Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film, in. in

1951-03-16 · 56 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 56 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:142, Med förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film, in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

1

Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om särskilt bidrag till producent av svensk

film, in. in.; given Stockholms slott den 16 mars 1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ifinansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt

2) förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Slcöld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den svenska filmproduktionen beredas ett

ekonomiskt stöd från statens sida i den formen, att staten till producent av

svensk film (långfilm) lämnar bidrag med 20 % av de på visningen av sådan

film belöpande statliga nöj essk åt t e in t äk t e r n a. Stödet avses utgå utan föregående

behovs- eller kvalitetsprövning i det enskilda fallet. Bestämmelserna

i ämnet ha intagits i en förordning, vilken föreslås träda i kraft den 1 juli

innevarande år med giltighet under en tid av fyra år. Statsverkets kostnader

uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per år.

1—463 5i Bihan g till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 142.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Förslag

till

förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till producent av svensk film utgår bidrag av statsmedel enligt vad

nedan sägs.

2 §•

Film anses enligt denna förordning som svensk under förutsättning

a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt

bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution;

b) att filmens produktion till större delen finansierats med svenskt kapital;

samt

c) att filmen inspelats med övervägande svensk konstnärlig och teknisk

personal.

3 §•

Efter framställning av producenten prövar statens biografbyrå om film

är svensk.

Producenten är skyldig att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla

de räkenskaps- och andra handlingar, som biografbyrån kan finna

erforderliga till ledning för prövningen av ärendet.

4§-

För film, vars längd understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter

såsom smalfilm, utgår icke bidrag.

5§-

Bidraget utgår med tjugo procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,

vid vilken bidragsberättigande film visas och i vilken till

högst femton procent ingå utländska filmer. Annonsfilm anses icke utgöra

del av föreställningen.

6§-

Bidraget erlägges till producenten eller dennes omlbud av biografföreställningens

anordnare inom den tid som för nöjesskattens inbetalande är för

varje särskilt fall föreskriven. Anordnaren äger att vid inbetalandet av nöjesskatt

avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp.

Underlåter anordnare av biografföreställning att rätteligen erlägga bidrag,

bär länsstyrelsen i det län, där föreställningen anordnats, att efter framställning

av producenten utbetala honom tillkommande bidragsbelopp. Sådan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 142.

framställning skall hava gjorts inom sex månader från den tidpunkt då bidraget,

enligt vad i första stycket stadgas, senast skolat erläggas till producenten

eller dennes ombud, vid äventyr att framställningen eljest icke upptages

till prövning.

Då länsstyrelsen utbetalat bidragsbelopp enligt andra stycket,. skall länsstyrelsen

föranstalta om att motsvarande belopp indrives hos anordnaren av

biografföreställningen.

7 §•

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna förordning,

meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången

av juni månad 1955.

Förslag

till

förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt

skall närmast efter 24 § införas en ny paragraf, betecknad 24a§, av

följande lydelse.

24 a §.

Att anordnad av biografföreställning, som erlägger särskilt bidrag till

producent av svensk film, äger att vid inbetalandet av nöjesskatt för föreställningen

avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp, är särskilt

stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången

av juni månad 1955.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 142.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Yougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Quensel, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,

fråga om statligt stöd åt svensk filmproduktion samt anför därvid följande.

Inledning.

Frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion har under senare år vid

åtskilliga tillfällen aktualiserats.

Här torde sålunda få erinras om det betänkande med förslag i ämnet (SOU

1942:36), som hösten 1942 avgavs av särskilda jämlikt Kungl. Ma j :ts bemyndigande

den 20 juni 1941 tillkallade utredningmän inom ecklesiastikdepartementet

(i det följande benämnda 1941 års filmutredning). Betänkandet utmynnade

i ett förslag om stödåtgärder till förmån för såväl spelfilm som kortfilm.

Beträffande sjielfilmen skulle ekonomisk garanti i viss omfattning och på vissa

villkor beviljas till framställning av filmer, vilka befunnos äga synnerligt

värde ur konstnärliga och kulturella synpunkter, och särskilt filmer med

nationell syftning. Bedömningen av vilka filmer som skulle komma i åtnjutande

av statligt stöd avsågs som regel ske på manuskriptstadiet genom en

av Kungl. Maj:t tillsatt statens filmnämnd.

I fråga om kortfilmen förordades dels statligt initiativ till produktion av

sådana kortfilmer, som ur allmänt kulturella synpunkter kunde betecknas som

värdefulla och även konstnärligt sett motsvarade höga krav, dels ekonomiskt

stöd åt producent, som planerade inspelning av sådan film, genom bidrag av

statsmedel till framställningskostnaden. Handhavandet av kortfilmstödet

skulle åvila den föreslagna filmnämnden.

Förslaget avstyrktes av statskontoret och riksräkenskapsverket. Statskontoret

kritiserade den föreslagna förhandsbedömningen av filmernas kvalitet

såsom en ur olika synpunkter föga tilltalande anordning. Även statens

biografbyrå underströk svårigheterna med en sådan bedömning. De i ärendet

hörda branschorganisationernas inställning till förslaget var dock positiv,

bortsett från en del kritiska synpunkter med sikte på behovet av filmfackets

representation i filmnämnden.

Förslaget har ej föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Den 3 januari 1949 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet att

tillkalla sakkunniga med uppdrag — förutom att verkställa en översyn av

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

filmgranskningsverksamheten — att utreda frågan om för barn lämpad film.

Av direktiven för utredningen (1949 års filmkommitté) framgår, att de sakkunniga

i sistnämnda del bl. a. ha att överväga spörsmålet om ett statligt stöd i

någon form i syfte att stimulera produktionen av goda barnfilmer, i första hand

efter linjer som anvisats i det av 1941 års filmutredning avgivna betänkandet.

Vid 1949 års riksdag väcktes dels en motion (I: 217) angående sänkning

av nöjesskatten för biografföreställningar, dels ock en motion (II: 271) angående

stöd åt svensk filmproduktion genom överföring till vederbörande producent

av 20 % av de skattebelopp, som influtit vid visning av svensk film.

I sitt betänkande nr 41 yttrade 1949 års bevillningsutskott, att det enligt

utskottets mening vore önskvärt, att frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion

närmare övervägdes. Utskottet förordade, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställde, att en utredning verkställdes i fråga om

möjligheterna att bereda statligt stöd åt svensk filmproduktion.

1949 års riksdag, som godkände bevillningsutskottets betänkande, hemställde

i skrivelse den 18 maj 1949 (nr 254), att Kungl. Maj:t ville, såvitt nu

är i fråga, verkställa utredning beträffande de i förenämnda båda motioner

berörda spörsmålen samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Riksdagsskrivelsen anmäldes i konseljen den 28 april 1950. I direktiven

för den därvid beslutade utredningen anförde jag i huvudsak följande.

Den av 1949 års riksdag begärda utredningen torde nu böra verkställas.

Den första fråga, som därvid bör bliva föremål för undersökning, är huruvida

det aktuella produktions- och kostnadsläget är sådant att statliga stödåtgärder

överhuvud kunna anses påkallade. Vid jakande svar på denna fråga

bör vidare prövas, i vilken form ett eventuellt stöd åt den svenska filmproduktionen

bör lämnas.

För egen del anser jag det angeläget, att man såvitt möjligt söker undvika

de olägenheter och Svårigheter, som ofrånkomligen äro förenade med en

anordning, enligt vilken stöd beredes allenast åt produktionen av såsom högklassig

ansedd film. Detta skulle kunna ske om eventuella stödåtgärder

komme att avse all svensk filmproduktion. Därest denna princip godtages

— och man alltså avvisar tanken att göra stödåtgärderna beroende av en

kvalitetsbedömning av filmerna — kan stöd åt den svenska filmproduktionen

knappast ifrågakomma i annan form än såsom restitution av viss del av den

nöjesskatt, som influtit vid visning av filmerna i fråga. Frågan om storleken

av den andel av nöjesskatten, som sålunda skulle restitueras till vederbörande

producent, kan självfallet icke besvaras utan en närmare utredning.

Därest statliga stödåtgärder överhuvud finnas böra ifrågakomma, torde

utredningen i första hand böra avse en närmare undersökning av möjligheterna

att lösa frågan enligt den nyss skisserade linjen. Även andra möjligheter

till lösning av frågan torde emellertid böra prövas, i den mån anledning därtill

anses förefinnas. Vid prövningen av de hithörande spörsmålen torde bl. a.

böra beaktas de åtgärder, som vidtagits i våra grannländer i syfte att stödja

inhemsk filmproduktion.

De av mig för ändamålet tillkallade sakkunniga — ledamoten av riksdagens

andra kammare, riksgäldsfullmäktigen Erik Hagberg, tillika ordförande,

ledamoten av samma kammare, redaktören Ingemar Andersson, revisorn i

riksräkenskapsverket Nils Detlofsson samt regissörerna Henrik Dyfverman

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

och Gustaf Edgren — vilka antagit benämningen 1950 års filmutredning —

ha den 20 januari 1951 överlämnat betänkande om statligt stöd åt svensk

filmproduktion (SOU 1951:1).

Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, statens biografbyrå, valutakontoret, statens handelsoch

industrikommission, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs län, Kalmar län, Malmöhus län, Göteborgs och

Bohus län, Värmlands län, Gävleborgs län, Västernorrlands län och Norrbottens

län, svenska filmsamfundet, föreningen Sveriges filmproducenter,

Sveriges biografägareförbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation,

Sveriges filmuthyrareförening u. p. a., svenska industritjänstemannaförbundet,

svenska teaterförbundets fackorganisation samt Stockholms film- och

teaterarbetareförening. Ordenshusens riksförening, som beretts tillfälle att

yttra sig, har avstått därifrån.

I anledning av betänkandet har utrikesdepartementets pressbyrå ingivit

en promemoria angående önskvärdheten av statligt stöd för framställning av

kortfilm, särskilt med hänsyn till upplysningsarbetet om Sverige utomlands.

Företrädare för kortfilmproduktionen i dess olika yttringar ha vidare inkommit

med en skrivelse. Slutligen föreligger en framställning, undertecknad av

ett antal filmregissörer m. fl.

Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i betänkandet.

I detta är såsom Bilaga 1 intagen en av utredningens sekreterare

upprättad sammanställning av upplysningar om film- och biografbranschen

i Sverige. Sammanställningen toide såsom Bihang fogas vid detta protokoll.

Vidare har till utredningens betänkande fogats en redogörelse för åtgärder

till stöd åt filmproduktionen i vissa andra länder. Beträffande denna redogörelse

torde jag få hänvisa till betänkandet (Bilaga 2).

1950 års filmutredning.

Åberopade undersökningar. Enligt direktiven för utredningen har den

först haft att ta ställning till frågan, om det aktuella produktions- och kostnadsläget

är sådant, att statliga stödåtgärder kunna anses påkallade till förmån

för svensk filmproduktion.

T. Vid bedömningen av denna fråga har utredningen till en början haft

tillgång till en av Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan

i Stockholm (FFI) på uppdrag av föreningen Sveriges filmproducenter

utförd och i januari 1950 framlagd jämförande undersökning av kostnader

och intäkter för svensk film under de båda spelåren 1941/42 och

1947/48. Denna undersökning, som inom FFI verkställts av amanuensen

därstädes Sture Gustafsson och som föreligger redovisad i en av FFI utgiven

stencilerad publikation med titeln »Den svenska filmproduktionens

ekonomi», har vidare på initiativ av producentföreningen kompletterats med

liknande undersökningar beträffande dels kostnader och intäkter under spelåret

1948/49 och dels kostnader under spelåret 1949/50. Sedan ytterligare

material ställts till utredningens förfogande, ha sifferuppgifterna på vissa

punkter justerats av utredningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

För undersökningarnas uppläggning må i anslutning till betänkandet

följande redogörelse lämnas.

Undersökningarna bygga på uppgifter om kostnader och intäkter för de

under resp. spelår (tiden 1 juli ett år—30 juni följande ar) premiärsatta filmerna,

vilka uppgifter införskaffats från producentföretagen. Av olika

anledningar ha — utom för 1948/49 med 28 filmer — uppgifter om samtliga

filmer under undersökningsperioderna inte stått till buds; för 1941/42

avse uppgifterna sålunda 33 filmer av totalt 36, för 1947/48 37 av 38 och

för 1949/50 (endast kostnadsuppgifter) 29 av 34.1 För vissa av de redovisade

filmerna ha kostnadsuppgifterna dock inte varit så specificerade, att de

kunnat utnyttjas för en analys av kostnadernas fördelning på olika kostnadsslag.

. . „

Undersökningarna äro — enligt de för dem meddelade direktiven i sa

måtto ofullständiga, att de inte omfatta filmproduktionens samtliga kostnader

och intäkter; de ha nämligen närmast åsyftat att ge en bild av förändringarna

i produktionens ekonomi. I totalkostnaderna för en spelfilm ha

sålunda väl inräknats med själva filmens produktion sammanhängande kostnader

(manuskriptkostnader, löner till agerande och inspelande personal,

ateljéhyra, musikkostnader etc.) ävensom vissa distributionskostnader, som

direkt kunna hänföras till filmen i fråga, t. ex. reklamkostnader och kostnader

för filmkopior. Däremot ha inte inräknats de distributionskostnader, som

ha med själva uthyrningsverksamheten att göra, och inte heller sådana allmänna

produktionskostnader som kostnader för den administrativa ledningen

och kontorspersonalen, kostnader för outnyttjade manuskript etc. Anledningen

därtill är att dessa kostnader inte kunna fördelas på olika filmer efter orsakslogiska

grunder. Intäktsuppgifterna å sin sida omfatta inte dels exportintäkter

och dels sådana intäkter på den svenska marknaden, som influtit efter

utgången av mars året efter premiäråret (alltså efter 31 mars 1943 beträffande

1941/42 års filmer osv.). Intäktsuppgifterna ha vidare minskats med belopp,

som ha antagits genomsnittligt svara mot de icke medtagna distributionskostnaderna.

Undersökningarna besvara således, enligt publikationen »Den

svenska filmproduktionens ekonomi», inte definitivt »frågan, i vad män en

spelfilm under någondera perioden i genomsnitt gick med vinst’ eller ''förlust’

absolut sett, eller i vad mån de individuella filmbolagens verksamhet

lämnat ett positivt eller negativt resultat under de båda spelåren». I den

nämnda publikationen erinras likaledes om att det inte åsyftats att närmare

undersöka, om filmproduktionens kostnader i och för sig äro höga; frågor sådana

som huruvida planläggningen av en film är rationellt genomförd, huruvida

de använda arbetsmetoderna äro effektiva eller huruvida organisationsförhållandena

i övrigt inom de filmproducerande företagen äro tillfredsställande

ha alltså inte diskuterats.

I fråga om produktionskostnadernas utveckling anföres, att

genomsnittskostnaden (aritmetiska mediet) för de undersökta filmerna uppgick

1941/42 till 266 000 kronor, 1947/48 till 317 000 kronor, 1948/49 till

347 000 kronor och 1949/50 till 344 000 kronor. Uttryckt i relativa tal och

med kostnaden för 1941/42 satt till 100 var kostnaden för 1947/48 119, för

1948/49 130 och för 1949/50 129.

Tas mcdianen i stället för aritmetiska mediet- som uttryck för genom
1

Den bristande överensstämmelsen med de i härvid fogade Ililmng (= Bilaga 1 till

utredningens betänkande) lämnade uppgifterna om antalet svenska, filmer under spelåren

1947/48, 1948/49 och 1949/50 torde enligt utredningen bero på skiljaktiga utgångspunkter

i fråga om premiärdata; i Bihanget har filmernas premiär i Stockholm varit, normerande för

deras hänförande till ett visst spelär.

a Aritmetiska mediet, är lika med summan av de enskilda enheternas värden dividerad

med antalet enheter. Modianen är lika med värdet för den mellersta onlieton i cn serie,

där enheterna äro ordnade i storleksföljd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

snittet blir serien 256 000, 314 000, 324 000 och 330 000 (i relativa tal resn

100, 123, 127 och 129).

Filmernas fördelning på olika kostnadsklasser framgår av följande tabell.

Xostnadsklass

(i tusental kr)

1941/42

Antal

1947/48

filmer

1948/49

1949/50

100—200

4

.—

_

__

200—300

23

14

8

10

300 — 400

4

20

11

14

400—500

1

3

9

4

500—600

1

—

—

_

600—700

—

—

—

1

Summa

33

37

28

29

De olika kostnadsslagens utveckling har varit föga enhetlig, något som

framgår av den detaljanalys i detta avseende, som ingått i undersökningarna.

Materialet för denna har dock varit mer begränsat än för undersökningarna

i stort, sålunda för 1941/42 21 filmer, för 1947/48 likaledes 21 filmer, för

1948/49 25 filmer och för 1949/50 24 filmer.

Utvecklingen från 1941/42 till 1949/50 belyses i efterföljande uppställning.

Genomsnittskostnad (aritmetiskt medium)

1947/48-1949/50

i jämförelse med

1941/42

(1941/42 = 100)

Kostnadsslag

1941/42

1947/48

1948/49

1949/50

h

M

i % av to-

talkostn.

1-4

r*

i % av to- talkostn.

i

i % av to-

talkos tn.

-4

i % av to-

talkostn.

1947/48

1948/49

1949/50

Manuskript......

15 800

5.7

18 500

5.5

19 100

5.5

21 000

6.2

117

121

133

Regipersonal ...

21 400

7.8

29 300

8.7

27 100

7.8

27 100

8.0

137

127

127

Skådespelare och

statister.........

48 900

17.7

62 500

18.7

66 200

19.1

56 800

16.7

128

135

116

Teknisk personal

etc................

15 200

5.5

21 800

6.5

21 600

6.2

20 600

6.1

143

142

136

Hantverkare och

scenarbetare ...

27 500

10.0

33 500

10.0

33 000

9.5

34 900

10.3

122

120

127

Ateljé ............

46 900

17.0

50 100

15.0

49 900

14.4

54 000

15.9

107

106

115

Rekvisita.........

10 200

3.7

12 800

3.8

9 900

2.9

12 500

3.7

125

97

123

Resor och

transporter ...

9 000

3.3

12 800

3.8

21 000

6.1

19 300

5.7

142

233

214

Musik ............

9 000

3.3

11 500

3.4

13 100

3.8

9 600

2.8

128

146

107

Råfilm och labo- ratorium.........

27 100

9.8

30 400

9.1

32 400

9.3

35 100

10.3

112

120

130

Filmkopior ......

21 700

7.9

21 000

6.3

22 100

6.4

24 100

7.1

97

102

111

Reklam .........

14 200

5.2

18 400

5.5

18 100

5.2

16 300

4.8

130

127

115

Diverse .........

5 500

2.0

8 500

2.6

7 600

2.2

3.200

0.9

155

138

58

Fyiinadspro- gram* .........

3 000

1.1

3 800

1.1

5 600

1.6

5 100

1.5

127

187

170

(Fyllnadspro- gram) ............

Totalt

(9 000)

275 400

100.0

(10 300)

334 900

100.0

(8 800)

346 700

100.0

(7 700)

339 600

100.0

(114)

122

(98)

126

(86)

123

* Kostnader för fyllnadsprogram har för de fyra spelåren redovisats för endast resp. 7, 8, 16

och 16 filmer. De inom parentes angivna siffrorna avser aritmetiska medierna för dessa filmer,

medan siffrorna utan parentes är uträknade som genomsnitt för samtliga resp. 21, 21, 25 och 24

filmer.

Att genomsnitten för totalkostnaderna skilja sig från de i uppställningen

angivna förklaras ha samband med att antalet filmer där är mindre.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds proposition nr 142.

Vid den första undersökningen — avseende utvecklingen från 1941/42 till

1947/48 — har vederbörande utredningsman sökt klarlägga, hur olika faktorer

samverkat till den konstaterade kostnadsstegringen. Han har därvid, med reservation

för osäkerheten i beräkningarna, kommit till det resultatet, att pris- och

lönehöjningar orsakat bortåt två tredjedelar av denna kostnadsstegring, under

det att den återstående stegringen i huvudsak skulle finna sin förklaring i att

fler eller mera högklassiga produktionsfaktorer använts vid inspelningarna.

Beträffande produktionsintäkternas utveckling framgår, att

genomsnittsintäkten per film 1941/42 var 277 000 kronor, 1947/48 249 000

kronor och 1948/49 268 000 kronor (i relativa tal resp. 100, 90 och 97).

Motsvarande mediansiffror voro 260 000, 233 000 och 240 000 (i relativa tal

100, 90 och 92).

Nedanstående tabell upptar fördelningen på intäktsklasser.

Intäkteklass

i tusental kr.)

1941/42

Antal filmer

1947/48

1948/49

0—100

—

2

3

100—200

8

12

5

200—300

13

13

9

300—400

8

8

6

400—500

3

1

4

500—600

1

1

—

600—700

—

—

1

Summa 33

37

28

En jämförelse mellan kostnadernas och intäkternas utveckling ger

följande resultat.

Med utgångspunkt från de kostnads- och intäktsbegrepp, som använts vid

undersökningarna, ha 19 av de 33 undersökta filmerna från 1941/42 gett överskott,

medan motsvarande siffra för 1947/48 är 7 av 37 och för 1948/49 8 av

28. Beloppsmässigt ha 1941/42 års filmer resulterat i ett genomsnittsöverskott

på 12 000 kronor, 1947/48 och 1948/49 års däremot i underskott på resp.

68 000 och 79 000 kronor (med medianmått + 10 000, —104 000 och —94 000).

Liksom i andra sammanhang betonas det, att dessa sifferuppgifter, som en

följd av den begränsade ramen för undersökningarna, inte få uppfattas som

exakta uttryck för det ekonomiska utfallet av filmbolagens produktionsverksamhet.

I tabellform fördela sig de undersökta filmernas resultat som följer.

Resultatklass

(i tuBOntal kr.)

1941/42

Antal fil

1947/48

mor

1948/49

— 400-- 300

—

—

1

— 300-- 200

—

2

3

— 200-- 100

2

17

9

— 100—0

12

11

7

0—100

15

4

6

100—200

2

2

2

200-300

1

1

—

300—400

1

—

—

Summa 33

37

28

II. Utredningen anger vidare, att den genom auktoriserad revisor låtit

företaga en kontrollundersökning rörande filmproduktionens ekono
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

miska förhållanden. Åt Dahlgrens Revisionsbyrå AB i Stockholm har sålunda

— sedan vederbörande filmägares medgivande inhämtats — uppdragits

att granska kostnader och intäkter för elva av utredningen utvalda svenska

filmer med premiär under tiden 1 juli 1947—31 december 1948. Urvalet av

filmer har gjorts så, att olika producenter, regissörer och filmgenrer skulle bli

företrädda. Granskningen har närmast åsyftat dels att på basis av ett detaljgranskat

siffermaterial verkställa en stickprovskontroll av och en jämförelse

med de i det föregående refererade utredningarna om filmproduktionens ekonomi

och dels att ge underlag för uppskattning av de kostnads- och intäktsmoment,

som fallit utom ramen för de nämnda utredningarna.

För granskningen har revisionsbyrån tagit del av producentföretagens

räkenskaper för de berörda filmerna. I stor utsträckning ha dessa räkenskaper

detaljgranskats med utgångspunkt från tillgängligt primärmaterial i

form av fakturor, kontrakt etc. Företagens räkenskaper i deras helhet ha

därutöver i någon mån kunnat utnyttjas. Revisionsbyrån har konstaterat,

att de undersökta företagens räkenskaper som helhet gett ett gott intryck, att

välutvecklade kontoplaner som regel använts och att vid granskningen inte

påträffats något fall, då produktionen av en film i vilseledande syfte påförts

kostnader, som inte ägt samband med denna produktion.

Rörande granskningsresultaten anföres följande.

I fråga om sju av de elva undersökta filmerna ha kostnads- och intäktssiffror

jämförts med motsvarande uppgifter enligt den av FFI gjorda utredningen

för 1947/48. I flertalet fall ha därvid de jämförda uppgifterna

visat sig stämma i huvudsak överens. I intet fall ha i nämnvärd mån

FFI:s kostnadssiffror överstigit eller dess intäktssiffror understigit de

nu konstaterade. Sammanfattningsvis har revisionsbyrån framhållit, att

granskningsresultaten synts »i allt väsentligt bekräfta riktigheten av den bild,

som i FFI:s utredning tecknats över den svenska filmproduktionens ekonomiska

läge» och att vissa vid bearbetningen av primärmaterialet uppkomna

differenser inte synts »vara av den art och storleksordning, att de förrycka de

slutsatser som dragits».

Yad angår exportintäkter och intäkter efter utgången av mars året efter

premiäråret — de intäkter alltså, som inte medtagits i de tidigare utredningarna

— ha de förra i fråga om de elva undersökta filmerna utgjort i

genomsnitt (aritmetiskt medium) 2,8 % av intäkterna på den svenska marknaden

och de senare av revisionsbyrån betecknats som mycket små.

Revisionsbyrån har vidare sökt ange arten och storleksordningen av de

produktionskostnader, som avsiktligt inte beaktats vid de tidigare utredningarna.

Till dessa ha sålunda befunnits höra bl. a. förluster på filmdistributionen,

förluster på icke använda manuskript, förluster på helårsengagerade

skådespelare m. fl. kostnader för administration av produktionen, räntekostnader

samt förluster på ateljéverksamhet. Beträffande deras storlek —

som angetts väsentligt växla för olika filmer och företag — har det uttalats,

att »knappast i något fall torde de sammanlagt motsvara mindre än 10 % av

den redovisade produktionskostnaden».

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

III. Slutligen redovisas (betänkandet s. 19—21) en undersökning av

svensk och. utländsk films marknadsförhållanden.

För att vinna kännedom om hur biljettintäkterna (efter avdrag av nöjesskatten)

på landets biografer ha fördelat sig mellan svenska och utländska

långfilmprogram under de senaste spelåren avlät utredningen i september

1950 efter samråd med Sveriges biografägareförbund, Sveriges Folkbiografer

AB och Ordenshusens riksförening samt med dessa organisationers direkta

medverkan en rundskrivelse till landets samtliga biografägare med anhållan

om uppgifter enligt särskilt formulär.

De inkomna svaren ha på utredningens uppdrag statistiskt bearbetats a\

Dahlgrens Revisionsbyrå AB. Bearbetningen har omfattat uppgifter från ca

770 biografer (dvs. ca 30 % av samtliga). I enlighet med de för bearbetningen

lämnade direktiven har en uppdelning gjorts av materialet med hänsyn till

biografernas belägenhet inom orter av olika befolkningstäthet. "V idare ha

uppgifterna från biografer, som samverka med Sveriges Folkbiografer AB

och Ordenshusens riksförening, gjorts till föremål för särskild analys.

Beträffande representativiteten av det bearbetade materialet och bearbetningens

resultat torde jag få hänvisa till betänkandet. Jag inskränker mig

till att återgiva utredningens uppgift, att nedgången i antalet filmer från

spelåret 1947/48 till 1949/50 utgjorde ca 22 %, medan intäkterna från svensk

film under samma period sjönko med ca 10 %. Här må även redovisas följande

tablåer, som ange den svenska filmens andel i de såsom resultat av

enkäten redovisade biljettintäkterna, dels för hela landet, dels för olika ortskategorier.

Spelår

Hela landet

1947/48

34%

1948/49

31 »

1949/50

32 »

Spelår

Stockholm

Göteborg

Malmö

1947/48

26 %

33 %

28 %

1948/49

23 »

''21 »

27 »

1949/50

27 »

28 »

25 »

Spel år

Övriga städer

Municipal-

Övriga orter

och köpingar

samhällen

1947/48

38 %

44 %

46 %

1948/49

35 »

41 »

42 »

1949/50

35 »

42 »

44 »

Den svenska filmens krissituation. Utredningen finner de nu refererade

undersökningarna utvisa, att den svenska filmproduktionen som helhet betraktad

fått vidkännas betydande förluster under de senaste åren. De gynnsamma

ekonomiska förutsättningarna för den svenska filmen under tiden för

andra världskriget, då importen av utländsk film var starkt försvårad, ha till

följd av olika samverkande omständigheter förbytts i en krissituation.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

De enligt utredningens mening väsentligaste faktorerna i denna utveckling

ha varit följande.

1. Produktionskostnaderna ha avsevärt ökat under 1940-talet till följd

av den allmänna uppgången av pris- och lönenivån.

2. Biografernas biljettpriser ha till följd av priskontroll och skärpt nöjesbeskattning

för biografföreställningar inte kunnat höjas till en mot produktionskostnadernas

stegring svarande nivå.

3. Genom återgången till normala förhållanden på den internationella filmmarknaden

skärptes konkurrensen från den utländska filmen, delvis av den

anledningen att publiken under krigsåren i viss mån blivit »undernärd» med

sådan film.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden kan det — uttalar utredningen —

vara agnat att förvåna, att produktionsverksamheten kunnat fortsätta så

länge och i så pass stor omfattning som faktiskt har skett. Härom anföres

följande.

Förklaringen ligger i väsentlig mån däri, att de stora produktionsföretagen

antingen äro ägare till eller nära lierade med företag som driva biografrörelse.

1 sin egenskap av biografägare ha dessa företag måst räkna med publikens

krav pa att få se svensk film. De ha därför funnit det välbetänkt att använda

en del av vinsterna från biografvisningen till att täcka förlusterna på produktionen.

1 1

Andia faktorer ha även spelat in. Under en mångårig verksamhet ha de

stora producentföretagen uppbyggt en betydande organisatorisk, personell

och teknisk apparat kring inspelningsverksamheten. Det är naturligt, att man

i det langsta sökt hålla denna apparat vid makt, både av hänsyn till de betydande

kapital som nedlagts i ateljéer m. m. och till den stora staben av

tast adjungerad konstnärlig, teknisk och administrativ personal. Till det

sagda bör läggas — och detta gäller inte minst de smärre eller sporadiskt

uppträdande producenterna — filmbranschens spekulativa karaktär, nå°-ot

som har sm grund i den irrationella faktor som publiken och publik«maken

utgör.

Utredningen anför vidare.

Bekant är att flera filmproducenter, som saknat stödet av egen biografrörelse,

till följd av de nuvarande ekonomiska svårigheterna tvingats upphöra

med sin verksamhet. Sitt mest observerade uttryck har den svenska filmkrisen

fått genom föreningen Sveriges filmproducenters sommaren 1950 tillkännagivna

och den 1 januari 1951 ikraftträdda beslut att upphöra med inspelningen

av svensk långfilm tills vidare. Beslutet inbegriper, på något

undantag när, samtliga producenter av svensk långfilm. Vad som efter sistnämnda

datum kommer att produceras begränsar sig enligt vad som i detta

sammanhang meddelats till de kortare filmtyperna av reklam-, nyhets- eller

dokumentärkaraktär.

Fortsättningsvis framhåller utredningen, att en längre tids produktionsmställelse

innebär, att producenternas möjligheter att återgå till en tidigare

ordning bli beskurna. Vissa grupper av personalen ha skingrats och måste

ersättas med nya krafter med mindre erfarenhet, medan under tiden den

utländska filmen har stärkt sina kontraktspositioner bland biografägama.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 142.

Teknisk och konstnärlig standardsänkning och skärpt konkurrens från den

utländska filmen äro sålunda några av de perspektiv, som måste hållas i

sikte, när man tar ställning till vad som kan och bör göras för den svenska

filmens framtid.

Betydelsen av en kontinuerlig svensk filmproduktion. Utredningen hävdar,

att uppehållandet av en svensk spelfilmproduktion inte får ses som

något isolerat branschintresse utan måste tillmätas betydelse ur vidare synpunkter.

Inledningsvis framhåller utredningen — med understrykande av vad som

i denna del anförts i 1949 års bevillningsutskotts av riksdagen godkända betänkande

nr 41 — den kulturpolitiska aspekten på frågan. Härom

anföres i huvudsak följande.

Den svenska filmen har en stark och bred förankring hos den biografbesökande

allmänheten. För stora folkgrupper har svensk film blivit en

självklar tillgång, ett behov. Svensken i gemen vill höra sitt eget språk och

se svensk natur, svenskt liv och svenska seder återgivas från den vita duken.

En inhemsk filmproduktion representerar härigenom ett nationellt värde.

Den utländska filmen, som med jämna mellanrum tillför oss märkliga konstnärliga

produkter och även i underhållningshänseende är en stimulerande

faktor, bjuder jämsides därmed åtskillig gottköpsvara. De för närvarande

visade utländska filmerna utgöra ändock ett tämligen snävt urval av de bättre

och bästa alstren från utlandsproduktionen. Ett tomrum efter de^ försvinnande

svenska filmerna måste därför fyllas genom ett ökat utrymme åt medelmåttig

och undermålig utländsk film, som — bortsett från dess mindre dragningskraft

på svensk publik — inte kan betecknas som önskvärd.

Utsikten att de stora folklagrens smak, åsikter och levnadsbehov skulle

komma att via filmen uteslutande bearbetas genom utländska produkter och

hämta sin näring ur de miljöer, föreställningar och intryck som de föra till

torgs, utan något komplement av svenska bilder och tankegångar, är föga tilltalande.

Svensk film är eller kan i likhet med svensk teater, svensk radio

och svensk press vara ett utomordentligt instrument för att hålla vår svenska

egenart levande.

Även om svensk film inte heller under gynnsammare arbetsbetingelser mer

än delvis kan uppfylla sådana kvalitetskrav som man avser när man talar om

kulturellt betydande insatser, kan man enligt utredningens mening näppeligen

bortse från dessa kulturpolitiska perspektiv.

Bland mer allmänkulturella synpunkter som gett sig tillkänna och som utredningen

vill understryka äro de som erinra om filmen som en demokratisk

och allmän tillgänglig institution, där man inte minst har att ta hänsyn till

landsbygdens behov av svensk film och betydelsen av att förströelsemöjligheterna

där inte bli beskurna.

I detta sammanhang förtjänar också att påpekas, att de kortfilmer som

framställts i statens, folkbildningsarbetets och näringslivets tjänst mista stödet

av den utomordentliga spridning som en sättning till en svensk spelfilm

oftast medför och för sin visning bli i största utsträckning hänvisade till

smalfilmnätet, om de svenska långfilmerna försvinna.

Till den kulturpolitiska aspekten på frågan om den svenska filmens betydelse

anmäla sig, anför utredningen, också synpunkter av sådan samhällsekonomisk

innebörd, att de i och för sig tvinga till ett övervägande av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

verksamt stöd åt svensk filmproduktion. Till utveckling därav anför utredningen.

Utredningen vill till en början fästa uppmärksamheten på det allmännas

nöjesskatteintäkter. Försvinner den svenska filmen —- som för närvarande

ger ea en tredjedel av biografernas inspelningsresultat — blir den sannolika

konsekvensen, att dessa intäkter sjunka. Från branschkunnigt håll har beräknats,

att de vid ett bortfall av de svenska filmerna nytillkommande utländska

på sin höjd skulle samla hälften så stor publik. Om denna beräkning

är riktig, skulle denna minskning i nöjesskatteintäkterna komma att uppgå

till i runt tal 8 miljoner kronor, varvid statsverkets förlust skulle bli 6 miljoner

kronor och kommunernas 2 miljoner. Den reservationen måste visserligen

göras, att den försvinnande biografpubliken kan komma att söka sig till

andra nöjesformer. Det bör dock hållas i minnet, att dessa åtminstone för

närvarande äro avsevärt lägre beskattade.

Även för handelsbalansen skulle en nedlagd svensk filmproduktion inverka

menligt, därigenom att den utländska ersättningsfilmen medför ett ökat utflöde

av främmande valutor. Även om man på sätt som nyss anförts utgår

från att dessa filmer samla endast hälften så stor publik som de bortfallande

svenska, ger dock en på uppgifter från valutakontoret grundad uppskattning

vid handen, att detta merutflöde skulle vara av storleksordningen 3 miljoner

kronor för år.

Svårare ställer det sig att ens ungefärligt beräkna, vad staten i händelse

av den svenska filmens försvinnande indirekt förlorar på en minskning av

skatteunderlaget för biografägarna samt för den i produktionen helt eller

delvis engagerade tekniska och konstnärliga personalen — bortsett från de

sociala synpunkter, som kunna anföras i samband med dessa yrkesgruppers

överflyttning till tjänster, för vilka de icke äga motsvarande utbildning. Uteslutet

är inte, att de bäst renommerade regissörerna av yngre årgång samt

en del kvalificerat skickliga filmfotografer och tekniker komma att knytas

till utländsk filmproduktion.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen som sin åsikt, att den svenska

filmens vara eller icke vara är ett väsentligt samhälleligt spörsmål, vare sig

man på detta anlägger kulturella, sociala, nationalekonomiska eller fiskaliska

synpunkter. I flertalet europeiska länder har det också ansetts vara en nationell

angelägenhet att genom direkta eller indirekta åtgärder främja den inhemska

produktionen av film. Detta gäller inte minst våra nordiska grannländer,

där det statliga stödet åt filmen givits en betydande omfattning. I

vårt land däremot — med en fyrtioårig kontinuerlig filmproduktion, som

under stumfilmepoken gjorde en självständig insats i filmens konstnärliga

utveckling och som alltjämt i sina bästa alster står i internationell klass —

ha statsmakterna hittills i stort sett endast uppmärksammat filmen såsom

skatteobjekt och såsom föremål för censur. Det nu inträdda filmstoppet på

inspelningsateljéerna utgör en aktuell påminnelse om det vid olika tider och

i skilda sammanhang understrukna behovet av positivt inriktade statliga åtgärder.

Från nu anförda synpunkter och mot bakgrunden av vad som ådagalagts

om den svenska filmens ogynnsamma ekonomiska villkor finner utredningen

berättigade krav kunna uppställas på det allmännas ekonomiska medverkan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

till att möjligheter skapas för bedrivandet av en fortsatt svensk filmproduktion.

För att kunna bedöma omfattningen av denna medverkan från det allmännas

sida har utredningen sökt klarlägga dels i vad män filmproduktionens

kostnader kunna nedbringas, dels vad som från producenternas och biografernas

sida kan göras i syfte att öka produktionens inkomstmöjligheter.

Filmproduktionens kostnader. Svensk film är — påpekar utredningen

-—- starkt beroende av väder och vind för sina exteriörtagningar, som dessutom

av de klimatiska förhållandena i stort sett äro begränsade till en kort

tid av året. En filmexpedition med dryga dagskostnader kan av en otjänlig

väderlek tvingas till overksamhet under veckor, vilket i sin tur kan leda till

att den mest förutseende produktionsplan raseras: ateljéarbetet maste omdisponeras,

kontrakt prolongeras osv. Vidare är den svenska filmen i stor

utsträckning hänvisad till teatrarnas artister. Möjligheterna att ekonomiskt

fördelaktigt utnyttja uppställningarna i ateljéerna begränsas i hög grad av

att rollinnehavarna ofta nog bara kunna stå till förfogande vissa timmar på

dagen, ibland t. o. in. endast nattetid. Dessa irrationella faktorer maste beaktas

vid bedömandet av den ej sällan förekommande kritiken mot påstådda

brister i planeringen och organiserandet av filminspelningarna.

Utredningen anmäler i detta sammanhang, att svenska industri tjänstemannaförbundet,

Stockholms film- och teaterarbetareförening samt svenska

teaterförbundets fackorganisation vid överläggningar med utredningen ha

pekat på vissa föregivna missförhållanden inom produktionen, vilka enligt

de nämnda organisationernas mening finge tillskrivas en icke obetydlig del

av ansvaret för det uppkomna filmstoppet. Härom anföres följande.

I en P. M. som tillställts utredningen av industri^ änstemannaförbundet

påpekas sålunda, att »filmerna till stor del fördyras genom alltför bristfälliga

förberedelser och bristande samarbete emellan de olika tekniska avdelningarna».

Man rekommenderar därför ett »planeringsråd», som skulle bestå

av filmens produktionsledare, regissör, arkitekt, fotograf, ljudingenjör och

inspicient samt i förekommande fall av specialister såsom musiker osv.

Detta planeringsråd »iskall exempelvis bestämma, vad som skall tagas i exteriör

och platserna i detalj för dessa, avgöra vad som skall tagas stumt eller

med ljud och vad som skall tagas i ateljé» osv. Överhuvudtaget bör allt planeras

i mycket god tid. Slutligen rekommenderas ett samarbete de olika

ateljéerna emellan beträffande tekniska framsteg och praktiska arbetsmetoder.

Stockholms film- och teaterarbetareförening fäster stor vikt vid »en mera

kontinuerlig verksamhet» inom filmproduktionen. Föreningen patalar regissörernas

maktställning, beträffande vilken man »med fullt fog kan tala om

diktatorer», och hävdar, att dessa ha sin del i filmproduktionens dåliga ekonomi

genom en obetänksam planering. Företagsnämnder inom våra större

ateljéer skulle »på längre sikt kunna bidraga till bättre planering och organisation».

Även svenska teaterförbundets fackorganisation har vitsordat den improvisation

som alltför ofta präglar filmarbetet och som — utöver den skada som

därvid tillfogas filmerna rent konstnärligt — borde kunna bedömas som ekonomiskt

otillfredsställande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

å andra sidan — påpekar utredningen —• hävdas från producenternas sida

med största bestämdhet, att erinringar av denna art i stort sett måste tillbakavisas.

Det finns brister, medger man, men de skulle näppeligen elimineras genom

inskränkningar i regissörens befogenheter och tillsättandet av några planeringsråd.

Regissören är inspelningens konstnärlige ledare och måste få arbeta

. ,s^ länder som möjligt för att med tillgängliga resurser skapa bästa

möjliga resultat. Ett överflyttande av hans personliga ansvar på ett större

flertal skulle vara mycket olyckligt. Och varje planeringsråd skulle medföra

mer eller mindre omständliga procedurer, som näppeligen skulle uppvägas

av någon rationell insats i besparingssyfte.

Man anför också från producenthåll vissa exempel på åtgärder, som redan

vidtagits till förbilligande av produktionsapparaten: man har sålunda sökt

knappa in på antalet uppställningar för filmerna, utesluta kostsamma exteriörer,

använda sig av mindre musik och orkestrar, engagera billigare krafter för

biroller, anställa särskilda repetitioner med .skådespelarna och därmed förkorta

arbetstiden i ateljén med enskilda scener samtidigt som antalet omtagningar

nedbringats osv. Men samtidigt vill man fästa uppmärksamheten på att inknappningarna

riskera att bidraga till en torftighet, som blir oekonomisk när

filmen är ute i marknaden. Konkurrensen med den vida mer påkostade utländska

filmen fordrar en viss minimistandard.

Utredningen berör härefter de ofta uppmärksammade s. k. stjärngagerna

och anför därom bl. a. följande.

Att vissa i filmen engagerade konstnärer ha stora inkomster kan väl konstateras.

Enligt vad utredningen erfarit ha emellertid producenterna genom en

gemensam aktion lyckats komma överens om vissa individuella övre gränser

för skådespelarnas honorar. Från det allmännas sida återstå därför knappast

några möjligheter att därutöver minska toppgagema med mindre

än att man gör ingripanden, som skulle eliminera konkurrensen dels inom

filmvärlden, dels i förhållande till andra institutioner, t. ex. folkparkerna.

Man torde med skäl kunna förvänta, att de enskilda producenterna inför

gynnsammare arbetsbetingelser för den svenska filmproduktionen inte låta

de högre gagerna ytterligare öka. Som bekant har man här att göra med en

företeelse, som gärna uppmärksammas och som kan räknas bli dubbelt påpassad

i samma mån som det allmänna tillskjuter medel för upprätthållandet

av en svensk filmproduktion. Skulle sedermera på detta speciella fält

eller överhuvudtaget på utgiftssidan visa sig tendenser till slöseri, måste

detta självfallet i negativ riktning påverka intresset från det allmännas sida

att ge filmproduktionen sitt stöd.

Vidare erinrar utredningen om vissa projekt, syftande till en filmindustriplanering

i stort, och anför.

Den svenska filmproduktionen är praktiskt taget helt förlagd till Storstockholm

och det kan därför i och för sig synas rimligt, att man så långt

det går utnyttjar denna möjlighet till centralisering i den betydelsen att

samtliga filmbolag samarbeta om ateljéutrymmen, upphandling etc.

På detta område ha, visar det sig, försök redan gjorts. Det förefaller också

svårt att med bibehållande av filmproduktionen som en fri näring vidta enhetliga

åtgärder, då sådana näppeligen skulle kunna effektivt genomföras

utan stora investeringar och utan kontrollen från ett auktoritativt organ. Utredningen

har ingen anledning att betvivla, att det organ som redan finns,

föreningen Sveriges filmproducenter, söker göra vad som göras kan inom

ramen för ett frivilligt samarbete till förmån för besparande initiativ.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Haj.ts proposition nr 142.

Utredningen uttalar i fortsättningen att den bedömer den framkomna

kritiken som i vissa avseenden välgrundad. Producenternas synpunkter finge

emellertid tillmätas en viss vikt ur den synpunkten, att producenterna måste

förmodas med tillfredsställelse hälsa alla verklighetsbetonade uppslag till förbilligande

av produktionen. Samtidigt understryker utredningen, att filmproduktionen

inte får bedömas som industriell företagsamhet i vedertagen

mening. Den kan blott till ringa del standardiseras. Man måste räkna med

att alltför långt drivna rationaliseringsåtgärder på detta område kunna bli

en hämmande faktor, inte minst på den rörelsefrihet som är en av förutsättningarna

för ett konstnärligt filmarbete.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att den vid beräkningen av

den svenska filmproduktionens omkostnader för de närmaste åren inte ansett

sig kunna så fixera de kostnadsminskningar, som stå att vinna genom

fortsatt rationalisering av inspelningsverksamheten, att de kunna avspegla

sig på utgiftssidan i en kalkyl. Vid beräkningen av ett statligt stöd har utredningen

dock, framhålles det, ansett sig böra förutsätta ytterligare ansträngningar

från producenternas sida i besparingssyfte.

Filmproduktionens inkomster. Utredningen har därefter ägnat uppmärksamhet

åt möjligheterna att ernå en för producenterna gynnsammare fördelning

av de på svensk film belöpande visningsintäktema.

Till belysande av produktionens andel i inkomsterna av filmvisningen på

biograferna åberopar utredningen inledningsvis följande tablå. Denna grundar

sig på ett medelpris för inträdesbiljetterna av 1 krona 95 öre. Den av

biografägarna erlagda filmhyran har beräknats till 38 % av influtna biljettintäkter,

sedan nöjesskatten avräknats. Distributionskostnaderna ha upptagits

till 15 % av filmhyran. Vidare förutsättes, att filmen har setts av

650 000 personer, en siffra som anges vara tämligen representativ för de

svenska filmernas normala publikfrekvens.

Bruttointäkter vid försålda

650 000 biljetter å kr. 1:95 ...................................... kr. 1 267 500

Avgår för nöjesskatt

30 % å kr. 1: — ......................

45% å » 0:95 ......................

Total nöjesskatt ......................

Statens andel därav = 3/i ...........

Kommunandelen = Vi ...............

.............. kr.

.............. kr.

. kr. 354 656

. » 118 219

195 000

277 875

472 875

■»

472 875

794 625

Avgår till biografägarna (100—38) 62 %

härav ...........

»

492 667

.... »

301958

Avgår till distributionen 15% härav----

...... »

45 294

Återstår för producenten ................

256 664

Av tablån framgår, att bruttointäkternas procentuella fördelning på de

ekonomiska intressenterna i filmvisningen blir den, att biografägarna få

2—4S3 bi Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 142.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 142.

38,9 %, staten och kommunerna såsom nöjesskatteintressenter resp. 28 % och

9,3 %, filmdistributören 3,6 % och producenten 20,2 %. Utredningen säger sig

sakna anledning att ifrågasätta eu jämkning i distributörens ersättning. Den

anser också, att kommunandelen i nöjesskatteintäktema bör lämnas utanför

diskussionen. En höjning av biograf biljettpriserna betraktar den vidare som

föga önskvärd. Utredningens intresse knyter sig i huvudsak till biografägarnas

och statens huvudandelar i bruttointäkterna.

Innan utredningen går in härpå, har den behandlat frågan om be gr än sning

av antalet producerade spelfilmer. Utredningen anger, att

den hos föreningen Sveriges filmproducenter informerat sig om de praktiska

möjligheterna att åstadkomma en sådan begränsning. Som motivering

för denna åtgärd anför utredningen, att bland de producenter, som bedrivit

en kontinuerlig inspelningsverksamhet, den meningen allmänt omfattas, att

vårt lands konstnärliga resurser inte med fördel kunna tas i anspråk för en

produktion om mer än ett trettiotal filmer per spelår. Enligt utredningens

uppfattning skulle också en begränsning av produktionen vara förenad med

den fördelen, att de enskilda filmerna kunde beredas en ökad efterfrågan och

därigenom ökat ekonomiskt utbyte. Ett mindre antal syntes vidare öka förutsättningarna

för en bättre inbördes placering de svenska filmerna emellan

inom ramen för biografsäsongen.

Producentföreningen har enligt utredningen i en skrivelse den 13 december

1950 bringat till utredningens kännedom, att föreningens samtliga medlemmar

förklarat sig beredda att medverka till en produktionsbegränsning.

Föreningen har beslutat att under en tvåårsperiod — begynnande då sådana

lättnader och stödåtgärder genomförts att produktionen kan återupptagas —

inskränka produktionen till högst sextio filmer. Av dessa skola femtiotvå

fördelas mellan föreningens medlemmar i huvudsaklig proportion till tidigare

produktion, medan återstående åtta filmer utgöra en reserv, avsedd att

ge nödvändigt utrymme för den naturliga utvecklingen inom branschen. I

sistnämnda avseende säger sig föreningen bl. a. ha haft i åtanke ett från

biografägareförbundets sida uttalat önskemal om möjlighet för olika grupper

biografägare att genom egen produktion få tillgång till svenska filmer för

sin repertoar.

På skäl som nyss anförts anser utredningen ett genomförande av detta beslut

kunna medföra en viss effekt till förmån för produktionens inkomstsida.

Att siffermässigt bedöma denna verkan har utredningen dock inte ansett

möjligt.

Utredningen anknyter därefter till frågan om förutsättningarna för ett

ekonomiskt stöd åt filmproduktionen från biografägarnas sida.

Inledningsvis påpekas bl. a., att biografverksamhetens expansion i vårt

land till väsentlig del kan tillskrivas den svenska filmens förekomst och

popularitet bland de breda folklagren. Omkring en tredjedel av biografernas

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj ds proposition nr 142.

intäkter hänför sig till visningen av svensk film. Uppenbart är sålunda —

vilket vitsordats av biografernas huvudorganisationer — att den svenska

filmproduktionens uppehållande är av utomordentlig betydelse för landets

biografrörelse. Utredningen har därför funnit naturligt att diskutera biografägarnas

möjligheter att tåla en av omständigheterna betingad reducering av

sina intäkter från svensk film till förmån för den svenska filmproduktion,

vars fortsatta existens är ett sådant vitalt intresse för biografverksamhetens

lönsamhet.

Beträffande frågan om denna lönsamhet är så beskaffad, att biografägarna

överlag kunna vidkännas en minskning i sina intäkter, påpekas, att förhållandena

i detta avseende måste vara mycket varierande, alltifrån de stora och

inkomstbringande storstadsbiograferna till biograferna i de folkliga samlingslokalerna

på de minsta orterna, där verksamheten uppehälles med delvis oavlönad

arbetskraft. Den omständigheten att filmproduktionen hittills i största

utsträckning täckt sina förluster med inkomsterna från egen biografrörelse

synes dock tyda på att den genomsnittliga lönsamheten är så pass stor, att

man inte kan eller bör bortse härifrån, när det begärs, att staten skall stödja

filmproduktionen.

I detta sammanhang finner utredningen anledning framhålla, att den bristande

balans som i nuvarande läge otvivelaktigt råder mellan inspelningsverksamheten

—som medför stora förluster — och biografrörelsen — som tar

en huvudpart av intäkterna på visningen av produktionens alster — utgör

ett hinder för de fria producenterna, dvs. producenter som inte ha stödet

av egna biografer, att hävda sig i konkurrensen med de stora inspelningsbiografföretagen.

Förhållandet uppmuntrar till kartell- och trustbildning och

stävjar uppkomsten av dylika »fria» företag. Inte ens genom statlig medverkan

i form av subvention återställes denna balans. Det problem, som här

föreligger inom filmbranschen, ligger utanför utredningens uppdrag att rationellt

angripa. Det är emellertid så intimt förknippat med den svenska filmkrisen,

att utredningen inte ansett sig böra underlåta att påpeka dess förekomst.

Utredningen anmäler härefter, att den trätt i förbindelse med representanter

för biografägarnas huvudorganisationer. Från utredningens sida framhölls

därvid, att ett förslag om statligt stöd åt filmproduktionen otvivelaktigt

skulle ha lättare att vinna statsmakternas bifall, om i förslaget kunde redovisas

villigheten till ett stöd från biografägarna, vilket stodo i nivå med deras

faktiska möjligheter. Utredningen rekommenderade biografägarna — under

hänvisning till ett åren 1948—1950 gällande avtal om produktionsbidrag —

att skyndsamt överväga möjligheten av ett sådant bidrag om ca 5 % av bruttointäkterna,

efter avdrag för nöjesskatten, vid visning av svensk spelfilm. Bi

draget kunde knytas till förutsättningen av ett statligt stöd åt filmproduk

tionen.

Resultatet av de inom och mellan biografägareorganisationema därefter

förda förhandlingarna har redovisats i tre till utredningen den 12, 13 och x4

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Eungl. Maj:ts proposition nr 142.

december 1950 ingivna skrivelser från resp. Sveriges biografägareförbund,

Ordenshusens riksförening och Sveriges Folkbiografer AB. Organisationerna

förklara sig i dessa skrivelser —• rörande vilkas närmare innehåll jag torde

lå hänvisa till betänkandet (s. 32—34) •— vara beredda att rekommendera

sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag •—- utöver kontrakterade filmhyror

— till producent av sådan svensk film, som kan komma att bli berättigad

till statsbidrag, dock under förutsättning att sistnämnda bidrag blir

av sådan storlek, att den svenska filmproduktionen får möjlighet att fortsätta.

Bidraget skulle variera mellan 1 och 5 %, beroende på de enskilda

biografernas ekonomiska bärkraft. Enligt de upplysningar, som lämnats utredningen

av de nämnda sammanslutningarna, skulle biografägamas sammanlagda

produktionsbidrag vid en tillämpning av de angivna grunderna för

bidragets utgörande betyda ett årligt tillskott till de svenska filmproducenterna

av i runt tal 700 000 kronor.

Statens nöjesskatteintäkter. Alltifrån tillkomsten av vår första nöjesskatteförordning,

den rent kommunala av år 1919, ha — erinrar utredningen

— biografföreställningama fått en alltmer dominerande betydelse för inkomsterna

av nöjesbeskattningen.

1939—1940 gjordes nöjesskatten till en kombinerat statlig och kommunal

skatt, lika fördelad mellan staten och kommunerna. Ivöjestillställningarna

indelades — liksom tidigare — i tre olika taxegrupper, av vilka mellangruppen

utgjordes av biografföreställningar. År 1945 tillkom den nu gällande nöjesskatteförordningen.

Tretaxesystemet ersattes med en enhetlig taxa av 15 %

å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad, dock med det undantaget

för biografföreställningarna, att dessa såsom förut skulle beskattas med

15 % av biljetternas bruttopris upp till 1 krona samt med 30 % av överskjutande

belopp. En ytterligare beskattningsökning pålades biograferna genom

den ändring i nöjesskatteförordningen, som trädde i kraft den 2 februari

1948 (SFS 1948:24), då procentsatserna höjdes till resp. 30 och 45. Samtidigt

bestämdes, att nöjesskatten för biografföreställningar skulle fördelas

med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till vederbörande kommun.

Denna fördelningsgrund medför, att den genom skattehöjningen erhållna inkomstökningen

i stort sett tillfaller statsverket.

Beträffande motiven för sistnämnda skattehöjning och den behandling

som vid riksdagarna 1948, 1949 och 1950 ägnades frågan om den skärpta biografbeskattningens

fortbestånd har utredningen i betänkandets inledningskapitel

lämnat en redogörelse (betänkandet s. 9—11). Här vill jag endast erinra

om, att förslaget till ifrågavarande skatteskärpning, vilket grundades på

en av 1947 års konsumtionsskatteberedning gjord utredning och som förelädes

1948 års riksdag genom propositionen nr 8, utgjorde ett led i en serie

av vid samma riksdag beslutade åtgärder på den indirekta beskattningens

område i syfte att uppnå en överbalansering av budgeten för budgetåret

1948/49. Skärpningen har sedan dess bibehållits.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Med visst fog kan påstås — yttrar utredningen -— att 194b års biografskatteskärpning

har påskyndat den svenska filmkrisen. Utredningen gör följande

uttalande.

S katteskärpningen föranledde eu motsvarande höjning av biografernas

biljettpriser. Att denna höjning varit åtminstone en av anledningarna till de

minskade besöks- och omsättningssiffrorna på biograferna torde få anses

obestridligt. För biografernas del blev denna ogynnsamma utveckling tdl

förfång för framför allt de små, delvis till olika slag av folkliga samlingslokaler

förlagda biografrörelserna. Några nedlades. En del av dem tvingades

att minska antalet program per vecka, en annan del att visa film endast varannan

vecka och hyra ut lokalerna till andra nöjesanordningar, som tämligen

ofta voro av lägre värde ur kulturell synpunkt. Tillbakagången i biografernas

omsättning gjorde samtidigt, att de svenska filmproducenternas

andel i nettoresultatet av filmvisningarna, dvs. filmhyrorna, blev mindre än

förut. Om man tar i betraktande det successivt nedgående ekonomiska utbytet

av filminspelnings verksamheten efter andra världskrigets slut, är det tydligt,

att den ökade biografskattens verkningar kom att i avsevärd mån drabba filmproduktionen,

som fick se sitt inkomstunderlag ytterligare krympa utan någon

skönjbar möjlighet till kompensation. Någon höjning av biljettpriserna utöver

den som direkt svarade mot skatteskärpningen syntes inte möjlig. Det kan

tilläggas, att en av producenterna så sent som våren 1950 gjord framställning

hos priskontrollnämnden om rätt att höja maximifilmhyran för svensk film

blev avslagen.

Formen för statsstödet. Enligt sina direktiv har utredningen beträffande

formen för ett statligt stöd åt filmproduktionen i företa hand haft att undersöka

möjligheterna att lösa frågan enligt restitutionslinjen, dvs. genom en

återbäring till produktionen av viss andel i den på svensk film belöpande

nöjesskatten.

Om sina överväganden härvidlag anför utredningen till en början följande.

Redan 1941 års filmutredning diskuterade möjligheten att ge stöd restitutionsvägen.

Det ansågs emellertid då, att skälen mot en sådan stödform övervägde.

Bidrag enligt restitutionslinjen skulle ge stöd i omvänd proportion

till behovet: »en film, som lämnade ett gott ekonomiskt resultat, skulle erhålla

högre subvent-ionsbelopp än en, som visade sig mindre publikdragande

och därför bättre behövde ett understöd». Vida ro anmärktes, att en restitution

skulle bli tekniskt komplicerad. Det ansågs nämligen, att de myndigheter

som hade hand om stödet skulle behöva särskilt registrera nöjesskatteinkomstema

för varje bidragsberättigad film. ,

Vid sin prövning av restitutionslinjen har utredningen nu ställts infor

samma principiella och tekniska invändningar som 1941 års filmutredning.

De förra ha i och för «ig kvar sin giltighet. Ett stöd efter behovsprincipen

skulle emellertid i praktiken -bli synnerligen svårhanterligt, Det skulle kräva

ett klarläggande av de exakta produktionskostnaderna och intäkterna för varje

film, varefter det underskott skulle fastställas som det allmänna helt eller

delvis hade att täcka. En sådan procedur komme utan tvekan att föranleda

många meningsskiljaktigheter, vilka bleve ännu mer markerade, om det organ

gom hade att bestämma bidragens omfattning, ansåge sig böra lägga även

sakligt reviderande synpunkter på sin uppgift och pröva ändamålsenligheten

av individuella utgiftsposter.

Mot en beliovsprövning kan även resa-s den befogade invändningen, att

staten trots prövning av varje särskild -film skulle behöva medvetet stödja

även sådana filmer, vilkas önskvärdhet på goda grunder kunde sättas i fråga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Det måste också hållas i minne —- fortsätter utredningen -— att motiven

för tillkallandet av 1941 års filmutredning högst väsentligt skilja sig från

dem som ligga bakom 1950 års filmutrednings uppdrag.

1941—42 arbetade den svenska filmindustrien under ekonomiskt drägliga

villkor: de då i SOU 1942: 36 framlagda stödförslagen togo uteslutande sikte

på tillkomsten av filmer, som uppfyllde vissa bestämda kvalitetskrav.

Bakgrunden för 1950 års filmutredning åter är den inträdda krissituationen

för filmproduktionen. Behovet av stödåtgärder har däVigenom fått en annan

karaktär och en generellare inriktning: i dag gäller det den samlade filmproduktionens

upprätthållande.

Utredningen understryker därefter, att staten som stödgivare även i denna

situation måste upprätthålla anspråken på en god filmstandard. Eu primär

förutsättning för att dessa anspråk skola kunna tillgodoses är dock, att filmproduktionen

beredes sådana ekonomiska förutsättningar, att den inte blott

kan fortleva utan även får vidgad möjlighet att ge nya krafter och nya idéer

en chans att visa sin förmåga och lödighet. Staten skulle genom sin ekonomiska

medverkan kunna ge ett verksamt bidrag till en sådan utveckling hän

emot en standardhöjning. Men statsstödet bör då ges i den formen, att filmens

konstnärliga frihet inte begränsas genom ett officiellt organs värderingar

av vad som är eller inte är »värdefull» film, vare sig detta organ skulle

bedöma filmmanuskript och filmuppslag eller göra statspremierande urval

bland färdiga filmer. Därmed ansluter sig utredningen till den i direktiven

förordade principen om ett generellt och av kvalitetsbedömning oberoende

stöd.

Av färdades alltså tanken pa en kvalitetsbedömning — anför utredningen

vidare kunde den enklaste och radikalaste lösningen av problemet förefalla

vara den, att det allmänna reviderar sin skattepolitik gentemot filmen

och fastställer eu nöjesskatteprocent, som till skillnad från den nuvarande

inte missgynnar filmen i jämförelse med andra konstformer och nöjesgrenar.

Utredningen finner denna väg i dagens situation varken framkomlig eller

lämplig, eftersom 1950 års riksdagsbeslut i biografskattefrågan (riksdagens

skr. nr 195) utgjorde ett hinder för en sådan åtgärd, vilken för övrigt inte uteslutande

eller ens företrädesvis skulle gynna producenterna av svensk film.

Utredningen förordar därför i linje med vad som uttalats i direktiven, att

statens stöd till svensk film ges direkt till producenterna i formen av ett bidrag

till en films producent, vilket bestämmes i förhållande till statens andel

i de pa filmens visning belöpande nöjesskatteintäktema.

I anslutning härtill anmärker utredningen, att en efter automatiska regler

verkande återbäring per film givetvis kommer att i vissa fall ge orättvisa utslag

ur behovs- och kvalitetssynpunkt. Detta är ofrånkomligt. Men det finns

också anledning förmoda, att producenterna komma att beakta, att möjligheterna

till ett kontinuerligt stöd från det allmännas sida är beroende av en

kvalitativt tillfredsställande filmstandard. För att statsmakterna tid efter

annan skola beredas möjlighet att bedöma erfarenheterna av stödets verkningar,

böra bidragsbestämmelsema ges en begränsad giltighetstid.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Statsstödets omfattning. Till grund för sina beräkningar av statsbidragets

storlek har utredningen gjort en uppskattning av de förutsebara genomsnittskostnaderna

och genomsnittsintäkterna för en svensk spelfilm under det närmaste

året i syfte att klarlägga genomsnittsunderskottet per producerad film.

Premisserna för uppskattningen redovisas på sätt som framgår av efterföljande

sammanställning. Till denna anmärkes, att det senaste produktionsår

(spelår), för vilket korresponderande utgifts- och intäktssiffror varit tillgängliga

för utredningen, är 1948/49.

A . Kostnader-.

Arit

1. Genomsnittskostnad för 1948/49 års produktion enligt

amanuensen Sture Gustafssons utredning och därefter

skedd komplettering....................................

2. Vissa under 1. icke beaktade produktionskostnader,

hänförliga till administration, ateljéverksamhet, icke

använda manuskript, räntor osv., i den s. k. kontrollundersökningen

uppskattade till minst 10 % av

kostnaden under 1.....................................

3. Kostnadsstegringar under 1951, uppskattade till lägst

8 % av kostnaden under 1.............................

Summa kr.

B. Intäkter.

År

1. Genomsnittsintäkter på den svenska marknaden av

1948/49 års produktion för tiden t. o. m. 31 mars

1950 enligt amanuensen Sture Gustafssons utredning

och därefter skedd komplettering......................

2. Genomsnittsintäkter på den svenska marknaden av

1948/49 års produktion för tid efter 31 mars 1950,

på grundval av en uppgift i FFI-undersökningen (se

denna sid. 13, st. 2) uppskattade till »ett par procent»

av de totala intäkterna................................

3. Genomsnittsintäkter av utländsk visning: utredningen

redovisar i denna del de uppskattningar som gjorts i

samband med den s. k. kontrollundersökningen----

4. Årligt tillskott från biografägarna i form av produk
tionsbidrag,

sammanlagt ca 700 000 kr. Utslaget på en

årsproduktion av 30 filmer blir genomsnittstillskottet

per film i runt tal ....................................

Summa kr. 302 570 270 500

Genomsnittsunderskottet per film enligt kalkylen blir:

Aritmetiskt medium (409 460 — 302 570)............................ 106 890 kr.

Median värde (382 320 — 270 500).................................... 111 820 »

Med utgångspunkt från förutsättningarna att i genomsnitt biografbiljettpriset

är 1 krona 95 öre, filmhyran 38 % av det inspelade beloppet (exklusive

nöjesskatt) och distributionskostnaden 15 % av filmhyran ger kalkylens

i. medium kr. Median kr.

347 000 324 000

34 700 32 400

27 760_25 920

409 460 382 320

,m. medium kr. Median kr.

268 000 240 000

5 470 4 900

5 800 2 300

23 300 23 300

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

genomsnittsfilm i statlig nöjesskatt 340 000 å 380 000 kronor (median resp.

aritmetiskt medium). För att kalkylens underskott skall täckas, konstaterar

utredningen, krävs följaktligen ett statsstöd med i runt tal 30 % (aritmetiska

mediet 28 % och medianen 33 %) av den statliga nöjesskatten.

Utredningen anser sig dock inte böra föreslå ett statsstöd av denna omfattning.

I huvudsak följande skäl anges ha varit avgörande för denna ståndpunkt.

Först och främst måste betonas, att varje kalkyl av den art som utredningen

här haft att bygga på måste betraktas som mycket approximativ. När

kalkylen likafullt läggs till grund för utredningens ställningstagande, bör detta

tydligen ske med försiktighet.

Det är också viktigt att fastslå, att den ekonomiska balansen mellan filmbranschens

olika grenar, främst å ena sidan produktionen och å andra sidan

visningen, inte mer än delvis återetälles genom sådana prestationer som t. ex.

biografägamas förebådade produktionsbidrag. Biografrörelsen måste, bortsett

från småorterna, även fortsättningsvis bedömas som en i stort sett lönsam

verksamhet. Av denna grund måste i varje fall de större producenterna, som

samtidigt äro biografägare i betydande omfattning, alltjämt kunna räkna med

givande inkomstkällor. Det är sant, att man med detta resonemang inte beaktar

de fria (ej biografägande) producenternas ogynnsammare situation härvidlag.

Detta låter sig emellertid svårligen göra, om man samtidigt vill und

vika, att staten antingen ger ett stöd av sådan storleksordning, att de biografägande

producenterna erhåller en för en subventionerad verksamhet oproportionerligt

stor vinst på sin totala rörelse, eller föranledes till ingripanden i

filmbranschen, vilka kan äventyra dess fria förhållanden.

Med tanke på vad som anförts om biografrörelsens relativa lönsamhet måste

också utredningen betrakta storleken av biografägamas i utsikt ställda produktionsbidrag

som provisorisk. Biograferna äro för sin lönsamhet starkt beroende

av tillgången på svensk film. Utredningen anser sig därför kunna förutsätta

möjligheten av en framtida ökning av produktionsbidraget.

Vidare må erinras om utredningens tidigare uttalanden i fråga om rationaliseringsåtgärder

inom filmproduktionen, enligt vilka uttalanden utredningen

ansåg sig kunna räkna med vissa fortsatta åtgärder i besparingssyfte.

Utredningen vill slutligen framhålla den möjlighet som står filmproduktionen

till buds att genom en ytterligare begränsning av antalet per år inspelade

filmer öka de enskilda filmernas bärkraft.

Under hänvisning till det anförda och med beaktande av nu rådande statsfinansiella

läge förordar utredningen, att producentbidraget utgår med 20 %

av statens andel i den på svensk film belöpande nöjesskatten.

Utredningens förslag till bidragsgrunder. Grunderna för bidragsförfarandet

föreslås av utredningen skola fastställas i en särskild författning, var

till förelag utarbetats av utredningen och intagits i betänkandet å s. 41—42.

Författningsförslaget, som i princip bygger på ett i Danmark nu gällande

system för isubventionering av den inhemska filmproduktionen, åtföljes av

ett såsom specialmotivering betecknat avsnitt (betänkandet s. 42—45). För

bidragsgrundemas innebörd och motivering må följande redogörelse lämnas.

1. Såsom förutsättningar för att en film skall anses såsom svensk uppställer

utredningen, att producenten är här i landet bosatt svensk medbor
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.

gare eller svensk sammanslutning eller institution, att filmens produktion

väsentligen finansierats med svenskt kapital, åt t filmen inspelats till huvudsaklig

del på svenska språket och med övervägande svensk konstnärlig och

teknisk personal samt att filmens ateljéupptagningar skett här i landet.

2. På statens biografbyrå föreslås ankomma att bedöma frågan om filmen

är svensk enligt de angivna förutsättningarna. Producenten skall pa am

fordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar, som biografbyrån

kam finna erforderliga för sådant avgörande. Har film fastställts vara

svensk, skall anteckning ske därom på tillståndskort, varom stadgas i 7 §

förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar. Biografbyrån

skall därjämte underrätta länsstyrelserna och de myndigheter, som ombe

sörja uppbörd av nöjesskatt, om sådan fastställelse.

Härtill knyter utredningen i huvudsak följande kommentar.

Utredningen förutsätter, att biografbyrån i mån av behov får anlita utomstående

expertis. I övrigt torde förfarandet inom biografbyrån få regleras

„enom erforderliga kompletteringar av dess instruktion. En mera definitiv

Gestaltning av biografbyråns medverkan lär emellertid inte kunna åstadkommas

Förrän i samband med att statsmakterna ta ställning till de förslag rörande

bl. a. biografbyråns uppgifter och organisation, som 1949 års filmkommitte

torde komma att lägga fram. ,

Det har övervägts, om anteckning pa tillståndskortet skulle vara uog _1

att ge uppbördsmyndigheterna för nöjesskatt kommunalnämnder och drätselkammare

— besked om att en film är svensk. Det skulle krava, att tilistandskortet

visades upp för vederbörande uppbördsmyndigliet. Vid den tidpunkt

då nöjesskatten normalt senast skall betalas (»for varje vecka fore nastpåföljande

veckas utgång», 2 § tillämpningskungörelsen till nojesskattetorordningen)

har emellertid biografägaren mestadels återställt filmkopian med

åtföljande tillståndskort till distributören. Särskilda utdrag ur tillståndskortet

— eller särskilda bevis av biografbyrån — skulle alltså behovas för

detta ändamål. För att biografägaren och — när nöjesskatten betalas med

posten — uppbördsmyndigheten skulle slippa besväret att returnera dessa

utdra", måste de utfärdas i ett exemplar för varje kommun, där en film skall

visas. Med hänsyn därtill har det förefallit ändamålsenligt, att biografbyrån

bekantgör sina beslut i periodiska meddelanden, t. ex. manadsvis, till länsstyrelserna

och uppbördsmyndigheterna,

3. Bidrag skall enligt förslaget icke utgå för film, vars längd understiger

2 000 meter.

Utredningen lämnar följande kommentar.

Genom bestämmelsen att bidrag inte utgår för film under 2 000 meters

längd, kommer kortfilmen att falla utanför bidragsrätten. (Fn långfilm håller

si" omkring 2 500 meter, en kortfilm 300—400.) Utredningen är angelägen

framhålla, att bestämmelsen inte får tolkas som något åsidosättande av kortfilmproduktionen

utan måste ses mot bakgrunden av följande omständigheter.

Kostnaderna för framställning av kortfilm — efter filmmeter räknat — äro

som regel inte oväsentligt lägre än för långfilm. Fördelas statsbidraget mellan

de särskilda filmerna i ett program i förhållande till deras metriska längd,

skulle kortfilmerna sättas i eu ur bidragssynpunkt mer gynnad ställning än

långfilmerna. Någon annan generellt tillämplig fördelningsgrund synes svår

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

att anvisa. Även om eu sådan bidragsfördelning i praktiken kanske inte skulle

iå någon större betydelse — bl. a. därför att fördelningen i flertalet fall kan

tänkas bli reglerad i samband med en mellan kortfilmproducenten och vederbörande

långfilmdistributör eller långfilmproducent träffad överenskommelse

om kortfilmens placering i ett långfilmprogram — har utredningen likväl

ansett det vara mindre tillfredsställande, att en kortfilm skulle få ett relativt

sett mer generöst bidrag än en långfilm. Utredningen har vidare beaktat,

att den enligt all erfarenhet effektivaste distributionen av en kortfilm, både

med hänsyn till antalet visningsplatser och till publikfrekvensen, sker i förening

med en svensk långfilm. Det är att befara, att de redan nu inte obetydliga

svårigheterna för fristående smärre kortfilmproducenter att få sina filmer

placerade i ett svenskt långfilmprogram skulle bli ännu mer utpräglade,

om dessa producenter vid förhandlingar med de biografägande produktionsföretagen

och i konkurrensen med dessa företags egna kortfilmer skulle

komma att göra anspråk på en författningsenlig rätt till del i ett på filmprogrammet

belöpande statsbidrag. Ett ytterligare och i själva verket avgörande

skäl är, att kortfilmproduktionen sådan den framträder på biograferna företer

så många olika typer: journalfilm, beställningsfilm av olika karaktär och

konstnärlig kortfilm. Att en kortfilm, som gjorts på beställning i mer eller

mindre uppenbart reklamsyfte, skulle få bidrag kan inte gärna ifrågasättas.

Både journalfilmen och den konstnärliga kortfilmen skulle däremot i och för

sig vara val förtjänta av ett stöd. Även i filmer av de båda sistnämnda

typerna ingå dock ofta reklam- och beställningsinslag. Utredningen har

svårt att tänka sig, att man på annan väg än genom något slags officiell bedömning

skulle kunna lösa sådana gränsfall, vilket skulle betyda accepterandet

av en urvalsprincip, som utredningen tidigare avvisat.

4. Bidraget avses — på sätt som framgår av den förut lämnade redogörelsen

- utgå med 20 % av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning, vid

vilken bidragsberättigad film visas och i vilken till högst femton procent ingå

utländska filmer. Annonsfilm — vartill utredningen även hänför s. k. trailers,

dvs. i reklamsyfte gjorda utdrag av scener ur eu kommande långfilm — anses

inte utgöra del av föreställningen.

Utredningen framhåller, att begränsningen av utrymmet för utländska filmiuslag

till 15 % av bidragsberättigad föreställnings längd har gjorts med syfte

att i görligaste mån tillgodose den svenska kortfilmens skäliga intressen.

5. Bidraget föreslås skola utbetalas till producenten eller dennes ombud av

biografföreställningens anordnad, vilken som följd härav skall äga att vid

ei läggande t av nöjesskatt för föreställningen avräkna ett mot bidraget svarande

belopp.

Utredningen anför i sin kommentar, att biografägare, som underlåter att till

producenten utbetala vederbörligt bidrag, mister rätten att avräkna beloppet

vid nöjesskatteredovisningen. Producenten har att i en dylik situation vända

sig till länsstyrelsen för att få ut bidraget.

^ fråga om ikraftträdande och giltighetstid förutsätter utredningen, att

författningen skall träda i kraft fr. o. m. ingången av nästa budgetår. Den

avses äga tillämpning även å svenska filmer, som haft premiär före författningens

ikraftträdande, om de visas efter denna tidpunkt. Utredningen erinrar

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr U2.

om sitt tidigare uttalande, att författningen bör ges en begränsad giltighetstid

för att statsmakterna tid efter annan skola beredas möjlighet att bedöma

erfarenheterna av stödets verkningar. Utredningen anser för sm del, att den

första giltighetstiden inte bör understiga fyra år.

Av utredningen föreslagen följdförfattning. Utredningen har vidare

föreslagit, att i nöjesskatteförordningen skall införas en ny paragraf, betecknad

24 a §, vilken skall innehålla en hänvisning till bidragsförfattnmgen. Ett avutredningen

härutinnan utarbetat förslag till förordning om andnng i nojesskatteförordningen

är intaget i betänkandet.

Statsverkets kostnader. Med utgångspunkt från den av utredningen i

samband med beräkningen av statsstödets storlek framkalkylerade siffran

380 000 kronor i genomsnittlig statlig nöjesskatt (aritmetiskt medium) per film

och under förutsättning av en årlig produktion om trettio filmer uppskattar utredningen

statsverkets kostnader för filmstödet till i genomsnitt ca 2,8 miljoner

kronor per år. Då utredningen anser sannolikt, att det kommer att droja något,

innan filmproduktionen återupptas i full utsträckning efter det vid nyåret inträdda

filmstoppet, anses anspråken på statskassan under det första budgetåret,

dvs. 1951/52, kunna begränsas till 2 miljoner kronor, vilket belopp föreslås

anvisat som förslagsanslag på riksstaten.

Fråga om en särskild skatt på filmhyrorna. Utredningen framhåller

slutligen, att den under sitt arbete inte kunnat undgå att beakta nu rådande

allvarliga statsfinansiella läge med dess krav på största aktsamhet beträffande

nya statsutgifter. Även när det som i detta fall — enligt vad utredningen so t

visa — rör sig om eu relativt ringa investering, som torde innebära en förutsättning

för bibehållandet av en betydligt större inkomst för stat och kommun,

inträder en påfrestning för statskassan.

Med hänsyn härtill har utredningen — ehuru vid sidan av sitt egentliga

uppdrag — ansett sig böra fästa uppmärksamheten på filmhyrorna som eventuellt

skatteobjekt. En även måttlig skatt på dessa kan väntas inbringa ganska

avsevärda belopp. Det förutsättes, att en eventuell dylik skatt inte övervältras

på biografägarna eller biografbesökarna.

Härom anföres följande.

Filmhyrorna i Sverige variera mellan 25 och 50 %. Av lämplighetsskäl

borde emellertid en eventuell filmhyresskatt utgå enhetligt Förslagsvis kunde

den beräknas på en filmhyra av 30 %, oavsett filmhyrans faktiska storlek i det

enskilda fallet. Omsättningen på landets biografer har — enligt vad utredningen

kunnat konstatera -—- under de senaste åren hållit sig omkring 79 miljoner

kronor, sedan nöjesskatten frånräknats. Filmhyresskatt skulle alltså vid

oförändrad omsättning utgå på ca 23 700 000 kronor (30 % av 79 miljoner kionor).

Beräknad efter en procentsats av 20 skulle skatten inbringa ca 4 740 000

kronor (20 % av 23 700 000 kronor).

I anslutning härtill påpekar utredningen, att tillkomsten av eu dylik beskattning

i nuvarande situation helt naturligt förutsätter, att den svenska film
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

produktionen kompenseras för den del, varmed den bidrar till det genom en

filmhyreskatt inflytande samlade beloppet.

Reservation mot utredningens förslag om statsstödets omfattning har

avgivits av ledamoten i utredningen regissören Edgren (s. 47—54 i betänkandet).

Denne anser, att det av utredningen förordade statsstödet inte är tillräckligt.

Enligt hans uppfattning borde utredningen uttryckligen ha föreslagit

en filmhyreskatt. Statsbidraget till producenterna borde samtidigt ha avvägts

så, att det i det närmaste helt motsvarade den från utredningens utgångspunkter

beräknade avkastningen av filmhyreskatten. Producenterna skulle

genom en sådan anordning tillföras ett nettobidrag från statsverket av ca 3,?

miljoner kronor.

Yttrandena över betänkandet.

Allmänt uttalas i de föreliggande remissyttrandena, att behovet av statliga

stödåtgärder till förmån för den svenska filmproduktionen i dess nuvarande avutredningen

ådagalagda krisläge får anses vara styrkt. I de av statskontoret

ävensom av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands län

avgivna yttrandena föreslås emellertid, att med beslut i ämnet får anstå i avbidan

på resultatet av en särskild utredning om möjligheterna att genomföra

en beskattning av filmhyrorna.

Utredningens förslag har helt tillstyrkts av riksräkenskapsverket, länsstyrelserna

i Kronobergs och Gävleborgs län samt svenska teaterförbundets fackorganisation.

Det har vidare i huvudsakliga delar vunnit anslutning av följande

remissinstanser, nämligen överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar län.

Malmöhus län och Värmlands län samt Sveriges filmuthyrareförening och

svenska industritjänstemannaförbundet. Utredningens linje i frågan om formen

för statens medverkan biträdes vidare av Sveriges biografägareförbund

och föreningen Sveriges filmproducenter. Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar

i första hand den lösningen, att nöjesskatten för biografföreställningar

omprövas, men förklarar sig kunna tillstyrka utredningens förslag, därest en

sådan lösning icke kan godtagas.

Mot utredningens avböjande av en kvalitetsbedömning av de för statsstöd

ifrågakommande filmerna ha erinringar uttalats i remissyttrandena från

statens biografbyrå, svenska filmsamfundet, folkets husföreningarnas riksorganisation

samt Stockholms film- och teaterarbetareförening. Ett uttalande

i samma riktning har gjorts i den utom remissbehandlingen inkomna fram

ställningen från vissa filmregissörer m. fl.

I några yttranden har ifrågasatts, om ej det av utredningen föreslagna stats

bidraget är avvägt i underkant. Förslag om en höjning av statsbidragsprocenten

har framställts av föreningen Sveriges filmproducenter.

Efter denna allmänna översikt kommer jag i det följande att redogöra för de

uttalanden och erinringar, som i yttrandena gjorts rörande olika punkter i utredningens

betänkande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Beträffande möjligheterna att genom rationaliserings- och besparingsåtgärder

begränsa inspelningskostnaderna ha några synpunkter utöver

dem som anförts i betänkandet inte framkommit. Statskontoret säger sig

inte kunna frigöra sig från uppfattningen, att filmproduktionen inte alltid planlagts

med tillbörlig ekonomisk förtänksamhet. Stockholms film- och teaterarbetareförening

finner det vara förvånande, att utredningen inte i större omfattning

beaktat löntagarorganisationernas påpekanden om filmproduktionens

bristfälliga planering och organisation och de rekommendationer som framförts

rörande behovet av planeringsråd och/eller företagsnämnder. Häremot

ifrågasätter föreningen Sveriges filmproducenter, om det över huvud ar möjligt

för i filminspelningsverksamheten engagerad underordnad personal att aga

den insikt i produktionsledningens avsikter och den överblick över planläggningen

i stort, som oundgängligen erfordras för att kunna bedöma riktigheten

av den ena eller andra åtgärden. Svenska teaterförbundets fackorganisation

förklarar sig dela producenternas uppfattning, att planeringsråd skulle medföra

alltför omständliga procedurer, som knappast skulle lända till besparingar i det

långa loppet.

Lämpligheten och värdet av en produktionsbegränsning ifrågasattes

i några yttranden. En sådan åtgärd synes svenska filmsamfundet ytterst diskutabel,

då den knappast ger tillräckligt utrymme åt de fria konstnärliga initiativen.

Stockholms film- och teaterarbetareförening finner en produktionsbegränsning

ägnad att uppmuntra till skärpt kartell- och trustbildning inom filmbranschen.

Samma farhågor ha kommit till uttryck i den skrivelse, som ingivits

av ett antal filmregissörer m. fl. personer.

Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att den utlovat sin medverkan

till en begränsning av filmproduktionen endast efter stark tvekan och

i klart medvetande om de olägenheter av olika art som äro förbundna därmed.

Redan svårigheten att på ett rättvist sätt tillgodose de redan existerande produktionsbolagens

naturliga önskan att, om produktionsvillkoren bli gynnsammare,

fortsätta sin verksamhet, är betydande. Därtill kommer nödvändigheten

att bereda utrymme även för eventuellt nytillkommande producenter i syfte

att säkra åtminstone en viss grad av frihet för fruktbara konstnärliga initiativ.

Vikten av att filmateljéerna bli kontinuerligt sysselsatta, vilket är en förutsättning

för att ateljédriften icke skall medföra stora förluster, kräver också särskilda

hänsyn.

Beträffande biograf ägarnas i utsikt ställda produktionsbidrag

anser statskontoret, att ett sådant bidrag i princip bör ställas som villkor för

statlig subvention. Med hänsyn till vad som påvisats om biografägarnas intäkter

av svensk film är det vidare enligt statskontorets mening motiverat med

ett högre understöd från biografägarna än det av utredningen angivna maximibidraget

om 5 %.

Sveriges bio gr af ägareförbund anmärker å andra sidan — under hänvisning

till utredningens tablå över den procentuella fördelningen av bruttointäkten

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.is proposition nr 142.

vid visning av svensk spelfilm — att biografägarnas angivna andel (38,9 %)

utgör ett bruttobelopp, från vilket skall dragas omkostnader för lokalhyra, personallöner,

maskinutrustning, annonsering m. in., innan biograf ägarnas nettointäkt

framkommer. Efter sorgfälliga undersökningar bär förbundet funnit,

att — om från biljettintäkten avdrages nöjesskatt till stat och kommun —

90 % av återstoden hänför sig till omkostnader medan 10 % utgör biografägarens

netto. Av de 38,9 % belöpa sålunda 32,6 5 enheter på omkostnader och

6,2 5 enheter på nettointäkt. Den hittillsvarande vinstmarginalen kommer dessutom

under innevarande år att krympa genom omkostnadsökningar. Förbundet

anser det under sådana förhållanden uteslutet att kunna pressa medlemmarna

till längre gående åtaganden i fråga om s. k. produktionsbidrag än vad som

framgår av betänkandet.

Ett uttalande av samma innebörd som det sistnämnda göres av folkets husföreningarnas

riksorganisation beträffande de till riksorganisationen anslutna

biografägande föreningarna. Sannolikt måste till följd av den sedan hösten

1950 pågående kostnadsstegringen en ytterligare uppmjukning ske i fråga om

de mindre biografernas bidrag till svensk filmproduktion.

Ur de yttranden, som uttalat sig till förmån för ett statligt stöd på grundval

av en kvalitetsbedömning av de enskilda filmerna, må återgivas följande.

Svenska filmsamfundet säger sig inte kunna acceptera en lösning som helt

bortser från filmernas kvalitet. Samfundet yttrar därefter.

Vi förstå statens önskan att i detta fall icke blanda sig i kvalitetsbedömningen,

men vi såge gärna, att staten överläte till en ansvarskännande nämnd

att utöva kvalitetsbedömning. Nämnden borde bestå av filmintresserade representanter

från det allmänna kulturlivet, några av våra främsta filmskribenter,

medlemmar ur filmens olika branschsammanslutningar samt svenska filmsamfundet.

Det skulle åligga nämnden att premiera de filmer i varje årsproduktion

som vågat satsa mer på konstnärliga ambitioner än på de populärrecept,

varmed man tror sig gå de största publikmassorna till mötes. Vi vill i detta

sammanhang gärna peka på det produktionsbidrag, som förväntas från biografägarna

och som preliminärt beräknas till 700 000 kronor per år. Om nämnden

bereddes tillfälle att förfoga över detta bidrag ur branschens egna kassor,

skulle det få en utslagsgivande betydelse som stimulerande och stödjande faktor.

Vi anse det nödvändigt att i detta sammanhang påpeka den risk, som ligger

i ett ökat antal inspelningar från mindre nogräknade producenter, vilka spekulera

i den lägsta publiksmaken. Dessa producenters filmer ha hittills varit de

lättaste och minst riskabla att tillaga. Medvetandet om att den föreslagna

kvalitetsbedömningen inte blott innebär en konstnärlig betygssättning utan

även en ekonomisk förbättring skulle utan tvekan hålla tillbaka de krassaste

filmspekulationerna.

Vi vill också framhålla, att den här föreslagna möjligheten till kvalitetsbelöning

vore en lämplig övergångsform till det statliga intresse för en konstnärligt

högstående svensk filmproduktion som så länge har efterlysts av bl. a.

folkrörelserna.

I den av ett antal filmregissörer m. fl. personer undertecknade skrivelsen

framhålles, att några principiella invändningar mot kvalitetsbedömning inte

böra föreligga. Den förekommer i alla faser av det allmännas kulturpolitik,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

när det gäller utdelning av statens författarstipendier, museernas konstköp,

teatrars repertoarval å ena sidan och dessa teatrars statsunderstöd a andia

sidan, och även i filmcensurens högst subjektiva, givetvis även diskutabla men

ändå allmänt godtagna arbetssätt. Ett stöd som göres beroende av kvalitetsbedömning

kommer inte enbart att främja produktionen av god film utan

kommer även att automatiskt lösa frågan om en produktionsbegränsning.

Undertecknarna säga sig emellertid ha full förståelse för de synpunkter som

säga, att staten inte bör engagera sig i en kvalitetsbedömning, och för de politiska

risker, som äro förenade med en utsträckning av denna till nya områden.

Dessutom skulle en sådan kvalitetsbedömning kräva en ny utredning, vilken

skulle försena ärendet och därmed förlänga filmstoppet ett år. önskvärt vore

dock, att det omnämnda produktionsbidraget från biografägarna fördelades

enligt kvalitativa synpunkter genom ett branschorgan med representanter även

för det allmänna kulturlivet. En möjlighet skulle därigenom anvisas att i

praktiken vinna erfarenhet av denna form av produktionsstöd.

Statens biografbyrå anför bl. a. följande.

Det torde vara ofrånkomligt att, om man vill undvika att med allmänna

medel gynna lågklassig fördummande film, en kvalitetsbedömning måste företas.

Biografbyrån står icke främmande för de vanskligheter och orättvisor detta

skulle kunna föra med sig men tror samtidigt, att de på många håll överdrivits.

Någon begränsning i filmens konstnärliga frihet, som de sakkunniga

frukta, är det givetvis icke fråga om. De filmer som här åsyftas äro sådana

som en enig kritikerkår anser icke fylla ens konstnärliga minimikrav. Biografbyrån

anser sig ha skäl att förmoda, att kvalitetsbedömning icke bör föranleda

svårare meningsbrytningar eller ge anledning till misstanke om ett officiellt

förmynderskap i smakfrågor. Det är icke någon ny princip, som skulle införas

genom premiering efter kvalitetsbedömning. Liknande bedömning förekommer

vid utdelandet av statliga författarstipendier. Biografbyrån vill också peka på

filmväsendet i de nordiska grannländerna, där, enligt utredningens bilagor, ett

stöd efter kvalitativa urvalsprinciper även gives. Förhållandena i Finland äro

i detta hänseende de mest utpräglade.

Om en kvalitetsbedömning som förutsättning för en viss återbäring av

nöjesskatten skulle komma till stånd, borde den enligt byråns mening ej utövas

av filmcensorerna, vilkas funktion är av annan art. Det organ som skulle ha

avgörandet i sin hand borde icke vara ett statligt ämbetsverk utan ett gransk»ingsråd

bestående av ett begränsat antal företrädare för folkrörelserna, socialvården,

litteraturen, filmen och filmkritikerna. Till ledamöter av detta råd

skulle utses personer med klart intresse för filmens sociala och konstnärliga

betydelse. Ett granskningsråd av denna sammansättning kommer enligt vad

ordföranden i 1949 års filmkommitté meddelat att i ett inom kort till Kungl.

Maj:t avlämnat betänkande föreslås till inrättande såsom rådgivande organ

för censuren. Kådet skulle garantera den insyn i censurens verksamhet och

den samverkan med samhällets kulturella och sociala strävanden som ibland

efterlysts. Detta granskningsråd skulle enligt biografbyråns uppfattning väl

lämpa sig även för den form av kvalitetsbedömning av svensk film, som skulle

komma i fråga.

Införes kvalitetsbedömning — anför biografbyrån vidare—skulle också de

slag av filmer, som nu enligt utredningens förslag genom sin längd (mindre

än 2 000 meter) äro utestängda från återbäring av nöjesskatt, dvs. såväl den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj ds proposition nr 142.

konstnärliga och dokumentariska kortfilmen som barnfilmer av för barn lämplig

längd, kunna komma i åtnjutande av bidrag. Nämnda kategorier av filmer

äro de minst lönsamma och därför de som vid en krissituation i första hand

få sitta emellan.

Biografbyrån föreslår därför, att frågan om en kvalitetsbedömning som

genomgående förutsättning för återbäring av nöjesskatt tas upp till allvarlig

prövning. Om det av andra än kulturella motiv synes önskvärt, att den av de

sakkunniga föreslagna återbäringen kommer all svensk film till godo, framhåller

byrån önskvärdheten av att ytterligare ett belopp, motsvarande 10 % av

den statliga andelen av nöjesskatten, ställes till förfogande för att premiera

den ambitiösa och kulturellt tyngst vägande svenska filmen. Byrån understryker,

att den i sitt uttalande åsyftat en granskning av den färdiga filmprodukten.

Folkets husföreningarnas riksorganisation förklarar sig vilja enträget hemställa,

att Kungl. Maj:t till prövning upptar frågan, om icke stöd till svensk

film skulle kunna utgå efter viss kvalitetsbedömning, och framlägger förslag

därom till riksdagen. Därest detta i nuvarande läge skulle befinnas omöjligt,

finner sig riksorganisationen böra förorda utredningsma jord tetens förslag.

I detta sammanhang må slutligen redovisas det uttalande, som i förevarande

avseende gjorts av föreningen Sveriges filmproducenter. Mot förslaget

om generellt utgående stöd kan — säger föreningen — givetvis vägande invändningar

av principiell natur göras. Föreningen, som i en tidigare skrivelse till

finansministern antydde eu lösning efter liknande linjer, delar dock utredningens

uppfattning, att denna väg för närvarande synes vara den enda framkomliga.

I

I frågan om formen för statsstödet ha i övrigt följande från utredningens

förslag avvikande synpunkter framkommit.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att statens stöd åt filmproduktionen

i första hand bör ta sikte på en omprövning av nöjesskatt-cbes tämmelserna.

Härom anföres i huvudsak följande.

Vid en sänkning av nöjesskatten och därmed av biljettpriset torde publiktillströmningen

öka, vilket otvivelaktigt torde vara till fördel för producenten.

Sänkes skatteprocenten så mycket, att den lämnar utrymme jämväl för en

måttlig prishöjning på biljetterna, stiger totalsumman av skatten likaväl.

Även med denna prishöjning gynnas i sista hand producenten. Har det, såsom

skett i fråga om filmproduktionen, visat sig, att biografrörelsen icke är

den goda skattekälla, som förutsatts, framstår det för länsstyrelsen som naturligt,

att en anpassning sker till förhållanden, som kunna bära en nöjesskatt,

utan de påföljder för produktion och vissa biografer, som påtalats. Utredningen

har framhållit, att med utredningens förslag om bibehållande av nöjesskatten

vid nuvarande nivå och restitution av nöjesskatt till svensk filmproduktion,

den utländska filmen icke skulle gynnas. Såvitt länsstyrelsen kan

förstå, lär emellertid beskattning av utländsk film kunna ske genom andra åtgärder.

Den av länsstyrelsen i första hand förordade lösningen framstår för länsstyrelsen

som den naturligaste. Den lärer icke fordra några utgifter för kontroll

av restitution enligt utredningens förslag. Enligt detta alternativ upp
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

komma icke heller några skilda meningar om det procenttal, efter vilket

nöjesskatten bör restitucras. Utredningen har framhållit, att filmproduktionen

bör behålla sin fria ställning. Detta torde bäst tillgodoses enligt länsstyrelsens

alternativ.

Godtages icke den av länsstyrelsen i första hand förordade lösningen, an

■ser sig länsstyrelsen i andra hand böra tillstyrka utredningens förslag.

Till ett av statskontoret framfört förslag om formen för statsstödet återkommer

jag vid redovisningen av yttrandena i den del de beröra frågan om

en filmhyreskatt.

I åtskilliga yttranden ha erinringar gjorts mot utredningens förslag i fråga

om statsstödets omfattning.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig, med hänsyn till resultatet av utredningens

egna beräkningar, starkt ifrågasätta, om de föreslagna stödåtgärderna

skola visa sig tillräckliga för att, såsom önskvärt är, en fortsatt svensk

filmproduktion skall kunna anses säkerställd. Ett liknande uttalande göres

av länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter,

huruvida icke statsbidraget bör uppgå till närmare 30 % av nöjesskatten.

Även länsstyrelsen i Värmlands län anser bidraget vara för snävt

tillmätt men finner sig i nuvarande statsfinansiella läge icke kunna tillstyrka

högre procentsats.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig för sin del icke

obenägen att tillstyrka ett bidrag av något större omfattning än utredningen

föreslagit. Samtidigt betonar länsstyrelsen, att bidraget i nuvarande statsfinansiella

situation icke kan tillåtas medföra ett större bortfall av nöjesskatteintäkter

för statsverket än som samtidigt kan .beräknas inflyta genom

en beskattning av filmhyroma. Frågan om införandet och utformningen av

en sådan skatt bör närmare utredas. Innan resultatet av denna utredning

föreligger, kan näppeligen något uttalande om omfattningen av statsbidraget

göras.

Svenska industritjänstemannaförbundet finner anmärkningsvärt, att utredningen

inte ansett sig kunna förorda ett bidrag, som helt täcker producenternas

förluster. Stockholms film- och teaterarbetareförening ifrågasätter i

detta sammanhang, om en undernärd filmproduktion kan sporra till en förbättring

av filmkvaliteten.

Sveriges biografägareförbund beklagar, att rådande statsfinansiella läge

ansetts böra föranleda, att statsstödet skulle bli väsentligt mindre än vad

som motiveras av det för utredningen tillgängliga siffermaterialet.

Folkets husföreningarnas riksorganisation framhåller, att ett starkare stöd

synes motiverat än det av utredningsmajoriteten förordade.

Svenska filmsamfundet anför, att det kan befaras, att de fria. (icke biografägande)

producenterna komma att helt utestängas från produktionen. En

sådan eliminering skulle inte bara vara orättvis utan också synnerligen

olycklig. Samfundet betonar därför nödvändigheten av, att stödet blir av

den storlek, som utredningen har beräknat vara behövlig för att täcka förlusten.

3—463 si Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 142.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Föreningen Sveriges filmproducenter hävdar, att de skäl som utredningen

anfört för sin ståndpunkt i fråga om s t-a tsb i d ra g &p r o cen t e n s storlek varken

vart för sig eller tillsammantagna äro tillräckligt bärkraftiga.

Föreningen ingår först på en granskning av den av utredningen såsom

underlag för sin beräkning presenterade kalkylen. Enligt vad föreningen

kunnat konstatera, gåve de i kalkyltablån framlagda faktiska uppgifterna eu

i stort sett så pass tillförlitlig bild av förhållandena, som man kunde begära.

Däremot måste kalkylens riktighet bestridas i fråga om de beräknade upp

gifterna. Härom anföres i huvudsak följande.

En granskning av de i utredningens kalkyl angivna produktionskostna

derna ger vid handen, att de under i!) upptagna kostnaderna för administra

tion, ateljé verksamhet, osv. uppskattas till 10 % av do direkta produktions

kostnaderna. Medan utredningen i övrigt räknat med genomsniltskostna

den, har den tydligen på denna punkt övergivit sin tidigare beräkningsgrund

och stannat för en minimisiffra. Det faller av sig självt, att denna grupp av

kostnader därigenom i tablån upptagits till ett för lågt belopp. Med en siffra

på 15 % kommer man — som reservanten i utredningen antyder — med all

sannolikhet verkligheten betydligt närmare.

Vid beräkningen av kostnadsstegringarna under 1951 kommer utredningen

ävenledes till ett för producenterna ogynnsamt resultat. Man uppskattar nämligen

dessa kostnader — fortfarande enligt minimiprincipen — till »lägst

8 %*. Om denna siffra alltså redan från början var tilltagen i underkant,

måste den numera, efter den utveckling som skett sedan betänkandet fram

lädes, betecknas som helt missvisande. Att angiva någon bestämd siffra,

som ger en ungefärlig föreställning om den starka stegring i produktionskostnaderna,

som man ofrånkomligen måste räkna med, därest filmproduk

tionen skulle återupptagas, är ytterst vanskligt, bl. a. på grund av den omständigheten,

att några avtal ännu icke träffats med ateljépersonalen. Med

de löneökningar, som torde vara ofrånkomliga, och den allmänna höjning av

materialkostnaderna, som redan skett eller är att vänta, kan man knappast

tänka sig en mindre genomsnittlig kostnadsökning än 12 %.

Vidare vill det synas föreningen som om utredningen på grund av den

begränsade tid, som stått till förfogande, icke ägnat tillräcklig uppmärksam

het åt den betydelsefulla faktor, som ateljérörelsen utgör vid bedömandet

av filmproduktionens förhållanden. Ateljéförlustema äro av den storleks

ordningen, att de knappast kunna inrymmas i de av utredningen antagna

10 %. Även ur denna synpunkt förefaller det nödvändigt att öka procentsatsen

för de under 2) upptagna kostnaderna.

Föreningen anser sig på här angivna, grunder kunna fastslå, att de av ut

redningen framlagda genomsnittliga produktionskostnaderna för eu film, pro

ducerad 1951, äro väsentligt lägre än vad de i verkligheten komma att vara.

Det sammanlagda kostnadsbeloppet, enligt utredningens beräkningar 409 000

kronor, bör alltså rätteligen anges till 439 000 kronor. Enär det icke finns

anledning antaga några ökningar på intäktssidan — det förutsedda produk

tionsbidraget från biografägarna finns redan i kalkylen — kommer man på

detta sätt fram till, att det faktiska genomsnittsunderskottet per film i själva

verket utgör ISO 000 kronor, vilket är 30 000 kronor högre än det av utredningen

förutsedda beloppet. För att täcka ett underskott av denna storlek

skulle följaktligen erfordras en restitution av 36 % av den statliga nöjesskatten.

Man kan därav draga den slutsatsen, att även om återbäringen skulle

fixeras till 30 % kommer den svenska filmproduktionen att alltjämt gå med

en årlig förlust av omkring 900 000 kronor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

35

Föreningen övergår härefter till en granskning av de av utredningen anförda

skälen för dess ställningstagande beträffande procentsatsens storlek.

Ur föreningens yttrande må återgivas följande huvudsakliga synpunkter.

Till en början framhålles, att även biografrörelsen fått vidkännas betydande

kostnadsstegringar, som avsevärt minskat vinstmarginalerna för de

biografägande producentföretagen. Utredningen synes icke ha beaktat, att i

det nu inträdda läget ej blott produktionen utan även biografverksamiheten

med nödvändighet måste räkna med starkt stegrade kostnader.

Vidare påpekas, att det procentuellt högsta produktionsbidraget från bio

grafägarna — såvitt man nu kan se — kommer att inflyta från biografer,

som äro förenade med eller nära knutna till produktionsföretag. Konsekvensen

blir, att dessa biografägare-producenter i stor utsträckning komma

att betala produktionsbidrag till sig själva, en transaktion som icke lär förbättra

deras finansiella ställning, tltredningen synes ej heller ha fäst något

avseende vid att de tre största producenterna inte bara driva biograf verksamhet

utan även filmateljéer, en rörelse som bevisligen varit förlustbringande.

Enligt föreningens mening har utredningen genom att överdimensionera

fördelarna för den biografägande producentkategorien och från denna felaktiga

utgångspunkt reducera skatteåterbäringen från 30 % till 20 % icke lämnat

de fria producenterna någon möjlighet att existera, Tvärtemot vad utred

ningen åsyftat kommer dess förslag att indirekt medföra sådana »ingripan

den i filmbranschen som kunna äventyra dess fria förhållanden». Föreningen

säger sig med eftertryck hävda den uppfattningen, att den svenska filmproduktionen

i dess helhet, oberoende av om den är förenad med biografrörelse

eller icke, kan göia anspråk på att erhålla ett stöd, som är avpassat efter de

faktiska förlustriskerna och som gör, att den med utsikt till framgång kan

upprätthållas i rimlig omfattning.

Fortsättningsvis uttalar föreningen, att biografägarnas av utredningen an

tydda möjligheter att i en framtid öka storleken av det av dem utlovande pro

duktionsbidraget måste på redan anförda grunder anses vara yttei-st begränsade

eller rent av obefintliga. Beträffande utredningens förhoppningar, att

rationaliseringsåtgärder inom produktionen skola kunna nedbringa kostnaderna,

framhåller föreningen, att dess medlemmar av ren självbevarelsedrift

tvingats att hålla kostnaderna nere och att de — om möjligheter föreligga att

återupptaga produktionen — äro beredda att fortsätta dessa ansträngningar.

Slutligen uttalar sig föreningen om den av utredningen antydda möjligheten

att genom en ytterligare produktionsbegränsning öka de enskilda filmernas

bärkraft. Föreningens mening är, att en begränsning till trettio filmer är fullt

tillräcklig med hänsyn till marknadens behov av svensk film och att en ytterligare

inskränkning av produktionen icke kan antagas innebära några påtagliga

fördelar.

Föreningen kommer enligt sina beräkningar fram till den slutsatsen, att

det skulle erfordras en återbäring med 36 % av den statliga delen av nöjesskatten

för att täcka de förluster, som skulle uppstå på produktionen avsvensk

film, för den händelse denna längre fram i år skulle komma att återupptagas.

Med beaktande av nuvarande ansträngda statsfinansiella läge an

ser sig föreningen likväl för närvarande ej böra framställa krav på att er

hålla full kompensation för de förutsedda ■förlusterna utan föreslår för sin

del, att åtcrbäringsprocenten fastställas till 30.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Frågan om eu filmhy re skatt har ägnats uppmärksamhet i flora yttranden.

Sveriges filmuthyrareförening avstyrker en sådan beskattning. Som skäl därför

anföres bl. a. följande.

Reservanten uppger i betänkandet, att filmhyran i Sverige utgår med 37 %.

Hur reservanten kommit till denna procentsats är oss främmande. Den genomsnittliga

filmhyran för utländsk film i Sverige torde vara betydligt lägre.

Genomförandet av en skatt på filmhyror, varvid »helt naturligt den svenska

filmproduktionen kompenseras för den del, varmed den bidrar till det genom

en filmhyreskatt inflytande samlade beloppet», skulle i realiteten betyda en

skatt på de filmhvror, som emanera från visning av utländsk film. Hela det

tänkta stödet åt den inhemska produktionen skulle därigenom icke komma

från staten utan från de företag, som till Sverige importera och i Sverige

visa utländsk film, och dessutom skulle genom en sådan skatts införande

en direkt vinst uppstå för staten, sedan det tänkta stödet lämnats den inhemska

produktionen.

För Sveriges vidkommande skulle ett införande av en sådan skatt omedelbart

medföra, att ett flertal av de företag, som distribuera utländsk film, icke

skulle kunna fortsätta sin verksamhet, och för övriga företagare skulle en

sådan skatts genomförande förorsaka, att principerna för och fortsättandet

av distributionen i Sverige måste tagas uncler noggrann omprövning. Vidare

måste man taga i betraktande, att i Sverige för närvarande finnas nära 2 600

lokaler, där film visas mot viss entréavgift. En minskning av tillförseln av

utländsk film, vilket en filmhyreskatt skulle innebära, skulle helt säkert hårt

drabba åtskilliga biograf företag och måhända rent av tvinga dem att upphöra

med sin rörelse.

Även Sveriges b i o gr af äga re f ör hund framställer erinringar. Då uttryckligt

förslag om en sådan skatt endast framställts av en reservant i utredningen,

förutsätter förbundet, att uppslaget skall kräva en mera ingående utredning

och ett särskilt remissförfarande, därest Kungl. Maj:t överväger att underställa

riksdagen förslag i frågan. Emellertid finner sig förbundet redan nu

böra uttala, att det anser uppslaget praktiskt ogenomförbart. Förbundet

understryker, att utredningen själv yttrat, att skatten icke fick övervältras

på biografägama eller biografbesökama. I praktiken kunde detta dock icke

undvikas, emedan flertalet filmdistributörer arbeta med så knapp vinstmarginal,

att en filmhyreskatt otvivelaktigt skulle framkalla krav på ökad filmhyra.

Förbundet bestrider vidare reservantens uppgifter i fråga om filmhyran

för utländsk film i Sverige och att denna skulle avsevärt skilja sig

från vad som i motsvarande fall uttas i Norge och Danmark.

Föreningen Sveriges filmproducenter anser konsekvenserna av en filmhyreskatt

svårligen kunna, överblickas utan föregående utredning.

Utredning i ämnet förordas även av statskontoret, riksräkenskapsverket

och överståthållarämbetet, ävensom av länsstyrelserna i Malmöhus län, Göteborgs

och Bohus län, Gävleborgs län och Västernorrlands län.

Bland dessa företräda statskontoret samt länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus län och Västernorrlands län såsom förut nämnts den uppfattningen,

att en sådan utredning bör föregå ett ställningstagande till frågan om stödåtgärder.

I det föregående har också angivits, att länsstyrelsen i Göteborgs och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142. 37

Bohus län knyter sitt tillstyrkande av statliga stödåtgärder till förbehållet, att

inkomstbortfallet kompenseras genom en filmhyreskatt.

Statskontoret anför.

Därest en filmhyreskatt skulle komma att beslutas, synes samtidigt böra

övervägas, huruvida icke möjligheter föreligga att av inflytande skattein

täkter utgiva statlig subvention till svensk filmproduktion, utan att denna

subvention kombineras med en nöjesskatteåterbäring. Det uppslag som där

vid i första hand synes kunna prövas torde vara, att — sedan den svenska

filmproduktionen kompenserats för den del, varmed den bidragit till skatte

intäkterna — av återstående skattemedel bidrag utlämnas till producenterna.

Det skulle därvid kunna tänkas att låta statens biografbyrå verkställa för

delningen av bidragen till filmbolagen i proportion till antalet under viss

tidsperiod inspelade filmer och med beaktande av filmernas längd. Med eu

dylik subventionsform skulle bl. a. vinnas, att en för producenten inkomst

bringande film icke erhåller större bidrag än en mindre vinstgivande film

av samma längd. Ett ställningstagande till frågan om subvention av nu an

tytt slag kan emellertid icke ske utan mera ingående undersökningar, men

statskontoret vill förorda, att sådana komma till stånd, innan stödåtgärder

beslutas på grundval av filmutredningens förslag.

Vissa erinringar och synpunkter ha framkommit i anslutning till särskilda

punkter i utredningens förslag till bi dragsgrunder.

I fråga om de av utredningen angivna förutsättningarna för att en film

skall anses vara svensk anmärkes i den av företrädare för kortfilmprodwk

tionen ingivna skrivelsen i huvudsak följande.

Förutsättningen att filmen skall ha inspelats till huvudsaklig del pa

svenska språket och med övervägande svensk konstnärlig och teknisk personal

skulle från statsbidrag utesluta t. ex. av svenskt företag i utlandet in

spelad dokumentär film, vari dialogen till övervägande del föres på utländskt

språk. Vidare skulle t. ex. en film om flyktingfrågan i Sverige under

andra världskriget icke bli berättigad till statsbidrag, om dialogen i huvud

sak fördes på flyktingarnas språk. Att basera en definition av svensk film

på dialogens språk torde med hänsyn till dylika möjligheter vam ohållbart.

Vidare utnyttjar utredningen begreppet »ateljéupptagningar» utan närmare

definition. Om emellertid t. ex. en inspelningsmiljö konstrueras i annan

lokal än eu professionell filmateljé, uppstår frågan, om inspelningslokalen

skall betraktas som ateljé eller ej. Därvid torde statens biografbyrå vid sin

bedömning ställas inför avsevärda tolkningssvårigheter.

Enligt statens biografbyrås mening är ett smidigare och för byrån mindre

betungande tillvägagångssätt än det av utredningen föreslagna att rekom

mendera i fråga om byråns skyldighet att underrätta länsstyrelserna och upp

bördsmyndigheterna om vilka filmer som fastställts såsom svenska. Byrån

ifrågasätter, om det ej kunde vara till fyllest att på det stämpelbelagda till

ståndskort, som jämlikt SFS 703/1939 alltid utfärdas och åtföljer varje för

offentlig visning avsedd filmkopia, kunde göras en anteckning, att filmen

vore svensk och berättigad till återbäring. Då tillståndskortet uppvisades för

polismyndighet, skulle donna, som ger tillstånd till föreställningen, även

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

kunna anteckna filmens rätt till återbäring av nöjesskatt. Hos polisen finge

sedan uppbördsmyndigheten de önskade upplysningarna.

Utredningens förslag, att bidragsberättigad film inte får understiga

2 000 meter, har föranlett några uttalanden.

Statens biografbyrå efterlyser en kompletterande bestämmelse beträffande

smalfilmkopior.

I den nyssnämnda skrivelsen från olika företrädare för kortfilmproduktionen

påpekas, att den av utredningen föreslagna gränsdragningen vid

2 000 meter utesluter vissa filmkategorier, som normalt understiga nämnda

filmlängd, nämligen barnfilm, den korta typ av spelfilm som brukar benämnas

novellfilm, konstnärlig experimentfilm samt dokumentärfilm av varierande

slag. Var och en av dessa filmtyper vore väl förtjänt av och i starkt

behov av ekonomiskt stöd.

I d.en av utrikesdepartementets pressbyrå avlåtna promemorian framhålles

också, att ur de på utlandet arbetande informationsorganens synpunkt skulle

gynnsammare produktionsvillkor för kortfilmen innebära, att den stora efterfrågan

från utlandet på kortfilm om Sverige och svenska förhållanden kunde

bättre tillfredsställas och att den nuvarande gynnsamma situationen för

svensk kortfilms möjligheter att hävda sig utomlands skulle kunna bättre utnyttjas.

Föreningen Sveriges filmproducenter påpekar, att från bidragsrätt skulle

uteslutas icke blott vanliga kortfilmer utan även filmer, speciellt avsedda för

barn. Sådana filmer böra nämligen, säger föreningen, i vart fall när de

vända sig till barn i åldern 6—10 år, icke ha en speltid överstigande 30 å 40

min., motsvarande en längd av 800—1 000 meter. Dessa filmer bruka visas

vid särskilda barnföreställningar. Då det måste anses vara ett betydande allmänt

intresse, att produktionen av barnfilmer i största möjliga utsträckning

uppmuntras, föreslår föreningen en komplettering på sådant sätt, att bidrag

kan utgå för film, särskilt avsedd för barn, oavsett filmens längd. Prövningen

av huruvida en film såsom barnfilm är berättigad till bidrag torde

kunna överlämnas till statens biografbyrå, som förfogar över särskild sakkunskap

på detta område. I

I anslutning till bestämmelsen, att bidraget skall inbetalas till producenten

eller dennes ombud av biografföreställningens anoidnare, anför statskontoret.

Då utredningen synes ha avsett, att staten skall garantera, att bidraget

verkligen inflyter till producenten, synes angeläget, att viss preskriptionstid

fastställes, inom vilken producenten har att till länsstyrelse anmäla om

biografägaren icke fullgjort inbetalning av bidraget. Denna tidsfrist synes

förslagsvis kunna bestämmas till en månad, räknat från den tidpunkt, då visningen

av filmen avslutats.

Överståthållarämbetet har gjort ett motsvarande påpekande. Enligt ämbetets

mening bör den ifrågavarande tidsfristen bestämmas till tre månader från

dagen för biografföreställningen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

I avseende å de kommentarer, som i utredningen gjorts beträffande bidragsbestämmelsernas

ikraftträdande och giltighetstid, ha från några håll

erinringar framställts.

Statskontoret ifrågasätter, om ej bidragsförfattningen bör få giltighet endast

å sådana filmer, som inspelats efter den dag författningen trätt i kraft.

I varje fall borde bidrag icke utgå till filmer, som haft premiär åtskilliga år

tillbaka i tiden. Statskontoret föreslår, att bidrag icke medgives beträffande

filmer, vilkas första uppförande ägt rum före den 1 juli 1949.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den föreslagna första giltighetstiden

om fyra år vara i längsta laget. Stockholms film- och teaterarbetareförening

förordar kortast möjliga giltighetstid. I den av ett antal filmregissörer m. fl.

ingivna skrivelsen föreslås, att giltighetstiden, därest utredningens förslag förverkligas,

i fråga om fördelningsprinciperna begränsas till ett år. Under mellantiden

borde en ny utredning undersöka möjligheterna för att statens stöd lämnas

genom ett från staten fristående organ för produktionsstöd enligt kvalitativa

grunder.

I fråga om redovisningen av de statliga bidragen har rUcsräkenskapsverket

anfört följande.

Den föreslagna formen för statsbidragets utbetalande innebär, att den för

nöjesskatt betalningsskyldige biografägaren avdelar visst belopp, som han

eljest skolat inbetala såsom nöjesskatt, och redovisar detta till den statsbidragsberättigade

filmproducenten. Därjämte lämnar han till uppbördsmyndigheten

redovisning för återstående skatt samt uppgift om den utbetalning

han sålunda ombesörjer med »under händer varande medel». Länsstyrelsen

har därefter att från ett för statsbidraget anvisat förslagsanslag omföra till

inkomsttiteln för nöjesskatt de belopp, avseende statsbidrag, som genom biografägarnas

försorg utgå till de bidragsberättigade producenterna. Det föreslagna

förfaringssättet innebär så tillvida ett avsteg från gängse normer, som

statsbidraget faktiskt kommer att utbetalas av enskilda. Då emellertid tillfredsställande

kontroll synes kunna vinnas och då förfarandet möjliggör inbesparing

av viss eljest nödvändig omgång och arbetsbelastning för myndigheterna

torde det kunna godtagas.

Från riksräkenskapsverkets yttrande har byråchefen Faxelius anmält avvikande

mening. Reservanten uttalar, att det ur budgetteknisk synpunkt synes

böra övervägas, huruvida man icke skulle låta sig nöja med att å inkomsttiteln

för nöjesskatt redovisa don skatt, isom faktiskt inflyter till statskassan.

Särskilt anslag för statsstödet skulle då icke behöva anvisas annat än möjligen

för de sannolikt sällsynta fall, då länsstyrelse kan få direkt utbetala

belopp till filmproducent, och de föreslagna omföringsåtgärderna bleve överflödiga.

Härigenom skulle man undvika det principiellt sett mindre tilltalande

i att en skattetitel tillföres inkomster genom belastning av ett riksstatsanslag.

Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke angivna mera sporadiskt

förekommande utbetalningar kunna ske från inkomsttiteln. Uppgift om stödets

storlek kan lätt, erhållas genom att nöjesskatten för svensk film i räkenskaperna

redovisas för sig.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Departementschefen.

Frågan om statligt stöd åt den svenska filmproduktionen kar sedan några

år varit aktuell. Sedan ämnet tagits upp vid 1949 års riksdag genom två då

väckta motioner, Hemställde riksdagen, att en utredning måtte verkställas.

Den i anledning därav på våren 1950 igångsatta utredningen föreligger nu

färdig. Denna visar, att den svenska filmproduktionen under de senaste åren

arbetat under ekonomiskt besvärliga förhållanden. Dess genomsnittliga förluster

ha varit betydande. Den ekonomiska kris, som sålunda uppstått inom

branschen, har resulterat i att praktiskt taget alla de inhemska producenterna

beslutat att fr. o. m. årsskiftet 1950/51 upphöra med att spela in långfilmer.

Utredningen har gjort undersökningar för att söka fastställa orsakerna till

de föx''sämrade ekonomiska förhållandena för vår filmproduktion. Såsom de

väsentligaste faktorerna härvidlag nämner utredningen produktionskostna

dernas ökning under 1940-talet till följd av den allmänna uppgången av pris

och lönenivån samt vidare den omständigheten att biografernas biljettpriser

ej kunnat höjas d relation till stegringen av produktionskostnaderna. Anledningen

härtill är enligt utredningen att söka i priskontrollen och den skärpta

nöjesbeskattningen för biografföreställningar. En tredje betydelsefull faktor

ser utredningen i den skärpta konkurrensen från den utländska filmens sida

efter kriget.

I utredningens betänkande diskuteras även vissa möjligheter att genom

andra åtgärder än statlig bidragsgivning förbättra lönsamheten för filmpro

duktionen. Bl. a. har berörts frågan, om filmproduktionens kostnader kunna

nedbringas. Tre personalorganisationer, som representera i filminspelnings

verksamhet sysselsatt skådespelar-, tekniker- och arbetarepersonal, ha framfört

vissa kritiska synpunkter på organisationen och planläggningen inom

filmproduktionen. Anmärkningarna ha från producenthåll i stort sett till

bakavisats. Emellertid synes det föreliggande materialet ge visst stöd för

den av utredningen omfattade meningen, att inspelningsverksamheten torde

erbjuda ökat utrymme för vissa besparings- och rationaliseringsåtgärder utan

att filmstandarden äventyras eller den konstnärliga friheten inskränkes.

Utredningen har tagit upp till behandling även andra utvägar att förbättra

det ekonomiska utbytet. Sålunda har utredningen förhört sig hos producen

terna om möjligheterna för en begränsning av antalet filmer. Producenterna

ha därefter förklarat sig beredda att medverka till en produktionsbegräns

ning av den innebörden, att antalet spelfilmer under en tvåårsperiod skulle

begränsas till 60, varav 8 avsetts för producenter utanför producentföreningen.

Utredningen har ansett en sådan åtgärd kunna medföra en viss

effekt till förmån för produktionens inkomstsida, ehuru det icke vore möj

ligt att bedöma denna verkan siffermässigt. Från vissa remissinstansers

sida ha emellertid kritiska synpunkter anförts mot denna anordning. Med

avseende på förenämnda spörsmål vill jag endast anmärka, att en överenskom

men produktionsbegränsning kan medföra i olika hänseenden oförmånliga

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

konsekvenser. Detta fäller särskilt på ett sådant område som filmens, där

de fria konstnärliga initiativen böra få tillräckligt utrymme. Den ekonomiska

effekten av en sådan åtgärd kan också bli diskutabel. Med hänsyn särskilt

till att föreningen Sveriges filmproducenter i sitt remissyttrande uttalat tvekan

om lämpligheten av en produktionsbegränsning torde risken för att eu

sådan kommer till stånd vara ringa.

Utredningen har vidare trätt i förbindelse med representanter för biograf

ägarnas organisationer och med dem diskuterat frågan om ett ekonomisk i

stöd åt den svenska filmproduktionen från biografägarnas sida. Efter förhandlingar

inom och mellan de tre ifrågavarande organisationerna Sveriges bio

grafägareförbund, Ordenshusens riksförening och Sveriges folkbiografer aktie

bolag — ha dessa i skrivelser till utredningen förklarat sig beredda att rekom

mcndera sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag om högst 5 % av bruttointäkterna,

efter avdrag för nöjesskatt, vid visning av sådan svensk film,

som kunde komma att bli berättigad till statsbidrag. Detta stöd från biograf

ägarnas sida har beräknats tillföra produktionen i runt tal 700 000 kronor

om året.

Sammanfattningsvis måste av utredningens undersökningar anses framgå,

att läget för den svenska produktionen av spelfilmer — även under förut

sättning att besparingsåtgärder vidtagas i inspelningsverksamheten och att

biograf ägarna skulle lämna ekonomisk hjälp av nyss angiven storleksordning

_ för närvarande är sådant, att produktionen genomsnittligt sett är förlust

bringande.

Vid bedömandet av frågan om ett samhälleligt ingripande till förmån för

produktionen är påkallat har utredningen berört olika synpunkter av kultu

rell, social, nationalekonomisk och skattefiskalisk art. Vad utredningen häi

anfört kan jag i stort sett biträda. Filmen har blivit en viktig kulturfaktor

i vår tid. Det skulle innebära en föga lycklig utveckling, om det svenska

inslaget på detta område skulle försvinna. För stora folkgrupper i vårt land

har svensk film blivit en självklar tillgång. Ett bortfall av den svenska fil

men skulle också betyda en avsevärd minskning av nöjesskatten. Såsom

vidare framhållits av utredningen har det i flertalet europeiska länder an

.setts vara en samhällelig angelägenhet att genom direkta eller indirekta åt

gärder främja den inhemska produktionen. Detta gäller icke minst våra noi

diska grannländer. I likhet med utredningen och flertalet lemissinstansei

förordar jag med hänsyn till det anförda, att staten skall medverka till att

skapa möjligheter för fortsatt svensk produktion av spelfilmer genom att

lämna ett lämpligt avvägt stöd.

Beträffande det statliga stödet har i en reservation till utredningens

betänkande föreslagits, att staten skulle till de svenska filmproduccn

terna lämna ett bidrag, motsvarande eu relativt stor andel av den statliga

nöjesskatten på svensk film, och att man som kompensation för inkomster!

fallet för staten skulle införa en skatt å filmhyrorna för såväl svenska som

utländska filmer. I flertalet remissyttranden har uttalats, att frågan om eu

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

filmhyreskatt borde närmare utredas. För egen del är jag icke beredd att nu

taga upp detta spörsmål. Jag får för övrigt erinra om att enligt de av Sverige

ingångna avtalen för undvikande av dubbelbeskattning beskattningsrätten till

inkomster i form av royalties regelmässigt är förbehållen det land, där betalningsmottagaren

är bosatt.

I övrigt ha i fråga om formen för statsstödet framkommit olika meningar

t yttrandena. Majoriteten av remissinstanserna har biträtt utredningens förslag

om ett generellt och av kvalitetsbedömning oberoende stöd, som skulle

utgå till producent av svensk film med viss del av de på filmens visning belöpande

statliga nöjesskatteintäkterna. I ett yttrande har en sänkning av nöjesskatten

för biografföreställningar förordats. Slutligen ha i några yttranden

framställts yrkande, att stödet bör föregås av en prövning av filmernas kvalitet,

sedd ur kulturella och estetiska synpunkter.

I det läge, vari den svenska filmen för närvarande befinner sig, bör stödet

från statens sida få karaktären av hjälp till självhjälp. Stödet bör för att

motsvara detta syfte kunna på förhand till sin storlek någorlunda bedömas

och bör vidare, för att producenterna skola kunna planlägga på något längre

sikt, icke bli alltför kortvarigt.

Såsom jag i direktiven för utredningen antydde, skulle en anordning, enligt

vilken stöd boredos endast åt produktionen av såsom högklassig ansedd

film, vara förenad med olägenheter. Redan fastställandet av bedömningsnormerna

skulle erbjuda betydande svårigheter. Bedömningen av en films värde

är vidare, även om man lyckats fastställa relativt klara och entydiga normer,

en högst subjektiv och vansklig sak. Detta framgår icke minst av de skiftande

kritikeromdömena för en och samma film i våra tidningar. Mycket stora

krav skulle vidare komma att ställas på den krets av personer, som skulle ha

att göra urvalet, särskilt om detta skulle ske icke blott ur konstnärliga och

estetiska utan även ur exempelvis allmänt kulturella och folkbildande synpunkter.

Fara kundo uppstå, att vissa speciella riktningar skulle gynnas till

men för den konstnärliga friheten. Fn annan svårighet skulle uppstå, när

det gällde att bestämma tidpunkten för bedömningen. Om denna iskulle ske

på manuskriptstadiet, skulle kanske i många fall kunna inträffa, att den färdiga

filmen icke visade sig uppfylla de kvalifikationer, som påräknats vid

bedömningen av manuskriptet. En bedömning på grundval av redan färdiga

filmer skulle å andra sidan vara förenad med bl. a. den nackdelen, att producenterna

skulle sakna fasta hållpunkter vid upprättandet av sin produktionsbudget,

De anförda olägenheterna synas motivera, att tanken på eu

kvalitetsbedömning av filmerna avböjes.

Icke heller synes ett statligt stöd, utgående efter prövning av behovet i

det individuella fallet, innebära en lämplig lösning. I likhet med utredningen

anser jag, att detta alternativ skulle vara i praktiken synnerligen svårhanterligt.

Då en allmän sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar måste

anses utesluten i nuvarande statsfinansiella läge och dessutom skulle ge ett

alltför ojämnt stöd åt filmproduktionen, återstår att bedöma den av ut
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Haj:ts proposition nr 142.

redningen och majoriteten av remissinstanserna förordade formen. Icke heller

denna går fri från invändningar, lfa det som i dagens situation gäller att

ingripa för att stödja den samlade spelfilmproduktionen, måste emellertid

denna lösning anses som den lämpligaste, särskilt om man som utredningen

föreslagit och jag i det följande kommer att förorda — avser, att

det statliga stödet skall täcka endast en del av det som genomsnitt framräknade

underskottet på en filminspelning. Jag föreslår sålunda, att det

statliga stödet till de svenska filmproducenterna skall konstrueras som ett

bidrag uppgående till viss del av de på visningen av svensk film belöpande

statliga nöjesskatteintäkterna.

Utredningen bär föreslagit, att nämnda del av nöjesskatten skall bestämmas

till 20 %. Enligt en av utredningen redovisad kalkyl skulle, för att täcka

det genomsnittliga underskottet per film, erfordras ett stöd uppgående till

i runt tal SO % av den statliga nöj esskatt eandelen. Av olika skäl, bl. a. kalkylens

approximativa karaktär, det i vissa fall nära sambandet mellan biografnäringen

och filmproduktionen samt möjligheterna till rationalisering av filminspelningsverksamheten,

har emellertid utredningen satt ned procenttalet på

nyss angivet sätt.

I ett antal yttranden har ifrågasatts, huruvida icke den av utredningen förordade

procentsatsen boide höjas. Producentföreningen har vid granskning

av utredningens kalkyl funnit, att vissa däri angivna utgiftsposter beräknats

i underkant och från sina egna beräkningar kommit till slutsatsen att en

återbäring av 36 % skulle krävas för förlusternas täckande. Föreningen har

med beaktande av det statsfinansiella läget ej ansett sig böra framställa krav

på att erhålla full kompensation för de förutsedda förlusterna utan föreslagit

att andelsprocenten fastställes till 30.

För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt, att det statliga

stödet bör begränsas till 20% av statens nöjesskatteandel. Avgörande

för detta ställningstagande har varit — förutom nödvändigheten att begränsa

statens utgifter — den förut angivna synpunkten att stödet bör få karaktär

av hjälp till självhjälp. Det bör sålunda ej innebära en garanti för att producenten

får täckning för i det närmaste varje förlust. Man bör kunna räkna med

att stödet skall verka som ett incitament till en i konstnärligt och ekonomiskt

hänseende noggrann planering av inspelnings verksamheten.

Beträffande ordningen för fastställande av bidragsrätt och formen för utbetalningen

av det statliga bidraget bär utredningen i sitt förslag upptagit

det danska systemet som förebild. Förslaget innebär, att frågan huruvida en

film skall anses som svensk skall prövas av skitens biografbyrå. Vidare föreslås,

att bidraget skall erläggas av biografföroställningens anordnad direkt

till filmproducenten. Några erinringar ha icke gjorts mot dessa förslag. Da

de synas innefatta en praktisk ordning, förordar jag, att desamma genomföras.

Det av mig förordade bidragssystemet bör självfallet betraktas som

« n temporär understödsform. Konjunkturerna på filmmarknaden kunna växla

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

och även andra omständigheter kunna inträffa, som göra att behovet

av stöd minskar eller bortfaller. Å andra sidan är det, såsom jag redan tidi

gare antytt, av vikt, att giltighetstiden för bidragssystemet icke från början

begränsas för mycket. En giltighetstid av i första hand fyra år synes ge

producenterna tillräckligt utrymme för en uppläggning av produktionspla

nerna även på längre sikt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartemen

tet upprättats förelag till förordning om särskilt bidrag till producent av

svensk film. Yidare har inom departementet upprättats, i anslutning till

vad utredningen förordat, förslag till förordning om tillägg till förord

ningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. Sistnämnda författ

ningsförelag innefattar allenast en hänvisning till viss bestämmelse i den nya

bidragsförordningen.

1 det följande kommer jag att närmare redogöra för vissa av bestämmelserna

i förslaget till bidragsförordning.

2 §. I utredningens förslag (punkten c) har såsom eu av förutsättningarna

för att en film skall anses som svensk upptagits, att den till huvudsaklig del

inspelats på svenska språket. Häremot hav från företrädare för kortfilmpro

duktionen invänts, att detta villkor skulle från statsbidrag utesluta sådan

svensk film, där dialogen till övervägande del föres på utländskt språk, exem

pelvis en i utlandet upptagen dokumentärskildring eller en spelfilm om de

danska och norska flyktingarna i Sverige under andra världskriget. Då jag

finner det angeläget att i görligaste mån undvika föreskrifter, som kunna

innebära en begränsning i de svenska producenternas handlingsfrihet, för

ordar jag, att något villkor om inspelning på svenska språket icke uppställes.

Utredningen har vidare föreslagit det ytterligare villkoret, att ateljéupp

tagningarna skola ha skett här i landet. Från de nyssnämnda företrädarna

föi koitfilmproduktionen har däremot anförts, att begreppet ateljéupptagning

är ägnat att föranleda vissa tolkningssvårigheter. För egen del anser jag,

att jämväl detta villkor utan olägenhet kan uteslutas.

3 §. I denna paragraf stadgas bl. a. att det skall tillkomma statens bio

grafbyrå att pröva om en film är svensk.

I instruktionen för byrån finnas upptagna bestämmelser om besvär över

byråns beslut. Enligt bestämmelserna skall talan fullföljas hos Kungl. Maj:t.

Någon besvärsbestämmelse erfordras salunda ieke i bidragsförordningen.

Av utredningen har föreslagits, att biografbyrån skall, sedan en film för

klarats vara svensk, göra anteckning härom på sådant av byrån utfärdat till

ståndskort, varom stadgas i 7 § förordningen den 22 juni 1911 angående bio

grafföreställningar. Biografbyrån skulle därjämte underrätta länsstyrelserna

och de myndigheter, som ombesörja uppbörd av nöjesskatt, om sådan fast

ställelse. Mot detta stadgande har biografbyrån, på sätt framgår av den

tidigare lämnade redogörelsen, framställt vissa erinringar. Då stadgandet

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 142.

lämpligast har sin plats i en tillämpningsförfattning, torde det böra uteslutas

ar b i d r agsfö r o r d n i n g e n. Jag torde få återkomma till frågan i senare sammanhang.

4 §. Utredningens förslag att bidrag icke skall utgå för film, som understiger

2 000 meter, bär mött gensaga från några håll. Sålunda har i den av

företrädare för kortfilmproduktionen ingivna skrivelsen gjorts gällande, att

statligt stöd borde utgå också till olika filmkategorier under angivna

längd, såsom barnfilm, novellfilm, konstnärlig experimentfilm samt dokumentärfilm

av varierande slag.

Frågan om statsstöd till svensk film har väckts mot bakgrunden av den

svenska spelfilmproduktionens ekonomiska förhållanden. Den närmast aktuella

angelägenheten är att bereda denna del av filminspelningsverksamhéten

ekonomiskt gynnsammare förutsättningar än tidigare. Indirekt betyder ett

stöd åt långfilmproduktionen även ett stöd åt kortfilmen, som i väsentlig

mån är avhängig av tillgången till svensk långfilm för sin visning på biograferna.

Vid sådant förhållande och då frågan om ett direkt stöd åt kortfilmproduktionen

ej lämpligen kan beaktas i förevarande sammanhang, finner

jag mig böra godtaga utredningens förslag. Beträffande barnfilmen vill jag

särskilt framhålla, att frågan om stöd åt denna för närvarande är föremål för

utredning av 1949 års filmkommitté. Slutligen må i anledning av vad kortfilmrepresentantema

anfört bär erinras om de icke oväsentliga statsanslag,

som under en följd av år ställts till statsorgans eller organisationers förfogande

för framställning i direkt samarbete med producentföretagen av

social, ekonomisk och för utlandsvisning lämplig dokumentär- och upplysningsfilm.

Av biografbyrån har anmärkts, att stadgandet om filmens längd avsågo endast

bredfilm. En motsvarande gräns borde fastställas även för smalfilm.

Detta har beaktats i departementsförslaget genom att för smalfilm införts

gränsen 800 meter-, vilken motsvarar 2 000-metersgränsen för bredfilm.

6 §. Första stycket i förevarande paragraf ansluter sig till vad utredningen

föreslagit. Därutöver har ansetts lämpligt att meddela föreskrift

om tiden då producentbidrag skall erläggas av biografägaren. I detta avseende

förordas, att samma tidsbestämmelser skola gälla sonr för erläggande

av nöjesskatten till vederbörande uppbördsmyndighet,

I andra stycket ha intagits bestämmelser om vad producenten har att

iakttaga, om biografföreställningens anordnare underlåter att rätteligen erlägga

bidrag. Producenten bör i sådant fall kunna vända sig till vederbörande

länsstyrelse för att utbekomma bidraget. Den tid, inom vdken producenten

för att bevara sin rätt mot staten skall göra framställning till länsstyrelsen,

bör — såsom i yttranden från statskontoret och överstathållariimbetet

framhålles — vara tämligen kort. Statskontoret liar föreslagit en

månad, räknat från tiden för filmvisningens avslutande, medan överståthållar
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ämbetet uttalat sig för tre månader från dagen för biografföreställningen,

iör egen del förordar jag, att tidsfristen bestämmes till sex månader räknat

från den tidpunkt då bidraget enligt den i 6 § första stycket meddelade före

skriften skall lia erlagts av biografföreställningens anordnare till producenten

eller dennes ombud.

Ikraftträdande och giltighetstid. Förordningen bör, såsom förut angivits,

tiäda i ki af t den 1 juli 1951 och gälla tills vidare intill utgången av juni må

nåd 1955. Jag är ense med utredningen om att förordningen bör äga till

lämpning även å svenska filmer, som haft premiär före förordningens ikraft

trädande, om de visas efter denna tidpunkt. Som en konsekvens härav kom

mer, då förordningen framdeles upphör, bidrag icke att utgå för visningar

under tiden därefter, även om filmen haft premiär före utgången av förord

ningens giltighetstid.

Statsverkets kostnader för stödet till filmproduktionen kan enligt utred

ningens beräkningar uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per

år. För budgetåret 1951/o2 räknas med en något mindre belastning av statskassan

med hänsyn till att filmproduktionen inte kunde antagas bli omedelbart

åtei upptagen i full omfattning efter hävandet av det nuvarande film

stoppet. Utredningen förordar, att ett belopp av 2 miljoner kronor anvisas

som förslagsanslag på riksstaten för budgetåret 1951/52.

Riksräkenskapsverket bär förklarat sig kunna godtaga, att länsstyrelsen

från ett för statsbidraget anvisat förslagsanslag omför till inkomsttiteln för

nöjesskatt do belopp, avseende statsbidrag, som genom biografägarnas för

sorg utgå till de foidragsberättigade producenterna. En reservant i riksräkenskapsverket

har dock ansett, att det ur budgettekniska synpunkter borde

övervägas, huruvida man icke kunde låta sig nöja med att å inkomsttiteln

för nöjesskatt redovisa den till statskassan faktiskt inflytande skatten.

För egen del anser jag den i sistnämnda uttalande ifrågasatta anordningen

vara att föredraga. I princip synes det vara olämpligt att från ett utgifts

anslag på riksstaten överföra medel till en skattetitel, vilket skulle bli följ

den, om utredningens förslag följes. Biträdes den alternativa linjen komma

visserligen statens utgifter i anledning av producentbidragen ej till uttryck

i budgeten. Å andra sidan kan genom en särskild redovisning av nöjesskatten

för svensk film i räkenskaperna nämnda utgifter lätt framräknas och upp

gift därom kan av riksräkenskapsverket lämnas i samband med den årliga

inkomstberäkningen. De utbetalningar av bidrag direkt från länsstyrelser till

producenter, som ibland kunna förekomma, torde böra ske från inkomsttiteln.

Jag föreslår sålunda, att något utgiftsanslag icke anvisas för ifråga

varande ändamål.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande

av det anförda, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förenämnda förslag till

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

1) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt

2) förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut

visar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Berggren.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Bihang.

UPPLYSNINGAR OM FILM- OCH BIOGRAFBRANSCHEN

I SVERIGE.

En sammanställning av sekreteraren i 1950 års filmutredning Erik Skoglund.

Biografväsendet.

Första gången film visades i Sverige torde ha varit 1896 i samband med en

industri- och slöjdutställning i Malmö. Till eu början exploaterades filmen av

ambulerande förevisare och det dröjde ända till 1902, innan Sveriges första biograf

öppnades i Stockholm. Filmvisningens egentliga genombrott i vårt land kan hänlöras

till perioden 1905—1910.

Biografverksamheten i Sverige är en fri näring utan inslag av kommunal eller

.statlig företagskontroll. Här bortses sålunda från priskontrollen på biljettpriserna

liksom från de av brandskydds- och ordningshänsyn motiverade bestämmelser

angående biografer och filmförevisningar som är meddelade i en förordning

den 3 juni 1932 (nr 179; ändr. 272/1934).

Möjligheterna att starta nya biografer, som för sin repertoar önskar disponera

svensk film, är dock inskränkta genom en av branschorganisationerna inom filmoch

biografnäringen omhänderhavd kontroll över nyetablering av biografrörelse.

Kontrollen inrättades genom en den 3 september 1941 träffad överenskommelse

mellan Sveriges biografägareförbund, å ena sidan, samt samtliga producenter och

distributörer av svensk film inom landet, å den andra. Efter tillkomsten år 1942

av Föreningen Sveriges filmproducenter utformades överenskommelsen till ett

den 21 december 1942 mellan biografägareförbundet och filmproducentföreningen

slutet avtal angående nyetablering och illojal konkurrens, vilket avtal den 26 mars

1944 ersatts av ett nu gällande, i huvudsak likalydande avtal mellan de båda

sammanslutningarna. Genom ett den 3 april 1946 mellan desamma samt Folkets

husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening ingånget till‘äggsavtal

har de båda sistnämnda organisationerna anslutits till 1944 års avtal,

vilket i samband därmed jämkats i vissa hänseenden.

Förevarande avtal avser dels nyetableringskontroll, dels illojal konkurrens.

Begreppet nyetablering inbegriper följande tre fall:

1. öppnande av ny biograf och återöppnande av biograf, som varit nedlagd

under minst två på varandra följande år.

2. Ökning av antalet platser i biograflokal, vars platsantal förut ej överstiger

200, till mer än det dubbla och i biograflokal, vars platsantal förut överstiger

200, med mer än 200.

3. överflyttande av biografrörelse från en lokal till en annan.

Med illojal konkurrens förstås enligt avtalet — förutom vad som enligt lag

eller enligt inom biografbranschen rådande sedvänja är att hänföra till illojal

konkurrens vidtagande av åtgärd från företagares sida, t. ex. erbjudande av

nögre hyra eller dylikt, för att komma i besittning av biograflokal, i vilken bedrives

eller omedelbart förut bedrivits biografrörelse av annan, som icke förverkat

sin hyresrätt och som önskar fortsätta sin rörelse.

Frågor enligt avtalet skall bedömas av en prövningsnämnd. I vissa fall kan

emellertid av prövningsnämnden avgjorda ärenden hänskjutas till omprövning

av en skiljenämnd.

Vid prövning av nyetableringsärenden skall enligt avtalet avseende i främsta

rummet fästas vid nyetableringens behov. Hänsyn må därjämte tas till de näringspolitiska

förutsättningarna samt till sökandens personliga och ekonomiska förut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

sättningar för rörelsens bedrivande. Avtalet föreskriver förpliktelse för producentföreningens

medlemmar att ej öppna eller underhålla affärsförbindelser med biograf,

innan densamma godkänts i den ordning som stadgas i avtalet, eller med

biografföretag, som befunnits ha åsidosatt bestämmelserna om nyetablering eller

gjort sig skyldig till illojal konkurrens. Detta innebär sålunda, att biografägare

som förfarit i strid mot enligt avtalet fattat beslut utsättes för leveransbojkott

i fråga om svensk film och detta ej bara för den biograf, varom särskilt varit

fråga, utan även för andra av honom innehavda biografer. Utländsk film kan en

dylik bojkottad biograf dock erhålla, enär de utländska filmbolagen och deras

svenska representanter inte är anslutna till nyetableringsavtalet. Emellertid anses

det vara mycket svårt att med ekonomisk framgång driva en biografrörelse

utan tillgång till svensk spelfilm, i varje fall på andra håll än i de största städerna.

Antalet biografer uppgick den 1 januari 1950 till 2 549. Biografföreställningar

gavs vid samma tidpunkt på 1 843 orter. Motsvarande siffra den 1 januari 1949

var 1 820.

Biografernas gruppering efter antalet föreställningar framgår av nedanstående

tablå:

Antal biografer

Antal föreställningar

1/1

1939

1/1

1946

1/1

1947

1 1

1948

1 1

1949

1/1

1950

356

409

407

403

406

402

98

148

163

156

160

174

III 74 » » .................................

208

343

360

373

377

381

IV 3 1 » » .................................

1 071

1 343

1 343

1 395

1 395

1 479

264

173

168

138

127

96

52

25

21

24

19

17

Summa

2 049

2 441

2 462

2 489

2 484

2 549

Av biograferna inom grupp I ligger ca 40 % i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Hela antalet åskådarplatser på biograferna var den 1 januari 1950 ca 625 000,

varav ca 40 % faller på biograferna i städerna. Antalet platser i Stockholm, Göteborg

och Malmö var 52 825, 16 548 och 8 878. Det beräknas, att drygt en miljon

svenskar varje vecka ser film på biograferna.

Någon statistik över biopublikfrekvensens växlingar år efter år i hela landet

föres inte. Däremot redovisar Stockholm, Göteborg och Malmö varje kvartal — i

samband med sin nöjesskattestatistik — uppgifter om antalet utlämnade biljetter

vid bl. a. biografföreställningar. Dessa uppgifter ligger till grund för efterföljande

sammanställning, som ger en bild av besöksvariationerna på biograferna i de tre

städerna under åren 1945—1950.

Antal utlämnade biografbiljetter i

År Stockholm Göteborg Malmö

1945 15 400 766 5 559 632 2 633 153

1946 ...... 13 446 239 5 155 635 2 805 605

1947 . ... 15 188 205 5 962 861 2 857 867

1948 ... 14 215 440 5 591 516 2 730 485

1949 14 410 062 5 686 274 2 751 920

4—lss 5i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 142.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Antal utlämnade biografbiljetter i

År

Stockholm

Göteborg

Malmö

1 kv.

1949

4113 559

1 792 615

841 849

2 kv.

»

3 122 243

1 011 228

526 195

3 kv.

»

2 578 942

1 123 792

474 651

4 kv.

4 595 318

1 758 639

909 225

1 kv.

1950

4 057 667

1 746 425

807 678

2 kv.

2 963 283

1 029 525

498 414

3 kv.

»

2 475 779

1 062 539

481 456

Anmärkas bör, att biografverksamheten till följd av en lönekonflikt i stort sett

låg nere under en del av år 1946, beträffande Stockholm och Göteborg under

tiderna 15 maj—3 september resp. 17 juni—2 september. Malmö hade ett motsvarande

biografstopp under tiden 22 oktober—12 november 1945. En annan omständighet

att beakta i detta sammanhang är den skärpta nöjesskatten för biografföreställningar

fr. o. m. den 2 februari 1948 och den i samband därmed vidtagna

höjningen av biljettpriserna på biograferna.

Genomsnittspriset (kr.) för samtliga försålda biografbiljetter vid olika tider

framgår av

nedanstående tabell,

som tillhandahållits

av Sveriges

biograf äga re

förbund:

Brutto

Skatt

Netto

Före

den

1 juli 1940 .....

......... 1: 10

0: 10

1: —

Efter

»

» » 1940 .....

......... 1:30

0: 24

1: 06

»

»

16 mars 1942 .....

......... 1:50

0: 30

1: 20

»

2 febr. 1948 .....

......... 1: 95

0: 73

1: 22

Sveriges biografnät är ett av de mest utvecklade i världen. En av UNESCO

under år 1950 publicerad översikt rörande biograftätheten i olika länder placerar

sålunda Sverige med 105 biografsittplatser per tusen invånare på fjärde platsen.

Tätplaceringarna skulle innehas av följande länder:

Monaco .....................

.............. 190 platser

Australien...................

.............. 182 »

Nya Zeeland ...............

.............. 149

Sverige .....................

.............. 105 »

Storbritannien...............

............. 84 »

USA.........................

............. 83 »

Enligt samma UNESCO-översikt skulle för jordens befolkning på 2 300 miljoner

människor finnas inte mindre än 44 miljoner sittplatser på biograferna — en

siffra som visar vilken världsomspännande faktor filmen har blivit under sin halvsekellånga

tillvaro.

Vilka äger biograferna?

Svaret ges i tabellen på nästa sida. Den visar, att 51 % av landets biografägare

per den 1 januari 1950 utgjordes av enskilda personer och privata aktiebolag,

återstoden eller 49 % av föreningar och andra sammanslutningar. I tabellen redovisas

även januarisiffrorna för 1939, 1945, 1948 och 1949.

Även om den största kategorin biografägare utgöres av enskilda personer,

äges eller kontrolleras dock majoriteten biografer, som ger minst 8 föreställningar

i veckan, av de i tabellen redovisade aktiebolagen. Utvecklingen inom den svenska

biografbranschen visar en tendens till sammanslagning av smärre biografföretag

till större, enhetligt ledda biografkedjor. För närvarande finns ett tjugutal sådana

kedjor, flertalet ägda av eller lierade med producentföretag. Genom att på

detta sätt förvärva kontrollen över flera biografer har de svenska filmproducen
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

51

Kategori biografägare

Antal biografägare

1/1

1939

1/1

1945

1/1

1948

1/1

1949

1/1

1950

423

66

112

65

37

703

416

91

167

80

89

843

433

93

213

102

145

986

413

94

188

113

141

949

406

94

198

127

152

977

Privata aktiebolag ................................................

Folkets-husföreningar .............................................

Nykterhetsföreningar .............................................

Andra föreningar eller sammanslutningar ..................

Summa

terna dels velat tillförsäkra sig ett visst minimiantal visningsmöjligheter för de

framställda filmerna i syfte att i möjligaste mån nedbringa de ekonomiska risker,

som är förbundna med produktionsverksamheten, dels ock sökt stärka den ekonomiska

grundvalen för denna verksamhet genom intäkter från biografrörelsen. Till

följd härav blir den mest betydelsefulla uppdelningen ej den som görs efter

ägandeformen utan uppdelningen på två kategorier biografägare, å ena sidan sådana

med egen filmproduktion och å andra sidan sådana som saknar tillgång

därtill.

Främst bland de kombinerade filmproduktions- och biografföretagen står AB

Svensk Filmindustri med 95 biografer. Ett nästan lika biografrikt företag är

AB Europa Film, som direkt och indirekt förfogar över 85 biografer. Europa Film

äger 11 stockholmsbiografer och driver dessutom landet runt ett intimt samarbete

med Svenska Förenade Biograf AB, som disponerar 49 biografer, och AB Stjärnbiograferna

som har 25. Sandrewkoncernens biografer uppgår till 36, därav 15

i Stockholm. Av filmproducenterna har vidare Svenska AB Nordisk Tonefilm,

vilket äges av Sveriges Folkbiografer AB, Folkets husföreningarnas riksorganisation,

Landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund stöd av de med

Sveriges Folkbiografer AB samarbetande ca 560 föreningsbiograferna.

Omfattningen av filmproducenternas förbindelse med biografbranschen belyses

i en på nästa sida intagen sammanställning1 av ägandeförhållandena i början av år

1950 beträffande biograferna i landets större städer. Fördelningen som är procentuell

har uträknats på grundval av biografernas veckokapacitet, varmed här förstås

de under en veokoperiod tillgängliga biografsittplatserna. Talet för veckokapaciteten

har fåtts genom att biografernas sittplatsantal multiplicerats med antalet

föreställningar per vecka.

Av sammanställningen framgår, att producenterna äger en betydande del av

biografkapaciteten i så gott som alla större städer och att huvuddelen av övriga

biografer innehas av ägare med flera biografer.

Det övervägande flertalet mera betydande biografägare tillhör en år 1915 bildad

intresseorganisation, Sveriges biograf ägareförbund. De till förbundet och dess

kretsföreningar anslutna biografägarna representerar inemot 60 % av landets biografer.

Andra organisationer med intressen inom biografväsendet är Folkets husföreningarnas

riksorganisation och Ordenshusens riksförening. Föreningar anslutna

till den förstnämnda riksorganisationen och med den samarbetande organisationer

drivor sammanlagt ca 560 biografer och medlemmar i den sistnämnda tillhopa ca

175. Härjämte må nämnas, att biografrörelse bedrives i omkring 500 ordenshus,

1 Gjord av Nyetableringssalckunniga med ledning av ett inom Filmägarnas kontrollförening

fört. register.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts •proposition nr 142.

Procentnell fördelning av biografernas yeckokapacitet i de större

städerna efter ägandeförhållanden.

Stad

Biografer

helt eller till

minst 50 %

ägda av film- producenter

Biografer

tillhörande

biografkedjor

ägda av icke- filmprodu- center

Övriga

biografer

Stockholm ................................

53

32

15

Göteborg ......................................

35

52

13

Malmö ....................................

62

35

3

Norrköping ...............................

53

46

i

Hälsingborg .............................

57

42

1

Örebro ...............................

61

39

Uppsala..................................

38

59

3

Borås......................................

52

Västerås....................................

38

58

4

Linköping .............................

45

52

3

Eskilstuna................................

48

52

Gävle.............................

57

Jönköping.................................

82

18

Karlstad..............................

41

55

4

Halmstad ......................

33

62

5

Lund ..............................

57

Karlskrona ....................

26

68

6

Karlskoga ..........................

100

Kalmar ......................

36

62

2

Sundsvall ..................

46

54

Landskrona .....................

26

74

Motala ....................

100

Södertälje .....................

31

69

Kristianstad ..................

49

48

3

Uddevalla......................

23

77

Trollhättan .....................

61

39

Östersund.....................

22

73

5

av vilka ca 300 är uthyrda till enskilda biografägare. De större folkets hus- och

lOGT-biograferna är som regel även medlemmar i biografägareförbundet. Folkets

husföreningarnas riksorganisation samt vissa Folkets husföreningar har en gemensam

affärsorganisation, Sveriges Folkbiografer AB, som dels själv driver ett

mindre antal egna biografer, dels ock försäljer biografmaskiner, inredningar m. m.

för biografrörelser samt hjälper folkrörelsernas biografer med krediter.

I detta sammanhang må erinras om vissa statliga intressen i samband med

biografväsendet, vilka tagit sig uttryck i beskattning av biografföreställningar

samt i filmcensur.

Nöjesskatten för biografföreställningar. Enligt förordningen om nöjesskatt den

21 december 1945 (nr 823) med däri genom förordning den 30 januari 1948 (nr 24)

fr. o. m. den 2 februari 1948 genomförda ändringar utgår nöjesskatt för biografföreställning

med 30 % å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad, om

biljettpriset icke överstiger en krona, och eljest med 30 % av en krona och 45 %

av återstoden av biljettpriset. Motsvarande skattesatser för biografföreställning

ytgj°r(ie före den år 1948 vidtagna ändringen 15 och 30 %. Nämnda ändring

innebär vidare, att medan dessförinnan nöjesskatten genomgående fördelades med

hälften till staten och hälften till vederbörande kommun, nöjesskatten för biografföreställning

efter ändringen fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel

till kommunen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Den statliga nöjesskatten har efter de år 1948 beslutade ändringarna kommit

att bli en ej obetydlig inkomstkälla för statsverket. Den till statsverket under de

senaste budgetåren inlevererade skatten framgår av efterföljande sammanställning

(miljoner kronor).

1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50

17-38 18-05 18-06 16-70 26-73 43-65 45-89

Någon särskild statistik över den från biografföreställningarna härflytande andelen

av de totala statliga nöjesskatteintäkterna föres inte. Från riksräkenskapsverket

har emellertid meddelats, att den ungefärliga storleken av denna andel

per budgetår skulle kunna uppskattas till bortåt 2h före 1948 års skatteskärpning

(=11—12 miljoner kronor) och till bortåt 5/« (= 36—37 miljoner kronor)

efter skärpningen.

Filmcensuren. Jämlikt förordningen den 22 juni 1911 (nr 71, ändrad 703/1939)

angående biografföreställningar är all film, som är avsedd för offentlig förevisning

inom landet, underkastad särskilda granskningsföreskrifter. Granskningen

(filmcensuren), som handhaves av statens biografbyrå, företages förutom av utrikespolitiska

och militära skäl för att förhindra spridning av filmer eller avsnitt

av filmer, som kan anses förråande, upphetsande eller rättsförvillande. Det

åligger vidare biografbyrån att pröva de godkända filmernas lämplighet för barn

under 15 år.

För verkställd granskning utgår granskningsavgift efter viss taxa. Därjämte

erlägges en stämpelavgift av 1 krona för varje meddelat tillståndsbevis (censurkort).

Statsverkets nettoöverskott å biografbyråns verksamhet under budgetåret

1949/50 utgjorde i runt tal 196 000 kronor, varav 20 000 kronor belöpte på stämpelbeläggningen.

Filmproduktionen.

För inspelning av filmer står för närvarande följande ateljéanläggningar till

förfogande inom eller i närheten av huvudstaden, nämligen AB Svensk Filmindustris

ateljéer vid Råsunda, AB Europa Films ateljéer vid Sundbyberg och i

Stockholm (Östermalmstorg), Sandrewkoncemens ateljéer på Lästmakargatan och i

f. d. Novillavarietén på Djurgården samt på Gärdet, vidare en Folkrörelsernas

filmorganisation (Filmo) tillhörig ateljé på Jungfrugatan, Film AB Imagos ateljé

i Stocksund och AB Kinocentralens ateljé inom Svea artilleriregementes tidigare

etablissemang vid Valhallavägen. Ateljéerna kan hyras av produktionsföretag,

som saknar ateljéanläggningar.

För producenter av svenska långfilmer samt ateljéföretag, som inspelar sådana

filmer, har år 1942 bildats en sammanslutning, Föreningen Sveriges filmproducenter,

med uppgift att främja medlemmarnas gemensamma ekonomiska intressen.

Föreningen har för närvarande 19 medlemmar. För handläggning av olika arbetsuppgifter

har inom föreningen bildats fyra sektioner, nämligen en för produktionsfrågor,

en för ateljéfrågor, en för import- och exportfrågor samt en för filmuthyrning

jämte biograf- och reklamfrågor.

Av tablån på nästa sida framgår, att de under femårsperioden 1945/46—1949/50

premiärsatta svenska långfilmerna framställts av 34 olika producenter. Av dessa

har emellertid endast 7 bedrivit en på samtliga fem säsonger fördelad verksamhet,

under det att inte mindre än 14 producenter framställt blott en enda film. Som

jämförelse må nämnas, att antalet premiärsatta svenska långfilmer under de åtta

tidigare spelåren 1937/38—1944/45 uppgick till 27, 27, 34, 32, 36, 37, 43 och 39.

Enligt en i SOU 1942:36 (s. 19) lämnad uppgift omfattade den svenska produktionen

under 1930-talets första hälft i genomsnitt 22 filmer per år. Som av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Antalet premiärsatta svenska långfilmer under de fem spelåren 1945/46- 1949/50

och filmernas fördelning på olika producenter.

Producent

Antal filmer

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

1949/50

Summa

1. Ahrle-Film AB.....................

1

l

2. Artfilm AB ........................

_

1

1

3. Atena Film AB.....................

1

_

1

4. Produktion S. Bauman .........

3

2

2

1

1

Q

5. AB Centrumfilm ...............

_

1

1

1

3

6. AB Europa Film ..................

6

7

5

5

4

27

7. Film AB Imago ..................

—

1

2

1

1

5

8. Film AB Lux .....................

5

2

7

9. Filmo (Folkrörelsernas Filmor-

ganisation)...........................

1

1

1

_

3

10. ÄB Films ...........................

_

1

_

1

11. AB Fribergs Filmbyrå............

2

2

2

2

2

10

12. Hagberg, R.........................

—

1

_

1

13. Ivarsson, Inge .....................

—

_

3

1

1

5

14. AB Kinocentralen ...............

_

_

1

1

15. AB Kungsfilm.....................

4

3

3

2

1

13

16. Monark Film AB..................

1

2

2

5

17. Nygren, S............................

—

1

i

18. AB Rex Film .....................

1

1

_

2

19. Produktion A. Sandrew .........

2

2

5

3

8

20

20. AB Stella Film.....................

1

__

1

21. Studio Film AB ..................

_

1

1

2

22. AB Sveafilm.......................

1

3

2

1

7

23. Svenska AB Förenade Filmar.

tister (Saffafilm)..................

1

_

_

_

i

24. Svenska AB Nordisk Tonefilm

—

_

2

3

2

7

25. AB Svensk Filmindustri.........

4

5

4

4

4

21

26. Svensk Journalfilm AB .........

_

_

1

1

27. AB Svensk Talfilm...............

2

2

2

1

7

28. Sveriges Folkbiografer AB......

—

1

1

_

2

29. AB Tebefilm .................

1

_

_

1

30. AB Terrafilm .....................

3

1

2

3

3

12

31. AB Thermaenius Film............

_

1

1

32. Waldekranz, R..................

_

_

1

1

33. Wesslén, S....................

_

_

1

1

34. AB Wivefilm ...................

2

1

1

—

1

5

Samtliga filmer

41

41

41

31

32

186

Antal producenter

18

21

19

15

15

-

de nyss redovisade siffrorna framgår, ökade medelantalet under femårsperioden

1937/38—1941/42 till 31 och. under de tre därpå följande spelåren till 40. Medeltalet

under femårsperioden 1945/46—1949/50 var 37. Under denna periods två

sista år nedgick årsantalet filmer från 41 till resp. 31 och 32.

Av de under femårsperioden 1945/46—1949/50 inspelade filmerna — sammanlagt

186 kan 55 % hänföras till en grupp omfattande de tämligen lätt avgränsbara

innehållskategorierna fars, lustspel, komedi, operettfilm och äventyrsfilm

(inklusive 6 av de 8 under perioden inspelade filmerna av typen »barn- och ungdomsfilm»).

Den andel som motsvarande grupp av filmer utgjorde av de 156

filmerna under de fem spelåren 1937/38—1941/42 var — så långt en i SOU

1942: 36 (s. 19) redovisad kategorisammanställning ger vid handen — 75 %,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Distributionsväsendet.

Biografernas filmförhyrning sker från de i landet verksamma filmdistributörerna.

Filmuthyrningen är helt förlagd till Stockholm och bedrives dels från

självständiga distributionsbyråer — filmbyråer — vilka i främsta rummet uthyr

filmer av utländskt ursprung, dels från särskilda uthyrningsavdelningar vid företag

som själva framställer långfilmer inom landet. Vanligen tillgår uthyrningen

så att biografägarna med filmleverantörerna tecknar leveranskontrakt, i vilka biografägarna

förbinder sig att från viss distributör uttaga ett angivet minimiantal

filmprogram, som distributören offererat eller kommer att offerera under spelåret.

Med filmprogram avses i detta sammanhang en långfilm jämte erforderlig

fyllnadsfilm, allt till en sammanlagd filmlängd av omkring 2 700 meter. För att

säkerställa säsongbehovet och skapa omväxling i repertoaren brukar flertalet biografägare

ingå dylika leveransavtal med flera filmdistributörer. I allmänhet går

en svensk långfilm ut i 15—20 kopior, medan motsvarande siffra för de utländska

långfilmerna ligger omkring 4—5.

För de förhyrda filmprogrammen betalar biografägaren en filmhyra, vilken utgår

med viss procent av de influtna bruttobiljettintäkterna efter avdrag för nöjesskatten.

I allmänhet är filmhyran något högre för svensk film än för utländsk.

Den varierar mellan 25 och 50 %\ den sistnämnda procentsatsen lär dock endast

exceptionellt publikdragande utländska filmer ha uppnått. För svensk film utgör

hyran i genomsnitt omkring 38 %\ på ett stort antal platser ute i landet debiteras

30—35 %.

Biografägarna har vidare att till filmdistributörerna erlägga en viss del av försäkringsavgifterna

för filmkopian samt kostnaderna för rekvirerat reklammaterial.

Distributionsföretagens verksamhet omfattar, bl. a., ackvisition och uthyrning,

ofta med tillhjälp av särskilda filmresande, textning av utländska filmer, distribution

av uthyrda filmer, publicitet och annonsering. Såsom ersättning för distribution

av svensk film tillgodoräknar sig distributionsföretagen 12 å 20 % å filmhyrorna,

medan motsvarande siffror för utländsk film synes ligga väsentligt högre

och ej sällan torde uppgå till eller överskrida 40 %. Klart är, att i de fall da producenten

själv är distributör eller äger intressen i distributionsföretaget det i ej

ringa mån kommer att vara en fråga av bokföringsteknisk natur huru stor del av

filmhyran som skall gottgöras den ena eller den andra verksamhetsgrenen.

Av tablån på nästa sida framgår, att de svenska filmernas procentuella andel i

totalantalet utsläppta filmer under spelåren 1945/46—1949/50 utgjorde 12,6 %.

Som jämförelse kan nämnas, att motsvarande svenska andel under de tio åren

1931—1940 (jämför statistik i SOU 1942: 36, s. 13) var 8,2 %. USA har under

den ifrågavarande femårsperioden representerat 60,6 %, närmast följd av Sverige

med 12,6 %. Därefter kommer England (10 %), Frankrike (7,7 %) samt Danmark

och Italien med vardera 1,7 %. Förhållandet mellan svensk och utländsk film är

emellertid i intäktsavseende en annan. Erfarenhetsmässiga och statistiska iakttagelser

ger sålunda vid handen, att svensk film genomsnittligt sett spelar in omkring

en tredjedel av den totala omsättningen på biograferna.

Enligt en av UNESCO sommaren 1950 publicerad översikt uppgick den årliga

världsproduktionen av filmer omkring år 1948 till mer än 1 600, därav drygt

1 200 stora spelfilmer. Jämför man de där lämnade uppgifterna angående produktionsfördelningen

de olika länderna emellan vid samma tidpunkt med de nyss

återgivna siffrorna angående filmfördelningen pa den svenska marknaden, visar

det sig, att av den årliga USA-produktionen (ca 430 filmer) omkring 40 % vunnit

avsättning i Sverige. Inemot hälften av den engelska årsproduktionen (ca 70

filmer) och ungefär fjärdedelen av den franska (ca 106 filmer) skulle ha nått

Sverige men endast ringa delar av tysk, italiensk och (ivrig europeisk filmproduktion.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Förhållandet mellan antalet premiärsatta svenska och utländska filmer på

Sveriges biografer under de fem senaste spelåren.

Länder

Antal filmer

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

1949/50

Argentina ....................................

1

1

Australien .............................

1

Belgien ...................................

1

1

1

3

Danmark .................................

8

5

3

6

England.............................

24

26

32

31

35

Finland ...............................

Frankrike ...............................

15

1

20

26

1

28

1

25

Italien..............................

1

3

5

10

6

Kanada .............................

Mexiko ................................

2

1

1

2

1

Norge...................................

1

1

1

2

2

Polen ...............................

_

i

Ryssland ..........................

8

4

8

2

Schweiz ........................

1

1

1

1

Tjeckoslovakien ....................

_

1

4

Tyskland ........................

_

3

4

6

5

Ungern ............................

1

1

i

USA ...........................

Österrike ......................

203

159

194

2

154

3

183

1

Summa

264

223

282

249

269

Sverige ........................

41

41

41

31

32

Summa svensk och utländsk film........

305

264

323

280

301

Två sammanslutningar finns inom det svenska filmdistributionsväsendet, nämligen

Sveriges filmuthyrareförening u.p.a. och Filmägamas kontrollförening

u. p. a. Den första är en allmän intresseförening, medan den sistnämnda har till

uPP§ift för de anslutna medlemmarnas räkning kontrollera biografintäkterna

på olika sätt, bl. a. genom att omhänderha biljettdistributionen till biograferna.

Medlemmarna i dessa föreningar är 11 svenska filmproducenter och distributionsföretag,

8 representanter för amerikanska filmbolag, en representant för ett

engelskt filmföretag samt en representant för de samordnade amerikanska filmintressena.

Stockholm i november 1950.

Stockholm 1951. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte i ämne s. 1 i texten
  2. SU 1951:162 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte i ämnet väckta motio s. 1 i texten