Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

1951-03-16 · 187 sidor, varav 182 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 182 av 187 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:159, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms

slott den 16 mars 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till ,

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

4) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

'' Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås åtskilliga ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen

i syfte att förenkla förfarandet vid lantinäteriförrättningar. Härigenom

avses att vinna en icke obetydlig ökning av lantmäteriorganisationens

kapacitet. Lagändringarna innebära bl. a., att de av överlantmätarna utfärdade

förordnandena för lantmätare att verkställa förrättning enligt jorddelningslagen

och fastighetsbildningslagen skola avskaffas. Vissa lättnader

i fråga om kungörande av lantmäteriförrättning förordas. Vidare innebär

förslaget, att det ovillkorliga kravet på att gode män skola biträda vid vissa

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr ISO.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

förrättningar avskaffas. Likaså förordas, att den nu obligatoriska protokollsjusteringen

skall upphöra. Enligt förslaget skola även andra förrättningar

än avstyckningsförrättningar kunna avslutas annorledes än å sammanträde

med sakägarna. Vissa lättnader föreslås i reglerna om utlämnande av handlingar

och karta. Propositionen innehåller tillika det förslaget, att avstyckningsförrättningar

och vissa i 20 kap. jorddelningslagen omförmälda förrättningar,

såsom gränsbestänmings-, ägoutbytes- och servitutsutbrytningsförrättningar,

skola kunna sammanföras till gemensam handläggning.

I syfte främst att underlätta jordbrukets yttre rationalisering föreslås vidare

i propositionen, att de materiella reglerna om ägoutbyte ändras. Dessa

ändringar innebära i huvudsak, dels att förutsättningarna för att ägoutbyte

skall få äga rum vidgas och dels att möjligheten att vid ägoutbyte utgiva

ersättning i penningar för bristande tilldelning av mark ökas.

Slutligen innefattar propositionen förslag om rätt för kommun att besluta

om dagtraktamente, reseersättning m. m. åt valmän för val av ägodelningsoch

vattenrättsnämndemän.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 3*26) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1, 3 och 4 §§, 3 kap. 1, 3, 4, 6, 7 och

9 §§, 7 kap. 1, 5, 6 och 8 §§, 8 kap. 1, 2 och 4 §§, 16 kap. 1, 2, 4 och 7 §§,

19 kap. 5—7, 10, 19, 21 och 22 §§, 20 kap. 6 § samt 21 kap. 3, 20, 36, 43 och

47 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 19 kap. 8 § och 20 kap. 2 §

samma lag skola upphöra att gälla, dels ock att i lagens 8 kap. skall införas

en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

1 §•

Laga skifte förrättas efter därtill Laga skifte förrättas av distriktserhållet

förordnande av lantmätare lantmätaren i det lantmäteridistrikt,

med biträde av två gode män. där jorden är belägen. Är fråga om

skifte av jord inom två eller flera

lantmäteridistrikt, skall skiftet förrättas

av distriktslantmätaren i ett

av distrikten. Vid skiftet i dess helhet

eller vid handläggning av viss

därunder förekommande fråga skola

två gode män biträda lantmätaren,

om denne finner sådant erforderligt

eller sakägare det påyrkar.

Där vid — —----—--samma fråga.

Gode män skola ovillkorligeai närvara

vid handläggningen av de frågor,

som enligt 3 kap. förekomma till

behandling vid skiftets början, ävensom

under skiftets fortgång vid handläggningen

av följande frågor: be
1

Senaste lydelse, se beträffande 7 kap. 1 § SFS 1929:55, 7 kap. 8 S 1950:600, 8 kap. 1 6

1929: 55, 16 kap. 7 § 1935: 236, 19 kap. 5 § 1947: 700, 19 kap. 10 § 1950:182, 19 kap. 19 $ 1947: 700,

19 kap. 22 § 1935:236, 20 kap. 6 § 1929:55, 21 kap. 36 § 1946:827, 21 kap. 43 § 1950:182 och

21 kap. 47 § 1932:231.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

stämmande av skifteslagets omfång

och tillstånd till skifte, bestämmande

av gränserna kring skifteslagets ägor,

ägornas gradering samt bestämmande

av jämförelsetal, åsättande av värde

i penningar och uppskattning, varom

i 11 kap. 2 § andra stycket och

3 § sägs, ävensom bestämmande av

skyldighet alt utflytta och utvisande

av den provisoriska skiftesplanen.

Vid handläggningen av övriga un
-

Bestämmes, att gode män skola bi
-

der skiftes fortgång förekommande träda vid förrättningen i dess helhet

frågor skola gode män närvara, om eller vid viss åtgärd, skall sådant ej

någon delägare det påyrkar eller ock verka rubbning av vad därförinnan

lantmätaren finner biträde av gode under förrättningen lagligen beslutats

män erforderligt. Bestämmes på sätt eller verkställts.

nu sagts, att gode män skola biträda

vid förrättningen i dess helhet eller

vid viss åtgärd, där biträde icke enligt

tredje stycket ovillkorligen erfordras,

skall sådant ej verka rubbning

av vad därförinnan under förrättningen

lagligen beslutats eller

verkställts.

Biträde av — —-----teknisk art.

Vid förrättning — —----om förrättningsmän.

Förordnande för lantmätare att

förrätta laga skifte meddelas av vederbörande

överlantmätare. Ansökning

om dylikt förordnande göres

skriftligen och bör åtföljas av uppgift

om dels de ägor, vilkas delning

är i fråga, samt deras ägare, dels

ägare till mark, vilken gränsar till

nämnda ägor, dels innehavare av servitut,

vilkas rätt må vara beroende

av förrättningen, dels ock omförmälda

jordägares och servitutsinnehavares

postadresser.

Där fråga är om skifte av ägor inom

två eller flera län, göres ansök
-

Ansökning om laga skifte göres

skriftligen hos lantmätaren och bör

åtföljas av uppgift om dels de ägor,

vilkas delning är i fråga, samt deras

ägare, dels ägare till mark, vilken

gränsar till nämnda ägor, dels innehavare

av servitut, vilkas rätt må vara

beroende av förrättningen, dels ock

omförmälda jordägares och servitutsinnehavares

postadresser.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

5

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

ningen hos överlantmåtarcn i ett av

länen och meddelas förordnandet av

den överlantmätare, hos vilken ansökningen

sålunda göres.

4

Vet lantmätare, som erhållit förordnande

att förrätta laga skifte, att

emot honom finnes sådant jäv, som

omförmäles i 9 §, eller är han av andra

tjänstegöromål förhindrad att företaga

skiftet inom skälig tid, anmäle

sådant genast hos överlantmåtaren.

§•

Vet lantmätare omständighet föreligga,

som utgör jäv mot honom,

vare han skyldig att självmant genast

frånträda ärendet.

3 KAP.

1 §•

Innan laga -------ortens tidningar.

Härjämte åligge------av förrättningen.

Är någon delägare å okänd ort eller

så fjärran, att han ej kan bevaka

sin rätt vid skiftet, och är icke någon

förordnad eller eljest veterligen behörig

att för honom tala och svara,

åligge lantmätaren att för förordnande

av god man för den delägare göra

sådan anmälan, som avses i 11 kap.

4 § av lagen om förmynderskap.

Kungörelse och —-------—• ■— —

Är någon delägare a okänd ort eller

så fjärran, att han ej kan bevaka

sin rätt vid skiftet, och är icke någon

förordnad eller eljest veterligen behörig

att för honom tala och svara,

åligge lantmätaren att för förordnande

av god man för den delägare göra

sådan anmälan, som avses i 18 kap.

4 § föräldrabalken.

ill skifteslaget.

3 §•

Till de gode mån, som skola biträda

vid förrättningen, utfärde lantmätaren

kallelsebrev sist fjorton dagar

före sammanträdet; och böra helst de

kallas, som bo närmast förrättningsstället

inom eller utom lantmäteridistriktet.

Är god man hindrad genom

jäv eller laga förfall, sände han ofördröjligen

kallelsebrevet till närmast

boende god man, och har denne att i

stället infinna sig. Erinran om den

Skola gode män biträda, utfärde

lantmätaren kallelsebrev till dem sist

fjorton dagar före sammanträdet; och

böra helst de kallas, som bo närmast

förrättningsstället inom eller utom

lantmäteridistriktet. Är god man

hindrad genom jäv eller laga förfall,

sände han ofördröjligen kallelsebrevet

till närmast boende god man, och

har denne att i stället infinna sig.

Erinran om den god man åliggande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

god man åliggande skyldighet att i skyldighet att i fall, varom nu är

fall, varom nu är sagt, sända kallel- sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör

sebrevet vidare, bör i nämnda brev i nämnda brev intagas,

intagas.

4 §•

Kommer ej--------vederbörande därom.

Har lantmätaren------för sammanträdet.

Utebliver god — ---—• — •— närmast boende.

Utebliver sakägare-------uppkomna kostnader.

Utan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning,

som i detta kapitel sägs, må förrättning

företagas, därest samtliga sakägare

infinna sig.

6

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt, som förekommer vid varje

sammanträde under förrättningen. I

protokollet skola noga upptagas framställda

yrkanden och anförda skäl

samt grunderna för förrättningsmännens

beslut. Protokollet skall avfattas

i sammanhängande paragraf följd

för hela förrättningen och inom åtta

dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven

tid och plats uppläsas.

Protokollet skall förses med förrättningsmännens

underskrift samt jämväl

undertecknas av de delägare, som

närvarit vid sammanträdet; dock att,

där närvarande delägarna äro flera än

tio eller de eljest därom besluta, protokollet

skall å deras vägnar undertecknas

av två personer, vilka delägarna

därtill utsett. Den är utsedd,

som erhållit de flesta avgivna rösterna;

emellan lika röstetal skilje lotten.

Vägrar delägare sin underskrift, eller

förekommer anmärkning mot pro*okollet,

skall anteckning därom

ävensom om beslut, som i anledning

av framställd anmärkning meddelas,

i protokollet verkställas.

Träffas förening--------

§•

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt, som förekommer vid varje

sammanträde under förrättningen. I

protokollet skola noga upptagas framställda

yrkanden och anförda skäl

samt grunderna för förrättningsmännens

beslut. Protokollet skall avfattas

i sammanhängande paragrafföljd

för hela förrättningen. Innan sammanträde

avslutas, skall protokollet

för detsamma erhålla slutlig avfattning.

Meddelat beslut skall uppläsas.

Lantmätaren skall underteckna protokollet

och därå anteckna dagen, då

det är uppsatt.

— är belägen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 §.

Vid första sammanträdet under Vid första sammanträdet under

förrättningen uppläse lantmätaren förrättningen uppläse lantmätaren

sitt förordnande samt efterhöre, om ansökningen om laga skiftet samt efde

biträdande gode männen avlagt terhöre, om de gode män, som må

föreskriven ed och om jäv är att an- hava kallats att biträda vid forrättföra

mot någon av förrättningsmän- ningen, avlagt föreskriven ed och om

lien jäv är att anföra mot någon av för
rättningsmännen.

9 §•

Över framställd---------— kan beslut.

Ogillas framställt -----------annorlunda förordnas.

Finnes jäv mot lantmätaren lagli- Finnes jäv mot lantmätaren lagligen

grundat, skall förrättningen ge- gen grundat, skall förrättningen genast

avbrytas, och tillkännagive lant- nast avbrytas, och frånträde lantmämätarcn

ofördröjligen förhållandet taren ofördröjligen ärendet. Är god

hos överlantmåtaren. Är god man be- man befunnen jävig, kalle lantmätafunnen

jävig, kalle lantmätaren an- ren annan god man.

nan god man.

Vid beslut------invändningen gjordes.

7 KAP.

För bestämmande

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge

lantmätaren, där ej förening beträffande

rågångens sträckning kommit

till stånd, att inom femton dagar

från det sammanträde, å vilket beslut

i rågångsfrågan meddelats, utgiva

eller med posten översända ett

exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till den av rågrannarna,

som av dessa eller, där de ej

åsämjas, av lantmätaren utses att

mottaga berörda handlingar.

1 §•

— sakägares utevaro.

Utan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning,

som i första stycket avses, må förrättning

företagas, därest samtliga

sakägare infinna sig. I

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge

lantmätaren, där ej förening beträffande

rågångens sträckning kommit

till stånd, att inom femton dagar

från det sammanträde, å vilket beslut

i rågångsfrågan meddelats, utgiva

eller med posten avsända ett

exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till den av rågrannarna,

som av dessa eller, där de ej

åsämjas, av lantmätaren utses att

mottaga berörda handlingar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §•

Sedan rågången blivit slutligen be- Sedan rågången blivit bestämd,

stämd, skall lantmätaren å marken skall den av lantmätaren å marken

utmärka samma rågång på tydligt utmärkas på tydligt och varaktigt

och varaktigt sätt. sätt.

Om närmare -— ---—--Konungen förordna.

8

Prövas erforderligt — -— —--

Förrättningsmännen undersöke

med ledning av tillgängliga kartor

och handlingar huru gränsen enligt

vad särskilt är stadgat sträcker sig.

Finnes ej tillförlitlig karta upptagande

de vattendjup, strandlinjer och övriga

förhållanden, efter vilka gränsen

är att bestämma, skall sådan karta

upprättas. Förrättningsmännen pröve

gränsens rätta sträckning och give

beslut härom samt utmärke densamma

å karta. Det åligge lantmätaren

att inom femton dagar från det sammanträde,

å vilket beslutet meddelats,

utgiva eller med posten översända ett

exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till det allmännas

ombud och ett exemplar till den av

delägarna, som av dessa eller, där de

ej åsämjas, av lantmätaren utses att

mottaga handlingarna.

Gränsbestämning enligt----

§•

— motsvarande tillämpning.

Förrättningsmännen undersöke

med ledning av tillgängliga kartor

och handlingar huru gränsen enligt

vad särskilt är stadgat sträcker sig.

Finnes ej tillförlitlig karta upptagande

de vattendjup, strandlinjer och

övriga förhållanden, efter vilka gränsen

är att bestämma, skall sådan

karta upprättas. Förrättningsmännen

pröve gränsens rätta sträckning och

give beslut härom samt utmärke densamma

å karta. Det åligge lantmätaren

att inom femton dagar från det

sammanträde, å vilket beslutet meddelats,

utgiva eller med posten avsända

ett exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till det allmännas

ombud och ett exemplar till

den av delägarna, som av dessa eller,

där de ej åsämjas, av lantmätaren utses

att mottaga handlingarna.

--lag stadgas.

8 KAP.

1 §•

Går rågång eller annan gräns

kring område, som skall skiftas, i

bukter eller brytningar, och kan den

genom utbyte av ägor erhålla lämpligare

sträckning och bekvämare ägoanordning

därigenom vinnas, då skall

sådant ägoutbyte utan hinder av att

Kan rågång eller annan gräns

kring område, som skall skiftas, genom

utbyte av ägor erhålla lämpligare

sträckning och bekvämare ägoanordning

därigenom vinnas, då skall

sådant ägoutbyte utan hinder av att

därigenom rubbning sker i lantmäte
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

därigenom rubbning sker i lantmäte- riförrättning, som fastställts eller elriförrättning,

som fastställts eller el- jest är lagligen gällande, verkställas

jest är lagligen gällande, verkställas i i så stor omfattning, som är nödigt

så stor omfattning, som är nödigt och och utan förfång för delägare å nåutan

förfång för delägare å någonde- gondera sidan kan ske.

ra sidan kan ske.

Hör till — —----utbyte ske.

Prövas ägoutbyte------ — delägares förfång.

Kan i annat fall än ovan sägs bekvämare

ägoanordning för jordbruksfastighet

vinnas genom ägoutbyte och

prövas detta medföra betydande fördel

för jordbruksnäringen, må sådant

ägoutbyte äga rum i så stor omfattning,

som är nödigt och kan ske utan

förfång för delägare å någondera sidan.

Ägoutbyte må äga---—--- — äga lägges.

Ägoutbyte må verkställas-------hela ägovälde.

Fråga om —------motsvarande tillämpning.

1 a §.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer

av 1 §, på sätt där sägs äga rum

jämväl då bestående fastighetsindelning

ej överensstämmer med fastställd

generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller tomtindelning och sådan

överensstämmelse utan någon

delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

2 §.

De ägor, som jämlikt 1 § utbytas De ägor, som jämlikt 1 § eller

mot varandra, skola vara av lika 1 a § utbytas mot varandra, skola

uppskattningsinnehåll enligt grade- vara av lika uppskattningsinnehåll

ring, verkställd på sätt i It kap. enligt gradering, verkställd på sätt

sägs. i 11 kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattnings- Uppgår skillnaden i uppskattningsinnchåll

emellan ägor, som finnas innehåll emellan ägor, som finnas

lämpligen böra utbytas mot varand- lämpligen böra utbytas mot varandra,

till högst två procent av upp- ra, till högst fem eller i fall, som av
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. IMaj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

skattningsinnehållet av fastighet ses i 1 a §, till högst tjugufem procent

eller för flera ägolotter samfällt område,

varifrån ägovidd med det högre

uppskattningsinnehållet är avsedd

att tagas, må ägorna dock utbytas

mot varandra och vederlag för vad å

ena sidan brister lämnas i penningar,

där det prövas kunna ske utan

någon delägares förfång.

I fråga---------— —

4

Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning

vinnes genom utbyte av

ägor i andra fall än de, som omförmälas

i i §, och träffa samtliga delägare

å ömse sidor därom förening,

eller äro de ägor, vilkas utbytande

ifrågasättes, i en ägares hand, då må

sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf

sägs äga rum, där de till utbyte

ifrågasatta ägorna hava väsentligen

lika uppskattningsinnehåll.

av uppskattningsinnehållet av fastighet,

varifrån ägovidd med det högre

uppskattningsinnehållet är avsedd att

tagas, må ägorna dock utbytas mot

varandra och vederlag för vad å

ena sidan brister lämnas i penningar,

där det prövas kunna ske utan

någon delägares förfång. Är ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

avsedd att tagas från område samfällt

för flera ägolotter, skall angivna

procenttal beräknas å ägolotternas

sammanlagda uppskattningsinnehåll.

— del gälla.

Hör ägovidd med högre uppskattningsinnehåll

till fastighet, som på

grund av inteckning eller eljest häftar

för fordran eller annan rättighet,

skall i fråga om sättet för erlåggande

och fördelning av penningersättningen

samt om verkan därav vad om expropriationsersättning

är stadgat äga

motsvarande tillämpning. Såframt innehavarna

av samtliga sådana fordringar

och rättigheter det medgiva

eller ock uppenbart är, att utbytet

ej kdn lända dylik innehavare till

skada, skall dock vad nu sagts ej

gälla.

§•

Vid laga skifte må, utöver vad

som följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sått i

1 § sågs äga rum, såframt samtliga

delägare å ömse sidor träffa

förening därom eller de ägor, vilkas

utbytande ifrågasåttes, äro i en ägares

hand. Ägoutbyte må dock ej ske,

om utbytet skulle medföra försämrad

fastighetsindelning eller försvåra

fastighetsindelningens genomförande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 159.

11

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

enligt plan, som omförmåles i 1 a §.

Ej heller må ägoutbyte äga rum, om

skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan de till utbyte ifrågasatta

ägorna överstiger tio procent av den

fastighets uppskattningsinnehåll,

från vilken ägovidd med det högre

upp skattning sinnehållet är avsedd att

tagas, eller, där ägovidden är avsedd

att tagas från område samfällt för

flera ägolotter, av ägolotternas sammanlagda

uppskattningsinnehåll.

Hör äga----- —--------till skada.

16 KAP.

1 §•

Sedan gränserna mellan ägolotterna

blivit på sätt särskilt är föreskrivet

utmärkta samt alla till skiftet

hörande frågor blivit avgjorda med

undantag av sådan ersättningsfråga,

som jämlikt 14 kap. 10 § må hava

uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde

med delägarna för dem

tillkännagiva, att förrättningen är

slutad, samt meddela underrättelse

om vad som skall iakttagas för fullföljd

av talan emot skiftet i de delar,

i vilka icke underställning skolat

äga rum eller särskild talan enligt

21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.

Sedan gränserna mellan ägolotterna

blivit på sätt särskilt är föreskrivet

utmärkta samt alla till skiftet hörande

frågor blivit avgjorda med undantag

av sådan ersättningsfråga,

som jämlikt 14 kap. 10 § må hava

uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde

med delägarna eller annorledes

å dag, som vid sammanträde angivits

eller om vilken delägarna underrättats

genom tjånstcskrivelser eller

på annat sätt, varom överenskommelse

träffats vid sammanträde, avsluta

förrättningen samt meddela

underrättelse om vad som skall iakttagas

för fullföljd av talan emot skiftet

i de delar, i vilka icke underställning

skolat äga rum eller särskild

talan enligt 21 kap. 18 och 19 §§ skolat

föras.

2 §•

Vid avslutningssammanträdet eller Inom femton dagar från det förinom

femton dagar därefter skall ett rättningen blivit avslutad skall ett

exemplar av alla skifteshandlingarna exemplar av alla skifteshandlingarna

mot bevis, som bifogas konceptakten, utgivas eller med posten avsändas till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

överlämnas till den skiftesdelägare,

som närvarande delägare därtill utse

eller, där dessa ej kunna om valet

enas, lantmätaren vid skiftets avslutande

bestämmer. Hos den utsedde

äge envar skiftesdelägare rätt att

granska handlingarna och taga avskrift

av dem.

Då skifteshandlingarna utgivas efter

av slutnings sammanträdet, må de

med posten eller genom utmätningsmannen

i orten tillställas den delägare,

som utsetts att förvara dem.

Yppas eljest — — — ----sådan vårdare.

den av delägarna, som dessa eller, där

de ej åsämjas, lantmätaren utser att

förvara handlingarna. Hos den utsedde

äge envar delägare rätt att granska

handlingarna och taga avskrift av

dem.

4 §•

Skifteskartan skall av lantmätaren

medföras å slutsammanträdet och

därvid hållas för delägarna tillgänglig.

Äro delägarna flera än tre, och

har lantmätaren icke till dem utlämnat

karta, vare han, där delägare senast

å det i 13 kap. 22 § omförmälda

sammanträde begärt, att skifteskartan

ytterligare viss tid, räknat från

skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,

skyldig att å förrättningsstället

tillhandahålla delägarna kartan

ävensom skifteshandlingarna, då dessa

ej utlämnas å slutsammanträdet,

under den angivna tiden, dock högst

två eller, där delägarna äro flera än

tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket andra punkten

sägs äge ej tillämpning, där skifte avslutas

å det sammanträde, då den

slutliga skiftesläggningen utvisats.

Äro vid laga skifte delägarna flera

än tre, och har lantmätaren icke till

dem utlämnat karta, vare han, där

delägare senast å det i 13 kap. 22 §

omförmälda sammanträde begärt, att

skifteskartan viss tid, räknat från

skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,

skyldig att å förrättningsstället

tillhandahålla delägarna kartan

ävensom skifteshandlingarna, då

dessa ej utlämnas å slutsammanträde,

under den angivna tiden, dock

högst två eller, där delägarna äro flera

än tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket sägs äge ej

tillämpning, där skifte avslutas å det

sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen

utvisats.

7 §•

Lantmätaren vare skyldig att emot Lantmätaren vare skyldig att emot

stadgad lösen till delägarna utlämna stadgad lösen till delägare, utsedd på

ett exemplar av skifteskartan inom sätt i 2 § första stycket sågs, utgiva

ett år eller, där skifte avser skiftes- eller med posten avsända ett exemlag,

varom i 1 kap. 2 § under 2 eller plar av skifteskartan inom ett år el
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

13

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 sägs, inom sex månader från det

beslut om fastställelse av skiftet vunnit

laga kraft; skolande i fråga om

utlämnandet gälla vad i 2 § stadgas

för det fall att skifteshandlingarna

ej utlämnas vid avslutningssammantrådet.

ler, där skifte avser skifteslag, varom

i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs,

inom sex månader från det beslut

om fastställelse av skiftet vunnit laga

kraft.

19 KAP.

5 §•

De för

A vstyckning för bostadsändamål

eller för beredande av plats för industriell

anläggning eller i liknande

syfte inom samhälle, där byggnadslagens

bestämmelser för stad äga

tillämpning, samt inom annat område,

för vilket stadsplan eller byggnadsplan

fastställts eller jämlikt äldre

lag förordnats att stadsplan skall

upprättas, må företagas även av annan

ån lantmätare, såvida lantmåteristyrelsen

förklarat honom skickad

för uppgiften; och gälle därvid

om sådan förrättning sman vad i denna

lag om lantmätare är stadgat. Sådan

behörighet må ej meddelas annan

än den som må innehava befattning

såsom mätningsman i stad.

Behörigheten må av lantmäteristyrelsen

begränsas till att avse viss del

av riket så ock återkallas, när skäl

föreligger därtill.

Skall avstyckning------

annorlunda stadgat.

för förrättningen.

Om avstyckningsförrättnings och

annan förrättnings sammanförande

till gemensam handläggning stadgas

i 20 kap. 6 § 2 mom.

6 §•

Rätt att--------— jämväl denne.

Efter skriftlig ansökning av sakägare

må lantmätare företaga avstyckning

utan att förordnande till

förrättningen meddelats.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

7

Utan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning,

som i 3 kap. sägs, må avstyckningsförrättning

företagas, därest fastighetens

ägare samt i fall, då ägovidd,

som skall avstyckas, blivit överlåten

till annan, jämväl denne infinna sig

eller av lantmätaren blivit minst åtta

dagar förut bevisligen kallade till förrättningen

samt fråga ej är om bestämmande

av gräns mot fastighet,

som ej ingår i förrättningen.

8 §.

Avstyckning må verkställas utan

biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren

eller sakägare finner biträde

av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens

gång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd,

som vidtagits därförinnan.

(Föreslagen lydelse.)

Skall avstyckning ske från mark,

samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, må föreskrifterna om

kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 §

tillämpas.

Avstycknings förrättning, under vilken

ej skall bestämmas gräns mot

fastighet som ej ingår i förrättningen,

må städse företagas, därest fastighetens

ägare samt i fall, då ägovidd,

som skall avstyckas, blivit överlåten

till annan, jämväl denne av lantmätaren

blivit minst åtta dagar förut bevisligen

kallade till förrättningen.

(8 § utgår.)

10 §.

Bestämmande av-------framställt yrkande.

Om särskild anledning därtill uppkommer,

må gränsbestämning, som i

första stycket avses, utbrytas till särskild

förrättning.

19

Lantmätaren åligger------

Avstyckas mark, som är samfälld

för flera fastigheter, eller utgör, då

fråga är om mark, som hör till viss

fastighet, vad som avstyckas högst

— ärendets prövning.

Avstyckas mark, som är samfälld

för flera fastigheter, eller utgör, då

fråga är om mark, som hör till viss

fastighet, vad som avstyckas högst

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

15

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

hälften av fastighetens ägovidd, andelar

i samfälld mark oberäknade,

skall dock, där ej annat av sakägare

påyrkas, å kartan upptagas allenast

avstyckat område jämte den mark,

som undantages för gemensamt ändamål,

ävensom sådana fasta punkter

och mätningsuppgifter, att varje kartlagt

områdes läge i förhållande till

stamfastigheten bliver fullt bestämt.

hälften av fastighetens ägovidd, andelar

i samfälld mark oberäknade,

skall dock, där ej annat av sakägare

påyrkas, å kartan upptagas allenast

avstyckat område jämte den mark,

som undantages för gemensamt ändamål,

ävensom sådana fasta punkter

och mätningsuppgifter, att varje

kartlagt områdes läge i förhållande

till stamfastigheten bliver fullt

bestämt. Även i annat fall må enligt

lantmätarens beslut kartans omfattning

på angivet sätt inskränkas, om

sakägare det begär eller särskilda

skäl eljest därtill föranleda. Uppkommer

tvekan, huruvida inskränkningen

i kartans omfattning kan försvåra

den i 21 kap. föreskrivna fastställelseprövningen,

eller är sakägare missnöjd

med lantmätarens beslut, vilket

genast skall till lantmätaren anmälas,

höns k jute lantmätaren frågan till

överlantmätarens avgörande, över

hans beslut må klagan ej föras.

Å kartan-----—--— särskild handling.

Ägomätning må vid avstyckning

äga rum endast i den mån sådan finnes

oundgängligen nödvändig för

upprättande av karta och beskrivning

på sätt i detta kapitel är föreskrivet.

21 §.

Sedan gräns-----—---— mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett

exemplar av förrättningshandlingarna

emot bevis, som bifogas konceptakten,

tillställas sökanden eller, där

flera sakägare finnas, den, som av

dom härtill utses. Där förrättningshandlingarna

icke utgivas å sammanträde,

må tillställandet ske med posten

eller genom utmätningsmannen i

orten.

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett

exemplar av förrättningshandlingarna

utgivas eller med posten avsändas

till sökanden eller, där flera sakägare

finnas, den, som av dom utses. Då

sakägarna förklara sig åtnöjas därmed,

må dock med utlämnandet anstå

till dess kartan enligt vad i 22 §

sägs skall utlämnas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot

stadgad lösen till vederbörande sakägare

utlämna ett exemplar av kartan

inom fyrtiofem dagar från det beslut

om fastställelse av förrättningen vunnit

laga kraft; skolande i fråga om

utlämnandet gälla vad i 21 § stadgas

för det fall att förrättningshandlingarna

ej utlämnas å sammanträde.

Lantmätaren vare skyldig att emot

stadgad lösen till vederbörande sakägare

utgiva eller med posten avsända

ett exemplar av kartan inom fyrtiofem

dagar från det beslut om fastställelse

av förrättningen vunnit laga

kraft.

20 KAP.

2 §• (2 § utgår.)

Förordnande att bestämma och utmärka

rågång eller annan fastighetsgräns

medför för lantmätaren behörighet

jämväl att handlägga i sammanhang

därmed uppkommande fråga

om ägoutbyte.

6

I fråga om förrättningar, som i 1,

3, 4 och 5 §§ avses, skola de i 2, 3,

15, 16 och 18 kap. beträffande laga

skifte givna föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, dock att

angående kungörande av sammanträde

för bestämmande och utmärkande

av rågång eller annan fastighetsgräns

eller för ägoutbyte skall tillämpas vad

om kungörelse och kallelse finnes

stadgat i 7 kap. 1 § och 8 kap. 1 §.

I övrigt skola förrättningar, om vilka

i förstnämnda tre paragrafer förmäles,

verkställas på sätt beträffande

motsvarande åtgärder i samband med

laga skifte är föreskrivet.

Där flera hava del i förrättning,

som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola

kostnaderna för förrättningen förde
-

§•

1 mom. I fråga om förrättningar,

som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de

i 2, 3, 15, 16 och 18 kap. beträffande

laga skifte givna föreskrifter i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse,

dock att angående kungörande av

sammanträde för bestämmande och

utmärkande av rågång eller annan

fastighetsgräns eller för ägoutbyte

skall tillämpas vad om kungörelse

och kallelse finnes stadgat i 7 kap.

1 § och 8 kap. 1 §. I övrigt skola förrättningar,

om vilka i förstnämnda

tre paragrafer förmäles, verkställas

på sätt beträffande motsvarande åtgärder

i samband med laga skifte är

föreskrivet.

Där flera hava del i förrättning,

som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola

kostnaderna för förrättningen förde
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

17

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

las efter vad i varje fall av förrättningsmännen

prövas skäligt.

las efter vad i varje fall av förrättningsmännen

prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som i 1, 3

och 4 §§ avses, ävensom avstyckning

må, där sådant prövas lämpligt, sammanföras

till gemensam handläggning.

Uppkommer sedermera särskild

anledning därtill, må dock i 1 § angiven

fråga utbrytas till särskild förrättning.

21 KAP.

3 §•

Ägodelningsnämndemän utses -— —---— samma tid.

Val äger — — —---— inför häradsrätten.

Valet verkställes-------angelägenheter röstberättigad.

Vid utseende----— — — en röst.

För kommun--------överskjutande folkmängd.

För varje--------som valmän.

Höra delar------ ---den tillhör.

Kommun må besluta, att valman

skall för inställelse vid val av ågodelningsnämndeman

av kommunens

medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning

för särskild resdag och resekostnadsersättning

efter de grunder,

som i kommunallagarna stadgas angående

sådan gottgörelse till ledamöter

i styrelser och nämnder.

20 §.

Mot beslut eller åtgärd under laga

skifte i andra fall, än i 17, 18 och

19 §§ avses, må talan fullföljas på

enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf

sägs, inom fyrtiofem dagar

från det sammanträde, då skiftet förklarats

avslutat eller beslut meddelats,

att skifte icke kan äga rum.

Mot beslut eller åtgärd under laga

skifte i andra fall, än i 17, 18 och

19 §§ avses, må talan fullföljas på

enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf

sägs, inom fyrtiofem dagar

från den dag, då skiftet förklarats

avslutat eller beslut meddelats, att

skifte icke kan äga rum.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. \\laj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

36 §.

Ägodelningsdomaren skall föranstalta----eller lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall föra Ägodelningsdomaren skall föra

dagbok över till rättens eller ägodel- dagbok över de till rättens eller ägoningsdomarens

åtgärd inkomna mål delningsdomarens åtgärd inkomna

samt inom en månad efter varje års målen enligt formulär, som faststälslut

insända dagboken till justitie- les av Konungen.

kanslersämbetet. Formulär till dagbok

fastställes av Konungen.

43

Hava besvär--------28 §

Sedan handlingarna---------

Avser förrättningen avstyckning,

som icke beror av sammanläggning,

skall den fastställelseprövning, som

enligt andra stycket tillkommer ägodelningsdomaren,

i stället ankomma

på överlantmätaren. Har gränsbestämning

ägt rum i sammanhang

med avstyckningsförrättningen, skall

överlantmätaren till prövning företaga

förrättningen jämväl i denna

del. Äger överlantmätaren med hänsyn

till vad i andra stycket är stadgat

icke meddela fastställelse å förrättningen,

hänskjute han frågan

därom till ägodelningsrätten, skolande

för sådant fall de i första stycket

meddelade föreskrifterna äga tilllämpning.

Har avstyckningsförrättning---

§•

andra stycket sägs.

— 42 § tredje stycket sägs.

Avser förrättningen allenast avstyckning,

som icke beror av sammanläggning,

skall den fastställelseprövning,

som enligt andra stycket

tillkommer ägodelningsdomaren, i

stället ankomma på överlantmätaren.

Har med stöd av 19 kap. gränsbestämning

ägt rum i sammanhang med

avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren

till prövning företaga

förrättningen jämväl i denna del.

Äger överlantmätaren med hänsyn

till vad i andra stycket är stadgat

icke meddela fastställelse å förrättningen,

hänskjute han frågan därom

till ägodelningsrätten, skolande för

sådant fall de i första stycket meddelade

föreskrifterna äga tillämpning.

- --till ända.

47 §.

Har, sedan jorddelningsförrättning

blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd, utrönts, att vid förrättningen

förelupit fel i mätning eller

uträkning eller vid utmärkande

å marken av ägogräns, tillkommen

vid förrättningen, må rättelse sökas

hos ägodelningsrätten inom ett år

Har, sedan jorddelningsförrättning

blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd, utrönts, att vid förrättningen

förelupit fel i mätning eller

uträkning eller vid utmärkande

å marken av ägogräns, tillkommen

vid förrättningen, må rättelse sökas

hos ägodelningsrätten inom ett år

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

19

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

från det kartan utlämnats till veder- från det kartan utgivits eller avsänts

börande sakägare. till vederbörande sakägare.

Beträffande ansökan —------- motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

Har före nämnda dag under laga

skifte eller eljest ägoutbyte avslutats,

skall dock vid den fortsatta prövningen

av ägoutbytets tillåtlighet

äldre lag gälla.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 159.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 13 och 14 §§ samt 6 kap. 2, 5, 8 och

12 §§ lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 5 kap. 4 § samt 6 kap. 6 §

samma lag1 skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 KAP.

4 §. (4 § utgår.)

Avstyckning må verkställas utan

biträde av gode män, så vitt icke förrättningsmannen

eller sakägare finner

biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens

gång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd,

som vidtagits därförinnan.

13 §.

Sedan skillnadslinjerna mellan

stamfastigheten och det avstyckade

området ävensom övriga gränser,

som vid avstyckningen må hava bestämts,

blivit utstakade och utmärkta

samt alla till förrättningen hörande

frågor i övrigt blivit avgjorda,

skall förättningsmannen å sammanträde

med vederbörande sakägare

till sökanden eller annan, som

utses av sakägarna, utgiva ett exemplar

av samtliga förrättningshand
-

Sedan skillnadslinjerna mellan

stamfastigheten och det avstyckade

området ävensom övriga gränser,

som vid avstyckningen må hava bestämts,

blivit utstakade och utmärkta

samt alla till förrättningen hörande

frågor i övrigt blivit avgjorda,

skall förrättningen avslutas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 kap. 4 § SFS 1931:143. 5 kap. 13 och 14 §§ 1928: 328,

6 kap. 5 och 8 §§ 1931:143, 6 kap. 8 § 1947:703 och 6 kap. 12 § 1943: 395.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

21

(Gällande lydelse.)

lingar emot bevis, som bilågges konceptakten,

ävensom tillkännagiva afl

förrättningen är avslutad.

Sakägare, som vill fullfölja talan

emot förrättningen, har att inom tjugu

dagar från dess avslutande till magistraten

ingiva sina besvär eller ock

på eget äventyr insända dem dit med

posten så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma magistraten tillhanda;

och skall underrättelse härom av

förrättningsmannen meddelas sakägarna

å det sammanträde, varvid

förrättningen förklaras avslutad.

Inom samma----------till

Vad sålunda--------fråi

(Föreslagen lydelse.)

Vid avslutandet av förrättningen

skall ett exemplar av samtliga förrättning

shandlingar utgivas eller med

posten avsändas till sökanden eller

annan, som utsetts av sakägarna. Då

dessa förklara sig åtnöjas därmed,

må dock med utlämnandet av handlingarna

anstå till dess kartan enligt

vad i 14 § sägs skall utlämnas.

Sakägare, som vill fullfölja talan

emot förrättningen, har att inom tjugu

dagar från dess avslutande till magistraten

ingiva sina besvär eller ock

på eget äventyr insända dem dit med

posten så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma magistraten tillhanda;

och skall underrättelse härom av

förrättningsmannen meddelas sakägarna.

magistraten.

förrättningsmannen.

14 §.

Då tid------------— särskilt namn.

Innan ärendet---------från byggnadsnämnden.

Angående meddelad--------—

Förättningsmannen vare skyldig

att inom trettio dagar från det beslut

om fastställelse av förrättningen

vunnit laga kraft eller däremot förd

talan genom laga kraft ägande beslut

ogillats emot stadgad lösen till vederbörande

sakägare utlämna ett exemplar

av kartan, och teckne förrättningsmannen

därå avskrift av beviset

om fastställelsen.

Genom fastställelse----

— å konceptkartan.

Förrättningsmannen vare skyldig

att inom trettio dagar från det beslut

om fastställelse av förrättningen

vunnit laga kraft eller däremot förd

talan genom laga kraft ägande beslut

ogillats emot stadgad lösen till vederbörande

sakägare utgiva eller med

posten avsända ett exemplar av kartan,

och teckne förrättningsmannen

därå avskrift av beviset om fastställelsen.

— eljest medgiva.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 KAP.

2 §•

Förordnande att verkställa laga

skifte å stads jord skall meddelas i

stadens tjänst anställd mätningsman,

där denne är lantmätare, så ock, ändock

att han icke är lantmätare, där

samtliga delägare i jorden i ansökningen

om skiftet föreslagit honom

till förrättningsman.

Laga skifte å stadsjord förrättas

av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,

där jorden är belägen,

eller av mätningsman anställd i stadens

tjänst, därest han av Konungen

bemyndigats därtill. Berör skifte icke

mark, som är avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må det dock även utan

sådant bemyndigande förrättas av

mätningsman i stadens tjänst, därest

samtliga delägare i jorden i ansökningen

om skiftet föreslagit honom

till förrättningsman. Vid skiftet

i dess helhet eller vid handläggning

av viss därunder förekommande

fråga skola två gode män biträda

förrättningsmannen, om denne finner

sådant erforderligt eller sakägare

det påyrkar.

Laga skifte företages efter skriftlig

ansökan hos byggnadsnämnden,

som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen.

Utan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning,

som i 3 kap. 1 § av lagen om delning

av jord å landet sägs, må laga skifte

å stadsjord företagas, där samtliga

delägare infinna sig eller av förrättningsmannen

blivit minst åtta dagar

förut bevisligen kallade till förrättningen

samt fråga ej är om bestämmande

av gräns mot fastighet, som ej

ingår i förrättningen.

Huru gräns —----------

Laga skifte å stadsjord må städse

företagas, där samtliga delägare av

förrättningsmannen blivit minst åtta

dagar förut bevisligen kallade till förrättningen

samt fråga ej är om bestämmande

av gräns mot fastighet,

som ej ingår i förrättningen.

--2 kap. 13

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §. (6 § utgår.)

Laga skifte å stads jord må verkställas

utan biträde av gode män, så

vitt icke är fråga om gränsbestämning

i den ordning, som stadgas i lagen

om delning av jord å landet, eller

om ägoutbyte mellan stads jord och

jord å landet eller ock förrättningsmannen

eller delägare finner biträde

av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens

gång att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd,

som vidtagits därförinnan.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer

av 1 §, ske jämväl där bestående

fastighetsindelning ej överensstämmer

med fastställd generalplan,

stadsplan eller tomtindelning och sådan

överensstämmelse utan någon

delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan ägor, som finnas

lämpligen böra utbytas mot varandra,

uti det i föregående stycke avsedda

fall till högst tjugufem procent

och eljest till högst tio procent av

uppskattningsinnehållet av fastighet

eller för flera ägolotter samfällt område,

varifrån ägovidd med det högre

uppskattningsinnehållet skall tagas,

må ägorna dock utbytas mot varandra

och vederlag för vad å ena sidan

brister lämnas i penningar, där det

prövas kunna ske utan någon delägares

förfång.

Uppgår i fall, som avses i 8 kap. 1 §

lagen om delning av jord å landet,

skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan ägor, som finnas lämpligen

böra utbytas mot varandra, till högst

tio procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet, varifrån ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

skall tagas, må ägorna dock

utbytas mot varandra och vederlag

för vad å ena sidan brister lämnas i

penningar, där det prövas kunna ske

utan någon delägares förfång. Är

ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet

avsedd att tagas från

område samfällt för flera ägolotter,

skall angivna procenttal beräknas å

ägolotternas sammanlagda uppskattning

sinnehåll.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

I fråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättning,

varom nu är sagt, skall vad i lagen

om expropriation stadgas angående

expropriationsersättnings erläggande

och fördelning äga motsvarande tilllämpning.

12

Vad enligt detta kapitel gäller om

ägoutbyte i sammanhang med laga

skifte gälle ock, då sådan förrättning

eljest förekommer; dock skall, om ej

särskilda skäl till annat föranleda,

förordnande att verkställa förrättningen

meddelas i stadens tjänst anställd

mätningsman, där sådan finnes,

ändå att han icke är lantmätare.

Besväras fastighet —------

I avseende å förrättning, som i

näst föregående stycke avses, äge vad

i 20 kap. 6 och 9 §§ av lagen om delning

av jord å landet stadgas motsvarande

tillämpning.

§•

Vad enligt detta kapitel gäller om

ägoutbyte i sammanhang med laga

skifte gälle ock, då sådan förrättning

eljest förekommer. Berör förrättningen

icke mark, som är avsedd

för jordbruk eller skogsbruk, må den

dock, där ej byggnadsnämnden av

särskilda skäl annorlunda beslutar,

företagas av mätningsman anställd i

stadens tjänst, ändå att han ej erhållit

bemyndigande, som i 2 § sägs.

servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i

näst föregående stycke avses, äge

vad i 20 kap. 6 § 1 mom. och 9 § av

lagen om delning av jord å landet

stadgas motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

25

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

10 §.

Ansökning om sammanläggning

göres hos ägodelningsdomaren i den

domsaga, där fastigheterna äro belägna.

Det åligger--------—

Om verkställande —

Ansökning om sammanläggning

göres hos ägodelningsdomaren i den

domsaga, där fastigheterna äro belägna.

Ansökning som nu sagts vare

dock icke erforderlig, då sammanläggningen

utgör förutsättning för

fastställelse å avstyckningsförrättning

och ägaren av de områden, som

skola sammanläggas, vid förrättningen

anhållit om sammanläggningen

samt detta framgår av förrättningshandlingarna.

---är tillgänglig.

— — å landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 701.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 4 § vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

11 KAP.

4 §•

V attenrättsnämndemän utses för

sex år, två för varje tingslag, som

ensamt utgör en domsaga, samt en

för varje annat tingslag, på det sätt

som om utseende av ägodelningsnämndeman

finnes stadgat; dock att

domhavanden föranstaltar om utseende

av valmännen och att vid sådan

förrättning rösträtt tillkommer en

var i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad. I stad, som

ej lyder under landsrätt, skall ock

för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige

väljas en vattenrättsnämndeman.

Om valets utgång skall på

landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges

ordförande så snart ske

kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.

Har vattenrättsnämndeman---

Vattenrättsnämndemän utses för

sex år, två för varje tingslag, som

ensamt utgör en domsaga, samt en

för varje annat tingslag. Därvid skall

vad om sättet för utseende av ägodelningsnåmndeman

och om gottgörelse

åt valman för inställelse vid val av

sådan nämndeman är stadgat äga

motsvarande tillämpning, dock att

domhavanden föranstaltar om utseende

av valmännen och att vid sådan

förrättning rösträtt tillkommer en

var i kommunens allmänna angelägenheter

röstberättigad. I stad, som

ej lyder under landsrätt, skall ock

för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige

väljas en vattenrättsnämndeman.

Om valets utgång skall på

landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges

ordförande så snart ske

kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.

---äga rum.

Vadi

---— som vattenrättsnämndeman.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1951.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Yougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med cheferna för inrikes-, kommunikationsoch

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om vissa ändringar i jorddelningslagen m. m. samt

anför därvid följande.

De sakkunniga, vilka med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni

1939 tillkallats för utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet

å landet m. m., ha — under framhållande av att deras arbete fortginge

efter två linjer, nämligen dels arbete på grundlinjerna för en ny fastighetsbildningslag

för landsbygden och dels arbete på partiella reformer inom

lagstiftningsområdet i fråga — överlämnat en den 31 oktober 1949 dagtecknad

promemoria med förslag till lag angående ändring i jorddelningslagen

m. m. (stencilerad). I denna promemoria ha de sakkunniga framlagt

förslag om partiella lagändringar med huvudsakligt syfte dels att förenkla

förrättningsförfarandet och dels att underlätta arbetet med jordbrukets rationalisering.

De framlagda förslagen avse bestämmelserna om 1) myndighets

förordnande för lantmätare att verkställa förrättning; 2) kungörande

av lantmäteriförrättning; 3) biträde av gode män vid lantmäteriförrättning;

4) protokoll över lantmäteriförrättning; 5) utmärkande av rågång; 6) institutet

ägoutbyte; 7) sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning;

8) utlämnande av handlingar och karta: 9) upprättande av karta vid avstyckning;

10) kombination av olika förrättningar enligt jorddelningslagen;

11) insändande av dagboken över jorddelningsmål till justitiekanslersämbetet;

och 12) ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning.

över promemorian ha efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,

lantbruksstyrelsen, ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra, Livgedingets,

Nedansiljans, östbo och Västbo, östra och Medelsta, Villands, Ångermanlands

södra och Västerbottens västra domsagor, lantmäteristyrelsen, som

bifogat av styrelsen infordrade yttranden från samtliga överlantmätare och

styresmannen för den särskilda skiftesorganisationen i Kopparbergs län,

av justitiekanslersämbetet, statistiska centralbyrån, av de två sistnämnda

såvitt promemorian avser bestämmelserna om insändande av dagboken i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj. ts proposition nr 159.

jorddelningsmål till justitiekanslersämbetet, av Sveriges lantmätareförening,

svenska kommunal-tekniska föreningen, svenska bankföreningen, svenska

sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges allmänna

hypoteksbank, av de fyra sistnämnda såvitt promemorian avser bestämmelserna

om institutet ägoutbyte. Vid lantbruksstyrelsens utlåtande ha fogats

yttranden från vissa lantbruksnämnder och yttrandena från vissa överlantmätare

ha åtföljts av uttalanden av distriktslantmätare. Vidare har lantmäteristyrelsen

bifogat ett till denna avgivet yttrande från järnvägsstyrelsen;

sistnämnda styrelse har därjämte direkt till Kungl. Maj:t avgivit ett utlåtande.

Slutligen har från tingsdomaren i Piteå domsaga inkommit en skrivelse

i ärendet.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de frågor, som beröras i

promemorian.

I detta sammanhang torde ock böra till prövning upptagas ett av 1946 års

kommunallagskommitté i dess betänkande II med förslag till ändrade bestämmelser

om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

(SOU 1949: 24) framlagt förslag om ändrad lydelse av 21 kap. 3 § jorddelningslagen,

innebärande att valmän för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän

skola enligt beslut av kommun kunna tillerkännas viss

ersättning för inställelse vid valförrättning.

I. Inledning.

1949 års riksdag.

I den av riksdagens år 1948 församlade revisorer avgivna berättelsen har

uppmärksamhet ägnats åt arbetsbelastningen inom lantmäteriväsendet. Revisorerna

ha påvisat, att alltsedan mitten på 1940-talet arbetsbalansen inom

lantmäteriväsendet ständigt stegrats. Det framstode därför enligt revisorernas

mening såsom ofrånkomligt, att möjligheterna att åstadkomma förenklingar

och rationaliseringar inom lantmäteriväsendet snarast underkastades

en allsidig prövning i syfte att nedbringa den anmärkningsvärt stora arbetsbalansen.

I yttrande över vad revisorerna anfört har lantmäteristyrelsen karakteriserat

den föreliggande situationen inom lantmäteriväsendet så, att tillgången

på personal av olika slag vore oroväckande knapp i förhållande till

arbetsuppgifterna. Föreliggande arbetsbalans behövde visserligen knappast

i och för sig inge farhågor, men situationen tedde sig allvarlig om man

toge den oavlåtliga stegringen av arbetsuppgifterna i betraktande. Utvecklingen

måste därför mötas med särskilda åtgärder, däribland en fortsatt

rationalisering och effektivisering av arbetsmetoderna. I administrativt hänseende

hade under loppet av år 1948 i starkt forcerad takt genomförts ett

stort antal rationaliseringsåtgärder. Andra möjliga förenklingar förutsatte

partiella lagändringar.

Statsutskottet vid 1949 års riksdag har i sitt över revisorernas berättelse

avgivna utlåtande, nr 143, uttalat, att särskilda åtgärder snarast borde vid
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

29

lagas för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden. Som en

dylik åtgärd har utskottet framhållit, att alla möjligheter för en förenkling

och rationalisering av såväl tillämpade arbetsmetoder som själva förrättningsförfarandet

tillvaratoges. En grundläggande förutsättning för mera

genomgripande och direkta förbättringar syntes vara, att nuvarande jorddelningslagstiftning

reviderades. I anslutning härtill har utskottet vidare

uttalat sig för att särskilt brådskande partiella reformer genomfördes utan

att man avvaktade det slutliga lagförslaget i fråga om hela fastighetsbildningsverksamheten.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville

taga under övervägande åtgärder för åstadkommande snarast möjligt av

erforderliga förenklingar och rationaliseringar inom lantmäteriväsendet.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan, vilket lör

Kungl. Maj :t anmälts genom skrivelse den 18 maj 1949, nr 262.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Efter att ha erinrat om riksdagens revisorers uttalanden och lantmäteristyrelsens

däröver avgivna yttrande ha de sakkunniga — i anslutning till

lantmäteristyrelsens uttalanden om den framtida utvecklingen av lantmäteriväsendets

arbetsuppgifter — pekat på ytterligare en omständighet, som

vore av betydelse för bedömandet av denna utveckling. Om ett nytt omskiftesinstitut

kunde utformas, vilket bleve ett smidigt redskap för jordbrukets

rationalisering, komrne tydligen lantmäteriväsendets arbetsuppgifter

att avsevärt ökas utöver vad som redan skett genom den nya byggnadslagstiftningen

och den inom ramen för gällande lagstiftning påbörjade rationaliseringen

av landets jordbruk. Det måste då anses vara synnerligen angeläget,

att arbetsbalansen såvitt möjligt successivt minskades fram till den

tidpunkt, då en ny fastighetsbildningslag för landsbygden vore färdig att

tagas i bruk. Även om mera omfattande partiella reformer på förevarande

rättsområde obestridligen vore förenade med åtskilliga vanskligheter och

olägenheter, syntes under sådana förhållanden betänkligheterna mot arbetsmetoden

böra vika.

I fråga om den närmare innebörden i de av fastighetsbildningssakkunniga

förordade reformerna får jag hänvisa till den senare för varje särskild

punkt lämnade redogörelsen. Här torde dock böra anmärkas, att de av de

sakkunniga förordade reformerna innefatta förslag till ändringar i jorddelningslagen,

lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, fastighetsbildningslagen

och lagen om enskilda vägar. De sakkunnigas lagförslag torde

få som bilaga fogas vid detta protokoll (Bilaga A).

Yttrandena.

önskvärdheten av att genom förenklingar uppnå en snabbare handläggning

av jorddelningsförrättningarna har allmänt understrukits av remissinstanserna.

Även råder i stort sett enighet om att de utav de sakkunniga

föreslagna ändringarna äro ägnade att medföra tidsbesparing samt minska
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

de kostnader och minskat besvär för sakägarna. I åtskilliga yttranden har

uttryckts stor tillfredsställelse med förslagen. Sålunda har framhållits, att

de föreslagna reformerna, sedda var för sig, väl hade en tämligen begränsad

räckvidd men att de tillsammantagna torde ej obetydligt främja syftet att

genomföra tidsbesparande förenklingar. I många av yttrandena har också

framhållits angelägenheten av att de föreslagna ändringarna genomfördes

utan dröjsmål.

Inledningsvis har lantmäteristyrelsen -— efter att ha erinrat om, att de

senare årens utveckling för lantmäteriet medfört, att arbetet i hög grad

ökats, samt att inneliggande arbetsmängd aldrig torde varit större än nu —

anfört, att de åtgärder, som på grund av den inträdda kritiska situationen

borde vidtagas, till väsentlig del måste taga sikte på att förenkla fastighetsbildningsarbetet

för att härigenom öka lantmäteriorganisationens kapacitet.

De av fastighetsbildningssakkunniga framlagda förslagen, vilka vore att

betrakta som ett led i dessa strävanden, hälsades med den största tillfredsställelse.

För att de föreslagna reformerna skulle tjäna sitt syfte — att under

en övergångsstid, intill dess en ny fastighetsbildningslag hunnit träda i kraft,

medföra lättnader i fastighetsbildningsarbetet — måste de emellertid genomföras

med skyndsamhet.

Några remissinstanser — bland dem vissa överlantmätare — ha emellertid

ansett, att vinsten, som kunde utvinnas genom ändringarna, överskattats

av de sakkunniga, samt att vid vissa av de föreslagna reformerna rättssäkerhetssynpunkten

fått stå alltför mycket tillbaka.

I anledning av de sålunda uttalade farhågorna har lanltmäteristyrelsen

framhållit, att man enligt styrelsens mening kunde lägga ett betydligt större

ansvar i olika formella hänseenden på den nya lantmäteriorganisationens bebefattningshavare

än som tidigare varit möjligt. Skulle det sedermera mot

förmodan visa sig att de ifrågavarande förenklingarna på någon punkt gått

för långt, kunde de för övrigt kompletteras med föreskrifter eller anvisningar

i administrativ ordning, som till sitt innehåll och sina verkningar kunde

göras smidigare och ändamålsenligare än de lagregler, som nu föresloges förenklade.

Styrelsen ville också understryka betydelsen av att man genom

att nu företaga partiella ändringar i gällande lag finge tillfälle att vinna

erfarenheter, som kunde tjäna till god ledning vid utformningen av den

tilltänkta nya fastighetsbildningslagstiftningen.

Frågan om lämpligheten att vidtaga partiella reformer har berörts i några

yttranden. Sålunda har Svea hovrätt uttalat, att praktiska skäl av betydande

styrka onekligen talade för partiella ändringar i lagstiftningen rörande fastighetsbildningen,

bland annat i de hänseenden som behandlades i den nu

föreliggade promemorian. Emellertid vore — såsom de sakkunniga framhållit

i ett tidigare sammanhang — successiva reformer i större lagverk

i allmänhet förenade med särskilda svårigheter och olägenheter varjämte

dylika reformer, om de berörde principer, systematik och terminologi, icke

så lätt kunde genomföras utan att man under övergångsperioden intill dess

lagverket fullbordats nedsatte kravet på att förhållandet mellan lagens olika

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

31

delar skulle utmärkas av enhetlighet och följdriktighet. Det finge övervägas,

huruvida det vore lämpligt att omdana ifrågavarande lagstiftning genom

successiva lagändringar. En omständighet av betydelse för detta övervägande

vore frågan om det kunde antagas att ändringarna i lagstiftningen och de

nya principer som genom ändringarna infördes kunde beräknas medföra, att

äldre bestämmelser efter hand utan lagändring sattes åsido i tillämpningen.

Hovrätten kunde inte underlåta framhålla faran av den tendens, som trätt i

dagen i de sakkunnigas rekommendation att vid tillämpningen av det föreslagna

utvidgade institutet ägoutbyte i vissa fall använda en mera summarisk

ägouppskattning än den som före.skreves i 11 kap. jorddelningslagen,

trots att kapitlet förutsattes alltjämt vara formellt tillämpligt. Denna fara

skulle i och för sig kunnat föranleda hovrätten att, med hänsyn till de synpunkter

som hovrätten hade att anlägga, förorda att genomförandet av de

föreslagna reformerna eller vissa av dem finge anstå. I anseende till de avsevärda

praktiska olägenheter, som ett uppskov på obestämd tid skulle medföra,

ansåge hovrätten likväl det icke vara tillrådligt att intaga en dylik

ståndpunkt. Hovrätten ville därför icke avstyrka att fastighetsbildningssakkunnigas

förslag — med de ändringar som kunde föranledas av vad hovrätten

beträffande de särskilda punkterna anfört—-upphöjdes till lag. Hovrätten

förutsatte därvid, att de myndigheter, som svarade för tillämpning av ifrågavarande

lagar, såge till att gällande äldre bestämmelser icke bleve åsidosatta.

Önerlantmätaren i Älvsborgs län har erinrat om att på fastighetsbildnings-

och fastighetsregistreringsväsendets område tillämpats systemet med

partiella reformer och ändringar, den ena snabbt följande på den andra.

Detta medförde högst allvarliga olägenheter. Det vore en avsevärd del av

arbetsorganens tid, som ginge förspilld genom studier. Svårighet uppstode

att få en samlad överblick över skilda bestämmelsers rätta innebörd. Lageditioner

och lagkommentarer bleve snabbt föråldrade; att desamma, där

de fortfarande brukades, lätt gåve anledning till misstag och missförstånd

visade många exempel. Med det sagda hade överlantmätaren på intet vis tagit

ställning i och för sig mot de föreslagna reformerna utan endast gjort

den reflexionen huruvida det vore lyckligt att dessa nästan parallellt med

åtskilliga andra reformförslag utbrötos ur sitt större sammanhang.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att det självfallet kunde vara vanskligt

att vidtaga partiella ändringar i en lag med jorddelningslagens uppbyggnad.

Givetvis hade det varit bättre, om en helt ny lag i stället hade kunnat införas.

Den nuvarande situationen medgåve emellertid icke detta.

Departementschefen.

De lantmäteriväsendet åliggande arbetsuppgifterna ha under senare tid

varit stadda i ökning och det kan förutses, att arbetsbelastningen framdeles

ytterligare stegras. Redan nu föreligga svårigheter för lantmäteriorganisationen

att medhinna på den ankommande förrättningar. Arbetsbalansen

har sålunda alltsedan mitten på 1940-talet visat en fortgående stegring.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Uppenbarligen är det angeläget att söka åstadkomma en sådan ordning

att dröjsmål med lantmäteriförrättningar på grund av hopad arbetsbalans

ej uppkommer. De av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna reformerna

utgöra huvudsakligen ett led i strävandena att öka lantmäteriorganisationens

kapacitet. De åsyfta nämligen främst att åstadkomma förenklingar i

förfarandet, varigenom lantmätarnas arbete skulle underlättas.

Såsom redan de sakkunniga samt även vissa remissinstanser anfört är

det i allmänhet förenat med vanskligheter och svårigheter att genomföra

partiella och successiva reformer i större lagverk. Detta torde i särskild

grad gälla lagverk med den uppbyggnad som den gällande fastighetsbildningslagstiftningen

har. Det är därför tydligt, att ett genomförande av partiella

reformer kan ingiva vissa betänkligheter. Särskilt är så fallet, om ändringarna

kunna anses innebära avsteg från de grundläggande principer, på

vilka lagstiftningen vilar. Detta kan dock ej sägas gälla de nu framlagda

förslagen. Fastmera beröra de på det hela taget endast detaljer. Därtill kommer,

att läget beträffande arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet är sådant

att alla förenklingar måste anses i hög grad angelägna.

Med hänsyn till det anförda anser jag att hinder ej bör möta att nu upptaga

de sakkunnigas förslag till övervägande. Såsom av den lämnade redogörelsen

framgår har även 1949 års riksdag givit uttryck åt den uppfattningen

att partiella reformer lämpligen kunna genomföras i jorddelningslagstiftningen.

Jag övergår nu till att i särskilda avsnitt närmare behandla de framlagda

förslagen.

II. Myndighets förordnande för lantmätare att verkställa förrättning.

Gällande rätt.

Enligt jorddelningslagen gäller som huvudregel, att förrättning enligt lagen

skall verkställas av lantmätare med biträde av gode män. Från föreskriften

om gode mäns medverkan ha dock betydelsefulla undantag gjorts.

För lantmätarens behörighet kräves i allmänhet att han erhållit särskilt

förordnande att verkställa förrättningen. Förordnandet meddelas i regel

av vederbörande överlantmätare.

De grundläggande stadgandena i dessa avseenden återfinnas i 2 kap. 1

och 3 §§ jorddelningslagen. Enligt förstnämnda lagrum skall nämligen

laga skifte förrättas efter därtill erhållet förordnande av lantmätare med biträde

av gode män och 3 § innehåller föreskrift om att förordnande att förrätta

skifte skall meddelas av överlantmätaren. På grund av hänvisningar

i 20 kap. 6 och 8 §§ till dessa bestämmelser gälla reglerna om förordnande

även för förrättningar, som avse gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning,

bildande av gemensamhetsskog utan samband med laga skifte,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

33

fastställande i visst fall av vederlag för jord, som från vunnits ägolott, samt

delning av fiske i visst fall.

Beträffande de två återstående slagen av förrättningar, som regleras i

jorddelningslagen, nämligen avstyckning och avmätning av jord, ha givits

regler som innebära avvikelser från de förut återgivna bestämmelserna om

att förrättning skall efter förordnande verkställas av lantmätare med eller

utan biträde av gode män. Enligt 6 § andra stycket i 19 kap. —- som gäller

avstyckning och vars 5 § i första stycket innehåller en allmän hänvisning

till bl. a. föreskrifterna i 2 kap. — äger sålunda lantmätare efter skriftlig

ansökning företaga avstyckning utan att förordnande till förrättningen

meddelats. Vidare innehåller 19 kap. 5 § andra stycket bestämmelser om en

annan avvikelse. Enligt detta stycke kan nämligen lantmäteristyrelsen auktorisera

annan än lantmätare att verkställa avstyckning för bostadsändamål

in. in. inom vissa områden med tätortslcaraktär. Auktorisationen kan

avse riket i dess helhet eller begränsas till viss del.

I fråga om avmätning av jord gäller enligt 20 kap. 10 § att avmätningen

* skall efter förordnande, som meddelas av länsstyrelsen, verkställas av lantmätare

eller annan person, som är behörig att inneha befattning såsom

mätningsman i stad.

Det ankommer på lantmätare att verkställa även vissa förrättningar enligt

lagen om fastighetsbildning i stad. Föreskrifterna i lagens 6 kap. innebära,

att jorddelningslagens bestämmelser i detta hänseende i princip skola

gälla för såväl laga skifte som ägoutbyte och servitutsutbrytning såsom

fristående förrättningar. Förordnande till förrättningen av överlantmätaren

kräves sålunda alltid. Däremot innefatta fastighetsbildningslagens bestämmelser

avvikelser från jorddelningslagens regel att förordnande å dylik

förrättning skall meddelas lantmätare i det statliga lantmäteriväsendet.

Förordnande att verkställa laga skifte å stadsjord skall sålunda enligt 6

kap. 2 § meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, därest han är

lantmätare eller, oaktat han ej är lantmätare, om han föreslagits till förrättningsman

av samtliga delägare. I fråga om ägoutbyte såsom fristående

förrättning gäller enligt 0 kap. 12 § en regel, som innebär än vidsträcktare

undantag från jorddelningslagens bestämmelser. Om nämligen ej särskilda

skäl till annat föranleda, skall förordnandet meddelas i stadens tjänst anställd

mätningsman, även om han ej är lantmätare.

Beträffande avstyckning enligt fastighetsbildningslagen, varom bestämmelser

givas i 5 kap., gäller den huvudregeln att avstyckning skall verkställas

av i stadens tjänst anställd mätningsman. Förordnande att verkställa

avstyckningsförrättning förekommer ej. Avstyckning företages i stället

efter ansökan hos byggnadsnämnden, som skall överlämna ansökningen

till förrättningsmannen.

Förordnande för lantmätare att verkställa förrättning eller uppdrag skall

vidare meddelas — i regel av länstvrelsen — enligt föreskrifter i åtskilliga

it Iiihang till riksdagens protokoll 1951. I samt. AV 159.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

lagar. Såsom exempel härpå må nämnas lagen om delning av fastighet vid

ändring i rikets indelning, ensittarlagen och lagen om enskilda vägar.

Beträffande lantmäteriväsendets nuvarande organisation må nämnas, att

riket är indelat i lantmäteridistrikt, som förestås av distriktslantmätare.

Viss personal är underställd distriktslantmätaren. Vid sidan av den sålunda

till distrikten knutna personalen finnas s. k. förfogandelantmätare, d. v. s.

lantmätare, som lantmäteristyrelsen för tjänstgöring inom visst län eller i

visst eller vissa distrikt ställt till länsstyrelsens och överlantmätarens förfogande

att utföra förrättningar och uppdrag, vilka den i distriktet eljest

tjänstgörande personalen icke kan medhinna inom skälig tid eller för vilka

förfogandelantmätaren på grund av utbildning och erfarenhet äger särskild

sakkunskap. Ytterligare finnes en grupp lantmätare, nämligen vissa å övergångsstat

uppförda s. k. övergångslantmätare, vilka antingen äro knutna

till distriktsorganisationen eller ha ställning såsom förfogandelantmätare.

Enligt lantmäteriinstruktionen den 30 juni 1948 skall förordnande å

lantmäteriförrättning som regel meddelas distriktslantmätaren inom det

distrikt där marken är belägen. Förordnande som meddelats distriktslantmätare

må med vissa undantag av denne överlåtas å annan i distriktet

tjänstgörande med erforderlig kompetens. Under visisa förutsättningar skall

förordnande å förrättning meddelas, icke distriktslantmätaren i distriktet,

utan annan distriktslantmätare eller förfogandelantmätare. Vad angår förrättningar,

som handläggas ulan förordnande, äga — enligt 83 § instruktionen

— distriktslantmätare och förfogandelantmätare överenskomma i

vilken utsträckning förfogandelantmätaren skall befatta sig med sådana

förrättningar. Träffas icke sådan överenskommelse tillkommer enligt föreskrift

i samma paragraf avgörandet överlantmätaren. Distriktslantmätare

äger icke efter annat än medgivande av lantmäteristyrelsen eller särskilt

förordnande handlägga förrättning eller uppdrag utom eget distrikt.

Ytterligare må nämnas, att enligt 1 § kungörelsen den 1 april 1921 angående

lantmätare vid statens järnvägar — vilket stadgande icke undergått

ändring sedan sin tillkomst —- lantmätare vid statens järnvägar må, utan

hinder av bestämmelserna i 47 § lantmäteriinstruktionen den 23 december

1920, förordnas att var som helst inom riket verkställa förrättning, som av

statens järnvägar påkallas. Sådan lantmätare må dock icke befatta sig med

lantmäterigöromål för enskilda.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha förklarat, att de för sin del ansåge det otvivelaktigt

vara riktigt att beteckna föreskrifterna om särskilt förordnande för lantmätare

att verkställa förrättning såsom en kvarleva från en gången tid, då

lantmätarkåren haft en annan ställning än nu och då meningen varit att

en kompetensprövning skulle föregå förordnandet. Då distriktslantmätarna

numera blivit helt statsavlönade samt fått sina olika verksamhetsområden

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

bestämda genom distriktsorganisationen och sin kompetens prövad en gång

för alla vid utnämningen, hade bestämmelserna ifråga i väsentlig mån förlorat

sitt berättigande. Slopades föreskrifterna, vunnes en viss minskning i

överlantmätarnas göromål ävensom en fördel med avseende å organiserandet

av distriktskontorens verksamhet. Härtill komme emellertid ytterligare

en, enligt de sakkunnigas mening för spörsmålet avgörande synpunkt. Sökanden

till en jorddelningsförrättning kunde naturligt nog ofta icke bedöma,

vilka åtgärder förverkligandet av hans önskemål förutsatte. Han begärde förordnande

för lantmätare att verkställa ett visst slags förrättning och sådant

förordnande meddelades. Vid förrättningen visade sig sedan, att det av sökanden

åsyftade resultatet allenast eller lämpligast kunde åvägabringas genom

en kombination av den sökta förrättningen med annat eller andra slags

förrättningar. I sådana fall måste förrättningen avbrytas i avbidan på nytt

förordnande, vilket icke allenast medförde tidsutdräkt för sökanden utan

ock ökad resekostnad ävensom tidsspillan för lantmätaren och i någon mån

för överlantmätaren. Ett slopande av förordnandena skulle sålunda medföra

en betydande förenkling i förfarandet.

Frågan huruvida avskaffandet av förordnandena skulle medföra svårigheter

att ernå en lämplig arbetsfördelning mellan lantmätarna har övervägts

av de sakkunniga. Dessa ha framhållit, att beträffande den ojämförligt

största gruppen av ärenden — avstyckningarna — förordnandena redan

bortfallit. Ur denna synpunkt hade därför förordnandena i stor utsträckning

förlorat sin betydelse. Det vore emellertid av vikt för överlantmätarna

att få vetskap om förrättningar av större omfattning eller mera

speciell natur samt om förrättningar som berörde mera än ett distrikt. Föreskrift

om skyldighet för distriktslantmätaren att i särskilda angivna fall anmäla

förhållandet för överlantmätaren kunde meddelas i administrativ

ordning.

De sakkunniga ha vidare uttalat, att de vore i princip beredda att förorda,

att kravet på särskilda förordnanden för lantmätare att utföra förrättning

slopades. Vid övervägande av vilken räckvidd åtgärden borde erhålla ha

de sakkunniga ansett, att den speciella regeln i 6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen

om förordnande att verkställa laga skifte å stadsjord borde lämnas

åsido. De sakkunniga ha vidare funnit det ur praktisk synpunkt äga

underordnat intresse, huruvida ändring genomfördes eller ej i lagen om

delning av fastighet vid ändring i rikets indelning. Ej heller borde ändring

i ensittarlagen i detta sammanhang ifrågasättas. De sakkunnigas uppmärksamhet

hade därför i första hand inriktats på jorddelningslagen, vars bestämmelser

om meddelande av förordnande syntes kunna och böra upphävas

utom på en punkt, nämligen 20 kap. 10 §. Där avsedda förordnanden

av länsstyrelsen att verkställa avmätning av jord förekomme ytterst sällan,

varför en ändring av lagrummet saknade intresse ur praktisk synpunkt.

I första hand ha därför de sakkunniga föreslagit, att sådana förordnanden,

som med stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätaren, måtte

avskaffas. Härutöver ha de sakkunniga förordat, att förordnande att verk
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ställa förrättning enligt lagen om enskilda vägar i vissa fall skall borttagas.

Förslaget om slopande av förordnanden, som med stöd av jorddelningslagen

meddelas av överlantmätaren, ha de sakkunniga ansett kunna åstadkommas

genom att i 2 kap. 1 § jorddelningslagen de nu förekommande orden

xefter därtill erhållet förordnande» uteslutas och att i 3 § första stycket

samma kapitel stadgas, att ansökning om laga skifte skall göras skriftligen

hos vederbörande distriktslantmätare. Dessutom ha de sakkunniga föreslagit

den bestämmelsen, att då fråga är om skifte av ägor inom två eller

flera lantmäteridistrikt, ansökningen skall göras hos distriktslantrnätaren i

ett av distrikten. — De ytterligare av de sakkunniga föreslagna, av ifrågavarande

reform föranledda lagändringar skola beröras senare i avsnitt XV.

Yttrandena.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att slopa sådana förordnanden,

som med stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätaren, har i

princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I intet yttrande har förslaget direkt avstyrkts.

Dock har överlantmätaren i Västerbottens län — som vitsordat, att nuvarande

ordning medförde betydande olägenheter, då förrättning måste avbrytas

för utverkande av förordnande, men som uttalat sin synnerliga tveksamhet

om denna olägenhet borde föranleda ändring på det sätt de sakkunniga

föreslagit -— framhållit såsom en annan tänkbar lösning att förordnande

att verkställa visst slags legal förrättning skulle medföra möjlighet

för förrättningsmannen att företaga legala följ dförrättningar utan

särskilt förordnande.

Vissa överlantmätare ha ställt sig tveksamma till förslaget med hänsyn

främst till svårigheterna att ernå en lämplig arbetsfördelning inom länet.

Sålunda har överlantmätaren i Stockholms län framhållit, att överlantmätarnas

möjligheter att följa arbetsgången i distrikten komme att beskäras.

Vidare kunde han icke se annat än att utnyttjandet av förfogandelantmätarna

komme att helt äventyras. Liknande synpunkter ha framhållits

av överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus, Värmlands, Örebro och Västerbottens

län.

I vissa yttranden har emellertid uttalats, att överlantmätaren skulle kunna

erhålla den nödiga överblicken genom i administrativ ordning utfärdade

föreskrifter om skyldighet för distriktslantmätarna att göra anmälan i

vissa fall till överlantmätaren eller om fylligare årsredogörelser än de nuvarande.

Denna mening omfattas av lantmåteristyrelsen, som uttalat, att

styrelsen ansåge farhågorna för att överlantmätaren skulle mista den möjlighet

att fördela förekommande göromål mellan distriktsorganisationens

enheter, som de nuvarande överlantmätareförordnandena medförde, vara

överdrivna. Styrelsen kunde för sin del icke finna, att dessa synpunkter

borde tillåtas undanskymma de mycket betydande fördelar, som förslaget

i andra avseenden skulle komma att medföra. Förordnandena vore icke nu
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

37

mera något effektivt arbetsfördelningsinstrument. Av de cirka 36 000 förrättningar

och uppdrag, som slutförts år 1947, hade överlantmätarna endast

utfärdat förordnande till cirka 2 000. Det vore givetvis, har lantmäleristyrelsen

fortsatt, av största betydelse att överlantmätarna hade möjligheter

att åstadkomma bästa möjliga arbetsfördelning mellan distriktsorganisationens

enheter. En lämplig arbetsfördelning kunde emellertid genomföras

med andra hjälpmedel än förordnandena. I 42 § punkt 3 lantmäteriinstruktionen

funnes redan nu vissa stadganden, som gåve överlantmätaren befogenhet

att överflytta förrättning eller uppdrag från en distriktslantmätare

till en annan eller till förfogandelantmätare. En viss utvidgning av denna

befogenhet torde bii erforderlig, om fastighetsbildningssakkunnigas förslag

genomfördes. Styrelsen anmärkte, att flertalet förekommande överflyttningar

av förrättningar komme till stånd på initiativ av distriktslantmätarna

själva. Förfogandelantmätarna erhölle redan nu en avsevärd del av

sitt arbete efter direkt överenskommelse med någon distriktslantmätare

med tillämpning av bestämmelsen i 83 § andra stycket lantmäteriinstruklionen.

Nämnda stadgande torde, om överlantmätarförordnandena slopades,

få ännu större räckvidd. I övrigt avsåge lantmäteristyrelsen att uppmana

överlantmätarna att vid sina ofta återkommande besök hos distriktspersonalen

ägna arbetsfördelningen ökad uppmärksamhet.

Bland de detalj spörsmål, som sammanhänga med avskaffandet av de utav

överlantmätarna enligt jorddelningslagen meddelade förordnandena och

som äro föremål för uppmärksamhet, är frågan om innebörden i uttrycket

»vederbörande distriktslantmätare» i den av de sakkunniga föreslagna lydelsen

av 2 kap. 3 § jorddelningslagen.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har sålunda anfört,

att förslaget byggde på den förutsättningen, att varje lantmäteri distrikt utgjorde

ett »jurisdiktionsområde» och att förrättningar, som berörde därinom

belägna fastigheter i princip skulle handläggas av distriktslantmätaren

i distriktet. Någon uttrycklig bestämmelse härom komme jorddelningslagen

i dess föreslagna nya lydelse icke att innehålla, enär de sakkunniga

icke rubbat på den gamla uppställningen av behörighetsreglerna i 2 kap.

1 § första stycket och 3 §, vilken bjTggde på förordnandesystemet. Denna

lagtekniska brist borde måhända rättas till. Under hänvisning till att avsikten

syntes vara att distriktslantmätaren skulle kunna efter eget bedömande

anförtro handläggningen av förrättningar, helt eller delvis, åt i

distriktet anställda biträdande lantmätare och att förrättningarna ofta kunde

innebära mycket betydelsefulla avgöranden av samma karaktär som

dom i tvistemål, har ägodelningsdomaren vidare framhållit, att det vore

av vikt, att detta vederbörligen beaktades vid den reglering av distriktslantmätares

befogenhet att sätta annan i sitt ställe, som tydligen vore avsedd

att ske i administrativ ordning. Det syntes som om man därvid svårligen

skulle kunna undvika alt, åtminstone för vissa fall, fordra förordnande

av överlantmätaren.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 159.

Överlantmätaren i Östergötlands län har framhållit, att lantmäteriförrättningar

i ej ringa omfattning verkställdes av förfogandelantmätarna, av

övergångslantmätarna med egna verksamhetsområden och av särskilda

skiftesorganisationer. Det syntes därför opraktiskt, om ansökning om förrättning

alltid skulle göras hos distriktslantmätaren, varefter ansökningen

i vissa fall på ett eller annat sätt skulle behöva överflyttas till annan förrättningsman.

Det förefölle tillräckligt om i lagtexten utsädes, att ansökningen

skulle göras hos vederbörande lantmätare och att det i instruktionsväg

klargjordes, vem som vore behörig att mottaga sådan ansökning.

Lantmäteristyrelsen har beträffande denna fråga anfört:

I lagen den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning

inom vissa områden av stad (nr 96) stadgas bland annat, att byggnadsnämnd

i vissa fall för verkställande av förrättning skall överlämna

ansökning till »distriktslantmätaren». Enligt uttalande av lagrådet, återgivet

i proposition nr 20/1948, s. 43, skall ett sådant stadgande uppenbarligen

ej utgöra hinder för distriktslantmätaren att låta förrättningen företagas

av annan lantmätare, exempelvis om en instruktionsvis gjord fördelning

av arbetet inom distriktet skulle föranleda därtill. — Med hänsyn till

detta uttalande synes det tydligt att uttrycket »vederbörande distriktslantmätare»

även innefattar annan lantmätare, som enligt lantmäteriinstruktionen

har behörighet att verkställa förrättningar.

Inom den nuvarande lantmäteriorganisationen finnas vissa lantmätare,

som självständigt utföra förrättningar utan att vara underställda vederbörande

distriktslantmätare. Styrelsen avser härvid dels de s. k. förfogandelantmätarna

och dels vissa distriktslantmätare på övergångsstat. Båda

dessa kategorier av lantmätare kunna ibland ha geografiskt avgränsade

arbetsområden, inom vilka de handlägga alla eller vissa slag av förrättningar

och uppdrag. Av praktiska skäl bör allmänheten i dylika fall kunna

vända sig direkt till ifrågavarande lantmätare med ansökning om förrättning.

Det skulle innebära en onödig omgång om ärendet först diariefördes

hos distriktslantmätaren och därefter efter överenskommelse eller beslut

överfördes till den lantmätare som skall handlägga förrättningen. Lantmäteristyrelsen,

som anser att hinder häremot icke på något sätt möter i

lagen, avser att utforma föreskrifterna för diarieföring så, att förrättning

eller uppdrag, som begäres hos förfogandelantmätare eller hos distriktslantmätare

på övergångsstat, kan direkt diarieföras hos denne.

Under åberopande av vad sålunda anförts, ifrågasätter lantmäteristyrelsen,

för att det skall bli full överenstämmelse mellan jorddelningslagen

och 1948 års lag, att det av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna uttrycket

»vederbörande distriktslantmätare» ersättes med ordet »distriktslantmätaren».

Innebörden av detta ord synes tillika böra angivas i motiven.

Frågan om behörigheten, då förrättning avser jord inom mer än ett lantmäteridistrikt,

har berörts av ägodelnings domaren i Ångermanlands södra

domsaga, som framhållit, att det i sådant fall ej vore tillfyllest med föreskrift

att den lantmätare, hos vilken ansökningen gjorts, anmälde förhållandet

till överlantmätaren, utan att det därjämte borde föreskrivas skyldighet

för överlantmätaren att besluta vilken lantmätare som skulle handlägga

förrättningen. Erforderliga bestämmelser härom kunde meddelas i

lantmäteriinstruktionen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

39

Under framhållande av att förslaget förutsatte, att i lantmäteriinstruktionen

infördes föreskrift om att distriktslantmätare, till vilken inkommit

förrättning beträffande vilken han vore jävig, skulle anmäla förhållandet

för överlantmätaren samt att meningen tydligen vore, att överlantmätaren

i administrativ ordning skulle åläggas att i dessa fall förordna förrättningslantmätare,

har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga uttalat,

att eftersom behörigheten för den ordinarie distriktslantmätaren torde

avses skola vara reglerad genom stadgandena i 2 kap. 1 § första stycket

och 3 §, det syntes vara en inadvertens att det i jorddelningslagen icke

skulle finnas någon bestämmelse om behörig förrättningsman i nu åsyftade

fall. Ägodelningsdomaren åberopade som jämförelse 5 kap. 2 § andra stycket

fastighetsbildningslagen.

Vidare har beaktats den förordade reformens inverkan på behörigheten

för statens järnvägars lantmätare att handlägga förrättningar. I sitt yttrande

till lantmäteristyrelsen har järnvägsstyrelsen anfört, att lantmätare vid

statens järnvägar med stöd av den förut omnämnda kungörelsen den 1 april

1921 handlade förrättningar å landet rörande gränsbestämning, ägoutbyte

och avstyckning. Därjämte verkställde han utredningar i sammanläggningsärenden

samt upprättade kartor och beskrivningar för expropriation av

mark. Av dessa arbetsuppgifter vore upprättande av kartor och beskrivningar

för expropriation den ojämförligt största. De sakkunnigas förslag

komme enligt styrelsens mening att medföra att statens järnvägars lantmätare

endast skulle äga upprätta kartor med beskrivning för sammanläggning.

Emellertid vore det önskvärt — bl. a. även ur lantmäteriväsendets

synpunkt — att möjligheten bibehölles för statens järnvägars lantmätare

att handlägga förrättningar och utföra expropriationsmätningar i den omfattning

hittills varit fallet.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att innebörden i stadgandet i 1 § kungörelsen

den 1 april 1921 vore mycket oklar samt att denna oklarhet borde

undanröjas. Därvid borde avgörande betydelse tillmätas de sakskäl, som i

dagens läge kunde anföras för och emot järnvägslantmätarens befattning

med jorddelningsförrättningar. Några olägenheter hade icke förmärkts av

att järnvägslantmätaren handlagt jorddelningsförrättningar. Denna verksamhet

vore emellertid av mycket ringa omfattning. Det spelade därför ej

någon större roll om järnvägslantmätarens förrättningsverksamhet fortginge

eller ej. Vid avstyckningsverksamhet i allmänhet erfordrades fortlöpande

samråd med andra länsorgan, vilket knappast kunde upprätthållas av annan

än en lokalmyndighet. Vid gränsbestämningar och ägoutbyten vore det

enligt lantmäteristyrelsens mening synnerligen tveksamt, om en hos ett statligt

affärsdrivande, verk anställd förrättningsman kunde anses intaga samma

fria och oberoende ställning gentemot alla sakägare som en lantmätare

i lantmäteristaten. Styrelsen hade därför kommit till den slutsatsen, att

det icke vore önskvärt att statens järnvägars lantmätare under nuvarande

förhållanden handlade förrättningar enligt jorddelningslagen. Från den
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

na princip syntes böra ifrågasättas endast ett undantag, nämligen det fall

som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen. Då järnvägslantmätaren

måste anses skickad att utföra i nämnda lagrum avsedda förrättningar,

torde därför styrelsen, därest ansökning därom gjordes, böra

generellt meddela järn vägslantmätaren auktorisation enligt nyssnämnda

lagrum. Lantmäteristyrelsen har vidare funnit, att hinder icke torde möta

i sammanläggningslagen mot järn vägslantmätarens befattning med utredning

i sammanläggningsärenden samt att det vore önskvärt att järnvägslantmätaren

i den mån statens järnvägar påkallade det upprättade kartor

för expropriation. Med den avfattning stadgandet i 16 § andra stycket (efter

den 1 april 1950 upptaget i 26 § andra stycket) expropriationslagen hade

syntes emellertid järn vägslantmätaren sakna formell rätt därtill, då enligt

nämnda lagrum kartan skulle upprättas av vederbörande lantmätare eller

mätningsman. Styrelsen föresloge därför, att till paragrafen skulle fogas

ett tillägg av innehåll att vid expropriation, som statens järnvägar påkallade,

kartan med beskrivning skulle få upprättas av järnvägslantmätaren.

I anledning av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört har järnvägsstyrelsen

i det till Kungl. Maj :t ingivna utlåtandet hävdat, att de av statens

järnvägars lantmätare utförda avstyckningarna i allmänhet skedde för sådana

ändamål, där det icke som regel kunde förutsättas intimt samråd med

lokala myndigheter. Den omständigheten att statens järnvägars lantmätare

vore anställd i ett statligt verk syntes ej behöva medföra några olägenheter;

vid flertalet av de utav honom företagna gränsbestämningarna och

ägoutbytena träffades nämligen förening mellan de berörda parterna.

Då vidare de av statens järnvägar påkallade förrättningarna ofta vore av

den art att de snabbt borde verkställas, vidhölle järnvägsstyrelsen, att lantmätaren

vid statens järnvägar måtte bibehållas vid möjligheten att handlägga

de jorddelningsförrättningar, som statens järnvägar kunde påkalla. I

anledning av det av lantmäteristyrelsen föreslagna tillägget till expropriationslagen

har järnvägsstyrelsen framhållit, att uttrycket vederbörande lantmätare

borde kunna innefatta även lantmätaren vid statens järnvägar; så

hade också i praktiken varit fallet. I

I vissa yttranden ha önskats reformer, som gå längre än vad de sakkunniga

föreslagit. Sålunda har överlantmätaren i Hallands län anfört, att vid

ägomätning enligt 20 kap. 10 § jorddelningslagen ett bibehållande av kravet

på förordnande syntes vara mindre påkallat än beträffande vissa andra

förrättningar enligt sagda lag. Även överlantmätaren i Jämtlands län har

uttalat sig i samma riktning. Enligt vad överlantmätaren i Hallands län uttalat

hade de fall då kompletteringsförordnande oftast visat sig erforderliga

ej varit vid förrättningar enligt jorddelningslagen utan yid dels inlösningsförrättningar

enligt ensittarlagen och dels förrättningar enligt lagen om enskilda

vägar. Med hänsyn härtill hade i rationaliseringssyfte än mera varit

att vinna om kravet på förordnande kunnat slopas även vid förrättningar

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

41

enligt sistnämnda två lagar. Samma önskemål har framförts av överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län. Överlantmätaren i Kronobergs län

har framhållit, att de motiv, som talade för att överlantmätareförordnandena

slopades, syntes med samma styrka kunna åberopas även då det gällde

länsstyrelseförordnandenas borttagande.

Förslag ha framförts om att utsträcka reformen att avse även förrättningar

enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen. Sålunda har svenska kommunal-tekniska

föreningen anfört, att laga skifte och servitutsutbrytning enligt

6 kap. fastighetsbildningslagen vore sällsynta, medan ägoutbyten vore vanliga.

I lagen vore angivet, när stadens mätningsman skulle förordnas och

när detta icke skulle ske. Då därjämte den närmaste tillsynen å mätningsväsendet

inom område, där 6 kap. fastighetsbildningslagen gällde, tillkomme

byggnadsnämnden, syntes ansökan om förrättning alltid böra ingivas

till byggnadsnämnden. Denna borde ha att i de särskilda fall som i lagen

angåves överlämna ansökningen till vederbörande distriktslantmätare.

Även lanimäteristgrelsen har tagit upp sistnämnda spörsmål. Styrelsen

har framhållit, att enligt de sakkunnigas förslag skulle av överlantmätarförordnandena

praktiskt taget kvarstå endast sådana som meddelas med

stöd av 6 kap. fastighetsbildningslagen och som avse laga skifte och ägoutbyte

enligt nämnda kapitel. Skäl torde föreligga att avskaffa även dessa

överiantmätareförordnanden.

Departementschefen.

Tydligen är gällande system, enligt vilket lantmätaren för varje förrättning

enligt jorddelningslagen — frånsett avstyckningar — skall ha särskilt

förordnande, ägnat att verka tyngande. Redan utfärdandet av förordnandena

medför visst arbete för den myndighet, som har att meddela dem. Särskild

olägenhet innebär emellertid gällande ordning såtillvida, att om det

vid viss förrättning, till vilkens verkställande lantmätaren erhållit förordnande,

befinnes, att det för uppnående av det önskade syftet med förrättningen

är nödvändigt att företaga även annan förrättning, lantmätaren som

regel ej genast kan påbörja denna. Först måste särskilt förordnande att

verkställa densamma meddelas honom. Att detta föranleder dröjsmål och

ökade kostnader ligger i öppen dag.

I syfte att förenkla förfarandet och minska de med rådande system förenade

olägenheterna ha fastighetsbildningssakkunniga förordat, att man

avskaffar sådana förordnanden som med stöd av jorddelningslagen meddelas

av överlantmätare. Vidare ha de sakkunniga föreslagit, att — i samband

med avstyckning och ägoutbyte enligt jorddelningslagen och även i

samband med dylika förrättningar enligt fastighetsbildningslagen -—- förrättning

enligt 2 kaj), lagen om enskilda vägar skall kunna företagas utan

att förordnande till densamma meddelats. För övriga fall, då förordnanden

nu krävas, ha de sakkunniga ej föreslagit ändring.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Vad först angår förslaget om avskaffande av sådana förordnanden som

med stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätare har detsamma

hälsats med tillfredsställelse av det övervägande flertalet remissinstanser

och ingen remissmyndighet har direkt avstyrkt förslaget. Vissa överlantmätare

ha emellertid uttalat tveksamhet med hänsyn därtill att reformen

skulle minska möjligheterna att överblicka och fördela arbetet inom länet.

Såsom lantmäteristyrelsen framhållit äro emellertid förordnandena numera

icke något effektivt arbetsfördelningsinstrument. Genom bestämmelser

i administrativ ordning torde bättre än genom förordnandena kunna åstadkommas

nödig överblick för överlantmätaren och ändamålsenlig arbetsfördelning

mellan de under honom lydande lantmätarna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag föreslå, att ifrågavarande

förordnanden avskaffas. För företagande av en förrättning bör framdeles

— i likhet med vad som nu gäller beträffande avstyckningar — ej erfordras

mera än att skriftlig ansökan ingives till förrättningsmannen.

Vid ett slopande av förordnandena är emellertid att beakta, att det enligt

gällande ordning är genom förordnandena som det bestämmes vilken lantmätare

som skall vara behörig att utföra en viss förrättning. Jorddelningslagen

innehåller i sin nuvarande lydelse ingen bestämmelse som reglerar

de olika lantmätarnas behörighet i lokalt avseende. Avskaffas förordnandena

synes därför erforderligt att i lagen upptaga stadgande härom. I likhet

med vad fastighetsbildningssakkunniga förutsatt torde man böra anknyta

till lantmäteriets distriktsorganisation. Med hänsyn härtill torde den

regeln böra införas att det skall ankomma på distriktslantmätaren i det

lantmäteridistrikt, där jorden är belägen, att verkställa förrättningen. Berör

förrättningen jord inom två eller flera lantmäteridistrikt torde den ordningen

böra gälla, att förrättningen skall verkställas av distriktslantmätaren

i ett av distrikten.

Med uttrycket distriktslantmätaren åsyftas självfallet i första hand innehavaren

av distriktslantmätarebefattningen. Lämplig arbetsfördelning måste

emellertid ernås mellan denne och övriga till distriktet knutna lantmätare

samt de s. k. förfogandelantmätarna och övergångslantmätarna. Dessa böra

alltså meddelas behörighet att i viss omfattning utöva distriktslantmätarebefattningen.

Denna fråga synes lämpligen böra lösas i administrativ ordning.

Med den innebörd det föreslagna begreppet »distriktslantmätaren» sålunda

avses skola äga erfordras tydligen icke, att om jäv föreligger för den

ordinarie distriktslantmätaren eller för annan behörig lantmätare, lagen

reglerar vem som i stället skall utföra densamma. Bestämmelser i detta avseende

böra givas i administrativ väg.

Vid ett genomförande av en reform av nu ifrågavarande innebörd torde

uppmärksamhet böra ägnas även stadgandet i 19 kap. 5 § andra stycket.

Enligt detta lagrum äger lantmäteristyrelsen tillägga annan än lantmätare

behörighet att verkställa avstyckning för bostadsändamål m. m. inom vissa

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

43

områden med tätortskaraktär. Auktorisationen gäller hela riket om den icke

av lantmäteristyrelsen begränsats att avse endast viss del. Denna bestämmelse

står i sådan strid mot den tidigare förordade principen att handläggningen

av varje jorddelningsförrättning skall ankomma på distriktslantmätaren

i visst distrikt, att det icke synes kunna ifrågakomma att låta stadgandet

kvarstå oförändrat.

Anledning torde ej föreligga att i detta sammanhang till övervägande

upptaga själva sakfrågan huruvida skäl finnas att avskaffa möjligheten för

annan än vid det statliga lantmäteriväsendet anställd att verkställa avstyckningar

av ifrågavarande art. En möjlig lösning av problemet att ernå önskvärd

enhetlighet i jorddelningslagen utan att någon avsevärd ändring i sak

göres synes vara att stadgandet i 19 kap. 5 § andra stycket upphäves och

att i stället i administrativ ordning stadgas, att lantmäteristyrelsen skall

äga förordna den, som har kompetens att innehava befattning såsom mätningsman

i stad, att verkställa på viss distriktslantmätare ankommande

-avstyckningar av nu berörda slag. Den förordnade kommer då att handlägga

avstyckningen såsom distriktslantmätare; hans ställning blir snarlik

t. ex. lörfogandelantmätarens, då denne handlägger på viss distriktslantmätare

ankommande förrättning.

Den förordade reformen föranleder vidare att frågan om den ställning

lantmätare vid statens järnvägar skall intaga måste prövas. Införandet i

jorddelningslagen av en regel att behörigheten att verkställa förrättningar

tillkommer distriktslantmätaren medför uppenbarligen att j ärnvägslantmätare

icke i och genom sin tjänst är behörig att företaga någon förrättning

enligt jorddelningslagen. Emellertid möter intet hinder att genom särskilt

förordnande eller genom bestämmelser i administrativ ordning giva järnvägslantmätare

behörighet att såsom distriktslantmätare handlägga viss

förrättning eller viss art av förrättningar. Det synes ej erforderligt, att i

detta sammanhang i hela dess vidd upptaga frågan om i vilken utsträckning

dylik behörighet bör tillerkännas järnvägslantmätare. Dock må framhållas,

att han tydligen bör äga att verkställa sådana avstyckningar, som

avses i 19 kap. 5 § andra stycket i lagrummets nu gällande lydelse. Därutöver

bör självfallet genom föreskrift i administrativ ordning givas honom

generell behörighet att i distriktslantmätares ställe upprätta karta med beskrivning

för expropriation av mark. Det må även anmärkas, att den nu föreslagna

reformen icke rubbar järn vägslantmätares hittillsvarande möjligheter

att verkställa utredning för sammanläggning.

Då det enligt vad tidigare förordats städse är distriktslantmätaren — antingen

den ordinarie eller också annan, som på grund av bemyndigande

handlar i dennes ställe — som handlägger förrättning enligt jorddelningslagen,

bör ansökan om förrättningen alltid kunna ingivas till den ordinarie

distriktslantmätaren. Ur praktisk synpunkt är det emellertid lämpligt, att

om t. ex. en förfogandelantmätare bemyndigats alt utföra visst slag av förrättningar

inom ett distrikt eller samtliga förrättningar inom viss del av ett

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

• distrikt, ansökningen kan ingivas direkt till honom. Såsom lantmäteristyrelsen

uttalat kan frågan härom regleras genom i administrativ väg utfärdade

föreskrifter. Likaså torde i samma ordning böra meddelas bestämmelse

att om ansökning inkommit till icke behörig lantmätare, t. ex. annan distriktslantmätare

än den, inom vilkens distrikt marken är belägen, den

icke behörige skall översända ansökningen till vederbörande distriktslantmätare.

Jag får härefter övergå till frågan huruvida reformen bör utsträckas att

avse även andra förordnanden än dem som av överlantmätare meddelas

med stöd av jorddelningslagen. Att vid en reform av den provisoriska karaktär

och med det begränsade syfte det här gäller till mera allsidig prövning

upptaga frågan om avskaffande över huvud av förordnandena synes icke

vara lämpligt. Reformen torde böra inskränkas till sådana fall, där nuvarande

ordning visat sig vara särskilt tyngande och man kan väntas vinna

ur praktisk synpunkt betydelsefulla förenklingar. Tydligt är emellertid att

det för att uppnå önskvärd enhetlighet kan vara lämpligt att något utsträcka

räckvidden av reformen. Vid nu angivna förhållanden böra i detta

sammanhang till övervägande upptagas allenast förslagen om avskaffande

av förordnanden vid dels förrättningar enligt 6 kap. fastighetsbildningslagen

och dels vissa vägförrätlningar.

Vad först angår frågan om förordnandena vid förrättningar enligt 6 kap.

fastighetsbildningslagen skulle, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, fastighetsbildningssakkunnigas

förslag leda därtill, att av överlantmätareförordnandena

skulle kvarstå praktiskt taget endast sådana, som meddelas

med stöd av nämnda kapitel och som avse laga skifte och ägoutbyte. Ur

enhetlighetens synpunkt synes därför lämpligt, att jämväl dessa förordnanden

avskaffas. Härtill kommer att även ur andra synpunkter — till vilka jag

återkommer i avsnitt XV — en översyn av de stadganden, genom vilka

dessa förordnanden regleras, framstår som önskvärd. Jag förordar därför

att reformen utsträckes att avse även nu ifrågavarande förordnanden.

De sakkunnigas förslag att avskaffa förordnandena vid vissa förrättningar

enligt lagen om enskilda vägar har — såsom skall framgå av vad jag senare

anför — föranlett framförande av önskemålet att gå ett steg längre

och möjliggöra att jorddelningsförrättningen och vägförrättningen handläggas

gemensamt. På grund av det samband som råder mellan dessa frågor

samt spörsmålet om kombination av jorddelningsförrättningar över huvud

torde det vara lämpligt att låta anstå med ett närmare ståndpunktstagande

till de sakkunnigas förslag på denna punkt till behandlingen i avsnitt

XI av sistnämnda spörsmål. I

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar, som erfordras

för genomförande av de här förordade reformerna, får jag hänvisa till vad

som i avsnitt XV anföres vid 2 kap. 1, 3 och 4 §§, 3 kap. 7 §, 19 kap. 5 och

6 §§ samt 20 kap. 2, 6 och 8 §§ jorddelningslagen ävensom 6 kap. 2 och

12 §§ fastighetsbildningslagen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

45

III. Kungörande av lantmäteriförräitning.

Gällande rätt.

Enligt 3 kap. 1 § första stycket jorddelningslagen skall lantmätaren, innan

laga skifte företages, om tid och ställe för första sammanträdet utfärda

kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas i kyrkan för

den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt, där särskilda

förhållanden därtill föranleda, minst fjorton dagar före sammanträdet införas

i en eller flera av ortens tidningar. Härjämte åligger det lantmätaren,

jämlikt andra stycket i sagda paragraf, att minst fjorton dagar före sammanträdet

för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse

till sammanträdet till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga

uppgifter är delägare i skifteslaget, ävensom till de i ansökningen

om skiftet uppgivna eller för lantmätaren eljest kända innehavare av servitut,

vilkas rätt må vara beroende av förrättningen. Är någon delägare å

okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid skiftet, och

är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala

och svara, åligger det lantmätaren — enligt tredje stycket av förevarande

paragraf — att för förordnande av god man för delägaren göra anmälan därom

till rätten.

För bevakande av det allmännas rätt har i 3 kap. 2 § meddelats bestämmelse

om skyldighet för lantmätaren att, därest laga skifte angår fastighet,

som står under allmän myndighets vård och inseende, för förordnande av

allmänt ombud i god tid insända underrättelse om skiftet till länsstyrelsen.

Sedan lantmätaren erhållit underrättelse om förordnandet, åligger det honom

att, därest underrättelsen om skiftet icke innehållit uppgift om tid

och ställe för första sammanträdet, därom genom tjänsteskrivelse underrätta

ombudet snarast möjligt och, där så ske kan, minst fjorton dagar före

sammanträdet. Skall laga skifte äga rum inom ort, där skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, har lantmätaren att minst fjorton dagar förut underrätta

byggnadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet.

I 3 kap. 3 § föreskrives, att lantmätaren till de gode män, som skola biträda

vid förrättningen, skall utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före

sammanträdet.

Kommer ej lantmätaren tillstädes och har han ej, medan de tillstädeskomna

voro samlade, låtit tillkännagiva tid för nytt sammanträde, skall han —

jämlikt 3 kap. 4 § — därtill i god tid genom tjänsteskrivelse kalla vederbörande.

Sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning utgör ej hinder

för förrättningens företagande enligt stadgande i 3 kap. 4 § sista stycket.

Uppskjutes påbörjat skifte och kan varken dag för den vidare handläggningen

tillkännagivas innan sammanträde upplöses eller vid sammanträdet

träffas överenskommelse beträffande tillkännagivandet av tid och ställe

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

för skiftets fortsättande, skola jämlikt 3 kap. 11 § vederbörande kallas genom

tjänsteskrivelse i god tid.

I 1 § av 7 kap., vilket handlar om bestämmande av gränserna kring skifteslagets

ägor, föreskrives, att för bestämmande av rågångarna kring ett skifteslags

ägor sammanträde skall hållas med rågrannarna å ömse sidor samt

att angående kungörelsen om sådant sammanträde och kallelser därtill vad

i 3 kap. 1 och 2 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning. 7 kap. 1 §

innehåller bestämmelse om visst undantag från förenämnda föreskrifter om

kallelse. Om nämligen mark, som beröres av förrättningen, är samfälld för

flera fastigheter med skilda ägare och om för samfällighelen finnes känd

styrelse eller annan, som är satt att förvalta samfälligheten, erfordras ej

kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Den sålunda kallade

är, om han ej själv äger föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för

att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda

ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig,

varjämte, där fastighet, som står under allmän myndighets vård

och inseende och som icke innehaves under ständig besittningsrätt, har del

i samfälligheten, underrättelse om förrättningen skall tillställas länsstyrelsen.

Delgives kallelse på sist angivna sätt, skall uppgift om vilken delägare

kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen och kungörelsen

anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Slutligen stadgas i paragrafen, att om kungörelse och kallelse sålunda

försiggått, förrättning skall verkställas utan hinder av sakägares utevaro.

I 7 kap. 8 § upptagas särskilda regler om bestämmande av gräns mot allmänt

vattenområde. Om det prövas erforderligt att bestämma sådan gräns,

skall sammanträde hållas med ombud för det allmänna samt delägarna i

skifteslaget. Underrättelse om sammanträdet skall i god tid sändas till kammarkollegiet,

som har att förordna ombud. Angående kungörelse om sammanträdet

samt kallelse därtill äger i övrigt vad i 7 kap. 1 § stadgas motsvarande

tillämpning.

Om ägoutbyte i samband med laga skifte handlar 8 kap. Enligt 1 § sista

stycket skall fråga om ägoutbyte behandlas å sammanträde med delägarna

å ömse sidor. Angående kungörelse om sådant sammanträde samt kallelse

därtill skall vad i 7 kap. 1 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Enligt 14 kap. 10 § kunna vissa likvidfrågor vid laga skifte uppskjutas

tills skiftet i övrigt blivit fastställt. Om sådant anstånd beslutas, har lantmätaren

att, så snart det efter skiftets fastställande kan ske, företaga för

ändamålet erforderlig förrättning och till denna utfärda kungörelse och

kallelser på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

Har laga skifte, som blivit helt eller delvis upphävt, i sammanhang där
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

med återförvisats till lantmätaren, skall denne jämlikt 16 kap. 5 § skyndsamt

utsätta ny förrättningsdag på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

Beträffande avstyckning föreskrives i 19 kap. 5 § att de för laga skifte i

bl. a. 3 kap. meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola lända till

efterrättelse, sålunda även de förut återgivna bestämmelserna i 3 kap. om

kungörelse och kallelser. I 19 kap. 7 § har emellertid upptagits en praktiskt

mycket betydelsefull modifikation. Utan hinder av att kungörande och kallelse

ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. sägs, må nämligen enligt 19

kap. 7 § avstyckningsförrättning företagas, därest fastighetens ägare samt

i fall, då ägovidd, som skall avstyckas, blivit överlåten till annan, jämväl

denne infinna sig eller av lantmätaren blivit minst åtta dagar förut bevisligen

kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmande av gräns

mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. En annan modifikation i förhållande

till reglerna om laga skifte innefattas i den i 19 kap. 5 § sista stycket

upptagna bestämmelsen, att då avstyckning skall äga rum inom ort, där

skyldighet föreligger att söka byggnadslov, förrättningsmannen har att underrätta

byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen minst åtta

dagar förut.

I 20 kap. 6 § stadgas, att i fråga om förrättningar, som avses i 20 kap. 1,

3, 4 och 5 §§, d. v. s. gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och

bildande av gemensamhetsskog utan samband med laga skifte samt särskild

förrättning för fastställande av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott,

bl. a. de i 3 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifterna i tillämpliga

delar skola lända till efterrättelse, dock att angående kungörande av sammanträde

för bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns

eller för ägoutbyte vad om kungörelse och kallelse finnes stadgat i

7 kap. 1 § och 8 kap. 1 § skall tillämpas.

Slutligen skall vid delning av fiske jämlikt 20 kap. 8 § i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat om laga skifte.

Ytterligare må nämnas, att enligt 25 § lagen om enskilda vägar förrättningsmannen

skall om tid och ställe för första sammanträde utfärda kungörelse,

som skall minst fjorton dagar före förrättningens företagande uppläsas

i kyrkan för den eller de församlingar, där de av förrättningen berörda

fastigheterna äro belägna, samt införas i en eller flera av ortens tidningar.

Dessutom skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet

med posten avsända skriftlig kallelse till envar sakägare.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att jorddelningslagens hela uppställning

karakteriserades av att laga skiftet tillerkänts en fullkomligt dominerande

ställning samt att den långa rättsutvecklingen på skiftesväsendets område

lett fram till oerhört detaljerade föreskrifter i gällande lag om detta institut.

Dessa föreskrifter hade tillkommit i det vällovliga syftet alt vinna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

största möjliga rättssäkerhet men det syntes uppenbart att man därutinnan

gått för långt. Än kännbarare bleve uppenbarligen olägenheten av jorddelningslagens

tyngande former, då föreskrifter, som tillkommit närmast

med tanke på omfattande laga skiften, skulle tillämpas på smärre förrättningar.

Klart vore att risken för att någon »dömes ohörd» i skiftesmål

borde såvitt möjligt elimineras, men även med fasthållande av denna utgångspunkt

syntes vissa förenklingar i kungörelseförfarandet kunna genomföras.

Efter att ha redogjort för vissa framförda önskemål om ändringar ha de

sakkunniga förklarat, att man även med en positiv inställning till reformkraven

nödgades konstatera, att dessa krav, åtminstone för närvarande, endast

kunde delvis beaktas. Sålunda ha de sakkunniga funnit sig icke kunna

ifrågasätta ett slopande av kyrkokungörelsen. Med hänsyn till de rättsverkningar,

som vore knutna till densamma, måste dess avskaffande föranleda

bestämmelser om publicering i annan ordning. En sådan ändring

saknade emellertid aktualitet i nu förevarande sammanhang, enär någon

förenkling härigenom näppeligen skulle vinnas. Därjämte ha de sakkunniga,

under hänvisning till att lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser

om kungörande i kyrka vore att anse såsom ett provisorium, uttalat,

att frågan om kyrkokungörelsernas slopande torde böra lösas i ett större

sammanhang.

Däremot ha de sakkunniga ansett, att något hinder icke förelåge att förkorta

den tid före sammanträde, då kungörandet senast skulle ske, från

fjorton till åtta dagar. Denna ändring torde kunna utsträckas att avse även

kallelserna. De sakkunniga ha härom anfört:

Otvivelaktigt skulle en sådan åtgärd förenkla planläggningen av arbetet

på distriktskontoren. Framhållas bör, att enligt de sakkunnigas förslag

kungörelse skulle utfärdas och kallelser avsändas minst åtta dagar i förväg,

en bestämmelse som lantmätarna självfallet måste förutsättas tillämpa

med urskillning. Är fråga om ett mera omfattande laga skifte bör förrättningen

kungöras avsevärd tid i förväg, vilket icke lärer innebära något hinder

för arbetets fortgång å distriktskontoren, då det torde vara av praktiska

skäl nödvändigt att planlägga en sådan förrättning månader i förväg.

De sakkunniga ha därjämte förordat, att reformen att förkorta kungörelseoch

kallelsetiden måtte utsträckas att omfatta även de fall, som avses i 25 §

lagen om enskilda vägar.

Vidare ha de sakkunniga förordat införande av en för lantmäteriförrättningar

allmänt gällande regel motsvarande den, som nu finnes i 19 kap.

7 § jorddelningslagen och som innebär, att avstyckningsförrättning må företagas

utan att kungörande och kallelse verkställts i föreskriven ordning,

därest sakägarna komma tillstädes. Enligt de sakkunnigas mening syntes

hinder häremot så mycket mindre möta, som den omständigheten att förrättning

icke blivit lagligen kungjord ansetts icke utgöra hinder för fastställelse

då de, vilkas rätt varit beroende av förrättningen, varit tillstädes

utan att framställa anmärkning. Givetvis finge det förutsättas, att lantmä
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

49

tarna vid tillämpningen av en sådan regel sorgfälligt iakttoge föreskrifterna

i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen och sålunda genom en

noggrann och fullständig utredning rörande äganderättsförhållandena förvissade

sig om att verkligen alla sakägare tillstädeskommit samt i förrättningsprotokollet

redovisade äganderättsutredningens resultat. Det torde få

anses uppenbart, att en sakägare icke kunde anses ha »infunnit sig» vid

förrättningen om han väl komme tillstädes men förklarade sig på grund

av bristande förberedelsetid oförmögen att ingå i svaromål. Så hade ordalagen

i fråga tolkats vid tillämpningen av 19 kap. 7 §.

En icke oväsentlig förenkling av kallelseförfarandet skulle slutligen enligt

de sakkunniga kunna uppnås genom att tillämpning av kallelseförfarandet

enligt 7 kap. 1 § jorddelningslagen utsträcktes att gälla även vid avstyckning

från samfälld mark.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i syfte att förenkla kungörelseförfarandet har av

flertalet remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några

remissinstanser ha emellertid avstyrkt vissa av förslagen.

Den förordade förkortningen av kungörelsetiden från minst fjorton till

minst åtta dagar har i vissa remissyttranden föranlett erinringar. Sålunda

har ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga framhållit, att det vore

svårt att inse, att en förkortning av tiden för kungörandet vid mindre

omfattande förrättningar med sex dagar skulle kunna medföra en förenkling

av lantmätarnas arbetsplanering. Däremot vore kungörelsetiden enligt

gällande lag redan så pass kort, att det vore att befara, att om den gjordes

ännu kortare en och annan sakägare icke hunne att i tid få del av kallelse

till sammanträde. Att märka vore, att sakägaren kunde vara tillfälligtvis

bortrest, varför det ej vore säkert, att brevet komme honom tillhanda samtidigt

som det nådde bestämmelseorten. Då förrättning finge företagas utan

hinder av sakägares utevaro, därest förrättningen blivit lagligen kungjord,

kunde det hända, att förrättning bleve avgjord i frånvaro av sakägare, som

uteblivit endast av den anledningen, att han icke (eller icke i tid) fått del av

kallelse till förrättningen. Att något sådant inträffade borde självfallet i möjligaste

mån förebyggas; den ifrågasatta lagändringen komme emellertid att

verka i rakt motsatt riktning. Ägodelningsdomaren har också erinrat om att

i vissa fall delägare i samfälld mark, som fått del av kallelsen, vore ansvarig

för att den komme till övriga delägares kännedom. Under åberopande av

likartade skäl ha Svea hovrätt ävensom ägodelningsdomarna i Östra och

Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor avstyrkt förslaget. Ägodelningsdomaren

i östra och Medelsta domsaga Öar därjämte anfört, att därest

förslaget likväl genomfördes, uttrycklig författningsbestämmelse borde meddelas

om att en kungörelse- och kallelsetid om minst fjorton dagar skulle

iakttagas, därest förrättningen vore av större omfattning. Även ägodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga, som ansett i allmänhet intet vara

alt erinra mot förkortningen av kungörelsetiden, har framhållit, att när

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

det gällde större förrättningar samt orter med långa avstånd och dålig postgång,

längre rådrum än åtta dagar borde lämnas samt att detta borde på

något sätt komma till uttryck. Överlantmätaren i Södermanlands län, som

funnit förslaget icke böra avstyrkas, har framhållit, att av motiven framginge,

att publiceringstidens längd borde väljas med omdöme med hänsyn

till omständigheterna, bl. a. förrättningens omfattning, samt att det torde

böra antagas, att instruktionsmässiga föreskrifter eller anvisningar komme

att utfärdas i detta avseende. Även överlantmätaren i Hallands län har framhållit

önskvärdheten av att i administrativ väg sådana anvisningar lämnades,

att den föreskrivna minimitiden för utsättande av förrättning icke tangerades

i fall, då förrättning hade större omfattning eller rörde tvist, där

sakägare borde beredas tillräcklig tid att konsultera advokat eller annat

biträde för att kunna på ett för vedebörande önskvärt sätt utveckla sin

talan.

Mot förslaget att lantmäteriförrättning skall få företagas utan hinder av

att kungörelse och kallelse ej verkställts i föreskriven ordning, om samtliga

sakägare infinna sig, har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga

anfört, att om man i den utsträckning som skett i förslaget släppte

efter på kravet rörande kungörelseförfarandet, bleve den kontroll, som vid

fastställelseprövningen måste ske av att alla sakägare varit tillstädes, i

många fall mycket krävande och tidsödande. Det kunde i så fall icke nog

understrykas, att resultatet av äganderättsutredningen måste noggrant redovisas

i förrättningsprotokollet och fråga vore, om man icke måste föreskriva

att fångeshandling alltid skulle företes för förrättningsmannen, vilket

annars sällan torde ske. Det hade nämligen ännu icke tillräckligt ingått

vare sig i allmänhetens eller lantmätarnas medvetande, att äkta makar, på

vilkas äktenskap nya giftermålsbalkens regler vore tillämpliga, i regel måste

båda vara representerade vid förrättningen. Det vore därför endast med

tvekan som ägodelningsdomaren ansåge sig kunna tillstyrka förslaget i denna

del. Även ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga, som

tillstyrkt de sakkunnigas förslag på denna punkt, har framhållit vikten av

att förrättningsmannen införskaffade tillförlitliga uppgifter om vilka, som

vore sakägare, samt ifrågasatt om icke av lantmätaren uppgift i angivna

avseende städse borde inhämtas, utom från senaste mantalslängd, även från

fastighetsböckerna. I

I anledning av förslaget att vid avstyckning från mark, samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, föreskrifterna om kungörelse och kallelse

i 7 kap. 1 § jorddelningslagen skola få tillämpas har lantbruksnämnden i

Jönköpings lån ansett, att då det gällde kallelse till delägare i samfällighet

med mera än tio skilda ägare enligt 7 kap. 1 §, föreskrifter i administrativ

ordning borde meddelas om lämpligheten att utsända personliga kallelser,

om så kunde ske utan större olägenhet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

överlantmätaren i Östergötlands län har anfört:

Det synes ej uteslutet att vid avstyckning från samfälld mark delägarna

ha motstridande intressen, varför den föreslagna ändringen kan vara betänklig

särskilt om fråga är om avstyckning av område, som ej blivit till

annan överlåtet. Det torde kunna ifrågasättas om ej avstyckning av sådant

område medför, att området överföres från bysamfällighetslagens till samäganderättslagens

tillämplighetsområde. Om så är, förefaller det rimligt, att

avstyckningen kungöres på sätt som i stort motsvarar kungörandet av sammanträde

enligt 3 § bysamfällighetslagen. Jag vill därför ifrågasätta om ej

vid kollektivkallelse till avstyckning av nu avsett slag kungörelsens införande

i en eller flera av ortens tidningar bör göras obligatoriskt.

Överlantmätarna i Södermanlands och Västernorrlands län ha förklarat,

att man för att uppnå den önskade effekten borde vidtaga motsvarande

ändring i fråga om beslutanderätten vid avstyckning.

Departementschefen.

Fastighetsbildningssakkunniga ha framlagt förslag om förenklingar i reglerna

om kungörande av lantmäteriförrättning i tre skilda avseenden. Sålunda

ha föreslagits förkortning av kungörelse- och kallelsetiden från minst

fjorton till minst åtta dagar samt införande av möjlighet att företaga förrättning,

ehuru kungörelse och kallelser ej skett i vederbörlig ordning, försåvitt

samtliga sakägare likväl infinna sig. Vidare ha de sakkunniga förordat,

att lantmätaren bör äga rätt att, då fråga är om avstyckning från

mark, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, tillämpa föreskrifterna

om kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 § jorddelningslagen.

Förslaget om förkortning av kungörelsetiden, vilket tillstyrkts av det

övervägande flertalet remissinstanser, har avstyrkts av Svea hovrätt och

några av de hörda ägodelningsdomarna. Till stöd för sin ståndpunkt ha de

avstyrkande myndigheterna åberopat, att förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt

vore betänkligt, i det att det medförde ökad risk för att förrättning

avgjordes utan att sakägare ägt eller i varje fall i tillräckligt god tid fått

kännedom om densamma. Därjämte har anförts, att förslaget icke kunde

anses innebära någon mera avsevärd förenkling av lantmätarnas arbetsplanering.

Otvivelaktigt äro de ur rättssäkerhetssynpunkt anförda erinringarna ägnade

att ingiva viss tveksamhet om lämpligheten av förslaget. Emellertid

torde det med fog kunna påslås att en kallelsetid på fjorton dagar många

gånger är onödigt lång. Så synes exempelvis vara fallet om förrättningen

är av enkel beskaffenhet och samtliga sakägare bo på platsen samt denna

har goda postförbindelser. Då därtill kommer, att enligt vad bl. a. lantmäteristyrelsen

understrukit förslaget utgör ett betydelsefullt led i förenklingen

av lantmätarnas arbete, torde en förkortning av kungörelse- och kallelsetiden

till minst åtta dagar böra förordas. Att emellertid, såsom redan framgår

av de sakkunnigas uttalanden, i vissa fall kungörelse bör utfärdas och

kallelser avsändas avsevärt längre tid före förrättningen är tydligt. I vissa

remissyttranden ha ifrågasatts att detta borde komina till uttryck i lagtexten.

En bestämmelse av åsyftad innebörd torde emellertid icke kunna givas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

annat än en svävande formulering och till följd härav skulle den lätteligen

kunna leda till meningsskiljaktighet mellan lantmätaren och fastställelsemyndigheten

huruvida förrättningen varit rätteligen kungjord. På grund

härav kan jag ej förorda att i lagen upptages något stadgande av antytt

innehåll. Tydligt är emellertid, att den av mig sålunda förordade regeln,

innebärande en generell förkortning av minimitiden för kungörelsen till

åtta dagar, måste tillämpas med urskillning. Det synes lämpligt, att i administrativ

väg anvisningar utfärdas om att kungörelsetiden bör vara längre än

åtta dagar i vissa fall, såsom då fråga är om förrättningar av större omfattning

eller mera invecklad beskaffenhet eller då sakägare bor å ort med dålig

postgång.

Till frågan huruvida den nu förordade reformen såsom de sakkunniga

föreslagit bör utsträckas till vägförrättningar återkommer jag i avsnitt XI.

De sakkunnigas förslag att öppna möjlighet att företaga förrättning utan

hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i föreskriven ordning,

om samtliga sakägare infinna sig, har i princip icke föranlétt annan erinran

av remissinstanserna än att två ägodelningsdomare understrukit vikten

av att äganderättsutredningen bleve fullständig och noggrant redovisades i

förrättningsprotokollet. Med anledning härav får jag erinra om att det enligt

3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen åligger lantmätaren att

med ledning av företedda handlingar och eljest tillgängliga upplysningar

utreda och i protokollet anteckna, vilka som äro delägare i skifteslaget och

den andel envar av dem innehar, ävensom att i protokollet anmärka envar

delägares tillgängliga åtkomsthandlingar. Av mina uttalanden i propositionen

nr 177 till 1950 års riksdag —- i vilken bl. a. framlades av riksdagen

sedermera godkänt förslag om att fastställelseprövningen beträffande vissa

gränsbestämningar skulle överflyttas från ägodelningsdomaren till överlantmätaren

— framgår, att stadgandet ansetts medföra den säkerhet för

fullständighet i äganderättsutredningen som utgjorde en förutsättning för

den föreslagna överflyttningen av fastställelseprövningen. I enlighet med

den ståndpunkt som sålunda tidigare intagits finner jag det nu angivna

stadgandet utgöra sådan säkerhet för fullständighet i äganderättsutredningen

att hinder ej bör möta att avskaffa det obligatoriska kungörelseförfarandet.

Då slopandet av detta uppenbarligen är ägnat att i många situationer

förenkla lantmätarnas arbete, biträder jag de sakkunnigas förslag på

denna punkt. Det synes dock vara lämpligt att lantmäteristyrelsen i anvisningar

erinrar om den särskilda betydelsen av att äganderättsutredningen

blir så fullständig som möjligt i sådana förrättningar, som företagits utan

att kungörelseförfarande ägt rum. Härutöver vill jag endast framhålla, att

det utan uttryckligt stadgande är uppenbart, att om en sakägare väl kommer

tillstädes vid en icke i laga ordning kungjord förrättning men därvid

förklarar sig icke vara beredd att utföra sin talan därför att han ej

hunnit förbereda sig eller ej haft tillfälle rådföra sig med advokat eller

annan, hans närvaro ej är av beskaffenhet att kunna ersätta kungörelseförfarandet.

I ett fall som det antydda bör tydligen lantmätaren för att bereda

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

53

sakägaren erforderligt rådrum uppskjuta förrättningen och fortsätta den å

senare sammanträde.

De sakkunnigas förslag att kallelseförfarandet enligt 7 kap. 1 § jorddelningslagen

skall utsträckas att gälla även vid avstyckning från samfälld

mark innebär, att de personliga kallelserna till envar av delägarna i samfälligheten

kan ersättas med en kallelse till ledamot av styrelse för samfälligheten

eller till annan, som är satt att förvalta den. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare, kan, om flera än tio fastigheter med skilda ägare ha

del i samfälligheten, kallelse sändas till endast en delägare för att vara för

dem alla tillgänglig. I sistnämnda fall skall därjämte kungörelsen om förrättningen

anslås i socken- eller rådstugan eller på annan lämplig plats inom

kommunen.

Det är tydligt, att angivna förfarande — särskilt om ett mycket stort

antal fastigheter har del i samfälligheten —• är i hög grad arbetsbesparande

för lantmätaren i förhållande till nu gällande ordning, som kräver

personlig kallelse till envar delägare. En överlantmätare har emellertid

framhållit, att delägarna kunde ha motstridiga intressen, varför den föreslagna

ordningen ingåve vissa betänkligheter, och han har ifrågasatt det

tillägget att i dessa fall införande av kungörelsen om förrättningen i ortstidning

borde vara obligatoriskt. I anledning härav må framhållas, att det

vanliga torde vara, att innan avstyckning från samfällighet påkallas, det

område som skall avstyckas dessförinnan försålts. Någon meningsmotsättning

mellan delägarna i samfälligheten torde man i dessa fall ej ha att

räkna med. I övriga fall kunna väl omständigheterna någon gång vara sådana

att det framstår som lämpligt att förrättningen bekantgöres genom personliga

kallelser till delägarna eller genom införande av kungörelsen om

förrättningen i ortstidning. Lantmätaren har alltid möjlighet att tillämpa

dylikt förfarande och några olägenheter torde ej vara att vänta om man

underlåter att reglera när så bör ske. Jag får därför i likhet med det övervägande

flertalet remissinstanser ansluta mig till de sakkunnigas förslag

i denna del.

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar, som föranledas

av de nu förordade förslagen, hänvisas till vad sedermera i avsnitt XV

anföres vid 3 kap. 1, 2, 3 och 4 §§, 7 kap. 1 och 8 §§, 8 kap. 1 §, 14 kap. 10 §,

16 kap. 5 §, 19 kap. 5 och 7 §§ samt 20 kap. 6 och 8 §§ jorddelningslagen

ävensom 6 kap. 5 § fastighetsbildningslagen.

IV. Biträde av gode män vid lant mäteriför rättning.

Gällande rätt.

Jämlikt 2 kap. 1 § jorddclningslagen skall laga skifte förrättas av lantmätare

med biträde av två gode män. Vid större skiften kan lantmäteristyrelsen

medgiva att flera gode män få anlitas, men i så fall få endast två biträda

vid handläggningen av en och samma fråga.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Närvaro av gode män är enligt nämnda paragraf obligatorisk vid handläggningen

av vissa uppräknade, viktigare frågor, såsom frågan om tillstånd

till skifte, gränsbestämningar, värderingsfrågor m. m. I övrigt skola gode

män deltaga om någon delägare påyrkar detta eller lantmätaren finner det

erforderligt. Biträde av gode män må dock icke påfordras vid handläggningen

av göromål av uteslutande teknisk art.

Avstyckning må jämlikt 19 kap. 8 § jorddelningslagen verkställas utan

biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren eller sakägare finner biträde

av gode män erforderligt. Däremot bli reglerna i 2 kap. 1 § jorddelningslagen,

på grund av hänvisningar i 20 kap. 6 och 8 §§, tillämpliga vid gränsbestämning,

ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog

utan samband med laga skifte, vid särskild förrättning för fastställande

av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, samt vid delning av fiske.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att enligt deras uppfattning utgjorde även

de nuvarande stränga kraven på medverkan av gode män vid lantmäteriförrättningar

i viss mån en kvarleva från en gången tid, då lantmätarna

icke hade samma tjänsteställning och kompetens som nu. Det syntes därför

befogat att taga frågan under förnyad prövning. Det torde då till en

början kunna göras gällande, att någon principiell skillnad mellan avstyckning

och den stora mängden övriga mindre förrättningar icke förelåge.

Vidare ha de sakkunniga erinrat om, att vid jorddelningslagens tillkomst

föreslagits, att då medverkan av gode män icke vore obligatorisk, sådan

medverkan likväl skulle äga rum om och i den mån minst en fjärdedel av

antalet närvarande delägare påyrkade detta. Vederbörande utskott inom

riksdagen hade emellertid ansett varje delägare höra äga rätt att påfordra

gode mäns närvaro och lagtexten hade jämkats i enlighet härmed. På denna

punkt torde någon ändring i gällande lag icke böra ifrågasättas, men

om sålunda rätten för envar delägare att begära tillkallande av gode män

bibehölles, syntes några betänkligheter mot en uppmjukning av stadgandet

ej behöva hysas. Att en betydande kostnadsminskning därigenom skulle

ernås syntes utan närmare redogörelse för tillgängligt statistiskt material

vara uppenbart och otvivelaktigt skulle därjämte vinnas en förenkling i

lantmäteripersonalens arbete, i det att vissa kallelser skulle inbesparas och

tiden för sammanträden skulle kunna väljas med större frihet. Å andra sidan

syntes klart, att gode män fortfarande borde anlitas vid större förrättningar.

Det låge i sakens natur att lantmätaren i regel komme att finna biträde

av gode män erforderligt t. ex. vid ett större laga skifte å primärt

skifteslag. Särskilt då värderingsfrågor uppkomme eller då stridiga intressen

skulle sammanjämkas torde lantmätaren icke vilja avstå från det stöd

och det bistånd, gode männen kunde lämna. Skulle en bestämmelse om skyldighet

för lantmätaren att i vissa fall tillkalla gode män meddelas, borde

detta lämpligen ske i administrativ ordning. I sådant fall borde emellertid

tillses, att regeln icke erhölle en för stel utformning. Även ett laga skifte

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

55

å ett primärt skifteslag kunde understundom vara en tämligen okomplicerad

förrättning. Om gode män tillkallades på initiativ av lantmätaren eller

sakägare, vore det uppenbart, att gode männen icke nödvändigtvis behövde

deltaga i hela förrättningen.

I anledning av vad sålunda anförts ha de sakkunniga föreslagit en generell

regel av innehåll, att förrättning skall ske med biträde av gode män

endast om och i den mån lantmätaren finner sådant erforderligt eller delägare

det påyrkar.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har biträtts av flertalet remissinstanser. Endast

en remissinstans har avstyrkt förslaget och blott några få ha uttalat tveksamhet

eller föreslagit jämkningar.

Den remissmyndighet som avstyrker förslaget är ägodelningsdomaren i

Östra och Medelsta domsaga, som uttalat, att övervägande skäl syntes tala

för att gode män alltid borde deltaga åtminstone vid gradering av jord, vid

avgörande av värderingsfrågor samt då ändring i fastighets ägovälde skulle

tvångsvis genomföras. Förrättningar vid vilka dylika frågor förekomme

bleve allt vanligare. Det vore visserligen sant att den enskilde jordägarens

intresse av att, när han så önskade, garanteras medverkan av gode

män blivit tillgodosett genom de sakkunnigas förslag, men medverkan av

gode män vore ofta önskvärd ur allmän synpunkt, och det förefölle icke

vara alldeles säkert, att detta skulle helt kunna beaktas genom de i administrativ

väg meddelade förhållningsregler, som avsåges skola lämnas lantmätarna

angående tillkallande av gode män på eget initiativ. Om utvecklingen

skulle bliva sådan att sakägare i större utsträckning påkallade medverkan

av gode män i fall, då lantmätaren icke av eget initiativ tillkallat sådana,

komme planeringen av lantmätarnas arbete att kullkastas genom därav

föranledda uppskov med förrättningar. Vidare framstode det som ett allmänt

intresse att det ute i bygderna funnes en krets personer, som vore något

så när förtrogna med de frågor som behandlades vid lantmäteriförrättningar.

Ägodelningsdomaren förordade, att gällande regler om medverkan

av gode män icke i detta sammanhang ändrades.

Utan att framställa något yrkande har ägodelningsdomaren i Nedansiljans

domsaga påpekat, att lekmännens medverkan vid tillämpningen av

jorddelningslagstiftningen icke kunde överskattas samt att, då man på andra

områden i samband med rättegångsreformen vidgat ramen för lekmannaelementets

medverkan, det kunde anses mindre följdriktigt att på ifrågavarande

område bereda möjlighet att utesluta sådan medverkan.

Svea hovrätt har till en början understrukit vikten av att lekmannaeleinentet

bibehölles och att detta för närvarande vore av betydelse särskilt

vid sådana förrättningar, där det allmänna intresset av att jorden fördelades

på det sätt, som svarade mot planerna för jordbrukets rationalisering,

komme i strid med enskilda personers intressen att förfoga över jord eller

behålla viss jord. Enligt hovrättens mening funnes emellertid fog för en

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

uppmjukning av den gällande bestämmelsen i 2 kap. 1 § jorddelningslagen.

Skedde uppmjukningen genom att i lagen intoges en annan gränsdragning

än den nu gällande mellan de fall, då gode män skulle biträda och då sådant

biträde ej erfordrades, torde syftet med den här ifrågavarande reformen i

avsevärd grad komma att förfelas. Lagbestämmelser, som medgåve motsvarande

frihet i tillämpningen som den här föreslagna, förekomme inom

annan lagstiftning, exempelvis rättegångsbalken. Hovrätten ansåge därför,

att den föreslagna lagändringen kunde godtagas. Om så skedde, syntes

emellertid verkningarna därav böra följas med uppmärksamhet. Hovrätten

förutsatte att efter en lagändring föreskrifter i administrativ ordning meddelades

hur lantmätarna borde tillämpa bestämmelsen. Därvid borde bl. a.

stadgas skyldighet för lantmätare att vid början av förrättning och före

varje åtgärd, där anledning för sakägarna att påkalla biträde av gode män

kunde tänkas föreligga, tillfråga delägarna om de påyrkade sådant biträde.

överlantmätaren i Jämtlands lån har föreslagit den jämkningen i förslaget

att i jorddelningslagen borde upptagas regel om att gode män alltid

skulle närvara vid frågor av stort allmänt intresse eller där betydande

enskilda intressen stode mot varandra. Under hänvisning främst till den

psykologiska betydelsen av gode männens medverkan har överlantmätaren i

Värmlands län ifrågasatt, om på administrativ väg sådana föreskrifter kunde

lämnas att de föreslagna ändringarna icke hade till följd att det goda

samspelet mellan lantmäteriet och jordägarna, som anlitandet av gode

män på rätt sätt inneburit, äventyrades.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga har ifrågasatt om det

icke vore lämpligt att i 3 kap. 14 § jorddelningslagen bland de frågor, som

skulle upptagas under laga skiftes fortgång, införa fråga huruvida gode

män skulle deltaga.

Överlantmätaren i Malmöhus län har funnit det lämpligt att den föreskrift,

som för närvarande gäller beträffande klagan över förrättningsmännens

beslut om tillkallande av sakkunnigt biträde, utsträcktes att gälla

även beträffande lantmätares beslut att gode män skulle biträda.

Lantmäteristgrelsen har, under åberopande av att det kunde med säkerhet

förutsättas att lantmätarna icke på eget initiativ tillkallade gode män,

om detta icke vore för förrättningens behöriga handläggning nödvändigt,

avstyrkt överlantmätarens i Malmöhus län förslag. Vidare har styrelsen anfört,

att styrelsen väl funnit syftet med den av överlantmätaren i Jämtlands

län föreslagna bestämmelsen om gode mäns närvaro vid handläggning av

frågor av stort allmänt intresse eller där betydande enskilda intressen stode

mot varandra riktigt, men att enligt styrelsens mening bestämmelse härom

i lag ej vore erforderlig.

Departementschefen.

Uppenbarligen är fastighetsbildningssakkunnigas förslag ägnat att förenkla

lantmätarens arbete och nedbringa förrättningskostnaderna. I princip

synes därför förslaget böra genomföras, om icke ur andra synpunkter hinder

möter mot detsamma.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 159.

57

Åtskilliga remissinstanser — av vilka dock endast en funnit sig böra

avstyrka förslaget — ha understrukit vikten av att gode män medverka i

vissa fall, såsom då förrättningen gäller frågor av stort allmänt intresse

eller då vid förrättningen betydande enskilda intressen stå emot varandra.

Den uppfattning som sålunda kommit till uttryck delar jag. Emellertid ger

förslaget lantmätaren städse möjlighet att, när han finner det erforderligt,

föreskriva att gode män skola biträda och lantmätaren torde, såsom de sakkunniga

anfört, icke exempelvis då värderingsfrågor uppkomma eller stridiga

intressen skola sammanjämkas vilja avstå från det stöd eller det biträde

gode männen kunna lämna. Därtill kommer, att enligt förslaget

så snart en delägare det begär gode män skola biträda. Anledning synes

därför ej föreligga, att ur nu angivna synpunkt hinder skulle möta mot

reformen. Då ej heller i övrigt skäl till erinran finnes emot förslaget, får

jag förorda dess genomförande.

Tilläggas må emellertid, att det, såsom i vissa remissyttranden framhållits,

synes vara lämpligt, att i administrativ ordning anvisningar utfärdas till

ledning för lantmätarens bedömande när biträde av gode män är särskilt

påkallat. Därvid torde ock böra lämnas anvisning om att lantmätaren bör

tillfråga delägarna huruvida de önska att gode män skola biträda ävensom

på vilket stadium under förrättningen dylik förfrågan bör göras.

I fråga om utformningen av de lagändringar som föranledas av den nu

förordade reformen får jag hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres vid

2 kap. 1 §, 3 kap. 3 och 7 §§, 19 kap. 5 och 8 §§ samt 20 kap. 6 och 8 §§

jorddelningslagen ävensom 5 kap. 4 § samt 6 kap. 2 och 6 §§ fastighetsbildningslagen.

T. Protokoll över lantmäteriförrättning.

Gällande rätt.

Jorddelningslagen innehåller vissa föreskrifter om de protokoll, som skola

föras vid lantmäteriförrättningar. Beträffande laga skifte stadgas sålunda

i 3 kap. 6 §, att lantmätaren skall föra protokoll över allt, som förekommer

vid varje sammanträde under förrättningen. I protokollet skola noga upptagas

framställda yrkanden och anförda skäl samt grunderna för förrättningsmännens

beslut. Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragraf

följd för hela förrättningen och inom åtta dagar efter sammanträdet å

förut tillkännagiven tid och plats uppläsas. Protokollet skall förses med

förrättningsmännens underskrift samt jämväl undertecknas av de delägare,

som närvarit vid sammanträdet, eller av två därtill utsedda personer. Vägrar

delägare sin underskrift, eller förekommer anmärkning mot protokollet,

skall anteckning därom samt om beslut över framställd anmärkning verkställas

i protokollet. Förening mellan delägarna — som enligt 3 kap. 6 §

andra stycket måste upprättas skriftligen — skall i huvudskrift biläggas

protokollet.

Om ej redan vid början av ett laga skifte meddelas beslut, att förrättning
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

en icke kan äga rum, har lantmätaren enligt 3 kap. 10 § andra stycket att

utreda och i protokollet anteckna, vilka äro delägare i det område, vars

skiftande sättes i fråga, och den andel envar av dem innehar, ävensom att i

protokollet anmärka envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet

och utgivningsdag.

Jämlikt 19 kap. 5 § skola de nu återgivna bestämmelserna i tillämpliga

delar lända till efterrättelse även vid avstyckning. Bestämmelserna kompletteras

av 19 kap. 9 §. Enligt detta lagrum skall, då ägovidd som skall

avstyckas överlåtits till annan, avhandlingen därom införas i förrättningsprotokollet

eller i styrkt avskrift biläggas detta. Då ägovidd som avstyckas

eller stamfastigheten är avsedd att ingå i sammanläggning, skall också detta

särskilt angivas i protokollet.

Enligt 20 kap. 6 § och 8 § skola föreskrifterna om laga skifte i bl. a. 3 kap.

i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid gränsbestämning, ägoutbyte,

servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog utan samband med

laga skifte, vid särskild förrättning för fastställande av vederlag för jord,

som frånvunnits ägolott, samt vid delning av fiske.

Fastighetsbildningssakk unniga.

De sakkunniga ha erinrat om att i skiftesstadgekommitténs år 1911 avgivna

betänkande uttalats, att då förrättningsprotokollet avfattades av lantmätaren

under tjänstemannaansvar, det måhända kunde synas obehövligt

att därå fordra annat än lantmätarens underskrift, att det dock ansåges

lämpligt att protokollet försåges med gode männens underskrifter samt att

delägarnas underskrifter syntes sakna betydelse för bedömandet av protokollets

riktighet och utan hinder kunde avvaras. Vidare ha de sakkunniga

framhållit, att i det betänkande som 1918 avgivits av skifteslagstiftningskommissionen

anförts, att det icke syntes föreligga skäl att med avseende

å protokoll vid skiftesförrättning uppställa andra fordringar för att de skulle

äga vitsord än vad som gällde om offentlig myndighets protokoll i allmänhet,

och då å sådana protokoll icke krävdes någon påskrift av rättsägare för

att de skulle äga vitsord, sådan ock här syntes kunna undvaras, helst vägran

att underteckna protokollet icke kunde beröva detsamma vitsord.

Under hänvisning till de skäl, som anförts av skiftesstadgekommittén och

skifteslagstiftningskommissionen, ha de sakkunniga funnit kravet på sakägares

påskrift å förrättningsprotokollen saklöst kunna undvaras. Därjämte

innebär de sakkunnigas förslag, att föreskriften att protokollet skall underskrivas

även av gode männen utgått.

Vad angår själva protokollsjusteringen ha de sakkunniga framhållit, att

från lantmätarehåll framförts önskemål om att densamma måtte helt avskaffas.

Som skäl härför hade anförts, att nuvarande ordning medförde att

lantmätaren måste författa protokollen under mindre gynnsamma förhållanden,

att sammanträdestiden förlängdes, att justeringen ofta finge uppskjutas

till påföljande dag, vilket föranledde ökade kostnader såväl för statsverket

som för delägarna, samt att anmärkning mot protokollens avfattning

praktiskt taget aldrig förekomme.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

59

För egen del ha de sakkunniga anfört, att de sålunda åberopade omständigheterna

utgjorde starka skäl för slopande av protokollsjusteringen över

huvud taget. Som en kompromisslösning kunde tänkas en föreskrift av innehåll,

att protokollsjustering skulle äga rum då sakägarna påyrkade detta

eller lantmätaren prövade det nödvändigt, därvid justeringen skulle kunna

äga rum antingen på förrättningsstället eller på distriktskontoret. De sakkunniga

kunde emellertid för sin del icke finna något hinder föreligga att

steget nu toges fullt ut och att sålunda kravet på protokolls justeringen helt

slopades. En sådan åtgärd innebure självfallet icke något hinder för lantmätaren,

om han av särskild anledning funne så lämpligt, att vid förrättning,

som krävde mer än ett sammanträde, läsa upp protokollet över ett

föregående sammanträde. I så fall borde eventuella anmärkningar mot det

upplästa protokollet antecknas i protokollet över det sammanträde, vid vilket

uppläsningen skedde.

Något förslag till ändring av föreskrifterna om protokollets innehåll ha de

sakkunniga icke framlagt i promemorian.

Yttrandena.

Mot förslaget att upphäva föreskriften om sakägarnas påskrift å förrättningsprotokollet

har ej framförts någon erinran i yttrandena.

Endast två remissmyndigheter ha gjort anmärkningar mot förslaget att

slopa kravet på gode männens underskrift. Sålunda har överlantmätaren i

Gotlands län framhållit, att då gode männen i de fall då de biträdde vore

likaväl som lantmätaren ansvariga förrättningsmän, även gode männen

borde underteckna protokollet. Denna synpunkt har framhållits också av

styresmannen för den särskilda skiftesorganisationen i Kopparbergs län.

Även förslaget att avskaffa protokollsjusteringen har med få undantag

biträtts av remissinstanserna. I några yttranden ha emellertid erinringar

framställts. Sålunda har ågodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga

framhållit, att förslaget innebure, att protokollet i regel skulle komma

att uppsättas i efterhand, kanske lång tid efter det sammanträdet hållits.

Detta skulle väl ej föranleda någon olägenhet i alla de fall, där förrättningen

vore av enkel beskaffenhet och protokollet huvudsakligen innehölle en del

faktiska uppgifter. Men i de ej så få fall, där förhållandena vore mer komplicerade,

måste ett dylikt protokolleringssystem ej blott anses stå i strid mot

moderna principer för protokollföring utan även kunna vålla sakägarna

olägenhet. Förrättningsmannen kunde komma att missuppfatta vad sakägarna

anfört eller att återgiva det felaktigt i protokollet. Sakägarna å sin

sida kunde komma att missförstå av förrättningsmannen muntligen avkunnade

beslut och —- om ett av de sakkunniga framlagt förslag om anstånd i

vissa fall med utgivande av förrättningshandlingarna bifölles — skulle sakägarna

komma att få del av protokollets innehåll först efter förrättningens

avslutande, nämligen genom förrättningshandlingarnas utlämnande till dem.

Gällande regler om protokollsjustering vore emellertid otvivelaktigt i många

fall onödiga och i övrigt oändamålsenliga samt tarvade därför omarbetning.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Lagen borde i allt fall innehålla en föreskrift av innehåll, att protokoll ustering

skulle äga rum, då sakägare påyrkade detta eller lantmätaren prövade

det nödvändigt. De nuvarande bestämmelserna om sättet för protokollsjustering

kunde även uppmjukas. Sådan justering skulle exempelvis kunna omfatta

allenast de paragrafer, varunder sakägarnas yrkanden och invändningar

samt förrättningsmannens beslut upptagits. I flertalet fall borde en sådan

justering kunna ske redan vid sammanträdet. I övriga fall vore tillräckligt,

att avskrift av dessa paragrafer inom viss tid tillsändes den blivande aktförvararen

eller annan, som därtill utsåges.

Erinringar av liknande innebörd ha framförts av överlantmätarna i Älvsborgs

och Jämtlands län. Den förstnämnde har föreslagit den kompletteringen

av de sakkunnigas förslag att protokollet borde uppläsas vid nästkommande

sammanträde, medan den sistnämnde uttalat, att han tillstyrkte

förslaget såvitt gällde avstyckningsförrättningar, jämväl sådana som även

innefattade gränsbestämningar, men att han för övriga förrättningar föresloge

en regel av innebörd att protokolls justering skulle äga rum om sakägaren

så yrkade eller lantmätaren ansåge det erforderligt. Ägodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga har framhållit det avsteg från rättegångsbalkens

regel att protokollet skulle erhålla slutlig avfattning under

sammanträdet som förslaget innebure samt risken av att endast mycket kortfattade

och ofullständiga anteckningar gjordes under sammanträdet och

protokollet sedan komme att alltför fritt redigeras på tjänsterummet. Under

hänvisning till 12 och 25 §§ protokollskungörelsen föresloges, att memorialanteckningar

skulle åtfölja förrättningsakten till lantmäterikontoret.

Några överlantmåtare — de i Södermanlands, Älvsborgs och Jämtlands

län — ha uttalat sig för att det skulle föreskrivas, instruktionsvis eller i

annan ordning, viss kort tid inom vilken protokollet skulle föreligga färdigt.

Den föreslagna tiden växlar mellan åtta och fjorton dagar. Ägodelningsdomaren

i Östra och Medelsta domsaga har uttalat sig för föreskrift i någon

form angående anteckning om dagen, då protokollet blivit uppsatt. Den sistnämnde

har vidare föreslagit, att till 3 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen

i dess nya lydelse borde fogas föreskrift att protokollet skulle förses

med lantmätarens underskrift.

Lantmåteristgrelsen har i anledning av förslaget att avskaffa protokollsjusteringen

anfört:

Vad i vissa yttranden sagts angående de risker, som skulle följa av att

slopa bestämmelserna om protokolls justering, synes styrelsen överdrivet.

Styrelsen avser att, om förslaget genomföres, i arbetsordning eller på annat

lämpligt sätt ålägga lantmätarna att färdigställa protokollet snarast möjligt

eller eventuellt inom viss, närmare angiven tid efter sammanträdets avslutande.

Skulle mot förmodan missförhållanden uppkomma i annat avseende,

kan även detta rättas till genom av lantmäteristyrelsen utfärdade administrativa

bestämmelser.

Det bör även påpekas, att de sakkunnigas förslag icke utesluter möjligheten

av att låta såväl gode männen som sakägarna underskriva protokoll.

Lantmätarna böra givetvis begagna sig av denna möjlighet i alla de fall, då

så befinnes önskvärt.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

61

Departementschefen.

Förslaget att upphäva föreskrifterna om att sakägarna och gode männen

skola underskriva protokollet biträder jag. Protokollet skall givetvis undertecknas

av lantmätaren; detta torde böra direkt utsägas i lagtexten.

De sakkunnigas förslag att helt avskaffa protokollsjusteringen skulle sannolikt

ha den verkan att protokollen ofta nog skulle givas sin slutliga avfattning

och uppsättas först efter sammanträdets avslutning; den möjligheten

torde ej heHer kunna uteslutas att ibland avsevärd tid skulle förflyta

mellan sammanträdet och protokollets färdigställande. En sådan ordning

skulle stå helt i strid med de principer, som ligga till grund för bestämmelserna

i 6 kap. rättegångsbalken om protokoll över förhandling. Jag kan därför

icke förorda en regel, som skulle kunna öppna möjlighet till en dylik ordning,

detta så mycket mindre som förfarandet vid fastställelseprövningen är

skriftligt och till stor del grundat på protokollet. Å andra sidan torde det

vara angeläget att en uppmjukning av gällande regler om protokolls justeringen

äger rum. En tänkbar väg är att i anslutning till vad som stadgas

i 6 kap. 8 g rättegångsbalken föreskriva, att innan sammanträdet avslutas

protokollet skall erhålla slutlig avfattning. Innebörden i en dylik regel är

icke att protokollet skall ha uppsatts och utskrivits vid sammanträdet. Det

är tillräckligt, att det föreligger t. ex. i form av en stomme till protokollet

och fullständiga anteckningar till de avsnitt, med vilka stommen skall fullständigas.

I den mån dylika avsnitt utgöras av referat av handlingar, som

lantmätaren omhänderhar, t. ex. lagfartsbevis och äldre skifteshandlingar,

kan självfallet med refererandet anstå till efter sammanträdet. Beträffande

avsnitt, som utgöras av sakägares yrkande och medgivande, utsaga av sakägare

eller annan, redogörelse för gjorda iakttagelser eller meddelade beslut,

skola däremot föreligga fullständiga memorialanteckningar eller fullständigt

koncept. Dessa avsnitt torde emellertid oftast utgöra en relativt liten del av

protokollet. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde — särskilt som i regel

utkast till väsentliga delar av protokollet kan utarbetas före sammanträdet

— en bestämmelse med antytt innehåll icke för det övervägande flertalet

fall kunna väntas medföra nämnvärda olägenheter, såsom förlängning av

sammanträdest iden. Jag förordar därför en regel av nyss angivna innehåll.

Det torde ligga i sakens natur, att sakägare, som så önskar, äger innan

sammanträdet avslutas taga del av det protokoll, som då skall föreligga i

sin slutliga avfattning. Med hänsyn härtill kan det ej anses erforderligt

att meddela en föreskrift om justering av protokollet i dess helhet. Emellertid

må framhållas, att det i vissa fall uppenbarligen kan vara lämpligt, att

avsnitt av protokollet uppläses för sakägarna innan sammanträdet avslutas,

även om ingen av dem framställt begäran därom. Detta gäller särskilt de

avsnitt som behandla frågor, varom delade meningar rått. Uppläsning torde

ofta vara önskvärd också då en sakägare, innan han angivit sin slutliga

ståndpunkt, hävdat annan mening eller över huvud ej velat tillkännagiva

en bestämd uppfattning. Likaså torde skäl stundom föreligga, att lantmätaren

på eget initiativ uppläser protokollet i vad det avser meddelade beslut.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Då en regel om de fall, när lantmätaren utan yrkande bör uppläsa protokollet,

icke torde kunna givas annat än en obestämd formulering, synas

övervägande skäl tala för att ej upptaga någon sådan bestämmelse utan

överlämna spörsmålet till lantmätarens bedömande från fall till fall.

I lagen torde böra föreskrivas, att lantmätaren å protokollet skall anteckna

dagen, då det är uppsatt, d. v. s. helt färdigt. Ytterligare bestämmelser

torde icke böra upptagas i lagen. Däremot synes det vara lämpligt

att, såsom vissa överlantmätare och lantmäteristyrelsen ilttalat, föreskrift i

administrativ ordning meddelas om den tid efter sammanträdets slut, inom

vilken protokollet senast skall föreligga uppsatt. Likaså torde i administrativ

väg böra stadgas, att om protokollet vid sammanträdets slut icke varit utskrivet

utan förelegat allenast exempelvis i form av stomme jämte memorialanteckningar,

dessa handlingar böra förvaras i konceptakten, intill dess

att det under fastställelseprövningen meddelade beslutet vunnit laga kraft.

Vad här föreslagits föranleder ändringar i 3 kap. 6 § jorddelningslagen.

Härutöver får jag hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres vid 19 kap. 5 §

och 20 kap. 6 och 8 §§ samma lag.

VI. Utmärkande av rågång.

Gällande rätt.

I 7 kap. jorddelningslagen återfinnas föreskrifter om bestämmande av

fastighetsgränser. Enligt 1 § skall för bestämmande av rågångarna kring ett

skifteslags ägor sammanträde hållas med rågrannarna å ömse sidor. Under

2 § givas närmare bestämmelser för det fall, att rågång är i laga ordning

bestämd, däribland föreskriften att lantmätaren, innan han avslutar förrättningen,

skall iståndsätta förfallna råmärken och utsätta nya sådana, där

det finnes nödigt. Kapitlets 3 § angår förfarandet, då rågång visserligen är

i laga ordning bestämd men icke hävdas i överensstämmelse med tillgängliga

kartor och handlingar eller osäkerhet råder angående rågångens rätta

sträckning, varefter 4 § meddelar föreskrifter för det fall att i laga ordning

bestämd rågång ej finnes. Av 6 § första stycket framgår, att lantmätaren på

tydligt och varaktigt sätt skall på marken utmärka rågång, sedan denna blivit

slutligen bestämd. Föreskrifterna om rågångar gälla, jämlikt 7 §, i tilllämpliga

delar jämväl om gränser, som tillkommit vid skifte, klyvning, ägostyckning,

avsöndring och avstyckning, ävensom om andra fastighetsgränser.

Beträffande avstyckning gäller jämlikt 19 kap. 21 §, att förrättningen

skall avslutas sedan, bland annat, rågångar och andra gränslinjer, som må

hava bestämts vid avstyckningen, blivit utstakade och utmärkta.

Vid gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning eller bildande av gemensamhetsskog

utan samband med laga skifte bli jämlikt 20 kap. 6 §

första stycket andra punkten bestämmelserna i 7 kap. tillämpliga.

Beträffande det nyss återgivna stadgandet i 7 kap. 6 § första stycket att

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

63

rågången skall utmärkas sedan den blivit slutligen bestämd är att märka, att

ordet »slutligen» saknades i det år 1924 till lagrådet remitterade förslaget

till jorddelningslag. Lagrådet erinrade emellertid om att rågångsförrättning

enligt stadgande i 21 kap. skulle efter dess fullbordande prövas och fastställas

av vederbörande ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. Innan laga

kraftägande fastställelsebeslut förelåge kunde förty rågång ej anses slutligen

bestämd och den borde följaktligen först därefter definitivt utmärkas på

marken. Detta vore ock uppenbarligen förslagets mening, men åt denna mening

borde givas ett klarare uttryck än i det remitterade förslaget skett. På

grund av denna lagrådets erinran tillädes ordet »slutligen» i 6 § första

stycket.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I promemorian ha de sakkunniga framhållit, att från lantmätarnas sida i

olika sammanhang framförts kritik mot det i 7 kap. 6 § jorddelningslagen

upptagna stadgandet att rågången skulle utmärkas sedan den blivit slutligen

bestämd. Så hade exempelvis lantmäteristyrelsen i ett den 15 november 1939

avgivet remissyttrande över det lagförslag, som sedermera ledde till 1932

års lag om äldre ägogränser, ifrågasatt, huruvida icke en ur praktisk synpunkt

önskvärd ändring i 7 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen borde

företagas. Härutinnan hade styrelsen i huvudsak anfört följande:

Vid rågångsutstakningar, som verkställts med tillämpning av skiftesstadgans

bestämmelser, hade alltid tillämpats det förfarandet, att utmärkandet

av rågången, d. v. s. gränsmärkenas nedsättande, verkställts såsom ett led i

förrättningen, således före dess avslutande. Det syntes kunna ifrågasättas,

huruvida det verkligen, såsom lagrådet andragit, varit meningen att bryta

dittills gällande praxis, då någon antydan därom ej gjorts i förarbetena.

Emellertid vore nu lagens ståndpunkt tydlig och klar: sedan gränsbestämningsförrättning

fastställts, måste lantmätaren åter inställa sig på förrättningsstället

och nedsätta gränsmärkena. Vilka onödiga extra kostnader detta

medförde för såväl statsverket som sakägarna, särskilt i Norrland, där avståndet

från lantmätarens stationsort till förrättningsslällct ofta vore mycket

stort, låge i öppen dag. Vidare saknades i lagen föreskrifter angående de

former, under vilka utmärkandet skulle försiggå. Det anförda syntes visa,

att stadgandet i 7 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen icke vore tillfredsställande.

Enligt styrelsens mening borde det ersättas med föreskrift,

att utmärkande av ägogräns skulle ske vid förrättningen, sedan avgörande

träffats om gränsens sträckning. Alt de vid förrättningen nedsatta gränsmärkena

skulle bortskaffas, om gränsens sträckning ändrades genom domstols

utslag, syntes ligga i saken natur, och såvitt styrelsen hade sig bekant,

hade ej försports några olägenheter av att föreskrift därom saknats i skiftesstadgan.

För egen del ha fastighetsbildningssakkunniga anfört, att de icke kunnat

påträffa något skäl till antagande, att det tillvägagångssätt, som i förevarandc

hänseende varit brukligt under skiftesstadgans giltighetstid, medfört

olägenheter eller framkallat kritik. Varje antydan härom syntes i vart fall

saknas i de tryckta förarbetena till jorddelningslagen. De sakkunniga funne

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Mcij:ts proposition nr 159.

under sådana förhållanden fog föreligga för lantmäteristyrelsens antagande,

att en ändring av äldre praxis knappast, såsom 1926 års lagråd antagit, varit

åsyftad. Det behövde icke närmare utvecklas, att den ifrågavarande ändringen

av 1924 års lagförslag vållat praktiska olägenheter. De sakkunniga

förordade en återgång till den på skiftesstadgans tid gällande ordningen

genom att det i 7 kap. 6 § jorddelningslagen tillagda ordet »slutligen» ånyo

uteslötes.

Yttrandena.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i 7 kap. 6 § jorddelningslagen

har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Svea hovrätt, ägodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga, överlantmätarna i Uppsala, Östergötlands,

Värmlands, Västenorrlands och Västerbottens län samt distriktslantmätaren

i Linköpings distrikt ha emellertid framställt önskemål av

innebörd att det icke måtte göras obligatoriskt att å marken utmärka gränsen

redan före förrättningens fastställande. Som skäl härför har anförts, att

om man beträffande sträckningen av en gräns, som det vore arbetskrävande

att utmärka, kunde vänta överklagande, det kunde vara lämpligare att

låta anstå med utmärkandet, att det i dylika fall kunde vara olämpligt rasera

äldre gränsmärken före fastställelseprövningen, att det beträffande utmärkande

av vissa gränser krävdes teknisk medverkan och sådan medverkan

ibland skulle komma att föranleda uppskov med själva förrättningen

och ibland kunde på bättre sätt organiseras, om samtidigt utmärkande ordnades

för skilda förrättningar i samma trakt, samt att ett utmärkande vid

förrättningen på grund av otjänlig väderlek kunde föranleda ökade kostnader.

Jämkningar i de sakkunnigas förslag ha därför förordats. Ett förslag

till jämkning innebär att utmärkande av rågången skulle ske vid förrättningen,

där ej av särskild orsak med rågångens utmärkande finnes lämpligen

böra anstå till dess rågången blivit slutligen bestämd. Ett annat förslag

är att utmärkande vid förrättningen skulle ske då den blivit genom förening

mellan sakägarna godkänd. Det har även föreslagits, att utmärkandet skulle

kunna ske vid förrättningen, om sakägarna vore ense därom.

Lantmäteristyrelsen har ansett den föreslagna lydelsen inrymma möjlighet

att utmärka gränsen antingen i samband med förrättningen eller efter

det att förrättningen fastställts. Styrelsen föresloge, att ett motivuttalande

gjordes av innehåll att lagen i dess föreslagna lydelse icke utgjorde hinder

för att lantmätaren i sådana fall, då det av särskilda omständigheter kunde

anses befogat, beslöte att uppskjuta utmärkandet till dess beslut om förrättningens

fastställelse vunnit laga kraft. Lantmäteristyrelsen tillstyrkte sålunda

de sakkunnigas förslag.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga, som tillstyrkt förslaget,

har ifrågasatt en uttrycklig bestämmelse, exempelvis i 16 kap. 5 §, att

vid förrättning nedsatta gränsmärken skulle borttagas, om gränsens sträckning

ändrades genom domstols utslag, överlantmätaren i Södermanlands län

har ansett, att till utredning borde upptagas frågan om hur det skulle för
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

65

faras med gränsmärken, som blivit betydelselösa genom att den förrättning,

vid vilken de utsatts, blivit inställd eller undanröjd.

Departementschefen.

Självfallet är det teoretiskt riktigt, att — såsom nu gäller enligt 7 kap.

6 § jorddelningslagen — med det definitiva utmärkandet av en gräns skall

anstå tills densammas sträckning blivit genom laga kraft ägande beslut bestämd.

Denna ordning medför emellertid icke oväsentligt extra arbete för

lantmätaren ävensom ökade kostnader för förrättningen. Lantmätaren måste

nämligen, efter det att förrättningen blivit fastställd, på nytt inställa sig på

förrättningsstället för att utmärka gränsen. Ur praktisk synpunkt är det

därför otvivelaktigt till stor fördel om gränsen kan utmärkas redan vid förrättningen

och då erfarenheten visar, att i det övervägande flertalet fall

gränsens vid förrättningen bestämda sträckning också blir den slutliga, kan

en sådan ordning som regel ej väntas medföra olägenhet. Anmärkas må ock,

att gränslinjer som bestämts vid avstyckning skola utmärkas redan vid förrättningen.

Å andra sidan förekomma fall där det finnes anledning att

vänta med utmärkandet. Stor tveksamhet kan råda om gränsens rätta

sträckning eller förrättningen kan väntas bli överklagad. Stundom torde ock

kostnaden för utmärkandet bli större, om det sker redan vid förrättningen

än om därmed får anstå någon tid. Med anledning av vad sålunda anförts

bör lantmätaren ha frihet att allt efter omständigheterna utmärka gränsen

redan vid förrättningen eller vänta därmed till efter fastställelseprövningen.

De sakkunnigas förslag, enligt vilket det endast säges att utmärkandet skall

ske sedan gränsen blivit bestämd, innebär en dylik frihet och jag ansluter

mig till detsamma.

Såsom lantmäteristyrelsen i sitt år 1930 avgivna yttrande anfört synes det

ligga i sakens natur att vid förrättningen nedsatta gränsmärken skola bortskaffas

om gränsens sträckning ändras genom domstols utslag. Det torde

därför ej vara erforderligt att, såsom i ett par remissyttranden ifrågasatts, i

lagen upptaga särskilt stadgande därom. Däremot torde det vara lämpligt

att i administrativ ordning göra en erinran i berörda avseende.

Den i detta avsnitt förordade reformen föranleder ändring i 7 kap. 6 §

jorddelningslagen. Jag får även hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres

vid 20 kap. 6 och 8 §§ nämnda lag.

VII. Institutet ägoutbyte.

Gällande rätt.

I 8 kap. jorddclningslagcn givas regler om ägoutbyte vid laga skifte. De

fall, då enligt dessa regler ägoutbyte kan äga rum, kunna uppdelas i två

olika grupper. Den ena omfattar sådana fall, då förrättningsmännen ha att

ex officio upptaga frågan om ägoutbyte och besluta om åtgärdens genomförande

oberoende av huruvida yrkande därom framställes eller om medgi5

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 159.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

vande därtill lämnas. Dessa fall av ägoutbyten bruka benämnas tvångsägoutbyten.

Den andra gruppen utgöres av de fall, då en förutsättning för ägoutbytet

är att delägarna å ömse sidor träffa förening om ägoutbytet eller ock

att de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes, äro i en ägares hand. Dessa fall

av ägoutbyten pläga betecknas frivilliga ägoutbyten.

De fall då tvångsägoutbyte kan ifrågakomma angivas i 1 §.

Första stycket avser gränsrätning. I detta stycke stadgas nämligen, att

om rågång eller annan gräns kring område, som skall skiftas, går i bukter

eller brytningar, och om den kan genom utbyte av ägor erhålla lämpligare

sträckning och bekvämare ägoanordning därigenom vinnas, sådant ägoutbyte

skall utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,

som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas i så stor

omfattning, som är nödigt och utan förfång för delägare å någondera sidan

kan ske.

I andra stycket upptagas först de fallen, att till fastighet inom skifteslaget

hör äga inom annat skifteslag eller att inom skifteslaget ligger äga hörande

till fastighet i annat skifteslag. Vidare har tillfogats det fallet, att delägare

i skifteslag har andel i äga inom annat skifteslag, vilken äga undantagits

för gemensamt behov. Villkor för ägoutbyte är i alla tre fallen, att utbytet

skall medföra fördel för endera sidan utan att lända den andra till förfång

Tredje stycket avser tre mera speciella fall, för vilka närmare redogörelse

här ej synes vara erforderlig. Även här är förutsättningen för ägoutbytet

att det kan ske utan någon delägares förfång.

I 8 kap. 2 § första stycket fastslås beträffande tvångsägoutbytena den

huvudregeln att de ägor, som utbytas mot varandra, skola vara av lika uppskattningsinnehåll

enligt gradering, verkställd på sätt i 11 kap. sägs. Andra

stycket av samma paragraf innehåller emellertid bestämmelser som innebära

en modifikation av huvudregeln. Där stadgas nämligen, att om skillnaden

i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som finnas lämpligen böra utbytas

mot varandra, uppgår till högst två procent av uppskattningsinnehållet av

fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd med det

högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas, ägorna dock må utbytas

mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar,

där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I 8 kap. 4 § återfinnas regler om frivilligt ägoutbyte. Paragrafen

stadgar, att om vid laga skifte bekvämare ägoanordning kan vinnas genom

utbyte av ägor i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, och om samtliga

delägare å ömse sidor träffa förening därom eller de ägor, vilkas utbytande

ifrågasättes, äro i en ägares hand, sådant utbyte får på sätt i 1 § sägs

äga rum, där de till utbyte ifrågasatta ägorna ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll.

Någon tvåprocentregel har sålunda icke uppställts i 4 §. Man

har vidare att observera, att 4 § anställer jämförelse endast mellan de till

utbyte ifrågasatta ägornas uppskattningsinnehåll, medan den i motsats till

reglerna om tvångsägoutbyte icke innehåller föreskrift om jämförelse mellan

skillnaden i uppskattningsinnehållen för de ägor, som avses utbytta, och

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

67

hela den genom utbytet missgynnade fastigheten. Det återgivna stadgandet

i 4 § suppleras också med en föreskrift i paragrafens andra stycke, att om

äga, som utbyte enligt första stycket avser, hör till fastighet, som på grund

av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, utbytet

icke må ske med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar

medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom

till skada. Slutligen har i motiven uttalats, att det åligger förrättningsmännen

att tillse att bytesformen i fråga ej nyttjas på sådant sätt, att under

densamma verkställas transaktioner, som rätteligen äro att hänföra

till köp. t

Ägoutbyte enligt jorddelningslagen kan förekomma — utom i de hittills

behandlade fallen, som avsett ägoutbyte under laga skifte —• även såsom särskild

förrättning. Stadgande härom gives i 20 kap. 1 § första stycket. Vid

sådant ägoutbyte bli jämlikt 20 kap. 6 § första stycket andra punkten bestämmelserna

om ägoutbyte i samband med laga skifte tillämpliga. En specialregel

om ägoutbyte återfinnes emellertid i 20 kap. 1 § andra stycket.

Enligt detta lagrum får, förutom i sådana fall som avses i 8 kap., ägoutbyte

såsom särskild förrättning verkställas för utbyte av äga, som inom ett

skifteslag undantagits för delägarnas gemensamma behov, mot annan jord

inom skifteslaget, om detta påyrkas av någon bland delägarna samt prövas

medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares förfång.

Ägoutbyte kan även äga rum i fråga om stadsjord. Sålunda upptager

fastighetsbildningslagen i 6 kap. 1 § en generell hänvisning till jorddelningslagen

beträffande laga skifte. Därutöver gives emellertid i 6 kap. 8 §

en bestämmelse, som innebär en utvidgning av de materiella förutsättningarna

för ägoutbyte. Enligt sistnämnda lagrum må nämligen ägoutbyte i stad

verkställas när bestående fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd

generalplan, stadsplan eller tomtindelning och sådan överensstämmelse

utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Undantaget från huvudregeln vid tvångsägoutbytena att de utbytta ägorna

skola vara av lika uppskattningsinnehåll har i fastighetsbildningslagen givits

större räckvidd än i jorddelningslagen. I 6 kap. 8 § stadgas nämligen,

att om skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämpligen

böra utbytas mot varandra, uppgår uti det i 6 kap. 8 § avsedda fallet till

högst tjugufem procent och eljest till högst tio procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån

ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet skall tagas, ägorna dock må

utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar,

där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång. Den s. k.

tvåprocentregeln har alltså för städernas del utbytts mot en generell tioprocentregel

och för vissa specialfall mot en tjugufcmprocentregel. Härvid

bar emellertid, likaledes i 6 kap. 8 §, även stadgats, att i fråga om sättet för

crläggande och fördelning av penningersättningen, vad i expropriationslagen

stadgas om erläggande och fördelning av expropriationsersättning skall äga

motsvarande tillämpning.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Även å stadsjord kan ägoutbyte företagas såsom särskild förrättning. Jämlikt

6 kap. 12 § äger därvid tillämpning vad enligt 6 kap. gäller om ägoutbyte

i sammanhang med laga skifte.

De möjligheter som enligt jorddelningslagen finnas att vid ägoutbyte ersätta

bristande tilldelning av mark med gottgörelse i penningar äro, såsom

av den lämnade redogörelsen framgår, i hög grad begränsade. Av förarbetena

till jorddelningslagen framgår, att flera omständigheter medverkat till

den intagna ståndpunkten. Det ansågs sålunda, att en viss varsamhet vore

tillrådlig, när det, såsom då var fallet, gällde att i den svenska skifteslagstiftningen

införa det nya och i vårt land oprövade förfarandet att medgiva

gottgörelse i penningar för alltför liten tilldelning jord. Vidare framhölls,

att faran icke syntes förnämligast vara att söka däri, att en för andra rättsägare

än jordägarna äventyrlig försämring av fastighetsvärdet kunde tänkas

uppstå, om ock denna synpunkt givetvis icke borde alltför mycket underskattas.

Såsom den mest olägliga följden av ett vidsträcktare likvidförfarande

för brist i jord angavs, att jordägaren därigenom kunde tvingas till jordförvärv

i större utsträckning än hans ekonomi medgåve. På jordägarna ställde

skiftet i varje fall stora anspråk genom kostnaderna för lantmäteriarvode,

hantlangning, eventuella odlings-, hävde- och skogslikvider m. m., varför en

post därutöver av väsentligare omfattning lätt kunde komma att verka alltför

betungande. Slutligen påpekades, att det ej finge förbises, att den föreslagna

möjligheten till jämkning i skiftesläggningen medelst penningersättning

innebure en viss frestelse att tillgripa detta så bekväma och tidsbesparande

förfarande även i de fall, där sådant genom lämplig ändring i skiftesplanen

kunde undvikas.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att ändring av gällande bestämmelser rörande

ägoutbyte sedan länge påyrkats från olika håll. Sålunda hade vid

besvarandet av en år 1939 av de sakkunniga gjord förfrågan flera ägodelningsdomare,

överlantmätare och hushållningssällskap samt ett trettiotal

kommunalnämnder understrukit behovet av sådan ändring. Reformkraven

hade avsett dels vidgade möjligheter att företaga tvångsägoutbyte och dels

vidgad ram för penninglikvid vid ägoutbyte. Vidare hade Sveriges lantmätareförening

i sitt yttrande över de sakkunnigas år 1944 avgivna betänkande

(SOU 1944:46) understrukit behovet av lagändring. Så borde exempelvis

en jordägare med olämpligt beläget ägoskifte för vinnande av bättre

arrondering få möjlighet att tvångsvis byta till sig en annan jordägares

skifte, som för denne vore olämpligt beläget. Även 1942 års jordbrukskommitté

hade berört spörsmålet i sitt 1946 avgivna betänkande (SOU 1946:46)

och uttalat, att det för den fortlöpande rationaliseringsverksamheten inom

jordbruket vore av stor vikt, att ägoutbytesinstitutet utformades så, att det

kunde utnyttjas i alla de fall, där en successiv rationalisering i olika hänseenden

beträffande detaljer i arronderingen vore praktiskt lämplig. Därför

borde möjligheterna att medelst ägoutbyte genomföra omarrondering obe
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

69

roende av medgivande utav alla de jordägare, som berördes av åtgärden, vidgas.

Likaså vore av vikt att man utvidgade möjligheterna att med penningar

utjämna eventuella skillnader i fråga om värdet av de ägor, som ginge i

utbyte.

För egen del ha de sakkunniga erinrat om, att även enligt andra stadganden

i jorddelningslagen än dem, för vilka redogörelse nu lämnats, vid laga

skifte utbyte av jord mot penningar olika ägolotter emellan tillätes inom en

snäv gräns. Vid tillämpningen av stadgandena med dylikt innehåll hade åtskilliga

spörsmål mött, delvis av tämligen komplicerad natur, varför redan

av denna anledning en översyn av stadgandena torde bliva erforderlig. Härtill

komme emellertid, att de av statsmakterna antagna riktlinjerna för den

framtida jordbrukspolitiken föranledde en omprövning av själva principfrågan

om det utrymme, som vid jorddelningsförrättningar borde tillmätas

penninglikvider i stället för utbyte av ägobelopp. I anslutning härtill ha de

sakkunniga erinrat om att chefen för jordbruksdepartementet vid framläggande

av förslag till 1947 års riksdag beträffande riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken anfört, att det, då ett omskifte vore nödvändigt för

att ordna brukningsförhållandena inom ett område, måste anses angeläget,

att omskiftet komme att leda till en verklig sanering av fastighetsförhållandena

inom skifteslaget, och att man således ej vore nödsakad att vid skiftet

utlägga ägolotter, vilka redan från början framstode som olämpliga med

hänsyn till sin beskaffenhet och de försörjningsmöjligheter, som förelåge

för brukaren. Nutida jordpolitiska krav kunde sålunda enligt vad de sakkunniga

anfört framdeles föranleda, att fastigheter komme att utgå ur skifte i

vissa fall avsevärt större, i andra fall avsevärt mindre än förut eller eventuellt

helt försvunne som självständiga brukningsenheter. Av detta vidlyftiga

frågekomplex ha de sakkunniga ansett sig i detta sammanhang kunna upptaga

endast frågan om jämkning av ägolott med penningar vid ägoutbyte

samt spörsmålet om en utvidgad tillämpning av tvångsägoutbyten.

De sakkunniga ha givit uttryck åt den uppfattningen att en ökad möjlighet

att vid ägoutbyte jämka ägolott mot gottgörelse i penningar, särskilt om

den kombineras med en vidgad tillämpning av tvångsägoutbyte, torde innefatta

möjlighet att i avsevärd mån underlätta smärre omregleringar av fastighetsbildningen

i syfte att rationalisera landets jordbruk. Vidare ha de

sakkunniga till granskning upptagit de skäl som legat till grund för gällande

lags snäva gränsdragning. Därvid ha de sakkunniga konstaterat, att den

erfarenhet som numera står till buds enligt samstämmiga uttalanden från

olika håll visade, att försiktigheten drivits för långt, med påföljd att institutet

ägoutbyte icke tillnärmelsevis fått den användning och de goda verkningar

det skulle ha kunnat få. De sakunniga ha vidare förklarat, att av de

ytterligare skäl, som vid jorddelningslagens tillkomst åberopats för en försiktig

begränsning av möjligheten till penninglikvid, man, därest en lagändring

inskränktes till att avse ägoutbyte, kunde bortse från de två, som

gingo ut därpå, att penninglikviderna tillsamman med andra vid ett laga

skifte förekommande kostnader och likvider kunde bli alltför betungande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

för delägarna samt att en frestelse skulle föreligga för förrättningsmännen

att obehörigen tillgripa penninglikvid i stället för att ändra skiftesplanen

Vidare torde enligt de sakkunnigas mening det vid jorddelningslagens tillkomst

anförda argumentet att en jordägare ej borde tvingas till jordförvärv

över förmåga numera med hänsyn till de förmånliga låne- och bidragsformer,

som stå till buds i och för jordbrukets rationalisering, i väsentlig mån

ha förlorat betydelse. Det enda återstående i jorddelningslagens förarbeten

åberopade skälet eller att en fastighets förmåga att utgöra säkerhet för fordringar

ej borde sättas på spel ägde uppenbarligen alltjämt fog.

Dessa överväganden ha föranlett de sakkunniga att föreslå, att reglerna

i 8 kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen om penninglikvid vid tvångsägoutbyte

på det sätt ändras, att tvåprocentregeln utbytes mot en tioprocentregel.

I anslutning härtill ha de sakkunniga förklarat, att för dem tillgänglig

expertis i fråga om jordbrukets rationalisering uppgivit, att en sådan ändring

skulle få mycket betydelsefulla verkningar vid rationaliseringsarbetet.

Vid utformningen av den sålunda förordade tioprocentregeln ha de sakkunniga

särskilt beaktat frågan om skyddet åt inteckningshavare. Efter att

ha erinat om, att fastighetsbildningslagen föreskriver nedsättning och fördelning

bland inteckningshavarna av likvidbelopp icke blott vid tillämpning

av nämnda lags tjugufemprocentregel utan även då tioprocentregeln tilllämpas,

ha de sakkunniga framhållit, att erfarenheten visat, att nedsättningsförfarandet

är en synnerligen invecklad procedur, som rent av kan

draga kostnader, vilka överstiga likvidbeloppet, och som ingalunda alltid

länder inteckningshavarna till gagn. Att införa denna procedur på ett nytt

område ha de sakkunniga därför funnit icke böra ifrågakomma. I stället

syntes enligt de sakkunniga lösningen böra sökas däri, att i 8 kap. 2 § införes

stadgande om en sådan oskadlighetsprövning, som gällande lag upptar

i 8 kap. 4 § andra stycket.

Beträffande det frivilliga ägoutbytet ha de sakkunniga förordat, att de

nuvarande svårtolkade specialreglerna i 8 kap. 4 § helt slopas och ersättas

med en hänvisning till den nya tioprocentregeln och den nya föreskriften

om oskadlighetsprövning i 8 kap. 2 §.

De sakkunniga ha även uppmärksammat, att den föreslagna tioprocentregelns

anknytning till de berörda fastigheternas uppskattningsinnehåll

kunde medföra svårigheter. Att fastställa uppskattningsinnehållet kunde

nämligen stundom bli en tämligen invecklad och tidsödande uppgift. Utan

att närmare ingå på spörsmålet ha de sakkunniga dock såsom sin uppfattning

uttalat, att i sådana fall, då penninglikviden vid ett ägautbyte uppenbarligen

låge inom den av lagen medgivna gränsen, en mera summarisk

överslagsberäkning eller bedömning borde kunna ifrågakomma, därest parterna

förklarade sig åtnöjas därmed och jorddelningsmyndigheterna funne

en sådan uppskattning utgöra tillräcklig grund för oskadlighetsprövningen.

Vidare ha de sakkunniga upptagit till granskning kraven på en utvidgning

av möjligheterna att genomföra ägoutbyten, tvångsvis. Härvid ha de

föreslagit slopande av den för tillämplighet av 8 kap. 1 § första stycket nu

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

upptagna förutsättningen att gränsen går i bukter eller brytningar. Vidare

lia de sakkunniga, därvid de såsom förebild delvis åberopat de nya

jordpolitiska föreskrifterna i 19 kap. jorddelningslagen, föreslagit, att till

8 kap. 4 § måtte fogas ett nytt andra stycke av innehåll, att om ägoutbyte

av det slag, som avses i 4 §, berör jordbruksfastighet och befinnes medföra

betydande fördel för jordbruksnäringen, ägoutbytet må verkställas även

om förening därom mellan samtliga delägare icke träffas.

I fråga om sistnämnda bestämmelse ha de sakkunniga anfört, att den

borde, tillämpad med omdöme och tillbörlig varsamhet, icke innebära något

för rättskänslan stötande ingrepp i jordägarnas förhållanden men väl

bli till avsevärd fördel vid rationaliseringsverksamheten. Det borde ock understrykas,

att medan 8 kap. 1 § föreskreve att ägoutbyte i vissa fall skall

verkställas, den föreslagna nya regeln i 4 § utsade, att tvångsägoutbyte i angivna

fall må ske. Om den part, för vilken ett ifrågasatt ägoutbyte skulle

innebära en ökning av jordinnehavet, motsatte sig utbytet, borde åtgärden

självfallet icke utan speciella skäl av betydande styrka påtvingas honom.

Det syntes ock böra tillmätas betydelse, huruvida den med ägoutbytet förenade

likviden låge högt eller lågt inom den av lagen angivna ramen. Även

andra, liknande hänsyn torde komma att anmäla sig vid behandlingen av

de särskilda fallen.

Slutligen ha de sakkunniga upptagit frågan om en utsträckning av räckvidden

av särbestämmelsen i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen om ägoutbyten

inom vissa planområden. De sakkunniga ha i detta avseende framhållit,

att enligt gällande byggnadslag samma planformer kunde förekomma

i stad och på landet samt att svårigheterna att genomföra planer och

fastighetsbildning inom byggnadskvarter ofta vore lika stora på landet som

i stad. Vidare ha de sakkunniga erinrat om att från lantmätarhåll vid flera

tillfällen önskemål framförts om införandet av bättre och smidigare metoder

för genomförandet särskilt av byggnadsplaner och av ny fastighetsindelning

inom de i dessa planer upptagna byggnad skvarteren. De sålunda

framförda kraven vore enligt de sakkunnigas mening berättigade. Den enklaste

lösningen syntes vara, att 8 § i 6 kap. lagen om fastighetsbildning i

stad överfördes till jorddelningslagen, varvid bestämmelserna i densamma

automatiskt bleve tillämpliga i stad och samhälle, för vilket fastighetsbildningslagen

gäller.

Vid det sålunda förordade överförandet vore enligt de sakkunniga att

beakta, att i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen byggnadsplan icke nämndes.

Detta institut kunde emellertid förekomma jämväl i stad, därvid samma

möjlighet till reglering av fastighetsindelningen kunde erfordras som

på landet. Byggnadsplanen torde därför både för stad och land böra upptagas

bland de planinstitut, för vilka det avsedda lagrummet skulle gälla.

Enligt de sakkunnigas mening förelåge icke anledning, att — såsom vore

fallet i 19 kap. 4 § jorddclningslagen — vid ägoutbyte göra skillnad mellan

byggnadsplan, som fastställts före och efter den 1 januari 1948.

Slutligen vore, fortsätta de sakkunniga, i förevarande sammanhang också

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

att märka, att genom de ändringar, som nu föreslagits i jorddelningslagen,

för ägoutbyte å landet med tillämpning av tioprocentregeln skulle erfordras

oskadlighetsprövning av jorddelningsmyndigheterna, under det att, om

6 kap. 8 § kvarstode oändrad, expropriationslagens bestämmelser om sättet

för erläggande och fördelning av penningersättning skulle tillämpas.

Denna motsättning syntes enligt de sakkunniga vid överflyttning av 6 kap.

8 § fastighetsbildningslagen till jorddelningslagen böra lösas på det sätt,

att tioprocentregeln uteslötes ur stadgandet, varvid jorddelningslagens bestämmelser

i denna del bleve tillämpliga. Däremot ha de sakkunniga ansett,

att vid utnyttjande av ägoutbytesinstitutet med vederlag för mark i

pengar över tio procent intill tjugufem procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet ändring i detta sammanhang icke borde ifrågasättas i regeln

att expropriationslagens bestämmelser om sättet för erläggande och fördelning

av penningersättning skola tillämpas.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den nu i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen

upptagna regeln, med de jämkningar förut nämnts, i stället införas

i en ny paragraf, betecknad 4 a §, i 8 kap. jorddelningslagen.

Yttrandena.

Behovet av att genom ändrade regler beträffande institutet ägoutbyte uppnå

en vidsträcktare användning av detta har allmänt vitsordats av remissinstanserna.

I princip har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av det övervägande flertalet remissinstanser, om ock åtskilliga av

dem i skilda hänseenden ha förordat jämkningar. Ingen har helt avstyrkt

den föreslagna reformen men några — ägodelningsdomaren i Livgedingets

domsaga, svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och

Sveriges allmänna hypoteksbank — ha givit uttryck åt betydande tveksamhet

om de utav de sakkunniga förordade lösningarna vore tillfredsställande.

Mot förslaget att ersätta nuvarande i 8 kap. 2 § jorddelningslagen upptagna

tvåprocentgräns med en tioprocentgräns har, såvitt gäller tvångsägoutbytena,

flertalet remissinstanser icke haft något att erinra. Däremot

ha åtskilliga önskemål framförts beträffande de regler, som sammanhänga

med den föreslagna procentgränsen.

I fråga om den föreslagna gränsen i och för sig har lantbruksnämnden i

Norrbottens län ansett, att bestämmelserna om viss högsta procentuell avvikelse

mellan uppskattningsinnehållet hos en fastighet före och efter ägoutbytet

kunde helt slopas och att endast bestämmelserna om oskadlighetsprövning

behövde kvarstå. Med hänsyn till önskvärdheten av att med minsta

möjliga rubbning i gällande lagstiftning vinna ökad användning av institutet

ägoutbyte tillstyrkte nämnden dock de nu föreslagna reglerna om procentuell

avvikelse. Lantbruksstyrelsen har funnit den föreslagna begränsningen

vara väl snäv bl. a. i de fall, där ägoutbyte medförde betydande fördelar

för samtliga berörda fastigheter. Frågan om ägoutbytesinstitutets begränsning

kunde icke genom det föreliggande förslaget anses slutligt löst. På skäl,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159. 73

likartade med de av lantbruksnämnden i Norrbottens län anförda, tillstyrktes

dock förslaget.

Å andra sidan har överlantmätaren i Jönköpings län anfört, att vägande

skäl för utvidgning av rätten till utbyte av jord mot pengar vid tvångsägoutbyte

utöver vad som redan gällde icke syntes föreligga i andra fall än där

utbytet prövades medföra betydande fördel för jordbruksnäringen. Distriktslantmätaren

i Härnösands distrikt har förklarat, att den föreslagna tioprocentregeln

icke kunde anses ha motiverats av innehållet i de sakkunnigas

promemoria. Då ett obestridligt behov dock förelåge av en viss marginalökning,

vore lämpligt att fördubbla den nuvarande avvikelsemarginalen

och vid tvångsägoutbyten införa en fyraprocentregel.

I detta sammanhang må ock anmärkas, att ägodelnirigsdomaren i Livgedingets

domsaga givit uttryck för uppfattningen, att förutsättningarna för

ägoutbyte borde vara rent jordpolitiska — jordbruksrationaliserings- eller

byggnadslagsmässigt — och begränsningarna rent ekonomiska med hänsyn

till inteckningshavare och andra sakrättsligt skyddade. De föreslagna begränsningarna

till 10 resp. 25 procent av uppskattningsinnehållet torde däremot

icke komma att fylla någon egentlig uppgift utan endast komma att

utgöra ett onödigt hinder för genomförande av jordpolitiskt önskvärda åtgärder.

Däremot borde en gräns dragas för tvångsägoutbyten, men ej heller

denna borde anknytas till uppskattningsinnehåll utan till andra förutsättningar,

ett avvägande av den enskildes och det allmännas intressen med

hänsyn till alla inverkande faktorer (expropriationssynpunkten).

En av de omständigheter, som ha samband med frågan om själva procentgränsen,

är spörsmålet i vad mån jordpolitiska synpunkter komma att

bli beaktade enligt de sakkunnigas förslag. Ägodelningsdomaren i östra

och Medelsta domsaga har i detta avseende anfört:

En uppmjukning av tvåprocentregeln kan — även om den icke går längre

än den föreslagna tioprocentregeln — leda till att en jordbruksfastighet

till följd av ägoutbyte får sina inägor minskade med betydligt mera än en

tiondel, om ägoutbytet omfattar såväl inägojord som utägor. Beträffande

skogsmarken kan i extrema fall den procentuella minskningen av innehavet

bli mycket stor. Den i 8 kap. 1 § första stycket och 4 § jorddelningslagen

angivna förutsättningen för ägoutbyte, att bekvämare ägoanordning vinnes

genom utbytet, torde icke innebära krav på att de av ägoutbytet berörda

fastigheterna icke få utgå ur detsamma med för litet eller olämpligt sammansatt

ägoinnehav. Något annat stadgande om

dant syfte vid ägoutbyte finnes icke för närvarande och någon ändring i

detta förhållande skulle enligt de sakkunnigas förslag icke inträda för andra

fall än sådana tvångsägoutbyten, som avses i 4 § andra stycket i dess av

de sakkunniga föreslagna lydelse. Det är således icke uteslutet att fastighet

kan komma att utgå ur ägoutbyte med sådan beskaffenhet, att den är

mindre lämpad än förut att varaktigt användas för det ändamål, för vilket

den är avsedd. Vid tvångsägoutbyten är väl i praktiken risken för ett sådant

resultat ganska ringa, men vid frivilliga ägoutbyten synes den icke böra

lämnas helt åsido. Den nu framförda synpunkten är väl icke av den art,

att den bör utgöra hinder för den föreslagna uppmjukningen av tvåprocent
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

regeln, men synes giva anledning överväga, huruvida icke vid ägoutbyte bör

föreskrivas jordpolitisk prövning i andra avseenden än dem, som föranledas

av kravet på bekvämare ägoanordning och av det föreslagna stadgandet i

8 kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen.

Liknande synpunkter ha anförts av lantbruksstyrelsen, överlantmätarna i

Västerbottens och Norrbottens län samt lantmäteristyrelsen. Sistnämnda remissinstans

har sålunda funnit det önskvärt, att de förändringar i fastighetsindelningen,

som bleve en följd av de vidsträcktare reglerna för byte av jord

mot pengar, underkastades vissa jordpolitiska villkor. Styrelsen ifrågasatte

därför, att i 1 § i 8 kap. infördes ett stadgande av innehåll att ägoutbyte,

som berörde mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, endast måtte ske

om den ändring i fastighetsindelningen, som därav föranleddes, överensstämde

med villkoren för avstyckning i 19 kap. 3 §. Genom ett dylikt stadgande

klargjordes även den nu i viss mån tveksamma frågan, om och i vilken

utsträckning utbyte mellan inrösningsjord och avrösningsjord finge äga

rum vid ägoutbyte.

En annan med procentgränsen sammanhängande fråga är om de utav

tvångsägoutbytet berörda markägarnas intressen komma att trädas för när

genom den föreslagna höjningen av gränsen från två till tio procent.

Härutinnan har ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga framhållit,

att de sakkunniga syntes i någon mån hava bagatelliserat invändningen,

att vederlaget i penningar tillsamman med andra förekommande

kostnader och likvider kunde bli alltför betungande för sakägarna. En penninglikvid,

som skulle utgöra ersättning för inemot tio procent av en fastighets

uppskattningsinnehåll, kunde uppgå till ganska betydande belopp.

Därtill komme, att förrättningskostnaderna ofta bleve avsevärda. Vidare

torde de utbetalningar, som kunde föranledas av reglerna i 14 kap. jorddelningslagen

om odlings- och hävdelikvider samt om likvider för ståndskog

m. m., vid tillämpning av tioprocentregeln kunna uppgå till beaktansvärda

belopp. Dessa kostnader och likvider kunde med hänsyn till det anförda

otvivelaktigt i vissa fall bliva ganska betungande för sakägare vid

en kraftig uppmjukning av tvåprocentregeln. De nu berörda synpunkterna

torde också böra beaktas vid bedömandet av den av de sakkunniga behandlade

invändningen, att en jordägare icke borde tvingas till jordförvärv över

förmåga.

Även lantmäteristyrelsen har ägnat uppmärksamhet åt ifrågavarande

spörsmål och därvid erinrat om det nu gällande villkoret för byte av jord

mot pengar, nämligen att bytet skulle kunna ske utan någon delägares förfång,

samt ifrågasatt om detta vore tillräckligt därest bytesmarginalen vidgades

från två procent till tio respektive tjugufem procent. Enligt definitionen

i 1 kap. 1 § andra stycket jorddelningslagen skedde laga skifte —

och därmed även ägoutbyte — utan någon delägares förfång, då förrättningen

för fastighet, som däri inginge, icke lände till minskning i värde utöver

vad i vissa avseenden kunde föranledas av särskilda stadganden i nämnda

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

75

lag. Enligt styrelsens uppfattning borde emellertid hänsyn tagas även till

andra omständigheter än sådana som sammanhängde med fastighets värdeminskning.

Även en värdeökning genom exempelvis ett marktillskott mot

ersättning i pengar kunde i vissa fall te sig icke önskvärd för en jordägare,

som icke ansåge sig kunna finansiera detta eller som därigenom skulle bli

tvungen att utöka sina ekonomibyggnader eller den till jordbruket knutna

arbetskraften. På grund härav ifrågasatte lantmäteristyrelsen, om icke förfångsregeln

i 2 § andra stycket och motsvarande stadgande i 4 a § borde omformuleras

så att ordet förfång utbyttes mot det mera allmängiltiga ordet

skada.

Frågan om de utav de sakkunniga föreslagna reglerna kunna anses betryggande

för innehavare av intecknad fordran eller rättighet har berörts

av åtskilliga remissinstanser.

Sålunda har svenska bankföreningen framhållit, att värdet av den föreslagna

oskadlighetsprövningen komme att i hög grad bli beroende av den

restriktivitet, med vilken ordet »uppenbarligen» komme att tillämpas. Det

funnes emellertid icke anledning antaga, att de prövande instanserna icke

skulle iakttaga den försiktighet, som stadgandets ordalag bjöde. Vad särskilt

anginge de i 8 kap. 4 a § upptagna reglerna ville föreningen icke underlåta

att framhålla att det i stad kunde bli fråga om rätt avsevärda belopp,

som med en tioprocentregel skulle kunna utbetalas till fastighetsägaren

utan att komma inteckningshavarna tillgodo. Det framstode för den

skull som särskilt viktigt att oskadlighetsprövningen här bleve ytterst

restriktiv. Det medgåves, att konsekvensen bjöde, att i detta hänseende

samma regler skulle gälla i fråga om stadsjord och jord å landet. För övrigt

ville föreningen framhålla, att det många gånger kunde vara en fördel

att icke nödgas fördela de ofta ganska obetydliga ersättningsbeloppen.

Föreningen funne sig därför ur de synpunkter föreningen hade att beakta

kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Svenska sparbanksföreningen har uttalat, att den föreslagna ändringen

av tvåprocentregeln till en regel om tio procent föranledde viss tvekan. Visserligen

gällde enligt fastighetsbildningslagen för städernas del en generell

tioprocentregel och i visst fall även en tjugufemprocentregel. Men beträffande

förhållandena i stad gällde för närvarande, att vid ägoutbyte för

vinnande av överensstämmelse mellan fastighetsindelning och plan nedsättning

och fördelning av likvidbelopp skulle ske enligt reglerna i expropriationslagen.

Klart syntes vara att frågan, huruvida ett utbyte av ägor uppenbarligen

icke kunde lända till skada för inteckningsborgenär eller likställd

rättsägare, kunde vara svårare att avgöra, då man hade att göra med en

tioprocentregel än en tvåprocentregel. Ur rättssäkerhetssynpunkt skulle

därför en tillämpning av nedsättningsförfarandet enligt expropriationslagens

regler vara önskvärt. Mot en sådan tillämpning talade emellertid enligt

de sakkunniga, att nedsättningsförfarandet vore en synnerligen invecklad

procedur, som droge kostnader, vilka kunde överstiga likvidbeloppen,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

och som ej alltid lände inteckningshavarna till gagn. Med hänsyn till den

tvekan åt vilken föreningen sålunda givit uttryck ville föreningen erinra

om att fastighetsregisterkommissionen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 25

juni 1934 föreslagit, att då vid ägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen

vederlag bestämts skola utgå för minskning i en därav berörd fastighets

uppskattningsinnehåll, inteckning i fastigheten skulle kunna, efter överenskommelse

mellan samtliga sakägare, utan särskilda inteckningsåtgärder

kvarstå till fulla kapitalbeloppet och med oförändrad förmånsrätt i fastigheten

i dess efter ägoutbytet förändrade skick. Bestämmelser av sådan innebörd

skulle enligt föreningens mening kunna vara ägnade att för inteckningshavarnas

del motverka de olägenheter av praktisk art som enligt vad

de sakkunniga framhållit kunde vara förenade med nedsättningsförfarandet.

Mälarprovinsernas hypoteksförening har funnit den föreslagna oskadlighetsprövningen,

som skedde utan inteckningshavarens kontroll och som

regel utan möjlighet för denne att inträda under ärendets behandling och

bevaka sina intressen, icke vara tillfredsställande. Enligt föreningens mening

hade man att välja mellan alt antingen göra ägoutbytet beroende av

inteckningshavares samtycke eller ock söka en enklare väg för att tillförsäkra

inteckningshavare förstahandskontrollen över den utgående löseskillingen.

Föreningen förordade det senare alternativet och pekade på möjligheten

att tillämpa samma förfarande som gällde för dispositionen av

brandskadeersättning. Liknande synpunkter ha anförts av skånska hypoteksföreningen,

Örebro läns hypoteksförening och Norrlands hypoteksförening.

Sveriges allmänna hypoteksbank har betonat, att en utvidgning av möjligheterna

att vid ägoutbyte erlägga likvid i penningar icke finge medföra

att inteckningshavarnas rätt -— och därmed säkerheten för av banken utgivna

obligationer — sattes på spel. Det nedsättningsförfarande, som nu

vore föreskrivet i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, borde icke ifrågakomma

för att bereda skydd åt inteckningshavarna vid tvåprocentregelns ersättande

med en tioprocentregel. Utöver de härför i promemorian anförda

skälen erinrades om att med en dylik ordning en inteckningshavare kunde

tvingas att även mot sin vilja taga mot betalning under det att jordägaren

icke hade möjligheter att erhålla något av likviden även om alla inteckningshavare

gärna skulle avstå sin rätt till honom. Emellertid kunde det

enligt hypoteksbankens mening ifrågasättas om de i promemorian föreslagna

bestämmelserna om oskadlighetsprövning gåve inteckningshavarna tillräckligt

skydd. Enligt hypoteksbankens mening skulle ett sådant erhållas,

om inteckningshavarna i de fall, då skillnaden i uppskattningsinnehåll

överstege två procent av fastighetens hela uppskattningsinnehåll, bereddes

tillfälle att om de så önskade taga likviden i anspråk. Hypoteksbanken ansåge,

att därvid bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares

rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

i princip syntes vara lämpliga även med avseende å ifråga
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

77

varande likvider. De skäl, som anförts mot att tillämpa det i 6 kap. 8 §

fastighetsbildningslagen föreskrivna nedsättningsförfarandet vid likvid enligt

tioprocentregeln, syntes äga samma giltighet med avseende å likvid

enligt tjugufemprocentregeln i den i promemorian föreslagna 4 a §. Även

i detta fall borde enligt hypoteksbankens mening reglerna om rätt till betalning

ur brandskadeersättning göras tillämpliga.

Liknande synpunkter ha framförts av Wermlands hypoteksförening.

Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat sig i princip dela den mening,

åt vilken Sveriges allmänna hypoteksbank givit uttryck.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har framhållit, att

den av de sakkunniga föreslagna oskadlighetsprövningen endast avsåge

penninglikvid, som utgjorde ersättning för minskat uppskattningsinnehåll.

Emellertid kunde efter införandet av tioprocentregeln i 14 kap. jorddelningslagen

omförmälda likvider, såsom odlings- och hävdelikvider, likvider

för ståndskog m. m., vid ägoutbyten uppgå till avsevärda belopp. Detta förhållande

kunde måhända påkalla, att vid oskadlighetsprövningen borde beaktas

även den minskning i fastighets värde, för vilken ifrågavarande likvider

skulle utgöra ersättning. Enligt vad ägodelningsdomaren vidare framhållit,

komme oskadlighetsprövningen icke sällan att erbjuda åtskilliga

vanskligheter, särskilt för fastställelsemyndigheterna, vilka tydligen ofta

finge till sitt förfogande ett tämligen osäkert material att grunda sin prövning

på. För att undvika att av denna anledning fastställelse vägrades å

ägoutbyten, som eljest vore ur allmän synpunkt önskvärda, vore det lämpligt,

att möjlighet bereddes fastställelsemyndigheten att — därest oskadlighetsprövningen

bleve negativ — föreskriva om betalning och fördelning

av likvid i den ordning, som stadgats beträffande expropriationsersättning.

Liknande tanke har framförts även av lantmäteristyrelsen.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har betonat, att det

för oskadlighetsprövningen erfordrades, att förrättningsmannen hade tillförlitliga

uppgifter såväl om fastighetens taxeringsvärde som om inteckningar

och dylikt. Vid förrättningsakten borde därför — möjligtvis frånsett vissa

uppenbara undantagsfall — fogas taxeringsbevis och gravationsbevis och

i protokollet borde uttryckligen angivas de omständigheter, varå förrättningsmannen

grundade sitt omdöme. Erforderliga bestämmelser härom torde

kunna utfärdas i administrativ ordning. Det kunde ifrågasättas, om icke

inteckningshavare borde beredas tillfälle att yttra sig över ifrågasatt ägoutbyte

mot penninglikvid. 1

1 fråga om den närmare utformningen av den föreslagna tioprocentregeln

vid tvångsägoutbyten ha vissa remissinstanser anmärkt mot att procentgränsen

anknutits till de berörda fastigheternas uppskattningsinnehåll.

Sålunda har överlantmätaren i Jönköpings län anfört, alt det vore en svaghet

att tillåtligheten vore bunden av förhållandet mellan vissa uppskattningsinnehåll,

d. v. s. av värden, om vilka ofta icke funnes några uppgifter, och

som, i den mån de hämtades ur äldre skiftesakter, oftast saknade aktua
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

litet. Särskilt vid tillämpning av den föreslagna 4 a §, där väl ofta en del

av de ägor och fastigheter, som skulle jämföras, hade helt annat värde

såsom byggnadsmark än ur jordbrukssynpunkt, skulle i vissa fall jämförelser

av tillgängliga uppskattningsinnehåll ge resultat, som icke skulle

överensstämma med lagens eller det framlagda förslagets mening. De sakkunniga

hade förmodligen icke velat ändra på gällande princip om uppskattningsinnehållsförhållandena

såsom grund, innan de nya värderingsregler

utarbetats, som torde vara under övervägande. Om rätten till utbyte av jord

mot pengar skulle utökas, syntes det dock angeläget att samtidigt införa en

tillförlitligare beräkningsgrund. En ändring syntes ock kunna ske utan att

föregripa resultatet av nyssnämnda arbete. Värdeförhållandet skulle t. ex.

kunna beräknas såsom förhållandet mellan, å ena sidan, skillnaden i erhållna

och lämnade ägors värde och, å den andra, vederbörande fastighets

taxeringsvärde eller, om sådant icke funnes, däremot svarande värde. Det

första värdet framginge antingen direkt ur graderingen eller såsom sådant

särskilt värde, som i 11 kap. 3 § avsåges. Att dessa värden inte vore av

fullt samma karaktär som taxeringsvärdet saknade betydelse i detta sammanhang,

då det endast gällde att få en så entydig och lätt beräkningsbar

spärr som möjligt.

Liknande synpunkter ha anförts av överlantmätarna i Hallands och Jämtlands

län. Även larttmåterishjrelsen har anslutit sig till samma uppfattning.

Styrelsen har sålunda uttalat, att det förutsattes, att det vid ägoutbytet skulle

föreligga eller ha beräknats ett någorlunda tillförlitligt uppskattningsinnehåll

icke blott för de ägor, som byttes mot varandra, utan även för hela den

fastighet, från vilken det större området toges. Uppgift om sistnämnda uppskattningsinnehåll

förelåge emellertid ytterst sällan vid separata ägoutbytesförrättningar.

Icke ens vid ägoutbyte i samband med laga skifte kunde så

alltid väntas vara fallet, eftersom fråga om ägoutbyte regelmässigt skulle

upptagas till behandling före ägornas gradering och vidare den fastighet,

från vilken äga med det större uppskattningsinnehållet avsåges att tagas,

mycket väl kunde vara en skifteslaget angränsande fastighet, som alltså icke

omfattades av den vid skiftet verkställda graderingen. Det vore vidare mycket

vanskligt att hämta uppskattningsinnehåll, varom här vore fråga, ur äldre

lantmäteriakter. Vad som genom spärregeln åsyftades vore emellertid blott

en allmän begränsning av möjligheterna att genom ägoutbyte beröva en fastighet

mark mot ersättning i pengar. En viss spärr i detta avseende uppkomme

om styrelsens förslag om införande av jordpolitiska restriktioner i

1 § beslötes. Den ytterligare spärr, som härutöver kunde anses nödvändig,

kunde enligt styrelsens mening enklast utformas så att skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan de ägor, som skulle utbytas mot varandra, omräknades

i pengar — denna operation måste ändock ske för beräkning av

penningersättningen —- och den så erhållna värdeskillnaden ställdes i relation

till taxeringsvärdet av den fastighet, från vilken den större ägan vore

avsedd att tagas. Om icke taxeringsvärde funnes för fastigheten i fråga,

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

79

borde ett däremot svarande värde beräknas. Denna beräkning måste vara

enklare att göra än en gradering och uppskattning samt lämnade dessutom

för det ändamål, varom här vore fråga, ett resultat som finge anses vara

mera rättvisande.

I några yttranden har berörts frågan om hur spärregeln bör utformas,

då ägoutbytet avser mark samfälld för flera fastigheter. Lantmäteristyrelsen

har härom anfört:

De nuvarande ägoutbytesreglerna ha i praktiken visat sig särskilt ineffektiva,

då det gällt att förflytta eller delvis undanskaffa samfälligheter,

som icke längre nyttjas för det ändamål, för vilket de ursprungligen avsatts

och som hindra en rationell fastighetsindelning. Detta beror icke främst

på att marginalen för byte av jord mot pengar satts så snävt som till två

procent utan på det förhållandet att procentregeln skall tillämpas på det

samfällda området som sådant. Uppenbarligen vore det i dylika fall av ringa

betydelse om marginalprocenten ökades från två till tio eller tjugufem. I

praktiken är det nämligen oftast så att större delen eller rent av hela det

samfällda området bör till fördel för samtliga delägare bytas bort mot ersättning

i pengar. Enligt styrelsens uppfattning finnas inga sakliga skäl

att bibehålla en dylik konstruktion av spärregeln för byte av jord mot pengar,

då området med det större uppskattningsinnehållet tages från samfällt

område. Samfälligheter utgöra tillhörigheter till självständiga fastigheter och

spärregeln torde i stället böra utformas så att den tager sikte på de fastigheter,

som äga del i samfälligheten. Att en sådan regel kan möjliggöra att

en hel samfällighet försvinner genom ägoutbyte, bör icke föranleda betänkligheter.

De allmänna villkoren för ägoutbyte torde utgöra en tillräcklig

garanti för att samfälligheter, som äro till nytta för någon delägande fastighet,

icke minskas på olämpligt sätt. — Den här ifrågasatta specialregeln om

möjlighet till utbyte av jord mot pengar, om i ägoutbytet ingår samfälld

mark, torde lämpligen böra införas i 2 §, varjämte motsvarande ändring bör

göras i 4 a §.

Liknande synpunkter ha anförts av överlantmätaren i Jönköpings län

och distriktslantmätaren i Härnösands distrikt.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att tioprocentregeln skall utsträckas

att gälla även de frivilliga ägoutbytena har lantbruks styr elsen

framhållit, att den föreslagna begränsningen vore väl snäv för det fall att

de berörda rättsägarna vore ense. Enligt vad överlantmätaren i Jönköpings

län anfört borde — om de förutsättningar, som borde vara de primära

för byte av jord mot pengar nämligen att bytet prövades kunna ske utan

någon delägares förfång samt att det medgåves av eller uppenbarligen

icke kunde lända till skada för inteckningshavare, vore uppfyllda — gränsen

kunna utsträckas längre än i promemorian föreslagits; i vart fall borde

så kunna ske om fordran uppställdes, dels på medgivande av inteckningshavare,

dels även på att ägoutbytet, i den mån det berörde jordbruksfastighet,

prövades medföra fördel för jordbruksnäringen. Lantbruksnämnden

i Jönköpings län har förklarat, att regeln om att uppskattningsbeloppen

vid frivilligt ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § första stycket i förslaget finge av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

vika med högst 10 procent utan olägenhet torde kunna ändras till 25 procents

avvikelse, om medgivande från inteckningsinnehavare inhämtades i

de fall då skillnaden låge mellan tio och tjugufem procent. Slutligen har distriktslantmätaren

i Härnösands distrikt, som förklarat att olika gränser

borde uppställas för tvångsägoutbyten och frivilliga ägoutbyten, för de senare

förordat en tioprocentregel.

Vidkommande härefter de sakkunnigas förslag om utvidgning av förutsättningarna

för tvångsägoutbyte har det i 8 kap. 4 § andra stycket upptagna

förslaget, att ägoutbyte, som berör jordbruksfastighet och som prövas

medföra betydande fördel för jordbruksnäringen, skall kunna verkställas

tvångsvis, avstyrkts av ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra domsaga

och Ångermanlands södra domsaga samt distriktslantmätaren i Härnösands

distrikt. Som skäl för sin ståndpunkt har den förstnämnde anfört, att

ett dylikt ägoutbyte skulle bliva ett förtäckt tvångsköp. Ägodelningsdomaren

i Ångermanlands södra domsaga, som påpekat, att enligt förslaget ägoutbytet

kunde medföra att avsevärda penninglikvider skulle utgå, har framhållit,

att det ej kunde anses tillfredsställande att en fastighetsägare skulle

tvingas ikläda sig skuld av dylik anledning. Och distriktslantmätaren i Härnösands

distrikt har framhållit, att varken lagtexten eller motiveringen

lämnade någon ledning för besvarande av frågan huru djupa ingreppen i

jordägarens rätt vore avsedda att få bli. Otvivelaktigt skulle den nya ägoutbytesformen

komma att ställa utomordentliga krav på lantmätarnas och

övriga jorddelningsmyndigheters omdöme och varsamhet. Varsamhet i tilllämpning

kunde dock ej helt ersätta varsamhet i lagstiftning. Då förutsättningarna

för bestämmelsens införande vore helt outredda, torde den föreslagna

nya formen av tvångsägoutbyte tills vidare böra avvisas.

Ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga har allmänt om sist

berörda förslag ävensom om förslaget till ändring i 8 kap. 1 § jorddelningslagen

anfört:

Ifrågavarande lagändringar ha av de sakkunniga motiverats med att de

åsyftade ägoutbytena — särskilt i kombination med andra, mindre ingripande

åtgärder — kunde få synnerligen betydelsefulla verkningar vid genomförandet

av jordbrukets rationalisering. Hur pass betydelsefulla verkningarna

skulle bli är visserligen svårt att förutse, enär innebörden av de

föreslagna nya stadgandena, vilken endast knapphändigt belyses av den

kortfattade motiveringen, icke synes vara fullt klar, men uppenbart torde

dock vara att ökade möjligheter till tvångsägoutbyte skulle vara ägnade att

underlätta genomförandet av programmet för jordbrukets yttre rationalisering.

Emellertid bör i detta sammanhang icke förbises, att tvångsägoutbyte,

särskilt om det sker under utnyttjande av den nya tioprocentregeln, till.sin

natur är ett expropriationsförfarande och att förslaget innebär ett avsteg

från den hittills upprätthållna principen, att jordbruksrationaliseringen bör

genomföras under frivillig medverkan av jordägarna. Detta är naturligtvis

icke något avgörande skäl mot förslaget, så mycket mindre som det väl

måste anses ha varit från början förutsatt, att för rationaliseringsprogram
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

81

mets genomföi’ande inom rimlig tid tarvades nya möjligheter att tvångsvis

åstadkomma vissa omregleringar av fastigheternas sammansättning. Men

när det nu föreslås att ett första steg på denna väg skall tagas hade det

varit önskvärt att principen diskuterats ur jordpolitiska och psykologiska

synpunkter och att räckvidden av den föreslagna reformen blivit mera detaljerat

redovisad. Utan närmare hållpunkter härutinnan är det svårt att

taga ståndpunkt till förslaget i denna del.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har beträffande det föreslagna

andra stycket i 8 kap. 4 § jorddelningslagen anfört:

Avsikten med stycket är att utvidga möjligheterna till ägoutbyte från ena

parten utöver den i 1 § angivna ramen. Även om sådant fall som avses i sistnämnda

lagrum icke är för handen, skulle dylikt ägoutbyte bli möjligt

mellan jordbruksfastigheter, därest bytet prövas medföra betydande fördel

för jordbruksnäringen. Bedömningen skulle alltså bli helt jordpolitisk och

regeln den första i sitt slag i jorddelningslagens bestämmelser om laga skifte.

Fristående ägoutbyten enligt den nya regeln skulle — liksom fristående

ägoutbyten enligt 1 § och 4 § första stycket — i viss mån kunna ersätta

omskiften. Häremot kan ur fastighetsbildningssynpunkt endast invändas,

att det måste vara svårare att tillförlitligt bedöma en åtgärds ändamålsenlighet

vid ett fristående ägoutbyte än vid ett omskifte, som ju förutsätter

noggrann planering inom ett ofta rätt stort område. Regelns tvångsnatur

kan därför inge vissa betänkligheter.

Ä andra sidan kan sägas, att jordpolitiska bedömningar utan sammanhang

med större undersökningar redan nu förekomma i stor utsträckning, bl. a.

vid avstyckning. Här är genomförandet dock beroende av helt frivillig medverkan

från jordägarehåll. De gamla tvångsägoutbytena enligt 1 § tillgodose

i många fall direkta jordpolitiska krav. Steget till den föreslagna regeln i 4 §

andra stycket är därför icke särdeles långt, även om det i praktiken kan

öppna möjlighet till ett väsentligt ökat antal ägoutbyten. Med hänsyn till den

föreslagna nya regelns tvångsnatur bör den ofta kunna tillgripas först efter

individuell jordbrulcsplanering. Detta innebär en garanti för att förfarandet

icke tillgripes i andra fall, än då det avsedda syftet — betydande fördel för

jordbruksnäringen — verkligen kan uppnås. Som de sakkunniga anfört

kunna de erfarenheter, som skulle vinnas genom ett ökat antal ägoutbyten

vid de närmaste årens arbete med jordbrukets rationalisering, uppenbarligen

bli av mycket stor betydelse för den slutliga utformningen av en ny lag om

fastighetsbildningen på landet. På grund av det anförda tillstyrker jag även

förslaget till ett nytt andra stycke i 4 §.

Vissa erinringar ha framställts mot de sakkunnigas förslag till utformning

av de i 8 kap. 1 § första stycket och 4 § andra stycket upptagna bestämmelserna.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga framhållit,

att enligt förslaget förutsättning för ägoutbyte skulle vara att därigenom

bekvämare ägoanordning vunnes. Därest sådan förbättring icke kunde vinnas,

torde alltså tvångsägoutbyte med penninglikvid inom ramen för tioprocentregeln

icke kunna genomföras i syfte att få en ur härskande jordpolitisk

synpunkt lämpligare storlek på fastigheterna eller någon av dom.

(i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Det ville därför synas som om de praktiska konsekvenserna av ändringarna

skulle bliva relativt begränsade, men dock ingalunda betydelselösa.

Samma spörsmål har berörts av lantmäteristyrelsen, som efter att ha

erinrat om den i föregående yttrande berörda förutsättningen anfört:

Även om behovet av en förbättrad ägoanordning fortfarande skall bibehållas

som det primära ändamålet med ägoutbyte, torde man, såsom lantmäteristyrelsen

i det föregående påpekat, icke kunna bortse från att de föreslagna

nya reglerna i 2 § om byte av jord mot pengar innebära, att ägoutbytet

för att arronderingssyftet skall kunna vinnas tillåtes medföra vissa

begränsade förändringar i fråga om berörd jordbruksfastighets storlek och

ägoslagssammansättning. Dessa förändringar böra enligt styrelsens förslag

bedömas enligt villkoren för avstyckning enligt jorddelningslagen. Vid sådant

förhållande kan det ifrågasättas, om det nuvarande uttrycket bekvämare

ägoanordning bör bibehållas, i synnerhet som uttrycket materiellt sett

fått en annan innebörd. Styrelsen föreslår att detta förhållande markeras

genom att orden bekvämare ägoanordning i 1 och 4 §§ utbytas mot lämpligare

fastighetsindelning.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har till granskning

upptagit frågan om räckvidden av 8 kap. 4 § andra stycket jämfört med 1 §

i samma kapitel i paragrafens föreslagna lydelse samt därutinnan anfört,

att enligt 1 § första stycket i dess föreslagna lydelse ägoutbyte med angränsande

fastighet skulle kunna framtvingas även om gränsen dem emellan

utgjordes av en absolut rak linje, om blott ägolotternas arrondering

bleve bättre och ingen av ägarna lede förfång. Vid laga skifte skulle det

åligga förrättningsmännen att ex officio se till att, där dessa förutsättningar

förelåge, sådant ägoutbyte komme till stånd. Stadgandet vore alltså

i betydelsefulla hänseenden vidsträcktare än det föreslagna stadgandet i 4 §

andra stycket och skulle kunna tillämpas i alla de fall, för vilka sistnämnda

stadgande vore avsett, utom ett, nämligen det att fastigheterna icke angränsade

varandra. Endast för sistnämnda fall syntes 4 § andra stycket

få någon självständig betydelse. Om båda ändringsförslagen genomfördes,

komme därjämte följden att bli den, att ägoutbyte kunde tvångsvis verkställas

endast under förutsättning att det prövades medföra betydande fördel

för jordbruksnäringen, därest fastigheterna icke angränsade varandra,

under det alt sådan prövning icke skulle erfordras, därest fastigheterna

hade gemensam gräns, något som knappast syntes sakligt grundat. Det

torde böra övervägas huruvida icke 1 § första stycket borde bibehållas

oförändrat.

I detta sammanhang må anmärkas, att ägodelningsdomaren i Ångermanlands

södra domsaga påtalat, att det föreslagna stadgandet i 4 § andra stycket

rätteligen hörde hemma under 1 §.

Mot det i 4 § andra stycket upptagna uttrycket »betydande fördel för jordbruksnäringen»

har överlantmätaren i Skaraborgs län anmärkt, att det vore

svårt, att vid en tvist kunna bedöma, om en fördel bleve tillräckligt betydande

för att tvångsägoutbyte skulle få genomföras. Därtill komme, att fördelen

skulle avse »jordbruksnäringen» och ej berörda fastigheter. Man skulle

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

83

härav vilja förmoda, att lagbestämmelsen icke kunde tillämpas på små jordstycken.

Det vore givetvis för jordbruksnäringen tämligen likgiltigt om ett

område av ringa storlek brukades till en ur rationell synpunkt felaktig fastighet.

Hur stora bytena skulle vara för att näringen därav rönte inflytande

ginge väl ej att besvara. För att regeln verkligen skulle nå sitt syfte föresloges

omredigering till »—- — prövas medföra betydande fördel för

jordbruket i orten». Med uttrycket »jordbruket i orten» hade man satt in

bedömningen inom ganska snäva geografiska gränser, där en enkel individualplanering

kunde klarlägga ett beramat bytes ekonomiska innebörd.

Ägodelnings domaren i Östra och Medelsta domsaga har framställt anmärkning

av samma innebörd.

Slutligen har lantmäteristgrelsen anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid ägoutbyte enligt 4 § icke behöva

uppställas villkoret, att ägoutbytet skall kunna ske utan någon delägares

förfång. Om fråga är om frivilligt ägoutbyte enligt första stycket kan måhända

en sådan synpunkt vara riktig. Tillämpningen av tvångsregeln i andra

stycket bör däremot enligt styrelsens uppfattning icke få äga rum, därest

den medför förfång för delägare, som bestrider ägoutbytet eller av annan anledning

icke biträder en förening. Sådan jämkning synes fördenskull påkallad

i 4 § att det tydligt framgår att ägoutbyte, som där avses, icke får lända delägare

till förfång.

Återstå så yttrandena beträffande de sakkunnigas förslag att genom överflyttning

till jorddelningslagen av de i 6 kap. S § fastighetsbildningslagen

upptagna bestämmelserna giva desamma större räckvidd. I princip har förslaget

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Mot den föreslagna lösningen av

vissa detalj spörsmål ha emellertid anmärkningar framförts av några remissinstanser.

5 ;Ts*Äj

Sålunda har spörsmålet huruvida byggnadsplan, fastställd före den 1 januari

1948, borde upptagas bland de i den föreslagna 4 a § i 8 kap. uppräknade

planinstituten berörts av ägodetningsdomaren i Östra och Medelsta

domsaga, som framhållit, att de skäl, som föranlett att i 19 kap. 4 § jorddelningslagen

skillnad gjorts mellan byggnadsplaner som fastställts före

och efter den 1 januari 1948 — nämligen att de förstnämnda byggnadsplanerna

ej sällan utlagts över orimligt stora områden ulan större hänsyn

till om tätbebyggelse inom planområdet vore att förvänta inom rimlig tid

samt att vid dessa planers fastställande vederbörlig hänsyn ofta icke tagits

till jordbrukets intressen — med visst fog torde kunna åberopas för att

icke generellt medgiva tvångsägoutbyte för att underlätta genomförandet

av dylik byggnadsplan.

Lantmäteristgrelsen har å sin sida framhållit, att i byggnadsplan reglerades

i fråga om mark, avsedd lör bebyggelse, endast »kvarterens» yttergränser

men icke »kvarterens» indelning i tomtplatser. Med den föreslagna formuleringen

av 4 a § första stycket skulle ägoutbyte enligt paragrafens bestämmelser

sålunda knappast kunna tillgripas för att inom ett »kvarter» i eu byggnadsplan

åstadkomma sådana ändringar i fråga om bestående fastighetsgränser,

som vore önskvärda för att möjliggöra en ändamålsenlig indelning

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

av »kvarteret» i tomtplatser. Detta syfte syntes emellertid på ett enkelt sätt

uppnås, om villkoret för ägoutbyte, varom här vore fråga, angåves vara att

främja genomförandet av de åsyftade planerna samt tomtindelning. Lantmäteristyrelsen

förordade en sådan ändring av paragrafen. Samma synpunkt

har anförts av överlnntmätaren i Norrbottens län.

Frågan om marginalerna för tillåtna avvikelser beträffande marktilldelning

har ägnats uppmärksamhet i vissa yttranden. Sålunda har ägodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga framhållit, att betänkligheter mötte

beträffande den föreslagna tjugufemprocentgränsen. Svea hovrätt har framställt

den erinringen mot förslaget att byggnadsplan upptagits bland de institut,

som kunde medföra tillämpning av tjugufeinprocentregeln. Hovrätten

har härom anfört:

Vad beträffar sådana byggnadsplaner, som fastställts före den 1 januari

1948 kan hovrätten ej finna annat än att dessa, bland annat av samma skäl

som föranlett undantag för dessa byggnadsplaner i 19 kap. 4 § jorddelningslagen,

också borde uteslutas i den föreslagna 4 a § i 8 kap. jorddelningslagen.

Vad gäller byggnadsplaner, upprättade enligt den från och med den 1 januari

1948 gällande byggnadslagstiftningen, må först framhållas, att i samband

med nämnda lagstiftnings införande ej ens föreslogs, att 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen

skulle ändras så att jämväl byggnadsplan skulle kunna

föranleda tillämpning av 25-procentregeln. Enligt hovrättens mening kan

frågan om och i vad mån sådana byggnadsplaner böra upptagas i den nu

föreslagna lagbestämmelse som avses ersätta 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen

vara föremål för olika åsikter. Hovrätten anser sig icke på grundval

av den utredning som redovisats i fastighetsbildningssakkunnigas promemoria

och det material som i övrigt stått hovrätten till buds kunna göra annat

uttalande än att frågan härom icke bör prövas utan ytterligare utredning.

Slutligen ha vissa erinringar riktats mot de sakkunnigas förslag att i

fråga om sättet för erläggande och fördelning av penningersättningen i visst

fall skall gälla expropriationslagens regler därom. Så har överlantmätaren

i Södermanlands län ifrågasatt huruvida det sålunda föreslagna omständliga

och fördyrande förfarandet icke skulle kunna undvaras. Det borde vara

tillfyllest med oskadlighetsprövning vid förrättningen. Eventuellt skulle

kunna tänkas, att fördelningsförfarandet skulle tillämpas om värdeskillnadens

belopp överstege visst penningbelopp.

Beträffande nyssnämnda bestämmelse har distriktslantmätaren i Härnösands

distrikt anfört, att eftersom nedsättningsförfarande skulle användas

endast i de fall, då skillnaden överstege tio procent, ett ägoutbyte, vid vilket

skillnaden väl vore lägre än tio procent men beträffande vilket oskadlighetsprövningen

givit ett negativt resultat, icke skulle kunna genomföras. En dylik

verkan kunde ej vara avsedd. Anmärkning av enahanda innebörd har

gjorts av överlantmätaren i Västernorrlands län.

Med anledning av vad de två sistnämnda remissmyndigheterna anfört har

lantmäteristgrelsen ifrågasatt om icke en möjlighet till nedsättningsförfarande

enligt 4 a § skulle kunna införas för det fall att vid utbyte av jord mot

pengar under tioprocentgränsen eu oskadlighetsprövning gåve till resultat att

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

85

ägoutbytet lände till skada för innehavare av fordran eller annan rättighet.

I så fall torde konsekvensen kräva att ett nedsättningsförfarande även kunde

tillgripas i motsvarande fall vid ägoutbyte enligt 1 och 4 §§. Styrelsen ville

emellertid bestämt avstyrka att nedsättningsförfarande generellt stadgades

vid byte av jord mot pengar inom tioprocentgränsen.

Departementschefen.

Jorddelningslagen upptager två arter av ägoutbyten, nämligen dels s. k.

tvångsägoutbyte, som innebär att utbyte kan genomföras oavsett om sakägarna

lämnat medgivande till detsamma, och dels s. k. frivilligt ägoutbyte,

vilket alltid måste grunda sig på en medverkan från ägarna till de av

utbytet berörda fastigheterna.

Vissa bestämda förutsättningar ha uppställts för att tvångsägoutbyte

skall få äga rum. Ett fall, då sådant utbyte får ske, är om en gräns, som

går i bukter eller brytningar, genom ett ägoutbyte kan erhålla en lämpligare

sträckning och därigenom en bekvämare ägoanordning kan vinnas.

Tvångsägoutbyte kan ock komma till tillämpning om en fastighet har äga

liggande inom annan fastighets gräns. I princip gäller, att de ägor som

skola utbytas mot varandra skola vara av lika uppskattningsinnehåll. Från

denna regel har dock stadgats det undantaget, att om skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan de ägor som skola utbytas mot varandra uppgår

till högst två procent av uppskattningsinnehållet för den fastighet, varifrån

ägovidden med det större uppskattningsinnehållet skall tagas, ägoutbytet

likväl må genomföras. Vederlag för den bristande marktilldelningen skall

lämnas i pengar.

Frivilligt ägoutbyte skall syfta till att vinna en bekvämare ägoanordning.

Något närmare angivande av de fall, då frivilligt ägoutbyte kan vinna tilllämpning,

har ej gjorts. En begränsning av möjligheten att använda frivilligt

ägoutbyte ligger däri, att de till utbyte ifrågasatta ägorna skola ha

väsentligen lika uppskattningsinnehåll.

De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak dels att en utökning göres

av de fall, då tvångsägoutbyte kan vinna tillämpning, och dels att undantagen

från principen att de utbytta ägorna skola ha lika uppskattningsinnehåll

vidgas. Sålunda skall enligt förslaget tvångsägoutbyte avseende

jordbruksfastighet kunna äga rum, om det prövas medföra betydande fördel

för jordbruksnäringen. Därjämte ha de sakkunniga förordat, att tvångsägoutbyte

skall få ske ej endast för att uppnå eu gränsrätning utan för

att över huvud erhålla en lämpligare sträckning av cn gräns; den för nu

avsedda art av tvångsägoutbyte upptagna förutsättningen att gränsen går i

bukter eller brytningar har sålunda föreslagits skola utgå. Möjligheten att

utgiva ersättning i pengar för bristande tilldelning av mark har vidgats

därigenom, alt såväl tvångsägoutbyten som frivilliga ägoutbyten enligt

förslaget skola kunna äga rum om skillnaden i uppskattningsinnehåll uppgår

till högst tio procent av uppskattningsinnehållet av den fastighet, varifrån

ägovidden med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition n<r 159.

Syftet med förslaget är främst att underlätta jordbrukets yttre rationalisering,

för vilken statsmakterna år 1947 uttalat sig i samband med uppdragandet

av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Det närmaste

målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område angavs därvid vara

att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få samma möjligheter

som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig inkomstnivå och

alt bli delaktig i den allmänna välståndsstegring som kunde ske i fortsättningen.

En förutsättning för att uppnå detta mål vore att rationaliseringsmöjligheterna

inom jordbruket tillvaratoges. Särskilt måste eftersträvas

att brukningsdelarna bleve sådana, att de möjliggjorde ett effektivt utnyttjande

av arbetskraften hos de i jordbruket sysselsatta personerna. Man

hade att utgå från att jordbruket även framgent i huvudsak borde vara ett

bondejordbruk och strävandena borde inriktas på att få till stånd brukningsdelar

av bondejordbrukets storlekstyp.

Det framhölls även, att rationaliseringsarbetet i första rummet borde

vara eu jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna skulle lämna

biträde genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder med

syfte att undanröja eventuella hinder mot densamma. Emellertid befanns

det erforderligt att i vissa fall kunna vidtaga åtgärder i rationaliseringssyfte

även utan medverkan av alla dem som berördes av åtgärden. I anslutning

härtill vidtogos vissa lagstiftningsåtgärder. Främst i syfte att hindra

en olämplig jorddelning infördes sålunda i 19 kap. 3 § jorddelningslagen

vissa regler, som innebära en skärpning av förutsättningarna för avstyckning.

Nämnda lagrum innehåller därefter de huvudstadgandena, att avstyckning

från jordbruksfastighet ej må äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen

skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse,

samt att, om avstyckningen sker för jordbruksändamål, det fordras,

att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen

medföra fördel som överväger med delningen förenade olägenheter. Lagstiftningsåtgärder

i syfte att direkt främja rationaliseringen genomfördes

emellertid även. Den 1947 verkställda omarbetningen av sammanläggningslagen

gjordes bl. a. i detta syfte. Därjämte infördes lag om kronans förköpsrätt,

enligt vilken kronan i vissa fall, då försäljning sker av jordbruksfastighet,

äger lösa till sig fastigheten för att underlätta bildandet

av bärkraftiga brukningsdelar. Och slutligen öppnades genom ändring i

expropriationslagen möjlighet att i vissa fall expropriera mark för stärkande

av ofullständigt jordbruk.

Från början har stått klart, att de nu angivna lagstiftningsåtgärderna

icke äro tillräckliga för att genomföra jordbrukets yttre rationalisering. Det

har nämligen förutsatts, att i åtskilliga fall omskiften, ägoutbyten och liknande

åtgärder inom fastighetsbildningslagstiftningens ram komma att

krävas och att det för dessa instituts användbarhet i rationaliseringssyfte

erfordras åtskilliga lagändringar. Denna lagstiftningsuppgift utgör en av

de centrala frågor, som fastighetsbildningssakkunniga ha att lösa under

sitt mera långsiktiga arbete med upprättande av förslag till en ny fastig
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

87

hetsbildningslag för landsbygden. Det av de sakkunniga nu framlagda förslaget

om vidgade möjligheter till ägoutbyte utgör endast en del av detta

större problemkomplex.

Jordbrukets yttre rationalisering kan taga sikte på olika förhållanden.

Den kan inskränkas till att endast avse en bättre arrondering av de ägor, som

höra till befintliga brukningsdelar. Man kan vidare syfta till att — utan att

egentlig rubbning sker av brukningsdelarnas storlek — uppnå ej endast

en bättre arrondering utan även en lämpligare ägoslagssammansättning.

Slutligen kan rationaliseringsverksamheten i sin mest ingripande form avse

förutom arrondering och ägoslagssammansättning även själva storleken

av brukningsdelarna.

Det behöver ej särskilt framhållas, att en frivillig rationaliseringsverksamhet

bör på allt sätt understödjas av det allmänna. Det är sålunda angeläget,

att hinder i lagstiftningen mot sådan verksamhet undanröjes. I den

mån åter icke alla berörda markägares frivilliga medverkan kan vinnas för

en viss åtgärd, uppkommer frågan om man likväl bör genomföra densamma.

Spörsmålet blir i detta läge i vilken utsträckning man skall giva myndigheterna

tvångsmedel att genomföra rationaliseringsåtgärder.

De nu gällande förutsättningarna för frivilligt ägoutbyte — att det skall

syfta till att vinna en bekvämare ägoanordning och att de till utbyte ifrågasatta

ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll — begränsa

uppenbarligen detta instituts användbarhet för rationaliseringsverksamheten.

Som ett instrument för storleksrationalisering är det sålunda praktiskt

taget oanvändbart.

Vid bedömande av vilka ändringar i reglerna om frivilligt ägoutbyte, som

äro påkallade, synes en vägledande princip böra vara, att frivilligt ägoutbyte

skall få äga rum, oavsett om det syftar till storleks-, ägoslagssammansättnings-

eller arronderingsrationalisering. Då vidare i begreppet frivilligt

ägoutbyte ligger, att sakägarna skola vara ense om detsamma, framstår det

som naturligt, att envar sakägare själv får bevaka sina intressen. Några regler,

som till skydd för sakägarna inskränka möjligheterna att genomföra

ägoutbyte, synas därför ej böra uppställas. Däremot har det allmänna ett intresse

av att icke alla ägoutbyten, om vilka markägarna kunna vara ense,

komma till stånd. Vad sålunda anförts leder till att man ej synes böra i

lagen angiva något ändamål, till vilket frivilligt ägoutbyte skall syfta. Vad

som erfordras är endast förbud mot sådana frivilliga ägoutbyten, som icke

äro ur allmän synpunkt önskvärda.

Det första krav, som det allmänna måste uppställa, är att den fastighetsindelning,

till vilken ägoutbytet leder, ej i mindre grad än den bestående

överensstämmer med de riktlinjer, som uppdragits för jordbrukets yttre rationalisering.

Dessa riktlinjer ha kommit till uttryck i bestämmelserna i 19

kap. 3 § jorddelningslagen om avstycknings tillåtlighet. Regler av motsvarande

innebörd torde böra gälla för att frivilligt ägoutbyte skall få äga rum.

Detta synes kunna angivas genom en regel med det innehållet att ägoutbyte

ej må ske, om därigenom en försämrad fastighetsindelning skulle bli

följden.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Utan varje begränsning av möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte utgiva

vederlag i pengar för underskott i tilldelning av mark skulle i det frivilliga

ägoutbytets form kunna företagas transaktioner, som i själva verket äro att

anse såsom köp. Härigenom skulle öppnas möjlighet att kringgå de särskilda

regler som omgärda fastighetsköpet. Med hänsyn härtill anser jag det erforderligt,

att fortfarande begränsa möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte byta

jord mot pengar. Begränsningen synes lämpligen böra ha det innehållet, att

en fastighet ej får minskas med mera än tio procent.

Då det gäller att taga ståndpunkt till frågan i vilken mån man skall giva

myndigheterna möjlighet att utan frivillig medverkan av samtliga jordägare

genomföra ägoutbyte i rationaliseringssyfte, är att beakta, att — såsom

tidigare antytts — spörsmålet ingår såsom en del i ett av de centrala

problem, som måste lösas i den blivande fastighetsbildningslagstiftningen.

Starka skäl tala för att detta problem i sin helhet prövas i ett sammanhang.

Det synes mig därför ej vara lämpligt att nu upptaga frågan om ändrade

regler rörande tvångsägoutbyte i hela dess vidd. Gällande jorddelningslag

innehåller emellertid redan vissa regler om ägoutbyte, vilka kunna betecknas

såsom tvångsåtgärder i rationaliseringssyfte. Jag tänker härvid på bestämmelserna

om tvångsägoutbyte, syftande till en lämpligare arrondering.

Hinder synas mig ej föreligga att nu pröva spörsmålet huruvida man inom

den ram som gällande lag sålunda uppdrager kan genom smärre jämkningar

underlätta arronderingsrationaliseringen.

En av de ändringar beträffande förutsättningarna för tvångsägoutbyte,

som de sakkunniga förordat, innebär — såsom tidigare framhållits — att

det enligt 8 kap. 1 § första stycket för gräns justering nu gällande villkoret

att gränsen går i bukter eller brytningar skall slopas. Förslaget bygger på

den tanken att det på grund av naturförhållanden eller andra likartade omständigheter

kan vara lämpligare att en gräns har en bruten än en rak

sträckning. Samtliga remissinstanser utom en har biträtt förslaget. Även

jag ansluter mig i princip till detsamma.

I sitt remissyttrande har lantmäteristyrelsen ifrågasatt, att syftemålet

med bl. a. nu förevarande form av ägoutbyte skulle angivas vara — icke såsom

enligt gällande lag vinnande av bekvämare ägoanordning — utan ernående

av en lämpligare fastighetsindelning. Då detta förslag skulle leda

till att förändring beträffande storlek och ägoslagssammansättning skulle

uppställas såsom ett direkt syfte med åtgärden, kan jag av skäl som tidigare

anförts icke ansluta mig till förslaget. Bibehållande av bestämmelsen att

syftemålet med ägoutbytet skall vara att uppnå en bekvämare ägoanordning

kan ej anses medföra risk för att man genom denna art av ägoutbyte skulle

erhålla fastigheter med försämrad ägosammansättning. Då här är fråga om

tvångsägoutbyte, ligger det i sakens natur att förrättningsmännen ej förordna

om ett utbyte, som skulle ha dylik verkan.

De sakkunniga ha även föreslagit införande av en ny art av tvångsägoutbyte.

Förutsättningar för denna skulle vara, att utbytet berör jordbruksfastighet,

att genom ägoutbytet en bekvämare ägoanordning vinnes och att

utbytet prövas medföra betydande fördel för jordbruksnäringen.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

89

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen ha sedan länge önskemål

framförts om en vidgning av möjligheten att företaga tvångsägoutbyte

i den riktning sakkunnigförslaget innebär. Enligt min mening föreligger behov

av en dylik bestämmelse exempelvis i det fallet, att på en ort med olämplig

fastighetsarrondering flertalet fastighetsägare ha enats om lantmäteriåtgärder,

som skulle leda till en önskvärd ägoanordning, medan någon enstaka

markägare vägrar lämna sin medverkan.

Vid bedömandet av frågan om en sådan bestämmelse bör införas torde en

jämförelse med jorddelningslagens regler om omskifte kunna vara av värde.

Enligt denna lag är jordägare skyldig att under vissa i lagen angivna förutsättningar

underkasta sig omskifte. Den centrala av dessa förutsättningar

är att genom omskiftet skifteslagets ägor kunna erhålla en för deras skötsel

lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och

högre värde samt att skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra

fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter.

Vid bedömandet av innebörden i dessa förutsättningar är att beakta,

att vid framläggandet 1947 av förslaget till ändringar i 19 kap. 3 §

jorddelningslagen jag såsom skäl för att lämna skiftesreglerna å sido anförde

bl. a., att de lämplighetskrav, som i förslaget uppställdes för nybildning

genom avstyckning, torde komma att analogivis vinna tillämpning vid

tolkningen av de mera allmänt avfattade villkoren för skifte av odelad jord.

Självfallet är det önskvärt, att om förutsättning för omskifte föreligger, man

skall kunna nå det med omskiftet åsyftade resultatet genom att begagna en

mindre omfattande och enklare förrättningsform än omskifte. En sådan förrättningsform

är ägoutbyte, vilket kan karakteriseras som ett omskifte i

miniatyr. Att skapa möjlighet att genomföra ägoutbyte tvångsvis i syfte att

på denna väg uppnå ett omskiftes fördelar måste därför anses ligga i linje

med jorddelningslagens nuvarande regler.

Jag finner sålunda, att ett stadgande bör införas, som öppnar möjlighet

att i vissa fall genomföra ägoutbyte tvångsvis i syfte att uppnå en bekvämare

ägoanordning. En förutsättning bör uppenbarligen vara, att ägoutbytet berör

jordbruksfastighet. Vidare bör stadgandets räckvidd i så måtto begränsas

att det ifrågasatta ägoutbytet skall medföra betydande fördel för jordbruksnäringen.

Då ordet »jordbruksnäringen» ■— vilket också återkommer i 19

kap. 3 § — i förevarande sammanhang uppenbarligen har en vidsträckt innebörd

och sålunda åsyftar även fall, då fråga är om mindre fastigheter och

mindre områden, saknas anledning att, såsom ett par remissinstanser föreslagit,

utbyta detsamma mot annat uttryck.

1 likhet med de sakkunniga anser jag, att en regel av nu angiven innebörd

bör tillämpas med omdöme och varsamhet. Ägoutbyte som här avses

torde sålunda icke städse böra genomföras tvångsvis så snart cn formell

möjlighet föreligger därtill. Alt i lagtext närmare angiva de omständigheter,

som böra föranleda att möjligheten icke skall utnyttjas, torde ej vara möjligt.

Detta torde böra överlämnas åt jorddelningsmyndigheternas bedömande

från fall till fall. Genom att i lagtexten utsäga, att under de angivna för
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

utsättningarna ägoutbyte »må» äga rum, torde vad sålunda åsyftats komma

till uttryck tillräckligt tydligt.

I 8 kap. 2 § fastslås beträffande tvångsägoutbytena den förut anmärkta

principen att de ägor, som utbytas mot varandra, skola vara av lika uppskattningsinnehåll

enligt gradering, verkställd på sätt i It kap. sägs. I paragrafen

upptages dock det undantaget att vid skillnad i uppskattningsinnehåll

inom en tvåprocentram ägoutbytet likväl må genomföras, därvid vederlag

för för liten tilldelning av mark skall utgå i pengar. De sakkunniga ha

såsom tidigare berörts föreslagit att räckvidden av undantaget skall vidgas;

tvåprocentgränsen föreslås ersatt med en tioprocentgräns.

För att en lämplig arrondering av ägorna skall kunna komma till stånd

kräves stundom, att smärre jämkningar ske beträffande fastigheternas storlek

och ägosammansättning. Att nu gällande tvåprocentgräns starkt inskränker

ägoutbytesinstitutets användbarhet står utan vidare klart. Även

om man, såsom jag tidigare framhållit, nu bör helt lämna åsido tvångsåtgärder

syftande till rationalisering ur storleks- och ägosammansättningssynpunkt

och sålunda uteslutande har tanke på ägoutbyten med ändamål

att uppnå bättre arrondering, framstår en utvidgning av möjligheten att

utgiva vederlag i pengar för underskott i jord såsom behövlig. Vid bedömande

av huru stor utvidgning man bör göra är å ena sidan att beakta, att

genom begränsningen av syftemålet med ägoutbytet procentgränsens betydelse

i viss mån minskats. Denna begränsning måste nämligen i väsentlig

mån undanröja de farhågor, som den föreslagna tioprocentgränsen skulle

kunna föranleda, om såsom mål för ägoutbytet uppställes att vinna en lämpligare

fastighetsindelning. Med den av mig förordade utformningen av syftemålet

är det sålunda uteslutet att genom tvångsägoutbyte betydligt utöka

en liten fastighets ägovälde med mark från en större fastighet. Å andra sidan

föranleder syftemålets begränsning, att något behov ej föreligger att mera

avsevärt öka möjligheten att byta jord mot pengar. Med beaktande av nu

anförda omständigheter anser jag, att man för närvarande bör stanna vid

att utbyta den nuvarande tvåprocentgränsen mot en femprocentgräns. Det

synes mig ej med fog kunna göras gällande att ett avstående av mark mot

vederlag i pengar inom den nu förordade ramen och under de förutsättningar

i övrigt, som skola föreligga, kan anses innebära något oberättigat intrång.

Ej heller kan det väntas, att det med den föreslagna marginalen kommer

att uppstå några olägenheter av betydelse för den som får ett icke önskat

tillskott i mark. Med hänsyn härtill synes det mig ej erforderligt att —

såsom lantmäteristyrelsen ifrågasatt vid genomförande av en tioprocentgräns

— utbyta det nu upptagna särskilda villkoret att utbytet ej får lända

någon delägare till förfång mot det strängare villkoret att utbytet ej får

lända någon delägare till skada.

I anslutning till det anförda vill jag understryka angelägenheten av att

lantmätarna nära samarbeta med lantbruksnämnderna, så snart det ifrågasättes

ett ägoutbyte, som ligger inom jordbruksrationaliseringens område.

Av särskild vikt är detta, då fråga är om storleksrationalisering vid frivilligt

ägoutbyte eller det ifrågasättes att genomföra arronderingsrationalisering

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

91

genom tvångsägoutbyte. Utan närmare motivering torde vara klart, att ett

tvångsägoutbyte av nu åsyftad art som regel ej bör komma till stånd, om

lantbruksnämnden ställer sig avvisande.

Jag får härefter övergå till några detalj spörsmål, som sammanhänga med

de nu förordade reglerna och deras närmare utformande.

I likhet med vad en remissinstans anfört torde förutsättningarna för den

nya arten av tvångsägoutbyte böra upptagas i 1 § av 8 kap., lämpligen såsom

ett nytt fjärde stycke.

Emot den av de sakkunniga föreslagna procentregelns utformning har i

åtskilliga remissyttranden anförts, att det icke vore lämpligt att anknyta

procentgränsen till uppskattningsinnehållet av den fastighet, från vilken

den större ägan vore avsedd att tagas. Om icke vidlyftig och kostsam gradering

verkställdes, vore nämligen många gånger uppskattningsinnehållet en

osäker mätare på nämnda fastighets värde. Förslag ha därför framförts att

jämförelsen i stället borde ske mellan den i pengar omräknade skillnaden i

uppskattningsinnehåll för de ägor som skola utbytas, å ena, samt taxeringsvärdet

å den fastighet, från vilken den större ägan är avsedd att tagas, å

andra sidan.

Vissa olägenheter av främst praktisk natur äro obestridligen förknippade

med den av de sakkunniga föreslagna ordningen och en tänkbar väg att

undvika dem synes vara den under remissbehandlingen anvisade. Emellertid

kräver en reform i denna riktning lösandet av åtskilliga problem av delvis

invecklad och vittsyftande art. Jag finner det därför icke lämpligt att i förevarande

sammanhang närmare ingå på det under remissbehandlingen framkomna

förslaget. Därtill kommer, att de olägenheter, som äro förbundna

med den av de sakkunniga föreslagna ordningen, synas i väsentlig mån kunna

undvikas därigenom att — såsom de sakkunniga uttalat — i sådana fall,

då penninglikviden uppenbarligen ligger inom den av lagen medgivna gränsen,

en mera summarisk överslagsberäkning eller bedömning bör vara tillfyllest,

om parterna förklara sig åtnöjas därmed.

Då ägoutbytet berör samfälld mark, skall enligt nu gällande ordning

jämförelsen ske mellan de till utbyte ifrågasatta områdenas skillnad, å ena,

samt det samfällda området, å andra sidan. Häri ha de sakkunniga ej föreslagit

ändring. Under remissbehandlingen bär uttalats, att genom spärregelns

anknytning till det samfällda området möjligheterna att genomföra

ägoutbyten beträffande dylika områden bli särskilt små. Spärregeln bör, har

det gjorts gällande, i stället taga sikte på de fastigheter, som äga del i samfälligheten.

Vad sålunda anförts synes välgrundat. Uppskattningsinnehåll

måste visserligen i sådant fall bestämmas för alla de fastigheter som äga del

i samfälligheten och detta torde stundom medföra betydande arbete och

kostnader. Då emellertid i dessa fall som regel en mera summarisk överslagsberäkning

torde kunna ske, synes nyssnämnda omständighet ej böra

anses utgöra hinder mot det framförda förslaget. Det torde därför böra upptagas

ett stadgande av innehåll, att om ägovidd med det högre uppskattnings
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

innehållet är avsedd att tagas från område samfällt för flera ägolotter, procenttalet

skall beräknas å ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

I detta sammanhang må ock beröras ett spörsmål, som kan uppkomma,

om ett ägoulbyte avses att i enlighet med stadgandet i 8 kap. 1 § femte stycket

i lagrummets föreslagna lydelse genomföras i form av ett triangelbyte, I

ett dylikt fall kunna ägarna till två av de berörda fastigheterna vara ense

om ägoutbytet, medan den tredje fastighetens ägare bestrider detsamma.

Hinder lärer ej möta att därvid bedöma ägoutbytets tillåtlighet beträffande

de två förstnämnda fastigheterna enligt reglerna om frivilligt ägoutbyte och

i fråga om den tredje fastigheten enligt stadgandena om tvångsägoutbyte.

Vid såväl tvångsägoutbyte som frivilligt ägoutbyte måste även beaktas

att den rätt inteckningshavare och innehavare av andra begränsade sakrätter

ha ej försämras. Jorddelningslagen innehåller i sin nuvarande lydelse

ingen särskild regel i detta syfte beträffande tvångsägoutbyte. Anledningen

härtill är tydligen, att då byte av jord mot pengar vid sådant ägoutbyte kan

ske endast inom en tvåprocentgräns, sådan särskild regel ansetts obehövlig.

För frivilligt ägoutbyte, där i stället för tvåprocentregeln gäller att de till

utbyte ifrågasatta ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll,

har däremot stadgats, att utbytet ej får ske med mindre sådan rättsägare,

varom nu är fråga, medgiver ägoutbytet eller det är uppenbart, att utbytet

icke kan lända honom till skada.

Det förut förordade förslaget att vid tvångsägoutbyte ersätta tvåprocentregeln

med en femprocentregel påkallar, att även vid denna ägoutbytesform

en särskild regel till skydd för innehavare av begränsad sakrätt måste finnas.

Sakkunnigförslaget innebär, att den för frivilligt ägoutbyte nu gällande

oskadlighetsprövningen utsträckes att avse även tvångsägoutbyte. Mot oskadlighetsprövningen

sådan den nu är utformad kan enligt min mening anföras

erinringar av principiell art. Oskadlighetsprövningen innebär nämligen att

av hänsyn till inteckningshavarna ett av jordpolitiska eller likartade synpunkter

önskvärt ägoutbyte kan förhindras. Men inteckningshavarnas intresse

kräver ej annat, än att om ägoutbytet befinnes medföra risk för deras

säkerhet, de skola få hålla sig till den utgående ersättningen. Regeln till

skydd för inteckningshavarna bör alltså icke utmynna i ett förbud mot

ägoutbytet utan i ett nedsättnings- och fördelningsförfarande beträffande

ersättningen. Vid tvångsägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen — där gränsen

för möjligheten att byta mark mot pengar för flertalet fall nås vid tio

procent — skall också ersättningen städse nedsättas och fördelas. Ej heller

denna ordning är dock i allo tillfredsställande. Förfarandet är tungrott och

omständligt; detta är en betydande olägenhet särskilt i de fall, då ersättningen

uppgår till mycket litet belopp eller då utbytet uppenbarligen ej

medför någon fara för inteckningshavarna. En lämplig ordning kan däremot

ernås, därest det först meddelas en generell föreskrift om nedsättningsförfarande

och det därjämte gives ett stadgande av innebörd, att nämnda föreskrift

ej skall gälla, om samtliga innehavare av begränsade sakrätter med
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

93

giva, att nedsättningsförfarande ej skall äga rum, eller ock det är uppenbart,

att utbytet ej kan lända dylik innehavare till skada. Jag förordar en

sådan ordning vid tvångsägoutbyte.

Vid bedömande av spörsmålet hur man skall tillgodose inteckningshavarnas

intresse är läget i viss mån ett annat vid frivilligt ägoutbyte än då fråga

är om tvångsägoutbyte. Vid tvångsägoutbyte stå de allmänna jordpolitiska

synpunkterna i förgrunden, medan genomförandet av ett frivilligt ägoutbyte

mera är ett delägarnas intresse, låt vara att även därvid nämnda synpunkter

skola beaktas. Vid frivilligt ägoutbyte framstår det därför icke i samma

grad som vid tvångsägoutbyte såsom otillfredsställande att av hänsyn till

inteckningshavarna förhindra ägoutbytes genomförande. Jag anser därför

att man åtminstone för närvarande bör bibehålla nu gällande ordning, att

en förutsättning för att frivilligt ägoutbyte skall få äga rum är, att innehavare

av begränsad sakrätt medger utbytet eller det är uppenbart, att utbytet

icke kan lända honom till skada.

Enligt min mening kunna de föreslagna reglerna icke anses innebära

någon risk för att inteckningshavarnas ställning äventyras. Jag vill dock

understryka, att villkoret, att det är uppenbart att ägoutbytet icke kan lända

inteckningshavare till skada, icke kan anses uppfyllt, därest det föreligger

den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten.

Utöver de nu behandlade reformerna i fråga om ägoutbytesinstitutet ha

de sakkunniga föreslagit, att den i 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen upptagna

särbestämmelsen i syfte att främja fastighetsindelningens bringande i

överensstämmelse med plan skall överflyttas till jorddelningslagen och därigenom

bli tillämplig även å områden, som ej falla under fastighetsbildningslagen.

Jag förordar i princip att möjlighet öppnas att genomföra tvångsägoutbyte

i detta syfte även inom områden, å vilka jorddelningslagen är tilllämplig.

De sakkunniga ha föreslagit den jämkningen i förhållande till vad nu gäller

att byggnadsplan upptages bland de planformer, som skola kunna ligga

till grund för denna form av tvångsägoutbyte. Några remissmyndigheter

ha framfört erinringar häremot. Då allmän enighet råder om att fastställd

generalplan skall kunna ligga till grund för tvångsägoutbyte, torde

anledning saknas att ej tillerkänna en enligt nya byggnadslagen fastställd

byggnadsplan samma verkan. Vad åter gäller äldre byggnadsplaner må

erinras om att, såsom jag anfört i proposition nr 232 till 1947 års riksdag

med förslag till ändringar i bl. a. jorddelningslagen, sådana planer ibland

utlagts över orimligt stora områden utan större hänsyn till om någon tätbebyggelse

inom planområdet i mera väsentlig omfattning vore att vänta

under överskådlig tid. Med hänsyn härtill kan man vara tveksam om dylika

planer böra kunna utgöra grund för tvångsägoutbyte. Å andra sidan torde

det vara oomtvistligt, att många äldre byggnadsplaner icke kunna sägas vara

överdimensionerade och ett uteslutande av dylika planer skulle uppenbarligen

vara ägnat att i väsentlig mån minska betydelsen av den nu föreslagna

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

åtgärden. Man torde därför böra i lagen bland de institut, som skola kunna

ligga till grund för denna art av tvångsägoutbyte, upptaga byggnadsplan utan

inskränkning. Emellertid bör det ankomma på jorddelningsmyndigheterna

att i det särskilda fallet pröva huruvida en före den 1 januari 1948 fastställd

byggnadsplan är av beskaffenhet att lämpligen kunna utgöra grundval för

tvångsägoutbyte.

Att på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit vidtaga jämkning i de sakkunnigas

förslag i syfte att genom ägoutbyte åstadkomma ändamålsenlig fastighetsindelning

inom kvarter, som utlagts genom byggnadsplan, synes ej böra

ifrågakomma. Anledningen till att man kan låta fastställda planer utgöra

grundval för tvångsägoutbyte är den prövning, som föregått fastställelsen,

men sådan prövning föreligger ej i det av lantmäteristyrelsen åsyftade avseendet.

För övrigt må anmärkas, att med den utformning, jag förut föreslagit

för regeln om tvångsägoutbyte för gräns justering, denna regel ej sällan

kan vinna tillämpning i de nu åsyftade fallen.

Det lämpligaste ur systematisk synpunkt torde vara att förutsättningarna

för den sålunda förordade arten tvångsägoutbyte upptagas i 8 kap. under

en ny paragraf, betecknad 1 a §.

Det nu från huvudregeln, att de utbytta ägorna skola ha samma uppskattningsinneliåll,

för denna form av tvångsägoutbyte gällande undantaget att

byte av jord mot pengar må ske inom en tjugufemprocentgräns bör bibehållas.

För övriga former av ägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen gäller nu

att byte av mark mot pengar får ske inom eu tioprocentram. Denna ordning

bör fortfarande gälla. Med hänsyn till att i det föregående för tvångsägoutbyte

enligt jorddelningslagen i andra fall än dem, som avse främjande av

överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och plan, förordats en femprocentregel,

erfordras en särskild föreskrift i fastighetsbildningslagen att

tioprocentregeln skall gälla för andra fall än planfallen. Föreskriften torde

lämpligen böra upptagas i 6 kap. 8 §. Den för tvångsägoutbyte enligt jorddelningslagen

föreslagna ordningen för ersättningens betalning och fördelning

är väl avpassad även för tvångsägoutbyten i stad och bör vinna tilllämpning

även där.

I syfte att förhindra frivilligt ägoutbyte, som skulle försvåra fastighetsindelningens

bringande i överensstämmelser med plan, torde uttryckligt förbud

mot dylikt ägoutbyte böra upptagas i lagen. "V

Vad i detta avsnitt föreslagits föranleder ändringar i 8 kap. 1, 2 och 4 §§

jorddelningslagen, införande av en ny paragraf, Iptecknad 1 a §, i samma

kapitel samt ändring av 6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

95

VIII. Sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning.

Gällande rätt.

I 16 kap. 1 § jorddelningslagen stadgas, att sedan alla till ett laga skifte

hörande frågor — till vilka bland annat hör frågan om fördelningen av

kostnaderna för förrättningen — blivit avgjorda, lantmätaren skall å sammanträde

med delägarna för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad.

Föreskriften gäller jämlikt 20 kap. 6 och 8 §§ även förrättningar angående

gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog

utan samband med laga skifte samt angående fastställande

av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, ävensom delning av fiske.

Någon bestämmelse om den plats, där sammanträde med delägarna skall

äga rum, meddelas icke i jorddelningslagen. Lagen torde emellertid allmänt

tolkas så, att alla sammanträden skola hållas där den jord, förrättningen

avser, är belägen.

I fråga om avstyckning saknas föreskrift om särskilt sammanträde endast

för förrättningens avslutande och av lagens förarbeten framgår, att

avslutandet avsetts skola bestå i en av förrättningsmannen i protokollet

under viss dag gjord anteckning, vilken skulle kunna verkställas annorledes

än på sammanträde. Detta sker också ofta på förrättningsmannens

tjänstelokal.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Rörande praxis vid andra förrättningar än avstyckningsförrättningar ha

de sakkunniga anfört, att om lantmätaren, då han sista gången hade anledning

att hålla sammanträde med delägarna, funne, att avskrifter av alla

handlingarna icke kunde färdigställas inom femton dagar, han — till följd

av stadgandet i 16 kap. 2 § att exemplar av handlingarna skall utlämnas

inom femton dagar efter avslutningssammanträdet — torde anse sig skyldig

att ännu en gång bege sig till förrättningsstället endast för att officiellt

förklara förrättningen avslutad. Och om genom domstols lagakraftvunna

utslag förklarats, att påbörjad förrättning icke finge äga rum, ansåges det

nu nödvändigt att hålla ytterligare ett sammanträde i orten allenast för att

förrättningsmännen skulle bli i tillfälle att meddela beslut rörande fördelning

av kostnaden för förrättningen jämte besvärshänvisning därutinnan.

De sakkunniga ha angående praxis vid avstyckningsförrättningar framhållit,

att för det fall att genom beslut av domstol eller länsstyrelse tillstånd

eller medgivande till ifrågasatt avstyckning efter underställning vägrats,

lantmätarna brukat hålla ett särskilt sammanträde för att meddela beslut

rörande fördelningen av kostnaderna för förrättningen och ansett sig nödsakade

att för ändamålet göra en särskild resa till förrättningsstället. En

möjlighet att undvika den omgång och det besvär, en sådan anordning förorsakade,

hade emellertid anvisats av lantmäteristyrelsen i cirkulär till rikets

lantmätare den 30 juni 1949.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

I detta cirkulär har föreslagits följande tillvägagångssätt: I samband

med att underställning av tillståndsfrågan beslutas meddelar lantmätaren

sakägarna, att om tillstånd till avstyckningen vägras av vederbörlig myndighet,

förrättningen kommer att avslutas på förrättningsmannens tjänstelokal.

Vidare behandlas, under samma förutsättning, kvarstående frågor

om kostnadsfördelning m. m. Skulle tillstånd till avstyckningen lämnas,

förfaller beslutet om kostnadsfördelning m. m. Om däremot tillstånd vägras,

träder beslutet i tillämpning och lantmätaren torde då efter vederbörlig

underrättelse till sakägarna kunna avsluta förrättningen på sin tjänstelokai.

Samma förfaringssätt torde kunna användas även i vissa andra liknande

fall, t. ex. då uppehåll göres i avstyckningsförrättning för att bereda

jordägare tillfälle att söka tillstånd till förvärv enligt bolagsförbudslagen

eller jordförvärvslagen.

Enligt vad de sakkunniga anfört har, med hänsyn till utformningen av

16 kap. 1 §, någon motsvarande anordning för andra förrättningar än avstyckning

icke kunnat åvägabringas i administrativ ordning.

De sakkunniga ha uttalat, att de funne nuvarande ordning —- frånsett

den som gällde för avstyckningsförrättningar •— ytterligt opraktisk, tidsödande

och kostsam. De förordade sådan uppmjukning av 16 kap. 1 §, att

avslutningssammanträde icke bleve under alla förhållanden obligatoriskt,

varefter en provisorisk lösning i administrativ ordning kunde åvägabringas

på motsvarande sätt som skett beträffande avstyckning. Självfallet utginge

de sakkunniga därvid från att lantmäteristyrelsens blivande anvisning

i ämnet utformades med nödig försiktighet. Någon risk ur rättssäkerhetens

synpunkt borde förfarandet då enligt de sakkunnigas uppfattning

icke innebära.

Den förordade uppmjukningen har av de sakkunniga föreslagits skola

ske därigenom, att i 16 kap. 1 § stadgas, att lantmätaren skall å sammanträde

med delägarna eller på annat lämpligt sätt för dem tillkännagiva, att

förrättningen är slutad.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har mötts av erinringar eller föranlett betänksamhet

hos endast några få remissinstanser.

Bland dessa är ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga, som

framhållit, att då det i lagen föreskrivna avslutandet av förrättning hade

den viktiga funktionen att utgöra utgångspunkt för besvärstidens beräkning,

det syntes mindre lämpligt att i lagen ha en så vag bestämmelse som

nu ifrågasattes. Det torde, när avslutande icke skulle ske på sammanträde,

i själva lagen böra finnas föreskrifter om hur detta avslutande skulle äga

rum eller i vart fall hur det skulle meddelas delägarna. Anmärkning av

liknande innebörd har framställts av överlantmätaren i Jönköpings län.

Denne har sålunda uttalat, att i lagtexten borde vara klart utsagt vad som

fordrades för att besvärstiden skulle anses lagligen bekantgjord. Han har

föreslagit, att det i 16 kap. 1 § föreslagna uttrycket »eller på annat lämp
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

ligt sätt för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad, samt meddela

underrättelse om vad som skall iakttagas —- •—- -—» utbyttes mot orden

»eller ock genom tillkännagivande på motsvarande sätt som är stadgat om

tillkännagivande av tid för skiftets vidare handläggning meddela underrättelse

om att förrättningen är avslutad och om vad som skall iakttagas

— -— —»• 3 kap. 11 § andra stycket bleve härigenom tillämpligt. Även 19

kap. 21 § första stycket borde ändras till överensstämmelse med vad sålunda

föreslagits.

Svea hovrätt har mot förslaget framfört endast den anmärkningen att av

lagtexten borde framgå, att lantmätaren skulle på förhand meddela sakägarna,

att förrättningen koinme att förklaras avslutad viss dag. Ägodelningsdomaren

i östra och Medelsta domsaga har understrukit vikten av att

de blivande anvisningarna av lantmäteristyrelsen utformades på sådant sätt,

att garantier skapades för att samtliga sakägare i god tid före klagotidens

utgång erliölle underrättelse om dagen för förrättnings avslutande och om

vad de hade att iakttaga för fullföljd av talan.

Styresmannen för den särskilda skiftesorganisationen i Kopparbergs län

har förklarat, att då det icke vore lämpligt, att större laga skiften avslutades

på annat sätt än å sammanträde, besvärshänvisning icke heller borde

avgivas annorlunda än vid avslutningssammanträdet.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har anfört, att då

förslaget endast innefattade en provisorisk lösning, som framdeles komme

att ersättas av lagstiftning, förslaget kunde godtagas.

Departementschefen.

Med undantag för avstyckningsförrättning lärer enligt nuvarande ordning

jorddelningsförrättning icke kunna avslutas på annat sätt än vid sammanträde

på platsen. Om t. ex. avskrifter av samtliga handlingar icke kunna

färdigställas inom femton dagar efter det sista för förrättningen i och för

sig behövliga sammanträdet eller om genom domstols laga kraft vunna

utslag i underställd fråga förklarats, att förrättningen ej får äga rum, erfordras

därför ett särskilt sammanträde, vid vilket kanske ej förekommer

annat än att förrättningen förklaras avslutad. Denna ordning, som medför

onödiga kostnader, är uppenbarligen icke ändamålsenlig. En reform framstår

därför som synnerligen önskvärd.

Därvid är emellertid att beakta, att avslutandet av förrättningen utgör utgångspunkten

för besvärstiden. Det är därför angeläget, att envar delägare

får vetskap om när förrättningen förklaras avslutad, och garantierna härför

torde böra upptagas i lagen. Med hänsyn härtill kan de sakkunnigas förslag,

enligt vilket avslutandet skulle ske därigenom att lantmätaren å sammanträde

med delägarna eller »på annat lämpligt sätt» för dem tillkännagiver

alt förrättningen är slutad, icke anses vara tillfredsställande. Jag vill

i stället förorda, att lantmätaren skall avsluta förrättningen å sammanträde

med delägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits eller

om vilken delägarna underrättats genom tjänsteskrivelser eller på annat

7 Ilihnng till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

sätt, varom överenskommelse träffats vid sammanträde. Härigenom torde

önskvärd förenkling kunna vinnas samtidigt som risken att delägare utan

eget förvållande skulle sakna vetskap om tiden för avslutandet måste betecknas

som mycket ringa. Genom en dylik bestämmelse blir det möjligt

att på alla förrättningar tillämpa den ordning, som lantmäteristyrelsen i det

tidigare omnämnda cirkuläret förordat för avstyckningar.

Då det ej gjorts gällande, att nuvarande ordning för avslutande av avstyckningsförrättningar

medfört olägenheter, synes ej skäl föreligga att, såsom

en remissinstans ifrågasatt, nu vidtaga ändring på denna punkt.

Angående den närmare utformningen av de lagändringar, som föranledas

av den här förordade reformen, får jag hänvisa till vad som i avsnitt XV anföres

vid 16 kap. 1, 2 och 4 §§, 20 kap. 6 och 8 §§ samt 21 kap. 20 § jorddelningslagen

ävensom 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen.

IX. Utlämnande av handlingar och karta.

Gällande rätt.

I fråga om laga skifte gäller jämlikt 16 kap. 2 § jorddelningslagen, att vid

avslutningssammanträdet eller inom femton dagar därefter ett exemplar av

alla skifteshandlingarna skall överlämnas till en därtill utsedd skiftesdelägare

mot bevis, som skall bifogas konceptakten. Då handlingarna utgivas

efter avslutningssammanträdet må de enligt samma lagrum med posten

eller genom utmätningsmannen i orten tillställas den utsedde delägaren.

Vad sålunda stadgats gäller enligt 16 kap. 3 § även vid ägoutbyte samt

vid sådan särskild likvidförrättning, som avses i 14 kap. 10 §.

I 16 kap. 7 § stadgas skyldighet för lantmätaren att till delägarna utlämna

ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller i vissa fall sex månader

från det beslut om fastställelse av skiftet vunnit laga kraft. Även i

detta fall skall bevis om utlämnandet anskaffas och bifogas koncepthandlingarna.

Utlämnandet må ske med posten eller genom utmätningsmannen

i orten.

Vid vissa gränsbestämningar under laga skifte — sådana som avses i

7 kap. 3 och 4 §§ och vid vilka förening om gränsens sträckning ej kommit

till stånd — skall jämlikt 7 kap. 5 § lantmätaren inom femton dagar från

det sammanträde, å vilket beslut i rågångsfrågan meddelats, utgiva eller

med posten översända ett exemplar av kartan och protokollet över förrättningen

till en av rågrannarna. Enligt 7 kap. 8 §, som avser bestämmande

av gräns mot allmänt vattenområde, skall inom femton dagar från det

sammanträde, å vilket beslut meddelats, ett exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen utgivas eller med posten översändas till det

allmännas ombud och ett exemplar till en av delägarna. 7 kap. 5 och 8 §§

innehålla icke föreskrift om att bevis rörande utlämnandet skall bifogas

konceptakten.

Vad angår avstyckningsförrättning har förrättningsmannen enligt 19 kap.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

99

21 § att inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad tillställa

sökanden eller därtill utsedd sakägare ett exemplar av förrättningshandlingarna.

Där handlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet

ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten. Bevis om tillställandet

skall bifogas konceptakten.

Avstyckningskartan skall enligt 19 kap. 22 § utlämnas till sakägarna inom

fyrtiofem dagar från det beslut om fastställelse av förrättningen vunnit

laga kraft. Utlämnandet må ske med posten eller genom utmätningsmannen

i orten. Bevis om utlämnandet skall bifogas konceptakten.

Vid gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog

utan samband med laga skifte och vid fastställande av

vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, gälla enligt 20 kap. 6 § föreskrifterna

i 16 kap. Jämlikt 20 kap. 8 § är så ock fallet vid delning av

fiske.

Vad angår avstyckningsförrättning enligt fastighetsbildningslagen stadgas

i 5 kap. 13 § denna lag, att förrättningsmannen å avslutningssammanträdet

skall utgiva ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar mot bevis, som

bilägges konceptakten. Avstyckningskartan skall enligt 5 kap. 14 § inom

trettio dagar från det fastställelsebeslutet vunnit laga kraft av förrättningsmannen

utlämnas till vederbörande sakägare.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I fråga om föreskrifterna att bevis om utlämnandet av handlingar och utlämnandet

av karta skola fogas vid konceptakten ha de sakkunniga anfört,

att dessa föreskrifter torde få hänföras till sådant som kunde karakteriseras

såsom reminiscenser från en gången tid, då lantmätarens ställning varit en

annan än nu. Föreskrifterna hade i praktiken visat sig vara olämpliga. Mottagaren

uraldläte ofta att underteckna och insända beviset, och om föreskrifterna

verkligen skulle strikt iakttagas — vilket ofta inte torde vara

fallet — bleve påminnelser och tidsspillan oundvikliga. De sakkunniga

kunde för sin del ej finna annat, än att en anteckning ex officio i diarium

eller konceptakt eller på annat lämpligt, i administrativ väg anvisat sätt om

handlingarnas och kartornas utlämnande eller översändande, eventuellt

även rekommendation av försändelsen, borde vara tillfyllest. De sakkunniga

ha med anledning härav föreslagit lagändring, innebärande ett slopande

av kravet på att bevis om utlämnandet av karta och handlingar skola

bifogas konceptakten.

Beträffande bestämmelserna om att handlingarna skola utgivas till sakägarna

vid avslutandet av en jorddelningsförrättning eller inom viss tid

därefter, kortare än besvärstiden, ha de sakkunniga framhållit, att desamma

givetvis motiverades därav, att sakägare, som vore missnöjd med

förrättningen, skulle få tillfälle att taga närmare del av protokoll och övriga

handlingar för att kunna överväga, om han skulle anföra besvär, samt, om

han beslutade sig härför, kunna precisera besvären i anslutning till de

under förrättningen fattade besluten. Från lantinätarhåll hade framhållits,

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

att det, särskilt vid avstyckningsförrättningar, innebure en avsevärd olägenhet

att behöva till sakägarna redovisa resultatet av förrättningen i två

etapper. Därvid hade framhållits, att sakägarna när de vore nöjda med

förrättningen, d. v. s. i flertalet fall, icke hade någon som helst nytta av

handlingarna förrän förrättningen fastställts och kartan utlämnats. Det

hade därför ifrågasatts, huruvida icke, i vart fall då avstyckningsförrättningen

blivit enligt 21 kap. 22 § andra stycket av sakägarna godkänd, med

utlämnandet av handlingarna kunde få anstå till dess kopia av kartan utlämnades.

Från andra håll hade föreslagits en generell regel i jorddelningslagen

att, där sakägarna ej annat begärde, handlingarna ej behövde utgivas

förrän samtidigt med kartan efter fastställelsen.

De sakkunniga ha funnit de sålunda framförda synpunkterna värda beaktande

samt vidare anfört:

I detta sammanhang inskränka sig dock de sakkunniga till att förorda en

lagändring beträffande avstyckningsförrättningar. Under år 1947 avslutades

nära 29 000 avstyckningsförrättningar enligt jorddelningslagen. Även

en till avstyckningsförrättningar begränsad reform skulle därför medföra

påtaglig lättnad beträffande lantmätarnas expeditionsgöromål. De sakkunniga

föreslå på grund härav, att i 19 kap. 21 § tillägges, att, om sakägarna

förklara sig åtnöjas därmed, med utlämnandet av förrättningshandlingarna

må anstå till dess kartan skall utgivas.

I sådana fall, där förrättningsmannen meddelar beslut, att avstyckningsförrättning

icke kan äga rum, eller eljest fråga om sådan förrättning förfallit

och alltså någon fastställelse icke förekommer och oftast någon karta

ej upprättas, torde få anses ligga i sakens natur, att något uppskov med utlämnandet

av handlingarna icke kan ifrågakomma.

Fall kunna inträffa, då sakägarna äro nöjda med en avslutad avstyckningsförrättning

men vederbörande myndighet finner skäl att vägra fastställelse.

Sakägarna kunna då vilja anföra besvär över beslutet. De kunna

för detta ändamål behöva tillgång icke endast till det beslut, de vilja

klandra, utan även till förrättningshandlingarna. Hinder föreligger icke att

sakägarna i dylikt fall beställa avskrift av handlingarna.

De här föreslagna reformerna böra enligt de sakkunniga omfatta även

avstyckning enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag ha tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser.

Mot förslaget att slopa föreskrifterna om att bevis om utgivandet av karta

och handlingar skall bifogas konceptakten har dock överlantmätaren i Älvsborgs

län anfört, att han ansåge, alt någon form av bevis borde krävas; endast

anteckning i diarium syntes otillräckligt. Såsom bevis kunde godtagas

postkvitto med tjänsteanteckning om försändelsens innehåll. Enligt överlantmätaren

i Jämtlands län vore ett kvitto av sist angivna art ett minimum

av vad som borde krävas men dock fullt tillräckligt.

Förslaget att låta i vissa fall anstå med utlämnandet av handlingarna i

avstyckningsförrättningar till efter fastställelsen har avstyrkts av överlant
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungi. l\Iaj:ts proposition nr 159.

101

mutarna i Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län. Såsom skäl för sin ståndpunkt

har överlantmätaren i Älvsborgs län anfört, att den lättnad i arbetsbördan

förslaget medförde vore obetydlig; den enda egentliga vinsten vore

att lantmätaren icke behövde sända mer än en i stället för nu två expeditioner.

Å andra sidan hade sakägarna i många fall behov av handlingarna

före fastställelsen. Då vägrad fastställelse numera vore en ganska vanlig företeelse,

komme sakägarna ofta att få särskilt beställa den avskrift, som de

hittills alltid varit tillförsäkrade före fastställelseprövningen. Rent förkastligt

vore att tillåta uppskov med handlingarnas utlämnande, när avstyckning

vore förknippad med gränsbestämning eller över huvud med något

beslut, som berörde flera sakägare, varav måhända endast ett fåtal låtit sig

företrädas vid förrättningen. Då sakägarna ej finge tillgång till arealuppgifter

o. d. förrän längre fram i tiden, bleve de ofta nödsakade höra sig

för hos olika myndigheter, om vad akten i den delen innehölle; redan där

ginge den förmodade vinsten av ett uppskov med handlingarnas utlämnande

förlorad. Liknande synpunkter ha anförts av de två andra avstyrkande

överlantmätarna. Överlantmätaren i Jämtlands län har därjämte åberopat

att tillgången till avstyckningshandlingarna vore av värde för det fall

att köparen av det avstyckade området ville söka lagfart före fastställelseprövningen,

bl. a. till styrkande av att tillstånd enligt jordförvärvslagen ej

erfordrades.

överlantmätaren i Örebro län har — under hänvisning till att förslaget

att avskaffa protokollsjusteringen medförde vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt

— föreslagit, att uppskovet med utlämnandet av handlingarna

måtte inskränkas till de fall då sakägarna medelst påskrift på protokollet

godkänt förrättningen. Samma ståndpunkt har intagits av ägodclningsdomaren

i Ångermanlands södra domsaga. Överlantmätaren i Södermanlands

län, som funnit förslaget ur arbetssynpunkt icke ha större betydelse och tillgång

till handlingarna snarast möjligt många gånger vara av värde för sakägarna,

har förordat, att det föreslagna uttrycket »förklara sig åtnöjas därmed»

i 19 kap. 21 § andra stycket jorddelningslagen utbyttes mot »därom

göra framställning».

Lantmäteristgrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag under framhållande

av att det i de fall, där sakägare behövde handlingarna omedelbart,

icke vore sannolikt, att han åtnöjde sig med att få dem senare.

Lantmäteristyrelsen har emellertid även fäst uppmärksamheten på de

olika uttryckssätt som använts i de lagrum, vilkas innehåll förut återgivits.

Enligt 16 kap. 2 § jorddelningslagen skulle sålunda handlingarna »överlämnas»,

medan 19 kap. 21 § stadgade, att de skulle »tillställas» vederbörande,

och 7 kap. 5 § föreskreve, att lantmätaren skulle »utgiva eller med

posten översända» karta och protokoll. I 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen

slutligen hette det att handlingarna skulle »utgivas».

Vidare har lantmäteristyrelsen framhållit, att bestämmelserna i 16 kap.

2 § jorddelningslagen inom lantmäterikåren syntes ha tolkats så att handlingarna

skulle ha avlämnats för postbefordran — ej överlämnats — inom

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

den föreskrivna tiden. Emellertid hade högsta domstolen i ett genom utslag

nyligen avgjort mål1 i fråga om tidpunkten för handlingarnas utlämnande

givit uttryck för en restriktivare tolkning. Av utslaget torde framgå, att lantmätaren

hade att svara för att handlingarna komrne sakägarna tillhanda

inom den i lag föreskrivna tiden. Innebörden i utslaget syntes vara sådan,

att de förenklingar, som de sakkunniga i förevarande avseende velat åstadkomma

med sitt förslag, i viss utsträckning ej torde kunna ernås. Då dessa

förenklingar syntes värdefulla, föresloge styrelsen, att i 7 kap. 5 §, 16 kap.

2 § och 19 kap. 21 § jorddelningslagen samt 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen

måtte stadgas, att handlingarna inom i lagrummen nu angivna

tider skulle »utgivas eller med posten avsändas». De föreslagna ändringarna

borde kanske medföra motsvarande ändringar beträffande kartas utgivande

i 16 kap. 7 § och 19 kap. 22 § jorddelningslagen samt 5 kap. 14 §

fastighetsbildningslagen. Med dessa ändringar torde emellertid kunna anstå.

Däremot syntes enligt styrelsen bestämmelserna i 16 kap. 2 § och 19 kap.

21 § jorddelningslagen om handlingars utgivande genom utmätningsman

såsom numera onödiga böra utgå.

Departementschefen.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag att upphäva föreskrifterna om att

utlämnandet av handlingar och karta skall ske mot bevis, som bifogas konceptakten,

biträder jag. Såsom de sakkunniga förordat bör i administrativ

ordning meddelas föreskrift om att anteckning på visst sätt skall göras av

lantmätaren om utlämnandet eller avsändandet.

Den föreslagna reformen, att med utlämnandet av förrättningshandlingama

rörande avstyckningsförrättning må, om sakägarna förklara sig åtnöjda

därmed, anstå till den tidpunkt då kartan efter fastställelse av förrättningen

utlämnas, har vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Med den begränsning

förslaget innefattar — nämligen att sakägarna förklara sig åtnöjas

med anståndet — synas de mot detsamma av några remissinstanser framförda

erinringarna icke kunna anses bärande. Även denna reforms genomförande

förordas därför.

Såsom de sakkunniga anfört torde det ligga i sakens natur att något uppskov

med utlämnande av handlingarna icke bör ifrågakomma i sådana fall,

där förrättningsmannen meddelar beslut, att avstyckningsförrättning icke

kan äga rum, eller eljest fråga om sådan förrättning förfallit. Något uttryckligt

stadgande därom i lagen synes ej vara erforderligt.

I detta sammanhang torde det även vara lämpligt att undanröja den bristande

överensstämmelse i uttryckssätt som de olika stadgandena om utlämnande

av förrättningshandlingarna utvisa. Ur synpunkten att vinna största

möjliga förenkling i arbetet kan det ej vara annat än en fördel om lantmätarna

icke behöva tillse att vederbörande sakägare verkligen bekommit handlingarna

inom föreskriven tid utan endast ha att räkna med en bestämd dag

efter förrättningens avslutande, då handlingarna senast skola avlämnas för

1 N.J.A. 1950 s. 35.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

103

postbefordran. Ur sakägarnas synpunkt synas ej några olägenheter av betydelse

kunna uppstå med en sådan ordning. Jag får därför biträda lantmäteristyrelsens

förslag att beträffande handlingarnas utlämnande måtte stadgas,

att de inom nu i lagen angiven tid skola utgivas eller med posten avsändas

till vederbörande. Ur enhetlighetssynpunkt synes skäl föreligga att utsträcka

reformen att avse även bestämmelserna om utlämnande av karta. Såsom lantmäteristyrelsen

framhållit torde anledning ej föreligga att bibehålla stadgandena

om utgivande av handlingar och karta genom utmätningsman.

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar som föranledas

av de i detta avsnitt förordade reformerna får jag hänvisa till vad som i

avsnitt XV anföres vid 7 kap. 5 och 8 §§, 16 kap. 2 och 7 §§, 19 kap. 21

och 22 §§, 20 kap. 6 och 8 §§ samt 21 kap. 47 § jorddelningslagen ävensom

5 kap. 13 och 14 §§ fastighetsbildningslagen.

X. Upprättande av karta vid avstyckning.

Gällande rätt.

I 6 kap. jorddelningslagen lämnas föreskrifter om upprättande av ägokarta

att användas vid laga skifte. Finnes icke äldre karta, vilken vid verkställd

undersökning befinnes användbar, skall jämlikt 6 kap. 1 § fullständig mätning

verkställas och ny karta upprättas. I 2 § föreskrives i vilken ordning

det skall avgöras, om äldre karta skall användas eller ej. Enligt 3 § tillkommer

det Konungen att lämna närmare föreskrifter angående ägomätning

och kartläggning, vilket skett genom mätningsförordningen den 17 december

1920.

I fråga om de förrättningar, som avses i 20 kap., gälla enligt 6 och 8 §§

samma bestämmelser om upprättande av karta som vid laga skifte. Vid avstyckning

gälla däremot enligt 19 kap. 19 § första stycket vissa särbestämmelser.

Om ej sakägarna påfordra upprättande av fullständig karta eller

äldre karta, på sätt i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas, skall kartan

upptaga allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna

för avstyckat område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål,

samt för den fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan

olika ägoslag inom denna fastighet samt byggnader, vägar, vattendrag och

dylikt. Beträffande avrösningsjorden göres ock det medgivandet, att gränserna

för olika ägoslag ej behöva redovisas, om sådan redovisning uppenbarligen

saknar betydelse för ärendets prövning.

Huvudregeln i nu angivna lagrum innebär, att kartan även vid avstyckning

skall upptaga alla ägor till den fastighet, från vilken ägovidd är avsedd att

avskiljas genom avstyckningen. Undantagen gälla endast redovisningen å

kartan av detaljer inom fastighetens område. I 19 § andra stycket upptages

emellertid en betydelsefull modifikation av huvudregeln. Avstyckas

mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller utgör, då fråga är om

mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas högst hälften av fastig
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hetens ägovidd, andelar i samfälld mark oberäknade, skall sålunda, där ej

annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast avstyckat område

jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom vissa

fasta punkter och mätningsuppgifter.

I 19 § fjärde stycket stadgas, att ägomätning vid avstyckning må äga rum

endast i den män sådan finnes oundgängligen nödvändig för upprättande av

karta och beskrivning på sätt i 19 kap. är föreskrivet.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att anledningen till att i fråga om avstyckning

enligt jorddelningslagen den huvudregeln införts, att karta skall upprättas

över hela styckningsfastigheten, huvudsakligen torde ha varit den, att

man genom detta fullständiga kartmaterial velat få ökad säkerhet vid bedömandet

av avstyckningens tillåtlighet ur jordpolitisk synpunkt. Det undantag,

som gjorts från huvudregeln, torde främst ha förestavats av kostnadsskäl.

Enligt vad de sakkunniga anfört ha från flera håll mot föreskriften i 19

kap. 19 § andra stycket riktats anmärkningar av innebörd att den vore i hög

grad osmidig. Sålunda hade påvisats fall, vid vilka kostsamma och tidskrävande

kartläggningsarbeten å hela egendomar måst verkställas, då därifrån

avstyckats större vatten- eller myrområden och dessas arealer, ehuru av

föga eller ingen betydelse ur jordpolitisk synpunkt för stamfastigheten, dock

överstigit hälften av dennas areal. Enligt 19 kap. 4 § första stycket jorddelningslagen

skulle någon jordpolitisk prövning icke äga rum vid avstyckning

inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd

byggnadsplan. Vid dylika avstyckningar kunde enligt vad som framhållits

ofta hända att ett större antal byggnadstomter avstyckades på en gång. Skulle

deras sammanlagda areal överstiga hälften av stamfastighetens areal, bleve

det enligt ifrågavarande lagregel nödvändigt att kartlägga jämväl resten av

stamfastighetens ägor, ehuru i dylikt fall något behov härav för prövningen

icke förelåge.

Efter att ha erinrat om, att de sakkunniga i sitt 1944 avgivna betänkande

(SOU 1944: 46) berört spörsmålet och föreslagit större räckvidd för den

i 19 kap. 19 § andra stycket meddelade undantagsbestämmelsen men att

detta förslag icke upptagits i den på nämnda betänkande grundade propositionen

till 1947 års riksdag, ha de sakkunniga vidare anfört:

Med hänsyn till de önskemål och synpunkter, för vilka ovan redogjorts,

finna de sakkunniga anledning ånyo förorda en reform i angivna syfte, en

reform som i åtskilliga fall torde kunna medföra avsevärt minskat arbete

och minskade kostnader. Förslaget torde i förevarande sammanhang lämpligast

kunna förverkligas genom att till 19 kap. 19 § andra stycket fogas en

ny punkt av innehåll, att om kartans omfattning ej på grund av föreskrifterna

i första punkten skall inskränkas på där angivet sätt, lantmätaren likväl

må besluta att så skall ske om sakägare begär det eller särskilda skäl eljest

föranleda därtill. Befinnes tveksamt, om inskränkningen i kartans omfattning

kan försvåra fastställelseprövningen, torde lantmätaren böra hänskjuta

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

105

frågan till överlantmätarens avgörande till undvikande av återförvisning.

Är sakägare missnöjd med lantmätarens beslut om kartans omfattning torde

även hänskjutande till överlantmätaren böra ske och sålunda ett undantag

från 21 kap. 22 § böra stadgas i 19 kap. 19 §.

Vidare ha de sakkunniga — under åberopande av att enligt 19 kap. 4 §

första stycket vid avstyckning inom område, som ingår i stadsplan eller

efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, någon jordpolitisk prövning

icke erfordras, då avstyckningen överensstämmer med planen — funnit

det vara obehövligt att vid dylik avstyckning å kartan redovisa skilda

ägoslag inom byggnadstomterna samt förordat införande i 19 kap. 19 § beträffande

dylika avstyckningar av en regel om undantag från redovisningsskyldigheten

av ägoslag.

Slutligen ha de sakkunniga erinrat om att de i 1944 års betänkande föreslagit

upphävande av bestämmelsen i 19 § fjärde stycket. Till stöd härför

hade de sakkunniga i betänkandet anfört, att någon tendens att verkställa

obehövliga mätningar knappast någonsin kunnat spåras samt att, efter erfarenheten

att döma, risken att även erforderliga sådana underlätos då vore

större. I förevarande promemoria ha de sakkunniga under hänvisning till

vad de i betänkandet anfört ånyo förordat slopande av nyssnämnda bestämmelse.

Yttrandena.

Förslaget att upphäva fjärde stycket i 19 kap. 19 § har ej mött någon

erinran.

Ej heller har förslaget att kartas omfattning även i andra fall än enligt

gällande lag skall kunna inskränkas att avse allenast det avstyckade området

jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom vissa

punkter och mätningsuppgifter föranlett gensagor. Dock har Sveriges lantmätareförening

funnit, att införandet av bestämmelse, att frågan rörande inskränkning

i avstyckningskartas omfattning skulle i vissa fall hänskjutas

till överlantmätarens avgörande, icke vore motiverat i sammanhanget. Även

överlantmätaren i Kopparbergs län finner nämnda bestämmelse ej erforderlig.

Svea hovrätt har ifrågasatt om tillräckliga skäl förelåge att införa bestämmelse

om underställning.

Flertalet remissinstanser ha tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget

att det i vissa fall icke skall vara erforderligt att redovisa gränserna för

olika ägoslag inom det avstyckade området. Åtskilliga överlantmätare ha

emellertid framhållit den verkan förslaget har med avseende å jordregisterföringcn.

överlantmätaren i Östergötlands lön har sålunda erinrat om att

enligt gällande bestämmelser arealens fördelning i olika ägoslag skall redovisas

i jordregistret. Den föreslagna bestämmelsen skulle emellertid medföra

att så snart en enda avstyckning inom planområde av nu avsett slag verkställts,

därefter någon ägoslagsredovisning ej skulle kunna förekomma för

restfastigheten, då man ju ej visste, bur mycket av de olika ägoslagcn som

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

gått bort genom avstyckningen. Jordregistrets uppgifter om ägoslagsfördelning

vore i många fall bristfälliga och otillförlitliga. Det syntes dock tveksamt

om man borde slopa dem. Innan denna fråga närmare utretts syntes

något partiellt slopande knappast böra ske, helst som fördelarna av den nu

föreslagna bestämmelsen vore tämligen små. Gränserna mellan de olika

ägoslagen torde nämligen i regel finnas redovisade å planens grundkarta

och kunde utan nämnvärt besvär därifrån överföras till avstyckningskartan.

Överlantmätaren ansåge det därför tveksamt, om den nu berörda förändringen

borde genomföras. Överlantmätaren i Hallands län har ifrågasatt

om icke, då jordregistrets redovisning av olika ägoslag vore i det övervägande

antalet fall helt felaktig, man vid jordregistrets förande borde helt

slopa avdrag i ägoslag. Om emellertid så icke befunnes lämpligt, ansåge

överlantmätaren att nuvarande avdragsregler fortfarande utan undantag

borde tillämpas. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har uttalat,

att för de fastigheter, som i sin helhet fölle inom planerna, den av förslaget

föranledda försämringen i jordregistrets arealuppgifter väl torde sakna

praktisk betydelse. Men för sådana fastigheter åter, som endast till en del

inginge i planerna, kunde bristerna i arealredovisningen medföra vissa olägenheter,

särskilt när det gällde att i andra sammanhang ur jordpolitisk

synpunkt bedöma dispositionen av fastigheternas utanför planerna belägna

delar. Under förutsättning att det nuvarande systemet med redovisning av

förändringar i jordregistrets ägoslagsarealer bibehölles, föresloges därför,

att de sakkunnigas reform begränsades till att avse endast sådana avstyckningar,

som skedde från fastigheter, vilka i sin helhet vore belägna inom

stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan. Av överlantmätarens

i Värmlands län yttrande framgår, att han hyser den uppfattningen

att man icke borde medvetet fjärma sig från målet att göra jordregistret

till ett såvitt möjligt tillförlitligt register över landets fastigheter.

Merarbetet att inmäta ägoslagsgränser vid ifrågavarande avstyckningar syntes

icke vara alltför stort. I regel torde dessa gränser kunna tagas från grundkartorna.

Den föreslagna förenklingen syntes därför föga lycklig. Överlantmätaren

i Västerbottens län, som avstyrkt ifrågavarande förslag, liar

hänvisat till olägenheten ur bl. a. fastighetstaxeringssynpunkt att förlora

möjligheten att hålla reda på vad av olika ägoslag som frånskildes en fastighet.

Å andra sidan har överlantmätaren i Västernorrlands län, som likaledes

fäst uppmärksamheten på förslagets verkan med avseende å förandet av

jordregistret, förklarat sig med hänsyn till att jordregistret till övervägande

delen redan vore inaktuellt beträffande ägoslagsfördelningen lämna förslaget

utan erinran. Lantmätcristyrelsen har förklarat sig anse, att så väsentliga

brister vidlådde jordregistret som arealurkund, att det måste anses likgiltigt

om ägoslagsredovisningen slopades eller ej i fråga om avstyckningar

inom områden, som inginge i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd

byggnadsplan. Styrelsen hade intet att erinra mot de sakkunnigas

förslag.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

107

Departementschefen.

Avstyckningskartan skall enligt gällande ordning i vissa fall inskränkas

att omfatta endast det avstyckade området jämte viss gemensam mark och

vissa fasta punkter. Under remissbehandlingen har ingen erinran riktats

mot de sakkunnigas förslag, att lantmätaren skall äga besluta om dylik inskränkning

i kartans omfattning också i andra fall. Även för egen del finner

jag förslaget böra godtagas. Med hänsyn till önskvärdheten att undgå

återförvisningar synes det vara lämpligt att, såsom fastighetsbildningssakkunniga

föreslagit, frågan om dylik inskränkning av kartans omfattning vid

tveksamhet hos lantmätaren om lämpligheten av inskränkningen eller missnöje

hos sakägare skall hänskjutas till överlantmätarens avgörande.

Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare föreslagit, att det icke skall

krävas, att å karta över avstyckat område, som ingår i stadsplan eller efter

den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, gränserna för olika ägoslag redovisas,

därest avstyckningen överensstämmer med planen. Såsom åtskilliga

överlantmätare framhållit, skulle förslagets genomförande ha den verkan,

att i jordregistret, vari nu redovisas huru fastighetens areal fördelar sig på

olika ägoslag, dylik fördelning icke vidare skulle kunna göras vare sig beträffande

avstyckningen eller vad som återstår av styckningsfastighetön.

Även om jordregistrets uppgifter om ägoslagsfördelningen otvivelaktigt redan

nu äro behäftade med väsentliga brister, är jag ej beredd att i förevarande

sammanhang — i vilket i övrigt ej är fråga om vad jordregistret bör innehålla

— förorda en reform med nu angivna verkningar. Därtill kommer,

att då i regel gränserna för de olika ägoslagen torde vara upptagna å plankartan,

den lättnad förslaget innebär synes vara begränsad.

Förslaget att upphäva 19 kap. 19 § fjärde stycket biträder jag.

De här förordade reformerna föranleda ändring allenast i 19 kap. 19 §

jorddelningslagen.

XI. Kombination av olika förrättningar.

Gällande rätt.

Enligt jorddelningslagen är i viss utsträckning tillåtet att verkställa olika

i lagen omförmälda åtgärder inom ramen för en och samma förrättning. Det

ligger i sakens natur att så är händelsen vid det mest omfattande slaget av

jorddelningsförrättning, nämligen laga skifte. Sedan tillstånd lämnats till

laga skifte skola sådana åtgärder som bestämmande av gränserna kring skifteslagets

ägor (7 kap.), ägoutbyte (8 kap.), utbrytning eller förflyttning av

servitut, som vilar å skiftcslagets område till förmån för fastighet, vilken

ej ingår i skifteslaget (1 kap. 21 § och 13 kap. 9 §),''avskiljande av överlåtet

område (13 kap. 11 § sista stycket) och avsättande av gemensamhetsskog

(10 kap. 5 §) utan särskilda förordnanden av förrättningsmannen handläggas

under skiftet. Samtliga åtgärder vid skiftet behandlas därvid såsom

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

en förrättning i det att gemensamt protokoll föres och gemensam karta användes

(3 kap. 6 § och 6 kap. 1 §). Gränsbestämning och ägoutbyte — vid

skifte å primärt skifteslag jämväl vissa andra spörsmål — utgöra emellertid

s. k. preliminärfrågor, d. v. s. frågor, som skola prövas för sig innan skiftet

i övrigt får fortsättas eller i allt fall innan skiftet avslutas.

Laga skiftet är emellertid icke det enda slag av jorddelningsförrättning,

vid vilket flera åtgärder få sammanföras. Vid avstyckning skola nämligen enligt

19 kap. 5 § föreskrifterna i 7 kap. om bestämmande av gränserna kring

skifteslagets ägor i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I 19 kap. 10 §

meddelas dock vissa bestämmelser som innefatta undantag från huvudregeln,

i det att i vissa fall bestämmande av gräns mot fastighet, som ej

ingår i avstyckningsförrättningen, skall underlåtas. Då gränsbestämning

skall äga rum har lantmätaren befogenhet att utan särskilt förordnande

verkställa densamma. Gränsbestämningen betraktas härvid som en integrerande

del av avstyckningsförrättningen. Protokoll och karta äro gemensamma.

I motsats till vad som gäller vid laga skifte utgör gränsbestämningen

vid avstyckning icke någon preliminärfråga utan betraktas såsom beslut

eller åtgärd under avstyckningsförrättningen och skall avslutas tillsamman

med avstyckningen (21 kap. 22 §). Fullföljd av talan mot beslutet

får följaktligen äga rum först sedan avstyckningsförrättningen blivit avslutad.

I sammanhang med avstyckning må vidare jämlikt 19 kap. 12 § sista

stycket avsättande av mark till gemensamhetsskog äga rum. Även denna

åtgärd blir då en integrerande del av avstyckningsförrättningen.

Vid gränsbestämning såsom särskild jorddelningsförrättning (20 kap. 1 §

första stycket) har lantmätaren slutligen enligt 20 kap. 2 § behörighet att

jämväl handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga om ägoutbyte.

Beträffande ägoutbyte såsom särskild jorddelningsförrättning (20 kap.

1 § första stycket) är därutöver att märka, att i motiven till jorddelningslagen

betecknats såsom självklart, att förordnande till sådan åtgärd jämväl

innefattar befogenhet att utstaka gränserna för de områden, som skola ingå

i utbytet. I dessa fall torde gränsbestämningen och ägoutbytet tillhopa utgöra

en förrättning, kombinerad på samma sätt som avstyckning med gränsbestämning,

varför anledning ej finnes att uppspalta den gemensamma förrättningen

på skilda protokoll med skilda kartor.

Enligt 20 kap. jorddelningslagen kunna utöver gränsbestämning och ägoutbyte

särskilda förrättningar förekomma bland annat för servitutsutbrytning

(3 §) samt för avsättande av mark till gemensamhetsskog (4 §). Givetvis

kan ofta i samband med sådana förrättningar förekomma behov av

gränsbestämning eller ägoutbyte eller bådadera. Härvid torde gälla, att förordnande

att verkställa servitutsutbrytning eller att avsätta mark till gemensamhetsskog

icke medför befogenhet för lantmätaren att utan särskilt

förordnande företaga i samband därmed uppkommande frågor angående

gränsbestämning och ägoutbyte. Vid jorddelningslagens tillämpning har

dock en i samband med servitutsutbrytning erforderlig gränsbestämning

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

109

ansetts kunna verkställas utan särskilt förordnande, därvid den kombinerade

förrättningen torde ha behandlats på samma sätt som avstyckning

med gränsbestämning, d. v. s. med gemensamt protokoll och gemensam

karta samt utan att gränsbestämningen ansetts utgöra preliminärfråga.

Längre lärer man i praxis icke ha vågat sträcka sig, och då särskilda förordnanden

erhållits att verkställa t. ex. servitutsutbrytning och ägoutbyte

torde dessa åtgärder ha redovisats i skilda förrättningsprotokoll med skilda

kartor.

Jorddelningsförrättningar skola bli föremål för fastställelseprövning. Enligt

21 kap. 43 § är huvudregeln att ägodelningsdomaren, där besvär ej anförts,

skall — om det ej förekommer anledning till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad, om vissa i paragrafen angivna myndigheter

icke framställt erinran samt om, där förrättningen avser avstyckning och

förordnande om sammanläggning utgör villkor för avstyckningen, förordnande

om sammanläggning gives — meddela fastställelse å förrättningen.

I motsatt fall skall frågan hänskjutas till ägodelningsrätten.

Från denna huvudregel gäller det undantaget att om förrättningen avser

avstyckning, som icke beror av sammanläggning, den fastställelseprövning,

som enligt huvudregeln tillkommer ägodelningsdomaren, i stället skall ankomma

på överlantmätaren. Har gränsbestämning ägt rum i sammanhang

med avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren till prövning företaga

förrättningen jämväl i denna del. Äger överlantmätaren — med hänsyn

till att besvär anförts, att det förekommer anledning till annat än

att förrättningen är lagligen beskaffad eller att erinran framställts av viss

myndighet — icke meddela fastställelse å förrättningen, skall han hänskjuta

frågan till ägodelningsrätten. I

I detta sammanhang torde tillika böra redogöras för vissa bestämmelser

i lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Enligt denna lags 2 kap.

—• som avser enskilda vägar i allmänhet till skillnad från vissa i 3 kap.

behandlade specialfall — skall under angivna förutsättningar från fastighet

upplåtas mark till väg, som är av synnerlig vikt för annan fastighets

ändamålsenliga brukande. Vidare kan rätt att begagna befintlig väg upplåtas

för fastighet, till vilken vägen icke hör. Prövning av dessa frågor skall ske

vid förrättning, om vilken bestämmelser meddelas i lagen. Enligt 18 § skall

sålunda ansökan om dylik förrättning göras skriftligen till länsstyrelsen.

Till förrättningsman skall enligt 19 § länsstyrelsen förordna sådan person,

lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet

samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig. Ha samtliga uppgivna sakägare

förenat sig om förslag till viss förrättningsman, skall — frånsett vissa

specialfall, varom här ej är fråga — den föreslagne förordnas, om han

uppfyller nyss angivna kompetenskrav. Vid förrättningen skall avgivas

skriftligt utlåtande i saken. Talan mot förrättningen föres genom besvär hos

ägodelningsrätten. Föres ej sådan talan, går det meddelade utlåtandet i verkställighet

såsom laga kraft ägande dom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De reformer beträffande bestämmelserna om förordnandena, kungörandet

och kallelse till förrättning samt gode mäns biträde, vilka de sakkunniga

förordat, skulle enligt de sakkunniga medföra en ej ringa förenkling. Emellertid

ha de sakkunniga förklarat, att därigenom ej vunnes allt vad som i

detta sammanhang vore önskligt till förenkling av förfarandet och därmed

till sparande av tid, kostnad och arbete. Detta föranleddes av att enligt lag

eller praxis kombination av åtgärder endast i begränsad omfattning ansetts

tillåten. Då exempelvis vid en avstyckningsförrättning jämväl ägoutbyte befunnits

påkallat och särskilt förordnande därtill utverkats, hade ägoutbytet

icke ansetts kunna handläggas såsom en del av avstyckningsförrättningen

med gemensamt protokoll och gemensam karta. Om i samband med avstyckning

befunnes påkallat att för ernående av en ändamålsenlig indelning verkställa

såväl gränsbestämning som ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande

av mark till gemensamhetsskog, skulle åtgärderna behöva uppdelas på

åtminstone fyra särskilda förrättningar med skilda protokoll och kartor. Och

även om det till äventyrs skulle kunna göras gällande, att om en lantmätare

handlade dessa skilda förrättningar med gemensamt protokoll och

gemensam karta, detta förhållande icke skulle utgöra hinder mot fastställelse,

så kvarstode dock, att när t. ex. ägoutbytet och servitutsutbrytningen

avslutats och särskild besvärshänvisning därå lämnats, lantmätaren måste

avhända sig den gemensamma akten och av denna anledning avbryta vidare

åtgärder, då det ålåge honom att inom viss tid insända handlingarna

rörande ägoutbytet respektive servitutsutbrytningen för fastställelseprövning.

Starka skäl talade enligt de sakkunniga för att i förenklingssyfte i lagen

införa möjlighet till en allmän kombination av samtliga sådana fastighetsbildningsåtgärder,

som omförmälas i 20 kap. jorddelningslagen, jämte avstyckning.

De sakkunniga ha därför föreslagit, att till 20 kap. 6 § måtte fogas ett

nytt moment av innehåll att förrättningar, som avses i 1, 3 och 4 §§ i kapitlet,

ävensom avstyckning där sådant prövas lämpligt må sammanföras till

gemensam handläggning. Härvid skulle då åtgärderna redovisas i en gemensam

akt, låt vara att skilda åtgärder självfallet borde hållas i sär i olika

avsnitt av protokollet även om de vidtoges på samma dag. De olika momenten

i en kombinerad förrättning borde följas åt till gemensam avslutning

och fastställelseprövning. Detta förhållande hade de sakkunniga velat inlägga

i uttrycket, att förrättningarna »sammanföras till gemensam handläggning».

Emellertid kunde, åtminstone undantagsvis, sådana fall tänkas,

då under förrättningens gång oförutsedda hinder yppade sig att bringa

den kombinerade förrättningen i dess helhet till gemensam avslutning; det

bleve t. ex. upplyst att tvist komme att föras vid domstol om en i förrättningen

ingående gränsbestämning. En möjlighet syntes böra öppnas för

lantmätaren att på dylik särskild anledning åter utbryta fråga rörande

gränsbestämning eller ägoutbyte till preliminär slutbehandling. De sakkun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

niga förordade därför en regel, att om särskild anledning uppkomme därtill,

i 20 kap. 1 § angiven fråga dock finge slutföras utan avbidan på att

förrättningen i övrigt blivit avslutad.

Den förordade gemensamma fastställelseprövningen borde enligt de sakkunniga

innefatta, att i fall, då viss del av den kombinerade förrättningen

fölle under överlantmätarens prövningsrätt, fastställelseprövningen i dess

helhet likväl borde verkställas av ägodelningsdomaren respektive ägodelningsrätten.

En sådan ordning ha de ansett kunna vinna tillämpning utan

ändring i 21 kap. 43 § tredje stycket jorddelningslagen.

På sätt jag tidigare antytt ha de sakkunniga förordat, att förordnande

att verkställa förrättning enligt lagen om enskilda vägar i vissa fall skulle

borttagas. Till stöd härför har framhållits, att vägfrågan vid såväl en avstyckningsförrättning

enligt 19 kap. jorddelningslagen som ett ägoutbyte,

verkställd som särskild förrättning enligt 20 kap. 1 § samma lag, ofta lämpligen

borde lösas i den ordning, som lagen om enskilda vägar anvisar. Någon

lämpligare person för vägförrättningen torde då icke stå att få än den

förrättningsman, som vid avstycknings- eller ägoutbytesförrättningen förvärvat

kännedom om förhållandena på platsen. Det framstode som en onödig

omgång, att lantmätaren skulle nödgas avbryta avstycknings- respektive ägoutbytesförrättningen

för att återvända till förrättningsplatsen, sedan förordnande

enligt enskilda väglagen erhållits. Det förda resonemanget ägde enligt

de sakkunnigas mening giltighet även beträffande avstyckningar och ägoutbyten

i stad.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört ha de föreslagit, att till

19 § lagen om enskilda vägar skulle fogas ett nytt stycke av innebörd, att

i de åsyftade fallen vägförrättning må efter skriftlig anmälan av sakägare

företagas av vederbörande förrättningsman utan att förordnande därtill meddelats.

Vidare ha de sakkunniga förordat, att i 35 § samma lag måtte upptagas

en bestämmelse av innehåll att vid kombination med avstyckning

eller ägoutbyte förrättningsmännens utlåtande i vägfrågan skulle givas villkorlig

karaktär och sålunda förklaras gälla endast under villkor att avstyckningen

eller ägoutbytet fastställdes. De sakkunniga ha därjämte uttalat, att

utan särskilt stadgande i jorddelningslagen torde vara uppenbart, att avstyckningen

respektive ägoutbytet i här avsedda fall icke kunde fastställas

förrän vägförrättningen vunnit laga kraft.

Slutligen har av de sakkunniga framhållits, att de icke förbisett den ytterligare

förenkling som skulle uppnås genom att på förut angivet sätt kombinera

förrättning enligt lagen om enskilda vägar med avstyckning eller

ägoutbyte. De ha emellertid funnit hinder föreligga att nu till behandling

upptaga frågan om olika kombinationsmöjligheter i vidare mån än redan

angivits.

Yttrandena.

Förslaget om ökade möjligheter att till gemensam handläggning kunna

sammanföra förrättningar, som i 20 kap. 1, 3 och 4 §§ jorddelningslagen

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

avses, ävensom avstyckning har vunnit allmän anslutning. Några remissinstanser

ha dock framfört vissa detaljanmärkningar.

Ägodelningsdomaren i Livgedingcts domsaga har sålunda framhållit, att

då i vissa fall olika regler gällde för avstyckningar och andra förrättningar,

det borde klart utsägas huruvida vid kombination med avstyckning de för

avstyckningsförrättning gällande reglerna skulle tillämpas på den gemensamma

förrättningen. — Samme ägodelningsdomare har vidare anfört:

Då den gemensamma förrättningen måste företagas i olika etapper, är

det av stor vikt, att alla sakägare erhålla underrättelse om dagen för förrättningens

avslutande, vilken kan infalla långt efter det viss etapp avslutats.

En sakägare i fråga om t. ex. ägoutbyte eller servitutsutbrytning, som indrages

i en avstyckningsförrättning, bör ju därigenom ej komma i sämre

ställning än om ägoutbytet eller servitutsutbrytningen företagits separat.

I senare fallet får sakägaren vid avslutningssammanträde klart besked om

när klagotiden börjar löpa och vad han har att iakttaga för att fullfölja talan.

Vid kombination med avstyckning kan avslutandet komma att uppskjutas

till en oviss framtid med risk att sakägaren förbiser vad han har att

iakttaga för vinnande av rättelse. Kunde man inte rent av bereda sådan

sakägare möjlighet att redan när den på honom ankommande etappen avslutats,

inkomma till ägodelningsdomaren med sina besvär, vilka sedan upptagas

till behandling först sedan besvär stiden för hela förrättningen utgått?

I varje fall bör uttryckligen stadgas, att dylik sakägare skall erhålla underrättelse

om förrättningens avslutande och vad han har att iakttaga för att

fullfölja talan.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har, efter att ha erinrat

om att man enligt förslaget hade att göra med allenast en förrättning,

i vilken de olika åtgärderna ingå som olika frågor, anfört:

Denna konstruktion, mot vilken i och för sig icke synes vara något att

erinra, är ingen betydelselös terminologisk företeelse utan för med sig vissa

konsekvenser bland annat i fråga om fullföljdsförfarandet och fastställelseprövningen.

Avsikten med stadgandet i 20 kap. 6 §, att »fråga» om gränsbestämning

och ägoutbyte må slutföras utan avbidan på att »förrättningen

i övrigt» blivit avslutad, är att få tvistiga sådana frågor slutgiltigt avgjorda

före förrättningens slutförande, vilket utan tvivel är ändamålsenligt. Detta

förutsätter att förrättningen i vad den avser den sålunda slutförda delen kan

bli föremål för särskild fastställelseprövning och fullföljd. Särskild fastställelseprövning

torde, trots den något oklara terminologien, kunna ske

enligt bestämmelse i 21 kap. 41 § liksom det kan ske beträffande gränsbestämningar

och ägoutbyten i samband med laga skifte. Däremot vill det

synas som om bestämmelserna i 21 kap. 22 och 23 §§ • jämförda med den

föreslagna lydelsen av 20 kap. 6 § — icke låta sig väl förenas med en särskild

fullföljdsrätt beträffande gränsbestämning och ägoutbyte under kombinerade

förrättningar av nu ifrågavarande slag.

De sakkunnigas förslag att slopa förordnandet vid vissa förrättningar enligt

lagen om enskilda vägar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

flertalet remissinstanser. Vissa av dem ha emellertid förordat en längre

gående reform. Sålunda ha önerlantmätarna i Jönköpings, Kronobergs,

Örebro och Gävleborgs län uttalat sig för önskvärdheten av att avstyckningar

och ägoutbyten — överlantmätaren i Kronobergs län även laga skiften

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

—- kunde kombineras med förrättningar enligt lagen om enskilda vägar.

Som skäl härför har åberopats den förenkling, som därigenom kunde uppnås.

överlantmätaren i Örebro län har därjämte anfört:

Såsom de sakkunniga framhållit, skulle avstyckningen enligt den föreslagna

anordningen icke kunna fastställas, förrän vägförrättningen vunnit

laga kraft. Med hänsyn till bestämmelserna i 45 § lagen om enskilda

vägar torde emellertid härjämte böra krävas, att för vägupplåtelsen bestämd

ersättning gäldats. Å andra sidan synes detta innebära risker för

den betalningsskyldige, då han icke har någon säkerhet för återbekommande

av ersättningen i det fall att avstyckningen undanröjes. Till lösning av

denna fråga skulle eventuellt nedsättning av ersättningsbeloppet hos länsstyrelsen

kunna föreskrivas, men förfarandet bleve därmed relativt tillkrånglat.

Den naturliga lösningen av frågan vore därför enligt min mening

att låta uttagandet av utfartsväg ingå såsom ett moment i själva avstycknings-

respektive ägoutbytesförrättningen med reglering av ersättningsfrågorna

i den ordning, som gäller för likvider vid jorddelningsförrättningar.

I och för sig måste en sådan anordning anses lika naturlig som uttagandet

av samfällda vägar vid laga skifte, och då lösningen av vägfrågan icke är

den minst viktiga vid bedömningen av en fastighetsbildning ur plansynpunkt,

torde det få anses lämpligt att densamma ingår såsom ett led i den

förrättning, som ligger till grund för prövningen i nämnda hänseende.

Lantmäteristyrelsen har upptagit denna fråga till närmare prövning och

har — efter att ha erinrat om att de sakkunniga inskränkt sig till att förorda,

att vägförrättningar i vissa fall skulle kunna företagas utan att förordnanden

utfärdats — anfört:

Såsom överlantmätaren i Örebro län påpekat är icke en dylik konstruktion

i alla avseenden tillfredsställande. Lantmäteristyrelsen anser även att

en annan lösning är att föredraga. För att nå en större förenkling i handläggningen

bör en gemensam handläggning eftersträvas. Först härvid ernås de

betydelsefulla vinster, som bestå däri, att endast ett protokoll och en förrättningskarta

behöver upprättas. Samtidigt kan på ett betryggande sätt sörjas

för att jorddelningsåtgärden och vägfrågan behandlas samtidigt och icke

var för sig och på olika sätt vid fastställelseprövningen. Även det av överlantmätaren

i Örebro län väckta spörsmålet om säkerhet för vissa vid vägförrättning

förekommande ersättningar synes härvid kunna lösas på ett tillfredsställande

sätt.

Vid övervägandet av dessa spörsmål har styrelsen funnit att lämpliga regler

för kombinerad handläggning av jorddelningsförrättning och vägförrättning

enklast torde kunna utformas i en särskild lag. Förrättningsreglerna

synas nämligen vara i alltför många avseenden olika i jorddelningslagen och

enskilda väglagen för att ett tillfredsställande resultat skulle kunna åstadkommas

genom ändringar och tillägg direkt i de båda berörda lagarna.

Styrelsen har utarbetat ett utkast till lag angående handläggning i vissa

fall av förrättning enligt lagen om enskilda vägar.

Mot utformningen av de sakkunnigas förslag till ändringar i lagen om enskilda

vägar har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga anfört,

att de sakkunnigas lösning av problemet om kombinering av avstyckningar

och ägoutbyten med vägförrättningar medförde, att vid överklagande

S II i ha ii g lill riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Xr 759.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

det läget kunde uppkomma, att sedan först vägförrättningen prövats, det

kunde visa sig att jorddelningsförrättningen ej kunde fastställas, varigenom

hela prövningen av vägförrättningen vore onödig. I varje fall bleve det två

mål, som ägodelningsrätten finge pröva. Det syntes därför nödvändigt att införa

bestämmelser, som möjliggjorde för ägodelningsrätten att antingen avgöra

jorddelningsmålet först, nämligen i sådana fall då det vore uppenbart

att förrättningen i fråga icke kunde fastställas, eller ock att upptaga målen

till samtidig behandling.

Vidare har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga anmärkt,

att då rätt till väg kunde tillerkännas endast fastighet och icke del av fastighet,

det erfordrades en särskild bestämmelse som reglerade de materiellträtlsliga

förutsättningarna för upplåtelse av rätt till väg för en ännu icke färdigbildad

fastighet. I varje fall syntes det vara lämpligt att i 1 § andra stycket

väglagen hänvisa till det föreslagna 19 § andra stycket samma lag. —

Slopandet av bestämmelserna om förordnande för förrättningsman syntes

böra föranleda föreskrift om hur lantmätare, som redan vid mottagandet av

ansökan om förrättning funne sig vara jävig, skulle förfara. Bestämmelsen

i 23 § andra stycket vore nämligen icke tillämplig för sådant fall. Bestämmelse

torde också böra finnas om hur förrättningsman för sådant fall skulle

förordnas. — Ägodelningsdomaren har vidare anfört:

I de fall, då enligt stadgandet i det föreslagna nya tredje stycket av 35 §

utlåtande om rätt till väg förklaras gälla under förutsättning att avstyckning

eller ägoutbyte fastställes, kunna de i 39 § givna bestämmelserna icke i oförändrat

skick tillämpas. Fastställelse å jorddelningsförrättningen kan exempelvis

icke beräknas bliva meddelad inom den i 39 § andra stycket angivna

tiden av fyra månader efter vägförrättningens avslutande i de fall, då jorddelningsförrättningen

skall prövas av ägodelningsrätt. Vägras fastställelse

å jorddelningsförrättningen, synes insändande av akten till vägförrättningen

knappast behöva ske, men skulle sådant insändande befinnas av någon anledning

vara påkallat, bör sistnämnda akt förses med bevis om att utlåtandet

förfallit. I de fall, då villkorligt utlåtande om rätt till väg blir beståndande,

torde alltid bevis därom böra åtecknas akten till vägförrättningen. Fastställelsemyndighet

beträffande jorddelningsförrättningen blir i de flesta fallen

annan än ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. Detta förhållande torde

nödvändiggöra föreskrifter i syfte, dels att fastställelsemyndigheten vid sin

prövning har tillgång till vägförrättningsakten samt hålles underkunnig om

huruvida besvär anförts över vägförrättningen, dels ock att ägodelningsrätt

vid prövning av besvär över vägförrättningen samt ägodelningsdomare vid

vidtagande av de åtgärder, som kunna ankomma på honom enligt 39 §, har

tillgång till akten rörande jorddelningsförrättningen eller åtminstone uppgift

om huruvida jorddelningsförrättningen fastställts.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag att förrättningar avseende avstyckning, gränsbestämning,

ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog

skola kunna sammanföras till gemensam handläggning

synes ägnat att väsentligen förenkla förfarandet. Förslaget har också i princip

vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna. Även jag förordar

att reformen genomföres.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Beträffande vissa av de slags förrättningar, som sålunda skola kunna

kombineras med varandra, gälla eller ha förut förordats regler i fråga om

iörtarandet, som innefatta avvikelser från den ordning som i allmänhet tilllämpas.

Vissa av dessa avvikelser innebära lättnader. Så är fallet med reglerna

om att vid gränsbestämning och ägoutbyte samt vid avstyckning från

samfälld mark det i 7 kap. 1 § upptagna kallelseförfarandet kan vinna tilllämpning.

Vidare är att till denna grupp räkna de för avstyckningsförrättning

upptagna bestämmelserna att kungörelseförfarandet kan ersättas med

bevisliga kallelser, att uppgift om dagen för förrättningens avslutande ej

behöver ha meddelats sakägarna samt att med utgivandet av handlingarna

kan anstå. Däremot måste de för samma slags förrättning upptagna

bestämmelserna att gränslinjer skola utmärkas vid förrättningen samt alt

karta skall utgivas inom 45 dagar från fastställelsebeslutets Jagakraftvinnande

anses innefatta skärpning i förhållande till de i allmänhet gällande

reglerna. Utan särskilt stadgande i lag torde vara klart, att då förrättningar,

för vilka gälla olika regler, kombineras och sålunda handläggas inom

ramen för en och samma förrättning, för denna i varje särskilt avseende

den regel skall gälla, som innefattar det strängaste kravet. Så bör exempelvis

vid kombination av avstyckning och servitutsutbrytning något anstånd

med utgivande av förrättningshandlingarna ej kunna ifrågakomma och i

dylika fall bör kartan utgivas inom 45 dagar från fastställelsebeslutets lagakraftvinnande.

Sammanförandet till gemensam handläggning medför vidare, att alla de

med förrättningen avsedda frågorna skola avslutas samtidigt. Även om viss

fråga blivit i sak färdighandlagd under ett tidigare sammanträde, medan

handläggningen av andra frågor fortsätter vid senare sammanträden, skall

sålunda med det formella avslutandet även av förstnämnda fråga anstå till

dess samtliga frågor äro färdigbehandlade. Besvärstiden börjar sålunda löpa

först från den gemensamma avslutningen. Uppenbarligen kunna ibland vissa

av sakägarna ha berörts endast av fråga, som i sak slutbehandlats i början

av förrättningen, varför de kunna anse sig icke ha intresse av att inställa

sig vid senare sammanträden under förrättningen. För att dylik sakägare

skall kunna utnyttja sin rätt att anföra besvär är det av vikt, att han får

kännedom om när förrättningen förklaras avslutad. Härtill må anmärkas,

att reglerna i 3 kap. 11 § om kallelse av delägare till sammanträde och i

16 kap. 1 § om underrättelse om dagen för avslutande av förrättning gälla

även sådan sakägare, som nyss åsyftats. Han har därför, även om han ej

inställer sig vid sammanträdena, möjlighet att hålla sig underrättad om

hur förrättningen fortskrider och när den avslutas. Någon risk kan ej anses

föreligga att sakägare, som iakttager tillbörlig uppmärksamhet, skall

på grund av bristande vetskap om dagen för förrättningens avslutande berövas

möjlighet att fullfölja talan mot förrättningen.

De olika momenten i en kombinerad förrättning böra, såsom de sakkunniga

uttalat, följas åt till gemensam fastställelseprövning. Om därvid viss

del av förrättningen faller under överlantmätarens prövningsrätt, medan

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

denna beträffande annan del tillkommer ägodelningsdomaren eller ägodeiningsrätten,

bör fastställelseprövningen beträffande förrättningen i dess helhet

ankomma på ägodelningsdomaren respektive ägodelningsrätten.

Såsom de sakkunniga anfört synes det ibland kunna vara lämpligt, att sedan

en kombinerad förrättning påbörjats, fråga rörande gränsbestämning

eller ägoutbyte kan bringas till avslutning särskilt för sig. Tydligen bör i

dylikt fall gränsbestämningen eller ägoutbytet kunna bli föremål för besvär

och fastställelseprövning oberoende av förrättningen i övrigt. Då såväl

besvärsrätten som fastställelseprövningen äro knutna till förrättningens avslutande,

synes det åsyftade syftemålet enklast kunna uppnås därigenom att

gränsbestämningen eller ägoutbytet utbrytes till en särskild, från förrättningen

i övrigt fristående förrättning. Denna kan så förklaras avslutad och

bli föremål för besvär och fastställelseprövning. Innebörden i vad sålunda

förordas torde erhålla erforderlig klarhet om i lagtexten angives, att om

efter sammanförandet särskild anledning därtill uppkommer, i 20 kap. 1

angiven fråga må utbrytas till särskild förrättning.

Vad sålunda förordats påkallar viss ändring även i 19 kap. jorddelningslagen.

Enligt detta kapitel skall bestämmande av gräns mot fastighet, som

ej ingår i avstyckningsförrättning, ske utom i vissa angivna fall. Såsom av

den förut lämnade redogörelsen framgår betraktas härvid gränsbestämningen

såsom en integrerande del av avstyckningsförrättningen. Gränsbestämningsfrågan

får avslutas endast i samband med avslutandet av avstyckningstörrättningen

i övrigt och gränsbestämningsfrågan kan följaktligen först sedan

hela förrättningen avslutats genom besvär bringas under ägodelningsrättens

prövning. Emellertid kan även i dessa fall gränsbestämningsfrågan vara

av den grundläggande betydelse, att nämnda fråga bör kunna bli slutligen

prövad innan förrättningen i övrigt fortsättes. Önskvärdheten härav torde

särskilt göra sig gällande, då avstyckning kombinerats Ined annan förrättning.

En regel, som ger möjlighet att särskilt för sig slutföra en i själva avstyckningsförrättningen

ingående gränsbestämning, bör därför införas i

19 kap.

I detta sammanhang må framhållas, att gränsdragningen mellan gränsbestämning,

företagen med stöd av 19 kap. och alltså ingående i avstyckningsförrättningen,

å ena, samt annan gränsbestämningsförrättning, vilken

må ha kombinerats med en avstyckningsförrättning, å andra sidan, icke kommer

att sakna betydelse. Den fastställelseprövning i fråga om gränsbestämning,

som ankommer på överlantmätaren, avser gränsbestämning, som ägt

rum i sammanhang med avstyckningsförrättning. Härmed torde avses endast

gränsbestämning, som ingår som ett led i avstyckningsförrättningen. Någon

ändring häri föreslås icke nu. Innebörden av vad nu föreslagits blir vad angår

fastställelseprövningsmyndigheten att överlantmätaren skall pröva avstyckning

och i densamma med stöd av 19 kap. ingående gränsbestämning,

medan en med stöd av nu förordade regler kombinerad gränsbestämningsoch

avstyckningsförrättning skall prövas av ägodelningsdomaren.

Till den närmare utformningen av de lagändringar som föranledas av vad

sålunda föreslagits återkommer jag i avsnitt XV vid 19 kap. 5, 7 och 10 §§,

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

117

20 kap. 2 och 6 §§ samt 21 kap. 43 § jorddeJningslagen ävensom 6 kap. 12 §

fastighetsbildningslagen.

Jag får härefter övergå till frågan om kombination av vissa jorddelningsförrättningar

med vägförrättningar. Mot de sakkunnigas förslag på denna

punkt — nämligen att förordnandena att verkställa vägförrättning i de

åsyftade fallen skulle slopas och att de i vägförrättningen respektive jorddelningsförrättningen

meddelade besluten skulle vara på visst sätt avhängiga

av varandra — ha riktats anmärkningar. Sålunda har bl. a. påpekats,

att förslaget icke innebure någon godtagbar lösning av den ersättningsfråga,

som i vissa fall kunde uppkomma i vägförrättningen, samt att

en rättegång, föranledd av fullföljd talan mot vägförrättningen, stundom

kunde bli helt onyttig. Dessa anmärkningar väga enligt min mening så

tungt, att frågan icke lämpligen torde böra lösas i enlighet med de sakkunnigas

förslag.

Lantmäteristyrelsen har emellertid framlagt det mera genomgripande förslaget

att jorddelningsförrättningen och vägförrättningen skulle företagas

till gemensam handläggning. Härigenom skulle bl. a. de påtalade olägenheterna

med de sakkunnigas förslag undvikas. Att märka är emellertid, att

bestämmelserna om förfarandet i jorddelningslagen förete ej oväsentliga

avvikelser från enskilda väglagens regler i motsvarande avseende. Här må

endast påpekas den principiellt betydelsefulla skillnad som ligger däri, att

jorddelningsförrättning städse skall bli föremål för fastställelseprövning

under det att utlåtande vid vägförrättning, om densamma ej överklagas, går

i verkställighet såsom laga kraft ägande dom. En lösning av frågan enligt

den linje lantmäteristyrelsen förordat utgör sålunda en relativt omfattande

lagstiftningsuppgift, innefattande även svårlösta frågor. Jag finner, att dessa

frågor icke blivit så utredda, att en slutgiltig lösning av dem kan anses

föreligga.

Då frågan om mera väsentliga ändringar i lagen om enskilda vägar sålunda

för närvarande bör lämnas å sido, torde icke heller fastighetsbildningssakkunnigas

förslag att förkorta kallelsetiden till vägförrättningar böra

nu föranleda någon åtgärd.

XII. Insändande av dagboken över jorddelningsmål till justitie
kanslersämbetet.

Gällande rätt.

Jämlikt 21 kap. 36 § andra stycket jorddelningslagen skall ägodelningsdomaren

föra dagbok över till rättens eller ägodelningsdomarens åtgärd inkomna

mål samt inom en månad efter varje års slut insända dagboken till

justitickanslersämbetet. Föreskriften om insändande av dagboken har uppenbarligen

tillkommit för alt bereda justitiekanslersämbetet tillfälle att

särskilt övervaka och granska ägodelningsdomarnas och ägodelningsrätternas

verksamhet.

I kungörelse den 25 november 15)27 med formulär till dagbok över jorddelningsmål

har föreskrivits, att om konceptdagboken insändes till justitie
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

kanslersämbetet, en avskrift dessförinnan bör tagas av dagboken att för

framtiden förvaras. Vidare stadgas i 3 § kungörelsen den 22 oktober 1948

angående rättsstatistiken, att erforderliga uppgifter angående ärenden, handlagda

av ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare, skola hämtas ur de till

justitiekanslersämbetet insända dagböckerna.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha anfört, att det syntes dem uppenbarligen vara lämpligt

att ägodelningsdomaren förde dagbok över inkommande jorddelningsmål.

Däremot torde skäl knappast föreligga att bibehålla en speciell kontroll över

ägodelningsdomarnas och ägodelningsrätternas verksamhet utöver den inspektion

och tillsyn som i övrigt utövades av justitiekanslersämbetet och

riksdagens justitieombudsman. Ur nu angivna synpunkt syntes sålunda ägodelningsdomaren

åsamkas ett onödigt arbete genom föreskriften om insändande

av dagboken, vilken föreskrift föranledde att en särskild avskrift av

dagboken måste iordningställas.

Vad angår rättsstatistiken ha de sakkunniga framhållit, att dagböckerna

icke torde utgöra något lämpligt underlag för rättsstatistiken. Det statistiska

materialet skulle sannolikt kunna göras enklare, överskådligare och

mera enhetligt, därest i stället uppgift om avgjorda mål lämnades å särskild

blankett.

På grund av vad sålunda anförts ha de sakkunniga föreslagit slopande av

stadgandet i 21 kap. 36 § jorddelningslagen om skyldighet för ägodelningsdomare

att till justitiekanslersämbetet insända dagboken över jorddelningsmål.

Yttrandena.

Den föreslagna ändringen av 21 kap. 36 § andra stycket har av samtliga

remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Vidkommande frågan huruvida efter lagändringen särskild kontroll övei

ägodelningsdomarna är erforderlig har justitiekanslersämbetet uttalat följande:
Att,

såsom de sakkunniga tänkt sig, annan granskning icke skulle förekomma

än den som kunde äga rum vid inspektioner av riksdagens justitieombudsman

och ämbetet samt dessa myndigheters tillsyn i övrigt kan ämbetet

icke tillstyrka. Även i bästa fall förflyta icke så få år mellan inspektionerna

av en domstol och den korta tid, som kan anslås åt en inspektion,

kan användas bättre än till genomgång av ägodelningsrätternas dagböcker.

Enligt vad ämbetet inhämtat delar justitieombudsmannen denna uppfattning.

För att upprätthålla en fortlöpande granskning av verksamheten är det

emellertid icke nödvändigt att äga tillgång till dagböckerna. Till grund för

granskningen skulle enligt ämbetets mening kunna läggas en årligen till ämbetet

insänd arbetsredogörelse.

Justitiekanslersämbetet har därför hemställt, att sedan lagändringen genomförts,

bestämmelser utfärdas om skyldighet för ägodelningsdomare att

till ämbetet årligen insända arbetsredogörelse.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

119

Departementschefen.

I enlighet med fastighetsbildningssakkunnigas förslag, vilket av samtliga

remissinstanser förordats eller lämnats utan erinran, bör den i 21 kap. 36 §

andra stycket jorddelningslagen upptagna föreskriften att ägodelningsdomaren

skall inom viss tid insända den av honom förda dagboken till justitiekanslersämbetet

utgå.

I den mån det må anses erforderligt, att ägodelningsdomarna även framdeles

lämna vissa uppgifter till justitiekanslersämbetet, böra bestämmelser

därom utfärdas i administrativ väg. I samma ordning bör regleras vilka

uppgifter som skola avgivas för rättsstatistiken.

XIII. Ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning.

Gällande rätt.

Vid avstyckningsförrättning skall enligt 19 kap. 16 § jorddelningslagen

utredning verkställas rörande de omständigheter, vilka äro av beskaffenhet

att inverka på frågan, huruvida tillstånd till den ifrågasatta avstyckningen

må meddelas. Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning eller

under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, skall utredningen

avse jämväl sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt.

Sedan utredningen verkställts skall lantmätaren avgiva utlåtande

innehållande besked, huruvida tillstånd till avstyckningen meddelas eller

icke. Förutsätter tillståndet att sammanläggning äger rum, skall detta angivas

i utlåtandet.

Sedan förrättningen avslutats, skola jämlikt 21 kap. 41 § handlingarna

därom insändas till överlantmätaren, varefter jämlikt 42 och 43 §§ samma

kapitel fastställelseprövning äger rum hos ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning eller

under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må fastställelse

ej meddelas med mindre förordnande tillika gives om sammanläggningen.

Enligt 10 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet skall emellertid

särskild ansökning om sammanläggning göras hos ägodelningsdomaren.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga ha framhåiiit, att ansökningen om sammanläggning kunde

ankomma på annan än den som sökt avstyckningen. Om av denna eller

annan anledning vederbörande ej gitte begära sammanläggning bleve ärendet

liggande hos ägodelningsdomaren i ofullbordat skick. Efter att ha erinrat

om ett av de sakkunniga i det år 1944 framlagda betänkandet (SOU

1944:46) förordat förslag till avhjälpande av berörda olägenhet, vilket förslag

dock ej lett till lagstiftning, ha de sakkunniga nu förordat den lösningen

att till 10 § sammanläggningslagen fogas en föreskrift av innehåll,

att särskild ansökan om sammanläggning icke erfordras, då samman
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

läggningen utgör förutsättning för fastställelse å avstyckningsförrättning

och i förrättningsprotokollet antecknats, att vederbörande jordägare medgivit

sammanläggningen. I regel torde, ha de sakkunniga framhållit, den

jordägare, som berördes av sammanläggningen, vare sig han vore sökande

till avstyckningsförrättningen eller ej, komma tillstädes vid denna. Skulle

undantagsvis så ej vara händelsen, torde förrättningsmannen likväl utan

svårighet kunna inhämta hans mening. Någon föreskrift i 19 kap. jorddelningslagen

om skyldighet för lantmätaren att verkställa ifrågavarande

protokollsanteckning torde icke erfordras. Möjligen kunde ifrågasättas att i

instruktionell ordning påpeka förhållandet.

Yttrandena.

Ingen remissinstans har anfört erinringar mot förslaget i princip.

Mot detaljutformningen har ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga

erinrat, att innebörden i orden »vederbörande jordägare medgivit sammanläggningen»

vore oklar och att uttrycket »vederbörande» vore mindre

tilltalande i lagtext, samt föreslagit, att de angivna orden utbyttes mot: »ägaren

av de områden, som skola sammanläggas med varandra, anhållit om

sammanläggningen». Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga

har givit uttryck åt viss tveksamhet huruvida det med hänsyn till lydelsen

av 14 § första och fjärde styckena samt 15 § andra stycket sammanläggningslagen

vore erforderligt med en särskild bestämmelse om att »vederbörande

jordägare», som medgivit sammanläggningen, vore att anse såsom

sökande. Därjämte har han uttalat, att det möjligen vore lämpligt med uttrycklig

föreskrift om skyldighet för lantmätaren att i protokollet anteckna

medgivandet.

Departementschefen.

Enligt vad erfarenheten visar har gällande bestämmelse att även vid avstyckning

för sammanläggning särskild ansökan om sammanläggningen

skall göras vållat dröjsmål samt onödigt arbete och besvär för ägodelningsdomarna.

Den av fastighetsbildningssakkunniga förordade och av remissinstanserna

i princip utan erinran lämnade förenklingen, att i nu ifrågavarande

fall ansökningen skulle kunna ersättas med en av fastighetsägaren

vid avstyckningsförrättningen gjord och i protokollet antecknad förklaring

att han medgåve sammanläggningen, är praktisk och synes icke kunna

möta erinringar. Tydligt är att medgivandet kan lämnas endast av den, som

vid tidpunkten för medgivandets lämnande är ägare till alla de områden,

som skola ingå i sammanläggningen. Detta torde komma till klarare uttryck

om i lagtexten som förutsättning upptages att i förrättningsprotokollet

antecknats, att ägaren av de områden, som skola sammanläggas, anhållit

om sammanläggningen. Utan att något därom behöver sägas i lagen

torde det vara klart att den som vid avstyckningsförrättningen gjort dylik

anhållan är att anse såsom sökande till sammanläggningen.

Vad nu föreslagits föranleder ändring i 10 § sammanläggningslagen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 159.

121

XIV. Ersättning åt valmän för val av ägodelnings- och vattenrätts
nämndemän.

Gällande rätt.

Enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen skall val av ägodelningsnämndemän

verkställas å tingsstället inför häradsrätten genom valmän, som på föranstaltande

av ägodelningsdomaren utses å kommunalstämma, därvid emellertid

rösträtten är på visst sätt inskränkt. Antalet valmän, som skall utses, beror

av antalet invånare i kommunen. För varje kommun skall dessutom

utses suppleanter till lika antal som valmän. Jorddelningslagen innehåller

intet stadgande om rätt för kommun att tillerkänna valman ersättning för

inställelse vid valförrättning. Vid angivna förhållande torde kommunerna

ej vara berättigade fatta beslut av dylikt innehåll.

I 11 kap. 4 g vattenlagen stadgas, att -— med vissa avvikelser som här

kunna lämnas å sido -— vattenrättsnämndemän skola utses för varje tingslag

på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndemän finnes stadgat.

1950 års reform beträffande ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

•

På grundval av kommunallagskommitténs tidigare omnämnda betänkande

II med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av

kommunala förtroendeuppdrag framlades på föredragning av chefen för inrikesdepartementet,

statsrådet Mossberg, genom proposition nr 88 för 1950

års riksdag förslag till bl. a. lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930

(nr 251) om kommunalstyrelse på landet och lag angående ändring i lagen

den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad. På hemställan av

konstitutionsutskottet i utlåtande nr 13 antog riksdagen nämnda lagförslag,

varefter Kungl. Maj :t den 9 juni 1950 (SFS nr 287 och 288) utfärdade lagar

i enlighet med de antagna förslagen. Lagarna ha trätt i kraft den 1 januari

1951.

Enligt de genomförda lagändringarna gäller bl. a., att kommun äger tillerkänna

ledamot av kommunal styrelse eller nämnd dagtraktamente för normalfallen

med högst tio kronor och för särskilt tidskrävande sammanträde

eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden

med icke i lag maximerat belopp, att kommun må tillerkänna ledamoten

resekostnadsersättning, som dock ej må överstiga belopp, beräknat enligt

vissa i lag angivna grunder, att kommun kan besluta om ersättning för resdag

till ledamoten, om han är bosatt på så stort avstånd från sammanträdeseller

förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild

dag, samt att kommun för ledamots resa utom kommunen må besluta om

ersättning för resa efter särskild grund.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Förslag om ersättning åt valmän för val av ägodelningsnämndemän och vat
tenrättsnämndemän.

I sitt förutnämnda betänkande har kommunallagskommittén uttalat, att

valmännen för val av ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän

syntes böra ha samma möjligheter till gottgörelse som ledamöter av kommunala

nämnder och styrelser. Kommittén har ock uppgjort förslag till ändring

i 21 kap. 3 § jorddelningslagen, varigenom kommunallagarnas regler

om dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och reselcostnadsersättning

skulle göras tillämpliga å de i nämnda lagrum avsedda valmännen.

Härutöver har kommittén uttalat, att då vattenlagens bestämmelser om val

av vattenrättsnämndemän redan hänvisa till föreskrifterna om val av ägodelningsnämndeman

i jorddelningslagen, någon ändring i vattenlagen ej

fordrades för ifrågavarande ändamål.

De av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar över kommitténs

betänkande avgivna remissyttrandena innehålla ingen erinran mot ifrågavarande

förslag.

Departementschefen.

Någon meningsskiljaktighet synes icke råda därom, att kommun bör äga

rätt besluta att valmännen för utseende av ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän

skola för inställelse vid valförrättning erhålla dagtraktamente,

ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning efter

de grunder som i kommunallagarna stadgas angående sådan gottgörelse till

ledamöter i styrelser och nämnder. Jag förordar därför, att ett tillägg av

denna innebörd fogas till 21 kap. 3 § jorddelningslagen. Med den utformning

11 kap. 4 § vattenlagen har, blir utan att ändring vidtages i vattenlagen

vad sålunda föreslagits tillämpligt även å valmännen för utseende av vattenrättsnämndemän.

XY. Detaljutformning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

2 KAP.

1 §•

I enlighet med vad i avsnitt II närmare utvecklats har i första stycket av

förevarande paragraf — jämte det att nu förefintligt stadgande att laga

skifte skall förrättas efter därtill erhållet förordnande uteslutits — upptagits

lokal behörighetsregel av innehåll, att laga skifte skall förrättas av

distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen. Därjämte

har föreskrivits, att då fråga är om skifte av jord inom två eller flera

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159. 123

lantmäteridistrikt, skiftet skall förrättas av distriktslantmätaren i ett av

distrikten.

Vidare har i överensstämmelse med vad i avsnitt IV anförts den nu i första

stycket upptagna regeln att vid laga skifte gode män städse skola biträda

ersatts med en bestämmelse, att om lantmätaren finner sådant erforderligt

eller delägare det påyrkar, två gode män skola biträda lantmätaren vid

skiftet i dess helhet eller vid viss därunder förekommande fråga. Denna

ändring av första stycket föranleder, att det nuvarande tredje stycket, i vilket

angivas de frågor vid vilkas handläggning gode männen ovillkorligen

skola närvara, ävensom fjärde stycket första punkten utgå samt att andra

punkten i sistnämnda stycke undergår vissa redaktionella jämkningar.

3 §.

Ändringarna i 1 § föranleda, att de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna

om förordnande för lantmätare att förrätta laga skifte böra

utgå.

Såsom jag i avsnitt II förordat bör efter förordnandenas avskaffande förrättning

företagas efter skriftlig ansökan hos förrättningsmannen. I anledning

härav föreslås stadgande i förevarande paragraf, att ansökning om laga

skifte skall göras skriftligen hos lantmätaren. Med hänsyn till den förordade

utformningen av 1 § lär er tvekan ej kunna råda om att uttrycket »lantmätaren»

åsyftar den lokalt behörige distriktslantmätaren. I avsnitt II har närmare

utvecklats, att ansökan i vissa fall skall kunna ingivas till även annan

än den ordinarie tjänsteinnehavaren.

4 §.

I förevarande paragraf stadgas, att om lantmätare, som erhållit förordnande

att förrätta laga skifte, vet, att emot honom finnes jäv, eller om han

av andra tjänstegöromål är förhindrad att företaga skiftet inom skälig tid,

han genast skall anmäla sådant hos överlantmätaren.

Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit, att stadgandet redan i sin

nuvarande lydelse vore av rent instruktionell natur. Med hänsyn till att detsamma

efter den ändring, som föranleddes av förslaget om avskaffande av

förordnandena, skulle bli än mer uttunnat, ha de sakkunniga förordat stadgandets

uteslutande ur lagen. Enligt de sakkunnigas mening borde förhållandet

i stället uppmärksammas vid den överarbetning av lantinäteriinstruktionen,

som föranleddes av de framlagda förslagen.

Departementschefen. Under åberopande av vad jag i avsnitt II anfört beträffande

frågan om jäv mot distriktslantmätare och av de skäl de sakkunniga

framhållit får jag biträda de sakkunnigas förslag att upphäva ifrågavarande

paragraf.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

3 KAP.

* 1 §•

Den i avsnitt III förordade förkortningen av kungörelse- och kallelsetiden

föranleder ändringar i första och andra styckena av förevarande paragraf. I

detta sammanhang torde ock en i tredje stycket upptagen hänvisning till den

numera upphävda 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap böra utbytas mot en

hänvisning till motsvarande stadgande i föräldrabalken.

2 §•

De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna äro föranledda av den

i avsnitt III förordade förkortningen av kungörelse- och kallelsetiden.

3 §.

De i denna paragraf föreslagna jämkningarna äro föranledda av ändringsförslaget

rörande biträde av gode män samt av den förordade förkortningen

av kungörelse- och kallelsetiden.

4 §.

Den i avsnitt III förordade reformen att förrättning skall kunna företagas,

ehuru kungörelse och kallelse ej skett i vederbörlig ordning, därest

samtliga sakägare infinna sig, torde beträffande laga skifte böra genomföras

därigenom att till förevarande paragraf fogas ett nytt stycke av innehåll

att utan hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i den ordning,

som i 3 kap. sägs, förrättning må företagas, därest samtliga sakägare

infinna sig.

6 §.

Vad jag i avsnitt V förordat föranleder, att de i första stycket nu upptagna

föreskrifterna om uppläsning av protokollet inom viss tid, om protokollets

förseende med förrättningsmännens och delägarnas underskrifter

samt om anteckning i anledning av anmärkning mot protokollet ersättas

med stadganden av innehåll, att protokollet för ett sammanträde skall, innan

detsamma avslutas, erhålla slutlig avfattning samt att lantmätaren

skall underteckna protokollet och därå anteckna dagen, då det är uppsatt.

7 §.

De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna, som äro av formell

natur, ha föranletts av de förordade ändringarna i 2 kap. 1 § första stycket

och 3 §.

7 KAP.

1 §•

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om bl. a. sättet för kungörelse

och kallelse till sammanträde för bestämmande av rågångarna kring

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungi. Maj:ts proposition nr 159.

skifteslagets ägor. Huvudregeln ges därvid genom en hänvisning till 3 kap.

1 och 2 §§ jorddelningslagen, varjämte upptagas vissa särbestämmelser då

fråga är om mark samfälld för flera fastigheter.

Fastighetsbildningssakkunniga ha -— i syfte att å ifrågavarande sammanträden

göra tillämpligt det förordade tillägget till 3 kap. 4 § att utan hinder

av att kungörelse och kallelse ej verkställts i föreskriven ordning förrättning

må företagas, därest samtliga sakägare infinna sig — beträffande huvudregeln

föreslagit, att hänvisning skall göras, icke såsom nu endast till 3 kap.

1 och 2 §§, utan till 3 kap. i dess helhet.

I anledning av detta förslag har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta

domsaga anfört, att den av de sakkunniga förordade ändringen skulle medföra,

att — i motsats till vad nu gällde — vid nämnda förrättningar skulle

komma att tillämpas även andra i 3 kap. givna regler om kallelser, t. ex. 4 §

andra stycket om kallelse till nytt sammanträde. Vidare skulle 3 kap. It §

andra stycket bli svårtolkat, enär slutbestämmelsen där och 7 kap. 1 § lcomme

att hänvisa till varandra. Ägodelningsdomaren har ifrågasatt om det icke

vore lämpligare, att hänvisningen i andra punkten av 7 kap. 1 § bibehölles

oförändrad och att till 7 kap. 1 § gjordes ett tillägg av samma innehåll som

tillägget i 3 kap 4 §.

Departementschefen. I sak biträder jag de sakkunnigas förslag. Lagändringen

torde, i anslutning till vad ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta

domsaga anfört, böra ske genom att till förevarande paragraf fogas ett nytt

stycke av huvudsakligen samma innehåll som det föreslagna nya stycket i

3 kap. 4 §.

5 §■

I anslutning till vad förut i avsnitt IX förordats föreslås att det i fall, som

åsyftas i paragrafen, skall åligga lantmätaren att inom viss tid till vederbörande

utgiva eller med posten avsända ett exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen.

6 §.

Vidkommande de i denna paragraf förordade ändringarna får jag hänvisa

till vad som anförts i avsnitt VI.

8 §•

Hänvisningen i förevarande paragrafs första stycke till 7 kap. 1 § har

genom det förut förordade tillägget till detta lagrum fått den ändrade innebörden

att sammanträde för bestämmande av gräns mot allmänt vattenområde

må företagas utan hinder av alt vederbörligt kungörande ej ägt

rum, därest samtliga sakägare infinna sig.

I enlighet med vad jag i avsnitt IX förordat bör i förevarande lagrums

andra stycke vidtagas den jämkningen att det skall åligga lantmätaren att

utgiva eller med posten avsända exemplar av kartan och protokollet till vederbörande.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

8 KAP.

1, 1 a, 2 och 4 §§.

Beträffande den föreslagna lydelsen av dessa paragrafer får jag hänvisa

till vad som anförts i avsnitt VII.

Därjämte må anmärkas, att genom den tidigare förordade ändringen av

7 kap. 1 § hänvisningen till nämnda lagrum i sista stycket av 1 § fått den

ändrade innebörden att ägoutbyte kan företagas utan hinder av att vederbörligt

kungörande ej skett, därest samtliga sakägare infinna sig.

14 KAP.

10 §.

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall till förrättning

som i paragrafen avses lantmätaren utfärda kungörelse och kallelser på sätt

i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs. För att det skall framgå, att även förrättningar av

ifrågavarande art skola, om alla sakägare infinna sig, kunna företagas,

oavsett att kungörelse ej skett, bör nämnda .stadgande utbytas mot en bestämmelse

av innehåll att angående kungörelse om sådan förrättning varom

nu är fråga samt kallelse därtill bestämmelserna i 3 kap. i tillämpliga delar

skola lända till efterrättelse.

16 KAP.

1 §•

I fråga om de i förevarande paragraf föreslagna ändringarna hänvisas till

vad som anförts i avsnitt VIII.

2 §.

Den föreslagna ändringen av 16 kap. 1 §, varigenom öppnas möjlighet att

avsluta förrättning annorledes än å sammanträde, föranleder viss jämkning

av formell art i förevarande paragraf. Vidare medför vad som i avsnitt

IX förordats vissa ändringar. Sålunda bör det föreskrivas, att ett exemplar

av alla skifteshandlingarna skall utgivas eller med posten avsändas.

Bestämmelsen att bevis om utgivandet skall bifogas konceptakten bör utgå.

Detsamma gäller bestämmelsen om möjligheten att anlita utmätningsman.

4 §•

De i förevarande lagrum förordade ändringarna äro föranledda av ändringen

i 16 kap. 1 §.

5 §•

I förevarande paragraf stadgas, att då laga skifte återförvisats till lantmätaren,

han skall skyndsamt utsätta ny förrättningsdag på sätt i 3 kap.

1 och 2 §§ sägs. I syfte att angiva, att sammanträde varom här är fråga

får, oavsett om kungörelse verkställts, företagas, om alla sakägare infinna

sig, föreslås, att stadgandet så ändras, att vid utsättande av förrättningsdagen

bestämmelserna i 3 kap. angående kungörelse om och kallelse till

första sammanträde skola iakttagas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

7 §•

De i förevarande paragraf föreslagna ändringarna äro föranledda av vad i

avsnitt IX förordats och ansluta sig till de beträffande 16 kap. 2 § upptagna

ändringsförslagen.

19 KAP.

5 §•

Första stycket av förevarande paragraf stadgar, att de för laga skifte i

bl. a. 2, 3 och 7 kap. meddelade föreskrifterna skola i tillämpliga delar

lända till efterrättelse, såvitt icke i 19 kap. är annorlunda stadgat. Tidigare

ha föreslagits åtskilliga ändringar beträffande de i 2 och 3 kap. samt 7

kap. 1 § upptagna bestämmelserna. På grund av den nyssnämnda hänvisningen

i förevarande lagrum komma dessa regler att vinna tillämpning även

å avstyckningsförrättning. Emellertid är att märka, att i viss utsträckning

på grund av särskilda undantagsbestämmelser motsvarande regler redan

gälla för avstyckning. Så är fallet exempelvis med den i 2 kap. 1 § föreslagna

regeln om biträde av gode män. Dylika undantagsbestämmelser böra

såsom obehövliga utgå. En sådan bestämmelse — om underrättelse i visst

fall till byggnadsnämnd — återfinnes i tredje stycket av förevarande paragraf.

I enlighet med vad som förordats i avsnitt II föreslås vidare, att det nuvarande

andra stycket i förevarande paragraf — enligt vilket annan än lantmätare

kan tillerkännas behörighet att verkställa avstyckning inom vissa

områden — utgår.

I avsnitt XI har förordats, att avstyckning, gränsbestämning, ägoutbyte,

servitutsutbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog skola

kunna sammanföras till gemensam handläggning. Då förfarandet beträffande

berörda förrättningar regleras, i fråga om de fyra sistnämnda i 20

kap. och endast beträffande den förstnämnda i 19 kap., synes bestämmelsen

om sådant sammanförande böra upptagas i 20 kap., lämpligen såsom ett

nytt 2 mom. i 6 §. En hänvisning till detta stadgande torde böra göras i

förevarande paragraf.

6 §.

I andra stycket av denna paragraf stadgas nu, att avstyckning efter skriftlig

ansökning av sakägaren må företagas utan alt förordnande till förrättningen

meddelats. De förordade ändringarna i 2 kap. 1 och 3 §§ föranleda

att detta stycke bör utgå.

7 §•

I förevarande paragraf stadgas, att utan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. sägs, avstyckningsförrättning

må företagas, därest fastighetens ägare samt i fall, då ägovidd som

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kangl. Maj:ts proposition nr 159.

skall avstyckas, blivit överlåten till annan, jämväl denne infinna sig eller

av lantmätaren blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen

samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej

ingår i förrättningen.

Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit bibehållande av stadgandet

i oförändrad lydelse såsom ett första stycke i paragrafen. Därjämte ha de

sakkunniga —■ till realiserande av sitt i avsnitt III återgivna förslag till förenkling

av kallelseförfarandet vid avstyckning från samfälld mark — förordat,

att ett nytt andra stycke tillfogas av innehåll, att om avstyckning

skall ske från mark, samfäild för flera fastigheter med skilda ägare, föreskrifterna

om kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 § må tillämpas.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har anmärkt, att efter

de av de sakkunniga i 3 och 7 kap. föreslagna ändringarna 19 kap. 7 §

första stycket komme att delvis innehålla en dublyr i fråga om dispens från

reglerna om kungörelse och finge självständig betydelse endast såvitt avsåge

förutsättningen »blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade». Vidare

kunde det i slutet av stycket gjorda undantaget för gränsbestämning i

samband med avstyckning måhända föranleda feltolkningen att vid sådan

gränsbestämning alltid skulle erfordras kungörelse. Ägodelningsdomaren i

Livgedingets domsaga har påtalat, att —- om stadgandet skulle bibehållas

oavsett det föreslagna tillägget till 3 kap. 4 § — i vart fall med hänsyn till

förslaget om vidgade möjligheter att kombinera avstyckning med andra

förrättningar även andra kombinationer än gränsbestämning borde undantagas.

Departementschefen. I avsnitt III har jag på förslag av de sakkunniga förordat,

att vid avstyckning från samfälld mark kallelseförfarande enligt 7

kap. 1 § skall få äga tillämpning. Bestämmelse härom synes böra ingå såsom

ett första stycke i förevarande paragraf.

Första stycket av de sakkunnigas förslag, vilket torde böra upptagas såsom

ett andra stycke, innefattar en upprepning av stadgandet i det nu föreslagna

sista stycket av 3 kap. 4 §. Till undvikande härav bör viss jämkning

av ordalydelsen vidtagas.

I avsnitt XI har föreslagits införande av möjlighet att kombinera avstyckning

med vissa i 20 kap. avsedda förrättningar. I samband därmed har uttalats,

att det utan särskilt stadgande i lag torde vara klart, att då förrättningar

för vilka gälla olika regler kombineras och sålunda handläggas

inom ramen för en och samma förrättning, för denna i varje särskilt avseende

den regel skall gälla, som innefattar det strängaste kravet. Med hänsyn

härtill erfordras ej någon särskild lagbestämmelse att vid kombinerad

förrättning icke må tillämpas den för avstyckningsförrättningar gällande

ordningen, enligt vilken det fullständiga kungörelseförfarandet respektive

samtliga sakägares närvaro kan ersättas med bevisliga kallelser. I likhet

med vad som nu gäller bör nämnda ordning ej heller kunna tillämpas då

med stöd av 19 kap. vid avstyckningsförrättningen företages gränsbestäm
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ning, vilken alltså ingår som en integrerande del i själva avstyckningsförrättningen.

Härom torde en särskild lagregel böra upptagas.

Paragrafens lydelse har utformats i enlighet med det anförda.

8 §•

I 8 § stadgas, att avstyckning må verkställas utan biträde av gode män,

såvitt icke lantmätaren eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt,

samt att om det under förrättningens gång bestämmes att gode män

skola tillkallas, detta ej må verka rubbning av åtgärd som vidtagits därförinnan.

Efter den förordade ändringen av 2 kap. 1 § är stadgandet obehövligt

och kan utgå.

10 §.

Beträffande det föreslagna tillägget till förevarande paragraf får jag hänvisa

till vad i avsnitt XI anförts.

19 §.

Beträffande de i denna paragraf förordade ändringarna hänvisas till vad

i avsnitt X anförts.

21 och 22 §§.

Vidkommande de i förevarande paragrafer föreslagna ändringarna får

jag hänvisa till avsnitt IX.

20 KAP.

2 §.

Vad i avsnitt II och XI förordats om avskaffande av förordnandena och

införande av vidgade möjligheter att sammanföra förrättningar föranleder,

att förevarande paragraf, enligt vilken förordnande att bestämma och

utmärka rågång eller annan fastighetsgräns för lantmätaren medför behörighet

jämväl att handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga

om ägoutbyte, bör utgå.

6 §•

Första stycket av förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse innehåller

beträffande gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande

av mark till gemensamhetsskog såsom fristående förrättning och

fastställande i visst fall av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, hänvisning

till vissa av de regler, som gälla för laga skifte. Ändring i denna

hänvisning föreslås ej. På grund härav komma de reformer, som kommit

till uttryck genom de i det föregående förordade ändringarna av vissa lagrum

i 2 , 3, 7, 8, 14 och 16 kap., att i tillämpliga delar äga giltighet även för

de i denna paragraf avsedda förrättningarna.

Vad angår de i paragrafen föreslagna ändringarna får jag hänvisa till vad

som anförts i avsnitt XI och i detta avsnitt vid 19 kap. 5 § jorddelningslagen.

!t Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

8 §.

Denna paragraf avser delning av fiske i visst fall samt upptager den

huvudregeln att vad som är stadgat om laga skifte skall i tillämpliga delar

gälla för sådan delning. Ändring föreslås ej i denna föreskrift, varav följer,

att de i det föregående förordade, genom ändringar i 2, 3, 7, 8, 14 och 16 kap.

genomförda reformerna komma att i tillämpliga avseenden gälla även delning

varom nu är fråga.

21 KAP.

3 §.

I fråga om det föreslagna tillägget till förevarande paragraf får jag hänvisa

till vad som anförts i avsnitt XIV.

20 §.

I avsnitt VIII har föreslagits, att förrättning skall kunna avslutas annorledes

än å sammanträde. Med anledning härav bör den i förevarande paragraf

upptagna föreskriften, att talan skall fullföljas inom viss tid från det

sammanträde, då skiftet förklarats avslutat eller beslut meddelats att skifte

icke kan äga rum, ändras så att talan skall fullföljas inom viss tid från

den dag, då skiftet förklarats avslutat eller beslutet meddelats.

36 §.

Beträffande den föreslagna ändringen i förevarande paragraf hänvisas

till avsnitt XII.

43 §.

Fastighetsbildningssakkunniga ha, på sätt framgår av den i avsnitt XI

lämnade redogörelsen, förordat, att i fall, då viss del av en kombinerad

förrättning faller under överlantmätarens prövningsrätt, fastställelseprövningen

likväl i dess helhet bör verkställas av ägodelningsdomaren respektive

ägodelningsrätten. En sådan ordning borde enligt de sakkunniga kunna

vinna tillämpning utan ändring i tredje stycket av förevarande paragraf.

Ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga har ansett, att lagändring

erfordrades för att den av de sakkunniga förordade ordningen skulle

kunna vinna tillämpning. Liknande ståndpunkt har intagits av ägodelningsdomaren

i Östra och Medelsta domsaga samt överlantmätaren i Jönköpings

län.

Departementschefen. Såsom tidigare framhållits ankommer fastställelseprövningen

beträffande förrättning, som avser avstyckning vilken icke beror

av sammanläggning, å överlantmätaren. Har i sammanhang med avstyckningsförrättning

gränsbestämning ägt rum, skall överlantmätaren pröva förrättningen

även i denna del. I vad sålunda gäller bör nu ej göras annan ändring

än den som föranledes av vad jag i avsnitt XI anfört därom, att de olika

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

momenten i en kombinerad förrättning böra följas åt till gemensam fastställelseprövning

samt att, om viss del av förrättningen faller under överlantmätarens

prövningsrätt, medan denna beträffande annan del tillkommer

ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, fastställelseprövningen beträflande

förrättningen i dess helhet bör ankomma på ägodelningsdomaren

respektive ägodelningsrätten. I enlighet härmed bör — vilket ock framgår

av vad jag tidigare i avsnitt XI anfört —- ej införandet av möjligheten att kombinera

avstycknings- och gränsbestämningsförrättning medföra, att området

för överlantmätarens behörighet att pröva gränsbestämningsförrättningar

vidgas. Endast gränsbestämning, som företagits med stöd av 19 kap. och

som ingår i själva avstyckningsförrättningen, bör sålunda ankomma på

överlantmätaren. Vad nu förordats synes böra komma till uttryck i lagtexten.

47 §.

I anledning av de sakkunnigas förslag rörande avskaffande av bevis om

utlämnandet av karta har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga

anfört, att den tid, inom vilken jämlikt detta lagrum rättelse kunde

sökas i fastställd jorddelningsförrättning, hittills räknats från den dag, som

angivits å det vid konceptakten fogade beviset om utlämnandet av kartan.

Lagrummets lydelse kunde enligt ägodelningsdomaren lätt föranleda den

tolkningen, att nämnda tid även med den av de sakkunniga föreslagna ordningen,

enligt vilken sådant bevis icke bleve tillgängligt, skulle räknas från

den dag, då vederbörande sakägare mottagit kartan. Denna tolkning torde

emellertid icke vara avsedd och skulle föranleda svårigheter att fastställa

från vilken dag tiden skulle räknas. Lämpligast syntes vara, att tiden räknades

från den dag kartan avsänts enligt anteckning i lantmätarens diarium

eller helst enligt postverkets bevis om avsändandet.

Departementschefen. Av skäl som anförts av ägodelningsdomaren i östra

och Medelsta domsaga och med hänsyn till de i avsnitt IX förordade reglerna

för utlämnande av karta förordas, att i förevarande paragraf stadgas

att rättelse skall sökas inom ett år från det kartan utgivits eller med posten

avsänts till vederbörande sakägare.

Övergångsbestämmelserna.

Fastighetsbildningssakkunniga, vilka icke framlagt förslag om tidpunkten

för lagändringarnas ikraftträdande, ha uttalat, att de i promemorian upptagna

lagförslagen icke torde kräva några särskilda övergångsbestämmelser.

I gttrandcna har vad de sakkunniga sålunda uttalat lämnats utan erinran.

Departementschefen. Lantmäteriväsendets arbetsbelastning gör det angeläget,

att de förenklingar lagförslaget innebär kunna vinna tillämpning

snarast. Då härtill kommer, att förrättningarna i viss mån äro koncentrerade

till sommarhalvåret, böra lagändringarna träda i kraft den 1 juli 1951.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa, att om intet annat utsäges i

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

lagtexten, efter lagens ikraftträdande i fråga om förfarandet den nya lagens

regler skola gälla, oavsett om förrättningen påbörjats före eller efter lagens

ikraftträdande. Avgörande för frågan huruvida för viss förrättningsåtgärd

äldre eller nya regler skola tillämpas är alltså tidpunkten för åtgärdens vidtagande.

Av de förordade lagändringarna synes endast en vara av den beskaffenhet

att det tarvas närmare övervägande huruvida avsteg behöver göras från

denna princip. Enligt förslaget har den lokala behörigheten att verkställa

förrättning, vilken enligt äldre lag meddelades lantmätaren genom särskilt

utfärdade förordnanden, reglerats i själva lagen. Enligt nya lagen tillkommer

behörighet att verkställa förrättningar allenast distriktslantmätaren,

den ordinarie eller den som är utsedd att handla i dennes ställe. Ett enligt

äldre lag utfärdat förordnande att handlägga viss förrättning kommer, om

intet annat stadgas, att förfalla i och med nya lagens ikraftträdande. Praktiska

synpunkter kräva uppenbarligen att en lantmätare, som på grund av

förordnande före nya lagens ikraftträdande påbörjat och kanske till väsentlig

del genomfört en förrättning, jämväl slutför densamma, även om han ej

är behörig därtill enligt nya lagen. Detta kan uppnås på två vägar. Antingen

kan i övergångsbestämmelser till nya lagen föreskrivas, att före lagens ikraftträdande

meddelade förordnanden att verkställa förrättning, medför behörighet

för den förordnade att handlägga förrättningen även därefter, eller

ock kan genom särskilt beslut av överordnad myndighet den förordnade utses

att i distriktslantmätarens ställe fortsätta och avsluta förrättningen.

Med hänsyn till att förordnande å förrättning som regel torde ha meddelats

vederbörande distriktslantmätare eller annan, som enligt de föreskrifter som

avses skola utfärdas i administrativ ordning kommer att äga behörighet

såsom distriktslantmätare, synes den sist angivna vägen vara att föredraga.

Vid sådant förhållande erfordras ej särskild övergångsbestämmelse i lagen.

Om förordnande meddelats någon som enligt nya lagen icke är behörig

handlägga förrättningen och om överordnad myndighet ej meddelar särskilt

beslut av nyss angiven innebörd, skall den förordnade givetvis överlämna

förrättningen till vederbörande distriktslantmätare. Något stadgande i lag

härom synes ej erforderligt. Ej heller upphävandet av bestämmelserna i 19

kap. 5 § andra stycket torde kräva särskild övergångsbestämmelse. Lantmäteristyrelsen

bör nämligen genom särskilt beslut kunna uppdraga åt vederbörande

mätningsman att i distriktslantmätarens ställe verkställa sådana

avstyckningsförrättningar, om vilka ansökan ingivits till mätningsmannen

före nya lagens ikraftträdande. Ytterligare må endast anmärkas, att enligt

nya lagen förrättningar skola anhängiggöras genom ansökan hos lantmätaren,

medan enligt gällande lag anhängiggörandet sker genom ansökan om

förordnande hos överlantmätaren. Utan särskilt stadgande torde vara uppenbart,

att hos överlantmätaren före nya lagens ikraftträdande gjord ansökning

om förordnande, som ännu ej föranlett sådant, skall av överlantmätaren

överlämnas till distriktslantmätaren och sedan vara att anse såsom

ansökning om förrättning.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

133

Vad angår de föreslagna ändringarna av materiell innebörd beträffande

reglerna om ägoutbyte synes det lämpligt att den nya lagens bestämmelser

vinna tillämpning även å förrättningar som påbörjats före lagens ikraftträdande.

Härför erfordras ej särskild övergångsbestämmelse. Om ägoutbytesförrättning

avslutats eller fråga om ägoutbyte under laga skifte av förrättningsmännen

avgjorts före nya lagens ikraftträdande, bör dock vid fastställelseprövningen

eller prövningen av anförda besvär äldre lag vinna tilllämpning.

I sistnämnda hänseende torde en särskild övergångsbestämmelse

böra upptagas.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

4 §•

Vid avstyckningsförrättning enligt fastighetsbildningslagen skola enligt

5 kap. 2 § samma lag föreskrifterna i bl. a. 2 kap. jorddelningslagen äga

motsvarande tillämpning, såvitt icke i fastighetsbildningslagen är annorlunda

stadgat. I förevarande paragraf upptages ett dylikt undantag nämligen

att avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, såvitt icke

förrättningsmannen eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

Med hänsyn till den förordade ändringen av 2 kap. 1 § jorddelningslagen

blir förevarande paragraf obehövlig och bör därför upphävas.

13 §.

Efter genomförandet av de tidigare förordade ändringarna i 19 kap. 21 §

jorddelningslagen kommer beträffande avstyckningsförrättningar å landet

att gälla bl. a., att sedan utmärkande av gränserna skett och alla till förrättningen

hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, förrättningen skall avslutas,

samt att inom femton dagar från avslutandet ett exemplar av förrättningshandlingarna

skall utgivas eller med posten avsändas till vederbörande, dock

att då sakägarna förklara sig åtnöjas därmed, med utlämnandet må anstå

till dess att kartan efter fastställelsebeslutets lagakraftvinnande utgives.

Motsvarande regler torde böra tillämpas vid avstyckningsförrättningar i stad,

vilket bl. a. innebär, att det nu för dylika förättningar gällande kravet på

avslutande vid sammanträde slopas. Med hänsyn till att besvärstiden för

avstyckningsförrättningar enligt fastighetsbildningslagen är endast tjugu

dagar bör dock utgivandet eller avsändandet med posten av handlingarna

ske redan vid förrättningens avslutande, om anstånd därmed ej medgivits.

I enlighet med vad sålunda anförts ha ändringar vidtagits i förevarande

paragraf.

14 §.

I enlighet med det i avsnitt IX förordade förslaget torde i förevarande

paragraf böra stadgas, alt det skall åligga förrättningsmannen att inom angiven

tid utgiva eller med posten avsända -— och ej såsom enligt gällande

lydelse att utlämna — ett exemplar av kartan.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

6 KAP.

2, 6 och 12 §§.

I 2 § ha fastighetsbildningssakkunniga icke förordat annan än en redaktionell

jämkning, föranledd av förslaget att ur jorddelningslagen utesluta

bestämmelserna om krav på förordnande för att lantmätaren skall äga verkställa

laga skifte.

Svenska kommunal-tekniska föreningen och lantmäteristyrelsen ha däremot

såsom framgår av redogörelsen i avsnitt II ansett, att reformen att avskaffa

förordnandena borde utsträckas att avse även 6 kap. fastighetsbildningslagen.

Enligt vad lantmäteristyrelsen framhållit borde därvid en översyn

verkställas av stadgandena i 6 kap. 2 och 12 §§. Till stöd härför har lantmäteristyrelsen

åberopat, att en anknytning borde eftersträvas till de regler

om behörighet att förrätta avstyckning, som finnas införda i lagen den 27

februari 1948 om fastighetsbildning inom vissa områden av stad. Mot den

nuvarande lydelsen av 6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen kunde vidare bl. a.

anmärkas, att betydelsen av det där förekommande ordet »lantmätare» knappast

syntes fullt klar. Ordet torde i nämnda lagrum åtminstone efter omorganisationen

av lantmäteriväsendet få anses innebära »person med lantmäteriexamen».

Ordet »lantmätare» skulle alltså här ha annan betydelse än i

jorddelningslagen, där det i regel användes i betydelsen »inom det statliga

lantmäteriet anställd lantmätare». Styrelsen har fortsatt:

Lantmäteristyrelsen föreslår fördenskull att 6 kap. 2 §, delvis efter mönster

av lagen den 27 februari 1948 (nr 96), omformuleras så att ansökan om

laga skifte eller ägoutbyte i stad skall göras hos byggnadsnämnden, vilken

skall överlämna ansökningen till vederbörande förrättningsman. I fråga

om laga skifte skall såsom förrättningsman regelmässigt anlitas vederbörande

distriktslantmätare. Om det icke är fråga om mark, som avses för

jordbruk eller skogsbruk, skall skiftet dock få förrättas av stadens mätningsman

— oberoende av om denne avlagt lantmäteriexamen eller ej — därest

samtliga delägare i jorden i ansökningen om skiftet föreslagit honom till

förrättningsman. Vad beträffar fristående ägoutbyte anser styrelsen att i

princip samma regler böra gälla som i fråga om laga skifte. Avser sådant

ägoutbyte icke mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, bör det dock enligt

styrelsens mening företagas av stadens mätningsman, därest icke byggnadsnämnden

på grund av särskilda skäl annorlunda beslutar.

Angående servitutsutbrytning i stad synes någon lagändring ej erforderlig.

Beträffande dylik förrättning hänvisar fastighetsbildningslagen (6 kap. 12 §

sista stycket) helt till bestämmelserna i jorddelningslagen. Detta medför att

servitutsutbrytning skall verkställas av vederbörande distriktslantmätare.

Förordnande ifrågakommer, efter de nu föreslagna lagändringarna, därvid

ej, och ansökningen behöver ej passera byggnadsnämnden.

Departementschefen. Redan i avsnitt II har jag uttalat, att det ur enhetlighetssynpunkt

vore lämpligt att avskaffa förordnandena vid laga skifte och

ägoutbyte även å stadsjord. Därtill kommer, att såsom lantmäteristyrelsen

framhållit anledning föreligger att till granskning upptaga bestämmelserna

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

135

om behörighet att verkställa laga skifte å stadsjord. Det torde icke kunna

bestridas, att det framstår som mindre följdriktigt att sådant skifte städse

skall, om samtliga delägare äro ense därom, kunna förrättas av annan än

lantmätare, medan avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk

och belägen inom sådant område av stad, beträffande vilket på grund

av förordnande enligt lagen den 27 februari 1948 de för landet gällande

reglerna skola iakttagas, alltid skall verkställas av distriktslantmätaren

eller person som meddelats särskilt bemyndigande därtill av Kungl. Maj :t.

Sakägarnas möjligheter att genom sitt medgivande åstadkomma, att annan

än person med nyssnämnda ställning verkställer laga skifte, torde böra

inskränkas att avse mark som icke är avsedd för jordbruk eller skogsbruk.

Därjämte bör den oklarhet som nu föreligger om innebörden i uttrycket

»lantmätare» i 2 § undanröjas. I enlighet med vad sålunda anförts bör i 2 §

— som innefattar undantagsregler från den i kapitlets 1 § upptagna allmänna

hänvisningen till jorddelningslagens bestämmelser om laga skifte

— föreskrivas, att laga skifte å stadsjord förrättas av distriktslantmätaren

eller annan som särskilt av Konungen bemyndigats därtill. Därifrån bör dock

stadgas det undantaget, att skiftet må förrättas av i stadens tjänst anställd

mätningsman, därest skiftet icke berör mark, som är avsedd för jordbruk

eller skogsbruk, och samtliga delägare i jorden i ansökningen om skiftet

föreslagit mätningsmannen till förrättningsman. Dessutom torde i anslutning

härtill böra utsägas, att vid skiftet i dess helhet eller vid viss därunder

förekommande fråga två gode män skola biträda förrättningsmannen, om

denne finner sådant erforderligt eller delägare det påyrkar. Förevarande

kapitels 6 § — som innehåller viss undantagsbestämmelse från jorddelningslagens

nu gällande regler om biträde av gode män vid laga skifte —- bör upphävas.

Om såsom här förordats förordnandena avskaffas, torde i anslutning till

vad som i 5 kap. 2 § stadgats beträffande avstyckning i ett andra stycke i 6

kap. 2 § böra föreskrivas, att laga skifte företages efter skriftlig ansökan

hos byggnadsnämnden, som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen.

Sådan utformning torde böra givas åt 12 § första stycket i förevarande

kapitel att vad nu föreslagits rörande skifte kommer att gälla även ägoutbyte

å stadsjord, som företages såsom fristående förrättning. Dock synes, såsom

lantmäteristyrelsen förordat, stadens mätningsman böra äga att i något vidare

utsträckning än då fråga är om laga skifte företaga sådan ägoutbytesförrättning.

I 12 § första stycket torde därför böra upptagas eu särskild undantagsbestämmelse

från huvudregeln att distriktslantmätaren eller annan

som särskilt av Konungen bemyndigats därtill skall förrätta ägoutbyte med

den innebörden att ägoutbyte, som icke berör mark avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må företagas av i stadens tjänst anställd mätningsman, där ej

byggnadsnämnden av särskilda skäl annorlunda beslutar. Tredje stycket i

12 § bör därjämte undergå viss jämkning av redaktionell natur.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

5 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen är av redaktionell natur

och föranledes av den föreslagna ändringen i 3 kap. 4 § jorddelningslagen.

8 §•

Rörande förslaget till ändringar i denna paragraf får jag hänvisa till vad

som anförts i avsnitt VII.

Övergångsbestämmelsen.

Även denna lag torde böra träda i kraft den 1 juli 1951. Under hänvisning

till vad jag beträffande frågan om särskilda övergångsbestämmelser

till lagen angående ändring i jorddelningslagen anfört finner jag förevarande

lagförslag ej kräva någon särskild övergångsregel.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Beträffande ifrågavarande lagförslag hänvisas till avsnitt XIII.

Också denna lag bör träda i kraft den 1 juli 1951. Särskild övergångsbestämmelse

erfordras ej.

I enlighet härmed ha inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

3) lag angående ändrad Igdelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

137

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1—4, 6 och 7 §§,

7 kap. 1, 5, 6 och 8 §§, 8 kap. 1, 2 och 4 §§, 14 kap. 10 §, 16 kap. 1, 2, 4, 5 och

7 §§, 19 kap. 5—7, 10, 19, 21 och 22 §§, 20 kap. 6 § samt 21 kap. 3, 20, 36,

43 och 47 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 2 kap. 4 §, 19 kap. 8 §

och 20 kap. 2 § samma lag skola upphöra att gälla, dels ock att i lagens 8

kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 KAP.

1 §•

Laga skifte förrättas av distriktslantmåtaren

i det lantmåteridistrikt,

där jorden är belägen. År fråga om

skifte av jord inom två eller flera

lantmåteridistrikt, skall skiftet förrättas

av distriktslantmätaren i ett

av distrikten. Vid skiftet i dess helhet

eller vid viss därunder förekommande

fråga skola två gode män biträda

lantmätaren, om denne finner

sådant erforderligt eller delägare det

påyrkar.

Där vid------—----samma fråga.

Gode män skola ovillkorligen närvara

vid handläggningen av de frågor,

som enligt 3 kap. förekomma till

behandling vid skiftets början, ävensom

under skiftets fortgång vid handläggningen

av följande frågor: bc
1

Senaste lydelse, se beträffande 3 kap. 2 § SFS 1947:700, 7 kap. 1 § 1929:55, 7 kap.

8 § 1950:600, 8 kap. 1 § 1929:55, 16 kap. 5 och 7 §§ 1935:236, 19 kap. 5 § 1947:700, 19 kap.

10 § 1950:182, 19 kap. 19 § 1947:700, 19 kap. 22 § 1935:236, 20 kap. 6 § 1929:55, 21 kap. 36 §

1946:827, 21 kap. 43 § 1950:182 och 21 kap. 47 § 1932:231.

Laga skifte förrättas efter därtill

erhållet förordnande av lantmätare

med biträde av två gode män.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

stämmande av skifteslagets omfång

och tillstånd till skifte, bestämmande

av gränserna kring skifteslagets ägor,

ägornas gradering samt bestämmande

av jämförelsetal, åsättande av värde

i penningar och uppskattning, varom

i It kap. 2 § andra stycket och

3 § sägs, ävensom bestämmande av

skyldighet att utflytta och utvisande

av den provisoriska skiftesplanen.

Vid handläggningen av övriga under

skiftes fortgång förekommande

frågor skola gode män närvara, om

någon delägare det påyrkar eller ock

lantmätaren finner biträde av gode

män erforderligt. Bestämmes på sätt

nu sagts, att gode män skola biträda

vid förrättningen i dess helhet eller

vid viss åtgärd, där biträde icke enligt

tredje stycket ovillkorligen erfordras,

skall sådant ej verka rubbning

av vad därförinnan under förrättningen

lagligen beslutats eller

verkställts.

Biträde av--—--- — teknisk art.

Bestämmes, att gode män skola biträda

vid förrättningen i dess helhet

eller vid viss åtgärd, skall sådant ej

verka rubbning av vad därförinnan

under förrättningen lagligen beslutats

eller verkställts.

Vid förrättning

om förrättningsmän.

Förordnande för lantmätare att

förrätta laga skifte meddelas av vederbörande

överlantmätare. Ansökning

om dylikt förordnande göres

skriftligen och bör åtföljas av uppgift

om dels de ägor, vilkas delning

är i fråga, samt deras ägare, dels

ägare till mark, vilken gränsar till

nämnda ägor, dels innehavare av servitut,

vilkas rätt må vara beroende

av förrättningen, dels ock omförmälda

jordägares och servitutsinnehavares

postadresser.

Där fråga är om skifte av ägor inom

två eller flera lån, göres ansök
-

Ansökning om laga skifte göres

skriftligen hos lantmätaren och bör

åtföljas av uppgift om dels de ägor,

vilkas delning är i fråga, samt deras

ägare, dels ägare till mark, vilken

gränsar till nämnda ägor, dels innehavare

av servitut, vilkas rätt må vara

beroende av förrättningen, dels ock

omförmälda jordägares och servitutsinnehavares

postadresser.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 159.

139

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ningen hos överlantmåtaren i ett av

länen och meddelas förordnandet av

den överlantmätare, hos vilken ansökningen

sålunda göres.

4 §. (4 § utgår.)

Vet lantmätare, som erhållit förordnande

att förrätta laga skifte, att

emot honom finnes sådant jäv, som

omförmäles i 9 §, eller är han av andra

tjänstegöromål förhindrad att företaga

skiftet inom skälig tid, anmäle

sådant genast hos överlantmätaren.

3 KAP.

1

Innan laga skifte företages, skall

lantmätaren om tid och ställe för

första sammanträdet utfärda kungörelse,

som skall minst fjorton dagar

därförut uppläsas i kyrkan för den

eller de församlingar, där skifteslaget

är beläget, samt, där särskilda förhållanden

därtill föranleda, minst

fjorton dagar före sammanträdet införas

i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att

minst fjorton dagar före sammanträdet

för befordran med posten avlämna

tjänsteskrivelser med kallelse till

sammanträdet till envar, som enligt

senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga

uppgifter är delägare i skifteslaget,

ävensom till de i ansökningen

om skiftet uppgivna eller för lantmätaren

eljest kända innehavare av

servitut, vilkas rätt må vara beroende

av förrättningen.

År någon delägare å okänd ort eller

så fjärran, att han ej kan bevaka

sin rätt vid skiftet, och är icke någon

§•

Innan laga skifte företages, skall

lantmätaren om tid och ställe för

första sammanträdet utfärda kungörelse,

som skall minst åtta dagar

därförut uppläsas i kyrkan för den

eller de församlingar, där skifteslaget

är beläget, samt, där särskilda förhållanden

därtill föranleda, minst

åtta dagar före sammanträdet införas

i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att

minst åtta dagar före sammanträdet

för befordran med posten avlämna

tjänsteskrivelser med kallelse till

sammanträdet till envar, som enligt

senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga

uppgifter är delägare i skifteslaget,

ävensom till de i ansökningen

om skiftet uppgivna eller för lantmätaren

eljest kända innehavare av

servitut, vilkas rätt må vara beroende

av förrättningen.

Är någon delägare å okänd ort eller

så fjärran, att han ej kan bevaka

sin rätt vid skiftet, och är icke någon

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

förordnad eller eljest veterligen behörig

att för honom tala och svara,

åligge lantmätaren att för förordnande

av god man för den delägare göra

sådan anmälan, som avses i it kap.

i § av lagen om förmynderskap.

Kungörelse och — —----ti

för ordnad eller eljest veterligen behörig

att för honom tala och svara,

åligge lantmätaren att för förordnande

av god man för den delägare göra

sådan anmälan, som avses i 18 kap.

t § föräldrabalken.

1 skifteslaget.

2

Finner lantmätaren —---- ■—

Vederbörande myndighet meddele

lantmätaren underrättelse om förordnandet,

och åligge det lantmätaren

att, därest underrättelsen om skiftet

icke innehållit uppgift om tid och

ställe för första sammanträdet, därom

genom tjänsteskrivelse underrätta

ombudet snarast möjligt och, där

så ske kan, minst fjorton dagar före

sammanträdet. Skall laga skifte äga

rum inom ort, där skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, har lantmätaren

att minst fjorton dagar förut

underrätta byggnadsnämnden om tid

och ställe för första sammanträdet.

3

Till de gode män, som skola biträda

vid förrättningen, utfärde lantmätaren

kallelsebrev sist fjorton dagar

före sammanträdet; och böra helst de

kallas, som bo närmast förrättningsstället

inom eller utom lantmäteridistriktet.

Är god man hindrad genom

jäv eller laga förfall, sände han ofördröj

ligen kallelsebrevet till närmast

boende god man, och har denne att i

stället infinna sig. Erinran om den

god man åliggande skyldighet att i

fall, varom nu är sagt, sända kallelsebrevet

vidare, bör i nämnda brev

intagas.

§•

— denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele

lantmätaren underrättelse om förordnandet,

och åligge det lantmätaren

att, därest underrättelsen om skiftet

icke innehållit uppgift om tid och

ställe för första sammanträdet, därom

genom tjänsteskrivelse underrätta

ombudet snarast möjligt och, där

så ske kan, minst åtta dagar före

sammanträdet. Skall laga skifte äga

rum inom ort, där skyldighet föreligger

att söka byggnadslov, har lantmätaren

att minst åtta dagar förut

underrätta byggnadsnämnden om tid

och ställe för första sammanträdet.

§•

Skola gode män biträda, utfärde

lantmätaren kallelsebrev till dem sist

åtta dagar före sammanträdet; och

böra helst de kallas, som bo närmast

förrättningsstället inom eller utom

lantmäteridistriktet. Är god man

hindrad genom jäv eller laga förfall,

sände han ofördröj ligen kallelsebrevet

till närmast boende god man, och

har denne att i stället infinna sig.

Erinran om den god man åliggande

skyldighet att i fall, varom nu är

sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör

i nämnda brev intagas.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

141

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Kommer ej — —■ — — — — vederbörande därom.

Har lantmätaren--—- •—--för sammanträdet.

Utebliver god------närmast boende.

Utebliver sakägare---- ------- uppkomna kostnader.

Utan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning,

som i detta kapitel sägs, må förrättning

företagas, därest samtliga sakägare

infinna sig.

6 §•

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt, som förekommer vid varje

sammanträde under förrättningen. I

protokollet skola noga upptagas framställda

yrkanden och anförda skäl

samt grunderna för förrättningsinännens

beslut. Protokollet skall avfattas

i sammanhängande paragraf följd

för hela förrättningen och inom åtta

dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven

tid och plats uppläsas.

Protokollet skall förses med förrättningsmännens

underskrift samt jämväl

undertecknas av de delägare, som

närvarit vid sammanträdet; dock att,

där närvarande delägarna äro flera än

tio eller de eljest därom besluta, protokollet

skall å deras vägnar undertecknas

av två personer, vilka delägarna

därtill utsett. Den är utsedd,

som erhållit de flesta avgivna rösterna;

emellan lika röstetal skilje lotten.

Vägrar delägare sin underskrift, eller

förekommer anmärkning mot protokollet,

skall anteckning därom

ävensom om beslut, som i anledning

av framställd anmärkning meddelas,

i protokollet verkställas.

Träffas förening —--------

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt, som förekommer vid varje

sammanträde under förrättningen. I

protokollet skola noga upptagas framställda

yrkanden och anförda skäl

samt grunderna för förrättningsmännens

beslut. Protokollet skall avfattas

i sammanhängande paragrafföljd

för hela förrättningen. Innan sammanträde

avslutas, skall protokollet

för detsamma erhålla slutlig avfattning.

Lantmätaren skall underteckna

protokollet och därå anteckna dagen,

då det är uppsatt.

----är belägen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

7

Vid första sammanträdet under

förrättningen uppläse lantmätaren

sitt förordnande samt efterhöre, om

de biträdande gode männen avlagt

föreskriven ed och om jäv är att anföra

mot någon av förrättningsmännen.

§•

Vid första sammanträdet under

förrättningen uppläse lantmätaren

ansökningen om laga skiftet samt efterhöre,

om de gode män, som må

hava kallats att biträda vid förrättningen,

avlagt föreskriven ed och om

jäv är att anföra mot någon av förrättningsmännen.

7 KAP.

1 §•

För bestämmande-----— sakägares utevaro.

Utan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning,

som i första stycket sägs, må förrättning

företagas, därest samtliga sakägare

infinna sig.

5

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge

lantmätaren, där ej förening beträffande

rågångens sträckning kommit

till stånd, att inom femton dagar

från det sammanträde, å vilket beslut

i rågångsfrågan meddelats, utgiva

eller med posten översända ett

exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till den av rågrannarna,

som av dessa eller, där de ej

åsämjas, av lantmätaren utses att

mottaga berörda handlingar.

§•

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge

lantmätaren, där ej förening beträffande

rågångens sträckning kommit

till stånd, att inom femton dagar

från det sammanträde, å vilket beslut

i rågångsfrågan meddelats, utgiva

eller med posten avsända ett

exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till den av rågrannarna,

som av dessa eller, där de ej

åsämjas, av lantmätaren utses att

mottaga berörda handlingar.

6 §•

Sedan rågången blivit slutligen be- Sedan rågång blivit bestämd, skall

stämd, skall lantmätaren å marken den av lantmätaren å marken utmärutmärka

samma rågång på tydligt kas på tydligt och varaktigt sätt.

och varaktigt sätt.

Om närmare-----—- — Konungen förordna.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

143

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

Prövas erforderligt----— motsvarande tillämpning.

Förrättningsmännen undersöke

med ledning av tillgängliga kartor

och handlingar huru gränsen enligt

vad särskilt är stadgat sträcker sig.

Finnes ej tillförlitlig karta upptagande

de vattendjup, strandlinjer och övriga

förhållanden, efter vilka gränsen

är att bestämma, skall sådan karta

upprättas. Förrättningsmännen pröve

gränsens rätta sträckning och give

beslut härom samt utmärke densamma

å karta. Det åligge lantmätaren

att inom femton dagar från det sammanträde,

å vilket beslutet meddelats,

utgiva eller med posten översända ett

exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till det allmännas

ombud och ett exemplar till den av

delägarna, som av dessa eller, där de

ej åsämjas, av lantmätaren utses att

mottaga handlingarna.

Gränsbestämning enligt---—

Förrättningsmännen undersöke

med ledning av tillgängliga kartor

och handlingar huru gränsen enligt

vad särskilt är stadgat sträcker sig.

Finnes ej tillförlitlig karta upptagande

de vattendjup, strandlinjer och

övriga förhållanden, efter vilka gränsen

är att bestämma, skall sådan

karta upprättas. Förrättningsmännen

pröve gränsens rätta sträckning och

give beslut härom samt utmärke densamma

å karta. Det åligge lantmätaren

att inom femton dagar från det

sammanträde, å vilket beslutet meddelats,

utgiva eller med posten avsända

ett exemplar av kartan och protokollet

över förrättningen till det allmännas

ombud och ett exemplar till

den av delägarna, som av dessa eller,

där de ej åsämjas, av lantmätaren utses

att mottaga handlingarna.

--lag stadgas.

8 KAP.

1 §•

Går rågång eller annan gräns

kring område, som skall skiftas, i

bukter eller brytningar, och kan den

genom utbyte av ägor erhålla lämpligare

sträckning och bekvämare ägoanordning

därigenom vinnas, då skall

sådant ägoutbyte utan hinder av att

därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,

som fastställts eller eljest

är lagligen gällande, verkställas i

så stor omfattning, som är nödigt och

utan förfång för delägare å någondera

sidan kan ske.

Hör till--------------

Kan rågång eller annan gräns

kring område, som skall skiftas, genom

utbyte av ägor erhålla lämpligare

sträckning och bekvämare ägoanordning

därigenom vinnas, då skall

sådant ägoutbyte utan hinder av att

därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,

som fastställts eller eljest

är lagligen gällande, verkställas

i så stor omfattning, som är nödigt

och utan förfång för delägare å någondera

sidan kan ske.

utbyte ske.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Prövas ägoutbyte

Ägoutbyte må äga —---

Ägoutbyte må verkställas

Fråga om------ —

---—- delägares förfång.

Kan i annat fall än som avses i

första stycket bekvämare ägoanordning

vinnas genom ägoutbyte, som berör

jordbruksfastighet, och prövas

detta medföra betydande fördel för

jordbruksnäringen, må sådant ägoutbyte

äga rum i så stor omfattning,

som år nödigt och som kan ske utan

förfång för delägare å någondera sidan.

-----äga lägges.

—--— — hela ägovälde.

motsvarande tillämpning.

2

De ägor, som jämlikt 1 § utbytas

mot varandra, skola vara av lika

uppskattningsinnehåll enligt gradering,

verkställd på sätt i 11 kap.

sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan ägor, som finnas

lämpligen böra utbytas mot varandra,

till högst två procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet

eller för flera ägolotter samfällt område,

varifrån ägovidd med det högre

uppskattningsinnehållet är avsedd

att tagas, må ägorna dock utbytas

mot varandra och vederlag för vad å

1 a §.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer

av 1 §, på sätt där sägs äga rum

jämväl då bestående fastighetsindelning

ej överensstämmer med fastställd

generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller tomtindelning och sådan

överensstämmelse utan någon

delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

§•

De ägor, som jämlikt 1 § eller

lag utbytas mot varandra, skola

vara av lika uppskattningsinnehåll

enligt gradering, verkställd på sätt

i 11 kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll

emellan ägor, som finnas

lämpligen böra utbytas mot varandra,

till högst fem eller i fall, som avses

i 1 a §, till högst tjugufem procent av

uppskattningsinnehållet av fastighet,

varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet

är avsedd att tagas,

må ägorna dock utbytas mot

varandra och vederlag för vad å

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ena sidan brister lämnas i penningar,

där det prövas kunna ske utan

någon delägares förfång.

I fråga

ena sidan brister lämnas i penningar,

där det prövas kunna ske utan

någon delägares förfång. Är ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

avsedd att tagas från område samfällt

för flera ägolotter, skall angivna

procenttal beräknas å ägolotternas

sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör ägovidd med högre uppskattningsinnehåll

till fastighet, som på

grund av inteckning eller eljest häftar

för fordran eller annan rättighet, skall

i fråga om sättet för erläggande och

fördelning av penningersättningen

vad i lagen om expropriation stadgas

angående expropriationsersättnings

erläggande och fördelning äga motsvarande

tillämpning. Såframt innehavarna

av samtliga sådana fordringar

och rättigheter det medgiva eller

ock uppenbart är, att utbytet ej kan

lända dylik innehavare till skada,

skall dock vad nyss sagts om erläggande

och fördelning av penningersättning

ej gälla.

-------- del gälla.

4

Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning

vinnas genom utbyte av

ägor i andra fall än de, som omförmålas

i 1 §, och träffa samtliga delägare

å ömse sidor därom förening,

eller äro de ägor, vilkas utbytande

ifrågasåttes, i en ägares hand, då må

sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf

sägs äga rum, där de till utbyte

ifrågasatta ägorna hava väsentligen

lika uppskattningsinnehåll.

10 ttihang till riksdagens protokoll 19!) t. t

§■

Vid laga skifte må, utöver vad

som följer av vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sått i

1 § sägs äga rum, såframt samtliga

delägare å ömse. sidor träffa

förening därom eller de ägor, vilkas

utbytande ifrågasåttes, äro i en ägares

hand. Ägoutbyte må dock ej ske,

om därigenom försämrad fastighetsindelning

skulle bliva följden eller

fastighetsindelningens överensstämmelse

med plan, som omförmäles i 1

a §, skulle försvåras. Ej heller må

ägoutbyte äga rum, om skillnaden i

uppskattningsinnehåll emellan de till

saml. Xr lön.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

utbyte ifrågasatta ägorna överstiger

tio procent av den fastighets uppskattningsinnchåll,

från vilken ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

är avsedd att tagas, eller, där ägovidden

är avsedd att tagas från område

samfällt för flera ägolotter, av

ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga-----------------------------till skada.

14 KAP.

10 §.

Med bestämmande av ersättningar,

om vilka här ovan i 6 och 8 §§ förmäles,

må anstå till dess skiftet i

övrigt blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställt. Om sådant anstånd

beslutas, har lantmätaren att, så

snart det efter skiftets fastställande

kan ske, företaga för ändamålet erforderlig

förrättning och till denna

utfärda kungörelse och kallelser på

sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

Med bestämmande av ersättningar,

om vilka här ovan i 6 och 8 §§ förmäles,

må anstå till dess skiftet i

övrigt blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställt. Om sådant anstånd

beslutas, bär lantmätaren att, så

snart det efter skiftets fastställande

kan ske, företaga för ändamålet erforderlig

förrättning. Angående kungörelse

om sådan förrättning samt

kallelse därtill skola bestämmelserna

i 3 kap. i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

16 KAP.

1

Sedan gränserna mellan ägolotterna

blivit på sätt särskilt är föreskrivet

utmärkta samt alla till skiftet

hörande frågor blivit avgjorda med

undantag av sådan ersättningsfråga,

som jämlikt 14 kap. 10 § må hava

uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde

med delägarna för dem

tillkännagiva, att förrättningen är

slutad, samt meddela underrättelse

om vad som skall iakttagas för full
-

§•

Sedan gränserna mellan ägolotterna

blivit på sätt särskilt är föreskrivet

utmärkta samt alla till skiftet hörande

frågor blivit avgjorda med undantag

av sådan ersättningsfråga,

som jämlikt 14 kap. 10 § må hava

uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde

med delägarna eller annorledes

å dag, som vid sammanträde angivits

eller om vilken delägarna underrättats

genom tjånsteskrivelser el
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

147

(Gällande hjdelse.)

följd av talan emot skiftet i de delar,

i vilka icke underställning skolat

äga rum eller särskild talan enligt

21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.

2

Vid avslutningssammanträdet eller

inom femton dagar därefter skall ett

exemplar av alla skifteshandlingarna

mot bevis, som bifogas konceptakten,

överlämnas till den skiftesdelägare,

som närvarande delägare därtill utse

eller, där dessa ej kunna om valet

enas, lantmätaren vid skiftets avslutande

bestämmer. Hos den utsedde

äge envar skiftesdelägare rätt att

granska handlingarna och taga avskrift

av dem.

Då skifteshandlingarna utgivas efter

avslutningssammanträdet, må de

med posten eller genom utmätningsmannen

i orten tillställas den delägare,

som utsetts att förvara dem.

Yppas eljest-----— — — såda

(Föreslagen hjdelse.)

ler på annat sätt, varom överenskommelse

träffats vid sammanträde, avsluta

förrättningen samt meddela

underrättelse om vad som skall iakttagas

för fullföljd av talan emot skiftet

i de delar, i vilka icke underställning

skolat äga rum eller särskild

talan enligt 21 kap. 18 och 19 §§ skolat

föras.

§•

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett

exemplar av alla skifteshandlingarna

utgivas eller med posten avsändas till

den av delägarna, som av dessa eller,

där de ej åsåmjas, av lantmätaren

därtill utses. Hos den utsedde äge envar

delägare rätt att granska handlingarna

och taga avskrift av dem.

vårdare.

4 §.

Skifteskartan skall av lantmätaren

medföras å slutsammanträdet och

därvid hållas för delägarna tillgänglig.

Äro delägarna flera än tre, och

har lantmätaren icke till dem utlämnat

karta, vare han, där delägare senast

å det i 13 kap. 22 § omförmälda

sammanträde begärt, att skifteskartan

gtterligare viss tid, räknat från

skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,

skyldig att å förrättningsstäl
-

Äro vid laga skifte delägarna flera

än tre, och har lantmätaren icke till

dem utlämnat karta, vare han, där

delägare senast å det i 13 kap. 22 §

omförmälda sammanträde begärt, att

skifteskartan viss tid, räknat från

skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,

skyldig att å förrättningsstället

tillhandahålla delägarna kartan

ävensom skifteshandlingarna, då

dessa ej utlämnas å slutsammanträ
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

let tillhandahålla delägarna kartan

ävensom skifteshandlingarna, då dessa

ej utlämnas å slutsammanträdet,

under den angivna tiden, dock högst

två eller, där delägarna äro flera än

tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket andra punkten

sägs äge ej tillämpning, där skifte avslutas

å det sammanträde, då den

slutliga skiftesläggningen utvisats.

de, under den angivna tiden, dock

högst två eller, där delägarna äro flera

än tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket sägs äge ej

tillämpning, där skifte avslutas å det

sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen

utvisats.

5

Har laga skifte, som blivit genom

laga kraft ägande utslag helt eller

delvis upphävt, i sammanhang därmed

återförvisats till lantmätaren,

skall denne skyndsamt utsätta ny förrättningsdag

på sätt i 3 kap. 1 och

2 §§ sågs samt ändra och rätta skiftet

med ledning av utslagets innehåll.

Därefter skall förrättningen ånyo avslutas

på sätt i 1 och 2 §§ föreskrives.

Där utan

§•

Har laga skifte, som blivit genom

laga kraft ägande utslag helt eller

delvis upphävt, i sammanhang därmed

återförvisats till lantmätaren,

skall denne skyndsamt utsätta ny

förrättningsdag under iakttagande av

bestämmelserna i 3 kap. angående

kungörelse om och kallelse till första

sammanträde samt ändra och rätta

skiftet med ledning av utslagets innehåll.

Därefter skall förrättningen

ånyo avslutas på sätt i 1 och 2 §§ föreskrives.

i föranledas.

7 §•

Lantmätaren vare skyldig att emot

stadgad lösen till delägarna utlämna

ett exemplar av skifteskartan inom

ett år eller, där skifte avser skifteslag,

varom i 1 kap. 2 § under 2 eller

8 sägs, inom sex månader från det

beslut om fastställelse av skiftet vunnit

laga kraft; skolande i fråga om

utlämnandet gälla vad i 2 § stadgas

för det fall att skifteshandlingarna

ej utlämnas vid avslutningssammahträdet.

Lantmätaren vare skyldig att emot

stadgad lösen till delägare, utsedd på

sätt i 2 § första stycket sågs, utgiva

eller med posten avsända ett exemplar

av skifteskartan inom ett år eller,

där skifte avser skifteslag, varom

i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs,

inom sex månader från det beslut

om fastställelse av skiftet vunnit laga

kraft.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

149

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

19 KAP.

5 §•

De för —------------annorlunda stadgat.

Avstyckning för bostadsändamål

eller för beredande av plats för industriell

anläggning eller i liknande

syfte inom samhälle, dår byggnadslagens

bestämmelser för stad äga

tillämpning, samt inom annat område,

för vilket stadsplan eller btgggnadsplan

fastställts eller jämlikt äldre

lag förordnats att stadsplan skall

upprättas, må företagas även av annan

ån lantmätare, såvida lantmåteristyrclsen

förklarat honom skickad

för uppgiften; och gälle därvid

om sådan förråttninysman vad i denna

lag om lantmätare är stadgat. Sådan

behörighet må ej meddelas annan

än den som må innehava befattning

såsom mätningsman i stad.

Behörigheten må av lantmäteristyrelsen

begränsas till att avse viss del

av riket så ock återkallas, när skäl

föreligger därtill.

Skall avstyckning äga rum inom

ort, där skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, har förråttningsmannen

att minst åtta dagar förut

underrätta byggnadsnämnden om tid

och ställe för förrättningen.

Om avstyckningsförrättnings och

annan förrättnings sammanförande

till gemensam handläggning stadgas

i 20 kap. (i § 2 mom.

G §•

Rätt att-------—----

jämväl denne.

Efter skriftlig ansökning av sakägare

må lantmätare företaga avstyckning

utan att förordnande till

förrättningen meddelats.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 §.

Skall avstyckning ske från mark,

samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, må föreskrifterna om

kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 §''

tillämpas.

Utan hinder av att kungörande och A vstycknings förrättning, vid vilken

kallelse ej verkställts i den ordning, ej skall bestämmas gräns mot fastigsom

i 3 kap. sägs, må avstycknings- het som ej ingår i förrättningen, må

förrättning företagas, därest fastighe- städse företagas, därest fastighetens

tens ägare samt i fall, då ägovidd, ägare samt i fall, då ägovidd, som

som skall avstyckas, blivit överlåten skall avstyckas, blivit överlåten till

till annan, jämväl denne infinna sig annan, jämväl denne av lantmätaren

eller av lantmätaren blivit minst åtta blivit minst åtta dagar förut bevislidagar

förut bevisligen kallade till för- gen kallade till förrättningen,

rättningen samt fråga ej år om bestämmande

av gräns mot fastighet,

som ej ingår i förrättningen.

8 §. (8 § utgår.)

Avstyckning må verkställas utan

biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren

eller sakägare finner biträde

av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens

gång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd,

som vidtagits därförinnan.

10 §.

Bestämmande av -------framställt yrkande.

Om särskild anledning därtill uppkommer,

må gränsbestämning, som i

första stycket avses, utbrytas till särskild

förrättning.

19 §.

Lantmätaren åligger--—----ärendets prövning.

Avstyckas mark, som är samfälld Avstyckas mark, som är samfälld

för flera fastigheter, eller utgör, då för flera fastigheter, eller utgör, då

fråga är om mark, som hör till viss fråga är om mark, som hör till viss

fastighet, vad som avstyckas högst fastighet, vad som avstyckas högst

hälften av fastighetens ägovidd, an- hälften av fastighetens ägovidd, an
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

151

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

delar i samfälld mark oberäknade, delar i samfälld mark oberäknade,

skall dock, där ej annat av sakägare skall dock, där ej annat av sakägare

påyrkas, å kartan upptagas allenast påyrkas, å kartan upptagas allenast

avstyckat område jämte den mark, avstyckat område jämte den mark,

som undantages för gemensamt ända- som undantages för gemensamt ändamål,

ävensom sådana fasta punkter mål, ävensom sådana fasta punkter

och mätningsuppgifter, att varje kart- och mätningsuppgifter, att varje kartlagt

områdes läge i förhållande till lagt områdes läge i förhållande till

stamfastigheten bliver fullt bestämt, stamfastiglieten bliver fullt bestämt.

Skall ej på grund av vad nu stadgats

kartans omfattning på angivet sätt

inskränkas, må lantmätaren likväl besluta,

att så skall ske, om sakägare

det begär eller särskilda skäl eljest

därtill föranleda. Uppkommer tvekan,

huruvida inskränkningen i kartans

omfattning kan försvåra den i 21 kap.

föreskrivna faststållelseprövningen,

eller är sakägare missnöjd med lantmätarens

beslut, vilket genast skall

till lantmätaren anmälas, hånskjute

lantmätaren frågan till överlantmåtarens

avgörande. Över hans beslut må

klagan ej föras.

A kartan----— — — särskild handling.

Ägomätning må vid avstyckning

äga rum endast i den mån sådan finnes

oundgängligen nödvändig för

upprättande av karta och beskrivning

på sätt i detta kapitel år föreskrivet.

21 §.

Sedan gräns — — —■ ---mot

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett

exemplar av förrättningshandlingarna

emot bevis, som bifogas konceptakten,

tillställas sökanden eller, där

flera sakägare finnas, den, som av

dem härtill utses. Där förrättningshandlingarna

icke utgivas å sammanträde,

må tillställandet ske med posten

eller genom utmätningsmannen i

orten.

förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett

exemplar av förrättningshandlingarna

utgivas eller med posten avsändas

till sökanden eller, där flera sakägare

finnas, den, som av dem härtill utses.

Då sakägarna förklara sig åtnöjas

därmed, må dock med utlämnandet

anstå till den i 22 § angivna tidpunkten.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

22

Lantmätaren vare skyldig att emot

stadgad lösen till vederbörande sakägare

utlämna ett exemplar av kartan

inom fyrtiofem dagar från det beslut

om fastställelse av förrättningen vunnit

laga kraft; skolande i fråga om

utlämnandet gälla vad i 21 § stadgas

för det fall att förrättningshandlingarna

ej utlämnas å sammanträde.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Lantmätaren vare skyldig att emot

stadgad lösen till vederbörande sakägare

utgiva eller med posten avsända

ett exemplar av kartan inom fyrtiofem

dagar från det beslut om fastställelse

av förrättningen vunnit laga

kraft.

20 KAP.

2 §• (2 § utgår.)

Förordnande att bestämma och utmärka

rågång eller annan fastighetsgräns

medför för lantmätaren behörighet

jämväl att handlägga i sammanhang

därmed uppkommande fråga

om ågoutbyte.

6

I fråga om förrättningar, som i 1,

3, 4 och 5 §§ avses, skola de i 2, 3,

15, 16 och 18 kap. beträffande laga

skifte givna föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, dock att

angående kungörande av sammanträde

för bestämmande och utmärkande

av rågång eller annan fastighetsgräns

eller för ägoutbyte skall tillämpas vad

om kungörelse och kallelse finnes

stadgat i 7 kap. 1 § och 8 kap. 1 §.

I övrigt skola förrättningar, om vilka

i förstnämnda tre paragrafer förmäles,

verkställas på sätt beträffande

motsvarande åtgärder i samband med

laga skifte är föreskrivet.

Där flera--------------

§•

1 mom. I fråga om förrättningar,

som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de

i 2, 3, 15, 16 och 18 kap. beträffande

laga skifte givna föreskrifter i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse,

dock att angående kungörande av

sammanträde för bestämmande och

utmärkande av rågång eller annan

fastighetsgräns eller för ägoutbyte

skall tillämpas vad om kungörelse

och kallelse finnes stadgat i 7 kap.

1 § och 8 kap. 1 §. I övrigt skola förrättningar,

om vilka i förstnämnda

tre paragrafer förmäles, verkställas

på sätt beträffande motsvarande åtgärder

i samband med laga skifte är

föreskrivet.

- prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som i 1, 3

och 4 §§ avses, ävensom avstyckning

må, där sådant prövas lämpligt, sammanföras

till gemensam handläggning.

Uppkommer sedermera särskild

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 15D.

153

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

anledning därtill, må dock i 1 § angiven

fråga utbrytas till särskild förrättning.

21 KAP.

3 g.

Ägodelningsnämndemän utses---—----samma tid.

Val äger — —---- — inför häradsrätten.

Valet verkställes —----- —- angelägenheter röstberättigad.

Vid utseende — —------en röst.

För kommun — —-----överskjutande folkmängd.

För varje---- —--— som valmän.

Höra delar-------den tillhör.

Kommun må besluta, att valman

skall för inställelse vid val av ägodclningsnämndeman

av kommunens

medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning

för särskild resdag och resekostnadsersättning

efter de grunder,

som i kommunallagarna stadgas angående

sådan gottgörclsc till ledamöter

i styrelser och nämnder.

20 §.

Mot beslut eller åtgärd under laga Mot beslut eller åtgärd under laga

skifte i andra fall, än i 17, 18 och skifte i andra fall, än i 17, 18 och

19 §§ avses, må talan fullföljas på 19 §§ avses, må talan fullföljas på

enahanda sätt, som i sistnämnda pa- enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf

sägs, inom fyrtiofem dagar ragraf sägs, inom fyrtiofem dagar

från det sammanträde, då skiftet för- från den dag, då skiftet förklarats

klarats avslutat eller beslut medde- avslutat eller beslut meddelats, att

lats, att skifte icke kan äga rum. skifte icke kan äga rum.

36 §.

Ägodelningsdomaren skall föranstalta------ eller lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall föra Ägodelningsdomaren skall föra

dagbok över till rättens eller ägodel- dagbok över de till rättens eller ägoningsdomarens

åtgärd inkomna mål delningsdomarens åtgärd inkomna

samt inom en månad efter varje års målen enligt formulär, som faststälslut

insända dagboken till justitic- les av Konungen.

kanslersämbclet. Formulär till dagbok

fastställcs av Konungen.

43 §.

Hava besvär-------- 28 § andra slycket sägs.

Sedan handlingarna — — —---— 42 § tredje stycket sägs.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

Avser förrättningen avstyckning,

som icke beror av sammanläggning,

skall den fastställelseprövning, som

enligt andra stycket tillkommer ägodelningsdomaren,

i stället ankomma

på överlantmätaren. Har gränsbestämning

ägt rum i sammanhang

med avstyckningsförrättningen, skall

överlantmätaren till prövning företaga

förrättningen jämväl i denna

del. Äger överlantmätaren med hänsyn

till vad i andra stycket är stadgat

icke meddela fastställelse å förrättningen,

liänskjute han frågan

därom till ägodelningsrätten, skolande

för sådant fall de i första stycket

meddelade föreskrifterna äga tilllämpning.

Har avstyckningsförrättning-------

47

Har, sedan jorddelningsförrättning

blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd, utrönts, att vid förrättningen

förelupit fel i mätning eller

uträkning eller vid utmärkande

å marken av ägogräns, tillkommen

vid förrättningen, må rättelse sökas

hos ägodelningsrätten inom ett år

från det kartan utlämnats till vederbörande

sakägare.

Beträffande ansökan----—

(Föreslagen lydelse.)

Avser förrättningen allenast avstyckning,

som icke beror av sammanläggning,

skall den fastställelseprövning,

som enligt andra stycket

tillkommer ägodelningsdomaren, i

stället ankomma på överlantmätaren.

Har med stöd av 19 kap. gränsbestämning

ägt rum i sammanhang med

avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren

till prövning företaga

förrättningen jämväl i denna del.

Äger överlantmätaren med hänsyn

till vad i andra stycket är stadgat

icke meddela fastställelse å förrättningen,

liänskjute han frågan därom

till ägodelningsrätten, skolande för

sådant fall de i första stycket meddelade

föreskrifterna äga tillämpning.

— — till ända.

Har, sedan jorddelningsförrättning

blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd, utrönts, att vid förrättningen

förelupit fel i mätning eller

uträkning eller vid utmärkande

å marken av ägogräns, tillkommen

vid förrättningen, må rättelse sökas

hos ägodelningsrätten inom ett år

från det kartan utgivits eller med

posten avsänts till vederbörande sakägare.

— motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

Har före nämnda dag under laga

skifte beslut angående ägoutbyte

meddelats eller särskild förrättning

avseende ägoutbyte avslutats, skall

dock vid den fortsatta prövningen av

ägoutbytets tillåtlighet äldre lag gälla.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

155

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 13 och 14 §§ samt 6 kap. 2, 5, 8 och

12 §§ lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 5 kap. 4 § samt 6 kap.

6 § samma lag1 skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

5 KAP.

4 §•

Avstyckning må verkställas utan

biträde av gode mån, så vitt icke förlättningsmannen

eller sakägare finner

biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens

gång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd,

som vidtagits därförinnan.

13

Sedan skillnadslinjerna mellan

stamfastigheten och det avstyckade

området ävensom övriga gränser,

som vid avstyckningen må hava bestämts,

blivit utstakade och utmärkta

samt alla till förrättningen hörande

frågor i övrigt blivit avgjorda,

skall förrättningsmannen å sammanträde

med vederbörande sakägare

till sökanden eller annan, som

utses av sakägarna, utgiva ett exemplar

av samtliga för rättning slmnd
-

(4 § utgår.)

§•

Sedan skillnadslinjerna mellan

stamfastigheten och det avstyckade

området ävensom övriga gränser,

som vid avstyckningen må hava bestämts,

blivit utstakade och utmärkta

samt alla till förrättningen hörande

frågor i övrigt blivit avgjorda,

skall förrättningen avslutas.

1 Senaste lvdelse, se beträffande 5 kap. 4 § SFS 1931:141), 5 kap. 13 och 14 §§ 1926:328,

6 kap. 5 och 6 §§ 1931:143, 6 kap. S § 1947: 703 och 6 kap. 12 § 1943: 395.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 Sfi

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-59.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

lingar emot bevis, som bilägges konceptakten,

ävensom tillkännagiva att

förrättningen är avslutad.

Sakägare, som vill fullfölja talan

emot förrättningen, har att inom tjugu

dagar från dess avslutande till magistraten

ingiva sina besvär eller ock

på eget äventyr insända dem dit med

posten så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma magistraten tillhanda;

och skall underrättelse härom av

förrättningsmannen meddelas sakägarna

å det sammanträde, varvid

förrättningen förklaras avslutad.

Inom samma---— —- — til

Vad sålunda-------från

Vid avslutandet av förrättningen

skall ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar

utgivas eller med

posten avsändas till sökanden eller

annan, som utsetts av sakägarna. Då

sakägarna förklara sig åtnöjas därmed,

må dock med utlämnandet av

handlingarna anstå till den i It- §

fjärde stycket angivna tidpunkten.

Sakägare, som vill fullfölja talan

emot förrättningen, har att inom tjugu

dagar från dess avslutande till magistraten

ingiva sina besvär eller ock

på eget äventyr insända dem dit med

posten så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma magistraten tillhanda;

och skall underrättelse härom av

förrättningsmannen meddelas sakägarna.

magistraten.

förrättningsmannen.

14 §.

Då tid------- ---särskilt namn.

Innan ärendet —- —---- — från byggnadsnämnden.

Angående meddelad-----

Förrättningsmannen vare skyldig

att inom trettio dagar från det beslut

om fastställelse av förrättningen

vunnit laga kraft eller däremot förd

talan genom laga kraft ägande beslut

ogillats emot stadgad lösen till vederbörande

sakägare utlämna ett exemplar

av kartan, och teckne förrättningsmannen

därå avskrift av beviset

om fastställelsen.

— å konceptkartan.

Förrättningsmannen vare skyldig

att inom trettio dagar från det beslut

om fastställelse av förrättningen

vunnit laga kraft eller däremot förd

talan genom laga kraft ägande beslut

ogillats emot stadgad lösen till vederbörande

sakägare utgiva eller med

posten avsända ett exemplar av kartan,

och teckne förrättningsmannen

därå avskrift av beviset om fastställelsen.

— eljest medgiva.

Genom fastställelse —

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

157

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

0 KAP.

2

Förordnande att verkställa laga

skifte å stads jord skall meddelas i

stadens tjänst anställd mätningsman,

dår denne är lantmätare, så ock, ändock

att han icke är lantmätare, där

samtliga delägare i jorden i ansökningen

om skiftet föreslagit honom

till förrättningsman.

§•

Laga skifte å stads jord förrättas

av distriktslant mätaren eller annan

som särskilt av Konungen bemyndigats

därtill. Berör skifte icke mark,

som är avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må det dock förrättas av

i stadens tjänst anställd mätningsman,

därest samtliga delägare i jorden

i ansökningen om skiftet föreslagit

honom till förrättningsman. Vid

skiftet i dess helhet eller vid viss därunder

förekommande fråga skola två

gode män biträda förrättningsmannen,

om denne finner sådant erforderligt

eller delägare det påyrkar.

Laga skifte företages efter skriftlig

ansökan hos byggnadsnämnden,

som överlämnar ansökningen till förrättning

smannen.

5

Vtan hinder av att kungörande och

kallelse ej verkställts i den ordning,

som i 3 kap. 1 § av lagen om delning

av jord ä landet sägs, må laga skifte

å stadsjord företagas, där samtliga

delägare infinna sig eller av förrättningsmannen

blivit minst åtta dagar

förut bevisligen kallade till förrättningen

samt fråga ej är om bestämmande

av gräns mot fastighet, som ej

ingår i förrättningen.

Huru gräns----------—-----

§•

Laga skifte å stadsjord må städse

företagas, där samtliga delägare av

förrättningsmannen blivit minst åtta

dagar förut bevisligen kallade till förrättningen

samt fråga ej är om bestämmande

av gräns mot fastighet,

som ej ingår i förrättningen.

- 2 kap. 13 §.

ö §• (0 § utgår.)

Laga skifte ä stadsjord må verkställas

utan biträde av gode män, så

vitt icke är fråga oan gränsbestämning

i den ordning, som stadgas i lagen

om delning av jord å landet, eller

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

om ägoutbyte mellan stadsjord och

jord å landet eller ock förrättningsmannen

eller delägare finner biträde

av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens

gång att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd,

som vidtagits därförinnan.

8

Ägoutbyte må, utöver vad som följer

av 1 §, ske jämväl dår bestående

fastighetsindelning ej överensstämmer

med fastställd generalplan,

stadsplan eller tomtindelning och sådan

överensstämmelse utan någon

delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan ägor, som finnas

lämpligen böra utbytas mot varandra,

uti det i föregående stycke avsedda

fall till högst tjugufem procent

och eljest till högst tio procent av

uppskattningsinnehållet av fastighet

eller för flera ägolotter samfällt område,

varifrån ägovidd med det högre

uppskattningsinnehållet skall tagas,

må ägorna dock utbytas mot varandra

och vederlag för vad å ena sidan

brister lämnas i penningar, där det

prövas kunna ske utan någon delägares

förfång. I

I fråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättning,

varom nu år sagt, skall vad i lagen

om expropriation stadgas angående

expropriationsersättnings erläggande

och fördelning äga motsvarande tilllämpning.

Uppgår i fall, som avses i 8 kap. 1 §

lagen om delning av jord å landet,

skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan ägor, som finnas lämpligen

böra utbytas mot varandra, till högst

tio procent av uppskattningsinnehållet

av fastighet, varifrån ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet

skall tagas, må ägorna dock

utbytas mot varandra och vederla

för vad å ena sidan brister lämnas i

penningar, där det prövas kunna ske

utan någon delägares förfång. Är

ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet

avsedd att tagas från

område samfällt för flera ägolotter,

skall angivna procenttal beräknas å

ägolotternas sammanlagda uppskattning

sinnehåll.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 159.

159

(Gällande lydelse.)

12

Vad enligt detta kapitel gäller om

ägoutbyte i sammanhang med laga

skifte gällc ock, då sådan förrättning

eljest förekommer; dock skall, om ej

särskilda skäl till annat föranleda,

förordnande att verkställa förrättningen

meddelas i stadens tjänst anställd

mätningsman, där sådan finnes,

ändå att han icke är lantmätare.

Besväras fastighet----__ —

I avseende å förrättning, som i

näst föregående stycke avses, äge vad

i 20 kap. 6 och 9 §§ av lagen om delning

av jord å landet stadgas motsvarande

tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Vad enligt detta kapitel gäller om

ägoutbyte i sammanhang med laga

skifte gälle ock, då sådan förrättning

eljest förekommer. Berör förrättningen

icke mark, som är avsedd

för jordbruk eller skogsbruk, ma den

dock, där ej byggnadsnämnden av

särskilda skäl annorlunda beslutar,

företagas av i stadens tjänst anställd

mätningsman.

— servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i

näst föregående stycke avses, äge

vad i 20 kap. 6 § 1 mom. och 9 § av

lagen om delning av jord å landet

stadgas motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

Förslag
till
Lag
angående

iindrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 1136)

om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

10 §.

Ansökning om sammanläggning Ansökning om sammanläggning

göres hos ägodelningsdomaren i den göres hos ägodelningsdomaren i den

domsaga, där fastigheterna äro be- domsaga, där fastigheterna äro belägna.

lägna. Särskild ansökan vare dock

icke erforderlig, då sammanläggning
-

'' Senaste lydelse, se SFS 1917: 701.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Det åligger --------

Om verkställande -— —--

en utgör förutsättning för fastställelse

å avstyckningsförrättning och i för- råttningsprotokollet antecknats, att

ägaren av de områden, som skola

sammanläggas, anhållit om samman- läggningen.

-----är tillgänglig.

---å landet.

Denna lag träder i kraft den i juli

1951.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

161

Bilaga A.

Fastighetsbildning ssakkunnigas förslag

till

l:o) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1—4, 6 och 7 SS

7 °CJ\6 §§’ 8 kap‘ 1’ 2 och 4 §§» 14 kaP- 10 §• 16 kap. 1, 2, 4, 5

och 7 §§, 19 kap. 5—7, 19 och 21 §§, 20 kap. 6 § samt 21 kap. 36 § lagen

den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse

pa satt nedan angives, dels att 2 kap. 4 §, 19 kap. 8 § och 20 kap. 2 § samma

lag skola upphöra att gälla dels ock att i lagens 8 kap. skall tilläggas en nv

paragraf, betecknad 4 a §.

2 KAP.

1 §•

Laga skifte förrättas av lantmätare med biträde, om och i den mån lantmätaren

finner sådant erforderligt eller delägare det påyrkar, av två gode

män.

Där vid---samma fråga.

Bestämmes,° att gode män skola biträda vid förrättningen i dess helhet

eller vid viss åtgärd, skall sådant ej verka rubbning av vad därförinnan under

förrättningen lagligen beslutats eller verkställts.

Biträde av — — — teknisk art.

Vid förrättning---om förrättningsmän.

3 §.

Ansökning om laga skifte göres skriftligen hos vederbörande distriktslantmätare

och bör åtföljas av uppgift om dels de ägor, vilkas delning är i fråga,

samt deras ägare, dels ägare till mark, vilken gränsar till nämnda ägor, dels

innehavare av servitut, vilkas rätt må vara beroende av förrättningen, dels

ock omförmälda jordägares och servitutsinnehavares postadresser.

Där fråga är om skifte av ägor inom två eller flera lantmäteridistrikt, göres

ansökningen hos distriktslantmätarcn i ett av distrikten.

3 KAP.

1 §•

Innan laga skifte företages, skall lantmätaren om tid och ställe för första

sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst åtta dagar därförut uppläsas

i kyrkan för den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt,

11 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

där särskilda förhållanden därtill föranleda, minst åtta dagar före sammanträdet

införas i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att minst åtta dagar före sammantradet for

befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträdet

till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter

är delägare i skifteslaget, ävensom till de i ansökningen om skittet

uppgivna eller för lantmätaren eljest kända innehavare av servitut, vilkas

rätt må vara beroende av förrättningen.

Är någon---om förmynderskap.

Kungörelse och---till skifteslaget.

2 §•

Finner lantmätaren---denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet

och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke

innehållit uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, darom genom

tiänsteskrivelse underrätta ombudet snarast möjligt och, dar sa ske kan,

minst åtta dagar före sammanträdet. Skall laga skifte aga rum inom ort,

där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, har lantmataren att minst

åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe foi forsta

sammanträdet.

3 §.

Skola gode män biträda vid förrättningen, utfärde lantmätaren kallelsebrev

till dem sist åtta dagar före sammantradet; och hora helst de kaUas,

som bo närmast förrättningsstället inom eller utom lantmateridistriktet. År

god man hindrad genom jäv eller laga förfall, sände han ofordrojligen kalelsebrevet

till närmast boende god man, och har denne att i stallet infinna

sig. Erinran om den god man åliggande skyldighet att i fall, varom nu ar

sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör i nämnda brev intagas.

4 §.

Kommer ej — — — vederbörande därom.

Har lantmätaren---för sammanträdet.

Utebliver god---närmast boende.

uÄSdef afIttTn7gö7anTX kalSe™ verkställts i den ordning,

som i detta kap. sägs, må förrättning företagas, därest samtliga saka0are

infinna sig.

6 §.

Lantmätaren skall föra protokoll över allt, som förekommer vid varje

sammanträde under förrättningen. I protokollet skola noga upptagas framställda

yrkanden och anförda skäl samt grunderna för forrattningsmannens

beslut. Protokollet skall avfattas i sammanhangande paragraffoljd for he

förrättningen.

Träffas förening---är belägen.

7 §''

Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse lantmätaren ansokningen

om laga skfriet samt efterhöre, om de gode män, som må hava kalats8att

biträda vid förrättningen, avlagt föreskriven ed och om jäv ar att

anföra mot någon av förrättningsmännen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

163

7 KAP.

1 §.

träd^hållal^H 3V rågån?ai''na kring skifteslagets ägor skall sammantrade

hällas med ragrannarna a omse sidor. Angående kungörelse om sådant

S2fVamt^lle,S\därti11 äge Vad 1 3 kaP- stadgas motsvarande

ampnmg. År mark, som berores av förrättningen, samfälld för flera fasig

eter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

annan, som ar satt: att den förvalta, erfordras ef kallelse till de särskilda

stvrelle^ellerTil?l}1-ghet]®n’ utan mä kallelsen översändas till ledamot av

styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ei äger att siälv

fora talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes

någon, som ager behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes,kommer till

delagarnas kännedom. Finnes ej kand styrelse eller förvaltare, och är mar
sändasTilf

en f0r,f311 *!? fastifheter med skilda ägare, må kallelsen

sandas till en av delagarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte skall,

som Sghet’ rf°m Sta ^ under allman myndighets vård och inseende och

umfrättPUpehaVef Un(l!r •Standlg-fesittninSsrätt> har deI i samfälligheten,

r»pio- Ui ,om f°rjattningen tillställas Konungens befallningshavande.

kallelsen Statt’ SOm, slst nämnts> skall uppgift om vilken delägare

kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och skall kungörelsen

anslas i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom

inneSf”™ Kllngorels.e, kallelse, som i denna paragraf avses, skola

innehalla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga kartor och

handlingar, som kunna lända till upplysning i rågångsfrågan. Hava kun
fdnde6

°Ch \a.nelse sålunda försiggått, skall förrättning verkställas utan

hmder av sakagares utevaro.

6 §.

Sedan rågång blivit bestämd, skall den av lantmätaren å marken utmärkas

pa tydligt och varaktigt sätt.

Om närmare — -— -— Konungen förordna.

8 KAP.

1 §•

- ,Kan rågång elkTani}.an gräns kring område, som skall skiftas, genom utbyte

av agor erhalla lamphgare sträckning och bekvämare ägoanordninu

därigenom vinnas, då skall sådant ägoutbyte utan hinder av att därigenom

rubbning sker i lantmateriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen

gallande, verkställas i så stor omfattning, som är nödigt och utan förfång

for delagare a någondera sidan kan ske. b

Hör till---utbyte ske.

Prövas ägoutbyte---delägares förfång.

Ägoutbyte må äga---äga lägges.

Ägoutbyte må verkställas---hela ägovälde.

Fråga om — -—- — motsvarande tillämpning.

2 §.

De ägor---kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas

lämpligen bora utbytas mot varandra, till högst tio procent av uppskattnmgsinnehållet

av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, var
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

164: Kungl. Maj ds proposition nr 159.

ifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas,

må ägorna dock utbytas mot varandra och ersättning för vad å ena sidan

brister lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delagares

förfång och medgives av eller uppenbarligen icke kan landa till skada tor

innehavare av fordran eller annan rättighet, för vilken sagda fastighet eller

område på grund av inteckning eller eljest må häfta.

I fråga--- — del gälla.

4 §•

Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning vinnas genom utbyte av

ägor i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, och traffa samtliga delagare

å ömse sidor därom förening, eller äro de ägor, vilkas utbytande lfragasättes,

i en ägares hand, då må sådant utbyte på sätt i namnda paragraf

sägs äga rum under iakttagande av de i 2 § givna föreskrifter.

Där ägoutbyte, som i första stycket avses, beror jordbruksfastighet och

prövas medföra betydande fördel för jordbruksnäringen, må utbytet verkställas

även om förening, som i första stycket sägs, icke trattats.

4 a §.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 och 4 §§ ske jämväl där bestående

fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning och sadan överensstämmelse

utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan agor, som finnas lamp

ligen böra utbytas mot varandra, uti det i föregående stycke avsedda fallet

till högst tjugufem procent av uppskattningsinnehållet av fastighet eller för

flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet

skall tagas, må ägorna dock utbytas mot varandra och ersättning

för vad å ena sidan brister lamnas i penningar, dar det provas

kunna ske utan någon delägares forfång; och skall, dar angivna sklllPf

överstiger tio procent av uppskattningsinnehållet av fastighet eller område,

som nyss sagts, i fråga om sättet för erläggande och fordelning av penningersättningen?

vad i lagen om expropriation stadgas angående expropnationsersättnings

erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning samt

i övriga fall fakttagas vad i 2 § andra stycket stadgas rörande innehavare

av fordran eller annan rättighet som dar sags.

14 KAP.

10 §.

Med bestämmande av ersättningar, om vilka här ovan i 6 och 8 §§ formales

må anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut

fastställt. Om sådant anstånd beslutas, har lantmätaren att sa snart det efter

skiftets fastställande kan ske, företaga för andamålet erforderlig föra - ning. Angående utfärdande av kungörelse och kallelser till sådan förrättning

gälle vad i 3 kap. sägs.

16 KAP.

1 §•

Sedan gränserna mellan ägolotterna blivit på sätt särskilt är föreskrift

utmärkta samt alla till skiftet hörande frågor blivit avgjorda med undantag

av sådan ersättningsfråga, som jämlikt 14 kap. 10 § må hava uppskjutits,

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

skall lantmätaren å sammanträde med delägarna eller på annat lämpligt sätt

för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad, samt meddela underrättelse

om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan emot skiftet i de

delar, i vilka icke underställning skolat äga rum eller särskild talan enligt

21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.

2 §.

Vid avslutningssammanträde eller inom femton dagar efter det lantmätaren

vid sådant sammanträde eller på annat sätt för delägarna tillkännagivit,

att förrättningen är slutad, skall ett exemplar av alla skifteshandlingarna

överlämnas till den av delägarna, som av dessa eller, där de ej åsämjas, av

lantmätaren därtill utses. Hos den utsedde äge envar delägare rätt att granska

handlingarna och taga avskrift av dem.

Då skifteshandlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet ske

med posten eller genom utmätningsmannen i orlen.

Yppas eljest — — — sådan vårdare.

4 §.

Äro vid laga skifte delägarna flera än tre, och har lantmätaren icke till

dem utlämnat karta, vare han, där delägare senast å det i 13 kap. 22 §

omförmälda sammanträde begärt, att skifteskartan ytterligare viss tid, räknat

från skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig, skyldig att å förrättmngsstället

tillhandahålla delägarna kartan ävensom skifteshandlingarna,

då dessa ej utlämnas å slutsammanträde, under den angivna tiden, dock

högst två- eller, där delägarna äro flera än tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket sägs äge ej tillämpning, där skifte avslutas å det

sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen utvisats.

5 §.

Har laga skifte, som blivit genom laga kraft ägande utslag helt eller delvis

upphävt, i sammanhang därmed återförvisats till lantmätaren, skall denne

skyndsamt utsätta ny förrättningsdag under iakttagande av bestämmelkaP-

samt ändra och rätta skiftet med ledning av utslagets innehall.

Därefter skall förrättningen ånyo avslutas på sätt i 1 och 2 88 föreskrives.

0

Där utan---rättelsen föranledas.

7 §•

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna

ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag,

varom i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut

om faststallelse av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga om utlämnandet

gälla vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utgivas

a sammanträde. j t>

19 KAP.

5 §•

De för---— annorlunda stadgat.

Avstyckning för----föreligger därtill.

0 §•

Rätt att-------jämväl denne.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

7 §•

Utan hinder -— --i förrättningen.

Skall avstyckning ske från mark, samfälld för flera fastigheter med skilda

ägare, må föreskrifterna om kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 § tillämpas.

19 §.

Lantmätaren åligger att utmärka avstyckningen å karta. Därest ej sakägare

påfordrar upprättande av fullständig karta eller äldre karta, på sätt

i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas vid förrättningen, skall kartan

upptaga allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna

för avstyckat område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål,

samt för den fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan

olika ägoslag inom denna fastighet samt byggnader, vägar, vattendrag och

dylikt. Inom avrösningsjord vare dock ej erforderligt att redovisa gränserna

för olika ägoslag, om sådan redovisning uppenbarligen saknar betydelse för

ärendets prövning. Ej heller vare beträffande område, som ingår i stadsplan

eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, där avstyckningen

överensstämmer med planen, erforderligt att redovisa gränserna för

olika ägoslag.

Avstyckas mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller utgör, då

fråga är om mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas högst hälften

av fastighetens ägovidd, andelar i samfälld mark oberäknade, skall dock,

där ej annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast avstyckat område

jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom

sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes

läge i förhållande till stamfastigheten bliver fullt bestämt. Skall ej på grund

av vad nu stadgats kartans omfattning på angivet sätt inskränkas, må lantmätaren

likväl besluta att så skall ske om sakägare det begär eller särskilda

skäl eljest därtill föranleda. Uppkommer tvekan, huruvida inskränkningen

i kartans omfattning kan försvåra den i 21 kap. föreskrivna fastställelseprövningen

eller är sakägare missnöjd med lantmätarens beslut, vilket genast

skall till lantmätaren anmälas, hänskjute lantmätaren frågan till överlantmätarens

avgörande. Över hans beslut må klagan ej föras.

Å kartan skall tecknas beskrivning, som under hänvisning till varje å

kartan upptaget område lämnar uppgift om arealen därav eller, då redovisning

skall ske av olika ägoslag, arealen av dessa, ävensom i vad mån med avstyckad

ägo vidd följer rätt till delaktighet i mark, som vid lantmäteriförrättning

avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för

stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner,

som tillkomma stamfastigheten, så ock angående servitut, som till

förmån för en i förrättningen ingående fastighet må hava lagts å annan sådan

fastighet. Kan beskrivningen ej lämpligen tecknas å avstyckningskartan,

skall den av lantmätaren införas i särskild handling.

21 §.

Sedan gräns---mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utlämnas till sökanden eller, där flera sakägare

finnas, den, som av dem härtill utses. Då sakägarna förklara sig åtnöjas

därmed, må dock med utlämnandet anstå till den i 22 § angivna tidpunkten.

Där förrättningshandlingarna icke utlämnas å sammanträde, ma

tillställandet ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

20 KAP.

6 §.

7 mom. I fråga---är föreskrivet.

Där flera---prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som i 1, 3 och 4 §§ avses, ävensom avstyckning må,

där sådant prövas lämpligt, sammanföras till gemensam handläggning. Uppkommer

särskild anledning därtill, må dock i 1 § angiven fråga slutföras

utan avbidan på att förrättningen i övrigt blivit avslutad.

21 KAP.

36 §.

Ägodelningsdomaren skall — ---eller lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall föra dagbok över de till rättens eller ägodelningsdomarens

åtgärd inkomna målen enligt formulär, som fastställes av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den

2:o) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

. . :*i

10 §.

Ansökning om sammanläggning göres hos ägodelningsdomaren i den domsaga,

där fastigheterna äro belägna. Särskild ansökan* vare dock icke erforderlig,

då sammanläggningen utgör förutsättning för fastställelse å avstyckningsförrättning

och i förrättningsprotokollet antecknats, att vederbörande

jordägare medgivit sammanläggningen.

Det åligger---är tillgänglig.

Om verkställande —--å landet.

Denna lag träder i kraft den

3:o) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas dels att 5 kap. 13 § och 6 kap. 2 § lagen den 12 maj

1917 om fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 159«

angives dels ock att 5 kap. 4 § samt 6 kap. 6 och 8 §§ samma lag skola upphöra

att gälla.

5 KAP.

13 §.

Sedan skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området

ävensom övriga gränser, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit

utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt

blivit avgjorda, skall förrättningsmannen vid sammanträde med vederbörande

sakägare eller i annan lämplig ordning till sökanden eller annan,

som utsetts av sakägarna, utlämna ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar

ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad. Då sakägarna

förklara sig åtnöjas därmed, må dock med utlämnandet av handlingarna

anstå till den i 14 § fjärde stycket angivna tidpunkten.

Sakägare, som vill fullfölja talan emot förrättningen, har att inom tjugu

dagar från dess avslutande till magistraten ingiva sina besvär eller ock på

eget äventyr insända dem dit med posten så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma magistraten tillhanda; och skall underrättelse härom av förrättningmannen

meddelas sakägarna.

Inom samma —--till magistraten.

Vad sålunda---— från förrättningsmannen.

6 KAP.

2 §•

Laga skifte å stads jord förrättas efter därtill erhållet förordnande, vilket

skall meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, där denne är lantmätare,

så ock, ändock att han icke är lantmätare, där samtliga delägare

i jorden i ansökningen om skiftet föreslagit honom till förrättningsman. Förordnandet

meddelas av vederbörande överlantmätare.

Denna lag träder i kraft den

4:o) Lag

angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608)

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 18, 19, 25 och 35 §§ lagen den 3 september 1939

om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Ansökning om förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos länsstyrelsen

utom i fall, varom i 19 g sista stycket stadgas.

I ansökningen---och hemvist.

Finner länsstyrelsen — —- — annorledes förordnar.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

169

19 §.

Till förrättningsman---uppdraget lämplig.

För förrättning — — — eller samhället.

Hava samtliga---hinder möter.

Om förordnandet — — — denna nämnd.

Skall vid avstyckning enligt 19 kap. lagen om delning av jord å landet

eller 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad rätt till väg beredas fastighet,

som genom förrättningen nybildas eller ändras till sitt ägovälde, må vederbörande

förrättningsman, om behovet av väg icke lämpligen kan tillgodoses

annorledes än genom förrättning enligt detta kapitel, efter skriftlig ansökning

därom av sakägare, företaga sådan förrättning utan att förordnande

därtill meddelats. Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid ägoutbyte

enligt 20 kap. 1 § lagen om delning av jord å landet eller 6 kap. 12 § lagen

om fastighetsbildning i stad.

25 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen om tid och ställe

för första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst åtta dagar därförut

ej mindre uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där de av

förrättningen berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller,

där förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst åtta dagar före sammanträdet

med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar

uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall

adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes

om annan adress inom landet för mottagaren. Är mark, som beröres av förrättningen,

samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för

samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde

kallelsen sänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne,

där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för

att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,

må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;

och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen om förrättningen

innehålla uppgift om vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å lämplig

plats inom kommun, där den samfällda marken är belägen.

Kungörelse och — -—• — vid förrättningen.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan

hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning,

förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrättningsmannen

blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.

Avser förrättningen väg i ort, varest skyldighet föreligger att söka byggnadslov,

har förrättningsmannen att minst åtta dagar förut underrätta byggnadsnämnden

om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga---- — i förrättningen.

35

I den —--och framläggas.

Ej må — -— — tillstånd inhämtats.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Där jämlikt 19 § sista stycket rätt till väg skall beredas en genom avstyckning

nybildad eller till sitt ägovälde ändrad fastighet eller fastighet,

som beröres av ägoutbyte, skall utlåtandet förklaras gälla under vilkor att

avstyckningen eller ägoutbytet fastställes.

Sedan utlåtandet---talans bevarande.

Innebär utlåtandet---till stadgar.

Denna lag träder i kraft den

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

171

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

t

Enligt lagrådet den 27 februari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 16 februari 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den IS juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn O. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

2 KAP.

1 §•

Justitieråden Strandberg och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm:

Enligt första stycket i den föreslagna nya lydelsen skola vid laga skifte i

dess helhet eller vid viss därunder förekommande fråga gode män biträda

lantmätaren, om denne finner sådant erforderligt eller delägare det påyrkar.

Med delägare i skifte lärer förstås ägare eller med ägare likställd besittningshavare

av jord, som utgör föremål för skiftet. Såsom delägare i egentlig

mening kan däremot icke en servitutshavare anses, ehuru han intager en

särställning, som särskilt på grund av föreskrifterna om servituts utbrytande

föga skiljer sig från delägarens. Det må i detta sammanhang erinras, att

enligt 3 kap. 1 § andra stycket det åligger lantmätaren att sända kallelsebrev

till envar, som enligt mantalslängden eller eljest tillgängliga uppgifter

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

är delägare i skifteslaget, ävensom till innehavare av servitut, vars rätt må

vara beroende av förrättningen. En sådan servitutshavare torde jämte delägarna

vara att betrakta som sakägare. När t. ex. i det föreslagna sista stycket

av 4 § i 3 kap. stadgas, att utan hinder av att kungörande och kallelse

ej verkställts i den föreskrivna ordningen förrättning må företagas, därest

samtliga sakägare infinna sig, måste här till gruppen sakägare uppenbarligen

hänföras även servitutshavare som nyss nämnts. Utgår man i enlighet

med det sagda från att begreppet delägare har en mera begränsad innebörd

än begreppet sakägare — något som särskilt i den äldre lagstiftningen dock

synes icke ha konsekvent iakttagits ■— äger förty enligt förslaget en servitutshavare

icke påkalla biträde av gode män. Även den rätt att yrka sådant

biträde, som finnes stadgad i förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse,

tillkommer visserligen endast delägare. Emellertid föreligger här den väsentliga

skillnaden att vid handläggningen av viktigare frågor under skiftet,

t. ex. frågor om ägogradering och uppskattning, gode män nu städse skola

deltaga. Det kan enligt vår mening icke vara välbetänkt att — med det härifrån

avvikande innehåll lagförslaget har ■—■ frånkänna servitutshavare rätt

att påkalla biträde av gode män vid fråga, som honom rörer. Detsamma gäller

rågranne, vilkens rätt är beroende av förrättningen. Det må i detta sammanhang

erinras om bestämmelsen i 17 kap. 1 § att rågrannar och andra,

som utan att vara skiftesdelägare haft del i förrättningen, skola vara skyldiga

att deltaga i kostnaderna därför i den omfattning, som prövas skälig med

hänsyn till den nytta de haft av förrättningen.

På grund av det anförda hemställa vi, att ordet »delägare» i första stycket

utbytes mot »sakägare».

Justitierådet Ekberg:

Angående frågan om biträde av gode män vid lantmäteriförrättningar

innebär förslaget den betydelsefulla ändringen av nu gällande bestämmelser,

att sådant biträde icke längre skulle vara obligatoriskt i något fall, utan

gode män skulle tillkallas allenast, därest lantmätaren funne det erforderligt

eller delägare påyrkade det.

Gode männen ha en viktig uppgift att fylla vid lantmäteriförrättningar.

Därvid uppstå ej sällan mellan sakägare tvister av invecklad beskaffenhet,

till vilka förrättningsmännen ha att taga ställning. Därjämte ha dessa att

verkställa uppskattningar och värderingar samt avgöra jordbrukstekniska

frågor, allt ofta av en art som kräver icke blott praktisk erfarenhet utan

jämväl ingående kännedom om ortsförhållanden. Gode männens medverkan

vid dylika frågors lösande är av stor betydelse såväl på grund av den

särskilda erfarenhet och ortskännedom, som de måste förutsättas äga i hithörande

ämnen, som ock på grund av det ökade förtroende för frågornas

riktiga och allsidiga bedömande, som såmedelst vinnes hos allmänheten.

Dessa synpunkter kräva särskilt beaktande, när det gäller att vidtaga inskränkningar

i gode männens uppgifter. Stor varsamhet synes härvid vara

av nöden, även om allt erkännande gives åt den nuvarande lantmätarkå
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

173

rens kunnighet, skicklighet och erfarenhet. Likaväl som det är av oskattbart

värde, att häradshövdingen vid sin dömande verksamhet har stöd av

häradsnämnden och att denna med honom bär ansvaret för domen, synes

det vara av utomordentlig vikt, att lantmätaren vid invecklade frågors bedömande

kan tillgodogöra sig gode männens praktiska synpunkter och att

gode männen på eget ansvar deltaga i avgörandet.

Förslaget synes huvudsakligen vara förestavat av två skäl, nämligen dels

en önskan att förenkla lantmätarens arbete dels ock en strävan att nedbringa

förrättningskostnaderna. Vad beträffar det förstnämnda skälet har

allenast framhållits, att vissa kallelser skulle inbesparas och tiden för sammanträden

skulle kunna väljas med större frihet. Vad sålunda anförts synes

emellertid icke vara av sådan vikt, att detsamma i och för sig kan motivera

en lagändring av den betydelse som den ifrågavarande. Huvudskälet

blir följaktligen det förbilligande av förrättningskostnaderna, som skulle

vinnas genom förslagets genomförande. Meningarna kunna väl ej vara delade

om angelägenheten av att kostnaderna för sakägarna nedbringas så

mycket som möjligt. Frågan är emellertid i vad mån detta låter sig göra

utan risk att ärendenas prövning menligt påverkas eller men i annat hänseende

uppkommer. Spörsmålet om biträde av gode män vid lantmäteriförrättningar

har ingående dryftats vid jorddelningslagens tillkomst. Därvid

ansågs, att den ökning i kostnaderna för förrättningen, som gode männens

medverkan föranledde, icke vore av den betydelse, att man på den grund

borde avstå från de fördelar, sådant biträde vore ägnat att medföra. Av vad

i förevarande lagstiftningsärende förekommit har jag ej blivit övertygad

om att förhållandena numera ha så förändrats, att tvingande skäl till lagändring

föreligga. Det erinras, att en sakägare kan i rätt betydande omfattning

erhålla statsbidrag för genomförande av en nödvändig lantmäteriförrättning,

därest han behöver sådan hjälp. Under alla förhållanden torde

den föreslagna lagändringen icke \ara av den brådskande natur, att densamma

icke kan utan större olägenhet anstå till dess den pågående reformen

av jorddelningslagstiftningen i dess helhet kan genomföras. Partiella

reformer torde ej böra förekomma utan mycket starka skäl. Såsom ovan

anförts anser jag sådana icke förefinnas i förevarande fall.

På dessa grunder avstyrker jag icke blott den föreslagna ändringen av

förevarande paragraf i vad den avser nu berörda fråga utan jämväl de

härav betingade förslagen till ändringar beträffande 3 kap. 3 och 7 §§

samt 19 kap. 8 § jorddelningslagen ävensom 5 kap. 4 § samt 6 kap. 2 och

6 §§ fastighetsbildningslagen.

Anses emellertid en lagändring i förevarande hänseende redan nu böra

vidtagas, bör enligt min mening förutsättningen vara, att ändringen kan genomföras

utan att de principer, varå gällande bestämmelser vila, i väsentlig

mån frångås. Jag kan följaktligen ej förorda förslaget. Detta innebär nämligen,

att den viktiga grundsatsen om obligatoriskt biträde av gode män vid

vissa mera betydelsefulla frågor helt uppgives. Visserligen förutsättes det,

att till ledning för lantmätaren vissa föreskrifter i ämnet meddelas i admi
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

nistrativ ordning, men lagförslagets lydelse lämnar helt i delägarnas och

lantmätarens hand att avgöra, när gode män skola tillkallas. Ur principiell

synpunkt är detta icke tillfredsställande, och ovisst är vad instruktionen

kommer att innehålla. Lagen bör alltjämt giva åtminstone vissa vägledande

direktiv. Det erinras, att inom jordlagstiftningen principen om sakägarnas

fria dispositionsrätt alltmer fått vika, när ett allmänt intresse påfordrat det.

Försiktigheten kräver, att lagändringen, om en sådan över huvud taget erfordras,

begränsas till uppmjukning av gällande bestämmelser. Tydligt är,

att en lagbestämmelse av nu antytt innehåll icke kan bliva fullt rationell. Det

är sålunda ofrånkomligt, att en dylik föreskrift måste bliva tämligen summarisk,

om lagtexten ej skall bliva alltför tungläst, men olägenheten härav

är enligt mitt förmenande mindre än de olägenheter, som förslagets genomförande

skulle medföra. Vid ifrågavarande lagstiftningsproblem synes utgångspunkten

således böra vara, att bestämmelsen i 2 kap. 1 § tredje stycket

angående obligatoriskt biträde av gode män vid viktigare frågor bibehålies

som huvudregel. Olika möjligheter för uppmjukning av bestämmelsen

äro tänkbara. En utväg är att efter förebild av stadgandet i 54 kap. 12 §

rättegångsbalken angående summa revisibilis stadga undantag från huvudregeln

i fall det värde frågan gäller uppenbarligen understiger ett visst

penningbelopp. En annan möjlighet är att i anslutning till 15 § expropriationslagen,

vilket lagrum behandlar ett fall, som företer vissa likheter med

förevarande, giva undantaget det innehåll, att frågan uppenbarligen är av

allenast mindre betydelse. Visst stöd för en bestämmelse av sist antytt innehåll

kan för övrigt hämtas från 2 kap. 1 § andra stycket jorddelningslagen.

Här stadgas nämligen som villkor för att antalet biträdande gode män må

ökas utöver två, att laga skiftet skall vara av större omfattning. Tydligt är,

att intet hinder möter mot att ett sådant stadgande, som sist föreslagits, kan

kompletteras genom anvisningar, utfärdade i administrativ ordning; och att

så sker synes jämväl vara önskvärt. Visserligen blir en lagbestämmelse av

den beskaffenhet, som sist förordats, tämligen obestämd och lämnar rum för

olika tolkningar. Såsom ett provisorium i avbidan på den väntade reformen

av lagstiftningen synes den emellertid kunna godtagas, utan att man vid

tillämpningen riskerar mera betydande olägenheter.

Beaktas något av mina förslag, bliva tydligen de förut nämnda följdändringarna

obehövliga, varjämte ändring i lagförslagets ingress erfordras.

Därest vad jag ovan hemställt icke föranleder ändring i förslaget, är

jag ense med lagrådets övriga ledamöter angående angelägenheten av att

ordet »delägare» utbytes mot »sakägare».

4 §.

Lagrådet:

Enligt detta lagrum skall, om lantmätare, som erhållit förordnande att

förrätta laga skifte, vet att mot honom finnes jäv eller om han av andra

tjänstegöromål är förhindrad att företaga skiftet inom skälig tid, han genast

anmäla sådant hos överlantmätaren. Det ankommer då tydligen på

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

175

denne att förordna annan lantmätare att verkställa förrättningen. Enligt det

remitterade förslaget skall särskilt förordnande att förrätta skifte icke erfordras;

sådan förrättning skall städse verkställas av vederbörande distriktslantmätare

(1 §). Departementschefen har framhållit, att — med den innebörd

begreppet »distriktslantmätare» enligt förslaget avsåges skola äga —

det icke vore erforderligt att, om jäv förelåge mot den ordinarie distriktslantmätaren

eller mot annan behörig lantmätare, lagen reglerade vem som i

stället skulle utföra förrättningen; bestämmelser i detta avseende borde givas

i administrativ väg.

Fastighetsbildningssalckunniga ha anfört, att 4 § vore av rent instruktionell

natur. Med hänsyn till att bestämmelsen efter den ändring, som föranleddes

av förslaget om avskaffande av förordnandena, skulle bliva än mera

uttunnad ha de sakkunniga föreslagit stadgandets uteslutande ur lagen; enligt

de sakkunnigas mening borde förhållandet i stället uppmärksammas vid

den överarbetning av lantmäteriinstruktionen, som föranleddes av de utav

de sakkunniga framlagda förslagen. Departementschefen har biträtt förslaget

att upphäva ifrågavarande paragraf och därvid åberopat det nyss återgivna

yttrandet beträffande frågan om jäv mot distriktslantmätare samt de

skäl, som de sakkunniga framhållit.

Vad 4 § innehåller om skyldighet för lantmätare att i där avsedda fall

göra anmälan till överlantmätaren må väl anses vara av instruktionell natur.

Stadgandet innebär emellertid därjämte en materiell regel av stor vikt, nämligen

att lantmätaren är skyldig att ex officio beakta jäv, som föreligger mot

honom. En föreskrift i detta hänseende kan svårligen undvaras. Enligt lagrådets

mening bör därför förevarande paragraf bibehållas men åt densamma

givas det innehåll att, om lantmätare vet omständighet föreligga som utgör

jäv mot honom, han är skyldig att självmant genast frånträda ärendet. De

förhållanden i övrigt som beröras i lagrummet i dess nu gällande lydelse

torde kunna överlämnas till reglering i administrativ ordning.

I överensstämmelse med vad sålunda förordats synes jämväl 3 kap. 9 §

tredje stycket första punkten böra erhålla ändrad lydelse. Där bör sålunda

lämpligen stadgas att, om jäv mot lantmätaren finnes lagligen grundat, förrättningen

genast skall avbrytas och lantmätaren ofördröj ligen frånträda

ärendet. Om anmälan till överlantmätaren torde någon föreskrift icke behöva

upptagas i lagen.

Beaktas vad lagrådet sålunda hemställt, erfordras jämväl jämkning av

lagförslagets ingress.

3 KAP.

1, 2 och 3 §§.

Lagrådet:

Den föreslagna förkortningen av kungörelse- och kallelsetidcn från minst

fjorton till minst åtta dagar har avstyrkts av Svea hovrätt och några av de

hörda ägodclningsdomarna. Till stöd för denna sin ståndpunkt ha de av
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

styrkande myndigheterna åberopat, att förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt

vore betänkligt, enär det skulle medföra ökad risk för att förrättning avgjordes

utan att sakägare ägt eller i varje fall i tillräckligt god tid fått kännedom

om förrättningen. Det har bland annat framhållits, att sakägare kunde vara

bortrest, varför det ej vore säkert att kallelsebrevet komme honom till handa

samtidigt som det nådde bestämmelseorten.

Då dessa erinringar mot förslaget enligt lagrådets mening äro tungt vägande

samt någon mera avsevärd förenkling av lantmätarnas arbetsplanering

väl icke skulle vinnas genom förkortningen av kungörelse- och kallelsetiden,

hemställer lagrådet, att nu gällande bestämmelser i förevarande avseende

bibehållas.

Därest vad lagrådet nu hemställt vinner beaktande, måste jämkning vidtagas

i ingressen till lagförslaget.

Justitierådet Ekberg:

Beträffande 3 § hänvisar jag till vad jag anfört vid 2 kap. 1 §.

6 §•

Lagrådet:

Enligt de ändrade regler rörande protokollföringen vilka, i anslutning till

vad som stadgas i rättegångsbalken, upptagits i denna paragraf skall protokollet

för sammanträde under förrättning innan sammanträdet avslutas erhålla

slutlig avfattning. Innebörden härav är, såsom departementschefen

framhåller, icke att protokollet skall ha uppsatts och utskrivits vid sammanträdet,

utan det är tillräckligt att det föreligger t. ex. i form av en stomme

till protokollet och fullständiga anteckningar till de avsnitt, med vilka stommen

skall fullständigas. Med refererandet av handlingar, som ingivas vid

sammanträdet eller eljest omhänderhavas av lantmätaren, kan naturligen

anstå till efter sammanträdet. Däremot måste beträffande avsnitt, som utgöras

av sakägares yrkande och medgivande, utsaga av sakägare eller annan,

redogörelse för gjorda iakttagelser eller meddelade beslut, föreligga

fullständiga memorialanteckningar eller fullständigt koncept. Någon föreskrift

om justering av protokollet i dess helhet har ej ansetts erforderligt

att meddela med hänsyn till att sakägare, som så önskar, äger innan sammanträde

avslutas taga del av det protokoll, som då skall föreligga i sin

slutliga avfattning. Emellertid framhåller departementschefen, att det i vissa

fall uppenbarligen kan vara lämpligt, att avsnitt av protokollet uppläses för

sakägarna innan sammanträdet avslutas, även om ingen av dem framställt

begäran därom; sålunda torde bland annat skäl stundom föreligga att lantmätaren

på eget initiativ uppläser protokollet i vad det avser meddelade

beslut.

De föreslagna bestämmelserna om protokollföringen synas i stort sett

lämpliga. Lagrådet vill emellertid ifrågasätta, huruvida ej i lagen borde upptagas

en föreskrift att vid sammanträde meddelat beslut alltid skall uppläsas.

Härigenom skulle vinnas en viss garanti för att beträffande själva beslu
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 159.

177

tet reglerna om protokollföringen bliva iakttagna och att sakägarna verkligen

uppfatta beslutets innebörd. Sådant uppläsande bör kunna ske antingen

under sammanträdets gång i samband med beslutets meddelande eller ock

vid sammanträdets slut.

7 §•

Justitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till mitt yttrande vid 2 kap. 1 §.

9 §.

Lagrådet hänvisar till vad angående detta lagrum anförts under 2 kap. 4 §.

8 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Enligt den nu gällande lydelsen av förevarande stadgande skola vid tvångsägoutbyte

de ägor, som utbytas mot varandra, vara av lika uppskattningsinnehåll

enligt gradering, verkställd påsatt ill kap. sägs. I denna regel göres

dock den modifikationen, att vid skillnad i uppskattningsinnehåll inom en

ram av två procent ägoutbyte likväl må äga rum, därvid vederlag för vad

som å ena sidan brister i mark i stället må lämnas i penningar. Härutinnan

föreslås nu den viktiga ändringen, att tvåprocentgränsen skulle ersättas med

en gräns om fem procent eller i fall, som avses i 1 a §, om tjugufem procent.

Denna ändring har ansetts påkalla en särskild regel till skydd för innehavare

av begränsad sakrätt. Sagda regel har upptagits i tredje stycket av paragrafen

och erhållit den lydelsen, att därest ägovidd med högre uppskattningsinnehåll

hör till fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar

för fordran eller annan rättighet, skall i fråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättningen vad i lagen om expropriation stadgas

angående expropriationsersättnings erläggande och fördelning äga motsvarande

tillämpning, varefter i en följande punkt angivits vissa undantag från

regeln, i vilka fall fördelning ej skulle erfordras.

Den avfattning, som regeln om erläggande och fördelning av penningersättning

sålunda erhållit i förslaget, är dock ej fullt tillfredsställande. I expropriationslagen

meddelas bestämmelser dels i 48 § om nedsättning av expropriationsersättning

hos länsstyrelsen, dels i 57 § om själva fördelningen

och dels i 58 § om länsstyrelsens skyldighet att göra anmälan angående fördelningen

hos inskrivningsdomaren. Inteckningsförordningen innehåller

emellertid vissa kompletterande bestämmelser. Sålunda stadgas i 24 § 2 mom.

bland annat, att därest vid fördelning av expropriationsersättning betalning

utfaller å intecknad fordrans huvudstol, inteckningen skall till motsvarande

belopp vara utan verkan och vederbörlig inskrivning härom skall göras.

Uppenbart är, att sistnämnda stadganden skola äga motsvarande tillämpning

i det fall, varom i förevarande paragraf är fråga. Till tydligt utmär12

Ilih(ing (ill riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

kande härav bör jämkning i paragrafen vidtagas. Första punkten i tredje

stycket kan sålunda förslagsvis erhålla följande lydelse: »Hör ägovidd —

--annan rättighet, skall i fråga om sättet för erläggande och fördelning

av penningersättningen samt om verkan därav vad angående expropriationsersättning

är stadgat äga motsvarande tillämpning». En sådan ändring

föranleder en redaktionell jämkning även i sista punkten.

Slutligen må framhållas, att eftersom sista stycket i paragrafen innehåller

grunder för bestämmande av penningersättning för vad som brister i mark,

följdriktigheten synes kräva, att detta stycke byter plats med det nya tredje

stycket.

4 §•

Lagrådet:

Andra punkten i första stycket har fått en mindre lämplig avfattning. Vad

där åsyftas lärer komma till bättre uttryck, därest det stadgas, att ägoutbyte

dock ej må ske, om utbytet skulle medföra försämrad fastighetsindelning

eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt plan, som omförmäles

i 1 a §.

Andra stycket innehåller nu bestämmelser om s. k. oskadlighetsprövning

vid frivilligt ägoutbyte. Här stadgas nämligen den regeln för dylikt ägoutbyte,

att därest äga, som sådant utbyte avser, hör til! fastighet, som på

grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet,

utbytet ej må ske, med mindre innehavaren av sådan fordran eller rättighet

lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända

honom till skada. Denna bestämmelse skall enligt förslaget bibehållas oförändrad.

Bestämmelsen avser förutom fordringsinteckning även annan sakrätt, för

vilken fastigheten häftar på grund av inteckning eller jämlikt It kap. 2 §

jordabalken, t. ex. nyttjanderätt eller avkomsträtt. I motiven till stadgandet

har framhållits, att en fastighets förmåga att utgöra pant för dylika rättigheter

kunde i hög grad äventyras genom ägoutbyte, även om det verkställdes

mellan ägor, vilka hade lika uppskattningsvärde. Enligt grunderna för

jorduppskattning vid skifte inginge nämligen i denna icke sådana värden

som värden av byggnader och anläggningar, om än dessa utgjorde det väsentliga

av fastighetens värde.

Såsom av det föregående framgår avser oskadlighetsprövningen icke rättighet

av ovan antytt slag, för vilken fastigheten icke på grund av inteckning

eller eljest häftar. Uppenbart är emellertid, att exempelvis även en

nyttjanderättshavare, vilkens rätt icke har inteckningsskydd, kan lida skada

genom ett ägoutbyte; och risken för att dylik skada skall kunna uppkomma

ökas tydligen, om såsom nu föreslagits den gällande begränsningen,

att de till utbyte ifrågasatta ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll,

utbytes mot en gräns om tio procent av fastighetens uppskattningsinnehåll.

Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke förslagets

genomförande borde påkalla, att det skydd för innehavare av sakrätt,

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

179

som oskadlighetsprövningen innebär, något utvidgades. Särskilt synes härvid

skyddet för arrendator och hyresgäst böra uppmärksammas. Vid frivillig

töryttring av fastigheten åtnjuter en sådan nyttjanderättshavare, försåvitl

han har skriftligt kontrakt och tillträde skett, samma skydd som om

hans nyttjanderätt hade blivit intecknad. Detta skäl kan anföras för att även

vid frivilligt ägoutbyte jämställa en arrendator eller en hyresgäst under

nämnda förutsättning med en nyttjanderättshavare, som låtit inteckna rätten.

Frågan om nyttjanderättshavares och därmed jämställda rättsägares ställning

vid laga skifte var föremål för ingående övervägande vid jorddelningslagens

tillkomst. Det ansågs otvivelaktigt, att en nyttjanderättshavare ofta

kunde lida skada av ett skiftes utgång, oaktat fastighetens värde ej minskades

genom skiftet. En arrendator kunde exempelvis ha nedlagt särskilda

kostnader och inrättat sig för att bedriva jordbruket på den arrenderade fastigheten

på ett visst sätt; bleve då genom skiftet ägorna delvis förlagda på

annan plats inom skifteslaget, lede han säkerligen ofta förlust. I tidigare förslag

till jorddelningslag hade detta beaktats vid utformningen av bestämmelsen

i 1 kap. 1 §'' om vad med laga skifte förstås. Lagrådet gjorde emellertid

anmärkning häremot. Anmärkningen gick huvudsakligen ut på att

det icke kunde anses riktigt, att en sådan omständighet som en eventuell

förlust för en arrendator skulle komma i betraktande vid bedömande av

huruvida skifte finge komma till stånd eller på vilket sätt skiftet skulle

verkställas.

I vad förra lagrådet sålunda anfört kan lagrådet för sin del instämma.

Tydligt är, att hänsyn till nyttjanderättshavares rätt principiellt sett ej bör

utgöra hinder för företagande av en nödvändig jorddelningsförrättning eller

vissa av en ändamålsenlig jorddelning betingade åtgärder under en dylik

förrättning. Vid ett frivilligt ägoutbyte äro emellertid förhållandena något annorlunda

än vid lantinäteriåtgärder i allmänhet. Ett sådant utbyte är i väsentliga

avseenden att jämställa med en frivillig överlåtelse av en jordäga.

Det kan ej bortses från att, såsom departementschefen jämväl antytt i remissprotokollet,

den avtalsfrihet, som kontrahenterna äga vid ett ägoutbyte

av ifrågavarande beskaffenhet, kan leda till missbruk, i det att transaktioner,

som i själva verket äro att anse som köp, kunna företagas i form av

frivilligt ägoutbyte. Emellertid kan knappast fog anses föreligga för antagande,

att den föreslagna utvidgningen av villkoren för sådant ägoutbyte

skulle medföra alltför stor risk i nu nämnda hänseende.

Det är dessutom att märka, att visst, ehuru ej fullständigt skydd är berett

en arrendator genom bestämmelserna i 2 kap. 27 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom. Här stadgas nämligen, att om en utarrenderad fastighets

ägor till följd av lantmäteriförrättning så ändrats till omfång eller läge,

alt avkomsten eller nyttan därav förringas för arrendatorn, denne äger njuta

skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han har dessutom rätt att uppsäga

avtalet, såvitt förändringen ej är av allenast ringa betydelse.

Ytterligare kan framhållas, alt en arrendator eller annan nyttjanderätts
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

havare, som så önskar, har möjlighet att stärka sitt skydd genom inteckning

av sitt kontrakt, försåvitt detta ej innehåller annat förbehåll.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har lagrådet icke funnit tillräckliga

skäl föreligga att föreslå ändring av förslaget i nu ifrågavarande avseende.

14 KAP.

10 §.

Lagrådet:

Med bestämmande av vissa ersättningar, om vilka förmäles i 6 och 8 §§,

må enligt vad i nu förevarande paragraf stadgas anstå till särskild förrättning,

som företages sedan skiftet i övrigt blivit fastställt. I andra punkten

av paragrafen finnes nu intaget ett stadgande, som innefattar en påminnelse

till lantmätaren att han till den särskilda förrättningen skall utfärda

kungörelse och kallelser på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

I det remitterade förslaget har i sist angivna hänseende upptagits föreskrift,

att angående kungörelse om sådan förrättning samt kallelse därtill

bestämmelserna i 3 kap. i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Enligt motiven har nämnda föreskrift utformats på angivet sätt för att det

skall framgå, att även förrättning av ifrågavarande art skall, under förutsättning

att alla sakägare infinna sig, kunna i enlighet med den föreslagna

nya bestämmelsen i 3 kap. 4 § företagas oavsett att kungörelse ej skett.

Den avfattning, som stadgandet sålunda erhållit, kan emellertid lätt föranleda

den missuppfattningen, att allenast de bestämmelser i 3 kap., som

avse kungörelse och kallelse till förrättning, skulle vara tillämpliga i förevarande

fall. Så är emellertid ej förhållandet. Även andra bestämmelser i

sagda kapitel ävensom vissa stadganden i lagen i övrigt kunna komma att

äga tillämpning. Den avfattning, som förevarande paragraf nu har, synes

därför vara att föredraga.

Vad ovan anmärkts gäller i viss män även det föreslagna stadgandet i

16 kap. 5 §.

Iakttages lagrådets anmärkning, föranleder detta jämkning i lagförslagets

ingress.

16 KAP.

5 §.

Lagrådet:

Denna paragraf synes, såsom lagrådet anfört vid 14 kap. 10 §, böra bibehållas

i oförändrat skick.

Ett beaktande av vad nu erinrats nödvändiggör jämkning i ingressen till

lagförslaget.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159.

181

19 KAP.

5 §.

Lagrådet:

Därest i enlighet med lagrådets hemställan den i 3 kap. 2 § andra stycket

sista punkten nu stadgade underrättelsetiden av fjorton dagar icke ändras,

bör tredje stycket i förevarande lagrum bibehållas.

8 §•

Jnstitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid 2 kap. 1 §.

20 KAP.

6 §•

Lagrådet:

Enligt 2 mom. i förevarande paragraf kunna olika lantmäteriförrättningar

kombineras med varandra. De regler* som i förslaget givas i nu ifrågavarande

hänseende, äro ganska summariska. Både lagtextens avfattning och fastighetsbildningssakkunnigas

motivering i ämnet giva emellertid stöd för att

förslaget bör tolkas så, att man avsett ej att skapa en ny typ av lantmäteriförrättning

utan endast att möjliggöra, att de olika förrättningarna kunna

handläggas gemensamt. Beträffande varje fråga komma då alltjämt att gälla

de regler, som härför uppställas i jorddelningslagen. Särskild bestämmelse

härom är ej erforderlig. Det förhållandet, att dessa förrättningar sammanföras

till gemensam handläggning, innebär uppenbarligen — såsom av departementschefens

yttrande framgår —- att protokollet blir gemensamt liksom

också kartan, att de komma att gemensamt avslutas, att besvärstiden

löper från samma dag för samtliga frågor, att talan kan fullföljas i ett sammanhang

mot dem alla, ehuru densamma naturligtvis kan begränsas till en

av frågorna, och att gemensam fastställelseprövning äger rum.

21 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Enligt det föreslagna tillägget till förevarande lagrum må kommun besluta,

att valman för utseende av ägodelningsnämndeman skall för inställelse

vid valet åtnjuta dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och

resekostnadsersättning efter de grunder, som i kommunallagarna stadgas

angående sådan gottgörelse till ledamöter i styrelser och nämnder.

I remissprotokollet uttalas att, med den utformning 11 kap. 4 § vattenlagen

har, vad sålunda föreslagits blir utan att ändring vidtages i vattenlagen

tillämpligt även å valman för utseende av vattenrättsnämndeman.

I anledning härav må framhållas, att i sagda lagrum i vattenlagen stadgas

att — med vissa angivna avvikelser — vattenrättsnämndemän skola utses

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat. De

valda ordalagen torde utmärka, att med hänvisningen åsyftas sådana formella

frågor som sättet för valmännens utseende och förfarandet vid deras

val av nämndemän. Med den avfattning hänvisningen har låter det emellertid

enligt lagrådets mening svårligen sig göra att därunder inbegripa även

frågan, om och i vad mån ersättning skall utgå till valmännen. I varje fall

torde det i tydlighetens intresse vara att förorda, att en uttrycklig bestämmelse

meddelas även med avseende å ersättning till valmän för utseende av

vattenrättsnämndeman. Därvid kan man antingen till 11 kap. 4 § vattenlagen

foga en tilläggsföreskrift, motsvarande den i jorddelningslagen nu föreslagna,

eller också sammanföra de båda bestämmelserna till en särskild lag.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Syftet med den föreslagna övergångsbestämmelsen i fråga om ägoutbyte

är att, därest ägoutbyte — vare sig det ägt rum såsom särskild förrättning

eller skett i samband med laga skift^ — avslutats före lagens ikraftträdande,

vid fastställelseprövningen eller prövningen av anförda besvär äldre

lags bestämmelser skola tillämpas. Då i stadgandet talas om beslut som under

laga skifte meddelats angående ägoutbyte, torde emellertid under detta

uttryckssätt falla mer än som avsetts, t. ex. beslut i fråga huruvida ägoutbyte

skall ske eller ej. Med hänsyn härtill synes åt stadgandet böra givas en

mera begränsad avfattning, så att det kommer att avse endast fall, då före

den 1 juli 1951 under laga skifte eller eljest ägoutbyte avslutats.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

4 §.

Justitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till mitt yttrande vid 2 kap. 1 § jorddelningslagen.

6 KAP.

2 §•

Lagrådet:

För att tydligt utmärka vilken distriktslantmätare som är behörig förrättningsman

synes, i anslutning till bestämmelsen därom i 2 kap. 1 § jorddelningslagen

i detta lagrums föreslagna lydelse, efter ordet »distriktslantmätaren»

böra tilläggas »i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen».

Enligt förslaget kan laga skifte å stadsjord förrättas även av den, som

särskilt av Konungen bemyndigats därtill. Enligt vad för lagrådet upplysts

torde avsikten vara, att sådant bemyndigande skall meddelas endast i sta
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

dens tjänst anställd mätningsman. Det kan ifrågasättas, om icke lämpligen

detta förhållande borde komma till uttryck i lagtexten och denna alltså

gi-vas ett mera begränsat innehåll genom att i första styckets första punkt

orden »annan som särskilt av Konungen bemyndigats därtill» utbytas mot

»mätningsman anställd i stadens tjänst, därest han av Konungen bemyndigats

därtill». Vidtages denna ändring, torde den följande punkten böra

undergå en redaktionell jämkning.

Justitierådet Ekberg:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört vid 2 kap. 1 §

jorddelningslagen.

6 §.

Justitierådet Ekberg:

Angående denna paragraf hänvisas till mitt yttrande vid 2 kap. 1 § jorddelningslagen.

12 §.

Lagrådet:

Vidtages den av lagrådet ifrågasatta ändringen i 2 §, avseende laga skiftes

förrättande av annan än vederbörande distriktslantmätare, torde i förevarande

paragrafs första stycke efter orden »i stadens tjänst anställd mätningsman»

i förtydligande syfte böra tilläggas »ändå att han ej erhållit bemyndigande,

som i 2 § sägs».

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni

1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

10 §.

Lagrådet:

Ansökning om sammanläggning torde ofta komma att göras redan i framställningen

om avstyckningsförrättning, vilken handling bilägges förrättningsakten.

Av departementschefens yttrande framgår ej tydligt, om avsikten

är, att även för detta fall särskild anteckning i förrättningsprotokollet

måste göras för att ansökan hos ägodelningsdomaren skall vara obehövlig.

Då sådan anteckning icke synes vara påkallad, torde andra punkten i paragrafens

första stycke lämpligen kunna givas det innehåll, att ansökning

hos ägodelningsdomaren dock icke är erforderlig, då sammanläggningen utgör

förutsättning för fastslällelse å avstyckningsförrättning och ägaren av

de områden, som skola sammanläggas, vid förrättningen anhållit om sammanläggningen

samt detta framgår av förrättningshandlingarna.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. iMaj. ts proposition nr 159.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, NiLSSon, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld .

Efter gemensam beredning med cheferna för inrikes-, kommunikationsoch

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, lagrådets den 15 mars 1951 avgivna utlåtande över

de till lagrådet den 16 februari 1951 remitterade förslagen till lag angående

ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad samt lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni

1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Efter redogörelse för vad lagrådet och dess ledamöter yttrat anför föredraganden

följande.

Vad en ledamot av lagrådet anfört beträffande förslaget, att biträde av

gode män icke längre skall vara obligatoriskt i något fall utan att gode

män skola tillkallas allenast därest lantmätaren finner det erforderligt

eller delägare påyrkar det, föranleder mig icke att frångå förslaget. Enligt

min mening är nämligen en jämkning av det nu för flertalet slag av

förrättningar gällande kravet på obligatoriskt biträde av gode män påkallad.

Därvid är att beakta, att behovet av gode män icke generellt bör knytas

till viss art av förrättningar eller visst slag av frågor; av avgörande

betydelse är i stället beskaffenheten i det särskilda fallet av den föreliggande

förrättningen eller frågan. Det av samma ledamot av lagrådet i andra hand

framförda förslaget till jämkning tillgodoser väl denna synpunkt men är å

andra sidan förknippat med den betydelsefulla olägenheten att delade meningar

lätt kunna uppstå mellan lantmätaren och fastställelsemyndigheten

huruvida biträde av gode män varit erforderligt och sålunda beträffande

frågan huruvida förrättning, som verkställts utan biträde av gode

män, med hänsyn härtill är lagligen beskaffad. På grund härav anser jag

ej heller detta förslag vara tillfredsställande.

Vad lagrådet anfört därom att rätt att påkalla biträde av gode män bör

tillkomma ej blott delägare i ett skifte utan även annan sakägare synes väl
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

185

grundat. Jämkningar i enlighet härmed torde därför böra göras i 2 kap.

1 § jorddelningslagen och G kap. 2 § fastighetsbildningslagen.

Beträffande 2 kap. 4 § jorddelningslagen, vilket lagrum enligt det remitterade

förslaget skulle utgå, har lagrådet föreslagit, att åt lagrummet skulle

givas det innehåll att, om lantmätaren vet omständighet föreligga som

utgör jäv mot honom, han är skyldig att självmant genast frånträda ärendet.

I överensstämmelse härmed har lagrådet vidare förordat, att 3 kap.

9 § tredje stycket första punkten samma lag borde erhålla den ändrade lydelsen,

att om jäv mot lantmätaren finnes lagligen grundat, förrättningen

genast skall avbrytas och lantmätaren ofördröjligen frånträda ärendet. Vad

lagrådet sålunda hemställt anser jag mig böra biträda.

Lagrådet har avstyrkt de beträffande 3 kap. 1, 2 och 3 §§ jorddelningslagen

föreslagna ändringarna, såvitt de innebära förkortning av kungörelseoch

kallelsetiden från minst fjorton till minst åtta dagar. Avstyrkandet är

främst grundat på den uppfattningen att förslaget vore betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Redan vid remissen till lagrådet har jag framhållit, att

de under remissbehandlingen av fastighetsbiIdningssakkunnigas promemoria

ur denna synpunkt framförda erinringarna voro ägnade att ingiva viss

tveksamhet om lämpligheten av reformen. Då nu även lagrådet enhälligt

avstyrkt förslaget, finner jag mig ej böra vidhålla detsamma. Detta föranleder,

att 3 kap. 2 § bör bibehållas i oförändrad lydelse samt att jämkningar

böra göras i de föreslagna lydelserna av 3 kap. 1 och 3 §§ samt 19 kap.

5 § jorddelningslagen.

Lagrådets erinringar beträffande 3 kap. 6 §, 8 kap. 2 § och 4 § första

stycket, 14 kap. 10 § och 16 kap. 5 § jorddelningslagen torde böra iakttagas.

1 11 kap. 4 § vattenlagen stadgas, att — med vissa angivna avvikelser —

vattenrättsnämndemän skola utses på sätt om utseende av ägodelningsnämndeman

finnes stadgat. Vid remissen av lagförslagen till lagrådet har

jag anfört, att med den utformning nämnda lagrum hade vad som genom

tillägg till 21 kap. 3 § jorddelningslagen stadgats därom, att kommun må

besluta att valman skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman

åtnjuta viss gottgörelse, bleve utan att ändring vidtoges i vattenlagen tilllämpligt

även å valman för utseende av vattenrättsnämndemän. Lagrådet

har däremot uttalat, att med den avfattning hänvisningen i 11 kap. 4 §

vattenlagen har det svårligen läte sig göra att därunder inbegripa även

trågan om och i vad mån ersättning skall utgå till valmännen ävensom att

det i varje fall i tydlighetens intresse torde vara att förorda, att en uttrycklig

bestämmelse meddelades. Även om jag fortfarande anser, att hänvisningen

i 11 kap. 4 § vattenlagen kan tolkas så alt den omfattar även

frågan om gottgörelse till valmän, vill jag ej motsätta mig att för vinnande

av full klarhet ett förtydligande i lagtexten äger rum. Detta torde enklast

kunna ske genom alt hänvisningen gives den formuleringen att vad om

sättet för utseende av ägodelningsnämndeman och om gottgörelse åt valman

för inställelse vid val av sådan nämndeman är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning vid utseende av vattenrättsnämndemän.

l.-{ Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 159.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Vad lagrådet anfört i fråga om övergångsbestämmelserna till förslaget

till lag om ändring i jorddelningslagen torde böra beaktas.

Likaså torde lagrådets anmärkningar beträffande 6 kap. 2 och 12 §§

fastighetsbildningslagen samt 10 § ''sammanläggningslagen böra iakttagas.

I enlighet med vad i det föregående förordats ha ändringar vidtagits i de

remitterade lagförslagen varjämte upprättats förslag till lag om ändrad lydelse

av 11 kap. 4 § vattenlagen. Därutöver ha förslagen till lag angående

ändring i lagen om delning av jord å landet och lag angående ändring i lagen

om fastighetsbildning i stad undergått vissa smärre jämkningar av

redaktionell natur. Efter den sålunda gjorda överarbetningen föreligga nu

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den IS juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet;

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning

i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)

om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

4) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

187

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition ............................................................ 1

Lagförslag:

Lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet ............ 3

Lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad ............ 20

Lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen om sammanläggning av fastigheter

å landet.................................................... 25

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen...................... 26

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 16 februari 1951 27

Ingress ............................................................ 27

I. Inledning .................................................... 28

IL Myndighets förordnande för lantmätare att verkställa förrättning . . 32

III. Kungörande av lantmäteriförrättning............................ 45

IV. Biträde av gode män vid lantmäteriförrättning .................. 53

V. Protokoll över lantmäteriförättning ............................ 57

VI. Utmärkande av rågång ........................................ 62

VII. Institutet ägoutbyte ............................................ 65

VIII. Sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning ............ 95

IX. Utlämnande av handlingar och karta ............................ 98

X. Upprättande av karta vid avstyckning .......................... 103

XI. Kombination av olika förrättningar ......''...................... 107

XII. Insändande av dagboken över jorddelningsmål till justitiekanslers
ämbetet

.................................................... 117

XIII. Ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning ........ 119

XIV. Ersättning åt valmän för val av ägodelnings- och vattenrätts
nämndemän

................................................ 121

XV. Detaljutformning .............................................. 122

Till lagrådet remitterade lagförslag .................................. 137

Fastighetsbildningssakkunnigas lagförslag ............................ 161

Lagrådets utlåtande .................................................... 171

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 16 mars 1951 . . 184

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:284 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar, dels s. 2 i texten
  2. 3LU 1951:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 s. 1 i texten