Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch flottningsarbete in. m. (skogsförläggningslag)

1951-04-06 · 91 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 87 av 91 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:169, Med förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch flottningsarbete in. m. (skogsförläggningslag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

1

Nr 169.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete

in. m. (skogsförläggningslag); given Stockholms slott

den 6 april 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch

flottningsarbete in. in. (skogsförläggningslag).

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937

(nr 268) och flottledshärbärgeslagen den 19 juni 1919 (nr 428) ersättas

av en ny gemensam lag, konstruerad i huvudsaklig överensstämmelse med

de principer efter vilka den nuvarande skogshärbärgeslagen är utformad.

Enligt förslaget skall den nya lagen gälla, utöver de arbeten som omfattas

av nuvarande lagstiftning, även skogsvårds- och flottläggningsarbete.

Den nu i skogshärbärgeslagen föreskrivna skyldigheten för arbetsgivare

att sörja för förekomsten av tillfälliga bostäder och stall å eller i närheten

av arbetsstället föreslås kompletterad med en skyldighet för arbetsgivaren

att tillse, att även andra av honom anvisade bostäder och stall i byggnader,

vilka ej stadigvarande användas såsom bostad resp. stall, uppfylla lagens

föreskrifter. En nyhet i förslaget är, att det i vissa fall skall åligga arbetsgivaren

att tillhandahålla arbetstagarna särskilda raststugor.

Detaljbestämmelserna rörande bostädernas beskaffenhet föreslås något

utökade och preciserade i förhållande till vad som gäller enligt skogshärbärgeslagen.

Vissa bestämmelser rörande utrymme, rumshöjd och förva1—Bihang

till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

ringsutrymmen motsvarande dem som nu avse bostäder vilka användas

vintertid under någon längre tid — föreslås gälla alla här avsedda tillfälliga

bostäder, som oavsett årstiden användas under någon längre tid. Särskilda

regler beträffande bostäders varmboning föreslås gälla alla under

den kallare årstiden använda bostäder. Anordningar för gemensam mathållning

anses böra finnas i alla för åtta eller flera arbetstagare avsedda

bostäder, varjämte vissa bestämmelser upptagas rörande kök och matrum

samt avskilt rum för kocka ävensom beträffande maximibeläggningen per

rum samt torkrum. Detaljbestämmelser rörande stallens beskaffenhet —

sådana saknas nu — föreslås införda i lagen.

Tillsynen å lagbestämmelsernas efterlevnad föreslås koncentrerad till

skogsyrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelser härom

liksom föreskrifter rörande skyddsombud ha utformats i nära anslutning

till motsvarande stadganden i den allmänna arbetarskvddslagen.

Arbetarskyddsstyrelsen och, efter styrelsens bemyndigande, skogsyrkesinspektör

skola enligt förslaget äga medgiva dispens från lagens bestämmelser.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1952. De bestämmelser,

som avse bostäders förseende med kök och matrum samt

maximibeläggningen per rum, skola dock icke tillämpas under en övergångstid

av två år. Vidare skall enligt förslaget under samma tid ej påfordras,

att bostad anordnas för gemensam mathållning annat än där den

är avsedd för tio eller flera arbetstagare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

3

Förslag

till

Lag

om tillfälliga bostäder vid skogs* och flottningsarbete ni. m.

(skogsförläggningslag).

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete med skogsavverkning

och försågning av virke i direkt samband därmed ävensom å

skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-, vägoch

vattenavledningsarbete.

2 §•

Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe,

där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan fordras att arbetstagarna

skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgivaren

sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller i närheten av

arbetsstället. Användas hästar vid arbetet och finnes icke inom skäligt avstånd

från arbetsstället tillgång till erforderligt stallrum, skall genom arbetsgivarens

försorg å eller i närheten av arbetsstället jämväl tillhandahållas

stallrum.

Anvisar arbetsgivare, ändå att sådant fall som nu är sagt ej föreligger, åt

arbetstagare bostad i byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål,

eller stallrum i byggnad, som icke stadigvarande nyttjas

till stall, är arbetsgivaren pliktig sörja för att bostaden eller stallet uppfyller

föreskrifterna i denna lag.

3 §.

Därest arbete, som avses i denna lag, bedrives på sådant avstånd från

bostaden, att arbetstagarna icke lämpligen kunna där intaga middagsmålet,

samt det kan anses påkallat jämväl med hänsyn till omständigheterna

i övrigt, åligger det arbetsgivaren att tillhandahålla raststuga ä

eller invid plats där arbetet bedrives.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

4 §.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig

företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres

av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken

såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

\ id flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses flottningsförening,

när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som i flottleden

innehar flottningsrätten.

Om bostäder.

5 §•

Bostad, som avses i denna lag, skall erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande

skydd mot köld och fukt ävensom goda möjligheter till vila

samt skall i övrigt motsvara de fordringar, som med hänsyn till yrkets behov

samt den tid och de förhållanden, under vilka bostaden kan förväntas

bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad.

Vad i första stycket sägs utgör ej hinder för att, därest under den varmare

årstiden inkvartering på samma plats erfordras endast några få nätter,

inkvartering sker i tält.

6 §.

I fråga om bostad, som användes under någon längre tid, skall särskilt

iakttagas följande:

a) På varje inkvarterad person skall under normala förhållanden

komma ett utrymme av minst 7 kubikmeter.

b) Avståndet mellan golv och innertak får ej understiga 2 meter; finnas

under- och översängar, får rumshöjden ej understiga 2,35 meter.

c) Bostad skall vara försedd med erforderligt utrymme för förvaring av

livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter.

7 §•

Beträffande bostad, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt

iakttagas följande:

a) Bostad skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för uppvärmning

och luftväxling.

b) Väggar, golv och tak skola vara utförda och anordnade så, att tillfredsställande

varmboning erhålles.

c) Fönster skall vara anordnat med dubbla rutor.

d) Bostad skall hava förstuga eller dubbla ytterdörrar.

e) Till bostad, som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare, skall höra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

varmbonat torkrum av erforderlig storlek och försett med tillfredsställande

anordningar för luftväxling.

8 §•

Bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats skall vara försedd med

torkrum av erforderlig storlek.

9 §•

Bostad, som användes vid arbete med skogsavverkning eller försågning

av virke i direkt samband därmed eller vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-

eller vägarbete eller ock vid flottningsarbete vid skiljeställe

och som är avsedd att bebos av åtta eller flera arbetstagare, skall vara försedd

med kök och avskilt utrymme för kocka samt inredd så, att gemensam

mathållning kan anordnas i bostaden. Är bostaden avsedd för flera

än tolv arbetstagare, skall den hava matrum som, där så lämpligen finnes

böra ske, får förenas med köket.

10 §.

I bostad, som användes vid arbete varom sägs i 9 §, få ej i något rum

inkvarteras flera än tolv arbetstagare.

11 §•

Dricksvatten av lämplig beskaffenhet skall tillhandahållas inom skäligt

avstånd från bostad och stall.

På lämpligt avstånd från bostad skall finnas avträde.

12 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger, om skäl äro därtill, medgiva undantag från

vad i 9 § sägs.

Därest det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger arbetarskyddsstyrelsen

medgiva undantag från stadgande i 6, 7, 8 eller 10 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt

överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen

utfärdar medgiva undantag, som avses i denna paragraf.

Om stall.

13 §.

Stall, som avses i denna lag, skall, allt efter vad som kan anses påkallat

med hänsyn till omständigheterna, erbjuda tillräckligt utrymme och tillfredsställande

skydd mot köld och fukt. Avståndet mellan spiltgolv och

innertak får ej understiga 2,2 meter.

1 fråga om stall, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt

iakttagas följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

a) Är stall avsett för flera än tre hästar, skall det vara uppdelat på två

eller flera rum.

b) Fönster skall vara anordnat med dubbla rutor.

c) Stall skall hava tillfredsställande anordningar för luftväxling.

d) Vid stall skall finnas foderbod.

14 §.

Angående undantag från bestämmelserna i 13 § skall vad i 12 § andra

och tredje styckena är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Om skyddsombud.

15 §.

Å arbetsställe, som avses i denna lag, bör bland arbetstagarna utses ett

eller flera skyddsombud.

\ al av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning

av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena påkalla det, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att

organisation som ovan sägs utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare

vid visst arbetsställe, ävensom meddela de föreskrifter, som därvid

skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tilllika

utses enligt andra stycket.

Om val av skyddsombud skall arbetsgivaren och skogsyrkesinspektören

underrättas.

16 §.

Skyddsombud har att framföra arbetstagarnas önskemål beträffande bostad

och stall, som avses i denna lag, och bör verka för goda levnadsförhållanden

inom förläggningen samt söka vinna arbetstagarnas medverkan

därtill. Finner skyddsombud viss åtgärd böra vidtagas, har ombudet att

hos arbetsgivaren eller den som å arbetsstället företräder arbetsgivaren

göra framställning därom. Den som från skyddsombud mottagit sådan

hänvändelse har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har

av skyddsombud gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger

ombudet påkalla skogsyrkesinspektörens ingripande.

Vid inspektion skall tillsynsorgan om möjligt bereda skyddsombud tillfälle

närvara vid förrättningen.

Tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift

av råd, anvisning eller annat skriftligt meddelande rörande arbetsstället,

som avlåtits till arbetsgivaren.

17 §.

Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare

må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,

ej heller får arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen

eller försämra hans anställningsvillkor.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,

är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i

vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av

annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten,

skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till

omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro

flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas

efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre

skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot

vad i första stycket är stadgat, är ogill.

18 §. *

Talan på grund av 17 § skall väckas inom sex månader från avslutandet

av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.

19 §.

Mål, som avse tillämpningen av 17 §, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;

dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid

arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må

denne ej själv kära med mindre han visar, att föreningen undandrager sig

att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till

jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och

andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening

kärar.

Om tillsyn å lagens efterlevnad.

20 §.

Ti il syn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen

samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens

befattningshavare.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

21 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, närhelst

han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Kungi. Maj. ts proposition nr 169.

kastade hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill

hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig

att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för

tillsynens behöriga utövande.

22 §.

Åsidosätter i annat fall än som avses i 23 § arbetsgivare något av vad i

2 §> 3 §, 5 § första stycket, 6 11 §§ eller 13 § stadgas, äger skogsyrkes
inspektören,

där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att

inom utsatt skälig tid vidtaga sådan åtgärd att det åsidosatta stadgandet

lakttages eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva

visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iakttaga

visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande

eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren

och, där fråga är om åtgärd beträffande bostad eller stall, som upplåtits

till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.

Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2 §, 5 § första

stycket, 6, 7 eller 13 § åligger honom synnerlig olägenhet, äger skogsyrkesinspektören

utan att avbida vederbörandes yttrande meddela förbud, som

a\ses i första styrcket, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare,

intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom

polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder

för att säkerställa att förbudet upprätthålles.

År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande

bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektören

meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering

av arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bostaden

eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör

förordna om åtgärd, som avses i denna paragraf.

23 §.

Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra

bostad eller raststuga för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören,

där sa prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som

mot föreningen äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall

gälla vad i 6 kap. 17 § vattenlagen är stadgat.

Föi summar flottningsförening att underhålla bostad eller raststuga för

flottningsarbetare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till

länsstyrelsen; och skall i fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan

gälla vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av

skyddsbyggnader.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169. 9

24 §.

I fall, som avses i 22 §, skall vad där stadgats icke äga tillämpning å

verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning

av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å

sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs,

skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,

påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, äger styrelsen

underställa ärendet Konungens prövning.

25 §.

Över föreläggande eller förbud, som meddelats av skogsyrkesinspektör,

må klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag,

klaganden erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas, då

föreläggandet eller förbudet meddelas.

Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 29 §.

Särskilda bestämmelser.

26 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,

som meddelats med stöd av 22 g, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

27 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogsyrkesinspektör

oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning

lämnats honom jämlikt denna lag, straffes med dagsböter.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,

som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som

nu sagts.

28 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag

är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

29 §.

över beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna lag,

må talan föras hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

30 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen

meddela råd och anvisningar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952. Fråga om undantag från

lagens bestämmelser må dock behandlas redan före nämnda dag.

Genom denna lag upphävas skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr

268) samt lagen den 19 juni 1919 (nr 428) om skyldighet i vissa fall att

vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

Bostad, som anordnats före den nya lagens ikraftträdande, må utan hinder

av vad som stadgats i 9 § om kök och matrum samt i 10 § användas

för sitt ändamål under två år efter lagens ikraftträdande. Är bostaden avsedd

för mindre än tio arbetstagare, skall under samma tid ej på grund av

vad i 9 § sägs påfordras att bostaden anordnas för gemensam mathållning.

Förbud, som meddelats med stöd av 7 § skogshärbärgeslagen, skall såvitt

angår tid efter den nya lagens ikraftträdande anses hava meddelats

jämlikt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

11

JJtdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,

Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,

finans- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, fråga angående reviderad skogs- och flottledshärbärgeslagstiftning

m. m. samt anför.

Inledning.

I skrivelse den 16 augusti 1944 (nr 279) anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj :t måtte låta utreda frågan om förbättrande av skogsarbetarnas och

med dem närstående arbetargruppers bostadsförhållanden på arbetsplatserna.

På grund av denna hemställan tillkallades den 19 januari 1945 tre sakkunniga

för att inom socialdepartementet biträda med utredning av detta

spörsmål. Enligt direktiven för utredningen skulle de sakkunniga dels

undersöka på vad sätt de baracker, som statens arbetsmarknadskommission

anskaffat under krigsåren, kunde, då de ej längre erfordrades för sitt

ursprungliga ändamål, överlåtas för att användas till att förbättra skogsarbetarnas

bostadsförhållanden och dels granska de materiella bestämmelserna

i skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr 268) och lagen den 19

juni 1919 (nr 428) om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen

åt flottningsarbetarna — den s. k. flottledsliärbärgeslagen — samt

däri föreslå de ändringar, som påkallades av de gångna årens erfarenheter.

Vid utredningen borde härjämte uppmärksammas i vad mån staten borde,

utöver vad som vore stadgat, giva bidrag åt skogsägare, som på grund av

svag ekonomi kunde antagas icke vara i stånd att utan sådant bidrag bära

kostnaden för anskaffande av härbärgen av föreskriven beskaffenhet.

De sakkunniga1, vilka antogo benämningen 1945 års skogshärbärges
1

De sakkunniga voro dåvarande skogs- och flottledsinspektören, numera byrådirektören

Oscar Wallncr, ordförande, disponenten för Jämtlands skogsägareförening Otto Sahlin och

ledamoten av riksdagens första kammare redaktören Hemming Sten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 169.

utredning, ha fullgjort sitt uppdrag genom att avlämna ett betänkande i

två delar. I betänkandets första del, som avgavs den 22 februari 1947 (SOU

1947:37), redovisas en undersökning rörande bostads- och levnadsförhållandena

på hemmansskogarna, och vissa åtgärder föreslås i syfte att komplettera

och förbättra bostadsbeståndet därstädes.

Betänkandets andra del avlämnades den 18 mars 1949 (SOU 1949: 19)

och innefattar en granskning av gällande lagstiftning på detta område.

Denna del av betänkandet utmynnar i förslag till lag om tillfälliga bostäder

vid skogs- och flottnings- in. fl. arbeten (skogsförläggningslag), avsedd

att ersätta de nuvarande skogs- och flottledshärbärgeslagarna.

Sedan utredningens förslag remissbehandlats i vanlig ordning, anhåller

jag att få upptaga detta ärende till behandling.

Översikt över författningsbestämmelserna på området.

Historik. I början på 1900-talet uppmärksammade man de primitiva förhållanden,

som karakteriserade skogsarbetarnas livsföring på arbetsplatserna

i skogarna, och krav på statliga åtgärder framställdes bl. a. i motioner

vid 1909 och 1912 års riksdagar. Sistnämnda års riksdag hemställde i skrivelse

(nr 147), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande

skogsarbetarnas ställning och levnadsförhållanden i Norrland samt, i den

mån det funnes önskligt, även i andra landsdelar ävensom vidtaga de åtgärder,

som kunde föranledas av utredningen.

Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes åt socialstyrelsen,

som år 1916 framlade berättelse över verkställda undersökningar i en

publikation benämnd »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i

Värmland, Dalarna och Norrland», varefter styrelsen den 4 september 1917

avgav förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning,

lottning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. Ett på grundval av

socialstyrelsens förslag utarbetat förslag till lag i ämnet framlades genom

proposition nr 353 för 1919 års lagtima riksdag. Enligt förslaget skulle

lagen avse härbärgen vid skogsavverkning och kolning; däremot skulle

flottningsarbete ej falla under lagen. På förslag av andra lagutskottet (utlåtande

nr 16) antog riksdagen det framlagda lagförslaget, dock med viss

ändring i fråga om bestämmelserna rörande tillsyn å lagens efterlevnad.

Lag i ämnet utfärdades den 25 april 1919 (nr 222).

Till 1919 års lagtima riksdag framlades även (proposition nr 304), i

anslutning till förslag om ny flottningslagstiftning, förslag till lag om

skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.

Sedan andra lagutskottet (utlåtande nr 28) yttrat sig över lagförslaget,

godkändes detta med vissa mindre jämkningar av riksdagen,

varefter den ännu gällande flottledshärbärgeslagen utfärdades den 19 juni

1919 (nr 428).

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

I anslutning till 1919 års lagstiftning på detta område utfärdades den

19 december 1919 kungörelse (nr 822) angående tillsyn å härbärgen för

skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetare. Enligt denna kungörelse

skulle länsstyrelserna — som jämlikt lagstiftningen skulle omhänderha

ledningen av tillsynen å lagstiftningens efterlevnad — därvid biträdas av

bl. a. en särskilt förordnad specialinspektör (skogshärbärgesinspektören).

Vid skogs- och flottledshärbärgeslagstiftningens tillkomst förutsattes det

att med hänsyn till den allmänt hållna avfattning, som lagstiftningen erhållit,

lagbestämmelserna skulle kompletteras genom särskilda anvisningar.

Dylika anvisningar utfärdades den 10 juni 1920 av socialstyrelsen i dess

egenskap av chefsmyndighet för yrkesinspektionen.

Såsom redan berörts kvarstår 1919 års flottledshärbärgeslagstiftning

oförändrad. Däremot ha hithörande bestämmelser i övrigt ändrats vid flera

tillfällen. Genom lag den 12 juni 1931 (nr 289) utsträcktes skogshärbärgeslagens

tillämpningsområde till att avse även flottledsbyggnadsarbete, varjämte

tillsynen å lagens efterlevnad överflyttades från länsstyrelserna till

yrkesinspektionens chefsmyndighet (socialstyrelsen). I kungörelse den 18

december 1931 (nr 425) om tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-,

kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbetare föreskrevs att tillsynen

å skogshärbärgeslagens efterlevnad skulle utövas, under överinseende av

yrkesinspektionens chefsmyndighet, av skogs- och flottledsinspektören

jämte assistenter samt av jägmästare och läns jägmästare med biträde av

underlydande personal. Den 20 januari 1932 utfärdade socialstyrelsen i

samråd med domänstyrelsen råd och anvisningar angående skydd mot

yrkesfara vid skogsavverkningsarbete.

I anledning av en vid 1936 års riksdag väckt motion hemställde riksdagen

i skrivelse (nr 116), att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning

angående möjligheten att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas

härbärgen under avverkningstiden samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. Den av riksdagen önskade utredningen

gjordes av socialstyrelsen, som den 28 oktober 1936 avlämnade

ett förslag i frågan. Ett på grundval av socialstyrelsens förslag upprättat

förslag till ny skogshärbärgeslagstiftning — avsedd att gälla även arbete

med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning ävensom

väg- och vattenavledningsarbete — underställdes 1937 års riksdag genom

proposition nr 112. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 40 att

propositionen måtte bifallas av riksdagen. Utskottsutlåtandet godkändes

av riksdagen (skrivelse nr 264), och ny skogshärbärgeslag utfärdades den

21 maj 1937 (nr 268). I denna lag ha sedermera genom lag den 3 juni 1938

(nr 213) vidtagits vissa jämkningar i samband med att den allmänna

arbetarskyddslagstiltningen ändrats.

Vid 1937 års riksdag beslöts tillika viss förstärkning av skogs- och flottledsinspektionen,

i anslutning vartill 1931 års tillsynskungörelse ersattes av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

kungörelsen den 21 maj 1937 (nr 271) om tillsyn å härbärgen för arbetare,

sysselsatta med skogsavverknings- m. fl. arbeten.

Sedan ledningen av yrkesinspektionen den 1 januari 1938 överflyttats

till riksförsäkringsanstalten, utfärdade riksförsäkringsanstalten den 5 november

1938 nya anvisningar avseende anordnandet av skogs- och flottledshärbärgen

samt övervakningen av lagstiftningen härom.

I samband med den omorganisation av arbetarskyddet, som efter beslut

av 1948 års riksdag kom till stånd genom arbetarskyddsstyrelsens inrättande

och varigenom arbetarskyddsstyrelsen blev chefsmyndighet för yrkesinspektionen,

blev skogs- och flottledsinspektionen ytterligare förstärkt.

Nya bestämmelser om tillsynen utfärdades genom kungörelsen den 21 januari

1949 (nr 18) om tillsyn å härbärgen för arbetstagare, sysselsatta med

skogsavverknings- m. fl. arbeten.

Efter beslut av 1933 års riksdag lämnar staten ekonomiskt stöd i syfte

att förbättra skogsarbetarnas bostadsförhållanden. De första bestämmelserna

härom återfunnos i kungörelsen den 16 september 1933 (nr 549)

angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild

ägo. Sedan denna kungörelse i vissa hänseenden ändrats genom kungörelsen

den 6 juni 1941 (nr 493), ersattes den av den ännu gällande kungörelsen

den 30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa vägoch

flottledsbyggnader m. m.

Gällande skogshärbärgeslagstiftning. Skogshärbärgeslagen den 21 maj

1937 (nr 268) avser skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av

virke i direkt samband med skogsavverkning, kolnings-, väg-, vattenavlednings-

och flottledsbyggnadsarbete. Bedrives dylikt arbete så långt från

ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras att

arbetarna skola begiva sig dit för att få natthärbärge, åligger det enligt

1 § arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället

äga tillgång till sådant härbärge. Vid de av dessa arbeten, där hästar

användas i arbetet, åligger det arbetsgivaren att sörja även för att å eller

i närheten av arbetsstället finnes tillgång till lämpligt stallrum för hästarna.

Beträffande härbärgenas beskaffenhet upptager lagen i 2 § vissa allmänt

hållna föreskrifter, som avse härbärgen i allmänhet, samt i 3 § ett antal

mera detaljerade bestämmelser rörande härbärgen, som användas vintertid

under någon längre tid. Enligt reglerna i 2 § skall härbärge erbjuda

tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd ävensom

i övrigt — med tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden,

under vilka härbärget kan förväntas komma till användning — motsvara

skäliga fordringar på en tillfällig bostad. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning beträffande stallrum. Vidare föreskrives i 2 §,

att härbärge, som är avsett att bebos av minst 10 arbetare, skall inredas

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

så att gemensam mathållning lämpligen kan anordnas. Undantag härifrån

må medgivas av arbetarskyddsstyrelsen.

I 3 § stadgas bl. a., att luftutrymmet per inkvarterad arbetare under

normala förhållanden skall vara minst 5 kbm och att avståndet mellan

golv och innertak ej må understiga 2 meter i den del av bostaden, som ej

disponeras för inredning (sovplatser, skåp m. m.). Övriga detaljbestämmelser

avse beskaffenheten av golv och fönster samt anordnandet av torkrum,

förvaringsrum och avträde.

Bestämmelser om tillsyn å efterlevnaden av lagen upptagas i 4 §, om

tillsynsorganens inspektionsbefogenheter i 5 § och om skyddsombud i 6 §.

I 7 § angivas de tvångsåtgärder, som kunna komma i fråga mot den som

underlåter att rätta sig efter lagens föreskrifter. Sålunda äger arbetarskyddsstyrelsen

eller skogsyrkesinspektören förbjuda arbetsgivare att använda

visst härbärge eller stall eller att bedriva visst arbete, såvida ej

arbetsgivaren vidtager anbefallda åtgärder. Bestämmelserna i 7 § äga ej

tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. Beträffande statliga

arbeten gäller i stället, att skogsyrkesinspektören skall, om han finner att

viss åtgärd bör vidtagas, anmäla frågan till den myndighet, som har överinseende

över verksamheten. Denna myndighet har sedan att antingen

vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts

prövning.

Arbetsgivare, som överträder meddelat förbud, straffas enligt 8 § med

dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med

fängelse.

Närmare bestämmelser om tillsynen å lagens efterlevnad upptagas såsom

nämnts i kungörelse härom den 21 januari 1949 (nr 18). Tillsynen utövas,

under arbetarskyddsstyrelsens överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens

befattningshavare samt jägmästare och läns jägmästare med

biträde av underlydande personal. Med avseende å skogsyrkesinspektionen

är riket indelat i två distrikt, det norra och det södra. I norra distriktet

utgöras befattningshavarna av skogsyrkesinspektör samt assistent, skogsunderinspektörer

och extra tjänstemän. I södra distriktet är byrådirektören

och chefen för arbetarskyddsstyrelsens skogsavdelning skogsyrkesinspektör

och biträdes i sådan egenskap av förste byråinspektören, byråinspektören,

skogsunderinspektören och extra tjänstemän å avdelningen.

Gällande flottledshärbärgeslagstiftning. Då flottled framgår på sådant

avstånd från bebyggd ort, att det icke skäligen kan påfordras att flottningsarbetarna

under flottningens bedrivande skola begiva sig dit för att erhålla

natthärbärge, skola enligt 1 § flottledshärbärgeslagen den 19 juni 1919

(nr 428) bostäder anordnas åt arbetarna å sådana platser invid flottleden,

där det kan beräknas att arbetarna komma att uppehålla sig åtminstone

vissa tider varje år flottning bedrives, eller där eljest mera stadigvarande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 169.

behov av natthärbärge yppas. Skyldigheten att anordna härbärge vid allmän

flottled åligger flottningsförening samt vid enskild flottled den som

där innehar flottningsrätten.

Med hänsyn till de olikartade förhållanden, som ansetts råda vid skilda

flottleder, har i 2 § flottledshärbärgeslagen endast i allmänna ordalag angivits

de fordringar, som skola ställas på härbärgena. Enligt lagen skall

härbärge erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld

och nederbörd samt motsvara de fordringar på en tillfällig bostad, som äro

skäliga med hänsyn till yrkets behov, ortens förhållanden samt den tid,

varunder härbärget kan förväntas komma till användning.

Frågan huruvida och var härbärge skall anordnas vid allmän flottled

skall enligt 3 § prövas av vattendomstol. I vattenlagen ha härbärgen för

flottningsarbetare vid allmän flottled likställts med och inordnats bland de

anläggningar, som anses erforderliga för flottleds inrättande. Angående

underhållet av dessa härbärgen gäller enligt 3 § flottledshärbärgeslagen

vad i lagen om flottning i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader

vid dylik flottled. Det åligger sålunda flottningsförening att

vederbörligen underhålla härbärgena, och vid försummelse härutinnan ankommer

det på länsstyrelse att pröva, under vilka villkor flottning vidare

må tillåtas. Länsstyrelse äger även, om så erfordras, genast låta avhjälpa

bristerna på flottningsföreningens bekostnad.

De befogenheter, som i fråga om härbärgen vid allmänna flottleder tilllagts

vattendomstolen, tillkomma vid enskilda flottleder länsstyrelserna.

Om vid sådan flottled flottningsrättsinnehavaren underlåter att ställa sig

till efterrättelse i lagen lämnade föreskrifter, äger länsstyrelse enligt 4 §

vid vite förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva flottning i leden

utan att ha vidtagit angivna åtgärder. Detta stadgande äger dock icke tilllämpning

å staten tillhörig enskild flottled, utan skall beträffande dylik

frågan anmälas till domänstyrelsen, som har att antingen vidtaga den påfordrade

åtgärden eller ock underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Tillsynen å lagens efterlevnad utövas av länsstyrelserna, som därvid åtnjuta

biträde av skogsyrkesinspektionens befattningshavare samt jägmästare

och länsjägmästare med biträde av underlydande personal.

Gällande statsbidragsbestämmelser. Enligt 1 § kungörelsen den 30 juni

1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

m. m. må statsbidrag (byggnadsbidrag) anvisas bl. a. för uppförande av

skogshärbärge eller annan liknande förläggning å skog tillhörig enskild

person, när särskilda skäl äro därtill. Förutsättning för att statsbidrag skall

beviljas är enligt 2 §, att sökanden själv brukar den fastighet, för vars utnyttjande

anläggningen helt eller delvis skall komma till stånd, att sökanden

på grund av svag ekonomi kan antagas icke vara i stånd att utan

bidrag bära den på honom belöpande kostnaden för anläggningen, att det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:tv proposition nr 169.

uppenbarligen är av väsentlig betydelse för bränsleanskaffningen eller för

motverkande av arbetslöshet att anläggningen uppföres samt att anläggningen

utföres enligt anvisningar, som meddelats av skogsyrkesinspektören.

Byggnadsbidrag utgår med högst 25 procent av den av skogsvårdsstyrelsen

godkända kostnaden för företaget. I särskilda fall och med Kungl. Maj:ts

medgivande må bidrag utgå med 50 procent av nämnda kostnad.

Inkvarteringsforhållandena inom skogshanteringen.

Såsom närmare framgår av redogörelsen å s. 22—36 i utredningens betänkande

del I kan den produktiva skogsarealen inom Nordsverige, d. v. s.

de norrländska länen samt Kopparbergs och Värmlands län, beräknas till

över 16 milj. hektar. Därav utgöra de allmänna skogarna och bolagsskogarna

vardera omkring 30 procent samt de övriga skogarna, främst hemmansskogarna,

omkring 40 procent. De allmänna skogarna och bolagsskogarna

kännetecknas vanligen av stora brukningsenheter, under det att

den genomsnittliga arealen per brukningsdel inom hemmansskogarna uppgår

till endast omkring 60 hektar. Antalet brukningsdelar inom hemmansskogarna

är omkring 107 000. Av den virke skvantitet, som avverkas, beräknas

omkring hälften komma från hemmansskogarna.

Utredningen — som främst riktat sin uppmärksamhet på förhållandena

inom Nordsverige, enär enligt utredningens uppfattning övriga delar av

landet ej i någon högre grad beröras av härbärgeslagstiftningen — uppskattar

antalet skogsarbetare vintertid inom de sju nordligaste länen till

omkring 140 000, av dem omkring 85 000 helt eller delvis sysselsatta å hemmansskogar.

Av det totala antalet beräknas omkring 37 procent vara inkvarterade

i bygden och omkring 63 procent bo i skogsförläggningar. Av

dem som arbeta å hemmansskogarna anses drygt 25 procent eller omkring

22 000 vintertid bo i tillfälliga bostäder. Enligt vad utredningen framhåller,

är det emellertid sannolikt, att arbetarna i större utsträckning skulle bo i

härbärgen, om å hemmansskogarna antalet någorlunda tillfredsställande förläggningar

vore större. Närmare uppgifter om arbetskraften inom det nordsvenska

skogsbruket återfinnas å s. 37—59 i utredningens betänkande del I.

Utredningen anser sig kunna konstatera, att lagstiftningen rörande skogsoch

flottningsarbetarnas tillfälliga bostäder varit av stor betydelse såväl

för de därav berörda arbetstagarna och för folkhälsan i skogsbygderna som

för skogshanteringen i allmänhet. Tack vare denna lagstiftning och det

samarbete, som kommit till stånd mellan den skogliga yrkesinspektionen

samt arbetsgivare och arbetstagare inom skogshanteringen, har enligt utredningens

uppfattning en avsevärd förbättring i fråga om bostads- och

levnadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna successivt ägt rum från

tiden före den första skogshärbärgeslagens tillkomst och fram till våra

dagar. För denna utveckling redogöres närmare i betänkandet (del I s. 60—

2_Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 169.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

117 och del II s. 21—38). Enligt vad utredningen framhåller har förbättringen

tagit sig uttryck icke blott däri, att förläggningar numera tillhandahållas

i större omfattning än förr, utan även i en höjd standard hos bostäderna.

Nytt byggnadsmaterial har kommit i marknaden och funnit användning

även inom skogsbruket, bl. a. vid tillverkning av olika typer av

flyttbara byggnader, vilka i stor omfattning kommit att tagas i bruk såsom

skogsförläggningar. Skogsstugorna äro rymligare än förr såväl vad beträffar

golvyta som takhöjd, och man söker även att göra dessa bostäder ljusa

och trevliga. De gemensamma långbritsarna — den gamla formen för sovplatser

i kojorna — förekomma nu jämförelsevis sällan och bostäderna

törses vanligen med sängar, oftast för två man och anordnade i två våningar.

Under senare år ha emellertid enmanssängar börjat införas i allt större

omfattning. Livsföringen i våra dagars skogsstugor gestaltar sig också på

ett helt annat sätt än i de gamla kojorna, huvudsakligen beroende på att

systemet med gemensam mathållning kan sägas ha slagit igenom i de större

förläggningarna i praktiskt taget hela norra Sverige. Antalet gemensamma

skogsarbetarhushåll under vintersäsongen beräknas uppgå till minst 4 000

med omkring 50 000 hushållsmedlemmar.

Den förbättring, som sålunda småningom skett, har emellertid — framhåller

utredningen — huvudsakligen ägt rum inom storskogsbruket. Bondeskogsbruket

har icke på långt när förmått hålla jämna steg med de större

arbetsgivarna i fråga om förbättrade bostäder på arbetsplatserna.

Beträffande anledningen härtill anför utredningen, att denna främst är

att söka i den långt drivna uppdelningen av bondeskogarna på ett mycket

stort antal brukningsdelar. Varje skogsfastighet utgör sålunda i regel en

förvaltningsenhet. Skogsarealerna per brukningsdel äro i regel små och

ofta fördelade på flera skiften med ogynnsam form, vilket medför svårigheter

vid anordnande av härbärgen och skogsstall i enlighet med skogshärbärgeslagens

fordringar. Såsom helhet betraktat arbetar visserligen

bondeskogsbruket under lika gynnsamma ekonomiska betingelser som storskogsbruket,

men resultatet blir ett annat om man ser till varje brukningsdel

för sig, vilket framgår av att förläggningskostnaden per avverkad kbm

beräknas till i genomsnitt 36 öre för domänstyrelsen och 31 öre för ett

antal trävarubolag, medan motsvarande kostnader för bondeskogsbruket

variera från 21 öre för arealer över 400 hektar till 1 krona 30 öre för arealer

å 25—50 hektar.

Utredningen påpekar vidare, att hemmansägarna hittills ordnat förläggningsfrågan

företrädesvis med hänsyn enbart till de egna fastigheternas

behov, varvid man i största utsträckning sökt att så länge som möjligt

utnyttja gamla, vanligen endast för sommarbruk avsedda fäbodstugor m. m.

Användande av härbärgen och skogsstall gemensamt för flera hemmansägare,

som ha sina skogsskiften intill eller i närheten av varandra, har hittills

förekommit mycket sporadiskt. Härtill kommer — anför utredningen

— att utvecklingen å hemmansskogarna icke i tillnärmelsevis samma grad

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

som inom storskogsbruket stimulerats genom skogsyrkesinspektionens tillsyn

å sltogshärbärgeslagens efterlevnad. I enlighet med erhållna direktiv

har inspektionens verksamhet här sålunda, bortsett från de fall, där omständigheterna

gjort ett ingripande oundgängligen nödvändigt, i regel varit

av rent rådgivande karaktär.

Vad åter angår bostadsförhållandena för flottningsarbetarna —- antalet

sådana arbetare vid de nordsvenska flottlederna uppskattar utredningen

till omkring 45 000, av dem bortåt 42 500 vid allmänna flottleder — anför

utredningen, att utvecklingen även här varit tämligen ojämn (betänkandet

del II s. 38—70). En successiv förbättring i fråga om antalet bostäder har

dock skett. Medelavståndet mellan bostäderna vid allmänna flottleder utgör

numera omkring 14 km för huvudvattendrag och 7 km för bivattendrag;

vid de enskilda flottlederna, vilka samtliga äro bivatten, äro stugorna något

tätare placerade. Vid vissa flottleder kompletteras bostadsbeståndet genom

att arbetsgivaren tillhandahåller tält eller i vissa fall genom att arbetarna

själva medföra småtält. Antalet i tält förlagda arbetare beräknas till inemot

1 000. Även i fråga om bostädernas standard är utvecklingen ojämn. Många

större arbetsgivare ha på senare år gått mycket långt i sina strävanden

att tillhandahålla goda bostäder åt arbetarna. Främst gäller detta bostäder

vid skiljeställen och andra liknande arbetsplatser, där bostäderna årligen

»invändas mera stadigvarande. Utredningen anser emellertid, att bostäderna

på många håll ej motsvara nutida krav. Vidare framhåller utredningen,

att till följd av flottningsarbetets rörlighet och växlande arbetsförhållanden

möjligheter att anordna gemensam mathållning i regel ej föreligga.

Vid skiljeställena, där arbetet bedrives stationärt samt med ordnad arbetstid

och gemensamma raster, ävensom på vissa platser vid flottlederna, såsom

vid större virkesmagasin och tappställen in. in., där flera flottningsarbetare

ha stadigvarande sysselsättning, äro dock sådana förutsättningar

för handen, och där har gemensam mathållning även i stigande omfattning

anordnats.

I fråga om skogsstallen konstaterar utredningen, att dessa ännu för ett

par årtionden sedan i allmänhet voro anordnade på ett föga tillfredsställande

sätt. En märkbar förbättring av skogsstallens standard har visserligen

inträffat därefter, men denna förbättring har dock icke skett i samma

takt som beträffande skogsarbetarnas bostäder, och enligt utredningens

uppfattning föreligga alltjämt många brister i fråga om stallens ändamålsenlighet.

Detta gäller främst bondeskogsbruket, där antalet hästar av utredningen

uppskattas till inemot (i 000.

Frågan om statliga stödåtgärder in. ni.

Utredningens förslag. För att få till stånd en rationell lösning av bondeskogsbrukets

förläggningsfråga och därmed förbättrad livsföring i förläggningarna

böra enligt utredningens mening förläggningarna i största möjliga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

utsträckning anordnas gemensamt av flera hemmansägare med varandra

närbelägna skogsskiften. I sytte att stimulera till gemensamhetsbvggande

förordar utredningen införandet av byggnadsbidrag med 50 procent

av byggnadskostnaderna. Byggnadsbidrag föreslås kunna utgå icke

blott vid uppförande av nya förläggningar utan även vid iståndsättande

för gemensamt användande av befintliga skogsstugor, fäbodstugor, stall

m. m. Ifrågavarande byggnadsbidrag böra beviljas utan ekonomisk behovsprövning

och utan hänsyn till om intressentens skogsinnehav är större eller

mindre.

För att nedbringa förläggningskostnaderna för hemmansägare, som är

nödsakad att uteslutande för egen del anordna förläggning, förordar utredningen,

att byggnadsbidrag skall beviljas med 75 procent av byggnadskostnaderna,

om sökandens innehav av produktiv skogsmark ej överstiger

100 hektar, 60 procent av kostnaderna, om skogsmarksinnehavet överstiger

100 men ej 200 hektar, samt 40 procent av kostnaderna, om skogsmarksinnehavet

överstiger 200 men ej 400 hektar eller, om skogsmarksarealen

uPPg&r till 111 er än 400 hektar, Kungl. Maj :t på grund av särskilda förhållanden

så medgivit. Då synnerliga skäl föranleda därtill, föreslås enskild

hemmansägare, vars produktiva skogsmark ej utgör 400 hektar, med Kungl.

Maj :ts medgivande kunna få byggnadsbidrag med 85 procent av kostnaderna

för förläggningens anordnande. Bortsett från de fall, där Kungl.

Maj :ts medgivande anses böra fordras, föreslås även dessa byggnadsbidrag

skola utgå utan ekonomisk behovsprövning.

Med hänsyn till de låga rotvärdena inom Norrbottens och Västerbottens

län samt inom Särna och Idre socknar föreslås för dessa områden ett tillläggsbidrag

å 10 procent av byggnadskostnaderna till såväl gemensamt som

enskilt anordnande av förläggningar.

Administrationen av bidragsverksamheten föreslås skola ankomma på

skogsstyrelsen med biträde av skogsvårdsstyrelserna samt skogsyrlcesinspelctionen.

Den sammanlagda kostnaden för iståndsättande av det å Nordsveriges

hemmansskogar befintliga beståndet av skogsförläggningar samt för därutöver

erforderlig komplettering med nya skogshärbärgen och skogsstall

beräknas av utredningen till 20,3 milj. kronor, därav 13,5 milj. kronor avseende

nyuppförande av härbärgen och stall samt 6,8 milj. kronor till reparation

av befintliga förläggningar. Med tillämpning av i genomsnitt 60

procent byggnadsbidrag skulle i enlighet härmed statens kostnader uppgå

till omkring 12 milj. kronor, därest möjligheterna att erhålla statsbidrag

utnyttjades fullt. Utredningen föreslår, att statsbidragsverksamheten finansieras

med de prisutjämningsavgifter, som enligt beslut av 1946 och 1947

års riksdagar uttagits vid export av vissa trävaror.

Vidare förordar utredningen, att de baracker, som statens arbetsmarknadskommission

anskaffat under krigsåren och som ej längre erfordras

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

för sitt ursprungliga ändamål, i första hand utnyttjas för att komplettera

hemmansskogarnas bostadsbestånd. För att för skogsägarna underlätta förvärvet

av dessa baracker föreslår utredningen, att rabatt beviljas vid

sådan försäljning. Rabatt föreslås utgå med 50 procent av kostnaden för

baracken uppsatt å köparens skog, vare sig försäljningen sker för gemensamhetsbruk

eller till enskild hemmansägare, i senare fallet dock endast

om köparens produktiva skogsmark ej överstiger 400 hektar samt köparen

förbinder sig att i mån av utrymme upplåta baracken till andra arbetsgivare

för inkvartering av skogsarbetare, sysselsatta å liemmansskog. Försäljningen

av barackerna skall enligt förslaget handhavas av länsarbetsnämnderna.

Om försäljning av baracker skulle komma till stånd i den

omfattning utredningen tänkt sig, beräknar utredningen att rabatterna

skola uppgå till 1,5 milj. kronor.

För att skapa ordning och reda i förläggningsbyggandet å heinmansskogarna

samt för att underlätta handläggningen av ärenden rörande byggnadsbidrag

bör enligt utredningens mening för varje socken eller länsskogvaktardistrikt,

där anordnande av skogsförläggningar med bidrag kan

komma i fråga, genom skogsvårdsstyrelsens försorg upprättas en behovsp

1 a n, upptagande de förläggningar som anses erforderliga.

Slutligen anser utredningen det nödvändigt, att en omfattande propagandaverksamhet

bedrives på detta område, varjämte det anses

önskvärt, att man sörjer för att hemmansägarna få sakkunnigt bistånd

såväl vid planläggningen av förekommande byggnadsföretag som

under arbetets gång ävensom för att byggnadsarbetena kontrolleras och

avsynas. Denna verksamhet bör anförtros åt skogsyrkesinspektionen. Härför

förordas att hos inspektionen anställas två konsulenter med skogsskoleutbildning

och placerade i lönegrad Eo 16.

Beträffande utredningens förslag i dessa delar hänvisas i övrigt till betänkandet

del 1 s. 199—264.

Sammanfattning av yttrandena. Över utredningens betänkande del I ha

efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

statens arbetsmarknadskommission, statens byggnadsIånebyrå,

statens institut för folkhälsan, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Stockholms stads och läns hushållningssällskap, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus

samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskap, Skaraborgs, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap, Norr
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

landskommittén, statens bränslekommission, statens industrikommission,

Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten, Värmlands och

\ästia Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,

Skogssällskapet, Norrlands skogsvårdsförbund, Svenska flottledsförbundet,

Landsorganisationen i Sverige, trävaruindustridepartementet

inom Sveriges arbetares centralorganisation ävensom Riksförbundet landsbygdens

folk.

I så gott som samtliga yttranden tillstyrkes att statliga stödåtgärder vidtagas

i syfte att förbättra bostadsförhållandena på hemmansskogarna. Utredningens

förslag har emellertid på sina håll kritiserats ur olika synpunkter.

\ad först angår behovet av förläggningar framhåller arbetsmarknadskommissionen,

att utredningens uppskattning av arbetskraftsåtgången

på hemmansskogarna — omkring 85 000 arbetare vintertid —

äi icke oväsentligt för hög. \ idare är det enligt arbetsmarknadskommissionens

mening tydligt, att utvecklingen går i riktning från särskilda förläggningar

i skogen mot förbättrade kommunikationer och förläggning i

bygden. Arbetsmarknadskommissionen anser, att utredningen icke tillräckligt

beaktat detta förhållande.

Liknande synpunkter anföras av skogsstyrelsen och Norrlandskommittén.

I fråga om de föreslagna byggnadsbidragen uttalar statskontoret,

att bidragen icke böra beviljas utan inkomstprövning. I flera yttrande!!

framhålles, att skogsarealen icke enbart bör utgöra grund för differentieringen

av bidragen till enskilda härbärgen. Skogsstyrelsen föreslår, att om

differentiering skall göras — vilket enligt styrelsens mening ej utan vidare

är klart den sker på grundval av den normala avkastningens värde eller

skogens taxeringsvärde. Styrelsen framhåller vidare, att bidragssystemet i

törsta hand bör taga hänsyn till den areal, som är avsedd att betjänas av

visst härbärge, och ej till ägarens sammanlagda areal.

I enahanda riktning uttala sig arbetsmarknadskommissionen, egnahemsstyrelsen,

Norrlandskommittén och Norrlands skogsvårdsförbund.

Flera remissinstanser anse byggnadsbidragen vara alltför höga, och i åtskilliga

yttranden påyrkas förenkling av systemet.

Norrlandskommittén anser, att högre belopp än 2 milj. kronor tills

vidare ej bör avsättas för ifrågavarande ändamål.

Vad åter angår de föreslagna rabatterna meddelar arbetsmarknadskommissionen,

att några baracker av det avsedda slaget icke längre äro

disponibla för ändamålet.

Utredningens förslag om upprättande av behovsplaner har

givit anledning till invändningar från några håll, varvid bl. a. ifrågasatts

om nyttan av en hela landet omfattande behovsplan kunde motsvara kostnaden

för dess upprättande. Norrlandskommittén och skogsstyrelsen

framhålla, att en behovsplan för ett visst område ej bör upprättas förrän

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

framställning om bidrag till byggnad eller reparation av härbärge gör frågan

aktuell; den utveckling av vägnätet som sker och den pågående omflyttningen

av folket torde eljest måhända efter kort tid göra planen inaktuell.

Angående den föreslagna propaganda- och rådgivningsverksamheten

påpekar arbetsmarknadskommissionen i sitt yttrande,

att en sådan verksamhet redan synes åvila skogsyrkesinspektörerna jämlikt

tillsynskungörelsen. I andra yttranden uttalas den meningen, att ifrågavarande

verksamhet lämpligen bör anförtros åt skogsvårdsstyrelsernas

tjänstemän.

Frågan om reviderad lagstiftning.

Utredningens förslag. Vid granskning av de materiella bestämmelserna i

gällande lagstiftning på detta område mot bakgrunden av nuvarande bostadsförhållanden

på arbetsplatserna i skogarna och vid flottlederna konstaterar

utredningen, att utvecklingen i viktiga hänseenden gått utöver den

standard, som kan anses motsvaras av gällande föreskrifter. På många

håll förekommer dock en betydande eftersläpning. Utredningen anser sig

böra föreslå vissa ändringar i och tillägg till gällande bestämmelser, så att

dessa komma att motsvara tidens krav i fråga om skogs- och flottningsarbetarnas

bostäder utan att gränsen för skäliga kostnader överskrides.

Härigenom påskyndas enligt utredningens uppfattning utvecklingen i fråga

om den del av bostadsbeståndet i skogarna, som icke motsvarar den standard,

som numera kan anses vedertagen. Genom en förbättring av de tillfälliga

skogsbostädernas standard bör vidare enligt utredningens mening

arbetskraftsrekryteringen inom skogshanteringen underlättas.

Vidare har utredningen funnit, att den nuvarande uppdelningen av härbärgesbestämmelserna

icke längre bör bibehållas. De erfarenheter, som

vunnits under den tid flottledshärbärgeslagen varit gällande, ha nämligen

givit vid handen, att de skäl, som tidigare åberopats för att skyldigheten

att hålla bostäder vid flottningsarbeten icke skulle kunna samordnas med

motsvarande skyldighet inom andra arbetsområden, numera ej göra sig

gällande med samma styrka. Den allmänna uppfattningen är också nu den,

att även flottningsarbetarna böra äga tillgång till natthärbärge på skäligt

avstånd från plats, där arbetet för dagen avslutas. Skogsyrkesinspektionen

har vid sitt arbete utgått från denna ståndpunkt. Ett ytterligare motiv för

ett sammanförande i en lag utgör det förhållandet, att samma bostäder ofta

användas vid såväl flottnings- som skogsarbete. Ett betydande antal bostäder

för skogsarbetare — i regel vinterbonade och i övrigt anordnade i

enlighet med de föreskrifter, som gälla för förläggningar vilka användas

vintertid under någon längre tid — tages således årligen i bruk vid flottningsarbete.

Detta gäller särskilt de enskilda flottlederna. Ä andra sidan

är det kanske ännu vanligare, att bostäder, uppförda för flottningsarbetar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

nas härbärgerande under flottningstiden, användas även vid avverkningsm.

fl. arbeten.

Även ur praktiska synpunkter är det enligt utredningens mening lämpligt,

att ifrågavarande stadganden sammanföras i en lag.

Den nya lagen bör — framhåller utredningen — gälla utöver de arbeten,

som omfattas av nuvarande lagstiftning, jämväl skogsvårds- och flottläggningsarbete.

Vidare föreslås, att lagens föreskrifter skola göras tillämpliga

ej blott å bostäder och stallar utanför bebyggd ort utan även å vissa i

bygden belägna byggnader, nämligen sådana som icke stadigvarande användas

för bostadsändamål eller såsom stall.

I fråga om flottledshärbärgena anser utredningen skyldigheten att hålla

härbärgen böra göras lika omfattande som beträffande skogshärbärgena.

Den nu gällande inskränkningen, att flottledshärbärgen blott behöva hållas

där mera stadigvarande behov därav yppas, bör därför utgå.

Vidare bör enligt utredningen arbetsgivaren åläggas att under den kallare

årstiden tillhandahålla särskilda raststugor, då arbetsplatsen är belägen

på sådant avstand från bostaden, att arbetstagarna icke lämpligen

kunna intaga middagsmålet i bostaden, och det jämväl med hänsyn till

övriga omständigheter kan anses påkallat.

Detaljbestämmelserna rörande bostädernas och stallens beskaffenhet

föreslås av utredningen i flera hänseenden utökade och skärpta gentemot

vad som nu gäller enligt skogshärbärgeslagen. Härvid är främst att märka,

att bostädernas utrymme föreslås ökat från minst 5 kbm per inkvarterad

arbetare till minst 7 kbm, varjämte den nuvarande takhöjden av minst

2 meter i den del av härbärget, som ej disponeras för inredning, föreslås

bli lägst 2 meter i hela bostaden och, om sängar ovanför varandra användas,

lägst 2,35 meter. Dessa minimibestämmelser föreslås skola gälla

icke blott vintertid använda bostäder utan alla bostäder, som oavsett årstiden

användas någon längre tid. Vidare förordas, att anordning för gemensam

mathållning, som nu skall finnas i förläggningar avsedda att bebos

av minst tio arbetare, i fortsättningen skall finnas i alla för åtta eller flera

arbetare avsedda förläggningar. Bestämmelser om särskilt kök, avskilt

kockarum samt särskilt matrum föreslås införda i lagen. Vissa bestämmelser

om maximibeläggningen per rum anses även böra upptagas i lagen,

nämligen högst åtta arbetstagare, om bostaden ej är anordnad för gemensam

mathållning, eljest högst tolv.

Vidare föreslås vissa ändringar i reglerna om tillsynen å lagbestämmelsernas

efterlevnad, främst innebärande att tillsynen å flottledshärbärgena

nära samordnas med vad som nu gäller enligt skogshärbärgeslagen.

För förläggningar, som uppförts före ikraftträdandet av de föreslagna

bestämmelserna, föreslår utredningen en övergångstid av två år i vad avser

bestämmelserna om gemensam mathållning — med visst undantag för

förläggningar för tio eller flera arbetstagare — samt maximibeläggning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Sammanfattning av yttrandena, över utredningens betänkande del II lia

efter remiss yttranden avgivits av följande myndigheter, nämligen statskontoret,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen — som i ärendet hört

länsarbetsnämnderna i Norrland samt i Kopparbergs och Värmlands län

— arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, statens

institut för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

veterinärstyrelsen, vattenöverdomstolen, Norrbygdens, Västerbygdens

och Österbygdens vattendomstolar, länsstyrelserna i Kronobergs,

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län ävensom hushållningssällskapen i dessa län

utom Västernorrlands läns hushållningssällskap. Vid länsstyrelsernas yttranden

ha fogats utlåtanden från bl. a. skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, förste provinsialläkarna i Kronobergs

och Jämtlands län, Norra Ångermanlands och Södra Västerbottens

skogsägareförening, Ådalarnas skogsägareförening, Ljunga älvs flottningsförening,

Ångermanälvens flottningsförening, Sundsvallsbolagens gemensamma

förvaltning aktiebolag, Wifstavarfs aktiebolag, Forss aktiebolag,

Mo och Domsjö aktiebolag samt Korsnäs aktiebolag.

Yttranden över utredningens ifrågavarande förslag ha vidare avgivits

av Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten, Värmlands

och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Föreningen Värmlands

skogsarbetsstudier, Svenska ^^arbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund — som i sin tur inhämtat yttranden från skogsägareföreningarna

i de sju nordligaste länen — Sveriges skogsägareförbund,

Svenska flottledsförbundet, Landsorganisationen i Sverige — som

bifogat yttrande från Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet —

ävensom Riksförbundet landsbygdens folk.

I flertalet remissyttranden har utredningens förslag till ny lagstiftning i

huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda finner

socialstyrelsen de skärpta bestämmelserna i förslaget väl motiverade med

hänsyn till den på flera håll redan pågående gynnsamma utvecklingen i

fråga om bostädernas kvalitet och förbättrade levnadsförhållanden i förläggningarna.

Socialstyrelsen förutsätter, att det alltjämt skall bli en uppgift

för skogsyrkesinspektionen att bedriva propaganda för en fortgående

förbättring i dessa avseenden. Medicinalstyrelsen anser utredningens förslag

vara i stort sett väl avvägt och tillgodose de hygieniska krav, som

enligt nutida krav måste hävdas i fråga om bostäder åt berörda arbetargrupper.

,1 rbetsmarknadsstyrelsen anför:

Enligt styrelsens uppfattning har den brist på arbetskraft till skogsbruket.

som varit rådande under de senare åren, verksammast bidragit till att

förläggningarnas standard på sina håll höjts till eu nivå, som ligger över

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

den som är stadgad i nu gällande lag. Detta måste anses innebära ett

faktiskt erkännande av behovet av en standardhöjning, och det är därför

icke opåkallat, att nu gällande stadganden om standarden så ändras, att

standardkraven höjas i syfte att åstadkomma en förbättring av det sämre

förläggningsbeståndet.

Landsorganisationen understryker, att förslagets fordringar utgöra minimikrav

på ifrågavarande bostäder. Riksförsäkringsanstalten, statens institut

för folkhälsan samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

förorda i vissa hänseenden mera skärpta bestämmelser än som upptagits

i utredningens förslag.

I en del yttranden ha dock framställts erinringar mot utredningens

förslag. Bland dem, som gjort kritiska uttalanden, märkes skogsstyrelsen,

som anför:

Strävandena att ytterligare förbättra förläggningsförhållandena framgå

efter två linjer, dels den av utredningen föreslagna att upprusta de tillfälliga

förläggningarna, dels vidtagande av åtgärder för att främja arbetarnas

utnyttjande av fasta bostäder. Då effektiva åtgärder i sistnämnda syfte

böra ha till följd eu begränsning av upprustningsprogrammet beträffande

skogshärbärgena vill skogsstyrelsen något mera ingående uppehålla sig vid

de tendenser inom skogsbruket som kan tyda på en utveckling i riktning

från tillfälliga förläggningar.

I den mån skogshanteringen får en mera intensiv prägel (och en utveckling

i den riktningen måste anses vara lika ofrånkomlig beträffande

skogsbruket som andra näringar) torde arbetet sommartid ökas. Härigenom

blir sysselsättningen jämnare fördelad över året. I och med att skogsarbetet

blir mindre säsongbetonat kunna företagarna driva nödvändiga arbeten

med en till numerären mindre men jämnare sysselsatt och fastare anställd

arbetarkader. Denna tendens till utnyttjande av mera fasta skogsarbetare

har framträtt i den mellansvenska skogsbygden, där möjligheterna att sysselsätta

arbetskraften året runt hittills varit större än i Norrland. Erfarenheterna

härav ha varit goda. Detta förklaras dels med att den jämnare

sysselsättningen varit ägnad att befordra arbetarnas yrkesskicklighet, dels

med att huggningarna året runt fordrat mindre tidsåtgång per arbetsmoment

än vid enbart vintersysselsättning. Även om övergången till helårsarbete

endast äger rum där betingelser på lång sikt finnas för en sådan

driftsform torde det vara klart att storskogsbruket i viss ökad omfattning

kommer att i framtiden anlita mera jämnt sysselsatta och fastare

anställda arbetare.

Erfarenheten har givit vid handen att såväl dessa arbetare som jordbrukare

och lantarbetare, vilka året runt ägna skogsbruket sina tjänster,

högst ogärna avstå från den fasta förläggningens fördelar. De sträva i varje

fall efter att slippa vistas borta från hemmet under långa perioder. För den

till jordbruket knutna arbetskraften beror detta icke endast på en naturlig

åstundan att komma i åtnjutande av bygdens bekvämligheter utan ofta

på att deras hjälp behövs för vissa dagliga sysslor på gården, främst ladugårdsskötseln,

som alltmer tenderar att engagera den manliga arbetskraften.

Det är huvudsakligen stödjordbruken och de s. k. ofullständiga jordbruken

som ge sina innehavare och dessas söner tid att vid sidan av vissa

hemmasysslor åtaga sig arbete inom skogsbruket. Då man betänker att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

skogsarbetarna inom det stora nordsvenska skogsområdet, omfattande utom

Norrland jämväl Kopparbergs län och delar av Värmlands, Örebro och

Västmanlands län, till två tredjedelar rekryteras av folk med anknytning

till jordbruket, så framstår det som en välbetänkt åtgärd att även framgent

knyta denna befolkning vid skogsbruket. Detta kan bl. a. ske genom

utbyggande av trafiknätet i skogarna med ödebygdsvägar, skogsbilvägar

och cykelstigar så att arbetarna få ökade möjligheter att morgon och afton

färdas mellan hemmet och arbetsplatsen med cykel eller annat fordon.

Enligt skogsstyrelsens uppfattning kommer utvecklingen även i norra

Sverige att gå från särskilda förläggningar i skogen mot förbättrade kommunikationer

och förläggning i bygden; låt vara att man i dessa fall liksom

beträffande den mera lösa arbetskraften fortfarande har att räkna

med skogshärbärgen i relativt stor omfattning.

Med det sagda har skogsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av

att vid regionalplanering eller annan planering kojbehovet inom större

sammanhängande områden prövas i anslutning till behovet av bättre kommunikationer

så att det klart utrönes om det icke i vissa fall skulle vara

fördelaktigare att påskynda byggandet av vägar och cykelstigar än att

uppföra dyrbara förläggningar. Dessa överväganden kunna också göras i

anslutning till upprättandet av de behovsplaner, som utredningen behandlat

i del I av betänkandet. Härvid borde jämväl undersökas om behovet

av nya förläggningar å bondeskogarna kunde minskas icke enbart medelst

geinensamhetsbyggande av bönder utan också genom samgående mellan

bönder, å ena, samt bolag, domänverket, flottningsföreningar in. fl., å

andra sidan.

Skogsstyrelsen understryker därför vikten av att sådana åtgärder vidtagas

— genom koinmunikationsledernas utbyggande eller andra anordningar

— som i möjligaste mån inskränka behovet av tillfälliga härbärgen.

De härbärgen, som likväl kvarstå såsom behövliga, böra enligt skogsstyrelsens

uppfattning få en standard av ungefär den nöjaktighetsgrad, som

härbärgesutredningen föreslagit.

Skogsstyrelsen anför emellertid vidare, att styrelsen är tveksam rörande

behovet av skärpt lagstiftning. Denna tvekan är betingad dels av medvetandet

att kojupprustningen gått raskt fram under den nu gällande lagens

hägn, dels av att skogsarbetarnas fackliga organisationer visat sig

ha goda möjligheter att genom avtalsuppgörelser tillförsäkra arbetstagarna

rimliga förbättringar i olika förläggningshänseenden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och skogsvårdsstgrelsen i Västerbottens

län finna, i likhet med skogsstyrelsen, att strävandena mera böra inriktas

på att förbättra möjligheterna till daglig förflyttning till arbetsställena i

skogen genom att ytterligare utbygga vägnätet i skogarna. Länsstyrelsen

tillägger, att det måste vara bättre, om skogsarbetarna kunna övernatta i

sina hem eller i bostäder i bygden, än att de sammanföras i särskilda

skogsförläggningar. Olägenheterna av att tid åtgår för förflyttning morgon

och kväll uppvägas väl av de större möjligheterna till samvaro

med familjen och tillgången till de förströelsemöjligheter som bygden

erbjuder.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

V ärmlands läns hushållningssällskap finner den eftersläpning, som utredningen

påtalar, kunna avhjälpas med nuvarande lagstiftning och anser

en nöjaktig garanti för att så verkligen sker ligga däri, att en arbetsgivare,

som av missriktad sparsamhet visar benägenhet att eftersätta berättigade

krav på bostadsstandard, löper risk att bli utan arbetare.

De ekonomiska konsekvenserna av lagförslaget väcka betänkligheter hos

Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, som finner

förslaget syfta till att lagbinda den relativt höga bostadsstandard, som

under trycket av de senare årens konkurrens om arbetskraften på vissa

håll uppnåtts tack vare en för skogsbruket gynnsam konjunktur. Föreningen

anser det icke vara givet, att de stora utgifter, som förslaget kommer

att åsamka skogsbruket, kunna bäras av detsamma under en lågkonjunktur.

Norra Ångermanlands och södra Västerbottens skogsägareförening framhåller,

att man vid genomförandet i praktiken av åtgärderna för höjd

bostadsstandard maste taga hänsyn till att kostnaderna ej bli orimliga ur

årskostnadssynpunkt eller kapitalinvesteringssynpunkt, detta sista ej minst

viktigt med hänsyn till de mycket stora krav, som nu ställas på skogsägaren

att efter avverkningarna vidtaga reproduktionsåtgärder för tryggande

av återväxten och för att sätta redan upptagna hyggen eller trasbestånd

i skick.

De som tillstyrkt lagförslaget ha stundom gjort detta under vissa förbehåll.

Angelägenheten av att de nya föreskrifterna genomföras under smidigt

hänsynstagande till förhållandena i varje särskilt fall betonas av bl. a.

domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, hushållningssällskapet i

samma län, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Wifstavarfs aktiebolag.

De framhålla, att särskild hänsyn måste tagas till de mindre skogsägarnas

ekonomiska bärkraft. Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillägger, att en

rigorös tillämpning leder till att avverkningar i vissa trakter omöjliggöras

för andra än skogsbolag, som äga eller förmå ordna lagenliga

skogshärbärgen; redan nu föreligger i en del trakter en viss monopolställning

bland skogsköparna för de stora bolagen, och denna skulle ytterligare

stärkas genom en mot de mindre skogsägarna sträng tillämpning

av lagen.

I en del yttranden framhålles vidare, att en lång övergångstid för redan

uppförda byggnader måste medgivas och att möjligheterna till dispens

måste klart framhävas. I andra yttranden uttalas, att skärpningarna icke

böra äga tillämpning å före den nya lagens ikraftträdande tillkomna byggnader

eller att i vart fall nu lagenliga byggnader böra få brukas tills de

normalt förslitits.

Sveriges skogsägareförbund anför bl. a. följande:

Förbundet delar utredningens mening, att det är av betydelse, att de

tillfälliga bostäder, som erbjudas skogsarbetarna på arbetsplatserna, äro

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr lt>9.

av tillräcklig storlek och av god beskaffenhet, så att de möjliggöra god

hygien och trivsam livsföring. Såsom utredningen jämväl vitsordat, ha de

större skogsägarna även nedlagt stora omsorger och betydande kostnader

för ernående av detta mål. Motivet för skogsägarnas handlande därvid har

varit, att det är till skogsbrukets eget bästa, att detta äger tillgång till en

yrkeskunnig och socialt högtstående arbetarstam, som känner tillfredsställelse

i sin verksamhet och vill kvarbliva vid denna. Bostadsförhållandena

på arbetsplatserna, de fasta såväl som de tillfälliga, äro enligt förbundets

mening av synnerlig betydelse, då det gäller att framskapa och vidmakthålla

en yrkesskicklig skogsarbetarstam. Förbundet delar därför även i

princip utredningens mening, att man, inom ramen för rimliga kostnader,

bör söka höja standarden på de tillfälliga bostäderna på skogsarbetsplatserna

i samma takt som förbättringarna och höjandet av standarden

hos bostäderna i övrigt inom resp. orter.

Alla torde sålunda vara ense om målet, att man vill ernå en fullt tillfredsställande

kvalitet på skogsarbetarnas tillfälliga bostäder. Det är emellertid

samtidigt en ekonomisk avvägningsfråga och en fråga om tekniska

byggnadsmöjligheter, i vilket tempo man skäligen bör eller kan i praktiken

realisera de byggnadsarbeten, som krävas för nåendet av berörda standardhöjning.

Förbundet hyser i denna senare fråga i viss mån mot utredningen

avvikande mening.---

Förbundet har vid detaljgranskningen av utredningens reformkrav funnit

flertalet av dessa vara i och för sig ändamålsenliga och befogade och

därför även lämpade att uppställas som riktpunkter vid den fortsatta utvecklingen

på detla område. Emellertid måste förbundet samtidigt framhålla,

att många av de krav och önskemål, som utredningen framställt,

för sitt realiserande nödvändiggöra omfattande ny- eller ombyggnadsarbeten

i det befintliga beståndet av bostäder och stall i skogarna. Särskilt

lärer detta bli fallet i fråga om åtgärder, avseende att öka medel utrymmet

per person i förläggningarna, att minska beläggningen per rum och att

öka rumshöjden i bostäderna. Med nu rådande knapphet på arbetskraft i

skogsbygderna, höga byggnadskostnader in. in. kommer genomförandet på

kort tid av ett omfattande byggnadsprogram att bli mycket betungande

för skogsägarna. Förbundet finner det därför angeläget, att den standardhöjning

beträffande skogsbostäderna, vartill lagförslaget syftar, får genomföras

under eu tämligen lång övergångstid. Förbundet anser det även vara

ett rimligt krav, att bostäder, som beträffande sin allmänna standard,

varmboning av väggar och golv in. in., fönster- och eldstadsanordningar

o. d. befinnas tillfredsställande, få nyttjas sin normala brukningstid ut,

även om kraven på medelutrynime och takhöjd in. in. icke äro fullt tillgodosedda.

Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att vidmakthållandet samt

vid behov nyuppförandet av det bestånd av tillfälliga bostäder och stall i

skogarna, som kräves redan enligt den nu gällande skogshärbärgeslagen,

är en mycket kostnadskrävande uppgift. Som exempel härpå vill förbundet

nämna, att vid ett av de större skogsbolagen med fastigheter i södra Norrland

och Dalarna, vilket bolag får anses vara i nu förevarande hänseende

representativt, uppgingo kostnaderna för skogshärbärgen och skogsstall

under femårsperioden 1943—1947 i medeltal årligen till cirka 1 krona per

hektar produktiv skogsmark eller 40 öre per avverkad kubikmeter. För de

större företagen rör det sig sålunda om totala årliga kostnader på sexsilfriga

tal.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Skogsägareförbundets uppfattning delas av Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska lantarbetsgivareföreningen och Föreningen skogsarbeten.

En längre övergångstid beträffande alla eller en del av de skärpta föreskrifterna

föreslås även av bl. a. arbetarskgddsstgrelsen, domänstyrelsen,

länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Våsternorrlands län, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens läns hushållningssällskap, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk.

Statligt stöd, framförallt i de former som föreslagits i första delen av

utredningens betänkande, utgör enligt skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län och Norrbottens läns hushållningssällskap en förutsättning för att lagförslagets

förbättringar skola komma till stånd i tillräcklig omfattning

inom bondeskogsbruket.

Svenska skogs- och flott ning sarbetareförbundet anser sannolikt, att någon

verklig upprustning på bondeskogarna ej torde komma till stånd med

mindre de statliga stödåtgärderna i betänkandets förra del samtidigt

realiseras.

Departementschefen.

Sedan många år tillbaka är inkvarteringsfrågan för dem som syssla med

skogs- och flottningsarbete i vårt land reglerad genom lagstiftning. Den

första lagstiftningen på detta område kom till stånd år 1919. Genom en

den 25 april nämnda år utfärdad lag (nr 229) ålades arbetsgivare, för vars

räkning skogsavverknings- eller kolningsarbete bedrevs på sådant avstånd

från ställe, där bostad funnes att tillgå, att arbetarna icke varje dag efter

arbetets slut kunde begiva sig dit för att få natthärbärge, skyldighet att

sörja för arbetarnas inkvartering å eller i närheten av arbetsstället. En

motsvarande — om än något mindre långt gående — skyldighet avseende

flottningsarbetet infördes genom lag den 19 juni 1919 (nr 428).

Flottledshärbärgeslagen av år 1919 gäller alltjämt i oförändrad lydelse.

Däremot har den första skogshärbärgeslagstiftningen blivit utbyggd vid ett

par tillfällen. År 1931 utsträcktes sålunda lagstiftningen att avse även flottledsbyggnadsarbete,

och år 1937 fördes under dess tillämpningsområde in

även arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning

samt väg- och vattenavledningsarbete. I samband med sistnämnda utvidgning

blev hela lagstiftningen föremål för revision, och en ny skogshärbärgeslag

utfärdades den 21 maj 1937 (nr 268). Genom denna lag, som ännu

äger giltighet, erhöll skogshärbärgeslagstiftningen eu något annan utformning

än den tidigare lagstiftningen i ämnet haft. Liksom fallet är med den

nuvarande flottledshärbärgeslagen karakteriserades den första skogshärbärgeslagen

av att lagens föreskrifter voro mycket allmänt hållna. I 1937

års skogshärbärgeslag kompletterades de allmänna reglerna angående här
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

bärgenas beskaffenhet med vissa stadganden, innefattande minimibestämmelser

att gälla under särskilda förhållanden. Syftet med att dylika detaljföreskrifter

upptogos i lagen var att man därigenom ville vinna att åtgärder

till förbättring av härbärgena, så att de skulle fylla vissa minimikrav i

fråga om utrymme m. m., skulle komma att vidtagas utan inskridande från

skogsyrkesinspektionens sida. Vidare ansåg man sig kunna förvänta att

genom en dylik precisering inspektionens arbete skulle underlättas.

Det torde icke råda några delade meningar om att allt efter utvecklingens

gång en betydande förbättring ägt rum av skogsarbetarnas bostadsförhållanden

på arbetsplatserna. Denna förbättring synes emellertid företrädesvis

ha skett inom det större skogsbruket; och det torde alltjämt förhålla

sig så, att mångenstädes mycket ännu brister i fråga om bostadsbeståndet

i skogarna. Sedan frågan motionsvis tagits upp i riksdagen, har också

riksdagen i skrivelse den 16 augusti 1944 (nr 279) till Kungl. Maj:t hemställt

om utredning av frågan om förbättrande av skogsarbetarnas och med

dem närstående arbetargruppers bostadsförhållanden på arbetsplatserna.

Den av riksdagen önskade utredningen har numera slutförts av 1945

års skogshärbärgesutredning, som föreslår dels att olika stödåtgärder skola

vidtagas för att förbättra bostadsbeståndet på hemmansskogarna och dels

att lagbestämmelserna på området i skilda hänseenden skola ändras. I förra

hänseendet förordar utredningen, att vissa baracker, som staten låtit anskaffa

under det senaste världskriget och som ej längre behövas för sitt

ursprungliga ändamål, mot rabatterade priser ställas till skogsägarnas förfogande

samt att skogsägarna i övrigt beviljas avsevärda bidrag för uppförande

av skogshärbärgen. Vidare föreslås viss förstärkning av skogsyrkesinspektionen,

så att den rådgivnings- och propagandaverksamhet, som

utredningen finner erforderlig för att föra dess ifrågavarande förslag ut i

livet, kan komma till stånd.

I lagstiftningsmässigt hänseende innebär utredningens förslag att de nuvarande

båda härbärgeslagarna ersättas av en gemensam lag, konstruerad

i överensstämmelse med de principer efter vilka den nuvarande skogsliärbärgeslagen

är utformad.

I flertalet av de remissyttranden, som avgivits över skogshärbärgesutredningens

förslag, ha förslagen i huvudsak tillstyrkts; man är således i remissyttrandena

genomgående positivt inställd till att åtgärder vidtagas för att,

där så behövs, bringa skogsförläggningarnas standard upp till en nivå,

som kan anses motsvara tidens krav. Att så sker är också enligt min mening

ett betydande samhällsintresse. Av såväl humanitära som sociala skäl är

det angeläget, att den utveckling av den allmänna bostadsstandarden, som

skett under senare år, i önskvärd utsträckning avspeglas genom en förbättring

av de tillfälliga bostäderna för skogs- och flottningsarbetarna.

Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt är det även viktigt att tillgång finnes

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:Is proposition nr 169.

till tidsenliga förläggningar, då bostadsförhållandena på arbetsplatserna

inom detta yrke uppenbarligen äro av stor betydelse såväl när det gäller

nyrekryteringen av arbetskraft som för kvarhållandet av en skicklig skogsarbetarstam.

Mot skogshärbärgesutredningens förslag har emellertid på sina håll rests

en del olika invändningar. I den mån kritiken hänför sig till utformningen

av utredningens lagförslag, återkommer jag därtill i det följande. I detta

sammanhang vill jag endast uppehålla mig vid en fråga, som berör själva

huvudtanken i utredningens förslag.

I vissa remissyttranden har framhållits att strävandena på detta område

icke så mycket borde inriktas på att höja standarden på de tillfälliga

skogsbostäderna utan hellre på att genom förbättrade kommunikationer

o. d. underlätta möjligheterna till daglig förflyttning från arbetsställena

i skogen till bygden, enär utvecklingen inom skogshanteringen ginge från

förläggningar i skogen mot inkvartering i bygden. Enligt min mening är

en sådan utveckling givetvis önskvärd, och jag anser att den bör understödjas

i all möjlig utsträckning. Men spörsmålet härom är en fråga på

längre sikt; och även om kommunikationsmöjligheterna alltmer förbättras,

torde det alltid komma att kvarstå ett stort behov av förläggningar i

närheten av arbetsplatserna. Framför allt gäller detta de nordligaste delarna

av vårt land, där de stora avstånden ofta omöjliggöra en daglig förflyttning

av arbetarna. Jag vill emellertid ej underlåta att framhålla, att omständigheterna

i förevarande hänseende givetvis måste beaktas vid lagstiftningens

tillämpning.

Även om jag sålunda anser läget vara sådant, att ytterligare åtgärder

med syfte att tillgodose skogs- och flottningsarbetarnas behov av lämpliga

bostäder äro behövliga, är det dock av olika skäl icke möjligt att realisera

utredningens förslag i dess helhet. De baracker, som åsyftas med

förslaget, ha numera i stort sett tagits i anspråk för andra ändamål

och kunna alltså icke, såsom utredningen tänkt sig, ställas till det mindre

skogsbrukets förfogande. De av utredningen förordade byggnadsbidragen

skulle enligt utredningens förslag finansieras med de prisutjämningsavgifter,

som efter beslut av 1946 och 1947 års riksdagar uttogos vid export

av vissa timmer och av vilka medel 5 milj. kronor avsattes för sociala

ändamål. Av dessa medel återstår emellertid numera endast en mindre del.

För finansiering av utredningens förslag i denna del skulle alltså fordras,

att statsmedel anvisas. I nuvarande statsfinansiella läge är jag emellertid

icke beredd att förorda att så sker. Någon utökning av bidragsverksamheten

på detta område utöver den, som äger rum jämlikt kungörelsen

den 30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

m. in., synes f. n. ej kunna komma i fråga.

Med hänsyn till den utbyggnad, som i och med arbetarskyddsstyrelsens

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

tillkomst skett av yrkesinspektionen, torde anledning saknas att i detta

sammanhang föreslå någon ytterligare förstärkning av skogsyrkesinspektionen.

Erforderlig rådgivningsverksamhet in. in. torde kunna ombesörjas

av de olika organ, som redan finnas.

Trots att jag sålunda icke nu kan biträda förslaget att lämna ökat statligt

ekonomiskt stöd på detta område, anser jag likväl förutsättningar

föreligga för en revision av hithörande lagbestämmelser. De ekonomiska

resurserna att bättra härbärgesbeståndet i skogarna torde nämligen numera

vara helt andra än tidigare. Möjligheterna att komma till rätta med

hithörande problem torde också i hög grad underlättas, om — såsom utredningen

förordat — ett samgående kommer till stånd mellan olika skogsägare.

Genom en anpassning av lagstiftningen till nutida krav måste enligt min

mening en utveckling i önskad riktning påskyndas. Särskilt befogad framstår

en reformering av bestämmelserna i flottledshärbärgeslagen, vilka kvarstå

oförändrade sedan lagens tillkomst år 1919 och vilka tvivelsutan i vissa

hänseenden måste anses vara föråldrade. Skäl synas också föreligga att

sammanfatta de olika härbärgesbestämmelserna i en och samma lag, enär

i stort sett samma krav numera torde kunna uppställas i fråga om de tillfälliga

bostäderna inom skogshanteringen, vare sig dessa äro avsedda att

nyttjas inom det egentliga skogsbruket eller vid flottningen. Samma bostäder

användas för övrigt ofta vid såväl skogs- som flottningsarbete.

Det förslag till lagstiftning i ämnet, som framlagts av skogshärbärgesutredningen,

synes mig i huvudsak vara väl avvägt. Enligt min mening

torde förslaget i stort sett tillgodose krav, som måste anses berättigade ur

hygienisk och trivselsynpunkt, utan att ramen för vad som kan anses

skäligt ur kostnadssynpunkt överskrides. Utredningens förslag har därför

synts kunna läggas till grund för ett förslag till ny skogs- och flottledshärbärgeslagstiftning,

som upprättats inom socialdepartementet.

Innan jag övergår till att behandla detaljerna i departementsförslaget

vill jag erinra om att de förhållanden, som lagstiftningen avser att reglera,

enligt sakens natur äro synnerligen varierande och att lagstiftningen kommer

att verka under mycket skilda förutsättningar. Den inspektion, som

utövas å lagstiftningens efterlevnad, bör därför ske med all hänsyn tagen

till de föreliggande omständigheterna. Vid lagtillämpningen måste således

beaktas — förutom arbetsplatsens belägenhet, arbetets omfattning och långvarighet

samt de förhållanden i övrigt under vilka arbetet bedrives —

vederbörandes ekonomiska förutsättningar att bära de med skogsförläggningens

anordnande förenade kostnaderna. Med anlitande av de dispensmöjligheter,

som lagstiftningen erbjuder, böra därför liksom hittills fordringarna

på härbärgena avvägas med hänsyn tagen till förhållandena i varje

särskilt fall.

3 — H ihan g till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Specialmotivering till lagförslaget.

Såsom redan framhållits torde det vara lämpligt, att ifrågavarande lagstiftning

erhåller form av en ny lag gemensam för alla de tillfälliga bostäder

det här gäller. I nära anslutning till vad skogshärbärgesutredningen förordat

— jfr betänkandet del II s. 110 — synes den nya lagen böra rubriceras

lag om tillfälliga bostäder vid skogs- eller flottningsarbete in. m. (skogsförläggningslag).

Såsom utredningen funnit, bör den nya lagen genom

särskilda underrubriker uppdelas i olika avsnitt. Därvid torde såsom

ett första avsnitt i lagen under rubriken »Allmänna bestämmelser» böra

upptagas regler om lagens tillämpningsområde samt om arbetsgivarens allmänna

skyldigheter enligt lagstiftningen. Under rubrikerna »Om bostäder»

och »Om stall» torde sedan få upptagas de bestämmelser, som äro avsedda

att reglera här avsedda bostäders och stalls beskaffenhet. Därefter synas

böra följa avsnitten »Om skyddsombud» och »Om tillsyn å lagens efterlevnad».

Slutligen torde under rubriken »Särskilda bestämmelser» sammanföras

straffbestämmelser in. in.

Allmänna bestämmelser.

Nuvarande lagstiftning.

Skogshärbärgeslagen upptager i 1 § följande bestämmelser.

Bedrives skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband

med skogsavverkning, kolnings-, väg-, vattenavlednings- eller flottledsbyggnadsarbete

på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke

skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge,

åligger det arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten

av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.

Vid skogsavverknings-, väg-, vattenavlednings- och flottledsbyggnadsarbete

åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för att å eller i närheten av arbetsstället

tillgång finnes till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid arbetet.

I denna lag förstås med arbetare envar, som utför arbete för annans räkning

utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och

med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetare, utan

att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit

sig att ombesörja arbetets utförande.

Flottledshärbärgeslagens motsvarande regler, vilka återfinnas i lagens

1 §, ha följande lydelse.

Framgår flottled, allmän eller enskild, på sådant avstånd från bebyggd ort, att

det icke skäligen kan påfordras, att flottningsarbetarna skola under flottningens

utförande begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, vare flottningsförening

eller i fråga om enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten, pliktig

sörja för att härbärgen finnas tillgängliga för arbetarna å sådana platser invid

flottleden, där påräknas kan, att de komma att uppehålla sig åtminstone vissa

tider varje år flottning bedrives, eller där eljest mera stadigvarande behov av

natthärbärge yppas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

I fråga om vilka personer enligt denna lag äro att anse såsom arbetare, gälle

vad som stadgas i 2 § av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

Utredningens förslag.

Under 1—3 §§ i utredningens förslag ■— beträffande vilka närmare hänvisas

till s. 111—118 i betänkandet del II -— upptagas dessa föreskrifter.

1 i
1

mom. Bedrives skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i

direkt samband med skogsavverkning, skogsvårds-, kolnings-, väg-, vattenavlednings-,

flottnings-, flottledsbyggnads- eller flottläggningsarbete på sådant avstånd

från ställe, där möjlighet till inkvartering finnes, att det icke skäligen kan påfordras,

att arbetstagarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge,

åligger det arbetsgivaren att sörja för att bostad finnes att tillgå å eller i närheten

av arbetsstället.

2 mom. Är arbetsplats belägen på sådant avstånd från bostad, att arbetstagarna

icke lämpligen kunna intaga middagsmålet i bostaden och det med hänsyn till

övriga omständigheter kan anses påkallat, åligger det arbetsgivaren att under den

kallare årstiden tillhandahålla raststuga.

3 mom. Vid skogsavverknings-, kolnings-, väg-, vattenavlednings- och flottledsbyggnadsarbete

åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för att å eller i närheten

av arbetsstället tillgång finnes till stallrum för de hästar, som användas vid

arbetet.

2 §.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning

utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och

med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare

utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare

åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Såsom arbetsgivare anses i

fråga om flottningsarbete i allmän flottled flottningsförening och i enskild flottled

den, som där innehar flottningsrätten.

3 §•

Föreskrifterna i denna lag äga tillämpning jämväl i fråga om i bebyggd ort

belägen byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål, eller uthusbyggnad,

som icke stadigvarande användes såsom stall, och som tages i bruk

för inkvartering av arbetstagare eller inhysande av hästar vid i denna lag avsedda

arbeten.

Beträffande frågan om lagstiftningens tillämpningsområde

framhåller utredningen, att de senare årens erfarenheter givit vid

handen, att även skogsvårdsarbete och flottläggningsarbete borde omfattas,

samt anför härom.

Skogsvårdsarbete bör här fattas i vidsträckt bemärkelse. Dit bör sålunda

hänföras icke blott egentligt skogsvårdsarbete, såsom hyggesrensning, kulturarbeten,

röjnings- och stämplingsarbete in. in. utan även exempelvis

skogsindelningsarbeten. Nämnda arbeten bedrivas ofta under sådana förhållanden,

att inkvartering i tillfälliga bostäder blir erforderlig. Oftast torde

det på skogarna befintliga bostadsbeståndet vara tillräckligt även för in
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

kvarteringsbehovet vid skogsvårdsarbeten men det förekommer dock ej

sällan, i synnerhet vid kartläggnings- och taxeringsarbeten, att det därmed

sysselsatta manskapet får logera under synnerligen primitiva former eller

tillryggalägga avsevärda sträckor morgon och afton för att söka sig nattkvarter.

Vid ifrågavarande arbeten, som i regel bedrivas under den varmare

årstiden, synes i många fall tältförläggning utgöra en ändamålsenlig lösning

av härbärgeringsproblemet.

I detta sammanhang bör anmärkas, att utredningen under förslagets 4 §

upptagit ett stadgande, att förläggning i tält må ske under den varmare

årstiden, om inkvartering erfordras endast för eu eller annan natt på

samma plats.

Utredningen anför vidare.

Arbete med flottläggning av virke bedrives företrädesvis utanför älvmynningarna

i de nordligaste länen. Vanligen har varje större trävarubolag i

övre Norrland sin egen flottläggningsplats, där arbetet pågår under sommaren

och hösten. Betydande manskapsstyrkor sysselsättas årligen med

arbete av detta slag och flertalet arbetstagare inkvarteras därvid i baracker,

i regel flerrummiga. I vissa fall förhyra arbetsgivarna för detta ändamål

bostadshus i närbelägen bygd. Gemensamma hushåll med kockor förekomma

i regel, varför en hel del av ifrågavarande baracker äro försedda med kök

och ofta även med särskilda matrum. Många av nyssnämnda baracker''och

bostadshus äro av den beskaffenhet, att de bereda arbetstagarna tillfredsställande

bostads- och levnadsförhållanden, medan andra i dessa avseenden

lämna en del övrigt att önska. Framhållas må, att större krav böra ställas

på dessa i närheten av industrierna belägna förläggningar, där arbetstagarna

bo under flera månader i sträck, än på sådana, som vanligen anordnas efter

flottlederna för flottningsarbetarnas inkvartering. De äro sålunda närmast

att jämföra med bostäderna vid flottledernas skiljeställen.

Enligt vad utredningen inhämtat har skogsyrkesinspektionen betraktat

flottläggningsarbete som ett slags flottningsarbete och därför genom inspektioner

och åtgärder i övrigt verkat för åstadkommande av ändamålsenliga

förläggningar även vid dessa arbetsplatser. Emellertid är den nu gällande

flottledshärbärgeslagen tillämplig endast å bostäder vid flottleder, allmänna

och enskilda. Det kan därför göras gällande, att då ifrågavarande förläggningar

ej tillhöra flottlederna, de ej heller omfattas av flottledshärbärgeslagen.

Någon tvekan om att de böra falla under dess tillämpningsområde

synes emellertid ej böra råda, då ifrågavarande arbete bedrives under praktiskt

taget enahanda förhållanden som vid skiljeställena. Några invändningar

ha ej heller gjorts mot den tillsyn över dessa bostäder, som salunda

har utövats av skogsyrkesinspektionen.

Utredningen ifrågasätter, huruvida man inte bör ytterligare utvidga lagens

tillämpningsområde och låta lagen omfatta allt arbete, som bedrives utanför

bygd där bostad finnes att tillgå. Ett stadgande av dylik innebörd medför

emellertid, att lagen skulle komma att gälla även myrslåtterarbete samt anläggnings-,

linje- eller järnvägsarbete, som bedrives i ödebygder eller glest

befolkade trakter. Enligt utredningens uppfattning bör dock skogsförläggningslagen

i första hand avse arbeten inom skogshanteringen, och utred
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

ningen anser därför lämpligast, att den nuvarande anordningen med uppräkning

av de olika arbeten, å vilka lagen äger tillämpning, får bestå.

Rörande begreppen arbetsgivare och arbetstagare har

utredningen ansett sig böra anknyta till den nuvarande lagstiftningen. Den

i skogshärbärgeslagen lämnade definitionen å arbetsgivare har endast något

modifierats med hänsyn till flottledshärbärgeslagens motsvarande bestämmelse.

I fråga om arbetsgivarens skyldighet att sörja för

tillfälliga bostäder framhåller utredningen, att den funnit uttrycket

»ställe, där möjlighet till inkvartering finnes» vara att föredraga

framför skogshärbärgeslagens formulering »ställe där bostad finnes att tillgå»

och flottledshärbärgeslagens uttryck »bebyggd ort». Sistnämnda båda

uttryck ha nämligen, enligt vad utredningen uttalar, vållat tveksamhet angående

huruvida gällande lagar äro tillämpliga på t. ex. i bygden befintliga

ödegårdar, bagarstugor eller andra liknande byggnader, i vilka skogs- och

flottningsarbetare bruka inkvarteras. Skogsyrkesinspektionen har, upplyser

utredningen, i detta avseende tolkat lagstiftningen så, att den är tillämplig

på dessa och liknande slag av tillfälliga bostäder i bygden, och från dess

tillämpning undantagit endast sådana rum i befolkningens fasta bostäder,

som upplåtas till inkvartering av skogs- och flottningsarbetare; för dessa

bostäder gäller i stället hälsovårdsstadgan. För att lagen skall giva klart

besked på denna punkt, föreslår utredningen vidare, att lagens föreskrifter

jämväl skola äga tillämpning i fråga om i bebyggd ort belägen byggnad,

som icke stadigvarande användes för bostadsändamål men som tages i bruk

för inkvartering av arbetstagare vid i denna lag avsedda arbeten.

Såsom framgår av 1 § flottledshärbärgeslagen är arbetsgivarens skyldighet

att tillhandahålla bostäder vid flottningsarbete f. n. begränsad till att

avse sådana platser invid flottleden, där det kan påräknas att arbetstagarna

komma att uppehålla sig åtminstone vissa tider varje år flottning bedrives

eller där eljest mera stadigvarande behov av natthärbärge yppas. Denna

begränsning anser utredningen böra slopas.

Utredningen har övervägt, att i lagen närmare precisera det avstånd

mellan inkvarteringsstället och arbetsplatsen, då skyldighet att tillhandahålla

tillfällig bostad inträder, samt anför härom, att enligt hittills tilllämpad

praxis ett avstånd av 2,5 ä 3 km vintertid i allmänhet ansetts medföra

sådan skyldighet, om arbetstagarna måste färdas till fots eller på

skidor. I vissa arbets- och löneavtal inom skogshanteringen har träffats

överenskommelse om gångvägsersättning till arbetstagarna, då avståndet

räknat efter kortaste färdväg från den av arbetsgivaren anvisade bostaden

överstiger 3 km. Dessa bestämmelser om gångvägsersättning äro dock ej

avsedda alt tillämpas under normala förhållanden vintertid. I sådana fall

anses det ändamålsenligt, att förläggningar anordnas, då avståndet från

bebyggd ort till arbetsplats uppgår till omkring 3 km.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 169.

Enligt utredningens uppfattning bör emellertid ifrågavarande avstånd

icke fixeras i lagen. Den vägsträcka till och från arbetsplatsen, som arbetarna

skäligen kunna tillryggalägga, måste nämligen komma att variera

under olika årstider, på grund av terrängförhållanden och förefintligheten

av vägar. Utredningen anser därför, att det framdeles liksom hittills bör

överlämnas åt tillsynsorganen att, då så erfordras, från fall till fall avgöra,

huruvida skyldighet för arbetsgivare att anordna tillfällig bostad bör föreligga.

Såsom motiv för skyldigheten för arbetsgivaren att under vissa förhållanden

tillhandahålla raststugor framhåller utredningen, att man numera

allmänt kommit till insikt om att raststugorna äro av stort värde ej

blott för att förebygga ohälsa utan även ur produktionssynpunkt.

Utredningen fortsätter.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att ett stadgande om

raststuga bör avfattas i allmänna ordalag såsom skett i lagförslaget, och att

det sålunda bör överlämnas åt tillsynsorganen att i tveksamma fall taga

ställning till huruvida skyldighet att tillhandahålla sådan skall anses föreligga.

Till ledning härvid böra i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar angivas

vissa normer. Utredningen anser sålunda att vid ställningstagandet hänsyn

bör tagas främst till avståndet mellan arbetsplats och bostad men även

till arbetets varaktighet och det antal man, som därvid sysselsättas. Förenämnda

avstånd — 3 km — är i längsta laget. En sådan föreskrift skulle

medföra, att arbetstagarna även vintertid i många fall komme att såsom

hittills intaga middagsmålet vid en öppen eld i skogen. I de fall, då de föredraga

att åka skidor till bostaden, tager förflyttningen fram och tillbaka så

lång tid av middagsrasten i anspråk, att den tid, som blir över till vila,

blir för kort särskilt för huggarna. Vidare torde böra undantagas kortvariga

arbeten, pågående endast en eller annan vecka vintertid. Det förutsättes

därvid, att arbetstagarna i sådana fall intaga middagsmålet i bostaden, då

kylan är besvärande eller vädret är dåligt. Med sådana kortvariga arbeten

böra likställas avverkningar, som visserligen pågå under längre tid men vid

vilka behov av raststugor ej förefinnes annat än under kortare tid. För att

skyldighet att tillhandahålla raststuga skall inträda böra vid arbetsplatsen

vidare sysselsättas åtminstone 3—4 man. Slutligen synes skyldigheten böra

begränsas till sådana arbetsplatser, där arbetstagarna själva anse raststuga

erforderlig. Då såväl arbetsplats som bostad äro belägna vid vinterplogad

landsväg, händer det t. ex. ej sällan, att arbetstagarna föredraga att åka

cykel till bostaden framför att vila i skogen.

I fråga om s k y 1 d i g h e t e n för arbetsgivare att sörja för

tillgång till stall anser utredningen den nuvarande metoden att i

lagen uppräkna de slag av arbeten, där sådan skyldighet föreligger, böra

bibehållas. Utredningen föreslår, att dessa arbeten utökas med kolningsarbete,

enär vid skogskolning hästar användas såväl vid inkörning av kolved

som vid utkörning av kol.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

39

Yttranden.

Rörande frågan om utvidgning av lagens tillämpningsområde

till att avse jämväl skogsvårds- och flottläggningsarbete hälsar

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet denna utvidgning med tillfredsställelse,

enär därigenom förbundets gamla önskemål, att ifrågavarande

lagstiftning borde omfatta allt arbete inom skogshanteringen, blivit

tillgodosett.

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig vara tveksamt beträffande

lämpligheten att inordna skogsvårdsarbeten av alla slag under lagen samt

anför.

Vid många av dessa arbeten, exempelvis stämpling och skogsindelning,

äro arbetsstyrkorna mycket fåtaliga och förflyttningar ske oavlåtligt under

arbetets gång. Dessa arbeten utföras regelmässigt under den varma årstiden.

Att tillskapa skogshärbärgen enbart för sådana arbeten bör knappast

ifrågakomma. Utredningen antyder, att tältförläggning bör kunna godkännas

vid arbeten av ifrågavarande slag. Så kan givetvis stundom vara lämpligt.

Medförande av tältutrustning är emellertid en arbetskrävande och

hindersam åtgärd. Förbundet tror, att vid dessa under den varma årstiden

bedrivna arbeten hittills tillämpad praxis, nämligen att manskapet söker

nattlogi i närliggande bygd eller tillgängliga skogskojor, alltjämt bör kunna

tillämpas utan hälsorisker eller sociala olägenheter.

Föreningen skogsarbeten samt Mo och Domsjö aktiebolag intaga samma

ståndpunkt. Föreningen finner lagförslagets möjligheter till tältförläggning

kunna få väsentlig betydelse i detta sammanhang, därest lagens medgivande

till sådan förläggning under den varmare årstiden ej blott gäller för en eller

annan natt på samma plats utan för något längre tid. Bolaget framhåller,

att en utvidgning av lagen till att omfatta skogsvårdsarbeten sannolikt kommer

att verka hämmande på verkställighet av åtskilliga dylika arbeten, enär

många skogsägare säkerligen komma att tveka, innan de igångsätta sådana

arbeten, om de stå inför ett tvång att bekosta härbärgen.

Frågan om omfattningen av arbetsgivarens skyldighet

att tillhandahålla tillfälliga bostäder beröres i flera

yttranden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det föreslagna stadgandet om lagens

tillämpning jämväl å vissa i bebyggd ort belägna byggnader böra utgå.

Bostäder i sådan byggnad måste enligt länsstyrelsens mening anses vara boningsrum

i hälsovårdsstadgans mening, och det kunde leda till egendomliga

konsekvenser, om en bostad i bebyggd ort skulle höra under skogsförläggningslagen

och föras in under skogsyrkesinspektionens tillsyn enbart på

grund av att den tillfälligt tages i anspråk för inhysande av skogsarbetare.

Kraven på bostadsstandard äro olika i hälsovårdsstadgan och i utredningens

lagförslag, och tvekan kan på den grund uppkomma, vilkendera lagen som

är tillämplig i det särskilda fallet. Det synes i de nu avsedda fallen vara

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

tillräckligt med föreskrifterna i hälsovårdsstadgan och tillsynen av de lokala

hälsovårdsmyndigheterna.

Arbetar sky ddsstyr elsen tillstyrker däremot utredningens förslag, att lagen

skall tillämpas å vissa tillfälliga bostäder å bebyggd ort. I lagen bör

dock direkt angivas att lagen i detta hänseende blott avser av arbetsgivaren

anvisade bostäder.

Sveriges skogsägareförbund säger sig icke ha något att erinra mot utredningens

förslag under förutsättning, att lagens föreskrifter endast gälla de

delar av byggnaden, som komma till användning som skogsarbetarbostad.

Det bör givetvis ej kunna påfordras, att exempelvis ett oanvänt trefamilj shus

upprustas i sin helhet, därest en av lägenheterna användes som tillfällig

bostad för skogsarbetare.

A andra sidan hävdas i några yttranden, att arbetsgivaren bör åläggas

att sörja för inkvartering av arbetstagarna i alla de fall, då dessa ej kunna

bo hemma eller själva vilja ordna bostadsfrågan, samt att lagen bör göras

tillämplig på alla av arbetsgivaren anvisade bostäder.

Länsarbetsnämnden i Jämtlands län anför.

Med »möjlighet till inkvartering» synes i lagen (§1) avses såväl byggnad,

vilken icke stadigvarande användes för bostadsändamål, som byggnad,

vilken stadigvarande användes för sådant ändamål. Enligt lagförslagets 3 §

skall endast byggnad tillhörande förstnämnda kategori falla under lagen,

medan byggnad under andra kategorien faller under hälsovårdsstadgan.

Enligt länsarbetsnämndens mening är lagförslaget i nu berörda delar icke

klarläggande. Sålunda kan uttrycket i 1 § »där möjlighet till inkvartering

finnes» vid tillämpningen lätt giva anledning till tveksamhet. Det rationella

synes vara att arbetsgivaren får svara för bostad i samtliga fall, då arbetstagaren

ej kan bo i sitt eget hem eller han själv önskar anskaffa bostad.

De föreslagna bestämmelserna om övervakningen av beskaffenheten av

bostad, som anskaffas av arbetsgivaren, kunna också giva anledning till besvärligheter

vid tillämpningen. 1 de fall, då det gäller byggnad, som stadigvarande

användes för bostadsändamål, skulle övervakningen ankomma på

hälsovårdsmyndigheterna, i andra fall på skogsyrkesinspektionen.

Önskvärt vore enligt länsarbetsnämndens förmenande att skogsförläggningslagen

komme att omfatta alla bostäder, som arbetsgivare jämlikt i "g

enligt det av länsarbetsnämnden föreslagna ändrade innehållet anvisar arbetstagare.

Önskemålet härom framstår så mycket starkare om man beaktar

det förhållandet att inom stadigvarande bebodda byggnader på den norrländska

landsbygden ej sällan finnas utrymmen, som icke stadigvarande

utnyttjas för bostadsändamål och som därför kunna tagas i anspråk för inkvartering

av skogsarbetare m. fl.

Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, förtjänar vad länsarbetsnämnden

i Jämtlands län anfört beaktande. Styrelsen tillägger, att såsom

stadigvarande bostäder använda byggnader i skogsbygden ofta ha utrymmen,

som kunna upplåtas till förläggning för skogsarbetare utan att de

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

lämna nöjaktigt skydd mot köld. Dessa utrymmen sakna ofta även lämplig

inredning för att lämna goda möjligheter till vila.

Skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jämtlands län ha givit

uttryck åt samma uppfattning som länsarbetsnämnden i länet.

Beträffande frågan om man i lagen bör fixera avståndet mellan arbetsplatsen

och inkvarteringsstället, då skyldighet bör inträda för arbetsgivare

att sörja för tillfällig bostad, yttrar förste provinsialläkaren i Kronobergs

län, att det enligt hans mening vore en svaghet hos utredningens förslag

att så ej skett. Denna omständighet kommer säkerligen att giva anledning

till tvister, ty även med utredningens i betänkandet framlagda synpunkter

måste det bli mycket svårt för tillsynsorganen att avgöra denna fråga från

fall till fall.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter, om ej i lagen borde komma

till uttryck att avståndet i och för sig icke alltid bör vara enbart avgörande

för huruvida det skäligen bör kunna påfordras av arbetstagarna, att de

skola begiva sig till viss plats, där inkvai-teringsmöjlighet finnes, utan att

även exempelvis sådana omständigheter som terrängförhållandena och förefintligheten

av vägar böra spela in.

Den föreslagna bestämmelsen om raststugor har föranlett erinringar

i några remissyttranden.

Arbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter sålunda, huruvida bestämmelser angående

raststugor böra intagas i skogsförläggningslagen, eftersom vissa

föreskrifter i berörda hänseende redan finnas intagna i arbetarskyddslagen

och arbetarskyddskungörelsen. Arbetarskyddsstyielsen tillägger emellertid,

att då berörda föreskrifter äro tämligen allmänt avfattade och tvekan möjligen

kan uppstå, huruvida de äro tillämpliga på de i skogsförläggningslagen

avsedda arbetena, det måhända är av behovet påkallat, att det föreslagna

stadgandet införes i skogsförläggningslagen. Bestämmelsen att raststuga

behöver tillhandahållas endast under den kallare årstiden synes dock

enligt styrelsens mening böra utgå, enär vid vissa i lagen omnämnda arbeten,

t. ex. flottläggning, vägarbeten och plantskolearbeten, behov av raststugor

kan föreligga även under annan årstid.

Riksförsäkringsanstalten delar arbetarskyddsstyrelsens mening samt tilllägger,

att det måhända icke står i riktigt god överensstämmelse med arbetarskyddslagen,

att föreskriften om tillhandahållande av raststugor begränsas

till att gälla den kallare årstiden.

Sveriges skogsägareförbund anser ifrågavarande spörsmål lämpligast böra

ordnas genom frivilliga avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Skulle

emellertid i lagen komma att införas tvingande skyldighet för arbetsgivare

att uppföra raststuga, bör en sådan föreskrift endast avse det fall, att arbetet

under den kalla årstiden pågår någon längre tid å samma arbetsplats

samt att minst fyra arbetare äro sysselsatta där.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Föreningen skogsarbeten uttalar med instämmande av Svenska arbetsgivareföreningen

och Svenska lantarbetsgivareföreningen följande.

På bedömandet av lämpligheten och skäligheten i anordnandet av raststugor

inverka från fall till fall högst skiftande omständigheter, vilket också

framgår av utredningens uttalanden. Att under sådana förhållanden lagfästa

en skyldighet att tillhandahålla raststugor kan icke vara rimligt, så

mycket mindre som frågan är reglerad i kollektivavtal. Föreningen motsätter

sig att denna fråga göres till föremål för lagstiftning.

Även Gävleborgs läns hushållningssällskap finner det tveksamt, om ett

lagstadgande om raststugor är nödvändigt, då bestämmelser härom redan

finnas i gällande avtal.

I de yttranden, som avgivits av Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening

samt skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län, föreslås att

de synpunkter angående arbetets omfattning, arbetsstyrkan, avståndet från

bostaden etc., som -—- när det gäller anordnande av raststugor —- framlagts

i utredningens motivering till bestämmelsen, böra komma till uttryck i lagtexten.

Domänstgrelsen däremot förordar, att ifrågavarande synpunkter i

utredningens motivering intagas i de anvisningar, som skola förtydliga lagens

tillämpning.

Föreningen Värmlands skogsarbetsstudier framhåller, att inom de värmländska

skogsbolag, som stå bakom föreningen, flyttbara raststugor sedan

flera år tillhandahållits, då antalet skogsarbetare per arbetsplats varit så

stort att raststugor lämpligen kunnat användas. Det måste emellertid understrykas,

att om de skogliga arbetsgivarna skola kunna förväntas ha något

intresse för att bekosta raststugor, arbetarna å sin sida måste medverka till

regelbundna och uthålliga arbetsdagar. I den föreslagna lagbestämmelsen

bör därför enligt föreningens mening som en förutsättning för skyldigheten

att hålla raststugor stadgas, att detta kan anses påkallat »för att möjliggöra

full arbetstid».

Föreningen tillägger.

De praktiska erfarenheterna av att använda raststugor ha visat, att stugorna

icke alltid skötas på önskvärt sätt och att de icke heller alltid bli

flyttade, allteftersom avverkningarna framskrida. Till följd härav bli stugorna

understundom stående tämligen långt från den aktuella arbetsplatsen,

varigenom arbetarna finna det för tidsödande att uppsöka kojorna,

med påföljd att dessa icke bli utnyttjade. Skyldigheten för arbetsgivarna

att tillhandahålla rastkojor måste därför vara kombinerad med skyldighet

för arbetarna att systematiskt flytta kojorna allteftersom arbetena framskrida

inom en och samma avverkningstrakt.

Sveriges skogsägareförbund och Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening

anse likaledes, att arbetarna genom en bestämmelse

böra åläggas att verkställa de flyttningar av raststugorna, som påkallas av

arbetets fortskridande över avverkningstrakten. Föreningen tillägger, att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

transport från den ena avverkningstrakten till den andra däremot liksom

hittills skall åligga arbetsgivaren.

Departementschefen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har härbärgeslagstiftningen

under utvecklingens gång erhållit ett allt vidsträcktare tillämpningsområde.

Från början omfattade lagstiftningen skogsavverknings-, kolnings-

och flottningsarbete. År 1931 vidgades tillämpningsområdet att avse

även flottledsbyggnadsarbete, och år 1937 blev lagstiftningen härutöver

tillämplig å arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning

samt väg- och vattenavledningsarbete.

Skogshärbärgesutredningen föreslår nu, att den av utredningen förordade

gemensamma lagstiftningen på detta område får omfatta, förutom nyssnämnda

arbeten, skogsvårdsarbete samt flottläggningsarbete. Härigenom

skulle lagstiftningen bli tillämplig å praktiskt taget allt arbete inom skogshanteringen.

Förslaget att i lagen införa flottläggningsarbete — vilket bedrives under

förhållanden likartade med dem inom flottningsarbetet vid skiljeställena —

har vid remissbehandlingen icke från något håll mött gensaga. Däremot ha

i några remissyttranden framförts erinringar mot förslaget att lagstadga

skyldighet för arbetsgivaren att sörja för tillfälliga bostäder även när det

gäller skogsvårdsarbete, därvid bl. a. uttalats farhågor för att en dylik utvidgning

av lagstiftningens tillämpningsområde kunde föranleda, att behövligt

skogsvårdsarbete ej bleve utfört. Farhågorna härför synas mig dock

vara överdrivna. Det bostadsbestånd, som fordras inom skogsarbetet i övrigt,

torde nämligen i stor utsträckning kunna utnyttjas även vid skogsvårdsarbete.

Vidare vill jag hänvisa till de möjligheter att ordna inkvarteringsfrågan

genom tältförläggning, som departementsförslaget erbjuder, samt att

skogsvårdsarbete ofta utföres under sådana förhållanden, att förläggning

bör kunna ordnas i tält. Jag biträder därför utredningens förslag även i

denna del.

Med hänsyn till att lagstiftningen sålunda blir tillämplig å ett ganska

stort antal arbeten, synes det lämpligt att låta lagen inledas med en särskild

paragraf, som reglerar lagens tillämpningsområde.

Under 2 § torde böra sammanföras de regler, som bestämma arbetsgivarens

allmänna skyldigheter enligt lagen. Beträffande

dessa regler vill jag först framhålla, att frågan, huruvida det i visst fall

skall åligga arbetsgivaren att sörja för att arbetstagarna skola ha tillgång

till inkvartering å eller invid arbetsstället, bör liksom hittills i första band

avgöras med hänsyn till hur långt avståndet är från arbetsstället till

den bostad, som eljest står arbetstagarna till buds. Jag delar utredningens

uppfattning, att detta avstånd icke bör fixeras i lagen, utan att den nu
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kangl. Maj.ts proposition nr 169.

varande allmänt hållna formuleringen bör bibehållas. Det är nämligen

knappast möjligt att i lag närmare fixera avståndet, eftersom detta måste

växla allt efter väg- och terrängförhållanden, årstid m. in. Åt dem som ha

att tillse att lagstiftningen efterlevs bör därför även i fortsättningen överlämnas

att från fall till fall träffa sista avgörandet härvidlag.

Enligt den nuvarande skogshärbärgeslagen synes det i vissa fall vara

oklart, vilka fordringar en av arbetsgivaren anvisad bostad bör fylla för att

kunna anses godtagbar i det hänseende det nu gäller. Sålunda framhåller

utredningen, att tveksamhet uppkommit huruvida 1937 års skogshärbärgeslag

är tillämplig å de ödegårdar, bagarstugor och andra dylika

utrymmen i bygden, som stundom utnyttjas såsom skogsförläggningar. För

att undanröja denna tveksamhet föreslår utredningen — närmast i anslutning

till skogsyrkesinspektionens praxis — den bestämmelsen, att lagen

jämväl skall tillämpas å i bebyggd ort belägen byggnad, som ej stadigvarande

användes för bostadsbruk men tillfälligt tages i anspråk för skogsarbetarna.

Utredningens förslag på denna punkt har föranlett viss kritik, därvid

framhållits att en dylik bestämmelse kunde medföra ovisshet om huruvida

i visst fall skogsförläggningslagen eller hälsovårdsstadgan vore att tillämpa.

Detta förhållande har föranlett länsstyrelsen i Kopparbergs län att påyrka

bestämmelsens slopande, medan å andra sidan arbetsmarknadsstyrelsen är

inne på tanken att låta skogsförläggningslagen bli tillämplig å alla av

arbetsgivaren anvisade bostäder; man skulle alltså i lagen föreskriva skyldighet

för arbetsgivaren att sörja för bostad åt arbetstagarna i samtliga de

fall, då dessa ej kunde bo i sina hem eller själva önskade skaffa sig bostad.

Att på dylikt sätt föra in även en del av det fasta bostadsbeståndet under

ifrågavarande lagstiftning skulle emellertid innebära att lagstiftningen i

viss mån berövades sin hittillsvarande karaktär. Något behov därav torde

ej heller föreligga. Däremot bör enligt min mening den tanke, som uppbär

utredningens förslag i denna del, förverkligas. Några konflikter avseende

förhållandet mellan hälsovårdsstadgan och skogsförläggningslagen torde i

praktiken icke behöva uppkomma. Emellertid är hälsovårdsstadgan f. n.

föremål för översyn av särskilt tillkallade sakkunniga — 1948 års hälsovårdsstadgekommitté

-— och enligt direktiven för de sakkunniga skola de

uppmärksamma bl. a. gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och arbetarskyddslagen.

I samband därmed torde även ifrågavarande spörsmål

få övervägas för hälsovårdsstadgans del.

En bestämmelse i detta hänseende har upptagits under 3 § i departementsförslaget.

I överensstämmelse med vad arbetarskyddsstyrelsen anmärkt

i sitt remissyttrande har i departementsförslaget angivits, att fråga

skall vara om byggnad, som anvisats av arbetsgivaren. Därest allenast viss

del av en byggnad tages i anspråk såsom skogsförläggning, bör givetvis

såvitt det nu gäller endast denna del komma i beaktande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Utredningens förslag att lagfästa skyldigheten i vissa fall för arbetsgivare

att tillhandahålla raststugor — föreskrifter härom finnas f. n. upptagna

både i de anvisningar, som yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärdat,

och i vissa kollektivavtal — anser jag böra genomföras, dock utan den

begränsning till den kallare årstiden, som förordas av utredningen. Givetvis

ha raststugorna sin största betydelse vintertid, men fall kunna förekomma,

då behov därav föreligger även under annan tid av året. För ett borttagande

av den av utredningen föreslagna begränsningen talar även, att bestämmelsen

härigenom närmare anslutes till de generellt hållna föreskrifterna i

9 § arbetarskyddslagen.

Någon anledning att, utöver vad utredningen föreslagit, i lag närmare

reglera vederbörandes skyldigheter med avseende å raststugorna synes icke

föreligga.

I fråga om skyldigheten för arbetsgivare att hålla stallrum synes

bestämmelsen härom böra givas en något mera generell avfattning än den

f. n. har.

Slutligen har i detta avsnitt upptagits regler om vem som enligt lagen skall

anses som arbetsgivare och vem som arbetstagare. I överensstämmelse

med vad nu gäller bör vid flottningsarbete skyldigheten att tillhandahålla

tillfälliga bostäder alltid åligga flottningsförening i fråga om

flottning i allmän flottled samt flottningsrättsinnehavaren, när det gäller

flottning i enskild flottled. I de undantagsfall, då flottningsarbetet omhänderhas

av annan, kan nämligen denne med hänsyn till arbetets vanligen begränsade

omfattning och kortvarighet ej rimligen åläggas att sörja för tillfälliga

bostäder efter flottleden. På flottningsföreningen ankommer för

övrigt enligt lagen om flottning i allmän flottled att handha flottledens tillhörigheter,

vartill även räknas byggnader för arbetarnas härbärgerande

under flottningen.

Om bostäder.

Nuvarande lagstiftning.

I skogshärbärgeslagen återfinnas under 2 och 3 §§ följande bestämmelser.

2 §.

Härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt

tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig

hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan förväntas

komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

Härbärge, som är avsett att bebos av minst tio arbetare, skall, där ej yrkesinspektionens

chefsmyndighet finner skäl medgiva undantag, så inredas, att gemensam

mathållning där lämpligen kan anordnas.

Vad i första stycket är sagt om härbärge skall äga motsvarande tillämpning

beträffande stallrum, som avses i 1 §.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

3 §1

I fråga om härbärge, som användes vintertid under någon längre tid, skall av

arbetsgivare särskilt iakttagas:

a) På varje inkvarterad arbetare skall under normala förhållanden komma ett

luftutrymme av minst fem kubikmeter.

b) Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga två meter i den del

av bostaden, som ej disponeras för inredning (sovplatser, skåp m. in.).

c) Härbärge skall vara anordnat med trägolv. Uppföres härbärge vintertid eller

å tjälad mark, skall det förses med trossbotten eller annan därmed likvärdig anordning.

d) Härbärge skall vara anordnat med innanfönster eller fönster med dubbla

rutor på något avstånd från varandra i samma båge.

e) Härbärge avsett för fyra eller flera arbetare skall vara anordnat med torkrum

samt förvaringsrum, lämpligen i anslutning till förstuga.

f) På lämpligt avstånd från härbärge skall finnas avträde inom skjul.

Där det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger yrkesinspektionens

chefsmyndighet medgiva undantag från vad i denna paragraf stadgas.

Flottledshärbärgeslagen innehåller under 2 § en bestämmelse, att härbärge

skall erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot

köld och nederbörd. Vidare stadgas att härbärget med hänsyn till yrkets

behov och ortens förhållanden samt den tid, varunder härbärget kan förväntas

komma till användning, skall motsvara skäliga fordringar på en tillfällig

bostad.

Utredningens förslag.

Under rubriken »Bostädernas anordnande» upptager utredningsförslaget

följande bestämmelser.

4 §.

1 mom. Bostad, som i denna lag avses, skall erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande

skydd mot köld och fukt samt goda möjligheter till vila ävensom

i övrigt med tillbörlig hänsyn tagen till yrkets behov samt den tid och de förhållanden,

under vilka bostaden kan förväntas komma till användning, motsvara

skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

2 mom. Där inkvartering erfordras endast för en eller annan natt på samma

plats, må under den varmare årstiden arbetstagarna härbärgeras i tält.

5 §.

I fråga om bostad, som i denna lag avses och som användes under någon längre

tid, skall av arbetsgivare särskilt iakttagas:

a) På varje inkvarterad person skall under normala förhållanden komma ett

utrymme av minst sju kubikmeter.

b) Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga två meter. Användas

sängar ovanför varandra, må rumshöjden ej understiga 2,35 meter.

c) Bostaden skall vara försedd med erforderliga förvaringsutrymmen för livsmedel

samt kläder och övriga personliga tillhörigheter.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 169.

6 g.

I fråga om bostad, som i denna lag avses och som användes under den kallare

årstiden, skall av arbetsgivare särskilt iakttagas:

a) Väggar och innertak skola vara av sådan konstruktion och i övrigt så anordnade,

att tillfredsställande varmboning erhålles. Golvet skall vara isolerat med

trossbotten eller därmed likvärdig anordning.

b) Fönsterna skola vara anordnade såsom innanfönster eller med dubbla rutor

på tillräckligt avstånd ifrån varandra.

c) Bostad skall vara försedd med förstuga eller dubbla ytterdörrar.

d) Bostad skall kunna på tillfredsställande sätt ventileras.

e) I eller invid bostad, avsedd för fyra eller flera arbetstagare, skall finnas

varmbonat torkrum av tillräcklig storlek och försett med tillfredsställande ventilationsanordningar.

7 §•

Bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats skall vara försedd med torkrum

av tillräcklig storlek.

8 §•

Bostad för åtta eller flera arbetstagare avsedd att användas vid skogsavverkningsarbete,

arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning,

kolnings-, väg-, flottledsbyggnads- eller flottläggningsarbete eller arbete vid

skiljeställe i flottled skall, där ej arbetarskyddsstyrelsen finner skäl medgiva

undantag, vara försedd med kök och avskilt utrymme för kocka samt, om bostaden

är avsedd för flera än tolv arbetstagare, matrum, som må kombineras med

köket, ävensom i övrigt vara så inredd, att gemensam mathållning där lämpligen

kan anordnas.

9 §.

I bostad, avsedd att användas vid i 8 § omnämnda arbeten och som icke är

anordnad för gemensam mathållning, må i varje rum ej inkvarteras flera än åtta

arbetstagare. Är bostaden anordnad för gemensam mathållning, må i varje rum

ej inkvarteras flera än tolv arbetstagare.

10 §.

Om dugligt dricksvatten ej finnes att tillgå inom skäligt avstånd från bostad

eller stall, åligger det arbetsgivaren att draga försorg om anskaffande av dricksvatten.

11 g.

På lämpligt avstånd från bostad skall finnas avträde.

Vidare innehåller förslaget bland »Särskilda stadganden» följande bestämmelse.

15 §.

Där det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger arbetarskyddsstyrelsen

medgiva undantag från vad i 5, 6, 7, 9 och 12 §§ stadgas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt överlämna

åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar

medgiva undantag, som ovan och i 8 § sägs.

Framställning om undantag må även göras muntligen.

I fråga om de allmänna fordringarna å en skogsförläggning

föreslår utredningen — på sätt framgår av s. 118—122 i betänkandet del II

—- endast mindre jämkningar i vad nu gäller. Ordet nederbörd föreslås utbytt

mot fukt. Härigenom vill utredningen utmärka, att bostaden även

bör vara så anordnad, att t. ex. fuktbildning genom kondensering såvitt

möjligt undvikes. Vidare föreslår utredningen att med hänsyn till de i

regel stora fysiska påfrestningar, som skogs- och flottningsarbeten medföra

för sina utövare, direkt i lagen utsäges att bostaden skall erbjuda goda

möjligheter till vila.

En nyhet i förhållande till nuvarande lagstiftning utgör stadgandet i

4 § 2 mom. i förslaget, som medger att arbetstagare får härbärgeras i tält

under den varmare årstiden i sådana fall, då inkvarteringen blott gäller

en eller annan natt på samma plats. Enligt utredningens mening synes det

icke skäligen kunna påfordras, att arbetsgivarna skola tillhandahålla bostäder

i vanlig mening vid sommartid bedrivna arbeten, vilka äro av starkt

ambulerande natur, t. ex. slutrensningsarbete vid flottning och vissa skogsvårdsarbeten.

Tältförläggning utgör vid sådana arbeten ofta en ändamålsenlig

form av förläggning.

De i 5 § upptagna detaljbestämmelserna för bostäder, som användas

under någon längre tid — beträffande dem hänvisas

till s. 122—127 i betänkandet del II — avse utrymme, rumshöjd och förvaringsutrymmen.

I fråga om dessa detaljer anser utredningen det icke

vara tillfyllest att, såsom skett i skogshärbärgeslagen, begränsa fordringarna

endast till vintertid brukade bostäder. Under senare år ha nämligen

sommarhuggningarna bedrivits i större omfattning än tidigare och torde

framdeles komma att ytterligare öka till följd av bl. a. en allmän strävan

att bereda en stam av skogsarbetare arbete året om. Antalet även sommartid

mera stadigvarande använda förläggningar kommer därför sannolikt

att bli allt större.

Vad som bör avses med uttrycket »under någon längre tid» anser sig

utredningen icke kunna allmängiltigt angiva utan föreslår, att det liksom

hittills överlämnas åt tillsynsorganen att utforma lagtillämpningen i detta

avseende med hänsyn till behovet vid olika slag av arbeten. Dock böra enligt

utredningens uppfattning hithörande bestämmelser äga tillämpning

på det stora flertalet vid skogsawerkningsarbete använda förläggningar,

ävensom på de flottledsbostäder, som årligen nyttjas mera stadigvarande,

t. ex. vid dammar, forsar och andra platser med varaktigare bevakning,

samt skiljeställen, flottläggningsplatser och virkesmagasin vid flottlederna.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

När utredningen föreslår minimigränsen för utrymmet per inkvarterad

arbetstagare höjd till 7 kbm, framhåller utredningen, att utvecklingen

numera i stor utsträckning passerat den tidigare gränsen 5 kbm samt att

en skärpning av minimigränsen är ägnad att motverka den eftersläpning,

som på vissa håll förefinnes i fråga om utrymmet. Efter att ha påpekat

att ett mera allmänt införande av enmanssängar kommer att medföra

ökade krav på utrymme och golvyta, anför utredningen.

För att i bostad med särskilt matrum bostadsrum ej må bliva för litet,

bör utrymmet i sådant rum ej understiga 5 kubikmeter per person. Enligt

vad erfarenheten visat är detta utrymme erforderligt dels med hänsyn till

luftvolymen och dels för att den fria golvytan må bliva någorlunda tillräcklig.

Utredningen har emellertid icke ansett sig böra föreslå intagande

i lagen av föreskrift om utrymmet i särskilt bostadsrum utan bör enligt

utredningens uppfattning jämväl denna synpunkt beaktas vid utformandet

av chefsmyndighetens anvisningar i ämnet. I de större stugor, vilka

enligt utredningens förslag skola vara anordnade med särskilt matrum

eller kombinerat kök-matrum, kommer det sammanlagda utrymmet per

person självfallet att överstiga 7 kubikmeter.

I fråga om rummets höjd föreslår utredningen viss skärpning av vad

nu gäller enligt skogshärbärgeslagen eller att rumshöjden, då sängar i två

våningar användas, skall vara 2 meter. Det har nämligen visat sig — framhåller

utredningen — att vid nämnda takhöjd värmen i sängarna nära

taket blir besvärande, då temperaturen är lämplig på undersängarnas nivå.

Tillsynsmyndighetens anvisningar ha vidare redan gått utöver den nu

föreskrivna rumshöjden och anger denna till 2,3 meter i bostäder med

nyss angiven inredning. Med hänsyn till att åtskilliga av de flyttbara bostäder,

som nu äro i bruk, ha en av boardskivornas storlek betingad rumshöjd

av omkring 2,35 meter, anser sig utredningen böra godtaga angivna

mått på höjden i rum med sängar ovanför varandra.

Beträffande frågan om förvaringsutrymmen diskuterar utredningen,

huruvida ej i lagtexten bör intagas en bestämmelse om anordnande av källare

i förläggningar, som äro avsedda för längre tid. Utredningen avvisar

dock tanken härpå med hänsyn till att, särskilt vintertid, andra godtagbara

lösningar på förvaringsproblemet i fråga om livsmedel stå till buds.

Den av utredningen valda formuleringen av bestämmelsen om förvaringsrum

möjliggör dock, framhåller utredningen, för tillsynsorganen att då

så erfordras föreskriva om anordnande av källare vid såväl sommar- som

vinterförläggningar.

Med hänsyn till att skogsavverknings- och andra skogsarbeten igångsättas

under senhösten eller bedrivas även under de tidigare vårmånaderna,

anser utredningen det nu i 3 § skogshärbärgeslagen förekommande uttrycket

»vintertid» böra i 6 § av utredningens förslag utbytas mot den

mera täckande formuleringen »den kallare årstiden». Beträffande föreskrifterna

i (> §, vilken paragraf alltså handlar om bostäder avsedda

4 — llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

att användas under den kallare årstiden, hänvisas till

utredningens betänkande del II s. 127—135.

I 7 § har utredningen upptagit en särskild bestämmelse om torkrum.

Bestämmelsen, som ej är begränsad till viss årstid, avser torkrum vid vissa

flottledsbostäder, nämligen bostäder vid skiljeställen och flottläggningsplatser.

Utredningen framhåller, att arbetet vid dessa arbetsställen pågår

under större delen av flottningssäsongen och vanligen med större antal

arbetstagare, varför det synts befogat med tillgång till torkrum vid dessa

förläggningar. Vid andra flottledsbostäder föreligger enligt utredningens

mening ej samma behov av särskilt torkrum, enär de i stort sett endast äro i

bruk ett mindre antal dagar under den varmare årstiden.

Beträffande föreskrifterna om gemensam mathållning konstaterar

utredningen, såsom redogörelsen å s. 136—140 i betänkandet del II

utvisar, att under den tid som förflutit, sedan den gällande skogshärbärgeslagen

antogs, gemensamma hushåll tillkommit i betydande omfattning

även i mindre förläggningar än sådana, som äro avsedda för tio arbetstagare.

Med hänsyn härtill och till den genomgripande förbättring av livsföringen

och trevnaden i förläggningarna, som dessa hushåll visat sig medföra,

anser sig utredningen ej böra tveka att föreslå, att gränsen för arbetsgivarnas

skyldighet i förevarande avseende sänkes, så att denna skyldighet

kommer att inträda i fråga om bostäder för minst åtta arbetstagare.

Utredningen uttalar i detta sammanhang, att av skogsyrkesinspelctionens

erfarenhet att döma något motstånd ej torde komma att resas häremot,

åtminstone ej från de större arbetsgivarnas sida, enär de gemensamma

hushållen synas verksamt ha bidragit till att många av de yngre arbetstagarna

fortsatt att ägna sig åt skogsarbete i stället för att söka sig till

industriorter.

I utredningens förslag begränsas skyldigheten att anordna bostad för

gemensam mathållning till att gälla endast i fråga om skogsawerkningsarbete,

arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning,

kolnings-, väg-, flottledsbyggnads- och flottläggningsarbete samt arbete

vid skiljeställe i flottled. Utredningen undantager sålunda det egentliga

flottningsarbetet. Anledningen härtill är att detta arbete enligt utredningen

i regel är av så ambulerande natur att någon gemensam mathållning

i egentlig bemärkelse icke förekommer, om man bortser från sorteringsarbete.

Vidare undantagas vattenavledningsarbeten i skogen, vilka

huvudsakligen bestå av sommartid bedrivna dikningsarbeten med ett fåtal

arbetstagare på varje arbetsplats, likaså skogsvårdsarbete, där gemensamma

hushåll hittills ej heller förekommit.

Utredningen förutsätter, att närmare anvisningar beträffande inredning

och erforderliga utrymmen i för gemensam mathållning avsedd bostad

skola meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

I förslagets 9 §, som ej har någon motsvarighet i nuvarande härbärges
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

lagar, ha intagits bestämmelser om maxim ibeläggningen per

r u in. Härvidlag anför utredningen att det f. n. ej sällan förekommer en

beläggning av 16—20 man i enrummiga bostäder, vilket för de däri boende

medför betydande svårigheter att upprätthålla ordning och snygghet i bostaden

och att tillgodose personliga önskemål i fråga om livsföring och

fritidens användande. Dessa olägenheter äro vida större, då var och en

har att styra och ställa för sig själv än då, såsom vanligt är vid gemensam

mathållning, en kocka svarar för kosthåll, städning och renhållning. Utredningen

föreslår därför sådan maximering av rumsbeläggningen, att i

de av här ifrågavarande bostäder, som äro avsedda att användas för individuell

mathållning, ej flera än åtta samt i andra dylika bostäder, anordnade

för gemensam mathållning, ej flera än tolv arbetstagare må inkvarteras

i samma rum.

I nu gällande härbärgeslagar finnes ingen bestämmelse om dricksvatten.

Ett stadgande härom bör enligt utredningens mening upptagas i

skogsförläggningslagen, enär berättigade klagomål i många fall anförts i

detta hänseende. Som det i en skogsförläggning dagligen åtgår avsevärda

mängder vatten särskilt om hästar användas vid arbetet, anser utredningen

det av vikt att tillgång till vatten finnes i närheten av förläggningen.

Enligt skogshärbärgeslagen skall avträde finnas vid härbärge, som

användes vintertid under någon längre tid. I flottledshärbärgeslagen finnes

ingen motsvarande föreskrift. Utredningen anser, att utvecklingen i detta

avseende gått förbi skogshärbärgeslagen och att det är befogat att kräva avträde

vid samtliga här avsedda bostäder.

Särskilda dispensbestämmelser, som röra flertalet av de nu

angivna detaljföreskrifterna, upptagas under 8 och 15 §§ i utredningens lagförslag.

Dispens skall enligt förslaget meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

Utredningen har övervägt, om icke åt skogsyrkesinspektör borde i lagen

givas befogenhet att bevilja eftergift i fråga om vissa av ifrågavarande stadganden.

Med hänsyn till att det inom arbetarskyddsstyrelsen inrättats en

skogsavdelning samt till att enligt arbetarskyddslagen eftergift från nämnda

lags bestämmelser i princip skall meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, förordar

dock utredningen, att nuvarande ordning bibehålies. I anslutning till

den i nyssnämndadag stadgade ordningen föreslår emellertid utredningen, att

arbetarskyddsstyrelsen må kunna uppdraga åt skogsyrkesinspektör att meddela

eftergift i den omfattning styrelsen finner lämpligt.

För att förenkla förvaltningsförfarandet föreslår utredningen i 15 §, att

framställning om undantag skall kunna göras muntligen. Utredningen tilllägger,

att om sådana muntliga framställningar under befattningshavarnas

tjänsteresor komma att godtagas, detta även skulle innebära ett tillgodoseende

av kravet på snabbhet vid ärendenas behandling, enär eventuellt erforderliga

undersökningar med anledning av framställningen då omedelbart

kunna verkställas på ort och ställe.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Yttranden.

De föreslagna bestämmelserna om bostädernas anordnande m. in. godtagas

1 stort sett i remissyttrandena. Framställda erinringar gälla i huvudsak, att

detaljbestämmelserna böra i vissa speciella avseenden jämkas.

I några yttranden framhålles — såsom redan framgår av den sammanfattande

redogörelsen över yttrandena som tidigare lämnats — att den i 4 §

2 mom. givna möjligheten till tältförläggning givits alltför snäv

formulering. Domänstyrelsen anför sålunda, att det med hänsyn till nutidens

allmänt utbredda intresse för camping, tältförläggningens uppenbara behag

under gynnsamma väderleksbetingelser samt det förhållandet att lagen skall

gälla även skogsvårdsarbeten, torde vara motiverat med en viss uppmjukning

av det kategoriska förbehållet »en eller annan natt på samma plats».

Detta uttryck borde utbytas mot »under kortare tid på samma plats». Lantbruksstyrelsen

och Föreningen skogsarbeten dela denna uppfattning. Riksför

säkring sanstalten föreslår, att tältförläggning bör vara medgiven, så snart

inkvarteringen avser »högst några få nätter på samma plats». Även Mo och

Domsjö aktiebolag anser en uppmjukning av bestämmelsen påkallad samt

framhåller, att arbetstagarna enligt bolagets erfarenhet ogärna bo i koj förläggningar

sommartid.

Bestämmelsen i utredningsförslagets 4 § om mini in iutrym m e föranleder

domänstyrelsen att ifrågasätta, om tillräckligt starka skäl föreligga

för en så stor ökning av luftkubiken som föreslagits; flertalet nuvarande

bostäder uppfyller ej detta krav. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner

utrymmesgränsen ej böra sättas högre än 6,6 kbm, motsvarande det nu i

praktiken genomsnittliga utrymmet per person. Sundsvallsbolagens gemensamma

förvaltning aktiebolag vill icke förorda en större höjning än till

6,5 kbm samt tillägger, att eftersom utvecklingen går mot ett ersättande av

den gängse baracktypen med flera byggnader — därav en byggnad för kök

och matsal m. in. samt en eller flera bostadsbaracker för manskapet — utrymmet

i sådana fall bör kunna få reduceras i jämförelse med vad som fastställes

för övriga förläggningar.

Föreningen skogsarbeten finner den föreslagna höjningen av minimiutrymmet

innebära en forcering av utvecklingen i alltför snabb takt och anser

en något lägre gräns böra övervägas. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län

föreslår en sänkning av den föreslagna gränsen för utrymmet till 6 kbm. Enligt

Wifstavarfs aktiebolag bör den gamla bestämmelsen om minimiutrymme

kvarstå.

I ett yttrande påyrkas emellertid högre minimiutrymme. Statens institut

för folkhälsan anser nämligen det av utredningen föreslagna minimiutrymmet

vara ur bostadshygienisk synpunkt väl knappt och uttalar som önskemål

en minimisiffra på 10 kbm.

I fråga om detaljföreskrifterna i 5 och 6 §§ i utredningens

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

förslag ifrågasätter skogsijrkesinspektören i norra distriktet, om det är nödvändigt,

att beträffande golvisoleringen tala om dess tekniska utförande, då

väggar och innertak, där konstruktionerna kunna vara minst lika skiftande

som beträffande golvet, icke närmare beröras i detta avsende. I lagen bör

endast utsägas, att väggar, tak och golv skola vara av sådan konstruktion

och i övrigt så anordnade, att tillfredsställande varmboning erhålles. I lagen

bör ej talas om olika typer av fönsterisolering. Det är tillräckligt med ett

stadgande, att fönster na skola vara anordnade med dubbla rutor, varefter det

får ankomma på arbetsgivarna att avgöra huru de dubbla fönstren skola anordnas.

Detaljerade bestämmelser i övrigt rörande golv och fönster m. in.

böra inflyta i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Bestämmelserna om

torkrum böra gälla, utöver för vissa större, vintertid använda bostäder samt

bostäder vid skiljeställe eller flottläggningsplats, även för andra bostäder,

som användas under någon längre tid under den varmare årstiden. Behov av

torkrum föreligger nämligen även vid exempelvis virkesmagasin och hållbommar

i flottlederna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att det beträffande torkrummen

stadgas, att de skola kunna »på tillfredsställande sätt uppvärmas och ventileras».

Sundsvallsbolagens gemensamma förvaltning aktiebolag finner bestämmelsen

om torkrum i 5 § böra modifieras så, att befrielse därifrån kan erhållas

för bostäder med 4—6 man mot skyldighet att öka utrymmet med exempelvis

en kbm utöver minimiutrymmet. Föreningen skogsarbeten förordar

ett liknande alternativ.

Beträffande stadgandet i 8 § om anordningar för gemensam mathållning

anför riksförsäkringsanstalten, att den finner det väl motiverat

att sänka gränsen för arbetsgivarnas skyldighet att sörja för dylika anordningar

till att omfatta alla bostäder, som bebos av minst åtta arbetstagare.

Däremot vill anstalten ifrågasätta om man icke bör gå ett steg längre beträffande

skyldigheten att anordna matrum och utesluta det föreslagna särskilda

villkoret att bostaden skall vara avsedd för flera än tolv arbetstagare,

detta i synnerhet som sådant rum får kombineras med köket. Att ett från

sovrummet eller sovrummen avskilt utrymme för intagande av måltiderna

bör finnas i en förläggning för åtta eller flera man torde icke vara något överdrivet

anspråk.

Skogsijrkesinspektören i norra distriktet invänder, att det förefaller som

om stadgandet i denna paragraf skulle innebära, att matrum över huvud ej

får kombineras med sovrum. Det kan dock vara lämpligt och kanske ibland

nödvändigt, att sovplatser anordnas i matrum, och om detta är av tillräcklig

storlek behöver en dylik anordning icke innebära någon större olägenhet. I

vart fall böra sovplatser för tillfälligt besökande såsom arbetsledare och tummare

få anordnas i dylikt utrymme.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen i 9 § om maxi m i b eläggningen

per ru m, finner arbetarskyddsstyrelsen lätt kunna misstolkas.

Man kan således få den uppfattningen, att större förläggningar få

uppföras utan anordningar för gemensamt hushåll, om blott bostaden uppdelas

i flera rum med högst åtta man i varje. Av bestämmelserna i 8 § framgår

emellertid, att bostad för åtta man och däröver skall inredas med tanke

på gemensam hushållning. Bestämmelsen i 9 § synes därför vara tillämplig

endast i sådana fall, då arbetarskyddsstyrelsen medgivit undantag från 8 §.

Att stadga en särskild bestämmelse för dispensfall finner styrelsen onödigt,

och styrelsen töreslår därför, att i 9 § endast föreskrives, att i bostad avsedd

att användas vid i 8 § angivna arbeten ej flera än tolv arbetstagare må inkvarteras

i samma rum.

Vad slutligen angår de i förslagets 8 och 15 §§ givna dispensbestämmelserna

framhålles i några yttranden, att de föreslagna skärpningarna

av fordringarna å de tillfälliga bostäderna med därav följande

ganska omfattande konsekvenser i fråga om kostnader och arbetskraft för

omändringsarbeten nödvändiggöra, att dispens meddelas i stor utsträckning,

särskilt i fråga om redan befintliga byggnader. Skogsstyrelsen anser, att

dispens bör medgivas beträffande alla under senare år färdigställda laggilla

förläggningar.

Å andra sidan har, såsom tidigare berörts, i några yttranden yrkats, att i

övergångsbestämmelserna bör stadgas, att den nya lagens fordringar ej alls

skola tillämpas på redan uppförda bostäder av tillfredsställande beskaffenhet,

vilka bostäder böra få i befintligt skick användas sin normala brukningstid

ut.

Riksförsäkringsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen och länsstyrelsen i

Gävleborgs län förorda, att lagens dispensbestämmelser böra sammanföras

i en paragraf. Vidare finner riksförsäkringsanstalten, att skogsyrkesinspektören

bör givas direkt befogenhet att medgiva erforderliga eftergifter från

lagens föreskrifter, alltså utan att först ha erhållit bemyndigande därtill från

arbetarskyddsstyrelsen. Eftersom det inom skogsyrkesinspektionen endast

finnes två skogsyrkesinspektörer, nämligen en för södra distriktet, vilken

tillika är byrådirektör för skogsavdelningen inom arbetarskyddsstyrelsen,

och en för norra distriktet, kan den föreslagna decentraliseringen knappast

medföra fara för bristande enhetlighet i lagtillämpningen. Därvid bör även

uppmärksammas, att skogsyrkesinspektör redan utrustats med en så betydelsefull

befogenhet som att vidtaga åtgärder för genomförande tvångsvis

av lagens föreskrifter. För den föreslagna förenklingen talar jämväl den av

utredningen föreslagna nyheten, att framställningar om dispens skola få

göras muntligen, ett förslag som riksförsäkringsanstalten finner väl grundat.

I några remissyttranden yrkas att i lagen skola upptagas vissa detalj föreskrifter

utöver dem som föreslagits av utredningen. Domänstyrelsen anser

sålunda, att en bestämmelse om enmanssängar bör införas, och Svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet finner, att jämväl föreskrifter om

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

sängars minimistorlek samt sängbottens beskaffenhet böra inflyta i lagen.

Riksförsäkringsanstalten föreslår en bestämmelse om anordnande av bastu

vid skogsförläggningarna. Hushållningssällskapet i Norrbottens län och

länsarbetsnämnden i samma län anse, att i lagen bör upptagas en rekommendation

om anordnande av enskilt studierum i de större förläggningarna.

I andra yttranden förordas bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren

att i vissa fall tillhandahålla köksutrustning och bränsle.

Slutligen må anmärkas, att vattenöverdomstolen ifrågasatt, om icke ett

genomförande av utredningens förslag i denna del bör föranleda viss jämkning

av ordalagen i 10 kap. 17 § 9. vattenlagen, där det i nära anslutning

till 2 § flottledshärbärgeslagen stadgas, att beskaffenheten av flottledshärbärgen

vid allmän flottled skall bestämmas av vad som är skäligt med hänsyn

till yrkets behov och ortens förhållanden.

Departemen tschefen.

När år 1937 i slcogshärbärgeslagen infördes ett antal detaljbestämmelser

rörande härbärgenas beskaffenhet, uttalades vissa farhågor för att man

därigenom skulle komma att fastlåsa utvecklingen vid den i lagen angivna

minimistandarden samt att lagtillämpningens anpassning efter de speciella

behoven i varje särskilt fall skulle bli mindre smidig. Det avgörande skälet

för att en dylik utbyggnad av lagstiftningen likväl genomfördes var, såsom

jag redan tidigare berört, att man därigenom ansåg sig kunna förvänta att

förbättringsåtgärder i vissa betydelsefulla avseenden skulle komma till

stånd även utan inskridande från tillsynsorganens sida.

Enligt de erfarenheter, som vunnits under de gångna åren, har utvecklingen

ingalunda stannat vid lagens minimikrav utan i många fall gått därutöver.

Detalj föreskrifterna med därtill knutna dispensmöjligheter ha vidare

visat sig möjliggöra en i de olika fallen väl avpassad tillämpning av lagen,

samtidigt som tillsynsmyndigheterna i dessa föreskrifter haft ett gott stöd

i arbetet att genomföra de uppställda standardkraven.

Under åberopande av dessa erfarenheter har utredningen förordat viss

ytterligare utbyggnad av lagens detaljbestämmelser. Vid remissbehandlingen

ha icke några principiella invändningar rests mot att nu gå vidare på den

år 1937 inslagna vägen. För egen del anser jag mig också kunna i allt

väsentligt godtaga utredningens förslag. Endast i ett par hänseenden anser

jag mig med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena böra vidtaga

vissa jämkningar i detsamma.

Bestämmelserna under 5 § första stycket i departementsförslaget avse de

allmänna krav, som ifrågavarande bostäder skola uppfylla. Stadgandena

överensstämma i sak med vad nu gäller. På sätt utredningen förordat

har det dock synts lämpligt att i lagen direkt utsäga, att bostad skall erbjuda

goda möjligheter till vila.

I andra stycket av 5 § har upptagits ett stadgande om inkvartering

i tält under den varmare årstiden. Stadgandet saknar motsvarighet i den

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

nuvarande härbärgeslagstiftningen. Tältförläggning synes kunna bli av

betydelse vid vissa arbeten, framför allt skogsvårds- och flottningsarbeten,

där den i många fall torde vara den mest ändamålsenliga formen för förläggning.

Med hänsyn till de svårigheter, som bl. a. matlagning och torkning

av kläder erbjuda vid sådan förläggning, synas emellertid tält ej böra godtagas

annat än i sådana fall, då man icke skäligen kan påfordra, att arbetsgivaren

skall tillhandahålla bostäder i vanlig mening. Utredningen har begränsat

stadgandets räckvidd till arbeten av så ambulerande natur, att inkvartering

erfordras endast för en eller annan natt på samma plats. I några

remissyttranden har emellertid framhållits, att detta är en alltför snäv begränsning.

En viss uppmjukning av stadgandet synes även mig befogad, och

jag föreslår därför, att tält få användas, när det gäller inkvartering under

några få nätter på samma plats.

Den nuvarande skogshärbärgeslagen upptager i 3 § olika detalj föreskrifter

lörande bostäder, som användas vintertid under någon längre tid. Utredningen

har funnit, att vissa bestämmelser rörande utrymme, rumshöjd och

förvaringsutrymmen böra gälla alla här avsedda tillfälliga bostäder, vilka

användas under någon längre tid, samt att särskilda regler böra uppställas

föi'' bostäder, som brukas under den kallare årstiden. Denna uppdelning har

i remissyttrandena allmänt godtagits.

Vad angår den förstnämnda kategorien, d. v. s. de t i 11 f ä 11 i g a bostäder,

som användas under någon längre tid, gäller

enligt skogshärbärgeslagen i fråga om utrymmet, att detta under normala

förhållanden skall uppgå till minst 5 kbm per inkvarterad arbetstagare, samt

beträffande rumshöjden, att denna ej får understiga 2 meter i den del av

bostaden, som ej disponeras för inredning. Utredningen har föreslagit en

ökning av minimiutrymmet till 7 kbm och av rumshöjden till 2,35 meter i

bostäder med sängar ovanför varandra och 2 meter i övriga bostäder, utan

nyssnämnda begränsning i fråga om inredningen. I några remissyttranden

har ifrågasatts, om icke förslaget här ginge väl långt. Å andra sidan har

även gjorts gällande, att ur bostadshygienisk synpunkt minimiutrymmet

borde vara större. Vid övervägande av denna fråga har jag ansett mig böra

stanna för utredningens förslag.

Den av utredningen föreslagna föreskriften om erforderliga förvaringsutrymmen

innebär viss skärpning i förhållande till nuvarande lag, i det att

bestämmelsen skall gälla alla under längre tid använda bostäder, alltså ej

blott såsom för närvarande sådana som användas vintertid och äro avsedda

för fyra eller flera arbetstagare. Denna av utredningen föreslagna utvidgning

har vid remissbehandlingen icke föranlett erinran.

Från några håll har emellertid yrkats, att de nya bestämmelserna över

huvud ej skola avse redan uppförda lagenliga bostäder, vilka alltså borde

undantagas antingen i lagen eller dispensvägen. Till denna fråga återkommer

jag vid behandlingen av lagens övergångsbestämmelser. Redan i detta sam
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

raauhang vill jag dock framhålla att det icke synes komma i fråga att

generellt undantaga de avsedda byggnaderna.

I 7 § i departementsförslaget återfinnas de föreskrifter, som avse tillfälliga

bostäder, vilka användas under den kallare

årstiden. Nuvarande lag innehåller i fråga om bostädernas varmboning

regler endast rörande golv och fönster, och dessa regler avse blott bostäder,

som användas under någon längre tid vintertid. Utredningen har funnit

bestämmelser om varmboning erforderliga för alla under den kallare årstiden

— och härmed avses ej blott den egentliga vintern — använda bostäder;

dessa bestämmelser ha ansetts böra avse icke blott beskaffenheten

av golv och fönster utan även väggarnas och takets konstruktion samt ytterdörrens

anordnande.

Beträffande bostadens golv har utredningen föreslagit, att detta skall

vara isolerat med trossbotten eller därmed likvärdig anordning, under det

att utredningen i fråga om väggar och innertak förordat en bestämmelse

av mera allmän innebörd. Det synes mig knappast nödvändigt att beträffande

just golvisoleringen angiva dess tekniska utförande. I departementsförslaget

ha därför fordringarna å golvets anordnande bestämts i anslutning

till vad som föreslagits beträffande väggar och tak. En motsvarande jämkning

har vidtagits i utredningens förslag rörande fönstrens anordnande.

Under 7 § i departementsförslaget har upptagits en bestämmelse om

torkru in, därvid den nuvarande begränsningen till bostäder, avsedda för

minst fyra arbetstagare, bibehållits. I ett par remissyttranden har ifrågasatts,

om icke bestämmelsen borde jämkas så, att särskilt torkrum icke

skulle påfordras i bostäder med en beläggning av 4—6 man, därest i stället

en viss ökning av utrymmet per person vidtoges. De fall, där en sådan lösning

kan vara acceptabel, böra emellertid enligt min mening regleras dispensvägen.

I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit innehåller 8 § i departementsförslaget

en bestämmelse om att bostad vid skiljeställe och flottläggningsplats

alltid skall vara försedd med torkrum. Ehuru vissa skäl

kunna åberopas för att — såsom yrkats i ett remissyttrande — utsträcka

skyldigheten att anordna torkrum till att gälla även andra tillfälliga bostäder,

som användas under någon längre tid under den varmare årstiden,

anser jag mig dock ej böra frångå utredningens förslag i denna del.

Departementsförslagets 9 g innehåller bestämmelser om bostads anordnande

för g e in ensam mathållning. Dessa bestämmelser överensstämma

i sak med vad utredningen föreslagit. Detta innebär att skyldighet

att inreda tillfällig bostad för gemensam mathållning skall föreligga vid

skogsavverkningsarbete samt arbete med försågning av virke i direkt samband

därmed ävensom vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och

vägarbete samt vid flottningsarbete vid skiljeställe men däremot icke vid

övrigt flottningsarbete och ej heller vid skogsvårds- och vattenavledningsarbete.

Vidare innebär förslaget, att den gräns, som nu gäller för arbets
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

givarens skyldighet att anordna gemensam mathållning — att det skall

vara fråga om höstäder avsedda för minst tio arbetstagare — sänkes så att

skyldigheten kommer att omfatta bostad för minst åtta arbetstagare. Dessutom

ha bestämmelserna i vissa avseenden preciserats.

Gällande skogshärbärgeslag saknar föreskrift rörande maximibeläggningen

per rum i en tillfällig förläggning. I detta hänseende

har utredningen föreslagit en bestämmelse av innebörd, att vid de arbeten,

som enligt vad nyss sagts omfattas av reglerna om gemensam mathållning,

högst åtta man få inkvarteras i varje rum, om gemensam mathållning ej är

anordnad, och i motsatt fall högst tolv man. Skillnaden har ansetts motiverad

med att större utrymme kräves, då varje arbetstagare har att själv

sörja för kosthåll m. in. Vad sålunda förordats anser jag mig höra i princip

godtaga. I anslutning till vad arbetarskvddsstyrelsen härutinnan anfört i

sitt remissyttrande torde emellertid lagregeln i detta hänseende böra erhålla

en något jämkad avfattning.

Bestämmelserna under It § i departementsförslaget om dricksvatten

och avträde motsvara 10 och 11 §§ i utredningens förslag.

I departementsförslagets 12 § ha sammanförts vissa av utredningen föreslagna

d i s p e n s b e s t ä in in e 1 s e r, motsvarande de nuvarande reglerna

i 2 och 3 §§ skogshärbärgeslagen. En nyhet är att arbetar skyddsstyrelsen

föreslås skola äga rätt att överlämna åt skogsyrkesinspektör att

medgiva undantag från lagens föreskrifter. En motsvarande bestämmelse

återfinnes i 72 § arbetarskyddslagen. Förslaget i denna del har föranlett

riksförsäkringsanstalten att ifrågasätta, huruvida icke skogsyrkesinspektör

borde i lagen medgivas direkt befogenhet att meddela dispens. Någon anledning

att frångå det system, som gäller enligt arbetarskyddslagen, synes

mig dock ej föreligga. Utan särskilt stadgande därom torde gälla, att framställning

om undantag från viss bestämmelse må kunna göras muntligen.

I vissa yttranden framkomna förslag om ytterligare detaljreglering av de

spörsmål, som avses i detta avsnitt, anser jag mig ej böra biträda.

Den av vattenöverdomstolen ifrågasatta ändringen i vattenlagen torde

få vidtagas i samband med de ändringar i lagen, som må föranledas av ett

nyligen framlagt betänkande med förslag till ny lag om flottning i allmän

flottled (SOU 1950: 27).

Om stall.

Nuvarande lagstiftning.

Såsom framgår av föregående avsnitt skall enligt stadgande i 2 § tredje

stycket skogshärbärgeslagen de allmänna bestämmelser angående härbärges

beskaffenhet, som angivas i paragrafens första stycke, äga motsvarande

tillämpning i fråga om stallrum som omfattas av lagen.

I flottledshärbärgeslagen upptages icke någon bestämmelse i detta hänseende.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 169

Utredningens förslag.

Förslaget innehåller under rubriken »Skogsstallens anordnande» följande

bestämmelser.

12 §.

1 mom. Vad i 4 §, 1 mom. stadgas om bostad skall äga motsvarande tillämpning

beträffande stallrum, som avses i 1 §, 3 mom.

2 mom. Avståndet mellan spiltgolv och innertak må ej understiga 2,2 meter.

3 mom. I fråga om stallrum, som användes under den kallare årstiden, skall

därjämte av arbetsgivare särskilt iakttagas:

a) Stall avsett för flera än tre hästar skall vara uppdelat på två eller flera rum.

b) Stall skall vara anordnat med innanfönster med dubbla rutor på tillräckligt

avstånd från varandra.

c) Stallrum skall kunna på tillfredsställande sätt ventileras.

d) Vid stall skall finnas foderbod.

I detta sammanhang må erinras om de under 15 § upptagna och i föregående

avsnitt återgivna dispensbestämmelserna, enligt vilka arbetarskyddsstyrelsen

och med dess medgivande skogsyrkesinspektör äger, där det i visst

fall av särskilda skäl finnes påkallat, medgiva undantag från vad i 12 §

stadgas.

Såsom framgår av betänkandet del I s. 96—100 och del II s. 143—148 anser

utredningen, att skogsstallen ofta i viktiga avseenden lämna mycket

övrigt att önska; utredningen förordar därför, att i lagen angivas vissa

krav, som böra ställas på ett skogsstall för att detta skall kunna anses ändamålsenligt.

En av de vanligaste olägenheterna i skogsstallen är — anför utredningen

— att höjden från spiltgolv till innertak är otillräcklig, vilket ej sällan

medför, att hästarna icke kunna intaga naturlig stående ställning. Då under

senare år större hästar — av ardennertyp — börjat bli allt vanligare

vid skogsarbete, har denna olägenhet blivit alltmera framträdande. Miniinihöjden

i skogsstall bör enligt utredningen vara 2,2 meter.

I fråga om skogsstall, avsedda att användas under den kallare årstiden,

anser utredningen särskilda fordringar beträffande varmboning m. m. böra

uppställas. Stall, som är avsett för flera än tre hästar, bör således vara uppdelat

på två eller flera rum. Motivet härtill är den avgörande betydelse, som

stallvolymen har för hästarnas möjligheter att uppvärma stallet och därmed

även för luftväxlingen i stallet. Erfarenhetsmässigt har nämligen eu

ensam häst, som inhyses under någon längre tid vintertid i ett stall för tre

hästar svårt att tillfredsställande uppvärma stallet, varför detta bör avbalkas

eller förses med uppvärmningsanordning. Vid uppdelning av större

stall bör i enlighet härmed tillses att ett av rummen ej inrymmer flera än

två spiltor. Vidare föreslår utredningen, att stall skall vara anordnat med

fönster, som har dubbla rutor.

Som ventilationen i stall är av stor betydelse för hästarnas välbefinnande

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

och prestationsförmåga, förordar utredningen vidare, att i lagen intages en

bestämmelse, som inskärper vikten av att stallet skall kunna tillfredsställande

ventileras. Utredningen framhåller härvid, att det på veterinärhåll

anses vara skadligare för en häst att stå i ett fuktigt än i ett kallt stall.

Enligt utredningens mening är ventilationen i skogsstallen oftast otillfredsställande;

och det är vanligt, att luften är fuktighetsmättad och väggarna

invändigt våta av kondensvatten. Närmare direktiv rörande ventilationsanordningarnas

utförande anser utredningen böra lämnas i arbetarskyddsstyrelsens

anvisningar.

Med hänsyn till att foderbod ofta saknas vid skogsstallen — varav följer

att furaget vanligen får förvaras mer eller mindre oskyddat för regn och

snö -— föreslår utredningen ett stadgande om att foderbod skall finnas vid

stall.

Yttranden.

Veterinärstyrelsen anser de föreslagna bestämmelserna vara väl avvägda

samt tillstyrker förslaget. Även Sveriges skogsägareförbund biträder i princip

förslaget men anser, att en ej för kort övergångstid bör stadgas för dess

genomförande.

Medicinalstyrelsen uttalar tvekan om lämpligheten av att i lagen intaga

så detaljerade bestämmelser rörande stallens anordnande; det borde vara

tillfyllest att detta ämne reglerades genom råd och anvisningar av tillsynsmyndigheten.

Likaså anser länsstyrelsen i Kopparbergs län de föreslagna

stadgandena vara alltför detaljerade, och det förefaller länsstyrelsen egendomligt,

om utöver djurskyddslagens bestämmelser särskilda föreskrifter

skulle behöva meddelas rörande hästar i skogsbruket. Därest beskaffenheten

av djurstallar behöver ytterligare regleras, bör enligt länsstyrelsens

mening sådana bestämmelser utfärdas med generell giltighet.

Departementschefen.

Frågan om beskaffenheten av de stallrum, som arbetsgivare enligt ifrågavarande

lagstiftning har att tillhandahålla, är för närvarande reglerad genom

en hänvisning till det stadgande i skogshärbärgeslagen, där i allmänna

ordalag angives hur ett härbärge skall vara beskaffat.

Utredningen föreslår, att lagstiftningen även i detta hänseende skall förses

med vissa detaljbestämmelser. Skogsbrukets och veterinärväsendets

målsmän biträda utredningens förslag i denna del, men i ett par remissyttranden

ha bestämmelserna betecknats såsom obehövliga eller i vart fall för

detaljerade.

Jag ansluter mig till dem som anse att lagstiftningen bör kompletteras

i detta hänseende. Vad jag tidigare anfört om specialbestämmelsernas betydelse

för upprustningen av skogsförläggningarna äger uppenbarligen sin

motsvarande betydelse i fråga om stallrummen. De föreslagna bestämmelserna

synas mig vidare på ett lämpligt sätt taga sikte på sådana detaljer,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 160.

som äro väsentliga för att ett skogsstall skall kunna anses vara ändamålsenligt

inrättat. Jag finner därför beträffande förevarande avsnitt ej anledning

till erinran i sak mot vad utredningen föreslagit. Utredningens förslag

torde dock böra göras till föremål för ett par smärre redaktionella jämkningar.

I fråga om lagstiftningens genomförande och möjligheterna till dispens

från ifrågavarande bestämmelser hänvisar jag till den allmänna motiveringen

och det följande avsnitt, som avser lagens övergångsbestämmelser.

Om skyddsombud.

Nuvarande lagstiftning.

I 6 § skogshärbärgeslagen upptagas följande bestämmelser.

Å arbetsställe, som i denna lag avses, bör bland arbetarna utses ett eller flera

skyddsombud att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas

önskemål beträffande härbärge eller stall. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna

eller på framställning av dem av facklig organisation, genom vilken de närmast

kunna anses företrädda. Om dylikt val skall underrättelse lämnas arbetsgivaren

samt skogs- och flottledsinspektören.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud finnes, skall inspektionsförrättaren

om möjligt träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud

avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande

härbärge eller stall vid arbetsstället.

I flottledshärbärgeslagen återfinnas motsvarande bestämmelser i 6 §

andra stycket, som är av följande lydelse.

Hava flottningsarbetarna inom sig utsett ett eller flera ombud att till vederbörande

inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål beträffande härbärgenas

beskaffenhet eller rörande anordnande av nya sådana, åligger det inspektionsförrättaren

vid undersökning utefter flottleden att lämna ombuden tillfälle

att fullgöra detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbetsgivaren,

och vare denne eller den, som förestår flottningen, pliktig att, när undersökning

enligt denna lag företages, underrätta såväl inspektionsförrättaren om arbetarnas

berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud om inspektionsförrättarens besök vid

arbetsplatsen.

Utredningens förslag.

Utredningen har i detta avseende föreslagit följande under 19 § i utredningens

förslag upptagna regler.

Å arbetsställe, som i denna lag avses, bör bland arbetstagarna utses skyddsombud.

Val av sådant ombud förrättas av arbetstagarna eller på framställning av dem

av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena det påkalla, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att organisation,

som ovan sägs, utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare å

visst arbetsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad

nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

Om val av skyddsombud skall underrättelse lämnas arbetsgivaren samt skogsyrkesinspektör.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 169.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Skyddsombud har att framföra arbetstagarnas önskemål rörande de tillfälliga

bostädernas och stallens beskaffenhet samt rörande anordnande av nya sådana.

Ombuden böra jämväl verka för främjande av goda levnadsförhållanden inom

bostäderna samt söka vinna arbetstagarnas medverkan därtill.

Skyddsombud, som finner att viss åtgärd i fråga om bostadsbehovets tillgodoseende

bör vidtagas, har att hos arbetsgivaren eller den, som å arbetsstället företräder

honom, göra framställning därom. Den, som från skyddsombud mottagit

sådan hänvändelse, har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av

skyddsombud gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger ombudet

påkalla skogsyrkesinspektörs ingripande.

Skyddsombud äger att inom sitt verksamhetsområde närvara vid tillsynsorgans

förrättning och då så finnes påkallat deltaga i undersökning, som av tillsynsorgan

eller arbetsgivare verkställes i avseende å arbetstagarnas bostads- och levnadsförhållanden

å visst arbetsställe.

Vid inspektion skall inspektionsförrättaren om möjligt bereda skyddsombud

tillfälle att närvara vid förrättningen.

Tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillställa skyddsombud

avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande

bostad och stall vid arbetsstället.

Utredningens förslag innebär i huvudsak, att de nuvarande bestämmelserna

i vissa hänseenden kompletterats, därvid de anpassats till motsvarande

bestämmelser i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen.

Beträffande motiveringen för utredningens förslag hänvisas till betänkandet

del II s. 160—162.

Yttranden.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om utseende av skyddsombud

och om skyddsombuds uppgifter m. m. ha i remissyttrandena genomgående

lämnats utan erinran. I några remissyttranden ifrågasättes dock,

huruvida några bestämmelser i detta hänseende böra upptagas i skogsförläggningslagen.

Arbetarskyddsstyrelsen uttalar sålunda, att det icke är nödvändigt att i

lagen intaga speciella regler om skyddsombud, eftersom de uppgifter, som

åligga skyddsombud enligt denna lag och enligt arbetarskyddslagen, ehuru

icke identiska, ligga mycket nära varandra, i det att bostadsförhållandena

vid de avlägset belägna arbetsplatserna torde kunna räknas som en del av

arbetsförhållandena i vidsträckt mening. Härtill kommer att ofta samma

person torde komma att utses som skyddsombud enligt båda lagarna. Enligt

styrelsens mening bör det därför vara tillräckligt, om i skogsförläggningslagen

upptages ett stadgande av innebörd att, om vid arbetsställe, som avses

i lagen, utsetts skyddsombud enligt arbetarskyddslagen, tillämpliga bestämmelser

i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen — närmast 39 §

och 42—44 §§ i arbetarskyddslagen samt 62—67 §§ i arbetarskyddskungörelsen

— skola äga motsvarande giltighet å förhållanden, som regleras i

skogsförläggningslagen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Domänstyrelsen, Föreningen skogsarbeten samt Värmlands och västra

Bergslagens skogsarbetsgivareförening uttala sig i liknande riktning.

Departementschefen.

Vid tillkomsten av den gällande skogshärbärgeslagen ansåg man sig böra

utgå från den principen, att lagen borde innehålla alla tillämpliga stadganden

i ämnet. Av denna anledning överflyttades till lagen innehållet, såvitt

detsamma var tillämpligt, i de paragrafer i då gällande arbetarskyddslag,

till vilka hänvisning gjorts i den äldre skogshärbärgeslagen. Bland de regler,

som sålunda upptogos i 1937 års skogshärbärgeslag, märkas reglerna om

skyddsombud.

Skogshärbärgesutredningen har icke funnit sig böra föreslå något ändrat

system härutinnan. Utredningen har endast ansett, att de nuvarande

reglerna borde i vissa avseenden jämkas med hänsyn till den utformning,

som motsvarande bestämmelser erhållit i den nya arbetarskyddslagen och

den med stöd därav utfärdade arbetarskyddskungörelsen, därvid utredningen

dock i några hänseenden ansett sig böra giva hithörande föreskrifter

en efter förhållandena mera avpassad formulering.

Jag finner icke anledning till principiell erinran mot utredningens förslag

på denna punkt. Jag kan alltså ej biträda den av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen

framförda meningen att det vore onödigt med särskilda bestämmelser

om skyddsombud i skogsförläggningslagen med hänsyn till att den allmänna

arbetarskyddslagstiftningen i detta hänseende hade utförliga bestämmelser,

vilka genom en enkel hänvisning kunde göras tillämpliga även

på skogsförläggningarna. Väl må vara att i fråga om det verksamhetsområde

det här gäller, stundom och kanske som regel samma person utses till

skyddsombud både beträffande det allmänna arbetarskyddet och rörande

förläggningsfrågan. Fall torde dock kunna ifrågakomma, då anledning finnes

att utse ett särskilt skyddsombud enligt den nu föreslagna lagstiftningen.

Att märka är vidare att ifrågavarande lagstiftning i övrigt är avsedd

att vara uttömmande. Det lokala skyddsarbetet är här liksom eljest av stor

betydelse, när det gäller att få till stånd sunda förhållanden i samband med

arbetet. Icke minst ur psykologiska skäl förefaller det därför olämpligt

att i detta hänseende återgå till den före år 1937 gällande ordningen och

inskränka sig till en hänvisning till den allmänna arbetarskyddslagstiftningen.

De bestämmelser, som upptagits i departementsförslaget, överensstämma

i allt väsentligt med vad som i hithörande delar stadgas i 40 § samt 42—44

§§ arbetarskyddslagen ävensom 64 och 67 §§ arbetarskyddskungörelsen;

dock har det i den föreslagna lagstiftningen ansetts tillräckligt med en föreskrift

att skyddsombud »bör» utses. Den skillnad i formuleringen, som eljest

förefinnes, är helt betingad av de förhållanden, som regleras av den föreslagna

lagstiftningen. Någon anledning att -— såsom utredningen gjort —

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

utesluta arbetarskyddslagens bestämmelser om rättsskydd för skyddsombud

synes mig ej föreligga.

Om tillsyn å lagens efterlevnad.

Nuvarande lagstiftning.

Skogshärbärgeslagen upptager i 4, 5 och 7 §§ samt It § andra och tredje

styckena följande bestämmelser rörande tillsynen.

4 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare föreskriver,

under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,

av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård

anställd personal.

5 §.

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,

skola, när helst de så påfordra, äga tillträde till de härbärgen och stall, som

finnas anordnade, ävensom rätt att där företaga undersökningar, vartill deras

tjänsteåligganden kunna giva anledning; och vare arbetsgivaren pliktig att för

tillsynens behöriga utövande på anfordran tillhandagå med alla nödiga upplysningar.

7 §.

1 mom. Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i

1, 2 eller 3 §, äger skogs- och flottledsinspektören, där så prövas nödigt, skriftligen

förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt

skälig tid använda visst härbärge eller stall eller bedriva visst arbete utan att

hava vidtagit av skogs- och flottledsinspektören vid förbudets meddelande angivna

åtgärder.

Över dylikt förbud må arbetsgivaren inom fjorton dagar från den dag han därav

erhållit del föra klagan hos yrkesinspektionens chefsmyndighet. Vid förbudets

meddelande skall givas tillkänna, vad arbetsgivaren har att iakttaga, därest han

vill föra sådan klagan.

Förbud, som i första stycket sägs, må jämväl meddelas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet.

2 mom. År i fall, då arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna

i 1, 2 eller 3 §, synnerlig olägenhet för handen, skall skogs- och flottledsinspektören,

i stället för att vidtaga åtgärd jämlikt 1 mom. första stycket,

därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Har sådan anmälan

gjorts eller här avsett förhållande eljest kommit till chefsmyndighetens kännedom,

må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela förbud,

som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda

förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens

försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande

av förbudets upprätthållande.

3 mom. Är i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, fråga om åtgärd beträffande härbärge

eller stall, som arbetsgivaren fått till sig upplåtet, bör jämväl upplåtaren

höras. Chefsmyndigheten äger att meddela förbud mot upplåtande av härbärget

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

för inkvartering av arbetare eller av stallet för inhysande av hästar utan att med

härbärget eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

It § (2 och 3 st.).

Föreskrifterna i 7 § skola icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives av

staten, utan skall i avseende å sådan verksamhet gälla följande bestämmelse:

Skulle skogs- och flottledsinspektören finna förhållande i fråga om härbärge

eller stall vid visst arbetsställe påkalla åtgärd, som avses i 7 §, skall han därom

göra anmälan hos den myndighet, vilken över verksamheten har överinseende,

varefter denna myndighet har att, efter omständigheterna, antingen vidtaga den

påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning.

Flottledshärbärgeslagen innehåller i 3—5 §§ samt 6 § första stycket följande

bestämmelser.

3 §.

Fråga, huruvida och varest härbärge efter ty ovan sagts skall anordnas vid

allmän flottled, skall avgöras av vattendomstolen på sätt angående prövning av

vattenmål är stadgat i vattenlagen; och skall, där med stöd av denna lag mot

flottningsförening väckes påstående om skyldighet att uppföra härbärge vid allmän

flottled, sådan talan behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen

stadgas beträffande där omförmäld talan.

Angående underhåll av härbärge, som nu sagts, gälle vad i lagen om flottning

i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader vid allmän flottled.

4 §•

Skulle beträffande enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten, underlåta

att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1 och 2 §§, äger Kungl.

Maj:ts befallningshavande, när så prövas nödigt, vid vite förbjuda honom, sedan

han blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid vidare bedriva flottning i flottleden

utan att hava vidtagit de av Kungl. Maj:ts befallningshavande vid förbudets

meddelande angivna åtgärder.

Vad i första stycket av denna § stadgas äge icke tillämpning å enskild flottled,

som innehaves av kronan, utan skall, när Kungl. Maj:ts befallningshavande beträffande

sådan led finner åtgärd, som nu sagts, erforderlig, frågan härom anmälas

hos domänstyrelsen, som har att efter omständigheterna antingen vidtaga

den påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning.

5 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen

samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal, på sätt Konungen därom

närmare bestämmer.

C § (1 st.).

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,

skola, när helst de så påfordra, äga tillträde till de härbärgen, som finnas anordnade,

ävensom rätt att där företaga undersökningar, vartill deras tjänsteåliggan5

— Bihnng till riksdagens protokoll 1951. 1 smal. Nr 169.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

den kunna giva anledning; och vare arbetsgivaren pliktig att för tillsynens behöriga

utövande på anfordran tillhandagå med alla nödiga upplysningar.

Utredningens förslag.

Ifrågavarande bestämmelser motsvaras i förslaget av stadgandena i

17, 18, 20 och 21 §§ samt 22 § andra och tredje styckena, vilka stadganden

äro så lydande.

17 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt,

under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens befattningshavare.

18 §.

Den, som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag, skall, närhelst

han så påfordrar, äga tillträde till bostad och skogsstall, som äro underkastade

hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden

kunna giva anledning. »

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig att på

anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga

utövande.

20 §.

1 mom. Underlåter annan arbetsgivare än flottningsförening att ställa sig till

efterrättelse föreskrifterna i 1 §, 4 §, 1 mom., 5—12 §§, äger skogsyrkesinspektör,

när så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig

tid vidtaga viss anvisad åtgärd eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt

skälig tid använda viss bostad eller visst skogsstall eller bedriva visst arbete

utan att hava vidtagit av skogsyrkesinspektör vid förbudets meddelande angivna

åtgärder.

2 mom. Innan föreläggande eller förbud, som ovan sagts, meddelas, skall tillfälle

att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande

bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.

3 mom. Är i fall, då arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna

i 1 §, 1 och 3 mom., 4 §, 1 mom., 5, 6 och 12 §§ synnerlig olägenhet

för handen, må skogsyrkesinspektör, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela

förbud, som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och gäila tillsvidare, intill

dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens

försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till

säkerställande av förbudets upprätthållande.

4 mom. Är i fall, som i 1 mom. avses, fråga om åtgärd beträffande bostad eller

stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektör att meddela förbud

jämväl mot upplåtande av sådana byggnader för inkvartering av arbetstagare

eller inhysande av hästar utan att med bostaden eller stallet vidtagits viss angiven

åtgärd.

5 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör

förordna om åtgärd, som avses i denna paragraf.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

6 mom. över föreläggande eller förbud, som meddelats av skogsyrkesinspektör,

må klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom fjorton dagar från den dag,

klaganden därav erhållit del. Vid förbudets meddelande skall givas tillkänna, vad

vid förande av sådan klagan skall iakttagas.

21 §.

1 mom. Underlåter flottningsförening att ställa sig till efterrättelse av skogsyrkesinspektör

lämnad anvisning beträffande uppförande av bostad för flottningsarbetare,

äger arbetarskyddsstyrelsen mot föreningen föra talan vid vattendomstol

och skall sådan talan behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen

stadgas beträffande där omförmäld talan.

2 mom. Underlåter flottningsförening att ställa sig till efterrättelse av skogsyrkesinspektör

lämnad anvisning beträffande underhåll av bostad för flottningsarbetare,

äger skogsyrkesinspektör därom göra anmälan till länsstyrelsen och skall

beträffande länsstyrelses handhavande av sådan anmälan gälla, vad i lagen om

lottning i allmän flottled stadgas angående underhåll av skyddsbyggnader.

22 § (2 och 3 st.).

Föreskrifterna i 20 § skola icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives

av staten, utan skall i avseende å sådan verksamhet gälla följande bestämmelser:

Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning av anmälan från skogsyrkesinspektör

eller eljest, i avseende å sådan verksamhet missförhållande föreligga som i

nämnda lagrum sägs, skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende

över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen

underställa ärendet Konungens prövning.

I sin motivering till de föreslagna tillsynsbestämmelserna — vilken återfinnes

å s. 155—159 och 162—165 i betänkandet del II — erinrar utredningen

om att tillsynen å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen utövas,

under överinseende av yrkesinspektionens chefsmyndighet, d. v. s. arbetarskyddsstyrelsen,

av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas

tjänst för skogsvård anställd personal, medan övervakandet av

flottledshärbärgeslagens efterlevnad åvilar länsstyrelserna, vilka därvid åtnjuta

biträde av nyssnämnda befattningshavare.

Även om det sålunda formellt ankommer på länsstyrelserna att öva tillsyn

å flottledshärbärgeslagens efterlevnad, har emellertid, enligt vad utredningen

uppgiver, denna tillsyn i realiteten utövats av sltogsyrkesinspektionen.

Inspektionen har sålunda föranstaltat om besiktningar efter flottlederna

och, i mån av behov, hos vederbörande hemställt om vidtagande

av erforderliga åtgärder; och dessa åtgärder ha brukat vidtagas utan att

vare sig vattendomstol eller länsstyrelse befattat sig med saken. Vidare

har den tillsyn, som utövats av de lokala biträdande tillsynsorganen —

statens revirförvaltare och vissa länsjägmästare med biträdande personal

— under senare år varit mycket obetydlig.

Utredningen föreslår därför, att det även formellt bör överlämnas åt

arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, åt skogsyrkesinspektionens

befattningshavare att övervaka efterlevnaden av den nya

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

skogsförläggningslagen jämväl i vad den avser bostäder vid allmänna och

enskilda flottleder. Vidare föreslår utredningen, att revirförvaltarna och

de övriga lokala organ, som för närvarande biträda vid tillsynen, befrias

från ifrågavarande verksamhet.

Vad tillsynens utövande beträffar är det utredningens uppfattning, att

det med skogsförläggningslagen avsedda syftet bäst tillgodoses genom tillsynsverksamhetens

bedrivande enligt de principer, som hittills varit vägledande.

Den rådgivande verksamheten, som måste anses utgöra ett viktigt

komplement till den inspekterande verksamheten, bör sålunda såsom hittills

tillmätas stor betydelse. Skogsyrkesinspektionens befattningshavare

böra därför även framdeles gå arbetsgivare och arbetare tillhanda med upplysningar,

råd och anvisningar, varvid de städse böra akta på huru i varje

särskilt fall ändamålet med skogsförläggningslagen må vinnas med minsta

möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren.

Därest arbetsgivare skulle underlåta att rätta sig efter de anvisningar,

som lämnas av skogsyrkesinspektionen, riskerar han enligt nu gällande

lagstiftning, att förbud meddelas antingen att använda bostad eller stall

eller att bedriva visst arbete. Sådana förbud medföra enligt utredningens

mening allvarliga konsekvenser icke blott för arbetsgivaren utan även för

arbetstagarna, i det att förbudet i allmänhet förorsakar uppehåll i eller inställande

av arbetet. Utredningen föreslår därför, att lagstiftningen på

denna punkt kompletteras så, att rätt införes för skogsyrkesinspektör att

förelägga arbetsgivare att inom utsatt skälig tid vidtaga anvisade åtgärder.

Utredningen framhåller, att möjligheten att meddela dylikt föreläggande

bör bli av särskilt stor betydelse inom skogshanteringen, där det på grund

av arbetenas relativa kortvarighet gäller att få anvisade åtgärder vidtagna

med kort tidsfrist.

En följd av utredningens förslag om tillsynens överflyttande från länsstyrelserna

till arbetarskyddsstyrelsen, när det gäller förläggningar för flottningsarbetare,

är, att länsstyrelses befogenhet att föreskriva tvångsåtgärder

beträffande förläggningar vid de enskilda flottlederna slopas. Innehavare

av flottningsrätt i enskild flottled skall således, såvitt nu är i fråga, bli

jämställd med annan enskild arbetsgivare.

I fråga om tvångsförfarande mot flottningsförening föreslår utredningen

icke någon saklig ändring i den ordning, som nu gäller enligt flottledshärbärgeslagen

men som — enligt vad utredningen uppgiver — hittills

aldrig behövt tillämpas. När det gäller uppförande av bostäder för flottningsarbetarnas

inkvartering skall sålunda i sista hand talan föras mot

föreningen vid vattendomstol i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen

stadgas beträffande där omförmäld talan, d. v. s. medelst stämning. Sådan

talan skall enligt förslaget föras av arbetarskyddsstyrelsen. Vid fråga om

bristande underhåll av dylika bostäder skall det ankomma på länsstyrelse

att efter anmälan av arbetarskyddsstyrelsen handhava ärendet på sätt som

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

är stadgat i lagen om flottning i allmän flottled angående underhåll av

skyddsbyggnader. Enligt 72 § första stycket sagda lag äger länsstyrelsen

antingen tillhålla flottningsstyrelsen att fullgöra underhållet eller också

genast låta avhjälpa bristerna på föreningens bekostnad. Jämlikt 75 §

samma lag äger vidare länsstyrelse, om rättelse ej vinnes efter flottningsstyrelsens

hörande, pröva under vilka villkor flottningen i flottleden vidare

må tillåtas.

Yttranden.

Utredningens förslag om att skogsyrkesinspektionen skall, under arbetarskyddsstyrelsens

överinseende och ledning, omhänderhava tillsynsverksamheten

enligt ifrågavarande lagstiftning har vunnit allmänt gillande. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller dock, att länsstyrelse även efter ett

genomförande av utredningens förslag torde komma att utöva viss verksamhet

inom förslagets tillämpningsområde, nämligen såsom tillsynsmyndighet

över hälsovårdsnämndernas verksamhet. Enligt hälsovårdsstadgan

och djurskyddslagen åvilar dessa nämnder en allmän skyldighet att öva tillsyn

över bostäder och stall inom området, alltså även över nu ifrågavarande

byggnader, åtminstone då förhållandena äro sådana att fara för epidemisk

sjukdom föreligger. Länsstyrelsen finner det angeläget, att denna kompetensfråga

närmare klarlägges i detta sammanhang. Ifrågavarande spörsmål

beröres även av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser att — ehuru

tjänsteläkare och hälsovårdsnämnder trots avsaknad av bestämmelser

härom i den föreslagna lagen även i fortsättningen torde bli berättigade

att ingripa då sanitära missförhållanden uppstått -— det bör angivas i

lagen, att dessa myndigheter skola utöva en fortlöpande kontroll i sanitärt

avseende över bostäderna i skogarna.

Frågan om flottningsförenings ställning i förevarande hänseende har uppmärksammats

i några remissyttranden.

Vattenöverdomstolen vitsordar lämpligheten av den föreslagna ordningen

för vattendomstolarnas befattning med tvångsåtgärder mot flottningsförening

såvitt angår bostäder för flottningsarbetare. Samma ordning bör

enligt vattenöverdomstolens mening gälla även i fråga om raststugor, som

flottningsförening tillhandahåller flottningsarbetarna. Vattenöverdomstolen

framhåller vidare, att flottningsförening ofta kan vara arbetsgivare även

vid flottledsbyggnadsarbeten och vägarbeten. Där saknas emellertid anledning

att behandla flottningsförening annorlunda än andra arbetsgivare,

d. v. s. enligt de allmänna reglerna i 20 § i utredningsförslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att det ej hör möta något hinder

att beträffande flottningsförening tillämpa samma ordning som i fråga

om andra arbetsgivare, möjligen dock med den inskränkningen, att skogsyrkesinspektör

icke skall äga meddela förbud mot flottningsarbetets bedrivande.

Svenska skogs- och flottningsarbetare förbundet anser det önsk
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

värt, att skogsyrkesinspektör får rätt att meddela föreläggande och förbud

även gentemot flottningsförening.

Av innehållet i remissyttrandena i övrigt må nämnas, att arbetarskyddsstyrelsen

i anslutning till det föreslagna stadgandet om förbud mot upplåtande

av viss byggnad för i lagen avsett ändamål, framhåller, att sådant

förbud bör kunna meddelas, även då byggnaden icke är upplåten för begagnande.

Arbetets säsongbetonade karaktär kan nämligen medföra, att

ett förbudsförfarande ej hinner genomföras under det byggnaden begagnas.

Vidare må framhållas, att Sveriges skogsägareförbund finner den av utredningen

föreslagna tiden för överklagande av skogsyrkesinspektörs föreläggande

eller förbud -—- fjorton dagar —- vara för kort. På grund av de

stora avstånden till arbetsplatserna i skogarna kan det nämligen möta

svårigheter att på två veckor göra de undersökningar och förebringa den

utredning, som kräves för ett överklagande. Förbundet föreslår, att klagotiden

utsträckes till 30 dagar. Även Värmlands och västra Bergslagens

skogsarbetsgivareförening anser den föreslagna klagotiden vara i knappaste

laget.

Departementschefen.

Jag biträder utredningens förslag att koncentrera tillsynsverksamheten

till arbetarskyddsstyrelsen och skogsyrkesinspektionen. Därigenom lagfästes

en ordning, som redan utbildat sig i praktiken; länsstyrelserna

komma således att även formellt så gott som helt befrias från uppgiften att

befatta sig med frågor avseende tillsyn å skogsförläggningslagstiftningens

efterlevnad.

I ett par remissyttranden har dock framförts den tanken, att länsstyrelserna

på grund av föreskrifterna i främst hälsovårdsstadgan fortfarande

skulle ha skyldighet att övervaka de sanitära förhållandena även i skogsförläggningarna.

Härutinnan vill jag erinra om att, såsom jag redan tidigare

framhållit, hälsovårdsstadgan för närvarande är föremål för översyn av

särskilt tillkallade sakkunniga samt att, enligt direktiven för de sakkunniga,

frågan om gränsdragningen mellan arbetarskyddslagstiftningens och hälsovårdsstadgans

tillämpningsområde skall uppmärksammas. Med hänsyn härtill

och då frågan om hälsovårdsstadgans tillämpning å skogsförläggningar

därvid torde bli föremål för uppmärksamhet anser jag mig sakna anledning

att vidare uppehålla mig vid detta spörsmål.

Utredningen har funnit sig böra bibehålla det nuvarande systemet i fråga

om tvångsingripanden mot flottningsförening. Då detta ansluter sig till gällande

bestämmelser i vattenlagen och lagen om lottning i allmän flottled

samt behov av omläggning av nuvarande ordning i detta hänseende icke

visats föreligga, saknar jag anledning att frångå utredningens förslag i

denna del.

Vad utredningen anfört om de principer, som böra vara vägledande vid

tillsynens utövande, finner jag böra beaktas.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Beträffande detaljerna i departementsförslaget må framhållas att bestämmelserna

i 21 § motsvara föreskrifterna i 50 § första och andra

styckena arbetarskyddslagen och att innehållet i 22 § i förslaget överensstämmer

med vad som stadgas i 53 § arbetarskyddslagen. Den begränsning

av tillämpningsområdet för 22 §, som gjorts i förhållande till utredningens

förslag, har föranletts av vad vattenöverdomstolen anfört. Att — såsom

arbetarskyddsstyrelsen ifrågasatt -— i den nu föreslagna lagstiftningen

vidga ramen för ifrågavarande bestämmelser anser jag mig ej kunna tillstyrka.

I 23 § upptagas med vissa jämkningar de av utredningen föreslagna

reglerna om tvångsingripande mot flottningsförening. Såsom vattenöverdomstolen

förordat, böra reglerna avse ej blott bostäder utan även raststugor.

Bestämmelserna i 24 § om verksamhet, som bedrives av staten, och i

25 § om klagan över skogsyrkesinspektörs beslut överensstämma helt med

motsvarande föreskrifter i 60 resp. 61 § arbetarskyddslagen. Tillräckliga

skäl att stadga en längre klagotid enligt den nu föreslagna lagstiftningen

än enligt arbetarskyddslagen torde ej föreligga.

Särskilda bestämmelser.

Nuvarande lagstiftning.

Utöver de bestämmelser, vilka återgivits i det föregående, upptager skogshärbärgeslagen

följande stadganden.

8 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats

med stöd av 7 § 1 mom. första eller tredje stycket eller 7 § 2 mom., straffes med

dagsböter, dock ej under tio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare

överträder förbud, som meddelats med stöd av 7 § 3 mom.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom i denna

paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till

det ansvar som är bestämt för sådan förseelse.

9 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas

gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

10 §.

Över beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet i fråga, som omförmäles i

denna lag, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom

tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut

är bestämd.

11 § (1 st.).

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i

denna lag är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Flottledshärbärgeslagen innehåller under 7 § en bestämmelse om fullföljd

av talan mot länsstyrelses beslut, vilken svarar mot 10 § skogshärbärgeslagen.

Utredningens förslag.

Under rubriken »Särskilda stadganden» upptager utredningens förslag

under 13 16 §§ — förutom de i det föregående återgivna reglerna om

beviljande av dispens (15 §) och ett stadgande om rätt för arbetarskyddsstyrelsen

att till ledning för tillämpningen av lagen meddela råd och anvisningar

(16 §) — vissa föreskrifter, till vilka motsvarighet saknas i den

nuvarande lagstiftningen.

Enligt förslagets 13 § skall, om skogsyrkesinspektör beträffande viss

bostad eller visst stall lämnat anvisning enligt lagen om förbättringsåtgärder,

som avse byggnadernas användning under den kallare årstiden, och

bostaden eller stallet upplåtes för användning under sådan tid, ägaren vara

skyldig att underrätta brukaren om anvisade åtgärder, i den mån desamma

ej kommit till utförande. I 14 § föreslås skyldighet för tillverkare av monteringsfärdiga

byggnader avsedda att användas såsom bostäder eller stall

vid i lagen avsedda arbeten att tillse, att byggnaderna vid leverans äro

anordnade i överensstämmelse med lagens föreskrifter samt att monteringsbeskrivning

medföljer.

Vidare innehåller förslaget i avsnittet med rubriken »Tillsyn å lagens

efterlevnad» i 22 § första stycket en bestämmelse av följande lydelse.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i denna

lag är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Under rubriken »Ansvarsbestämmelser m. in.» upptager utredningens

förslag följande stadganden.

23 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,

som meddelats med stöd av 20 §, 1, 3 och 5 mom., straffes med dagsböter, dock

ej under tio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse

i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare överträder förbuc^,

som meddelats med stöd av 20 §, 4 mom.

24 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

25 §.

Över beslut av arbetarskyddsstyrelsen i fråga, som oinförmäles i denna lag, må

klagan föras genom besvär hos Konungen i den ordning som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Utredningens förslag om skyldighet för ägare till bostad eller stall att

vid upplåtelse därav för användning under den kallare årstiden underrätta

brukaren om sådana av skogsyrkesinspektör anvisade åtgärder, som ej

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

ännu blivit utförda, motiveras av utredningen med att man eljest har små

möjligheter att få förbättringsåtgärder utförda i de fall, då ägaren själv

ej tager byggnaden i bruk utan överlåter den för kortare tider till olika

arbetsgivare, utan att dessa få kännedom om de anbefallda åtgärderna.

I fråga om det under 14 § föreslagna stadgandet påpekar utredningen,

att olika typer av monteringsfärdiga skogsstugor, som kommit i marknaden,

icke äro tillräckligt varmbonade. Stadgandet utgör enligt utredningen

en garanti för att byggnaderna bli tillfredsställande i fråga om

konstruktion och inredning och kommer sannolikt att medföra att tillverkarna

inhämta råd och anvisningar från tillsynsmyndigheternas sida.

Beträffande motiveringen i övrigt för utredningens förslag i detta avsnitt

hänvisas till betänkandet del II s. 148—155 och 165.

Yttranden.

Ifrågavarande bestämmelser ha berörts endast i ett fåtal yttranden.

Rörande den under 13 § föreslagna bestämmelsen förklarar riksförsäkringsanstalten

sålunda, att bestämmelsen kan bli av praktiskt värde om

den kompletteras med en straffbestämmelse och ett stadgande om skyldighet

för skogsyrkesinspektör att, när beslut om förbättringsåtgärder delgives

ägaren, underrätta denne om hans åligganden i förevarande avseende.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser, att det i stället bör åläggas

brukaren att av ägaren inhämta besked, huruvida några förbättringsåtgärder

anvisats, samt att brukaren, om ägaren ej på anmodan meddelar

detta, bör vara skyddad för förläggningens iståndsättande.

Stadgandet i 14 § i utredningens förslag har föranlett tvekan hos länsstyrelsen

i Norrbottens län, som ifrågasätter om man icke, därest man vill

reglera tillverkningen och försäljningen av ifrågavarande monteringsfärdiga

hus, i stället bör stadga, att dylika hus ej få saluföras annat än om de blivit

till typen godkända av yrkesinspektionen.

Beträffande ansvarsbestämmelserna uttalar länsstyrelsen i Gävleborgs

län, att de hittillsvarande erfarenheterna av härbärgeslagstiftningen borde

leda till att fängelsestraff får utgå ur straffskalan.

Departementschefen.

I förevarande avsnitt av departementsförslaget ha under 26 och 27 §§

upptagits ansvarsbestämmelser motsvarande straffbestämmelserna i 63 §

samt 65 § första och tredje styckena arbetarskyddslagen. Straffskalan vid

underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande, som

meddelats med stöd av någondera av dessa lagar, synes mig böra vara

densamma.

Utredningen har föreslagit, att beträffande verksamhet, som bedrives av

stat eller kommun, vad i lagen sägs om arbetsgivare skall gälla arbets
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

föreståndaren. I anslutning härtill må erinras att enligt 70 § arbetarskyddslagen

i fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, omfattningen av

arbetsföreståndares ansvar för lagens efterlevnad i motsvarande fall reglerats

efter samma linjer som beträffande enskilda arbetsgivare. De skäl, som

föranlett nämnda ståndpunktstagande, synas äga giltighet i förevarande

fall. I enlighet härmed avser 28 § i departementsförslaget allenast den statliga

verksamheten.

De under 29 och 30 §§ i departementsförslaget upptagna bestämmelserna

torde icke behöva närmare beröras.

I departementsförslaget saknas motsvarighet till de bestämmelser, som

återfinnas under 13, 14 och 24 §§ i utredningens förslag. I 13 § av nämnda

förslag föreslås viss underrättelseskyldighet för ägare av bostad eller stall,

som skola omfattas av lagstiftningen. Någon påföljd för underlåtenhet att

fullgöra denna skyldighet föreslås dock icke. Enligt min mening torde en

bestämmelse av denna karaktär icke bli av någon större praktisk betydelse.

Med hänsyn härtill och då en utökning av det straffbara området här icke

förefaller mig motiverad har jag funnit bestämmelsen böra utgå.

Med de problem, som avses i 14 § av utredningens förslag, anser jag att

man bör kunna komma till rätta genom lämplig upplysningsverksamhet.

Lagstiftning synes här kunna undvikas.

I anslutning till att till årets riksdag framlagts proposition nr 90 med förslag

till lag med vissa bestämmelser om böter och viten — vari bl. a. stadgas,

att böter skola tillfalla kronan, där ej annat är föreskrivet — har bestämmelsen

under 24 § i utredningens förslag icke upptagits i departementsförslaget.

Övergångsbestämmelser.

Utredningens förslag.

Rörande lagstiftningens ikraftträdande föreslår utredningen följande.

Denna lag träder i kraft den , från och med vilken

dag skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr 286) samt lagen den 19 juni 1919

(nr 428) om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna

upphöra att gälla.

Med avseende å bostad, som avses i denna lag och som uppförts före lagens

ikraftträdande, skall under en tid av två år från nyssnämnda tidpunkt ej på

grund av vad i 8 § föreskrivits påfordras, att bostaden skall anordnas för gemensam

mathållning i annat fall, än där densamma är avsedd för 10 eller flera

arbetstagare. Föreskrifterna i 8 § angående kök och matrum samt i 9 § skola ej

heller under sagda tid äga tillämpning beträffande vid lagens ikraftträdande

uppförd bostad.

Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 7 § skogshärbärgeslagen,

skall såvitt angår tid efter ikraftträdandet av denna lag anses hava meddelats

jämlikt motsvarande bestämmelse i denna lag.

Utredningen förklarar sig vid utformandet av sitt lagförslag ha sökt följa

den principen att vid komplettering av gällande bestämmelser föreslå lagfästande

av sådana åtgärder, vilka på grund av vunna erfarenheter befun
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

nits påkallade och som i praktiken visat sig lämpliga. Med hänsyn till tidens

krav i fråga om de tillfälliga bostädernas standard har det därvid icke kunnat

undvikas, att vissa i lagförslaget ingående mera betydelsefulla föreskrifter

i många fall komma att föranleda sådana ändringar och kompletteringar

av bostäder, vilka uppförts före lagens ikraftträdande, att en övergångstid

måste anses vara av behovet påkallad, vad tillämpningen av dessa

föreskrifter beträffar. Utredningen har funnit, att så är fallet i fråga om

den bestämmelse, genom vilken skyldigheten att anordna bostad för gemensam

mathållning föreslagits gälla i fråga om bostad avsedd för minst

åtta arbetstagare i stället för som hittills för tio arbetstagare samt i fråga

om bestämmelserna angående maximibeläggning per rum. Ifrågavarande

föreskrifter torde i många fall komma att föranleda avsevärda om- och tillbyggnader,

och har utredningen med hänsyn härtill beträffande nämnda

lagrum ansett sig böra föreslå en övergångstid av två år med avseende på

bostäder, vilka uppförts före lagens ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna

skola sålunda icke gälla bostäder, som uppföras efter lagens ikraftträdande,

och utredningen framhåller, att övergångstiden ej heller synes

böra avse vid lagens ikraftträdande uppförda bostäder, vilka under övergångstiden

undergå så omfattande ombyggnad eller reparation, att åtgärden

kan likställas med nybyggnad.

Yttranden.

Såsom redan framgår av den allmänna motiveringen göres i många remissyttranden

gällande, att övergångstiden är för kort och att den avser

för få av lagens skärpta bestämmelser.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Kopparbergs läns hushållningssällskap

förorda, att övergångstiden bestämmes till minst tre år.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län samt skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Gävleborgs län föreslå en övergångstid av fyra år, under

det att skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening

samt Riksförbundet landsbygdens folk förorda en förlängning

av övergångstiden till fem år.

Skogsstyrelsen förordar vidare, att dispens tills vidare bör meddelas beträffande

alla under senare år färdigställda laggilla förläggningar. Länsstyrelsen

i Värmlands län är av samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att övergångsbestämmelserna

böra omfatta även föreskrifterna om rumshöjd, och arbetarskyddsstyrelsen

finner, att övergångsbestämmelserna böra utsträckas att gälla såväl

nämnda föreskrifter som stadgandena om förvaringsutrymmen och viss

böjd i stallet.

Sveriges skogsägare förbund förklarar, att en tämligen lång övergångstid

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj.ts proposition nr 169.

måste stadgas samt att bostäder av nu tillfredsställande beskaffenhet böra

få nyttjas sin normala brukningstid ut. Denna mening delas av Svenska

arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivaref öreningen, Föreningen

skogsarbeten och Forss aktiebolag.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen förordar, att för vägunderhållsarbeten

dispensmöjligheter beredas från föreskrifterna i 1 § 1 mom. under en tid

av två år från lagens ikraftträdande.

Departementschefen.

Den nu föreslagna lagstiftningen synes böra träda i kraft den 1 januari

1952. Av praktiska skäl torde dock redan före nämnda dag böra få avgöras

framställningar om dispens från lagen.

Genom den nya lagen upphävas 1919 års flottledshärbärgeslag och 1937

års skogshärbärgeslag. I anslutning till att dessa lagar upphävas bör bland

övergångsbestämmelserna upptagas ett stadgande att, där i lag eller författning

förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse

i den nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tillämpas.

Utredningen har föreslagit, att vissa av lagens föreskrifter icke skola tilllämpas

förrän två år förflutit från lagens ikraftträdande. De bestämmelser,

som sålunda icke anses böra omedelbart vinna tillämpning, avse bostäders

förseende med kök och matrum samt maximibeläggningen per rum.

Vidare skall enligt utredningens förslag under en övergångstid av två år

ej på grund av förslaget kunna påfordras att bostad anordnas för gemensam

mathållning annat än där den är avsedd för tio eller flera arbetstagare.

I det sammanhanget bör erinras om att enligt gällande skogshärbärgeslag

bostäder avsedda för minst tio arbetstagare skola inredas för gemensam

mathållning, såvida ej arbetarskyddsstyrelsen medgivit undantag.

I flera remissyttranden har yrkats, att de sålunda föreslagna övergångsbestämmelserna

uppmjukas i olika avseenden.

Enligt min uppfattning är det emellertid ur såväl sociala som arbetsmarknadspolitiska

synpunkter angeläget, att den nya lagstiftningen utan

alltför långt dröjsmål blir omsatt i praktiken. Jag är därför icke beredd,

att, utöver vad utredningen föreslagit, i lagen generellt förordna om dispens

från dess tillämpning. Såsom jag redan tidigare framhållit, kunna

dock olika omständigheter föranleda att viss försiktighet iakttages vid den

nya lagens genomförande. Jag hänvisar i detta sammanhang till vad jag anfört

om de principer, som böra vara vägledande vid tillsynen å lagens efterlevnad,

och om nödvändigheten av att vid dispensprövningen taga hänsyn

till alla förekommande omständigheter. Dispens bör sålunda kunna medgivas

t. ex. i fall där en bostad är tämligen nyuppförd och uppfyller nu

gällande standardbestämmelser och där en omändring med hänsyn till de

redan nedlagda kostnaderna samt förhållandena i övrigt icke skäligen bör

påfordras.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

77

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom

utdrag av protokollet inhämtas över ett i enlighet med det anförda inom

socialdepartementet upprättat förslag till lag om tillfälliga bostäder vid

skogs- eller flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag) av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

J. O. Widman.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 169.

Förslag

till

Lag

om tillfälliga bostäder vid skogs- eller flottningsarbete m. m.

(skogsför läggnings lag).

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete med skogsavverkning

eller försågning av virke i direkt samband därmed ävensom å

skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-, vägeller

vattenavledningsarbete.

2 §•

Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe, där

bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras att arbetstagarna

skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgivaren sörja

för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller invid arbetsstället.

Där arbetet bedrives på sådant avstånd från bostaden, att arbetstagarna

icke lämpligen kunna där intaga middagsmålet, samt det kan anses påkallat

jämväl med hänsyn till omständigheterna i övrigt, åligger det arbetsgivaren

att tillhandahålla raststuga å eller invid plats där arbetet bedrives.

Användas hästar vid arbetet, skall genom arbetsgivarens försorg å eller

invid arbetsstället tillhandahållas stallrum för hästarna.

3 §•

Lagen gäller varje av arbetsgivaren för inkvartering av arbetstagare anvisad

bostad inom byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å stallrum.

4 §.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig

företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres

av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Vid flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses flottningsförening,

när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som i flottleden

innehar flottningsrätten.

Om bostäder.

5 §.

Bostad, som avses i denna lag, skall erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande

skydd mot köld och fukt ävensom goda möjligheter till vila

samt skall i övrigt motsvara de fordringar, som med hänsyn till yrkets behov

samt den tid och de förhållanden, under vilka bostaden kan förväntas

bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad.

Vad i första stycket sägs utgör ej hinder för att, där under den varmare

årstiden inkvartering på samma plats erfordras endast några få nätter, inkvartering

sker i tält.

6 §•

I fråga om bostad, som användes under någon längre tid, skall särskilt

iakttagas följande:

a) På varje inkvarterad person skall under normala förhållanden

komma ett utrymme av minst 7 kubikmeter.

b) Avståndet mellan golv och innertak får ej understiga 2 meter; finnas

under- och översängar, får rumshöjden ej understiga 2,35 meter.

c) Bostad skall vara försedd med erforderligt utrymme för förvaring av

livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter.

7 §•

Beträffande bostad, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt

iakttagas följande:

a) Bostad skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för uppvärmning

och luftväxling.

b) Väggar, golv och tak skola vara utförda och anordnade så, att tillfredsställande

varmboning erhålles.

c) Fönster skola vara anordnade med dubbla rutor.

d) Bostad skall hava förstuga eller dubbla ytterdörrar.

e) Till bostad, som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare, skall höra

varmbonat torkrum av erforderlig storlek och försett med tillfredsställande

anordningar för luftväxling.

8 §•

Bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats skall vara försedd med

torkrum av erforderlig storlek.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

9 §•

Bostad, som användes vid arbete med skogsavverkning eller försågning

av virke i direkt samband därmed eller vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-

eller vägarbete eller ock vid flottningsarbete vid skiljeställe

och som är avsedd att bebos av åtta eller flera arbetstagare, skall vara försedd

med kök och avskilt utrymme för kocka samt inredd så, att gemensam

mathållning kan anordnas i bostaden. Är bostaden avsedd för flera än tolv

arbetstagare, skall den hava matrum som, där så finnes böra ske, får förenas

med köket.

10 §.

I bostad, som användes vid arbete varom sägs i 9 §, få i varje rum inkvarteras

högst tolv arbetstagare.

11 §•

Dricksvatten av lämplig beskaffenhet skall tillhandahållas inom skäligt

avstånd från bostad och stall.

På lämpligt avstånd från bostad skall finnas avträde.

12 §.

När i visst fall särskilda skäl föranleda därtill, äger arbetarskyddsstyrelsen

medgiva undantag från vad i 6, 7, 8 och 10 §§ är stadgat.

Om skäl äro därtill, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva undantag från

vad i 9 § sägs.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt

överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen

utfärdar medgiva undantag, som avses i denna paragraf.

Om stall.

13 §.

Stall, som avses i denna lag, skall, allt efter vad som kan anses påkallat

med hänsyn till omständigheterna, erbjuda tillräckligt utrymme och tillfredsställande

skydd mot köld och fukt. Avståndet mellan spiltgolv och innertak

får ej understiga 2,2 meter.

I fråga om stall, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt

iakttagas följande:

a) Stall, som är avsett för flera än tre hästar, skall vara uppdelat på två

eller flera rum.

b) Stall skall hava fönster anordnade med dubbla rutor.

c) Stall skall hava tillfredsställande anordningar för luftväxling.

d) Vid stall skall finnas foderbod.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

14 §.

Vad i 12 § första och tredje styckena är föreskrivet skall äga motsvarande

tillämpning såvitt angår 13 §.

Om skyddsombud.

15 §.

Å arbetsställe, som avses i denna lag, bör bland arbetstagarna utses ett

eller flera skyddsombud.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning

av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena påkalla det, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att

organisation som ovan sägs utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare

vid visst arbetsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid

skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tilllika

utses enligt andra stycket.

Om val av skyddsombud skall arbetsgivaren och skogsyrkesinspektören

underrättas.

16 §.

Skyddsombud har att framföra arbetstagarnas önskemål beträffande bostad

och stall, som avses i denna lag, och bör verka för goda levnadsförhållanden

inom förläggningen samt söka vinna arbetstagarnas medverkan

därtill. Finner skyddsombud viss åtgärd böra vidtagas, har ombudet att hos

arbetsgivaren eller den som å arbetsstället företräder arbetsgivaren göra

framställning därom. Den som från skyddsombud mottagit sådan hänvändelse

har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av skyddsombud

gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger ombudet påkalla

skogsyrlcesinspektörens ingripande.

Vid inspektion skall tillsynsorgan om möjligt bereda skyddsombud tillfälle

att närvara vid förrättningen.

Tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift

av råd, anvisning eller annat skriftligt meddelande rörande arbetsstället,

som avlåtits till arbetsgivaren.

17 §.

Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare

får ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av

hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,

ej heller får arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen

eller försämra hans anställningsvillkor.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,

är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 169.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av

annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten,

skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till

omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro

flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas

efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre

skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan rättshandling, som sker i strid mot vad

i första stycket är stadgat, är ogill.

18 §.

Talan på grund av 17 § skall väckas inom sex månader från avslutandet

av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.

19 §.

Mål, som avse tillämpningen av 17 §, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;

dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid

arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må

denne ej själv kära med mindre han visar, att föreningen undandrager sig

att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till

jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och

andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening

kärar.

Om tillsyn å lagens efterlevnad.

20 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen

samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens befattningshavare.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

21 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, närhelst

han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro underkastade

hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans

tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig

att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för

tillsynens behöriga utövande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

22 •§.

Åsidosätter i annat fall än som avses i 23 § arbetsgivare något av vad i

2 §, 5 § första stycket, 6—11 §§ eller 13 § stadgas, äger skogsyrkesinspektören,

där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom

utsatt skälig tid vidtaga sådan åtgärd att det åsidosatta stadgandet iakttages

eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva

visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iakttaga visst

vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud

meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där

fråga är om åtgärd beträffande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren,

jämväl upplåtaren.

Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2 § första

och tredje styckena, 5 § första stycket, 6, 7 eller 13 § åligger honom synnerlig

olägenhet, äger skogsyrkesinspektören utan att avbida vederbörandes

yttrande meddela förbud, som avses i första stycket, att träda i kraft omedelbart

och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där

så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens

bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.

År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande

bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektören

meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering av

arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bostaden

eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör

förordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

23 §.

Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra

bostad eller raststuga för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören,

där så prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som

mot föreningen äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall

gälla vad i 6 kap. 17 § vattenlagen är stadgat.

Försummar flottningsförening att underhålla bostad eller raststuga för

flottningsarbetare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till

länsstyrelsen; och skall i fråga om länsstyrelses behandling av sådan anmälan

gälla vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader.

24 §.

I fall, som avses i 22 §, skall vad däri stadgats icke äga tillämpning å

verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i an
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

ledning av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å

sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs,

skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,

påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, äger styrelsen

underställa ärendet Konungens prövning.

25 §.

Över föreläggande eller förbud, som meddelats av skogsyrkesinspektör,

får klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag,

klaganden erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas, då

föreläggandet eller förbudet meddelas.

Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 29 §.

Särskilda bestämmelser.

26 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,

som meddelats med stöd av 22 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

27 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogsyrkesinspektör

oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning

lämnats honom jämlikt denna lag, straffes med dagsböter.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,

som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu

sagts.

28 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag

är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

29 §.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna

lag, föres genom besvär hos Konungen i den ordning som är bestämd för

överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

30 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen

meddela råd och anvisningar.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952. Fråga om eftergift med stöd

av lagen må dock behandlas redan före nämnda dag.

Genom denna lag upphävas skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr

268) samt lagen den 19 juni 1919 (nr 428) om skyldighet i vissa fall att

vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

Bostad, som uppförts före den nya lagens ikraftträdande, må utan hinder

av vad som stadgats i 9 § om kök och matrum samt i 10 § användas för sitt

ändamål under två år efter lagens ikraftträdande. Är bostaden avsedd för

mindre än tio arbetstagare, skall under samma tid ej på grund av vad i

9 § sägs påfordras att bostaden anordnas för gemensam mathållning.

Förbud, som meddelats med stöd av 7 § skogshärbärgeslagen, skall såvitt

angår tid efter den nya lagens ikraftträdande anses hava meddelats

jämlikt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 april

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 29 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9

mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogs- eller flottningsarbete

m. m. (skogsförläggningslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn L. M. Granqvist.

Lagrådet yttrade:

Rubriken.

I rubriken samt jämväl i 1 § lärer ordet »eller» i förekommande fall

böra utbytas mot ordet »och».

1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under rubriken.

2 §•

Enligt första stycket åligger det arbetsgivaren att under där angiven

förutsättning sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad »å eller

invid» arbetsstället. Denna föreskrift innefattar enligt lagrådets mening

en alltför sträng fordran i fråga om bostadens belägenhet. Särskilt i sådana

fall, då arbetsgivaren finner det ändamålsenligt att inom ett större skogskomplex

enligt en bestämd plan uppföra fasta bostäder, kan det mången

gång vara lämpligare att förlägga en bostad på ett visst avstånd från ett

skogsområde, som vid tiden i fråga utgör arbetsställe; detta framför allt

med tanke på att bostaden skall komma till användning även framdeles,

då arbetet bedrives inom andra områden i samma trakt. Jämväl svårighet

att å eller invid arbetsstället tillhandahålla dricksvatten av lämplig beskaffenhet

kan understundom utgöra ett viktigt skäl för att icke just

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

där förlägga den erforderliga bostaden. Det vill därför synas som om den nu

gällande skogshärbärgeslagens föreskrift beträffande platsen för bostaden,

innebärande att den skall vara belägen »å eller i närheten av» arbetsstället,

vore ur synpunkten att främja en rationell planering av bostadsbyggandet

lämpligare avfattad än motsvarande bestämmelse i det remitterade förslaget.

Det må också anmärkas, att i utredningens förslag gällande lags

stadgande i förevarande avseende bibehållits.

Mot den föreslagna bestämmelsen i andra stycket, att raststuga skall

tillhandahållas å eller invid arbetsstället, har lagrådet däremot icke någon

erinran att framställa. Till skillnad från natthärbärget måste nämligen

raststugan för att verkligen fylla sitt ändamål vara att tillgå utan att arbetstagaren

skall behöva använda någon mera nämnvärd tid för att uppnå den.

I detta sammanhang vill lagrådet understryka, att man naturligen icke får

ställa fordringarna för högt i fråga om raststugas beskaffenhet. Där det

med hänsyn till temperatur och vägförhållanden m. in. lämpligen låter sig

göra att som raststuga använda ett fordon, exempelvis en buss eller bil,

bör även en dylik anordning kunna godtagas.

Vad angår föreskriften i tredje stycket, att därest hästar användas vid

arbetet, genom arbetsgivarens försorg stallrum för hästarna skall tillhandahållas

å eller invid arbetsstället, må anmärkas, att vad angående bostad

ovan anförts om uttrycket »å eller invid arbetsstället» äger motsvarande

tillämpning beträffande stallrum. Men även i övrigt synes stadgandet

vara av beskaffenhet att föranleda erinringar. Med den kortfattade

och kategoriska formulering bestämmelsen har skulle däri, strängt efter

ordalydelsen, kunna inläggas en skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla

stallrum å eller invid arbetsstället även i vissa fall, då sådan skyldighet

icke torde vara påkallad, t. ex. om arbetet försiggår under sommaren

eller om disponibelt stallrum finnes, som visserligen icke ligger å eller

invid arbetsstället men dock ej längre bort än att det skäligen kan fordras,

att hästarna dagligen föras dit. Samma anmärkning kan i viss mån riktas

jämväl mot gällande lags föreskrift i ämnet. Emellertid är att märka, att

sistnämnda stadgande följer omedelbart efter bestämmelsen om tillhandahållande

av natthärbärge, medan i det remitterade förslaget mellan motsvarande

båda föreskrifter inryckts ett stycke, soin handlar om raststugas

tillhandahållande. Till följd härav framträder behovet av en något utförligare

avfattning av det föreslagna tredje stycket mera än vad eljest skulle

varit fallet. Lämpligen bör detta stycke inrymmas i första stycket.

3 §•

Medan enligt första stycket av 2 § i förslaget skyldighet stadgas för arbetsgivaren

att sörja för att på eller invid arbetsplatsen beredes bostad

för arbetstagarna, när arbetet bedrives på sådant avstånd från ställe, där

bostad finnes, att det icke skäligen kan fordras, alt dessa skola begiva sig

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

dit för att erhålla inkvartering, regleras i förevarande paragraf ett annat

fall, då lagen skall äga tillämpning. Innebörden av sistnämnda stadgande

lärer vara, att de bestämmelser om bostads beskaffenhet m. in., som givas

i lagen, skola tillämpas jämväl, då arbetet bedrives på så kort avstånd

från ställe, där bostad finnes, att det skäligen kan fordras att arbetstagarna

skola begiva sig dit för erhållande av inkvartering och bostaden anvisas

av arbetsgivaren i byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål.

Av remissprotokollet framgår, att man företrädesvis haft i åtanke

att arbetsgivaren anvisar bostad i ödegårdar, bagarstugor och andra dylika

utrymmen, som stundom nyttjas såsom skogsförläggningar. Med den avfattning,

som första stycket i 2 § erhållit, bör emellertid förevarande stadgande

ha en vidsträcktare innebörd, i det att detsamma bör omfatta även

det fall, då anvisning sker till ett redan befintligt skogshärbärge på så

kort avstånd från arbetsplatsen, att det skäligen kan fordras, att arbetstagarna

skola inkvartera sig därstädes. Visserligen utesluta icke ordalagen

i 3 § en tolkning, som inrymmer båda nu berörda fall, men avfattningen

är ganska oklar. Icke utan visst fog kan sålunda den, som ej tagit del av

motiven, få den felaktiga uppfattningen, att bestämmelsen endast utgör en

närmare utveckling av huvudregeln i 2 § första stycket, i det att man

velat uttryckligen fastslå dels att lagen skulle gälla icke blott nyuppförda

skogshärbärgen utan jämväl varje av arbetsgivaren för inkvartering av

arbetstagare anvisad bostad inom en på eller invid arbetsplatsen redan befintlig

byggnad, som ej stadigvarande användes för bostadsändamål, dels

ock att bostad i byggnad, som stadigvarande nyttjas för sådant ändamål,

skulle vara undantagen från lagens tillämpning. Det framgår med andra

ord icke så otvetydigt som är önskvärt, att här är fråga om ett i förhållande

till 2 § första stycket fullt fristående fall.

Även i ett annat hänseende är avfattningen mindre tillfredsställande.

I lagrummet utsäges nämligen allenast, att lagen skall gälla vissa av arbetsgivaren

för inkvartering anvisade bostäder. Härav kan emellertid ej härledas

någon förpliktelse för arbetsgivaren att svara för att bostaden uppfyller

lagens föreskrifter. Av en jämförelse med 22 § kan väl dragas den

slutsatsen, att meningen är att sådan förpliktelse skall åvila arbetsgivaren

och icke byggnadens ägare eller bådadera (jfr 8 § 8 mom. hälsovårdsstadgan).

Detta är dock en så viktig grundsats i lagen, att den bör komma

till klart uttryck redan i förevarande paragraf.

Vad ovan sagts om bostad äger motsvarande tillämpning i fråga om

stallrum.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör förslaget undergå omarbetning

i förtydligande syfte. Bestämmelsen kan förslagsvis erhålla det innehåll,

att därest arbetsgivare, ändå att sådant fall som i 2 § första eller tredje

stycket avses ej föreligger, åt arbetstagare anvisar bostad i byggnad, som

icke stadigvarande användes för bostadsändamål, eller stallrum i byggnad,

opaginerad Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

som icke stadigvarande nyttjas till stall, arbetsgivaren är pliktig sörja för

att bostaden eller stallet uppfyller föreskrifterna i denna lag.

Gives åt stadgandet den avfattning, som nu föreslagits, är det ur lagteknisk

synpunkt sett att förorda, att stadgandet på grund av det samband,

vari det står till föreskrifterna i första stycket av 2 §, får sin plats såsom

ett andra stycke i sagda paragraf. Beaktas detta, kunna bestämmelserna

angående anordnande av raststuga, vilka äro fullt fristående, lämpligen

överföras till 3 §.

7 §•

Det synes uppenbart, att en mindre bostad, avsedd för allenast ett fåtal

arbetstagare, icke med nödvändighet måste vara försedd med flera fönster.

Då den i punkten c) använda pluralformen av verbet »skola» med hänsyn

härtill synes kunna verka vilseledande, torde densamma böra utbytas mot

singularform och punkten givas den avfattningen, att fönster skall vara

anordnat med dubbla rutor.

9 §•

Enligt andra punkten i denna paragraf skall där avsedd bostad hava

matrum som, därest så finnes böra ske, får förenas med köket. Huruvida

sådant förenande må äga rum, skall uppenbarligen bero på en lämplighetsprövning

i varje särskilt fall. I tydlighetens intresse synes önskvärt att

detta kommer till uttryck i lagtexten.

10 §.

Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet lärer lämpligen böra, i

anslutning till 9 § andra punkten i utredningens förslag, avfattas i negativ

form.

13 §.

Punkten b) i andra stycket synes i enlighet med vad som anförts under

7 § böra så avfattas, att fönster skall vara anordnat med dubbla rutor.

17 §.

Beträffande första satsen i andra punkten i första stycket anmärkes, att

predikatet bör stå i pluralform, eftersom subjektet, försämrade ax-betsförhållanden,

har denna form. Härvid torde lämpligen ordet »får» böra

utbytas mot det i lagstil allmänt brukade ordet »må», då i sådant fall ordföljden

kan bibehållas. Detta ord synes vid avfattandet av lagförslaget ha

undvikits, dock ej undantagslöst. Det är dock fullt tydligt till sin innebörd,

i all synnerhet när det användes i förening med en negation.

22 §.

Flyttas i enlighet med lagrådets hemställan vid 3 § bestämmelserna i 2 §

andra stycket till 3 §, erfordras jämkning beträffande de hänvisningar,,

som givas i första och andra styckena av förevarande paragraf.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 169.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 april

1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Nygren.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,

finans- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, lagrådets den 3 april 1951 avgivna utlåtande över

det den 9 mars 1951 till lagrådet remitterade förslaget till lag om tillfälliga

bostäder vid skogs- eller flottningsarbete m. m. (skogsförlåggningslag).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

De erinringar från lagrådets sida, som föranletts av det remitterade förslaget,

äro så gott som helt av formell natur. Vad lagrådet anfört har jag

funnit böra godtagas, varjämte även i övrigt vissa redaktionella jämkningar

gjorts i förslaget. Beträffande skälen för de vidtagna ändringarna

får jag hänvisa till lagrådets utlåtande. I detta sammanhang vill jag, i anslutning

till vad lagrådet anfört vid 2 §, allenast framhålla, att det i remitterade

förslaget använda uttrycket »å eller invid arbetsstället» hämtats

från arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 — jfr 9 § nämnda lag — utan

att därmed avsetts någon skärpning i förhållande till vad som i förevarande

hänseende gäller enligt nuvarande skogshärbärgeslag. Då emellertid det

använda uttryckssättet synes kunna giva anledning till tveksamhet på

denna punkt, bör det, i överensstämmelse med vad 1945 års skogshärbärgesutredning

föreslagit och lagrådet förordat, i 2 § utbytas mot den gällande

lagens formulering »å eller i närheten av arbetsstället». Med anledning

av vad lagrådet anfört om raststugas beskaffenhet må erinras om att

enligt skogshärbärgesutredningen raststuga bör vara lätt transportabel; i

övrigt torde det få ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att härutinnan

utfärda erforderliga anvisningar.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade förslaget

till lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

förläggningslag) måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om tillfälliga höstäder vid skogsoch flottningsarbete m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1951:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch flottningsarbete m. m. s. 1 i texten