Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 19bl (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m

1951-03-16 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:132, Med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 19bl (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

1

Nr 132.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i stadgan den 21 februari 19bl (nr 98)

om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande,

m. m.; given Stockholms slott den 16 mars

1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning

för riksdagsmannauppdragets fullgörande; och

2) lag om ändrad lydelse av 33 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att årsarvodet för riksdagsmän med faktisk bosättning

å riksdagsorten eller så nära denna att nattvilan regelmässigt kan

tillbringas i hemmet skall fastställas till 9 000 kronor samt för övriga riksdagsmän

till 12 000 kronor. Av det högre arvodet skola två tredjedelar vara

skattefria, medan för det lägre arvodet skattefrihet medgives för halva beloppet.

1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 132.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Förslag

till

lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ stadgan den 21 februari 1941 om ersättning

för riksdagsmannauppdragets fullgörande1 skola erhålla följande

ändrade lydelse.

Nuvarande lydelse:

Riksdagsman åtnjuter —- —

riksdagsmannauppdraget upphör.

Arvode utgår med ett belopp motsvarande

6 650 kronor för år, om

riksdagsmannen är bosatt å ort där

riksdag hålles, samt eljest med belopp

motsvarande 8 866 kronor för år.

Blir riksdagsman — -— — arvode

utgå.

Riksdagsman skall — — — icke

återkrävas.

Föreslagen lydelse:

1 §•

Riksdagsman åtnjuter — — —

riksdagsmannauppdraget upphör.

Arvode utgår med 12 000 kronor

för år, därest riksdagsmannen är bosatt

å annan ort ån där riksdagen

hålles och bosättningsorten är så belägen

att riksdagsmannen icke utan

avsevärd olägenhet kan under den tid

riksdagsarbetet pågår regelmässigt

tillbringa nattvilan å denna ort. 1

övriga fall utgår arvodet med 9 000

kronor för år.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i föregående stycke iakttages att,

om riksdagsmannen år mantalsskriven

å annan ort än den där han år

bosatt, bosättningsortens och icke

mantals skrivningsortens belägenhet

år avgörande för om det högre eller

lägre arvodet skall utgå.

Blir riksdagsman -— — — arvode

utgå.

Riksdagsman skall —---icke

återkrävas.

6 §.

Arvode utbetalas under envar av Arvode utbetalas med 1 000 kromånaderna

januari—juni med 750 nor för månad till riksdagsman, som

kronor till riksdagsman, som är bo- enligt bestämmelserna i 1 § uppbär 1

1 Senaste lydelse av 1 och 6 §§, se 1949: 232.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Nuvarande lydelse:

satt å ort där riksdag hålles, samt

eljest med 1 000 kronor. Återstoden

av arvodet utbetalas med lika belopp

under envar av månaderna oktober

—december.

Utbetalning av —--i efterskott.

Vid beräkning---trettio da
gar.

Föreslagen lydelse:

det högre arvodet, samt eljest med

750 kronor för månad.

Utbetalning av---i efterskott.

Vid beräkning —--trettio da
gar.

Denna lag skall äga tillämpning

med avseende å tiden från och med

den 1 januari 1951.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 33 § kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 33 § kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

33

Från intäkt----såsom intäkt.

Avdrag får--— tjänstens full
görande.

Har den —---gäld avdragas.

Föreslagen lydelse:

§•

Från intäkt —---såsom intäkt.

Avdrag får---tjänstens full
görande.

Har den----gäld avdragas.

Riksdagsman, som enligt 1 § stadgan

om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande* 2 åtnjutit

det i nämnda paragraf angivna högre

arvodet, äger såsom omkostnad för

uppdragets fullgörande avdraga två

tredjedelar av uppburet arvode, medan

riksdagsman, som åtnjutit det i

samma paragraf angivna lägre arvodet,

är berättigad såsom omkostnad

avdraga hälften av det uppburna beloppet.

'' Senaste lydelse, se 1950:308.

2 Senaste lydelse, se 1951:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Nuvarande lydelse:

Den, som åtnjuter arvode för deltagande

i riksdag, statsrevision eller

kyrkomöte å annan ort än där han

varit bosatt, äger såsom omkostnad

för uppdragets fullgörande avdraga

två tredjedelar av det belopp, varmed

nämnda arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

Den, som åtnjutit arvode för deltagande

i statsrevision eller kyrkomöte

å annan ort än där han varit

bosatt, äger såsom omkostnad för

uppdragets fullgörande avdraga två

tredjedelar av det belopp, varmed

nämnda arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket

i Svensk författningssamling; dock

att äldre bestämmelser fortfarande

skola gälla i fråga om 1951 års taxering

samt i fråga om eftertaxering

för år 1951 eller tidigare år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Höns

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande m. m. samt anför följande.

Inledning.

Av statsmedel utbetalad ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande

infördes i Sverige i samband med representationsreformen 1866. Enligt

de bestämmelser som då antogos tillkommo arvoden endast andra kammarens

ledamöter. De erhöllo ett efter en fyra månader lång riksdag avpassat

arvode av högst 1 200 riksdaler. Arvodesbestämmelserna voro utformade

på ett sådant sätt, att ersättningen aldrig skulle överstiga 10 riksdaler

för dag. Bortsett från ett 1891 gjort mindre tillägg kvarstodo dessa bestämmelser

oförändrade till 1918. I samband med 1909 års rösträttsreform likställdes

ledamot av första kammaren i arvodeshänseende med ledamot av

andra kammaren. År 1914 medgåvos riksdagens ledamöter två fria resor

under riksdagstiden fram och åter mellan riksdagsorten och hemorten.

År 1918 skedde dels en av det försämrade penningvärdet betingad höjning

av riksdagsmannaarvodet, dels en differentiering enligt vilken ledamöter

bosatta utanför riksdagsorten erhöllo ett högre arvode än de som bodde

å denna ort. Till de förra utgick ett arvode av 20 kronor per dag, dock

högst 2 400 kronor per riksdag; för de senare fastställdes motsvarande belopp

till 15 resp. 1 800 kronor. En ytterligare höjning genomfördes 1921,

då arvodet för riksdagsmän, som ej voro bosatta å riksdagsorten, fastställdes

till 32 kronor per dag med ett sammanlagt högsta belopp av 4 500

kronor. För övriga riksdagsmän blevo motsvarande belopp 24 resp. 3 400

kronor.

År 1933 sänktes ersättningsbeloppen till 3 000 kronor för å riksdagsorten

bosatta riksdagsledamöter och till 4 000 kronor för övriga. Antalet fria resor

ökades till fem i vardera riktningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 132.

År 1941 överfördes bestämmelserna om arvodets storlek från riksdagsordningen

till nu gällande stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande. Med frångående av det tidigare systemet med fasta

arvoden — men med utgångspunkt från att 4 000 resp. 3 000 kronor avsetts

för 4 månaders riksdag, d. v. s. 1 000 resp. 750 kronor för månad — bestämdes

ersättningsbeloppen till 1 000 resp. 750 kronor för månad utan

angiven tidsbegränsning för arvodets utgående. Ersättning för resa till

hemorten under riksdagstiden skulle utgå högst för det antal resor fram

och åter, som motsvarade en resa var femtonde dag. År 1944—45 infördes

bestämmelser, som gåvo riksdagens ledamöter rätt till fria resor på landets

järnvägar samt rätt att på det allmännas bekostnad även med annat färdmedel

resa till och från riksdagen och, när arvode utgår, mellan riksdagsorten

och hemorten.

År 1947 infördes pensionsrätt för riksdagens ledamöter, varefter vid 1949

års riksdag i anslutning till omläggningen av riksdagens sessionstider arvodena

ändrades till bestämda årsarvoden, vilkas storlek ej varierade med

riksdagssessionens längd. Denna ändring innebar icke någon arvodesreglering,

i det att årsarvodenas belopp fastställdes med utgångspunkt från de

belopp, som utgingo under 1948 års riksdag.

Gällande bestämmelser.

I § 23 riksdagsordningen föreskrives, att ledamot av riksdagen äger av

statsmedel åtnjuta arvode och reseersättning samt att närmare bestämmelser

härom meddelas i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad

stadga.

Dessa bestämmelser återfinnas i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande den 21 februari 1941 (nr 98), som i nuvarande

lydelse1 innehåller i huvudsak följande.

Riksdagsman åtnjuter arvode från och med den dag, då han tager plats

i riksdagen till och med den dag, då riksdagsmannauppdraget upphör. Arvode

utgår med ett belopp motsvarande 6 650 kronor för år, om riksdagsmannen

är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest med belopp motsvarande

8 866 kronor för år.

Blir riksdagsman förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen, skall han för

tid, varmed frånvaron i en följd överstiger trettio dagar, vidkännas avdrag

å arvodet med en fjärdedel av vad eljest skolat utbetalas under samma tid.

Har ett år förflutit, sedan riksdagsman sist deltog i riksdagsarbetet, skall

därefter, intill dess han åter intager sin plats i riksdagen, intet arvode utgå.

Riksdagsman skall i de fall, då han enligt bestämmelserna i stadgan kan

komma i åtnjutande av pension, å arvodet vidkännas avdrag med 221 kronor

för år.

Riksdagsman, som tillhört riksdagen minst åtta år före fyllda 65 år, äger

rätt till pension. Pension utgör i regel för den, som tillhört riksdagen åtta

år före fyllda 65 år, 1 188 kiamor för år och för den, som tillhört riksdagen

tjugu år eller längre tid före nämnda ålder, 3 636 kronor för år. För varje

1 SFS 1947: 464 och 1949:232.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

7

år utöver åtta ökas pensionen med 204 kronor, intill dess nämnda högsta

pensionsbelopp uppnåtts. Uppbär den, som åtnjuter pension på grund av

riksdagsmannauppdrag, tillika lön eller tjänstepension på grund av anställning

i allmän tjänst, skall, så länge sådan annan förmån åtnjutes, förstnämnda

pension i viss ordning minskas.

Riksdagsman äger på det allmännas bekostnad företaga resor å statliga

och enskilda järnvägar samt i vissa fall med annat färdmedel.

Kamrarnas talmän erhålla representationsbidrag med 5 000 kronor för år.

Ledamot eller suppleant av utrikesnämnden åtnjuter under tid, då riksdagen

ej håller session, dels ersättning för kostnaden för resa till och från

sammanträde med nämnden, dels ock traktamentsersättning för varje sammanträdesdag

med 25 kronor, om ledamoten eller suppleanten är bosatt å

ort där nämnden sammanträder, samt eljest med 50 kronor.

Arvode utbetalas under envar av månaderna januari—juni med 750 kronor

till riksdagsman, som är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest

med 1 000 kronor. Återstoden av arvodet utbetalas med lika belopp under

envar av månaderna oktober—december.

Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott.

Enligt 33 § kommunalskattelagen äger den, som åtnjuter arvode för deltagande

i riksdag å annan ort än där han är bosatt, såsom omkostnad för

uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av nämnda arvode.

Tidigare förslag rörande ändrade ersättningsgrunder.

Under senare år ha i skilda sammanhang framlagts förslag till ändringar

i bestämmelserna om riksdagsarvodena. Därvid ha bl. a. följande tre spörsmål

diskuterats.

1. Den första frågan gäller om ersättningen skall konstrueras som ett

månadsarvode, utgående så länge riksdagen är i verksamhet, eller som ett

fast årsarvode, som utgår oberoende av riksdagsperiodens längd under året.

Möjligen kunna också dessa båda grunder kombineras i form av ett fast

årsarvode jämte traktamente under riksdagstid.

2. Vidare har frågan om de grunder som skola vara avgörande för om

en riksdagsman skall tillerkännas det högre eller det lägre arvodet varit

föremål för övervägande.

3. Med sistnämnda spörsmål sammanhänger slutligen frågan om den

lämpliga utformningen av regeln i 33 § kommunalskattelagen angående

skatteavdrag å riksdagsmannaarvode.

Den år 1943 tillsatta utredningen angående revision av riksdagens arbetsformer

berörde i sitt betänkande (SOU 1944: 8) den första av dessa frågor.

Utredningen föreslog införande av en kombination av fasta och rörliga arvoden.

Det fasta arvodet skulle få formen av ett årsarvode, som med lika

belopp per månad skulle utbetalas under hela året. Därtill skulle komma

ett rörligt arvode i form av dagtraktamente under den tid då riksdagen var

samlad. Årsarvodet skulle utgå med 4 200 kronor eller 350 kronor i månaden,

och dagarvodet med 5 kronor för å riksdagsorten bosatta ledamöter

och 15 kronor för övriga ledamöter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

I motioner vid 1946 års riksdag (I: 102 och II: 194) föreslogs bl. a. införande

av ett fast och tillräckligt högt årsarvode, som — under förutsättning

att riksdagssessionens början i enlighet med i motionen framfört förslag

flyttades bakåt till den 1 december — under tiden 1 december— 31 maj

skulle utgå för i Stockholm bosatta ledamöter med 750 kronor och för övriga

med 1 000 kronor per månad. Under återstoden av året skulle motsvarande

belopp utgöra 250 respektive 350 kronor. I anledning av nämnda motioner

anhöll riksdagen i skrivelse (r. skr. nr 457/1946) till Kungl. Maj :t

om skyndsam utredning av frågan om revision av riksdagens arbetsformer

samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

De inom finansdepartementet den 3 och 20 januari 1947 tillkallade riksdagsarvodessakkunniga

behandlade framför allt frågan om riksdagsmannaarvodets

differentiering samt i samband därmed även frågan om i vilka fall

och i vilken utsträckning avdragsrätt i skattehänseende borde föreligga. De

sakkunniga erinrade om att enligt gällande stadga riksdagsmannens bosättning

på eller utanför riksdagsorten avgör, om han skall erhålla det större

eller det mindre arvodet. Denna bestämmelse har tolkats så, att mantalsskrivningsorten

är att betrakta som vederbörandes bosättningsort. I fråga om

den rätt till skatteavdrag med två tredjedelar av arvodesbeloppet, som enligt

33 § kommunalskattelagen tillkommer bl. a. den som för deltagande i

riksdag å annan ort, än där han varit bosatt, uppburit arvode, har begreppet

bosättning i flertalet fall tolkats på .samma sätt. Numera anses emellertid,

framhöllo de sakkunniga, att bosättningsbegreppet i nämnda lag bör

tilläggas den innebörd det fått i folkbokföringsförordningen, d. v. s. att det

syftar på den ort där vederbörande har sitt hem, och ej på mantalsskrivningsorten,

om denna är en annan. Bosättningsbegreppet i arvodesstadgan

och i kommunalskattelagen kan sålunda i vissa fall få olika innebörd.

De sakkunniga föreslogo införande av en uttrycklig föreskrift i stadgan

om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande om att kyrkobokföringen

i regel skulle läggas till grund för arvodets differentiering. Kyrkobokföringen

skall nämligen enligt folkbokföringsförordningen som regel

följa förändringarna i bosättningen. Bestämmelser borde emellertid även

infogas i syfte att från det högre arvodet undantaga de riksdagsledamöter

som enligt denna regel skulle uppbära detta arvode men för vilka den materiella

grunden härför saknades, d. v. s. ledamöter som utan att vara bosatta

i Stockholm dock hade hemmet så nära huvudstaden att de utan hinder

eller avsevärd olägenhet kunde vistas i hemmet under nattvilan, vidare

även statsråd samt kommittéledamöter in. fl., som hade fast bostad i Stockholm

men jämlikt gällande regler vore kyrkobokförda å annan ort.

Riksdagsarvodessakkunniga föreslogo vidare, att rätten till skatteavdrag

skulle knytas till den omständigheten, att riksdagsmannen åtnjutit det högre

arvodet.

Inom justitiedepartementet den 17 oktober 1946 tillkallade sakkunniga

framlade i sitt betänkande med förslag angående riksdagens arbetsformer

och därmed sammanhängande frågor (SOU 1947: 79) även förslag beträffan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

de ersättningsfrågorna. Huvudparten av de frågor, som nämnda sakkunniga

upptagit till behandling, förelädes 1948 års riksdag i propositionen nr 244

med förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen in. in.

Beträffande riksdagsmännens arvoden och pensioner utgick föredragande

departementschefen emellertid från att ett definitivt ståndpunktstagande

icke borde äga rum innan de aktuella grundlagsändringarna slutligen antagits.

Något förslag i fråga om arvodena upptogs därför ej i propositionen.

Beträffande principerna för arvodenas konstruktion ansågo de sakkunniga

många skäl tala för den kombination mellan fast arvode och rörligt traktamente

som rekommenderades av 1943 års utredning. En på så sätt utformad

ersättning för riksdagsmannauppdraget syntes vara ägnad att främja en

önskvärd koncentration i riksdagsarbetet. Detta syfte syntes emellertid än

bättre tillgodoses, om arvodena gjordes helt fasta. Härtill konime, att ett

system innefattande dagersättningar rimligtvis måste kombineras med en

närvaroregistrering som, hur den än utformades, aldrig kunde bliva fullt

rättvisande. Det kunde nämligen icke utan vidare förutsättas, att den som

trägnast bevistade sammanträdena i utskott och kamrar också nedlade det

största arbetet i riksdagen. De sakkunniga funno sig av dessa skäl böra

framlägga förslag till en övergång till helt fasta årsarvoden.

Vid beräkningen av riksdagsarvodets storlek utgingo de sakkunniga från

att detta borde omfatta ett årsarvode, som kunde ge riksdagsledamöterna

skälig ersättning för i samband med riksdagsuppdraget förlorad inkomst

samt ersättning för de under själva sessionen med uppdraget förbundna

extrautgifterna. I arvodesbeloppet skulle sålunda vara inräknade både ett

fast årsarvode och dagtraktamente för de sex till sju månader, som förutsattes

bliva normal längd för riksdagen. De sakkunniga hade efter prövning

av olika alternativ beräknat det fasta arvodet efter ett årsarvode av 7 200

kronor samt ett dagtraktamente av 10 kronor för stockholmare och 25 kronor

för övriga. Arvodet skulle i så fall för å riksdagsorten bosatta ledamöter

vid sju månaders riksdag bliva (7 200 + 2 100 =) 9 300 kronor och för övriga

(7 200 + 5 250 =) 12 450 kronor. Det lägre arvodet kunde lämpligen

avrundas till 9 000 kronor och det högre till 12 000 kronor.

De sakkunniga anslöto sig i huvudsak till riksdagsarvodessakkunnigas

förslag beträffande reglerna för differentiering av riksdagsarvodena. De hade

visserligen övervägt möjligheterna av att ytterligare differentiera arvodena.

Trots att ur rättvisesynpunkt därigenom vissa fördelar torde kunna

uppnås, hade eu sådan utformning av arvodesbestämmelserna emellertid

icke ansetts lämplig. De sakkunniga föreslogo, att det lägre arvodet knötes

till faktisk bosättning å riksdagsorten eller dess närmaste omgivningar,

icke till Stockholm med angivna förorter.

Vad angår skatteavdragsbestämmelserna syntes det med hänsyn till den

höjning av arvodena som föreslogs icke skäligt att för dem som komrno i

åtnjutande av det högre arvodet ifrågasätta att en så stor del av beloppet

som två tredjedelar göres skattefri. 1 första hand borde den del, som vore

att betrakta som traktamente, göras skattefri för de riksdagsledamöter, som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

ej voro bosatta i Stockholm eller dess närmaste omgivningar. Vidare skulle

det obligatoriska pensionsavdraget, som enligt de sakkunnigas förslag till

självpensionering utgjorde 744 kronor, komma att undantagas från beskattning

enligt gällande regler. Av 12 000-kronorsarvodet borde enligt dessa beräkningsgrunder

(5 200 -f 744 ==) 5 944 kronor eller ungefär hälften få avdragas

vid beskattning. Den skattefria delen av arvodet skulle sålunda reduceras

från två tredjedelar till ungefär hälften. De sakkunniga föreslogo i anslutning

härtill, att det beskattningsbara beloppet avrundades till exakt hälften

av arvodet eller 6 000 kronor. För riksdagsledamöter, som ej uppbure

ersättning under helt år, borde det skattefria beloppet reduceras så att det

utgjorde hälften av det uppburna arvodet. Å riksdagsorten bosatta ledamöter

hade enligt nuvarande regler att erlägga skatt för hela arvodet. De sakkunniga

ansågo visserligen icke att dessa och övriga ledamöter, som enligt

förslaget skulle i arvodeshänseende jämställas med dem, borde få rätt till

skatteavdrag enligt samma grunder som föreslagits för övriga ledamöter,

men för ifrågavarande kategori b»rde dock utöver den avdragsgilla pensionsavgiften

en mindre del, omkring 1 000 kronor, som kunde beräknas

motsvara med riksdagsuppdraget direkt förbundna utgifter, undandragas

skatteplikten. Av det föreslagna arvodet å 9 000 kronor borde därför 7 200

kronor, d. v. s. 80 procent, vara beskattningsbart.

I detta sammanhang torde såsom jämförelse med de av sistnämnda sakkunniga

föreslagna ersättningarna få lämnas en kortfattad översikt rörande

riksdagsarvodenas nuvarande (januari 1951) storlek i de nordiska grannländerna.

Land

Arvode

■■

Anmärkningar

Danmark

10 659 dkr. = 8 000 sv.kr.

13 464 > =10105 •

16161 » =12129 »

Inklusive 87 % dyrtidstillägg. Det lägsta beloppet

utgår till ledamöter bosatta 0—20 km, det högsta

till ledamöter bosatta mer än 75 km från Köpen- hamns huvudbangård. Samtliga ledamöter vid- kännas pensionsavdrag med 427:56 dkr. för år.

Fria resor å statens järnvägar.

Finland

579 600 fmk = 13 157 sv. kr.

Ledamöter bosatta mer än 30 km från Helsing- fors huvudbangård erhålla utöver arvodet dag- traktamente om 690 mark (sv. kr. 15:66) —

1035 mark (sv. kr. 23:50) om vederbörande

bor i Lapplands län eller norra delen av Uleå- borgs samt Ål ands län — för den tid riksdagen är

församlad samt för nödvändiga resdagar. Fria

resor å statens järnvägar.

Norge

11 000 nkr. — 7 980 sv. kr.

Arvodet beräknat efter en sessionstid av 6 mån.;

vid längre session utgår ersättning i proportion

till 6-månadersarvodet. Vid extra ordinarie session

60 nkr. (sv. kr. 43: 53) per dag. Fria resor å sta- tens järnvägar och de kustfartyg i linjetrafik som

erhålla statsunderstöd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

11

Departementschefen.

Den av 1948 års riksdag beslutade omläggningen av riksdagens arbetsformer

förutsatte jämväl en omprövning av bestämmelserna angående ersättning

för riksdagsmannauppdragets fullgörande. Såsom dåvarande chefen

för finansdepartementet anförde i propositionen nr 133 till 1949 års riksdag

påkallades emellertid till följd av överenskommelserna med arbetsmarknadens

organisationer om inkomststabilisering stark återhållsamhet i

fråga om löne- och arvodesregleringar för alla samhällsgrupper. Med hänsyn

därtill förklarade departementschefen sig icke då beredd att föreslå

någon höjning av riksdagsmännens arvoden, trots att en sådan i och för

sig vore motiverad.

Sedan nämnda hinder icke längre föreligger, utan i stället en övergång till

fria lönerörelser ägt rum i samband med anpassning av den inhemska prisnivån

till det läge som inställt sig utomlands, torde frågan om en reglering

av riksdagsmännens arvoden böra upptagas till förnyad prövning. Härvid

synes det lämpligt att utgå ifrån det förslag, som senast framlagts i ämnet.

I betänkandet angående riksdagens arbetsformer in. m. (SOU 1947: 79)

föreslogs, att arvodet skulle utgöra 9 000 kronor för år för riksdagsman

med faktisk bosättning å riksdagsorten eller dess närmaste omgivningar

samt 12 000 kronor för år för övriga riksdagsmän. Av det högre arvodet skulle

hälften vara skattefri, medan för det lägre arvodet skattefrihet endast skulle

medgivas för en femtedel.

De av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppen synas mig vara lämpligt

avvägda och böra därför godtagas. Med hänsyn till att de sakkunnigas

förslag avgavs redan år 1947 och avsåg då rådande förhållanden, kan

en viss förbättring av de föreslagna förmånerna emellertid vara motiverad.

Den kompensation för den numera inträffade levnadskostnadsfördyringen,

som sålunda ur skälighetssynpunkt torde böra medgivas, synes

mig lämpligen böra åstadkommas genom en sådan ändring av de av de

sakkunniga föreslagna bestämmelserna om skattefrihet, att en något större

del av arvodena behandlas såsoni icke skattepliktig inkomst. Jag vill därför

föreslå, att två tredjedelar av det högre arvodet och hälften av det lägre arvodet

göras skattefria.

Vissa svårigheter uppkomma vid gränsdragningen mellan de riksdagsmän,

som skola åtnjuta det högre arvodet, och dem som skola åtnjuta det

lägre. De sakkunnigas förslag i denna del innebar, som jag nyss nämnt, att

det lägre arvodet skulle knytas till den faktiska bosättningen å riksdagsorlen

eller dess närmaste omgivningar. Enligt min mening är det emellertid

erforderligt att ur formell synpunkt vinna en klarare avgränsning mellan de

båda kategorierna riksdagsmän ävensom alt så utforma bestämmelserna att

icke en riksdagsman, som bor utanför Stockholm — och utanför dess närmaste

omgivningar — men som likväl regelmässigt tillbringar nattvilan i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

hemmet, tillerkännes det högre arvodet. Arvodesbestämmelserna böra därför

utformas så, att det högre arvodet skall utgå om riksdagsmannen är

bosatL å annan ort än där riksdagen hålles och bosättningsorten är så belägen

att riksdagsmannen icke utan avsevärd olägenhet kan under den tid

riksdagsarbetet pågår regelmässigt tillbringa nattvilan å denna ort. I övriga

fall skulle det lägre arvodet utgå. Vid tillämpningen av de sålunda angivna

riktlinjerna för gränsdragningen bör gälla att om riksdagsmannen är mantalsskriven

å annan ort än den där han är bosatt, bosättningsortens och

icke mantalsskrivningsortens belägenhet skali vara avgörade för om det

högre eller lägre arvodet skall utgå. I tveksamma fall bör det ankomma på

kanslideputerade och kamrarnas talmän att bestämma, vilketdera arvodet

som skall utgå.

Därest bestämmelserna utformas på angivet sätt kommer en viss försämring

att inträda för de riksdagsmän, som äro bosatta utanför Stockholm men

likväl så nära huvudstaden att de regelmässigt tillbringa nattvilan i hemmet.

Dessa ledamöter, som för närvarande uppbära det högre arvodet och

åtnjuta skattefrihet för två tredjedelar därav, ha befunnit sig i ett i förhållande

till övriga ledamöter gynnat läge. Enligt förevarande förslag erhåller

en riksdagsman av nu avsedd kategori en mindre höjning av årsarvodet

men får å andra sidan erlägga skatt för halva arvodet och icke

såsom nu för blott en tredjedel därav. Försämringen i villkoren är emellertid

föga betydande. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det

högre arvodet är avsett att inrymma en särskild kompensation för den levnadskostnadsfördyring

som vistelsen utom hemmet medför. Det kan därför

knappast sakligt motiveras, att en sådan riksdagsman som nyss nämnts

icke helt jämställes med en i Stockholm bosatt. En rimligare avvägning av

förmånerna mellan olika kategorier av riksdagsledamöter synes av denna

anledning önskvärd.

Beträffande utbetalningsföreskrifterna synes med ändring av nuvarande

bestämmelser böra föreskrivas, att arvode utbetalas med 1 000 respektive

750 kronor för månad.

Den av mig förordade arvodeshöjningen bör givas retroaktiv verkan och

tillämpas för tiden från och med den 1 januari 1951. Med hänsyn härtill

erfordras en viss jämkning i fråga om arvodenas utbetalning för de

riksdagsmän, som under innevarande år uppburit det högre arvodet men

enligt förevarande förslag skola erhålla det lägre.

Vad slutligen angår beskattningsbestämmelserna böra dessa så utformas

att någon prövning av bosättningsförhållandena icke behöver verkställas av

beskattningsmyndigheterna. I kommunalskattelagen bör följaktligen stadgas,

att riksdagsman, som åtnjuter det högre arvodet, äger såsom omkostnad

för uppdragets fullgörande avdraga två tredjedelar av arvodet samt att

riksdagsman, som åtnjuter det lägre arvodet, äger avdragsrätt med halva

beloppet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

13

I statsverkspropositionen har under fjortonde huvudtiteln i enlighet med

riksgäldskontorets beräkningar äskats ett förslagsanslag av 3 185 000 kronor

till Riksdagen: Arvoden till riksdagens ledamöter. Det torde få ankomma

på riksgäldskontoret''att vidtaga de nya beräkningar av medelsbehovet

under ifrågavarande anslag som kunna påkallas i anledning av förevarande

förslag till arvodesreglering.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att antaga följande inom finansdepartementet

upprättade författningsförslag, nämligen

1) förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari

1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande; samt

2) förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Berggren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BU 1951:29 Utlåtande i anledning av väckt motion om riksdagspension åt förre riksdagsledamoten A. N. Sjöström. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1951:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 s. 6 i texten
  3. BevU 1951:56 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 s. 1 i texten