan är

för närvarande 78. Göteborgsgymnasiet intager icke nybörjare varje år;

antalet lärjungar innevarande läsår är 22.

Folkskoleseminariernas fyraåriga linjer besöktes slutligen höstterminen

1948 av 1 377 manliga och 931 kvinnliga elever och småskoleseminarierna

av 1 682 elever, i överensstämmelse med gällande bestämmelser uteslutande

kvinnlig ungdom.

c. De gymnasiala skolformernas utvecklingstendenser.

Gymnasiets utveckling under en längre tidrymd kan lättast avläsas i

statistiken över avlagda studentexamina. Ur den officiella statistiken hämtas

följande siffror, som visa studentproduktionens allmänna gång, dess

fördelning efter bildningslinje och kön samt medelåldern vid examens avläggande.

Tabell 83. Översikt av de åren 1886—19Jf8 avlagda studentexamina.

Årsmedeltal

Antal

examinander

Medel-

ålder

latin

real

manliga

kvinnliga

samtliga

1881/85 ...........

615

169

772

12

784

19,9

1891/95 ...........

514

178

665

27

692

19,5

1901/05 ...........

630

503

1048

85

1133

19,5

1911/15 ...........

844

910

1 511

243

1 754

19,7

1921/25 ...........

1 115

993

1 709

399

2108

19,6

1931/35 ...........

1548

967

1831

684

2 515

19,9

1936/40 ...........

1 896

1 673

2 437

1132

3 569

19,9

1941/45 ...........

1 739

2 331

2 646

1424

4 070

20,2

1946/48 ...........

1554

2 623

2 656

1 521

4177

20,3

Uppgifterna i tabellen sträcka sig tillbaka till 1880-talet. Efter en nedgång

under 1890-talet har antalet nyblivna studenter snabbt stigit. Särskilt

gäller detta de kvinnliga studenterna: medan under femårsperioden

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tabell 34. Antal lärjungar i nybörjarklasserna vid skolor med

gymnasialt arbetssätt höstterminerna 1931—4$-

Utbildningslinje

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

Latinlinje:

högre allmänna läroverk.......

1489

1856

1661

1516

1797

kommunala gymnasier........

53

54

24

17

94

privatläroverk.............

485

507

370

435

455

Summa latingymnasium

2027

2417

2 055

1968

2 346

V Procent

43,3

40,0

29,5

23,1

23,5

Reallinje:

högre allmänna läroverk.......

1147

1968

2 758

2 704

2 658

kommunala gymnasier........

65

101

86

164

485

privatläroverk.............

272

367

446

419

460

Summa realgymnasium

1484

2 436

3290

3 287

3 603

Procent

31,7

40,3

47,2

38,6

36,0

Speciallinjer:

tekniska gymnasier..........

201

210

509

778

971

tekniska fackskolor..........

144

174

425

396

424

handelsgymnasiernas tvåårskurser . .

374

444

593

743

781

försvarets läroverk...........

23

31

55

73

112

specialgymnasiet i Vilan.......

15

15

21

23

22

Summa specialgymnasium

757

874

1603

2 013

2 310

Procent

16,2

14,5

23,0

23,6

23,1

Seminarierna:

folkskoleseminariemas fyraårskurser .

415

240

25

476

852

småskoleseminariema.........

—

74

—

777

889

Summa seminarium

415

314

25

1253

1741

Procent

8,9

5,2

0,4

14,7

17,4

Samtliga gymnasieskolor:

6 973

8 521

10 000

Summa

4 683

6041

Procent

100

100

100

100

100

1881—85 i medeltal 12 studentskor årligen utexaminerades, överstiger

antalet nu 1 500 och uppgår till 36 procent av hela studentproduktionen.

Latinlinjen visade länge den största dragningskraften. I slutet av 1930- talet inträffade emellertid en omsvängning; under åren 1946—48 avlade

63 procent av abiturienterna examen på reallinjen. Särskilt markerad har

denna tendens varit beträffande den manliga ungdomen. Enligt examensstatistiken

för 1948 tillhörde 77 procent av de manliga examinanderna

realgymnasiet mot endast 43 procent av de kvinnliga. Tillströmningen till

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

gymnasiets första ring under de allra senaste åren tyder dock på en återhämtning

för latinlinjen, som ännu icke kommit till uttryck i examensstatistiken.

Av intresse är slutligen att lägga märke till att åldern vid examens avläggande,

som under 1800-talet var i avtagande, efter sekelskiftet åter har

stigit i en utsträckning, som icke kan förklaras genom tillfälligheter. Det

i tabellen sist angivna genomsnittstalet, 20,3 år, är det högsta, som förekommit

sedan 1870-talet. Observeras bör dock, att statistiken även inbegriper

de i allmänhet något äldre privatisterna. För läroverkens egna lärjungar

ligger genomsnittsåldern i studentexamen för närvarande vid 20,o år.

De nuvarande utvecklingstendenserna framträda med större skärpa, om

man i stället betraktar lärjungeantalet i första ringen och utsträcker statistiken

till alla skolformer med gymnasialt arbetssätt. Med hänsyn till de

skolorganisatoriska förhållandena kan det vara lämpligt att liksom i fråga

om realskolan draga en gräns vid år 1931, då den av 1927 års riksdag beslutade

organisationen i stort sett var genomförd i de lägre ringarna.

Tabell 34 ger en översikt av tillströmningen till gymnasierna och likställda

läroanstalter av samma slag som den i det föregående (s. 41) för realskolestadiet

meddelade.

Alla de ifrågavarande skoltyperna ha under tiden efter 30-talets början

sett sin lärjungeomslutning växa. Minst är ökningen för latingymnasiet,

där den inskränker sig till 16 procent, medan exempelvis första klassen av

de tekniska gymnasierna under samma tid nästan femdubblats. För samtliga

hithörande skolformer tillsammantagna har lärj ungetillströmningen

stigit från 4 683 år 1931 till 10 000 år 1948.

Huru gymnasieungdomen under ifrågavarande tidsperiod procentuellt

fördelar sig på de skilda bildningslinjerna, framgå delvis av de procenttal,

som antecknats under gruppsummorna. En mera detaljerad jämförelse för

tiden från och med år 1943 göres i nästa tabell. De sex åren visa en klar

Tabell 35. Fördelningen av nybörjarna i skolor av gymnasial

karaktär höstterminerna 1943—48.

Skolform

1943

1944

1945

1946

1947

1948

abs.

%

abs.

%

abs.

%

abs.

%

abs.

%

abs.

%

Läroverksgymnasier .

5 209

70,3

5 276

66,7

5 425

64,6

5 255

61,7

5 660

60,0

5 949

59,5

Seminarier......

454

6,1

779

9,8

971

11,6

1 253

14,7

1 526

16,2

1 741

17,4

Summa

5 663

76,4

6 055

76,5

6 396

76,2

6 508

76,4

7186

76,2

7 690

76,9

Tekniska gymnasier

och fackskolor . . .

1070

14,4

1 101

13,9

1 194

14,2

1174

13,8

1 396

14,8

1395

14,0

Handelsgymnasier . .

608

8,2

645

8,2

701

8,3

743

8,7

757

8,0

78

7,8

Andra specialgymna-

sier.........

66

0,9

113

1,4

107

1,8

96

1,1

102

1,1

134

1,3

Totalsumma

7 407

100

7 914

100

8 398

100

8 521

100

9 441

100

10 000

100

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

procentuell nedgång för de allmänna läroverkens gymnasialstadium och

parallellt därmed en lika markerad uppgång för motsvarande seminarielinjer.

Påfallande är, att summan av nybörjare i första ringen vid läroverken

och första klassen i de seminarielinjer, som icke äro avsedda för

studenter, under perioden varit i det närmaste konstant, procentuellt taget.

Huruvida detta är mer än en slump är svårt att säga.

Specialgymnasiernas andel av gymnasieungdomen har under sexårsperioden

likaledes varit i det närmaste konstant. Lärjungeantalet i tekniska

och merkantila läroverk har visserligen ökats, men icke snabbare än

i övriga gymnasieformer.

Den allmänna ökningen i tillströmningen till de gymnasiala skolformerna

är så mycket mer iögonenfallande, som rekryteringsunderlaget under perioden

blivit allt knappare. De årskullar, som nu inträda i gymnasiet, föddes

i början av 1930-talet, när nativitetsnedgången som starkast gjorde sig

gällande. Ställer man antalet nybörjare på gymnasiet i relation till årskullens

storlek, erhåller man därför en mycket snabbt stigande kurva.

Tabell 36. Antalet nybörjare i utbildningslinjer av gymnasial karaktär

höstterminerna 1931—4<S, uttryckt i procent av årskullen.

Utbildningslinje

Ht 1931

Ht 1936

Ht 1941

Ht 1946

Ht 1948

Latinlinje.................

1,7

2,1

1,9

2,1

2,6

Reallinje.................

1,2

2,1

3,0

3,5

4,0

Teknisk linje...............

0,3

0,3

0,9

1,8

1,5

Merkantil linje..............

0,3

0,1

0,5

0,8

0,9

Speciallinjer................

0,0

0,0

0,1

0,1

0,1

Seminarier.................

0,3

0,3

0,0

1,4

1,9

Summa

3,8

5,2

6,4

9,2

11,0

Jämförelsen med årskullens storlek är vanskligare, när det gäller gymnasiet

än realskolan, emedan lärjungarnas ålder vid inträdet mer varierar.

Den är i det fyraåriga gymnasiet ungefär 16 år, i det treåriga ungefär 17.

I de tekniska gymnasierna och seminarierna inträda lärjungarna ofta ännu

några år senare. De allmänna dragen i utvecklingen torde likväl tillräckligt

tydligt framträda, om man uttrycker antalet nybörjare i gymnasiet i

procent av antalet 17 år tidigare levande födda. Man erhåller då de siffror,

som anföras i tab. 36.* I procent av årskullen har tillströmningen till gym
*

Siffrorna skulle egentligen korrigeras för avlidna, kvarsittare och i vissa läroanstalter intagna

studenter. Korrektionerna upphäva emellertid varandra delvis och skulle icke avsevärt

påverka resultaten.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

nasiala studier stigit från 3,8 procent år 1931 till 11,o procent år 1948.

Under de senaste åren har antalet nybörjare i dessa studier årligen ökats

med omkring 0,8 procent av årskullen.

d. Gymnasieorganisationens expansion och de framtida behoven.

Man har all anledning räkna med att intagningsprocenten kan komma

att stiga även i fortsättningen, poängterar skolkommissionen. Om tio år,

eller kanske till och med förr, är man uppe i 15 procent, därest de nuvarande

utvecklingstendenserna hålla i sig. Kommissionen reserverar sig

dock försiktigtvis för den eventualiteten, att utvecklingen kan ändra riktning:
»På

vilka vägar samhällsutvecklingen på ett visst område kommer att

slå in, kan ... naturligtvis icke angivas tio år i förväg. Alla förutsägelser

därom är med nödvändighet ytterligt osäkra. De kan på sin höjd tagas

som utgångspunkt för diskussioner, som i övrigt rör sig med stoff av allmännare

art. Men blotta möjligheten att de nuvarande utvecklingslinjerna

kan komma att fortsätta i någorlunda oförändrad riktning, kan vara skäl

nog att börja diskutera vart de skulle bära hän.» (S. 262.)

Man kan därvid icke undgå att ställa frågan om begåvningsreservemas

tillräcklighet. Elva procent är, redan det, ingen obetydlig del av årskullen.

Beräkningar gjorda av skilda forskare i England ha givit vid handen, att

10 å 12 procent av en årskull ha fullgoda förutsättningar för högre teoretiska

studier. De här i Sverige av docenten Husén utförda undersökningarna

peka på ett något högre procenttal. Troligen kan man icke lägga alltför

stor vikt vid sifferresultaten. Men med dem som bakgrund får den gamla

frågan om begåvningarnas tillvaratagande nya aspekter. Det kan törhända

en dag visa sig svårt att uppbringa ett tillräckligt antal intellektuella arbetare

av den kvalitet, som det alltmer komplicerade samhällsmaskineriet

fordrar för sin drift.

Skolutredningen erinrar om den utveckling, som sedan länge pågått inom

näringslivet:

»Inom industrien ökas den tekniska och kommersiella förvaltningspersonalen

långt snabbare än kroppsarbetarnas grupp. År 1913. det första år,

för vilket dylika uppgifter finnas tillgängliga, kommo på 100 arbetare 6,3

’förvaltningspersoner’, år 1939 ej mindre än 14,35, alltså mer än dubbelt

så många. Enligt uppgift i en av statens arbetsmarknadskommission företagen

undersökning av industriens arbetsförhållanden... utgjordes de

den 1 december 1943 vid större industriföretag anställda till 14,9 procent

av förvaltningspersonal. På 100 arbetare kommo således enligt denna

undersökning 17,5 ’förvaltningspersoner’.» (I s. 72.)

Det är, säger skolkommissionen, näringslivets rationalisering, som tar

sig uttryck på detta sätt. När arbetets produktivitet stiger, minskas det

relativa behovet av manuell arbetskraft och ökas behovet av administrationspersonal

och experter.

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Samhället i dess helhet är underkastat en liknande förvandlingsprocess.

Därmed ökar behovet av specialutbildad arbetskraft, och bland annat stiger

behovet av arbetskraft med gymnasieutbildning.^ Det kan inte vara

något tvivel om att denna process kommer att fortgå länge än, även om

den tidvis skenbart kan avstanna, t. ex. under krisperioder. Även om

arbetsformerna genom rationaliseringen kan tänkas bli förenklade, gar vi

av allt att döma snabbt mot ett samhälle med mera komplicerade organisationsformer.

Behovet av egentlig förvaltningspersonal är därför i starkt

stigande. Detta gör sig tydligt gällande såväl inom statsförvaltningen som

inom kommunalförvaltningen; enbart den förestående kommunindelningsreformen

kommer att skapa en starkt ökad efterfrågan på arbetskraft med

socialpolitisk utbildning. Inom de stora enskilda företagen stegras på samma

sätt behovet av förvaltningspersonal. Socialvårdens utbyggande^ har

liknande konsekvenser. Sjukvårdens expansion framkallar ökad efterfrågan

på läkare, sjuksköterskor och förvaltningspersonal. Folkundervisningens

förbättring åstadkommer ett ökat lärarbehov; som av detta betänkande

framgår, är skolreformens genomförande i hög grad försvårad i brist pa

lärare av olika slag. Naturvetenskapernas tillämpningar vidgar sig till nya

områden och kräver ett ökat antal specialister men ställer ökade krav pa

kunnighet även hos personal med övervägande praktiska uppgifter. Uppräkningen

kan säkerligen fortsättas. Samtliga de nämnda verksamhetsområdena

kräver visserligen inte enbart gymnasieutbildad arbetskraft. Men

om man med utgångspunkt från dessa tendenser söker bilda sig en uppfattning

om samhällets framtida behov av intellektuell arbetskraft, kan

man knappast komma till annan slutsats än att gymnasieorganisationen

måste utvidgas ända till den gräns, som sättes av den faktiska tillgängen

på för teoretiska studier lämpliga individer. Som ovan visats, är emellertid

denna tillgång relativt begränsad.» (S. 264—265.)

För tillvaratagande av de begåvningar, som finnas i olika samhällsskikt,

äro olika former av studiehjälp säkerligen alltjämt och i ökad utsträckning

erforderliga. Studentsociala utredningen betonar i sitt betänkande angående

studentsociala stödåtgärder mycket starkt behovet av målmedvetna

åtgärder i detta syfte:

»Av verkställda prognoser att döma föreligger redan nu ett stort behov

av akademiker i samhället, som icke synes kunna täckas av tillströmningen

i de akademiska studiebanorna. Den ökning av rekryteringen av

dessa studier, som synes bli ofrånkomlig, skulle få ytterst skadliga verkningar

för de intellektuella yrkena och för samhället, om den i första hand

skulle komma att omfatta ett större antal studenter med medelmåttig

studiebegåvning. Strävandena att underlätta tillströmningen till de intellektuella

studiebanorna måste redan av detta skäl inriktas på att skapa

gynnsammare studiebetingelser för de studenter, som tillhöra de hittills

mindre väl utnyttjade reserver av begåvning och intellektuell kapacitet,

som äro att finna främst inom socialgrupperna II och III. På längre sikt

är det nödvändigt att förändra studiebetingelserna för skoleleverna på de

lägre skolstadierna, så att det kvalitativt bästa urvalet garanteras en skolgång,

svarande mot deras begåvning och speciella studieintressen. Såsom

sambandet mellan sociala, ekonomiska och socialpsykologiska faktorer

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

hittills påverkat urvalet av skolelever på skilda stadier, har resultatet blivit,

att långt ifran alla studiebegåvade komma fram till den examen, som

generellt sett öppnar vägarna till de högre studierna.

Att avgörandet i sista hand ändå skall ligga hos den enskilde individen

är självklart. Varje form av studierådgivning eller studievägledning, som

får form av tvångsrekrytering eller kommendering till de högre studierna

står i skarpaste kontrast till den personliga frihet, som varje medborgare

bör äga i ett demokratiskt samhälle.» (SOU 1948: 42 s. 50—51.)

Skolkommissionen erinrar om sin i olika sammanhang deklarerade uppfattning

om begåvningsreservernas disposition: »det är inte önskvärt,

att samtliga elever med tillräckliga teoretiska kvalifikationer söker sig till

gymnasiet; de praktiska och manuella levnadsbanorna bör inte få utarmas

på teoretisk begåvning».

»Desto angelägnare är det då, att de återstående teoretiska begåvningarna

tillvaratagas. Det räcker måhända inte i längden att med stipendier

betjäna de fattiga begåvningar, som händelsevis kommer inom räckhåll,

men i stort sett lämna åt slumpen, åt klasstraditionen och föräldraambitionen

att bestämma över utbudet av intellektuell arbetskraft. Mycket

tyder på att i framtiden inventeringar av de intellektuella tillgångarna

måste företagas inom varje årskull, att de verkliga behoven av teoretisk

utbildning inom olika yrken måste fastställas och att gymnasiets uppgifter

i samhället måste systematiskt genomdiskuteras.» (S. 263.)

Ett led i denna utredning måste bli att undersöka, huruvida det är nödvändigt

att bibehålla kravet på studentexamen i alla de fall, där detta krav

nu ställes. Studentexamen har successivt gjorts till intagningsvillkor för

allt flera levnadsbanor.

»Säkerligen har intagningsfordringarna inte höjts utan goda skäl. Sådana

motiv som kårens sociala anseende eller lönesättningen för dess medlemmar

behöver ingalunda ha varit de yttersta drivfjädrarna. Varje samhällsviktigt

yrke behöver en elit av ledande begåvningar; man kan gott förstå dem

som fruktat, att kåren skulle gå miste om de bästa begåvningarna, i fall

rekryteringsvillkoren hölles på ett för lågt plan. Konkurrensförhållandena

har i sin män breddat vägen för de skärpta kraven.

Så länge studentproduktionen oavbrutet kan ökas genom bättre utnyttjande

av landets begåvningsresurser, behöver denna utveckling icke väcka

alltför starka betänkligheter. Inför en ny situation kan den dock ställas

under diskussion. Man har icke längre intrycket att de högst vitsordade

studenterna föredrar de intellektuella i fråga om studier mycket tidsödande

specialistbanorna. Fördelarna av en tidig försörjning är så uppenbara, att

även banor med kortare utbildningstid numera drar till sig mycket välutrustad

ungdom. Det är icke längre självfallet att en anknytning av en viss

bana exempelvis till näst högsta ringen behövde betyda, att kåren skulle

utarmas pa värdeskapande intelligens. Numera kräves en bevisföring av

annat slag för att motivera kravet på studentexamen. Först om det visar

sig att de i studentexamen redovisade insikterna är oundgängliga förutsättningar

för den fortsatta utbildningen eller för de dagliga arbetsuppgifterna

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

inom yrket, är banans anknytning till studentexamen uppvisad på ett sätt,

som kan hålla stånd inför den strängare prövningen i en situation med

starkt ökad efterfrågan på intellektuell arbetskraft.» (S. 2G5—266.)

Huru långt man kan komma genom sådana åtgärder är naturligtvis

ovisst. I varje fall ligger det alldeles bestämt i det allmännas intresse, att

gymnasieorganisationens utbyggnad icke försvåras genom längre gående

restriktioner, än lärarbristen oavvisligen kräver.

9. De aktuella reformförslagen.

De siffror, jag nyss anfört om tillströmningen till gymnasiestudier av

olika slag, äro ett nytt vittnesbörd om att en djupgående förändring har

inträffat i den allmänna inställningen till skolstudierna. »Alla kurvor, som

mäta de högre studiernas dragningskraft, peka nu brant uppåt», skriver

skolöverstyrelsen. »Vi befinner oss mitt i en social omvandlingsprocess»,

konstaterar skolkommissionen. Dess slutliga resultat kan ännu icke fastställas,

men den synes gå i den riktningen, att samhällslivet och i många

fall även yrkeslivet bli alltmera komplicerade.

»Följden härav är, att behovet av specialutbildad arbetskraft ständigt

ökar. Detta gäller också om den intellektuella arbetskraften. Redan nu

förmärks på skilda områden en markerad brist på dylik arbetskraft. Detta

innebär, att man kan vänta en ökad tillströmning till gymnasiet och att

gymnasiet måste öppna sina dörrar för nya lärjungekategorier. Att gymnasiets

organisation måste påverkas härav är tydligt. En gymnasiereform

är därför en angelägen uppgift.» (S. 269.)

Att behovet av en gymnasiereform ytterst betingas av att vi befinna oss

i ett starkt progressivt samhälle, där förutsättningarna — socialt, ekonomiskt

och även kulturellt — hastigt ändras, betonas även i skolöverstyrelsens

utlåtande, och ämbetsverket tillägger:

»Måhända skall i framtiden ett större klientel än nu ha gagn av en

gymnasial utbildning i rent allmänbildande syfte, som snarare är en förstärkning

av den grund folkundervisningen lagt än en förberedelse för

fortsatta studier. En sådan utveckling måste sätta djupa spår i gymnasiets

organisation.» (S. 74.)

Redan skolkommissionens förslag att i en framtid låta all lärarutbildning

bygga på gymnasiets grund, kan icke vara utan konsekvenser för gymnasiets

organisation.

a. Gymnasiets mål.

Vissa allmänna grunder för gymnasiets verksamhet torde vara i det närmaste

oomstridda. Skolutredningen sammanfattar de krav, som bruka

ställas på gymnasiet, i tre grupper: jörutbildningskraven, som få sin styrka

genom att omkring 75 procent av gymnasiets lärjungar ämna sig till hög
-

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skolor av skilda slag, allmänbildningskraven, som äro lika nödvändiga, vare

sig lärjungarna fullfölja sina studier vid högre läroanstalter eller gå till sina

blivande verksamhetsfält utan ytterligare förberedelse, samt de utvecklingspsykologiska

krav, som bjuda, att gymnasieungdomen under en betydelsefull

period i sin utveckling skall sättas i tillfälle att söka kontakter

åt olika håll, så att envar skall finna sig själv och sin framtidsväg. Dessa

riktpunkter sammanhållas i den formulering skolutredningen givit för

gymnasiets mål: »Gymnasiet har till ändamål att med arbetsformer, som

äro ägnade att utveckla en mognare ungdoms individuella anlag och intressen,

meddela en vidgad och fördjupad allmän medborgerlig bildning,

lämpad att tjäna som grund för högre utbildning.»

Skolkommissionen föreslår däri ingen annan ändring, än att termen »allmän

medborgerlig bildning» skall ersättas med »allmänbildning».

Enligt nuvarande läroverksstadga har gymnasiet till ändamål att bibringa

en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; därjämte

har gymnasiet till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter,

som vidare utbildas vid universitet och högre fackutbildningsanstalter.

Bakom denna formulering döljer sig en gammal stridsfråga, den, huruvida

medborgerlig eller lärd bildning, allmänbildning eller fackbildning

skall vara gymnasiets huvuduppgift. Frågan har mindre aktualitet nu än

förr, delvis beroende på att de begrepp, bildningsdiskussionen brukat röra

sig med, småningom skiftat innehåll. Utvecklingen är fullt tydlig redan

under 1800-talet. Skolöverstyrelsen yttrar därom i ett tidigare, av skolutredningen

återgivet utlåtande:

»Den lärda bildningens innehåll var ... ett annat vid adertonhundratalets

slut än vid dess början. Vetenskapen var icke längre i samma utsträckning

en formell, deduktivt systembyggande lärdom. Tidens bildningsbegrepp

hade genomsyrats av naturvetenskapernas, den jämförande

språkforskningens och den historisk-kritiska undersökningens idéer och

metoder. Den lärda bildningen hade ryckt närmare den medborgerliga.

Den medborgerliga bildningen hade å andra sidan under trycket av samhällets

utveckling riktats med nytt innehåll. Mellan det bildningsinnehav,

som krävdes av medborgarna i sekelskiftets Sverige, vilket just beredde sig

att öppna dörrarna för demokratien, och de blygsamma kunskapselement,

vilka vid adertonhundratalets början ännu voro tillfyllest för dem, ’som

vilja i näringarna ingå’, fanns en skillnad, som icke var blott kvantitativ.

Den medborgerliga bildningen hade från sin sida ryckt närmare till den

vetenskapliga.» (IX s. 171.)

Problemställningen har sedan dess ytterligare förskjutits. Allmänbildningens

betydelse som underlag för arbetet i facket erkännes nu allmänt.

»Ett ensidigt fackarbete utan överblick över det kulturliv, som detta

fackarbete skall tjäna, skapar alltid en andlig isolering, som kan innebära

sociala risker och som gör själva fackarbetet sterilt», skriver skolkommis
-

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sionen. »I synnerhet torde detta gälla om intellektuell yrkesutövning. Ur

dessa synpunkter kan gymnasiets undervisning, även när den får allmänbildande

karaktär, betraktas som förberedande yrkesutbildning.» (S. 266.)

Å andra sidan ta sig de individuella olikheterna i anlag och intressen

synnerligen tydliga uttryck hos gymnasiets elever. Det vore olämpligt och

i många fall omöjligt att låta alla vinna den önskade allmänbildningen på

samma väg, med samma metoder, inom samma ämnen, hävdar skolutredningen.

»Medan den enes förstånd, uppfattningsförmåga och omdöme bäst

utvecklas och odlas genom ingående naturiakttagelse, främjas den andres

utveckling naturligast och säkrast genom studiet av historia, språk eller

andra humanistiska ämnen.»

»Det är framför allt denna betydelsefulla, psykologiskt och pedagogiskt

betingade olikhet i utbildningen som gör, att åt den s. k. högre allmänbildningen

icke får ges den enhetliga innebörd, som man fortfarande ej

sällan vill tillägga den. Vissa allmänt orienterande ämnen måste ingå i

allas utbildning, men den förståndsträning och den omdömets mognad,

som gymnasiets skolning framför allt avser att ge, måste vinnas inom delvis

skilda ämneskretsar, och som allmänbildning måste därför obetingat

godtagas en bildning, som kan vara inriktad åt det ena eller andra hållet

och alltså kan få ett ganska skiftande innehåll.» (IX s. 172.)

Skolkommissionen delar skolutredningens uppfattning, att allmänbildningen

kan och bör vinnas på olika vägar, inom delvis skilda ämneskretsar

och med olika metoder. På detta sätt differentierade kunna studierna bättre

bygga på elevernas anlag och intressen, vilket är en oundgänglig förutsättning

för studiernas fruktbarhet.

Den specialisering, som är nödvändig för att tillgodose olika begåvningstyper,

möjliggör också en viss anpassning efter skilda levnadsbanors be>- hov. Helt kunna dock fackutbildningsanstalternas krav aldrig tillgodoses.

»Det är samma problem, som varje skolform erbjuder, när det gäller att

göra upp kursplaner och precisera slutmål», påpekar skolutredningen.

»Alla framställda och i och för sig behjärtans värda önskemål kunna icke

förenas, alla ’krav’ från högre skolformer kunna icke tillgodoses, alla beställningar

från avnämare kunna icke effektueras. Lärjungarnas arbetsprestation

har en övre gräns, som av pedagogiska och hygieniska skäl icke

kan överskridas. En avvägning mellan olika anspråk måste ske, och därvid

måste en mångfald hänsyn tagas, till samhällets allmänna och mera

speciella behov, till den relativa vikten av olika fackutbildningsanstalters

och yrkens krav, till den pedagogiska strävan att trygga ämneskretsars

och studiegångens enhet och harmoni samt, icke minst, till de ungas behov

av ett allsidigt utvecklande och för yrkesvalet vägledande arbete.» (IX

s. 177.)

Det som bör vara gemensamt i gymnasiebildningen, vilken linje som

än väljes, formuleras av skolutredningen i följande ord:

»Gymnasiets undervisning skall ge en grundligare orientering i naturoch

kulturlivet än realskolan kan skänka sitt yngre och mindre mogna lär
-

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

jungeklientel, en större behärskning av främmande språk och andra hjälpmedel

att pa egen hand tillägna sig kunskap och, icke minst, en vidare syn,

ett skärpt sinne för sammanhangen, en viss träning i fördjupat studium

och därmed en säkrare förmåga att bilda sig ett självständigt omdöme i

skilda ämnen. Därtill komma icke minst ökade krav på färdigheten att

uttrycka sina tankar i tal och skrift.» (IX s. 171—172.)

Skolkommissionen delar denna mening:

»Gymnasiets huvudmål är att fostra eleverna till goda intellektuella

arbetare, väl övade i bruket av det intellektuella arbetets verktyg.

Viktigare än att inhämta kunskaper på en mångfald områden är att

uppodla förmågan att inhämta kunskap i ämnen, där sådan visar

sig behövlig’. .. Intellektuell skolning, förståndsträning, siktande mot

omdömets mognad och förmåga av fruktbärande självstudier, är gymnasiets

främsta uppgift. — — — Gymnasiet skall vidare uppodla

vissa färdigheter, nödvändiga för alla högre studier. Hit hör främst en god

behärskning av modersmålet i tal och skrift. De studerande bör flitigt övas

att klart och redigt uttrycka sina tankar och att kortfattat och koncist

redogöra för sina iakttagelser. Uppgiften bör vara att ge en sådan utbildning

i ämnets rent språkliga del, grammatiskt och stilistiskt, att lärjungarna

uppnår säkerhet i språkbehandlingen vid såväl muntlig som skriftlig

framställning, samt att de bibringas förmåga att logiskt disponera en framställning.

Till de för högre studier nödvändiga färdigheterna hör vidare

behärskningen av främmande språk. Samtliga lärjungar på gymnasiet bör

göras fullt förtrogna med danska och norska, så att de utan svårighet kan

läsa böcker på dessa språk och följa en muntlig framställning.---

Beträffande de stora kulturspråken bör skolreformen enligt såväl skoltrtredningens

som skolkommissionens uppfattning innebära en förändring

så till vida, att ett av dessa språk, engelskan, blir huvudspråket. Målet för

engelskundervisningen, vilken påbörjas redan i enhetsskolans femte klass,

bör vara att bibringa eleverna, i den mån dessa går vidare på gymnasiet,

en sådan behärskning av ämnet, att de kan utan svårighet läsa engelska

böcker och förstå muntlig framställning, att de kan tala språket någorlunda

ledigt och skriva det någorlunda korrekt.» (S. 267.)

Gymnasiet skall vidare ge alla sina elever en fördjupad orientenng i de

humanistiska och naturvetenskapliga ämneskretsarna. Den vidgade och

fördjupade allmänbildning, gymnasisterna på detta sätt erhålla, dels i gemensamma

ämnen, dels genom specialisering till skilda ämneskretsar, får

inte ha karaktären av ytlig popularisering.

»Ett icke ringa förråd av kunskaper och insikter är oumbärliga för dem

som genom gymnasiestudier förbereder sig för fortsatta högre studier. Kursernas

omfång måste dock mången gång inskränkas till förmån för ett

grundligare inlärande av stoffet. Fasthet i grundkunskaperna är av väsentlig

betydelse för fortsatta vetenskapliga studier.» (S. 268.)

De bada skolkommittéerna äro slutligen ense om att gymnasiet har

ännu en uppgift, den yrkesorienterande. »De unga måste få utrymme att

känna sig för i olika riktningar, de måste få möjlighet att pröva håg och

intresse, de individuella anlagen måste ... få tillfälle att komma till ut
-

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tryck i ett arbete, som ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet», hävdar

skolutredningen. Gymnasiet bör lära eleverna känna sig själva, sina anlag,

sina intressen, sina förutsättningar för olika yrken, instämmer skolkommissionen.

Skolöverstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse, att även det mer

specificerade mål, som skolkommissionen har skisserat, är realistiskt och

icke ställer högre krav på lärare och elever, än att de böra kunna inom

rimliga gränser upprätthållas.

»Även enligt överstyrelsens övertygelse måste lärjungarna bibringas

ambitionen att logiskt och allsidigt bedöma sina arbetsuppgifter och tillägna

sig sunda praktiska studievanor. Gymnasiet måste vara i stånd att

lägga en solid grund av personligt tillägnade kunskaper. Det måste bringa

lärjungarna till klarhet om deras förutsättningar i olika riktningar och ge

näring åt deras personliga intressen, så långt de rymmas inom det arbetsområde

gymnasiet överspänner. Detta program ger i själva verket uttryck

åt det bästa inom gymnasiets bildningstradition; det är fråga om värden,

vilka måste hållas i helgd inom varje gymnasieorganisation, som skall

förmå hävda sin ställning inom kulturlivet.» (S. 75—76.)

Utredningarna ha lett fram till en uppfattning av arbetsmålen, som är

ägnad att utjämna motsatsen mellan allmänbildnings- och fackbildningskraven.

Accepterar man olika allmänbildningstyper som uttryck för skilda

personliga förutsättningar och individuella utvecklingslinjer, rymmas otvivelaktigt

gymnasiets detaljuppgifter inom det större målet att giva de unga

allmänbildning. Om man därtill med skolkommissionen reserverar termen

medborgerlig bildning för den bildning, som meddelas i den obligatoriska

skolan, torde gymnasiets faktiska uppgifter väl täckas av kommissionens

formulering: »Gymnasiet har till ändamål att med arbetsformer, som äro

ägnade att utveckla en mognare ungdoms individuella anlag och intressen,

meddela en vidgad och fördjupad allmänbildning, lämpad att tjäna som

grund för högre utbildning.»

b. Gymnasiets anknytning till enhetsskolan och högskolorna.

Enligt 1905 års läroverksstadga var gymnasiet fyraårigt och utgick från

realskolans näst högsta klass, det var först genom 1927 års skolreform,

som jämväl treåriga linjer infördes med anknytning till realexamen. Vid

fastställandet av den lokala organisationen beaktades olika intressesynpunkter.

Läroverk, där större tillströmning från fristående realskolor och

kommunala mellanskolor kunde väntas, fingo om möjligt treåriga linjer.

Där gymnasiet i huvudsak endast rekryterades från läroverkets egen realskola,

bibehölls däremot vanligen den fyraåriga gymnasietypen. Av olika

skäl, bland annat pedagogiska, upprättades endast ett fåtal treåriga latinlinjer.

Under tiden efter år 1927 har en viss anpassning skett efter ändrade

lokala rekryteringsförhållanden, men den måste nog betecknas som tämligen

ofullständig.

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolutredningen har icke kunnat enas om värdesättningen av de båda

linjetyperna, den fyraåriga och den treåriga. Majoriteten, bestående av

ordföranden samt ledamöterna Andra;, Karin Cardell, Elisabeth Dahr,

Hjärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander, gjorde

följande uttalande:

»Det 4-åriga gymnasiets pedagogiska överlägsenhet är avsevärd. Det

gäller ingalunda blott latinet, vars lärokurs ju på det 3-åriga gymnasiet

pressas ihop inom den trängre ramen av en treårig kurs. I själva verket

vinner varje särskilt ämne på att arbetet redan fyra år före examen kan

inriktas på det nya slutmålet: vid den tidpunkt, då första ringen i det

3-åriga gymnasiet sammanföres till gemensamt arbete på gymnasiets krävande

uppgift, har andra ringen i det 4-åriga gymnasiet ett helt års samarbete

i klassen bakom sig, den är redan sammansvetsad till en effektiv

arbetsgemenskap, som kan planmässigt och helt utnyttja de tre återstående

årens större mognad för utbildningen.

Den längre studiegången i gymnasiet möjliggör också en bättre fördelning

av lärostoffet, framförallt så, att mera elementära minnes- och övningsmoment

kunna hänvisas till ett lägre stadium och arbetet på de högre

stadierna mera helt avses för uppgifter som kräva större mognad.

Det 4-åriga gymnasiet är också eftersökt av elever, vilka bo på gymnasieorten

och för vilka det alltså är ur praktiska synpunkter mera likgiltigt,

om de tillbringa det omstridda skolåret i realskolans avslutningsklass eller

i gymnasiets första ring.---Å andra sidan visa föräldrar, som bo på

ort med realskola men utan gymnasium, sällan någon tvekan vid valet

av gymnasielinje: de föredraga det 3-åriga gymnasiet, som låter dem behålla

barnen i hemmet ännu ett år. Det synes icke påkallat att av allmänna

organisatoriska eller ideologiska skäl beröva någondera elevkategorien en

fördel, som visat sig vara så högt uppskattad.» (IX s. 148—149.)

Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Kamcll och Persson anförde

åter bland annat följande:

»Fördelarna av att gymnasiet får en beträffande antalet ringar enhetlig

organisation och bygger på avslutad realskolekurs, äro enligt vår mening

så stora, att lösningen av frågan om gymnasiets framtida organisation bör

sökas efter denna linje.

De skäl, som av skolkommissionen på sin tid anfördes för dess förslag,

att realskolan i hela sin utsträckning skulle utgöra grundvalen för ett

3-årigt gymnasium, äro enligt vår mening vägande och ha bekräftats av

den erfarenhet, som nu står till buds. Det skulle möjliggöra ett säkrare

yrkesval och bidraga till en bättre rekrytering av gymnasiet, om lärjungarna

efter den avslutade realskolekursen ställdes inför ett samtidigt val

mellan å ena sidan fortsatta studier på gymnasiet eller fackskola samt å

andra sidan en direkt övergång till yrkeslivet. Fn fördel är givetvis även,

att lärjungar, som icke ha sina hem på gymnasieort, utan tidsförlust kunna

stanna i hemmen ett år längre före övergången till gymnasium. Även ekonomiska

och organisatoriska skäl tala för ett treårigt gymnasium.---

De statistiska undersökningar, som skolutredningen företagit rörande

studiegång och studieresultat på de olika gymnasielinjerna---(ha)

icke givit något otvetydigt utslag i fråga om det 3- eller 4-åriga gymnasiets

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

företräden. Som totalomdöme kan enligt vår mening sägas, att de resultat,

som uppnåtts på de 3- och 4-åriga gymnasielinjerna — varje gymnasieform

betraktad som en enhet — framstå som i stort sett likvärdiga. Någon

genomgående skillnad i fråga om tiden för lärjungarnas hemarbete på 3- och 4-årig linje utvisas icke av undersökningarna.» (IX s. 149—150.)

Genom införandet av nioårig skolplikt ändras emellertid diskussionens

förutsättningar. Vad som yttras av de båda lägren inom skolutredningen

kan med en viss rätt anses som slutorden i det skede av debatten, där den

hittillsvarande realskoletypen betraktas som gymnasiets självklara grund,

säger skolöverstyrelsen, skolkommissionens förslag åter som inledningen

till en ny debatt från andra utgångspunkter.

De lärjungar i enhetsskolan, som icke välja yrkeslinjen, skulle enligt

slcolkommissionen dela sig på klass 9 a, som närmast motsvarar den nuvarande

realskolans avslutningsklass, och klass 9 g, vilken huvudsakligen

är avsedd som inledning till gymnasiestudier.

»Klass 9 g kommer att bära en dubbel uppgift i den blivande skolorganisationen»,

skriver skolkommissionen. »Den ligger inom enhetsskolans

ram. Lärjungar, som genomgått den och sedan lämnar studierna, bör erhålla

samma kompetens som kamraterna i klass 9 a. Därav följer, att de

också bör ha fått samma allmänbildning och alldeles särskilt samma samhällsorientering

som dessa. På samma gång bör emellertid undervisningen

ha gymnasial karaktär. Klassen skall på en gång vara avslutningsklass i

enhetsskolan och nybörjarklass i gymnasiet.

Om man har för ögonen den markerade olikheten mellan realskolans avslutningsklass

och det fyraåriga gymnasiets linjedifferentierade första ring

i den nuvarande skolorganisationen, kunde man i första ögonblicket hålla

det för alldeles fåfängt att vilja konstruera en klass med denna dubbla

uppgift. Anpassad efter realskolans behov bleve den en svag grund för

gymnasiet. Tillskuren efter gymnasiets mått skulle den illa sörja för dem,

som efter genomgången av klassen nedlägger studierna.

Det är först genom enhetsskolan, som förutsättningarna skapas för en

konstruktion av detta slag. Genom att realskolans avslutningsklass i alla

dess parallellformer är avsedd att ge lärjungarna den nya start i skollivet,

som kan inspirera till fortsatta studier av skiftande slag, kommer den

första gymnasieklassen att organiskt kunna inordnas i enhetsskolans system.

» (S. 271.)

Tvistefrågan om gymnasietidens längd kommer härigenom i nytt läge.

Det treåriga gymnasiet tillkom för att möjliggöra avslutade realskolestudier

i hemorten för de lärjungar, som inte bodde på eller i närheten av

gymnasieort. Ordnas lärogången i 9 g och de därpå följande klasserna som

ett obrutet helt, få de unga i hemortens enhetsskola tillgång till den första

ringen av en fyraårig gymnasial utbildning; det treåriga gymnasiet blir på

så sätt överflödigt.

Förslaget är om man så vill en kompromiss: det beaktar de sociala förhållanden,

som ta sig uttryck i att föräldrar på orter med enbart realskola

allmänt föredraga att låta sina barn gå vägen genom det treåriga gymna
-

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

siet, och det har några — men icke alla — det fyraåriga gymnasiets pedagogiska

fördelar. En invändning gör sig omedelbart: många lärjungar måste

finna sig i att byta skola efter första ringen.

»Anordningen torde dock vara vida gynnsammare än den studiegång, till

vilken motsvarande lärjungar är hänvisade, där realskolans sista klass inte

kan organiseras med tanke på gymnasiestudier och där gymnasiestudiet

för lärjungar med realexamen måste sammanträngas till tre år», genmäler

skolkommissionen. »På orter med gymnasium bör emellertid, där så av

praktiska skäl prövas lämpligt, klass 9 g kunna förläggas till gymnasiet,

vare sig detta utgör en självständig skolenhet eller är förenat med realskola.

För lärjungar på dessa orter kan i gynnsamma fall studiegången

under de fyra gymnasieåren fullföljas utan lärarbyte efter nionde klassen.»

(S. 271.)

En konsekvens av första gymnasieringens förläggning till enhetsskolan

torde vidare bli, att den icke kan differentieras på latin- och reallinje. En

sådan ospecialiserad gymnasiering är ur vissa synpunkter tilltalande:

»Klass 9 g kommer att framstå som den gemensamma inkörsporten till

gymnasiets fem byggnader: de tre sambyggda gymnasielinjerna i det allmänbildande

gymnasiet och de två fristående, handelsgymnasiet och det

tekniska gymnasiet. Den kommer sålunda att i detta avseende spela samma

roll som realskolans avslutningsklass nu gör, då den öppnar vägen till

de treåriga latin- och reallinjerna, handelsgymnasiernas tvåårskurser och

de tekniska gymnasierna. De yrkesbetonade gymnasierna har hittills satts i

efterhand, då det gäller elever, som påbörjat studier i det fyraåriga gymnasiet.

Klass 9 g med sin realexamenskompetens kommer att markera en

avslutning, varefter val av gymnasielinje kan ske utan hänsyn till den skolform,

inom vilken klassen genomgåtts.» (S. 272.)

Uppskovet med differentieringen betyder emellertid å andra sidan en

försämrad ställning för vissa ämnen, i synnerhet för latinet, som finge

ungefär samma ställning som i det nuvarande treåriga gymnasiet. Kommissionen

har därför undersökt, om man inte kunde differentiera klass 9 g

under ett antal timmar; lärjungar med språklig inriktning kunde disponera

dessa timmar för latinet och eventuellt för en förstärkning av franskan

och lärjungar med naturvetenskaplig eller teknisk läggning för utbyggda

kurser i matematik och fysik.

»En betydande svårighet ligger dock däri, att klass 9 g har att sörja för

allmänbildningsgrunden i de ämnen, som icke fullföljs efter linjedelningen

i 10:e klassen, och därför i varje fall måste leda fram till ett bildningsresultat

i dessa ämnen, som icke står efter det som meddelas i parallellklassen

9 a. Att möjliggöra en tidig specialisering på latin genom att utesluta

något av de naturvetenskapliga änmena eller en specialisering på

matematik genom att försvaga den humanistiska allmänbildningsgrunden

synes vara en mindre tilltalande utväg.» (S. 272.)

»Huvudsvårigheten är emellertid av allmänt organisatorisk art. Redan

nu är latinlinjerna vid åtskilliga läroverk svagt besatta. Det är visserligen

ingalunda klart, att skolreformen behöver medföra någon ytterligare för
-

s. 417 Kontrollera mot PDF

417

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sämring; bland annat måste ju ett mycket stort antal språklärare utbildas

för den nya skolorganisationen. Men vid de många centralskolorna ute i

kommunerna bleve latinarna säkerligen ofta mycket få. En differentiering

åt det matematiska hållet skulle antagligen kunna räkna på en större anslutning,

men först en odifferentierad klass 9 g, som bildar underlag för alla

fem gymnasielinjema, torde kunna fullt försvara sin plats ute vid dessa

skolor.» (S. 273.)

Kommissionen kan efter dessa överväganden icke ifrågasätta någon

generell uppklyvning av klass 9 g. Den odifferentierade första ringen måste

bli klassens huvudform. Detta utesluter dock enligt kommissionens uppfattning

icke, att vid gymnasium, där tillströmningen till latingymnasiet

är ovanligt god, linjer med fyraårig latinkurs och särskild av Kungl. Maj:t

fastställd undervisningsplan må kunna bibehållas som undantagsform vid

sidan av linjerna med treårig latinkurs, till dess säkrare erfarenhet vunnits

om vad den nya organisationen kan ge och om tillströmningstendenserna

vid de olika linjerna.

För gymnasiets effektivitet torde det vara av största betydelse, att den

odifferentierade klass 9 g i avseende på kursval och studiesätt verkligen

får den allmänna karaktär, som tillkommer en gymnasiering, framhåller

skolkommissionen.

»Kursplanerna bör anläggas med hänsyn till gymnasiet i dess helhet.

Elementära minnes- och övningsmoment bör således företrädesvis hänvisas

till denna klass, så att gymnasiets högstadium kan förbehållas uppgifter

som kräver större mognad. Vissa anvisningar torde böra utfärdas beträffande

stoffurvalet, så att kunskapsgrunden icke blir alltför ojämn i de avdelningar

i klass 10, som rekryteras från de många centralskolorna utan

fullständiga gymnasier.» (S. 273.)

I stort sett torde det också vara möjligt att ge klassen denna karaktär.

Jämkningar torde endast behöva ifrågakomma i ett par ämnen. Sålunda

bör samhällskunskapen få samma inriktning som i 9 a med hänsyn till de

lärjungar, som efter 9 g lämna studierna eller övergå till utbildning, vilken

icke omfattar ytterligare samhällsstudium.

Särskilda organisationsproblem uppstå emellertid vid de minsta skolorna,

där klass 9 g eventuellt får så lågt lärjungeantal, att den inte genomgående

kan erhålla separat undervisning. Samläsning mellan klasserna 9 a och 9 g

måste då anordnas i största möjliga utsträckning. Kommissionen har

undersökt, i vad mån den för gymnasiet anlagda kursen i de skilda läroämnena

kan anses lämplig även för lärjungarna i 9 a och funnit detta vara

fallet i överraskande stor utsträckning. »Innan studieplanerna utarbetats,

kan man visserligen icke uttala sig med bestämdhet om alla punkter»,

säger kommissionen, »men i stort sett torde skillnaden mellan 9 g och 9 a

mindre bestå däri, att kursplanen är olika än i de kvalitativa krav som

ställs på eleverna.»

27 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Diskussionen i yttrandena om gymnasiets anknytning till enhetsskolan

har blivit mycket livlig, både när det gäller väsentliga och oväsentliga ting.

Till det mera periferiska i debatten vågar man måhända hänföra frågan,

huruvida skolkommissionens gymnasieorganisation bör betecknas som ett

fyra-, tre- eller tvåårigt gymnasium. Meningarna skifta. »En förtjänst i

skolkommissionens förslag är idén med 9 g, inkomponerad i realskolan,

varigenom ett 4-årigt gymnasium skulle kunna räddas även för enhetsskolans

elever», skriver rektorn vid ett högre allmänt läroverk. »Vad skolkommissionen

... i realiteten föreslår är ett tvåårigt gymnasium med en

förberedande ettårig kurs i realskolan och en ettårig avslutande preparandkurs

för högskolornas behov», menar åter ett realskolekollegium.

En diskussion om dylika terminologiska frågor blir gärna litet skolastisk.

Det torde föra längre, om man ställer mot varandra den föreslagna organisationens

förtjänster och fel, sådana de framträda i remissyttrandena.

En fördel av allmän natur hos den föreslagna skolorganisationen som

helhet är, att den innebär en tidsbesparing för vissa lärjungegrupper, som

är värdefull i synnerhet för dem, som fortsätta studierna vid universitet

och högskolor. Lärarrådet vid Stockholms högskola finner denna vinst

värd att nämnas:

»Icke minst med hänsyn till att de manliga studenterna har att genomgå

värnpliktstjänstgöring, många även befälsutbildning, kommer ett stort

antal akademiker först vid en ganska hög ålder ut i förvärvslivet, vilket

ur många synpunkter är olägligt. Förslagets syfte att förkorta skolutbildningstiden

har på denna grund lärarrådets gillande, givetvis under förutsättning

att utbildningsresultaten icke därigenom försämras.»

Organisationen ger vidare ökade möjligheter att tillvarataga begåvningstillgångama

för högre studier. En enhetsskoleorganisation, innefattande en

klass med de uppgifter 9 g skulle få, öppnar studiemöjligheter för landsbygdens

ungdom i en utsträckning, som sannolikt icke kan uppnås på

annat sätt med de resurser, som det allmänna under överskådlig tid kan

förfoga över, framhåller skolöverstyrelsen.

För studiebegåvade ungdomar möjliggör klassen ett efter deras förmåga

bättre avpassat arbetssätt. Kollegiet vid samrealskolan i Arboga vill »kraftigt

understryka önskvärdheten av att — hur gymnasiet än kommer att

organiseras — en sådan klass som 9 g kommer att obligatoriskt ingå i

varje skola. Däri ligger nämligen en garanti för att eliten av eleverna får

en specialklass, i vilken den under sista året av sin skolgång kan få sin

utbildning intensifierad utan att nedtyngas av mindre studielämpade

elever».

Att anordningen även har lätt påvisade olägenheter, framgår redan av

skolkommissionens framställning. Kritiken utvidgas och skärpes emellertid

i remissvaren.

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Förhållandena vid de minsta skolorna, där lärjungarna i 9 g icke kunna

få helt fri undervisning, framdragas i många yttranden. Det har dock icke

alltid uppmärksammats, att kurserna i klass 9 g normalt skola planläggas

med hänsyn till gymnasiets behov och att klass 9 a i händelse av samläsning

kan arbeta på samma kursområden i de flesta ämnen tack vare

kursavslutningen i klass 8, som för alla lärjungar för fram kurserna till ett

avrundat helt och möjliggör en fristående utformning av nionde klassen.

I något ämne, t. ex. i matematik, kan dock icke klassen sammanhållas.

Undervisningen måste för lärjungar, som skola gå längre i ämnet, koncentreras

på att ge säker färdighet i algebra och elementära kunskaper i geometri

utöver vad som meddelas i klasserna nedom nian. För övriga lärjungar

skall den bygga ut det tidigare genomgångna i praktisk riktning

med undvikande av kursmoment, som icke på den begränsade tiden kunna

föras fram till praktiska tillämpningar av större värde. Grupparbete och

individuellt arbete måste i sådana fall träda i stället för klassundervisningen.

Vanskligheterna vid arbetet med en klass, där icke alla lärjungar följa

samma kurs, framhävas starkt av kollegiet vid högre allmänna läroverket

för flickor på Södermalm, som just tar matematikundervisningen som

exempel.

»Vad en sådan samläsning kan innebära borde framgå om man tänker

sig en anordning enligt vilken t. ex. nuvarande RI och LI skulle samläsa

i matematik. Att en sådan anordning skulle innebära en försämring av

matematikundervisningen för realisternas del, förefaller med hänsyn till

den erfarenhet, som lärare vilka samtidigt undervisat i ämnet i LI och RI

kunnat vinna, uppenbart. Man kan därför förutsätta att samläsning mellan

9 a och 9 g måste medföra en försämring av studieresultaten överhuvud.»

Även där kurserna sammanfalla, blir dock den sammansatta klassen i

begåvningshänseende betänkligt heterogen. Undervisningen måste rätta

sig efter det svagare elevmaterialet i klass 9 a och kommer därigenom att

i mycket ringa grad motsvara de krav, som böra ställas på en gymnasieundervisning,

befarar Lektorernas förening.

I dessa skolor kan vidare lärarrekryteringen vålla svårigheter, framhålles

det i remissyttrandena. »Det är knappast tänkbart, att man inom överskådlig

tid skall kunna till dem alla förvärva lärarkrafter, kompetenta för

en tillfredsställande gymnasieundervisning», förmenar lärarrådet vid Stockholms

högslcola. I varje fall bleve det ofta genomgångsplatser för oerfarna

lärare. Begränsningen av lärarerfarenheten skulle för övrigt icke kunna

helt avhjälpas ens genom längre tids tjänstgöring vid centralskolorna;

»visserligen är det lärare med gymnasielärarkompetens, som skola undervisa

även dessa 9 g-elever, men lärare utan ständigt förnyad erfarenhet av

det fortsatta gymnasiearbetet», påpekar Svenska klassikerförbundet.

Att övergången från klass 9 g vid en centralskola till klass 10 vid ett

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

gymnasium måste medföra ett olägligt lärarbyte för de överflyttande lärjungarna,

har anmärkts redan av skolkommissionen. Rektor vid folkskoleseminariet

i Karlstad dröjer vid konsekvenserna för arbetet i klass 10. Lärjungarna

komma att möta upp till arbetet i klass 10 med mycket stora

kunskapsdifferenser. »Detta torde framtvinga tidsödande kompletteringar

för den enskilde lärjungens del och ständiga repetitioner av stoff, tillhörande

9 g:s kurs, för klassens del. Man bör därför vid planläggningen av det

nya gymnasiet räkna med att en dylik klass icke blir arbetsduglig i vanlig

mening förrän efter minst en halv termin.»

Endast under mycket gynnsamma förhållanden, nämligen där klass 9 g

kan utbrytas ur enhetsskolans ram samt organisatoriskt och pedagogiskt

inrangeras i ett på orten befintligt gymnasium, äger denna klass förutsättningar

att utgöra en lämplig grund för fortsatta gymnasiestudier, hävdar

Lektorernas förening.

En annan grupp av invändningar riktar sig mot att 9 g tänkts som en

ospecialiserad gymnasiering utan den differentiering i latin- och reallinje,

som förekommer i nuvarande första ringen. Latinkursen bleve därigenom

med nödvändighet treårig, frånsett den undantagsorganisation, som är

möjlig på större läroverksorter.

Den klassiska bildningens vänner förorda, som naturligt är, att fyraåriga

gymnasielinjer i största möjliga utsträckning bibehållas. Svenska humanistiska

förbundet skriver sålunda:

»Vad särskilt det humanistiska gymnasiet angår, ter sig bibehållandet

av det fyraåriga gymnasiet såsom utomordentligt angeläget. De egentliga

humanistiska kärnämnena, framför allt de klassiska och moderna språken,

kräva avgjort fyra års sammanhängande gymnasiestudier, för att den bildning

och de färdigheter undervisningen avser att bibringa skola nå någon

mognad och fasthet och bilda en hållbar grund för vidare arbete. Eljest

få varken universitetsstudierna eller det allmänna kulturarbetet det nödiga

underlaget.»

Även beträffande de matematiska ämnena framföras liknande synpunkter.

Reallinjen bör, exempelvis enligt Farmaceutiska institutets mening,

utdifferentieras redan i 9 g.

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att den av skolkommissionen såsom

undantagsform föreslagna linjedelningen inom 9 g bör företagas överallt,

där förutsättningar föreligga. »Detta ger möjlighet ej blott till en på fyra

år fördelad latinkurs utan också till en mera ändamålsenlig matematikkurs

för realgymnasiet.»

Flera remissinstanser hänvisa till möjligheten att komma förbi alla dessa

svårigheter genom att centralisera 9 g till större läroverksorter eller genom

att medelst stipendier underlätta för lärjungarna att vända sig till bättre

rustade skolor. Göteborgs högskolas lärarråd talar för en sådan lösning:

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ta proposition nr 70.

»I samband med förslag om centralisering av enhetsskolans högstadium,

7—9 klasserna, räknar kommissionen .. . med nödvändigheten av skolinackordering.

Sådan förekommer redan nu i viss utsträckning och bestrides

med allmänna medel. Kommissionen förutsätter, att inrättandet av

centralskolor kommer att medföra ytterligare behov i detta avseende. Då

kommissionen således även för lägre åldersstadier än det, som representeras

av 9 g, förordar inackordering, torde inga allvarliga hinder föreligga

för ett liknande arrangemang, då det gäller elever i 9 g.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Ludvika framför samma uppslag:
»I

den nya skolan kommer det säkerligen fortfarande att finnas många

resande och inackorderade lärjungar, och då skolgången är obligatorisk,

måste kostnaderna bäras av det allmänna. Varken ur kostnadssynpunkt

eller ur hemmens synpunkt spelar det i sådana fall någon roll, om lärjungen

är inackorderad på en ort med centraliserad realskola eller på en ort med

gymnasium.»

Under övergångstiden torde vissa speciella svårigheter tillkomma. Härom

skriver skolöverstyrelsen:

»I diskussionen har.. . anförts, att på mindre orter, där nu realexamen

avlägges och lärjungarna gå till treårigt gymnasium, anknytningen till

gymnasiet skulle försämras genom den föreslagna gymnasiereformen. Införes

den i gymnasieorganisationen, medan den nuvarande realskolan finnes

kvar, måste lärjungarna i denna komplettera i vissa ämnen för att

kunna intagas i tionde klassen, eller också finge de parallellt med det normala

arbetet i gymnasiet åtaga sig en extra arbetsbörda i en eller annan

form. ... Införes åter uppdelningen i 9 a och 9 g även vid de fristående

realskolorna, måste på mindre orter samläsning anordnas mellan dessa.

Detta skulle innebära, att lärjungar, som ämna sig till gymnasiet, finge

reda sig mera på egen hand än nu; det ginge kanske bra för eliten, men de

normalbegåvade bleve lidande. I båda fallen bleve reformen till men för

de mindre real- och mellanskolortemas ungdom.» (S. 79—80.)

De synpunkter, som av läroverkskollegierna i synnerhet anläggas på

frågan, sammanfattas klart och översiktligt av kollegiet vid högre allmänna

läroverket i Jönköping:

»Kollegiet kan ej finna, att 9 g innebär någon lycklig lösning av problemet

om gymnasiets anknytning till enhetsskolan. Linjedelning kan ej ske,

latinarnas latinstudier uppskjutas, klassen bryts efter ett år och i de flesta

fall måste eleverna även byta skola. Samläsning med 9 a bereder uppenbara

svårigheter. Studierna skola läggas fritt men å andra sidan förlägges

hit inlärandet av elementära kursmoment, som ej böra belasta arbetet i

högre klasser. Klass 9 g skall läsa eu kurs i samhällslära, som skulle gett

större utbyte på ett mognare stadium och 9 a måste läsa antikens historia i

stället för den aktuella historien, som utgör ett komplement till samhiillsläran.

Naturligare vore, att 9 g helt överfördes till gymnasierna, och att. övergång

till gymnasium skedde efter 8:e klassen. Ett skiil talar häremot, nämligen

att elever på orter utan gymnasium ej kunde få undervisning i hem
-

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

orten. De finge emellertid som kompensation en bättre undervisning, än

de små centralskolorna kunna ge. Det bör framhållas, dels att det är en

genomgående tendens i SK:s förslag, att undervisningen centraliseras för

att skapa en bättre skolform, dels att olägenheterna av lång skolväg eller

internatundervisning äro mindre för äldre elever än för yngre. Ett verkligt

fyraårigt gymnasium kommer måhända att avvisas med den motiveringen,

att avgång till andra skolor före genomgången av 9:e klass icke bör ske

av principiella skäl. SK har emellertid inte velat inta en så doktrinär ståndpunkt.

Det nionde skolåret kan fullgöras i olika slag av yrkesskolor eller

i flickskolor.---Kollegiet finner det föga rimligt, att gymnasiets ele
ver

ej skulle ha rätt att fullgöra det nionde skolåret i den för dem lämpligaste

skolformen.

Ställs kollegiet inför tvånget att välja mellan ett fyraårigt gymnasium,

vars första ring är 9 g, och ett treårigt gymnasium med nioårig enhetsskola

som grund, föredrar kollegiet det förra alternativet, eftersom 9 g trots sina

brister dock innebär en förstärkning av den grund enhetsskolan ger. 9 g

bör då överallt, där så ske kan, organisatoriskt förenas med gymnasium,

enligt principen att varje ort bör ha bästa möjliga skolform.»

Trots allt ha dock de sociala skälen för klass 9 g en så avsevärd styrka,

att de icke kunna lämnas obeaktade. Allmänna adjunktsjör eningen böjer

sig för dem:

»Den av kommissionen föreslagna organisationen med klass 9 g som första

gymnasiering är i många avseenden mindre tillfredsställande än det

nuvarande fyraåriga gymnasiet. Föreningen inser emellertid omöjligheten

av att generellt genomföra ett fyraårigt gymnasium utan möjlighet för

eleverna att genomgå nionde klassen i hemorten. Under sådana omständigheter

och då enligt adjunktsföreningens åsikt ett fyraårigt gymnasium

även med den föreslagna anordningen med klass 9 g är att föredra framför

ett treårigt gymnasium, anser sig föreningen böra acceptera kommissionens

förslag i denna fråga. En absolut förutsättning härför är emellertid, att

9 g i praktiken kan ges en verkligt gymnasial karaktär. På orter med fullständigt

gymnasium bör klass 9 g vara organisatoriskt förbunden med den

övriga delen av gymnasiet. Linjeklyvning inom 9 g bör företagas på alla

orter, där möjlighet härtill finnes, och ett på så sätt linjekluvet gymnasium

bör inte, såsom kommissionen föreslår, endast betraktas som en undantagsform

utan som ett normalt alternativ i gymnasieorganisationen.»

Läroverkslärarnas synpunkter delas emellertid icke alltid av representanter

för andra lärargrupper. Kollegiet vid Kalmar stads handelsinstitut vill

sålunda hålla före, att uppdelningen av den teoretiska studievägen i 9 a

och 9 g är meningslös.

»Uppdelningen måste visa sig vara svår att genomföra vid de mindre

enhetsskolorna och skolkommissionen talar också om nödvändigheten av

samundervisning i vissa fall. Ett eventuellt felval av klassavdelning skulle

för eleverna medföra kompletteringar och särexamina och betunga lärarna

med onödiga arbetsuppgifter. Möjligheterna för felval synes kollegiet vara

stora, då åttonde skolåret i regel blir det, under vilket pubertetens verkningar

i form av bristande lust till teoretiskt skolarbete mest kommer att

göra sig gällande.»

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Styrelsen för tekniska läroverkens lärarförbund erinrar om att 43 procent

av de nyintagna gymnasisterna vid de allmänna läroverken tillhöra

treåriga linjen och att den fyraåriga linjens företräde icke kunnat övertygande

påvisas genom examensstatistik.

»Styrelsen kan därför icke alls förstå, att en till formen treårig men med

hänsyn till studiegången fyraårig gymnasieorganisation skulle vara så

ogynnsam för den framtida skolan, som på framträdande plats gjorts gällande

av representanter för lärarna vid de allmänna läroverken. Naturligtvis

kan på grund av den lokala utformningen av ortens gymnasieorganisation

det inträffa, att en treårig gymnasielinje får en sämre rekrytering än

en parallellt befintlig fyraårig linje. Så är förhållandet i Stockholm, beroende

bland annat på att här de fyraåriga gymnasielinjerna äro flera än

de treåriga och dessutom sambyggda med realskolor, vilka i stort sett rekrytera

sitt gymnasium. Men att av sådana lokala erfarenheter draga den

slutsatsen, att studievägen genom ett treårigt gymnasium är en sämre väg

än den genom ett fyraårigt gymnasium, är icke berättigat.»

Skolöverstyrelsen kan icke frånkänna de samlade anmärkningarna tyngd,

men finner skälen för en enhetsskoleorganisation, innefattande även 9 g,

icke mindre vägande.

»Sammanfattningsvis torde frågans läge på debattens nuvarande standpunkt

kunna uttryckas så, att klassens ställning som oumbärlig beståndsdel

av det färdiga och fullt utbyggda enhetsskolesystemet icke kan på allvar

sättas i fråga, men att det i olika hänseenden skulle medföra försämringar

om den inympades som en främmande gren i det nuvarande skolsystemet.

Det som åsyftas med 9 g vinnes endast, om klassen kommer till

i sitt naturliga sammanhang som en avslutning på den uppväxande enhetsskolan.

» (S. 80.)

I yrkesgymnasiernas yttranden intager frågan om den lokala förläggningen

av klass 9 g en framskjuten plats.

Skolkommissionen har för sin del ansett, att klassen bör kunna förläggas

till gymnasiet på orter, där sådant finnes, och detta oberoende av om gymnasiet

utgör självständig skolenhet eller är förenat med realskola. Därigenom

skulle vinnas, att studiegången under de fyra gymnasieåren kunde

fullföljas utan lärarbyte efter nionde klassen. Denna standpunkt har vunnit

allmän anslutning i yttranden från högskolor och läroverk. Däremot

förfäktas av representanter för de tekniska och merkantila gymnasierna

den uppfattningen, att klassen konsekvent bör förläggas till enhetsskolan.

Sporadiskt beröres frågan även av någon mer eller mindre fristående remissinstans

(domkapitlet i Stockholm, länsstyrelsen i Uppsala, Sveriges

förenade studentkårer, Försvarets läroverk, ett par seminarier o. s. v.);

dessa ansluta sig till den vid de allmänna läroverken härskande meningen.

Om skolreformens återverkningar på de tekniska gymnasierna synas

meningarna inom kollegierna vara delade. Kollegiet vid tekniska läroverket

i Luleå och rektor vid motsvarande läroverk i Skellefteå anse, att

även de tekniska gymnasierna böra göras fyraåriga.

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»Mot detta förslag kan anföras, att eleverna i många fall måste lämna

sin hemort ett år tidigare än om man lokalt anordnar klasserna 9 g eller

9 y», skriver kollegiet i Luleå, »men å andra sidan medger den föreslagna

lösningen ett betydligt säkrare urval av de för fortsatta studier lämpliga

eleverna, om dessa under ett försöksår få deltaga i arbete vid den form av

gymnasium eller annan högre utbildningsanstalt, som de önska genomgå.

---Detta skulle visserligen medföra en avsevärd ansvällning av begynnelseklassen

vid de nu nämnda högre läroanstalterna, men samtidigt

skulle en motsvarande besparing kunna göras i fråga om antalet lokalt anordnade

klassavdelningar av 9 g eller 9 y, och då systemet för gymnasieundervisningens

del skulle leda till en bredare rekryteringsbas, ett säkrare

urval och ett värdefullare slutresultat, finner kollegiet ett konsekvent

genomförande av 4-årigt gymnasium synnerligen önskvärt.»

Fyra tekniska gymnasier föreslå med lätt variation av sistberörda förslag,

att avdelningar av 9 g skola förläggas till de tekniska gymnasierna.

Kollegiet vid högre tekniska läroverket i Malmö ifrågasätter vissa jämkningar

i undervisningsplanen för dessa avdelningar:

»Franska språket som enligt kommitténs förslag läses i 9 g, kunde där

slopas och tiden användas till ritning och en grundligare kurs i matematik.

I övrigt borde kurserna vara desamma som i klass 9 g. Skoltiden fram till

ingenjörsexamen skulle då löpa i obruten följd och kräva en minimitid av

9 +3 = 12 år, förutsatt att praktiken kunde ordnas på ferierna liksom

enligt nuvarande studiegång.»

Kollegiet vid högre tekniska läroverket i Stockholm ser åter lösningen

i en föreskrift, att alla klasser av typen 9 g skola vara förlagda till en

enhetsskola. Ur kollegiets mycket utförliga motivering må följande utdrag

återgivas:

»Från realskolor, förenade med fyraårigt gymnasium, söka till yrkesgymnasium

... praktiskt taget endast elever, som övergått till realskolans

högsta klass, d. v. s. huvudsakligen sådana elever, vilkas betyg utestängt

dem från gymnasiet. Det är därför högst naturligt, att betygen i realexamen

för dessa elever äro relativt låga, och att alltså blott ett fåtal av

dem verkligen vinna inträde i yrkesgymnasium, där konkurrensen hittills

varit relativt stor. Förhållandena belysas av följande siffror från Högre

tekniska läroverket i Stockholm, i vilken stad samtliga högre läroverk ha

fyraåriga realgymnasier. Under läroverkets tio första verksamhetsår 1938

—1947 intogos sammanlagt blott 15 elever, vilka avlagt realexamen vid

något av Stockholms högre allmänna läroverk vårterminen före den hösttermin

de intogos i tekniska gymnasiets första klass. Höstterminerna 1947

och 1948 var motsvarande siffra båda terminerna 4, och vardera terminen

intogos i första gymnasieklassen totalt c:a 140 elever, medan samtidigt

vardera terminen i läroverket intogos sammanlagt 37 stycken realstudenter-

P.et ovanstående visar enligt kollegiets uppfattning att elever i med

fyraåriga gymnasier förenade realskolor praktiskt taget äro undandragna

från yrkesgymnasiernas rekryteringsområde.

För närvarande äro de flesta realgymnasier i landet treåriga, och med

hänsyn till det ovanstående skulle det därför enligt kollegiets mening vara

s. 425 Kontrollera mot PDF

425

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

synnerligen olämpligt, om den fortsatta utvecklingen av skolväsendet skulle

medföra en ökning, procentuellt sett, av antalet i realiteten fyraåriga

gymnasier.

Enligt skolkommissionens förslag skulle möjlighet förefinnas att förlägga

klass 9 g tillsammans med gymnasium, även om inga andra klasser ur

enhetsskolan organisatoriskt förenades med gymnasiet. Det är icke heller

otänkbart, att vid de läroverk, som omfatta både gymnasium och realskola,

ett större antal parallellavdelningar av klass 9 g inrättas än realskolans

storlek i övrigt motiverar. Det är nämligen högst sannolikt — och

från de allmänna läroverkens synpunkt naturligt — att varje allmänt gymnasium

kommer att sträva efter att med sig förena så många klassavdelningar

9 g som möjligt och därigenom skapa ett lättare tillgängligt material

för att därur utvälja sina högre gymnasieklasser.

En sådan anordning av klass 9 g är emellertid enligt kollegiets uppfattning

icke förenlig varken med ungdomens eller med samhällets berättigade

intressen. Den skulle nämligen leda till att de med gymnasierna förenade

klassavdelningarna 9 g skulle utöva en stark dragningskraft på de elever

i centralskolorna i den omgivande bygden, vilka hoppas på en gymnasieutbildning.

Att redan i klass 9 g införlivas med gymnasiet måste — så

kommer givetvis allmänheten att med rätta uppfatta förhållandena _—

innebära en större utsikt att även i fortsättningen få tillhöra gymnasiet.

Om alltså klass 9 g huvudsakligen komme att koncentreras till de allmänna

gymnasierna, skulle landsbygdens centralskolor efter klass 8 mista många

av sina för fortsatta studier bäst lämpade elever. De kvarvarande eleverna

i klass 9 g skulle med hänsyn till studieförmåga representera ett sämre

genomsnitt än ungdomen i allmänhet. Det vore naturligt, att endast ett

fåtal av dessa elever efter klass 9 g skulle kunna vinna inträde i gymnasium.

En sådan utveckling skulle lätt leda till att skolformen 9 g i centralskola

komme att anses som en sämre skolform på samma sätt som nu realskolans

avslutningsklass i realskolor, vilka äro förenade med fyraåriga

gymnasier. Var och en, som hade ekonomisk möjlighet därtill och som

önskade sina barn en gymnasieutbildning, skulle försöka få in barnen i

gymnasiernas avdelningar av klass 9 g. En utveckling, sådan som den här

skisserade, är av skolkommissionens rekommendationer att döma den

naturliga vid den av kommissionen föreslagna organisationen.---

Det har i diskussion inom lärarkretsar av dessa frågor (bland annat vid

29:e svenska läroverkslärarmötet i Stockholm 1948) anförts som invändning

mot att gymnasiets första klass (= 9 g) i någon större utsträckning

skulle förläggas tillsammans med realskolor eller centralskolor utan fullständiga

gymnasier, att även om undervisningen i sådana klassavdelningar

9 g omhänderhades av lärare med gymnasielärarkompetens, detta icke är

tillräckligt med hänsyn till gymnasiets krav, om icke läraren dessutom har

en ständigt förnyad erfarenhet av det fortsatta gymnasiearbetet. En sådan

ståndpunkt förefaller kollegiet överdriven med hänsyn till de elementära

kunskaper, som skola meddelas i klass 9 g. Otvivelaktigt komme också de

flesta av realskolans lärare med sin akademiska och pedagogiska utbildning

och sin erfarenhet av realskoleungdom att på ett utmärkt siitt handleda

ungdomen. Emellertid bör det å andra sidan icke möta hinder, om

speciella omständigheter göra en sådan anordning önskvärd, att låta eu

eller flera av gymnasiets lärare även tjänstgöra i klass 9 g i fristående realskolor

i gymnasiets närhet. På orter, där gymnasium saknas, kan givetvis

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

icke ordnas på detta sätt, och så mycket mer olämpligt vore det då att

genom försämring av centralskolornas elevmaterial kraftigt medverka till

att dessas måhända skickligaste lärare sökte sig därifrån. Den föreslagna

organisationen av klass 9 g leder alltså även till stora olägenheter för centralskolorna

och därmed för en avsevärd del av landsbygdens befolkning.

Kollegiet får på dessa grunder föreslå, att klass 9 g till sin lokala anknytning

endast skall tillhöra en enhetsskola, men däremot, att den till sitt

innehåll så utformas, att den innebär ett lämpligt påbörjande av gymnasiala

studier i samtliga fem gymnasielinjer.»

I anslutning till detta yttrande må även erinras om att den otillräckliga

platstillgången vid de tekniska gymnasierna icke gärna kan vara utan inflytande

på lärjungarnas val av studieväg. Medan platstillgången på reallinjen

vid stockholmsläroverken på senare år täckt efterfrågan, kunde

enligt uppgift från skolöverstyrelsens statistiska avdelning innevarande

läsår vid de tekniska gymnasielinjerna i Stockholm endast 133 av 255 godkända

inträdessökande intagas. Sådana konkurrensförhållanden begränsa

nödvändigtvis mer eller mindre yrkesvalets frihet. Det är begripligt, att

många avstå från att tänka på en gymnasieutbildning, som eventuellt kan

bli tillgänglig om ett år efter mycket hård konkurrens, ifall de på nära

håll ha att tillgå en annan gymnasieutbildning, som icke är ransonerad.

Kollegierna vid de tekniska gymnasierna i Hälsingborg och Härnösand

anse, att parallellavdelningar av klass 9 g i varje fall icke böra få upprättas

i gymnasieorterna enbart för att förbättra rekryteringen till de följande

gymnasieklasserna. Fyra av handelsgymnasiernas rektorer avstyrka i gemensam

skrivelse förläggningen av 9 g till gymnasierna, då denna förläggning

måste anses direkt ägnad att kanalisera över eleverna till de teoretiska

gymnasielinjerna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker likaledes vikten av att

anknytningen utformas så, att yrkesgymnasiema erhålla en med de allmänna

gymnasielinjerna likvärdig ställning.

»Ett genomförande av skolkommissionens förslag att klass 9 g skulle

kunna förläggas till de allmänna gymnasierna, skulle förmodligen leda till

att praktiskt taget samtliga allmänna gymnasier skulle med sig förena avdelningar

av klass 9 g. Detta skulle, tvärtemot vad skolkommissionen avsett

med sitt organisationsförslag, leda till en synnerligen beklaglig snedvridning

av ungdomens fördelning på gymnasielinjerna. Yrkesgymnasiema

skulle i första, hand komma att rekryteras från sådana avdelningar av

klass 9 g, som icke vore förenade med gymnasium d. v. s. främst av lands
bygdsungdom.

---Överstyrelsen vill därför avstyrka, att klass 9 g

i de fall, där gymnasiet icke är lokalt förenat med enhetsskola, skall kunna

förläggas till allmänt gymnasium. Enligt överstyrelsens uppfattning, som

sammanfaller med de i förenämnda yttrande från högre tekniska läroverket

i Stockholm anförda synpunkterna, bör klass 9 g alltid förläggas till

enhetsskolan.---

Därest klass 9 g alltid skall förläggas till enhetsskolan, får den från en

del skolor upptagna frågan om förläggningen av avdelningar av klass 9 g

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

till yrkes gv in n as i u in ingen aktualitet. Om däremot beslut skulle fattas om

att klass 9 g skall kunna förläggas till allmänt gymnasium, torde frågan

om förläggning av avdelningar av klass 9 g till yrkesgymnasium böra göras

till föremål för överväganden.»

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna kommer emellertid till motsatt

resultat. Svårigheterna att organisera klass 9 g på ett fullt tillfredsställande

sätt vid landsbygdens centralskolor äro för denna överstyrelse

utslagsgivande.

»Fördelen av att gymnasister enligt skolkommissionens förslag kunna

kvarstanna å hemorten ett år längre — och detta torde väl särskilt komma

att bli av praktisk betydelse på mindre orter, där samläsning kommer att

ske mellan 9 g och 9 a — måste vägas mot värdet av obruten studiegång

på gymnasiet. Enligt överstyrelsens mening bör värdet därav tillmätas avsevärt

större vikt och överstyrelsen får därför bestämt förorda, att klass

9 g organisatoriskt inordnas i gymnasiet. Detta skulle också för lärjungar,

som ej äro bosatta i gymnasiestäder, innebära den fördelen, att de ett år

tidigare komme i kontakt med kulturlivet i dessa städer.»

Skolöverstyrelsen håller slutligen före, att förläggningen av klass 9 g

först i ett senare skede av enhetsskolans utveckling kan inordnas under

principiella synpunkter.

»Under försökstiden måste väl dock den nuvarande förläggningen av

realskolans avslutningsklass med få undantag bibehållas, och jämväl i en

något avlägsnare framtid bliva säkerligen ofta lokalförhållanden och dylikt

utslagsgivande. Med hänsyn härtill synes det icke välbetänkt att genom

generella stadganden beröva ortsmyndigheterna möjligheten att laga efter

lägligheten. Man vågar väl förutsätta, att dessa vid sidan av de mångskiftande

praktiska synpunkterna även skola ge ett rum vid avgörandet åt

hänsynen till undervisningens kontinuitet, som inspirerat läroverkskollegiernas

yrkanden, och åt omsorgen om yrkesvalets allsidiga frihet, som

varit bestämmande för specialgymnasiemas kollegier. När SK uttalar, att

klass 9 g på orter, där gymnasium finnes, bör kunna förläggas till gymnasiet,

’där så av praktiska skäl prövas lämpligt’, synes detta i varje fall

tillsvidare vara en mera realistisk ståndpunkt än yrkandena, att den exklusivt

skulle förläggas till endera skolformen.» (S. 95—96.)

Medan gymnasiets anknytning till enhetsskolan livligt debatterats av

remissinstanserna, tycks dess anknytning till högskolorna nästan ha am

setts som självklar, i varje fall har den mycket litet uppmärksammats.

Gränsen mellan gymnasium och högskola har i vårt land så länge legat

fast, att man lätt förbiser, att den i och för sig ingalunda är given. Skolutredningen

erinrar om att i Förenta staterna en väsentlig del av den allmänbildande

undervisning, som meddelas i svenska gymnasier, är förlagd

till »college». Gränsen mellan läroverket (High School) och högskolan

( College) är så dragen, att de två första åren vid ett college ungefärligen

motsvara de två högsta ringarna i ett svenskt gymnasium.

Åldern vid studentexamens avläggande har i vårt land befunnit sig i sti
-

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

gande under hela det senaste halvseklet. För 50 år sedan var genomsnittsåldern

för läroverkens egna lärjungar något över 19 år, nu är den 20,0 år.

Denna utveckling måste väcka betänkligheter. »Beträffande åldern vid

avläggande av studentexamen torde icke finnas mer än en mening: den

är för hög», vidgår skolutredningen (I s. 129).

Skolkommissionens organisationsförslag innebär bland annat, att den

nuvarande tioåriga vägen till realexamen genom sexårig folkskola och fyraårig

realskola ersättes med en nioårig och att möjlighet beredes tidigt mognande

lärjungar att genomgå småskolan på två år i stället för på tre. Därigenom

skulle tendensen till stegring av studentexamensåldem motverkas.

Förslag om en förkortning av studietiden även på gymnasialstadiet ha

emellanåt framkommit. Skolutredningen diskuterar i sitt gymnasiebetänkande

(s. 153—186) de förslag, som särskilt under 1920-talet framställts i

detta syfte. Bland annat väcktes i samband med skolreformen vid 1927

års riksdag en motion om gymnasiekursens avkortning med ett år (II: 405).

Motionärerna konstaterade inledningsvis, att ungdomen längtar efter att

själv få pröva sina krafter och befrias från skolans förmynderskap, och utvecklade

därefter närmare sina synpunkter på organisationsfrågan: »Därest

man läte gymnasisterna sluta ett år tidigare utan examen rigorosum

med endast ett vanligt avgångsbetyg på fickan, skulle de därifrån kunna

fördela sig på olika livsvägar. Den del, som ämnade fortsätta studera,

d. v. s. vid universitet, fackliga högskolor av olika slag och folkskoleseminarier,

skulle icke upptagas som lärjungar vid dessa förrän efter avlagd

inträdesexamen, då en verkligt individuell differentiering och prövning

kunde äga rum.» Motionen utmynnar i ett förslag om utredning i syfte att

förkorta gymnasiestudierna med ett år och avskaffa studentexamen.

_Skolutredningen behandlar detta, uppslag relativt knapphändigt. Utredningen

framhåller, att det förkortade gymnasiet måste anknytas till en särskild

avgångsetapp från realskolan, ett år före realexamen. Läroverket

skulle därvid »ganska naturligt sönderfalla i en realskola och ett treårigt

gymnasium, vilket med tillräckligt gallrat elevmaterial måhända skulle i

de allmänt orienterande ämnena kunna sikta mot ett mål, som icke vore

alltför underlägset det nuvarande». När utredningen icke kan tillstyrka

ett sådant arrangemang, synes det likväl bero på farhågor för allmänbildningen.

»Vad gymnasiestadiet beträffar, kan undervisningsplanen för en

allmänbildande med ett år avkortad gymnasiekurs följd av en ettårig specialkurs

givetvis just i de företrädesvis allmänbildande ämnena icke ge

samma resultat som en fyraårig kurs med en mera harmonisk fördelning

av det totala kursinnehållet; den ettåriga specialkursen ovanför det allmänbildande

stadiet innebär ju, att det sista och mognaste året undandrages

de ämnen, där själva mognaden har den största betydelsen, för att

helt ägnas åt ett mer eller mindre fackbetonat studium.» (IX s. 185.)

Utredningens expert på skolhygien, skolöverläkaren Hjärne, håller emellertid

före, att gymnasiekursen för manliga lärjungar bör avslutas två år

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

före värnpliktstjänstgöringens början, d. v. s. i 18-årsåldern. Han har kunnat

förena sig med de övriga ledamöterna endast under förutsättning att

det klart utsäges, att slutmålet inom en nära framtid bör vara en sänkning

av åldern vid gymnasiets avslutande till omkring 18 år och ett vänjande av

lärjungarna vid ett mera självständigt arbetssätt (IX s. 186).

Jämväl två av utredningens psykologiska experter, professorerna Anderberg

och Katz, påyrka en sänkning av avgångsåldem från gymnasierna.

Katz lägger huvudvikten vid att de unga därigenom finge tillfälle att tidigare

utveckla egna initiativ och under frihet och ansvar träda i kontakt

med livets uppgifter. »Man borde inte alltför länge binda vingarna på den

skaparkraft, som vill inriktas på livets praktiska mål», säger Katz. Anderberg

vill flytta tillbaka studentexamen två år. På en sålunda förkortad

allmänbildande skola skulle sedan påbyggnader kunna göras, dels av praktisk,

dels av teoretisk natur. De senare skulle få till uteslutande uppgift att

förbereda för högskolestadiet.

En tidigare avslutning av gymnasiet skulle betyda mest för de lärjungar,

som från gymnasiet gå direkt ut i livet eller till kortare utbildningskurser.

Dessa utgöra dock knappast mer än en fjärdedel av totalantalet. De övriga

gå från studierna i skolan till studier vid olika fortbildningsanstalter. Det

är icke självklart, att även dessa skulle vinna något på en förkortning på

gymnasiestudierna. De skulle vinna tid genom avkortningen, endast i den

mån den nuvarande högsta ringen sysslar med för dem i grund och botten

umbärliga ting, och de skulle få en bättre arbetsmiljö, endast om arbetet

i högsta ringen sämre än arbetet i fackbildningsanstaltema vore avpassat

efter de ungas mognad och förmåga. Huru länge gymnasiet kan göra anspråk

på att få behålla den studerande ungdomen beror helt och hållet på

vad det förmår bjuda sina lärjungar.

Enligt skolkommissionens uppfattning bör det icke vara någon annan

skillnad mellan undervisningsmetoderna inom enhetsskolan, på gymnasiet

och vid universitetet än den, som betingas av elevernas ålder och mognad.

På alla stadier böra de syfta till självständighet och frihet.

»Arbetsåret i skarven mellan gymnasiet och universitetet — det studieår

varom här närmast är fråga — kan alltså icke skilja sig radikalt från de

tidigare gymnasieåren i fråga om undervisningens syftning. Skillnaden

mellan egentliga skolstudier och universitetsstudier ligger på ett annat

område. I skolan måste man läsa ett stort antal ämnen samtidigt — vid

universitetet bör man koncentrera sig på ett enda eller ett fåtal ämnen. En

sådan koncentration möjliggör, att en studerande kan tränga djupare in i

ämnet, att han — i den mån han valt studieområdet med utgångspunkt

från sina personliga intressen — kan nedlägga mera av sin personlighet i

arbetet, att han kan ernå större fördjupning. Friheten i arbetet får därigenom

en annan innebörd än tidigare, självständigheten kommer bättre

till sin rätt, och den studerande får ökad möjlighet att gå egna vägar i

arbetet.

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Övergångsårets karaktär är därmed angiven. Studiet kan inte få splittras

på 8 å 10 ämnen som under de tidigare gymnasieåren, inte heller kan det

som vid universitetet koncentreras till ett enda ämne eller till ett fåtal

ämnen. Om övergångsåret upplägges så, att studierna omfattar 4 ä 5 ämnen,

bör det kunna tjänstgöra som en förmedlande länk mellan gymnasium

och universitet inte bara i den betydelsen, att ämnesuppsättningen successivt

inskränkes, utan också med avseende på arbetsmetoderna och den

självständiga uppläggningen av studierna.» (S. 303—304.)

En gymnasieorganisation, vilken möjliggör en avgång ett år tidigare än

nu för de lärjungar, som ämna gå ut i det praktiska livet, och för de övriga

ger sista året den friare karaktär, som uttryckes med ordet »collegeår»,

skulle bäst svara mot denna grunduppfattning. Det är denna organisation,

som åsyftas med termen »horisontell klyvning».

Huruvida collegeåret bäst förlägges till gymnasiet eller till fortbildningsanstaltema,

blir med denna uppläggning närmast en praktisk fråga.

»Tillströmningen till övergångsåret bleve säkerligen icke obetydlig —

majoriteten av de nuvarande studenterna går ju till högskolestudier av

olika slag. Sannolikt skulle collegekurser kunna anordnas på minst lika

många ställen som nu studentexamen. Det är under sådana förhållanden

naturligast att knyta dem till läroverken. De billigare studierna vid hem;- ortens gymnasium är av sociala skäl att föredraga framför studier med

samma innehåll, koncentrerade till högskolestäderna. Dessutom skulle förläggandet

av collegeåret till universitet och fackhögskolor skapa svårlösta

organisatoriska problem: de nämnda läroanstalterna skulle behöva en helt

ny lärarkår med speciell pedagogisk utbildning, de nya lokalbehoven skulle

svårligen kunna tillgodoses, och de studentsociala problemen (framför allt

bostadsfrågan) i universitetsstäderna skulle ytterligare kompliceras.»

(S. 304.)

Misstanken att skolmiljön genom sina traditioner kunde verka återhållande

på utvecklingen till friare arbetsformer tillbakavisas av kommissionen.

»I all blygsamhet experimenteras det nog inte så litet ute vid

läroverken. Det enskilda arbetet har i de rätta händerna visat, att även i

läroverksmiljön fruktbärande fria studier är möjliga. Säkerligen kan man

blarid läroverkslärama i hög grad påräkna intresse för de mer universitetsbetonade

arbetsformerna under ett collegeår.»

I valet mellan en reform av det sista läroverksåret inom läroverkets ram

och dess överflyttning till högskolorna anser sig sålunda skolkommissionen

kunna förorda det förra.

Från den sålunda intagna ståndpunkten ter sig det sista gymnasieåret

som ett högskoleår, vilket endast av praktiska skäl har bibehållits vid läroverken.

»Det är då konsekvent att beteckna lärjungarna såsom studenter och det

betyg, som berättigar till inträde i collegeklassen, som ett betyg över avlagd

studentexamen. Måhända skulle ett sådant beteckningssätt även be
-

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. May.ts proposition nr 70.

fästa uppfattningen, att det mognare studiesättet ligger i sakens natur och

blott motsvarar de krav, som man traditionellt ansett sig kunna ställa

på studenter.» (S. 305.)

Ordet studentexamen skulle därmed få ändrad innebörd. Det skulle vara

beteckningen på den kompetens, som vunnes vid genomgång av ll:e klassen,

medan gymnasiets slutexamen, som berättigar till inskrivning vid universitet,

skulle kallas dimissionsexamen.

Den föreslagna gränsdragningen mellan läroverk och högskola har knappast

mött någon opposition. I en reservation till Tekniska högskolans utlåtande

beklagar dock professor Torsten Åström, att collegeårets förläggning

till högskolorna icke har granskats mera ingående.

Åström betvivlar, att omläggningen av arbetet under det tolfte året skall

kunna lyckligt genomföras, om studierna alltjämt äro knutna till gymnasiet,

där undervisningen i övrigt, även efter en eventuell nydaning, måste

ha en starkt skolmässig karaktär. Förlagt till tekniska högskolan kuride

collegeåret utformas så, att det bleve en bättre förberedelse för de tekniska

studierna; om relativt många studenter mottoges, kunde vidare det definitiva

urvalet av studerande vid årets slut göras enhetligare och sannolikt

bli bättre än hittills. Självfallet måste dock ett dylikt förberedande högskoleår

medföra såväl personell förstärkning som ökade lokaliteter för

högskolorna.

Jämväl studentkårerna vid Chalmers tekniska högskola och Handelshögskolan

i Göteborg anse, att en förläggning av collegeåret till högskolorna

kuride vara att föredraga.

Slutligen har Psykologisk-pedagogiska institutet haft under diskussion

ett organisationsförslag, enligt vilket övergång till universitetet skulle ske

från klass 11 efter en i någon form kontrollerad examen.

»Ett gymnasium organiserat efter dessa linjer skulle bland annat medföra,

att kontakten med den vetenskapliga forskningen kunde knytas tidigare

än med nuvarande eller enligt skolkommissionen utstakad studiegång,

samtidigt som den föreslagna dubbla avgången från gymnasiet eliminerades,

varigenom bland annat en bättre planläggning av kurserna kunde

vinnas. Ehuru förslaget uppenbarligen innebär ett avsteg från våra gamla

bildningstraditioner, borde det enligt institutets mening bli föremål för

allvarlig granskning.»

Om en överflyttning av högsta klassen till högskolorna föga avhandlats

i yttrandena, har förslaget om en avgångsetapp från näst högsta klassen

i stället debatterats desto livligare. Opinionen har på denna punkt varit

övervägande kritisk. Jag återkommer till denna fråga litet längre fram i

mitt anförande.

c. Gymnasiets linjedelning.

Bland de många utlåtanden, som av akademiska instanser ha avgivits i

gymnasiefrågan, träffas ett och annat, som företriider ståndpunkten, att

en blivande fackman under gymnasieåren framför allt bör syssla med ting,

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

som ligga utanför det blivande facket men kunna vara av värde som en

bildningsbakgrund för den kommande verksamheten. Skolutredningen

citerar ett för åtskilliga år sedan gjort uttalande av en numera avliden

professor i zoologi: »För blivande biologer är det... av vida större vikt att

i skolan ha inhämtat grundliga språkkunskaper och humanistisk bildning

över huvud ävensom vissa kunskaper i geologi, kemi, fysik och matematik

än att hava genomgått utförligare kurser i biologi.» Stats- och rättsvetenskapliga

fakulteten vid Stockholms högskola företräder i sitt nu avgivna

utlåtande samma ståndpunkt: »För en studerande är det... i de flesta fall

av större värde, om han under skoltiden fått inhämta goda grunder även

i sådana ämnen, som icke direkt ingå i hans akademiska studier, än om han

i något enstaka av dessa ämnen fått läsa en något större kurs.»

Ståndpunkten innesluter måhända en sanningskärna, men den kan icke

bli avgörande för gymnasiets konstruktion, emedan det för en ung människas

utveckling är av väsentlig vikt, att hon icke ännu i gymnasiståren av

skolans arbetsordning tvingas till ett stundligt knog med för henne likgiltiga

ting utan verkligen kan finna något i skolarbetet, som engagerar

henne personligen. Argumenteringen avvisades också mycket bestämt av

dåvarande generaldirektören för skolöverstyrelsen B. J:son Bergqvist i

hans år 1923 avgivna utlåtande i läroverksfrågan:

»Jag kan förstå, att en målsman för högre fackliga studier möjligen av

misstro till de inom skolan arbetande lärarnas förmåga kunde tycka, att

det vore bättre att han ensam finge rå om hela undervisningen i sitt ämne;

till sådan misstro finns dock vid våra nuvarande läroverk mycket liten

verklig grund. Jag kan också förstå, att en dylik målsman helst ser, att den

blivande lärjungen vid utgången från skolan icke är överlastad med åtskilliga

detaljverk, som lämpligare bör meddelas vid högskolan. Men jag

kan icke förstå, att det icke skulle ligga i fackmannens stora intresse, att

den blivande studenten redan under sin skoltid på det självverksamma,

pröduktiva, intressebetonade arbetets väg får något fördjupa sig i fackämnet,

på samma gång hans övriga studier i skolan så ordnas, att dessa i

möjligaste män sluta sig till och inriktas på att tjäna och stödja hans blivande

huvudstudium. Att åter ordna saken så, att det vetande, som i de

framtida studierna och i den framtida verksamheten skulle komma att

spela rollen av ett hjälp vetande, det må nu vara språkkunskaper eller andra

kunskaper, skulle under det andliga livets starkaste och betydelsefullaste

formationsperioder på bekostnad av det verkliga huvudämnet göras till

huvudsak, det strider, så vitt jag kan se, mot en sund psykologi och eu

klok andlig hushållning.» (Våra skolor, Sthlm 1923, s. 210.)

Mycket starkt betonar skolkommissionen nödvändigheten av att studierna

i ungdomsåren läggas så, att de främja de personliga intressena och

icke förkväva dem.

»Vilken värdeskapande kraft, som ligger i de personliga intressena, kunde

lätt belysas med exempel från andra områden än skolans. Det finnes autodidakter,

ofta i oansenlig samhällsställning, som på sitt område gjort veten
-

s. 433 Kontrollera mot PDF

433

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skapliga insatser, vilka belönats med de högsta akademiska erkännanden.

I ett land som vårt, där så många av de bästa krafterna ’från ett ringa

upphov’ gått fram till ledande ställningar, är det särskilt vanligt, att intresset

för någon sida av samhällslivet blivit utgångspunkten för ett studiearbete

i fria former, vilket hämtat sitt material från allt vidare fält och

så småningom lett fram till ett aktningsvärt vetande, kombinerat med

samhällsinsatser av verklig betydenhet.

Det är i grunden icke mycket annorlunda i skolan. Det gäller där i första

hand att skapa de emotionella förutsättningarna för inträngandet i lärostoffet,

att rasera de mentala barriärerna mellan den unge och det stycke

kulturliv, som tillbjudes honom. Fantasien måste lösas och lockas att söka

sina föremål även bland det som skolan bjuder. Där detta lyckas, likgiltigt

i vilket ämne, har förutsättningarna skapats för utbildningen av ett personligt

intresse, som ofta växer vidare av sig självt och i sinom tid till och med

kan bli centrum i ett livsverk. Där det misslyckas, är kunskapen en död

vara, som måste skrivas ned i värde för varje år som går. För det som gymnasieundervisningen

främst brukar eftersträva, de goda arbetsvanorna, den

fasta kunskapstillägnelsen, sinnet för sammanhangen och ambitionen att

tänka logiskt betyder törhända de stabila personliga intressena lika mycket

som den direkta instruktionen.» (S. 286—287.)

Det är sant, att det också finns lärjungar utan mera framträdande andliga

intressen, som gå fram genom skolan efter det minsta motståndets lag

och som när de ställas inför ett val måste umbära den ledning, de personliga

intressena ge. »Gymnasiet kan icke stängas för dem», säger kommissionen,

»det vill ge dem vad de kan ta emot. Men sådana lärjungar kan icke få

bli bestämmande för gymnasiets konstruktion. Gymnasiet förutsätter en

viss kvalitet; det måste organiseras för den ungdom, hos vilken studieintressen

finns eller kan väckas.»

De stora intresseområdena inom skolans arbetssfär böra således komma

till uttryck i gymnasiets linjedelning.

»De sammanfaller av naturliga skäl med centrala områden inom det nutida

kulturlivet. De naturvetenskapliga ämnena med sitt stödjeämne,

matematiken, bildar i den nuvarande skolorganisationen ett sådant naturligt

intressecentrum, kärnan i den nuvarande reallinjen. De bör även i den

blivande organisationen behålla denna ställning. Språken är ett lika naturligt

intressecentrum, och de bör i det nya gymnasiet behålla sin ställning

som latinlinjens karaktärsämnen. Därjämte utpekas emellertid genom utvecklingens

gång en tredje intressekärna, redan välkänd som sådan för

alla dem som på nära håll iakttagit skolungdomens intresseinriktning. Allt

tyder på att studiet av samhället, i dess historiska tillblivelse och i dess

nuvarande gestalt, i framtiden för allt fler lärjungar kommer att framstå

som skolarbetets medelpunkt. På alla linjer bör samhällsstudiet ha en fast

och oomtvistlig ställning, men det är blott naturligt att därutöver på en

linje — den nya tredje linjen — utrymme bjudes för ett vidgat studium,

inom vilket personliga studieintressen bör kunna finna sitt naturliga utlopp

lika viil som i de naturvetenskapliga ämnena eller i språken. På varje linje

bör linjens karaktärsämnen gå fram med timantal, som är stora nog att

möjliggöra ett sunt arbetssätt och en begynnande fördjupning.» (S. 287.)

‘28 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Enligt skolkommissionens mening bör latinlinjen i den framtida skolorganisationen

vara den verkliga språklinjen, de blivande språkmännens

och språklärarnas linje, medan den tredje linjen bör peka fram mot aktiva

samhällsuppgifter, som kräva en större inlevelse i samhällets utveckling,

insikter om dess hjälpkällor och kraftspel och en mera ingående kännedom

om det sociala arbetets riktlinjer och mål. Kring det historiskt grundade

samhällsstudiet böra linjens övriga ämnen grupperas, så valda, att linjens

allmänbildande karaktär kan komma till sin fulla rätt. För denna linje

skulle beteckningen sociallinje vara adekvat, om man endast toge hänsyn

till studiernas innehåll, anser kommissionen. Beteckningen kan dock ge

felaktiga associationer i den riktningen, att linjen endast skulle förbereda

för samhällsstudier. Kommissionen föreslår därför beteckningen den allmänna

linjen, motiverad därav, att linjen i viss mån utgör en syntes av de

båda övriga linjerna men utan dessas speciella betoning.

Gymnasiets linjedelning kan emellertid icke ses som en rent pedagogisk

fråga. Linjedelningen måste även svara mot samhällets behov. Icke ens om

individerna själva begära en viss utbildning, är det klart, att den bör tillhandahållas

i obegränsad utsträckning. »Mot individens krav på utbildning

för önskat yrke måste ställas samhällets krav på en planmässig fördelning

av arbetskraften på de samhällsnödvändiga yrkena», hävdar 1940

års skolutredning. »Viktigare än individens rätt till önskad utbildning är

att samhället får sitt behov av arbetskraft på skilda områden fyllt på ändamålsenligaste

sätt.» Först om det visar sig, att de intressecentra, som dela

upp elevkadern i olika huvudgrupper, motsvaras av en likartad fördelning

av den intellektuella samhällsgruppens yrkesmässiga uppgifter, har man

fått ett fast grepp om linjedelningens problem, framhåller skolkommissionen.

För skolkommissionens räkning har byråchefen Neymark utarbetat eu

förteckning över de yrken, för vilka gymnasieutbildning kommer i fråga.

Förteckningen är icke definitiv, men på grund av det intresse den likväl

äger för flera av organisationsfrågorna torde den få fogas som bilaga till

detta protokoll.

Skolkommissionen diskuterar först på grundval av denna förteckning de

nuvarande linjernas ställning i den nya organisationen.

»Ett studium av förteckningen ger vid handen, att latinlinjen måste

frekventeras främst av dem, som behöver latin för fortsatta studier inom

vissa fakulteter vid universiteten. Hit hör de blivande teologerna, vidare

de som ämnar bedriva historiska specialstudier och den allt betydelsefullare

grupp, som ämnar utbilda sig till språklärare (klassiska språk, nordiska

språk och moderna språk). Vidare fordras ännu latin för blivande

jurister.---

Latinlinjen är vidare — särskilt om latinstudiet vidgas till att ge mer

av klassisk allmänbildning — speciellt lämplig för dem, som ämnar ägna

sig åt sådana fria yrken, som förutsätter goda språkkunskaper eller en åt

s. 435 Kontrollera mot PDF

435

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

det humanistiska hållet inriktad allmänbildning: översättare, skriftställare,

vissa journalister (konst-, musik- och litteraturrecensenter), skådespelare,

yrkesmän inom förlags- och bokhandelsverksamheten.

I och med att latinlinjen blir den egentliga språklinjen kan den räkna

med att kunna hävda sig väl i konkurrensen med de övriga linjerna.

Också reallinjen har sitt givna klientel. Den förbereder för utbildning

vid de tekniska högskolorna, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan,

tandläkarinstitutet, skogshögskolan, lantbrukshögskolan och övriga högre

undervisningsanstalter för jordbruket samt för studier vid de medicinska

fakulteterna och de filosofiska fakulteternas matematisk-naturvetenskapliga

sektioner. Linjen torde också passa bäst för blivande officerare vid

vissa vapenslag, sjöbefäl, vissa järnvägstjänstemän m. fl.

De yrkesutbildningsvägar och de yrken, som reallinjen förbereder för,

är sa många och så betydelsefulla, att man med skolutredningen vågar

anta, att denna linje kommer att locka inemot hälften av alla gymnasiestuderande.

» (S. 288—289.)

På grund av den tredje linjens samhällsorienterande prägel måste vissa

ämnen där erhålla en relativt stark ställning. Linjens karaktärsämnen

skulle bli samhällskunskap, geografi, psykologi samt biologi med hälsolära.

Visst utrymme skulle vidare ges åt fysik, kemi och matematik, i det sistnämnda

ämnet tillräckligt för att möjliggöra fortsatta studier i sådana

universitetsämnen, som inbegripa studium av statistik. I övrigt skulle

ämnesuppsättningen upptaga för linjerna gemensamma ämnen. Den användning,

en sa beskaffad linje komme att få, belyses även av Neymarks

promemoria.

»Bland de många yrken, som av Neymark hänförts till dem, för vilka

den allmänna linjen är lämplig, urskiljer man först den stora gruppen av

tjänstemän i statlig, kommunal och enskild förvaltning (ämbetsverken,

posten, arbetsförmedlingen; kommunernas drätselförvaltning, polisen;

bank- och försäkringsväsendet, organisationernas förvaltning). Den andra

stora gruppen utgöres av lärare, främst klasslärarna på enhetsskolans lågoch

mellanstadium. En tredje stor grupp hänför sig till socialvården (kuratorer,

barnavårdsmän, socialassistenter, yrkesvägledare, arbetsvårdstjänstemän,

föreståndare för barnhem, ålderdomshem, ungdomsvårdsskolor,

alkoholistanstalter m. in.). I den mån förbildningen för merkantila banor

måste förläggas till det allmänna gymnasiet, får den allmänna linjen härigenom

en fjärde grupp blivande yrkesmän, vilka, även om linjen inte utformas

som språklinje, har större nytta av den än av de mera special,- betonade real- och latinlinjema.

Det faller genast i ögonen, att relativt få yrken, som kräver fortsatta

studier vid universitet och fackhögskolor, finns med i förteckningen. Ett

närmare studium av problemet, i vad mån den allmänna linjen kan förbereda

för sådana studier, ger emellertid vid handen, att linjen öppnar

vägen för fortsatta, högre studier inom de områden, som linjen är avsedd för.

Inom den filosofiska fakulteten står studier i ämnena geografi, pedagogik,

psykologi, statskunskap, sociologi, nationalekonomi och statistik öppna för

studenter från den allmänna linjen. För den nuvarande pol. mag.-examen

ligger linjen alltså utmärkt till; den är också väl avpassad för blivande fack
-

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

psykologer och specialister inom det psykologisk-pedagogiska gebitet. Detsamma

gäller givetvis om blivande studerande vid socialinstituten, för

vilka dock gymnasiestudium inte bör utgöra en nödvändig grund.» (S.

290—291.)

Under vissa förutsättningar beträffande timplanen kan linjen även rekommenderas

för blivande lärare i biologi och geografi.

»Bland den biologiskt intresserade ungdomen träffas ej sällan en begåvningstyp,

som med livligt intresse för det levande i naturen förenar ett

relativt svagt utvecklat sinne för de exakta naturvetenskaperna. En person

av denna begåvningstyp kan eventuellt bli en inspirerande lärare i biologi

i kombination med geografi. Den blivande geografi-biologi-läraren hör

egentligen inte hemma på någon av de nuvarande gymnasielinjerna. Först

den allmänna linjen erbjuder en för honom ändamålsenlig studiegång.

Av samma orsaker torde linjen kunna betraktas som lämplig för blivande

gymnastiklärare och sjukgymnaster.» (S. 291.)

Huruvida linjen passar för blivande jurister, beror huvudsakligen på i

vad mån de nuvarande kraven på latinkunskaper kunna eftergivas. Denna

fråga utredes för närvarande av den 3 januari 1949 tillkallade departementssakkunniga.

Översikten torde ge vid handen, att den tredje linjen även ur samhälleliga

synpunkter har ett klart existensberättigande. Kommissionen slutar

med att understryka, att resultatet synes vara lika hållbart, vare sig man

anlägger psykologiska, kulturella eller samhälleliga synpunkter.

»En gymnasieorganisation, som uppbygges med hänsyn till intressedifferentieringens

krav, leder... till tre gymnasiala bildningstyper, representerande

var sin stam i vår kultur. Ingen av de tre linjerna har fått sig

tillmätt en alltför snäv uppgift, de fyller samtliga det grundläggande kravet,

att valet av linje inte får innebära ett för tidigt yrkesval. Tillsammans

med de fristående tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna täcker

dessa linjer, så vitt man för närvarande kan se, tämligen väl de aktuella

behoven av gymnasial utbildning.» (S. 288.)

Under utredningsarbetets gång och i den allmänna diskussionen ha emellertid

även andra gymnasielinjer föreslagits. Vanligen ha därvid tankarna

främst gått till en nyspråklig linje. Den tredje linje, som av 1918 års skolkommission

föreslogs, var av detta slag, och även 1940 års skolutredning

kallar sin tredje linje »språklinje». Till sitt ämnesinnehåll kommer en sådan

linje att stå tämligen nära latinlinjen. Båda linjerna skulle domineras av

språkstudierna; den tredje linjen kunde därför icke i denna form fylla

samma funktioner med hänsyn till intressedifferentieringen som en social

linje. Den måste, om den skall ha något existensberättigande, motiveras

med de praktiska utbildningsbehoven för det motsedda lärjungeklientelet.

Att man med denna utgångspunkt ställes i valet mellan att ge den nya

linjen nyspråklig eller social prägel, har klart insetts av skolutredningen,

s. 437 Kontrollera mot PDF

437

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och utredningen drar konsekvenserna av detta läge, när den vill ge linjen

en allmänbildande uppgift med utbyggnadsmöjligheter åt båda hållen.

»Därmed är också den kärna av ämnen given, kring vilken studierna å

linjen enligt vår mening böra koncentreras», skriver utredningen. »Den

bör utgöras av moderna språk samt det historisk-geografiska ämnesområdet

med betoning av de samhällsvetenskapliga, ekonomiska och näringsgeografiska

momenten inom det senare. Även litteraturstudiet i de främmande

språken bör i stor utsträckning ta sikte på de främmande folkens samhällsliv

och allmänt kulturella förhållanden. Ämnet matematik synes icke heller

kunna undvaras. Statistiska beräkningar och statistiska metoder spela en

allt större roll i det moderna samhällslivet, och icke minst just de högskolestudier,

för vilka den nya linjen i övrigt gåve en i det väsentliga lämplig

förbildning, använda i stor utsträckning statistik som vetenskapligt

hjälpmedel. En matematikkurs tillrättalagd i den riktningen, att den möjliggör

eller underlättar arbete med statistiskt material, bör därför enligt

vår mening inläggas på den nya linjen.» (IX s. 241.)

I de två högsta ringarna skulle skolutredningens nya linje förgrena sig i

två, av vilka den ena framför allt kännetecknas av ett högt timtal för de

moderna språken och den andra bland annat av en starkare ställning för

matematiken; i båda skulle det moderna samhällets förhållanden starkt

betonas. Den förra grenen bleve den egentliga språklinjen och den senare

en språklig-matematisk variant, inom vilken plats kunde beredas även

för en kurs i biologi genom nedläggande av franskan i högsta ringen.

Vid linjens konstruktion bör enligt skolutredningen tillses, att linjen till

sin svårighetsgrad blir någorlunda jämställd med de båda andra, så att den

icke drar till sig elever, vilka annars icke skulle ha reflekterat på gymnasieutbildning.

Gentemot skolutredningens betonande av det nyspråkliga inslaget och

dess värde för dem som övergå till banker, affärsverksamhet och liknande

banor, erinrar skolkommissionen om att vår gymnasieorganisation redan i

handelsgymnasiet har en skolform, som ger förbildning för den merkantila

yrkesutbildningen och i överensstämmelse därmed även har nyspråklig

inriktning.

»Intresset för denna skolform är mycket stort. ---— Det är antagligt,

att handelsgymnasier skulle fylla en uppgift även i medelstora städer. De

existerande handelsgymnasiernas kapacitet behöver utvidgas. Men i den

mån en utbyggnad av handelsgymnasieorganisationen kommer till stånd,

minskar behovet av förbildning för merkantil yrkesutbildning vid de allmänna

gymnasierna, och ett av huvudargumenten för den tredje linjens

utformning som nyspråklig linje förlorar en del av sin slagkraft.» (S. 289.)

Härtill kommer emellertid att gymnasiet får mottaga en ny stor lärjungegrupp,

om klasslärarutbildningen i överensstämmelse med kommissionens

förslag grundas på gymnasiestudier.

»För denna stora grupp passar de nuvarande gyinnasielinjema inte helt.

Men ännu mindre skulle eu nyspråklig linje passa den. Gruppen iir tal
-

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mässigt så stor, att det kan vara berättigat att ta hänsyn till dess intressen

vid gymnasieorganisationens omdaning. De blivande klasslärarna behöver

förbildning i kristendomskunskap, modersmålet, historia, samhällskunskap,

psykologi, geografi, biologi, matematik, fysik, kemi och engelska; de bör

liksom andra gymnasister få en god språklig utbildning, men en ensidig

inriktning på moderna språk är de inte betjänta av.» (S. 289—290.)

En socialt orienterande linje växer sålunda på ett naturligt sätt fram

som gymnasiets tredje stam inom ett enhetligt skolsystem, där å ena sidan

den merkantila grenen kan motse en rikare utveckling och å andra sidan

lärarutbildningen skall inympas som ett nytt livskraftigt skott. Skälen för

att ge den nya linjen nyspråklig karaktär ha en gång varit goda nog, men

de ha på grund av tidsutvecklingen successivt försvagats, samtidigt som

nya behov framträtt, vilka ge sig till känna med sådan styrka, att de enligt

kommissionens uppfattning måste bli bestämmande för den nya linjens

byggnad.

Skolkommissionens förslag i fråga om linjedelningen har under remissgången

vunnit god anslutning. Högskolorna synas i allmänhet benägna att

acceptera förslaget i denna del. Lärarrådet vid Göteborgs högskola yttrar

sålunda:

»Då skolkommissionen föreslår återinförandet av fasta gymnasielinjer,

hälsas detta med tillfredsställelse av all pedagogisk sakkunskap. Vad beträffar

antalet sådana linjer, har samhällsutvecklingens fortskridande komplicering

lett till att de två hittillsvarande gymnasielinjerna, real- och

latingymnasiet, icke längre kunna anses täcka behovet av intellektuellt

skolad arbetskraft. Upprättandet av en tredje linje, som tillgodoser behovet

av utbildning för praktiska yrken, såsom merkantil verksamhet, samt för

förvaltningstjänst och socialt arbete, är numera en ofrånkomlig nödvändighet.

Lärarrådet har också i remissyttrande avgivet 1944 förordat en sådan

tredje linje. — — —

Den nytillkomna linjen har sitt centrum i det historiskt grundade samhällsstudiet

men ger därjämte relativt god plats åt de moderna språken

och matematik.---Både dess utformning och dess benämning synas

lärarrådet lyckliga och vida att föredraga framför den tidigare projekterade

’nyspråkliga linjen’. Denna linje var så till vida förenad med avsevärda

olägenheter, som den i avsaknad av latin var oduglig att förbereda

till grundligare språkstudier.»

Motiveringen för Farmaceutiska institutets tillstyrkan är en helt annan:

»Även om en allmän linje införes i gymnasiet kommer för inträde vid

farmaceutiska institutet att fordras studentexamen på reallinjen. Trots

detta vill kollegiet rekommendera införandet av den allmänna linjen, då

därigenom åtskilliga elever, som nu gå reallinjen utan påtagligt intresse för

matematik och naturvetenskapliga ämnen, i framtiden kunna välja den

nya linjen och då ej belasta reallinjen.»

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm är en av de

mycket få remissinstanser, som plädera för en nyspråklig linje. Fakulteten

erinrar om de realister, som icke ha tillvalt något naturvetenskapligt ämne:

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:3Ö

Kungl. Majrts proposition nr 70.

»De betraktas som vilsekomna humanister, och de ha skapat en nyspråklig

linje inom reallinjen. Säkerligen finns det icke så få latinare, som

tillhöra samma typ; här spelar latinet en roll motsvarande matematikens.

Hänsynen till dessa redan existerande förhållanden och omsorgen att på

ett mera ändamålsenligt sätt organisera den utbildning, särskilt i främmande

levande språk, som dessa elever uppenbarligen åstunda, utgör en

tillräcklig motivering för införande av en nyspråklig linje vid sidan av

latin- och reallinjerna. Detta skulle möjliggöra en ytterligare inskränkning

i differentieringen på dessa linjer och även medföra ett lämpligare urval

av elever.»

Ett tvålinjesystem med endast latin- och reallinje förordas av juridiska

fakulteten i Uppsala, som visserligen anser ett system med tre fasta linjer

vara överlägset det nuvarande differentierade gymnasiet men att döma

av följande citat i varje fall icke kan rekommendera kommissionens tredje

linje åt blivande jurister:

»I kommissionens betänkande (s. 201; jfr även s. 288) framhålles att den

allmänna linjen, förutsatt att kravet på latinkunskaper skulle bortfalla,

vore Väl avpassad för dem som ämnar bedriva juridiska studier’. Det vore

nämligen, säger kommissionen, av väsentlig vikt för de juridiska studierna,

att de kunna bygga på en ''allsidig och fördjupad kunskap om samhället’.

Till denna åsikt kan fakulteten icke ansluta sig. Bortsett från att det av

kommissionen åsyftade studiet av ämnet samhällskunskap knappast kan

antagas skänka någon ''allsidig och fördjupad kunskap om samhället’, vill

fakulteten framhålla, att detta studium över huvud icke kan förmodas

giva gymnasiets lärjungar någon kunskap om samhället, som de icke på ett

mera fullständigt och i allo bättre sätt komme att inhämta under sina

blivande juridiska studier vid universitetet. Såsom förberedelse till sådana

studier är därför undervisning i ämnet samhällslära i skolan utan nämnvärd

betydelse.»

Juridiska fakulteten i Lund har emellertid en annan syn på saken:

»För en blivande juris studerande äro grundliga insikter om samhället,

dess historia och dess nuvarande gestaltning av central betydelse. Att historia

och samhällskunskap enligt skolkommissionens förslag tilläggas ökad,

vikt är värdefullt ur fakultetens synpunkt. Väsentligt är också, att en juris

studerande i skolan bibringas god förmåga att i skrift och i tal behandla

modersmålet. Det är därjämte önskvärt, att skolan givit den unge juristen

goda kunskaper i levande språk samt elementära insikter i filosofi och psykologi.

Enligt stadgan angående de juridiska examina § 12 uppställes som villkor

för behörighet att avlägga juris kandidatexamen kunskaper motsvarande

studentexamens i latinska språket. För jurister är latinet oftast ett

värdefullt stöd och för studiet av romersk rätt och för vetenskapligt arbete

inom rättshistorien är latinet ett oundgängligt hjälpmedel. Den romerska

rätten är emellertid icke längre ett obligatoriskt ämne i examen och den

rättshistoria som kräves för juris kandidatexamen bör kunna studeras utan

kunskaper i latin. För studiet av övriga ämnen är latinet numera av underordnad

betydelse. Det synes därför fakulteten icke längre föreligga till
-

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

räckliga skäl att uppställa kunskaper i latin som ett oeftergivligt villkor

för juris kandidatexamen.

När fakulteten framhållit, att latinet icke längre kan sägas intaga en

särställning, har fakulteten även beaktat, att det också kan vara angeläget,

att en blivande jurist äger sådana förkunskaper i matematik, att han kan

följa statistiska och ekonomiska framställningar. Ett uppställande av ett

ovillkorligt krav på gedigna förkunskaper i både latin och matematik vore

emellertid alltför strängt.

Av det anförda framgår, att den av 1946 års skolkommission förordade

samhällslinjen synes vara den linje som främst tager sikte på ämnesområden

som äro väsentliga för den blivande juristen.»

Även bland pedagogerna har en sociallinje de största sympatierna.

Psykologisk-pedagogiska institutet finner sålunda kommissionens allmänna

linje överlägsen den av skolutredningen förordade nyspråkliga. »Inrättandet

av den föreslagna linjen skulle medföra den oavvisliga fördelen

att filologer hänvisades till latinlinjen, som sålunda bleve den egentliga

språklinjen.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att flera av de frågor, som nu ha förelagts

kollegierna, hösten 1922 underställdes en lärargeneration, som nu till större

delen är borta. Utvecklingen under de mellanliggande åren har påverkat

även kollegiernas uppfattning.

»I yttrandena över 1918^ års skolkommissions betänkande fasthöllo de

flesta kollegierna vid det dåvarande tvålinjesystemet. Nu framträder åter

ett rätt allmänt intresse för ett något rikare utbyggt linjesystem. Endast 3

av de 67 kollegierna vid de högre allmänna läroverken önska vidbliva de

traditionella två linjerna, medan 35 gjort positiva uttalanden till förmån

för ett system med tre fasta linjer. I valet mellan en tredje linje med social

eller med nyspråklig inriktning föredrages allmänt det förra; endast 2 kollegier

ha bestämt förklarat sig giva skolutredningens språklinje företräde

framför skolkommissionens allmänt sociala.» (S. 77—78.)

Rektor vid högre allmänna läroverket för flickor i Örebro har gjort en

statistisk undersökning över abiturienternas yrkesval och kommer till

resultatet, att den tredje linjen komme att bli av största värde för den

kvinnliga ungdomen.

»Det är i allmänhet opraktiskt samtidigt som det är obilligt mot de studerande,

att ett enda ämne skall dominera så starkt som latin för latinlinjen

och matematik på reallinjen i det nuvarande gymnasiet. Därtill

kommer, att i många fall den tid gymnasieungdomen måste offra på latinet

och matematiken blir av ringa praktiskt värde vid valet av levnadsbana.

En undersökning av avgångsmatrikeln vid detta läroverk visar, att

av 90 studenter på reallinjen valde endast 4 en fortsatt studieväg, för

vilken reallinjens matematikkurs var en förutsättning, och knappast ett

tiotal en bana, där matematik kanske var önskvärd men där man väl kunnat

reda sig med en betydligt mindre kurs i ämnet. Av 265 studenter på

latinlinjen har 39 vid sina fortsatta studier haft direkt behov av latinbetyg

i studentexamen. Materialet är ju alltför begränsat för att ge någon större

s. 441 Kontrollera mot PDF

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tyngd åt bevisföringen men dock ganska talande. Man måste ju beklaga,

att den stora grupp av studenter, som icke haft någon direkt nytta av att

studera latin eller matematik, icke har haft möjlighet att ägna sig åt mera

personlighetsdanande och allmänorienterande ämnen i stället för att underkasta

sig den ensidigt formellt intellektuella träning, som latinet och matematiken

erbjuder.»

Den allmänna linjen bör dock under alla omständigheter utformas så,

att den blir kvalitativt jämförbar med latin- och reallinjerna och ej får

karaktären av en uppsamlingslinje för de mindre studieintresserade eller

studiebegåvade gymnasisterna, hävdar Lektorernas förening.

»Överhuvud måste man kraftigt understryka nödvändigheten av att särskilt

på gymnasiet hålla hårt på höga bildningskrav. Man får icke uppoffra

de studiebegåvade lärjungarna för det stora antalet mindre studiebegåvade.

SK synes ha glömt de förra. Den föreslagna reformen löser ej elitens

problem och har alltså ej beaktat kulturens. Den tappar bort behovet av

teoretiskt skolad arbetskraft och trycker alltför ensidigt på den sociala

sidan av utbildningen med förbiseende av studieresultaten.»

Även Sveriges folkskollärarförbund betonar, att den allmänna linjen i

fråga om studiemål och kursfordringar måste bli fullt jämställd med de

båda andra linjerna. Den bör icke få karaktären av en speciallinje för blivande

klasslärare utan utformas så, att den kan bli en lämplig utbildningsväg

även för andra yrken och levnadsbanor. Sveriges folkskollärarinneförbund

tillägger, att en förutsättning för att linjen skall locka blivande klasslärare

just är, att den inte begränsar deras möjligheter att bedriva akademiska

studier till alltför få av realskolans ämnen.

Tanken på en särskild lärarlinje har däremot sympatisörer inom seminariernas

kollegier. Inom kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever

i Stockholm har sålunda framförts ett förslag att ombilda seminariernas

nuvarande fyraåriga linje till en treårig gymnasielinje för blivande lärare

med förstärkt ställning för övningsämnena, en socialpedagogisk linje.

»Ombildningen borde kunna genomföras successivt med början under

de närmaste läsåren, alltså under den provisoriska omläggningen. Därigenom

skulle åtskilliga fördelar vinnas. Dels skulle härigenom en naturlig

bas för metodiklärarnas verksamhet vinnas, dels skulle något av de värden

och den erfarenhet, som den fyraåriga linjen obestridligen representerar,

kunna räddas över till den nya organisationen. I detta gymnasium borde

också sådana personer lämpligen kunna vinna inträde, som först vid mera

mogen ålder bestämde sig för lärarbanan.»

Såsom jag redan har nämnt i samband med flickskolefrågan, föreslår

slutligen Målsmännens riksförbund, att gymnasieorganisationen utom med

en allmän linje skall utökas med en flickskolelinje.

»På den tänkta flickskolelinjen bör hemkunskap och textilslöjd göras

obligatoriska. Psykologi bör ges stort utrymme i timplanen med särskild

betoning av barn- och ungdomspsykologi, speciellt med tanke på uppfost
-

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 70.

ringsproblem. Två språk böra vara obligatoriska och det tredje språket

frivilligt. Fysik- och kemikursema böra givas delvis annat innehåll än på

allmänna linjen såsom stödämnen till hemkunskap och textilslöjd. Biologikursen

bör utvidgas med särskild vikt på hälsovård, sjukdomslära, ärftlighetslära,

rashygien samt barnavård. Genom att giva kristendom, modersmålet,

historia med samhällskunskap och geografi i stort sett samma utrymme

som på reallinjen och matematik, fysik och kemi i stort sett samma

utrymme som på allmänna linjen, kan utrymme vinnas för de föreslagna

utvidgningarna . ..

Fn sådan linje skulle uppenbarligen anpassa sig till en mycket stor

krets av kvinnliga yrken. Ett obestridligt faktum är, att en stor procent av

de kvinnliga eleverna komme att ägna sig åt yrket att vara husmor och

mor, även om de icke redan under skoltiden äro säkra på att så kommer

att bli fallet. Flera av de yrken, som i Neymarks förteckning. . . upptagits

under rubriken ''Reallinjen eller allmänna linjen’ och under rubriken ’A11- männa linjen’, skulle i själva verket bättre kunna anknytas till den föreslagna

flickskolelinjen. Detta gäller exempelvis gymnastikdirektör, skolköks-

och lanthushållslärarinna, sjukgymnast, möbel- och inredningsarkitekt,

klasslärare i småskola, förskollärare, lärare i skolor för mentalt särpräglade,

vissa övnings- och yrkeslärare, bosättningskonsulent, skolpsykolog,

psykolog inom psykisk barnavård, sjuksköterska, sysselsättningsterapeut,

föreståndare för barnhem, ålderdomshem, ungdomsvårdsskolor, kurator,

barnavårdsman, socialassistent, personalkonsulent, personalassistent,

ekonomiföreståndarinna, restaurangchef, hotellpersonal av mera kvalificerat

slag, polissyster. Av de under samma rubriker återstående yrkena kunna

ytterligare flera likaväl utbildas på flickskolelinjen som på i Neymarks

förteckning angivna linjer.---

Fn konsekvens av Målsmännens Riksförbunds förslag måste givetvis bli,

att studentexamen på flickskolelinjen på samma villkor berättigar till inträde

i tolfte klassen som studentexamen på övriga linjer. Med den frihet

i studierna, som skolkommissionen föreslagit för denna klass, och vilken

Målsmännens Riksförbund föreslår ytterligare utvidgad, kan utrymme

beredas för en student från flickskolelinjen att vidare utbilda sig i tolfte

klassen i vissa fackämnen som förberedelse för högre studier.---

Målsmännens Riksförbund vill i detta sammanhang understryka den

stora betydelsen av mödrarnas insats för fostran av det kommande släktet.

En aldrig så väl uttänkt skolreform och efter moderna principer genomförd

lärarutbildning kan ändå aldrig ersätta denna insats från hemmets sida.

Ju flera mödrar med hög bildning och gedigna kunskaper med utblick över

vidare områden, desto bättre.»

Vissa erfarenheter av speciallinjer, som förbereda för hemlivets och husmoderns

uppgifter, föreligga som bekant redan nu. De praktiska mellanskolornas

hushållslinjer och flickskolornas praktiska linjer ha just detta

syfte. De ha icke erhållit den motsedda anslutningen, kanske mest beroende

på att flickorna vid den tid, då de välja linje, i allmänhet icke äro inriktade

på uppgifterna i det blivande hemmet utan hellre inrätta sig för egentlig

yrkesverksamhet. En speciell flickskolelinje torde därför för sitt bestånd

bliva i hög grad beroende av huru den ur yrkesvalets synpunkt står sig

vid jämförelse med den allmänna linjen.

s. 443 Kontrollera mot PDF

443

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

d. Linjernas differentiering.

Gymnasiets linjedelning utesluter icke, att en ganska stor del av det som

inhämtas på gymnasiet är och bör vara gemensamt för alla. Enligt 1905

års läroverksstadga voro kristendom och modersmålet undantagna från det

bortvalssystem, som gällde för övriga läroämnen, vid 1927 års reform blev

även historia med samhällslära obligatoriskt för alla lärjungar oavsett linje,

och det är icke omöjligt, att antalet för alla lärjungar gemensamma läroämnen

nu skall kunna ytterligare något ökas, ehuru detta icke kan bestämt

sägas, förrän timplanerna äro genomdiskuterade. Skolutredningen hävdar,

att en viss utvidgad allmänorientering i centrala humanistiska ämnen är

behövlig inom alla de utbildnings- och yrkesområden, för vilka gymnasiestudierna

avse att förbereda, och framhåller, att själva gemenskapen i kunskapsskatt

är ett värde. Skolkommissionen delar denna mening.

I gymnasiets lägre ringar är det utan tvivel möjligt att på ett fullt tillfredsställande

sätt konstruera en undervisningsplan inom ramen av ett

trelinjesystem med vissa för linjerna gemensamma lä ro- och övningsämnen.

Mot slutet av gymnasiet börja dock svårigheterna framträda. Anlag och

intressen bli allt tydligare markerade, en stor del av ungdomen har mer

eller mindre fasta framtidsplaner och börjar värdesätta läroämnena efter

deras vikt för den blivande levnadsbanan. Skolorganisationen ställes därigenom

på ett hårt prov. Organisationen måste behålla en viss grad av

fasthet, men på samma gång äga rörlighet nog för att tillgodose de ungdomliga

intressena och levnadsbanornas krav.

I den nuvarande gymnasieorganisationen är differentieringssystemet i de

båda högsta ringarna avsett att sörja för organisationens smidighet. En

lärjunge på latinlinjen kan välja mellan 11 och en lärjunge på reallinjen

mellan 7 olika ämneskombinationer. Skolutredningen och skolkommissionen

äro dock ense om att detta system blivit en missräkning.

Specialiseringen har drivits för långt, förmenar skolutredningen. Mångkunnigheten

har offrats utan att den eftersträvade fördjupningen av studierna

vunnits. Brister ha framträtt i studenternas allmänbildning. Icke

minst ha klagomål framförts beträffande studenternas språkliga utrustning.

Valet av ämneskombination, som faktiskt innebär ett val av studieriktning

och framtida arbetsområde, sker för tidigt och präglas ofta av

en viss planlöshet. I alltför många fall sker valet mera med hänsyn till

ämneskombinationens fördelar ur skolarbets- och examensssynpunkt än

med hänsyn till det verkliga behovet av förberedande skolutbildning. Ofta

kunna gymnasisterna icke välja den kombination de bäst behöva, emedan

det föreskrivna deltagarminimum icke uppnås. Kompletteringar bli därigenom

nödvändiga efter studentexamen; de vålla kostnader och tidsspillan.

(IX s. 217 o. 222.)

Skolutredningens eget förslag rör sig i de lägre ringarna med tre linjer:

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

latinlinjen, reallinjen och språklinjen. I näst högsta ringen klyves var och

en av dessa, latinlinjen i en helklassisk och en halvklassisk gren, reallinjen

i en matematisk och en biologisk och språklinjen, såsom jag redan nämnt,

i en nyspråklig och en matematisk gren. I högsta ringen differentieras linjerna

ytterligare, så att antalet varianter i studentexamen uppgår till 10.

Varje lärjunge ställes två gånger inför ett ämnesval, vid inträdet i den

näst högsta och vid inträdet i den högsta ringen. Antalet samtidigt lästa

ämnen ökas för majoriteten av gymnasisterna, även på det högsta stadiet.

På reallinjen springer antalet ämnen i högsta ringen upp till 9 å 10, på

språklinjen till 8 å 9 förutom entimmesämnet kemi.

Skolutredningens förslag har enligt skolkommissionens mening uppenbara

brister.

»Mest iögonenfallande är, att det ''fasta’ linjesystemet i själva verket

upplösts. Såvitt skolkommissionen kunnat finna, är förgreningarnas antal

inte mindre än tio. Trots detta är ämnesträngseln, speciellt på högstadiet,

alltför stor. Den medför bristande koncentration, i alltför hög utsträckning

har utredningen måst tillgripa årskurser om en veckotimme, och utvägen

att låta ett ämne upphöra och efter ett år återkomma har för ofta måst

användas. Att de moderna språken fått en för svag ställning på reallinjen

och för vissa lärjungar också på latinlinjen är uppenbart. Till systemets

svagheter hör slutligen den styvmoderliga behandlingen av de konstnärliga

ämnena, teckning och musik.» (S. 297.)

»Det är på detta område mycket lätt att kritisera», slutar kommissionen;

»frågan är, om uppgiften, sådan skolutredningen fattat den, överhuvud

är lösbar.»

Skolkommissionens gymnasiedelegation har velat undersöka, huru långt

det över huvud är möjligt att konstruera en hållbar timplan med tre fasta

linjer. Ett av delegationens ledamot rektor Axel Nordhult utarbetat förslag

återgives av skolkommissionen (s. 299). Den allmänna linjen och reallinjen

äro i förslaget odifferentierade i hela sin längd; på latinlinjen finnes

en enda differentiering, den som är nödvändig för att ge grekiskan rum.

Förslaget utmärkes av en relativt stark ämneskoncentration, särskilt i

högsta ringen, och erinrar härutinnan om det förslag, som på sin tid framlades

av 1918 års skolkommission. På varje linje avslutas flera ämnen i näst

högsta eller lägre ring; i andra fall nedlägges ett ämne temporärt för att

efter ett par år åter upptagas på schemat. Antalet samtidigt lästa ämnen

nedgår successivt från 11 i klass 9 g till 7 i klass 12. Kommissionen finner

Nordhults förslag överlägset skolutredningens.

»Systemet med fasta linjer har kunnat hållas, vilket underlättar elevernas

linjeval och minskar behovet av kompletteringar. Universitet och

högskolor kan anknyta sin^ undervisning till gymnasiets linjer i medvetandet

om att studenterna från en och samma linje har en bestämd studiegång

bakom sig utan luckor. Det successivt sjunkande antalet läroämnen

medger en successiv övergång till friare studieformer och personlig för
-

s. 445 Kontrollera mot PDF

445

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

djupning. Inga ämnen avbryts i förtid av vissa elevgrupper (såsom i stor

utsträckning måste ske inom det nuvarande gymnasiet och även i viss man

i den av skolutredningen föreslagna organisationen); samtliga ämnen får

en naturlig avslutning.» (S. 298.)

Vissa detaljanmärkningar framföras mot förslaget; det torde emellertid

icke vara nödvändigt att referera dem, emedan den nordhultska timplanen

blott bör uppfattas som ett exempel för att belysa möjligheterna — och

svårigheterna — att lösa gymnasiets organisationsproblem på grundval av

ett fast trelinjesystem. Exemplet är otvivelaktigt i dessa hänseenden väl

valt. Nordhults förslag torde efter vissa justeringar få anses vara »den

bästa principlösning som hittills framkommit i fråga om gymnasiets organisation

enligt principen fasta linjer». Att det inte är fullgott, beror enligt

kommissionen på att det är omöjligt att finna en helt tillfredsställande

lösning på problemet att skapa ett gymnasium med tre fasta linjer.

Det nordhultska förslaget har väckt mycket stort intresse hos kollegierna.

Av de högre allmänna läroverkens kollegier uttala sig 23 för en

lösning i principiell anslutning till detta förslag. Sannolikt är det, såsom

skolöverstyrelsen förmodar, fastheten och enkelheten i linjebyggnaden,

koncentrationen kring ett relativt begränsat antal ämnen och de därav

följande utsikterna till kvalitativ förstärkning av undervisningsresultaten,

som tilltala kollegierna. I enskildheterna gå däremot meningarna isär, och

de skulle troligen göra det ännu mera, om förslaget hade definitiv karaktär.

Med en viss tillspetsning kan man törhända karakterisera läget så, att

det nordhultska förslaget har förutsättningar att vara samlande, så länge

var och en kan hoppas på en revision av detaljerna efter sitt eget sinne,

säger överstyrelsen.

Diskussionen kring det fasta trelinjesystemet har i varje fall haft det

goda med sig, att den klargjort på vilka punkter behovet av differentiering

gör sig starkast gällande.

På latinlinjen innehålla de begärligaste tillvalskombinationerna två

främmande språk till de två för linjen fasta. Enligt tab. 26 (s. 392) läsa

f. n. inemot två tredjedelar av latinarna fyra främmande språk: latin, franska,

engelska samt tyska, och med tanke på det stora antal språklärare,

som måste utbildas för den nya skolorganisationen, är det mest antagligt,

att majoriteten av linjens lärjungar även i framtiden kommer att ha behov

av dessa ämnen. På en odifferentierad latinlinje måste därför en mycket

stor del av schemautrymmet upptagas av två ämnesgrupper, en humanistisk,

omfattande kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära

och filosofi, och en linguistisk, omfattande latin, franska, engelska och

tyska. Utrymmet för ytterligare språkundervisning, för matematik och för

naturvetenskapliga ämnen bleve med nödvändighet starkt begränsat. An
-

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vändbara kurser i dessa ämnen kunna endast åstadkommas, om den fasta

linjebyggnaden får genombrytas av differentieringar.

I första rummet anmäler sig här frågan om grekiskans ställning på gymnasiet.

Detta ämne upptager för närvarande sju veckotimmar i vardera

av latingymnasiets båda högsta ringar och läses av ungefär 15 procent av

de manliga och 6 procent av de kvinnliga lärjungarna. Skolkommissionen

anser, att ämnet bör bibehållas på gymnasiet:

»Om grekiskans betydelse vore uttömd med dess roll för de teologiska

studierna, kunde det ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl funnes för dess

bibehållande.. Gymnasiet kan i princip icke formas efter behoven på en

enstaka studiebana. Det torde emellertid vara allmänt erkänt, att ämnet

därjämte har stort allmänt bildnings värde för flera humanistgrupper. För

alla högre språkstudier är kunskaper i grekiska betydelsefulla; man hör

ofta lärare i moderna språk beklaga, att de icke begagnat möjligheterna att

redan i skolan lära sig ämnets elementa. Vid högre filosofiska, litteraturhistoriska

och historiska studier är det av värde att kunna gripa tillbaka

på de klassiska författarnas originalskrifter. Förtrogenheten med antikens

främsta kulturspråk möjliggör slutligen ett djupare inträngande i den

antika kulturvärlden för alla dem, som i vår tid ägnar den sitt studium.

Kommissionen kan därför icke finna, att principiella skäl nödvändiggör, att

grekiska avföres från skolschemat.» (S. 322—323.)

Humanistiska sektionen i Uppsala anser det efter allmänna linjens tillkomst

både möjligt och önskvärt att göra latinlinjen till en helklassisk linje

med obligatorisk undervisning i grekiska. Tre ledamöter ha dock anmält

avvikande mening med hänsyn till de vådliga konsekvenser, anordningen

kunde få för rekryteringen och undervisningen på linjen.

Sektionens förslag står helt isolerat bland remissyttrandena. Den allmänna

meningen är, att grekiskan bör beredas plats genom en differentiering

av latinlinjen. De lärjungar, som läsa grekiska, skulle alltså avstå från

någon del av linjens undervisning i övrigt. Enligt skolutredningen skulle de

nedlägga tyska under näst sista och franska under sista året samt båda åren

avstå från ett av ämnena teckning eller musik.

Svenska klassikerförbundet anser, att latinlinjens lärjungar även böra ha

möjlighet att studera matematik:

»Latinlinjen bör liksom övriga linjer planläggas så att den blir en god

grundval för största möjliga antal levnadsbanor. Det synes då vara ett

ofrånkomligt krav att dess elever erhålla möjlighet att medtaga matematik.

Särskilt för de studieriktningar, för vilka latinlinjen avses ge förutbildning

jämte den allmänna linjen, äro kunskaper i detta ämne viktiga. De svårigheter

härvidlag, inför vilka skolkommissionen ryggar tillbaka, synas ingalunda

oöverstigliga. Undervisning i matematik bör under de båda sista

åren kunna ordnas parallellt med undervisningen i grekiska.»

Liknande uttalanden göras av 9 läroanstalter, varav 6 högre allmänna

läroverk.

s. 447 Kontrollera mot PDF

447

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 70.

Antalet matematikläsande lärjungar på latinlinjen är sedan åtskilliga

år statt i nedgång. För närvarande tillväljes ämnet endast av 13,5 procent

av de manliga och 11,4 procent av de kvinnliga lärjungarna. Skolutredr

ningen har i sitt förslag upptagit en fakultativ matematikkurs men anser

icke, att behovet är mera framträdande:

»Med hänsyn till de ännu mera tvingande kraven på andra kunskapsområden

visar det sig ... svårt att på latinlinjen inrymma en sådan kurs i

matematik, att den blir av verkligt värde för den ifrågavarande gruppen

av dess elever. Förbises bör ej heller, att denna elevgrupp med all sannolikhet

kommer att icke obetydligt minskas genom tillkomsten av den nya

linjen, där möjligheter beretts för ett vidgat matematikstudium. Med den

av oss föreslagna organisationen av gymnasiet torde det sålunda endast bli

ett relativt fåtal av den klassiska linjens elever, som i sin fortsatta utbildning

få användning för annat än de mera elementära kunskaper i matemar

tik, som meddelas i realskolan.» (IX s. 234.)

Skolkommissionen finner det visserligen frestande att följa skolutredningens

exempel men är icke övertygad om att matematiken numera skulle

kunna fylla någon större uppgift på latinlinjen.

»Den halvklassiska linjen enligt 1905 års läroverksstadga upptog en

omfattande matematikkurs. Det kan inte råda någon tvekan om att matematikens

starka ställning på denna linje avsevärt ökade linjens användningsområde

och att den reduktion, som ämnet sedan i två etapper lidit,

varit en medverkande omständighet, när kompetenskraven för vissa levnadsbanor

under 1930-talet omställdes efter reallinjens fordringar. En återgång

torde emellertid numera knappast vara möjlig. När matematikundervisningen

på den halvklassiska linjen kunde uppställa ett slutmål, som

närmar sig till det som nu nås i reallinjens allmänna kurs, berodde detta

nämligen i icke ringa mån på den starka ställning matematiken intog i

den dåvarande sexåriga realskolan. De banor, som verkligen har behov av

avsevärda kunskaper i de matematiska ämnena, måste numera söka anknytning

till reallinjen.» (S. 329.)

Att behovet av separatanordningar för grekiskan är mera framträdande

än för matematiken torde i varje fall vara uppenbart.

Bland reallinjens elever förekomma två anlags- och intressetyper, som

ofta äro så pass åtskilda, att de på det högsta stadiet icke torde vara betjänta

av ett och samma ämnesprogram. Gymnasiedelegationens ordförande,

undervisningsrådet Ragnar Lundblad, anmälde pa denna grund i ett

särskilt yttrande betänkligheter mot det inom delegationen utarbetade

systemet med helt obrutna, fasta linjer.

»Jag tänker främst på reallinjen, som i framtiden torde komma att rekryteras

av två huvudgrupper av lärjungar — en grupp, som i den nuvarande

organisationen väljer den utpräglat matematiska ämneskombinationen

fysik, kemi och specialmatematik, och en grupp, som väljer den

mera naturvetenskapliga kombinationen fysik, kemi och biologi med hälsolära.

Att anordna de båda gemensamma ämnena fysik och kemi på ett för

de båda grupperna tillfredsställande sätt, är naturligtvis icke omöjligt. Diir
-

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

emot uppstår det svårigheter med flygelämnena, matematik och biologi.

En organisation, där båda grupperna skola inhämta samma kurser i dessa

ämnen, tillgodoser enligt min uppfattning varken de psykologiska eller de

praktiska krav, som böra ställas på linjens organisation. Ena hälften av

lärjungeklientelet har för sin blivande verksamhet gagn av en större kurs

i biologi men icke av den stora matematikkurs, som för den andra hälften

av klientelet är nödvändig. Och vad värre är: inhämtandet av en sådan

matematikkurs kräver ofta av dessa lärjungar ett oproportionerligt stort

arbete. De matematiskt inriktade lärjungarna ha åter intet behov av större

kurser i biologi men så mycket mer av den matematiska skolning, som det

nuvarande ämnet specialmatematik skänker.---Jag har övervägt,

huruvida man under sådana omständigheter borde inrätta en fjärde bildningslinje,

en naturhistorisk linje, som liksom de andra linjerna skulle omfatta

de tre åren ovanom enhetsskolan, men jag är inte säker på att studieintressena

så tidigt som vid övergången till klass 10 äro tillräckligt utdifferentierade

för en sådan klyvning.

Ehider sådana förhållanden måste jag beteckna svårigheten att lösa

differentieringsfrågan som konstitutiv för förslaget med fasta linjer. För

reallinjens del erbjuder det i direktiven för delegationen skisserade förslaget

med horisontell klyvning efter klass 11 enligt min mening större fördelar

än det diskuterade förslaget med fasta linjer.» (S. 300.)

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund avstyrker alla specialanordningar

för biologer. Matematik är ett oundgängligt hjälpmedel även

för biologien. Biologerna böra använda reallinjen, icke den allmänna linjen,

och de böra inhämta samma matematikkurser som de blivande ingenjörerna.

»Kommissionens mening att allmänna linjen bör kvalificera för akademiska

studier bland annat i biologi för elever med mindre fallenhet för

exakta naturvetenskaper kan inte biträdas av sektionen. Det finnes ingen

anledning att ställa ämnesgruppen biologi utanför de övriga naturvetenskaperna.

Allmänna linjen kan därför utformas utan hänsyn till den av

kommissionen tänkta kvalificeringen för biologistudier. Beallinjen bör i

stället vara så beskaffad, att den kan tjäna som grund för studier av samtliga

ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och vid

fackhögskolorna. Det viktigaste härför är en solid matematisk-naturvetenskaplig

allmänbildning. För biologistuderande utgör oftast skolkunskaperna

1 matematik, fysik och kemi hela den exakta grund som de akademiska studierna

skola vila på, och sektionen finner en uppdelning i en matematisk

och en biologisk linje omotiverad. Realgymnasiet bör vara lika till och med

klass 12, utan linjeuppdelning och med fast timplan även i avgångsklassen.

Sektionen vill särskilt framhalla vadorna av att ett ämne nedlägges under

ett eller flera år. Samtliga fyra realämnen böra läsas med obruten studiegång

genom hela realgymnasiet. Om timplanen härigenom blir ansträngd

bör en minskning i timantalet för de historiska ämnena vidtagas.»

De övriga remissinstanser, som beröra frågan, synas antingen ha förordat

en differentiering eller ansett frågan förtjäna ytterligare övervägande. Enligt

skolöverstyrelsens sammanfattning ha 11 högre allmänna läroverk och

2 andra läroanstalter, ävensom Läroverksläramas riksförbund och Lekto
-

s. 449 Kontrollera mot PDF

449

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

rernas förening gjort uttalanden i denna riktning; Sveriges yngre läroverkslärares

förening ifrågasätter en uppdelning i biologer och matematici under

sista läsåret.

Lärarkollegiet vid Tandläkarhögskolan i Stockholm anser det önskvärt

med en utbildningsväg inom gymnasiet, som tillrättalagts för blivande medicinare,

tandläkare, veterinärer och farmaceuter, kanhända samtidigt även

för zoologer, botanister, kemister m. fl. fackstudenter inom filosofisk fakultet

eller lärarhögskola.

»Undervisningen på en sådan linje bör domineras av de fyra naturvetenskapliga,

obligatoriska ämnen, på vilkas grund alla högskolans studier vila,

den bör vara solid i planeringen och exakt i innehållet samt smidigt följa

den moderna naturvetenskapliga forskningens snabba utveckling. Dessa

fyra ämnen synas böra koncentreras kring biologin såsom huvudämne och

med orientering av kemi och fysik i biologisk riktning; även matematiken

bör i slutstadiet kunna tjäna såsom anknytning till grunderna för den biologiska

statistiken. Minst två främmande språk böra ingå i denna linje;

i första hand riktas därvid intresset till engelskan och tyskan.»

Medicinska fakulteten i Uppsala hänvisar till att ett mycket betydande

antal studerande årligen gå till de medicinska högskolorna, tandläkarhögr

skolorna, veterinärhögskolan, farmaceutiska institutet, lantbrukshögskolan,

skogshögskolan, gymnastiska centralinstitutet och till de naturvetenskapliga

universitetssektionernas biologiska ämnesgrupp. Antalet är tillräckligt

att motivera en särskild för dessa grupper avpassad gymnasielinje.

»Ett mycket starkt framträdande önskemål för en sådan linje vore, att

den tillät framförandet av tre främmande levande språk till gymnasiets

avgångsexamen. I hög grad önskvärt vore även, att kursplanerna särskilt

i matematik men i någon mån även i fysik utformades på sådant sätt, att

de bättre än vad som gäller för den nuvarande reallinjen motsvarade behovet

för de kommande högskolestudierna.»

Under hänvisning till detta yttrande uttalar t.f. universitetskanslern, att

möjligheten att inrätta en fjärde »naturhistorisk» bildningslinje torde förtjäna

att upptagas till allvarlig prövning.

Slutligen berör Psykologisk-pedagogiska institutet frågan, då institutet

tar ställning till rektor Nordhults förslag:

»Detta förslag, som påminner om det av 1918 års skolkommission framlagda,

uppvisar ovedersägliga förtjänster men synes alltför litet taga hänsyn

till elevernas skilda intressen och framtida studieriktningar. Särskilt

torde denna anmärkning — i enlighet med undervisningsrådet Lundblads

särskilda yttrande i betänkandet — kunna riktas mot reallinjen. Den av

Lundblad diskuterade differentieringen av nämnda linjes båda högsta klasiser

i en matematiskt och en biologiskt betonad gren torde därför — trots

den därav följande förnyade omgrupperingen av eleverna efter endast ett

år — innebära en förbättring av det ursprungliga förslaget. Institutet anser

sig dock ifråga om det fyraåriga gymnasiet böra instämma i skolkommis
29

—- Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 70.

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sionens i anslutning till det Nordhultska förslaget uttalade förmodan, att

’det är omöjligt att finna en helt tillfredsställande lösning på problemet att

skapa ett gymnasium med tre fasta linjer’.»

Att icke heller den allmänna linjen kan ställas utanför diskussionen om

differentieringen, framgår av vad som redan sagts om de motsedda rekryteringsgruppema.

Medan exempelvis blivande klasslärare främst ha behov

av en brett lagd allmänbildning, få de moderna språken ett speciellt intresse

för lärjungar, som gå till bankerna, handeln, kommunikationsverken

och liknande verksamhetsområden. I synnerhet bland den kvinnliga gymnasieungdomen

omfatta också påfallande många studierna i moderna

språk med ett livligt personligt intresse. Om man avvisar tanken på en

nyspråklig linje, återstår det att taga ställning till en eventuell nyspråklig

differentiering av den allmänna linjen på högsta stadiet.

De akademiska kollegierna betona kraftigt och enhälligt de moderna

språkens betydelse som hjälpmedel vid universitetsstudierna och vid den

vetenskapliga forskningen. I flertalet fall fordras dock för akademiska studier

antingen latin eller matematik, och de gjorda uttalandena syfta därför

vanligen åtminstone i första hand på de nuvarande båda linjerna.

Lärarrådet vid Stockholms högskola uttalar sig emellertid även om den

allmänna linjen och framhåller angelägenheten av att utrymmet för de

moderna språken där icke tilltages för knappt:

»Beträffande den föreslagna allmänna linjen vill lärarrådet begränsa sig

till påpekandet, att de levande språken enligt lärarrådets mening på denna

linje icke synas vara garanterade den ställning som påkallas av hänsyn till

de levnadsbanor för vilka linjen är avsedd. Särskilt anmärkningsvärt är att

kommissionen tänker sig att denna linje — om kravet på latinkunskaper

såsom förutsättning för juridiska studier komme att slopas — bland annat

vore att föredraga för majoriteten av de blivande juristerna. Lärarrådet

ansluter sig i detta avseende helt till den mening, som företrädes av de till

juridiska fakulteten hörande ledamöterna av lärarrådet, nämligen att om

kravet på latinkunskaper skall falla — en fråga till vilken lärarrådet icke

i detta sammanhang har att taga ståndpunkt — så måste det kompenseras

genom högre krav på kunskaper i levande språk.»

Matematisk-''naturvetenskapliga fakulteten vid samma högskola har,

såsom jag redan nämnt, förordat upprättandet av en särskild nyspråklig

linje.

Vad speciellt beträffar värdet av en ej alltför knapp undervisning i franska

för lärjungar, som ämna ägna sig åt merkantil verksamhet, anför stiftelsen

La Maison Swédoise å Marseille:

»För de av Sveriges unga köpmansämnen, som önska driva handel på

Orienten (Iran, Turkiet, Grekland och Egypten, Tunisien, Algeriet, Marocko,

Martinique och Senegal med flera länder inom franska kolonialväldet)

är det nödvändigt att äga goda kunskaper i franska och även för

dem som driva affärer på Latinamerika äro tillräckliga skolkunskaper i

s. 451 Kontrollera mot PDF

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

detta språk en viktig förutsättning icke blott därför att franska språket

kan användas vid handelsförbindelserna i dessa delar av världen utan även

därför att kunskap i franska språket i hög grad underlättar studiet av de

i Sydamerika vanliga spanska och portugisiska språken. Då ett bibehållande

av och en utökning av berörda handel synes vara av omistligt värde för

Sverige skulle det enligt styrelsens mening vara ett stort misstag att i den

omfattning som skolöverstyrelsen föreslagit nedskära skolundervisningen

i franska språket.»

Den allt närmare kontakten med olika produktionsområden och olika

kulturkretsar skapar emellertid ytterligare ett differentieringsproblem, som

torde bliva särskilt framträdande inom en eventuell nyspråklig gren av den

allmänna linjen men som även gör sig påmint på övriga linjer. Den normala

gymnasieorganisationen tar hänsyn till undervisningsbehovet i två

klassiska och tre moderna främmande språk; andra moderna språk —

ryska, spanska, finska och italienska — falla utanför programmet. Inom

det nuvarande gymnasiesystemet ha dock försök gjorts med undervisning

i några av dessa språk. En fyraårig kurs i ryska kan vid Nya elementarskolan

i Ängby ersätta latinet på latinlinjen; tvååriga tillvalskurser i ryska,

spanska och finska kunna förekomma vid olika läroverk; undervisning i

italienska skall enligt gällande läroverksstadga kunna förekomma på det

nyspråkliga lyceet, ehuru denna organisation visserligen hittills stannat på

papperet — italienskan har doek varit företrädd vid ett par privatläroverk.

Skolutredningen har i sin undervisningsplan för den tredje linjen i första

hand velat tillgodose de tre redan nu på gymnasiet lästa språken, engelska,

tyska och franska.

»Därigenom kunna fördjupade kunskaper vinnas i dessa språk, och linjen

blir med avseende på svårighetsgraden jämställd med latin- och reallinjen.

Därigenom blir det också möjligt att, såsom redan framhållits, vid

litteraturstudiet i dessa språk ägna tillbörlig uppmärksamhet åt arbeten

av historisk, kulturhistorisk och geografisk karaktär, arbeten, som äro

ägnade att ställa de främmande kulturförhållandena i starkare belysning.

Detta bör dock icke hindra, att i den utsträckning, som tillgången på kompetenta

lärarkrafter möjliggör, ett av språken i fråga må på det högsta

stadiet kunna utbytas mot framför allt ryska eller spanska, i vilka språk

det föreligger ett klart praktiskt behov av utvidgade och till större kretsar

spridda kunskaper.» (IX s. 242.)

»Närmast torde det ligga till hands, att ryska eller spanska införes på

språklinjen i de båda högsta ringarna och att i sådant fall franska utgår.

Dess höga timtal på denna linje torde göra en sådan anordning mest lämplig.

Men särskilt spanska, som icke nödvändigtvis kräver ett lika högt

timtal som ryska, synes även kunna utbytas mot tyska. Införandet av

något annat främmande levande språk än engelska, tyska och franska

synes böra bli beroende på särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, varvid

det bör ankomma på skolöverstyrelsen att föreslå lämpliga anordningar.»

(IX s. 405.)

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolkommissionen är principiellt mera benägen att låta lärjungarna välja

mellan olika språk men inser nödvändigheten av att i praktiken begränsa

valfriheten med hänsyn till lärartillgången och antalet i varje ämne anmälda.

Kommissionen anför i fråga om språkuppsättningen på gymnasiet:

»De tre språk, som vi sedan gammalt räknar som moderna bildningsspråk,

har inte längre den särställning, som de hade då de infördes på

gymnasiet. Det stora slaviska språkområdet, där ryskan utgör den dominerande

men också svåraste varianten, växer snabbt i betydelse. Det

spanska språkområdet har länge haft en betydelse, som väl kan mäta sig

med det tyskas. Världens spansktalande befolkning är dubbelt så stor som

den fransktalande. Den omständigheten, att i enhetsskolan grunden lagts

för vidare studier i tyska och franska, behöver inte binda gymnasieundervisningen

vid dessa språk. Grunden kan ändå ha sitt värde. Ändamålsenligt

synes vara, att eleverna beredes viss rätt att utbyta något av dessa

språk mot spanska, medan ryska kräver större utrymme och måste beredas

plats på annat sätt.

Vidare torde uppfattningen, att samma språk skall behärskas av alla,

som uppnår en viss bildningsgrad, inte vara kulturpolitiskt hållbar. Den

leder till en uniformitet, som inte är kulturellt gynnsam. En betydligt större

verklig kultureffekt nås, om de olika individerna har mer varierande språkkunskaper.

Slutligen kan naturligtvis också talet tre för de moderna gymnasiespråken

diskuteras. Skolkommissionen har föreslagit, att engelska, tyska

och franska läses i enhetsskolan. Kommissionen har vidare räknat med att

tre språkkurser skall vara tillgängliga i gymnasiets studentklass. Vid gymnasiets

slutliga utformning kan det dock komma att visa sig, att ämnesträngseln

på vissa linjer kommer att bli för stor och att det. blir ändamålsenligt

att avstå från fullföljandet av alla tre språken. Om man på reallinjen

och på den allmänna linjen uteslöt ett av de tre språken, skulle

större utrymme vinnas för linjernas karaktärsämnen. Å andra sidan är det

tänkbart att i vissa fall gå utöver tre-talet. En möjlighet finns att på latinlinjen

låta ryska ersätta latin och att sålunda för vissa elever skapa en nyspråklig

studiegång med fyra levande språk.

Den närmare utformningen av gymnasiets språkundervisning torde alltså

först kunna ske i samband med det fortsatta utredningsarbetet. Så mycket

torde emellertid redan nu kunna sägas, att engelskan bör vara huvudspråket

inte bara i enhetsskolan utan också i gymnasiet och det enda språk,

vari förmåga att korrekt skriva bör eftersträvas, att valet av övriga språk

på gymnasiet i princip bör vara fritt men givetvis göras beroende av tillgång

på lärare och av antalet anmälda elever, att vid sidan av tyska och

franska därvid också i första hand ryska och spanska bör beredas plats i

gymnasieundervisningen samt att antalet på de olika linjerna lästa främmande

språk i allmänhet bör vara tre men att en jämkning i detta avseende

kan komma att te sig som önskvärd.» (S. 323—324.)

Professorn i slaviska språk vid universitetet i Lund K.-O. Falk har i ett

särskilt yttrande till humanistiska sektionens protokoll framhävt vikten

för vårt land av att undervisning i ryska anordnas i större utsträckning än

hittills. Falk anför bland annat följande:

s. 453 Kontrollera mot PDF

453

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Skolkommissionen har, med öppen blick för den historiska utvecklingen,

i sitt betänkande framhållit att det stora slaviska språkområdet, där ryskan

utgör den dominerande varianten, snabbt växer i betydelse (s. 239).

Den varnar för en alltför stark uniformitet i språkstudierna vid våra läroverk

och för ett ensidigt, ensamhärskande studium av de tre traditionella

gymnasiespråken engelska, tyska och franska (s. 268). Jag instämmer helt

i kommissionens åsikter i denna fråga. Enligt min mening är det ett riksintresse

att kunskaper i slaviska språk få en större spridning än hittills i

vårt land. Det är uppenbart att vi icke kunna leva i okunnighet om förhållandena

i ett så stort och mäktigt grannland som Sovjetunionen och att

vårt land därför bör förfoga över ett icke alltför ringa antal kännare av

ryska språket.---F. n. sakna vi i eminent grad verkliga kännare av

de slaviska språken och de slaviska länderna, ett förhållande som i såväl

freds- som krigstid medför mindre gynnsamma återverkningar på olika

områden. Ett lämpligt avvägt samarbete mellan gymnasiet och universitetet

kunde emellertid bidraga till att denna brist småningom avhjälptes.

---Enligt min mening är det för vårt land ytterst önskvärt, att undervisningen

i ryska språket bibehålies i minst samma omfattning vid våra

läroverk som hittills och att möjligheter att utbyta detta språk mot annat

på språk- eller latinlinjen i princip står öppen för de studerande vid varje

svenskt läroverk.---Nuvarande gymnasiekurser med huvudvikten

lagd på att inhämta grammatikens element samt att läsa och förstå text,

synas ha en lämplig uppläggning och äro ... en ganska god grund för fortsatta

universitetsstudier.---Frågan om undervisningen i ryska vid

våra läroverk är ingalunda av sekundär betydelse. En noggrant utformad

plan för dess rationella ordnande framstår som en nödvändighet, om man

erinrar sig den slaviska världens ökade politiska och kulturella betydelse

efter två världskrig och den omständigheten, att Sverige nära gränsar till

de två mest betydande slaviska språkområdena — det storryska och det

polska.»

Lärarrådet vid Göteborgs högskola anser åter, att kommissionen alltför

generöst ställt varianter i utsikt:

»Den fasthet och koncentration, som är styrkan i kommissionens förslag

till linjedelning, äventyras av kommissionen själv, då den leker med tanken

att lämna plats på gymnasiet åt icke mindre än fyra nya språk, spanska,

italienska, ryska och finska.---Häremot kan icke nog starkt

göras gällande, att vilken betydelse kunskaper i de till införande föreslagna

språken än må ha för mera speciella syften, dessa språk dock icke i universell

betydelse kunna tävla med de tre traditionella kulturspråken. Kännedom

om dessa språk är ett krav, som måste ställas på de studerande

inom alla utbildningsområden, som ha vetenskaplig karaktär, något som

också erkännes av kommissionen (s. 323). Under dessa omständigheter kan

utrymme på gymnasiet för nya språk beredas endast undantagsvis och i

form av försöksundervisning, såsom hittills varit fallet. För övrigt ha dessa

språk sin naturliga plats i fackskolorna.»

Samma ståndpunkt förfäktas av Chalmers tekniska högskola:

»Lärarkollegiet noterar med intresse kommissionens förslag att införa

spanska och ryska som fakultativa språk på gymnasiet. Skall valet stå

s. 454 Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mellan något av dessa språk och franskan, bör nog franskan ges ett avgjort

företräde. Det är i detta fall icke språkområdets storlek som är av

betydelse, utan den kultur som representeras inom språkområdet.»

Även om meningarna på de flesta punkter äro delade, torde det anförda

visa, att inom varje linje ett behov av differentieringar gör sig gällande, i

vissa fall på grund av den fortgående intressespecialiseringen, i andra fall

med hänsyn till den blivande samhällsverksamheten, ej sällan av båda

dessa anledningar. Inom ett fast och odifferentierat trelinjesystem kunna

dylika behov icke tillgodoses. Ett system av detta slag kan läggas till

grund för gymnasieorganisationen, endast om organisationens enkelhet

tillmätes sådan betydelse, att alla anspråk på en smidigare anpassning

efter anlag och levnadsbanor avvisas såsom varande av underordnad betydelse.

e. Den horisontella klyvningen och 12:e klassen.

Skolkommissionens horisontella klyvning av gymnasiet innebär, att en

avgångsetapp skulle införas efter elfte klassen och det tolfte året givas

speciell karaktär. I de tre första ringarna, klasserna 9—11, skulle gymnasiets

allmänbildande ämnen på bred front föras fram till en kursavrundning.

De lärjungar, som icke ämna fullfölja studierna vid högre fackutbildningsanstalter,

skulle kunna gå ut i det praktiska livet efter klass 11. De

skulle då ha förvärvat den kompetens, för vilken kommissionen föreslår

benämningen studentexamen; den skulle icke berättiga till universitetsstudier

men innebära, att innehavaren erhållit en allmänbildningsgrund av

gymnasial art.

De övriga lärjungarna skulle tillbringa ännu ett år i gymnasiet, det

tolfte skolåret, collegeåret. Detta skulle vara ett mognadsår, avsett att ge

överblick över någon del av bildningsfältet, och på samma gång ett specialistår,

där arbetet koncentreras på ett begränsat antal ämnen. Studierna

under tolfte året skulle krönas med en verklig examen, dimissionsexamen.

Denna skulle ge behörighet till akademiska studier.

Kommissionen anger själv på följande sätt vad den velat vinna med den

horisontella klyvningen:

»Dess största fördel är den möjlighet den ger till en lösning av differentieringsproblemet

inom linjerna: en stark specialisering av studierna i studentklassen

kan förenas med en bred allmänbildning, som inte för någon

lärjungekategori lämnar kurser oavslutade. Genom den föreslagna organisationen

möjliggöres en boskillnad mellan de lärjungar, som ämnar gå

vidare till högre studier, och dem, som nöjer sig med gymnasiets allmänbildning

som grund för sin yrkesverksamhet eller för sin mer speciella

yrkesutbildning. De sistnämnda kan gå ut i livet med ett års tidsvinst utan

att ha förlorat något för dem värdefullt. De förstnämnda åter får genom

den starka ämnesbegränsningen under college-året möjlighet till personlig

s. 455 Kontrollera mot PDF

455

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fördjupning av studiet och till intressebetonat arbete, varigenom mognadsprocessen

gynnas. Studentklassen bildar slutligen en naturlig övergång till

universitetsbetonade studier.» (S. 311—312.)

För att möjliggöra någon uppfattning om huru lärjungarna skulle fördela

sig på studentexamen och dimissionsexamen har byråchefen Neymark i

sin yrkesförteckning även angivit lämpliga yrken för gymnasister, som

önska avsluta studierna med klass 11. Neymark nämner 42 personalgrupper

jämte ett tiotal mera heterogena grupper, inom vilka utrymme finnes även

för personal, som ej genomgått fullständigt gymnasium. I flertalet fall

torde lärjungarna i fråga ha fördel av att välja den allmänna linjen, men

ofta behöva icke heller de båda andra linjerna vara uteslutna. Därjämte

nämner Neymark några fall, där man bör undersöka, huruvida icke den

nya studentexamen kunde räcka, ehuru för närvarande fullständig genomgång

av gymnasium är föreskriven — närmast tänker Neymark på farmaceuter

(B-linjen), kammarskrivare vid tullverket, landsfiskaler och brandbefäl.

Kommissionen är beredd på att en dylik gruppering alltid måste väcka

gensagor från vissa berörda personalgrupper. Redan nu reservera sig några

remissinstanser. Sålunda skriver lärarkollegiet vid Färmacentiska institutet

i anledning av Neymarks förslag beträffande de å linje B utbildade farmaceuterna:
»Huruvida

avgångsexamen efter klass 11 i detta fall kommer att ge tillräcklig

grund för fortsatt utbildning på den tid, som nu användes eller som

planerats för framtiden, är synnerligen ovisst. Det förefaller, som om kunskapsnivån

efter denna examen närmast skulle kunna jämföras med nuvarande

normalskolekompetens, vilken är helt otillräcklig för här diskuterade

farmaceutiska studier. Detta omdöme gäller även om hänsyn tages

till att kursinnehållet får en lämplig utformning, ty nivån blir ändå för lag.

Om avgångsexamen efter klass 11 skall användas som gallring för inträde

i klass 12, kommer sannolikt de elever, som lämna läroverket efter

denna examen att utgöra den sämsta delen av gymnasieeleverna. Även

detta talar starkt emot att denna examen skall utgöra kompetens för intagning

vid en högskola, låt vara på B-linjen.»

Kommissionen är angelägen betona, att den icke tagit ställning till den

av Neymark verkställda grupperingen av yrkena.

»På många punkter torde en dylik klassificering, om den gjordes till

något annat än ett diskussionsuppslag, vara ägnad att framkalla strid.

Kommissionen har emellertid ansett det nödvändigt att på detta sätt konkret

belysa avgångsetappens möjligheter. En omsorgsfull penetration av

förteckningens detaljer återstår, men en sådan är knappast en uppgift för

en skolkommitté. Emellertid är det tydligt, att vissa av de grupper, som

utan tvivel kunde komma i fråga, är rätt manstarka, i synnerhet om utbildningen

för någon av folkundervisningens stora lärargrupper i samband

med skolreformen anknyts till avgångsetappen efter elfte klassen.» (S. 306.)

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

I vad mån gymnasister, som i framtiden rekrytera ifrågavarande banor,

verkligen komme att avstå från det tolfte skolåret är emellertid vanskligt

att bedöma, medger kommissionen.

»En första förutsättning är, att den fortsatta utbildningen för yrket omsorgsfullt

samordnas med examen från klass 11, så att de unga snarast

möjligt efter examen antas som aspiranter och senast vid höstterminens

början övergår till specialutbildningen för den blivande levnadsbanan.

Men även en perfekt anknytning sätts lätt ur spelet genom konkurrensen.

Föredras sökande med fullständig gymnasieutbildning, utestängs lätt de

som nöjt sig med minimikompetensen. På papperet räcker det med den

lägre kompetensen, i praktiken kan den högre komma att för lärjungarna

framstå som helt oumbärlig.---Möjligen kan svårigheterna succes
sivt

komma att mildras utan särskilda åtgärder, blott genom samhällsutvecklingens

egna tendenser. Efterfrågan på ungdom med gymnasieutbildning

kommer högst sannolikt att stiga, utbudet likaså. Det kommer då an

på var stigningen blir snabbast, på efterfrågssidan eller på utbudssidan.

Vissa i det föregående anförda omständigheter pekar i den riktningen att

behovet av kvalificerad arbetskraft blir allt svårare att tillgodose och att

följaktligen konkurrensen på de intellektuella levnadsbanorna kommer att

minska.» (S. 306—307.)

Mycket beror på vad arbetet i 12:e klassen kommer att kräva av lärjungarna

och vilken ställning klassen i fråga kommer att intaga i det allmänna

medvetandet. Förefintligheten av en avgångsetapp efter närmast

föregående klass gör det lättare att ställa bestämda krav på arbetets självständighet.

»I ett system utan avgångsetapp måste det alltid finnas en icke

så liten frestelse för lärarna att slå av på dessa krav, emedan ett misslyckande

för den enskilde lärjungen innebure, att frukterna av tre års

arbete ginge honom ur händerna. Den som inte håller måttet i den nya

tolfte klassen kan däremot återfalla på den kompetens, han förvärvat vid

avgångsetappen efter klass 11».

Arbetet i den tolfte klassen skildras rätt utförligt av skolkommissionen.

Varje lärjunge bör ha ett studieprogram, upptagande

1) ett bildning sämne, ägnat att motverka eu ensidig inriktning på fackstudier,

2) högst tre språkämnen, i vilka studierna dock i stor utsträckning kunna

utformas så, att lärjungen läser litteratur berörande de andra ämnen han

studerar, och

3) vanligen tre fackämnen, fritt valda utifrån lärjungens egna intressen

eller med hänsyn till den kommande levnadsbanan.

Självfallet är det intet som hindrar, att ett språk kan upptagas som fackämne

eller att ett ämne, som av vissa lärjungar studeras som bildningsämne,

av andra upptages som fackämne; studierna i ämnet måste då givetvis

läggas på ett annat sätt.

Avsikten med bildning sämnet framgår av följande citat:

s. 457 Kontrollera mot PDF

457

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

»1940 års skolutredning kunde inte acceptera den horisontella klyvningen,

därför att mognadsämnena skulle bli lidande på den specialisering,

som skulle utmärka gymnasiets övre del. När man talar om ’de ämnen, där

själva mognaden har den största betydelse’, torde man närmast åsyfta

ämnena kristendomskunskap, modersmålet (särskilt litteraturhistoria),

historia-samhällslära och filosofi-psykologi. Det är tydligt, att ett fortsättande

och fullföljande av studier av samtliga dessa ämnen under sista

skolåret vore av största värde. I samband med översikter och repetitioner

kan lärostoffet nu behandlas från helt nya synpunkter. Genom längdsnitt

och tvärsnitt kan för lärjungarna välkända fakta ställas i ny och överraskande

belysning. Lärjungarnas större mognad och deras kunskapsinnehav

sätter dem nu i stånd att mera självständigt diskutera och taga

ställning till skilda frågor. Om man, såsom naturligt är, lägger huvudvikten

icke vid inlärandet av nya fakta utan vid de personlighetsbildande

momenten i denna undervisning och dess allmänna betydelse för omdömets

skolning och för förvärvandet av en viss andlig kringsynthet, kan man

emellertid resa frågan, om icke samma eller rent av bättre resultat skulle

kunna nås genom samling och koncentration av undervisningen kring ett

av dessa traditionella skolämnen, kring en viss epok, eller måhända ännu

bättre kring ett visst komplex av frågor, som på grund av undervisningens

traditionella uppdelning i ''skolämnen’ nu behandlas under vitt skilda

rubriker men som i själva verket hör intimt samman. Koncentration kring

en epok eller ett problemkomplex, varvid i undervisningen indrages moment

från samtliga ovannämnda skolämnen, synes vara en mycket intressant

lösning. Kommissionen har därför övervägt ett sammansatt bildningsämne,

förslagsvis benämnt idéhistorisk orientering. Ett sådant ämne måste hämta

sitt innehåll från olika håll. Det kristna arvet och arvet från antiken, den

humanistiska traditionen i vår kultur, upplysningens idéer, den naturvetenskapliga

världsbilden och nutidsmänniskans världsåskådningsproblem

samt vår tids stora idéströmningar bör alla ha sin plats inom detta ämnes

ram. Bäst skulle detta ämne svara mot reallinjens behov av komplettering

till en utpräglad naturvetenskaplig studieplan. Ämnet torde i regel icke

kunna skötas av en enda lärare, vanligen måste en uppdelning på flera

händer ske, vilket kan vara en fördel. Vidare synes vissa försök vara erforderliga,

innan den idéhistoriska orienteringen definitivt upptages på undervisningsplanen.

Den i praktiken enklaste lösningen är emellertid att låta ett av de traditionella

orienteringsämnena ingå i varje lärjunges ämnesgrupp. Detta

ämne, bildning sämnet, kan vara kristendomskunskap, modersmålet (särskilt

litteraturkännedom), historia-samhällslära eller filosofi-psykologi. För

lärjungar på latinlinjen och sociallinjen kan även ett naturvetenskapligt

ämne — i första hand biologi med hälsolära — betyda ett ur allmänbildningssynpunkt

högst värdefullt tillskott till en ensidigt vald humanistisk

ämnesgrupp. Även ämnet teckning med sina kontakter med det konstnärliga

skapandet och det konsthistoriska studiet och ämnet musik med sina

rika uttrycksmedel och sin lysande historia bör kunna uppbära ett bildningsämnes

roll och väl fylla dess syfte att genom fördjupning på ett visst

område av vår kulturkrets vidga lärjungarnas kulturella orientering.

Valet mellan de olika bildningsämnena bör givetvis vara fritt och återspegla

lärjungarnas naturliga studieintressen. Läraren bör ha oinskränkt

frihet att i samråd med sina elever organisera detta studium på sådant sätt,

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

att det avsedda syftet — ökad andlig kringsynthet och känsla för kulturella

värden uppnås. Denna frihet för lärare och elever betyder, att

någon större olägenhet inte uppstår, om ett ämne på grund av för ringa

deltagande inte kan upptas på arbetsordningen: eleven kan tillgodose sina

specialintressen inom ramen för ett närbesläktat ämne. Undervisningen i

bildningsämnet bör, där så kan ske, i stor utsträckning ha diskussionens

form.» (S. 312—313.)

Om språkämnena i tolfte klassen yttrar kommissionen:

»Målet för detta obligatoriska studium av främmande levande språk

bör i främsta rummet vara att förvärva ökad förmåga att självständigt

läsa studielitteratur på dessa språk. Undervisningen bör dessutom åsyfta

att vidmakthålla, stärka och utveckla förmågan att förstå och tala dessa

språk samt inbegripa övning i att skriva ett av dem. Lärjungar, som därutöver

önskar förvärva speciell färdighet i språken, bör givetvis ha möjlighet

att bland sina fackämnen medtaga ett eller flera av dem. För de elever,

som icke avser att idka specialstudier i moderna språk utöver de för alla

obligatoriska kurserna, torde undervisningen böra bestå däri, att text på

de främmande språk han tidigare studerat (företrädesvis litteratur med

anknytning till fackstudierna) läses, varvid förmågan att exakt fatta innehållet

uppövas. Tid bör även ägnas åt talövningar samt åt undervisning

om det främmande landets kultur och samhällsliv. Läsning av dagliga tidningar

bör ingå som kursmoment. Infödda assistenter bör anlitas. De lärjungar,

som så önskar och som anses äga förutsättningar härför, torde efter

samråd med läraren kunna befrias från deltagande i den schemabundna

undervisningen helt eller delvis. För dessa elever fastställes ett visst minsta

antal sidor facklitteratur eller skönlitteratur på olika språk, som de

måste studera och i tentamen svara för. Denna anordning möjliggör, att

lärjungarna i viss utsträckning läser litteratur på det främmande språket

inom sina respektive fackämnen och får tillgodoräkna sig dessa studier

jämväl som studier i det främmande språket.» (S. 313—314.)

Den egentliga kärnan i studierna utgöres emellertid av lärjungens fackämnen:
»Sammanställningen

av dessa fackämnesgrupper bör — med undantag

för att linjens huvudämne alltid bör vara obligatoriskt — vara lärjungens

ensak, men lämpliga grupper torde i rådgivande syfte böra fastställas i

samråd med universitets- och högskolemyndigheter, eftersom examen från

tolfte klassen, dimissionsexamen, samtidigt utgör inträdesexamen till universitet

och högskolor.---

Med hänsyn till vikten för fortsatta högre fackstudier av kunskaper i

latin, respektive matematik torde latinet böra vara obligatoriskt fackämne

på latinlinjen och matematiken på reallinjen. Båda ämnena ställer

stora krav pa intellektuellt högvärdiga prestationer, och det är jämförelsevis

lätt att objektivt pröva studiearbetets resultat i dessa ämnen. En dimissionsexamen,

i vilken ingår latinlinjens kurs i latin eller reallinjens kurs

i matematik, ger studenterna rika valmöjligheter. Medtages dessa ämnen

såsom obligatoriska på var sin linje, kan det definitiva yrkesvalet ofta uppskjutas,

tills examen är avlagd.

Den allmänna linjen siktar icke lika direkt som de båda andra till universitetsstudier.

En stor del av klientelet torde komma att söka fortsatt

s. 459 Kontrollera mot PDF

459

Kungl. May.ts proposition nr 70.

utbildning av annat slag. Blivande klasslärare går till lärarhögskolorna,

blivande socialvårdare till socialinstituten o. s. v. En ej obetydlig grupp

torde dock övergå till universiteten för samhällsvetenskapliga studier. Därvid

är kunskaperna i historia och samhällslära av grundläggande betydelse.

För tentamen för pol. mag.-examen fordras sålunda för närvarande

godkänt studentbetyg i ämnet historia med samhällslära.

Abiturienternas mognad och fallenhet för studier bör mycket val kunna

avläsas ur deras prestationer i historia-samhällslära. Läraren blir under

arbetets gång väl förtrogen med lärjungens omdömesförmåga. Lärjungen

har säkerligen under året skrivit någon tämligen omfattande uppsats över

ämne, hämtat från historien eller från nutidssamhället. Hans duglighet kan

prövas genom skriftliga prov av olika slag; man kan erinra om att den norska

examenskommittén nyligen föreslagit ett skriftligt prov i samhällslära

på engelsk-linjen. Erfarenheten från vår nuvarande studentexamen visar,

att kvalitén av historiska studentuppsatser mycket varierar. Det bör ej

vara omöjligt att även i detta ämne objektivt särskilja goda och dåliga

- prestationer, lika väl som i latin och matematik. Man behöver därför icke

tveka att även på den allmänna linjen giva linjens karaktärsämne — historia-samhällslära

— plats som obligatoriskt fackämne i tolfte klassen.»

(S. 314—315.)

Huru många fackämnen, som böra ingå i lärjungens ämnesgrupp, kan

diskuteras. Om inom matematiken den allmänna kursen och specialkursen

åter sammanslås, reder sig en blivande tekniker med tva fria fackämnen,

fysik och kemi, vid sidan av det för realister obligatoriska fackämnet matematik.

Svårare är det att inplacera de grupper, som jämte matematik behöva

de tre naturvetenskapliga ämnena biologi med hälsolära, fysik och

kemi. I detta fall kan det icke undvikas, att fackämnenas antal ökas till

fyra.

»Om endast en eller annan yrkesgrupp befunnit sig i detta läge, skulle

det legat nära till hands att upptaga förhandlingar med vederbörande myndigheter

för att utröna, om icke något av ämnena kunde avvaras. Emellertid

skulle icke mindre än åtta utbildningsvägar beröras: de medicinska

fakulteterna, veterinärhögskolan, tandläkgrinstituten, farmaceutiska institutet,

lantbrukshögskolan, skogshögskolan, tekniska högskolans avdelning

för lantmäteri och gymnastiska centralinstitutet, varför en ändring

av anknytningsförhållandena i varje fall kräver mycket ingående undersökningar.

En kombination innehållande de fyra matematisk-naturvetenskapliga

ämnena är dessutom i och för sig naturlig. Den star i intressecentrum

för många lärjungar och utgör den ämneskärna, kring vilken reallinjen

uppbyggts. Det synes föga rationellt att giva gymnasieorganisationen

eu sådan utformning, att den mest eftersökta av reallinjens ämnesgrupper

skulle helt utplånas.

De lärjungar, som studerar denna kombination pa det nuvarande gymnasiet,

är i regel enspråkiga i den meningen, att de för upp endast ett främmande

språk i studentexamen och nedlägger de båda övriga vid inträdet

i näst högsta ringen. Denna begränsning av språkutbildningen har allmänt

ansetts som den största bristen i deras utbildning. Strävandena att förbättra

språkutbildningen kan dock icke rimligen drivas så långt, att något

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

av de naturvetenskapliga ämnena måste avföras från studieplanen. Om i

framtiden på reallinjen två moderna språk kan föras fram till dimissionsexamen,

är ett mycket stort framsteg säkrat utan att en ny betänklig

ensidighet uppstått.

För denna lärjungegrupp skulle sålunda den naturliga ämneskombinationen

vara ett bildningsämne, fyra fackämnen och två språkkurser.»

(S. 317—318.)

De blivande klasslärarna befinna sig i ett liknande läge, och situationen

är för dem i stort sett densamma på reallinjen och på den allmänna linjen.

För de fortsatta studierna ha de behov av grundliga kunskaper i enhetsskolans

läroämnen men kunna liksom de nyss nämnda yrkesgrupperna

nöja sig med två språkkurser.

För övriga lärjungegrupper på gymnasiets tre linjer äro i allmänhet tre

fackämnen tillfyllest. Antalet skulle till och med i många fall kunna

minskas.

Modersmålet skulle vid den föreslagna anordningen av tolfte klassen

icke intaga någon särställning, men detta innebär givetvis icke, att lärjungarna

skulle gå miste om fortsatt övning i modersmålets skriftliga behandling.

Dét är riktigare att säga, att dessa övningar genom det nya

arbetssättet skulle insättas i nya sammanhang:

»De självständiga studierna i studentklassen, framför allt i fackämnena,

måste på något sätt redovisas. Ofta blir det då fråga om att avfatta uppsatser,

redogörelser och sammanfattningar. Till omfånget torde dessa skriftliga

redovisningar i allmänhet bli mycket vidlyftigare än de sex uppsatser

tillsammans, som eleverna i det nuvarande gymnasiets avgångsklass har

att utarbeta. De skriftliga redogörelserna bör givetvis granskas, fackligt

och språkligt. Då eleverna under den tidigare skolgången i betydligt högre

grad än nu är fallet kommer att få träning i modersmålets skriftliga behandling^

bör emellertid finrättning inte komma i fråga. Den eller de av

modersmålslärarna, som har sin undervisning förlagd till klassen, bör ha

hand om den språkliga granskningen, och det bör ankomma på honom eller

dem att i samband med genomgången av de skriftliga arbetena ge varje

lärjunge den undervisning i svensk skrivning, som befinnes påkallad.»

(S. 314.)

De nuvarande övning sämnenas ställning är icke klargjord genom det

anförda; skolkommissionen har övervägt, i vad mån de kunna ifrågakomma

som fackämnen, men kommer i detta avseende till negativt resultat.

»Ett av dessa ämnen, gymnastik med lek och idrott, intar en särställning.

Ämnet bör enligt kommissionens mening vara i princip obligatoriskt

även i tolfte klassen. Varje lärjunge bör vara skyldig att deltaga i gymnastikövningarna

viss tid, exempelvis 3 veckotimmar, men ha rätt att, om

han så önskar, utbyta dessa övningar mot friare lagd idrottsverksamhet,

som svarar mot hans individuella intressen och förutsättningar och som av

gymnastikläraren anses medföra en motsvarande behållning. De tre timmarna

kan på detta stadium med fördel sammanföras till en och samma

eftermiddag, ägnad åt friluftsövningar och idrott. Ämnet erhåller genom

s. 461 Kontrollera mot PDF

461

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

de tre timmarna en fast ställning, som torde vara fördelaktigare än den

ämnet kunnat erhålla som fritt fackämne.

En liknande ställning kan icke beredas ämnena teckning, musik och

slöjd. Kommissionen har övervägt, huruvida de kunde upptagas som tillvalbara

fackämnen. Alla innehåller de eller kan utvidgas med kurspartier,

som kunde giva dem något av den tyngd och struktur, som utmärker fackämnena.

Måhända skulle dock det delvis nya kursinnehållet ställa nya krav

på lärarutbildningen. Därtill kommer, att de icke otvunget kan inpassas i

en examenskontroll, som uppbygges huvudsakligen med hänsyn till övergången

till högskolorna. Kommissionen har därför trott sig böra stanna vid

sitt redan antydda förslag att upptaga teckning och musik bland de ämnen,

som kan ifrågakomma vid lärjungarnas val av bildningsämne.» (S. 319.)

Trots risken att genom en utvidgning av studieprogrammet återfalla i

det mångläseri, som tolfte klassens konstruktion borde förebygga, tänker

sig kommissionen, att lärjungarna skulle ha rätt att med rektors och klasskonferensens

medgivande ytterligare tillvälja vissa fristående kurser, exempelvis

i stilistik, terminologiskt latin, konsthistoria m. m. Därjämte bör

varje lärjunge ha rätt att som fritt tilläggsämne upptaga ett av ämnena

teckning, musik och slöjd. »Om ett extra läroämne måhända kunde verka

tyngande och förryckande på studierna i det hela, behöver detta icke vara

fallet med ett övningsämne», anser kommissionen. »Arbetet med ett dylikt

ämne innebär ofta till och med avspänning.»

Dimissionsklassen bör kunna bli till nytta även i andra fall än de direkt

avsedda.

»Bland annat möjliggör klassens organisation, att en person, som lämnat

gymnasiet efter att ha genomgått klass 11 och som vid senare tidpunkt

i livet önskar avlägga dimissionsexamen, inträder i tolfte klassen och efter

fullföljda studier i denna klass avlägger examen som ''skolans elev’. Inom

ramen för tolfte klassen kan även partiell examen och fyllnadsprövningar

förberedas och avläggas.» (S. 320.)

Av de remissinstanser, som ha uttalat sig om den horisontella klyvningen,

ställa sig de flesta avvisande, men en tillstyrkande minoritet finnes såväl

vid högskolor som vid läroverk. Kritiken är till sitt innehåll rätt oenhetlig;

till någon del motargumentera de avstyrkande utlåtandena varandra.

Rent avstyrkande är det utlåtande, som avgivits av Överstyrelsen för de

tekniska högskolorna. Överstyrelsen finner det uppenbart, att den horisontella

klyvningen måste försvåra en ur den akademiska undervisningens synpunkt

rationell lösning av undervisningen på gymnasiet; den bleve ett nytt

störningsmoment i studiegången utöver den rubbning, som måste uppstå,

om klass 9 g förlägges till enhetsskolan.

När skolkommissionen såsom exempel på lämplig ämneskombination för

en blivande högskoleingenjör angivit teckning med konsthistoria såsom

bildningsämne, engelska, tyska och franska såsom språkämnen samt matematik,

fysik och kemi såsom fackämnen, hävdar överstyrelsen vidare

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

bestämt, att dessa sju ämnen äro otillräckliga — här saknas sådana

typiska mognadsämnen som modersmålet, historia-samhällslära och filosofi-psykologi.

Om lärjungarna i tolfte klassen själva få bestämma tempot

i sina studier, försvåras slutligen ett rationellt lärjungeurval för fackhögskolorna:
»Det

vill synas, som om en lärjunge där skulle få avlägga prov i vart

ämne för sig, när helst han funne sig beredd därtill. Någon bestämd tidsfrist

för dimissionsexamens avläggande tycks ej vara avsedd. Vidare skulle

enligt vad kommissionen uttalar inom ramen för tolfte klassen även partiell

examen och fyllnadsprövningar avläggas. Detta förhållande synes

kunna komma att leda till att ’överliggare’ i klass 12 få tillfälle att — såsom

ock lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm framhållit — skaffa

sig goda betygsmeriter utan att dessa behöva motsvaras av lämplighet för

högskolestudier. I konkurrensen om platserna vid de högskolor, som måste

gallra de inträdessökande, kunna dylika studerande därefter lätt nog slå

ut studerande, som avlagt dimissionsexamen inom normal tid.»

De fördelar den horisontella klyvningen kan medföra för lärjungar, som

begagna avgångsetappen, måste vägas mot olägenheterna för dem som

skola fortsätta studierna. För sin del har överstyrelsen kommit till den

bestämda uppfattningen, »att den av skolkommissionen förordade horisontella

klyvningen av gymnasiet ur den högre undervisningens synpunkt,

vilken enligt överstyrelsens mening härvidlag bör givas företräde, innebär

större nackdelar än fördelar samt att värdet av avgångsetappen efter elfte

klassen i praktiken ej kommer att få den betydelse, kommissionen förutsatt».

Juridiska fakulteten i Uppsala betvivlar, att de studerande i dimissionsklassen

äro tillräckligt mogna för att själva hälsa det fria studiesättet med

tillfredsställelse. »Erfarenheterna från universitetet tala i själva verket

emot ett sådant antagande, i det studenterna inom ett stor antal ämnen

själva finna det svårt att komma till rätta med de fria studierna och påyrka

en kursmässig genomgång av det väsentliga studiestoffet.»

Lektorernas förening riktar i första hand sin kritik mot kursavslutningen

i elfte klassen, som medför, att kursplanerna i samtliga ämnen måste uppläggas

för en treårig lärogång.

»Att detta kommer att inverka menligt på studiet av en rad av skolans

ämnen, anser LF vara uppenbart; särskilt gäller det sådana ämnen, vilkas

innehåll genomgås kronologiskt. SK:s påstående, att dess förslag icke innebär

någon försämring av studiegången i dessa ämnen, emedan eleverna i

klass 12 få möjlighet att i andra former ''studera ämnets olika sidor och

tränga in i dess problem’ (s. 308 i SK:s betänkande), är en sanning med

mycket stor modifikation, emedan flertalet elever i denna sista klass endast

studera ett sådant ämne. SK avfärdar svårigheterna vid undervisningen i

de olika skolämnena påfallande lättvindigt.»

s. 463 Kontrollera mot PDF

463

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Däremot medger föreningen, att det finnes skäl överväga friare former

för arbetet i högsta klassen.

»Men LF vill framhålla, dels att elevernas kapacitet att bedriva sådana

studier icke får överdrivas på sätt, som skett i SK:s betänkande, dels att

dylika studier kräva förkunskaper i ämnet, som undervisningen i klass 9 g

samt de med nödvändighet forcerade studierna i klass 10 och 11 icke

kunna anses ge. Möjligheterna att införa ett friare studiesätt i klass 12

äro ju för övrigt på intet sätt knutna till ett horisontalkluvet gymnasium

utan torde väl kunna tillämpas även i ett gymnasium med fasta linjer.»

Ett par av högskolorna avstyrka bestämt skolkommissionens förslag men

visa på samma gång intresse för en eller annan av de tankar, som det grundar

sig på. Lärarrådet vid Göteborgs högskola kan sålunda på intet sätt

stödja kommissionens förslag om tolfte klassens organisation men tilltalas

av kursavslutningen i elfte klassen. Collegeåret faller under samma dom

som det nuvarande differentierade gymnasiet.

»För det första skjutes det mera speciella yrkesvalet ned till gymnasiet

med alla de olägenheter detta för med sig. Den kritik, som med rätta riktats

mot det nuvarande tillvalssystemet å det differentierade gymnasiet,

får ändå större berättigande med avseende på collegeåret, eftersom variationsmöjligheterna

där bli flera och ämnesvalet friare, och eftersom ett

misstag vid valet drar med sig tidsödande kompletteringar. Det kan med

allt skäl befaras, att det nuvarande »kompletteringseländet» kommer att

öka i omfattning. För det andra är en för stark specialisering på gymnasiet

icke önskvärd ur de högre, akademiska studiernas synpunkt. Det har vid

upprepade tillfällen med all rätt kraftigt understrukits från akademiska

myndigheters sida, att vad som kräves för framgångsrika högre studier av

olika slag mindre är specialkunskaper i ämnen, som skola bli föremål för

vetenskapliga studier, än en bred och allsidig allmänbildning. Om man tar

del av de remissuttalanden, som anföras i 1940 års skolutrednings betänkande

om gymnasiet (SOU 1947: 34) på s. 114 ff., kan man icke tveka om

vilka erfarenheter de högre studiernas målsmän vunnit om differentieringssystemets

otillfredsställande verkningar, och man frågar sig, huru skolkommissionen

kunnat negligera denna sakkunskapens enhälliga uppfattning

och föreslå en anordning av tolfte studieåret, som ger ökad anledning

till kritik i samma riktning. För det tredje finner lärarerådet det helt verklighetsfrämmande,

när skolkommissionen betraktar ’det sista gymnasieåret

som ett högskoleår, vilket endast av praktiska skäl bibehållits vid

läroverken’ (s. 305) och i överensstämmelse med denna uppfattning föreslår

en radikal omläggning av studiemetoderna. Själva förutsättningen för

att ett friare studiesätt skall kunna leda till ett positivt och för fortsatta

akademiska studier värdefullt resultat, är att eleverna äga ett icke alltför

ringa mått av fasta kunskaper. I detta avseende komma lärjungarna i

tolfte klassen att vara vida sämre ställda än lärjungarna i det nuvarande

fyraåriga gymnasiets högsta ring.»

Däremot anser lärarrådet, liksom kommissionen, att kursavslutningen

i klass 11 skulle innebära vissa fördelar ur de historiska ämnenas synpunkt:

s. 464 Kontrollera mot PDF

464

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Man vinner då utrymme för en samlad översikt över det förut inhämtade

kunskapsstoffet och får tillfälle att anlägga nya synpunkter på detsamma.

I historia torde det sålunda bliva möjligt att genomgå huvudepoker

i den historiska utvecklingen och närmare behandla olika samhällsinstitutioner.

Urvalet av epoker bör lämpligen ske så, att icke blott nya

tiden utan i lika hög grad även andra tidsskeden uppmärksammas.»

Att införa en avgångsetapp efter klass It är möjligt utan den starka

differentiering av studierna, som skolkonnnissionen förordat. En sådan anordning

kan i princip väl förenas med det nordhultska förslaget. »Lärarrådet

håller före, att en lösning i denna riktning är fördelaktig ur högskolornas

synpunkt och tillika väl tillgodoser det berättigade önskemålet,

att de, som icke behöva dimissionsexamen, ett år tidigare kunna lämna

skolan för att förskaffa sig speciell yrkesutbildning eller omedelbart inträda

i ett yrke.»

Stockholms högskolas lärarråd fruktar, att avgångsetappen efter elfte

klassen komme att sänka studiemålet för de tre första gymnasieklasserna.

»När den tredje gymnasieklassen (11) konstrueras såsom en avgångsklass,

avsedd för vissa yrkesgrupper, torde det bli ofrånkomligt att undervisningen

i denna klass i viss mån, kanske i främsta rummet, inriktas på

att tillgodose deras behov. Ja, förhandenvaron av denna avgångsetapp

måste komma att inverka på undervisningens syftemål och planering

redan i de två första gymnasieklasserna, eftersom denna undervisning skall

ges åt elever, vilka kanske från början endast ha för avsikt att genomgå

klass 11 eller som sakna förutsättningar för en vidaregående gymnasiebildning.

Dessa omständigheter måste antagas resultera i att den . .. försvagade

gymnasiala utbildningen ytterligare förlorar i fasthet och djup.»

A andra sidan kunde avgångsetappen bidraga till en sovring av det elevmaterial,

som söker sig till den akademiska utbildningen.

»Om den horisontella klyvningen får en avsevärd verkan i detta hänseende

genom att å ena sidan stimulera de för högre studier anlagda begåvningarna

till akademisk utbildning, å andra sidan därifrån avhålla det för

sådana studier mindre lämpade elevmaterial, som nu tynger den akademiska

undervisningsverksamheten, skulle ur universitetens och högskolornas

synpunkt en stor fördel vara vunnen. Även de studenter, som icke ha behov

av en för fortsatta, akademiska studier avsedd gymnasieutbildning,

skulle genom den ernådda tidsvinsten ha nytta därav. En nödvändig förutsättning

för att klyvningen skulle leda till resultat i sådan riktning är att

villkoren för tillträde till klass 12 och villkoren för dimissionsexamen utformas

och i praktiken tillämpas på ett just ur denna synpunkt ändamålsenligt

sätt.---Lärarrådet vill med hänsyn till den horisontella klyv
ningens

tänkbara betydelse ur sovringssynpunkt sätta i fråga huruvida

man icke på lämpligt sätt under viss tid kunde pröva systemet vid vissa

läroverk.»

Jämväl Psykologisk-pedagogiska institutet anser, att kommissionens

förslag bör praktiskt prövas. Systemet med horisontell klyvning är enligt

institutets mening i flera avseenden en elegant utformad lösning, och sär
-

s. 465 Kontrollera mot PDF

465

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skilt de tankar om högstadiets friare arbetssätt, som bär upp skolkommissionens

förslag om en collegeklass såsom naturlig övergång till universitetsbetonade

studier, äro värda allt beaktande.

»Den föreslagna organisationen medför emellertid enligt institutets uppfattning

icke obetydliga nackdelar. Sålunda måste kurserna erhålla en viss

avrundning redan med klass 11. Det torde även vara högst tvivelaktigt, om

nämnda klass skulle bli den avslutande etapp, som skolkommissionen avser.

Detta förutsätter bland annat en långt gående omvärdering av de

levnadsbanor, som förutsätta studentexamen respektive dimissionsexamen.

Skolkommissionens egen framställning är för övrigt ingalunda ägnad att

befrämja en sådan omvärdering, då av betänkandet klart kan utläsas, att

de från klass 11 med studentexamen avgångna hänföras till de i intellektuellt

avseende sämst utrustade bland gymnasiets lärjungar.---

Vad beträffar de specialiserade studierna i studentklassen, förefaller ett

år vara alltför kort tid. Sixth form vid de engelska skolorna med vilka man

i betänkandet anställer jämförelser, är tvåårig. Någon verklig fördjupning

blir knappast möjlig under det tolfte skolåret, särskilt om man har i minne

det antal läroämnen skolkommissionen föreslår.

Institutet anser sig böra förorda, att planerna på en gymnasieorganisation

med generellt genomförd horisontell klyvning ställes på framtiden.

Däremot torde det vara lämpligt att anställa försök med horisontell klyvning

på den föreslagna allmänna linjen.»

Medicinska fakulteten i TJppsala ifrågasätter, huruvida icke den horisontella

klyvningen kunde begränsas till den allmänna linjen, som med stor

sannolikhet kan antagas komma att mottaga det vida övervägande antalet

av de elever, som kunna sikta på avgång från klass 11.

Lärarkollegiet vid Tekniska högskolan tillstyrker den horisontella klyvningen.

»Lärarkollegiet anser det visserligen i och för sig vara av stort värde, om

de elever, som skola fortsätta sin utbildning vid de tekniska högskolorna

även under sista skolåret erhålla undervisning i de humanistiska ämnen,

som i den nordhultska studieplanen medtagits, med hänsyn till önskvärdheten

av att dessa ämnen även läsas, då eleverna hunnit till mera mogen

ålder. Särskilt torde detta gälla samhällskunskap och filosofi (psykologi).

Det synes dock lärarkollegiet tveksamt, huruvida ett fåtal timmar i veckan

i flera olika ämnen ge den kunskap på vederbörande område, som är önskvärd.

Det är sannolikt av större värde för eleverna, att i högsta klassen

medtaga endast ett bildningsämne, i vilket de kunna erhålla en mera ingående

undervisning och för vilket de sannolikt skulle få ett större intresse.

Kollegiet anser således en studieplan med endast ett bildningsämne i högsta

klassen vara att föredraga.

Kollegiet vill vidare framhålla, att det för arbetet vid universitet och

högskolor skulle vara av värde, om de studerande särskilt under sista skolåret

kunde bibringas viss vana vid mera självständiga studier. För närvarande

tillämpas i stort sett samma arbetssätt inom hela gymnasiet. Även

för de mera mogna eleverna, vilka skulle ernå ett bättre resultat med friare

studier, bedrives undervisningen i alltför bundna former. Lärarkollegiet

30 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.

s. 466 Kontrollera mot PDF

466

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 70.

delar sålunda i detta avseende den uppfattning, som kommit till uttryck

i kommissionens uttalande rörande studierna i klass 12.

Anordningen med en horisontell klyvning av gymnasiet efter klass 11

synes vara ägnad att framhäva tolfte klassens karaktär av övergångsår

mellan skolan och universitet eller fackhögskola och därigenom verka för

ett sådant arbetssätt i sistnämnda klass, som mera ansluter sig till den

akademiska undervisningen. Med hänsyn härtill och till vad kommissionen

åberopat till stöd för ifrågavarande förslag har lärarkollegiet funnit övervägande

skäl tala för gymnasiets horisontella klyvning, under förutsättning

att de synpunkter, som lärarkollegiet i det följande vid behandlingen av

gymnasiets undervisnings- och kursplaner framlagt rörande kunskaper i

fackämnena bliva beaktade.»

Längre fram i utlåtandet påpekar kollegiet, att det avsevärt skulle försvåra

arbetet, om en del studerande i första årskursen icke ägde för undervisningen

erforderliga förkunskaper.

»Undervisningen måste nämligen bygga på vissa minimikunskaper, som

det är nödvändigt att samtliga de studerande besitta. Lärarkollegiet anser

det därför ofrånkomligt, att fordringarna beträffande fackämnen i gymnasiets

slutexamen i detalj fastställas. Kollegiet förbiser härvid icke betydelsen

av att eleverna, särskilt i skolans högsta klass, beredas tillfälle att få

studera de områden inom vederbörande ämne, som de själva önska. Detta

torde emellertid icke böra gälla de obligatoriska kurser, som äro förutsättningen

för att eleverna skola kunna följa undervisningen i högskolorna.»

Skolkommissionen har icke närmare ingått på frågan, huru en väldefinierad

grund för fackhögskolornas verksamhet skall åstadkommas, om

studierna under collegeåret få utformas fritt. Man torde emellertid kunna

utgå från att i sådant fall alternativa studieplaner uppläggas i läroämnena

och att vid det samarbete mellan representanter för högskolor och gymnasium,

som av kommissionen förutsatts, överenskommelse träffas om vilken

av dessa studieplaner vederbörande högskola skall taga till utgångspunkt

för det fortsatta arbetet i ämnet. Gymnasister, som aspirera på inträde

vid viss högskola, kunna då väntas med få undantag välja den studieplan,

som högskolan godkänt. Om en lärjunge vid sista årets början valt en

annan studieplan — exempelvis emedan han då övervägde någon annan

levnadsbana — ligger det uppenbarligen i hans intresse att före inträdet

på den definitiva banan genom självstudier utfylla den eventuella kursskillnaden.

Tillstyrkande utlåtanden ha i övrigt avgivits av lcarolinska institutet och

matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund och avstyrkande av farmaceutiska

institutet, båda sektionerna av filosofislca fakulteten i Uppsala

samt kanslersämbetet.

Reservationer förekomma inom de båda naturvetenskapliga sektionerna.

I Uppsala antecknade professor Hilding Köhler med instämmande av professor

Einar Du Rietz, att han anslöte sig till kommissionens förslag och

s. 467 Kontrollera mot PDF

467

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

motivering beträffande den horisontella klyvningen. Från universitetets

synpunkt borde man hälsa det fria arbetet i dimissionsklassen med glädje.

»Eleverna få genom denna klass redan i skolan tillfälle uppöva självständigheten

i studier och koncentration på de ämnen, som speciellt väckt

deras intresse och erhålla därigenom en utmärkt förberedelse för fortsatta

studier vid universitet och högskolor. Enligt min mening innebär alltså

även denna reform en stor nationalekonomisk vinst, enär ungdomen redan

vid ankomsten till universiteten under ledning lärt sig studier på egen

hand, vilket mycket ofta nu tar en oproportionerligt lång tid. Även kommissionens

åsikt, att detta collegeår bör förläggas till skolorna måste hälsas

med tillfredsställelse dels av de skäl, som anföras av kommissionen, dels

även därför att universitetsundervisningen endast kan vinna på, att minsta

möjliga elementära delar av kurserna förlägges till universiteten.»

Läroverkslärarnas riksförbund önskar hänskjuta frågan om gymnasiets

organisation till förnyad utredning:

»Ett val mellan de bägge huvudtyper av gymnasium, som SK framlagt

— den horisontella klyvningens och de fasta linjernas — är med hänsyn

till bägge förslagens stora förtjänster och påtagliga svårigheter synnerligen

vansklig. Innan ett sådant val kan ske, måste en tydligare bild av de bägge

linjernas funktionsduglighet skapas, vilket näppeligen kan ske utan utkast

till kursplaner. Dessa förutsätta i sin tur kännedom om den grundval för

gymnasiestudier, som den nya realskolan kan väntas lägga, alltså åtminstone

summariska kursplaner för denna.»

Skolöverstyrelsen meddelar, att 7 yttranden från högre allmänna läroverk

och högre goss- och samskolor tillstyrka horisontell klyvning av gymnasiets

tre linjer, medan 33 avstyrka. Några exempel ur kollegiekritiken

anföras: »Den horisontella klyvningen skulle betyda ’något av en katastrof’

för alla historiskt orienterade ämnen, förmenar kollegiet vid högre

allmänna läroverket å Östermalm. Det är föga troligt, att ungdomen rättar

sig efter beräkningarna om vilka kategorier som böra avgå efter klass It,

invänder kollegiet i Hudiksvall. Konkurrensen om tillträdet till dimissionsklassen

skulle fylla klass It med examensjäkt trots frånvaron av examen,

tillägger kollegiet i i Karlskrona. Gymnasiets sista klass får en kvasiakademisk

karaktär, för vilken lärjungarna ännu sakna förutsättningar i form

av tillräckligt fast och vid allmänbildning, befarar Lundsbergs skola.»

I övrigt kan hänvisas till överstyrelsens tryckta sammanfattning.

I vad mån collegeåret skulle infria förhoppningarna, beror enligt överstyrelsens

uppfattning huvudsakligen på den rekrytering klassen komme

att få. Hittillsvarande erfarenheter ge härvidlag föga ledning. Snarast gå

de i negativ riktning. Enligt en av skolutredningen utförd undersökning

för en av 1930-talets årgångar avgingo endast 16 procent av de intagna

gymnasisterna i förtid. »De flesta ha säkerligen slutat till följd av bristande

framgång i studierna, några till följd av sjukdom eller ekonomiska svårigheter»,

säger överstyrelsen. »Det har alltid varit sällsynt, att unga män

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

avstått från ett studiemål, som legat nära och förefallit uppnåeligt utan

att vara därtill tvingade av yttre omständigheter.»

Överstyrelsen har sökt utröna den nuvarande gymnasieungdomens ställning

till frågan genom en opinionsundersökning, som letts av skolkuratom

Sigge Bruce. En redogörelse för utredningen är tryckt som bilaga till överstyrelsens

yttrande.

»Undersökningen omfattar de båda högsta ringarna vid ett Stockholmsläroverk,

vid de båda hälsingborgsläroverken samt vid högre allmänna

läroverken i Karlstad och Skellefteå. Lärjungarna ha orienterats genom

en av Bruce avfattad promemoria, byggd på skolkommissionens betänkande,

och sedermera utfrågats av honom. Det visar sig, att 88 procent av

de tillfrågade skulle ha hållit fast vid det högre studiemålet, även om en

avgångsetapp funnits efter näst högsta ringen. Vanligen är svaret nästan

självfallet, blott ett uttryck för de faktiska kompetenskraven på den tilltänkta

levnadsbanan; ofta är det förestavat av konkurrenssynpunkter:

man vill inte ''förlora någon chans’. Härtill kommer äntligen, att SK lyckats

skildra arbetet i tolfte klassen i så förförisk dager, att även ’det tjusiga

arbetssättet’ kan åberopas som motiv.» (S. 82.)

Naturligtvis får man dock vara försiktig med slutsatserna, påpekar överstyrelsen.

»Om en lärjunge förklarat, att han helst skulle avgå efter elfte klassen,

kan detta bero på tillfällig skolleda, som eventuellt skulle övervinnas vid

fortsatta överväganden tillsammans med föräldrarna, och om han förklarat

sig vilja fortsätta i klass 12, vet man doek icke, huruvida han skulle ha

stått fast vid sitt beslut, om han på sommaren mellan de båda högsta

ringarna erbjudits en förmånlig anställning eller antagits för specialutbildning

på någon viss levnadsbana.» (S. 82.)

Behovet av en avslutningsetapp är säkerligen icke detsamma på alla de

tre linjerna. Överstyrelsen erinrar om Neymarks yrkesförteckning och

fortsätter:

»Utsikterna för en avslutningsetapp på latinlinjen äro av yrkesförteckningen

att döma mycket små. Alla de banor, som oomtvistligt böra anknytas

till latinlinjen, fordra fullständigt gymnasium; på sin höjd kunde

enligt Neymark en del av gruppen ''musik-, konst- och litteraturrecensenter’

nöja sig med en något avkortad studietid på gymnasiet. Inom gränsområdet

mellan latinlinjen och allmänna linjen falla några få yrken, där

det bör kunna räcka med elfte klassen, samt några heterogena grupper,

för vilka dimissionsexamen icke alltid är erforderlig. De blivande representanterna

för dessa yrken torde komma att fördela sig mellan latinlinjen

och den allmänna linjen. Med hänsyn till de angivna yrkenas natur

är det ofta svårt att tro, att just dessa lärjungar skulle vara så medvetna

om sin blivande bana och de krav denna ställer på dem, att de i större

utsträckning skulle våga avbryta en påbörjad utbildning på latinlinjen

vid avslutningsetappen. På den allmänna linjen äro förutsättningarna för

den horisontella klyvningen avgjort bättre. Vissa lärargrupper, viss personal

för sjukvård, socialtjänst, kommunal förvaltning och merkantilt

s. 469 Kontrollera mot PDF

469

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

arbete samt ett icke obetydligt antal tjänstemän vid kommunikationsverken

kunde ha fördel av en begränsad gymnasial utbildning på den allmänna

linjen. Reallinjen intager en mellanställning.»- (S. 82—83.)

Under remissgången har, meddelar överstyrelsen, ett förslag framställts,

att latin- och reallinjerna skulle uppbyggas som fasta linjer med obruten

studiegång, medan på den allmänna linjen, som i och för sig utgör ett

experiment, försök skulle anställas med horisontell klyvning. Förslagsställare

är lektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala Erilc Hörnström.

Åtta kollegier ha funnit tanken vara värd att prövas.

Linjernas olikartade konstruktion kunde enligt Hörnström motiveras

från rent pedagogiska utgångspunkter. Latinlinjen lämpar sig sämst och

den allmänna linjen bäst för den uppläggning av kurserna, som framtvingas

av den horisontella klyvningen. Samtidigt ha emellertid de praktiska behov,

som tala för en avgångsetapp på vägen, en helt annan styrka i fråga om

den allmänna linjen än i fråga om de båda andra. »Studerar man Neymarks

förteckning närmare, finner man .. . att det för de allra flesta av

dem, som kunna sikta på avgång från klass 11, är nödvändigt, lämpligt

eller möjligt att välja den allmänna linjen. Vid linjevalet efter klass 9

skulle därför, även om horisontell klyvning funnes på alla linjer, blott ett

ringa fåtal välja latin- eller reallinje och samtidigt inrikta sig på avgång

efter klass It. Alla som sikta på en blott treårig gymnasieutbildning borde

då utan större olägenheter kunna sammanföras till den allmänna linjen,

vilket skulle göra horisontell klyvning överflödig inom latin- och reallinjerna.

»

»Resonemanget saknar icke bärkraft», tillägger överstyrelsen. »Förslaget

synes vara värt att närmare övervägas.»

Sammanfattningsvis konstaterar överstyrelsen, att den diskussion om

den horisontella klyvningen, som förts från pedagogiska utgångspunkter,

visserligen har rätt heterogena inslag, men i det hela gått skolkommissionen

emot.

»Om fördelama av ett fritt men mera fackbetonat studium i högsta

ringen vägas mot fördelama av ett fastare organisationssystem med obruten

studiegång i orienteringsämnena, är det naturligtvis icke överraskande,

att olika bedömare komma till olika resultat. För mången te sig vinsterna

av det friare, ännu otillräckligt prövade arbetssättet som i hög grad osäkra,

medan förlusterna ur allmänbildningssynpunkt, om den nuvarande organisationen

uppgives, framstå med helt annan påtaglighet. Skolkommissionens

försök att bemöta invändningarna (s. 308) har i varje fall icke övertygat

kollegierna.

För kommissionens förslag är detta givetvis en belastning. Skulle det

därjämte visa sig, att avgångsetappen efter klass 11 icke fyllde något

nämnvärt behov, vore grunden för kommissionens förslag om den horisontella

klyvningen undanryckt.

I det föregående har framhållits, att det man känner om skolungdomens

nuvarande inställning till gymnasiestudiernas längd icke är gynnsamt i

detta avseende. De 75 procent av gymnasieungdomen, som gå till univer
-

s. 470 Kontrollera mot PDF

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

sitet och fackhögskolor, kunna icke reflektera på avgångsetappen, de övrigas

inställning präglas i mycket stor utsträckning av konkurrenshänsyn.

Möjligen kan dock läget komma att småningom förskjutas, i mån som

enhetsskolan växer fram, och te sig väsentligt annorlunda, när den omsider

är fullbordad. De framåtdrivande krafter, som ständigt ökat tillströmningen

till de högre skolornas lågstadium, komma högst sannolikt

att i framtiden dirigera nya ungdomsskaror även till gymnasiet. När en

gång all ungdom erhåller en nioårig underbyggnad i enhetsskolan, måste

man räkna med att icke obetydliga grupper skola ha behov av att stärka

sina kunskaper för att uppnå en position framför sina kamrater. Deras

undervisning behöver tydligen icke planläggas med hänsyn till högskolestudier.

Målet kan sättas lägre, avgångsetappen kan få en funktion att

fylla. Möjligen kan jämväl antalet banor, som kräva studentexamen av

nuvarande typ, genom systematiska bemödanden något nedbringas. De

nuvarande kompetensfordringama ha ofta fastställts vid en tidpunkt, då

efterfrågan på intellektuell arbetskraft var mindre och reserverna till synes

outtömliga, så att önskemålen icke behövde så starkt nagelfaras. Klarhet

kan vinnas först genom en serie rätt besvärliga utredningar.

Ännu så länge saknas emellertid förutsättningarna för införandet av den

horisontella klyvningen som allmän konstruktionsprincip för gymnasiet.

Man får inskränka sig till att söka tillgodose dess syfte vid utformningen

av den allmänna linjen. Först när enhetsskolan förts ut i praktiken, torde

tiden vara inne att upptaga frågan till nytt övervägande på grundval av

då föreliggande, eventuellt gynnsammare erfarenheter.» (S. 83—84.)

f. Det inre arbetet på gymnasialstadiet.

Arbetsmetoderna.

Det mesta av det som kan sägas om det inre arbetet på realskolestadiet

har också, tillämpning på gymnasiets inre arbete, och åtskilligt bör sägas

med större eftertryck. Under gymnasieårens gång börjar individens tankekraft

kunna mäta sig med den vuxnes, de tidiga ungdomsårens behov av

omväxling träder alltmer tillbaka för den mogna människans strävan efter

planmässighet och koncentration, behovet av ledning börjar vika för ett frihetsbegär,

som icke är förenligt med en snäv reglering av arbetets detaljer.

Ingen anmärkning mot gymnasiet kan vara allvarligare än den, att mognadsprocessen

hålles tillbaka genom gymnasiets arbetssätt, så att lärjungarna,

när de utexamineras som studenter, sakna den uthållighet och

planeringsskicklighet och den förmåga att skilja smått och stort, som är

lika nödvändig, vare sig de skola utföra ett arbete på egen hand ute i det

praktiska livet eller bemästra en självständig studieuppgift.

För trettio år sedan pågick arbetet som bäst inom 1918 års skolkommission.

Själva problemställningen var för gymnasiets del icke mycket annorlunda

då än nu, men planeringen av 1920-talets reformer skedde mot bakgrunden

av ett läroverkssystem med fasta, föga differentierade linjer, medan

de reformer, som nu övervägas, avteckna sig mot ett gymnasiesystem

med en förhållandevis stark differentiering. Behovet av samling och kon
-

s. 471 Kontrollera mot PDF

471

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

centration i arbetet accentuerades starkt i ett sådant uttalande av 1918

års skolkommission som det följande:

»Mest påtagligt och starkast framträder bristen på samling vid en blick

på den långa råd av läro- och övningsämnen, som upptaga skolornas timplaner,

eller med andra ord i den ämnesträngsel, som i de flesta av våra

skolformer är för handen. I nära sammanhang därmed står den tendens

att ägna tid och arbete åt oväsentliga detaljer utan att i erforderlig grad

skilja mellan huvudsak och bisak, vilken till stor del såsom en följd av

läroböckernas beskaffenhet utmärker undervisningen i flera av våra skolors

läroämnen. Enligt kommissionens bestämda uppfattning måste på nu

antydda punkter åtgärder träffas, som leda till inskränkning av den förhandenvarande

splittringen. Det ligger nämligen uti själva sakens natur,

att en arbetsmetod, som åsyftar att på ett verkligt effektivt sätt låta lärjungarna

aktivt taga del i skolarbetet, så att frukterna av detta arbete i

väsentliga avseenden framstå såsom produkter av lärjungarnas egen verksamhet,

med nödvändighet förutsätter, att viktigare, mera typiska partier

av de olika ämnena allsidigt och ingående genomarbetas. Skall detta åter

kunna ske, fordras givetvis, att tillräcklig tid och nödigt utrymme vinnas

för ett dylikt genomarbetande. Detta nödvändiggör återigen inom de särskilda

ämnena en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment, vilka icke

kunna anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet, som den

särskilda skolformen avser att bibringa. Men det förutsätter därjämte, att

ämnet på den allmänna timplanen får sig ett utrymme anvisat, som är tillräckligt

för att de i ämnet ingående huvudsakliga momenten skola på ett

ur arbetsmetodisk synpunkt tillfredsställande sätt kunna genomgås. Härav

följer i sin ordning, att en utgallring ifrån den allmänna timplanen måste

ske av sådana ämnen, vilka icke kunna sägas med nödvändighet erfordras

för att skolformen skall kunna lösa sin uppgift, eller en minskning i de

samtidigt lästa ämnenas antal.» (I: 1 s. 200—201.)

Det finns som bekant många former av koncentration i ett andligt arbete.

Allt, som kan inrymmas i ordet koncentration, är icke lika värdefullt på

skolstadiet; men när 1918 års skolkommission i främsta rummet nämnde

en koncentration av arbetet inom varje ämne till viktigare typiska partier

av ämnet och en koncentration av arbetet i det hela till ett begränsat antal

ämnen under varje arbetsperiod, gälla dess uttalanden lika mycket i dag

som när de nedskrevos. Alltjämt kan det anmärkas, att kurskvantiteten

— antalet lästa sidor — tillmätes för stor vikt i gymnasiets kunskapsfordringar,

säger l9Jt6 års skolkommission:

»Det är enligt kommissionens mening riktigare att principiellt anlägga en

kvalitativ synpunkt, att oavbrutet eftersträva en kvalitativ förbättring

av kunskapsresultatet, även om det måste ske på bekostnad av kunskapernas

kvantitet och mångfald. Vetandet är oändligt, och inte ens en gymnasist

när väl illusionen, att man kan bli fullärd på något område. Det som

verkligen betyder något är den intellektuella skolningen, förmågan att

tänka och resonera klart. Denna förmåga vinnes och övas bäst inom ett

relativt begränsat kunskapsområde, som man känner väl.» (S. 336.)

s. 472 Kontrollera mot PDF

472

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Den andra huvudsynpunkten — koncentrationen av arbetet till ett icke

alltför stort antal ämnen — är icke mindre betydelsefull. Skolkommissionen

har tagit den hänsyn därtill, som är möjlig, i sina båda förslag till gymnasieorganisation.

Under förarbetena för 1927 års reform började småningom vid sidan av

tendensen till ökad koncentration även strävandena efter individualisering

framträda som en av de målbestämmande krafterna i reformarbetet. Medan

1918 ars skolkommission ännu synes ha räknat med klassundervisning

som den normala arbetsformen, visserligen med ett inslag av individuellt

arbete, fick individualiseringens betydelse för skolarbetet en mera framskjuten

plats i den följande diskussionen och kom bland annat till uttryck

i de vid 1927 års riksdag väckta socialdemokratiska motionerna i skolfrågan.

Riksdagen instämde också med motionärerna i fråga om önskvärdheten

av arbetsmetoder, som vore ägnade att befordra en bättre individualisering

av studierna och ett mera personligt arbetssätt, och uttalade sig

för vidtagande av åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga för främjandet

av ifrågavarande önskemål. Det av riksdagen förordade differentieringssystemet

för gymnasiet ansågs väl förenligt med den från många håll

förordade omläggningen av arbetssättet, ja, det krävde i själva verket för

att bliva fullt effektivt en dylik omläggning.

Principiellt innebar sålunda 1927 års skolreform en nyorientering av det

inre arbetet i riktning mot större självverksamhet och individualisering,

ehuru det har sagts att reformen i detta avseende av olika orsaker kom att

stanna pa halva vägen. Skolutredningen tvekar icke att acceptera utgångspunkterna

för den år 1927 planerade reformen. De principer, som då kommo

till uttryck i fråga om skolarbetets inre gestaltning, äga alltjämt full

giltighet och aktualitet.

»Vad det nu framför allt gäller är att skapa de nödvändiga yttre förutsättningarna

för en längre gående förnyelse av gymnasiets arbete och så

långt möjligt undanröja de hinder, som förelegat för det fulla förverkligandet

av de uppställda principerna. Framför allt är det av vikt, att klassernas

storlek nedbringas, dä den önskvärda individualiseringen av undervisningen

annars icke är möjlig att ernå. Fn omläggning av lärarutbildningen bör

också så snart som möjligt komma till stånd, och möjlighet till studieresor

såväl inom landet som utomlands bör öppnas för lärarna i långt större

utsträckning än för närvarande.» (IX s. 409.)

Även formerna för kunskapsredovisningen kunna väljas så, att lärjungens

personliga arbetsinsats bättre kommer till sin rätt.

»Skolöverstyrelsen har både i de metodiska anvisningarna och i särskilda

cirkulär bland annat anbefallt ett sådant arbetssätt, att lärjungarna vid

sin kunskapsredovisning skola självständigt redogöra för de fakta och förhållanden,

som beröras, och icke endast besvara lösryckta frågor. Annars

blir det lätt helt och hållet läraren, som leder arbetet, och elevernas självständiga

insats skjutes i bakgrunden; de ha blott att passivt följa med.

s. 473 Kontrollera mot PDF

473

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Vid studentexamen tillämpa också censorerna i ökad utsträckning detta

system att ge varje elev en bestämd längre uppgift, som han får så långt

möjligt självständigt redogöra för. Vi vilja i detta sammanhang betona

vikten av att man fortgår på denna väg. En sådan redovisningsform som

den här förordade synes i hög grad ägnad att befrämja ett aktivt, självständigt

och fruktbart kunskapstillägnande, samtidigt som det ger lärjungarna

en värdefull träning i sammanhängande muntlig framställning

och i offentligt framträdande över huvud.» (IX s. 410.)

Utredningen väntar dock icke, att de tillvägagångssätt, som avse ett

friare och självständigare kunskapstillägnande, skola kunna genomföras

över hela linjen.

»Vad som i detta avseende ligger väl och naturligt till för en lärarindividualitet

ter sig för en annan mindre tilltalande. Det enda praktiskt möjliga

är här ett successivt förnyelsearbete, allt eftersom de nya metoderna

hinna ta fastare form och vinna vidgat förtroende. Den metodiska friheten

synes oss vara ett så oförytterligt värde vid all undervisning, att den icke

får prisgivas. Utan den skulle för övrigt stagnation inträda i stället för utveckling

och förnyelse. Metodiska anvisningar böra alltjämt inskränka sig

till att vara anvisningar, att i dessa avseenden ge råd och förslag men icke

bindande föreskrifter. Det viktigaste är, att vid lärarutbildningen de blivande

lärarna få stifta bekantskap med de modernare metoderna.» (IX s.

410—411.)

Även en annan återhållande faktor spelar enligt skolutredningens uppfattning,

en stor roll. Lärjungebeståndet på gymnasiet är ojämnt, i stor

utsträckning äro, anser skolutredningen, lärjungarna icke lämpade för fria

studier. Det händer också emellanåt, när enskilda lärare söka tillämpa det

friare arbetssättet, att lärjungarna begära att få återgå till det gamla studiesättet,

då de icke känna sig vuxna det nya. En förutsättning för ett

väsentligt vidgat tillämpande av de friare arbetsmetoderna vore därför ett

effektivare urvalsförfarande vid intagningen i gymnasiet. I en gymnasiering

av nuvarande struktur skulle otvivelaktigt ett fullständigt slopande

av läxläsningssystemet resultera i lösligare kunskaper och lämna många,

kanske flertalet lärjungar, mindre väl förberedda än för närvarande för

studier vid universitet och fackhögskolor.

Eventuella organisatoriska åtgärder för att underlätta lärjungarnas självverksamhet

måste därför, betonar utredningen, få en sådan form, att de

icke uteslutande ta hänsyn till de för teoretiska studier bäst utrustade lärjungarna

utan även till ett något bredare klientels berättigade krav, och

de måste bli sådana, att de tillgodose kraven både på fasta och säkra kunskaper

och på förmåga av självständigt arbete.

Målet kunde, enligt utredningens mening, vinnas genom förstärkningsanordningar:

varje klassavdelning i de båda högsta ringarna skulle under

6—10 timmar i veckan vara delad i två undervisningsavdelningar. De lektioner,

under vilka klassen sammanhålles, skulle vara avsedda för klass
-

s. 474 Kontrollera mot PDF

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

undervisning, för gemensam genomgång av nya kursmoment och i stort

sett kontinuerlig kontroll av studieresultatet, lektionerna med delad klass

åter för en starkare individualiserad undervisning och för arbete på egen

hand med mera samlad kontroll av lösta arbetsuppgifter.

»Vid den delade undervisningen böra individuellt arbete och grupparbete

få stort utrymme. Enskilda duktiga lärjungar böra kunna få arbeta i avsevärd

grad individuellt och även i viss utsträckning på begäran befrias från

att deltaga i dessa timmar och i stället arbeta i hemmet, i bibliotek, på

laboratorium o. s. v. Om läraren vill använda en sådan timme för genomgång

av något, vari hela gruppen enligt hans mening bör deltaga, bör sådan

permitterad lärjunge givetvis dock närvara vid lektionen.

I ämnen med laborativt arbete användas huvudsakligen de delade timmarna

härtill. Men även för andra arbetsuppgifter, exempelvis problembehandling,

bör beredas plats under dessa lektioner. I alla ämnen, där

sådan gruppundervisning förekommer, bör gruppundervisningen kunna

användas till övningsarbeten av olika slag, mer eller mindre självständiga

skriftliga arbeten, förklarande återblickar och mera detaljerad behandling

av vissa kursmoment, samtal och förhör på längre uppgifter.

Det ligger närmast till hands att anordna dylik gruppundervisning i ämnen,

som eleverna ha läst under en längre tid eller som ha högt timtal i

ringen. Men den bör kunna anordnas jämväl i andra ämnen.» (IX s. 414.)

Skolutredningen ger exempel för att visa, huru de föreslagna förstärkningsanordningama

skulle utnyttjas i olika läroämnen.

Ett försök med den av skolutredningen rekommenderade metoden har

under läsåren 1946—49 utförts vid Göteborgs högre samskola. En redogörelse

för försöket, författad av skolans tf rektor Harald Ryfors, finnes

införd i Aktuellt från skolöverstyrelsen för år 1948. De vanliga täta läxförhören

ersattes med genomgång av längre partier och förhör, när området

var genomarbetat, i allmänhet efter 4 ä 6 veckor. De fasta skrivningarnas

antal minskades till två per termin och ämne. Klasserna uppdelades ungefär

halva arbetstiden i grupper på c:a 10 elever. Under dessa timmar voro

lärjungarna ofta uppdelade i små arbetsgrupper på två ä tre lärjungar,

men även rent individuellt arbete förekom.

Försöket med minskning av de fasta skrivningarnas antal slog icke väl

ut. Man hade ansett, att minskningen borde kunna kompenseras genom de

ökade tillfällena till skriftliga övningar under grupptimmarna, men detta

visade sig ej helt vara fallet. Från elevernas sida anfördes bland annat, att

spänningen inför de fåtaliga skrivningarna gjorde resultatet sämre än väntat,

och klasskonferenserna beslöto efter ett par år enhälligt att återinföra

det vanliga antalet fasta skrivningar.

Den allmänna uppfattningen bland eleverna var emellertid, att studierna

blevo intressantare och roligare, då man fick tillfälle att överblicka större

enheter av kursen och endast behövde syssla med ett ämne i taget vid inläsningen.

Trots att metoden något ökade elevernas arbetsbörda ville de

s. 475 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 475

under inga omständigheter återgå till det gamla systemet med dagliga

läxor.

Lärarnas erfarenheter sammanfattas i redogörelsen på följande sätt:

»1. Grupptimmarna äro ytterst värdefulla, då de ge läraren tillfälle till

individuell handledning, och eleverna lära sig att arbeta mera självständigt,

även om uppgifterna, som givas, måste vara mycket konkreta och begränsade.

2. Eleverna få en samlad översikt över och ett vidare sammanhang av

ett skede, därigenom att de måste inlära och svara för större partier i taget,

än vad som brukar vara vanligt vid läxförhörsmetoden, och därigenom att

eleverna själva få planera sina studier.

3. Roligare metod för läraren, som slipper de ständiga förhören och kan

ge mera under föreläsningstimmarna och mer personligt leda eleverna

under grupptimmarna.

4. Svårighet att sätta rätta betyg efter så få förhör och att veta hur

länge det inhämtade kunskapsstoffet sitter kvar hos eleverna, då detta ej

slagits in vid upprepade förhör och rekapitulationer av läraren.

5. Metoden fordrar, att man har tillgång till flera exemplar av vissa

böcker och för att effektivt kunna sköta undervisningen tillgång till ämnesrum.

Den kräver dessutom ett utökat timantal och därför ett större antal

lärare.

6. Det är eu hårdhänt metod som genast gallrar bort lata eller obegåvade

elever och även sådana som ej passa för detta system. En besvärlig sak

för läraren är att elever, som varit borta från ett förhör, i alla fall måste

på ett eller annat sätt tentera detta avsnitt, vilket ger läraren rätt mycket

extra arbete.

7. Elevernas arbetsbörda har ökats påfallande, men detta studiesätt har

gjort dem mera mogna och ansvarskännande och givit dem större intresse

för skolarbetet.»

Tf rektor ansåg sig kunna fastslå, att metoden till en viss grad haft framgång

under elevernas skoltid, och hoppades, att så skulle bli fallet i ännu

större utsträckning sedan de lämnat skolan. På grund av lärarbristen och

av ekonomiska skäl stode likväl skolan nu inför nödvändigheten att avstå

från de värdefulla grupptimmarna och i denna del avsluta experimentet.

Skolkommissionen finner försöken intressanta men anmärker, att förhören

fått alltför mycket dominera och att man därför inte vunnit det

arbetslugn, som är nödvändigt för fördjupning och personlighetsutveckling.

Skolutredningens uttalande att många gymnasister på grund av otillräcklig

begåvning icke vore mogna för ett friare arbetssätt kan från skolkominissionens

ståndpunkt icke passera utan opposition:

»Givetvis är det så, att arbetssättet är beroende av elevens mognad och

att omogna elever kan erhålla en större kunskapsmängd genom läxdrill än

vid självständigt slutförande av sådana arbetsuppgifter, som är för svåra

för dem, men å andra sidan kan man inte begära en självständig inställning

till arbetet av elever, som från skolgångens början vants vid osjälvständighet.

Det självständiga arbetet i gymnasiet bör bygga på den trä
-

s. 476 Kontrollera mot PDF

476

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

ning till självverksamhet, som enhetsskolan ger. I de förslag till förnyelse

av arbetet inom den lägre skolformen, som skolkommissionen i kapitel 4

framlagt, ser kommissionen det viktigaste medlet till förnyelse av arbetet

också på gymnasiet.---Om en elev i enhetsskolan kan gå i land med

kortare självständiga uppgifter, bör en elev i gymnasiet kunna anförtros

längre sådana. Om grupparbetet visar sig gynnsamt för enhetsskolans arbete,

bör det ha ännu större uppgift på gymnasiet. Om de av kommissionen

föreslagna nya formerna för prov i modersmålets skriftliga behandling och

för kontroll av färdigheterna i främmande språk kan anses vara ändamålsenliga

inom den obligatoriska skolan, bör en nyinriktning av samma slag

kunna ha ännu större betydelse på gymnasiet.» (S. 325.)

Viktiga förutsättningar för att en pedagogisk frigörelse skall bli möjlig

i gymnasiets arbete är dock enligt kommissionens uppfattning, att de nuvarande

examensformerna omläggas och i övrigt de bindande föreskrifterna

rörande kunskapsmålen lättas. »De fastställda kurserna och kravet på att

samtliga elever skall kunna svara för dem binder såväl lärare som elever

och lägga hinder i vägen för det intellektuella skolningsarbetet och undervisningens

individualisering. Dessa hinder bör i görligaste mån avlägsnas.»

Även vissa andra åtgärder skulle göra det lättare för de fria metoderna

att vinna insteg i gymnasiets arbete:

»Skolutredningen har lagt stor vikt vid en sänkning av elevantalet i

klasserna och ser därför lösningen av problemet om undervisningens individualisering

i en sänkning av elevantalet och i en uppdelning av klasserna

vissa veckotimmar. Kommissionen behjärtar denna grundsyn och föreslår,

att elevantalet i klasserna sänks så snart ske kan. Men den kan inte i det

relativt höga elevantalet per klass se ett hinder för det inre arbetets reformering.

Ju större en klass är och ju svårare en lärare på grund härav har

att komma i individuell kontakt med den enskilde eleven och hans arbete,

desto nödvändigare är det att överge klassundervisningen och söka sig fram

till metoder, som bygger på lärjungarnas självverksamhet. Det viktigaste

yttre hinder, som måste avlägsnas, är säkerligen schemabundenheten. Såväl

rektor som lärare bör tillerkännas rätt att minska antalet schemabundna

timmar. Genom ökat utrymme för självstudier kan många elever hinna

arbeta mera. Det är därför inte alldeles självklart, att den klassuppdelning

för individualiserat arbete, i stor utsträckning förenad med schemabundeivhet,

som skolutredningen föreslår och som av naturliga skäl (bland annat

lärarbristen) måste få en mycket begränsad omfattning, är tillfyllest eller

alltid den riktiga vägen. Kommissionen anser, att metoden alltfort bör

prövas och vinna insteg vid gymnasierna, men gymnasiet bör inte bindas

vid den.» (S. 336.)

Frågan om gymnasiets inre arbete föreligger dock ännu icke i färdigberett

skick, framhåller kommissionen:

»Tydligt är, att en omläggning av gymnasiets arbetssätt kräver djupgående

undersökningar och måste föregås av en omfattande försöksverksamhet.

Kommissionen ämnar i fortsättningen ägna detta problem stor

uppmärksamhet och i enlighet med sitt eget arbetssätt därunder hålla god

kontakt både med den allmänna opinionen och den pedagogiska sakkun,-

s. 477 Kontrollera mot PDF

477

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

skapen. Tills vidare anser sig kommissionen inte kunna binda sig för någon

bestämd utformning av gymnasiets arbete och måste avstå från både timoch

kursplaner, tills klarhet om principerna vunnits. Stor frihet måste

under alla förhållanden tillerkännas varje särskilt gymnasium att utforma

arbetets uppläggning, varvid timplanen endast kan få vägledande uppgift.»

(S. 321.)

Skolöverstyrelsen vill lämna därhän, huruvida den skepsis, kommissionen

anmäler mot i detalj utformade kursplaner, är generellt befogad.

»Allt synes bero på under vilka omständigheter de sättas i lärarnas händer.

För sin del anser överstyrelsen, att de av Kungl. Maj:t fastställda

kursplanerna böra vara mycket allmänt hållna och ha till uppgift att förebygga

en så långt gående individualism i uppläggningen av lärogången,

att lärjungar, som byta skola, riskera uppenbart avbräck därav, men de få

givetvis icke binda lärarens frihet i undervisningens enskildheter och minst

av allt överhopa honom med detaljer att pliktskyldigast utlära. Icke bindande

anvisningar kunna däremot i vissa fall och med iakttagande av

nödiga försiktighetsmått göras mera detaljerade.» (S. 96.)

Friheten i arbetssättet är icke mindre viktig än friheten gentemot kurserna;

man bör övertyga hellre än att föreskriva.

»På det inre arbetets fält torde mycket litet vara att vinna genom

direkta påbud. Läraren gör vad han kan: det är bättre att han når partiella

framgångar med en gammaldags metod, än att han kapitalt misslyckas

med en ny, som påtvungits honom utifrån. Reformarbetet måste

därför ställas på längre sikt. Lärarutbildningen kan göra en i längden omskapande

insats. Den får icke förtröttas i att förehålla en ung lärargeneration

koncentrationens svåra konst att nå fram till det väsentliga genom

att skära bort det oväsentliga. Den måste inskärpa vikten av att grundläggande

partier av kursinnehållet muras så fast, att kunskapen blir hållbar

som underlag även för fria studier, där läraren icke alltid är till hands

för att åter och åter instruera om bruket av de verktyg lärjungen aldrig

lärt sig säkert behärska. De metodiska anvisningarna böra ge synpunkter

och råd beträffande övergången till det ’friare, självständigare och mera

samlade arbetssätt, som lärjungarnas övervägande flertal har att tillämpa

under sin strax därefter följande vetenskapliga utbildning’.» (S. 93.)

Ett väl planlagt inre arbete ställer emellertid krav icke blott på den

enskilde läraren utan även på skolornas utrustning.

»De empiriskt arbetande naturvetenskaperna, som utgöra det mest

karakteristiska inslaget i reallinjens ämnesuppsättning, torde psykologiskt

sett till och med erbjuda särskilt goda villkor för ett övervakat, men i detaljerna

fritt lärjungearbete. Det måste dock kraftigt betonas, att ett

sådant arbete icke kan organiseras med hela klasser under alltför primitiva

förhållanden. Just de självständiga arbetsformerna ställa mycket stora

krav på institutionernas rymlighet och instrumentutrustning. Arbetshågen

hos en ung människa dämpas oundvikligen, om arbetet alltför ofta måste

avbrytas för väntetider, som förorsakas av otillräckliga yttre resurser. I

större skala torde det fria lärjungearbetet i realämnena kunna förverkligas,

först sedan institutionerna anpassats för detta arbetssätt och de besvärliga

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Kungl. Mapts proposition nr 70.

frågorna om öppethållandet av bibliotek och laboratorier nöjaktigt lösts.

Intill dess måste även den mest intresserade lärare inskränka sig till att

väl tillvarataga det enskilda arbetets möjligheter och i övrigt bjuda en

och annan särskilt intresserad lärjunge de studiefavörer, som resurserna

kunna medgiva.» (S. 93.)

Om det friare studiesättet kunde främjas genom att ett eller annat osmidigt

stadgande undanröjdes, bör detta givetvis ske.

»Överstyrelsen är ense med SK om att den stränga schemabundenheten

i sådant syfte bör lättas. Rektor kan redan nu enligt läroverksstadgans

§ 22 mom. 1 efter samråd med vederbörande lärare frikalla abiturienterna

från vissa lektioner under veckorna närmast före den muntliga studentexamen.

Denna bestämmelse bör utsträckas och i varje fall komma till flitigt

bruk i högsta ringen. Till sist må det vara överstyrelsen tillåtet att i

raden av tänkbara åtgärder även uppföra den viktigaste av dem alla, den

mångomskrivna minskning av klassernas storlek, som skall förverkligas

’så snart ske kan’. Överstyrelsen beklagar blott, att reformen genom denna

formulering torde vara förvisad till en ännu avlägsnare framtid än den

nioåriga enhetsskolan själv.» (S. 93—94.)

Kanske kan det sägas, att man är ganska medveten om målet för en omläggning

av gymnasiestudierna, att man också kan ange vissa förutsättningar

för att den skall lyckas och vissa medel för dess vinnande, men att

vägen ännu är lång, innan förutsättningarna äro förverkligade och man har

de praktiska hjälpmedlen säkert i händerna.

Undervisningsämnena.

I det föregående har jag i olika sammanhang tangerat frågor rörande

enskilda läroämnen, men det torde vara för tidigt att närmare ingå på

avvägningen dem emellan i det blivande gymnasiet. De timplaner, skolkommissionen

publicerat, äro blott avsedda som förtydligande exempel;

de ha ingen definitiv karaktär och kunna icke underkastas någon slutlig

bearbetning, förrän grunden — enhetsskolan — fått en mera detaljerad

utformning i avseende på ämnesfördelning och kursinnehåll.

Att det nya gymnasiet förutsätter en mycket ingående bearbetning av

vissa ämnens innehåll är uppenbart. Exempelvis inom samhällsläran kommer

utgångspunkten i framtiden att vara den avslutade medborgarbildning,

som är ett av enhetsskolans huvudmål, och det fortsatta samhällsstudiet

på gymnasiet kommer att ha det dubbla syftet att vara en del av

den allmänbildning, som utgör en yrkesförberedelse för de intellektuella

banorna, och att motverka den isolering, som lätt alstras av ensidiga fackstudier.

Skolkommissionen ger en ingående analys av detta ämnes ställning

på det blivande gymnasiet. Kommissionens synpunkter äro utan all fråga

tänkvärda, men kommissionen finner dock själv på flera punkter försök

eller ytterligare utredningar påkallade.

s. 479 Kontrollera mot PDF

479

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Liksom det i fråga om läroämnenas ställning är önskvärt, att olika vägar

hållas öppna, till dess balansen mellan de många samverkande delarna

säkert kan överblickas, måste prövningen av övningsämnenas ställning

skjutas över till en senare fas av utredningsarbetet. Det är mycket sannolikt,

att på det blivande gymnasiet plats måste beredas icke blott för obligatorisk

undervisning inom denna ämnesgrupp utan också för kompletterande

frivillig undervisning, men enskildheterna kunna icke nu fastlåsas.

Skolkommissionen avser att i sitt fortsatta arbete upptaga även vissa

nomenklaturfrågor, som ofta diskuterats i detta sammanhang. I avvaktan

på att en mera adekvat terminologi skall skapas, använder jag tills vidare

termen övningsämne i den betydelse detta ord har i gällande författningar.

Jag kan således nu inskränka mig till att kort redogöra för vissa önskemål

i fråga om avvägningen mellan gymnasiets ämnen, som framkommit i

remissvaren, i den mån dessa icke redan äro refererade i skolöverstyrelsens

sammanfattning.

Universitet och högskolor intaga i stort sett samma ståndpunkt till

gymnasiestudiernas avvägning som när de för några år sedan besvarade

en rundfråga från skolutredningen i ämnet. Allmänbildningsgrundens och

språkstudiernas värde betonas genomgående starkt. Skolutredningen har i

sitt gymnasiebetänkande, sid. 113—132, lämnat ett tämligen fylligt referat

av de tidigare yttrandena. Jag kan med hänsyn härtill nöja mig med

att lämna ett par exempel, hämtade ur de nu ingångna yttrandena.

Tf universitetskanslern vill med styrka framhålla betydelsen av att. blivande

universitets- och högskolestuderande erhålla solida kunskaper i levande

språk, latin och matematik samt att modersmålet icke får mindre

utrymme än vad för närvarande är fallet. Förmågan att utan större svårighet

kunna tillgodogöra sig facklitteratur på engelska, franska och tyska

synes oavvisligen nödvändig för akademiska studier, liksom goda kunskaper

i latin äro erforderliga för studier i de flesta humanistiska ämnen.

Vad som kräves för framgångsrika högre studier av olika slag är mindre

specialkunskaper i ämnen, som skola bli föremål för akademiska studier,

än en bred och allsidig allmänbildning.

Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola framhåller, att de tre stora

kulturspråken i ingenjörernas utrustning intaga en viktigare plats än vad

kanske är fallet för många andra yrkesgrupper. »Det är få yrken som ha en

sådan internationell karaktär som ingenjörernas, och härav följer kravet

från högskolans och från hela ingenjörskårens sida, att språkundervisningen

blir effektiv såväl på det nuvarande realskole- som gymnasiestudiet.»

Lärarkollegiet vid Farmaceutiska institutet understryker skolkommissionens

slutsats, att en gedigen allmänbildning är en naturlig förutsättning

för den fortsatta specialutbildningen. »Med allmänbildning avses i

detta sammanhang god orientering i de s. k. bildningsämnena jämte goda

språkkunskaper. De senare äro nödvändiga ej endast för den direkta utbildningen

till yrket (apotekare) utan framför allt i yrket för att apotekaren

skall ha möjlighet att följa yrkesutvecklingen såväl i grannländerna som

i de stora kulturländerna.»

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Jag vill här även erinra om den specialaktion för franskan, som jag omnämnde

i samband med språkens inplacering i enhetsskolan (s. 213). Styrelsen

för sällskapet Amitié Franco-Suédoise hemställer sålunda, att franska

språkets ställning såsom obligatoriskt ämne å latingymnasiet måtte

bibehållas och dess ställning på realgymnasiet förstärkas, och i den förut

berörda petitionen angående franskans ställning påyrkas bland annat, att

franskans ställning som huvudspråk på latingymnasiet bibehålies, med

obligatoriskt skriftligt prov i studentexamen. I petitionen anföres härom

bland annat följande:

»I stället för en nedrustning av franskundervisningen på latinlinjen har

från den högre undervisningens representanter vid tekniska högskolor och

fackskolor och från matematiskt-naturvetenskapligt och medicinskt håll

rests krav på ökade kunskaper i ämnet även på reallinjen. Det är för fortsatta

studier inom nämnda discipliner en nödvändighet att kunna läsa

facklitteratur skriven på franskt språk, och följaktligen måste realarna

erhålla en grundligare skolutbildning i franska än i nuvarande stund. För

latinstudenterna, de blivande humanisterna, är det självklart, att goda

kunskaper i franska, humanismens språk om något, äro än oumbärligare.

Om franskstudierna skola bli effektiva måste de påbörjas på ett tidigt stadium

och befästas genom skrivningar.»

Några av remissinstanserna föra språkskrivningarna på tal från allmännare

utgångspunkter. Sålunda skriver lärarrådet vid Göteborgs högskola:

»Det måste betonas, att förmåga att säkert förstå ett främmande språk

och dess litteratur icke kan vinnas utan grammatisk säkerhet, och att de av

kommissionen kritiserade, för att icke säga karrikerade, skriftliga översättningarna

från modersmålet till främmande språk äro ett nödvändigt

hjälpmedel för bibringande av grammatisk säkerhet. Dylika skrivningar

innebära övning och självverksamhet, fordra omdöme och äro raka motsatsen

till själlöst plugg. De äro intet självändamål.»

Liknande uttalanden göras av humanistiska sektionen i JJppsala och av

handelsg-ymnasiemas rektor skonferens.

Jag vill här blott anmärka, att den mening om de franska skrivövningarna

på latingymnasiet, som framburits bland annat i petitionen, icke synes

kunna påräkna något starkare stöd från skolmannahåll. Sålunda gör skolutredningen

följande uttalande i frågan:

»Den nuvarande ordningen med franska såsom s. k. skri vspråk och

huvudspråk på latinlinjen kan enligt vår mening knappast anses motsvara

vare sig ungdomens eller samhällslivets behov. Vi föreslå engelska såsom

huvudspråk i hela gymnasiet liksom i realskolan och utgå ifrån att alla

gymnasiets elever skola förvärva goda insikter i detta ämne, även om det

i någon mån måste ske på bekostnad av kunskaperna i tyska och franska.»

(IX s. 236.)

Skolkommissionens yttrande har samma tendens:

»Enighet torde råda om att blivande högskolestuderande har behov av

kunskaper i alla de tre traditionella gymnasiespråken, engelska, tyska och

s. 481 Kontrollera mot PDF

481

Kungl. Maj ds ‘proposition nr 70.

franska. Ett av dessa språk bör enligt kommissionens mening — och härvidlag

är kommissionen på samma linje som skolutredningen — vara

huvudspråk: engelska. För våra förbindelser med yttervärlden är det av

vikt, att språkundervisningen i skolan lägges så, att lärjungarna grundligt

lär sig att behärska ett av språken, det kulturellt och kommersiellt betydelsefullaste.

Engelskan bör därför behålla sin ställning som huvudspråk

hela skolan igenom. Genom att eleverna får inlära språkets grunder redan

från enhetsskolans femte klass, bör man på gymnasiet kunna komma så

långt att övning i språkets skriftliga behandling kan ägnas betydlig uppmärksamhet

utan att detta behöver inkräkta på förmågan att läsa text

eller att deltaga i samtal. I övriga språk torde man inte kunna komma så

långt. Där skulle krav på korrekt skriftlig behandling av ämnet medföra,

att alltför mycken tid och kraft togs bort från uppövandet av den viktigare

färdigheten, att läsa litteratur på det främmande språket.» (S. 323.)

Såväl skolutredningens som skolkommissionens uttalanden äro enhälliga.

Detta är också fallet med skolöverstyrelsens tillstyrkande utlåtande (SOU

1949:35 s. 91), i vad detta avser franskans ställning på gymnasiet.

Kristendomsämnets ställning på gymnasiet beröres i flera yttranden, i

synnerhet av olika kristna sammanslutningar. Ärkebiskopen samt representanter

för skilda, kristna samfund yttra sålunda:

»Med hänsyn till kristendomsämnets vikt inom framtidens skola finna vi

det angeläget, att det nuvarande timantalet för kristendomsundervisningen

icke minskas på något skolstadium. Skolkommissionen antyder möjligheten

av en nedskärning av timantalet på gymnasiet. Särskilt otjänlig synes oss

en sådan åtgärd med avseende på det sista gymnasieåret, då mognaden hos

eleverna är störst och då kristendomsämnet därför har alldeles särskilda

möjligheter att verka bildande och fostrande. Det bör också påpekas, att

den planerade utbildningen av småskolans och mellanskolans lärare förutsätter,

att kunskapsnivån i kristendomskunskap på gymnasiet icke sänkes.»

Såväl skolutredningen som skolkommissionen ha tänkt sig, att ämnet

filosofi skulle bli obligatoriskt ämne. Skolkommissionen anser, att den filosofiundervisning,

som i ett gymnasium med horisontell klyvning skall ges

åt alla, bör ägnas åt psykologien. De kursmoment, som i skolutredningens

förslag till kursplaner sammanfattats under beteckningen »de filosofiska

grundproblemen», måste då i viss utsträckning hänskjutas till studentklassen,

där inte alla läser ämnet. Att psykologien erhåller en fastare ställning

har givetvis icke i och för sig väckt några betänkligheter — på sin

höjd kan man i något yttrande spåra farhågor för att det skulle gå ut över

något annat ämne, som anses icke mindre oumbärligt. Filosofi- och psykologilärarnas

förening påyrkar emellertid, att även kursmomenten logik och

filosofiens historia skola göras obligatoriska. Föreningen ifrågasätter bland

annat, huruvida icke de ofta påtalade bristerna i modersmålets skriftliga

och muntliga behandling intimt sammanhänga med bristen på obligatorisk

undervisning i logik, framhåller värdet av förtrogenhet med logisk

terminologi för varje art av studiearbete och värdet av kunskap i filoso
31

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 70.

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fiens historia för gymnasialstudier i historia, kyrko- och litteraturhistoria

samt icke minst allmänbildningsvärdet av studier i filosofiens historia.

»I själva verket torde få ämnen, om ens något, förena ett så högt allmänt

kulturellt bildningsvärde med en så omfattande betydelse för specialstudier

av de mest skilda slag. Detta gäller icke endast de humanistiska disciplinerna

utan i lika hög grad naturvetenskaperna. För t. ex. den teoretiskt

intresserade fysikern, biologen eller matematikern ligga de filosofiska problemställningarna

ytterst nära. I detta sammanhang må jämväl påpekas

värdet av de vetenskapshistoriska utblickar, som organiskt förbindas med

studiet av de filosofiska problemens historia.»

»Det bör slutligen framhållas, att från karaktärsfostrans synpunkt såväl

psykologi och logik som filosofiens historia besitta ett icke föraktligt värde.

Ett rätt bedrivet studium av dessa ämnen måste skärpa den kritiska förmågan

och den allmänt kritiska inställningen, särskilt gentemot affektbetonade

slagord och lösa påståenden i den populära agitationens form. På

så sätt bidrager detta studium utan tvivel verksamt till att minska suggestibiliteten

och i stället skapa fram den självständighet och den mognad i

omdömet, som bör vara ett av gymnasiets väsentliga bildningsmål.»

Slutligen anse vederbörande ämnesrepresentanter, att geografien blivit

vanlottad i skolkommissionens förslag. Svenska sällskapet för antropologi

och geografi finner ämnet värt en bättre ställning även på latin- och reallinjerna.

Sällskapet hävdar, att geografiens kunskapsstoff på grund av

kommunikationerna och det svenska näringslivets utveckling är av större

värde för varje medborgare än tidigare. Intet annat ämne torde kunna ge

samma orientering som geografien i samtidens ekonomiska och sociala

förhållanden. Geografien ger helhetsbilder av världsdelars eller länders

natur och kultur och kan i detta avseende icke ersättas av något annat

ämne, eftersom ingen annan vetenskap har detta grepp på problemen. Som

fackämne är geografien av vikt för långt fler yrkeskategorier än som enligt

kommissionens förslag skulle ha möjlighet att tillvälja den i tolfte klassen.

»Geografien är det enda skolämne, som kan ge det faktiska och konkreta

underlaget för de ekonomiska resonemangen», tillägger Geograf ilär amas

riksförening.

Jag vill slutligen erinra om 1947 års ■musikutrednings förslag rörande

musikundervisningen i skolorna, vilket är tillgängligt som bilaga till skolkommissionens

betänkande (s. 543—546).

Att det kan bli svårt att tillgodose många önskemål, som i och för sig

äro väl befogade, är emellertid ett beklagligt faktum, som icke lärer kunna

rubbas. Begär man exempelvis, att en blivande ingenjör på gymnasiet

skall erhålla en allsidig humanistisk skolning, innefattande goda kunskaper

i filosofi, historia, minst två främmande språk och modersmålets behandling

i tal och skrift, samt därjämte erforderliga förkunskaper i matematik,

fysik och kemi, måste man nog med överstyrelsen för de tekniska högskolorna

till sist konstatera, »att framförallt reallinjens konstruktion med

hänsyn till här angivna omständigheter måste möta stora svårigheter».

s. 483 Kontrollera mot PDF

483

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Mognads- och kunskapskontrollen.

Inga reglerande åtgärder ha hittills kunnat hindra, att lärjungar vinna

inträde i de högre skolorna utan att äga de nödiga studieförutsättningama

och sedan efter hand måste skiljas ut sasom obekväma för studierna. Skolutredningen,

som närmare undersökt studieresultaten på gymnasiet för en

i mitten av 1930-talet intagen gymnasieårgång, fann att omkring 15 procent

av pojkarna och omkring 20 procent av flickorna avbryta studierna

utan att ha nått gymnasiekursens mål. De som utan försening nå fram till

studentexamen, utgöra enligt skolutredningens uppskattning endast 55 ä

60 procent av pojkarna och 65 å 70 procent av flickorna.

Problemet att skapa ett rationellt lärjungeurval är nog lättare att formulera

än att lösa.

»Uppgiften blir», skriver skolkommissionen, »att söka finna sådana metoder

för urval av elever till gymnasiet, att den tredjedel av eleverna, som

nu trots frånvaron av tillräcklig studiebegåvning frekventerar gymnasiet,

försvinner och ersätts med större kadrer, vilkas förutsättningar är tillfredsställande.

Redan utan ökning av det samlade lärjungeantalet i de gymnasiala

skolformerna skulle genom ett tillfredsställande urval antalet utexaminerade

kunna avsevärt stegras. Företar man emellertid en utbyggnad av

gymnasieorganisationen och alltså ökar det nämnda lärjungeantalet, torde

ändå en ganska bred marginal återstå, innan man av brist på begåvningar

måste tillgripa elevgrupper av den kvalitet, som ligger närmast under den

gräns för lämplighet, som angivits därmed att en tredjedel av det nuvarande

gymnasieklientelet är mindre väl avpassat för gymnasiestudier.»

(S. 277.)

Något säkert medel att åstadkomma denna stora omskiftning i lärjungebeståndet

finnes dock knappast. Då lärjungarna efter klass 9 g skola välja

linje inom gymnasiet och därvid i stor utsträckning byta skola, kunde det

måhända ifrågasättas, att man i slutet av vårterminen skulle inlägga en

examen, som kunde gallra i klasserna och i viss mån även avskräcka aspiranter

med otillräcklig studiebegåvning från att söka sig in; och då en

avsevärd del av lärjungekåren efter klass 11 skulle lämna gymnasiet och

med studentbetyg gå över till lämpliga yrken, kunde man måhända vilja

placera ännu en examen på detta ställe i studiegången. Skolkommissionen

ställer sig emellertid avvisande till dylika förslag redan med hänsyn till den

tidsspillan en examen och förberedelserna för densamma alltid vållar.

»Betyg från klass 9 g bör liksom betyg från klass 9 a och 9 y medföra

realexamenskompetens, men undervisningen bör ha en lugnt fortlöpande

karaktär utan de särskilda repetitioner, som lätt framtvingas av en examen,

även om den anordnas i de beskedligaste former», skriver kommissionen på

tal om det första förslaget.

Det andra avvisas med följande ord: »Kommissionen har undersökt,

huruvida avgången från klass 11 skulle kunna föregås av några avslutande

prov av lindrigare art, exempelvis vissa sluttentamina inför rektor och

s. 484 Kontrollera mot PDF

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

vederbörande lärare, men har funnit, att även detta skulle leda till ett

rätt tidsödande examensförfarande. Bland annat skulle de repetitioner, som

därigenom bleve påkallade, lätt taga sådan omfattning, att den föregående

undervisningen på ett skadligt sätt sammanträngdes. Kommissionen måste

därför hävda, att det på gymnasiet inte finns plats för en andra examen

i än så lindriga former. Studentbetyget efter klass 11 bör utfärdas i samma

ordning som ett vanligt terminsbetyg, men vitsorden i de särskilda ämnena

bör sättas med hänsyn till det samlade resultatet av arbetsinsatserna under

gymnasieåren, d. v. s. till den allmänna mogenhet i ämnet som eleven nått

fram till.» (S. 279 o. 337)

Om avgången från klass 11 anordnas på detta sätt, komme den horisontella

klyvningen enligt kommissionens åsikt att innebära en viss lättnad i

examenstrycket. Undervisningen i gymnasiets tre lägsta klasser kunde

lugnt inriktas på en kursavslutning, som icke innebär något annat, än att

elevernas allmänna mognad i respektive ämnen bedömes och betygsättes

av de lärare, som lett undervisningen.

Problemet om lärjungeurvalet kvarstår emellertid. Om det icke kan

lösas restfritt, bör man dock kunna komma längre än nu, anser skolkommissionen.

Ingen kan visserligen i förväg säga, om en viss elev skall kunna

uppbjuda tillräckligt av intresse och energi för att göra sig gällande på

gymnasiet, men de viktigaste förutsättningarna, kunskapsgrunden och den

teoretiska begåvningen kunna mätas:

»Med en standardiserad betygsättning i enhetsskolan kan grunden av

kunskaper och färdigheter fastställas, varvid eventuella luckors utfyllande

kan kontrolleras genom kompletteringsprov i den avlämnande eller

mottagande skolformen. Också den teoretiska begåvningen är mätbar. Skolutredningen

hänvisar till de psykologiska prov för här ifrågavarande åldersstadium,

som statens psykologisk-pedagogiska institut fått i uppdrag att

färdigställa. Dessa prov har numera — enligt vad skolkommissionen under

hand inhämtat — utarbetats av professor Rudolf Anderberg och föreligger

i tryck. De bör snarast komma till användning och — till en början givetvis

på försök — få vara hjälpmedel vid urvalet av gymnasieelever. Undan

för undan bör de sedan förnyas.» (S. 277—278.)

Att använda psykologiska prov som enda urvalsgrund vore säkerligen

icke tillrådligt, men en hel rad undersökningar har visat, att urvalet betydligt

förbättras, om man kombinerar flera metoder, exempelvis skolbetyg

och testning. Frågan är blott vad som på detta område kan vinnas

utan alltför stort uppbåd av arbetskraft.

»Själva testningen kan utföras och bedömas under omständigheter, som

rätt mycket påminner om läroverkens vanliga skriftliga prov. Den bör

ledas centralt av en erfaren psykolog; bedömningen av de kanske tiotusen

prov, det kan bli fråga om för den närmaste framtiden, torde kunna genomföras

på en månad av ett tiotal personer med viss psykologisk utbildning.

Testningsresultaten bör tills vidare behandlas och utnyttjas med den största

försiktighet. Uträkningar av intelligenskvoter och dylikt bör helt underlåtas;

ett enkelt poängsystem kan räcka. Under första tiden bör som nämnts

s. 485 Kontrollera mot PDF

485

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

testningsresultaten betraktas som ett försöksmaterial, som kan vara till

hjälp i tveksamma fall. För erfarenhets vinnande bör skolbetygen och

testningsresultaten på olika sätt sammanarbetas och de rangordningslistor,

som på detta sätt erhålles, systematiskt jämföras med studieresultaten

på gymnasiet. Först när på detta sätt en empirisk grundval vunnits

för bedömningen av lärjungarna, kan testningen givas en fastare plats inom

urvalsförfarandet.» (S. 278.)

Därjämte måste givetvis tillses, att lärjungarna ha den kunskapsgrund,

som erfordras för framgångsrika studier. Bland annat måste lärjungarna

ha genomgått klass 8 och därvid valt den teoretiska studiegången (engelska

och tyska) eller vid prövning styrkt sig ha motsvarande kunskaper.

Kommissionen vill dock icke bygga högre barriärer för tillträdet till

klass 9 g än som är oundgängligen nödvändigt.

»En spärr skulle ha till huvuduppgift att förebygga, att alltför många

ger sig in på ett företag, som redan i förväg är klart dömt att misslyckas.

Det kan emellertid ifrågasättas, om inte rådgivning på grundval av tidigare

studieresultat och lärarnas uppfattning av lärjungarnas förutsättningar

samt på grundval av testning är tillräcklig för att åstadkomma, att de

klart olämpliga inte väljer 9 g. Intimt samarbete måste härvidlag komma

till stånd mellan skola och hem. Om rådgivning visar sig vara otillräcklig,

bör frågan om tillträde till 9 g upptagas till omprövning.» (S. 279.)

För tillträde till klass 10 böra kvalificerade betyg erfordras. Skulle betygsresultaten

icke tillräckligt väl överensstämma med testningsresultatet

vid inträdet i klassen, bör individualtestning kunna anordnas.

Icke så sällan torde det komma att inträffa, att lärjungar, som icke genomgått

9 g, på grund av ändrade framtidsplaner söka inträde i klass 10.

Det kan vara fråga om välbegåvade lärjungar, vilka icke hunnit skaffa sig

de förkunskaper, som normalt fordras för inträde i tionde årsklassen. Särskilt

kan man vänta sig, att en del inträdessökande ha luckor i tyska och

engelska, som äro tillvalsämnen i realskolan. För sådana fall äro särskilda

övergångsanordningar erforderliga. Bland annat tänker sig kommissionen

en »fri klass», anordnad på följande sätt:

»Ett antal lärartimmar, motsvarande en lärartjänst på gymnasiet och

lämpligt fördelade på de ämnen, som närmast kan tänkas förekomma, reserveras

vid tjänstefördelningen för lärarna. Dessa lärartimmar fördelas

sedan av rektor mellan de lärare som är villiga och lämpliga att åtaga sig

denna undervisning. Tjänstgöringen avses ingå som del av lärarnas ordinarie

tjänstgöringsskyldighet. De ifrågavarande lärarna utgör tillsammans

lärare och studieråd för den så tillskapade ''fria klassen’, och en av dessa

lärare torde böra utses att tjänstgöra som klassföreståndare. Denna ''klass’

skiljer sig från alla andra klasser i gymnasiet därigenom, att ingen som helst

klassundervisning förekommer. Undervisningen består helt och hållet i individuell

handledning. Till undervisning i ''fria klassen’ kan studiebegåvade

elever hänvisas efter anmälan hos rektor. Inför den fria klassens föreståndare

klarlägger ifrågavarande elev sin studiesituation, och de luckor, som

s. 486 Kontrollera mot PDF

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

behöver fyllas, preciseras. I samråd med föreståndaren och den fria klassens

övriga lärare uppgöres en studieplan. Den undervisning och handledning,

. som erfordras, torde böra förläggas så, att elev, om han så önskar,

samtidigt kan följa annan, ordinarie undervisning. I viss utsträckning

torde sådan elev kunna erhålla befrielse från en del av den ordinarie undervisningen.

Så snart en elev genomgått erforderlig och vid inträdet i klassen

avsedd komplettering utskrives han ur den ''fria klassen’ och ägnar sig

åter helt åt sina ordinarie arbetsuppgifter.» (S. 280.)

Den fria klassen skulle även erbjuda en välkommen möjlighet för dem,

som av skilda anledningar oförvållat fått en lucka i sina kunskaper, att

snabbt och effektivt fylla denna, men den är icke avsedd att bli en preparandkurs

för mindre begåvade eller ett hyende under lättjan för de försumliga.

Kommissionen föreslår, att uppslaget prövas, till en början vid

ett mindre antal gymnasier.

Skolöverstyrelsen hänför avvägningen av inträdesfordringarna till 9 g

och villkoren för övergång till klass 10 till de frågor, som kunna avgöras

först efter försöksverksamhet. När överstyrelsen i januari 1949 föreslog,

att de gamla inträdesproven till realskolan skulle avskaffas, betonade överstyrelsen,

att fortsatta försök rörande inträdesförfarandet vore behövliga:

»Det måste ... anses som en allmänpedagogisk fråga av största vikt att

få empiriskt utrönt, vilka förtjänster olika intagningsförfaranden i den

praktiska tillämpningen äga. Huru än skolorganisationen i framtiden kommer

att utgestaltas, måste i olika sammanhang frågor uppstå om urvalet

av lärjungar för särskilda skolformer, linjer och studieuppgifter. De försök,

som i sådana fall erfordras, taga tämligen lång tid och kunna icke alltid

improviseras. Det är därför angeläget, att beslutet om prövningsfri intagning

icke blott kommer att markera slutet av en försöksperiod utan även

början till en ny.---Så vitt nu kan bedömas, böra försöken avse an
vändningen

såväl av rangordningsregel som av psykologiska prov såsom

moment av ett intagningsförfarande på olika stadier, vilket, i övrigt grundas

på lärarnas genom betyg eller på annat sätt avgivna omdömen.»

Tankegången torde icke alltför mycket skilja sig från den som utvecklats

av skolkommissionen. Betyg, läraromdömen och psykologiska prov

böra enligt såväl överstyrelsens som kommissionens mening vara de huvudsakliga

hjälpmedlen för lärjungarnas placering, vare sig de nu skola begagnas

endast i rådgivande syfte eller tillerkännas bindande verkningar.

Överstyrelsen finner jämväl »den fria klassen» värd att prövas. Redan

i sina anslagsäskanden för innevarande budgetår hemställde överstyrelsen

om anslag för försöksverksamhet på området, men med hänsyn till det

rådande ekonomiska läget föranledde framställningen då ingen Kungl.

Maj:ts åtgärd. Frågan synes böra återupptagas i samband med den allmänna

försöksverksamheten inom skolväsendet under de närmaste åren.

Ett nytt urvalsproblem uppstår, när lärjungarna söka inträde i tolfte

klassen. Denna klass — studentklassen — skall ju i högre grad än den nu
-

s. 487 Kontrollera mot PDF

487

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

varande högsta ringen vara inriktad på de fortsatta studier, som följa efter

gymnasiet, erinrar skolkommissionen.

»Man måste därför räkna med att vissa lärjungar, som kunnat följa med

i de lägre ringarna, visar sig mindre lämpade för det självständiga arbetet

i studentklassen. Redan utförda och i gång varande undersökningar om

studentbetygets prognostiska värde för universitetsstudier pekar i samma

riktning; den grupp, som har lägre genomsnittsbetyg än Ba i studentexamen,

visar påfallande många studieavbrott.» (S. 337.)

Skolkommissionen finner det i överensstämmelse härmed naturligt, att

lärjungar, som i klass 11 uppnått genomsnittsbetyget Ba i läroämnena,

automatiskt få tillträde till studentklassen. Även något lägre vitsordade

elever böra dock ha möjlighet att intagas. Det bör överlämnas åt kollegiet

att i sådana fall avgöra, om lärjungen skall anses ha de personliga förutsättningarna

för arbetet i tolfte klassen.

Hela skolgången från första klassen till och med den elfte skulle sålunda

enligt kommissionens mening hållas fri från examina av gammal typ. Om

lärjungarnas dimission från gymnasiet till högskolorna sedan sker under

viss samverkan mellan de avlämnande och mottagande läroanstalterna och

denna samverkan får formen av en censorskontrollerad examen, kan detta

icke i och för sig anses stridande mot den föreslagna gymnasiereformens

grundtankar. En sådan examen vore till och med mera på sin plats i den

nya studentklassen, som direkt förbereder för universitetsstudier, än i den

nuvarande högsta ringen, som för många lärjungar är studiebanans slutstation.

Då arbetet i tolfte klassen emellertid skall vara individuellt utformat

och delvis bör uppläggas efter varje lärjunges speciella behov, måste

nya former för slutexamen sökas.

I den nuvarande studentexamen uppdelas som bekant examensarbetet

på två etapper, den skriftliga och den muntliga, med särskilt godkännande

i vardera etappen. Denna anordning synes icke kunna väl förenas med ett

fritt studium inom en relativt starkt specialiserad ämneskrets, framhåller

skolkommissionen. I den nya examen — dimissionsexamen — bör uppdelningen

i en skriftlig och en muntlig examensavdelning upphöra.

»Varje ämne bör bilda ett helt för sig, där prestationerna under året och

eventuella skriftliga och muntliga examensprov sambedömes av läraren.

Examen bör på samma sätt bilda en helhet, där de skilda läroämnena sambedömes

av det vid examen fungerande läroverkskollegiet och — därest

censorsinstitutionen bibehålies —■ jämväl av censorerna.» (S. 337—338.)

Bildningsämnet och språkkurserna böra enligt kommissionens mening

vara helt fria från examenskontroll, men det kan vara lämpligt, att de

skriftliga arbeten lärjungen eventuellt under årets lopp har utfört i dessa

ämnen hållas tillgängliga vid examen.

Den egentliga examen skulle emellertid inskränkas till fackämnena.

Huruvida skriftliga examensprov böra anordnas i ett visst fackämne och

opaginerad Kontrollera mot PDF

4S8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

i vilken form det bör ske — såsom centralt utgivna eller av vederbörande

lärare komponerade prov — blir alltså beroende av ämnets egenart. Vid

vilken tid på året ett skriftligt prov avlägges, kan bero av lärjungens studieplan.

Om han redan under höstterminen avslutat ett ämne, bör han

vara oförhindrad att avlägga det skriftliga provet exempelvis i januari.

Bedömningen av examen sker efter det muntliga provet, då lärarna sammanträda

för att sätta betyg.

»Omröstning bör därvid ske om varje lärjunge, oavsett om han erhållit

underbetyg eller icke. Å ena sidan kan en lärjunge, som icke har underbetyg

i något ämne, likväl ha visat stora svagheter, som kommit flera av

lärarna att uttrycka tvekan om hans godkännande i respektive ämnen.

Examen som helhet kan då förtjäna att underkännas. Å andra sidan kan

en lärjunge med underbetyg i något ämne ha sådana förtjänster i övrigt,

att ingen tvekan kan råda om att han är väl värd att godkännas i examen.

Det bör hädanefter i första hand ankomma på lärarna att i varje

särskilt fall bedöma examens kvalitet i det hela.» (S. 338.)

Kommissionen har icke ansett sig kunna taga definitiv ställning i den

omstridda frågan om censwsinstitutionen och censorernas befogenheter.

Kommissionens ordförande samt ledamöterna Diiring, von Friesen, Alva.

Myrdal, Nilsson, Näsström och Persson anföra följande:

_ »Alltfort torde ett stort värde ligga däri, att universiteten och gymnasierna

genom censorsinstitutionen upprätthåller personlig kontakt, och i

all synnerhet är denna kontakt av värde under en period, då gymnasiets

arbete successivt omlägges. Gymnasiets lärare utbildas vid universiteten.

Skolkommissionen föreslår i kapitlet om lärarutbildningen, att universitetskurserna

för de blivande lärarna omläggs till bättre överensstämmelse med

de kursmoment, som skall genomgås i skolan. Under sådana förhållanden

är det nödvändigt, att en så intim kontakt som möjligt upprätthålles mellan

universitetslärarna och skolarbetet.

Under den tid gymnasiets omorganisation pågår och intill dess förhållandena

stabiliseras, är det nödvändigt, att kontroll upprätthålles över dimissioneringen

av elever till universitet och högskolor för att inte alltför

stora olikheter i fordringarna skall uppstå gymnasierna emellan.

För framtiden torde man böra räkna med att studierna kommer att ekonomiseras

genom stipendier och annan hjälp från samhällets sida. I högre

grad än hittills är det därför nödvändigt, att betygen i dimissionsexamen,

vilka till stor del kommer att ligga till grund för utseende av stipendiater,

blir rättvisa, något som säkrare kan garanteras genom att examen censorskontrolleras.

I den av skolkommissionen föreslagna gymnasieorganisationen får dimissionsklassen

sin karaktär av akademisk förberedelseklass markerad. Det

är då ett universitetsintresse, att fordringarna i avgångsexamen från denna

klass hålls uppe och normeras. Naturligt är därför, att denna examen kontrolleras

av universitetsrepresentanter.

Enligt vår mening torde alltså skälen för bibehållandet av censorsinstitutionen

genom skolreformen snarare öka än minska. De olägenheter för

arbetet på gymnasiet, som censorskontrollen också enligt vår mening med
-

s. 489 Kontrollera mot PDF

489

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fört, kan avlägsnas genom en reformering av formerna för själva examen,

som för framtiden inte bör få ha karaktären av kunskapskontroll utan bör

så anordnas, att i första rummet abiturienternas mognad och självständighet

i de olika ämnena kontrolleras och betygsätts.

Vi förordar alltså, att censorsinstitutionen tills vidare bibehålls.» (S. 339.)

Ledamöterna Märta de Laval, Farm, Olsson, Anna Sjöström-Bengtsson

och Wallentheim anföra åter:

»En utifrån censurerad examen är alltid ägnad att binda undervisningen

och försvåra dess utveckling mot friare och mer individualiserade arbets^

former. Så länge censorernas kuggningsrätt kvarstår, måste alltid befaras,

att undervisningen läggs upp med hänsyn till det kommande examensprovet,

detta må erhålla vilken form som helst. Förhörsmetoderna, som

skolkommissionen i det föregående karakteriserat som förlegade, skulle, om

censuren kvarstode, konserveras och i synnerhet komma att prägla arbetet

i studentklassen, den klass, som fått sin av kommissionen föreslagna utformning

just med tanke på att arbetet där skulle kunna få sin inriktning

efter varje lärjunges personliga intressen och individuella läggning. Vi

måste därför betrakta det som en inkonsekvens att föreslå både sista gymnasieklassens

omläggning i riktning mot större frihet och bibehållandet av

censorsinstitutionen.

Ett studiearbete, vars resultat skall kontrolleras av utifrån kommande

censorer, måste alltid komma att inriktas så, att en stor del av intresset

koncentreras till de moment, som kan bli föremål för direkt kontroll. Inpluggandet

av minneskunskaper kommer alltid att störa lärjungens försök

till fördjupning och självständigt arbete.

Riktigare är, att den lärare, som handlett arbetet och ensam kan bedöma

värdet av elevens arbetsinsatser, också ensam avgör, hur arbetet skall vitsordas.

Vid exklusiva examenstillfällen kan en lärjunges standard över

huvud taget inte mätas. Allra minst kan den bedömas av en utomstående,

även om denne är fackspecialist.

Den kontroll av gymnasierna, som också enligt vår uppfattning är nödvändig,

bör inte avse att avgöra, huruvida den enskilde lärjungen bör erhålla

godkänd examen. Sådan kontroll måste alltid bli osakkunnig och fyller

ingen väsentlig uppgift. Viktigare är, att gymnasiets standard kontrolleras.

Detta kan endast ske genom en grundlig inspektion från sakkunnig

skolmyndighets sida. Skolöverstyrelsen och den nya mellaninstans, som

kommer att inrättas, bör få tillräckliga resurser för att kunna utföra en

fortlöpande sådan inspektionsverksamhet, som vid sidan av sin egentliga

uppgift att till varje särskilt gymnasium förmedla nya pedagogiska impulser

också bör ha uppgiften att övervaka, att arbetet hålles uppe på tillräckligt

hög standard.

Erfarenheterna såväl från de yrkesbetonade gymnasierna som från seminarierna

talar för att standard och betygsfordringar kan hållas uppe utan

censur.

Genom fyllnadsprövningarna och nu också genom om och efterprövningsinstituten

har principen om läroverkens självansvar officiellt erkänts.

Konsekvensen härav är, att läroverken själva får ansvaret också för själva

examen. —--

Läroverkslärarkåren har sedan gammalt anseende för stor ansvarskänsla.

Det ytterligare ansvar, som läggs på den, om censorsinstitu
-

s. 490 Kontrollera mot PDF

490

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

tionen slopas, kommer endast att medföra, att lärarna själva, i samarbete

med skolans egna centrala och regionala myndigheter, kommer att

känna sig tvungna att företaga de kuggningar, som censorerna annars skulle

ha företagit. Så mycket lättare kan detta göras, som genom villkoren för

tillträde till studentklassen de svagaste eleverna redan utrensats och genom

om- och efterprövningens införande en kuggning inte längre ter sig som

katastrofal för den enskilde lärjungen. En sådan kuggning behöver inte

ens bli allmänt bekant. Slopas den censorskontrollerade examen, kan dimissioneringen

ske i samband med skolans vanliga årsavslutning, och de

elever, som inte godkänts i examen, behöver inte särskilt utpekas. Därmed

vinner man också, att examens nervpåfrestande karaktär försvinner.

Vi förordar därför, att censorsinstitutionen slopas. Endast privatläroverken,

som är tvingade att lägga ekonomiska synpunkter på sin verksamhet,

behöver alltjämt examenskontroll utifrån.» (S. 339—341.)

Skolkommissionens förslag angående dimissionsexamen är som synes

knutet till den ifrågasatta gymnasieorganisationen med horisontell klyvning

och kan icke få sin fulla aktualitet, förrän en sådan organisation föreligger.

De remissinstanser, som avböjt den horisontella klyvningen, ha

därför i allmänhet icke ingått på förslagen rörande gymnasiets slutexamen.

Icke heller skolöverstyrelsen finner det påkallat att nu närmare skärskåda

de av kommissionen skisserade examensformerna. »Först när det nya gymnasiet

tagit fastare gestalt, torde det vara tid att till prövning upptaga

frågan om en mer omfattande reform av gymnasiets slutexamen», skriver

överstyrelsen.

Diskussionen i remissvaren belyser emellertid vissa sidor av examensproblemet.

Skolöverstyrelsen har, såsom jag i annat sammanhang nämnt, genom

skolkuratorn Sigge Bruce företagit en opinionsundersökning bland läroverksungdom

i olika frågor, som sammanhänga med den horisontella klyvningen.

Undersökningen har i varje fall givit besked om en sak: för gymnasisterna

är examens väsentliga uppgift att sörja för likformighet i be4- tygsättningen. Rättvisekravet får under inga omständigheter uppgivas.

Gymnasistkritiken vänder sig därför särskilt mot den okontrollerade studentexamen,

kommissionen tänkt sig vid avslutningsetappen i elvan. Den

sammanfattas av Bruce på följande sätt:

»Man anser det lika nödvändigt med censorskontroll vid studentexamen

som vid dimissionsexamen. En studentexamen utan denna garanti för enhetlig

och rättvis bedömning, menar man, innebär en stor fara, då man

därvid löper risk att bli föremål för en viss godtycklighet. En studentexamen

av den föreslagna karaktären kommer alltid att bli föremål för

misstro, i synnerhet på arbetsmarknaden.» (S. 180.)

Bland lärarna äro meningarna något mera delade. Medan kollegiet vid

högre allmänna läroverket i Skövde i censorsinstitutionen ser ett kränkande

förmynderskap över den på sitt sätt kanske högst kvalificerade ämbetsmannakåren

i landet, har kollegiet vid högre allmänna läroverket i Växjö

s. 491 Kontrollera mot PDF

491

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

svårt att i minoritetens förslag att ersätta censorsinstitutionen med en

fortlöpande inspektion se något annat än ett utslag av misstroende mot

läroverkslärama. Majoriteten för censorsinstitutionen är emellertid i kollegieyttrandena

klar och tydlig: bland de högre allmänna läroverken och de

högre goss- och samskolorna vilja 35 behålla och 4 avskaffa den; till de

sistnämnda ansluta sig två fronderande rektorer.

Allmänna adjunktsföreningen anser, att beslut om gymnasiets examen

ej nu bör fattas men ansluter sig till kommissionens uppfattning, att skriftliga

prov böra anordnas, inte för att därmed skall konstrueras en särskild

skriftlig examensetapp, utan endast om ämnets karaktär kräver sådana

prov. I fråga om censorsinstitutionen ansluter sig adjunktsföreningen till

kommissionens minoritet. »I detta sammanhang vill föreningen även

framhålla vikten av att det lokala inflytandet över skolan ej får bli så

starkt, att lärarna får svårt att motstå trycket därav, då det gäller godkännande

eller underkännande av en examen.»

Enligt Sveriges yngre läroverkslärares förening talar mycket för ett avskaffande

av censorskontrollen. Då föreningen trots allt ansluter sig till

majoritetens förslag, är det emedan man under en avsevärd tid framåt

svårligen torde kunna avstå från kontrollen över ett gymnasium, där både

organisation, ämnesinnehåll och arbetsmetoder skola undergå en djupgående

omgestaltning.

Kommissionsminoritetens förslag att i avseende på examenskontrollen

giva privatläroverken en särställning ter sig, som man kunde vänta, för

dessa läroverk högst omotiverat. Rektor vid Djursholms samskola yttrar

sålunda:

»Ehuru jag personligen haft en oftast mycket angenäm erfarenhet av

censorernas verksamhet, måste jag av principiella skäl förena mig med den

minoritet inom skolkommissionen, som yrkat på den censorslcontrollerade

muntliga examens avskaffande. Därvid inlägger jag dock samtidigt en

skarp protest mot denna minoritets yttrande om privatläroverkens behov

av examenskontroll, vilket yttrande har en för privatskolornas lärarkårer

ärekränkande innebörd.»

Och rektor vid Göteborgs högre samskola yttrar:

»Slutligen vill jag på det livligaste opponera mig emot den av några av

kommissionens medlemmar på tal om censorsinstitutionens vara eller icke

vara uppdragna skillnaden mellan stats- och privatläroverk (s. 341). Skulle

den av dem föreslagna åtgärden, att censorsinstitutionen slopades vid

statsläroverken men behölls vid privatläroverken, gå igenom, skulle den

inom en mycket snar framtid betyda dödsstöten åt de senares gymnasier.

Ty elevernas föräldrar måste säga sig, att anledningen härtill är, att de

högre skolmyndigheterna ej lita på privatläroverkens lärares omdömen.»

Inom högskolevärlden har censorsinstitutionen en säker förankring. Kanslensämbetet

och överstyrelsen för de tekniska högskolorna förorda obetingat

censorsinstitutionens bibehållande. De akademiska lärarkollegierna likaså;

s. 492 Kontrollera mot PDF

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

endast inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala ha två

av ledamöterna anmält avvikande mening. Censor skollegiet behandlar i

sitt utlåtande utförligt examenskontrollen. Kollegiet medger, att en examen

under kontroll kan medföra en viss irritation och i någon mån också förrycka

skolarbetet, speciellt under sista året i gymnasiet. Skälen för censorskontrollen

överväga dock:

»Många års samlade erfarenhet såväl från studentexamen vid skilda läroanstalter

som från undervisningen och examinationen vid universitet och

högskolor har fört oss till den övertygelsen, att kravet på likvärdighet hos

de examensbetyg, som läggas till grund för gallring och urval för skilda

studie- och levnadsbanor, är ett rättvisans krav som såväl för de berörda

studerandena som för allmänheten ter sig som oeftergivligt. En sådan likvärdighet

kan emellertid tryggas endast genom en effektiv, till alla dimissionerande

anstalter utsträckt examenskontroll. Det synes oss därför uppenbart,

att en censur av läroverkens arbetsresultat är ofrånkomlig, så

länge icke en fortlöpande inspektionsverksamhet genom skolmyndigheterna

— främst skolöverstyrelsen — kan göras lika effektiv som den nuvarande

examenskontrollen.

Att märka är vidare, att kravet på likvärdighet på senare tid har kommit

att med samma skärpa gälla hela betygsskalan. Medan censorsinstitutionens

ursprungliga funktion var att godkänna eller underkänna en

examen, spelar denna uppgift numera en rätt underordnad roll. Vid sidan

av denna primära och givetvis allt fortfarande kvarstående uppgift har tillkommit

en annan, vida viktigare sådan, nämligen att upprätthålla en viss

standard pa de utdelade betygen, icke minst de högre. Denna uppgift, som

kan betraktas som en ren förtroendesak, utvecklad vid sidan av författningarna

— det är ju examinator, icke censor som sätter betyget — bygger

helt på samverkan mellan parterna. Denna uppgift har blivit allt viktigare

och torde komma att i framtiden spela en avgörande roll, då de erhållna

vitsorden bli fullständigt utslagsgivande dels för inträdet vid universitet och

fackhögskolor, dels vid bedömningen av vederbörandes ansökningar om

ekonomiskt understöd för fortsatta studier. Den möjlighet, som studenten

tidigare haft, att genom fyllnadsprövning höja de i examen erhållna vitsorden

för att därigenom stärka sin ställning i konkurrensen, kan numera

anses slopade genom fackhögskolornas beslut att icke ta hänsyn till senare

gjorda kompletteringar. Avseende kommer under sådana förhållanden

uteslutande att fästas vid de givna studentbetygen. Kravet på dessas standardisering

genom en jämförande kontroll och bedömning framstår under

sadana omständigheter som viktigare än kravet på minimifordringarnas

upprätthållande. Det synes oss därför angeläget, att vid prövningsförfarandets

utformning nödig hänsyn tages till denna nya uppgift för censorsinstitutionen.

Det bör i detta sammanhang icke förbises, att censorsinstitutionen under

tidernas lopp undergått en icke oväsentlig förändring med avseende på

ledamöternas rekrytering. Censorerna tagas numera icke ensidigt ur de

akademiska lärarnas krets eller från de fackhögskolor, som mottaga studenter

för fortsatt utbildning. Ett mycket betydande antal censorer kommer

från de avlämnande skolorna själva, såsom nuvarande eller förutvarande

lärare vid de allmänna läroverken. Av de 63 censorer, som 1948

s. 493 Kontrollera mot PDF

493

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

utsågos av Kungl. Maj:t att fungera vid årets studentexamen, tillhörde

33 den förra gruppen, 23 den senare. De återstående representerade militär

och civil förvaltning, lärda verk m. m.

Med den sammansättning det nuvarande censorskollegiet äger torde

man kunna säga, att det förfogar över en expertis både i rent vetenskapligt

och allmänt pedagogiskt hänseende, som knappast på annat sätt kan uppdrivas

i landet. Genom att inom sig rymma både representanter för de

avlämnande och de mottagande undervisningsanstalterna äger det därjämte

förutsättningar för ett förtroendefullt samarbete mellan censorer

och examinatorer.»

Skolöverstyrelsen nöjer sig med att kort konstatera vikten av att garantier

skapas för att skolarbetet leder till de uppsatta målen och att dessa

konkretiseras genom en examen. Enligt överstyrelsens mening har censorsinstitutionen

på ett i det hela tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift.

Diskussionen om formerna för gymnasiets avslutning kan lika litet som

diskussionen om de olika ämnenas inbördes avvägning bringas till slut i

organisationsfrågans nuvarande läge. Frågan om utgestaltningen av en

eventuell examen är blott en detalj i ett större frågekomplex, ehuru visserligen

ingalunda någon oviktig sådan. Dess lösning beror, mer eller mindre,

av olika organisationsfrågor, som successivt torde komma att aktualisera

sig under det fortgående utredningsarbetet.

g. En provisorisk gymnasiereform.

Om arbetet i enhetsskolan omgestaltas efter skolkommissionens intentioner,

ändras även förutsättningarna för gymnasiets verksamhet mycket

väsentligt. Omläggningen kommer dock att ta sin tid, och det kunde kanske

därför synas motiverat att skjuta hela frågan om gymnasiets organisation

på framtiden och först avvakta resultatet av en reform av den obligatoriska

skolan. Skolkommissionen är emellertid ense med skolutredningen

om att gymnasiereformen icke helt kan ställas på framtiden. »En mera

genomgripande reform må anstå, men gymnasiet måste redan nu så gott

det går anpassas efter de förändrade samhälleliga uppgifterna.»

Kommissionens uppfattning härutinnan har även skolöverstyrelsens stöd.

Ämbetsverket yttrar inledningsvis:

»SK betonar, att varje gymnasiereform för närvarande på grund av

samhällets pågående snabba omvandling och den förestående utgestaltningen

av enhetsskolan måste betraktas som provisorisk (s. 270). Överstyrelsen

delar denna uppfattning. Vid den provisoriska första etappen av

gymnasiereformen böra de organisationsidéer, som redan mognat under

utvecklingens gång, omedelbart införlivas med skolsystemet, under det att

föreslagna nybildningar, som äro omstridda, emedan de ännu icke skulle

medföra de åsyftade fördelarna, till en tid kunna anstå i avvaktan på att

förutsättningarna skola klarna. Provisoriet bör dock tillika vara ett förstadium

till en mera definitiv organisation, så att övergången till denna

framstår som naturlig och väl förberedd, när förutsättningarna i sinom tid

äro till finnandes.» (S. 75.)

s. 494 Kontrollera mot PDF

494

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Överstyrelsen har sökt bilda sig en uppfattning om huru gymnasiets

grund successivt kommer att förändras, under det att enhetsskolan genomföres.

Ehuru genomförandet enligt överstyrelsens mening bör kunna vara

avslutat inom ett par decennier, tänker sig ämbetsverket omorganisationen

av gymnasiet uppdelad på tre perioder med separata program.

»Den första perioden kan bedömas med utgångspunkt från dagens förhållanden.

Gymnasiets grund är i stort sett oförändrad, dess klientel och

huvudsakliga studiemål likaså. Under denna tid böra vissa delvis genomgripande

organisationsändringar genomföras på grund av reformbehov,

som kumulerats under den långa stiltjeperioden efter 1927 års reform. Den

andra perioden får sin särprägel av den försöksverksamhet, som är ett naturligt

förstadium till enhetsskolans genomförande. De lärjungar, som

passera enhetsskolan på väg till gymnasiet, äro under denna tid relativt få.

Det är ännu icke nödvändigt att för deras skull omlägga gymnasieorganisationen

i dess helhet, men det ligger vikt uppå, att deras angelägenheter

ständigl uppmärksammas, sa att de utan onödigt trassel finna sin väg upp

genom klasserna, även om detta skulle kräva speciella organisatoriska föranstaltanden.

På grund av den begränsade lärartillgången, särskilt på realskolestadiet,

kan försöksperioden icke göras alltför kort. Överstyrelsen beräknar

. .. att lärarbehovet skall nå sitt maximum läsåret 1958—59 och att

den systematiska uppbyggnaden av det nya realskolestadiet kan påbörjas

först under åren närmast därefter. Centralskolorna av den nya typen bliva

under sådana förhållanden icke gymnasiets huvudleverantörer förrän i

mitten av 1960-talet. Vid denna tid börjar alltså den tredje av de perioder,

överstyrelsen velat särskilja, den period som kännetecknas av gvmnasiets

definitiva anpassning till enhetsskolan.» (S. 84.)

Under alla omständigheter bör den tredje linjen alltifrån början ingå i

den nya organisationen, och överstyrelsen undersöker först, vilka omgestaltningar

denna nyhet skulle föra med sig. I vilken riktning de skulle gå,

framgår bäst, om man gör tankeexperimentet att infoga linjen i det nuvarande

gymnasiet med bibehållande av dettas karaktär i övrigt, sådan

den utformats av 1927 års skolutskott.

»Att linjen i detta fall bör differentieras på högstadiet ligger i sakens

natur. Mindre än två grenar kan icke komma i fråga, om gymnasiet ännu

skall kunna göra anspråk på att i någon mån tillämpa ett fritt ämnesval;

mer än två kunna icke gärna övervägas med hänsyn till den kritik mot

tillvalssystemet, som föranlett SK att vid sidan av sitt förslag om ett fritt

organiserat collegeår lägga fram en gymnasieorganisation med fasta linjer,

praktiskt taget utan differentieringar. Inlemmad i det nuvarande gymnasiet

skulle den tredje linjen sålunda visa bilden av en i det hela tämligen

ospecialiserad linje, som i de två högsta ringarna bjuder särskilda tillvalsmöjligheter

för en huvudgrupp av lärjungar med social inriktning och en

— troligen rätt stor — minoritetsgrupp med språkliga intressen. I ett

gymnasiesystem så beskaffat som det nuvarande vore sålunda den språkliga

differentieringen enligt överstyrelsens mening till fullo motiverad.

lillkomsten av en sådan linje skulle emellertid omedelbart påverka lärjungeurvalet

till de båda andra. Det finnes för närvarande både på real
-

s. 495 Kontrollera mot PDF

495

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

och latinlinjen lärjungar, som rätteligen höra hemma på en mellanlinje och

nu tillvälja ämnesgrupper, vilka ha sitt existensberättigande endast som

ersättning för den tredje linje, som ännu saknas.» (S. 85.)

Överstyrelsen anknyter nu till den statistik över lärjungarnas tillval, som

jag återgivit i tab. 26 (s. 392).

»De båda största lärjungegrupperna på reallinjen representeras av kombinationerna

nr 6 och 7, den förra avsedd bland annat för de medicinska

banorna, den senare för de tekniska. Kombinationen nr 3 (fr ge bi) tillväljes

i synnerhet av kvinnliga gymnasister och har starkt förkovrats under

det senaste årtiondet. Orsaken torde vara, att kombinationen brukar rekommenderas

för blivande folkskollärare. Om den allmänna linjen utformades

med tillräcklig hänsyn till klassläramas intressen, komme gruppen

sannolikt att decimeras betydligt. I ännu högre grad skulle lärjungar med

de språkbetonade grupperna 1 och 2 tillhöra rekryteringsområdet för den

allmänna linjen, där de antagligen komme att fördela sig någorlunda jämnt

mellan linjens båda grenar. De två återstående kombinationerna äro sällsynta

och torde icke kunna hävda sig, sedan en tredje linje upprättats.

Den nya linjen skulle alltså starkt minska differentieringsbehovet på

reallinjen. Det kan tydligen ifrågasättas, huruvida det efter inrättandet av

den allmänna linjen skulle behövas mer än två grenar av reallinjen, en

matematiskt och en biologiskt accentuerad.

På latinlinjen äro tillvalen mera splittrade. Flertalet lärjungar se till, att

de få två språk i sin ämnesgrupp förutom den obligatoriska franskan; det

kan ske genom tillval av någon av kombinationerna 1, 2, 7 och 10 med

geografi, filosofi, matematik respektive biologi som tredje ämne. De fåtaliga

grekerna fördela sig på icke mindre än tre kombinationer, grekiska

med tyska, engelska eller filosofi. Matematik har tillvalts endast av tolvprocent

av lärjungarna, fördelade på tre kombinationer. Antalet matematikläsande

latinare har under senare år varit i nedgående.

Latinlinjen kommer även i framtiden att bli den egentliga språklinjen,

ett gymnasium bland annat för de många blivande språklärare, som måste

utbildas, under det enhetsskolan växer fram. Studiet av grekiska, som jämte

filosofi är grundläggande för teologerna, kan vidare tänkas endast i kombination

med latin. Linjen måste därför under alla förhållanden vara rustad

för dessa båda ändamål. Huruvida den även bör tillhandahålla undervisning

i matematik kan vara mera tveksamt. Det påyrkas emellanåt av

dem som ha i minnet den gamla halvklassiska linjen från tiden före år 1927,

men därvid förbises lätt, att matematiken då hade en mycket solidare

ställning i realskolan, varför det icke kan vara att vänta, att samma mål

nu skulle uppnås, om timtalet på gymnasiet hålles inom gränser, som

rimligen kunna komma i fråga. Det är också ovisst, huruvida tillvalsfrekvensen

bleve tillfredsställande under de ändrade rekryteringsförhållanden,

som torde komma att åtfölja den nya linjens tillkomst. Därest undervisningen

göres beroende av att minst 5 deltagare anmäla sig, såsom vanligen

är fallet vid tillvalsundervisning, behöver dock bibehållandet av en matematisk

tillvalskombination icke leda till avskräckande ekonomiska konsekvenser.

Det resonemang, som förts, avser närmast att belysa de konsekvenser

införandet av en tredje linje skulle ha för gymnasiets utformning. Resultatet

är på intet sätt överraskande. Fn ökning av antalet linjer måste auto
-

s. 496 Kontrollera mot PDF

496

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

matiskt minska behovet av differentiering inom linjerna. Upprättandet av

en tredje linje kan alltså åtföljas av en hyfsning och förenkling av tillvalssystemet.

Ett gymnasium med en på högsta stadiet två- eller tredelad

latinlinje, en tvägrenad allmän linje och en tvågrenad reallinje skulle vara

ett någorlunda adekvat organisatoriskt uttryck för den nya tanke, som med

den tredje linjen upptagits i systemet.» (S. 85—87.)

Varje diskussion om tillvalssystemet upprullar emellertid hela det omfattande

problemet om avvägningen mellan rörlighet och organisatorisk

enkelhet i gymnasiesystemet. Diskussionen väckes redan genom frågan,

huruvida icke reduktionen bör gå längre och utmynna i ett odifferentierat

linjesystem av den nordhultska typen. Sådana spörsmål kunna emellertid

icke avgöras blott genom en inventering av argumenten, framhåller överstyrelsen.

Dessa äro nämligen genomgående av allmän art, användbara

både för den som yrkar på en måttlig förskjutning av den nuvarande avvägningen

och för den som vill en mycket genomgripande ändring i den

ena eller andra riktningen.

»När riksdagen år 1927 konstaterade, att den kulturella utvecklingen ej

kunde åtnöjas med det dåvarande tvålinjesystemet och att vid utformningen

av gymnasiet ökad hänsyn måste tagas såväl till levnadsbanornas

mångskiftande krav som till lärjungarnas personliga anlag och intressen,

var detta ett i och för sig riktigt och hållbart argument, mot vilket intet

annat var att invända, än att dess räckvidd uppenbarligen begränsades av

de praktiska motskäl, som i både det allmännas och individens intresse

alltid kunna anföras för organisatoriska förenklingar. Riksdagen tvekade,

huruvida differentieringen borde omfatta tre eller två år, det finge ankomma

på Kungl. Maj:t att efter nödiga utredningar träffa valet. Kungl.

Maj:t valde i sinom tid tvåårsalternativet, men vi veta nu, att motskälen

ändock underskttades. Pendeln slog ut för långt.

Nu, när differentieringssystemet har praktiserats i 20 år, ligger faran

nära, att tvärtom behovet av rörlighet underskattas. Bristerna hos differentieringssystemet

äro av konkret natur och repeteras ständigt i vardagens

erfarenheter. Förtjänsterna ligga på ett annat plan; man har vant sig vid

dem till den grad, att mången glömt att det kan vara annorlunda. Det finnes

en risk för att pendeln nu skall slå ut för långt åt andra hållet.

För sin del är överstyrelsen övertygad om att man gör klokast i att söka

ett mellanläge. Den provisoriska gymnasiereform, som bör genomföras

under 1950-talets första år, kan taga steget ut, där man är förvissad om

att det bör tagas, men måste på andra punkter fylla den blygsammare rollen

att förbereda senare, mera definitiva beslut. Erfarenheterna av ett vidgat

linjesystem med beskuren differentiering torde i sinom tid kunna ge

en fastare utgångspunkt för det slutliga avgörandet, huruvida lösningen

av enhetsskolesystemets gymnasieproblem bör sökas i riktning mot en

friare eller en fastare organisation. Samtidigt representerar denna konstruktion

otvivelaktigt i stundens läge en förbättrad avvägning mellan

några av de faktorer, som tävla om bestämmanderätten över gymnasiets

organisatoriska utformning.

Om överstyrelsen sålunda vill hålla före, att det rätta mellanläget icke

ligger långt från den organisation, vars konturer överstyrelsen i det före
-

s. 497 Kontrollera mot PDF

497

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

gående tecknat, måste överstyrelsen å andra sidan starkt betona, att detta

förslag dock icke är mera än en skiss. Att på de nuvarande båda gymnasielinjerna

endast klippa av de grenar, som befunnits överflödiga, vore ett

alltför summariskt tillvägagångssätt. Beskäres tillvalssystemet så starkt,

som överstyrelsen ifrågasatt, komma vissa detaljfrågor i ett ändrat läge.

Det är sannolikt, att de kunna lösas bättre efter en förnyad omprövning,

som alltifrån början tager sikte på linjens nya utformning, än om man

låter det stanna vid en lösning, som måhända varit den enda möjliga inom

ramen av ett så rikt differentieringssystem som det nuvarande. Den ytterligare

utredning, som torde bliva nödvändig, innan de nya tim- och kursplanerna

fastställas, kan alltså icke inskränkas till den nya linjens byggnad

utan måste innefatta en allmän översyn av gymnasiets konstruktionsdetaljer.

» (S. 87—88.)

På frågans nuvarande stadium begränsar sig överstyrelsen till några allmänna

anmärkningar rörande linjernas struktur.

»Den allmänna linjens kursinnehåll är i stora drag bestämt av vad som

redan sagts rörande dess uppgifter i gymnasiesystemet. Till linjens karaktärsämnen

räknar SK samhällskunskap, geografi, psykologi och biologi

med hälsolära. Kursinnehållet i övrigt blir beroende av vilka levnadsbanor

som anslutas till linjen. Skulle exempelvis överstyrelsens förslag rörande

lärarutbildningen godtagas av statsmakterna, måste matematiken givas

en därav betingad ställning på denna gymnasiets speciella lärarlinje. Troligen

skulle en på detta sätt tillrättalagd matematikkurs även bliva en

god grund för fortsatt arbete på områden, där man rör sig med statistiskt

arbetsmaterial eller eljest måste kunna behärska statistikens elementära

uttrycksmedel. Den nyspråkliga grenen måste tydligen utformas med tanke

på dem som eftertrakta goda kunskaper i de tre moderna huvudspråken —

engelska, tyska och franska — övervägande för praktiska ändamål och användningar.

Den mycket omstridda frågan, huruvida linjen bör upptaga en elementär

kurs i latin, är trots allt som skrivits därom ännu icke mogen för slutlig

prövning. En sådan kurs skulle å ena sidan innebära en belastning av

timplanen, som måste göra det svårare att tillgodose de blivande klasslärarnas

utbildningsbehov, men å andra sidan göra linjen mera användbar

som grund för samhällsvetenskapliga och juridiska studier. Det torde därför

vara nödvändigt att avvakta resultatet av den utredning angående de

juridiska studiernas organisation, som genom beslut den 3 januari 1949

uppdragits åt inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga.

Skulle utredningen giva vid handen, att studierna för juris kandidatexamen

kunna grundas på en latinkurs av den begränsade omfattning rektor Nord!- hult i sitt förslag förutsatt, vore detta ett så tungt vägande argument för

alternativet med latin, att de måhända bleve bestämmande för prövningens

slutliga utgång.

Icke heller förhållandet mellan historia och samhällskunskap kan definitivt

preciseras, förrän vissa pågående utredningar avslutats. Att hithörande

studier på sätt och vis bilda kärnan i linjens ämnessfär och böra

intaga den ställning på schemat, som tillkommer ett huvudämne, anser

överstyrelsen liksom SK självfallet. I de rätta händerna bör undervisningen

i samhällskunskap också kunna nå det mål SK uppställt för det

32 — B i han g till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

s. 498 Kontrollera mot PDF

498

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

högsta stadiet: att låta de stora diskussionslinjerna framträda, att ge en

föreställning om problematiken i skeendet, att studera speciella företeelser

i nuet mot historisk bakgrund. Mycket av vad SIv anfört om detta studium

på lägre stadier och om dess metodik finner överstyrelsen likaledes

intressant och beaktansvärt. Icke ens en mycket väsentlig förbättring av

samhällskunskapens ställning behöver dock medföra, att samhällskunskapen

på gymnasiet brytes ut till ett särskilt läroämne. Det är över huvud

taget icke tilltalande, att kursplanen utan tvingande skäl uppstyckas på

ett alltför stort antal ämnen med i proportion därtill nedsatt timtal. Förlusterna

genom skrivningar och lovdagar bli då mera kännbara; sammanhanget

blir ofta lidande, om avståndet mellan lektionerna blir för stort.

Olägenheterna motverkas visserligen genom periodläsning, men sådan kan

icke alltid anordnas. Därjämte måste man riskera, att de båda delämnenas

inbördes kontakter sämre utnyttjas, om studieområdet splittrats pa två

lärare. Härtill kommer slutligen, att historielärama — t. o. m. om de sakna

examen i statskunskap — under de närmaste åren praktiskt taget alltid

torde befinnas i det hela bättre rustade att leda samhällsstudiet än lärare

med annat huvudfack. Skulle i något fall en lärare med annan studieriktning

ha särskilda förutsättningar för någon del av samhällsläran, bör denna

del av ämnet kunna anförtros honom, eventuellt i form av en gränsjustering

ämnena emellan. I flera yttranden hävdas åsikten, att undervisningen i

samhällskunskap icke blott av praktiska skäl utan principiellt bör bestridas

av historielärare och att universitetsämnet statskunskap bör omläggas

med hänsyn härtill. Denna fråga vill överstyrelsen tills vidare lämna öppen.

När SK önskar uppskjuta avgörandet, till ''universitetsreformen förts i

hamn och lärarutbildningsfrågorna slutgiltigt lösts’, har överstyrelsen ingen

anledning att anmäla avvikande mening, allra minst så länge diskussionen

begränsas till en omedelbart förestående provisorisk gymnasiereform.

Med hänsyn till diskussionen om den horisontella klyvningen har den

allmänna linjens kursplan ett alldeles särskilt intresse. Såsom redan framhållits,

äro förutsättningarna för en kursavrundning efter näst högsta ringen

ovanligt goda på denna linje, där bland de kronologiskt arbetande ämnena

i varje fall dubbelämnet historia med samhällslära bör kunna påräkna ett

högt timtal. Göres den allmänna linjen fyraårig, såsom SK föreslagit, bör

det icke vara omöjligt att genomföra en kursavslutning efter elfte skolåret

för att sedan ägna det tolfte åt en förstärkning av de personlighetsbildande

momenten inom därför ägnade ämnen parallellt med en fortsatt allmänt

lagd fackutbildning, allt i anslutning till tendensen i skolkommissionens

huvudförslag. Vid uppläggningen av studieplanerna för den högsta ringen

bör bland annat undersökas, i vad mån den idéhistoriska orienteringen kan

förläggas inom de särskilda läroämnena eller måste på annat sätt tillgodoses.

Det är icke uteslutet, att timantalet i högsta ringen på denna

linje bör något sänkas för att ge rum för föreläsningsserier av kulturoch

idéorienterande innehåll, hämtat från ämnen, som icke falla inom

ringens timplan. Över huvud böra möjligheterna tillvaratagas att inom

en nybildning som den allmänna linjen, där tillbakahållande traditioner

saknas, bereda plats för prövningen av uppslag, som måhända ännu

icke äro till sitt värde allmänt erkända men på ett eller annat sätt särskilt

lovande. Vad som därvid visar sig hålla måttet kan på ett senare stadium

föras fram till allmän användning inom gymnasieorganisationen. I avseende

på antalet studerade ämnen i högsta ringen och formerna för slut
-

s. 499 Kontrollera mot PDF

499

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

examen bör dock viss enhetlighet eftersträvas, så att slutbetyget i den

allmänna uppfattningen skall kunna accepteras som fullt likvärdigt med

studentbetyg från övriga linjer.

Intet hindrar, att ett avgångsbetyg från näst högsta ringen på den allmänna

linjen tillerkännes ett visst kompetensvärde. Nya banor kunna

sedan anknytas till denna avgångsetapp, allteftersom verkställda utredningar

giva vid handen att så bör ske. Därigenom förverkligas successivt

en central tanke i skolkommissionens förslag, utan att man behöver frukta

de risker för bakslag, som vore överhängande, om den horisontella klyvningen

omedelbart genomfördes för gymnasiet i dess helhet. Skulle erfarenheterna

bli gynnsamma, har, såsom lektor Hörnström uttrycker det, ’ett

betydelsefullt resultat nåtts med ett minimum av riskmoment’.

Om den allmänna linjen konstrueras på det sätt, som i det föregående

skisserats, torde emellertid vissa svårigheter att utnyttja den yppa sig för

de lärjungar, som avlägga realexamen av nuvarande typ och normalt skulle

gå till treårigt gymnasium. I viss skala övergå redan nu lärjungar efter

realexamen till andra ringen av fyraårigt latin- eller realgymnasium, och

övergången till den allmänna linjens andra ring bleve säkert åtskilligt

lättare, eftersom de krävande kompletteringarna i latin, respektive matematik

i detta fall icke behövde komma i fråga. Luckan mellan kurserna

blir måhända ändock så pass stor, att särskilda övergångsanordningar bliva

erforderliga. SK tänker sig, att särskild undervisning i mån av behov skulle

anordnas under tionde och i något ämne även under elfte året (s. 495). I

ämnen, där kursdifferenserna äro relativt små, skulle måhända den ''fria

klass’ som föreslås av SK, vara tillräcklig; överstyrelsen har redan i sina

äskanden för budgetåret 1949/50 hemställt om anslag för försök med individuell

undervisning av detta slag. Skulle övergången visa sig besvärligare,

än kommissionen förmodat, torde treåriga former av den allmänna linjen

bliva behövliga, så länge den nuvarande realskolan består. Möjligen måste

inom dessa linjer studiegången av arbetshygieniska skäl inriktas direkt på

gymnasiets slutexamen. Förslag till erforderliga specialanordningar böra

utarbetas, så snart tim- och kursplanerna för det nya gymnasiet föreligga.

Kursinnehållet på latin- och reallinjerna bör i samband med den provisoriska

gymnasiereformen överses och moderniseras — bland annat bör i

överensstämmelse med den allmänna tendensen vid den förestående skolreformen

samhällskunskapens ställning stärkas — men i stort sett torde

nuvarande studiemål i läroämnena kunna bibehållas.

SK föreslår en viss justering av studiemålet i latin. Vid sidan av det omedelbara

målet att lära eleverna förstå en lättare latinsk text bör undervisningen

se som en av sina huvuduppgifter att bibringa de unga latinarna

en i någon mån på självsyn grundad uppfattning om kulturarvet från antiken

och dess betydelse för den västerländska kulturgemenskapen. På

grund härav bör i ämnet även ingå läsning av latinsk och grekisk litteratur

i svensk översättning. ''Några av den antika litteraturens mästerverk, fritt

valda efter samråd mellan lärare och elever, bör utförligare behandlas, i

övrigt bör extensiv fri läsning av goda översättningar uppmuntras.’ Undervisningen

i latin bör även lära eleverna att i full utsträckning praktiskt

utnyttja sina latinkunskaper för att därmed stärka sina språkkunskaper

över huvud, särskilt i fråga om ordförråd, terminologi och språkliga bilder

(s. 921—522). Överstyrelsen finner den föreslagna revisionen av studie
-

s. 500 Kontrollera mot PDF

500

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

målet välbetänkt och ägnad att öka ämnets allmänbildningsvärde. Ämbetsverket

vill blott tillägga, att möjligheterna att genomföra omläggningen

äro gynnsammare vid den av överstyrelsen föreslagna provisoriska

reformen, än om kursrevisionen skulle företagas i samband med en allmän

övergång till treårig latinkurs.

Jämväl inom de levande språkens grupp är på latinlinjen en förskjutning

av tyngdpunkten nödvändig. Enligt samstämmiga förslag av SU och SK

bör engelskan vara huvudspråket, det främsta hjälpmedlet för kontakten

med världen omkring oss. Studiet av franskan skulle i realskolan upptskjutas

ett år, och på latingymnasiet skulle, delvis redan av denna anledning,

skrivövningarna i franska inskränkas till de tillämpningsövningar och

andra korta skrivningar, som kunna ifrågakomma under lärotimmarna.

Detta innebär, att det obligatoriska provet i franska i studentskrivningarna

på latinlinjen bör ersättas med ett prov i engelska och att en därtill avpassad

förskjutning i undervisningstiden bör ske de båda ämnena emellan.

Frivilligt böra dock abiturienterna fortfarande kunna skriva franska i studentexamen.

Överstyrelsen föreslår, att denna omläggning genomföres

redan i samband med den provisoriska gymnasiereformen.

I fråga om försöksundervisningen i vissa levande språk — ryslca, spanska

och finska — torde under provisorietiden inga väsentliga ändringar vara

påkallade. Överstyrelsen finner det ytterligt tveksamt, huruvida skolkominissionens

antydan, att franskan på ett så tidigt stadium som i klass 9 g

skulle kunna ersättas med spanska (s. 157 o. 324), under nuvarande förhållanden

bör anses äga någon aktualitet. Skulle landets behov av kontakt

med olika kulturkretsar kräva, att undervisning i ryska och spanska anordnas

vid läroverken i större utsträckning än som kan ske inom de båda högsta

ringarna, torde utrymme snarare böra skaffas på latinets än på franskans

bekostnad.

Konstruktionen av reallinjen bjuder vida större vanskligheter. På latinlinjen

har man kunnat så starkt uttunna de naturvetenskapliga studierna,

att flertalet latinare inom ämnesgruppen matematik, biologi, fysik, kemi

icke nå fullt fram till realexamens kunskapsmått. På reallinjen kan en lika

radikal beskärning av de humanistiska studierna icke gärna komma i fråga.

Ämnesträngseln gör sig därför vida starkare gällande på reallinjen än på

latinlinjen.

De realare, som tillvalt någon av huvudkombinationerna nr 6 (bi fy ke)

och nr 7 (msp fy ke), äro härvid sämst ställda. De äro icke skyldiga deltaga

i mer än ett främmande språk, engelskan, och detta har lett till klagomål

från universitetshåll. De deltaga icke i ett sådant allmänbildningsämne

som filosofi, vilket såväl SU som SK sökt bereda obligatorisk ställning.

Slutligen nedlägga de geografien; detta ämnes talesmän klaga i kollegieyttrandena

över att ämnets missgynnade ställning icke avhjälpts i

skolkommissionens förslag.

I någon mån vidgas naturligtvis ämnesuppsättningen med tilläggsämnets

hjälp. Enligt en undersökning, som avser förhållandena höstterminen 1944,

hade 44 procent av lärjungarna i biologigruppen och 37 procent av lärjungarna

i matematikgruppen tilläggsämne. Ungefär hälften av tilläggsr

ämnena utgöres av ett främmande språk, i regel tyska; därnäst breddas den

naturvetenskapliga ämnesuppsättningen genom att den matematiska kombinationen

förstärkes med biologi och den biologiska med specialmatema
-

s. 501 Kontrollera mot PDF

501

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

tik; däremot är det relativt sällsynt, att de utpräglade naturvetarna självmant

komplettera sin ämnesgrupp med filosofi eller geografi.

Det är helt visst blott i sin ordning att i samband med den provisoriska

gymnasiereformen en undersökning företages, huruvida på reallinjen ett

andra levande språk kan föras fram till studentexamen, filosofien göras

obligatorisk och geografiens ställning på ett eller annat sätt förbättras.

Även andra önskemål om ökning av bildningsstoffet, som från olika håll

framställts, kunna därvid komma under övervägande. Svårigheterna ligga

emellertid i öppen dag. Redan den omständigheten, att reallinjens matematiska

gren står i visst konkurrensförhållande till de tekniska gymnasielinjerna,

inskränker rörelsefriheten. Ingenjörsexamen vid högre tekniskt

läroverk har under senare år godtagits för allt flera levnadsbanor. Särskilt

är det av vikt, att denna examen numera på vissa villkor ger tillträde till

studier och examina inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen

(SFS 1946: 320). Med de utkomstmöjligheter i övrigt, som ingenjörsexamen

vid tekniskt läroverk erbjuder, skulle rekryteringen av reallinjen bliva

i mycket hög grad lidande, om den matematiskt betonade undervisningen

ytterligare inknappades, så att studenterna komme att anses underlägsna

läroverksingenjörerna i reallinjens karaktärsämnen. Samtidigt krymper

det disponibla utrymmet av andra orsaker. En viss beskärning av timplanen

torde sålunda komma att företagas av hygieniska skäl, och samhällskunskapen

kräver energiskt sin plats i solen, vilket för visso icke gör

uppgiften lättare. Skulle så därtill av allmänt pedagogiska skäl en begränsning

av antalet samtidigt lästa ämnen genomföras enligt de principer, som

ligga till grund för det nordhultska förslaget, så torde det redan på förhand

vara uppenbart, att en kraftig gallring måste företagas bland de framställda

önskemålen.

I samband med den provisoriska gymnasiereformen kan även en modernisering

ske av övningsämnenas kursplaner — beteckningen övningsämne

må här ännu en gång av bekvämlighetsskäl begagnas i den gamla meningen,

tills en ny sammanfattningsterm myntats. Skolkommissionens resonemang

beträffande dessa ämnen pekar hän mot ett närmande även ur innehållssynpunkt

mellan läroämnen och övningsämnen. Mest utpräglat är detta

i fråga om ämnet musik, som i överensstämmelse med förslag av 1947 års

musikutredning skulle upptagas bland läroämnen under namnet musikkunskap.

Önskvärdheten av en sådan utveckling kan diskuteras, emedan

övningsämnena just i sin nuvarande form ha en särskild uppgift att fylla

som en motpol till de mera teoretiskt upplagda läroämnena, men det kan

å andra sidan ej bestridas, att de föreslagna ändringarna ofta skulle tillföra

gymnasiet ett mycket värdefullt bildningsgods. Såväl den ena som den

andra synpunkten — tendensen i det hela och reformförslagen på de särskilda

punkterna — böra grundligt övervägas vid den utredning rörande

undervisningsplanerna, som en gymnasiereform förutsätter.

Vid eventuell reduktion av timplanen kunna tilläggskurser i övningsämnena

bli motiverade som fritidssysselsättningar. SIv nämner kurser i

maskinskrivning, hemkunskap och slöjd — såväl träslöjd som textilslöjd —

och överstyrelsen finner allt detta välbetänkt. Överstyrelsen vill blott därutöver

peka på det livliga intresse ungdom i gymnasieåldern brukar visa

för de gymnastiska övningarna. Det kan ej råda något tvivel om att några

timmar för frivillig gymnastik skulle bliva till det yttersta utnyttjade.»

(S. 88—93.)

s. 502 Kontrollera mot PDF

502

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

1950-talets gymnasium, sådant det av överstyrelsen skisserats, innehåller

drag, hämtade från nuvarande gymnasieorganisation samt från skolutredningens

och skolkommissionens betänkanden. Med nuvarande organisation

har det gemensamt anknytningen till realskolan och tidpunkten för differentieringens

inträde och överensstämmer följaktligen härutinnan även

med skolutredningens förslag. Skolkommissionens förslag på dessa punkter

kunna enligt överstyrelsens mening säkrare bedömas först under loppet av

den förestående försöksperioden.

Försöken med enhetsskolan skulle enligt överstyrelsens förslag gälla icke

blott kommissionens enhetsskola med dess i stort sett odifferentierade

klasser utan även olika varianter med mera djupgående differentiering.

För gymnasiedebatten är det dock försöken med den mest renodlade emhetsskoletypen,

som tilldraga sig huvudintresset, eftersom skolkommissionens

organisationsplan för gymnasiet helt uppbäres av dess plan för enhetsskolan.

Sådana frågor som kunskapsgrunden och lärjungeurvalet för gymnasiet,

villkoren för tillträde till klass 9 g och det linjedelade gymnasiet,

möjligheterna för samläsning mellan klasserna 9 a och 9 g och den bästa

förläggningen av sistnämnda klass torde komma att successivt framstå i

allt klarare belysning, allteftersom försöken med enhetsskolan framskrida.

Överstyrelsen anser, att erfarenhetens vittnesbörd i dessa frågor kunna avvaktas,

innan beslut fattas om ett allmänt genomförande av några av de

gymnasietyper, skolkommissionen förordat.

Framemot mitten av 1950-talet nå emellertid de första årgångarna av

enhetsskolans lärjungar upp till nionde klassen, och man måste börja tänka

på huru gymnasiestudier skola kunna ordnas för dem. Olika vägar måste

därvid hållas öppna. Det är ännu icke möjligt att exakt angiva de erforderliga

övergångsanordningarna.

»Deras art blir beroende av försöksskolornas egen organisation. Den påverkas

av den kvalitet, som kan uppnås, och den kvantitet, som kan medhinnas,

och därmed även av sättet för lärjungarnas uppsortering i arbetsavdelningar.

Den beror jämväl av vilket målet för övergången är; måhända

är övergången till den allmänna linjen lättast att ordna.

I synnerhet om skolkommissionens program oförändrat fullföljts för

någon grupp av försöksskolor, finnas goda skäl för upprättandet av speciella

gymnasieavdelningar för enhetsskoleklientelet. Lärogång och arbetsmetod

inom dessa avdelningar böra då i högre grad än gymnasieorganisationen

i övrigt präglas av skolkommissionens idéer och förslag. Försök med

olika gymnasieformer kunna dock vara motiverade även från andra utgångspunkter.

Läroverkskollegierna påyrka nästan genomgående en sådan

försöksverksamhet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på

Södermalm, som hyser starka betänkligheter mot att utan förbehåll acceptera

vare sig det nordhultska förslaget eller skolkommissionens huvudförslag,

vill sålunda ''bestämt förorda särskild försöksverksamhet vid särskilda

försöksskolor och på enhetsskolans grund’, och kollegiet i Örnsköldsvik

s. 503 Kontrollera mot PDF

503

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

finner tanken på en dylik prövning vara ’en avgjord förbättring i inställningen

till skolfrågor’.

Ur denna synpunkt vore det önskvärt, om försöken med enhetsskolor av

skolkommissionens typ i någon mån kunde koncentreras till vissa trakter,

så att ett gymnasium av kommissionens typ kunde få framväxa i centrum

av en ring av centralskolor. I regel torde dock detta omöjliggöras av olika

lokala förhållanden. Försöksgymnasierna komma därför i början troligen

att rekryteras av ungdom från skilda trakter, vilket måhända nödvändiggör

en rikligare stipendiegivning till de första lärjungeårgångarna.

Redan vid försöksverksamhetens igångsättande på enhetsskolestadiet

böra målsmännen erhålla garantier för att till enhetsskolans avslutningsstadium

gymnasielinjer komma att anknytas, som ge eleverna fulla möjligheter

att med obruten studiegång fullfölja sina studier fram till gymnasiets

slutexamen.» (S. 97.)

Under försökstiden böra enligt skolöverstyrelsens uppfattning upprättas

specialgymnasier även för vissa andra lärjungegrupper. Skolkommissionen

föreslår en sådan ny läroverkstyp, ett gymnasium för vuxna. Kommissionen

tänker på de »senväckta begåvningarna» och på de personer, som av olika

anledningar först vid mogen ålder besluta sig för högre studier. Dessas

större mognad och självständighet, deras erfarenheter av samhället och på

olika yrkesområden förvärvade kunskaper böra göra det möjligt för dem

att i snabbare takt och under friare och för den vuxne lämpade studieformer

inhämta gymnasiets kurser. I synnerhet förr ha seminarierna fått mottaga

ett värdefullt tillskott av studiebegåvade vuxna, som sedan med sin livsgärning

gjort betydande insatser för folkundervisningen. Vägen genom

seminarierna är emellertid inriktad enbart på utbildning för lärarbanan.

»Med det stegrade behov av intellektuell arbetskraft, som kan motses,

synes det vara ett samhällsintresse att tillvarataga den outnyttjade reserven

av studiebegåvade vuxna med lägre skolutbildning och bereda den

goda möjligheter till gymnasieutbildning», skriver skolkommissionen. »Om

så sker, torde även i framtiden ett värdefullt tillskott komma lärarkåren

i enhetsskolan tillgodo. Detta gäller inte enbart klasslärarna utan även

ämneslärarna. Redan det stegrade behovet av klasslärare och ämneslärare

är ett starkt motiv för upprättandet av samhällsägda gymnasier för vuxna.

Dessa gymnasier bör emellertid inte ges någon särställning gentemot de

övriga gymnasierna genom att enbart förbereda för lärarutbildning. För

många yrken torde det vara av värde att de åtminstone till en del rekryteras

av personer med praktisk erfarenhet av tidigare yrkesutövning. Däremot

bör vid den praktiska omläggningen av de nuvarande seminarierna

beaktas, om något av dem skulle kunna byggas om till dylikt gymnasium.

Kommissionen föreslår alltså, att tills vidare ett eller ett fåtal sådana

gymnasier för vuxna upprättas. Särskild utredning om ett dylikt gymnasiums

struktur är erforderlig, varvid samarbete bör ske med skolkommissionens

delegation för folkhögskolan, vilken skolform har angränsande uppgifter.

Man kan förutsätta, att studietidens uppdelning på årskurser kan

undvaras och att alltså klassavdelningar inte behövs. Med hänsyn till elevernas

större mognad och deras målmedvetenhet i studierna bör studie
-

s. 504 Kontrollera mot PDF

504

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

gången kunna göras individuell. Att fixera kunskapsfordringar för intriide

vid ett sådant gymnasium är vanskligt. Eleverna kan komma med tidigare

avlagd realexamen, med avgångsbetyg från flickskola, med folkhögskolekurser,

handelsskolutbildning, tekniska studier eller olika korrespondenskurser

som grund. Man kan tänka sig, att inträdesprov anordnas för elever

utan tillräckligt vitsordade förkunskaper och att man därvid kräver kunskaper

motsvarande kurserna för realexamen eller — senare — klass 9 a i

enhetsskolan. Dock bör brister i aktuella förkunskaper kunna kompenseras

genom särskilt utmärkt studiebegåvning, såvida denna kan konstateras.»

(S. 341—342.)

Inrättandet av särskilda gymnasier för vuxna tillstvrkes bland annat av

Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens studieförbund,

Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges

folkskollärarinneförbund, Seminariernas elevförbund.

Skolöverstyrelsen finner förslaget högst intressant och stöder det gärna.

»Utredningen synes dock även böra avse möjligheterna att i en sådan

läroanstalt taga korrespondensmetoden i undervisningens tjänst. För

många elever skulle det vara förmånligt, om tider av studier enligt korrespondensmetod

i hemorten kunde omväxla med perioder, då lärjungarna

vistas vid gymnasiet och stå i personlig kontakt med lärarna. Förfarandet

har i vårt land sedan åtskilliga år varit i bruk vid vissa privata företag

och även i någon utsträckning prövats vid Försvarets läroverk. Utredningen

bör även uppmärksamma behovet av ett nederstadium, motsvarande

den nuvarande realskolan. Detta behov är visserligen övergående

och kan väntas avtaga, i mån som den nioåriga medborgarskolan förverkligas,

men då den nya läroanstalten vänder sig till mognare ungdom och

vuxna, som måhända många år tidigare avslutat sin grundläggande skolutbildning,

behöver lärjungetillströmningen åtminstone ett par årtionden

framöver icke bliva alltför otillfredsställande.» (S. 97, 98.)

Överstyrelsen påpekar slutligen behovet av internatläroverk, avsedda

exempelvis för utlandssvenskarnas barn, för landsbygdsbam och för barn

med speciella familjeförhållanden. Typen representeras i vårt land av

några privatläroverk, men tillgången till platser är otillräcklig, och i synnerhet

är det för närvarande mycket svårt att bereda plats för flickor i

internatläroverk. Sedan år 1945 kan statsbidrag utgå till skolhem för lär^

jungar vid högre läroanstalter, men man kan icke säga, att frågan därigenom

— åtminstone ännu så länge — nöjaktigt lösts. Överstyrelsen, som

förbereder särskild framställning i ämnet, framhåller angelägenheten av

att behovet av internat vid högre skolor uppmärksammas vid ett blivande

beslut rörande skolorganisationen.

Fn provisorisk examensreform har för någon tid sedan genomförts efter

av skolkommissionen den C augusti 1946 gjord framställning.

I överensstämmelse med yrkanden, som framställts såväl av skolutredningen

som av skolkommissionen, har därvid införts ett omprövning sinstitut

s. 505 Kontrollera mot PDF

505

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70-

i studentexamen. Examinand, som blivit underkänd i den muntliga examen,

kan tillerkännas rätt att fullborda sin examen genom omprövning i högst

två ämnen. Prövningen äger rum under någon av de fem fyllnadsprövningsperioder,

som årligen anordnas, och förrättas av en lärare, som vid de allmänna

läroverken utses av rektor men vid kommunala och enskilda läroanstalter

av skolöverstyrelsen. I bedömningen deltager en av kollegiet utsedd

medbedömare. Därjämte skall den muntliga prövningen övervaras av

rektor eller den han i sitt ställe därtill förordnar. Prövningen övervakas

sålunda icke av censorer, men examinand får icke pröva om, utan att detta

medgivits honom av mer än halva antalet av de censorer, som fungerade

vid examenstillfället.

Vidare har — likaledes på förslag av de båda skolkommittéerna — införts

en särskild prövning, populärt benämnd »partiell studentexamen».

Vem som helst kan få undergå prövning i ett eller flera ämnen efter fordringarna

för studentexamen på latin- eller realgymnasium, såvida han icke

redan avlagt studentexamen eller är anmäld till denna examen — för studenter

anordnas i stället fyllnadsprövning. Om någon, som har undergått

dylik särskild prövning, sedan vill ta fullständig examen som privatist, kan

han i viss utsträckning tillgodoräkna sig de betyg han erhållit; dock måste

den slutliga examen alltid omfatta minst fyra ämnen.

Det torde icke vara behövligt att redogöra för i vad män dessa bestämmelser

skilja sig från de av skolutredningen respektive skolkommissionen

föreslagna. En eventuell fortsatt utredning i gymnasiefrågan måste under

alla omständigheter ingå på en bedömning av examensprocedurens lämplighet

och ändamålsenliga utformning med hänsyn till den gymnasieorganisation,

utredningen vill föreslå.

En provisorisk gymnasiereform som den av skolöverstyrelsen skisserade

kan icke få någon större varaktighet. När enhetsskolan allmänt genomföres,

torde en mera genomgripande gymnasiereform vara av nöden. Skolöverstyrelsen

är väl medveten härom men anser det icke möjligt att redan

nu angiva, huruvida den definitiva lösningen bör sökas i en organisation

med horisontell klyvning eller med fasta linjer.

»Om skolkommissionens riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling

följas ännu vid mitten av 1960-talet, bör genomförandet av enhetsskolan

då ha hunnit så långt, att den provisoriska gymnasieorganisationen

icke längre kan motsvara tidens krav. I främsta rummet torde de drag, som

kvarstå från nuvarande läroverksorganisation, vid denna tidpunkt tarva

modernisering. Den dubbla anknytningen till realskolan måste sålunda

avvecklas och ett fyraårigt gymnasium allmänt genomföras i organisationen

med 9 g som första ring. Även tidpunkten för differentieringen, som

är naturlig inom nuvarande gymnasieorganisation, torde under de ändrade

förutsättningarna kunna bli en skottavla för kritiken. Den stora rörligheten

i skolkommissionens skolsystem vållar, att lärjungarna år efter år

s. 506 Kontrollera mot PDF

506

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

skulle ställas inför ämnesval eller linjeval, som i vissa fall även måste

framtvinga omgrupperingar av lärjungarna på nya klassavdelningar. —

--Iorhända är det icke för djärvt att förmoda, att målsmansopinionen

under sådana förhållanden komme att föredraga en gymnasieorganisation,

där de unga kunna passera gränsen mellan tian och elvan utan alla omständligheter,

på obrutna linjer och i orubbade klassförband såsom i gamla

tider. 1950-talets provisoriska organisationstyp måste då vika för någon

av de typer SK föreslagit eller någon därmed ekvivalent organisation.

Om gymnasiets anpassning till enhetsskolan icke kan genomföras förrän

någon gång på 1960-talet, är det givetvis omöjligt för överstyrelsen att

giva det ena eller det andra alternativet ett obetingat förord, och än mindre

kan överstyrelsen finna det påkallat att nu ingå på förslagens talrika

detaljer. De många utkast till timplaner, som finnas i kollegieyttrandena,

måste likaledes gå ogranskade till arkiven. I den mån de innehålla livskraftiga

idéer, komma de högst sannolikt att i nya varianter åter framläggas

av 1960-talets kollegier. Slutligen kan icke heller skolkommissionens

utkast till examensreform med sin förankring i kommissionens huvudalternativ

prövas utan preciserade förutsättningar rörande den gymnasieorganisation,

inom vilken den skall tillämpas.

Överstyrelsen har dock i det föregående uttalat förhoppningen, att erfarenheterna

från den allmänna linjen i dess av överstyrelsen föreslagna

form skola ge en viss vägledning för det slutliga valet. Skulle avgångssiffrorna

från näst högsta ringen av denna linje ännu i början av 1960-talet

icke ha visat någon nämnvärd tendens att stiga, vore det kanske mest

naturligt, om valet fölle på ett system med ett fåtal fasta linjer, i princip

uppbyggda enligt det nordhultska schemat. Har åter vid denna tid ett

klart behov av en avgångsetapp framträtt, vore det icke överraskande,

om ett system med horisontell klyvning ansåges bättre svara mot tidens

krav.» (S. 98—99.)

h. Departementschefen,

Utsagt eller underförstått ligger bakom varje ståndpunkt i gymnasiefrågan

även en bild av samhället, konservativ eller radikal, realistisk eller

utopisk alltefter vederbörandes personliga läggning. Kunde samhällsverksamheten

begränsas som förr i tiden, skulle även gymnasiets uppgifter i

motsvarande grad förenklas. Ett gymnasium, som endast behövde vara en

förskola för akademiska studier, kunde mycket väl tills vidare organiseras

som ett tvålinjesystem med föga differentierade linjer. Ett och annat yttrande

synes ha hämtat sin inspiration från en sådan samhällssyn: tillströmningen

till gymnasiet bör begränsas, formalbildningen bör hållas högt. Ett

långt större antal av remissvaren bedömer gymnasiets organisationsproblem

på grundval av erfarenheterna från den nuvarande skolorganisationen, där

realskolan visserligen har öppnats för allt fler lärjungar men i stort sett

bibehåller sin gamla karaktär, sina gamla arbetsmetoder och sina gamla

krav på lärjungarna. Det är lätt att förstå, att sådana yttranden innehålla

kritik och ej sällan skarp kritik, eftersom ett gymnasium, som har utformats

med hänsyn till den blivande enhetsskolan, icke gärna på samma gång

s. 507 Kontrollera mot PDF

507

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

i alla delar kan vara den mest ändamålsenliga konstruktionen för ett till den

nuvarande realskolan anslutet gymnasium. Vad som belyses i dessa yttranden

är emellertid egentligen, huru gymnasiet med hänsyn till dess nuvarande

uppgifter i samhället och nuvarande lärjungebesättning bäst organiseras

på grundvalen av en i huvudsak oförändrad nederskola. Pafallande

ofta komma remissinstanserna därvid till ett positivt resultat i fråga om

den av skolkommissionen förordade allmänna linjen.

Skolkommissionen har måst göra ett försök att draga ut konsekvenserna

även av utvecklingstendenser, som ännu icke kommit till sin fulla verkan,

av den utveckling mot mera komplicerade samhällsförhållanden, som pågar,

och den strävan mot en höjd individuell utbildningsnivå, som gör sig gällande

inom skilda folklager. Dess gymnasieförslag har som bakgrund en genomförd

enhetsskola, där åtta år av den grundläggande skolutbildningen äro

gemensamma för alla, och ett progressivt samhälle, där ett stadigt växande

behov av kompletterande gymnasial utbildning för mycket skiftande samhällsändamål

gör gymnasieutbildningen eftertraktad inom allt vidare ungdomskretsar.

Det kan i ett sådant läge inte räcka med att varsamt glänta

på gymnasiets port för att släppa in de bästa formella begåvningarna. Jag

vill icke säga, att portarna böra öppnas på vid gavel, men anspråken på

gymnasiet bli med nödvändighet större än nu, hela byggnaden börjar

bli för trång, man kan icke underlåta att tänka på framtiden. Att yttrandena

i fråga om dessa fjärmare förhållanden äro oenhetliga och ofta föga

belysande, är dock ganska begripligt: förutsättningarna kunna ännu icke

otvetydigt preciseras; först när enhetsskolan en gång står färdig, kan större

enighet vinnas om huru denna skolas påbyggnader skola se ut.

Tillsammantagna ge dock remissyttrandena, synes det mig, en viss ledning

för gymnasiefrågans fortsatta behandling. Graden av aktualitet hos

de skilda reformprojekten kan ganska väl avläsas i yttrandena. Räknar

man med en fortskridande skolreform, kan det icke vara nödvändigt att

omedelbart skrida till förverkligandet av ett maximiprogram, vars avlägsnaste

konturer ännu för flertalet bedömare te sig oskarpa i det framåtriktade

tidsperspektivet. Svårbedömliga delspörsmål, som förutsätta en viss

överblick över konsekvenserna av en ännu blott påbörjad utveckling, kunna

vinna på en förnyad genomarbetning, medan de delar av programmet, som

även under nu rådande skolförhållanden skulle bli till gagn för den studerande

ungdomen, icke böra undanskjutas. Jag kan mycket väl som en arbetshypotes

acceptera skolöverstyrelsens tidsschema, när den särskiljer tre

perioder i utvecklingen: den omedelbart förestående, då praktiskt taget alla

i gymnasiet inträdande lärjungar ha genomgått den nuvarande realskolan,

den därpå närmast följande, då man måste ordna för gymnasiestudier åt lärjungar

från de försöksvis inrättade, ännu dock relativt fåtaliga enhetsskolorna,

och den tredje, avslutande fasen, då enhetsskolan börjar närma sig

s. 508 Kontrollera mot PDF

508 Kungl. Majit.s ■proposition nr 70.

sin fullbordan och gymnasiet definitivt måste i sin helhet inorganiseras i

enhetsskolesystemet.

Redan under den första perioden bör enligt min mening en provisorisk

gymnasiereform genomföras, varvid organisationen kvantitativt och kvalitativt

bör smidigare anpassas efter de redan nu klart framträdande behoven.

I synnerhet under efterkrigstiden har inom skilda delar av landet ett livligt

intresse för gymnasieorganisationens utvidgning givit sig till känna.

Icke mindre än ett tjugutal kommunala gymnasier ha upprättats under de

senaste fem åren; flertalet av dessa ha ännu icke kommit i åtnjutande av

statsbidrag. Den ökning av gymnasieorganisationens kapacitet, som vunnits

genom dessa kommunala initiativ, är enligt min uppfattning önskvärd

och motsvaras av en stigande efterfrågan på ungt folk med gymnasial utbildning.

Upprättandet av nya statliga gymnasier har fått anstå några år,

medan utredningarna om skolväsendets framtida organisation ha pågått,

men frågan bör nu med det snaraste återupptagas. Jag har anmodat skolöverstyrelsen

att inkomma med utredning om utbyggande av läroverksorganisationen

med nya statliga gymnasier och hoppas, att förslag i ämnet

skall kunna föreläggas 1951 års riksdag.

Snarast möjligt bör också gymnasiets linjedelning moderniseras. Latinet

och matematiken ha av gammalt varit hörnstenar för de vetenskapliga

studierna vid universitet och högskolor och äro det i stor utsträckning fortfarande:

studier i teologi, språkvetenskap och historiska ämnen förutsätta

insikter i latin, som icke torde kunna sättas nämnvärt lägre än nuvarande

pensum i studentexamen, studier i tekniska och naturvetenskapliga ämnen,

inklusive större delen av fackhögskolornas ämneskrets, fordra insikter i

matematik, som icke alltid kunna begränsas till realgymnasiets allmänna

kurs. Den från början smala sektor av de akademiska studierna, där ett

framgångsrikt arbete är möjligt utan denna solida grund i latin eller matematik,

har emellertid successivt vidgats. Ett uttryck för denna utveckling

är inrättandet av den nuvarande statsvetenskapliga examen; förkunskaper

i latin och matematik äro visserligen nyttiga för hithörande studier, men

betyg i studentexamen är icke föreskrivet. Liknande torde läget vara inom

en annan ämnesgrupp av stigande betydelse för samhällsarbetet, nämligen

den psykologisk-pedagogiska.

En motsvarande utveckling på gymnasialstadiet har omöjliggjorts av det

hittills härskande tvålinjesystemet. Läget är så mycket mer påfallande,

som behovet av samhällsorienterande studier utan obligatorisk sammankoppling

med omfattande kurser i latin och matematik är särskilt framträdande

just för de grupper av gymnasister, som icke tillämna universitetsstudier.

Liksom skolöverstyrelsen anser jag, att den allmänna linje, skolkommissionen

föreslagit, svarar mot behov, som icke längre kunna lämnas

obeaktade. Gymnasieorganisationen bör därför snarast möjligt utvidgas

s. 509 Kontrollera mot PDF

509

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

med en sådan linje. Linjens huvuduppgift måste bliva att giva lärjungarna

en mer omfattande och fastare orienterad kunskap om nutidssamhället än

som är möjligt åstadkomma inom de nuvarande linjerna med deras i var

sin riktning specialiserade studiemål. Den matematikkurs, som kan inrymmas

i linjens studieplan, kan säkerligen icke erhålla samma omfattning

som reallinjens nuvarande allmänna kurs, men den bör kunna överstiga

latinlinjens, och den bör med avseende på stoffurvalet få sin prägel av linjens

uppgifter i övrigt; de delar av matematiken, som äro värdefulla för statistiskt

arbete, böra på denna linje betonas, medan det geometriska inslaget

bör kunna mycket avsevärt förtunnas. Huruvida jämväl en kurs i latin bör

inläggas på den allmänna linjen, måste tills vidare lämnas oavgjort. Ur

vissa synpunkter vore det önskvärt att så kunde ske, men schemautrymmet

är trångt för de många intressen linjen har att tjäna. Först när tim- och

kursplaner äro utarbetade, så att latinkursens värde kan vägas mot de studier

i andra fack, som den komme att undantränga, är det möjligt att på

denna punkt träffa ett avgörande. I övrigt bör linjen mer än de båda andra

präglas av uppgiften att meddela en ospecialiserad allmänbildning.

Tills vidare synes det mig klokt att stanna med ett trelinjesystem, som

vid sidan av latin- och reallinjerna omfattar en allmän linje. Det kan icke

vara önskvärt att på ett så tidigt stadium som vid inträdet på gymnasiet

ställa lärjungarna inför alltför många alternativ, som för de villrådiga

måste öka riskerna för fel val. De från olika håll föreslagna speciella flickskole-

och socialpedagogiska linjerna, som skulle stå den allmänna linjen

tämligen nära, torde i varje fall icke böra upptagas i gymnasiets organisationsplan,

förrän erfarenhet vunnits om vad den allmänna linjen kan prestera,

vilka levnadsbanor som bekvämligen kunna anslutas till denna linje,

och vilka lärjungegrupper som komma att frekventera densamma.

Att införandet av en allmän linje bör kunna möjliggöra en beskärning av

det nuvarande differentieringssystemet, på sätt skolöverstyrelsen i sitt utlåtande

har utrett, får väl anses ligga i sakens natur. Även enligt min mening

bör tillvalssystemet förenklas, då den allmänna linjen införes, så att

varje lärjunge vid inträdet i näst högsta ringen har att träffa ett val mellan

två eller allra högst tre studiealternativ i stället för som nu mellan sju eller

elva. Det blir även efter en sådan reduktion av differentieringssystemet

möjligt att tillgodose de mest trängande differentieringsbehoven. Sedan

den allmänna linjen från de båda andra övertagit de lärjungegrupper, som

ha valt någon av dessa linjer, endast emedan ingen mellanlinje står till

buds, kan sannolikt i båda fallen en enkel gaffelgrening vara tillräcklig, så

att latinlinjen i de två högsta ringarna delar sig i en helklassisk och en

halvklassisk gren och reallinjen i en matematisk och en biologisk gren. I

vad mån latinlinjen kan göras användbar även för lärjungar, som måste

kunna redovisa kurser i matematik utöver realexamen, bör undersökas vid

s. 510 Kontrollera mot PDF

510

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

utarbetandet av undervisningsplanerna, men den för närvarande låga deltagarfrekvensen

i ämnet, vilken troligen skulle ytterligare pressas genom

införandet av en allmän linje, gör det knappast möjligt att vid latinlinjens

omorganisation tillmäta detta ämne större vikt.

Om således de båda nuvarande linjerna icke göras alldeles stela utan bibehålla

möjligheten till en viss grovsortering av lärjungarna efter deras intressen

och tillämnade levnadsbanor, synes en motsvarande rörelsefrihet

böra medgivas även på den allmänna linjen. Vid sidan av linjens relativt

ospecialiserade huvudstam bör då i första hand en nyspråklig sidogren

övervägas för de båda högsta ringarna. Därigenom skulle en möjlighet till

förstärkt språkutbildning öppnas för lärjungarna, vilken torde komma

att uppskattas av dem som syfta till kommersiell verksamhet eller eljest

räkna med att i framtiden stå i livligare kontakt med de ledande kulturländerna.

Det är min förhoppning, att, även om engelskan i överensstämmelse

med de båda skolkommittéernas enhälliga förslag göres till gymnasiets

huvudspråk, de syftemål, som avses med de olika hit ingivna petitionerna

till franskans förmån, därigenom åtminstone till någon del skola

kunna tillgodoses.

Att språkundervisningen jämväl i övrigt vid den provisoriska gymnasiereformen

bör erhålla en så stark ställning som omständigheterna medgiva,

behöver knappast sägas. Av praktiska skäl är det dock uteslutet att bereda

fast plats inom läroverksorganisationen för ytterligare upp till fyra främmande

språk — ryska, spanska, italienska och finska — utöver de två

klassiska och tre moderna främmande språk, som redan finnas där. Man

torde i huvudsak nödgas begränsa sig till att medgiva, att vid läroverk,

där tillräckligt intresse är till finnandes bland lärjungarna och kompetenta

lärare kunna anskaffas, det andra eller tredje främmande språket i de båda

högsta ringarna får utbytas mot det språk lärjungarna åstunda och i övrigt

erforderliga jämkningar i undervisningsplanen för dessa ringar företagas.

För den händelse under den provisoriska reformens tid behov av mera omfattande

undervisning skulle yppa sig i något av de nämnda språken, gömmer

emellertid organisationen en latent möjlighet att lösa frågan enligt de

riktlinjer, som länge prövats vid Nya elementarskolan. Latinet skulle då på

latinlinjen ersättas med ett fjärde levande språk, varigenom en mycket utpräglat

nyspråklig studieplan kunde åstadkommas. Såsom bland annat

framgår av professor Falks tidigare återgivna uttalande, torde dock behållningen

av en tvåårig kurs få anses rätt tillfredsställande till och med i ett så

pass svårt språk som ryska. Så länge tillströmningen till undervisningen i

detta ämne icke är större, än den för närvarande är, synes det därför tillräckligt

med fortsatt försöksundervisning, huvudsakligen förlagd till de två

högsta ringarna vid läroverk, där betingelserna för undervisningen äro gynnsamma.

s. 511 Kontrollera mot PDF

511

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag en allmän översyn av gymnasiets

undervisningsplan påkallad i samband med införandet av den tredje

linjen, varvid även de hygieniska önskemål böra beaktas, som föranlett förutnämnda

reduktion av realskolans timplan. Jag skulle gärna se, att därvid

även en minskning av de samtidigt lästa ämnenas antal kunde åvägabringas

i överensstämmelse med tendenserna hos det av skolkommissionen

framlagda nordhultska förslaget; i varje fall bör ingen ökning ifrågakomma

av det antal läroämnen, som nu läsas parallellt i den differentierade delen

av latin- och realgymnasierna. Skolöverstyrelsens förslag att redan under

provisorietiden ge den allmänna linjen en sådan utformning, att vissa av

slcolkommissionens idéer där kunna prövas, synes mig i hög grad beaktansvärt;

även på de båda andra linjerna böra dock åtgärder vidtagas för att,

i den mån så redan nu kan ske, möjliggöra friare studieformer.

Om övergångstidens gymnasium utformas enligt de riktlinjer, jag nyss

angivit, kommer organisationen som helhet betraktad att erhålla den grad

av smidighet, som kan anses klart påkallad av ungdomens olikartade anlag

och intressen och levnadsbanornas skiftande krav. Förekomsten av såväl

treåriga som fyraåriga linjer sida vid sida ökar i andra hänseenden organisationens

elasticitet. Det bör alltjämt finnas treåriga linjer för de lärjungar,

som på grund av hemortens belägenhet eller av olika sociala skäl

finna denna organisation vara att föredraga, och det finnes näppeligen heller

bärande skäl att förmena lärjungar, som äro bosatta på gymnasieorten eller

eljest kunna träffa sitt linjeval utan inskränkande yttre omständigheter,

att tillgodogöra sig fördelarna av en obruten fyraårig studiegång.

Till sin allmänna plan bleve väl en sådan provisorisk gymnasieorganisation

i stort sett tillfredsställande. Huru den kommer att ta sig ut i praktiken,

beror dock i hög grad på lösningen av de lokala organisationsfrågorna.

Målet bör vara att — så långt de ekonomiska tillgångarna medgiva

— handlägga även dessa frågor under allsidigt hänsynstagande till de omständigheter,

som ha varit bestämmande för gymnasieorganisationens planläggning

i stort.

För de lärjungar, som begagna den nuvarande gymnasieorganisationen,

stå de båda valmöjligheterna — latin- och reallinjen — för närvarande

öppna vid samtliga högre allmänna läroverk med undantag av högre realläroverket

på Norrmalm. Om nu en allmän linje principiellt accepteras,

uppstår frågan, på vilka villkor en dylik linje må kunna upprättas vid de

existerande läroverken och under vilka omständigheter en redan befintlig

linje av det ena eller andra slaget bör nedläggas, ifall lärjungebesättningen

nedgår. Bedömningen försvåras av att det några år framåt torde bliva mycket

vanskligt att förutsäga, huru lärjungarna komma att fördela sig på de

olika linjerna.

s. 512 Kontrollera mot PDF

512

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Vid den senaste läroverksreformen bestämde riksdagen i detalj fördelningen

av latin- och reallinjer, treåriga, fyraåriga och lyceilinjer vid varje

särskilt läroverk. Även antalet parallellavdelningar av varje slag upptogs i

specialplaner för de särskilda läroverken, som fogades till 1927 års riksdagsbeslut.

Mycket snart började emellertid lärjungetillströmningen förete

stora avvikelser från den i specialplanerna förutsatta, och redan år 1930

fick skolöverstyrelsen rätt att inom gränserna för de anvisade medlen och

under de av riksdagen i övrigt angivna förutsättningarna medgiva jämkningar

i specialplanerna. Under senare år har praxis varit, att upprättandet

av linje av slag, som icke förut funnits vid läroverket, underställes riksdagen,

att Kungl. Maj:t beslutar om upprättande av nya parallellavdelningar

av första ringen vid redan existerande linjer och att skolöverstyrelsen

beslutar i fråga om antalet parallellavdelningar av högre ringar. Vanligen

har Kungl. Maj:t medgivit upprättandet av ny parallellavdelning av

första ringen, om minst 10 godkända inträdessökande måste avvisas, därest

sådan parallellavdelning icke kommer till stånd, men på sista tiden har

under inflytande av lärarbristen en åtstramning av praxis måst företagas.

Å andra sidan har linje, som upptagits i 1927 års specialplaner, i flera fall

temporärt nedlagts. Proceduren har därvid varit tämligen omständlig: om

lärjungeantalet i första ringen under två på varandra följande år understigit

10, inrapporteras förhållandet av skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t,

som i samband med beräkningen av icke-ordinarieposten i de allmänna

läroverkens avlöningsstater giver riksdagen kännedom om vad som förekommit;

därest riksdagen intet har att däremot erinra, föreskrives sedan i

regleringsbrevet för följande år, att ny första ring av ifrågavarande linje

icke eller endast på vissa villkor får upprättas. På senare tid har Kungl.

Maj :t i sådana fall icke brukat lämna tillstånd till upprättande av ny ring

med mindre antalet anmälda lärjungar uppgått till minst 8 eller 10; det

förra talet har använts, då fråga varit om den enda förefintliga latinlinjen

vid ett läroverk, det senare då det exempelvis gällt en treårig latinlinje vid

ett läroverk, där fyraårig, ofullständigt utnyttjad linje finnes, eller omvänt.

Med hänsyn till ovissheten om lärjungetillströmningen till linjerna torde

från och med det år, då den allmänna linjen skall införas i gymnasieorganisationen,

avgörandet i fråga om gymnasiets organisation på de särskilda

orterna lämpligen böra överflyttas till Kungl. Maj:t, så att en snabb och

smidig anpassning efter ortsförhållandena blir möjlig. Upprättandet av ny

linje eller av ny parallellavdelning av första ringen på linje, som redan är

företrädd vid läroverket, bör därvid i regel icke medgivas, om lärjungeantalet

kan beräknas understiga 15, indragning av linje bör i regel ske, om

lärjungeantalet understiger 10 resp. 8 i överensstämmelse med nu tillämpad

praxis. Hänsyn bör emellertid tagas till åtskilliga inverkande förhållanden,

såsom förhandenvaron av andra läroverk på läroverksorten, antal redan

s. 513 Kontrollera mot PDF

513

Kungl. May.ts ''proposition nr 70.

befintliga parallellavdelningar av ringen vid läroverket m. m. I synnerhet

måste beaktas, att studielägenheterna för ungdom från landsbygden och

mindre skolorter icke böra beskäras utan tvingande skäl. Som villkor för

inrättande av ny linje bör föreskrivas, att läroverkskommunen åtager sig

att för den nya linjen hålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning

och möbelutrustning ävensom bostäder åt för läroverket erforderlig

vaktmästarpersonal. Skolöverstyrelsens nuvarande befogenhet att i vissa

fall besluta om antalet parallellavdelningar bör bibehållas.

Om nytt högre allmänt läroverk upprättas, torde i samband med beslutet

härom, vilket givetvis fortfarande bör underställas riksdagen, en initialorganisation

böra fastställas att tillämpas det första läsåret, medan organisationens

fortsatta utbyggande enligt de allmänna riktlinjer, som av riksdagen

accepterats för gymnasieorganisationen, bör kunna ske genom beslut

av Kungl. Maj:t på grundval av de årliga tillströmningssiffrorna.

Hinder torde icke möta att upprätta jämväl vissa gymnasier med speciella

uppgifter under övergångstidens första del. I första rummet bör därvid

det av skolkommissionen föreslagna gymnasiet för vuxna komma i

åtanke. Syftet motsvaras inom den nuvarande skolorganisationen närmast

av de aftonskolor, som äro inrättade vid högre allmänna läroverket å

Kungsholmen och vid ett par privatläroverk. Den begränsade tillströmningen

till dessa skolor kan måhända mana till någon återhållsamhet. Början

torde böra göras med en gymnasielinje för vuxna, som förlägges till

lämpligt läroverk eller seminarium, varefter en successiv utbyggnad bör

företagas i mån av behov. Såsom skolkommissionen har framhållit, bör vid

ett sådant läroverk alltifrån början fria studiemetoder odlas och i överensstämmelse

med skolöverstyrelsens förslag även korrespondensmetoden

tagas till hjälp. Det är mycket möjligt, att vid ett sådant läroverk indelning

i årskurser och klassavdelningar skall kunna avvaras och att tider med

studier per korrespondens i hemorten skola kunna alternera med perioder,

då lärjungarna vistas vid gymnasiet och stå i personlig kontakt med

lärarna.

I fråga om de övriga av skolöverstyrelsen i detta sammanhang berörda

skoltyperna — vissa internatläroverk och en realskola för vuxna — torde

överstyrelsens bebådade framställning böra avvaktas.

Därest riksdagen icke har något att erinra mot vad jag i det föregående

har anfört, har jag för avsikt att efter erforderlig utredning snarast möjligt

föranstalta om en provisorisk gymnasiereform, innefattande upprättandet

av en allmän linje, begränsning av differentieringssystemet på högstadiet

och inrättandet av den första gymnasielinjen för vuxna. På sätt skolöverstyrelsen

föreslagit, böra de möjligheter att pröva skolkommissionens tankar

om gymnasiets organisation och inre arbete, som i samband därmed

kunna erbjuda sig, så långt ske kan tillvaratagas.

33 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 70.

s. 514 Kontrollera mot PDF

514

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Redan innan den provisoriska gymnasiereformen är till fullo genomförd,

måste arbetet börja på nästa fas i gymnasiets utveckling. De försök med

en lärogång enligt enhetsskolans grundsatser, som redan ha påbörjats inom

folkskolan, komma vid 1950-talets mitt att ha bragts så långt, att de första

lärjungarna från enhetsskolan stå redo att påbörja gymnasialstudier. Formerna

för övergång till gymnasiet och organisationen av gymnasiestudierna

för dessa lärjungar kunna på sakens nuvarande stadium icke exakt angivas,

emedan, såsom jag i det föregående framhållit, försöken torde komma att

följa skilda linjer på olika orter, alltefter de lokala initiativ, som torde vara

att motse. Jag är emellertid angelägen om att betona, att dessa lärjungar

i sina studier böra vara tillförsäkrade det allmännas välvilliga intresse och

stöd. Målsmännen böra tryggt kunna räkna med att, när tiden är inne,

gymnasielinjer skola finnas att .tillgå med anknytning till enhetsskolans

slutstadium, och att dessa linjer skola ge eleverna fulla möjligheter att efter

förmåga fullfölja studierna fram till gymnasiets slutexamen.

Jag är ense med skolöverstyrelsen om att de gymnasielinjer, som anslutas

till försöksskolor av skolkommissionens standardtyp, beträffande lärogång

och arbetsmetod böra i högre grad än gymnasieorganisationen i övrigt

präglas av skolkommissionens idéer och förslag och att under en följd av år

ungdom från enhetsskolor i skilda landsdelar måste sammanföras till ett

begränsat antal försöksgymnasier eller försökslinjer. Lärjungarna böra

under sin gymnasievistelse kunna påräkna dels studiebidrag, vilka utgå

utan behovsprövning och böra täcka den merkostnad, som uppstår genom

att studierna icke kunna förläggas till hemorten, dels därutöver behovsprövade

stipendier enligt de grunder, som i allmänhet gälla vid gymnasiestudier.

Försöksgymnasiernas anknytning till enhetsskolan måste enligt min tanke

förmedlas av en klass av typen 9 g. Huruvida den i lärarkretsar mångomskrivna

stridsfrågan om den lokala förläggningen av klass 9 g på allvar

kommer att aktualiseras under försökstiden, synes mig tämligen ovisst. På

de hittills uttagna försöksorterna lärer klassen automatiskt komma att organiseras

i anslutning till enhetsskolan, och om försöken avlöpa efter beräkning,

skulle således det mottagande gymnasiet endast omfatta klasserna

10—12. Det är dock möjligt, att de i början avsevärda svårigheterna att

ordna det inre arbetet efter skolkommissionens riktlinjer åtminstone i vissa

fall kunna önskliggöra en centralisering av 9 g till det mottagande gymnasiet.

Enligt min mening böra olika förläggningsmöjligheter för klass

9 g tills vidare hållas öppna och det slutliga avgörandet ske under allsidigt

hänsynstagande till samtliga de omständigheter, som kunna ha relevans

för frågans bedömning, och icke minst de under försöksåren gjorda erfarenheterna.

s. 515 Kontrollera mot PDF

515

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Då försök även böra tillåtas efter riktlinjer, som mer eller mindre avvika

från skolkommissionens, kan det emellertid tänkas, att under försökstiden

lärjungar avgå från enhetsskolan efter en lärogång, som står närmare den

nuvarande realskolans, så att de efter någon komplettering kunna vinna inträde

vid de vanliga gymnasierna. Huru övergången i dylikt fall bör organiseras

måste prövas med hänsyn till omständigheterna; anledning finnes

att tro, att den av skolkommissionen föreslagna fria klassen därvid skall bli

till god nytta. I ämnen, där lärjungarna på grund av genomgångna kurser

och erhållna betyg kunna antagas ha förutsättningar att följa gymnasiets

undervisning, äro givetvis inga specialanordningar behövliga.

Den tredje och sista fasen av gymnasiefrågans utveckling skulle enligt

skolöverstyrelsens periodindelning taga sin början någon gång på 1960-talet,

då gymnasiet måste taga hand om allt större skaror av enhetsskoleelever och

dess lärogång således måste organiskt anknytas till enhetsskolans. Även

den allmänna organisationen med dess stridsämnen — den horisontella

klyvningen och avvägningen mellan fasthet och differentiering i linjebyggnaden

— måste då tagas upp till slutlig prövning. Jag har i ett tidigare

avsnitt på mitt anförande givit till känna, att svaret på de ännu olösta frågorna

angående enhetsskolans organisation bör sökas under en försöksverksamhet,

vars resultat, allteftersom de bli tillgängliga, skulle samlas och bearbetas

för att ge material till en sammanfattande utredning framemot försöksperiodens

slut. Först genom denna utredning kommer grunden för det

blivande gymnasiet att fixeras. Så snart detta skett, torde förberedelserna

kunna upptagas för den mera genomgripande gymnasiereform, som enligt

min övertygelse är en oundviklig konsekvens av enhetsskolans framväxande.

Att man därvid kommer att gripa tillbaka på skolkommissionens arbeten

såsom för arbetet grundläggande, synes mig i varje fall högst sannolikt.

s. 516 Kontrollera mot PDF

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Avdelning III.

Gemensamma frågor.

10. Byggnader, utrustning och skolsociala åtgärder.

Om skolan skall kunna ge de unga medborgarna det bästa hon förmår,

måste hennes arbete och lärjungarnas levnadsförhållanden vara föremål för

ganska mycken omtanke från det allmännas sida. Byggnader och utrustning

måste göras så goda och ändamålsenliga, som tillgångarna medgiva,

läkare och psykologer måste sättas i tillfälle att ge de uppväxande den

hjälp de i många situationer behöva, skolsociala och ekonomiska stödåtgärder

behövas för att hålla undan de spärrar, yttre omständigheter sätta i de

ungas väg. Liksom skolarkitekten vinnlägger sig om att naturligt och harmoniskt

infälla skolhuset i det svenska landskapet, måste alla de, som bära

ansvaret för den unga generationen, eftersträva att göra skoltiden till en

naturlig och harmonisk del av ett människoliv i den svenska nutidsmiljön.

Detaljerna i det praktiska arbetet kunna växla efter åldersstadiet och skolformens

speciella uppgifter, men frågeställningarna och riktlinjerna äro sig

tämligen lika inom de flesta av bama- och ungdomsålderns skolformer. I

ett resonemang, som blott har till uppgift att klargöra skolväsendets aktuella

utvecklingstendenser och uppdraga några huvudlinjer för det fortsatta

arbetet, kan jag lägga huvudvikten på de för skolväsendet gemensamma

dragen.

a. Skolbyggnadsfrågorna.

För ett lokalt skolbyggnadsprogram på längre sikt äro lärjungarnas fördelning

på skolenheter och skolarbetets praktiska utformning de grundläggande

faktorerna, men i praktiken påverkas byggnadsprogrammet därjämte

i högsta grad av det existerande skolhusbeståndets beskaffenhet och

värde.

Ansvaret för skolhusbyggena bör enligt skolkommissionens mening fortfarande

på vila skoldistrikten. Generellt giltiga och i detalj gående bestämmelser

beträffande skollokalernas utformning torde icke vara önskvärda.

Det kommunala skolintresset och arkitekternas nydanarvilja böra på detta

område till och med få ökad betydelse. Kommissionen försöker dock i stora

drag angiva de anspråk den föreslagna skolreformen komme att ställa på

lokalernas beskaffenhet. I första hand tar kommissionen sikte på den nya

skoltyp, reformen förutsätter, centralskolan.

s. 517 Kontrollera mot PDF

517

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

En centralskola bör inte göras för stor. På landsbygden, där man också

måste tänka på att skolvägarna icke få bli för långa, bör ett lärjungeantal

av 350—400 vara maximum. I städerna kan det med hänsyn till de höga

tomtpriserna och bristen på lämpliga tomter vara svårt att hålla denna

övre gräns, men man bör dock för framtiden eftersträva, att gränsen 400

elever icke överskrides i en skolbyggnad för enhetsskolans mellan- och högstadium.

Lågstadiet bör lämpligen, både på landsbygden och i städerna, ha

egen byggnad. Småskolorna böra vara så många som möjligt: skolvägarna

bli då kortare, starkt trafikerade huvudleder kunna lättare undvikas, och

då skolorna bli mindre, få de mera karaktären av hem. Om en småskola inrymmes

i en större skola, bör den ha särskild ingång och särskild lekplats.

De krav, som böra ställas på klassrummen, bero icke blott av klassernas

storlek utan även av arbetssättet under lektionerna. Kommissionen kommer

till resultatet, att klassrummen böra vara störst på lågstadiet.

»All undervisning i småskolan (frånsett lekar och gymnastikövningar)

bör kunna försiggå i ett och samma rum: teoretisk undervisning, målning,

modellering och x-itning, enklare slöjd, enkla husliga sysslor (dock ej egentlig

matlagning), säng och musik. Undervisningen kräver utrymme för arbetsbord

(i stället för pulpeter) för varje elev och möjlighet att ställa samman

dessa till större bordsytor för gemensamma arbeten, målning m. in.

Slöjden behöver en arbetsbänk och de husliga syssloi-na sin särskilda avdelning

eller köksvrå med någon inredning för ändamålet. Vidare behövs rikliga

skåputrymmen för undervisnings- och arbetsmateriel samt ett väggfast

skåp med fack för varje barn. Genom att eleverna förvarar sina saker

i facket, behöver arbetsborden ej längre tjäna som förvaringsplats för böcker

etc. Plats bör finnas för ett stort avlastningsbord, och varje klassrum

bör vara utrustat med tvättställ med rinnande vatten.

Lämpligt är emellertid, att klassrummet kombineras med ett verkrum,

dit en del av de här nämnda sysslorna kan hänvisas. Detta rum, som måste

vara så beläget, att läraren kan ha uppsikt över det, bör vara utrustat med

stort arbetsbord, rinnande vatten och diskbänk. Verkrummet är avsett för

målning, modellering, slöjd och andra våta eller bulh-ande sysselsättningar.

Det är avsett att användas av individuellt arbetande lärjungar eller av en

grupp, som behöver arbeta i fred med en viss uppgift. Det kan också placeras

mellan två klassrum med dörrar till båda och användas av dem

bägge.

För ett klassrum med dessa uppgifter räcker inte de mått, som enligt nu

gällande bestämmelser är normativa: en längd av 7—8 meter och en bredd

av G,5 meter. Fn ökning av utrymmet med 20—25 procent är erforderlig.

Även på mellanstadiet (klasserna 4—6) fordras rymliga klassrum. Plats

måste finnas för skåp, där elevernas böcker och materiel, klassens gemensamma

arbetsmateriel och elevernas utförda arbeten kan förvaras, samt

för en hylla för uppslagsböcker m. m. Arbetsbänk bör finnas i lärosalen,

gärna försedd med rinnande vatten och elektrisk kontakt (avsedd även

för ljusbildsapparat). Reservrum för grupparbete är önskvärt.

För både låg- och mellanstadiet gäller, att klassrummet bör ha oömma

väggar, åtminstone på någon sida, för att barnens målningar etc. skall

kunna siittas upp, hyllor spikas fast etc.

s. 518 Kontrollera mot PDF

518

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

För högstadiet (klasserna 7—9) torde klassrummen kunna vara något

mindre än för mellanstadiet. Arbetsbänk och tvättställ är ej längre behövliga.

Utrymme för grupparbete kan vinnas genom att begagna andra klassrum,

som för tillfället är lediga. På detta sätt kommer klassrummen, i varje

fall vid modern undervisning, att kunna fullt utnyttjas.» (S. 469—470.)

Förutom klassrummen fordras för en centralskola vissa specialrum: rektorsexpedjtion,

lärarrum, samlingssal, biblioteksavdelning, materielrum,

naturkunnighetsavdelning, teckningssal, musiksal, gymnastikavdelning, salar

för träslöjd, metallslöjd och syslöjd, skolkök, skolmåltidslokal, läkarrum

med rum för sjuksköterska samt toalettavdelning. Härtill komma åtskilliga

biutrymmen samt — helst — samlingsrum för eleverna (klubbrum). I

många fall torde hänsyn behöva tagas till den förberedande yrkesundervisningens

lokalbehov.

Lokalprogrammet är sålunda rätt stort, men vid mindre skolor kan ett

och samma rum i vissa fall begagnas för ett par olika ändamål.

Behovet av samlingssal understrykes av kommissionen.

»Ofta behöver flera klasser samlas för föreläsningar, prov, filmförevisningar

eller allmänna samlingsstunder. Samlingssalen är av betydelse för

kontakten mellan klasserna och för kontakten mellan skolchefen och eleverna.

Den behövs för föräldramöten och för aftonunderhållningar och dramatiska

föreställningar, som eleverna anordnar. Ofta kan den dessutom

fylla en viktig uppgift i bygdens sociala liv (föreläsningar och möten, teaterföreställningar

och konserter). Samlingssalen behöver inte nödvändigtvis

rymma en skolas alla lärjungar men bör i en vanlig centralskola bereda

plats för 200—250 personer. Dimensioneringen blir emellertid beroende av

ortens behov av samlingssal. Till utrustningen skall höra scen med biutrymmen,

så att det blir möjligt att anordna teaterföreställningar, samt anordningar

för filmföreställningar.» (S. 469.)

Kommissionen ingår vidare närmare på utformningen av biblioteket, naturkunnighetsavdelningen

och gymnastiksalen. Den sistnämnda bör, om

det gäller en centralskola på landsbygden, vara kombinerad med badavdelning,

som vissa tider hålles öppen för allmänheten. För bygdeskolor, som

omfattar endast lågstadiet, är lekrum att föredraga framför gymnastiksal.

Skolenheter, i vilka gymnasium ingår, kunna göras större. Den önskvärda

maximigränsen torde i detta fall ligga vid omkring 600 lärjungar.

Uppsättningen av specialrum måste vara rikare, medan klassrummen icke

utnyttjas hela arbetstiden. Kommissionen ifrågasätter, huruvida man icke

bör frångå klassrumssystemet för gymnasiets del.

»Varje ämne skulle i så fali få sin egen lokal. De naturvetenskapliga ämnena

har redan sina institutioner. De humanistiska ämnenas lokaler kan

lämpligen anslutas till biblioteket, som dessutom kan förses med studierum

för grupparbete och studiekamrar för enskilt arbete. Eleverna förvarar sina

tillhörigheter i fack (i korridorer eller annorstädes), och förlusten av klassrummet

i dess egenskap av ’hem’ för klassen uppväges av utökade lokaliteter

av dagrums- eller klubbrumskaraktär.» (S. 470.)

s. 519 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 519

Den miljö, i vilken eleverna vistas, bör vidare om möjligt vara estetiskt

fostrande:

»Skollokalerna bör göras trevliga och ljusa. Ett inslag av friska färger på

väggytor, gardiner o. s. v. bör eftersträvas. Lokalerna bör utsmyckas med

blommor och konst. Fråga är, om inte en bestämmelse bör utfärdas, att

visst statsanslag, t. ex. 3 procent av de statsbidrags berättigade byggnadskostnaderna,

bör utgå till den konstnärliga utsmyckningen. Förslag härom

har skolkommissionen framlagt i särskild skrivelse till Konungen. Även

lekplanen bör kunna göras estetiskt tilltalande genom träd och planteringar

samt konstverk och göras bättre avpassad för barn av olika åldrar. De ödsliga

grusplanerna bör försvinna.---Skolbyggnadernas stil bör anslu
ta

till den omgivande naturen och bebyggelsen, gärna också till landskapets

bästa byggnadstraditioner.» (S. 471.)

Skolbyggnadens uppgifter kunna emellertid gå utöver den primära uppgiften

att tjäna undervisningens syften. Den bör ofta kunna bliva bygdens

eller stadsdelens kulturella kärnbyggnad, ett community centre för sin ort.

»Det är önskvärt, att skolan blir en samlingspunkt även för den vuxna

befolkningen: för föräldrarna, för föreningslivet, för studieverksamheten.

Det skriande behovet av samlingslokaler gör det naturligt, att skolorna

planeras så, att de kan tillfredsställa detta behov. Samlingssalen — aulan

— bör ställas till föreningslivets förfogande och planeras med hänsyn härtill.

Gymnastikavdelningen bör få begagnas av ortens idrottsföreningar.

Badavdelningen bör dimensioneras så, att den kan fylla ett folkbads uppgifter,

där så behövs. Lokaler för folkbibliotek, studiecirklar, föreningssammanträden,

slöjd och hobbyverksamhet bör inredas i skolbyggnaden eller i

anslutning till denna. I många fall kan skolornas och bygdens lokalbehov

samordnas. Ett olöst problem är ännu skolmåltidslokalernas utnyttjande

för andra ändamål än skolbarnsbespisning. Här öppnar sig möjligheter för

det lokala initiativet att finna utvägar, varigenom dessa lokaler (eventuellt

i kombination med andra av skolans speciallokaler) skulle kunna på kvällarna

tillgodose bygdens eller stadsdelens behov av samlingsrum med möjlighet

till servering.» (S. 471.)

Den centrala skolledningen bör bibehålla kontrollen över att de minimifordringar,

som måste ställas på skolbyggnaderna, bliva uppfyllda, och den

bör ställa sin sakkunskap till förfogande för råd och uppslag, men bestämmanderätten

bör enligt skolkommissionen ligga hos kommunerna själva.

Under minimigränsen få kommunerna inte gå, men principiellt sett böra de

vara oförhindrade att utbygga sitt skolväsen över denna gräns. Kostnaderna

för skolväsendet böra så långt som möjligt överflyttas på statsverket.

Statsbidrag, motsvarande ett minimiprogram, bör enligt kommissionens

mening utgå automatiskt. »Endast när det gäller statsbidrag till utgifter

utöver minimiprogrammet, synes statlig myndighets medgivande vara erforderligt.

»

I samband härmed framför kommissionen önskemålet om större enhetlighet

i statsbidragssystemet, så att en och samma myndighet får hand om

s. 520 Kontrollera mot PDF

520

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

frågorna om statsbidrag till skolor och till allmänna samlingslokaler, folkbad

och lokaler för folkbildningsarbetet och föreningslivet.

Länsarkitekten i Örebro påpekar, att planeringen för skolbyggnader i

nya bostadsområden bör ske i god tid och Scättas i samband med det planeringsarbete,

som ,i övrigt äger rum på olika områden av samhälls- och

näringslivet, så att en rationell, ekonomisk och från allmän trivselsynpunkt

önskvärd lösning av skolfrågorna skall komma till stånd. Frågan om en

skolbyggnads läge i förhållande till de bosättningsområden, skolan skall betjäna,

bör beaktas icke endast vid utformningen av detaljplaner för bebyggelsen

— stads- och byggnadsplaner — utan kanske framförallt, då den

i byggnadslagstiftningen föreskrivna översiktliga planeringen i form av region-

och generalplaner äger rum. Lyckligast vore, om planeringsarbetet i

minsta möjliga utsträckning bundes av mer eller mindre tillfälligt uppdragna

administrativa gränser.

Förslaget att göra skolbyggnaden till ett centrum för ortens kulturella

liv har fått många instämmanden, icke minst i länsstyrelsernas utlåtanden.

Folkskoledirektionen i Stockholm meddelar, att direktionen vid stadsplaneläggning

av nyare bostadsområden har ansett sig böra begränsa skolornas

storlek till omkring 20 klassrum, och fortsätter:

»De nyare skolorna i Stockholms ytterområden ha planlagts med tanke,

att de icke skola tjäna endast skolundervisningens intresse utan tillgodose

lokalbehovet även för ungdomens och de vuxna medborgarnas fritidsverksamhet,

sammanträden och sammankomster. Emedan en skola under alla

förhållanden på nya bostadsområden måste komma till stånd på ett jämförelsevis

tidigt stadium, har det särskilt i nuvarande tidsläge ansetts vara

av betydelse att på detta sätt kunna skaffa folkbildningsarbetet och föreningslivet

ett hemvist. De gynnsamma erfarenheter, som vunnits angående

skollokalernas användbarhet för de allmänt kulturvårdande uppgifterna,

ger emellertid stöd åt skolkommissionens uppfattning, att skolbyggnaderna

för framtiden böra planläggas för att jämsides med sin huvuduppgift

tjäna som medborgarhus.»

Länsstyrelsen i Kalmar trycker på samlingssalarnas betydelse för bygdens

sociala och kulturella liv och vill för sin del alldeles, särskilt understryka

kommissionens uttalande om önskvärdheten av att varje skola erhåller

en samlingssal.

»Som villkor för statsbidrag vid byggande av nya skolor synas böra uppställas

krav på att samlingssalen göres tillgänglig för föreläsningar, teaterföreställningar,

konserter och för folkrörelsernas enskilda och offentliga sammankomster,

i den mån lokalen ej behöver utnyttjas av skolan.

Länsstyrelsen vill också understryka önskvärdheten av att skolorna förses

med goda bibliotek samt att skolornas gymnastiksalar, under den tid de

icke utnyttjas för skolans eget ändamål, äro öppna för frivillig gymnastik

för bygdens befolkning.»

s. 521 Kontrollera mot PDF

521

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Fol ks kole styre Is en i Uppsala har vid planeringen av nya skolbyggnader

sökt följa principen, att vissa specialsalar skola förläggas så, att de utan

olägenhet för skolarbetet kunna upplåtas åt bildningsorganisationer och

andra sammanslutningar, medan däremot klassrummen böra vara fredade

och endast användas för den egentliga undervisningen.

Instämmandena från lärarhåll innehålla emellanåt en reservation, som

visserligen nästan får anses självklar: att skolans arbete respekteras, så att

det blir arbetsro. I något enstaka yttrande ha betänkligheterna övertaget.

»Centralskolorna få ju i många fall inte vara enbart skolor», klagar sålunda

kollegiet vid kommunala flickskolan i i Kristianstad. »De bli ett slags

''medborgarhus’ med folkbad, klubbrum och samlingslokaler. Denna kollektivism

är ej eftersträvansvärd. Skolan skall ju vara ett barnens andra

hem.»

Statens nämnd för samlingslokaler varnar för överdriven optimism i fråga

om möjligheten att lösa föreningslivets lokalfrågor inom skolbyggnadsprogrammets

ram. Centralskolans samlingssal torde endast kunna tillgodose

en mindre del av föreningslivets behov.

»Såvitt angår de mindre orterna, särskilt de isolerat belägna, där behovet

av allmänna samlingslokaler i allmänhet är starkare kännbart än

inom de större, i kommunikationshänseende mera gynnade samhällena,

torde man ... i allt väsentligt få lösa samlingslokalfrågarna fristående.

Beträffande de större orterna bör... framhållas, att deras behov av allmänna

samlingslokaler ofta för sitt tillgodoseende kräver till sin storlek så

betydande och så differentierade anläggningar, att desamma icke kunna

kombineras med en skolbyggnad utan att helt förrycka dennas proportioner.

Över huvud taget måste nämnden uttala, att den ställer sig tvivlande

till tanken på att annat än i enstaka fall kunna här i landet genomföra den

s. k. community-centre-idéen.»

Skolkommissionens uttalande att skolhusen böra betraktas som en hela

ortens tillgång är emellertid ur nämndens synpunkt viktigt och värdefullt,

likaså dess förslag att upptaga musiksal bland det obligatoriska lokalbeståndet.

Skolkommissionens önskemål om begränsning av skolenheternas storlek

och utbrytning av lågstadiet till särskilda skolenheter betecknas av vissa

remissinstanser som orealistiskt. Göteborgs allmänna follcskolestyretee är av

den bestämda uppfattningen, att ett sådant byggnadsprogram ej kan genomföras

i städer av Göteborgs storlek.

»Den knappa tillgången på lämpliga byggnadstomter liksom de höga

tomtpriserna lägga absoluta hinder i vägen härför. Därtill kommer, att enhetsskolans

byggnader måste utrustas med ett väsentligt ökat antal specialsalar,

varigenom kostnaderna per klassrumsenhet bli mycket höga. För

storstäderna måste även i framtiden större skolenheter än dem skolkommissionen

tänkt sig av bland annat ekonomiska skäl uppföras. De stora

skolhusen med lämplig avvägning av lärosalarnas antal inverka icke men
-

s. 522 Kontrollera mot PDF

522

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

ligt på undervisningens anordnande och ej heller på trivseln utan medge

tvärtom ett effektivt utnyttjande av specialsalarna och — till följd av sitt

större elevantal — även vidgade möjligheter till elevernas uppdelning på

lämpliga undervisningsavdelningar i engelska och till differentiering efter

ämnesval för högstadiets klasser.

Folkskolestyrelsen kan heller icke dela mening med skolkommissionen i

fråga om angelägenheten av att särskilda byggnader i stort antal uppföras

för småskolan. Det är visserligen sant, att skolvägarna för småbarnen härigenom

stundom skulle kunna förkortas. Men även här gäller den erinran

om tomtbrist och ekonomiska konsekvenser, som styrelsen nyss anfört. Det

kan också från pedagogisk synpunkt ifrågasättas, om det är lämpligt att på

föreslaget sätt helt isolera småskolestadiet från den övriga skolan och dess

gemensamhetsliv.»

Sveriges småskollärarinneförbund delar kommissionens uppfattning, att

mindre barn ha svårare att anpassa sig efter livet i en stor skola än de

större barnen, men tvekar av andra skäl inför förslaget om särskilda skolenheter

för lågstadiet i städer och tätorter.

»Sådana små skolenheter torde svårligen kunna få ett välförsett materielrum,

bibliotek, samlingssal, skolbad m. m. Att begagna sig av t. ex. skolhygieniska

anordningar i närbelägen skola har hittills visat sig medföra

svårigheter. Även om barnen på högre och lägre stadier inte behöver stå

i oavbruten kontakt, kan man inte bortse ifrån att det inte är lyckligt att

de helt isoleras från varandra. Inte heller bör kontakt mellan lärare som

undervisar på olika stadier underskattas. Förbundet vill därför framhålla,

att en anordning med gemensamma skolenheter — i varje fall för lågstadiet

och mellanstadiet — på sådant sätt att lågstadiet får särskilda ingångar,

korridorer och lekplatser, gärna en särskild byggnad inom skolområdet,

vore en lyckligare anordning.»

En passus i betänkandet, vari utsäges att de nya centralskolorna måste

få helt annan standard än som hittills varit vanligt på landsbygden, kommer

skolöverstyrelsen att reagera. De under senaste åren uppförda skolbyggnaderna

ha erhållit en standard, som — om man bortser från verkningarna

av vissa kristidsrestriktioner, särskilt i fråga om lokalernas dimensionering

— kan anses fylla alla rimliga anspråk, säger överstyrelsen.

Att skolanläggningar, i den mån de skola användas för undervisning av

realskolekaraktär, i en del fall behöva kompletteras med vissa utrymmen,

ändrar ej detta omdöme. Överstyrelsen har icke blivit övertygad om nödvändigheten

av en utökning av klassrummen för småskolan i den omfattning

som föreslagits, eller om behovet av de ifrågasatta biutrymmena till

dessa klassrum. Sistnämnda behov torde i varje fall kunna tillgodoses på

ett mindre utrymmes- och kostnadskrävande sätt.

»Överstyrelsen anser emellertid önskvärt, att dylika anordningar praktiskt

prövas, och har redan i något fall vid förhandsgranskning av ritningsförslag

förklarat sig intet ha att erinra mot inrymmande av t. ex. verkrum

s. 523 Kontrollera mot PDF

523

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

i skolbyggnad. På samma sätt synas jämväl andra av SIv:s uppslag i nu

berörda avseenden böra prövas, varigenom erfarenhet vinnes rörande deras

lämplighet.» (S. 151.)

Flertalet av de lokaler, som av kommissionen anges som behövliga för

en centralskola, upptagas emellertid i överstyrelsens'' anvisningar bland de

lokaler, som böra inrymmas i en skolanläggning av ifrågavarande storleksordning.

I kommissionens minimiprogram ingå dock ytterligare vissa lokaler,

såsom musiksal och — helst — samlingsrum för eleverna. Överstyrelsen

anser det givetvis önskvärt, att statsbidrag skall kunna utgå jämväl till

sådana i kommissionens minimiprogram upptagna lokaler och utrymmen,

vilka enligt nu gällande praxis ej ha ansetts statsbidragsberättigade.

Länsstyrelsen i Malmö anser det icke lämpligt att frångå systemet med

klassrum på gymnasiet. »Om icke svårigheterna vid uppgörandet av skolschemat

skola bli nästan oöverstigliga med hänsyn till den nödvändiga

samordningen av de olika klassernas lokalbehov, måste antalet rum för den

humanistiska undervisningen vara ganska avsevärt. Fråga är om man vinner

något väsentligt i utrymmesbesparande syfte med en dylik anordning.»

Även om bedömningen av skolkommissionens byggnadsprogram bör ske

på lång sikt och icke får alltför starkt präglas av nuvarande bekymmersamma

läge på byggnadsmarknaden, är det svårt att tillerkänna kommissionens

byggnadsprogram full aktualitet. En viss betänksamhet kommer till

uttryck även i yttranden från lärarhåll. Sålunda skriver Sveriges folkskollärarinneförbund:
»Krissituationen

på byggnadsmarknaden, vilken tenderar att få lång varaktighet,

inger inte förhoppning om att skolans mest elementära önskemal

i lokalhänseende skall kunna tillfredsställas på aratal. Sa länge manga skolklasser

är inhysta i bristfälliga skollokaler eller hänvisade till duplicering,

klassrummen tvingas att rymma avsevärt större läraravdelningar än de

avpassats för och gymnastiksalar liksom specialrum av olika slag stryks

från ritningarna till nya skolor, förefaller skolkommissionens förslag om

särskilt rymliga klassrum och biutrymmen till dessa samt ökad tillgång till

specialrum även för mindre skolor tämligen utopiska. Förbundet vill dock

framhålla den betydelse skolbyggnadernas utformning och inredning har

för skolarbetets effektivitet och för trivseln i skolan. Detta bör beaktas inte

endast vid nybyggnader utan också för planerandet av om- och tillbyggnader.

Särskilt förtjänar att understrykas kommissionens synpunkter på

skolornas storlek.»

Skolkommissionens strävande att befria skolväsendet från byråkratism

och detaljerade statliga föreskrifter hälsas principiellt med tillfredsställelse,

men en helt obeskuren frihet på skolbyggnadsområdet kunde få

betänkliga ekonomiska konsekvenser. Länsstyrelsen i Visby är visserligen

ense med kommissionen om att skollokalerna böra göras sa trivsamma som

möjligt och även erhålla en viss konstnärlig utsmyckning, men det bör ske

med största möjliga sparsamhet med allmänna medel, och kommunerna

s. 524 Kontrollera mot PDF

524 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

böra icke få ge fritt spelrum åt sin önskan att åstadkomma förnämliga lokaler.

»Det kan då säkerligen icke förhindras, att mellan kommunerna ofta

kommer att uppstå en icke sund tävlan att söka överträffa varandra i lyxbetonade

skolbyggnader. Anledning finnes att befara, att av skolkommissionen

framkastade synpunkter — t. ex. om anskaffande på gymnasiestadiet

av bekvämare stolar — lätt kunna komma kommunerna att beträda

en sådan icke önskvärd väg att skapa lyxanstalter i stället för enkla, men

ändamålsenliga skolbyggnader.»

Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde åberopar

erfarenheter från den tid, då skoldistrikten kunde ordna sina lokalfrågor

efter gottfinnande.

»Före år 1936 ägde skolstyrelserna rätt att själva ordna sina lokalfrågor.

Visserligen hade statens folkskolinspektör att granska ritningar till planerade

skolbyggnader, men bestämmanderätten låg hos skoldistrikten. Erfarenheterna,

från denna tid ha till fullo visat, att skoldistrikten i allmänhet

icke ägt förmåga att planera skolbyggnaderna på ett ekonomiskt och ur

skolans synpunkt ändamålsenligt sätt. Det finnes all anledning antaga, att

skoldistrikten i framtiden icke komma att inrymma den sakkunskap och

det intresse för fullgoda skollokaler, som bör utgöra en förutsättning för

ei hallande av ökad bestämmanderätt i hithörande frågor. Skoldistrikten

toide inte heller hysa nagon större astundan att i förevarande avseende

erhålla större inflytande. Vad som i vissa fall framkallat missnöje hos skoldistrikten

beträffande byggnadsfrågornas handläggning är den enligt deras

mening långsamma och omständliga proceduren och svårigheterna att erhålla

byggnadstillstånd. Men dessa olägenheter torde inte bli undanröjda

genom att lämna de enskilda skoldistrikten ifrågasatta bestämmanderätt.»

Skolöverstyrelsen finner kommissionens utlåtande om statsbidragssystemets

utformning och kommunernas bestämmanderätt lida av en oklarhet,

som gör det vanskligt att närmare ingå på dessa spörsmål. Skulle emellertid

kommissionen avse, att även byggnadsbidragen skola utgå automatiskt

utan prövning av statlig myndighet i andra fall än då fråga är om bidrag

till kostnader utöver minimiprogrammet, måste överstyrelsen giva till

känna en avvikande mening.

»Genom råd och anvisningar, genom granskning av föreliggande skolbyggnadsförslag

och jämväl genom att i en del fall tillhandahålla skoldistrikten

inom överstyrelsen utarbetade skissritningar har överstyrelsen

sökt att i möjligaste mån främja tillkomsten av skolbyggnader av god

standard. Härvid har dock överstyrelsen ansett sig även böra fästa avseende

vid att byggnadsföretagen erhålla en ur ekonomisk synpunkt lämplig

planläggning. ----Ehuru överstyrelsen kan vitsorda, att denna verk
samhet

i allmänhet mötts av förståelse från skoldistriktens sida, ha dock

icke så få fall inträffat, då skoldistrikt framlagt och vidhållit byggnadsförslag,

som icke fyllt rimliga anspråk i fråga om planläggning och utformning-

Vad SK torde avse med beteckningen minimifordringar kan även i

sådana fall ha varit uppfyllt. Förslagen ha likväl måst betecknas som un
-

s. 525 Kontrollera mot PDF

525

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

dermåliga, beroende exempelvis på olämplig förläggning av de olika lokalerna

och byggnadernas även ur ekonomisk synpunkt mindre goda planlösning,

felaktig orientering, en med hänsyn till den omgivande naturen

och bebyggelsen mindre tilltalande exteriör eller andra framträdande brister.

I dylika fall har överstyrelsen med hänsyn till såväl statens som kommunens

intressen ansett angeläget, att rättelse åstadkommits.

I den mån SK:s uttalande, att bestämmanderätten angående skolbyggnadernas

planläggning och utformning skall ligga hos kommunerna, skulle

innebära, att av överstyrelsen i det föregående åsyftade åtgärder i samband

med granskning av byggnadsförslagen icke skulle kunna vidtagas,

måste överstyrelsen bestämt uttala sig mot detsamma. Ett godtagande av

en dylik princip komme att få för både skolväsendet och statsverket icke

önskvärda konsekvenser.» (S. 148 o. 149.)

Överstyrelsen är ense med skolkommissionen om att generellt giltiga och

detaljerade bestämmelser om skollokalernas utformning icke äro önskvärda.

»Överstyrelsen vill erinra om att man tidigare med betydande kostnader

låtit utarbeta s. k. normalritningar till folkskolebyggnader. Det kan utan

överdrift sägas, att denna åtgärd blev av ringa betydelse. Det visade sig

nämligen, att nya behov av olika slag av lokaler uppkommo, vilket medförde

krav på annan utformning av byggnaderna. Till nämnda resultat

bidrog säkerligen även det förhållandet, att de mera kvalificerade arkitekterna

kommo med nya uppslag och icke ville vara bundna av uppgjorda

normalritningar.

Under de senaste åren har överstyrelsen vid olika tillfällen utarbetat

anvisningar till ledning för skoldistrikten vid uppgörandet av skolbyggnadsförslag.

Erfarenheten har visat, att syftet med dylika anvisningar, i

den mån de avse skolbyggnadernas planläggning och utformning och skolornas

behov av olika slag av lokaler, kan vinnas, endast om desamma tid

efter annan omarbetas eller kompletteras under hänsynstagande till nya

rön och uppslag på ifrågavarande område.» (S. 149.)

Skolkommissionens egen paroll, »en ständigt fortskridande skolreform»,

utesluter att detaljprogram rörande skolornas lokalbehov och skolbyggnadernas

utformning fastställas med giltighet för längre tid.

b. Skolornas utrustning.

En skola med moderna byggnader och väl utbildade lärarkrafter är ändå

fattig, om den inte kan erbjuda läraren de hjälpmedel han behöver för att

göra undervisningen effektiv.

I varje skola måste det finnas ett bibliotek, rustat både för lärarens och

lärjungarnas behov. Undervisningen måste söka sig en bundsförvant i lärjungarnas

fria läsning, säger B. J:son Bergqvist på ett ställe:

»Skolans boksamling måste sättas i nära förbindelse med skolans undervisning,

ej blott med undervisningen i modersmålet utan med undervisningen

i skolans samtliga ämnen. Och det måste vidare fordras, att ibland

de böcker, som sålunda stå lärjungarna till buds, finnas sådana, som äro

ägnade att — närmast efter lärarens anvisning — utfylla och stödja under
-

s. 526 Kontrollera mot PDF

526

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

visningen, ge densamma glans och färg, såsom när solen skiner in i våra

vardagsrum och över vårt vardagsarbete. Men där måste därjämte finnas

böcker, till vilka lärjungarna så småningom skola lära sig att allt efter

intresse och begåvning själva finna vägen, böcker till fritt val — böcker,

som kunna skänka de unga ett rent nöje och en sund vederkvickelse, som

kunna hänföra och elda dem, väcka deras mod och företagsamhet och så

småningom kanhända också ställa dem på egna ben inför livets större

frågor.»

Skolbiblioteket måste spela en betydande roll för det dagliga arbetet

inom de teoretiska ämnena, betygar även skolkommissionen. Det skall vara

ett centrum för elevernas studiearbete individuellt och i grupp. Om den

pedagogiska utvecklingen inte skall bromsas, måste skolbiblioteken rustas

upp med hjälp av ökade anslag från stat och kommun.

Ännu år 1947 saknade vart femte skoldistrikt bibliotek. I allmänhet var

det mindre och avsides liggande distrikt, och de uppväxandes möjligheter

att på egen hand komma över lämplig litteratur torde icke ha varit stora.

Folkbibliotekssakkunniga föreslå emellertid i ett förra året avgivet betänkande

rörande folk- och skolbibliotek (SOU 1949: 28), att skoldistrikten

skola åläggas att i varje folkskola upprätta och med härför anvisade medel

underhålla ett bibliotek av den omfattning och standard, som skolans undervisning

kräver. Inom varje distrikt skall tillsättas minst en skolbibliotekarie,

utsedd bland lärarna i distriktet. Statsbidraget bör täcka kostnaderna

för en normal utrustning; distrikten böra dock givetvis vara oförhindrade

att tillskjuta medel för en höjning av standarden. De sakkunniga

tänka sig ett grundbelopp av 7 kronor per barn och år, varav i vanliga fall

2 kronor till bibliotekariearvoden, samt vissa tilläggsbelopp för svagare

skolformer. Beträffande skolbibliotekets organisation anföra de sakkunniga:

»Om vårt förslag till skolbiblioteksväsendets omorganisation genomföres,

bör i varje större skola, åtminstone varje fullständig A-skola, finnas ett

gemensamt i särskild lokal placerat bibliotek, tillgängligt för skolans samtliga

lärjungar. Detta bör omfatta en referensavdelning med erforderliga

handböcker samt därjämte för barn och ungdom på olika åldersstadier lämpad

facklitteratur, skönlitteratur och förströelselitteratur. I den 9-åriga

enhetsskolan med större åldersdifferenser och flera nya ämnen kommer

anspråken på litteratur av olika kategorier att bli betydligt större än i den

gamla folkskolan.

Utom det gemensamma biblioteket bör finnas mindre klassbibliotek i

varje klassrum. Dessa skall ge de närmaste yttre förutsättningarna för den

nya skolans arbetssätt. Kärnan i dessa klassbibliotek utgöres av någon

mindre uppslagsbok, ordlistor och övriga fackböcker, som ger eleverna material

för individuellt arbete eller gruppuppgifter. I skolans lägsta klasser

bör finnas klassbibliotek av för småbarnens läsförmåga och allmänna utveckling

lämplig förströelselitteratur. I skolans specialsalar, naturkunnighetsrum,

slöjdsalar, teckningssal, skolkök etc. bör även finnas handböcker

såsom experimentböcker, modellböcker, kokböcker etc. avsedda att användas

av såväl lärare som elever. I skolor med särskilt hemvårdsrum bör

s. 527 Kontrollera mot PDF

527

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

detta förses med ett litet mönsterbibliotek. Varje skola bör därjämte ha en

särskild handboksamling för läraren. I denna bör i första hand ingå en

större allmän uppslagsbok och övriga handböcker för skolans övnings- och

fackämnen jämte metodiska handledningar. Mindre nödvändig är psykologisk

och allmän pedagogisk litteratur, som kan erhållas från andra bibliotek.

Vad de minsta skolorna beträffar, torde det vara varken möjligt eller

lämpligt att förse dessa med stora, för klassavdelningarna gemensamma

bibliotek. Utom ett begränsat antal referensböcker för lärare och elever behövs

där större klassbibliotek, även omfattande förströelselitteratur, som

vid behov kan utbytas och som erhålles från distriktets gemensamma skolbibliotekscentral.

» (S. 103—104.)

Biblioteket har ett alldeles särskilt värde för skolans humanistiska ämnen

och icke minst för samhällsorienteringen. De naturvetenskapliga ämnena

ha i jämförelse med dem sin särart, som öppnar även andra vägar till lärjungarnas

intressevärld.

Vår generation får icke glömma den kärlek till naturen, som Linné en

gång lärde våra förfäder. Den naturvetenskapliga undervisningen måste

lära eleverna att tyda en och annan mening även i naturens bok, att lägga

märke till det liv, som rör sig och spirar ute i markerna, och att förstå, huru

beroende vi alltjämt äro av vad jorden ger. Läroplanen måste ha utrymme

för naturvetenskapliga exkursioner, och expensmedlen få icke tillmätas så

njuggt, att läraren av ekonomiska skäl icke kan utnyttja hemtraktens natur

och sevärdheter, om de ligga utanför skolans allra närmaste omgivning.

Andra delar av naturvetenskapen, särskilt fysik och kemi, äro laboratorieämnen.

Laboratoriet är för dessa ämnen vad biblioteket är för de humanistiska.

Experimentet kan icke ersättas med läseboken. Ett bord och ett

skåp med kemikalier är en bättre utrustning för studier i kemi än ett helt

bibliotek med kemiens historia.

Experimentella ämnen som fysik och kemi ligga särskilt väl till för pubertetsåldem.

Det är ännu i minne, huru begärligt de frivilliga laborationerna

i realskolan utnyttjades på den tid, då inga laborationer ingingo i den

obligatoriska undervisningen. Fritidssysselsättningarna på realskolestadiet

kunna ha inslag av fysik och kemi. Vid planläggningen av centralskolorna

bör tillses, att det fria skolarbete, kommissionen tänkt sig, även skall kunna

omfatta dessa ämnen. Det bör i samlingarna finnas enkla och oömma apparater,

som kunna sättas i lärjungarnas egna händer, och man kan kanske

påräkna, att lärjungarna själva ibland skola formera samlingarna med

någon demonstrationsapparat, som de själva ha tillverkat.

För den del av gymnasieungdomen, som inriktar sig på naturvetenskapliga

studier — alltså i första hand reallinjens lärjungar och i all synnerhet

lärjungar på högsta stadiet av denna linje — måste institutionsutrustningen

vara fullgod och svara mot den moderna utvecklingen inom dessa

ämnen. Det har visat sig möjligt att skapa mycket goda institutioner vid

de högre allmänna läroverken med de resurser för materialinköp, som bib
-

s. 528 Kontrollera mot PDF

528

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

lioteks- och materielkassorna erbjuda. Det får icke bli sämre, om en gång

terminsavgifterna avskaffas och anskaffningarna skola bekostas av allmänna

medel.

Övningsämnena hava likaledes sina särskilda rekvisita:

»För de skilda grenarna av slöjd, målning m. m. är det önskvärt, att det

finns tillgång till olika slags material, så att eleverna får en viss valfrihet,

till gagn för såväl arbetsglädjen som smakutvecklingen», framhåller skolkommissionen.

»Symaskiner bör finnas och användas av barnen redan på

mellanstadiet, och för trä- och metallslöjd är undervisningsresultatet mycket

beroende av den maskinella utrustningen.» (S. 92.)

»Skall musiken få den plats i skolans liv, som bör tillkomma den, fordras

att skolorna är välutrustade med musikinstrument», fortsätter kommissionen,

»piano eller orgel av god kvalitet samt en uppsättning mindre instrument,

som ger eleverna rika tillfällen till musikutövning.» Även grammofonen

är ett ovärderligt hjälpmedel för undervisningen, bland annat i språk,

musik och gymnastik, och den är förtjänt av högre uppskattning än nu,

helst som den smidigt kan inpassas i elevernas självverksamhet. Ett skivarkiv

vid varje skola är ett primärt önskemål. Vissa värdefulla standardprogram

och språklektioner, som förekommit i radio, böra finnas inspelade

på grammofonskivor, så att de kunna upprepas när och så ofta som önskas

i en klass.

Här ha även andra ämnen än de nämnda intressen att bevaka. Kollegiet

vid högre allmänna läroverket i Karlstad instämmer i att grammofonen är

underskattad som hjälpmedel för undervisningen:

»I historia och samhällslära t. ex. böra tillhandahållas skivor med t. ex.

ett trontal, tal av kända statsmän, korta avsnitt ur riksdagsdebatter o. s. v.;

för modersmålets del vore det värdefullt med intalade scener ur några i

skolkursen ingående dramer; i kristendomsundervisningen skulle läraren

ha nytta av att kunna låta andliga ledare av olika riktningar komma till

tals; för lågstadiernas del torde inspelade korta dialoger med ämnen från

olika tider vara ett värdefullare hjälpmedel än många skolradioprogram.»

Oumbärliga tekniska hjälpmedel för modern skolundervisning äro vidare

skrivmaskiner och duplikatorer.

»Läraren behöver dem i stor utsträckning för att mångfaldiga arbetsuppgifter,

arbetsanvisningar, underlagskartor m. m.», inskärper skolkommissionen.

Eleverna kan behöva dem för duplicering av uppsatser, referat och

klass- eller skoltidningar. Om skolan dessutom har ett enkelt tryckeri, som

barnen på lågstadiet får arbeta med, underlättar detta i hög grad tillägnandet

av färdigheterna i läsning, skrivning och räkning.» (S. 92.)

Bland de moderna hjälpmedlen för undervisningen bör jag emellertid i

synnerhet dröja vid de två, som erbjuda speciella organisatoriska och ekonomiska

problem, nämligen skolradion och skolfilmen.

s. 529 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

529

S k o 1 r a cl i o.

Skolradion ger inom de kurspartier, den behandlar, originalframställningar

av framstående fackmän och pedagoger. Den vill i första rummet

vara ett komplement till den ordinarie undervisningen, som tillför skolorna

nya personligheter, nya röster och nya tankar. Framgångsrika försök ha

emellertid under de senaste åren gjorts att ge den en fastare plats i undervisningen;

den kombinerade radio- och korrespondensundervisning, man nu

experimenterar med, gör det möjligt att även i avsides belägna skolor upptaga

en språkundervisning, som annars skulle överstiga skolans resurser.

Det säges understundom, att hjälpmedel sådana som radio, film och

grammofon på visst sätt inbjuda till passivitet och därigenom strida mot

en av den moderna pedagogikens grundläggande principer. De kunna möjligen

liva upp undervisningen, säger ett kollegium, men de garantera i och

för sig ingen självverksamhet.

En av skolradions uppgifter är emellertid just att söka lära det uppväxande

släktet att lyssna på radio på ett riktigt sätt, yttrar skolutredningen

i sitt betänkande rörande radio och film i skolundervisningen

(SOU 1946: 72).

»Det torde också numera vara allmänt erkänt, att skolradion kunnat

sporra till vaket, aktivt lyssnande. Ett ordnat lyssnande, för vars resultat

redogörelse kräves i skolan på lektionstid, blir meningsfyllt och bildar en

stark kontrast till det passiva hörande, som ofta förekommer i hemmen.

För stora delar av vårt folk har böckernas värld hittills varit främmande

och föga tillgänglig, men radio är snart sagt var mans egendom. Det är därför

betydelsefullt, att de unga lära sig lyssna så, att radion för dem blir en

källa till kunskap, omväxling och stimulans.» (VII s. 11.)

Radion når ut till praktiskt taget alla svenska hem och blir ofta det viktigaste

bildningsmedlet för unga människor, som slutat den obligatoriska

skolgången, framhåller skolkommissionen.

»Genom föreläsningsverksamhet och regelbundna kurser för studiegrupper

och enskilda skulle skolradion med värdefullt innehåll kunna fylla

det tomrum, som ofta finnes mellan tiden för den obligatoriska skolans slut

och den tidpunkt, då intresset för deltagande i folkbildningsarbete och

föreningsliv av olika slag vaknar. Den skulle även kunna bidraga till att

väcka och vidmakthålla ett sådant intresse. Särskilt skulle denna del av

skolradioverksamheten kunna göras effektiv, om den förenades med systematisk

korrespondensundervisning.» (S. 475.)

Slutligen bör radion kunna bli ett hjälpmedel för det pedagogiska reformarbetet,

påpekar kommissionen. Den kan vända sig till lärare i olika skolformer

med program, som informerar om nya pedagogiska metoder, och

även i övrigt medverka till lärarnas fortbildning.

Skolradions betydelse skiftar efter skolformen och ämnets natur. Skol
34

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 70.

s. 530 Kontrollera mot PDF

530

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

utredningen påpekar, att den icke har spelat samma roll för de högre skolorna

som för folkskolan.

»Klassläraren kan i allmänhet utan någon komplikation byta lektionstimmar

på schemat och på det sättet använda radiolektionen för vilket

ämne som helst långt friare än ämnesläraren. I läroverk och dylika läroanstalter,

där varje lektion är fast bunden till olika lärare, är detta i regel

uteslutet, för så vitt icke någon gång ett lektionsbyte mellan lärarna kan

ordnas. Detta kan dock ske endast mera undantagsvis, och något regelbundet

avlyssnande av radiolektioner är ofta icke möjligt. Skrivningsdagarna,

som ej sällan återkomma varje vecka, lägga också hinder i vägen.

För att ett mera regelbundet lyssnande skall kunna organiseras, måste

radiolektionerna i ett visst ämne för ett visst stadium vara förlagda till en

och samma timme, som är rektorerna bekant vid schemats uppgörande

under sommaren före läsåret i fråga. Så är för närvarande förhållandet

i fråga om skolradiosändningarna i främmande språk, inklusive norska och

danska, och rektorerna kunna alltså i förväg antingen frilägga denna timme

på schemat för sådana klasser, där lyssnande planeras eller anses lämpligt,

eller till denna timme förlägga en språklektion; genom den senare anordningen

kan man åtminstone underlätta utnyttjandet av radiolektionen.

Därest skolradion skulle i större utsträckning användas i de högre skolorna,

bleve det följaktligen nödvändigt att ha särskilda timmar reserverade

på det ordinarie schemat för särskilda ämnen och olika stadier, och

det säger sig självt, att detta stöter på betydande svårigheter.» (VII s.

14—15.)

Av särskilt stor betydelse är radion för undervisningen i språk, även

danska och norska, men den har hämtat stoff från alla skolans vanliga

läroämnen med undantag av räkning. Sholkommissionen framför några

önskemål:

»Kraven på en starkare differentiering i skilda ämnen för olika skolformer

och stadier har gjort sig alltmera gällande, varför en avsevärd utbyggnad

i detta avseende är starkt motiverad. Bland annat är ett ökat

antal program önskvärt exempelvis i främmande moderna språk och de

nordiska språken, hembygdskunskap, samhällskunskap i dess nya utformning,

geografi, vokal- och instrumentalmusik, konst och litteratur samt i

yrkesrådgivning och yrkesundervisning. Vidare kan skolradion genom regelbundet

återkommande kommentarer till aktuella händelser anknyta skolan

till nutidslivet och sålunda bli ’den sista sidan i den nyaste läroboken’.

För att befästa de kunskaper, som meddelats genom radion, kan vissa

åtgärder bli erforderliga. Så bör exempelvis undersökas, huruvida icke

undervisning i musiklära och vokalmusik borde ske i intimt samarbete med

regionalt och centralt arbetande musikkonsulenter. Detsamma gäller även

möjligheterna av att stödja radioundervisningen genom en utbyggnad av

konsulentverksamheten i fråga om språkundervisningen.» (S. 474.)

Enligt kommissionens mening bör viss outnyttjad programtid, särskilt

före kl. 12, kunna reserveras för skoländamål.

»Skolkommissionen utgår ifrån att de sändningstider, som nu under

vissa dagar står till skolradions förfogande, alltjämt får disponeras samt

s. 531 Kontrollera mot PDF

531

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

att denna tid utökas till flera veckodagar. För de högre skolornas räkning

är det önksvärt, att de tider, som nu disponeras en dag i veckan, får tagas

i anspråk under flera eller alternativa veckodagar.

Beträffande den av kommissionen omnämnda skolradioverksamheten

för dem, som lämnat den obligatoriska skolan, torde det bli nödvändigt att

förlägga sändningarna till s. k. bästa programtid på kvällen. Kommissionen

anser denna verksamhet så betydelsefull, att tvekan icke bör råda om att

sådan programtid bör tagas i anspråk för detta ändamål, givetvis under

förutsättning att sändningarna kommer att utformas så, att de gärna avlyssnas

även av den större publiken.» (S. 475.)

Skolöverstyrelsen finner den föreslagna utvidgningen av verksamheten

behövlig och önskvärd. Värdet av skolradion är emellertid, poängterar

överstyrelsen, ytterst beroende av hur den utnyttjas av de enskilda lärarna.

Anvisningar om radions plats och uppgift i skolarbetet böra därför ingå i

studieplanerna med därtill hörande handledning.

Radiotjänst, som biträder kommissionens förslag i fråga om en starkare

differentiering i skilda ämnen och på olika stadier, meddelar att sändningstiden

för skolradioändamål redan kunnat i viss utsträckning ökas. Utlåtandet

dröjer bland annat vid den ifrågasatta utvidgningen av skolradions

uppgifter för musikundervisningen och för den ungdom, som slutat skolan.

»Vad angår de synpunkter utredningen framfört rörande skolradions

uppgifter i fråga om musikundervisningen, är Radiotjänst beredd att vid

sidan av de nu talrika sångprogrammen, pröva möjligheten av att upptaga

undervisning i elementär musikbildning, gehörsövningar, notkunskap o. dyl.

Ett antal försöksprogram av denna art har redan anordnats. Skulle det

vid fortsatta experiment visa sig att skolradion har möjligheter att bidraga

till sådan musikkunskap, som skolorna själva i regel saknar möjlighet att

förmedla, är Radiotjänst beredd att fortsätta med denna verksamhet.

---Det som sägs om intimt samarbete mellan skolradion å ena sidan,

och å andra sidan regionalt och centralt arbetande konsulenter, bland annat

i musik, borde inom en icke alltför avlägsen framtid kunna förverkligas.»

»Radiotjänst har också med intresse tagit del av kommissionens vittsyftande

och intressanta idéer rörande möjligheten för skolradion att med

stimulerande och bildande program träffa ungdomen under den livsperiod,

som infaller mellan skoltiden och den mognare åldern. Ilär framkastas

också möjligheten att förena sådana program med korrespondensundervisning.

I viss utsträckning kan nu icke utnyttjad sändningstid användas för

denna uppgift, men en effektiv undervisning av detta slag måste säkerligen

anstå till dess de tekniska möjligheterna för dubbelprogram föreligga.

Detsamma kan sägas om förslaget med program, som vända sig direkt till

lärare i olika skolformer i syfte att stärka det pedagogiska intresset. I den

mån program av denna art emellertid kan få en sådan form att även bredare

lyssnarskaror kan ha utbyte av dem, borde försök kunna göras att

förverkliga tanken även inom den tidsram, som nu står till buds.»

Radiotjänst ingår vidare på de ofta hörda önskemålen om en intimare

anknytning av skolradions ämnesval och innehåll till skolornas kurser och

lärogång. Erfarenheten har visat, att en sådan anknytning är en kompli
-

s. 532 Kontrollera mot PDF

532

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

cerad och särskilt innan dubbelprogram införts, mycket svårlöst fråga. En

viss hänsyn måste alltid tagas till den större radiopublik, som avlyssnar

en stor del av dessa sändningar. Vid skolorna lägger kursväxling, periodläsning

o. dyl. avsevärda hinder i vägen för en sådan anpassning i tiden.

Den större frihet vid skolarbetet, som skolkommissionen förordar, komme

emellertid att i hög grad underlätta radioprogrammets planläggning och

genomförande. Sett över ett läsår eller på en längre tidsperiod, kan redan

nu skolradion komponera årsprogram, som i stort sett äro tillfredsställande

ur pedagogisk synpunkt.

Om skolorna skola utvinna ur skolradioverksamheten vad den kan ge,

måste de förses med den tekniska utrustning, som är nödvändig för en god

avlyssning.

Skolkommissionen håller före, att radioapparaturen bör vara obligatorisk

vid såväl ny- som ombyggnader och att statsbidrag bör utgå även till

denna del av kostnaden.

»I skolor med flera klassrum bör centralradio eller radioapparat med

bihögtalare lämpligen anordnas. Med centralradioanläggning kan skolorna

genom en mikrofoninkoppling även få möjlighet att anordna egna program,

som utsänds inom skolan. I de fall, där enstaka, lösa mottagare är tillräckliga,

bör man, som 1940 års skolutredning och 1943 års rundradioutredning

rekommenderat, undersöka möjligheterna av att tillverka en för skolbruk

speciellt lämplig och hållbar mottagare. Dessutom bör även undersökas

lämpligheten av central upphandling eller statlig produktion. Kontroll

bör på lämpligt sätt ske över att statsbidrag endast utgår till fullgod materiel.

Då det gäller att utrusta redan befintliga skollokaler med radioapparatur,

bör landsbygdens skolor i första hand ifrågakomma. Skolöverstyrelsen

bör utfärda bestämmelser om att skollokalerna vid ny- och tillbyggnader

skall erhålla en ur akustisk synpunkt lämplig utformning samt

lämna anvisningar om hur akustiken med enkla medel kan förbättras i

redan befintliga klassrum.» (S. 476.)

För att underlätta skolradions spridning föreslår kommissionen vidare,

att skolorna helt befrias från licensavgifter och att den samlade licenssumman,

minskad med telegrafstyrelsens inkasseringsavgift, kompenseras

ur anslag på riksstaten. Skolradions programhäften samt arbetsblad och

andra trycksaker, som utgöra ett nödvändigt komplement till radiolektionerna,

böra gratis tilldelas eleverna, även i högre skolor. Kostnaderna

för allt sådant material böra helt bestridas av statsmedel.

Skolöverstyrelsen vitsordar, att skolornas radioutrustning för närvarande

icke kan sägas vara tillfredsställande; i många fall måste lärarna själva

ställa utrustning till förfogande.

»Statsanslaget till radioapparater har nyligen höjts men är alltjämt

otillräckligt. Med anledning av kommissionens uttalande, att man på lämpligt

sätt bör kontrollera, att statsbidrag utgår endast till fullgod materiel,

s. 533 Kontrollera mot PDF

533

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

kan erinras därom, att sådant bidrag hittills endast utgått till av telegrafstyrelsen

godkända apparattyper. Det är emellertid överstyrelsens avsikt

att uppmärksamma denna fråga, som för närvarande överväges inom en

av Radiotjänst tillsatt teknisk kommitté. Befrielse från licensavgift för

skolradioapparater är befogad. Starka skäl tala också för att programhäftena

bekostas av statsmedel.» (S. 154.)

Såväl skolkommissionen som skolöverstyrelsen förorda, att vissa särskilt

lämpliga och allmänt användbara skolradioprogram och språklektioner

inspelas på grammofonskivor för att vid behov kunna användas ute i de

olika skolorna. Härigenom skulle lärarna erhålla större möjligheter att

använda lärostoffet i undervisningen.

Radiotjänst finner det önskvärt, att anvisningar utfärdas om vad som

vid nybyggnader bör iakttagas för att möjliggöra ett gott avlyssnande av

skolradioprogrammen. Sådana anvisningar äro önskvärda icke minst med

tanke på de stora belopp, som årligen anslås till skolradioprogrammen.

Normerande bestämmelser och anvisningar för radioanläggningar i skolor

böra även utarbetas; den av Radiotjänst tillsatta kommittén torde komma

att föreslå olika åtgärder till förbättrande av lyssningsmöjlighetema i

skolorna.

»Ifråga om skolradions ekonomiska förutsättningar delar Radiotjänst

vad av 1943 års rundradioutredning anförts, nämligen att skolradion helt

bör bekostas av statsmedel genom anslag från 8:e huvudtiteln. Om i enlighet

med riksdagsbeslut härmed skall anstå i avvaktan på att licensmedlen

icke längre lämna överskott, finner Radiotjänst dock skäligt vara att statsmedel

redan från nästa budgetår anvisas för programhäftena, om dessa i

fortsättningen skola kunna utdelas gratis till folkskolor. Skulle även häftena

till högre skolor tillställas eleverna utan kostnad — som skolkommissionen

förutsatt — torde även medel för detta ändamål böra anslås av

statsmedel.»

Skolkommissionen ingår slutligen på vissa organisationsfrågor. Skolradion

bör alltjämt ingå som ett led i rundradions allmänna programorganisation,

men det är angeläget, att den hittillsvarande skolradiosektionen

omorganiseras till en självständig avdelning. Möjligen bör denna ytterligare

stärkas genom en särskild styrelse för skolradion, såsom föreslagits

av 1943 års rundradioutredning (SOU 194G: 1).

»Härvid torde vara lämpligt, att skolradiochefen, som bör äga tillräcklig

erfarenhet av skolans arbete, anställes efter samråd med skolöverstyrelsen.

Dessutom bör avdelningen förses med tillräcklig sakkunskap i form av heleller

halvtidsanställd personal för olika skoltyper. Löne- och anställningsvillkor

måste utformas så, att man för denna verksamhet kan förvärva de

lämpligaste krafterna. Sådan anställning skall icke medföra inskränkning

i lönetursrätt, och tjänstledighet för tjänstgöring inom skolradion bör

jämställas med tjänstledighet för offentligt uppdrag. Närmare bestämmelser

hiirom bör utfärdas av Kungl. Maj:t.

s. 534 Kontrollera mot PDF

534

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

En rådgivande programkommitté med representanter för olika ämnesområden,

för skolledarna och lärarkåren bör även i fortsättningen stå till

förfogande och vidgas att omfatta även representanter för föräldrarna.

Ordföranden i programkommittén bör utses i samråd med skolöverstyrelsen.

Även sedan det egentliga programarbetet för skolradio överflyttades till

Radiotjänst har skolöverstyrelsen övervakat och, enligt vad kommissionen

erfarit, med positivt intresse följt arbetet även i dess detaljer. Med hänsyn

till de ökade och mångskiftande uppgifter, som kommer att åvila skolöverstyrelsen,

samt för att ytterligare underlätta samarbetet med Radiotjänst

torde det vara lämpligt att skolradiochefen antingen tjänstgör som

föredragande i skolöverstyrelsen vid ärenden rörande skolradio eller äger

rätt att där närvara, då dessa behandlas. Härigenom skulle även skolradions

ställning i förhållande till skolan och dess övriga myndigheter

stärkas. Berörda detaljer liksom också skolradioavdelningens organisation

i övrigt bör för slutgiltig prövning överlämnas till skolöverstyrelsen och

Radiotjänst.» (S. 477—478.)

Skolöverstyrelsen finner det icke klarlagt, att en särskild styrelse för

skolradion är behövlig.

»Däremot synes det rimligt, att den får en relativt självständig ställning

inom radioverksamheten i övrigt, dock med stark anknytning till överstyrelsen.

Skolradioavdelningen inom Radiotjänst bör utrustas med tillräcklig

personal. Avdelningens chef bör tillsättas efter samråd med överstyrelsen.

En rådgivande programkommitté, utsedd i samråd med överstyrelsen,

bör alltjämt finnas. Det synes vara en praktisk anordning, att

skolradiochefen vid behov föredrager ärenden rörande skolradion inom

överstyrelsen.» (S. 155.)

Radiotjänst förklarar sig livligt uppskatta det intresse, som kommissionen

ägnat skolradions organisation, och ser i dess organisationsförslag en

rätt naturlig framtidslinje.

»Nödvändigheten av ett samarbete mellan skolradion och den övriga

radioverksamheten är uppenbar. Tekniska, programmässiga och pedagogiska

erfarenheter böra fritt och obehindrat kunna utbytas mellan radions

olika verksamhetsgrenar, samtidigt som möjlighet beredes skolradion att

på bästa sätt fullfölja sina pedagogiska intentioner. Lika nödvändigt synes

vara, att skolradion samarbetar med Skolöverstyrelsen.»

Slutligen må nämnas, att skolkommissionen gjort särskild framställning

om vissa omedelbara åtgärder för skolradioverksamhetens främjande. Bland

annat skulle å riksstaten uppföras anslag för utgivande av skolradions programhäften,

för framställning av grammofonskivor, upptagande vissa

standardprogram och språklektioner, och för statsbidrag till skolradioanläggningar.

Framställningen har tillstyrkts av skolöverstyrelsen, som

dock finner det för framställning av grammofonskivor upptagna beloppet

av 10 000 kronor otillräckligt; en höjning till 15 000 kronor vore enligt överstyrelsens

mening motiverad.

s. 535 Kontrollera mot PDF

535

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

De väckta förslagen torde böra prövas, så snart det ekonomiska läget

möjliggör en i hög grad önskvärd upprustning av skolornas tekniska

hjälpmedel.

Skolfilm.

Att undervisningen i de flesta skolämnen bör stödja på ett rikligt bildmaterial,

är i våra dagar nära nog en självklar sak. Läroböckernas bildframställningar,

lärarnas teckningar på svarta tavlan, skolans förråd av

planscher och ljusbilder erbjuda, redan de, stora möjligheter att uppliva

och konkretisera undervisningen. Användningen av balloptikon, som möjliggör

att allehanda bildmaterial, från planschverkens bilder ner till klassens

vykortssamling, kunna visas utan onödig tidsspillan, har ytterligare ökat

möjligheterna för de skolor, som ha råd att anskaffa apparaturen. Den

moderna stillfilmbilden markerar ett nytt steg framåt.

I vissa fall kunna de stillastående bilderna vara att föredraga, emedan

de medge tillräcklig tid för studiet av ögonblicksbilder ur snabba och invecklade

förlopp. Men där det gäller att skildra ett stycke liv, är den

rörliga bilden självfallet i princip överlägsen. Skolutredningen uttalar sig

på följande sätt om skolfilmens användningsområde:

»Klarast träda filmens fördelar i dagen vid undervisningen i geografi

och biologi. Intet annat hjälpmedel kan ge så åskådliga och riktiga bilder

av natur, folkliv och djurliv som filmen, särskilt ljud- och färgfilmen, som

ju mycket nära avbildar verkligheten. Det vore givetvis önskvärt, att den

undervisningsfilm, som avser att ge bilder ur denna verklighet, framställdes

som färgfilm, och i den mån ljudintryck i väsentlig grad kunna bidraga till

att skapa fylliga och korrekta föreställningar, även såsom ljudfilm.

I biologiundervisningen liksom även i fysik- och kemiundervisningen kan

filmen vidare möjliggöra studiet av vissa förlopp, som icke lämpligen kunna

iakttagas på annat sätt. Med ultrarapidfotograferingens hjälp kunna eleverna

i detalj följa processer, som i verkligheten försiggå alltför snabbt för

att medge studiet av detaljer; omvänt kunna långsamt försiggående processer

studeras med tidsförkortning. I dylika fall är färg liksom ljud ofta

oväsentliga eller rentav störande moment, då intryckets brokighet och

mångsidighet kan motverka koncentrationen på det väsentliga i det förlopp,

som skall studeras.

En speciell användning ha de tecknade, schematiska filmer, med vilkas

hjälp statistiska fakta, geometriska bevis, maskiners verkningssätt, färder

och förbindelselinjer på kartan och dylikt kunna åskådliggöras. Oftast ingå

väl dylika tecknade filmbilder såsom moment i längre filmer. I vissa fall

kunna de mycket snabbt och koncist klargöra ett sakförhållande.» (VII

s. 52.)

Vilken roll filmen kan åtaga sig i undervisningen beror emellertid i rätt

hög grad på lärjungarnas ålder.

»På det lägsta skolstadiet torde filmen ha en mindre betydelsefull roll

att spela. Långa filmer äro här olämpliga — från läkarhåll har icke sällan

s. 536 Kontrollera mot PDF

536

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

varnats för att låta små barn besöka filmförevisningar just med hänsyn till

den snabba bildväxlingens för dem tröttande och hetsande karaktär. Men

givetvis kunna korta filmer, som åskådligt illustrera lärarens berättelser

exempelvis ur arbetslivet eller ur djurens värld, på ett mycket lyckligt sätt

komplettera och åskådliggöra framställningen och således bidraga till att

utvidga och berika barnets erfarenhet. Önskvärt är, att dessa kortfilmer

kunna visas upprepade gånger, så att barnen hinna observera och lägga på

minnet karakteristiska detaljer.

Filmens värde som hjälpmedel vid undervisningen torde vara störst på

mellanstadiet, där undervisningen i många hänseenden har att åskådliggöra

saker och förhållanden, som ligga fjärran från barnens vanliga erfarenheter

och föreställningar och där skolan också ofta nog måste räkna med splittring

och avslappning i lärjungarnas intresse för dess arbete och lärostoff.

Även för det högsta stadiet synes filmen i många fall kunna användas med

gott utbyte, även om behovet av konkretion på detta stadium knappast är

så starkt, att det vore försvarligt att i stor utsträckning använda undervisningstiden

till filmförevisningar och till och med sådana förbundna förklaringar

och diskussioner.» (VII s. 51—52.)

Det är emellertid två omständigheter, som i praktiken begränsa skolfilmens

användning. Den ena är kostnaderna. »Många gånger uppgår

filmhyran för 3 ä 4 filmprogram om 45 minuter till en summa, som är lika

stor som det maximibelopp, som ett skolämne har möjlighet att under ett

läsår få disponera för inköp av undervisningsmateriel.» Den andra är av

undervisningsteknisk art. Skall filmen göra den avsedda nyttan, måste den

vanligen vara till hands, just då undervisningen nått fram till det tema,

filmen skall illustrera. En enkel skioptikonbild i det rätta ögonblicket kan

vara förmer än en påkostad film, som kommer ett par månader för tidigt

eller för sent. För att kunna effektivt utnyttja filmens alla möjligheter

måste en skola ha ständig tillgång till filmapparat, film och förevisningslokal.

Lättare att utnyttja äro filmer, som röra mera fristående kursmoment,

samt repetitions- och bredvidläsningsfilmer. En trafikfilm, en brandskyddsfilm

eller en hälsovårdsfilm kan i regel användas, när den kommer. Värdet

av vissa yrkesorienterande filmer har berörts i det föregående. Stundom kan

en film representera ett så stort didaktiskt värde att speciella förberedelser

och efterbehandling på lektionstid äro motiverade.

Till de mera fristående filmtyperna höra även de filmer, som avse att

tjäna studiet av litteratur och främmande språk — scener ur skådespel

samt filmer med förebildligt uttal av ett främmande språk, vilka visas utan

bildtext, helst efter förberedande studium av texten. Filmer av det senare

slaget ha redan med fördel introducerats vid språkläsande skolor; att de

kunna stimulera intresset för språkstudier och ge tillfälle till god övning

i förståelsen av det talade språket är tydligt. Helst böra de även ge belysande

och riktiga kulturbilder från det land, vars språk talas i filmen.

s. 537 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 537

Skolkommissionen ställer sig mycket positiv till filmen som hjälpmedel

i skolarbetet.

»Utvecklingen på detta område går raskt, och för sin del vill skolkommissionen

understryka skolfilmens stora användbarhet på alla åldersstadier,

i alla skolformer och inom praktiskt taget alla ämnesområden. Både då det

gäller att konkretisera olika kursavsnitt och att inlära nya fakta har den

rörliga bilden vunnit ökad betydelse. Den tekniska utvecklingen på ljudfilmens

och färgfilmens område kommer att ge filmen ännu större värde

som undervisningsmedel. Likaså torde den tecknade filmens möjligheter

samt filmtekniken i fråga om mikrofotografering och olika slag av tidsupptagningar

kunna utnyttjas i mycket vidsträckt omfattning.»

(S. 478—479.)

Kommissionen anser, att både ljudfilm och stumfilm kunna vara till

nytta i skolan.

»I de fall då ljudet är ägnat att stärka det visuella intrycket och således

komplettera bilden, är ljudfilm givetvis att föredraga. Vid språk- och

musikundervisning med filmens hjälp är det självklart, att filmen ledsagas

av ljud. _ .

I de fall, då filmmotivet icke kräver naturligt ljud, kan man tänka sig

antingen ren stumfilm med texter eller sådan med eftersynkroniserad

speakertext. I sistnämnda fall bör det ankomma på läraren att avgöra,

huruvida han själv vill kommentera filmen eller ha den kommenterad av

en speaker. Pedagogiska motiv bör vara helt avgörande för, om en film

skall visas med eller utan ljud, men för sådan valfrihet förutsättes ljudfilmsapparat,

på vilken ju även stumfilm kan visas.

Så länge de tekniska förutsättningarna för en fullgod ljudåtergivning

i skolan saknas och ljudfilmprojektorerna äro mera svårhanterliga än

stumfilmprojektorerna, torde stumfilmen försvara sin plats, även i de fall

en ljudfilm vore att föredraga.» (S. 479.)

Slutligen framhåller kommissionen, att man i undervisnings- och bildningsarbetet

även bör använda goda spelfilmer i syfte att påverka och

fostra de ungas filmsmak och förståelse för god filmkonst. Härvid aktualiseras

dock frågan om nedkopieringsrätten; kommissionen framhåller önskvärdheten

av att kulturellt värdefulla spelfilmer bli lättare tillgängliga i

smalfilmformat.

Skolöverstyrelsen vitsordar, att filmen i växande grad visat sig användbar

vid undervisningen både som instruktionsmedel och som intressebetonat

komplement till den vanliga undervisningen. Den bör därför upptagas som

ett ordinärt hjälpmedel och i studieplaner och läroböcker uppmärksammas

mer än vad hittills skett. Allmänna anvisningar om filmens metodiska

användning i skolarbetet äro emellertid behövliga. Liksom i fråga om skolradion

är det av stor vikt, att filmen inpassas i undervisningen vid rätt

tidpunkt och att syftet hålles klart fixerat.

Endast i ett fåtal remissvar går man närmare in på skolfilmens användning

i undervisningen. Diskuteras frågan med utgångspunkt från något

s. 538 Kontrollera mot PDF

538

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

visst undervisningssyfte, stannar man vanligen vid att icke föreslå ett enda

hjälpmedel utan i stället samordna flera. Sålunda yttrar samarbetskommittén

för ekonomisk upplysning:

»Ekonomiundervisning har ett rent fostrande syfte. Exempel och realistiska

skildringar i anslutning till väsentliga delar av ekonomiundervisningen

kan ofta påverka de ungas känslo- och viljeliv i önskvärd riktning. När det

gäller att på detta och liknande sätt levandegöra undervisningen, har filmen

och radion visat sig vara utmärkta hjälpmedel. Ökat ekonomiskt stöd åt

dessa tekniska hjälpmedel är därför i hög grad önskvärt. Även stillbilder

och planscher är goda hjälpmedel i ekonomiundervisningen. Särskilt de

alltmer använda småbilderna i filmband bör komma till större användning.

De ställer sig förhållandevis billiga. Varje skola borde kunna lägga upp

eget. arkiv så att man lätt kunde ordna visning av bilderna just då undervisningen

krävde det. Att såsom föreslagits kombinera detta med filmarkiven

är knappast rationellt. Av kostnadsskäl måste varje filmkopia

utnyttjas av flera skolenheter. Filmen kan därför inte alltid infogas som

ett naturligt led i undervisningen. Denna olägenhet borde kunna bortfalla

beträffande filmbanden, om varje skola — i vissa fall varje klass — hade

eget arkiv.»

Om skolfilmen skall få den användning i skolvärlden, varav den är förtjänt,

kan filmproduktionen enligt skolkommissionens mening icke helt

överlämnas åt de enskilda producenternas bedömande.

_ »Produktionsplanerna bör samordnas, vilket enligt kommissionens mening

endast kan ske under ledning av statlig myndighet. Även om det

kan förutsättas, att enskilda producenter skall visa sig beredda att vid sin

skolfilmproduktion efterkomma önskemål och anvisningar från en sådan

myndighet, torde det dock bli nödvändigt, att staten anslår medel för framställning

av skolfilm.

Ett främjande av skolfilmproduktionen kan ske på olika sätt. Dels kan

inspelning av skolfilm ske direkt genom statens egen försorg, dels kan

enskilda filmproducenter exempelvis få i uppdrag att med bidrag av statsmedel

inspela en viss film, varvid negativrätten kan tillfalla den beställande

myndigheten. Denna kan även för att stimulera de enskilda producenterna

till inspelning av en önskvärd skolfilm garantera en viss avsättning

av den blivande filmens kopior. Jämväl andra former av stödverksamhet

torde kunna ifrågakomma.» (S. 480.)

Det bör övervägas, huruvida icke även inspelning av kulturellt värdefull

underhållningsfilm för barn kan på lämpligt sätt stödjas, framhåller kommissionen.

Åtgärder böra vidare vidtagas för att bereda skolorna tillgång till film

och filmapparater. Statsbidrag för inköp av jilmprojektorer bör stå till

förfogande, så att varje skola kan få omedelbar tillgång till filmapparat.

Lokala arkiv böra anordnas för kursmomentfilmer, som skola inordnas i

kursen, och områdesarkiv för filmer av bredvidläsningskaraktär. Speciella

filmer, som mera sällan begagnas, kunna sammanföras till ett centralarkiv,

avsett för hela landet. Statsbidrag för anskaffande av filmkopior till lokaloch

områdesarkiven bör utgå med visst belopp per läraravdelning. Intill

s. 539 Kontrollera mot PDF

539

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

dess arkivsystemet kunnat organiseras, bör statsbidrag även utgå till förhyrning

av skolfilm. Skolornas lokaler och filmapparatur bör i största möjliga

utsträckning stå till förfogande även för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet

samt för ungdomens förenings- och fritidsverksamhet.

Filmarkiven böra inrymma för sådana ändamål lämpliga filmer.

Kommissionen väntar sig, att de nu inom folkskolan arbetande filmföreningarna

skola överlåta sitt film- och apparatbestånd till de föreslagna

arkiven.

Slutligen föreslår kommissionen ett särskilt granskningsorgan för skolfilm,

förslagsvis benämnt statens skolfilmnämnd.

»Ett sådant organ torde få många uppgifter, t. ex. att granska och godkänna

redan befintliga och nyinspelade filmer och upprätta filmförteckningar

över sålunda godkända filmer, granska och godkänna kommentaroch

arbetsblad till filmer, granska och godkänna apparattyper, för vilka

statsbidrag kan utgå, bedriva stödverksamhet för att stimulera produktion

av önskvärda filmer, lämna råd vid dylik produktion samt bedriva arkivverksamhet.

Dessutom bör ett dylikt organ anordna försöksverksamhet på skolfilmens

område samt medverka vid organiserandet av lärarnas utbildning och

fortbildning i skolfilmens metodik etc.» (S. 482.)

Kommissionen ingår icke närmare på nämndens sammansättning men

förutsätter, att den skall ha anknytning såväl till skolöverstyrelsen som

till statens läroboksnämnd.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till tanken på statlig samordning och statligt

stöd åt strävandena att producera lämpliga skolfilmer och även underhållningsfilm

för barn. I mån som utvecklingen på området fortskrider,

ökas behovet av ett granskande och sammanhängande organ. Överstyrelsen

anser dock, att verksamheten bör kunna knytas till överstyrelsen.

»Ett avskiljande från överstyrelsen av verksamhetsområden, som naturligen

höra samman med skolans uppgifter, kan ej bidraga till samordning

och enhetlig bedömning.»

Statens biografbyrå kan i allt väsentligt tillstyrka den planritning för en

utbyggnad på lång sikt av skolfilmväsendet, som återgives i skolkommissionens

betänkande. Frågan om granskningsorganet bör utbrytas för prövning

i särskild ordning. Kostnaderna för en verksamhet av denna art äro

icke alltför stora och böra kunna begränsas, om den föreslagna skolfilmnämnden,

åtminstone från början, organisatoriskt anknytes till skolöverstyrelsen.

Biografbyrån instämmer i kommissionens förslag om utredning rörande

produktionen av underhållningsfilm för barn och understryker vikten av

att skolungdomens filmsmak uppodlas. »Den ojämna smaknivå, som särskilt

den yngre biografpubliken i vårt land ofta ger prov på, och det okultiverade

sätt, varpå vissa händelsepassager i seriöst syftande filmer kunna

s. 540 Kontrollera mot PDF

540

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

mottagas av publiken, lämna påtagliga vittnesbörd om behovet av en vägledning

och fostran i unga år till förståelse för god filmkonst.»

Folkrörelsernas jilmorganisation Filmo hoppas likaledes, att en rätt lagd

undervisning i filmkonst skall kunna leda barn och ungdom till den värdefulla

filmen och ge de unga en kritisk inställning till dålig och okonstnärlig

film.

För föreningslivet, särskilt på landsbygden, skulle ett upplåtande av skolans

lokaler och filmapparater vara av mycket stor betydelse, framhåller

Filmo. En sådan utlåning av lokaler och apparater sker redan nu på en

del platser utan förfång för den ordinarie skolundervisningen. Man kan

tänka sig, att skolans elever under de sista skolåren beredas tillfälle att

frivilligt besöka sådana föreningsvisningar, vilket skulle bringa dem i kontakt

med föreningslivet och bildningsarbetet.

»Även om skolornas filmapparater hålls tillgängliga för föreningslivet utgör

dock de nuvarande bestämmelserna för nedkopiering av spelfilm till

smalfilmsformat ett stort hinder. Kommissionen har också uttalat önskvärdheten

av att kulturellt värdefulla filmer ställs till förfogande i smalfilmsformat.

Och detta vill vi särskilt ansluta oss till. Den restriktiva politik

som de kommersiella filmuthyrarna nu tillämpar beträffande nedkopiering

till smalfilm är synnerligen menlig för föreningsverksamheten. Möjligheterna

att förse föreningarna och särskilt då filmstudiecirklarna med lämpliga

filmer har genom dessa bestämmelser försvårats i hög grad. En generösare

politik från de kommersiella filmuthyrarna skulle stimulera intresset

för god filmkonst inom skolundervisningen och ungdomens studie- och föreningsverksamhet.

»

Om skolan mer än hittills skall kunna utnyttja filmen, fordras även enligt

Filmos mening statsåtgärder beträffande skolfilmsproduktionen. En

statens egen filmproduktion och ekonomiskt stöd åt lämpliga skolfilmsproducenter

bör kunna ge planmässighet i produktionen och garanti för att

värdefulla och pedagogiskt riktiga filmer ställas till skolornas tjänst. Ett

statligt granskningsorgan med de arbetsuppgifter, kommissionen föreslår,

bör inrättas.

Även i fråga om filmen har skolkommissionen ansett vissa åtgärder

omedelbart påkallade. Snarast möjligt bör sålunda granskningsförfarandet

fastställas och ett reservationsanslag för statsbidrag till inköp av filmprojektorer

för skolbruk uppföras på riksstaten. Framställning om medelsanvisning

för filmgranskning har gjorts av skolöverstyrelsen i dess anslagsäskanden

för instundande budgetår. Då utredning pågår om skolöverstyrelsens

organisation, har jag visserligen icke ansett mig böra upptaga medel

för detta ändamål i överstyrelsens avlöningsstat, men hinder lärer icke

möta för anlitande av det till skolöverstyrelsen för försöksverksamhet m. m.

anvisade reservationsanslaget för en viss begränsad verksamhet till skolfilms''verksamhetens

fromma.

s. 541 Kontrollera mot PDF

541

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

c. Skolsociala åtgärder.

Skolutredningen lämnar i sitt betänkande rörande vissa socialpedagogiska

anordningar inom skolväsendet (SOU 1947: 11) en översikt av den

skolsociala verksamheten i vårt land. Av redogörelsen framgår, att denna

verksamhet icke har genomförts efter någon på förhand uppgjord enhetlig

plan utan så småningom vuxit fram på grund av privata och kommunala

initiativ. Lärjungarnas förmåner ha därför blivit mycket ojämnt fördelade

mellan olika orter och skolor.

De mest elementära skolsociala åtgärderna avse att skapa de nödvändiga

förutsättningarna för obemedlade barns skolgång. Ursprungligen hade

hjälpen till de obemedlade barnen fattigvårdskaraktär. Sedan år 1936 handhaves

den emellertid av vederbörande skolstyrelse, och det utsäges uttryckligen

i folkskolestadgans § 49, att understöd av detta slag icke må anses

vara av fattigvårdsnatur.

Insikten om att alla växande böra komma i åtnjutande av en god hygienisk

och social omvårdnad har medfört en delvis ny syn på den sociala

verksamheten för barn och ungdom, framhåller skolutredningen.

»De sociala anordningarna i skolan ha mer och mer förlorat karaktären

av understöd och i stället kommit att framstå såsom ett viktigt led i en

positivt inriktad befolkningspolitik, syftande till att fostra icke blott ett

fysiskt starkt och sunt släkte utan också till att möjliggöra för de unga att

icke minst i samhällets intresse erhålla en sådan undervisning och utbildning,

som svarar mot deras anlag och intressen. Med ett sådant betraktelsesätt

ter det sig naturligt, att den socialpedagogiska verksamheten i mån

av behov kommer alla lärjungar i skolpliktsåldern till godo, oavsett vilka

befolkningsgrupper de tillhöra och i vilka av samhället upprättade skolor

som de fullgöra sin skolgång. En ytterligare utbyggnad av de socialt betonade

anordningarna för barn och ungdom under skoltiden blir under

sådana förhållanden nödvändig.» (VIII s. 21.)

Skolutredningen har genom förfrågningar hos de lokala folkskoleledarna

i 22 städer, vilka också hade högre skolor, gjort sig underrättad om den

nuvarande tillämpningen av § 49 folkskolestadgan och om möjligheterna

att utsträcka den till skolplikt^ lärjungar i andra allmänna skolor utan

att skapa nya understödsorgan. Vid tidpunkten för undersökningen erhöllo

omkring 15 procent av lärjungarna i folkskolan på ifrågavarande orter skolhjälp

i någon form av allmänna medel. Understödsbeloppet uppgick i medeltal

till 38 kronor per elev. I alla de undersökta skoldistrikten utgick

understödet in natura, vanligen i form av kläder och skodon.

Bestämmelserna i § 49 folkskolestadgan avse givetvis endast lärjungar i

folkskolan; läroverkselever äro således principiellt uteslutna från den där

nämnda skolhjälpen. Ä andra sidan kunna vissa lärjungar vid högre skolor

enligt beslut av 1946 års riksdag erhålla behovsprövade stipendier. Sådana

kunna dock endast tillfalla lärjungar med dokumenterad studielämplighet,

och klasserna lr\ 25 och l4 äro helt uteslutna. Skolutredningen förordar,

s. 542 Kontrollera mot PDF

542

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

att vid den allmänna översyn av olika bestämmelser och förslag rörande

barnhjälp, som torde bli nödvändig inom en nära framtid för samordnande

av de olika bidragsformerna, bestämmelserna om skolhjälp av vad slag det

vara må så utformas, att de verka lika för alla skolpliktiga barn på samma

ort.

Ett steg i denna riktning har tagits genom de av 1946 års riksdag beslutade

statsbidragen till skolmåltider, vilka utgå för lärjungar vid såväl folkoch

fortsättningsskolor som allmänna läroverk och jämförliga läroanstalter.

Maltiderna skola vara kostnadsfritt tillgängliga för alla lärjungar, som

önska deltaga. Intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, kan dock bespisningen

vid högre skolorna begränsas till lärjungar med lång skolväg, klena

och sjuka lärjungar, lärjungar från hem med svag ekonomisk ställning samt

lärjungar, vilka eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt

fullgod måltid i sina hem. Under en övergångstid kan enahanda

begränsning av antalet bespisade göras även vid folk- och fortsättningsskolor.

Statsbidrag utgår även för anskaffande av inventarier.

Läsaret 1947—48 deltogo 43,7 procent av lärjungarna vid folkskolor med

statsunderstödd skolhygienisk verksamhet i skolmåltiderna. Deltagarantalet

var proportionsvis högst i Västernorrlands län (94,2 procent) och i Norrbottens

län (90,6 procent), lägst i Kronobergs län (4,6 procent) och i Kristianstads

län (8,2 procent).

I de nyare skolanläggningarna på landsbygden ingå ofta badanläggningar,

som ej sällan äro tillgängliga även för bygdens befolkning. Vid nybyggnad

av gymnastiklokaler för såväl läroverk som folkskolor fordras

vidare inrättande av duschrum. År 1948 voro skolbad anordnade i över

hälften av skoldistrikten, och man kan beräkna, att omkring 70 procent

av barnantalet i folkskolan kommo i åtnjutande av denna förmån.

Skolutredningen erinrar om vikten av att simundervisning anordnas överallt

i landet. En omfattande simlärarutbildning blir därvid erforderlig.

»Enda rationella lösningen av simlärarfrågan torde vara, att seminarieeleverna

— kvinnliga såväl som manliga — få simlärarutbildning. För närvarande

utexamineras seminarister utan att vara simkunniga. Seminarierna

måste få badanläggningar med simmöjligheter på de orter, där lämplig

badanläggning saknas.

Ett villkor för att en sådan utbildning vid seminarierna skall bli resultatbringande

är, att större hänsyn än hittills tages till de inträdessökandes

fysiska förutsättningar och utbildning. Detta är även nödvändigt, emedan

de blivande lärarna och lärarinnorna skola leda sina elever i gymnastik med

lek och idrott och under friluftsverksamheten.» (VIII s. 25.)

Skolkommissionen föreslår, att de blivande centralskolorna på landsbygden

kombineras med badavdelning, helst med bastu och om möjligt med

simbassäng; denna badavdelning bör vissa tider stå öppen för allmänheten.

I städerna kan det räcka med duschrum i anslutning till gymnastiken, förutsatt

att skolbaden kunna förläggas till allmänna badinrättningar. Kom
-

s. 543 Kontrollera mot PDF

543

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

missionen delar utredningens uppfattning, att simlärarutbildningen bör

lösas i samband med omläggningen av lärarutbildningen, och går även

med på att vid intagning av läraraspiranter viss hänsyn tages till förutsättningarna

för utbildning till ledare av barnens fysiska fostran.

»Kommissionen förutsätter därvid, att man inte gör lämplighet för simlärarverksamhet

och idrottsledarskap till ett oeftergivligt villkor för tillträde

till lärarbanan. Många pedagogiskt begåvade personer skulle därmed

vägras pedagogisk utbildning. Den centralisering av skolväsendet, som skolkommissionens

förslag till skolorganisation innebär, möjliggör, att åtskilliga

lärare kan befrias från specialuppgifter, för vilka de inte är lämpade,

t. ex. undervisning i musik, slöjd och gymnastik med idrott.» (S. 443.)

Då frågan om skolbad på många orter lättast löses som del av ett större

program, omfattande allmänna anordningar för folkbad, anser sig ingendera

utredningen böra framlägga förslag i ämnet, men båda påyrka särskild

utredning.

En sådan utredning — statens folkbadsutredning — är numera tillsatt.

Enligt direktiven bör frågan om anordnande av skolbad i regel icke lösas

för sig utan ses i samband med övriga åtgärder för åstadkommande av förbättrade

badmöjligheter. Utredningen skall även omfatta stödåtgärder för

anordnande av allmänna friluftsbad, och möjligheterna att sätta barnen i

tillfälle att utnyttja dessa, bland annat genom badresor och liknande åtgärder,

böra därvid särskilt beaktas. Likaså böra frågor om simundervisning

och utbildning av siminstruktörer tagas under övervägande av de

sakkunniga.

För att bereda barnen tillfälle till rekreation på lämplig ort lämnar staten

bidrag till barnkolonier och feriebarnsverksamhet samt under vissa villkor

fria resor för barn och vårdare. Denna hjälpverksamhet är icke begränsad

till någon viss skolform utan står öppen för alla behövande barn, som

under året uppnå högst 14 års ålder. Fria resor ifrågakomma endast om

familjens inkomst och förmögenhet understiger vissa fastställda belopp.

Antalet barnkolonier var år 1948 omkring 750, statsbidrag till feriebarnsverksamheten

utgick för omkring 650 000 vårddagar, och avgiftsfria resor

beviljades inemot 70 000 barn över 6 år. Verksamheten får anses vara av

allmänt social art och har icke föranlett några förslag från skolkommittéernas

sida.

Lärjungar, som bo så långt från skolan, att de icke kunna företaga

dagliga resor mellan hemmet och skolan, måste slutligen få inackordering

under skoltiden. Lämpliga enskilda hem stå icke till buds i tillräcklig utsträckning;

man måste, när enhetsskolans högstadium organiseras, bygga

skolhem i större skala än hittills. Jag har redan på tal om centraliseringen

återgivit några uttalanden om skolhemssystemet. De ha — som så mycket

annat i skoldiskussionen — icke visat någon enhetlig tendens. »I vissa avseenden

torde väl skötta skolhem vara att föredraga», hävdar skolkommissionen;

»på många platser torde de bli nödvändiga.» Kostnaderna för skol
-

s. 544 Kontrollera mot PDF

544

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

hemmen och deras drift måste, när det gäller den obligatoriska skolan, helt

bestridas av det allmänna, likaväl som inackorderingskostnaderna för skolplikt^

barn. Men även då det gäller skolformer, som inte faller inom enhetsskolans

ram, är det enligt kommissionens uppfattning önskvärt, att det

allmänna sörjer för att skolhem komma till stånd i tillräcklig omfattning.

De unga skyddas därigenom för privat uppskörtning och för olämplig miljö,

och stipendierna bli drygare.

De många sociala omsorgerna om det unga släktet vidga sig alltmer

till en allmän service för lärjungarna i de avseenden, där föräldrarnas tillgångar

och sakkunskap äro otillräckliga. De många småbestyren addera

sig till en ingalunda föraktlig arbetsbörda för skolledningen. Vid större

skolenheter kräva de helt sin man. Här och där har man experimenterat

med att anställa en särskild tjänsteman, skolkuratorn. På andra ställen

har kuratorsuppdraget kunnat lämnas åt någon lämplig lärare som bisyssla.

Brodden till kuratorsinstitutionen har icke varit densamma vid folkskolor

och högre skolor. Vid folkskolorna hade de första kuratorerna som huvuduppgift

att bana väg ut i samhället för hjälpklassernas elever och ombesörja

den eftervård, som just för denna lärjungegrupp är av stor betydelse.

Kuratorerna bli då kontaktmän mellan alla intresserade instanser:

hem och skola, ungdomsförmedling och barnavårdsnämnd. Vid Göteborgs

folkskolor, där försöken påbörjades år 1942, utvidgades verksamheten snart

till att omfatta även andra lärjungar än hjälpklassernas. Från och med läsåret

1944—45 utsåg barnavårdsnämnden efter förslag från folkskolans

sida en tjänstgörande lärare inom varje överlärardistrikt till kurator. Enligt

instruktionen, som in extenso återgives av skolutredningen (VIII s.

38—39), skulle kuratorn med vaksamt intresse följa skolbarnens sociala

förhållanden, vara föräldrarna behjälplig med råd och anvisningar beträffande

barnens fostran, utbildning och arbetsanställningar och ge barnen

anvisning på lämpliga fritidssysselsättningar. Efter överlärarens beprövande

skulle han vidare verkställa undersökning om vissa beteenderubbningar,

såsom skolk och andra förseelser, vidtaga åtgärder för den

felandes tillrättaförande och till barnavårdsnämnden anmäla allvarligare

missförhållanden beträffande barnet eller dess hem. Särskild uppmärksamhet

borde kuratorn ägna åt de skolbarn, vilkas familjer av någon anledning

kommit i kontakt med barnavårdsnämnden, och han borde så långt

möjligt följa utvecklingen efter skoltidens slut för de barn han haft under

sin uppsikt.

Skolutredningen lämnar statistik över 333 fall, som krävt kuratorernas

ingripande under det första verksamhetsåret och fortsätter:

»Endast allvarligare förseelser eller svårigheter överlåtas på kuratorn.

Denne har att efter utredning och samråd med klassföreståndare och över
-

s. 545 Kontrollera mot PDF

545

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

lärare avgöra, om ärendet är av sådan natur, att det bör överlämnas till

barnavårdsnämnden eller om det kan bli ett mellanhavande mellan skolan

och hemmet under kuratorns förmedling. Kan det senare alternativet komma

i fråga, har man vunnit, att föräldrar och barn sluppit den direkta kontakten

med barnavårdsnämnden som bestraffande uppfostringsmyndighet.

Det hela ordnas som en uppgörelse mellan skola och hem. På detta sätt

kan ett ingripande ske på ett för alla parter smidigt sätt inom ramen för

skolans övriga fostrande arbete.

'' Enligt redogörelsen för verksamheten ha kuratorerna sökt samarbeta

med pedagogiska och sociala institutioner av olika slag, såsom medicinska

rådgivningsbyrån i uppfostringsfrågor, fattigvården, barnbeklädnadssällskap,

kommittéer för beredande av kolonivistelse och fritidsverksamhet

samt församlingarnas barn- och ungdomsråd, som särskilt har fritidssysselsättning

på sitt program. Syftet härmed har varit att åstadkomma en

verksamhet av förebyggande art till motverkande av vanart, vanvård och

missförhållanden av olika slag bland barnen.

Den här omnämnda rådgivningsverksamheten i folkskolan har särskilt

tagit sikte på socialt missanpassade lärjungar, rörande vilka förebyggande

åtgärder varit påkallade. Erfarenheten har emellertid visat, att ett behov

av social rådgivningsverksamhet, ehuru av annat slag, föreligger även i

fråga om lärjungar av i olika avseenden normal läggning.» (VIII s. 40.)

Vid de högre skolorna togos de första initiativen av föräldraföreningarna

vid ett par stockholmsläroverk, och kuratorn var kontaktman mellan

skola och kurs. Bäst inarbetad är kuratorsverksamheten vid högre allmänna

läroverket för gossar på Norrmalm och högre allmänna läroverket

på Kungsholmen, där kuratorn är heltidsanställd och även har viss biträdeshjälp.

I instruktionen för kuratorn vid dessa läroverk nämnes i första

rummet yrkesvägledning och studierådgivning, men det har visat sig, att

även elevernas fritidsverksamhet tar en rätt stor tribut av hans tid och

uppmärksamhet. Det blir nästan för mycket, tycker byråchefen Neymark,

som i en promemoria om skolkuratorsverksamheten skriver:

»Kuratorn är med som rådgivare och högsta organisatör, när det gäller

att anordna underhållningsaftnar, utflykter och dylikt. Han styr och ställer

på skolans sommarhem. Han ger tips i fråga om hobbies och lektyr. Han

samarbetar med arbetsförmedlingen och ser till, att de, som kunna åtaga

sig arbete av ett eller annat slag, under ferierna och på eftermiddagen, får

sådant. Han ger äldre elever tillfälle att fungera som privatlärare åt yngre

kamrater, o. s. v.

Det kan diskuteras, om inte vid Norra latin och Kungsholmens läroverk

kuratorns arbetskraft tages alltför mycket i anspråk för dylika uppgifter.

Men otvivelaktigt betyder hans insats i dessa sammanhang ganska mycket

för skapandet av en trivsam och anpassningsbefordrande stämning och

anda i skolan och kamratlivet. Dessutom blir det därigenom tillfälle för

kuratorn att få den personliga, kamratliga kontakt med eleverna och den

kunskap om vars och ens typ och intressehållning, som erfordras för en

effektiv psykologisk och social service och som även måste bli av betydelse,

när kuratorn skall medverka i studie- och yrkesvägledningen.» (VIII s. 129.)

35 — Bihamj till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 70.

s. 546 Kontrollera mot PDF

546

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Skolutredningen lämnar statistik över kuratorns uppgifter under en

månad (nov. 1945). Ärendena gällde denna månad

arbetsförmedling ............................ 469 fall

fritidssysselsättning .......................... 239 »

uppfostringsfrågor............................ 236 »

praktiska frågor.............................. 175 »

yrkesvägledning ............................. 147 »

övrigt .............................. 190 »

Summa 1 456 fall

Kuratorsverksamheten synes ha hälsats med stor tillfredsställelse av

föräldrar och målsmän, och lärarna ha varit tacksamma för möjligheten

att genom kuratorns verksamhet få en allsidigare uppfattning om eleverna.

Tillgången på kvalificerade aspiranter på eventuella kuratorstjänster är

för närvarande säkerligen icke tillräcklig för någon mycket stor utbyggnad

av verksamheten. Neymark nämner som särskilt önskvärda följande

personliga egenskaper:

intresse för ungdom och ungdomsproblem,

intresse för sociala frågor,

psykologisk blick, humor och förmåga att leva sig in i olika personers

olika situationer, tänkesätt och motiv,

ett naturligt auktoritativt uppträdande, samarbetsförmåga och förmåga

att ta ledningen utan att behöva använda hårda ord och medel,

praktisk blick och organisationsförmåga, driftighet, initiativkraft och

en viss »påhittighet»,

noggrannhet, saklighet och vederhäftighet i vad det gäller att handskas

med olika slags kunskapsmaterial.

»Redan denna analys ger vid handen, att man måste söka med ljus och

lykta för att få tag i de rätta personerna till dessa befattningar. Att t. ex.

ta förste bäste lärare eller förste bäste socialarbetare duger inte. Säkerligen

finns det inom lärarkåren åtskilliga, som skulle kunna passa förträffligt

i sammanhanget, men man får inte vara för optimistisk därvidlag. Lärarna

ha hittills rekryterats efter andra normer, med sikte på i huvudsak

rena undervisningsuppgifter, och man bör därför inte utan vidare begära,

att vilken lärare som helst skall kunna bli skolkurator. Man får vara glad,

om man vid varje skola kan hitta en eller ett par lärare, som ha de speciella

förutsättningar, det här är fråga om, och sedan är det ju inte alls

säkert, att dessa lärare äro disponibla.» (VIII s. 130—131.)

Neymark, som i sin framställning tar sikte på kuratorsverksamheten vid

de högre skolorna, anser att kuratorn för att rätt förstå sina skyddslingar

själv bör ha gått läro verks vägen och arbetat sig fram till studentexamen.

Han bör vidare helst — i varje fall när han börjar — vara ung, inte alltför

ung (minst några och tjugu år) men ung tillräckligt för att kunna röra

sig bland de unga som en äldre kamrat och betrakta skollivet och skol
-

s. 547 Kontrollera mot PDF

547

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

problemen utifrån elevernas perspektiv. Manliga elever böra ha manlig

kurator och kvinnliga elever kvinnlig.

Olika utbildningsvägar kunna tänkas för kuratorerna. Om det blir en

särskild högskoleexamen för praktiskt inriktade psykologer, bör den kunna

rekommenderas, och en sådan examen bör enligt Neymarks uppfattning

inrättas med det snaraste även med hänsyn till andra samhällskrav. Tills

vidare har man att räkna med utbildning vid socialinstitut och en på lämpligt

sätt kompletterad lärarutbildning.

Bland annat böra lärare kunna frigöras från en del av sin lärartjänstgöring

för att fungera som deltidstjänstgörande kuratorer.

»Allt vad lärarna kunna få av social och psykologisk utbildning och

praktik blir till gagn för deras gärning som lärare och uppfostrare. Några

års arbete på det sidospår inom skolans arbetsfält, som kurators verksamheten

utgör, måste anses som synnerligen hälsosamt och nyttigt för en lärare

och vara minst lika meriterande som lika många lärartjänsteår. Principen

lärare på kuratorsbefattningar bör faktiskt kunna bli ett led i strävandet

att reformera skolan inifrån och göra lärarna inriktade inte endast

på kunskapsmeddelande utan även på personlighetsfostran.» (VIII s. 132.)

Trots de gynnsamma erfarenheterna anser sig skolutredningen böra varna

för en överskattning av kuratorsinstitutionen. Den personliga kontakten

mellan lärarna och hemmen får icke försvagas. Kuratorsverksamheten bör

icke bli mer än ett komplement till de åtgöranden för lärjungarnas fostran

och välfärd, som det i första hand åvilar hemmen och i andra hand skolans

lärare och ledning att vidtaga. En fortsatt och till olika skolor och orter

utsträckt försöksverksamhet är emellertid förtjänt av det allmännas stöd

genom statsbidrag till arvode åt kuratorer och nedsättning i undervisningsskyldigheten

för lärare, som uppehålla kuratorsverksamhet.

Skolkommissionen tar icke ställning till kuratorsbefattningarna men förklarar

sig beredd att upptaga frågan till behandling vid en kommande

detaljutformning av de förordade åtgärderna.

Skolöverstyrelsen anser, att kuratorsinstitutionen bör vidare utvecklas

och inbyggas i skolväsendet. Lärarerfarenhet är av stort värde för en skolkurator.

Av de kuratorer, som icke hämtas från lärarkåren, bör krävas

högskolemässig utbildning. Med hänsyn till deras i huvudsak socialvårdände

uppgifter synes väl kvalificerad utbildning vid socialinstitut vara

en god grund. Deras praktiska utbildning torde enklast och bäst ordnas i

form av aspiranttjänstgöring i kuratorsverksamhet.

Den individuella omvårdnaden om lärjungarna tar sig uttryck jämväl

i den skolhälsovård, som tillkom såsom ett uttryck för 1800-talets stigande

intresse för hygieniska frågor och nu är organiserad på grundval av 1944

års riksdagsbeslut i ämnet.

Skolhälsovården handhaves av skolläkare och skolsköterskor. Oftast äro

dessa tjänster bisysslor: en provinsialläkare svarar för skolläkargöromålen

s. 548 Kontrollera mot PDF

548

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

och en distriktssköterska tjänstgör tillika som skolsköterska. I de större

städerna finnas även heltidsanställda skolläkare och skolsköterskor. En heltidsanställd

skolsköterska beräknades vid skolhälsovårdens omorganisation

kunna taga vården om högst 1 500 barn; erfarenheterna under de

gångna åren peka dock på att detta maximiantal är för högt tilltaget.

Skolhälsovården är huvudsakligen av förebyggande natur. Alla nykomlingar

underkastas läkarundersökning; i övrigt anordnas allmänna klassundersökningar

med vissa — tyvärr alltför långa — intervaller samt en

mera kontinuerlig läkarkontroll för klena, sjuka eller sjukdomshotade barn.

Särskild vikt lägges vid tuberkuloskontrollen av barn och lärare; lärare,

som vet sig lida av eller ha lidit av lungtuberkulos, är skyldig att därom

underrätta skolläkaren eller, om sådan icke är anställd i distriktet, vederbörande

tjänsteläkare. Lärjungarna i realskolans högsta klass och i gymnasiet

undersökas även med avseende på färgsinnet.

Vid statliga läroanstalter bestridas läkarnas och sköterskornas ersättningar

av statsmedel, vid folkskolorna och högre kommunala skolor utgår

statsbidrag med högst 50 procent.

Läsåret 1947—48 erhöllo 2 089 av de 2 438 skoldistrikten statsbidrag till

skolhälsovården. Verksamheten omfattade då 93,2 procent av lärjungeantalet

i folkskolan. Skolläkarna konstaterade i 25 445 fall behov av vistelse vid

skolkoloni; plats kunde beredas för 19 589 av dessa barn. Till särskild psykisk

rådgivning hänvisades 2 037 lärjungar.

Skoltandvården är numera i princip inordnad i den allmänna folktandvården.

Till följd av rådande brist på tandläkare har folktandvården visserligen

icke ännu kunnat utbyggas i avsedd utsträckning, men det finnes

knappast anledning att för framtiden tänka sig en utveckling av skoltandvården

utanför den allmänna folktandvårdens ram. Däremot har det i ett

och annat fall visat sig lämpligt att i större skolanläggningar bereda utrymme

för tandklinik.

Av folkskoleeleverna i skoldistrikt med statsunderstödd skolhygienisk

verksamhet hade läsåret 1947—48 90,6 procent tillgång till av distriktet

ordnad tandvård. Vid de högre folkskolorna var motsvarande tal 50,4 procent.

Övriga högre skolor äro i statistiken uppdelade i tre grupper, allteftersom

samtliga, en del eller inga lärjungar hade tillgång till skoltandvård.

Lärjungeantalet fördelade sig med 20,2, 29,8 och 50,0 procent på dessa

grupper. De sämsta siffrorna rapporteras från samrealskolorna; 64 procent

av lärjungarna vid dessa skolor tillhörde skolor, där slcoltandvård ej kunnat

anordnas.

Erinras må till sist om de statsunderstödda rådgivningscentraler för

socialt missanpassade barn och ungdomar, varom beslut fattades av 1945

års riksdag. Huvudman för en sådan central är ett landsting eller en stad,

som ej deltager i landsting. Verksamheten är medicinskt betonad, står under

medicinalstyrelsens inseende och bör i regel vara lokalt knuten till ett lasa
-

s. 549 Kontrollera mot PDF

549

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

rett, lämpligen centrallasarettet i länet.Skolutredningen finner det önskvärt,

att bestämmelserna rörande statsbidrag till rådgivningsverksamheten uppmjukas,

så att sådant bidrag får utgå även-till personalen vid till skola förlagd

rådgivningscentral, som förestås av en väl meriterad, av skolöverstyrelsen

utsedd barnpsykolog i samverkan med läkare och den övriga personal,

som enligt organisationsplanen skall finnas vid en psykisk rådgivningscentral.

Både skolutredningen och skolkommissionen betona, att de skolsociala

åtgärderna icke i framtiden böra vara bundna till vissa skolformer, såsom

nu stundom är fallet. Skolkommissionen yttrar sålunda:

»Att de bör utsträckas till att omfatta den nioåriga enhetsskolans samtliga

stadier kan betraktas som en konsekvens av den föreslagna skolorganisationen,

enligt vilka samtliga dessa stadier blir obligatoriska. Den av både

skolutredningen och skolkommissionen omfattade principen om demokratisering

av den högre undervisningen synes motivera, att gymnasier, flickskolor

och yrkesskolor, även i den mån de skjuter över skolpliktsåldern,

kommer i åtnjutande av samma fördelar som den obligatoriska skolan.»

(S. 444.)

d. Den psykologisk-pedagogiska verksamheten.

En ingående anlagsprövning av en ung människa är ett rätt omfattande

företag, som betjänar sig av en rad olika hjälpmedel, varvid iakttagelser

sträckta över längre tid, t. ex. i form av läraromdömen, sammanställas med

kortare undersökningar, såsom testning och läkarundersökning, och ett allmänt

konstitutionspsykologiskt studium.

För bestämda praktiska syften kan det räcka med mindre omfattande

psykologiska prov av ett eller annat slag. Inom industrien, militärväsendet

m. fl. områden har testningsmetodiken fått en allt allmännare spridning.

För skolstudierna är naturligtvis individens intelligens en av de fundamentala

kvaliteterna; dess art och grad är avgörande för den läggning skolarbetet

i hans fall bör få. Just på intelligensmätningens område föreligger

också en rätt omfattande erfarenhet. I sitt expertutlåtande till skolutredningen

har professor Anderberg ett kort avsnitt om intelligensundersökningarnas

praxis. Att intelligensundersökningarna kunna bliva ett icke föraktligt

hjälpmedel för skolan, kan icke betvivlas av den, som genom praktisk användning

av dessa undersökningsmetoder fått en närmare inblick i deras

funktion, säger Anderberg. »Av egen erfarenhet kan jag intyga, att motståndet

mot att anviinda sig av testningsmetoden oftast försvinner med

vidgad kännedom om denna.»

»Att intelligensundersökningen ej bör spela den ensamt avgörande rollen

behöver dock knappast betonas. Det torde vara tydligt, att en lärare, som

under flera skolar haft tillfälle iakttaga en elev i hans dagliga arbete, har

gjort iakttagelser och skaffat sig erfarenheter om denne, som icke kunna

s. 550 Kontrollera mot PDF

550

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

erhållas vid en kortvarig undersökning. Att lämpligheten för studier icke

är ensamt beroende av begåvningsgraden gör också, att man har all anledning

vid differentiering tillvarataga och använda sig av läraromdömet, där

ett sådant kan erhållas. Intelligensundersökningen kompletterar emellertid

på ett ofta mycket värdefullt sätt läraromdömet och betygen. I de flesta

fall, där intelligensundersökning kommit till användning, har också såväl

skolbetyg som läraromdöme räknats som med intelligensundersökningsresultaten

jämbördiga faktorer.

För att intelligensundersökning skall fungera på ett tillfredsställande sätt,

fordras träning av undersökarna. Alla behöva emellertid icke ha samma

kompetens. Det är visserligen en fördel, om undersökare ha en grundlig

psykologisk förbildning, men något oeftergivligt villkor är det icke. John S.

Jordan har i en undersökning 1932 visat, att studenter, övade 4 gånger i

veckan under en 6-veckorsperiod, nått nästan lika tillförlitliga värden som

tränade experimentatorer, och jag har själv med gott resultat på kort tid

utbildat lärare att utföra intelligensundersökningar. Efter 7 å 8 föreläsningar

rörande de allmänna principerna för testskalans uppbyggnad samt

ett antal praktiska demonstrationer rörande testskalans användning och

rättandet av tests fingo vederbörande, under kontroll, själva utföra undersökningar,

rätta testen och göra nödvändiga beräkningar efter de principer

som demonstrerats. Efter ett antal praktiska försök visade det sig icke

erbjuda några svårigheter att få fram tillfredsställande resultat. Jag har

däremot flera gånger kunnat iakttaga, att resultat erhållna utan någon föregående

handledning blivit långt ifrån tillförlitliga. De flesta, som på egen

hand försökt använda testskalan, utan att känna de allmänna principerna

för dess konstruktion, ha visat föga förståelse för de orsaker, som ligga till

grund för att ett test bedömes på ett visst sätt. Särskilt den bedömning,

som fordras med hänsyn till testets placering i åldersgrupp, vållar härvid

besvär.

Det är därför ett nödvändigt villkor, att undersökare få någon kännedom

om testmetodik och testbedömning, innan de tillåtas utföra undersökningar,

som skola medföra praktiska konsekvenser. Önskvärt är att åtminstone en

person på varje ort eller i varje distrikt, där undersökningar skola utföras,

har en något gedignare utbildning, så att denne kan tjänstgöra som rådgivare

och kontrollant av de lokala undersökningarna.» (Bil. II s. 13 o. 14.)

Flera av remissvaren lägga i dagen en rätt markerad misstänksamhet mot

testningsmetodiken. Sålunda anför kollegiet vid samrealskolan i ÖrlcelIjunga:
»Ingen

samvetsgrann och omdömesgill lärare tror sig ens efter flera års

personlig kännedom med säkerhet kunna anvisa exempelvis en 17-åring den

lämpliga levnadsbanan; de moderna skolpsykologerna mena sig kunna den

konsten. Friheten att välja levnadsbana torde komma att berövas dem det

vederbör och läggas i händerna på teoretiker, som i mycket stå främmande

för det personliga i människonaturen. 1920- och 1930-talens ideologi om

människan som kollektiv kastar i kommissionsbetiinkandet sina skuggor

fram över den planerade skolreformen.»

Skolöverstyrelsen hör i varje fall till de försiktiga. Testningen är ett

korttidsexperiment, skolan själv ett långtidsexperiment, som gäller ingenting

mindre än barnens utveckling. »För bedömandet av denna behövas

s. 551 Kontrollera mot PDF

551

Kungl. May.ts ''proposition nr 70.

också observerande och beskrivande metoder, ej minst när det gäller utvecklingen

av sådana personlighetsegenskaper, som ännu ej med tillräcklig

säkerhet kunna fastställas genom testning i vanlig mening.»

Lektorernas förening hävdar, att testningsresultaten icke få bli avgörande

för intagning på gymnasiet. Testningen utelämnar två faktorer, som

spela en stor roll i alla teoretiska studier, då den icke säger något om den

prövades minne eller förmåga till koncentration.

Medicinalstyrelsen befarar slutligen, att intelligenstestningen kan komma

att tillmätas alltför stort utrymme vid bedömandet av lärjungarna.

»I stort sett torde en viss varsamhet på området vara av nöden, och

medicinalstyrelsen vill understryka, att en omfattande försöksverksamhet

och ett omsorgsfullt utprövande av metoderna böra äga rum, innan mera

djupgripande förändringar i skolans arbetssätt genomföras.»

Skolkommissionen anser, att testningen är ett oumbärligt hjälpmedel för

den psykologiska rådgivningen, men är beredd på att det skall bli invändningar

och bemöter dem redan i förväg.

De flesta farhågorna är grundade på en förmodan, att dessa metoder skall

användas på ett sätt, som sätter ur spel lärarens på en mångårig erfarenhet

grundade uppfattning av eleven. Man fruktar dessutom, som en variant av

denna förmodan, att testen endast skall bli ett mekaniskt urvalsinstrument

utan hänsynstagande till känslo- och viljefaktorer i beteendet.

Gentemot detta har från ansvarigt testpsykologiskt håll alltid hävdats,

att test är att betrakta som ett av hjälpmedlen, när de gäller för skolans

lärare och ledare att bilda sig en riktig uppfattning om elevernas möjligheter

att tillgodogöra sig undervisningen på den ena eller andra utbildningslinjen.

Självfallet skall lärarnas omdöme om eleverna och de senares betyg

samordnas med testresultatet. Detaljerna i denna samordning får av naturliga

skäl överlämnas till fackpsykologerna. (S. 459.)

Testningen har redan vidsträckt användning för uttagning av hjälpklasselever

och undersökning av elever med isolerade defekter i läsning, skrivning

och räkning, men testmetodikens möjligheter äro ännu icke till fullo utnyttjade,

ens i fråga om hjälpklasseleverna.

»Hjälpklasselevernas uttagning sker ju numera genom individualtestning,

i de flesta fall med en reviderad binetskala. Denna är emellertid uppenbart

för ensidig, när det gäller diagnostisering av intellektuella defekter, och en

mer på djupet gående undersökning av dessa barns begåvning bör övervägas.

När det gäller senare anpassning till yrke och samhälle är prognosen

för en stor del hjälpklasselever ganska god. I alla händelser är det nödvändigt,

att man prövar hjälpskoleleverna även med avseende på deras praktiska

begåvning, vilken i viss utsträckning varierar oberoende av den teoretiska

och hos inte så få hjälpklasselever överstiger det normala genomsnittet.

Både in- och utländska undersökningar har också ständigt visat, att

hjälpklasselevernas efterblivenhet visserligen gör sig gällande på alla undervisnings-

och sysselsättningsgebit, men att den är särskilt märkbar, när det

är fråga om skolans teoretiska ämnen. Vissa i skolan till hjälpklasserna

hörande elever blir senare som vuxna testade och befinncs ha normal be
-

s. 552 Kontrollera mot PDF

552

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

gåvning. Ofta är det här fråga om elever, vilkas allmänna intelligens varit

normal, men vilkas verbala begåvning varit svag och som därför ständigt

misslyckats i skolans teoretiska ämnen. Önskvärt vore, att hjälpklasseleverna

vid skolans slut kunde underkastas psykotekniska prov. Tillsammans

med det förut nämnda binetprovet och ett praktiskt anlagstest skulle en

psykoteknisk prövning ge tillräckliga upplysningar om de intellektuella resurser

hjälpklasseleverna har för olika slag av fortsatt utbildning.

Att man inte på detta sätt kommer åt övriga grundläggande personlighetsdrag

är uppenbart. Här får lärarnas omdöme, utredning om social miljö

och i vissa fall undersökning av skolpsykolog och medicinsk expertis komplettera

de förutnämnda testningarna. Man kan säkerligen låta hjälpklasslärare

med speciell utbildning avgöra, vilka barn som kan behöva en grundligare

undersökning. Dessa lärare kan också i de flesta fall för sina elever

utföra den sociala utredning, som behövs.

När det är fråga om isolerade svårigheter i läsning, skrivning och räkning

hos i övrigt intellektuellt normalutvecklade barn, är det av stor vikt, att

förebyggande åtgärder sätter in tidigt. En individualisering av den första

undervisningen kommer härvid att betyda mycket. Särskilt stödjande undervisning

bör komma till, om möjligt redan i l:a men under alla förhållanden

i 2:a klass. De danska erfarenheterna, som i pedagogiskt avseende

är mer omfattande än de svenska, tyder på att 75 procent av de läsretarderade

eleverna kan återgå till normalklass efter kortare eller längre

tid. I Sverige har i vissa större skoldistrikt s. k. läsklasser upprättats och

även individuell undervisning anordnats. Av naturliga skäl torde den senare

undervisningsformen med fördel kunna ordnas i skoldistrikt på landsbygden.

Förutsättningen för omhändertagandet av dessa barn är emellertid en riktig

diagnos av svårigheterna. Lärarens omdöme, en intelligensprövning och särskilt

konstruerade prov bör vara vägledande för uttagningen av dessa barn.»

(S. 450—451.)

Icke sällan möter man i skolarbetet barn, vilkas intellektuella kapacitet

är utan vank och lyte men som på grund av vissa konstitutionella svagheter

icke nå upp till skolresultat, som svara mot intelligensnivån.

»Mycket ofta har man t. ex. att göra med asteniska, energifattiga barn.

som har svårt att snabbt mobilisera sina kunskaper och sin begåvning på ett

skolmässigt sätt. På grund av de ständiga misslyckandena förvärras en medfödd

obenägenhet att samla sig till läxläsningens anspänning, vilket i sin tur

medför nya komplikationer, i form av leda vid skolan, skolk, konflikter i

hemmet och dylikt. En individuell undersökning med praktiska anvisningar

för dessa barns skolarbete skulle i hög grad reducera antalet fall av denna

typ av skolsvårigheter. Vid andra tillfällen försämras prestationerna i skolan

av en bristande balans i beteendet eller en depressiv läggning, vilka inte så

sällan är konstitutionellt betingade. Påfallande ofta försämrar dylika egenskaper

i känslo- och viljeliv skolarbetet i realskolan och gymnasiet, eftersom

dessa skolformer ställer så stora krav inte endast på begåvningen utan

på psykisk verksamhet överhuvud. Men även i folkskolan är förhållandet

enahanda, fastän där genomförda differentieringar i någon utsträckning

gjort skolarbetet mindre betungande för många av de nämnda eleverna. En

utförd intelligenstestning ger ofta anledning att söka orsaken till bristande

kunskapsresultat i nyss nämnda företeelser i vilje- och känsloliv.» (S. 452.)

s. 553 Kontrollera mot PDF

553

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

Orsakerna till att en lärjunge inte kommer till sin rätt i klassen kunna

ytterligare skifta. I många fall inverka ogynnsamma miljöfaktorer, såsom

enskilt förvärvsarbete, långa skolresor, disharmoniska hemförhållanden

m. m. Pubertetsålderns negativism är ofta ett störningsmoment. Brister i

grunderna kunna i många år hämma framstegen. Alla sådana fall kunna

givetvis icke behandlas lika. Ofta får läraren ta initiativet till en undersökning,

som fullföljes av läkaren eller psykologen — om nu skolan har tillgång

till sådan expertis. Det vore mycket fördelaktigt, att läraren finge en utbildning

av sådan kvalitet, att han själv kunde utföra vissa testningar i klassen.

Det är icke blott praktiska synpunkter, som göra detta önskvärt:

»En testning förutsätter nämligen hos läraren en attityd av objektiv tolerans

och en åt eleverna i deras prestationer lämnad frihet, som inte lika lätt

etableras i undervisningsarbetet med dess krav på vissa resultat. Vid utbildning

i praktisk testning övas ständigt nämnda attityd och utgör ett oeftergivligt

krav, som vid alla tillfällen betonas. Det torde också vara en allmän

erfarenhet för alla lärare, som använder klassrumstestning, att denna har

ett mycket gynnsamt inflytande på undervisningen och förhållandet till

klassen.» (S. 454.)

Enkla psykologiska prov ha icke mindre berättigande, när det gäller bedömandet

av de många varianter av normal utveckling, som man möter

hos de uppväxande. Jag har redan i ett föregående sammanhang erinrat om

de goda erfarenheter, som gjorts av skolmognadsproven, och jag uttalade då,

att dessa prov i sinom tid borde upptagas som en fast och normal detalj av

arbetet i våra skolor.

Skolkommissionen anser emellertid, att testningsförfarandena även böra

insättas på lämpliga punkter av den fortsatta lärogången. I slutet av tredje

eller eventuellt fjärde klassen, i slutet av sjätte klassen och vid övergången

till klass 9 torde det föreligga särskilt behov av de upplysningar en testning

kan ge.

»Man bör därvid begagna sig av objektiva testmetoder i samverkan med

den avlämnande lärarens betyg», säger kommissionen. »Därigenom får man

en åtminstone partiell kontroll på de två för studieframgången viktigaste

faktorerna: begåvning och studievilja eller -energi. Om ytterligare ett bedömningsinstrument

anses nödvändigt, torde läraromdömet beträffande ett

fåtal karaktärsegenskaper kunna ingå i kombinationen test-betvg. Den riktiga

vägningen av de två eller tre ingående komponenterna i detta bedömningsinstrument

bör göras till föremål för ytterligare undersökningar.»

(S. 448.)

Vissa grupper av testprov skilja sig i principiellt avseende icke från

skolans traditionella prov. Språkliga grupptest ha något av det skriftliga

förhörets egenskaper, individualtest något av det muntliga förhörets.

»Det som skiljer test från vanliga skolprov är att testen med avseende

på urvalet av frågor, bestämning av frågornas svårighetsgrad, undersökning

av testresultatens beständighet o. s. v. underkastats en statistisk analys och

s. 554 Kontrollera mot PDF

554

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

standardisering, som gjort dem lämpliga som ett jämförelseinstrument för

ett större område eller en viss grupp av individer. Genom standardiseringen

har man sökt göra testet oberoende av tillfälliga miljöomständigheter, även

om detta är möjligt endast i begränsad utsträckning.» (S. 460.)

Testningen efter sjätte och åttonde klassen bör avse även den praktiska

begåvningen.

»Praktisk läggning, ’händighet’, kan konstateras rätt tidigt, och testning

härav har tillämpats vid skolkommissionens psykologiska undersökningar.

De praktiska specialanlagen mognar emellertid inte förrän mot slutet av

pubertetstiden, då också yrkesintressena i viss mån börjar ta fast form. En

testning i avsikt att utröna speciell praktisk begåvning kan ej ha avgörande

betydelse förrän i slutet av åttonde skolåret men bör där kunna få en stor

uppgift i samband med yrkesorientering och yrkesrådgivning.» (S. 461.)

Testningarna böra utföras i den vanliga skolmiljön och såvitt möjligt som

vanliga klassuppgifter i samband med ordinarie undervisningstimmar. De

tänkas utförda av särskilt utbildade lärare och skola stå under överinseende

av en skolpsykolog, men kommissionen är angelägen betona, att programmet

icke kan genomföras över hela linjen på en gång. Det torde vara lämpligare,

att testmetodiken får utvecklas så småningom genom lokala initiativ

i samband med organiserandet av en skolpsykologinstitution. Ett schablonmässigt

genomförande av testprogrammet bör undvikas.

För svenska förhållanden avsedda testprov finnas redan i viss utsträckning.

Bland annat ha skolkommissionens psykologisk-pedagogiska forskningar

möjliggjort konstruktionen av en mångfald olika testtyper och utkast

till andra.

_ »Lämpligen borde skolkommissionens psykologisk-pedagogiska forskningsverksamhet

fullföljas, varigenom de föreliggande differentieringstestningarna

på nuvarande 6:e folkskoleklassens nivå och även andra åldersstadier

kunde standardiseras och användas för det praktiska syftet att anvisa

lämplig studieväg efter anlags- och begåvningstyp. Dessa undersökningar

torde böra ske i samarbete med statens psykologisk-pedagogiska institut.

» (S. 463.)

Sistberörda förslag stödjes av professor Herman Siegvald i Lund, som

understryker att vissa förutsättningar måste hållas, om testningen skall bli

det goda hjälpmedel den bör vara.

_ »Skolkommissionen avser, att skolmognadsprov, intelligens- och begåvningsundersökningar

samt kunskaps- och färdighetstestningar skola få mycket

stor omfattning i enhetsskolan. Häremot finner jag ej något att invända,

ty intelligent och sakkunnigt använda utgöra de nämnda metoderna mycket

värdefulla hjälpmedel vid den psykologiska och pedagogiska diagnostiken.

Förutsättningen för att de erhållna resultaten skola bli verkligt tillförlitliga

och därmed vägledande är dock, dels att det finnes riklig tillgång till värdefullt

och ändamålsenligt testmaterial, dels ock att det finnes personer med

erforderlig utbildning och träning för att utföra undersökningarna och prövningarna.

Så är inte fallet för närvarande, och därför vill jag livligt förorda,

att Statens psykologisk-pedagogiska institut ofördröjligen anmodas orga
-

s. 555 Kontrollera mot PDF

555

Kungl. Maj ds -proposition nr 70.

nisera utarbetandet av ytterligare testmaterial och utbilda lämpliga personer

att handhava och övervaka testningar av olika slag, samt att eriorderliga

anslag härför beviljas.»

De erfarenheter om de växande, som vinnas genom de psykologiska undersökningarna,

torde icke minst bli till gagn vid den yrkesvägledning, som

föregår linjevalet i klass 9 och lärjungarnas inträde i den förberedande

yrkesutbildningen i denna klass.

Skolans behov av psykologisk expertis inskränker sig icke till de fall, då

testning rutinmässigt skall anordnas eller behöves för att diagnosticera

rena undervisningssvårigheter. Det finnes här och där i klasserna barn,

som genom påfallande beteenderubbningar äro ett bekymmer för skolan

och barnavårdsmyndigheterna, trotsiga, oregerliga och aggressiva barn eller

barn, som snatta, fabulera, skolka från skolan eller har en sjuklig förstörelselusta.

Något måste göras för dessa barn, innan de fastnat i sina »ovanor»,

framhåller kommissionen. Hem och skola böra få en saklig och objektiv

upplysning om uppfostringsbesvärens orsaker och råd för behandlingen. En

sådan rådgivning har hittills förekommit endast i mycket begränsad utsträckning.

Den av kommissionen föreslagna skolpsykologinstitutionen bör

bli hem och skola till verklig nytta i detta avseende.

»Mindre ofta uppmärksammade äro de starkt hämmade, tillbakadragna

och inom sig själva slutna barnen, som visserligen inte uppträder aggressivt

eller i öppen konflikt med omgivningen, men vilkas överdrivna tnmditet,

rädsla och dolda ångest ofta leder till psykisk ohälsa och misslyckanden senare

i livet. Fastän dessa barn inte vållar besvär ur uppforandesynpunkt.

är lärare ofta medvetna om deras isolerade ställning och nödvändigheten av

att föra in dem i aktivt samarbete och att söka åstadkomma bättre kontakter

mellan dem och deras kamrater. Siidana bemödanden brukar, konsekvent

genomförda, ge goda resultat, speciellt om det sker i samarbete med

hemmen. Lärarens förmåga att upptäcka och handleda dessa barn är dock

inte endast beroende på hans erfarenhet och intresse. — — — Likaval som

inspektion eller konsulentverksamhet behövs för att lijalpa lararna att

följa med den pedagogiska utvecklingen, jämföra deras rön med andras etc.,

likaväl skulle en skolpsykologs råd vara välkomna för att hjälpa lärarna

att se de enskilda barnens förutsättningar och svårigheter under mer mentalhygienisk

och individualpsykologisk synvinkel. I detta hanseende skulle

skolpsykologen alltså främst verka genom konsultationer med lärarna.

Viktigt är emellertid att de unga själva får tillgång till rådgivningen. De

uno-a erfar ibland behovet att få tala ut med någon om sina svårigheter;

de''känner ju ofta av sina svårigheter långt innan dessa blir synliga som

''symptom’.---Det skulle vara av mycket stort värde, om skolpsykolo
gerna

— och deras medhjälpare — kunde ha till uppgift att inte bara testa

och diagnosticera barnen utan tjänstgöra som direkt personliga radgivare

åt dem i såväl deras studiebekymmer som deras svårigheter av mer personlig

art. Skolkommissionen önskar, att dessa synpunkter på den speciella

psykologiska omvårdnaden beaktas vid den praktiska uppläggningen av

skolpsykologernas arbete.» (S. 450—457.)

s. 556 Kontrollera mot PDF

556

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Över huvud bör det personliga samtalet spela en stor roll vid kontakten

mellan psykologen och barnet. Den danske skolpsykologen Harald Torpe

skriver därom i senaste numret av »Nordisk Psykologi»:

»Det er en selvfplge, åt en ret stor del af tiden ved en psykologisk unders0gelse

bruges til åt tale med barnet. Det kan g0res ind imellem pr0vene, når

det naturligt viser sig en lejlighed til det, og det kan give den traenede

psykolog mange oplysninger om barnet: Dets tankeverden, dets interesser,

hvad det bruger sin fritid til, hvilke fag det holder mest af, hvem det leger

med, og hvad det leger, hvad det kan tasnke sig åt blive, når det kommer

ud af skolen, o. s. v. Man b0r give sig tid til således åt sludre lös med

barnet.»

Den psykologiska verksamhetens huvuduppgifter kunna sammanfattas

på följande sätt:

1. Psylcologisk-pedagogiska undersökningar:

a) skolmognadsundersökningar;

b) testningar på olika skolstadier;

c) testpsykologiska och diagnostiska undersökningar av intellektuellt

efterblivna eller eljest undervisningshämmade barn, kompletterade med

social utredning och i vissa fall med undersökning genom barnpsykiater;

d) testpsykologiska undersökningar som hjälpmedel för den enskilde läraren

vid undervisningens planläggning.

2. Anlagsundersökningar till hjälp för yrkesvalet.

3. Speciell psykologisk rådgivning för barn med beteenderubbningar.

Verksamheten förutsätter fortlöpande samarbete åt olika håll: med lärare,

skolläkare, yrkesvägledare och med landstingens rådgivningscentraler där

sådana finnas.

Innan en ordnad skolpsykologutbildning kommit till stånd och dess värde

har prövats i praktiskt arbete, anser sig skolkommissionen icke kunna föreslå

någon mycket omfattande psykologorganisation. Å andra sidan finner

kommissionen det icke heller rådligt att göra den psykologiska rådgivningen

vid skolorna helt beroende av kommunala initiativ. Kommissionen

tänker sig inspektionsområdena som organisatoriska enheter med en utbildad

skolpsykolog för varje område. Denne skulle inom varje skoldistrikt ha

en deltidsanställd assistent, utsedd bland lärarna i distriktet. Assistenten

skulle ha hand om rutinundersökningarna, speciellt grupptestningarna, och

samtidigt tjänstgöra som rapportcentral för skoldistriktet. Antalet skoldistrikt

komme efter kommunindelningsreformen att uppgå till omkring

900. Redan nu finnes i vårt land, i främsta rummet bland hjälpklasslärarna,

ett ganska stort antal lärare, vilkas utbildning torde vara tillräcklig för

assistentuppgifterna. Utbildningen av assistenter bör ordnas centralt men

far anses höra till programmets detaljer, helst som vi i Sverige redan ha

erfarenhet av dylika kurser, t. ex. från utbildningen av hjälpklasslärare.

Större skoldistrikt kunna väntas anställa kommunala skolpsykologer. En

sadan utveckling bör underlättas genom statsbidrag till psykologlönerna.

s. 557 Kontrollera mot PDF

557

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

För examinerade lärare i olika skolformer kan utbildningen till skolpsykolog

beräknas taga ungefär tre år.

»Utom en genom praktiskt skolarbete förvärvad erfarenhet om undervisning

och uppfostran, vilken erfarenhet har grundläggande betydelse; bör

skolpsykologen också ha en grundlig utbildning i psykologi och pedagogik.

Man måste förutsätta, att den specialutbildning, som här erfordras, skall

uppbyggas på ganska omfattande experimentalpsykologiska och allmänpsykologiska

kunskaper och en god kännedom om grunderna för tillämpad

psykologi. Nödvändigt är därför att förlägga denna utbildning till universitet

och högskolor, där den kan stå i levande kontakt med den vetenskapliga

psykologins utveckling. Utan en sådan kontakt skulle skolpsykologin

sjunka ned till en ofruktbar dilettantism. Som grund för utbildningen bör

rimligen krävas två eller tre betyg i det nuvarande examensämnet pedagogik.

Den specialiserade utbildningen för skolpsykologer bör sedan, jämsides

med praktiska övningar på undervisnings- och samhällsinstitutioner av

olika slag, omfatta barn- och ungdomspsykologi, testpsykologi, de olika

skolämnenas psykologi och pedagogik, personlighets- och socialpsykologi

och pedagogikens teori. Så pass mycket allmän psykiatri och barnpsykiatri

bör också ingå i utbildningen, att förståelse skapas för dessa discipliners

frågeställningar. Likaså fordras kännedom om de kroppsliga barnsjukdomar,

som står i samband med psykiska rubbningar. Det ovan skisserade rådgivningsprogrammet

förutsätter även kunskaper i yrkesvalets psykologi jämte

psykoteknik. En skolpsykolog bör besitta så goda kunskaper i pedagogisk

statistik, att han självständigt kan bedöma testkonstruktioner och medverka

vid standardisering av test. Han bör också känna till konstitutionspsykologiska

metoder, exempelvis rorschachtestning, och ha kunskaper i

psykoterapi med särskild hänsyn till nervösa och svåruppfostrade barn.

Han behöver dessutom, inte endast för sin egentliga uppgift som skolpsykolog

utan även för sin upplysningsverksamhet bland föräldrar och lärare

ha kännedom om skolorganisationen, skolsocial verksamhet, sociallagstiftning

och dylikt.

Den praktiska utbildningen bör innesluta inte endast auskultationer utan

även verkliga forskningsuppgifter av mindre format utförda i skolmiljö och

med syfte att fostra den blivande skolpsykologen till kritisk skärpa och

självständighet vid tillämpning av den psykologiska forskningens rön. De

praktiska rönen bör också avse olika undervisningsmetoder i särklasser,

exempelvis läsklasser.» (S. 458.)

För det omedelbara behovet bör snabbkurser på ett läsår plus en sommarkurs

anordnas för lärare med relativt långvarig praktisk erfarenhet och icke

för lågt akademiskt betyg i psykologi och pedagogik eller motsvarande kunskaper.

Vissa erfarenheter rörande skolpsykologernas utbildning och verksamhet

torde kunna hämtas från Danmark. Fn redogörelse för den psykologiska

rådgivningen i Köpenhamn meddelas av skolutredningen i dess betänkande

om skolpedagogiska anordningar (VIII s. 47). Den psykiska rådgivningen

är där knuten till stadens kommunala skolväsen och bedrives vid ett »skol
-

s. 558 Kontrollera mot PDF

558

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

psykologiskt kontor», där enligt uppgift elva skolpsykologer och två psykiatriskt

utbildade lärare äro knutna till rådgivningsverksamheten.

Vid det skolpsykologiska kontoret i Oslo äro anställda tre skolpsykologer,

två socialkuratorer och en deltidsanställd psykiater.

Trots alla meningsskiljaktigheter om testningens värde har skolkommissionens

förslag om inrättande av psykologbefattningar otvivelaktigt mottagits

med intresse inom skolmännens krets. Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning

har förslaget tillstyrkts i det stora flertalet av de yttranden,

ett femtiotal, som berört detsamma.

Folkskolinspektören i Nordsmålands västra inspektionsområde anser, att

skolpsykologerna komma att spela en ytterst betydelsefull roll för omvårdnaden

av eleverna:

»Behovet av skolpsykologer är mycket stort och bör med det allra snaraste

tillfredsställas. Men en snabbutbildning av skolpsykologer bör trots

detta undvikas. Det måste ställas synnerligen stora krav på skolpsykologerna,

om de skall kunna fylla sin svåra uppgift. Ytterst grundlig såväl

teoretisk som praktisk utbildning måste krävas. De måste kunna ge bestämda

praktiska råd i de enskilda fallen, annars råkar de snart i vanrykte.

»

Man kunde börja nedifrån genom att ordna den föreslagna assistentverksamheten,

menar folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde.

Därigenom skulle varje skoldistrikt få tillgång till en specialutbildad

lärare, som kan leda testningsarbete och dylikt.

Kollegiet vid statens normalskola håller på att man bör det ena göra och

det andra icke låta. Åtgärder böra snarast möjligt inledas för utbildning av

skolpsykologer, och under tiden bör man utbilda lämpliga medhjälpare åt

dem.

»Härvid borde man inrikta sig på att genom kortare kurser på olika områden

utbilda lärare att biträda vid exempelvis skolmognadsprov, testning,

behandling av barn med skriv- och lässvårigheter och dylikt. Härigenom

kunde man relativt snabbt få tillgång till assistenter, som kunde hjälpa till

med dylika trängande arbetsuppgifter.»

Skolöverstyrelsen kommer likaledes till sist till det resultatet, att skolpsykologinstitutionen

har en uppgift att fylla inom skolväsendet och är

förtjänt av att få utvecklas vidare. Den bör få karaktären av ett expert- och

samarbetsorgan; överstyrelsen poängterar, att en sådan ställning ställer

stora krav på befattningshavarnas personliga läggning, utbildning och erfarenhet.

Lärarerfarenhet är nära nog en oeftergivlig fordran.

Statskontoret anser åter, att den skolpsykologiska verksamheten ännu är

för litet prövad för att motivera inrättandet av fasta tjänster. »Statskontorets

tveksamhet rörande det praktiska utnyttjandet av skolpsykologerna

har icke blivit mindre, när ämbetsverket tagit del av förslaget, att beslut

s. 559 Kontrollera mot PDF

559

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

om kvarsittning hädanefter skulle fattas efter samråd med såväl psykologisk

som medicinsk expertis.»

Gränsdragningen kring skolpsykologens arbetsfält har utlöst livligare

meningsutbyten.

Kollegiet vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Oskarshamn

väntar i varje fall icke, att den psykologiska rådgivningen skall kunna lösa

skolans disciplinfrågor. Ordningen kan icke upprätthållas enbart med positiva

medel. »En korrigering i form av t. ex. en anmärkning eller ett nedsatt

ordningsbetyg vore förmodligen i många fall att föredraga och skulle leda

till gott resultat utan inblandning av skolpsykolog, kurator eller skolläkare.»

Mycket bestämt hävdar kollegiet vid Lundsbergs skola, att skolpsykologinstitutionen

icke får kringskära lärarnas befogenheter.

»SK talar om missanpassning och beteenderubbningar och sätter orden

''dåligt uppförande’ inom citationstecken. Det är betänkligt, om allt störande

uppträdande i skolan och alla slag av förseelser mot där gällande

ordning skola få sådana namn, att man snart betraktar dem som något

helt utifrån betingat, som eleven själv icke kan göra något åt och alltså

icke har något ansvar för.---Lika verklighetsfrämmande förefaller

det, när enligt SK egentligen alla disciplinsvårigheter tycks falla under

skolpsykologens domvärjo. De få därmed något medicinskt, något av sjukdom

över sig, och det kan väl ändå inte vara meningen. Nog kunna pojkar

ställa till en hel del rackartyg både under lektioner och annars och ändå

vara fullt friska och t. o. m. synnerligen välartade. Även om man försöker

med arbetsskola och film m. m. låter en vanlig pojke inte lura sig bort från

insikten, att läraren är där för att se till att han utför ett arbete, som han

inte alltid är hågad för.»

Medicinalstyrelsen fruktar åter, att skolpsykologen skall ge sig för långt

ut på de medicinska markerna på egen hand.

»Även om kommissionens uttalanden äro allmänt hållna, framstår det

dock för medicinalstyrelsen som om den medicinska sakkunskapen i dessa

frågor fått en alltför undanskymd plats. Erfarenheterna från våra rådgivningscentraler

i uppfostringsfrågor ge klart vid handen att rent medicinska

kvalifikationer erfordras för ett rätt bedömande icke endast beträffande

eleven själv utan även beträffande hans miljö. Undervisningshämmade

elever, där orsaken kan sökas i konstitutionella psykiska minusvarianter,

samt elever, som förete beteenderubbningar eller vanart, böra bli föremål för

undersökning och bedömning av därtill särskilt skolad läkare, som tillika

bör dirigera behandlingen. Detta är så mycket viktigare som i dessa situationer

elevens närmaste anhöriga ej sällan förete konstitutionella psykiska

defekter eller någon form av sinnessjukdom, till vilket i detta sammanhang

med nödvändighet hänsyn måste tagas. Endast en läkare med specialutbildning

torde här kunna reda upp den invecklade situationen och föreslå de

riktiga åtgärderna. Det synes med andra ord medicinalstyrelsen angeläget,

att den barnpsykiatriska kompetensen här tillerkännes sin givna plats. Samarbetet

med de rådgivningscentraler, som skola uppbyggas inom landet, bör

därför bli mera intimt än vad kommissionen föreslår.»

s. 560 Kontrollera mot PDF

560 Kungl. Mcij:ts proposition nr 70.

Medicinska fakulteten i Lund låter till och med sitt utlåtande utmynna

i ett avstyrkande:

»Skolkommissionens motivering för den nya gruppen funktionärer är,

att barnens mentala omvårdnad försummats hittills. Fakulteten vill för

sin del gärna vitsorda motiveringens riktighet men vill samtidigt påpeka,

att den mentala liksom den sociala omvårdnaden av naturliga skäl alltid

i första hand kommer att vila på lärarna. Ett ur lämplighetssynpunkt

strängare val av lärare, väsentligt ökad utbildning för alla lärare i barnens

och ungdomens psykologi och utveckling med därav liksom av miljöfaktorer

betingade reaktioner vore det adekvata svaret, som skulle möta detta

behov. Anställandet av speciella skolpsykologer, som skulle handhava den

enligt fakultetens mening överbetonade testningen — vilken också skolkommissionen

uttalar sina betänkligheter mot men dock håller fast vid — och

som skulle gå från skola till skola och klass till klass för att taga hand om

problembarnen utan att ha personlig kännedom om fallens personliga förutsättningar

och sociala miljö, kan icke vara en vinst. Dessa befattningshavares

utbildning, där det värdefullaste synes vara praktisk skolerfarenhet

i likhet med lärarens, men dessutom barn- och ungdomspsykologi —

som varje lärare borde ha — testpsykologi, de olika skolämnenas psykologi

och pedagogik, personlighets- och socialpsykologi, pedagogikens teori,

insikt i psykiatri och barnsjukdomar, som ha samband med psykiska rubbningar,

yrkesvalets psykologi och psykoteknik, pedagogisk statistik, konstitutionspsykologiska

metoder och psykoterapi, allt inlärt på tre år, synes

fakulteten innebära en uppenbar risk för kvacksalveri på ett ömtåligt, i

grunden rent medicinskt område.»

Det är en annan sak, om utvidgningen av testningsinstitutet i våra skolor

skulle fordra därpå särskilt intränad kraft, tillägger emellertid fakulteten.

»Mot sådan har naturligtvis fakulteten intet att erinra.»

Frågan om gränsdragningen mellan psykologer och medicinare beröres

även i ett yttrande av professor Siegvald.

»Förslaget, att särskilda skolpsykologer skola anställas för att biträda

vid den mentalhygieniska omvårdnaden, diagnostiseringen och den pedagogiska

behandlingen av skolsvårigheter, yrkesorienteringen och yrkesvägledningen

samt den mycket omfattande intelligens- och begåvningstestningen,

finner jag mig helt kunna biträda. Det synes emellertid ytterst angeläget,

att de blivande skolpsykologernas lönevillkor och tjänsteställning

med det snaraste fixeras, så att deras framtida villkor bli fullt klarlagda.

Minst lika angeläget är, att skolpsykologernas arbetsuppgifter noggrant

fastställas och avgränsas från skolläkamas. Visserligen bör det vara ett

ytterst intimt samarbete mellan vidkommande skolläkare och skolpsykolog,

men erfarenheten visar nogsamt, att dessa i alltför många fall på otillbörligt

sätt gå in på varandras kompetensområden, och då föreligger alltid

en mer eller mindre allvarlig fara för dilettantism. Den medicinska diagnostiken

liksom den medicinska och psykiska terapien måste vara läkarens

område, medan den psykologiska diagnostiken och den pedagogiska terapien

lika avgjort böra vara skolpsykologens i intimt samarbete och samförstånd

med vederbörande lärare.»

s. 561 Kontrollera mot PDF

561

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

De av skolkommissionen uppdragna riktlinjerna för skolpsykologernas

utbildning accepteras av skolöverstyrelsen och av statens psykologisk-pedagogiska

institut.

Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund förordar en differentiering

av undervisningen i en linje för skolpsykologer och en för småbarnspsykologer:
»Vi

vilja med afl kraft understryka det 5:te nordiska barnträdgårdsmötets

krav på utbildning av småbarnspsykologer, vilkas uppgift såsom rådgivare

vid bamträdgårdar och daghem in. in. samt för föräldrar är lika

betydelsefull som skolpsykologens för äldre åldersgrupper. Deras universitetsutbildning

bör bygga på barnträdgårdslärarinnornas, en studiekombination,

som gör dem särskilt lämpade till psykologilärare vid förskolseminarierna.

Vi tillstyrka varmt en cirka 3-årig utbildning liknande cand.

psych. i Danmark med möjlighet till differentiering mellan skol- eller småbarnspsykologer.

Om snabbkurser på ett läsår plus en sommarkurs i enlighet

med kommissionens förslag komma att anordnas, önska vi att därvid

tages hänsyn även till behovet av småbarnspsykologer.»

I övrigt kan man i yttrandena urskilja en riktning, som lägger vikt vid

en snar lösning av frågan, även om utbildningskraven då måste något sänkas,

och en annan riktning, som fruktar ett bakslag för utvecklingen på

området, om de första representanterna för skolpsykologinstitutionen icke

skulle fylla mycket högt ställda krav. Till den förra gruppen hör professor

Katz, som i Stockholms högskolas lärarråd anfört följande:

»Såsom det i betänkandet med rätta påpekas, finns det för närvarande

inte tillräckligt med folk för skolpsykologbefattningarna. Det är ytterst

önskvärt, att denna brist snabbt och effektivt blir avhjälpt, så att den så

viktiga psykologisk-pedagogiska verksamheten i skolan skall komma i gång,

utan vilken genomförandet av enhetsskolan inte kan äga rum på ett tillfredsställande

sätt. Skolpsykologen är inte alls någon ny företeelse i den pedagogiska

världen. Vad beträffar de nordiska länderna, så var det först Danmark

som anställde skolpsykologer. De första danska skolpsykologerna hade inte

någon specialutbildning bakom sig, de var erfarna pedagoger med särskilt

intresse för skolpsykologiska frågor. Först för omkring 4 år sedan började

man med skolpsykologernas systematiska utbildning i Danmark. Det är

det danska utbildningssystemet, som betänkandet rekommenderar även

för Sverige. I Danmark genomgår lärare med mångårig praktisk erfarenhet

en tre- till fyraårig kurs. Men det är att lägga märke till, att utbildningen

försiggår bredvid den vanliga tjänstgöringen, vilket enligt hittills

föreliggande erfarenheter har visat sig som en svår belastning. Om det skulle

vara möjligt att befria lärare, som utbildas som skolpsykologer, från sitt

skolarbete, så kunde utbildningen säkert tåla en icke oväsentlig förkortning

— åtminstone för de deltagare som redan har högre akademiskt betyg

i psykologi eller som äger en motsvarande psykologisk utbildning.---

Man måste välkomna de av Skolkommissionen föreslagna snabbkurserna

på ett läsår plus en sommarkurs anordnade för lärare med relativt långvarig

praktisk erfarenhet och akademiskt betyg i psykologi och pedagogik

för att på så sätt möta det trängande omedelbara behovet av skolpsykologer.

»

36 — Bili ant] till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. Nr 70.

s. 562 Kontrollera mot PDF

562

Kungl. Majds -proposition nr 70.

Professor Siegvald åter anför:

»Beträffande utbildningen av skolpsykologer vill jag särskilt framhålla,

att denna bör göras tillräckligt omfattande och grundlig redan från början.

I annat fall kunna de blivande skolpsykologerna alltför lätt begå ödesdigra

misstag i deras mycket maktpåliggande och grannlaga verksamhet och på

så sätt förstöra mera än de gagna. Den teoretiska utbildningen bör förläggas

till universiteten och högskolorna och omfatta icke blott psykologi

och pedagogik av olika slag utan även sociologi samt om möjligt ej alltför

snävt tillmätta kurser i pediatrik och barnpsykiatri. Den praktiska utbildningen

synes lämpligen kunna organiseras och övervakas av Statens

psykologisk-pedagogiska institut i samarbete med Skolöverstyrelsen och

Statens speciallärarinstitut. För att kunna vinna anställning som skolpsykolog

bör med nödvändighet fordras särskild legitimation, utfärdad av Statens

psykologisk-pedagogiska instituts vetenskapliga nämnd, där samtliga

universitet och högskolor liksom Skolöverstyrelsen ju äro representerade.

Med särskilt eftertryck vill jag avstyrka Skolkommissionens förslag, att

för det omedelbara behovet av skolpsykologer snabbkurser på ett läsår plus

en sommarkurs skola ''anordnas för lärare med relativt långvarig praktisk

erfarenhet och akademiskt betyg (2 eller 3 betyg) i psykologi och pedagogik

eller motsvarande dokumenterade kunskaper’. Detta vore enligt mitt

bestämda föl-menande att från början snedvrida och misskreditera hela

skolpsykologinstitutionen, ty det går inte att på så kort tid utbilda fullgoda

skolpsykologer med tillräckliga teoretiska och praktiska förutsättningar

för framgångsrik verksamhet på detta nya och obearbetade område.

»

Universitetsberedningen meddelar i ett av sina betänkanden (SOU

1946: 81, s. 77), att vid beredningens överläggningar med de akademiska

lärarna och de studerande vid olika lärosäten framhållits, att frågan om

en särskild utbildningsväg för studerande, som syfta mot praktisk psykologisk

verksamhet, krävde en omedelbar och skyndsam utredning. Beredningen

ansåg emellertid, att en utredning av detta slag krävde speciell sakkunskap,

och föreslog, att särskild utredning måtte verkställas angående

utbildningen av vetenskapligt kvalificerade psykologer. Särskilda framställningar

i ämnet ha ingått bland annat från skolkommissionen och Svenska

psykologsamfundet. Ingenjörsvetenskapsakademien har hemställt om inrättandet

av lärarbefattningar i tillämpad psykologi vid våra universitet

och högskolor.

Den första kursen för utbildning av skolpsykologer i vårt land anordnades

1947 under ledning av statens psykologisk-pedagogiska institut.

e. Studietidens ekonomi.

Den högre skolbildningen har länge ansetts vara en förmån, som bör

betalas. Alltjämt upptagas terminsavgifter vid de flesta högre skolor. Såsom

framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för de särskilda

skolformerna överstiga terminsavgifterna vid de allmänna läroverken i allmänhet

icke 50 kronor. Vid handelsgynmasierna, de kommunala gymna
-

s. 563 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 563

sierna och privatläroverken kunna de däremot uppgå till rätt avsevärda

belopp.

Sedan terminsavgifterna till statsverket avskaffats efter beslut av 1947

års riksdag, gå för närvarande lärjungeavgiftema vid de allmänna läroverken

helt och hållet till läroverkets kassor. Dit går också den inskrivningsavgift

å 10 kronor, som upptages av nyinskrivna lärjungar. Till ljus- och

vedkassan går en terminsavgift av högst 30 kronor; skulle högre utdebitering

för denna kassa erfordras, tillskjuter statsverket erforderligt belopp.

Till biblioteks- och materielkassan betalas terminligen högst 15 kronor; dit

går också 3 kronor av varje inskrivningsavgift. Till understöds- och premiekassan

går 7 kronor av sistnämnda avgift. Slutligen betalas till byggnadsfonden

en terminsavgift av 5 kronor. Därjämte tillföras kassorna inflytande

hyresmedel m. m. Mindre bemedlade lärjungar åtnjuta nedsättning

och obemedlade full befrielse från dessa avgifter.

Genom läroverkens kassor bestridas vissa personalkostnader och expenser,

inklusive kostnaderna för bibliotek och undervisningsmateriel. För

vissa ändamål stå dock även statsmedel till disposition.

Till biträden på rektorsexpeditionerna har sålunda av riksdagen för innevarande

budgetår anvisats 222 000 kronor. Ett högre allmänt läroverk med

800 lärjungar kan, om det är beläget utanför Stockholm, påräkna att erhålla

ett årsbelopp av 1 865 kronor för sekreterare och 1 500 kronor för ett deltidsanställt

skrivbiträde. En samrealskola med 150 lärjungar (6 avdelningar)

erhåller 150 kronor. Till läroverk med mindre än 6 avdelningar

utgår intet bidrag av detta anslag. Samtliga läroverk kunna emellertid för

renskrivnmgsgöromål disponera medel ur ljus- och vedkassan.

Inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga ha i ett hösten

1947 avgivet betänkande föreslagit en omorganisation av arbetet på rektorsexpeditionerna.

Kostnadsökningen för statsverket beräknades av de sakkunniga

till 464 000 kronor, inbegripet kostnadsökningar för seminariernas

och de tekniska läroverkens rektorsexpeditioner. På grund av det statsfinansiella

läget har förslaget ännu icke kunnat föreläggas riksdagen.

Kostnaderna för avlöning av vaktmästare, eldare och övrig betjäning

skola enligt läroverksstadgan bestridas av ljus- och vedkassan. År 1939

upprättades dock ett antal statliga vaktmästarbefattningar. Därvid bestämdes,

att som vederlag årligen skulle från vederbörande ljus- och vedkassa

till statsverket inlevereras ett belopp, motsvarande kassans utgifter

för ifrågavarande vaktmästares kontanta avlöning budgetåret 1938/39. Då

för närvarande terminsavgifterna till ljus- och vedkassan vid flertalet läroverk

skulle överstiga 30 kronor, påverkar denna betalningsskyldighet vanligen

icke lärjungarnas avgifter. Gången blir fastmera den, att statsverket

betalar vaktmästarnas löner, erhåller viss gottgörelse därför ur ljus- och

vedkassan och sedan till kassan återlevererar beloppet på grund av sitt

åtagande att hålla nere lärjungeavgifterna vid 30 kronor.

s. 564 Kontrollera mot PDF

564

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Under årens lopp ha ytterligare statliga vaktmästartjänster upprättats,

särskilt vid de nya läroverk, som tillkommit genom förstatligande av de

kommunala mellanskolorna, men fortfarande avlönas en del av vaktmästarpersonalen

ur ljus- och vedkassorna. I anslagsäskandena för budgetåret

1948/49 framlade skolöverstyrelsen förslag om helt statsövertagande av

hithörande kostnader med undantag av kostnaderna för städning. Till följd

av det finansiella läget nöjde sig dock Kungl. Maj:t med att begära ett begränsat

antal ordinarie och extra ordinarie vaktmästartjänster.

Kostnader för byggnader och deras underhåll påvila för närvarande i

regel läroverkskommunen. Endast i ett fåtal städer får byggnadsfonden

anlitas för underhålls- och reparationsarbeten å lokalerna. Skolöverstyrelsen

har våren 1949 inkommit med utredning och förslag rörande statsbidrag

till byggnader för högre skolor.

I många fall har kommunen åtagit sig att hålla inredning och möbelutrustning

för läroverket; särskilt är detta fallet i fråga om på senare tid upprättade

läroverk. Där sådan skyldighet icke finnes, kan lokalstyrelsen i

mån av tillgång lämna bidrag ur byggnadsfonden till läroverkets möblering.

Mindre betydande kostnader för detta ändamål bestridas ur biblioteks-

och materielkassan.

Enligt förslag av skolutredningen skulle kostnaderna för lokalernas inredning,

möbelutrustning, uppvärmning, rengöring och belysning överflyttas

till kommunerna; byggnadsfonderna och ljus- och vedkassoma skulle i

samband därmed avvecklas och deras behållningar överlämnas till kommunerna,

som även skulle erhålla vissa årliga statsbidrag och få rätt att

disponera två tredjedelar av inflytande hyresmedel.

Biblioteks- och materielkassan skulle däremot bibehållas under namnet

allmänna kassan. Terminsavgifterna till denna kassa skulle emellertid avskaffas

och utgifterna bestridas genom statsbidrag. Erinras må, att ett anslag

till bokinköp och bokbindning redan är uppfört på riksstaten. För

nästa budgetår har för ändamålet äskats 145 000 kronor. Beloppet täcker

dock blott en liten del av biblioteks- och materielkassornas nuvarande utgifter.

Utredningen erinrar emellertid om att statsutskottet vid 1942 ars riksdag

ifrågasatte, huruvida det kunde vara lämpligt att reglera de genom

biblioteks- och materielkassorna bestridda utgifterna över riksstaten, och

därvid hänvisade till de fördelar, som den hittillsvarande anordningen

medfört för läroverken. Härtill anslöt sig riksdagen (skrivelse 1942: 72). I

en av skolöverstyrelsen hösten 1942 utförd utredning angående omkostnadsstat

för de allmänna läroverken föreslog ämbetsverket i viss anslutning härtill,

att biblioteks- och materielkassorna skulle bibehållas, varvid dock kostnaderna

för rektorsexpeditionernas expenser skulle överflyttas på ett riksstatsanslag.

Skolutredningen har på grund härav även ansett sig böra peka

s. 565 Kontrollera mot PDF

565

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

på möjligheten att bibehålla en viss terminsavgift; den skulle bestämmas

till högst 15 kronor men efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t (eventuellt

skolöverstyrelsen) kunna höjas till högst 20 kronor. Nedsättning till hälften

eller fullständig befrielse skulle kunna beviljas behövande lärjungar.

Understöds- och premiekassan användes numera huvudsakligen till kostnader

för av läroverket anordnade museibesök, exkursioner och andra utflykter,

till föredrag och konserter för lärjungarna och till premier åt förtjänta

lärjungar. Denna kassa skulle enligt utredningens förslag bibehållas,

men då inskrivningsavgifterna, vilka till större delen tillfalla denna kassa,

böra borttagas, måste kassan kompenseras genom ett statsbidrag, som

skulle beräknas efter 10 kronor per år och nyinskriven lärjunge, varvid dock

som sådan icke skulle räknas lärjunge, som tidigare varit inskriven vid

läroverk.

Skolutredningen är emellertid angelägen om att framhålla, att terminsavgifternas

avskaffande icke får försätta läroverken i ett ogynnsammare

läge eller göra deras verksamhet alltför starkt beroende av den tillfälliga

statsbudgetära situationen.

»Läroverkens självständiga ekonomiska förvaltning har utan tvivel varit

av mycket stort värde för det stora flertalet läroverk. Utan att vara bunden

av alltför rigorösa bestämmelser har läroverkets ledning kunnat lämpa

efter uppkommande behov. Vid klok och förutseende förvaltning ha även

avsevärda utgifter för exempelvis bok- och materielanskaffning kunnat inrymmas

inom läroverkens budget. Lokalernas inredning och möbelutrustning

har kunnat successivt förnyas och hållas i ett värdigt skick. För lärjungarnas

trevnad i läs- och frukostrum har kunnat sörjas. Därest nu den

väsentliga grund för denna fria och självständiga ekonomiska förvaltning,

som utgöres av terminsavgifterna, skall försvinna genom att avgifterna slopas,

måste som oeftergivligt krav på den anordning, som skall avlösa terminsavgifterna,

ställas, att läroverken icke komma i sämre och mer beroende

ställning än förr och att respektive läroverks berättigade intressen

i lika mån som förut skola kunna tillgodoses. Den rörelsefrihet att lämpa

efter omständigheterna, som hittills funnits för läroverkets ledning och som

varit till utomordentligt stort gagn, får ej heller beskäras till förfång för

undervisningen och lärjungarna. Terminsavgifterna ha aldrig varit något

självändamål, de ha alltid kommit läroverket och ytterst dess lärjungar till

godo; det är därför självklart, att om de ersättas med andra medel, dessa

i lika mån och på samma sätt som terminsavgifterna skola tjäna läroverkens

och deras lärjungars intressen.» (VIII s. 59.)

Skolutredningen behandlar även frågan om terminsavgifternas avskaffande

vid de högre kommunala skolorna. Utredningen erinrar om ett av

statskontoret i april 1939 avgivet utlåtande, vari ämbetsverket gjorde gällande,

att anledning saknades att överväga någon ersättning till kommunerna

för de inkomster de genom terminsavgifternas slopande ginge miste

om, enär undervisningen redan enligt gällande bestämmelser principiellt

vore avgiftsfri och kommunerna själva kunde vidkännas den jämförelsevis

ringa merkostnaden. Enligt skolutredningens mening är statskontorets upp
-

s. 566 Kontrollera mot PDF

566

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

fattning om de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna icke välgrundad;

särskilt för vissa kommunala flickskolor skulle terminsavgifternas avskaffande

framtvinga en procentuellt betydande förstärkning av de kommunala

anslagen. För sin del föreslår utredningen, att i samband med avskaffandet

av terminsavgifterna ett förslagsanslag måtte upptagas i riksstaten,

ur vilket efter ansökan och behovsprövning de kommunala läroanstalter,

som nu upptaga lärjungeavgifter, kunde få sig tilldelade statsbidrag i

förhållande till deras tidigare inkomster av sagda avgifter. Även nyupprättade

skolor borde kunna erhålla bidrag ur detta anslag.

Jämväl för privatläroverkens behov skulle enligt utredningen ett särskilt

riksstatsanslag uppföras, varur statsunderstödd skola efter prövning från

fall till fall skulle tilldelas bidrag med villkor av viss nedsättning av terminsavgifterna.

I den blivande enhetsskolan, som är en obligatorisk skola, kunna uppenbarligen

icke terminsavgifter ifrågakomma i någon form. Skolkommissionen

lämnar öppet, i vad mån avgiftssystemet skall bibehållas vid andra skolformer,

och åberopar därvid, att »ett avskaffande även av de avgifter, som

tillföras skolornas egna kassor, är föremål för överväganden inom ecklesiastikdepartementet.

»

Det är ett gammalt krav, att undervisningen i den obligatoriska skolan

skall vara icke blott avgiftsfri utan helt kostnadsfri. Redan före sekelskiftet

hade enstaka skoldistrikt voterat fri undervisningsmateriel, utvecklingen

fortgick sedan i raskare tempo och utmynnade i 1946 års riksdagsbeslut

om statsbidrag till fria läroböcker och för undervisningsmateriel i övrigt

åt folkskolans lärjungar. Stockholms stad har sedan år 1946 beviljat fria

läroböcker åt alla lärjungar även på realskolestadiet. Vid åtskilliga högre

skolor ha vissa kostnader av detta slag kunnat bestridas av donerade

medel.

Inom enhetsskolan böra lärjungarna givetvis icke betungas med kostnader

för skolmateriel. Såväl skolutredningen som skolkommissionen anse dock

en ytterligare utsträckning av denna förmån önskvärd och föreslå utredning

därom. Den förra utredningen yttrar:

»Vi äro ... väl medvetna om att inom den nuvarande skolorganisationen

såväl organisatoriska som ekonomiska problem kunna ställa sig olika

inom de obligatoriska och icke obligatoriska skolformerna — detta icke

minst på grund av det nyinrättade statliga stipendiesystemet i de högre

skolorna — och att därför en särskild utredning bland annat i fråga om fria

läroböcker och fri undervisningsmateriel också åt skolpliktiga lärjungar i

andra allmänna skolor än folkskolan är erforderlig. Vi utgå ifrån att en

dylik utredning kommer till stånd, sedan riksdagen nu tagit ställning till

förslaget om fri undervisningsmateriel för lärjungar i folkskolan, och framlägga

därför icke något förslag i denna fråga.» (VIII s. 26.)

Att borttaga terminsavgifterna och tillhandahålla fri undervisningsmateriel

är ett naturligt led i strävandena mot jämlikhet inför studierna, men

s. 567 Kontrollera mot PDF

567

Kungl. Mcij:ts -proposition nr 70.

det kräves mera genomgripande åtgärder för att verkligen bortlyfta de geografiska

och ekonomiska spärrarna från studievägen. De räntefria studielånen

ha i många enskilda fall gjort god nytta, men först den studiehjälp,

som infördes genom beslut av 1945 och 1946 års riksdagar, har haft sådan

omfattning, att den kan väntas påverka förhållandena i stort.

Enligt 1946 års riksdagsbeslut utdelas som bekant till lärjungar vid allmänna

läroverk och en rad därmed jämställda läroanstalter stipendier av

två slag: grundstipendier och behovsstipendier. Grundstipendiema utgå

utan behovsprövning till »landsbygdslärjungar», d. v. s. till lärjungar, som

äro bosatta minst 5 km från skolan. För lärjunge, som är inackorderad i

skolorten, uppgår stipendiet till 500 kronor för helt läsår, men även resande

lärjungar erhålla stipendium av skälig storlek.

Behovsstipendierna utdelas efter prövning av lärjungens behov av studiehjälp

och kunna tilldelas även på skolorten bosatta lärjungar. Högsta stipendiebeloppet

per läsår är 540 kronor. Lärjungar i klasserna l4, l5 och 2 ’

vid de allmänna läroverken och motsvarande klasser vid övriga läroanstalter

kunna ej erhålla stipendier av detta slag.

Båda slagen av stipendier tilldelas endast lärjungar, som visat god studielämplighet.

Den som erhållit stipendium kan påräkna fortsatt stipendium,

så länge han med omsorg och framgång sköter sin utbildning.

Även lärjungar vid folkhögskolor, lägre lantbruksundervisningsanstalter,

kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning m. fl. läroanstalter

kunna erhålla stipendier, som utgå efter mycket skiftande normer.

En utredning rörande studiehjälpverksamheten vid samtliga dessa läroanstalter

har nyligen slutförts av studielånenämnden (SOU 1949: 41).

Nämnden har sökt uppnå större enhetlighet i stipendiegivningen. Med

de allmänna läroverken jämställas enligt nämndens förslag ytterligare ett

antal ungdomsskolor med minst tvåårig lärokurs; det är väsentligen fråga

om skolor tillhörande yrkesundervisningen, såsom verkstadsskolor och vissa

handelsskolor. Vissa drag i »läroverkssystemet» ha kunnat överföras även

till skolor med kortare kurstid, såsom folkhögskolor, lantmannaskolor in. fl.

Förmånen av studiebidrag utan behovsprövning, motsvarande läroverkens

nuvarande grundstipendier, skulle enligt nämndens förslag utsträckas

även till yrkesskolväsendet, folkhögskolorna m. fl. skolformer. Som särskild

motivering för detta förslag anför nämnden följande.

»Att de icke behovsprövade grundstipendierna, vanligen kallade landsbygdsstipendierna,

varit synnerligen väl motiverade som en gärd av rättvisa

mot landsbygdens ungdom, kan av ingen med fog bestridas. Men det

torde å andra sidan icke kunna förnekas, att de kunna locka landsbygdsungdomen

till de huvudsakligast teoretiska skolorna i städerna och tätorterna

från och till förfång för de siirskilt för samma ungdom lämpade

och avsedda skolorna såsom folkhögskolor, yrkesskolor av olika slag och

kanske främst lantbrukets skolor. Om även dessa skolors elever tillerkännas

grundstipendier, behöver valet mellan läroverket i staden eller tätorten

s. 568 Kontrollera mot PDF

568

Kungl. Ma j ds -proposition nr 70.

och ’landsbygdsskolan’ icke påverkas av den omständigheten, att endast

den ena kategorien elever kan få studiehjälp utan behovsprövning utan

mera avgöras av håg och fallenhet för den ena eller andra utbildningen. Av

samma anledning böra icke heller de teoretiska och de praktiska utbildningslinjerna

skiljas genom olika stipendietyper. Nämnden anser dessa skäl vara

av den vägande natur, att nämnden finner sig böra föreslå icke behovsprövade

bidrag i alla nyss berörda elevgrupper.» (S. 38.)

Utsträckningen av läroverkssystemet till ytterligare skoltyper nödvändiggör

å andra sidan, att detta på en punkt ändras: kravet på »god studielämplighet»

måste enligt nämndens mening uppgivas beträffande grundstipendiema.

En elev i en yrkesskola, som har tillräckliga anlag och övriga

förutsättningar för att utbildas till användbar yrkesman i det yrke han

valt, bör utan särskild prövning av studieförutsättningarna erhålla det stöd

för sin utbildning som stipendiet utgör. Icke heller vid de teoretiska skolformerna

bör enligt nämndens åsikt för åtnjutande av grundstipendium

fordras mera, än att lärjungen har vunnit inträde i den högre skolan och

sedan erhåller flyttning till högre klasser. Endast den som av studieoförmåga

eller uppenbar lättja blir kvarsittare eller som erhåller lägre betyg

än B i uppförande eller ordning riskerar att temporärt mista sitt grundstipendium.

Detta får sålunda karaktär av ett rent utjämningsbidrag, avsett

att kompensera en landsbygdselevs merkostnader för sin utbildning.

Nämnden föreslår med anledning härav, att dessa utjämnande bidrag skola

benämnas studiebidrag i stället för grundstipendier. Beteckningen stipendium

bör således förbehållas behovsprövade stipendier.

Beträffande sistnämnda stipendier anser nämnden, att kraven på studielämplighet

böra bibehållas eller till och med något skärpas i skolor av läroverkstyp,

ehuru några motsvarande personliga kvalitetskrav icke kunna

uppställas vid yrkesskolorna. Stipendium skulle sålunda lättare erhållas

vid en praktisk skola än vid en teoretisk, vilket enligt nämndens mening

bör vara ägnat »att i viss utsträckning avleda strömmen av inträdessökande

till läroverken över till de praktiska skolorna».

Det skulle föra för långt att gå in på de jämkningar i fråga om stipendiebeloppens

storlek m. m., som nämnden har föreslagit. Därest de av nämnden

föreslagna grunderna varit i tillämpning budgetåret 1947/48, skulle

kostnaderna för stipendier och studiebidrag nämnda budgetår ha stigit med

i det närmaste 3 miljoner eller från 16 447 000 till 19 427 000 kronor.

I avvaktan på resultatet av nämndens arbete har skolkommissionen avstått

från att framlägga förslag till stipendieväsendets utbyggnad, i vad det

gäller nuvarande skolorganisation.

Frågan om förhöjda barnbidrag eller individuella stipendier för lärjungar

i enhetsskolan har redan berörts i det föregående; de komplicerade förhållandena

under övergångstiden nödvändiggöra, såsom jag redan framhållit

(s. 139), en särskild utredning. Även stipendiegivningen till lärjungar i

de praktiska ungdomsskolorna ovanom enhetsskolan måste emellertid

s. 569 Kontrollera mot PDF

569

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

påverkas av skolreformen; det är en konsekvens av enhetsskoleprincipen att

så sker, påpekar skolkommissionen:

»Enhetsskoleprincipen, som bland annat innebär, att man söker skapa

jämlikhet i värderingen av teoretiska och praktiska studier, har . . . den

konsekvensen, att den praktiska utbildning, som följer efter slutad realskola,

bör få samma ställning i stipendieavseende som gymnasium och

flickskola. Det stipendiesystem, som nu tillämpas inom yrkesskoleväsendet,

bör därför samordnas med det system, som gäller eller kommer att gälla

för gymnasium eller flickskola. I själva verket torde detta komma att betyda

en ansvällning av stipendiesystemet, i den mån yrkesutbildningen utbygges.

» (S. 441—442.)

Kommissionen har i övrigt i principbetänkandet icke tagit ställning till

stipendiesystemets utformning inom den nya skolorganisationen men förklarar

sig ämna återkomma till frågan i senare sammanhang. Förr eller

senare måste stipendieväsendet utbyggas för att slutgiltigt göra tillgången

till högre skolutbildning oberoende av den enskildes ekonomiska förhållanden

och bostadsort.

f. Departementschefen.

Den översikt, jag lämnat över det skolsociala arbetets nuvarande ståndpunkt

i vårt land, torde kunna ge en föreställning om vad som har uträttats

på området, vad som är på väg och vad som återstår att önska.

En del av de mål, kommissionen utpekat, äro under avsevärd tid säkerligen

icke uppnåeliga. Vad kommissionen anför om skolbyggnaderna kan sålunda

visserligen vara till god ledning i enskilda fall, men redan genomförandet

av ett betydligt anspråkslösare nybyggnadsprogram ställer oss för

närvarande inför svårigheter, som måhända icke i tid kunna övervinnas.

Den höjning av byggnadsstandarden, som kommissionen ifrågasatt, måste

därför tyvärr ställas på en rätt obestämd framtid. Principiellt ger jag emellertid

kommissionen rätt i att vissa utvidgningar av planen för en skolanläggning

böra kunna ifrågakomma, om byggnaden därigenom bättre kan

tjäna bygdens kulturella behov i stort.

För arbetets resultat och behöriga gång är skolornas utrustning med

praktiska hjälpmedel för undervisningen icke mindre viktig än lokalernas

beskaffenhet. Det är därvid icke möjligt att generellt ge företräde för vissa

grupper av undervisningsmedel. Barnen behöva omväxling — det hör deras

ålder till — gamla och nya hjälpmedel böra ömsevis nyttjas, alltefter ämnets

eller arbetsuppgiftens natur. Jag finner det naturligt, att staten träder

emellan för att bereda tillgång till vissa moderna tekniska hjälpmedel, som

skolorna i annat fall skulle gå miste om. Av skolradion bör man i framtiden

kunna vänta betydande insatser till båtnad icke minst för de eljest isolerade

och svagt utrustade glesbygdsskolorna; försöken med kombinerad

korrespondens- och radioundervisning äro i detta avseende lovande. Skol
-

s. 570 Kontrollera mot PDF

570

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

filmen torde för vissa behov vara av så stort värde och kunna påräkna så

stor spridning, att de ofta betydande kostnaderna för filmens framställning

icke få verka avskräckande. Ett successivt utbyggt centralorgan för verksamhetens

ledning, tills vidare förlagt inom skolöverstyrelsen, synes vara

påkallat av växande behov.

Självfallet måste dock i ett utrustningsprogram för skolväsendet även

ekonomiska synpunkter beaktas. Man får visserligen icke tveka att göra

utrustningen så riklig, att undervisningen kan utvecklas till sin fulla effektivitet,

men å andra sidan är det icke klart, att dyrbara moderna hjälpmedel

skola givas företräde, ifall erfarenheten ger vid handen, att i stort

sett samma resultat kan uppnås med billigare materiel av enklare och ofta

överskådligare konstruktion. En viss företrädesrätt måste vidare givas den

utrustning, som är erforderlig för genomförandet av individualiserande arbetsmetoder.

Ett individualiserat arbetssätt förutsätter, att böcker och

olika slag av arbetsmateriel finnas att tillgå i så stort antal exemplar, att

arbetets jämna fortgång för den enskilde lärjungen icke äventyras genom

intressedödande väntetider. Folkbibliotekssakkunnigas förslag angående

skolbiblioteken är en rätt naturlig utgångspunkt för den upprustning avskolbiblioteken,

som skolreformen kräver.

En god del av de skolsociala föranstaltandena äro av den art, att de nära

höra samman med det sociala arbetet i övrigt och böra vidareutvecklas som

naturliga led i detta arbete. Skolans utvidgning med nya obligatoriska årsklasser

kommer att automatiskt öka dessa åtgärders omfattning. Sålunda

måste inom skolhälsovården antalet klassundersökningar ökas redan på

grund av skolpliktstidens förlängning. En effektivisering bör emellertid

även därutöver eftersträvas. Det skulle betyda ett framsteg för den unga

generationen, om årliga läkarundersökningar allmänt kunde genomföras i

skolorna, om läkare och sköterskor kunde anställas på villkor, som möjliggjorde

för dem att ägna mera tid åt arbetet bland barnen, om skoltandvården

kunde utvidgas med mjölktandvård och i mån av behov ortodontiska

regleringar. Sådana mål kunna uppställas och böra stadigt fasthållas, men

tempot i förverkligandet bestämmes icke endast av ekonomiska hänsyn

utan framförallt av tillgången på läkare, sköterskor och tandläkare.

Till de yngsta verksamhetsgrenarna på det skolsociala området höra de

uppgifter, som företrädas av skolkuratorer och skolpsykologer. Erfarenheterna

av skolkuratorernas verksamhet äro i vårt land så goda, att det

icke längre kan råda tvekan om att institutionen, såsom den utformats vid

läroverken, ger lärjungarna en mycket värdefull praktisk service och icke

så litet bidrager till deras trevnad och att folkskolornas kuratorsinstitution

haft framgång i sin på de mest hjälpbehövande lärjungarna inriktade praktiskt

sociala verksamhet. De gjorda erfarenheterna visa emellertid på

samma gång, att kuratorsbefattningarna ställa mycket stora krav på inne
-

s. 571 Kontrollera mot PDF

571

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70.

havarens personliga kvalifikationer, varigenom möjligheterna att snabbt

utbygga kuratorsinstitutionen begränsas. Diskussionen om kuratorernas

rekrytering och ändamålsenliga utbildning har icke heller ännu avsatt

några enhetliga resultat: utbildning vid socialinstitut, kompletterad med

praktik på arbetsfältet, en eventuell praktisk psykologexamen och en på

lärarutbildning baserad speciell fortbildning ha nämnts som tänkbara alternativ.

Att jämväl psykologerna skulle kunna finna ett arbetsfält i skolorna,

synes mig ådagalagt genom de utredningar, som redan föreligga. En psykologorganisation

torde bli nödvändig redan med hänsyn till behovet att på

ett sakkunnigt sätt pröva barnens skolmognad och taga ställning till de

avvikelser från den normala utvecklingsgången, som kunna göra undervisning

i hjälpklasser eller andra specialklasser nödvändig eller önskvärd. En

viss skolpsykologisk verksamhet bland de normala barnen skolan igenom

skulle ävenledes, såsom skolkommissionen framhåller, kunna bli till påtagligt

gagn. I våra grannländer Danmark och Norge är sedan några år en

särskild skolpsykologutbildning organiserad.

Behovet av en ordnad psykologutbildning även hos oss synes mig numera

ådagalagt. Det gör sig gällande med växande styrka icke blott inom skolväsendet

utan även inom industrien, försvaret, socialvården m.fl. områden.

Huru utbildningen bör ordnas är däremot mera omstritt. Att meningarna

gå i sär, till och med om man begränsar sig till de skolpsykologiska uppgifterna,

framgår av de i det föregående återgivna uttalandena. Skolornas

psykologfråga kompliceras ytterligare av att psykologernas och kuratorernas

arbetsfält delvis sammanfalla och alltefter omständigheterna ömsom

måste sammanhållas under en person, ömsom uppdelas på två eller

flera med lämplig specialisering dem emellan. Även gränsdragningen mellan

skolpsykologens och den medicinskt utbildade mentalhygienikerns verksamhetsområden

påkallar särskilda överväganden.

Jag har för avsikt att, så snart omständigheterna medgiva det, föranstalta

om erforderlig utredning i dessa avseenden och i första hand rörande

psykologutbildningen. Först när denna utredning är avslutad, torde grunderna

för en eventuell skolpsykologorganisation kunna fastställas. Tills vidare

måste anställandet av skolpsykologer, liksom ock av skolkuratorer,

göras beroende av lokala initiativ. Att jag anser dessa initiativ förtjänta av

statens uppmuntran och stöd, följer av vad jag redan har anfört; jag vill

erinra om att anslag ur de allmänna läroverkens icke-ordinariepost för närvarande

utgår till sex läroverk, som anställt kurator eller i något fall kurator,

tillika skolpsykolog.

Det behöver knappast sägas, att undervisningen inom en obligatorisk

skola som enhetsskolan måste vara avgiftsfri och kostnaderna för skolgången

läggas på det allmänna. Under den långa övergångstiden behåller

emellertid även den nuvarande läroverksorganisationen ett stort och åt
-

s. 572 Kontrollera mot PDF

572

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

minstone under periodens förra del snabbt tillväxande lärjungebestånd.

Den demokratiska utveckling, som utmynnar i enhetsskolesystemet, bör

under övergångstiden med tjänliga medel föras vidare även vid dessa högre

skolor, och strävandena att från familjerna avlyfta alltför tyngande bördor

för de ungas utbildning böra fullföljas. Avskaffandet av terminsavgifterna,

utvidgningen av de skolsociala åtgärderna till ett större antal skolor och

ett större antal lärjungar och upprätthållandet av ett effektivt stipendiesystem

äro för dessa ändamål naturliga åtgärder. När det nuvarande statsfinansiella

trycket börjar lätta, böra i första hand kostnaderna för de allmänna

läroverkens rektorsexpeditioner övertagas av statsverket och i samband

därmed den projekterade förbättringen av rektorsexpeditionernas

personalresurser genomföras samt vidare det påbörjade statsövertagandet

av vaktmästarpersonalen slutföras. Anslaget för bokinköp och bokbindning

bör successivt höjas. En revision av stipendiesystemet synes vidare böra så

snart som möjligt genomföras; i överensstämmelse med tendensen i studielånen

ämndens förslag bör den bland annat syfta till att åstadkomma större

enhetlighet på detta mycket mångformiga område. Statsbidrag böra införas

även vid byggnadsföretag för högre skolor. På så sätt skulle under övergångstiden

den nuvarande läroverksorganisationen med hänsyn till sina

ekonomiska villkor och förutsättningar steg för steg närmas till det mål,

som har uppställts för enhetsskolan.

11. En fortskridande skolreform.

Huru mycket skolans uppgifter än bestämmas av samhällets struktur

och utveckling, får man dock icke förbise, att det även finnes inre drivfjädrar

för dess utveckling och att i själva verket även dessa äro nödvändiga

för att skolan icke skall sacka efter samhällsutvecklingen i övrigt. Vetenskapsmännens

grundforskning och den enskilde lärarens strävan att

ständigt göra sin sak bättre äro krafter, som i tidens lopp gestalta och omgestalta

skolans arbete mer än man i förstone skulle tro. Särskilt under den

senaste mansåldern har den psykologiska forskningen påverkat målsättningen

för skolan; det forna ensidigt formella bildningsidealet och tron på vissa

skolämnens formalbildande kraft ha sålunda successivt underminerats genom

vetenskapliga undersökningar. Under lärarnas lektionsförberedelser

försiggår ett omfattande detaljarbete med lärostoffet, ett ständigt val mellan

olika alternativ i undervisningsmetoder och stoffurval; på så sätt anpassas

arbetet småningom allt bättre efter barnets natur och utveckling,

och undervisningen vinner i effektivitet. De många erfarenheterna uppsamlas

av läroboksförfattarna och komma till uttryck i undervisningsplaner

och metodiska anvisningar. Dessa böra icke blott vara en kodifiering

av det som är prövat och erkänt; de maste alltid också innehålla framsynta

tankar, som först i en framtid kunna fullt slå igenom i skolans praxis.

s. 573 Kontrollera mot PDF

573

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

Det allmänna kan genom sin inställning i viss mån bestämma tempot och

riktningen av det inre reformarbetet; det kan ske genom anslag åt den vetenskapliga

forskningen, genom anordnande av praktiska undervisningsförsök,

genom stöd och rådgivning åt intresserade lärare och genom olika

föranstaltanden för att uppsamla de spridda erfarenheterna och bringa dem

till skolvärldens kännedom.

a. Den psykologiska och pedagogiska forskningen.

Den moderna experimenterande och mätande psykologien är en relativt

ung vetenskap. Dess metoder äro ofta tidsödande och arbetskrävande. På

vissa områden har den nått faststående resultat, på andra mer eller mindre

preliminära sådana, vilka av den praktiska pedagogiken kunna nyttjas som

arbetshypoteser. I åtskilliga fall återstår ännu en myckenhet av arbete, innan

praktiska slutsatser äro möjliga. Vad skolvärlden väntar sig av den

psykologiska forskningen framgår av följande uttalande av skolkommissionen:
»Psykologiska

undersökningar spelar stor roll för lösningen av pedagogiska

problem. Psykologiska synpunkter kan i viss utsträckning påverka

urvalet av lärostoff, bland annat genom att utesluta sådant som barn inte

kan tillägna sig. Ännu större är behovet av psykologisk kunskap om barnens

utveckling, när det gäller att fördela kurserna mellan olika stadier och

anpassa dem efter mognadsnivån. Av stor vikt är också, att psykologins

rön utnyttjas vid utformningen av arbetssättet i skolan. Genom vetenskapliga

undersökningar kan vi få ökad kunskap om vilka arbetsformer som

lättast leder till de mål, som ställts upp, och vilka arbetsmetoder, som

passar bäst på olika mognadsnivåer. Den psykologiska forskningen ökar

våra möjligheter att upptäcka och ta hänsyn till individuella olikheter, den

hjälper oss analysera och utnyttja barnens intresse i skolarbetet, den ger

kunskap om samspelet mellan olika egenskaper hos elever och om samspelet

mellan olika lärjungar.» (S. 86—87.)

Vi ha här i landet som forskningsorgan dels de psykologiska universitetsinstitutionerna,

dels statens år 1944 inrättade psykologisk-pedagogiska institut.

Den psykologiska grundforskningen hör närmast hemma på universitetsinstitutionerna,

medan undersökningar med direkt syftning på det

praktiska skolarbetet stå i centrum för det psykologisk-pedagogiska institutet.

Båda forskningsgrenarna spela en väsentlig roll för ett fortskridande

reformarbete på skolans område. »Medel måste finnas både till den psykologiska

grundforskningen och till de undersökningar, som är direkt inriktade

på praktiska pedagogiska problem», säger skolkommissionen.

Den ekonomiska avkastningen av forskningar på det psykologiska området

är givetvis svåruppskattad. Några procents effektivitetsförbättring

av läsundervisningen eller undervisningen i studieteknik måste dock i nästa

generation medföra samhällsekonomiska vinster av en helt annan storleksordning

än de anslag till forskning, som kunna komma i fråga. Kommissio
-

s. 574 Kontrollera mot PDF

574

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.

nen erinrar om de av professor Elmgren ledda undersökningar, som ha möjliggjorts

genom statsanslag våren 1946. Dessa undersökningar, som bland

annat gälla kursplanernas revision, språkmognaden och utvecklingen av barnens

intellektuella kapacitet och intresseinriktning, äro ännu icke publicerade

men ha på vissa punkter givit preliminära resultat, som kunnat användas

av kommissionen och ha varit av stort värde vid fullförandet av

dess uppdrag. I framtiden bör, säger kommissionen, till psykologisk-pedagogiska

institutet knytas en forskningsinstitution, som kan stå till tjänst

vid utprovandet av nya pedagogiska idéer.

Psykologisk-pedagogiska institutet har under de fem år, det funnits till,

redan slutfört eller påbörjat flera viktiga undersökningar, bland annat rörande

psykologiska prov för olika åldrar, rekryteringen till universitet, högskolor

och vissa andra högre fackskolor, intagningsförfarandet vid övergång

från folkskola till högre skola, olika metoder för läsundervisningen samt

framställning av standardiserade kunskapsprov i modersmålet och räkning

för folkskolan. Forskningsbidrag ha i viss utsträckning kunnat utdelas till

enskilda vetenskapsidkare för undersökningar inom institutets verksamhetsområde.

Institutet meddelar i sina anslagsäskanden för budgetåret 1950/51, att

dess tillgångar i stor utsträckning äro bundna för redan påbörjade arbeten.

En för skilda skolformer och lärarkategorier i hög grad önskvärd utvidgning

av institutets kursverksamhet har därför endast delvis kunnat genomföras.

Under föregående och innevarande verksamhetsår har institutet bland annat

anordnat fortbildningskurser, avseende att lämna handledning beträffande

individualiserande undervisning i den planerade medborgarskolan i

läroämnena modersmål, engelska och matematik. På grund av bristande

tillgångar har det dock icke varit möjligt att giva denna fortbildningsverksamhet

erforderlig omfattning.

»Bristen på erforderliga medel har även lagt hinder i vägen för påbörjandet

av undersökningar rörande olika ämnens trötthetsbelastning, ytterligare

utbyggnad av de standardiserade kunskapsproven (ett arbete, som

med hänsyn till de standardiserade kunskapsprovens betydelse vid övergång

från folkskola till läroverk snarast bör igångsättas), utarbetande av

diagnostiska prov i matematik och moderna språk, utarbetande av grupptest

för olika åldrar, undersökning av grupptestningens metodik, statistisk

bearbetning av skrivningarna vid realexamens avläggande, standardisering

av frågeformulär för undersökning av missanpassade barn, utarbetandet av

en handledning för ett friare arbetssätt vid undervisningen i den planerade

medborgarskolan m. m.

Som ett första steg mot förverkligandet av en till institutet knuten forskningsinstitution

föreslår styrelsen, att en forskningsprofessur i psykologi

och pedagogik inrättas vid institutet. Från denna kunde sedermera utbyggas

hela den nödvändiga organisation, som forskningsavdelningen efter

hand måste ge upphov till.

s. 575 Kontrollera mot PDF

575

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

Ökade understöd för enskilda forskare på det psykologisk-pedagogiska

området äro vidare i hög grad önskvärda. Under de fem åren 1945—49 har

institutet endast kunnat utdela i medeltal 9 620 kronor årligen.

»Jämfört med forskare inom andra vetenskaper, varmed jämförelse i

första hand bör anställas, äro de psykologisk-pedagogiska vetenskapsidkarna

uppenbarligen synnerligen styvmoderligt behandlade. Sålunda kan erinras

om att för budgetåret 1949/50 för främjande av forskning statens medicinska

forskningsråd disponerar över 1 100 000 kr., statens naturvetenskapliga

forskningsråd över 1 000 000 kr, vartill kommer 300 000 kr. för

publiceringsverksamhet, samt statens samhällsvetenskapliga forskningsråd

300 000 kr.»

Slutligen böra resultaten av in- och utländska forskningar bringas till

allmännare kännedom. Psykologisk-pedagogiska institutet planerar en publikationsserie,

varigenom resultaten av de genom institutet utförda undersökningarna

kunna delges allmänheten. Skolkommissionen har påbörjat en

systematisk genomgång av de mera väsentliga rön, som ha publicerats i

svensk och utländsk pedagogisk facklitteratur.

Det ligger i sakens natur, att en reformperiod inom skolväsendet även

måste taga sig uttryck i en livligare vetenskaplig forskningsverksamhet.

Vid sidan av de spörsmål, som ställas genom vetenskapens egen utveckling

runt om i världen, väckes genom själva reformverksamheten en rad tillämpningsfrågor,

som ofta icke kunna besvaras utan tidsödande specialundersökningar,

anpassade efter svenska skolförhållanden.

b. Försöksverksamheten i skolorna.

Skolkommissionen har gjort början till en inventering av den pedagogiska

försöksverksamheten vid våra skolor. Genom upprop i lärartidningarna

och cirkulär till lärarorganisationernas lokalavdelningar införskaffade

kommissionen vårterminen 1946 ett material, till vilket omkring 850 lärare

bidrogo, därav omkring 250 vid läroverk och flickskolor. Någon fullständig

bearbetning föreligger ännu icke, men bidragen uppges vara av stort intresse.

Kommissionen ser i inventeringens resultat ett glädjande bevis på lärarkårens

pedagogiska livaktighet. Lärarnas intresse är så mycket mer anmärkningsvärt,

som verksamhet av detta slag hittills erhållit alltför ringa

uppmuntran.

Då de pedagogiska experimenten äro en nödvändig förutsättning för

framstegen, bör i framtiden varje intresserad lärare uppmuntras att inom

vissa gränser bedriva fri försöksverksamhet.

»Naturligtvis kan man inte rekommendera en prövning av lösa hugskott.

Varje pedagogiskt försök måste vara underbyggt av en tanke, en pedagogisk

hypotes. Men även de pedagogiska experiment, som inte leder till

framgång på det område, som läraren avsett, kan mycket väl få goda verkningar

i ett annat avseende och därigenom leda fram till värdefulla resultat.

s. 576 Kontrollera mot PDF

576

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

De pedagogiska försöken medför vidare, att lärarens personlighet engageras

i undervisningen i särskilt hög grad, något som måste ha en stimulerande

verkan på skolarbetet och elevernas intresse.» (S. 88.)

Olika medel kunna tänkas för att befordra försöksverksamheten i skolorna.

Det bör finnas anslag, som kunna utnyttjas för materialanskaffning,

läraren bör få räkna arbetet som en vägande merit, resultaten böra insamlas

och spridas, en konsulentorganisation bör finnas, som för vidare idéer

och erfarenheter och kan stimulera till fortsatta och nya försök.

Som konsulentverksamhet kan man i stor utsträckning betrakta den inspektion,

som för närvarande bedrives av folkskolinspektörer och undervisningsråd,

fortsätter kommissionen. Dessa tjänstemäns pedagogiska insatser

hindras emellertid av tyngande administrativa uppgifter. En reform är nödvändig.

»Man skulle önska att konsulenter eller inspektörer hade tid att ägna sig

åt sådana uppgifter som t. ex. följande. De kunde ge intresserade lärare bistånd

och uppslag för att påskynda den fortskridande reformen av det inre

arbetet. De skulle uppmärksamma allmänna pedagogiska frågor, såsom ämnenas

samverkan, arbetssättet, social fostran, och särskilt intressera sig för

olika slag av försöksverksamhet. Pedagogiska konsulenter kunde starta

studiecirklar och diskussionsgrupper och över huvud uppmuntra till vidareutbildning

bland lärarna. Av den tid, som de icke tillbringar på resor, borde

de få ägna en avsevärd del åt att noggrant följa de nya rön, som framkommer

inom den praktiska och teoretiska pedagogiken. Flera skäl talar för att

konsulenttjänster av sådan art bör uppehållas av samma person endast ett

begränsat antal år.» (?S. 100.)

Jämsides med lärarnas spontana försöksverksamhet bör det bedrivas en

fastare organiserad, permanent och systematisk försöksverksamhet. Syftemålet

bör vara att praktiskt pröva pedagogiska uppslag under övertygande

kontroll för att på så sätt skaffa klarhet om metodernas bärkraft under

skilda organisatoriska förutsättningar.

De yttre förhållandena få i varje fall icke vara ogynnsamma. Lämpligen

anordnas jcrrsöksskolor, som ha möjlighet att hålla ständig kontakt med den

psykologisk-pedagogiska forskningen och med försöksverksamhetens centrala

ledning.

»Försöksskolorna måste få ett elevurval av genomsnittstyp, för att resultaten

skall kunna anses representativa. Vidare måste dessa skolor få lärare,

som är lämpade för försöksundervisning. Detta kan ske, endast om anställning

vid dessa skolor erhålles enligt andra grunder än de vanliga. Personlig

lämplighet, som svårligen kan styrkas med vanliga tjänstgöringsbetyg och

som även måste innebära förmåga att samarbeta med skolans ledning och

dess övriga personal, samt styrkt intresse för försöksverksamhet och gärna

goda kunskaper i teoretisk och praktisk pedagogik och psykologi bör anses

vara förutsättningar för sådan anställning.

Försöksskolornas chefer måste väljas med yttersta omsorg. I själva verket

torde projektets framgång i högre grad komma att bli beroende av deras

s. 577 Kontrollera mot PDF

577

Kungl. Maj ds proposition nr 70.

lämplighet än av någon annan faktor. För den händelse de rätta personerna

kan förmås att överta chefsbefattningarna vid försöksskolorna, torde en

mycket betydande personlig frihet böra lämnas dem att själva lägga upp

försöksverksamheten. Deras förhållande till skolöverstyrelsen och andra

överordnade organ måste präglas av den principen, att om man väljer bästa

möjliga person till en uppgift, bör man också visa honom största möjliga

förtroende. Endast på sådant sätt kan man tänkas undgå byråkratiseringens

faror. Utan medgivande av försöksskolans chef bör i regel inte utifrån

föreslagen försöksverksamhet åläggas skolan. Försöksskolorna måste skyddas

från krav att på en gång pröva idéer som strider mot varandra.» (S. 89.)

I ett och annat fall kan läraruppsättningen vid en skola redan nu vara

sådan, att skolan kan organiseras som försöksskola. I regel måste dock dessa

skolor nyinrättas. Därvid torde det vara mest lämpligt, att försöksverksamheten

förlägges till platser, där nya skolor under alla förhållanden måste

komma till stånd inom en nära framtid.

Den försöksverksamhet kommissionen här skisserar, har tydligen åtminstone

delvis annat syfte än de försök med den nioåriga enhetsskolan som

organisatorisk form, vilka skulle utgöra en första etapp vid skolreformens

genomförande. Sistnämnda försök måste avse att utröna, vad enhetsskolan

kan åstadkomma med en efter nuvarande förhållanden ordinär läraruppsättning,

och anordnas därför distriktsvis.

Då försöksverksamheten är en av betingelserna för en fortskridande skolreform,

måste det finnas en central pedagogisk instans med ansvar för denna

verksamhet och därmed sammanhängande förhållanden. Skolkommissionen

anser, att den ledande instansen i första hand skulle ställas inför följande

uppgifter:

»De enskilda lärarnas spontana försöksverksamhet måste följas och uppmuntras,

inte minst genom personliga besök. En omfattande systematisk

försöksverksamhet bör planeras i samråd med statens psykologisk-pedagogiska

institut och de särskilda försöksskolornas ledning. Vid regelbundet

återkommande tillfällen bör inventering ske av de pedagogiska rön, som intresserade

lärare gjort under skolarbetet. Kännedomen om dessa erfarenheter

måste sedan på olika vägar spridas till andra lärare. Den centrala instansen

måste ta befattning med den nödvändiga utvidgningen av kursverksamheten

för lärarnas vidareutbildning, även om kurser alltjämt anordnas

också av t. ex. lärarorganisationer och statens psykologisk-pedagogiska

institut. En av de viktigaste uppgifterna blir att leda arbetet på en successiv

förnyelse av studieplanerna. Eftersom undervisningen ofta präglas mer

av de förekommande provens karaktär än av studieplanernas rekommendationer,

måste instansen vidare ta initiativet till att utarbeta prov i anslutning

till studieplanernas målsättning och studiegång, vilka kan ställas till

lärarnas förfogande. Den centrala instansen bör slutligen ta initiativet till

regelbundna pedagogisk-statistiska undersökningar av de svenska skolornas

undervisningsresultat för att om en försämring skulle inträda genast kunna

föreslå motåtgärder.» (S. 100—101.)

37 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 70.

s. 578 Kontrollera mot PDF

578

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Det föreslagna centralorganet skulle enligt kommissionen inlemmas i

skolöverstyrelsen, varigenom det finge karaktär av statlig myndighet med

inflytande i administrativa frågor.

»Då den centrala instansen måste ansvara för synnerligen omfattande

och för det pedagogiska framåtskridandet väsentliga uppgifter, torde den

inte kunna inskränkas till en enstaka rotel utan bör ges karaktären av en

särskild avdelning inom skolöverstyrelsen. En uppbyggnad i etapper kan

emellertid vara att rekommendera. För att arbetet inom den nya avdelningen

inte skall bli tungrott, fordras icke blott ledande utan också assisterande

personal i tillräcklig omfattning. Vidare kräves smidiga former för

samverkan med övriga avdelningar inom skolöverstyrelsen.» (S. 101.)

Givetvis bör avdelningen stå i nära kontakt med psykologisk-pedagogiska

institutet. Vid utarbetandet av studieplaner och prov måste sålunda

hänsyn tagas inte blott till praktiska erfarenheter utan även till vetenskapliga,

pedagogiska och psykologiska undersökningar, varvid institutet

bör ställa sin sakkunskap till avdelningens förfogande; avdelningen bör i

gengäld hålla institutet underkunnigt om den spontana försöksverksamheten

och dess resultat. Vid ledningen av de systematiska försöken bör avdelningen

och institutet samverka.

Såsom jag i samband med fjolårets proposition om försöksverksamheten

(nr 148) meddelade, har skolöverstyrelsen i anslutning till kommissionens

sist refererade förslag hemställt om inrättande av en försöksrotel inom överstyrelsen.

Överstyrelsen erinrar om de försök, som redan utförts eller pågå

under ämbetsverkets ledning, och fortsätter:

»Både valet av uppgifter för försöksverksamheten och verksamhetens former

påverkas dock i rätt hög grad av överstyrelsens nuvarande organisation

och arbetsförhållanden. Villkoret för att försöken över huvud taget

skola kunna igångsättas under överstyrelsens ledning är ofta, att de kunna

uppläggas efter riktlinjer, som vid försökens början centralt fastställas och

sedan fullföljas utan tidskrävande rådgivning i detaljarbetet och utan mera

ingående kontroll från överstyrelsens sida. Överstyrelsen kan däremot med

sina nuvarande resurser i regel icke inlåta sig på en försöksverksamhet,

som fordrar att försöken i alla enskildheter följas och att regelbundna besök

avläggas vid de experimenterande skolorna.»

Redan de försök med enhetsskoleorganisationen, som komme att påbörjas

hösten 1949, fordrade en förstärkning av överstyrelsens organisation, framhöll

vidare överstyrelsen. Skolkommissionens plan vore dock sannolikt icke

mogen att omedelbart i sin helhet förverkligas. Som första etapp kunde man

tänka sig en med vissa specialanslag utrustad rotel inom skolöverstyrelsen.

Den nya roteln borde icke inordnas i någon av de nuvarande verksavdelningarna

utan hellre tänkas som en fristående rotel, vilken alltefter behovet

skulle samverka med än den ena, än den andra av överstyrelsens avdelningar.

Inom ämbetsverket komme den i så fall att intaga ungefär samma

ställning som de fristående rotlar, vilka förestås av skolöverläkaren, förste

s. 579 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70. 579

gymnastikkonsulenten och förste bibliotekskonsulenten. Med roteln borde

vara förenad en tillräckligt omfattande konsulentverksamhet.

I sitt något senare avgivna utlåtande över skolkommissionens betänkande

dröjer överstyrelsen vid ett uttalande av kommissionen, att skolväsendet

bör tillerkännas en sådan frihet, att det icke blott av egna krafter kan

anpassa sig efter samhällsutvecklingen utan även självt bli en levande kraft

i denna. Överstyrelsen hoppas, att denna inställning skall komma att för

framtiden prägla det allmännas inställning till skolan. »Överstyrelsen förutsätter

med andra ord, att skolan och dess organ komma att utrustas på

sådant sätt, att de kunna bedriva utvecklingsbefrämjande försöksverksamhet

i betydligt större omfattning än hittills.»

I fråga om försöksskolorna yttrar överstyrelsen, närmast på tal om gymnasiets

inre arbete:

»Många av de försök rörande det inre arbetet, som under det närmaste

årtiondet bliva erforderliga, utföras bäst under förhållanden, som icke alltför

mycket skilja sig från de vid skolorna genomsnittliga. Sådana försök

kunna fördelas någorlunda jämnt. Skolorganisationen i sin helhet bör vara

den stora försöksskolan, som icke blott rymmer en blomstrande frivillig

försöksverksamhet utan alltid därjämte skall stå till förfogande för den

organiserade försöksverksamheten. Andra försök — och i synnerhet en del

av dem som ha karaktär av pionjärarbeten — böra däremot utföras vid

skolor, där visserligen lärjungeurvalet är av genomsnittstyp, men där en

med tanke på försöksverksamheten utvald lärarstab, särskilt rika materiella

resurser och icke alltför stora klasser bjuda gynnsamma betingelser för

framgång även med metoder, som ännu icke funnit sin definitiva form.

Överstyrelsen är angelägen om att dylika försöksläroverk med det snaraste

organiseras.» (S. 96.)

Psyfcologisk-pedagogiska institutet anser att statens normalskola i första

hand bör ifrågakomma som försöksskola. Den äger speciella förutsättningar

för denna uppgift dels därigenom att den i sig omfattar samtliga skolformer,

som beröras av förslaget, dels därigenom att den står i direkt kontakt med

psykologisk-pedagogiska institutet.

Huvuddelen av detaljdiskussionen i yttrandena ägnas emellertid icke åt

den egentliga försöksverksamheten utan åt den föreslagna konsulentorganisationen

och dess uppgifter. Bland övningslärama råder stor enighet om

dess värde. Sålunda yttrar Teckningslärarnas riksförbund:

»Efter ett tjuguårigt uppehåll har nyligen en fackmässig inspektions- och

rådgivningsverksamhet för teckningsundervisningen i begränsad omfattning

återupptagits, i det att en deltidsanställd konsulent förordnats. Teckning

är i detta avseende ett missgynnat ämne. Verksamheten har redan

från början visat sig otillräcklig med hänsyn till det stora behovet. Riksförbundet

får därför hemställa, att minst en hos skolöverstyrelsen heltidsanställd

teckningskonsulent tillsättes.»

Centralstyrelsen för Musiklärarnas riksförbund kastar en längtansfull

blick på den relativt försigkomna gymnastikinspektionen:

s. 580 Kontrollera mot PDF

580

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Centralstyrelsen vill . . . framhålla vikten av att konsulentverksamheten

förstärkes, såväl den statliga som den kommunala. Vårt ämne musik har

hittills icke haft någon heltidsanställd konsulent hos Skolöverstyrelsen, ett

förhållande, som med det snaraste borde ändras. Däremot kan gymnastiken

uppvisa, att flera dylika tjänster redan äro inrättade för dess vidkommande.

»

Svenska gymnastiklärarsällslcapet medger, att teckning och musik äro

sämre ställda, men har önskemål även för egen del:

»Den instruktions- och konsulentverksamhet för den fysiska fostran,

som f. n. är ordnad vid ett stort antal folkskolor, bör utvidgas och få en

fastare organisation. Att sådan konsulentverksamhet också är erforderlig

för musik- och teckningsundervisningen synes oss ofrånkomligt liksom att

heltidsanställda konsulenter för dessa ämnen knytas till skolöverstyrelsen.

Vi finna det vara av synnerlig vikt, att inspektionen över gymnastikundervisningen

omhänderhas av fackmän med bästa möjliga specialutbildning

för sin uppgift och med så pass begränsade inspektionsområden, att

den blir betydligt effektivare än vad f. n. är fallet.»

Klasslärarorganisationerna synas icke ha något att erinra mot skolkommissionens

förslag. Sveriges folkskollärarförbund finner vad kommissionen

har anfört »i stort sett riktigt». Sveriges småskollärarinneförbund har uppmärksammat

förslaget om konsulenter men är å andra sidan rätt väl tillfreds

med folkskolinspektörerna: »Med ändå större intresse måste . . . folkskolinspektörernas

nya verksamhet motses, sedan de genom mellaninstanser

blivit avlastade från administrativt arbete.» Sveriges jolkskollärarinneförbund

finner förslaget om pedagogiska konsulenter tilltalande, men förutsätter

då, att konsulentverksamheten får en rådgivande, icke en inspekterande

karaktär. Pedagogiska meriter och erfarenheter från arbetet inom

skolan bör vara avgörande för förordnande som konsulent, och tjänsterna

bör, såsom kommissionen också påpekar, uppehållas av samma person endast

ett begränsat antal år.

Bland de högre skolornas lärare äro meningarna om konsulenterna mera

delade. Av det tjugutal skolor, som yttrat sig, ställer sig halva antalet välvilliga,

den andra hälften avvisande. I några yttranden kommer en viss

sensibilitet till uttryck. »Många även skickliga lärare äro besvärade av åhörare»,

skriver kollegiet vid en kommunal mellanskola. »T. o. m. som s. k.

''rådgivande instanser’ torde de ej kunna helt undgå att utöva ett visst icke

alltid lämpligt tryck på skolarbetet», skriver kollegiet vid ett högre allmänt

läroverk.

Det synes dock i synnerhet vara eventualiteten att inspektörers och konsulenters

omdömen kunde påverka lärarnas befordran, som vid vissa läroverk

har väckt farhågor. Sålunda skriver kollegiet vid högre allmänna läroverket

i Jönköping:

s. 581 Kontrollera mot PDF

581

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

»Kollegiet anser, att den föreslagna inspektörs- och konsulentverksamheten

fått en mycket olämplig utformning. Framför allt bör den ej avse en

betygsättning av lärarnas undervisningsskicklighet. Utan att vilja antyda

brist på oväld hos den inspekterande kan man dock påstå, att denne knappast

kan rättvist bedöma en lärare efter några få lektioner, i all synnerhet

om läraren tillämpar metoder, som äro olika den inspekterandes egna. Härtill

kommer, icke blott att den yngre läraren ofta komme att inspektera den

äldre läraren utan säkerligen också ofta den skickligare. Om åter en lärare

skulle besöka rikets skilda skolor och gentemot var och en av sina kolleger

städse ha ansprak på att företräda den större erfarenheten och den djupare

människokännedomen, så måste ett sådant anspråk vara ohållbart och

orimligt. En inspektion av föreslagen art avser vidare något immateriellt:

andan i en lektion, behandlingen av ett ämne och av lärjungarna, vilket

allt aldrig kan rekonstrueras. Det av en konsulent avgivna omdömet kunde

således, hur oriktigt det understundom än bleve, aldrig med framgång bemötas.

Ändock skulle detta komma att i hög grad inverka vid lärares befordran

och transport. Kollegiet måste beteckna en dylik godtycklig behandling

av läraren som orimlig och farlig, särskilt med tanke på att SK

ifrågasätter en nedflyttning av lärartillsättningen från Iv. Maj:t till kommunal

myndighet.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Visby åter tar fasta på möjligheten

att genom förstärkt inspektionsverksamhet få till stånd en revision

av äldre omdömen. »Om denna inspektionsverksamhet handhaves på ett

lämpligt sätt, torde den kunna bidraga att eliminera de orättvisor i befordringsavseende,

som stundom kunna bli följden av för hela livet gällande

provårsbetyg», framhåller kollegiet. Förutsättningen är likväl, att den inspekterande

får möjlighet att grundligt sätta sig in i en lärares arbete.

Behovet av en systematisk försöksverksamhet under central ledning har

däremot lämnats i det närmaste obestritt. En viss misstro till den centrala

dirigeringen framskymtar kanske ändå i remissvaret från Städernas folkskolinspektörsförbund,

som befarar alltför starka utländska inflytelser:

»Även om man med uppmärksamhet bör följa, vad som sker i andra

länder, gäller det nog att i första hand på grundval av de erfarenheter, som

gjorts vid svenska skolor, söka sig fram på nya vägar för vårt lands undervisningsväsen.

En förutsättningslös försöksverksamhet utan central dirigering

är därför önskvärd. Kommunernas skolledare få se till, att ''försöken’

icke bli självändamål.»

Reformer utan kompletterande försöksverksamhet vore farligare. Folkskolinspektören

i stockholmstraktens inspektionsområde hävdar mycket

bestämt, att erfarenheten ytterst måste vara rättesnöret för skolväsendets

planläggning. Han tillstyrker principbeslut om nioårig skolplikt att genomföras

senast 1965 (ev. 1970) men fortsätter.

»Viktigare än principbeslut på papperet torde vara att man får fram ett

skolsystem, som i praktiken visar sig bärkraftigt. Säkrast torde detta ske

s. 582 Kontrollera mot PDF

582

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70.

genom att olika system få tävla med varandra och visa vägen för reformerna.

Mindre spekulationer i jätteformat och mera försök i mindre skala är

därför att rekommendera, innan den föreslagna skolformens detaljer göras

till allmän lag.»

Betydelsen av lärarkårernas intresserade och helhjärtade medverkan betonas

i några yttranden. »Genom riksdagsbeslut och författningsföreskrifter

kan en reform av arbetssättet inte skapas», framhåller styrelsen för Sveriges

folkskollärarförbund. »Det är . . . styrelsens uppfattning att ett fortskridande

reformarbete på det metodiska området huvudsakligen sker genom insatser

av enskilda lärare och lärarkåren samfällt. Förutsättningslös psykologisk-pedagogisk

forskning, försöksverksamhet i större och mindre skala

samt lärarnas praktiska erfarenhet och yrkeskunskap bör här samverka till

en ständigt fortgående utveckling, som inte bör ske språngvis men heller

inte får avstanna.»

Kanske kunna även lekmannainstanserna vid lärarnas sida bidraga till

det nya, som arbetar sig fram. »Den nya skolan måste ha utrymme för en

ständigt fortlöpande skolreform, där initiativen även tas av den enskilde

läraren, av den lokala skolmyndigheten och av intresserade lekmän», skriver

Folkpartiets ungdomsförbund. »Först då denna möjlighet finns, kan

skolan hålla jämna steg med samhällsutvecklingen».

c. Departementschefen.

Jag har icke kunnat föreslå någon tidpunkt för skolreformens definitiva

genomförande. Det torde vara allom uppenbart, att den ställer krav på

samhällsorganisationens ekonomiska bärkraft, vilka ännu icke äro helt för

handen, och att genomförandet förutsätter en normalare åldersfördelning

och en bättre lärartillgång. För de praktiska skolmännen torde det vara lika

klart, att vägen är lång från det riksdagsbeslut, som eventuellt kommer att

fattas i år, och till den tidpunkt, då de pedagogiska förutsättningarna för

det nya skolsystemet äro till fullo realiserade. Det förarbete, som måste utföras,

för att skolans inre arbete skall kunna uppbära reformen, är stort nog

att fylla ut ett årtionde eller mer. Intet vore lättare än att få reformen att

stanna på halva vägen. Det går automatiskt så, om de ekonomiska förutsättningarna

för en reform av det inre arbetet icke tryggas så snart som

möjligt efter det att riktlinjerna för den yttre organisationens utveckling ha

fastställts.

Vad det gäller är i synnerhet att skapa förutsättningarna för ett framgångsrikt

arbete på realskolestadiet även i landsbygdens skolor. I sina nuvarande

former löser läroverksorganisationen ganska tillfredsställande uppgiften

att föra fram ett gallrat lärjungematerial till en för åldersstadiet god

kunskapsnivå. En organisation, som arbetar utifrån sådana förutsättningar,

s. 583 Kontrollera mot PDF

583

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70.

är dock möjlig blott på tätorterna, och den når därför icke de syften enhetsskolan

vill vinna. I en centralskola på landet ställas lärarna inför den

svårare uppgiften att taga hand om en i stort sett ogallrad årskull och

ändock ge envar vad som svarar mot hans individuella utvecklingsmöjligheter.

Det går rätt bra på lägsta stadiet, men det fordras enligt min mening

ett nytt grepp på uppgiften, om man skall ha utsikt att lyckas ända fram

till den punkt, där övergången till gymnasiet sker.

Ett pedagogiskt förnyelsearbete med sådana mål kräver resurser, som

endast staten kan tillhandahålla. Jag är ense med skolkommissionen om

att statens stöd måste syfta till att så allsidigt som möjligt främja det pedagogiska

nydaningsarbetet. Den psykologiska grundforskningen bör icke

i ekonomiskt hänseende vara sämre ställd än de vetenskaper, som nu äro

gynnade med särskilda forskningsanslag. Statens psykologisk-pedagogiska

institut bör bli ett centralorgan för den vetenskapliga utredningen av praktiska

tillämpningsfrågor och måste få den utbyggnad, som därav är påkallad.

Skolöverstyrelsen måste få en personalorganisation, vilken möjliggör

för ämbetsverket att leda de allmänna försök, som erfordras för den nya

organisationen, och de mera speciella försök, som inom varje skolans ämne

äro nödvändiga för det praktiska genomförandet av metodiska förbättringar.

Den bör stå i spetsen för en konsulentorganisation, som håller kontakten

levande mellan lärarna ute i det praktiska arbetet och mellan dem och de

andra krafter, vilka medverka till samma mål. Det kan förväntas, att de

enligt bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade skolöverstyrelsesakkunniga

komma att framlägga förslag i dessa avseenden. I den mån det för

försöksverksamheten befinnes ändamålsenligt, att särskilda försökskolor inrättas,

torde skolöverstyrelsen böra därom framlägga förslag.

För min del tror jag, att det metodiska reformarbetet måste organiseras

så, att det når rätt långt ut i undervisningsarbetets detaljer. Lärarnas frihet

att välja väg och metod bör visserligen behållas obeskuren — det är

en av grundförutsättningarna för en fortskridande skolreform — men inom

varje ämne måste finnas en väl upptrampad väg att gå för den oerfarne

läraren, så att han icke frestas att alltför mycket söka sina förebilder i det

förflutna. Lärarna behöva goda tips för arbetets praktiska organisation steg

för steg i lärogången, till dess var och en har funnit sin egen form. De

behöva hållas underrättade om var de kunna finna lämpliga källor och

goda praktiska hjälpmedel i arbetet. Hur många lärare och hur många lärjungar

som lyckas med en viss arbetsmetodik, beror icke minst på om det

förberedande planeringsarbetet har förts tillräckligt långt ut i det konkreta.

Försöksverksamheten måste enligt min mening ovillkorligen få en däremot

svarande omfattning och organisation. Med abstrakta uppfostringsprinciper

och allmänt hållna uttalanden i undervisningsfrågor gör man för visso

ingen skolreform.

s. 584 Kontrollera mot PDF

584

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna följande riktlinjer för skolväsendets

utveckling:

1. Åtgärder skola vidtagas för genomförande inom tid,

som framdeles bestämmes, av en på nioårig allmän skolplikt

grundad enhetsskola, avsedd att ersätta folkskolan,

fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala

mellanskolan och realskolan samt, till viss del, den kommunala

flickskolan och den praktiska mellanskolan.

2. Enhetsskolan skall uppdelas i tre stadier, vartdera

omfattande tre år. Undervisningen på lågstadiet skall i regel

bestridas av småskollärare, som utbildats för tjänstgöring

i klasserna 1—4, på mellanstadiet i regel av mellanskollärare,

som utbildats för tjänstgöring i klasserna 3—6, och

på högstadiet, klasserna 7—9, i regel av ämneslärare.

3. Undervisning i engelska skall anordnas från och med

enhetsskolans femte klass.

4. Förberedande yrkesutbildning skall anordnas i den

nionde klassen, varvid den praktiska yrkesutbildningen alltefter

omständigheterna må kunna förläggas till skolor för

yrkesundervisning, till inom enhetsskolan anordnade yrkesavdelningar,

till näringslivet eller till andra lämpliga praktikplatser.

Den förberedande yrkesutbildningen må, där

omständigheterna så påfordra, kunna ersättas med en allmänpraktisk

utbildning.

5. För lärjungar i nionde klassen, som icke deltaga i förberedande

yrkesutbildning eller allmänpraktisk utbildning,

skall anordnas teoretisk undervisning med eller utan anknytning

till fortsatt utbildning på gymnasium.

6. Försök skola anställas angående de för enhetsskolan

ändamålsenliga arbetsformerna, angående lärokursens differentiering

med hänsyn till lärjungarnas anlagsdifferentiering

och angående lärjungars intagning i enhetsskolan på

grundval av skolmognadsprov.

7. Försök skola vidare anställas med former av praktiska

realskolor och högre flickskolor anknytande till enhetsskolans

näst högsta klass.

8. Från tidpunkt, som senare bestämmes, skall vid de

högre allmänna läroverken kunna anordnas en allmän gym
-

s. 585 Kontrollera mot PDF

585

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

nasielinje, varvid i avseende på linjens organisation och

villkoren för dess upprättande vid de särskilda läroverken

i huvudsak skall gälla vad av mig i det föregående anförts. I

samband därmed skall en revision av differentieringssystemet

på gymnasiets högstadium företagas, syftande till att

genomföra en fastare studiegång inom varje linje.

9. Från tidpunkt, som senare bestämmes, skall försöksvis

anordnas ett eller flera gymnasier för vuxna.

10. Försök skola anställas med särskilda till enhetsskolan

anknytande gymnasieformer.

11. Terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken

och därmed jämförliga högre kommunala läroanstalter skall

avvecklas i ordning, som framdeles bestämmes.

12. Erforderliga ekonomiska stödåtgärder skola genomföras

för att giva varje lärjunge tillgång till en utbildning,

som svarar mot hans personliga förutsättningar och samhällets

behov.

13. För den försöksverksamhet, som förut nämnts eller i

övrigt befinnes påkallad, skola erforderliga betingelser skapas

genom utbyggnad av statens psykologisk-pedagogiska

institut och skolöverstyrelsen.

Vad departementschefen sålunda, med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar Hans Maj:t

Konungen bifalla samt förordnar att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

s. 586 Kontrollera mot PDF

586

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Bilaga.

Sammanställning över yrken, för vilka studier på gymnasiestadiet

komma i fråga, fördelade på respektive linjer.

Teckenförklaringar:

L — studentbetyg i ett eller flera ämnen på

latinlinjen fordras för närvarande.

R = studentbetyg i ett eller flera ämnen på

reallinjen fordras för närvarande.

V — studentexamen på valfri linje fordras för

närvarande.

Ingen markering av detta slag innebär, att

yrket ifråga för närvarande icke uppställer

direkta krav på studentbetyg men att det

i större eller mindre utsträckning rekryteras

med gymnasieutbildade.

1) = studierna kunna lämpligen avslutas efter

3:e gymnasieåret (eller med lägre allmän

skolutbildning).

2) = gruppen är heterogen: för en del yrkesmän

inom denna grupp kan det anses tillräckligt

med 3 gymnasieår eller lägre skolutbildning,

för andra däremot krävs fullständig

studentexamen.

3) = möjligheten att avsluta studierna efter 3:e

gymnasieåret bör diskuteras.

I Latinlinjen:

L Teologer

präst

kristendomslärare

L »Humanister»

lärare i språk, historia o. a. humanistiska

ämnen

bibliotekarie

arkivtj änsteman

tjänsteman vid historiska o. likn. museer,

fornminnessamlingar o. dyl.

konstvårdare vid enskilda och offentliga

samlingar

musik-, konst- och litteraturrecensent2)
Översättare

och litteratör

II Latinlinjen eller allmänna linjen

L Jurister

domare

advokat

förvaltningstjänstemän (jfr V)

affärsjurist, ombudsman

åklagare

Musiker med högre utbildning1)

Skådespelare1)

Journalist och skriftställare2)

Missionär2)

Förlagstjänsteman2)

Bokhan delsmedhjälpare1)

Kvalificerad kontorist (sekreterare, stenograf,

korrespondent m. fl.)1)

III Reallinjen

R Högskoleingenjörer

civilingenjör

bergsingenjör

arkitekt (ev. under grupp IV)

lantmätare

lantbruksingenjör

fiskeriingenjör

marin ingenjör

flygingenjör

R Mejeriingenjör

R Agronom

R Civiljägmästare

R Apotekare (apotekselev inom grupp A)

R Farmaceut (apotekselev inom grupp

B)3)

R Veterinär

R Tandläkare

R Högre trafikbefäl vid telegrafverket

R Kammarskrivare vid tullverket3)

R Brandbefäl3)

R Yrken, som kräva universitetsstudier i

matematik och naturvetenskapliga

ämnen

s. 587 Kontrollera mot PDF

587

Kungl. May.ts ''proposition nr 70.

lärare i matematik och naturvetenskapliga

ämnen (betr. biologilärare

se dock även under grupp IV)

laborator

konservator och tjänsteman vid naturvetenskapliga

museer och samlingar

astronom

meteorolog

geolog

geodet

aktuarie och statistiker av annat

slag

fiskeritjänsteman

tjänsteman vid växtskyddsanstalter

o. dyl.

Tjänsteman vid frökontroll- och växtförädlingsanstalter2)
Röntgen-

och laboratoriesköterska1)

Laboratris och laboratoriebiträde (av

mera kvalificerat slag)1)

Preparatris1)

Sjöbefäl på maskinlinjen1) IV V

IV Reallinjen eller allmänna linjen

R Läkare

V Officer2)

V Gymnastikdirektör3)

R Lärare i biologi

(Om allmänna linjer får ett relativt

rikligt mått av biologiundervisning

på sitt program, böra de blivande

biologilärarna även ha möjlighet att

gå den linjen. Utpräglade zoologer,

botaniker, ärftlighetsforskare, biokemister

äro till sin- läggning ofta ganska

olika dem, som intressera sig för

matematik, fysik, oorganisk kemi och

teknologi, och kunna ibland ha mindre

lätt att klara ämnen av sistnämnda

slag. Dessutom vore det säkerligen i

åtskilliga fall lämpligt med biologi

och psykologi som lärarkombination.

För dem, som vilja inrikta sig på denna

kombination, bör allmänna linjen

vara minst lika lämplig som reallinjen.

)

V Civilekonom

Tjänsteman med kameralt arbete1)

Banktjänsteman1)

Försäkringstjänsteman1) (betr. aktuarie

se grupp III och inspektör grupp V)

V Stationsskrivare1)

Sjöbefäl på nautisk linje1)

Lantbruksbefäl1)

Skolköks- och lanthushållslärarinna1)

Sjukgymnast1)

Möbel- och inredningsarkitekt1)

Teckningslärare1) (f. n. fordras kunskaper

i matematik motsvarande studentexamen

på latinlinjen)

V Driftsledare, ateljéchef el. dyl. inom

grafiska facket1)

V Allmänna linjen

V Fackhögskollärare i samhällsvetenskap
liga

ämnen

Klasslärare i mellanskolan

» » småskolan1)

Förskollärare1)

Lärare i skolor för mentalt särpräglade2)
Vissa

övnings- och yrkeslärare1)

Bosättningskonsulent och liknande1)

V Fackpsykologer

skolpsykolog

psykolog inom psykisk barnavård2)

psykolog knuten till yrkesvägledningen
psykolog

vid psykotekniska o. liknande

institutioner

militärpsykolog

industripsykolog

Sjuksköterska1) (se även under grupp

III)

Sysselsättningsterapeut1)

Föreståndare för barnhem, ålderdomshem,

ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter

o. dyl.1)

Kurator1)

Barnavårdsman1)

Socialassistent1)

Yrkesvägledare2)

Arbetsvårdstjänsteman1)

Arbetsförmedlingstjänsteman2)

Personalkonsulent1)

Personalassistent1)

Ekonomiföreståndarinna1)

Restaurangchef1) och hotellpersonal av

mera kvalificerat slag1)

s. 588 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

588

Försäkringsinspektör (ackvisitör1)

Resebyråtjänsteman1)

Speditör1)

Posttjänsteman1)

Landsfiskal3) (ev. under grupp IT)

Polis1)

Polissyster1)

Tjänsteman i statlig och kommunal

förvaltning2) (jfr Ef)

Tjänsteman med merkantilt arbete1)

Sekreterare, ombudsman eller redaktör

hos organisationer2) (se även II)

Reklamman1)

Anmärkning:

Gruppen forskare och vetenskapsmän,

som fördelar sig på samtliga linjer, har ej

upptagits i förteckningen.

Ejnar Neymark.

s. 589 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

589

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 1

Inledning............................................. 3

Avdelning I. Skolor för barn och skolpliktig ungdom.......... 9

1. Nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser............ 9

a. Skolpliktens omfattning............................. 9

b. Folkskolans organisation och utvecklingstendenser.......... 11

c. Fortsättningsskolan................................ 18

d. Lärlingsskolan.................................... 22

e. De högre skolorna................................. 23

Organisation och lärjungeantal....................... 23

Lärjungeklientelet................................. 32

Det högre skolväsendets expansion..................... 40

f. Sammanfattning................................... 43

2. Skolans mål........................................ 44

a. Karaktärsfostran och kunskapsmeddelelse................ 45

b. Tradition och aktualitet............................. 51

c. Individuell och social fostran......................... 55

d. Fostran i det demokratiska samhället................... 60

e. Yttrandena...................................... 64

f. Departementschefen................................ 69

3. Skolpliktstidens längd................................. 72

a. Skolplikten och samhällets omvårdnad om de växande...... 73

b. Skolplikten och yrkesvalet........................... 77

c. Skolplikten och kursinnehållet........................ 80

d. Åttaårig eller nioårig skolplikt?....................... 83

e. Summarisk översikt över reformens kostnader............. 89

f. Yttrandena...................................... 99

Skolmyndigheter och lärarsammanslutningar.............. 99

Övriga statsmyndigheter............................. 108

Sammanslutningar av kommuner och enskilda...........120

g. Genomförandet av reformen.......................... 126

h. Departementschefen................................ 133

4. Enhetsskolan....................................... 142

1

s. 590 Kontrollera mot PDF

590 Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Sid.

A. Enhetlighet och differentiering....................... 145

a. Mognadsprocessen under skolåldern.................. 145

Skolmognaden.................................. 145

Den tidigare skolåldern........................... 148

Puberteten.................................... 151

Könsdifferenser i den psykiska utvecklingen............ 154

b. Anlagsdifferentieringen och de sociala grupperingarna.....156

c. Differentieringsproblemet inom undervisningen.......... 161

Olika former av differentiering...................... 161

Svagklasser och begåvningsklasser................... 168

d. De föreliggande organisationsförslagen................ 172

Skolutredningens förslag.......................... 173

Skolkommissionens förslag......................... 175

e. Yttranden om enhetlighet och differentiering........... 177

f. Departementschefen.............................. 190

B. Enhetsskolans stadier och lärarkategorier................ 193

a. Klasslärare och ämneslärare ....................... 194

b. Lågstadiets avgränsning........................... 199

c. De främmande språkens inplacering..................205

d. Departementschefen..............................217

C. Centraliseringen inom enhetsskolan....................222

a. Centraliseringens former och uppgifter................223

b. Centraliseringen på olika stadier....................225

c. Yttranden i centraliseringsfrågan....................228

d. Departementschefen .............................237

5. Den praktiska utbildningen............................239

a. De praktiska ämnena före linjedelningen..............239

b. Anlags- och yrkesorientering......................245

c. Behovet av förberedande yrkesutbildning under skolpliktstiden 254

d. Enhetsskolan och yrkesskolorna.....................260

e. Organisationsproblemet 9 y........................268

f. Den förberedande yrkesutbildningen..................269

Undervisningens allmänna anordning.................269

Yrkespraktiken..................... 272

Kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet............274

Instruktionskurser..............................275

Lärarfrågan...................................276

g. Den allmänpraktiska utbildningen...................279

h. Yttranden rörande utbildningen i 9 y................282

Den pedagogiska värderingen.......................283

Är yrkesutbildningsprogrammet genomförbart?....... 288

s. 591 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 591

Sid.

i. Yrkesvägledningen i nionde klassen..................292

j. De praktiska mellan skolorna.......................300

k. Departementschefen..............................318

6. Några sidor av det inre arbetet.........................324

a. Hem och skola...................................325

b. Kristendomsundervisning och morgonandakter............. 333

Skolkommissionen och dissenterlagskommittén............. 333

Yttranden över skolkommissionens förslag................338

Yttranden över dissenterlagskommitténs förslag...........345

c. Skolans arbetsår och arbetsdag.......................349

d. Mognads- och kunskapskontrollen.....................356

e. Departementschefen......................... 365

7. Flickskolefrågan.....................................372

a. Flickskoleproblemet och anlagsdifferentieringen...........372

b. Flickskoleproblemet och flickskolans bildningsmål..........375

c. Yttranden i flickskolefrågan..........................381

d. Departementschefen....................... 386

Avdelning II. Skolor av gymnasial karaktär.................389

8. Den nuvarande gymnasieorganisationen...................389

a. Gymnasieorganisationen vid de allmänna läroverken och jämförliga

läroanstalter...............................389

b. De yrkesbetonade gymnasierna.......................399

c. De gymnasiala skolformernas utvecklingstendenser......... 402

d. Gymnasieorganisationens expansion och de framtida behoven 406

9. De aktuella reformförslagen...........................409

a. Gymnasiets mål..................................409

b. Gymnasiets anknytning till enhetsskolan och högskolorna . . . 413

c. Gymnasiets linjedelning............................431

d. Linjernas differentiering............................ 443

e. Den horisontella klyvningen och 12:e klassen............. 454

f. Det inre arbetet på gymnasialstadiet..................470

Arbetsmetoderna................................. 470

Undervisningsämnena.............................. 478

Mognads- och kunskapskontrollen..................... 483

g. En provisorisk gymnasiereform....................... 493

h. Departementschefen............................... 506

Avdelning III. Gemensamma frågor........................516

10. Byggnader, utrustning och skolsociala åtgärder............. 516

a. Skolbyggnadsfrågorna.............................. 516

s. 592 Kontrollera mot PDF

592

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Sid.

b. Skolornas utrustning.............................. 525

Skolradio....................................... 529

Skolfilm........................................535

c. Skolsociala åtgärder............................... 541

d. Den psykologisk-pedagogiska verksamheten.............. 549

e. Studietidens ekonomi..............................562

f. Departementschefen...............................569

11. En fortskridande skolreform........................... 572

a. Den psykologiska och pedagogiska forskningen .......... 573

b. Försöksverksamheten i skolorna......................575

c. Departementschefen............................... 582

Hemställan...........................................584

Bilaga. Sammanställning över yrken, för vilka studier på gymnasiestadiet

komma i fråga, fördelade på respektive linjer; av byråchefen

Ejnar Neymark.................................586

Stockholm 1950 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

492617

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. SärU 1950:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1950:341 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. SU 1950:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1950/51 under åttonde huv s. 117 i texten
  4. SU 1950:37 Memorial angående överlämnande till särskilt utskott av en till statsutskottet remitterad motion, som äger samband med frågan angående riktlinjer för det svensk s. 1 i texten