Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten

41 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 29 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:10, Med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

behörighet att utöva tandläkarkonsten; given Stockholms

slott den 29 december 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Sammanfattning.

Den ålderdomliga 1861 års ordning för tandläkarekonstens utövning föreslås

ersatt med ny lagstiftning. De grundläggande reglerna om vem behörighet

tillkommer ha i förslaget avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med

motsvarande bestämmelser i lagen den 21 september 1915 om behörighet

att utöva läkarkonsten. Vidare föreslås, att legitimerad läkare liksom nu

skall äga behörighet att utöva tandläkarkonsten. Tanken att tandteknikernas

behörighet skulle utvidgas har avvisats, men i förslaget ingår ett stadgande

av innebörd att Konungen äger förordna, att den som genomgått särskild

tand- och munhygienisk utbildning skall äga rätt att i viss utsträckning

arbeta i patients mun. Denna utbildning avses vara en påbyggnad på

tandsköterskeutbildningen.

I lagförslaget ingå regler om meddelande av legitimation såsom tandläkare

samt om återkallelse av sådan legitimation och av särskilt tillstånd

att utöva tandläkarkonsten. Även dessa regler bygga på motsvarande bestämmelser

i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten.

F. n. kunna endast böter ådömas den som obehörigen utför vad som

hör till tandläkarkonsten. Enligt förslaget skall den, som utan att vara behörig

utövar konsten mot ersättning, bestraffas med dagsböter; sker det

yrkesmässigt skall vederbörande kunna dömas till fängelse i högst ett år.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1951.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 10.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr It).

Förslag;

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkarkonsteu.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom legitimerad

läkare,

1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare),

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit av Konungen utnämnd,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen

förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,

samt

4) den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen

erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten må begränsas, i fall som avses

i första stycket 2) till omfattningen samt i fall som avses i första stycket

4) till såväl omfattningen som tid och ort.

2 §•

Konungen äger förordna, att den som genomgått för ändamålet erforderlig

utbildning må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med utförande

av tand- och munhygienisk behandling.

3 §.

Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må meddelas endast svensk

medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Ansökan om legitimation göres hos medicinalstyrelsen. Styrker sökanden

därvid, att han uppfyller de i första stycket för vinnande av legitimation

stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.

Föreligga sådana omständigheter att medicinalstyrelsen, om sökanden

varit legitimerad, ägt återkalla legitimationen, må dock styrelsen, om skäl

därtill äro, avslå framställningen om legitimation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO. •>

4 §.

Har legitimerad tandläkare genom dom, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts

till frihetsstraff eller till avsättning eller suspension från befattning såsom

tandläkare

eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

eller för medverkan till förseelse mot förevarande lag,

må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, ej

över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,

som blivit av Konungen utnämnd till tandläkarbefattning, legitimationen

ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där

dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,

vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.

Sådant särskilt tillstånd, som avses i 1 § första stycket 4), må återkallas

om skäl därtill äro.

5 §•

Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan

rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröj

ligen återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit utnämnd av Konungen, legitimationen må återkallas

allenast för tid, under vilken han av nämnda anledning åtnjuter

tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han

eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens återkallande,

må han ånyo vinna legitimation.

Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare

av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning

för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan

undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig att

på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig

handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyrelsen

återkalla legitimationen.

Tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), vare ej behörig att utöva

tandläkarkonsten under tid, då han av anledning, som i denna paragraf

sägs, icke uppehåller sin befattning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr tf).

6 §•

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, denna konst

mot ersättning, straffes med dagsböter, dock ej under tio. Sker det yrkesmässigt,

må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.

Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 § omförmäld

medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare mån

[in behörigheten gäller.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

8 §.

över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras

hos Konungen i inrikesdepartementet inom en månad från den dag, då

klaganden erhållit del av beslutet; dock skall detta utan hinder av besvär

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951, då ordningen för tandläkarekonstens

utövning den 18 juni 1861 (nr 41) upphör att gälla.

Tandläkare, som före den 1 juli 1951 erhållit legitimationsbevis, skall

anses som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Genom denna lag inskränkas ej de befogenheter som tillkomma den som,

ulan att vara legitimerad läkare, är behörig att utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må fältskär utöva den verksamhet

som tillkommer honom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet öoer inrikesärcnden, liället inför Höns Maj:t

Konungen i statsrådet u Drottningholms slott den 2

juni 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter

gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet statsrådet

Quensel och chefen för ecklesiastikdepartementet fråga om ny lagstiftning

angående utövande av tandläkarkonsten m. m. samt anför.

I. Inledning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 oktober 1949 har medicinalstyrelsen

tagit upp frågan om nya bestämmelser angående utövande av tandläkarkonsten.

Medicinalstyrelsen har härvid inledningsvis framhållit: Tandläkarkonstens

utövning reglerades f. n. av en av Kungl. Maj:t den 18 juni 1891

(SFS nr 41) fastställd ordning, vilken till den del den ännu gällde vore föråldrad.

Det hade därför länge varit ett önskemål, att 1861 års ordning måtte

ersättas med en författning, som reglerade tandläkarkonstens utövning efter

vår tids krav. Bland de mest påtagliga bristerna i de gällande bestämmelserna

vore, att dessa icke medgåve att annorledes än i disciplinär väg bestraffa

vårdslösa och oskickliga tandläkare, att effektivt bestraffa obehöriga

yrkesutövare samt att fråntaga psykiskt sjuka tandläkare legitimationen.

Inom styrelsen hade därför utarbetats förslag till nya författningar i ämnet.

Såsom mönster hade därvid tjänat lagstiftningen om läkarkonstens utövning.

De grundläggande bestämmelserna borde sålunda inflyta i eu lag

om utövande av tandläkarkonsten samt övriga erforderliga bestämmelser i

en i administrativ ordning utfärdad allmän tandläkarinstruktion.

Vid skrivelsen funnos författningsförslagen fogade såsom bilagor. Skrivelsen

innefattar jämväl utredning om vissa närstående frågor samt motiv

till författningstexten. Styrelsens förslag till lag om utövande av tandläkarkonsten

torde få fogas såsom bilaga (Bil. A.) till protokollet i detta ärende.

över handlingarna ha yttranden avgivits av överstålhållarämbetet, länsstyrelserna

i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens

län (med bifogande bl. a. av yttranden från förste stadsläkarna i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 10.

rikets fem största städer ävensom från förste provinsialläkarna i resp. län),

universitetskanslern (med överlämnande av utlåtanden från medicinska

fakulteterna i Uppsala och Lund, lärarkollegiet vid Karolinska institutet,

organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg samt lärarkollegierna

vid tandläkarhögskolorna, såvitt angår lärarkollegiet vid tandiäkarhögskolan

i Malmö gemensamt med föreståndarna för statens tandtekniker-

och tandsköterskeskolor i Malmö, ävensom från föreståndarna för

statens tandtekniker- och tandsköterskeskolor i Stockholm), försvarets

sjukvårdsstyrelse, överstyrelsen för yrkesutbildning, föreståndaren för

statens tandteknikerskola och statens tandsköterskeskola i Göteborg, styrelserna

för Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet. Svenska

tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Svenska tandteknikerförbundet,

Svenska tandsköterske-förbundet, Svenska läkaresällskapet

och Sveriges läkarförbund.

Behovet av ny lagstiftning på området har icke ifrågasatts från något håll.

För egen del finner jag utredningen i ärendet visa, att 1861 års ordning för

tandläkarkonstens utövning icke längre bör bestå utan bör ersättas med nya

författningsbestämmelser. Dessa synas i huvudsak kunna utformas i enlighet

med vad medicinalstyrelsen föreslagit. Jag finner det sålunda ändamålsenligt

att i lag upptaga de grundläggande bestämmelserna om utövande

av tandläkarkonsten, företrädesvis behörighetsregler och vad därmed äger

samband, samt att erforderliga bestämmelser i övrigt utfärdas i administrativ

ordning.

Jag anhåller att i det följande få behandla frågan om ny lag om utövande

av tandläkarkonsten. Inledningsvis ämnar jag därvid — i likhet med medicinalstyrelsen

—- beröra några principiella spörsmål för att därefter lämna

en specialmotivering till den föreslagna nya lagstiftningen.

II. Några principiella spörsmål.

1. Frågan om definiering av tandläkarkonsten och dess avgränsning mot

läkarkonsten.

Gällande bestämmelser.

Första paragrafen i 1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning lyder:

»De förrättningar, som tillhöra tandläkarekonstens utövare, äro: a)

rengöring, fyllning och utdragning av tänder; b) förfärdigande och insättande

av konstgjorda tänder; c) behandling av tändernas och tandköttets

sjukdomar.» I 9 § stadgas, att tandläkarkonsten ej må utövas av annan än

legitimerad läkare eller den som vunnit behörighet till konstens utövning.

Mot dessa bestämmelser må ställas föreskriften i 8 § lagen den 21 september

1915 om behörighet att utöva läkarkonsten, att verksamhet som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 10.

7

tillkommer tandläkare ej anses som utövning av läkarkonsten enligt sagda

lag. 1915 års behörighetslag innehåller emellertid ingen bestämning av begreppet

»läkarkonst». Den stadgar emellertid såvitt nu är i fråga straff för

den som utan att vara eller ha varit behörig till läkarkonstens utövning

antingen mot ersättning behandlar vissa angivna sjukdomar, bl. a. tuberkulos

och kräftsjukdomar, e;ller företager hypnotisk behandling eller behandling

under allmän bedövning eller ock yrkesmässigt och mot ersättning utövar

läkarkonsten, där behandlingen varit av beskaffenhet att medföra

fara till liv eller hälsa för den behandlade.

Medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen anför.

Den uppräkning av till tandläkarkonsten hörande förrättningar, som göres

i 1 § i 1861 års ordning, motsvarar på intet sätt nutida förhållanden

och kan därför ej bibehållas. Att lämna en exakt definition på vad som tillhör

tandläkarkonsten erbjuder stora svårigheter. Någon bestämd avgränsning

av tandläkarkonsten gentemot läkarkonsten finns knappast. Ej heller

torde det numera föreligga något praktiskt behov av alt i detalj avgränsa

tandläkarens verksamhetsområde från läkarens. Med hänsyn härtill har

medicinalstyrelsen i sitt förslag icke upptagit någon definition av tandläkarkonsten

utan ansett det kunna överlåtas åt praxis att bestämma vad som

är att hänföra till denna konst. 1 regel torde någon svårighet att verkställa

en dylik bedömning ej föreligga. T tveksamma fall böra statuterna för undervisningen

vid tandläkarhögskolorna kunna tjäna till ledning. Styrelsen

erinrar om att samma lösning valts i Jagen om behörighet att utöva läkarkonsten.

Denna lag upptager sålunda ej någon definition av läkarkonsten.

Enligt 1861 års ordning äger envar läkare behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Då det måste anses mindre tillfredsställande att tillerkänna

läkarna generell behörighet på detta område, där de sakna erforderlig specialutbildning'',

föreslår medicinalstyrelsen ingen motsvarande bestämmelse.

Ej heller anser styrelsen tillräcklig anledning föreligga att föreslå någon

övergångsbestämmelse med hänsyn till de läkare, som vid lagens ikraftträdande

förlora sin behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Att läkarna icke vidare bli behöriga att utöva tandläkarkonsten får emellertid

uppenbarligen icke innebära, att läkare icke skulle äga utföra någon

som helst behandling som är att hänföra till tandläkarkonsten. Behandling

av akuta fall som exempelvis kräva tanduttagning eller annat kirurgiskt

ingrepp hör läkare, på grund av sin behörighet alt utöva läkarkonsten,

även i fortsättningen få utföra. Detta regleras i 9 § i förslaget, vari bland

annat stadgas, att läkare utan hinder av bestämmelserna i lagen äger utöva

verksamhet, som tillkommer honom. Att närmare reglera vilken till tandläkarkonsten

hänförlig verksamhet som även tillkommer läkare torde icke

vara påkallat ulan synes kunna överlåtas åt praxis. Som eu allmän regel

torde kunna uppställas, att läkare, frånsett nödfall, cj bör äga meddela

sådan behandling, varför endast tandläkare erhållit erforderlig utbildning,

såsom till exempel konserverande behandling av skadade tänder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Remissyttrandena.

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig i denna del till medicinalstyrelsen

eller lämnar dess uttalanden utan erinran. Såvitt angår spörsmålet

om möjligheterna att giva en definition på vad som skall

f ö r s t å s med tandlä k ar konst och behovet av en sådan definition

framhåller medicinska fakulteten vid Lunds universitet vanskligheten av

att mera exakt avgränsa tandläkarkonsten samt uttalar att bedömandet av

gränsfall i det praktiska arbetet torde komma att ske på riktigt sätt.

Lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Malmö och organisationskommittén

för medicinska högskolan i Göteborg göra liknande uttalanden i frågan.

Å andra sidan ifrågasätter karolinska institutets lärarkollegium om

det är välbetänkt att icke i lagen införa en definition av tandläkarkonsten.

Att läkarkonsten icke vore definierad i lagen om behörighet att utöva

läkarkonsten torde bero på att läkarnas utbildning vore så omfattande och

allsidig, att det utan större risk kunde överlämnas åt den enskilde läkaren

att avgöra vilka åtgärder och ingrepp han borde utföra eller underlåta. I

motsats härtill vore tandläkarnas utbildning begränsad och ensidig, varför

det kunde ifrågasättas om icke gränserna för deras verksamhet borde angivas.

Överstäthållarämbetet, som icke vill ifrågasätta riktigheten av medicinalstyrelsens

ställningstagande ur de synpunkter varom nu närmast är

fråga, anser sig dock böra framhålla alt gränsdragningen mellan tandvård

och läkarvård kan ha betydelse i andra hänseenden, bl. a. vid tillämpning

av sådana avtal, där arbetstagare tillerkänts fri läkarvård men ej fri tandvård.

Frågan o in läkares behörighet att utöva tandläkark

o nste n behandlas utförligt av karolinska institutets lärarkollegium,

som inlägger en bestämd gensaga mot medicinalstyrelsens uttalande i denna

del samt anför:

En avstängning av läkarna från behörigheten att utöva tandläkarkonsten

är enligt kollegiets mening hade onödig och ur principiell synpunkt i hög

grad betänklig.

Veterligen ha hittills inga svårare olägenheter uppkommit av, att läkarna

äga behörighet att utöva tandläkarkonsten. Och ej heller i framtiden torde

några större olägenheter härav vara att befara, då ju läkarna i sin yrkesutövning

äro bundna av bestämmelsen i 59 § 1) i allmänna läkarinstruktionen:

Varje läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar

läkarkonsten, åligger att åt sjuk, som vårdas av honom, meddela de råd

och, så vitt möjligt är, ägna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar

och som överensstämma med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Såsom principiellt sett ytterst betänkligt och stridande mot hittills vedertagna

grundsatser måste betecknas att genom lagstiftning avstänga läkarna

från behörighet att behandla viss del av människokroppen eller viss grupp

av sjukdomar. Varje del av kroppen och varje sjukdom, som kan angripa

densamma, bör givetvis stå öppen för läkarens verksamhet. Vilka inskränkningar

i utövande av sin konst, som han på grund av otillräcklig utbildning

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

eller erfarenhet i det ena eller andra avseendet bör ålägga sig, det bör överlåtas

åt hans eget omdöme att avgöra.----Den motivering som medi
cinalstyrelsen

anför för förslaget att avstänga läkarna från behörighet alt

utöva tandläkarkonsten skulle, med lika rätt, kunna anföras för ett lagförslag

att exempelvis avstänga invärtes läkare eller andra läkare, som icke

erhållit kirurgisk specialutbildning, från behörighet att utöva kirurgisk

verksamhet eller kirurger eller andra icke psykiatriskt specialutbildade

läkare från behörighet att giva el-chock-behandling o. s. v.

Under det att majoriteten inom medicinska fakulteten vid Lunds universitet

gillar medicinalstyrelsens ställningstagande i detta avsnitt, äro tre

av fakultetens ledamöter av skiljaktig mening och intaga samma ståndpunkt

som karolinska institutets lärarkollegium. Samma är förhållandet

med två ledamöter av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg uttalar, att

legitimerade läkare f. n. ha rätt att efter eget bedömande behandla alla

sjukdomar. Att låta tandsjukdomarna härvidlag utgöra ett undantag vore

ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Hinder borde ej föreligga för läkare

att, där omständigheterna så påfordrade — exempelvis då skyndsamt ingripande

vore påkallat eller då avståndet till tandläkare vore stort — företaga

nödig tand- eller tandköttsbehandling. Yrkesmässigt utövande av tandläkarkonsten

syntes däremot böra vara läkare förbjudet, för så vitt han icke

förvärvat sig specialkunskaper inom området. Med hänsyn till läkarnas

medicinska förkunskaper syntes specialutbildningen icke behöva omfatta

avläggande av tandläkarexamen. Åtskilliga läkare hade på olika sätt, exempelvis

vid kliniker och specialhögskolor i utlandet, utbildat sig inom den

medicinska specialitet, som tandsjukdomarna utgjorde, och även i fortsättningen

torde så komma att ske. Enligt lagförslaget skulle läkare ha att

avlägga svensk tandläkarexamen för att erhålla behörighet att ägna sig åt

ifrågavarande specialitet. Det vore skäligt, att de läkare, som förskaffat sig

sådan specialistutbildning inom tandsjukdomarnas område — även om utbildningen

icke utgjordes av svensk tandläkarexamen — och under år ägnat

sig åt praktisk tandläkarverksamhet och däri förvärvat stor erfarenhet,

finge fortsätta sin yrkesutövning.

T övrigt ha icke i dessa delar framställts erinringar från remissinstansernas

sida.

Departementschefen.

1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten innehåller ej någon

definition av läkarkonsten. I motsats härtill gives i gällande behörighetsförfattning

för tandläkare en bestämning av vad som skall anses såsom

tandläkarkonst. Hit föras icke endast rengöring, fyllning och utdragning av

tänder samt behandling av tändernas och tandköttets sjukdomar utan även

förfärdigande och insättande av konstgjorda tänder. Denna bestämning,

som återfinnes i 1 § 1861 års ordning, är emellertid i vissa delar föråldrad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Sålunda torde icke förfärdigande av konstgjorda tänder i och för sig numera

anses som ett led i utövandet av tandläkarkonsten utan denna verksamhet

får även utövas av exempelvis tandtekniker. Uppräkningen är vidare knappast

uttömmande. Avgränsningen av tandläkarkonsten mot läkarkonsten

torde även i andra hänseenden enligt numera gängse uppfattning icke vara

identisk med den som kan anses följa av 1 § i 1861 års ordning. Det torde

sålunda finnas ett gränsområde, där befogenhet tillkommer tandläkarkonstens

utövare men samtidigt även personer, som äga utöva läkarkonsten,

således under vissa förutsättningar även lekmän. Då legitimerad läkare

enligt 9 § 1861 års ordning alltid äger utöva tandläkarkonsten, får sistnämnda

förhållande framför allt betydelse för bedömningen av frågan i

vilken utsträckning lekmän få arbeta i patientens mun. Lekmän äga nämligen

ej utöva tandläkarkonsten.

Medicinalstyrelsens förslag till lag om utövande av tandläkarkonsten

innehåller emellertid ingen definition på begreppet »tandläkarkonst». Det

funnes f. ö. enligt styrelsens mening ej något praktiskt behov av att i detalj

avgränsa tandläkarens verksamhet från läkarens eller att eljest i lag angiva

vad som vore tandläkarkonst. I motsats till vad nu vore fallet borde —

framhåller medicinalstyrelsen — läkare icke äga generell rätt att utöva

tandläkarkonsten. Däremot borde behörighet såsom läkare giva rätt alt

utföra vissa till tandläkarkonsten hänförliga behandlingar. Frånsett nödtall

borde läkare emellertid icke äga meddela sådan vård, för vilken endast

tandläkare utbildades. Vad som skulle förstås med tandläkarkonst liksom

bedömningen av vilka fall som uteslutande tillkommc tandläkaren borde

bestämmas i praxis.

Dessa frågor äga intimt samband med varandra. Icke minst med hänsyn

till att obehörigt utövande av tandläkarkonsten bör medföra straffpåföljd

är det enligt min mening av betydelse att begreppet är väl klarlagt. Därmed

är emellertid icke utan vidare givet, att lagen skall innehålla en definition

därav. Då vissa ingrepp i munhålan äro av den art att de kunna hänföras

såväl till tandläkarkonsten som till den allmänna läkarkonsten kan en

skarp skiljelinje mot läkarkonsten i allmänhet icke uppdragas. Det synes

därtör vara ogörligt att på ett allmängiltigt sätt avgränsa tandläkarkonsten

mot läkarkonsten. Då de medicinska och odontologiska vetenskaperna

befinna sig på rask frammarsch, kan det också befaras att en nu given

definition efter en tid kan visa sig olämplig och otidsenlig. Såsom strax

kommer att närmare utvecklas anser jag, att tillräckliga skäl icke finnas

för att frångå den nuvarande ordningen, enligt vilken varje legitimerad

läkare också äger behörighet såsom tandläkare. Behovet av en legal definition

av tandläkarkonsten blir då mindre påfallande än om det skulle vara

i princip förbjudet för läkare att behandla vissa tandsjukdomar. Det synes

mig därför av många skäl vara lämpligt att, såsom medicinalstyrelsen förordat,

icke i lagen angiva vad som förstås med tandläkarkonsten utan att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

överlåta detta åt praxis. Härvid bör beaktas, att redan under nuvarande

förhållanden en fast praxis torde finnas rörande vad som tillkommer en

tandläkare. I fråga om avgränsningen av denna verksamhet från den otilllåtna

lekmannaverksamheten torde denna, såsom förut antytts, i praxis ha

verkställts så att arbete i patientens mun varit förbjudet för lekmän. Jag

bortser därvid givetvis från sådan behandling som fallit inom området för

den allmänna läkarkonstens utövande enligt 1915 års behörighetslag. Denna

avgränsning bör alltså enligt min mening alltjämt vara normgivande. Till

ledning vid rättstillämpningen synas vidare framför allt kunna tjäna de

undervisningsplaner som gälla för tandläkarexamen. I tveksamma fall

torde medicinalstyrelsens utlåtande böra inhämtas.

Spörsmålet i vilken utsträckning tandläkarnas medhjälpare såsom tandtekniker,

tandhygienister och tandsköterskor böra äga befogenhet att utöva

tandläkarkonsten kommer att behandlas i ett följande avsnitt.

Vad härefter angår frågan om läkares rätt att utöva tandläkarkonsten är

det visserligen så att odontologien är en specialvetenskap och att i Sverige

examinerade läkare icke utbildats inom denna specialgren. Så har emellertid

varit fallet åtskilliga decennier utan att olägenheter i praktiken uppstått av

att läkarna likväl ägt behörighet att utöva tandläkarkonsten. Särskilt i glest

befolkade delar av landet med stor brist på tandläkare måste det vara av

värde att läkare i princip äger företaga alla erforderliga ingrepp. Men det

får alltid bero på läkaren själv om han anser sig böra göra ett ingrepp.

Han är bunden av bestämmelserna i allmänna läkarinstruktionen att han

såvitt möjligt skall ägna sjuk, som vårdas av honom, den behandling som

den sjukes tillstånd fordrar. Detta måste anses vara uttryck för den allmänna

principen, att läkare skall äga rätt att behandla varje sjukdomstillstånd;

men i realiteten torde en läkare, som saknar specialutrustning,

icke annat än i trängande fall göra ingrepp av sådan art som tillkommer

tandläkare. Man torde ej behöva befara att en läkare utan särskild utbildning

på tandvårdens område övergår till tandläkarens yrke eller ens till

en del yrkesmässigt ägnar sig däråt. En sådan utveckling skulle — med

tanke på den långt drivna specialutbildningen vid tandläkarhögskolorna —

ingiva betänkligheter. Jag anser emellertid att bärande skäl ej anförts för

att i förevarande hänseende ändra läkarnas behörighet men vill understryka,

att om det skulle visa sig att den vidsträckta behörigheten missbrukas

bör det ej vara uteslutet att frågan ånyo överväges.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

2. Frågan om medhjälpares befogenheter.

Medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har i sin skrivelse utförligt uppehållit sig vid frågan

om tandläkarnas hjälpkrafter och deras befogenheter. Styrelsen har härvid

Iill en början framhållit, att ehuru 1861 års ordning icke vore otvetydig

i fråga om tandläkares rätt att anlita medhjälpare till biträde med behandling

direkt å patient, finge det likväl anses fastslaget, att tandläkare som

regel ej ägde dylik rätt. I den nya lagstiftning, som skall träda i stället för

1861 års ordning, borde enligt styrelsens mening sådan rätt finnas endast

i den mån lagen medgåve det. Medicinalstyrelsen påpekar, att f. n. förelåge

förslag att i vårt land anordna försöksutbildning av den typ av hjälpkrafter

som förekommer på sina håll utomlands och som brukar benämnas tandhygienister.

Förslag om sådan utbildning hade framlagts redan av 1944 års

tandläkarutbildningssakkunniga i deras betänkande II om tandläkarnas

hjälpkrafter (SOU 1946: 87). De sakkunniga hade härvid förutsatt, att en

tandhygienist skulle ha till uppgift att på tandläkarens ansvar utföra bl. a.

tandstensskrapning, tvättning, spolning, rengöring och polering, allt å tändernas

fria ytor, enklare kariesundersökningar samt puts och polering av

fyllningar på tändernas fria ytor. Medicinalstyrelsen anser nu, att lagtexten

borde givas sådan lydelse, att hinder ej komme att möta för hygienisternas

verksamhet. I samband med utformningen av detta stadgande inställde sig

frågan, huruvida någon ändring borde ske beträffande övriga hjälpkrafters

befogenheter. Härvid åsyftas närmast tandteknikerna men styrelsen har

även berört bl. a. spörsmålet om införande i svensk tandvård av en typ hjälpkrafter

med högre kompetens som förekomme på Nya Zeeland under benämningen

dental nurses. Dessa arbetade som plombörer.

Sedan styrelsen härefter redogjort för några uttalanden, som på senare

år gjorts i detta ämne, företrädesvis av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga

i deras nyssnämnda betänkande II, fortsätter styrelsen:

T fråga om anlitande av självständigt och på eget ansvar arbetande tandtekniker

och plombörer ha de sakkunniga ställt sig avvisande och deras

ståndpunkt har godtagits av statsmakterna. Däremot har vid utredningsarbetet

icke ägnats nämnvärd uppmärksamhet åt de möjligheter, som

kunna föreligga, att i ökad utsträckning laga i anspråk exempelvis tandtekniker,

som icke arbeta självständigt.

För egen del vill medicinalstyrelsen till en början erinra om den svåra

brist på tandläkare som sedan länge råder i vårt land och som vållat särskilt

folktandvården betydande svårigheter. För att lösa folktandvårdens behov

av tandläkare ha som känt flera extraordinära vägar prövats eller ifrågasatts.

I ett dylikt läge synes det enligt medicinalstyrelsens mening knappast

försvarligt underlåta att ingående pröva huruvida ett ökat ianspråktagande

av biträdespersonal skulle kunna ifrågakomma.

Medicinalstyrelsen vill också framhålla, att svårigheterna att erhålla till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

13

facklig arbetskraft för den sociala tandvården icke är något för vårt land

enastående förhållande.

Medicinalstyrelsen anknyter härefter till vissa uttalanden av Svenska

tandteknikerförbundet i yttranden över dels omförmälda betänkande II av

tandläkarutbildningssakkunniga, dels 1946 års folktandvårdssakkunnigas

betänkande SOU 1948: 53 samt fortsätter.

Vad angår ett ökat ianspråktagande av tandteknikerna synes tandteknikerförbundet

närmast åsyfta en lösning, som innebure befogenhet för tandläkare

att för särskilda behandlingsuppgifters utförande begagna sig av

tekniker, som arbetar under tandläkarens ledning och tillsyn och på dennes

ansvar. Vid ärendets behandling i medicinalstyrelsen ha medlemmarna av

styrelsens vetenskapliga råd i odontologi till frågans belysning anfört

följande.

>1 två nyligen siutförda utredningar ha hithörande frågor varit föremål

för grundlig utredning och omfattande diskussion. Dessa utredningar äro

de, som verkställts av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga och av 1946

ars folktandvårdssakkunniga. Då frågan om hjälpkrafternas användning

redan utretts av tandläkarutbildningssakkunniga och fortsatt utredning av

ärendet icke angavs i direktiven för folktandvårdssakkunniga, ha dessa

senare funnit det tillräckligt att kort men bestämt avvisa tanken på att

någon del av folktandvårdens uppgifter skulle kunna övertagas av personal

med mindre kvalificerad utbildning. Tandläkarutbildningssakkunniga ha i

sitt betänkande nr I grundligt utrett, huruvida personer med annan eller

med lägre utbildning än tandläkarens skulle kunna eller böra utöva tandvård

inom landet samt ingående motiverat sin uppfattning, att sådan anordning

icke är önskvärd, men skulle kunna vara till skada särskilt för

folktandvården. I del II, som handlar om utbildningen av hjälpkrafterna

och deras användning, fastslås gränslinjerna mellan tandläkarens och

hjälpkrafternas verksamhet i de förslag till studieplaner och arbetsnormer,

som därefter blevo grundläggande för utbildningen av tandtekniker och av

tandsköterskor i statens skolor. Vad teknikernas verksamhet beträffar, har

begränsningen av deras arbete till den dentala, protetiskt-tekniska laboratorieverksamheten

i detalj genomförts och följes helt vid undervisningen.

Laboratoriearbetet är en väl avgränsad, synnerligen betydelsefull del för

framställningen av de profetiska arbetena. Tandläkarna erhålla på området

eu grundlig utbildning, i det att fantomkurserna i proteslära och tandfyllning

laga ungefär V''j2 år och den kliniska undervisningen ungefär 1 år, av

vilken sammanlagda tid ungefär 3 terminer utgöra inlärandet av och

övningen i laboratoriearbetet. För teknikern, som i mera hantverksbetonad

grad skall utöva samma arbeten, fordras icke endast den kännedom om de

tekniska manipulationerna i laboratoriet, som tandläkaren måste äga, ulan

därjämte måste teknikern ingående träna rutinarbetet under sin utbildning,

så att han, sedan praktikantperioden är avslutad, på egen hand kan utföra

flertalet av de tekniska arbeten, som tandläkaren önskar få rutinmässigi

framställda i laboratoriet. — -----

De hittills gjorda utredningarna ha sålunda visat, att för behandling i

levande tand och för ersättning av hela bett eller delar därav, även i den män

i denna behandling ingå tekniska manipulationer, såsom avtryckstagning,

bettregistrering in. in. den fullständiga tandläkarutbildningen utgör eu

oundgängligen nödvändig förutsättning. Varje jämförelse med konsthanlvcr
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Mitj.ls proposition nr 10.

14

karens arbete inom den prolelik, som ingår i den allmänna ortopedin, är

därvid missvisande. Inom tandläkarkonsten gäller det att protetiskt ersätta

delar av levande tänder eller delar av bettet, vilka skola placeras inom eu

septisk miljö och vilka vid minsta misstag vad angår samtliga tekniska

manipulationer i munhålan kunna ge upphov till svåra sekundära skadeverkningar.

Därjämte bör det observeras, att även teknikdetaljer, som för

lekmannen framträda såsom enkla, exempelvis avtryckstagning eller bettregistrering

vid utförandet av helproteser, ha avgörande betydelse för det

slutresultat, som teknikern uppnår vid det fortsatta arbetet i laboratoriet,

och därmed äro den medicinskt bestämmande, terapeutiska delen av behandlingen.

Var och en, som haft tillfälle att grundligt följa skolutbildningen

för tekniker, har kunnat konstatera, att även de bästa av dessa

efter flerårig elevtjänstgöring och ettårig skolutbildning för goda lärare

med förnämliga läroböcker i stort sett dock saknat möjlighet att på annat

sätt än i populär form förstå de anatomiska, fysiologiska och biologiska

betingelserna för tandläkarens protetiska arbetsutövning. För den på området

erfarne fackmannen framträder det därför såsom absurt att vid den

situation, som nu föreligger, räkna med något resultat av ytterligare utredning

över eventueli utvidgning av teknikers verksamhet till att även omfatta

de delar av munbehandlingen, som innebära de terapeutiska momenten

vid protetisk vård. För att vara i stånd till att i alla detaljer av protetiska

behandlingar i munhåla och bett tillämpa den medicinskt-odontologiska

vetenskapens nutida krav måste terapeuten ha minst den utbildning, som

nutidens tandläkare äger. Man bör i stället låta teknikerutbildningen inom

landet under de närmaste årtiondena fullfölja den endast påbörjade nyorienteringen

till uppfostran av de tandläkarens högt uppskattade och i

social-medicinskt arbete betydelsefulla medhjälpare, som tekniskt fullvärdigt

behärska det omfattande och i många detaljer svårbemästrade protetiskt-tekniska

arbetet i laboratoriet.»

Medicinalstyrelsen konstaterar härefter, att frågan om tandteknikernas

befogenheter fortfarande vore omstridd. Styrelsen vore icke beredd att i

dagens läge taga mer definitiv ställning men ville icke motsätta sig att

genom särskilda sakkunniga en förutsättningslös utredning verkställdes av

frågan, huruvida och i vad mån tandläkare borde äga erhålla biträde av

tandtekniker med utförande av till tandläkarkonsten hänförlig behandling.

I avbidan på resultatet av utredningen torde anledning saknas att i lagen

reglera annan form av medhjälparbiträde än den som lämnades av tandhygienisterna.

Medicinalstyrelsen ansåge lämpligt, att denna reglering

skedde i form av ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna, att medhjälpare,

som genomgått härför erforderlig utbildning, finge biträda tandläkare

med utförande av tand- och munhygienislc behandling.

1 denna del var emellertid medicinalstyrelsen icke enhällig. E. o. byråchefen

Rahm, med vilken överdirektören Björkquist instämde, ansåg, att

Kungl. Maj :t borde få generellt bemyndigande att förordna om medhjälpares

rätt att biträda med behandling direkt på patient. Bemyndigandet

borde sålunda icke avse endast det biträde, som tandhygienist skulle äga

lämna. Framdeles torde andra former av biträde kunna bli aktuella och

böra legaliseras, och det syntes knappast påkallat, att detta skulle behöva

opaginerad Kontrollera mot PDF

1;'')

Knntjl. M(ij:lti proposition nr It).

ske i en ordning, som förutsatte lagändring. Dessutom borde Kungl. Maj:t

under alla förhållanden äga möjlighet att undantagsvis ge särskilt kunniga

och erfarna tandtekniker rätt att biträda tandläkare med behandling

å patient.

Remissyttrandena. »

Mot medicinalstyrelsens positiva ståndpunktstagande till frågan om tandhygienisterna

ha invändningar icke framställts annat än från Sveriges

läkarförbund. Förbundet befarar, att utbildning av tandhygienister komme

att försämra utsikterna att vid sjukhusen fylla det mest trängande behovet

av sjukvårdspersonal. Då tandhygienisterna förmodligen företrädesvis

komme att tjänstgöra vid folktandvårdspoliklinikerna, kunde det lätt hända

att tandvården där ansåges vara av lägre kvalitet än annorstädes, då mindre

kvalificerad personal anlitades. För söksutbildning borde icke komma till

stånd utan ytterligare utredning om de blivande hygienisternas verksamhet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anser att speciell tandhygienistutbildning

ej bör komma i fråga utan att de uppgifter som skulle anförtros åt

hygienisterna i stället borde överlämnas till tandsköterskorna, vilkas utbildning

skulle anpassas därefter. Från några håll, däribland universitetskanslern,

medicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid tandläknrhögskolan

i Stockholm, understrykes att det f. n. endast bör komma i fråga

försöksutbildning av hygienister samt att det blott om erfarenheterna 1)1 i

gynnsamma blir anledning att överväga tillskapandet av eu tandhygienistkår.

Då det gäller tandteknikerna äro emellertid meningsskiljaktigheterna betydande.

Till majoriteten inom medicinalstyrelsen ansluta sig överståthållarämbetet,

medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för

medicinska högskolan i Göteborg jämte ytterligare några remissinstanser.

Härvid framhålles, att det under inga förhållanden kan komma i fråga alt

tandtekniker skola få arbeta självständigt. Organisationskommittén för

medicinska högskolan i Göteborg anser, att den arbetsavlastning för tandläkarna,

som är högeligen påkallad, principiellt bör åstadkommas genom

ianspråktagande av andra kategorier hjälpkrafter än tandteknikerna. En

stor grupp hörda myndigheter och organisationer hävdar, att frågan om

tandteknikernas befogenheter redan är fullt tillfredsställande utredd först

av tandläkarutbildningssakkunniga och sedan av folktandvårdssakkunniga.

Det hade därvid fastslagits, att tandteknikernas arbetsplats vore laboratoriet.

Tandteknikerutbildningen hade nyligen förbättrats med inriktning

på laboratoriearbetet. Det förelåge stort behov av dugliga tandtekniker för

sådant arbete. Yrkets utvecklingskrav vore tillgodosedda genom den förbättrade

utbildningen. Anledning saknades att utvidga teknikernas verksamhetsområde.

Det kunde då befaras, att laboratoriearbetet, som vore

mycket viktigt, bleve lidande. Då den av medicinalstyrelsen ifrågasatta nya

utredningen icke skulle taga sikte på annat än tandläkarnas rätt att såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:Is proposition nr 10.

biträden anlita tekniker vid utförande av till tandläkarkonsten hänföriig

behandling och teknikernas befogenheter på grund av sakens natur måste

bliva tämligen begränsade, finge man räkna med att tandtekniker med nu

antydd kompetens — vilka f. ö. troligen måste avlönas förhållandevis väl

— skulle kunna anställas endast vid större kliniker och förmodligen företrädesvis

vid folktandvårdskliniker. Detta skulle kunna leda till att dessa

klinikers anseende försämrades och att den uppfattningen lätt skulle

sprida sig att tandvården där vore mindervärdig. Följden av att låta tandtekniker

biträda tandläkare med patientarbete måste bliva en standardsänkning,

då tandteknikerna saknade erforderlig medicinsk och klinisk

utbildning, som icke kunde vinnas utan eu mycket betydande ökning av

utbildningstiden, om det ens vore möjligt. På dessa grunder vore en utredning

sådan som medicinalstyrelsen föreslagit opåkallad och borde icke

komma till stånd. Till dem, som på dylika skäl ställa sig avvisande till ny

utredning, höra bl. a. universitetskanslern, lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna,

föreståndarna för statens tandteknikerskolor i Stockholm,

Göteborg och Malmö, försvarets sjukvårdsstyrelse, Svenska tundläkaresållskapet,

Sveriges tandläkareförbund samt Svenska läkaresällskapet och Sveriges

läkarförbund.

Ett mindre antal remissinstanser ansluta sig emellertid till reservanterna

inom medicinalstyrelsen. Så är fallet med länsstyrelserna i Östergötlands

och Malmöhus län, förste stadsläkaren i Norrköping, förste provinsialläkarna

i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, styrelsen för Svenska

landstingsförbundet samt Svenska tandteknikerförbundel. Av dessa företräder

ingen den ståndpunkten att man utan ytterligare utredning skulle

giva tandtekniker vidgade befogenheter. Tandteknikerförbundet uttalar dock

att det icke svarade mot rationella krav att icke Kungl. Maj :t skulle få giva

tandtekniker, som i 20—30 år arbetat under tandläkares överinseende och

ansvar i sanerad munhåla, rätt att biträda tandläkaren med behandling å patient.

Förbundet pekar på att det inom den allmänna sjukvården i stor utsträckning

förekomme att läkarna i patientvärden biträddes av särskilt utbildad

sjukvårdspersonal såsom sköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor

och bandagister. Förste stadsläkaren i Norrköping anser det stå klart att

utvecklingen går i riktning mot allt vidsträcktare utnyttjande av hjälpkrafterna

alldeles som inom den allmänna läkarkonsten. Länsstyrelsen i

Västerbottens län framhåller, att med rådande brist på tandläkare, särskilt

i övre Norrland, vore det av vikt att tandläkarna befriades från sådana

behandlingsmoment som utan nämnvärd risk kunde anförtros åt personer

utan behörighet såsom tandläkare. Kunde man ernå förbättrade förhållanden

genom att låta tandläkare anlita biträde av tandtekniker eller annan

som besutte erfarenhet och vana, borde en sådan åtgärd vidtagas åtminstone

såsom ett provisorium. Å andra sidan framhåller Sveriges läkarförbund,

att bristen på tandläkare snart nog nedbringas, då tandläkarhögskolan i

Malmö trätt i verksamhet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 10.

17

Departementschefen.

1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning innehåller ingen bestämmelse,

som reglerar de befogenheter, vilka tillkomma tandläkarnas hjälpkrafter.

I praxis har fastslagits att de allmänna reglerna om rätten att utöva

tandläkarkonsten gälla även gentemot medhjälparna och att alltså blott

tandläkaren och icke någon dennes medhjälpare får arbeta direkt å patient.

Jag anser, att denna regel bör kvarstå, men i den mån så kan vara påkallat

bär hinder icke möta att medgiva undantag. Blott den omständigheten

att det f. n. råder brist på tandläkare bör emellertid icke motivera

en avvikelse från huvudregeln. Undantagen böra regleras i lag.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att ett sådant undantag efter särskilt

förordnande av Kungl. Maj :t skall i fråga om utförande av tand- och munhygienisk

behandling gälla härför utbildade personer, s. k. tandhygienister.

Jag har intet att erinra mot styrelsens förslag i denna del och förordar alltså

att frågan om tandhygienisternas ställning löses så som styrelsen tänkt sig.

Jag vill erinra om att i 1950 års statsverlcsproposition (åttonde huvudtiteln,

p. 110) äskats medel för försöksutbildning av tandhygienister. Riksdagen

har anvisat medel i enlighet härmed (skr. nr 8; statsutskottets uti. nr 8,

p. 107). Om en sådan utbildning kommer till stånd och giver gynnsamt

resultat, anser jag att utbildning av tandhygienister framdeles bör ske i

erforderlig utsträckning. Det arbete som de avses skola utföra — bl. a. tandstensskrapning,

tvättning, spolning samt puts och polering å tändernas fria

ytor — måste väsentligt underlätta tandläkarnas arbete. Det bör beaktas,

att tandhygienistutbildningen avser att vara en påbyggnad på tandsköterskeutbildning.

Att av varje tandsköterska fordra sådan kompetens kan icke

vara skäligt. De av Sveriges läkarförbund anförda betänkligheterna i denna

del anser jag överdrivna.

Ytterligare en kategori, för vilken ifrågasatts viss behörighet att arbeta i

patients mun, utgöra tandteknikerna. Det har i förevarande sammanhang

icke satts i fråga, att tandtekniker skulle få självständigt och på eget ansvar

utföra sådant arbete; det skulle blott vara såsom biträde åt tandläkare och

under dennes överinseende han skulle få arbeta direkt å patient. Det har

från medicinalstyrelsens sida heller icke avsetts att tandtekniker utan vidare

skulle få denna rätt, utan saken skulle bli beroende på en närmare utredning

av lämpligheten därav och om gränserna för tandteknikernas befogenhet.

Avgörandet skulle läggas i Kungl. Maj :ts hand. Två av medicinalstyrelsens

ledamöter ha ansett alt lagbestämmelsen om befogenheter för

medhjälpare bör avfattas så att den efter förordnande av Kungl. Maj :t kunde

avse även andra kategorier än tandhygienister, således t. ex. tandtekniker.

Majoriteten inom styrelsen har däremot förordat en avfattning av ifrågavarande

lagrum, som gör en ändring nödvändig, om tandtekniker skall

kunna inrangeras under detsamma.

2 — liiluing till riksdagens protokoll 1901. 1 sand. Nr 10.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ris proposition nr 10.

Tandteknikerutbildningen har nyligen reformerats på grundval av etl av

1944 års tandläkarutbildningssakkunniga avgivet betänkande (SOU

1946: 87). Inom landet finnas tre statliga tandteknikerskolor. Utbildningen

siktar på laboratoriearbete. Främst nyssnämnda sakkunniga men även

1940 års folktandvårdssakkunniga ha efter omsorgsfull prövning kommit

till det resultatet, att tandteknikernas befogenheter i tandvårdsarbetet böra

begränsas till att avse att efter tandläkares anvisningar utföra laboratoriemässigt

arbete. En ny utredning av spörsmålet synes mig icke påkallad.

Det är av stort intresse att det inom landet finnes en tillräckligt stor

kår av kompetenta tandtekniker som ägnar sig åt laboratoriearbete; för

effektivt utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft är detta en oundgänglig

förutsättning. Det synes icke uteslutet, att om teknikerna finge rätt alt

arbeta direkt på patient det viktiga laboratoriearbetet bleve eftersatt. Det

måste också beaktas, att det bleve nödvändigt att bygga ut den nuvarande

tandteknikerutbildningen avsevärt. Det ligger nära till hands att antaga,

att utvecklingen snart nog skulle gå därhän, att vi jämte legitimerade tandläkare

finge en grupp tandvårdare av lägre grad, som utan att arbeta i

laboratorier sysslade med protesarbete å patienter och åtminstone till det

yttre stode under tillsyn av legitimerade tandläkare. Med tanke på att

protesläran utgör ett av huvudämnena i tandläkarexamen och att tandläkarna

under sin studietid i övrigt förvärvat omfattande kunskaper inom

odontologien, måste tandteknikerna i regel bliva tandläkarna vida underlägsna

i yrkesutövningen. Det kan dessutom icke vara lyckligt med två kategorier

tandvårdare, av vilka den ena, som ofrånkomligt måste ha mindre

utbildning såväl kvalitativt som kvantitativt, får syssla blott med en del av

tandläkarkonsten och därjämte blott under överinseende av en mer utbildad.

En sådan utveckling kan icke vara önskvärd.

Av det sagda följer, att jag i denna del såvitt angår utformningen av lagen

följer majoriteten inom medicinalstyrelsen men att jag icke anser alt ytterligare

utredning bör komma till stånd. Jag vill särskilt understryka, att

majoriteten endast med tvekan synes vilja förorda sådan utredning. I detta

sammanhang vill jag också framhålla, att jag icke anser det vara principiellt

riktigt att frågan om tandteknikernas befogenheter efter en eventuell

utredning skall avgöras av Kungl. Maj :t. Det bör ske genom en av Konungen

och riksdagen stiftad lag.

Att nu blott såsom ett provisorium giva vissa tandtekniker viss behörighet

att arbeta å patienter anser jag ur många synpunkter uteslutet.

3. Fråga om skydd för beteckningen tandläkare.

Medicinalstyrelsen föreslår straff för den, som utan att vara behörig utöva

tandläkarkonsten betecknar sig såsom tandläkare eller på annat sätt

giver sig ut för att äga dylik behörighet, samt anför i anslutning därtill:

opaginerad Kontrollera mot PDF

I!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Något motsvarande stadgande finnes ej i 1861 års ordning eller i 1915

års lag men däremot i 6 § första stycket av medicinalstyrelsens år 1941 avlämnade

förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten. För att

effektivt kunna bekämpa obehörigt utövande av tandläkarkonsten har det

synts medicinalstyrelsen nödvändigt att skapa skydd för beteckningen tandläkare

genom att införa bestämmelse om straff för den, som utan att vara

behörig utövare av tandläkarkonsten betecknar sig såsom tandläkare eller

på annat sätt giver sig ut för att äga behörighet till tandläkarkonstens utövande.

Styrelsen får erinra om att genom lag den 10 juli 1947 i 10 kap.

strafflagen införts bötesstraff för den som obehörigen giver sig ut för

advokat. Det torde ur allmänhetens synpunkt vara minst lika viktigt alt

skydd skapas för beteckningen tandläkare som för beteckningen advokat.

Remissyttrandena.

Medicinalstyrelsens förslag i denna del har diskuterats i några remissvar.

Förste stadsläkaren i Hälsingborg vitsordar med stöd av tidigare erfarenheter

från mångårig verksamhet i rikets nordliga bygder behovet av en bestämmelse

med nu avsett innehåll, då det f. n. vore svårt att ställa grova

fuskare till ansvar. Svenska tandläkarsällskapet och Sveriges tandläkarförbund

hänvisa till att det ofta förekomme att olaga utövare av tandläkaryrket

på olika sätt offentliggjorde, att de stode till tjänst med tandvård.

Ordet »tandklinik» användes gärna, men även på andra mer förstuckna

sätt tillkännagåves den olaga verksamheten. Straffbestämmelse borde finnas

även för den som, utan att vara behörig utöva tandläkaryrket, för allmänheten

bekantgjorde att han åtoge sig utföra något som hörde till tandläkaryrket.

Sveriges läkarförbund anser skydd mot vilseledande annonsering

behövligt. Styrelsen för svenska stadsförbundet är emellertid tveksam

i frågan huruvida den, som använder en viss yrkestitel utan att utöva yrket,

skall bestraffas; det kunde måhända i förevarande fall vara tillfyllest att

bestraffa den som utövade tandläkaryrket utan att vara legitimerad tandläkare.

Departementschefen.

Även om det finnes vissa skäl för sådant skydd åt tandläkartiteln som

medicinalstyrelsen föreslagit, anser jag mig likväl icke f. n. böra förorda

den av styrelsen föreslagna ordningen. Vad som från några remissinstansers

sida framhållits därom att det straffbara området borde givas en vidare

omfattning än vad som föreslagits ger stöd för min uppfattning att det är

vanskligt alt avgränsa vad som bör skyddas. Det bör beaktas, att läkartiteln

icke är skyddad i 1915 års lag om behörighet alt utöva läkarkonsten.

1 medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag till ny behörighetslag för

läkare (SOU 1942: 22) är emellertid intagen en bestämmelse i sådan riktning.

Förslaget har icke föranlett lagstiftning och torde icke ulan överarbetning

kunna läggas till grund för en sådan. De överväganden, som därvid

kunna komma i fråga, synas ej böra föregripas genom att i lagen om utövande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knnr/l. Mnj:ts proposition nr 10.

av tandläkarkonsten inryckes eu bestämmelse om skydd för tandläkartiteln

el. dvl. Jag \ i11 f. ö. framhålla, alt ett sådant skydd ej i och för sig kan ha så

stor betydelse ur de synpunkter som åberopats till stöd för detsamma. Vad

som bör eftersträvas är att olaga utövning av tandläkaryrket hindras. Den

som visserligen betecknar sig såsom tandläkare utan att äga behörighet att

idka tandläkarverksamhet men som icke bevisligen ägnar sig däråt bör icke

utan starka skäl drabbas av straff. Avslutningsvis vill jag emellertid i detta

sammanhang blott nämna, att lagen om illojal konkurrens erbjuder vissa

möjligheter att ingripa mot oriktigt användande av tandläkartiteln och

mot andra sätt att tillkännagiva olovlig verksamhet. Ett oundgängligt behov

av att nu i lagen om utövande av tandläkarkonsten intaga en bestämmelse

därom torde därför ej finnas.

Medicinalstyrelsens förslag till lagtext bör sålunda enligt min mening

icke. utan vidare läggas till grund för lagstiftning. Även i delar, som ej berörts

i det föregående, ha under ärendets behandling inom inrikesdepartementet

vissa jämkningar i det ursprungliga förslaget funnits påkallade. Det

sålunda överarbetade förslaget torde få fogas såsom bilaga (Bil. B) till protokollet

i ärendet.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till departemcntslörslaget.

I den mån det synts nödvändigt komma de anmärkningar som

framställts i avgivna yttranden att omnämnas.

III. Specialmotivering till departementsförslaget till lag om utövande

av tandläkarkonsten.

/ §.

1 denna paragraf angives vilka personer, som skola hava behörighet att

utöva tandläkarkonsten. Bortsett från ett tillägg om läkares behörighet i

denna del följer paragrafen medicinalstyrelsens förslag, som i sin tur är

avfattat i stort sett i överensstämmelse med 1 § i lagen om behörighet att

utöva läkarkonsten.

I fråga om läkares behörighet att utöva tandläkarkonsten hänvisas till

den föregående framställningen. Här må endast tilläggas, att sådan behörighet

bör tillkomma endast legitimerad läkare och icke dem som i övrigt äga

utöva läkarkonsten.

1 det följande motiveras övriga bestämmelser i paragrafen.

.1/edicinalstijrelsen.

Styrelsen erinrar inledningsvis om att styrelsen äger förordna annan än

legitimerad läkare att såsom vikarie uppehålla läkarbefattning eller att

tjänstgöra såsom extra läkare. Vilka kvalifikationer som erfordrades för

dylika förordnanden funnes ej närmare bestämt. Det kunde nämnas att

medicinalstyrelsen till vikarie för provinsialläkare ägde förordna lämplig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 10.

person. Styrelsen ägde icke ens tillfälligtvis meddela icke legitimerade tillstand

att i enskild praktik utöva läkarkonsten.

Medicinalstyrelsen fortsätter härefter.

1 fråga om tandläkare gäller för närvarande följande. Enligt Kungl. brev

den 14 juni 1928 äger medicinalstyrelsen meddela studerande vid dåvarande

tandläkarinstitutet, vilken avslutat och erhållit godkända vitsord beträffande

samtliga övningar och tjänstgöringar till tandläkarexamen, tillstånd afl å

viss ort utöva tandläkarvrket under högst tre månader under samma år.

Genom beslut den 20 oktober 1944 har Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen

att utsträcka tillstånd för studerande att utöva tandläkaryrket all

gälla under ytterligare två månader under samma år för tjänstgöring såsom

vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården. Enligt sistnämnda beslut

äger medicinalstyrelsen även, där så anses erforderligt, till vikarie å tandläkartjänst

inom folktandvården förordna studerande, som av medicinalstyrelsen

meddelats tillstånd att tjänstgöra å dylik befattning.

De bestämmelser, som hänföra sig till vikariatsförordnanden inom folktandvården,

synas medicinalstyrelsen lämpligen böra intagas i de förfa Ilningar,

som reglera folktandvården. Styrelsen ifrågasätter om anledning

finnes att därvid bibehålla den nuvarande regleringen från Kungl. Maj:ts

sida, innebärande att endast tandläkarstuderande med vissa avlagda prov

och för viss begränsad tid må förordnas, och om medicinalstyrelsen icke

härutinnan skulle kunna tillerkännas samma frihet som styrelsen enligl

vad nyss anförts äger i fråga om läkare. Den nuvarande ordningen ter sig i

tillämpningen stundom rätt stel, och det vore önskvärt, om medicinalstyrelsen

ägde möjlighet att meddela en studerande förordnande, även om til!

exempel femmånader sperioden därigenom överskredes. Den nuvarande ordningen

är också administrativt tungrodd genom att utländska tandläkare,

som ju för närvarande i stor utsträckning arbeta i folktandvården, icke

kunna erhålla förordnande utan beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.

En icke oväsentlig administrativ förenkling skulle vinnas, om medicinalstyrelsen

ägde förordna utländska tandläkare såsom vikarier å distriktstandläkartjänster

inom folktandvården på liknande sätt som styrelsen äger

förordna utländska läkare såsom exempelvis vikarier för provinsialläkare

och underläkare. För övriga högre tjänster inom folktandvården, till vilka

landläkarstuderande icke kunna ifrågakomma, är det ur administrativ synpunkt

utan nämnvärd betydelse, om vikariatsförordnande för andra än

legitimerade tandläkare endast kunna meddelas efter Kungl. \Iaj:ts lillslånd.

Därför ifrågasätter medicinalstyrelsen icke någon ändring härvidlag.

Vad härefter angår medicinalstyrelsens befogenhet att meddela tillstånd

för studerande att utom folktandvården utöva tandläkarkonsten minskas

behovet av dylika förordnanden allteftersom folktandvården utbygges. Även

om folktandvården väl skulle kunna bereda sysselsättning för alla studerande,

som kunna ifrågakomma, vill medicinalstyrelsen dock icke föreslå

annat än att gällande bestämmelser tills vidare få äga oförändrad giltighel.

Till formen svnes detta böra ske i den ordningen att Konungen tillerkännes

rätt alt bemyndiga medicinalstyrelsen att bevilja tillstånd att i riket utöva

tandläkarkonsten. Någon saklig ändring i vad som nu gäller synes icke

påkallad.

Medicinalstyrelsen berör härefter ett av 1947 års decentraliseringsulredning

i eu den l<l maj 1949 dagtecknad promemoria nr 25 framlagt förslag

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

om vissa administrativa förenklingar på förevarande område. Då förslaget

framlagts efter det att styrelsen utformat texten till sitt lagförslag, hade

decentraliseringsutredningens synpunkter icke kunnat beaktas. Enligt utredningens

förslag skulle det anförtros medicinalstyrelsen att meddela tillstånd

att inom riket utöva tandläkarkonsten dels för svensk medborgare,

som icke avlagt tandläkarexamen, dels ock, efter samråd med den centrala

utlänningsmyndigheten, i den omfattning och under den tid styrelsen bestämde

även för den som icke är svensk medborgare. Skulle utlänningskommissionen

avstyrka bifall till ansökan om sådant tillstånd för utlänning,

borde dock enligt förslaget medicinalstyrelsen icke äga bifalla ansökningen

utan vara skyldig att, om ansökan icke avsloges, hänskjuta avgörandet

till Kungl. Maj :ts prövning. Medicinalstyrelsen hade i sitt yttrande den

20 september 1949 över decentraliseringsutredningens förslag förklarat sig

icke ha något att erinra mot detta. Ett realiserande av detta förslag förutsatte

viss jämkning av 1 §.

Departementschefen.

Enligt medicinalstyrelsens förslag, såsom detta framträder i lagtexten,

skulle behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkomma dels legitimerad

tandläkare, dels den som utan att vara legitimerad tandläkare innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit av Konungen utnämnd, dels den som utan

att vara legitimerad tandläkare av styrelsen förordnats till vikarie å tandläkartjänst

inom folktandvården, dels ock den som av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen fått särskilt tillstånd att

inom riket utöva tandläkarkonsten. Viss jämkning av förslaget borde dock

ske i anledning av ett av decentraliseringsutredningen framlagt förslag, enligt

vilket styrelsen skulle äga att meddela tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten

dels för svensk medborgare, som ej avlagt tandläkarexamen, och

dels — under förutsättning av utlänningskommissionens tillstyrkan — för

utlänning.

Under remissbehandlingen har medicinalstyrelsens ställningstagande

icke föranlett erinringar i sak.

Såsom förut sagts anser jag i motsats till medicinalstyrelsen att legitimerad

läkare icke bör berövas den rätt att utöva tandläkarkonsten som nu

föreligger. Vad de i medicinalstyrelsens förslag upptagna kategorierna angår

kan ingen tvekan råda om de två första. Det må anmärkas, att motsvarande

behörighetsregler finnas såväl i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten

som i medicinalstyrelsens förslag till ny lag i samma ämne (SOU

1942: 22). Den tredje kategorien, som omfattar dem som utan att vara legitimerade

tandläkare av medicinalstyrelsen förordnats till vikarier inom folktandvården,

motsvaras i 1915 års lag av en grupp, till vilken hör den som utan

att vara legitimerad läkare av medicinalstyrelsen eller av vissa andra myndigheter

förordnats till vikarie för läkare, till extra läkare, till läkare vid

militära sjukvården eller till underläkare eller amanuens vid offentlig klinik

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Muj.ts proposition nr 10.

eller poliklinik. Att i linje härmed utsträcka behörigheten att utöva tandläkarkonsten

utöver folktandvården finner jag ej vara av behovet påkallat,

utan anser jag att medicinalstyrelsen riktigt avgränsat kategorien. De som

närmast kunna komma i fråga till förordnanden inom folktandvården utan

att vara legitimerade tandläkare äro vissa studerande vid tandläkarhögskolorna

och personer som utomlands avlagt odontologiska examina.

Den fjärde gruppen, som enligt medicinalstyrelsen bör äga behörighet att

utöva tandläkarkonsten, utgöres av dem som av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen fått särskilt tillstånd därtill.

Enligt nu gällande ordning har medicinalstyrelsen bemyndigande att

meddela vissa studerande vid tandläkarhögskolorna tillstånd att under begränsad

tid utöva tandläkarkonsten å viss ort. Denna möjlighet synes böra

bibehållas. Jag har därför intet att erinra mot förslaget alt på denna punkt

avvika från motsvarande bestämmelse i 1915 års lag, enligt vilken medicinalstyrelsen

icke under några förhållanden kan giva motsvarande tillstånd

att utöva läkarkonsten. Tillstånd som nu avses kan begränsas till omfattning,

tid och rum men kan också vara generellt.

Styrelsen har ifrågasatt viss jämkning av sitt förslag till lagtext på

grund av decentraliseringsutredningens förut berörda förslag. Jag kan icke

finna någon sådan jämkning vara av nöden. Då enligt det ursprungliga

förslaget medicinalstyrelsen av Konungen skulle kunna bemyndigas meddela

tillstånd alt inom riket utöva tandläkarkonsten för personer, som eljest

icke skulle äga sådan rätt, torde möjlighet finnas att i den mån så kan

anses erforderligt genomföra den av decentraliseringsutredningen tänkta

ordningen utan att jämka förslaget till lagtext.

2 §.

Denna paragraf innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade

bestämmelsen om vissa befogenheter för s. k. tandhygienister.

I fråga om den principiella bakgrunden till paragrafen hänvisas till det

föregående.

Under remissbehandlingen har från några håll framhållits önskvärdheten

av att hjälpkrafternas befogenheter bleve tydligt angivna i lagen.

Stockholms stads folktandvårdssiijrelse finner det angeläget att tandsköterskornas

ställning preciseras. Föreståndaren för statens tandtekniker- och

tandsköterskeskola i Göteborg anser, att en noggrann avgränsning av tandhygienisternas

arbetsområde vore nödvändig för att förhindra missförstånd

och missbruk. 2 § borde därför formuleras så alt man väl definierade de

uppgifter som kunde anförtros åt tandhygienisterna och framför allt utsade

all deras ingrepp ej finge ske i vital vävnad. Jämväl förste stadsläkaren i

Göteborg betonar nödvändigheten av all väl definiera tandhygienisternas

uppgifter. () rga n iso t ion skommillen för medicinska högskolan i Göteborg

anser, att det ej framgår tydligt av den föreslagna lagtexten, all landhygienisternas

arbete skall vara relativt självständigt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kmujl. Maj.ts proposition nr 10.

Departementschefen.

Tandhygienister och tandsköterskor torde inom sjukvården närmast

motsvaras av den i 8 § i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten

omnämnda gruppen sjukvårdspersonal. Varken i nämnda lag eller annorstädes

lämnas någon definition på vad som förstås därmed. Det uttalas helt

allmänt, att verksamhet som tillkommer sådan personal ej anses såsom

utövning av läkarkonsten enligt lagen. Jag kan icke finna det nödvändigt

att i den nu föreslagna lagen exakt angiva vad som skall tillkomma tandhygienister

och tandsköterskor. Vad tandhygienisterna angår avgränsas deras

befogenheter mot tandläkarna enligt min mening tillfredsställande av att

de blott ha att utföra tand- och munhygienisk behandling. I fråga om innebörden

därav torde det allmänna språkbruket vara vägledande. Då Kungl.

Maj:t meddelar förordnande enligt lagrummet kan det visa sig lämpligt att

genom exemplifiering förtydliga vad som skall tillkomma hygienisterna.

Uppenbart är att tandhygienist i varje fall icke skall äga rätt till väsentligare

ingrepp i vitala delar.

Tandsköterskornas uppgifter torde liksom under nuvarande förhållanden

giva sig själva. Av avfattningen av 2 § torde motsättningsvis framgå att de

ej äga rätt utföra vad som speciellt tillkommer tandhygienisterna.

3 §.

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om ordningen för meddelande

av legitimation samt om förutsättningarna för erhållande av sådan.

Medicinalstyrelsen har till motivering av paragrafen anfört.

Denna paragraf motsvarar 2 § i 1915 års lag om behörighet att utöva

läkarkonsten. Lydelsen avviker dock delvis från sagda paragraf, sammanhängande

med att styrelsen föreslagit en något ändrad lydelse av 4 och 5 §§

jämförda med motsvarande paragrafer i nämnda lag samt att möjlighet

bär finnas att vägra legitimation icke blott då sökanden på grund av konstaterad

rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten

utan även då grundad anledning föreligger att antaga sådant

förhållande.

Paragrafen har under förslagets remissbehandling föranlett särskilt yttrande

blott från överståthållarämbetet. Ämbetet framhåller, att beslut att

vägra legitimation i fall, då grundad anledning föreligger att antaga rubbning

i själstillståndet, endast bör gälla i avvaktan på resultatet av undersökning

av sinnesbeskaffenheten. Först efter undersökningen borde slutligt

beslut meddelas.

Departementschefen.

I medicinalstyrelsens förslag till lagtext synes sista avsnittet av andra

stycket i 3 § vara avfattat mer kategoriskt än vad som kan vara avsett. Sty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. -•>

relsen skall enligt förslaget på ansökan meddela legitimationsbevis för

svensk medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen, om ej sådant

förhållande föreligger att styrelsen, om han varit legitimerad, skulle ha återkallat

legitimationen. Visserligen är återkallelse av legitimation enligt förslaget

alltid beroende på en skälighetsprövning. Vid prövning av ansökan

om legitimation synes det emellertid i högre grad vara påkallat att beakta

skälighetssynpunkten. Ett deslegitimationsbeslut torde som regel

komma att fattas tämligen kort tid efter det att anledning därtill yppats.

Men den som ansöker om legitimation har kanske för mycket länge sedan

gjort sig skyldig till en handling, som i och för sig bör medföra deslegitimering

men blott för tämligen kort tid. I sådana fall kan det mången gång

vara skäligt att icke vägra legitimation. Medicinalstyrelsens förslag till lagtext

har därför jämkats i denna del.

Vad överståthållarämbetet anfört synes mig icke vara av den natur att det

bör föranleda jämkning av förslaget. Finner medicinalstyrelsen grundad

anledning till antagande att sökanden på grund av sinnessjukdom eller

annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

bör styrelsen lämna ansökan om legitimation utan bifall. Sökande

har därefter tillfälle att göra ny ansökan och därvid visa att grundad anledning

som nyss sagts ej finnes. Läget är här ett annat än då det gäller eu

person som redan är legitimerad.

*§■

Paragrafen avser att reglera de fall då en tandläkare, som fällts till ansvar

för brott, kan berövas sin legitimation. F. n. kan legitimation för tandläkare

återkallas endast om han tre gånger fällts till ansvar för obehörigt

utövande av läkarkonsten (1861 års ordning § 10). Möjligheterna att återkalla

legitimation för läkare äro i förhållande därtill vidsträckta. Medicinalstyrelsen

föreslår, att i huvudsak samma deslegitimationsregler, som gälla

enligt 3 § i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten, skola bli tilllämpliga

för tandläkare, samt fortsätter.

I 3 § i 1915 års lag angives såsom grund för återkallelse av legitimation

bland annat, att läkare för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten,

dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt vissa uppräknade

lagrum till fängelse. Enligt medicinalstyrelsens åsikt måste emellertid

varje under utövning av tandläkarkonsten begånget brott, som är sa

grovt att minst fängelse ådörnes, anses vara av sådan betydelse för verksamheten

såsom tandläkare, att återkallelse av legitimationen bör kunna

ifrågakomma. Styrelsen har därför föreslagit, att förutsättning för återkallelse

av legitimation i första hand skall föreligga, då tandläkare för brott,

som förövats under utövning av tandläkarkonsten, dömts till fängelse eller

svårare straff. Genom en dylik generalisering undvikes även att lid efter

annan behöva ändra lagrummet i den mån nya brottstyper tillkomma, såsom

måst ske beträffande 3 § i 1915 års lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(> Knngl. Maj.ts proposition nr 10.

Vidare har såsom förutsättning för återkallelse av legitimation upptagits

förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten och mot förevarande

lag. Med hänsyn till att fängelsestraff för brott begånget under utövning

av tandläkarkonsten alltid kan medföra återkallelse av legitimation

erfordras beträffande sistnämnda deslegitimationsgrund särskild bestämmelse

endast för det fall, att tandläkare dömts till dagsböter.

Enligt 3 § i 1915 års lag skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen

om en läkare på sätt i lagrummet angives fällts till ansvar för visst brott,

såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda låtit komma sig till last

visat sig ovärdig det förtroende en läkare bör äga eller oförmögen att nöjaktigt

utöva sin konst. Att medicinalstyrelsen under angivna förutsättningar

ovillkorligen skall återkalla legitimationen har i tillämpningen visat

sig både överflödigt och opraktiskt. Eftersom återkallelse av legitimation

icke avsetts utgöra ett straff utan att bereda samhällsmedlemmarna skydd

mot läkare, vilkas verksamhet anses medföra våda, har medicinalstyrelsen,

då en läkare dömts till frihetsstraff och det med hänsyn till omständigheterna

icke ansetts finnas anledning att beröva läkaren legitimationen för tid

efter straffets avtjänande, endast återkallat legitimationen för den tid, läkaren

komme att vara intagen å straffanstalt. Att i dessa fall beröva läkaren

rätten att utöva sitt yrke även efter frigivningen skulle för övrigt direkt

kunna motverka straffets förbättrande syfte, då läkaren därigenom betages

möjligheten att skaffa sig sin inkomst genom att utöva det yrke, varför han

utbildat sig. Ä andra sidan saknar en återkallelse av legitimationen endast

under anstaltsvistelsen praktisk betydelse. Svårigheter uppstå dessutom

att i dessa fall bestämma tiden för återkallelse!! med hänsyn till den dömdes

möjlighet att erhålla straffavkortning genom villkorlig frigivning eller nåd.

På grund av vad nu sagts har medicinalstyrelsen ansett, att styrelsen bör

beredas möjlighet att, då tandläkare fällts till ansvar för brott eller förseelse,

som i lagrummet angives, i det enskilda fallet bedöma, om behov av

deslegitimering föreligger eller ej. I här ifrågavarande paragraf har därför

endast stadgats, att medicinalstyrelsen må återkalla legitimationen, där skäl

därtill prövas föreligga.

Remissyttrandena.

Paragrafens avfattning har i stort sett lämnats utan erinran. Bortsett

från att några remissinstanser påpekat den oriktiga hänvisningen till »7 §

eller 8 § andra stycket» har blott lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i

Malmö anmärkt på avfattningen. Lärarkollegiet framhåller, att det av

första paragrafens lydelse ej syntes alldeles klart framgå, huruvida personer,

som jämlikt 1 § första stycket 2), 3) och 4) vore behöriga utövare

av tandläkarkonsten, jämväl skulle anses såsom legitimerade tandläkare.

Om så icke vore fallet borde ingressen till 4 § ändras till att tala om behörig

utövare av tandläkarkonsten.

Departementschefen.

i likhet med medicinalstyrelsen anser jag, alt då cn legitimerad landläkare

under utövande av tandläkarkonsten begår ett brott, som ej anses

såsom ringa, möjlighet bör finnas att beröva honom legitimationen. Del

synes vara ställt utom tvekan, att sådan möjlighet bör finnas då brottet för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

skyllt frihetsstraff eller därmed likställda påföljder, såsom förvaring eller

internering, eller ock avsättning eller suspension från tjänst såsom tandläkare.

Lika befogat synes det vara att medgiva deslegitimering då tandläkare

dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

eller för medverkan till överträdelse av nu förevarande lag. I sistnämnda

del må nämnas, att en legitimerad tandläkare icke kan dömas för självständigt

brott mot den nu föreslagna lagen. Det skulle kunna tänkas att legitimation

borde få återkallas även då tandläkare för annat brott, som ej förövats

under utövning av tandläkarkonsten, ådömts visst svårare straff. Sambandet

mellan brottet och den ifrågasatta påföljden — återkallelse av legitimation

— synes emellertid i detta fall knappast vara så markerat att återkallelse

bör äga rum. Yrkande om införande av en sådan grund för återkallelse

av legitimation har ej heller gjorts från något håll. I de fall da

återkallelse skall kunna ske är enligt förslaget alltid utrymme för eu skäliglietsprövning,

vilket särskilt i gränsfall måste vara nödvändigt.

Medicinalstyrelsen har föreslagit eu särskild regel för den, som blivit av

Konungen eller medicinalstyrelsen utnämnd till tandläkarbefattning, av innebörd

att legitimation ej må återkallas så länge han innehar befattningen

eller, om suspension ådömts, att återkallelse må ske blott för suspensionstiden.

Bestämmelsen är hämtad från 1915 års lag. Det kan ifrågasättas om

icke motsvarande bör gälla även beträffande vissa andra tandläkarbefattningar.

Utan särskild utredning vill jag emellertid ej föreslå eu sådan utvidgning'',

vars konsekvenser synas vara svåra att överblicka. Det torde vara

lämpligt att uppmärksamhet ägnas åt spörsmålet vid en kommande översyn

av behörighetslagen för läkare. Reglerna böra vara likartade för läkare och

tandläkare. Då tandläkarbefattningar, vars innehavare utnämnas av medicinalstyrelsen,

icke torde finnas, har därav påkallad jämkning i styrelsens

förslag dock nu gjorts.

Det anförda gäller endast legitimerad tandläkare, d. v. s. den som vunnit

behörighet jämlikt 1 § första stycket punkt 1. För den, som utan alt vara

legitimerad tandläkare innehar tandläkarbefattning, vartill han blivit av

Konungen utnämnd (''punkt 2), finnes i förslaget eu särskild regel, enligt

vilken han för lid, varunder han är suspenderad från befattningen, icke är

behörig utöva tandläkarkonsten. Någon ytterligare regel torde ej vara erforderlig

för denna kategori. Den som uppehåller förordnande såsom vikarie

inom folktandvården utan att vara legitimerad tandläkare (punkt :$) torde,

om han i något avseende befinnes olämplig, utan vidare kunna entledigas

från förordnandet, vilket automatiskt medför att han förlorar sin behörighet

såsom tandläkare.

Vad slutligen angår de i (j 1 punkt 4 avsedda personer, som av Konungen

eller medicinalstyrelsen fått särskilt tillstånd att inom riket utöva landläkarkonslen,

synes det kunna ifrågasättas att införa eu regel, enligt vilken

dessa tillstånd kunna återkallas. Visserligen anses Kungl. Maj:t ulan stöd

i lag ha rätt att återkalla motsvarande tillstånd all utöva läkarkonsten (se

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kanyl. Maj:ts proposition nr 10.

prop. nr 8.) till 1915 års riksdag s. 3ö) men det måste anses mera tillfredsställande,

att en befogenhet som avser frågor av så genomgripande betydelse

för den enskilde stöder sig på ett uttryckligt lagstadgande. Jag anser det

därför vara påkallat att införa en regel av sådan innebörd. Denna bör lämpligen

få det innehållet att det särskilda tillståndet må återkallas av myndighet,

som lämnat detsamma, om skäl finnas därtill. Vägledande vid avgörandet

av sådana frågor synas vara bestämmelserna i 4 § första stycket och

i 5 §.

I enlighet med de nu angivna riktlinjerna och jämväl för att på vissa

punkter söka åstadkomma språklig förenkling har medicinalstyrelsens förslag

till lydelse av 4 § omarbetats.

Vid tillämpning av lagrummet bör beaktas, att om legitimerad tandläkare

dömts till gemensamt straff för brott, som avses i paragrafen, och för annat

brott, det i vissa fall kan finnas skäl att underlåta deslegitimation, även

om ansvarspåföljden i domen är sträng. I ett sådant fall bör prövas, huruvida

förstnämnda brott i och för sig är av den svårighetsgrad att legitimationen

skäligen bör återkallas.

5 §.

I denna paragraf behandlas frågan hur det skall förfaras, om legitimerad

tandläkare eller den som eljest äger särskilt tillstånd att utöva tandläkarkonsten

på grund av psykisk sjukdom c. d. blir ur stånd att nöjaktigt utöva

tandläkarkonsten.

Medicinalstyrelsen anför.

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma nära med de i 4 § i

1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten givna. Då något praktiskt

behov av att återkalla legitimationen för en psykiskt sjuk tandläkare

ej föreligger så länge denne vårdas å sinnessjukhus, har medicinalstyrelsen

emellertid velat giva paragrafen en sådan lydelse, att medicinalstyrelsen

icke undantagslöst skall vara skyldig att återkalla legitimationen.

Av remissinstanserna har endast organisationskommittén för medicinska

högskolan i Göteborg intagit en kritisk ståndpunkt till förslaget i denna del.

Kommittén yttrar.

Enligt förslaget skall medicinalstyrelsen icke undantagslöst vara skyldig

att återkalla legitimationen för psykiskt sjuk tandläkare, så länge han

vårdas å anstalt. En från sinnessjukhus permitterad eller försöksutskriven

tandläkare skulle sålunda ha möjlighet att under permission eller försöksutskrivning

utöva tandläkarverksamhet. Med hänsyn till de risker som

kunna vara förbundna härmed, ifrågasätter organisationskommittén huruvida

icke i fall som avses i 5 § första stycket återkallelse av legitimation bör

ske undantagslöst.

Departementschefen.

I likhet med medicinalstyrelsen anser jag att styrelsen bör ha möjlighet

att i undantagsfall underlåta att återkalla legitimationen för en tandläkare,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kanyl. Maj:Is proposition nr 10.

som på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet är

ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten. Denna möjlighet bör emellertid

begagnas med största varsamhet och regeln bör vara att legitimationen

återkallas. Närmast åsyftas fall, där vederbörande kan beräknas behöva

vårdas på anstalt endast under eu kortare tid och det då icke kan bli fråga

om permission eller försöksutskrivning förrän han är i stånd att åter utöva

tandläkarkonsten. Kräver tandläkarens tillstånd längre sjukhusvistelse bör

deslegitimering ske.

1 fråga om uteslutande av orden »eller av medicinalstyrelsen» i styrelsens

förslag hänvisas till vad som sagts under 4 §.

6 §.

Paragrafen motsvarar 7 § medicinalstyrelsens förslag, vilken upptager

bestämmelser om straff för

dels den som utövar tandläkarkonsten utan att vara behörig därtill,

dels behörig utövare av tandläkarkonsten, som överskrider sin behörighet,

dels ock i 2 § omförmäld medhjälpare, som överskrider sin behörighet.

Medicinalstyrelsen har till motivering av dessa bestämmelser anfört.

Nu gällande straffbestämmelse för den, som utövar tandläkarkonsten

utan att vara därtill behörig, återfinnes i 9 § i 1861 års ordning, enligt vilken

tandläkarkonsten får utövas, förutom av legitimerad läkare, endast av den

som därtill vunnit behörighet »vid påföljd, om detta förbud överträdes, alt

varda underkastad det bötesansvar, som för olovlig utövning av hantverk

finnes i lag särskilt stadgat». Med stöd av detta författningsrum ha obehöriga

utövare av tandläkarkonsten dömts till ansvar jämlikt § 18 förordningen

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Enligt denna paragraf kunna dock endast böter ådömas. För obehörigt

utövande av tandläkarkonsten, som sker yrkesmässigt, är detta straff

stundom dock otillräckligt. Såsom exempel härpå kan anföras en tandtekniker,

som under åren 1933—1947 vid 24 särskilda tillfällen dömts till

böter för olovligt utövande av tandläkarkonsten. Sammanlagda bötessumman

uppgår till 15 720 kronor. Styrelsen föreslår därför i första stycket

av förevarande paragraf, att den som mot ersättning utövar tandläkarkonsten

utan att vara därtill behörig skall straffas med dagsböter, ej under

tio, samt att straffet vid yrkesmässigt utövande av tandläkarkonsten må

kunna höjas till fängelse i högst ett år. Förslaget ansluter sig nära till bestämmelsen

angående straff för obehörigt utövande av läkarkonsten i 6 g

1 mom. första stycket i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten.

Straffbestämmelse för behörig utövare av tandläkarkonsten, som överskrider

sin behörighet, finnes nu meddelad i § 10 i 1861 års ordning, enligt

vilken tandläkare vid ansvar som i nyssnämnda lag stadgas förbjudes åtaga

sig andra läkarförrättningar än dem, som enligt § 1 samma ordning tillhöra

tandläkarkonstens utövare.---------Den nu i andra stycket av förevarande

paragraf föreslagna straffbestämmelsen innebär, alt behörig utövare av

tandläkarkonsten straffas om han enligt 1 § vunnit eu i något avseende

begränsad behörighet alt utöva tandläkarkonsten men överskrider denna

behörighet. —-----Med hänsyn till inneliöllet i 2 § har uttrycklig straff
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

bestämmelse för där avsedd medhjälpare, som överskrider sin behörighet,

ansetts böra meddelas.

Paragrafen har icke föranlett uttalande från någon remissinstans sida,

och jag kan ansluta mig till medicinalstyrelsen i denna del.

I en följande paragraf (8 §) i medicinalstyrelsens förslag har efter

mönster av 7 § lagen om behörighet att utöva läkarkonsten införts ett stadgande

om ansvar för medverkan till förseelse mot lagen, enligt vilket härom

skulle gälla vad i 3 kap. strafflagen stadgas. Då med hänsyn till arten

av straffbestämmelsen i 6 § strafflagens regler om medverkan till brott

utan sådan hänvisning torde bliva tillämpliga vid medverkan till förseelse

mot densamma, har det föreslagna hänvisningsstadgandet uteslutits ur

departementsförslaget. I detta sammanhang må erinras om att i praxis de

före den 1 januari 1949 gällande delaktighetsreglerna i strafflagen ansetts

tillämpliga vid anstiftan till förseelse mot 1861 års ordning för tandläkarkonstens

utövning, ehuru någon hänvisning till dessa regler ej finnes samt

förseelsen icke — såsom nu föreslås — kan förskylla frihetsstraff (se NJA

I 1948 s. 33). Någon ändring torde icke på denna punkt ha skett genom

införandet av nu gällande delaktighetsregler i 3 kap. strafflagen.

7—8 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 11 och 12 §§ i lagen om behörighet att

utöva läkarkonsten, torde ej tarva särskild motivering.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1951.

Ehuru nu mer än 50 år förflutit sedan fältskärsexamen avskaffades, kan

det alltjämt finnas personer med behörighet såsom fältskär. Deras rättigheter

böra ej inskränkas genom denna lag, varför en särskild bestämmelse

erfordras. Medicinalstyrelsen hade i 9 § upptagit den regeln att fältskärer

utan hinder av lagen finge utöva den verksamhet som tillkomme dem. Rätta

platsen för ett sådant stadgande torde emellertid med hänsyn till omständigheterna

vara bland övergångsbestämmelserna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande inom inrikesdepartementet upprättade förslag

till lag om utövande av tandläkarkonsten, av den lydelse bilaga (Bil. B)

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

t Anders Broberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

:n

Bil. ,1.

Medicinalstyrelsens förslag

till

Lag

om utövande av tandläkarkonsten.

1 §•

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer:

1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare);

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit av Konungen utnämnd;

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen

förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården;
4)

den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen

erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten må begränsas, i fall som avses

i första stycket 2) till omfattningen samt i fall som avses i första stycket 4)

till såväl omfattningen som tid och ort.

2 §•

Konungen äger förordna, att medhjälpare, som genomgått för ändamålet

erforderlig utbildning, må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med

utförande av tand- och munhygienisk behandling.

3 §-

Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må endast meddelas svensk

medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Ansökan om legitimation göres hos medicinalstyrelsen. Styrker sökande

därvid, att han uppfyller de i första stycket för vinnande av legitimation

stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis,

där ej i avseende å sökanden föreligger sådant förhållande att, därest

han varit legitimerad, medicinalstyrelsen med stöd av bestämmelserna i 4

eller 5 § nedan skulle ha återkallat legitimationen.

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom eller slutligt beslut, som mot

honom äger laga kraft,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts

till fängelse eller svårare straff

eller, där han innehaft sådan tandläkarbefattning att brott i tjänsten

bestraffas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott,

som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, gjort sig förfallen

till avsättning eller suspension från befattningen

eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

eller för förseelse, som i 7 § eller 8 § andra stycket nedan sägs, ådömts

dagsböter,

må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, ej

över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,

som blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till

tandläkarbefattning, legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar

befattningen, samt att, där dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen

må återkallas allenast för suspensionstiden.

Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,

vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.

5 §.

Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan

rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröj

ligen återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit utnämnd av Konungen eller av medicinalstyrelsen,

legitimationen må återkallas allenast för tid, under vilken han av

nämnda anledning åtnjuter tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin

befattning. Tillfrisknar han eller upphör eljest förhållande, som föranlett

legitimationens återkallande, må han ånyo vinna legitimation.

Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare

av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning

för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan

undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig att

på begäran av den, som har att förrätta undersökning, lämna erforderlig

handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyxelsen

återkalla legitimationen.

Tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), vare ej behörig att utöva

tandläkarkonsten under tid, då han av anledning, som i denna paragraf

sägs, icke uppehåller sin befattning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

6 §•

Om någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, betecknar sig

såsom tandläkare eller på annat sätt giver sig ut för att äga behörighet till

tandläkarkonstens utövande, straffes med dagsböter.

7 §•

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, denna konst

mot ersättning, straffes med dagsböter, dock ej under tio. Sker det yrkesmässigt,

må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.

Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 §

omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare

mån än behörigheten gäller.

8 §.

Angående medverkan till förseelse mot denna lag gäller vad i 3 kap.

strafflagen stadgas.

9 §•

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må läkare och fältskärer utöva

sådan verksamhet, som tillkommer dem.

10 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

11 §.

över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras

hos Konungen i inrikesdepartementet senast å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhållit del av beslutet, dock skall detta utan hinder av besvär,

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag, genom vilken ordningen för tandläkarkonstens utövning den

18 juni 1861 (nr 41) upphäves, träder i kraft den 1 juli 1950.

Tandläkare, som dessförinnan erhållit legitimationsbevis, skall anses som

legitimerad tandläkare enligt denna lag.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 10.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO.

:n

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om utövande av taudlökarkonsten.

Härigenom förordnas soin följer.

1§.

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom legitimerad

läkare,

1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare),

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit av Konungen utnämnd,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen

förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,

samt

4) den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen

erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten må begränsas, i fall som avses

i första stycket 2) till omfattningen samt i fall som avses i första stycket

4) till såväl omfattningen som tid och ort.

2 §•

Konungen äger förordna, att medhjälpare, som genomgått för ändamålet

erforderlig utbildning, må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten

med utförande av tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må endast meddelas svensk

medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Ansökan om legitimation göres hos medicinalstyrelsen. Styrker sökanden

därvid, att han uppfyller de i första stycket för vinnande av legitimation

stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.

Föreligga sådana omständigheter att medicinalstyrelsen, om sökanden

varit legitimerad, ägt återkalla legitimationen, må dock styrelsen, om skäl

därtill äro, avslå framställningen om legitimation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 155

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts

till fängelse eller svårare straff eller påföljd eller ock till avsättning eller

suspension från befattning såsom tandläkare

eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

eller för medverkan till förseelse mot förevarande lag,

må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, cj

över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,

som blivit av Konungen utnämnd till tandläkarbefattning, legitimationen

ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där

dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,

vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.

Om skäl därtill äro, må den myndighet, som meddelat sådant särskilt

tillstånd som avses i 1 § första stycket 4), återkalla tillståndet.

5 §•

Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan

rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröjligen

återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit utnämnd av Konungen, legitimationen må återkallas

allenast för tid, under vilken han av nämnda anledning åtnjuter

tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han

eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens återkallande,

må han ånyo vinna legitimation.

Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare

av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,

äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning

för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan

undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig alt

på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig

handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyrelsen

återkalla legitimationen.

Tandläkare, som avses i t § första stycket 2), vare ej behörig att utöva

tandläkarkonsten under tid. då han av anledning, som i denna paragraf

sägs, icke uppehåller sin befattning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

6 §.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, denna konst

mot ersättning, straffes med dagsböter, dock ej under tio. Sker det yrkesmässigt,

må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.

Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 § omförmäld

medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare mån

än behörigheten gäller.

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

8 §•

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras

hos Konungen i inrikesdepartementet senast å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhållit del av beslutet, dock skall detta utan hinder av besvär

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951, då ordningen för tandiäkarkonstens

utövning den 18 juni 1861 (nr 41) upphör att gälla.

Tandläkare, som före den 1 juli 1951 erhållit legitimationsbevis, skall

anses som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må fältskär utöva den verksamhet

som tillkommer honom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

37

Utdrag au protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 oktober

1950.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 18 juli 1950 tillhandakominet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 2

juni 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om utövande av tandläkarkonsten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn Liss-Eric Björkman.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Rubriken.

Det remitterade förslaget, som utarbetats efter mönster av lagen den 21

september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten, upptager så gott som

uteslutande behörighetsregler och vad därmed äger samband. Rubriken till

den föreslagna lagen står emellertid i mindre god överensstämmelse med

detta lagens innehåll och synes antyda, att lagen skulle hava en vidare omfattning

och upptaga även andra bestämmelser som röra tandläkarkonstens

utövning. På grund härav och då det torde vara lämpligt att lagen jämväl

i detta hänseende ansluter sig till 1915 års lag hemställer lagrådet, att

rubriken ändras till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

1 §■

Med avvikelse från medicinalstyrelsens förslag bibehåller det remitterade

förslaget de legitimerade läkarna vid den rätt att utöva tandläkarkonsten

som nu tillkommer dem. Medicinalstyrelsen, som med sitt förslag avsåg att

utesluta dem från denna rätt, hade framhållit att detta uppenbarligen icke

finge innebära, att läkarna ej skulle äga utföra någon som helst behandling,

som vore att hänföra till tandläkarkonsten; behandling av akuta fall,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

som exempelvis krävde tandutdragning eller annat kirurgiskt ingrepp, borde

läkare, på grund av sin behörighet att utöva läkarkonsten, även i fortsättningen

få utföra. Styrelsen hade därför i 9 § i sitt förslag upptagit ett stadgande,

att läkare utan hinder av bestämmelserna i lagen ägde utöva verksamhet,

som tillkomme honom, därvid styrelsen anfört att det syntes böra

överlåtas åt praxis att närmare reglera den närmare innebörden härav.

Detta stadgande i styrelsens förslag lärer få antagas ha åsyftat icke blott

de legitimerade läkarna utan också de läkare, som utan att vara legitimerade

ägde utöva läkarkonsten. Då nu emellertid stadgandet i 9 § i styrelsens

förslag —- tydligen med anledning av det remitterade förslagets ståndpunkt

att bibehålla de legitimerade läkarna vid rätten att utöva tandläkarkonsten

— helt uteslutits vid avfattningen av sistnämnda förslag, har följden

blivit, att rätten för övriga läkare att i den mera begränsade omfattningen

utföra till tandläkarkonsten hänförlig behandling där kommit att

lämnas alldeles oreglerad. Även om det icke är sannolikt, att delta förhållande

skulle komma att föranleda den tolkningen att de ej ägde sådan rätt,

kan det — med hänsyn bl. a. till att i 8 § i 1915 års lag motsvarande situation

för där avsett fall uttryckligen behandlats -— ifrågasättas, om ej det

remitterade förslaget lämpligen bör kompletteras i detta hänseende.

4 §■

Enligt denna paragraf i det remitterade förslaget kan återkallelse av legitimation

grundas bl. a. därpå, att vederbörande för brott, vilket han förövat

under utövning av tandläkarkonsten, dömts till påföljd, som är svårare än

fängelse. Härmed torde åsyftas förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Dessa påföljder äro emellertid så anordnade, att svårigheter möta att beträffande

svårhetsgraden jämföra dem med fängelse. Med hänsyn till förestående

reformer inom straffrättens område bör man också räkna med möjligheten

av införandet av andra, frihetsförlust innebärande skyddsåtgärder,

i fråga om vilka det kan bli än mera vanskligt än beträffande förvaring

och internering att göra en sådan jämförelse.

Under förutsättningar, som angivas i lagen om villkorlig dom, äger domstol,

i samband med sakerförklaring, förordna om villkorligt anstånd med

straffets ådömande. Enligt det remitterade förslaget kan icke en sådan sakerförklaring

läggas till grund för återkallelse av legitimation. Det synes emellertid

uppenbart, att legitimationen bör kunna återkallas för tandläkare,

som för brott varom nu är fråga erhållit villkorligt anstånd med straffets

ådömande.

Med hänsyn till det ovan sagda synes det erforderligt, att förevarande

paragraf omredigeras och kompletteras.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

8 §.

Vid remiss till lagrådet av förslag till den sedermera den 30 maj 1930

utfärdade lagen om beräkning av lagstadgad tid anförde föredragande departementschefen

bl. a., att vid bestämmandet av klagotid i nyare lagar

månadsberäkning konsekvent borde komma i tillämpning. Mot detta uttalande

synes icke någon gensaga ha framställts. I den nya rättegångsbalken

och i ett antal andra författningar från senare tid har fatalieberäkning

efter kalendertid använts. Lagrådet hemställer, att förevarande paragraf

måtte jämkas därhän, att besvär må anföras inom en månad från

den dag, då klaganden erhållit del av medicinalstyrelsens beslut.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 december

1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen

lagrådets den 2 oktober 1950 avgivna utlåtande över det den 2 juni 1950

till lagrådet remitterade förslaget till lag om utövande av tandläkarkonsten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

Lagrådets hemställan i fråga om rubriken till den föreslagna lagen finner

jag mig böra biträda.

Under 1 § har lagrådet ifrågasatt om icke förslaget lämpligen borde

kompletteras med ett stadgande av innebörd, att en icke legitimerad läkare

utan hinder av den nu föreslagna lagen skall äga utöva den verksamhet

som tillkommer honom. Bakgrunden härtill är det förhållandet, att till

tandläkarkonsten hänföres viss verksamhet, som även faller inom läkarkonstens

område och som alltså utan vidare får utövas av envar, som enligt

1 § i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten äger sådan behörighet.

Då några gränser för läkarnas och tandläkarnas verksamhetsfält

icke fastslagits i lag, har det synts mig uppenbart att den nu föreslagna

lagen icke inskränkte denna behörighet. Jag har emellertid icke något att

erinra mot att lagen för tydlighetens skull kompletteras med ett uttryckligt

stadgande härom på sätt lagrådet ifrågasatt. Det synes knappast motiverat

att låta bestämmelsen flyta in i själva lagtexten utan dess plats

torde lämpligen vara bland övergångsbestämmelserna. Förslaget har därför

ändrats efter dessa riktlinjer.

Med anledning av vad lagrådet anfört under 4 § har paragrafens första

stycke jämkats. Om innebörden av uttrycket frihetsstraff hänvisas till vad

föredragande departementschefen anfört den 3 mars 1950 vid remiss till

lagrådet av förslag till ny medborgarskapslag (se sid. 56 i Kungl. Maj:ts

proposition nr 217 till 1950 års riksdag). Av särskilt intresse i detta sammanhang

äro 27 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom och 19 §

lagen den 19 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Enligt förstnämnda lagrum skall vad i lag eller författning finnes stadgat

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 10.

41

om särskild verkan av att någon dömes till straff äga motsvarande tilllämpning,

då genom villkorlig dom beviljas anstånd med straffs ådömande,

och skall, där särskilda verkningar följa av olika straff arter, sådan dom

anses lika med dom å fängelse eller, om i den villkorliga domen så förordnats,

dom å straffarbete. Sistnämnda lagrum innebär att vad i lag eller

författning stadgas om särskild verkan för den dömde eller för annan av

att någon dömes till straff eller, där särskilda verkningar följa av olika

straffarter, till straffarbete skall med visst undantag äga motsvarande tilllämpning

där förvaring eller internering ådömes.

Vad lagrådet hemställt under 8 § biträder jag.

I 2—4 §§ av det remitterade förslaget ha vidare vissa redaktionella

jämkningar företagits.

Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget till lag om

behörighet att utöva tandlcikarkonsten genom proposition måtte föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart öhrström.

4 — liihang till riksdagens protokoll 1001. 1 sand. Nr 10.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:59 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten, d el s ock i ämnet väckta a1 i texten
  2. 2LU 1951:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten