Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m

1950-04-01 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:9, Med förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

med ytterligare bestämmelser angående taxering

för inkomst under vissa år av ersättning på

grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m.; given

Drottningholms slott den 21 december 19b9.

Kungl. Maj :t -vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning med ytterligare bestämmelser

angående taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av

försäkring för förlust av fartyg, m. m.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Skattskyldig, som uppburit försäkringsersättning för fartyg som förlorats

under beskattningsår för vilket taxering verkställts något av åren 1940

—1946, äger enligt gällande bestämmelser rätt att vid inkomsttaxeringen

fördela nämnda ersättning på beskattningsåren från och med det, då ersättningen

inflöt, till och med det för vilket taxering verkställes år 1950,

eller upptaga ersättningen såsom intäkt under ett eller flera år inom nyssnämnda

period. Motsvarande regler ha meddelats i fråga om köpeskilling

för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår för vilka taxering

ägt rum åren 1941—1946.

I förevarande proposition föreslås, att ytterligare anstånd med beskattningen

av ifrågavarande försäkringsersättningar och köpeskillingar skall

medgivas till och med utgången av det beskattningsår, för vilket taxering

verkställes år 1952.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för

inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring

för förlust av fartyg, m. m.

Härigenom förordnas, att vad i förordningarna den 8 juni 1945, nr 295,

och den 21 februari 1947, nr 33, finnes stadgat angående rätt att på vissa,

i förordningarna angivna beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring

för förlust av fartyg, som förlorats under beskattningsår för vilket

taxering ägt rum något av åren 1940—1946, eller köpeskilling för fartyg,

som avyttrats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av

åren 1941—1946, i stället skall avse rätt för den skattskyldige antingen att

fördela ersättningen eller köpeskillingen på beskattningsåren från och med

det, då ersättningen eller köpeskillingen inflöt, till och med det, för vilket

taxering skall äga rum år 1952, eller att upptaga ersättningen eller köpeskillingen

såsom intäkt under ett eller flera år inom nyssnämnda period.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott

den 21 december 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlandeh, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om förlängt

uppskov med beskattning av försäkringsersättning för förlorat tonnage

respektive köpeskilling för avyttrat tonnage samt anför därvid följande.

I 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas, att ersättning på grund av

försäkring av egendom skall anses såsom intäkt av rörelse, om och i den

mån köpeskilling för egendomen, därest denna försålts, skolat hänföras till

sådan intäkt. Avser ersättningen försäkring för förlust av fartyg, står det

den skattskyldige fritt att upptaga densamma -— i den mån den överstiger

värdet av det förlorade fartyget sådant detta värde befanns efter vederbörliga

avskrivningar — såsom intäkt under det beskattningsår, då den influtit, eller

något av de två följande åren, eller fördelad på dessa tre år; dock att ersättningen,

i den mån den använts för anskaffande av annat eller andra fartyg,

icke må upptagas såsom intäkt för senare beskattningsår än det varunder

den sålunda använts.

Genom förordningen den 30 maj 1941 (nr 360) med särskilda bestämmelser

beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund

av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg

har föreskrivits, att den i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade rätten

att på flera beskattningsår fördela ersättning på grund av försäkring för

förlust av fartyg finge, såvitt avsåge fartyg som förlorats under beskattningsår

för vilket taxering ägt rum åren 1940—1942, avse en fördelning på

fem år i stället för i nyssnämnda moment angivna tre år eller ersättningens

upptagande såsom intäkt under ett eller flera år inom femårsperioden. Vidare

har genom förordningen föreskrivits, att vad sålunda stadgats beträffande

ersättning på grund av försäkring skulle äga motsvarande tillämpning

å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår

för vilka taxering ägt rum år 1941 eller år 1942, dock ej där avyttringen

skett till någon med vilken säljaren varit i intressegemenskap och

det kunde antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån

i beskattningsavseende antingen för säljaren eller för köparen.

Motsvarande bestämmelser ha genom förordningar den 19 juni 1942, nr

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

410, den 17 juni 1943, nr 400, den 26 maj 1944, nr 276, och den 8 juni 1945,

nr 295, meddelats beträffande taxeringarna åren 1943—1946.

Vidare har genom förordningen den 9 juni 1944, nr 278, förordnats dels

att den förut omnämnda rätten att på flera beskattningsår fördela ersättning

på grund av försäkring för förlust av fartyg finge — såvitt avsåge fartyg

som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av

åren 1940, 1941 och 1942 — avse en fördelning på beskattningsåren från

och med det, då ersättningen inflöt, till och med det, för vilket taxering

skulle äga rum år 1947, eller ersättningens upptagande såsom intäkt under

ett eller flera år inom nyssnämnda period, dels ock att vad sålunda stadgats

beträffande ersättning på grund av försäkring skulle äga motsvarande tilllämpning

å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår

för vilka taxering ägt rum åren 1941 och 1942, dock ej där avyttringen

skett till någon, med vilken säljaren var i intressegemenskap och

det kunde antagas, att avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån

i beskattningsavseende antingen för säljaren eller för köparen.

Sedermera har rätten att på flera beskattningsår fördela försäkringsersättning

och köpeskilling, varom nu är tal, ytterligare utsträckts i det att

genom förordningen den 21 februari 1947, nr 33, förordnats dels att ersättning

på grund av försäkring för förlust av fartyg finge, såvitt anginge fartyg

som förlorats under beskattningsår för vilket taxering ägt rum något av

åren 1940—1945, avse en fördelning på beskattningsåren från och med det,

då ersättningen inflöt, till och med det, för vilket taxering skulle äga rum

år 1950, eller ersättningens upptagande såsom intäkt under ett eller flera år

inom nyssnämnda period, dels ock att vad sålunda stadgats beträffande ersättning

på grund av försäkring skulle äga motsvarande tillämpning å köpeskilling

för fartyg, som avyttrats under något av de beskattningsår för vilka

taxering ägt rum åren 1941—1945, dock ej där avyttringen skett till någon

med vilken säljaren varit i intressegemenskap och det kunde antagas, att

avyttringen ägt rum i syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende

antingen för säljaren eller för köparen.

De sist återgivna bestämmelserna innebära alltså, att en gemensam sluttid

— nämligen det beskattningsår för vilket taxering skall verkställas år

1950 — föreskrivits för samtliga de av 1941—1944 års författningar reglerade

fallen av beskattningsuppskov. Denna sluttid sammanfaller med den sluttid,

som enligt nyssberörda förordning av år 1945 gäller i fråga om försäkringsbelopp

och köpeskillingar, som uppburits under beskattningsår för vilket

taxering ägt rum år 1946.

Enligt 4 § 7 mom. förordningen den 21 juni 1946 (nr 361) om krigskonjunkturskatt

för år 1946 gäller, att vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen

samt förordningen den 8 juni 1945 med särskilda bestämmelser beträffande

taxering för inkomst år 1946 av ersättning på grund av försäkring för förlust

av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas om särskild

ordning beträffande beskattning av ersättningen eller köpeskillingen icke

skall äga tillämpning vid taxeringen till krigskonjunkturskatt, utan skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret

beträffande dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de

regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan

till inventarier hänförlig egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid

avyttring av sådan annan egendom. Bestämmelsen innebär alltså, att vid

taxeringen till krigskonjunkturskatt hänsyn icke skall tagas till att den

skattskyldige kan vid den vanliga inkomsttaxeringen åtnjuta uppskov med

beskattningen av försäkringsersättningen eller köpeskillingen. Emellertid

bör i detta sammanhang vidare erinras om vissa andra bestämmelser i förordningen

om krigskonjunkturskatt för år 1946, nämligen dels bestämmelsen

i 19 § 2 mom. att centrala krigskonjunkturskattenämnden kan — om

ansökan därom ingivits senast den 31 december 1946 — medge skattskyldig,

som bedriver rederi- eller varvsrörelse, uppskov med taxeringen intill

den 1 juli 1950 och dels bestämmelsen i punkt 4 j) andra stycket av

anvisningarna till 4 § att om skattskyldig, som medgivits sådant uppskov

som nyss sagts, före beskattningsårets utgång förlorat eller utrangerat fartyg,

må avdrag för överpris medgivas, därest nytt fartyg som ersättning för

det förlorade eller utrangerade inköpts senast tre månader före den dag

taxeringen enligt den centrala krigskonjunkturskattenämndens beslut skall

vara verkställd; enligt punkt 4 j) tredje stycket må avdrag för överpris åtnjutas

enligt motsvarande regler, om tillgång för stadigvarande bruk, som

den skattskyldige innehaft före krigsutbrottet, gått förlorad eller utrangerats

och kontrakt slutits om inköp av annan liknande tillgång i dess ställe.

Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd ha meddelats i förordningen

den 9 maj 1947 (nr 201) om krigskonjunkturskatt för år 1947.

I en den 28 februari 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har

Sveriges redareförening hemställt, att det i förordningen den 21 februari

1947, nr 33, meddelade uppskovet med beskattningen av uppburen försäkringsersättning

och köpeskilling måtte förlängas till och med utgången av

år 1952. Redareföreningen har för nu avsedda fall även hemställt om ett

motsvarande uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt.

Som skäl för sin framställning har redareföreningen framhållit, att en

tillämpning av gällande bestämmelser skulle försätta ett flertal rederier, särskilt

mindre tramprederier, i ett mycket prekärt läge. Det hade nämligen visat

sig omöjligt för dessa rederier att anskaffa ersättningstonnage till rimliga

priser. De försäkringsbelopp, som de mindre rederierna erhållit för krigsförlista

fartyg, hade på grund av de under kriget gällande föreskrifterna icke

varit av den storleksordning, att dessa rederier kunnat inköpa likvärdiga

fartyg eller än mindre teckna kontrakt om nya fartyg, enär kostnaderna

härför under och jämväl efter kriget varit mångfaldigt större än den uppburna

försäkringssumman för de förlorade fartygen. Dessa rederiers ekonomiska

ställning hade med få undantag icke varit sådan, att de haft tillräckligt

stora reserver, som kunnat användas såsom utfyllnad mellan anskaffningskostnaden

för nytt fartyg och det erhållna försäkringsbeloppet. Redare
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

föreningen ville vidare rikta uppmärksamheten på att leveranstiderna vid

varven numera vore osedvanligt langa och att dessa företag i regel vore sysselsatta

med nybeställningar ända fram till åren 1951—1952. Föreningen

funne därför rättvisa och billighet bjuda, att förlängt uppskov medgåves

med beskattningen av förenämnda ersättningar och köpeskillingar under

ytterligare ett par år.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 april 1949 har redareföreningen ytterligare

anfört, att föreningen i syfte att vinna klarhet om verkningarna ur

statsfinansiell synpunkt vid ett bifall till den gjorda framställningen förfrågat

sig hos sina medlemmar angående vilka rederier som vore i behov av

det ifrågasatta uppskovet. Utredningen hade givit vid handen, att ett antal

mindre tramprederier vore i behov av uppskov. Sammanlagt torde anskaffningen

av ersättningstonnage i dessa fall röra sig om cirka 10 fartyg. Då

utredningen begränsats till föreningens egna medlemmar, vore det ej uteslutet

att även vissa andra — sannolikt mindre — rederier befunne sig i en

motsvarande belägenhet, samt att antalet ersättningsfartyg därför kunde

vara något större än vad nyss angivits. Statsfinansiellt kunde frågan alltså

ej betraktas såsom mera betydelsefull, särskilt som, därest ersättningsfartyg

ej anskaffats vid utgången av den begärda tidsfristen, de ifrågavarande vinsterna

då komme att bli beskattade.

Redareföreningen har därefter erinrat om att under det senaste världskriget

tramprederierna, som nödgades sysselsätta sina fartyg i närbelägen riskfylld

trafik, åsamkades procentuellt sett de största förlusterna av tonnage.

Dessa förluster hade ännu ej kunnat ersättas, varför de mindre och medelstora

trampfartygen ännu ej nått upp till samma antal som före kriget. En

stor del av det efter världskriget kvarstående tramptonnaget vore dessutom

överårigt eller behövde ersättas med större fartyg. Stora kostnader maste

nedläggas på dessa fartyg för att de skulle hålla klassens fordringar, för att

bostäderna ombord skulle bliva i sådant skick, som nya bostadsförordningen

föreskreve, eller för att fartygen i övrigt skulle fylla fartygsinspektionens

föreskrifter. Underskottet på detta tonnage innebure en icke ringa olägenhet

för vårt land, alldenstund tramprederierna med sina fartyg bland annat ombesörjde

transporter av för det svenska folkhushållet synnerligen betydelsefulla

varor.

Sedan redareföreningen erinrat bl. a. om att de mindre tramprederiernas

ekonomiska ställning vore sådan att de icke kunde taga risken av att inköpa

tonnage till nuvarande höga priser samt att det vidare med hänsyn till rådande

restriktiva bestämmelser för kreditinstituten för närvarande knappast

vore möjligt att upplåna erforderliga medel för fartygsförvärv, har föreningen

framhållit, att en tillämpning av gällande bestämmelser måste befaras

medföra, att en del av de rederier, det här gällde, skulle sedan skatterna

erlagts icke hava tillräckliga medel för framtida anskaffning av ersättningstonnage.

Då de större och medelstora rederierna på grund av sin

bättre ekonomiska ställning haft möjlighet att ersätta sitt under kriget förlorade

eller försålda tonnage, skulle detta innebära en uppenbar orättvisa

mot de ifrågavarande mindre rederierna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl''. Maj.ts proposition nr 9.

Slutligen har redareföreningen med skrivelse den 21 april 1949 överlämnat

en förteckning över rederier, vilka under kriget förlorat eller försålt fartyg

utan att ditintills ha kunnat anskaffa ersättningstonnage. Förteckningen

upptager tio under åren 1939—1942 förlista eller försålda fartyg, tillhöriga

nio olika rederiaktiebolag. Av fartygen var det största å 2 750 ton d.w. och

det minsta å 1 300 ton d.w. Summan av för samtliga fartyg uppburen försäkringsersättning

eller köpeskilling uppgick till 4 959 250 kronor; av detta

belopp hade 3 489 853 kronor ännu icke gjorts till föremål för beskattning.

Över redareföreningens framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits

av kommerskollegium, överståthållarämbetet (med bifogande av ett utav

förste taxeringsintendenten Sven Holdo avgivet yttrande i ärendet), länsstyrelserna

i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län samt mellankommunala

prövning snämnden.

Framställningen har tillstyrkts av kommerskollegium och förenämnda

båda länsstyrelser. Överståthållarämbetet har i princip avstyrkt framställningen

och mellankommunala prövningsnämnden har uttalat, att såvitt anginge

mellankommunala rederiföretag något behov av den ifrågasatta lagstiftningen

icke syntes föreligga.

Från remissutlåtandena må ytterligare följande här återgivas.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande anfört:

Av motiven till den uppskovslagstiftning varom i ärendet är fråga framgår

att syftet därmed främst varit att underlätta återuppbyggnaden av den

svenska handelsflottan genom att bereda redarna rådrum för anskaffande

av nytt tonnage såsom ersättning för under kriget förlorade eller avyttrade

fartyg. Såsom helhet betraktad har den svenska handelsflottan redan för

flera år sedan återvunnit sin förkrigsstorlek, och nämnda syfte skulle så

tillvida kunna anses tillgodosett. Omdömet gäller emellertid icke för trampsjöfarten.

Inom denna gren föreligger alltjämt en icke oväsentlig brist i förhållande

till förkrigsbeståndet. Vid senast verkställd undersökning förelåg

ett underskott på 59 fartyg om sammanlagt omkring 120 000 ton d.w. (större

fartyg än 3 000 ton och fartyg i malmtrafik oräknade). Som de medelstora

trampfartygen äro av särskild betydelse för exporten av trävaror och trävaruprodukter

och samtidigt lämpa sig väl för hemtransport av kol och koks,

innebär bristande tillgång på dylika fartyg en olägenhet, som förstärkes

därav att brist inom ifrågavarande tonnagegrupp föreligger även inom sådana

främmande handelsflottor vilkas fartyg pläga sysselsättas i nämnda

trade på Sverige. Trampfarten är även ur andra synpunkter en betydelsefull

sjöfartsgren och utgör ett viktigt komplement till linjesjöfarten, måhända

särskilt därigenom att den erbjuder ett lämpligt verksamhetsområde

för mindre kapitalstarka företagare och för övrigt på olika sätt utgör ett

dynamiskt element inom sjöfarten. Jämväl med hänsyn till rekryteringen av

sjöfolket är trampfarten av betydelse. Dessa och andra skäl av liknande

innebörd gör det enligt kommerskollegii mening angeläget att, allmänt

sett, ägna särskild uppmärksamhet åt trampfartens villkor och behov.

Kommerskollegium har därefter som sin mening uttalat, att den omständigheten

att de rederier, för vilka den föreliggande framställningen

finge praktisk betydelse, vore relativt fåtaliga, icke borde utgöra något skäl

för att lämna dessa rederiers intressen obeaktade. Kollegium har därvid an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr .

märkt, att det å ena sidan kunde antagas att utredningen rörande antalet

berörda rederier icke vore helt fullständig samt att å andra sidan även ett

10-tal trampfartyg skulle utgöra ett värdefullt tillskott till den svenska

trampflottan, sådana förhållandena för närvarande gestaltade sig.

I avseende å spörsmålet huruvida ifrågavarande rederier, i händelse av

fortsatt anstånd med beskattningsåtgärderna, kunde inom rimlig tid utnyttja

möjligheterna att anskaffa nya fartyg, har kommerskollegium anmärkt,

att det vore vanskligt att uttala någon mening härom. Kommerskollegium

har i denna del vidare anfört följande.

Varvens sysselsättning är visserligen alltjämt god och föreliggande beställningar

torde i allmänhet täcka byggnadskapaciteten för ett par år framåt,

men sakkunniga bedömare anse åtskilliga tecken tyda på att en nedgång

i varvens sysselsättning måhända rätt snart kan förväntas inträda. Härutinnan

böra även förhållandena utomlands beaktas, och de faktorer, som för

Sveriges del i dagens läge kunna synas göra en nedgång i byggnadskostnaderna

mindre sannolik, göra sig troligen icke i lika mån gällande på andra

håll. Dessutom bör det hållas i minnet att utbudet av äldre fartyg, s. k.

secondhand tonnage, snabbt kan ökas vid en mera markant nedgång i frakterna,

vilket uppenbarligen kommer att påverka fartygspriserna i allmänhet.

Enligt uppgift har priset på dylikt tonnage sjunkit med minst 25 procent

under de senaste 8—10 månaderna. På åtskilliga håll har vidare kunnat

observeras en tilltagande uppläggning av fartyg särskilt beträffande det

mindre och medelstora tonnaget, d. v. s. i främsta rummet trampfartyg. Vid

det senaste månadsskiftet voro ett 100-tal svenska fartyg med omkring en

y4 miljon ton dödviktskapacitet upplagda; även om åtskilliga av dessa, av

vilka bortåt hälften voro mindre fartyg, kunna antagas ligga under reparation

och klassning, är det dock skäl att beakta förhållandet. Om här berörda

tendenser fortfara, kan måhända snart nog en situation inträda i

vilken varven för att säkra sin sysselsättning kunna finna sig nödsakade att

kontraktera beställningar med väsentligt lägre vinstmarginal än f. n. är

fallet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som enligt vad nyss sagts funnit

skäl tillstyrka bifall till den av redareföreningen gjorda framställningen, har

dock samtidigt uttalat, att den ifrågasatta uppskovsrätten — i vad anginge

den vanliga taxeringen —- borde begränsas till att endast omfatta skattskyldiga,

vilka för närvarande helt saknade avskrivningsmöjligheter i av dem

ägda fartyg. Uppskovsrätten skulle nämligen eljest kunna utnyttjas även

av vissa större rederier, för vilka något behov av ytterligare uppskov icke

kunde anses föreligga.

överståthållarämbetet har som eget utlåtande åberopat det av förste taxeringsintendenten

Holdo avgivna yttrandet.

I detta yttrande har Holdo erinrat om att enligt den vid redareföreningens

framställning fogade förteckningen omkring ett tiotal rederier hittills icke

anskaffat eller kunnat anskaffa ersättningstonnage för under krigsåren

förlista eller förlorade fartyg. Fråga vore då huruvida ett förlängt anstånd

med beskattningen till exempelvis 1953 års taxering skulle giva berörda

rederier möjligheter att under de närmaste åren anskaffa ersättningstonnage.

Holdo har som sin mening uttalat, att så knappast skulle bliva fallet. Av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

9

förteckningen framginge att fråga i stor utsträckning vore om fartyg, vilka

förlorats redan åren 1939—1941. Någon ersättningsanskaffning hade sålunda

icke kunnat ske under i det närmaste en 10-års period. I saknad av närmare

redogörelse för de angivna rederiernas ekonomiska ställning eller av dem

gjorda ansträngningar att anskaffa ersättningstonnage torde väl kunna förmodas,

att i åtskilliga av de angivna fallen den uteblivna ersättningsanskaffningen

haft sin grund däri, att de i förhållande till tonnagepriserna relativt

obetydliga belopp, som respektive rederier redovisat såsom obeskattad

del av försäkringsbelopp respektive köpeskilling, i och för sig varit otillräckliga

för anskaffande av ersättningstonnage till de priser, som gällt

under perioden 1939—1949. Att så varit förhållandet syntes även framgå av

redareföreningens skrivelse. Då man knappast hade att räkna med ett så

kraftigt prisfall å tonnage under de närmaste åren, att dessa rederier skulle

få möjlighet att med egna medel finansiera ersättningsanskaffningen, torde

därför läget om två år i stort sett vara detsamma som nu. De skäl, som nu

anförts för uppskov med beskattningen, komme då alltjämt att föreligga.

I avseende å avräkningen av krigskonjunk tur skatten har Holdo framhållit

angelägenheten av att densamma avslutades så snart ske kunde. För Stockholms

del åter stode endast tre rederier, som ännu icke i krigskonjunkturskattehänseende

slutbehandlats av prövningsnämnden. Av dessa hade två

medgivits anstånd av centrala krigskonjunkturskattenämnden till år 1949

och ett till år 1950.

Holdo, som även erinrat om riskerna för det allmänna av en alltför lång

skattekredit för verkligt uppkomna vinster, har sammanfattningsvis framhållit,

att redareföreningen enligt Holdos mening icke förebragt tillräckligt

starka skäl för en generell förlängning av rätten att uppskjuta redovisningen

av fartygsvinster. Därest i något enstaka fall efter särskild utredning

starka skäl befunnes föreligga för ytterligare uppskov, vore däremot intet

att erinra mot att Kungl. Maj :t bemyndigades medgiva sådant anstånd.

Mellankommunala prövningsnämnden har framhållit, att av de mellankommunala

rederiföretag, som tidigare begagnat sig av möjligheten att vid

inkomsttaxeringen erhålla uppskov med beskattning av vinster vilka uppkommit

på grund av utfallna försäkringsersättningar för fartyg eller vid

avyttring av fartyg, hade numera alla utom ett uppgivit dessa intäkter till

beskattning. Det rederiföretag, som ännu icke uppgivit tidigare vinster av

angiven natur till beskattning, hade välkonsoliderad ställning och mycket

god likviditet, varför dess möjligheter att nyanskaffa tonnage icke vore

beroende av ett förlängt uppskov med beskattningen av fartygsvinster.

Vid krigskonjunkturbeskattningen hade två mellankommunala rederiföretag

medgivits rätt att uppskjuta avräkningen av krigskonjunkturskatt till

1950 års taxering. Dessa båda rederiföretag hade redan nu verkställt ersättningsanskaffning

för fartygsförluster under kriget.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att direktionen för Rgdbergska

stiftelsen i en till finansdepartementet ingiven promemoria anfört, att jämväl

Rederiaktiebolaget Sunnan — vars aktier ägdes av stiftelsen och som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

icke vore anslutet till redareföreningen — berördes av föreningens framställning;

Rederiaktiebolaget Sunnan hade nämligen i början av det senaste

världskriget försålt sitt dåvarande skolfartyg och ännu icke inköpt nytt

fartyg till ersättning härför.

Departementschefen. Som framgår av den lämnade redogörelsen har rederier,

som under krigsåren förlorat eller försålt fartyg, beretts möjlighet

till visst uppskov med beskattningen av för fartyget uppburen försäkringsersättning

eller köpeskilling. Sålunda har rederi, som drabbats av fartygsförlust

under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställts under

åren 1940—1946, berättigats att antingen fördela uppburen försäkringsersättning

under en tidsperiod, som sträckt sig från och med det beskattningsår,

då ersättningen inflöt, till och med det beskattningsår, för

vilket taxering äger rum år 1950, eller upptaga ersättningen som intäkt under

ett eller flera år inom nämnda tidsperiod. I fråga om köpeskilling för

avyttrat fartyg gälla samma bestämmelser som beträffande försäkringsersättning

för förlorat fartyg med den avvikelsen, att rätt till uppskov

icke medgivits för fartyg som försålts under det beskattningsår, för vilket

taxering verkställts år 1940.

Även vid slutavräkningen till krigskonjunkturskatt ha särskilda föreskrifter

meddelats i syfte att bereda rederier, som under krigsåren förlorat

eller avyttrat fartyg, visst rådrum med anskaffning av ersättningstonnage.

Sålunda har i förordningarna om krigskonjunkturskatt för åren 1946 och

1947 föreskrivits, att centrala krigskonjunkturskattenämnden ägde medgiva

rederierna uppskov med taxeringen, dock senast till den 1 juli 1950.

Vidare ha rederierna berättigats tillgodoföra sig avdrag för överpris, som

erlagts vid ersättningsanskaffning för fartyg, som nyss sagts, därest det

nya fartyget inköpts senast tre månader före den dag taxeringen enligt

den centrala krigskonjunkturskattenämndens beslut skall vara verkställd.

Rätt till överprisavdrag föreligger jämväl, då kontrakt om inköp av nytt

fartyg slutits.

I nu föreliggande framställning har Sveriges redareförening hemställt,

att rederierna måtte beredas uppskov med beskattningen av försäkringsersättning

för förlorat respektive köpeskilling för försålt fartyg till utgången

av år 1952. Ett motsvarande uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt

har även ifrågasatts. Som motiv för framställningen har

främst hänvisats till de svårigheter, som rått och alltjämt råda i fråga om

anskaffande av ersättningstonnage till rimliga och för de här berörda rederiföretagen

överkomliga priser.

Vid remissbehandlingen har — som av den tidigare lämnade redogörelsen

framgår — flertalet hörda myndigheter förordat bifall till redareföreningens

framställning, överståthållarämbetet har dock förklarat sig anse

tillräckliga skäl icke vara förebragta för en generell förlängning av den tid,

inom vilken fartygsvinsterna skulle beskattas, och mellankommunala prov
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ningsnämnden har uttalat att något behov av den ifrågasatta lagstiftningen

i vad anginge mellankommunala rederiföretag icke förelåge.

Enligt min mening är det tveksamt, om och i vad mån redareföreningens

framställning bör bifallas.

Vad först angår förslaget om en framflyttning av tidpunkten för den

vanliga inkomstbeskattningen av ifrågavarande fartygsvinster må framhållas,

att fråga här är om förhållanden, som ligga bortåt tio år tillbaka i

tiden, men som ännu icke blivit i skattehänseende reglerade. Detta talar i

och för sig mot ett bifall till framställningen. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att dåvarande chefen för finansdepartementet vid framläggande

av 1947 års proposition med förslag om förlängning av uppskovsperioden till

utgången av beskattningsåret 1949 uttalade, att man borde beakta angelägenheten

av att uppskovet begränsades i görligaste mån och att den ifrågavarande

krislagstiftningen sålunda avvecklades snarast möjligt. Mot ett bifall

till framställningen talar vidare att, som kommerskollegium framhållit, den

svenska handelsflottan såsom helhet betraktad redan för flera år sedan

återvunnit sin förkrigsstorlelc och att under den senaste tiden en icke obetydlig

uppläggning av fartyg ägt rum, särskilt i fråga om tramptonnage;

i den mån motivet för uppskovslagstiftningen varit det allmännas intresse

av att främja återuppbyggnaden av den svenska handelsflottan har lagstiftningen

sålunda i stort sett redan fyllt sin uppgift.

Å andra sidan kunna vissa billighetsskäl åberopas till stöd för ett bifall

till framställningen. Om ett förlängt uppskov icke medgives, kan nämligen

det fåtal rederier, som beröres av framställningen, tvingas att i form av

skatt avstå en så betydande del av de ifrågavarande försäkringsersättningarna

och köpeskillingarna, att rederierna bli urståndsatta att senare anskaffa

erforderligt ersättningstonnage. Vidare bör beaktas, att man med eu

viss sannolikhet kan räkna med fallande priser å fartyg, varför ett ytterligare

förlängt uppskov med beskattningen troligen skulle medföra att de

rederier, som av kostnadsskäl hittills varit urståndsatta att anskaffa ersättningstonnage,

skulle erhålla bättre möjligheter till dylik anskaffning.

Med hänsyn till de skäl, som sålunda kunna anföras till stöd för framställningen,

vill jag för min del icke motsätta mig att ett ytterligare uppskov

beviljas med inkomstbeskattningen av här berörda försäkringsersättningar

och köpeskillingar. Då det emellertid alltjämt är angeläget att den

ifrågavarande krislagstiftningen avvecklas snarast möjligt, förordar jag

att det ytterligare uppskovet begränsas till två år; den period, inom vilken

beskattning skall ske, bör sålunda för samtliga de av förordningarna

den 8 juni 1945, nr 295, och den 21 februari 1947, nr 33, reglerade fallen

förlängas allenast till och med det beskattningsår, för vilket taxering skall

verkställas år 1952. Ä andra sidan bör uppskovet vara generellt. Det bör

sålunda, bland annat av praktiska skäl, icke ifrågakomma att — på sätt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasatt —- förbehålla rätten till

ytterligare uppskov åt allenast de skattskyldiga, vilka sakna avskrivningsmöjligheter

i av dem ägda fartyg, eller att — som överståthållarämbetet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

lörordat — låta det ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje

särskilt fall medgiva det ytterligare anståndet.

Vad härefter angår frågan om fortsatt anstånd med slutavräkningen till

krigskonjunkturskatt må framhållas, att den omständigheten att förlängt

uppskov medgives med inkomstbeskattningen icke i och för sig behöver

medföra, att slutavräkningen till krigskonjunkturskatt i motsvarande mån

uppskjutes. Frågan om uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt

bör alltså prövas på grundval av de särskilda synpunkter, som i

denna del kunna göra sig gällande.

Till en början må härvid erinras om den tidigare återgivna bestämmelsen,

enligt vilken vid taxeringen till krigskonjunkturskatt hänsyn icke tages

till att den skattskyldige må åtnjuta uppskov med inkomsttaxeringen

av lartygsvinst, varom nu är tal. I stället har möjlighet beretts till överprisavdrag,

nämligen i de fall då ersättningsanskaffningen verkställes senast

tre månader före den dag taxeringen enligt den centrala krigskonjunkturskattenämndens

beslut senast skall företagas.

Ett starkt vägande skäl mot att uppskjuta avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen

är, att ett dylikt uppskov skulle innebära att man

av hänsyn till några få rederier under ytterligare ett par år hölle vid

liv en krislagstiftning, som för skattskyldiga i allmänhet avvecklats redan

före den 1 juli 1947 och som på åtskilliga håll redan börjat falla i glömska.

Härvid bör särskilt beaktas, att frågan om eventuellt uppskov med slutavräkningen

till krigskonjunkturskatt icke berör samtliga de nio rederier,

som enligt redareföreningens förut återgivna uppgift skulle beröras av ett

eventuellt uppskov med den vanliga inkomsttaxeringen. Ett uppskov med

slutavräkningen till krigskonjunkturskatt kan nämligen få betydelse endast

för de rederier, som genom beslut av centrala krigskonjunkturskattenämnden

erhållit anstånd med slutavräkningen. Efter anmodan har redareföreningen

till finansdepartementet inkommit med uppgift om vilka,

rederier, som sålunda kunde hava intresse av ett anstånd med slutavräkningen

till krigskonjunkturskatt. Enligt denna uppgift skulle frågan beröra

allenast tre av de nio nyssnämnda rederierna samt därutöver två i

den tidigare uppgiften icke medtagna rederier; samtliga de ifrågavarande

fem rederierna åtnjöte anstånd till den 30 juni 1950.

I anslutning till det nyss anförda må framhållas, att de berörda rederierna

enligt gällande lagstiftning kunna medgivas överprisavdrag, därest de

före den 1 april 1950 inköpa ersättningstonnage. I detta sammanhang må

nämnas, att redareföreningen redan i slutet av september 1949 av min företrädare

i ämbetet erhöll besked, att man icke borde räkna med ytterligare

uppskov med slutavräkningen till krigskonjunkturskatt.

Slutligen ma nämnas att — även om något eller några av de ifrågavarande

rederierna skulle underlåta att före den 1 april 1950 inköpa ersättningstonnage

eller teckna kontrakt därom — det likväl icke är säkert att

den del av försäkringsersättningen eller köpeskillingen, som utgör skattepliktig

inkomstökning, verkligen blir belagd med krigskonjunkturskatt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 9.

Det är nämligen möjligt att denna inkomstökning helt eller delvis kvittas

mot inkomstminskning, som uppkommit under ett eller flera senare år.

Med hänsyn å ena sidan till det uppenbara intresset av att icke fördröja

avvecklingen av krigskonjunkturbeslcattningen och å andra sidan till den

ringa praktiska betydelse, som ett eventuellt uppskov skulle äga, anser jag

mig icke böra förorda bifall till redareföreningens framställning i denna del.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats

förslag till förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för

inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av

fartyg, m. m.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Folke Persson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1950:13 Betänkande i anledning av väckta motioner angående beskattningen av vid försäljning av fartyg återvunna värdeminskningsavdrag m. m. s. 3 i texten