Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling, m. m

1950-03-03 · 75 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:90, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27)

angående lösdrivares behandling, m. m.; given Stockholms

slott den 3 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr

27) angående lösdrivares behandling,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om

ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Sammanfattning.

I anslutning till den ståndpunkt, som intagits av 1948 års lösdriveriutredning,

uttalas, att lösdrivarlagen bör upphävas så snart omständigheterna

det medgiva men att det icke är möjligt att med omedelbar verkan göra

det nu. Då en stor del av lösdrivarna måste betraktas som psykopater och

vårdmöjligheterna för dessa äro mycket begränsade, anses det nödvändigt

att, innan tidpunkten för upphävandet fastställes, avvakta det förslag till

förbättring av psykopatvården, som kan väntas från 1947 års psykopatvårdsutredning.

Vidare framhålles, att den möjlighet till direkt ingripande mot

vissa grovt asociala element, som lagen ger polisen, icke helt kan undvaras

och att en förutsättning för lagens upphävande därför vore att en lagstiftning

av motsvarande innebörd komme till stånd. Frågan härom utredes

f. n. av psykopatvårdsutredningen enligt ett i december 1949 lämnat

uppdrag.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Då det måste antagas dröja ett antal år, innan de antydda hindren för

lagens upphävande undanröjts, och lagen i synnerhet i vad angår reglerna

om verkställighet av tvångsarbete är mycket föråldrad och i behov av modernisering,

förordas på denna punkt vissa ändringar. Sålunda föreslås,

att den som undergår tvångsarbete skall kunna få permission för uträttande

av viktiga angelägenheter samt att de nuvarande stela reglerna om tvångsarbetstidens

längd mjukas upp genom att möjlighet införes till frigivning

i förtid av den som undergår tvångsarbete. Den nuvarande polisuppsikten

över frigivna tvångsarbetare avses skola avskaffas. Viss eftervård av frigivna

föreslås skola anordnas. Vidare föreslås bl. a. en viss kvalitativ förstärkning

av de organ, som i första hand ha att handlägga lösdrivarärendena.

Även i fattigvårdslagen föreslås en ändring, innebärande, att jämväl den

som avtjänar tvångsarbete, som ådömts enligt nämnda lag, skall kunna få

permission för uträttande av för honom viktiga angelägenheter.

Lagändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1950.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27)

angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom., 10 § 1 mom., 12 §, 14 §, 15 § 2 mom.

och 16 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma lag

skola införas tre nya paragrafer, betecknade 9 a §, 9 b § och 16 a §, av

nedan intagna lydelse:

(Gällande lydelse:)

3 §•

2 mom. Konungens Befallningshavande

hålle ytterligare förhör med

den häktade och låte i protokoll över

förhöret anteckna hans levnadsomständigheter

samt införa prästbetyg

och läkarehetyg för den häktade

jämte beskrivning över hans utseende

och uppgift å den ort, som efter

ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort

anses. Finnes den häktade hava

gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,

som i 1 mom. sägs, må Konungens

Befallningshavande döma honom till

tvångsarbete från och med en månad

till och med ett år. Har han förut

undergått dylikt tvångsarbete eller

straffarbete, eller förekomma eljest

försvårande omständigheter, må

tvångsarbetstiden utsträckas till

högst tre år.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

2 mom. Konungens Befallningshavande

hålle ytterligare förhör med

den häktade och låte i protokoll över

förhöret anteckna hans levnadsomständigheter

samt införa prästbetyg

och läkarebetyg för den häktade

jämte beskrivning över hans utseende

och uppgift å den ort, som efter

ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort

anses. Finnes den häktade hava

gjort sig skyldig till lösdriveri å tid,

som i 1 mom. sägs, må Konungens

Befallningshavande döma honom till

tvångsarbete från och med en månad

till och med ett år. Har han förut

undergått dylikt tvångsarbete eller

förekomma eljest försvårande omständigheter,

må tvångsarbetstiden

utsträckas till högst tre år.

9 a §.

Arbelsanstaltens styrelse eller, efter

dess bemyndigande, föreståndaren

för anstalten äger meddela

den som undergår tvångsarbete tillstånd

att besöka närstående som är

svårt sjuk eller bevista närståendes

begravning, så ock att i annat fall,

dä med hänsyn till tvångsarbetsti
-

1 Senaste lydelse av 16 §, se SFS 1894 nr 14 sid. 3.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

dens längd eller eljest starka skäl

äro därtill, lämna anstalten för viss

kort tid, allt såframt fara för missbruk

ej kan anses föreligga.

Tid, varunder intagen enligt tillstånd

som nu sagts vistas utom anstalten,

skall inräknas i verkstålliglietstiden,

såvitt ej styrelsen av särskild

anledning annorlunda förordnar.

Sådant förordnande skall gå i

verkställighet utan hinder av att det

ej vunnit laga kraft.

Har föreståndaren ej funnit skäl

bifalla framställning om tillstånd att

lämna anstalten för viss tid, äger

den intagne påkalla styrelsens beslut

i saken. Styrelsens beslut i fråga

om sådant tillstånd åge den intagne

överklaga hos Konungens Befallningshavande

i det län, där tvångsarbetsanstalten

är belägen. Över

Konungens Befallningshavandes beslut

må talan föras hos Konungen

genom besvär, som skola hava inkommit

till inrikesdepartementet

sist ä trettionde dagen efter den då

klaganden erhöll del av beslutet.

9 b §.

Den som undergår tvångsarbete,

som ålagts enligt denna lag, må frigivas

i förtid sedan hälften av den i

domen bestämda tvång sarbetstiden,

dock minst två månader, förflutit.

Vid prövning av fråga om förtida

frigivning skola särskilt beaktas den

dömdes uppförande under anstaltsvistelsen

och sinnesriktning vid den

tid då frigivning ifrågasättes samt

de förhållanden, i vilka han skulle

komma att försättas efter frigivningen.

Fråga om förtida frigivning prövas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr !1(J.

(Gällande lydelse:)

10 §.

1 mom. Den som efter den ådömda

tvångsarbetstidens slut frigives

skall av arbetsanstaltens föreståndare

förpassas till den kommun, där

han har sin hemort, därest ej Konungens

Befallning shav ande medgivit,

att han utan att först begiva sig

till hemorten må förpassas till ort,

som omförmäles i 12 § 3 mom. Passet

skall innehålla föreskrift om väg,

tid och sätt för färden ävensom underrättelse

om vad den frigivne enligt

12 § har att iakttaga.

12 §.

1 m o in. Den frigivne skall ofördröj

ligen, i enlighet med det för honom

utfärdade pass, begiva sig till

den ort, dit han förpassats, och, om

»

(Föreslagen lydelse:)

utan framställning från den dömdes

sida av arbetsanstaltens styrelse och

skall upptagas till prövning å sådan

tid, att den dömde kan frigivas, då

hälften av tvångsarbetstiden gått till

ända; sker ej frigivning då, skall frågan

ånyo prövas så ofta det finnes

påkallat, dock minst var tredje månad.

Beträffande fullföljd mot styrelsens

beslut i ärende om förtida frigivning

äge vad i 9 a § tredje stycket

stadgas motsvarande tillämpning.

10 §.

1 mom. Den som frigives efter den

ådömda tvångsarbetstidens slut eller

med tillämpning av 9 b § skall av

arbetsanstaltens föreståndare förpassas

till ort, där han erhållit eller

kan väntas erhålla lämplig arbetsanställning,

eller till sin hemort.

Passet skall innehålla föreskrift om

väg, tid och sätt för färden ävensom

underrättelse om vad den frigivne

enligt 12 § 2 mom. må hava att iakttaga.

12 §.

1 mom. Vid frigivning efter

den ådömda tvångsarbetstidens slut,

så ock vid sådan frigivning, varom i

9 b § förmäles, skall arbetsanstaltens

styrelse, där så kan ske, förordna

lämplig och villig person att under

två år från dagen för frigivningen

bistå den frigivne och tillse,

att han på lämpligaste sätt anpassas

till samhället.

2 m o m. Den frigivne skall ofördröjligen,

i enlighet med det för honom

utfärdade pass, begiva sig till

den ort, dit han förpassats, och sna
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

förpassningen skett till stad, där

polismästare finnes, anmäla sig hos

denne inom tjugofyra timmar efter

ankomsten.

2 mom. Den som blivit dömd till

tvångsarbete i sex månader eller därutöver

äger under två år efter frigivandet

icke utan särskilt tillstånd,

meddelat i stad av polismästare eller,

där sådan ej finnes, av stadsfiskal

och å landet av ortens länsman, uppehålla

sig utom den kommun han tillhör

eller där han erhållit behörigt

tillstånd att vistas; och skall han i

stad, där polismästare finnes, å de

tider och i den ordning, som av polismästaren

föreläggas honom, göra anmälan

om bostad och försörjningsmedel.

3 mom. Tillstånd, varom i nästföregående

mom. sågs, må lämnas

den frigivne för att han må kunna

emottaga erbjuden anställning hos

välkänd och pålitlig person eller å

uppgiven ort söka arbete, dår utsikt

därtill finnes, eller ombesörja någon

för den frigivne viktig angelägenhet.

För den, som erhållit sådant tillstånd,

skall den myndighet, som

lämnat tillståndet, utfärda pass. Den

förpassade åligger att ställa sig till

efterrättelse de i passet givna föreskrifter

och, om han blivit förpassad

till stad, dår polismästare finnes,

inom tjugufyra timmar efter ankomsten

anmäla sig hos denne.

å mom. Den i 2 mom. stadgade

skyldighet att anmäla bostad och försörjning

smedel bör så ordnas, att

den anmälningsskyldige icke störes

i sin lovliga verksamhet eller utsättes

för allmän uppmärksamhet; och

rast anmäla sig hos den, som ma

hava förordnats att bistå honom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

(Gällande lydelse:)

åge polismästaren i särskilda fall åt

tillsyningsman eller annan därtill

tjänlig person överlåta befattningen

med anmälningarnes emottagande.

5 mom. Förekommer skäl därtill,

äger Konungens Befallning skavande

att helt och hållet eller delvis

meddela befrielse från de skyldigheter,

som enligt denna § åligga den

frigivne.

6 mom. Visar den frigivne tredska

alt efterkomma vad honom enligt

denna § åligger eller de honom

på grund av samma § givna föreskrifter,

vare underkastad behandling

som i 3 § sågs.

14 §.

Då någon genom utslag, som vunnit

laga kraft eller blivit fastställt,

dömts till tvångsarbete, så ock när

någon från tvångsarbetsanstalt frigives

och när den frigivne erhåller

tillstånd att vistas utom hemorten

eller den ort, dit han eljest förpassats,

eller på grund av 12 § 5 mom.

varder fri i val av vistelseort, skall

underrättelse därom meddelas rikets

polismyndigheter.

Huru underrättelse

(Föreslagen lydelse:)

14 §.

Då någon genom utslag, som vunnit

laga kraft eller blivit fastställt,

dömts till tvångsarbete, så ock när

någon från tvångsarbetsanstalt frigives,

skall underrättelse därom meddelas

rikets polismyndigheter.

— förordnar Konungen.

15 §.

2 mom. Tillsyningsman, ävensom

annan person, vilken erhållit sådant

uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, äge

i utövningen av denna befattning åtnjuta

det skydd, som enligt lag tillkommer

tjänsteman.

16 §.

I stad, där poliskammare finnes,

utövar poliskammaren i fråga om

15 §.

2 mom. Tillsyningsman äge i utövningen

av sin befattning enligt

denna lag åtnjuta det skydd, som enligt

lag tillkommer tjänsteman.

16 g.

I stad med poliskammare, där

stadsfiskal icke är ledamot i egen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

(Gällande lydelse:)

lösdrivares behandling den myndighet,

som enligt denna lag tillkommer

Konungens Befallningshavande; dock

må poliskammare ej förordna om

frigivning enligt 13 §.

I stad, där polismästare finnes,

må denne och i annan stad Konungens

Befallningshavande kunna förordna

poliskommissarie eller annan

polisman att fullgöra vad enligt denna

lag åligger stadsfiskal.

För köping eller annat område å

landet, för vilket ordningsstadgan

för rikets städer är i tillämpliga delar

gällande, må Konungens Befallningshavande

kunna för or dna polisman

att fullgöra vad enligt denna

lag åligger länsman.

(Föreslagen lydelse:)

skap av polismästare eller eljest, utövar

poliskammaren i fråga om lösdrivares

behandling den myndighet,

som enligt denna lag tillkommer Konungens

Befallningshavande; dock

må poliskammare ej pröva talan mot

anstaltsstyrelses beslut jämlikt 9 a

och 9 b §§ eller förordna om frigivning

enligt 13 §.

Efter Konungens medgivande må

i stad, där polismästare finnes, denne

och i annan stad Konungens Befallningshavande

förordna poliskommissarie

att fullgöra vad enligt denna

lag åligger stadsfiskal.

16 a §.

Konungen äger meddela de närmare

bestämmelser, som erfordras

för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

För den, som vid lagens ikraftträdande

undergår tvångsarbete,

skall frågan om förtida frigivning

prövas i så god tid, att han, om förutsättningar

för förtida frigivning i allmänhet

föreligga, kan frigivas vid

ikraftträdandet.

Äldre bestämmelser skola gälla för

den, som frigivits från tvångsarbete

före lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Förslag

till

i)

Lag

om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 76 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall hava följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

76 §.

(Föreslagen lydelse:)

76 §.

Tvångsarbete skall---lämpligt arbete.

Bliver någon — — — behandling sägs.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet

av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad i 8 och 13 §§ av nämnda

lag stadgas.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet

av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad i 8 §, 9 a § och 13 § av

nämnda lag stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 90.

Utdrag ur protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott

den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga

om vissa ändringar i lösdrivarlagen m. m. samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungi. Maj:ts bemyndigande den 14 maj 1948 tillkallade

jag tre sakkunniga för att inom inrikesdepartementet fullfölja tidigare påbörjad

utredning rörande reformering av lösdriverilagstiftningen. De sakkunniga,

vilka antogo benämningen 1948 års lösdriveriutredning, utgjordes

av landshövdingen Thorwald Bergquist, tillika ordförande, dåvarande ledamoten

av riksdagens andra kammare fru Sigrid Ekendahl och förste byråsekreteraren

Torgny Lindberg. De avgåvo den 18 december 1948 utredning

med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. (SOU 1949:4).

De sakkunniga ha föreslagit, att lösdrivarlagen skall upphävas samt att

de, som nu falla under lagen, skola omhändertagas inom andra sociala

vårdformer. För att möjliggöra tillfredsställande behandling av lösdrivarklientelet

ha de sakkunniga förordat vissa ändringar i bl. a. strafflagen,

lagen om villkorlig dom, fattigvårdslagen och barnavårdslagen. Vad strafflagen

angår har utredningen föreslagit kriminalisering av bettleri under

vissa förutsättningar samt vidgade möjligheter till ingripande i straffrättslig

ordning mot sedeslöshet. Utredningen har i dessa fall tänkt sig en betydande

användning av villkorlig dom. Sådan dom bör enligt de sakkunnigas

mening kunna förenas med skyldighet för den dömde att underkasta

sig vård å fattigvårdsanstalt. Det har avsetts att barnavårdsnämnd skulle

ha att vidtaga åtgärder beträffande person i åldern mellan 21 och 23 år,

som vanemässigt mot ersättning inläte sig i tillfälliga sexuella förbindelser

och för vilken särskilda åtgärder uppenbarligen krävdes för hans anpassning

i samhället. I övrigt ha omfattande ändringar i barnavårdslagen föreslagits.

Utredningen har icke angivit någon tidpunkt för ikraftträdandet av den

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kmujl. Maj.ts proposition nr 90.

föreslagna lagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning bör lösdrivarlagen

nämligen upphävas först i samband med tillskapandet av en särskild

psykopatvård. På denna punkt har ledamoten Lindberg anmält avvikande

mening.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,

samtliga hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm, Götehorg,

Malmö och Hälsingborg, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelserna

för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Växjö, poliskamrarna

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och

Eskilstuna, straffrättskommittén, strafflagberedningen (med särskilda yttranden

av professorerna Olof Kinberg och Ivar Strahl), psykopatvårdsutredningen,

socialvårdskommittén, ungdomsnämnderna i Stockholm och

Norrköping, Malmö stads barnavårds- och ungdomsskyddsnämnd, barnavårdsnämnderna

i Göteborg och Hälsingborg, delegerade för socialvården

i Borås, representerande barnavårdsnämnden, nykterhctsnämnden och

fattigvårdsstyrelsen i staden, nykterhetsnämnderna i Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg, styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet, föreningen

Sveriges häradshövdingar, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges landsfogdar, styrelsen för föreningen Sveriges

polismästare, föreningen Sveriges poliskommissarier, styrelsen för

Sveriges advokatsamfund, Svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för Svenska

skyddsförbundet (med överlämnande av yttrande från byråföreståndaren

vid Skyddsvärnet i Örebro), Svenska socialvårdsförbundet, Centralförbundet

för socialt arbete, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Fredrika

Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund (de båda sistnämnda

med ett gemensamt yttrande), föreningen Vita bandets centralstyrelse,

Frälsningsarmén, Riksförbundet för sexuell upplysning, Svenska psykiatriska

föreningen, Svenska läkaresällskapet, Landsorganisationens kvinnoråd,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund,

Folkpartiets kvinnoförbund samt Sveriges kommunistiska partis kvinnosekretariat.

Ungdomsnämndens i Stockholm och barnavårdsnämndens i Göteborg

yttranden grundas på promemorior av barnavårdsdirektörerna i städerna.

Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden från fattigvårds-

och nykterhetsnämnderna i Stockholm. Flertalet länsstyrelser har

översänt infordrade utlåtanden från skilda myndigheter och organisationer.

Sålunda föreligga yttranden från magistraterna i Halmstad och Sundsvall,

fjorton landsfogdar, poliskamrarna i Jönköping, Karlskrona och Sundsvall,

polismästarna i Uppsala och Gävle, tre stadsfiskaler, en landsfiskal, åtta

länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, åtta av statens fattigvårds-

och barnavårdskonsulenter, Östergötlands läns socialvårdsförbund.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:Is proposition nr 90.

Blekinge läns barnavårdsförbund, Gävleborgs läns fattigvårds- och barnavårdsförbund,

några barnavårds- och länsnykterhetsnämnder, nykterhetsnämnden

i Sundsvall samt förste provinsialläkaren i Malmöhus län. Riksåklagarämbetet

har jämte eget utlåtande överlämnat yttranden från förste

stadsfiskalen i Stockholm, underordnade åklagare därstädes samt förste

stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö. Poliskammaren i Stockholm har hänfört

sig till utredningar av kriminalpolis- och kanslipolisintendenterna i

staden. Poliskammaren i Göteborg har vid sitt utlåtande fogat yttrande från

kriminalpolisintendenten i staden. Slutligen har poliskammaren i Hälsingborg

åberopat ett yttrande av kriminalkommissarien K. G. Hansson.

Vid remissbehandlingen har full samstämmighet rått därom, att lösdrivarlagstiftningen

icke är tillfredsställande. Eu grupp remissinstanser har

anslutit sig till de sakkunnigas förslag, under det att ett stort antal hörda

myndigheter och organisationer riktat vägande anmärkningar däremot. Särskilt

ha de föreslagna kriminaliseringarna och den i samband därmed

tänkta vidgade användningen av villkorlig dom samt den ifrågasatta utvidgningen

av barnavårdslagens tillämpningsområde väckt gensagor.

Lösdrivarlagen bör enligt min mening upphävas så fort omständigheterna

det medgiva. Jag har dock icke blivit övertygad om att frågan i alla delar

kan lösas enligt lösdriveriutredningens linjer. Saken måste därför ytterligare

övervägas. Då lösdrivarlagen är behäftad med synnerligen allvarliga

brister, icke minst i fråga om verkställighet av tvångsarbete, synes det mig

i sakens nuvarande läge påkallat, att lagen åtminstone i sistnämnda del

jämkas i syfte att för den övergångstid, som återstår innan lagen kan upphävas,

undanröja de mest påtagliga bristerna.

Inom inrikesdepartementet har i anslutning härtill upprättats en promemoria,

som behandlar den allmänna problemställningen och därjämte innefattar

förslag om vissa ändringar i lösdrivarlagen och fattigvårdslagen i

angivet syfte.

Promemorian har varit föremål för särskild remissbehandling. Yttranden

däröver ha avgivits av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Göteborgs

och Bohus län, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter, poliskamrarna

i Stockholm och Göteborg samt strafflagberedningen. Fångvårdsstyrelsen

har i ärendet hört statens skyddskonsulenter i första, andra, sjätte, sjunde

och tionde distrikten samt översänt utlåtanden från dem. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har bifogat yttranden från landsfogden i länet och poliskammaren

i Malmö. Poliskammaren i Stockholm hänvisar i sitt remissvar till

yttranden av kriminalpolis- och kanslipolisintendenterna i staden. Poliskammaren

i Göteborg har åberopat yttrande av kriminalpolisintendenten

därstädes.

Jag anhåller nu att närmare få utveckla vissa synpunkter på lösdrivarproblemet

och därefter få redogöra för lagstiftningsärendet såsom sådant.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr DO.

13

Allmänna synpunkter på lösdrivarproblemet.

Gällande författningsbestämmelser in. in.

I fråga om den historiska bakgrunden till den nuvarande ordningen för

behandling av lösdrivare hänvisas till betänkandet (s. 35—48).

Lösdrivarlagen, som utfärdades den 12 juni 1885, innehåller de väsentligaste

bestämmelserna i ämnet. Lagen var ursprungligen tillämplig å personer

över 15 års ålder, men åldersgränsen höjdes 1924 till 18 år i samband

med barnavårdslagens tillkomst samt 1934 till 21 år samtidigt som barnavårdslagen

förklarades skola under vissa förhållanden avse även personer

mellan 18 och 21 års ålder.

Lagen är icke tvingande. Ingripande kan ske om det finnes påkallat men

underlåtas om så anses lämpligt. Härigenom kan i praktiken lagen lämnas

åsido om social omvårdnad kan givas enligt annan lagstiftning, vilket också

torde ske i icke obetydlig utsträckning. Enligt 1 § må såsom lösdrivare

behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan

medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ådagalägga att han

söker arbete, dels den som eljest utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter

att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant

levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Under lagen falla sålunda icke blott de s. k. luffarna utan även åtskilliga

andra asociala element, de s. k. stationära lösdrivarna. Till sistnämnda

grupp kunna enligt stadgad praxis sådana kategorier hänföras som

exempelvis spritlangare, bondfångare, yrkesspelare, soutenörer och helyrkesprostiluerade.

Det stationära lösdriveriet är huvudsakligen en storstadsföreteelse.

Den som beträdes med lösdriveri må enligt 2 § anhållas av polisman. Den

anhållne skall ofördröj ligen inställas till förhör inför stads- eller landsfiskal,

som äger att, om lösdriveri föreligger, tilldela den anhållne varning.

I stad kan motsvarande befogenhet efter särskilt bemyndigande tillkomma

poliskommissarie eller annan polisman. Även i köpingar och vissa andra

områden på landet kan det uppdragas åt polisman att meddela varning.

Beslut om varning skall underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen

varningen befogad, kungöres densamma för rikets polismyndigheter genom

införande i tidningen Polisunderrättelser.

Jämte den i lagen reglerade skriftliga eller s. k. offentliga varningen tilllämpas

sedan länge av flertalet polismyndigheter även muntlig eller s. k.

enskild varning. Då bestämmelser därom saknas i lagstiftningen, medför

den enskilda varningen icke några särskilda rättsverkningar.

Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträdes

med lösdriveri må el ter hållet lörhör häktas och sändas till länssty
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

relsen i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter frigivning

från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade

underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses föreligga,

äger döma honom till tvångsarbete i minst en månad och högst ett

år eller, om försvårande omständigheter förekommit, i högst tre år. Föreligga

förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen låta det stanna vid

förnyad varning (3 och 4 §§). över utslag, varigenom länsstyrelse dömt

någon till tvångsarbete, kan den dömde besvära sig i hovrätten. Beslut om

varning får överklagas endast i samband med besvär över utslag, varigenom

tvångsarbete ådömts (6 §).

Enligt 9 § skall tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som

skall vara så ordnad att för brott förut straffade i allmänhet skola vara

skilda från andra samt att de dömda skola hållas till lämpligt arbete efter

arbetsförmåga. För män verkställes tvångsarbete vid statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö. Till tvångsarbete dömda kvinnor intagas på en vid fångvårdsanstalten

i Växjö anordnad avdelning för verkställighet av tvångsarbete

eller å arbetshem.

Om frigivning vid den ådömda tvångsarbetstidens slut och om den frigivnes

skyldigheter finnas stadganden i 10—12 §§ lösdrivarlagen. När någon

sålunda frigives, skall han av anstaltens föreståndare förpassas till den

kommun där han har sin hemort eller, efter medgivande av länsstyrelsen,

till annan ort där han erbjudits anställning hos välkänd och pålitlig person.

Den frigivne skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten och, om

denna är stad med polismästare, anmäla sig hos honom inom 24 timmar

efter ankomsten. Har den frigivne undergått tvångsarbete i minst sex månader,

är han under två år efter frigivandet förbjuden att utan tillstånd av

polismyndighet uppehålla sig utanför den kommun dit han förpassats. I

stad med polismästare är han därjämte skyldig att på de tider och i den

ordning som polismästaren bestämmer göra anmälan om bostad och försörjningssätt.

Anmälningsskyldigheten skall ordnas så, att den frigivne icke

störes i lovlig verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet. Polismästaren

äger att i särskilda fall på annan tjänlig person överlåta befattningen

med anmälningars mottagande. Från de nu nämnda skyldigheterna

för de frigivna äger länsstyrelsen att i särskilda fall bevilja undantag. Visar

den frigivne tredska att fullgöra sina skyldigheter, kan han ånyo häktas

och behandlas på samma sätt som andra för lösdriveri häktade. I 15 § stadgas

att polisman skall hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. Samma skyldighet

har ålagts de tillsyningsmän som enligt fattigvårdslagen kunna utses

för att ha uppsikt över bettlare. Sedan länge har det emellertid varit ur

bruk att utse sådana tillsyningsmän.

Därest den som undergår tvångsarbete kommer i förändrade villkor, så

att hans kvarliållande i anstalten ej längre är av nöden, kan enligt 13 §

länsstyrelsen i det län där anstalten är belägen förordna om hans frigi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vande. Vid sådan frigivning äro nyssnämnda regler om förpassning och

polisuppsikt ej tillämpliga.

En särskild regel finnes i 7 § lösdrivarlagen. Enligt delta lagrum må ej

den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller

lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande

oundgängligen erfordras, dömas till tvångsarbete eller, om han börjat undergå

tvångsarbete, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt i annat fall än det att

han är i behov av vård å sinnessjukhus och plats å sådant sjukhus ej kan

beredas honom. I delta sammanhang erinras om att 46 § sinnessjuklagen

innehåller bestämmelser om sinnesundersökning i mål om ådömande av

tvångsarbete.

De befogenheter, som länsstyrelserna ha enligt lösdrivarlagen, skola enligt

16 § i lagen i stad med poliskammare utövas av poliskammaren utom

såvitt angår befogenhet att förordna om frigivning enligt 13 §.

I fattigvårdslagen och barnavårdslagen finnas några bestämmelser som

anknyta till lösdrivarlagen. I 92 § fattigvårdslagen stadgas sålunda, att

person över 21 år som anträffas bettlande — detsamma gäller för den som

tillåter barn under 16 år som står under hans vård att bettla eller använder

barn eller andra att bettla för sin räkning — må anhållas och, om han

ej är i den nödställda belägenhet att han bör erhålla fattigvård, behandlas

som lösdrivare på sätt i lösdrivarlagen är stadgat. Vidare finnas i 74—76 §§

fattigvårdslagen bestämmelser om tillämpning av i vissa fall varning och i

sista hand tvångsarbete. Här avses försörjningspliktiga, som genom lättja

eller liknöjdhet försummat att draga försorg om de sina och på grund därav

i samband med arbetsföreläggande intagits på arbetshem eller eljest ålagts

arbete. Bestämmelserna rikta sig också mot understödstagare, som äro arbetsskyldiga

enligt 70 § fattigvårdslagen, d. v. s. åtnjuta obligatorisk fattigvård

av icke tillfällig natur, eller för egen försörjning äro intagna på fattigvårdsanstalt.

Varning och tvångsarbete ha här uteslutande karaktär av

disciplinmedel. Tvångsarbete, som skall bestämmas till lägst en och högst

sex månader, verkställes i allmänhet å allmän tvångsarbetsanstalt. Vad som

sålunda enligt fattigvårdslagen gäller om vissa försumliga försörjningspliktiga,

som fått arbetsföreläggande, äger jämlikt 72 § barnavård slagen

motsvarande tillämpning å den som erhållit arbetsföreläggande med stöd

av barnavårdslagen.

För bedömande av den omfattning, i vilken lösdrivarlagen under senare

år tillämpats, kunna följande siffror lämnas. Uppgifterna för tiden t. o. in.

1944 ha hämtats från betänkandet, under det att senare uppgifter införskaffats

under arbetet i inrikesdepartementet.

Uppgifterna om anhållna torde för tiden efter 1944 vara i underkant.

En del av dem, som förhörts enligt lösdrivarlagen och sålunda måste betraktas

såsom anhållna men som omedelbart släppts utan vidare åtgärd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Män.

Å r

Anhållna

Enskilt

varnade

Offentligt

varnade

Ådömda

tvångsarbete

1936............................

6 918

1 792

718

227

1939............................

2911

S69

456

102

1942............................

1 922

639

245

70

1943............................

1 764

535

253

63

1944............................

1 458

408

193

41

1945............................

898

396

197

46

1946............................

862

390

105

20

1947............................

805

392

127

18

1948............................

1 044

466

188

34

V,-30/. 1949 ....................

500

242

84

24

Kvinnor.

Å r

Anhållna

Enskilt

varnade

Offentligt

varnade

Ådömda

tvångsarbete

1936............................

794

342

238

72

1939............................

416

177

no

17

1942............................

594

308

123

29

1943............................

705

346

130

36

1944............................

683

289

114

37

1945............................

370

163

67

11

1946............................

309

141

58

15

1947............................

298

127

66

5

1948............................

332

134

72

22

V,—30/. 1949 ....................

187

83

35

11 ''

eller överlämnats till socialvårdsorgan, har säkerligen ej inräknats. På rikets

tre största städer falla ungefär s/3 av de ovan upptagna anhållna männen

och mer än 90 % av de medräknade anhållna kvinnorna.

Lösdri veriutred ningen.

Principuttalanden.

De sakkunniga ha till en början ägnat uppmärksamhet åt frågan huruvida

lösdriveriet utgör ett samhällsont, som måste bekämpas. Av statistiska

och psykiatriska undersökningar av lösdrivarklientel, som verkställts 1923

och 1925 av socialstyrelsen, 1938 av nuvarande överläkarna Gunnar Adell

och Gustav Jonsson samt, under utredningsarbetets gång, dels av chefen för

statens rasbiologiska institut professor Gunnar Dahlberg och ledamoten av

lösdriveriutredningen Lindberg, och dels av socialläkaren Gunnar Inghe1

ha de sakkunniga dragit vissa slutsatser om lösdrivarklientelets beskaffenhet

(se betänkandet sid. 114—119). Det har sålunda konstaterats, att lösdrivarna

i stor utsträckning utgjorde kriminella element, att alkoholmiss
-

1 Se Sociala meddelanden, utgivna av Kungl. Socialstyrelsen, årg. 1924 sid. 377 samt årg.

1925 sid. 103 och 163, SOU 1939: 25 bilaga C och F samt förevarande betänkande bil. 1 och 2.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bruk vore synnerligen vanligt bland lösdrivarna samt att dessa i betydande

omfattning företedde avvikelser från det normala i psykiskt hänseende.

De sakkunniga ha härefter anfört:

Förekomsten i samhället av asociala element av den art, på vilken gällande

lösdrivarlag är tillämplig — här avses till en början endast det manliga

klientelet — utgör uppenbarligen ur skilda synpunkter en samhällsfara.

Lösdrivarna göra sig i betydande utsträckning skyldiga till brott. På

goda grunder kan antagas, att så är fallet i ännu högre grad än vad som

kan statistiskt påvisas. Så komma vissa brott säkerligen ofta nog ej till

myndigheternas kännedom, t. ex. soutenörernas utpressningar. I en del

andra fall äro bevissvårigheterna så stora att vederbörande ej blir sakfälld.

Som exempel härpå må nämnas falskspel och vissa av de s. k. bondfångarnas

bedrägliga åtgöranden. Flertalet lösdrivare äro hemfallna åt bettleri,

vilket åtminstone måste anses vara ur ordningssynpunkt störande och vilket

därjämte emellanåt sker under former, som kräva samhällelig reaktion. Det

med lösdriveriet oftast sammanhängande spritmissbruket skärper dess ordningsstörande

karaktär och medför i övrigt allvarliga olägenheter ur samhällets

synpunkt. Ett synnerligen allvarligt förhållande är att lösdrivarna

genom det inflytande de öva locka andra, särskilt yngre personer, som ännu

ej blivit rotfasta i samhället, att likaledes föra ett lättjefullt och oordentligt

liv med risk att allt mera förfalla. Frånsett att lösdrivarna icke i större utsträckning

genom produktivt arbete bidraga till sin försörjning utan i stället

i en eller annan form parasitera på de oförvitliga samhällsmedlemmarna,

åsamka de, sedan de vanligen allt mera förfallit, mycket ofta samhället

betydande kostnader för vård av olika sias.

Vad de kvinnliga lösdrivarna angår bär utredningen med stöd av de gjorda

undersökningarna funnit, att beträffande varningsklientelet grunden för

varningen varit prostitution i över 95 procent av fallen. De sakkunniga ha

vidare yttrat:

Vad ovan anförts om det manliga lösdriveriet gäller uppenbarligen även

det kvinnliga lösdriveriet i den mån det ej utgöres av prostitution. Vad

denna företeelse åter angår göra sig i viss mån andra synpunkter gällande.

Även de prostituerade måste anses utgöra en samhällsfara. De begå i ej

obetydlig utsträckning brott. Det kan dessutom med starka skäl antagas,

att kriminaliteten är större än vad siffrorna utvisa. De prostituerades brottslighet

torde nämligen i väsentlig utsträckning bestå i tillgrepp från deras

kunder och antagligt är, att många dylika brott ej komma till myndigheternas

kännedom. Denna form av brottslighet måste emellertid sägas vara

av tämligen ringa samhällsfarlighet; envar kan ju skydda sig mot deu genom

att underlåta söka kontakt med de prostituerade. De prostituerade utgöra

vidare ofta nog ett ordningsstörande element i samhället. Inbjudande

till otukt är i den mån det sker å offentlig plats stötande för anständighetskänslan.

Det med ett prostitutionelit levnadssätt oftast förenade spritmissbruket

leder till att de prostituerades bcla livsföring ofta nog blir i hög grad

ordningsstörande, särskilt för grannar och närboende.

De sakkunniga ha därefter behandlat spörsmålet om de prostituerades

roll vid spridning av de veneriska sjukdomarna och därvid konstaterat, att

flertalet av dem visserligen så småningom smittas men att deras smitto2

--Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

farlighet icke är så stor som man skulle kunna befara. Samband mellan

könssjukdomarnas utbredning och åtgärder enligt lösdrivarlagen hade icke

konstaterats. Även om promiskuitet vore en förutsättning för sjukdomarnas

spridning, kunde det icke anses ådagalagt att denna spridning främst

vore att hänföra till de helyrkesprostituerade, å vilka lösdrivarlagen vore

tillämplig. Väl torde det vara obestridligt, att de innebure eu samhällsfara

i ifrågavarande hänseende, men faran torde ej vara av den storleksordning

som tidigare antagits.

Utredningen har härefter yttrat:

Otvetydigt är däremot, att prostitutionen för dem som hemfalla däråt

synnerligen ofta leder till ett djupt förfall, vilket i sin tur föranleder, att

samhället får vidkännas betydande kostnader för vård åt dem i en eller annan

form. De prostituerade utgöra vidare en fara därigenom att de till

prostitution locka flickor eller unga kvinnor med alla de risker, som detta

innebär för dessa att framdeles sjunka allt djupare. Enligt utredningens

uppfattning är det ej minst i sistnämnda hänseende, som de prostituerade

utgöra en samhällsfara.

Sedan de sakkunniga sålunda fastslagit, att lösdriveri i alla dess former

utgör ett samhällsont, ha de gått in på frågan huruvida samhället borde

ingripa däremot. Utredningen skiljer härvid på lösdriveri i egentlig mening

och prostitution.

Vad lösdriveri i egentlig mening angår har utredningen förklarat, att den

samhällsfara, som sådant lösdriveri innebär, bör motverkas till de oförvitliga

samhällsmedlemmarnas skydd samt att dessa lösdrivares levnadssätt

ofta nog leder till djupt förfall och förorsakar dem betydande lidanden.

Samhällsingripande vore därför i princip erforderligt icke blott i samhällets

intresse utan även i många fall av hänsyn till lösdrivarnas eget bästa.

Beträffande prostitutionen intaga de sakkunniga den ståndpunkten, att

prostitutionen såsom sådan i allmänhet icke borde föranleda tvångsingripande

annat än då det gällde personer under 24 års ålder. I andra fall borde

sådant ingripande kunna ske allenast då prostitutionen vore förenad med

yttringar, som medförde särskild fara för samhället. Det vore emellertid

utan tvekan befogat att genom rena hjälpåtgärder söka förmå envar prostituerad

att övergå till ett ordentligt och samhällsnyttigt liv.

Vid övervägandet av frågan om förutsättningarna för tvångsingripande

ha de sakkunniga funnit lösdrivarlagens ordning otillfredsställande. De

utgå från att fullgoda garantier ur rättssäkerhetssynpunkt måste finnas

och konstatera, att stora svårigheter möta att med beaktande härav effektivt

avgränsa det lösdriveri som borde föranleda tvångsingripande. Då lösdriveriet

i egentlig mening icke vore ett specifikt fenomen utan endast en

bland flera yttringar av asocialt levnadssätt ha de sakkunniga stannat vid

att såsom utgångspunkt för ingripandet taga andra yttringar av lösdrivarnas

asocialitet. Motsvarande betraktelsesätt har såsom nyss antytts anlagts

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. .Maj. ts proposition nr 90.

19

på grunderna för tvångsåtgärder mot äldre prostituerade. Lösdrivarlagen

skulle upphävas utan att ersättas av annan speciallagstiftning. Jämväl de

bestämmelser i fattigvårds- och barnavårdslagarna som ansluta sig till lösdrivarlagen

skulle upphöra att gälla. I samband därmed skulle även fattigvårdslagens

stadganden i övrigt om tvångsåtgärder mot personer, som äro

intagna å fattigvårdsanstalt, reformeras.

Formerna för ingripande mot lösdrivarklientelet.

På grundval av klientelundersökningarna har utredningen funnit, att för

omhändertagande tvångsvis av lösdrivarklientelet sinnessjuk-, sinnesslö-,

psykopat-, alkoholist- och kriminalvård f. n. stode till buds vid sidan av

lösdrivarlagen. Redan under nuvarande förhållanden kunde och borde dessa

vårdformer i första hand anlitas och lösdrivarlagen tillämpas endast i andra

hand. Då emellertid vid ett upphävande av lösdrivarlagen nämnda utvägar

icke vore tillräckliga för klientelets omhändertagande, i den mån detta vore

erforderligt, föreslår utredningen ändringar i vissa lagar i syfte att utvidga

möjligheterna till ingripande. Sålunda föreslås bl. a. ändringar i strafflagen

och barnavårdslagen, sinnessjuklagen samt, för att motverka parasiterande

levnadssätt, i folkpensioneringslagen och bidragsförskottslagen.

Vad till en början angår sinnessjuk- och sinnesslövård

hänvisa de sakkunniga till, att lösdrivarna till en del äro i behov av sådan

vård samt att sinnessjuklagen i princip medger deras omhändertagande;

den föreslagna ändringen i denna lag innebär blott, att initiativrätt

till intagande för vård å sinnessjukhus skall tillkomma, förutom dem som

enligt gällande lag ha sådan rätt, jämväl nylcterhetsnämnd och barnavårdsnämnd.

De sakkunniga konstatera, att en mycket stor grupp bland de egentliga

lösdrivarna och de prostituerade är psykopater. De kunna därvid stödja sig

på bl. a. den förut omförmälda, av doktor Inghe verkställda undersökningen

av ett begränsat lösdrivarklientel (46 män och 22 kvinnor, både

tvångsarbetare och anhållna), enligt vilken endast två av männen och ingen

av kvinnorna voro utan extrema konstitutionspsykologiska avvikelser eller

grövre psykopatologiska symtom; Inghe anser psykopatvård vara den lämpligaste

vårdformen för 28 % av de undersökta männen och 41 % av kvinnorna.

De sakkunniga framhålla, att en del av psykopaterna bland lösdrivarna

vid nuvarande ordning enligt stadgad praxis behandlades som sinnessjuka.

Om ej särskilda åtgärder vidtoges, skulle emellertid ett antal

psykopater bland lösdrivarna och de prostituerade icke kunna omhändertagas,

om lösdrivarlagen upphävdes. Emellertid hade 1947 års psykopatvårdsutredning

att utreda frågan om psykopatvårdens organisation och vad

därmed ägde samband. Enligt lösdriveriutredningens uppfattning borde

förutsättningar finnas för samhällsingripande, vid behov med tvångsåtgärder,

då en person med sådan psykisk abnormitet, som brukar hänföras un
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj.ts proposition nr ''JO.

der beteckningen psykopati, hemfaller åt sådant asocialt levnadssätt som

lösdriveri eller åt prostitution. På grund härav måste i varje fall tidpunkten

för ett upphävande av lösdriverilagstiftningen göras beroende av lösningen

av psykopatvårdsproblemet. Utredningen har därför icke föreslagit någon

viss dag för upphävandet.

På denna punkt har en av lösdriveriutredningens ledamöter, förste byråsekreteraren

Lindberg, anmält avvikande mening och förklarat sig anse

att enligt gällande bestämmelser i strafflagstiftningen, sinnessjuklagen och

alkoholistlagen förelåge tillräckliga indikationer för tvångsingripande mot

psykopaterna bland lösdrivarna. Enligt herr Lindbergs mening skulle en

ytterligare utvidgning av förutsättningarna för ingripande kunna föranleda

omhändertagande i alltför stor utsträckning. Då därjämte de nuvarande

vårdmöjligheterna för psykopaterna, om än mindre tillfredsställande, dock

måste betraktas såsom bättre än lösdrivarlagstiftningens behandlingsmöjligheter,

borde ett upphävande av sistnämnda lagstiftning icke uppskjutas i

avvaktan på organisatoriska förbättringar av psykopatvården.

Alkoholmissbrukarna utgöra enligt de sakkunniga en mycket

stor grupp bland både lösdrivare i egentlig mening och de prostituerade. De

sakkunniga hänvisa till Inghes slutsats att 80 ä 85 procent av de av honom

undersökta männen och flertalet kvinnor voro grova missbrukare och att

tidigare undersökningar lett till lika höga eller högre siffror. I anslutning

härtill framhålla de sakkunniga, att såväl alkoholistlagen den 12 juni 1931

som 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag till lag om nykterhetsvård

medgåve tvångsingripande mot den som vore hemfallen åt alkoholmissbruk

under förutsättning att något av de förhållanden förelåge som upptagas

bland en rad specialindikationer. Att beträffande flertalet alkoholmissbrukare,

som förde ett sådant asocialt levnadssätt som lösdriveri, något av dessa

förhållanden vore för handen anse de sakkunniga vara ställt utom tvekan.

Särskilt borde beaktas, att alkoholistlagen sedan 1938 innehölle en specialindikation,

som toge sikte just på de vagabonderande lösdrivarna, nämligen

kringflackande liv. En liknande bestämmelse funnes i förslaget till lag om

nykterhetsvård. Om någon specialindikation icke förelåge, stode den möjligheten

öppen att söka förmå den alkoholmissbrukande att frivilligt underkasta

sig alkoholistvård. I samband med villkorlig dom kunde föreskrift meddelas

därom. Om den av utredningen föreslagna kriminaliseringen av bettleri

genomfördes, kunde man enligt de sakkunnigas mening räkna med att

kunna ingripa mot praktiskt taget samtliga av det fåtal alkoholmissbrukande

lösdrivare i egentlig mening, å vilka ingen av specialindikationerna i

alkoholistlagen vore tillämplig. Mot de prostituerade, som vore hemfallna

åt alkoholmissbruk, torde tvångsingripande mycket ofta kunna ske utan att

någon särskild specialindikation infördes.

Utredningen föreslår alltså ingen ändring i alkoholistlagstiftningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 90.

21

Angående möjligheten att tillgripa straff rättslig vård framhåller

utredningen, att då enligt vunnen erfarenhet lösdrivarna i egentlig mening

ofta utgjordes av kriminella element och jämväl de prostituerade ej

sällan gjorde sig skyldiga till brottsliga gärningar, stode sådan vård i viss

omfattning till buds vid behandling av ifrågavarande kategorier. I den mån

icke bevissvårigheter lade hinder i vägen gåves inom kriminalvårdens ram

möjligheter till villkorlig dom, öppen eller sluten vård å fångvårdsanstalt

och eftervård av skilda slag. Den som under prövotid efter villkorlig dom

eller villkorlig frigivning eller eljest under tid, då straffrättslig eftervård

vore anordnad, hemfölle åt lösdriveri eller prostitution torde otvivelaktigt

bli föremål för särskilda åtgärder enligt de för varje sådant fall gällande bestämmelser.

Ett bötesstraff tillgodosåge däremot uppenbarligen icke samhällets

krav på skydd mot lösdriveri och vore icke heller ett effektivt medel

att göra lösdrivaren till en samhällsnyttig medborgare.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang vidare, att en given förutsättning

för att samhället på straff rättslig väg skall ha möjlighet att i erforderlig

utsträckning effektivt ingripa mot lösdriveri är att de förfaranden,

som vanligen sammanhänga med lösdriveriet och som böra föranleda straffrättslig

reaktion, täckas av brottsbeskrivningarna inom strafflagstiftningen.

För de lösdrivare, som brukade betecknas såsom yrkestjuvar, förelåge ingen

tvekan härutinnan. Bland lösdrivarna funnes dessutom en grupp som sedan

gammalt kallades bondfångare, vilka gjorde sig skyldiga till bedrägliga

förfaranden, stölder i samband med spritorgier etc. Gränserna mellan denna

grupp och de grupper bland lösdrivarna, som brukade betecknas som spritlangare

och yrkes- eller falskspelare, vore flytande. De förfaranden nu åsyftade

lösdrivare använde för att finna sin utkomst ginge säkerligen i allmänhet

in under någon av de i gällande lag upptagna brottsbeskrivningarna.

Svårigheten att på straffrättslig väg kunna ingripa mot dessa lösdrivare låge

enligt de sakkunnigas mening i bevissvårigheterna och kanske framför

allt i att brott av denna art ofta nog ej komme till polismyndighetens

kännedom. En särskild grupp bland lösdrivarna utgjorde soutenörerna,

vilka avses i 18 kap. 11 § andra stycket strafflagen. Någon skarp gräns

mellan denna och de nyss avhandlade grupperna funnes säkerligen icke,

varför det förut anförda i mycket gällde även soutenörerna. De sakkunniga

framhålla i fortsättningen, att ehuru det i och för sig måste anses

önskvärt att kunna ingripa mot alla lösdrivare av nu nämnda typer,

så måste dock med hänsyn till rättssäkerheten nu gällande ordning anses

betänklig; enligt denna kunde vid misstanke om brott, även om denna icke

bleve bestyrkt, något så obestämt och svårbedömbart som en oordentlig

livsföring tagas till intäkt för ett ingripande av betydlig stränghet.

1 anslutning till det anförda förklara de sakkunniga, att eu mycket stor

del av lösdrivarna tiggde. Bettleri vore f. n. icke brottslig gärning i och för

sig. I vissa fall kunde dock tiggeri föranleda straffrättsligt ingripande. Så
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

lunda gjorde sig den som högljutt eller särskilt efterhängset bettlade på allmän

plats otvivelaktigt skyldig till förargelseväckande beteende och

kunde straffas enligt It kap. It § strafflagen. Skedde tiggandet medelst

våld eller hot, kunde ibland föreligga rån eller utpressning. Då i samband

med tiggandet lämnades oriktiga uppgifter, kunde bestämmelserna om bedrägeri

stundom tillämpas. Dörrknackaren, som vägrade avlägsna sig,

kunde göra sig skyldig till hemfridsbrott. Redan med gällande bestämmelser

— frånsett dem som hade samband med lösdriverilagstiftningen —

kunde flertalet bettlare omhändertagas inom olika vårdformer. Med hänsyn

till storleken av den grupp bettlarna utgjorde bland lösdrivarna är det emellertid

enligt utredningen otvivelaktigt, att inom gruppen inom särskilda

vårdformer icke omhändertagbara lösdrivare funnes åtskilliga bettlare. Samhället

måste emellertid alltid ha möjlighet att ingripa, då ett asocialt levnadssätt

såsom lösdriveri toge sig det uttrycket att vederbörande finner

sin försörjning genom bettleri.

För att möjliggöra sådant ingripande förordar utredningen kriminalisering

av bettleri under vissa förutsättningar. En ny paragraf, betecknad 9 a,

föreslås införd ill kap. strafflagen av följande lydelse:

Tigger någon vanemässigt och har han lovlig utkomst eller har han utan

giltig anledning uraktlåtit att söka eller fullgöra honom anvisad arbetsanställning

eller undandragit sig vård eller hjälp som beretts honom, straffes

för bettleri med böter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må från straff frias.

Sker bettleri som i första stycket sägs under våld eller hot eller eljest

under synnerligen försvårande omständigheter, må, där ej gärningen är

belagd med högre straff, till straffarbete i högst två år dömas.

I fråga om brott som i första stycket sägs har åklagaren att pröva huruvida

åtal bör ske. Eftergift av åtal må äga rum, om det med hänsyn till

sysselsättning eller vård, som beredes bettlaren, eller av annan särskild

anledning kan antagas att han avhåller sig från brott utan att åtal sker.

Åtal skall dock väckas, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Genom den sålunda föreslagna paragrafen ha de sakkunniga avsett att

straffbelägga endast sådant tiggeri som är ett uttryck för en asocial livsföring,

till vilken den tiggande är hemfallen.

De sakkunniga ha vidare i detta sammanhang framhållit, att tvekan icke

torde kunna råda därom att straffskalan för normalfallen bör omfatta icke

blott böter utan även fängelse; detta dels därför att det straffbara området

begränsats till endast fall, som i allmänhet kräva kraftig reaktion, och dels

därför att, om straffgränsen bestämmes så att lagen om villkorlig dom städse

kan vinna tillämpning, helt andra möjligheter till uppfostrande behandling

givas än om endast bötesstraff kan komma i fråga.

Utredningen anför vidare:

Att mot fattigvårdsbehövande bettlare ingripa med bötesstraff eller frihetsstraff

är uppenbarligen mer eller mindre meningslöst. Däremot kan

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

23

genom tillämpning av lagen om villkorlig dom öppnas en väg för en mera

lämplig samhällsreaktion. I 8 § nämnda lag stadgas nu, att i den mån det

med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller

levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, må,

jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att

bl. a. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan

anstalt. Utredningen anser, att med hänsyn till de fall varom nu är fråga

det även bör kunna åläggas vederbörande att underkasta sig vård å fattigvårdsanstalt

samt att detta bör uttryckligen angivas i lagen. Att märka är

att ett dylikt åläggande icke innebär att vederbörande tvångsvis kan intagas

på fattigvårdsanstalt; innebörden är allenast att den dömde skall medverka

till ett intagande vid äventyr att han annars anses ha åsidosatt något som

till följd av den villkorliga domen åligger honom, vilket kan medföra att den

villkorliga domen förklaras förverkad. Ingående på fattigvårdsanstalt

kommer följaktligen att fortfarande vara beroende av vederbörandes eget

medgivande, låt vara att ett indirekt tvång ålägges honom. Emellertid erfordras

för ett intagande å fattigvårdsanstalt ej blott att den behövande

medgiver det utan i första rummet att fattigvårdsstyrelsen finner honom i

behov av sluten fattigvård. Utredningen anser därför, att innan domstol i

samband med villkorlig dom meddelar föreskrift om vård å fattigvårdsanstalt,

dylik vårdform skall ha tillstyrkts av fattigvårdsstyrelsen. Intagande

å fattigvårdsanstalt bör uppenbarligen ej ske i andra fall än då sådant

verkligen är av behovet påkallat samt då annan vårdform ej är lämpligare.

Ur rättssäkerhetssynpunkt bör denna prövning ankomma på domstolen.

Såsom ytterligare förutsättning för meddelande av föreskrift om vård å

fattigvårdsanstalt får utredningen därför föreslå, att det av förebragt utredning

skall framgå, att den dömde är ur stånd att taga vård om sig själv

och att han ej lämpligen kan omhändertagas på annat sätt.

I enlighet härmed har förordats ändring i 8 § lagen om villkorlig dom.

Jämväl i lagen om särskild förundersökning i brottmål ha föreslagits vissa

ändringar, som syfta bl. a. till att särskild förundersökning som regel skall

göras bl. a. i mål om ansvar för bettleri.

I ett följande avsnitt har utredningen inledningsvis understrukit, att ingripande

mot äldre prostituerade vore motiverat endast då utöver prostitutionen

viss annan omständighet föreligger. Detta vore enligt utredningens

mening fallet då den prostituerade företer psykisk rubbning eller defekt,

är alkoholmissbrukare, bettlar eller gör sig skyldig till gärning, som redan

nu är att betrakta såsom brott, ävensom då en person, som är föremål för

öppen straffrättslig vård, hemfaller åt prostitution. De sakkunniga ha vidare

uttalat, att tvångsingripande vore befogat då en prostituerad förleder annan

till prostitution eller på allmän plats på anstötligt sätt inbjuder eller uppmanar

till otukt. I anslutning härtill har utredningen föreslagit vissa ändringar

i strafflagens 18 kap. och sammanfattat dessa på följande sätt.

I ett tillägg till 18 kap. 11 g strafflagen föreslås, alt den skall vara förfallen

till ansvar som förleder eller förmår annan att mot ersättning öva

otukt i tillfälliga förbindelser, så ock den som eljest förmedlar eller främjar

sådan olukt. Enligt elt föreslaget andra stycke i 18 kap. 13 § strafflagen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

blir det straffbart om någon på allmän plats eller eljest offentligen uppmanar

eller inbjuder till otukt på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos

allmänheten.

Tilläggen till 18 kap. 11 och 13 §§ strafflagen ha givits sådan utformning

att de äga tillämpning icke endast å manliga eller kvinnliga prostituerade

utan även å andra, i främsta rummet soutenörerna. För att ytterligare öka

möjligheterna att på straffrättslig väg ingripa mot dessa kriminaliseras genom

tillägget till 18 kap. 11 § strafflagen även det förhållandet att någon

bereder sig otillbörlig vinning av annans mot ersättning övade otukt i tillfälliga

förbindelser.

Även för dessa fall hänvisar utredningen till lämpligheten av villkorlig

dom. För gärningar, som träffas av det föreslagna tillägget till 11 g, förklaras

bötesstraff i flertalet fall vara verkningslöst. Vad angår uppmaning

eller inbjudan till otukt framhålla de sakkunniga, att med hänsyn till gärningens

natur måste ett bötesstraff anses tillräckligt men att sådant straff

i många fall torde vara olämpligt eller otillräckligt för den felandes tillrättaförande.

Om även fängelse upptoges i straffskalan skulle villkorlig

dom kunna ifrågakomma med den uppfostrande behandling, som följde

därmed. Därför har fängelse föreslagits ingå i strafflatituden.

Såsom förut anförts äro de sakkunniga av den uppfattningen, att då det

gäller personer under 24 år bör prostitution såsom sådan föranleda tvångsingripande

från samhällets sida. De sakkunniga motivera detta med att

flertalet prostituerade börjat prostituera sig mycket tidigt. Det vore angeläget

att söka rädda så många unga kvinnor som möjligt från att dragas in

i prostitutionen. De som började föra prostitutionelit levnadssätt kort efter

21 års ålder kunde ofta nog icke antagas ha nått den mognad att de tillfullo

insåge vådorna av sitt levnadssätt. Efter lösdrivarlagens upphävande skulle

möjligheterna att med tvångsåtgärder ingripa mot dem vara alltför begränsade,

om icke prostitutionen såsom sådan medförde rätt till ingripande. En

särskild vårdform borde ej skapas utan klientelet borde omhändertagas

inom barna- och ungdomsvårdens ram, även om det i och för sig ingåve

betänkligheter att utsträcka denna vårdform till vuxna personer. Utredningen

föreslår därför, att under e) i 22 § barnavårdslagen upptages en

bestämmelse av innehåll att barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder

beträffande person i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt mot ersättning

inlåter sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande vilken

särskilda åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället.

I samband härmed förordas åtskilliga andra ändringar i barnavårdslagen,

bl. a. i dess bestämmelser om förfarandet inför länsstyrelsen i mål om

skyddsuppfostran.

Restklientelet m. m.

I föregående avsnitt har i korthet redovisats de utvägar utredningen

anvisat för omhändertagande av det vårdbehövande lösdrivarklientelet på

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr DO.

annat sätt än genom lösdrivarbehandling. Fråga uppstår om det därigenom

kommer att bli möjligt att utan särskild lösdrivarlagstiftning effektivt ingripa

mot den fara som lösdrivare och prostituerade utgöra. I denna del

anser utredningen att av de manliga lösdrivarna endast en obetydlig grupp

icke skulle falla in under någon av de bestämmelser som medgåve tvångsingripande.

Vad anginge de prostituerade syntes den grupp, som icke skulle

kunna bliva föremål för tvångsåtgärder, bliva något större, men ingripande

torde städse kunna ske i de fall, då prostitutionen toge sig sådant uttryck

att särskild samhällsfara förelåge. Sedan utredningen härefter understrukit,

att ingripande, som kunde komma till stånd på någon av de av utredningen

anvisade vägarna, tillgodosåge samhällets behov av skydd minst lika effektivt

som gällande lösdrivarlag samt att hinder för ordningsmakten att taga

initiativ i erforderlig utsträckning icke skulle föreligga, har utredningen

förklarat att behov av särlagstiftning i form av en reviderad lösdrivarlag

icke funnes. De sakkunniga framhålla i anslutning härtill, att ur individens

synpunkt betydande fördelar skulle vinnas genom de ifrågasatta anordningarna.

Då grunden för ingripande knötes till på det hela taget konkreta

och avgränsade förhållanden, vilkas förhandenvaro vore vida lättare att

konstatera och bedöma än förefintligheten av de nuvarande lösdrivarrekvisiten,

bleve nämligen rättssäkerheten till fullo tillgodosedd. Envar som bleve

föremål för ingripande skulle vidare få den för honom mest lämpade vården,

varigenom utsikterna att inpassa honom i samhället såsom nyttig medborgare

bleve så stora som överhuvudtaget vore möjligt.

Provisoriska åtgärder.

Med utgångspunkt från att upphävandet av lösdrivarlagen måste göras

beroende av att psykopatvårdsproblemet löses och att detta måste antagas

dröja en tid ha de sakkunniga övervägt spörsmålet i vad mån åtgärder

kunna vidtagas för att i avbidan härpå avhjälpa de allvarligaste av de olägenheter,

som äro förknippade med den nuvarande lösdrivarbehandlingen.

I denna del anföra de sakkunniga till en början:

En möjlighet att vinna eu provisorisk lösning är att genomföra ändringar

i gällande lösdrivarlag så att den kommer att bättre överensstämma med

de principer som tillämpas inom nutida kriminal- och socialvård. De ändringar,

som vid en dylik lösning äro mest angelägna torde vara följande.

Den nuvarande varningen bör ersättas med att lösdrivaren ställes under

övervakning. I samband med övervakningen bör lösdrivaren beredas hjälp

med anskaffande av arbete, bostad in. m. Ett införande av dylik övervakning

aktualiserar det under det tidigare reformarbetet mycket omstridda

spörsmålet om organet i första instans. Det måste nämligen starkt ifrågasättas,

om det är lämpligt att efter ovan angivna ändring av detta organs

arbetsuppgifter ens under sådan övergångstid, varom här är fråga, bibehålla

polismyndigheten som organ i första instans. Om varningen ersättes med

någon form av övervakning, måste till övervägande upptagas spörsmålet om

förutsättningarna för ådömande av tvångsarbete. Tiden för det tvångsarbete

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

som ådömes torde böra göras obestämd och i lagen böra upptagas endast

vissa maximi- och minimitider. Möjlighet att låta villkorligt anstå med

verkställighet av dom å tvångsarbete bör införas. Vid dylikt anstånd bör

vederbörande kunna ställas under övervakning. Även för detta fall uppkommer

frågan om vilket organ som skall ha tillsynen över denna övervakning.

Slutligen böra bestämmelser upptagas om eftervårdande verksamhet; den

nuvarande polisuppsikten bör ersättas med någon form av villkorlig frigivning

i förening med övervakning.

De sakkunniga avvisa emellertid en sådan lösning under åberopande av

bl. a. att lösdrivarlagen likväl i betydande omfattning skulle vara behäftad

med allvarliga brister — däribland de vaga och för rättssäkerheten otillfredsställande

bestämmelserna om förutsättningarna för lagens tillämplighet —

samt att enligt all erfarenhet provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål

hade en benägenhet att bliva av lång varaktighet. Det vore mindre lyckligt

om frågan om lösdrivarvårdens reformering komme att för relativt lång tid

fastlåsas vid ett provisorium av antydd innebörd. I stället förorda de sakkunniga,

att man med ledning av i administrativ ordning utfärdade anvisningar

utan lagändringar skall söka komma till rätta med de allvarligaste

av de olägenheter, som yppats vid tillämpningen av lagen. I denna del framhålles

bl. a. följande. Polismyndigheterna borde i största möjliga utsträckning

söka använda andra åtgärder mot lösdiävarklientelet än lösdrivarbehandling,

vilket vore möjligt, då lagen ju ej vore tvingande. Så borde t. ex.

de alkoholmissbrukande lösdrivarna överlämnas till nykterhetsnämnderna.

Lösdrivare, som skäligen misstänktes för brott, borde åtalas, varigenom åt

vederbörande i händelse av fällande dom kunde beredas behandling inom

den vida mera modernt inriktade kriminalvården. Polismyndigheterna borde

i kampen mot lösdriveriet samarbeta med socialvårdande myndigheter och

den offentliga arbetsförmedlingen. Om lösdrivarbehandling likväl måste

tillgripas och fråga uppkonrme om att ådöma lösdrivaren tvångsarbete,

borde möjligheten att jämlikt 46 § sinnessjuklagen undersöka hans sinnesbeskaffenhet

utnyttjas i vida större utsträckning än vad hittills varit fallet.

De dömande myndigheterna borde, där så funnes lämpligt, inskränka sig

till att överlämna lösdrivaren till alkoholist- eller fattigvård eller ock söka

bereda honom arbete. Hade dom å tvångsarbete meddelats, borde möjligheterna

att tillämpa 7 och 13 §§ lösdrivarlagen tillvaratagas. Erhållande av

stadigvarande arbetsanställning måste anses innebära sådana förändrade

villkor som avsåges i 13 §. Om tvångsarbetaren erhölle sådan anställning

och förhoppning funnes, att han skulle ordentligen fullgöra arbetet, borde

frigivande enligt 13 § kunna äga rum.

Efter en gallring enligt dessa principer skulle, fortsätter utredningen,

tvångsarbetarna utgöra en restgrupp, som kunde antagas bliva förhållandevis

liten. Det borde övervägas om icke särskilda öppna avdelningar,

anknutna till tvångsarbetsanstalterna, borde inrättas för att en mera posi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

27

tivt inriktad anstaltsbehandling skulle kunna uppnås till båtnad för tvångsarbetarnas

möjligheter att efter frigivningen kunna försörja sig. Utan lagändring

torde icke vare sig s. k. frigång med arbete hos arbetsgivare utom

tvångsarbetsanstalt eller någon form av försökspermission eller villkorlig

frigivning kunna ifrågakomma. Uppsikten över dem, som frigivits efter

tvångsarbete i minst sex månader, borde dock med stöd av 12 § lösdrivar lagen

som regel överlämnas till funktionärer inom socialvården eller arbetsförmedlingen

och icke utövas av polismästarna. Tydligt vore emellertid, att

möjligheterna till effektiv eftervård skulle vara högst begränsade och otillräckliga,

om ej ytterligare åtgärder vidtoges. Det som framförallt saknades

vore en mjuk övergång från anstaltsvistelsen till livet utanför anstalten. Det

torde därför kunna ifrågasättas om icke —- trots de betänkligheter som

kunde anföras mot provisoriska lagändringar — provisoriskt i lösdrivarlagen

borde upptagas bestämmelse om med övervakning förenad försökspermission

eller villkorlig frigivning, sedan viss del av tvångsarbetet förrättats.

Införande av dylik bestämmelse torde kunna ske utan att det bleve

erforderligt att i övrigt vidtaga ändringar i lösdrivarlagen.

Remissyttrandena.

Principuttalanden.

De sakkunnigas mening, att lösdriveri i alla dess former utgör ett samhällsont

delas av samtliga de remissinstanser som yttrat sig därom. Icke

heller uttalandet, att lösdriveri i egentlig mening i princip alltid bör föranleda

inskridande från samhällets sida, har mött gensaga från något håll.

Däremot har utredningens ställningstagande till frågan om behovet av

tvångsingripande mot prostituerade föranlett skilda meningar. Ingen av de

hörda myndigheterna och organisationerna har emellertid obetingat uttalat,

att åtgärder mot prostitutionen äro fullständigt obefogade. Utredningens

ståndpunkt att inskridande mot prostituerade bör ske endast i speciella

fall delas principiellt av bl. a. socialstyrelsen och socialuårdskommittén.

Från andra håll har emellertid med skärpa framhållits, att prostitutionen

såsom sådan bör kunna föranleda tvångsåtgärder, så t. ex. Svea hovrätt,

Stockholms rådhusrätt, överståthållarämbetet och en del polismyndigheter.

Härvid har understrukits bl. a., att de prostituerade genom sitt levnadssätt

snabbt sjunka mycket djupt, att de spela en icke oväsentlig roll vid spridandet

av könssjukdomar, att de i stor utsträckning föröva brott, som av

olika skäl icke kunna beivras, samt att de genom sitt leverne kunna locka

andra till att hemfalla åt prostitution.

Allmän enighet råder bland remissinstanserna därom, att den gällande

lösdrivarlagen är synnerligen otillfredsställande och att dess behandlingsformer

icke överensstämma med moderna principer för åtgärder mot

samhällsskadliga individer. Från intet håll har ett bibehållande av lagstift
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ningen i dess nuvarande form förordats. Åtskilliga hörda myndigheter och

organisationer anse i likhet med de sakkunniga, att lösdrivarlagen bör upphävas

utan att ersättas av annan speciallagstiftning. En rad remissinstanser

göra emellertid uttalanden i den riktningen, att samhället icke kan undvara

en lagstiftning av lösdrivarlagens karaktär. De synpunkter, som härvid framhävas,

äro framför allt att lösdrivarlagen ger samhället möjlighet att genom

polisen snabbt ingripa mot asociala element samt att det icke utan

särskild lagstiftning torde vara möjligt att omhändertaga alla dem som ur

samhällets skyddssynpunkt måste tagas om hand.

Yttranden om de av utredningen behandlade särskilda vårdformerna.

Lösdriveriutredningen har, såvitt angår sinnessjuk- och s i n n esslöv

å r d, uttalat, att särskilda åtgärder för utökning av antalet vårdplatser

inom sinnessjuk- och sinnesslövårdens anstaltsorganisation icke vore

erforderliga vid genomförande av utredningens förslag. Till dem, som anse

att de rådande förhållandena på detta område icke böra hindra lösdrivarlagens

upphävande, hör bl. a. strafflagberedningen, som hänvisar till planerna

på att införa tvångsvis öppen sinnessjuk- och sinnesslövård, vilket

syntes vara ägnat att minska beläggningen på sinnessjukhusen. Svenska läkaresällskapet

förklarar, att det visserligen vore troligt, att antalet vårdplatser

för mycket lång tid framåt ltomme att vara begränsat, men att detta

icke uteslöte möjligheten att såsom hittills bereda plats för verkligt vårdbehövande

och farliga individer. Medicinalstyrelsen framhåller emellertid

med eftertryck, att då huvudparten av lösdrivarklientelet synes vara psykiskt

sjukt platsbristen inom sinnessjuk- och sinnesslövården först måste

undanröjas för att icke en reform på lösdrivarlagstiftningens område skall

gå ut över andra sjuka. Svea hovrätt räknar platsbristen såsom svår och

pekar på risker för att sinnessjuka och sinnesslöa lösdrivare icke skola få

sluten vård. Hovrätten framhåller i anslutning härtill, att frivillig medverkan

till öppen vård endast i undantagsfall torde kunna påräknas. Skulle

tvångsvis öppen vård införas, komme densamma att sakna effektivitet så

länge tvångets yttersta medel, hotet om anstaltsvård, icke kunde realiseras.

Betänkligheter i förevarande hänseenden anföras även av flera andra

remissinstanser, exempelvis fångvårdsstyrelsen, psykopatvårdsutredningen

och hovrätten över Skåne och Blekinge.

Vad härefter angår psykopaterna bland lösdrivarna och

de prostituerade påpekas från flera håll det otillfredsställande i

att lösdrivarlagen f. n. tillämpas på sådana element. Psykopatvårdsutredningen

framhåller såsom uppenbart, att lösdriverilagstiftningen i dess nuvarande

gestaltning icke innebär en adekvat behandlingsform för psykopatiska

lösdrivare, samt hävdar, att psykopatbehandlingen huvudsakligen

borde vara densamma, oavsett anledningen till omhändertagandet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

För möjliggörande av effektiv vård av lösdrivarpsykopater måste enligt

socialstyrelsen en social indikation införas för omhändertagande av sådana

element. Styrelsen framhåller, att enligt all erfarenhet de sjukliga symtomen

hos psykopater, som intagits å sinnessjukhus, tämligen snabbt försvinna

efter intagandet men, sedan vederbörande till följd därav utskrivits

och återvänt till sin gamla miljö, snart nog åter bliva manifesta så att ett

återintagande blir nödvändigt. Först genom införande av en social behandlingsindikation

kan det psykopatiska lösdrivarklientelet enligt socialstyrelsens

mening på ett effektivt sätt bli föremål för vårdåtgärder inom den planerade

nya psykopatvårdsorganisationen.

I viss motsättning härtill uttalar fångvårdsstyrelsen, att utvecklingen

icke bör gå i den riktningen att psykopatvård blir en generell form för omhändertagande

av personer, som icke äro åtkomliga med andra medel för

ingripande. I så fall riskerade man att få tillbaka samma rättsosäkerhet som

kritiken av den nuvarande lösdrivarlagstiftningen ofta och med fog vänt

sig mot.

Den av lösdriveriutredningens pluralitet omfattade meningen att lösdrivarlagstiftningen

icke kan upphävas förrän psykopatvårdsproblemet lösts

delas av det övervägande antalet remissinstanser. Endast ett mindre antal

gå på reservanten Lindbergs linje. Särskilt bland dem, som anse att utredningens

förslag i ett eller annat hänseende icke bör läggas till grund för

lagstiftning eller att speciallagstiftning är erforderlig, finnas dock åtskilliga

som ej taga ställning till frågan.

Bland dem, som ansluta sig till utredningens majoritet härutinnan, märkas

Göta hovrätt, hovrätterna över Skåne och Blekinge och för Västra Sverige,

överståthållarämbetet, tjugoen länsstyrelser, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,

styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter, psykopatvårdsutredningen

samt Svenska psykiatriska föreningen. Vad som i detta sammanhang

ofta understrykes är, att tillfredsställande vårdmöjligheter måste finnas;

härvid spelar den omständigheten in att sinnessjukhusens vårdplatser äro

otillräckliga och att det icke är tillrådligt eller ens möjligt att intaga dem å

sinnessjukhusen, som med lösdrivarlagens upphävande icke skulle kunna

omhändertagas annat än som psykopater. Psykopatvåirdsutredningen framhåller

i detta sammanhang, att det torde komma att dröja åtskilliga år

innan den planerade vårdorganisationen blivit så utbyggd att den kan omhändertaga

de stora grupper av psykopater, för vilka adekvata vårdmöjligheter

nu saknas.

Såsom nyss sagts har herr Lindbergs skiljaktiga mening vunnit viss anslutning

under betänkandets remissbehandling. Till dem, som anse att frågan

om lösdriverilagstiftningens upphävande icke bör göras beroende av

psykopatvårdsproblemets lösning, kunna hänföras länsstyrelsen i Västerbottens

län, några åklagare, fångvårdsstyrelsen, en reservant i socialstyrel
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 90.

sen (byråchefen Åman), strafflagberedningen, socialvårdskommittén, Svenska

fångvårdssäilskapet och Svenska läkaresällskapet in. fl.

Fångvårdsstyrelsen anför därvid att om man går på uppskovslinjen skjuter

man frågan om lösdrivarlagens upphävande ut i det ovissa, vilket med

hänsyn till lagens synnerligen otillfredsställande utformning vore olyckligt.

Samma skäl anföres från andra håll. Strafflagberedningen anser, att de

lösdrivare, som behövde psykisk vård, kunde få sådan även om psykopatvårdsproblemet

icke är löst. Socialvårdskommittén uttalar med skärpa, att

tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande icke bör göras beroende av tillskapandet

av särskild psykopatvård. Kommittén anser, att lösdrivarlagen

bör falla oberoende av om man lyckas komma till rätta med de svårigheter,

som måste möta vid genomförandet av psykopatvårdslagstiftningen och vad

därmed äger samband; enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas, om

det icke skulle vara till fördel för den definitiva utformningen av en dylik

lagstiftning, om man finge en tids erfarenhet, huru förhållandena skulle

gestalta sig utan tillgång till vare sig lösdrivarlag eller psykopatvårdslagstiftning

med på vissa lösdrivarfall tillämpliga bestämmelser.

Lösdriveriutredningens synpunkter på behandingen av de a 1 k o h o 1- missbrukande lösdrivarna lämnas i stort sett utan erinran.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt

därstädes påpekar emellertid, att om än en sådan person botas från

sitt alkoholbegär är det icke säkert att därmed också hans benägenhet för

lösdriveri bortfaller, varjämte det torde föreligga risk för att en sådan

person i samband med sitt lösdriveri förr eller senare skall återfalla jämväl

i alkoholism. Överståthållarämbetet och vissa åklagare i Stockholm framhålla,

att möjligheterna till tvångsingripande enligt alkoholistlagen i praktiken

äro begränsade.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om kriminalisering av

bettleri ha behandlats ingående av ett stort antal remissinstanser.

Följande äro positivt inställda till förslaget att införa bettleristraff för

motverkande av lösdriveri: hovrätten för övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt,

elva länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, några stats- och

distriktsåklagare, styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, strafflagberedningens

ordförande f. d. presidenten Schlyter samt socialvårdskommittén.

Medicinalstyrelsen och landsfogden i Göteborgs och Bohus län ställa sig

tveksamma till förslaget medan hovrätten för Västra Sverige i princip är

böjd för att godtaga detsamma att gälla åtminstone tills vidare.

Starkt kritiskt inställda äro Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

Stockholms rådhusrätt, fyra länsstyrelser, justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, några andra åklagare, poliskammaren i Norrköping,

straffrättskommittén, professorn Ivar Strahl i strafflagberedningen, för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

eningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges poliskommissarier samt Svenska

skgddsförbundet.

Införandet av straff för bettleri avstyrkes uttryckligen av Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg,

magistraterna i Halmstad och Sundsvall, överståthållarämbetet, fgra länsstyrelser,

några landsfogdar, kriminalpolisintendenten och kanslipolisintendenten

i Stockholm, poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges häradshövdingar,

styrelserna för föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges

polismästare samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Även från en del andra håll avstyrkes förslaget, om än icke i deciderade

ordalag.

Ett för de kritiska och avstyrkande remissinstanserna representativt yttrande

i denna del utgöres av Svea hovrätts. Hovrätten anför:

Tanken på en kriminalisering av bettleriet har hittills städse avvisats.

Även utredningen säger sig anse ett ingripande mot bettlare i annan än

straffrättslig ordning vara att föredraga. Förslaget i denna del är också,

enligt vad utredningen uttryckligen anfört (s. 146) tillkommet allenast i

syfte att möjliggöra sådan övervakning, som ådömandet av villkorlig dom

medför. Såväl den brottsliga gärningens beskrivning som straffsatsens bestämmande

har dikterats av en önskan att vinna detta syfte. Visserligen

kunde det från ordningssynpunkt ifrågasättas, om ej vissa arter av tiggeri,

nämligen sådant som sker å allmän plats eller vid dörrarna, borde som

ordningsförseelse bestraffas. Men anser man tiggeriet som sådant ej tillräckligt

klandervärt för att sålunda bedömas, är det enligt hovrättens mening

uteslutet att tillgripa kriminalisering för att därmed vinna tillfälle till

ett ingripande, icke mot gärningen som sådan, utan mot en viss grupp

medborgare, vars allmänna livsföring man vill reformera. För sådant ändamål

kan ett godtyckligt bestraffande av en enstaka, i och för sig ej straffvärd

yttring av denna livsföring, ej få utgöra medlet. Än mindre kan det

förmenta brottet beläggas med annat straff än gärningens straffbarhet föranleder

eller i förevarande fall, därest en ordningsförseelse må anses föreligga,

böter.

För all strafflagstiftning gäller vidare som en ofrånkomlig regel att gärningen,

som skall bestraffas, i lagrummet i fråga är tydligt och klart beskriven.

Även i detta hänseende har utredningen, avsiktligt, tillämpat en

motsatt metod och givit brottsbeskrivningen en så allmän och delvis diffus

bestämning, att densamma, såsom även av motiveringen framgår, ej kan

vara avsedd att tillämpas efter sin lydelse. Om straff skall ifrågakomma

eller ej, skulle ej heller avgöras av domstol utan av vederbörande åklagare,

som tillerkännes en praktiskt taget obegränsad rätt till åtalseftergift. Straffmätningen,

därest åtal sker och föranleder bifall, skulle ej heller ske efter

vanliga grunder, utan med ledning av den i betänkandet uttalade meningen

att villkorlig dom alltid skall ådömas, oavsett om förutsättningarna därför

äro för handen eller ej. Att förslaget, om det antages och på avsett sätt

tillämpades, ej skulle ha åsyftad verkan framgår av vad ovan anförts.

Från flera håll framhålles därutöver, att man icke annat än i trängande

fall bör skapa nya brottstyper och att detta måste ske med största försik
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tighet. Man riskerade annars att lagen komme i strid med det allmänna

rättsmedvetandet. Detta vore alltid farligt och kunde medföra minskad

laglydnad överhuvud. Hovrätten för Nedre Norrland yttrar i likhet med

justitiekanslersämbetet, att den stora allmänheten näppeligen torde betrakta

bettleriet såsom brott.

De av Svea hovrätt framförda betänkligheterna mot att genom kriminalisering

ingripa mot vissa personers allmänna livsföring delas av en rad

remissinstanser, exempelvis hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet,

straff rätt skommittén samt styrelserna för föreningen Sveriges

stadsdomare och Sveriges advokatsamfund. Straffrättskommittén framhåller

i detta sammanhang, att kravet på att straffbeläggning skall anknyta till

bestämda yttre handlingar, som anses i och för sig klandervärda, visserligen

formellt vore beaktat i förslaget. I sak förelåge det emellertid ett avsteg från

gängse principer på strafflagstiftningens område, då syftet allenast varit

att bereda möjlighet att omhändertaga lösdrivare, mot vilka ingripande av

en eller annan anledning icke kunde ske inom ramen för socialvårdslagstiftningen.

— Å andra sidan göras från en del håll uttalanden av innebörd

att man icke behöver draga sig för att skapa straffsanktioner som rikta sig

mot asocial livsföring såsom sådan. Hit höra riksåklagarämbetet, som påpekar

att domstolarna redan nu i stor utsträckning ha att beakta tilltalades

allmänna livsföring, samt fångvårdsstyrelsen.

Vid sidan av de sålunda redovisade principiella betänkligheterna mot

bettleristraff anse ett synnerligen stort antal remissinstanser, att den föreslagna

lagstiftningen därom skulle bli ineffektiv vid bekämpande av lösdriveri.

Vanskligheter i bevisningshänseende påpekas av ett stort antal hörda

myndigheter, bl. a. ax justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet och Stockholms

rådhusrätt. Särskilt framhålles, att rekvisitet »vanemässighet» torde

bliva mycket svårt att styrka mot den misstänktes nekande. Det framhålles

också av skilda remissinstanser, att det maskerade tiggeriet — dolt under

småkramhandel o. dyl. — måste bli synnerligen svåråtkomligt, samt att

gränserna mot »lovlig utkomst» mången gång äro flytande. Uraktlåtenhet

att söka arbetsanställning förklaras ofta vara synnerligen svår att styrka.

Ett flertal remissinstanser uttala sig om de straffsanktioner, som vid ett

antagande av lösdriveriutredningens förslag i denna del kunna komma i

fråga. Därvid anföres, att det torde vara uteslutet att genom bötesstraff

komma tillrätta med bettlarna, då dessa för att kunna betala böterna — om

de över huvud taget avse detta — knappast komma att anlita annan utväg än

förnyat bettleri. Bötesstraff anses sålunda principiellt meningslöst. Ett direkt

ådömt frihetsstraff, som med hänsyn till strafflatituden ej gärna kan bliva

annat än kortvarigt, anses icke ägnat att tillrättaföra de djupt asociala element,

varom det huvudsakligen är fråga. Man torde för övrigt kunna räkna

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr ''JO.

med att domstolarna med hänsyn till den föreslagna straffskalan bliva obenägna

att utdöma annat än bötesstraff, även vid iteration.

Till dem, som se saken så, kunna hänföras bl. a. hovrätten över Skåne

och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, justitiekanslersämbetet, ett antal åklagar-

och polismyndigheter, straffrättskommittén, föreningen Sveriges häradshövdingar

och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Utredningens tanke att villkorlig dom företrädesvis skall komma till användning

kritiseras skarpt. Göta hovrätt yttrar härutinnan:

Hovrätten ifrågasätter, om med hänsyn till de förutsättningar för villkorlig

dom, som finnas angivna i lagen om villkorlig dom, sådan verkligen

i någon större utsträckning skulle kunna komma i fråga beträffande bettlare.

De torde ofta tidigare ha undergått frihetsstraff, säkerligen i många

taU inom fem år före bettleriet, och det torde vara sällsynt, att svnnerliga

skäl för villkorlig dom föreligga. Flertalet torde för övrigt ej uppfylla de

allmänna förutsättningar i fråga om karaktär och personliga förhållanden

i övrigt, som utgöra en betingelse för villkorlig dom. Det utmärkande draget

för bettlarna är väl i allmänhet en utpräglad motvilja mot arbete och rädsla

for ordnade förhållanden. Med hänsyn härtill torde det vara förenat med

stora svårigheter att skaffa dem arbetsanställning och även att ordna effektiv

övervakning. Om så ej kan ske blir enligt vad erfarenheten utvisar en

villkorlig dom ofta värdelös. Ofta torde lösdrivare icke själva önska villkorlig

dom med därav föranledd övervakning och arbetsskyldighet utan föredraga

ett kortvarigt frihetsstraff för att därefter åter få känna sig fria.

Liknande synpunkter anföras från flera andra håll, bl. a. hovrätten över

Skåne och Blekinge, straff rättskommittén och föreningen Sveriges häradshövdingar.

Att villkorlig dom i de flesta fall torde bli verkningslös befaras av ett

stort antal remissinstanser. Hovrätten för Nedre Norrland yttrar, att de frihetsinskränkningar,

som kunna åläggas de dömda enligt 8 § lagen om villkorlig

dom, av dem säkerligen anses betydligt kännbarare än undergåendet

av ett kortvarigt frihetsstraff, varför pressen på dem förlorar i betydelse.

Att straffet vid förverkande kommer att bli långvarigt frihetsstraff anser

hovrätten föga troligt; enligt hovrättens mening torde den domstol, som anser

sig böra förklara anståndet förverkat och utmäta straff, med all sannolikhet

tveka att överhuvudtaget döma till frihetsstraff. Även Svea hovrätt, rådhusrätten

i Hälsingborg, riksåklagarämbetet, straff rättskommittén, föreningen

Sveriges häradshövdingar in. fl. befara, att hotet om förverkande

av den villkorliga domen icke kommer att te sig särdeles avskräckande för

mången lösdrivare.

Strafflagberedningens ordförande Schlyter -- som framhåller att kriminaliseringen

av bettleri icke allenast åsyftar att via en villkorlig dom åstadkomma

viss vård utan även har den viktiga kriminalpolitiska uppgiften att

med straffhot bekämpa verkligt besvärliga former av parasiterande — förutsätter

att den sista resursen, om anvisade hjälpåtgärder avböjas, kan bli

att t Öl en icke alltför kort tid med möjlighet till villkorlig frigivning inlaga

3 Bilumg Ull riksdagens protokoll W,r>0. 1 sand. Nr !)().

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vederbörande i en öppen fångvårdsanstalt, där lian kan hållas till lämpligt

arbete. Även fångvårdsstyrelsen anser att vid förverkande av villkorlig dom

i fall av förevarande slag frihetsberövandet bör bli av sådan längd, att villkorlig

frigivning med tillsyn kan anordnas.

Om villkorlig dom kommer att tillämpas i större utsträckning för lösdrivare

befarar straffrättskommittén, att den villkorliga domen till obotlig

skada för straffrättsskipningen skall råka i vanrykte. Även några andra

remissinstanser anföra liknande betänkligheter.

De av lösdriveriutredningen föreslagna särskilda möjligheterna till åtalseftergift

och eftergift av straff för den som gjort sig skyldig till straffbart

bettleri ha föranlett erinringar i åtskilliga remissyttranden. Anmärkningar

av mera principiell art ha t. ex. anförts i ett särskilt yttrande vid Svea hovrätts

utlåtande. Däri uttalas bl. a., att det vore absolut stridande mot vedertagna

principer för strafflagstiftning att såsom här skulle bli fallet överlåta

åt praxis att efterhand fixera ett brottsbegrepp; än mindre kunde det

komma i fråga att anförtro åt åklagare att under namn av åtalseftergift

draga upp gränserna för vad som finge anses utgöra straffvärt bettleri.

Justitiekanslersämbetet anser den tänkta åtalseftergiften utgöra ett tecken

på det tvivelaktiga i att kriminalisera bettleriet. Föreningen Sveriges häradshövdingar

befarar, att de vidsträckta möjligheterna till åtalseftergift komma

att medföra stora ojämnheter i tillämpningen och lätt leda till godtycklighet.

Sistnämnda mening hävdas av flera hörda myndigheter.

De föreslagna ändringarna i 18 kap. strafflagen äro jämväl föremål för

delade meningar. Några remissinstanser, däribland socialvårdskommiitén,

ansluta sig reservationslöst till förslaget i denna del. En grupp, som utgör

den största och där bl. a. flertalet hovrätter, riksåklagarämbetet, socialstyrelsen

samt styrelsen för tvångsarbetsanstalten i Växjö återfinnas, anser

ändringarna principiellt godtagbara eller är närmast böjd därför. Slutligen

har en icke obetydlig grupp avstyrkt kriminaliseringarna ur principiell

synpunkt. I denna grupp märkas justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet

och straff rättskommittén.

Betänkligheter mot utvidgade kriminaliseringar återkomma även i detta

sammanhang. I några remissutlåtanden understrykes, att bärande skäl ej

anförts för att straffbelägga ifrågavarande handlingstyper.

Tveksamhet mot kriminalisering av vissa yttringar av asocial livsföring

i syfte allenast att komma åt den asociala livsföringen yppas även här, om

än icke alltid med samma skärpa som vid behandlingen av den ifrågasatta

kriminaliseringen av bettleri; bestraffning av nu ifrågavarande brottstyper

anses i större utsträckning vara motiverad av gärningarna såsom sådana.

Straff rättskommittén anser att starka betänkligheter syntes kunna anföras

mot det föreslagna andra stycket i 18 kap. 13 § strafflagen med hänsyn till

att vid antagande av förslaget i denna del en och samma gärningstyp — förargelseväckande

beteende — skulle bli straffbelagd i två skilda straffbud

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

(det nya lagrummet och It kap. It § strafflagen) utan att såsom skäl härför

åberopats annat än att man mot vissa av lagöverträdarna önskar tillämpa en

strängare reaktionsform på grund av deras allmänna livsföring. Justitiekanslersämbetet

uttalar sig i liknande riktning. Stockholms rådhusrätt

ifrågasätter om kravet på förargelse är något annat än ett tomt ord, då det

tycks vara själva inbjudan såsom sådan som skall vara straffbar, förutsatt

att den sker på allmän plats.

Den föreslagna utformningen av tilläggen till 11 och 13 §§ i 18 kap. strafflagen

kritiseras av ett flertal remissinstanser, som anse räckvidden vara

vag och opreciserad samt medgiva ingripanden i större utsträckning än som

avsetts och är rimligt. Dylika uttalanden ha gjorts av bl. a. flertalet hovrätter

och straffråttskommittén. Straffsatserna anses av många remissinstanser

för höga för gärningarna såsom sådana, i samband varmed ofta

understrykes, att straff icke bör sättas högre än vad gärningen i och för sig

förtjänar. Uttalanden av dylik innebörd göras bl. a. av Svea hovrätt, Stockholms

rådhusrätt och straff råttskommittén.

Den praktiska betydelsen av de båda föreslagna ändringarna betraktas på

många håll såsom ringa, åtminstone för att fylla det avsedda syftet att bekämpa

prostitutionen. Svea hovrätt framhåller, att bestämmelserna i det

föreslagna nya andra stycket i 18 kap. 13 § strafflagen lätteligen kunna

kringgås samt att bevissvårigheterna vid tillämpningen av såväl detta lagrum

som andra stycket i 11 § komma att bliva betydande. Bevissvårigheterna

betonas också av riksåklagarämbetet m. fl.

Flera remissinstanser såsom riksåklagarämbetet och Göta hovrätt anse

det tämligen uteslutet att med praktisk verkan inskrida med böter, omedelbart

verkställbart kortvarigt fängelsestraff eller villkorlig dom mot här

ifrågavarande klientel. Även härvidlag anläggas liknande synpunkter som

vid övervägandet av lämpligheten av bettleristraff. Detsamma är fallet också

beträffande frågorna om villkorlig dom — med hänsyn till utformningen

av lagen därom — överhuvudtaget bör tillämpas å ifrågavarande klientel och

om icke användande av sådan dom i större utsträckning i fall av förevarande

natur kommer att undergräva förtroendet för villkorlig dom i allmänhet.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 8 § lagen om villkorlig

dom, innebärande att en villkorligt dömd skall kunna åläggas att underkasta

sig vård å fattigvårdsanstalt, godtages av hovrätterna för Nedre Norrland

och för övre Norrland samt av Stockholms och Göteborgs rådhusrätter.

Svea hovrätt ifrågasätter, om ändringen har självständig betydelse, och understryker

vikten av att fattigvård är frivillig. Göta hovrutt anser ändringen

olämplig, då vård å fattigvårdsanstalt icke bör vara ett medel för vederbörandes

tillrättaförande. Från en del håll uttalas starka tvivelsinål om

ändringen kan få praktisk verkan. Statens fattigvårds- och barnavårdskon
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

sulcnt i sjätte distriktet anser det vara tämligen sangviniskt att tro, att någon

fattigvårdsstyrelse skulle komma att tillstyrka att en lösdrivare intages

å ålderdomshem. Länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus lån äro inne

på liknande tankebanor. Hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen

i Malmöhus lån och poliskammaren i Malmö anse det osannolikt att de äldre

förfallna individer, varom det huvudsakligen torde vara fråga, frivilligt

komma att medverka till intagande å fattigvårdsanstalt.

Åtskilliga hörda myndigheter och organisationer ifrågasätta lämpligheten

av att lösdrivare, vilka i regel torde vara svårhanterliga och föga hågade

att finna sig tillrätta i ordnade förhållanden, skola intagas å fattigvårdsanstalter.

Det erinras om 1947 års riksdagsbeslut rörande ålderdomshemmens

omorganisation, enligt vilket ålderdomshemmen skola ha karaktären av

kommunala inackorderingshem, avsedda för åldringar och invalider, vilka

äro i behov av omvårdnad och tillsyn men som icke erfordra vård å sjukvårdsanstalt.

Skulle ålderdomshemmen tillföras lösdrivarklientel, befaras

att hemmen deklasseras och att ordningen där äventyras. Vikten av att

anstaltsklientelet differentieras understrykes. Sådana synpunkter framföras

av många länsstyrelser samt flertalet socialvårdsorgan och socialvårdsorganisationer

m. fl.

Från några håll påpekas, att tillräcklig anledning saknas att nu, då arbete

med fullständig reformering av fattigvårdslagstiftningen pågår, göra partiella

reformer i fattigvårdslagen; av denna uppfattning är exempelvis socialstyrelsen.

Utredningens förslag att under vissa förutsättningar göra barnavårdslagen

tillämplig på personer i åldern 21-—23 år har avstyrkts av flertalet a^

de remissinstanser, som yttrat sig i denna del.

Positivt inställda äro emellertid bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands lån,

medicinalstyrelsen, strafflagberedningen, styrelsen för tvångsarbetsanstalten

i Växjö, några fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt ett antal

barnavårdsnämnder. Tre länsstyrelser acceptera med stor tvekan den av de

sakkunniga förordade ordningen under framhållande av att annan utväg

icke synes stå till buds.

Bland dem som avstyrka förslaget eller anse detsamma betänkligt, märkas

överståthållar ämbetet, fem länsstyrelser, justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet,

socialstyrelsen, några fattigvårds- och barnavårdskonsulenter

och barnavårdsnämnder, socialvårdskommittén, Svenska socialvårdsförbundet

och Centralförbundet för socialt arbete.

De huvudsakligaste invändningarna, som riktats mot förslaget, kunna

sammanfattas sålunda: Den nuvarande maximiåldern för omhändertagande,

21 år, sammanfaller med myndighetsålderns inträde. Rent terminologiskt

kan det icke vara lämpligt att inordna äldre personer under barnavårdslagen.

De personer, som enligt förslaget skola kunna omhändertagas,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

37

äro i stor utsträckning asociala och svårhanterliga. Det kan befaras att

barnavårdsnämnderna icke skola kunna bemästra svårigheterna med dem.

Nämndernas arbetsbelastning är för övrigt redan nu hård. Det skulle vara

mycket olyckligt om detta klientel skulle intagas på barna- och ungdomsvårdens

skolor. Att anlita enskilda hem torde vara uteslutet. Redan under

nuvarande förhållanden möter det stora svårigheter för nämnderna att

komma till rätta med sådana personer i åldern 18—21 år, som jämlikt 22 §

d) i barnavårdslagen skola bliva föremål för omvårdnad.

Några remissinstanser intaga den ståndpunkten, att det visserligen är

önskvärt att tillfredsställande möjligheter finnas till ingripande mot unga

prostituerade som fyllt 21 år men att spörsmålets reglering bör ske genom

en särskild lag.

Emellertid framhålles från flera håll — främst socialstyrelsen, socialvårdskommittén,

Svenska socialvår ds förbundet och Centralförbundet för

socialt arbete —,att det icke är lämpligt att nu, då en allmän översyn av

barnavårdslagen förberedes, föregripa översynen genom partiella reformer.

Samma synpunkt anlägges även på utredningens förslag till andra ändringar

i barnavårdslagen. Av dessa har särskilt de, som avse reformering

av proceduren, väckt livligt intresse. Yttrandena i denna del synas dock

icke böra behandlas i detta sammanhang.

Restklientelet och dess behandling.

Utredningens slutsatser om storleken och beskaffenheten av det klientel,

som, därest dess förslag genomfördes, icke skulle falla in under någon av

de bestämmelser som medgiva tvångsingripande ha föranlett ett flertal

remissinstanser till uttalanden.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om det blir möjligt att inom ramen av

de tänkta åtgärderna tillgodose vårdbehovet beträffande de icke samhällsfarliga

lösdrivarna samt vård- och skyddssynpunkten i fråga om de kriminella,

därvid ämbetet framhåller att det synes tveksamt om förslagets vårdformer

komma att i praktiken kunna bringas i tillämpning i erforderlig omfattning,

särskilt som initiativrätten icke tillgodosetts tillräckligt. Hovrätten

över Skåne och Blekinge finner det tvivelaktigt eller i varje fall svårbedömbart,

huruvida samtliga de vårdformer, som avses av utredningen, i alla

hånseenden skola visa sig lämpade, varför risk föreligger för att samhället

kan komma att stå maktlöst mot ett icke obetydligt antal individer, mot

vilka ingripande rätteligen bör ske. Åtskilliga remissinstanser, företrädesvis

polismyndigheter, anse att många av de särskilt förslagna och farliga lösdrivarna,

i synnerhet sådana som ägna sig åt bondfångeri, spritlangning,

soutenörskap och liknande ljusskygga hanteringar, komma att bli synnerligen

svåråtkomliga och i många fall måste lämnas utan ingripande.

Ehuru fångvårdsstyrelsen i princip är positivt inställd till förslaget, påpekar

styrelsen de nu föreliggande svårigheterna att annorledes än genom lösdri
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kangl. Maj:ts proposition nr 90.

varlagen ingripa mot dylika element och framhåller såsom möjligt, att de

av utredningen föreslagna åtgärderna icke skola visa sig helt tillräckliga

för att tillgodose samhällsskyddet i denna del. Svea hovrätt uttalar i allmänhet,

att det vill synas som om utredningen i åtskilliga hänseenden överskattat

verkningarna av de åtgärder, som skulle komma att stå till buds, och

underskattat det verkliga antalet lösdrivare, varför den restgrupp, mot vilken

samhällsskydd i någon form ej kan undvaras, torde bli betydande.

Ä andra sidan ansluta sig en del remissinstanser i detta avseende till de

sakkunniga. Till denna kategori höra bl. a. hovrätten för Västra Sverige,

strafflagberedningen och psgkopatvårdsutredningen.

Psykopatvårdsutredningen utvecklar sin syn på saken på följande sätt.

Det klientel, som nu behandlas enligt lösdrivarlagen, är till en betydande

del att hänföra till den grupp psykiskt missanpassade, som plägar sammanfattas

under benämningen psykopater. Den behandling, som erfordras för

att neutralisera psykopaternas missanpassningstendenser, är väsentligen

en uppgift för medicinskt skolade krafter. Psykopatvårdsutredningen avser

att söka förbättra möjligheterna till medicinsk observation och behandling

av psykopatklientelet i dess helhet i förening med arbetsträning av effektivt

slag. Efter ett förverkligande härav och under förutsättning att polismyndigheterna

sättas i tillfälle att taga initiativ till erforderlig undersökning av lösdrivarklientelet

för att möjliggöra dess omhändertagande kommer det enligt

psykopatvårdsutredningens uppfattning att visa sig möjligt att för praktiskt

taget samtliga fall åstadkomma lämplig vård antingen genom hänvisning

till redan existerande former av psykiatrisk vård eller socialvård eller

genoin anlitande av psykopatvård — sluten eller öppen i enlighet med

de linjer som psykopatvårdsutredningens förslag kommer att bygga på.

I anslutning härtill anför psykopatvårdsutredningen:

Psykopatvårdsutredningen vill i fråga om de av lösdriveriutredningen föreslagna

lagstiftningsåtgärderna uttala, att dessa i stort sett torde få betraktas

som överflödiga, sedan en psykopatvårdsorganisation kommit till stånd.

Det torde nämligen kunna förväntas, att, om medicinsk undersökning

åtminstone en summarisk sådan — kommer till stånd i alla eller flertalet

fall, något behov icke skall föreligga av vare sig kriminalisering av bettleriet

eller ett åläggande för barnavårdsnämnderna att ansvara för ingripandet

mot prostituerade i åldern 21—23 år. Vad angår bettlarna vill psykopatvårdsutredningen

ifrågasätta, om icke åtgärder mot sådana bettlare

de torde vara fåtaliga — mot vilka ingripande erfordras men som icke

kunna omhändertagas inom en blivande psykopatvård, böra såsom hittills

regleras i fattigvårdslagstiftningen eller frågan i vart fall lösas i samband

med den revision av nämnda lagstiftning som pågår.

Spörsmålet om restklientelet sammanhänger med frågan huruvida lösdriveriutredningens

ståndpunkt att särskild lösdrivarlagstiftning icke erfordras

är riktig. Vid avgörandet därav spelar givetvis också ställningstagandet

till de av utredningen föreslagna ändringarna i andra lagar en be
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tydande roll. Remissinstanser, som ställa sig tveksamma till utredningens

slutsatser om restklientelet eller till väsentliga lagändringar, särskilt i

strafflagen, äro som regel böjda för att anse en särskild lösdrivarlagstiftning

erforderlig även i fortsättningen.

Bland de remissinstanser, som anse sådan lagstiftning onödig, märkes

främst strafflagberedningen, som uttalar, att vid genomförandet av utredningens

förslag det övervägande flertalet lösdrivare kan omhändertagas

inom andra vårdformer. Inom beredningen hade emellertid yppats tvekan

om samhället helt kan undvara särskild lagstiftning om tillsyn och omhändertagande

av en del lösdrivarelement. Även socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,

länsstyrelsen i Örebro län samt styrelsen för tvångsarbetsanstalten i

Växjö ha anslutit sig till de sakkunniga i frågan om behovet av en särskild

lösdrivarlagstiftning.

De remissinstanser, som äro tveksamma om särskild lösdrivarlagstiftning

även framdeles är nödvändig eller anse sådan lagstiftning oundgänglig,

synas samtliga vara av den uppfattningen att nuvarande och blivande vårdmöjligheter

av annan art i första hand skola tagas i anspråk. Svea hovrätt

finner det vara en allvarlig brist i de sakkunnigas förslag, att särskilda åtgärder

icke övervägts, som äro lämpade för restklientelet, vars allmänfarliga

karaktär knappast torde kunna anses mindre än det klientels, gentemot

vilket effektiva åtgärder enligt förslaget skulle kunna ifrågakomma; hovrätten

drager särskilt i tvivelsmål om samhället enligt förslaget skall kunna

på tillfredsställande sätt skydda sig mot de allvarligaste av de skadliga verkningar

som följa med prostitutionen. Hovrätten uttalar också att det icke

är uteslutet att nedgången av antalet lösdrivare blott är tillfällig.

Professorn Olof Kinberg har i sitt särskilda, vid strafflagberedningens

remissvar fogade yttrande framlagt sin syn på lösdrivarproblemet och därvid

skisserat en lösning, som kan sammanfattas på följande sätt: Det vore

i första hand polisen, som genom direkta iakttagelser eller genom anmälan

finge kännedom om lösdrivarfall. Polisen måste äga befogenhet och möjligen

skyldighet att anhålla personer, vilkas beteende syntes ange att de tillhörde

lösdrivarklientelet. Om den anhållne icke kunde lagforas för brott,

borde ärendet överlämnas till en särskild socialbyrå, helst under ledning

av en socialläkare. Vid socialbyrån skulle företagas en preliminär undersökning

av fallet. Befunnes detta vara av så lindrig natur att det lämpligen

kunde tagas om hand av socialvårdsorgan inom kommunen borde det överlämnas

dit. Om ett direkt ingripande från ett dylikt organ icke ansåges

kunna ske eller om fallets natur krävde en mera ingående och tidskrävande

utredning och medicinsk undersökning, skulle beslutas intagning på en

under medicinsk ledning stående anstalt för fortsatt observation och behandling.

Behörighet att fatta beslut härom skulle tillkomma ett särskilt

organ, bestående av en domare, den socialläkare som deltagit i den preliminära

utredningen och en socialvårdare. På anstalten skulle eu ingående

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

medicinsk-psykologisk och social utredning företagas för att ställa en sä

noggrann psykiatrisk och socialpsykiatrisk diagnos på fallet som möjligt.

Resultatet av undersökningen skulle bliva att den undersökte antingen finge

kvarstanna på anstalten för vård där eller överlämnades till annan social

vårdform.

Psykopatvårdsutrcdningen understryker, att lösdrivarlagen har den väsentliga

förtjänsten, att den ger polismyndigheterna möjlighet att ingripa

mot den grupp av asociala som det här gäller samt att det för lösdrivarlagens

upphävande är en oundgänglig förutsättning att polismyndigheterna

genom annan lagstiftning sättas i tillfälle att taga initiativ till undersökning

av lösdrivarklientelet för att möjliggöra dess omhändertagande för vård.

överståthållaråmbetet påtalar, att polisens möjligheter att inskrida mot

asociala element enligt de sakkunnigas förslag torde vara ytterligt

beskurna. Även om polisen alltjämt skulle ha till åliggande att hålla uppsikt

över lösdrivarklientelet, vilket vore ofrånkomligt, skulle emellertid

polisens möjligheter till ingripande vara inskränkta till endast sådana fall,

som särskilt dokumenterats genom exempelvis brott, sinnessjukdom eller

grov alkoholism, varvid ingripande faktiskt torde komma att bli beroende

på inkommen anmälan. Frågan om samhällsåtgärder mot ifrågavarande

asociala element borde regleras i särlagstiftning. Den nya lagen borde utformas

så att polisen, som skulle äga möjlighet till inskridande mot asocialiteten

som sådan, i första hand borde söka utröna den bästa behandlingsformen

— alkoholist-, sinnessjuk-, psykopat- eller fattigvård eller anvisande

av arbete — och därvid kunna förordna om övervakning samt i andra hand,

därest vederbörande vägrat utföra anvisat arbete eller anlita vanliga sociala

vårdformer som anvisats, borde äga överlämna honom till länsstyrelsen för

tvångsåtgärder. Justilieknnslersämbetet, som uttalat synnerliga betänkligheter

mot de föreslagna ändringarna i strafflagen och i barnavårdslagen

i vad angår höjning av åldersgränsen, anser att en särskild social lagstiftning

icke kan undvaras, såvitt rör de grupper lösdrivare, som beröras av dessa

lagändringar, men även såvitt angår de grupper lösdrivare, som nu till

äventyrs kunna omhändertagas i annan ordning men för vilka en särskild

lagstiftning skulle passa bättre, t. ex. bondfångare, spritlangare, yrkes- och

falskspelare samt parasiter. Riksåklagarämbetet framhåller, att gällande

lag, trots sin ofullkomlighet, genom sin blotta existens innebär ett icke

overksamt korrektiv mot den del av lösdrivarklientelet som kan betecknas

som samhällsfarlig; ämbetet betvivlar att man enligt utredningens linjer

skall komma tillrätta därmed. Bestämmelserna i sinnessjuklagen och alkoholistlagen

gåve icke polismyndigheterna tillräckliga möjligheter att ingripa.

De sakkunniga syntes icke tillräckligt ha beaktat, att grunden för

ingripande med rena vårdåtgärder i väsentlig grad undanryckes i och med

avskaffandet av det allmänna lösdrivarrekvisitet med därtill anknuten rätt

till inskridande. Enligt ämbetets mening stå två utvägar till buds, nämligen

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

en reviderad lösdrivarlagstiftning eller kriminalisering av lösdriveri i egentlig

mening. Ämbetet förordar, att man till förnyat övervägande upptager

frågan om kriminalisering. Ämbetet framhåller i anslutning härtill, att

lösdriveri är kriminaliserat i Danmark och Norge samt att brottsrekvisitet

bör utformas så att det omfattar personer, vilkas livsföring ger vid handen

att de förskaffa sig medel till uppehälle genom brottslig verksamhet.

Bland de hörda myndigheter och organisationer, som uttalat sig för särskild

lösdrivarlagstiftning, märkas därutöver länsstyrelserna i Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, straffråtiskommittén,

föreningen Sveriges häradshövdingar samt ett antal polismyndigheter och

polisorganisationer.

Provisoriska åtgärder.

Den av utredningen anvisade vägen att genom i administrativ ordning

utfärdade föreskrifter provisoriskt bota de mest påfallande bristerna i lösdrivarlagen

godtages av många remissinstanser, såsom ett flertal domstolar

och länsstyrelser, riksåklagarämbetet, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter

samt slrafflagberedningen. Angelägenheten av att lösdrivarlagens

tillämpning i största möjliga utsträckning inskränkes och att andra samhällsåtgärder

i stället tillgripas betonas från en del håll.

Strafflagberedningen anser, att varning, dock utan publicitet, bör meddelas

endast om någon vägrar medverka till sociala vårdåtgärder, att sinnesundersökning

enligt 46 § sinnessjuklagen obligatoriskt bör äga rum innan

någon dömes till tvångsarbete samt att man genom tillämpning av 13 §

lösdrivarlagen skall kunna åstadkomma någonting motsvarande villkorlig

frigivning från frihetsstraff eller försöksutskrivning från alkoholistanstalt.

Styrelserna för tvångsarbetsanstalterna inskärpa nödvändigheten av att den

eftervårdande verksamheten effektiviseras.

Justitiekansler sämbetet uttalar, att de av utredningen föreslagna administrativa

åtgärderna utan dröjsmål böra komma till utförande samt att,

sedan övervakarorganisationen för dömda utbyggts, frågan om införande

i lösdrivarlagen av bestämmelser om med övervakning förenad

försökspermission eller villkorlig frigivning upptages till prövning. Länsstyrelserna

i Södermanlands och Östergötlands län göra motsvarande

uttalanden.

Några remissinstanser understryka, att åtgärder i en eller annan form

skyndsamt böra vidtagas för undanröjande av de brister, varmed den nuvarande

lösdrivarlagstiftningen är behäftad; omarbetning av lösdrivarlagen

förordas av bl. a. kriminalpolisintendenten i Göteborg.

Departementschefen.

Lösdrivarlagen, som utfärdades 1885 och sedan dess i huvudsak bestått

oförändrad, måste betecknas såsom synnerligen otillfredsställande. Redan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

lösdrivarrekvisitets utformning är ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.

Under lagen faller den, som sysslolös stryker omkring från ort till annan

utan medel till uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga att han söker

arbete. Vidare är lagen tillämplig på den, som eljest utan att äga medel till

sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tilllika

för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet. Vad som i detta rekvisit främst framstår som anmärkningsvärt

är att avsaknad av medel utgör en av förutsättningarna för

tillämpning av lagen. Detta var redan vid lagens tillkomst omstritt och kan

endast förstås mot bakgrunden av de förhållanden, som rådde dessförinnan.

Lagen ersatte 1846 års försvarslöshetsstadga, vilken i likhet med sina föregångare

riktade sig mot dem som saknade laga försvar, d. v. s. sådana som

icke hade godtagbar tjänst. Lösdrivarlagen har sålunda sina rötter i tiden

före industrialismens genombrott och i ett samhälle med helt andra ekonomiska

och sociala förhållanden än det nuvarande. Likväl har lagen ännu

långt in på 1900-talet tillämpats i betydande omfattning. Årliga antalet

häktade var under seklets första decennium i genomsnitt 2 447 och under

dess andra decennium i genomsnitt 1 482. Härvid har just medellöshetsrekvisitet

spelat en stor roll, varvid lagen på ett synnerligen olyckligt sätt

använts mot ofrivilligt arbetslösa. Under de senaste decennierna har emellertid

lagen påtagligen kommit att tillämpas i en annan anda och bestämmelsen

om medellöshet har på ett markant sätt kommit i bakgrunden.

Även i övrigt är emellertid lösdrivarrekvisitet icke gestaltat på ett för modern

uppfattning acceptabelt sätt. Jag behöver i denna del bara peka på att

lagen bl. a. avser den, som för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår

för sedlighet, vilket tagits till intäkt för lagens tillämpning på prostituerade

— ca 95 procent av de kvinnor, på vilka lagen f. n. tillämpas, äro prostituerade.

Helt allmänt kan sägas, att rekvisitets utformning är vag och avgränsningen

mot de kategorier, som icke omfattas av lagen, obestämd. Härvidlag

är det emellertid av stort värde, att ingripande med stöd av lagen icke är

obligatoriskt. Vid restriktiv tillämpning av lagen framträda olägenheterna i

detta hänseende icke med större skärpa.

I detta sammanhang kan framhållas, att under femårsperioden 1944—

1948 var årliga antalet offentligt varnade genomsnittligen något mer än 235

och dömdes i medeltal knappt 50 per år till tvångsarbete. Antalet häktade

var något större än antalet till tvångsarbete dömda.

Lagen är emellertid otillfredsställande även på andra sätt. Dess reaktionssystem

står icke i överensstämmelse med moderna principer för åtgärder

mot samhällsskadliga individer. Lagens varningsinstitut är icke förenat

med någon form av tillsyn. Möjligheter till villkorligt anstånd med verkställande

av tvångsarbete och övervakning i anslutning därtill finnas icke.

Tvångsarbetstidens längd skall städse fixeras i domen och kan icke avkortas

annat än i speciella fall. Den i lagen angivna minsta tiden för tvångs
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

arbete är för kort för att — om tvångsarbetstidens längd bestämmes till

minimitiden, vilket förekommer — syftet med lagen skall kunna nås.

Tvångsarbetare kan icke få permission för uträttande av ens synnerligen

trängande personliga angelägenheter. Den existerande formen av tillsyn

efter avtjänat tvångsarbete är skäligen betydelselös.

Frågan om en revision av lagstiftningen har länge varit föremål för överväganden.

Sedan 1922, då fattigvårdslagstiftningskommittén avgav betänkande

med förslag till lag om lösdrivares behandling, ha förutom 1948 års

lösdriveriutrednings betänkande framlagts icke mindre än sex förslag i

frågan, vilka alla gått ut på att 1885 års lösdrivarlag skulle upphävas och

ersättas med annan speciallagstiftning riktad mot vissa asociala element. Det

nu föreliggande betänkandet skiljer sig härutinnan från alla föregående förslag,

i det att de sakkunniga förorda, att lösdrivarlagen skall upphävas utan

att ersättas med någon sådan lagstiftning. I stället föreslås, att lösdrivarklientelet

— åtminstone till en del — skall omhändertagas inom olika sociala

vårdformer såsom sinnessjukvård, psykopatvård, alkoholistvård och

kriminalvård i frihet.

Äro då överhuvud tvångsåtgärder från samhällets sida påkallade mot det

klientel, som f. n. hänföres under lösdrivarlagen? Vid ett ställningstagande

till denna fråga torde man få skilja mellan lösdrivare i egentlig mening —

luffare och stationära lösdrivare — samt prostituerade.

De sakkunniga ha konstaterat, att lösdriveri i egentlig mening utgör en

sådan samhällsfara, att samhället till de oförvitliga samhällsmedlemmarnas

skydd måste kunna ingripa däremot. Av utredningen framgår, att lösdrivarna

i stor utsträckning göra sig skyldiga till brott, som emellertid ofta

icke såsom sådana föranleda någon reaktion från samhällets sida därför att

de ej komma till myndigheternas kännedom eller därför att bevissvårigheterna

äro oöverstigliga. Ur denna synpunkt äro åtgärder mot lösdrivarna

motiverade för att förebygga brottslighet. Flertalet lösdrivare äro dessutom

grovt ordningsstörande, vilket skärpes av att de ofta missbruka sprit. Genom

sitt levnadssätt råka de i ett allt mera markerat förfall och förorsaka därför

med tiden samhället betydande kostnader för vård av olika slag. En icke

oväsentlig omständighet är att de stundom locka andra, särskilt yngre personer,

som ännu icke blivit rotfasta i samhället, till att hemfalla åt lösdriveri

med alla dess menliga följder. Oavsett allt detta torde det mången gång förhålla

sig så, att ingripande kan vara motiverat jämväl med tanke på lösdrivarens

eget bästa för att förhindra att han genom sitt levnadssätt drives till

djupt förfall och förorsakas betydande lidanden; det torde ofta vara så, att

lösdrivarna icke inse de vådor för dem själva, som kunna följa av deras

leverne.

Med hänsyn till det anförda torde det i princip få anses påkallat att samhället

i någon form ingriper mot huvudparten av det egentliga lösdrivarklicntelet.

Därmed är emellertid icke sagt att detta alltid bör ske med tvång.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Även hjälpåtgärder av olika slag böra komma i fråga. Såsom senare kommer

att utvecklas anser jag, att vissa former av lösdriveri överhuvud ej påkalla

tvångsåtgärder.

De sakkunniga ha funnit även prostitutionen vara ett samhällsont. Ej

heller detta uttalande har mött gensagor från remissinstansernas sida. Det

har bl. a. åberopats, att de prostituerade icke sällan göra sig skyldiga till

svårbeivrade brott, att de medverka vid spridning av könssjukdomar, att de

utgöra ett ordningsstörande element i samhället, i synnerhet som de ofta

missbruka sprit, att de lätt förfalla djupt och då förorsaka samhället stora

kostnader för vård samt att de genom sitt leverne kunna förleda andra till

prostitution. Även om de prostituerades samhällsfarlighet i dessa hänseenden

ej kan anses jämförlig med det egentliga lösdrivarklientelets, torde det

likväl icke kunna bestridas, att prostitutionen i viss mån utgör ett samhällsont

och i längden är till stor skada för den prostituerade själv. Utredningen

anser emellertid icke, att hemfallenhet åt prostitution städse bör föranleda

tvångsingripande från samhällets sida utan att sådant ingripande bör ske

allenast då det gäller personer under 24 års ålder och, såvitt angår äldre

personer, då prostitutionen tagit sig särskilt samhällsfarliga yttringar.

Under remissbehandlingen ha emellertid en del myndigheter uttalat, alt

prostitutionen såsom sådan med hänsyn till graden av dess samhällsfarlighet

bör kunna föranleda tvångsåtgärder. De myndigheter, som intaga

nämnda ståndpunkt, torde dock ha överskattat samhällsfarligheten. Jag

är av den uppfattningen, att prostitutionen i och för sig icke bör föranleda

tvångsåtgärder, åtminstone såvitt angår vuxna prostituerade. Vad yngre

personer beträffar kan tvångsingripande enligt barnavårdslagen f. n. ske

mot sådana som ej fyllt 21 år och föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst

liv, sålunda bl. a. mot prostituerade. Detta stadgande synes mig vara

ett uttryck för en riktig princip. Det är ju här fråga om ungdomar, som

sannolikt icke inse de vådor, som prostitution innebär för dem själva. I

dessa fall torde dessutom utsikterna för att man skall lyckas tillrättaföra

vederbörande vara förhållandevis stora.

Med det anförda vill jag icke säga att samhället överhuvud icke bör ingripa

mot de vuxna prostituerade. Såsom nyss antytts har nämligen denna

form av lösdriveri ofta sådana konsekvenser både för samhället och för de

prostituerade själva, att de icke helt kunna lämnas åt sitt öde. I vilka former

och under vilka förutsättningar bör då samhället ingripa mot detta klientel

och i allmänhet mot dem, som nu behandlas enligt lösdrivarlagen?

Såsom de sakkunniga påvisat utgör lösdriveri, taget i dess nuvarande vidsträckta

bemärkelse och jämväl inbegripande prostitution, oftast endast ett

utslag av lösdrivarens asocialitet, som jämväl brukar taga sig uttryck på

andra sätt, exempelvis genom alkoholism eller brottslig verksamhet. Därtill

kommer, att lösdrivarna såsom de gjorda undersökningarna giva vid handen,

i många fall äro psykiskt defekta. Det är antagligt, att defekterna ofta

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

äro grava. Lösdriveri såsoin sådant är en företeelse, som tar sig uttryck i

vederbörandes hela leverne. Det är förenat med betydande svårigheter att

med utgångspunkt från livsföringen på ett riktigt sätt avgränsa de fall,

som böra föranleda inskridande från samhällets sida. Det måste tillses, att

rättssäkerhetens krav bli tillfullo tillgodosedda. Tvångsingripande bör ske

endast då starka skäl föreligga. Jag kan icke finna att så är fallet då lösdriveri

— taget i dess nuvarande bemärkelse — är en isolerad företeelse,

såsom exempelvis i fråga om vissa prostituerade och oförargliga luffare. I

likhet med de sakkunniga finner jag därför, att till utgångspunkt för inskridande

från samhällets sida böra tagas de vid sidan av lösdriveriet dokumenterade

formerna av grov asocialitet eller grava psykiska defekter, nu

bortsett från minderåriga prostituerade. Utformas reglerna om ingripande

på ett riktigt sätt, torde samhällets skyddsintresse och lösdrivarnas vårdbehov

bliva behörigen tillgodosedda utan någon särskild lösdrivarlagstiftning.

Av det sagda framgår, att jag delar utredningens mening att en speciallagstiftning

av lösdrivarlagens natur icke bör finnas. Med hänsyn till lagens

synnerligen otillfredsställande utformning, icke minst i fråga om lösdrivarrekvisitet,

och de påtagliga brister, som vidlåda dess reaktionsformer, finner

jag det vara angeläget att lagen upphäves så snart detta kan ske utan

fara för samhället. Att upphäva lagen utan särskilda åtgärder inom andra

lagstiftningsområden anser jag i likhet med de sakkunniga uteslutet. Lagen

fyller nämligen en viss funktion i kampen mot asocialiteten. Det måste tillses,

att samhället vid lagens upphävande är utrustat med tillräckliga medel

för att erforderliga ingripanden skola kunna ske.

Efter dessa allmänna synpunkter övergår jag till att behandla det förslag

till lösning av problemet, som lösdriveriutredningen lagt fram.

Uppenbart är, att de lösdrivare, som äro sinnessjuka eller sinness

1 öa eller kunna betecknas som psykopater, böra behandlas medicinskt.

Socialläkaren i Stockholm Inghe, som 1947 undersökt ett visserligen

icke så stort antal tvångsarbetare och i Stockholm anhållna lösdrivare,

har funnit att av de undersökta männen 24 procent lämpligen borde åtnjuta

sinnessjukvård, 4 procent sinnesslövård och 28 procent psykopatvård

samt att motsvarande procenttal för kvinnorna vore 4, 14 och 41. Det

måste tillses att vid lösdrivarlagens upphävande möjligheter finnas att bereda

vård åt dessa grupper. F. n. äro åtskilliga psykopater underkastade behandling

enligt sinnessjuklagen, vilket torde vara den enda form av medicinsk

vård som med nuvarande lagstiftning kan användas mot ifrågavarande

klientel. På grund av platsbristen på sinnessjukhusen kan detta emellertid

endast ske i begränsad utsträckning och överhuvud finnes icke nu inom

denna vårdform utrymme för en ökad tillströmning av patienter. Medicinalstyrelsen

har också med skärpa understrukit, att platsbristen inom sin
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majrts proposition nr 90.

nessjuk- och sinnesslövården måste undanröjas för att icke en reform på

lösdrivarlagstiftningens område skall gå ut över andra sjuka. Jag ansluter

mig helt härtill. I samband med psykopatvårdsproblemets teoretiska och

praktiska lösning torde man emellertid kunna förvänta att läget förbättras.

Även genom att möjligheterna till öppen vård utvidgas synes en lättnad i

sinnessjukhusens beläggning kunna ernås. De platser, som härigenom möjligen

bliva tillgängliga, lära dock knappast kunna utnyttjas för lösdrivarklientelet.

Med hänsyn till detta klientels grava asocialitet synes det nämligen

mindre lämpligt att psykopaterna bland lösdrivarna intagas på sinnessjukhus.

öppen vård för dem torde endast i undantagsfall vara att räkna

med. Även om den av utredningen föreslagna lösningen av lösdrivarfrågan i

princip skulle godtagas är det, såsom också utredningsinajoriteten funnit,

ur dessa synpunkter ofrånkomligt att avvakta skapandet av en tillfredsställande

psykopatvård med tillräckligt antal vårdplatser. Jag kan därför redan

på denna grund icke ansluta mig till den av en av de sakkunniga uttalade

meningen att lösdrivarlagen omedelbart skall upphävas.

Vad härefter angår alkoholisterna är det självfallet, att vårdbehovet

för den stora grupp lösdrivare, som missbrukar alkoholhaltiga drycker,

bör tillgodoses inom alkoholistlagstiftningens ram. Vad som under

remissbehandlingen anförts om svårigheterna att styrka förefintligheten av

specialindikation enligt alkoholistlagen synes mig icke vara av beskaffenhet

att motivera en lagstiftning av lösdrivarlagens natur.

Den av de sakkunniga föreslagna kriminaliseringen av bettle

r i och vad därmed äger samband har under remissbehandlingen rönt

en mycket kraftig kritik. Syftet med kriminaliseringen är att man vid upphävande

av lösdrivarlagen skall ha en möjlighet att inskrida mot det klientel

bland de egentliga lösdrivarna, som icke med stöd av sinnessjuk- eller

alkoholistlagstiftningen kan omhändertagas inom dessa vårdformer och

som i stor utsträckning ägnar sig åt bettleri. De sakkunniga ha uttryckligen

förklarat, att straffrättsligt ingripande mot bettleri icke är en tillfredsställande

ordning. Meningen är icke heller att bettlarna skola drabbas av straff.

De skola i samband med sakerförklaring få villkorligt anstånd med straffs

ådömande och därvid erhålla föreskrifter enligt 8 § lagen om villkorlig dom

av ganska ingripande natur. Bl. a. avses att de sålunda dömda i vissa fall

skola åläggas underkasta sig vård på fattigvårdsanstalt.

Redan sistnämnda konsekvens av förslaget synes mig betänklig. Det vore

synnerligen olyckligt, om det ofta mycket besvärliga lösdrivarklientelet toges

in på ålderdomshemmen, och jag vill under inga förhållanden medverka

til! en sådan ordning. Det torde f. ö. vara mera sällan en lösdrivare går med

på att han tages in på sådan anstalt.

Om den sakerförklarade åsidosätter de givna föreskrifterna samt varning

enligt lagen om villkorlig dom icke har avsedd effekt, blir frågan om ett förverkande

av det villkorliga anståndet aktuellt. Finnes förordnande härom

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

47

böra meddelas, har domstolen att utmäta straff. Med hänsyn till gärningens

natur och med tanke på de föreslagna strafflatituderna, som icke gärna

kunna skärpas, lär endast i undantagsfall längre tids frihetsstraff kunna

komma i fråga. Och böter eller kortvarigt frihetsstraff torde icke ha någon

nämnvärd inverkan i förbättrande riktning på lösdrivarklientelet. I de fall,

då villkorlig dom ej anses böra komma i fråga, måste motsvarande synpunkter

anläggas på straffmätningen. Kortvariga frihetsstraff medge icke

någon eftervård i samband med villkorlig frigivning.

Även andra omständigheter måste beaktas. De sakkunniga ha visserligen

anknutit straffbarheten till bettleri, men det är icke bettlandet såsom sådant

man vill reagera mot utan bettlarens allmänna livsföring. Denna konstruktion

innebär ett avsteg från gängse straffrättsliga grundsatser. Gemene man

torde ha svårt att inse, att ett straff för bettleri egentligen riktar sig mot

något annat.

Den av de sakkunniga förutsatta regelmässiga användningen av villkorlig

dom måste vidare ingiva allvarliga betänkligheter. De allmänna förutsättningarna

för villkorlig dom i 1 § lagen därom torde mera sällan passa in

på de asociala element som lösdrivarbettlarna utgöra. Med hänsyn till att

domstolen vid sådan dom bör utgå från att den dömde rättar sig efter de

samtidigt meddelade föreskrifterna, kan tvekan råda om villkorlig dom bör

meddelas mot den tilltalades vilja. De asociala lösdrivarna torde anse flerårig

övervakning med skyldighet att iakttaga allehanda frihetsinskränkande

föreskrifter såsom en svårare påföljd än böter eller tämligen kortvarigt frihetsstraff.

Man torde i många fall icke kunna räkna med att de komma att

underkasta sig övervakning och ställa sig föreskrifterna till efterrättelse

även om de vid domstolen säga sig ämna detta. Det kan vidare icke vara

riktigt att en gärning straffbelägges huvudsakligen för att en viss kategori

skali med hjälp av villkorlig dom omhändertagas inom skilda sociala vårdformer.

Tillämpas villkorlig dom i större utsträckning på asociala lösdrivare

föreligger risk för att institutet skall råka i vanrykte.

Oavsett de anförda principiella betänkligheterna torde svårigheterna att

leda de skilda rekvisiten för brottsligt bettleri i bevis ofta bliva så stora att

lagbudet icke kan tillämpas, även om ingripande i lagstiftningens anda

skulle vara av behovet påkallat. Det är därför tänkbart, att kriminaliseringen

icke blir ett verksamt medel för bekämpande av lösdriveriet.

I stort sett torde likartade anmärkningar kunna riktas mot de föreslagna

ändringarna i 18 kap. strafflagen. Åtminstone några av de gärningar, som

avses med dessa ändringar, kunna visserligen i och för sig anses straffvärda.

Emellertid är straffrättskommittén f. n. sysselsatt med bl. a. en överarbetning

av nämnda kapitel i strafflagen. Det synes då knappast finnas anledning

att föregripa denna genom att införa några helt nya regler av omtvistad

betydelse.

På de anförda skälen är jag icke beredd tillstyrka att förslagen om ut
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

vidgade kriminaliseringar nu läggas till grund för lagstiftning. Jag saknar

därför anledning att närmare gå in på de därmed sammanhängande ändringarna

i lagen om villkorlig dom och i fattigvårdslagen; huruvida de bestämmelser

i fattigvårdslagen, som avhandla varning och ådömande av

tvångsarbete, skola bestå är beroende på frågan om lösdrivarlagen skall

upphävas.

De sakkunniga ha vidare, i syfte att möjliggöra ingripande mot yngre

prostituerade, förordat ändring i barnavårdslagen av innebörd

att person i åldern mellan 21 och 23 år, som vanemässigt mot ersättning inlåter

sig i tillfälliga sexuella förbindelser och beträffande vilken särskilda

åtgärder uppenbarligen krävas för hans anpassning i samhället, skall kunna

bliva föremål för barnavårdsnämnds behandling. Jag anser det emellertid

föga lämpligt att inrangera detta klientel under barnavårdslagen. Klientelet

måste antagas vara svarbehandlat. Barnavårdsnämnderna ha redan nu betydande

svårigheter med de ungdomar i åldern mellan 18 och 21 år, som

kunna omhändertagas jämlikt 22 § d) barnavårdslagen och därefter vara

föremål för åtgärder i högst tre år. Ur olika synpunkter kan det icke vara

lyckligt att ett primärt ingripande enligt barnavårdslagen skall kunna ske

mot en person som uppnått myndig ålder. Då en höjning av åldersgränsen

måste draga med sig ändringar i andra delar av barnavårdslagstiftningen

—- de sakkunniga ha för övrigt föreslagit även sådana ändringar, som icke

direkt föranletts av ålder shöj ningen — och barnavårdslagen står inför en

allmän översyn kan jag icke förorda att partiella ändringar nu göras däri.

Av det sagda framgår att jag på avgörande punkter icke kan ansluta mig

till utredningen. Om lösdrivarlagen skulle upphävas utan att de lagändringar

vid sidan därav företoges som de sakkunniga förordat — främst ändringarna

i strafflagen och den väsentliga ändringen i barnavårdslagen —

skulle sannolikt restklientelet icke bli obetydligt. Det skulle med andra ord

finnas ett ganska stort antal grovt asociala personer (egentliga lösdrivare

eller prostituerade), som icke skulle kunna omhändertagas, ehuru detta enligt

vad förut antytts vore av nöden. Utvägar till undanröjande av denna

allvarliga olägenhet stå såsom strax skall utvecklas icke f. n. till buds. Med

hänsyn härtill anser jag mig icke kunna föreslå att lösdrivarlagen nu upphäves.

Jag kan alltså på denna punkt ansluta mig till utredningen, vars

majoritet ju förordat att det skulle anstå med upphävandet. Då jag emellertid

är av den bestämda meningen att lagstiftningen bör upphävas så fort

omständigheterna det medgiva, anser jag det vara av stor vikt att frågan

därom icke vilar.

Vad härvid angår förutsättningarna för lagens upphävande så hänföra

sig dessa till den nyss antydda frågan om restklientelet och dess omhändertagande

samt till lösdrivarlagens faktiska funktion såsom underlag för polisens

befattning med de grovt asociala. I fråga om restklientelet har förut

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

framhållits, att såväl de egentliga lösdrivarna som de prostituerade ofta

måste betraktas som psykopater. Möjligheterna att omhändertaga de psykopater,

som behöva vård, äro f. n. icke så stora både på grund av platsbristen

på sinnessjukhusen och med hänsyn till att psykopaterna icke alltid lagligen

kunna behandlas som sinnessjuka. Psykopatvårdsutredningen arbetar

emellertid på lösningen av dessa problem och kan väntas komma att framlägga

förslag som undanröjer de angivna hindren för lösdrivarlagens upphävande.

Emellertid måste som nyss anmärkts en annan omständighet beaktas i

detta sammanhang. Möjligheterna för samhällets social- och sjukvårdsorgan

att komma i kontakt med de vårdbehövande bland lösdrivarklientelet

äro begränsade. Lösdrivarlagen torde därför — trots sin otillfredsställande

utformning — på denna punkt fylla en viss uppgift i det att den reglerar

polisens befogenhet att omhändertaga vederbörande för att, om förutsättningar

därför föreligga, hänvisa honom till socialvård eller sjukvård. Även

med hänsyn till samhällets skyddsbehov är det av betydelse, att lösdrivarlagen

ger polismyndigheterna möjlighet att anhålla asociala element och åtminstone

ytligt undersöka deras ställning under förutsättning allenast att

vissa sociala rekvisit föreligga. Ur olika synpunkter vill det sålunda

synas som om samhället icke kunde undvara den möjlighet lösdrivarlagen

ger dess organ att ingripa mot asocialiteten. En oundgänglig förutsättning

för att lösdrivarlagen skall kunna upphävas är därför att en ny

lagstiftning av antydd innebörd kommer till stånd. Det organ, som därvid

närmast synes böra komma i fråga, är polisen, som vid utövandet av

sin allmänna uppgift att upprätthålla ordningen inom samhället kommer

i kontakt med de asociala elementen. Därmed är emellertid ingalunda sagt,

att den fortsatta undersökningen av fallen skall ankomma på polisen. Polismyndigheterna

böra emellertid under alla förhållanden ha att själva eller

genom annat lämpligt organ ombesörja att, om så är erforderligt, vård av

lösdrivaren kommer till stånd, vare sig denna vård skall bestå i intagning

på anstalt av något slag eller genom socialvård under öppna former. I sistnämnda

fall synes jämväl frågan om att för lösdrivarklientelet skapa någon

form av övervakning eller tillsyn, när andra socialvårdsformer ej stå till

buds eller ej lämpa sig, vara förtjänt av att övervägas.

På denna punkt kan jag sålunda i huvudsak ansluta mig till det program,

som skisserats av professor Kinberg i hans vid strafflagberedningens

utlåtande fogade särskilda yttrande, vilket förut refererats. Detta program

synes mig innehålla uppslag, som böra kunna utgöra en god grundval för

fortsatt utredning av frågan. En sådan har jag nämligen ansett ofrånkomlig,

då utformade förslag icke föreligga i fråga om denna del av problemkomplexet.

Då spörsmålet nära berör frågor, som falla inom psykopatvårdsutredningens

område, har jag funnit starka skäl tala för att uppdraget

skulle anförtros åt psykopatvårdsutredningen. Härvid bar jämväl kommit

4 —-Rihanq till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 90.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i betraktande att om möjligheter till särskild observation av det slag, som

skisserats av professor Kinberg, ansåges böra finnas, det borde övervägas

huruvida icke sådan observation kunde ordnas inom ramen för psykopatvårdens

anstaltsorganisation.

Jag har därför den 21 december 1949 utverkat Kungl. Maj:ts bemyndigande

att uppdraga åt psykopatvårdsutredningen att efter de angivna riktlinjerna

inom inrikesdepartementet biträda med fortsatt utredning av vissa

frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet. Uppdraget har sedermera

meddelats och psykopatvårdsutredningen har påbörjat arbetet därmed.

Lösdrivarlagens upphävande är alltså i dubbel måtto beroende på resultatet

av psykopatvårdsutredningens arbete. Särskilt genom den nyssnämnda

utvidgningen av dess uppdrag kan detta icke väntas vara i alla delar fullgjort

under innevarande år. Framlägger utredningen förslag om inrättande

av särskilda psykopatvårdsanstalter, kan färdigställandet av dessa anstalter

taga ytterligare ganska lång tid i anspråk. Fråga uppstår då om det är

lämpligt att i avbidan härpå låta lösdrivarlagen kvarstå i oförändrat skick

trots att den är behäftad med synnerligen allvarliga brister i synnerhet på

verkställighetsstadiet. Med utgångspunkt från att ikraftträdandet av deras

förslag skulle vara beroende på psykopatvårdsproblemets lösning ha de sakkunniga

ifrågasatt genomförande av ändringar i lagen så att den skulle

komma att bättre överensstämma med de principer, som tillämpas inom

nutida kriminal- och socialvård. De sakkunniga ha emellertid avvisat tanken

på att omarbeta lösdrivarlagen, emedan en sådan omarbetning måste bliva

genomgripande, kräva betydande arbete och möta åtskilliga svårigheter. De

ha jämväl anfört, att även om de största olägenheterna sålunda undanröjdes,

så skulle lösdrivarlagstiftningen i fortsättningen likväl vara behäftad med

allvarliga brister. Sålunda skulle t. ex. kvarstå den vaga och otillfredsställande

bestämningen av lösdriveri i lagens första paragraf samt stadgandena

om förfarandet. De sakkunniga ha också ansett omarbetning olämplig

på den grund att enligt all erfarenhet provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål

hade en benägenhet att bliva av lång varaktighet, vilket här

skulle medföra att lagen konserverades.

I stället har utredningen tänkt sig, att de allvarligaste bristerna i lagens

tillämpning provisoriskt skulle undanröjas utan lagändringar genom administrativa

föreskrifter. Myndigheterna skulle bl. a. uppmanas att tillämpa

46 § sinnessjuklagen samt 7 och 13 §§ lösdrivarlagen i vida större utsträckning

än vad nu vore fallet, öppna avdelningar skulle inrättas vid tvångsarbetsanstalterna

och hjälp med bostad och arbetsanskaffning lämnas vid

frigivning efter tvångsarbetstidens slut. Den uppsikt över frigivna tvångsarbetare,

som i vissa fall vore anordnad enligt 12 § lösdrivarlagen, skulle

givas en mera positiv inriktning. Utredningen har emellertid funnit, att

möjligheterna till eftervård skulle bliva högst begränsade och otillräckliga.

Trots de anförda betänkligheterna mot provisoriska lagändringar ifråga
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

sätter utredningen därför, om icke i lagen borde upptagas bestämmelser

om med övervakning förenad försökspermission eller villkorlig frigivning,

sedan viss del av tvångsarbetet förrättats.

Jag kan ansluta mig till detta sista uppslag från utredningens sida. Jag

anser sålunda, att de skäl, som anförts mot provisoriska lagändringar, icke

i och för sig böra hindra att vissa ändringar nu göras i lösdrivarlagen. Arbetet

på en grundlig reformering av lösdrivarbehandlingen skall utan dröjsmål

fullföljas av psykopatvårdsutredningen. Ett provisorium medför sålunda

icke i detta fall att man slår sig till ro. Om ändringarna dessutom,

såsom jag ämnar föreslå, i huvudsak inskränkas till att avse bestämmelserna

om verkställighet av tvångsarbete, synes påståendet att ändringarna

skulle vara ägnade att konservera lagen få anses helt ogrundat. Ifrågavarande

bestämmelser tillgodose icke de minimikrav på humanitet, som måste

uppställas. Vid sidan av lagändringarna torde i administrativ ordning böra

meddelas föreskrifter, avsedda att under övergångstiden i möjligaste mån

inskränka tillämpningen och leda den på rätta vägar.

1 det följande ämnar jag först i anslutning till de förslag, som framlagts

i den i ärendet upprättade departementspromemorian, mera allmänt behandla

frågan om provisoriska ändringar i lösdrivarlagen. Därefter lämnas

specialmotivering till de ändringar som jag förordar.

Ändringar i lösdrivarlagstiftningen.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian har inledningsvis uttalats, att det i sakens

nuvarande läge icke vore möjligt att omgestalta de grundläggande stadgandena

om förutsättningarna för lösdrivarlagens tillämpning och icke heller

annat än i mindre utsträckning bestämmelserna om förfarandet.

I promemorian förordades i huvudsak följande ändringar i lösdrivarlagen:

Den som varnades för lösdriveri borde som regel ställas under övervakning

i syfte att bereda honom hjälp till ordnade förhållanden. För att

allsidig utredning om hans personliga förhållanden skulle kunna förebringas,

borde möjlighet finnas till särskild förundersökning av den art,

som avsåges i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål.

Jämväl läkarintyg skulle härvid få införskaffas i samma ordning som

nämnda lag medgåve. Beslut om övervakning borde fattas av länsstyrelse

eller poliskammare i samband med prövning om varningen vore befogad.

Vid ådömande av tvångsarbete borde icke den omständigheten, att den häktade

förut undergått straffarbete, betraktas såsom en i och för sig försvårande

omständighet. Beträffande behandlingen uttalades, att tvångsarbetare

i princip borde äga samma möjligheter till permission som gällde enligt

lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. I syfte

att uppmjuka de nuvarande reglerna om tvångsarbetstidens längd, som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bortsett från undantagsbestämmelserna i 7 och 13 §§ lösdrivarlagen vore

slutligt bestämd i domen, borde tvångsarbetare, om skäl därtill förelåge,

kunna frigivas i förtid sedan hälften av den i domen bestämda tiden gått

till ända, dock först sedan minst två månader förflutit. Det uttalades dock,

att, därest det hade varit fråga om att utforma bestämmelser på längre sikt

i en ny lösdrivarlag, ingen tvekan hade bort råda därom att tiden för

tvångsarbete skulle göras obestämd i domen i likhet med vad som gällde

exempelvis om ungdomsfängelse. En sådan ordning skulle emellertid på ett

genomgripande sätt bryta mot vad som nu gällde, vilket icke vore lämpligt

under förhandenvarande förhållanden. Prövning av fråga om förtida frigivning

borde ske ex officio. Sådan frigivning borde icke vara av villkorlig

natur. De nuvarande reglerna i 12 § lösdrivarlagen om polisuppsikt borde

utbytas mot bestämmelser om, att envar som frigåves i förtid eller efter

den ådömda tvångsarbetstidens slut obligatoriskt skulle ställas under övervakning

och som regel vara skyldig att rätta sig efter särskilda föreskrifter

beträffande utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad, användande av

fritid eller bruk av rusdrycker. Ett åsidosättande av föreskrifterna borde

dock icke utan vidare kunna medföra återintagning på tvångsarbetsanstalt;

härför skulle fordras dokumenterat lösdriveri, som ledde till ny dom å

tvångsarbete. De övervakningar, som anordnades enligt lösdrivarlagen,

borde stå under tillsyn av skyddskonsulent. Härvid förutsattes att skyddskonsulentorganisationen

oberoende av de ifrågasatta ändringarna i lösdrivariagen

skulle förstärkas. Skyddskonsulenterna skulle enligt förslaget äga

vissa självständiga befogenheter. De skulle sålunda kunna förordna om

upphävande av övervakning, entlediga övervakare och sätta annan i hans

ställe samt meddela nya eller ändrade föreskrifter för den övervakade.

Vad slutligen anginge de organ, som hade att handlägga lösdrivarmål,

borde det tillses att dessa vore så kvalificerade som möjligt. De vidsträckta

möjligheterna att förordna annan än stads- eller landsfiskal att i första instans

behandla sådana mål borde inskränkas betydligt. Då stadsfiskal som

regel själv borde i denna sin egenskap taga befattning med målen såsom

förhör smyndighet, måste poliskammare med stadsfiskal såsom ledamot

undantagas från behörighet enligt lösdrivarlagen.

Remissyttrandena.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian ha de av lösdriveriutredningen

uttalade betänkligheterna mot provisoriska ändringar i

lösdrivarlagen åberopats från några håll. Flertalet remissinstanser har dock

anslutit sig till tanken på lagändringar eller i princip lämnat densamma

utan erinran. Sålunda anser fångvårdsstyrelsen det riktigt att i avvaktan

på en slutlig lösning av lösdrivarproblemet omedelbart söka få till stånd

partiella reformer i enlighet med de i promemorian angivna riktlinjerna.

Riksåklagarämbetet ansluter sig till promemorians ståndpunkt att de mest

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

påfallande bristerna böra avhjälpas genom ändringar i lagstiftningen men

understryker, att frågan om en fullständig omvandling av principerna för

lösdrivarklientelets omhändertagande icke får vila. Styrelsen för statens

tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har intet att erinra mot att man genom en

provisorisk lagstiftning söker komma till rätta med de mest framträdande

bristerna på lösdrivarbehandlingens område. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt

i Växjö vill, trots att provisoriska lösningar av lagstiftningsspörsmål

i regel ej äro önskvärda, ej motsätta sig en sådan lösning i förevarande

fall. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att ett lappande på

lagstiftningen icke kan undanröja de fundamentala bristerna hos densamma

och att stor risk föreligger för att man efter undanröjande av vissa iögonfallande

brister slår sig till ro och låter en praktiskt taget allmänt underkänd

lagstiftning leva vidare för avsevärd tid framåt. Länsstyrelsen är

därför mycket tveksam om lämpligheten av att på detta område beträda de

partiella lagreformernas väg. Strafflagberedningen har gjort ett liknande

uttalande men tillika anfört, att det i och för sig icke funnes något att erinra

mot att lösdrivarlagstiftningen reformerades etappvis, blott samhällsskyddet

mot lösdrivare gjordes mera tidsenligt. Den främsta uppgiften

därvidlag torde vara att bestämma lagens tillämplighetsområde på ett godtagbart

sätt. Indikationen för lösdrivarbehandling borde därför omprövas,

i synnerhet som en modernisering av lagen i övrigt kunde befaras stimulera

polismyndigheterna till ökad aktivitet vid lagens handhavande. I anslutning

härtill har strafflagberedningen anfört:

En sådan omprövning kan ske på grundval av de utredningar som redan

föreligga på området och vilka varit föremål för remissbehandling. Beredningen

anser sålunda att det tillämpningsområde för lösdrivarbehandling

som angavs av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté (SOU 1939: 25)

skulle vara väl ägnat att tagas till utgångspunkt för en partiell reform som

den nu ifrågavarande. Därigenom skulle de prostituerade komma att falla

utanför det egentliga lösdrivarklientelet. Detta vore ur flera synpunkter eu

vinst. Ingripandena mot prostitutionens samhällsfarliga yttringar böra enligt

beredningens mening icke ske i administrativ ordning. I stället böra

dessa yttringar kriminaliseras. Också denna fråga är utredd genom 1937

och 1948 års lösdriveriutredningar.

Under förutsättning att de grundläggande indikationerna för lösdrivarbehandling

bestämmas på i huvudsak angivet sätt bortfalla i allt väsentligt

beredningens betänkligheter mot att även i andra delar förändra lösdrivarbehandlingen

lagstiftningsvägen.

Riksåklagarämbetet framhåller att, om lösdrivarlagen moderniserades på

sätt som föreslagits i departementspromemorian, förelåge risk för att den

reviderade lagen — i strid mot den tendens som rått under det sista decenniet

— skulle komma alt tillämpas i vidare utsträckning än vad nu vore

fallet. Det vore därför högeligen angeläget alt i samband med den förutsatta

provisoriska lagstiftningen lösdrivarrekvisitet ändrades så att ingripande

förhindrades i sådana fall, där delta strede mot modern uppfattning.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

I det förslag till lag om arbetsfostran, som framlagts av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté,

återfunnes ett lösdriverirekvisit som syntes tillfredsställa

modern uppfattning på detta område. Detta rekvisit medgåve icke

åtgärder mot personer enbart i anledning av att de vore hemfallna åt sedeslöst

leverne i tillfälliga förbindelser. Ingripanden mot samhällsskadliga

former av prostitution borde såsom kommittén och 1948 års lösdriveriutredning

föreslagit ske i straffrättslig ordning.

Jämväl fångvårdsstyrelsen har — under framhållande av att kritiken

mot lösdrivarlagen särskilt riktats mot indikationerna för ingripande -—

förklarat det vara angeläget att man i avvaktan på definitiva åtgärder provisoriskt

sökte åstadkomma en revidering av icke blott de delar av lagen

som berörts i promemorian utan även första paragrafen.

Vad härefter angår lösdrivarlagens varningsinstitut anför strafflagberedningen:

De offentliga varningarna måste i stort sett betraktas såsom

verkningslösa. Enligt den statistiska undersökning, som fogats vid lösdriveriutredningens

betänkande, bleve de varnade i mycket stor utsträckning

föremål för samliällsåtgärder efter varningarna. Varning syntes således

icke ha den följden att den varnade avhölle sig från beteende som

kunde föranleda myndigheterna att ingripa. Offentliggörandet av varning i

Polisunderrättelser kunde visserligen vara till nytta för myndigheterna då

det gällde att lära känna en persons antecedentia. Sådan undersökning

borde emellertid kunna ske även på andra vägar. Att de offentliga varningarna

ej vore oumbärliga för polisens verksamhet bestyrktes av att övervägande

antalet med lösdriveri beträdda erhöllo allenast enskild varning.

Detta berodde uppenbarligen på att man besinnat allvaret i att uttryckligen

och i en bland myndigheter över hela landet spridd publikation stämpla en

person såsom lösdrivare.

Strafflagberedningen fortsätter härefter:

Systemet med offentliga varningar är desto betänkligare som varningen

såväl för den som beslutar densamma som för den varnade vid tidpunkten

för beslutet kan te sig såsom en jämförelsevis lindrig åtgärd. Den förre

kan i varningen se ett enkelt medel att påverka en åt lösdriveri hemfallen,

den senare åter kan obetänksamt underlåta att inom den föreskrivna korta

tiden klaga över beslutet, tillfredsställd med att anhållandet dock ej ledde

till värre påföljd.

I betraktande av det anförda är det enligt beredningens mening angeläget

att systemet med offentliga varningar snarast avskaffas. Det är icke försvarbart

att behålla ett system, enligt vilket ett eller annat hundratal människor

om året stämplas som lösdrivare fastän åtgärden icke är ägnad att

tillrättaföra dem utan fastmera måste antagas i många fall lägga hinder i

vägen för deras resocialisering.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att varningsinstitutet bör avskaffas.

Under det att strafflagberedningen hävdar, att den offentliga varningen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 90.

55

endast bör ersättas av en möjlighet att förordna om övervakning av den,

som beträtts med lösdriveri, uttalar nämnda länsstyrelse, att det skulle

vara av värde, om villkorlig dom å tvångsarbete kunde meddelas, möjligen

obligatoriskt åtföljd av övervakning. Fångvårdsstyrelsen föreslår, att såsom

ett mellanled mellan varning (med eller utan övervakning) och behandling

å tvångsarbetsanstalt införes ett institut liknande alkoholistlagens

villkorliga anstånd med verkställande av beslut om intagande å allmän

alkoholistanstalt. Anståndet borde förenas med övervakning.

Den i promemorian föreslagna förtida frigivningen har under remissbehandlingen

kritiserats främst därför att den icke förenats med möjlighet

att, annat än efter ny dom, på tvångsarbetsanstalt återintaga den som frigivits

i förtid. Riksåklagarämbetet anför sålunda:

Beträffande den föreslagna förtida frigivningen ifrågasätter ämbetet om

den i promemorian fått den lämpligaste utformningen. Det har förutsatts

att en sådan frigivning i regel skall vara förbunden med särskilda föreskrifter

i fråga om den frigivnes arbetsanställning in. m. I promemorian

har emellertid vidare uttalats den meningen att den frigivne icke skall

kunna återintagas i anstalt annat än i samband med återfall i lösdriveri,

som föranleder nytt utslag å tvångsarbete. Ett åsidosättande av meddelade

föreskrifter medför således icke i och för sig någon påföljd för den utskrivne.

Det torde vara uppenbart att frånvaron av varje slag av påföljd

för åsidosättande av lämnade föreskrifter — särskilt då det gäller nu ifrågavarande

klientel — är i hög grad ägnad att äventyra effektiviteten av de

vidtagna åtgärderna. Enligt ämbetets mening skulle en anordning med villkorlig

frigivning som tillika innefattar möjlighet att återintaga den frigivne,

därest meddelade föreskrifter i väsentlig mån åsidosättas eller skäl

eljest därtill föreligga, vara att föredraga, framför allt ur effektivitetssynpunkt.

Ämbetet vill därför för sin del förorda att bestämmelserna om villkorlig

frigivning från tvångsarbete utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med föreskrifterna i alkoholistlagen om försökspermission.

En liknande anordning förordas jämväl av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö, fångvårdsstyrelsen och straff lagberedningen. Fångvårdsstyrelsen

framhåller i anslutning härtill, att det mången gång kunde

vara så, att anstaltsstyrelsen vore benägen att i förtid frigiva en tvångsarbetare

men med hänsyn till risken för återfall ansåge sig kunna göra

detta endast under mycket bestämda förutsättningar, exempelvis att han

vistades på viss ort och antoge anvisat arbete. Om dylika ålägganden icke

kunde göras bindande, kunde det inträffa att anstaltsstyrelsen avstode från

att frigiva vederbörande före den i domen bestämda tvångsarbetstidens utgång.

Om han likväl frigåves i förtid och underläte att iakttaga de föreskrifter,

som varit en förutsättning för frigivningsbeslutet, skulle myndigheterna

icke enbart på grund därav få vidtaga några åtgärder. Begynnande

återfall i lösdriveri kunde icke motverkas. Det syntes icke vara ägnat att

väcka respekt för lagen och anstalten, om av anstaltens styrelse meddelade

föreskrifter sålunda kunde åsidosättas utan någon påföljd.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 00.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att om en i förtid frigiven återfölle

i lösdriveri, borde den förtida frigivningen kunna förklaras förverkad

av länsstyrelse, samt ifrågasätter om icke förverkande i undantagsfall skulle

kunna beslutas av länsstyrelse på grund av att den frigivne brutit mot en

meddelad föreskrift.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att för den, som undandroge sig

övervakning, borde finnas en bestämmelse motsvarande nuvarande 12 §

6 mom. lösdrivarlagen, d. v. s. han skulle utan vidare kunna behandlas såsom

Iösdrivare.

Svårigheterna att få övervakare för varnade och frigivna i den utsträckning,

som måste bli nödvändig om promemorians förslag genomföres, ha

påtalats av flera remissinstanser. Fångvårdsstyrelsen förklarar, att man

icke kan räkna med att personer, eljest hågade att åtaga sig övervakningsuppdrag,

skola visa lika stor beredvillighet när det gäller ett klientel, som

genomsnittligt är mer svårbemästrat än t. ex. de villkorligt dömda. Behovet

av övervakare åt Iösdrivare skulle dessutom företrädesvis komma att

uppstå i storstäderna, där det redan nu vore svårt att utanför de yrkesmässiga

övervakarnas led anskaffa övervakare. Enligt styrelsens mening

bör det övervägas om icke något kommunalt organ, närmast fattigvårdsstyrelse,

borde åläggas att tillhandahålla övervakare bland sina ledamöter

och tjänstemän. Strafflagberedningen påtalar den bristande tillgången på

kunniga övervakare för villkorligt dömda och tillsynsmän för villkorligt

frigivna. Beredningen, vilken såsom senare kommer att redovisas icke anser

att skvddskonsulenterna skola ha att skaffa med lösdrivarklientelet, förordar

att man i erforderlig utsträckning anställer särskilda befattningshavare

för att handha övervakningen av lösdrivarna. Riksåklagarämbetet understryker

också svårigheterna att finna lämpliga övervakare för det besvärliga

lösdrivarklientelet. Länsstyrelsen i Malmöhus lån rekommenderar

användande av lämpliga polismän såsom övervakare.

Det ifrågasatta inordnandet av lösdrivarövervakningen under skyddskonsulenterna

har under remissbehandlingen mötts av en kraftig kritik. Några

hörda myndigheter ställa sig tveksamma i frågan om det överhuvudtaget

är lämpligt ur principiell synvinkel att låta skyddskonsulenterna ha befattning

med lösdrivarklientelet. Hit höra länsstyrelsen i Malmöhus län, socialstyrelsen

och några skyddskonsulenter. Härvid framhålles bl. a.: Skyddskonsulenterna,

som redan nu fullgjorde arbetsuppgifter för såväl fångvårdsstyrelsen

som domstolarna, borde icke bringas i beroende av ytterligare

myndigheter. Vidare borde lösdrivarvården, som väsentligen hade karaktären

av abnormvård, icke lämpligen sammankopplas med kriminalvården

genom att ha med denna gemensamma funktionärer. Det kunde dessutom

allvarligt skada skyddskonsulenternas arbete i övrigt, om de nödgades syssla

med den polisiärt betonade behandlingen av lösdrivarna.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

57

Vid sidan av dessa principiella betänkligheter understrykes i många remissvar

med skärpa, att skyddskonsulentorganisationen f. n. är så hårt belastad,

att ytterligare arbetsuppgifter icke kunna påläggas densamma. Det

framhålles därvid, att även om en utbyggnad kommer till stånd efter de

riktlinjer, som föreslagits av fångvårdsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t

den 28 september 1949, innebärande en ökning av antalet skyddskonsulenter

och skyddsassistenter i riket från 19 till 35, skulle likväl organisationen icke

tillåta att arbete med lösdrivarklientelet tillfördes densamma. Till dem, som

anlägga dylika synpunkter, höra främst fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, riksåklagarämbetet och strafflagberedningen.

Fångvårdsstyrelsen anser det oundgängligt att ytterligare tre

skyddskonsulenter och två skyddsassistenter anställas, samtliga i rikets tre

största städer, för att biträda med lösdrivarvården därstädes. Riksåklagarämbetet

och strafflagberedningen framhålla, att befattningen med lösdrivarklientelet

med hänsyn till dess asociala karaktär torde bliva förenad med

stora svårigheter. Ämbetet föreslår att särskilda konsulentbefattningar för

ändamålet inrättas i de tre storstäderna. Strafflagberedningen understryker

med skärpa att kriminalvården i frihet skulle lida betydande skada, om

skyddskonsulentorganisationen, även efter den tänkta utbyggnaden, ålades

att ha uppsikt över lösdrivarklientelet; det vore att befara, att den öppna

kriminalvården skulle komma att misskrediteras i allmänhetens ögon mer

än vad nu vore fallet, om man skulle ställa den inför de nya, svårlösta uppgifter,

som skulle följa därav.

I övrigt har ej framställts andra erinringar mot förslagets huvudgrunder

än att fångvårdsstyrelsen uttalat sig för att lösdrivarmål skola handläggas

av domstol samt riksåklagarämbetet påpekat, att de konkurrensspörsmål,

som kunna uppkomma, då åtgärd enligt lösdrivarlagen pågår samtidigt med

straffrättsligt ingripande, icke behandlats i promemorian; ämbetet föreslår

införandet i lagen av vissa regler härom.

Departementschefen.

Såsom jag tidigare anfört anser jag, att det i nuvarande läge är påkallat

att genom provisoriska ändringar söka komma till rätta med de allvarligaste

bristerna i lösdrivarlagstiftningen, främst i avseende på verkställighetsreglerna.

Vid sidan därav böra i administrativ ordning utfärdas föreskrifter

i fråga om lagens rätta tillämpning. I princip följer jag härvid de

sakkunnigas linje.

Departementspromemorian mynnar ut i förslag till ändringar i lagstiftningen,

i huvudsak innebärande att möjlighet skulle införas till särskild

förundersökning och summarisk läkarundersökning av den som anhållits

för lösdriveri, att varning skulle kunna kombineras med övervakning, att

tvångsarbetare skulle kunna beviljas permission för uträttande av viktiga

angelägenheter och frigivas i förtid, att den som frigåvcs från tvångsarbets
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

anstalt skulle kunna ställas under övervakning, att de övervakningar, som

anordnades enligt lösdrivarlagen, skulle stå under skyddskonsulents tillsyn

samt att de organ, som hade att förhöra anhållna och i första instans döma

till tvångsarbete, skulle vara mer kvalificerade än vad nu mången gång vore

fallet.

Promemorian har under remissbehandlingen kritiserats i vissa avseenden.

Sålunda har lämpligheten av provisoriska ändringar i lagen ifrågasatts

av några remissinstanser. Bl. a. i samband härmed har även framhållits,

att om sådana ändringar likväl gjordes, så borde reglerna i 1 § om

förutsättningarna för tillämpning av lagen ändras. Vidare har förordats,

att varningen skulle avskaffas och ersättas med övervakning eller villkorlig

dom å tvångsarbete med övervakning samt att det i stället för förtida

frigivning skulle införas villkorlig frigivning eller i varje fall en möjlighet

att utan omständlig procedur återtaga den, som efter förtida frigivning

misskött sig. Slutligen ha svårigheterna att få tillräckligt antal övervakare

framhållits och skyddskonsulentorganisationens överbelastning påtalats.

Såsom tidigare sagts anser jag hinder icke möta mot att genom provisoriska

lagändringar söka komma till rätta med de allvarligaste bristerna

i lösdrivarvården. I fråga om de principiella betänkligheter härutinnan,

som anförts under promemorians remissbehandling, kan jag således hänvisa

till den föregående framställningen.

I 1 § lösdrivarlagen finnas de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna

för lagens tillämpning. Det har uttalats farhågor för att en

modernisering av lösdrivarlagen i övrigt skulle ha till följd att densamma

komme att tillämpas i avsevärt större utsträckning än vad nu vore fallet

samt att det under sådana förhållanden vore av synnerlig vikt att lösdrivarrekvisitet

i lagens första paragraf avfattades så att ingripande kunde ske

blott i sådana fall, då det med modernt betraktelsesätt vore påkallat. Såsom

förut sagts ämnar jag emellertid icke förorda, att lagstiftningen i dess

helhet revideras; syftet är väsentligen endast att för den tid, som kan

återstå innan lagen kan upphävas, utjämna de allvarligaste olägenheterna

vid verkställighet av tvångsarbete. En så inskränkt reform torde icke av

de tillämpande myndigheterna kunna tagas till intäkt för vidgad användning

av lagen. För att motverka varje tendens i den riktningen synes det

lämpligt att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar understrykes,

att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lösdrivarlagen

bör fortfara och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna

böra tillgripas i första hand.

På grund av det nu anförda anser jag mig icke ha anledning att närmare

gå in på frågan om omgestaltning av 1 §. Jag vill emellertid framhålla, att en

ändring av detta lagrum enligt min mening skulle kunna leda till att lagen

kommer att tillämpas i ökad omfattning. I ett sådant läge skulle icke lagens

bestämmelser om förfarandet i lösdrivarmål och om behandlingen av lös
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

drivare kunna accepteras. En omarbetning av lagen i dess helhet bleve alltså

nödvändig. Detta skulle i realiteten komma att medföra en ny lösdrivarlag;

en sådan utveckling skulle vara synnerligen olycklig.

Ej heller kan jag biträda förslaget att i detta sammanhang avskaffa varningsinstitutet.

Såsom lösdrivarlagen är uppbyggd utgör detta ett väsentligt

element i lagens konstruktion och det låter sig svårligen göra att taga

bort varningen utan att omarbeta stora delar av lagen. Såsom nyss framhållits

kan detta icke nu komma i fråga. För övrigt synes kritiken mot varningsinstitutet

vara något överdriven. Även om varningen i flertalet fall icke

har avsedd verkan, lär den dock icke alltid kunna antagas vara helt verkningslös.

Givetvis är det en allvarlig olägenhet att varningen icke innehåller

något positivt moment. Den varnade lämnas utan tillsyn eller hjälp; det

enda som utifrån sett inträffar är att varningen offentliggöres, vilket väl

snarare försvårar hans anpassning i samhället än motsatsen. Ur dessa

synpunkter skulle det vara påkallat att förena varningen med någon form

av övervakning, vilket också föreslagits i promemorian. Jag återkommer

strax till denna fråga. Att slopa offentliggörandet i polisunderrättelser, vilket

även ifrågasatts, lär icke kunna ske utan att man antingen helt ändrar

varningens karaktär och innebörd eller ersätter publiceringen med någon

annan form av registrering. Intetdera bör enligt min mening komma i fråga

som ett led i det nu ifrågavarande provisoriet. De anförda anmärkningarna

mot varningsinstitutet böra därför icke heller föranleda att varningsinstitutet

i detta sammanhang reformeras.

Det i promemorian ifrågasatta införandet av övervakning i samband med

varning skulle onekligen innebära en avsevärd förbättring av lösdrivarklientelets

behandling på detta stadium. De under remissbehandlingen påtalade

svårigheterna att anskaffa övervakare måste emellertid tillmätas stor betydelse.

Lösdriveri är numera i stor utsträckning en storstadsföreteelse. Redan

under nuvarande förhållanden är det särskilt i de större städerna ofta

svårt att finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig övervaknings- och

tillsynsuppdrag inom strafflagstiftningens ram. övervakning av lösdrivare

skulle med hänsyn till klientelets karaktär säkerligen vara krävande, varför

svårigheterna att få villiga övervakare skulle bli än mer utpräglade.

Av hänsyn till den öppna straffrättsliga vården är jag nödsakad avstå

från att förorda att varningsinstitutet utbygges med övervakning. På

samma grund kan jag icke heller ansluta mig till tanken på villkorlig dom

å tvångsarbete; infördes ett sådant institut, kan man förvänta att det med

hänsyn till det förhållandevis stora antalet offentligt varnade skulle begagnas

i icke obetydlig omfattning, en även ur andra synpunkter olycklig utveckling.

Med hänsyn till bl. a. att en extra belastning av de undersökande

organen måste undvikas, finner jag vidare icke anledning att nu förorda

att det införes möjlighet att verkställa särskild förundersökning eller summarisk

läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 90.

Under nuvarande förhållanden är den i dom å tvångsarbete bestämda

tiden slutgiltig, dock kan enligt 7 och 13 §§ lösdrivarlagen den som blivit

arbetsoförmögen eller kommit i förändrade ekonomiska villkor frigivas före

tidens utgång. Den i promemorian framförda tanken att det även eljest skall

finnas möjlighet att avkorta anstaltsliden finner jag vara god. Det nuvarande

stela systemet behöver mjukas upp. I promemorian har institutet utformats

så, att frigivning i förtid skulle kunna ske under vissa förutsättningar

samt att den salunda frigivne — i likhet med vad som skulle vara

fallet med den som frigåves efter den ådömda tvångsarbetstidens slut — obligatoriskt

skulle ställas under övervakning och som regel ha att iakttaga

särskilt meddelade föreskrifter om sitt levnadssätt. Det har emellertid icke

avsetts att den som frigivits i förtid skulle kunna utan ny dom å tvångsarbete

återintagas å tvångsarbetsanstalt, även om han undandroge sig övervakning

eller åsidosatte föreskrifter. Ett flertal remissinstanser har häremot

framhållit nödvändigheten av att den frigivne i sådant fall skall kunna utan

omständlig procedur återföras till anstalten. Frigivning i förtid borde enligt

dessa yttranden utformas såsom exempelvis försökspermission enligt alkoholistlagen.

Såsom en av dessa remissinstanser funnit bleve konsekvensen

att den som icke ansåges böra frigivas i förtid icke borde ställas under övervakning.

I anledning härav vill jag framhålla, att syftet med lösdrivarlagen är att

motverka sådan grov asocialitet, som tager sig uttryck i lösdriveri. Den bör

å ena sidan användas allenast då samhällsingripande mot sådan asocialitet

ej kan ske på andra vägar men å andra sidan icke tillämpas på andra än lösdrivare.

Ur sistnämnda synpunkt synes det icke riktigt att den som utan att

ägna sig åt lösdriveri underlåter att fullgöra vad som kan åligga honom

såsom frigiven från tvångsarbete skall kunna återföras till anstalten. Därtill

kommer, att det tvångsarbete, som icke är avtjänat vid förtida frigivning,

mången gång kan vara så obetydligt att ett återintagande icke är lämpligt.

Men även en annan omständighet måste beaktas. Det är knappast tänkbart

att medgiva ett summariskt återintagande på tvångsarbetsanstalt av

den, som icke ansetts böra frigivas i förtid. Emellertid synes det icke finnas

bärande skäl för att i detta hänseende — då meningen blott är att injuka

upp de stela reglerna om tvångsarbetstidens längd —- behandla en sådan

person lindrigare än den, som befunnits böra frigivas i förtid och sålunda

varit skötsammare. Det torde f. ö. som regel föreligga större anledning att

ställa den under övervakning, som fått avtjäna hela det ådömda tvångsarbetet,

än den som frigivits i förtid. Den förtida frigivningen avser blott att

från fall till fall möjliggöra att tvångsarbetstiden avkortas. Jag finner på

dessa skäl icke anledning att i detta sammanhang förorda att vid lösdrivarbehandlingen

ett institut motsvarande alkoholistlagens försökspermission

införes.

I promemorian har föreslagits att envar som frigives i princip skall stäl
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

las under övervakning. Redan under nuvarande förhållanden förekommer

viss tillsyn över den, som frigivits efter att ha undergått minst sex månaders

tvångsarbete. Jag anser det högeligen önskvärt att möjligheterna till

eftervård icke inskränkas utan såvitt möjligt utbyggas. Det är ju här ofta

fråga om svårt missanpassade människor, som måste ha stöd och hjälp,

om de skola kunna inordnas i ett normalt samhällsliv. Emellertid kunna

de skäl, som förut anförts mot att ställa de varnade under övervakning,

åberopas jämväl i förevarande sammanhang. Läget är dock här i viss mån ett

annat. Under det att på senare år i medeltal omkring 235 personer årligen

offentligt varnats för lösdriveri, har antalet till tvångsarbete dömda genomsnittligen

understigit 50. Av dessa ha emellertid några frigivits jämlikt 7

eller 13 §§ lösdrivarlagen. Man torde kunna räkna med, att om det inskärpes

för de tillämpande myndigheterna att de icke böra tillgripa lösdrivarlagen

i andra fall än då ingen annan form av samhällsingripande står till buds,

antalet tvångsarbetare kommer att sjunka. Enär de normalt frigivna

härigenom skulle bli förhållandevis få, skulle påfrestningen på övervakarkretsen

ej bli så stor, om promemorieförslaget genomfördes. Jag kan därför

tillstyrka detta förslag i så måtto, att jag förordar, att arbetsanstaltens styrelse

vid frigivning regelmässigt skall utse en lämplig person att bistå den

frigivne. Då svårigheterna att finna intresserade personer, som äro villiga

att åtaga sig dessa uppdrag, icke få underskattas, anser jag mig icke kunna

gå så långt att jag förordar att eftervård i form av övervakning skall

vara obligatorisk.

Det skulle onekligen ha varit till fördel, om promemorians tanke att inordna

tillsynen av de frigivna under skyddskonsulenterna kunde förverkligas.

Skyddskonsulentorganisationen är emellertid hårt ansträngd redan

under rådande förhållanden. Fångvårdsstyrelsen har påyrkat en avsevärd

utbyggnad av densamma för att organisationen riktigt skall kunna fullgöra

sina nuvarande uppgifter. I årets statsverksproposition har dock

önskemålet kunnat tillgodoses endast i mycket ringa utsträckning. Att

inrätta särskilda skyddskonsulent- och skyddsassistentbefattningar för i

första hand lösdrivarklientelet är med tanke på att endast frigivna avses

skola vara underkastade öppen vård icke påkallat. Det är sålunda otänkbart

att belasta skyddskonsulenterna med tillsynen över frigivna tvångsarbetare.

Av det sagda framgår, att jag icke kunnat ansluta mig till de remissinstanser,

som anse att den förtida frigivningen hör konstrueras såsom alkoholistlagens

försökspermission eller eljest bör vara av villkorlig natur. Icke heller

har jag kunnat förorda, att skyddskonsulenterna skola ha att syssla med

de frigivna tvångsarbetarna. Under sådana förhållanden uppkommer frågan,

om det är lämpligt att förtida frigivning och frigivning efter den ådömda

tvångsarbetstidens slut förenas med särskilda föreskrifter för den frigivne.

Uppenbart är, att övervakning av den, som har alt iakttaga sådana föreskrifter,

som regel är mer svårskött än annan övervakning; övervakaren

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

är mer bunden vid utövandet av sitt uppdrag. Han skulle därför behöva ett

stöd av den art som skyddskonsulentorganisationen utgör. Men vad som i

detta hänseende är av större betydelse är, att föreskrifter av angivet slag

förutsätta sanktioner, riktade mot den som underlåter att ställa sig föreskrifterna

till efterrättelse. Föreskrifterna kunna eljest bli slag i luften,

vilket kan leda till minskad respekt för lösdrivarlagen. Den som

under nuvarande förhållanden visar tredska vid fullgörande av vad som

åligger honom såsom frigiven från tvångsarbetsanstalt kan enligt 12 §

6 mom. i lagen utan vidare underkastas lösdrivarbehandling. Denna möjlighet

bör emellertid enligt min mening icke bibehållas, enär den innebär,

att tvångsarbete kan ådömas utan att lösdriveri behöver ha förekommit

efter frigivningen. Då lämpliga sanktioner icke heller eljest synas kunna

uppställas, torde det vara nödvändigt att avstå från möjligheten att meddela

särskilda föreskrifter i samband med frigivning.

I enlighet med det anförda kommer eftervården att bestå i att till den

frigivnes bistånd förordnas en person, som har att lämna honom råd och

hjälp i besvärliga situationer samt söka tillse att han på lämpligaste sätt anpassas

till samhällslivet. Det synes mindre lämpligt att i detta sammanhang

använda termen »övervakning», som icke synes vara adekvat och som för

tanken till de med sanktioner utrustade övervakningsinstitut, som finnas

enligt lagen om villkorlig dom och alkoholistlagen. Eftervården bör icke ha

någon anstrykning av polisuppsikt. Arbetsanstalts ledning bör då frigivning

är förestående sätta sig i förbindelse med arbetsförmedling och berörda

kommunala organ (fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd) i vederbörandes

hemort för att få anvisning på lämpliga personer.

De övriga i promemorian framlagda reformförslagen finner jag böra realiseras.

Vad som därutöver anförts från vissa remissmyndigheters sida anser

jag i sakens nuvarande läge ej böra föranleda lagstiftningsåtgärder.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till de lagförslag,

som i enlighet med det anförda på grundval av promemorian utarbetats

inom inrikesdepartementet. Lagförslagen torde få fogas såsom bilaga till

protokollet i detta ärende. Till jämförelse upptagas i bilagan även motsvarande

stadganden i gällande lag. I den mån det synts nödigt kommer jämväl

att omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden

och som icke redovisats i det föregående.

Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i vissa delar av

lösdrivarlagen.

3 § 2 mom.

Detta moment innehåller grundläggande bestämmelser om förfarandet i

lösdrivarmål och om tvångsarbetstidens längd. I departementspromemorian

har uttalats, att den nu gällande minimitiden för tvångsarbete, en månad,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

måste anses alltför kort för att tjäna syftet att vänja lösdrivaren vid ordnat

arbete. Det kunde emellertid icke anses nödvändigt att i nuvarande läge

ändra latituden. I promemorian har vidare förklarats, att bland de försvårande

omständigheter, som nu upptoges i lagen, utgjorde förut undergånget

straffarbete en relikt från äldre tider. Även om det icke låge inom

ramen för syftet med de nödvändiga provisoriska ändringarna, syntes det

därför i hög grad påkallat att icke vidare behålla straffarbete såsom en

speciellt försvårande omständighet.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna är det endast socialstyrelsen som uttryckligen

förklarar, att tvångsarbetslidens längd från början bör vara obestämd och

reglerad på samma sätt som i alkoholistlagen. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt

i Växjö uttalar, att minimitiden för tvångsarbete bör höjas

till tre månader enär erfarenheten visat, att det icke finnes någon som

helst utsikt att på kortare tid och med till buds stående medel återföra lösdrivare

till ordnade förhållanden.

Förslaget att förut undergånget straffarbete icke vidare skulle i och för

sig betraktas såsom försvårande omständighet har föranlett uttalande endast

från ett håll, nämligen kriminalpolisintendenten i Stockholm, som förklarat

att promemorians tanke vore riktig men att det städse måste vara

av värde att känna till förut ådömt straffarbete och de omständigheter,

under vilka brottet begåtts.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits finner jag icke skäl att i detta sammanhang

förorda en så väsentlig ändring av reglerna om tvångsarbetstidens längd att

den skulle vara obestämd i domen. De anförda betänkligheterna mot korta

tvångsarbetstider äro väl värda beaktande, men då en höjning av lagens

minimitid icke är nödvändig för att tillgodose det avsedda syftet utan fastmera

kan uppfattas som en i detta fall opåkallad skärpning av lagen, anser

jag fog saknas för att ändra lagen på denna punkt. Däremot kan jag på de

i departementspromemorian härutinnan angivna skälen ansluta mig till

dess förslag om upphävande av regeln att förut undergånget straffarbete

skall anses såsom en försvårande omständighet vid bedömningen av ett

lösdriverifall. Givet är emellertid, att den redogörelse för levnadsomständigheter,

som alltid skall finnas då någon varnats eller häktats för lösdriveri,

måste inbegripa även uppgift om ådömda frihetsstraff och omständigheterna

i samband därmed.

9 a §.

Denna paragraf, som innehåller helt nya bestämmelser om rätt för tvångsarbetare

att i särskilda fall få permission från anstalten, är i departements
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj ris proposition nr 90.

promemorian utformad i nära anslutning till motsvarande bestämmelser

i 36 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. m.

Enligt nämnda lagrum kan intagen få tillstånd att besöka närstående som

är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat fall,

då med hänsyn till strafftidens längd eller eljest starka skäl äro därtill,

lämna anstalten för viss kort tid, allt såframt fara för missbruk ej kan

anses föreligga; det stadgas ock, att permissionstid i regel skall inräknas i

verkställighetstid. Enligt promemorians text skulle ock i anslutning till

verkställighetslagen fullföljdsrätten vara ordnad så, att talan mot anstaltsstyrelses

beslut skulle föras direkt hos Kungl. Maj :t.

Remissyttrandena.

Vid remissbehandlingen har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i

Växjö framhållit, att rekvisitet »allt såframt fara för missbruk ej kan anses

föreligga» torde komma att medföra stora vanskligheter i praktiken samt

att klientelet i regel vore så beskaffat, att fara för missbruk nästan undantagslöst

kunde anses föreligga. Länsstyrelsen i Kronobergs lån uttalar, att

faran för missbruk regelmässigt måste antagas vara större då det gäller

lösdrivare, för vilka lösdriveri är en yttring bland flera av ett asocialt leverne,

än då det rör sig om brottslingar.

Promemorians fullföljdsregel har föranlett en råd remissinstanser till

yttranden. Vad som därvid framför allt har påpekats, är att enligt promemorian

besvär i permissionsärende skulle föras från anstaltsstyrelsen direkt

till Kungl. Maj :t, under det att tvångsarbetare, som icke fått förtida frigivning,

skulle äga fullfölja talan mot beslutet hos länsstyrelsen i det län,

där tvångsarbetsanstalten är belägen, men icke vidare. Riksåklagarämbetet

samt länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län anföra, att ärenden

om förtida frigivning som regel äro av större vikt än permissionsärenden,

vilka ofta torde röra sig om bagateller. Det vore därför angeläget, att fullföljdsrätten

i ärenden av förstnämnda slag icke vore mer begränsad än i

permissionsärenden. Sistnämnda länsstyrelse tillägger, att då ärenden om

permission ofta torde fordra skyndsam behandling, vore det lämpligt att

länsstyrelse vore besvärsinstans i sådana fall. Riksåklagarämbetet anser

däremot, att besvärsrätten i frigivnings- och permissionsfrågor bör vara

anordnad i enlighet med den föreslagna regeln därom i 9 a § i promemorian.

Likformighet skulle då nås med vad som enligt verkställighetslagen och

lagen om villkorlig frigivning gällde beträffande den som underginge frihetsstraff.

Klagorätt till högsta administrativa instans vore jämväl medgiven

den som vägrats försökspermission enligt alkoholistlagen. Styrelsen

för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö yttrar, att då beslutanderätt i

frågor om permission som regel torde komma att av anstaltsstyrelsen överlämnas

till föreståndaren, syntes det tillräckligt, att besvär över dennes

beslut finge föras endast hos styrelsen och möjligen över styrelsens beslut

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

hos länsstyrelse i likhet med vad som skulle vara fallet beträffande styrelses

beslut i fråga om förtida frigivning.

I fråga om permissionsinstitutets utformning ha därutöver riksåklagarämbetet

och kanslipolisintendenten i Stockholm uttalat, att bestämmelse

borde meddelas därom, att den som permitterats skulle förses med permissionssedel

för att undvika att polismyndighet, som saknade kännedom

om att permission beviljats, ingrepe mot honom.

Departementschef en.

Regler om tillfällig permission för tvångsarbetare finner jag vara högeligen

påkallade av humanitära skäl. För närvarande kan en tvångsarbetare

icke få permission ens för uträttande av de mest trängande personliga angelägenheter,

hur ömmande omständigheterna än äro. I promemorian ha

bestämmelserna om permission utformats i nära överensstämmelse med

motsvarande regler i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff

in. in. I huvudsak finner jag ingen anledning till erinran däremot.

Frågor om permission kunna ofta vara vanskliga att avgöra, i synnerhet

med tanke på att det måste tillses att fara för missbruk icke föreligger.

Men att principiellt göra skillnad mellan den som avtjänar frihetsstraff

och den som undergår tvångsarbete finner jag sakna berättigande.

Det torde emellertid mången gång vara så att faran för missbruk är större

då det gäller tvångsarbetare.

Enligt verkställighetslagen är det fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande,

styresman för fångvårdsanstalt som har att besluta om permission.

Över styresmans beslut föres talan hos styrelsen. Styrelsens beslut

överklagas hos Kungl. Maj:t. Emellertid har under remissbehandlingen

framhållits, att motsvarande ordning icke vore lämplig i förevarande sammanhang,

helst som enligt promemorian de för tvångsarbetaren vanligen

betydelsefullare besluten om förtida frigivning skulle fullföljas till länsstyrelse

utan rätt att överklaga dess beslut. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att enhetliga regler enligt min mening böra gälla i båda dessa

fall. Tvångsarbetare bör i angivna hänseenden icke vara sämre ställd än

den som undergår frihetsstraff, varför rätt att fullfölja till Kungl. Maj: t

icke bör vara honom betagen. Därav följer emellertid icke med nödvändighet,

att besvär skola få anföras direkt hos Kungl. Maj :t. Lämpligare synes

vara att klagan över anstaltsstyrelsens beslut skall föras hos länsstyrelsen

i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen. Det kan förväntas, att handläggningen

då blir snabbare, vilket är av särskild vikt i permissionsfrågor.

Vidare torde man i många fall kunna räkna med att tvångsarbetarna åtnöjas

med länsstyrelsens beslut. Fullföljdsreglerna ha omarbetats i enlighet

med det anförda och således gjorts enhetliga. I 16 § har därjämte införts

en särskild regel därom, att poliskammare icke i detta hänseende

skall fullgöra länsstyrelses åliggande.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 90.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 G

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Då besvär till Konungen i dessa fall liksom då det gäller verkställighet

av frihetsstraff skäligen böra tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande,

är en ändring i 2 § 17 :o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts

regeringsrätt nödvändig.

Bestämmelser om permissionssedlar, som ifrågasatts av två hörda myndigheter,

böra lämpligen givas i administrativ ordning.

9 b §.

De principiella synpunkterna på förtida frigivning ha utvecklats i den

allmänna motiveringen.

I departementspromemorian har institutet utformats så, att förtida frigivning

må äga rum sedan hälften av den i domen bestämda tiden förflutit,

dock minst två månader, samt att fråga om förtida frigivning skall prövas

ex officio första gången å sådan tid, att den dömde kan frigivas sedan hälften

av tvångsarbetstiden gått till ända, och därefter så ofta prövning finnes

påkallad, dock minst var tredje månad. Därigenom och genom tvångsarbetarens

rätt att överklaga beslut att förtida frigivning ej skall ske har

det ansetts att hans intresse tillgodosetts.

Vidare har i promemorian anförts:

De nuvarande speciella stadgandena om frigivning i 7 och 13 §§ avses

alltjämt skola äga tillämpning. Ibland kunna svårigheter uppstå vid avgörandet

av frågan om 9 b § eller 13 § skall tillämpas. För tillämpning av

13 § torde man emellertid —- bortsett från det fall att tvångsarbetarens

förmögenhetsställning avsevärt förbättrats — böra fordra att han erhållit

en säker arbetsanställning hos en pålitlig arbetsgivare och att fullt tillfredsställande

garantier finnas för att han på längre sikt skall kvarbliva i arbetet.

Det bör bemärkas, att en enligt 13 § frigiven person icke kan ställas

under någon form av offentlig uppsikt efter frigivningen.

Remissyttrandena:

Av remissinstanserna har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att syftet

med tvångsarbete är att söka väcka vederbörandes arbetshåg och sätta honom

i stånd att föra ett ordentligt liv. Då härför torde åtgå en icke alltför

kort tid och i normalfallen kunde ådömas högst ett års tvångsarbete, syntes

förtida frigivning icke böra ifrågakomma förrän två tredjedelar av tvångsarbetstiden

förflutit, dock minst tre månader. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt

å Svartsjö uttalar, att då två månader måste anses vara en

alltför kort tid för att anstaltsledningen skall kunna bilda sig en klar uppfattning

om den intagnes förhållanden bör förtida frigivning ej kunna ske

förrän tre månader av tvångsarbetstiden förflutit. Kanslipolisintendenten i

Stockholm ifrågasätter, om ej fråga om förtida frigivning bör upptagas

först efter ansökan av tvångsarbetaren eller någon som står honom nära,

då eljest den uppfattningen lätt kan uppkomma, att endast hälften av ett

ådömt tvångsarbete behöver avtjänas. Det kan i detta sammanhang anmärkas,

att straff lagberedningen uttalat, att den försökspermission efter

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.

alkoholistlagens mönster, som beredningen gör sig till tolk för, bör förekomma

såsom ett normalt led i tvångsarbetet och icke vara bunden av formella

tidsbegränsningar eller förutsätta god prognos.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits är syftet med den förtida frigivningen att mjuka

upp de nuvarande stela reglerna om tvångsarbetstidens längd. Det måste

vara av värde för anstaltsledningen att inom vissa gränser kunna bestämma

när en tvångsarbetare skall givas fri. Det bör vidare vara en sporre för

klientelet att veta, att ett gott uppförande och ådagalagd ändrad sinnesriktning

kan leda till frigivning innan den i domen bestämda tiden gått.

Meningen är alltså icke, att en tvångsarbetare alltid skall kunna påräkna

frigivning i förtid. Prövning av frågor om förtida frigivning bör alltid ske

med omsorg och bedömas från fall till fall. Att göra sådan frigivning avhängig

av ansökan kan icke vara lämpligt, lika litet som att göra den oberoende

av god prognos. Om ansökan skulle vara eu förutsättning, kan det

lätt bli så att anstaltsledningen i tid och otid måste taga ställning till frågor

om förtida frigivning. Och skulle frigivning i förtid kunna ske utan hänsyn

till tvångsarbetarens uppförande eller sinnesriktning, måste följden bli

en schablonmässig tillämpning av institutet, vilket icke är önskvärt.

Då förtida frigivning alltid bör föregås av noggrann prövning och icke

vara obligatorisk synes mig vad som under remissbehandlingen anförts

om de tider, före vilken förtida frigivning ej må ske, icke böra föranleda

jämkning av promemorians förslag i denna del. Det måste vara till fördel

att anstaltsledningen icke är bunden av alltför snäva restriktioner.

Beträffande fullföljdsreglerna, som i bilagda förslag har annat innehåll

än i promemorian, hänvisar jag till vad som sagts därom under 9 a §.

10 § 1 mom.

Syftet med ändringarna är alt anpassa paragrafens lydelse till lagen i

övrigt i dess föreslagna skick.

12 §.

Detta lagrum innehåller nu huvudsakligen bestämmelser om polisiär uppsikt

över vissa frigivna tvångsarbetare. Dessa regler stå ej väl samman

med den ordning för behandlingen av de frigivna, som förut förordats, och

böra därför upphävas. Paragrafen har i förslaget fått praktiskt taget fullständigt

ny lydelse. De nya regler om övervakning, som behandlats i det

föregående, ha sålunda upptagits i ett nytt första moment. Andra momentets

lydelse grundas på avfattningen av nuvarande första momentet; de

ändringar som vidtagits sammanhänga med att eftervården fått ny utformning.

Det bör beaktas, att övervakning icke avses kunna anordnas vid frigivning

enligt 7 § eller 13 §. Vid tillämpning av dessa paragrafer är den

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj ds proposition nr 90.

frigivne i ett sådant läge, att övervakning enligt lösdrivarlagen icke skäligen

bör finnas.

it § och 15 § 2 mom.

Ändringarna äro av formell natur.

16 §.

Denna paragraf innehåller nu en rad specialbestämmelser om vilka organ

som ha att handlägga ärenden enligt lösdrivarlagen. I promemorian anföres

i huvudsak:

Då det är angeläget att inom ramen för den nu gällande ordningen de

organ, som behandla lösdrivarärenden, äro så kvalificerade som möjligt,

bar förevarande paragraf omarbetats. I stad bör som regel stadsfiskal vara

förhörsmyndighet. Då stadsfiskalen i eu råd poliskammarstäder tillika är

polismästare och såsom sådan ensam ledamot av poliskammaren samt

poliskommissarie icke lämpligen annat än i undantagsfall bör fullgöra vad

som enligt lagen åvilar stadsfiskal, ha poliskammare med stadsfiskal såsom

ledamot uteslutits från behörighet enligt lagen.

I promemorian har paragrafen den lydelse, som bilagan till detta protokoll

utvisar.

Endast länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framställt erinran

mot promemorians förslag i denna del; länsstyrelsen anser det önskvärt,

att den erfarenhet i fråga om handläggningen av lösdrivarärenden, som

vunnits även vid poliskammare, där stadsfiskal är ledamot, jämväl i fortsättningen

blir helt utnyttjad.

Departementschefen.

Promemorians lösning av ifrågavarande spörsmål finner jag vara god.

Om de önskemål, som framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

skulle tillgodoses, bleve följden att i många poliskammarstäder annan äii

stadsfiskal måste förordnas att såsom förhörsmyndighet handlägga lösdrivarärenden.

Syftet med lagändringen skulle då i viss mån vara förfelat.

I detta sammanhang vill jag understryka, att möjligheterna att förordna

annan än stadsfiskal att fullgöra dennes åligganden enligt lagen böra utnyttjas

synnerligen restriktivt.

16 a §.

Avfattningen föranleder ej till särskilt yttrande.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1950.

Vid remissbehandlingen har strafflagberedningen under framhållande av

den fara som förelåge för att en provisorisk ändring av lösdrivarlagen skulle

bli bestående under längre tid förordat, att lagändringen förklarades skola

äga bestånd allenast viss tid, förslagsvis tre år.

Med hänsyn till att arbetet på lösdrivarlagens upphävande icke vilar an
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ser jag det ej påkallat att låta lagändringen få begränsad giltighetstid;

därtill kominer att det skulle te sig synnerligen oformligt att göra tidsbegränsade

ändringar i en lag som icke är av sådan karaktär.

Specialmotivering till förslaget till lag om ändrad lydelse av 76 §

fattigvårdslagen.

I departementspromemorian anföres;

Ehuru det ur likställighetssynpunkt skulle kunna finnas visst fog för att

medgiva förtida frigivning jämväl för sådana, som ådömts tvångsarbete

enligt 75 § fattigvårdslagen, synes en föreskrift i dylik riktning likväl icke

böra införas. Sådant tvångsarbete är att betrakta främst som en disciplinär

åtgärd. Den i nämnda lagruin upptagna latituden är mildare än enligt lösdrivarlagen.

Tvångsarbetstidens längd i sådana fall torde därför som regel

vara kort. Därtill kommer, att lagrummet numera torde tillämpas i synnerligen

ringa utsträckning samt att fattigvårdslagen i dess helhet är föremål

för särskilt reformarbete.

Däremot har i promemorian föreslagits, att den som ådömts tvångsarbete

enligt fattigvårdslagen — och på grund av hänvisning i barnavårdslagen

även enligt denna -—- icke bör vara betagen rätt till permission utan vara

berättigad därtill i samma ordning som andra tvångsarbetare. Detta syfte

nås genom alt en hänvisning till 9 a § lösdrivarlagen införes i 76 § fattigvårdslagen.

Ingen av de hörda myndigheterna har uttalat sig härom.

Jag ansluter mig till promemorian i denna del under framhållande av

att den föreslagna ändringen, som fyller ett humanitärt syfte, med hänsyn

till den förestående omgestaltningen av fattigvårdslagstiftningen, som jämväl

torde komma att beröra barnavårdslagens tvångsmedel, torde bli av

ytterst temporär giltighet och jämväl i övrigt av ringa praktisk betydelse.

Av lagförslagen1 är det, som innefattar förslag till ändringar i lösdrivarlagen,

av beskaffenhet att lagrådets utlåtande över detsamma bör inhämtas.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag om iincl
1

De vid statsrådsprotokollet fogade bilagorna, innefattande lagförslagen, ha uteslutits

här. I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om iindrad lydelse av lösdrivarlagen

hade 12 § 1 inom. följande innehåll: »Vid frigivning efter den ådömda tvångsarbetstidens

slut, så ock vid sådan frigivning, varom i 9b § förmäles, skall arbetsanstaltens styrelse,

där sä kan ske, förordna lämplig och villig person å förpassningsorten att under två år

från dagen för frigivningen bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste sätt anpassas

till samhället.» Frånsett vissa i andra paragrafer vidtagna formella jämkningar i

nämnda lagförslag överensstämma de vid statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 fogade

bilagorna i övrigt med dem som fogats vid propositionen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

71

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 februari

1950.

Närvarande:

justitierådcn Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 22 februari 1950 tillliandakomraet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

3 februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885

C nr 27) angående lösd rivar cs behandling.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

e. o. hovrättsassessorn Liss-Eric Björkman.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Beckman:

Förslaget avser väsentligen endast att provisoriskt utjämna de allvarligaste

olägenheterna vid verkställighet av tvångsarbete, varemot de grundläggande

bestämmelserna om förutsättningarna för lösdrivarlagens tillämpning

icke beröras av förslaget. Departementschefen förutsätter emellertid,

att det genom i administrativ ordning utfärdade anvisningar skulle understrykas,

att den nuvarande restriktiva tillämpningen av lagen bör fortfara

och att alla de vid sidan därav befintliga vård- och hjälpåtgärderna

böra tillgripas i första hand. Då de samhällsingripanden det här gäller äro

av lika allvarlig art som straff, vore det enligt min mening riktigare att

ändra rekvisi ten i lagens 1 § än att i administrativ ordning söka påverka

tillämpningen. Visserligen ha vägande skäl anförts mot att förrän vid eu

definitiv reform från lagens tillämpningsområde utmönstra någon grupp,

exempelvis de prostituerade, men den definitiva reformen synes lämpligen

böra förberedas genom att rekvisiten i 1 § moderniseras och kompletteras

med en erinran om att lagen bör komma till användning endast i sista

hand. Å ena sidan bör det icke ifrågakomma att tillämpa lagen på annan

än den som, under kringstrykande eller eljest, underlåter att efter förmåga

söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda

:lärav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Å andra sidan

synes rekvisitet att lösdrivaren skall vara ulan medel till sitt uppehälle —

vilket i praxis icke upprätthålles då medlen förvärvats allenast genom så
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 00.

dant levnadssätt som nyss sagts — kunna utgå. Som skäl för att icke nu

omgestalta 1 § har departementschefen anfört, att en ändring av detta lagrum

enligt hans mening skulle kunna leda till att lagen komme att tilllämpas

i ökad omfattning. Detta skäl mister sin slagkraft, därest i paragrafen

upptages cn erinran om att lagen skall tillämpas restriktivt. Det

kunde t. ex. stadgas, att den som uppfyller de angivna rekvisiten må, där

ett ingripande från det allmännas sida uppenbarligen är påkallat och icke

lämpligen kan ske i annan ordning, behandlas såsom lösdrivare.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla angelägenheten

av att före den definitiva reformen införa möjlighet till särskild förundersökning

eller summarisk läkarundersökning av de för lösdriveri anhållna.

Härigenom kunde nämligen bland annat vinnas bättre underlag för det

slutliga avgörandet av lagfrågan.

De betydelsefullaste nyheterna i förslaget äro införande av möjlighet till

förtida frigivning och avskaffande av de nuvarande reglerna om polisuppsikt

över frigivna. I stället för sistnämnda regler upptager förslagets 12 §

möjlighet att förordna lämplig och villig person att under två år från dagen

för frigivningen bistå den frigivne och tillse, att han på lämpligaste sätt anpassas

till samhället. Med hänsyn till svårigheterna att finna intresserade

personer, som äro villiga att åtaga sig dessa uppdrag, föreslås ingen obligatorisk

eftervård utan blott att förordnande därom skall meddelas, där så

kan ske. Emellertid torde det klientel varom här är fråga alltid vara i behov

av bistånd och tillsyn efter frigivningen, och förordnande därom bör

förty vara obligatoriskt. På grund av klientelets beskaffenhet måste tillsynen

anförtros särskilt kvalificerade personer, lämpligen socialt utbildade

eller erfarna och med anknytning till någon officiell eller halvofficiell organisation.

Kunna hindren mot att anförtro uppgiften åt skyddskonsulentorganisationen

icke övervinnas, måste andra utvägar ovillkorligen stå att

finna, så fåtaliga som de från tvångsarbete frigivna äro. Här må endast

anmärkas, att länsstyrelsen i Malmöhus län utan invändning från departementschefens

sida rekommenderat användande av lämpliga polismän. På

nu anförda skäl hemställer jag, att orden »där så kan ske» måtte utgå ur

1 mom. i förslagets 12 § samt därav påkallade följdändringar vidtagas i

paragrafens 2 mom. ävensom i 10 § 1 mom.

Lagrådet:

Då det väl kan hända att tillsyn över frigiven lämpligen kan anförtros

viss person, oaktat denne icke är bosatt å den ort, dit förpassningen sker,

torde de i förslagets 12 § 1 mom. förekommande orden »å förpassningsorten»

böra utgå.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

73

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen dels

lagrådets den 22 februari 1950 avgivna utlåtande över det den 3 februari

1950 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling, dels ock

det i statsrådsprotokollet den 3 februari 1950 behandlade förslaget till lag

om ändrad lydelse av 76 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådets hemställan, att orden »å förpassningsorten» få utgå ur 12 §

1 mom. i det till lagrådet remitterade lagförslaget, anser jag mig böra biträda.

Vad som i övrigt anförts av en av lagrådets ledamöter finner jag ej böra

föranleda ändring av mitt tidigare ställningstagande till de av ledamoten

berörda frågorna. Vad som i lagstiftningsärendet främst åsyftas är att för

den tid, som kan återstå innan lagen kan upphävas, avhjälpa åtminstone

de allvarligaste bristerna i fråga om verkställighet av tvångsarbete. Med

restriktiv tillämpning av lagen — dess fakultativa karaktär kan icke nog

understrykas -— torde 1 § kunna lämnas orörd utan fara för rättssäkerheten.

På senare år har f. ö. tillämpningen varit restriktiv. Då svårigheterna

att finna lämpliga personer, villiga att åtaga sig den i förslaget tänkta eftervårdande

verksamheten, mången gång kunna vara oöverstigliga och omöjligheten

att finna en sådan icke i och för sig bör hindra eu förtida frigivning,

kan jag icke ansluta mig till tanken, att förordnande jämlikt 12 §

1 mom. skall vara obligatoriskt. Jag vill emellertid understryka vikten av

att sådant förordnande meddelas i största möjliga utsträckning.

I det remitterade förslaget ha vissa redaktionella jämkningar företagits.

Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1385 (nr 27) angående lösdrivares

behandling samt förslaget till lag om ändrad lydelse av 70 § lagen (ten

6 - llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

11 juni 1918 (nr 422) om fattigvården målte — förstnämnda förslag enligt

§ 87 regeringsformen — genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga

ledamöter biträdda hemställan förordnar

Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Börje Lang ton.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90. 75

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Sammanfattning .................................................. 1

Lagförslag........................................................ 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 februari 1950...................... 10

Inledning........................................................ 10

Allmänna synpunkter på lösdrivurproblcmet.

Gällande författningsbestämmelser m. m............................. 13

Lösdriveriutredningen.

Principuttalanden.......... 16

Formerna för ingripande mot lösdrivarklientelet.................... 19

Restklientelet m. m........................................... 24

Provisoriska åtgärder .......................................... 25

Remissyttrandena.

Principuttalanden.............................................. 27

Yttranden om de av utredningen behandlade särskilda vårdformerna.. 28

Restklientelet och dess behandling................................ 37

Provisoriska åtgärder............................ 41

Departementschefen.............................................. 41

Ändringar i lösdrivarlagstillningen.

Departementspromemorian........................................ 51

Remissyttrandena .............................................. 52

Departementschefen ............................................ 57

Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i vissa delar av lös
drivarlagen

.................................................. 62

Specialmotivering till förslaget till lag om ändrad lydelse av 76 § fattigvår

dslagen ............................................ 69

Departementschefens hemställan ...................................... 69

Utdrag av lagrådsprotokollct den 22 februari 1950 ................ 71

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 mars 1950 ........................ 73

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 a1 i texten
  2. 2LU 1950:49 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 s. 1 i texten
  3. 1LU 1950:28 Memorial i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till lag om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 19b8 a2 i texten
  4. 2LU 1950:47 Memorial i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 a1 i texten