Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till Johannes Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall i arbete

15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:79, Angående ersättning till Johannes Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

till Johannes Karlsson m. fl. i anledning av

yrkessjukdom eller olycksfall i arbete; given Drottningholms

slott den 10 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, varom föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 10 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Qcjensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor aoiguende

ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall i arbete

samt anför.

1—32150 Bili ang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 79.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7!).

Gällande lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada

till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,

som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa

i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den 12 september 1930

upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm, varigenom lagen erhöll

tillämplighet å den genom stendamm framkallade yrkessjukdomen silikos

(stendammslunga). Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931, men jämlikt

övergångsbestämmelserna skulle den icke äga tillämpning i fråga om

sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag,

och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest

arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verk

samhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallar

sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §

i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att

arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

I fråga om de bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, som ha betydelse

i det under punkten 6 i det följande atergivna ärendet, torde fa hänvisas till

redogörelsen för ärendet.

Framställningar om ersättning m. in.

J. Ersättning till Johannes Karlsson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Johannes Karlsson, Storå, som är född 1892, har senast sedan 1946 varit

anställd hos Stripa gruvaktiebolag, Guldsmedshyttan. Den 4 augusti 1948

inkom till Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfailsförsäkringsbolag läkarintyg,

utvisande att Karlsson led av silikos stadium II, att han i samband med rönt

genundersökning år 1946 fått vetskap om att han ådragit sig yrkessjukdomen

ifråga samt att hans arbetsförmåga var att anse såsom i mindre grad nedsatt

fr. o. in. år 1948. Försäkringsbolaget inhämtade, att Karlsson under åren

1914_1934 varit sysselsatt med gruvarbete, delvis torrborrning, i olika mel
lansvenska

gruvor, varefter han 1936—1939 sysslat med gruvbyggnadsarbete

och efter 1946 års ingång med arbete i sovringsverk. I övrigt hade han varit

skogsarbetare, sågverksarbetare och byggnadsgrovarbetare. Karlssons lungoi

undersöktes medelst skärmbild år 1941, men han erhöll icke något meddelande

om resultatet av denna undersökning. Hans lungor ha sedermera

röntgenfotograferats första gången i början av år 1946.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 3

Genom beslut den 8 september 1948 förklarade försäkringsbolaget, att

ersättning icke kunde tillerkännas Karlsson. Över detta beslut ha besvär

icke anförts.

Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 18/1 1949) överlämnat en av Karlsson

gjord framställning om ersättning av statsmedel i anledning av den yrkessjukdom

han ådragit sig.

Riksförsäkringsanstalten anser Karlssons yrkessjukdom yppad i samband

med röntgenfotografering i februari 1946. Anstalten finner vidare, att Karlsson

icke efter 1934 varit sysselsatt i arbete där fara för silikos föreligger. Då

han sålunda icke varit sysselsatt i farligt arbete inom 10 år innan sjukdomen

yppats, kan ersättning icke tillerkännas honom enligt gällande lag.

Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Karlsson blivit undersökt av

docenten T. Bruce, som uttalat, att Karlsson led av silikos stadium (II—) III

jämte hypertoni. Hans förmåga att utföra kroppsarbete var nedsatt till ca

50 %. Den av silikosen orsakade nedsättningen av arbetsförmågan uppskattades

till 33 Vs %.

Beträffande Karlssons ekonomiska ställning har anstalten inhämtat, att

han vid tidpunkten för sjukdomens yppande i februari 1946 var anställd som

sovringsarbetare med normal dagsförtjänst. Sedan augusti 1948 har han

varit sysselsatt med jordschaktnings- och diversearbete med en arbetsförtjänst,

som med omkring understiger en fullgod arbetares. Hans arbetsinkomster

ha under åren 1946 och 1947 uppgått till 2 748 och 3 491 kronor

för 233 och 254 arbetsdagar samt under januari—oktober månader 1948 till

3 634 kronor för 227 arbetsdagar. Under övrig tid har han varit frånvarande

på grund av semester, sjukdom och permission på egen begäran för skötsel

av ett honom tillhörigt jordbruk. Karlssons hustru, som är född år 1900,

har icke förvärvsarbete. Makarna ha en gift dotter. Karlsson äger en till

10 500 kronor taxerad jordbruksfastighet, varå vilar en skuld å 4 500 kronor,

och har banktillgodohavanden uppgående till 1 000 kronor. Några skulder

i övrigt har han icke.

Bör egen del anför riksförsäkringsanstalten, att, ehuru Karlssons ekonomiska

ställning alltjämt får anses förhållandevis god, anstalten — i likhet

med vad som tidigare förekommit — anser sig kunna tillstyrka, att Karlsson

i anledning av sin yrkessjukdom beredes ersättning av statsmedel. Sådan

ersättning synes dock icke böra ifrågakomma för tid före den 5 oktober 1948,

vilken dag hans nu förevarande ansökan inkom till anstalten.

Vidare anför riksförsäkringsanstalten bl. a. följande.

För tiden fr. o. in. den 5 oktober 1948 skulle riksförsäkringsanstalten,

därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig och försäkring varit

gällande i anstalten, ha tillerkänt Karlsson livränta med 650 kronor för år

räknat att utgå t. o. in. den 4 oktober 1950 — dock med avdrag för dagarna

11—13 november 1948, vilka åtgått för specialistundersökning och för vilka

sjukpenning utgivits med belopp överstigande beloppet av å samma tidsperiod

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

belöpande livränta. Därvid skulle sjukdomen, med hänsyn till bl. a. Karlssons

förvärvsförmåga sådan den kommit till uttryck i hans arbetsförtjänst,

ha uppskattats under ovan angivna tid medföra nedsättning av arbetsförmågan

med 25 % och Karlssons arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från

dagen för sjukdomens yppande, jämlikt vid tiden för yppandet gällande bestämmelser

ha beräknats till 3 900 kronor. Frågan om ersättning åt Karlsson

efter den 4 oktober 1950 skulle ha prövats med hänsyn till hans dåvarande

arbetsförmåga och av sjukdomen orsakade tillstånd.

Försäkringsrådet har av arbetarskyddsstyrelsen inhämtat, att Karlsson

icke efter 1934 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara för silikos

förelegat. I likhet med riksförsäkringsanstalten anser rådet, att ersättning

av statsmedel bör utgå jämlikt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Med stöd av utlåtande från rådets medicinskt sakkunnige, docenten A. Westergren,

finner försäkringsrådet dock att invaliditetsgraden vid utgivande av livränta

till Karlsson för tiden 5 oktober 1948—4 oktober 1950 bör beräknas

till 33 Vs %.

Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening samt anförde:

I anslutning till tidigare avgivna reservationer anser jag för min del, att

därest ersättning till silikossjuka personer, vilka icke äro berättigade till ersättning

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, finnes böra utgå av allmänna

medel, denna fråga lämpligen bör lösas genom en allmän författning i ämnet.

Härigenom skulle två fördelar nås. Dels skulle dessa ersättningar komma att

utgå efter enhetliga normer. Dels skulle ersättningarna verkligen kunna

komma alla dem till del, vilka äro till ersättning berättigade.

I denna författning finge då statsmakterna tillfälle att i större sammanhang

taga ståndpunkt till frågan, huruvida understöd av statsmedel till sjuka personer

bör utgå utan behovsprövning.

Så länge någon dylik allmän författning i ämnet icke finnes, anser jag

alltjämt, att det bör uppställas såsom ett oeftergivligt villkor för ersättnings

utfående att vederbörande sökande befinner sig i sådan ekonomisk situation,

att han måste anses vara i behov av understöd.

Då Karlsson icke f. n. befinner sig i dylik ekonomisk situation, anser jag

hans före varande framställning icke kunna tillstyrkas.

2. Ersättning till Anna Kjellin.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 14 mars 1948 avled f. gruvarbetaren August Gunnar Kjellin, född 1883,

enligt dödsattesten på grund av lungtuberkulos med silikos. Kjellin hade

under åren 1920—1945 varit anställd hos Guldsmedshytte aktiebolag först som

lastare och borrare men efter olycksfall 1925 (brott å högra underbenet) som

nattvakt. Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag förklarade i

beslut den 11 augusti 1948, att Kjellin icke efter ikraftträdandet den 1 januari

1931 av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i vad den avsåg sjukdomen

stendammslunga varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara

förelegat för ifrågavarande sjukdom. På grund härav fann bolaget, att ersättning

enligt nämnda lag icke kunde utgivas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79. 5

1" öreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Den avlidnes änka Anna Kjellin har (skr. 22/9 1948) hos Kungl. Maj:t

anhållit om ersättning av statsmedel i anledning av den yrkessjukdom hennes

avlidne make ådragit sig.

Över framställningen ha yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten och

försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att Kjellin den 4 juni 1941 avbröt sitt

arbete som nattvakt på grund av svår andfåddhet och matthet. Enligt ett till

pensionsstyrelsen ingivet, i september 194G utfärdat läkarutlåtande voro dessa

besvär föranledda av hjärtsjukdom. Först den 10 januari 1947 togos röntgenbilder

av Kjellins lungor. Han intogs å tuberkulossjukstugan i Lindesberg

samma dag och kvarlåg där till sin död. På begäran av anstalten ha röntgenbilderna

granskats av docenten G. Jönsson, vilken uttalat, att det är omöjligt

att säkert fastställa förekomsten av silikos, men att man i detta fall måste

räkna med möjligheten av silikos, som kan ha nått stadium II—III. Anstalten

har vidare inhämtat yttrande av docenten T. Bruce, som förklarat, att åtmin

stone måttligt uttalad silikos jämte tuberkulos förelegat samt att hela sjukdomskomplexet

enligt hans mening borde godtagas som yrkessjukdom. Sjukdomen

torde få anses yppad den 10 januari 1947.

Av riksförsäkringsanstaltens utredning framgår, att Anna Kjellin, som är

född 1892, lider av lungspetstuberkulos och kronisk bronkit. Hon har icke

någon arbetsinkomst samt åtnjuter folkpension. Hon bebor en egen mindre

fastighet, å vilken vilar en skuld motsvarande taxeringsvärdet.

För egen del anför anstalten därefter följande.

Under året närmast före yppandet av sjukdomen, d. v. s. tiden 10 januari

1946—-9 januari 1947, har Kjellin varit oförmögen till arbete och sålunda icke

haft någon arbetsinkomst. Hans årliga arbetsförtjänst skulle enligt dåvarande

lydelse av 9 § olycksfallsförsäkringslagen ha beräknats till däri angivet minimibelopp,

450 kronor, och livränta till änkan skulle följaktligen, om yrkessjukdomsiörsäkringslagen

varit tillämplig, ha utgivits med en fjärdedel därav

eller med 112 kronor 50 öre för år räknat. Ifrågavarande minimibelopp har

emellertid efter lagändring, som trätt i kraft den 1 januari 1949, höjts till 900

kronor, varjämte änkas livränta bestämts till en tredjedel av den avlidnes

årliga a rbetsförtjänst.

Anstalten tillstyrker, att åtgärd vidtages för att bereda ersättning av statsmedel

åt änkan Kjellin. Vid det förhållandet att en livränta å 112 kronor 50

öre torde få anses utgöra ett alltför ringa bidrag till hennes försörjning,

föreslår anstalten, att livränta beredes henne med ett belopp av 900 kronor

för år, räknat fr. o. m. den 15 mars 1948.

b örsäkringsrådet har inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige,

docenten A. Westergren. Enligt denne är det ytterst osäkert om silikos förelegat,

men da farligt arbete förekommit — om ock i ringa omfattning —

och röntgenbilden ansetts förenlig med silikosinslag i den avlidnes lungtuberkulos

behöver yrkessjukdom ej avvisas. Försäkringsrådet anser i likhet mod

riksförsäkringsanstalten, att åtgärder böra vidtagas för beredande av ersätt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

ning av statsmedel åt sökanden. Då ersättning till lienne ej bör vara förmånligare

än om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, anser sig rådet

däremot icke kunna biträda, att ersättning beredes sökanden med det av

anstalten föreslagna beloppet.

3. Ersättning'' till Gerhard Blomér.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Gerhard Blomér, Björkås, som är född 1885, har varit anställd som gruvarbetare

från 1902, därav sedan 1914 hos Trafikaktiebolaget Grängesberg—

Oxelösund. Den 30 mars 1948 inkom till Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag

läkarintyg, som utvisade, att Blomér ådragit sig silikos.

Han finge betraktas såsom varaktigt arbetsoförmögen. Vid olika undersökningstillfällen

tagna röntgenbilder granskades pa försäkringsbolagets begäran

av docenten G. Jönsson, som uttalade, att de visade processer av tuberkulos

natur i båda lungorna. Sannolikt förelåg en kombination av silikos och tuberkulos.

Silikosen, som enligt Jönsson högst nått stadium it, kunde tidigast påvisas

på en 1939 tagen röntgenbild.

Enligt försäkringsbolagets utredning arbetade Blomér som borrare, ortdiivare

och skivbrytare i järnmalmsgruva under åren 1902—1928, som skrädare

i lave under åren 1929—1930 och som vägare i gruva under åren 1931 1947.

Den 12 juni 1948 förklarade försäkringsbolaget, att ersättning enligt yrkessj

ukdomsf örsäkringslagen icke kunde tillerkännas Blomér, enär han icke efter

1931 års ingång varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna voro

utsatta för inverkan av den art, som framkallar silikos.

Över beslutet anförde Blomér besvär hos försäkringsrådet och gjorde därvid

gällande, att han under tiden 1940—1947 sysselsatts i arbete, där fara för

silikos förelegat.

Arbetarskyddsstyrelsen, som avgav yttrande till försäkringsrådet, fann det

knappast sannolikt, att Blomér efter ingången av 1931 kunde ha varit utsatt

för risken att ådraga sig silikos. Försäkringsrådet fastställde det överklagade

beslutet.

Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Riksförsulcringsanstalten har (skr. 18/6 1949) överlämnat en av Blomér

gjord framställning om ersättning av statsmedel på grund av yrkessjukdomen.

Blomér har undersökts av docenten T. Bruce. 1 utlåtandet anförde Biuce,

att Blomér varit sysselsatt i silikosfarlig verksamhet under åren 1902—

1928 samt att han sedan sistnämnda år lidit av kronisk bronkit av astmatisk

typ. Vid de sedan 1939 företagna röntgenundersökningarna hade Blomér företett

lungförändringar, där misstanken på silikos varit så framträdande, att

yrkessjukdom ansetts yppad. Silikosens utvecklingsgrad ansåg Bruce numera

motsvara stadium II. Blomér var på grund av sina lungsjukdomar oförmögen

till arbete och yrkessjukdomens andel i arbetsoförmågan uppskattades av

Bruce till 50 %.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition m 79. 7

Om Blomérs ekonomiska förhållanden har anstalten inhämtat, att han

sedan 1948 uppbär pension från arbetsgivare med 600 kronor om året jämte

tillägg därå med f. n. 25,7 %. Fr. o. in. den 1 juli 1949 uppgår Blomérs folkpension

(invalidpension) till 810 kronor per år samt hustrutillägget till hans

maka, född 1889, till 610 kronor Härutöver ha makarna tillerkänts bostadstilllägg

med vardera 132 kronor per år. Blomér äger en fastighet taxerad till

6 000 kronor samt har skulder å ca 7 000 kronor.

Biksförsäkringsanstalten tillstyrker med hänsyn till föreliggande omständigheter,

att Blomér tillerkännes ersättning i huvudsak enligt grunderna för

yrkessjukdomsförsäkringslagen. Härom anför anstalten vidare:

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig i förevarande fall

och försäkring varit gällande i riksförsäkringsanstalten, skulle anstalten ha

tillerkänt Blomér — förutom ersättning för erforderlig läkarvård o. d. — livränta

att utgå tills vidare fr. o. m. den 7 november 1947 eller dagen efter den,

då han slutade sitt arbete, t. o. m. den 6 november 1951 med 1 000 kronor

för år med undantag för de tider, då han på grund av sin sjukdom eller läkarundersökning

varit intagen på sjukvårdsanstalt. För dessa tider skulle sjukpenning

ha utgått med 5 kronor 50 öre för dag. Vid livräntans bestämmande

skulle yrkessjukdomen beräknats ha medfört nedsättning av arbetsförmågan

med 50%. Då Blomérs arbetsförtjänst under ett år räknat tillbaka från den dag,

då sjukdomen får anses yppad, eller den 12 april 1939, överstigit 3 000 kronor,

skulle hans årliga arbetsförtjänst jämlikt vid tiden för yppandet gällande bestämmelser

ha bestämts till sistnämnda belopp. Å livräntan skulle jämlikt

därom gällande särskilda föreskrifter ha utgått dyrtidstillägg med 20 %. Efter

utgången av den tid, för vilken livränta sålunda hade tillerkänts Blomér, skulle

anstalten till prövning ha upptagit frågan om fortsatt ersättning till honom.

Försälcringsrådet, vars medicinskt sakkunnige, docenten A. Westergren, beräknat

att silikosen ej nedsatt Blomérs arbetsförmåga mer än 50 %, tillstyrker

likaledes, att Blomér fr. o. m. den 7 november 1947 erhåller ersättning av statsmedel

enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

4. Ersättning till Gustaf Wigert.

Ersättningsfrugan.s tidigare behandling.

Gustaf Wigert, Sörvik, som är född 1884, har sedan 1902 varit sysselsatt

med sten- och gruvarbeten, därav med nödhjälpsarbete under åren 1931—

1937 och hos Grufaktiebolaget Lekomberg med diverse arbeten ovan jord

sedan den 22 februari 1937. Den 10 mars 1947 inkom till riksförsäkringsanstalten

läkarintyg utvisande att Wigert ådragit sig silikos. Av intyget

framgick vidare, att han sedan 1931 vid olika tillfällen sökt läkare för besvär

från andningsorganen. Under 1947 vårdades Wigert därefter å sanatorium,

varvid konstaterades att han led av silikos i stadium It under det att tuberkulos

oj ansågs föreligga.

Av riksförsäkringsanstalten verkställd utredning rörande Wigerts arbetsförhållanden

sedan 1937 utvisade, att han icke under denna tid varit sysselsatt

i farligt arbete. De röntgenbilder av hans lungor, som tagits sedan den

25 februari 1947, granskades på anstaltens begäran av docenten G. Jönsson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Denne fann det sannolikt, att silikos förelåg. Till anstalten sedermera inkomna

åren 1930 och 1931 tagna röntgenbilder voro tekniskt otillfredsställande

och kunde enligt utlåtande av docenten T. Bruce ej ligga till grund

för ställande av silikosdiagnos.

Genom beslut den 14 oktober 1947 förklarade riksförsäkringsanstalten, att

enär anstalten i förevarande fall funnit, att yrkessjukdomen stendammslunga

yppats hos Wigert den 25 februari 1947 men att han icke inom tio år före

sistnämnda dag varit sysselsatt i farligt arbete, någon ersättning enligt vrkessjukdomsförsäkringslagen

icke kunde tillerkännas honom.

Över riksförsäkringsanstaltens beslut anförde Wigert besvär hos försäkringsrådet.

Detta införskaffade avskrift av den journal som förts rörande

Wigert under tiden 1 november—8 december 1930, då han vårdats å sjukhus

under diagnos akut bronkit och hiluskörtelinflammation.

Sedan försäkringsrådet inhämtat yttrande av sin sakkunnige läkare, docenten

A. Westergren, förklarade rådet den 25 maj 1949, att yrkessjukdom, som

uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av stendamm,

förelåg hos klaganden. Denna sjukdom måste anses yppad före den

1 januari 1931. Då emellertid yrkessjukdomsförsäkringslagen icke ägde tilllämpning

i fråga om sådan av stendamm framkallad sjukdom, som yppats

före nämnda dag, fann rådet de anförda besvären icke föranleda någon rådets

åtgärd.

Föreliggande framställning och utlåtanden över densamma.

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 27/9 1949) överlämnat två av Wigert

gjorda framställningar om ersättning av statsmedel i anledning av yrkessjukdomen.

Med anledning av framställningarna har Wigert genom anstaltens försorg

undersökts av docenten T. Bruce, vilken uttalade, att de som silikos uppfattade

förändringarna icke föranledde någon starkare nedsättning av arbetsförmågan.

Med hänsyn till den tuberkulosmisstanke, som förelegat, fann

Bruce det motiverat att tillerkänna Wigert hel sjukpenning under ett år

från insjuknandet i februari 1947. Därefter borde ersättningen successivt

minskas till 3U sjukpenning under ett halvt år och sedan till Va sjukpenning.

Även med hänsyn till tuberkulosmisstanken ansåg Bruce den av yrkessjukdomen

orsakade nedsättningen av arbetsförmågan f. n. icke överstiga 33Vs %.

Om Wigerts ekonomiska förhållanden har anstalten inhämtat, att han erhåller

pension från gruvbolaget med 11 kronor 53 öre i månaden. Vidare

uppbär Wigert i folkpension (invalidpension) numera 900 kronor per år och

hans maka hustrutillägg med 700 kronor per år. Från sjukkassa har Wigert

under tiden 25 februari 1947—25 februari 1949 erhållit sjukpenning med 2

kronor för dag. Hustrun, som är 63 år, sköter hemmet med hjälp av en vuxen

dotter. Wigert äger en fastighet med ett taxeringsvärde av 3 500 kronor.

Med hänsyn till omständigheterna tillstyrker riksförsäkringsanstalten, att

Wigert fr. o. m. den 25 februari 1947, vilken dag han avbröt arbetet, tiller
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 9

kännes ersättning i huvudsak jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I fråga om ersättningens storlek anför anstalten:

Om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, skulle anstalten

fr. o. in. den 25 februari 1947, då Wigert avbröt sitt arbete, ha tillerkänt

honom hel sjukpenning med 3 kronor 50 öre för dag t. o. in. den 24 februari

1948, tre fjärdedels sjukpenning med 2 kronor 63 öre för dag^ för tiden 25

februari—24 augusti 1948 och halv sjukpenning med 1 krona 75 öre för dag

för tiden 25 augusti 1948—7 augusti 1949, hel sjukpenning med 3 kronor

50 öre för dag för tiden 8—11 augusti 1949, då Wigert varit intagen å Söderby

sjukhus, och livränta med 400 kronor för år tills vidare för tiden 12 augusti

1949—11 augusti 1951. Vid livräntans bestämmande bär yrkessjukdomen beräknats

medföra nedsättning av arbetsförmågan med 33Vs %. Wigerts arbetsförtjänst

under ett år räknat tillbaka från (lagen för första röntgenundersökningen

den 5 november 1930, då sjukdomen får anses yppad, har härvid

skäligen beräknats till 1 800 kronor. Å livräntan skulle jämlikt därom gällande

särskilda föreskrifter ha utgått dyrtidstillägg med 20 %. Efter utgången

av den tid, för vilken livränta sålunda hade tillerkänts Wigert, skulle

anstalten till prövning ha upptagit frågan om fortsatt ersättning till honom.

För det fall att Kungl. Maj:t skulle finna skäl tala för att den årliga arbetsförtjänst,

som skall läggas till grund för sjukpenningen och livräntan,

med frångående av lagens stadganden bestämmes med hänsyn tagen till den

avsevärda skillnaden mellan Wigerts arbetsinkomst vid tiden för sjukdomens

yppande och vid tiden för arbetsavbrottet — Wigerts kontanta inkomst utgjorde

för år 1929 (på grund av arbetslöshet och sjukdom var inkomsten

ovanligt låg 1930) 1 805 kronor samt för år 1946 3 665 kronor — nämner riksförsäkringsanstalten,

att den högsta årliga arbetsförtjänst, som får tagas i beräkning

vid bestämmandet av livränta enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

vid tiden för sjukdomens yppande utgjorde 3 000 kronor och vid tiden för

arbetsavbrottet 4 800 kronor. Enligt det sistnämnda alternativet skulle den

årliga arbetsförtjänsten ha beräknats till 3 670 kronor.

Försäkringsrådet har i nu förevarande ärende inhämtat utlåtande av docenten

A. Westergren, enligt vilken silikosdiagnosen var mycket tvivelaktig

men dock knappast (borde helt avvisas. Den föreslagna livräntesatsen ansåg

Westergren med hänsyn till det goda allmäntillståndet hög, även om silikosdiagnosen

fullt godtogs. Försäkringsrådet instämde i riksförsäkringsanstaltens

yttrande. Med anledning av vad anstalten anfört angående beräkningen

av den årliga arbetsförtjänsten erinrade rådet om socialvårdskommitténs i

februari 1949 överlämnade förslag till förordning om tillägg av statsmedel

åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

in. m.

.*>. Ki-sättniiig till Gustav Emanuel Lindberg.

lirsättningsfrågans tidigare behandling.

Gustav Emanuel Lindberg, Söderfors, som är född 1888, har sedan 1902

varit anställd såsom gjuteriarbetare vid Söderfors bruk, tillhörigt Stora

Kopparbergs Bergslags Aktiebolag. Den 14 maj 1940 inkom till Arbetsgivar
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79.

nes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag anmälan och läkarintyg om att

Lindberg ådragit sig silikos. I intyget uppgavs, att Lindbergs förmåga att utföra

kroppsarbete åtminstone sedan hösten 1937 varit i högre grad nedsatt.

Enligt försäkringsbolagets utredning var Lindberg under tiden 1902—

1924 sysselsatt som formare i stålgjuteri och därefter som motorvagn sförare

t. o. m. år 1939. I januari 1940 anställdes han som maskinist vid kraftstation.

I de båda sistnämnda sysselsättningarna arbetade Lindberg enligt arbetsgivarens

mening icke under sådana förhållanden, som medförde risk för uppkomsten

av silikos.

Genom beslut den 25 juni 1940 förklarade försäkringsbolaget, att, då Lindberg

icke efter yrkessjukdomsförsäkringslagéns ikraftträdande varit sysselsatt

i farligt arbete, någon ersättning enligt berörda lag icke kunde tillerkännas

honom.

Den 25 februari 1949 inkom till försäkringsbolaget ny anmälan jämte läkarintyg.

Av intyget framgick, att Lindberg, som led av alltmer tilltagande

andfåddhet även vid måttligt ansträngande arbete, sedan 1942 regelbundet

undersökts å centraldispensären i Uppsala samt att han under tiden 4 december

1948—17 januari 1949 vårdats å centralsanatoriet i Uppsala för en

vänstersidig spontanpneumothorax. Sedan Lindberg hämtat sig efter det

aktuella sjukdomstillståndet, skulle han möjligen kunna fortsätta sitt arbete

såsom elektromaskinist. Han kunde dock ej utföra tyngre sysslor på grund

av andnöd och måste anses arbetsoförmögen under ytterligare 3 månader.

Försäkringsbolaget meddelade den 28 februari 1949, under hänvisning till

sitt tidigare beslut, att någon ersättning alltjämt icke kunde tillerkännas

Lindberg. Häröver ha besvär icke anförts.

Föreliggande framställning och utlåtanden över

densamma.

Riksförsäkringsanstalten har (skr. 4/10 1949) överlämnat en av Lindberg

gjord framställning om ersättning av statsmedel i anledning av yrkessjukdomen.

Med anledning av denna ansökan har riksförsäkringsanstalten för prövning

av frågan när yrkessjukdomen skall anses yppad införskaffat samtliga utlåtanden

och röntgenbilder av Lindbergs lungor. Docenten T. Bruce, med

vilken anstalten samrått, har uttalat, att det nära nog med visshet kan sägas,

att de i röntgenutlåtande den 22 oktober 1923 beskrivna förändringarna

åtminstone delvis utgjordes av silikos.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att då Lindbergs yrkessjukdom får

anses yppad redan den 22 oktober 1923, är sålunda yrkessjukdomsförsäkringslagen

även av denna anledning icke tillämplig på honom.

Lindberg har vidare genom riksförsäkringsanstaltens försorg undersökts av ,

Bruce, som ansåg, att Lindberg företedde bilden av en avancerad silikos,

stadium III. Yrkessjukdomen och dess följder utgjorde enligt Bruce i och

för sig full förklaring till Lindbergs fullständiga oförmåga att utföra kroppsarbete.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Körande Lindbergs ekonomiska förhållanden har riksförsäkringsanstalten

anfört i huvudsak följande.

Lindberg, som efter den 3 september 1948 icke återgått i arbete, bär av

sjukkassa uppburit sjukpenning sedan den 4 i samma månad med 6 kronor

för dag t. o. m. den 21 november 1948. Efter sistnämnda dag utgår sjukpenningen

med 5 kronor för dag dock längst t. o. m. den 23 augusti 1950.

Därjämte åtnjuter Lindberg av sin förre arbetsgivare tills vidare fri bostad

samt mjölk och ved till nedsatt pris, vilka förmåner å orten värderas till

va 185 kronor för år. Sedan den 1 mars 1949 uppbär Lindberg folkpension

(invalidpension) med 510 kronor för år och hans maka hustrutillägg med 310

kronor för år. Lindberg har ett kapital å ca 1 000 kronor. Hustrun, som är

00 år gammal, sköter hemmet.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker med hänsyn till omständigheterna, att

Lindberg tillerkännes ersättning i huvudsak enligt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Om storleken av den sålunda beräknade ersättningen

anför anstalten.

För tiden fr. o. in. den 4 september 1948, då Lindberg avbröt sitt arbete,

skulle riksförsäkringsanstalten ha tillerkänt honom — förutom ersättning för

erforderlig läkarvård o. d. — sjukpenning med 4 kronor 50 öre för dag

t. o. m. den 19 juli 1949 och livränta tills vidare för tiden 20 juli 1949—19

juli 1951 med 1 600 kronor för år. Vid sjukpenningens och livräntans^ bestämmande

har yrkessjukdomen beräknats medföra förlust av arbetsförmågan

och Lindbergs arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från sjukdomens

yppande den 22 oktober 1923, skäligen beräknats till 2 400 kronor. Å livräntan

skulle jämlikt därom gällande särskilda föreskrifter ha utgått dyrtidstillägg

med 20 %. Efter utgången av den tid, för vilken livränta sålunda

hade tillerkänts Lindberg, skulle anstalten till prövning upptagit frågan om

fortsatt ersättning till honom.

För det fall att Kungl. Maj:t skulle finna skäl tala för att den årliga

arbetsförtjänst, som skall läggas till grund för sjukpenningen och livräntan,

med frångående av yrkessjukdomsförsäkringslagens stadganden bestämmes

med hänsyn tagen till den avsevärda skillnaden mellan Lindbergs arbetsinkomst

vid tiden för sjukdomens yppande och vid tiden för arbetsavbrottet

— Lindbergs inkomst utgjorde för år 1947 5 107 kronor — nämner riksförsäkringsanstalten,

att den högsta årliga arbetsförtjänst, som får tagas i beräkning

vid bestämmande av livränta, vid tiden för lagens ikraftträdande

utgjorde 3 000 kronor och vid tiden för arbetsavbrottet 4 800 kronor.

Fö r sii kr in g sråd et, som hört sin medicinskt sakkunnige, docenten A. "VV estergren,

instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande i ärendet. Med anledning

av vad anstalten anfört angående beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten

erinrar rådet om socialvårdskommitténs i februari 1949 överlämnade

förslag till förordning om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

<>. Ersättning till Ingrid Oliisson.

Enligt 7

medfört en

lagen om försäkring för olycksfall i arbete utgår, då olycksfall

arbetares död, förutom begravningshjälp livräntor till vissa efter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

levande. När äktenskapet slutits före olycksfallet utgår sålunda till den avlidnes

änka, så länge hon lever ogift, livränta å ett årligt belopp motsvarande

en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Den G juli 1949 avled montören Fred Allan Ohlsson till följd av ett den

2 i juni 1949 inträffat olycksfall. Livränta kunde icke tillerkännas den avlidnes

änka Ingrid Ohlsson, enär äktenskapet ingåtts först efter olycksfallet.

Ingrid Ohlsson har därefter hos Kungl. Maj:t gjort framställning om liv

j änta av statsmedel. Lysning till äktenskap mellan makarna hade avkunnats

den 26 juni 1949 och vigseln utsatts till den 23 juli, men i anledning av olycksfallet

hade vigseln i stället förrättats den 30 juni. Av handlingarna framgår

vidare, att den avlidne var fader till det barn, som sökanden väntade. Ingrid

Ohlsson ville därutöver som ömmande omständighet anföra, att såväl hon

som hennes avlidne make saknade föräldrar.

Över framställningen ha yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten och

försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har bl. a. upplyst, att anstalten, sedan barnet blivit

fött, kommer att jämlikt olycksfallsförsäkringslagen tillerkänna det livränta

med 1 200 kronor för år räknat. Om äktenskapet ingåtts före olycksfallet,

skulle sökanden ha tillerkänts en årlig livränta att utgå fr. o. in. dagen efter

dödsfallet, så länge hon levde ogift, med 2 400 kronor för år räknat. Då enligt

anstaltens förmenande skäl tala för att sökandens framställning vinner beaktande,

tillstyrker anstalten, att åtgärder vidtagas för att bereda henne ersättning

jämlikt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.

Försäkringsrådets (majoriteten) utlåtande var i huvudsak av följande

lydelse.

\ ad beträffar frågan om livränta åt sökanden av statsmedel får försäkringsrådet

erinra om tre likartade fall, då riksdagen efter proposition beviljat

dylik ersättning, nämligen prop. 1944:224, p. 6:o samt 1949:40, p. 8:o och

9:o. De två förstnämnda fallen avsågo ersättning efter arbetare, som avlidit

till följd av olycksfall i arbete i statens tjänst. Såsom skäl för utgivande av

ersättning i dessa tre ärenden har åberopats bl. a., att sökandens arbetsförmåga

vore betydligt nedsatt eller att sökanden av annan anledning vore i

behov av ekonomiskt stöd.

I nu förevarande ärende ha omständigheter av sådan natur icke åberopats

och föreligger ej utredning om sökandens ekonomiska förhållanden. Med hän

syn härtill anser sig försäkringsrådet icke i ärendets föreliggande skick kunna

tillstyrka bifall till ansökningen.

Minoriteten (3 försäkringsråd och 2 andra ledamöter) instämde i riksförsäkringsanstaltens

utlåtande.

Departementschefen.

Inledningsvis torde jag få erinra, att riksdagen under senare år medgivit

ersättning av statsmedel till ett antal av silikos drabbade personer, vilka av

olika skäl icke kunnat tillerkännas ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagens

bestämmelser. Jag bortser i detta sammanhang från de fall då ersättningsanspråk

ansetts förfallet på grund av reglerna om tioårspreskription.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Bland övriga fall ha vissa avsett personer, som icke efter ingången av år 1931,

då bestämmelserna om ersättning för silikos trädde i kraft, varit sysselsatta

i arbete där fara för sjukdomen förelegat och på denna grund ej kunnat erhålla

ersättning (bl. a. prop. 1945:173, p. 3—4, 1940:83, p. 3—6, 1947:47, p. 2—3,

1948: 62, p. 0 samt 1948: 256, p. 3). I vissa av dessa fall har också tiden mellan

det farliga arbetets upphörande och sjukdomens yppande överstigit 10 år,

i vilket fall ersättning ej heller kan utgå enligt lagen. I ett fall (prop.

1939:121, p. 3) har sjukdomen ansetts yppad före silikosbestämmelsernas

ikraftträdande den 1 januari 1931 och ersättning på denna grund ej kunnat

utgå i vanlig ordning.

De i det föregående under punkterna 1—5 återgivna framställningarna avse

likartade fall. I det under 1 behandlade ärendet (ersättning till Johannes

Karlsson) har sökanden icke efter 1934 sysselsatts i silikosfarligt arbete. Då

yrkessjukdomen icke ansetts yppad förrän 1946, har sökanden icke varit sysselsatt

i farligt arbete inom 10 år före yppandet. I de under 2 och 3 behandlade

ärendena (ersättning till Anna Kjellin och Gerhard Blomér) har den av silikos

drabbade icke varit sysselsatt i farligt arbete efter ingången av 1931. I ärendena

4 och 5 (ersättning till Gustaf Wigert och Gustav Emanuel Lindberg)

är fråga om fall där det numera upplysts, att silikos måste anses yppad före

nämnda tidpunkt. Lindberg har ej heller varit sysselsatt i silikosfarligt arbete

efter denna tidpunkt. I samtliga dessa fall föreligga enligt min uppfattning sådana

omständigheter, att starka billighetsskäl måste anses tala för att ersättning

av statsmedel beviljas. Ersättning bör utgå till Karlsson fr. o. m. den

5 oktober 1948 eller den dag då hans ansökan inkom till riksförsäkringsanstalten,

till Anna Kjellin fr. o. m. den 15 mars 1948 eller dagen efter

hennes makes död samt till envar av Blomér, Wigert och Lindberg fr. o. m.

den av riksförsäkringsanstalten angivna dag, då hans arbete upphörde.

I detta sammanhang torde jag få anföra följande. En reservant inom försäkringsrådet

har i anledning av det under 1 behandlade ärendet uttalat, att

om ersättning till silikossjuka personer, som icke äro berättigade till ersättning

enligt lagen, finnes böra utgå av allmänna medel, denna fråga lämpligen

bör lösas genom en allmän författning i ämnet. Sedan riksdagen numera

medgivit, att ersättning av statsmedel må utgå i ett icke obetydligt antal

silikosfall, där ersättning enligt lagen icke kunnat medges, tala otvivelaktigt

vissa skäl för en mera generell reglering av dessa ersättningsfrågor. En sådan

reglering har genom beslut av 1949 års riksdag tillkommit i fråga om de fall

då ersättningsanspråk förfallit på grund av bestämmelserna om tioårspreskription.

Det synes emellertid önskvärt, att frågan om en mera vidsträckt

reglering får anstå intill dess att socialvårdskommittén framlagt förslag till

ny lagstiftning på ifrågavarande område.

I tre av ärendena har ifrågasatts, att ersättning skall utgå med viss avvikelse

från grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I det under 2 behandlade ärendet har riksförsäkringsanstalten sålunda föreslagit,

att livränta till den av yrkessjukdomen drabbades änka, Anna Kjellin,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skall utgå jämlikt nu gällande regler med 300 kronor för år i stället för med 112

kronor 50 öre, vilket belopp skulle utgå i enlighet med de vid tiden för sjukdomens

3’ppande gällande bestämmelserna. Detta förslag har avstyrkts av

försäkringsrådet. Med hänsyn till vad som upplysts rörande Anna Kjellins

hälsotillstånd och ekonomiska förhållanden ansluter jag mig till det av riksförsäkringsanstalten

framlagda förslaget och förordar alltså, att livräntan bestämmes

till 300 kronor för år.

Livränta och annan ersättning till den som drabbats av silikos skall beräknas

på grundval av hans arbetsinkomst under året närmast före yppandet,

liiksförsäkringsanstalten har emellertid beträffande Wigert och Lindberg

(p. 4 och 5) berört den avsevärda skillnaden mellan deras arbetsinkomster

vid tiden för sjukdomens yppande och vid arbetsavbrottet. Försäkringsrådet

har i denna del hänvisat till socialvårdskommitténs förslag om särskilda

tillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare. Kungl. Maj:t har den 3 februari

1950 beslutat förelägga riksdagen förslag på grundval av socialvårdskommitténs

betänkande i ämnet. Om sådana tillägg beräknas å de livräntor, som kunna

komma att tillerkännas Wigert och Lindberg med utgångspunkt från deras

arbetsinkomster när sjukdomen yppades, medför detta emellertid ett avsevärt

ogynnsammare resultat, än om livräntorna beräknas å arbetsinkomsterna

vid den tidpunkt då sökandena nödgades avbryta arbetet. Billighetsskäl

synas tala för att ersättningarna här bestämmas på grundval av arbetsinkomsten

under året före arbetsavbrottet. Jag vill hänvisa till att ett liknande

fall behandlades i propositionen 1947:47, p. 4.

Från här föreslagna ersättningar torde i enlighet med förslag från riksförsäkringsanstalten

böra avdragas belopp, som under berörda tid svara mot

dels vad från erkänd sjukkassa utgivits eller kan komma att utgivas till följd

av ifrågavarande yrkessjukdom, dels ock den minskning i folkpensionsförmåner,

som skulle ha inträtt därest ersättning tidigare utgått.

Vad härefter angår det under punkt 6 återgivna ärendet (ersättning till

Ingrid Ohlsson) synas även i detta fall billighetsskäl tala för bifall till framställningen.

Jag tillstyrker därför, att Ingrid Ohlsson tillerkännes livränta axstatsmedel

med 2 400 kronor för år att utgå fr. o. m. den 7 juli 1949 så länge

hon lever ogift.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva

att av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersätt

ningar i anledning av olycksfall i arbete in. m. må utbetalas

1) i anledning av den yrkessjukdom, som Johannes Karlsson

ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 5 oktober 1948, ersättning med

belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929

om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet;
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

15

2) till Anna Kjellin i anledning av den yrkessjukdom, som

hennes avlidne man August Gunnar Kjellin ådragit sig, så länge

hon lever ogift, en livränta å 300 kronor för år, räknat fr. o. m.

den 15 mars 1948;

3) i anledning av den yrkessjukdom, som Gerhard Blomér

ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 7 november 1947, ersättning

med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni

1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å

sjukdomsfallet;

4) i anledning av den yrkessjukdom, som Gustaf Wigert ådragit

sig, för tiden fr. o. in. den 25 februari 1947, ersättning med belopp,

som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om

försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet

och Wigerts årliga arbetsförtjänst därvid beräknats till

3 670 kronor;

5) i anledning av den yrkessjukdom, som Gustav Emanuel

Lindberg ådragit sig, för tiden fr. o. in. den 4 september 1948,

ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den

14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tilllämplig

å sjukdomsfallet och Lindbergs årliga arbetsförtjänst

därvid beräknats till 4 800 kronor;

6) till Ingrid Ohlsson i anledning av det olycksfall, som

hennes avlidne man Fred Allan Ohlsson ådragit sig, så länge

hon lever ogift, en livränta å 2 400 kronor för år, räknat fr. o. m.

den 7 juli 1949.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt August insson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:118 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående ersättning till Johannes Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall a1 i texten
  2. SU 1950:67 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till Johannes Karlsson in. jl. i anledning av yrkessjukdom eller olycksfall i arbete. s. 9 i texten