Sök i Ratio Lex

Med förslag till militärersättningsförordning in. in

143 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 130 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:96, Med förslag till militärersättningsförordning in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition m 96.

1

Nr 96.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

till militärersättningsförordning in. in.; given Drottningholms

slott den 3 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring (militärersättningsförordning),

2) förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samt

3) förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Allan Vougt.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

En ny militärersättningsförordning och en särskild förordning angående

omreglering av äldre ersättningar avses från och med 1 juli 1950 skola ersätta

de nu gällande, i väsentliga delar endast provisoriska bestämmelserna

om ersättningar till värnpliktiga och vissa andra kategorier av militär personal

för kroppsskador, ådragna under militärtjänstgöringen.

I förslaget till militärersättningsförordning anpassas ersättningsgrunderna

för värnpliktiga i framdeles inträffande skadefall efter de från 1949 års in
1—178

49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

gång gällande ersättningsgrunderna i lagen om försäkring för olycksfall i

arbete. Den beräknade årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek

bestämmes, föreslås för värnpliktig utgöra lägst 3 600 kronor; maximibeloppet

föreslås liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen utgöra 7 200 kronor. Sjukpenning

till värnpliktig vid arbetsoförmåga föreslås utgå med lägst 7 kronor

och högst 14 kronor för dag eller, om den skadade sammanlever med hustru

eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år, lägst 8 kronor

50 öre och högst 15 kronor 50 öre för dag. Livränta till värnpliktig vid helinvaliditet

utgör enligt förslaget intill 67 års ålder lägst 3 300 och högst 6 600

kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. För närvarande erhåller värnpliktig,

som blir arbetsoförmögen i följd av skada under första tjänstgöringen,

i allmänhet 6 kronor 30 öre för dag i sjukpenning eller 2 150 kronor 40 öre

för år i livränta.

Enligt förslaget till omregleringsförordning avses de i äldre fall utgående

ersättningarna, som enligt de provisoriska bestämmelserna äro mycket

olika för olika kategorier av värnpliktiga, skola omräknas efter en enhetlig

skala. Livräntan vid helinvaliditet föreslås för skadade i åldem 25—67 år

till 4 200 kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. Omregleringsförordningen

föreslås skola tillämpas även å vissa andra kategorier än värnpliktiga.

De nuvarande, av inkomstprövning beroende familjebidragen till skadade

värnpliktiga m. fl. ävensom övriga provisoriskt införda tilläggsförmåner föreslås

skola avvecklas. Genom en övergångsanordning sörjes för, att minskning

av förmånerna icke behöver uppkomma i de fall, där omreglerad ersättning

skulle understiga nu utgående ersättning jämte familjebidrag.

Kostnaderna för ersättningsförbättringarna beräknas under nästa budgetår

till omkring 2,5 miljoner kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

3

Gällande lydelse

av de mot vidstående förslag svarande

bestämmelserna i förordningen

den 18 juni 1927 (ur 234) om ersättning

i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

1

1 §•

Varder i denna förordning avsedd

värnpliktig, till manskap hörande fast

anställd, icke ständigt tjänstgörande

fast anställd eller frivillig under militärtjänstgöring

å tid, då riket icke befinner

sig i krig, skadad till följd av

olycksfall eller ådrager sig person,

som nu nämnts, annorledes under dylik

tjänstgöring sjukdom, utgives av

allmänna medel ersättning enligt nedan

stadgade grunder.

I denna förordning avses

med värnpliktiga: värnpliktiga, som

icke äro fast anställda vid krigsmakten;
med

fast anställt manskap: dels innehavare

av manskapsbeställningar på

aktiv stat utom högbåtsmän och överfurirer,

dels manskap över stat och på

civilanställningsstat, dels ock musikelever;
med

icke ständigt tjänstgörande

fast anställd personal: dels personal

i krigsmaktens reserver utom pensionsavgången

personal, dels bataljonsläkare

vid fältläkarkåren, marinläkare

av 2. graden vid stammen, ma
-

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring

(militärersättningsförordning).

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1 mom. Varder i denna förordning

avsedd värnpliktig, till manskap hörande

fast anställd, icke ständigt

tjänstgörande fast anställd eller frivillig

under militärtjänstgöring å tid,

då riket icke befinner sig i krig, skadad

till följd av olycksfall eller ådrager

sig person, som nu nämnts, annorledes

under dylik tjänstgöring

sjukdom, utgives av allmänna medel

ersättning enligt nedan stadgade

grunder.

I denna förordning avses

med värnpliktig: den som fullgör

värnplikt;

med fast anställt manskap: dels

innehavare av manskapsbeställningar

på aktiv stat utom högbåtsmän och

överfurirer, dels manskap över stat,

dels ock musikelever;

med icke ständigt tjänstgörande

fast anställd personal: dels personal

i krigsmaktens reserver utom pensionsavgången

personal, dels bataljonsläkare

vid fältläkarkåren, fältläkarstipendiater,

marinläkare av 2. graden

vid stammen, marinläkarstipendiater,

1 Fflrordningen är indelad i fyra kapitel med rubrikerna »Allmänna bestämmelser»

t—5 §§)i »Ersättning för skada till följd av olycksfall» (6—7, 7 a, 8—14 och 16—18 §§},

»Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall» (19, 21 och 23 §§)

samt ».Särskilda bestämmelser» (25—26 §§). De paragrafer, som utgöra motsvarigheter till

paragrafer i förslaget, äro här Återgivna i samma ordning som dessa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

rinläkarstipendiater, flygläkare av 2.

graden på aktiv stat och bataljonsveterinärer

vid fältveterinärkåren, dels

ock indelt manskap; samt

med frivilliga: sådan i militärtjänstgöring

frivilligt deltagande personal,

som enligt Kungl. Maj:ts förordnande

hänföres under denna förordning.

Kungl. Maj:t äger, då särskilda förhållanden

anses böra därtill föranleda,

besluta om ersättning i huvudsaklig

överensstämmelse med grunderna

i denna förordning till annan

än här förut avsedd person, som deltager

i militärtjänstgöring.

2§-

Militärtjänstgöring anses hava varit

för handen icke blott då vederbörande

deltagit i sådan tjänstgöring

utan även under tid,

då han eljest på grund av tjänstgöringen

uppehållit sig inom kasernområde,

fartyg eller annan förläggningsplats

eller i omedelbart samband

med tjänstgöringen lovligen uppehållit

sig å allmän plats eller för allmänheten

tillgänglig lokal inom tjänstgöringsorten

eller den omgivning därav,

där personal tillhörande manskapet

vanligen vistas under fritid, samt

då han färdats till eller från tjänst
-

(F ör e sia g en lydelse:)

flygläkare av 2. graden på aktiv stat

och bataljons veterinär er vid fältveterinärkåren,

dels ock indelt manskap;

samt

med frivilliga: hemvärnspersonal

samt sådan i militärtjänstgöring frivilligt

deltagande personal, som enligt

Konungens förordnande hänföres

under denna förordning.

2 mom. Ersättning utgives jämväl

i anledning av skada eller sjukdom,

som någon under tid, då riket icke befinner

sig i krig, ådrager sig vid inskrivning

till värnpliktstjänstgöring

eller vid prövning för vinnande av

anställning såsom manskap eller

under omständigheter, som enligt

Konungens förordnande jämställas

därmed.

3 mom. Konungen äger, då särskilda

förhållanden anses böra därtill

föranleda, besluta om ersättning i

huvudsaklig överensstämmelse med

grunderna i denna förordning till annan

än här förut avsedd person, som.

deltager i militärtjänstgöring.

2 §•

Militärtjänstgöring anses hava varit

för handen icke blott då vederbörande

deltagit i sådan tjänstgöring

utan även under tid,

då han eljest på grund av tjänstgöringen

uppehållit sig inom kasernområde,

fartyg eller annan förläggningsplats

eller i omedelbart samband

med tjänstgöringen lovligen uppehållit

sig å allmän plats inom tjänstgöringsorten

eller den omgivning

därav, där personal tillhörande manskapet

vanligen vistas under fritid,

samt

då han färdats till eller från tjänst
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts ■proposition nr 96.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

göringen samt färden föranletts av

och stått i omedelbart samband antingen

med tjänstgöringen eller med

permission eller annan ledighet.

Lika med militärtjänstgöring skall

anses av militär myndighet kontrollerad

frivillig utbildningskurs till gagn

för rikets försvar.

19 §.

1. Sjukdom, som icke förorsakats

av olycksfall, skall anses ådragen under

militärtjänstgöring,

därest sjukdomen yppats under

tjänstgöringen samt skälig anledning

ej finnes att antaga, att sjukdomens

framträdande föranletts av annan orsak

än tjänstgöringen och att denna

icke väsentligen bidragit därtill, samt

därest sjukdomen visserligen icke

yppats under tjänstgöringen, men

denna skäligen kan antagas hava väsentligen

bidragit till sjukdomen.

2. Beträffande ersättning i anledning

av sjukdom, som i 1 mom. avses,

skola, med nedan i detta kapitel angivna

undantag och tillägg, bestämmelserna

i 2 kap. om ersättning för

skada till följd av olycksfall äga motsvarande

tillämpning.

3 §•

1. Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som i 6 § angives, av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten

i sådant ärende må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola ingivas till rådet eller

i betalt brev med allmänna posten

göringen samt färden föranletts av

och stått i omedelbart samband antingen

med tjänstgöringen eller med

permission eller annan ledighet.

Med militärtjänstgöring jämställes

av militär myndighet kontrollerad frivillig

utbildningskurs till gagn för

rikets försvar ävensom i 1 § 2 mom.

avsedd inskrivning eller prövning.

3§-

Sjukdom, som utan att vara förorsakad

av olycksfall yppas under militärtjänstgöring,

skall anses vara ådragen

under denna, såvida skälig anledning

ej finnes att antaga, att sjukdomens

framträdande föranletts av annan

orsak än tjänstgöringen och att

denna icke väsentligen bidragit därtill.

Annan sjukdom, som icke förorsakats

av olycksfall, skall anses vara

ådragen under tjänstgöringen, därest

denna skäligen kan antagas hava väsentligen

bidragit till sjukdomen.

Nedan givna bestämmelser angående

skada till följd av olycksfall

skola tillämpas även beträffande sjukdom,

som icke förorsakats av olycksfall;

och skall därvid skadan anses

hava inträffat den dag sjukdomen

yppades.

4 §.

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med de

undantag, som i 6 och 7 §§ angivas,

av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten

i sådant ärende må klagan

föras hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola hava inkommit till

försäkringsrådet sist ä trettionde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

vara till rådet inkomna sist å trettionde

dagen efter det klaganden av

beslutet erhållit del, den dagen oräknad,

då sådant skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan

icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må

klagan ej föras.

2. Med avseende å försäkringsrådets

behandling av ifrågavarande

ärenden skall gälla vad i 6 § i lagen

om försäkringsrådet stadgas.

3. Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

beslut i omförmälda

ärenden meddelas kostnadsfritt.

14 §.

Uppkommer under militärtjänstgöring

skada till följd av olycksfall, skall

den skadades kompanichef eller motsvarande

befäl ofördröjligen därom

underrättas. Yppas skadan först sedan

tjänstgöringen upphört, skall den

skadade därom underrätta riksförsäkringsanstalten,

därest han anser sig

berättigad till ersättning enligt denna

förordning.

Den skadade vare ock skyldig att

underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som vederbörande militära

myndighet eller riksförsäkringsanstal

ten må tillkalla.

6§-

För skada till följd av olycksfall

utgives i ersättning:

1) om olycksfallet medfört sjukdom,

som förorsakat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan, under

sjukdomstiden:

a) erforderlig läkarvård jämte läke
-

(Före slagen lydelse:)

dagen efter den, då klaganden erhöll

del av beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan

icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må

klagan ej föras.

Med avseende å försäkringsrådets

behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet

stadgas.

Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

beslut i omförmälda

ärenden meddelas kostnadsfritt.

5 §.

Ådrager sig någon under militärtjänstgöring

skada, som avses i denna

förordning, skall den skadades kompanichef

eller motsvarande befäl ofördröjligen

underrättas. Yppas skadan

först sedan tjänstgöringen upphört,

skall den som i anledning av skadan

anser sig berättigad till ersättning enligt

denna förordning därom underrätta

riksförsäkringsanstalten.

Ersättningar.

6 §•

1 mom. Har någon skadats till

följd av olycksfall, som ovan avses,

skall i ersättning tillhandahållas honom

erforderlig läkarvård jämte läkemedel

och andra till arbetsförmågans

höjande eller eljest till lindrande av

menliga följder av olycksfallet nödiga

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse:)

medel och andra till arbetsförmågans särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

höjande eller eljest till lindrande av

menliga följder av olycksfallet nödiga

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

enklare konstgjorda lemmar, glasögon

och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande

vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp, bestämt i förhållande

till den skadades årliga arbetsförtjänst

på sätt nedan angives (hel sjukpenning)

och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som

svarar mot nedsättningen; dock att

sjukpenning utgår endast, för så vitt

sjukdomen varat under mer än tre dagar

efter dagen för olycksfallet och

arbetsförmågan blivit nedsatt med

minst en fjärdedel; skolande hel sjukpenning

utgå med belopp, som framgår

av följande tabell:

Pen årliga arbetsförtjänsten

uppgår

Sjukpenningens

belopp

till (kronor)

men ej till

(kronor)

kronor

öre

675

i

50

675

945

2

—

945

1215

2

50

1215

1485

2

75

1485

1755

3

25

1755

2 025

3

50

2 025

2 295

4

—

2 295

2 565

4

50

2 565

2 835

5

—

2 835

3105

5

50

3105

3 375

6

—

3 375

3 645

tf

50

3 645

3 915

7

—

3 915

4 185

7

50

4 185

4 455

8

—

4 455

4 725

8

50

4 725

—

9

—

2) om olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid

konstgjorda lemmar och glasögon,

allt i den mån den skadade icke eljest

äger erhålla sådana förmåner på statens

bekostnad. Den skadade är skyldig

underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som vederbörande

militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten

må tillkalla. Kan läkarvård

ej anskaffas utan oskälig omgång

eller kostnad, må i stället annan lämplig

vård beredas den skadade.

Tillika gäldas behövlig kostnad för

läkarbetyg, som erfordras för bestämmande

av ersättning enligt denna förordning

eller för prövning huruvida

ersättning bör utgå.

Erfordras förnyelse av sådana särskilda

hjälpmedel, som avses i första

stycket, må, när skäl därtill prövas

föreligga, i stället för nya hjälpmedel

utgivas ersättning med ett årligt belopp,

svarande mot den sannolika årliga

kostnaden för förnyelsen, eller

ett belopp för en gång, motsvarande

sagda ersättnings kapitalvärde enligt

gällande beräkningsgrunder.

2 mom. Har olycksfallet medfört

sjukdom, som varat mer än två dagar

efter dagen för olycksfallet, utgives,

där ej annat följer av 4 mom., från

och med dagen efter sistnämnda dag

sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar

förlust av arbetsförmågan eller

nedsättning av denna med minst

en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan

utgives för varje dag hel

sjukpenning, bestämd i förhållande

till den skadades årliga arbetsförtjänst

på sätt nedan angives, och vid

nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning

med det lägre belopp för dag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

kungl. Mapis proposition nr 96.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan:

a) livränta under tiden å ett årligt

belopp, motsvarande vid förlust av arbetsfönnågan

två tredjedelar av den

skadades årliga arbetsförtjänst och

vid nedsättning av arbetsförmågan det

lägre belopp, som svarar emot nedsättningen;

med tillägg av belopp,

svarande mot den sannolika årliga

kostnaden för förnyelse av sådana

särskilda hjälpmedel, som under 1)

nämnts; dock att vid förlust av arbetsförmågan

livräntan må, när den

skadades tillstånd kräver särskild

vård, med hänsyn härtill bestämmas

till högre belopp än nyss är nämnt, likväl

ej överstigande beloppet av den

årliga arbetsförtjänsten, samt att livränta

icke utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel;
b)

sådan behandling, som må erfordras

för höjande av arbetsförmågan.

På därom av den skadade gjord

ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga

skäl därtill äro för handen,

besluta, att i stället för livränta eller

del därav skall till den skadade utgivas

ett kapital för en gång, till belopp

motsvarande högst livräntans

eller livräntedelens kapitalvärde enligt

gällande beräkningsgrunder.

Ersättning, varom i denna paragraf

är stadgat, utgår icke till fast anställt

manskap, så länge anställningen varar,

ej heller till värnpliktiga, icke

ständigt tjänstgörande fast anställd

personal eller frivilliga för tid, under

vilken tjänstgöringen varar. Beträffande

ersättning enligt 1 a) skall dessutom

gälla, att läkarvård och läkeme
-

som svarar mot graden av nedsättningen.

Hel sjukpenning skall, där ej annat

följer av vad i tredje och fjärde

styckena stadgas, utgå med belopp

som framgår av följande tabell, därvid

sjukpenning med familj et illä g g utgår,

om den skadade sammanlever

med hustru eller om den skadade har

hemmavarande barn eller adoptivbarn

under sexton år:

Den årliga arbetsför- tjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

men ej

till

utan

till

(kronor)

familjetillägg

familj etillägg

(kronor)

kronor

öre

kronor

öre

_

1 785

3

50

5

1 785

2040

4

—

5

50

2040

2295

4

50

6

__

2295

2805

5

—

6

50

2805

3315

6

—

7

50

3 315

3825

7

—

8

50

3825

4 335

8

—

9

50

4 335

4 845

9

—

10

50

4 845

5 355

10

—

11

50

5 355

5 865

11

—

12

50

5 865

6375

12

—

13

50

6 375

6885

13

—

14

50

6 885

—

14

—

15

50

Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst

ej till ettusensexhundra kronor,

skall beloppet av hel sjukpenning

för tiden till och med den månad, varunder

den skadade fyller aderton år,

och för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder han fyllt

sextiosju år, nedsättas till tre kronor,

om den skadades årliga arbetsförtjänst

uppgår till minst ettusentvåhundra

kronor, och till två kronor,

om den årliga arbetsförtjänsten understiger

ettusentvåhundra kronor.

Detsamma gäller beträffande sjukpenning

för annan tid än nyss nämnts,

såvida den skadades arbetsförmåga

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

del icke tillkomma den skadade för

tid, under vilken han enligt därom

gällande bestämmelser är berättigad

att i anledning av skadan åtnjuta vård

genom militär eller annan statlig

myndighets försorg.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan

oskälig omgång eller kostnad anskaffas,

må i stället annan lämplig vård

beredas den skadade.

Kostnad för läkarintyg eller annat

intyg, som erfordras för bedömande

av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

efter militärtjänstgöringens

upphörande, skall gäldas av riksförsäkringsanstalten,

därest intyget icke

utfärdas på anmodan av vederbörande

militära myndighet.

V §•

Har olycksfallet medfört den skadades

död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med 400 kronor;
b)

livräntor till efterlevande, nämligen:
till

änka, när äktenskapet slutits

före olycksfallet, en livränta från

dödsfallet, så länge livräntetagaren

lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande

en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn, som ej

fyllt sexton år, evad det fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn

under nämnda ålder, som adopterats

före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet, till dess barnet uppnått

samma ålder, å ett årligt belopp,

motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;

samt till den avlidnes fader

eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder,

eller om båda föräldrarna

vid olycksfallet var höggradigt nedsatt

i följd av lyte, kronisk sjukdom

eller annan varaktig omständighet.

Har livränta utgått enligt 3 mom.,

motsvarande förlust av arbetsförmågan,

skall hel sjukpenning under tid

omedelbart därefter, med undantag

för tid då den skadade i anledning av

skadan är intagen å sjukvårdsanstalt,

utgöra lägst en fyrahundradedel av sådan

livräntas årsbelopp. Föreligger

vårdbehov som i 3 mom. tredje stycket

sägs, skall hänsyn därtill tagas

vid nämnda årsbelopps beräkning.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid

bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst

en tiondel, utgives, där ej annat följer

av 4 mom., livränta under tiden, utgörande

för år räknat

a) vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp motsvarande två tredjedelar

av den skadades årliga arbetsförtjänst,

beräknad på sätt i 9 § sägs,

och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

den del av nyssnämnda belopp

som svarar mot graden av nedsättningen.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av

denna med minst tre tiondelar, förhöjes

livränta för tiden frän och med

månaden näst efter den, varunder den

skadade fyllt aderton år, till och med

den månad, varunder den skadadefyller

sextiosju år, till ett årligt belopp,

motsvarande

a) vid förlust av arbetsförmågan

elva tolftedelar av den skadades år
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

eller adoptivföräldrarna leva, till båda

gemensamt, därest de för sitt uppehälle

varit av den avlidnes arbete väsentligen

beroende, en livränta å ett

årligt belopp, motsvarande värdet av

det underhåll, de av den avlidne åtnjutit,

dock högst en fjärdedel av den

avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt

nu angivna grunder skulle, för år

räknat, tillsammans överstiga två

tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

skola de, så länge anledningen

härtill fortfar, nedsättas till

sammanlagt detta belopp. Härvid

skall iakttagas, att livräntor till efterlevande

make och barn eller adoptivbarn

skola utgå före livränta till föräldrar

eller adoptivföräldrar samt att

förstnämnda livräntor skola i den mån

så erfordras nedsättas i förhållande

till vad på varje livräntetagare belöper.

Till änka, som uppbär livränta och

före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,

utgives ett kapital för en gång,

motsvarande tre fjärdedelar av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst.

7 a §.

Å sjukpenning eller livränta i anledning

av skada, som drabbat värnpliktig,

skall utgå provisoriskt tillägg

enligt nedan angivna grunder.

För tid då skadan förorsakar förlust

av arbetsförmågan utgå tillägg

till sjukpenning med en krona för dag

räknat och tillägg till livränta med

trettio kronor för månad räknat. För

tid då skadan förorsakar nedsättning

av arbetsförmågan utgår tillägg å

sjukpenning eller livränta med en

mot arbetsförmågans nedsättning sva
-

liga arbetsförtjänst, beräknad på sätt

i 9 § sägs, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan

ett mot graden av nedsättningen

svarande belopp av sagda arbetsförtjänst,

minskat med en tolftedel av

denna.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan

och tillika behov av särskild

vård som ej avses i 1 mom., förhöjes

livränta under den tid förhållandet

varar med ett årligt belopp, bestämt

med hänsyn till vårdbehovets

omfattning, högst ettusenåttahundra

kronor för år räknat (vårdbidrag);

och må sådan förhöjning utgå jämte

förhöjning enligt föregående stycke.

På därom av den skadade gjord

ansökan må försäkringsrådet, när skäl

därtill prövas föreligga, besluta att i

stället för livränta eller del därav

skall till den skadade utgivas ett kapital

för en gång, till belopp motsvarande

högst livräntans eller livräntedelens

kapitalvärde enligt gällande

beräkningsgrunder.

4 mom. Ersättning enligt 2 och 3

mom. utgår icke till fast anställt manskap,

så länge anställningen varar, ej

heller till värnpliktiga, icke ständigt

tjänstgörande fast anställd personal

eller frivilliga för tid, under vilken

tjänstgöringen varar.

7 §•

Har olycksfallet medfört den skadades

död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med femhundra

kronor;

b) livräntor till efterlevande, näm

ligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet

slutits före olycksfallet, en liv
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gälla nde lydelse:)

rande del av nyss angivna belopp;

dock att tillägg icke utgår där ej arbetsförmågan

är nedsatt med minst en

femtedel.

Tillägg till livränta, som i anledning

av den skadades död tillkommer

make, barn eller adoptivbarn, utgår

för månad räknat med så stor del av

trettio kronor som svarar mot förhållandet

mellan livräntan till den efterlevande

och lägsta livränta till den

skadade vid förlust av arbetsförmågan.

Beträffande provisoriskt tillägg enligt

denna paragraf skall i tillämpliga

delar gälla vad i denna förordning

eller eljest är stadgat rörande sjukpenningen

eller livräntan.

Yad i denna paragraf stadgas skall

icke äga tillämpning, där ersättningstillägg

utgår enligt gällande bestämmelser

om provisorisk förbättring av

vissa ersättningar i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

vid förstärkt försvarsberedskap

m. m.

(Föreslagen lydelse:)

ränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren

lever ogift, å ett årligt

belopp motsvarande eu tredjedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn som ej

fyllt sexton år, evad det fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn

under nämnda ålder, som adopterats

före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet till dess barnet uppnått

samma ålder å ett årligt belopp

motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;

samt

till den avlidnes fader eller moder,

adoptivfader eller adoptivmoder eller,

om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna

leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av

den avlidnes arbete väsentligen beroende,

en livränta å ett årligt belopp

motsvarande värdet av det underhåll

de av den avlidne åtnjutit, dock högst

en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt

nu angivna grunder skulle, för år

räknat, tillsammans överstiga fem

sjättedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

skola de, så länge anledningen

härtill fortfar, nedsättas till

sammanlagt detta belopp. Härvid

skall iakttagas, att livräntor till efterlevande

make och barn eller adoptivbarn

skola utgå före livränta till föräldrar

eller adoptivföräldrar samt att

förstnämnda livräntor skola i den mån

så erfordras nedsättas i förhållande

till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå,

med mindre han för sitt uppehälle varit

av den avlidnas arbete beroende,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

9 §■

Vid bedömandet, i vad mån viss

kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas

ej blott till skadans beskaffenhet och

inverkan på den skadades förmåga i

allmänhet att försörja sig genom arbete,

utan även till skadans inflytande

på de särskilda färdigheter, som

för drivande av den skadades yrke må

vara erforderliga, samt till den skadades

ålder. Var den skadade vid olycksfallet

behäftad med kroppsskada eller

lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.

(Föreslagen lydelse:)

och må ej åtnjutas av änkling, som

väsentligen åsidosatt den honom gentemot

hustrun åliggande försörjningsplikt

eller väsentligen åsidosätter sin

försörjningsplikt mot makarnas barn

eller adoptivbarn. Skall på grund av

försumlighet, som nu sagts, livränta

till änkling ej utgå, må försäkringsrådet

besluta, att livräntan i stället

skall utgå till den avlidnas barn eller

adoptivbarn, som ej fyllt sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär

livränta och före fyllda sextio år

ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital

för en gång, motsvarande den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

8 §•

Vid bedömandet, i vad mån viss

kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas

ej blott till skadans beskaffenhet och

inverkan på den skadades förmåga i

allmänhet att försörja sig genom arbete,

utan även till skadans inflytande

på de särskilda färdigheter, som för

drivande av den skadades yrke må

vara erforderliga, samt till den skadades

ålder. Var den skadade vid

olycksfallet behäftad med kroppsskada

eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill

tagas.

Undergår den skadade yrkesutbildning,

som är ägnad att väsentligt

minska skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst

och som, med hänsyn till

skadans beskaffenhet, utbildningens

omfattning och omständigheterna i

övrigt, kan anses huvudsakligen syfta

därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under utbildningstiden

även beaktas i vad mån

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

13

(Gällande lydelse:)

8 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i (i

och 7 §§ omförmäles, antages utgöra

vid tiden för olycksfallet:

a) 2 700 kronor för värnpliktig,

'' som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring

för utbildning till officer;

b) 2 400 kronor för värnpliktig,

som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring

för utbildning till underofficer

eller i 27 § 1 mom. C och D samma

lag omförmäld fortsatt utbildning

eller tjänstgöring, ävensom för annan

värnpliktig, som tjänstgör efter det

kalenderår, varunder han fyllt 28 år;

c) 2160 kronor för annan värnpliktig,

som tjänstgör efter det kalenderår,

varunder han fyllt 22 år; samt

d) 1 764 kronor för värnpliktig,

som icke avses under a)—c).

För fast anställt manskap, icke

ständigt tjänstgörande fast anställd

personal och frivilliga beräknas ifrå

gavarande arbetsförtjänst efter de

grunder, som stadgas i 9 § lagen om

försäkring för olycksfall i arbete;

dock må arbetsförtjänsten för fast anställt

manskap vid bestämmande av

sjukpenning för tid efter det kalen

derår, då den skadade fyllt 20 år, eller

av livränta icke beräknas till lägre be

lopp än tretusen kronor.

(Föreslagen lydelse:)

utbildningen medför hinder för den

skadade att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter utbildningens upphörande

må, om utbildningen kan antagas

hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan, skälig

hänsyn tagas därtill.

9 §•

Den skadades i 6 och 7 §§ omförmälda

årliga arbetsförtjänst beräknas

i överensstämmelse med 9 § lagen om

försäkring för olycksfall i arbete.

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan tmder

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

beräknas till lägre belopp än tretusensexhundra

kronor. Detsamma gäller

beträffande fast anställt manskap och

liemvärnspersonal, då fråga är om

sjukpenning för tid efter det kalenderår,

under vilket den skadade fyllt

tjugu år, eller om livränta.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

10 §■

Riksförsäkringsanstalten må när

som helst och under så lång tid, sådant

finnes lämpligt, bereda den skadade

vård å sjukvårdsanstalt. Den

skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukvårdsanstalt, såvida

ej skadan enligt läkares intyg

kräver vård å sådan anstalt.

Vårdas den skadade efter tjänstgöringens

eller anställningens slut å

militär sjukvårdsanstalt, eller beredes

honom av riksförsäkringsanstalten eller

militär myndighet vård å civil sådan

anstalt, må, med skäligt hänsynstagande

till den skadades försörjningsplikt

mot maka och andra anhöriga,

som omförmälas i 7 §, till täckande

av kostnaden för vården, å sjuk

penning, som under tiden för vården

tillkommer honom, avdragas högst

hälften.

Riksförsäkringsanstalten äger ock

att under viss tid i stället för livränta

eller del därav bereda livräntetagare,

som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning

i naturaförmåner samt, efter

samtycke av livräntetagaren eller dennes

målsman, bereda livräntetagare

uppehälle å ålderdomshem, barnhem

eller annan dylik anstalt.

11 §■

Skall vid skada till följd av olycksfall

av statsmedel utgå avlöning, pension

eller annan ersättning, som icke

avses i denna förordning men som

helt eller delvis utgör understöd på

grund av olycksfallet, eller skall sådant

understöd utgå från kassa eller

pensionsinrättning, som understödes

av statsmedel, avdrages från ersättning,

som utgives enligt denna för
-

(Föreslagen lydelse:)

10 §•

Har den skadade i anledning av

skadan intagits å sjukvårdsanstalt,

äger riksförsäkringsanstalten att å

sjukpenning för vårdtiden avdraga en

krona 50 öre för dag, doclc högst hälften

av sjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten äger ock

att under viss tid i stället för sjukpenning

eller livränta eller del därav

bereda den, som är hemfallen åt

dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk,

ersättning i naturaförmåner

samt, efter samtycke av ersätt- _

ningstagaren eller dennes målsman,

bereda ersättningstagaren uppehälle å

ålderdomshem, barnhem eller annan

dylik anstalt.

11 §•

1 mom. Skall av statsmedel utgå

avlöning, pension eller annan ersätt

ning, som icke avses i denna förord

ning men som helt eller delvis utgör

understöd på grund av skadan, eller

skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning, som understödes

av statsmedel, avdrages från

ersättning, som utgives enligt denna

förordning, vad i anledning av skadan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

ordning, vad i anledning av olycksfallet

för motsvarande ändamål från

statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen

utgives för tid, under

vilken ersättningen utgår; dock att i

fråga om understöd från kassa eller

pensionsinrättning sådant avdrag endast

må ske, om kostnaden för understödet

helt och hållet eller till minst

en tredjedel bestritts av staten, och ej

ske med större belopp än som skäligen

kan anses svara emot statens bidrag.

Såsom understöd, varom i första

stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på

grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning

än den av olycksfallet förorsakade

skadan. I fråga om pension,

som utgår vid arbetsoförmåga i följd

av olycksfallet, skall såsom sådant understöd

anses allenast den del av pensionen,

som överstiger det belopp,

vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Avdrag må icke göras för tilläggspension

enligt lagen om folkpensionering

eller för understöd enligt förordningen

om invalidunderstöd eller

för annat dylikt, allenast för behövande

avsett understöd, och icke heller

för ersättning enligt förordningen om

blindhetsersättning.

Är för den skadade lön bestämd i

författning eller eljest fastställd av

statlig myndighet utan att därvid angivits,

att å lönen avdrag må göras

för livränta enligt denna förordning,

skall vid tillämpningen av första stycket

lönen till den del densamma motsvarar

den skadade tillerkänd dylik

livränta anses utgöra understöd på

(Föreslagen lydelse:)

för motsvarande ändamål från statens

sida, av kassan eller pensionsinrättningen

utgives för tid, under vilken

ersättningen utgår; dock att i fråga

om understöd från kassa eller pensionsinrättning

sådant avdrag endast

må ske, om kostnaden för understödet

helt och hållet eller till minst en

tredjedel bestritts av staten, och ej

ske med större belopp än som skäligen

kan anses svara emot statens bi

drag.

Såsom understöd, varom i första

stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på

grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning

än skadan. Pension, som utgår

vid arbetsoförmåga i följd av skadan

eller till efterlevande, må ej anses

såsom sådant understöd till högre

belopp än som motsvarar tre fjärdedelar

av den livränta, som, vårdbidrag

till den skadade oräknat, tillkommer

den skadade eller efterlevande. Till

■sådan framtida höjning av pensionen,

som tillförsäkrats ersättningstagaren

vid ökning i levnadskostnaderna, skall

hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension

och ej heller för understöd, som

är avsett allenast för behövande.

Innehar eller erhåller den skadade

anställning med lön, bestämd i författning

eller eljest fastställd av stat

lig myndighet utan att därvid angi

vits, att å lönen avdrag må göras för

livränta enligt denna förordning, skall

vid tillämpningen av första stycket

lönen till den de! densamma motsvarar

den skadade tillerkänd dylik livränta

anses utgöra understöd på

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse-.)

grund av olycksfallet; dock må livräntan

utgå om och i den mån särskilda

förhållanden därtill föranleda.

18 §.

Har olycksfallet föranletts därav,

att den skadade ej ställt sig till efterrättelse

gällande anordning eller föreskrift

om åtgärder för undvikande av

olycksfall, och äro omständigheterna

sådana, att han därigenom måste an
-

(F ör e sia g en lydelse-.)

grund av skadan; dock må livräntan

utgå om och i den mån särskilda förhållanden

därtill föranleda.

2 mom. Har i anledning av skadan

erkänd sjukkassa till den skadade utgivit

sjukpenning, som enligt kassans

stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning

enligt denna förordning,

skall vid utgivande till den skadade

av sjukpenning, som enligt denna förordning

tillkommer honom för samma

tid, på begäran av kassan göras

avdrag för vad kassan utgivit och

det avdragna beloppet utbetalas till

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen

om bidrag till änkor och änklingar

med barn eller lagen om särskilda

barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn, skall på begäran av

pensionsstyrelsen göras avdrag om

och i den mån ersättningen skolat föranleda

minskning av pensionen eller

bidraget; och skall avdraget belopp

utbetalas till pensionsstyr elsen.

3 mom. Skall, i annat fall än ovan

avses, enligt gällande bestämmelser

understöd, som motsvarar ersättning

enligt denna förordning, utgå på

grund av den skadades anställning i

kommunal eller enskild tjänst, göres

avdrag från ersättningen enligt de

grunder Konungen föreskriver.

12 §.

Har olycksfall föranletts därav, att

den skadade ej ställt sig till efterrättelse

gällande anordning eller föreskrift

om åtgärder för undvikande av

olycksfall, och äro omständigheterna

sådana, att han därigenom måste an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr .96''.

17

(Gällande lydelse:)

ses hava gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts

därav, att den skadade varit

av starka drycker berusad, må ersättning

enligt 6 § skäligen nedsättas.

Lag samma vare, där den skadade

ej ställt sig till efterrättelse anordning

eller föreskrift om sjukhus- eller

läkarvård, som givits på grund av

denna förordning, så ock där genom

försummelse av den skadade underrättelse

om olycksfallet enligt 14 §

icke lämnats; dock att nedsättning av

ersättningen ej må ske, såvida ej skadan

väsentligen förvärrats därigenom,

att den skadade i följd av förseelsen

kommit att sakna lämplig vård.

16 §.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit

kännedom om olycksfallet, skall

anstalten, så snart ske kan, ändå att

ansökan om ersättning icke blivit

gjord, besluta om de åtgärder, som

för den skadades vård må vara av nöden,

samt bestämma den ersättning,

som enligt denna förordning skall utgivas.

2—173 4n Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse:)

ses hava gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts

därav, att den skadade varit

av starka drycker berusad, må ersättning

enligt 6 § skäligen nedsättas.

Skälig nedsättning av ersättning

enligt 6 § må ock äga rum, där den

skadade ej ställt sig till efterrättelse

anordning eller föreskrift om sjukhus-

eller läkarvård, som givits på

grund av denna förordning, så ock

där genom försummelse av den skadade

underrättelse enligt 5 § icke lämnats;

dock att nedsättning av ersättningen

ej må ske, såvida ej skadan

väsentligen förvärrats därigenom, att

den skadade i följd av förseelsen kommit

att sakna lämplig vård.

13 §•

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit

kännedom om skadan, skall anstalten,

så snart ske kan, ändå att ansökan

om ersättning icke blivit gjord,

besluta om de åtgärder, som för den

skadades vård må vara av nöden, samt

bestämma den ersättning, som enligt

denna förordning skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna

handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras, huruvida ersättning

bör utgå, skall, om sannolika

skäl därtill finnas, ersättning ändock

provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning

av erhållna upplysningar beloppet

av sjukpenning eller livränta genast

bestämmas, utgives provisoriskt

skäligt belopp. Ersättning, som enligt

vad nu är sagt blwit provisoriskt bestämd,

utgives utan återbetalningsskyldighet,

därest sedermera ersättningen

bestämmes till lägre belopp

eller ersättning finnes icke böra utgå.

1950. 1 sand. Nr 96.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

Inträder, sedan ersättning till den

skadade blivit av riksförsäkringsanstalten

bestämd, väsentlig förändring

i de förhållanden, vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande, må

jämkning i ersättningen äga rum. Sådan

jämkning må dock, där fråga är

om minskning eller indragning av ersättning,

ej avse tid före den dag, då

jämkningen beslutas.

Beslut om ersättning skall, så fort

ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan

tills vidare lända till efterrättelse.

12 §.

Begravningshjälp ävensom kapital

enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort

ske kan samt sjukpenning för varje

kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad,

räknad från den dag, rätten till livränta

inträtt, å månadens första dag

utan återbetalningsskyldighet för månad,

under vilken rätten till livränta

upphört eller livränta minskats; dock

skall riksförsäkringsanstalten beträffande

tiden för utbetalning av livräntetillägg,

varom i 6 § 2a) förmäles,

äga meddela sådana bestämmelser,

som må anses lämpliga för vinnande

av säkerhet, att tillägget användes för

det därmed avsedda ändamålet. Sjukpenning

och livränta må ock, med ersättningstagarens

samtycke och utan

återbetalningsskyldighet, utbetalas för

längre betalningsterminer än nu är

sagt. Uppkommer vid bestämmande

av belopp, som skall utbetalas, bråktal

av öre, utföres beloppet med närmast

högre antal ören.

Har ersättningstagaren ej före utgången

av året näst efter det, under

(Föreslagen lydelse:)

Inträder, sedan ersättning till den

skadade blivit av riksförsäkringsanstalten

bestämd, väsentlig förändring

i de förhållanden, vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande,

må jämkning i ersättningen äga rum.

Sådan jämkning må dock, där fråga

är om minskning eller indragning av

ersättning, ej avse tid före den dag,

då jämkningen beslutas.

Beslut om ersättning skall, så fort

ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd

klagan tills vidare lända till efterrättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital

enligt G, 7 och 21 §§ utbetalas så fort

ske kan. Sjukpenning utbetalas för varje

kalendervecka å veckans sista dag och

livränta för varje månad, räknad från

den dag, rätten till livränta inträtt, å

månadens första dag; dock att jämväl

sjukpenning må utbetalas månadsvis

i förskott och att livränta må, med

livräntetagarens samtycke, utbetalas

för längre betalningsterminer än månad.

Beträffande tiden för utbetalning

av årlig ersättning enligt 6 § 1

mom. tredje stycket äger riksförsäkringsanstalten

meddela sådana bestämmelser,

som må anses lämpliga

för vinnande av säkerhet, att ersättningen

användes för det därmed avsedda

ändamålet. Förskottsvis utgiven

ersättning för tid, under vilken

rätten till ersättning upphör eller ersättningen

minskas, må icke till någon

del återkrävas. Uppkommer vid

bestämmande av belopp, som skall utbetalas,

bråktal av öre, utföres beloppet

med närmast högre antal ören.

Har ersättningstagaren ej före ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

19

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

vilket ersättningsbelopp skolat utbe- gången av året näst efter det, under

talas, vare sig uppburit beloppet eller vilket ersättningsbelopp skolat utbehos

riksförsäkringsanstalten påfordrat talas, vare sig uppburit beloppet eller

utbetalning av detsamma, är rätten till bos riksförsäkringsanstalten påfordrat

beloppets utfående förverkad. utbetalning av detsamma, är rätten till

Angående sättet för utbetalning av beloppets utfående förverkad,

ersättning förordnar Kungl. Maj:t. Angående sättet för utbetalning av

ersättning förordnar Konungen.

17 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats

av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna förordning. Ej heller

må, där olycksfall, som medfört

den skadades död, uppsåtligen eller

genom grovt vållande förorsakats av

efterlevande, ersättning utgå till

denne.

13 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt

denna förordning, är han ej därav

hindrad att göra gällande det anspråk

på skadestånd utöver ersättningen,

som i följd av olycksfallet må

tillkomma honom enligt allmän lag eller

särskild författning.

Vad i ersättning enligt denna förordning

utgivits må av riksförsäkringsanstalten

för statsverkets räkning

sökas åter av den, som vållat

skadan eller oberoende av vållande

enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd,

där ej även han drabbats av

olycksfallet och på grund därav är berättigad

till ersättning enligt denna

förordning. På grund av vad i detta

stycke sägs skall riksförsäkringsanstalten

dock äga att återkräva allenast

vad ersättningstagaren varit berättigad

att utbekomma av den skadeståndspliktige.

15 §.

Har skadan uppsåtligen förorsakats

av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna förordning. Ej heller

må, där skada, som medfört den

skadades död, uppsåtligen eller genom

grovt vållande förorsakats av

efterlevande, ersättning utgå till

denne.

16 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt

denna förordning, är han ej därav

hindrad att göra gällande det anspråk

på skadestånd utöver ersättningen,

som i följd av skadan må tillkomma

honom enligt allmän lag eller

särskild författning.

Vad i ersättning enligt denna förordning

utgivits må av riksförsäkringsanstalten

för statsverkets räkning

sökas åter av den, som vållat

skadan eller oberoende av vållande

enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd,

där ej även han drabbats av

olycksfallet och på grund därav är berättigad

till ersättning enligt denna

förordning. På grund av vad i detta

stycke sägs skall riksförsäkringsanstalten

dock äga att återkräva allenast

vad ersättningstagaren varit berättigad

att utbekomma av den skadeståndspliktige.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.

(Gällande lydelse:)

Rätt till ersättning enligt denna

förordning kan icke överlåtas och må

förty ej tagas i mät för gäld.

4 §•

Riksförsäkringsanstalten ävensom

försäkringsrådet äga att till vidare utredning

rörande tillämpning av någon

i denna förordning given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vittnen

eller sakkunniga samt av vederbörande

polismyndighet påfordra undersökning.

21 §.

Den, som på grund av bestämmelserna

i detta kapitel är berättigad till

ersättning enligt 6 § eller 7 § b), må

ej uppbära ersättningen för tid, varunder

han är bosatt utom riket eller

varunder han undergår frihetsstraff

eller tvångsarbete eller enligt domstols

förordnande är intagen i allmän

uppf ostringsans talt.

(Föreslagen lydelse:)

Särskilda bestämmelser.

17 §.

Rätt till ersättning enligt denna

förordning kan icke överlåtas och må

förty ej tagas i mät för gäld.

18 §.

Riksförsäkringsanstalten ävensom

försäkringsrådet äga att till vidare utredning

rörande tillämpning av någon

i denna förordning given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vittnen

eller sakkunniga samt av vederbörande

polismyndighet påfordra undersökning.

19 §.

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att till

försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten

lämna uppgifter, som erfordras

för bestämmande av ersättning

enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, och rörande ansvar,

då någon underlåter att lämna

sådan uppgift eller lämnar veterligen

oriktig uppgift, äger motsvarande tilllämpning

beträffande uppgifter till

ledning för bestämmande av ersättning

enligt denna förordning.

20 §.

Spikpenning eller livränta enligt

denna förordning i anledning av sjukdom,

som icke förorsakats av olycksfall,

utgives ej för tid, varunder ersättningstagaren

undergår frihetsstraff

eller tvångsarbete eller är intagen

i säkerhetsanstalt eller i skola

tillhörande barna- och ungdomsvården.

21 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning

eller livränta enligt denna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9fi.

21

(Gällande lydelse:)

25 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver

vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens

tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t

eller av de civila eller militära myn

digheter, som av Kungl. Maj:t därtill

bemyndigas.

(Föreslagen lydelse:)

förordning, icke svensk medborgare,

och är han ej i riket bosatt, äger

riksförsäkringsanstalten att med hans

samtycke, när som helst, i stället för

sådan ersättning till honom utgiva

ett kapital för en gång till belopp motsvarande

högst femtio och minst

tjugu procent av ersättningens kapitalvärde

enligt gällande beräkningsgrunder.

Har utbyte av ersättning

mot kapital ägt rum, är rätten till vidare

ersättning på grund av skadan

förfallen.

22 §.

Hav i 1 § avsedd person blivit

borta, samt har all underrättelse om

honom upphört, och kan skäligen antagas,

att han omkommit till följd

av olycksfall, som avses i denna förordning,

äger anhörig, som i 7 § b)

omförmäles, uppbära livränta efter de

i 7 § stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad

att av sådan anhörig, sasom villkor

för utbetalning av livränta, fordra

förklaring på heder och samvete, att

han saknar varje underrättelse om

den försvunne. I fråga om omyndig

må sådan förklaring infordras från

förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest

den försvunne finnes vara vid liv eller

hava avlidit av annan orsak än olycksfall

som avses i denna förordning.

23 §.

De närmare föreskrifter, som finnas

erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen

eller av myndighet, som

Konungen bestämmer.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

(Föreslagen lydelse:)

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1950 och skall äga tillämpning

beträffande skador, som inträffa

efter den 30 juni 1950, och tillika

lända till efterrättelse vid bestämmande

av ersättning för tid därefter

i anledning av sådan under tiden den

1 januari 1949—den 30 juni 1950 inträffad

skada som avses i förordningen

den 26 juni 1948 (nr 422) med

särskilda bestämmelser rörande ersättning

i vissa fall enligt förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) om

ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

in. m.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

23

Förslag’

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

utgives för tid efter den 30 juni 1950, skall bestämmas efter de nedan i denna

förordning stadgade grunder, så ock ersättning, som jämlikt förordningen den

18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1950 i anledning

av skada som drabbat till fast anställt eller indelt manskap börande person

före den 1 januari 1949 eller som drabbat värnpliktig före den 1 juli 1950.

Med kroppsskada (skada) avses i denna förordning även sjukdom som icke

förorsakats av olycksfall; och skall sådan skada anses hava inträffat den dag

sjukdomen yppades.

Rörande ersättningarnas utgivande skall, utöver vad denna förordning innehåller,

i tillämpliga delar gälla vad i förordningarna den 18 juni 1909 och

den 18 juni 1927 är stadgat.

2 mom. Konungen äger, i den mån sådant prövas skäligt, föreskriva att

bestämmelserna i denna förordning, med de undantag eller avvikelser som

finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande ersättning, som i annat

fall än i 1 mom. sägs utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1927 eller som

utgives med tillämpning av grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller

förordningen den 18 juni 1927 eller jämlikt förordningen den 28 juni 1941

(nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.

3 mom. Har jämlikt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 utgivits

kapital för en gång, skall vad i denna förordning stadgas om sjukpenning

och om livränta till den skadade äga tillämpning allenast därest sådan

ersättning eller provisoriskt tillägg därtill skolat utgå vid fortsatt tillämpning

av de före den 1 juli 1950 gällande beräkningsgrunderna; och skall i sådant

fall från ersättningen göras avdrag med det belopp för månad, efter vilket

kapitalet beräknats.

2 §•

Den skadade äger rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av

skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och

glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må

i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Tillika gäldas behövlig kostnad lör läkarbetyg, som erfordras för bestämmande

av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida ersättning

bör utgå.

Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första

stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas

ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden

för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings

kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3 §•

1 mom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 eller sjukpenning

enligt förordningen den 18 juni 1927 under tid då kroppsskadan förorsakar

förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp eller sjukpenning) skall, där ej

annat följer av vad i andra stycket stadgas, utgöra

a) om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn

eller adoptivbarn under sexton år: åtta kronor 50 öre för dag intill utgången

av den månad, varunder den skadade fyller tjugufem år, och från utgången

av den månad, varunder han fyllt sextiosju år, samt eljest tio kronor 50

öre för dag;

b) i annat fall: sju kronor för dag intill utgången av den månad, varunder

den skadade fyller tjugufem år, och från utgången av den månad, varunder

han fyllt sextiosju år, samt eljest nio kronor för dag.

Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel

sjukhjälp eller sjukpenning under tid omedelbart därefter, med undantag

för tid då den skadade i anledning av skadan är intagen å sjukvårdsanstalt,

utgöra för dag räknat lägst tre procent av sådan livräntas månadsbelopp enligt

4 §. Föreligger vårdbehov som i 4 § tredje stycket sägs, skall hänsyn

därtill tagas vid nämnda månadsbelopps beräkning.

2 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsanstalt,

äger riksförsäkringsanstalten att å sjukhjälp eller sjukpenning för vårdtiden

avdraga en krona 50 öre för dag.

3 mom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar nedsättning

av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot

graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning.

4§-

Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som

enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning

(invaliditetsgraden) och den skadades ålder:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

25

Livräntans månadsbelopp i kronor

Invaliditetsgrad

uttryckt i procent

intill utgången av den

månad, varunder den

skadade fyller 26 år, och

från utgången av den

månad, varunder han

fyllt 67 år

från utgången av den

månad, varunder den

skadade fyllt 25 år, intill

utgången av den månad,

varunder han fyller

67 år

10

20

20

12

24

24

14

28

28

15

30

30

16

32

32

18

36

36

20

40

40

25

50

50

30

65

70

33 Va

75

80

35

80

85

40

95

105

45

no

120

50

125

135

55

140

155

60

155

175

65

170

195

662/3

175

200

70

185

215

75

200

235

80

215

255

85

230

280

90

245

310

100

275

350

Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet

i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad som

enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.

Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika beho\ av särskild

vård som ej avses i 2 §, förhöjes livräntans ovan angivna belopp under

den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vårdbehovets

omfattning, dock högst ettbundrafemtio kronor för månad räknat.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsradet, näi skäl

därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del däia\ skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

5 §•

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av

arbetsförmågan, skola bestämmelserna, i 8 § militärersättningsförordningen

den 1950 (nr ) lända till efterrättelse.

0 §•

Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda

kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt

såsom för en skada.

7 §•

Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det

belopp som vid utgången av juni månad 1950 tillkommer den skadade såsom

ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte,

i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall

ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp intill

dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att ersättning

enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte

omförmälda tillägg.

Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provisoriskt

ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till

den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och

den 18 juni 1927.

8 §.

Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etth undra - tjugufem kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat

barn eller adoptivbarn sextiofem kronor för månad räknat. Livräntornas

sammanlagda belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundratjugu

kronor. Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje

livräntetagare belöper.

Livränta enligt förordningen den 18 juni 1927 till efterlevande som i första

stycket sägs skall dock icke i något fall understiga det belopp som vid oförändrade

ersättningsgrunder skolat utgå såsom livränta enligt sagda förordning

jämte, i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg.

Livränta enligt förordningen den 18 juni 1909 till barn, som vid utgången

av juni månad 1950 ej uppnått femton års ålder, skall utgå evad

barnet fötts inom eller utom äktenskap och utgivas intill dess barnet fyllt

sexton år.

Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, varmed

livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången

av juni månad 1950 gällande beräkningsgrunder.

Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,

utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor. 9 * *

9 §•

1 inom. För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i

anledning av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av7 staten, skall

avdrag från ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsförordningen.

Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt understöd

skall hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättningstagaren

tillförsäkrade vid utgången av juni månad 1950; och skall avdrag ske

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj.ts proposition nr 96.

ändå att ersättnings tagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad sådant

understöd.

Avdrag från ersättningen skall oek göras om och i den mån däremot

svarande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den

mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; i först

nämnt fall må dock ersättningen utgå utan avdrag, därest ersättningstagaren

å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersättningen

utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder

skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg

och provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstilllägg

enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk

förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. in., beräknas efter den

ortsgrupp, till vilken den skadade var att hänföra vid utgången av juni månad

1950.

2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade utgivit

sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning

enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av

sjukhjälp eller sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom

för samma tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit

och det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med

barn eller lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl.

barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen göras avdrag om och i den mån

ersättningen skolat föranleda minslaiing av pensionen eller bidraget; och

skall avdraget belopp utbetalas till pensionsstyrelsen.

10 §.

Hörande utbetalning av ersättning skall gälla vad i 14 § militärersättningsförordningen

stadgas.

11 §•

Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke föranleda

till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första

stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa

fall för skada till följd av olycksfall vid flygning. 12

12 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande ersättning, som avses i

denna förordning, må klagan föras hos försäkringsrådot genom besvär, som

skola hava inkommit till försäkringsrådet sist å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr Hd.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i första stycket.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

13 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna

förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; och skall vad i äldre bestämmelser

är stridande mot förordningens innehåll upphöra att gälla.

Förslag

till

Förordning
om

upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att

gälla, nämligen

1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) angående höjning av ersättningar,

som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

4) förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring

av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

vid förstärkt försvarsberedskap m. m.;

5) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga

med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt

6) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser

rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgö
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Dock skall iakttagas,

dels att vad sagda förordningar innehålla beträffande ersättning och familjebidrag

till den skadade eller efterlevande alltjämt skall äga tillämpning

i avseende å ersättning och bidrag för tid före denna förordning» ikraftträdande,

dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola

där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning

(nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända

till efterrättelse jämväl vid bestämmande av annan ersättning i anledning av

olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före denna förordnings

ikraftträdande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Knngl. Maj:ts proposition nr 96.

Utdrag av protokollet över Jörsvarsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 3 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, fråga om ändrade bestämmelser

rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

och anför därvid följande.

Efter andra världskrigets utbrott ha vid flera tillfällen åtgärder vidtagits

för att förbättra existensvillkoren för de under militärtjänstgöring skadade

och deras efterlevande. Dessa åtgärder ha emellertid till väsentlig del erhållit

karaktären av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrunderna

på ifrågavarande område förutsattes skola ske i samband med socialvårdskommitténs

översyn av lagstiftningen angående försäkring för olycksfall i

arbete m. m. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 mars 1944 uppdrogs åt kommittén

att överarbeta en av riksförsäkringsanstalten verkställd utredning och

att snarast möjligt inkomma med förslag till erforderliga nya bestämmelser

rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

I avvaktan på slutförandet av socialvårdskommitténs utredning i ämnet

vidtogos ytterligare provisoriska ändringar i ersättningsbestämmelserna. Så

skedde senast år 1948, då ersättningsgrunderna för fast anställd personal och

frivilliga i enlighet med förslag av kommittén anpassades efter de samtidigt

beslutade, från och med den 1 januari 1949 gällande nya bestämmelserna i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete. De provisoriska bestämmelserna

rörande värnpliktiga bibehöllos oförändrade. Det förutsattes därvid, att definitiva

bestämmelser skulle meddelas snarast möjligt.

Socialvårdskommittén avgav i januari 1949 betänkande med förslag till

ändrade bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring. Efter remissbehandling har ärendet beretts inom

förs\ arsdepartementet. I arets statsverksproposition har vid beräkningen av

det under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Bidrag till ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förutsatts

att nya ersättningsbestämmelser skola träda i kraft den 1 juli detta år.

I februari 1949 avgav socialvårdskommittén betänkande med förslag till

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. m. De däri förordade ersättningsförbättringama

komma att bli av betydelse för vissa grupper av skadad personal vid försvarsväsendet,

men förslagen avse främst andra kategorier av ersättningstagare.

Detta ärende har beretts inom socialdepartementet, och förslag till avlåtande

av proposition i ämnet kommer senare denna dag att föreläggas Kungl. Maj:t.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga kommitténs nyssnämnda, i

januari 1949 avgivna betänkande rörande ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring. Inledningsvis rämnas en översiktlig

redogörelse för de gällande bestämmelserna i ämnet, kommitténs förslag och

de avgivna remissyttrandena. Kommittébetänkandet torde få såsom bilaga

fogas till detta protokoll.

Huvudinnehållet av gällande bestämmelser, social värdskommitténs

förslag och remissyttrandena.

Gällande bestämmelser.

Värnpliktigs rätt till ersättning i anledning av kroppsskada regleras främst

av bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen

äger tillämpning även på fast anställt manskap och vissa grupper av fast

anställd, icke ständigt tjänstgörande personal samt på sådan frivillig personal,

som av Kungl. Maj:t hänföres under förordningen.

Såsom kroppsskada räknas enligt förordningen även sådana under militärtjänsten

ådragna sjukdomar, som icke förorsakats av olycksfall.

Med avseende på grunderna för ersättningsbeloppens storlek ansluter sig

1927 års förordning i stort sett till lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Således beräknas ersättningarna i princip efter den skadades årliga arbetsförtjänst.

För de värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen

med olycksfallsförsäkringslagen väsentligen formell, enär den årliga arbetsförtjänsten

för dem skall antagas utgöra vissa i 8 § angivna belopp, som äro

oberoende av den civila inkomsten.

Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. För

vissa äldre och mer kvalificerade värnpliktiga beräknades den årliga arbetsförtjänsten

vid ersättnings bestämmande till 2 100 kronor, för övriga till 1 764

kronor.

Numera indelas de värnpliktiga — såvitt angår skador efter den 30 juni

1944 — i fyra ersättningsklasser, i det att arbetsförtjänsten beräknas till

a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer;

b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer eller i

27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning eller tjänstgöring

(för läkare, ingenjörer, sjökaptener m. fl.) ävensom för annan värnpliktig,

som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år;

s. 32 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

32

c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår,

varunder han fyllt 22 år;

d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c).

Vissa år 1946 beslutade, provisoriska ersättningstillägg (7 a§) äro lika stora

i de fyra ersättningsklasserna. Vid förlust av arbetsförmågan utgår tillägg till

sjukpenning med en krona för dag och tillägg till livränta med trettio kronor

för månad. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst eu femtedel utgår

motsvarande lägre tillägg. Tillägg utgår också å vissa efterlevandelivräntor.

Enligt förordning den 30 juni 1943 (nr 449), vars giltighetstid utlöper den

30 juni 1950 (SFS 1949:242), utgår dyrtidstillägg med 40% å ersättningar

till värnpliktiga och deras efterlevande.

För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal

och frivilliga bestämmas sjukpenning- och livräntebeloppen i förhållande

till den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § olycksfallsförsäkringslagen

stadgade grunderna. För fast anställt manskap gäller dock den

särbestämmelsen — såvitt angår kroppsskador efter den 30 juni 1946 — att

arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor vid bestämmande

av sjukpenning för tid efter det kalenderår, då den skadade fyllt

20 år, eller av livränta. Å sjukpenning eller livränta i anledning av kroppsskador

före år 1941 utgår i vissa fall dyrtidstillägg med 20 % enligt nyssnämnda

förordning den 30 juni 1943 (nr 449).

I fråga om olycksfall och sjukdomar, som inträffat respektive yppats före

den 1 januari 1928, då 1927 års förordning trädde i kraft, gäller alltjämt förordningen

den 18 juni 1909 (nr 89) i samma ämne. Ersättningsbeloppen ha

emellertid förhöjts. Genom förordning den 29 juni 1946 (nr 344) har således

föreskrivits, att ersättning, som jämlikt 1909 års förordning utges såsom sjukhjälp

eller såsom livränta till den skadade eller dennes änka eller barn, skall

utgå med de i 1927 års förordning stadgade beloppen för värnpliktiga i lägsta

ersättningsklassen. Dyrtidstillägg å ersättning enligt 1909 års förordning utgår

med 40 %.

Bestämmelser om höjning i vissa fall av begravningshjälp enligt 1909 eller

1927 års förordning äro meddelade i förordningar den 29 juni 1946 (nr 345)

och den 26 juni 1948 (nr 423). När dödsfallet inträffat efter 1948 års utgång,

är begravningshjälpen 500 kronor.

För hemvärnspersonal gäller förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Aid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada efter den 30 juni

1946 skall den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas i enlighet med de för

fast anställt manskap föreskrivna grunderna. För äldre fall gäller, att den

årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas till lägre

belopp än 1 764 kronor.

Ersättning i anledning av kroppsskada, som efter den 31 december 1948

drabbat i 1927 års förordning avsedd fast anställd eller frivillig personal eller

hemvärnspersonal, beräknas enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 422)

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kunql. Maj:ts proposition nr 96.

med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fält enligt förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, m. m. Bestämmelserna innebära i huvudsak,

att de från och med år 1949 gällande ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen

skola lända till efterrättelse. Därav följer bland annat, att

maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjts från 4 800

kronor till 7 200 kronor, att sjukpenningens maximibelopp höjts från 9 kronor

per kalenderdag till 14 kronor eller — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre,

och att normalbeloppet för livränta vid helinvaliditet mellan 18 och 67 års

ålder höjts från 2/s till n/i2 av den årliga arbetsförtjänsten.

Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring

av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., utgivas särskilda

tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedskapen

1939—1945 och dennas avveckling utgå enligt 1927 års förordning m. fl. författningar.

Förordningen innehåller dels vissa särskilda bestämmelser om de

värnpliktigas inplacering i ersättningsklasser, dels bestämmelser om ersättningstillägg

till såväl värnpliktiga som övrig personal vid nedsättning av

arbetsförmågan med minst en femtedel samt till vissa livränteberättigade

efterlevande.

De särskilda bestämmelserna för värnpliktiga ha främst inneburit, att de

ersättningar som bestämts efter lägsta ersättningsklassen uppräknats till närmast

högre klass. Yidare har den år 1944 tillkomna bestämmelsen om inplacering

av äldre värnpliktiga i näst högsta ersättningsklassen gjorts tillämplig

även på dem, som skadats under tidigare beredskapstjänstgöring.

De generella tilläggen vid 25 % och högre invaliditetsgrader äro ortsgraderade

efter den ortsgruppsindelning som gällde för folkpensioneringen vid

utgången av år 1947. Detta sammanhänger med att denna ortsgruppering tills

vidare bibehållits för de till tjänstgörande och skadade värnpliktiga m. fl. utgående

familjebidragen. Den skadade skall i regel anses tillhöra den ortsgrupp,

inom vilken han är mantalsskriven. Ersättningstillägget vid helinvaliditet

är i respektive ortsgrupper 984, 1 284 och 1 584 kronor för år. Vid nedsättning

av arbetsförmågan med minst en fjärdedel utgör ersättningstillägget

det lägre belopp, som motsvarar invaliditetsgraden, och vid 20 % invaliditet

utges ett tillägg av 120 kronor för år. Tillägg utgå även till sjukpenning och

vissa efterlevandelivräntor.

Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga

med flera, vilka drabbats av kroppsskada, kan under vissa förutsättningar

bidrag utgivas till den, som under militärtjänstgöring efter den 2 september

1939 ådragit sig ersättningsberättigande kroppsskada, ävensom till

vissa efterlevande till den, som avlidit i följd av sådan kroppsskada.

Beträffande storleken av ersättningar och familjebidrag i olika fall ävensom

vidtagna åtgärder för att bereda under militärtjänstgöring skadade utkomst

genom eget arbete torde få hänvisas till socialvårdskommitténs betänkande

(bilagan, s. 98 fl''.).

3—na 49 Bihanq till riksdagens protokoll 1960. I sand. Nr 96.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 96.

Social vårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén bär föreslagit, att 1927 års förordning om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skall ersättas

av en ny förordning. Denna förordning (militärersättningsförordningen) avses

skola tillämpas dels å skadefall, som inträffa efter förordningens ikraftträdande,

dels å vissa dessförinnan men efter 1949 års ingång inträffade fall.

Vidare har i en särskild förordning, i det följande benämnd omregleringsförordningen,

framlagts förslag till bestämmelser angående ersättningar i äldre

fall för tid efter förordningens ikraftträdande. Båda de föreslagna förordningarna

syfta främst till en definitiv reglering av ersättningsgrunderna för

värnpliktiga.

I motiveringen till den föreslagna nya militärersättningsförordningen har

kommittén framhållit bland annat följande.

Ersättningarna enligt nämnda förordning liksom ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen avses utgöra kompensation för den av kroppsskadan

förorsakade inkomstminskningen. Det har synts kommittén vara tämligen

självfallet, att ersättningar till skadade värnpliktiga böra i princip utmätas

så, att de bli minst likvärdiga med de ersättningar, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

tillkomma skadade arbetstagare. Det förhållandet, att

ersättning till värnpliktiga, liksom till vissa andra personalkategorier, utges

icke blott för sådana skador och sjukdomar som omfattas av försäkringen

för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar, utan även för andra under

tjänstgöringen ådragna sjukdomar, utgör enligt kommitténs mening icke något

bärande skäl för en nedpressning av ersättningsnivån. Denna utvidgning av

ersättningsrätten får nämligen anses vara betingad av de särskilda sjukdomsrisker,

som kunna vara förenade med tjänstgöringen. Ett förmånligt försäkringsskydd

för de värnpliktiga — med avseende på såväl ersättningsrättens

omfattning som ersättningarnas storlek — motiveras också med att deras

övriga förmåner under tjänstgöringen äro blygsamma.

Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar vid kroppsskador

i förhållande till deras civila inkomst åberopades, framhåller kommittén,

vid tillkomsten av 1927 års förordning, att deras förmåner i övrigt icke

rönte någon inverkan av de olika förhållandena i det civila livet. Detta argument

har synts kommittén föga bärkraftigt. Att de värnpliktiga icke erhålla

kompensation för det ekonomiska avbräck, som de få vidkännas under tjänstgöringstiden,

kan, anför kommittén, icke i och för sig motivera, att ersättning

i anledning av ådragen kroppsskada skall utges efter mindre förmånliga grunder

än vid olycksfall i avlönat arbete. Från principiella synpunkter skulle

enligt kommitténs mening intet vara att erinra mot en så anordnad kombination

av en standardskala och olycksfallsförsäkringslagens regler, att standardbeloppen

finge överskridas, om ersättning enligt lagens regler vore förmånligare

för den värnpliktige eller den efterlevande. Från praktisk synpunkt

skulle visserligen ett sådant system å ena sidan ha den nackdelen, att en be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

läkning av den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst kunde vara besvärlig att

verkställa, å andra sidan skulle systemets tillämpning dock medföra den fördelen,

att anordningen med behovsprövade familjebidrag kunde avvecklas. Om

skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de grunder, som efter

1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen gällde för annan militär personal

och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve förmånerna i vanliga

fall tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersättningssystemet komme

till stånd.

På dessa skäl, som närmare utvecklats i betänkandet, har kommittén förordat,

att den årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga i framdeles inträffande

fall skall beräknas enligt grunderna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock med

tillämpning av vissa särskilda minimibelopp. Vid minimibeloppens avvägning

bör enligt kommittén beaktas dels att antalet av de fall i vilka skälighetsberäkning

enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen måste göras, reduceras om relativt

höga minimibelopp fastställas, dels ock att överkompensation såvitt möjligt

bör undvikas. Det har synts kommittén lämpligt, att ett lägre minimibelopp

tillämpas vid bestämmande av ersättning till den värnpliktige för tid innan

han uppnått viss ålder och ett högre minimibelopp vid bestämmande av ersättning

för tid därefter eller av ersättning till efterlevande. Kommittén har framhållit,

att i fråga om arbetsinkomsternas variation med åldern stora skillnader

föreligga mellan olika grupper av arbetstagare, men att skilda regler för olika

yrkesgrupper icke lämpligen kunna uppställas i förevarande sammanhang. Vid

stadgandets utformning bör enligt kommitténs mening hänsyn tagas till att

en minimiregel redan gäller för fast anställt manskap och hemvärnspersonal,

i det att arbetsförtjänsten för dem icke må beräknas till lägre belopp än 3 000

kronor vid bestämmande av sjukpenning efter utgången av det kalenderår, då

den skadade fyllt 20 år, eller av livränta. Kommitténs majoritet1 har stannat

för att förorda ett för värnpliktiga, fast anställt manskap och hemvärnspersonal

gemensamt stadgande av innehåll, att arbetsförtjänsten skall beräknas

till minst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till skadad, som fyllt

20 men högst 25 år, och att ett högre minimibelopp, 3 600 kronor, skall tilllämpas

vid bestämmande av ersättning till skadad över 25 år eller av ersättning

till efterlevande. En minoritet2 har ansett, att den av majoriteten sålunda

föreslagna skillnaden mellan minimibeloppen är alltför försiktigt utmätt, och

förordar att sistnämnda belopp höjes till 3 900 kronor.

I motiveringen till den föreslagna omregleringsförordningen, som bär avseende

å värnpliktiga m. fl., har kommittén inledningsvis erinrat om att vidtagna

ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser erhållit

tillämpning endast beträffande olycksfall, som inträffat efter det att de

nya bestämmelserna trätt i kraft, samt att vid de under senare år företagna

prolongationerna av dyrtidstilläggsbestämmelserna förutsatts, att kommittén

1 Ordföranden, f. d. landshövdingen Eriksson, samt ledamöterna Birke, Hagård, Xordgren

och Pettersson.

5 Ledamöterna Bexelins, Hnrtmann och Höjer.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen skulle undersöka möjligheten

av att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare, som till följd av

tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder kom

mit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av nyare bestämmelser

skolat intaga.

Utredning i angivna hänseende pågick inom kommittén när dess nu ifrågavarande

förslag rörande ersättning för kroppsskada under militärtjänstgöring

framlades. Sedermera har kommittén, såsom inledningsvis framhållits, avgivit

betänkande med förslag angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Därvid föreslagna

ersättningstillägg åt skadade arbetstagare m. fl. äro avvägda så, att

de skola åstadkomma en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning av de

nuvarande skillnaderna mellan ersättningar till personer, som skadats under

olika tidsperioder.

Beträffande förslaget till omregleringsförordning har kommittén anfört, att

det förhållandet att ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser

icke kommit dem tillgodo, som skadats före lagändringarna, icke

hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa ändringar i militärersättningsbestämmelserna.

De år 1946 tillkomna provisoriska förbättringarna av

värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades sålunda

även dem som skadats innan bestämmelserna trätt i kraft. Samtidigt beslöts

att enligt 1909 års förordning utgående ersättningar till såväl värnpliktiga som

annan i förordningen avsedd personal (volontärer och stammanskap) skulle

uppräknas i nivå med ersättningar enligt lägsta ersättningsklassen för värn

pliktiga i 1927 års förordning. Ersättningar enligt de av kommittén nu föreslagna

bestämmelserna för framdeles inträffande skador under värnpliktstjänstgöring

(militärersättningsförordningen) bli, enligt vad kommittén framhållit,

särskilt i de fall, då skadan medfört höggradig invaliditet eller lett till döden,

i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningar enligt 1927 års förordning

jämte därå utgående dyrtidstillägg. Om detta förslag skulle godtagas, kräver

enligt kommitténs mening billigheten, att utgående ersättningar i äldre skadefall,

som medfört alltjämt bestående höggradig invaliditet eller lett till den

värnpliktiges död, samtidigt förbättras på sådant sätt, att de kunna anses bli

åtminstone i stort sett likvärdiga med de genomsnittliga ersättningarna i nya

fall.

Enär en omreglering av värnpliktigas ersättningar i äldre fall enligt de för

nya fall förordade bestämmelserna (militärersättningsförordningen) skulle

förutsätta beräkningar av de årliga arbetsförtjänsterna i enlighet med grunderna

för 9 § olycksfallsförsäkringslagen, och då inkomstläget under en för

länge sedan förfluten tid icke borde bli bestämmande för ersättningarnas stor

lek framdeles, har kommittén funnit det vara nödvändigt, att särskilda ersättningsbestämmelser

uppställas för omregleringen. Ersättningarna borde därvid

uppräknas till en skälig nivå, så att dyrtidstilläggen och de provisoriska

tilläggen kunde avvecklas. De av klassindelningarna föranledda ersättnings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Mai:ts proposition nr 96.

skillnaderna borde knappast bevaras vid omregleringen, enär klassindelningen

varit olika under olika tider och främst haft till följd att den värnpliktiges

ålder vid skadetillfället i allmänhet blivit bestämmande för ersättningens

storlek allt framgent. Den för de beredskapsskadade införda dyrortsgraderingen

på grundval av ortsgruppsindelningen enligt 1935 års folkpensioneringslag

kunde givetvis icke bibehållas. Under förutsättning att ersättningsnivån

höjdes på sätt kommittén förordade borde dyrortsgraderingen kunna

helt slopas. Tillräckliga skäl funnes då icke heller för att bibehålla den i de

provisoriska bestämmelserna gjorda åtskillnaden mellan beredskapsskadade

och andra.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att ersättningar till värnpliktiga

i de äldre fallen, som för närvarande indelas i tretton ersättningsgrupper,

skola bestämmas enligt en enda skala. En sådan enhetlig skala medför, framhåller

kommittén, i vissa fall underkompensation och i andra fall överkompensation.

Dessa otillfredsställande konsekvenser ha emellertid ansetts ofrånkomliga.

De nya ersättningsbeloppen vid olika invaliditetsgrader skola enligt förslaget

icke bestämmas i förhållande till en antagen årlig arbetsförtjänst utan

efter en i förordningen intagen tabell, som utvisar beloppens storlek i de olika

fallen. Denna metod har valts för att beloppen skola kunna avvägas på ett

friare sätt än vid tillämpning av en abstrakt formel och för att göra det lättare

för allmänheten att orientera sig i bestämmelserna.

Vid skalans utformning har kommittén utgått från att en avsevärd höjning

bör komma till stånd i de svåra invaliditetsfallen, men ringa eller ingen höjning

i de lindrigare fallen. Enligt de föreslagna bestämmelserna för nya fall

utgör högsta månadsbeloppet av livränta vid helinvaliditet 550 kronor före

67 års ålder och därefter 400 kronor (oräknat eventuellt vårdbidrag vid hjälplöshetstillstånd);

minimibeloppen skulle bli 229 kronor mellan 20 och 25 års

ålder, 275 kronor mellan 25 och 67 års ålder och 200 kronor från 67 års ålder.

Kommitténs majoritet har — med utgångspunkt från att ersättningarna vid

höggradig invaliditet borde bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna

i nya fall — ansett, att månadsbeloppet vid helinvaliditet i äldre fall

skäligen bör bestämmas till 400 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67 år

och 300 kronor för yngre och äldre livräntetagare (oräknat eventuellt vårdbidrag).

Kommittén har framhållit, att det givetvis kunde ifrågasättas, huruvida

så kraftiga förhöjningar borde medges, men har ansett, att det avgörande

vid beloppens avvägning snarare borde vara, vilka belopp som kunde anses i

och för sig rimliga, än vilken procentuell förhöjning som — frånsett bortfallande

familjebidrag och andra former av tilläggsunderstöd — tillfölle dem som

hittills fått åtnöjas med de sämsta, oskäligt låga ersättningsbeloppen. I samband

härmed har kommittén anfört, att genom de förordade förhöjningarna

behovet av tilläggsunderstöd komme att väsentligen bortfalla, Onödiga kostnadsökningar

borde givetvis undvikas, men den härav betingade återhållsamheten

svntes icke böra medföra-, att helinvalidernas ersättningar bestämdes till

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

lägre belopp än de föreslagna. Större anledning till återhållsamhet funnes vid

de lindrigare fallen, som utgjorde det stora flertalet. Under det att de föreslagna

beloppen till invalider i åldrarna 25—67 år vid högre invaliditetsgrader

än 60 % samtliga överstege de nuvarande maximibeloppen för beredskapsskadade,

hade standardbeloppen vid lägre invaliditetsgrader avvägts så, att

de i stor utsträckning låge lägre än de högsta nu utgående beloppen.

Minoriteten har ansett, att de stora skillnader, som enligt majoritetens förslag

skulle uppkomma mellan omregleringsbeloppen vid högre invaliditets

grader och motsvarande minimibelopp i nya fall, måste vara ägnade att skapa

ett berättigat och allvarligt missnöje hos nya ersättningstagare. Enligt minori

tetens mening bör den av majoriteten föreslagna omregleringsskalan ändras

så, att månadsbeloppet vid helinvaliditet blir 350 kronor för livräntetagare i

åldrarna 25—67 år och 250 kronor för övriga. Genom denna ändring ävensom

den ändring, som minoriteten enligt vad förut nämnts föreslagit beträffande

minimibeloppen i nya fall, skulle antalet nya fall med lägre ersättningar än de

äldre minskas i avsevärd mån; då dylik differens ändock komme att föreligga,

skulle den bli av långt mindre storlek än enligt majoritetens förslag.

Omregleringsbestämmelserna skola enligt förslaget äga tillämpning, förutom

å värnpliktiga, även å fast anställt och indelt manskap samt, i den mån

Kungl. Maj:t så förordnar, i vissa andra fall. Ersättningsförbättringar för

annan i 1927 års förordning avsedd personal, hemvämspersonal m. fl. ha föreslagits

i förenämnda betänkande angående tillägg av statsmedel till vissa

ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m.

Kommittén har såsom nämnts förutsatt, att de provisoriska tilläggen och

familjebidragen skola avvecklas vid omregleringen. För de fall, där de nya ersättningsbeloppen

skulle komma att understiga nu utgående ersättningar jämte

provisoriskt tillägg, föreslås särskilda regler till förhindrande av ersättnings

minskning. Yidare har såsom en övergångsanordning för de fall, där den omreglerade

ersättningen skulle understiga nu utgående ersättning jämte familjebidrag,

föreslagits att riksförsäkringsanstalten skall äga utge ersättningsfyllnad.

Enär dylik fyllnad ansetts ifrågakomma endast i en ringa del av samtliga

ersättningsfall, bör det enligt kommitténs mening överlämnas åt anstalten att

tills vidare efter fri prövning bestämma de belopp som med hänsyn till om

ständigheterna i de särskilda fallen kunna finnas skäliga. Minoriteten har

anfört, att antalet fall, vari ersättningsfyllnad måste utges, skulle komma att

ökas, därest omregleringsbeloppen bestämdes i enlighet med minoritetens förslag,

men att det ändock syntes kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten

att efter fri prövning bestämma fyllnadsbeloppen; för att icke komplicera

prövningen syntes det angeläget att man avstode från att lägga familj ebidragsförordningens

bestämmelser till grund för en successiv reglering av fyllnadsbeloppen.

Till kommitténs förslag i övrigt beträffande ersättningsgrunder i nya och

äldre fall återkommer jag i den speciella motiveringen till föreliggande författningsförslag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

39

Yttranden.

Över socialvårdskommitténs betänkande ha yttranden avgivits av överbefälhavaren,

försvarets civilförvaltning, försvarets socialbyrå, försvarets upplysnings-

och personalvårdsnämnd, hemvärnsrådet, socialstyrelsen, försäkringsrådet,

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

statskontoret, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, centralförbundet

för befälsutbildning, försvars väsendets underbefälsförbund,

stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet och, i vad avser frågor

som äga samband med översynen av olycksfallsförsäkringslagen, socialförsäkringsbolagens

förening. De i yttrandena gjorda uttalandena angående huvud

punkterna i kommitténs förslag innehålla i huvudsak följande.

överbefälhavaren har tillstyrkt, att kommitténs förslag lägges till grund

för utarbetande av en ny militärersättningsförordning m. m. och att förordningen

sättes i kraft snarast möjligt. Överbefälhavaren har framhållit, att det

förhållandet, att ett flertal bestämmelser, av vilka de flesta vore av provisorisk

karaktär, för närvarande gällde angående ersättning till de under militärtjänstgöring

skadade, medfört betydande svårigheter både vid handläggning

av ersättningsärenden och vid den enskildes^ bedömande av till honom utgående

ersättning. Åtskilliga skäl talade därför för att mera enhetliga och

enklare bestämmelser snarast möjligt komme att ersätta de nuvarande. Kommitténs

förslag innebure i detta avseende väsentliga fördelar. De föreslagna

ersättningsbeloppen kunde, till skillnad från de nu utgående, anses vara skäliga

i förhållande till rådande prisläge och syntes även väl avvägda med tanke

på en eventuell tendens från de skadades sida att undandraga sig arbetsvärd

eller på annat sätt utan egen arbetsinsats försörja sig enbart genom utgående

ersättningar.

Överbefälhavaren har dock funnit tveksamt, om militär personal, som

ådrager sig skador under i stort sett likartade förhållanden, böra få sina er

sättningar bestämda efter sin verkliga eller beräknade civila arbetsinkomst,

och har härom närmare anfört följande.

Det kunde nämligen, när flera värnpliktiga skadades vid ett och samma

tillfälle, inträffa att en värnpliktig med en relativt lindrig skada erhölle större

ersättning än en annan, vars skada vore svårare men vars civila arbetsinkomst

vore mindre än den förstnämndes. Det kunde förutses, att viss irritation

därigenom komme att uppstå. Tillräcklig anledning syntes dock icke för den

skull föreligga att underlåta att pröva det nya förslaget. Med hänsyn till att

huvuddelen av de värnpliktiga vid tiden för fullgörande av första tjänstgöring

antingen icke avslutat sin utbildning eller icke erhållit en slutlig löneställning

inom sitt yrke, syntes en riktig beräkning av arbetsinkomsten erbjuda

mycket stora svårigheter, överbefälhavaren förutsatte därför, att tillräckligt

utförliga anvisningar utfärdades till verkställande myndigheter för att en

skälig hänsyn vid tillämpningen skulle kunna tagas till en arbetsinkomst, som

troligen skulle ha uppnåtts, om skadan icke inträffat.

I fråga om de äldre fallen har överbefälhavaren ansett någon minskning

av de föreslagna livräntebeloppen böra övervägas, onär, såsom kommitténs

minoritet framhållit, skillnaden eljest bleve ganska stor mellan å ena sidan

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:is proposition nr

de normala ersättningarna i äldre fall vid hög invaliditet och till efterlevande,

och å andra sidan de i nya fall utgående minimiersättningarna, som troligen

komme att bli mycket vanliga. Ehuru familjebidragen visat sig i flera avseenden

värdefulla för att på ett smidigt sätt konrplettera ersättningarna, har

överbefälhavaren icke velat motsätta sig att en enhetlig ersättningsform förnya

fall fastställes enligt förslaget. För de äldre fallen syntes det lämpligt

att familjebidragen åtminstone övergångsvis bibehölles i stället för de avkommittén

föreslagna fyllnadsbeloppen. Om familjebidragen till skadade avskaffades,

syntes Kungafonden Med folket för fosterlandet, som varit av betydelse

genom att kunna pa ett smidigt sätt och efter fri behovsprövning

lämna erforderliga kompletterande bidrag till ersättningarna, få en ännu

större uppgift att fylla. Det borde därför övervägas, om icke åtgärder för

säkerställande av fondens v erksamhet borde vidtagas i god tid innan dess

tillgångar vore förbrukade.

Även försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd har funnit kommitténs

förslag innebära en väsentlig förenkling i så måtto, att detsamma möjliggör

upphävandet av de många gällande ersättningsföl-fattningarna, av vilka

ilera ha karaktären av ett provisorium. Förslaget komme att möjliggöra

tillämpande av relativt enhetliga normer vid fastställande av ersättning. I

några principiella frågor har dock nämnden uttalat en viss tveksamhet.

Det syntes nämnden icke uteslutet, att värnpliktiga m. fl., vilka under

tjänstgöringen levde under i stort sett samma sociala och ekonomiska förhållanden,

kunde finna de för framdeles inträffande skadefall föreslagna ersättningsgrunderna

stridande mot deras rättsmedvetande. De flesta av de

värnpliktiga vore på grund av sin ungdom icke slutligt inplacerade i de yrken,

som sedermera skulle giva dem deras bärgning. Särskilt borde beaktas att

detta förhållande accentuerades alltmer i samma mån som den första tjänstgöringen

komme att fullgöras i 19—20 års åldern. De föreslagna minimibeloppen

för arbetsförtjänstens beräkning vore för flertalet icke tillräckliga för

att kompensera det sannolika framtida inkomstbortfallet. En fullt godtagbar

tillämpning bleve troligen mycket svår att genomföra. Som exempel kunde

anföras att väsentligt olika ersättningar komme att utgå till tvenne personer

med lika invaliditet, av vilka den ene före tjänstgöringen övergått från lantarbete

till mer avlönat arbete inom industrien, under det att den andre beslutat

sådan övergång men väntat därmed till tjänstgöringens slut. Det syntes

nämnden tveksamt, om icke ett system med fixerade belopp för beräkning av

den årliga arbetsförtjänsten vore att föredraga. Detta syntes förutsätta, att

eisättningarna i vissa fall kompletterades med familjebidrag. Såvitt nämnden

hade sig bekant, hade familjebidragen visat sig vara av mycket stor betydelse

framförallt som komplettering av ersättningarna under en övergångstid

fram till den tidpunkt, då den skadade, i förekommande fall efter erforderlig

arbetsvärd, kunnat utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga. Nämnden ifrågasatte,

om icke familjebidragen till skadade under alla förhållanden borde bibehållas,

varvid hänsyn vid behovsprövning borde tagas till en genomsnittlig

arbetsinkomst i den skadades yrke. Eventuellt skulle bidragen utgå endast

under viss tid, i första hand till dess en möjlig arbetsvärd påbörjats.

Nämnden har, liksom kommitténs minoritet, funnit skillnaden mellan de

föreslagna ersättningarna i de äldre fallen -och minimiersättningarna i de

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

41

nya alltför stor. Det har synts nämnden böra övervägas, om icke den nya

militärersättningsförordningen skulle kunna gälla även för de äldre fallen.

Nämnden har framhållit, att den väl insåge, att inplaceringen av de äldre

fallen i skalan vid inkomstberäkningen skulle komma att för riksförsäkringsanstalten

medföra väsentligt utökade arbetsuppgifter, vilka dock skulle vara

tidsbegränsade. Samtidigt skulle avsevärda förenklingar vinnas, vilka nämnden

ansåge böra uppmärksammas vid ett slutligt bedömande.

Försvarets civilförvaltning har anfört bland annat följande. Det vore önskvärt,

att nuvarande invecklade och svåröverskådliga ersättningsbestämmelser

snarast möjligt avlöstes av enhetliga och förenklade bestämmelser. Härför

talade även den omständigheten, att från och med den 1 januari 1949 vissa

viktiga jämkningar företagits i olycksfallsförsäkringslagen. Det syntes angeläget,

att ersättningsnormerna för de i militärtjänst skadade bragtes i överensstämmelse

med sagda lag. Då de av kommittén föreslagna bestämmelserna

emellertid avsåges bli i åtskilliga hänseenden föremål för nya överväganden

i samband med den fortsatta revisionen av lagen, ville civilförvaltningen

ifrågasätta, om icke i avbidan härpå borde tillsvidare anstå med utfärdande

av ny förordning i ämnet.

Även civilförvaltningen har ställt sig tveksam till förslaget, att de för värnpliktiga.

gällande fixa ersättningsklasserna. slopas och att ersättningarna i

stället bestämmas i förhållande till den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst

i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagens grunder. Ämbetsverket

har härom anfört följande.

En sådan anordning hade förut icke tillämpats bland annat av det skäl att

värnpliktens fullgörande vore en medborgerlig plikt lika för alla och att staten

därför uti allt, som rörde värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla

lika. Såvitt civilförvaltningen kunde finna, syntes också den föreslagna principen

understundom kunna leda till obilliga resultat. Därvid åsyftades skadefall

rörande värnpliktiga, som i följd av långvariga studier inträdde i förvärvsarbetet

jämförelsevis sent. För att dessa icke skulle komma i ett

sämre läge än andra måste särskilda regler meddelas om arbetsförtjänstens beräkning.

Beträffande omregleringen av ersättningar i äldre fall har civilförvaltningen

hållit före, att förslaget i denna del borde jämkas, så att de av reservanterna

påtalade ojämnheterna mellan dessa ersättningar och ersättningarna i nya

fall avlägsnades eller i varje fall minskades.

Försvarets socialbyrå har anfört, att de gällande bestämmelserna medfört

betydande administrativa svårigheter och gjort det vanskligt för den enskilde

att bedöma de meddelade besluten i ersättningsärenden. På det ifrågavarande

området vore största möjliga enkelhet och klarhet beträffande bestämmelsernas

innebörd och avsedda tillämpning särskilt eftersträvansvärda. Socialbyrån

ville därför starkt framhålla angelägenheten av eu mera slutgiltig lösning

av ersättningsfrågorna.

Även socialbyrån har pekat på vissa nackdelar, som äro förenade med förslaget

att ersättningar till värnpliktiga i nya skadefall skola bestämmas efter

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

i stort samma grunder som ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, samt

har härom närmare anfört följande.

Det syntes förtjäna framhållas, att arbetsförtjänstens beräkning för värnpliktiga,

som fullgjorde fredstjänstgöring, kunde erbjuda svårigheter. I allmänhet

befunne sig de värnpliktiga vid första tjänstgöringen i en ålder av

20—21 år och komme eventuellt framdeles att fullgöra sådan tjänstgöring vid

en ålder av 19—20 år. I vart fall vid sistnämnda ålder syntes en betydande

del av de värnpliktiga icke ha träffat något slutgiltigt avgörande beträffande

yrkesvalet. Såsom alternativ syntes emellertid icke kunna föreslås annan

lösning än ett bibehållande av anordningen med en schematisk beräkning av

den årliga arbetsförtjänsten. Denna lösning finge anses så otillfredsställande,

att socialbyrån ville förorda kommitténs förslag. Byrån ville dock starkt

understryka angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kunde råda

om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömdes på ett välvilligt sätt.

Socialbyrån har anslutit sig till förslaget angående en särskild omregleringsförordning

för äldre fall. Det hade visserligen varit önskvärt, framhåller

socialbyrån, att nya och äldre fall kunnat bedömas enligt samma bestämmelser,

men det syntes, såsom kommittén hade anfört, vara praktiskt taget

ogenomförbart att reglera frågor om ersättning beträffande de äldre fallen

enligt den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Ersättningsbeloppen

enligt omregleringsförordningen syntes i allt väsentligt skäligt avvägda.

Socialbyrån har funnit tveksamt, huruvida bestämmelserna om familjebidrag

borde upphävas, och härom anfört i huvudsak följande.

Dessa bestämmelser hade tillämpats i snart tio år, varför hos många, framförallt

hos dem som åtnjöte bidrag, provisoriekaraktären mer och mer förtonat.

Familjebidragen hade också på ett helt annat sätt än andra ersättningsformer

gjort det möjligt att bereda den skadade och hans familj skälig

försörjning i de fall, där viss arbetsförmåga beräknats vid bestämmandet av

förmånerna från riksförsäkringsanstalten men i praktiken icke kunnat ut

nJ^tjas för inkomstförvärv. De gällande arbetsvårdsbestämmelsema förutsatte

också, att familjebidrag skulle kunna utgå. Fn betydande del av de

många, som skadats under den gångna försvarsberedskapen, hade ännu icke

kunnat beredas arbetsvärd.

Vid övervägande av samtliga synpunkter på frågan har socialbyrån stannat

för att tillstyrka, att familjebidrag icke skall utgå vid ersättningar enligt

den nya militärersättningsförordningen; därvid förutsättes, att den smidighet

och anpassning till den faktiska förvärvsmöjligheten, som familjebidragssystemet

möjliggjort, skall komma att känneteckna den praktiska tillämpningen

av den nya ersättningsförordningen. Beträffande de äldre skadefallen

är socialbyrån däremot delvis av annan mening i familjebidragsfrågan än

kommittén.

I dessa fall komme ersättningarna icke att bestämmas på grundval av den

faktiska arbetsförtjänsten. Antalet av de fall, där de av kommittén föreslagna

ersättningsfyllnaderna bleve erforderliga, finge antagas bli betydande under

de närmaste åren. För den frivilliga personalen, som ägde rätt till familjebidrag

vid sidan av ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning

men som icke direkt omfattades av den föreslagna omregleringsförordningen,

finge ett obestridligt behov av ekonomiska förmåner utöver utgående ersätt
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 43

ning antagas föreligga. Att i ett sammanhang omreglera förmånerna i arbets

vårdsfallen på ett sådant sätt, som säkerställde vederbörandes försörjning

under den fortsatta yrkesutbildningen eller omskolningen, syntes socialbyrån

icke praktiskt möjligt. Enligt socialbyråns mening borde övergångsvis vissa

bestämmelser utfärdas om familjebidrag till komplettering av ersättning en

ligt den av kommittén föreslagna omregleringsförordningen. Övergångsperioden

syntes icke böra sättas längre än till två år. Denna tidrymd kunde antagas

vara tillräcklig för att avveckla större delen av de äldre skadefall, i

vilka arbetsvärd borde ifrågakomma, och beslut om den framtida organisa

tionen av arbetsvärden över huvud hunne troligen meddelas. Riksförsäkringsanstaltens

arbete med de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna

syntes också komma att förskjutas till en lämpligare tidpunkt.

Hemvärnsrådet har icke haft något att erinra mot de av kommittén föreslagna

ersättningsgrunderna.

Statskontoret har anfört, att frågan om ersättning till skadade värnpliktiga

kommit i ett nytt läge genom de år 1948 beslutade ändringarna i olycka

fallsförsäkringslagen. Med hänsyn därtill funne sig statskontoret icke böra

motsätta sig kommitténs förslag att frångå det hittillsvarande systemet med

indelning av de värnpliktiga i olika ersättningsklasser och i stället i möjli

gaste mån anknyta ersättningarna till storleken av vederbörandes arbetsförtjänst.

Ämbetsverket hade icke heller något att erinra mot den föreslagna

storleken av minimibeloppen för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst.

Däremot kunde statskontoret icke finna annat än att reservanterna i

kommittén anfört goda skäl för sitt förslag att vid omi''eglering av äldre skadefall

fastställa livräntebelopp vid helinvaliditet, som med oO kronor i månaden

understege de av majoriteten föreslagna beloppen.

Socialstyrelsen har liksom kommittén funnit naturligt, att ersättningsbestämmelserna

för värnpliktiga anknytas till olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.

Lämpligheten att sammanföra värnpliktiga, oavsett olikheterna i

deras civila omständigheter, till en viss ersättningsklass kan enligt styrelsens

mening icke med fog hävdas, därest principen skulle vara att lämna ersättning

för den lidna förlusten i förvärvsförmåga. Styrelsen har anfört följande.

Även för värnpliktiga, vilka fullgjorde första tjänstgöring, kunde icke obetydliga

skillnader i de civila förhållandena föreligga. Beträffande övriga tdl

militärtjänstgöring inkallade eller frivilligt tjänstgörande vore dessa förhållanden

synnerligen skiftande. Att någorlunda rättvist inplacera dessa kate

gorier i nuvarande ersättningsklasser syntes sålunda knappast låta sig göras.

Då bestämmelserna redan vore invecklade och svåröverskådliga, vore icke

heller en ytterligare differentiering av klasserna att föredraga. Det syntes

för övrigt ej vara rimligt att, såsom enligt de gällande bestämmelserna bleve

fallet, värnpliktiga erhölle lägre ersättning än om skadan inträffat i deras

civila arbete. Genom att olycksfallsförsäkringslagens regler i förslaget kom

binerats med en standardskala hade även — åtminstone i viss utsträckning

— indirekt skapats en enhetlig norm för ersättning åt värnpliktiga, vilka

fullgjorde första tjänstgöring.

Socialstyrelsen har därför tillstyrkt förslaget att arbetsförtjänsten för värn

pliktiga skall beräknas enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock lägst till

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vissa angivna belopp. Beträffande dessa belopp har styrelsen av i huvudsak

samma skäl, som legat till grund för reservanternas förslag, föreslagit att

desamma bestämdes till 3 000 respektive 3 900 kronor.

Styrelsen har funnit det principiellt föga tilltalande att göra åtskillnad

mellan gamla och nya skadefall samt härom anfört i huvudsak följande.

Särskilda svårigheter uppkomme dock i den föreliggande situationen, då

idigare schablonmässiga ersättningsregler skulle utbytas mot mera differentierade,

vilka kunde leda till såväl högre som lägre ersättningar än de gamla

reglerna. Å ena sidan vore därvid angeläget, att de äldre ersättningstagarna

ej ställdes utan den förbättring, som vore befogad med hänsyn till penningvärdets

fall och som i övrigt tillkomme de nva skadefallen. Å andra sidan

borde icke omregleringsersättning utgå med högre belopp än om skada inträffat

efter de nya reglernas tillkomst. Styrelsen ansåge rimligt, att de nu

utgående ersättningarna finge utgöra grundbelopp vid beräkning av de nya

ersättningsbeloppen. Ersättningen borde vidare i första hand utgå med en

procentuell förhöjning av grundbeloppet med hänsyn till penningvärdets fall.

Dessutom borde efter skälighetsprövning tillägg med hänsyn till försörjningsoch

Övriga familjeförhållanden kunna medges. Något hinder syntes heller

icke möta för att vid omräkningen beakta de nya progressionsreglerna vid

invaliditeter över 30 %. De på dylikt sätt bestämda ersättningarna skulle

dock vid helinvaliditet alltid uppgå till samma belopp som motsvarande

minimiersättningar för nya skadefall. Övriga livräntor och sjukpenningen

borde i motsvarande mån jämkas.

Försäkringsrådet (majoriteten) har anfört följande. Bådet hade tidigare

i yttrande år 1943 över ett förslag till ändring i 1927 års militärersättningsforordnmg

— förklarat sig i princip ansluta sig till tanken, att den årliga

aibetsföitjänsten för värnpliktig beräknades enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen,

^ arigenom en nära anslutning till den verkliga inkomsten ernåddes. De

administrativa olägenheterna i utredningshänseende hade dock gjort, att rådet

då icke ansett sig kunna tillstyrka ett frångående av fasta belopp. När man

emellertid nu genom den föreslagna militärersättningsförordningen ansåge

sig kunna av veckla det administrativt tunga förfarandet vid utgivandet av

familjebidrag ävensom i viss utsträckning författningarna angående dyrtidstillägg

och ersättningstillägg, syntes den därigenom uppkommande vinsten

låt vara att den till stor del kanske eliminerades av nackdelarna med det

föreslagna systemet — kunna motivera en övergång till den nya beräkningsgrunden.

Genom förslaget undvekes även, att två beräkningsgrunder för den

årliga arbetsförtjänsten förefunnes i författningen. Kådet tillstyrkte därför

lörslaget i denna del. I fråga om minimibeloppen vid beräkning av den årliga

arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. syntes skillnaden mellan de båda av

kommittén föreslagna beloppen, 3 000 och 3 600 kronor, icke motsvara den

differens, som erfarenhetsmässigt syntes förefinnas mellan en tjuguårings

och en tjugufemårings arbetsinkomst. En minimisats för de senare av 3 900

kronor, det av reservanterna i kommittén föreslagna beloppet, förefölle bättre

motsvara förhållandet mellan de båda kategorierna. Denna gräns syntes även

utgöra en bättre avvägning gentemot dem, som bleve ersättningsberättigade

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

eDligt den föreslagna omregleringsförordningen. Försäkringsrådet tillstyrkte,

att beloppen bestämdes till 3 OCH) och 3 900 kronor. — I motiveringen till den

föreslagna omregleringsförordningen saknades statistiska uppgifter om an

talet och storleken av de ersättningar, vilka vore avsedda att uppregleras.

Även upplysningar om lönenivån för olika kategorier arbetare hade varit

värdefulla för bedömningen av skäligheten av de föreslagna uppskrivningsbeloppen.

Försäkringsrådet, som vid sitt bedömande av förslaget haft att

bygga på sina allmänna erfarenheter om lönenivån, hade efter jämförelse med

ersättningsbeloppen enligt den föreslagna militärersättningsförordningen ansett

sig böra förorda de av kommittén föreslagna beloppen. Det hade varit

önskvärt, att spörsmålen om ersättningsförbättring åt sådan militär personal,

som icke omfattades av omregleringsförslaget (i 1927 års förordning avsedd

reservpersonal m. fl.), samt hemvärnsmän och tjänstepliktiga hade blivit föremål

för bedömande samtidigt med det föreliggande förslaget.

Tre reservanter (försäkringsråden Rörmy och Löfmark samt ledamoten

Hultman) ha ej funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag beträffande

minimibeloppen för den årliga arbetsförtjänstens beräkning enligt den

nya militärersättningsförordningen.

Tre andra reservanter (ordföranden generaldirektören Landelius samt försäkringsråden

Aae och Haynez), vilka instämt med majoriteten i fråga om

minimibelopp för arbetsförtjänstens beräkning i nya skadefall, ha även beträffande

ersättning i de fall, som avsåges i den föreslagna omregleringsförordningen,

biträtt den av kommitténs minoritet framförda meningen. De för

denna andragna skälen syntes giva fullt belägg för riktigheten av att genom

viss nedsättning av omregleringsbeloppen söka uppnå mindre differens mellan

gamla och nya ersättningsfall.

Fyra reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt

ledamoten Kuylenstierna) ha framhållit, att svårbemästrade sociala och juridiska

problem mötte vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen,

vilka båda vore i stor utsträckning behäftade med

brister i fråga om såväl innehåll som utformning. Det måste betecknas som

en bestämd olägenhet, att revisionen skedde sporadiskt och på så sätt, att

ändringar i den ena författningen föregrepe revisionen av den andra.

Det vore väl sannolikt, att kommande revision av olycksfallsförsäkringslagen

även nödvändiggjorde ändringar i den nu partiellt reviderade militärersättningsförordningen

och sedermera kanske även tilläggsbestämmelser för

kompensation åt dem i militärersättningsförordningen, som under mellantiden

icke fått åtnjuta de eventuella nya förmånerna. — 9 § olycksfallsförsäk

ringslagen vore så bristfällig, att ett införande av dess regler på ett stort nytt

område utan ett föregående grundligt övervägande av paragrafens innehåll

och redaktionella utformning måste betecknas som föga lämpligt. Därtill

komme, att dessa regler, även efter en genomförd revision, sannolikt komme

att för de värnpliktigas del visa sig mycket svårhanterliga och ej ledande till

avsedd rättvisa och likformighet. Värnpliktiga, som fullgjorde sin första

tjänstgöring, hörde nämligen ofta till de kategorier, beträffande vilka 9 §

icke hade andra regler att bjuda på än en allmän skälighetsprövning. Att ut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kangl. Maj:ts proposition nr

arbeta grunder för denna prövning måste anses vara ett arbete av så vidlyftig

och tidskrävande art, att det icke lämpligen kunde utföras av Kungl.

Maj:t i administrativ ordning; sådana grunder måste ju också innebära ett

föregripande av den blivande revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. Betänkligt

vore, att bristande tid tydligen även i flera andra hänseenden fått

inverka på förslagets innehåll. Huruvida en avveckling av familjebidragsförordningen

och gällande provisoriska ersättningsbestämmelser vore så angelägen,

att ett ingripande måste göras, vågade reservanterna icke göra ett bestämt

uttalande om, men övertygelse därom hade de icke vunnit. Ansåges

emellertid ett ingripande nödvändigt, syntes för närvarande i fråga om militärersättningsförordningen

icke böra vidtagas andra än härav betingade ofrånkomliga

ändringar. — Något nödvändigt samband förelåge icke mellan storleken

av de ersättningar, som borde tillkomma värnpliktiga, och storleken av

de ersättningar, som borde tillkomma övriga kategorier inom militärersättningsförordningen,

eller som utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det

gemensamma för alla de unga värnpliktiga vore att de utan motsvarande utbyte

i form av arbetslön eller yrkesutbildning ställde sina personliga insatser

till rikets förfogande vid en tidpunkt i livet, då deras framtida förvärvsmöjligheter

ännu vore omöjliga att förutse. Beträffande äldre ersättningsfall hade

kommittén föreslagit ersättningar efter en enhetlig norm utan uppdelning av

de värnpliktiga i olika kategorier. Det syntes då ligga nära till hands att

genomföra samma eller någon liknande princip även i fråga om de nya skadefallen

och icke i fråga om dessa införa de ur administrativ synpunkt svårhanterliga

och ur rättvisesynpunkt i många hänseenden tvivelaktiga bestämmelserna

i 9 § olycksfallsförsäkringslagen.

Ifrågavarande fyra reservanter ha ansett, att i stället för de av kommittén

föreslagna reglerna för nya fall borde övervägas att bestämma ersättningen

till alla värnpliktiga enhetligt, antingen efter samma grund som enligt omregleringsförslaget

eller något högre. Dock skulle beträffande värnpliktig,

som skadades vid mera mogen ålder, bestämmelserna i 9 § kunna i viss utsträckning

tillämpas, t. ex. för dem, som skadades efter fyllda 28 år och uppburit.

ersättning minst ett år och därefter hade arbetsförmågan nedsatt med

minst 30 %. Detta borde dock äga rum endast om den ersättningsberättigade

påkallade det; meddelande om möjligheten kunde i så fall av riksförsäkringsanstalten

lämnas ex officio. •— Beträffande omregleringen syntes lämpligast,

att denna nu genomfördes endast i fråga om värnpliktiga, enär övriga under

militärersättningsförordningen ingående grupper närmast vore att hänföra till

olycksfallsförsäkringslagen. Det vore för enhetligheten av värde att alla

omregleringar skedde samtidigt i fråga om olycksfallsförsäkringslagen och

militärersättningsförordningen och i vart fall samtidigt för samtliga under

militärersättningsförordningen hänförda kategorier med er-sättningar enligt

olycksfallsförsäkringslagens grunder. — Någon ingående granskning av förslagets

detaljer hade icke medhunnits, men åtskilliga av ändringsförslagen

vore i behov av ytterligare översyn.

I försäkringsrådets sedermera avgivna utlåtande över kommitténs i februari

1949 framlagda förslag angående tillägg åt vissa ersättningstagare enligt

olycksfallsförsäkringslagen in. m. har anförts, att gränsdragningen mellan de

ersättningstagare. som omfattas av sagda förslag, och dem som omfattas av

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

förslaget till omregleringsförordning för värnpliktiga in. fl., bör ytterligare

övervägas. I vissa särskilda yttranden till utlåtandet har hävdats, att även

skillnaderna i ersättningsförbättringarnas storlek för olika kategorier av ersättningstagare

böra tagas under omprövning.

Riksförsäkringsanstalten har anfört följande. .Ett sammanförande av den

mångfald ersättningsbestämmelser, som på hithörande område tillämpades, i

ett fåtal författningar och införande av ett i möjligaste mån förenklat och enhetligt

ersättningssystem framstode såsom synnerligen önskvärt. Det hade

dock varit önskvärt om förslag till ny militärersättningsf öro ledning och förslag

till revision av olycksfallsförsäkringslagen fått bedömas samtidigt.

Avsevärda administrativa olägenheter hade uppstått vid tillämpningen av

de gällande, invecklade och svåröverskådliga bestämmelserna. Att ersättningar

utginge med olika belopp för vid skilda tider ådragna skador syntes

också, icke minst ur ersättningstagarnas synpunkt, mindre tilltalande. De av

kommittén framlagda förslagen innebure i nämnda hänseenden flera icke

oväsentliga förbättringar. I förslagen hade emellertid införts flera bestämmelser,

som, enligt vad kommittén förutskickat, koinme att bli föremål för

ytterligare prövning i samband med fortsatt översyn av olycksfallsförsäkringslagen.

Åtskilliga andra spörsmål angående ersättningar in. m., som berörde

såväl militärersättningsförordningen som olycksfallsförsäkringslagen, hade

kommittén vidare ansett vara av sådan beskaffenhet, att ställning till desamma

borde tagas i ett sammanhang. Man syntes därför få förutse, att kommittén

vid sin fortsatta översyn av olycksfallsförsäkringslagen funne erforderligt

föreslå ändring av en del av de i de nu framlagda förslagen intagna nya bestämmelserna.

Och vidare måste antagas, att i och med slutförandet av nämnda

översyn ytterligare nya bestämmelser tillkomme, som vore av beskaffenhet

att böra införas i militärersättningsförordningen. Man hade med andra ord

att inom sannolikt kort tid vänta förslag från kommittén om ändringar i flera

hänseenden i det nu föreliggande förslaget till militärersättningsförordning.

Detta vore ägnat att skapa besvär och oreda.

Anstalten har, för att bedöma i vad mån de föreslagna minimibeloppen för

beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. svara mot

genomsnittliga löneinkomster inom arbetsmarknaden, tagit del av socialstyrelsens

statistik över löneförhållandena inom vissa yrkesgrupper samt har

härom närmare anfört följande.

Enligt vad statistiken utvisade, utgjorde den genomsnittliga löneinkomsten

år 1947 för manliga arbetare över 18 år inom industri och hantverk, handel

och transportväsen, allmän tjänst m. in. inom dyrortsgrupperna 1 5 respek
tive

4 584, 4 851, 5 207, 5 798 och 0 629 kronor. Genomsnittliga löneinkomsten

år 1947 för manlig arbetare över 18 år inom lantarbete och trädgårdsskötsel,

vilka yrkesgrupper icke vore dyrortsgrupperade, utgjorde 3 603 respektive

4 167 kronor. Medellönerna i samtliga angivna yrken låge sålunda betydligt

över det av kommittén föreslagna lägsta beloppet för årsarbetsförtjänsten,

3 000 kronor, och i det lägst betalda yrket, lantarbetare, vore medellönen 3 603

kronor.

Anstalten har på grund härav föreslagit, att ett enda minimibelopp av 3 600

kronor fastställdes att tillämpas oavsett skadads ålder och oavsett om fråga

vore om ersättning till skadad eller efterlevande. Vad särskilt anginge tiden

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr ,96''.

före 20-årsåldern ville anstalten erinra om att inskrivning som värnpliktig och

fullgörande av värnpliktstjänstgöring kunde äga rum även före fyllda 20 år.

Sådant förekomme speciellt i fråga om studenter och likställda, vilka i stor

utsträckning påbörjade sin värnpliktstjänstgöring i anslutning till avslutade

skolstudier. Anstalten funne icke tillräcklig anledning förefinnas för att dessa

skulle uteslutas från tillämpning av bestämmelse om beräknande av eu

minimiårslön.

Beträffande livräntebeloppen enligt den föreslagna omregleringsförordningen

har anstalten framhållit, att livräntorna vid invaliditet i vissa fall

skulle komma att överstiga de livräntebelopp, som skulle komma att utgå,

därest ersättningsfrågan skulle bedömas enligt förslaget till militärersättningsförordning.

Detta gällde bland annat en avsevärd del av den omfattande

grupp, sonr utgjordes av lantarbetarna. Enligt anstaltens mening måste detta

förhållande vara ägnat att väcka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna

del. Enär berörda överkompensation emellertid syntes kunna inträda i stort

sett endast vid de högsta invaliditetsgraderna, hade anstalten ansett dessa

betänkligheter dock icke vara av sådan styrka, att de behövde tillmätas av

görande betydelse. På grund därav hade anstalten ansett sig icke böra mot

sätta sig kommitténs förslag i detta hänseende.

Anstalten har slutligen berört frågan om förslagens betydelse för anstalten»

personalorganisation och härom anfört följande.

Därest ny militärersättningsförordning antoges och därmed bestämmelserna

om dyrtidstillägg, ersättningstillägg och familjebidrag avvecklades,

syntes detta komma att medföra vissa förenklingar av expeditionsarbetet å

vederbörande byrå inom anstalten, vilka i och för sig torde minska behovet

av kvinnlig personal därstädes. Å andra sidan vore att antaga, att av kommittén

föreslagna nya bestämmelser om invaliditetsbedömning och skälighetsprövning

vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten komma att ställa

krav på viss ökning av mera kvalificerad arbetskraft. En höjning av avlöningskostnaderna

torde på grund härav icke vara utesluten.

En reservant i anstalten — byråchefen Källström, vilken deltagit i ärendets

behandling inom kommittén såsom tillkallad sakkunnig — har under

hänvisning till av honom avgivet, vid kommitténs betänkande fogat särskilt yttrande

(bilagan, s. 136 ff.) framhållit, att en beräkning av värnpliktigs ersättning

i förhållande till arbetsförtjänsten i det civila livet tidigare avvisats vid flera

tillfällen, nämligen i betänkande till 1909 års militärersättningsförordning, i

ett av riksförsäkringsanstalten år 1918 avgivet förslag till förordning, i nytt

förslag av anstalten år 1926, i 1927 års proposition (nr 179) med förslag till

nu gällande förordning och slutligen i ett av anstalten år 1943 avgivet förslag

till nya bestämmelser. Beservanten har nu med anledning av socialvårdskommitténs

förslag anfört följande synpunkter i denna fråga.

Det syntes höra till undantagen, att nyinryckta värnpliktiga innehaft sådan

arbetsanställning, att deras uppburna årsinkomst utan vidare kunde fastställas

som årlig arbetsförtjänst; i följd därav syntes arbetsförtjänsten för

värnpliktiga i många, kanske i de flesta fallen komma att fastställas genom

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.

skälighetsprövning. Även om den utredning, som väl finge infordras i varje

särskilt fall, skulle komma att ge något olika resultat för olika värnpliktiga,

kunde någon egentlig individuell prövning knappast äga rum. Arbetsförtjänsten

för jordbruksarbetare med sysselsättning hos föräldrarna syntes oberoende

av jordbrukets storlek böra bestämmas lika för alla; detsamma borde

vara förhållandet beträffande jordbruksarbetare hos andra arbetsgivare. Det

stora flertalet övriga kroppsarbetare syntes ej före värnpliktens fullgörande

ha kommit i åtnjutande av den arbetsförtjänst, som borde beräknas för en

arbetare vid fyllda 21 år, eller efter avslutad yrkesutbildning; även om utredningar

i varje särskilt fall skulle komma att lämna något olika resultat i fråga

om inkomstmöjligheterna, borde detta icke giva anledning till olika bedömning.

Jämväl i fråga om studerande ungdom vore någon egentlig individuell

prövning knappast möjlig att genomföra. Yad i anstaltens tidigare utlåtanden

i övrigt anförts i fråga om utrednings- och bedömningssvårigheterna ägde

alltjämt giltighet. Visserligen borde svårigheterna att erhålla tillförlitliga

uppgifter icke hindra, att ingående utredningar infordrades, men själva bedömningen

måste ändock bli schematisk. Det syntes därför lämpligare, att

skälighetsbeloppen liksom hittills vore på förhand fastställda med indel

ningar av de värnpliktiga i vissa klasser. Att de tillämpade ersättningsnormema

hittills fungerat tillfredsställande framginge av det ringa antalet besvär

rörande arbetsförtjänsten; av 768 under år 1947 diarieförda besvär hade

endast 6 avsett arbetsförtjänsten, under år 1948 7 av 621.

Pensionsstyrelsen har liksom kommittén funnit det vara en riktig princip

att ersättning till skadad värnpliktig utmättes i förhållande till den lidna

ekonomiska skadan och icke i förhållande till vissa på förhand antagna arbetsförtjänster.

Styrelsen har anfört följande.

Kompensationen syntes böra vara likvärdig med den, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

tillkomme skadad arbetstagare. Värnpliktstjänstgöringens

obligatoriska karaktär och de ofta med särskilda olycksfalls- och sjukdomsrisker

förenade övningarna motiverade, att rimlig gottgörelse lämnades

vid uppkommen skada. Det syntes ur försvarspsykologisk synpunkt ej heller

sakna betydelse, att en till militärtjänst inkallad vore medveten om att skälig

kompensation i händelse av skada komme att utgå till honom och hans anhöriga.

Då beräkningen av de värnpliktigas arbetsförtjänst emellertid i åtskilliga

fall — framför allt då den värnpliktige icke vore arbetstagare —

syntes komma att bereda stora svårigheter, ville styrelsen ifrågasätta, om

icke mera bestämda regler till ledning för beräkningen borde införas i den

föreslagna militärersättningsförordningen. —• Beträffande förslaget till omregleringsförordning

hade pensionsstyrelsen i likhet med kommitténs minoritet

funnit, att ersättningen vid svårare invaliditet ofta komme att alltför

mycket överstiga ersättningen i vissa nya fall. Styrelsen ville därför ifrågasätta,

huruvida icke omregleringen av de äldre skadefallen borde ske efter

regler, som för ersättningstagarna vore något mindre gynnsamma än som

föreslagits.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i princip anslutit sig till de av kommittén

framlagda förslagen. Kommitténs strävan att söka åstadkomma ett mindre

komplicerat och enhetligare ersättningssystem är enligt styrelsens mening

beaktansvärd. Styrelsen har emellertid icke kunnat tillstyrka en avveckling

nu av familjebidragen i de äldre skadefallen, där ersättningen alltjämt skall

utgå efter en schematiskt beräknad arbetsinkomst.

4—i7i? m Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 90.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr Ufj.

Styrelsens ställningstagande i detta hänseende föranleddes av hänsyn till

sådana militärskadade med försörjningsplikt, vilka på grund av skadan måste

beredas någon form av arbetsvärd — arbetsträning, yrkesutbildning, fortbildning,

omskolning m. m. — och i synnerhet i sådana fall, där utbildningen

eller omskolningen vore förlagd utom hemorten. Med hänsyn till arbetsvårdsverksamheten

för de i militärtjänst skadade vore lämpligast, att

familjebidrag alltfort finge utgå och de direkta arbetsvårdskostnaderna täckas

i enlighet med därom gällande bestämmelser. Styrelsen vore emellertid medveten

om att familjebidrag icke skäligen kunde förenas med ersättning enligt

den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Med anledning härav

hade styrelsen för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om vissa jämk

ningar av föreskrifterna angående arbetsvärden. Beträffande de äldre skade

fallen syntes de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna icke i samtliga

fall kunna utgöra en tillfredsställande lösning. Därjämte syntes administrativa

svårigheter uppstå under en tämligen utsträckt övergångsperiod.

Styrelsen ansåge sig böra föreslå, att familjebidragen bibehölles under en

övergångstid, förslagsvis två år. Vissa ändringar i familjebidragsbestämmelserna

syntes dock bli erforderliga med hänsyn till de omreglerade ersättningsbeloppen.

Centralstyrelsen för de svenska reservoffieersförbunden har icke funnit

något att erinra mot kommitténs betänkande.

Centralförbundet för befälsutbildning och försvarsväsendets underbefälsförbund

ha icke framställt några erinringar mot de av kommittén föreslagna

grunderna för ersättningars beräkning.

Stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet, som funnit sig icke

ha anledning till en granskning och bedömning i princip av de föreslagna nya

ersättningsbestämmelserna, har anfört vissa allmänna på erfarenheter från

stiftelsens egen verksamhet grundade synpunkter.

Stiftelsen hade under sin drygt femåriga verksamhet beviljat bidrag i unge

fär 3 450 fall till ett sammanlagt belopp av ungefär 2 570 000 kronor. Antalet

i all, där vederbörande varit för sitt och sina anhörigas uppehälle direkt beroende

av ekonomisk hjälp utöver utgående ersättningar, hade under senare

år varit mindre än tidigare. Detta borde helt tillskrivas det rådande ersätt

ningssystemet med möjlighet att genom utgivande av familjebidrag under

hänsynstagande till det faktiska försörjningsläget i det individuella fallet utfylla

de i allmänhet knappt tillmätta ersättningarna enligt militärersättningsförordningen.

Även om ersättningarna uppräknades i enlighet med kommitténs

förslag, syntes -— också i senare inträffande skadefall -—- behovet av kompletterande

hjälp i form av familjebidrag eller liknande bidrag komma att

kvarstå, speciellt beträffande sådana fall i de lägre invaliditetsgraderna, där

för den skadades kvarstående arbetsförmåga lämpligt arbete icke stode till

buds eller där vederbörande genomginge omskolning eller fortbildning. Den

av stiftelsen under fria och smidiga former bedrivna hjälpverksamheten hade

enligt styrelsens uppfattning varit av stor betydelse för täckande av vissa

speciella hjälpbehov. Stiftelsens verksamhet ansåges vara erforderlig även i

fortsättningen, då stadgarna medgåve utgivande av bidrag jämväl till dem

som efter beredskapens avslutande ådragit sig kroppsskada under militärtjänstgöring.

En bidragsverksamhet av nuvarande omfattning, som innebure

en årlig minskning av kapitaltillgångarna med i runt tal 300 000 kronor, kunde

beräknas fortgå under ytterligare högst tio år. Ett upphävande av bestämmelserna

om familjebidrag syntes komma att nödvändiggöra en rätt avsevärd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

liungl. Maj:ts proposition nr

utökning av stiftelsens bidragsverksamhet. Åtgärder i en eller annan form

för säkerställande på längre sikt av stiftelsens verksamhet syntes under alla

omständigheter bli erforderliga förr eller senare.

Departementschefen.

En revision av bestämmelserna angående ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, har sedan länge varit aktuell. Behovet

av ändrade bestämmelser är särskilt framträdande med avseende på de

värnpliktiga. Ett flertal provisoriska ersättningsförbättringar ha genomförts,

men ersättningarna äro ändock i stor utsträckning alltför låga för att tillförsäkra

skadade och deras efterlevande en skälig levnadsstandard. Bestämmelserna

äro i hög grad invecklade och svåröverskådliga.

Att revisionen måst uppskjutas beror därpå, att författningarna i ämnet

ha nära sammanhang med lagen om försäkring för olycksfall i arbete, som

jämväl är föremål för översyn. Denna översyn, som socialvårdskommittén har

att företaga, är icke avslutad. I lagens ersättningsbestämmelser ha emellertid,

på grundval av förslag från kommittén, företagits väsentliga ändringar, som

trädde i kraft vid ingången av år 1949. Motsvarande ersättningsförbättringar

tillförsäkrades samtidigt försvarets fast anställda och frivilliga personal, under

det att de provisoriska bestämmelserna för värnpliktiga tills vidare bibehöllos

oförändrade i avvaktan på förslag från kommittén till definitiva bestämmelser

i ämnet.

Socialvårdskommitténs nu ifrågavarande förslag innefattar dels en ny förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

(militärersättningsförordning), dels en särskild förordning angående

omreglering av vissa ersättningar i äldre fall. Den nya militärersättningsförordningen

avses skola för framdeles inträffande skadefall träda i stället för

den nu gällande förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) i samma ämne. Den

föreslagna omregleringsförordningen innehåller föreskrifter angående omräkning

av utgående ersättningar jämlikt 1927 års förordning till värnpliktiga,

fast anställt manskap m. fl. ävensom ersättningar jämlikt den för vissa äldre

fall alltjämt gällande förordningen den 18 juni 1909 (nr 89).

Genom 1909 års förordning tillförsäkrades värnpliktiga, volontärer vid

hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap rätt till ersättning för

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöringen. Förordningen anslöt sig till

den då gällande lagen av år 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, men ersättningsbeloppen enligt förordningen voro i allmänhet

femtio procent högre än enligt grunderna i lagen. Sedan 1901 års lag från

och med 1918 ersatts av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, genomfördes

vissa höjningar av ersättningsbeloppen enligt 1909 års förordning, och

från och med 1928 avlöstes denna av 1927 års förordning.

Den viktigaste skillnaden mellan 1927 års militärersättningsförordning och

den av kommittén föreslagna förordningen för framdeles inträffande

skadefall är, att ersättningarna till skadade värnpliktiga och deras efterle
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj-.ts proposition nr .96''.

vande enligt förslaget icke skola såsom nu utmätas efter vissa antagna åraförtjänster,

oberoende av de skadades civila sysselsättningar och arbetsinkomster,

utan bestämmas i förhållande till de enligt grunderna i olycksfallsförsäkrings

lagen beräknade årliga arbetsförtjänsterna, i den män ersättningarna därigenom

komma att överstiga vissa minimibelopp. Särskilt i de fall, då skadan

medför höggradig invaliditet eller leder till döden, bli ersättningarna enligt

förslaget i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningarna enligt 1927 års

förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg. Högsta beloppet av livränta

vid helinvaliditet utgör enligt förslaget, liksom enligt de nya bestämmelserna

i olycksfallsförsäkringslagen, i regel 550 kronor i månaden intill 67 års ålder

och därefter 400 kronor i månaden; ersättning av denna storlek skulle tillkomma

skadade, vilkas årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen,

uppginge till 7 200 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att

livränta enligt 1927 års förordning jämte dyrtidstillägg för flertalet under

första tjänstgöringen skadade värnpliktiga utgör 179 kronor 20 öre i månaden

vid helinvaliditet. Högsta beloppet av sjukpenning utgör enligt förslaget 14

kronor eller i vissa fall — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre för dag, under

det att hel sjukpenning till värnpliktig, som skadas under första tjänstgöring,

nu i flertalet fall är 6 kronor SO öre för dag; de nuvarande, av behovsprövning

beroende familjebidragen skola enligt förslaget avvecklas. I motiveringen till

förslaget har kommittén anfört bland annat, att ersättningarna enligt 1927 års

förordning liksom ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen ha till

syfte att utgöra kompensation för den av kroppsskadan förorsakade inkomstminskningen.

Om skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de

grunder, som efter ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen gälla för annan

militär personal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve förmånerna

i vanliga fall fullt tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersätt

ningssystemet kommc till stånd. För att stadga särskilda minimibelopp för värnpliktiga

finnas enligt kommitténs mening fullgoda skäl, enär skadade värnpliktiga

i allmänhet varit fullt arbetsföra före skadan, under det att de genom

olycksfall i arbete skadade personerna icke sällan äro åldringar, minderåriga

eller partiellt arbetsföra.

Principiella erinringar mot de nämnda huvudgrunderna för den föreslagna

nya militärersättningsförordningen ha framställts endast i ett fåtal av de avgivna

yttrandena. Från praktisk synpunkt har i flera yttranden framhållits,

att en beräkning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen av värnpliktigs årliga

arbetsförtjänst icke sällan kunde vara mycket vansklig. I några yttranden har

anförts, att det, då avsikten vore att vissa föreslagna bestämmelser skulle ägnas

förnyade överväganden vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen,

hade varit önskvärt att förslag till ny militärersättningsförordning och

förslag till reviderad olycksfallsförsäkringslag hade fått bedömas samtidigt.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen, att det hittillsvarande

systemet med indelning av de värnpliktiga i fixa ersättningsklasser icke kan

bibehållas. Den omständigheten, att de värnpliktigas förmåner under tjänst
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Knngl. Maj:ts proposition nr 96.

göringen icke graderas i förhållande till det av tjänstgöringen föranledda inkomstbortfallet,

torde, såsom kommittén framhållit, icke motivera, att ersättning

till den, som i följd av kroppsskada åsamkas inkomstbortfall även efter

tjänstgöringen, skall ntgå efter mindre förmånliga grunder än vid olycksfall

i avlönat arbete. Att många värnpliktiga vid tiden för den första tjänstgöringen

icke äro slutligt inplacerade i förvärvsarbete talar- för att relativt höga minimibelopp

böra stadgas för den årliga arbetsförtjänstens beräkning men bör icke

föranleda, att de, som åtnjuta högre arbetsförtjänster, icke skola få sina ersättningar

beräknade efter inkomstbortfallets storlek. Jag delar sålunda kommitténs

uppfattning i fråga om huvudprinciperna för de nya ersättningsbestämmelserna.

Efter de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen ha

förutsättningar i stort sett erhållits för en i flera hänseenden mycket önskvärd

reglering av ersättningsgrunderna för de under militärtjänstgöring skadade.

Yid sådant förhållande bör denna reglering icke ytterligare uppskjutas

av den anledningen att vissa bestämmelser i det föreliggande förslaget komma

att upptagas till nytt övervägande vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen.

Dock bör givetvis iakttagas, att sådana ändringar, som skulle

innebära ett olägligt föregripande av lagrevisionen, böra undvikas.

Beträffande minimibeloppen vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning

för värnpliktiga m. fl. har kommitténs majoritet förordat, att arbetsförtjänsten

skall beräknas till lägst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till den

skadade mellan 20 och 25 års ålder och till lägst 3 600 kronor vid bestämmande

av ersättning till den skadade efter 25 års ålder och ersättning till efterlevande.

Minoriteten har ansett, att sistnämnda belopp borde bestämmas till 3 900

kronor. I flertalet yttranden har majoritetens förslag lämnats utan erinran.

Minoritetens förslag har biträtts av socialstyrelsen och försäkringsrådets

majoritet.Riksförsäkringsanstalten har, under hänvisning till socialstyrelsens

statistik över löneläget år 1947, föreslagit ett enhetligt minimibelopp av 3 600

kronor. Nämnda statistik utvisade bland annat, att genomsnittliga löneinkomsten

för manliga arbetare i åldrar över 18 år varit 3 603 kronor inom yrkesgruppen

lantarbete och4584kronor i lägsta dyrortsgruppen för anställda inom industri,

hantverk, handel, transportväsen, allmän tjänst m. m.

Yid minimiersättningarnas bestämmande bör, såsom kommittén anfört,

beaktas å ena sidan att antalet fall, i vilka skälighetsprövning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen

måste äga rum, reduceras om relativt höga minimibelopp

för arbetsförtjänsten fastställas, å andra sidan att en överkompensation,

som kan bidraga till att fixera sjuklighetstillstånden, bör såvitt möjligt undvikas.

Det av kommittén föreslagna lägre minimibeloppet för värnpliktigs

arbetsförtjänst torde kunna höjas utan att avsevärd risk av överkompensation

uppkommer, övervägande skäl synas tala för att i enlighet med riksförsäkringsanstaltens

förslag ett enhetligt minimibelopp av 3 600 kronor bör fast

ställas för de värnpliktiga.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.

Kommitténs förslag angående omreglering av ersättningar till värnpliktiga

m. fl. i äldre skadefall innebär att ersättningarna skola omräknas

efter en enhetlig skala. Eu omräkning av värnpliktigas ersättningar i äldre

fall efter de för nya fall föreslagna reglerna har kommittén funnit vara tämligen

utesluten redan av praktiska skäl. Kommitténs majoritet har ansett, att ersättningarna

vid de högsta invaliditetsgraderna borde uppräknas till en sådan

nivå, att de kunde betraktas som ungefär likvärdiga med de genomsnittliga

ersättningarna i nya fall. Härvid skulle underkompensation fortfarande föreligga

i vissa fall och överkompensation uppkomma i andra fall, men båda dessa

otillfredställande konsekvenser syntes ofrånkomliga. För skadade med medel

svår invaliditet innebär förslaget avsevärda förbättringar i flertalet fall, under

det att inga eller endast små förbättringar tillfalla de lindrigt skadade. Månads

livräntan vid helinvaliditet har föreslagits till 400 kronor i åldrarna 25—67 år

och 300 kronor i övriga åldrar. Minoriteten har ansett, att beloppen borde bestämmas

till 350 och 250 kronor; den stora skillnad, som enligt majoritetens

förslag skulle uppkomma mellan omreglerade ersättningar och minimiersätt

ningarna i nya fall, måste enligt minoritetens mening vara ägnad att skapa

berättigat missnöje hos nya ersättningstagare. Det av majoriteten föreslagna

beloppet av 400 kronor svarar enligt olycksfallsförsäkringslagens nya ersätt

ningsgrunder mot en årlig arbetsförtjänst av 5 237 kronor, och beloppet 300

kronor svarar för skadade i åldrarna 18—25 år mot eu arbetsförtjänst av 3 927

kronor samt för skadade över 67 år mot en arbetsförtjänst av 5 400 kronor.

I vissa yttranden ha de av kommitténs majoritet föreslagna grunderna för

omreglering av värnpliktigas ersättningar tillstyrkts eller lämnats utan erinran,

i andra har minoritetens förslag förordats. Andra grunder för omregleringen

lia ifrågasatts i ett par yttranden.

De vid olika tillfällen beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsgrunder ha erhållit tillämpning endast beträffande olycksfall efter

ändringarnas ikraftträdande. Att dessa ändringar sålunda icke kommit dem

tillgodo, som åtnjuta ersättning på grund av äldre skadefall, har, såsom kom

mittén framhållit, icke hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa

ändringar i militärersättningsbestämmelserna. De år 1946 beslutade proviso

riska förbättringarna av värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning

tillförsäkrades även de dessförinnan skadade, och samtidigt beslöts, att utgå

ende ersättningar enligt 1909 års förordning skulle uppräknas i nivå med de

lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I överensstämmelse

därmed bör även i förevarande sammanhang en skälig ersättningsförbättring

medgivas åt ersättningstagare i äldre fall. Mot den av kommitténs

majoritet hävdade uppfattningen, att äldre livräntor till värnpliktiga böra vid

de högsta invaliditetsgraderna uppräknas till de belopp, som kunna anses

ungefärligen motsvara genomsnittsbeloppen i nya fall, synes i princip icke

något vara att erinra. Det är emellertid ovisst, om genomsnittsbeloppen i nya

fall komma att uppgå till de av majoriteten föreslagna omregleringsbeloppen.

I en del av de äldre fallen torde, såsom jag i det följande kommer att förorda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. •''*>

i överensstämmelse med förslag av kommittén, vissa förmåner utöver de omreglerade

ersättningarna böra medgivas. Enligt de av mig förordade bestämmelserna

för nya fall kommer livränta till värnpliktig vid helinvaliditet att för

månad räknat utgöra lägst 275 och högst 550 kronor före 67 års ålder samt

därefter lägst 200 och högst 400 kronor. Beträffande de äldre fallen förordar

jag, att månadslivräntan vid helinvaliditet bestämmes till 350 kronor i åldrarna

25—67 år och till 275 kronor i övriga åldrar.

Frågorna angående sjukpenningarnas och efterlevandelivräntornas storlek

enligt omregleringsförordningen kommer jag att behandla i speciell motivering

till författningsförslagen.

De av socialvårdskommittén föreslagna grunderna för omreglering av ersättningar

i anledning av skador, som drabbat värnpliktiga före den nya

militärersättningsförordningens ikraftträdande, böra enligt kommitténs mening

tillämpas även beträffande ersättningar i anledning av skador, som drabbat

fast anställt och indelt manskap före år 1949. Vidare skall enligt förslaget

Kungl. Maj:t äga föreskriva, att omregleringsbestämmelserna, med de undantag

eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande

ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års förordning eller jämlikt grunderna

i 1909 eller 1927 års förordning. Vissa ersättningsförbättringar för sådan i

1927 års förordning avsedd personal, å vilken omregleringsförordningen icke

erhåller tillämpning, samt för hemvärnspersonal, som erhållit ersättning

jämlikt den för sådan personal gällande förordningen den 28 juni 1941 (nr

5)93), ha föreslagits i kommitténs sedermera avgivna betänkande med förslag

om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. m. Enligt detta förslag, vilket vid beredningen inom socialdepartementet

ansetts kunna läggas till grund för förslag till riksdagen och

torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t senare denna dag, skall en avsevärd

utjämning av de nuvarande skillnaderna mellan ersättningarnas storlek

för personer, som skadats under olika tidsperioder före år 1949, åstadkommas

genom tillägg efter skilda procenttal. Högsta livräntan till helinvalid, som

ådragit sig skadan under något av åren närmast före 1949 och som icke är

i behov av särskild vård, skulle jämte föreslaget tillägg utgöra ungefär 347

kronor i månaden. Sagda maximibelopp sammanfaller sålunda i det närmaste

med det av mig i det föregående förordade enhetliga omreglerade beloppet

för värnpliktiga i åldern 25—67 år vid helinvaliditet, 350 kronor i månaden.

Med avseende på gränsdragningen mellan de kategorier, som skola omfattas

av omregleringsförordningen, och övriga kategorier av militär personal

torde i förhållande till kommitténs förslag böra göras sådan ändring, att även

ersättningstagare enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonal skola, i

den mån Kungl. Maj:t sådant föreskriver, hänföras under omregleringsförordningen.

Till hithörande frågor återkommer jag i den speciella motiveringen

till författningsförslaget.

Bestämmelserna om familjebidrag till skadade värnpliktiga in. fl.

skola enligt kommitténs förslag upphörn att gälla. De som eu provisorisk

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

förmån införda familjebidragen kunna emellertid i en del fall utgå med

större belopp än vederbörande skulle erhålla i ersättningsförbättring enligt

omregleringsbestämmelserna. Det har dock icke ansetts erforderligt att enbart

för dessa äldre fall bibehålla den administrativt synnerligen besvärliga

anordningen med familjebidrag. I stället har såsom en övergångsanordning

föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skall äga utge skälig ersättningsfyllnad

i dylika fall.

I flera yttranden har framhållits, att familjebidragen på ett helt annat sätt

än övriga ersättningsformer möjliggjort ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna

i de särskilda fallen, speciellt när viss arbetsförmåga beräknats

vid ersättningens bestämmande men i praktiken icke kunnat utnyttjas

i förvärvsarbete. Försvarets socialbyrå och arbetsmarknadsstyrelsen ha föreslagit,

att familj ebidragsbestämmelserna skola, dock med vissa ändringar,

bibehållas för de äldre fallen under en övergångstid av två år. Därvid har

hänvisats till, bland annat, att ersättningarna i de äldre fallen icke komme

att beräknas efter den förlorade arbetsförtjänsten och att familjebidrag förutsättas

i de föreskrifter, som reglera arbetsvårdsverksamheten.

Syftet med den ifrågavarande övergångsanordningen bör vara att förhindra

att minskning av förmånerna uppkommer vid ersättningarnas omreglering.

Huruvida detta syfte bäst tillgodoses genom bidrag, som bestämmas av de

kommunala familjebidragsnämnderna och försvarets socialbyrå, eller genom

de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna från riksförsäkringsanstalten,

torde vara en ren lämplighetsfråga. Kostnaderna torde böra helt belasta

statsverket; den kommunerna åvilande skyldigheten att bestrida en mindre

del av bidragskostnaden bör således bortfalla. Vissa jämkningar i arbetsvårdsbestämmelserna,

varom arbetsmarknadsstyrelsen förklarat sig skola framlägga

förslag, torde kunna vara av betydelse vid bedömandet av vilken form för

övergångsanordningen som är den lämpligaste. Det synes böra ankomma på

Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter angående sättet för fyllnadsbeloppens

bestämmande och utgivande.

Speciell motivering.

Förslaget till förordning om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under

militärt^ änstgöring ( militärersättningsförordning).

I det föregående har lämnats en redogörelse för socialvårdskommitténs

förslag beträffande huvudgrunderna för ersättningar till skadade värnpliktiga.

Förslaget innefattar emellertid även vissa andra sakliga ändringar i förhållande

till 1927 års förordning. I redaktionellt hänseende har eftersträvats

överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen och andra ersättningsförfattningar.

Med avseende på tillämplighetsområdet överensstämmer förslaget med

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj:ts ■proposition nr i) 6.

1927 års förordning därutinnan, att bestämmelserna avse kroppsskador, som

uppkomma under fredstid och under beredskapsförhållanden. Katten till

ersättning i anledning av kroppsskada, som uppkommer under militärtjänstgöring

å tid då riket befinner sig i krig, liar icke reglerats. Icke heller enligt

olycksfallsförsäkringslagen utgår ersättning för skada, som förorsakas av

krigsåtgärd under krig, vari Sverige är indraget (1 § tredje stycket i lagen).

Socialvårdskommittén och vissa remissmyndigheter ha framhållit angelägenheten

av att tidigare utredningar- rörande ersättningsrätt för dylika skador

fullföljas. Denna fråga torde framdeles få göras till föremål för fortsatta

överväganden.

1 §■

Bestämmelserna i 1 mom. motsvara i huvudsak 1 § i 1927 års förordning.

Vissa skiljaktigheter föreligga beträffande uppräkningen av de ersättningsberättigade

personalkategorierna.

I enlighet med socialvårdskommitténs förslag har manskap på civilanställningsstat

icke medtagits, enär sådan stat numera icke förekommer. Bland de

frivilliga har, likaledes i enlighet med kommitténs förslag, medtagits hemvärnspersonalen,

enär denna personals ersättningsrätt icke på sådant sätt

avviker från övriga frivilligas, att särskild förordning är behövlig.

Bland de fast anställda, icke ständigt tjänstgörande personalkategorierna

har på förslag av försvarets civilförvaltning medtagits fältläkarstipendiaterna,

vilka böra i ersättningshänseende jämställas med de i 1927 års förordning

medtagna marinläkarstipendiaterna.

Av det fast anställda manskapet undantogos år 1944 vid ändring i 1 § av

1927 års förordning högbåtsmän och överfurirer från ersättningsrätt enligt

förordningen, enär de hade rätt till tjänste- och familjepension, och av pensionsavgången

personal i reserven undantogos även flaggkorpraler. Enligt

övergångsbestämmelse äger förordningen dock fortfarande tillämpning på

sådana beställningshavare, såvida de tillträtt beställningen före ändringens

ikraftträdande eller såsom pensionsavgångna dessförinnan inträtt i reserv.

Socialvårdskommittén har ansett, att övergångsbestämmelsen icke bör medtagas

i den nya förordningen, och några erinringar däremot ha icke framställts

i yttrandena. Någon bestämmelse av detta slag har icke heller intagits

i departementsförslaget.

Med värnpliktiga avses enligt 1 § andra stycket i 1927 års förordning

sådana värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten. Från de

värnpliktiga böra även särskiljas frivilliga, när tjänstgöringen icke är att

hänföra till värnpliktstjänstgöring. På grund härav har i departementsförslagct

föreskrivits, att med värnpliktig skall avses den som fullgör värnplikt.

I 2 inom. har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen bestämmelse

om ersättning i anledning av kroppsskada, som någon ådrager sig vid inskrivning

till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av anställning

såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens

förordnande jämställas därmed. Med inskrivning torde böra jämställas efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

■°® Kungl. Maj:ts •proposition nr 96.

besiktning in. in. Med de för antagande av fast anställt manskap föreskrivna

prövningarna torde antagningsprov för frivilliga kunna bliva att jämställa.

o mom. motsvarar ! ij sista stycket i 1927 års förordning.

" §•

Dten i första stycket intagna bestämmelsen, att militärtjänstgöring under

vissa förutsättningar skall anses ha varit för lianden även under fritid och

under färd till eller från tjänstgöringen, överensstämmer i sak med motsvarande

stadgande i 1927 års förordning. En redaktionell jämkning har ansetts

böra ske med hänsyn till den innebörd, som uttrycket »allmän plats» erhållit

i 11 kap. 10—11 §§ strafflagen.

Enligt andra stycket skall, liksom enligt nu gällande bestämmelser, med

militärtjänstgöring likställas vissa frivilliga utbildningskurser.

Sistnämnda stadgande har på förslag av försäkringsrådet utvidgats till

att omfatta även i 1 § 2 mom. avsedd inskrivning och prövning.

Av andra stycket torde följa, att bestämmelserna i första stycket ävensom

de i 3 § intagna reglerna om bedömandet av orsakssammanhang mellan tjänstgöring

och sjukdom erhålla motsvarande tillämpning beträffande utbildningskurs,

inskrivning och prövning.

En av kommittén föreslagen bestämmelse om innebörden av begreppet

militärtjänstgöring för hemvärnspersonal — motsvarande ett nu gällande stad

gande - har, i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten, ansetts

kunna utgå med hänsyn till paragrafens innehåll i övrigt.

3 §-

Bestämmelserna i första och andra styckena avses ersätta de i 19 § av

1927 års förordning, 2 § i förordningen för hemvärnspersonalen och 2 § i

kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) för annan frivillig personal stadgade

reglerna angående bedömandet av frågor om orsakssamband mellan tjänstgöringen

och sådan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.

Enligt 19 § i 1927 års förordning skall sjukdom, som yppas under tjänstgöringen,

anses vara ådragen under denna, därest skälig anledning icke finnes

att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än

tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill. Stadgandet

innebär, att orsakssammanhang mellan tjänstgöringen och därunder yppad

sjukdom presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala häremot. Beträffande

sjukdom, som icke yppats under tjänstgöringen, kräves för ersättningsrätt

att tjänstgöringen skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till

sjukdomen.

Nämnda presumtionsregel i 1927 års förordning har icke gjorts tillämplig

på hemvärnspersonalen. Å annan frivillig personal skall denna regel enligt

2 § i kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) tillämpas endast såvida den tjänstgöring,

under vilken sjukdomen yppats, omfattat minst sex dagar i en följd

med en genomsnittlig arbetstid av sex timmar för dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ,96''. ri-t

Socialvår dskommittén bär föreslagit, att den för de ersättningssökande

förmånliga presumtionsregeln skall utan inskränkning tillämpas i fråga om

sjukdomar, som yppas under tjänstgöring, inskrivning eller prövning.

Vid förslagets utarbetande hade kommittén övervägt, om regelns tillämplighet

borde i någon mån inskränkas, så att den bleve tillämplig på sjukdom

som yppades efter det att tjänstgöring eller prövning varat under längre tid

i en följd än en dag, men en sådan begränsning hade icke ansetts vara av

egentlig praktisk betydelse. I motiveringen har vidare anförts bland annat,

att när en sjukdom, som framträtt redan före tjänstgöringen, inskrivningen

eller prövningen, befunnes ha försämrats under denna, borde presumtionsregeln

tillämpas beträffande försämringen. De medicinska sambandstrågorna

komme att ägnas ytterligare uppmärksamhet när vissa försäkringsmedicinska

spörsmål vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen upptoges till behandling.

Därvid komme bland annat att övervägas, om ersättning borde i

större utsträckning än hittills medges för komplikationer till operativa in

grepp och andra behandlingsåtgärder.

Kommittén har vidare föreslagit bestämmelse därom, att dagen för yppandet

av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses som dagen föi

skadans inträffande. Bestämmelsen är av betydelse vid beräkning av den

sjukes årliga arbetsförtjänst och i vissa fall vid sjukpennings bestämmande

och vid prövning av efterlevande makes rätt till livränta.

Av de över förslaget hörda myndigheterna har endast försvarets civilförvaltning

ifrågasatt ändring i kommitténs förslag under denna paragraf. Då

presumtionsregeln närmast uppställts med tanke på de fall, där eu fortlöpande

anställning eller tjänstgöring förelåge, förefölle det enligt civilförvaltningens

mening knappast motiverat att presumera att sjukdom, som

yppats vid inskrivningsförrättning, prövning eller hemvärnsövning, föranletts

av förrättningen etc. Det syntes mera följdriktigt att för nämnda fall uppställa

kravet på ett direkt kausalsammanhang såsom enligt de gällande bestämmelserna

för hemvärnspersonalen.

Departementschefen. Den ifrågavarande presumtionsregeln ökar de in

sjuknades möjligheter att erhålla ersättning i svårbedömda fall och underlättar

prövningen. En begränsning av regelns tillämplighet på sådant sätt,

att den blir gällande under förutsättning att sjukdom yppats under tjänst

göring eller prövning som varat längre tid än allenast eu dag, kan vara i

och för sig rimlig. Då det emellertid, sasom socialvardskommitten framhållit,

ligger i sakens natur, att presumtionen försvagas, om tjänstgöringen

eller prövningen pågått så kort tid som högst en dag, torde en dylik begränsning

icke erhålla någon egentlig betydelse. På grund härav ha i departi

montsförslaget intagits bestämmelser av det innehåll kommittén föreslagit.

4 §•

De föreslagna föreskrifterna om besvärsrätt in. in. avvika endast i redak

fionellt hänseende från 3 § i 1927 års förordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

b*-* Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

5 §•

Hav intagna bestämmelser angående ersättningsanspråks väckande motsvara

14 § första stycket i 1927 års förordning. Vissa avvikelser från kommitténs

förslag ha vidtagits i enlighet med förslag av försäkringsrådet.

Hemvärnsrådet har framhållit, att utförligare bestämmelser rörande underrättelse

om inträffad kroppsskada erfordrades för hemvärnets vidkommande.

Dylika bestämmelser samt erforderliga föreskrifter om anmälningar till riksförsäkringsanstalten

synas böra utfärdas i administrativ ordning.

Enligt 23 § i 1927 års förordning är ersättningsrätt i anledning av sjukdom,

som icke förorsakats av olycksfall, förverkad om icke underrättelse om

sjukdomen lämnats eller ersättning begärts inom tre år från tjänstgöringens

eller anställningens upphörande eller den senare tidpunkt då sjukdomen

rppades eller dödsfall inträffade. Riksdagen har år 194(3 bemyndigat Kungl.

Maj:t att medgiva undantag från detta stadgande. 1 överensstämmelse med

kommitténs förslag har stadgandet icke medta gits i departementsförslaget.

Jag erinrar om att riksdagen år 1949 jämväl bemyndigat Kungl. Maj:t att,

efter riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets tillstyrkande, besluta

att anspråk på ersättning eller fortsatt ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, må upptagas till prövning utan hinder av

att föreskriven tid för anspråkets framställande försuttits. Därmed har avsetts

att Kungl. Maj:t skall — i avvaktan på förslag från socialvårdskommittén

angående ändrade regler om preskription av fordran på ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. — äga medgiva eftergift från tioårspreskription

enligt de allmänna bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning

och från sådan särskild preskription, som finnes föreskriven i militärer

sättningsförordningarna.

6 § 1 mom.

De här föreslagna bestämmelserna om den skadades rätt till läkarvård

m. in. motsvara, liksom enligt socialvårdskommitténs förslag, i stort sett

stadgandena i 6 § 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Stadgandet i första

stycket om skyldighet för den skadade att underkasta sig vård av tillkallad

läkare har hämtats från 14 § andra stycket i 1927 års förordning. Bestämmelserna

avvika i vissa hänseenden från de av kommittén föreslagna. Jämkningar

i första och tredje styckena ha vidtagits i enlighet med förslag av

riksförsäkringsanstalten, och vidare har i första stycket angivits, att ersättningarna

i fråga icke utgå när den skadade eljest är berättigad till sådana

förmåner på statens bekostnad.

Överbefälhavaren har anfört, att vid tillämpningen av en ny militärersättningsförordning

riksförsäkringsanstalten i större utsträckning än för när\

arande bör få möjlighet ersätta kostnader för vård av skador, som äga samband

med sådan skada, för vilken ersättning medgivits, bland annat i fråga om

tandvårdskostnader i tuberkulosfall.

Styrelsen för stiftelsen Kungafonden har ansett önskvärt och skäligt, att

i förordningen intages bestämmelse om rätt till tandvård där sådan på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9(i. Öl

medicinska grunder anses erforderlig. Vidare bör enligt styrelsens mening

möjlighet beredas till bestridande av uppkommande merkostnader för konvalescentvård

efter utskrivning från sjukvårdsanstalt eller sjukhem, speciellt

i sådana fall, där utskrivningen på grund av rådande platsbrist skett tidigare

än normalt. Bidrag från stiftelsen till bekostande av tandvård har, framhåller

styrelsen, under 1948 utgivits i 125 fall med sammanlagt omkring

17 000 kronor. I ungefär 80 % av fallen hade förelegat sjukdomar av sådan

art, att tandvården kunde bedömas erforderlig för sjukdomens lindrande eller

botande. Antalet fall skulle sannolikt ha blivit väsentligt större, om alla haft

kännedom om möjligheten till bidrag. Till konvalescentvård hade bidrag

beviljats i ett flertal fall, där eftervård av vederbörande läkare bedömts som

erforderlig eller önskvärd och där bidraget utgjort förutsättning för vårdens

erhållande.

Departementschefen. Jag vill i anslutning till yttrandena endast framhålla,

att jag förutsätter, att socialvårdskommittén vid sin fortsatta utredning

kommer att överväga i vad mån möjlighet bör öppnas till utgivande av ersättning

för tandvård och konvalescentvård i större utsträckning än de här

föreslagna, från olycksfallsförsäkringslagen hämtade bestämmelserna medgiva.

6 § 2 mom.

De i momentets tre första stycken intagna sjukpenningsbestämmelserna

motsvara 6 § 2 mom. olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt fjärde stycket, som icke bär någon motsvarighet i olycksfallsförsäkringslagen,

kan i vissa fall sjukpenning utgå med högre belopp än enligt

huvudreglerna.

Socialvårdskommittén har anfört, att växlingar mellan sjukpenning- och

livränteberättigande tillstånd icke sällan förekomma vid de kroniska sjukdomarna

och att det även vid olycksfallsskador emellanåt inträffar att ett

invaliditetstillstånd avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Enär beloppet av

hel sjukpenning enligt de allmänna reglerna blir mindre än livräntebeloppet

per dag vid helinvaliditet, kunde det sålunda lätt inträffa — om annat icke

föreskreves — att en försämring i tillståndet gåve anledning till en minskning

av ersättningen. På grund härav borde stadgas, att sjukpenning, som utgåves

efter det att livränta för helinvaliditet utgått, skulle vid arbetsoförmåga motsvara

beloppet per dag av livränta vid helinvaliditet och vid nedsättning

av arbetsförmågan utgå med motsvarande lägre belopp. Emedan gränsen

mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd ofta vore flytande, särskilt vid

kroniska sjukdomar, hade samma beräkningsgrund för sjukpenningen ansetts

böra tillämpas sedan ersättning i form av sjukpenning eller livränta utgått

under en sammanlagd tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av

olycksfallsförsäkringslagen ämnade kommittén upptaga frågan om införande

av en dylik bestämmelse även i lagen.

Försäkringsrådet har framhållit, att livränta icke blott vid helinvaliditet

utan även vid vissa andra höga invaliditetsgrader kunde vara högre än hel

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

sjukpenning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen syntes böra givas

såclan formulering, att vid övergång från livränta till sjukpenning någon

minskning i ersättningen icke ägde rum. Vid spörsmålets behandling hade

rådet icke tagit ställning till den inverkan beskattningen av de skadade kunde

medföra.

Riks för säkring sans tälten har likaledes framhållit, att livräntas dagsbelopp

också vid vissa andra invaliditetsgrader än helinvaliditet överstege

beloppet av hel sjukpenning. Det syntes anstalten följdriktigt, att ersättningsminskning

vid utbyte av livränta mot sjukpenning förhindrades också i

dessa fall. Övervägas borde, om tillräckliga skäl kunde föreligga för den förhöjda

sjukpenningen under tid, då vederbörande i anledning av skadan vore

intagen å sjukvårdsinrättning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen

om sjukpenningförhöjning efter det att ersättning utgått under en sammanlagd

tid av minst ett år skulle i administrativt hänseende medföra avsevärt

ökat arbete. Vidare komme denna bestämmelse att i vissa fall medföra en

förhöjning, för vilken enligt anstaltens mening tillräckliga skäl ofta saknades;

i detta sammanhang borde beaktas att sjukpenningen vore skattefri. Anstalten

ville föreslå, att det slutliga ställningstagandet till spörsmålet om införande

av sist avsedda bestämmelse i förordningen måtte anstå i avvaktan

på frågans närmare prövning i samband med översynen av olycksfallsförsäkringslagen.

Socialförsäkringsbolagens förening har med avseende på den föreslagna

sjukpenningförhöjningen i de fall, då ersättning utgått under en sammanlagd

tid av minst ett år, bestämt avstyrkt införandet av en sådan bestämmelse,

så länge någon motsvarande bestämmelse icke vore införd i olycksfallsförsäkringslagen.

Frågan vore mycket svårbedömlig, och det föreslagna stadgandet

kunde åtminstone inom olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde medföra

rätt till högre sjukpenning vid recidiv i en mängd fall, då sakligt settdylik

icke rimligtvis kunde anses motiverad.

Departementschefen. Enligt de i 1—3 styckena intagna, från olycksfallsförsäkringslagen

hämtade bestämmelserna om sjukpenningens storlek är ersättning

i form av sjukpenning vanligen lägre än livräntebeloppen vid de

högsta invaliditetsgraderna. Social vård skom mi t ten har på grund därav föreslagit

vissa särskilda regler angående sjukpenningens beräkning i det fall,

att den skadade uppburit livränta för helinvaliditet under längre eller kortare

tid eller ock ersättning i form av sjukpenning eller livränta under en sammanlagd

tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen

ämnar kommittén upptaga frågan om införandet av dylika bestämmelser

även i lagen. Behovet av sådana regler är otvivelaktigt särskilt

framträdande med avseende på de kroniska sjukdomarna, som utgöra huvudparten

av de i militärersättningsbestämmelserna avsedda kroppsskadorna.

Slutlig ståndpunkt till reglernas utformning kan dock icke lämpligen tagas

innan föreskrifter av detta slag införas i olycksfallsförsäkringslagen. Vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 63-

sådant förhållande torde i förevarande sammanhang endast böra uppställas

de regler, som kunna anses påkallade till förhindrande av de mest framträdande

ojämnheterna mellan sjukpenning- och livräntebeloppen.

På grund av det anförda har den ifrågavarande bestämmelsen i departementsförslaget

givits det innehållet, att om livränta utgått för förlust av

arbetsförmågan, hel sjukpenning för tid omedelbart därefter skall, utom

under tid då skadan föranleder sjukhusvård, motsvara lägst 1/400 av livräntans

årsbelopp. Vid hjälplöshetstillstånd skall i enlighet- med kommitténs

förslag gälla, att i 3 mom. omförmält vårdbidrag inräknas i omförmälda livräntebelopp.

6 § 3 mom.

De här intagna bestämmelserna angående invaliditetsersättningar motsvara

6 § 3 mom. olycksfallsförsäkringslagen.

6 § 4 mom.

Ersättning enligt 6§ i 1927 års förordning——läkarvård m. m., sjukpenning och

invaliditetsersättning — utgår icke till fast anställt manskap så länge anställningen

varar, icke heller till värnpliktiga, icke ständigt tjänstgörande fast anställd

personal eller frivilliga för tid, under vilken tjänstgöringen varar. Samma

stadgande har i kommittéförslaget intagits under 6 § 4 mom. Centralförbundet

för befälsutbildning har anfört, att tjänstgöringen för frivillig utan rätt

till fri sjukvård — sådan förmån tillkommer icke förbundets medlemmar —

borde anses upphöra i och med olycksfallet. I departementsförslaget har det

ifrågavarande stadgandet gjorts tillämpligt blott på sjukpenning och invaliditetsersättning.

Därav följer bland annat, att den som skadas under utbildningskurs

skall, om han icke eljest äger rätt till läkarbehandling på statens

bekostnad, erhålla behandling enligt 6 § 1 mom., oavsett om kursen avbrytes

eller icke.

7 §■

Denna paragraf överensstämmer helt med samma paragraf i olycksfallsförsäkringslagen.

Härav följer bland annat, att livränta skall, till skillnad från

vad fallet är enligt 1927 års förordning, kunna utgå till änkling, som för sitt

uppehälle varit av den avlidnas arbete beroende. Enligt socialvårdskommitténs

förslag bör en i lagen intagen bestämmelse därom, att änkling, som

försummat sin försörjningsplikt, skall gå förlustig eventuell rätt till livränta,

icke medtagas, enär denna bestämmelse syntes sakna praktisk betydelse.

Då riksförsäkringsanstalten emellertid ansett det icke vara uteslutet,

att tillämpning av bestämmelsen kan ifrågakomma, har densamma medtagits

i departementsförslaget.

För makes rätt till livränta förutsattes, att äktenskapet slutits före olycks

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

fallet eller, då fråga är om sjukdom som icke förorsakats av olycksfall, före

sjukdomens yppande. Försvarets socialbyrå och riksförsäkringsanstalten

ha framhållit, att detta villkor kan medföra otillfredsställande konsekvenser.

Enligt vad jag inhämtat, ämnar socialvårdskommittén vid den fortsatta över

synen av olycksfallsförsäkringslagen överväga en uppmjukning av dessa bestämmelser.

8 §•

De i första stycket intagna, allmänna grunderna för bedömande av skadas

inverkan på arbetsförmågan äro desamma som i 9 § av 1927 års förordning.

I förhållande till 8 § olycksfallsförsäkringslagen föreligger den skillnaden,

att den skadades kön icke upptagits bland de relevanta omständigheterna;

könet torde, såsom socialvårdskommittén anfört, icke böra tillmätas betydelse

annat än indirekt genom det föreskrivna hänsynstagandet till den skadades

yrke.

I andra stycket ha i enlighet med kommitténs förslag intagits bestämmelser

om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska

skadans inverkan på förvärvsförmågan.

Socialvårdskommittén har upplyst, att kommittén vid sin översyn av

olycksfallsförsäkringslagen upptagit frågan om ändrade bestämmelser för

bedömningen, men att frågan icke vore slutbehandlad. De gällande bestämmelserna

lämnade emellertid vidsträckt utrymme för hänsynstagande till omständigheterna

i de särskilda fallen.

Den pågående översynen av bestämmelserna borde enligt kommitténs

mening icke betraktas som hinder för en ökad differentiering av bedömningen.

Särskilt angeläget vore, att större avseende än hittills tillmättes anpassningssvårigheterna

under den första tiden av invaliditetstillståndet. Detta

gällde icke minst beträffande de kroniska sjukdomarna. De föreslagna bestämmelserna

i andra stycket föranleddes därav, att yrkesutbildning enligt

hittillsvarande bedömningsprinciper icke tillmätts den betydelse, som denna

faktor borde äga, då planmässig yrkesomskolning av invalider numera bedrives

i betydande omfattning. Med stadgandena hade åsyftats å ena sidan,

att vid bestämmandet av ersättning under utbildningstiden skulle under

vissa förutsättningar beaktas i vad mån den skadade genom utbildningen

hindrades från att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga i förvärvsarbete,

å andra sidan att, när utbildningen kunde antagas ha varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn därtill skulle tagas vid prövning

av rätten till ersättning efter utbildningens slut.

Överbefälhavaren har funnit det vara av särskild vikt att hänsyn tas icke

blott till den medicinska utan även till den ekonomiska invaliditeten.

Ersättningens storlek borde icke vara beroende endast på den skadades

möjlighet att i allmänhet vinna utkomst genom eget arbete, utan särskild

hänsyn borde även tagas till den inverkan, som skadan haft på hans möjligheter

att fortsätta i sitt eget yrke. I yttrandet har framhållits önskvärdheten

av att arbetsvårdsorganen finge möjlighet att omhändertaga de skadade i

större utsträckning och tidigare än förut; härigenom borde på lång sikt vissa

besparingar kunna vinnas, även om skadade med försörjningsskyldighet

måste tillförsäkras större ersättningsbelopp under tiden för omskolningen än

eljest.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 96,

65

- Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd bär framhållit angelägenheten

av att den faktiska arbetsförmågan mer än hittills beaktas, när tilllämpningsföreskrifter

komma att utfärdas. Även efter ikraftträdandet av eu

förenklad militärersättningsförordning komme troligen betydande svårigheter

att uppstå när det gällde att finna eu skälig avvägning vid bedömande

av dels den medicinska och dels den ekonomiska invaliditeten.

Försvarets socialbyrå har förklarat sig förutsätta, att den smidighet och

anpassning till den faktiska förvärvsmöjligheten, som familj ebidragssystemet

möjliggjort, skulle komma att känneteckna den praktiska tillämpningen av

den nya militärersättningsförordningen.

Kommitténs förslag, att ersättningen till skadad, som underginge arbetsvärd,

skulle kunna beräknas som vid 100 % arbetsoförmåga, syntes socialbyrån

ägnat att i avsevärd män gagna arbetsvärdens syften. Däremot syntes

ur viss synpunkt tveksamt, huruvida det kunde vara lämpligt att åtnjuten

arbetsvärd skulle kunna påverka storleken av framtida ersättning. Principiellt

vore tanken riktig, men genomförandet av förslaget kunde vara ägnat att

minska de skadades intresse för arbetsvärd. I vart fall måste det för en effektiv

arbetsvärd vara i hög grad angeläget, att ett klart besked kunde lämnas

den skadade om efter arbetsvärdens upphörande sannolika inkomster i form

av arbetsförtjänst och ersättning enligt militärersättningsförordningen. Härför

erfordrades föreskrifter rörande hänsynstagande till åtnjuten arbetsvärd

vid ersättningens bestämmande i olika fall. Dessa föreskrifter syntes böra

utarbetas av riksförsäkringsanstalten och arbetsvårdsorganet gemensamt.

Hänsyn borde tagas icke blott till de civila inkomster, som arbetsvärden

möjliggjort, utan även till de fysiska eller psykiska men, som skadan i och

för sig innebure.

Försäkringsrådet (majoriteten) har förklarat sig förutse, att den vagt

formulerade bestämmelsen om hänsynstagande till yrkesutbildning komme

att medföra tillämpningssvårigheter och konsekvenser, som icke kunde nu

tillräckligt överblickas. Då emellertid yrkesutbildningen, framförallt beträffande

de i militärtjänst skadade, numera nått en avsevärd omfattning och

då ett hänsynstagande till densamma måste anses motiverat, ville rådet icke

motsätta sig att bestämmelsen infördes i förordningen, varvid det finge

överlåtas åt rättstillämpningen att närmare utforma riktlinjerna.

Med anledning av kommitténs uttalande, att pågående översyn av olycksfallsförsäkringslagen

icke borde betraktas som hinder för en ökad differentiering

av invaliditetsbedömningen, ville rådet framhålla, att ett huvudsakligt

hänsynstagande till yrket skullo innebära en avvägning av sådana svårbestämbara

och variabla faktorer som exempelvis fluktuationer på arbetsmarknaden,

den skadades arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd,

bundenhet till viss ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom

bostadsorten till arbete inom yrket. På grund härav kunde yrket endast i

mera pregnanta fall vara av avgörande betydelse vid gradbestämningen, medan

sådant hänsynstagande i flertalet fall allenast i relativt begränsad utsträckning

kunde göras i höjande eller sänkande riktning. Spörsmålet om hänsynen

till anpassningssvårigheterna i början av ett invaliditetstillstånd hade

under åtskilliga år varit under behandling såväl hos försäkringsrådet som de

rådet underställda försäkringsinrättningarna. Vid behandling av kommitténs

i december 1947 avgivna betänkande angående vissa ändringar i olycksfalls
5—178

1!» Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 96.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kuiigl. Maj:ts proposition nr i)6.

försäkringslagen in. m. hade rådet funnit, att vid den slutliga revideringen

av lagen frågor kunde uppstå, för vilkas lösning det hopbragta utredningsmaterialet

om tillvänjning kunde bli av betydelse. Då rådet icke ansett sig

böra införa en ny princip i invaliditetsregleringen, vilken måhända på grund

av ny lagstiftning inom kort åter måste omläggas, hade utredningsmaterialet

överlämnats till kommittén för att vara tillgängligt vid dess fortsatta arbete

med olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

En reservant (försäkringsrådet Löfmark) har, med instämmande i kommit

téns förslag och motivering, närmare utvecklat skälen för denna ståndpunkt.

Fem reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt

ledamöterna Hultman och Kuylenstierna) som ansett sig icke kunna biträda

de av kommittén föreslagna stadgandena i 8 § andra stycket, ha anfört bland

annat följande:

De föreslagna stadgandena syntes bygga på ett väsentligt hänsynstagande

vid invaliditetsgradsättningen till yrket efter genomgången utbildning. I

fråga om hänsynstagande till yrket utan genomgången utbildning förutsattes

tydligen möjligheter till sådant hänsynstagande i större omfattning än som

inom ramen för gällande bestämmelser i verkligheten ansetts möjligt. Det

syntes heller icke vara riktigt att bortse från de kostnader, som den skadade

under utbildningstiden själv kunde ha haft utöver vad som täcktes av den

under utbildningstiden utgående merersättningen. Yidare syntes någon vägledning

böra lämnas i frågan, under vilken förutsättning och i vilken omfatt

ning reducering av livräntan borde äga rum. Den stora vaghet, som utmärkte

den föreslagna bestämmelsen, torde medföra, att dess räckvidd bleve täm

ligen begränsad. Därjämte förelåge risk för förmenta orättvisor och missnöje.

Det borde beaktas att i förordningen inginge personer, å vilka egentligen

olycksfallsförsäkringslagen vore tillämplig. Redan denna anknytning

och vetskapen om att lagen vore under omarbetande utgjorde en anledning

att icke i förväg införa en bestämmelse av detta slag i förordningen. Om

revision av de militära ersättningsbestämmelserna i berörda hänseende likväl

skulle ske nu, kunde kommitténs förslag beträffande höjd ersättning under

utbildningstiden godtagas. Beträffande förslaget om sänkt ersättning efter

utbildningstiden borde däremot övervägas, om icke denna, fråga i stället skulle

kunna ordnas genom eu bestämmelse i 11 § av ungefär det innehållet, att om

staten haft kostnader för skadads yrkesutbildning, riksförsäkringsanstalten

skulle äga att å livränta, som efter utbildningens upphörande utginge till

skadad med anställning, där utbildningen tillgodogjordes, under, anställnings

tiden innehålla så stor del av livräntan, som kunde anses skäligt med hänsyn

till statens och den skadades egna kostnader för utbildningen samt den

skadades inkomst av anställningen.

Arbetsmarknads,styrelsen har ansett att kommitténs förslag, att ersättning

åt militärskadad, som åtnjuter arbetsvärd, må utgå med belopp motsvarande

100 % invaliditet, vore i princip riktigt. Då ersättningen tillsammans med

timpenning eller lärlingslön under utbildningen dock kunde uppgå till oskäligt

högt belopp, borde styrelsen i det enskilda fallet kunna anmoda riksförsäkringsanstalten

att nedsätta livränta till det belopp, som motsvarade den

medicinskt betingade invaliditeten. Beträffande ersättningen efter slutförd

utbildning ansåge styrelsen, att den skadade under tiden närmast efter utbildningens

upphörande borde om möjligt beredas nödig ekonomisk trygg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

t>7

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

het, varför ersättningen syntes böra utgå med ett med hänsyn till den medi

cinskt betingade invaliditeten skäligt belopp.

Socialförsäkringsbolagens förening har i fråga om hänsynstagandet till

nyförvärvad yrkesskicklighet anfört bland annat, att det visserligen syntes

ur principiell synpunkt ligga närmast till hands att godtaga den regeln,

att en varaktig och väsentlig ökning i arbetsförmågan borde föranleda

till en jämkning i livräntan, men att en sådan regel icke vunnit tillämpning

inom olycksfallsförsäkringen. Att göra skillnad mellan det fall, då den ska

dade själv hade möjlighet att bekosta sin yrkesutbildning, och det fall, då

staten på grund av den skadades ekonomiska förhållanden måste träda hjäl

pande emellan, skulle leda till mycket oskäliga konsekvenser. Det vore möj

ligt, att frågan om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning låge något

annorlunda till, när det gällde militärersättningsförordningen än då fråga

vore om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Under förutsättning

att den ifrågavarande ändringen i militärersättningsförordningen icke finge

betraktas såsom prejudicerande beträffande jämkningsföreskrifterna i lagen

hade föreningen icke anledning motsätta sig den föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen. Enligt gällande principer för invaliditetsgradsättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning har den skadades

yrke endast i mera pregnanta fall tillmätts avgörande betydelse. Till sådan

yrkesutbildning, som efter skadan kommer till stånd för att minska dennas

inverkan på förvärvsförmågan, har hänsyn i princip icke ansetts böra tagas.

Önskemål om ändringar i bedömningsprinciperna ha framkommit i olika sammanhang.

Under senare år har frågan fått ökad aktualitet till följd av vidtagna

åtgärder för att bereda de partiellt arbetsföra större möjligheter till självförsörjning.

Även höjningarna av ersättningsnivån medföra, att spörsmålet,

numera är av större praktisk betydelse än tidigare. Då verksamheten för

vrkesomskolning av invalider fått avsevärd omfattning särskilt för de under

militärtjänstgöring skadade, delar jag socialvårdskommitténs uppfattning,

att bestämmelser om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning böra intagas

i den nya militärersättningsförordningen utan att revisionen av olycksfallsförsäkringslagen

avvaktas. Det torde ligga i sakens natur, att dessa bestämmelser

— liksom övriga bestämmelser om invaliditetsbedömningen —

endast kunna innehålla vissa allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning

får överlämnas åt rättstillämpningen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna

synas vara från olika synpunkter lämpligt avvägda och ha med eu

redaktionell jämkning intagits i departementsförslaget. Enär av första stycket

följer, att betydande hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet i och för

sig, torde någon risk icke finnas för att de skadades intresse för lämplig

yrkesutbildning minskas. Vid ersättnings bestämmande under utbildningstiden

bör, såsom kommittén förutsatt, under de angivna förutsättningarna

hänsyn tagas även till avlöningsförmåner för det i utbildningen ingående

arbetet.

I fråga om tillämpningen av de allmänna reglerna i första stycket har

opaginerad Kontrollera mot PDF

68.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

kommittén ansett angeläget att större avseende än hittills tillmätes aupassj

ningssvårigheterna, icke minst vid de kroniska sjukdomarna. Med hänsyn

särskilt till de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av familj ebidragsbestämmelserna

för skadade värnpliktiga m. fl., biträder jag denna uppfattning.

Enär fixerade normalsatser för invaliditetsgraderna icke spela samma

roll vid de kroniska sjukdomarna som vid olycksfallsskador, torde betydande

utrymme finnas för hänsynstagande till de sjukas anpassningssvårigheter vid

återinträdet i förvärvslivet.

9 §•

I första stycket föreskrives, att den skadades årliga arbetsförtjänst skall

beräknas i överensstämmelse med 9 § lagen om försäkring för olycksfall i

arbete. Stadgandet har avfattats i enlighet med ett av försäkringsrådets

majoritet framställt förslag.

Såsom minimibelopp för värnpliktiga har i den allmänna motiveringen

förordats 3 600 kronor. Samma minimibelopp har ansetts böra gälla för fast

anställt manskap och hemvärnspersonal — i stället för det nu gällande beloppet

av 3 000 kronor — såvitt fråga är om sjukpenning efter det kalenderår,

då den skadade fyllt 20 år, eller om livränta.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skall Kungl. Maj:t äga meddela särskilda

föreskrifter rörande tillämpning enligt förordningen av de i 9 § olycksfallsförsäkringslagen

angivna grunderna för skälighetsprövning. Även i vissa

yttranden ha ifrågasatts närmare föreskrifter rörande arbetsförtjänstens beräkning.

Med hänsyn till erinringar av försäkringsrådets majoritet och riksförsäkringsanstalten

ha några bestämmelser av detta slag likväl icke ansetts

böra medtagas.

Vid beräkningar av värnpliktigas arbetsförtjänster måste skälighetsprövning

i stor utsträckning tillgripas. Försvarets socialbyrå har i sitt yttrande

starkt understrukit angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kan

råda i fråga om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömes på ett för den

skadade välvilligt sätt. Härtill må framhållas, att en dylik välvillig bedömning

av tveksamma fall får anses stå i överensstämmelse med de allmänna

arunderna för förordningen.

10 §.

Bestämmelsen i första stycket angående avdrag å sjukpenning, då den

skadade är intagen å sjukvårdsanstalt, motsvarar 10 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen.

Från kommitténs förslag avviker bestämmelsen därutinnan

att bestämmelsen gjorts fakultativ i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten.

Den i andra stycket intagna bestämmelsen avviker i tvenne hänseenden

från motsvarande stadganden i olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning.

Ersättning i form av naturaförmåner skall kunna utges dels, liksom

för närvarande, då vederbörande är hemfallen åt dryckenskap, dels även vid

allvarligt läkemedelsmissbruk. Yad nu gäller om ersättning i form av naturaförmåner

eller anstaltsvård i stället för livränta eller del därav skall även äga till
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr .96''.

liimpning beträffande sjukpenning. Mot dessa utvidgningar, som föreslagits

av socialvårdskommittén, ha inga erinringar framställts i remissyttrandena.

Kommittén ämnar föreslå motsvarande ändring i olycksfallsförsäkringslagen.

En av kommittén föreslagen, från 1927 års förordning hämtad bestämmelse

om rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda den skadade vård på sjultvårdsanstalt

har icke medtagits i departementsförslaget, enär bestämmelserna

i 6 § 1 mom. om den skadades rätt till erforderlig läkarvård m. m. få, såsom

anstalten uttalat, anses omfatta även vård å sjukvårdsanstalt.

11 §•

De i 1 mom. första stycket intagna reglerna om avdrag från ersättning i

sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, äro av samma innehåll

som 11 § första stycket i 1927 års förordning. Övriga bestämmelser i 1 mom.

ansluta sig till stadganden i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt 2 inom. första stycket, som motsvarar 11 § 2 mom. olycksfallsförsäkringslagen,

skall erkänd sjukkassa äga viss rätt att göra anspråk på sjukpenning,

som utgives för tid, varunder sjukpenning redan utgivits av kassan.

I andra stycket har på förslag av pensionsstyrelsen intagits en motsvarande

bestämmelse rörande avdrag från ersättningen i det fall att inkomstprövad

förmån från styrelsen utgivits för tiden i fråga.

3 mom. innehåller en av kommittén föreslagen bestämmelse, som närmast

avser personalen vid driftvärnet, d. v. s. den del av hemvärnet som verkar

för det omedelbara skyddet av allmänna och enskilda företags anläggningar

och arbeten. Enligt bestämmelsen skall, liksom nu enligt 38 § hemvärnskungörelsen

(SFS 1947:673) gäller för nämnda personal, avdrag i vissa fall

kunna göras även för sådant föreskrivet understöd som icke bestrides av statsmedel.

Häremot har erinran framställts allenast av en reservant i riksförsäkringsanstalten,

vilken anfört att en sådan föreskrift syntes innebära ett

övervältrande på kommunala eller enskilda arbetsgivare av den ersättningsskyldighet

som staten genom förordningen åtagit sig. I departementsförslaget

har — då anledning icke finnes att i förevarande sammanhang upptaga

spörsmål om de skadades rätt till löneförmåner m. m. och då dubbelkompensation

bör undvikas — den av kommittén föreslagna bestämmelsen medtagits

i oförändrat skick.

Vid de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen uppställdes

nya regler rörande avdrag å livränta för tjänste- eller familjepension.

Det förutsattes emellertid, att frågan om reglering av förhållandet mellan livräntor

och pensioner skulle, såsom socialvårdskommittén hade föreslagit,

upptagas till ny behandling vid den planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas

allmänna bestämmelser (prop. 1948:235, s. 53). Kommittén

har ånyo understrukit angelägenheten av att uppmärksamhet ägnas

denna fråga, som för de militära beställningshavarnas vidkommande är av

särskild betydelse på grund av do låga pensionsåldrarna.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Försvarsväsendets undorbefälsförbund bar i sitt yttrande över kommitténs

betänkande anfört vissa synpunkter rörande furirers pensionsrätt. Även

hithörande spörsmål torde böra upptagas till behandling vid översynen av

pensionsreglementenas allmänna bestämmelser.

12-15 §§.

Dessa paragrafer ha, i överensstämmelse med kommitténs förslag, i stort

sett givits samma innehåll som motsvarande stadganden i 1927 års förordning.

I 13 § ha såsom nytt andra stycke intagits mot 13 § andra stycket

olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelser om utgivande av provisoriska

ersättningar i vissa fall.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1927 års förordning och 12 § olycksfallsförsäkringslagen.

De gällande bestämmelserna innehålla bland annat, att riksförsäkringsanstaltens

återkravsrätt mot person, som vållat skadan eller eljest är enligt

lag skyldig att utgiva skadestånd, icke må göras gällande då även denne

drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt

förordningen. Social vårdskommittén har föreslagit, att denna föreskrift,

som ansåges ha tillkommit genom ett lagtekniskt missöde och icke böra lända

till efterrättelse, skall utgå. Försäkringsrådet har emellertid ansett, att

ämnet bör bli föremål för närmare behandling vid olycksfallsförsäkringslagens

revision. Socialstyrelsen har under hänvisning till 25 § första stycket försäkl

ingsavtalslagen föreslagit, att regressrätten skall inskränkas till fall av uppsåtligt

vållande eller grov vårdslöshet.

I departementsförslaget har andra stycket i enlighet med försäkringsrådet®

förslag bibehållits i oförändrat skick.

17—18 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 5 och 4 §§ i 1927 års förordning. 19

19 §.

Försäkringsrådet har, under hänvisning till vissa bestämmelser i 17 och

84 §§ olycksfallsförsäkringslagen och 46 § lagen om allmän sjukförsäkring,

föreslagit bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att stå rådet och riksförsäkringsanstalten

till tjänst med de upplysningar om den skadades avlöningsförhållanden,

som kunna finnas påkallade.

Enligt 17 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen åligger det arbetsgivare

bland annat att, på därom framställd begäran, till försäkringsrådet

samt, där försäkring äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten

lämna sådana uppgifter om arbetstider och avlöningsförhållanden, som må

erfordras för bestämmande av ersättningsbelopp. I 34 § första och andra

styckena finnas stadganden om straff för försummelse att lämna föreskriven

uppgift och för lämnande av veterligen oriktigt meddelande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj-.ts proposition ni 96.

Nämnda stadganden i olycksfallsförsäkringslagen skola enligt departementsförslaget

äga motsvarande tillämpning beträffande uppgifter till ledning för bestämmande

av ersättning enligt förordningen.

20-21 §§.

Enligt 21 § i 1927 års förordning må ersättning i anledning av sjukdom,

som icke förorsakats av olycksfall, icke uppbäras för tid, varunder den ersättningsberättigade

är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihetsstraff

eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i allmän

uppfostringsanstalt.

Social vårdskommittén har framhållit, att några inskränkningar i ersättningsrätten

för dem, som undergå frihetsstraff eller tvångsarbete eller intagits

på uppfostringsanstalt, icke äro föreskrivna i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna.

Tillräckliga skäl att låta strängare villkor gälla enligt

militärersättningsförordningen än enligt nämnda lagar har kommittén ansett

icke föreligga. Det vore emellertid stötande, framhåller kommittén, om ersättning

för mistad arbetsförtjänst skulle kunna utgå även då den skadade

är för lång tid intagen på fångvårdsanstalt eller eljest av annan anledning

än skadan är omhändertagen för anstaltsvård på statens bekostnad.

Frågan komme att upptagas till närmare behandling i förslaget till reviderad

olycksfallsförsäkringslag. I förordningen bör enligt kommitténs mening föreskrivas,

att ersättningstagare skall vara underkastad de inskränkningar i

ersättningsrätten, som kunna varda stadgade för bär avsedda fall av frihetsberövanden

och anstaltsvård (20 §). För utomlands bosatta ersättningstagare

syntes några undantagsbestämmelser icke böra gälla på annat sätt

än att ersättningen finge utbytas mot engångsbelopp enligt de i 27 § första

stycket första punkten olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna (21 §).

Mot kommitténs förslag i nämnda hänseenden har erinran gjorts allenast

av riksförsäkringsanstalten, som ansett, att 21 § i 1927 års förordning tills

vidare bör överflyttas till den nya förordningen, dock att, såsom kommittén

förordat, inskränkningen i rätten att uppbära ersättning vid bosättning utom

riket bör bortfalla.

Enligt 20 § departementsförslaget skall gälla, att sjukpenning eller livränta

i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, icke utgives under

tid då ersättningstagaren undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller är intagen

i säkerhetsanstalt eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

Det förutsättes, att hithörande spörsmål komma att övervägas närmare

vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. I 21 § har intagits den av

kommittén föreslagna bestämmelsen om engångsbelopp till ersättningstagare,

som icke är svensk medborgare och icke är bosatt här i riket.

22 §.

I denna paragraf har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen, mot

26 § olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelse om utgivande av liv
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Mai:ts proposition nr 96.

räntor till försvunnen persons anhöriga, då den försvunne kan antagas ha

omkommit till följd av olycksfall, som avses i förordningen.

23 §.

Tillämpningsföreskrifter erfordras beträffande skadeanmälningarna till

riksförsäkringsanstalten samt om sättet för ersättningarnas utbetalande m. m.

I detta sammanhang må nämnas, att det torde böra ankomma på Kungl.

Maj:t att utfärda en mot 26 § 2. i 1927 års förordning svarande föreskrift

om inskränkning av olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde. Enligt

nämnda bestämmelse skall lagen icke äga tillämpning beträffande olycksfall,

varom i förordningen stadgas. Därigenom undantages den vid försvaret an

ställda personal, som avses i förordningen, från ersättningsrätt även enligt

lagen. Stadgandet har däremot, enligt utslag av försäkringsrådet, icke ansetts

tillämpligt i vissa andra tänkbara fall av dubbel ersättningsrätt,

exempelvis då ett olycksfall inträffat under sådana omständigheter att rätt

till ersättning kan föreligga såväl enligt förordningen som på grund av frivillig

försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete.

Socialvårdskommittén har ansett, att fall av dylik konkurrens mellan författningarna

lämpligen kan, åtminstone i avvaktan på olycksfallsförsäkringslagens

revision, regleras genom att i förordningen (17 §) intages föreskrift,

att ersättning icke skall utgå om ersättningsrätt föreligger enligt olycksfallseller

yrkessjukdomsförsäkringslagen, och genom viss ändring i kungörelsen

om olycksfallsförsäkringslagens tillämpning beträffande statens arbetare

(SFS 1942: 678). I en del yttranden har invänts, att det vore riktigare att

ersättning i första hand utgives enligt förordningen, i synnerhet som förordningens

bestämmelser äro i vissa avseenden förmånligare än lagens. Med hänsyn

till dessa erinringar torde det vara att förorda, att Kungl. Maj:t med stöd

av 3 § olycksfallsförsäkringslagen utfärdar en mot 26 § 2. i 1927 års förordning

svarande föreskrift och att det i övrigt — såsom försäkringsrådets

majoritet föreslagit —- tills vidare överlåtes åt rättstillämpningen att liksom

hittills reglera hithörande spörsmål.

Ikraftträdandebestämmelsen har i enlighet med kommitténs förslag utformats

så, att 1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder

för fast anställd och frivillig personal (nr 422) kan upphävas.

Förslaget till förordning angående omreglering

av vissa ersättningar i anledning av

kroppsskada, ådragen nnder militärtjänstgöring.

1 § 1—2 mom.

Den av socialvårdskommittén föreslagna omregleringsförordningen har avsetts

skola äga tillämpning beträffande ersättning, som för tid efter ikraftträdandet

utgår jämlikt 1909 års militärersättningsförordning eller som för

sådan tid jämlikt 1927 års förordning utgår i anledning av skada som drab
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Iiungl. Maj:ts proposition nr 96.

bat värnpliktig före ikraftträdandet eller fast anställt eller indelt manskap

före den 1 januari 1949 (1 § 1 mom.). Med skada avses även sådan under

tjänstgöringen ådragen sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Vidare

har föreslagits att Iiungl. Maj:t skall äga föreskriva, att förordningens bestämmelser

skola, med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, tilllämpas

jämväl beträffande ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års förordning

eller enligt grunderna i 1909 eller 1927 års förordning (1 § 2 mom.).

I motiveringen har kommittén beträffande ersättningarna jämlikt 1909

års förordning framhållit, att dessa icke blott för värnpliktiga utan även för

volontärer och stammanskap provisoriskt uppräknats i nivå med de lägsta

ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I fråga om ersättningarna

enligt 1927 års förordning till fast anställt manskap, vilka ersättningar

i åtskilliga fall vore beräknade efter så låga årliga arbetsförtjänster

som 1 800 och 2 100 kronor, har kommittén ansett, att en omreglering enligt

samma grunder som för värnpliktiga vore motiverad med hänsyn därtill,

att tjänstgöringsförhållandena vore likartade och att anställningen delvis

trädde i stället för värnpliktstjänstgöring. Det föreslagna bemyndigandet för

Kungl. Maj:t att besluta om utsträckt tillämpning av omreglermgsbestammelserna

har ansetts lämpligt med hänsyn till att ersättning i vissa fall enligt

Kungl. Maj:ts eller riksdagens beslut utgives till frivilliga m. fl. med tilllämpning

av de för värnpliktiga eller anställd personal gällande grunderna.

Kommittén har avsett, att riksförsäkringsanstalten skall i samband med

omregleringen av de värnpliktigas och manskapets ersättningar undersöka, i

vad mån andra ersättningsfall finnas, som böra omregleras efter samma grunder,

och avgiva förslag därom till Kungl. Maj:t.

Ersättningsförbättringar för annan i 1927 års förordning avsedd personal,

hemvärnspersonal m. fl. ha, såsom förut nämnts, föreslagits i kommitténs

senare avgivna betänkande om tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare

enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Försäkringsrådet (majoriteten) har ansett angeläget att den av kommittén

åsyftade undersökningen om indirekt tillämpning av omregleringsförordningen

(1 § 2 mom.) verkställes inom sådan tid, att de personer, som skola

beredas kompensationsförbättring på detta sätt, erhålla förbättringen samtidigt

med dt; kategorier, å vilka förordningen blir direkt tillämplig. I sitt

sedermera avgivna yttrande över kommitténs förslag angående tillägg av

statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. in.

liar försäkringsrådets majoritet uttalat tveksamhet beträffande riktigheten

av den föreslagna gränsdragningen mellan de kategorier av ersättningstagare,

som skulle omfattas av dessa bestämmelser, och dem som skulle omfattas av

omregleringsförordningen. Diirutinnan har anförts följande.

Det ifrågavarande förslaget om ersättningstillägg syntes, vid en jämförelse

med förslaget till omregleringsförordning, i allmänhet medgiva väsentligt

lägre ersättningsförhöjningar ävensom i övrigt snävare ersättningsmöjliglieter

(så kunde exempelvis protestillägg och hjälplöshetslivräntor i vissa

äldre fall icke utgå). Under förslaget om ersättningstillägg hade kommittén

utan att förebringa utredning om skäligheten härför upptagit personalgrupper,

exempelvis hemvärnsmän och tjänstepliktiga, vilka måste anses stå

mycket nära dem, som fölle in under förslaget till omregleringsförordning.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr i)ti.

Rådet vore icke övertygat om det berättigade i att hänföra dessa grupper till

bestämmelserna om ersättningstillägg och icke låta deras tilläggsersättning

regleras av omregleringsförordningen.

im reservant har ansett, att kommittén icke anfört övertygande skäl för

att det fast anställda manskapet, som omfattade anställda till och med furirs

grad, borde på föreslaget sätt jämställas med värnpliktiga. Även andra angivna

omständigheter syntes motivera, att de framlagda förslagen toges under

törnyad prövning såväl i fråga om hållbarheten av de för tilläggsersättningarna

åberopade skälen och av desamma följande konsekvenser som i fråga om de

skillnader, som förelåge mellan de båda förslagen, samt beträffande frågan till

> ilket av dem som olika persongrupper skulle hänföras. En annan reservant.,

som icke kunde förorda ersättningstillägg till livräntetagare enligt olycksfalls•

orsäkringslagen m. fl. i den av kommittén föreslagna formen, har anfört

bland annat, att om eu bearbetning av förslaget till militärersättningsbestämmelser

förbereddes och det föreliggande förslaget om ersättningstillägg trots

allt ansåges vara i huvudsak ägnat att läggas till grund för lagstiftning, det

syntes synnerligen önskvärt, om en gemensam grundlig överarbetning av de

båda förslagen kunde komma till stånd, syftande bland annat till en bättre

motiverad avgränsning mellan förslagen samt till ett ordentligt klarläggande

om och i vad mån bärande skäl funnes för de många och väsentliga olikheterna

mellan dem.

I övriga remissyttranden ha inga erinringar framställts mot kommitténs förslag

med avseende på omregleringsförordningens tillämplighet å andra kate

gorier än värnpliktiga.

Departementschefen. I 1909 års militärersättningsförordning jämställdes

värnpliktiga, härens volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap.

Likaså jämställdes år 1946 dessa kategorier, då ersättningarna enligt 1909 års

förordning uppräknades i nivå med de lägsta ersättningarna till värnpliktiga

jämlikt 1927 års förordning. Ersättning till fast och indelt manskap jämlikt

1927 års förordning beräknas enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen,

liksom ersättning till annan anställd personal jämlikt samma förordning eller

jämlikt sagda lag. Då de nämnda manskapskategorierna emellertid, såsom

socialvårdskommittén framhållit, med avseende på tjänstgöringsförhållanden

in. in. sta de värnpliktiga tämligen nära, ansluter jag mig till kommitténs upp

fattning, att de för omreglering av värnpliktigas ersättningar förordade grunderna

— som äro avsevärt förmånligare än de föreslagna grunderna för till

lägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. — böra tilläm

pas även beträffande ersättning jämlikt 1909 års förordning i anledning av

kroppsskador, som drabbat volontärer och stammanskap, samt beträffande

ersättning enligt 1927 års förordning i anledning av kroppsskador, som drab

bat fast anställt och indelt manskap före den 1 januari 1949, då olycksfallsförsäkringslagens

nu gällande ersättningsgrunder gjordes tillämpliga å dem. I

enlighet därmed ha de i 1 § 1 mom. departementsförslaget intagna huvudbe

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

.»tämmelserna om förordningens tillämplighetsområde givits den av kommittén

föreslagna avfattningen, med de ändringar som betingas av att förordningen

icke träder i kraft vid den av kommittén avsedda tidpunkten.

Ersättning med tillämpning av reglerna i 1927 års förordning utgives i

många fall på grund av speciella föreskrifter eller enligt beslut av statsmak

terna i de enskilda fallen. Till dylika speciella föreskrifter höra de i Kungl.

Maj ds brev till riksförsäkringsanstalten den 29 juni 1946 och den 20 juni

1947 meddelade föreskrifterna angående ersättning i anledning av vissa äldre

skadefall vid permission m. m. med tillämpning av ett i 1927 års förordning

år 1944 intaget stadgande samt angående om- eller nyprövning av vissa

ärenden rörande ersättning för sjukdomar med tillämpning av nyare bedöm

ningsprinciper m. in. Där ersättning enligt bär avsedda speciella föreskrifter

eller på grund av särskilda beslut utgives i anledning av kroppsskador, som

drabbat värnpliktiga eller fast anställt manskap, torde den föreslagna omregleringsförordningen

jämväl böra erhålla tillämpning. Vidare synes motiverat,

att hemvärnspersonal och andra frivilliga — eventuellt med vissa undantag

— skola kunna komma i åtnjutande av omreglerad ersättning enligt de för

värnpliktiga föreslagna grunderna, om vederbörande haft god arbetsförmåga

före skadan. Att mera preciserat bestämma, vilka kategorier som med avseende

på omregleringen böra likställas med värnpliktiga, synes icke kunna

ske utan den undersökning av de löpande fallens beskaffenhet, vilken socialvårdskommittén

ansett böra företagas av riksförsäkringsanstalten. Det synes

lämpligt att Kungl. Maj:t i enlighet med kommitténs förslag skall äga besluta

angående omregleringsförordningens tillämplighet i här avsedda fall.

På grund därav har i 1 § 2 mom. departementsförslaget intagits det av kommittén

föreslagna stadgandet med sådan ändring, att även ersättningstagare

enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonalen skola kunna, i den mån

Kungl. Maj :t dylikt föreskriver, hänföras under omregleringsförordningen.

■ lag ämnar föranstalta om att omförmälda undersökning snarast igångsättes,

så att föreskrifter i ämnet skola kunna föreligga vid omregleringsförordningens

ikraftträdande.

Försäikringsrådet har ifrågasatt, om icke omregleringsförordningen skall

göras tillämplig även å tjänstepliktiga. De åsyftade tjänstepliktiga — år 1923

födda män, som enligt kungörelse den 13 november 1942 (nr 878) ålades viss

skyldighet att åtaga sig arbete i skogsbruk eller torvhantering — tillförsäkrades

genom särskilda bestämmelser bättre ställning i ersättningsliänseende

än arbetstagare i allmänhet. Särbestämmelserna (SES 1943: 182—183) inneburo,

att dessa tjänstepliktiga i vissa avseenden fingo en liknande ställning i

ersättningsliänseende som da tillkom värnpliktiga enligt reglerna i 1927 års

militärersättningsförordning. De år 1946 genomförda provisoriska förbättringarna

av värnpliktigas ersättningar föranledde icke någon ändring av ersättningsgrunderna

för tjänstepliktiga. Redan med hänsyn till att tjänsteIdiktsarbetet

icke utgjorde militärtjänstgöring torde det icke böra ifråga

komma att inordna nämnda tjänstepliktiga under den för värnpliktiga och

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr i)6.

vissa andra kategorier av militär personal avsedda omregleringsförordningen.

Frågan om grunderna för ersättningsförbättringar åt dessa tjänstepliktiga

torde fa upptagas vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag angående

tillägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

1 § 3 mom.

Enligt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 äger försäkringsrådet,

när synnerliga skäl därtill äro för handen, efter ansökan av den skadade

besluta, att i stället för livränta eller del därav skall utgivas ett kapital för

en gång. Utgår dyrtidstillägg å livräntan — vilket alltid är förhållandet för

värnpliktiga — bortfaller även detta när livräntan utbytes mot kapital. Denna

omständighet har försäkringsrådet beaktat vid prövningen av utbytesansökningar

från livräntetagare med rätt till dyrtidstillägg. De år 1946 tillkomna

provisoriska ersättningstilläggen ha i olikhet med dyrtidstilläggen ansetts

skola utgå även om livräntan utbytes mot engångsbelopp. I sitt yttrande

över kommitténs förslag till omregleringsförordning har försäkringsrådet framhållit,

att vissa olika tolkningsmöjligheter kunna tänkas beträffande förordningens

tillämpning i de fall där utbyte av livränta helt eller delvis mot

kapital för en gång medgivits före förordningens ikraftträdande.

Utbyte av livränta enligt 1927 års förordning mot belopp för en gång har

förekommit tämligen sällan. Har utbytet avsett hela livräntan enligt hittills

gällande regler, och åtnjuter den skadade ej heller ersättning i form av provisoriskt

tillägg, torde omreglering icke böra ifrågakomma. I de fall åter, då

den skadade äger åtnjuta någon del av den periodiska ersättningen enligt

nu gällande regler, synes den enklaste lösningen vara, att ersättning utgives

enligt omregleringsförordningens grunder med avdrag för beloppet av den

livränta, som kapitaliserats. För denna lösning talar också det förhållandet,

att de enligt omregleringsförordningen uppkommande livränteförhöjningarna

ersätta icke blott dyrtidstilläggen utan även de provisoriska tilläggen, vilka

såsom nämnts icke bortfallit, då livräntan utbytts mot engångsbelopp. Bestämmelse

av angivet innehåll har intagits i departementsförslaget.

2§-

Denna paragraf motsvarar 6 § 1 mom. i förslaget till ny militärersättningsförordning.

Ersättningstagare enligt 1909 års förordning äro nu icke berät

tigade till behandlingsersättning men skola enligt förslaget jämställas med ersättningstagare

enligt 1927 års förordning i detta hänseende.

3§-

Paragrafen innehåller bestämmelser om storleken av sjukhjälp enligt 1909

års förordning och sjukpenning enligt 1927 års förordning. Ersättningarna

äro upptagna till de belopp, som enligt grunderna för 6 § i förslaget till ny

militärersättningsförordning motsvara de i den allmänna motiveringen förordade

beloppen för hel invaliditetslivränta i omregleringsfallen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.:ts proposition nr 96.

4 §•

Den av socialvårdskommittén föreslagna skalan för omreglering av invaliditetslivräntor

är, såsom förut nämnts, avvägd så, att förhöjningarna i allmänhet

skulle bli mycket betydande vid höggradig invaliditet och relativt stora

även vid medelsvår invaliditet, under det att inga eller endast små förbättringar

skulle tillfalla de lindrigt skadade. Vid invaliditetsgrader från 10 till

25 % skulle livräntorna utgå med lägre belopp före 25 års ålder än därefter.

Vid högre invaliditetsgrader skulle livräntorna för skadade i åldrarna 25—67

år utgå med högre belopp än för yngre och äldre skadade.

Såsom normalbelopp för omregleringen av livräntor vid helinvaliditet ha

i det föregående förordats 350 kronor i månaden för skadade i åldrarna 25—6 <

år och 275 kronor i månaden för yngre och äldre skadade. Såsom minimibelopp

för den årliga arbetsförtjänstens beräkning vid bestämmande av ersättning

till värnpliktiga m. fl. i nya skadefall har föreslagits 3 600 kronor. Dessa

avvikelser från kommitténs förslag medföra, att ändrade förutsättningar iippkomma

för bestämmandet av omregleringsbeloppen vid partiell invaliditet.

Enligt departementsförslaget kommer omregleringsskalan vid invaliditetsgrader

från 10 till 25% att upptaga de belopp, som enligt förslaget till ny

militärersättningsförordning komma att utgöra minimibelopp för värnpliktiga

i framdeles inträffande fall. För skadade under 25 år upptager skalan även

vid högre invaliditetsgrader de belopp, som komma att utgöra minimibelopp

enligt den föreslagna militärersättningsförordningen, och samma belopp föreslås

för skadade över 67 år. För skadade i åldrarna 25—67 år med högre invaliditetsgrader

än 25 % föreslås högre belopp än för yngre och äldre skadade.

Förhöjningarna stiga progressivt med invaliditetsgraden. Sålunda utgör förhöjningen

per månad räknat exempelvis 10 kronor vid 50 % invaliditet, 35

kronor vid 75 % invaliditet och 75 kronor vid helinvaliditet.

Den föreslagna omregleringsskalan är i stort sett, och särskilt för skadade

med mera betydande invaliditet, avsevärt förmånligare än de gallande reglerna.

För vissa grupper av ersättningstagare kunna beloppen dock i en del fall

understiga de nuvarande ersättningarna med därå utgående, schematiskt bestämda

provisoriska tillägg. Bestämmelser till motverkande av ersattmngsminskningar

i dylika fall ha intagits i I §.

Tabellen upptager alla de brukliga invaliditetsgraderna. I de undantagsfall,

där annan invaliditetsgrad förekommer, avses livräntan skola bestämmas

efter närmast högre invaliditetsgrad i tabellen.

Beträffande vårdbidrag till hjälplösa invalider och engångsbelopp i stallet

för livränta föreslås samma regler som i förslaget till ny militärersattmngsförordning.

5 §•

Vid invaliditetsbedömning skola bestämmelserna i den föreslagna nya

militärersättningsförordningen lända till efteriättelse.

Någon omprövning av do vid förordningens ikraftträdande bestämda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

invalidi t etsgraderna bör, såsom försäkrings rådet förutsatt, icke ske under

oförändrade förhållanden.

6§.

Äi den skadade behäftad med två eller flera skador, som samtidigt medföra

rätt till ersättning enligt i) eller 4 §, skall ersättning, såsom kommittén

föreslagit, utgå gemensamt som för en skada.

7 §•

Här intagna bestämmelser till motverkande av ersättningsminskningar i

vissa fall motsvara de av kommittén föreslagna.

8 §.

Kommittén har föreslagit, att omreglerade livräntor till efterlevande make

och barn skola bestämmas till de belopp, som enligt grunderna för den föreslagna

nya militärersättningsförordningen svara mot omreglerad livränta till

helinvalid i åldern 25—67 år. Med denna beräkningsgrund har månadsbeloppet

av oavkortad livränta föreslagits till 150 kronor för änka och 75 kronor

för barn, och högsta sammanlagda månadsbeloppet till flera efterlevande har

föreslagits till 375 kronor. Någon uppräkning av utgående livräntor till föräldrar

har med hänsyn till folkpensioneringens effektivisering in. m. icke

föreslagits. Det till änka vid omgifte före 60 års ålder utgående engångsbeloppet

har ansetts kunna skäligen bestämmas till 4 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har ansett, att barns rätt till livränta enligt 1909

ars förordning borde utvidgas. Dylik livränta utgives endast under förutsättning

att barnet fötts före den tidpunkt, då skadan uppkom, eller fötts där

efter i ett förut slutet äktenskap. Di vräntan utgår intill 15 års ålder. Enligt

1927 års förordning gäller däremot, att livränta utgår till varje den avlidnes

barn, som ej fyllt 16 år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet, och

till adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före olycksfallet. Anstalten

har funnit skäligt, att sistberörda bestämmelser göras tillämpliga

jämväl i fråga om livränta till barn efter avliden ersättningstagare, vars

ersättning bestämts enligt 1909 års förordning.

Enligt de gällande bestämmelserna varierar månadsbeloppet av oavkortad

livränta till änka efter värnpliktig, som skadats under fredstjänstgöring, från

67 kronor 20 öre till 94 kronor 50 öre, och för änka efter beredskapsskadad

värnpliktig varierar beloppet från 93 kronor 75 öre till 109 kronor 50 öre.

Oavkortad livränta till värnpliktigs efterlevande barn varierar i fredstjänstfallen

från 44 kronor 80 öre till 03 kronor och i beredskapsfallen från 62

kronor 50 öre till 73 kronor.

Enär omreglerad livränta till helinvalid blir något lägre enligt departementsförslaget

än enligt kommitténs förslag, ha också änke- och barnlivrän

torna föreslagits till något lägre belopp. Månadsbeloppet av oavkortad livränta

skall enligt första stycket utgöra 125 kronor för änka och 65 kronor

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kvmgl. Maj:ts proposition nr 9G.

för barn. Högsta sammanlagda månadsbeloppet iöreslås till 320 kronor.

Enligt andra stycket skall gälla, dels att livränta enligt 1927 års förordning

till efterlevande som i första stycket sägs icke i något fall må understiga liviänta

med dyrtidstillägg och provisoriskt tillägg enligt nu gällande grunder,

dels att livränta enligt 1909 års förordning till barn, som vid omregleringsför
1

ordningens ikraftträdande är under 15 år, skall utgivas intill 16 ars ålder och

utgå evad barnet fötts inom eller utom äktenskap. Livränta till föräldrar skall

enligt tredje stycket, liksom enligt kommitténs förslag, utgå efter oförändrade

beräkningsgrunder. Kapital till änka vid omgifte före 60 års ålder skall enligt

sista stycket utgå med det av kommittén föreslagna beloppet 4 000 kronor.

9 §''

I 1 mom. ha intagits av kommittén föreslagna bestämmelser om avdrag

från ersättningen för däremot svarande understöd och för skadestånd. De i

2 mom. intagna bestämmelserna om avdrag i vissa fall för förmåner fiån

erkänd sjukkassa eller pensionsstyrelsen motsvara 11 § 2 mom. i förslaget till

ny militärersättningsförordning.

10 §.

Rörande utbetalningen av ersättningar skall, såsom riksf örsäkringsanstal

ten föreslagit, 14 § i den föreslagna nya militärersättningsförordningen äga

tillämpning.

11 §‘

Denna paragraf, som motsvarar 10 § i kommitténs förslag, innehåller stad

gande, att omregleringen icke skall föranleda till höjning av vissa i förordningilen

17 maj 1940 (nr 333) föreskrivna tilläggsförmåner vid skador till följd

av olycksfall under flygning.

12 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut rörande tillämpning av bestämmelserna i

1909 års förordning falla icke under försäkringsrådets utan under allmän

domstols prövning. Kommittén har dock ansett lämpligast, att rådet blii

besvärsinstans i avseende på samtliga beslut av anstalten röiande tillämpning

av omregleringsförordningen.

I riksförsäkringsanstaltens yttrande har föreslagits besvärsrätt till försäkringsrådet

även beträffande anstaltens enligt 1909 års förordning fattade

beslut.

Enligt departementsförslaget skall talan mot riksförsäkringsanstaltens beslut

rörande ersättning, som avses i omregleringsförordningen, anhängiggöras

hos försäkringsrådet. Ändring i beslut av anstalten rörande ersättning enligt

1909 års förordning för tid efter omregleringsförordningens ikraftträdande

skall sålunda sökas hos försäkringsrådet, icke hos allmän domstol, även där

beslutet innefattar avgörande av uppkommen fråga om tillämpning av bestämmelse

i 1909 års förordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förslag till förordning om upphävande av

vissa bestämmelser angående ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, in. in.

Förslaget innehåller bestämmelser angående upphävande av 1927 års militärersättningsförordning,

1941 års förordning för hemvämspersonalen, 1946 års

förordningar om höjning av sjukhjälp och livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning

och om provisorisk förbättring av beredskapsskadades ersättningar,

1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder för fast

anställd och frivillig personal ävensom 1946 års förordning om familjebidrag

åt skadade värnpliktiga m. fl. Det förutsättes, såsom förut nämnts, att Kungl.

Maj:t skall äga meddela föreskrifter om skälig ersättningsfyllnad i sådana

äldre fall, där ersättningen kommer att understiga sammanlagda beloppet av

ersättning och familjebidrag enligt de förut gällande bestämmelserna. Dylika

föreskrifter erhålla främst betydelse för värnpliktiga och deras efterlevande

men böra äga giltighet även för annan personal, som nu kan komma i åtnjutande

av familjebidrag vid sidan av ersättning.

De i 1946 års förordning angående beredskapsskadade föreskrivna provisoriska

ersättningsförbättringarna tillkomma även andra kategorier av militär

personal än dem, å vilka den föreslagna omregleringsförordningen är avsedd

att äga tillämpning. Enligt de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna

angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt

olycksfallsförsäkringslagen m. m., vilka bestämmelser äro avsedda att gälla

för ersättningstagare som icke omfattas av omregleringsförordningen, skall

dylikt tillägg icke understiga det tillägg som ersättningstagaren i förekommande

fall ägt åtnjuta enligt 1946 års förordning. En dylik föreskrift till

förhindrande av ersättningsminskning har enligt vad jag inhämtat intagits

även i det inom socialdepartementet upprättade förslag till bestämmelser i

ämnet, vilket såsom förut nämnts torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t

senare denna dag.

Kostnadsberäkningar.

Förslagsanslaget till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, uppfördes för budgetåret 1948/49 å riksstaten

med 12 miljoner kronor. Nettoutgifterna för samma budgetår uppgingo

till inemot 10,s miljoner kronor. För budgetåret 1949/50 har anslaget uppförts

med 10 miljoner kronor. Av anslaget beräknades 9 500 000 kronor till

bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

och 500 000 kronor till familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats

av kroppsskada. Kostnaderna för ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, bestridas för närvarande — förutom av

nämnda anslag — till ett mindre belopp, omkring 100 000 kronor, av beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Socialvårdskommittén har (bilagan s. 184 ff.) framlagt beräkningar angående

den kostnadsökning som skulle uppkomma därest de av kommitténs majoritet

föreslagna ersättningsförbättringarna bleve genomförda. Kommittén har därvid

framhållit, att vid oförändrade förutsättningar beträffande tjänstgöringstider

och ersättningsgrunder en viss kostnadsminskning skulle varit att motse

under de närmaste åren, enär kostnaderna för äldre fall, särskilt det stora antalet

skadefall under den förstärkta försvarsberedskapen, komme att minska

mer än kostnaderna för nya fall komme att öka. Kostnaderna under budgetåret

1949/50 vid oförändrade förutsättningar har av kommittén uppskattats

till omkring 9,2 miljoner kronor, oräknat kostnader för familjebidrag, omkring

600 000 kronor. Medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1949/50

vid bifall till majoritetens förslag åter har uppskattats till 13,5 miljoner kronor.

Beräkningarna vore emellertid, har kommittén framhållit, osäkra, enär uppgifter

om ersättningsbeloppens fördelning på olika kategorier av fall icke

funnes sammanställda.

RilcsförsäJcringsanstalten har i sitt yttrande över kommitténs betänkande

vitsordat, att säkra kostnadsberäkningar icke kunde verkställas, men att kommitténs

uppskattning av medelsbehovet icke givit anstalten anledning till

erinran.

Sedermera ha riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå i gemensam

skrivelse den 20 augusti 1949 föreslagit, att anslaget för budgetåret

1950/51, förutsatt att ersättningsgrunderna icke ändras, skall upptagas med

oförändrat belopp, 10 miljoner kronor. Av beloppet har 9,4 miljoner kronor

beräknats åtgå för ersättningar och 600 000 kronor för familjebidrag. Bidraget

från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond har beräknats till ungefär

oförändrat belopp.

I årets statsverksproposition (bilaga 6, punkt 180) har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1950/51 beräkna ett förslagsanslag av

12,5 miljoner kronor.

Departementschefen.

Vid oförändrade förutsättningar torde anslaget för budgetåret 1950/51 ha i

enlighet med de av riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå verkställda

beräkningarna bort upptagas till oförändrat belopp, 10 000 000 kronor.

Merkostnaden under nästa budgetår för de i det föregående förordade ersättningsförbättringarna

torde med de av socialvardskommittén använda beiäkningsmetoderna

kunna uppskattas till inemot 3 000 000 kronor. Kostnaden

för familjebidrag, vid oförändrade ersättningsgrunder omkring 600 000 kronor,

kommer emellertid att till större delen bortfalla. En viss mindre kostnad

bör beräknas för de övergångsvis föreslagna ersättningsfyllnaderna i

sådana fall, där ersättningsförbättringarna icke skulle uppväga nu utgående

familjebidrag.

fi—m 49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr .96''.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Sammanlagda medelsbehovet under anslaget torde för budgetåret 1950/51

uppskattas till 12 500 000 kronor. Totalkostnaderna för de föreslagna förbättringarna

kunna således för budgetåret 1950/51 beräknas till omkring 2 500 000

kronor.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels antaga inom försvarsdepartementet upprättade förslag till

1) förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning),

2) förordning angående omreglering av vissa ersättningar i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

samt

3) förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

m. m.;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om utgivande

av skälig ersättningsfyllnad i de fall, där ersättning enligt

de från och med den 1 juli 1950 gällande bestämmelserna om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

utgår med lägre belopp än som kunnat utgå om

äldre bestämmelser rörande ersättning och familjebidrag alltjämt

skolat tillämpas beträffande olycksfall som inträffat och

sjukdomar som yppats före nämnda dag;

dels ock till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, för budgetåret 1950/51 under

fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 12 500 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ejnar Herlitz.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96. 83

Bilaga

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS FÖRSLAG.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

(militärersättningsförordning).

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §■

1 mom. Varder i denna förordning avsedd värnpliktig, till manskap hörande

fast anställd, icke ständigt tjänstgörande fast anställd eller frivillig under

militärtjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, skadad till följd av

olycksfall eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik

tjänstgöring sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan

stadgade grunder.

1 denna förordning avses

med värnpliktiga: värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten;

med fast anställt manskap: dels innehavare av manskapsbeställningar på

aktiv stat utom högbåtsmän och överfurirer, dels manskap över stat, dels ock

musikelever;

med icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal: dels personal i krigsmaktens

reserver utom pensionsavgången personal, dels bataljonsläkare vid

fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden vid stammen, marinläkarstipendiater,

flygläkare av 2. graden på aktiv stat och bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren,

dels ock indelt manskap; samt

med frivilliga: hemvärnspersonal samt sådan i militärtjänstgöring frivilligt

deltagande personal, som enligt Konungens förordnande hänföres under

denna förordning.

2 mom. Ersättning utgives jämväl i anledning av skada eller sjukdom,

som någon under tid, då riket icke befinner sig i krig, ådrager sig vid inskrivning

till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av anställning

såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens förordnande

jämställas därmed.

3 mom. Konungen äger, då särskilda förhållanden anses böra därtill föranleda,

besluta om ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna

i denna förordning till annan än här förut avsedd person, som deltager i militärtjänstgöring.

2 §•

Militärtjänstgöring anses hava varit för handen icke blott då vederbörande

deltagit i sådan tjänstgöring utan även under tid då han eljest på grund av

tjänstgöringen uppehållit sig inom kasernområde, fartyg eller annan förläggriingsplats

eller i omedelbart samband med tjänstgöringen lovligen uppehållit

sig å allmän plats eller för allmänheten tillgänglig lokal inom tjänstgöringsorten

eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet vanligen

vistas under fritid.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

. mec^ m^itärtjänstgöring skall anses av militär myndighet kontrollerad

frivillig utbildningskurs till gagn för rikets försvar.

I avseende på hemvärnspersonal skall såsom militärtjänstgöring anses dels

tjänstgöring som personalen enligt gällande bestämmelser är skyldig att fullgöra,

dels av vederbörligt befäl anordnad frivillig tjänstgöring.

I tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen inbegripes sådan färd till

eller från tjänstgörings-, inskrivnings- eller prövningsstället, som föranletts av

och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen, inskrivningen

eller prövningen eller med permission eller annan ledighet.

Q. 3§.

^ Sjukdom, som, utan att vara förorsakad av olycksfall, yppas under militärtjänstgöring,

inskrivning eller prövning, skall anses vara ådragen därunder,

såvida skälig anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande

ioranletts av annan orsak än tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen

och att denna icke väsentligen bidragit därtill.

Annan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses vara ådragen

under tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen, därest denna skäligen

kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.

Nedan givna bestämmelser angående skada till följd av olycksfall skola

tillampas även beträffande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall; och

skall därvid skadan anses hava inträffat den dag sjukdomen yppades.

4 §.

Ersättningsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det undantag,

som i 6 § 3 mom. sista stycket angives, av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras

hos forsakringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt

brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter

det klagan den av beslutet erhållit del, den dagen oräknad då sådant skedde.

Forsäkringsradet- äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf. °

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

, -^e<4 avsee°cle ;i försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden

skall galla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda ärenden

meddelas kostnadsfritt.

x • 5 §‘

Ådrager sig någon under militärtjänstgöring skada, som avses i denna

förordning, skall den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördrojhgen

underrättas. Yppas skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall

den skadade därom underrätta riksförsäkringsanstalten, därest han anser si**

berättigad till ersättning enligt denna förordning. Angående underrättelse om

1 denna förordning avsedd skada och om skyldighet att avgiva anmälan

till riksförsäkringsanstalten förordnar Konungen.

Ersättningar.

6§.

1 mom. Den som skadats till följd av olycksfall, som ovan avses, äger rätt

till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

hojande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts -proposition nr 96.

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Den

skadade är skyldig underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som vederbörande

militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Kanläkarvård

ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan

lämplig vård beredas den skadade.

Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarintyg, som erfordras för bestämmande

av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida

ersättning bör utgå.

Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse av

sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill

prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt

belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett

belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande

beräkningsgrunder.

2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar

efter dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda dag

sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller

nedsättning av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan

utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till den skadades

årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives, och vid nedsättning av arbetsförmågan

sjukpenning med det lägre belopp för dag som svarar mot graden av

nedsättningen.

Hel sjukpenning skall, där ej annat följer av vad i tredje och fjärde styckena

stadgas, utgå med belopp som framgår av följande tabell, därvid sjukpenning

med familjetillägg utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller om

den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år:

Den årliga arbetsförtjänsten

uppgår

Sjukpenningens

bolopp

utan

med

till

men ej till

familjetillägg

familjetillägg

(kronor)

(kronor)

kronor

öre

kronor

öre

1 785

3

50

5

1785

2 040

4

—

5

50

3 040

2 295

4

50

0

—

2 295

2 805

5

—

6

50

2 805

3 315

6

—

7

50

3 315

3 825

7

—

8

50

3 825

4 335

8

—

9

50

4 335

4 845

9

—

10

50

4 845

5 355

10

—

11

50

5 355

5 865

11

—

12

50

5 865

6 375

12

—

13

50

6 375

6 885

13

—

14

50

6 885

—

14

—

15

50

Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kronor-,

skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad,

varunder den skadade fyller aderton år, och för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre kronor, om

den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst ettusentvåhundra kronor,

och till två kronor, om den årliga arbetsförtjänsten understiger ettusentvåhundra

kronor. Lag samma vare beträffande sjukpenning för annan tid

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

än nyss nämnts, såvida den skadades arbetsförmåga vid olycksfallet var höggradigt

nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig omständighet.

Har livränta utgått enligt 3 inom., motsvarande förlust av arbetsförmågan,

skall hel sjukpenning för tid därefter utgöra en trehundrasextiondel av sådan

livräntas årsbelopp, så ock då ersättning såsom sjukpenning eller livränta

utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Föreligger vårdbehov

som i 3 mom. tredje stycket sägs, skall hänsyn därtill tagas vid nämnda årsbelopps

beräkning.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives livränta under

tiden, utgörande för år räknat

a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar

av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som

svarar mot graden av nedsättningen.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna

med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder den skadade fyllt aderton år, till och med den månad,

varunder den skadade fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, motsvarande
a)

vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga

arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen

svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild

vård som ej avses i 1 mom., förhöjes livränta under den tid förhållandet

varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets omfattning,

högst ettusenåttahundra kronor för år räknat (vårdbidrag); och må

sådan förhöjning utgå jämte förhöjning enligt föregående stycke.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl

därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

4 mom. Ersättning, varom i denna paragraf är stadgat, utgår icke till

fast anställt manskap, så länge anställningen varar, ej heller till värnpliktiga,

icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal eller frivilliga för

tid, under vilken tjänstgöringen varar.

7 §■

Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med femhundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp

motsvarande en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats

före olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått

samma ålder å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;

samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller,

om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Ma]:ts proposition nr 9ti.

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en

livränta å ett årligt belopp motsvarande värdet av det underhåll de av den

avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år

räknat, tillsammans överstiga fem sjättedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt

detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande

make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller

adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras

nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till änkling skall ej utgå, med mindre han för sitt uppehälle varit

av den avlidnas arbete beroende.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår

nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

8 §•

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av

arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och

inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete,

utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för

drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades

ålder. Yar den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte,

skall hänsyn jämväl därtill tagas.

Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att väsentligt minska

skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst

och som, med hänsyn till å ena sidan skadans svårighetsgrad och å andra

sidan utbildningens omfattning samt till omständigheterna i övrigt, kan anses

huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under utbildningstiden även beaktas i vad in ån utbildningen

medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömandet, av

arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens upphörande må, om utbildningen

kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas därtill. 9

9 §•

Den skadades i 0 och 7 §§ omförmälda årliga arbetsförtjänst beräknas för

annan skadad än värnpliktig i överensstämmelse med 9 § lagen om försäkring

för olycksfall i arbete och för värnpliktig till det belopp, vartill densamma

kan antagas hava kommit att beräknas därest olycksfallet inträffat i

den värnpliktiges vanliga arbete eller verksamhet och under sådana omständigheter

att nämnda lag varit tillämplig, eller det belopp som eljest enligt

grunderna för sagda lagrum prövas skäligt. Rörande tillämpning enligt

denna förordning av de i lagrummet angivna grunderna för skälighetsprövning

äger Konungen meddela särskilda föreskrifter.

Beträffande fast anställt manskap och hemvärnspersonal ävensom den,

som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring, skall dock iakttagas,

att den årliga arbetsförtjänsten ej må beräknas till lägre belopp än tretusen

kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid efter utgången

av den månad, varunder han fyllt tjugu år, intill utgången av den

månad, varunder han fyller tjugufem år, och ej till lägre belopp än tretusensexhundra

kronor vid bestämmande av ersättning till den skadade för tid

därefter eller ersättning till efterlevande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

10 §•

Riksförsäkringsanstalten må när sådant finnes lämpligt bereda den skadade

vård å sjuk vårdsanstalt.

Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjuk vårdsanstalt, skall

å sjukpenning för vårdtiden avdragas en krona 50 öre för dag, dock högst,

hälften av sjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för sjukpenning

eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen åt dryckenskap

eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i naturaförmåner samt,

efter samtycke av ersättningstagaren eller dennes målsman, bereda ersättningstagaren

uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

11 §-

1 mom. Skall av statsmedel utgå avlöning, pension eller annan ersättning,

som icke avses i denna förordning men som helt eller delvis utgör understöd

på grund av skadan, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller

pensionsinrättning, som un ders t ödes av statsmedel, avdrages från ersättning,

som utgives enligt denna förordning, vad i anledning av skadan för motsvarande

ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen utgives

för tid, under vilken ersättningen utgår; dock att i fråga om understöd

från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag endast må ske, om kostnaden

för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts

av staten, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara emot

statens bidrag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som

tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid arbetsoförmåga

i följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom sådant

understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den livränta,

som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den skadade eller efterlevande.

Till sådan framtida höjning av pensionen, som tillförsäkrats ersättningstagare

vid ökning i levnadskostnaderna, skall hänsyn icke tagas vid avdrags

bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd, som

är avsett allenast för behövande.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning

eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att

å lönen avdrag må göras för livränta enligt denna förordning, skall vid tilllämpningen

av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den

skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av skadan;

dock må livräntan utgå om och i den män särskilda förhållanden därtill föranleda.

2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade ut
givit

sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning

enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av

sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom för samma

tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det avdragna

beloppet utbetalas till kassan. ■■ -*......

.9 mom.. Skall, i annat fall än ovan avses, enligt gällande bestämmelser

understöd, som motsvarar ersättning enligt denna förordning, utgå på grund

av den skadades anställning i kommunal eller enskild tjänst, göres avdrag

från ersättningen enligt de grunder Konungen föreskriver.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

12 §■

Har olycksfall föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse

gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av

olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses

hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts

därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, ma ersättning

enligt 6 § skäligen nedsättas.

Skälig nedsättning av ersättning enligt 6 § må ock äga rum, dar den

skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhuseller

läkarvård, som givits på grund av denna förordning, så ock där genom

försummelse av den skadade underrättelse enligt 5 § icke lämnats, dock att

nedsättning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats

därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om skadan, skall anstalten,

så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning icke blivit gjord,

besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt

bestämma den ersättning, som enligt, denna förordning skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika

skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning

av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning eller livränta genast

bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Ersättning, som enligt vad

nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet,

därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning

finnes icke böra utgå. .....

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan

jämkning må dock, där fråga är om minskning eller indragning av ersättning,

ej avse tid före den dag, då jämkningen beslutas.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. 14

14 §•

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort ske

kan. Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag och

livränta för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta inträtt, å

månadens första dag; dock att jämväl sjukpenning må utbetalas månadsvis

i förskott och att livränta må, med livräntetagarens samtycke, utbetalas för

längre betalningsterminer än månad. Beträffande tiden för utbetalning av

årlig ersättning enligt 6 § 1 mom. tredje stycket äger riksförsäkringsanstalten

meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av

säkerhet att ersättningen användes för det därmed avsedda ändamålet. Förskottsvis

utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning upphör

eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas. Uppkommer

vid bestämmande av belopp, som skall utbetalas, braktal av öre, utföres

beloppet med närmast högre antal ören.

Har ersättningst agaren ej före utgången av året näst efter det, under vilket

ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos riksförsäkringsanstalten

påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten til] beloppets

n tf åen de förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

15 §•

Bär skadan uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna förordning. Ej heller må, där skada, som medfört den skadades

död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning

utgå till denne.

16 §■

Äger någon rätt till ersättning enligt denna förordning, är han ej därav

hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,

som till följd av skadan må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild

författning. 6

Vad i ersättning enligt denna förordning utgivits må av riksförsäkringsanstalten

sökas åter av den, som vållat skadan eller oberoende av vållande

enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd; dock att anstalten äger återkräva

allenast vad ersättningst/agaren varit berättigad att utbekomma av den

skadeståndspliktige.

Särskilda bestämmelser.

17 §■

Ersättning enligt denna förordning utgår ej där skadan medför rätt till

ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om

försäkring för vissa yrkessjukdomar.

18 §.

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må

förty ej tagas i mät för gäld.

19 §•

Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning

rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av vederbörande

polismyndighet påfordra undersökning.

20 §.

Den som äger rätt till ersättning enligt denna förordning, skall vara

underkastad de inskränkningar i ersättningsrätten, som må varda stadgade

för det fall, att ersättningstagare är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt

eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen å anstalt

eller ock tillfälligt vistas utom anstalten.

21 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna förordning,

icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger riksförsäkringsanstalten

att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp motsvarande

högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde enligt

gällande beräkningsgrunder. Har utbyte av ersättning mot kapital ägt ram.

är rätten till vidare ersättning på grund av skadan förfallen.

22 §.

Har i 1 § avsedd person blivit borta, samt har all underrättelse om honom

upphört, och kan skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall,

som avses i denna förordning, äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, uppbära

livränta efter de i 7 § stadgade grunder.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. ilaj:ts proposition nr 96.

Riksförsäkringsanstalten är berättigad att av sådan anhörig, såsom villkor

för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete, att nan

saknar varje underrättelse om den försvunne. I fråga om omyndig må sådan

förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försvunne finnes vara vid liv eller

hava avlidit av annan orsak än olycksfall som avses i denna förordning.

23 §•

De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas

erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller

av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949 och skall äga tillämpning

beträffande skador, som inträffa efter den 30 juni 1949, och tillika lända till

efterrättelse vid bestämmande av ersättning för tid därefter i anledning av

sådan under tiden den 1 januari—den 30 juni 1949 inträffad skada som avses

i förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser

rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

m. m.

Förslag:

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom för ordnas som följer:

1 §•

1 mom. Ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

utgives för tid efter den 30 juni 1949, skall bestämmas efter de nedan i denna

förordning stadgade grunder, så ock ersättning, som jämlikt förordningen den

18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1949 i anledning av skada

som drabbat till fast anställt eller indelt manskap hörande person före den

1 januari 1949 eller som drabbat värnpliktig före den 1 juli 1949. Med

kroppsskada (skada) avses i denna förordning även sjukdom som icke förorsakats

av olycksfall; och skall sådan skada anses hava inträffat den dag

sjukdomen yppades.

Rörande ersättningarnas utgivande skall, utöver vad denna förordning

innehåller, i tillämpliga delar gälla vad i förordningarna den 18 juni 1909

och den 18 juni 1927 är stadgat.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

2 mom. Konungen äger föreskriva, att bestämmelserna i denna förordning,

med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas

jämväl beträffande ersättning, som i annat fall än i 1 mom. sägs utgår jämlikt

förordningen den 18 juni 1927 eller som utgives med tillämpning av

grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller förordningen den 18 juni 1927.

3 mom. Å ersättning, varom i denna förordning förmäles, skall ej utCTå

dyrtidstillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg

åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete, m. m. och ej heller ersättningstillägg enligt förordningen den

29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt

försvarsberedskap m. in.

2§-

Den skadade ager rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av

skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och

glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad,

må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarbetyg, som erfordras för bestämmande

av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida ersättning

bör utgå.

Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första

stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel

utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga

kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda

ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3 §•

1 inom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 under tid då

kroppsskadan förorsakar förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp) skall intill

utgången av den månad, varunder den skadade fyller sextiosju år, utgivas

med tretton kronor för dag samt därefter med tio kronor för dag.

2 mom. Hel sjukpenning enligt förordningen den 18 juni 1927 skall, där

ej annat följer av vad i andra stycket sägs, intill utgången av den månad,

varunder den skadade fyller tjugufem år, utgivas med åtta kronor för dag

samt därefter med tio kronor för dag; dock att sagda belopp skola, om den

skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn

under sexton år, förhöjas med en krona 50 öre för dag.

Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel

sjukpenning för tid därefter utgivas med tretton kronor för dag från utgången

av den månad, varunder den skadade fyllt tjugufem år, intill utgången

av den månad, varunder han fyller sextiosju år, och eljest med tio kronor för

dag; så ock då ersättning såsom sjukpenning eller livränta utgått under en

sammanlagd tid av minst ett år.

3 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsanstalt,

skall å sjukhjälpen eller sjukpenningen avdragas en krona 50 öre

för dag.

4 inom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar nedsättning

av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot

graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning

5 mom. Föreligger vårdbehov, som i 4 § tredje stycket sägs, skall hel

sjukhjälp eller ovan i 2 mom. andra stycket omförmäld hel sjukpenning förhöjas

med det belopp för dag som motsvarar en trettiondel av månatligt vårdbidrag

enligt 4 § tredje stycket.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Knngl. Maj:ts proposition nr 96.

4 §•

Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som

enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning (invaliditetsgraden)

och den skadades ålder:

Invaliditets- grad uttryckt

i procent

Livräntans mån

! »

1

b e 1 0 p p

intill utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyller

25 åi

från utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyllt

25 år, intill ut- gången av den

månad, varun- der han fyller

67 år

från utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyllt

67 år*

kronor

öre

kronor

öre

kronor

öre

10

16

80

21

21

_

12

20

16

25

20

25

20

14

23

52

29

40

29

40

15

25

20

31

50

31

50

16

26

88

33

60

33

60

18

30

24

37

80

37

80

20

35

84

43

60

43

60

25

44

80

62

50

62

50

30

65

—

85

—

65

—

33V3

75

—

100

—

75

—

35

80

—

105

—

80

—

40

95

—

125

—

95

—

45

no

—

145

—

no

—

50

125

—

165

—

125

—

55

140

—

185

—

140

—

60

155

—

205

—

155

—

65

170

—

225

—

170

—

662/3

175

—

235

—

175

—

70

185

—

250

—

185

—

75

200

—

275

—

200

—

80

220

—

300

—

220

—

85

240

—

325

—

240

—

90

260

—

350

—

260

—

100

300

—

400

—

300

-

Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet

i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad, som

enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.

Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild

vård som ej avses i 2 §, förhöj es livräntans ovan angivna belopp under

den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vårdbehovets

omfattning, dock högst etthundrafemtio kronor för månad räknat.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl

därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

5 §-

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av

arbetsförmågan, skola bestämmelserna i 8 § militärersättningsförordningen

den 1949 (nr ) lända till efterrättelse.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

6 &

Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda

kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp,

sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt såsom

för en skada.

7 §.

Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det belopp

som vid utgången av juni månad 1949 tillkommer den skadade såsom

ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte,

i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall

ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp, intill

dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att

ersättning enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte

omförmälda tillägg. o o 0 j

Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provisoriskt

ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till

den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och

den 18 juni 1927 jämte, i vad avser ersättning för tid före den 1 januari 1950,

dyrtidstillägg därå.

8§-

Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etthundrafemtio

kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat barn eller

adoptivbarn sjuttiofem kronor för månad räknat. Livräntornas sammanlagda

belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundrasjuttiofem kronor.

Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje livräute

tagare belöper.

Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, varmed

livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången av

juni månad 1949 gällande beräkningsgrunder.

Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,

utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor.

9 §.

För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i anledning

av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av staten, skall avdrag från

ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsförordningen.

Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt understöd skall

hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättningstagaren tillförsäkrade

vid utgången av juni månad 1949; och skall avdrag ske ändå att

ersättningstagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad sådant understöd.

Avdrag från ersättningen skall ock göras om och i den mån däremot svarande

skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den mån

med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; dock att i

först nämnt fall ersättningen må utgå utan avdrag därest ersättningstagaren

å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersättningen

utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder

skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg och

provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstillägg enligt

4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbätt
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

ring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

vid förstärkt försvarsberedskap m. m., beräknas efter den ortsgrupp,

som den skadade tillhörde vid utgången av juni månad 1949.

10 §•

Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke föranleda

till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första

stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa

fall för skada till följd av olycksfall vid flygning.

11 §•

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande tillämpning av denna förordning

må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas

till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna

sist å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del,

den dagen oräknad då sådant skedde.

Försäkringsrådet äger upptaga ärende till prövning ändå att klagan icke

förts.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

12 §.

De närmare föreskrifter som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas

erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949; och skall vad i äldre bestämmelser

är stridande mot förordningens innehåll upphöra att gälla.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förslag:

till

Förordning:

om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att

gälla vid utgången av juni månad 1949, nämligen

1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga

med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt

4) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser

rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

m. m.

Dock skall iakttagas,

dels a,tt sagda förordningar skola även efter utgången av juni månad 1949

äga tillämpning i avseende å ersättning och familjebidrag för tid dessförinnan,

dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola —

där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning

(nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända

till efterrättelse jämväl vid bestämmande av ersättning för tid efter utgången

av juni månad 1949 i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som

yppats dessförinnan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 96.

97

Förslag

till

Kungörelse

angående utfyllnad av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Kungl. Maj:t bemyndigar riksförsäkringsanstalten att av medel, som Kungl.

Maj:t vill genom särskilt beslut ställa till anstaltens förfogande för ändamålet,

utgiva skälig ersättningsfyllnad åt personer, som jämlikt förordningen

denna dag (nr ) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, komma i åtnjutande av

ersättning med lägre belopp än som kunnat utgå till dem såsom ersättning

enligt förut gällande bestämmelser tillika med bidrag enligt bestämmelserna

om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, som drabbats av kroppsskada.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1949.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändring i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda

bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete

för statens räkning.

Kungl. Maj:t bär — med stöd av 3 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete —— funnit gott förordna, att till 1 § kungörelsen

den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om tillämpning av

sagda lag å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, skall fogas

ett nytt stycke av följande lydelse:

Ersättning som ovan sägs utgives ej i anledning av skada, som avses i gällande

förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1949.

7-173 49

Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Allmän motivering.

Efter andra världskrigets utbrott har ett flertal ändringar företagits i bestämmelserna

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Dessa ändringar lia emellertid till väsentlig del haft karaktären

av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrundema har

ansetts böra ske i samband med socialvårdskommitténs översyn av lagstiftningen

om försäkring för olycksfall i arbete in. m. I enlighet därmed uppdrog

Kungl. Maj:t den 3 mars 1944 åt kommittén att överarbeta en av riksförsäk

ringsanstalten verkställd utredning i ämnet jämte däröver avgivna remissyttranden

och att snarast möjligt inkomma med utlåtande och förslag till

erforderliga nya bestämmelser rörande ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Sedan 1945 års riksdag anhållit om skyndsam utredning beträffande frågan,

om och på vad sätt en förbättring av ersättningarna till personer som skadats

under beredskapstjänstgöring lämpligen kunde ske utan samband med en översyn

av olycksfallsförsäkringslagen, verkställdes separat utredning i detta hänseende

genom särskilt tillkallade sakkunniga. I februari 1946 framlades dels

förslag av dessa sakkunniga om provisoriska förbättringar av de beredskapsskadades

ersättningar, dels förslag av socialvårdskommittén om provisoriska

förbättringar av andra ersättningar i anledning av skador under militärtjänstgöring.

På grundval av dessa förslag antogos vid 1946 års riksdag nya provisoriska

ersättningsbestämmelser, avsedda att gälla i avvaktan på en definitiv

reglering efter det att kommitténs utredning i ämnet blivit slutförd.

Vid 1948 års riksdag fattades beslut om ändringar i olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsbestämmelser och motsvarande ändringar av ersättningsgrunderna

för den vid försvarsväsendet fast anställda personal, som avses i

1927 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, och frivillig personal. De för värnpliktiga gällande provisoriska

bestämmelserna bibehöllos, i enlighet med förslag av socialvårdskommittén,

oförändrade i avvaktan på kommitténs förslag till definitiva bestämmelser.

Kommittén hade utgått ifrån, att nya ersättningsbestämmelser för de

värnpliktiga skulle kunna utfärdas under första halvåret 1949. Föredragande

departementschefen framhöll liksom kommittén och remissmyndigheterna

angelägenheten av att de definitiva bestämmelserna komme till stånd snarast

möjligt (prop. nr 236, s. 10).

Huvuddragen av de gällande bestämmelserna.

1927 års militärersättningsfförordning m. m. — Värnpliktigs rätt till ersättning

i anledning av kroppsskada regleras främst av bestämmelserna i förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen äger tillämpning även på fast

anställt manskap och vissa grupper av fast anställd, icke ständigt tjänstgörande

personal samt på sådan frivillig personal, som av Kungl. Maj:t hänföres

under förordningen.

Såsom kroppsskador räknas enligt förordningen även sjukdomar, som icke

förorsakats av olycksfall. Yppas sådan sjukdom under militärtjänstgöringen,

skall enligt en i 19 § intagen bestämmelse orsakssammanhang med tjänstgöringen

presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala däremot. En efter

tjänstgöringens slut yppad sjukdom skall anses vara ådragen under tjänstgöringen,

om denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 96.

Med avseende på grunderna för ersättningsbelopps storlek ansluter sig

1927 års förordning i stort sett till olycksfallsförsäkringslagen. Härav följer

att ersättningarna beräknas efter den skadades årliga arbetsförtjänst. För de

värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen med olycksfallsförsäkringslagen

väsentligen formell, enär den årliga arbetsförtjänsten för dem

skall antagas utgöra vissa i 8 § angivna belopp, som äro oberoende av den

civila inkomsten. Å de värnpliktigas ersättningar utgå dels dyrtidstillägg med

40% (SFS 1943:449), dels vissa provisoriska tillägg, tillkomna år 1946

på förslag av socialvårdskommittén. Jämte ersättningen kan under vissa förutsättningar

utgå familjebidrag. Bestämmelserna härom äga tillämpning på

samtliga av förordningen omfattade personalkategorier.

Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. För

vissa äldre och mer kvalificerade värnpliktiga beräknades den årliga arbetsförtjänsten

vid ersättnings bestämmande till 2 160 kronor, för övriga till 1 764

kronor.1

Numera indelas de värnpliktiga — såvitt angår skador efter den 30 juni

1944 — i fyra ersättningsklasser, i det att arbetsförtjänsten beräknas till

a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer;

b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B vämpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer eller i

27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning eller tjänstgöring

(= läkare, ingenjörer, sjökaptener m. fl.) ävensom för annan värnpliktig,

som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år;

c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår,

varunder han fyllt 22 år;

d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c).

De år 1946 tillkomna provisoriska ersättningstilläggen äro lika stora i de

fyra ersättningsklasserna. Vid förlust av arbetsförmågan utgår tillägg till

sjukpenning med en krona för dag och tillägg till livränta med trettio kronor

för månad. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel utgår

motsvarande lägre tillägg. Tillägg utgår också till vissa efterlevandelivräntor.

Även å tilläggsbeloppen utgives dyrtidstillägg med 40 %.

I nedanstående tabell lämnas exempel på storleken av ersättningar till värnpliktiga

och efterlevande, för månad räknat och med provisoriska tillägg och

dyrtidstillägg inräknade.

Tab. 1.

ErRattnings-

klass

Hd sjuk- penning

Hd invalid- livränta

Livränta till

änka

Livränta till

änka o. 2 barn

a

252: —

252: —

94: 50

220: 50

b

231: —

228: 67

85: 75

200: 09

C

210: —

210: —

78: 75

183: 75

d

189: —

179: 20

67: 20

156: 80

De i tabellen angivna livräntebeloppen i de olika ersättningsklasserna motsvara

de ersättningsbelopp, som enligt de före den 1 januari 1949 gällande

bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen skulle utgå om den skadades

årliga arbetsförtjänst beräknades till respektive 4 536, 4 116, 3 780 och 3 226

1 Beloppen framkommo år 1927 vid sammanjämkning av skiljaktiga beslut i riksdagens

kamrar och valdes så, att månadsbeloppet av livränta vid holinvaliditet skulle utgöra jämut

krontal.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

kronor. "Vid låga invaliditetsgrader — nedsättning av arbetsförmågan med

mindre än en femtedel — ligger ersättningsnivån lägre, enär provisoriskt tilllägg

icke utgår i dylika fall.

För bestämmelserna om familjebidrag redogöres i det följande.

För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal

och frivilliga bestämmas sjukpennings- och livräntebeloppen i förhållande

till den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § olycksfallsförsäkringslagen

stadgade grunderna. För fast anställt manskap gäller

dock den särbestämmelsen —såvitt angår kroppsskador efter den 30 juni 1946

—- att arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor

vid bestämmande av sjukpenning för tid efter det kalenderår, då den skadade

fyllt 20 år, eller av livränta. A sjukpenning eller livränta i anledning av kroppsskador

före år 1941 utgår i vissa fall dyrtidstillägg med 20 % (SFS 1943: 449).

I fråga om olycksfall och sjukdomar, som inträffat respektive yppats före

den 1 januari 1928, då 1927 års förordning trädde i kraft, gäller alltjämt förordningen

den 18 juni 1909 (nr 89) i samma ämne. Genom förordning den 29

juni 1946 (nr 344) har emellertid föreskrivits, att ersättning som jämlikt 1909

års förordning utges såsom sjukhjälp eller såsom livränta till den skadade

eller dennes änka eller barn, skall utgå med de i 1927 års förordning stadgade

beloppen för värnpliktiga i lägsta ersättningsklassen. Dyrtidstillägg å ersättning

enligt 1909 års förordning utgår med 40 %.

För hem värnspersonal gäller förordningen den 28 juni 19 41 (nr 593) om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnst jänstgöring.

Vid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada efter den 30 juni

1946 skall den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas i enlighet med de för

fast anställt manskap föreskrivna grunderna. För äldre fall gäller, att den

årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas till lägre

belopp än 1 764 kronor.

Ersättning i anledning av kroppsskada, som efter den 31 december 1948

drabbat i 1927 års förordning avsedd fast anställd elller frivillig personal eller

hemvärnspersonal, beräknas enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med

särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den

18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, m. m. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att olycksfallsförsäkringslagens

nya ersättningsgrunder skola lända till efterrättelse.

Därav följer bland annat, att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens

beräkning höjts från 4 800 kronor till 7 200 kronor, att sjukpenningens maximibelopp

höjts från 9 kronor per kalenderdag till 14 kronor eller — med familjetillägg

— 15 kronor 50 öre, och att normalbeloppet för livränta vid helinvaliditet

mellan 18 och 67 års ålder höjts från -U till X1/i2 av den årliga arbetsförtjänsten.

Särbestämmelser för de under försvarsb er edskapen skadade. ■— Enligt förordningen

den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa

ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

vid förstärkt försvarsberedskap m. m., ha från och med den 1 juli 1946 utgivits

särskilda tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedskapen

1939—1945 och dennas avveckling bestämts enligt 1927 års förordning

m. fl. författningar. Förordningen innehåller dels vissa särskilda bestämmelser

om de värnpliktigas inplacering i ersättningsklasserna, dels bestämmelser

om ersättningstillägg till såväl värnpliktiga som övrig personal

vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel samt till livränteberättigade

efterlevande.

De särskilda bestämmelserna för värnpliktiga ha främst inneburit, att de

ersättningar, som bestämts efter lägsta ersättningsklassen, uppräknats till när
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

101

mast högre klass. Yidare har den år 1944 tillkomna bestämmelsen om inplacering

av äldre värnpliktiga i näst högsta ersättningsklassen gjorts tillämplig

även på den, som skadats under tidigare beredskapstjänstgöring.

De generella tilläggen vid 25 % och högre invaliditetsgrader äro ortsgraderade

efter den ortsgruppsindelning som gällde för folkpensioneringen

vid utgången av år 1947. Detta sammanhänger med att denna ortsgruppering

tills vidare bibehållits för de till tjänstgörande och skadade värnpliktiga m. fl.

utgående familjebidragen.1 Den skadade skall i regel anses tillhöra den ortsgrupp,

inom vilken han är mantalsskriven.

Ersättningstillägget vid helinvaliditet är i respektive ortsgrupper 984, 1 284

och 1 584 kronor för år. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en

fjärdedel utgör ersättningstillägget det lägre belopp, som motsvarar invaliditetsgraden,

och vid 20 % invaliditet utges ett tillägg av 120 kronor för år. Tillläggen

till sjukpenning vid arbetsoförmåga (hel sjukpenning) äro i de olika

ortsgruppema 2 kronor 75 öre, 3 kronor 50 öre och 4 kronor 25 öre för dag,

och vid nedsatt arbetsförmåga utges motsvarande lägre tillägg.

Ersättningstillägg till efterlevandelivränta utgår till make, barn och adoptivbarn.

Tilläggets årsbelopp utgör så stor del av 984 kronor, som svarar mot

förhållandet mellan efterlevandelivräntan och lägsta livränta till den skadade

vid helinvaliditet. Högsta årliga tilläggsbeloppet till flera efterlevande är

984 kronor.

Ersättningstilläggen äro avvägda så, att de sammanlagda ersättningsbeloppen

vid helinvaliditet komma att för värnpliktiga i allmänhet (ersättningsklass

c) utgöra 250, 275 och 300 kronor för månad i de tre ortsgruppema. I

tab. 2 lämnas exempel på de sammanlagda förmånernas storlek i olika

fall, eventuellt familjebidrag icke medräknat:

Tab. 2.

Ersättnings- klass och

ortsgrupp

Hd sjuk- penning

Hd invalid- livränta

Livränta till

änka

Livränta till

änka o. 2 barn

a: 1

232: 50

292: —

109: 50

255: 50

a: 2

315: —

317: —

109:50

235: 50

a: 3

337: 50

342: -

109: 50

255: 50

b: 1

271:50

268: 67

100: 75

235: 09

b: 2

294: —

293: 67

100: 75

235: 09

b: 3

316: 50

318: 67

100: 75

235: 09

C: 1

250: 50

250: -

93: 75

218: 75

c: 2

273:

275: —

93: 75

218:75

c: 3

295: 50

300: —

93: 75

218: 75

Familjebidragen. — Till värnpliktiga m. fl., som under tjänstgöring efter

den 2 september 1939, d. v. s. under den förstärkta försvarsberedskapen eller

därefter, ådragit sig ersättningsberättigande kroppsskada, kan under vissa

förutsättningar utgå familjebidrag enligt förordning den 29 juni 1946 (nr 348).

Dylikt bidrag kan också utgå till vissa efterlevande, nämligen hustru, med

vilken den avlidne sammanlevde, samt barn och adoptivbarn under 16 år, som

stodo under hans vårdnad.

Bidragen bestämmas genom ekonomisk behovsprövning enligt fastställda

regler. Prövningen handhas av familjebidragsnämndema, men deras beslut

1 Förslag till lindrade bestämmelser i detta avseende har nyligen avgivits av försvarets

socialbyrå.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

skola, med vissa undantag, underställas tillsynsmyndigheten, försvarets socialbyrå.

Bidragen bestridas så gott som helt av statsmedel.

Bidrag till den skadade själv utgår i regel icke om arbetsförmågan är nedsatt

med mindre än en tredjedel. Undantag kan medges, om den skadade

undergår yrkesomskolning, och i andra särskilda fall. Bidrag kunna utgå i

samtliga de former som finnas för tjänstgörande värnpliktiga. De viktigaste

formerna äro familjepenning — med ortsgraderade maximibelopp för olika

kategorier av familjemedlemmar — och bostadsbidrag. Även för skadad utan

familj kan bostadsbidrag ifrågakomma. Bidrag till efterlevande kan utgå enbart

såsom familjepenning (och bostadsbidrag till och med månaden näst efter

dödsfallet).

Som allmän regel för behovsprövningen gäller, att familjebidragen normalt

ej må bestämmas till högre belopp än som tillhopa med ersättningen

från riksförsäkringsanstalten motsvarar gängse arbetsinkomst för en person

i den skadades vanliga yrke eller verksamhet. Närmare föreskrifter ha meddelats

i kungörelse den 29 juni 1946 (nr 349).

Enligt föreskrift i nämnda kungörelse skall vid behovsprövningen bortses

från provisoriskt tillägg enligt 1927 års förordning och från vissa delar av de

provisoriska tilläggen till beredskapsskadade. Bidrag till den skadade för de

närmaste anhöriga bestämmes genom s. k. normerad behovsprövning, vilket

innebär, att de maximala bidragsbeloppen nedsättas enligt schematiska regler

om avdrag för sjukpenningen eller livräntan, egen eller familjemedlems arbetsinkomst

och andra inkomster av betydenhet. Vid tillämpningen av dessa

föreskrifter skall dock i princip tillses, att bidraget icke må fastställas till

högre belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till behovet. Bestämmelserna

medföra bland annat, att om den skadade visserligen har återfått viss

arbetsförmåga men icke har tillgång till ett med hänsyn till denna lämpligt

arbete, så kan företagen reduktion av ersättningen helt eller delvis uppvägas

av en ökning i familjebidraget.

Familjebidrag till efterlevande må utgå med belopp, som i varje särskilt

fall kan anses skäligt med hänsyn till behovet. Vid prövningen må hänsyn

till bostadskostnad tagas allenast i den mån den vid föreliggande förhållanden

kan anses skälig. Enligt utfärdade anvisningar bör familjepenningen som

regel icke bestämmas till högre belopp än som tillhopa med livräntan motsvarar

familjepenningens maximum för ifrågavarande familjemedlemmar och

skälig bostadskostnad.

I tab. 3 å nästa sida lämnas exempel på de månadsbelopp som kunna utgå

såsom ersättning och familjebidrag, under förutsättning att bostadskostnaden

i de tre ortsgrupperna utgör respektive 60, 75 och 120 kronor per månad, att

ersättningstagaren varken kan bereda sig arbetsinkomst eller har annan inkomst

av betydenhet utöver ersättningen, att ej heller familjemedlem har inkomst,

soin föranleder avdrag, och att summan av ersättningen och beräknat

familjebidrag icke överstiger gängse arbetsinkomst för en person i den skadades

vanliga yrke eller verksamhet.

Av tabellen framgår bland annat, att familjebidragen i stor utsträckning

utjämna skillnaderna mellan ersättningar till olika kategorier av värnpliktiga.

Sålunda bli t. ex. de sammanlagda förmånerna för helinvalid med hustru och

två barn i här angivna fall desamma för de båda kategorierna av fredstjänstgörande

värnpliktiga, och beloppen för beredskapsskadade ligga blott 15 kronor

högre; utan familjebidrag variera förmånerna däremot så avsevärt som från

179 till 300 kronor. En jämförelse mellan beloppen vid 40 och 100 % invaliditet

visar, att familjebidragen kunna vara av särskild betydelse för det fall att

skadad, som tillerkänts livränta för partiell invaliditet, icke har tillgång till

något för hans kvarstående arbetsförmåga lämpligt arbete.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Tab. 3.

103

Belopp i kr. per månad i

ortsgrupp

1

2

3

Vpl beredskapsmati■ Antagen drsförtjänst 2160 kr.

Invaliditet 100 %:

300

livränta ......................................

250

275

livränta -{- bidrag för hustru och 2 barn ......

348

384

450

Invaliditet 40 % ■

120

livränta......................................

100

no

livränta + bidrag för hustru och 2 barn ......

299

327

386

Dödsfall:

livränta och familjepenning till änka..........

173

184

191

> » » » » och 2 barn

266

294

3ö3

Vpl i fredstjänst. Antagen drsförtjänst 2160 kr.

Invaliditet 100 %:

210

livränta......................................

210

210

livränta + bidrag för hustru och 2 barn ......

333

369

435

Invaliditet 40 %:

84

84

livränta......................................

84

livränta + bidrag för hustru och 2 barn ......

292

321

379

Dödsfall:

158

169

176

livränta och familjepenning till änka..........

»s » » » och 2 barn

245

274

332

Vpl i fredstjänst- Antagen drsförtjänst 1 764 kr.

Invaliditet 100 %:

179

livränta......................................

179

179

livränta -f- bidrag för hustru och 2 barn ......

333

369

435

Invaliditet 40 % :

72

livränta......................................

72

72

livränta -f bidrag för hustru och 2 barn ......

280

309

367

Dödsfall:

157

165

livränta och familjepenning till änka..........

150

» » » »u och 2 barn

245

274

332

Arbetsvärd. — Till arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter hör att »i egenskap

av arbetsvårdsorgan leda den verksamhet, som syftar till att bereda under

militärtjänstgöring skadad utkomst genom eget arbete (arbetsvärd)». Denna

verksamhet igångsattes år 1945 till hjälp för dem, som ådragit sig invalidiserande

skador eller sjukdomar under den förstärkta försvarsberedskapen, men

åtgärderna i fråga komma också andra partiellt arbetsföra till godo.

Sedan uppgifter om skadefallen erhållits från riksförsäkringsanstalten,

infordrar arbetsmarknadsstyrelsen genom länsarbetsnämnderna utredning angående

eventuellt behov av arbetsvärd. I första hand undersökas möjligheterna

att utan särskild utbildning bereda den skadade lämpligt arbete. Befinnes

omskolning till nytt yrke eller annan särskild yrkesutbildning påkallad,

utredes om utbildningen bör ske vid ordinarie anstalt eller inom näringslivet

eller vid specialkurs för beredskapsinvalider m. fl., samt om ekonomiskt

stöd från statens sida behövs för utbildningens genomförande.

Vid bestämmandet av bidrag till skadade, som undergå omskolning, ha

ersättningsgrunderna för sådana värnpliktiga, som skadats under beredskapstjänstgöring,

blivit normgivande. Ersättningen vid helinvaliditet i dylika fall

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

utgör, såsom förut nämnts, för flertalet värnpliktiga respektive 250, 275 och

30Ö kronor för månad alltefter ortsgruppen. Utbildningsbidrag för ensamstående

brukar avpassas så, att den skadades sammanlagda förmåner — utöver

eventuella kursavgifter och dylikt — under utbildningstiden uppgå till nämnda

belopp. Är den skadade familjeförsörjare, erhåller han vid behov även familjebidrag.

Utbildningsbidragets storlek blir i dessa fall beroende av om den

skadade under utbildningstiden kan bo hos sin familj eller ej. Kan detta ej

ske, erhåller den skadade för egen del bidrag av samma storlek som bidraget

till ensamstående. Eljest företages viss reduktion (maximibelopp för månad

respektive kronor 214: 50, 222 kronor och kronor 229:50, alltefter ortsgruppen).

Bidrag kan vid behov utgå även under några veckor efter utbildningstidens slut.

Den livränta, vartill den skadade vid utbildningens början är berättigad,

må under utbildningstiden icke nedsättas, såvida icke arbetsvårdsorganet anmäler

till riksförsäkringsanstalten, att livräntan kan med hänsyn till omständigheterna

nedsättas. (Kungl. brev 30 juni 1947.)

Vissa åtgärder ha vidtagits för att öka de i militärtjänst skadades möjligheter

att vinna anställning i statens tjänst. Vid tillsättandet av civil eller civilmilitär

befattning skall beredskapsinvalid äga företräde framför medsökande,

som icke tidigare varit anställd i statens tjänst, förutsatt att skadan icke medför

fara eller avsevärt hinder i arbetet och att den skadade i övrigt är lika

lämplig som medsökanden (SFS 1945:556).

S. k. värnpliktslån kan under vissa förutsättningar beviljas de i militärtjänst

skadade för att bereda dem möjlighet till yrkesutbildning, startande av

rörelse m. m. (SFS 1945:495 och 1947: 258).

I statens arbetsmarknadskommissions verksamhetsberättelse för år 1947

meddelades följande:

»Kommissionens verksamhet för omskolning av i militärtjänst skadade har

i stort sett lämnat goda resultat, vilket torde framgå av följande uppgifter. Av

1 287 beslut om militärskadade, som erhållit arbetsvärd i form av utbildning,

ha 705 fullföljt utbildningen; 215 ha avbrutit densamma, därav 130 på grund

av sjukdom, 34 genom anställning inom utbildningsyrket och 51 inom annat

yrke. Vid verksamhetsårets utgång undergingo 276 alltjämt utbildning, medan

91 ännu ej hade påbörjat densamma. Efter fullföljd utbildning ha 603 erhållit

anställning inom utbildningsyrket, 38 inom annat eller utbildningen närliggande

yrke, 64 ha icke erhållit anställning, därav 16 på grund av sjukdom.

Av övriga, som icke erhållit arbetsplacering, ha 30 efter arbetsvärdens upphörande

på egen bekostnad — i vissa fall med hjälp av värnpliktslån — forh

satt utbildningen, och vid årets utgång voro 18 alltjämt föremål för arbetsberedande

åtgärder.»

Från arbetsmarknadsstyrelsen har upplysts, att beslut om utbildning åt

militärskadade hade intill den 1 januari 1949 fattats i 1 433 fall (i 1 285 fall

omskolning, i 148 fortbildning).

Tidigare överväganden beträffande arbetsförtjänstens beräkning

för värnpliktiga.

Principerna för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst ha varit

föremål för diskussion såväl då 1927 års förordning tillkom som vid vissa tillfällen

därefter.

I eif av riksförsäkringsanstalten ar 1918 avgivet förslag till ersättnings

bestämmelser utvecklades följande synpunkter:

.. Ersättningarna hade till ändamål att utgöra gottgörelse för den ekonomiska

förlusten. Om ersättningen bestämdes med hänsyn till den värnpliktiges

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. May.ts proposition nr 96.

arbetsförtjänst i det civila livet, torde ersättningen komma att i flertalet fall

så nära som möjligt motsvara den lidna förlusten. I så fall skulle emellertid

mycket olika ersättningar utgå till olika värnpliktiga. En högst betydande

skillnad förelåge mellan kroppsarbetarna — som vid värnpliktsålderns inträde

i allmänhet kunde försörja sig genom arbetet — och dem som skulle ägna sig

åt intellektuellt arbete. Men även för kroppsarbetarna vore arbetslönerna betydligt

olika på olika håll och i olika yrken. Ett ytterligare skäl mot att sätta

ersättningens storlek i direkt förhållande till den civila arbetsförtjänsten vore

vanskligheten att erhålla tillförlitliga uppgifter. Anstalten förordade en indelning

av de värnpliktiga i två ersättnmgsklasser. Indelningen hänförde sig till

tjänstgöringsförhållandena men ansågs leda till att de, som komme att tillhöra

samma grupp, kunde antas i stort sett vara i avseende på familjeförhållandena

likställda och ha beträffande utbildning, avlöning och dylikt hunnit ungefär

lika långt.

Även i nytt förslag är 1926 uttalade sig anstalten för en indelning av de

värnpliktiga i två ersättningsklasser. I fråga om arbetsförtjänstens belopp för

värnpliktiga, som skadades under sin första tjänstgöring, anfördes bland

annat, att det principiellt sett syntes synnerligen betänkligt att till norm taga

en arbetsförtjänst, som mera avsevärt överstege årsinkomsten för lantarbetare

och därmed likställda, vilka torde utgöra den största yrkesgruppen bland de

värnpliktiga.

I propositionen 1927: 179 med förslag till förordningen framhöll föredragande

departementschefen, att redan vid tillkomsten av de dittillsvarande

bestämmelserna (1909 års förordning) hade den uppfattningen gjort sig

gällande, att liksom de värnpliktigas förmåner i övrigt ej rönte någon inverkan

av de olika förhållandena i det civila livet, dessa ej heller borde utöva något

inflytande på ersättningarna vid kroppsskada. Departementschefen fann denna

uppfattning riktig och anslöt sig härutinnan till anstaltens förslag, till vars

förmån för övrigt kunde åberopas de praktiska svårigheter, som skulle vara

förenade med ett hänsynstagande till de värnpliktigas olika omständigheter

1 det civila livet.

Då bankoutskottet vid 1942 års riksdag avgav utlåtande (nr 42) över en

motion angående utredning om sådan ändring av bestämmelserna, att ersättningarna

bättre anpassades efter de värnpliktigas civila löneförhållanden, anförde

utskottet, att frågan om en differentiering av de värnpliktigas ersättningar

efter deras civila inkomstförhållanden utgjorde ett problemkomplex,

som för sin lösning tarvade ingående överväganden. Utskottet förutsatte, att

frågan skulle uppmärksammas i samband med en blivande revision av 1927

års förordning.

I sitt år 1943 avgivna förslag till revision av 1927 års förordning upptog

riksförsäkringsanstalten frågan till ingående behandling. Anstalten erinrade,

att olycksfalls- och sjukdomsersättningar för hemvärnspersonal och för vissa

tjänstepliktiga — de’ år 1943 till skogsarbete m. m. uttagna — bestämdes i

förhållande till den skadades enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen beräknade

årliga arbetsförtjänst, dock med tillämpning av särskilda minimibelopp (för

hemvärnsmän 1 764 kronor vid bestämmande av livränta, för tjänstepliktiga

2 300 kronor). Då emellertid hemvärnst jänstgöringen regelmässigt vore helt

kortvarig och tjänstepliktsarbetet dels jämförelsevis kortvarigt, dels avlönat,

kunde vad som gällde i dessa fall icke åberopas till stöd för frångående av det

för värnpliktiga enligt militärersättningsförordningarna tillämpade systemet.

Anstalten anförde vidare följande:

»En något så när konsekvent tillämpning av användningen av den civila

arbetsförtjänsten såsom norm i förevarande hänseende skulle innebära, att,

såsom enligt olycksfallsförsäkringslagon, arbets förtjänst cn bestämdes inom

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Mcij:ts proposition nr

ramen av ett visst mycket lågt bestämt minimum och ett visst ganska högt

satt maximum. Skulle den civila arbetsförtjänsten läggas till grund endast i

de fall, där fråga är om högre arbetsförtjänster men ej om lägre sådana i enlighet

med vad som gäller i förordningen om ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skulle detta innebära

en mer eller mindre långt gående avvikelse från själva principen. I varje

fall måste beaktas, att här i förhållandevis stor utsträckning är fråga om andra

personer än dem, som i det civila livet hava anställning hos någon arbetsgivare.

Tillämpning i större eller mindre utsträckning av den ifrågavarande

principen medför redan av denna anledning ej obetydliga svårigheter. Men

härtill kommer, att enligt olycksfallsförsäkringslagen“ de erforderliga uppgifterna

om arbetsförtjänsten i första hand lämnas av den arbetsgivare, i vars

arbete olycksfallet inträffat, och omfatta även de tider, varunder den skadade

under året närmast före olycksfallet haft anställning hos annan arbetsgivare

eller ej haft sådan anställning. De liknande uppgifter, om vilka här är fråga,

skulle lämnas antingen av den arbetsgivare, hos vilken den skadade haft anställning

närmast före militärtjänstgöringen, när någon sådan arbetsgivare

finnes, eller ock av den skadade själv. För ett riktigt och rättvist bedömande

måste därför ofta, åtminstone när fråga är om mer långvarigt sjukdomstillstånd

eller om invaliditet eller dödsfall, ingående särskilda undersökningar

från riksförsäkringsanstaltens sida bliva erforderliga i olika orter. Bedömandet

försvåras även därav, att för den kanske ganska långa tid av året närmast

före olycksfallet, varunder den skadade varit i militärtjänst — eventuellt för

hela året — han icke haft någon arbetsförtjänst, varför för nående av ett riktigt

resultat viss skälighetsprövning för denna tid så gott som undantagslöst

blir erforderlig. Nödigt underlag härför måste även införskaffas.»

Till familjeförsörjare skulle enligt anstaltens förslag utgå särskilda förmåner.

Vid sidan av sjukpenning skulle kunna utgå familjebidrag enligt i

huvudsak de grunder som dittills gällt; dessa bidrag skulle fortfarande bestämmas

och utges av familjebidragsnämnderna. Vid invaliditet skulle däremot,

om arbetsförmågan vore nedsatt med minst en tredjedel, utgå av anstalten

fastställda familjetillägg, som skulle utgivas med enhetliga belopp utan

behovsprövning. Genom de föreslagna tilläggen komme, anförde anstalten, en

anpassning av ersättningen efter den civila arbetsförtjänsten i det individuellafallet

att få i motsvarande mån mindre betydelse.

Under hänvisning även till sina 1918 och 1926 gjorda uttalanden förordade

anstalten, att arbetsförtjänsten för de värnpliktiga fortfarande skulle antagas

utgöra vissa fixerade belopp. Enligt förslaget —- som gav anledning till de

år 1944 vidtagna ändringarna i 8 § av 1927 års förordning — skulle antalet

ersättningsklasser ökas från två till fyra. Som skäl för att äldre värnpliktiga

borde få något större ersättningsförmåner än de yngre anfördes, att det avbräck,

som inkallelsen till värnpliktstjänstgöring medförde i den enskilde individens

civila liv, i allmänhet bleve större för de äldre samt att de äldre i allmänhet

torde ha uppnått en viss högre levnadsstandard. Vid gruppindelningen

hade hänsyn även tagits därtill, att vissa kvalificerade värnpliktiga ålagts en

mer omfattande tjänstgöring än de övriga.

Två av anstaltens ledamöter voro av skiljaktig mening i fråga om beräkningen

av värnpliktigs arbetsförtjänst. — Den ene reservanten fann det vara

ostridigt, att arbetsförtjänsten skulle för ett högst avsevärt antal av de värnpliktiga

beräknas till högre belopp enligt olycksfallsförsäkringslagens regler

än enligt de av anstalten föreslagna bestämmelserna. Även om man godtoge den

föreslagna klassindelningen, borde möjlighet beredas de ersättningsberättigade,

åtminstone vid dödsfall, invaliditet och längre sjukdomstillstånd, att få arbetsförtjänsten

omprövad enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder. — Den

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

107

andre reservanten ansåg det vara ett önskemål av allra största betydelse, att

den antagna årliga arbetsförtjänsten så nära som möjligt anslote sig till den

skadades arbetsförtjänst i det civila livet. De föreslagna bestämmelserna

kunde i en del fall leda till en betänklig överkompensation under det att ersättningen

i andra fall kunde bli alltför låg i förhållande till den skadades arbetsinkomst

och levnadsbehov. I någon man skulle missförhållandet kunna avhjälpas

genom ersättningarnas eller åtminstone familj etillaggens gradermg

efter dyrort men riktigare syntes vara att arbetsförtjänsten beräknades enligt

grunderna i olycksfallsförsäkringslagen, dock med tillämpning av vissa minimibelopp.

.

I remissyttrandena över anstaltens förslag anfördes i huvudsak toljande. .

Försäkringsrådet uttalade, att ersättningarna borde utmatas sa, att de i

den mån det vore möjligt utgjorde kompensation i förhållande till den ridna

ekonomiska skadan. Således borde den årliga arbetsförtjänst, som den skadade

i framtiden förlorade genom skadan, vara mått for ersättningarnas storlek L>a

detta mål av praktiska skäl vore omöjligt att uppnå, borde 9 § olycksfallstorsäkringslagen

— vars regler möjliggjorde en beräkning av den årliga arbetsförtjänsten,

som nära anslöte sig till den verkliga i princip anlitas. Med

hänsyn till de med ett sådant förfarande förenade administrativa olagenheterna

i utredningshänseende ansåge sig försäkringsrådet dock böra följa anstaltens

förslag att bibehålla fixa belopp. — En reservant ansåg, att den årliga arbet-sförtjänsten

vid bestämmande av livränta alltid borde beräknas efter de i 9 g

olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna; detsamma borde gälla vid

utgivande av annan ersättning efter det livränta blivit bestämd. Ett visst

minimibelopp borde emellertid föreskrivas.

Chefen för försvarsstaben fann det vara till fördel, om ersättningarnas

storlek kunde bestämmas under hänsynstagande till de värnpliktigas nonnala

arbetsförtjänst. I anslutning till yttrande från försvarsväsendets personalvårdsnämnd

förordades, att systemet med familjebidrag, bestamda av fannljebidragsnämnderna,

bibehölles även för livräntetagare. Nämnden hade ansett,

att familjebidragen vore att i flera hänseenden föredraga framför de av anstalten

föreslagna familjetilläggen, bland annat emedan familjebidragen medgåve

hänsynstagande till den skadades normala arbetsinkomst.

Socialstyrelsen fann i likhet med riksförsäkringsanstalten övervägande skäl

tala för att för de värnpliktigas del en viss bestämd arbetsförtjänst fastställdes,

efter vilken ersättning skulle utgå. Ett hänsynstagande till den

civila arbetsförtjänsten före sjukdoms- eller olycksfallet skulle, anföide styrelsen,

innefatta’en orättvisa gentemot värnpliktiga, som ännu icke vore fullt

vrkeskunniga eller som fortfarande bedreve studier och därför hade linga eller

ingen inkomst. Styrelsen ville fästa uppmärksamheten vid det förhållandet,

att enligt de föreslagna bestämmelserna en yngre värnpliktig, som finge sin

arbetsförmåga nedsatt för framtiden, under hela sitt återstående^ liv erhölle

lägre ersättning än en värnpliktig, som vid skadetillfällct uppnatt den för

placering i högre ersättningsklass bestämda åldern

Statskontoret delade riksförsiikringsanstaltcns uppfattning, att eu indi vidu

•• * * 1_„ 1_____1 It Inr^monrlAf nv l*r> 1^11 Vf 1 Opnofc’

liUJl U il vy in 10 iX O. oiyciv4c*, num ui. * ------------ ----- .1

grund härav syntes cn mera långtgående differentiering av de värnpliktiga

på grundval av do militära förhållandena vara motiverad blott i den man

man därigenom åstadkomma eu bättre anslutning lill den faktiska fördelningen

på olika civila inkomstgrupper. Genom den av anstalten föreslagna ålders

grupperingen ernåddes endast en mycket ofullständig anknytning till de

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. May.ts proposition nr 96.

civila inkomstförhållandena, och indelningen efter tjänsteställning anknöte

ännu mindre till de civila löneförhållandena. Ur nu anförda synpunkter skulle

det onekligen vara mest konsekvent att helt slopa kategoriklyvningen och bestämma

arbetsförtjänsten till ett gemensamt belopp för alla värnpliktiga.

Det kunde emellertid icke förnekas, att den gällande indelningen på två

klasser i viss män anknöte till den faktiska fördelningen på civila inkomstgrupper.

Statskontoret ville därför icke motsätta sig att en tvåklassindelning

bibehölles, varvid tidpunkten för tjänstgöringen, icke tjänsteställningen, borde

vara indelningsgrund.

Statens arbetsmarknadskommission fann sig icke kunna på föreliggande

utredning taga definitiv ställning till spörsmålet, om värnpliktigas arbetsförtjänst

skulle beräknas efter fastslagna belopp eller efter den verkliga inkomsten

med vissa bestämda belopp såsom minimum. I förra fallet syntes

det kommissionen oundgängligen nödvändigt att de föreslagna familjetilläg

gen —- för den händelse sådana infördes i stället för familjebidragen — bleve

dyrortsgraderade. I senare fallet syntes en dyrortsgradering av de eventuella

familjetilläggen kunna underlåtas, enär en beräkning av arbetsförtjänsten

enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder i viss mån innebure en dyrorts

gradering av livräntorna. Kommissionen förordade, att frågan om arbetsförtjänstens

beräkning upptoges till omprövning vid den förnyade utredning,

som enligt kommissionens mening borde äga rum även i andra avseenden.

Av propositionen 1944:107 och andra lagutskottets däröver avgivna ut

låtande, nr 38, framgår att de från och med den 1 juli 1944 vidtagna ändrin

garna i 8 § av 1927 års förordning icke inneburo något ställningstagande i

fråga om de allmänna principerna för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst.

Frågan ansågs böra utredas ytterligare i samband med en allmän

översyn av förordningen i anslutning till revisionen av olycksfallsför

sakrmgslagen.

Förarbetena till de vid 1946 års riksdag beslutade bestämmelserna om provisoriska

ersättningsförbättringar för de under försvarsberedskapen skadade

ge vid handen, att en dyrortsgradering av ersättningstilläggen åt invalider

ansågs motiverad med hänsyn till de mellan olika orter rådande skillnaderna

i bostadskostnader och arbetslöner. I fråga om de samtidigt beslutade till

-äggen för andra värnpliktiga (7 a § i 1927 års förordning) uttalade före

dragande departementschefen, att ersättningarna även med dessa tillägg utan

tvivel komme att i många fall visa sig alltför låga för att tillförsäkra skadade

oc...,. eras efterlevande en skälig levnadsstandard, men att det icke syntes

mojhgt att utan ytterligare utredning avgöra, om längre gående förbättringar

borde erhålla formen av enhetliga tillägg för olika kategorier av värnpliktiga

eller om mera vittgående ändringar i ersättningssystemet borde genomföras

, prop. nr 250). Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande

nr 39, att slutlig ställning icke tagits till frågan, i vad mån skillnad

mellan beredskapsskadade och övriga borde göras vid en mera slutgiltig

revision av ersättningsbestämmelserna.

Kommitténs förslag beträffande nya skadefall.

De nuvarande ersättningsbestämmelserna äro, såsom framgår av den ovan

lämnade redogörelsen, i hög grad invecklade och svåröverskådliga. De vid

andra världskrigets utbrott gällande bestämmelserna voro utformade med

tanke på fredsförhållanden. Ersättningsbeloppen voro helt otillräckliga i

den nya situationen, och deras värde sjönk till följd av penningvärdesförsämringen.

Det befanns därför nödvändigt att utan dröjsmål vidtaga de förbättnngai

som framstodo såsom mest angelägna. År 1940 infördes familjebidrau

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

som komplement till ersättningarna, år 1941 tillkommo bestämmelser om

dyrtidstillägg, år 1944 verkställdes en partiell revision av bestämmelserna,

och år 1946 företogos ytterligare förbättringar, varvid de beredskapsskadade

fingo särskilda förmåner. Samtliga dessa ändringar ha haft karaktären av

provisorier i avvaktan på en allmän överarbetning av ersättningssystemet.

Det har förutsatts, att varken de sålunda tillkomna bestämmelserna eller

några andra stadganden på området skola utgöra hinder för en allsidig omprövning

av ersättningsgrunderna.

Huvudfrågan är om de värnpliktiga böra på liknande sätt som hittills

hänföras till fixerade ersättningsklasser med åldern, tjänstgöringsförhållandena

m. m. som indelningsgrund, eller om ersättningarna i stället böra — liksom

ersättningarna till den fast anställda och den frivilliga personalen —

bestämmas i förhållande till den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst

i överensstämmelse med grunderna för olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna

och andra författningar på området.

Ersättningarna enligt 1927 års förordning ha liksom ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen till syfte att utgöra kompensation för den av

kroppsskadan förorsakade inkomstminskningen. Det torde vara tämligen självfallet,

att den ersättning, som det allmänna tillförsäkrar skadade värnpliktiga,

bör i princip utmätas så, att kompensationen blir minst likvärdig med

den, som enligt olycksfallsförsäkringslagen tillkommer skadade arbetstagare.

Det förhållandet, att ersättning till värnpliktiga, liksom till vissa andra personalkategorier,

utges icke blott för sådana skador och sjukdomar, som omfattas

av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna, utan även för

andra under tjänstgöringen ådragna sjukdomar — varvid orsakssambandet

med tjänstgöringen bedömes på ett för de ersättningssökande förmånligt sätt

— utgör intet bärande skäl för en nedpressning av ersättningsnivån. Denna

utvidgning av ersättningsrätten torde nämligen få anses vara betingad av de

särskilda sjukdomsrisker, som kunna vara förenade med tjänstgöringen. Ettförmånligt

försäkringsskydd för de värnpliktiga — med avseende på såväl

ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas storlek — kan också motiveras

med att tjänstgöringen är obligatorisk och att de värnpliktigas Övriga

förmåner under tjänstgöringen äro blygsamma.

De värnpliktigas nuvarande ersättningar enligt 1927 års förordning äro i

stor utsträckning lägre än ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.

Flertalet av de i fredstid tjänstgörande värnpliktiga få sina ersättningar

bestämda efter lägsta ersättningsklassen. Att den värnpliktige

efter skadans inträffande uppnår den ålder, som föreskrivits för inplacering

i högre ersättningsklass, medför ingen höjning av ersättningen. På samma

sätt erhålla efterlevande till en ung värnpliktig lägre ersättning än efterlevande

till den, som vid tiden för skadans inträffande uppnått sådan ålder,

att han tillhörde någon av de högre ersättningsklasserna. Som motiv för

dvrortsgraderingen av de särskilda ersätt-ningstilläggen till beredskapsskadade

åberopades bland annat de mellan olika orter rådande skillnaderna i avlöningsnivåerna.

Även genom familjebidragen — som utgå till de under beredskapen

och därefter skadade — har i viss utsträckning åstadkommits en anpassning

av förmånerna efter den förlorade arbetsinkomsten.

De ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1

januari 1949, innebära mycket avsevärda förbättringar av ersättningsförmånerna

enligt lagen. Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning

har, såsom förut nämnts, höjts från 4 800 till 7 200 kronor. Sjukpenning

utan familjetillägg motsvarar i flertalet klasser genomsnittligen 70,6 % av

arbetsförtjänsten men den reella kompensationsgraden är högre, eftersom sjukpenningen

iir skattefri. För skadad, som sammanlever med hustru eller har

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år, tillkommer familjetillägg

med 1 krona 50 öre per dag. Invaliditetslivräntorna, som förut motsvarat

"/3 av det teoretiska inkomstbortfallet, ha vid högre invaliditetsgrader

än nedsättning av arbetsförmågan med en fjärdedel förbättrats avsevärt

genom införandet av ett tillägg, som utgår i åldrarna 18—67 år och stiger

progressivt med invaliditetsgraden. Med denna förhöjning inräknad motsvarar

livräntan vid helinvaliditet 11 hs av den beräknade årliga arbetsförtjänsten,

vid 50 % invaliditet5/12 av denna. Vid hjälplöshetstillstånd kan tillkomma

vårdbidrag med upp till 1 800 kronor om året. Också efterlevandeersättnin

garna ha förbättrats.

Då det nu gäller att med hänsyn till bland annat de väsentligt ökade er

sättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen taga förnyad ställning till

frågan om storleken av ersättningarna till de värnpliktiga för ådragna skador

har kommittén funnit, att man bör frångå det hittillsvarande klassystemet.

Om skadade värnpliktiga tillförsäkras ersättningar enligt de grunder, som

efter 1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen gälla för annan militär

personal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bli förmånerna i

vanliga fall tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersättningssystemet

kommer till stånd.

Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar i förhållande

till deras civila inkomst åberopades vid tillkomsten av 1927 års förordning,

att deras förmåner i övrigt icke rönte någon inverkan av de olika förhållandena

i det civila livet. Detta argument synes föga bärkraftigt. Att de värnpliktiga

icke erhålla kompensation för det ekonomiska avbräck, som de få

vidkännas under tjänstgöringstiden, kan icke i och för sig motivera, att ersättning

i anledning av ådragen kroppsskada skall utges efter mindre förmånliga

grunder än vid olycksfall i avlönat arbete. Från principiella synpunkter

synes intet vara att invända mot en så anordnad kombination av en standardskala

och olycksfallsförsäkringslagens regler, att standardbeloppen må överskridas

om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens regler är förmånligare

för den värnpliktige eller hans efterlevande. Från praktiska synpunkter

har ett sådant system å ena sidan den nackdelen, att en beräkning av den

värnpliktiges årliga arbetsförtjänst enligt olycksfallsförsäkringslagens regler

kan vara besvärlig att verkställa, å andra sidan den fördelen, att den nuvarande

anordningen med behovsprövade familjebidrag kan avvecklas.

De i 9 § olycksfallsförsäkringslagen intagna bestämmelserna angående beräkning

av skadad arbetares årliga arbetsförtjänst innebära bland annat, att

en tämligen fri skälighetsprövning skall äga rum då den skadade icke varit

i arbetsgivarens tjänst under hela det senast förflutna året. Sådan skälighetsprövning

förekommer ofta, t. ex. då den skadade endast kortare tider sysslat

med avlönat arbete och i övrigt ägnat sig åt självständig förvärvsverksamhet.

Skälighetsprövning skall likaledes äga rum då den skadade för yrkesutbildning

använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat. Detta stadgande

kommer.i tillämpning beträffande såväl lärlingar med arbetsanställning som

elever vid yrkesskolor och åtskilliga andra lägre och högre utbildningsanstalter.

Åren 1946 och 1947 utgjorde antalet fall, vari ersättning för första gången

utgavs, enligt 1927 års förordning, ungefär 1640 och 1 370. Huvudparten^av

dessa ärenden avsåg värnpliktiga. I vilken utsträckning ärendenas antal påverkas

av växlingar i fråga om tjänstgöringstidernas längd kan icke med

säkerhet bedömas.

Det ovan ifrågasatta ersättningssystemet med alternativ tillämpning av

en standardskala och olycksfallsförsäkringslagens regler skulle innebära, att

den årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga beräknades enligt 9 § olycks

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Tab. 5.

in

Föreslagna ersättnint

rsgrunder

Gällande ersättningsgrunder

Ersättning

1 ä

8 t

högst

ersättningsklass

i åldern

20-25 år

efter

25 år

d

c

b

a

Hel sjukpenning..........

180

210

420

189

210

231

252

o » med fam tillägg

225

255

465

~

Invaliditetsli vräntor:

210

229

252

100 %\ före 67 års

229

275

550

179

30 % j ålder ..........

54

65

130

54

63

69

76

25 % ..................

42

50

100

45

52

57

63

20 % ..................

33

40

80

36

42

46

50

10 % ..................

17

20

40

14

17

19

21

Efterlevandeli vräntor;

67

79

86

94

.... 100

200

» 1 barn..............

50

100

45

52

57

63

» änka och 2 barn . . ..

.... 200

400

157

184

200

221

252

» j »3 eller flerabarn 250

500

179

210

229

fallsförsäkringslagen, dock lägst till vissa i förordningen särskilt angivna

belopp. För ett sådant avsteg från olycksfallsförsäkringslagens regler torde

finnas fullgoda skäl, enär de skadade värnpliktiga i allmänhet varit fullt

arbetsföra före skadan, under det att de personer, som skadas genom olycksfall

i arbete, icke sällan äro åldringar, minderåriga eller partiellt arbetsföra.

Om relativt höga minimibelopp fastställas för beräkningen av värnpliktigs

årliga arbetsförtjänst, reduceras antalet av de fall, i vilka en skälighetsberäkning

enligt 9 §'' olycksfallsförsäkringslagen behöver göras. Å andra sidan

bör överkompensation såvitt möjligt undvikas. En indelning av de värnpliktiga

i åldersgrupper med olika minimibelopp synes vara lämplig; Däremot

torde det icke vara motiverat att föreskriva särskilda minimibelopp för värnpliktiga,

som erhållit officers- eller underofficersutbildning eller som eljest

ha mer omfattande tjänstgöringsskyldighet än värnpliktiga i allmänhet.

Åldersgrupperingen synes böra innebära, att ett lägre minimibelopp tillämpas

vid bestämmande av ersättning till värnpliktig för tid innan han uppnått

viss ålder, och ett högre minimibelopp vid bestämmande av ersättning för tid

därefter eller av ersättning till efterlevande. För fast anställt manskap och

hemvärnspersonal gäller redan nu en regel av detta slag, i det att arbetsförtjänsten

skall beräknas till minst 3 000 kronor vid bestämmandet av sjukpenning

efter utgången av det kalenderår, då den skadade fyllt 20 år, och vid bestämmande

av livränta. Den nu ifrågavarande regeln för de värnpliktiga synes

böra utformas så, att den kan göras tillämplig också på de nyssnämnda personalgrupperna.

I fråga om arbetsinkomsternas variation med åldern föreligga

stora skillnader mellan å ena sidan okvalificerade arbetstagare, som ofta nå

sin maximiinkomst redan i den första värnpliktsåldern, och å andra sidan

dem, som ägnat sig åt yrken med lång utbildnings- eller lärotid. Skilda

regler för olika yrkesgrupper kunna emellertid icke lämpligen uppställas i förevarande

sammanhang. Kommittén har därför stannat för att förorda, att ett

minimibelopp för arbetsförtjänstens beräkning, förslagsvis 3 000 kronor,

skall tillämpas vid bestämmandet av ersättning till skadade, som fyllt 20

men högst 25 år, och ett högre minimibelopp, förslagsvis 3 600 kronor, vid

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

bestämmandet av ersättning till skadade över 25 år eller av ersättning till

efterlevande. De sålunda beräknade minimibeloppen samt motsvarande belopp

vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor jämföras i tab. 5 med nu

utgående ersättningsbelopp för skador efter försvarsberedskapens slut, eventuella

familjebidrag ej inräknade.

De kroppsskador, som föranleda ersättning enligt 1927 års förordning,

iiro genomsnittligt sett betydligt allvarligare än skadorna genom olycksfall

i arbete. Ersättning enligt förordningen utgår nämligen endast för kroppsskada1''

av sådan varaktighet, att ersättningsberättigande påföljd kvarstår efter

militärtjänstgöringens eller anställningens upphörande1. I det övervägande

antalet ersättningsfall utgöras kroppsskadorna av kroniska sjukdomar, bland

vilka lungsjukdomarna äro den största gruppen. Har anmälan om kroppsskadan

inkommit till riksförsäkringsanstalten innan tjänstgöringen eller anställningen

upphört, meddelar anstalten snarast möjligt beslut, huruvida ersättningsrätt

principiellt föreligger eller icke; i förra fallet anmodas den

skadade att insända läkarintyg vid tjänstgöringens (anställningens) upphörande,

såvida ersättningsberättigande nedsättning av arbetsförmågan då

föreligger. Om ersättningsgrunderna för värnpliktiga ändras på sätt ovan

förordats, torde det vara lämpligt att den skadade i principbesluten anmodas

att jämte läkarintyg insända de erforderliga uppgifterna för bestämmande

av eventuellt familjetillägg till sjukpenning och för arbetsförtjänstens beräkning.

Inkommer skadeanmälan först efter tjänstgöringens eller anställningens

slut, bör ersättning utges med åtminstone minimibeloppen i avvaktan på de

nämnda uppgifterna. Om en massanhopning av ersättningsärenden uppkommer

vid förstärkt försvarsberedskap, kan ersättning också utges med åtminstone

minimibeloppen till dess en mera fullständig prövning medhinnes.

Även andra bestämmelser i 1927 års förordning än reglerna angående arbetsförtjänstens

beräkning och ersättningarnas storlek i förhållande till arbetsförtjänsten

böra överarbetas. Rätt till ersättning torde sålunda böra införas

för kroppsskada, som någon ådrager sig vid inskrivningsförrättning eller

vid prövning för vinnande av anställning såsom manskap. Bestämmelserna

om bedömande av skadas inflytande på arbetsförmågan torde böra ändras

på sådant sätt, att av skadan föranledd yrkesutbildning kommer att räknas

till de omständigheter, som skola beaktas vid bedömningen. Åtskilliga detaljbestämmelser

böra undergå större eller mindre jämkningar.

På grund av vad nu anförts föreslår kommittén att 1927 års förordning

ersättes av en ny förordning, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1949 och att

äga tillämpning dels å nya skadefall, dels å vissa under första halvåret 1949

inträffade fall. Redogörelse för detaljutformningen av förslaget lämnas i

speciell motivering nedan.

Vissa spörsmål angående ersättningsrätten in. m., som hava aktualitet

även i fråga om ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen, ämnar kommittén

behandla vid den pågående överarbetningen av lagen, enär de äro av

sådan beskaffenhet, att ställning till dem bör tagas i ett sammanhang.

Bestämmelserna i 1927 års förordning äga ej tillämpning på kroppsskador

som uppkomma under militärtjänstgöring å tid då riket befinner sig i krig.

Ej heller utgår ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för skada, som

förorsakas av krigsåtgärd under krig vari Sverige är indraget (1 § 3 stycket i

lagen). Förslag till ersättningsbestämmelser för dylika skador avgavs på sin

tid av sociala försvarsberedskapskoinmittén (SOU 1941: 1). Sedan särskilda

1 Den värnpliktiges tjänstgöring anses upphöra från hemförlovningen respektive anstånd

med återstående tjänstgöring. Angående sjukskrivna värnpliktigas hemförlovning (anstånd)

eller kvarblivande i tjänst stadgas i inskrivningsförordningen.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kanyl. Maj:ts proposition nr 96.

sakkunniga därefter utrett frågan om arbetsvärd åt krigsskadade, upprättades

inom socialdepartementet en promemoria med förslag till bestämmelser om

ersättning till krigsskadade och deras efterlevande. Denna promemoria var

föremål för remissbehandling under år 1944. Socialvårdskommittén har således

icke anledning att ingå på hithörande ersättningsfrågor. Ett fullföljande av

utredningen synes emellertid i hög grad angeläget från beredskapssynpunkt.

Kommitténs förslag beträffande äldre skadefall.

De förut nämnda ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser

äga tillämpning endast beträffande olycksfall, som inträffat efter

det att de nya bestämmelserna trätt i kraft. På samma sätt ha genom tidigare

lagändringar olika ersättningsgrunder kommit att gälla för fall som inträffat

före och efter lagändringarna. De sålunda uppkomna ersättningsskillnaderna

utjämnas endast i ringa mån genom de dyrtidstillägg, som i vissa fall utgå av

statsmedel. Vid de under senare år företagna prolongationerna av giltighetstiden

för 1943 års dyrtidstilläggsförordning har förutsatts, att socialvårdskommittén

skulle vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen m. m. undersöka

möjligheten av att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare,

som till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder

kommit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av

senare bestämmelser skolat intaga Uttalande härom har senast gjorts i andra

lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande 1948: 44, vari utskottet förklarade

sig vilja understryka angelägenheten av att förslag till frågans lösning

snarast förelädes riksdagen. Utredning i ämnet pågår inom kommittén

och skall om möjligt avges så snart att förslag kan föreläggas innevarande

års riksdag.

Att ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder hittills icke

kommit dem till godo, som skadats före lagändringarna, har icke hindrat att

sådan återverkande kraft givits vissa ändringar i militärersättningsbestämmelserna.

De år 1946 tillkomna provisoriska förbättringarna av värnpliktigas

ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades även dem som skadats

innan bestämmelserna trätt i kraft. Samtidigt beslöts, att enligt 1909 års förordning

utgående ersättningar till såväl värnpliktiga som annan där avsedd

personal (volontärer och stammanskap) skulle uppräknas i nivå med ersättningar

enligt lägsta ersättningsklassen för värnpliktiga i 1927 års förordning.

Den viktigaste skillnaden mellan 1927 års förordning och de av kommittén

förordade bestämmelserna för framdeles inträffande skadefall är, att ersättningarna

till skadade värnpliktiga och deras efterlevande enligt kommitténs-,

förslag icke skola såsom nu utmätas efter vissa antagna årsförtjänster, oberoende

av de skadades civila sysselsättningar och arbetsinkomster, utan bestämmas

i förhållande till de enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen

beräknade årliga arbetsförtjänsterna, i den mån ersättningarna därigenom

komma att överstiga vissa minimibelopp. Särskilt i de fall, då skadan medför

höggradig invaliditet eller leder till döden, bli ersättningarna enligt kommitténs

förslag i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningar enligt 1927 års

förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg.

Godtagas de av kommittén föreslagna ersättningsgrunderna för framdeles

inträffande skador under värnpliktstjänstgöring, kräver billigheten, att utgående

ersättningar för dessförinnan inträffade skador, som medfört alltjämt

bestående höggradig invaliditet eller lett till den värnpliktiges död, samtidigt

förbättras på sådant sätt, att de kunna anses bli åtminstone i stort sett likvärdiga

med de genomsnittliga ersättningarna i nya fall.

En omrcglering av ersättningarna i äldre fall enligt de för nya fall före8—173

49 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 96.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

slagna bestämmelserna skulle nödvändiggöra beräkningar av de årliga arbetsförtjänsterna

i enlighet med grunderna för 9 § olycksfallsförsäkringslagen.

Utredningar skulle få verkställas om den skadades sysselsättning och arbetsinkomst

vid den tid, då skadan inträffade. Att i den utsträckning, varom här

vore fråga, införskaffa utredningar om den skadades förhållanden under en

tid, som kan ligga flera årtionden tillbaka, torde få anses tämligen uteslutet

redan av praktiska skäl. Och då inkomstläget under en för länge sedan förfluten

tid icke bör bli bestämmande för ersättningarnas storlek framdeles,

skulle uppräkningar av ett eller annat slag bli nödvändiga. På grund av de

nämnda omständigheterna torde en omreglering av de äldre fallen enligt de

för nya fall föreslagna bestämmelserna icke ifrågakomma.

Vid den provisoriska förbättringen av de beredskapsskadades sjuk- och invaliditetsersättningar

har, såsom förut nämnts, tillämpats en dyrortsgradering,

som motiverades med de mellan olika orter rådande skillnaderna i fråga

om bostadskostnader och arbetslöner. Med dyrortsgraderingen åsyftades sålunda,

att ersättningarna skulle i viss mån anpassas efter de förlorade arbetsförtjänsterna.

En sådan gradering leder emellertid till andra resultat än en

gradering av ersättningarna efter den beräknade årliga arbetsförtjänsten. Vid

dyrortsgraderingen inverka icke de inom ortsgrupp''erna rådande inkomstskillnaderna

mellan olika yrkesgrupper. Därtill kommer, att de dyrortsgraderade

förmånerna omräknas, då den skadade flyttar till annan ortsgrupp, under det

att den årliga arbetsförtjänst, som vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen

beräknas för den skadade då invaliditetsersättning första gången fastställes,

blir allt framgent bestämmande för ersättningens storlek. Vid tilllämpningen

av de för beredskapsskadade gällande bestämmelserna har det

visat sig, att skadade med partiell invaliditet ofta byta bosättningsort.

De mellan olika orter rådande skillnaderna i fråga om arbetslöner och

bostadskostnader äro numera icke lika stora som förut. De skäl, som åberopades

för dyrortsgraderingen av de beredskapsskadades ersättningstillägg,

ha sålunda nu icke samma giltighet som tidigare. Den hittillsvarande, till

1935 års folkpensioneringslag knutna ortsgruppsindelningen kan givetvis icke

bibehållas. En särskild dyrortsgruppering på detta område kan näppeligen

ifrågakomma. För den händelse dyrortsgraderingen skulle bibehållas, torde

därför antingen nya folkpensioneringslagens eller de statliga lönereglementenas

femgruppsindelning få tillämpas. Detta skulle medföra en betydande

ökning av det administrativa besväret.

Om ersättningarna i de äldre fallen, såsom kommittén förordar, höjas på

sådant sätt, att de i genomsnitt bli av ungefär samma storlek som de föreslagna

ersättningarna i framdeles inträffande fall, bör dyrortsgraderingen

enligt kommitténs mening slopas åtminstone i de fall, där invaliditeten icke

är synnerligen hög. Vid de högsta invaliditetsgraderna torde en dyrortsgradering

få anses mera berättigad än i de lindrigare fallen. En dyrortsgradering

medför emellertid en komplicering av ersättningssystemet, som om möjligt

bör undvikas. Om den anordning med ersättningsutfyllnader i särskilda fall,

som kommittén nedan föreslår, kommer till stånd, bör dyrortsgraderingen

enligt kommitténs mening kunna helt slopas.

Att speciella ersättningstillägg infördes för de beredskapsskadade berodde

därpå, att ersättningarnas otillräcklighet framträdde särskilt starkt i dessa

fall, emedan de inkallade fingo i högre grad än medborgarna i allmänhet

bära bördorna av den förstärkta försvarsberedskapen och till stor del tillhörde

högre åldrar än de i fredstid tjänstgörande värnpliktiga. Ställning togs icke

till frågan, i vad mån skillnad mellan beredskapsskadade och övriga borde

göras vid en mera slutgiltig revision av ersättningsbestämmelserna (se ovan

s. 108). Såvida omregleringen, såsom socialvårdskommittén förutsatt, medför

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

115

att ersättningarna i de äldre fallen genomsnittligt sett höjas i nivå med ersättningarna

i nya fall, finns det enligt kommitténs mening icke tillräckliga skäl

till att bibehålla den i de provisoriska bestämmelserna gjorda åtskillnaden

mellan beredskapsskadade och andra.

Enligt de nuvarande bestämmelserna äro ersättningarna till olika kategorier

av värnpliktiga mycket olika. De under fredstjänstgöring skadade värnpliktiga

indelas i fyra ersättningsklasser, och de beredskapsskadade indelas

dels i tre ersättningsklasser, dels i tre dyrortsgrupper. Hela antalet ersättningsklasser

blir därigenom tretton. Enär de provisoriska ersättningstilläggen

icke utgå vid lägre invaliditetsgrader än 20 %, bli skillnaderna särskilt framträdande

vid de högre invaliditetsgraderna. Livräntornas högsta och lägsta

månadsbelopp äro vid 10 % invaliditet 21 och 14 kronor, vid 20 % invaliditet

52 och 36 kronor, vid 25 % invaliditet 85 och 45 kronor samt vid 100 % invaliditet

342 och 179 kronor eventuellt hjälplöshetstillägg oräknat. För de under

fredstjänstgöring skadade är högsta livräntan vid helinvaliditet utan hjälplöshetstillägg

252 kronor.

Genom att dyrortsgraderingen slopas åstadkommes en avsevärd utjämning

av ersättningsskillnaderna. Vidare torde omregleringen, såsom nämnts, böra

medföra en utjämning mellan de beredskapsskadade och övriga värnpliktiga.

De återstående skillnaderna bero på klassystemet. Dessa skillnader ha ökats

genom dyrtidstilläggen men påverkas däremot icke av de år 1946 införda provisoriska

tilläggen. Vid den nu förestående omregleringen böra grundlivräntorna

uppräknas till en skälig nivå, så att dyrtidstilläggen och de provisoriska

tilläggen kunna avvecklas. Uppräkningen innebär till stor del att ersättningarna

anpassas efter det försämrade penningvärdet. Om de av klassystemet

föranledda ersättningsskillnaderna anses böra kvarstå, är det — med hänsyn

till det ändrade penningvärdet — följdriktigt att låta skillnaderna bli större än

enligt de nuvarande bestämmelserna om grundlivräntornas storlek. Klassystemet

har emellertid både i sin gamla form och efter 1944 års revision främst haft

till följd att den värnpliktiges ålder vid skadetillfället i allmänhet blivit bestämmande

för ersättningens storlek allt framgent. Och vidare ha grunderna för

klassindelningen undergått förändringar, så att indelningen utfallit i viss mån

olika för värnpliktiga som skadats under olika tidsperioder (före den 3 september

1939, under tiden 3 september 1939—30 juni 1944 och efter sistnämnda

dag). De av klassindelningarna föranledda ersättningsskillnaderna torde under

sådana omständigheter knappast böra bevaras vid omregleringen.

På grund av det anförda torde omregleringen av de äldre ersättningarna

till värnpliktiga få i stort sett tillgå så, att de nuvarande tretton ersättningsklasserna

utbytas mot en enda skala, vars ersättningsbelopp äro i genomsnitt

ungefär likvärdiga med ersättningarna för nya fall. En sådan enhetlig

skala medför i vissa fall underkompensation, i andra fall överkompensation.

Båda konsekvenserna äro otillfredsställande, men de torde vara ofrånkomliga.

En enhetlig skala medför givetvis en betydande minskning av det administrativa

besväret. Detta blir framför allt fallet, om ersättningarna vid höggradig

invaliditet och efterlevandeersättningarna förbättras så mycket, att de

bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna i nya fall. Om så

sker, vilket kommittén såsom förut nämnts finner sakligt befogat, bör nämligen

den nuvarande, administrativt synnerligen besvärliga anordningen med

inkomstprövade familjebidrag kunna avvecklas.

I det följande diskuteras konstruktionen av en enhetlig skala för värnpliktiga

i äldre skadefall.

Vad invaliditetser sättningarna beträffar, inneburo de år 1946 tillkomna

provisoriska tilläggen en avvikelse från den tidigare gällande principen att

ersättningarna vid olika invaliditetsgrader skulle stå i samma proportion till

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

invaliditeten (vid helinvaliditet 2/3 av årsförtjänsten, vid partiell invaliditet

motsvarande lägre belopp). De provisoriska tilläggen ha nämligen förbehållits

skadade med minst 20 % nedsättning av arbetsförmågan. Denna omvärdering

av invaliditetsfallen har fullföljts vid de år 1948 beslutade ändringarna

i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt de nya bestämmelserna i lagen komma

invalider i åldrarna 18—67 år såsom nämnts att vid invaliditetsgrader över

25 % erhålla en livränteförhöjning, som stiger progressivt med invaliditetsgraden.

De sålunda antagna nya principerna böra givetvis beaktas vid omregleringen

av värnpliktigas ersättningar. Vidare är att märka, att de hittillsvarande

grunderna för invaliditetsbedömningen i stor utsträckning inneburit

en övervärdering av de smärre invaliditeterna, som ofta icke medföra

någon inkomstminskning sedan erforderlig tillvänjning medhunnits. Att låta

omregleringen medföra höjningar av de efter låga invaliditetsgrader utgående

livräntorna är under sådana omständigheter föga motiverat. Som allmän

förutsättning för omregleringen torde alltså böra gälla, att en avsevärd höjning

av ersättningarna bär lcomma till stånd i de svåra invaliditetsf allen, men

ringa eller ingen höjning i de lindriga fallen.

De nämnda livränteförhöjningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen innebära

i större mån än de provisoriska tilläggen åt värnpliktiga att skadade med

hög invaliditet gynnas. Sålunda är enligt de nya bestämmelserna livräntan vid

helinvaliditet inklusive förhöjning (till 67 år) nära fyra gånger så hög som

motsvarande belopp vid nedsättning av arbetsförmågan med en tredjedel; enligt

de för värnpliktiga gällande bestämmelserna är proportionen mellan ersättningarna

i dessa fall 3:1. Denna skiljaktighet mellan de nya grunderna och

de provisoriska, mera schematiska bestämmelserna för värnpliktiga är, såsom

framgår av det följande, av betydelse vid omregleringen av de värnpliktigas

ersättningar.

Om den hittillsvarande indelningen av de värnpliktiga i ett flertal ersättningsgrupper

frångås vid omregleringen, är det icke nödvändigt att bestämma

de nya beloppen i relation till en antagen arbetsförtjänst. Det kan då vara

lämpligare att låta omräkningen ske efter en i författningen intagen tabell,

som utvisar de nya ersättningarnas storlek vid olika invaliditetsgrader. I så

fall vinner man dels att ersättningarna vid olika invaliditetsgrader kunna avvägas

på ett friare sätt än vid tillämpning av en abstrakt formel, dels att

det blir lättare för den berörda allmänheten att orientera sig i bestämmelserna.

I första hand har man att taga ställning till huru stor livräntan vid helinvaliditet

bör vara. Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna för framtida

skadefall skulle lägsta livränta vid helinvaliditet komma att utgå med följande

belopp per månad: från 20 till 25 års ålder 229 kronor, mellan 25 och 67 års

ålder 275 kronor, från 67 års ålder 200 kronor. Maximibeloppen skulle bli 550

kronor före 67 års ålder och därefter 400 kronor''. Beträffande ersättningsbeloppens

genomsnittliga storlek kunna inga säkra antaganden göras. Från den

förut angivna utgångspunkten, att ersättningarna vid höggradig invaliditet

böra bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersättningarna i nya

fall, torde emellertid såsom skäliga månadsbelopp vid helinvaliditet

i äldre fall kunna betraktas 400 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67

år och 300 kronor för yngre och äldre livräntetagare. Vid hjälplöshetstillstånd

böra beloppen förhöjas med vårdbidrag om högst 150 kronor per månad i

överensstämmelse med de nya bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.

Huruvida de sålunda ifrågasatta standardbeloppen kunna anses lämpligt

avvägda är i huvudsak en ren bedömningsfråga. Ersättningar av denna storlek

skulle, såsom förut framhållits, medföra överkompensation i vissa fall men

underkompensation i andra. Till jämförelse med ersättningarna vid helinvaliditet

till följd av olycksfall i arbete må nämnas, att enligt de nya bestämmel
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

serna i olycksfallsförsäkringslagen fordras det en årlig arbetsförtjänst av

5 237 kronor för att livräntan i åldrarna 18—67 år skall utgå med 400 kronor

i månaden, en årlig arbetsförtjänst av 3 927 kronor för att livräntan i nämnda

åldrar skall utgå med 300 kronor i månaden, och en årlig arbetsförtjänst av

5 400 kronor för att livräntan efter 67 års ålder skall utgå med 300 kronor

i månaden.

För flertalet livräntetagare skulle de ifrågasatta standardbeloppen medföra

en mycket betydande förhöjning av ersättningarna. Lägsta livräntan vid

helinvaliditet är nu såsom nämnts så låg som 179 kronor i månaden. Högre

livränta än 300 kronor i månaden (utan eventuellt hjälplöshetstillägg) utgår

för närvarande blott till vissa beredskapsskadade värnpliktiga; för värnpliktiga

i högsta ersättningsklassen utgör livräntan jämte provisoriskt tillägg 342

kronor i högsta dyrortsgruppen och 317 kronor i mellangruppen, och i näst

högsta ersättningsklassen utgår 319 kronor i högsta ortsgruppen. I dessa fall

skulle omregleringen således medföra höjningar för tiden fram till 67 års ålder

och smärre sänkningar för tiden därefter. Något hinder för en sådan omreglering

föreligger icke, eftersom högsta beloppet av de för framtiden utfästa

förmånerna utgör blott 150 kronor i månaden.1

För fredstjänstskadade helinvalider i lägsta klassen skulle den föreslagna

livräntan mellan 25 och 67 års ålder innebära mer än en fördubbling av förmånerna

— bortsett från familjebidrag, folkpensionsförmåner, särskilda barnbidrag

och andra förekommande tilläggsunderstöd — och i näst lägsta klassen

skulle livräntan i det närmaste fördubblas. Det kan givetvis ifrågasättas, om

så kraftiga förhöjningar böra medges. Det avgörande vid beloppens avvägning

bör dock snarare vara, vilka belopp som kunna anses i och för sig rimliga, än

vilken procentuell förhöjning som — bortsett från tilläggsunderstöden — tillfaller

dem som hittills fått åtnöjas med de sämsta, oskäligt låga ersättningarna.

Onödiga kostnadsökningar böra givetvis undvikas, men den härav betingade

återhållsamheten synes icke böra medföra, att helinvalidernas ersättningar

bestämmas till lägre belopp än de ovan föreslagna. Genom förhöjningarna

kommer behovet av tilläggsunderstöd att väsentligen bortfalla. Större anledning

till återhållsamhet vid omregleringen finns vid de lindrigare fallen, som

utgöra det stora flertalet.

Vid invaliditetsgrader under 20 % utgår såsom nämnts intet provisoriskt

tillägg. Livräntornas månadsbelopp i de fyra ersättningsklasserna utgöra vid

10 % invaliditet cirka 14, 17, 19 och 21 kronor och vid 18 % invaliditet cirka

25, 30, 34 och 38 kronor (med dyrtidstillägget). Någon avsevärd höjning av

ersättningsnivån vid dessa låga invaliditetsgrader torde icke vara motiverad.

De fyra klasserna torde vid omregleringen lämpligen kunna sammanslås till

två, så att livränta före 25 års ålder utges med de belopp, som nu utgå i näst

lägsta klassen, och efter 25 urs ålder med de belopp, som nu utgå i högsta

Idassen. Dessa belopp motsvara ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

vid årsförtjänsterna 3 024 och 3 780 kronor. De sammanfalla således i det närmaste

med de belopp som föreslagits såsom minimiersättningar för värnpliktiga

vid framdeles inträffande skadefall (årsförtjänster 3 000 och 3 600 kronor).

Vid de närmast högre graderna av partiell invaliditet, 20 % och däröver,

är avvägningen av lämpliga standardbelopp för omregleringen icke lika enkel.

Eedan vid 25 % invaliditet medföra do provisoriska tilläggen stora skillnader

mellan livräntornas storlek för olika kategorier. För fred ssk ad a de värnpliktiga

variera månadsbelöppen vid denna invaliditetsgrad från kronor 44: 80 till kronor

63: 00 och för de beredskapsskadade från kronor 62: 50 till kronor 85: 50. Sist
1

Det intill 1949 urs utgång utfästa dyrtidstillägget utgör för lielinvalider i högsta

klassen (10 kronor per månad lutan lijälplöshotstillilgg). De provisoriska ersättningstilläggen

Uro icke, utfästa för viss tid.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

nämnda belopp motsvarar livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen efter en

årlig arbetsförtjänst av över 6 150 kronor. Att räkna upp ersättningarna i

flertalet fall till en så hög nivå kan icke gärna komma i fråga. Man får sålunda

utgå ifrån, att standardbeloppen för omregleringen måste ligga under

de högsta nu utgående beloppen. Härav torde följa, att en övergångsbestämmelse

om avvikelser från standardskalan är nödvändig. Denna bestämmelse

torde böra innehålla, att de livräntetagare, för vilka standardskalan skulle

medföra försämring, skola vara berättigade att även i fortsättningen åtnjuta

de före omregleringen utgående beloppen. Omräkning i dessa fall bör sålunda

äga rum endast om invaliditetsgraden ändras.

Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna för framtida fall skulle de lägsta

månadsbeloppen vid 20 % invaliditet bli kronor 33: 34 för skadade under 25

år och kronor 40: 00 för äldre skadade, och vid 25 % invaliditet skulle minimibeloppen

bli kronor 41:67 och 50:00. Standardbeloppen för äldre fall torde

böra vara något större. För skadade under 25 år torde lämpligen kunna väljas

de nuvarande ersättningsbeloppen för fredsskadade i lägsta klassen, vid

20 % invaliditet kronor 35: 84 och vid 25 % invaliditet kronor 44: 80. För

skadade över 25 år torde kunna väljas de nuvarande lägsta beloppen till beredskapsskadade,

vid 20 % invaliditet kronor 43:60 och vid 25 % invaliditet

kronor 62: 50.

Vid invaliditetsgrader över 25 % torde standardskalan böra, i överensstämmelse

med olycksfallsförsäkringslagens nya bestämmelser, upptaga olika belopp

för tid före och tid efter 67 års ålder.

De ovan föreslagna beloppen vid 25 % invaliditet motsvara för skadade

under 25 år livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen efter en årlig arbetsförtjänst

av 3 226 kronor, och för äldre skadade är motsvarande jämförelseinkomst

4 500 kronor. För de föreslagna beloppen vid helinvaliditet äro jämförelseinkomsterna,

såsom förut nämnts, 3 927 kronor före 25-årsåldern och

5 237 kronor i åldrarna 25—67 år. Om dessa utgångspunkter accepteras, torde

standardbeloppen vid invaliditetsgrader mellan 25 och 100 % böra avvägas så,

att jämförelseinkomsterna komma att stiga successivt inom ramarna av de

nyssnämnda inkomstbeloppen. Vid denna beräkningsgrund bli beloppen vid

de högre invaliditetsgraderna ungefär lika stora för skadade under 25 och över

67 år, och skillnaderna mellan beloppen vid de lägre graderna äro icke större

än att en sammanjämkning kan ske. Efter företagna jämkningar och avrundningar

erhålles följande tabell för månadsbeloppen vid vissa invaliditetsgrader:

Invaliditets-

grad

%

Månadsbelopp (kr.) i åldrarna

öer 25 men

under 67 år

under 25 och

över 67 år

30

85

65

40

125

95

50

165

125

60

205

155

70

250

185

80

300

220

90

350

260

100

400

300

En jämförelse mellan beloppen i kolumn 2 och de nu utgående beloppen

visar följande. Tabellbeloppen vid högre invaliditetsgrader än 60 % ligga

samtliga över de nuvarande maximibeloppen för beredskapsskadade, och beloppet

vid 60% motsvarar nära det nuvarande maximibeloppet (205:20).

Vid 50 % invaliditet ligger tabellbeloppet lägre än det nuvarande maximi
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

beloppet men högre än de åtta övriga beloppen för beredskapsskadade och

de fyra beloppen för fredsskadade. Vid 40 % invaliditet ligger tabellbeloppet

lägre än de nuvarande beloppen för tre kategorier beredskapsskadade men

högre än beloppen för de övriga sex kategorierna beredskapsskadade och

de fyra kategorierna av fredsskadade. Vid 30 % invaliditet understiger tabellbeloppet

sex av de nuvarande beloppen men överstiger sju.

Omedelbar användning av ersättningsskalan i kolumn 3 lfrågakommer i

stort sett blott för dem som skadats under fredstjänstgöring efter forsvarsberedskapens

slut. Vid invaliditetsgrader över 50 % överstiga tabellbeloppen

de nuvarande ersättningarna för samtliga grupper av fredsskadade och

för vissa beredskapsskadade. Vid 40 och 50 % invaliditet överstiga tabellbeloppen

de nuvarande beloppen för fredsskadade i näst högsta gruppen, och vid

30 % invaliditet ligger tabellbeloppet mellan de nuvarande beloppen för fredsskadade

i de båda mellersta klasserna. . ...

Av dessa jämförelser framgår att den föreslagna standardskalan skulle för

flertalet ersättningstagare medföra avsevärda ersättningsförbättringar, särskilt

vid de högre invaliditetsgraderna. En övergångsbestämmelse är, såsom

förut berörts, behövlig för att undvika ersättningsminskmngar i vissa fall,

men för det övervägande flertalet fall skulle de nya ersättnmgsbestammelserna

bli enbetliga och mycket enkla. Bestämmelserna om dyrtidstillägg och.

provisoriska ersättningstiilägg kunna avvecklas. De som en provisorisk tillläggsförmån

införda familjebidragen kunna, såsom framgår av den inledningsvis

lämnade redogörelsen för de gällande bestämmelserna, i en del fall utga

med större belopp än vederbörande skulle erhålla i ersättningsförbättrmg

vid omregleringen. I vissa fall kan en kännbar minskning av de sammanlagda

förmånerna uppkomma, om familjebidragen avvecklas. Det torde emellertid

icke vara erforderligt att enbart för dessa äldre fall bibehålla anordningen

med familjebidrag vid sidan av de från riksförsäkringsanstalten utgående förmånerna.

''Kommittén föreslår i stället, att riksförsaknngsanstalten skall bemyndigas

att i fall av detta slag utge_ ersättningsfyllnad med skäligt belopp.

I fråga om sjukpenningens storlek innebära de föreslagna ersättningsgrunderna

för nya fall att minimibeloppet av hel sjukpenning till värnpliktig i

åldern 20—25 år blir 6 kronor utan familjetillägg och kronor 7: 50 med dylikt

tillägg, minimibeloppet efter 25 års ålder 7 kronor utan och kronor 8: 50 med

familjetillägg, samt maximibeloppet 14 kronor utan och kronor 15: 50 med

familj etillägg. ....

Enligt de nuvarande provisoriska bestämmelserna variera sjukpenningarna

till fredsskadade värnpliktiga från kronor 6: 30 till kronor 8: 40 (fyra grupper)

och sjukpenningarna till beredskapsskadade från kronor 8: 3o till kionor 11. 2o

(nio grupper). i

Om livräntan vid helinvaliditet i de äldre fallen bestämmes till de ovan

föreslagna beloppen, 300 och 400 kronor i månaden, skulle motsvarande sjukpenningbelopp

bli följande: för värnpliktiga under 25 år 8 kionor utan och

kronor 9: 50 med familj etillägg, samt för äldre värnpliktiga respektive 10 kronor

och kronor 11:50.'' Dessa sjukpenningbelopp svara nämligen liksom de

föreslagna livräntorna vid helinvaliditet, mot årsförtjänsterna 3 927 och o 231

De nyssnämnda sjukpenningbeloppen skulle för de under fredstjänstgöring

skadade värnpliktiga alltid överstiga de nu utgående beloppen utom i de sällsynta

fall, där den skadade tillhör högsta ersättningsklassen. Forbattnngar

skulle också uppkomma för flertalet av de beredskapsskadade. Det är emellertid

att märka, att dessa belopp i flertalet fall bli lägre än de föreslagna

livräntebeloppen vid helinvaliditet. Har livränta utgivits för helinvaliditet,

torde hel sjukpenning för tid därefter böra motsvara livräntebeloppet per

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

dag räknat. Om livräntan vid kelinvaliditet i omreglerings fallen bestäms

till de föreslagna beloppen, 300 och 400 kronor per månad, torde hel sjukpenning

för efterföljande tider böra i regel utgå med 10 och 13 kronor per

dag. Sjukpenning av samma storlek torde också böra utgå, sedan ersättningsberättigande

tillstånd förelegat under viss längre tid, förslagsvis ett år. Bestämmelser

av detta slag torde böra införas icke blott för omregleringsfallen

utan även för framdeles inträffande fall. Frågan behandlas närmare i den

speciella motiveringen till militärersättningsförordningen (6 § 2 mom.).

I fråga om efterlevandelivräntorna finnas nu fyra ersättningsklasser för de

under fredstjänstgöring inträffade fallen och tre klasser för beredskapsfallen.

Oavkortad livränta till änka utgör i fredstjänstfallen lägst kronor

67: 20 och högst kronor 94: 50 i månaden, och i beredskapsfallen lägst kronor

93: 15 och högst kronor 109: 50 i månaden. Oavkortad barnlivränta varierar

i fredstjänstfallen från kronor 44: 80 till kronor 63: 00 och i beredskapsfallen

från kronor 62: 50 till kronor 73: 00 i månaden. Maximibeloppen av livränta

till föräldrar eller en av dem variera från kronor 51:45 till kronor 78:75 i

månaden. Avkortning sker i den mån livräntorna eljest skulle, dyrtidstillägg

och provisoriska tillägg oräknade, överstiga 2/s av den antagna, årliga arbetsförtjänsten

i vederbörande klass. t. ex. då änka och 3 barn äro livränteberättigade.

Livräntor till änka och barn utgår före livränta till föräldrar. I de

nämnda livräntebeloppen ingå dyrtidstillägg och — utom för föräldrar —

provisoriska ersättningstillägg. Med hänsyn till folkpensioneringens effektivisering

m. m. ansågos tillräckliga skäl icke föreligga för provisoriska ersättningstillägg

åt föräldrar (prop. 250: 1946, s. 63).

Ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder innebära,

att änkas livränta höjs från V4 till Va av den avlidnes årliga arbetsförtjänst

och att sammanlagda maximibeloppet av livräntor till flera efterlevande höjs

från 2/3 till Vs av arbetsförtjänsten.

Mot den föreslagna livräntan av 400 kronor i månaden vid helinvaliditet

svara enligt olycksfallsförsäkringslagens nya grunder en änkelivränta av 145,

en barnlivränta av 73 och ett sammanlagt maximibelopp av 364 kronor i

månaden. Kommittén föreslår, att dessa belopp, avrundade till 150, 75 och

375 kronor, fastställas för omregleringen av änke- och barnlivräntorna. Med

dessa beräkningsgrunder höjas samtliga änkelivräntor avsevärt, och barnlivräntornas

oavkortade belopp komma överlag att något- överstiga det nuvarande

maximibeloppet.

Vid de provisoriska förbättringarna år 1946 uppräknades, såsom förut

nämnts, ersättningarna enligt 1909 års förordning till värnpliktiga, volontärer

och stammanskap i nivå med ersättningar enligt 1927 års förordning till värnpliktiga

i lägsta ersättningsklassen. Samtidigt föreskrevs i 1927 år förordning

det förut nämnda särskilda minimibeloppet av 3 000 kronor för beräkning

i vissa fall av den årliga arbetsförtjänsten för fast anställt manskap;

syftet härmed var att tillförsäkra fast anställt manskap minimiersättningar

av ungefär samma storlek som de lägsta ersättningarna till värnpliktiga. Ersättningar

enligt 1927 års förordning på grund av skador, som före 1946 års

ändring drabbat fast anställt manskap, ha i åtskilliga fall beräknats efter så

låga årliga arbetsförtjänster som 1 800 och 2 100 kronor. Med hänsyn till att

det fast anställda manskapets tjänstgöringsförhållanden äro likartade med

de värnpliktigas, och då anställningen delvis träder i stället för värnpliktstjänstgöringen,

föreslår kommittén att de ovan angivna grunderna för omreglering

av de värnpliktigas ersättningar göras tillämpliga också på det fast

anställda manskapet. Samma grunder torde också böra gälla för omreglering

av eventuella ersättningar i anledning av skador som drabbat indelt

manskap.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

121

Ersättningar enligt 1927 års förordning eller enligt grunderna för förordningen

utgå i vissa fall enligt riksdagens eller Kungl. Maj:ts beslut för skador,

som inträffat under frivilligt deltagande i militärtjänstgöring, och i en del

andra fall. Emellanåt har ersättningen beräknats enligt samma grunder som

för värnpliktiga, emellanåt enligt de för anställd personal gällande grunderna.

Innan avgörande träffas angående omreglering av dessa ersättningar, torde

de nu löpande fallens beskaffenhet böra undersökas. Kommittén föreslår, att

Kungl. Maj:t skall äga besluta om tillämpning helt eller delvis av omregleringsbestämmelserna

på andra ersättningar enligt 1927 års förordning eller

grunderna däri än ersättningar till värnpliktiga samt fast anställt och indelt

manskap, ävensom på eventuella ersättningar enligt grunderna för 1909 års

förordning. Det torde vara lämpligt att riksförsäkringsanstalten i samband

med omregleringen av de värnpliktigas och manskapets ersättningar undersöker,

i vad mån andra ersättningsfall finnas, som böra omregleras efter

samma grunder, och avgiver förslag därom till Kungl. Maj:t.

I samband med en omreglering enligt de ovan föreslagna riktlinjerna böra

även vissa andra ändringar i ersättningsgrunderna företagas. För kommitténs

förslag härutinnan redogöres i den speciella motiveringen.

Vid den förut nämnda utredningen om förbättrad kompensation åt vissa

ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen ämnar kommittén även

undersöka vilka ersättningsförbättringar som böra komma till stånd i fråga

om sådana under militärtjänstgöring inträffade skadefall som icke omfattas

av den nu föreslagna omregleringen (skador som drabbat i 1927 års förordning

avsedd reservpersonal m. fl.).

Anspråk på ersättningar enligt militärersättningsförordningarna äro underkastade

tioårig preskription enligt de i 1862 års preskriptionsförordning givna

bestämmelserna. Beträffande ersättning enligt 1927 års förordning i anledning

av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, gäller vidare det särskilda

stadgandet, att ersättningsrätten är förverkad om icke underrättelse om

sjukdomen lämnats eller ersättning begärts inom tre år från tjänstgöringens

eller anställningens upphörande eller den senare tidpunkt då sjukdomen yppades

eller dödsfallet inträffade (23 §). När detta stadgande är tillämpligt, anses

bestämmelserna om tioårig preskription icke tillämpliga. Även 1909 års förordning

innehåller vissa särskilda preskriptionsbestämmelser (4, 12 och 14 §§).

I åtskilliga fall, då föreskriven tid för väckande av ersättningsanspråk försuttits,

har ersättning utverkats på extraordinär väg. Biksdagen har år 1944

i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 385) anhållit om övervägande av frågan angående

ändrade regler om preskription av fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

eller 1927 års militärersättningsförordning. Ärendet

överlämnades av Kungl. Maj:t till socialvårdskommittön och kommer att upptagas

till behandling vid den pågående översynen av olycksfallsförsäkringslagen.

Tills vidare vill kommittén föreslå, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens

bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta, att anspråk på ersättning

eller fortsatt ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

må upptagas till prövning utan hinder av att föreskriven tid

för anspråkets framställande försuttits.

Såsom en övergångsanordning har i det föregående föreslagits, att riksförsäkringsanstalten

skall kunna utge skälig ersättningsfyllnad för det fall att

ersättning efter omregleringen understiger förut utgående ersättning jämte

familjebidrag. Sådan ersättningsfyllnad torde ifrågakomma endast i en ringa

del av samtliga ersättningsfall. Några detaljerade regler angående fyllnadsbeloppens

beräkning och storlek torde icke böra uppställas, utan riksförsäkringsanstalten

synes böra få befogenhet att tills vidare efter fri prövning

bestämma de belopp som med hänsyn till samtliga omständigheter i fallen

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

finnas vara skäliga. Föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t

efter riksdagens bemyndigande.

I de fall, då ersättningstagaren åtnjuter inkomstprövad folkpensionsförmån

eller särskilt barnbidrag, bör den vid omregleringen uppkommande ersättningsförbättringen

medföra att förmånen i fråga indrages eller minskas. I

riksförsäkringsanstaltens beslut angående omreglering av ersättningar till

skadade med höggradig invaliditet eller i åldrar över G7 år samt av ersättningar

till efterlevande torde böra angivas, att omregleringen kan komma att

föranleda omprövning av eventuellt utgående inkomstprövad förmån från pensionsstyrelsen.

Vidare böra omregleringsbesluten i lämplig utsträckning delgivas

pensionsstyrelsen. Kommittén förutsätter, att samråd mellan riksförsäkringsanstalten

och pensionsstyrelsen kommer att äga rum i dessa hänseenden.

Speciell motivering.

Förslaget till ny militärersättningsförordning.

1 §•

1 mom. överensstämmer i stort sett med 1 § 1—2 stycket i 1927 års förordning.

Vissa skiljaktigheter föreligga beträffande de uppräknade personalkategorierna.

Manskap på civilanställningsstat har här icke medtagits, enär

sådan stat numera icke förekommer. Bland de frivilliga har hemvärnspersonalen

medtagits, enär denna personals ersättningsrätt icke på sådant sätt

avviker från övriga frivilligas, att särskild förordning är behövlig. Med hemvärnspersonal

förstås, i enlighet med 6 § hemvärnskungörelsen (SFS 1947:

673) hemvärnsmän inklusive hemvärnsbefälet, extra hemvämsmän, hemvärnsrekryter

och hemvärnspojkar.

Av det fast anställda manskapet undantogos vid 1944 års ändringar i 1927

års förordning högbåtsmän och överfurirer från ersättningsrätt enligt förordningen,

enär de hade rätt till tjänste- och familjepension (prop. 1944: 107,

s. 22). I övergångsbestämmelse föreskrevs dock, att djdika beställningshavare

skulle alltjämt anses tillhöra det i förordningen avsedda fast anställda manskapet,

i den män de tillträtt sina beställningar före den 1 juli 1944 (SFS

1944:316). Likaledes föreskrevs, att flaggkorpraler, högbåtsmän och överfurirer,

vilka som pensionsavgångna före nämnda dag inträtt i reserv, skulle

anses tillhöra den i förordningen avsedda icke ständigt tjänstgörande fast

anställda personalen. Vid olycksfall i tjänsten och yrkessjukdom äro de

undantagna manskapsgrupperna — liksom annan vid försvarsväsendet anställd

personal, som icke omfattas av förordningen -— berättigade till ersättningar

enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Från sådan ersättning

göres enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen avdrag på visst sätt för

utgående pension i anledning av kroppsskadan. Avdrag görs däremot icke för

ålderspension.

Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande

lydelse vid 1948 års ändringar i lagen. Det förutsattes emellertid, att frågan

om reglering av förhållandet mellan livräntor och pensioner skulle, såsom

socialvårdskommittén hade föreslagit, upptagas till ny behandling vid den

planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas allmänna bestämmelser

(prop. 1948:235, s. 53). Kommittén vill här ånyo understryka angelägenheten

av att uppmärksamhet ägnas denna fråga, som för de militära beställningshavarnas

vidkommande är av särskild betydelse på grund av de

låga pensionsåldrarna. Sammanlagda beloppet av livränta efter hög invalidi-’

tetsgrad och oavkortad ålderspension kan för stora personalkategorier bli

högre än den före avgången åtnjutna lönen. Å andra sidan bör beaktas, att

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

livräntorna vid de högsta invaliditetsgradema kunna vara avsevärt förmånligare

än de sjukpensioner, vartill högbåtsmän och överfurirer samt personal

med något högre tjänsteställningar äro hänvisade, om de måste lämna tjänsten

på grund av annan sjukdom än yrkessjukdom. Även furirer hava numera pensionsrätt

såsom extra ordinarie tjänstemän, men till följd av den korta anställningstiden

bli deras pensionsförmåner icke så stora, att de i förevarande

sammanhang böra undantagas från ersättningsrätt.

Den ovannämnda, år 1944 tillkomna övergångsbestämmelsen har icke medtagits

i förslaget. I övrigt innebär förslaget inga ändringar beträffande förordningens

tillämpningsområde i fråga om den vid försvaret anställda personalen.

I 2 mom. har intagits den i allmänna motiveringen föreslagna bestämmelsen

om ersättningsrätt för skador vid inskrivning till värnpliktstjänstgöring

eller prövning för vinnande av anställning som manskap. Bestämmelsen har

avfattats så, att ersättning kan utges även då skada inträffar under omständigheter

som enligt Kungl. Maj:ts förordnande skola jämställas med inskrivning

eller prövning.

I 3 mom. har intagits det i nuvarande 1 § sista stycket givna bemyndigandet

för Kungl. Maj:t att besluta om ersättning till personer, som eljest icke

skulle vara ersättningsberättigade.

2 §■

Enligt de nuvarande, år 1944 tillkomna bestämmelserna gäller bland

annat, att militärtjänstgöring under vissa förutsättningar anses hava varit för

handen även då vederbörande under tjänstgöringsfri tid vistats inom tjänstgöringsorten

eller i dess omgivning. Efter dessa bestämmelsers tillkomst har

personalen erhållit avsevärt vidgad rätt att under fritid uppehålla sig på annan

ort. Det år 1944 tillkomna stadgandet torde dock fortfarande vara ändamålsenligt

och har medtagits i förslaget.

Likaså har i förslaget intagits den nuvarande bestämmelsen att vissa frivilliga

utbildningskurser skola anses som militärtjänstgöring.

I fråga om hemvärnspersonalen bör liksom enligt de nuvarande bestämmelserna

(1 § SFS 1941:593) gälla, att av befälet anordnad frivillig tjänstgöring

likställes med den obligatoriska tjänstgöringen.

Enligt 2 § i 1927 års förordning anses militärtjänstgöring hava varit för

handen även då vederbörande färdats till eller från tjänstgöringen, såvida

färden föranletts av och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen

eller med permission eller annan ledighet. Motsvarande stadgande

i förordningen för hemvärnspersonalen, vilket tillkom före 1944 års ändringar

1 1927 års förordning, innehåller att i tjänstgöringen inbegripes sådan färd

till och från tjänstgöringsstället, som föranledes av och står i omedelbart samband

med tjänstgöringen. I förslaget har den nuvarande bestämmelsen i 1927

års förordning intagits och gjorts tillämplig även beträffande färder i samband

med inskrivning eller prövning.

3 §•

De föreslagna bestämmelserna i 1—2 styckena ersätta de nuvarande stadgandena

i 19 § av 1927 års förordning, 2 § i förordningen för hemvärnet och

2 § i kungörelse den 22 juni 1944 (nr 466) angående frivillig personals hänförande

under 1927 års förordning. För hemvärnet gäller nu generellt, att

sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses vara adragen under

tjänstgöringen därest denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit

till sjukdomen. Den i 19 § 1 mom. av 1927 års förordning intagna presumtionsregeln

beträffande sjukdom, som yppas under tjänstgöringen, har således icke

gjorts tillämplig på hemvärnets personal. För de i 1944 års kungörelse av
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Alaj:ts ''proposition nr 96.

sedda frivilliga skall presumtionsregeln däremot tillämpas, men endast såvida

den tjänstgöring, under vilken sjukdomen yppats, omfattat minst sex

dagar i en följd med en genomsnittlig arbetstid av sex timmar för dag.

I fråga om sådana smittosamma sjukdomar, som ha kort inkubationstid

eller uppträda som lokala epidemier, kan det låta sig göra att med bestämdhet

„s^or av säkerhet avgöra om sjukdomen är ådragen under militärtjänstgöring

eller ej. I andra tall är det ofta mer eller mindre osäkert om

och i vad mån ett orsakssamband med tjänstgöringen realiter föreligger. Den

i. 1927 års förordning uppställda presumtionsregeln beträffande °cfe under

tjänstgöringen yppade sjukdomarna ökar de insjuknades möjligheter att erhålla

ersättning i svårbedömda fall och underlättar prövningen. För att sjukdomen

skall anses vara yppad förutsättes enligt förarbetena till bestämmelserna,

att den framträtt med tydliga sjukdomssymptom eller eljest blivit av

läkare konstaterad.

Enligt förslaget skall presumtionsregeln tillämpas då sjukdom yppas under

pågående tjänstgöring, inskrivning eller prövning. Vid förslagets‘utarbetande

har övervägts, om regelns tillämplighet borde i någon män inskränkas, så att

den bleve tillämplig på sjukdom som yppades efter det att tjänstgöring eller

prövning varat under längre tid i en följd än en dag. En sådan begränsning har

emellertid icke ansetts vara av egentlig praktisk betydelse, enär det ligger

i sakens natur, att presumtionen försvagas om tjänstgöringen eller prövningen

pågått så kort tid som högst en dag.

När en sjukdom, som framträtt redan före tjänstgöringen, inskrivningen

eller prövningen, befinnes ha försämrats under denna, bör presumtionsregeln

tillämpas beträffande försämringen.

Enligt sista stycket skall gälla, att de i det följande givna bestämmelserna

om olycksfallsskador skola tillämpas även beträffande annorledes ådragna

sjukdomar och att dagen för sjukdomens yppande därvid jämställes med

dagen för olycksfallet. Genom den förra delen av stadgandet vinnes, att avfattningen

av de efterföljande paragraferna kan förenklas. Den senare delen av

stadgandet är av betydelse vid tillämpning av karensregeln för sjukpenning

(6 § 2 mom., 1 punkten), bestämmelsen om efterlevande makes rätt till livränta

(7 § 1 st.) och reglerna om beräkning av den sjukes årliga arbetsförtjänst

(9 § 1 st., jfr 9 § olycksfallsförsäkringslagen).

De medicinska sambandsfrågorna komma att ägnas ytterligare uppmärksamhet

när vissa försäkringsmedicinska spörsmål vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen

upptagas till behandling. Därvid kommer bland annat

att övervägas, om ersättning bör i större utsträckning än hittills medges för

komplikationer till operativa ingrepp och andra behandlingsåtgärder.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i 1927 års förordning. 5 6

5 §''

De i paragrafens båda första punkter intagna bestämmelserna angående

lämnandet av underrättelse om skada, som någon ådrager sig under militärtjänstgöring,

motsvara innehållet i 14 § 1 st. av 1927 års förordning. Enligt

den tillagda tredje punkten meddelar Konungen erforderliga föreskrifter angående

motsvarande underrättelser om andra i förordningen avsedda skador

samt angående skyldigheten att avgiva anmälningar till riksförsäkringsanstalten.

6 §■

Paragrafen motsvarar samma paragraf i olycksfallsförsäkringslagen enligt

lagrummets nya lydelse (SFS 1948:420).

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition ni 96.

Det i 1 mom. som andra punkt införda stadgandet om skyldighet för den

skadade att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som den militära

myndigheten eller riksförsäkringsanstalten tillkallar, motsvarar 20 § sista

punkten i olycksfallsförsäkringslagen och 14 § 2 st. i 1927 års förordning.

I 2 mom. har som sista stycke intagits det i allmänna motiveringen (s. 120)

föreslagna stadgandet att sjukpenningen i vissa fall skall vara av samma storlek

som livränta.

I det betänkande av socialvårdskommittén, som lades till grund för de

senaste ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder, anförde

kommittén bland annat, att det i och för sig icke vore omotiverat, att ersättningen

vid bestående arbetsoförmåga utginge efter förmånligare grunder än

vid övergående arbetsoförmåga, men att gränsen mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd

kunde vara flytande, samt att det emellanåt inträffade, att ett

invaliditetstillstånd avbrötes av nytt sjukdomstillstånd (prop. 1948: 235, s. 74).

Vid förslagets utarbetande hade övervägts bestämmelse därom, att sjukersättning

efter förloppet av viss längre tid, t. ex. ett halvt år efter olycksfallet,

skulle bestämmas efter samma grunder som invaliditetsersättning. Med hänsyn

till bland annat det förhållandet, att bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning skedde på i viss mån olika sätt vid sjukdoms- och invaliditetstillstånd,

hade emellertid tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att i det dåvarande

sammanhanget föreslå en dylik särbestämmelse. Samma fråga berördes

även i kommitténs senare avgivna förslag angående vissa följdändringar i

1927 års förordning m. m. Förslaget innebar bland annat, att de i förordningens

20 § föreskrivna inskränkningarna i rätten till ersättning i form av

sjukpenning m. nr. skulle upphävas; så har numera skett. I motiveringen anförde

kommittén, att vid den fortsatta översynen syntes få övervägas en gränsdragning

av annat slag mellan sjuk- och invaliditetsersättningar vid kroniska

sjukdomar. Med hänsyn till att ersättningen vid höggradig invaliditet bleve

förmånligare än sjukpenning, kunde måhända ifrågasättas uppställandet av

en regel till ledning för bestämmandet av den tidpunkt, från vilken ersättning

vid kronisk sjukdom borde utgå i form av invaliditetsersättning.

Enligt militärersättningsbestämmelserna utgår ofta livränta på grund av

kronisk sjukdom. Det förekommer icke sällan, att tillståndet akutiseras, så

att förutsättningar uppkomma för att utgiva sjukpenning i stället för livränta.

Även vid olycksfallsskador händer det emellanåt, att ett invaliditetstillstånd

avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Då beloppet av hel sjukpenning enligt de

allmänna reglerna blir mindre än livräntebeloppet per dag vid helinvaliditet,

kan det sålunda lätt inträffa — om annat icke föreskrives — att en försämring

i tillståndet ger anledning till en minskning av ersättningen. På grund härav

föreslås, att sjukpenning, som utgives efter det att livränta för helinvaliditet

utgivits, skall vid arbetsoförmåga motsvara beloppet per dag av sådan livränta

och vid nedsättning av arbetsförmågan utgå med det lägre belopp, som

svarar mot graden av nedsättningen. Emedan gränsen mellan sjukdoms- och

invaliditetstillstånd ofta är flytande, särskilt vid kroniska sjukdomar, föreslås

vidare, att samma regel skall tillämpas sedan ersättning i form av sjukpenning

eller livränta utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Vid

den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen ämnar kommittén upptaga

frågan om införandet av en dylik bestämmelse även i lagen.

3 mom. överensstämmer med 6 § 3 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande

tillämpningen av stadgandet om utbyte av livränta mot kapitalbelopp

anföras vissa synpunkter nedan under 8 och 20 §§.

4 mom. överensstämmer med stadgandet i 6 § 3 st. i 1927 års förordning.

Detta stadgande undergick år 1944 viss ändring, som enligt motiveringen

huvudsakligen var av redaktionell art- (prop. 107, s. 35). ltiksförsäkrings
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

anstalten hade föreslagit, att stadgandet skulle givas det innehållet att ersättning

enligt 6 § icke skulle utgå så länge den anställning eller tjänstgöring

varade, under vilken skadan hade inträffat. I motiveringen hade anstalten

anfört, att tveksamhet rått, huruvida en person, som åtnjöte livränta, ägde

uppbära denna under en senare tjänstgöring; ett förtydligande härutinnan

ansågs önskvärt. Med hänsyn till de sålunda gjorda uttalandena vid 1944 års

ändring torde få förutsättas, att stadgandet icke inverkar på den skadades rätt

att uppbära ersättning under ny anställning, respektive ny tjänstgöring. I

vissa fall kan emellertid avdrag enligt 11 § ifrågakomma under den senare

perioden.

7 §■

De föreslagna bestämmelserna motsvara 7 § olycksfallsförsäkringslagen. En i

lagen intagen bestämmelse därom, att änkling, som försummat sin försörjningsplikt,

mister eventuell rätt till livränta, har dock icke medtagits här,

enär denna bestämmelse torde sakna praktisk betydelse.

8 §•

Bestämmelserna i första stycket äro desamma som i 9 § av 1927 års förordning.

I förhållande till 8 § olycksfallsförsäkringslagen föreligger den

skiljaktigheten, att den skadades kön icke upptagits bland de omständigheter,

som skola beaktas vid bedömandet av skadans inverkan på arbetsförmågan.

Könet torde emellertid icke böra tillmätas betydelse annat än indirekt genom

det föreskrivna hänsynstagandet till den skadades yrke.

I tillämpningen ha s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanliga invaliditetsgraderna

vid olika slags skador, kommit att erhålla mycket stor betydelse

som rättesnöre för bedömningen. Önskemål ha i olika sammanhang

framkommit om ökat hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda

fallen. Kommittén har vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen upptagit

frågan om ändrade bestämmelser för bedömningen, men frågan är icke slutbehandlad.

De gällande bestämmelserna lämna emellertid vidsträckt utrymme

för hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda fallen. Det förhållandet,

att översyn av bestämmelserna pågår, bör enligt kommitténs mening icke

betraktas som hinder för en ökad differentiering av bedömningen. Kommittén

anser det vara särskilt angeläget, att större avseende än hittills fästes vid de

skadades anpassningssvårigheter under den första tiden av invaliditetstillståndet,

icke minst vid de kroniska sjukdomarna, som utgöra huvudparten av

ersättningsfallen enligt militärersättningsbestämmelserna.

Enligt de hittillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen bör den.

beräknade invaliditetsgraden icke sänkas av den anledningen, att skadans

faktiska betydelse i det särskilda fallet minskas till följd av nyförvärvad

yrkesutbildning. Då planmässig yrkesomskolning av invalider numera bedrives

i betydande omfattning, är en ändring av bedömningsprinciperna i detta

hänseende påkallad.

Vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst anfördes i ett remissyttrande,

att det syntes ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga försorg

om att skadade komme i tillfälle att lära ett nytt yrke, och att nyförvärvad

yrkesskicklighet borde kunna föranleda jämkning av fastställd livränta, dock

icke så att den skadades intresse av att genom arbete skaffa sig ökade inkomster

kvävdes. Föredragande departementschefen ansåg emellertid, att

något stadgande om jämkning i dylika fall icke borde intagas i lagen, och

uttalade i detta hänseende följande:

»Vad beträffar förslaget att medgiva jämkning i ersättningen även i sådana

fall — -— — där arbetaren på grund av nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr Hd.

minska de ekonomiska följderna av olycksfallet, torde en dylik möjlighet till

jämkning ej vara av den betydelse, som vid ett första påseende skulle kunna

förefalla. Om invaliditeten är ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta

med den verksamhet, han förut idkat, och om han därvid vinner väsentligt

ökad arbetsförmåga, kan jämkning äga rum redan på grund av de i 8 §

föreslagna bestämmelserna. År invaliditeten däremot väsentlig, eller har

arbetaren helt förlorat arbetsförmågan, torde han i förra fallet endast mera

sällan och i senare fallet överhuvudtaget icke kunna genom nyförvärvad yrkesskicklighet

inom annan näringsgren skaffa sig någon avsevärd arbetsförtjänst.

Skulle emellertid detta i enstaka fall inträffa, synes det i allmänhet varken

från det allmännas synpunkt klokt ej heller billigt att beröva arbetaren den

ersättning, som redan tillerkänts honom på grund av den svåra kroppsskada,

som uppkommit genom olycksfallet, och av vilken han allt framgent har betydande

men.»

I en proposition till 1926 års riksdag (nr 109) angående ändrad organisation

av försäkringen och vissa ändringar i ersättningsgrunderna föreslogs bland

annat att försäkringsinrättningen skulle äga rätt att, där så lämpligen kunde

ske, med den skadades samtycke bereda honom yrkesutbildning, som kunde

vara ägnad att väsentligen öka hans förvärvsmöjligheter, samt att jämkning

i ersättningen skulle kunna äga rum, när utbildning, som inrättningen sålunda

bekostat, lett till att förvärvsmöjligheterna väsentligen ökats.

I motiveringen till de nämnda förslagen -— som liksom organisationsförslaget

förföllo vid riksdagsbehandlingen — uttalade departementschefen, att

den bästa ersättningen till en arbetare, som genom olycksfall blivit oförmögen

till sitt tidigare yrkesarbete, torde givas genom att bereda honom möjlighet

till verksamhet i annat yrke. Om yrkesutbildningen i fråga lämnats genom

försäkringsinrättningens ingripande och på dess bekostnad, borde förvärvsförmågans

återvinnande kunna medföra nedsättning av livräntan; ett fortsatt

utgivande av penningbelopp i full utsträckning skulle nämligen i dylika fall

uppenbarligen innebära en dubbelersättning. Samma skäl gällde icke för avdrag

i de fall, då den skadade själv hade bekostat sin yrkesutbildning. Börande

sådana fall kunde vidare, i överensstämmelse med det ovan refererade dcpartementschefsuttalandet

år 1916, sägas att av psykologiska skäl en nedsättning

ej borde ske, enär detta kunde motverka en strävan efter yrkesutbildning.

Vid de gällande bestämmelsernas tillkomst utgick man från att det endast

undantagsvis komme att inträffa, att invalids förmåga till förvärvsarbete

väsentligt ökades genom utbildning till nytt yrke. Numera är läget helt annorlunda.

Omskolningsverksamhet av betydande omfattning bedrives av både

pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. I förevarande sammanhang

är särskilt den under sistnämnda myndighet sorterande »arbetsvärden» av

betydelse. Erfarenheten har visat, att arbetsvärdens rätta handhavande kräver

en speciell sakkunskap och ingående kännedom om invaliders utkomstmöjligheter

på olika områden. De organ, som ha att utge invaliditetsersättningarna,

äro icke utrustade med sådan sakkunskap. Då fråga uppkommer, om en livränteberättigad

invalid bör erhålla yrkesutbildning, torde avgörandet böra

träffas av de sakkunniga myndigheterna i samma ordning som för invalider

utan rätt till livränta. Bidrag till utbildningskostnaderna torde likaså böra

medges de livränteberättigade invaliderna i samma ordning som för andra

invalider med liknande ekonomiska villkor och levnadsförhållanden. Kostnadernas

storlek är mycket olika i olika fall, beroende på om utbildningen kan

erhållas i hemorten eller ej, huru länge utbildningen pågår, om några avgifter

behöva erläggas, om ersättning utgår för det presterade arbetet o. s. v. Dessa

omständigheter synas icke böra inverka vid invaliditetsgradens bedömande

efter utbildningens slut.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

När man tidigare diskuterat yrkesutbildningens inverkan vid invaliditetsbedömningen,

har frågeställningen varit om den genom utbildningen åstadkomna

förbättringen av den skadades utkomstmöjligheter borde föranleda

minskning av den fastställda livräntan. Har utbildningen lett till en väsentlig

och varaktig minskning av skadans betydelse, är det fullt rimligt, att livräntans

storlek jämkas. Man bör emellertid också beakta, att en utbildning, som

kan leda till ett så gott resultat, i allmänhet drager avsevärd tid och att den

skadade då får avstå från förvärvsarbete (i den mån icke utbildningsarbetet

är förenat med vederlag). En höjning av ersättningen under utbildningstiden

på grund av ökat inkomstbortfall torde vara lika rimlig som en sänkning sedermera,

när utbildningen lett till åsyftat resultat.

På grund av det anförda ha i 8 § som ett nytt andra stycke intagits bestämmelser.

därom, att invalids yrkesutbildning skall under vissa förutsättningar

tagas i betraktande vid bedömandet av arbetsförmågans nedsättning. En av

förutsättningarna är, att utbildningen kan, med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter, anses ha tillkommit huvudsakligen för att minska

skadans inverkan på den skadades förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst.

Bestämmelserna äro således icke avsedda att komma i tillämpning i

det fall, att den skadades utbildning visserligen kan vara ägnad att minska

skadans inflytande men icke är att anse som tillkommen huvudsakligen i

detta syfte, t. ex. då en skadad värnpliktig ägnar sig åt studier, som redan

tidigare påbörjats eller planerats eller som eljest kunna antagas ha kommit

till stånd, även om skadan icke hade inträffat. I sådana fall skall bedömningen

ske enligt huvudbestämmelserna i första stycket, som bland annat innebära,

att olika invaliditetsgrader tillämpas för kroppsarbetare och intellektuella

arbetare. Om emellertid andra stycket är tillämpligt, skall vid bestämmandet

av ersättning under utbildningstiden beaktas i vad mån den skadade genom

utbildningen hindras från att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga i förvärvsarbete,

varmed även förstås i utbildningen ingående avlönat arbete. Å

andra sidan skall, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans

betydelse, skälig hänsyn tagas därtill vid prövning av rätten till ersättning

efter utbildningens slut.

De i andra stycket intagna bestämmelserna kunna leda till att fastställd

invaliditetsgrad sänkes trots oförändrat tillstånd, enär den skadade genomgått

utbildning med gynnsamt resultat. Till följd härav uppkommer fråga,

om dessa bestämmelser begränsa möjligheten att helt eller delvis utbyta livränta

mot engångsbelopp (6 § 3 mom. sista stycket). Någon sådan effekt av

egentlig betydelse torde dock icke uppkomma, enär invaliditeten i de fall, där

en tillämpning av dessa bestämmelser är aktuell eller framstår som icke

osannolik, i regel torde vara så betydande, att tillräckligt utrymme för ifrågakommande

utbyte finnes, även om man räknar med att livräntan kan komma

att minskas.

9 §-

Denna paragraf innehåller de i allmänna motiveringen förordade grunderna

för beräkning av de skadades årliga arbetsförtjänster.

Särskilt i fråga om de värnpliktiga kunna beräkningarna vara förenade med

betydande osäkerhetsmoment. Det kan eventuellt komma att visa sig lämpligt,

att vissa särskilda regler uppställas för de fall, då beräkningen väsentligen blir

en skälighetsprövning. En tänkbar metod torde i så fall vara, att vissa normalbelopp

uppställas — t. ex. ett belopp för var och en av de å värnpliktiga tilllämpliga

sjukpenningklasserna — av vilka det belopp, som kan anses närmast

motsvara den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst, skall tillämpas vid livräntas

bestämmande.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

I fråga om dem, som arbeta för föräldrarnas räkning utan avtalad lön eller

mot låg lön, förutsätter kommittén, att den årliga arbetsförtjänsten kommer

att beräknas till det belopp, som kan anses skäligt med hänsyn till de för

jämförlig lejd arbetskraft vanliga lönerna.

10 §''

Första stycket innehåller i något förkortad form det nuvarande stadgandet

i 10 § första punkten av 1927 års förordning om rätt för riksförsäkringsanstalten

att bereda den skadade vård på sjukvårdsanstalt. En i 1927 års förordning

intagen bestämmelse, enligt vilken sådan vård utan den skadades medgivande

kan komma till stånd endast med stöd av läkarintyg, har icke medtagits,

enär den saknar praktisk betydelse.

Enligt andra stycket skall sjukpenningavdrag under vårdtid liksom enligt

10 § olycksfallsförsäkringslagen utgöra 1 krona 50 öre för dag, dock högst

hälften av sjukpenningen.

I 10 § tredje stycket av 1927 års förordning stadgas, att riksförsäkringsanstalten

i vissa fall äger bereda livräntetagare naturaförmåner eller anstaltsvård

i stället för livräntan eller del därav. Enligt förslaget skall detsamma

gälla i fråga om sjukpenning. Yidare föreslås, att ersättning i form av naturaförmåner

skall kunna utges, förutom då ersättningstagaren är hemfallen åt

dryckenskap, även vid allvarligt läkemedelsmissbruk. Vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen

bör 10 g däri ändras på samma sätt.

11 §.

De i 1 mom. 1 stycket intagna allmänna reglerna om avdrag från ersättning

i sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, överensstämma med 11 §

1 stycket i 1927 års förordning. Övriga bestämmelser i 1—2 mom. ansluta sig

till den nya lydelsen av 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

I fråga om personalen vid driftvärnet — den del av hemvärnet som verkar

för det omedelbara skyddet av allmänna och enskilda företags anläggningar

och arbeten — gäller enligt 35 § 3 punkten hemvärnskungörelsen (SFS

1947:673), att den som i fred under driftvärnstjänstgöring eller kurs ådrager

sig skada eller sjukdom skall äga åtnjuta samma förmåner från myndigheten

eller företaget som om skadan eller sjukdomen inträffat under tjänstgöring

där. Enligt 38 § äger riksförsäkringsanstalten vid ersättnings utgivande göra

avdrag i den mån motsvarande ersättning utgår på grund av den skadades

eller sjukes anställning såsom arbetstagare vid central arbetsavdelning eller

såsom tjänsteman eller arbetare hos den myndighet eller det företag vars

driftvärn han tillhör. Avdrag kan sålunda, till skillnad från vad som gäller

enligt 11 § i 1927 års förordning, göras även för understöd som icke bestrides

av statsmedel. Enligt 3 mom. i förslaget skall Konungen äga meddela föreskrifter

om avdrag i dylika fall.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i 1927 års förordning.

13 §.

Bestämmelserna i 1, 3 och 4 styckena motsvara 16 § i 1927 års förordning.

I 2 stycket ha intagits mot 13 § 2 stycket olycksfallsförsäkringslagen svarande

bestämmelser om utgivande av provisoriska ersättningar i vissa fall.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1927 års förordning. Yissa avvikelser ha

föreslagits, emedan sjukpenning i cn del fall, särskilt vid kroniska sjukdomar,

9—173 <13 Bihcing till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. Nr 96.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr i)6.

utgår för så långa tider, att ersättningen lämpligen bör, liksom livränta, utbe

talas månadsvis i förskott i stället för veckovis i efterskott.

15 g.

Denna paragraf överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med

17 § i 1927 års förordning.

16 g.

Enligt 13 g i 1927 års förordning utgör orsättningsrätten icke hinder för

den skadade att göra anspråk på skadestånd utöver ersättningen. Yidare stadgas,

att riksförsäkringsanstalten äger söka utgiven ersättning åter av skadeståndspliktig.

Sådant återkrav må dock enligt ordalydelsen — som överensstämmer

med 12 g olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse efter lagändring

år 1926 -— icke äga rum, där även den skadeståndspliktige drabbats av olycksfallet

och på grund därav är berättigad till ersättning enligt förordningen.

Rimlig anledning att på detta sätt utesluta återkrav gentemot någon, som

ådragit sig en måhända obetydlig skada, finnes emellertid icke. Stadgandets

avfattning i denna del får — såsom framgår av det i Nytt Juridiskt Arkiv 1946:

s. 655 ff. refererade rättsfallet —- anses ha tillkommit genom ett lagtekniskt

missöde och icke böra lända till efterrättelse. I förslaget har undantagsbestämmelsen

följaktligen icke medtagits. Motsvarande ändring bör vid revisio

nen av olycksfallsförsäkringslagen göras i 12 § däri.

17 §.

Enligt 26 § 2 mom. i 1927 års förordning skall olycksfallsförsäkringslagen

icke äga tillämpning beträffande olycksfall, varom i förordningen stadgas. Härigenom

undantages den vid försvarsväsendet anställda personal, som avses

i förordningen, från ersättningsrätt även enligt lagen. Det är emellertid principiellt

riktigare, att en dylik bestämmelse, som inskränker lagens tillämpningsområde,

utfärdas —- med stöd av 3 § i lagen — såsom en tillämpningsföreskrift.

Kommittén föreslår, att bestämmelsen intages i kungörelsen den

30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning.

I vissa fall har fråga uppkommit, om ersättning på grund av frivillig för

säkring enligt olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete kan utgå

för skada, som värnpliktig ådrager sig under sådana omständigheter, att 1927

års förordning är tillämplig. Eörsäkringsrådet har därvid funnit, att bestämmelsen

i 26 § 2 mom. i förordningen -— som avser anställd personal —- icke

utgör hinder för utgivande av ersättning på grund av den frivilliga försäkringen.

Det synes därför icke uteslutet, att fall kunna uppkomma, där värnpliktig

skulle äga rätt till ersättning enligt båda författningarna. Sådan dubbel

ersättningsrätt kan eventuellt uppkomma också i andra fall. Bestämmelse till

förhindrande härav har intagits i 17 § av förslaget. Yid olycksfallsförsäkringslagens

revision kan det måhända befinnas vara lämpligare att hithörande

frågor regleras genom bestämmelse i lagen.

Enligt 10 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall skall ersättning på

grund av försäkringen icke utgå i den mån motsvarande ersättning utgives enligt

»förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring». Härav följer, att om ersättningsrätt i något fall skulle

föreligga enligt såväl den föreslagna förordningen som fiskarförsäkringsförordningen,

ersättning enligt den senare kan utgå endast om och i den mån

den överskjuter ersättning enligt den föreslagna förordningen.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

18-19 §§.

Dessa paragrafer motsvara 5, respektive 4 § i 1927 års förordning.

^ 20—21 §§.

Ersättning enligt 6 eller 7 § i 1927 års förordning på grund av sjukdom,

som icke förorsakats av olycksfall, må enligt 21 § icke uppbäras för tid, varunder

ersättningstagaren är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihetsstraff

eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i

allmän uppfostringsanstalt.

För ersättningstagare, som är bosatt utomlands, torde några undantagsbestämmelser

icke böra gälla på annat sätt än att ersättningen må utbytas mot

engångsbelopp enligt de i 27 § 1 stycket 1 punkten olycksfallsförsäkringslagen

stadgade grunderna. Bestämmelse härom har intagits i 21 § av förslaget.

Några inskränkningar i ersättningsrätten för dem, som undergå frihetsstraff

eller tvångsarbete eller äro intagna på uppfostringsanstalter, äro icke

föreskrivna i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Tillräckliga

skäl att låta strängare villkor gälla för dem som få sin ersättningsrätt reglerad

genom militärersättningsbestämmelserna finnas icke. Det är emellertid stötande,

att ersättning för mistad arbetsförtjänst utges även då den skadade är

för lång tid intagen på fångvårdsanstalt eller eljest är av annan anledning än

skadan omhändertagen för anstaltsvård på statens bekostnad. I sitt kommande

förslag till reviderad olycksfallsförsäkringslag ämnar kommittén upptaga frågan

till närmare behandling. I 20 § av förevarande förslag har intagits bestämmelse,

att ersättningstagare skall vara underkastad de inskränkningar i ersättningsrätten,

som må varda stadgade för här avsedda fall.

En i 2 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl. intagen bestämmelse om innehållande av

ersättning för tid, då den skadade undergår frihetsstraff m. m., har icke ansetts

som hinder för att livränta utbytes mot kapitalbelopp, då förutsättningar

härför i övrigt föreligga. Bestämmelsen i 20 § av förslaget bör ej heller anses

utgöra sådant hinder.

22 §.

Paragrafen motsvarar 26 § olycksfallsförsäkringslagen.

Förordningen föreslås skola lända till efterrättelse även vid bestämmande

av ersättning för tid efter ikraftträdandet i anledning av sådana dessförinnan

inträffade skador, som avses i 1948 års provisoriska förordning om tillämpning

av olycksfallsförsäkringslagens nya ersättningsgrunder på fast anställd

och frivillig personal.

Förslaget till förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

1 §•

Beträffande de i 1—2 inom. föreslagna bestämmelserna angående förordningens

tillämpningsområde hänvisas till allmänna motiveringen (s. 120—121).

Den i 3 mom. intagna bestämmelsen, att dyrtidstillägg och ersättnings

tillägg ej skola utgå å de förmåner, som omförmälas i förordningen, erfordras

emedan dessa även efter omregleringen äro att anse såsom ersättningar jämlikt

1909 och 1927 års förordningar.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

2 §•

Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. i förslaget till militärersättningsförordning.

Ersättning för läkarvård m. m. utgår ej enligt 1909 års förordning, men

denna skillnad i förhållande till 1927 års förordning torde böra upphöra.

3 §•

I fråga om sjukpenningbeloppens storlek hänvisas till allmänna motiveringen

(s. 119—120) och den speciella motiveringen till 6 § 2 mom. i förslaget

till militärersättningsförordning.

För rätt till sjukhjälp förutsattes enligt 1909 års förordning att skadan

medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga. Avkortad sjukhjälp

vid partiell arbetsoförmåga förekommer ej. Denna skillnad i förhållande

till 1927 års förordning torde böra upphöra (4 mom.).

4 §•

I fråga om invaliditetsersättningarnas storlek hänvisas till allmänna motiveringen

(s. 115—119).

Försäkringsrådet har år 1941 i skrivelse till riksförsäkringsanstalten och

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen förklarat, att endast vissa angivna

procenttal borde komma till användning vid bestämmande av invaliditetsgrad.

Tabellen i 4 § upptager samtliga dessa tal, utom det sällan använda talet

32 % vid vissa ögonskador. Dessutom har medtagits talet 85 %, som riksförsäkringsanstalten

i vissa fall använt.

I fråga om utbyte av livränta mot kapital skola enligt sista stycket gälla

samma regler som enligt olycksfallsförsäkringslagen och den föreslagna militärersättningsförordningen.

5 §•

Enligt denna paragraf skall, liksom enligt den föreslagna militärersättningsförordningen,

nyförvärvad yrkesutbildning räknas till de omständigheter,

som kunna beaktas vid invaliditetsbedömningen.

6 §•

Vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen skall varje skada regleras

för sig. Om någon exempelvis först ådrager sig en skada, som medför rätt

till livränta efter 50 % invaliditet, och sedermera genom nytt olycksfall förlorar

den återstående arbetsförmågan, anses den senare skadan i och för sig

medföra 100 % invaliditet. Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet blir

lika stort som det belopp, som skulle ha utgått om båda skadorna uppkommit

genom ett och samma olycksfall, beror på huru arbetsförtjänsten förändrats

efter det första olycksfallet.

Vid tillämpningen av 1927 års förordning i sådana fall, då någon ådragit

sig två skilda kroppsskador, har förekommit, att gemensam ersättning för

skadorna utgivits. Sådan sammanläggning bör vid omregleringen alltid ske,

då någon uppbär ersättning för två eller flera här avsedda skador. Därigenom

kommer nämligen ersättningsbeloppet alltid att bli lika stort som om båda

skadorna hade inträffat samtidigt.

Sammanläggning enligt den föreslagna bestämmelsen kommer icke att äga

rum i fråga om skador, som icke medföra ersättningsberättigande nedsättning

av arbetsförmågan. Skador med lägre invaliditetsgrad än 10 % komma således

icke att medräknas. Kommittén ämnar vid översynen av olycksfallsförsäkringslagen

upptaga frågan om sammanläggning av dylika skador. Frågans lösning

kompliceras därav, att skilda författningar kunna vara tillämpliga på de

olika skadorna och att ersättningsskyldigheten kan åvila olika försäkringsinrättningar.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 96.

133

7 §•

Om ersättning efter omregleringen skulle understiga den ersättning som

utgår vid förslagets ikraftträdande, skall enligt första stycket gälla, att ersättning

tills vidare utgives med oförändrat belopp. Omreglering enligt grunderna

i förslaget skall sedermera äga rum, om arbetsförmågan väsentligen ökas eller

om den minskas i sådan mån, att ersättning enligt de nya grunderna blir förmånligare

än den förut utgående ersättningen. I förra fallet skulle bestämmelserna

i 5 och 6 §§ möjligen kunna leda till att ersättningen blir lägre än de

utan förbehåll utiästa förmånerna enligt 1927 års förordning och det intill

1949 års slut utfästa dyrtidstillägget. En bestämmelse till förhindrande av en

sådan eventualitet har intagits i andra stycket.

8 §•

I fråga om storleken av de i första stycket angivna livräntebeloppen till

änkor, barn och adoptivbarn hänvisas till allmänna motiveringen (s. 120).

På grund av folkpensioneringens effektivisering m. m. företogos inga höjningar

av livräntorna till föräldrar vid de år 1946 beslutade ersätfeningsförbättringarna

(prop. 1946:250, s. 63). Av samma skäl har någon omreglering

av dessa livräntor icke ansetts böra ske i förevarande sammanhang.

Till livränteberättigad änka, som före fyllda 60 år ingår nytt äktenskap,

utgives enligt 1927 års förordning ett kapital för en gång, motsvarande tre

fjärdedelar av den avlidnes enligt 8 § beräknade årliga arbetsförtjänst. Högsta

kapitalet till värnpliktigs änka är enligt 1927 års förordning 2 025 kronor, och

högsta beloppet till änka efter annan i förordningen avsedd person, som skadats

före år 1949, är 3 600 kronor. Enligt de nya ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen

skall kapitalet motsvara hela beloppet av den beräknade

årliga arbetsförtjänsten. För omreglenngsfallen torde beloppet kunna skäligen

bestämmas till 4 000 kronor.

9 §•

I samband med omregleringen bör föreskrivas, att avdrag för tjänste- och

familjepensioner och annat mot ersättning svarande understöd skall göras med

tillämpning av de grunder, som i det föregående förordats för sådant avdrag

från ersättning enligt den föreslagna militärersättningsförordningen. Enär avdrag

från livränta enligt tidigare gällande bestämmelser ansetts kunna äga

rum endast om understöd varit utfäst redan vid tiden för skadans inträffande,

bör tillika föreskrivas, att hänsyn skall tagas till de förmåner, som äro tillförsäkrade

ersättningstagaren då omregleringsbestämmelserna träda i kraft.

Provisoriskt ersättningstillägg till beredskapsskadad skall nedsättas om och

i den mån däremot svarande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren,

så ock i den mån annan mot tillägget svarande förmån utgår av statsmedel;

dock att i först nämnt fall tillägget må utgå utan nedsättning, om ersättningstagaren

å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos den

skadeståndspliktige (2 § 4 mom. SFS 1946:347). Med bestämmelsen åsyftades,

att ersättningstagarna icke skulle genom de i efterhand tillkommande

ersättningstilläggon komma i bättre ställning än om hänsyn till tilläggen

kunnat tagas då skadeståndet eller motsvarande förmån från statsverket bestämdes

(prop. 1946:250, s. 65). En föreskrift av samma slag har intagits i

förslaget (andra stycket).

De härovan föreslagna bestämmelserna kunna leda till att avdragen ökas

mera än ersättningsbeloppen. Med anledning därav föreslås i tredje stycket

bestämmelser för att hindra sådan nettominskning.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

10 §.

Enligt förordning den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa

fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utges tilläggsersättningar,

då i förordningen avsett olycksfall medfört oförmåga till flygtjänstgöring, och

vid dödsfall. Utgående livräntetillägg till den skadade (2 § 1 mom.), änka

och föräldrar (3 § 1 mom.) bestämmas i förhållande till livräntan. Till barn

utgår livränta under längre tid än enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927

års förordning (3 § 1 mom. 2 st.). En allsidig omprövning av bestämmelserna

om tilläggsbeloppen m. m. skall företagas av socialvårdskommittén (prop.

1948: 236, s. 14). I avvaktan på resultatet av denna omprövning torde böra

föreskrivas, att den nu ifrågavarande omregleringen av vissa livräntor icke

skall medföra höjning av utgående livräntetillägg. Däremot torde de vid omregleringen

uppkommande livräntehöjningarna för barn böra utgå under hela

livräntetiden (även mellan 16 och 19 års ålder).

11 §•

Försäkringsrådet torde böra vara besvärsinstans även med avseende på

omreglering av ersättningar enligt 1909 års förordning, ehuru riksförsäkringsanstaltens

beslut rörande förordningens tillämpning icke kunna bli föremål för

rådets prövning.

Övriga författningsförslag.

Förslaget till förordning om upphävande av vissa bestämmelser angående

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

m. m. innehåller övergångsbestämmelser.

Beträffande förslaget om utfyllnad av vissa ersättningar och förslaget angående

ändring i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) hänvisas till allmänna

motiveringen (s. 119 o. 121—122), respektive den speciella motiveringen till 17 §

i den föreslagna militärersättningsförordningen.

Försvarets socialbyrå torde böra lämna familj ebidragsnämnderna anvisningar

rörande avvecklingen av familjebidragen till skadade och efterlevande

ävensom delgiva riksförsäkringsanstalten tillgängliga uppgifter om de fall,

i vilka ersättningsutfyllnad synes ifrågakomma.

För att de förslag, som böra underställas riksdagen, skola kunna framläggas

snarast möjligt, har kommittén icke ingått på någon granskning av de kungörelser

m. in., som utfärdats utan riksdagens medverkan, såsom de den 9 och

den 22 juni 1944 utfärdade tillämpningskungörelserna till 1927 års förordning

(SFS 1944: 317 o. 466) och Kungl. Maj:ts brev den 23 juli 1940 med provisoriska

bestämmelser om särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet,

som drabbats av kroppsskada. Förslag till ändringar i dessa bestämmelser

torde böra upprättas av riksförsäkringsanstalten.

Om kommitténs förslag vinner bifall, bör översyn företagas även av föreskrifterna

om särskilda förmåner åt skadade, som erhålla arbetsvärd. I detta

hänseende torde arbetsmarknadsstyrelsen böra avge förslag.

Kostnadsberäkningar.

Kostnaderna för ersättningar jämlikt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar

m. m. och för familjebidrag till skadade och efterlevande bestridas

i huvudsak av det under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget

till Bidrag i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

för innevarande budgetår 12 000 000 krondr. Ett mindre bidrag, för innevarande

budgetår beräknat till 110 000 kronor, utgår av beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.

Under budgetåret 1947/48 utgjorde sammanlagda ersättningsbeloppet enligt

1909 och 1927 års förordningar jämte dyrtidstillägg och provisoriska tilllägg

i runt tal 11,o miljoner kronor. Härav belöpte på sjukersättningar 2,6

miljoner, på invaliditetsersättningar 6,3 miljoner och på dödsfallsersättningar

2,o miljoner kronor. På ersättningar enligt 1927 års förordning belöpte 10,3

miljoner kronor.

Enligt kommitténs förslag skola nya ersättningsgrunder för huvudparten

av ersättningsfallen tillämpas från och med budgetåret 1949/50.

Vid oförändrade förutsättningar beträffande tjänstgöringstider och ersättningsgrunder

skulle eu viss kostnadsminskning vara att vänta under de närmaste

åren, enär minskningen för äldre fall — särskilt det stora antalet skadefall

under den förstärkta försvarsberedskapen — är större än de tillkommande

kostnaderna för nya fall. Sammanlagda ersättningsbeloppet enligt

1909 och 1927 års förordningar jämte tillägg under budgetåret 1947/48 (11,o

milj.) understeg beloppet för det föregående budgetåret (12,2 milj.) med

ungefär 10 %. Under de fem första månaderna av det innevarande budgetåret

utgjorde det sammanlagda ersättningsbeloppet ca 4,4 miljoner. För hela

året torde beloppet kunna uppskattas till omkring 10 miljoner kronor. I de

nämnda beloppen äro familjebidragskostnaderna icke inräknade. Dessa uppskattades

av försvarets socialbyrå vid anslagsberäkningen för innevarande

budgetår till 0,6 miljoner kronor.

Vid oförändrade förutsättningar kunde kostnaden under budgetåret 1949/50

för de ifrågavarande ersättningarna, exkl. familjebidragen, uppskattas till omkring

9,2 miljoner kronor, varav 8,6 miljoner antagas belöpa på kontantersättningar

och 0,6 miljoner på läkarvård m. m.

Kostnadsökningen vid de av kommittén föreslagna ersättningsförbättringarna

påverkas i hög grad av de skadades fördelning på olika ersättningsklasser

och invaliditetsgrader in. in. Förefintliga uppgifter om dessa fördelningar

äro emellertid icke så utförliga, att några säkra kostnadsberäkningar

kunna verkställas. Ersättning för skada, som drabbat värnpliktig under försvarsberedskapen,

utgår i flertalet fall efter näst lägsta ersättningsklassen.

Beträffande beredskapsinvalidernas fördelning på dyrortsgrupper torde få

antagas, att den är ungefär densamma som hela befolkningens. I fråga om

deras fördelning på olika invaliditetsgrader finnas uppgifter, som avse förhållandena

den 1 juli 1945. Fördelningen var då ungefär densamma för fall från

olika år (1940—44), men man torde få räkna med att genomsnittsinvaliditeten

i ett äldre bestånd ligger något lägre. De fredstjänstskadado värnpliktigas in

validitetsersättningar "utgå i flertalet fall efter lägsta ersättningsklassen men

efterlevandelivräntorna oftare efter näst lägsta. I fråga om det fast anställda

manskapet torde få antagas, att de vid omregleringen av äldre ersättningar

uppkommande höjningarna bli av ungefär samma relativa storlek som för de

värnpliktiga.

Från de angivna utgångspunkterna kan antagas, att värnpliktiga och fast

anställt manskap, som ådragit sig skada eller sjukdom under beredskapstjänstgöring,

genom den föreslagna omregleringen skulle få sina ersättningar

före 67 års ålder höjda med i genomsnitt ca 30 %. För övriga skadade, som

beröras av omregleringen, uppskattas höjningen till i genomsnitt ca 45 % före

25 års ålder och ca 90 % i åldrarna 25—67 år. För livräntor till efterlevande

uppskattas den genomsnittliga höjningen till ungefär 30 % i beredskapsfallen

och ungefär 65 % i fredst j ii ris tf al ien. Enär ersättningsbeloppens precisa för

delning på olika kategorier av fall icke är känd, äro beräkningarna, såsom

ovan nämnts, behäftade med betydande osäkerhet. T genomsnitt för samtliga

av omregleringen berörda ersättningar uppskattas förhöjningen till 45—50 %.

Ersättningsförbättringen för nya fall får tills vidare antagas bli av samma

relativa storlek som för omregleringsfallon.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

De övergångsvis föreslagna ersättningsfyllnadema i sådana fall, där ersättningsförbättringarna

skulle understiga familjebidragen, torde draga en

förhållandevis ringa kostnad.

Bidraget från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond under nästa

budgetår kan enligt inhämtad upplysning beräknas bli av ungefär samma storlek

som under innevarande år.

Vid bifall till kommitténs förslag angående nya ersättningsgrunder fr. o. m.

den 1 juli 1949 torde sammanlagda medelsbehovet för budgetåret 1949/50

under ovannämnda förslagsanslag kunna beräknas till 13 500 000 kronor.

Särskilda yttranden.

1. Sakkunnige Källström.

Beträffande förslaget till Förordning angående omreglering av vissa ersättningar

i anledning av kroppsskada, iidragen under militärtjänstgöring:

Ett sammanförande av förefintliga invecklade föreskrifter om ersättning

för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, är av stort värde och

kommer säkerligen att underlätta ersättningsförfarandet i hög grad. Rationellt

är också, att det nu framlagda förslaget inskränker de ersättningsberättigade

grupperna till i huvudsak två.

Vid en jämförelse beträffande storleken av de ersättningar, som nu utgivas,

och de, som föreslagits, synes mig, att ersättningsförmånerna, på sätt framgår

av 3 och 4 §§ i det framlagda förslaget till omregleringsförfattning, äro för

höga. Även om man tager hänsyn till nedgången i penningvärdet under de

senaste åren torde få anses, att kompensationen för denna nedsättning torde

bliva allt för hög, särskilt då fråga är om ersättningstagare enligt 1909 års

militärersättningsförordning och den lägsta klassen i 1927 års militärersättningsförordning.

Genom utgående dyrtidstillägg m. m. och genom de provisoriska

förbättringar, som tillkommit år 1946, hava avsevärda förhöjningar

i ersättningsförmånerna tillerkänts ersättningstagarna. Ehuru en viss reell

höjning av ersättningsnivån må anses skälig, synes det mig emellertid som

om de nu föreslagna ersättningarna borde kunna nedsättas med åtminstone

15 %.

Till belysning av den av mig här framförda meningen får jag hänvisa till

nedanstående tabeller, som lämna jämförelser mellan nu utgående och de

föreslagna livräntorna vid förlust av arbetsförmågan.

I. Livräntor enligt 1909 års förordning till värnpliktiga och fast anställt manskap.

Under tiden

t. o m. 31/i2 41............

Vt 42—S1/i2 43 ...................

Vt 44—''“Ve 46.............

V» 46—8% 49...................

1 Enligt 7 a § i 1927 års förordning.

Årlig

livränta

Dyrtidstillägg

Provisoriskt tillägg

Summa

för år

tillägg 1

dyrtids-

tillägg

900

900: —

900

15 % — 135: —

—

—

1 035: -

900

40 % = 360: -

—

—

1 260: -

1 176

40 % = 470: 40

360

144

2 150: 40

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

137

II. Livräntor enligt 1927 års förordning till värnpliktiga som skadats före den 1

september 1939 eller efter den 30 juni 1946.

a) Antagen årlig arbetsförtjänst 1 764 kronor.

Årlig

livränta

Dyrtidstillägg

Tillägg enligt 7 a §

Summa

Under tiden

t. o. m. 31/i» 41....................

i/i 42—sl/i2 43 ..............

tillägg

dyrtids-

tdlägg

för år

1176

1176

15 % = 176: 40

—

—

1 176: - 1 352: 40

Vi 44—1>0/8 46 ....................

i/, 46—ao/6 49....................

1 176

1176

40 % — 470: 40

40 % — 470: 40

360

144

1 646: 40

2 150: 40

» — » med hjälplöshets-

1764

40 % = 705: 60

360

144

2 973: 60

1 I fråga om hjälplöshetslivränta och vårdbidrag hava i föreliggande tabeller beräknats högsta

möjliga belopp.

b) Antagen årlig arbetsförtjänst 2 160 kronor.

Årlig

livränta

Dyrtidstillägg

Tillägg enligt 7 a §

Summa

Under tiden

t. o. m. 31/i» 41....................

Vi 42—31/u 43....................

Vi 44 —33/ö 46....................

i/, 46—3o/« 49....................

tillägg

dyrtids-

tillägg

för år

1440

1440

1440

1440

15% =216

40 »/o = 576

40 % =576

360

144

1440

1656

2016

2 520

» — » med hjälplöshets-

tillägg..............

2160

40 % = 864

360

144

3 528

c) Antagen årlig arbetsförtjänst 2 700 kronor.

(■Officersutbildade vpla, skadade efter den 30 juni 1945.)

Årlig

Dyrtidstillägg

Tillägg enligt 7 a §

Summa

Under tiden

livränta

tillägg

dyrtids-

tillägg

för år

1800

40 % = 720

360

144

3 024

»» med hjälplöshets-

2 700

40 % = 1 080

360

144

4 284

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

IU. Lirräntor enligt 1927 års förordning till värnpliktiga, som skadats under

beredskapstjänstgöring, jämte ersättningstillägg enligt SFS 194<i: 347.

a) Antagen årlig arbetsförtjänst 1 764 kronor}

Arlig

livränta

Dyrtidstillägg

Tillägg enl.

4 §

Summa för år

t. o. in. 31/ia 41 ....

Vt 42 —S1/ia 43 .......

Vi 44—30/s 46 ..................

1176

1176

1 176

30 % = 352: 80

40 % = 470: 40

I 1 1

1176: - 1 528: 80

1 646:40

1h 46—so/6 49

ortsgrupp X..................

1440

40% =576:-

984

3 000: —

” II..................

1440

40 % = 576: -

1284

3 300: —

» ni ..............

1440

40 % == 576: —

1584

3 600: —

Vi 46—8u/e 49,

med hjälplöshetstillägg

ortsgrupp I..................

2160

40 % — 864: —

984

4 0o8: —

M II..................

2160

40 % - 864: —

1284

4 308: —

4 608: —

» III...........

2160

40 % = 864: —

1584

.... V,r'' m'' ,fen„ 1 i”’1 1946 hal\ utgätt dels tillägg, motsvarande uppräkning av arbetsförtjänsten

till 2 160 kr. (8 § SIS 1946: 347), dels ortsgraderat tillägg (4 §). Förstnämnda tillägg bär i tabellen

inraknats i livräntan.

b) Antagen årlig arbetsförtjänst 2160 kronor.1

Årlig livränta

Dyrtidstillägg

Tillägg enl.

4 §

Summa för år

Under tiden

t. o. m. sl/is 41 ...

Vt 42—31/ts 43 .....

Vt 44—s% 46 ..................

1440

1 440

1440

30 % =432

40 % = 576

—

1440

1872

2 016

V? 46—49

ortsgrupp I..................

1600

40 % = 640

984

3 224

» II..................

1600

40 % = 640

1284

3 524

* III..................

1600

40 % — 640

1584

3 824

V» 46—3% 49,

med hjälplöshetstillägg

ortsgrupp I..................

2 400

40 % = 960

984

4 344

II..................

2 400

40 % = 960

1 284

4 644

» III...........

2 400

40 % ~ 960

1584

4 944

1 I hvrantan fr. o. ra. den 1 juli 1946 har inräknats tillägg enligt 3 §, motsvarande uppräkning

av arbetsförtjänsten till 2 400 kr.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr .96''.

c) Antagen årlig arbetsförtjänst 2 700 kronor. {Officersutbildade vpla.)

139

Årlig livränta

Tillägg enl.

Summa för är

Under tiden

Dyrtidstillägg

4 § i ortsgrnpp

I, II. III

t. o. m. s% 46....................

1800

40% =720

—

2 520

V» 46 **/• 4»....................

1800

40 % = 720

984 (I)

1 284 (II)

1584 (III)

3 504

3 804

4104

» — » med hjälplöshets-

984 (I)

1 284 (II)

1 584 (III)

4 764

5 064

5 364

tillägg..............

fc©

O

O

40 % = 1 080

IV. Livräntor enligt 1927 års förordning till fast anställt manskap.

a) Skadan inträffad före den 3 september 1939.

Årlig arbetsförtjänst beräknad till 1 800 kronor.1

Årlig livränta

Dyrtidstillägg

Summa för år

Under tiden

t. o. m. 81/i* 41................................

1200

—

1200

»/i 42 sl/is 43................................

1200

15% = 180

1380

Vi 44 80/s 49................................

1 200

20 % = 240

1440

» — » med hjälplöshetstillägg..........

1 800

20 % =36 ''

2 160

i Årliga arbetsförtjänsterna för fast anställda ha i tabellerna beräknats efter de under olika tider

tillämpade minimibeloppen.

b) Skadan inträffad under tiden den 3 september 1939 den 31 december 1940.

Årlig arbetsförtjänst 1 800 kronor.

Årlig livränta

Dyrtidstillägg

Tillägg enl.

4 §

1

Summa för år

Under tiden

t. o. m. 31/i2 41 ..................

1200

—

—

1200

i/, 42 sl/i2 43 .............

1200

15 % =180

—

1 380

»/i 44—»Va 46 ..................

1200

20 % — 240

—

1440

‘/t 46—30/o 49

ortsgrnpp I..................

» It ...........

1200

1 200

20 % = 240

20 % = 240

984

1 284

2 424

2 724

» III..................

1 200

20 % = 240

1584

3 024

Vi 46—8l>/o 49

med hjälplöshetstillägg

ortsgrnpp I..................

.. II..................

, in..................

1800

1 800

1 800

20 % — 360

20 % = 360

20 % ~ 360

984

1 284

1584

3144

3 444

3 744

i

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 96.

c) Skadan inträffad under tiden den 1 januari 1942—dm 30 juni 1945.

Årlig arbetsförtjänst 2 100 kronor.

Under tiden

t. o. m. so/s 46 . . .

Vi 46—30/a 49.....

» — » med hjälplöshets-

tillägg..............

Ärlig livränta

Dyrtidstillägg

Tillägg enl.

4 § i ortsgrupp

i, ii. in

Summa för år

1400

1 400

2100

—

984 (Il

1 284 (III

1 5ö4 (Hl)

984 (I)

1 284 III)

1 584 (III)

1400

2 384

2 684

2 984

3 084

3 384

3 684

rf) Skadan inträffad efter den 30

juni 1946.

Årlig arbetsförtjänst 3 000 kronor.

Tillägg enl.

Årlig livränta

Dyrtidstillägg

4 § i ortsgrupp

Summa för år

Under tiden

i, ii. in

t. o. m. 80/« 49..

2 000

2000

» med hjälplöshets-

tillägg..............

3 000

—

—

3 000

V. Jämförelse mellan nu utgående och föreslagna livräntor.

Ersättningsfall

Nu utgående

förmåner

Omreglerade för- måner enl. förslaget

Föreslagna förmåner

i nya fall

livränta

Tid hjälp- löshet

livränta

vid hjälp- löshet

livränta

vid hjälp- löshet

1909 års förordning, tab. I. . . .

1927 års förordning. Vpla, ej

beredskapsfall.

|

2 150: 40

—

/ 4 800

4 1 3 600

6 600

1 5 400

Arbetsförtjänst

1 764 kr. (II a). . . .

2 150: 40

2 520: —

3 024: —

2 973: 60

3 528: -

4 284: —

2 160 kr. (II b)____

2 700 kr. (II c) ....

1927 års förordning. Vpla, be- redskapsfall, ortsgrupp III.

Arbe* sförtjänst

1 764 kr. (III a) .........

3 600-

4 608: -

4 944: —

5 364: —

1 3 600

, 4 800

3 600

1 5 400

6 600

5 400

2 2 750

( 3 300

2 4 550

5100

2 160 kr. (Hl b) ........

3824:

2 700 kr. (III c) ..........

4 104: —

1927 års förordning. Fast an- ställda.

tab. IV a ......

1 440-

2 160: - 3 744: - 3 684: —

3 000: —

tab. IV b .......

3 024-

tab. IV c ......

2 984: —

2 000: —

I

tab. IV d........

1 Omreglerad livränta utgär med 3 600 kronor intill utgången av den månad, varunder den skadade

tyller 25 ar, därefter med 4 800 kronor intill utgången av den månad, varunder han fyller 67

ar, och därefter ånyo med 3 600 kronor.

,3 Ll^''antel,eloPP enligt förslaget till ny förordning hava beräknats efter årlig arbetsförtjänst en9

§ 2 stycket av alternativt 3 000 och 3 600 kronor samt med livränteforhöining enligt 6 8

3 mom. 2 stycket a). ° B

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr .96''.

Beträffande förslaget till Förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring:

För min del kan jag icke biträda det. framlagda förslaget angående beräknandet

av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga. Eedan 1907 års sakkunniga

uttalade i sitt förslag till lag om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, att värnpliktens fullgörande vore

en medborgerlig plikt lika för alla och att staten därför uti allt, som rörde

värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla lika. Enhetlighetsprincipen

har också hittills av statsmakterna och de hörda myndigheterna i huvudsak

följts vid bestämmandet av grunderna för ersättning till värnpliktiga. Att i

detta avseende följa olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser är så mycket

mindre påkallat som det i stället ur flera synpunkter vore lämpligare, att till

värnpliktiga vid kroppsskada utginge sjukpenning eller livränta med vissa

fixerade belopp. I överensstämmelse härmed synes mig en anknytning till

de riktlinjer, som kommit till uttryck i kommitténs förslag till förordning angående

omreglering av vissa, ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, hava varit att förorda.

Beräknandet av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst enligt de av kommittén

föreslagna reglerna kommer att medföra ett synnerligen omfattande och tidsödande

utredningsarbete och i det övervägande antalet fall, där arbetsförtjänsten

överstiger 3 000 kronor, bliva föremål för skälighetsprövning. Att

såsom föreslagits i författningsväg angiva principerna för dylik skälighetsprövning

torde bliva förenat med stora svårigheter. Vid tillämpningen av

de av kommittén föreslagna bestämmelserna komma också i de flesta fält

att erfordras ett eller flera provisoriska beslut, innan den årliga arbetsförtjänsten

kan definitivt fastställas. Alla dessa omständigheter komma att i

hög grad försvåra administrationen och ändock i många fall skapa orättvisa

vid ersättningsförmånernas bestämmande.

2. Ledamöterna Bexelius, Hart marin och Höjer:

Kommitténs förslag innebär att för nya fall lägsta livränta till värnpliktiga

m. fl. vid helinvaliditet kommer att per månad utgå med i åldern 20—25

år 229 kronor, i åldern 25—67 år 275 kronor och från 67 års ålder 200 kronor,

under det att ersättningen i äldre fall efter omreglering regelmässigt skulle

bli i åldern 25—67 år 400 kronor och i övriga åldrar 300 kronor. En värnpliktig,

som blir eller blivit helinvalid genom skada före den nya förordningens

ikraftträdande, erhåller alltså före 25 års ålder en livränta som med

71 kronor per månad eller omkring 850 kronor per år. överstiger livräntan

för den som blir helinvalid genom senare skada och vilkens inkomstförhållanden

varit sådana att arbetsförtjänsten bestämts efter minimibeloppet.

Efter sagda ålder blir skillnaden än större, nämligen 125 kronor per månad

eller 1 500 kronor per år. För att den som blivit helinvalid efter den nya

ordningens ikraftträdande skall kunna komma upp i samma livränta^ som

regelmässigt skulle tillerkännas de äldre fallen erfordras att hans arliga

arbetsförtjänst kan bestämmas till respektive 3 927 kronor (motsvarande 300

kronor livränta per månad) och 5 237 kronor (motsvarande 400 kronor livränta

per månad). .

Motsvarande skillnader föreligga i fråga om gamla och nya ersattningsfalls

sjukpenning samt livräntor åt efterlevande. Även vid partiell invaliditet

kunna stora skillnader uppkomma.

Av det anförda framgår, att ersättningarna för de gamla fallen, oavsett de

arbetsförtjänster dessa tidigare kan ha haft, enligt förslaget komma att högst

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

väsentligt överstiga de ersättningar, som kommittén ansett sig kunna föreslå

lör en grupp av de i fortsättningen inträffande ersättningsfallen, en grupp

vars omfattning visserligen icke är utredd men vars storlek dock kan väntas

bil betydande.

En sådan ordning måste enligt vår mening — även om det beaktas, att de

aldre fallen ofta under avsevärd tid fått nöja sig med mycket låga ersättningar

- vara ägnad att hos nya ersättningstagare skapa ett berättigat och

allvarligt missnöje och torde inom relativt kort tid föranleda starka krav på

höjning av de nya ersättningarna till en lägsta nivå, motsvarande de äldre

fallen. Man får alltså räkna med allvarlig risk för att kommitténs förslag i

avseende på nya fall kommer att förryckas.

Ett bärande skäl för de föreslagna omregleringsbeloppen har för majoritet611.

varit önskemål om administrativ förenkling. Man har ansett det nödvändigt

att bestämma beloppen så att de för den stora massan av fall skola

ovanför hittills utgående belopp, varigenom fyllnadsbelopp i de särskilda

fallen endast mera undantagsvis behöva ifrågakomma. Även enligt vår

mening är det angeläget, att man beaktar denna praktiska synpunkt. ° Icke

rumst gäller detta på grund av de komplikationer i ersättningarnas beräkning

som följt av att man hittills använt familjebidragen som en form av utfyllnad

till de efter äldre bestämmelser utgående låga ersättningarna.

Emellertid får strävan till administrativ förenkline icke drivas så långt att

den beträffande den inbördes storleken av olika gruppers ersättningar leder

till orimliga konsekvenser. Som av det förut anförda framgår finna vi att

så. är fallet med majoritetens förslag. Det synes därför angeläget att detta

blir föremål för jämkningar i avseende på bestämmelserna för såväl de nya

som de gamla fallen på sådant sätt att de berörda skillnaderna åtminstone i

avsevärd grad utjämnas. Det bör därvid även beaktas, att skillnaden mellan

de för de nya fallen föreslagna minimibeloppen för arbetsförtjänstens beräkning

— före 25 år 3 000 kronor och efter 25 år 3 600 kronor — förefaller

alltför försiktigt utmätt.

Efter övervägande av dessa synpunkter föreslå vi att sistnämnda minimibelopp

bestämmas till 3 000 och 3 900 kronor, under det att omregleringsbeloppen

vid helinvaliditet sättas till 350 kronor för livräntetagare i åldern

25—67 år och 250 kronor för övriga. Livräntorna vid lägre invaliditetsgrader,

livräntor åt efterlevande samt sjukpenningen böra i motsvarande mån

jämkas.

Även detta förslag innebär en välbehövlig och avsevärd förbättring för flertalet

äldre ersättningstagare. I jämförelse med majoritetens förslag minskas

emellertid i avsevärd män den grupp av nya fall, som får lägre ersättningar

än de äldre; när dylik differens dock föreligger, blir denna av långt mindre

storlek än enligt majoritetens förslag. Å andra sidan ökas antalet sådana fall,

där äldre ersättningstagare måste erhålla utfyllnad. Oavsett detta torde det

såsom föreslagits kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten att efter fri

provning bestämma de belopp som böra utgå. För att icke komplicera denna

prövning synes det dock angeläget, att man avstår från att lägga familjebidragsförordningens

bestämmelser till grund för en successiv reglering av

fyllnadsbeloppen. Dessa böra -— bortsett från mera avsevärda ändringar i

graden av arbetsoförmågan — bestämmas en gång för alla och därvid bör i

första hand hänsyn tagas till förhållandena vid övergångstillfället men jämkning

dock kunna ske, i den mån dessa förhållanden synas vara av uppenbart

mera tillfällig karaktär. Ett uttalande härom torde böra göras av statsmakterna.

Det av oss framlagda förslaget medför ej obetydligt lägre kostnader än

majoritetens förslag. Visserligen skulle administrationskostnaderna under

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

övergångstiden i viss mån ökas men denna ökning torde icke behöva bli av

mera avsevärd storlek. Sänkningen av omregleringsbeloppen kommer däremot

att betydligt minska kostnaderna under de närmaste decennierna. Höjningen

av minimiinkomsten 3 600 kronor till 3 900 kronor leder till en ökning,

men denna kan icke bliva av nämnvärd betydelse förrän efter många års

förlopp.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa avlöningsm. fl. anslag under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1950151 m. m. jäm a1 i texten
  2. Rskr. 1950:293 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till militärersättningsförordning m. m., såvitt propositionen hänvisats till laguts a1 i texten
  3. SU 1950:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militärersättningsförordning m. m., såvitt propositionen avser anslagsfrågan. s. 37 i texten
  4. 2LU 1950:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till militärersättningsförordning in. in., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. s. 1 i texten