Med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 19bl (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m
1951-03-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:132, Med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 19bl (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
1
Nr 132.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 19bl (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. m.; given Stockholms slott den 16 mars
1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; och
2) lag om ändrad lydelse av 33 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att årsarvodet för riksdagsmän med faktisk bosättning
å riksdagsorten eller så nära denna att nattvilan regelmässigt kan
tillbringas i hemmet skall fastställas till 9 000 kronor samt för övriga riksdagsmän
till 12 000 kronor. Av det högre arvodet skola två tredjedelar vara
skattefria, medan för det lägre arvodet skattefrihet medgives för halva beloppet.
1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 132.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
Förslag
till
lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ stadgan den 21 februari 1941 om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande1 skola erhålla följande
ändrade lydelse.
Nuvarande lydelse:
Riksdagsman åtnjuter —- —
riksdagsmannauppdraget upphör.
Arvode utgår med ett belopp motsvarande
6 650 kronor för år, om
riksdagsmannen är bosatt å ort där
riksdag hålles, samt eljest med belopp
motsvarande 8 866 kronor för år.
Blir riksdagsman — -— — arvode
utgå.
Riksdagsman skall — — — icke
återkrävas.
Föreslagen lydelse:
1 §•
Riksdagsman åtnjuter — — —
riksdagsmannauppdraget upphör.
Arvode utgår med 12 000 kronor
för år, därest riksdagsmannen är bosatt
å annan ort ån där riksdagen
hålles och bosättningsorten är så belägen
att riksdagsmannen icke utan
avsevärd olägenhet kan under den tid
riksdagsarbetet pågår regelmässigt
tillbringa nattvilan å denna ort. 1
övriga fall utgår arvodet med 9 000
kronor för år.
Vid tillämpning av bestämmelserna
i föregående stycke iakttages att,
om riksdagsmannen år mantalsskriven
å annan ort än den där han år
bosatt, bosättningsortens och icke
mantals skrivningsortens belägenhet
år avgörande för om det högre eller
lägre arvodet skall utgå.
Blir riksdagsman -— — — arvode
utgå.
Riksdagsman skall —---icke
återkrävas.
6 §.
Arvode utbetalas under envar av Arvode utbetalas med 1 000 kromånaderna
januari—juni med 750 nor för månad till riksdagsman, som
kronor till riksdagsman, som är bo- enligt bestämmelserna i 1 § uppbär 1
1 Senaste lydelse av 1 och 6 §§, se 1949: 232.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
Nuvarande lydelse:
satt å ort där riksdag hålles, samt
eljest med 1 000 kronor. Återstoden
av arvodet utbetalas med lika belopp
under envar av månaderna oktober
—december.
Utbetalning av —--i efterskott.
Vid beräkning---trettio da
gar.
Föreslagen lydelse:
det högre arvodet, samt eljest med
750 kronor för månad.
Utbetalning av---i efterskott.
Vid beräkning —--trettio da
gar.
Denna lag skall äga tillämpning
med avseende å tiden från och med
den 1 januari 1951.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 33 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 33 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
33
Från intäkt----såsom intäkt.
Avdrag får--— tjänstens full
görande.
Har den —---gäld avdragas.
Föreslagen lydelse:
§•
Från intäkt —---såsom intäkt.
Avdrag får---tjänstens full
görande.
Har den----gäld avdragas.
Riksdagsman, som enligt 1 § stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande* 2 åtnjutit
det i nämnda paragraf angivna högre
arvodet, äger såsom omkostnad för
uppdragets fullgörande avdraga två
tredjedelar av uppburet arvode, medan
riksdagsman, som åtnjutit det i
samma paragraf angivna lägre arvodet,
är berättigad såsom omkostnad
avdraga hälften av det uppburna beloppet.
'' Senaste lydelse, se 1950:308.
2 Senaste lydelse, se 1951:
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
Nuvarande lydelse:
Den, som åtnjuter arvode för deltagande
i riksdag, statsrevision eller
kyrkomöte å annan ort än där han
varit bosatt, äger såsom omkostnad
för uppdragets fullgörande avdraga
två tredjedelar av det belopp, varmed
nämnda arvode utgått.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen lydelse:
Den, som åtnjutit arvode för deltagande
i statsrevision eller kyrkomöte
å annan ort än där han varit
bosatt, äger såsom omkostnad för
uppdragets fullgörande avdraga två
tredjedelar av det belopp, varmed
nämnda arvode utgått.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling; dock
att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1951 års taxering
samt i fråga om eftertaxering
för år 1951 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Höns
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld .
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande m. m. samt anför följande.
Inledning.
Av statsmedel utbetalad ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
infördes i Sverige i samband med representationsreformen 1866. Enligt
de bestämmelser som då antogos tillkommo arvoden endast andra kammarens
ledamöter. De erhöllo ett efter en fyra månader lång riksdag avpassat
arvode av högst 1 200 riksdaler. Arvodesbestämmelserna voro utformade
på ett sådant sätt, att ersättningen aldrig skulle överstiga 10 riksdaler
för dag. Bortsett från ett 1891 gjort mindre tillägg kvarstodo dessa bestämmelser
oförändrade till 1918. I samband med 1909 års rösträttsreform likställdes
ledamot av första kammaren i arvodeshänseende med ledamot av
andra kammaren. År 1914 medgåvos riksdagens ledamöter två fria resor
under riksdagstiden fram och åter mellan riksdagsorten och hemorten.
År 1918 skedde dels en av det försämrade penningvärdet betingad höjning
av riksdagsmannaarvodet, dels en differentiering enligt vilken ledamöter
bosatta utanför riksdagsorten erhöllo ett högre arvode än de som bodde
å denna ort. Till de förra utgick ett arvode av 20 kronor per dag, dock
högst 2 400 kronor per riksdag; för de senare fastställdes motsvarande belopp
till 15 resp. 1 800 kronor. En ytterligare höjning genomfördes 1921,
då arvodet för riksdagsmän, som ej voro bosatta å riksdagsorten, fastställdes
till 32 kronor per dag med ett sammanlagt högsta belopp av 4 500
kronor. För övriga riksdagsmän blevo motsvarande belopp 24 resp. 3 400
kronor.
År 1933 sänktes ersättningsbeloppen till 3 000 kronor för å riksdagsorten
bosatta riksdagsledamöter och till 4 000 kronor för övriga. Antalet fria resor
ökades till fem i vardera riktningen.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 132.
År 1941 överfördes bestämmelserna om arvodets storlek från riksdagsordningen
till nu gällande stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Med frångående av det tidigare systemet med fasta
arvoden — men med utgångspunkt från att 4 000 resp. 3 000 kronor avsetts
för 4 månaders riksdag, d. v. s. 1 000 resp. 750 kronor för månad — bestämdes
ersättningsbeloppen till 1 000 resp. 750 kronor för månad utan
angiven tidsbegränsning för arvodets utgående. Ersättning för resa till
hemorten under riksdagstiden skulle utgå högst för det antal resor fram
och åter, som motsvarade en resa var femtonde dag. År 1944—45 infördes
bestämmelser, som gåvo riksdagens ledamöter rätt till fria resor på landets
järnvägar samt rätt att på det allmännas bekostnad även med annat färdmedel
resa till och från riksdagen och, när arvode utgår, mellan riksdagsorten
och hemorten.
År 1947 infördes pensionsrätt för riksdagens ledamöter, varefter vid 1949
års riksdag i anslutning till omläggningen av riksdagens sessionstider arvodena
ändrades till bestämda årsarvoden, vilkas storlek ej varierade med
riksdagssessionens längd. Denna ändring innebar icke någon arvodesreglering,
i det att årsarvodenas belopp fastställdes med utgångspunkt från de
belopp, som utgingo under 1948 års riksdag.
Gällande bestämmelser.
I § 23 riksdagsordningen föreskrives, att ledamot av riksdagen äger av
statsmedel åtnjuta arvode och reseersättning samt att närmare bestämmelser
härom meddelas i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad
stadga.
Dessa bestämmelser återfinnas i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande den 21 februari 1941 (nr 98), som i nuvarande
lydelse1 innehåller i huvudsak följande.
Riksdagsman åtnjuter arvode från och med den dag, då han tager plats
i riksdagen till och med den dag, då riksdagsmannauppdraget upphör. Arvode
utgår med ett belopp motsvarande 6 650 kronor för år, om riksdagsmannen
är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest med belopp motsvarande
8 866 kronor för år.
Blir riksdagsman förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen, skall han för
tid, varmed frånvaron i en följd överstiger trettio dagar, vidkännas avdrag
å arvodet med en fjärdedel av vad eljest skolat utbetalas under samma tid.
Har ett år förflutit, sedan riksdagsman sist deltog i riksdagsarbetet, skall
därefter, intill dess han åter intager sin plats i riksdagen, intet arvode utgå.
Riksdagsman skall i de fall, då han enligt bestämmelserna i stadgan kan
komma i åtnjutande av pension, å arvodet vidkännas avdrag med 221 kronor
för år.
Riksdagsman, som tillhört riksdagen minst åtta år före fyllda 65 år, äger
rätt till pension. Pension utgör i regel för den, som tillhört riksdagen åtta
år före fyllda 65 år, 1 188 kiamor för år och för den, som tillhört riksdagen
tjugu år eller längre tid före nämnda ålder, 3 636 kronor för år. För varje
1 SFS 1947: 464 och 1949:232.
Kungl. Maj:ts proposition nr 132.
7
år utöver åtta ökas pensionen med 204 kronor, intill dess nämnda högsta
pensionsbelopp uppnåtts. Uppbär den, som åtnjuter pension på grund av
riksdagsmannauppdrag, tillika lön eller tjänstepension på grund av anställning
i allmän tjänst, skall, så länge sådan annan förmån åtnjutes, förstnämnda
pension i viss ordning minskas.
Riksdagsman äger på det allmännas bekostnad företaga resor å statliga
och enskilda järnvägar samt i vissa fall med annat färdmedel.
Kamrarnas talmän erhålla representationsbidrag med 5 000 kronor för år.
Ledamot eller suppleant av utrikesnämnden åtnjuter under tid, då riksdagen
ej håller session, dels ersättning för kostnaden för resa till och från
sammanträde med nämnden, dels ock traktamentsersättning för varje sammanträdesdag
med 25 kronor, om ledamoten eller suppleanten är bosatt å
ort där nämnden sammanträder, samt eljest med 50 kronor.
Arvode utbetalas under envar av månaderna januari—juni med 750 kronor
till riksdagsman, som är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest
med 1 000 kronor. Återstoden av arvodet utbetalas med lika belopp under
envar av månaderna oktober—december.
Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott.
Enligt 33 § kommunalskattelagen äger den, som åtnjuter arvode för deltagande
i riksdag å annan ort än där han är bosatt, såsom omkostnad för
uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av nämnda arvode.
Tidigare förslag rörande ändrade ersättningsgrunder.
Under senare år ha i skilda sammanhang framlagts förslag till ändringar
i bestämmelserna om riksdagsarvodena. Därvid ha bl. a. följande tre spörsmål
diskuterats.
1. Den första frågan gäller om ersättningen skall konstrueras som ett
månadsarvode, utgående så länge riksdagen är i verksamhet, eller som ett
fast årsarvode, som utgår oberoende av riksdagsperiodens längd under året.
Möjligen kunna också dessa båda grunder kombineras i form av ett fast
årsarvode jämte traktamente under riksdagstid.
2. Vidare har frågan om de grunder som skola vara avgörande för om
en riksdagsman skall tillerkännas det högre eller det lägre arvodet varit
föremål för övervägande.
3. Med sistnämnda spörsmål sammanhänger slutligen frågan om den
lämpliga utformningen av regeln i 33 § kommunalskattelagen angående
skatteavdrag å riksdagsmannaarvode.
Den år 1943 tillsatta utredningen angående revision av riksdagens arbetsformer
berörde i sitt betänkande (SOU 1944: 8) den första av dessa frågor.
Utredningen föreslog införande av en kombination av fasta och rörliga arvoden.
Det fasta arvodet skulle få formen av ett årsarvode, som med lika
belopp per månad skulle utbetalas under hela året. Därtill skulle komma
ett rörligt arvode i form av dagtraktamente under den tid då riksdagen var
samlad. Årsarvodet skulle utgå med 4 200 kronor eller 350 kronor i månaden,
och dagarvodet med 5 kronor för å riksdagsorten bosatta ledamöter
och 15 kronor för övriga ledamöter.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
I motioner vid 1946 års riksdag (I: 102 och II: 194) föreslogs bl. a. införande
av ett fast och tillräckligt högt årsarvode, som — under förutsättning
att riksdagssessionens början i enlighet med i motionen framfört förslag
flyttades bakåt till den 1 december — under tiden 1 december— 31 maj
skulle utgå för i Stockholm bosatta ledamöter med 750 kronor och för övriga
med 1 000 kronor per månad. Under återstoden av året skulle motsvarande
belopp utgöra 250 respektive 350 kronor. I anledning av nämnda motioner
anhöll riksdagen i skrivelse (r. skr. nr 457/1946) till Kungl. Maj :t
om skyndsam utredning av frågan om revision av riksdagens arbetsformer
samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
De inom finansdepartementet den 3 och 20 januari 1947 tillkallade riksdagsarvodessakkunniga
behandlade framför allt frågan om riksdagsmannaarvodets
differentiering samt i samband därmed även frågan om i vilka fall
och i vilken utsträckning avdragsrätt i skattehänseende borde föreligga. De
sakkunniga erinrade om att enligt gällande stadga riksdagsmannens bosättning
på eller utanför riksdagsorten avgör, om han skall erhålla det större
eller det mindre arvodet. Denna bestämmelse har tolkats så, att mantalsskrivningsorten
är att betrakta som vederbörandes bosättningsort. I fråga om
den rätt till skatteavdrag med två tredjedelar av arvodesbeloppet, som enligt
33 § kommunalskattelagen tillkommer bl. a. den som för deltagande i
riksdag å annan ort, än där han varit bosatt, uppburit arvode, har begreppet
bosättning i flertalet fall tolkats på .samma sätt. Numera anses emellertid,
framhöllo de sakkunniga, att bosättningsbegreppet i nämnda lag bör
tilläggas den innebörd det fått i folkbokföringsförordningen, d. v. s. att det
syftar på den ort där vederbörande har sitt hem, och ej på mantalsskrivningsorten,
om denna är en annan. Bosättningsbegreppet i arvodesstadgan
och i kommunalskattelagen kan sålunda i vissa fall få olika innebörd.
De sakkunniga föreslogo införande av en uttrycklig föreskrift i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande om att kyrkobokföringen
i regel skulle läggas till grund för arvodets differentiering. Kyrkobokföringen
skall nämligen enligt folkbokföringsförordningen som regel
följa förändringarna i bosättningen. Bestämmelser borde emellertid även
infogas i syfte att från det högre arvodet undantaga de riksdagsledamöter
som enligt denna regel skulle uppbära detta arvode men för vilka den materiella
grunden härför saknades, d. v. s. ledamöter som utan att vara bosatta
i Stockholm dock hade hemmet så nära huvudstaden att de utan hinder
eller avsevärd olägenhet kunde vistas i hemmet under nattvilan, vidare
även statsråd samt kommittéledamöter in. fl., som hade fast bostad i Stockholm
men jämlikt gällande regler vore kyrkobokförda å annan ort.
Riksdagsarvodessakkunniga föreslogo vidare, att rätten till skatteavdrag
skulle knytas till den omständigheten, att riksdagsmannen åtnjutit det högre
arvodet.
Inom justitiedepartementet den 17 oktober 1946 tillkallade sakkunniga
framlade i sitt betänkande med förslag angående riksdagens arbetsformer
och därmed sammanhängande frågor (SOU 1947: 79) även förslag beträffan
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
de ersättningsfrågorna. Huvudparten av de frågor, som nämnda sakkunniga
upptagit till behandling, förelädes 1948 års riksdag i propositionen nr 244
med förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen in. in.
Beträffande riksdagsmännens arvoden och pensioner utgick föredragande
departementschefen emellertid från att ett definitivt ståndpunktstagande
icke borde äga rum innan de aktuella grundlagsändringarna slutligen antagits.
Något förslag i fråga om arvodena upptogs därför ej i propositionen.
Beträffande principerna för arvodenas konstruktion ansågo de sakkunniga
många skäl tala för den kombination mellan fast arvode och rörligt traktamente
som rekommenderades av 1943 års utredning. En på så sätt utformad
ersättning för riksdagsmannauppdraget syntes vara ägnad att främja en
önskvärd koncentration i riksdagsarbetet. Detta syfte syntes emellertid än
bättre tillgodoses, om arvodena gjordes helt fasta. Härtill konime, att ett
system innefattande dagersättningar rimligtvis måste kombineras med en
närvaroregistrering som, hur den än utformades, aldrig kunde bliva fullt
rättvisande. Det kunde nämligen icke utan vidare förutsättas, att den som
trägnast bevistade sammanträdena i utskott och kamrar också nedlade det
största arbetet i riksdagen. De sakkunniga funno sig av dessa skäl böra
framlägga förslag till en övergång till helt fasta årsarvoden.
Vid beräkningen av riksdagsarvodets storlek utgingo de sakkunniga från
att detta borde omfatta ett årsarvode, som kunde ge riksdagsledamöterna
skälig ersättning för i samband med riksdagsuppdraget förlorad inkomst
samt ersättning för de under själva sessionen med uppdraget förbundna
extrautgifterna. I arvodesbeloppet skulle sålunda vara inräknade både ett
fast årsarvode och dagtraktamente för de sex till sju månader, som förutsattes
bliva normal längd för riksdagen. De sakkunniga hade efter prövning
av olika alternativ beräknat det fasta arvodet efter ett årsarvode av 7 200
kronor samt ett dagtraktamente av 10 kronor för stockholmare och 25 kronor
för övriga. Arvodet skulle i så fall för å riksdagsorten bosatta ledamöter
vid sju månaders riksdag bliva (7 200 + 2 100 =) 9 300 kronor och för övriga
(7 200 + 5 250 =) 12 450 kronor. Det lägre arvodet kunde lämpligen
avrundas till 9 000 kronor och det högre till 12 000 kronor.
De sakkunniga anslöto sig i huvudsak till riksdagsarvodessakkunnigas
förslag beträffande reglerna för differentiering av riksdagsarvodena. De hade
visserligen övervägt möjligheterna av att ytterligare differentiera arvodena.
Trots att ur rättvisesynpunkt därigenom vissa fördelar torde kunna
uppnås, hade eu sådan utformning av arvodesbestämmelserna emellertid
icke ansetts lämplig. De sakkunniga föreslogo, att det lägre arvodet knötes
till faktisk bosättning å riksdagsorten eller dess närmaste omgivningar,
icke till Stockholm med angivna förorter.
Vad angår skatteavdragsbestämmelserna syntes det med hänsyn till den
höjning av arvodena som föreslogs icke skäligt att för dem som komrno i
åtnjutande av det högre arvodet ifrågasätta att en så stor del av beloppet
som två tredjedelar göres skattefri. 1 första hand borde den del, som vore
att betrakta som traktamente, göras skattefri för de riksdagsledamöter, som
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
ej voro bosatta i Stockholm eller dess närmaste omgivningar. Vidare skulle
det obligatoriska pensionsavdraget, som enligt de sakkunnigas förslag till
självpensionering utgjorde 744 kronor, komma att undantagas från beskattning
enligt gällande regler. Av 12 000-kronorsarvodet borde enligt dessa beräkningsgrunder
(5 200 -f 744 ==) 5 944 kronor eller ungefär hälften få avdragas
vid beskattning. Den skattefria delen av arvodet skulle sålunda reduceras
från två tredjedelar till ungefär hälften. De sakkunniga föreslogo i anslutning
härtill, att det beskattningsbara beloppet avrundades till exakt hälften
av arvodet eller 6 000 kronor. För riksdagsledamöter, som ej uppbure
ersättning under helt år, borde det skattefria beloppet reduceras så att det
utgjorde hälften av det uppburna arvodet. Å riksdagsorten bosatta ledamöter
hade enligt nuvarande regler att erlägga skatt för hela arvodet. De sakkunniga
ansågo visserligen icke att dessa och övriga ledamöter, som enligt
förslaget skulle i arvodeshänseende jämställas med dem, borde få rätt till
skatteavdrag enligt samma grunder som föreslagits för övriga ledamöter,
men för ifrågavarande kategori b»rde dock utöver den avdragsgilla pensionsavgiften
en mindre del, omkring 1 000 kronor, som kunde beräknas
motsvara med riksdagsuppdraget direkt förbundna utgifter, undandragas
skatteplikten. Av det föreslagna arvodet å 9 000 kronor borde därför 7 200
kronor, d. v. s. 80 procent, vara beskattningsbart.
I detta sammanhang torde såsom jämförelse med de av sistnämnda sakkunniga
föreslagna ersättningarna få lämnas en kortfattad översikt rörande
riksdagsarvodenas nuvarande (januari 1951) storlek i de nordiska grannländerna.
Land
Arvode
■■
Anmärkningar
Danmark
10 659 dkr. = 8 000 sv.kr.
13 464 > =10105 •
16161 » =12129 »
Inklusive 87 % dyrtidstillägg. Det lägsta beloppet
utgår till ledamöter bosatta 0—20 km, det högsta
till ledamöter bosatta mer än 75 km från Köpen- hamns huvudbangård. Samtliga ledamöter vid- kännas pensionsavdrag med 427:56 dkr. för år.
Fria resor å statens järnvägar.
Finland
579 600 fmk = 13 157 sv. kr.
Ledamöter bosatta mer än 30 km från Helsing- fors huvudbangård erhålla utöver arvodet dag- traktamente om 690 mark (sv. kr. 15:66) —
1035 mark (sv. kr. 23:50) om vederbörande
bor i Lapplands län eller norra delen av Uleå- borgs samt Ål ands län — för den tid riksdagen är
församlad samt för nödvändiga resdagar. Fria
resor å statens järnvägar.
Norge
11 000 nkr. — 7 980 sv. kr.
Arvodet beräknat efter en sessionstid av 6 mån.;
vid längre session utgår ersättning i proportion
till 6-månadersarvodet. Vid extra ordinarie session
60 nkr. (sv. kr. 43: 53) per dag. Fria resor å sta- tens järnvägar och de kustfartyg i linjetrafik som
erhålla statsunderstöd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
11
Departementschefen.
Den av 1948 års riksdag beslutade omläggningen av riksdagens arbetsformer
förutsatte jämväl en omprövning av bestämmelserna angående ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande. Såsom dåvarande chefen
för finansdepartementet anförde i propositionen nr 133 till 1949 års riksdag
påkallades emellertid till följd av överenskommelserna med arbetsmarknadens
organisationer om inkomststabilisering stark återhållsamhet i
fråga om löne- och arvodesregleringar för alla samhällsgrupper. Med hänsyn
därtill förklarade departementschefen sig icke då beredd att föreslå
någon höjning av riksdagsmännens arvoden, trots att en sådan i och för
sig vore motiverad.
Sedan nämnda hinder icke längre föreligger, utan i stället en övergång till
fria lönerörelser ägt rum i samband med anpassning av den inhemska prisnivån
till det läge som inställt sig utomlands, torde frågan om en reglering
av riksdagsmännens arvoden böra upptagas till förnyad prövning. Härvid
synes det lämpligt att utgå ifrån det förslag, som senast framlagts i ämnet.
I betänkandet angående riksdagens arbetsformer in. m. (SOU 1947: 79)
föreslogs, att arvodet skulle utgöra 9 000 kronor för år för riksdagsman
med faktisk bosättning å riksdagsorten eller dess närmaste omgivningar
samt 12 000 kronor för år för övriga riksdagsmän. Av det högre arvodet skulle
hälften vara skattefri, medan för det lägre arvodet skattefrihet endast skulle
medgivas för en femtedel.
De av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppen synas mig vara lämpligt
avvägda och böra därför godtagas. Med hänsyn till att de sakkunnigas
förslag avgavs redan år 1947 och avsåg då rådande förhållanden, kan
en viss förbättring av de föreslagna förmånerna emellertid vara motiverad.
Den kompensation för den numera inträffade levnadskostnadsfördyringen,
som sålunda ur skälighetssynpunkt torde böra medgivas, synes
mig lämpligen böra åstadkommas genom en sådan ändring av de av de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna om skattefrihet, att en något större
del av arvodena behandlas såsoni icke skattepliktig inkomst. Jag vill därför
föreslå, att två tredjedelar av det högre arvodet och hälften av det lägre arvodet
göras skattefria.
Vissa svårigheter uppkomma vid gränsdragningen mellan de riksdagsmän,
som skola åtnjuta det högre arvodet, och dem som skola åtnjuta det
lägre. De sakkunnigas förslag i denna del innebar, som jag nyss nämnt, att
det lägre arvodet skulle knytas till den faktiska bosättningen å riksdagsorlen
eller dess närmaste omgivningar. Enligt min mening är det emellertid
erforderligt att ur formell synpunkt vinna en klarare avgränsning mellan de
båda kategorierna riksdagsmän ävensom alt så utforma bestämmelserna att
icke en riksdagsman, som bor utanför Stockholm — och utanför dess närmaste
omgivningar — men som likväl regelmässigt tillbringar nattvilan i
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
hemmet, tillerkännes det högre arvodet. Arvodesbestämmelserna böra därför
utformas så, att det högre arvodet skall utgå om riksdagsmannen är
bosatL å annan ort än där riksdagen hålles och bosättningsorten är så belägen
att riksdagsmannen icke utan avsevärd olägenhet kan under den tid
riksdagsarbetet pågår regelmässigt tillbringa nattvilan å denna ort. I övriga
fall skulle det lägre arvodet utgå. Vid tillämpningen av de sålunda angivna
riktlinjerna för gränsdragningen bör gälla att om riksdagsmannen är mantalsskriven
å annan ort än den där han är bosatt, bosättningsortens och
icke mantalsskrivningsortens belägenhet skali vara avgörade för om det
högre eller lägre arvodet skall utgå. I tveksamma fall bör det ankomma på
kanslideputerade och kamrarnas talmän att bestämma, vilketdera arvodet
som skall utgå.
Därest bestämmelserna utformas på angivet sätt kommer en viss försämring
att inträda för de riksdagsmän, som äro bosatta utanför Stockholm men
likväl så nära huvudstaden att de regelmässigt tillbringa nattvilan i hemmet.
Dessa ledamöter, som för närvarande uppbära det högre arvodet och
åtnjuta skattefrihet för två tredjedelar därav, ha befunnit sig i ett i förhållande
till övriga ledamöter gynnat läge. Enligt förevarande förslag erhåller
en riksdagsman av nu avsedd kategori en mindre höjning av årsarvodet
men får å andra sidan erlägga skatt för halva arvodet och icke
såsom nu för blott en tredjedel därav. Försämringen i villkoren är emellertid
föga betydande. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det
högre arvodet är avsett att inrymma en särskild kompensation för den levnadskostnadsfördyring
som vistelsen utom hemmet medför. Det kan därför
knappast sakligt motiveras, att en sådan riksdagsman som nyss nämnts
icke helt jämställes med en i Stockholm bosatt. En rimligare avvägning av
förmånerna mellan olika kategorier av riksdagsledamöter synes av denna
anledning önskvärd.
Beträffande utbetalningsföreskrifterna synes med ändring av nuvarande
bestämmelser böra föreskrivas, att arvode utbetalas med 1 000 respektive
750 kronor för månad.
Den av mig förordade arvodeshöjningen bör givas retroaktiv verkan och
tillämpas för tiden från och med den 1 januari 1951. Med hänsyn härtill
erfordras en viss jämkning i fråga om arvodenas utbetalning för de
riksdagsmän, som under innevarande år uppburit det högre arvodet men
enligt förevarande förslag skola erhålla det lägre.
Vad slutligen angår beskattningsbestämmelserna böra dessa så utformas
att någon prövning av bosättningsförhållandena icke behöver verkställas av
beskattningsmyndigheterna. I kommunalskattelagen bör följaktligen stadgas,
att riksdagsman, som åtnjuter det högre arvodet, äger såsom omkostnad
för uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av arvodet samt att
riksdagsman, som åtnjuter det lägre arvodet, äger avdragsrätt med halva
beloppet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 132.
13
I statsverkspropositionen har under fjortonde huvudtiteln i enlighet med
riksgäldskontorets beräkningar äskats ett förslagsanslag av 3 185 000 kronor
till Riksdagen: Arvoden till riksdagens ledamöter. Det torde få ankomma
på riksgäldskontoret''att vidtaga de nya beräkningar av medelsbehovet
under ifrågavarande anslag som kunna påkallas i anledning av förevarande
förslag till arvodesreglering.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att antaga följande inom finansdepartementet
upprättade författningsförslag, nämligen
1) förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; samt
2) förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Berggren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BU 1951:29 Utlåtande i anledning av väckt motion om riksdagspension åt förre riksdagsledamoten A. N. Sjöström. s. 1 i texten
- Rskr. 1951:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 s. 6 i texten
- BevU 1951:56 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 s. 1 i texten