Med förslag till militärersättningsförordning in. in
143 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 130 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1950:96, Med förslag till militärersättningsförordning in. in
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition m 96.
1
Nr 96.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till militärersättningsförordning in. in.; given Drottningholms
slott den 3 februari 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring (militärersättningsförordning),
2) förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samt
3) förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Allan Vougt.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
En ny militärersättningsförordning och en särskild förordning angående
omreglering av äldre ersättningar avses från och med 1 juli 1950 skola ersätta
de nu gällande, i väsentliga delar endast provisoriska bestämmelserna
om ersättningar till värnpliktiga och vissa andra kategorier av militär personal
för kroppsskador, ådragna under militärtjänstgöringen.
I förslaget till militärersättningsförordning anpassas ersättningsgrunderna
för värnpliktiga i framdeles inträffande skadefall efter de från 1949 års in
1—178
49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
gång gällande ersättningsgrunderna i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete. Den beräknade årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek
bestämmes, föreslås för värnpliktig utgöra lägst 3 600 kronor; maximibeloppet
föreslås liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen utgöra 7 200 kronor. Sjukpenning
till värnpliktig vid arbetsoförmåga föreslås utgå med lägst 7 kronor
och högst 14 kronor för dag eller, om den skadade sammanlever med hustru
eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år, lägst 8 kronor
50 öre och högst 15 kronor 50 öre för dag. Livränta till värnpliktig vid helinvaliditet
utgör enligt förslaget intill 67 års ålder lägst 3 300 och högst 6 600
kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. För närvarande erhåller värnpliktig,
som blir arbetsoförmögen i följd av skada under första tjänstgöringen,
i allmänhet 6 kronor 30 öre för dag i sjukpenning eller 2 150 kronor 40 öre
för år i livränta.
Enligt förslaget till omregleringsförordning avses de i äldre fall utgående
ersättningarna, som enligt de provisoriska bestämmelserna äro mycket
olika för olika kategorier av värnpliktiga, skola omräknas efter en enhetlig
skala. Livräntan vid helinvaliditet föreslås för skadade i åldem 25—67 år
till 4 200 kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. Omregleringsförordningen
föreslås skola tillämpas även å vissa andra kategorier än värnpliktiga.
De nuvarande, av inkomstprövning beroende familjebidragen till skadade
värnpliktiga m. fl. ävensom övriga provisoriskt införda tilläggsförmåner föreslås
skola avvecklas. Genom en övergångsanordning sörjes för, att minskning
av förmånerna icke behöver uppkomma i de fall, där omreglerad ersättning
skulle understiga nu utgående ersättning jämte familjebidrag.
Kostnaderna för ersättningsförbättringarna beräknas under nästa budgetår
till omkring 2,5 miljoner kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
3
Gällande lydelse
av de mot vidstående förslag svarande
bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1927 (ur 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
1
1 §•
Varder i denna förordning avsedd
värnpliktig, till manskap hörande fast
anställd, icke ständigt tjänstgörande
fast anställd eller frivillig under militärtjänstgöring
å tid, då riket icke befinner
sig i krig, skadad till följd av
olycksfall eller ådrager sig person,
som nu nämnts, annorledes under dylik
tjänstgöring sjukdom, utgives av
allmänna medel ersättning enligt nedan
stadgade grunder.
I denna förordning avses
med värnpliktiga: värnpliktiga, som
icke äro fast anställda vid krigsmakten;
med
fast anställt manskap: dels innehavare
av manskapsbeställningar på
aktiv stat utom högbåtsmän och överfurirer,
dels manskap över stat och på
civilanställningsstat, dels ock musikelever;
med
icke ständigt tjänstgörande
fast anställd personal: dels personal
i krigsmaktens reserver utom pensionsavgången
personal, dels bataljonsläkare
vid fältläkarkåren, marinläkare
av 2. graden vid stammen, ma
-
Förslag
till
Förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningsförordning).
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
1 §•
1 mom. Varder i denna förordning
avsedd värnpliktig, till manskap hörande
fast anställd, icke ständigt
tjänstgörande fast anställd eller frivillig
under militärtjänstgöring å tid,
då riket icke befinner sig i krig, skadad
till följd av olycksfall eller ådrager
sig person, som nu nämnts, annorledes
under dylik tjänstgöring
sjukdom, utgives av allmänna medel
ersättning enligt nedan stadgade
grunder.
I denna förordning avses
med värnpliktig: den som fullgör
värnplikt;
med fast anställt manskap: dels
innehavare av manskapsbeställningar
på aktiv stat utom högbåtsmän och
överfurirer, dels manskap över stat,
dels ock musikelever;
med icke ständigt tjänstgörande
fast anställd personal: dels personal
i krigsmaktens reserver utom pensionsavgången
personal, dels bataljonsläkare
vid fältläkarkåren, fältläkarstipendiater,
marinläkare av 2. graden
vid stammen, marinläkarstipendiater,
1 Fflrordningen är indelad i fyra kapitel med rubrikerna »Allmänna bestämmelser»
t—5 §§)i »Ersättning för skada till följd av olycksfall» (6—7, 7 a, 8—14 och 16—18 §§},
»Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall» (19, 21 och 23 §§)
samt ».Särskilda bestämmelser» (25—26 §§). De paragrafer, som utgöra motsvarigheter till
paragrafer i förslaget, äro här Återgivna i samma ordning som dessa
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:)
rinläkarstipendiater, flygläkare av 2.
graden på aktiv stat och bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren, dels
ock indelt manskap; samt
med frivilliga: sådan i militärtjänstgöring
frivilligt deltagande personal,
som enligt Kungl. Maj:ts förordnande
hänföres under denna förordning.
Kungl. Maj:t äger, då särskilda förhållanden
anses böra därtill föranleda,
besluta om ersättning i huvudsaklig
överensstämmelse med grunderna
i denna förordning till annan
än här förut avsedd person, som deltager
i militärtjänstgöring.
2§-
Militärtjänstgöring anses hava varit
för handen icke blott då vederbörande
deltagit i sådan tjänstgöring
utan även under tid,
då han eljest på grund av tjänstgöringen
uppehållit sig inom kasernområde,
fartyg eller annan förläggningsplats
eller i omedelbart samband
med tjänstgöringen lovligen uppehållit
sig å allmän plats eller för allmänheten
tillgänglig lokal inom tjänstgöringsorten
eller den omgivning därav,
där personal tillhörande manskapet
vanligen vistas under fritid, samt
då han färdats till eller från tjänst
-
(F ör e sia g en lydelse:)
flygläkare av 2. graden på aktiv stat
och bataljons veterinär er vid fältveterinärkåren,
dels ock indelt manskap;
samt
med frivilliga: hemvärnspersonal
samt sådan i militärtjänstgöring frivilligt
deltagande personal, som enligt
Konungens förordnande hänföres
under denna förordning.
2 mom. Ersättning utgives jämväl
i anledning av skada eller sjukdom,
som någon under tid, då riket icke befinner
sig i krig, ådrager sig vid inskrivning
till värnpliktstjänstgöring
eller vid prövning för vinnande av
anställning såsom manskap eller
under omständigheter, som enligt
Konungens förordnande jämställas
därmed.
3 mom. Konungen äger, då särskilda
förhållanden anses böra därtill
föranleda, besluta om ersättning i
huvudsaklig överensstämmelse med
grunderna i denna förordning till annan
än här förut avsedd person, som.
deltager i militärtjänstgöring.
2 §•
Militärtjänstgöring anses hava varit
för handen icke blott då vederbörande
deltagit i sådan tjänstgöring
utan även under tid,
då han eljest på grund av tjänstgöringen
uppehållit sig inom kasernområde,
fartyg eller annan förläggningsplats
eller i omedelbart samband
med tjänstgöringen lovligen uppehållit
sig å allmän plats inom tjänstgöringsorten
eller den omgivning
därav, där personal tillhörande manskapet
vanligen vistas under fritid,
samt
då han färdats till eller från tjänst
-
5
Kungl. Maj.ts ■proposition nr 96.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
göringen samt färden föranletts av
och stått i omedelbart samband antingen
med tjänstgöringen eller med
permission eller annan ledighet.
Lika med militärtjänstgöring skall
anses av militär myndighet kontrollerad
frivillig utbildningskurs till gagn
för rikets försvar.
19 §.
1. Sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, skall anses ådragen under
militärtjänstgöring,
därest sjukdomen yppats under
tjänstgöringen samt skälig anledning
ej finnes att antaga, att sjukdomens
framträdande föranletts av annan orsak
än tjänstgöringen och att denna
icke väsentligen bidragit därtill, samt
därest sjukdomen visserligen icke
yppats under tjänstgöringen, men
denna skäligen kan antagas hava väsentligen
bidragit till sjukdomen.
2. Beträffande ersättning i anledning
av sjukdom, som i 1 mom. avses,
skola, med nedan i detta kapitel angivna
undantag och tillägg, bestämmelserna
i 2 kap. om ersättning för
skada till följd av olycksfall äga motsvarande
tillämpning.
3 §•
1. Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som i 6 § angives, av riksförsäkringsanstalten.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola ingivas till rådet eller
i betalt brev med allmänna posten
göringen samt färden föranletts av
och stått i omedelbart samband antingen
med tjänstgöringen eller med
permission eller annan ledighet.
Med militärtjänstgöring jämställes
av militär myndighet kontrollerad frivillig
utbildningskurs till gagn för
rikets försvar ävensom i 1 § 2 mom.
avsedd inskrivning eller prövning.
3§-
Sjukdom, som utan att vara förorsakad
av olycksfall yppas under militärtjänstgöring,
skall anses vara ådragen
under denna, såvida skälig anledning
ej finnes att antaga, att sjukdomens
framträdande föranletts av annan
orsak än tjänstgöringen och att
denna icke väsentligen bidragit därtill.
Annan sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, skall anses vara
ådragen under tjänstgöringen, därest
denna skäligen kan antagas hava väsentligen
bidragit till sjukdomen.
Nedan givna bestämmelser angående
skada till följd av olycksfall
skola tillämpas även beträffande sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall;
och skall därvid skadan anses
hava inträffat den dag sjukdomen
yppades.
4 §.
Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med de
undantag, som i 6 och 7 §§ angivas,
av riksförsäkringsanstalten.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten
i sådant ärende må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försäkringsrådet sist ä trettionde
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:)
vara till rådet inkomna sist å trettionde
dagen efter det klaganden av
beslutet erhållit del, den dagen oräknad,
då sådant skedde.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan
icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.
Över försäkringsrådets beslut må
klagan ej föras.
2. Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande
ärenden skall gälla vad i 6 § i lagen
om försäkringsrådet stadgas.
3. Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
beslut i omförmälda
ärenden meddelas kostnadsfritt.
14 §.
Uppkommer under militärtjänstgöring
skada till följd av olycksfall, skall
den skadades kompanichef eller motsvarande
befäl ofördröjligen därom
underrättas. Yppas skadan först sedan
tjänstgöringen upphört, skall den
skadade därom underrätta riksförsäkringsanstalten,
därest han anser sig
berättigad till ersättning enligt denna
förordning.
Den skadade vare ock skyldig att
underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande militära
myndighet eller riksförsäkringsanstal
ten må tillkalla.
6§-
För skada till följd av olycksfall
utgives i ersättning:
1) om olycksfallet medfört sjukdom,
som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, under
sjukdomstiden:
a) erforderlig läkarvård jämte läke
-
(Före slagen lydelse:)
dagen efter den, då klaganden erhöll
del av beslutet.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan
icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.
Över försäkringsrådets beslut må
klagan ej föras.
Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet
stadgas.
Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
beslut i omförmälda
ärenden meddelas kostnadsfritt.
5 §.
Ådrager sig någon under militärtjänstgöring
skada, som avses i denna
förordning, skall den skadades kompanichef
eller motsvarande befäl ofördröjligen
underrättas. Yppas skadan
först sedan tjänstgöringen upphört,
skall den som i anledning av skadan
anser sig berättigad till ersättning enligt
denna förordning därom underrätta
riksförsäkringsanstalten.
Ersättningar.
6 §•
1 mom. Har någon skadats till
följd av olycksfall, som ovan avses,
skall i ersättning tillhandahållas honom
erforderlig läkarvård jämte läkemedel
och andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av
menliga följder av olycksfallet nödiga
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse:)
medel och andra till arbetsförmågans särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
höjande eller eljest till lindrande av
menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,
enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt;
b) sjukpenning för varje dag, utgörande
vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, bestämt i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives (hel sjukpenning)
och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som
svarar mot nedsättningen; dock att
sjukpenning utgår endast, för så vitt
sjukdomen varat under mer än tre dagar
efter dagen för olycksfallet och
arbetsförmågan blivit nedsatt med
minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning
utgå med belopp, som framgår
av följande tabell:
Pen årliga arbetsförtjänsten
uppgår
Sjukpenningens
belopp
till (kronor)
men ej till
(kronor)
kronor
öre
675
i
50
675
945
2
—
945
1215
2
50
1215
1485
2
75
1485
1755
3
25
1755
2 025
3
50
2 025
2 295
4
—
2 295
2 565
4
50
2 565
2 835
5
—
2 835
3105
5
50
3105
3 375
6
—
3 375
3 645
tf
50
3 645
3 915
7
—
3 915
4 185
7
50
4 185
4 455
8
—
4 455
4 725
8
50
4 725
—
9
—
2) om olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid
konstgjorda lemmar och glasögon,
allt i den mån den skadade icke eljest
äger erhålla sådana förmåner på statens
bekostnad. Den skadade är skyldig
underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande
militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten
må tillkalla. Kan läkarvård
ej anskaffas utan oskälig omgång
eller kostnad, må i stället annan lämplig
vård beredas den skadade.
Tillika gäldas behövlig kostnad för
läkarbetyg, som erfordras för bestämmande
av ersättning enligt denna förordning
eller för prövning huruvida
ersättning bör utgå.
Erfordras förnyelse av sådana särskilda
hjälpmedel, som avses i första
stycket, må, när skäl därtill prövas
föreligga, i stället för nya hjälpmedel
utgivas ersättning med ett årligt belopp,
svarande mot den sannolika årliga
kostnaden för förnyelsen, eller
ett belopp för en gång, motsvarande
sagda ersättnings kapitalvärde enligt
gällande beräkningsgrunder.
2 mom. Har olycksfallet medfört
sjukdom, som varat mer än två dagar
efter dagen för olycksfallet, utgives,
där ej annat följer av 4 mom., från
och med dagen efter sistnämnda dag
sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar
förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av denna med minst
en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan
utgives för varje dag hel
sjukpenning, bestämd i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives, och vid
nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning
med det lägre belopp för dag
8
kungl. Mapis proposition nr 96.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:
a) livränta under tiden å ett årligt
belopp, motsvarande vid förlust av arbetsfönnågan
två tredjedelar av den
skadades årliga arbetsförtjänst och
vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarar emot nedsättningen;
med tillägg av belopp,
svarande mot den sannolika årliga
kostnaden för förnyelse av sådana
särskilda hjälpmedel, som under 1)
nämnts; dock att vid förlust av arbetsförmågan
livräntan må, när den
skadades tillstånd kräver särskild
vård, med hänsyn härtill bestämmas
till högre belopp än nyss är nämnt, likväl
ej överstigande beloppet av den
årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta
icke utgår, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel;
b)
sådan behandling, som må erfordras
för höjande av arbetsförmågan.
På därom av den skadade gjord
ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga
skäl därtill äro för handen,
besluta, att i stället för livränta eller
del därav skall till den skadade utgivas
ett kapital för en gång, till belopp
motsvarande högst livräntans
eller livräntedelens kapitalvärde enligt
gällande beräkningsgrunder.
Ersättning, varom i denna paragraf
är stadgat, utgår icke till fast anställt
manskap, så länge anställningen varar,
ej heller till värnpliktiga, icke
ständigt tjänstgörande fast anställd
personal eller frivilliga för tid, under
vilken tjänstgöringen varar. Beträffande
ersättning enligt 1 a) skall dessutom
gälla, att läkarvård och läkeme
-
som svarar mot graden av nedsättningen.
Hel sjukpenning skall, där ej annat
följer av vad i tredje och fjärde
styckena stadgas, utgå med belopp
som framgår av följande tabell, därvid
sjukpenning med familj et illä g g utgår,
om den skadade sammanlever
med hustru eller om den skadade har
hemmavarande barn eller adoptivbarn
under sexton år:
Den årliga arbetsför- tjänsten uppgår
Sjukpenningens belopp
men ej
till
utan
till
(kronor)
familjetillägg
familj etillägg
(kronor)
kronor
öre
kronor
öre
_
1 785
3
50
5
1 785
2040
4
—
5
50
2040
2295
4
50
6
__
2295
2805
5
—
6
50
2805
3315
6
—
7
50
3 315
3825
7
—
8
50
3825
4 335
8
—
9
50
4 335
4 845
9
—
10
50
4 845
5 355
10
—
11
50
5 355
5 865
11
—
12
50
5 865
6375
12
—
13
50
6 375
6885
13
—
14
50
6 885
—
14
—
15
50
Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst
ej till ettusensexhundra kronor,
skall beloppet av hel sjukpenning
för tiden till och med den månad, varunder
den skadade fyller aderton år,
och för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder han fyllt
sextiosju år, nedsättas till tre kronor,
om den skadades årliga arbetsförtjänst
uppgår till minst ettusentvåhundra
kronor, och till två kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten understiger
ettusentvåhundra kronor.
Detsamma gäller beträffande sjukpenning
för annan tid än nyss nämnts,
såvida den skadades arbetsförmåga
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
del icke tillkomma den skadade för
tid, under vilken han enligt därom
gällande bestämmelser är berättigad
att i anledning av skadan åtnjuta vård
genom militär eller annan statlig
myndighets försorg.
Kan vid sjukdom läkarvård ej utan
oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård
beredas den skadade.
Kostnad för läkarintyg eller annat
intyg, som erfordras för bedömande
av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
efter militärtjänstgöringens
upphörande, skall gäldas av riksförsäkringsanstalten,
därest intyget icke
utfärdas på anmodan av vederbörande
militära myndighet.
V §•
Har olycksfallet medfört den skadades
död, skall i ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med 400 kronor;
b)
livräntor till efterlevande, nämligen:
till
änka, när äktenskapet slutits
före olycksfallet, en livränta från
dödsfallet, så länge livräntetagaren
lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes barn, som ej
fyllt sexton år, evad det fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn
under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, till dess barnet uppnått
samma ålder, å ett årligt belopp,
motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;
samt till den avlidnes fader
eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder,
eller om båda föräldrarna
vid olycksfallet var höggradigt nedsatt
i följd av lyte, kronisk sjukdom
eller annan varaktig omständighet.
Har livränta utgått enligt 3 mom.,
motsvarande förlust av arbetsförmågan,
skall hel sjukpenning under tid
omedelbart därefter, med undantag
för tid då den skadade i anledning av
skadan är intagen å sjukvårdsanstalt,
utgöra lägst en fyrahundradedel av sådan
livräntas årsbelopp. Föreligger
vårdbehov som i 3 mom. tredje stycket
sägs, skall hänsyn därtill tagas
vid nämnda årsbelopps beräkning.
3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid
bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst
en tiondel, utgives, där ej annat följer
av 4 mom., livränta under tiden, utgörande
för år räknat
a) vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp motsvarande två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst,
beräknad på sätt i 9 § sägs,
och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan
den del av nyssnämnda belopp
som svarar mot graden av nedsättningen.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av
denna med minst tre tiondelar, förhöjes
livränta för tiden frän och med
månaden näst efter den, varunder den
skadade fyllt aderton år, till och med
den månad, varunder den skadadefyller
sextiosju år, till ett årligt belopp,
motsvarande
a) vid förlust av arbetsförmågan
elva tolftedelar av den skadades år
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
eller adoptivföräldrarna leva, till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, en livränta å ett
årligt belopp, motsvarande värdet av
det underhåll, de av den avlidne åtnjutit,
dock högst en fjärdedel av den
avlidnes arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt
nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga två
tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen
härtill fortfar, nedsättas till
sammanlagt detta belopp. Härvid
skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn
skola utgå före livränta till föräldrar
eller adoptivföräldrar samt att
förstnämnda livräntor skola i den mån
så erfordras nedsättas i förhållande
till vad på varje livräntetagare belöper.
Till änka, som uppbär livränta och
före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång,
motsvarande tre fjärdedelar av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst.
7 a §.
Å sjukpenning eller livränta i anledning
av skada, som drabbat värnpliktig,
skall utgå provisoriskt tillägg
enligt nedan angivna grunder.
För tid då skadan förorsakar förlust
av arbetsförmågan utgå tillägg
till sjukpenning med en krona för dag
räknat och tillägg till livränta med
trettio kronor för månad räknat. För
tid då skadan förorsakar nedsättning
av arbetsförmågan utgår tillägg å
sjukpenning eller livränta med en
mot arbetsförmågans nedsättning sva
-
liga arbetsförtjänst, beräknad på sätt
i 9 § sägs, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan
ett mot graden av nedsättningen
svarande belopp av sagda arbetsförtjänst,
minskat med en tolftedel av
denna.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan
och tillika behov av särskild
vård som ej avses i 1 mom., förhöjes
livränta under den tid förhållandet
varar med ett årligt belopp, bestämt
med hänsyn till vårdbehovets
omfattning, högst ettusenåttahundra
kronor för år räknat (vårdbidrag);
och må sådan förhöjning utgå jämte
förhöjning enligt föregående stycke.
På därom av den skadade gjord
ansökan må försäkringsrådet, när skäl
därtill prövas föreligga, besluta att i
stället för livränta eller del därav
skall till den skadade utgivas ett kapital
för en gång, till belopp motsvarande
högst livräntans eller livräntedelens
kapitalvärde enligt gällande
beräkningsgrunder.
4 mom. Ersättning enligt 2 och 3
mom. utgår icke till fast anställt manskap,
så länge anställningen varar, ej
heller till värnpliktiga, icke ständigt
tjänstgörande fast anställd personal
eller frivilliga för tid, under vilken
tjänstgöringen varar.
7 §•
Har olycksfallet medfört den skadades
död, skall i ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med femhundra
kronor;
b) livräntor till efterlevande, näm
ligen:
till änka eller änkling, när äktenskapet
slutits före olycksfallet, en liv
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gälla nde lydelse:)
rande del av nyss angivna belopp;
dock att tillägg icke utgår där ej arbetsförmågan
är nedsatt med minst en
femtedel.
Tillägg till livränta, som i anledning
av den skadades död tillkommer
make, barn eller adoptivbarn, utgår
för månad räknat med så stor del av
trettio kronor som svarar mot förhållandet
mellan livräntan till den efterlevande
och lägsta livränta till den
skadade vid förlust av arbetsförmågan.
Beträffande provisoriskt tillägg enligt
denna paragraf skall i tillämpliga
delar gälla vad i denna förordning
eller eljest är stadgat rörande sjukpenningen
eller livräntan.
Yad i denna paragraf stadgas skall
icke äga tillämpning, där ersättningstillägg
utgår enligt gällande bestämmelser
om provisorisk förbättring av
vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap
m. m.
(Föreslagen lydelse:)
ränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren
lever ogift, å ett årligt
belopp motsvarande eu tredjedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes barn som ej
fyllt sexton år, evad det fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn
under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet till dess barnet uppnått
samma ålder å ett årligt belopp
motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;
samt
till den avlidnes fader eller moder,
adoptivfader eller adoptivmoder eller,
om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna
leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av
den avlidnes arbete väsentligen beroende,
en livränta å ett årligt belopp
motsvarande värdet av det underhåll
de av den avlidne åtnjutit, dock högst
en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt
nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga fem
sjättedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen
härtill fortfar, nedsättas till
sammanlagt detta belopp. Härvid
skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn
skola utgå före livränta till föräldrar
eller adoptivföräldrar samt att
förstnämnda livräntor skola i den mån
så erfordras nedsättas i förhållande
till vad på varje livräntetagare belöper.
Livränta till änkling skall ej utgå,
med mindre han för sitt uppehälle varit
av den avlidnas arbete beroende,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:)
9 §■
Vid bedömandet, i vad mån viss
kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas
ej blott till skadans beskaffenhet och
inverkan på den skadades förmåga i
allmänhet att försörja sig genom arbete,
utan även till skadans inflytande
på de särskilda färdigheter, som
för drivande av den skadades yrke må
vara erforderliga, samt till den skadades
ålder. Var den skadade vid olycksfallet
behäftad med kroppsskada eller
lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.
(Föreslagen lydelse:)
och må ej åtnjutas av änkling, som
väsentligen åsidosatt den honom gentemot
hustrun åliggande försörjningsplikt
eller väsentligen åsidosätter sin
försörjningsplikt mot makarnas barn
eller adoptivbarn. Skall på grund av
försumlighet, som nu sagts, livränta
till änkling ej utgå, må försäkringsrådet
besluta, att livräntan i stället
skall utgå till den avlidnas barn eller
adoptivbarn, som ej fyllt sexton år.
Till änka eller änkling, som uppbär
livränta och före fyllda sextio år
ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital
för en gång, motsvarande den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
8 §•
Vid bedömandet, i vad mån viss
kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas
ej blott till skadans beskaffenhet och
inverkan på den skadades förmåga i
allmänhet att försörja sig genom arbete,
utan även till skadans inflytande
på de särskilda färdigheter, som för
drivande av den skadades yrke må
vara erforderliga, samt till den skadades
ålder. Var den skadade vid
olycksfallet behäftad med kroppsskada
eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill
tagas.
Undergår den skadade yrkesutbildning,
som är ägnad att väsentligt
minska skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst
och som, med hänsyn till
skadans beskaffenhet, utbildningens
omfattning och omständigheterna i
övrigt, kan anses huvudsakligen syfta
därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under utbildningstiden
även beaktas i vad mån
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
13
(Gällande lydelse:)
8 §•
Den årliga arbetsförtjänst, som i (i
och 7 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet:
a) 2 700 kronor för värnpliktig,
'' som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring
för utbildning till officer;
b) 2 400 kronor för värnpliktig,
som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring
för utbildning till underofficer
eller i 27 § 1 mom. C och D samma
lag omförmäld fortsatt utbildning
eller tjänstgöring, ävensom för annan
värnpliktig, som tjänstgör efter det
kalenderår, varunder han fyllt 28 år;
c) 2160 kronor för annan värnpliktig,
som tjänstgör efter det kalenderår,
varunder han fyllt 22 år; samt
d) 1 764 kronor för värnpliktig,
som icke avses under a)—c).
För fast anställt manskap, icke
ständigt tjänstgörande fast anställd
personal och frivilliga beräknas ifrå
gavarande arbetsförtjänst efter de
grunder, som stadgas i 9 § lagen om
försäkring för olycksfall i arbete;
dock må arbetsförtjänsten för fast anställt
manskap vid bestämmande av
sjukpenning för tid efter det kalen
derår, då den skadade fyllt 20 år, eller
av livränta icke beräknas till lägre be
lopp än tretusen kronor.
(Föreslagen lydelse:)
utbildningen medför hinder för den
skadade att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter utbildningens upphörande
må, om utbildningen kan antagas
hava varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan, skälig
hänsyn tagas därtill.
9 §•
Den skadades i 6 och 7 §§ omförmälda
årliga arbetsförtjänst beräknas
i överensstämmelse med 9 § lagen om
försäkring för olycksfall i arbete.
Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan tmder
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än tretusensexhundra
kronor. Detsamma gäller
beträffande fast anställt manskap och
liemvärnspersonal, då fråga är om
sjukpenning för tid efter det kalenderår,
under vilket den skadade fyllt
tjugu år, eller om livränta.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:)
10 §■
Riksförsäkringsanstalten må när
som helst och under så lång tid, sådant
finnes lämpligt, bereda den skadade
vård å sjukvårdsanstalt. Den
skadade må dock ej utan sitt medgivande
intagas å sjukvårdsanstalt, såvida
ej skadan enligt läkares intyg
kräver vård å sådan anstalt.
Vårdas den skadade efter tjänstgöringens
eller anställningens slut å
militär sjukvårdsanstalt, eller beredes
honom av riksförsäkringsanstalten eller
militär myndighet vård å civil sådan
anstalt, må, med skäligt hänsynstagande
till den skadades försörjningsplikt
mot maka och andra anhöriga,
som omförmälas i 7 §, till täckande
av kostnaden för vården, å sjuk
penning, som under tiden för vården
tillkommer honom, avdragas högst
hälften.
Riksförsäkringsanstalten äger ock
att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare,
som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning
i naturaförmåner samt, efter
samtycke av livräntetagaren eller dennes
målsman, bereda livräntetagare
uppehälle å ålderdomshem, barnhem
eller annan dylik anstalt.
11 §■
Skall vid skada till följd av olycksfall
av statsmedel utgå avlöning, pension
eller annan ersättning, som icke
avses i denna förordning men som
helt eller delvis utgör understöd på
grund av olycksfallet, eller skall sådant
understöd utgå från kassa eller
pensionsinrättning, som understödes
av statsmedel, avdrages från ersättning,
som utgives enligt denna för
-
(Föreslagen lydelse:)
10 §•
Har den skadade i anledning av
skadan intagits å sjukvårdsanstalt,
äger riksförsäkringsanstalten att å
sjukpenning för vårdtiden avdraga en
krona 50 öre för dag, doclc högst hälften
av sjukpenningen.
Riksförsäkringsanstalten äger ock
att under viss tid i stället för sjukpenning
eller livränta eller del därav
bereda den, som är hemfallen åt
dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk,
ersättning i naturaförmåner
samt, efter samtycke av ersätt- _
ningstagaren eller dennes målsman,
bereda ersättningstagaren uppehälle å
ålderdomshem, barnhem eller annan
dylik anstalt.
11 §•
1 mom. Skall av statsmedel utgå
avlöning, pension eller annan ersätt
ning, som icke avses i denna förord
ning men som helt eller delvis utgör
understöd på grund av skadan, eller
skall sådant understöd utgå från kassa
eller pensionsinrättning, som understödes
av statsmedel, avdrages från
ersättning, som utgives enligt denna
förordning, vad i anledning av skadan
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:)
ordning, vad i anledning av olycksfallet
för motsvarande ändamål från
statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen
utgives för tid, under
vilken ersättningen utgår; dock att i
fråga om understöd från kassa eller
pensionsinrättning sådant avdrag endast
må ske, om kostnaden för understödet
helt och hållet eller till minst
en tredjedel bestritts av staten, och ej
ske med större belopp än som skäligen
kan anses svara emot statens bidrag.
Såsom understöd, varom i första
stycket sägs, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på
grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning
än den av olycksfallet förorsakade
skadan. I fråga om pension,
som utgår vid arbetsoförmåga i följd
av olycksfallet, skall såsom sådant understöd
anses allenast den del av pensionen,
som överstiger det belopp,
vartill rätt grundats genom anställningstiden.
Avdrag må icke göras för tilläggspension
enligt lagen om folkpensionering
eller för understöd enligt förordningen
om invalidunderstöd eller
för annat dylikt, allenast för behövande
avsett understöd, och icke heller
för ersättning enligt förordningen om
blindhetsersättning.
Är för den skadade lön bestämd i
författning eller eljest fastställd av
statlig myndighet utan att därvid angivits,
att å lönen avdrag må göras
för livränta enligt denna förordning,
skall vid tillämpningen av första stycket
lönen till den del densamma motsvarar
den skadade tillerkänd dylik
livränta anses utgöra understöd på
(Föreslagen lydelse:)
för motsvarande ändamål från statens
sida, av kassan eller pensionsinrättningen
utgives för tid, under vilken
ersättningen utgår; dock att i fråga
om understöd från kassa eller pensionsinrättning
sådant avdrag endast
må ske, om kostnaden för understödet
helt och hållet eller till minst en
tredjedel bestritts av staten, och ej
ske med större belopp än som skäligen
kan anses svara emot statens bi
drag.
Såsom understöd, varom i första
stycket sägs, skall ej anses pension,
som tillförsäkrats den skadade på
grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning
än skadan. Pension, som utgår
vid arbetsoförmåga i följd av skadan
eller till efterlevande, må ej anses
såsom sådant understöd till högre
belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av den livränta, som, vårdbidrag
till den skadade oräknat, tillkommer
den skadade eller efterlevande. Till
■sådan framtida höjning av pensionen,
som tillförsäkrats ersättningstagaren
vid ökning i levnadskostnaderna, skall
hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.
Avdrag må icke göras för folkpension
och ej heller för understöd, som
är avsett allenast för behövande.
Innehar eller erhåller den skadade
anställning med lön, bestämd i författning
eller eljest fastställd av stat
lig myndighet utan att därvid angi
vits, att å lönen avdrag må göras för
livränta enligt denna förordning, skall
vid tillämpningen av första stycket
lönen till den de! densamma motsvarar
den skadade tillerkänd dylik livränta
anses utgöra understöd på
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse-.)
grund av olycksfallet; dock må livräntan
utgå om och i den mån särskilda
förhållanden därtill föranleda.
18 §.
Har olycksfallet föranletts därav,
att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift
om åtgärder för undvikande av
olycksfall, och äro omständigheterna
sådana, att han därigenom måste an
-
(F ör e sia g en lydelse-.)
grund av skadan; dock må livräntan
utgå om och i den mån särskilda förhållanden
därtill föranleda.
2 mom. Har i anledning av skadan
erkänd sjukkassa till den skadade utgivit
sjukpenning, som enligt kassans
stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning
enligt denna förordning,
skall vid utgivande till den skadade
av sjukpenning, som enligt denna förordning
tillkommer honom för samma
tid, på begäran av kassan göras
avdrag för vad kassan utgivit och
det avdragna beloppet utbetalas till
kassan.
Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen
om bidrag till änkor och änklingar
med barn eller lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, skall på begäran av
pensionsstyrelsen göras avdrag om
och i den mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen eller
bidraget; och skall avdraget belopp
utbetalas till pensionsstyr elsen.
3 mom. Skall, i annat fall än ovan
avses, enligt gällande bestämmelser
understöd, som motsvarar ersättning
enligt denna förordning, utgå på
grund av den skadades anställning i
kommunal eller enskild tjänst, göres
avdrag från ersättningen enligt de
grunder Konungen föreskriver.
12 §.
Har olycksfall föranletts därav, att
den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift
om åtgärder för undvikande av
olycksfall, och äro omständigheterna
sådana, att han därigenom måste an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr .96''.
17
(Gällande lydelse:)
ses hava gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit
av starka drycker berusad, må ersättning
enligt 6 § skäligen nedsättas.
Lag samma vare, där den skadade
ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller
läkarvård, som givits på grund av
denna förordning, så ock där genom
försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 14 §
icke lämnats; dock att nedsättning av
ersättningen ej må ske, såvida ej skadan
väsentligen förvärrats därigenom,
att den skadade i följd av förseelsen
kommit att sakna lämplig vård.
16 §.
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit
kännedom om olycksfallet, skall
anstalten, så snart ske kan, ändå att
ansökan om ersättning icke blivit
gjord, besluta om de åtgärder, som
för den skadades vård må vara av nöden,
samt bestämma den ersättning,
som enligt denna förordning skall utgivas.
2—173 4n Bihang till riksdagens protokoll
(Föreslagen lydelse:)
ses hava gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit
av starka drycker berusad, må ersättning
enligt 6 § skäligen nedsättas.
Skälig nedsättning av ersättning
enligt 6 § må ock äga rum, där den
skadade ej ställt sig till efterrättelse
anordning eller föreskrift om sjukhus-
eller läkarvård, som givits på
grund av denna förordning, så ock
där genom försummelse av den skadade
underrättelse enligt 5 § icke lämnats;
dock att nedsättning av ersättningen
ej må ske, såvida ej skadan
väsentligen förvärrats därigenom, att
den skadade i följd av förseelsen kommit
att sakna lämplig vård.
13 §•
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit
kännedom om skadan, skall anstalten,
så snart ske kan, ändå att ansökan
om ersättning icke blivit gjord,
besluta om de åtgärder, som för den
skadades vård må vara av nöden, samt
bestämma den ersättning, som enligt
denna förordning skall utgivas.
Kan ej med ledning av inkomna
handlingar eller eljest erhållna upplysningar
genast avgöras, huruvida ersättning
bör utgå, skall, om sannolika
skäl därtill finnas, ersättning ändock
provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning
av erhållna upplysningar beloppet
av sjukpenning eller livränta genast
bestämmas, utgives provisoriskt
skäligt belopp. Ersättning, som enligt
vad nu är sagt blwit provisoriskt bestämd,
utgives utan återbetalningsskyldighet,
därest sedermera ersättningen
bestämmes till lägre belopp
eller ersättning finnes icke böra utgå.
1950. 1 sand. Nr 96.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
(Gällande lydelse:)
Inträder, sedan ersättning till den
skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring
i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må
jämkning i ersättningen äga rum. Sådan
jämkning må dock, där fråga är
om minskning eller indragning av ersättning,
ej avse tid före den dag, då
jämkningen beslutas.
Beslut om ersättning skall, så fort
ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan
tills vidare lända till efterrättelse.
12 §.
Begravningshjälp ävensom kapital
enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort
ske kan samt sjukpenning för varje
kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad,
räknad från den dag, rätten till livränta
inträtt, å månadens första dag
utan återbetalningsskyldighet för månad,
under vilken rätten till livränta
upphört eller livränta minskats; dock
skall riksförsäkringsanstalten beträffande
tiden för utbetalning av livräntetillägg,
varom i 6 § 2a) förmäles,
äga meddela sådana bestämmelser,
som må anses lämpliga för vinnande
av säkerhet, att tillägget användes för
det därmed avsedda ändamålet. Sjukpenning
och livränta må ock, med ersättningstagarens
samtycke och utan
återbetalningsskyldighet, utbetalas för
längre betalningsterminer än nu är
sagt. Uppkommer vid bestämmande
av belopp, som skall utbetalas, bråktal
av öre, utföres beloppet med närmast
högre antal ören.
Har ersättningstagaren ej före utgången
av året näst efter det, under
(Föreslagen lydelse:)
Inträder, sedan ersättning till den
skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring
i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande,
må jämkning i ersättningen äga rum.
Sådan jämkning må dock, där fråga
är om minskning eller indragning av
ersättning, ej avse tid före den dag,
då jämkningen beslutas.
Beslut om ersättning skall, så fort
ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd
klagan tills vidare lända till efterrättelse.
14 §.
Begravningshjälp ävensom kapital
enligt G, 7 och 21 §§ utbetalas så fort
ske kan. Sjukpenning utbetalas för varje
kalendervecka å veckans sista dag och
livränta för varje månad, räknad från
den dag, rätten till livränta inträtt, å
månadens första dag; dock att jämväl
sjukpenning må utbetalas månadsvis
i förskott och att livränta må, med
livräntetagarens samtycke, utbetalas
för längre betalningsterminer än månad.
Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 6 § 1
mom. tredje stycket äger riksförsäkringsanstalten
meddela sådana bestämmelser,
som må anses lämpliga
för vinnande av säkerhet, att ersättningen
användes för det därmed avsedda
ändamålet. Förskottsvis utgiven
ersättning för tid, under vilken
rätten till ersättning upphör eller ersättningen
minskas, må icke till någon
del återkrävas. Uppkommer vid
bestämmande av belopp, som skall utbetalas,
bråktal av öre, utföres beloppet
med närmast högre antal ören.
Har ersättningstagaren ej före ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
19
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
vilket ersättningsbelopp skolat utbe- gången av året näst efter det, under
talas, vare sig uppburit beloppet eller vilket ersättningsbelopp skolat utbehos
riksförsäkringsanstalten påfordrat talas, vare sig uppburit beloppet eller
utbetalning av detsamma, är rätten till bos riksförsäkringsanstalten påfordrat
beloppets utfående förverkad. utbetalning av detsamma, är rätten till
Angående sättet för utbetalning av beloppets utfående förverkad,
ersättning förordnar Kungl. Maj:t. Angående sättet för utbetalning av
ersättning förordnar Konungen.
17 §.
Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats
av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna förordning. Ej heller
må, där olycksfall, som medfört
den skadades död, uppsåtligen eller
genom grovt vållande förorsakats av
efterlevande, ersättning utgå till
denne.
13 §.
Äger någon rätt till ersättning enligt
denna förordning, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk
på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av olycksfallet må
tillkomma honom enligt allmän lag eller
särskild författning.
Vad i ersättning enligt denna förordning
utgivits må av riksförsäkringsanstalten
för statsverkets räkning
sökas åter av den, som vållat
skadan eller oberoende av vållande
enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd,
där ej även han drabbats av
olycksfallet och på grund därav är berättigad
till ersättning enligt denna
förordning. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsanstalten
dock äga att återkräva allenast
vad ersättningstagaren varit berättigad
att utbekomma av den skadeståndspliktige.
15 §.
Har skadan uppsåtligen förorsakats
av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna förordning. Ej heller
må, där skada, som medfört den
skadades död, uppsåtligen eller genom
grovt vållande förorsakats av
efterlevande, ersättning utgå till
denne.
16 §.
Äger någon rätt till ersättning enligt
denna förordning, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk
på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av skadan må tillkomma
honom enligt allmän lag eller
särskild författning.
Vad i ersättning enligt denna förordning
utgivits må av riksförsäkringsanstalten
för statsverkets räkning
sökas åter av den, som vållat
skadan eller oberoende av vållande
enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd,
där ej även han drabbats av
olycksfallet och på grund därav är berättigad
till ersättning enligt denna
förordning. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsanstalten
dock äga att återkräva allenast
vad ersättningstagaren varit berättigad
att utbekomma av den skadeståndspliktige.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.
(Gällande lydelse:)
Rätt till ersättning enligt denna
förordning kan icke överlåtas och må
förty ej tagas i mät för gäld.
4 §•
Riksförsäkringsanstalten ävensom
försäkringsrådet äga att till vidare utredning
rörande tillämpning av någon
i denna förordning given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen
eller sakkunniga samt av vederbörande
polismyndighet påfordra undersökning.
21 §.
Den, som på grund av bestämmelserna
i detta kapitel är berättigad till
ersättning enligt 6 § eller 7 § b), må
ej uppbära ersättningen för tid, varunder
han är bosatt utom riket eller
varunder han undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete eller enligt domstols
förordnande är intagen i allmän
uppf ostringsans talt.
(Föreslagen lydelse:)
Särskilda bestämmelser.
17 §.
Rätt till ersättning enligt denna
förordning kan icke överlåtas och må
förty ej tagas i mät för gäld.
18 §.
Riksförsäkringsanstalten ävensom
försäkringsrådet äga att till vidare utredning
rörande tillämpning av någon
i denna förordning given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen
eller sakkunniga samt av vederbörande
polismyndighet påfordra undersökning.
19 §.
Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att till
försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten
lämna uppgifter, som erfordras
för bestämmande av ersättning
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, och rörande ansvar,
då någon underlåter att lämna
sådan uppgift eller lämnar veterligen
oriktig uppgift, äger motsvarande tilllämpning
beträffande uppgifter till
ledning för bestämmande av ersättning
enligt denna förordning.
20 §.
Spikpenning eller livränta enligt
denna förordning i anledning av sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall,
utgives ej för tid, varunder ersättningstagaren
undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete eller är intagen
i säkerhetsanstalt eller i skola
tillhörande barna- och ungdomsvården.
21 §.
Är någon, som har rätt till sjukpenning
eller livränta enligt denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 9fi.
21
(Gällande lydelse:)
25 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver
vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens
tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t
eller av de civila eller militära myn
digheter, som av Kungl. Maj:t därtill
bemyndigas.
(Föreslagen lydelse:)
förordning, icke svensk medborgare,
och är han ej i riket bosatt, äger
riksförsäkringsanstalten att med hans
samtycke, när som helst, i stället för
sådan ersättning till honom utgiva
ett kapital för en gång till belopp motsvarande
högst femtio och minst
tjugu procent av ersättningens kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder.
Har utbyte av ersättning
mot kapital ägt rum, är rätten till vidare
ersättning på grund av skadan
förfallen.
22 §.
Hav i 1 § avsedd person blivit
borta, samt har all underrättelse om
honom upphört, och kan skäligen antagas,
att han omkommit till följd
av olycksfall, som avses i denna förordning,
äger anhörig, som i 7 § b)
omförmäles, uppbära livränta efter de
i 7 § stadgade grunder.
Riksförsäkringsanstalten är berättigad
att av sådan anhörig, sasom villkor
för utbetalning av livränta, fordra
förklaring på heder och samvete, att
han saknar varje underrättelse om
den försvunne. I fråga om omyndig
må sådan förklaring infordras från
förmyndaren.
Rätten till livränta upphör, därest
den försvunne finnes vara vid liv eller
hava avlidit av annan orsak än olycksfall
som avses i denna förordning.
23 §.
De närmare föreskrifter, som finnas
erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen
eller av myndighet, som
Konungen bestämmer.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
(Föreslagen lydelse:)
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1950 och skall äga tillämpning
beträffande skador, som inträffa
efter den 30 juni 1950, och tillika
lända till efterrättelse vid bestämmande
av ersättning för tid därefter
i anledning av sådan under tiden den
1 januari 1949—den 30 juni 1950 inträffad
skada som avses i förordningen
den 26 juni 1948 (nr 422) med
särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om
ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
in. m.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.
23
Förslag’
till
Förordning
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgives för tid efter den 30 juni 1950, skall bestämmas efter de nedan i denna
förordning stadgade grunder, så ock ersättning, som jämlikt förordningen den
18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1950 i anledning
av skada som drabbat till fast anställt eller indelt manskap börande person
före den 1 januari 1949 eller som drabbat värnpliktig före den 1 juli 1950.
Med kroppsskada (skada) avses i denna förordning även sjukdom som icke
förorsakats av olycksfall; och skall sådan skada anses hava inträffat den dag
sjukdomen yppades.
Rörande ersättningarnas utgivande skall, utöver vad denna förordning innehåller,
i tillämpliga delar gälla vad i förordningarna den 18 juni 1909 och
den 18 juni 1927 är stadgat.
2 mom. Konungen äger, i den mån sådant prövas skäligt, föreskriva att
bestämmelserna i denna förordning, med de undantag eller avvikelser som
finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande ersättning, som i annat
fall än i 1 mom. sägs utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1927 eller som
utgives med tillämpning av grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller
förordningen den 18 juni 1927 eller jämlikt förordningen den 28 juni 1941
(nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.
3 mom. Har jämlikt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 utgivits
kapital för en gång, skall vad i denna förordning stadgas om sjukpenning
och om livränta till den skadade äga tillämpning allenast därest sådan
ersättning eller provisoriskt tillägg därtill skolat utgå vid fortsatt tillämpning
av de före den 1 juli 1950 gällande beräkningsgrunderna; och skall i sådant
fall från ersättningen göras avdrag med det belopp för månad, efter vilket
kapitalet beräknats.
2 §•
Den skadade äger rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra
till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av
skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och
glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må
i stället annan lämplig vård beredas den skadade.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
Tillika gäldas behövlig kostnad lör läkarbetyg, som erfordras för bestämmande
av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida ersättning
bör utgå.
Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första
stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas
ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden
för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings
kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
3 §•
1 mom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 eller sjukpenning
enligt förordningen den 18 juni 1927 under tid då kroppsskadan förorsakar
förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp eller sjukpenning) skall, där ej
annat följer av vad i andra stycket stadgas, utgöra
a) om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn
eller adoptivbarn under sexton år: åtta kronor 50 öre för dag intill utgången
av den månad, varunder den skadade fyller tjugufem år, och från utgången
av den månad, varunder han fyllt sextiosju år, samt eljest tio kronor 50
öre för dag;
b) i annat fall: sju kronor för dag intill utgången av den månad, varunder
den skadade fyller tjugufem år, och från utgången av den månad, varunder
han fyllt sextiosju år, samt eljest nio kronor för dag.
Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel
sjukhjälp eller sjukpenning under tid omedelbart därefter, med undantag
för tid då den skadade i anledning av skadan är intagen å sjukvårdsanstalt,
utgöra för dag räknat lägst tre procent av sådan livräntas månadsbelopp enligt
4 §. Föreligger vårdbehov som i 4 § tredje stycket sägs, skall hänsyn
därtill tagas vid nämnda månadsbelopps beräkning.
2 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsanstalt,
äger riksförsäkringsanstalten att å sjukhjälp eller sjukpenning för vårdtiden
avdraga en krona 50 öre för dag.
3 mom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar nedsättning
av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot
graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning.
4§-
Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som
enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning
(invaliditetsgraden) och den skadades ålder:
Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.
25
Livräntans månadsbelopp i kronor
Invaliditetsgrad
uttryckt i procent
intill utgången av den
månad, varunder den
skadade fyller 26 år, och
från utgången av den
månad, varunder han
fyllt 67 år
från utgången av den
månad, varunder den
skadade fyllt 25 år, intill
utgången av den månad,
varunder han fyller
67 år
10
20
20
12
24
24
14
28
28
15
30
30
16
32
32
18
36
36
20
40
40
25
50
50
30
65
70
33 Va
75
80
35
80
85
40
95
105
45
no
120
50
125
135
55
140
155
60
155
175
65
170
195
662/3
175
200
70
185
215
75
200
235
80
215
255
85
230
280
90
245
310
100
275
350
Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet
i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad som
enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.
Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika beho\ av särskild
vård som ej avses i 2 §, förhöjes livräntans ovan angivna belopp under
den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vårdbehovets
omfattning, dock högst ettbundrafemtio kronor för månad räknat.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsradet, näi skäl
därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del däia\ skall
till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
5 §•
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av
arbetsförmågan, skola bestämmelserna, i 8 § militärersättningsförordningen
den 1950 (nr ) lända till efterrättelse.
0 §•
Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda
kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp,
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt
såsom för en skada.
7 §•
Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det
belopp som vid utgången av juni månad 1950 tillkommer den skadade såsom
ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte,
i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall
ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp intill
dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att ersättning
enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte
omförmälda tillägg.
Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provisoriskt
ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till
den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och
den 18 juni 1927.
8 §.
Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etth undra - tjugufem kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat
barn eller adoptivbarn sextiofem kronor för månad räknat. Livräntornas
sammanlagda belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundratjugu
kronor. Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje
livräntetagare belöper.
Livränta enligt förordningen den 18 juni 1927 till efterlevande som i första
stycket sägs skall dock icke i något fall understiga det belopp som vid oförändrade
ersättningsgrunder skolat utgå såsom livränta enligt sagda förordning
jämte, i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg.
Livränta enligt förordningen den 18 juni 1909 till barn, som vid utgången
av juni månad 1950 ej uppnått femton års ålder, skall utgå evad
barnet fötts inom eller utom äktenskap och utgivas intill dess barnet fyllt
sexton år.
Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, varmed
livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången
av juni månad 1950 gällande beräkningsgrunder.
Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor. 9 * *
9 §•
1 inom. För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i
anledning av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av7 staten, skall
avdrag från ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsförordningen.
Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt understöd
skall hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättningstagaren
tillförsäkrade vid utgången av juni månad 1950; och skall avdrag ske
27
Kungi. Maj.ts proposition nr 96.
ändå att ersättnings tagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad sådant
understöd.
Avdrag från ersättningen skall oek göras om och i den mån däremot
svarande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den
mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; i först
nämnt fall må dock ersättningen utgå utan avdrag, därest ersättningstagaren
å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skadeståndspliktige.
Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersättningen
utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder
skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg
och provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstilllägg
enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. in., beräknas efter den
ortsgrupp, till vilken den skadade var att hänföra vid utgången av juni månad
1950.
2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade utgivit
sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning
enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av
sjukhjälp eller sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom
för samma tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit
och det avdragna beloppet utbetalas till kassan.
Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med
barn eller lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl.
barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen göras avdrag om och i den mån
ersättningen skolat föranleda minslaiing av pensionen eller bidraget; och
skall avdraget belopp utbetalas till pensionsstyrelsen.
10 §.
Hörande utbetalning av ersättning skall gälla vad i 14 § militärersättningsförordningen
stadgas.
11 §•
Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke föranleda
till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första
stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa
fall för skada till följd av olycksfall vid flygning. 12
12 §.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande ersättning, som avses i
denna förordning, må klagan föras hos försäkringsrådot genom besvär, som
skola hava inkommit till försäkringsrådet sist å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr Hd.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i första stycket.
Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.
13 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna
förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; och skall vad i äldre bestämmelser
är stridande mot förordningens innehåll upphöra att gälla.
Förslag
till
Förordning
om
upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.
Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att
gälla, nämligen
1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;
3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) angående höjning av ersättningar,
som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
4) förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap m. m.;
5) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga
med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt
6) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser
rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgö
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Dock skall iakttagas,
dels att vad sagda förordningar innehålla beträffande ersättning och familjebidrag
till den skadade eller efterlevande alltjämt skall äga tillämpning
i avseende å ersättning och bidrag för tid före denna förordning» ikraftträdande,
dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola
där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning
(nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända
till efterrättelse jämväl vid bestämmande av annan ersättning i anledning av
olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före denna förordnings
ikraftträdande.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.
30
Knngl. Maj:ts proposition nr 96.
Utdrag av protokollet över Jörsvarsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 3 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,
Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, fråga om ändrade bestämmelser
rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
och anför därvid följande.
Efter andra världskrigets utbrott ha vid flera tillfällen åtgärder vidtagits
för att förbättra existensvillkoren för de under militärtjänstgöring skadade
och deras efterlevande. Dessa åtgärder ha emellertid till väsentlig del erhållit
karaktären av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrunderna
på ifrågavarande område förutsattes skola ske i samband med socialvårdskommitténs
översyn av lagstiftningen angående försäkring för olycksfall i
arbete m. m. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 mars 1944 uppdrogs åt kommittén
att överarbeta en av riksförsäkringsanstalten verkställd utredning och
att snarast möjligt inkomma med förslag till erforderliga nya bestämmelser
rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
I avvaktan på slutförandet av socialvårdskommitténs utredning i ämnet
vidtogos ytterligare provisoriska ändringar i ersättningsbestämmelserna. Så
skedde senast år 1948, då ersättningsgrunderna för fast anställd personal och
frivilliga i enlighet med förslag av kommittén anpassades efter de samtidigt
beslutade, från och med den 1 januari 1949 gällande nya bestämmelserna i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. De provisoriska bestämmelserna
rörande värnpliktiga bibehöllos oförändrade. Det förutsattes därvid, att definitiva
bestämmelser skulle meddelas snarast möjligt.
Socialvårdskommittén avgav i januari 1949 betänkande med förslag till
ändrade bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring. Efter remissbehandling har ärendet beretts inom
förs\ arsdepartementet. I arets statsverksproposition har vid beräkningen av
det under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förutsatts
att nya ersättningsbestämmelser skola träda i kraft den 1 juli detta år.
I februari 1949 avgav socialvårdskommittén betänkande med förslag till
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. m. De däri förordade ersättningsförbättringama
komma att bli av betydelse för vissa grupper av skadad personal vid försvarsväsendet,
men förslagen avse främst andra kategorier av ersättningstagare.
Detta ärende har beretts inom socialdepartementet, och förslag till avlåtande
av proposition i ämnet kommer senare denna dag att föreläggas Kungl. Maj:t.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga kommitténs nyssnämnda, i
januari 1949 avgivna betänkande rörande ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Inledningsvis rämnas en översiktlig
redogörelse för de gällande bestämmelserna i ämnet, kommitténs förslag och
de avgivna remissyttrandena. Kommittébetänkandet torde få såsom bilaga
fogas till detta protokoll.
Huvudinnehållet av gällande bestämmelser, social värdskommitténs
förslag och remissyttrandena.
Gällande bestämmelser.
Värnpliktigs rätt till ersättning i anledning av kroppsskada regleras främst
av bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen
äger tillämpning även på fast anställt manskap och vissa grupper av fast
anställd, icke ständigt tjänstgörande personal samt på sådan frivillig personal,
som av Kungl. Maj:t hänföres under förordningen.
Såsom kroppsskada räknas enligt förordningen även sådana under militärtjänsten
ådragna sjukdomar, som icke förorsakats av olycksfall.
Med avseende på grunderna för ersättningsbeloppens storlek ansluter sig
1927 års förordning i stort sett till lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Således beräknas ersättningarna i princip efter den skadades årliga arbetsförtjänst.
För de värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen
med olycksfallsförsäkringslagen väsentligen formell, enär den årliga arbetsförtjänsten
för dem skall antagas utgöra vissa i 8 § angivna belopp, som äro
oberoende av den civila inkomsten.
Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. För
vissa äldre och mer kvalificerade värnpliktiga beräknades den årliga arbetsförtjänsten
vid ersättnings bestämmande till 2 100 kronor, för övriga till 1 764
kronor.
Numera indelas de värnpliktiga — såvitt angår skador efter den 30 juni
1944 — i fyra ersättningsklasser, i det att arbetsförtjänsten beräknas till
a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer;
b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer eller i
27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning eller tjänstgöring
(för läkare, ingenjörer, sjökaptener m. fl.) ävensom för annan värnpliktig,
som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år;
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
32
c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår,
varunder han fyllt 22 år;
d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c).
Vissa år 1946 beslutade, provisoriska ersättningstillägg (7 a§) äro lika stora
i de fyra ersättningsklasserna. Vid förlust av arbetsförmågan utgår tillägg till
sjukpenning med en krona för dag och tillägg till livränta med trettio kronor
för månad. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst eu femtedel utgår
motsvarande lägre tillägg. Tillägg utgår också å vissa efterlevandelivräntor.
Enligt förordning den 30 juni 1943 (nr 449), vars giltighetstid utlöper den
30 juni 1950 (SFS 1949:242), utgår dyrtidstillägg med 40% å ersättningar
till värnpliktiga och deras efterlevande.
För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal
och frivilliga bestämmas sjukpenning- och livräntebeloppen i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § olycksfallsförsäkringslagen
stadgade grunderna. För fast anställt manskap gäller dock den
särbestämmelsen — såvitt angår kroppsskador efter den 30 juni 1946 — att
arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor vid bestämmande
av sjukpenning för tid efter det kalenderår, då den skadade fyllt
20 år, eller av livränta. Å sjukpenning eller livränta i anledning av kroppsskador
före år 1941 utgår i vissa fall dyrtidstillägg med 20 % enligt nyssnämnda
förordning den 30 juni 1943 (nr 449).
I fråga om olycksfall och sjukdomar, som inträffat respektive yppats före
den 1 januari 1928, då 1927 års förordning trädde i kraft, gäller alltjämt förordningen
den 18 juni 1909 (nr 89) i samma ämne. Ersättningsbeloppen ha
emellertid förhöjts. Genom förordning den 29 juni 1946 (nr 344) har således
föreskrivits, att ersättning, som jämlikt 1909 års förordning utges såsom sjukhjälp
eller såsom livränta till den skadade eller dennes änka eller barn, skall
utgå med de i 1927 års förordning stadgade beloppen för värnpliktiga i lägsta
ersättningsklassen. Dyrtidstillägg å ersättning enligt 1909 års förordning utgår
med 40 %.
Bestämmelser om höjning i vissa fall av begravningshjälp enligt 1909 eller
1927 års förordning äro meddelade i förordningar den 29 juni 1946 (nr 345)
och den 26 juni 1948 (nr 423). När dödsfallet inträffat efter 1948 års utgång,
är begravningshjälpen 500 kronor.
För hemvärnspersonal gäller förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.
Aid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada efter den 30 juni
1946 skall den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas i enlighet med de för
fast anställt manskap föreskrivna grunderna. För äldre fall gäller, att den
årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas till lägre
belopp än 1 764 kronor.
Ersättning i anledning av kroppsskada, som efter den 31 december 1948
drabbat i 1927 års förordning avsedd fast anställd eller frivillig personal eller
hemvärnspersonal, beräknas enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 422)
33
Kunql. Maj:ts proposition nr 96.
med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fält enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, m. m. Bestämmelserna innebära i huvudsak,
att de från och med år 1949 gällande ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen
skola lända till efterrättelse. Därav följer bland annat, att
maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjts från 4 800
kronor till 7 200 kronor, att sjukpenningens maximibelopp höjts från 9 kronor
per kalenderdag till 14 kronor eller — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre,
och att normalbeloppet för livränta vid helinvaliditet mellan 18 och 67 års
ålder höjts från 2/s till n/i2 av den årliga arbetsförtjänsten.
Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., utgivas särskilda
tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedskapen
1939—1945 och dennas avveckling utgå enligt 1927 års förordning m. fl. författningar.
Förordningen innehåller dels vissa särskilda bestämmelser om de
värnpliktigas inplacering i ersättningsklasser, dels bestämmelser om ersättningstillägg
till såväl värnpliktiga som övrig personal vid nedsättning av
arbetsförmågan med minst en femtedel samt till vissa livränteberättigade
efterlevande.
De särskilda bestämmelserna för värnpliktiga ha främst inneburit, att de
ersättningar som bestämts efter lägsta ersättningsklassen uppräknats till närmast
högre klass. Yidare har den år 1944 tillkomna bestämmelsen om inplacering
av äldre värnpliktiga i näst högsta ersättningsklassen gjorts tillämplig
även på dem, som skadats under tidigare beredskapstjänstgöring.
De generella tilläggen vid 25 % och högre invaliditetsgrader äro ortsgraderade
efter den ortsgruppsindelning som gällde för folkpensioneringen vid
utgången av år 1947. Detta sammanhänger med att denna ortsgruppering tills
vidare bibehållits för de till tjänstgörande och skadade värnpliktiga m. fl. utgående
familjebidragen. Den skadade skall i regel anses tillhöra den ortsgrupp,
inom vilken han är mantalsskriven. Ersättningstillägget vid helinvaliditet
är i respektive ortsgrupper 984, 1 284 och 1 584 kronor för år. Vid nedsättning
av arbetsförmågan med minst en fjärdedel utgör ersättningstillägget
det lägre belopp, som motsvarar invaliditetsgraden, och vid 20 % invaliditet
utges ett tillägg av 120 kronor för år. Tillägg utgå även till sjukpenning och
vissa efterlevandelivräntor.
Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga
med flera, vilka drabbats av kroppsskada, kan under vissa förutsättningar
bidrag utgivas till den, som under militärtjänstgöring efter den 2 september
1939 ådragit sig ersättningsberättigande kroppsskada, ävensom till
vissa efterlevande till den, som avlidit i följd av sådan kroppsskada.
Beträffande storleken av ersättningar och familjebidrag i olika fall ävensom
vidtagna åtgärder för att bereda under militärtjänstgöring skadade utkomst
genom eget arbete torde få hänvisas till socialvårdskommitténs betänkande
(bilagan, s. 98 fl''.).
3—na 49 Bihanq till riksdagens protokoll 1960. I sand. Nr 96.
34 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 96.
Social vårdskommitténs förslag.
Socialvårdskommittén bär föreslagit, att 1927 års förordning om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skall ersättas
av en ny förordning. Denna förordning (militärersättningsförordningen) avses
skola tillämpas dels å skadefall, som inträffa efter förordningens ikraftträdande,
dels å vissa dessförinnan men efter 1949 års ingång inträffade fall.
Vidare har i en särskild förordning, i det följande benämnd omregleringsförordningen,
framlagts förslag till bestämmelser angående ersättningar i äldre
fall för tid efter förordningens ikraftträdande. Båda de föreslagna förordningarna
syfta främst till en definitiv reglering av ersättningsgrunderna för
värnpliktiga.
I motiveringen till den föreslagna nya militärersättningsförordningen har
kommittén framhållit bland annat följande.
Ersättningarna enligt nämnda förordning liksom ersättningarna enligt
olycksfallsförsäkringslagen avses utgöra kompensation för den av kroppsskadan
förorsakade inkomstminskningen. Det har synts kommittén vara tämligen
självfallet, att ersättningar till skadade värnpliktiga böra i princip utmätas
så, att de bli minst likvärdiga med de ersättningar, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
tillkomma skadade arbetstagare. Det förhållandet, att
ersättning till värnpliktiga, liksom till vissa andra personalkategorier, utges
icke blott för sådana skador och sjukdomar som omfattas av försäkringen
för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar, utan även för andra under
tjänstgöringen ådragna sjukdomar, utgör enligt kommitténs mening icke något
bärande skäl för en nedpressning av ersättningsnivån. Denna utvidgning av
ersättningsrätten får nämligen anses vara betingad av de särskilda sjukdomsrisker,
som kunna vara förenade med tjänstgöringen. Ett förmånligt försäkringsskydd
för de värnpliktiga — med avseende på såväl ersättningsrättens
omfattning som ersättningarnas storlek — motiveras också med att deras
övriga förmåner under tjänstgöringen äro blygsamma.
Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar vid kroppsskador
i förhållande till deras civila inkomst åberopades, framhåller kommittén,
vid tillkomsten av 1927 års förordning, att deras förmåner i övrigt icke
rönte någon inverkan av de olika förhållandena i det civila livet. Detta argument
har synts kommittén föga bärkraftigt. Att de värnpliktiga icke erhålla
kompensation för det ekonomiska avbräck, som de få vidkännas under tjänstgöringstiden,
kan, anför kommittén, icke i och för sig motivera, att ersättning
i anledning av ådragen kroppsskada skall utges efter mindre förmånliga grunder
än vid olycksfall i avlönat arbete. Från principiella synpunkter skulle
enligt kommitténs mening intet vara att erinra mot en så anordnad kombination
av en standardskala och olycksfallsförsäkringslagens regler, att standardbeloppen
finge överskridas, om ersättning enligt lagens regler vore förmånligare
för den värnpliktige eller den efterlevande. Från praktisk synpunkt
skulle visserligen ett sådant system å ena sidan ha den nackdelen, att en be
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
läkning av den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst kunde vara besvärlig att
verkställa, å andra sidan skulle systemets tillämpning dock medföra den fördelen,
att anordningen med behovsprövade familjebidrag kunde avvecklas. Om
skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de grunder, som efter
1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen gällde för annan militär personal
och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve förmånerna i vanliga
fall tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersättningssystemet komme
till stånd.
På dessa skäl, som närmare utvecklats i betänkandet, har kommittén förordat,
att den årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga i framdeles inträffande
fall skall beräknas enligt grunderna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock med
tillämpning av vissa särskilda minimibelopp. Vid minimibeloppens avvägning
bör enligt kommittén beaktas dels att antalet av de fall i vilka skälighetsberäkning
enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen måste göras, reduceras om relativt
höga minimibelopp fastställas, dels ock att överkompensation såvitt möjligt
bör undvikas. Det har synts kommittén lämpligt, att ett lägre minimibelopp
tillämpas vid bestämmande av ersättning till den värnpliktige för tid innan
han uppnått viss ålder och ett högre minimibelopp vid bestämmande av ersättning
för tid därefter eller av ersättning till efterlevande. Kommittén har framhållit,
att i fråga om arbetsinkomsternas variation med åldern stora skillnader
föreligga mellan olika grupper av arbetstagare, men att skilda regler för olika
yrkesgrupper icke lämpligen kunna uppställas i förevarande sammanhang. Vid
stadgandets utformning bör enligt kommitténs mening hänsyn tagas till att
en minimiregel redan gäller för fast anställt manskap och hemvärnspersonal,
i det att arbetsförtjänsten för dem icke må beräknas till lägre belopp än 3 000
kronor vid bestämmande av sjukpenning efter utgången av det kalenderår, då
den skadade fyllt 20 år, eller av livränta. Kommitténs majoritet1 har stannat
för att förorda ett för värnpliktiga, fast anställt manskap och hemvärnspersonal
gemensamt stadgande av innehåll, att arbetsförtjänsten skall beräknas
till minst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till skadad, som fyllt
20 men högst 25 år, och att ett högre minimibelopp, 3 600 kronor, skall tilllämpas
vid bestämmande av ersättning till skadad över 25 år eller av ersättning
till efterlevande. En minoritet2 har ansett, att den av majoriteten sålunda
föreslagna skillnaden mellan minimibeloppen är alltför försiktigt utmätt, och
förordar att sistnämnda belopp höjes till 3 900 kronor.
I motiveringen till den föreslagna omregleringsförordningen, som bär avseende
å värnpliktiga m. fl., har kommittén inledningsvis erinrat om att vidtagna
ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser erhållit
tillämpning endast beträffande olycksfall, som inträffat efter det att de
nya bestämmelserna trätt i kraft, samt att vid de under senare år företagna
prolongationerna av dyrtidstilläggsbestämmelserna förutsatts, att kommittén
1 Ordföranden, f. d. landshövdingen Eriksson, samt ledamöterna Birke, Hagård, Xordgren
och Pettersson.
5 Ledamöterna Bexelins, Hnrtmann och Höjer.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen skulle undersöka möjligheten
av att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare, som till följd av
tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder kom
mit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av nyare bestämmelser
skolat intaga.
Utredning i angivna hänseende pågick inom kommittén när dess nu ifrågavarande
förslag rörande ersättning för kroppsskada under militärtjänstgöring
framlades. Sedermera har kommittén, såsom inledningsvis framhållits, avgivit
betänkande med förslag angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Därvid föreslagna
ersättningstillägg åt skadade arbetstagare m. fl. äro avvägda så, att
de skola åstadkomma en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning av de
nuvarande skillnaderna mellan ersättningar till personer, som skadats under
olika tidsperioder.
Beträffande förslaget till omregleringsförordning har kommittén anfört, att
det förhållandet att ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser
icke kommit dem tillgodo, som skadats före lagändringarna, icke
hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa ändringar i militärersättningsbestämmelserna.
De år 1946 tillkomna provisoriska förbättringarna av
värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades sålunda
även dem som skadats innan bestämmelserna trätt i kraft. Samtidigt beslöts
att enligt 1909 års förordning utgående ersättningar till såväl värnpliktiga som
annan i förordningen avsedd personal (volontärer och stammanskap) skulle
uppräknas i nivå med ersättningar enligt lägsta ersättningsklassen för värn
pliktiga i 1927 års förordning. Ersättningar enligt de av kommittén nu föreslagna
bestämmelserna för framdeles inträffande skador under värnpliktstjänstgöring
(militärersättningsförordningen) bli, enligt vad kommittén framhållit,
särskilt i de fall, då skadan medfört höggradig invaliditet eller lett till döden,
i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningar enligt 1927 års förordning
jämte därå utgående dyrtidstillägg. Om detta förslag skulle godtagas, kräver
enligt kommitténs mening billigheten, att utgående ersättningar i äldre skadefall,
som medfört alltjämt bestående höggradig invaliditet eller lett till den
värnpliktiges död, samtidigt förbättras på sådant sätt, att de kunna anses bli
åtminstone i stort sett likvärdiga med de genomsnittliga ersättningarna i nya
fall.
Enär en omreglering av värnpliktigas ersättningar i äldre fall enligt de för
nya fall förordade bestämmelserna (militärersättningsförordningen) skulle
förutsätta beräkningar av de årliga arbetsförtjänsterna i enlighet med grunderna
för 9 § olycksfallsförsäkringslagen, och då inkomstläget under en för
länge sedan förfluten tid icke borde bli bestämmande för ersättningarnas stor
lek framdeles, har kommittén funnit det vara nödvändigt, att särskilda ersättningsbestämmelser
uppställas för omregleringen. Ersättningarna borde därvid
uppräknas till en skälig nivå, så att dyrtidstilläggen och de provisoriska
tilläggen kunde avvecklas. De av klassindelningarna föranledda ersättnings
-
37
Kungl. Mai:ts proposition nr 96.
skillnaderna borde knappast bevaras vid omregleringen, enär klassindelningen
varit olika under olika tider och främst haft till följd att den värnpliktiges
ålder vid skadetillfället i allmänhet blivit bestämmande för ersättningens
storlek allt framgent. Den för de beredskapsskadade införda dyrortsgraderingen
på grundval av ortsgruppsindelningen enligt 1935 års folkpensioneringslag
kunde givetvis icke bibehållas. Under förutsättning att ersättningsnivån
höjdes på sätt kommittén förordade borde dyrortsgraderingen kunna
helt slopas. Tillräckliga skäl funnes då icke heller för att bibehålla den i de
provisoriska bestämmelserna gjorda åtskillnaden mellan beredskapsskadade
och andra.
I enlighet med det anförda föreslår kommittén att ersättningar till värnpliktiga
i de äldre fallen, som för närvarande indelas i tretton ersättningsgrupper,
skola bestämmas enligt en enda skala. En sådan enhetlig skala medför, framhåller
kommittén, i vissa fall underkompensation och i andra fall överkompensation.
Dessa otillfredsställande konsekvenser ha emellertid ansetts ofrånkomliga.
De nya ersättningsbeloppen vid olika invaliditetsgrader skola enligt förslaget
icke bestämmas i förhållande till en antagen årlig arbetsförtjänst utan
efter en i förordningen intagen tabell, som utvisar beloppens storlek i de olika
fallen. Denna metod har valts för att beloppen skola kunna avvägas på ett
friare sätt än vid tillämpning av en abstrakt formel och för att göra det lättare
för allmänheten att orientera sig i bestämmelserna.
Vid skalans utformning har kommittén utgått från att en avsevärd höjning
bör komma till stånd i de svåra invaliditetsfallen, men ringa eller ingen höjning
i de lindrigare fallen. Enligt de föreslagna bestämmelserna för nya fall
utgör högsta månadsbeloppet av livränta vid helinvaliditet 550 kronor före
67 års ålder och därefter 400 kronor (oräknat eventuellt vårdbidrag vid hjälplöshetstillstånd);
minimibeloppen skulle bli 229 kronor mellan 20 och 25 års
ålder, 275 kronor mellan 25 och 67 års ålder och 200 kronor från 67 års ålder.
Kommitténs majoritet har — med utgångspunkt från att ersättningarna vid
höggradig invaliditet borde bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna
i nya fall — ansett, att månadsbeloppet vid helinvaliditet i äldre fall
skäligen bör bestämmas till 400 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67 år
och 300 kronor för yngre och äldre livräntetagare (oräknat eventuellt vårdbidrag).
Kommittén har framhållit, att det givetvis kunde ifrågasättas, huruvida
så kraftiga förhöjningar borde medges, men har ansett, att det avgörande
vid beloppens avvägning snarare borde vara, vilka belopp som kunde anses i
och för sig rimliga, än vilken procentuell förhöjning som — frånsett bortfallande
familjebidrag och andra former av tilläggsunderstöd — tillfölle dem som
hittills fått åtnöjas med de sämsta, oskäligt låga ersättningsbeloppen. I samband
härmed har kommittén anfört, att genom de förordade förhöjningarna
behovet av tilläggsunderstöd komme att väsentligen bortfalla, Onödiga kostnadsökningar
borde givetvis undvikas, men den härav betingade återhållsamheten
svntes icke böra medföra-, att helinvalidernas ersättningar bestämdes till
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
lägre belopp än de föreslagna. Större anledning till återhållsamhet funnes vid
de lindrigare fallen, som utgjorde det stora flertalet. Under det att de föreslagna
beloppen till invalider i åldrarna 25—67 år vid högre invaliditetsgrader
än 60 % samtliga överstege de nuvarande maximibeloppen för beredskapsskadade,
hade standardbeloppen vid lägre invaliditetsgrader avvägts så, att
de i stor utsträckning låge lägre än de högsta nu utgående beloppen.
Minoriteten har ansett, att de stora skillnader, som enligt majoritetens förslag
skulle uppkomma mellan omregleringsbeloppen vid högre invaliditets
grader och motsvarande minimibelopp i nya fall, måste vara ägnade att skapa
ett berättigat och allvarligt missnöje hos nya ersättningstagare. Enligt minori
tetens mening bör den av majoriteten föreslagna omregleringsskalan ändras
så, att månadsbeloppet vid helinvaliditet blir 350 kronor för livräntetagare i
åldrarna 25—67 år och 250 kronor för övriga. Genom denna ändring ävensom
den ändring, som minoriteten enligt vad förut nämnts föreslagit beträffande
minimibeloppen i nya fall, skulle antalet nya fall med lägre ersättningar än de
äldre minskas i avsevärd mån; då dylik differens ändock komme att föreligga,
skulle den bli av långt mindre storlek än enligt majoritetens förslag.
Omregleringsbestämmelserna skola enligt förslaget äga tillämpning, förutom
å värnpliktiga, även å fast anställt och indelt manskap samt, i den mån
Kungl. Maj:t så förordnar, i vissa andra fall. Ersättningsförbättringar för
annan i 1927 års förordning avsedd personal, hemvämspersonal m. fl. ha föreslagits
i förenämnda betänkande angående tillägg av statsmedel till vissa
ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m.
Kommittén har såsom nämnts förutsatt, att de provisoriska tilläggen och
familjebidragen skola avvecklas vid omregleringen. För de fall, där de nya ersättningsbeloppen
skulle komma att understiga nu utgående ersättningar jämte
provisoriskt tillägg, föreslås särskilda regler till förhindrande av ersättnings
minskning. Yidare har såsom en övergångsanordning för de fall, där den omreglerade
ersättningen skulle understiga nu utgående ersättning jämte familjebidrag,
föreslagits att riksförsäkringsanstalten skall äga utge ersättningsfyllnad.
Enär dylik fyllnad ansetts ifrågakomma endast i en ringa del av samtliga
ersättningsfall, bör det enligt kommitténs mening överlämnas åt anstalten att
tills vidare efter fri prövning bestämma de belopp som med hänsyn till om
ständigheterna i de särskilda fallen kunna finnas skäliga. Minoriteten har
anfört, att antalet fall, vari ersättningsfyllnad måste utges, skulle komma att
ökas, därest omregleringsbeloppen bestämdes i enlighet med minoritetens förslag,
men att det ändock syntes kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten
att efter fri prövning bestämma fyllnadsbeloppen; för att icke komplicera
prövningen syntes det angeläget att man avstode från att lägga familj ebidragsförordningens
bestämmelser till grund för en successiv reglering av fyllnadsbeloppen.
Till kommitténs förslag i övrigt beträffande ersättningsgrunder i nya och
äldre fall återkommer jag i den speciella motiveringen till föreliggande författningsförslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
39
Yttranden.
Över socialvårdskommitténs betänkande ha yttranden avgivits av överbefälhavaren,
försvarets civilförvaltning, försvarets socialbyrå, försvarets upplysnings-
och personalvårdsnämnd, hemvärnsrådet, socialstyrelsen, försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statskontoret, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, centralförbundet
för befälsutbildning, försvars väsendets underbefälsförbund,
stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet och, i vad avser frågor
som äga samband med översynen av olycksfallsförsäkringslagen, socialförsäkringsbolagens
förening. De i yttrandena gjorda uttalandena angående huvud
punkterna i kommitténs förslag innehålla i huvudsak följande.
överbefälhavaren har tillstyrkt, att kommitténs förslag lägges till grund
för utarbetande av en ny militärersättningsförordning m. m. och att förordningen
sättes i kraft snarast möjligt. Överbefälhavaren har framhållit, att det
förhållandet, att ett flertal bestämmelser, av vilka de flesta vore av provisorisk
karaktär, för närvarande gällde angående ersättning till de under militärtjänstgöring
skadade, medfört betydande svårigheter både vid handläggning
av ersättningsärenden och vid den enskildes^ bedömande av till honom utgående
ersättning. Åtskilliga skäl talade därför för att mera enhetliga och
enklare bestämmelser snarast möjligt komme att ersätta de nuvarande. Kommitténs
förslag innebure i detta avseende väsentliga fördelar. De föreslagna
ersättningsbeloppen kunde, till skillnad från de nu utgående, anses vara skäliga
i förhållande till rådande prisläge och syntes även väl avvägda med tanke
på en eventuell tendens från de skadades sida att undandraga sig arbetsvärd
eller på annat sätt utan egen arbetsinsats försörja sig enbart genom utgående
ersättningar.
Överbefälhavaren har dock funnit tveksamt, om militär personal, som
ådrager sig skador under i stort sett likartade förhållanden, böra få sina er
sättningar bestämda efter sin verkliga eller beräknade civila arbetsinkomst,
och har härom närmare anfört följande.
Det kunde nämligen, när flera värnpliktiga skadades vid ett och samma
tillfälle, inträffa att en värnpliktig med en relativt lindrig skada erhölle större
ersättning än en annan, vars skada vore svårare men vars civila arbetsinkomst
vore mindre än den förstnämndes. Det kunde förutses, att viss irritation
därigenom komme att uppstå. Tillräcklig anledning syntes dock icke för den
skull föreligga att underlåta att pröva det nya förslaget. Med hänsyn till att
huvuddelen av de värnpliktiga vid tiden för fullgörande av första tjänstgöring
antingen icke avslutat sin utbildning eller icke erhållit en slutlig löneställning
inom sitt yrke, syntes en riktig beräkning av arbetsinkomsten erbjuda
mycket stora svårigheter, överbefälhavaren förutsatte därför, att tillräckligt
utförliga anvisningar utfärdades till verkställande myndigheter för att en
skälig hänsyn vid tillämpningen skulle kunna tagas till en arbetsinkomst, som
troligen skulle ha uppnåtts, om skadan icke inträffat.
I fråga om de äldre fallen har överbefälhavaren ansett någon minskning
av de föreslagna livräntebeloppen böra övervägas, onär, såsom kommitténs
minoritet framhållit, skillnaden eljest bleve ganska stor mellan å ena sidan
40
Kungi. Maj:is proposition nr
de normala ersättningarna i äldre fall vid hög invaliditet och till efterlevande,
och å andra sidan de i nya fall utgående minimiersättningarna, som troligen
komme att bli mycket vanliga. Ehuru familjebidragen visat sig i flera avseenden
värdefulla för att på ett smidigt sätt konrplettera ersättningarna, har
överbefälhavaren icke velat motsätta sig att en enhetlig ersättningsform förnya
fall fastställes enligt förslaget. För de äldre fallen syntes det lämpligt
att familjebidragen åtminstone övergångsvis bibehölles i stället för de avkommittén
föreslagna fyllnadsbeloppen. Om familjebidragen till skadade avskaffades,
syntes Kungafonden Med folket för fosterlandet, som varit av betydelse
genom att kunna pa ett smidigt sätt och efter fri behovsprövning
lämna erforderliga kompletterande bidrag till ersättningarna, få en ännu
större uppgift att fylla. Det borde därför övervägas, om icke åtgärder för
säkerställande av fondens v erksamhet borde vidtagas i god tid innan dess
tillgångar vore förbrukade.
Även försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd har funnit kommitténs
förslag innebära en väsentlig förenkling i så måtto, att detsamma möjliggör
upphävandet av de många gällande ersättningsföl-fattningarna, av vilka
ilera ha karaktären av ett provisorium. Förslaget komme att möjliggöra
tillämpande av relativt enhetliga normer vid fastställande av ersättning. I
några principiella frågor har dock nämnden uttalat en viss tveksamhet.
Det syntes nämnden icke uteslutet, att värnpliktiga m. fl., vilka under
tjänstgöringen levde under i stort sett samma sociala och ekonomiska förhållanden,
kunde finna de för framdeles inträffande skadefall föreslagna ersättningsgrunderna
stridande mot deras rättsmedvetande. De flesta av de
värnpliktiga vore på grund av sin ungdom icke slutligt inplacerade i de yrken,
som sedermera skulle giva dem deras bärgning. Särskilt borde beaktas att
detta förhållande accentuerades alltmer i samma mån som den första tjänstgöringen
komme att fullgöras i 19—20 års åldern. De föreslagna minimibeloppen
för arbetsförtjänstens beräkning vore för flertalet icke tillräckliga för
att kompensera det sannolika framtida inkomstbortfallet. En fullt godtagbar
tillämpning bleve troligen mycket svår att genomföra. Som exempel kunde
anföras att väsentligt olika ersättningar komme att utgå till tvenne personer
med lika invaliditet, av vilka den ene före tjänstgöringen övergått från lantarbete
till mer avlönat arbete inom industrien, under det att den andre beslutat
sådan övergång men väntat därmed till tjänstgöringens slut. Det syntes
nämnden tveksamt, om icke ett system med fixerade belopp för beräkning av
den årliga arbetsförtjänsten vore att föredraga. Detta syntes förutsätta, att
eisättningarna i vissa fall kompletterades med familjebidrag. Såvitt nämnden
hade sig bekant, hade familjebidragen visat sig vara av mycket stor betydelse
framförallt som komplettering av ersättningarna under en övergångstid
fram till den tidpunkt, då den skadade, i förekommande fall efter erforderlig
arbetsvärd, kunnat utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga. Nämnden ifrågasatte,
om icke familjebidragen till skadade under alla förhållanden borde bibehållas,
varvid hänsyn vid behovsprövning borde tagas till en genomsnittlig
arbetsinkomst i den skadades yrke. Eventuellt skulle bidragen utgå endast
under viss tid, i första hand till dess en möjlig arbetsvärd påbörjats.
Nämnden har, liksom kommitténs minoritet, funnit skillnaden mellan de
föreslagna ersättningarna i de äldre fallen -och minimiersättningarna i de
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
41
nya alltför stor. Det har synts nämnden böra övervägas, om icke den nya
militärersättningsförordningen skulle kunna gälla även för de äldre fallen.
Nämnden har framhållit, att den väl insåge, att inplaceringen av de äldre
fallen i skalan vid inkomstberäkningen skulle komma att för riksförsäkringsanstalten
medföra väsentligt utökade arbetsuppgifter, vilka dock skulle vara
tidsbegränsade. Samtidigt skulle avsevärda förenklingar vinnas, vilka nämnden
ansåge böra uppmärksammas vid ett slutligt bedömande.
Försvarets civilförvaltning har anfört bland annat följande. Det vore önskvärt,
att nuvarande invecklade och svåröverskådliga ersättningsbestämmelser
snarast möjligt avlöstes av enhetliga och förenklade bestämmelser. Härför
talade även den omständigheten, att från och med den 1 januari 1949 vissa
viktiga jämkningar företagits i olycksfallsförsäkringslagen. Det syntes angeläget,
att ersättningsnormerna för de i militärtjänst skadade bragtes i överensstämmelse
med sagda lag. Då de av kommittén föreslagna bestämmelserna
emellertid avsåges bli i åtskilliga hänseenden föremål för nya överväganden
i samband med den fortsatta revisionen av lagen, ville civilförvaltningen
ifrågasätta, om icke i avbidan härpå borde tillsvidare anstå med utfärdande
av ny förordning i ämnet.
Även civilförvaltningen har ställt sig tveksam till förslaget, att de för värnpliktiga.
gällande fixa ersättningsklasserna. slopas och att ersättningarna i
stället bestämmas i förhållande till den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst
i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagens grunder. Ämbetsverket
har härom anfört följande.
En sådan anordning hade förut icke tillämpats bland annat av det skäl att
värnpliktens fullgörande vore en medborgerlig plikt lika för alla och att staten
därför uti allt, som rörde värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla
lika. Såvitt civilförvaltningen kunde finna, syntes också den föreslagna principen
understundom kunna leda till obilliga resultat. Därvid åsyftades skadefall
rörande värnpliktiga, som i följd av långvariga studier inträdde i förvärvsarbetet
jämförelsevis sent. För att dessa icke skulle komma i ett
sämre läge än andra måste särskilda regler meddelas om arbetsförtjänstens beräkning.
Beträffande omregleringen av ersättningar i äldre fall har civilförvaltningen
hållit före, att förslaget i denna del borde jämkas, så att de av reservanterna
påtalade ojämnheterna mellan dessa ersättningar och ersättningarna i nya
fall avlägsnades eller i varje fall minskades.
Försvarets socialbyrå har anfört, att de gällande bestämmelserna medfört
betydande administrativa svårigheter och gjort det vanskligt för den enskilde
att bedöma de meddelade besluten i ersättningsärenden. På det ifrågavarande
området vore största möjliga enkelhet och klarhet beträffande bestämmelsernas
innebörd och avsedda tillämpning särskilt eftersträvansvärda. Socialbyrån
ville därför starkt framhålla angelägenheten av eu mera slutgiltig lösning
av ersättningsfrågorna.
Även socialbyrån har pekat på vissa nackdelar, som äro förenade med förslaget
att ersättningar till värnpliktiga i nya skadefall skola bestämmas efter
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
i stort samma grunder som ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, samt
har härom närmare anfört följande.
Det syntes förtjäna framhållas, att arbetsförtjänstens beräkning för värnpliktiga,
som fullgjorde fredstjänstgöring, kunde erbjuda svårigheter. I allmänhet
befunne sig de värnpliktiga vid första tjänstgöringen i en ålder av
20—21 år och komme eventuellt framdeles att fullgöra sådan tjänstgöring vid
en ålder av 19—20 år. I vart fall vid sistnämnda ålder syntes en betydande
del av de värnpliktiga icke ha träffat något slutgiltigt avgörande beträffande
yrkesvalet. Såsom alternativ syntes emellertid icke kunna föreslås annan
lösning än ett bibehållande av anordningen med en schematisk beräkning av
den årliga arbetsförtjänsten. Denna lösning finge anses så otillfredsställande,
att socialbyrån ville förorda kommitténs förslag. Byrån ville dock starkt
understryka angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kunde råda
om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömdes på ett välvilligt sätt.
Socialbyrån har anslutit sig till förslaget angående en särskild omregleringsförordning
för äldre fall. Det hade visserligen varit önskvärt, framhåller
socialbyrån, att nya och äldre fall kunnat bedömas enligt samma bestämmelser,
men det syntes, såsom kommittén hade anfört, vara praktiskt taget
ogenomförbart att reglera frågor om ersättning beträffande de äldre fallen
enligt den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Ersättningsbeloppen
enligt omregleringsförordningen syntes i allt väsentligt skäligt avvägda.
Socialbyrån har funnit tveksamt, huruvida bestämmelserna om familjebidrag
borde upphävas, och härom anfört i huvudsak följande.
Dessa bestämmelser hade tillämpats i snart tio år, varför hos många, framförallt
hos dem som åtnjöte bidrag, provisoriekaraktären mer och mer förtonat.
Familjebidragen hade också på ett helt annat sätt än andra ersättningsformer
gjort det möjligt att bereda den skadade och hans familj skälig
försörjning i de fall, där viss arbetsförmåga beräknats vid bestämmandet av
förmånerna från riksförsäkringsanstalten men i praktiken icke kunnat ut
nJ^tjas för inkomstförvärv. De gällande arbetsvårdsbestämmelsema förutsatte
också, att familjebidrag skulle kunna utgå. Fn betydande del av de
många, som skadats under den gångna försvarsberedskapen, hade ännu icke
kunnat beredas arbetsvärd.
Vid övervägande av samtliga synpunkter på frågan har socialbyrån stannat
för att tillstyrka, att familjebidrag icke skall utgå vid ersättningar enligt
den nya militärersättningsförordningen; därvid förutsättes, att den smidighet
och anpassning till den faktiska förvärvsmöjligheten, som familjebidragssystemet
möjliggjort, skall komma att känneteckna den praktiska tillämpningen
av den nya ersättningsförordningen. Beträffande de äldre skadefallen
är socialbyrån däremot delvis av annan mening i familjebidragsfrågan än
kommittén.
I dessa fall komme ersättningarna icke att bestämmas på grundval av den
faktiska arbetsförtjänsten. Antalet av de fall, där de av kommittén föreslagna
ersättningsfyllnaderna bleve erforderliga, finge antagas bli betydande under
de närmaste åren. För den frivilliga personalen, som ägde rätt till familjebidrag
vid sidan av ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning
men som icke direkt omfattades av den föreslagna omregleringsförordningen,
finge ett obestridligt behov av ekonomiska förmåner utöver utgående ersätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 43
ning antagas föreligga. Att i ett sammanhang omreglera förmånerna i arbets
vårdsfallen på ett sådant sätt, som säkerställde vederbörandes försörjning
under den fortsatta yrkesutbildningen eller omskolningen, syntes socialbyrån
icke praktiskt möjligt. Enligt socialbyråns mening borde övergångsvis vissa
bestämmelser utfärdas om familjebidrag till komplettering av ersättning en
ligt den av kommittén föreslagna omregleringsförordningen. Övergångsperioden
syntes icke böra sättas längre än till två år. Denna tidrymd kunde antagas
vara tillräcklig för att avveckla större delen av de äldre skadefall, i
vilka arbetsvärd borde ifrågakomma, och beslut om den framtida organisa
tionen av arbetsvärden över huvud hunne troligen meddelas. Riksförsäkringsanstaltens
arbete med de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna
syntes också komma att förskjutas till en lämpligare tidpunkt.
Hemvärnsrådet har icke haft något att erinra mot de av kommittén föreslagna
ersättningsgrunderna.
Statskontoret har anfört, att frågan om ersättning till skadade värnpliktiga
kommit i ett nytt läge genom de år 1948 beslutade ändringarna i olycka
fallsförsäkringslagen. Med hänsyn därtill funne sig statskontoret icke böra
motsätta sig kommitténs förslag att frångå det hittillsvarande systemet med
indelning av de värnpliktiga i olika ersättningsklasser och i stället i möjli
gaste mån anknyta ersättningarna till storleken av vederbörandes arbetsförtjänst.
Ämbetsverket hade icke heller något att erinra mot den föreslagna
storleken av minimibeloppen för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst.
Däremot kunde statskontoret icke finna annat än att reservanterna i
kommittén anfört goda skäl för sitt förslag att vid omi''eglering av äldre skadefall
fastställa livräntebelopp vid helinvaliditet, som med oO kronor i månaden
understege de av majoriteten föreslagna beloppen.
Socialstyrelsen har liksom kommittén funnit naturligt, att ersättningsbestämmelserna
för värnpliktiga anknytas till olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.
Lämpligheten att sammanföra värnpliktiga, oavsett olikheterna i
deras civila omständigheter, till en viss ersättningsklass kan enligt styrelsens
mening icke med fog hävdas, därest principen skulle vara att lämna ersättning
för den lidna förlusten i förvärvsförmåga. Styrelsen har anfört följande.
Även för värnpliktiga, vilka fullgjorde första tjänstgöring, kunde icke obetydliga
skillnader i de civila förhållandena föreligga. Beträffande övriga tdl
militärtjänstgöring inkallade eller frivilligt tjänstgörande vore dessa förhållanden
synnerligen skiftande. Att någorlunda rättvist inplacera dessa kate
gorier i nuvarande ersättningsklasser syntes sålunda knappast låta sig göras.
Då bestämmelserna redan vore invecklade och svåröverskådliga, vore icke
heller en ytterligare differentiering av klasserna att föredraga. Det syntes
för övrigt ej vara rimligt att, såsom enligt de gällande bestämmelserna bleve
fallet, värnpliktiga erhölle lägre ersättning än om skadan inträffat i deras
civila arbete. Genom att olycksfallsförsäkringslagens regler i förslaget kom
binerats med en standardskala hade även — åtminstone i viss utsträckning
— indirekt skapats en enhetlig norm för ersättning åt värnpliktiga, vilka
fullgjorde första tjänstgöring.
Socialstyrelsen har därför tillstyrkt förslaget att arbetsförtjänsten för värn
pliktiga skall beräknas enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock lägst till
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
vissa angivna belopp. Beträffande dessa belopp har styrelsen av i huvudsak
samma skäl, som legat till grund för reservanternas förslag, föreslagit att
desamma bestämdes till 3 000 respektive 3 900 kronor.
Styrelsen har funnit det principiellt föga tilltalande att göra åtskillnad
mellan gamla och nya skadefall samt härom anfört i huvudsak följande.
Särskilda svårigheter uppkomme dock i den föreliggande situationen, då
idigare schablonmässiga ersättningsregler skulle utbytas mot mera differentierade,
vilka kunde leda till såväl högre som lägre ersättningar än de gamla
reglerna. Å ena sidan vore därvid angeläget, att de äldre ersättningstagarna
ej ställdes utan den förbättring, som vore befogad med hänsyn till penningvärdets
fall och som i övrigt tillkomme de nva skadefallen. Å andra sidan
borde icke omregleringsersättning utgå med högre belopp än om skada inträffat
efter de nya reglernas tillkomst. Styrelsen ansåge rimligt, att de nu
utgående ersättningarna finge utgöra grundbelopp vid beräkning av de nya
ersättningsbeloppen. Ersättningen borde vidare i första hand utgå med en
procentuell förhöjning av grundbeloppet med hänsyn till penningvärdets fall.
Dessutom borde efter skälighetsprövning tillägg med hänsyn till försörjningsoch
Övriga familjeförhållanden kunna medges. Något hinder syntes heller
icke möta för att vid omräkningen beakta de nya progressionsreglerna vid
invaliditeter över 30 %. De på dylikt sätt bestämda ersättningarna skulle
dock vid helinvaliditet alltid uppgå till samma belopp som motsvarande
minimiersättningar för nya skadefall. Övriga livräntor och sjukpenningen
borde i motsvarande mån jämkas.
Försäkringsrådet (majoriteten) har anfört följande. Bådet hade tidigare
i yttrande år 1943 över ett förslag till ändring i 1927 års militärersättningsforordnmg
— förklarat sig i princip ansluta sig till tanken, att den årliga
aibetsföitjänsten för värnpliktig beräknades enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen,
^ arigenom en nära anslutning till den verkliga inkomsten ernåddes. De
administrativa olägenheterna i utredningshänseende hade dock gjort, att rådet
då icke ansett sig kunna tillstyrka ett frångående av fasta belopp. När man
emellertid nu genom den föreslagna militärersättningsförordningen ansåge
sig kunna av veckla det administrativt tunga förfarandet vid utgivandet av
familjebidrag ävensom i viss utsträckning författningarna angående dyrtidstillägg
och ersättningstillägg, syntes den därigenom uppkommande vinsten
låt vara att den till stor del kanske eliminerades av nackdelarna med det
föreslagna systemet — kunna motivera en övergång till den nya beräkningsgrunden.
Genom förslaget undvekes även, att två beräkningsgrunder för den
årliga arbetsförtjänsten förefunnes i författningen. Kådet tillstyrkte därför
lörslaget i denna del. I fråga om minimibeloppen vid beräkning av den årliga
arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. syntes skillnaden mellan de båda av
kommittén föreslagna beloppen, 3 000 och 3 600 kronor, icke motsvara den
differens, som erfarenhetsmässigt syntes förefinnas mellan en tjuguårings
och en tjugufemårings arbetsinkomst. En minimisats för de senare av 3 900
kronor, det av reservanterna i kommittén föreslagna beloppet, förefölle bättre
motsvara förhållandet mellan de båda kategorierna. Denna gräns syntes även
utgöra en bättre avvägning gentemot dem, som bleve ersättningsberättigade
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
eDligt den föreslagna omregleringsförordningen. Försäkringsrådet tillstyrkte,
att beloppen bestämdes till 3 OCH) och 3 900 kronor. — I motiveringen till den
föreslagna omregleringsförordningen saknades statistiska uppgifter om an
talet och storleken av de ersättningar, vilka vore avsedda att uppregleras.
Även upplysningar om lönenivån för olika kategorier arbetare hade varit
värdefulla för bedömningen av skäligheten av de föreslagna uppskrivningsbeloppen.
Försäkringsrådet, som vid sitt bedömande av förslaget haft att
bygga på sina allmänna erfarenheter om lönenivån, hade efter jämförelse med
ersättningsbeloppen enligt den föreslagna militärersättningsförordningen ansett
sig böra förorda de av kommittén föreslagna beloppen. Det hade varit
önskvärt, att spörsmålen om ersättningsförbättring åt sådan militär personal,
som icke omfattades av omregleringsförslaget (i 1927 års förordning avsedd
reservpersonal m. fl.), samt hemvärnsmän och tjänstepliktiga hade blivit föremål
för bedömande samtidigt med det föreliggande förslaget.
Tre reservanter (försäkringsråden Rörmy och Löfmark samt ledamoten
Hultman) ha ej funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag beträffande
minimibeloppen för den årliga arbetsförtjänstens beräkning enligt den
nya militärersättningsförordningen.
Tre andra reservanter (ordföranden generaldirektören Landelius samt försäkringsråden
Aae och Haynez), vilka instämt med majoriteten i fråga om
minimibelopp för arbetsförtjänstens beräkning i nya skadefall, ha även beträffande
ersättning i de fall, som avsåges i den föreslagna omregleringsförordningen,
biträtt den av kommitténs minoritet framförda meningen. De för
denna andragna skälen syntes giva fullt belägg för riktigheten av att genom
viss nedsättning av omregleringsbeloppen söka uppnå mindre differens mellan
gamla och nya ersättningsfall.
Fyra reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt
ledamoten Kuylenstierna) ha framhållit, att svårbemästrade sociala och juridiska
problem mötte vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen,
vilka båda vore i stor utsträckning behäftade med
brister i fråga om såväl innehåll som utformning. Det måste betecknas som
en bestämd olägenhet, att revisionen skedde sporadiskt och på så sätt, att
ändringar i den ena författningen föregrepe revisionen av den andra.
Det vore väl sannolikt, att kommande revision av olycksfallsförsäkringslagen
även nödvändiggjorde ändringar i den nu partiellt reviderade militärersättningsförordningen
och sedermera kanske även tilläggsbestämmelser för
kompensation åt dem i militärersättningsförordningen, som under mellantiden
icke fått åtnjuta de eventuella nya förmånerna. — 9 § olycksfallsförsäk
ringslagen vore så bristfällig, att ett införande av dess regler på ett stort nytt
område utan ett föregående grundligt övervägande av paragrafens innehåll
och redaktionella utformning måste betecknas som föga lämpligt. Därtill
komme, att dessa regler, även efter en genomförd revision, sannolikt komme
att för de värnpliktigas del visa sig mycket svårhanterliga och ej ledande till
avsedd rättvisa och likformighet. Värnpliktiga, som fullgjorde sin första
tjänstgöring, hörde nämligen ofta till de kategorier, beträffande vilka 9 §
icke hade andra regler att bjuda på än en allmän skälighetsprövning. Att ut
-
46 Kangl. Maj:ts proposition nr
arbeta grunder för denna prövning måste anses vara ett arbete av så vidlyftig
och tidskrävande art, att det icke lämpligen kunde utföras av Kungl.
Maj:t i administrativ ordning; sådana grunder måste ju också innebära ett
föregripande av den blivande revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. Betänkligt
vore, att bristande tid tydligen även i flera andra hänseenden fått
inverka på förslagets innehåll. Huruvida en avveckling av familjebidragsförordningen
och gällande provisoriska ersättningsbestämmelser vore så angelägen,
att ett ingripande måste göras, vågade reservanterna icke göra ett bestämt
uttalande om, men övertygelse därom hade de icke vunnit. Ansåges
emellertid ett ingripande nödvändigt, syntes för närvarande i fråga om militärersättningsförordningen
icke böra vidtagas andra än härav betingade ofrånkomliga
ändringar. — Något nödvändigt samband förelåge icke mellan storleken
av de ersättningar, som borde tillkomma värnpliktiga, och storleken av
de ersättningar, som borde tillkomma övriga kategorier inom militärersättningsförordningen,
eller som utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det
gemensamma för alla de unga värnpliktiga vore att de utan motsvarande utbyte
i form av arbetslön eller yrkesutbildning ställde sina personliga insatser
till rikets förfogande vid en tidpunkt i livet, då deras framtida förvärvsmöjligheter
ännu vore omöjliga att förutse. Beträffande äldre ersättningsfall hade
kommittén föreslagit ersättningar efter en enhetlig norm utan uppdelning av
de värnpliktiga i olika kategorier. Det syntes då ligga nära till hands att
genomföra samma eller någon liknande princip även i fråga om de nya skadefallen
och icke i fråga om dessa införa de ur administrativ synpunkt svårhanterliga
och ur rättvisesynpunkt i många hänseenden tvivelaktiga bestämmelserna
i 9 § olycksfallsförsäkringslagen.
Ifrågavarande fyra reservanter ha ansett, att i stället för de av kommittén
föreslagna reglerna för nya fall borde övervägas att bestämma ersättningen
till alla värnpliktiga enhetligt, antingen efter samma grund som enligt omregleringsförslaget
eller något högre. Dock skulle beträffande värnpliktig,
som skadades vid mera mogen ålder, bestämmelserna i 9 § kunna i viss utsträckning
tillämpas, t. ex. för dem, som skadades efter fyllda 28 år och uppburit.
ersättning minst ett år och därefter hade arbetsförmågan nedsatt med
minst 30 %. Detta borde dock äga rum endast om den ersättningsberättigade
påkallade det; meddelande om möjligheten kunde i så fall av riksförsäkringsanstalten
lämnas ex officio. •— Beträffande omregleringen syntes lämpligast,
att denna nu genomfördes endast i fråga om värnpliktiga, enär övriga under
militärersättningsförordningen ingående grupper närmast vore att hänföra till
olycksfallsförsäkringslagen. Det vore för enhetligheten av värde att alla
omregleringar skedde samtidigt i fråga om olycksfallsförsäkringslagen och
militärersättningsförordningen och i vart fall samtidigt för samtliga under
militärersättningsförordningen hänförda kategorier med er-sättningar enligt
olycksfallsförsäkringslagens grunder. — Någon ingående granskning av förslagets
detaljer hade icke medhunnits, men åtskilliga av ändringsförslagen
vore i behov av ytterligare översyn.
I försäkringsrådets sedermera avgivna utlåtande över kommitténs i februari
1949 framlagda förslag angående tillägg åt vissa ersättningstagare enligt
olycksfallsförsäkringslagen in. m. har anförts, att gränsdragningen mellan de
ersättningstagare. som omfattas av sagda förslag, och dem som omfattas av
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
förslaget till omregleringsförordning för värnpliktiga in. fl., bör ytterligare
övervägas. I vissa särskilda yttranden till utlåtandet har hävdats, att även
skillnaderna i ersättningsförbättringarnas storlek för olika kategorier av ersättningstagare
böra tagas under omprövning.
Riksförsäkringsanstalten har anfört följande. .Ett sammanförande av den
mångfald ersättningsbestämmelser, som på hithörande område tillämpades, i
ett fåtal författningar och införande av ett i möjligaste mån förenklat och enhetligt
ersättningssystem framstode såsom synnerligen önskvärt. Det hade
dock varit önskvärt om förslag till ny militärersättningsf öro ledning och förslag
till revision av olycksfallsförsäkringslagen fått bedömas samtidigt.
Avsevärda administrativa olägenheter hade uppstått vid tillämpningen av
de gällande, invecklade och svåröverskådliga bestämmelserna. Att ersättningar
utginge med olika belopp för vid skilda tider ådragna skador syntes
också, icke minst ur ersättningstagarnas synpunkt, mindre tilltalande. De av
kommittén framlagda förslagen innebure i nämnda hänseenden flera icke
oväsentliga förbättringar. I förslagen hade emellertid införts flera bestämmelser,
som, enligt vad kommittén förutskickat, koinme att bli föremål för
ytterligare prövning i samband med fortsatt översyn av olycksfallsförsäkringslagen.
Åtskilliga andra spörsmål angående ersättningar in. m., som berörde
såväl militärersättningsförordningen som olycksfallsförsäkringslagen, hade
kommittén vidare ansett vara av sådan beskaffenhet, att ställning till desamma
borde tagas i ett sammanhang. Man syntes därför få förutse, att kommittén
vid sin fortsatta översyn av olycksfallsförsäkringslagen funne erforderligt
föreslå ändring av en del av de i de nu framlagda förslagen intagna nya bestämmelserna.
Och vidare måste antagas, att i och med slutförandet av nämnda
översyn ytterligare nya bestämmelser tillkomme, som vore av beskaffenhet
att böra införas i militärersättningsförordningen. Man hade med andra ord
att inom sannolikt kort tid vänta förslag från kommittén om ändringar i flera
hänseenden i det nu föreliggande förslaget till militärersättningsförordning.
Detta vore ägnat att skapa besvär och oreda.
Anstalten har, för att bedöma i vad mån de föreslagna minimibeloppen för
beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. svara mot
genomsnittliga löneinkomster inom arbetsmarknaden, tagit del av socialstyrelsens
statistik över löneförhållandena inom vissa yrkesgrupper samt har
härom närmare anfört följande.
Enligt vad statistiken utvisade, utgjorde den genomsnittliga löneinkomsten
år 1947 för manliga arbetare över 18 år inom industri och hantverk, handel
och transportväsen, allmän tjänst m. in. inom dyrortsgrupperna 1 5 respek
tive
4 584, 4 851, 5 207, 5 798 och 0 629 kronor. Genomsnittliga löneinkomsten
år 1947 för manlig arbetare över 18 år inom lantarbete och trädgårdsskötsel,
vilka yrkesgrupper icke vore dyrortsgrupperade, utgjorde 3 603 respektive
4 167 kronor. Medellönerna i samtliga angivna yrken låge sålunda betydligt
över det av kommittén föreslagna lägsta beloppet för årsarbetsförtjänsten,
3 000 kronor, och i det lägst betalda yrket, lantarbetare, vore medellönen 3 603
kronor.
Anstalten har på grund härav föreslagit, att ett enda minimibelopp av 3 600
kronor fastställdes att tillämpas oavsett skadads ålder och oavsett om fråga
vore om ersättning till skadad eller efterlevande. Vad särskilt anginge tiden
48
Kungl. Maj:ts proposition nr ,96''.
före 20-årsåldern ville anstalten erinra om att inskrivning som värnpliktig och
fullgörande av värnpliktstjänstgöring kunde äga rum även före fyllda 20 år.
Sådant förekomme speciellt i fråga om studenter och likställda, vilka i stor
utsträckning påbörjade sin värnpliktstjänstgöring i anslutning till avslutade
skolstudier. Anstalten funne icke tillräcklig anledning förefinnas för att dessa
skulle uteslutas från tillämpning av bestämmelse om beräknande av eu
minimiårslön.
Beträffande livräntebeloppen enligt den föreslagna omregleringsförordningen
har anstalten framhållit, att livräntorna vid invaliditet i vissa fall
skulle komma att överstiga de livräntebelopp, som skulle komma att utgå,
därest ersättningsfrågan skulle bedömas enligt förslaget till militärersättningsförordning.
Detta gällde bland annat en avsevärd del av den omfattande
grupp, sonr utgjordes av lantarbetarna. Enligt anstaltens mening måste detta
förhållande vara ägnat att väcka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna
del. Enär berörda överkompensation emellertid syntes kunna inträda i stort
sett endast vid de högsta invaliditetsgraderna, hade anstalten ansett dessa
betänkligheter dock icke vara av sådan styrka, att de behövde tillmätas av
görande betydelse. På grund därav hade anstalten ansett sig icke böra mot
sätta sig kommitténs förslag i detta hänseende.
Anstalten har slutligen berört frågan om förslagens betydelse för anstalten»
personalorganisation och härom anfört följande.
Därest ny militärersättningsförordning antoges och därmed bestämmelserna
om dyrtidstillägg, ersättningstillägg och familjebidrag avvecklades,
syntes detta komma att medföra vissa förenklingar av expeditionsarbetet å
vederbörande byrå inom anstalten, vilka i och för sig torde minska behovet
av kvinnlig personal därstädes. Å andra sidan vore att antaga, att av kommittén
föreslagna nya bestämmelser om invaliditetsbedömning och skälighetsprövning
vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten komma att ställa
krav på viss ökning av mera kvalificerad arbetskraft. En höjning av avlöningskostnaderna
torde på grund härav icke vara utesluten.
En reservant i anstalten — byråchefen Källström, vilken deltagit i ärendets
behandling inom kommittén såsom tillkallad sakkunnig — har under
hänvisning till av honom avgivet, vid kommitténs betänkande fogat särskilt yttrande
(bilagan, s. 136 ff.) framhållit, att en beräkning av värnpliktigs ersättning
i förhållande till arbetsförtjänsten i det civila livet tidigare avvisats vid flera
tillfällen, nämligen i betänkande till 1909 års militärersättningsförordning, i
ett av riksförsäkringsanstalten år 1918 avgivet förslag till förordning, i nytt
förslag av anstalten år 1926, i 1927 års proposition (nr 179) med förslag till
nu gällande förordning och slutligen i ett av anstalten år 1943 avgivet förslag
till nya bestämmelser. Beservanten har nu med anledning av socialvårdskommitténs
förslag anfört följande synpunkter i denna fråga.
Det syntes höra till undantagen, att nyinryckta värnpliktiga innehaft sådan
arbetsanställning, att deras uppburna årsinkomst utan vidare kunde fastställas
som årlig arbetsförtjänst; i följd därav syntes arbetsförtjänsten för
värnpliktiga i många, kanske i de flesta fallen komma att fastställas genom
49
Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.
skälighetsprövning. Även om den utredning, som väl finge infordras i varje
särskilt fall, skulle komma att ge något olika resultat för olika värnpliktiga,
kunde någon egentlig individuell prövning knappast äga rum. Arbetsförtjänsten
för jordbruksarbetare med sysselsättning hos föräldrarna syntes oberoende
av jordbrukets storlek böra bestämmas lika för alla; detsamma borde
vara förhållandet beträffande jordbruksarbetare hos andra arbetsgivare. Det
stora flertalet övriga kroppsarbetare syntes ej före värnpliktens fullgörande
ha kommit i åtnjutande av den arbetsförtjänst, som borde beräknas för en
arbetare vid fyllda 21 år, eller efter avslutad yrkesutbildning; även om utredningar
i varje särskilt fall skulle komma att lämna något olika resultat i fråga
om inkomstmöjligheterna, borde detta icke giva anledning till olika bedömning.
Jämväl i fråga om studerande ungdom vore någon egentlig individuell
prövning knappast möjlig att genomföra. Yad i anstaltens tidigare utlåtanden
i övrigt anförts i fråga om utrednings- och bedömningssvårigheterna ägde
alltjämt giltighet. Visserligen borde svårigheterna att erhålla tillförlitliga
uppgifter icke hindra, att ingående utredningar infordrades, men själva bedömningen
måste ändock bli schematisk. Det syntes därför lämpligare, att
skälighetsbeloppen liksom hittills vore på förhand fastställda med indel
ningar av de värnpliktiga i vissa klasser. Att de tillämpade ersättningsnormema
hittills fungerat tillfredsställande framginge av det ringa antalet besvär
rörande arbetsförtjänsten; av 768 under år 1947 diarieförda besvär hade
endast 6 avsett arbetsförtjänsten, under år 1948 7 av 621.
Pensionsstyrelsen har liksom kommittén funnit det vara en riktig princip
att ersättning till skadad värnpliktig utmättes i förhållande till den lidna
ekonomiska skadan och icke i förhållande till vissa på förhand antagna arbetsförtjänster.
Styrelsen har anfört följande.
Kompensationen syntes böra vara likvärdig med den, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
tillkomme skadad arbetstagare. Värnpliktstjänstgöringens
obligatoriska karaktär och de ofta med särskilda olycksfalls- och sjukdomsrisker
förenade övningarna motiverade, att rimlig gottgörelse lämnades
vid uppkommen skada. Det syntes ur försvarspsykologisk synpunkt ej heller
sakna betydelse, att en till militärtjänst inkallad vore medveten om att skälig
kompensation i händelse av skada komme att utgå till honom och hans anhöriga.
Då beräkningen av de värnpliktigas arbetsförtjänst emellertid i åtskilliga
fall — framför allt då den värnpliktige icke vore arbetstagare —
syntes komma att bereda stora svårigheter, ville styrelsen ifrågasätta, om
icke mera bestämda regler till ledning för beräkningen borde införas i den
föreslagna militärersättningsförordningen. —• Beträffande förslaget till omregleringsförordning
hade pensionsstyrelsen i likhet med kommitténs minoritet
funnit, att ersättningen vid svårare invaliditet ofta komme att alltför
mycket överstiga ersättningen i vissa nya fall. Styrelsen ville därför ifrågasätta,
huruvida icke omregleringen av de äldre skadefallen borde ske efter
regler, som för ersättningstagarna vore något mindre gynnsamma än som
föreslagits.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i princip anslutit sig till de av kommittén
framlagda förslagen. Kommitténs strävan att söka åstadkomma ett mindre
komplicerat och enhetligare ersättningssystem är enligt styrelsens mening
beaktansvärd. Styrelsen har emellertid icke kunnat tillstyrka en avveckling
nu av familjebidragen i de äldre skadefallen, där ersättningen alltjämt skall
utgå efter en schematiskt beräknad arbetsinkomst.
4—i7i? m Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr Ufj.
Styrelsens ställningstagande i detta hänseende föranleddes av hänsyn till
sådana militärskadade med försörjningsplikt, vilka på grund av skadan måste
beredas någon form av arbetsvärd — arbetsträning, yrkesutbildning, fortbildning,
omskolning m. m. — och i synnerhet i sådana fall, där utbildningen
eller omskolningen vore förlagd utom hemorten. Med hänsyn till arbetsvårdsverksamheten
för de i militärtjänst skadade vore lämpligast, att
familjebidrag alltfort finge utgå och de direkta arbetsvårdskostnaderna täckas
i enlighet med därom gällande bestämmelser. Styrelsen vore emellertid medveten
om att familjebidrag icke skäligen kunde förenas med ersättning enligt
den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Med anledning härav
hade styrelsen för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om vissa jämk
ningar av föreskrifterna angående arbetsvärden. Beträffande de äldre skade
fallen syntes de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna icke i samtliga
fall kunna utgöra en tillfredsställande lösning. Därjämte syntes administrativa
svårigheter uppstå under en tämligen utsträckt övergångsperiod.
Styrelsen ansåge sig böra föreslå, att familjebidragen bibehölles under en
övergångstid, förslagsvis två år. Vissa ändringar i familjebidragsbestämmelserna
syntes dock bli erforderliga med hänsyn till de omreglerade ersättningsbeloppen.
Centralstyrelsen för de svenska reservoffieersförbunden har icke funnit
något att erinra mot kommitténs betänkande.
Centralförbundet för befälsutbildning och försvarsväsendets underbefälsförbund
ha icke framställt några erinringar mot de av kommittén föreslagna
grunderna för ersättningars beräkning.
Stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet, som funnit sig icke
ha anledning till en granskning och bedömning i princip av de föreslagna nya
ersättningsbestämmelserna, har anfört vissa allmänna på erfarenheter från
stiftelsens egen verksamhet grundade synpunkter.
Stiftelsen hade under sin drygt femåriga verksamhet beviljat bidrag i unge
fär 3 450 fall till ett sammanlagt belopp av ungefär 2 570 000 kronor. Antalet
i all, där vederbörande varit för sitt och sina anhörigas uppehälle direkt beroende
av ekonomisk hjälp utöver utgående ersättningar, hade under senare
år varit mindre än tidigare. Detta borde helt tillskrivas det rådande ersätt
ningssystemet med möjlighet att genom utgivande av familjebidrag under
hänsynstagande till det faktiska försörjningsläget i det individuella fallet utfylla
de i allmänhet knappt tillmätta ersättningarna enligt militärersättningsförordningen.
Även om ersättningarna uppräknades i enlighet med kommitténs
förslag, syntes -— också i senare inträffande skadefall -—- behovet av kompletterande
hjälp i form av familjebidrag eller liknande bidrag komma att
kvarstå, speciellt beträffande sådana fall i de lägre invaliditetsgraderna, där
för den skadades kvarstående arbetsförmåga lämpligt arbete icke stode till
buds eller där vederbörande genomginge omskolning eller fortbildning. Den
av stiftelsen under fria och smidiga former bedrivna hjälpverksamheten hade
enligt styrelsens uppfattning varit av stor betydelse för täckande av vissa
speciella hjälpbehov. Stiftelsens verksamhet ansåges vara erforderlig även i
fortsättningen, då stadgarna medgåve utgivande av bidrag jämväl till dem
som efter beredskapens avslutande ådragit sig kroppsskada under militärtjänstgöring.
En bidragsverksamhet av nuvarande omfattning, som innebure
en årlig minskning av kapitaltillgångarna med i runt tal 300 000 kronor, kunde
beräknas fortgå under ytterligare högst tio år. Ett upphävande av bestämmelserna
om familjebidrag syntes komma att nödvändiggöra en rätt avsevärd
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
liungl. Maj:ts proposition nr
utökning av stiftelsens bidragsverksamhet. Åtgärder i en eller annan form
för säkerställande på längre sikt av stiftelsens verksamhet syntes under alla
omständigheter bli erforderliga förr eller senare.
Departementschefen.
En revision av bestämmelserna angående ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, har sedan länge varit aktuell. Behovet
av ändrade bestämmelser är särskilt framträdande med avseende på de
värnpliktiga. Ett flertal provisoriska ersättningsförbättringar ha genomförts,
men ersättningarna äro ändock i stor utsträckning alltför låga för att tillförsäkra
skadade och deras efterlevande en skälig levnadsstandard. Bestämmelserna
äro i hög grad invecklade och svåröverskådliga.
Att revisionen måst uppskjutas beror därpå, att författningarna i ämnet
ha nära sammanhang med lagen om försäkring för olycksfall i arbete, som
jämväl är föremål för översyn. Denna översyn, som socialvårdskommittén har
att företaga, är icke avslutad. I lagens ersättningsbestämmelser ha emellertid,
på grundval av förslag från kommittén, företagits väsentliga ändringar, som
trädde i kraft vid ingången av år 1949. Motsvarande ersättningsförbättringar
tillförsäkrades samtidigt försvarets fast anställda och frivilliga personal, under
det att de provisoriska bestämmelserna för värnpliktiga tills vidare bibehöllos
oförändrade i avvaktan på förslag från kommittén till definitiva bestämmelser
i ämnet.
Socialvårdskommitténs nu ifrågavarande förslag innefattar dels en ny förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningsförordning), dels en särskild förordning angående
omreglering av vissa ersättningar i äldre fall. Den nya militärersättningsförordningen
avses skola för framdeles inträffande skadefall träda i stället för
den nu gällande förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) i samma ämne. Den
föreslagna omregleringsförordningen innehåller föreskrifter angående omräkning
av utgående ersättningar jämlikt 1927 års förordning till värnpliktiga,
fast anställt manskap m. fl. ävensom ersättningar jämlikt den för vissa äldre
fall alltjämt gällande förordningen den 18 juni 1909 (nr 89).
Genom 1909 års förordning tillförsäkrades värnpliktiga, volontärer vid
hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap rätt till ersättning för
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöringen. Förordningen anslöt sig till
den då gällande lagen av år 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, men ersättningsbeloppen enligt förordningen voro i allmänhet
femtio procent högre än enligt grunderna i lagen. Sedan 1901 års lag från
och med 1918 ersatts av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, genomfördes
vissa höjningar av ersättningsbeloppen enligt 1909 års förordning, och
från och med 1928 avlöstes denna av 1927 års förordning.
Den viktigaste skillnaden mellan 1927 års militärersättningsförordning och
den av kommittén föreslagna förordningen för framdeles inträffande
skadefall är, att ersättningarna till skadade värnpliktiga och deras efterle
-
52 Kungl. Maj-.ts proposition nr .96''.
vande enligt förslaget icke skola såsom nu utmätas efter vissa antagna åraförtjänster,
oberoende av de skadades civila sysselsättningar och arbetsinkomster,
utan bestämmas i förhållande till de enligt grunderna i olycksfallsförsäkrings
lagen beräknade årliga arbetsförtjänsterna, i den män ersättningarna därigenom
komma att överstiga vissa minimibelopp. Särskilt i de fall, då skadan
medför höggradig invaliditet eller leder till döden, bli ersättningarna enligt
förslaget i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningarna enligt 1927 års
förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg. Högsta beloppet av livränta
vid helinvaliditet utgör enligt förslaget, liksom enligt de nya bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen, i regel 550 kronor i månaden intill 67 års ålder
och därefter 400 kronor i månaden; ersättning av denna storlek skulle tillkomma
skadade, vilkas årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen,
uppginge till 7 200 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att
livränta enligt 1927 års förordning jämte dyrtidstillägg för flertalet under
första tjänstgöringen skadade värnpliktiga utgör 179 kronor 20 öre i månaden
vid helinvaliditet. Högsta beloppet av sjukpenning utgör enligt förslaget 14
kronor eller i vissa fall — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre för dag, under
det att hel sjukpenning till värnpliktig, som skadas under första tjänstgöring,
nu i flertalet fall är 6 kronor SO öre för dag; de nuvarande, av behovsprövning
beroende familjebidragen skola enligt förslaget avvecklas. I motiveringen till
förslaget har kommittén anfört bland annat, att ersättningarna enligt 1927 års
förordning liksom ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen ha till
syfte att utgöra kompensation för den av kroppsskadan förorsakade inkomstminskningen.
Om skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de
grunder, som efter ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen gälla för annan
militär personal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve förmånerna
i vanliga fall fullt tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersätt
ningssystemet kommc till stånd. För att stadga särskilda minimibelopp för värnpliktiga
finnas enligt kommitténs mening fullgoda skäl, enär skadade värnpliktiga
i allmänhet varit fullt arbetsföra före skadan, under det att de genom
olycksfall i arbete skadade personerna icke sällan äro åldringar, minderåriga
eller partiellt arbetsföra.
Principiella erinringar mot de nämnda huvudgrunderna för den föreslagna
nya militärersättningsförordningen ha framställts endast i ett fåtal av de avgivna
yttrandena. Från praktisk synpunkt har i flera yttranden framhållits,
att en beräkning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen av värnpliktigs årliga
arbetsförtjänst icke sällan kunde vara mycket vansklig. I några yttranden har
anförts, att det, då avsikten vore att vissa föreslagna bestämmelser skulle ägnas
förnyade överväganden vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen,
hade varit önskvärt att förslag till ny militärersättningsförordning och
förslag till reviderad olycksfallsförsäkringslag hade fått bedömas samtidigt.
För egen del ansluter jag mig till uppfattningen, att det hittillsvarande
systemet med indelning av de värnpliktiga i fixa ersättningsklasser icke kan
bibehållas. Den omständigheten, att de värnpliktigas förmåner under tjänst
-
53
Knngl. Maj:ts proposition nr 96.
göringen icke graderas i förhållande till det av tjänstgöringen föranledda inkomstbortfallet,
torde, såsom kommittén framhållit, icke motivera, att ersättning
till den, som i följd av kroppsskada åsamkas inkomstbortfall även efter
tjänstgöringen, skall ntgå efter mindre förmånliga grunder än vid olycksfall
i avlönat arbete. Att många värnpliktiga vid tiden för den första tjänstgöringen
icke äro slutligt inplacerade i förvärvsarbete talar- för att relativt höga minimibelopp
böra stadgas för den årliga arbetsförtjänstens beräkning men bör icke
föranleda, att de, som åtnjuta högre arbetsförtjänster, icke skola få sina ersättningar
beräknade efter inkomstbortfallets storlek. Jag delar sålunda kommitténs
uppfattning i fråga om huvudprinciperna för de nya ersättningsbestämmelserna.
Efter de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen ha
förutsättningar i stort sett erhållits för en i flera hänseenden mycket önskvärd
reglering av ersättningsgrunderna för de under militärtjänstgöring skadade.
Yid sådant förhållande bör denna reglering icke ytterligare uppskjutas
av den anledningen att vissa bestämmelser i det föreliggande förslaget komma
att upptagas till nytt övervägande vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen.
Dock bör givetvis iakttagas, att sådana ändringar, som skulle
innebära ett olägligt föregripande av lagrevisionen, böra undvikas.
Beträffande minimibeloppen vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning
för värnpliktiga m. fl. har kommitténs majoritet förordat, att arbetsförtjänsten
skall beräknas till lägst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till den
skadade mellan 20 och 25 års ålder och till lägst 3 600 kronor vid bestämmande
av ersättning till den skadade efter 25 års ålder och ersättning till efterlevande.
Minoriteten har ansett, att sistnämnda belopp borde bestämmas till 3 900
kronor. I flertalet yttranden har majoritetens förslag lämnats utan erinran.
Minoritetens förslag har biträtts av socialstyrelsen och försäkringsrådets
majoritet.Riksförsäkringsanstalten har, under hänvisning till socialstyrelsens
statistik över löneläget år 1947, föreslagit ett enhetligt minimibelopp av 3 600
kronor. Nämnda statistik utvisade bland annat, att genomsnittliga löneinkomsten
för manliga arbetare i åldrar över 18 år varit 3 603 kronor inom yrkesgruppen
lantarbete och4584kronor i lägsta dyrortsgruppen för anställda inom industri,
hantverk, handel, transportväsen, allmän tjänst m. m.
Yid minimiersättningarnas bestämmande bör, såsom kommittén anfört,
beaktas å ena sidan att antalet fall, i vilka skälighetsprövning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen
måste äga rum, reduceras om relativt höga minimibelopp
för arbetsförtjänsten fastställas, å andra sidan att en överkompensation,
som kan bidraga till att fixera sjuklighetstillstånden, bör såvitt möjligt undvikas.
Det av kommittén föreslagna lägre minimibeloppet för värnpliktigs
arbetsförtjänst torde kunna höjas utan att avsevärd risk av överkompensation
uppkommer, övervägande skäl synas tala för att i enlighet med riksförsäkringsanstaltens
förslag ett enhetligt minimibelopp av 3 600 kronor bör fast
ställas för de värnpliktiga.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.
Kommitténs förslag angående omreglering av ersättningar till värnpliktiga
m. fl. i äldre skadefall innebär att ersättningarna skola omräknas
efter en enhetlig skala. Eu omräkning av värnpliktigas ersättningar i äldre
fall efter de för nya fall föreslagna reglerna har kommittén funnit vara tämligen
utesluten redan av praktiska skäl. Kommitténs majoritet har ansett, att ersättningarna
vid de högsta invaliditetsgraderna borde uppräknas till en sådan
nivå, att de kunde betraktas som ungefär likvärdiga med de genomsnittliga
ersättningarna i nya fall. Härvid skulle underkompensation fortfarande föreligga
i vissa fall och överkompensation uppkomma i andra fall, men båda dessa
otillfredställande konsekvenser syntes ofrånkomliga. För skadade med medel
svår invaliditet innebär förslaget avsevärda förbättringar i flertalet fall, under
det att inga eller endast små förbättringar tillfalla de lindrigt skadade. Månads
livräntan vid helinvaliditet har föreslagits till 400 kronor i åldrarna 25—67 år
och 300 kronor i övriga åldrar. Minoriteten har ansett, att beloppen borde bestämmas
till 350 och 250 kronor; den stora skillnad, som enligt majoritetens
förslag skulle uppkomma mellan omreglerade ersättningar och minimiersätt
ningarna i nya fall, måste enligt minoritetens mening vara ägnad att skapa
berättigat missnöje hos nya ersättningstagare. Det av majoriteten föreslagna
beloppet av 400 kronor svarar enligt olycksfallsförsäkringslagens nya ersätt
ningsgrunder mot en årlig arbetsförtjänst av 5 237 kronor, och beloppet 300
kronor svarar för skadade i åldrarna 18—25 år mot eu arbetsförtjänst av 3 927
kronor samt för skadade över 67 år mot en arbetsförtjänst av 5 400 kronor.
I vissa yttranden ha de av kommitténs majoritet föreslagna grunderna för
omreglering av värnpliktigas ersättningar tillstyrkts eller lämnats utan erinran,
i andra har minoritetens förslag förordats. Andra grunder för omregleringen
lia ifrågasatts i ett par yttranden.
De vid olika tillfällen beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsgrunder ha erhållit tillämpning endast beträffande olycksfall efter
ändringarnas ikraftträdande. Att dessa ändringar sålunda icke kommit dem
tillgodo, som åtnjuta ersättning på grund av äldre skadefall, har, såsom kom
mittén framhållit, icke hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa
ändringar i militärersättningsbestämmelserna. De år 1946 beslutade proviso
riska förbättringarna av värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning
tillförsäkrades även de dessförinnan skadade, och samtidigt beslöts, att utgå
ende ersättningar enligt 1909 års förordning skulle uppräknas i nivå med de
lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I överensstämmelse
därmed bör även i förevarande sammanhang en skälig ersättningsförbättring
medgivas åt ersättningstagare i äldre fall. Mot den av kommitténs
majoritet hävdade uppfattningen, att äldre livräntor till värnpliktiga böra vid
de högsta invaliditetsgraderna uppräknas till de belopp, som kunna anses
ungefärligen motsvara genomsnittsbeloppen i nya fall, synes i princip icke
något vara att erinra. Det är emellertid ovisst, om genomsnittsbeloppen i nya
fall komma att uppgå till de av majoriteten föreslagna omregleringsbeloppen.
I en del av de äldre fallen torde, såsom jag i det följande kommer att förorda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 96. •''*>
i överensstämmelse med förslag av kommittén, vissa förmåner utöver de omreglerade
ersättningarna böra medgivas. Enligt de av mig förordade bestämmelserna
för nya fall kommer livränta till värnpliktig vid helinvaliditet att för
månad räknat utgöra lägst 275 och högst 550 kronor före 67 års ålder samt
därefter lägst 200 och högst 400 kronor. Beträffande de äldre fallen förordar
jag, att månadslivräntan vid helinvaliditet bestämmes till 350 kronor i åldrarna
25—67 år och till 275 kronor i övriga åldrar.
Frågorna angående sjukpenningarnas och efterlevandelivräntornas storlek
enligt omregleringsförordningen kommer jag att behandla i speciell motivering
till författningsförslagen.
De av socialvårdskommittén föreslagna grunderna för omreglering av ersättningar
i anledning av skador, som drabbat värnpliktiga före den nya
militärersättningsförordningens ikraftträdande, böra enligt kommitténs mening
tillämpas även beträffande ersättningar i anledning av skador, som drabbat
fast anställt och indelt manskap före år 1949. Vidare skall enligt förslaget
Kungl. Maj:t äga föreskriva, att omregleringsbestämmelserna, med de undantag
eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande
ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års förordning eller jämlikt grunderna
i 1909 eller 1927 års förordning. Vissa ersättningsförbättringar för sådan i
1927 års förordning avsedd personal, å vilken omregleringsförordningen icke
erhåller tillämpning, samt för hemvärnspersonal, som erhållit ersättning
jämlikt den för sådan personal gällande förordningen den 28 juni 1941 (nr
5)93), ha föreslagits i kommitténs sedermera avgivna betänkande med förslag
om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. m. Enligt detta förslag, vilket vid beredningen inom socialdepartementet
ansetts kunna läggas till grund för förslag till riksdagen och
torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t senare denna dag, skall en avsevärd
utjämning av de nuvarande skillnaderna mellan ersättningarnas storlek
för personer, som skadats under olika tidsperioder före år 1949, åstadkommas
genom tillägg efter skilda procenttal. Högsta livräntan till helinvalid, som
ådragit sig skadan under något av åren närmast före 1949 och som icke är
i behov av särskild vård, skulle jämte föreslaget tillägg utgöra ungefär 347
kronor i månaden. Sagda maximibelopp sammanfaller sålunda i det närmaste
med det av mig i det föregående förordade enhetliga omreglerade beloppet
för värnpliktiga i åldern 25—67 år vid helinvaliditet, 350 kronor i månaden.
Med avseende på gränsdragningen mellan de kategorier, som skola omfattas
av omregleringsförordningen, och övriga kategorier av militär personal
torde i förhållande till kommitténs förslag böra göras sådan ändring, att även
ersättningstagare enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonal skola, i
den mån Kungl. Maj:t sådant föreskriver, hänföras under omregleringsförordningen.
Till hithörande frågor återkommer jag i den speciella motiveringen
till författningsförslaget.
Bestämmelserna om familjebidrag till skadade värnpliktiga in. fl.
skola enligt kommitténs förslag upphörn att gälla. De som eu provisorisk
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
förmån införda familjebidragen kunna emellertid i en del fall utgå med
större belopp än vederbörande skulle erhålla i ersättningsförbättring enligt
omregleringsbestämmelserna. Det har dock icke ansetts erforderligt att enbart
för dessa äldre fall bibehålla den administrativt synnerligen besvärliga
anordningen med familjebidrag. I stället har såsom en övergångsanordning
föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skall äga utge skälig ersättningsfyllnad
i dylika fall.
I flera yttranden har framhållits, att familjebidragen på ett helt annat sätt
än övriga ersättningsformer möjliggjort ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna
i de särskilda fallen, speciellt när viss arbetsförmåga beräknats
vid ersättningens bestämmande men i praktiken icke kunnat utnyttjas
i förvärvsarbete. Försvarets socialbyrå och arbetsmarknadsstyrelsen ha föreslagit,
att familj ebidragsbestämmelserna skola, dock med vissa ändringar,
bibehållas för de äldre fallen under en övergångstid av två år. Därvid har
hänvisats till, bland annat, att ersättningarna i de äldre fallen icke komme
att beräknas efter den förlorade arbetsförtjänsten och att familjebidrag förutsättas
i de föreskrifter, som reglera arbetsvårdsverksamheten.
Syftet med den ifrågavarande övergångsanordningen bör vara att förhindra
att minskning av förmånerna uppkommer vid ersättningarnas omreglering.
Huruvida detta syfte bäst tillgodoses genom bidrag, som bestämmas av de
kommunala familjebidragsnämnderna och försvarets socialbyrå, eller genom
de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna från riksförsäkringsanstalten,
torde vara en ren lämplighetsfråga. Kostnaderna torde böra helt belasta
statsverket; den kommunerna åvilande skyldigheten att bestrida en mindre
del av bidragskostnaden bör således bortfalla. Vissa jämkningar i arbetsvårdsbestämmelserna,
varom arbetsmarknadsstyrelsen förklarat sig skola framlägga
förslag, torde kunna vara av betydelse vid bedömandet av vilken form för
övergångsanordningen som är den lämpligaste. Det synes böra ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter angående sättet för fyllnadsbeloppens
bestämmande och utgivande.
Speciell motivering.
Förslaget till förordning om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under
militärt^ änstgöring ( militärersättningsförordning).
I det föregående har lämnats en redogörelse för socialvårdskommitténs
förslag beträffande huvudgrunderna för ersättningar till skadade värnpliktiga.
Förslaget innefattar emellertid även vissa andra sakliga ändringar i förhållande
till 1927 års förordning. I redaktionellt hänseende har eftersträvats
överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen och andra ersättningsförfattningar.
Med avseende på tillämplighetsområdet överensstämmer förslaget med
57
Kungi. Maj:ts ■proposition nr i) 6.
1927 års förordning därutinnan, att bestämmelserna avse kroppsskador, som
uppkomma under fredstid och under beredskapsförhållanden. Katten till
ersättning i anledning av kroppsskada, som uppkommer under militärtjänstgöring
å tid då riket befinner sig i krig, liar icke reglerats. Icke heller enligt
olycksfallsförsäkringslagen utgår ersättning för skada, som förorsakas av
krigsåtgärd under krig, vari Sverige är indraget (1 § tredje stycket i lagen).
Socialvårdskommittén och vissa remissmyndigheter ha framhållit angelägenheten
av att tidigare utredningar- rörande ersättningsrätt för dylika skador
fullföljas. Denna fråga torde framdeles få göras till föremål för fortsatta
överväganden.
1 §■
Bestämmelserna i 1 mom. motsvara i huvudsak 1 § i 1927 års förordning.
Vissa skiljaktigheter föreligga beträffande uppräkningen av de ersättningsberättigade
personalkategorierna.
I enlighet med socialvårdskommitténs förslag har manskap på civilanställningsstat
icke medtagits, enär sådan stat numera icke förekommer. Bland de
frivilliga har, likaledes i enlighet med kommitténs förslag, medtagits hemvärnspersonalen,
enär denna personals ersättningsrätt icke på sådant sätt
avviker från övriga frivilligas, att särskild förordning är behövlig.
Bland de fast anställda, icke ständigt tjänstgörande personalkategorierna
har på förslag av försvarets civilförvaltning medtagits fältläkarstipendiaterna,
vilka böra i ersättningshänseende jämställas med de i 1927 års förordning
medtagna marinläkarstipendiaterna.
Av det fast anställda manskapet undantogos år 1944 vid ändring i 1 § av
1927 års förordning högbåtsmän och överfurirer från ersättningsrätt enligt
förordningen, enär de hade rätt till tjänste- och familjepension, och av pensionsavgången
personal i reserven undantogos även flaggkorpraler. Enligt
övergångsbestämmelse äger förordningen dock fortfarande tillämpning på
sådana beställningshavare, såvida de tillträtt beställningen före ändringens
ikraftträdande eller såsom pensionsavgångna dessförinnan inträtt i reserv.
Socialvårdskommittén har ansett, att övergångsbestämmelsen icke bör medtagas
i den nya förordningen, och några erinringar däremot ha icke framställts
i yttrandena. Någon bestämmelse av detta slag har icke heller intagits
i departementsförslaget.
Med värnpliktiga avses enligt 1 § andra stycket i 1927 års förordning
sådana värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten. Från de
värnpliktiga böra även särskiljas frivilliga, när tjänstgöringen icke är att
hänföra till värnpliktstjänstgöring. På grund härav har i departementsförslagct
föreskrivits, att med värnpliktig skall avses den som fullgör värnplikt.
I 2 inom. har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen bestämmelse
om ersättning i anledning av kroppsskada, som någon ådrager sig vid inskrivning
till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av anställning
såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens
förordnande jämställas därmed. Med inskrivning torde böra jämställas efter
opaginerad Kontrollera mot PDF
■°® Kungl. Maj:ts •proposition nr 96.
besiktning in. in. Med de för antagande av fast anställt manskap föreskrivna
prövningarna torde antagningsprov för frivilliga kunna bliva att jämställa.
o mom. motsvarar ! ij sista stycket i 1927 års förordning.
" §•
Dten i första stycket intagna bestämmelsen, att militärtjänstgöring under
vissa förutsättningar skall anses ha varit för lianden även under fritid och
under färd till eller från tjänstgöringen, överensstämmer i sak med motsvarande
stadgande i 1927 års förordning. En redaktionell jämkning har ansetts
böra ske med hänsyn till den innebörd, som uttrycket »allmän plats» erhållit
i 11 kap. 10—11 §§ strafflagen.
Enligt andra stycket skall, liksom enligt nu gällande bestämmelser, med
militärtjänstgöring likställas vissa frivilliga utbildningskurser.
Sistnämnda stadgande har på förslag av försäkringsrådet utvidgats till
att omfatta även i 1 § 2 mom. avsedd inskrivning och prövning.
Av andra stycket torde följa, att bestämmelserna i första stycket ävensom
de i 3 § intagna reglerna om bedömandet av orsakssammanhang mellan tjänstgöring
och sjukdom erhålla motsvarande tillämpning beträffande utbildningskurs,
inskrivning och prövning.
En av kommittén föreslagen bestämmelse om innebörden av begreppet
militärtjänstgöring för hemvärnspersonal — motsvarande ett nu gällande stad
gande - har, i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten, ansetts
kunna utgå med hänsyn till paragrafens innehåll i övrigt.
3 §-
Bestämmelserna i första och andra styckena avses ersätta de i 19 § av
1927 års förordning, 2 § i förordningen för hemvärnspersonalen och 2 § i
kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) för annan frivillig personal stadgade
reglerna angående bedömandet av frågor om orsakssamband mellan tjänstgöringen
och sådan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.
Enligt 19 § i 1927 års förordning skall sjukdom, som yppas under tjänstgöringen,
anses vara ådragen under denna, därest skälig anledning icke finnes
att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än
tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill. Stadgandet
innebär, att orsakssammanhang mellan tjänstgöringen och därunder yppad
sjukdom presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala häremot. Beträffande
sjukdom, som icke yppats under tjänstgöringen, kräves för ersättningsrätt
att tjänstgöringen skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till
sjukdomen.
Nämnda presumtionsregel i 1927 års förordning har icke gjorts tillämplig
på hemvärnspersonalen. Å annan frivillig personal skall denna regel enligt
2 § i kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) tillämpas endast såvida den tjänstgöring,
under vilken sjukdomen yppats, omfattat minst sex dagar i en följd
med en genomsnittlig arbetstid av sex timmar för dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr ,96''. ri-t
Socialvår dskommittén bär föreslagit, att den för de ersättningssökande
förmånliga presumtionsregeln skall utan inskränkning tillämpas i fråga om
sjukdomar, som yppas under tjänstgöring, inskrivning eller prövning.
Vid förslagets utarbetande hade kommittén övervägt, om regelns tillämplighet
borde i någon mån inskränkas, så att den bleve tillämplig på sjukdom
som yppades efter det att tjänstgöring eller prövning varat under längre tid
i en följd än en dag, men en sådan begränsning hade icke ansetts vara av
egentlig praktisk betydelse. I motiveringen har vidare anförts bland annat,
att när en sjukdom, som framträtt redan före tjänstgöringen, inskrivningen
eller prövningen, befunnes ha försämrats under denna, borde presumtionsregeln
tillämpas beträffande försämringen. De medicinska sambandstrågorna
komme att ägnas ytterligare uppmärksamhet när vissa försäkringsmedicinska
spörsmål vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen upptoges till behandling.
Därvid komme bland annat att övervägas, om ersättning borde i
större utsträckning än hittills medges för komplikationer till operativa in
grepp och andra behandlingsåtgärder.
Kommittén har vidare föreslagit bestämmelse därom, att dagen för yppandet
av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses som dagen föi
skadans inträffande. Bestämmelsen är av betydelse vid beräkning av den
sjukes årliga arbetsförtjänst och i vissa fall vid sjukpennings bestämmande
och vid prövning av efterlevande makes rätt till livränta.
Av de över förslaget hörda myndigheterna har endast försvarets civilförvaltning
ifrågasatt ändring i kommitténs förslag under denna paragraf. Då
presumtionsregeln närmast uppställts med tanke på de fall, där eu fortlöpande
anställning eller tjänstgöring förelåge, förefölle det enligt civilförvaltningens
mening knappast motiverat att presumera att sjukdom, som
yppats vid inskrivningsförrättning, prövning eller hemvärnsövning, föranletts
av förrättningen etc. Det syntes mera följdriktigt att för nämnda fall uppställa
kravet på ett direkt kausalsammanhang såsom enligt de gällande bestämmelserna
för hemvärnspersonalen.
Departementschefen. Den ifrågavarande presumtionsregeln ökar de in
sjuknades möjligheter att erhålla ersättning i svårbedömda fall och underlättar
prövningen. En begränsning av regelns tillämplighet på sådant sätt,
att den blir gällande under förutsättning att sjukdom yppats under tjänst
göring eller prövning som varat längre tid än allenast eu dag, kan vara i
och för sig rimlig. Då det emellertid, sasom socialvardskommitten framhållit,
ligger i sakens natur, att presumtionen försvagas, om tjänstgöringen
eller prövningen pågått så kort tid som högst en dag, torde en dylik begränsning
icke erhålla någon egentlig betydelse. På grund härav ha i departi
montsförslaget intagits bestämmelser av det innehåll kommittén föreslagit.
4 §•
De föreslagna föreskrifterna om besvärsrätt in. in. avvika endast i redak
fionellt hänseende från 3 § i 1927 års förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
b*-* Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
5 §•
Hav intagna bestämmelser angående ersättningsanspråks väckande motsvara
14 § första stycket i 1927 års förordning. Vissa avvikelser från kommitténs
förslag ha vidtagits i enlighet med förslag av försäkringsrådet.
Hemvärnsrådet har framhållit, att utförligare bestämmelser rörande underrättelse
om inträffad kroppsskada erfordrades för hemvärnets vidkommande.
Dylika bestämmelser samt erforderliga föreskrifter om anmälningar till riksförsäkringsanstalten
synas böra utfärdas i administrativ ordning.
Enligt 23 § i 1927 års förordning är ersättningsrätt i anledning av sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, förverkad om icke underrättelse om
sjukdomen lämnats eller ersättning begärts inom tre år från tjänstgöringens
eller anställningens upphörande eller den senare tidpunkt då sjukdomen
rppades eller dödsfall inträffade. Riksdagen har år 194(3 bemyndigat Kungl.
Maj:t att medgiva undantag från detta stadgande. 1 överensstämmelse med
kommitténs förslag har stadgandet icke medta gits i departementsförslaget.
Jag erinrar om att riksdagen år 1949 jämväl bemyndigat Kungl. Maj:t att,
efter riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets tillstyrkande, besluta
att anspråk på ersättning eller fortsatt ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, må upptagas till prövning utan hinder av
att föreskriven tid för anspråkets framställande försuttits. Därmed har avsetts
att Kungl. Maj:t skall — i avvaktan på förslag från socialvårdskommittén
angående ändrade regler om preskription av fordran på ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. — äga medgiva eftergift från tioårspreskription
enligt de allmänna bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning
och från sådan särskild preskription, som finnes föreskriven i militärer
sättningsförordningarna.
6 § 1 mom.
De här föreslagna bestämmelserna om den skadades rätt till läkarvård
m. in. motsvara, liksom enligt socialvårdskommitténs förslag, i stort sett
stadgandena i 6 § 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Stadgandet i första
stycket om skyldighet för den skadade att underkasta sig vård av tillkallad
läkare har hämtats från 14 § andra stycket i 1927 års förordning. Bestämmelserna
avvika i vissa hänseenden från de av kommittén föreslagna. Jämkningar
i första och tredje styckena ha vidtagits i enlighet med förslag av
riksförsäkringsanstalten, och vidare har i första stycket angivits, att ersättningarna
i fråga icke utgå när den skadade eljest är berättigad till sådana
förmåner på statens bekostnad.
Överbefälhavaren har anfört, att vid tillämpningen av en ny militärersättningsförordning
riksförsäkringsanstalten i större utsträckning än för när\
arande bör få möjlighet ersätta kostnader för vård av skador, som äga samband
med sådan skada, för vilken ersättning medgivits, bland annat i fråga om
tandvårdskostnader i tuberkulosfall.
Styrelsen för stiftelsen Kungafonden har ansett önskvärt och skäligt, att
i förordningen intages bestämmelse om rätt till tandvård där sådan på
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 9(i. Öl
medicinska grunder anses erforderlig. Vidare bör enligt styrelsens mening
möjlighet beredas till bestridande av uppkommande merkostnader för konvalescentvård
efter utskrivning från sjukvårdsanstalt eller sjukhem, speciellt
i sådana fall, där utskrivningen på grund av rådande platsbrist skett tidigare
än normalt. Bidrag från stiftelsen till bekostande av tandvård har, framhåller
styrelsen, under 1948 utgivits i 125 fall med sammanlagt omkring
17 000 kronor. I ungefär 80 % av fallen hade förelegat sjukdomar av sådan
art, att tandvården kunde bedömas erforderlig för sjukdomens lindrande eller
botande. Antalet fall skulle sannolikt ha blivit väsentligt större, om alla haft
kännedom om möjligheten till bidrag. Till konvalescentvård hade bidrag
beviljats i ett flertal fall, där eftervård av vederbörande läkare bedömts som
erforderlig eller önskvärd och där bidraget utgjort förutsättning för vårdens
erhållande.
Departementschefen. Jag vill i anslutning till yttrandena endast framhålla,
att jag förutsätter, att socialvårdskommittén vid sin fortsatta utredning
kommer att överväga i vad mån möjlighet bör öppnas till utgivande av ersättning
för tandvård och konvalescentvård i större utsträckning än de här
föreslagna, från olycksfallsförsäkringslagen hämtade bestämmelserna medgiva.
6 § 2 mom.
De i momentets tre första stycken intagna sjukpenningsbestämmelserna
motsvara 6 § 2 mom. olycksfallsförsäkringslagen.
Enligt fjärde stycket, som icke bär någon motsvarighet i olycksfallsförsäkringslagen,
kan i vissa fall sjukpenning utgå med högre belopp än enligt
huvudreglerna.
Socialvårdskommittén har anfört, att växlingar mellan sjukpenning- och
livränteberättigande tillstånd icke sällan förekomma vid de kroniska sjukdomarna
och att det även vid olycksfallsskador emellanåt inträffar att ett
invaliditetstillstånd avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Enär beloppet av
hel sjukpenning enligt de allmänna reglerna blir mindre än livräntebeloppet
per dag vid helinvaliditet, kunde det sålunda lätt inträffa — om annat icke
föreskreves — att en försämring i tillståndet gåve anledning till en minskning
av ersättningen. På grund härav borde stadgas, att sjukpenning, som utgåves
efter det att livränta för helinvaliditet utgått, skulle vid arbetsoförmåga motsvara
beloppet per dag av livränta vid helinvaliditet och vid nedsättning
av arbetsförmågan utgå med motsvarande lägre belopp. Emedan gränsen
mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd ofta vore flytande, särskilt vid
kroniska sjukdomar, hade samma beräkningsgrund för sjukpenningen ansetts
böra tillämpas sedan ersättning i form av sjukpenning eller livränta utgått
under en sammanlagd tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av
olycksfallsförsäkringslagen ämnade kommittén upptaga frågan om införande
av en dylik bestämmelse även i lagen.
Försäkringsrådet har framhållit, att livränta icke blott vid helinvaliditet
utan även vid vissa andra höga invaliditetsgrader kunde vara högre än hel
62
Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.
sjukpenning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen syntes böra givas
såclan formulering, att vid övergång från livränta till sjukpenning någon
minskning i ersättningen icke ägde rum. Vid spörsmålets behandling hade
rådet icke tagit ställning till den inverkan beskattningen av de skadade kunde
medföra.
Riks för säkring sans tälten har likaledes framhållit, att livräntas dagsbelopp
också vid vissa andra invaliditetsgrader än helinvaliditet överstege
beloppet av hel sjukpenning. Det syntes anstalten följdriktigt, att ersättningsminskning
vid utbyte av livränta mot sjukpenning förhindrades också i
dessa fall. Övervägas borde, om tillräckliga skäl kunde föreligga för den förhöjda
sjukpenningen under tid, då vederbörande i anledning av skadan vore
intagen å sjukvårdsinrättning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen
om sjukpenningförhöjning efter det att ersättning utgått under en sammanlagd
tid av minst ett år skulle i administrativt hänseende medföra avsevärt
ökat arbete. Vidare komme denna bestämmelse att i vissa fall medföra en
förhöjning, för vilken enligt anstaltens mening tillräckliga skäl ofta saknades;
i detta sammanhang borde beaktas att sjukpenningen vore skattefri. Anstalten
ville föreslå, att det slutliga ställningstagandet till spörsmålet om införande
av sist avsedda bestämmelse i förordningen måtte anstå i avvaktan
på frågans närmare prövning i samband med översynen av olycksfallsförsäkringslagen.
Socialförsäkringsbolagens förening har med avseende på den föreslagna
sjukpenningförhöjningen i de fall, då ersättning utgått under en sammanlagd
tid av minst ett år, bestämt avstyrkt införandet av en sådan bestämmelse,
så länge någon motsvarande bestämmelse icke vore införd i olycksfallsförsäkringslagen.
Frågan vore mycket svårbedömlig, och det föreslagna stadgandet
kunde åtminstone inom olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde medföra
rätt till högre sjukpenning vid recidiv i en mängd fall, då sakligt settdylik
icke rimligtvis kunde anses motiverad.
Departementschefen. Enligt de i 1—3 styckena intagna, från olycksfallsförsäkringslagen
hämtade bestämmelserna om sjukpenningens storlek är ersättning
i form av sjukpenning vanligen lägre än livräntebeloppen vid de
högsta invaliditetsgraderna. Social vård skom mi t ten har på grund därav föreslagit
vissa särskilda regler angående sjukpenningens beräkning i det fall,
att den skadade uppburit livränta för helinvaliditet under längre eller kortare
tid eller ock ersättning i form av sjukpenning eller livränta under en sammanlagd
tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen
ämnar kommittén upptaga frågan om införandet av dylika bestämmelser
även i lagen. Behovet av sådana regler är otvivelaktigt särskilt
framträdande med avseende på de kroniska sjukdomarna, som utgöra huvudparten
av de i militärersättningsbestämmelserna avsedda kroppsskadorna.
Slutlig ståndpunkt till reglernas utformning kan dock icke lämpligen tagas
innan föreskrifter av detta slag införas i olycksfallsförsäkringslagen. Vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 63-
sådant förhållande torde i förevarande sammanhang endast böra uppställas
de regler, som kunna anses påkallade till förhindrande av de mest framträdande
ojämnheterna mellan sjukpenning- och livräntebeloppen.
På grund av det anförda har den ifrågavarande bestämmelsen i departementsförslaget
givits det innehållet, att om livränta utgått för förlust av
arbetsförmågan, hel sjukpenning för tid omedelbart därefter skall, utom
under tid då skadan föranleder sjukhusvård, motsvara lägst 1/400 av livräntans
årsbelopp. Vid hjälplöshetstillstånd skall i enlighet- med kommitténs
förslag gälla, att i 3 mom. omförmält vårdbidrag inräknas i omförmälda livräntebelopp.
6 § 3 mom.
De här intagna bestämmelserna angående invaliditetsersättningar motsvara
6 § 3 mom. olycksfallsförsäkringslagen.
6 § 4 mom.
Ersättning enligt 6§ i 1927 års förordning——läkarvård m. m., sjukpenning och
invaliditetsersättning — utgår icke till fast anställt manskap så länge anställningen
varar, icke heller till värnpliktiga, icke ständigt tjänstgörande fast anställd
personal eller frivilliga för tid, under vilken tjänstgöringen varar. Samma
stadgande har i kommittéförslaget intagits under 6 § 4 mom. Centralförbundet
för befälsutbildning har anfört, att tjänstgöringen för frivillig utan rätt
till fri sjukvård — sådan förmån tillkommer icke förbundets medlemmar —
borde anses upphöra i och med olycksfallet. I departementsförslaget har det
ifrågavarande stadgandet gjorts tillämpligt blott på sjukpenning och invaliditetsersättning.
Därav följer bland annat, att den som skadas under utbildningskurs
skall, om han icke eljest äger rätt till läkarbehandling på statens
bekostnad, erhålla behandling enligt 6 § 1 mom., oavsett om kursen avbrytes
eller icke.
7 §■
Denna paragraf överensstämmer helt med samma paragraf i olycksfallsförsäkringslagen.
Härav följer bland annat, att livränta skall, till skillnad från
vad fallet är enligt 1927 års förordning, kunna utgå till änkling, som för sitt
uppehälle varit av den avlidnas arbete beroende. Enligt socialvårdskommitténs
förslag bör en i lagen intagen bestämmelse därom, att änkling, som
försummat sin försörjningsplikt, skall gå förlustig eventuell rätt till livränta,
icke medtagas, enär denna bestämmelse syntes sakna praktisk betydelse.
Då riksförsäkringsanstalten emellertid ansett det icke vara uteslutet,
att tillämpning av bestämmelsen kan ifrågakomma, har densamma medtagits
i departementsförslaget.
För makes rätt till livränta förutsattes, att äktenskapet slutits före olycks
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
fallet eller, då fråga är om sjukdom som icke förorsakats av olycksfall, före
sjukdomens yppande. Försvarets socialbyrå och riksförsäkringsanstalten
ha framhållit, att detta villkor kan medföra otillfredsställande konsekvenser.
Enligt vad jag inhämtat, ämnar socialvårdskommittén vid den fortsatta över
synen av olycksfallsförsäkringslagen överväga en uppmjukning av dessa bestämmelser.
8 §•
De i första stycket intagna, allmänna grunderna för bedömande av skadas
inverkan på arbetsförmågan äro desamma som i 9 § av 1927 års förordning.
I förhållande till 8 § olycksfallsförsäkringslagen föreligger den skillnaden,
att den skadades kön icke upptagits bland de relevanta omständigheterna;
könet torde, såsom socialvårdskommittén anfört, icke böra tillmätas betydelse
annat än indirekt genom det föreskrivna hänsynstagandet till den skadades
yrke.
I andra stycket ha i enlighet med kommitténs förslag intagits bestämmelser
om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska
skadans inverkan på förvärvsförmågan.
Socialvårdskommittén har upplyst, att kommittén vid sin översyn av
olycksfallsförsäkringslagen upptagit frågan om ändrade bestämmelser för
bedömningen, men att frågan icke vore slutbehandlad. De gällande bestämmelserna
lämnade emellertid vidsträckt utrymme för hänsynstagande till omständigheterna
i de särskilda fallen.
Den pågående översynen av bestämmelserna borde enligt kommitténs
mening icke betraktas som hinder för en ökad differentiering av bedömningen.
Särskilt angeläget vore, att större avseende än hittills tillmättes anpassningssvårigheterna
under den första tiden av invaliditetstillståndet. Detta
gällde icke minst beträffande de kroniska sjukdomarna. De föreslagna bestämmelserna
i andra stycket föranleddes därav, att yrkesutbildning enligt
hittillsvarande bedömningsprinciper icke tillmätts den betydelse, som denna
faktor borde äga, då planmässig yrkesomskolning av invalider numera bedrives
i betydande omfattning. Med stadgandena hade åsyftats å ena sidan,
att vid bestämmandet av ersättning under utbildningstiden skulle under
vissa förutsättningar beaktas i vad mån den skadade genom utbildningen
hindrades från att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga i förvärvsarbete,
å andra sidan att, när utbildningen kunde antagas ha varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn därtill skulle tagas vid prövning
av rätten till ersättning efter utbildningens slut.
Överbefälhavaren har funnit det vara av särskild vikt att hänsyn tas icke
blott till den medicinska utan även till den ekonomiska invaliditeten.
Ersättningens storlek borde icke vara beroende endast på den skadades
möjlighet att i allmänhet vinna utkomst genom eget arbete, utan särskild
hänsyn borde även tagas till den inverkan, som skadan haft på hans möjligheter
att fortsätta i sitt eget yrke. I yttrandet har framhållits önskvärdheten
av att arbetsvårdsorganen finge möjlighet att omhändertaga de skadade i
större utsträckning och tidigare än förut; härigenom borde på lång sikt vissa
besparingar kunna vinnas, även om skadade med försörjningsskyldighet
måste tillförsäkras större ersättningsbelopp under tiden för omskolningen än
eljest.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 96,
65
- Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd bär framhållit angelägenheten
av att den faktiska arbetsförmågan mer än hittills beaktas, när tilllämpningsföreskrifter
komma att utfärdas. Även efter ikraftträdandet av eu
förenklad militärersättningsförordning komme troligen betydande svårigheter
att uppstå när det gällde att finna eu skälig avvägning vid bedömande
av dels den medicinska och dels den ekonomiska invaliditeten.
Försvarets socialbyrå har förklarat sig förutsätta, att den smidighet och
anpassning till den faktiska förvärvsmöjligheten, som familj ebidragssystemet
möjliggjort, skulle komma att känneteckna den praktiska tillämpningen av
den nya militärersättningsförordningen.
Kommitténs förslag, att ersättningen till skadad, som underginge arbetsvärd,
skulle kunna beräknas som vid 100 % arbetsoförmåga, syntes socialbyrån
ägnat att i avsevärd män gagna arbetsvärdens syften. Däremot syntes
ur viss synpunkt tveksamt, huruvida det kunde vara lämpligt att åtnjuten
arbetsvärd skulle kunna påverka storleken av framtida ersättning. Principiellt
vore tanken riktig, men genomförandet av förslaget kunde vara ägnat att
minska de skadades intresse för arbetsvärd. I vart fall måste det för en effektiv
arbetsvärd vara i hög grad angeläget, att ett klart besked kunde lämnas
den skadade om efter arbetsvärdens upphörande sannolika inkomster i form
av arbetsförtjänst och ersättning enligt militärersättningsförordningen. Härför
erfordrades föreskrifter rörande hänsynstagande till åtnjuten arbetsvärd
vid ersättningens bestämmande i olika fall. Dessa föreskrifter syntes böra
utarbetas av riksförsäkringsanstalten och arbetsvårdsorganet gemensamt.
Hänsyn borde tagas icke blott till de civila inkomster, som arbetsvärden
möjliggjort, utan även till de fysiska eller psykiska men, som skadan i och
för sig innebure.
Försäkringsrådet (majoriteten) har förklarat sig förutse, att den vagt
formulerade bestämmelsen om hänsynstagande till yrkesutbildning komme
att medföra tillämpningssvårigheter och konsekvenser, som icke kunde nu
tillräckligt överblickas. Då emellertid yrkesutbildningen, framförallt beträffande
de i militärtjänst skadade, numera nått en avsevärd omfattning och
då ett hänsynstagande till densamma måste anses motiverat, ville rådet icke
motsätta sig att bestämmelsen infördes i förordningen, varvid det finge
överlåtas åt rättstillämpningen att närmare utforma riktlinjerna.
Med anledning av kommitténs uttalande, att pågående översyn av olycksfallsförsäkringslagen
icke borde betraktas som hinder för en ökad differentiering
av invaliditetsbedömningen, ville rådet framhålla, att ett huvudsakligt
hänsynstagande till yrket skullo innebära en avvägning av sådana svårbestämbara
och variabla faktorer som exempelvis fluktuationer på arbetsmarknaden,
den skadades arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd,
bundenhet till viss ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom
bostadsorten till arbete inom yrket. På grund härav kunde yrket endast i
mera pregnanta fall vara av avgörande betydelse vid gradbestämningen, medan
sådant hänsynstagande i flertalet fall allenast i relativt begränsad utsträckning
kunde göras i höjande eller sänkande riktning. Spörsmålet om hänsynen
till anpassningssvårigheterna i början av ett invaliditetstillstånd hade
under åtskilliga år varit under behandling såväl hos försäkringsrådet som de
rådet underställda försäkringsinrättningarna. Vid behandling av kommitténs
i december 1947 avgivna betänkande angående vissa ändringar i olycksfalls
5—178
1!» Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 96.
66
Kuiigl. Maj:ts proposition nr i)6.
försäkringslagen in. m. hade rådet funnit, att vid den slutliga revideringen
av lagen frågor kunde uppstå, för vilkas lösning det hopbragta utredningsmaterialet
om tillvänjning kunde bli av betydelse. Då rådet icke ansett sig
böra införa en ny princip i invaliditetsregleringen, vilken måhända på grund
av ny lagstiftning inom kort åter måste omläggas, hade utredningsmaterialet
överlämnats till kommittén för att vara tillgängligt vid dess fortsatta arbete
med olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
En reservant (försäkringsrådet Löfmark) har, med instämmande i kommit
téns förslag och motivering, närmare utvecklat skälen för denna ståndpunkt.
Fem reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt
ledamöterna Hultman och Kuylenstierna) som ansett sig icke kunna biträda
de av kommittén föreslagna stadgandena i 8 § andra stycket, ha anfört bland
annat följande:
De föreslagna stadgandena syntes bygga på ett väsentligt hänsynstagande
vid invaliditetsgradsättningen till yrket efter genomgången utbildning. I
fråga om hänsynstagande till yrket utan genomgången utbildning förutsattes
tydligen möjligheter till sådant hänsynstagande i större omfattning än som
inom ramen för gällande bestämmelser i verkligheten ansetts möjligt. Det
syntes heller icke vara riktigt att bortse från de kostnader, som den skadade
under utbildningstiden själv kunde ha haft utöver vad som täcktes av den
under utbildningstiden utgående merersättningen. Yidare syntes någon vägledning
böra lämnas i frågan, under vilken förutsättning och i vilken omfatt
ning reducering av livräntan borde äga rum. Den stora vaghet, som utmärkte
den föreslagna bestämmelsen, torde medföra, att dess räckvidd bleve täm
ligen begränsad. Därjämte förelåge risk för förmenta orättvisor och missnöje.
Det borde beaktas att i förordningen inginge personer, å vilka egentligen
olycksfallsförsäkringslagen vore tillämplig. Redan denna anknytning
och vetskapen om att lagen vore under omarbetande utgjorde en anledning
att icke i förväg införa en bestämmelse av detta slag i förordningen. Om
revision av de militära ersättningsbestämmelserna i berörda hänseende likväl
skulle ske nu, kunde kommitténs förslag beträffande höjd ersättning under
utbildningstiden godtagas. Beträffande förslaget om sänkt ersättning efter
utbildningstiden borde däremot övervägas, om icke denna, fråga i stället skulle
kunna ordnas genom eu bestämmelse i 11 § av ungefär det innehållet, att om
staten haft kostnader för skadads yrkesutbildning, riksförsäkringsanstalten
skulle äga att å livränta, som efter utbildningens upphörande utginge till
skadad med anställning, där utbildningen tillgodogjordes, under, anställnings
tiden innehålla så stor del av livräntan, som kunde anses skäligt med hänsyn
till statens och den skadades egna kostnader för utbildningen samt den
skadades inkomst av anställningen.
Arbetsmarknads,styrelsen har ansett att kommitténs förslag, att ersättning
åt militärskadad, som åtnjuter arbetsvärd, må utgå med belopp motsvarande
100 % invaliditet, vore i princip riktigt. Då ersättningen tillsammans med
timpenning eller lärlingslön under utbildningen dock kunde uppgå till oskäligt
högt belopp, borde styrelsen i det enskilda fallet kunna anmoda riksförsäkringsanstalten
att nedsätta livränta till det belopp, som motsvarade den
medicinskt betingade invaliditeten. Beträffande ersättningen efter slutförd
utbildning ansåge styrelsen, att den skadade under tiden närmast efter utbildningens
upphörande borde om möjligt beredas nödig ekonomisk trygg
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
t>7
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
het, varför ersättningen syntes böra utgå med ett med hänsyn till den medi
cinskt betingade invaliditeten skäligt belopp.
Socialförsäkringsbolagens förening har i fråga om hänsynstagandet till
nyförvärvad yrkesskicklighet anfört bland annat, att det visserligen syntes
ur principiell synpunkt ligga närmast till hands att godtaga den regeln,
att en varaktig och väsentlig ökning i arbetsförmågan borde föranleda
till en jämkning i livräntan, men att en sådan regel icke vunnit tillämpning
inom olycksfallsförsäkringen. Att göra skillnad mellan det fall, då den ska
dade själv hade möjlighet att bekosta sin yrkesutbildning, och det fall, då
staten på grund av den skadades ekonomiska förhållanden måste träda hjäl
pande emellan, skulle leda till mycket oskäliga konsekvenser. Det vore möj
ligt, att frågan om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning låge något
annorlunda till, när det gällde militärersättningsförordningen än då fråga
vore om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Under förutsättning
att den ifrågavarande ändringen i militärersättningsförordningen icke finge
betraktas såsom prejudicerande beträffande jämkningsföreskrifterna i lagen
hade föreningen icke anledning motsätta sig den föreslagna bestämmelsen.
Departementschefen. Enligt gällande principer för invaliditetsgradsättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning har den skadades
yrke endast i mera pregnanta fall tillmätts avgörande betydelse. Till sådan
yrkesutbildning, som efter skadan kommer till stånd för att minska dennas
inverkan på förvärvsförmågan, har hänsyn i princip icke ansetts böra tagas.
Önskemål om ändringar i bedömningsprinciperna ha framkommit i olika sammanhang.
Under senare år har frågan fått ökad aktualitet till följd av vidtagna
åtgärder för att bereda de partiellt arbetsföra större möjligheter till självförsörjning.
Även höjningarna av ersättningsnivån medföra, att spörsmålet,
numera är av större praktisk betydelse än tidigare. Då verksamheten för
vrkesomskolning av invalider fått avsevärd omfattning särskilt för de under
militärtjänstgöring skadade, delar jag socialvårdskommitténs uppfattning,
att bestämmelser om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning böra intagas
i den nya militärersättningsförordningen utan att revisionen av olycksfallsförsäkringslagen
avvaktas. Det torde ligga i sakens natur, att dessa bestämmelser
— liksom övriga bestämmelser om invaliditetsbedömningen —
endast kunna innehålla vissa allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning
får överlämnas åt rättstillämpningen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna
synas vara från olika synpunkter lämpligt avvägda och ha med eu
redaktionell jämkning intagits i departementsförslaget. Enär av första stycket
följer, att betydande hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet i och för
sig, torde någon risk icke finnas för att de skadades intresse för lämplig
yrkesutbildning minskas. Vid ersättnings bestämmande under utbildningstiden
bör, såsom kommittén förutsatt, under de angivna förutsättningarna
hänsyn tagas även till avlöningsförmåner för det i utbildningen ingående
arbetet.
I fråga om tillämpningen av de allmänna reglerna i första stycket har
opaginerad Kontrollera mot PDF
68.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.
kommittén ansett angeläget att större avseende än hittills tillmätes aupassj
ningssvårigheterna, icke minst vid de kroniska sjukdomarna. Med hänsyn
särskilt till de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av familj ebidragsbestämmelserna
för skadade värnpliktiga m. fl., biträder jag denna uppfattning.
Enär fixerade normalsatser för invaliditetsgraderna icke spela samma
roll vid de kroniska sjukdomarna som vid olycksfallsskador, torde betydande
utrymme finnas för hänsynstagande till de sjukas anpassningssvårigheter vid
återinträdet i förvärvslivet.
9 §•
I första stycket föreskrives, att den skadades årliga arbetsförtjänst skall
beräknas i överensstämmelse med 9 § lagen om försäkring för olycksfall i
arbete. Stadgandet har avfattats i enlighet med ett av försäkringsrådets
majoritet framställt förslag.
Såsom minimibelopp för värnpliktiga har i den allmänna motiveringen
förordats 3 600 kronor. Samma minimibelopp har ansetts böra gälla för fast
anställt manskap och hemvärnspersonal — i stället för det nu gällande beloppet
av 3 000 kronor — såvitt fråga är om sjukpenning efter det kalenderår,
då den skadade fyllt 20 år, eller om livränta.
Enligt socialvårdskommitténs förslag skall Kungl. Maj:t äga meddela särskilda
föreskrifter rörande tillämpning enligt förordningen av de i 9 § olycksfallsförsäkringslagen
angivna grunderna för skälighetsprövning. Även i vissa
yttranden ha ifrågasatts närmare föreskrifter rörande arbetsförtjänstens beräkning.
Med hänsyn till erinringar av försäkringsrådets majoritet och riksförsäkringsanstalten
ha några bestämmelser av detta slag likväl icke ansetts
böra medtagas.
Vid beräkningar av värnpliktigas arbetsförtjänster måste skälighetsprövning
i stor utsträckning tillgripas. Försvarets socialbyrå har i sitt yttrande
starkt understrukit angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kan
råda i fråga om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömes på ett för den
skadade välvilligt sätt. Härtill må framhållas, att en dylik välvillig bedömning
av tveksamma fall får anses stå i överensstämmelse med de allmänna
arunderna för förordningen.
10 §.
Bestämmelsen i första stycket angående avdrag å sjukpenning, då den
skadade är intagen å sjukvårdsanstalt, motsvarar 10 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen.
Från kommitténs förslag avviker bestämmelsen därutinnan
att bestämmelsen gjorts fakultativ i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten.
Den i andra stycket intagna bestämmelsen avviker i tvenne hänseenden
från motsvarande stadganden i olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning.
Ersättning i form av naturaförmåner skall kunna utges dels, liksom
för närvarande, då vederbörande är hemfallen åt dryckenskap, dels även vid
allvarligt läkemedelsmissbruk. Yad nu gäller om ersättning i form av naturaförmåner
eller anstaltsvård i stället för livränta eller del därav skall även äga till
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr .96''.
liimpning beträffande sjukpenning. Mot dessa utvidgningar, som föreslagits
av socialvårdskommittén, ha inga erinringar framställts i remissyttrandena.
Kommittén ämnar föreslå motsvarande ändring i olycksfallsförsäkringslagen.
En av kommittén föreslagen, från 1927 års förordning hämtad bestämmelse
om rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda den skadade vård på sjultvårdsanstalt
har icke medtagits i departementsförslaget, enär bestämmelserna
i 6 § 1 mom. om den skadades rätt till erforderlig läkarvård m. m. få, såsom
anstalten uttalat, anses omfatta även vård å sjukvårdsanstalt.
11 §•
De i 1 mom. första stycket intagna reglerna om avdrag från ersättning i
sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, äro av samma innehåll
som 11 § första stycket i 1927 års förordning. Övriga bestämmelser i 1 mom.
ansluta sig till stadganden i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Enligt 2 inom. första stycket, som motsvarar 11 § 2 mom. olycksfallsförsäkringslagen,
skall erkänd sjukkassa äga viss rätt att göra anspråk på sjukpenning,
som utgives för tid, varunder sjukpenning redan utgivits av kassan.
I andra stycket har på förslag av pensionsstyrelsen intagits en motsvarande
bestämmelse rörande avdrag från ersättningen i det fall att inkomstprövad
förmån från styrelsen utgivits för tiden i fråga.
3 mom. innehåller en av kommittén föreslagen bestämmelse, som närmast
avser personalen vid driftvärnet, d. v. s. den del av hemvärnet som verkar
för det omedelbara skyddet av allmänna och enskilda företags anläggningar
och arbeten. Enligt bestämmelsen skall, liksom nu enligt 38 § hemvärnskungörelsen
(SFS 1947:673) gäller för nämnda personal, avdrag i vissa fall
kunna göras även för sådant föreskrivet understöd som icke bestrides av statsmedel.
Häremot har erinran framställts allenast av en reservant i riksförsäkringsanstalten,
vilken anfört att en sådan föreskrift syntes innebära ett
övervältrande på kommunala eller enskilda arbetsgivare av den ersättningsskyldighet
som staten genom förordningen åtagit sig. I departementsförslaget
har — då anledning icke finnes att i förevarande sammanhang upptaga
spörsmål om de skadades rätt till löneförmåner m. m. och då dubbelkompensation
bör undvikas — den av kommittén föreslagna bestämmelsen medtagits
i oförändrat skick.
Vid de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen uppställdes
nya regler rörande avdrag å livränta för tjänste- eller familjepension.
Det förutsattes emellertid, att frågan om reglering av förhållandet mellan livräntor
och pensioner skulle, såsom socialvårdskommittén hade föreslagit,
upptagas till ny behandling vid den planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas
allmänna bestämmelser (prop. 1948:235, s. 53). Kommittén
har ånyo understrukit angelägenheten av att uppmärksamhet ägnas
denna fråga, som för de militära beställningshavarnas vidkommande är av
särskild betydelse på grund av do låga pensionsåldrarna.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Försvarsväsendets undorbefälsförbund bar i sitt yttrande över kommitténs
betänkande anfört vissa synpunkter rörande furirers pensionsrätt. Även
hithörande spörsmål torde böra upptagas till behandling vid översynen av
pensionsreglementenas allmänna bestämmelser.
12-15 §§.
Dessa paragrafer ha, i överensstämmelse med kommitténs förslag, i stort
sett givits samma innehåll som motsvarande stadganden i 1927 års förordning.
I 13 § ha såsom nytt andra stycke intagits mot 13 § andra stycket
olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelser om utgivande av provisoriska
ersättningar i vissa fall.
16 §.
Denna paragraf motsvarar 13 § i 1927 års förordning och 12 § olycksfallsförsäkringslagen.
De gällande bestämmelserna innehålla bland annat, att riksförsäkringsanstaltens
återkravsrätt mot person, som vållat skadan eller eljest är enligt
lag skyldig att utgiva skadestånd, icke må göras gällande då även denne
drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt
förordningen. Social vårdskommittén har föreslagit, att denna föreskrift,
som ansåges ha tillkommit genom ett lagtekniskt missöde och icke böra lända
till efterrättelse, skall utgå. Försäkringsrådet har emellertid ansett, att
ämnet bör bli föremål för närmare behandling vid olycksfallsförsäkringslagens
revision. Socialstyrelsen har under hänvisning till 25 § första stycket försäkl
ingsavtalslagen föreslagit, att regressrätten skall inskränkas till fall av uppsåtligt
vållande eller grov vårdslöshet.
I departementsförslaget har andra stycket i enlighet med försäkringsrådet®
förslag bibehållits i oförändrat skick.
17—18 §§.
Dessa paragrafer överensstämma med 5 och 4 §§ i 1927 års förordning. 19
19 §.
Försäkringsrådet har, under hänvisning till vissa bestämmelser i 17 och
84 §§ olycksfallsförsäkringslagen och 46 § lagen om allmän sjukförsäkring,
föreslagit bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att stå rådet och riksförsäkringsanstalten
till tjänst med de upplysningar om den skadades avlöningsförhållanden,
som kunna finnas påkallade.
Enligt 17 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen åligger det arbetsgivare
bland annat att, på därom framställd begäran, till försäkringsrådet
samt, där försäkring äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten
lämna sådana uppgifter om arbetstider och avlöningsförhållanden, som må
erfordras för bestämmande av ersättningsbelopp. I 34 § första och andra
styckena finnas stadganden om straff för försummelse att lämna föreskriven
uppgift och för lämnande av veterligen oriktigt meddelande.
71
Kungl. Maj-.ts proposition ni 96.
Nämnda stadganden i olycksfallsförsäkringslagen skola enligt departementsförslaget
äga motsvarande tillämpning beträffande uppgifter till ledning för bestämmande
av ersättning enligt förordningen.
20-21 §§.
Enligt 21 § i 1927 års förordning må ersättning i anledning av sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, icke uppbäras för tid, varunder den ersättningsberättigade
är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i allmän
uppfostringsanstalt.
Social vårdskommittén har framhållit, att några inskränkningar i ersättningsrätten
för dem, som undergå frihetsstraff eller tvångsarbete eller intagits
på uppfostringsanstalt, icke äro föreskrivna i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna.
Tillräckliga skäl att låta strängare villkor gälla enligt
militärersättningsförordningen än enligt nämnda lagar har kommittén ansett
icke föreligga. Det vore emellertid stötande, framhåller kommittén, om ersättning
för mistad arbetsförtjänst skulle kunna utgå även då den skadade
är för lång tid intagen på fångvårdsanstalt eller eljest av annan anledning
än skadan är omhändertagen för anstaltsvård på statens bekostnad.
Frågan komme att upptagas till närmare behandling i förslaget till reviderad
olycksfallsförsäkringslag. I förordningen bör enligt kommitténs mening föreskrivas,
att ersättningstagare skall vara underkastad de inskränkningar i
ersättningsrätten, som kunna varda stadgade för bär avsedda fall av frihetsberövanden
och anstaltsvård (20 §). För utomlands bosatta ersättningstagare
syntes några undantagsbestämmelser icke böra gälla på annat sätt
än att ersättningen finge utbytas mot engångsbelopp enligt de i 27 § första
stycket första punkten olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna (21 §).
Mot kommitténs förslag i nämnda hänseenden har erinran gjorts allenast
av riksförsäkringsanstalten, som ansett, att 21 § i 1927 års förordning tills
vidare bör överflyttas till den nya förordningen, dock att, såsom kommittén
förordat, inskränkningen i rätten att uppbära ersättning vid bosättning utom
riket bör bortfalla.
Enligt 20 § departementsförslaget skall gälla, att sjukpenning eller livränta
i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, icke utgives under
tid då ersättningstagaren undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller är intagen
i säkerhetsanstalt eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.
Det förutsättes, att hithörande spörsmål komma att övervägas närmare
vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. I 21 § har intagits den av
kommittén föreslagna bestämmelsen om engångsbelopp till ersättningstagare,
som icke är svensk medborgare och icke är bosatt här i riket.
22 §.
I denna paragraf har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen, mot
26 § olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelse om utgivande av liv
-
72
Kungl. Mai:ts proposition nr 96.
räntor till försvunnen persons anhöriga, då den försvunne kan antagas ha
omkommit till följd av olycksfall, som avses i förordningen.
23 §.
Tillämpningsföreskrifter erfordras beträffande skadeanmälningarna till
riksförsäkringsanstalten samt om sättet för ersättningarnas utbetalande m. m.
I detta sammanhang må nämnas, att det torde böra ankomma på Kungl.
Maj:t att utfärda en mot 26 § 2. i 1927 års förordning svarande föreskrift
om inskränkning av olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde. Enligt
nämnda bestämmelse skall lagen icke äga tillämpning beträffande olycksfall,
varom i förordningen stadgas. Därigenom undantages den vid försvaret an
ställda personal, som avses i förordningen, från ersättningsrätt även enligt
lagen. Stadgandet har däremot, enligt utslag av försäkringsrådet, icke ansetts
tillämpligt i vissa andra tänkbara fall av dubbel ersättningsrätt,
exempelvis då ett olycksfall inträffat under sådana omständigheter att rätt
till ersättning kan föreligga såväl enligt förordningen som på grund av frivillig
försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete.
Socialvårdskommittén har ansett, att fall av dylik konkurrens mellan författningarna
lämpligen kan, åtminstone i avvaktan på olycksfallsförsäkringslagens
revision, regleras genom att i förordningen (17 §) intages föreskrift,
att ersättning icke skall utgå om ersättningsrätt föreligger enligt olycksfallseller
yrkessjukdomsförsäkringslagen, och genom viss ändring i kungörelsen
om olycksfallsförsäkringslagens tillämpning beträffande statens arbetare
(SFS 1942: 678). I en del yttranden har invänts, att det vore riktigare att
ersättning i första hand utgives enligt förordningen, i synnerhet som förordningens
bestämmelser äro i vissa avseenden förmånligare än lagens. Med hänsyn
till dessa erinringar torde det vara att förorda, att Kungl. Maj:t med stöd
av 3 § olycksfallsförsäkringslagen utfärdar en mot 26 § 2. i 1927 års förordning
svarande föreskrift och att det i övrigt — såsom försäkringsrådets
majoritet föreslagit —- tills vidare överlåtes åt rättstillämpningen att liksom
hittills reglera hithörande spörsmål.
Ikraftträdandebestämmelsen har i enlighet med kommitténs förslag utformats
så, att 1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder
för fast anställd och frivillig personal (nr 422) kan upphävas.
Förslaget till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen nnder militärtjänstgöring.
1 § 1—2 mom.
Den av socialvårdskommittén föreslagna omregleringsförordningen har avsetts
skola äga tillämpning beträffande ersättning, som för tid efter ikraftträdandet
utgår jämlikt 1909 års militärersättningsförordning eller som för
sådan tid jämlikt 1927 års förordning utgår i anledning av skada som drab
-
73
Iiungl. Maj:ts proposition nr 96.
bat värnpliktig före ikraftträdandet eller fast anställt eller indelt manskap
före den 1 januari 1949 (1 § 1 mom.). Med skada avses även sådan under
tjänstgöringen ådragen sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Vidare
har föreslagits att Iiungl. Maj:t skall äga föreskriva, att förordningens bestämmelser
skola, med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, tilllämpas
jämväl beträffande ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års förordning
eller enligt grunderna i 1909 eller 1927 års förordning (1 § 2 mom.).
I motiveringen har kommittén beträffande ersättningarna jämlikt 1909
års förordning framhållit, att dessa icke blott för värnpliktiga utan även för
volontärer och stammanskap provisoriskt uppräknats i nivå med de lägsta
ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I fråga om ersättningarna
enligt 1927 års förordning till fast anställt manskap, vilka ersättningar
i åtskilliga fall vore beräknade efter så låga årliga arbetsförtjänster
som 1 800 och 2 100 kronor, har kommittén ansett, att en omreglering enligt
samma grunder som för värnpliktiga vore motiverad med hänsyn därtill,
att tjänstgöringsförhållandena vore likartade och att anställningen delvis
trädde i stället för värnpliktstjänstgöring. Det föreslagna bemyndigandet för
Kungl. Maj:t att besluta om utsträckt tillämpning av omreglermgsbestammelserna
har ansetts lämpligt med hänsyn till att ersättning i vissa fall enligt
Kungl. Maj:ts eller riksdagens beslut utgives till frivilliga m. fl. med tilllämpning
av de för värnpliktiga eller anställd personal gällande grunderna.
Kommittén har avsett, att riksförsäkringsanstalten skall i samband med
omregleringen av de värnpliktigas och manskapets ersättningar undersöka, i
vad mån andra ersättningsfall finnas, som böra omregleras efter samma grunder,
och avgiva förslag därom till Kungl. Maj:t.
Ersättningsförbättringar för annan i 1927 års förordning avsedd personal,
hemvärnspersonal m. fl. ha, såsom förut nämnts, föreslagits i kommitténs
senare avgivna betänkande om tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.
Försäkringsrådet (majoriteten) har ansett angeläget att den av kommittén
åsyftade undersökningen om indirekt tillämpning av omregleringsförordningen
(1 § 2 mom.) verkställes inom sådan tid, att de personer, som skola
beredas kompensationsförbättring på detta sätt, erhålla förbättringen samtidigt
med dt; kategorier, å vilka förordningen blir direkt tillämplig. I sitt
sedermera avgivna yttrande över kommitténs förslag angående tillägg av
statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. in.
liar försäkringsrådets majoritet uttalat tveksamhet beträffande riktigheten
av den föreslagna gränsdragningen mellan de kategorier av ersättningstagare,
som skulle omfattas av dessa bestämmelser, och dem som skulle omfattas av
omregleringsförordningen. Diirutinnan har anförts följande.
Det ifrågavarande förslaget om ersättningstillägg syntes, vid en jämförelse
med förslaget till omregleringsförordning, i allmänhet medgiva väsentligt
lägre ersättningsförhöjningar ävensom i övrigt snävare ersättningsmöjliglieter
(så kunde exempelvis protestillägg och hjälplöshetslivräntor i vissa
äldre fall icke utgå). Under förslaget om ersättningstillägg hade kommittén
utan att förebringa utredning om skäligheten härför upptagit personalgrupper,
exempelvis hemvärnsmän och tjänstepliktiga, vilka måste anses stå
mycket nära dem, som fölle in under förslaget till omregleringsförordning.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr i)ti.
Rådet vore icke övertygat om det berättigade i att hänföra dessa grupper till
bestämmelserna om ersättningstillägg och icke låta deras tilläggsersättning
regleras av omregleringsförordningen.
im reservant har ansett, att kommittén icke anfört övertygande skäl för
att det fast anställda manskapet, som omfattade anställda till och med furirs
grad, borde på föreslaget sätt jämställas med värnpliktiga. Även andra angivna
omständigheter syntes motivera, att de framlagda förslagen toges under
törnyad prövning såväl i fråga om hållbarheten av de för tilläggsersättningarna
åberopade skälen och av desamma följande konsekvenser som i fråga om de
skillnader, som förelåge mellan de båda förslagen, samt beträffande frågan till
> ilket av dem som olika persongrupper skulle hänföras. En annan reservant.,
som icke kunde förorda ersättningstillägg till livräntetagare enligt olycksfalls•
orsäkringslagen m. fl. i den av kommittén föreslagna formen, har anfört
bland annat, att om eu bearbetning av förslaget till militärersättningsbestämmelser
förbereddes och det föreliggande förslaget om ersättningstillägg trots
allt ansåges vara i huvudsak ägnat att läggas till grund för lagstiftning, det
syntes synnerligen önskvärt, om en gemensam grundlig överarbetning av de
båda förslagen kunde komma till stånd, syftande bland annat till en bättre
motiverad avgränsning mellan förslagen samt till ett ordentligt klarläggande
om och i vad mån bärande skäl funnes för de många och väsentliga olikheterna
mellan dem.
I övriga remissyttranden ha inga erinringar framställts mot kommitténs förslag
med avseende på omregleringsförordningens tillämplighet å andra kate
gorier än värnpliktiga.
Departementschefen. I 1909 års militärersättningsförordning jämställdes
värnpliktiga, härens volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap.
Likaså jämställdes år 1946 dessa kategorier, då ersättningarna enligt 1909 års
förordning uppräknades i nivå med de lägsta ersättningarna till värnpliktiga
jämlikt 1927 års förordning. Ersättning till fast och indelt manskap jämlikt
1927 års förordning beräknas enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen,
liksom ersättning till annan anställd personal jämlikt samma förordning eller
jämlikt sagda lag. Då de nämnda manskapskategorierna emellertid, såsom
socialvårdskommittén framhållit, med avseende på tjänstgöringsförhållanden
in. in. sta de värnpliktiga tämligen nära, ansluter jag mig till kommitténs upp
fattning, att de för omreglering av värnpliktigas ersättningar förordade grunderna
— som äro avsevärt förmånligare än de föreslagna grunderna för till
lägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. — böra tilläm
pas även beträffande ersättning jämlikt 1909 års förordning i anledning av
kroppsskador, som drabbat volontärer och stammanskap, samt beträffande
ersättning enligt 1927 års förordning i anledning av kroppsskador, som drab
bat fast anställt och indelt manskap före den 1 januari 1949, då olycksfallsförsäkringslagens
nu gällande ersättningsgrunder gjordes tillämpliga å dem. I
enlighet därmed ha de i 1 § 1 mom. departementsförslaget intagna huvudbe
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
.»tämmelserna om förordningens tillämplighetsområde givits den av kommittén
föreslagna avfattningen, med de ändringar som betingas av att förordningen
icke träder i kraft vid den av kommittén avsedda tidpunkten.
Ersättning med tillämpning av reglerna i 1927 års förordning utgives i
många fall på grund av speciella föreskrifter eller enligt beslut av statsmak
terna i de enskilda fallen. Till dylika speciella föreskrifter höra de i Kungl.
Maj ds brev till riksförsäkringsanstalten den 29 juni 1946 och den 20 juni
1947 meddelade föreskrifterna angående ersättning i anledning av vissa äldre
skadefall vid permission m. m. med tillämpning av ett i 1927 års förordning
år 1944 intaget stadgande samt angående om- eller nyprövning av vissa
ärenden rörande ersättning för sjukdomar med tillämpning av nyare bedöm
ningsprinciper m. in. Där ersättning enligt bär avsedda speciella föreskrifter
eller på grund av särskilda beslut utgives i anledning av kroppsskador, som
drabbat värnpliktiga eller fast anställt manskap, torde den föreslagna omregleringsförordningen
jämväl böra erhålla tillämpning. Vidare synes motiverat,
att hemvärnspersonal och andra frivilliga — eventuellt med vissa undantag
— skola kunna komma i åtnjutande av omreglerad ersättning enligt de för
värnpliktiga föreslagna grunderna, om vederbörande haft god arbetsförmåga
före skadan. Att mera preciserat bestämma, vilka kategorier som med avseende
på omregleringen böra likställas med värnpliktiga, synes icke kunna
ske utan den undersökning av de löpande fallens beskaffenhet, vilken socialvårdskommittén
ansett böra företagas av riksförsäkringsanstalten. Det synes
lämpligt att Kungl. Maj:t i enlighet med kommitténs förslag skall äga besluta
angående omregleringsförordningens tillämplighet i här avsedda fall.
På grund därav har i 1 § 2 mom. departementsförslaget intagits det av kommittén
föreslagna stadgandet med sådan ändring, att även ersättningstagare
enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonalen skola kunna, i den mån
Kungl. Maj :t dylikt föreskriver, hänföras under omregleringsförordningen.
■ lag ämnar föranstalta om att omförmälda undersökning snarast igångsättes,
så att föreskrifter i ämnet skola kunna föreligga vid omregleringsförordningens
ikraftträdande.
Försäikringsrådet har ifrågasatt, om icke omregleringsförordningen skall
göras tillämplig även å tjänstepliktiga. De åsyftade tjänstepliktiga — år 1923
födda män, som enligt kungörelse den 13 november 1942 (nr 878) ålades viss
skyldighet att åtaga sig arbete i skogsbruk eller torvhantering — tillförsäkrades
genom särskilda bestämmelser bättre ställning i ersättningsliänseende
än arbetstagare i allmänhet. Särbestämmelserna (SES 1943: 182—183) inneburo,
att dessa tjänstepliktiga i vissa avseenden fingo en liknande ställning i
ersättningsliänseende som da tillkom värnpliktiga enligt reglerna i 1927 års
militärersättningsförordning. De år 1946 genomförda provisoriska förbättringarna
av värnpliktigas ersättningar föranledde icke någon ändring av ersättningsgrunderna
för tjänstepliktiga. Redan med hänsyn till att tjänsteIdiktsarbetet
icke utgjorde militärtjänstgöring torde det icke böra ifråga
komma att inordna nämnda tjänstepliktiga under den för värnpliktiga och
76
Kungl. Maj:ts proposition nr i)6.
vissa andra kategorier av militär personal avsedda omregleringsförordningen.
Frågan om grunderna för ersättningsförbättringar åt dessa tjänstepliktiga
torde fa upptagas vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag angående
tillägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.
1 § 3 mom.
Enligt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 äger försäkringsrådet,
när synnerliga skäl därtill äro för handen, efter ansökan av den skadade
besluta, att i stället för livränta eller del därav skall utgivas ett kapital för
en gång. Utgår dyrtidstillägg å livräntan — vilket alltid är förhållandet för
värnpliktiga — bortfaller även detta när livräntan utbytes mot kapital. Denna
omständighet har försäkringsrådet beaktat vid prövningen av utbytesansökningar
från livräntetagare med rätt till dyrtidstillägg. De år 1946 tillkomna
provisoriska ersättningstilläggen ha i olikhet med dyrtidstilläggen ansetts
skola utgå även om livräntan utbytes mot engångsbelopp. I sitt yttrande
över kommitténs förslag till omregleringsförordning har försäkringsrådet framhållit,
att vissa olika tolkningsmöjligheter kunna tänkas beträffande förordningens
tillämpning i de fall där utbyte av livränta helt eller delvis mot
kapital för en gång medgivits före förordningens ikraftträdande.
Utbyte av livränta enligt 1927 års förordning mot belopp för en gång har
förekommit tämligen sällan. Har utbytet avsett hela livräntan enligt hittills
gällande regler, och åtnjuter den skadade ej heller ersättning i form av provisoriskt
tillägg, torde omreglering icke böra ifrågakomma. I de fall åter, då
den skadade äger åtnjuta någon del av den periodiska ersättningen enligt
nu gällande regler, synes den enklaste lösningen vara, att ersättning utgives
enligt omregleringsförordningens grunder med avdrag för beloppet av den
livränta, som kapitaliserats. För denna lösning talar också det förhållandet,
att de enligt omregleringsförordningen uppkommande livränteförhöjningarna
ersätta icke blott dyrtidstilläggen utan även de provisoriska tilläggen, vilka
såsom nämnts icke bortfallit, då livräntan utbytts mot engångsbelopp. Bestämmelse
av angivet innehåll har intagits i departementsförslaget.
2§-
Denna paragraf motsvarar 6 § 1 mom. i förslaget till ny militärersättningsförordning.
Ersättningstagare enligt 1909 års förordning äro nu icke berät
tigade till behandlingsersättning men skola enligt förslaget jämställas med ersättningstagare
enligt 1927 års förordning i detta hänseende.
3§-
Paragrafen innehåller bestämmelser om storleken av sjukhjälp enligt 1909
års förordning och sjukpenning enligt 1927 års förordning. Ersättningarna
äro upptagna till de belopp, som enligt grunderna för 6 § i förslaget till ny
militärersättningsförordning motsvara de i den allmänna motiveringen förordade
beloppen för hel invaliditetslivränta i omregleringsfallen.
77
Kungl. Maj.:ts proposition nr 96.
4 §•
Den av socialvårdskommittén föreslagna skalan för omreglering av invaliditetslivräntor
är, såsom förut nämnts, avvägd så, att förhöjningarna i allmänhet
skulle bli mycket betydande vid höggradig invaliditet och relativt stora
även vid medelsvår invaliditet, under det att inga eller endast små förbättringar
skulle tillfalla de lindrigt skadade. Vid invaliditetsgrader från 10 till
25 % skulle livräntorna utgå med lägre belopp före 25 års ålder än därefter.
Vid högre invaliditetsgrader skulle livräntorna för skadade i åldrarna 25—67
år utgå med högre belopp än för yngre och äldre skadade.
Såsom normalbelopp för omregleringen av livräntor vid helinvaliditet ha
i det föregående förordats 350 kronor i månaden för skadade i åldrarna 25—6 <
år och 275 kronor i månaden för yngre och äldre skadade. Såsom minimibelopp
för den årliga arbetsförtjänstens beräkning vid bestämmande av ersättning
till värnpliktiga m. fl. i nya skadefall har föreslagits 3 600 kronor. Dessa
avvikelser från kommitténs förslag medföra, att ändrade förutsättningar iippkomma
för bestämmandet av omregleringsbeloppen vid partiell invaliditet.
Enligt departementsförslaget kommer omregleringsskalan vid invaliditetsgrader
från 10 till 25% att upptaga de belopp, som enligt förslaget till ny
militärersättningsförordning komma att utgöra minimibelopp för värnpliktiga
i framdeles inträffande fall. För skadade under 25 år upptager skalan även
vid högre invaliditetsgrader de belopp, som komma att utgöra minimibelopp
enligt den föreslagna militärersättningsförordningen, och samma belopp föreslås
för skadade över 67 år. För skadade i åldrarna 25—67 år med högre invaliditetsgrader
än 25 % föreslås högre belopp än för yngre och äldre skadade.
Förhöjningarna stiga progressivt med invaliditetsgraden. Sålunda utgör förhöjningen
per månad räknat exempelvis 10 kronor vid 50 % invaliditet, 35
kronor vid 75 % invaliditet och 75 kronor vid helinvaliditet.
Den föreslagna omregleringsskalan är i stort sett, och särskilt för skadade
med mera betydande invaliditet, avsevärt förmånligare än de gallande reglerna.
För vissa grupper av ersättningstagare kunna beloppen dock i en del fall
understiga de nuvarande ersättningarna med därå utgående, schematiskt bestämda
provisoriska tillägg. Bestämmelser till motverkande av ersattmngsminskningar
i dylika fall ha intagits i I §.
Tabellen upptager alla de brukliga invaliditetsgraderna. I de undantagsfall,
där annan invaliditetsgrad förekommer, avses livräntan skola bestämmas
efter närmast högre invaliditetsgrad i tabellen.
Beträffande vårdbidrag till hjälplösa invalider och engångsbelopp i stallet
för livränta föreslås samma regler som i förslaget till ny militärersattmngsförordning.
5 §•
Vid invaliditetsbedömning skola bestämmelserna i den föreslagna nya
militärersättningsförordningen lända till efteriättelse.
Någon omprövning av do vid förordningens ikraftträdande bestämda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
invalidi t etsgraderna bör, såsom försäkrings rådet förutsatt, icke ske under
oförändrade förhållanden.
6§.
Äi den skadade behäftad med två eller flera skador, som samtidigt medföra
rätt till ersättning enligt i) eller 4 §, skall ersättning, såsom kommittén
föreslagit, utgå gemensamt som för en skada.
7 §•
Här intagna bestämmelser till motverkande av ersättningsminskningar i
vissa fall motsvara de av kommittén föreslagna.
8 §.
Kommittén har föreslagit, att omreglerade livräntor till efterlevande make
och barn skola bestämmas till de belopp, som enligt grunderna för den föreslagna
nya militärersättningsförordningen svara mot omreglerad livränta till
helinvalid i åldern 25—67 år. Med denna beräkningsgrund har månadsbeloppet
av oavkortad livränta föreslagits till 150 kronor för änka och 75 kronor
för barn, och högsta sammanlagda månadsbeloppet till flera efterlevande har
föreslagits till 375 kronor. Någon uppräkning av utgående livräntor till föräldrar
har med hänsyn till folkpensioneringens effektivisering in. m. icke
föreslagits. Det till änka vid omgifte före 60 års ålder utgående engångsbeloppet
har ansetts kunna skäligen bestämmas till 4 000 kronor.
Riksförsäkringsanstalten har ansett, att barns rätt till livränta enligt 1909
ars förordning borde utvidgas. Dylik livränta utgives endast under förutsättning
att barnet fötts före den tidpunkt, då skadan uppkom, eller fötts där
efter i ett förut slutet äktenskap. Di vräntan utgår intill 15 års ålder. Enligt
1927 års förordning gäller däremot, att livränta utgår till varje den avlidnes
barn, som ej fyllt 16 år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet, och
till adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före olycksfallet. Anstalten
har funnit skäligt, att sistberörda bestämmelser göras tillämpliga
jämväl i fråga om livränta till barn efter avliden ersättningstagare, vars
ersättning bestämts enligt 1909 års förordning.
Enligt de gällande bestämmelserna varierar månadsbeloppet av oavkortad
livränta till änka efter värnpliktig, som skadats under fredstjänstgöring, från
67 kronor 20 öre till 94 kronor 50 öre, och för änka efter beredskapsskadad
värnpliktig varierar beloppet från 93 kronor 75 öre till 109 kronor 50 öre.
Oavkortad livränta till värnpliktigs efterlevande barn varierar i fredstjänstfallen
från 44 kronor 80 öre till 03 kronor och i beredskapsfallen från 62
kronor 50 öre till 73 kronor.
Enär omreglerad livränta till helinvalid blir något lägre enligt departementsförslaget
än enligt kommitténs förslag, ha också änke- och barnlivrän
torna föreslagits till något lägre belopp. Månadsbeloppet av oavkortad livränta
skall enligt första stycket utgöra 125 kronor för änka och 65 kronor
79
Kvmgl. Maj:ts proposition nr 9G.
för barn. Högsta sammanlagda månadsbeloppet iöreslås till 320 kronor.
Enligt andra stycket skall gälla, dels att livränta enligt 1927 års förordning
till efterlevande som i första stycket sägs icke i något fall må understiga liviänta
med dyrtidstillägg och provisoriskt tillägg enligt nu gällande grunder,
dels att livränta enligt 1909 års förordning till barn, som vid omregleringsför
1
ordningens ikraftträdande är under 15 år, skall utgivas intill 16 ars ålder och
utgå evad barnet fötts inom eller utom äktenskap. Livränta till föräldrar skall
enligt tredje stycket, liksom enligt kommitténs förslag, utgå efter oförändrade
beräkningsgrunder. Kapital till änka vid omgifte före 60 års ålder skall enligt
sista stycket utgå med det av kommittén föreslagna beloppet 4 000 kronor.
9 §''
I 1 mom. ha intagits av kommittén föreslagna bestämmelser om avdrag
från ersättningen för däremot svarande understöd och för skadestånd. De i
2 mom. intagna bestämmelserna om avdrag i vissa fall för förmåner fiån
erkänd sjukkassa eller pensionsstyrelsen motsvara 11 § 2 mom. i förslaget till
ny militärersättningsförordning.
10 §.
Rörande utbetalningen av ersättningar skall, såsom riksf örsäkringsanstal
ten föreslagit, 14 § i den föreslagna nya militärersättningsförordningen äga
tillämpning.
11 §‘
Denna paragraf, som motsvarar 10 § i kommitténs förslag, innehåller stad
gande, att omregleringen icke skall föranleda till höjning av vissa i förordningilen
17 maj 1940 (nr 333) föreskrivna tilläggsförmåner vid skador till följd
av olycksfall under flygning.
12 §.
Riksförsäkringsanstaltens beslut rörande tillämpning av bestämmelserna i
1909 års förordning falla icke under försäkringsrådets utan under allmän
domstols prövning. Kommittén har dock ansett lämpligast, att rådet blii
besvärsinstans i avseende på samtliga beslut av anstalten röiande tillämpning
av omregleringsförordningen.
I riksförsäkringsanstaltens yttrande har föreslagits besvärsrätt till försäkringsrådet
även beträffande anstaltens enligt 1909 års förordning fattade
beslut.
Enligt departementsförslaget skall talan mot riksförsäkringsanstaltens beslut
rörande ersättning, som avses i omregleringsförordningen, anhängiggöras
hos försäkringsrådet. Ändring i beslut av anstalten rörande ersättning enligt
1909 års förordning för tid efter omregleringsförordningens ikraftträdande
skall sålunda sökas hos försäkringsrådet, icke hos allmän domstol, även där
beslutet innefattar avgörande av uppkommen fråga om tillämpning av bestämmelse
i 1909 års förordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Förslag till förordning om upphävande av
vissa bestämmelser angående ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, in. in.
Förslaget innehåller bestämmelser angående upphävande av 1927 års militärersättningsförordning,
1941 års förordning för hemvämspersonalen, 1946 års
förordningar om höjning av sjukhjälp och livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning
och om provisorisk förbättring av beredskapsskadades ersättningar,
1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder för fast
anställd och frivillig personal ävensom 1946 års förordning om familjebidrag
åt skadade värnpliktiga m. fl. Det förutsättes, såsom förut nämnts, att Kungl.
Maj:t skall äga meddela föreskrifter om skälig ersättningsfyllnad i sådana
äldre fall, där ersättningen kommer att understiga sammanlagda beloppet av
ersättning och familjebidrag enligt de förut gällande bestämmelserna. Dylika
föreskrifter erhålla främst betydelse för värnpliktiga och deras efterlevande
men böra äga giltighet även för annan personal, som nu kan komma i åtnjutande
av familjebidrag vid sidan av ersättning.
De i 1946 års förordning angående beredskapsskadade föreskrivna provisoriska
ersättningsförbättringarna tillkomma även andra kategorier av militär
personal än dem, å vilka den föreslagna omregleringsförordningen är avsedd
att äga tillämpning. Enligt de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna
angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt
olycksfallsförsäkringslagen m. m., vilka bestämmelser äro avsedda att gälla
för ersättningstagare som icke omfattas av omregleringsförordningen, skall
dylikt tillägg icke understiga det tillägg som ersättningstagaren i förekommande
fall ägt åtnjuta enligt 1946 års förordning. En dylik föreskrift till
förhindrande av ersättningsminskning har enligt vad jag inhämtat intagits
även i det inom socialdepartementet upprättade förslag till bestämmelser i
ämnet, vilket såsom förut nämnts torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t
senare denna dag.
Kostnadsberäkningar.
Förslagsanslaget till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, uppfördes för budgetåret 1948/49 å riksstaten
med 12 miljoner kronor. Nettoutgifterna för samma budgetår uppgingo
till inemot 10,s miljoner kronor. För budgetåret 1949/50 har anslaget uppförts
med 10 miljoner kronor. Av anslaget beräknades 9 500 000 kronor till
bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
och 500 000 kronor till familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats
av kroppsskada. Kostnaderna för ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, bestridas för närvarande — förutom av
nämnda anslag — till ett mindre belopp, omkring 100 000 kronor, av beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Socialvårdskommittén har (bilagan s. 184 ff.) framlagt beräkningar angående
den kostnadsökning som skulle uppkomma därest de av kommitténs majoritet
föreslagna ersättningsförbättringarna bleve genomförda. Kommittén har därvid
framhållit, att vid oförändrade förutsättningar beträffande tjänstgöringstider
och ersättningsgrunder en viss kostnadsminskning skulle varit att motse
under de närmaste åren, enär kostnaderna för äldre fall, särskilt det stora antalet
skadefall under den förstärkta försvarsberedskapen, komme att minska
mer än kostnaderna för nya fall komme att öka. Kostnaderna under budgetåret
1949/50 vid oförändrade förutsättningar har av kommittén uppskattats
till omkring 9,2 miljoner kronor, oräknat kostnader för familjebidrag, omkring
600 000 kronor. Medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1949/50
vid bifall till majoritetens förslag åter har uppskattats till 13,5 miljoner kronor.
Beräkningarna vore emellertid, har kommittén framhållit, osäkra, enär uppgifter
om ersättningsbeloppens fördelning på olika kategorier av fall icke
funnes sammanställda.
RilcsförsäJcringsanstalten har i sitt yttrande över kommitténs betänkande
vitsordat, att säkra kostnadsberäkningar icke kunde verkställas, men att kommitténs
uppskattning av medelsbehovet icke givit anstalten anledning till
erinran.
Sedermera ha riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå i gemensam
skrivelse den 20 augusti 1949 föreslagit, att anslaget för budgetåret
1950/51, förutsatt att ersättningsgrunderna icke ändras, skall upptagas med
oförändrat belopp, 10 miljoner kronor. Av beloppet har 9,4 miljoner kronor
beräknats åtgå för ersättningar och 600 000 kronor för familjebidrag. Bidraget
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond har beräknats till ungefär
oförändrat belopp.
I årets statsverksproposition (bilaga 6, punkt 180) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1950/51 beräkna ett förslagsanslag av
12,5 miljoner kronor.
Departementschefen.
Vid oförändrade förutsättningar torde anslaget för budgetåret 1950/51 ha i
enlighet med de av riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå verkställda
beräkningarna bort upptagas till oförändrat belopp, 10 000 000 kronor.
Merkostnaden under nästa budgetår för de i det föregående förordade ersättningsförbättringarna
torde med de av socialvardskommittén använda beiäkningsmetoderna
kunna uppskattas till inemot 3 000 000 kronor. Kostnaden
för familjebidrag, vid oförändrade ersättningsgrunder omkring 600 000 kronor,
kommer emellertid att till större delen bortfalla. En viss mindre kostnad
bör beräknas för de övergångsvis föreslagna ersättningsfyllnaderna i
sådana fall, där ersättningsförbättringarna icke skulle uppväga nu utgående
familjebidrag.
fi—m 49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr .96''.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
Sammanlagda medelsbehovet under anslaget torde för budgetåret 1950/51
uppskattas till 12 500 000 kronor. Totalkostnaderna för de föreslagna förbättringarna
kunna således för budgetåret 1950/51 beräknas till omkring 2 500 000
kronor.
Föredragande departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels antaga inom försvarsdepartementet upprättade förslag till
1) förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning),
2) förordning angående omreglering av vissa ersättningar i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
samt
3) förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.;
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om utgivande
av skälig ersättningsfyllnad i de fall, där ersättning enligt
de från och med den 1 juli 1950 gällande bestämmelserna om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgår med lägre belopp än som kunnat utgå om
äldre bestämmelser rörande ersättning och familjebidrag alltjämt
skolat tillämpas beträffande olycksfall som inträffat och
sjukdomar som yppats före nämnda dag;
dels ock till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 12 500 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ejnar Herlitz.
Kungl. Maj.ts proposition nr 96. 83
Bilaga
SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS FÖRSLAG.
Förslag
till
Förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningsförordning).
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
1 §■
1 mom. Varder i denna förordning avsedd värnpliktig, till manskap hörande
fast anställd, icke ständigt tjänstgörande fast anställd eller frivillig under
militärtjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, skadad till följd av
olycksfall eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik
tjänstgöring sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan
stadgade grunder.
1 denna förordning avses
med värnpliktiga: värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten;
med fast anställt manskap: dels innehavare av manskapsbeställningar på
aktiv stat utom högbåtsmän och överfurirer, dels manskap över stat, dels ock
musikelever;
med icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal: dels personal i krigsmaktens
reserver utom pensionsavgången personal, dels bataljonsläkare vid
fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden vid stammen, marinläkarstipendiater,
flygläkare av 2. graden på aktiv stat och bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren,
dels ock indelt manskap; samt
med frivilliga: hemvärnspersonal samt sådan i militärtjänstgöring frivilligt
deltagande personal, som enligt Konungens förordnande hänföres under
denna förordning.
2 mom. Ersättning utgives jämväl i anledning av skada eller sjukdom,
som någon under tid, då riket icke befinner sig i krig, ådrager sig vid inskrivning
till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av anställning
såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens förordnande
jämställas därmed.
3 mom. Konungen äger, då särskilda förhållanden anses böra därtill föranleda,
besluta om ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna
i denna förordning till annan än här förut avsedd person, som deltager i militärtjänstgöring.
2 §•
Militärtjänstgöring anses hava varit för handen icke blott då vederbörande
deltagit i sådan tjänstgöring utan även under tid då han eljest på grund av
tjänstgöringen uppehållit sig inom kasernområde, fartyg eller annan förläggriingsplats
eller i omedelbart samband med tjänstgöringen lovligen uppehållit
sig å allmän plats eller för allmänheten tillgänglig lokal inom tjänstgöringsorten
eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet vanligen
vistas under fritid.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
. mec^ m^itärtjänstgöring skall anses av militär myndighet kontrollerad
frivillig utbildningskurs till gagn för rikets försvar.
I avseende på hemvärnspersonal skall såsom militärtjänstgöring anses dels
tjänstgöring som personalen enligt gällande bestämmelser är skyldig att fullgöra,
dels av vederbörligt befäl anordnad frivillig tjänstgöring.
I tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen inbegripes sådan färd till
eller från tjänstgörings-, inskrivnings- eller prövningsstället, som föranletts av
och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen, inskrivningen
eller prövningen eller med permission eller annan ledighet.
Q. 3§.
^ Sjukdom, som, utan att vara förorsakad av olycksfall, yppas under militärtjänstgöring,
inskrivning eller prövning, skall anses vara ådragen därunder,
såvida skälig anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande
ioranletts av annan orsak än tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen
och att denna icke väsentligen bidragit därtill.
Annan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses vara ådragen
under tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen, därest denna skäligen
kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.
Nedan givna bestämmelser angående skada till följd av olycksfall skola
tillampas även beträffande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall; och
skall därvid skadan anses hava inträffat den dag sjukdomen yppades.
4 §.
Ersättningsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det undantag,
som i 6 § 3 mom. sista stycket angives, av riksförsäkringsanstalten.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras
hos forsakringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt
brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter
det klagan den av beslutet erhållit del, den dagen oräknad då sådant skedde.
Forsäkringsradet- äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf. °
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
, -^e<4 avsee°cle ;i försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden
skall galla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.
Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda ärenden
meddelas kostnadsfritt.
x • 5 §‘
Ådrager sig någon under militärtjänstgöring skada, som avses i denna
förordning, skall den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördrojhgen
underrättas. Yppas skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall
den skadade därom underrätta riksförsäkringsanstalten, därest han anser si**
berättigad till ersättning enligt denna förordning. Angående underrättelse om
1 denna förordning avsedd skada och om skyldighet att avgiva anmälan
till riksförsäkringsanstalten förordnar Konungen.
Ersättningar.
6§.
1 mom. Den som skadats till följd av olycksfall, som ovan avses, äger rätt
till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
hojande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
85
Kungl. Maj:ts -proposition nr 96.
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Den
skadade är skyldig underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som vederbörande
militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Kanläkarvård
ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan
lämplig vård beredas den skadade.
Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarintyg, som erfordras för bestämmande
av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida
ersättning bör utgå.
Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse av
sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill
prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt
belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett
belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande
beräkningsgrunder.
2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar
efter dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda dag
sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan
utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till den skadades
årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives, och vid nedsättning av arbetsförmågan
sjukpenning med det lägre belopp för dag som svarar mot graden av
nedsättningen.
Hel sjukpenning skall, där ej annat följer av vad i tredje och fjärde styckena
stadgas, utgå med belopp som framgår av följande tabell, därvid sjukpenning
med familjetillägg utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller om
den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år:
Den årliga arbetsförtjänsten
uppgår
Sjukpenningens
bolopp
utan
med
till
men ej till
familjetillägg
familjetillägg
(kronor)
(kronor)
kronor
öre
kronor
öre
1 785
3
50
5
1785
2 040
4
—
5
50
3 040
2 295
4
50
0
—
2 295
2 805
5
—
6
50
2 805
3 315
6
—
7
50
3 315
3 825
7
—
8
50
3 825
4 335
8
—
9
50
4 335
4 845
9
—
10
50
4 845
5 355
10
—
11
50
5 355
5 865
11
—
12
50
5 865
6 375
12
—
13
50
6 375
6 885
13
—
14
50
6 885
—
14
—
15
50
Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kronor-,
skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad,
varunder den skadade fyller aderton år, och för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre kronor, om
den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst ettusentvåhundra kronor,
och till två kronor, om den årliga arbetsförtjänsten understiger ettusentvåhundra
kronor. Lag samma vare beträffande sjukpenning för annan tid
86
Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.
än nyss nämnts, såvida den skadades arbetsförmåga vid olycksfallet var höggradigt
nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig omständighet.
Har livränta utgått enligt 3 inom., motsvarande förlust av arbetsförmågan,
skall hel sjukpenning för tid därefter utgöra en trehundrasextiondel av sådan
livräntas årsbelopp, så ock då ersättning såsom sjukpenning eller livränta
utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Föreligger vårdbehov
som i 3 mom. tredje stycket sägs, skall hänsyn därtill tagas vid nämnda årsbelopps
beräkning.
3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives livränta under
tiden, utgörande för år räknat
a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som
svarar mot graden av nedsättningen.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna
med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder den skadade fyllt aderton år, till och med den månad,
varunder den skadade fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, motsvarande
a)
vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen
svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild
vård som ej avses i 1 mom., förhöjes livränta under den tid förhållandet
varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets omfattning,
högst ettusenåttahundra kronor för år räknat (vårdbidrag); och må
sådan förhöjning utgå jämte förhöjning enligt föregående stycke.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl
därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall
till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
4 mom. Ersättning, varom i denna paragraf är stadgat, utgår icke till
fast anställt manskap, så länge anställningen varar, ej heller till värnpliktiga,
icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal eller frivilliga för
tid, under vilken tjänstgöringen varar.
7 §■
Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med femhundra kronor;
b) livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka eller änkling när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta
från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp
motsvarande en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått
samma ålder å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;
samt
till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller,
om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest
87
Kungl. Ma]:ts proposition nr 9ti.
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en
livränta å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den
avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga fem sjättedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt
detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller
adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras
nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.
Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit
av den avlidnas arbete beroende.
Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår
nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.
8 §•
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av
arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och
inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete,
utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för
drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades
ålder. Yar den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte,
skall hänsyn jämväl därtill tagas.
Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att väsentligt minska
skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst
och som, med hänsyn till å ena sidan skadans svårighetsgrad och å andra
sidan utbildningens omfattning samt till omständigheterna i övrigt, kan anses
huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under utbildningstiden även beaktas i vad in ån utbildningen
medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömandet, av
arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens upphörande må, om utbildningen
kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas därtill. 9
9 §•
Den skadades i 0 och 7 §§ omförmälda årliga arbetsförtjänst beräknas för
annan skadad än värnpliktig i överensstämmelse med 9 § lagen om försäkring
för olycksfall i arbete och för värnpliktig till det belopp, vartill densamma
kan antagas hava kommit att beräknas därest olycksfallet inträffat i
den värnpliktiges vanliga arbete eller verksamhet och under sådana omständigheter
att nämnda lag varit tillämplig, eller det belopp som eljest enligt
grunderna för sagda lagrum prövas skäligt. Rörande tillämpning enligt
denna förordning av de i lagrummet angivna grunderna för skälighetsprövning
äger Konungen meddela särskilda föreskrifter.
Beträffande fast anställt manskap och hemvärnspersonal ävensom den,
som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring, skall dock iakttagas,
att den årliga arbetsförtjänsten ej må beräknas till lägre belopp än tretusen
kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid efter utgången
av den månad, varunder han fyllt tjugu år, intill utgången av den
månad, varunder han fyller tjugufem år, och ej till lägre belopp än tretusensexhundra
kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid
därefter eller ersättning till efterlevande.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
10 §•
Riksförsäkringsanstalten må när sådant finnes lämpligt bereda den skadade
vård å sjuk vårdsanstalt.
Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjuk vårdsanstalt, skall
å sjukpenning för vårdtiden avdragas en krona 50 öre för dag, dock högst,
hälften av sjukpenningen.
Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för sjukpenning
eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen åt dryckenskap
eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i naturaförmåner samt,
efter samtycke av ersättningstagaren eller dennes målsman, bereda ersättningstagaren
uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.
11 §-
1 mom. Skall av statsmedel utgå avlöning, pension eller annan ersättning,
som icke avses i denna förordning men som helt eller delvis utgör understöd
på grund av skadan, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller
pensionsinrättning, som un ders t ödes av statsmedel, avdrages från ersättning,
som utgives enligt denna förordning, vad i anledning av skadan för motsvarande
ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen utgives
för tid, under vilken ersättningen utgår; dock att i fråga om understöd
från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag endast må ske, om kostnaden
för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts
av staten, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara emot
statens bidrag.
Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som
tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid
eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid arbetsoförmåga
i följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom sådant
understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den livränta,
som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den skadade eller efterlevande.
Till sådan framtida höjning av pensionen, som tillförsäkrats ersättningstagare
vid ökning i levnadskostnaderna, skall hänsyn icke tagas vid avdrags
bestämmande.
Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd, som
är avsett allenast för behövande.
Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning
eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att
å lönen avdrag må göras för livränta enligt denna förordning, skall vid tilllämpningen
av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den
skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av skadan;
dock må livräntan utgå om och i den män särskilda förhållanden därtill föranleda.
2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade ut
givit
sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning
enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av
sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom för samma
tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det avdragna
beloppet utbetalas till kassan. ■■ -*......
.9 mom.. Skall, i annat fall än ovan avses, enligt gällande bestämmelser
understöd, som motsvarar ersättning enligt denna förordning, utgå på grund
av den skadades anställning i kommunal eller enskild tjänst, göres avdrag
från ersättningen enligt de grunder Konungen föreskriver.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.
12 §■
Har olycksfall föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av
olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses
hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, ma ersättning
enligt 6 § skäligen nedsättas.
Skälig nedsättning av ersättning enligt 6 § må ock äga rum, dar den
skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhuseller
läkarvård, som givits på grund av denna förordning, så ock där genom
försummelse av den skadade underrättelse enligt 5 § icke lämnats, dock att
nedsättning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats
därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om skadan, skall anstalten,
så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning icke blivit gjord,
besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt
bestämma den ersättning, som enligt, denna förordning skall utgivas.
Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar
genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika
skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning
av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning eller livränta genast
bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning, som enligt vad
nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet,
därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning
finnes icke böra utgå. .....
Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan
jämkning må dock, där fråga är om minskning eller indragning av ersättning,
ej avse tid före den dag, då jämkningen beslutas.
Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. 14
14 §•
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort ske
kan. Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag och
livränta för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta inträtt, å
månadens första dag; dock att jämväl sjukpenning må utbetalas månadsvis
i förskott och att livränta må, med livräntetagarens samtycke, utbetalas för
längre betalningsterminer än månad. Beträffande tiden för utbetalning av
årlig ersättning enligt 6 § 1 mom. tredje stycket äger riksförsäkringsanstalten
meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet att ersättningen användes för det därmed avsedda ändamålet. Förskottsvis
utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning upphör
eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas. Uppkommer
vid bestämmande av belopp, som skall utbetalas, braktal av öre, utföres
beloppet med närmast högre antal ören.
Har ersättningst agaren ej före utgången av året näst efter det, under vilket
ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos riksförsäkringsanstalten
påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten til] beloppets
n tf åen de förverkad.
Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
15 §•
Bär skadan uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna förordning. Ej heller må, där skada, som medfört den skadades
död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning
utgå till denne.
16 §■
Äger någon rätt till ersättning enligt denna förordning, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som till följd av skadan må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild
författning. 6
Vad i ersättning enligt denna förordning utgivits må av riksförsäkringsanstalten
sökas åter av den, som vållat skadan eller oberoende av vållande
enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd; dock att anstalten äger återkräva
allenast vad ersättningst/agaren varit berättigad att utbekomma av den
skadeståndspliktige.
Särskilda bestämmelser.
17 §■
Ersättning enligt denna förordning utgår ej där skadan medför rätt till
ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.
18 §.
Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må
förty ej tagas i mät för gäld.
19 §•
Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning
rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av vederbörande
polismyndighet påfordra undersökning.
20 §.
Den som äger rätt till ersättning enligt denna förordning, skall vara
underkastad de inskränkningar i ersättningsrätten, som må varda stadgade
för det fall, att ersättningstagare är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt
eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen å anstalt
eller ock tillfälligt vistas utom anstalten.
21 §.
Är någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna förordning,
icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger riksförsäkringsanstalten
att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp motsvarande
högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde enligt
gällande beräkningsgrunder. Har utbyte av ersättning mot kapital ägt ram.
är rätten till vidare ersättning på grund av skadan förfallen.
22 §.
Har i 1 § avsedd person blivit borta, samt har all underrättelse om honom
upphört, och kan skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall,
som avses i denna förordning, äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, uppbära
livränta efter de i 7 § stadgade grunder.
91
Kungl. ilaj:ts proposition nr 96.
Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig, såsom villkor
för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete, att nan
saknar varje underrättelse om den försvunne. I fråga om omyndig må sådan
förklaring infordras från förmyndaren.
Rätten till livränta upphör, därest den försvunne finnes vara vid liv eller
hava avlidit av annan orsak än olycksfall som avses i denna förordning.
23 §•
De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller
av myndighet, som Konungen bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949 och skall äga tillämpning
beträffande skador, som inträffa efter den 30 juni 1949, och tillika lända till
efterrättelse vid bestämmande av ersättning för tid därefter i anledning av
sådan under tiden den 1 januari—den 30 juni 1949 inträffad skada som avses
i förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser
rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.
Förslag:
till
Förordning
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
Härigenom för ordnas som följer:
1 §•
1 mom. Ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgives för tid efter den 30 juni 1949, skall bestämmas efter de nedan i denna
förordning stadgade grunder, så ock ersättning, som jämlikt förordningen den
18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1949 i anledning av skada
som drabbat till fast anställt eller indelt manskap hörande person före den
1 januari 1949 eller som drabbat värnpliktig före den 1 juli 1949. Med
kroppsskada (skada) avses i denna förordning även sjukdom som icke förorsakats
av olycksfall; och skall sådan skada anses hava inträffat den dag
sjukdomen yppades.
Rörande ersättningarnas utgivande skall, utöver vad denna förordning
innehåller, i tillämpliga delar gälla vad i förordningarna den 18 juni 1909
och den 18 juni 1927 är stadgat.
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
2 mom. Konungen äger föreskriva, att bestämmelserna i denna förordning,
med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas
jämväl beträffande ersättning, som i annat fall än i 1 mom. sägs utgår jämlikt
förordningen den 18 juni 1927 eller som utgives med tillämpning av
grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller förordningen den 18 juni 1927.
3 mom. Å ersättning, varom i denna förordning förmäles, skall ej utCTå
dyrtidstillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m. och ej heller ersättningstillägg enligt förordningen den
29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap m. in.
2§-
Den skadade ager rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra
till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av
skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och
glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.
Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarbetyg, som erfordras för bestämmande
av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida ersättning
bör utgå.
Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första
stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel
utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga
kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda
ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
3 §•
1 inom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 under tid då
kroppsskadan förorsakar förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp) skall intill
utgången av den månad, varunder den skadade fyller sextiosju år, utgivas
med tretton kronor för dag samt därefter med tio kronor för dag.
2 mom. Hel sjukpenning enligt förordningen den 18 juni 1927 skall, där
ej annat följer av vad i andra stycket sägs, intill utgången av den månad,
varunder den skadade fyller tjugufem år, utgivas med åtta kronor för dag
samt därefter med tio kronor för dag; dock att sagda belopp skola, om den
skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn
under sexton år, förhöjas med en krona 50 öre för dag.
Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel
sjukpenning för tid därefter utgivas med tretton kronor för dag från utgången
av den månad, varunder den skadade fyllt tjugufem år, intill utgången
av den månad, varunder han fyller sextiosju år, och eljest med tio kronor för
dag; så ock då ersättning såsom sjukpenning eller livränta utgått under en
sammanlagd tid av minst ett år.
3 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsanstalt,
skall å sjukhjälpen eller sjukpenningen avdragas en krona 50 öre
för dag.
4 inom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar nedsättning
av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot
graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning
5 mom. Föreligger vårdbehov, som i 4 § tredje stycket sägs, skall hel
sjukhjälp eller ovan i 2 mom. andra stycket omförmäld hel sjukpenning förhöjas
med det belopp för dag som motsvarar en trettiondel av månatligt vårdbidrag
enligt 4 § tredje stycket.
93
Knngl. Maj:ts proposition nr 96.
4 §•
Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som
enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning (invaliditetsgraden)
och den skadades ålder:
Invaliditets- grad uttryckt
i procent
Livräntans mån
! »
1
b e 1 0 p p
intill utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyller
25 åi
från utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyllt
25 år, intill ut- gången av den
månad, varun- der han fyller
67 år
från utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyllt
67 år*
kronor
öre
kronor
öre
kronor
öre
10
16
80
21
21
_
12
20
16
25
20
25
20
14
23
52
29
40
29
40
15
25
20
31
50
31
50
16
26
88
33
60
33
60
18
30
24
37
80
37
80
20
35
84
43
60
43
60
25
44
80
62
50
62
50
30
65
—
85
—
65
—
33V3
75
—
100
—
75
—
35
80
—
105
—
80
—
40
95
—
125
—
95
—
45
no
—
145
—
no
—
50
125
—
165
—
125
—
55
140
—
185
—
140
—
60
155
—
205
—
155
—
65
170
—
225
—
170
—
662/3
175
—
235
—
175
—
70
185
—
250
—
185
—
75
200
—
275
—
200
—
80
220
—
300
—
220
—
85
240
—
325
—
240
—
90
260
—
350
—
260
—
100
300
—
400
—
300
-
Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet
i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad, som
enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.
Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild
vård som ej avses i 2 §, förhöj es livräntans ovan angivna belopp under
den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vårdbehovets
omfattning, dock högst etthundrafemtio kronor för månad räknat.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl
därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall
till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.
5 §-
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av
arbetsförmågan, skola bestämmelserna i 8 § militärersättningsförordningen
den 1949 (nr ) lända till efterrättelse.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
6 &
Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda
kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp,
sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt såsom
för en skada.
7 §.
Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det belopp
som vid utgången av juni månad 1949 tillkommer den skadade såsom
ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte,
i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall
ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp, intill
dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att
ersättning enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte
omförmälda tillägg. o o 0 j
Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provisoriskt
ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till
den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och
den 18 juni 1927 jämte, i vad avser ersättning för tid före den 1 januari 1950,
dyrtidstillägg därå.
8§-
Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etthundrafemtio
kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat barn eller
adoptivbarn sjuttiofem kronor för månad räknat. Livräntornas sammanlagda
belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundrasjuttiofem kronor.
Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje livräute
tagare belöper.
Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, varmed
livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången av
juni månad 1949 gällande beräkningsgrunder.
Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor.
9 §.
För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i anledning
av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av staten, skall avdrag från
ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsförordningen.
Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt understöd skall
hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättningstagaren tillförsäkrade
vid utgången av juni månad 1949; och skall avdrag ske ändå att
ersättningstagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad sådant understöd.
Avdrag från ersättningen skall ock göras om och i den mån däremot svarande
skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den mån
med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; dock att i
först nämnt fall ersättningen må utgå utan avdrag därest ersättningstagaren
å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skadeståndspliktige.
Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersättningen
utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder
skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg och
provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstillägg enligt
4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbätt
-
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
ring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap m. m., beräknas efter den ortsgrupp,
som den skadade tillhörde vid utgången av juni månad 1949.
10 §•
Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke föranleda
till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första
stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa
fall för skada till följd av olycksfall vid flygning.
11 §•
Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande tillämpning av denna förordning
må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas
till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna
sist å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del,
den dagen oräknad då sådant skedde.
Försäkringsrådet äger upptaga ärende till prövning ändå att klagan icke
förts.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.
12 §.
De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949; och skall vad i äldre bestämmelser
är stridande mot förordningens innehåll upphöra att gälla.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Förslag:
till
Förordning:
om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.
Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att
gälla vid utgången av juni månad 1949, nämligen
1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;
3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga
med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt
4) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser
rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.
Dock skall iakttagas,
dels a,tt sagda förordningar skola även efter utgången av juni månad 1949
äga tillämpning i avseende å ersättning och familjebidrag för tid dessförinnan,
dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola —
där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning
(nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända
till efterrättelse jämväl vid bestämmande av ersättning för tid efter utgången
av juni månad 1949 i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som
yppats dessförinnan.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.
Kunql. Maj.ts proposition nr 96.
97
Förslag
till
Kungörelse
angående utfyllnad av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
Kungl. Maj:t bemyndigar riksförsäkringsanstalten att av medel, som Kungl.
Maj:t vill genom särskilt beslut ställa till anstaltens förfogande för ändamålet,
utgiva skälig ersättningsfyllnad åt personer, som jämlikt förordningen
denna dag (nr ) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, komma i åtnjutande av
ersättning med lägre belopp än som kunnat utgå till dem såsom ersättning
enligt förut gällande bestämmelser tillika med bidrag enligt bestämmelserna
om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, som drabbats av kroppsskada.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1949.
Förslag
till
Kungörelse
angående ändring i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda
bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete
för statens räkning.
Kungl. Maj:t bär — med stöd av 3 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete —— funnit gott förordna, att till 1 § kungörelsen
den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om tillämpning av
sagda lag å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, skall fogas
ett nytt stycke av följande lydelse:
Ersättning som ovan sägs utgives ej i anledning av skada, som avses i gällande
förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1949.
7-173 49
Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Allmän motivering.
Efter andra världskrigets utbrott har ett flertal ändringar företagits i bestämmelserna
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Dessa ändringar lia emellertid till väsentlig del haft karaktären
av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrundema har
ansetts böra ske i samband med socialvårdskommitténs översyn av lagstiftningen
om försäkring för olycksfall i arbete in. m. I enlighet därmed uppdrog
Kungl. Maj:t den 3 mars 1944 åt kommittén att överarbeta en av riksförsäk
ringsanstalten verkställd utredning i ämnet jämte däröver avgivna remissyttranden
och att snarast möjligt inkomma med utlåtande och förslag till
erforderliga nya bestämmelser rörande ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
Sedan 1945 års riksdag anhållit om skyndsam utredning beträffande frågan,
om och på vad sätt en förbättring av ersättningarna till personer som skadats
under beredskapstjänstgöring lämpligen kunde ske utan samband med en översyn
av olycksfallsförsäkringslagen, verkställdes separat utredning i detta hänseende
genom särskilt tillkallade sakkunniga. I februari 1946 framlades dels
förslag av dessa sakkunniga om provisoriska förbättringar av de beredskapsskadades
ersättningar, dels förslag av socialvårdskommittén om provisoriska
förbättringar av andra ersättningar i anledning av skador under militärtjänstgöring.
På grundval av dessa förslag antogos vid 1946 års riksdag nya provisoriska
ersättningsbestämmelser, avsedda att gälla i avvaktan på en definitiv
reglering efter det att kommitténs utredning i ämnet blivit slutförd.
Vid 1948 års riksdag fattades beslut om ändringar i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser och motsvarande ändringar av ersättningsgrunderna
för den vid försvarsväsendet fast anställda personal, som avses i
1927 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, och frivillig personal. De för värnpliktiga gällande provisoriska
bestämmelserna bibehöllos, i enlighet med förslag av socialvårdskommittén,
oförändrade i avvaktan på kommitténs förslag till definitiva bestämmelser.
Kommittén hade utgått ifrån, att nya ersättningsbestämmelser för de
värnpliktiga skulle kunna utfärdas under första halvåret 1949. Föredragande
departementschefen framhöll liksom kommittén och remissmyndigheterna
angelägenheten av att de definitiva bestämmelserna komme till stånd snarast
möjligt (prop. nr 236, s. 10).
Huvuddragen av de gällande bestämmelserna.
1927 års militärersättningsfförordning m. m. — Värnpliktigs rätt till ersättning
i anledning av kroppsskada regleras främst av bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen äger tillämpning även på fast
anställt manskap och vissa grupper av fast anställd, icke ständigt tjänstgörande
personal samt på sådan frivillig personal, som av Kungl. Maj:t hänföres
under förordningen.
Såsom kroppsskador räknas enligt förordningen även sjukdomar, som icke
förorsakats av olycksfall. Yppas sådan sjukdom under militärtjänstgöringen,
skall enligt en i 19 § intagen bestämmelse orsakssammanhang med tjänstgöringen
presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala däremot. En efter
tjänstgöringens slut yppad sjukdom skall anses vara ådragen under tjänstgöringen,
om denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.
99
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 96.
Med avseende på grunderna för ersättningsbelopps storlek ansluter sig
1927 års förordning i stort sett till olycksfallsförsäkringslagen. Härav följer
att ersättningarna beräknas efter den skadades årliga arbetsförtjänst. För de
värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen med olycksfallsförsäkringslagen
väsentligen formell, enär den årliga arbetsförtjänsten för dem
skall antagas utgöra vissa i 8 § angivna belopp, som äro oberoende av den
civila inkomsten. Å de värnpliktigas ersättningar utgå dels dyrtidstillägg med
40% (SFS 1943:449), dels vissa provisoriska tillägg, tillkomna år 1946
på förslag av socialvårdskommittén. Jämte ersättningen kan under vissa förutsättningar
utgå familjebidrag. Bestämmelserna härom äga tillämpning på
samtliga av förordningen omfattade personalkategorier.
Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. För
vissa äldre och mer kvalificerade värnpliktiga beräknades den årliga arbetsförtjänsten
vid ersättnings bestämmande till 2 160 kronor, för övriga till 1 764
kronor.1
Numera indelas de värnpliktiga — såvitt angår skador efter den 30 juni
1944 — i fyra ersättningsklasser, i det att arbetsförtjänsten beräknas till
a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer;
b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B vämpliktslagen
omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer eller i
27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning eller tjänstgöring
(= läkare, ingenjörer, sjökaptener m. fl.) ävensom för annan värnpliktig,
som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år;
c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår,
varunder han fyllt 22 år;
d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c).
De år 1946 tillkomna provisoriska ersättningstilläggen äro lika stora i de
fyra ersättningsklasserna. Vid förlust av arbetsförmågan utgår tillägg till
sjukpenning med en krona för dag och tillägg till livränta med trettio kronor
för månad. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel utgår
motsvarande lägre tillägg. Tillägg utgår också till vissa efterlevandelivräntor.
Även å tilläggsbeloppen utgives dyrtidstillägg med 40 %.
I nedanstående tabell lämnas exempel på storleken av ersättningar till värnpliktiga
och efterlevande, för månad räknat och med provisoriska tillägg och
dyrtidstillägg inräknade.
Tab. 1.
ErRattnings-
klass
Hd sjuk- penning
Hd invalid- livränta
Livränta till
änka
Livränta till
änka o. 2 barn
a
252: —
252: —
94: 50
220: 50
b
231: —
228: 67
85: 75
200: 09
C
210: —
210: —
78: 75
183: 75
d
189: —
179: 20
67: 20
156: 80
De i tabellen angivna livräntebeloppen i de olika ersättningsklasserna motsvara
de ersättningsbelopp, som enligt de före den 1 januari 1949 gällande
bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen skulle utgå om den skadades
årliga arbetsförtjänst beräknades till respektive 4 536, 4 116, 3 780 och 3 226
1 Beloppen framkommo år 1927 vid sammanjämkning av skiljaktiga beslut i riksdagens
kamrar och valdes så, att månadsbeloppet av livränta vid holinvaliditet skulle utgöra jämut
krontal.
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 90.
kronor. "Vid låga invaliditetsgrader — nedsättning av arbetsförmågan med
mindre än en femtedel — ligger ersättningsnivån lägre, enär provisoriskt tilllägg
icke utgår i dylika fall.
För bestämmelserna om familjebidrag redogöres i det följande.
För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal
och frivilliga bestämmas sjukpennings- och livräntebeloppen i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § olycksfallsförsäkringslagen
stadgade grunderna. För fast anställt manskap gäller
dock den särbestämmelsen —såvitt angår kroppsskador efter den 30 juni 1946
—- att arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor
vid bestämmande av sjukpenning för tid efter det kalenderår, då den skadade
fyllt 20 år, eller av livränta. A sjukpenning eller livränta i anledning av kroppsskador
före år 1941 utgår i vissa fall dyrtidstillägg med 20 % (SFS 1943: 449).
I fråga om olycksfall och sjukdomar, som inträffat respektive yppats före
den 1 januari 1928, då 1927 års förordning trädde i kraft, gäller alltjämt förordningen
den 18 juni 1909 (nr 89) i samma ämne. Genom förordning den 29
juni 1946 (nr 344) har emellertid föreskrivits, att ersättning som jämlikt 1909
års förordning utges såsom sjukhjälp eller såsom livränta till den skadade
eller dennes änka eller barn, skall utgå med de i 1927 års förordning stadgade
beloppen för värnpliktiga i lägsta ersättningsklassen. Dyrtidstillägg å ersättning
enligt 1909 års förordning utgår med 40 %.
För hem värnspersonal gäller förordningen den 28 juni 19 41 (nr 593) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnst jänstgöring.
Vid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada efter den 30 juni
1946 skall den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas i enlighet med de för
fast anställt manskap föreskrivna grunderna. För äldre fall gäller, att den
årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas till lägre
belopp än 1 764 kronor.
Ersättning i anledning av kroppsskada, som efter den 31 december 1948
drabbat i 1927 års förordning avsedd fast anställd elller frivillig personal eller
hemvärnspersonal, beräknas enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med
särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den
18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att olycksfallsförsäkringslagens
nya ersättningsgrunder skola lända till efterrättelse.
Därav följer bland annat, att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens
beräkning höjts från 4 800 kronor till 7 200 kronor, att sjukpenningens maximibelopp
höjts från 9 kronor per kalenderdag till 14 kronor eller — med familjetillägg
— 15 kronor 50 öre, och att normalbeloppet för livränta vid helinvaliditet
mellan 18 och 67 års ålder höjts från -U till X1/i2 av den årliga arbetsförtjänsten.
Särbestämmelser för de under försvarsb er edskapen skadade. ■— Enligt förordningen
den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa
ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
vid förstärkt försvarsberedskap m. m., ha från och med den 1 juli 1946 utgivits
särskilda tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedskapen
1939—1945 och dennas avveckling bestämts enligt 1927 års förordning
m. fl. författningar. Förordningen innehåller dels vissa särskilda bestämmelser
om de värnpliktigas inplacering i ersättningsklasserna, dels bestämmelser
om ersättningstillägg till såväl värnpliktiga som övrig personal
vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel samt till livränteberättigade
efterlevande.
De särskilda bestämmelserna för värnpliktiga ha främst inneburit, att de
ersättningar, som bestämts efter lägsta ersättningsklassen, uppräknats till när
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
101
mast högre klass. Yidare har den år 1944 tillkomna bestämmelsen om inplacering
av äldre värnpliktiga i näst högsta ersättningsklassen gjorts tillämplig
även på den, som skadats under tidigare beredskapstjänstgöring.
De generella tilläggen vid 25 % och högre invaliditetsgrader äro ortsgraderade
efter den ortsgruppsindelning som gällde för folkpensioneringen
vid utgången av år 1947. Detta sammanhänger med att denna ortsgruppering
tills vidare bibehållits för de till tjänstgörande och skadade värnpliktiga m. fl.
utgående familjebidragen.1 Den skadade skall i regel anses tillhöra den ortsgrupp,
inom vilken han är mantalsskriven.
Ersättningstillägget vid helinvaliditet är i respektive ortsgrupper 984, 1 284
och 1 584 kronor för år. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en
fjärdedel utgör ersättningstillägget det lägre belopp, som motsvarar invaliditetsgraden,
och vid 20 % invaliditet utges ett tillägg av 120 kronor för år. Tillläggen
till sjukpenning vid arbetsoförmåga (hel sjukpenning) äro i de olika
ortsgruppema 2 kronor 75 öre, 3 kronor 50 öre och 4 kronor 25 öre för dag,
och vid nedsatt arbetsförmåga utges motsvarande lägre tillägg.
Ersättningstillägg till efterlevandelivränta utgår till make, barn och adoptivbarn.
Tilläggets årsbelopp utgör så stor del av 984 kronor, som svarar mot
förhållandet mellan efterlevandelivräntan och lägsta livränta till den skadade
vid helinvaliditet. Högsta årliga tilläggsbeloppet till flera efterlevande är
984 kronor.
Ersättningstilläggen äro avvägda så, att de sammanlagda ersättningsbeloppen
vid helinvaliditet komma att för värnpliktiga i allmänhet (ersättningsklass
c) utgöra 250, 275 och 300 kronor för månad i de tre ortsgruppema. I
tab. 2 lämnas exempel på de sammanlagda förmånernas storlek i olika
fall, eventuellt familjebidrag icke medräknat:
Tab. 2.
Ersättnings- klass och
ortsgrupp
Hd sjuk- penning
Hd invalid- livränta
Livränta till
änka
Livränta till
änka o. 2 barn
a: 1
232: 50
292: —
109: 50
255: 50
a: 2
315: —
317: —
109:50
235: 50
a: 3
337: 50
342: -
109: 50
255: 50
b: 1
271:50
268: 67
100: 75
235: 09
b: 2
294: —
293: 67
100: 75
235: 09
b: 3
316: 50
318: 67
100: 75
235: 09
C: 1
250: 50
250: -
93: 75
218: 75
c: 2
273:
275: —
93: 75
218:75
c: 3
295: 50
300: —
93: 75
218: 75
Familjebidragen. — Till värnpliktiga m. fl., som under tjänstgöring efter
den 2 september 1939, d. v. s. under den förstärkta försvarsberedskapen eller
därefter, ådragit sig ersättningsberättigande kroppsskada, kan under vissa
förutsättningar utgå familjebidrag enligt förordning den 29 juni 1946 (nr 348).
Dylikt bidrag kan också utgå till vissa efterlevande, nämligen hustru, med
vilken den avlidne sammanlevde, samt barn och adoptivbarn under 16 år, som
stodo under hans vårdnad.
Bidragen bestämmas genom ekonomisk behovsprövning enligt fastställda
regler. Prövningen handhas av familjebidragsnämndema, men deras beslut
1 Förslag till lindrade bestämmelser i detta avseende har nyligen avgivits av försvarets
socialbyrå.
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
skola, med vissa undantag, underställas tillsynsmyndigheten, försvarets socialbyrå.
Bidragen bestridas så gott som helt av statsmedel.
Bidrag till den skadade själv utgår i regel icke om arbetsförmågan är nedsatt
med mindre än en tredjedel. Undantag kan medges, om den skadade
undergår yrkesomskolning, och i andra särskilda fall. Bidrag kunna utgå i
samtliga de former som finnas för tjänstgörande värnpliktiga. De viktigaste
formerna äro familjepenning — med ortsgraderade maximibelopp för olika
kategorier av familjemedlemmar — och bostadsbidrag. Även för skadad utan
familj kan bostadsbidrag ifrågakomma. Bidrag till efterlevande kan utgå enbart
såsom familjepenning (och bostadsbidrag till och med månaden näst efter
dödsfallet).
Som allmän regel för behovsprövningen gäller, att familjebidragen normalt
ej må bestämmas till högre belopp än som tillhopa med ersättningen
från riksförsäkringsanstalten motsvarar gängse arbetsinkomst för en person
i den skadades vanliga yrke eller verksamhet. Närmare föreskrifter ha meddelats
i kungörelse den 29 juni 1946 (nr 349).
Enligt föreskrift i nämnda kungörelse skall vid behovsprövningen bortses
från provisoriskt tillägg enligt 1927 års förordning och från vissa delar av de
provisoriska tilläggen till beredskapsskadade. Bidrag till den skadade för de
närmaste anhöriga bestämmes genom s. k. normerad behovsprövning, vilket
innebär, att de maximala bidragsbeloppen nedsättas enligt schematiska regler
om avdrag för sjukpenningen eller livräntan, egen eller familjemedlems arbetsinkomst
och andra inkomster av betydenhet. Vid tillämpningen av dessa
föreskrifter skall dock i princip tillses, att bidraget icke må fastställas till
högre belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till behovet. Bestämmelserna
medföra bland annat, att om den skadade visserligen har återfått viss
arbetsförmåga men icke har tillgång till ett med hänsyn till denna lämpligt
arbete, så kan företagen reduktion av ersättningen helt eller delvis uppvägas
av en ökning i familjebidraget.
Familjebidrag till efterlevande må utgå med belopp, som i varje särskilt
fall kan anses skäligt med hänsyn till behovet. Vid prövningen må hänsyn
till bostadskostnad tagas allenast i den mån den vid föreliggande förhållanden
kan anses skälig. Enligt utfärdade anvisningar bör familjepenningen som
regel icke bestämmas till högre belopp än som tillhopa med livräntan motsvarar
familjepenningens maximum för ifrågavarande familjemedlemmar och
skälig bostadskostnad.
I tab. 3 å nästa sida lämnas exempel på de månadsbelopp som kunna utgå
såsom ersättning och familjebidrag, under förutsättning att bostadskostnaden
i de tre ortsgrupperna utgör respektive 60, 75 och 120 kronor per månad, att
ersättningstagaren varken kan bereda sig arbetsinkomst eller har annan inkomst
av betydenhet utöver ersättningen, att ej heller familjemedlem har inkomst,
soin föranleder avdrag, och att summan av ersättningen och beräknat
familjebidrag icke överstiger gängse arbetsinkomst för en person i den skadades
vanliga yrke eller verksamhet.
Av tabellen framgår bland annat, att familjebidragen i stor utsträckning
utjämna skillnaderna mellan ersättningar till olika kategorier av värnpliktiga.
Sålunda bli t. ex. de sammanlagda förmånerna för helinvalid med hustru och
två barn i här angivna fall desamma för de båda kategorierna av fredstjänstgörande
värnpliktiga, och beloppen för beredskapsskadade ligga blott 15 kronor
högre; utan familjebidrag variera förmånerna däremot så avsevärt som från
179 till 300 kronor. En jämförelse mellan beloppen vid 40 och 100 % invaliditet
visar, att familjebidragen kunna vara av särskild betydelse för det fall att
skadad, som tillerkänts livränta för partiell invaliditet, icke har tillgång till
något för hans kvarstående arbetsförmåga lämpligt arbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Tab. 3.
103
Belopp i kr. per månad i
ortsgrupp
1
2
3
Vpl beredskapsmati■ Antagen drsförtjänst 2160 kr.
Invaliditet 100 %:
300
livränta ......................................
250
275
livränta -{- bidrag för hustru och 2 barn ......
348
384
450
Invaliditet 40 % ■
120
livränta......................................
100
no
livränta + bidrag för hustru och 2 barn ......
299
327
386
Dödsfall:
livränta och familjepenning till änka..........
173
184
191
> » » » » och 2 barn
266
294
3ö3
Vpl i fredstjänst. Antagen drsförtjänst 2160 kr.
Invaliditet 100 %:
210
livränta......................................
210
210
livränta + bidrag för hustru och 2 barn ......
333
369
435
Invaliditet 40 %:
84
84
livränta......................................
84
livränta + bidrag för hustru och 2 barn ......
292
321
379
Dödsfall:
158
169
176
livränta och familjepenning till änka..........
»s » » » och 2 barn
245
274
332
Vpl i fredstjänst- Antagen drsförtjänst 1 764 kr.
Invaliditet 100 %:
179
livränta......................................
179
179
livränta -f- bidrag för hustru och 2 barn ......
333
369
435
Invaliditet 40 % :
72
livränta......................................
72
72
livränta -f bidrag för hustru och 2 barn ......
280
309
367
Dödsfall:
157
165
livränta och familjepenning till änka..........
150
» » » »u och 2 barn
245
274
332
Arbetsvärd. — Till arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter hör att »i egenskap
av arbetsvårdsorgan leda den verksamhet, som syftar till att bereda under
militärtjänstgöring skadad utkomst genom eget arbete (arbetsvärd)». Denna
verksamhet igångsattes år 1945 till hjälp för dem, som ådragit sig invalidiserande
skador eller sjukdomar under den förstärkta försvarsberedskapen, men
åtgärderna i fråga komma också andra partiellt arbetsföra till godo.
Sedan uppgifter om skadefallen erhållits från riksförsäkringsanstalten,
infordrar arbetsmarknadsstyrelsen genom länsarbetsnämnderna utredning angående
eventuellt behov av arbetsvärd. I första hand undersökas möjligheterna
att utan särskild utbildning bereda den skadade lämpligt arbete. Befinnes
omskolning till nytt yrke eller annan särskild yrkesutbildning påkallad,
utredes om utbildningen bör ske vid ordinarie anstalt eller inom näringslivet
eller vid specialkurs för beredskapsinvalider m. fl., samt om ekonomiskt
stöd från statens sida behövs för utbildningens genomförande.
Vid bestämmandet av bidrag till skadade, som undergå omskolning, ha
ersättningsgrunderna för sådana värnpliktiga, som skadats under beredskapstjänstgöring,
blivit normgivande. Ersättningen vid helinvaliditet i dylika fall
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
utgör, såsom förut nämnts, för flertalet värnpliktiga respektive 250, 275 och
30Ö kronor för månad alltefter ortsgruppen. Utbildningsbidrag för ensamstående
brukar avpassas så, att den skadades sammanlagda förmåner — utöver
eventuella kursavgifter och dylikt — under utbildningstiden uppgå till nämnda
belopp. Är den skadade familjeförsörjare, erhåller han vid behov även familjebidrag.
Utbildningsbidragets storlek blir i dessa fall beroende av om den
skadade under utbildningstiden kan bo hos sin familj eller ej. Kan detta ej
ske, erhåller den skadade för egen del bidrag av samma storlek som bidraget
till ensamstående. Eljest företages viss reduktion (maximibelopp för månad
respektive kronor 214: 50, 222 kronor och kronor 229:50, alltefter ortsgruppen).
Bidrag kan vid behov utgå även under några veckor efter utbildningstidens slut.
Den livränta, vartill den skadade vid utbildningens början är berättigad,
må under utbildningstiden icke nedsättas, såvida icke arbetsvårdsorganet anmäler
till riksförsäkringsanstalten, att livräntan kan med hänsyn till omständigheterna
nedsättas. (Kungl. brev 30 juni 1947.)
Vissa åtgärder ha vidtagits för att öka de i militärtjänst skadades möjligheter
att vinna anställning i statens tjänst. Vid tillsättandet av civil eller civilmilitär
befattning skall beredskapsinvalid äga företräde framför medsökande,
som icke tidigare varit anställd i statens tjänst, förutsatt att skadan icke medför
fara eller avsevärt hinder i arbetet och att den skadade i övrigt är lika
lämplig som medsökanden (SFS 1945:556).
S. k. värnpliktslån kan under vissa förutsättningar beviljas de i militärtjänst
skadade för att bereda dem möjlighet till yrkesutbildning, startande av
rörelse m. m. (SFS 1945:495 och 1947: 258).
I statens arbetsmarknadskommissions verksamhetsberättelse för år 1947
meddelades följande:
»Kommissionens verksamhet för omskolning av i militärtjänst skadade har
i stort sett lämnat goda resultat, vilket torde framgå av följande uppgifter. Av
1 287 beslut om militärskadade, som erhållit arbetsvärd i form av utbildning,
ha 705 fullföljt utbildningen; 215 ha avbrutit densamma, därav 130 på grund
av sjukdom, 34 genom anställning inom utbildningsyrket och 51 inom annat
yrke. Vid verksamhetsårets utgång undergingo 276 alltjämt utbildning, medan
91 ännu ej hade påbörjat densamma. Efter fullföljd utbildning ha 603 erhållit
anställning inom utbildningsyrket, 38 inom annat eller utbildningen närliggande
yrke, 64 ha icke erhållit anställning, därav 16 på grund av sjukdom.
Av övriga, som icke erhållit arbetsplacering, ha 30 efter arbetsvärdens upphörande
på egen bekostnad — i vissa fall med hjälp av värnpliktslån — forh
satt utbildningen, och vid årets utgång voro 18 alltjämt föremål för arbetsberedande
åtgärder.»
Från arbetsmarknadsstyrelsen har upplysts, att beslut om utbildning åt
militärskadade hade intill den 1 januari 1949 fattats i 1 433 fall (i 1 285 fall
omskolning, i 148 fortbildning).
Tidigare överväganden beträffande arbetsförtjänstens beräkning
för värnpliktiga.
Principerna för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst ha varit
föremål för diskussion såväl då 1927 års förordning tillkom som vid vissa tillfällen
därefter.
I eif av riksförsäkringsanstalten ar 1918 avgivet förslag till ersättnings
bestämmelser utvecklades följande synpunkter:
.. Ersättningarna hade till ändamål att utgöra gottgörelse för den ekonomiska
förlusten. Om ersättningen bestämdes med hänsyn till den värnpliktiges
105
Kungl. May.ts proposition nr 96.
arbetsförtjänst i det civila livet, torde ersättningen komma att i flertalet fall
så nära som möjligt motsvara den lidna förlusten. I så fall skulle emellertid
mycket olika ersättningar utgå till olika värnpliktiga. En högst betydande
skillnad förelåge mellan kroppsarbetarna — som vid värnpliktsålderns inträde
i allmänhet kunde försörja sig genom arbetet — och dem som skulle ägna sig
åt intellektuellt arbete. Men även för kroppsarbetarna vore arbetslönerna betydligt
olika på olika håll och i olika yrken. Ett ytterligare skäl mot att sätta
ersättningens storlek i direkt förhållande till den civila arbetsförtjänsten vore
vanskligheten att erhålla tillförlitliga uppgifter. Anstalten förordade en indelning
av de värnpliktiga i två ersättnmgsklasser. Indelningen hänförde sig till
tjänstgöringsförhållandena men ansågs leda till att de, som komme att tillhöra
samma grupp, kunde antas i stort sett vara i avseende på familjeförhållandena
likställda och ha beträffande utbildning, avlöning och dylikt hunnit ungefär
lika långt.
Även i nytt förslag är 1926 uttalade sig anstalten för en indelning av de
värnpliktiga i två ersättningsklasser. I fråga om arbetsförtjänstens belopp för
värnpliktiga, som skadades under sin första tjänstgöring, anfördes bland
annat, att det principiellt sett syntes synnerligen betänkligt att till norm taga
en arbetsförtjänst, som mera avsevärt överstege årsinkomsten för lantarbetare
och därmed likställda, vilka torde utgöra den största yrkesgruppen bland de
värnpliktiga.
I propositionen 1927: 179 med förslag till förordningen framhöll föredragande
departementschefen, att redan vid tillkomsten av de dittillsvarande
bestämmelserna (1909 års förordning) hade den uppfattningen gjort sig
gällande, att liksom de värnpliktigas förmåner i övrigt ej rönte någon inverkan
av de olika förhållandena i det civila livet, dessa ej heller borde utöva något
inflytande på ersättningarna vid kroppsskada. Departementschefen fann denna
uppfattning riktig och anslöt sig härutinnan till anstaltens förslag, till vars
förmån för övrigt kunde åberopas de praktiska svårigheter, som skulle vara
förenade med ett hänsynstagande till de värnpliktigas olika omständigheter
1 det civila livet.
Då bankoutskottet vid 1942 års riksdag avgav utlåtande (nr 42) över en
motion angående utredning om sådan ändring av bestämmelserna, att ersättningarna
bättre anpassades efter de värnpliktigas civila löneförhållanden, anförde
utskottet, att frågan om en differentiering av de värnpliktigas ersättningar
efter deras civila inkomstförhållanden utgjorde ett problemkomplex,
som för sin lösning tarvade ingående överväganden. Utskottet förutsatte, att
frågan skulle uppmärksammas i samband med en blivande revision av 1927
års förordning.
I sitt år 1943 avgivna förslag till revision av 1927 års förordning upptog
riksförsäkringsanstalten frågan till ingående behandling. Anstalten erinrade,
att olycksfalls- och sjukdomsersättningar för hemvärnspersonal och för vissa
tjänstepliktiga — de’ år 1943 till skogsarbete m. m. uttagna — bestämdes i
förhållande till den skadades enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen beräknade
årliga arbetsförtjänst, dock med tillämpning av särskilda minimibelopp (för
hemvärnsmän 1 764 kronor vid bestämmande av livränta, för tjänstepliktiga
2 300 kronor). Då emellertid hemvärnst jänstgöringen regelmässigt vore helt
kortvarig och tjänstepliktsarbetet dels jämförelsevis kortvarigt, dels avlönat,
kunde vad som gällde i dessa fall icke åberopas till stöd för frångående av det
för värnpliktiga enligt militärersättningsförordningarna tillämpade systemet.
Anstalten anförde vidare följande:
»En något så när konsekvent tillämpning av användningen av den civila
arbetsförtjänsten såsom norm i förevarande hänseende skulle innebära, att,
såsom enligt olycksfallsförsäkringslagon, arbets förtjänst cn bestämdes inom
106
Kungl. Mcij:ts proposition nr
ramen av ett visst mycket lågt bestämt minimum och ett visst ganska högt
satt maximum. Skulle den civila arbetsförtjänsten läggas till grund endast i
de fall, där fråga är om högre arbetsförtjänster men ej om lägre sådana i enlighet
med vad som gäller i förordningen om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skulle detta innebära
en mer eller mindre långt gående avvikelse från själva principen. I varje
fall måste beaktas, att här i förhållandevis stor utsträckning är fråga om andra
personer än dem, som i det civila livet hava anställning hos någon arbetsgivare.
Tillämpning i större eller mindre utsträckning av den ifrågavarande
principen medför redan av denna anledning ej obetydliga svårigheter. Men
härtill kommer, att enligt olycksfallsförsäkringslagen“ de erforderliga uppgifterna
om arbetsförtjänsten i första hand lämnas av den arbetsgivare, i vars
arbete olycksfallet inträffat, och omfatta även de tider, varunder den skadade
under året närmast före olycksfallet haft anställning hos annan arbetsgivare
eller ej haft sådan anställning. De liknande uppgifter, om vilka här är fråga,
skulle lämnas antingen av den arbetsgivare, hos vilken den skadade haft anställning
närmast före militärtjänstgöringen, när någon sådan arbetsgivare
finnes, eller ock av den skadade själv. För ett riktigt och rättvist bedömande
måste därför ofta, åtminstone när fråga är om mer långvarigt sjukdomstillstånd
eller om invaliditet eller dödsfall, ingående särskilda undersökningar
från riksförsäkringsanstaltens sida bliva erforderliga i olika orter. Bedömandet
försvåras även därav, att för den kanske ganska långa tid av året närmast
före olycksfallet, varunder den skadade varit i militärtjänst — eventuellt för
hela året — han icke haft någon arbetsförtjänst, varför för nående av ett riktigt
resultat viss skälighetsprövning för denna tid så gott som undantagslöst
blir erforderlig. Nödigt underlag härför måste även införskaffas.»
Till familjeförsörjare skulle enligt anstaltens förslag utgå särskilda förmåner.
Vid sidan av sjukpenning skulle kunna utgå familjebidrag enligt i
huvudsak de grunder som dittills gällt; dessa bidrag skulle fortfarande bestämmas
och utges av familjebidragsnämnderna. Vid invaliditet skulle däremot,
om arbetsförmågan vore nedsatt med minst en tredjedel, utgå av anstalten
fastställda familjetillägg, som skulle utgivas med enhetliga belopp utan
behovsprövning. Genom de föreslagna tilläggen komme, anförde anstalten, en
anpassning av ersättningen efter den civila arbetsförtjänsten i det individuellafallet
att få i motsvarande mån mindre betydelse.
Under hänvisning även till sina 1918 och 1926 gjorda uttalanden förordade
anstalten, att arbetsförtjänsten för de värnpliktiga fortfarande skulle antagas
utgöra vissa fixerade belopp. Enligt förslaget —- som gav anledning till de
år 1944 vidtagna ändringarna i 8 § av 1927 års förordning — skulle antalet
ersättningsklasser ökas från två till fyra. Som skäl för att äldre värnpliktiga
borde få något större ersättningsförmåner än de yngre anfördes, att det avbräck,
som inkallelsen till värnpliktstjänstgöring medförde i den enskilde individens
civila liv, i allmänhet bleve större för de äldre samt att de äldre i allmänhet
torde ha uppnått en viss högre levnadsstandard. Vid gruppindelningen
hade hänsyn även tagits därtill, att vissa kvalificerade värnpliktiga ålagts en
mer omfattande tjänstgöring än de övriga.
Två av anstaltens ledamöter voro av skiljaktig mening i fråga om beräkningen
av värnpliktigs arbetsförtjänst. — Den ene reservanten fann det vara
ostridigt, att arbetsförtjänsten skulle för ett högst avsevärt antal av de värnpliktiga
beräknas till högre belopp enligt olycksfallsförsäkringslagens regler
än enligt de av anstalten föreslagna bestämmelserna. Även om man godtoge den
föreslagna klassindelningen, borde möjlighet beredas de ersättningsberättigade,
åtminstone vid dödsfall, invaliditet och längre sjukdomstillstånd, att få arbetsförtjänsten
omprövad enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder. — Den
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
107
andre reservanten ansåg det vara ett önskemål av allra största betydelse, att
den antagna årliga arbetsförtjänsten så nära som möjligt anslote sig till den
skadades arbetsförtjänst i det civila livet. De föreslagna bestämmelserna
kunde i en del fall leda till en betänklig överkompensation under det att ersättningen
i andra fall kunde bli alltför låg i förhållande till den skadades arbetsinkomst
och levnadsbehov. I någon man skulle missförhållandet kunna avhjälpas
genom ersättningarnas eller åtminstone familj etillaggens gradermg
efter dyrort men riktigare syntes vara att arbetsförtjänsten beräknades enligt
grunderna i olycksfallsförsäkringslagen, dock med tillämpning av vissa minimibelopp.
.
I remissyttrandena över anstaltens förslag anfördes i huvudsak toljande. .
Försäkringsrådet uttalade, att ersättningarna borde utmatas sa, att de i
den mån det vore möjligt utgjorde kompensation i förhållande till den ridna
ekonomiska skadan. Således borde den årliga arbetsförtjänst, som den skadade
i framtiden förlorade genom skadan, vara mått for ersättningarnas storlek L>a
detta mål av praktiska skäl vore omöjligt att uppnå, borde 9 § olycksfallstorsäkringslagen
— vars regler möjliggjorde en beräkning av den årliga arbetsförtjänsten,
som nära anslöte sig till den verkliga i princip anlitas. Med
hänsyn till de med ett sådant förfarande förenade administrativa olagenheterna
i utredningshänseende ansåge sig försäkringsrådet dock böra följa anstaltens
förslag att bibehålla fixa belopp. — En reservant ansåg, att den årliga arbet-sförtjänsten
vid bestämmande av livränta alltid borde beräknas efter de i 9 g
olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna; detsamma borde gälla vid
utgivande av annan ersättning efter det livränta blivit bestämd. Ett visst
minimibelopp borde emellertid föreskrivas.
Chefen för försvarsstaben fann det vara till fördel, om ersättningarnas
storlek kunde bestämmas under hänsynstagande till de värnpliktigas nonnala
arbetsförtjänst. I anslutning till yttrande från försvarsväsendets personalvårdsnämnd
förordades, att systemet med familjebidrag, bestamda av fannljebidragsnämnderna,
bibehölles även för livräntetagare. Nämnden hade ansett,
att familjebidragen vore att i flera hänseenden föredraga framför de av anstalten
föreslagna familjetilläggen, bland annat emedan familjebidragen medgåve
hänsynstagande till den skadades normala arbetsinkomst.
Socialstyrelsen fann i likhet med riksförsäkringsanstalten övervägande skäl
tala för att för de värnpliktigas del en viss bestämd arbetsförtjänst fastställdes,
efter vilken ersättning skulle utgå. Ett hänsynstagande till den
civila arbetsförtjänsten före sjukdoms- eller olycksfallet skulle, anföide styrelsen,
innefatta’en orättvisa gentemot värnpliktiga, som ännu icke vore fullt
vrkeskunniga eller som fortfarande bedreve studier och därför hade linga eller
ingen inkomst. Styrelsen ville fästa uppmärksamheten vid det förhållandet,
att enligt de föreslagna bestämmelserna en yngre värnpliktig, som finge sin
arbetsförmåga nedsatt för framtiden, under hela sitt återstående^ liv erhölle
lägre ersättning än en värnpliktig, som vid skadetillfällct uppnatt den för
placering i högre ersättningsklass bestämda åldern
Statskontoret delade riksförsiikringsanstaltcns uppfattning, att eu indi vidu
•• * * 1_„ 1_____1 It Inr^monrlAf nv l*r> 1^11 Vf 1 Opnofc’
liUJl U il vy in 10 iX O. oiyciv4c*, num ui. * ------------ ----- .1
grund härav syntes cn mera långtgående differentiering av de värnpliktiga
på grundval av do militära förhållandena vara motiverad blott i den man
man därigenom åstadkomma eu bättre anslutning lill den faktiska fördelningen
på olika civila inkomstgrupper. Genom den av anstalten föreslagna ålders
grupperingen ernåddes endast en mycket ofullständig anknytning till de
108
Kungl. May.ts proposition nr 96.
civila inkomstförhållandena, och indelningen efter tjänsteställning anknöte
ännu mindre till de civila löneförhållandena. Ur nu anförda synpunkter skulle
det onekligen vara mest konsekvent att helt slopa kategoriklyvningen och bestämma
arbetsförtjänsten till ett gemensamt belopp för alla värnpliktiga.
Det kunde emellertid icke förnekas, att den gällande indelningen på två
klasser i viss män anknöte till den faktiska fördelningen på civila inkomstgrupper.
Statskontoret ville därför icke motsätta sig att en tvåklassindelning
bibehölles, varvid tidpunkten för tjänstgöringen, icke tjänsteställningen, borde
vara indelningsgrund.
Statens arbetsmarknadskommission fann sig icke kunna på föreliggande
utredning taga definitiv ställning till spörsmålet, om värnpliktigas arbetsförtjänst
skulle beräknas efter fastslagna belopp eller efter den verkliga inkomsten
med vissa bestämda belopp såsom minimum. I förra fallet syntes
det kommissionen oundgängligen nödvändigt att de föreslagna familjetilläg
gen —- för den händelse sådana infördes i stället för familjebidragen — bleve
dyrortsgraderade. I senare fallet syntes en dyrortsgradering av de eventuella
familjetilläggen kunna underlåtas, enär en beräkning av arbetsförtjänsten
enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder i viss mån innebure en dyrorts
gradering av livräntorna. Kommissionen förordade, att frågan om arbetsförtjänstens
beräkning upptoges till omprövning vid den förnyade utredning,
som enligt kommissionens mening borde äga rum även i andra avseenden.
Av propositionen 1944:107 och andra lagutskottets däröver avgivna ut
låtande, nr 38, framgår att de från och med den 1 juli 1944 vidtagna ändrin
garna i 8 § av 1927 års förordning icke inneburo något ställningstagande i
fråga om de allmänna principerna för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst.
Frågan ansågs böra utredas ytterligare i samband med en allmän
översyn av förordningen i anslutning till revisionen av olycksfallsför
sakrmgslagen.
Förarbetena till de vid 1946 års riksdag beslutade bestämmelserna om provisoriska
ersättningsförbättringar för de under försvarsberedskapen skadade
ge vid handen, att en dyrortsgradering av ersättningstilläggen åt invalider
ansågs motiverad med hänsyn till de mellan olika orter rådande skillnaderna
i bostadskostnader och arbetslöner. I fråga om de samtidigt beslutade till
-äggen för andra värnpliktiga (7 a § i 1927 års förordning) uttalade före
dragande departementschefen, att ersättningarna även med dessa tillägg utan
tvivel komme att i många fall visa sig alltför låga för att tillförsäkra skadade
oc...,. eras efterlevande en skälig levnadsstandard, men att det icke syntes
mojhgt att utan ytterligare utredning avgöra, om längre gående förbättringar
borde erhålla formen av enhetliga tillägg för olika kategorier av värnpliktiga
eller om mera vittgående ändringar i ersättningssystemet borde genomföras
, prop. nr 250). Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 39, att slutlig ställning icke tagits till frågan, i vad mån skillnad
mellan beredskapsskadade och övriga borde göras vid en mera slutgiltig
revision av ersättningsbestämmelserna.
Kommitténs förslag beträffande nya skadefall.
De nuvarande ersättningsbestämmelserna äro, såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, i hög grad invecklade och svåröverskådliga. De vid
andra världskrigets utbrott gällande bestämmelserna voro utformade med
tanke på fredsförhållanden. Ersättningsbeloppen voro helt otillräckliga i
den nya situationen, och deras värde sjönk till följd av penningvärdesförsämringen.
Det befanns därför nödvändigt att utan dröjsmål vidtaga de förbättnngai
som framstodo såsom mest angelägna. År 1940 infördes familjebidrau
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
som komplement till ersättningarna, år 1941 tillkommo bestämmelser om
dyrtidstillägg, år 1944 verkställdes en partiell revision av bestämmelserna,
och år 1946 företogos ytterligare förbättringar, varvid de beredskapsskadade
fingo särskilda förmåner. Samtliga dessa ändringar ha haft karaktären av
provisorier i avvaktan på en allmän överarbetning av ersättningssystemet.
Det har förutsatts, att varken de sålunda tillkomna bestämmelserna eller
några andra stadganden på området skola utgöra hinder för en allsidig omprövning
av ersättningsgrunderna.
Huvudfrågan är om de värnpliktiga böra på liknande sätt som hittills
hänföras till fixerade ersättningsklasser med åldern, tjänstgöringsförhållandena
m. m. som indelningsgrund, eller om ersättningarna i stället böra — liksom
ersättningarna till den fast anställda och den frivilliga personalen —
bestämmas i förhållande till den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst
i överensstämmelse med grunderna för olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna
och andra författningar på området.
Ersättningarna enligt 1927 års förordning ha liksom ersättningarna enligt
olycksfallsförsäkringslagen till syfte att utgöra kompensation för den av
kroppsskadan förorsakade inkomstminskningen. Det torde vara tämligen självfallet,
att den ersättning, som det allmänna tillförsäkrar skadade värnpliktiga,
bör i princip utmätas så, att kompensationen blir minst likvärdig med
den, som enligt olycksfallsförsäkringslagen tillkommer skadade arbetstagare.
Det förhållandet, att ersättning till värnpliktiga, liksom till vissa andra personalkategorier,
utges icke blott för sådana skador och sjukdomar, som omfattas
av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna, utan även för
andra under tjänstgöringen ådragna sjukdomar — varvid orsakssambandet
med tjänstgöringen bedömes på ett för de ersättningssökande förmånligt sätt
— utgör intet bärande skäl för en nedpressning av ersättningsnivån. Denna
utvidgning av ersättningsrätten torde nämligen få anses vara betingad av de
särskilda sjukdomsrisker, som kunna vara förenade med tjänstgöringen. Ettförmånligt
försäkringsskydd för de värnpliktiga — med avseende på såväl
ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas storlek — kan också motiveras
med att tjänstgöringen är obligatorisk och att de värnpliktigas Övriga
förmåner under tjänstgöringen äro blygsamma.
De värnpliktigas nuvarande ersättningar enligt 1927 års förordning äro i
stor utsträckning lägre än ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.
Flertalet av de i fredstid tjänstgörande värnpliktiga få sina ersättningar
bestämda efter lägsta ersättningsklassen. Att den värnpliktige
efter skadans inträffande uppnår den ålder, som föreskrivits för inplacering
i högre ersättningsklass, medför ingen höjning av ersättningen. På samma
sätt erhålla efterlevande till en ung värnpliktig lägre ersättning än efterlevande
till den, som vid tiden för skadans inträffande uppnått sådan ålder,
att han tillhörde någon av de högre ersättningsklasserna. Som motiv för
dvrortsgraderingen av de särskilda ersätt-ningstilläggen till beredskapsskadade
åberopades bland annat de mellan olika orter rådande skillnaderna i avlöningsnivåerna.
Även genom familjebidragen — som utgå till de under beredskapen
och därefter skadade — har i viss utsträckning åstadkommits en anpassning
av förmånerna efter den förlorade arbetsinkomsten.
De ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1
januari 1949, innebära mycket avsevärda förbättringar av ersättningsförmånerna
enligt lagen. Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning
har, såsom förut nämnts, höjts från 4 800 till 7 200 kronor. Sjukpenning
utan familjetillägg motsvarar i flertalet klasser genomsnittligen 70,6 % av
arbetsförtjänsten men den reella kompensationsgraden är högre, eftersom sjukpenningen
iir skattefri. För skadad, som sammanlever med hustru eller har
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år, tillkommer familjetillägg
med 1 krona 50 öre per dag. Invaliditetslivräntorna, som förut motsvarat
"/3 av det teoretiska inkomstbortfallet, ha vid högre invaliditetsgrader
än nedsättning av arbetsförmågan med en fjärdedel förbättrats avsevärt
genom införandet av ett tillägg, som utgår i åldrarna 18—67 år och stiger
progressivt med invaliditetsgraden. Med denna förhöjning inräknad motsvarar
livräntan vid helinvaliditet 11 hs av den beräknade årliga arbetsförtjänsten,
vid 50 % invaliditet5/12 av denna. Vid hjälplöshetstillstånd kan tillkomma
vårdbidrag med upp till 1 800 kronor om året. Också efterlevandeersättnin
garna ha förbättrats.
Då det nu gäller att med hänsyn till bland annat de väsentligt ökade er
sättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen taga förnyad ställning till
frågan om storleken av ersättningarna till de värnpliktiga för ådragna skador
har kommittén funnit, att man bör frångå det hittillsvarande klassystemet.
Om skadade värnpliktiga tillförsäkras ersättningar enligt de grunder, som
efter 1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen gälla för annan militär
personal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bli förmånerna i
vanliga fall tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersättningssystemet
kommer till stånd.
Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar i förhållande
till deras civila inkomst åberopades vid tillkomsten av 1927 års förordning,
att deras förmåner i övrigt icke rönte någon inverkan av de olika förhållandena
i det civila livet. Detta argument synes föga bärkraftigt. Att de värnpliktiga
icke erhålla kompensation för det ekonomiska avbräck, som de få
vidkännas under tjänstgöringstiden, kan icke i och för sig motivera, att ersättning
i anledning av ådragen kroppsskada skall utges efter mindre förmånliga
grunder än vid olycksfall i avlönat arbete. Från principiella synpunkter
synes intet vara att invända mot en så anordnad kombination av en standardskala
och olycksfallsförsäkringslagens regler, att standardbeloppen må överskridas
om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens regler är förmånligare
för den värnpliktige eller hans efterlevande. Från praktiska synpunkter
har ett sådant system å ena sidan den nackdelen, att en beräkning av den
värnpliktiges årliga arbetsförtjänst enligt olycksfallsförsäkringslagens regler
kan vara besvärlig att verkställa, å andra sidan den fördelen, att den nuvarande
anordningen med behovsprövade familjebidrag kan avvecklas.
De i 9 § olycksfallsförsäkringslagen intagna bestämmelserna angående beräkning
av skadad arbetares årliga arbetsförtjänst innebära bland annat, att
en tämligen fri skälighetsprövning skall äga rum då den skadade icke varit
i arbetsgivarens tjänst under hela det senast förflutna året. Sådan skälighetsprövning
förekommer ofta, t. ex. då den skadade endast kortare tider sysslat
med avlönat arbete och i övrigt ägnat sig åt självständig förvärvsverksamhet.
Skälighetsprövning skall likaledes äga rum då den skadade för yrkesutbildning
använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat. Detta stadgande
kommer.i tillämpning beträffande såväl lärlingar med arbetsanställning som
elever vid yrkesskolor och åtskilliga andra lägre och högre utbildningsanstalter.
Åren 1946 och 1947 utgjorde antalet fall, vari ersättning för första gången
utgavs, enligt 1927 års förordning, ungefär 1640 och 1 370. Huvudparten^av
dessa ärenden avsåg värnpliktiga. I vilken utsträckning ärendenas antal påverkas
av växlingar i fråga om tjänstgöringstidernas längd kan icke med
säkerhet bedömas.
Det ovan ifrågasatta ersättningssystemet med alternativ tillämpning av
en standardskala och olycksfallsförsäkringslagens regler skulle innebära, att
den årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga beräknades enligt 9 § olycks
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
Tab. 5.
in
Föreslagna ersättnint
rsgrunder
Gällande ersättningsgrunder
Ersättning
1 ä
8 t
högst
ersättningsklass
i åldern
20-25 år
efter
25 år
d
c
b
a
Hel sjukpenning..........
180
210
420
189
210
231
252
o » med fam tillägg
225
255
465
~
Invaliditetsli vräntor:
210
229
252
100 %\ före 67 års
229
275
550
179
30 % j ålder ..........
54
65
130
54
63
69
76
25 % ..................
42
50
100
45
52
57
63
20 % ..................
33
40
80
36
42
46
50
10 % ..................
17
20
40
14
17
19
21
Efterlevandeli vräntor;
67
79
86
94
.... 100
200
» 1 barn..............
50
100
45
52
57
63
» änka och 2 barn . . ..
.... 200
400
157
184
200
221
252
» j »3 eller flerabarn 250
500
179
210
229
fallsförsäkringslagen, dock lägst till vissa i förordningen särskilt angivna
belopp. För ett sådant avsteg från olycksfallsförsäkringslagens regler torde
finnas fullgoda skäl, enär de skadade värnpliktiga i allmänhet varit fullt
arbetsföra före skadan, under det att de personer, som skadas genom olycksfall
i arbete, icke sällan äro åldringar, minderåriga eller partiellt arbetsföra.
Om relativt höga minimibelopp fastställas för beräkningen av värnpliktigs
årliga arbetsförtjänst, reduceras antalet av de fall, i vilka en skälighetsberäkning
enligt 9 §'' olycksfallsförsäkringslagen behöver göras. Å andra sidan
bör överkompensation såvitt möjligt undvikas. En indelning av de värnpliktiga
i åldersgrupper med olika minimibelopp synes vara lämplig; Däremot
torde det icke vara motiverat att föreskriva särskilda minimibelopp för värnpliktiga,
som erhållit officers- eller underofficersutbildning eller som eljest
ha mer omfattande tjänstgöringsskyldighet än värnpliktiga i allmänhet.
Åldersgrupperingen synes böra innebära, att ett lägre minimibelopp tillämpas
vid bestämmande av ersättning till värnpliktig för tid innan han uppnått
viss ålder, och ett högre minimibelopp vid bestämmande av ersättning för tid
därefter eller av ersättning till efterlevande. För fast anställt manskap och
hemvärnspersonal gäller redan nu en regel av detta slag, i det att arbetsförtjänsten
skall beräknas till minst 3 000 kronor vid bestämmandet av sjukpenning
efter utgången av det kalenderår, då den skadade fyllt 20 år, och vid bestämmande
av livränta. Den nu ifrågavarande regeln för de värnpliktiga synes
böra utformas så, att den kan göras tillämplig också på de nyssnämnda personalgrupperna.
I fråga om arbetsinkomsternas variation med åldern föreligga
stora skillnader mellan å ena sidan okvalificerade arbetstagare, som ofta nå
sin maximiinkomst redan i den första värnpliktsåldern, och å andra sidan
dem, som ägnat sig åt yrken med lång utbildnings- eller lärotid. Skilda
regler för olika yrkesgrupper kunna emellertid icke lämpligen uppställas i förevarande
sammanhang. Kommittén har därför stannat för att förorda, att ett
minimibelopp för arbetsförtjänstens beräkning, förslagsvis 3 000 kronor,
skall tillämpas vid bestämmandet av ersättning till skadade, som fyllt 20
men högst 25 år, och ett högre minimibelopp, förslagsvis 3 600 kronor, vid
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
bestämmandet av ersättning till skadade över 25 år eller av ersättning till
efterlevande. De sålunda beräknade minimibeloppen samt motsvarande belopp
vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor jämföras i tab. 5 med nu
utgående ersättningsbelopp för skador efter försvarsberedskapens slut, eventuella
familjebidrag ej inräknade.
De kroppsskador, som föranleda ersättning enligt 1927 års förordning,
iiro genomsnittligt sett betydligt allvarligare än skadorna genom olycksfall
i arbete. Ersättning enligt förordningen utgår nämligen endast för kroppsskada1''
av sådan varaktighet, att ersättningsberättigande påföljd kvarstår efter
militärtjänstgöringens eller anställningens upphörande1. I det övervägande
antalet ersättningsfall utgöras kroppsskadorna av kroniska sjukdomar, bland
vilka lungsjukdomarna äro den största gruppen. Har anmälan om kroppsskadan
inkommit till riksförsäkringsanstalten innan tjänstgöringen eller anställningen
upphört, meddelar anstalten snarast möjligt beslut, huruvida ersättningsrätt
principiellt föreligger eller icke; i förra fallet anmodas den
skadade att insända läkarintyg vid tjänstgöringens (anställningens) upphörande,
såvida ersättningsberättigande nedsättning av arbetsförmågan då
föreligger. Om ersättningsgrunderna för värnpliktiga ändras på sätt ovan
förordats, torde det vara lämpligt att den skadade i principbesluten anmodas
att jämte läkarintyg insända de erforderliga uppgifterna för bestämmande
av eventuellt familjetillägg till sjukpenning och för arbetsförtjänstens beräkning.
Inkommer skadeanmälan först efter tjänstgöringens eller anställningens
slut, bör ersättning utges med åtminstone minimibeloppen i avvaktan på de
nämnda uppgifterna. Om en massanhopning av ersättningsärenden uppkommer
vid förstärkt försvarsberedskap, kan ersättning också utges med åtminstone
minimibeloppen till dess en mera fullständig prövning medhinnes.
Även andra bestämmelser i 1927 års förordning än reglerna angående arbetsförtjänstens
beräkning och ersättningarnas storlek i förhållande till arbetsförtjänsten
böra överarbetas. Rätt till ersättning torde sålunda böra införas
för kroppsskada, som någon ådrager sig vid inskrivningsförrättning eller
vid prövning för vinnande av anställning såsom manskap. Bestämmelserna
om bedömande av skadas inflytande på arbetsförmågan torde böra ändras
på sådant sätt, att av skadan föranledd yrkesutbildning kommer att räknas
till de omständigheter, som skola beaktas vid bedömningen. Åtskilliga detaljbestämmelser
böra undergå större eller mindre jämkningar.
På grund av vad nu anförts föreslår kommittén att 1927 års förordning
ersättes av en ny förordning, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1949 och att
äga tillämpning dels å nya skadefall, dels å vissa under första halvåret 1949
inträffade fall. Redogörelse för detaljutformningen av förslaget lämnas i
speciell motivering nedan.
Vissa spörsmål angående ersättningsrätten in. m., som hava aktualitet
även i fråga om ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen, ämnar kommittén
behandla vid den pågående överarbetningen av lagen, enär de äro av
sådan beskaffenhet, att ställning till dem bör tagas i ett sammanhang.
Bestämmelserna i 1927 års förordning äga ej tillämpning på kroppsskador
som uppkomma under militärtjänstgöring å tid då riket befinner sig i krig.
Ej heller utgår ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för skada, som
förorsakas av krigsåtgärd under krig vari Sverige är indraget (1 § 3 stycket i
lagen). Förslag till ersättningsbestämmelser för dylika skador avgavs på sin
tid av sociala försvarsberedskapskoinmittén (SOU 1941: 1). Sedan särskilda
1 Den värnpliktiges tjänstgöring anses upphöra från hemförlovningen respektive anstånd
med återstående tjänstgöring. Angående sjukskrivna värnpliktigas hemförlovning (anstånd)
eller kvarblivande i tjänst stadgas i inskrivningsförordningen.
113
Kanyl. Maj:ts proposition nr 96.
sakkunniga därefter utrett frågan om arbetsvärd åt krigsskadade, upprättades
inom socialdepartementet en promemoria med förslag till bestämmelser om
ersättning till krigsskadade och deras efterlevande. Denna promemoria var
föremål för remissbehandling under år 1944. Socialvårdskommittén har således
icke anledning att ingå på hithörande ersättningsfrågor. Ett fullföljande av
utredningen synes emellertid i hög grad angeläget från beredskapssynpunkt.
Kommitténs förslag beträffande äldre skadefall.
De förut nämnda ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser
äga tillämpning endast beträffande olycksfall, som inträffat efter
det att de nya bestämmelserna trätt i kraft. På samma sätt ha genom tidigare
lagändringar olika ersättningsgrunder kommit att gälla för fall som inträffat
före och efter lagändringarna. De sålunda uppkomna ersättningsskillnaderna
utjämnas endast i ringa mån genom de dyrtidstillägg, som i vissa fall utgå av
statsmedel. Vid de under senare år företagna prolongationerna av giltighetstiden
för 1943 års dyrtidstilläggsförordning har förutsatts, att socialvårdskommittén
skulle vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen m. m. undersöka
möjligheten av att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare,
som till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder
kommit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av
senare bestämmelser skolat intaga Uttalande härom har senast gjorts i andra
lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande 1948: 44, vari utskottet förklarade
sig vilja understryka angelägenheten av att förslag till frågans lösning
snarast förelädes riksdagen. Utredning i ämnet pågår inom kommittén
och skall om möjligt avges så snart att förslag kan föreläggas innevarande
års riksdag.
Att ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder hittills icke
kommit dem till godo, som skadats före lagändringarna, har icke hindrat att
sådan återverkande kraft givits vissa ändringar i militärersättningsbestämmelserna.
De år 1946 tillkomna provisoriska förbättringarna av värnpliktigas
ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades även dem som skadats
innan bestämmelserna trätt i kraft. Samtidigt beslöts, att enligt 1909 års förordning
utgående ersättningar till såväl värnpliktiga som annan där avsedd
personal (volontärer och stammanskap) skulle uppräknas i nivå med ersättningar
enligt lägsta ersättningsklassen för värnpliktiga i 1927 års förordning.
Den viktigaste skillnaden mellan 1927 års förordning och de av kommittén
förordade bestämmelserna för framdeles inträffande skadefall är, att ersättningarna
till skadade värnpliktiga och deras efterlevande enligt kommitténs-,
förslag icke skola såsom nu utmätas efter vissa antagna årsförtjänster, oberoende
av de skadades civila sysselsättningar och arbetsinkomster, utan bestämmas
i förhållande till de enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen
beräknade årliga arbetsförtjänsterna, i den mån ersättningarna därigenom
komma att överstiga vissa minimibelopp. Särskilt i de fall, då skadan medför
höggradig invaliditet eller leder till döden, bli ersättningarna enligt kommitténs
förslag i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningar enligt 1927 års
förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg.
Godtagas de av kommittén föreslagna ersättningsgrunderna för framdeles
inträffande skador under värnpliktstjänstgöring, kräver billigheten, att utgående
ersättningar för dessförinnan inträffade skador, som medfört alltjämt
bestående höggradig invaliditet eller lett till den värnpliktiges död, samtidigt
förbättras på sådant sätt, att de kunna anses bli åtminstone i stort sett likvärdiga
med de genomsnittliga ersättningarna i nya fall.
En omrcglering av ersättningarna i äldre fall enligt de för nya fall före8—173
49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
slagna bestämmelserna skulle nödvändiggöra beräkningar av de årliga arbetsförtjänsterna
i enlighet med grunderna för 9 § olycksfallsförsäkringslagen.
Utredningar skulle få verkställas om den skadades sysselsättning och arbetsinkomst
vid den tid, då skadan inträffade. Att i den utsträckning, varom här
vore fråga, införskaffa utredningar om den skadades förhållanden under en
tid, som kan ligga flera årtionden tillbaka, torde få anses tämligen uteslutet
redan av praktiska skäl. Och då inkomstläget under en för länge sedan förfluten
tid icke bör bli bestämmande för ersättningarnas storlek framdeles,
skulle uppräkningar av ett eller annat slag bli nödvändiga. På grund av de
nämnda omständigheterna torde en omreglering av de äldre fallen enligt de
för nya fall föreslagna bestämmelserna icke ifrågakomma.
Vid den provisoriska förbättringen av de beredskapsskadades sjuk- och invaliditetsersättningar
har, såsom förut nämnts, tillämpats en dyrortsgradering,
som motiverades med de mellan olika orter rådande skillnaderna i fråga
om bostadskostnader och arbetslöner. Med dyrortsgraderingen åsyftades sålunda,
att ersättningarna skulle i viss mån anpassas efter de förlorade arbetsförtjänsterna.
En sådan gradering leder emellertid till andra resultat än en
gradering av ersättningarna efter den beräknade årliga arbetsförtjänsten. Vid
dyrortsgraderingen inverka icke de inom ortsgrupp''erna rådande inkomstskillnaderna
mellan olika yrkesgrupper. Därtill kommer, att de dyrortsgraderade
förmånerna omräknas, då den skadade flyttar till annan ortsgrupp, under det
att den årliga arbetsförtjänst, som vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen
beräknas för den skadade då invaliditetsersättning första gången fastställes,
blir allt framgent bestämmande för ersättningens storlek. Vid tilllämpningen
av de för beredskapsskadade gällande bestämmelserna har det
visat sig, att skadade med partiell invaliditet ofta byta bosättningsort.
De mellan olika orter rådande skillnaderna i fråga om arbetslöner och
bostadskostnader äro numera icke lika stora som förut. De skäl, som åberopades
för dyrortsgraderingen av de beredskapsskadades ersättningstillägg,
ha sålunda nu icke samma giltighet som tidigare. Den hittillsvarande, till
1935 års folkpensioneringslag knutna ortsgruppsindelningen kan givetvis icke
bibehållas. En särskild dyrortsgruppering på detta område kan näppeligen
ifrågakomma. För den händelse dyrortsgraderingen skulle bibehållas, torde
därför antingen nya folkpensioneringslagens eller de statliga lönereglementenas
femgruppsindelning få tillämpas. Detta skulle medföra en betydande
ökning av det administrativa besväret.
Om ersättningarna i de äldre fallen, såsom kommittén förordar, höjas på
sådant sätt, att de i genomsnitt bli av ungefär samma storlek som de föreslagna
ersättningarna i framdeles inträffande fall, bör dyrortsgraderingen
enligt kommitténs mening slopas åtminstone i de fall, där invaliditeten icke
är synnerligen hög. Vid de högsta invaliditetsgraderna torde en dyrortsgradering
få anses mera berättigad än i de lindrigare fallen. En dyrortsgradering
medför emellertid en komplicering av ersättningssystemet, som om möjligt
bör undvikas. Om den anordning med ersättningsutfyllnader i särskilda fall,
som kommittén nedan föreslår, kommer till stånd, bör dyrortsgraderingen
enligt kommitténs mening kunna helt slopas.
Att speciella ersättningstillägg infördes för de beredskapsskadade berodde
därpå, att ersättningarnas otillräcklighet framträdde särskilt starkt i dessa
fall, emedan de inkallade fingo i högre grad än medborgarna i allmänhet
bära bördorna av den förstärkta försvarsberedskapen och till stor del tillhörde
högre åldrar än de i fredstid tjänstgörande värnpliktiga. Ställning togs icke
till frågan, i vad mån skillnad mellan beredskapsskadade och övriga borde
göras vid en mera slutgiltig revision av ersättningsbestämmelserna (se ovan
s. 108). Såvida omregleringen, såsom socialvårdskommittén förutsatt, medför
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
115
att ersättningarna i de äldre fallen genomsnittligt sett höjas i nivå med ersättningarna
i nya fall, finns det enligt kommitténs mening icke tillräckliga skäl
till att bibehålla den i de provisoriska bestämmelserna gjorda åtskillnaden
mellan beredskapsskadade och andra.
Enligt de nuvarande bestämmelserna äro ersättningarna till olika kategorier
av värnpliktiga mycket olika. De under fredstjänstgöring skadade värnpliktiga
indelas i fyra ersättningsklasser, och de beredskapsskadade indelas
dels i tre ersättningsklasser, dels i tre dyrortsgrupper. Hela antalet ersättningsklasser
blir därigenom tretton. Enär de provisoriska ersättningstilläggen
icke utgå vid lägre invaliditetsgrader än 20 %, bli skillnaderna särskilt framträdande
vid de högre invaliditetsgraderna. Livräntornas högsta och lägsta
månadsbelopp äro vid 10 % invaliditet 21 och 14 kronor, vid 20 % invaliditet
52 och 36 kronor, vid 25 % invaliditet 85 och 45 kronor samt vid 100 % invaliditet
342 och 179 kronor eventuellt hjälplöshetstillägg oräknat. För de under
fredstjänstgöring skadade är högsta livräntan vid helinvaliditet utan hjälplöshetstillägg
252 kronor.
Genom att dyrortsgraderingen slopas åstadkommes en avsevärd utjämning
av ersättningsskillnaderna. Vidare torde omregleringen, såsom nämnts, böra
medföra en utjämning mellan de beredskapsskadade och övriga värnpliktiga.
De återstående skillnaderna bero på klassystemet. Dessa skillnader ha ökats
genom dyrtidstilläggen men påverkas däremot icke av de år 1946 införda provisoriska
tilläggen. Vid den nu förestående omregleringen böra grundlivräntorna
uppräknas till en skälig nivå, så att dyrtidstilläggen och de provisoriska
tilläggen kunna avvecklas. Uppräkningen innebär till stor del att ersättningarna
anpassas efter det försämrade penningvärdet. Om de av klassystemet
föranledda ersättningsskillnaderna anses böra kvarstå, är det — med hänsyn
till det ändrade penningvärdet — följdriktigt att låta skillnaderna bli större än
enligt de nuvarande bestämmelserna om grundlivräntornas storlek. Klassystemet
har emellertid både i sin gamla form och efter 1944 års revision främst haft
till följd att den värnpliktiges ålder vid skadetillfället i allmänhet blivit bestämmande
för ersättningens storlek allt framgent. Och vidare ha grunderna för
klassindelningen undergått förändringar, så att indelningen utfallit i viss mån
olika för värnpliktiga som skadats under olika tidsperioder (före den 3 september
1939, under tiden 3 september 1939—30 juni 1944 och efter sistnämnda
dag). De av klassindelningarna föranledda ersättningsskillnaderna torde under
sådana omständigheter knappast böra bevaras vid omregleringen.
På grund av det anförda torde omregleringen av de äldre ersättningarna
till värnpliktiga få i stort sett tillgå så, att de nuvarande tretton ersättningsklasserna
utbytas mot en enda skala, vars ersättningsbelopp äro i genomsnitt
ungefär likvärdiga med ersättningarna för nya fall. En sådan enhetlig
skala medför i vissa fall underkompensation, i andra fall överkompensation.
Båda konsekvenserna äro otillfredsställande, men de torde vara ofrånkomliga.
En enhetlig skala medför givetvis en betydande minskning av det administrativa
besväret. Detta blir framför allt fallet, om ersättningarna vid höggradig
invaliditet och efterlevandeersättningarna förbättras så mycket, att de
bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna i nya fall. Om så
sker, vilket kommittén såsom förut nämnts finner sakligt befogat, bör nämligen
den nuvarande, administrativt synnerligen besvärliga anordningen med
inkomstprövade familjebidrag kunna avvecklas.
I det följande diskuteras konstruktionen av en enhetlig skala för värnpliktiga
i äldre skadefall.
Vad invaliditetser sättningarna beträffar, inneburo de år 1946 tillkomna
provisoriska tilläggen en avvikelse från den tidigare gällande principen att
ersättningarna vid olika invaliditetsgrader skulle stå i samma proportion till
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
invaliditeten (vid helinvaliditet 2/3 av årsförtjänsten, vid partiell invaliditet
motsvarande lägre belopp). De provisoriska tilläggen ha nämligen förbehållits
skadade med minst 20 % nedsättning av arbetsförmågan. Denna omvärdering
av invaliditetsfallen har fullföljts vid de år 1948 beslutade ändringarna
i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt de nya bestämmelserna i lagen komma
invalider i åldrarna 18—67 år såsom nämnts att vid invaliditetsgrader över
25 % erhålla en livränteförhöjning, som stiger progressivt med invaliditetsgraden.
De sålunda antagna nya principerna böra givetvis beaktas vid omregleringen
av värnpliktigas ersättningar. Vidare är att märka, att de hittillsvarande
grunderna för invaliditetsbedömningen i stor utsträckning inneburit
en övervärdering av de smärre invaliditeterna, som ofta icke medföra
någon inkomstminskning sedan erforderlig tillvänjning medhunnits. Att låta
omregleringen medföra höjningar av de efter låga invaliditetsgrader utgående
livräntorna är under sådana omständigheter föga motiverat. Som allmän
förutsättning för omregleringen torde alltså böra gälla, att en avsevärd höjning
av ersättningarna bär lcomma till stånd i de svåra invaliditetsf allen, men
ringa eller ingen höjning i de lindriga fallen.
De nämnda livränteförhöjningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen innebära
i större mån än de provisoriska tilläggen åt värnpliktiga att skadade med
hög invaliditet gynnas. Sålunda är enligt de nya bestämmelserna livräntan vid
helinvaliditet inklusive förhöjning (till 67 år) nära fyra gånger så hög som
motsvarande belopp vid nedsättning av arbetsförmågan med en tredjedel; enligt
de för värnpliktiga gällande bestämmelserna är proportionen mellan ersättningarna
i dessa fall 3:1. Denna skiljaktighet mellan de nya grunderna och
de provisoriska, mera schematiska bestämmelserna för värnpliktiga är, såsom
framgår av det följande, av betydelse vid omregleringen av de värnpliktigas
ersättningar.
Om den hittillsvarande indelningen av de värnpliktiga i ett flertal ersättningsgrupper
frångås vid omregleringen, är det icke nödvändigt att bestämma
de nya beloppen i relation till en antagen arbetsförtjänst. Det kan då vara
lämpligare att låta omräkningen ske efter en i författningen intagen tabell,
som utvisar de nya ersättningarnas storlek vid olika invaliditetsgrader. I så
fall vinner man dels att ersättningarna vid olika invaliditetsgrader kunna avvägas
på ett friare sätt än vid tillämpning av en abstrakt formel, dels att
det blir lättare för den berörda allmänheten att orientera sig i bestämmelserna.
I första hand har man att taga ställning till huru stor livräntan vid helinvaliditet
bör vara. Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna för framtida
skadefall skulle lägsta livränta vid helinvaliditet komma att utgå med följande
belopp per månad: från 20 till 25 års ålder 229 kronor, mellan 25 och 67 års
ålder 275 kronor, från 67 års ålder 200 kronor. Maximibeloppen skulle bli 550
kronor före 67 års ålder och därefter 400 kronor''. Beträffande ersättningsbeloppens
genomsnittliga storlek kunna inga säkra antaganden göras. Från den
förut angivna utgångspunkten, att ersättningarna vid höggradig invaliditet
böra bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna i nya
fall, torde emellertid såsom skäliga månadsbelopp vid helinvaliditet
i äldre fall kunna betraktas 400 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67
år och 300 kronor för yngre och äldre livräntetagare. Vid hjälplöshetstillstånd
böra beloppen förhöjas med vårdbidrag om högst 150 kronor per månad i
överensstämmelse med de nya bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Huruvida de sålunda ifrågasatta standardbeloppen kunna anses lämpligt
avvägda är i huvudsak en ren bedömningsfråga. Ersättningar av denna storlek
skulle, såsom förut framhållits, medföra överkompensation i vissa fall men
underkompensation i andra. Till jämförelse med ersättningarna vid helinvaliditet
till följd av olycksfall i arbete må nämnas, att enligt de nya bestämmel
-
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
serna i olycksfallsförsäkringslagen fordras det en årlig arbetsförtjänst av
5 237 kronor för att livräntan i åldrarna 18—67 år skall utgå med 400 kronor
i månaden, en årlig arbetsförtjänst av 3 927 kronor för att livräntan i nämnda
åldrar skall utgå med 300 kronor i månaden, och en årlig arbetsförtjänst av
5 400 kronor för att livräntan efter 67 års ålder skall utgå med 300 kronor
i månaden.
För flertalet livräntetagare skulle de ifrågasatta standardbeloppen medföra
en mycket betydande förhöjning av ersättningarna. Lägsta livräntan vid
helinvaliditet är nu såsom nämnts så låg som 179 kronor i månaden. Högre
livränta än 300 kronor i månaden (utan eventuellt hjälplöshetstillägg) utgår
för närvarande blott till vissa beredskapsskadade värnpliktiga; för värnpliktiga
i högsta ersättningsklassen utgör livräntan jämte provisoriskt tillägg 342
kronor i högsta dyrortsgruppen och 317 kronor i mellangruppen, och i näst
högsta ersättningsklassen utgår 319 kronor i högsta ortsgruppen. I dessa fall
skulle omregleringen således medföra höjningar för tiden fram till 67 års ålder
och smärre sänkningar för tiden därefter. Något hinder för en sådan omreglering
föreligger icke, eftersom högsta beloppet av de för framtiden utfästa
förmånerna utgör blott 150 kronor i månaden.1
För fredstjänstskadade helinvalider i lägsta klassen skulle den föreslagna
livräntan mellan 25 och 67 års ålder innebära mer än en fördubbling av förmånerna
— bortsett från familjebidrag, folkpensionsförmåner, särskilda barnbidrag
och andra förekommande tilläggsunderstöd — och i näst lägsta klassen
skulle livräntan i det närmaste fördubblas. Det kan givetvis ifrågasättas, om
så kraftiga förhöjningar böra medges. Det avgörande vid beloppens avvägning
bör dock snarare vara, vilka belopp som kunna anses i och för sig rimliga, än
vilken procentuell förhöjning som — bortsett från tilläggsunderstöden — tillfaller
dem som hittills fått åtnöjas med de sämsta, oskäligt låga ersättningarna.
Onödiga kostnadsökningar böra givetvis undvikas, men den härav betingade
återhållsamheten synes icke böra medföra, att helinvalidernas ersättningar
bestämmas till lägre belopp än de ovan föreslagna. Genom förhöjningarna
kommer behovet av tilläggsunderstöd att väsentligen bortfalla. Större anledning
till återhållsamhet vid omregleringen finns vid de lindrigare fallen, som
utgöra det stora flertalet.
Vid invaliditetsgrader under 20 % utgår såsom nämnts intet provisoriskt
tillägg. Livräntornas månadsbelopp i de fyra ersättningsklasserna utgöra vid
10 % invaliditet cirka 14, 17, 19 och 21 kronor och vid 18 % invaliditet cirka
25, 30, 34 och 38 kronor (med dyrtidstillägget). Någon avsevärd höjning av
ersättningsnivån vid dessa låga invaliditetsgrader torde icke vara motiverad.
De fyra klasserna torde vid omregleringen lämpligen kunna sammanslås till
två, så att livränta före 25 års ålder utges med de belopp, som nu utgå i näst
lägsta klassen, och efter 25 urs ålder med de belopp, som nu utgå i högsta
Idassen. Dessa belopp motsvara ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
vid årsförtjänsterna 3 024 och 3 780 kronor. De sammanfalla således i det närmaste
med de belopp som föreslagits såsom minimiersättningar för värnpliktiga
vid framdeles inträffande skadefall (årsförtjänster 3 000 och 3 600 kronor).
Vid de närmast högre graderna av partiell invaliditet, 20 % och däröver,
är avvägningen av lämpliga standardbelopp för omregleringen icke lika enkel.
Eedan vid 25 % invaliditet medföra do provisoriska tilläggen stora skillnader
mellan livräntornas storlek för olika kategorier. För fred ssk ad a de värnpliktiga
variera månadsbelöppen vid denna invaliditetsgrad från kronor 44: 80 till kronor
63: 00 och för de beredskapsskadade från kronor 62: 50 till kronor 85: 50. Sist
1
Det intill 1949 urs utgång utfästa dyrtidstillägget utgör för lielinvalider i högsta
klassen (10 kronor per månad lutan lijälplöshotstillilgg). De provisoriska ersättningstilläggen
Uro icke, utfästa för viss tid.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
nämnda belopp motsvarar livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen efter en
årlig arbetsförtjänst av över 6 150 kronor. Att räkna upp ersättningarna i
flertalet fall till en så hög nivå kan icke gärna komma i fråga. Man får sålunda
utgå ifrån, att standardbeloppen för omregleringen måste ligga under
de högsta nu utgående beloppen. Härav torde följa, att en övergångsbestämmelse
om avvikelser från standardskalan är nödvändig. Denna bestämmelse
torde böra innehålla, att de livräntetagare, för vilka standardskalan skulle
medföra försämring, skola vara berättigade att även i fortsättningen åtnjuta
de före omregleringen utgående beloppen. Omräkning i dessa fall bör sålunda
äga rum endast om invaliditetsgraden ändras.
Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna för framtida fall skulle de lägsta
månadsbeloppen vid 20 % invaliditet bli kronor 33: 34 för skadade under 25
år och kronor 40: 00 för äldre skadade, och vid 25 % invaliditet skulle minimibeloppen
bli kronor 41:67 och 50:00. Standardbeloppen för äldre fall torde
böra vara något större. För skadade under 25 år torde lämpligen kunna väljas
de nuvarande ersättningsbeloppen för fredsskadade i lägsta klassen, vid
20 % invaliditet kronor 35: 84 och vid 25 % invaliditet kronor 44: 80. För
skadade över 25 år torde kunna väljas de nuvarande lägsta beloppen till beredskapsskadade,
vid 20 % invaliditet kronor 43:60 och vid 25 % invaliditet
kronor 62: 50.
Vid invaliditetsgrader över 25 % torde standardskalan böra, i överensstämmelse
med olycksfallsförsäkringslagens nya bestämmelser, upptaga olika belopp
för tid före och tid efter 67 års ålder.
De ovan föreslagna beloppen vid 25 % invaliditet motsvara för skadade
under 25 år livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen efter en årlig arbetsförtjänst
av 3 226 kronor, och för äldre skadade är motsvarande jämförelseinkomst
4 500 kronor. För de föreslagna beloppen vid helinvaliditet äro jämförelseinkomsterna,
såsom förut nämnts, 3 927 kronor före 25-årsåldern och
5 237 kronor i åldrarna 25—67 år. Om dessa utgångspunkter accepteras, torde
standardbeloppen vid invaliditetsgrader mellan 25 och 100 % böra avvägas så,
att jämförelseinkomsterna komma att stiga successivt inom ramarna av de
nyssnämnda inkomstbeloppen. Vid denna beräkningsgrund bli beloppen vid
de högre invaliditetsgraderna ungefär lika stora för skadade under 25 och över
67 år, och skillnaderna mellan beloppen vid de lägre graderna äro icke större
än att en sammanjämkning kan ske. Efter företagna jämkningar och avrundningar
erhålles följande tabell för månadsbeloppen vid vissa invaliditetsgrader:
Invaliditets-
grad
%
Månadsbelopp (kr.) i åldrarna
öer 25 men
under 67 år
under 25 och
över 67 år
30
85
65
40
125
95
50
165
125
60
205
155
70
250
185
80
300
220
90
350
260
100
400
300
En jämförelse mellan beloppen i kolumn 2 och de nu utgående beloppen
visar följande. Tabellbeloppen vid högre invaliditetsgrader än 60 % ligga
samtliga över de nuvarande maximibeloppen för beredskapsskadade, och beloppet
vid 60% motsvarar nära det nuvarande maximibeloppet (205:20).
Vid 50 % invaliditet ligger tabellbeloppet lägre än det nuvarande maximi
-
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
beloppet men högre än de åtta övriga beloppen för beredskapsskadade och
de fyra beloppen för fredsskadade. Vid 40 % invaliditet ligger tabellbeloppet
lägre än de nuvarande beloppen för tre kategorier beredskapsskadade men
högre än beloppen för de övriga sex kategorierna beredskapsskadade och
de fyra kategorierna av fredsskadade. Vid 30 % invaliditet understiger tabellbeloppet
sex av de nuvarande beloppen men överstiger sju.
Omedelbar användning av ersättningsskalan i kolumn 3 lfrågakommer i
stort sett blott för dem som skadats under fredstjänstgöring efter forsvarsberedskapens
slut. Vid invaliditetsgrader över 50 % överstiga tabellbeloppen
de nuvarande ersättningarna för samtliga grupper av fredsskadade och
för vissa beredskapsskadade. Vid 40 och 50 % invaliditet överstiga tabellbeloppen
de nuvarande beloppen för fredsskadade i näst högsta gruppen, och vid
30 % invaliditet ligger tabellbeloppet mellan de nuvarande beloppen för fredsskadade
i de båda mellersta klasserna. . ...
Av dessa jämförelser framgår att den föreslagna standardskalan skulle för
flertalet ersättningstagare medföra avsevärda ersättningsförbättringar, särskilt
vid de högre invaliditetsgraderna. En övergångsbestämmelse är, såsom
förut berörts, behövlig för att undvika ersättningsminskmngar i vissa fall,
men för det övervägande flertalet fall skulle de nya ersättnmgsbestammelserna
bli enbetliga och mycket enkla. Bestämmelserna om dyrtidstillägg och.
provisoriska ersättningstiilägg kunna avvecklas. De som en provisorisk tillläggsförmån
införda familjebidragen kunna, såsom framgår av den inledningsvis
lämnade redogörelsen för de gällande bestämmelserna, i en del fall utga
med större belopp än vederbörande skulle erhålla i ersättningsförbättrmg
vid omregleringen. I vissa fall kan en kännbar minskning av de sammanlagda
förmånerna uppkomma, om familjebidragen avvecklas. Det torde emellertid
icke vara erforderligt att enbart för dessa äldre fall bibehålla anordningen
med familjebidrag vid sidan av de från riksförsäkringsanstalten utgående förmånerna.
''Kommittén föreslår i stället, att riksförsaknngsanstalten skall bemyndigas
att i fall av detta slag utge_ ersättningsfyllnad med skäligt belopp.
I fråga om sjukpenningens storlek innebära de föreslagna ersättningsgrunderna
för nya fall att minimibeloppet av hel sjukpenning till värnpliktig i
åldern 20—25 år blir 6 kronor utan familjetillägg och kronor 7: 50 med dylikt
tillägg, minimibeloppet efter 25 års ålder 7 kronor utan och kronor 8: 50 med
familjetillägg, samt maximibeloppet 14 kronor utan och kronor 15: 50 med
familj etillägg. ....
Enligt de nuvarande provisoriska bestämmelserna variera sjukpenningarna
till fredsskadade värnpliktiga från kronor 6: 30 till kronor 8: 40 (fyra grupper)
och sjukpenningarna till beredskapsskadade från kronor 8: 3o till kionor 11. 2o
(nio grupper). i
Om livräntan vid helinvaliditet i de äldre fallen bestämmes till de ovan
föreslagna beloppen, 300 och 400 kronor i månaden, skulle motsvarande sjukpenningbelopp
bli följande: för värnpliktiga under 25 år 8 kionor utan och
kronor 9: 50 med familj etillägg, samt för äldre värnpliktiga respektive 10 kronor
och kronor 11:50.'' Dessa sjukpenningbelopp svara nämligen liksom de
föreslagna livräntorna vid helinvaliditet, mot årsförtjänsterna 3 927 och o 231
De nyssnämnda sjukpenningbeloppen skulle för de under fredstjänstgöring
skadade värnpliktiga alltid överstiga de nu utgående beloppen utom i de sällsynta
fall, där den skadade tillhör högsta ersättningsklassen. Forbattnngar
skulle också uppkomma för flertalet av de beredskapsskadade. Det är emellertid
att märka, att dessa belopp i flertalet fall bli lägre än de föreslagna
livräntebeloppen vid helinvaliditet. Har livränta utgivits för helinvaliditet,
torde hel sjukpenning för tid därefter böra motsvara livräntebeloppet per
120
Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.
dag räknat. Om livräntan vid kelinvaliditet i omreglerings fallen bestäms
till de föreslagna beloppen, 300 och 400 kronor per månad, torde hel sjukpenning
för efterföljande tider böra i regel utgå med 10 och 13 kronor per
dag. Sjukpenning av samma storlek torde också böra utgå, sedan ersättningsberättigande
tillstånd förelegat under viss längre tid, förslagsvis ett år. Bestämmelser
av detta slag torde böra införas icke blott för omregleringsfallen
utan även för framdeles inträffande fall. Frågan behandlas närmare i den
speciella motiveringen till militärersättningsförordningen (6 § 2 mom.).
I fråga om efterlevandelivräntorna finnas nu fyra ersättningsklasser för de
under fredstjänstgöring inträffade fallen och tre klasser för beredskapsfallen.
Oavkortad livränta till änka utgör i fredstjänstfallen lägst kronor
67: 20 och högst kronor 94: 50 i månaden, och i beredskapsfallen lägst kronor
93: 15 och högst kronor 109: 50 i månaden. Oavkortad barnlivränta varierar
i fredstjänstfallen från kronor 44: 80 till kronor 63: 00 och i beredskapsfallen
från kronor 62: 50 till kronor 73: 00 i månaden. Maximibeloppen av livränta
till föräldrar eller en av dem variera från kronor 51:45 till kronor 78:75 i
månaden. Avkortning sker i den mån livräntorna eljest skulle, dyrtidstillägg
och provisoriska tillägg oräknade, överstiga 2/s av den antagna, årliga arbetsförtjänsten
i vederbörande klass. t. ex. då änka och 3 barn äro livränteberättigade.
Livräntor till änka och barn utgår före livränta till föräldrar. I de
nämnda livräntebeloppen ingå dyrtidstillägg och — utom för föräldrar —
provisoriska ersättningstillägg. Med hänsyn till folkpensioneringens effektivisering
m. m. ansågos tillräckliga skäl icke föreligga för provisoriska ersättningstillägg
åt föräldrar (prop. 250: 1946, s. 63).
Ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder innebära,
att änkas livränta höjs från V4 till Va av den avlidnes årliga arbetsförtjänst
och att sammanlagda maximibeloppet av livräntor till flera efterlevande höjs
från 2/3 till Vs av arbetsförtjänsten.
Mot den föreslagna livräntan av 400 kronor i månaden vid helinvaliditet
svara enligt olycksfallsförsäkringslagens nya grunder en änkelivränta av 145,
en barnlivränta av 73 och ett sammanlagt maximibelopp av 364 kronor i
månaden. Kommittén föreslår, att dessa belopp, avrundade till 150, 75 och
375 kronor, fastställas för omregleringen av änke- och barnlivräntorna. Med
dessa beräkningsgrunder höjas samtliga änkelivräntor avsevärt, och barnlivräntornas
oavkortade belopp komma överlag att något- överstiga det nuvarande
maximibeloppet.
Vid de provisoriska förbättringarna år 1946 uppräknades, såsom förut
nämnts, ersättningarna enligt 1909 års förordning till värnpliktiga, volontärer
och stammanskap i nivå med ersättningar enligt 1927 års förordning till värnpliktiga
i lägsta ersättningsklassen. Samtidigt föreskrevs i 1927 år förordning
det förut nämnda särskilda minimibeloppet av 3 000 kronor för beräkning
i vissa fall av den årliga arbetsförtjänsten för fast anställt manskap;
syftet härmed var att tillförsäkra fast anställt manskap minimiersättningar
av ungefär samma storlek som de lägsta ersättningarna till värnpliktiga. Ersättningar
enligt 1927 års förordning på grund av skador, som före 1946 års
ändring drabbat fast anställt manskap, ha i åtskilliga fall beräknats efter så
låga årliga arbetsförtjänster som 1 800 och 2 100 kronor. Med hänsyn till att
det fast anställda manskapets tjänstgöringsförhållanden äro likartade med
de värnpliktigas, och då anställningen delvis träder i stället för värnpliktstjänstgöringen,
föreslår kommittén att de ovan angivna grunderna för omreglering
av de värnpliktigas ersättningar göras tillämpliga också på det fast
anställda manskapet. Samma grunder torde också böra gälla för omreglering
av eventuella ersättningar i anledning av skador som drabbat indelt
manskap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
121
Ersättningar enligt 1927 års förordning eller enligt grunderna för förordningen
utgå i vissa fall enligt riksdagens eller Kungl. Maj:ts beslut för skador,
som inträffat under frivilligt deltagande i militärtjänstgöring, och i en del
andra fall. Emellanåt har ersättningen beräknats enligt samma grunder som
för värnpliktiga, emellanåt enligt de för anställd personal gällande grunderna.
Innan avgörande träffas angående omreglering av dessa ersättningar, torde
de nu löpande fallens beskaffenhet böra undersökas. Kommittén föreslår, att
Kungl. Maj:t skall äga besluta om tillämpning helt eller delvis av omregleringsbestämmelserna
på andra ersättningar enligt 1927 års förordning eller
grunderna däri än ersättningar till värnpliktiga samt fast anställt och indelt
manskap, ävensom på eventuella ersättningar enligt grunderna för 1909 års
förordning. Det torde vara lämpligt att riksförsäkringsanstalten i samband
med omregleringen av de värnpliktigas och manskapets ersättningar undersöker,
i vad mån andra ersättningsfall finnas, som böra omregleras efter
samma grunder, och avgiver förslag därom till Kungl. Maj:t.
I samband med en omreglering enligt de ovan föreslagna riktlinjerna böra
även vissa andra ändringar i ersättningsgrunderna företagas. För kommitténs
förslag härutinnan redogöres i den speciella motiveringen.
Vid den förut nämnda utredningen om förbättrad kompensation åt vissa
ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen ämnar kommittén även
undersöka vilka ersättningsförbättringar som böra komma till stånd i fråga
om sådana under militärtjänstgöring inträffade skadefall som icke omfattas
av den nu föreslagna omregleringen (skador som drabbat i 1927 års förordning
avsedd reservpersonal m. fl.).
Anspråk på ersättningar enligt militärersättningsförordningarna äro underkastade
tioårig preskription enligt de i 1862 års preskriptionsförordning givna
bestämmelserna. Beträffande ersättning enligt 1927 års förordning i anledning
av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, gäller vidare det särskilda
stadgandet, att ersättningsrätten är förverkad om icke underrättelse om
sjukdomen lämnats eller ersättning begärts inom tre år från tjänstgöringens
eller anställningens upphörande eller den senare tidpunkt då sjukdomen yppades
eller dödsfallet inträffade (23 §). När detta stadgande är tillämpligt, anses
bestämmelserna om tioårig preskription icke tillämpliga. Även 1909 års förordning
innehåller vissa särskilda preskriptionsbestämmelser (4, 12 och 14 §§).
I åtskilliga fall, då föreskriven tid för väckande av ersättningsanspråk försuttits,
har ersättning utverkats på extraordinär väg. Biksdagen har år 1944
i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 385) anhållit om övervägande av frågan angående
ändrade regler om preskription av fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller 1927 års militärersättningsförordning. Ärendet
överlämnades av Kungl. Maj:t till socialvårdskommittön och kommer att upptagas
till behandling vid den pågående översynen av olycksfallsförsäkringslagen.
Tills vidare vill kommittén föreslå, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens
bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta, att anspråk på ersättning
eller fortsatt ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
må upptagas till prövning utan hinder av att föreskriven tid
för anspråkets framställande försuttits.
Såsom en övergångsanordning har i det föregående föreslagits, att riksförsäkringsanstalten
skall kunna utge skälig ersättningsfyllnad för det fall att
ersättning efter omregleringen understiger förut utgående ersättning jämte
familjebidrag. Sådan ersättningsfyllnad torde ifrågakomma endast i en ringa
del av samtliga ersättningsfall. Några detaljerade regler angående fyllnadsbeloppens
beräkning och storlek torde icke böra uppställas, utan riksförsäkringsanstalten
synes böra få befogenhet att tills vidare efter fri prövning
bestämma de belopp som med hänsyn till samtliga omständigheter i fallen
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
finnas vara skäliga. Föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t
efter riksdagens bemyndigande.
I de fall, då ersättningstagaren åtnjuter inkomstprövad folkpensionsförmån
eller särskilt barnbidrag, bör den vid omregleringen uppkommande ersättningsförbättringen
medföra att förmånen i fråga indrages eller minskas. I
riksförsäkringsanstaltens beslut angående omreglering av ersättningar till
skadade med höggradig invaliditet eller i åldrar över G7 år samt av ersättningar
till efterlevande torde böra angivas, att omregleringen kan komma att
föranleda omprövning av eventuellt utgående inkomstprövad förmån från pensionsstyrelsen.
Vidare böra omregleringsbesluten i lämplig utsträckning delgivas
pensionsstyrelsen. Kommittén förutsätter, att samråd mellan riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen kommer att äga rum i dessa hänseenden.
Speciell motivering.
Förslaget till ny militärersättningsförordning.
1 §•
1 mom. överensstämmer i stort sett med 1 § 1—2 stycket i 1927 års förordning.
Vissa skiljaktigheter föreligga beträffande de uppräknade personalkategorierna.
Manskap på civilanställningsstat har här icke medtagits, enär
sådan stat numera icke förekommer. Bland de frivilliga har hemvärnspersonalen
medtagits, enär denna personals ersättningsrätt icke på sådant sätt
avviker från övriga frivilligas, att särskild förordning är behövlig. Med hemvärnspersonal
förstås, i enlighet med 6 § hemvärnskungörelsen (SFS 1947:
673) hemvärnsmän inklusive hemvärnsbefälet, extra hemvämsmän, hemvärnsrekryter
och hemvärnspojkar.
Av det fast anställda manskapet undantogos vid 1944 års ändringar i 1927
års förordning högbåtsmän och överfurirer från ersättningsrätt enligt förordningen,
enär de hade rätt till tjänste- och familjepension (prop. 1944: 107,
s. 22). I övergångsbestämmelse föreskrevs dock, att djdika beställningshavare
skulle alltjämt anses tillhöra det i förordningen avsedda fast anställda manskapet,
i den män de tillträtt sina beställningar före den 1 juli 1944 (SFS
1944:316). Likaledes föreskrevs, att flaggkorpraler, högbåtsmän och överfurirer,
vilka som pensionsavgångna före nämnda dag inträtt i reserv, skulle
anses tillhöra den i förordningen avsedda icke ständigt tjänstgörande fast
anställda personalen. Vid olycksfall i tjänsten och yrkessjukdom äro de
undantagna manskapsgrupperna — liksom annan vid försvarsväsendet anställd
personal, som icke omfattas av förordningen -— berättigade till ersättningar
enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Från sådan ersättning
göres enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen avdrag på visst sätt för
utgående pension i anledning av kroppsskadan. Avdrag görs däremot icke för
ålderspension.
Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande
lydelse vid 1948 års ändringar i lagen. Det förutsattes emellertid, att frågan
om reglering av förhållandet mellan livräntor och pensioner skulle, såsom
socialvårdskommittén hade föreslagit, upptagas till ny behandling vid den
planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas allmänna bestämmelser
(prop. 1948:235, s. 53). Kommittén vill här ånyo understryka angelägenheten
av att uppmärksamhet ägnas denna fråga, som för de militära beställningshavarnas
vidkommande är av särskild betydelse på grund av de
låga pensionsåldrarna. Sammanlagda beloppet av livränta efter hög invalidi-’
tetsgrad och oavkortad ålderspension kan för stora personalkategorier bli
högre än den före avgången åtnjutna lönen. Å andra sidan bör beaktas, att
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
livräntorna vid de högsta invaliditetsgradema kunna vara avsevärt förmånligare
än de sjukpensioner, vartill högbåtsmän och överfurirer samt personal
med något högre tjänsteställningar äro hänvisade, om de måste lämna tjänsten
på grund av annan sjukdom än yrkessjukdom. Även furirer hava numera pensionsrätt
såsom extra ordinarie tjänstemän, men till följd av den korta anställningstiden
bli deras pensionsförmåner icke så stora, att de i förevarande
sammanhang böra undantagas från ersättningsrätt.
Den ovannämnda, år 1944 tillkomna övergångsbestämmelsen har icke medtagits
i förslaget. I övrigt innebär förslaget inga ändringar beträffande förordningens
tillämpningsområde i fråga om den vid försvaret anställda personalen.
I 2 mom. har intagits den i allmänna motiveringen föreslagna bestämmelsen
om ersättningsrätt för skador vid inskrivning till värnpliktstjänstgöring
eller prövning för vinnande av anställning som manskap. Bestämmelsen har
avfattats så, att ersättning kan utges även då skada inträffar under omständigheter
som enligt Kungl. Maj:ts förordnande skola jämställas med inskrivning
eller prövning.
I 3 mom. har intagits det i nuvarande 1 § sista stycket givna bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att besluta om ersättning till personer, som eljest icke
skulle vara ersättningsberättigade.
2 §■
Enligt de nuvarande, år 1944 tillkomna bestämmelserna gäller bland
annat, att militärtjänstgöring under vissa förutsättningar anses hava varit för
handen även då vederbörande under tjänstgöringsfri tid vistats inom tjänstgöringsorten
eller i dess omgivning. Efter dessa bestämmelsers tillkomst har
personalen erhållit avsevärt vidgad rätt att under fritid uppehålla sig på annan
ort. Det år 1944 tillkomna stadgandet torde dock fortfarande vara ändamålsenligt
och har medtagits i förslaget.
Likaså har i förslaget intagits den nuvarande bestämmelsen att vissa frivilliga
utbildningskurser skola anses som militärtjänstgöring.
I fråga om hemvärnspersonalen bör liksom enligt de nuvarande bestämmelserna
(1 § SFS 1941:593) gälla, att av befälet anordnad frivillig tjänstgöring
likställes med den obligatoriska tjänstgöringen.
Enligt 2 § i 1927 års förordning anses militärtjänstgöring hava varit för
handen även då vederbörande färdats till eller från tjänstgöringen, såvida
färden föranletts av och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen
eller med permission eller annan ledighet. Motsvarande stadgande
i förordningen för hemvärnspersonalen, vilket tillkom före 1944 års ändringar
1 1927 års förordning, innehåller att i tjänstgöringen inbegripes sådan färd
till och från tjänstgöringsstället, som föranledes av och står i omedelbart samband
med tjänstgöringen. I förslaget har den nuvarande bestämmelsen i 1927
års förordning intagits och gjorts tillämplig även beträffande färder i samband
med inskrivning eller prövning.
3 §•
De föreslagna bestämmelserna i 1—2 styckena ersätta de nuvarande stadgandena
i 19 § av 1927 års förordning, 2 § i förordningen för hemvärnet och
2 § i kungörelse den 22 juni 1944 (nr 466) angående frivillig personals hänförande
under 1927 års förordning. För hemvärnet gäller nu generellt, att
sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses vara adragen under
tjänstgöringen därest denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit
till sjukdomen. Den i 19 § 1 mom. av 1927 års förordning intagna presumtionsregeln
beträffande sjukdom, som yppas under tjänstgöringen, har således icke
gjorts tillämplig på hemvärnets personal. För de i 1944 års kungörelse av
-
124
Kungl. Alaj:ts ''proposition nr 96.
sedda frivilliga skall presumtionsregeln däremot tillämpas, men endast såvida
den tjänstgöring, under vilken sjukdomen yppats, omfattat minst sex
dagar i en följd med en genomsnittlig arbetstid av sex timmar för dag.
I fråga om sådana smittosamma sjukdomar, som ha kort inkubationstid
eller uppträda som lokala epidemier, kan det låta sig göra att med bestämdhet
„s^or av säkerhet avgöra om sjukdomen är ådragen under militärtjänstgöring
eller ej. I andra tall är det ofta mer eller mindre osäkert om
och i vad mån ett orsakssamband med tjänstgöringen realiter föreligger. Den
i. 1927 års förordning uppställda presumtionsregeln beträffande °cfe under
tjänstgöringen yppade sjukdomarna ökar de insjuknades möjligheter att erhålla
ersättning i svårbedömda fall och underlättar prövningen. För att sjukdomen
skall anses vara yppad förutsättes enligt förarbetena till bestämmelserna,
att den framträtt med tydliga sjukdomssymptom eller eljest blivit av
läkare konstaterad.
Enligt förslaget skall presumtionsregeln tillämpas då sjukdom yppas under
pågående tjänstgöring, inskrivning eller prövning. Vid förslagets‘utarbetande
har övervägts, om regelns tillämplighet borde i någon män inskränkas, så att
den bleve tillämplig på sjukdom som yppades efter det att tjänstgöring eller
prövning varat under längre tid i en följd än en dag. En sådan begränsning har
emellertid icke ansetts vara av egentlig praktisk betydelse, enär det ligger
i sakens natur, att presumtionen försvagas om tjänstgöringen eller prövningen
pågått så kort tid som högst en dag.
När en sjukdom, som framträtt redan före tjänstgöringen, inskrivningen
eller prövningen, befinnes ha försämrats under denna, bör presumtionsregeln
tillämpas beträffande försämringen.
Enligt sista stycket skall gälla, att de i det följande givna bestämmelserna
om olycksfallsskador skola tillämpas även beträffande annorledes ådragna
sjukdomar och att dagen för sjukdomens yppande därvid jämställes med
dagen för olycksfallet. Genom den förra delen av stadgandet vinnes, att avfattningen
av de efterföljande paragraferna kan förenklas. Den senare delen av
stadgandet är av betydelse vid tillämpning av karensregeln för sjukpenning
(6 § 2 mom., 1 punkten), bestämmelsen om efterlevande makes rätt till livränta
(7 § 1 st.) och reglerna om beräkning av den sjukes årliga arbetsförtjänst
(9 § 1 st., jfr 9 § olycksfallsförsäkringslagen).
De medicinska sambandsfrågorna komma att ägnas ytterligare uppmärksamhet
när vissa försäkringsmedicinska spörsmål vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen
upptagas till behandling. Därvid kommer bland annat
att övervägas, om ersättning bör i större utsträckning än hittills medges för
komplikationer till operativa ingrepp och andra behandlingsåtgärder.
4 §•
Denna paragraf motsvarar 3 § i 1927 års förordning. 5 6
5 §''
De i paragrafens båda första punkter intagna bestämmelserna angående
lämnandet av underrättelse om skada, som någon ådrager sig under militärtjänstgöring,
motsvara innehållet i 14 § 1 st. av 1927 års förordning. Enligt
den tillagda tredje punkten meddelar Konungen erforderliga föreskrifter angående
motsvarande underrättelser om andra i förordningen avsedda skador
samt angående skyldigheten att avgiva anmälningar till riksförsäkringsanstalten.
6 §■
Paragrafen motsvarar samma paragraf i olycksfallsförsäkringslagen enligt
lagrummets nya lydelse (SFS 1948:420).
125
Kungl. Maj:ts proposition ni 96.
Det i 1 mom. som andra punkt införda stadgandet om skyldighet för den
skadade att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som den militära
myndigheten eller riksförsäkringsanstalten tillkallar, motsvarar 20 § sista
punkten i olycksfallsförsäkringslagen och 14 § 2 st. i 1927 års förordning.
I 2 mom. har som sista stycke intagits det i allmänna motiveringen (s. 120)
föreslagna stadgandet att sjukpenningen i vissa fall skall vara av samma storlek
som livränta.
I det betänkande av socialvårdskommittén, som lades till grund för de
senaste ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder, anförde
kommittén bland annat, att det i och för sig icke vore omotiverat, att ersättningen
vid bestående arbetsoförmåga utginge efter förmånligare grunder än
vid övergående arbetsoförmåga, men att gränsen mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd
kunde vara flytande, samt att det emellanåt inträffade, att ett
invaliditetstillstånd avbrötes av nytt sjukdomstillstånd (prop. 1948: 235, s. 74).
Vid förslagets utarbetande hade övervägts bestämmelse därom, att sjukersättning
efter förloppet av viss längre tid, t. ex. ett halvt år efter olycksfallet,
skulle bestämmas efter samma grunder som invaliditetsersättning. Med hänsyn
till bland annat det förhållandet, att bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning skedde på i viss mån olika sätt vid sjukdoms- och invaliditetstillstånd,
hade emellertid tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att i det dåvarande
sammanhanget föreslå en dylik särbestämmelse. Samma fråga berördes
även i kommitténs senare avgivna förslag angående vissa följdändringar i
1927 års förordning m. m. Förslaget innebar bland annat, att de i förordningens
20 § föreskrivna inskränkningarna i rätten till ersättning i form av
sjukpenning m. nr. skulle upphävas; så har numera skett. I motiveringen anförde
kommittén, att vid den fortsatta översynen syntes få övervägas en gränsdragning
av annat slag mellan sjuk- och invaliditetsersättningar vid kroniska
sjukdomar. Med hänsyn till att ersättningen vid höggradig invaliditet bleve
förmånligare än sjukpenning, kunde måhända ifrågasättas uppställandet av
en regel till ledning för bestämmandet av den tidpunkt, från vilken ersättning
vid kronisk sjukdom borde utgå i form av invaliditetsersättning.
Enligt militärersättningsbestämmelserna utgår ofta livränta på grund av
kronisk sjukdom. Det förekommer icke sällan, att tillståndet akutiseras, så
att förutsättningar uppkomma för att utgiva sjukpenning i stället för livränta.
Även vid olycksfallsskador händer det emellanåt, att ett invaliditetstillstånd
avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Då beloppet av hel sjukpenning enligt de
allmänna reglerna blir mindre än livräntebeloppet per dag vid helinvaliditet,
kan det sålunda lätt inträffa — om annat icke föreskrives — att en försämring
i tillståndet ger anledning till en minskning av ersättningen. På grund härav
föreslås, att sjukpenning, som utgives efter det att livränta för helinvaliditet
utgivits, skall vid arbetsoförmåga motsvara beloppet per dag av sådan livränta
och vid nedsättning av arbetsförmågan utgå med det lägre belopp, som
svarar mot graden av nedsättningen. Emedan gränsen mellan sjukdoms- och
invaliditetstillstånd ofta är flytande, särskilt vid kroniska sjukdomar, föreslås
vidare, att samma regel skall tillämpas sedan ersättning i form av sjukpenning
eller livränta utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Vid
den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen ämnar kommittén upptaga
frågan om införandet av en dylik bestämmelse även i lagen.
3 mom. överensstämmer med 6 § 3 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande
tillämpningen av stadgandet om utbyte av livränta mot kapitalbelopp
anföras vissa synpunkter nedan under 8 och 20 §§.
4 mom. överensstämmer med stadgandet i 6 § 3 st. i 1927 års förordning.
Detta stadgande undergick år 1944 viss ändring, som enligt motiveringen
huvudsakligen var av redaktionell art- (prop. 107, s. 35). ltiksförsäkrings
-
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
anstalten hade föreslagit, att stadgandet skulle givas det innehållet att ersättning
enligt 6 § icke skulle utgå så länge den anställning eller tjänstgöring
varade, under vilken skadan hade inträffat. I motiveringen hade anstalten
anfört, att tveksamhet rått, huruvida en person, som åtnjöte livränta, ägde
uppbära denna under en senare tjänstgöring; ett förtydligande härutinnan
ansågs önskvärt. Med hänsyn till de sålunda gjorda uttalandena vid 1944 års
ändring torde få förutsättas, att stadgandet icke inverkar på den skadades rätt
att uppbära ersättning under ny anställning, respektive ny tjänstgöring. I
vissa fall kan emellertid avdrag enligt 11 § ifrågakomma under den senare
perioden.
7 §■
De föreslagna bestämmelserna motsvara 7 § olycksfallsförsäkringslagen. En i
lagen intagen bestämmelse därom, att änkling, som försummat sin försörjningsplikt,
mister eventuell rätt till livränta, har dock icke medtagits här,
enär denna bestämmelse torde sakna praktisk betydelse.
8 §•
Bestämmelserna i första stycket äro desamma som i 9 § av 1927 års förordning.
I förhållande till 8 § olycksfallsförsäkringslagen föreligger den
skiljaktigheten, att den skadades kön icke upptagits bland de omständigheter,
som skola beaktas vid bedömandet av skadans inverkan på arbetsförmågan.
Könet torde emellertid icke böra tillmätas betydelse annat än indirekt genom
det föreskrivna hänsynstagandet till den skadades yrke.
I tillämpningen ha s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanliga invaliditetsgraderna
vid olika slags skador, kommit att erhålla mycket stor betydelse
som rättesnöre för bedömningen. Önskemål ha i olika sammanhang
framkommit om ökat hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda
fallen. Kommittén har vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen upptagit
frågan om ändrade bestämmelser för bedömningen, men frågan är icke slutbehandlad.
De gällande bestämmelserna lämna emellertid vidsträckt utrymme
för hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda fallen. Det förhållandet,
att översyn av bestämmelserna pågår, bör enligt kommitténs mening icke
betraktas som hinder för en ökad differentiering av bedömningen. Kommittén
anser det vara särskilt angeläget, att större avseende än hittills fästes vid de
skadades anpassningssvårigheter under den första tiden av invaliditetstillståndet,
icke minst vid de kroniska sjukdomarna, som utgöra huvudparten av
ersättningsfallen enligt militärersättningsbestämmelserna.
Enligt de hittillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen bör den.
beräknade invaliditetsgraden icke sänkas av den anledningen, att skadans
faktiska betydelse i det särskilda fallet minskas till följd av nyförvärvad
yrkesutbildning. Då planmässig yrkesomskolning av invalider numera bedrives
i betydande omfattning, är en ändring av bedömningsprinciperna i detta
hänseende påkallad.
Vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst anfördes i ett remissyttrande,
att det syntes ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga försorg
om att skadade komme i tillfälle att lära ett nytt yrke, och att nyförvärvad
yrkesskicklighet borde kunna föranleda jämkning av fastställd livränta, dock
icke så att den skadades intresse av att genom arbete skaffa sig ökade inkomster
kvävdes. Föredragande departementschefen ansåg emellertid, att
något stadgande om jämkning i dylika fall icke borde intagas i lagen, och
uttalade i detta hänseende följande:
»Vad beträffar förslaget att medgiva jämkning i ersättningen även i sådana
fall — -— — där arbetaren på grund av nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats
127
Kungl. Maj:ts proposition nr Hd.
minska de ekonomiska följderna av olycksfallet, torde en dylik möjlighet till
jämkning ej vara av den betydelse, som vid ett första påseende skulle kunna
förefalla. Om invaliditeten är ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta
med den verksamhet, han förut idkat, och om han därvid vinner väsentligt
ökad arbetsförmåga, kan jämkning äga rum redan på grund av de i 8 §
föreslagna bestämmelserna. År invaliditeten däremot väsentlig, eller har
arbetaren helt förlorat arbetsförmågan, torde han i förra fallet endast mera
sällan och i senare fallet överhuvudtaget icke kunna genom nyförvärvad yrkesskicklighet
inom annan näringsgren skaffa sig någon avsevärd arbetsförtjänst.
Skulle emellertid detta i enstaka fall inträffa, synes det i allmänhet varken
från det allmännas synpunkt klokt ej heller billigt att beröva arbetaren den
ersättning, som redan tillerkänts honom på grund av den svåra kroppsskada,
som uppkommit genom olycksfallet, och av vilken han allt framgent har betydande
men.»
I en proposition till 1926 års riksdag (nr 109) angående ändrad organisation
av försäkringen och vissa ändringar i ersättningsgrunderna föreslogs bland
annat att försäkringsinrättningen skulle äga rätt att, där så lämpligen kunde
ske, med den skadades samtycke bereda honom yrkesutbildning, som kunde
vara ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter, samt att jämkning
i ersättningen skulle kunna äga rum, när utbildning, som inrättningen sålunda
bekostat, lett till att förvärvsmöjligheterna väsentligen ökats.
I motiveringen till de nämnda förslagen -— som liksom organisationsförslaget
förföllo vid riksdagsbehandlingen — uttalade departementschefen, att
den bästa ersättningen till en arbetare, som genom olycksfall blivit oförmögen
till sitt tidigare yrkesarbete, torde givas genom att bereda honom möjlighet
till verksamhet i annat yrke. Om yrkesutbildningen i fråga lämnats genom
försäkringsinrättningens ingripande och på dess bekostnad, borde förvärvsförmågans
återvinnande kunna medföra nedsättning av livräntan; ett fortsatt
utgivande av penningbelopp i full utsträckning skulle nämligen i dylika fall
uppenbarligen innebära en dubbelersättning. Samma skäl gällde icke för avdrag
i de fall, då den skadade själv hade bekostat sin yrkesutbildning. Börande
sådana fall kunde vidare, i överensstämmelse med det ovan refererade dcpartementschefsuttalandet
år 1916, sägas att av psykologiska skäl en nedsättning
ej borde ske, enär detta kunde motverka en strävan efter yrkesutbildning.
Vid de gällande bestämmelsernas tillkomst utgick man från att det endast
undantagsvis komme att inträffa, att invalids förmåga till förvärvsarbete
väsentligt ökades genom utbildning till nytt yrke. Numera är läget helt annorlunda.
Omskolningsverksamhet av betydande omfattning bedrives av både
pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. I förevarande sammanhang
är särskilt den under sistnämnda myndighet sorterande »arbetsvärden» av
betydelse. Erfarenheten har visat, att arbetsvärdens rätta handhavande kräver
en speciell sakkunskap och ingående kännedom om invaliders utkomstmöjligheter
på olika områden. De organ, som ha att utge invaliditetsersättningarna,
äro icke utrustade med sådan sakkunskap. Då fråga uppkommer, om en livränteberättigad
invalid bör erhålla yrkesutbildning, torde avgörandet böra
träffas av de sakkunniga myndigheterna i samma ordning som för invalider
utan rätt till livränta. Bidrag till utbildningskostnaderna torde likaså böra
medges de livränteberättigade invaliderna i samma ordning som för andra
invalider med liknande ekonomiska villkor och levnadsförhållanden. Kostnadernas
storlek är mycket olika i olika fall, beroende på om utbildningen kan
erhållas i hemorten eller ej, huru länge utbildningen pågår, om några avgifter
behöva erläggas, om ersättning utgår för det presterade arbetet o. s. v. Dessa
omständigheter synas icke böra inverka vid invaliditetsgradens bedömande
efter utbildningens slut.
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
När man tidigare diskuterat yrkesutbildningens inverkan vid invaliditetsbedömningen,
har frågeställningen varit om den genom utbildningen åstadkomna
förbättringen av den skadades utkomstmöjligheter borde föranleda
minskning av den fastställda livräntan. Har utbildningen lett till en väsentlig
och varaktig minskning av skadans betydelse, är det fullt rimligt, att livräntans
storlek jämkas. Man bör emellertid också beakta, att en utbildning, som
kan leda till ett så gott resultat, i allmänhet drager avsevärd tid och att den
skadade då får avstå från förvärvsarbete (i den mån icke utbildningsarbetet
är förenat med vederlag). En höjning av ersättningen under utbildningstiden
på grund av ökat inkomstbortfall torde vara lika rimlig som en sänkning sedermera,
när utbildningen lett till åsyftat resultat.
På grund av det anförda ha i 8 § som ett nytt andra stycke intagits bestämmelser.
därom, att invalids yrkesutbildning skall under vissa förutsättningar
tagas i betraktande vid bedömandet av arbetsförmågans nedsättning. En av
förutsättningarna är, att utbildningen kan, med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter, anses ha tillkommit huvudsakligen för att minska
skadans inverkan på den skadades förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst.
Bestämmelserna äro således icke avsedda att komma i tillämpning i
det fall, att den skadades utbildning visserligen kan vara ägnad att minska
skadans inflytande men icke är att anse som tillkommen huvudsakligen i
detta syfte, t. ex. då en skadad värnpliktig ägnar sig åt studier, som redan
tidigare påbörjats eller planerats eller som eljest kunna antagas ha kommit
till stånd, även om skadan icke hade inträffat. I sådana fall skall bedömningen
ske enligt huvudbestämmelserna i första stycket, som bland annat innebära,
att olika invaliditetsgrader tillämpas för kroppsarbetare och intellektuella
arbetare. Om emellertid andra stycket är tillämpligt, skall vid bestämmandet
av ersättning under utbildningstiden beaktas i vad mån den skadade genom
utbildningen hindras från att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga i förvärvsarbete,
varmed även förstås i utbildningen ingående avlönat arbete. Å
andra sidan skall, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans
betydelse, skälig hänsyn tagas därtill vid prövning av rätten till ersättning
efter utbildningens slut.
De i andra stycket intagna bestämmelserna kunna leda till att fastställd
invaliditetsgrad sänkes trots oförändrat tillstånd, enär den skadade genomgått
utbildning med gynnsamt resultat. Till följd härav uppkommer fråga,
om dessa bestämmelser begränsa möjligheten att helt eller delvis utbyta livränta
mot engångsbelopp (6 § 3 mom. sista stycket). Någon sådan effekt av
egentlig betydelse torde dock icke uppkomma, enär invaliditeten i de fall, där
en tillämpning av dessa bestämmelser är aktuell eller framstår som icke
osannolik, i regel torde vara så betydande, att tillräckligt utrymme för ifrågakommande
utbyte finnes, även om man räknar med att livräntan kan komma
att minskas.
9 §-
Denna paragraf innehåller de i allmänna motiveringen förordade grunderna
för beräkning av de skadades årliga arbetsförtjänster.
Särskilt i fråga om de värnpliktiga kunna beräkningarna vara förenade med
betydande osäkerhetsmoment. Det kan eventuellt komma att visa sig lämpligt,
att vissa särskilda regler uppställas för de fall, då beräkningen väsentligen blir
en skälighetsprövning. En tänkbar metod torde i så fall vara, att vissa normalbelopp
uppställas — t. ex. ett belopp för var och en av de å värnpliktiga tilllämpliga
sjukpenningklasserna — av vilka det belopp, som kan anses närmast
motsvara den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst, skall tillämpas vid livräntas
bestämmande.
129
Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.
I fråga om dem, som arbeta för föräldrarnas räkning utan avtalad lön eller
mot låg lön, förutsätter kommittén, att den årliga arbetsförtjänsten kommer
att beräknas till det belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till de för
jämförlig lejd arbetskraft vanliga lönerna.
10 §''
Första stycket innehåller i något förkortad form det nuvarande stadgandet
i 10 § första punkten av 1927 års förordning om rätt för riksförsäkringsanstalten
att bereda den skadade vård på sjukvårdsanstalt. En i 1927 års förordning
intagen bestämmelse, enligt vilken sådan vård utan den skadades medgivande
kan komma till stånd endast med stöd av läkarintyg, har icke medtagits,
enär den saknar praktisk betydelse.
Enligt andra stycket skall sjukpenningavdrag under vårdtid liksom enligt
10 § olycksfallsförsäkringslagen utgöra 1 krona 50 öre för dag, dock högst
hälften av sjukpenningen.
I 10 § tredje stycket av 1927 års förordning stadgas, att riksförsäkringsanstalten
i vissa fall äger bereda livräntetagare naturaförmåner eller anstaltsvård
i stället för livräntan eller del därav. Enligt förslaget skall detsamma
gälla i fråga om sjukpenning. Yidare föreslås, att ersättning i form av naturaförmåner
skall kunna utges, förutom då ersättningstagaren är hemfallen åt
dryckenskap, även vid allvarligt läkemedelsmissbruk. Vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen
bör 10 g däri ändras på samma sätt.
11 §.
De i 1 mom. 1 stycket intagna allmänna reglerna om avdrag från ersättning
i sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, överensstämma med 11 §
1 stycket i 1927 års förordning. Övriga bestämmelser i 1—2 mom. ansluta sig
till den nya lydelsen av 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
I fråga om personalen vid driftvärnet — den del av hemvärnet som verkar
för det omedelbara skyddet av allmänna och enskilda företags anläggningar
och arbeten — gäller enligt 35 § 3 punkten hemvärnskungörelsen (SFS
1947:673), att den som i fred under driftvärnstjänstgöring eller kurs ådrager
sig skada eller sjukdom skall äga åtnjuta samma förmåner från myndigheten
eller företaget som om skadan eller sjukdomen inträffat under tjänstgöring
där. Enligt 38 § äger riksförsäkringsanstalten vid ersättnings utgivande göra
avdrag i den mån motsvarande ersättning utgår på grund av den skadades
eller sjukes anställning såsom arbetstagare vid central arbetsavdelning eller
såsom tjänsteman eller arbetare hos den myndighet eller det företag vars
driftvärn han tillhör. Avdrag kan sålunda, till skillnad från vad som gäller
enligt 11 § i 1927 års förordning, göras även för understöd som icke bestrides
av statsmedel. Enligt 3 mom. i förslaget skall Konungen äga meddela föreskrifter
om avdrag i dylika fall.
12 §.
Denna paragraf motsvarar 18 § i 1927 års förordning.
13 §.
Bestämmelserna i 1, 3 och 4 styckena motsvara 16 § i 1927 års förordning.
I 2 stycket ha intagits mot 13 § 2 stycket olycksfallsförsäkringslagen svarande
bestämmelser om utgivande av provisoriska ersättningar i vissa fall.
14 §.
Denna paragraf motsvarar 12 § i 1927 års förordning. Yissa avvikelser ha
föreslagits, emedan sjukpenning i cn del fall, särskilt vid kroniska sjukdomar,
9—173 <13 Bihcing till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. Nr 96.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr i)6.
utgår för så långa tider, att ersättningen lämpligen bör, liksom livränta, utbe
talas månadsvis i förskott i stället för veckovis i efterskott.
15 g.
Denna paragraf överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med
17 § i 1927 års förordning.
16 g.
Enligt 13 g i 1927 års förordning utgör orsättningsrätten icke hinder för
den skadade att göra anspråk på skadestånd utöver ersättningen. Yidare stadgas,
att riksförsäkringsanstalten äger söka utgiven ersättning åter av skadeståndspliktig.
Sådant återkrav må dock enligt ordalydelsen — som överensstämmer
med 12 g olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse efter lagändring
år 1926 -— icke äga rum, där även den skadeståndspliktige drabbats av olycksfallet
och på grund därav är berättigad till ersättning enligt förordningen.
Rimlig anledning att på detta sätt utesluta återkrav gentemot någon, som
ådragit sig en måhända obetydlig skada, finnes emellertid icke. Stadgandets
avfattning i denna del får — såsom framgår av det i Nytt Juridiskt Arkiv 1946:
s. 655 ff. refererade rättsfallet —- anses ha tillkommit genom ett lagtekniskt
missöde och icke böra lända till efterrättelse. I förslaget har undantagsbestämmelsen
följaktligen icke medtagits. Motsvarande ändring bör vid revisio
nen av olycksfallsförsäkringslagen göras i 12 § däri.
17 §.
Enligt 26 § 2 mom. i 1927 års förordning skall olycksfallsförsäkringslagen
icke äga tillämpning beträffande olycksfall, varom i förordningen stadgas. Härigenom
undantages den vid försvarsväsendet anställda personal, som avses
i förordningen, från ersättningsrätt även enligt lagen. Det är emellertid principiellt
riktigare, att en dylik bestämmelse, som inskränker lagens tillämpningsområde,
utfärdas —- med stöd av 3 § i lagen — såsom en tillämpningsföreskrift.
Kommittén föreslår, att bestämmelsen intages i kungörelsen den
30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning.
I vissa fall har fråga uppkommit, om ersättning på grund av frivillig för
säkring enligt olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete kan utgå
för skada, som värnpliktig ådrager sig under sådana omständigheter, att 1927
års förordning är tillämplig. Eörsäkringsrådet har därvid funnit, att bestämmelsen
i 26 § 2 mom. i förordningen -— som avser anställd personal —- icke
utgör hinder för utgivande av ersättning på grund av den frivilliga försäkringen.
Det synes därför icke uteslutet, att fall kunna uppkomma, där värnpliktig
skulle äga rätt till ersättning enligt båda författningarna. Sådan dubbel
ersättningsrätt kan eventuellt uppkomma också i andra fall. Bestämmelse till
förhindrande härav har intagits i 17 § av förslaget. Yid olycksfallsförsäkringslagens
revision kan det måhända befinnas vara lämpligare att hithörande
frågor regleras genom bestämmelse i lagen.
Enligt 10 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall skall ersättning på
grund av försäkringen icke utgå i den mån motsvarande ersättning utgives enligt
»förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring». Härav följer, att om ersättningsrätt i något fall skulle
föreligga enligt såväl den föreslagna förordningen som fiskarförsäkringsförordningen,
ersättning enligt den senare kan utgå endast om och i den mån
den överskjuter ersättning enligt den föreslagna förordningen.
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
18-19 §§.
Dessa paragrafer motsvara 5, respektive 4 § i 1927 års förordning.
^ 20—21 §§.
Ersättning enligt 6 eller 7 § i 1927 års förordning på grund av sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, må enligt 21 § icke uppbäras för tid, varunder
ersättningstagaren är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i
allmän uppfostringsanstalt.
För ersättningstagare, som är bosatt utomlands, torde några undantagsbestämmelser
icke böra gälla på annat sätt än att ersättningen må utbytas mot
engångsbelopp enligt de i 27 § 1 stycket 1 punkten olycksfallsförsäkringslagen
stadgade grunderna. Bestämmelse härom har intagits i 21 § av förslaget.
Några inskränkningar i ersättningsrätten för dem, som undergå frihetsstraff
eller tvångsarbete eller äro intagna på uppfostringsanstalter, äro icke
föreskrivna i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Tillräckliga
skäl att låta strängare villkor gälla för dem som få sin ersättningsrätt reglerad
genom militärersättningsbestämmelserna finnas icke. Det är emellertid stötande,
att ersättning för mistad arbetsförtjänst utges även då den skadade är
för lång tid intagen på fångvårdsanstalt eller eljest är av annan anledning än
skadan omhändertagen för anstaltsvård på statens bekostnad. I sitt kommande
förslag till reviderad olycksfallsförsäkringslag ämnar kommittén upptaga frågan
till närmare behandling. I 20 § av förevarande förslag har intagits bestämmelse,
att ersättningstagare skall vara underkastad de inskränkningar i ersättningsrätten,
som må varda stadgade för här avsedda fall.
En i 2 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl. intagen bestämmelse om innehållande av
ersättning för tid, då den skadade undergår frihetsstraff m. m., har icke ansetts
som hinder för att livränta utbytes mot kapitalbelopp, då förutsättningar
härför i övrigt föreligga. Bestämmelsen i 20 § av förslaget bör ej heller anses
utgöra sådant hinder.
22 §.
Paragrafen motsvarar 26 § olycksfallsförsäkringslagen.
Förordningen föreslås skola lända till efterrättelse även vid bestämmande
av ersättning för tid efter ikraftträdandet i anledning av sådana dessförinnan
inträffade skador, som avses i 1948 års provisoriska förordning om tillämpning
av olycksfallsförsäkringslagens nya ersättningsgrunder på fast anställd
och frivillig personal.
Förslaget till förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
1 §•
Beträffande de i 1—2 inom. föreslagna bestämmelserna angående förordningens
tillämpningsområde hänvisas till allmänna motiveringen (s. 120—121).
Den i 3 mom. intagna bestämmelsen, att dyrtidstillägg och ersättnings
tillägg ej skola utgå å de förmåner, som omförmälas i förordningen, erfordras
emedan dessa även efter omregleringen äro att anse såsom ersättningar jämlikt
1909 och 1927 års förordningar.
132
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
2 §•
Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. i förslaget till militärersättningsförordning.
Ersättning för läkarvård m. m. utgår ej enligt 1909 års förordning, men
denna skillnad i förhållande till 1927 års förordning torde böra upphöra.
3 §•
I fråga om sjukpenningbeloppens storlek hänvisas till allmänna motiveringen
(s. 119—120) och den speciella motiveringen till 6 § 2 mom. i förslaget
till militärersättningsförordning.
För rätt till sjukhjälp förutsattes enligt 1909 års förordning att skadan
medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga. Avkortad sjukhjälp
vid partiell arbetsoförmåga förekommer ej. Denna skillnad i förhållande
till 1927 års förordning torde böra upphöra (4 mom.).
4 §•
I fråga om invaliditetsersättningarnas storlek hänvisas till allmänna motiveringen
(s. 115—119).
Försäkringsrådet har år 1941 i skrivelse till riksförsäkringsanstalten och
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen förklarat, att endast vissa angivna
procenttal borde komma till användning vid bestämmande av invaliditetsgrad.
Tabellen i 4 § upptager samtliga dessa tal, utom det sällan använda talet
32 % vid vissa ögonskador. Dessutom har medtagits talet 85 %, som riksförsäkringsanstalten
i vissa fall använt.
I fråga om utbyte av livränta mot kapital skola enligt sista stycket gälla
samma regler som enligt olycksfallsförsäkringslagen och den föreslagna militärersättningsförordningen.
5 §•
Enligt denna paragraf skall, liksom enligt den föreslagna militärersättningsförordningen,
nyförvärvad yrkesutbildning räknas till de omständigheter,
som kunna beaktas vid invaliditetsbedömningen.
6 §•
Vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen skall varje skada regleras
för sig. Om någon exempelvis först ådrager sig en skada, som medför rätt
till livränta efter 50 % invaliditet, och sedermera genom nytt olycksfall förlorar
den återstående arbetsförmågan, anses den senare skadan i och för sig
medföra 100 % invaliditet. Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet blir
lika stort som det belopp, som skulle ha utgått om båda skadorna uppkommit
genom ett och samma olycksfall, beror på huru arbetsförtjänsten förändrats
efter det första olycksfallet.
Vid tillämpningen av 1927 års förordning i sådana fall, då någon ådragit
sig två skilda kroppsskador, har förekommit, att gemensam ersättning för
skadorna utgivits. Sådan sammanläggning bör vid omregleringen alltid ske,
då någon uppbär ersättning för två eller flera här avsedda skador. Därigenom
kommer nämligen ersättningsbeloppet alltid att bli lika stort som om båda
skadorna hade inträffat samtidigt.
Sammanläggning enligt den föreslagna bestämmelsen kommer icke att äga
rum i fråga om skador, som icke medföra ersättningsberättigande nedsättning
av arbetsförmågan. Skador med lägre invaliditetsgrad än 10 % komma således
icke att medräknas. Kommittén ämnar vid översynen av olycksfallsförsäkringslagen
upptaga frågan om sammanläggning av dylika skador. Frågans lösning
kompliceras därav, att skilda författningar kunna vara tillämpliga på de
olika skadorna och att ersättningsskyldigheten kan åvila olika försäkringsinrättningar.
Kungl. Maj ds proposition nr 96.
133
7 §•
Om ersättning efter omregleringen skulle understiga den ersättning som
utgår vid förslagets ikraftträdande, skall enligt första stycket gälla, att ersättning
tills vidare utgives med oförändrat belopp. Omreglering enligt grunderna
i förslaget skall sedermera äga rum, om arbetsförmågan väsentligen ökas eller
om den minskas i sådan mån, att ersättning enligt de nya grunderna blir förmånligare
än den förut utgående ersättningen. I förra fallet skulle bestämmelserna
i 5 och 6 §§ möjligen kunna leda till att ersättningen blir lägre än de
utan förbehåll utiästa förmånerna enligt 1927 års förordning och det intill
1949 års slut utfästa dyrtidstillägget. En bestämmelse till förhindrande av en
sådan eventualitet har intagits i andra stycket.
8 §•
I fråga om storleken av de i första stycket angivna livräntebeloppen till
änkor, barn och adoptivbarn hänvisas till allmänna motiveringen (s. 120).
På grund av folkpensioneringens effektivisering m. m. företogos inga höjningar
av livräntorna till föräldrar vid de år 1946 beslutade ersätfeningsförbättringarna
(prop. 1946:250, s. 63). Av samma skäl har någon omreglering
av dessa livräntor icke ansetts böra ske i förevarande sammanhang.
Till livränteberättigad änka, som före fyllda 60 år ingår nytt äktenskap,
utgives enligt 1927 års förordning ett kapital för en gång, motsvarande tre
fjärdedelar av den avlidnes enligt 8 § beräknade årliga arbetsförtjänst. Högsta
kapitalet till värnpliktigs änka är enligt 1927 års förordning 2 025 kronor, och
högsta beloppet till änka efter annan i förordningen avsedd person, som skadats
före år 1949, är 3 600 kronor. Enligt de nya ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen
skall kapitalet motsvara hela beloppet av den beräknade
årliga arbetsförtjänsten. För omreglenngsfallen torde beloppet kunna skäligen
bestämmas till 4 000 kronor.
9 §•
I samband med omregleringen bör föreskrivas, att avdrag för tjänste- och
familjepensioner och annat mot ersättning svarande understöd skall göras med
tillämpning av de grunder, som i det föregående förordats för sådant avdrag
från ersättning enligt den föreslagna militärersättningsförordningen. Enär avdrag
från livränta enligt tidigare gällande bestämmelser ansetts kunna äga
rum endast om understöd varit utfäst redan vid tiden för skadans inträffande,
bör tillika föreskrivas, att hänsyn skall tagas till de förmåner, som äro tillförsäkrade
ersättningstagaren då omregleringsbestämmelserna träda i kraft.
Provisoriskt ersättningstillägg till beredskapsskadad skall nedsättas om och
i den mån däremot svarande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren,
så ock i den mån annan mot tillägget svarande förmån utgår av statsmedel;
dock att i först nämnt fall tillägget må utgå utan nedsättning, om ersättningstagaren
å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos den
skadeståndspliktige (2 § 4 mom. SFS 1946:347). Med bestämmelsen åsyftades,
att ersättningstagarna icke skulle genom de i efterhand tillkommande
ersättningstilläggon komma i bättre ställning än om hänsyn till tilläggen
kunnat tagas då skadeståndet eller motsvarande förmån från statsverket bestämdes
(prop. 1946:250, s. 65). En föreskrift av samma slag har intagits i
förslaget (andra stycket).
De härovan föreslagna bestämmelserna kunna leda till att avdragen ökas
mera än ersättningsbeloppen. Med anledning därav föreslås i tredje stycket
bestämmelser för att hindra sådan nettominskning.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
10 §.
Enligt förordning den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa
fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utges tilläggsersättningar,
då i förordningen avsett olycksfall medfört oförmåga till flygtjänstgöring, och
vid dödsfall. Utgående livräntetillägg till den skadade (2 § 1 mom.), änka
och föräldrar (3 § 1 mom.) bestämmas i förhållande till livräntan. Till barn
utgår livränta under längre tid än enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927
års förordning (3 § 1 mom. 2 st.). En allsidig omprövning av bestämmelserna
om tilläggsbeloppen m. m. skall företagas av socialvårdskommittén (prop.
1948: 236, s. 14). I avvaktan på resultatet av denna omprövning torde böra
föreskrivas, att den nu ifrågavarande omregleringen av vissa livräntor icke
skall medföra höjning av utgående livräntetillägg. Däremot torde de vid omregleringen
uppkommande livräntehöjningarna för barn böra utgå under hela
livräntetiden (även mellan 16 och 19 års ålder).
11 §•
Försäkringsrådet torde böra vara besvärsinstans även med avseende på
omreglering av ersättningar enligt 1909 års förordning, ehuru riksförsäkringsanstaltens
beslut rörande förordningens tillämpning icke kunna bli föremål för
rådets prövning.
Övriga författningsförslag.
Förslaget till förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m. innehåller övergångsbestämmelser.
Beträffande förslaget om utfyllnad av vissa ersättningar och förslaget angående
ändring i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) hänvisas till allmänna
motiveringen (s. 119 o. 121—122), respektive den speciella motiveringen till 17 §
i den föreslagna militärersättningsförordningen.
Försvarets socialbyrå torde böra lämna familj ebidragsnämnderna anvisningar
rörande avvecklingen av familjebidragen till skadade och efterlevande
ävensom delgiva riksförsäkringsanstalten tillgängliga uppgifter om de fall,
i vilka ersättningsutfyllnad synes ifrågakomma.
För att de förslag, som böra underställas riksdagen, skola kunna framläggas
snarast möjligt, har kommittén icke ingått på någon granskning av de kungörelser
m. in., som utfärdats utan riksdagens medverkan, såsom de den 9 och
den 22 juni 1944 utfärdade tillämpningskungörelserna till 1927 års förordning
(SFS 1944: 317 o. 466) och Kungl. Maj:ts brev den 23 juli 1940 med provisoriska
bestämmelser om särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet,
som drabbats av kroppsskada. Förslag till ändringar i dessa bestämmelser
torde böra upprättas av riksförsäkringsanstalten.
Om kommitténs förslag vinner bifall, bör översyn företagas även av föreskrifterna
om särskilda förmåner åt skadade, som erhålla arbetsvärd. I detta
hänseende torde arbetsmarknadsstyrelsen böra avge förslag.
Kostnadsberäkningar.
Kostnaderna för ersättningar jämlikt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m. och för familjebidrag till skadade och efterlevande bestridas
i huvudsak av det under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
till Bidrag i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
för innevarande budgetår 12 000 000 krondr. Ett mindre bidrag, för innevarande
budgetår beräknat till 110 000 kronor, utgår av beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond.
135
Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.
Under budgetåret 1947/48 utgjorde sammanlagda ersättningsbeloppet enligt
1909 och 1927 års förordningar jämte dyrtidstillägg och provisoriska tilllägg
i runt tal 11,o miljoner kronor. Härav belöpte på sjukersättningar 2,6
miljoner, på invaliditetsersättningar 6,3 miljoner och på dödsfallsersättningar
2,o miljoner kronor. På ersättningar enligt 1927 års förordning belöpte 10,3
miljoner kronor.
Enligt kommitténs förslag skola nya ersättningsgrunder för huvudparten
av ersättningsfallen tillämpas från och med budgetåret 1949/50.
Vid oförändrade förutsättningar beträffande tjänstgöringstider och ersättningsgrunder
skulle eu viss kostnadsminskning vara att vänta under de närmaste
åren, enär minskningen för äldre fall — särskilt det stora antalet skadefall
under den förstärkta försvarsberedskapen — är större än de tillkommande
kostnaderna för nya fall. Sammanlagda ersättningsbeloppet enligt
1909 och 1927 års förordningar jämte tillägg under budgetåret 1947/48 (11,o
milj.) understeg beloppet för det föregående budgetåret (12,2 milj.) med
ungefär 10 %. Under de fem första månaderna av det innevarande budgetåret
utgjorde det sammanlagda ersättningsbeloppet ca 4,4 miljoner. För hela
året torde beloppet kunna uppskattas till omkring 10 miljoner kronor. I de
nämnda beloppen äro familjebidragskostnaderna icke inräknade. Dessa uppskattades
av försvarets socialbyrå vid anslagsberäkningen för innevarande
budgetår till 0,6 miljoner kronor.
Vid oförändrade förutsättningar kunde kostnaden under budgetåret 1949/50
för de ifrågavarande ersättningarna, exkl. familjebidragen, uppskattas till omkring
9,2 miljoner kronor, varav 8,6 miljoner antagas belöpa på kontantersättningar
och 0,6 miljoner på läkarvård m. m.
Kostnadsökningen vid de av kommittén föreslagna ersättningsförbättringarna
påverkas i hög grad av de skadades fördelning på olika ersättningsklasser
och invaliditetsgrader in. in. Förefintliga uppgifter om dessa fördelningar
äro emellertid icke så utförliga, att några säkra kostnadsberäkningar
kunna verkställas. Ersättning för skada, som drabbat värnpliktig under försvarsberedskapen,
utgår i flertalet fall efter näst lägsta ersättningsklassen.
Beträffande beredskapsinvalidernas fördelning på dyrortsgrupper torde få
antagas, att den är ungefär densamma som hela befolkningens. I fråga om
deras fördelning på olika invaliditetsgrader finnas uppgifter, som avse förhållandena
den 1 juli 1945. Fördelningen var då ungefär densamma för fall från
olika år (1940—44), men man torde få räkna med att genomsnittsinvaliditeten
i ett äldre bestånd ligger något lägre. De fredstjänstskadado värnpliktigas in
validitetsersättningar "utgå i flertalet fall efter lägsta ersättningsklassen men
efterlevandelivräntorna oftare efter näst lägsta. I fråga om det fast anställda
manskapet torde få antagas, att de vid omregleringen av äldre ersättningar
uppkommande höjningarna bli av ungefär samma relativa storlek som för de
värnpliktiga.
Från de angivna utgångspunkterna kan antagas, att värnpliktiga och fast
anställt manskap, som ådragit sig skada eller sjukdom under beredskapstjänstgöring,
genom den föreslagna omregleringen skulle få sina ersättningar
före 67 års ålder höjda med i genomsnitt ca 30 %. För övriga skadade, som
beröras av omregleringen, uppskattas höjningen till i genomsnitt ca 45 % före
25 års ålder och ca 90 % i åldrarna 25—67 år. För livräntor till efterlevande
uppskattas den genomsnittliga höjningen till ungefär 30 % i beredskapsfallen
och ungefär 65 % i fredst j ii ris tf al ien. Enär ersättningsbeloppens precisa för
delning på olika kategorier av fall icke är känd, äro beräkningarna, såsom
ovan nämnts, behäftade med betydande osäkerhet. T genomsnitt för samtliga
av omregleringen berörda ersättningar uppskattas förhöjningen till 45—50 %.
Ersättningsförbättringen för nya fall får tills vidare antagas bli av samma
relativa storlek som för omregleringsfallon.
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
De övergångsvis föreslagna ersättningsfyllnadema i sådana fall, där ersättningsförbättringarna
skulle understiga familjebidragen, torde draga en
förhållandevis ringa kostnad.
Bidraget från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond under nästa
budgetår kan enligt inhämtad upplysning beräknas bli av ungefär samma storlek
som under innevarande år.
Vid bifall till kommitténs förslag angående nya ersättningsgrunder fr. o. m.
den 1 juli 1949 torde sammanlagda medelsbehovet för budgetåret 1949/50
under ovannämnda förslagsanslag kunna beräknas till 13 500 000 kronor.
Särskilda yttranden.
1. Sakkunnige Källström.
Beträffande förslaget till Förordning angående omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, iidragen under militärtjänstgöring:
Ett sammanförande av förefintliga invecklade föreskrifter om ersättning
för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, är av stort värde och
kommer säkerligen att underlätta ersättningsförfarandet i hög grad. Rationellt
är också, att det nu framlagda förslaget inskränker de ersättningsberättigade
grupperna till i huvudsak två.
Vid en jämförelse beträffande storleken av de ersättningar, som nu utgivas,
och de, som föreslagits, synes mig, att ersättningsförmånerna, på sätt framgår
av 3 och 4 §§ i det framlagda förslaget till omregleringsförfattning, äro för
höga. Även om man tager hänsyn till nedgången i penningvärdet under de
senaste åren torde få anses, att kompensationen för denna nedsättning torde
bliva allt för hög, särskilt då fråga är om ersättningstagare enligt 1909 års
militärersättningsförordning och den lägsta klassen i 1927 års militärersättningsförordning.
Genom utgående dyrtidstillägg m. m. och genom de provisoriska
förbättringar, som tillkommit år 1946, hava avsevärda förhöjningar
i ersättningsförmånerna tillerkänts ersättningstagarna. Ehuru en viss reell
höjning av ersättningsnivån må anses skälig, synes det mig emellertid som
om de nu föreslagna ersättningarna borde kunna nedsättas med åtminstone
15 %.
Till belysning av den av mig här framförda meningen får jag hänvisa till
nedanstående tabeller, som lämna jämförelser mellan nu utgående och de
föreslagna livräntorna vid förlust av arbetsförmågan.
I. Livräntor enligt 1909 års förordning till värnpliktiga och fast anställt manskap.
Under tiden
t. o m. 31/i2 41............
Vt 42—S1/i2 43 ...................
Vt 44—''“Ve 46.............
V» 46—8% 49...................
1 Enligt 7 a § i 1927 års förordning.
Årlig
livränta
Dyrtidstillägg
Provisoriskt tillägg
Summa
för år
tillägg 1
dyrtids-
tillägg
900
900: —
900
15 % — 135: —
—
—
1 035: -
900
40 % = 360: -
—
—
1 260: -
1 176
40 % = 470: 40
360
144
2 150: 40
Kungl. Maj.ts proposition nr 96.
137
II. Livräntor enligt 1927 års förordning till värnpliktiga som skadats före den 1
september 1939 eller efter den 30 juni 1946.
a) Antagen årlig arbetsförtjänst 1 764 kronor.
Årlig
livränta
Dyrtidstillägg
Tillägg enligt 7 a §
Summa
Under tiden
t. o. m. 31/i» 41....................
i/i 42—sl/i2 43 ..............
tillägg
dyrtids-
tdlägg
för år
1176
1176
15 % = 176: 40
—
—
1 176: - 1 352: 40
Vi 44—1>0/8 46 ....................
i/, 46—ao/6 49....................
1 176
1176
40 % — 470: 40
40 % — 470: 40
360
144
1 646: 40
2 150: 40
» — » med hjälplöshets-
1764
40 % = 705: 60
360
144
2 973: 60
1 I fråga om hjälplöshetslivränta och vårdbidrag hava i föreliggande tabeller beräknats högsta
möjliga belopp.
b) Antagen årlig arbetsförtjänst 2 160 kronor.
Årlig
livränta
Dyrtidstillägg
Tillägg enligt 7 a §
Summa
Under tiden
t. o. m. 31/i» 41....................
Vi 42—31/u 43....................
Vi 44 —33/ö 46....................
i/, 46—3o/« 49....................
tillägg
dyrtids-
tillägg
för år
1440
1440
1440
1440
15% =216
40 »/o = 576
40 % =576
360
144
1440
1656
2016
2 520
» — » med hjälplöshets-
tillägg..............
2160
40 % = 864
360
144
3 528
c) Antagen årlig arbetsförtjänst 2 700 kronor.
(■Officersutbildade vpla, skadade efter den 30 juni 1945.)
Årlig
Dyrtidstillägg
Tillägg enligt 7 a §
Summa
Under tiden
livränta
tillägg
dyrtids-
tillägg
för år
1800
40 % = 720
360
144
3 024
»» med hjälplöshets-
2 700
40 % = 1 080
360
144
4 284
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
IU. Lirräntor enligt 1927 års förordning till värnpliktiga, som skadats under
beredskapstjänstgöring, jämte ersättningstillägg enligt SFS 194<i: 347.
a) Antagen årlig arbetsförtjänst 1 764 kronor}
Arlig
livränta
Dyrtidstillägg
Tillägg enl.
4 §
Summa för år
t. o. in. 31/ia 41 ....
Vt 42 —S1/ia 43 .......
Vi 44—30/s 46 ..................
1176
1176
1 176
30 % = 352: 80
40 % = 470: 40
I 1 1
1176: - 1 528: 80
1 646:40
1h 46—so/6 49
ortsgrupp X..................
1440
40% =576:-
984
3 000: —
” II..................
1440
40 % = 576: -
1284
3 300: —
» ni ..............
1440
40 % == 576: —
1584
3 600: —
Vi 46—8u/e 49,
med hjälplöshetstillägg
ortsgrupp I..................
2160
40 % — 864: —
984
4 0o8: —
M II..................
2160
40 % - 864: —
1284
4 308: —
4 608: —
» III...........
2160
40 % = 864: —
1584
.... V,r'' m'' ,fen„ 1 i”’1 1946 hal\ utgätt dels tillägg, motsvarande uppräkning av arbetsförtjänsten
till 2 160 kr. (8 § SIS 1946: 347), dels ortsgraderat tillägg (4 §). Förstnämnda tillägg bär i tabellen
inraknats i livräntan.
b) Antagen årlig arbetsförtjänst 2160 kronor.1
Årlig livränta
Dyrtidstillägg
Tillägg enl.
4 §
Summa för år
Under tiden
t. o. m. sl/is 41 ...
Vt 42—31/ts 43 .....
Vt 44—s% 46 ..................
1440
1 440
1440
30 % =432
40 % = 576
—
1440
1872
2 016
V? 46—49
ortsgrupp I..................
1600
40 % = 640
984
3 224
» II..................
1600
40 % = 640
1284
3 524
* III..................
1600
40 % — 640
1584
3 824
V» 46—3% 49,
med hjälplöshetstillägg
ortsgrupp I..................
2 400
40 % = 960
984
4 344
II..................
2 400
40 % = 960
1 284
4 644
» III...........
2 400
40 % ~ 960
1584
4 944
1 I hvrantan fr. o. ra. den 1 juli 1946 har inräknats tillägg enligt 3 §, motsvarande uppräkning
av arbetsförtjänsten till 2 400 kr.
Kungl. Maj.ts proposition nr .96''.
c) Antagen årlig arbetsförtjänst 2 700 kronor. {Officersutbildade vpla.)
139
Årlig livränta
Tillägg enl.
Summa för är
Under tiden
Dyrtidstillägg
4 § i ortsgrnpp
I, II. III
t. o. m. s% 46....................
1800
40% =720
—
2 520
V» 46 **/• 4»....................
1800
40 % = 720
984 (I)
1 284 (II)
1584 (III)
3 504
3 804
4104
» — » med hjälplöshets-
984 (I)
1 284 (II)
1 584 (III)
4 764
5 064
5 364
tillägg..............
fc©
O
O
40 % = 1 080
IV. Livräntor enligt 1927 års förordning till fast anställt manskap.
a) Skadan inträffad före den 3 september 1939.
Årlig arbetsförtjänst beräknad till 1 800 kronor.1
Årlig livränta
Dyrtidstillägg
Summa för år
Under tiden
t. o. m. 81/i* 41................................
1200
—
1200
»/i 42 sl/is 43................................
1200
15% = 180
1380
Vi 44 80/s 49................................
1 200
20 % = 240
1440
» — » med hjälplöshetstillägg..........
1 800
20 % =36 ''
2 160
i Årliga arbetsförtjänsterna för fast anställda ha i tabellerna beräknats efter de under olika tider
tillämpade minimibeloppen.
b) Skadan inträffad under tiden den 3 september 1939 den 31 december 1940.
Årlig arbetsförtjänst 1 800 kronor.
Årlig livränta
Dyrtidstillägg
Tillägg enl.
4 §
1
Summa för år
Under tiden
t. o. m. 31/i2 41 ..................
1200
—
—
1200
i/, 42 sl/i2 43 .............
1200
15 % =180
—
1 380
»/i 44—»Va 46 ..................
1200
20 % — 240
—
1440
‘/t 46—30/o 49
ortsgrnpp I..................
» It ...........
1200
1 200
20 % = 240
20 % = 240
984
1 284
2 424
2 724
» III..................
1 200
20 % = 240
1584
3 024
Vi 46—8l>/o 49
med hjälplöshetstillägg
ortsgrnpp I..................
.. II..................
, in..................
1800
1 800
1 800
20 % — 360
20 % = 360
20 % ~ 360
984
1 284
1584
3144
3 444
3 744
i
140
Kungi. Maj:ts proposition nr 96.
c) Skadan inträffad under tiden den 1 januari 1942—dm 30 juni 1945.
Årlig arbetsförtjänst 2 100 kronor.
Under tiden
t. o. m. so/s 46 . . .
Vi 46—30/a 49.....
» — » med hjälplöshets-
tillägg..............
Ärlig livränta
Dyrtidstillägg
Tillägg enl.
4 § i ortsgrupp
i, ii. in
Summa för år
1400
1 400
2100
—
984 (Il
1 284 (III
1 5ö4 (Hl)
984 (I)
1 284 III)
1 584 (III)
1400
2 384
2 684
2 984
3 084
3 384
3 684
rf) Skadan inträffad efter den 30
juni 1946.
Årlig arbetsförtjänst 3 000 kronor.
Tillägg enl.
Årlig livränta
Dyrtidstillägg
4 § i ortsgrupp
Summa för år
Under tiden
i, ii. in
t. o. m. 80/« 49..
2 000
2000
» med hjälplöshets-
tillägg..............
3 000
—
—
3 000
V. Jämförelse mellan nu utgående och föreslagna livräntor.
Ersättningsfall
Nu utgående
förmåner
Omreglerade för- måner enl. förslaget
Föreslagna förmåner
i nya fall
livränta
Tid hjälp- löshet
livränta
vid hjälp- löshet
livränta
vid hjälp- löshet
1909 års förordning, tab. I. . . .
1927 års förordning. Vpla, ej
beredskapsfall.
|
2 150: 40
—
/ 4 800
4 1 3 600
6 600
1 5 400
Arbetsförtjänst
1 764 kr. (II a). . . .
2 150: 40
2 520: —
3 024: —
2 973: 60
3 528: -
4 284: —
2 160 kr. (II b)____
2 700 kr. (II c) ....
1927 års förordning. Vpla, be- redskapsfall, ortsgrupp III.
Arbe* sförtjänst
1 764 kr. (III a) .........
3 600-
4 608: -
4 944: —
5 364: —
1 3 600
, 4 800
3 600
1 5 400
6 600
5 400
2 2 750
( 3 300
2 4 550
5100
2 160 kr. (Hl b) ........
3824:
2 700 kr. (III c) ..........
4 104: —
1927 års förordning. Fast an- ställda.
tab. IV a ......
1 440-
2 160: - 3 744: - 3 684: —
3 000: —
tab. IV b .......
3 024-
tab. IV c ......
2 984: —
2 000: —
I
tab. IV d........
1 Omreglerad livränta utgär med 3 600 kronor intill utgången av den månad, varunder den skadade
tyller 25 ar, därefter med 4 800 kronor intill utgången av den månad, varunder han fyller 67
ar, och därefter ånyo med 3 600 kronor.
,3 Ll^''antel,eloPP enligt förslaget till ny förordning hava beräknats efter årlig arbetsförtjänst en9
§ 2 stycket av alternativt 3 000 och 3 600 kronor samt med livränteforhöining enligt 6 8
3 mom. 2 stycket a). ° B
141
Kungl. Maj.ts proposition nr .96''.
Beträffande förslaget till Förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring:
För min del kan jag icke biträda det. framlagda förslaget angående beräknandet
av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga. Eedan 1907 års sakkunniga
uttalade i sitt förslag till lag om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, att värnpliktens fullgörande vore
en medborgerlig plikt lika för alla och att staten därför uti allt, som rörde
värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla lika. Enhetlighetsprincipen
har också hittills av statsmakterna och de hörda myndigheterna i huvudsak
följts vid bestämmandet av grunderna för ersättning till värnpliktiga. Att i
detta avseende följa olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser är så mycket
mindre påkallat som det i stället ur flera synpunkter vore lämpligare, att till
värnpliktiga vid kroppsskada utginge sjukpenning eller livränta med vissa
fixerade belopp. I överensstämmelse härmed synes mig en anknytning till
de riktlinjer, som kommit till uttryck i kommitténs förslag till förordning angående
omreglering av vissa, ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, hava varit att förorda.
Beräknandet av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst enligt de av kommittén
föreslagna reglerna kommer att medföra ett synnerligen omfattande och tidsödande
utredningsarbete och i det övervägande antalet fall, där arbetsförtjänsten
överstiger 3 000 kronor, bliva föremål för skälighetsprövning. Att
såsom föreslagits i författningsväg angiva principerna för dylik skälighetsprövning
torde bliva förenat med stora svårigheter. Vid tillämpningen av
de av kommittén föreslagna bestämmelserna komma också i de flesta fält
att erfordras ett eller flera provisoriska beslut, innan den årliga arbetsförtjänsten
kan definitivt fastställas. Alla dessa omständigheter komma att i
hög grad försvåra administrationen och ändock i många fall skapa orättvisa
vid ersättningsförmånernas bestämmande.
2. Ledamöterna Bexelius, Hart marin och Höjer:
Kommitténs förslag innebär att för nya fall lägsta livränta till värnpliktiga
m. fl. vid helinvaliditet kommer att per månad utgå med i åldern 20—25
år 229 kronor, i åldern 25—67 år 275 kronor och från 67 års ålder 200 kronor,
under det att ersättningen i äldre fall efter omreglering regelmässigt skulle
bli i åldern 25—67 år 400 kronor och i övriga åldrar 300 kronor. En värnpliktig,
som blir eller blivit helinvalid genom skada före den nya förordningens
ikraftträdande, erhåller alltså före 25 års ålder en livränta som med
71 kronor per månad eller omkring 850 kronor per år. överstiger livräntan
för den som blir helinvalid genom senare skada och vilkens inkomstförhållanden
varit sådana att arbetsförtjänsten bestämts efter minimibeloppet.
Efter sagda ålder blir skillnaden än större, nämligen 125 kronor per månad
eller 1 500 kronor per år. För att den som blivit helinvalid efter den nya
ordningens ikraftträdande skall kunna komma upp i samma livränta^ som
regelmässigt skulle tillerkännas de äldre fallen erfordras att hans arliga
arbetsförtjänst kan bestämmas till respektive 3 927 kronor (motsvarande 300
kronor livränta per månad) och 5 237 kronor (motsvarande 400 kronor livränta
per månad). .
Motsvarande skillnader föreligga i fråga om gamla och nya ersattningsfalls
sjukpenning samt livräntor åt efterlevande. Även vid partiell invaliditet
kunna stora skillnader uppkomma.
Av det anförda framgår, att ersättningarna för de gamla fallen, oavsett de
arbetsförtjänster dessa tidigare kan ha haft, enligt förslaget komma att högst
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
väsentligt överstiga de ersättningar, som kommittén ansett sig kunna föreslå
lör en grupp av de i fortsättningen inträffande ersättningsfallen, en grupp
vars omfattning visserligen icke är utredd men vars storlek dock kan väntas
bil betydande.
En sådan ordning måste enligt vår mening — även om det beaktas, att de
aldre fallen ofta under avsevärd tid fått nöja sig med mycket låga ersättningar
- vara ägnad att hos nya ersättningstagare skapa ett berättigat och
allvarligt missnöje och torde inom relativt kort tid föranleda starka krav på
höjning av de nya ersättningarna till en lägsta nivå, motsvarande de äldre
fallen. Man får alltså räkna med allvarlig risk för att kommitténs förslag i
avseende på nya fall kommer att förryckas.
Ett bärande skäl för de föreslagna omregleringsbeloppen har för majoritet611.
varit önskemål om administrativ förenkling. Man har ansett det nödvändigt
att bestämma beloppen så att de för den stora massan av fall skola
ovanför hittills utgående belopp, varigenom fyllnadsbelopp i de särskilda
fallen endast mera undantagsvis behöva ifrågakomma. Även enligt vår
mening är det angeläget, att man beaktar denna praktiska synpunkt. ° Icke
rumst gäller detta på grund av de komplikationer i ersättningarnas beräkning
som följt av att man hittills använt familjebidragen som en form av utfyllnad
till de efter äldre bestämmelser utgående låga ersättningarna.
Emellertid får strävan till administrativ förenkline icke drivas så långt att
den beträffande den inbördes storleken av olika gruppers ersättningar leder
till orimliga konsekvenser. Som av det förut anförda framgår finna vi att
så. är fallet med majoritetens förslag. Det synes därför angeläget att detta
blir föremål för jämkningar i avseende på bestämmelserna för såväl de nya
som de gamla fallen på sådant sätt att de berörda skillnaderna åtminstone i
avsevärd grad utjämnas. Det bör därvid även beaktas, att skillnaden mellan
de för de nya fallen föreslagna minimibeloppen för arbetsförtjänstens beräkning
— före 25 år 3 000 kronor och efter 25 år 3 600 kronor — förefaller
alltför försiktigt utmätt.
Efter övervägande av dessa synpunkter föreslå vi att sistnämnda minimibelopp
bestämmas till 3 000 och 3 900 kronor, under det att omregleringsbeloppen
vid helinvaliditet sättas till 350 kronor för livräntetagare i åldern
25—67 år och 250 kronor för övriga. Livräntorna vid lägre invaliditetsgrader,
livräntor åt efterlevande samt sjukpenningen böra i motsvarande mån
jämkas.
Även detta förslag innebär en välbehövlig och avsevärd förbättring för flertalet
äldre ersättningstagare. I jämförelse med majoritetens förslag minskas
emellertid i avsevärd män den grupp av nya fall, som får lägre ersättningar
än de äldre; när dylik differens dock föreligger, blir denna av långt mindre
storlek än enligt majoritetens förslag. Å andra sidan ökas antalet sådana fall,
där äldre ersättningstagare måste erhålla utfyllnad. Oavsett detta torde det
såsom föreslagits kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten att efter fri
provning bestämma de belopp som böra utgå. För att icke komplicera denna
prövning synes det dock angeläget, att man avstår från att lägga familjebidragsförordningens
bestämmelser till grund för en successiv reglering av
fyllnadsbeloppen. Dessa böra -— bortsett från mera avsevärda ändringar i
graden av arbetsoförmågan — bestämmas en gång för alla och därvid bör i
första hand hänsyn tagas till förhållandena vid övergångstillfället men jämkning
dock kunna ske, i den mån dessa förhållanden synas vara av uppenbart
mera tillfällig karaktär. Ett uttalande härom torde böra göras av statsmakterna.
Det av oss framlagda förslaget medför ej obetydligt lägre kostnader än
majoritetens förslag. Visserligen skulle administrationskostnaderna under
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 96.
övergångstiden i viss mån ökas men denna ökning torde icke behöva bli av
mera avsevärd storlek. Sänkningen av omregleringsbeloppen kommer däremot
att betydligt minska kostnaderna under de närmaste decennierna. Höjningen
av minimiinkomsten 3 600 kronor till 3 900 kronor leder till en ökning,
men denna kan icke bliva av nämnvärd betydelse förrän efter många års
förlopp.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1950:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa avlöningsm. fl. anslag under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1950151 m. m. jäm a1 i texten
- Rskr. 1950:293 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till militärersättningsförordning m. m., såvitt propositionen hänvisats till laguts a1 i texten
- SU 1950:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militärersättningsförordning m. m., såvitt propositionen avser anslagsfrågan. s. 37 i texten
- 2LU 1950:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militärersättningsförordning in. in., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. s. 1 i texten