Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m

1950-02-10 · 85 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 69 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:88, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om

kommunalstyrelse på landet, m. m.; given Drottningholms

slott den 10 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad;

3) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;
4)

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm;

5) lag angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

7) förordning om ändrad lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379); samt

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)

om vägnämnder och länsvägnämnder.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eijc Mossberg.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 88.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser om ersättning till innehavare

av kommunala förtroendeuppdrag i huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommunallagskommittén förordat i sitt betänkande i ämnet. Förslaget

bygger på huvudgrunderna i gällande lag och innebär i stort sett att

kommunernas möjligheter att i vissa bestämda former utge ersättning vidgas.

Därjämte föreslås alt borgerlig primärkommun under vissa förutsättningar

skall få bevilja pension åt arvodesberättigade förtroendemän. De

viktigaste nyheterna i förslaget för primärkommunernas del framgå av

tablån på vidstående sida. Härutöver må nämnas att samma ersättningsbestämmelser

föreslås skola gälla för de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnd

som för ledamöter i kommunala styrelser och nämnder. Även

kommunvalda ombud för val av vägnämnder tillförsäkras motsvarande

möjlighet till gottgörelse.

De nya ersättningsbestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1951.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS. 3

Ersättning till förtroendemän inom primärkommunerna.

Ersättnings-

form

Nu gällande ordning

Kommitténs förslag

Väsentliga nyheter

Kungl. Maj:ts förslag

1. Dagtrakta- mente.

Kan utgå till våld leda- mot av kommunal styrelse,

nämnd eller beredning samt

till revisor för samman- träde och förrättning inom

kommunen i kommunens

angelägenhet.

Belopp: Högst 5: — kr. för

dag.

Maximibeloppet höjes för

normalfallen till 10:—kr.

och för särskilt tidskrä- vande sammanträde eller

där det eljest påkallas av

särskilda förhållanden till

16:— kr. Ersättning för

särskild resdag kan utgå

till traktamentsberättigade

samt fullmäktige då resan

till eller från sammanträde

måste göras på särskild dag.

Intet maximibelopp

för särskilt tidskrä- vande sammanträde

eller där det eljest

påkallas av särskilda

förhållanden. I öv- rigt = kommittéför- slaget.

2. Arvode.

Kan för med uppdraget

förenat besvär utgå till så- dan ledamot av kommunal

styrelse, nämnd eller bered- ning, som utses till ordfö- rande, sekreterare, kassa- förvaltare m. m. eller till

innehavare av annan mot- svarande befattning inom

organet samt till revisor.

Beloppet bestämmes för ett

år i sänder. Beslutet skall

underställas länsstyrelsen.

Arvode skall kunna utgå

även till ordförande i

stämma eller fullmäktige för

med uppdraget förenat ar- bete.

Arvodesbeslut behöver icke

underställas.

= kommittéförsla- get.

3. Reseersätt- ning.

Kan utgå till 1) trakta- mentsberättigade förtro- endemän, 2) kommunal- och kyrkofullmäktige (ej

stadsfullmäktige) då väg- sträckan utgör minst 5 km.

(Fullmäktige 10 km.) Be- lopp: max. III klass järn- väg; halva avgiften för

taxibil.

1) Ersättning även till

stadsfullmäktige. 2) Väg- sträckan enhetlig minst 3

km. 3) Hela kostnaden för

taxibil ersättes.

= kommittéförsla- get.

4. Kostnads- ersättning.

Ett avrundat belopp att

användas för vissa utgifter,

som för kommunens räk- ning påkallas vid uppdra- gets fullgörande, kan utgå

till dels arvodesberättigade

förtroendemän dels ock

stämmans och fullmäktiges

ordförande.

Bestämmelserna ha förenk- lats och gjorts enhetliga

för samtliga ersättningsbe- rättigade.

= kommittéförsla- get.

5. Pension.

Inga bestämmelser. Enligt

praxis har kommun ej rått

att ge förtroendeman pen- sion.

Pension skall kunna bevil- jas ledamot av styrelse,

nämnd eller beredning, som

under en lång följd av år

innehaft uppdrag, för vil- ket han varit berättigad

till arvode, samt däråt äg- nat övervägande delen av

sin arbetstid. I motive- ringen angivna förutsätt- ningar: 1) Arbetet bör vara

jämförligt med eu tjänste- mans, 2) Uppdraget bör ha

innehafts minst 12 år före

fyllda 65 år.

I huvudsak = kom- mittéförslaget.

1

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet.

Härigenom förordnas, att 25 § 1, 2, 3 och 4 inom. samt 42 och SO §§ lagen

den G juni 1930 om kommunalstyrelse på landet1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

25 §.

1 mom. Kommunalstämmas ordförande

år icke i denna sin egenskap

berättigad att uppbära arvode eller

ersättning för andra med uppdraget

förenade kostnader än för skrivhjålp,

skrivmaterialier, postporton och dylika

utgifter, som för kommunens

räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Kommunalstämman må för

ett år i sänder besluta, att sådan ersättning

skall utgå med visst belopp,

vilket icke må överstiga vad skäligt

är med hänsyn till beråkneliga utgifter

av nämnda art.

2 mom. Bär det finnes av behovet

påkallat, äger kommunalstämman

besluta, att ledamot av kommunalnämnden

och vald ledamot av annan

kommunal styrelse, nämnd eller

beredning ävensom revisor skola för

deltagande i sammanträde eller förrättning

inom kommunen i kommunens

angelägenhet åtnjuta gottgörelse

av kommunens medel i form av

dagtraktamente med högst fem kro
-

(Föreslagen lydelse:)

25 §.

1 mom. Kommunalstämman må

besluta, att stämmans ordförande

skall åtnjuta arvode för med uppdraget

förenat arbete. Arvodets belopp

skall bestämmas för högst ett

år i sänder och må icke överstiga vad

som år skäligt med hänsyn till göromålens

omfattning och art. Kommunalstämman

äger ock för ett år i sänder

med visst belopp bevilja ersättning

åt ordföranden för utgifter, som

för kommunens räkning påkallas vid

uppdragets fullgörande.

2 mom. Kommunalstämman äger

besluta, att ledamot av kommunalnämnden

och utsedd ledamot av annan

kommunal styrelse, nämnd eller

beredning ävensom revisor skola för

deltagande i sammanträde eller förrättning

inom kommunen i kommunens

angelägenhet åtnjuta gottgörelse

av kommunens medel i form av

dagtraktamente. Dagtraktamente må

ej överstiga tio kronor för sainman
-

1 Senaste lydelse av 80 §, se SFS 1946: 485.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

nor för sammanträdes- eller förrältningsdag.

Kommunalstämman må

ock besluta, där kommunikationsförhållandena

anses sådant kräva

och våglängden mellan ledamotens

eller revisorns hemvist och sammanträdes-

eller förrättningsstället är

stöi''re än fem kilometer, att reseersättning

skall utgå till ledamoten eller

revisorn. Denna ersättning må

icke överstiga hälften av belopp, beräknat

efter lägsta avgift för automobil

eller hästskjuts, där icke järnväg

eller omnibus är att tillgå eller

fartygslägenhet begagnas, ej heller

överstiga avgiften för tredje klass

plats på järnväg eller plats i omnibus,

där något av dessa fortskaffninysmedel

finnes, eller för salongsplats

på fartyg, där resan såmedclst

sker.

Ersättning för resa, som enligt

uppdrag i kommunens angelägenhet

företages utom kommunen av person,

som sägs i första stycket, må,

om kommunalstämman så besluter,

utgå efter annan grund än nu är

sagt.

3 mom. Jämte gottgörelsc, som beslutes

enligt 2 inom., samt ersättning

för kostnader för skrivmaterialier,

postporton och dylika utgifter, som

för kommunens räkning påkallas vid

uppdragets fullgörande, må efter

(Föreslagen lydelse:)

trädes- eller förrättningsdag; dock

må med avseende å särskilt tidskrävande

sammanträde eller förrättning

eller där det eljest finnes påkallat av

särskilda förhållanden traktamentet

sättas till högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens

eller revisorns hemvist och sammanträdes-

eller förrättningsstället är

större än tre kilometer, må kommunalstämman

ock besluta, att resckostnadsersåttning

skall utgå till

ledamoten eller revisorn. I den mån

resa kan företagas med järnväg, omnibus

eller fartyg, må ersättningen

ej överstiga avgiften för tredje klass

plats på järnväg, plats i omnibus eller

salongsplats på fartyg. Eljest må

ersättningen högst motsvara lägsta

avgiften för taxeautomobil.

Är ledamot eller revisor, som avses

i första stycket, bosatt på så stort

avstånd från sammanträdes- eller

förrättningsstället, att resan fram

eller åter måste företagas å särskild

dag, må kommunalstämman besluta,

att ersättning för resdag skall utgå

efter de grunder, som kommunalstäm

man fas t ställer.

Ersättning för resa, som enligt

uppdrag i kommunens angelägenhet

företages utom kommunen av person,

som sägs i första stycket, må,

om kommunalstämman så besluter,

utgå efter särskild grund.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslules

enligt 2 inom., må efter kommunalstämmans

bestämmande till

sådan ledamot av kommunal styrelse,

nämnd eller beredning, som utsetts

till ordförande eller som eljest

i viss befattning inom styrelsen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:Is proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

kommunalstämmans bestämmande

för med uppdraget förenat besvär utgå

arvode till sådan ledamot av kommunal

styrelse, nämnd eller beredning,

som utsetts till ordförande,

sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare,

föredragande eller verkställande

ledamot eller till innehavare

av annan motsvarande befattning

inom styrelsen, nämnden eller beredningen,

så ock till revisor. Arvodet

skall till beloppet bestämmas för

högst ett år i sänder och må icke

överstiga vad på grund av göromålens

omfattning och art kan anses

skäligt, ej heller bestämmas med

hänsyn till den inkomst av tjänst,

yrke eller näring, som uppdragets

innehavare genom dess fullgörande

går förlustig. Ersättningen för kostnader

för skrivmaterialier, postporton

och dylika utgifter må, med iakttagande

av vad i 1 mom. är stadgat

för där avsett fall, bestämmas att utgå

med visst belopp.

4 mom. Sammanlagda beloppet av

beslutade ersättningar, som omförmålas

i denna paragraf och som ej

avse kostnader för skrivhjälp, skrivmaterialier,

postporton och dylika

utgifter, må icke överstiga vad kommunens

ekonomiska bärkraft utan

större olägenhet medgiver.

42 §.

Kommunalfullmäktige må besluta,

att, där våglängden mellan kommunalfullmäktigs

hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal överstiger

tio kilometer, reseersättning vid deltagande

i fullmäktiges sammanträde

skall utgå till honom, dock allenast

enligt de grunder, som i 25 § 2 mom.

(Föreslagen lydelse:)

nämnden eller beredningen eller efter

särskilt uppdrag utför arbete av

mera betydande omfattning, så ock

till revisor utgå dels arvode för med

uppdraget förenat arbete och dels

ersättning med visst belopp för utgifter,

som för kommunens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande.

Vid bestämmande av arvode och ersättning

för utgifter skall iakttagas

vad i 1 mom. är föreskrivet för där

angivet fall.

// inom. När särskilda skäl därtill

äro, må kommunalstämman bevilja

pension åt ledamot av kommunal

styrelse, nämnd eller beredning, som

under en lång följd av år innehaft

befattning eller uppdrag som i 3 mom.

avses samt däråt ägnat övervägande

delen av sin arbetstid.

42 §.

Kommunalfullmäktige må besluta,

att, där våglängden mellan kommunalfullmäktigs

hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal överstiger

tre kilometer, resekostnadsersättning

vid deltagande i fullmäktiges sammanträde

skall utgå till honom enligt

de grunder, som i 25 § 2 mom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

första stycket äro stadgade för där

avsedda fall, och med motsvarande

tillämpning av föreskriften i samma

paragraf 4 mom.

(Föreslagen lydelse:)

andra stycket äro stadgade för där

avsedda fall.

Där kommunalfullmäktig är bosatt

på så stort avstånd från kommunalfullmäktiges

sammanträdeslokal,

att resan fram eller åter måste

företagas å särskild dag, må fullmäktige

tillika besluta, att ersättning

för resdag skall utgå efter de

grunder, som fullmäktige bestämma.

80 §. 80 §.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,

vilka:

a) äro ämnade-----------inom kommunen;

b) avse arvode enligt 25 §3 inom., b) avse pension enligt 25 § i

där beslutet ej allenast innefattar inom.; eller

förnyande av dylikt för nästföregående

år fattat, lagligen gällande beslut;

eller

c) avse utgifter-----—-----------fem år.

Samtliga av kommunen för ett och

samma kalenderår fattade, under b)

omförmälda beslut, därå faststållelse

erfordras, skola samtidigt och senast

under det år besluten avse underställas

länsstyrelsens prövning, vid äventyr

att beslut, såvida ej särskilda omständigheter

anses böra föranleda

undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa

beslut skall tillgång beredas länsstyrelsen

Ull tablå över kommunens

ekonomiska ställning det år besluten

avse.

Hurusom i------------------------kommunal fondbildning.

Underställt beslut--------------------därför uppgivas.

över vägrad-------------------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:Is proposition nr SS.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kornmun alstyrelse

i stad.

Härigenom förordnas, att 29 § 1, 2, 3 och 4 mom. samt 75 § lagen den 6

juni 1930 om kommunal styrelse i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

29 §.

1 inom. Stadsfullmäktiges ordförande

är icke i denna sin egenskap

berättigad uppbära arvode eller ersättning

för andra med uppdraget

förenade kostnader än för skrivbjälp,

skrivmaterialier, postporton och dylika

utgifter, som för stadens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande.

Stadsfullmäktige md för ett år

i sänder besluta, att sådan ersättning

skall utgå med visst belopp, vilket

icke mä överstiga vad skäligt är med

hänsyn till beräkneliga utgifter av

nämnda art.

(Föreslagen lydelse:)

29 §.

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,

att fullmäktiges ordförande

skall åtnjuta arvode för med uppdraget

förenat arbete. Arvodets belopp

skall bestämmas för högst ett

år i sänder och må icke överstiga

vad som är skäligt med hänsyn till

göromålens omfattning och art.

Stadsfullmäktige äga ock för ett år

i sänder med visst belopp bevilja ersättning

åt ordföranden för utgifter,

som för stadens räkning påkallas vid

uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan

stadsfullmäktigs hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal är större

än tre kilometer, resekostnadsersättning

vid deltagande i fullmäktiges

sammanträde utgå till fullmäktig.

1 den mån resa kan företagas

med järnväg, omnibus, spårväg

eller fartyg, må ersättningen ej över
-

1 Senaste lydelse av 75 §, se SFS 1946: 486.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5)

Kanyl. Maj:ls proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

2 mom. Där det finnes av behovet

påkallat, äga stadsfullmäktige besluta,

att vald ledamot av drätselkammaren

och av annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning ävensom

revisor skola för deltagande i

sammanträde eller förrättning inom

staden i stadens angelägenhet åtnjuta

gottgörelse av stadens medel i form

av dagtraktamente med högst fem

kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Stadsfullmäktige må

ock besluta, där kommunikationsförhållandena

anses sådant kräva och

väglängden mellan ledamotens eller

revisorns hemvist och sammanträdes-

eller förrättningsstället är större

än fem kilometer, att reseersättning

skall utgå till ledamoten eller revisorn.

Denna ersättning mä icke överstiga

hälften av belopp, beräknat efter

lägsta avgift för automobil eller

hästskjuts, där icke järnväg eller

omnibus är att tillgå eller fartygslägenhet

begagnas, ej heller överstiga

avgiften för tredje klass plats på

järnväg eller plats i omnibus, (lär

(Föreslagen lydelse:)

stiga avgiften för tredje klass plats

på järnväg, plats i omnibus eller

spårvagn eller salongsplats på fartyg.

Eljest må ersättningen högst

motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.

Där stadsfullmäktig är bosatt på

så stort avstånd från stadsfullmäktiges

sammanträdeslokal, att resan

fram eller åter måste företagas å särskild

dag, må fullmäktige besluta, att

ersättning för resdag skall utgå efter

de grunder, som fullmäktige bestämma.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta,

att ledamot av drätselkammaren

och utsedd ledamot av annan

kommunal styrelse, nämnd eller beredning

ävensom revisor skola för

deltagande i sammanträde eller förrättning

inom staden i stadens angelägenhet

åtnjuta gottgörelse av stadens

medel i form av dagtraktamente.

Dagtraktamente må ej överstiga

tio kronor för sammanträdes- eller

förrättningsdag; dock må med avseende

å särskilt tidskrävande sammanträde

eller förrättning eller där

det eljest finnes påkallat av särskilda

förhållanden traktamentet sättas

till högre belopp.

Där väglängden mellan ledamotens

eller revisorns hemvist och sammanträdes;-

eller förrättningsstället är

större än tre kilometer, må stadsfullmäktige

ock besluta, att resekostnadsersättning

skall utgå till ledamoten

eller revisorn enligt de grunder,

som i 1 mom. andra stycket år o

stadgade för där avsedda fall.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

något av dessa fortskaffning smedel

finnes, eller för salongs plats, dår resan

såmedelst sker.

Ersättning för resa, som enligt

uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, som

sägs i första stycket, må, om stadsfullmäktige

så besluta, utgå efter

annan grund än nu är sagt.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes

enligt 2 mom., samt ersättning

för kostnader för skrivmaterialier,

postporton och dglika utgifter, som

för stadens räkning påkallas vid uppdragets

fullgörande, må efter stadsfullmäktiges

bestämmande för med

uppdraget förenat besvär utgå arvode

till sådan ledamot av drätselkammaren

eller annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning, som

utsetts till ordförande, sekreterare,

räkenskapsförare, kassaförvaltare,

föredragande eller verkställande ledamot

eller till innehavare av annan

motsvarande befattning inom kammaren,

styrelsen, nämnden eller beredningen,

så ock till revisor. Arvodet

skall till beloppet bestämmas för

högst ett år i sänder och må icke

överstiga vad på grund av göromålens

omfattning och art kan anses

skäligt, ej heller bestämmas med

(Föreslagen lydelse:)

År ledamot eller revisor, som avses

i första stycket, bosatt på så stort avstånd

från sammanträdes- eller förrättningsstället,

att resan fram eller

äter måste företagas å särskild dag,

må stadsfullmäktige besluta, att ersättning

för resdag skall utgå efter

de grunder, som fullmäktige bestämma.

Ersättning för resa, som enligt

uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, som

sägs i första stycket, må, om stadsfullmäktige

så besluta, utgå efter

särskild grund.

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes

enligt 2 inom., må efter stadsfullmäktiges

bestämmande till sådan

ledamot av drätselkammaren eller

annan kommunal styrelse, nämnd eller

beredning, som utsetts till ordförande

eller som eljest i viss befattning

inom kammaren, styrelsen,

nämnden eller beredningen eller efter

särskilt uppdrag utför arbete av

mera betydande omfattning, så ock

till revisor utgå dels arvode för med

uppdraget förenat arbete och dels

ersättning med visst belopp för utgifter,

som för stadens räkning påkallas

vid uppdragets fullgörande.

Vid bestämmande av arvode och ersättning

för utgifter skall iakttagas

vad i 1 mom. första stycket är föreskrivet

för där angivet fall.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ris proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

hänsyn till den inkomst av tjänst,

yrke eller näring, som uppdragets innehavare

genom dess fullgörande går

förlustig. Ersättningen för kostnader

för skrivmaterialier, postporton

och dylika utgifter må, med iakttagande

av vad i 1 mom. är stadgat för

där avsett fall, bestämmas att utgå

med visst belopp.

4 mom. Sammanlagda beloppet av

beslutade ersättningar, som omförmålas

i denna paragraf och som ej

avse kostnader för skrivhjälp, skrivmaterialier,

postporton och dylika

utgifter, må icke överstiga vad stadens

ekonomiska bärkraft utan större

olägenhet medgiver.

4 mom. När särskilda skäl därtill

äro, må stadsfullmäktige bevilja pension

åt ledamot av drätselkammaren

eller annan kommunal styrelse,

nämnd eller beredning, som under

en lång följd av år innehaft befattning

eller uppdrag som i 3 mom. avses

samt däråt ägnat övervägande

delen av sin arbetstid.

75 §. 75 §.

Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva gällande kraft åt beslut,

vilka:

a) innefatta av----—- -— --—- — stadens donations jord.

b) avse arvode enligt 29 § 3 inom., b) avse pension enligt 29 § 4 mom.;

där beslutet ej allenast innefattar eller

förnyande av dylikt för nästföregående

år fattat, lagligen gällande be
-

slut; eller

c) avse utgifter-------—------fem år.

Beslut, som-----------drätselkammaren insändas.

Samtliga av staden för ett och samma

kalenderår fattade, under b) omförmälda

beslut, därå fastställelsc

erfordras, skola samtidigt och senast

under det år besluten avse underställas

länsstyrelsens prövning, vid äventyr

att beslut, såvida ej särskilda omständigheter

anses böra föranleda

undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

r>

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

beslut skall tillgång beredas länsstyrelsen

till tablå över stadens ekonomiska

ställning det år besluten avse.

Hurusom i—------------kommunal fondbildning.

Underställt beslut--------------därför uppgivas.

Över vägrad----------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1

nuari 1951.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 88.

13

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 22, 39 och 67 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

22 §.

Vad om landskommuns eller stads

rätt att besluta om ersättning åt innehavare

av kommunalt uppdrag är

stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i fråga om kyrkostämmas befogenhet

att besluta om ersättning åt

stämmans ordförande, om dagtraktamente

och reseersättning åt vald ledamot

av kyrkoråd eller skolråd eller

annan för handhavande av församlingens

angelägenheter tillsatt

styrelse, nämnd eller beredning eller

åt revisor samt om arvode åt revisor

eller åt ledamot, som utsetts till ordförande,

sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare, föredragande

eller verkställande ledamot eller till

innehavare av annan motsvarande

befattning inom rådet, styrelsen,

nämnden eller beredningen.

(Föreslagen lydelse:)

22 §.

Vad om landskommuns eller stads

rätt att besluta om ersättning åt innehavare

av kommunalt uppdrag är

stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i fråga om kyrkostämmas befogenhet

att besluta om arvode och

ersättning för utgifter åt stämmans

ordförande, om dagtraktamente, ersättning

för särskild resdag och resekostnadsersättning

åt utsedd ledamot

av kyrkoråd eller skolråd eller

annan för handhavande av församlingens

angelägenheter tillsatt styrelse,

nämnd eller beredning eller åt revisor

samt om arvode och ersättning

för utgifter åt revisor eller åt sådan

ledamot av rådet, styrelsen, nämnden

eller beredningen, som utsetts

till ordförande eller som eljest i viss

befattning inom rådet, styrelsen,

nämnden eller beredningen eller efter

särskilt uppdrag utför arbete av

mera betydande omfattning.

1 Senaste lydelse av 67 §, se SFS 1936: 285.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

39 §.

Vad om landskommuns rätt att besluta

om reseersättning åt kommunalfullmäktig

är stadgat skall i tilllämpliga

delar gälla jämväl i fråga

om församlings befogenhet att besluta

sådan ersättning åt kyrkofullmäktige
-

67 §.

Länsstyrelsens godkännande erfordras

för att giva gällande kraft åt

beslut rörande arvode enligt 22 §, där

beslutet ej allenast innefattar förnyande

av dylikt för nästföregående år

fattat, lagligen gällande beslut.

Samtliga av församlingen för ett

och samma kalenderår fattade beslut,

därå fastställelse sålunda erfordras,

skola samtidigt och senast

under det år besluten avse underställas

länsstyrelsens prövning, vid äventyr

att beslut, såvida ej särskilda omständigheter

anses böra föranleda

undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen av dessa

beslut skall tillgång beredas länsstyrelsen

till tablå över församlingens

ekonomiska ställning det år besluten

avse.

Hurusom i —--

Underställt beslut

Över vägrad--

(Föreslagen lydelse:)

39 §.

Vad om landskommuns eller stads

rätt att besluta om resekoslnadsersättning

och ersättning för särskild

resdag åt kommunalfullmäktig eller

stadsfullmäktig är stadgat skall i tilllämpliga

delar gälla jämväl i fråga

om församlings befogenhet att besluta

sådan gottgörelse åt kyrkofullmäktig.

67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

--kommunal fondbildning.

- •—■ — — därför uppgivas.

----hos Konungen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 28 §, 42 § 3 inom. och 64 § lagen den 15 juni

1935 om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

28 §.

1 mom. Stadsfullmäktiges ordförande

och vice ordförande åro icke i

denna sin egenskap berättigade att

uppbära arvode eller ersättning för

andra med uppdraget förenade kostnader

än för sådana, som förorsakas

av representationsuppgifter, där dylik

ersättning finnes erforderlig och av

stadsfullmäktige medgives. Stadsfullmäktige

må för ett år i sänder besluta,

att ersättningen skall utgå med

visst belopp, vilket icke må överstiga

vad skäligt är med hänsyn till beräkneliga

kostnader av nämnda art.

(Föreslagen lydelse:)

28 §.

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,

att fullmäktiges ordförande

skall åtnjuta arvode för med uppdraget

förenat arbete. Arvodets belopp

skall bestämmas för högst ett år i

sänder och må icke överstiga vad

som är skäligt med hänsyn till göromålens

omfattning och ari. Stadsfullmäktige

äga ock för ett år i sänder

med visst belopp bevilja ersättning

åt ordföranden och vice ordförandena

för utgifter, som för stadens

räkning påkallas vid uppdragets

fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan

stadsfullmäktigs hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal är större

än tre kilometer, rcsekostnadsersättning

vid deltagande i fullmäktiges

sammanträde utgå till fullmäktig.

1 den mån resa kan företagas

1 Senaste lydelse av 28 § 2 och 3 mom. samt 42 § 3 mom., se SFS 1940: 153 samt av

64 §, se SFS 1946: 489.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

(Nuvarande lydelse:)

2 mom. Dår det finnes av behovet

påkallat, äga stadsfullmäktige besluta,

att annan ledamot av stadskollegiet

än kollegiets ordförande ävensom

vald ledamot av drätselnämnden

eller annan stadens nämnd eller

av annan beredning än borgarrådsberedningen,

så ock revisor skola för

deltagande i sammanträde eller förrättning

inom staden i stadens angelägenhet

åtnjuta gottgörelse av stadens

medel i form av dagtraktamente

med högst fem kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag.

Stadsfullmäktige må ock besluta, där

kommunikationsförhållandena anses

sådant kräva och väglängden mellan

ledamotens eller revisorns hemvist

och sammanträdes- eller förrättningsstället

är större än fem kilometer,

att reseersättning skall utgå till

ledamoten eller revisorn. Denna ersättning

må icke överstiga hälften av

belopp, beräknat efter lägsta avgift

för automobil eller hästskjuts, där

icke järnväg, spårväg eller omnibus

är att tillgå eller fartyg slägenhet begagnas,

ej heller överstiga avgiften

för tredje klass plats på järnväg eller

plats i spårvagn eller omnibus,

där något av dessa fortskaffningsmedel

finnes, eller för salongsplats

på fartyg, där resan såmedelst sker.

Ersättning för------------

(Föreslagen lydelse:)

med järnväg, omnibus, spårväg eller

fartyg, må ersättningen ej överstiga

avgiften för tredje klass plats på

järnväg, plats i omnibus eller spårvagn

eller salongsplats på fartyg.

Eljest må ersättningen högst motsvara

lägsta avgiften för taxeautomobil.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta,

att annan ledamot av stadskollegiet

än kollegiets ordförande ävensom

utsedd ledamot av annan kommunal

nämnd eller beredning än

borgarrådsberedningen, så ock revisor

skola för deltagande i sammanträde

eller förrättning inom staden

i stadens angelägenhet åtnjuta gottgörelse

av stadens medel i form av

dagtraktamente. Dagtraktamente må

ej överstiga tio kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag; dock

må med avseende å särskilt tidskrävande

sammanträde eller förrättning

eller där det eljest finnes påkallat av

särskilda förhållanden traktamentet

sättas till högre belopp.

Där väglängden mellan ledamotens

eller revisorns hemvist och sammanträdes-

eller förrättningsstället är

större än tre kilometer, må efter

stadsfullmäktiges bestämmande resckostnadsersättning

utgå till ledamoten

eller revisorn enligt de grunder,

som i i mom. andra stycket äro stadgade

för där avsedda fall.

— är sagt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj ds proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes

enligt 2 mom., må efter stadsfullmäktiges

bestämmande för med

uppdraget förenat besvär utgå arvode

till annan ledamot av stadskollegiet

än kollegiets ordförande ävensom

till ledamot av drätselnämnden

eller annan stadens nämnd eller av

annan beredning än borgarrådsberedningen,

där han efter särskilt

uppdrag utför arbete av väsentligt

större omfattning ån övriga ledamöter,

så ock till revisor. I detta moment

avsett arvode skall till beloppet

bestämmas för högst ett år i sänder

och må icke överstiga vad på grund

av göromålens omfattning och art

kan anses skäligt, ej heller bestämmas

med hänsyn till den inkomst av

tjänst, yrke eller näring, som uppdragets

innehavare genom dess fullgörande

går förlustig.

4 mom. Där eljest i lag eller författning

föreskrift meddelas om arvode

eller annan ersättning åt innehavare

av kommunalt uppdrag, skall

vad sålunda finnes särskilt stadgat

lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse:)

3 mom. Jämte gottgörelse, som beslutes

enligt 2 mom., må efter stadsfullmäktiges

bestämmande för med

uppdraget förenat arbete utgå arvode

till annan ledamot av stadskollegiet

än kollegiets ordförande ävensom till

ledamot av annan kommunal nämnd

eller beredning än borgarrådsberedningen,

där han i viss befattning inom

kollegiet, nämnden eller beredningen

eller efter särskilt uppdrag utför arbete

av mera betydande omfattning,

så ock till revisor. Vid arvodets bestämmande

skall iakttagas vad i t

mom. första stycket är föreskrivet

för där angivet fall.

4 mom. När särskilda skäl därtill

äro, må stadsfullmäktige bevilja pension

åt ledamot av stadskollegiet

eller annan kommunal nämnd eller

beredning än borgarrådsberedningen,

som under en lång följd av år

innehaft befattning såsom kollegiets

ordförande eller uppdrag som i 3

mom. avses samt däråt ägnat övervägande

delen av sin arbetstid.

5 mom. Där eljest i lag eller författning

föreskrift meddelas om arvode

eller annan ersättning åt innehavare

av kommunalt uppdrag, skall

vad sålunda finnes särskilt stadgat

lända till efterrättelse.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. AV 88.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

42 §.

3 mom. Borgarråd åtnjuter årsarvode,

som bestämmes av stadsfullmäktige.

Med befattningen såsom

borgarråd må icke utan stadsfullmäktiges

medgivande förenas annan

befattning i statens eller kommunens

tjänst eller annat jämförligt allmänt

eller enskilt uppdrag.

(Föreslagen lydelse:)

42 §.

3 mom. Borgarråd åtnjuter årsarvode

samt rätt till pension efter

stadsfullmäktiges bestämmande. Med

befattningen såsom borgarråd må

icke utan stadsfullmäktiges medgivande

förenas annan befattning i statens

eller kommunens tjänst eller annat

jämförligt allmänt eller enskilt

uppdrag.

64 §. 64 §.

Överståthållarämbetets stadfästelse erfordras för att giva gällande kraft

åt beslut, vilka:

a) avse ersättning eller arvode en- a) avse pension enligt 28 § i- mom.;

ligt 28 § 1 eller 3 mom., där beslutet

ej allenast innefattar förnyande av

dylikt för nästföregående år fattat,

lagligen gällande beslut;

b) avse utgifter-------—---fem år; eller

c) avse åläggande----------allmänna grund.

Hurusom i-----—--- — kommunal fondbildning.

Underställt beslut-----------därför uppgivas.

över vägrad-----------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

19

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 260)

om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 23 och 70 §§ lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

23 §.

Kyrkofullmäktiges ordförande är

icke i denna sin egenskap berättigad

att uppbära arvode eller ersättning

för andra med uppdraget förenade

kostnader ån för skrivhjålp, skrivmaterialier,

postporton och dylika utgifter,

som för församlingens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande.

Kyrkofullmäktige må för ett år i

sänder besluta, att sådan ersättning

skall utgå med visst belopp, vilket

icke må överstiga vad skäligt är med

hänsyn till beräkneliga utgifter av

nämnda art.

Vad om stadsfullmäktiges rätt att

besluta om ersättning åt innehavare

av kommunalt uppdrag är stadgat

skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga om kyrkofullmäktiges befogenhet

att besluta om dagtraktamente

och reseersättning åt vald ledamot

av kyrkoråd eller skolråd eller annan

för handhavande av församlingens

angelägenheter tillsatt styrelse,

nämnd eller beredning eller åt revi
-

(Föreslagen lydelse:)

23 §.

Vad om stadsfullmäktiges rätt att

besluta om ersättning åt innehavare

av kommunalt uppdrag är stadgat

skall i tillämpliga delar gälla jämväl

i fråga om kyrkofullmäktiges befogenhet

att besluta om arvode och ersättning

för utgifter åt kyrkofullmäktiges

ordförande, om resekostnadsersättning

åt kyrkofullmäklig,

om dagtraktamente och resekostnadsersåttning

åt utsedd ledamot av kyr
-

1 Senaste lydelse av 70 §, se SFS 1936: 288.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

sor samt om arvode åt revisor eller

åt ledamot, som utsetts till ordförande,

sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare, föredragande eller

verkställande ledamot eller till innehavare

av annan motsvarande befattning

inom rådet, styrelsen, nämnden

eller beredningen.

(Föreslagen lydelse:)

koråd eller skolråd eller annan för

handhavande av församlingens angelägenheter

tillsatt styrelse, nämnd

eller beredning eller åt revisor samt

om arvode åt revisor eller åt sådan

ledamot av rådet, styrelsen, nämnden

eller beredningen, som utsetts

till ordförande eller som eljest i viss

befattning inom rådet, styrelsen,

nämnden eller beredningen eller efter

särskilt uppdrag utför arbete av

mera betydande omfattning.

70 §.

Överståthållaråmbetets godkännande

erfordras för att giva gällande

kraft åt beslut rörande arvode enligt

23 § andra stycket, där beslutet ej

allenast innefattar förnyande av dylikt

för nästföregående år fattat, lagligen

gällande beslut.

Samtliga av församlingen för ett

och samma kalenderår fattade beslut,

därå fastställelse sålunda erfordras,

skola samtidigt och senast

under det år besluten avse underställas

överståthållaråmbetets prövning,

vid äventyr att beslut, såvida ej särskilda

omständigheter anses böra föranleda

undantag, icke vinner godkännande.

Till ledning vid prövningen

av dessa beslut skall tillgång beredas

överståthållaråmbetet till tablå

över församlingens ekonomiska ställning

det år besluten avse.

Hurusom i--

Underställt beslut

Över vägrad

70 §.

— kommunal fondbildning,

därför uppgivas,

hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

21

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 23 § samt 43 § 1 och 2 mom. lagen den 20 juni

1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

23 §.

Landstingsman, som ej bor å den

ort, där landstinget hålles, åtnjuter

under landstingets möte samt under

resan fram och åter av landstingets

medel dagtraktamente med 24 kronor

ävensom resekostnadsersättning,

beräknad efter avgiften i andra klassens

vagn å järnväg eller, om sådan

vagnsklass icke finnes, i tredje klassens

vagn, för en hyttplats eller, när

hyttplats ej förekommer, en salongsplats

på fartyg samt, i den mån resan

icke kan företagas med järnväg

eller fartyg, ersättning per tillryggalagd

kilometer, beräknad efter lägsta

inom landstingsområdet för taxcautomobil

fastställda taxa.

Landstingsman, som -------

Till den,----------

43 §.

1 mom. Landstinget äger rätt besluta,

att ledamot av förvaltningsutskottet

samt utsedd ledamot av an
-

(Föreslagen lydelse:)

23 §.

Landstingsman, som ej bor å den

ort, där landstinget hålles, åtnjuter

under landstingets möte samt under

resan fram och åter av landstingets

medel dagtraktamente med 24 kronor

ävensom resekostnadsersättning.

I den mån resa kan företagas med

järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg,

må ersättningen ej överstiga avgiften

för plats i andra klassens vagn

å järnväg eller, om sådan vagnsklass

icke finnes, i tredje klassens vagn,

plats i omnibus eller spårvagn eller

hyttplats på fartyg eller, när hyttplats

ej förekommer, salongsplats.

Eljest må ersättningen högst motsvara

lägsta avgiften för taxeautomobil.

-----16 kronor.

------hans ställe.

43 §.

1 mom. Landstinget äger rätt besluta,

att ledamot av förvaltningsutskottet

samt utsedd ledamot av an
-

1 Senaste lydelse av 23 §, se SFS 1949: 89.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

nan landstingets styrelse eller nämnd

eller av styrelse för landstingets inrättning

eller av särskild beredning

mellan landstingets möten ävensom

revisor för granskning av landstingets

eller sådan inrättnings förvaltning

skall för deltagande i sammanträde

eller förrättning i landstingets angelägenhet

inom landstingsområdet av

landstingets medel åtnjuta dagtraktamente

och reseersättning. Ej må

dagtraktamente eller reseersättning

sättas till högre belopp än som i motsvarande

fall skulle till landstingsman

utgå enligt de i 23 § angivna

grunder.

Ersättning för-----------

2 mom. Jämte gottgörelse, som enligt

1 mom. beslutas, samt ersättning

för kostnader för skrivmaterialier,

postporton och annan dylik utgift,

som för uppdragets fullgörande kräves,

må efter landstingets bestämmande

för det med uppdraget förenade

besvär utgå arvode till sådan

ledamot av förvaltningsutskottet eller

av annan i 1 mom. omförmäld styrelse,

nämnd eller beredning, som utsetts

till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare,

kassaförvaltare, föredragande

eller verkställande ledamot

eller till innehavare av annan motsvarande

befattning inom utskottet,

styrelsen, nämnden eller beredningen,

så ock till revisor, varom i 1 mom.

sägs. Arvodet skall till beloppet bestämmas

för högst ett år i sänder

och må icke överstiga vad på grund

av göromålens omfattning och art

kan anses skäligt, ej heller bestämmas

med hänsyn till den inkomst av

(Föreslagen lydelse:)

nan landstingets styrelse eller nämnd

eller av styrelse för landstingets inrättning

eller av särskild beredning

mellan landstingets möten ävensom

revisor för granskning av landstingets

eller sådan inrättnings förvaltning

skall för deltagande i sammanträde

eller förrättning i landstingets

angelägenhet inom landstingsområdet

av landstingets medel åtnjuta

dagtraktamente och resekostnadsersättning.

Ej må dagtraktamente eller

resekostnadsersåttning sättas till

högre belopp än som i motsvarande

fall högst skulle utgå till landstingsman

enligt de i 23 § angivna grunder.

---är sagt.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas

enligt 1 inom., må efter landstingets

bestämmande till sådan ledamot

av förvaltningsutskottet eller av

annan i 1 mom. omförmäld styrelse,

nämnd eller beredning, som utsetts

till ordförande eller som eljest i viss

befattning inom utskottet, styrelsen,

nämnden eller beredningen eller efter

särskilt uppdrag utför arbete av

mera betydande omfattning, så ock

till revisor, varom i 1 mom. sägs,

utgå dels arvode för med uppdraget

förenat arbete och dels ersättning

med visst belopp för utgifter, som

för landstingets räkning påkallas vid

uppdragets fullgörande. Arvodets belopp

skall bestämmas för högst ett

år i sänder och må icke överstiga

vad på grund av göromålens omfattning

och art kan anses skäligt. Ersättning

med visst belopp för utgifter

må likaledes fastställas för högst

ett år i sänder.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tjänst, yrke eller näring, som uppdragets

innehavare genom dess fullgörande

går förlustig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 146 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28

september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

146 §.

1 mom. Av kommun valda ledamöter

i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd

ävensom av

kommun jämlikt 8 § 3 mom. valda

ledamöter i lokal taxeringsnämnd

äga, därest sådant beslutas av vederbörande

kommun, att av kommunens

medel åtnjuta dels traktamentsersåttning

under såväl sammanträdessom

resedagar med högst femton

kronor om dagen, dels ock, då de icke

åro bosatta å förråttningsorten, övrig

resekostnadsersättning med högst

vad som på grund av allmänna resereglementet

utgår till nämndeman.

Ersättning efter enahanda grunder

må av kommunens medel utgå jämväl

till ordningsman i lappby för inställelse

vid sammanträde enligt 83 §

2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna

i fastighetstaxeringsnämnd äga

för sin inställelse vid nämndens sammanträden

och vid sådana sammanträden,

som omförmälas i 59 § 1 och

(Föreslagen lydelse:)

146 §.

1 mom. Av kommun valda ledamöter

i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd

ävensom av

kommun jämlikt 8 § 3 mom. valda

ledamöter i lokal taxeringsnämnd

samt av stadsfullmäktige utsedda

ledamöter i särskild taxeringsnämnd

äga, därest sådant beslutas av vederbörande

kommun, att av kommunens

medel åtnjuta dagtraktamente,

ersättning för särskild resdag och

resekostnadsersättning efter de

grunder, som i kommunallagarna

stadgas angående sådan gottgörelse

till ledamöter i styrelser och nämnder.

Ersättning efter enahanda

grunder må av kommunens medel

utgå jämväl till ordningsman i lappby

för inställelse vid sammanträde

enligt 83 § 2 mom.

De av landsting utsedda ledamöterna

i fastighetstaxeringsnämnd samt

av landstings förvaltningsutskott valda

ledamöter i särskild taxeringsnämnd

äga för sin inställelse vid

Senaste lydelse, se SFS 1945: 49.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

(Nuvarande lydelse:)

3 mom. samt 66 § 2 mom., åtnjuta

ersättning av landstingets medel efter

de i föregående stycke angivna

grunder.

Av landstings förvaltningsutskott

och stadsfullmäktige valda ledamöter

i särskild taxeringsnämnd äga att

för deltagande i nämndens sammanträden

åtnjuta ersättning enligt de i

745 § 8 mom. angivna grunderna.

Ersättningen gäldas beträffande ledamöter,

valda av landstings förvaltningsutskott,

av landstinget och beträffande

ledamöter, utsedda av

stadsfullmäktige, av stadens medel.

(Föreslagen lydelse:)

nämndens sammanträden samt, vad

angår ledamöterna i fastighetstaxeringsnåmnd,

jämväl för sin inställelse

vid sådana sammanträden, som

omförmälas i 59 § 1 och 3 mom.

samt 66 § 2 mom., åtnjuta ersättning

av landstingets medel efter de i föregående

stycke angivna grunder.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1951.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder

och länsvägnämnder.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder

och länsvägnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

6 §• 6 §.

Beträffande vägnämndsområde,----kommunala röstlängden.

Inträffar för-------därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må--------—---äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas —---------av ombuden.

Ombud för — -----------utsedda ombud.

Kommun må besluta, att ombud

för kommunen skall för inställelse

vid valförrättningen av kommunens

medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning

för särskild resdag och resekostnadsersättning

efter de grunder,

som i kommunallagarna stadgas angående

sådan gottgörelse till ledamöter

i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1951.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

27

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 10

februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga angående ändrade

bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

samt anför.

I. Inledning.

Kommunallagskommittén — som i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 22 mars 1946 tillsatts för att verkställa viss översyn av den

kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag — har

den 3 juni 1949 avlämnat betänkande II med förslag till ändrade bestämmelser

om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

(SOU 1949: 24)1. Kommittén har härvid framhållit att den med hänsyn

till den kritik som riktats mot nu gällande bestämmelser på angivna område

funnit anledning föreligga att behandla ersättningsreglerna särskilt och

avgiva förslag härutinnan utan avvaktande av kommitténs utredningsarbete

i övrigt.

Kommunallagskommitténs förslag bygger på huvudgrunderna i gällande

lag och innebär i huvudsak att kommunernas möjligheter att i vissa bestämda

former — dagtraktamente, arvode, reseersättning och kostnadsersättning

— utge ersättning vidgas. Därjämte föreslår kommittén att kommun

under vissa förutsättningar skall kunna bevilja pension åt arvodesberättigade

förtroendemän inom de borgerliga primärkommunerna. Kommittén

är emellertid icke enig om sistnämnda förslag i det att två av dess

1 I utarbetandet av betänkandet ha deltagit kommunallagskommitténs samtliga ledamöter,

nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare, folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av

riksdagens andra kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i Svenska landskommunernas

förbund Sixten Larsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare Yngve Larsson

och John W. Pettersson, ledamöterna av riksdagens första kammare, lektorn Edgar

Sjödahl och poststationsföreståndaren F. Thun samt landssekreteraren N. O. Åkesson

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kiingl. Maj.ts proposition nr 88.

ledamöter (herrar Bergh och Yngve Larsson) i princip ställa sig avvisande

till en allmän befogenhet för kommun att pensionera förtroendeman. I fråga

om utformningen av särskilt bestämmelserna om dagtraktamente har en

ledamot (herr Holmberg) anmält avvikande mening, varjämte ledamoten

Bergh även reserverat sig mot ett förslag av kommittén att medgiva arvode

åt fullmäktiges och stämmas ordförande.

Över kommunallagskominitténs förslag ha efter remiss statskontoret,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser samt styrelserna för Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet

yttrat sig. Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden

av stadsfullmäktige i Stockholm samt av kyrkofullmäktige i tre av stadens

församlingar. Vid länsstyrelsernas utlåtanden äro fogade yttranden från

kommunala organ i 48 städer, 111 köpingar, municipalsamhällen och landskommuner

samt 35 församlingar ävensom från förvaltningsutskotten vid

de flesta landstingen.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan väsentliga erinringar. I fråga om befogenheten för kommun att pensionera

förtroendemän äro emellertid meningarna delade och ett ganska

stort antal remissinstanser ha helt avstyrkt införande av en sådan befogenhet

eller anslutit sig till kommittéreservanterna. Även beträffande bestämmelserna

om dagtraktamente har vad kommittén förordat kritiserats i

åtskilliga yttranden.

För egen del kan jag i stort sett biträda de förslag kommittén framlagt.

Endast i fråga om dagtraktamente synes mig vad kommittén förordat böra

jämkas i något mera väsentligt avseende.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta kommunallagstiftningsärende.

II.

II. Nuvarande ersättningsformer och deras utbyggnad.

Gällande bestämmelser.

1862 års kommunalförordningar byggde på principen att ersättning icke

i någon form skulle utgå till innehavare av förtroendeuppdrag inom primärkommunen.

Det enda undantaget avsåg kommunalnämndens ordförande,

som kunde få ersättning för vissa utgifter. Den angivna grundsatsen

genombröts i stort sett ej förrän år 1924. Dock infördes rätt att bevilja

arvode åt kommunalnämndens ordförande 1913 och vid olika tillfällen

motsvarande befogenhet i fråga om vissa andra nämnder (t. ex. byggnadsnämnd,

där sedan 1874 ledamöterna överhuvud kunde få arvode, pensionsnämnd

och fattigvårdsstyrelse).

För landstingens del innehöll landstingsförordningen redan från början

bestämmelser om reseersättning för landstingsmän och revisorer. År 1912

infördes en rätt för landstingsman att åtnjuta dagtraktamente.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

Nya ersättningsbestämmelser tillkommo 1923 och 1924 på grundval av

ett förslag av 1919 års kommunalförfattningssakkunniga. Dessa bestämmelser

gälla i huvudsak alltjämt och motiveringen till den nuvarande ordningen

kan därför hämtas ur de sakkunnigas betänkande. En framställning

av huvudpunkterna i denna motivering har lämnats i kommunallagskommitténs

nu föreliggande utredning (s. 22—25), till vilken hänvisas. Här

skall endast lämnas en summarisk redogörelse för vad som enligt lagarna

om kommunalstyrelse på landet och i stad (LKL och LKS) samt lagen om

landsting (LLt) f. n. gäller på detta område.

I de kyrkliga kommunerna gälla enligt lagen om församlingsstyrelse

(LFS) i stort sett samma ersättningsregler som i de borgerliga kommunerna,

medan lagen om kommunalstyrelse i Stockholm medgiver vissa avvikelser

från de allmänna bestämmelserna. Dessa komma att redovisas

i specialmotiveringen. I detta sammanhang skall däremot beröras några

stadganden om ersättning till förtroendemän i andra författningar än kommunallagarna.

Ersättningsformerna äro såsom inledningsvis nämnts enligt nuvarande

kommunallagstiftning fyra, nämligen a) dagtraktamente, b) arvode, c) reseersättning

och d) kostnadsersättning. Gällande bestämmelser i fråga om

var och en av dessa olika typer av ersättning redovisas i det följande särskilt

för primärkommuner na och landstingen. Därefter behandlas vissa ersättningsregler

utanför kommunallagarna.

1. Primärkommunerna. Ersättningsbestämmelserna återfinnas i

25 och 42 §§ LKL, 29 § LKS samt 22 och 39 §§ LFS. Ersättningen är enligt

dessa stadganden alltid beroende på kommunens beslut, någon legal rätt

till gottgörelse föreligger alltså icke.

Till ersättningsbestämmelserna ansluter sig i LKL och LKS ett allmänt

stadgande att sammanlagda beloppet av beslutade ersättningar, som ej avse

kostnader för skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter,

icke må överstiga vad kommunens ekonomiska bärkraft utan större olägenhet

medgiver. Vidare stadgas, att där eljest i lag eller författning föreskrift

meddelas om arvode eller annan ersättning åt innehavare av kommunalt

uppdrag, sådan särskild föreskrift skall lända till efterrättelse.

a) Dagtraktamente kan utgå till vald ledamot av kommunal styrelse,

nämnd eller beredning samt till revisor såsom gottgörelse för deltagande

i sammanträde eller förrättning inom kommunen i kommunens angelägenhet

med högst fem kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag.

b) För med uppdraget förenat besvär kan arvode lämnas till sådan

ledamot av kommunal styrelse, nämnd eller beredning, som utses till ordförande,

sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller

verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning

inom styrelsen, nämnden eller beredningen, samt till revisor. Arvodes
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

beloppet skall bestämmas för högst ett år i sänder och får ej överstiga vad

som på grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt. Ej

heller får det bestämmas med hänsyn till den inkomst av tjänst, yrke eller

näring, som uppdragets innehavare går förlustig genom dess fullgörande.

För att bliva gällande skall arvodesbeslut, som ej endast innebär förnyande

av för nästföregående år fattat, lagligen gällande beslut, godkännas

av länsstyrelsen och för detta ändamål underställas i viss ordning.

c) Reseersättning kan utgå till traktamentsberättigad förtroendeman och

till ledamot av kommunalfullmäktige, däremot ej till stadsfullmäktig. En

förutsättning är att väglängden mellan vederbörandes hemvist och sammanträdesstället

överstiger 5 km eller i fråga om fullmäktige 10 km.

Ersättningen är på det sätt maximerad, att den icke får överstiga hälften

av belopp, beräknat efter lägsta avgift för automobil eller hästskjuts,

där icke järnväg eller omnibus finnes att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,

ej heller överstiga avgiften för tredje klass biljett på järnväg eller

plats i omnibus, om något av dessa fortskaffningsmedel finnes, eller för

salongsplats på fartyg, om resan sker med sådant.

I fråga om resa utanför kommunen är kommunen berättigad att bestämma

andra grunder för reseersättningen än de sålunda angivna.

Enligt 39 § LFS skall vad som är stadgat om landskommuns rätt att

besluta om reseersättning åt kommunalfullmäktig i tillämpliga delar gälla

jämväl i fråga om församlings befogenhet att besluta sådan ersättning åt

kyrkofullmäktig.

d) Kostnadsersättning, d. v. s. ett avrundat belopp att användas för

utgifter, som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande,

kan lämnas dels till arvodesberättigade förtroendemän inom de borgerliga

primärkommunerna, dels ock till stämmas och fullmäktiges ordförande.

I fråga om den förstnämnda gruppen förtroendemän kan gottgörelsen avse

kostnader för skrivmaterialier, postporton och dylika utgifter, beträffande

stämino- och fullmäktigeordförande därjämte kostnad för skrivhjälp.

2. Landstingen. Reglerna om ersättning till landstingsmän och

innehavare av landstingets förtroendeuppdrag äro upptagna i 23 och 43 §§

LLt. Av dessa stadganden framgår att gottgörelse till landstingsmän utgår

oberoende av vad landstinget beslutar med de angivna beloppen medan

i övrigt dessa äro maximibelopp. Landstingslagen innehåller inga bestämmelser

om kostnadsersättning.

a) Landstingsmän åtnjuter under landstingets möte dagtraktamente med

24 kronor, om han ej bor å den ort, där tinget hålles, och med 16 kronor

om han är bosatt där. Dagtraktamente kan även utgå med högst motsvarande

belopp till ledamot av förvaltningsutskottet samt utsedd ledamot

av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse för landstingets

inrättning eller av särskild beredning mellan landstingets möten samt till

revisor för deltagande i sammanträde eller förrättning i landstingets ange
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:Is proposition nr SS.

lägenhet inom landstingsområdet. Beträffande resor utom detta område

gäller liksom i primärkommunerna ingen begränsning av beloppet.

b) Arvode kan utgå till innehavare av vissa förtroendeuppdrag inom förvaltningsutskottet

och andra landstingets särskilda organ samt till revisorer

efter motsvarande grunder som i primärkommunerna.

c; Resekostnadsersättning åtnjutes av landstingsman och traktamentsberättigade

förtroendemän inom landstingsförvaltningen. Beloppet beräknas

efter avgiften i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass

icke finnes, i tredje klassens vagn, för en hyttplats eller, när hyttplats ej

förekommer, en salongsplats på fartyg samt, i den mån resan icke kan företagas

med järnväg eller fartyg, ersättning per tillryggalagd kilometer, beräknad

efter lägsta inom landstingsområdet för taxeautomobil fastställda

taxa.

3. De ersättningsbestämmelser, som finnas i andra författningar

än kommunallagarna ha formen antingen av hänvisningar till

kommunallagarnas regler eller av självständiga stadganden. Till den förstnämnda

gruppen av bestämmelser höra i första hand föreskrifter angående

sådana förtroendeuppdrag, som avses i de nu ifrågavarande stadgandena

i LKL och LKS, d. v. s. uppdrag inom kommunala nämnder och styrelser.

Hit höra t. ex. föreskrifterna i 18 § fattigvårdslagen och 12 § barnavårdslagen,

där det stadgas att fattigvårdssamhälle resp. kommun äger rätt att

besluta om ersättning åt fattigvårdsstyrelsens resp. barnavårdsnämndens

ordförande och övriga ledamöter och att kommunallagarnas regler därvid

skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Vad sålunda stadgats skulle

ha gällt även utan denna hänvisning. Men vidare höra till berörda kategori

vissa föreskrifter, vilka avse andra uppdrag än som vald ledamot i kommunal

nämnd, styrelse eller beredning eller beträffande vilka det är tveksamt

om de kunna hänföras till sådana i egentlig mening kommunala förtroendeuppdrag.

Som exempel kan nämnas stadgandet i 9 § folkbokföringsförordningen,

enligt vilket roteombud med avseende å rätt till arvode och

ersättning för kostnader i anledning av uppdraget är likställd med ledamot

av drätselkammare eller kommunalnämnd, som utsetts till ordförande. Till

denna grupp torde även få föras bestämmelsen i 31 § folkpensioneringslagen,

att ordföranden i pensionsnämnden och hans suppleant med avseende

å rätt till gottgörelse i anledning av sina uppdrag skola vara likställda med

vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande. Kommittén

anser emellertid, att kommunallagarnas ersättningsbestämmelser i och för

sig äro tillämpliga på pensionsnämndens ledamöter.

Av de ersättningsregler, som äro självständiga i förhållande till kommunallagarna,

må först nämnas en bestämmelse som avser en kommunal

nämnd, nämligen föreskriften i 16 § byggnadsstadgan, att frågor huruvida

ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode samt arvodets storlek

avgöras av stadsfullmäktige. Till följd av hänvisning i 106 § byggnads
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

stadgan gäller motsvarande regel för byggnadsnämnd i landskommun. —

Vidare torde här från kommitténs betänkande få återgivas de regler som

avse gottgörelse till ledamöter i vissa taxeringsorgan.

Enligt 146 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 äga av kommun

valda ledamöter i beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd

ävensom av kommun jämlikt 8 § 3 mom. valda ledamöter i lokal taxeringsnämnd,

därest sådant beslutas av vederbörande kommun, att av kommunens

medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl sammanträdessom

resdagar med högst femton kronor om dagen, dels ock, då de icke äro

bosatta å förrättningsorten, övrig resekostnadsersättning med högst vad

som på grund av allmänna resereglementet utgår till nämndeman. Likställandet

med nämndeman i fråga om reseersättning innebär, att de kommunalvalda

ledamöterna av taxeringsorganen kunna, i motsats till primärkommunernas

förtroendemän i allmänhet, åtnjuta reseersättning, motsvarande

avgift för plats i andra klass å järnväg och hyttplats å fartyg samt

hela avgiften för taxeautomobil. Ersättning efter nyssnämnda grunder kan

också utgå till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde för

taxering av inkomst av renskötsel.

Enligt samma paragraf i taxeringsförordningen äga av stadsfullmäktige

valda ledamöter i särskild taxeringsnämnd att för deltagande i nämndens

sammanträden åtnjuta ersättning enligt de i 145 § 8 mom. av förordningen

angivna grunderna, d. v. s. dels resekostnadsersättning enligt reseklass II

i allmänna resereglementet (alltså motsvarande avgiften för andra klass

biljett å järnväg, hyttplats å fartyg etc.) och dels arvode med belopp, som

för dygn, varunder sammanträde ägt rum, utgör femton kronor, om de

äro bosatta å sammanträdesorten, och nitton kronor, om de ej äro bosatta

å sammanträdesorten, samt för dygn, varunder sammanträde ej ägt rum,

motsvarar traktamentsersättning enligt traktamentsklass D i allmänna resereglementet

(tio kronor för dag och sju kronor för natt). Dessa ersättningar

skola utgå oberoende av stadsfullmäktiges beslut.

Av landsting (förvaltningsutskott) utsedda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd

och särskild taxeringsnämnd åtnjuta ersättning av landstingets

medel efter motsvarande grunder, som gälla för ledamöter i lokala

taxeringsnämnder resp. av stadsfullmäktige valda ledamöter i särskild

taxeringsnämnd.

Praxis och reformförslag.

För att vinna närmare kännedom om kommunernas praxis i

fråga om ersättningen till förtroendemännen har koinmunallagskommittén

samarbetat med de mellankommunala förbunden. Genom landskommunernas

förbund har kommittén sålunda erhållit vissa uppgifter om ersättningspraxis

i något över 300 landskommuner, varav ett 40-tal köpingar. Stadsförbundet

har till kommittén överlämnat en redogörelse för samtliga av

förbundet kända generella beslut i städerna rörande sammanträdesersättning

åt styrelse- och nämndledamöter. Redogörelsen, soin är upprättad i

oktober 1947, upptar sådana beslut i 62 städer. Slutligen har från nyss
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr <S,V. 3g

nämnda landskommuner och elt 100-tal städer införskaffats svar på följande

frågor, nämligen om svårigheter förekommit att besätta kommunala

förtroendeposter till följd av att ersättning icke utgått eller utgått med för

lågt belopp, om det förekommit att kommunal förtroendeman avsagt sig

uppdrag med hänvisning till att ersättningsfrågan enligt hans mening icke

varit tillfredsställande ordnad samt om de nuvarande ersättningsbestämmelserna

anses ur kommunens synpunkt tillfredsställande, resp. vari

de mest påtagliga bristerna i bestämmelserna bestå.

En redogörelse för kommitténs bearbetning av undersökningsmaterialet

har lämnats i betänkandet (s. 35—41). Här skall endast angivas några

huvudpunkter av den redovisning, som sålunda skett. Den visar, att kommunallagarnas

ersättningsregler i betydande omfattning frångås i det praktiska

livet.

Vad till eu början angår dagtraktamentet framhåller kommittén, att bestämmelserna

åsidosättas mycket ofta och i skilda hänseenden. Det förekomme

sålunda, att traktamente utginge med högre belopp än vad som

medgåves i lagen, att ersättning lämnades för förlorad arbetsförtjänst och

att eu speciell gottgörelse utginge vid övernattning. I ett 10-tal av de landskommuner

som omfattades av undersökningen lämnades ersättning även

till fullmäktige. Kommittén fortsätter:

Högre ersättning än 5 kronor för deltagande i styrelse- eller nämndsammanträde

förekommer i cirka 23 procent av de landskommuner som omfattas

av undersökningen. Beloppen variera vanligen från 6 till 12 kronor,

men även högre ersättningar, upp till 20 kronor, förekomma. Stundom

gäller den förhöjda ersättningen samtliga styrelser och nämnder, stundom

endast vissa angivna.

Kommittén framhåller vidare, att det vore synnerligen vanligt, att högre

traktamente än det i lagen medgivna utginge för deltagande i mera tidskrävande

förrättning. Dylika ersättningar lämnades i mer än två tredjedelar

av de ifrågavarande landskommunerna. Högsta uppgivna traktamentsbeloppet

vore 25 kronor per dag, den vanligaste ersättningen utgjorde

15 kronor. — Även i städerna förekommo högre dagtraktamenten än 5 kronor,

dock knappast i samma utsträckning som i landskommunerna.

I stället för eller vid sidan av traktamente betala vissa kommuner ersättning

för förlorad arbetsförtjänst. Härom anför kommittén:

Uppgifter om ersättning för mistad arbetsförtjänst föreligga från ett

f.iugutal av de landskommuner som omfattas av undersökningen. Någon

närmare upplysning om ersättningens storlek eller under vilka villkor den

utgår finnes i allmänhet icke. Att ersättning för förlorad arbetsförtjänst

emellertid icke är någon normal ersättningsform ens i nämnda antal kommuner

framgår av att sådan ersättning stundom uppgives ha förekommit

blott någon gång, i mindre utsträckning eller efter prövning från fall till

fali. EU exempel på landskommuner, där ersättning för förlorad arbetsinkomst

normalt utgår, erbjuder Gällivare kommun. Där kan den som genom

3> llihang till riksdagens protokoll tOöO. t sand. Nr Sti.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

fullgörande av kommunalt uppdrag, för vilket han ej åtnjuter särskilt

arvode, förlorar arbetsinkomst, tjänstgöringspengar o. dyl. eller måste bestrida

vikariekostnader, uppbära ersättning med högst 25 kronor per dag.

1 de fall, då den förlorade arbetsförtjänsten på grund av dess art ej kan

särskilt styrkas, utgår ersättning med 15 kronor per dag. Utöver denna

ersättning utgår dagtraktamente med 5 kronor per sammanträdesdag.

Kommittén tillägger att ett tiotal av de (52 hörda städerna lämnade ersättning

för förlorad arbetsförtjänst enligt sådana grunder, att det lagstadgade

maximibeloppet för dagtraktamente kunde överskridas.

I frågan om arvode har särskilt ersättningen till fullmäktiges (kommunalstämmans)

ordförande uppmärksammats. Det framhålles, att den kostnadsersättning

till ifrågavarande förtroendemän, som utginge med visst belopp

för år, i många kommuner vore avsedd icke blott soni en gottgörelse

för utgifter utan även — i strid med lagen — såsom vederlag för besvär.

Ersättningen syntes alltså i realiteten ofta utgöra arvode.

Kommittén anför härom i fortsättningen bl. a.:

Årsersättning utgick år 1947 till kommunalfullmäktiges ordförande i

cirka 79 procent av de 174 av ifrågavarande landskommuner, som hade

kommunalkontor. Beloppen varierade från lägst 50 till högst 700 kronor.

De vanligaste ersättningarna voro 100, 150, 200 och 300 kronor. I några

fall uppgives uttryckligen, att ersättningen utgör arvode.----—

I några andra fall förklaras, att allt skrivarbete utföres på kommunalkontoret,

vadan årsersättningen icke gärna kan avse skrivexpensei.

De uppgifter, som utredningsmaterialet innehåller angående ersättning

till ordförande i stadsfullmäktige, hänföra sig till städer med ned till cirka

6 000 invånare och avse förhållandena i december 1945—januari 1946. Av

de hithörande städerna lämnade omkring 37 procent ersättning till fullmäktiges

ordförande.

Om storleken av ersättningen lämnas uppgifter för de fem största och

fem minsta av de ifrågavarande städerna. Från dessa uppgifter må har anmärkas,

att i Göteborg utgår ersättning till fullmäktiges ordförande med

6 500 kronor för representationskostnader och förlorad arbetsförtjänst medan

i Malmö ersättningen till samma förtroendeman utgör 15 000 kronor,

varvid anslaget rubricerats »utövande av värdskap å stadens vägnar att av

stadsfullmäktiges ordförande disponeras».

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, alt de svar, som lämnats på

den förut omförmälda frågan till kommunerna om betydelsen av ei sättningen

för besättandet av kommunala förtroendeposter, visa att det i allmänhet

icke varit några svårigheter att besätta dessa poster till följd av att

ersättning icke utgått eller utgått med för lågt belopp. För landskommunernas

del ha icke mindre än 80 procent svarat nekande på frågan om

sådan svårighet förelegat eller om det inträffat att förtroendeman avsagt

sig sitt uppdrag med hänvisning till att ersättningen icke vai it tillfietisställande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kuiujl. .Vaj: Is proposition nr SS.

Önskemal o in ändring i gällande lagstiftning om ersättning

till kommunala förtroendemän ha framförts bäde i riksdagen och

från kommunernas sida. I riksdagen berördes frågan 1945 och 1947. Vid

1945 års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren två motioner i

ämnet. I den ena (11:6) yrkades, att riksdagen måtte anhålla om utredning

med förslag till sådan ändring av kommunallagarna, att kommun

linge rätt att bevilja sina förtroendemän dagtraktamente eller gottgörelse

till större belopp än som vore stadgat och att denna rätt utvidgades till att

omfatta även fullmäktigeledamöter. I den andra motionen (11:81) föreslogs,

att riksdagen skulle begära utredning om i vad mån bestämmelserna

om gottgörelse till vissa ledamöter av kommunala nämnder och styrelser

behövde omarbetas i syfte att undanröja ekonomiska hinder för förtroendemannaskapets

fullgörande. I sitt utlåtande (nr 16) i anledning av motionerna

framhöll konstitutionsutskottet, att det ansåge en allmän översyn av

ifrågavarande bestämmelser erforderlig. Vid denna utredning borde bl. a.

beaktas, att kommunerna måtte beredas ökade möjligheter att kompensera

ordförande i kommunalfullmäktige och kommunalstämma för kostnader

och besvär för uppdragets fullgörande. Utskottet ansåg vidare i likhet med

de kommunala förbunden, att de i lag stadgade maximigränserna för dagtraktamenten

till kommunala förtroendemän borde höjas. Utskottet fann det

också kunna ifrågasättas, om icke särskilt dagtraktamente borde utgå enligt

vissa grunder till sådana förtroendemän, ledamöter av såväl fullmäktige

som nämnder o. d., som bodde på så stort avstånd från sammanträdesorten,

att de måste övernatta där. Även bestämmelserna om reseersättningens

storlek borde så regleras, att denna komme att motsvara resekostnaderna

till deras hela belopp. Utskottet fann sålunda av behovet påkallat, att en

allsidig utredning av spörsmålet komme till stånd. Vid utredningen borde

de bestämmelser angående ersättningar till kommunala förtroendemän,

som återfunnes i andra författningar än kommunallagarna, också tagas

under omprövning.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som i skrivelse (nr 278)

anhöll om skyndsam utredning av frågan angående ändring av gällande

bestämmelser i kommunallagarna om ersättning till kommunala förtroendemän.

1947 års.riksdag behandlade frågan om ersättningen till landstingsmannen

i anledning av eu motion i ämnet inom första kammaren (I: 174). Motionen

ledde (ill eu höjning av landstingsmannens dagtraktamente men

riksdagen ansåg det icke lämpligt att i anslutning till motionärernas yrkande

om ersättning för inkomstbortfall ändra grunderna för de bestämmelser i

ämnet, som avsåge landstingen, när hela principfrågan syntes komma att

prövas av kommunallagskommittén.

Reformförslag från kommunerna ha framkommit vid den förut berörda

opaginerad Kontrollera mot PDF

[Sfi Knngl. Maj.ts proposition nr 88.

på kommitténs initiativ verkställda enkäten. Härom anföres i kommitténs

betänkande bl. a.:

Vid besvarandet av frågan, vari de mest påtagliga bristerna i bestämmelserna

bestå, bär man framför allt anmärkt mot lagens maximering av dagtraktamentet

för deltagande i sammanträde eller förrättning till 5 kronor.

I ett stort antal svar påyrkas höjning av detta belopp. Som motiv härför

anför man penningvärdets fall, ökningen av de kommunala arbetsuppgifterna,

de stora avstånden inom vissa kommuner in. in. I några svar framhålles,

att höjda ersättningar skulle ge möjlighet att hålla sammanträdena

på dagen i stället för på kvällen, som nu vanligen sker. En uppgiftslämnare

betonar i detta sammanhang såsom olämpligt, att sammanträdena

hållas efter en i allmänhet lång och tröttsam arbetsdag i förvärvsarbete. 1

inånga svar framföres önskemålet, att kommunerna skola få rätt att lämna

ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Man påpekar, att den ekonomiska

uppoffringen för personer, som måste avstå från arbetsförtjänst för att

deltaga i kommunalpolitiken, kan bliva så kännbar, att de icke gärna ställa

sig till förfogande. Härigenom kunna uppstå svårigheter att få den ur

kommunens synpunkt mest lämplige att åtaga sig uppdrag. Detta förhållande

har, erinras från ett håll, särskild betydelse i en industriort, där arbetet

pågår i skift dygnet runt. Det förhållandet att mistad arbetsförtjänst

ej kan ersättas föranleder enligt ett svar ofta en strävan att så mycket som

möjligt förkorta sammanträdena, varvid ärendena stundom icke få den

grundliga behandling som är önskvärd.

Kommittén framhåller slutligen, att de specificerade anmärkningar, som

riktats mot de nuvarande ersättningsreglerna i övrigt, vore ganska sällsynta.

I ett svar hade uttalats önskemålet, att pension skulle kunna tillerkännas

förtroendeman, som i många år innehaft uppdrag och varit nästan

helt upptagen därav.

Kommunallags kommitté u.

Allmänna synpunkter.

Kommunallagskommittén har vid framläggandet av förslaget om ändrade

ersättningsbestämmelser till en början anfört vissa allmänna synpunkter

på frågan. Kommittén framhåller härvid, att den ursprungliga principen

att vederlag icke skulle utgå till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

undan för undan uppmjukats genom de bestämmelser om rätt för

kommun att utge ersättningar av olika slag, som efter hand inforts i kommunallagarna

och i eu rad författningar, som reglerade speciella förtroendeuppdrag.

Principen stode emellertid kvar hl. a. såtillvida som kommunerna

icke vore berättigade att lämna gottgörelse i andra fall eller i vidare omfattning

än författningarna medgåve. Enligt kommitténs mening talade

starka skäl för bibehållande av huvudprincipen om de kommunala förtroendeuppdragen

såsom oavlönade i dess salunda modifierade skick. Lagstiftningen

borde i allmänhet inskränka sig till att draga upp vissa gränser

för den kommunala beslutanderätten i fråga om utgivande av ersättningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knntjl. Muj.ls proposition nr SS. ''M

Lndast dä det tunnes påkallat av starka skäl borde kommunen åläggas

några skyldigheter i förevarande hänseende. Sådana skäl syntes föreligga

beträffande ersättning till landstingsman och vissa i speciallagstiftningen

reglerade uppdrag. Kommittén saknade därför i allmänhet anledning att

töreslå någon ändring i dessa stadganden.

Utgångspunkten vid kommitténs omprövning av ersättningsreglerna har

varit de motiv som uppbära dessa bestämmelser. Härom anför kommittén:

Syftet med ersättningsreglerna är att underlätta för medborgarna alt deltaga

i den kommunala självstyrelsen. Detta deltagande kan inkräkta på

den enskildes arbetstid och därigenom minska hans inkomster. Det kan

vidare åsamka honom direkta kostnader, såsom för resor, vivre in. in. Ofta

ställer det krav på arbetsprestationer från hans sida. Icke alla medborgare

kunna utan vederlag göra uppoffringar av nu nämnda slag i samhällets

tjänst. Det är emellertid angeläget, att ingen av ekonomiska skäl hindras

lrån att deltaga i det kommunala livet. Delvis är det ett allmänt demokratiskt

intresse, som här gör sig gällande och som kräver, att alla medborgare,

oavsett sina ekonomiska villkor, böra ha möjligheter att göra eu insats i

samhällsarbetet. Men det kan också sägas vara ett speciellt kommunalt intresse,

att personer, som åtnjuta kommunmedlemmarnas förtroende och

som kanske äro särskilt lämpade för kommunala uppdrag, icke av hänsyn

till sin ekonomi hindras att åtaga sig dylika uppdrag.

Kommittén framhåller i fortsättningen att kritiken mot de nuvarande

ersättningsreglerna framför allt grundade sig därpå, att de icke i tillräcklig

mån lyllde sitt ändamål. Särskilt betonades, att kommunerna icke i erforderlig

utsträckning kunde gottgöra förtroendemännen för den arbetsinkomst,

de förlorade genom att deltaga i det kommunala arbetet. Då dagtraktamentet

i de fall, där vederbörande ginge miste om arbetsförtjänst,

företrädesvis linge karaktären av ersättning härför, avsåge reformkraven

i första rummet bestämmelserna om dagtraktamente för deltagande i sammanträde

eller förrättning.

Det heter vidare:

Kommittén har funnit de anmärkningar, som från angivna utgångspunkter

riktas mot gällande lagstiftning, i stort sett berättigade. Att de i

kommunallagarna uppdragna gränserna för kommuns rätt att tillerkänna

sina förtroendemän ersättning numera äro för snäva synes bekräftat av det

förhållandet, att kommunerna i mycket stor utsträckning utge ersättning

i strid med lagens regler. Vid sin undersökning på vad sätt bristerna i

nuvarande lagstiftning skola botas har kommittén kommit till slutsatsen,

att man i huvudsak kan bygga på gällande lags grunder och nöja sig med

att vidga de möjligheter kommunerna för närvarande ha att i vissa bestånida

loriner utge ersättning. Delta utsträckande av den kommunala beslutanderälten

måste emellertid bliva ganska omfattande för att ändamålet

med ersättningsreglerna skall kunna näs. I två avseenden har kommittén

funnit skäl föreligga att lämna kommun vidgad rätt att utge ersättning.

Förtroendeman, som är bosatt på så stort avstånd från sammanträdeseller

förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild

dag, synes utöver dagtraktamente för sammanträdes- eller förrättnings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

dagen böra kunna erhålla särskild ersättning för resdag. Kommittén anser

vidare, att det i starkt begränsad omfattning bör beredas möjlighet för kommun

att bevilja pension åt förtroendeman, som under en lång följd av år

mot arvode utfört arbete för kommunens räkning.

Vad kommittén föreslår om pension åt förtroendemän kommer att redovisas

i ett särskilt avsnitt. I detta sammanhang torde få behandlas kommitténs

förslag om utbyggnad för primärkommunernas del av de nuvarande

ersättningsformerna dagtraktamente, arvode, reseersättning och kostnadsersättning,

varvid i anslutning till förslaget om dagtraktamente kommer

att beröras den av kommittén förordade speciella formen för sådant

traktamente, ersättning för särskild resdag.

Innan jag övergår till vad kommittén föreslagit beträffande de särskilda

ersättningsformerna, torde jag få redovisa dess synpunkter på frågan om

befogenhet för kommun att utge gottgörelse för mi st ad arbetsförtjänst

i annan form än dagtraktamente. Kommittén har avvisat

tanken att införa en sådan ersättningsform i stället för eller vid sidan av

dagtraktamente. Den har härvid till eu början framhållit att det knappast

läte sig göra att lagfästa en regel, enligt vilken ersättning för deltagande i

sammanträde eller förrättning endast kunde utgå till den, som förlorade

arbetsförtjänst. Det nuvarande dagtraktamentet tjänade nämligen — påpekar

kommittén — även som ersättning för vissa utgifter i samband med

bevistande av sammanträde, t. ex. då förtroendemannen bodde så långt

från sammanträdesorten att han måste vidkännas kostnader för sitt uppehälle

där. Stundom kunde traktamentet även ha karaktären av gottgörelse

för utfört arbete. För sådana förtroendemän, som icke träffades av inkomstbortfall

genom bevistande av sammanträde, skulle ett stadgande, som

blott toge sikte på att ersätta utebliven inkomst, därför medföra att de

ginge miste om den gottgörelse i andra hänseenden som dagtraktamentet

kunde innefatta.

Kommittén har härefter diskuterat ett ersättningssystem, som innefattade

såväl gottgörelse för verklig inkomstförlust som fast ersättning i form

av traktamente. Ersättning för inkomstbortfall skulle enligt en sådan ordning

utgå, där det nöjaktigt styrktes, och vid sidan härav skulle ett traktamente

utbetalas antingen till samtliga eller till de förtroendemän, som ej

fingo gottgörelse för inkomstbortfallet. Kommittén finner emellertid att ett

sådant system skulle medföra betydande svårigheter i tillämpningen. Deu

pekar härvid särskilt på problemen, hur ersättningsrätten skulle kunna begränsas

på rimligt sätt och hur förlusten av inkomst borde styrkas. Beträffande

förtroendemän, som åtnjöte timpenning i sitt arbete eller som måste

anskaffa och avlöna vikarie för sig vid frånvaro, löste sig visserligen —

framhåller kommittén — dessa spörsmål jämförelsevis lätt. Däremot bleve

det vanskligare att beräkna ersättningen åt sådana vanligen månadsavlönade

personer, för vilka frånvaro från anställningen ej medför löneavdrag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 88. 99

men ej heller någon minskning i kravet på viss arbetsprestation, med påföljd

att det arbete, som eftersattes för deltagande i sammanträde, måste

utföras å annan tid. I fråga om andra kategorier än de egentliga löntagarna

bleve svårigheterna ännu större. Detta gällde särskilt lantbrukare, företagare

av skilda slag, läkare, advokater in. fl. Att med större säkerhet beräkna

inkomstbortfallet för förtroendemän tillhörande dessa yrkesgrupper

torde i allmänhet vara ogörligt. Och där detta undantagsvis vore möjligt,

kunde det befaras, att ersättningsbeloppen stundom bleve av den storleksgrad,

att de med hänsyn till såväl kommunernas ekonomi som andra omständigheter

icke skäligen borde i sin helhet ersättas av kommunala medel.

Kommittén framhåller vidare hl. a. att den olikhet i förmåner samt den

mer eller mindre ingående undersökning av den enskildes ekonomiska förhållanden,

som skulle följa av en särskild regel om ersättning för mistad

arbetsförtjänst, vore föga tilltalande ur allmänt demokratiska synpunkter.

Systemet med bevisning till styrkande av inkomstförlusten skulle dessutom

vålla arbetsgivare och anställda svårigheter samt i viss mån även tynga det

kommunala förvaltningsarbetet.

De anförda synpunkterna ha, som redan antytts, för kommitténs del lett

till slutsatsen att ökade möjligheter för kommunerna att ersätta förtroendemännen

för inkomstbortfall borde beredas genom eu höjning av dagtraktamentet.

Dagtraktamente och ersättning för särskild resdag.

Vid sin prövning av bestämmelserna om dagtraktamente har kommittén

utgått från de olika ändamål traktamentet är avsett att fylla eller

faktiskt fyller. Vad angår dess uppgift som ersättning för förlorad arbetsförtjänst

erinras om att maximeringen av traktamentet till fem kronor vid

dess tillkomst 1924 motiverades med att detta belopp i allmänhet kunde

beräknas skydda en person med åtta timmars arbetstid och ,‘t ä i 000 kronors

ursinkomst mot nämnvärd ekonomisk förlust på grund av tidsspillan

för sammanträden som toge i anspråk högst hälften av hans arbetstid.

Denna premiss hade numera —- framhåller kommittén på ett avgörande

sätt rubbats genom den höjning som den allmänna inkomstnivån undergått

sedan år 1924. Med nuvarande arbetslöner kunde eu löntagare redan genom

frånvaro från arbetet ett par timmar fa vidkännas ett löneavdrag, som

icke täcktes av den nuvarande högsta traktamentsersättningen. Men även

i vad den angivna beräkningsgrunden utginge från alt varje sammanträde

toge eu halv arbetsdag i anspråk, stämde den ofta mindre väl överens med

nuvarande förhållanden. Dagtraktamente borde därför enligt kommitténs

mening inrymma en större ersättning för förlorad arbetsförtjänst än vad

som nu motsvarade eu halv dagsinkomst. Bestämmelserna borde vidare

utformas så att de icke som f. n. hindrade att ett sammanträde förlädes

till vanlig arbetstid, när detta av det ena eller andra skälet erfordrades.

opaginerad Kontrollera mot PDF

41»

Kungl. Maj:is proposition nr SS.

I fortsättningen har kommittén framhållit att skälen för en höjning av

dagtraktamentets maximibelopp ökade i styrka om man utginge från traktamentets

uppgift att bereda kompensation för direkta utgifter. De kostnader

som avlägset boende nämndledamöter kunde tå vidkännas i samband

med sitt uppehåll på sammanträdesorten hade nämligen kraftigt ökats

sedan traktamentets belopp fastställdes. Dessa ledamöter missgynnades för

övrigt därigenom alt traktamentet för dem i huvudsak måste beräknas åtgå

för dylika utgifter och de sålunda — i motsats till på sammanträdesorten

boende — ej finge någon ersättning för förlorad arbetsförtjänst. — Kommittén

har vidare påpekat, att om man betraktade dagtraktamente såsom

ersättning för utfört arbete så vore det uppenbart att eu gottgörelse av fem

kronor om dagen vore för låg.

Starka skäl talade sålunda enligt kommitténs mening för eu nyreglering

av bestämmelserna om dagtraktamente. Kommittén har förordat, att denna

skall ske på det sättet att maximum för dagtraktamentet i normalfallen

höjes från fem till tio kronor men att traktamentet för särskilt tidskrävande

sammanträde eller, där det eljest finnes påkallat av särskilda förhallanden,

skall få sättas till högre belopp, dock högst sexton kronor.

Kommittén synes ha kommit fram till att dagtraktamentets maximibelopp

åtminstone måste fördubblas genom att beakta att levnadskostnaderna

höjts med omkring 50 procent sedan år 1924 samt att realinkomsterna

i allmänhet ökat under samma tid. Med hänsyn till den allmänna inkomsthöjningen

har kommittén funnit att ett traktamente om ungefär tio kronor

motsvarade en halv dagsfört jänst för de inkomsttagargrupper, som år 1924

ansågos kompenserade för förlusten av en sådan förtjänst med tem kronor.

Till motivering av den föreslagna möjligheten all i särskilda tall utgiva

högre traktamente har kommittén anfört:

EU dagtraktamente å cirka tio kronor är för litet, om man i likhet med

kommittén anser, att traktamentet bör kunna inrymma åtminstone större

delen av en ordinär dagsfört jänst för den stora massan inkomsttagare.

Utgår man från det nuvarande inkomstläget för dessa inkomsttagare, torde

ett dagtraktamente å femton å tjugu kronor för en i sin helhet använd dag

icke vara för högt. Om man emellertid utan några reservationer fastställer

ett belopp av femton kronor eller mera såsom maximigräns för dagtraktamentet,

föreligger obestridligen en viss fara för att normalersättningen för

sammanträden kommer afl hålla sig invid denna gräns. Uppenbarligen kräver

dock bevistandet av ett nämndsammanträde i de flesta fall icke så lång

lid, alt ett dagtraktamente av angivna storlek bör utgå.

De olägenheter, som sålunda äro förenade med eu sådan höjning av

maximitraktamentet, som nyss antytts, synas enligt kommitténs mening

kunna undvikas, om lagen uttryckligen reserverar maximiersättningen för

de särskilda fall där den är påkallad och tillika fastställer en högsta gräns

för de normala fallen. Man erhåller på detta sätt två latituder för dagtraktamentet:

en avsedd för det stora flertalet sammanträden eller förrättningar,

som icke vållar deltagarna större tidsförlust än låt säga tre å fyra timmar,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Knnyl. Mnj:ts pro position nr SS. 41

och en för de jämförelsevis få sammanträden eller förrättningar, som kräva

längre tid.

Då kommittén förordat, att det högre maximibeloppet skall bestämmas

till sexton kronor, har den åberopat att maximum i primärkommunerna,

vilket ej borde differentieras med hänsyn till bostadsorten, icke borde sättas

till högre belopp än som utgår till av landsting utsedd förtroendeman för

sammanträde å den egna bostadsorten. Kommittén har emellertid härvid

framhållit att ett traktamente å sexton kronor långt ifrån alltid utgjorde

full gottgörelse för inkomstbortfall och kostnader föranledda av uppdraget.

Enligt kommitténs åsikt borde emellertid kommunallagarnas ersättningsregler

icke bestämmas av principen, att full kompensation under alla förhållanden

skall kunna lämnas för kommunalmännens uppoffringar. En

viss återhållsamhet vore motiverad av förtroendeuppdragets natur.

Kommittén har sålunda föreslagit, att en viss differentiering av ersättningen

för deltagande i sammanträde eller förrättning skulle ske i själva

lagen, men framhåller härtill att det ofta kunde finnas anledning att genomföra

eu mera ingående reglering inom de särskilda kommunerna. Det

syntes ligga i kommunernas intresse att icke schablonmässigt bestämma

traktamentena till maximibeloppen utan att göra ersättningens storlek beroende

av närmare angivna förutsättningar. I första hand borde hänsyn

härvid tagas till den tidsförlust deltagande i ett sammanträde och en förrättning

medförde, varvid även den tid som åtginge för resa till sammanträdes-

eller förrättningsslället borde beaktas. För kortvariga sammanträden

kunde det för närboende vara påkallat med ett lägre traktamente än

tio kronor medan deltagandet i samma sammanträde för avlägset boende,

som nödgats sätta till en hel dag för resan, borde gottgöras inom den vidare

latituden. EU något högre traktamente kunde emellertid även vara motiverat

med hänsyn till alt förberedelser för sammanträdet krävde icke alltför

obetydlig tid.

Här må vidare nämnas, att kommittén i detta sammanhang avvisat tanken

afl även ledamöter i kommunens representativa organ skulle kunna erhålla

traktamente. Kommittén har härvid åberopat fullmäktiguppdragets

särskilda karaktär samt den i jämförelse med ledamotskapet i styrelser och

nämnder mindre omfattning, vari delta tager sin innehavares lid i anspråk.

Kommittén har emellertid föreslagit, all fullmäktige och traktainentsberälligade

förtroendemän, som äro bosatta så långt från sammanträdesorten

all de för deltagande i sammanträde nödgas övernatta utom sill hemvist,

skall kunna få gottgörelse i form av ersättning f ö r s ä r s k i I d

resdag. Det framhålles, att i synnerhet i de vidsträckta kommunerna i

norra delen av landet icke vore sällsynt att eu eller kanske flera resdagar

åtginge för bevistande av ett sammanträde. Den nva ersättningsformen

borde enligt kommitténs mening utgöra kompensation för såväl mistad

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

arbetsförtjänst som direkta utgifter för kost och logi under den tid som

resan varade utöver själva sammanträdes- eller förrättningsdagen. Kommittén

har emellertid icke velat binda kommunerna genom detaljerade bestämmelser

om maximibelopp eller om de villkor under vilka ersättning

för resdag kunde utgå. I betänkandet anföres härutinnan:

Det torde böra överlåtas åt det fåtal kommuner, i vilka nu ifrågavarande

ersättningsform kan komma att tillämpas, att bestämma de grunder,

efter vilka ersättning bör utgå. Härvid synas de principer för bestämmande

av dagtraktamentets storlek, som ovan omnämnts, böra vara vägledande

också för bestämmande av nu förevarande gottgörelse. Ersättningsbeloppens

storlek torde lämpligen böra differentieras efter ungefärligen samma

riktlinjer som angivits i fråga om dagtraktamentenas storlek. Sålunda

torde t. ex. särskilda belopp böra bestämmas för nattuppehälle, för hel dag

och för halv dag. Enligt vad kommittén inhämtat äro kommunförbunden

för närvarande sysselsatta med att upprätta förslag till normal reglementen

för resor såväl inom som utom kommunen. Det torde vara lämpligt, att i

de kommuner, där ersättning för särskild resdag inom kommunen kan

komma i fråga, bestämmelser härom införas i de resereglementen, som i

enlighet med kommunförbundens förslag torde komma att antagas i dessa

kommuner.

Såsom inledningsvis framhållits är kommitténs betänkande icke enhälligt

i fråga om dagtraktamente åt kommunala förtroendemän. Ledamoten

riksdagsmannen Helmer Holmberg har nämligen i ett särskilt yttrande

anmält avvikande mening bl. a. i denna del och uttalat, att kommunallagarna

icke borde draga upp några gränser för kommunernas rätt att utge

ersättning i andra avseenden än i fråga om arvode och pension. Herr Holmberg

instämmer visserligen i kommitténs uppfattning att vederlag för förlorad

arbetsförtjänst vore en ersättningsform, som icke borde tillrådas och

fastslår som en utgångspunkt för prövningen, att varje slag av kommunal

verksamhet i princip borde betraktas som ett arbete, vilket skall kunna ersättas

allt efter sin egen art och omfattning. Från denna utgångspunkt

finner reservanten emellertid majoritetens förslag otillfredsställande när

det gällde traktamente och förordar för sin del att även ledamöter av kommunens

beslutande organ skall kunna erhålla sådan ersättning samt att

traktamentets belopp icke skall maximeras. 16-kronorsgränsen gåve enligt

reservantens mening icke kommunerna laglig rätt att i alla förekommande

fall ge skälig ersättning.

Arvode.

I fråga om ersättningsformen arvode innebär kommitténs förslag inga

mera betydande ändringar i vad f. n. gäller. Kommittén har emellertid

understrukit vikten av en skälig arvodessättning inom kommunerna och

framhållit att åtskilliga kommuner syntes utmäta alltför låga arvoden till

vissa förtroendemän. En sådan centralisering av medelsförvaltning utan

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 88. 43

anställande av tjänstemän, som tidigare föreslagits av kommittén1, förutsatte

för att kunna med framgång genomföras i praktiken att kommunerna

gåve vederbörande kassaförvaltare skäligt arvode.

Den viktigaste ändringen i arvodesbestämmelserna avser en utvidgning

av kretsen av dem, som kunna erhålla arvode. Kommittén har nämligen

föreslagit att arvode skall kunna utgå även till ordföranden i kommunens

beslutande organ, vilket f. n. vore uttryckligen förbjudet i kommunallagarna.

Ändringen motiveras med att ordförandesysslan regelmässigt

ger sin innehavare en större eller mindre arbetsbörda utöver deltagandet i

och ledandet av stämmans eller fullmäktiges sammanträden. Bl. a. framhålles,

att särskilt i de större städerna betydande administrativa uppgifter

vila på fullmäktiges ordförande och att man på många håll ställer anspråk

på en initiativtagande och ledande verksamhet från ordförandens sida i

fråga om skilda områden av det kommunala och samhälleliga livet.

Kommittén har vidare förordat, att den nuvarande skyldigheten att underställa

arvodesbeslut länsstyrelsens prövning skall upphöra. Till motivering

av detta förslag har kommittén i första hand hänvisat till att underställningsregeln

visat sig ha ringa praktisk betydelse. På inånga håll uraktlåt

man att insända beslut till länsstyrelsen och där underställning skedde

i behörig ordning, hade fastställelse vägrats endast i sällsynta undantagsfall.

I fortsättningen har kommittén bl. a. framhållit att underställningsplikten

kunde undvaras även såsom en kontroll över att arvodena icke

sattes för högt. Kommunernas eget omdöme och deras naturliga intresse

av att utgifterna hölles inom rimliga gränser torde nämligen utgöra bästa

garantien mot en alltför frikostig arvodessättning.

Även beträffande arvodesbestämmelserna har eu av kommitténs ledamöter

avgivit särskilt yttrande, nämligen riksdagsmannen Ragn. Bergh.

Denne har icke kunnat ansluta sig till förslaget om medgivande för kommun

att tillerkänna ordförande i kommunens beslutande organ särskilt

arvode. Han har härvid bl. a. hänvisat till de skäl kommittén anfört till

stöd för sin ståndpunkt i fråga om dagtraktamente åt fullmäktiges ledamöter

och funnit det inkonsekvent att mot bakgrunden härav tillerkänna

kommunens främste förtroendeman arvode. Beträffande valet av denne

framhåller reservanten vidare — vore det angeläget tillse, att den som hade

att både utåt och inom kommunen företräda densamma bleve utsedd under

sådana förhållanden, att varje hänsynstagande till hans personliga ekonomiska

intressen kunde anses vara uteslutet. I fråga om uppdraget att

vara ordförande i det beslutande organet borde åtskillnaden mellan förtroendemän

och kommunala tjänstemän strikt uppehållas.

Se 1 vi rom prop. nr 110 till 10-18 års riksdag s. 128 tf.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Knngl. Maj:ts proposition nr SS.

Resekostnad sersättning.

Beträffande reseersättning till förtroendemännen i primärkommunerna,

av kommittén benämnd resekostnadsersättning, har kommittén föreslagit

att de nuvarande bestämmelserna skola jämkas i tre avseenden.

1. Där icke järnväg, omnibus eller fartygslägenhet eller, såvitt städerna

angår, spårväg kan begagnas, skall resekostnadsersättning enligt förslaget

kunna utgå högst med lägsta avgiften för taxeautomobil. F. n. utgör maximum

hälften av denna avgift.

2. Det minsta avstånd, vid vilket resekostnadsersättning kan utgå, sättes

lika för nämndledamöter och fullmäktige och bestämmes till tre kilometer.

F. n. utgör ifrågavarande avstånd fem kilometer för nämndledamöter och

tio kilometer för fullmäktige.

3. Även ledamöter av stadsfullmäktige skall enligt förslaget kunna få resekostnadsersättning.

Rörande kommitténs motivering för de föreslagna ändringarna torde få

hänvisas till betänkandet (s. 62—63>.

Den förut refererade reservationen till kommitténs betänkande av herr

Holmberg torde även avse bestämmelserna om reseersättning.

Annan kostnadsersättning.

Vad angår annan kostnadsersättning har kommittén föreslagit att de

nuvarande smärre skiljaktigheterna mellan sådan ersättning till ordförande

å stämma och i fullmäktige, å ena, samt till andra ersättningsberättigade

förtroendemän å andra sidan skola undanröjas. Kommittén har

härvid funnit att de olika slagen av utgifter ej borde exemplifieras i lagen,

utan att där endast borde angivas alt ersättning kunde avse utgifter överhuvudtaget,

som för kommunens räkning påkallades vid uppdragets fullgörande.

Till dessa utgifter hänföras även representationskostnader.

Ersättningsbestämmelser utanför de egentliga kommunallagarna.

I det föregående har kommitténs förslag till ändring av kommunallagarnas

bestämmelser om ersättning till förtroendemän inom primärkommunerna

redovisats. Sådana ersättningsbestämmelser förekomma emellertid,

såsom förut framhållits, även utanför de egentliga kommunallagarna antingen

i form av en hänvisning till dessa eller såsom särskilda regler. Kommittén

har i ett särskilt avsnitt diskuterat möjligheterna att åstadkomma

överensstämmelse mellan dessa speciella ersättningsregler och kommunallagarnas

föreskrifter i ämnet samt behandlat frågan i vad mån dessa sistnämnda

stadganden borde göras tillämpliga å vissa förtroendemän, till vilka

ersättning f. n. icke lagligen syntes kunna utgå.

Av de redan befintliga fristående ersättningsbestämmelserna har kommittén

först behandlat dem, som avse kommunvalda ledamöter i vissa

ringsorgan. Kommittén har härvid föreslagit att de av kommunen valda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iuiiujl. Maj.ts proposition nr SS. 4f>

ledamöterna i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnänind och lokal taxeringsnämnd

samt de av stadsfullmäktige utsedda ledamöterna i särskild

taxeringsnämnd skola, därest vederbörande kommun så beslutar, åtnjuta

ersättning efter samma grunder som enligt kommunallagarna gälla för ledamöter

i kommunala styrelser och nämnder. Detta innebär förbättringar för

vederbörande i så måtto, att dagtraktamentets maximum höjes från femton

till sexton kronor, varjämte ersättning för särskild resdag kan utgå efter

de grunder kommunen bestämmer. Å andra sidan medför den föreslagna

ordningen en försämring för ifrågavarande förtroendemän i två hänseenden.

Dels bli bestämmelserna om reseersättning oförmånligare — så kommer

t. ex. gottgörelse vid tågresor alt beräknas efter tred je i stället för andra

klass — dels förlora de av stadsfullmäktige valda ledamöterna i särskild

taxeringsnämnd sin hittillsvarande ovillkorliga rätt till ersättning. Kommittén

anser emellertid icke att dessa försämringar spela en sådan roll för

vederbörande, att man av hänsyn härtill borde avstå från att införa enhetliga

regler.

T fråga om de av landsting (förvaltningsutskott) utsedda ledamöterna i

fastighetstaxeringsnänind och särskild taxeringsnämnd har kommittén föreslagit

att dessa i ersättningshänseende skola jämställas med innehavare

av landstingskommunala förtroendeuppdrag i allmänhet. Detta mediör eu

förbättring i vissa hänseenden särskilt för dem, som äro bosatta å annan ort

än sammanträdesorten (höjning av dagtraktamentets maximum från femton

till tjugofyra kronor). Enligt kommittén torde det icke ha större betydelse

att härigenom i ett och samma taxeringsorgan landstingets representanter

stundom komma att få högre ersättning än representanterna lör primärkommunen,

ehuru ledamöterna i lika mån tagas i anspråk för sina

uppdrag.

Kommittén har även berört byggnadsstadgans särskilda regel om ersättning

till ledamot av byggnadsnämnd och funnit att eu sådan särbestämmelse

knappast behövdes och att den därför borde utmönstras ur stadgan.

Till motivering av detta förslag anför kommittén:

Ersättnings utgivande i form av arvode synes böra vara beroende icke av

alt ledamot besitter specialkunskap utan därav, att han efter särskilt uppdrag

utför arbete av betydande omfattning såsom fallet kan vara med ordförande,

sekreterare eller föredragande inom nämnden eller med den, som

fått i uppdrag alt verkställa utredning om visst ärende eller utsetts till delegerad

för viss mera arbetskrävaude uppgift. Rätten att bevilja ledamot av

byggnadsnämnden arvode utan hänsyn till om han innehar dylikt speciellt

uppdrag torde för övrigt endast undantagsvis ha utnyttjats av kommunerna.

Ett sådant undantag föreligger beträffande Stockholms stad, där byggnadsnämndens

ledamöter åtnjuta icke obetydliga arvodesbelopp. De olägenheter

som kunna uppkomma i samband med arvodets ersättande med traktamente

äro av övergående natur och minskas dessutom, om kommunerna få

rätt att, såsom kommittén föreslagit, bestämma högre traktamenten än vad

kommunallagarna f. n. medge.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kanyl. Maj:ts proposition nr SS.

I samma avsnitt har kommittén slutligen förordat ändringar i lagen om

delning av jord på landet samt lagen om vägnämnder och länsvägnämnder

i syfte att göra kommunallagarnas ersättningsregler tillämpliga å de av

kommunerna utsedda valmännen för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän

samt kommunvalda ombud för val av vägnämnd. Förstnämnda

förslag torde emellertid få anmälas i samband med andra ändringar i jorddelningslagen.

I fråga om innebörden av sistnämnda förslag hänvisas till

specialmotiveringen.

Förslaget och kommunernas ekonomi.

Kommittén har funnit det ogörligt att närmare beräkna de utgiftsökningar,

som ett genomförande av kommitténs förslag kunde medföra för

kommunerna. Den har emellertid uttalat, att kommunernas ekonomi i allmänhet

torde vara sådan, att de utan svårighet kunde bära en rimlig höjning

för ifrågavarande ändamål. Härvid har särskilt framhållits betydelsen

av att genom kommunindelningsreformen komma att skapas större enheter

med bättre resurser samtidigt som antalet förtroendemän i landskommunerna

kommer att minskas.

Remissyttrandena.

A llmänna synpunkter.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag ha de däri framförda

allmänna synpunkterna på frågan om ersättningen till de kommunala förtroendemännen

i stort sett icke föranlett några erinringar. Länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Västcrnorrlands och Västerbottens län samt vederbörande

remissorgan i 24 städer och ett 70-tal andra kommuner ha förklarat

sig till alla delar biträda kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseenden

eller ha lämnat detta utan erinran. Kommitténs uttalande, att de i

kommunallagarna uppdragna gränserna för kommuns rätt att tillerkänna

sina förtroendemän ersättning numera vore för snäva, har vunnit anslutning

av7 samtliga remissinstanser, som yttrat sig i saken. Så är även förhållandet

beträffande kommitténs uppfattning, att kommunerna endast då det

funnes påkallat av särskilt starka skäl borde åläggas några skyldigheter i

fråga om utgivande av ersättningar. Däremot ha en del remissinstanser i

olikhet med kommittén ansett att kommunerna borde få utge gottgörelse

för m istad arbetsförtjänst även i annan form än dagtraktamente.

I några av de yttranden från kommuner, där denna mening hävdats, har

man i anslutning till kommittéledamoten Holmbergs reservation uttalat, att

det i andra avseenden än i fråga om arvode och pension borde ankomma

på kommunerna själva att bestämma om ersättning skall utgå, under vilka

former detta i så fall skall ske och hur stor ersättning, som i varje fall

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

kunde anses skälig. Stadsfullmäktige i Göteborg och vederbörande remissorgan

i fem andra kommuner anse att kommun borde beredas möjlighet att

inom gränser, den själv ägde bestämma, lämna ersättning för inkomstbortfall

åt samtliga f. n. traktamentsberättigade förtroendemän.

Några kommuner ha anslutit sig till det av kommittén diskuterade systemet

med såväl gottgörelse för verklig inkomstförlust som fast ersättning

i form av traktamente. Stadsfullmäktige i Gävle förorda sålunda, att ersättning

förutom dagtraktamente skall utgå för styrkt förlorad arbetsförtjänst

och föreslå att denna ersättning skall kunna utgå med ett belopp av högst

25 kronor per dag. Stadsfullmäktige i Halmstad anse att det nuvarande

dagtraktamentet om fem kronor bör bibehållas men att vid sidan härav

skall utgå ersättning för styrkt inkomstbortfall med högst 20 kronor.

Såsom ett genomgående skäl för införande av möjlighet att utgiva gottgörelse

för inkomstbortfall anföres att ingen av ekonomiska skäl borde

hindras från deltagande i kommunalt arbete och att de föreslagna traktamentena

icke tillgodosåge detta behov. 1 några yttranden framhålles särskilt

att på orter med skiftarbetande befolkning, vilken i stor utsträckning deltar

i det kommunala arbetet, denna icke kompenserades för inkomstbortfall genom

de föreslagna traktamentena. Vidare påpekas att en del kommuner redan

lämna ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Kommunalfullmäktige i

Sura kommun framhålla, att det ur rättvisesynpunkt vore viktigare med

ersättning för inkomstbortfall än med ersättning i form av traktamente.

Länsstyrelsen i Örebro län beklagar, att de sakkunniga ej funnit utväg

att utöver traktamente medgiva ersättning för förlorad arbetsförtjänst i de

fall, då detta vore motiverat, samt fortsätter:

Det torde icke kunna bestridas att utövandet av kommunala förtroendeuppdrag

tynger medborgarna mycket olika, beroende på löneställning, arbetsförhållanden,

avstånd till sammanträdesorten m. in. Vad som för den

ene knappast är någon uppoffring alls, blir för den andre en betydande sådan.

Söker man ordna saken genom en högre generell ersättning i form av

traktamente, blir resultatet att en del personer avbördas alla bekymmer i

samband med uppdragens utövande och kanske ofta därigenom lockas att

fika efter uppdrag mer än rimligt är, medan andra alltjämt icke utan

betydande offer kunna åtaga sig uppdraget. Enligt länsstyrelsens mening

borde det vara möjligt att ordna ersättningsfrågan så, att mindre

inkomsttagare utöver vanligt traktamente kunna erhålla någon ersättning

för förlust av arbetsförtjänst, som bevisligen uppstår genom uppdragets

fullgörande. Länsstyrelsen uttalar förhoppningen att denna fråga blir föremål

för nya överväganden.

Stadsfullmäktige i Västerås ifrågasätta, om det icke skulle vara möjligt

att fastställa vissa schematiska normer för beräkning av dagsinkomst och

härigenom komma fram till relativt enkla och lätt tillämpliga regler för

bestämmande av ersättning vid inkomstbortfall.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:Is proposition nr SS.

Dagtraktamente.

I fråga om dagtraktamentet har kommitténs förslag i princip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av 16 länsstyrelser — förutom de i början av

detta avsnitt nämnda, som helt anslutit sig till kommittén, länsstyrelserna

i Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och

Jämtlands län — Svenska stadsförbundet och flertalet hörda kommuner.

Överståthållaråmbetet finner visserligen skäl kunna anföras för att det

högre traktamentet, såsom av Stockholms stadsfullmäktige påyrkas, bestämmes

till 20 kronor, men förklarar sig dock ansluta sig till kommitténs

förslag i denna del. Ämbetet har dock intet att erinra mot att för Stockholms

del det högre traktamentet sättes till 20 kronor.

Av de remissinstanser, som icke ansett sig kunna lämna förslaget utan

erinran i denna del, ha flera åtminstone i princip och i första hand anslutit

sig till den av ledamoten Holmberg förordade linjen, att kommunerna böra

äga att själva bestämma traktamentets storlek utan iakttagande av en lagstadgad

maximigräns. Till denna grupp kunna hänföras länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus och Gävleborgs län, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott

samt vederbörande remissorgan i sex städer, tolv andra

borgerliga kommuner och två församlingar.

Härvid har framhållits att ett dagtraktamente på högst 1(> kronor i många

fall måste framstå som otillräckligt bl. a. på grund av den ofta avsevärda tid,

som krävdes för kommunala sammanträden och förrättningar t. ex. för

löne- och avtalsförhandlingar. Man har vidare hänvisat till att ett traktamente

med den föreslagna maximibegränsningen icke med nuvarande inkomstläge

skulle täcka förlorad arbetsförtjänst. I yttrande från kommunalfullmäktige

i Sollentuna köping påpekas att i exempelvis brandsynenämnden

ofta ingå yrkesmän, såsom murare, skorstensfejarmästare och andra,

vilka kanske icke få ens hälften av inkomstbortfallet täckt, därest dagtraktamentet

skulle maximeras till l(i kronor. Vanskligheten att för någon

längre tid framåt i lag fixera dagtraktamentets storlek — exempelvis på

grund av penningvärdets förändringar — har åberopats såsom skäl av några

instanser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om icke det föreslagna högre

maximibeloppet satts för lågt. Enligt länsstyrelsens mening kunde en så

snäv gräns stundom föra med sig svårigheter för kommunerna att få villiga

och lämpliga personer till uppdrag, där förtroendevalören ej framträdde så

starkt. På grund härav och då kommitténs redogörelse för ersättningspraxis

visade, att åtskilliga kommuner f. n. medgåve högre ersättning än det föreslagna

maximibeloppet, vore det icke lämpligt att draga gränsen så snävt.

Man riskerade då att kommunerna komme att överskrida lagens gräns.

Länsstyrelsen är väl medveten om svårigheten att i lag fastslå vad som

skall vara skäligt i detta avseende och skulle därför närmast vara böjd att

förorda, att någon bestämd gräns för det högre beloppet ej direkt fastslås

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

i lagen. I sådant fall torde det emellertid vara nödvändigt att begränsa kommunernas

rörelsefrihet med avseende å beloppets storlek genom en föreskrift

att högre belopp ej får utgå än som kan anses skäligt med hänsyn

till vissa i lagen angivna förutsättningar. Detta torde jämväl vara nödvändigt

med hänsyn till behovet av att skapa en besvärsgrund. Skulle det visa

sig lagtekniskt omöjligt att angiva dessa förutsättningar och en maximigräns

sålunda bör fastställas, vill länsstyrelsen förorda ett något högre

belopp än sexton kronor.

I andra hand har även länsstyrelsen i Stockholms län förordat, att det

högre maximibeloppet höjes till 20 kronor.

I likhet härmed ha några remissinstanser uttalat sig för en höjning av

den högre maximigränsen med bibehållande av ett i lagen utsatt högsta belopp.

Till denna grupp höra länsstyrelserna i Västmanlands (18 kronor)

och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Stockholm (20 kronor) och Örebro

(24 kronor), sju andra kommuner samt Svenska landskommunernas förbund

(20 kronor). I stort sett ha härvid samma skäl anförts som de vilka

åberopats till stöd för ett borttagande av maximigränsen. Länsstyrelsen i

Norrbottens län anser beloppet för lågt i synnerhet för sådana förtroendemän,

som äro bosatta på så stort avstånd från sammanträdesorten, att resan

måste företagas å särskild dag. En otillfredsställande lösning av de

avlägset boendes ersättningsfråga skulle enligt länsstyrelsens mening leda

till ökade svårigheter att rekrytera förtroendemän från de vidsträckta kommunernas

ytterområden eller också till att man kringgick traktamentsbestämmelserna

genom att giva vederbörande så stor ersättning för särskild

resdag, att den inrymde ett tillägg till det lagenliga dagtraktamentet. Svenska

landskommunernas förbund framhåller, att en ersättning på högst 16

kronor vore otillräckligt särskilt för ledamöter i sådana taxeringsnämnder

som hålla heldagssammanträden och för vissa förrättningar t. ex. brandsyn

och hälsovårdsinspektioner, som normalt taga en hel arbetsdag i anspråk.

Stadsfullmäktige i Örebro anlägga en helt annan synpunkt till grund för

sitt ställningstagande. Enligt fullmäktiges mening vore avståndet mellan

det lägre och det högre traktamentets maximibelopp för litet. Det kunde

därför befaras, att framställningar om traktamente med 16 kronor komme

att göras i långt större utsträckning än de sakkunniga avsett. Sattes däremot

maximum för den högre ersättningen enligt stadsfullmäktiges förslag

till 24 kronor, skulle sannolikt den stora differensen mellan de båda maximibeloppen

avskräcka förvaltningarna från att lämna ersättning med det

högre beloppet.

Den föreslagna uppdelningen av traktamentet har berörts även i några

andra remissvar. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Skaraborgs län, om

man icke hort lämna kommunerna frihet alt utan vidare fastställa ett traktamente

upp till 16 kronor. Länsstyrelsen anser alt den i förslaget angivna

förutsättningen för att det högre beloppet skulle kunna utgå krävde eu

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 88.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

viss diskretionär prövning, som kunde bli ömtålig. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län anför i denna del.

Det är att antaga, att kommunerna regelmässigt komma att sammanfatta

sina beslut rörande traktamenten m. m. i särskilda reglementen. Det synes

oformligt att i ett sådant fall laborera med traktamenten av skilda typer.

En enklare lösning står att vinna genom att införa en enda typ av traktamente

och sedan bestämma, att fullt traktamente endast utgår, om hel

arbetsdag måste tillsättas för uppdraget, och att traktamentet reduceras

efter skäliga normer, om endast en mindre del av dagen måst tagas i anspråk.

Även i ett par yttranden från kommuner ha liknande synpunkter fi amförts.

Förutsättningarna för utgivande av det högre traktamentet ha tagits upp

av överståthållarämbetet, som härvid berört spörsmålet, huruvida det högre

traktamentet bör utgå, då visst sammanträde blivit tidskrävande, eller om

det bör utgå generellt för uppdrag i fråga om vilka sammanträdena såsom

regel äro tidskrävande. Ämbetet förordar för sin del det senare alternativet

såsom enklare och samtidigt ägnat att motverka eljest eventuellt uppkommande

tendenser att med sidoblick på arvodet draga ut på sammanträdestiden.

Enligt ämbetets mening hade en alltför obestämd faktor införts såsom

grund för höjt traktamente genom uttalandet att sådant kunde vara motiverat

av att ett sammanträde stundom fordrade tidsödande förberedelse!.

Dylika förberedelser kunde utföras på valfri tid. Bestämmelsen om förhöjt

traktamente, då det funnes påkallat av särskilda skäl, borde därför utgå.

De av kommittén angivna förutsättningarna för utgivande av det högre

traktamentsbeloppet sammanställda med de olika funktioner, dagtraktamentet

är avsett att fylla och faktiskt fyller, ha för statskontorets del utgjort

utgångspunkten för ett förslag om ersättning i delvis andra former

än de av kommittén föreslagna. Statskontoret anför.

Enligt statskontorets mening är det — icke minst med hänsyn till den

innebörd benämningen traktamente har i vanligt språkbruk synnerligen

önskvärt, att en klar begreppsbestämning kommer till stånd i förevarande

sammanhang. Sålunda synes skillnad böra göras mellan ersättning för

direkta kostnader i samband med uppdragets fullgörande och ersättning

för utfört arbete, tidsspillan o. d. Ämbetsverket vill på grund härav för sin

del förorda, att det av kommittén föreslagna dagtraktamentet uppdelas i

två ersättningsformer, nämligen dels ett till alla ledamöter med samma belopp

utgående dagarvode och dels traktamente, som under vissa förutsättningar

skall kunna tilldelas ledamot, vilken icke är bosatt å sammanträdeseller

förrättningsorten. Maximigränsen för dagarvodet torde böra sättas till

12 kronor eller samma belopp, som enligt kommittékungörelsen utgår till

kommittéledamot, vilken icke är anställd i statens, kommuns eller statsunderstödd

institutions tjänst. Traktamentet synes böra utgå till ledamot,

som är bosatt å minst 5 kilometers avstånd, i landskommun från sammanträdesorten

och, i stad, köping eller därmed jämförligt samhälle, från grän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

sen för det stadsplanelagda området, under förutsättning, att den tid som

tagits i anspråk för sammanträde och resa tilihopa överstiger 8 timmar.

Storleken av traktamentet torde böra bestämmas till högst det belopp, som

enligt allmänna rescreglementet utgår till nämndeman, eller alltså 12 kronor

för dag och 8 kronor för natt. Med den lösning av traktamentsfrågan,

som statskontoret ovan förordat, erfordras uppenbarligen icke något specialstadgande

för reglering av rätten till ersättning för särskild resdag på

sätt kommittén föreslagit. Ersättning för resdag skulle enligt kommittén

kunna utgå icke blott till ledamot i nämnd, styrelse eller beredning, för

vilken dagtraktamente kunde ifrågakomma, utan jämväl till konnnunaleller

stadsfullmäktig. Statskontoret finner för sin del skäligt, att traktamente

beredes fullmäktig för såväl sammanträdes- som resdag enligt samma

grunder, som föreslagits för nämndledamot eller revisor. Möjlighet för kommun

att tillerkänna fullmäktig dagarvode synes däremot icke böra införas.

Delvis liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Kalmar län,

som ifrågasätter om ej med förebild från allmänna resereglementet borde

fastställas hel och halv traktamentsersättning med hänsyn till den tid, som

åtgått för uppdragets fullgörande. Med denna konstruktion av traktamentsersättningen

kunde ersättning för särskild resdag utgå efter samma grunder.

Bortsett från att statskontoret, såsom framgått av dess nyss redovisade

yttrande, förordat att traktamente — men ej dagarvode — skulle utgå även

till fullmäktig, har en mera väsentlig utvidgning av kretsen av dem, vilka

böra vara berättigade att uppbära dagtraktamente, uttryckligen föreslagits

endast av stadsfullmäktige i Stockholm. Dessa förorda införande av möjlighet

att bevilja dagtraktamente även för deltagande i fullmäktiges sammanträden.

I det av fullmäktige åberopade yttrandet hänvisas till ett tjänsteutlåtande

av stadens kammarkontor, där i denna del till en början bl. a.

framhålles, att deltagande i stadsfullmäktiges sammanträden kunde vara

väl så tidsödande som ledamotskapet i vissa nämnder och kommittéer. Vad

beträffar den särskilda karaktär hos fullmäktiguppdraget som enligt kommittén

utgjorde ett skäl mot dess förknippande med traktamente, så påpekar

kammarkontoret att härmed tidigare åsyftats den högre förtroendevalör,

som representantskapet ägde och som borde göra det i högre grad än

andra kommunala uppdrag eftersträvansvärt för förtroendets skull. En

argumentering, som på denna grund avvisade traktamentsersättning åt

fullmäktig, överensstämde emellertid enligt kammarkontorets mening icke

logiskt med den principiella motiveringen för ersättning åt kommunala förtroendemän.

Det föreföllc för övrigt utomordentligt svårt alt finna en

objektiv grund för att bedöma, lniru skilda uppdrag skola graderas inbördes

med hänsyn till den högre eller lägre digniteten av förtroende.

Den föreslagna nya ersättningsformen ersättning för särskild

resdag har i allmänhet icke föranlett några uttalanden från remissinstansernas

sida. Här må endast anmärkas, att någon sådan ersättning icke

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj ds proposition nr 88.

erfordras enligt den av statskontoret och länsstyrelsen i Kalmar lån ifrågasatta

linjen för ersättningsfrågans lösning.

Arvode.

I fråga om ersättningsformen arvode har kommitténs ändringsförslag

tillstyrkts av det övervägande flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i

Stockholms län framhåller i sitt tillstyrkande yttrande att fastställelsevägran

beträffande arvodesbeslut icke förekommit vid länsstyrelsen under de

senaste 15 åren. Länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län samt vederbörande

remissorgan i ett par kommuner ha emellertid i likhet med kommittéledamoten

Bcrgh icke funnit skäl föreligga att utsträcka möjligheten

att utgiva arvode jämväl till ordföranden i kommunens beslutande organ.

I fråga om motiveringen för avstyrkandet i förevarande del har man i några

av dessa yttranden helt eller delvis anslutit sig till vad herr Bergh anfört.

Länsstyrelsen i Hallands län har härutöver framfört farhågor för att, om

ordförandeskapet i de beslutande organen förvandlades till avlönade uppdrag,

ordföranden i vissa fall icke kommer att intaga samma självständiga

ställning som en oavlönad ordförande gentemot majoritetskonstellalioner

inom de beslutande organen.

Kyrkorådet i Stora Malm (Södermanlands län) anser det önskvärt att i

lagen eller tillämpningsbestämmelserna fixerades ett minimi- och ett maximibelopp,

inom vilket arvodet får röra sig.

För ett bibehållande av skyldigheten att underställa arvodesbeslut ha

överståthållaråmbetet, drätselkammaren i Luleå samt ett par andra kommuner

uttalat sig. Drätselkammaren i Luleå anser att man ej kan bortse

från att lusten att fatta alltför frikostiga beslut ovillkorligen måste dämpas

av att frågan kan bli föremål för en lämplighetsprövning i högre instans.

Resekostnadsersättning.

Beträffande bestämmelserna om resekostnadsersättning ha endast några

få remissinstanser förordat avvikelser från vad kommittén föreslagit.

Statskontoret anser, att såsom villkor för dylik ersättning bör gälla, att

avståndet mellan ledamots eller fullmäktigs hemort och — i landskommuner

— sammanträdes- eller förrättningsstället samt — i stad, köping

eller därmed jämförligt samhälle — det planlagda området överstiger

fem kilometer. Några landskommuner förorda en liknande ordning.

Stockholms stadsfullmäktige yrka, att ersättning för taxibil må beviljas,

därest sammanträde pågår efter kl. 24, även om möjlighet skulle föreligga

att anlita buss eller spårvagn. Kommunalnämnden i Gällivare föreslår med

hänvisning till inom kommunen tillämpad ordning, att ett tillägg göres till

bestämmelserna om resekostnadsersättning av innehåll att kommunerna

skulle ha rätt att fastställa ett visst fast belopp att utgå per ressträcka oberoende

av vilket fortskaffningsmedel, som anlitas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 8S.

Annan kostnadsersättning.

Vad angår den ersättning, som kan utgå vid sidan av dagtraktamente,

arvode och gottgörelse för resekostnader, här kallad annan kostnadsersättning,

så ha de jämkningar i gällande bestämmelser, som föreslagits

av kommittén, så gott som undantagslöst lämnats utan erinran. En

delvis annan ordning än den föreslagna förordas av kyrkofullmäktige i

Valbo församling, till vars uttalande i denna del länsstyrelsen i Gävleborgs

lån anslutit sig. Kyrkofullmäktige kritisera förslaget att fullmäktige- och

stämmoordförande — med hänsyn bl. a. till förekommande representationskostnader

— vid sidan av arvode skulle kunna få ett visst belopp för utgifter,

som påkallas vid uppdragets fullgörande, samt anföra.

Det torde vara ytterligt sällsynt, att en ordförande i kommunal- eller

kyrkofullmäktige i denna sin egenskap har att vidkännas kostnader för

representation. Med undantag för de allra största städerna är det i regel så,

att, då representation förekommer för kommunens räkning, kommunen

själv står för värdskapet. I de få fall, då sålunda en fullmäktigeordförande

eller annan kommunal förtroendeman kan ha personliga utgifter för representation

för kommunens räkning, synes det vara riktigast, att bevilja

ett direkt representationsanslag. För utgifter, ordföranden eller ledamot har

för porton, skrivmaterial, skrivhjälp etc. bör han ha ersättning enligt räkning

i vanlig ordning. Fullmäktige vilja därför föreslå, att någon särskild

kostnadsersättning med fast belopp räknat för år eller annan tidsperiod,

icke skall utgå till ordförande eller annan kommunal förtroendeman, som

för fullgörande av sitt uppdrag samtidigt åtnjuter fastställt arvode. Detta

bör i stället sättas så högt, att det kan anses fullt skäligt med hänsyn till

det arbete och besvär, som kan vara förenat med uppdraget i fråga. Däremot

bör ersättning erhållas för havda kostnader för uppdragets fullgörande.

I den mån denna ersättning blir av mer betydande omfattning såsom

för avlönande av skrivhjälp i större utsträckning etc., måste det ankomma

på den anslagsbeviljande myndigheten eller den särskilda nämnden eller

styrelsen att fatta beslut härom.

Ersättningsbestämmelser utanför de egentliga kommunallagarna.

Frågan om nya eller ändrade bestämmelser om ersättning åt kommunala

förtroendemän i andra författningar än de egentliga kommunallagarna har

berörts endast i ett fåtal yttranden. Härvid ha i ett par fall från kommunalt

håll ifrågasatts föreskrifter om ersättning till uppdragshavare, som knappast

kunna hänföras til! kommunala förtroendemän i egentlig mening såsom

nämndemän och pastoratsombud vid ekonomiska besiktningar å ecklesiastika

boställen. Kyrkofullmäktige i Sköllersta församling (Örebro län)

framhålla önskvärdheten av klara ersättningsregler i fråga om samtliga

uppdrag av likartad natur med de i förslaget anförda.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att kommitténs förslag beträffande

traktamenten åt ledamöter i vissa taxeringsorgan innebär att landstingsvalda

ledamöter i vissa fall komma att få högre traktamenten än vad

kommunerna enligt de löreslagna allmänna traktamentsbestämmelserna

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

ha möjlighet att tillerkänna sina representanter i nämnda organ. Enligt

länsstyrelsens mening kunde detta lätt medföra irritation bland ledamöterna.

Förslaget att upphäva särbestämmelserna i byggnadsstadgan om ersättning

till ledamot av byggnadsnämnd avstyrkes av stadsfullmäktige i Stockholm.

I det av fullmäktige åberopade yttrandet framhålles bl. a., att ifrågavarande

uppdrag krävde en viss grad av specialkunskap i jämförelse med

andra kommunala förtroendeuppdrag, varvid särskilt borde beaktas byggnadsnämndens

karaktär av domstol.

Departementschefen.

I vår kommunallagstiftning gällde från början såsom en viktig princip

att någon ersättning icke skulle utgå till innehavare av förtroendeuppdrag

inom kommunerna och denna princip torde alltid ha ansetts som ett värdefullt

och naturligt moment i den kommunala självstyrelsen. Först 1924 genombröts

grundsatsen mera bestämt för primärkommunernas del — då infördes

bl. a. den nuvarande rätten att ge dagtraktamente på upp till fem

kronor till nämndledamöter samt arvode till vissa uppdragstagare utan

att den dock kan anses ha försvunnit som ett viktigt element i kommunalrätten.

Alltjämt består den nämligen i så måtto att ersättning till förtroendemän

får utgå endast i de fall, som angivas i kommunallagarna eller

annan författning, varjämte förtroendemännen regelmässigt icke ha någon

i lag fastslagen rätt till ersättning ens i dessa fall. När kommunallagskommittén

nu tagit upp ersättningsfrågorna till särskild behandling har den

icke ansett sig böra föreslå någon ändring på denna punkt och detta ställningstagande

har icke föranlett några erinringar vid remissbehandlingen.

Enligt min mening finns det heller ingen anledning att frångå de hävdvunna

grundsatser, som här gälla; ett åläggande för primärkommunerna att generellt

utge ersättning under vissa förhållanden till i lagen särskilt angivna

förtroendemän skulle dessutom innebära ett betydande ingrepp i kommunernas

självbestämmanderätt.

Härmed är emellertid icke sagt att de nuvarande ersättningsbestämmelserna

äro tillfredsställande inom den sålunda uppdragna ramen. De tillkommo

för något mer än 25 år sedan under trycket av ett av rösträttsreformen

aktualiserat krav på att varje medborgare oavsett ekonomiska villkor

skulle kunna deltaga i det kommunala arbetet men präglas i viss mån av

det förhållandet att ersättning tidigare utgått endast i ganska obetydlig omfattning.

Dagtraktamentets maximum sattes sålunda endast till fem kronor,

vilket belopp redan i det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för

1924 års regler, förklarades blott fylla mycket blygsamma anspråk på ersättning.

Detta gäller självfallet i ännu högre grad i nuvarande läge — samtidigt

som förtroendeuppdragen blivit mera krävande och tidsödande ha in
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

komsterna i penningar för det stora flertalet inkomsttagare stigit avsevärt

sedan år 1924. Det torde vara en allmän uppfattning att ersättningsbestämmelserna

icke tillräckligt fylla sin uppgift att underlätta för medborgare i

gemen att deltaga i den kommunala självstyrelsen. Detta framgår bl. a. av

att bestämmelserna i stor utsträckning åsidosättas. En på kommitténs initiativ

verkställd undersökning av ersättningspraxis i något mer än 300

landskommuner visar sålunda t. ex. att högre dagtraktamente än fem kronor

för deltagande i styrelse- eller nämndsammanträde förekommer i ca

23 procent av de undersökta kommunerna och i fråga om mera tidskrävande

förrättningar lämnas sådan högre ersättning i mer än 2/3 av dessa.

I ett tjugotal hörda kommuner betalas ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Redan på grund härav synes det mig uppenbart att ersättningsreglerna

böra ändras. En vidgning av de alltför snäva gränserna för kommunernas

befogenhet att ersätta sina förtroendemän står dessutom enligt min

mening i god samklang med de strävanden att stärka den kommunala självstyrelsen,

som f. n. behärska reformarbetet på detta område och som bl. a.

tagit sig uttryck i kommunindelningsreformen. Denna reform åsyftar ju att

åstadkomma ändamålsenliga förvaltnings- och självstyrelseenheter. I de

nya storkommunerna kommer väl i allmänhet en centralisering av medelsförvaltningen

att ske. Men detta innebär icke —- det vill jag redan nu kraftigt

understryka — att den kommunala förvaltningen helt skall läggas i

händerna på tjänstemän. Medelsförvaltningen kan centraliseras till kommunalnämnden

utan att kommunalkamrerare anställes och även om detta

sker bör det vara på förtroendemännen, som ansvaret för kommunen vilar.

För att säkerställa en sådan ordning erfordras emellertid förbättrade ersättningsregler.

Eljest riskerar man att de bästa krafterna av ekonomiska skäl

ofta icke stå till förfogande och att tyngdpunkten i kommunens styrelse

så småningom flyttas över till tjänstemän.

I fråga om principerna för en reformering av ersättningsbestämmelserna

kan jag ansluta mig till kommunallagskommittén. Denna har förordat, att

grunderna för den nuvarande ordningen skola bestå orubbade och, bortsett

från ett förslag till reglering av förtroendemännens pensionsfråga, nöjt sig

med att föreslå en utvidgning av kommunernas möjligheter att utge gottgörelse

i form av dagtraktamente, arvode, reseersättning och ersättning för

kostnader. I stort sett har också kommittéförslaget på denna punkt icke

föranlett några andra erinringar vid remissbehandlingen än att särskilt

några större städer och industrikommuner ansett att kommunerna borde

få gottgöra sina förtroendemän för mistad arbetsförtjänst även i annan

form än genom dagtraktamente. Statskontoret har förordat eu uppdelning

av dagtraktamentet på dagarvode och traktamentsersättning. Till sistnämnda

förslag återkommer jag vid behandlingen av frågan om dagtraktamentets

storlek och utformning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

Vad angår förslaget att giva kommunerna möjlighet att ersätta förtroendemännen

för förlorad arbetsförtjänst, må till

en början framhållas, att redan det nuvarande dagtraktamentet inrymmer

en sådan möjlighet. Då maximibeloppet endast utgör fem kronor, är detta

dock knappast av någon praktisk betydelse. Genomföres kommitténs förslag

om höjning av nämnda belopp till tio kronor eller i särskilda fall till

sexton kronor, kunna kommunerna emellertid lämna gottgörelse för inkomstbortfall

i betydligt större utsträckning. Och höjas de angivna maximibeloppen

ytterligare eller borttagas de helt enligt vad som förordats i en

reservation till betänkandet, synes det bli möjligt att i stort sett tillgodose

önskemålen i angivna avseenden. Frågan, i vilken grad detta faktiskt kommer

att kunna ske, blir alltså beroende på hur bestämmelserna om dagtraktamente

utformas, en fråga till vilken jag strax återkommer. I detta

sammanhang vill jag endast något beröra sakens principiella sida.

Med utgångspunkt från det förut angivna syftet med ersättningsreglerna

att underlätta för medborgarna att deltaga i den kommunala självstyrelsen,

har kommittén framhållit vikten av att ingen av ekonomiska skäl hindras

från att deltaga i det kommunala livet. Av denna slutsats kan synas följa

att den förlust i form av inkomstbortfall, som föranledes av ett kommunalt

uppdrag, helt bör ersättas i varje fall för det stora flertalet inkomsttagare.

Detta skulle emellertid innebära att väsentligt olika ersättningar utbetalades

för deltagande i samma sammanträde. En sådan ordning synes mig föga

tilltalande. Om någon maximering icke infördes, och från principiell utgångspunkt

lär det knappast finnas någon grund för en sådan, skulle systemet

dessutom kunna medföra en allvarlig påfrestning för vissa kommuners

ekonomi. Härtill kommer, som kommittén påpekat, att systemet skulle bli

svårt att tillämpa i praktiken; särskilt i fråga om lantbrukare, egna företagare

och fria yrkesmän kan inkomstförlusten i varje särskilt fall knappast

beräknas. Och övergår man till en schematisk beräkning eller inför

maximering för ersättningens storlek, närmar man sig den av kommittén

förordade ordningen med gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst inbyggd

i dagtraktamentet.

På anförda skäl kan jag ansluta mig till kommittén, då denna avvisat

tanken att införa ersättning för förlorad arbetsförtjänst som en särskild

ersättningsform vid sidan av dagtraktamente.

Jag övergår härefter till de olika ersättningsformerna. Vad först angår

dagtraktamentet, har redan förut fastslagits att det nuvarande

maximibeloppet, fem kronor för dag, är helt otillräckligt. Ehuru dagtraktamentet

utåt framträder blott som ersättning för tidsspillan, har det faktiskt

flera olika uppgifter — att utgöra en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst,

att bereda kompensation för direkta utgifter för logi och vivre på

sammanträdesorten samt att gottgöra förtroendemännen för utfört arbete,

där detta icke anses böra eller icke kan berättiga till arvode. Endast i fråga

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Knngl. Maj.ts proposition nr 88.

om kortvariga sammanträden eller sammanträden, förlagda till tid efter den

normala arbetstidens slut, kan ett traktamente på högst fem kronor i allmänhet

anses tillfyllest ur de angivna synpunkterna såvitt angår ledamöter,

bosatta på sammanträdesorten. Emellertid är det i många fall omöjligt och

stundom icke önskvärt att förlägga sammanträden i kommunala nämnder

och styrelser till kvällarna. Ledamöter bosatta utanför sammanträdesorten

måste f. ö. ofta även vid kvällssammanträden sätta till arbetstid för resa

till eller från sammanträdet. Särskilt vissa förrättningar t. ex. brandsyn

och hälsovårdsnämnds besiktningar kunna ofta taga en hel dag i anspråk.

Både som ersättning för förlorad arbetsförtjänst och som gottgörelse för

utgifter är nuvarande maximum för traktamentet för lågt för att medge en

rimlig ersättning i de angivna fallen. Om traktamentet samtidigt skall fylla

bägge dessa uppgifter och dessutom kanske bereda vederbörande en viss

gottgörelse för arbete, utfört vid en arbetskrävande förrättning, blir detta

än mer påtagligt. Såsom förut anmärkts bestyrkes det sagda av att nuvarande

maximum ej sällan överskrides särskilt i landskommunerna, där

traktamenten på upp till 20 ä 25 kronor förekomma. Skola icke stora grupper

medborgare av ekonomiska skäl nödgas avstå från att deltaga i den

kommunala verksamheten, måste traktamentet höjas.

Detta behöver emellertid icke innebära, att traktamentets maximum helt

borttages eller sättes så högt, att ersättningar, som endast äro befogade i

undantagsfall t. ex. för dagslånga förrättningar, inrymmas inom detsamma.

En sådan ordning skulle kunna medföra krav på att förlorad arbetsförtjänst

helt ersattes — något som förut avvisats — och överhuvud innebära risk

för allvarliga påfrestningar på den kommunala ekonomin. Som torde framgå

av de förut angivna exemplen, är behovet av ett högre traktamente skiftande

och en förhållandevis måttlig höjning, t. ex. en fördubbling av det

nuvarande maximum skulle sannolikt tillgodose rimliga önskemål i det stora

flertalet fall. Däremot skulle som kommittén påpekat en sådan höjning icke

medgiva att förlorad arbetsförtjänst gottgjordes i skälig utsträckning för

deltagande i sammanträden och förrättningar, som inklusive resor till och

från sammanträdesorten vara en hel dag eller mera.

Från dessa utgångspunkter har kommittén föreslagit att maximibeloppet

differentieras. EU lägre maximum — 10 kronor — förordas för normalfallen

medan för särskilt tidskrävande sammanträden eller förrättningar

eller där det eljest påkallas av särskilda förhållanden traktamentet enligt

förslaget skall få höjas till sexton kronor. För det fall att resan fram eller

åter till förrättningsstället måste företagas å särskild dag föreslås att ersättning

för sådan resdag skall få utgå efter grunder som kommunen fritt

bestämmer.

Vad kommittén sålunda föreslagit har icke föranlett några erinringar från

det alldeles övervägande flertalet remissmyndigheter och hörda kommuner

— jag bortser då från de anmärkningar som riktats mot maximeringen eller

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

mot de föreslagna beloppen. För egen del kan jag på nyss antydda skäl i

princip ansluta mig till kommittén. Kritiken mot differentieringen av traktamentet

hänför sig framför allt till förutsättningarna för att utgiva det högre

traktamentet, en fråga till vilken jag återkommer. Dessutom har hävdats

att det vore enklare att ha endast en typ av traktamente med särskilda reduktionsregler

om en hel arbetsdag ej behöver användas. En sådan ordning

synes mig emellertid onödigtvis binda kommunerna vid vissa normer för

traktamentet. Motsvarande invändning torde med visst fog kunna riktas

även mot statskontorets förslag till lösning av traktamentsfrågan med en

uppdelning av dagtraktamentet på två ersättningsformer, nämligen dels

dagarvode om högst 12 kronor, dels traktamente, som med fixerade belopp

skall utgå till förtroendemän, bosatta utanför sammanträdesorten. Detta

förslag kan visserligen i och för sig förefalla väl avvägt — dagarvodets belopp

torde dock icke medge en rimlig gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst

vid långvariga förrättningar — men det skulle genom sin detaljreglering

av ett område, som hittills med all rätt varit överlämnat till kommunerna

själva att inom vissa gränser bestämma över, innebära ett ingrepp i

den kommunala självstyrelsen. Då det i stället är angeläget att kommunerna

i möjligaste mån få fria händer inom sitt verksamhetsfält, kan jag

icke tillstyrka statskontorets förslag.

I fråga om traktamentets belopp har jag intet att erinra mot att maximum

i normalfallet enligt kommitténs förslag sättes till tio kronor. Jag vill emellertid

understryka, att det här är fråga om ett maximibelopp. Den normala

ersättningen för t. ex. deltagande i kortare kvällssammanträden bör ligga

avsevärt lägre, om överhuvud någon ersättning anses befogad i sådana fall.

Det av kommittén föreslagna maximibeloppet för mer långvariga sammanträden

och förrättningar synes mig däremot vara för snävt utmätt.

Redan nu förekomma som förut påpekats traktamenten på 20 och 25 kronor

och flera remissinstanser bl. a. landskommunernas förbund ha ifrågasatt

en höjning av traktamentet, varvid 18, 20 och 24 kronor nämnts som

lämpliga belopp. Fixeras traktamentets högsta belopp till 20 eller 24 kronor,

föreligger emellertid enligt min mening en avsevärd risk för att kommunerna

bestämma traktamentet till belopp i närheten av maximum så

snart förutsättningarna för det högre traktamentet överhuvud äro för handen.

Då normalbeloppet för denna typ av ersättningsfall torde böra ligga

icke oväsentligt lägre än de i nyssnämnda remissyttranden påyrkade maximibeloppen,

vore en sådan utveckling olycklig. Jag har därför stannat för

att i enlighet med vad som förordats av några länsstyrelser och kommuner

föreslå, att något högsta belopp för traktamentet i detta fall ej utsättes

i lagen.

Av vad jag anfört till motiveringen för detta förslag torde framgå, att

detsamma under inga förhållanden får tagas till intäkt för att mera regelmässigt

införa traktamenten på över 20 kronor i de kvalificerade fallen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 88.

59

Endast undantagsvis böra åtminstone f. n. så höga traktamenten komma

i fråga. Självfallet bör borttagandet av maximum icke heller föranleda, att

traktamentet bestämmes med hänsyn till den arbetsinkomst vederbörande

i det konkreta fallet går miste om. En sådan ordning har förut avvisats.

Något uttryckligt förbud mot att beräkna traktamentet efter inkomstförlusten

i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om arvode torde emellertid

icke vara påkallat.

Beträffande förutsättningarna för utgivande av det högre traktamentet

kan jag tillstyrka kommitténs förslag. Då det bör finnas något utrymme

för att i detta sammanhang beakta även andra omständigheter än sammanträdets

längd, anser jag i motsats till överståthållarämbetet att högre traktamente

skall få utgå även då det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden.

Såsom en sådan speciell omständighet bör dock icke få betraktas

att inkomstförlusten i visst fall varit betydande; att så varit förhållandet

vid ett kortvarigt sammanträde bör alltså ej få föranleda att högre traktamente

än 10 kronor kan utgå. Detta torde dock icke behöva angivas i själva

lagen. Jag förordar alltså, att traktamentet får bestämmas inom den högre

latituden för särskilt tidskrävande sammanträden eller då det eljest finnes

påkallat av särskilda förhållanden.

Beträffande innebörden härav utöver vad redan sagts torde jag få hänvisa

till uttalandena i betänkandet, till vilka jag i stort sett kan ansluta mig.

Här må endast framhållas att även den tid, som under sammanträdesdagen

åtgår för resa till och från sammanträdet, bör beaktas vid bedömningen av

huruvida sammanträdet kan anses särskilt tidskrävande eller ej. Detta kan

leda till att något olika traktamentsbelopp utgå till skilda deltagare i

samma sammanträde. Eljest bör hinder icke möta mot att, som överståthållarämbetet

förordat, traktamentet bestämmes generellt så att uppdrag

i fråga om vilka sammanträdena som regel äro särskilt tidskrävande berättiga

till det högre traktamentet, även om i något enstaka fall ett sammanträde

endast varar en eller annan timme, och vice versa. Avgörandet i detta

hänseende liksom beträffande olika detaljfrågor om traktamentets beräknande

och dess belopp torde utan olägenhet kunna överlämnas till kommunernas

fria bestämmande.

överhuvudtaget böra kommunerna ha full frihet alt inom den nu uppdragna

ramen besluta om grunder för utbetalning av dagtraktamente efter

vad som med hänsyn till uppdragens skiftande art, kommunikationsförhållandena

på orten och kommunens ekonomi etc. kan anses skäligt och lämpligt.

Liksom hittills böra dock endast ledamöter av kommunala styrelser,

nämnder och beredningar samt kommunens revisorer få åtnjuta traktamente.

Jag kan alltså icke tillstyrka ett inom kommittén reservationsvis

framfört förslag, att även fullmäktiges ledamöter skola kunna erhålla

traktamente. Dessa förtroendemän torde f. n. uppbära sådan ersättning

endast i några få kommuner och vid remissbehandlingen av kommittéför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(50 Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

slaget ha uttryckliga önskemål i angiven riktning framförts blott från

Stockholms stad. Att utvidga de traktamentsberättigades krets med fullmäktige

synes under sådana förhållanden icke påkallat.

Det anförda gäller icke för det fall att ledamot i fullmäktige för att deltaga

i ett sammanträde måste använda särskild dag för resa till eller från

sammanträdesorten. Kommitténs förslag att medge ersättning för

sådan särskild resdag efter grunder kommunen äger bestämma

såväl till fullmäktige som till traktamentsberättigade förtroendemän har

nämligen icke föranlett någon som helst erinran vid remissbehandlingen.

Då denna nya ersättningsform torde fylla ett verkligt behov särskilt för

vissa vidsträckta kommuner i övre Norrland, vill jag förorda att bestämmelsen

om densamma införes i kommunallagarna i enlighet med vad kommittén

föreslagit.

I fråga om ersättningsformen arvode innehålla kommunallagarna

f. n. ett uttryckligt förbud mot gottgörelse i denna form åt ordföranden i

kommunens beslutande organ — stämma och fullmäktige. Då dessa förtroendemän

ha ganska omfattande åligganden, som ej sällan torde medföra

åtskilligt arbete, har man i flera större städer kringgått förbudet genom

att ge fullmäktiges ordförande så stora belopp i kostnadsersättning,

att de även inrymma en gottgörelse, som i realiteten utgör arvode. Detta

synes mig föga tillfredsställande. Utför en förtroendeman verkligen ett

arbete av betydande omfattning, bör detta också ersättas; restriktioner i

detta hänseende måste liksom i fråga om dagtraktamentet medföra att de

lämpligaste personerna eljest icke alltid kunna stå till förfogande för uppdraget.

Jag kan därför tillstyrka kommitténs förslag att införa möjlighet

för kommunen att besluta om arvode till fullmäktiges och stämmas ordförande.

Kommittén har även föreslagit att den nuvarande skyldigheten att underställa

arvodesbeslut skulle slopas. Då denna underställningsskyldighet numera

icke synes vara av någon större betydelse och framstår som en ganska

onödig inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten, har

jag intet att invända mot detta förslag, som tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga länsstyrelser.

Vad härefter angår resekostnadse r sättning har kommitténs

förslag till jämkningar i gällande bestämmelser i allmänhet ej föranlett

några yttranden vid remissbehandlingen. Enligt min mening skulle det

kunna ifrågasättas att lämna kommunerna full frihet på detta område; att

kommunerna bindas genom detalj föreskrifter om minsta ersättningsgilla

ressträcka, tillåten vagnsklass på tåg etc. synes mig stå mindre väl samman

med att kommunerna på andra områden ha mycket vidsträckta befogenheter,

som kunna ha ekonomiska konsekvenser av en helt annan storleksordning.

Emellertid ha icke från kommunalt håll framkommit några

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

allmänna önskemål om ändring i angiven riktning. Det synes då icke finnas

anledning att på en gång genomföra en sådan reform. Å andra sidan kan

jag icke från denna utgångspunkt ansluta mig till förslag från statskontoret

och några landskommuner om en snävare reglering i vissa hänseenden. Jag

tillstyrker alltså vad kommittén förordat i denna del, vilket bl. a. innebär att

ersättning skall få utgå så snart färdvägen utgör minst tre kilometer, att

stadsfullmäktige skola kunna få reseersättning samt att, om resan ej kan

företagas med tåg, buss eller spårvagn, hela kostnaden för taxibil skall få

ersättas. I anledning av ett yrkande från stadsfullmäktige i Stockholm vill

jag framhålla att i varje fall då det gäller kortare färder ersättning för resa

med taxibil bör kunna lämnas så snart vanligt fortskaffningsmedel ej finnes

att tillgå under rimlig tid efter sammanträdes slut. Det synes icke påkallat

att i detta sammanhang ytterligare precisera innebörden av ersättningsreglerna

på denna punkt eller att, för att tillgodose ett speciellt önskemål

från en norrlandskommun, jämka dessa regler utöver vad kommittén

föreslagit.

Beträffande annan kostnadsersättning än reseersättning innebär

kommittéförslaget att den nuvarande specificeringen av de kostnadsposter

som få ersättas bortfaller och att i stället endast stadgas, att ersättning

får lämnas med visst belopp för utgifter som för kommunens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande. Härvid avses att även kostnader i

samband med representation för kommunens räkning skola kunna innefattas

i detta belopp. Detta förslag som innebär en viss utvidgning av de

nuvarande ganska snäva bestämmelserna och samtidigt en förenkling synes

mig välmotiverat. Vid remissbehandlingen har ifrågasatts att taga bort

ifrågavarande ersättningsform och i stället låta kommunen ersätta kostnader

för porton, skrivmaterial och slcrivhjälp enligt räkning samt representationskostnader

genom ett särskilt anslag. En sådan ordning skulle emellertid

i onödan komplicera den kommunala förvaltningen på en viss speciell

punkt genom att kräva verifikationer där sådana hittills icke fordrats.

Självfallet bör cn kommun icke anslå större belopp som kostnadsersättning

än vad som verkligen kan beräknas åtgå och härvid böra utgifter för

representation inräknas endast om vederbörande verkligen har att vidkännas

sådana utgifter. Varken de nuvarande eller föreslagna bestämmelserna

torde emellertid i och för sig hindra att kommunen stadgar redovisningsskyldighet

för medel, som anslagits som ersättning för utgifter av ifrågavarande

slag.

Även i fråga om ersättning för kostnader kan jag därför tillstyrka kommitténs

förslag.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt behandlat ersättningsbestämmelser

i andra författningar än de egentliga

k o mmunallagarn a. Den har härvid även berört spörsmålet om tillämp
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr S8.

ligheten av kommunallagarnas ersättningsregler på kommunvalda ledamöter

i nämnder och styrelser, vilkas sammansättning och funktioner regleras

i andra författningar än dessa lagar. Det avgörande är här tydligen om

organet i fråga kan anses som en kommunal nämnd. I vissa fall är det

uppenbart att så är förhållandet t. ex. beträffande folkskolestyrelse och

hälsovårdsnämnd. Stundom kan det emellertid vara i viss mån tveksamt,

om en nämnd kan betraktas som »kommunal» i lagens mening. Detta synes

t. ex. gälla i fråga om pensionsnämnd och valnämnd på landet, vilka fungera

i andra distrikt än kommunerna (pensionsdistrikt, valdistrikt) och

ha viktiga uppgifter, som ej kunna anses som kommunala. Beträffande pensionsnämnden

torde det emellertid vid den nuvarande folkpensioneringslagens

tillkomst ha avsetts att de kommunvalda ledamöterna i denna nämnd

skulle kunna få gottgörelse med stöd av kommunallagarnas allmänna ersättningsregler.

I fråga om ledamöterna i valnämnden tillämpas i praxis

dessa regler och denna tillämpning har stöd i uttalanden i förarbetena. Vid

dessa förhållanden synes det icke finnas anledning att i detta sammanhang,

då uttrycket »kommunal nämnd» bibehålies oförändrat, ompröva frågan

om pensionsnämnden eller valnämnden kan anses som en sådan nämnd,

helst som någon tvekan härom ej yppat sig vid remissbehandlingen. Den

nuvarande ordningen synes därför böra bestå orubbad.

Det anförda avser nämnder, beträffande vilka inga särskilda ersättningsregler

f. n. finnas. Några författningar innehålla emellertid sådana fristående

regler. Av dessa har kommittén särskilt uppehållit sig vid taxeringsförordningens

föreskrifter om ersättning till kommunvalda ledamöter i

vissa taxeringsorgan. Kommittén föreslår att dessa speciella ersättningsbestämmelser

skola upphöra och ersättas med en hänvisning till kommunallagarnas

samt, beträffande av landsting eller landstings förvaltningsutskott

valda ledamöter, landstingslagens regler om gottgörelse till ledamöter i

styrelser och nämnder. Detta skulle, såsom förut framhållits, innebära vissa

förbättringar av de ersättningar som f. n. utgå. Det torde nämligen kunna

antagas, att det högre dagtraktamentet regelmässigt kan utgå för deltagande

i taxeringsnämndernas sammanträden. Borttages maximum för detta högre

traktamente, kan förbättringen bli betydande. Då det synes vara angeläget,

att en innehavare av det viktiga och ofta arbetskrävande uppdraget som

kommunvald ledamot i taxeringsnämnd, icke sättes i sämre ställning än de

egentliga förtroendemännen inom kommunerna, har jag i och för sig intet

att erinra mot detta kommitténs förslag, särskilt som det torde vara en allmän

uppfattning, att ersättningen åt taxeringsnämndernas medlemmar icke

alltid är tillräcklig. Ett genomförande av kommitténs förslag i denna del i

dess helhet skulle emellertid medföra att av landsting (förvaltningsutskott)

utsedda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd resp. särskild taxeringsnämnd

i motsats till vad f. n. gäller stundom skulle få högre ersättning än primärkommunernas

representanter i samma nämnder. Detta är såsom påpekats

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

63

av en länsstyrelse knappast tillfredsställande. Maximeras ej dagtraktamentet

vid särskilt tidskrävande sammanträden, skulle visserligen denna motsättning

bortfalla men i stället skulle de av primärkommunerna valda kunna

komma i bättre ställning. Det synes då lämpligast att bibehålla den nuvarande

överensstämmelsen mellan av primärkommun och landsting utsedda

ledamöter i samma taxeringsorgan. Jag tillstyrker alltså kommitténs förslag

med denna jämkning och förordar att taxeringsförordningen ändras så

att ifrågavarande förtroendemän skola få åtnjuta dagtraktamente, ersättning

för särskild resdag och resekostnadsersättning efter de grunder som i

kommunallagarna stadgas om sådan gottgörelse till ledamöter i styrelser

och nämnder. Beträffande av primärkommun utsedda representanter bör

liksom hittills gälla att ersättning endast skall utgå, därest sådan beslutas

av vederbörande kommun.

Det torde i detta sammanhang böra erinras om att avsikten med de av

mig förordade bestämmelserna icke är att åstadkomma någon minskning

av de nu utgående ersättningsbeloppen. Vid sådant förhållande utgår jag

från att — därest den föreslagna ändringen i 146 § taxeringsförordningen

av riksdagen beslutas — ersättningsbeloppen framdeles icke komma att

sättas lägre än vad som vid en tillämpning av nu gällande bestämmelser

skulle ifrågakommit. Detta synes särskilt önskvärt beträffande ersättning

till av landstings förvaltningsutskott och av stadsfullmäktige valda ledamöter

i särskild taxeringsnämnd, vilka nämndledamöter f. n. äro tillförsäkrade

ersättning enligt de i 145 § sistnämnda förordning angivna grunder.

Kommittén har även föreslagit att de särbestämmelser i byggnadstadgan,

som medgiva fullmäktige att fritt pröva frågorna huruvida ledamot av byggnadsnämnd

må åtnjuta arvode samt om arvodets storlek, skola upphöra. Det

avses att kommunallagarnas ersättningsregler i stället skola gälla. Detta

skulle emellertid medföra att de ledamöter i nämnden, som icke fullgöra

någon mera arbetskrävande uppgift, finge ersättas genom dagtraktamente.

Borttages maximeringen av traktamentet, enligt vad förut förordats, skulle

traktamentet, där de formella förutsättningarna äro för handen, därvid

kunna sättas så högt att vederbörande gottgjordes med samma belopp som

förut. Måhända skulle t. ex. i Stockholm, där byggnadsnämndens samtliga

ledamöter erhålla icke obetydliga arvoden, krav ställas på sådana traktamenten.

En sådan utveckling torde emellertid få anses olycklig bl. a. därför

att den kunde befrämja en icke avsedd användning av det högre traktamentet.

Det synes mig därför vara lämpligare att, såsom yrkats av Stockholms

stadsfullmäktige, bibehålla den nuvarande ordningen, vilken bestått sedan

1874 och icke ansetts medföra några olägenheter. Jag biträder alltså icke

kommitténs förslag till ändring av byggnadsstadgan.

De förut behandlade ersättningsreglerna i kommunallagarna avse endast

ledamöter i kommunala styrelser och nämnder och icke kommunala för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

troendeuppdrag i övrigt eller andra av kommun lämnade uppdrag, som icke

kunna anses som kommunala förtroendeuppdrag. I den mån det finnes påkallat

med ersättning av kommunens medel till sådana uppdragshavare och

en medelsanvisning härför icke kan grundas på allmänna kompetensregler,

krävas särskilda föreskrifter för att kommunen skall vara berättigad lämna

ekonomiskt vederlag. Exempel på sådana föreskrifter äro de förut diskuterade

bestämmelserna i taxeringsförordningen. Kommittén har förordat att

vissa andra uppdragshavare skulle kunna få ersättning nämligen av kommunen

utsedda valmän (ombud) för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän

samt vägnämnd och i detta syfte föreslagit tillägg till jorddelningslagen

och lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. Som redan sagts

torde förstnämnda förslag få upptagas till prövning i samband med andra

ändringar i jorddelningslagen. Tillägget till lagen om vägnämnder in. m. behandlas

i specialmotiveringen.

Det torde icke finnas anledning att i detta sammanhang undersöka huruvida

det kan anses påkallat med särskilda ersättningsföreskrifter i andra

författningar än de nu nämnda. Frågan om sådana föreskrifter i visst fall

äro erforderliga torde få prövas allt eftersom önskemål härom framkommer.

Vad härutinnan anförts vid remissbehandlingen synes mig icke vara

av beskaffenhet att böra föranleda förslag till regler, som ge kommun rätt

att bevilja ersättning till vissa förtroendemän.

Vad slutligen angår frågan, huruvida de förordade ökade möjligheterna

för kommunerna att ersätta sina förtroendemän komma att påverka k o mmunernas

ekonomi, har jag intet att erinra mot vad kommittén

anfört i denna del. Några beräkningar kunna uppenbarligen icke göras, då

kommunerna ju hava att själva bestämma, om de vilja begagna sig av de

nya möjligheterna.

III. Pension åt kommunala förtroendemän.

Gällande ordning.

Kommunallagarna innehålla ingen bestämmelse, som uttryckligen ger

kommun befogenhet att bevilja pension åt innehavare av ett kommunalt

förtroendeuppdrag. Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (s. 55—

57) redogjort för några rättsfall, som visa att kommunallagarna i sin lydelse

före den 1 juli 1948 icke heller eljest medgivit kommun sådan befogenhet.

Kommittén tillägger, att de nya kompetensbestämmelser, som gälla

fr. o. in. sistnämnda dag, givetvis icke varit avsedda att åstadkomma någon

ändring härutinnan.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ti8.

65

Kommunallagskommittén.

Kommunallagskommittén har framhållit, att starka skäl stundom kunde

föreligga för att kommun bör ha rätt att bevilja innehavare av kommunalt

förtroendeuppdrag pension. Omständigheterna kunde nämligen vara sådana,

att det för den allmänna opinionen framstode som uppenbart obilligt,

att en förtroendeman icke i likhet med en tjänsteman kunde få åtnjuta pension.

Så vore förhållandet, då han under en lång följd av år för kommunens

rakning utfört ett arbete, som tagit nästan hela hans arbetstid i anspråk

och som i andra kommuner utfördes av tjänstemän. Särskilt otillfredsställande

måste det anses vara, om en sådan person på grund av att han ägnat

sig åt kommunala värv blivit urståndsatt att sörja för sin ålderdom och till

följd härav kommer i brydsamma ekonomiska omständigheter vid avgången

från sina kommunala befattningar.

Vissa skäl talade emellertid enligt kommitténs uppfattning mot att kommunerna

erhöllo den angivna befogenheten. En dylik rätt kunde vara ägnad

att sudda ut gränsen mellan förtroendemän och tjänstemän, en gräns som

i görligaste mån borde hållas klar. Man kunde icke heller helt bortse från

faran för att kommunerna komma att missbruka rätten att pensionera förtroendeman

såvida icke denna rätt omgärdas med särskilda garantibestämmelser.

Mot en befogenhet för kommunerna att bevilja pension åt förtroendemän

kunde också anföras, att i stadskominunerna icke torde ha framträtt

något mera allmänt behov av möjlighet till pensionering.

Angående behovet på landsbygden av en dylik möjlighet framhåller kommittén,

att sådant behov hittills framför allt förelegat i medelstora kommuner,

där alla förvaltningsbestyr åvilade förtroendemännen. I och med att

kommunindelningsreformen genomfördes, skulle en del av dessa kommuner

upphöra och det av förtroendemännen utförda arbetet överflyttas på

tjänstemän. Behovet av pensioneringsbestämmelser torde därför komma

att minskas. I den mån man i de nybildade eller bestående kommunerna

infört en till kommunalnämnden centraliserad medelsförvaltning skulle emellertid

ordföranden eller innehavaren av annan befattning inom nämnden

alltjamt få ägna hela eller större delen av sin arbetstid åt kommunala göromål.

Enligt kommitténs mening kunde därvid stundom uppkomma fall, då

det måste anses skäligt, att kommunerna ägde bevilja pension åt en sådan

förtroendeman, som under en lång följd av år innehaft sin befattning.

Kommittén framhåller vidare, att det efter kommunindelningsreformens

genomförande även i en del kommuner, där det i och för sig vore lämpligast

att anställa tjänstemän, med hänsyn till svårigheterna för alla storkommuner

att erhålla kompetenta sådana torde bli nödvändigt att åtminstone

tills vidare anlita förtroendemän för förvaltningen. 1 vissa fall torde kom
5

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 88.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

munerna också för dessa förtroendemän få behov av att kunna bevilja pension.

I fortsättningen anför kommittén.

Att det redan nu föreligger ett verkligt behov av att kunna pensionera

kommunala förtroendemän framgår i viss mån därav, att det särskilt under

senare år finnas exempel på att kommuner beslutat om pensionering. I

några kommuner ha fullmäktige direkt i strid med lagen tillerkänt innehavare

av kommunala förtroendeuppdrag pension. I andra kommuner —

det torde gälla flertalet fall — har man i stället på olika omvägar kringgått

det förbud mot pensionering, som kommunallagarna nu måste anses innehålla.

Vanligen har förtroendemannen därvid anställts såsom tjänsteman,

kanske blott under något år. När han slutat denna tjänst, har han tillerkänts

pension, vars storlek i huvudsak beräknats med hänsyn till det förtroendeuppdrag

han tidigare innehaft. Det har också förekommit, att kommunen

för att kunna utge en mot pension svarande ersättning till förtroendemannen

inrättat någon slags skenbefattning åt denne.

Med hänvisning till de sålunda redovisade synpunkterna har kommittén

funnit övervägande skäl tala för införande av rätt för kommunerna afl i

begränsad utsträckning bevilja pension åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

Vad härefter angår förutsättningarna för att pension skall

få utgå, så har kommittén ansett att vissa allmänna förutsättningar borde

upptagas i lagen medan däremot den närmare regleringen av ersättningsformen

borde överlåtas åt praxis att utforma med ledning av de synpunkter,

som angivas i motiveringen till lagtexten.

I frågan vilka kommunala förtroendemän, som borde kunna beviljas pension,

har kommittén till en början framhållit att pension endast böi få

utgå till den, som för sitt arbete för kommunens räkning uppburit arvode.

Vidare har den huvudprincipen uppställts, att pension endast kan komma

i fråga för förtroendemän, vilkas arbete med hänsyn till sin art är jämförbart

med vad en tjänsteman har att utföra och vilket också är av sådan

omfattning, att en tjänsteman skulle ha behövt anställas, om arbetsuppgifterna

icke anförtrotts åt förtroendemannen. I samband härmed har kommittén

avvisat tanken att landstingen och de kyrkliga kommunerna skulle

få befogenhet att pensionera sina förtroendemän. Kommittén har jämväl

funnit övervägande skäl tala mot en rätt för den borgerliga primärkommunen

att bevilja pension åt ordföranden i kommunens beslutande organ. Det

framhålles, att kommittén vid förslagets framläggande närmast haft ordförande,

kassaförvaltare och verkställande ledamöter i vissa nämnder och

styrelser i åtanke. Revisorer vore icke i behov av pensionering.

Beträffande de övriga förutsättningar, som enligt kommitténs mening

borde gälla för beslut om pensionering, har kommittén anfört.

Till en början må framhållas, att det arbete som innehavaren av det kommunala

förtroendeuppdraget haft att utföra bör, såsom redan förut påpe
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

kats, vara jämförbart med en tjänstemans. Det skall alltså vara fråga om

uppgifter, som, därest dessa icke anförtrotts uppdragsinnehavaren, skulle

ha lagts på en tjänsteman. Det kommunala uppdraget skall vidare ha tagit

en övervägande del av förtroendemannens tid i anspråk. Den som endast

innehaft en bisyssla brukar som bekant icke beredas pension. Vid bedömandet

av huruvida en övervägande del av förtroendemannens arbetstid tagits

i anspråk skall hänsyn tagas till samtliga de uppdrag, för vilka han åtnjutit

arvode och vilka därjämte äro av den art, att han enligt vad förut sagts må

kunna beredas pension.

En annan förutsättning för att kommun skall äga rätt att bevilja förtroendeman

pension bör enligt kommitténs mening vara, att han under en

långd följd av år innehaft den befattning, för vilken pension skall utgå. Om

han innehaft befattningen i flera omgångar, bör tiden sammanräknas. Att

i lagen närmare ange den minimitid som erfordras synes ej vara lämpligt.

Förhallandena i de särskilda fallen kunna nämligen vara så olikartade.

Den minsta tid en kommunal förtroendeman bör ha innehaft sitt uppdrag

för att pension skall kunna komma i fråga synes kommittén vara tolv år.

Hänsyn bör tagas endast till tid som infaller före fyllda 65 år.

I enlighet med det anförda har kommittén föreslagit, att 25 § LKL skall

kompletteras med ett nytt moment, enligt vilket kommunalstämman, när

skäl därtill äro, äger bevilja pension åt ledamot av kommunal styrelse,

nämnd eller beredning, som under en lång följd av år innehaft befattning

eller uppdrag som berättigat till arvode samt däråt ägnat övervägande del

av sin arbetstid. Motsvarande stadgande föreslås skola införas i LKS. Angående

den för Stockholms del förordade regeln hänvisas till specialmotiveringen.

I fråga om pensionens storlek anser kommittén att denna som regel bör

stå i relation dels till det arvode som utgått och dels till den tid som förtroendemannen

innehaft uppdraget. Liksom för tjänstemän borde pension

normalt utgå först efter fyllda 65 år, varjämte pensionstagaren i regel

borde inneha sitt uppdrag till dess han uppnått denna ålder. Kommittén

framhåller emellertid att det vid tillämpningen av dessa regler måste

finnas utrymme för en viss skälighetsprövning. I undantagsfall borde t. ex.

pension kunna utgå även till den som ej innehar sin befattning vid den

angivna pensionsålderns inträde såsom da han dessförinnan tvingats att avsäga

sig sitt uppdrag på grund av sjukdom.

Kommittén har även tagit upp frågan om behovet och lämpligheten av

bestämmelser till förhindrande av missbruk av den föreslagna pensioneringsrätten.

Den har härvid — ehuru efter viss tvekan — föreslagit att beslut

om pensionering för att vinna bindande kraft skola underställas länsstyrelsens

prövning. Till motivering har framhållits att det bär gällde införandet

av en helt ny ersättningsform, som icke lämpligen borde regleras

i detalj genom lagbestämmelser, och att det icke vore tillräckligt att lita

på att tvivelaktiga beslut komme att prövas besvärsvägen, om man ville förhindra

missbruk och samtidigt söka uppnå en viss likformighet i pensionsbesluten.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Såsom inledningsvis påpekats omfattas kommitténs förslag i pensionsfrågan

icke av dess samtliga ledamöter. Särskilda yttranden ha

nämligen i denna del avgivits av ledamöterna Bergh och Yngve Larsson.

Herr Bergh anser det icke erforderligt med generella pensionsbestämmelser.

Enligt hans mening påkallades endast vissa övergångsanordningar för

dem, som under de närmaste åren i samband med ändrad kommunindelning

eller ändrad organisation av den kommunala förvaltningen lämnade förtroendeuppdrag,

som de innehaft under många år och som varit så tidskrävande

att de icke tillfredsställande kunnat sörja för sin ålderdom. I särskild

författning borde införas bestämmelser, som medgåve primärkommun

rätt att under en tid av förslagsvis 10 år tillerkänna en sådan förtroendeman

gratifikation.

I reservationen framhålles vidare bl. a., att i de fall att förvaltningsbestyren

även för framtiden helt eller delvis komme att ombesörjas av förtroendemän,

kunde arvodena givas en sådan storlek, att vederbörande genom

pensionsförsäkring eller på annat sätt kunde pensionera sig själv. Det hänvisas

till en liknande lösning av pensionsfrågan i sakkunnigförslaget rörande

pensionering av riksdagsmän (SOU 1947:79).

I kommittéledamoten Yngve Larssons särskilda yttrande har till en början

anförts vissa principiella synpunkter på ifragavarande spörsmål (bet.

s. 80). Dessa utgöra underlaget för ett uttalande, vari reservanten förklarar

sig icke kunna biträda förslaget om en allmän rätt för kommunerna att

under vissa generellt angivna förutsättningar bevilja pension åt kommunala

förtroendemän.

I fortsättningen framhåller reservanten, att något behov av en allmän

befogenhet för kommunerna att pensionera förtroendemän icke visats föreligga.

I enstaka fall kunde emellertid kommunala pensionsbestämmelser

te sig motiverade och önskvärda. Förvaltningen kunde genom reglementet

för kommunalnämnden eller drätselkammaren ha ordnats så, att ett visst

förtroendeuppdrag genom arten och omfattningen av därmed förenade uppgifter

ägde en grundläggande organisatorisk betydelse för förvaltningen i dess

helhet. Rättslig möjlighet syntes i sådant fall böra beredas kommun att i

reglementet intaga bestämmelser om rätt för uppdragets innehavare att

efter avgången, under angivna förutsättningar, åtnjuta pension i förhållande

till tjänstetidens längd, arvodets storlek och liknande omständigheter.

I reservationen angives härefter vilka fall, som åsyftades med det refererade

uttalandet, nämligen

1) kommuner, där medelsförvaltningen centraliserats hos kommunalnämnden

och inom nämnden anförtrotts åt ordföranden eller annan av

nämndens ledamöter, samt

2) städer, där förvaltningen ordnats på sådant sätt, att åt drätselkammarens

ordförande eller någon särskilt utsedd, verkställande ledamot uppdragits

att övervaka och leda stadens centrala förvaltning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

I dessa fall borde alltså enligt reservantens mening kommunen vara oförhindrad

att i reglementet för kommunalnämnden resp. drätselkammaren

införa bestämmelser om pension åt förtroendeman med den angivna ställningen

och uppgifterna. Pensionen skulle härmed knytas till vissa i förväg

angivna objektiva betingelser och man sluppe personliga pensionsbeslut,

vid vilka det vore svårt att undvika ovidkommande personliga eller politiska

hänsyn. De författningsbestämmelser som erfordrades borde införas i

de delar av kommunallagstiftningen som reglerade kommunalnämndens

och drätselkammarens organisation och uppgifter samt behandlas av kommittén

i anslutning till omprövningen av dessa partier av lagkomplexet.

Remissyttrandena.

Förslaget om en generell rätt för kommunen att bevilja vissa förtroendemän

pension tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av överståthållarämbetet,

li länsstyrelser, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och

Malmö, vederbörande remissorgan i flertalet övriga hörda kommuner ävensom

av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Flera av dessa remissinstanser ha emellertid uttalat betänkligheter i olika

hänseenden och förordat vissa jämkningar i de av kommittén i lagtexten

eller i motiveringen till denna angivna förutsättningarna för pensionsbeslut.

I några yttranden t. ex. det av länsstyrelsen i Örebro län avgivna understrykes

att pension icke bör utgå annat än i undantagsfall och att starka

garantier mot missbruk böra skapas.

De anförda betänkligheterna äro stundom av principiell natur och hänföra

sig till de av kommittén själv åberopade skälen mot pensionering av

kommunala förtroendemän. Invändningar av denna art ha även framförts

bl. a. av länsstyrelserna i Älvsborgs, Kopparbergs och Norrbottens län, vilka

icke uttryckligen tagit ställning vare sig för eller emot den föreslagna lösningen.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller bl. a.,

att det endast i mycket begränsad omfattning torde ha förekommit, att fråga

om beviljande av pension varit aktuell i kommunerna. Ett genomförande av

förslaget skulle enligt styrelsens mening icke nämnvärt öka kommunernas

intresse för ifrågavarande pensionering.

Till den av kommittéledamoten Yngve Larsson förordade linjen med pensionsbestämmelser

införda i reglementet för kommunalnämnd resp. drätselkammare

ansluta sig i princip länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Skaraborgs

län, stadsfullmäktige i Jönköping, Växjö, Karlskrona och Skövde

samt några landskommuner. Länsstyrelsen i Skaraborgs län förutsätter

dock att de i vederbörande reglemente bestämda grunderna giva kommunerna

viss frihet att handla efter skiftande förhållanden.

Såsom skall redovisas i det följande ha några remissinstanser, som i hu
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

vudsak tillstyrkt kommitténs förslag, förutsatt att inom dess ram pensionsfrågan

skulle kunna regleras genom föreskrifter i kommunalt reglemente.

Även ledamoten Berghs yttrande har vunnit anslutning i några yttranden

från kommuner och församlingar och en kombination av de båda reservationsvis

framförda förslagen förordas bl. a. av länsstyrelsen i Gävleborgs

län. Länsstyrelsen anser att pensionsrätten bör göras reglementsbunden

men att kommunerna genom särskilda övergångsbestämmelser av tidsbegränsad

räckvidd böra få möjlighet att pensionera nu verksamma eller redan

avgångna kommunala förtroendemän. En liknande ståndpunkt intages

av stadsfullmäktige i Västerås, som ifrågasätter införande av befogenhet

för landskommunerna att under en viss övergångstid tillerkänna pensioner

till sådana förtroendemän, som i samband med den nya kommunindelningen

komma att frånträda sina uppdrag. Fullmäktige anse det även rimligt, att

man i sådana städer, där politiskt valda chefer för det kommunala arbetet

fungera, vilkas arbetskraft helt och hållet eller i det närmaste tages i anspråk

för uppdraget, skall ha möjlighet att pensionera dylik förtroendeman.

Kommunallagskommitténs förslag till lösning av pensionsfrågan avstyrkes

utan att direkt anslutning sker till någon annan linje av statskontoret,

länsstyrelserna i Jönköpings och Kristianstads län, två städer samt ett tiotal

andra kommuner och församlingar. Länsstyrelsen i Västmanlands lån

förordar ytterligare utredning på denna punkt med hänvisning till att

pensionsfrågan torde kunna lösas utan föreskrift i kommunallagarna i de

få fall, där så kunde anses påkallat på grund av förhållandena i det särskilda

fallet. Statskontoret framhåller bl. a. att det kommunala förtroendeuppdraget

och därmed förenade arvoden icke torde giva tillräckligt fasta

hållpunkter för en pensionering. En grundförutsättning för medgivande av

pensionsrätt måste nämligen anses vara, att arbetsuppgifter och ersättningsnormer

vore klart utformade, vilket med hänsyn till dessa uppdrags skiftande

karaktär svårligen kunde ske på förhand. En lösning av pensionsfrågan

syntes fördenskull böra sökas på den vägen, att ett förtroendeuppdrag,

som krävde hela eller större delen av innehavarens arbetsinsats omvandlades

till en tjänstebefattning med de löne- och pensionsförmåner, som

eljest äro förenade med dylika befattningar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför bl. a.

Redan av principiella skäl synes pensionsrätt icke böra förenas med arvodesuppdrag

av här ifrågavarande natur. Något behov av allmän befogenhet

för kommunerna att pensionera sina förtroendemän har ej heller visats

föreligga. Den föreslagna befogenheten kan komma att missbrukas, även

om underställning sker. Det torde kunna befaras att, därest förslaget genomföres,

framställning om pension kommer att göras även i sådana fall,

då enligt lagstiftarens mening pension ej bort få förekomma. Såsom en

annan konsekvens av förslagets genomförande kan framhållas, att kommunerna

i många fall torde få svårt att från en kommunal styrelse, nämnd

eller beredning skilja förtroendemän vilka måhända vilja »bita sig fast» vid

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

sitt kommunala uppdrag i syfte att därigenom söka komma i åtnjutande av

pension. Detta kan även komma att medföra hinder för åstadkommande av

en önskvärd effektiv förvaltning inom kommunen genom kommunala förvaltningstjänstemän.

Vidare blir det säkerligen en ömtålig och svår uppgift

för det beslutande organet att avgöra sådana ärenden. Ledamöterna stå ofta

i nära personlig kontakt med varandra eller vilja ej stöta sig med andra

intressegrupper, varför ett objektivt bedömande av ett sådant ärende icke

alltid torde kunna emotses. Kommittén anger visserligen i betänkandet vissa

förutsättningar, som böra gälla för beslut om pensionering, men stora svårigheter

lära uppkomma när det gäller att bedöma exempelvis omfattningen

av arbetet. I varje fall böra klarare och mera bestämt uppdragna gränslinjer

införas i författningstexten och bestämmelserna utformas med stor omsorg,

om de över huvud skola införas.

Den sist anförda synpunkten återkommer även i andra än de direkt avstyrkande

yttrandena. Sålunda har bl. a. länsstyrelsen i Kopparbergs län

särskilt anmärkt på att de bestämmelser, som innefattades i förslaget vore

för vaga och lämnade rum för godtyckliga tolkningar samt funnit det önskvärt,

att deras räckvidd begränsades även i själva lagtexten genom införande

av föreskrifter om den tjänstetid, levnadsålder m. m., som förutsattes

för pension. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att om det icke läte

sig göra att i lagtexten närmare än som föreslagits angiva förutsättningarna

för pension, så borde kommunen beredas möjlighet att i sina reglementen

intaga bestämmelser därom. Den föreslagna lagtexten syntes icke lägga

hinder i vägen för att pensionsrätten sålunda genom i ett reglemente fastslagna

regler anknöts till vissa på förhand angivna objektiva förutsättningar,

men kommitténs motivering tydde närmast på att den ej tänkt sig något

annat än efterhandsbeslut. Även stadsfullmäktige i Malmö och Gävle framhålla

betydelsen av att pensionsbestämmelser införas i resp. reglementen

och länsstyrelsen i Norrbottens län finner det vara av vikt att åtminstone

vissa av kommunen på förhand preciserade minimivillkor vore uppfyllda,

innan pensionering av arvodestagare kunde komina i fråga.

Angående betydelsen av att kommittén endast i motiven angivit vissa

förutsättningar, som enligt dess mening borde föreligga för beviljande av

pension, anför överstäthållarämbctet.

Ehuru givetvis kommitténs i detta sammanhang gjorda uttalanden

komma att bliva vägledande för praxis må dock anmärkas, att motiven

icke i det särskilda fallet kunna bli bindande vare sig för kommunerna eller

för de myndigheter, vilka underställningsvägen få med pensionsfrågorna

att göra. Alt i lagtexten lämna kommunerna relativt fria händer finner

överståtbållarämbetet såtillvida riktigt att kommunerna ej böra bindas

vid någon viss relation mellan beloppet av utgående arvode och pensionsbeloppet.

Däremot kan befaras, att tvistigheter kunna uppstå därest kommunerna

få formell frihet att bestämma arvode till förtroendemän som

relativt kort tid innehaft sitt uppdrag. En benägenhet kan nämligen uppkomma

att med pension soulagera en kommunal förtroendeman, som gjort

en uppskattad insats i kommunens tjänst och som bar mindre goda in
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

komstmöjligheter, även om hans arvodesgrundande uppdrag i kommunens

tjänst icke i och för sig bör berättiga honom till pension. Om sålunda de

synpunkter, som allena böra vara vägledande vid pensionsfrågornas bedömande,

sammanblandas med i och för sig behjärtansvärda, men pensionsfrågan

ovidkommande synpunkter, kunna länsstyrelserna försättas i en

mindre behaglig situation vid prövning underställningsvägen av kommunens

beslut. Å andra sidan kan överståthållarämbetet icke finna några egentliga

olägenheter förenade med att i lagen fastställes en viss minimitid, förslagsvis

15 år, såsom pensionsgrundande.

I många fall anse de remissinstanser, som förorda att pensionsbestäminelserna

preciseras i lagen eller i vederbörande kommunala reglemente,

att förutsättningarna för erhållande av pension borde vara strängare än

vad kommittén tänkt sig. I en del yttranden påyrkas däremot en uppmjukning

av dessa förutsättningar. Vad härvid angår själva personkretsen så

har överståthållarämbetet instämt i de kritiska synpunkter som vid remissbehandlingen

inom Stockholms stad gjorts mot uttalandet, att pension

endast skulle kunna utgå till förtroendeman, som utfört ett arbete jämförligt

med en tjänstemans. I denna del har i ett av stadsfullmäktige i Stockholm

åberopat yttrande av borgarrådsberedningen i staden (majoriteten;

tre borgarråd ha anslutit sig till herr Yngve Larssons reservation), vari

framhålles att det avgörande vid pensionsfrågans bedömande borde vara

arbetets omfattning och icke dess art. Möjlighet borde därför finnas att

bevilja pension för uppdraget som fullmäktiges ordförande. Även stadsfullmäktige

i Eskilstuna uttala sig för införande av en sådan möjlighet. Stadsfullmäktige

i Göteborg anse att jämväl förtroendemans änka och minderåriga

barn böra kunna få pension.

Överståthållarämbetet finner det icke vara nödvändigt att som förutsättning

för pension kräva att det kommunala uppdraget tagit en övervägande

del av förtroendemannens tid i anspråk och anför härutinnan.

Det kan förhålla sig så, att förtroendemannen, ehuru han ägnat den övervägande

delen åt sin civila gärning, på grund av sina kommunala engagement

avböjt erbjudande å högre men mera arbetskrävande befattningar

inom det företag, där han är anställd, eller på annat sätt låtit sin civila

gärning stå tillbaka för de kommunala engagementen. Mot att i sådana

fall av kommunala medel ge förtroendemannen såsom utfyllnad en pension,

som bringar honom i samma inkomstläge, som om det kommunala

livet ej lagt beslag på hans tid och krafter, finner överståthållarämbetet ej

något vara att invända.

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Kalmar län och stadsfullmäktige

i Gävle. Ett slopande av den i motiven angivna åldersgränsen

65 år för pensionsberäkningen påyrkas av länsstyrelsen i Stockholms län

och Svenska stadsförbundet.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att kyrkorådet i Stora Malms

församling och Värmlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88. 7.''i

införande av pensionsrätt även för den kyrkliga kommunens resp. landstingets

förtroendemän.

Yrkandena om en skärpning av förutsättningarna för beviljande av pension

avse, som redan förut antytts, i flera yttranden en ytterligare precisering

i själva lagen av dessa. Länsstyrelserna i Södermanlands och Jämtlands

lån förorda att pension skall få beviljas endast när »synnerliga» resp. »särskilda»

skäl därtill äro. Förut har nämnts att överståthållarämbetet ifrågasatt

en höjning av den av kommittén motiveringsvis förordade minimitiden

för pension från 12 till 15 år. I samma riktning uttala sig länsstyrelsen i

Kalmar län och ett par kommuner.

Slutligen må här nämnas, att kommitténs förslag att pensionsbesluten

skola underställas länsstyrelsen kritiserats av några remissinstanser bl. a.

länsstyrelsen i Jämtlands lån och stadsfullmäktige i Uppsala. Därest förutsättningarna

för pension närmare angivas i lagen, finner ej heller länsstyrelsen

i Malmöhus lån det behövligt att föreskriva underställning av dessa

beslut. Ä andra sidan ha flera länsstyrelser understrukit behovet av att

kommunernas beslut om pensionering genom ett underställningsförfarande

granskas av överordnad myndighet.

Departementschefen.

Då kommunallagskommittén vid sin behandling av frågan om ersättning

till kommunala förtroendemän även framlagt förslag om befogenhet för

kommunerna att under vissa förutsättningar bevilja pension åt sina förtroendemän,

har den tagit upp ett spörsmål, som förut ganska sällan torde

ha diskuterats ute i kommunerna eller i den offentliga debatten. Frågan

berördes i en motion (II: 6) vid 1945 års riksdag i samband med andra

spörsmål om gottgörelse till de kommunala förtroendemännen utan att dock

leda till särskilt uttalande från riksdagens sida. Endast i tämligen få fall

torde kommunala pensionsbeslut efter överklagande ha prövats av Kungl.

Maj :t i regeringsrätten, såvitt känt alltid med det resultatet att beslutet

upphävts. I motsats till vad som varit fallet i fråga om ersättning till förtroendemän

i form av dagtraktamente och arvode synes vidare blott ett

ganska litet antal kommuner i strid med lagen ha meddelat pensionsbeslut,

som ej överklagats och därför blivit bestående. Det kunde därför förefalla

som om något mera utbrett behov ej skulle föreligga av en i lag fastslagen

befogenhet för kommunerna på detta område. Emellertid behöva de angivna

omständigheterna ej nödvändigt innebära delta. Del kan förhålla

sig så att då verkligt befogade önskemål om pensionering framförts man

anställt vederbörande förtroendeman som tjänsteman uteslutande i syfte

att på detta sätt få möjlighet att bevilja honom pension. Kommittén har

uppgivit att detta system tillämpats i sannolikt flertalet fall, där pensionsfrågan

varit aktuell under senare år.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

En sådan ordning är emellertid icke tillfredsställande vare sig ur kommunens

egen eller vederbörande förtroendemans synpunkt. För kommunen

måste systemet ofta bli dyrbart och dessutom vara olämpligt då det kan föra

med sig krav på inrättande av tjänster, där detta ej i och för sig påkallas

av arbetets art och omfattning. För uppdragstagaren måste en sådan ordning

i viss mån te sig som fen deklassering. Har en person under många år

ägnat större delen av sin tid och sina krafter åt förtroendeuppdrag i sin

kommun och för sitt arbete uppburit arvode av sådan storlek att detta

varit ekonomiskt möjligt för honom, bör arvodet rimligen kunna kompletteras

med en pension utan att han göres till tjänsteman. I den angivna situationen

torde för övrigt pensionering för den allmänna opinionen framstå som

något ganska naturligt. Ur principiella synpunkter synes det icke vara mera

betänkligt att pensionera innehavare av förtroendeuppdrag än att ge dem

arvode, i varje fall ej om arvodet är av sådan storlek att det normalt har

verklig betydelse för vederbörandes försörjning.

Huruvida fall sådana som det exemplifierade äro ofta förekommande

framgår icke av utredningen. Det synes mig emellertid ligga i sakens natur

att situationen kan inträffa t. ex. i sådana landskommuner, där medelsförvaltningen

centraliserats utan att tjänstemän anställts. Men även om en

kommunalkamrerartjänst inrättats, så kan undantagsvis i en stor landskommun

så mycket kommunalt arbete komma att åligga en förtroendeman, att

större delen av hans tid tas i anspråk härför. För städernas del har ett

exempel på en förvaltningstyp med arbetstyngda förtroendemän givits i

kommittéledamoten Yngve Larssons förut refererade särskilda yttrande.

Av det anförda torde framgå, att jag delar kommitténs uppfattning, att

kommunerna bör givas möjlighet att i särskilda fall pensionera sina förtroendemän.

Jag har styrkts i min mening att det trots de omständigheter,

som enligt vad förut sagts tyda på motsatsen, föreligger ett visst behov av

en laglig reglering på denna punkt av det förhållandet att det alldeles

övervägande flertalet hörda kommuner samt de kommunala förbunden i

princip tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat detta utan erinran.

Emellertid ha såväl i ett par reservationer till kommitténs betänkande

som vid remissbehandlingen framförts vissa principiella och praktiska betänkligheter

mot förslaget, som i den mån de icke föranlett att varje form

av pensionering avstyrkts varit utgångspunkt för förslag till en annan lösning

av pensionsfrågan. I allmänhet har härvid förordats att pensioneringsbestämmelserna

skulle införas i reglementet för kommunalnämnden eller

drätselkammaren. Härigenom skulle pensionen knytas till i förväg angivna

objektiva betingelser och man skulle undvika personliga pensionsbeslut.

De principiella invändningarna mot de kommunala pensionerna

synas emellertid med lika stort eller större fog kunna riktas mot den sistnämnda

ordningen. Då man talat om att dylika pensioner skulle sudda ut

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

75

gränserna mellan förtroendemän och tjänstemän lär detta sålunda i ännu

högre grad gälla för det fall att pensionerna göras reglementsbundna. Detta

skulle ju innebära att varje innehavare av vissa förtroendeuppdrag, som

uppfyllde i reglemente fastslagna villkor i fråga om ålder, tjänstetid etc.,

skulle vara pensionsberättigad. Den som utsågs till en i reglementets pensionsbestämmelser

avsedd förtroendepost skulle eventuellt på förhand

kunna räkna ut att han efter vissa år kunde få pension, pensionsrätten bleve

kanske rentav för honom en förutsättning för att han skulle åtaga sig

uppdraget. En sådan förtroendemans ställning synes mig mycket likartad

med en tjänstemans. Olägenheterna med denna ordning äro enligt min

mening uppenbara. Ifrågavarande förtroendeuppdrags karaktär skulle förändras

sannolikt ofta till nackdel för det kommunala arbetet, man skulle

riskera krav på även andra förmåner eller på högre arvode från uppdragstagarens

sida och då denne stod under omval skulle det troligen ej sällan

bli svårt att utse en annan person, även om detta på sakliga grunder vore

väl befogat.

Den av kommittén förordade ordningen, som närmast tar sikte på individuella

pensionsbeslut, synes ej behöva få dessa konsekvenser. Pensionsfrågan

kommer med en sådan ordning sannolikt att bli aktuell och därför

påverka förtroendeuppdragets karaktär först då förutsättningarna för pensionering

kunna väntas vara för handen inom en nära framtid, däremot

knappast då vederbörande utses till sin förtroendepost. Och har pensionsrätten

icke i lagen bundits vid i detalj angivna förutsättningar om tjänstetid

och levnadsålder synes icke heller vid förstnämnda tidpunkt olägenheterna

behöva vara så betydande. Risken för att vederbörande skulle »bita sig fast»

vid sitt förtroendeuppdrag endast för att bli berättigad till pension torde

sålunda vara ringa. En sådan inställning kan däremot tänkas förekomma —

och detta redan med nuvarande bestämmelser — på den grund att vederbörande

är så ekonomiskt beroende av arvoden från kommunen, att han

ej gärna vill lämna sina uppdrag. I dylika fall bör alltså pensionsmöjligheten

i stället för att hålla kvar uppdragstagaren kunna underlätta hans

avgång vid en för kommunen lämplig tidpunkt.

Mot systemet med särskilda pensionsbeslut i varje individuellt fall har

jämväl invänts att det härvid skulle vara svårt att undvika ovidkommande

personliga eller politiska hänsyn. Emellertid torde denna anmärkning med

visst fog kunna riktas även mot möjligheten att ge förtroendeman arvode;

också vid arvodessättningen kunna nog hänsynstaganden av antydd art

spela en viss roll. Självfallet böra dock pensionsbestämmelserna avfattas

så, att missbruk i antydd riktning såvitt möjligt förhindras — jag vill

redan i detta sammanhang nämna, att jag därför ansluter mig till förslaget

om underställning av pensionsbesluten. Det bör även understrykas, att pension

över huvud taget icke bör komma i fråga annat än i undantagsfall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

Statskontorets anmärkning att förtroendeuppdraget och därmed förenat

arvode icke gåve tillräckliga hållpunkter för en pensionering gäller knappast

i samma grad om detta fasthålles. För att undantagskaraktären skall

markeras torde, såsom förordats av ett par länsstyrelser, i själva lagen böra

angivas att pension endast får beviljas, då särskilda skäl därtill äro.

I övrigt har jag intet att erinra mot vad kommittén föreslagit. Jag kan

sålunda icke ansluta mig vare sig till de remissinstanser som önska en uppmjukning

av pensionsförutsättningarna eller till dem, som förorda en skärpning

eller precisering av dessa. I fråga om vilka förtroendemän, som böra

få beviljas pension, så tala visserligen vissa skäl för att även uppdraget som

fullmäktiges ordförande skall berättiga till denna förmån. Med hänsyn till

detta uppdrags särskilda förtroendekaraktär och då det endast i sällsynta

undantagsfall lär inträffa att uppdraget är så tidskrävande att pension på

sådan grund kan komma i fråga, kan jag emellertid icke tillstyrka ett förslag

från bl. a. ett par större städer om införande av en dylik pensionsrätt. Av

sistnämnda skäl bör ej heller förtroendeuppdrag hos landsting och kyrkliga

kommuner berättiga till pension. Behov av bestämmelser, som medge

pension även åt förtroendemans änka och minderåriga barn, torde föreligga

endast i något enstaka fall och i varje fall icke så ofta att det kan motivera

att i lagen införes möjlighet till dylik pensionering.

Kommittén har förordat, att i själva lagen skulle som en förutsättning

för pensioneringsrätt uppställas att den övervägande delen av förtroendemannens

arbetstid ägnats åt pensionsberättigande uppdrag. Detta synes i

och för sig rimligt. Bisysslor bruka regelmässigt icke ge rätt till pension.

Emellertid torde icke uttrycket »övervägande del av arbetstiden» behöva tolkas

alltför restriktivt. Det kan ju ändå knappast bli fråga om att i timmar

och dagar beräkna hur lång arbetstid vederbörande ägnat åt de kommunala

uppdragen och hur lång tid som åtgått för hans övriga sysslor. Om i övrigt

särskilda skäl föreligga för att bevilja pension men det är tveksamt om

verkligen en större del av arbetstiden ägnats åt pensionsberättigande befattningar

synes visst avseende även kunna fästas vid om förtroendemannen

dessutom fått använda mycken tid till uppdrag som fullmäktiges ordförande

eller andra uppdrag inom kommunen, som ej i och för sig berättiga till

pension. Detta torde icke behöva särskilt utsägas i lagtexten.

Den motiveringsvis uppställda förutsättningen för pensionering att uppdragstagaren

innehaft uppdrag i minst tolv år före fyllda 65 år anser jag

väl avvägd. Endast i mycket sällsynta undantagsfall bör det komma i fråga

att underskrida 12-årsgränsen, den »normala tjänstetiden» för pension synes

mig vara 15—20 år. Ett slopande av grundsatsen att tjänstgöring efter

fyllda 65 år i princip ej får tillgodoräknas kan föranleda att vederbörande

håller sig kvar till hög ålder för att bli berättigad till pension. Detta kan

icke vara lämpligt. Grundsatsen bör emellertid kunna frångås om det föreligger

mycket starka skäl därtill.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 88.

Beträffande tillämpningen av pensionsbestämmelserna kan jag i huvudsak

hänvisa till vad kommittén anfört. Jag vill emellertid ånyo understryka,

att pensionen icke får betraktas som en normal och regelmässig form för

ersättning till vissa förtroendemän på samma sätt som dagtraktamente eller

arvode. Det bör icke vara så att pension beviljas åt varje förtroendeman,

som till nöds uppfyller de formella förutsättningarna. Utöver dessa böra alltid

några särskilda skäl finnas, som kunna motivera pension just i det aktuella

fallet. Med hänsyn härtill anser jag personliga pensionsbeslut i efterhand

stå bättre i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelsernas

utformning och syfte än beslut grundade på något slags pensionsreglemente.

De kunna dock icke anses hindra en kommun från att sålunda på förhand

reglera pensionsfrågan för vissa förtroendemän. Förutsätter ett sådant reglemente

icke ett senare beslut av fullmäktige i varje särskilt fall, bör reglementet

i likhet med övriga pensionsbeslut underställas länsstyrelsen, som

härvid har att pröva bl. a. om särskilda skäl för pension kan anses föreligga

i de i reglementet avsedda fallen.

IV. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom inrikesdepartementet

upprättats förslag till 1) lag angående ändring i lagen

den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet; 2) lag angående

ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad; 3)

lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm; 5) lag angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§

lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm; 6) lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting; 7) förordning

om ändrad lydelse av 146 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379); samt 8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen

den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder. Lagförslagen

ansluta sig i huvudsak till vad kommittén förordat. Jag övergår nu

till att lämna en specialmotivering till dessa förslag. Under lagen om kommunalstyrelse

på landet ha härvid behandlats de frågor, som äro gemensamma

för hela lagstiftningskomplexet. I förekommande fall har vad remissyttrandena

innehålla i speciella frågor redovisats. I den mån kommitténs

förslag till lagtext följts har särskild motivering icke alltid ansetts

nödvändig. Beträffande innebörden av föreslagna ändringar hänvisas i dessa

fall till vad kommittén anfört (betänkandet s. 68—72).

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Lagen om kommunalstyrelse på landet.

I lagen om kommunalstyrelse på landet finnas bestämmelserna om ersättning

till kommunala förtroendemän i 25 och 42 §§. Härtill kommer den i

41 § lämnade hänvisningen till 25 § med avseende å kommunalfullmäktiges

ordförande samt stadgandet om underställning av arvodesbeslut i 80 §.

25 §.

I 2 5 § 1 mom. finnas bestämmelser om kostnadsersättning åt kommunalstämmans

ordförande. Dessa ha ändrats enligt vad som förordats i

den allmänna motiveringen och kompletterats med den nya regeln att ordförande

må åtnjuta arvode. Vissa bestämmelser om denna ersättningsform,

som f. n. finnas intagna i 3 mom. ha till följd härav överförts till detta

mom. och i samband härmed jämkats i överensstämmelse med vad kommittén

förordat.

Paragrafens 2 mom. innehåller regler om dagtraktamente och resekostnadsersättning

åt nämndledamöter och revisorer. De sakliga ändringarna

i dessa regler ha behandlats i det föregående. Härvid har ett förslag

till utvidgning av de traktamentsberättigades krets till att avse även fullmäktige

avvisats. Stadsfullmäktige i Göteborg ha förordat att rätten till

dagtraktamente skall utvidgas i ett annat avseende nämligen till suppleant

för traktamentsberättigad ledamot, som efter kallelse deltager i sammanträde

utan att likväl vara röstberättigad. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har funnit detta förslag förtjäna beaktande. Enligt min mening bör

emellertid den sålunda väckta frågan om ersättning till suppleanter prövas

i samband med vissa andra spörsmål om suppleanter i kommunala organ,

vilka f. n. behandlas av kommunallagskommittén. Jag anser mig alltså icke

nu kunna biträda stadsfullmäktiges ifrågavarande förslag.

Bestämmelserna om resekostnadsersättning ha utbrutits ur momentets

första stycke och placerats i ett följande stycke. De nya reglerna om ersättning

för särskild resdag ha införts i tredje stycket medan det nuvarande

stadgandet om ersättning för resa utom kommunen överförts till ett fjärde

stycke i momentet. I anledning av att stadsfullmäktige i Eskilstuna ifrågasatt

att fullmäktiges ledamöter måtte innefattas i sistnämnda stadgande vill

jag erinra om vad kommittén i anslutning till ett uttalande av kommunalförfattningssakkunniga

anfört om kommunens befogenhet att ersätta fullmäktige

vid resa utom kommunen (betänkandet s. 70).

De jämkningar i den av kommittén förordade lagtexten, som departementsförslaget

innehåller, äro av redaktionell art.

I 3 mom. av 25 § äro upptagna regler om arvode och kostnadsersättning

åt vissa av de i 2 mom. omnämnda förtroendemännen. Frånsett vissa

tillägg huvudsakligen av formell art överensstämma de med vad kommittén

förordat. Kommittén har framhållit att syftet med den ändrade avfattningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

7''.)

Kungi. Maj. ts proposition nr 88.

av detta moment bl. a. vore att utvidga kretsen av dem, som kunna erhålla

arvode eller särskild kostnadsersättning. Då kommittén härvid som en

förutsättning för arvode och ersättning upptagit, att vederbörande utfört

arbete av betydande omfattning, synes detta emellertid för de f. n. i momentet

uppräknade befattningshavarnas del —- bortsett från ordföranden —

innebära en viss inskränkning i deras möjligheter att få sådan gottgörelse.

Med hänsyn till att dagtraktamentet föreslås höjt torde detta vara befogat.

Då orden »betydande omfattning» emellertid kunna tagas till intäkt för

mycket stora krav på den arbetsmängd, som skall berättiga till arvode, har

uttrycket uppmjukats genom att ordet »mera» inskjutits närmast framför.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att biträda ett av stadsfullmäktige

i Malmö framfört förslag att även vice ordförande i stämma och

fullmäktige skola kunna erhålla arvode. Behov av arvode torde för dessa

förtroendemäns del föreligga endast i någon enstaka kommun, vilket icke

kan motivera den föreslagna bestämmelsen.

I enlighet med vad kommittén förordat har den i 4 m o m. intagna föreskriften,

att beslutade ersättningar icke få överstiga vad kommunens ekonomiska

bärkraft utan större olägenhet medgiver, såsom saknande praktisk

betydelse utgått ur paragrafen. I 4 mom. ha i stället intagits de förut tillstyrkta

bestämmelserna om pension.

42 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om resekostnadsersättning åt fullmäktige

ha ändrats i överensstämmelse med kommitténs förslag. I ett andra

stycke har införts det i den allmänna motiveringen förordade stadgandet om

ersättning till fullmäktig för särskild resdag.

80 §.

De i 80 § intagna bestämmelserna om underställning av arvodesbeslut ha

på förut angivna skäl uteslutits och i stället har införts ett stadgande om

underställningsskyldighet för beslut om pension.

Lagstiftningens ikraftträdande.

Kommittén har föreslagit, att de nya lagbestämmelserna skola träda i

kraft den 1 juli 1950. Tidpunkten hade — framhåller kommittén — satts

med hänsyn till att de nya bestämmelserna syntes böra tillämpas, då den

kommunala organisationen skulle byggas upp i de genom kommunindelningsreformen

nybildade och vidgade kommunerna.

Frågan om tiden för lagstiftningens ikraftträdande har berörts endast

i ett par remissyttranden. Länsstyrelsen i Skaraborgs lån förordar, att tidpunkten

sättes till den 1 januari 1952, då den nya kommunindelningen skall

börja tillämpas. Kommunalfullmäktige i Åker (Södermanlands län) ha

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

gjort motsvarande yrkande såvitt angår de nya pensionsbestämmelserna under

hänvisning till risken att kommun utan hänsyn till de kommuner, med

vilka den genom kommunindelningsreformen skall sammanläggas, pålägger

storkommunen utgifter för framtiden, som bort prövas av storkommunens

fullmäktige.

Departementschefen.

Kommitténs förslag att de nya ersättningsbestämmelserna skola träda i

kraft den 1 juli 1950 har i allmänhet icke föranlett några erinringar. Emellertid

synes det knappast finnas anledning att sätta ikraftträdandet till

tidigare dag än nästkommande kommunala budgetårs början eller den

1 januari 1951. I ett remissyttrande har föreslagits att ikraftträdandet skall

uppskjutas ytterligare ett år så att de nya ersättningsbestämmelserna få

börja tillämpas samtidigt som den nya kommunindelningen. Redan i början

av år 1951 torde emellertid ledamöter komma att utses i flertalet nämnder

och styrelser i storkommunerna. Del synes vara av vikt att de nya ersättningsreglerna

kunna beaktas redan från början vid bestämmandet av ersättning

till dessa ledamöter. I fråga om pensionsbestämmelserna kan det

visserligen icke bestridas att ett ikraftträdande medan ännu de gamla kommuner,

som försvinna med reformen, finnas kvar, medför en viss risk för

att dessa komma att i större utsträckning än som är sakligt motiverat besluta

om pensioner, vilka sedan komma att belasta de nya kommunernas

stater. Å andra sidan skulle det måhända i vissa fall vara befogat att bevilja

pension åt en förtroendeman, som under lång tid lagt ned ett betydande

arbete i en gammal kommuns tjänst men icke kan få något uppdrag i den

nya storkommunen. Då härtill kommer att den föreslagna underställningsplikten

i fråga om pensionsbeslut torde utgöra en tillfredsställande garanti

mot missbruk, kan jag icke finna den nyss antydda invändningen mot att

även pensionsbestämmelserna få träda i kraft före den 1 januari 1952 bärande.

Jag föreslår alltså att ikraftträdandet för nu förordade författningsändringar

bestämmes till den 1 januari 1951.

Lagen om kommunalstyrelse i stad.

Ändringarna i denna lag motsvara i huvudsak dem i den landskommunala

lagen. De föreslagna bestämmelserna om resekostnadsersättning för

stadsfullmäktige ha införts i ett nytt andra stycke i 29 § 1 mom. Följande

stycke i samma moment innehåller föreskrift om den rätt till ersättning för

särskild resdag, som enligt förslaget tillkommer även stadsfullmäktig. Ersättningsformen

torde endast kunna få betydelse i städer med betydande

ytinnehåll och stora avstånd såsom Kiruna. För traktamentsberättigade förtroendemän

i städerna ha bestämmelser om nämnda ersättningsform upptagits

i tredje stycket av 29 § 2 mom.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HH.

81

Lagen om församlingstyrelse.

Ändringarna i denna lag äro i huvudsak en följd av de ändringar som

förordats i lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad. En nyhet är

att på kommitténs förslag införts möjlighet att tillerkänna arvodesberätligade

förtroendemän i församlingarna ersättning för utgifter i likhet med

vad som föreslås för lands- och stadskommunernas del.

Kyrkofullmäktige i Skara ha under hänvisning till angelägenheten av att

förtroendeuppdragen bibehållas vid sin ursprungliga karaktär av oavlönade

sysslor uttalat bl. a. att arvode borde få beviljas kyrkostämmans ordförande

endast då särskilda skäl föreligga därför. Kyrkofullmäktige i Vallentuna

anse på samma skäl att underställningsplikten borde bibehållas i fråga om

beslut om arvode åt kyrkostämmans och kyrkofullmäktiges ordförande. I

anledning av dessa båda uttalanden från kyrkokommunalt håll vill jag

framhålla, att det enligt min mening icke finnes skäl att i förevarande avseende

sätta de kyrkliga kommunerna i särställning. Även utan en sådan föreskrift,

som ifrågasatts av kyrkofullmäktige i Skara, torde det endast sällan

komma i fråga att besluta om arvode till ordföranden i kyrkostämman.

Blott i undantagsfall lär nämligen göromål av sådan omfattning och art

åvila denne förtroendeman att arvode lagligen kan beviljas honom. Sker

detta likväl, kan beslutet genom besvär bringas under länsstyrelsens

prövning.

Lagen om kommuualslyrelse i Stockholm.

De regler om ersättning, som gälla för förtroendemännen i Stockholms

borgerliga kommun, avvika i några hänseenden från de allmänna ersättningsbestämmelser,

som förut refererats. Dessa avvikelser äro som kommittén

påpekar väsentligen betingade av den särskilda kommunala organisationen

i Stockholm och torde här få redovisas med följande framställning

i betänkandet.

Det föreskrives, att stadskollegiets ordförande och borgarråden åtnjuta

årsarvoden, som bestämmas av stadsfullmäktige. För fastställande av dessa

arvoden gälla icke de eljest vanliga grunderna, och de omfattas icke heller

av bestämmelserna om underställning. Vad åter angår det typiska kommunala

arvodet kan sådant utgå till annan ledamot av stadskollegiet än kollegiets

ordförande ävensom till ledamot av drätselnämnden eller annan stadens

nämnd eller av annan beredning än borgarrådsberedningen, där han

efter särskilt uppdrag utför arbete av väsentligt större omfattning än övriga

ledamöter, samt till revisor. Beträffande sådant arvode gälla de allmänna

grunderna rörande arvode, liksom kravet på myndighets, d. v. s. överståthållarämhetels

godkännande. Dagtraktamente för deltagande i sammanträde

eller förrättning inom staden kan icke utgå till stadskollegiets ordförande

och borgarråden. Bestämmelserna om reseersättning upptaga bland trafik
-

li Bihang till riksdagens protokoll 19~>(). I sam!. Nr Sfi.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<S2 Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

medlen även spårväg. Det enda stadgande, som avser kostnadsersättning,

hänför sig till stadsfullmäktiges ordförande och vice ordförande och medgiver

stadsfullmäktige att för ett år i sänder besluta visst belopp i ersättning

till innehavarna av dessa förtroendeuppdrag för sådana kostnader, som förorsakas

av representationsuppgifter. Beslut om sådan ersättning kräver

överståthållarämbetets godkännande.

Kommunallag skommitténs förslag innebär i fråga om lagen om kommunalstyrelse

i Stockholm, att denna ändrats i överensstämmelse med de övriga

kommunallagarna, varvid dock reglerna om ersättning för särskild resdag

utelämnats. Den särskilda underställningsplikten för beslut om ersättning

till fullmäktiges ordförande och vice ordförande för representationsutgifter

föreslås skola upphöra. Bestämmelsen om pension åt andra förtroendemän

än borgarråd har införts i ett särskilt moment i 28 §, vilken

innehåller regler om ersättning åt samtliga stadens förtroendemän utom

stadskollegiets ordförande och borgarråden. 1 fråga om pension åt borgarråd

anför kommittén.

Uti gällande lag finnes icke något stadgande om att borgarråd kunna beviljas

pension. Med hänsyn till den ställning de intaga har det emellertid

ansetts klart, att pension bör kunna beviljas dem, och stadsfullmäktige ha

numera också fastställt särskilda pensionsbestämmelser för borgarråd. Då

kommittén genom sitt lagförslag avser att uttömmande ange alla olika slag

av förtroendemän, som kunna erhålla pension, har i 42 § 3 mom. införts eu

bestämmelse om att borgarråd åtnjuter rätt till pension efter stadsfullmäktiges

bestämmande.

Stockholms stadsfullmäktiges inställning till kommitténs förslag har i

huvudsak redovisats i det föregående. Här må endast nämnas, att de med

hänvisning till de speciella förhållandena i Stockholm uttalat sig för att

arvode skall kunna tillerkännas även stadsfullmäktiges vice ordförande.

Departementschefen.

I sak har jag intet att erinra mot de ändringar i lagen om kommunalstyrelse

i Stockholm, som kommittén förordat. Jag kan sålunda icke tillstyrka

ett förslag från stadsfullmäktige, att fullmäktiges vice ordförande

i fråga om rätt till arvode skola jämställas med ordföranden. På denna

punkt hänvisas till vad som anförts under lagen om kommunalstyrelse på

landet. För Stockholms del tillkommer dessutom, att vice ordförandena i

fullmäktige kunna få ersättning för representationskostnader.

Vissa smärre jämkningar av formell art ha gjorts i den av kommittén

föreslagna lagtexten.

Lageu om församlingsstyrelsc i Stockholm.

Ändringarna i denna lag överensstämma i sak med vad kommittén föreslagit.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj.ls proposition nr Sfi.

83

Lagen om landsting.

Ln ledogörelse lör landstingslagens ersättningsbestämmelser har förut

lämnats. Kommittén har föreslagit, att dessa bestämmelser i vad de avse

gottgöielse för resekostnader (23 §) skola ändras så att de motsvara de

legler, som gälla för förtroendemän i primärkommunerna, med det undantaget

att landstingslagens föreskrifter om reseklass bibehållits. Detta innebär

bl. a. att reseersättningen icke som f. n. skall utgå med ett bestämt

belopp utan högst med de i 23 § angivna beloppen. Kommittén har vidare

omarbetat arvodesreglerna i 43 § i överensstämmelse med de föreslagna

bestämmelserna för primärkommunerna, varjämte i 43 § 2 mom. intagits

en bestämmelse om avrundad kostnadsersättning.

Svenska landstingsförbundet och de förvaltningsutskott, som yttrat sig

över betänkandet, ha intet att erinra mot de föreslagna ändringarna i landstingslagen.

Departementschefen.

Jag tillstyrker i sak kommitténs förslag till ändringar i landstingslagen.

Lagtexten har på några punkter underkastats jämkningar av redaktionell

natur.

Taxeringsförordningen.

Beträffande ändringarna i taxeringsförordningen hänvisas till den allmänna

motiveringen.

Lagen om vägnämnder och länsvägnämnder.

Enligt lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder

skall i varje vägnämndsområde finnas en vägnämnd om fem ledamöter,

vilken nämnd har att verka för att vägbehoven inom området tillgodoses

på bästa sätt (2—4 §§). Utgöres vägnämndsområde av mer än en kommun,

skola nämndens ledamöter utses av ombud för de i området ingående

kommunerna (4 §). Ombuden väljas av kommunal- eller stadsfullmäktige

eller, då kommunalfullmäktige ej finnas, å kommunalstämma, till det antal

länsstyrelsen fastställer. Varje kommun utser suppleanter till lika antal

som ombud (5 §). Ombud förrätta val av ledamöter och suppleanter i vägnämnd

i december månad vart fjärde år å dag och tid som länsstyrelsen

bestämmer (6, 9 §§). Vid avgång skall eventuellt fyllnadsval ske. Några

bestämmelser om ersättning till ombuden för inställelse vid valförrättning

finnes ej.

Komm unallagskom mitt eu framhåller, att under förarbetena till lagstiftningen

om allmänna vägar uttalades att sådan ersättning borde utgå av

kommunala medel men att kommunerna så länge stadgande härom sakna
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

des ej torde vara berättigade att tillerkänna ombuden sådan ersättning. Dä

ombuden emellertid enligt kommitténs mening borde ha samma möjligheter

till gottgörelse som ledamöter av kommunala nämnder och styrelser, hai

kommittén föreslagit att ett uttryckligt stadgande härom införes i lagen

om vägnämnder och länsvägnämnder. Bestämmelsen har upptagits som ett

sjätte stycke i lagens 6 §.

Förslaget har icke föranlett några erinringar vid remissbehandlingen.

Departementschefen.

Jag biträder kommunallagskommitténs förslag till ändring av lagen om

vägnämnder och länsvägnämnder.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 231)

om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252)

om kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm;

5) lag angående ändrad lydelse av 23 och 70 §§ lagen den

6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1921 (nr 349)

om landsting;

71 förordning om ändrad lydelse av 146 § 1 inom. ta.veringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379); samt

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni

1943 (nr 436) om vägnämnder och länsvägnämnder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................... 1

Propositionens huvudsakliga innehall.................................. 2

Lagförslag ...................................................... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 februari 1950 .................... 27

I. Inledning.................................................... 27

II. Nuvarande ersättningsformer och deras utbyggnad.................... 28

Gällande bestämmelser ........................................ 28

Praxis och reformförslag ...................................... 32

Kommunallagskommittén ...................................... 36

Allmänna synpunkter ...................................... 36

Dagtraktamente ........................................... 39

Arvode .................................................. 42

Resekostnadsersättning...................................... 44

Annan kostnadsersättning.................................... 44

Ersättningsbestämmelser utanför kommunallagarna .............. 44

Förslaget och kommunernas ekonomi.......................... 46

Remissyttrandena ............................................ 46

Allmänna synpunkter ...................................... 46

Dagtraktamente............................................ 48

Arvode ................................................. 52

Resekostnadsersättning.......................................52

Annan kostnadsersättning.................................... 53

Ersättningsbestämmelser utanför kommunallagarna .............. 53

Departementschefen .......................................... 54

III. Pension åt kommunala förtroendemän ............................ 64

Gällande ordning ............................................ 64

Kommunallagskommittén ..................................... 65

Remissyttrandena ............................................ 69

Departementschefen .......................................... 73

IV. Specialmotivering.............................................. 77

Departementschefens hemställan.................................. 84

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 s. 2 i texten
  2. KU 1950:19 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 13 i anledning av Kungi. Maj.ls proposition till riksdagen med för s. 1 i texten