Med förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch flottningsarbete in. m. (skogsförläggningslag)
1951-04-06 · 91 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 87 av 91 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:169, Med förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch flottningsarbete in. m. (skogsförläggningslag)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
1
Nr 169.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete
in. m. (skogsförläggningslag); given Stockholms slott
den 6 april 1951.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch
flottningsarbete in. in. (skogsförläggningslag).
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937
(nr 268) och flottledshärbärgeslagen den 19 juni 1919 (nr 428) ersättas
av en ny gemensam lag, konstruerad i huvudsaklig överensstämmelse med
de principer efter vilka den nuvarande skogshärbärgeslagen är utformad.
Enligt förslaget skall den nya lagen gälla, utöver de arbeten som omfattas
av nuvarande lagstiftning, även skogsvårds- och flottläggningsarbete.
Den nu i skogshärbärgeslagen föreskrivna skyldigheten för arbetsgivare
att sörja för förekomsten av tillfälliga bostäder och stall å eller i närheten
av arbetsstället föreslås kompletterad med en skyldighet för arbetsgivaren
att tillse, att även andra av honom anvisade bostäder och stall i byggnader,
vilka ej stadigvarande användas såsom bostad resp. stall, uppfylla lagens
föreskrifter. En nyhet i förslaget är, att det i vissa fall skall åligga arbetsgivaren
att tillhandahålla arbetstagarna särskilda raststugor.
Detaljbestämmelserna rörande bostädernas beskaffenhet föreslås något
utökade och preciserade i förhållande till vad som gäller enligt skogshärbärgeslagen.
Vissa bestämmelser rörande utrymme, rumshöjd och förva1—Bihang
till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
ringsutrymmen motsvarande dem som nu avse bostäder vilka användas
vintertid under någon längre tid — föreslås gälla alla här avsedda tillfälliga
bostäder, som oavsett årstiden användas under någon längre tid. Särskilda
regler beträffande bostäders varmboning föreslås gälla alla under
den kallare årstiden använda bostäder. Anordningar för gemensam mathållning
anses böra finnas i alla för åtta eller flera arbetstagare avsedda
bostäder, varjämte vissa bestämmelser upptagas rörande kök och matrum
samt avskilt rum för kocka ävensom beträffande maximibeläggningen per
rum samt torkrum. Detaljbestämmelser rörande stallens beskaffenhet —
sådana saknas nu — föreslås införda i lagen.
Tillsynen å lagbestämmelsernas efterlevnad föreslås koncentrerad till
skogsyrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelser härom
liksom föreskrifter rörande skyddsombud ha utformats i nära anslutning
till motsvarande stadganden i den allmänna arbetarskvddslagen.
Arbetarskyddsstyrelsen och, efter styrelsens bemyndigande, skogsyrkesinspektör
skola enligt förslaget äga medgiva dispens från lagens bestämmelser.
Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1952. De bestämmelser,
som avse bostäders förseende med kök och matrum samt
maximibeläggningen per rum, skola dock icke tillämpas under en övergångstid
av två år. Vidare skall enligt förslaget under samma tid ej påfordras,
att bostad anordnas för gemensam mathållning annat än där den
är avsedd för tio eller flera arbetstagare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
3
Förslag
till
Lag
om tillfälliga bostäder vid skogs* och flottningsarbete ni. m.
(skogsförläggningslag).
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete med skogsavverkning
och försågning av virke i direkt samband därmed ävensom å
skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-, vägoch
vattenavledningsarbete.
2 §•
Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe,
där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan fordras att arbetstagarna
skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgivaren
sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller i närheten av
arbetsstället. Användas hästar vid arbetet och finnes icke inom skäligt avstånd
från arbetsstället tillgång till erforderligt stallrum, skall genom arbetsgivarens
försorg å eller i närheten av arbetsstället jämväl tillhandahållas
stallrum.
Anvisar arbetsgivare, ändå att sådant fall som nu är sagt ej föreligger, åt
arbetstagare bostad i byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål,
eller stallrum i byggnad, som icke stadigvarande nyttjas
till stall, är arbetsgivaren pliktig sörja för att bostaden eller stallet uppfyller
föreskrifterna i denna lag.
3 §.
Därest arbete, som avses i denna lag, bedrives på sådant avstånd från
bostaden, att arbetstagarna icke lämpligen kunna där intaga middagsmålet,
samt det kan anses påkallat jämväl med hänsyn till omständigheterna
i övrigt, åligger det arbetsgivaren att tillhandahålla raststuga ä
eller invid plats där arbetet bedrives.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
4 §.
I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans
räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig
företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres
av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken
såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.
\ id flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses flottningsförening,
när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som i flottleden
innehar flottningsrätten.
Om bostäder.
5 §•
Bostad, som avses i denna lag, skall erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande
skydd mot köld och fukt ävensom goda möjligheter till vila
samt skall i övrigt motsvara de fordringar, som med hänsyn till yrkets behov
samt den tid och de förhållanden, under vilka bostaden kan förväntas
bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad.
Vad i första stycket sägs utgör ej hinder för att, därest under den varmare
årstiden inkvartering på samma plats erfordras endast några få nätter,
inkvartering sker i tält.
6 §.
I fråga om bostad, som användes under någon längre tid, skall särskilt
iakttagas följande:
a) På varje inkvarterad person skall under normala förhållanden
komma ett utrymme av minst 7 kubikmeter.
b) Avståndet mellan golv och innertak får ej understiga 2 meter; finnas
under- och översängar, får rumshöjden ej understiga 2,35 meter.
c) Bostad skall vara försedd med erforderligt utrymme för förvaring av
livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter.
7 §•
Beträffande bostad, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt
iakttagas följande:
a) Bostad skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för uppvärmning
och luftväxling.
b) Väggar, golv och tak skola vara utförda och anordnade så, att tillfredsställande
varmboning erhålles.
c) Fönster skall vara anordnat med dubbla rutor.
d) Bostad skall hava förstuga eller dubbla ytterdörrar.
e) Till bostad, som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare, skall höra
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
varmbonat torkrum av erforderlig storlek och försett med tillfredsställande
anordningar för luftväxling.
8 §•
Bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats skall vara försedd med
torkrum av erforderlig storlek.
9 §•
Bostad, som användes vid arbete med skogsavverkning eller försågning
av virke i direkt samband därmed eller vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-
eller vägarbete eller ock vid flottningsarbete vid skiljeställe
och som är avsedd att bebos av åtta eller flera arbetstagare, skall vara försedd
med kök och avskilt utrymme för kocka samt inredd så, att gemensam
mathållning kan anordnas i bostaden. Är bostaden avsedd för flera
än tolv arbetstagare, skall den hava matrum som, där så lämpligen finnes
böra ske, får förenas med köket.
10 §.
I bostad, som användes vid arbete varom sägs i 9 §, få ej i något rum
inkvarteras flera än tolv arbetstagare.
11 §•
Dricksvatten av lämplig beskaffenhet skall tillhandahållas inom skäligt
avstånd från bostad och stall.
På lämpligt avstånd från bostad skall finnas avträde.
12 §.
Arbetarskyddsstyrelsen äger, om skäl äro därtill, medgiva undantag från
vad i 9 § sägs.
Därest det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger arbetarskyddsstyrelsen
medgiva undantag från stadgande i 6, 7, 8 eller 10 §.
Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag, som avses i denna paragraf.
Om stall.
13 §.
Stall, som avses i denna lag, skall, allt efter vad som kan anses påkallat
med hänsyn till omständigheterna, erbjuda tillräckligt utrymme och tillfredsställande
skydd mot köld och fukt. Avståndet mellan spiltgolv och
innertak får ej understiga 2,2 meter.
1 fråga om stall, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt
iakttagas följande:
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
a) Är stall avsett för flera än tre hästar, skall det vara uppdelat på två
eller flera rum.
b) Fönster skall vara anordnat med dubbla rutor.
c) Stall skall hava tillfredsställande anordningar för luftväxling.
d) Vid stall skall finnas foderbod.
14 §.
Angående undantag från bestämmelserna i 13 § skall vad i 12 § andra
och tredje styckena är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.
Om skyddsombud.
15 §.
Å arbetsställe, som avses i denna lag, bör bland arbetstagarna utses ett
eller flera skyddsombud.
\ al av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning
av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.
Där förhållandena påkalla det, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att
organisation som ovan sägs utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare
vid visst arbetsställe, ävensom meddela de föreskrifter, som därvid
skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tilllika
utses enligt andra stycket.
Om val av skyddsombud skall arbetsgivaren och skogsyrkesinspektören
underrättas.
16 §.
Skyddsombud har att framföra arbetstagarnas önskemål beträffande bostad
och stall, som avses i denna lag, och bör verka för goda levnadsförhållanden
inom förläggningen samt söka vinna arbetstagarnas medverkan
därtill. Finner skyddsombud viss åtgärd böra vidtagas, har ombudet att
hos arbetsgivaren eller den som å arbetsstället företräder arbetsgivaren
göra framställning därom. Den som från skyddsombud mottagit sådan
hänvändelse har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har
av skyddsombud gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger
ombudet påkalla skogsyrkesinspektörens ingripande.
Vid inspektion skall tillsynsorgan om möjligt bereda skyddsombud tillfälle
närvara vid förrättningen.
Tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift
av råd, anvisning eller annat skriftligt meddelande rörande arbetsstället,
som avlåtits till arbetsgivaren.
17 §.
Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare
må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,
ej heller får arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen
eller försämra hans anställningsvillkor.
Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,
är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i
vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten,
skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till
omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro
flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas
efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre
skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.
Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot
vad i första stycket är stadgat, är ogill.
18 §. *
Talan på grund av 17 § skall väckas inom sex månader från avslutandet
av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.
19 §.
Mål, som avse tillämpningen av 17 §, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;
dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.
Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid
arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må
denne ej själv kära med mindre han visar, att föreningen undandrager sig
att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till
jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och
andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening
kärar.
Om tillsyn å lagens efterlevnad.
20 §.
Ti il syn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens
befattningshavare.
Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.
21 §.
Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, närhelst
han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro under
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
o Kungi. Maj. ts proposition nr 169.
kastade hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill
hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.
Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig
att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för
tillsynens behöriga utövande.
22 §.
Åsidosätter i annat fall än som avses i 23 § arbetsgivare något av vad i
2 §> 3 §, 5 § första stycket, 6 11 §§ eller 13 § stadgas, äger skogsyrkes
inspektören,
där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att
inom utsatt skälig tid vidtaga sådan åtgärd att det åsidosatta stadgandet
lakttages eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva
visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iakttaga
visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande
eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren
och, där fråga är om åtgärd beträffande bostad eller stall, som upplåtits
till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.
Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2 §, 5 § första
stycket, 6, 7 eller 13 § åligger honom synnerlig olägenhet, äger skogsyrkesinspektören
utan att avbida vederbörandes yttrande meddela förbud, som
a\ses i första styrcket, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare,
intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom
polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder
för att säkerställa att förbudet upprätthålles.
År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande
bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektören
meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering
av arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bostaden
eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.
Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör
förordna om åtgärd, som avses i denna paragraf.
23 §.
Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra
bostad eller raststuga för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören,
där sa prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som
mot föreningen äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall
gälla vad i 6 kap. 17 § vattenlagen är stadgat.
Föi summar flottningsförening att underhålla bostad eller raststuga för
flottningsarbetare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till
länsstyrelsen; och skall i fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan
gälla vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av
skyddsbyggnader.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169. 9
24 §.
I fall, som avses i 22 §, skall vad där stadgats icke äga tillämpning å
verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning
av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å
sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs,
skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,
påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, äger styrelsen
underställa ärendet Konungens prövning.
25 §.
Över föreläggande eller förbud, som meddelats av skogsyrkesinspektör,
må klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag,
klaganden erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas, då
föreläggandet eller förbudet meddelas.
Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 29 §.
Särskilda bestämmelser.
26 §.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 22 g, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
27 §.
Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogsyrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom jämlikt denna lag, straffes med dagsböter.
Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,
som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som
nu sagts.
28 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag
är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
29 §.
över beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna lag,
må talan föras hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
30 §.
Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen
meddela råd och anvisningar.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952. Fråga om undantag från
lagens bestämmelser må dock behandlas redan före nämnda dag.
Genom denna lag upphävas skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr
268) samt lagen den 19 juni 1919 (nr 428) om skyldighet i vissa fall att
vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.
Bostad, som anordnats före den nya lagens ikraftträdande, må utan hinder
av vad som stadgats i 9 § om kök och matrum samt i 10 § användas
för sitt ändamål under två år efter lagens ikraftträdande. Är bostaden avsedd
för mindre än tio arbetstagare, skall under samma tid ej på grund av
vad i 9 § sägs påfordras att bostaden anordnas för gemensam mathållning.
Förbud, som meddelats med stöd av 7 § skogshärbärgeslagen, skall såvitt
angår tid efter den nya lagens ikraftträdande anses hava meddelats
jämlikt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
11
JJtdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
finans- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, fråga angående reviderad skogs- och flottledshärbärgeslagstiftning
m. m. samt anför.
Inledning.
I skrivelse den 16 augusti 1944 (nr 279) anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj :t måtte låta utreda frågan om förbättrande av skogsarbetarnas och
med dem närstående arbetargruppers bostadsförhållanden på arbetsplatserna.
På grund av denna hemställan tillkallades den 19 januari 1945 tre sakkunniga
för att inom socialdepartementet biträda med utredning av detta
spörsmål. Enligt direktiven för utredningen skulle de sakkunniga dels
undersöka på vad sätt de baracker, som statens arbetsmarknadskommission
anskaffat under krigsåren, kunde, då de ej längre erfordrades för sitt
ursprungliga ändamål, överlåtas för att användas till att förbättra skogsarbetarnas
bostadsförhållanden och dels granska de materiella bestämmelserna
i skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr 268) och lagen den 19
juni 1919 (nr 428) om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen
åt flottningsarbetarna — den s. k. flottledsliärbärgeslagen — samt
däri föreslå de ändringar, som påkallades av de gångna årens erfarenheter.
Vid utredningen borde härjämte uppmärksammas i vad mån staten borde,
utöver vad som vore stadgat, giva bidrag åt skogsägare, som på grund av
svag ekonomi kunde antagas icke vara i stånd att utan sådant bidrag bära
kostnaden för anskaffande av härbärgen av föreskriven beskaffenhet.
De sakkunniga1, vilka antogo benämningen 1945 års skogshärbärges
1
De sakkunniga voro dåvarande skogs- och flottledsinspektören, numera byrådirektören
Oscar Wallncr, ordförande, disponenten för Jämtlands skogsägareförening Otto Sahlin och
ledamoten av riksdagens första kammare redaktören Hemming Sten.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 169.
utredning, ha fullgjort sitt uppdrag genom att avlämna ett betänkande i
två delar. I betänkandets första del, som avgavs den 22 februari 1947 (SOU
1947:37), redovisas en undersökning rörande bostads- och levnadsförhållandena
på hemmansskogarna, och vissa åtgärder föreslås i syfte att komplettera
och förbättra bostadsbeståndet därstädes.
Betänkandets andra del avlämnades den 18 mars 1949 (SOU 1949: 19)
och innefattar en granskning av gällande lagstiftning på detta område.
Denna del av betänkandet utmynnar i förslag till lag om tillfälliga bostäder
vid skogs- och flottnings- in. fl. arbeten (skogsförläggningslag), avsedd
att ersätta de nuvarande skogs- och flottledshärbärgeslagarna.
Sedan utredningens förslag remissbehandlats i vanlig ordning, anhåller
jag att få upptaga detta ärende till behandling.
Översikt över författningsbestämmelserna på området.
Historik. I början på 1900-talet uppmärksammade man de primitiva förhållanden,
som karakteriserade skogsarbetarnas livsföring på arbetsplatserna
i skogarna, och krav på statliga åtgärder framställdes bl. a. i motioner
vid 1909 och 1912 års riksdagar. Sistnämnda års riksdag hemställde i skrivelse
(nr 147), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande
skogsarbetarnas ställning och levnadsförhållanden i Norrland samt, i den
mån det funnes önskligt, även i andra landsdelar ävensom vidtaga de åtgärder,
som kunde föranledas av utredningen.
Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes åt socialstyrelsen,
som år 1916 framlade berättelse över verkställda undersökningar i en
publikation benämnd »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i
Värmland, Dalarna och Norrland», varefter styrelsen den 4 september 1917
avgav förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning,
lottning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. Ett på grundval av
socialstyrelsens förslag utarbetat förslag till lag i ämnet framlades genom
proposition nr 353 för 1919 års lagtima riksdag. Enligt förslaget skulle
lagen avse härbärgen vid skogsavverkning och kolning; däremot skulle
flottningsarbete ej falla under lagen. På förslag av andra lagutskottet (utlåtande
nr 16) antog riksdagen det framlagda lagförslaget, dock med viss
ändring i fråga om bestämmelserna rörande tillsyn å lagens efterlevnad.
Lag i ämnet utfärdades den 25 april 1919 (nr 222).
Till 1919 års lagtima riksdag framlades även (proposition nr 304), i
anslutning till förslag om ny flottningslagstiftning, förslag till lag om
skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.
Sedan andra lagutskottet (utlåtande nr 28) yttrat sig över lagförslaget,
godkändes detta med vissa mindre jämkningar av riksdagen,
varefter den ännu gällande flottledshärbärgeslagen utfärdades den 19 juni
1919 (nr 428).
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
I anslutning till 1919 års lagstiftning på detta område utfärdades den
19 december 1919 kungörelse (nr 822) angående tillsyn å härbärgen för
skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetare. Enligt denna kungörelse
skulle länsstyrelserna — som jämlikt lagstiftningen skulle omhänderha
ledningen av tillsynen å lagstiftningens efterlevnad — därvid biträdas av
bl. a. en särskilt förordnad specialinspektör (skogshärbärgesinspektören).
Vid skogs- och flottledshärbärgeslagstiftningens tillkomst förutsattes det
att med hänsyn till den allmänt hållna avfattning, som lagstiftningen erhållit,
lagbestämmelserna skulle kompletteras genom särskilda anvisningar.
Dylika anvisningar utfärdades den 10 juni 1920 av socialstyrelsen i dess
egenskap av chefsmyndighet för yrkesinspektionen.
Såsom redan berörts kvarstår 1919 års flottledshärbärgeslagstiftning
oförändrad. Däremot ha hithörande bestämmelser i övrigt ändrats vid flera
tillfällen. Genom lag den 12 juni 1931 (nr 289) utsträcktes skogshärbärgeslagens
tillämpningsområde till att avse även flottledsbyggnadsarbete, varjämte
tillsynen å lagens efterlevnad överflyttades från länsstyrelserna till
yrkesinspektionens chefsmyndighet (socialstyrelsen). I kungörelse den 18
december 1931 (nr 425) om tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-,
kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbetare föreskrevs att tillsynen
å skogshärbärgeslagens efterlevnad skulle utövas, under överinseende av
yrkesinspektionens chefsmyndighet, av skogs- och flottledsinspektören
jämte assistenter samt av jägmästare och läns jägmästare med biträde av
underlydande personal. Den 20 januari 1932 utfärdade socialstyrelsen i
samråd med domänstyrelsen råd och anvisningar angående skydd mot
yrkesfara vid skogsavverkningsarbete.
I anledning av en vid 1936 års riksdag väckt motion hemställde riksdagen
i skrivelse (nr 116), att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
angående möjligheten att åstadkomma en förbättring av skogsarbetarnas
härbärgen under avverkningstiden samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Den av riksdagen önskade utredningen
gjordes av socialstyrelsen, som den 28 oktober 1936 avlämnade
ett förslag i frågan. Ett på grundval av socialstyrelsens förslag upprättat
förslag till ny skogshärbärgeslagstiftning — avsedd att gälla även arbete
med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning ävensom
väg- och vattenavledningsarbete — underställdes 1937 års riksdag genom
proposition nr 112. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 40 att
propositionen måtte bifallas av riksdagen. Utskottsutlåtandet godkändes
av riksdagen (skrivelse nr 264), och ny skogshärbärgeslag utfärdades den
21 maj 1937 (nr 268). I denna lag ha sedermera genom lag den 3 juni 1938
(nr 213) vidtagits vissa jämkningar i samband med att den allmänna
arbetarskyddslagstiltningen ändrats.
Vid 1937 års riksdag beslöts tillika viss förstärkning av skogs- och flottledsinspektionen,
i anslutning vartill 1931 års tillsynskungörelse ersattes av
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
kungörelsen den 21 maj 1937 (nr 271) om tillsyn å härbärgen för arbetare,
sysselsatta med skogsavverknings- m. fl. arbeten.
Sedan ledningen av yrkesinspektionen den 1 januari 1938 överflyttats
till riksförsäkringsanstalten, utfärdade riksförsäkringsanstalten den 5 november
1938 nya anvisningar avseende anordnandet av skogs- och flottledshärbärgen
samt övervakningen av lagstiftningen härom.
I samband med den omorganisation av arbetarskyddet, som efter beslut
av 1948 års riksdag kom till stånd genom arbetarskyddsstyrelsens inrättande
och varigenom arbetarskyddsstyrelsen blev chefsmyndighet för yrkesinspektionen,
blev skogs- och flottledsinspektionen ytterligare förstärkt.
Nya bestämmelser om tillsynen utfärdades genom kungörelsen den 21 januari
1949 (nr 18) om tillsyn å härbärgen för arbetstagare, sysselsatta med
skogsavverknings- m. fl. arbeten.
Efter beslut av 1933 års riksdag lämnar staten ekonomiskt stöd i syfte
att förbättra skogsarbetarnas bostadsförhållanden. De första bestämmelserna
härom återfunnos i kungörelsen den 16 september 1933 (nr 549)
angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo. Sedan denna kungörelse i vissa hänseenden ändrats genom kungörelsen
den 6 juni 1941 (nr 493), ersattes den av den ännu gällande kungörelsen
den 30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa vägoch
flottledsbyggnader m. m.
Gällande skogshärbärgeslagstiftning. Skogshärbärgeslagen den 21 maj
1937 (nr 268) avser skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av
virke i direkt samband med skogsavverkning, kolnings-, väg-, vattenavlednings-
och flottledsbyggnadsarbete. Bedrives dylikt arbete så långt från
ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras att
arbetarna skola begiva sig dit för att få natthärbärge, åligger det enligt
1 § arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället
äga tillgång till sådant härbärge. Vid de av dessa arbeten, där hästar
användas i arbetet, åligger det arbetsgivaren att sörja även för att å eller
i närheten av arbetsstället finnes tillgång till lämpligt stallrum för hästarna.
Beträffande härbärgenas beskaffenhet upptager lagen i 2 § vissa allmänt
hållna föreskrifter, som avse härbärgen i allmänhet, samt i 3 § ett antal
mera detaljerade bestämmelser rörande härbärgen, som användas vintertid
under någon längre tid. Enligt reglerna i 2 § skall härbärge erbjuda
tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd ävensom
i övrigt — med tillbörlig hänsyn tagen till den tid och de förhållanden,
under vilka härbärget kan förväntas komma till användning — motsvara
skäliga fordringar på en tillfällig bostad. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning beträffande stallrum. Vidare föreskrives i 2 §,
att härbärge, som är avsett att bebos av minst 10 arbetare, skall inredas
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
så att gemensam mathållning lämpligen kan anordnas. Undantag härifrån
må medgivas av arbetarskyddsstyrelsen.
I 3 § stadgas bl. a., att luftutrymmet per inkvarterad arbetare under
normala förhållanden skall vara minst 5 kbm och att avståndet mellan
golv och innertak ej må understiga 2 meter i den del av bostaden, som ej
disponeras för inredning (sovplatser, skåp m. m.). Övriga detaljbestämmelser
avse beskaffenheten av golv och fönster samt anordnandet av torkrum,
förvaringsrum och avträde.
Bestämmelser om tillsyn å efterlevnaden av lagen upptagas i 4 §, om
tillsynsorganens inspektionsbefogenheter i 5 § och om skyddsombud i 6 §.
I 7 § angivas de tvångsåtgärder, som kunna komma i fråga mot den som
underlåter att rätta sig efter lagens föreskrifter. Sålunda äger arbetarskyddsstyrelsen
eller skogsyrkesinspektören förbjuda arbetsgivare att använda
visst härbärge eller stall eller att bedriva visst arbete, såvida ej
arbetsgivaren vidtager anbefallda åtgärder. Bestämmelserna i 7 § äga ej
tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. Beträffande statliga
arbeten gäller i stället, att skogsyrkesinspektören skall, om han finner att
viss åtgärd bör vidtagas, anmäla frågan till den myndighet, som har överinseende
över verksamheten. Denna myndighet har sedan att antingen
vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts
prövning.
Arbetsgivare, som överträder meddelat förbud, straffas enligt 8 § med
dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse.
Närmare bestämmelser om tillsynen å lagens efterlevnad upptagas såsom
nämnts i kungörelse härom den 21 januari 1949 (nr 18). Tillsynen utövas,
under arbetarskyddsstyrelsens överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens
befattningshavare samt jägmästare och läns jägmästare med
biträde av underlydande personal. Med avseende å skogsyrkesinspektionen
är riket indelat i två distrikt, det norra och det södra. I norra distriktet
utgöras befattningshavarna av skogsyrkesinspektör samt assistent, skogsunderinspektörer
och extra tjänstemän. I södra distriktet är byrådirektören
och chefen för arbetarskyddsstyrelsens skogsavdelning skogsyrkesinspektör
och biträdes i sådan egenskap av förste byråinspektören, byråinspektören,
skogsunderinspektören och extra tjänstemän å avdelningen.
Gällande flottledshärbärgeslagstiftning. Då flottled framgår på sådant
avstånd från bebyggd ort, att det icke skäligen kan påfordras att flottningsarbetarna
under flottningens bedrivande skola begiva sig dit för att erhålla
natthärbärge, skola enligt 1 § flottledshärbärgeslagen den 19 juni 1919
(nr 428) bostäder anordnas åt arbetarna å sådana platser invid flottleden,
där det kan beräknas att arbetarna komma att uppehålla sig åtminstone
vissa tider varje år flottning bedrives, eller där eljest mera stadigvarande
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 169.
behov av natthärbärge yppas. Skyldigheten att anordna härbärge vid allmän
flottled åligger flottningsförening samt vid enskild flottled den som
där innehar flottningsrätten.
Med hänsyn till de olikartade förhållanden, som ansetts råda vid skilda
flottleder, har i 2 § flottledshärbärgeslagen endast i allmänna ordalag angivits
de fordringar, som skola ställas på härbärgena. Enligt lagen skall
härbärge erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld
och nederbörd samt motsvara de fordringar på en tillfällig bostad, som äro
skäliga med hänsyn till yrkets behov, ortens förhållanden samt den tid,
varunder härbärget kan förväntas komma till användning.
Frågan huruvida och var härbärge skall anordnas vid allmän flottled
skall enligt 3 § prövas av vattendomstol. I vattenlagen ha härbärgen för
flottningsarbetare vid allmän flottled likställts med och inordnats bland de
anläggningar, som anses erforderliga för flottleds inrättande. Angående
underhållet av dessa härbärgen gäller enligt 3 § flottledshärbärgeslagen
vad i lagen om flottning i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader
vid dylik flottled. Det åligger sålunda flottningsförening att
vederbörligen underhålla härbärgena, och vid försummelse härutinnan ankommer
det på länsstyrelse att pröva, under vilka villkor flottning vidare
må tillåtas. Länsstyrelse äger även, om så erfordras, genast låta avhjälpa
bristerna på flottningsföreningens bekostnad.
De befogenheter, som i fråga om härbärgen vid allmänna flottleder tilllagts
vattendomstolen, tillkomma vid enskilda flottleder länsstyrelserna.
Om vid sådan flottled flottningsrättsinnehavaren underlåter att ställa sig
till efterrättelse i lagen lämnade föreskrifter, äger länsstyrelse enligt 4 §
vid vite förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva flottning i leden
utan att ha vidtagit angivna åtgärder. Detta stadgande äger dock icke tilllämpning
å staten tillhörig enskild flottled, utan skall beträffande dylik
frågan anmälas till domänstyrelsen, som har att antingen vidtaga den påfordrade
åtgärden eller ock underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Tillsynen å lagens efterlevnad utövas av länsstyrelserna, som därvid åtnjuta
biträde av skogsyrkesinspektionens befattningshavare samt jägmästare
och länsjägmästare med biträde av underlydande personal.
Gällande statsbidragsbestämmelser. Enligt 1 § kungörelsen den 30 juni
1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
m. m. må statsbidrag (byggnadsbidrag) anvisas bl. a. för uppförande av
skogshärbärge eller annan liknande förläggning å skog tillhörig enskild
person, när särskilda skäl äro därtill. Förutsättning för att statsbidrag skall
beviljas är enligt 2 §, att sökanden själv brukar den fastighet, för vars utnyttjande
anläggningen helt eller delvis skall komma till stånd, att sökanden
på grund av svag ekonomi kan antagas icke vara i stånd att utan
bidrag bära den på honom belöpande kostnaden för anläggningen, att det
17
Kungl. Maj:tv proposition nr 169.
uppenbarligen är av väsentlig betydelse för bränsleanskaffningen eller för
motverkande av arbetslöshet att anläggningen uppföres samt att anläggningen
utföres enligt anvisningar, som meddelats av skogsyrkesinspektören.
Byggnadsbidrag utgår med högst 25 procent av den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för företaget. I särskilda fall och med Kungl. Maj:ts
medgivande må bidrag utgå med 50 procent av nämnda kostnad.
Inkvarteringsforhållandena inom skogshanteringen.
Såsom närmare framgår av redogörelsen å s. 22—36 i utredningens betänkande
del I kan den produktiva skogsarealen inom Nordsverige, d. v. s.
de norrländska länen samt Kopparbergs och Värmlands län, beräknas till
över 16 milj. hektar. Därav utgöra de allmänna skogarna och bolagsskogarna
vardera omkring 30 procent samt de övriga skogarna, främst hemmansskogarna,
omkring 40 procent. De allmänna skogarna och bolagsskogarna
kännetecknas vanligen av stora brukningsenheter, under det att
den genomsnittliga arealen per brukningsdel inom hemmansskogarna uppgår
till endast omkring 60 hektar. Antalet brukningsdelar inom hemmansskogarna
är omkring 107 000. Av den virke skvantitet, som avverkas, beräknas
omkring hälften komma från hemmansskogarna.
Utredningen — som främst riktat sin uppmärksamhet på förhållandena
inom Nordsverige, enär enligt utredningens uppfattning övriga delar av
landet ej i någon högre grad beröras av härbärgeslagstiftningen — uppskattar
antalet skogsarbetare vintertid inom de sju nordligaste länen till
omkring 140 000, av dem omkring 85 000 helt eller delvis sysselsatta å hemmansskogar.
Av det totala antalet beräknas omkring 37 procent vara inkvarterade
i bygden och omkring 63 procent bo i skogsförläggningar. Av
dem som arbeta å hemmansskogarna anses drygt 25 procent eller omkring
22 000 vintertid bo i tillfälliga bostäder. Enligt vad utredningen framhåller,
är det emellertid sannolikt, att arbetarna i större utsträckning skulle bo i
härbärgen, om å hemmansskogarna antalet någorlunda tillfredsställande förläggningar
vore större. Närmare uppgifter om arbetskraften inom det nordsvenska
skogsbruket återfinnas å s. 37—59 i utredningens betänkande del I.
Utredningen anser sig kunna konstatera, att lagstiftningen rörande skogsoch
flottningsarbetarnas tillfälliga bostäder varit av stor betydelse såväl
för de därav berörda arbetstagarna och för folkhälsan i skogsbygderna som
för skogshanteringen i allmänhet. Tack vare denna lagstiftning och det
samarbete, som kommit till stånd mellan den skogliga yrkesinspektionen
samt arbetsgivare och arbetstagare inom skogshanteringen, har enligt utredningens
uppfattning en avsevärd förbättring i fråga om bostads- och
levnadsförhållandena på arbetsplatserna i skogarna successivt ägt rum från
tiden före den första skogshärbärgeslagens tillkomst och fram till våra
dagar. För denna utveckling redogöres närmare i betänkandet (del I s. 60—
2_Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 169.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
117 och del II s. 21—38). Enligt vad utredningen framhåller har förbättringen
tagit sig uttryck icke blott däri, att förläggningar numera tillhandahållas
i större omfattning än förr, utan även i en höjd standard hos bostäderna.
Nytt byggnadsmaterial har kommit i marknaden och funnit användning
även inom skogsbruket, bl. a. vid tillverkning av olika typer av
flyttbara byggnader, vilka i stor omfattning kommit att tagas i bruk såsom
skogsförläggningar. Skogsstugorna äro rymligare än förr såväl vad beträffar
golvyta som takhöjd, och man söker även att göra dessa bostäder ljusa
och trevliga. De gemensamma långbritsarna — den gamla formen för sovplatser
i kojorna — förekomma nu jämförelsevis sällan och bostäderna
törses vanligen med sängar, oftast för två man och anordnade i två våningar.
Under senare år ha emellertid enmanssängar börjat införas i allt större
omfattning. Livsföringen i våra dagars skogsstugor gestaltar sig också på
ett helt annat sätt än i de gamla kojorna, huvudsakligen beroende på att
systemet med gemensam mathållning kan sägas ha slagit igenom i de större
förläggningarna i praktiskt taget hela norra Sverige. Antalet gemensamma
skogsarbetarhushåll under vintersäsongen beräknas uppgå till minst 4 000
med omkring 50 000 hushållsmedlemmar.
Den förbättring, som sålunda småningom skett, har emellertid — framhåller
utredningen — huvudsakligen ägt rum inom storskogsbruket. Bondeskogsbruket
har icke på långt när förmått hålla jämna steg med de större
arbetsgivarna i fråga om förbättrade bostäder på arbetsplatserna.
Beträffande anledningen härtill anför utredningen, att denna främst är
att söka i den långt drivna uppdelningen av bondeskogarna på ett mycket
stort antal brukningsdelar. Varje skogsfastighet utgör sålunda i regel en
förvaltningsenhet. Skogsarealerna per brukningsdel äro i regel små och
ofta fördelade på flera skiften med ogynnsam form, vilket medför svårigheter
vid anordnande av härbärgen och skogsstall i enlighet med skogshärbärgeslagens
fordringar. Såsom helhet betraktat arbetar visserligen
bondeskogsbruket under lika gynnsamma ekonomiska betingelser som storskogsbruket,
men resultatet blir ett annat om man ser till varje brukningsdel
för sig, vilket framgår av att förläggningskostnaden per avverkad kbm
beräknas till i genomsnitt 36 öre för domänstyrelsen och 31 öre för ett
antal trävarubolag, medan motsvarande kostnader för bondeskogsbruket
variera från 21 öre för arealer över 400 hektar till 1 krona 30 öre för arealer
å 25—50 hektar.
Utredningen påpekar vidare, att hemmansägarna hittills ordnat förläggningsfrågan
företrädesvis med hänsyn enbart till de egna fastigheternas
behov, varvid man i största utsträckning sökt att så länge som möjligt
utnyttja gamla, vanligen endast för sommarbruk avsedda fäbodstugor m. m.
Användande av härbärgen och skogsstall gemensamt för flera hemmansägare,
som ha sina skogsskiften intill eller i närheten av varandra, har hittills
förekommit mycket sporadiskt. Härtill kommer — anför utredningen
— att utvecklingen å hemmansskogarna icke i tillnärmelsevis samma grad
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
som inom storskogsbruket stimulerats genom skogsyrkesinspektionens tillsyn
å sltogshärbärgeslagens efterlevnad. I enlighet med erhållna direktiv
har inspektionens verksamhet här sålunda, bortsett från de fall, där omständigheterna
gjort ett ingripande oundgängligen nödvändigt, i regel varit
av rent rådgivande karaktär.
Vad åter angår bostadsförhållandena för flottningsarbetarna —- antalet
sådana arbetare vid de nordsvenska flottlederna uppskattar utredningen
till omkring 45 000, av dem bortåt 42 500 vid allmänna flottleder — anför
utredningen, att utvecklingen även här varit tämligen ojämn (betänkandet
del II s. 38—70). En successiv förbättring i fråga om antalet bostäder har
dock skett. Medelavståndet mellan bostäderna vid allmänna flottleder utgör
numera omkring 14 km för huvudvattendrag och 7 km för bivattendrag;
vid de enskilda flottlederna, vilka samtliga äro bivatten, äro stugorna något
tätare placerade. Vid vissa flottleder kompletteras bostadsbeståndet genom
att arbetsgivaren tillhandahåller tält eller i vissa fall genom att arbetarna
själva medföra småtält. Antalet i tält förlagda arbetare beräknas till inemot
1 000. Även i fråga om bostädernas standard är utvecklingen ojämn. Många
större arbetsgivare ha på senare år gått mycket långt i sina strävanden
att tillhandahålla goda bostäder åt arbetarna. Främst gäller detta bostäder
vid skiljeställen och andra liknande arbetsplatser, där bostäderna årligen
»invändas mera stadigvarande. Utredningen anser emellertid, att bostäderna
på många håll ej motsvara nutida krav. Vidare framhåller utredningen,
att till följd av flottningsarbetets rörlighet och växlande arbetsförhållanden
möjligheter att anordna gemensam mathållning i regel ej föreligga.
Vid skiljeställena, där arbetet bedrives stationärt samt med ordnad arbetstid
och gemensamma raster, ävensom på vissa platser vid flottlederna, såsom
vid större virkesmagasin och tappställen in. in., där flera flottningsarbetare
ha stadigvarande sysselsättning, äro dock sådana förutsättningar
för handen, och där har gemensam mathållning även i stigande omfattning
anordnats.
I fråga om skogsstallen konstaterar utredningen, att dessa ännu för ett
par årtionden sedan i allmänhet voro anordnade på ett föga tillfredsställande
sätt. En märkbar förbättring av skogsstallens standard har visserligen
inträffat därefter, men denna förbättring har dock icke skett i samma
takt som beträffande skogsarbetarnas bostäder, och enligt utredningens
uppfattning föreligga alltjämt många brister i fråga om stallens ändamålsenlighet.
Detta gäller främst bondeskogsbruket, där antalet hästar av utredningen
uppskattas till inemot (i 000.
Frågan om statliga stödåtgärder in. ni.
Utredningens förslag. För att få till stånd en rationell lösning av bondeskogsbrukets
förläggningsfråga och därmed förbättrad livsföring i förläggningarna
böra enligt utredningens mening förläggningarna i största möjliga
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
utsträckning anordnas gemensamt av flera hemmansägare med varandra
närbelägna skogsskiften. I sytte att stimulera till gemensamhetsbvggande
förordar utredningen införandet av byggnadsbidrag med 50 procent
av byggnadskostnaderna. Byggnadsbidrag föreslås kunna utgå icke
blott vid uppförande av nya förläggningar utan även vid iståndsättande
för gemensamt användande av befintliga skogsstugor, fäbodstugor, stall
m. m. Ifrågavarande byggnadsbidrag böra beviljas utan ekonomisk behovsprövning
och utan hänsyn till om intressentens skogsinnehav är större eller
mindre.
För att nedbringa förläggningskostnaderna för hemmansägare, som är
nödsakad att uteslutande för egen del anordna förläggning, förordar utredningen,
att byggnadsbidrag skall beviljas med 75 procent av byggnadskostnaderna,
om sökandens innehav av produktiv skogsmark ej överstiger
100 hektar, 60 procent av kostnaderna, om skogsmarksinnehavet överstiger
100 men ej 200 hektar, samt 40 procent av kostnaderna, om skogsmarksinnehavet
överstiger 200 men ej 400 hektar eller, om skogsmarksarealen
uPPg&r till 111 er än 400 hektar, Kungl. Maj :t på grund av särskilda förhållanden
så medgivit. Då synnerliga skäl föranleda därtill, föreslås enskild
hemmansägare, vars produktiva skogsmark ej utgör 400 hektar, med Kungl.
Maj :ts medgivande kunna få byggnadsbidrag med 85 procent av kostnaderna
för förläggningens anordnande. Bortsett från de fall, där Kungl.
Maj :ts medgivande anses böra fordras, föreslås även dessa byggnadsbidrag
skola utgå utan ekonomisk behovsprövning.
Med hänsyn till de låga rotvärdena inom Norrbottens och Västerbottens
län samt inom Särna och Idre socknar föreslås för dessa områden ett tillläggsbidrag
å 10 procent av byggnadskostnaderna till såväl gemensamt som
enskilt anordnande av förläggningar.
Administrationen av bidragsverksamheten föreslås skola ankomma på
skogsstyrelsen med biträde av skogsvårdsstyrelserna samt skogsyrlcesinspelctionen.
Den sammanlagda kostnaden för iståndsättande av det å Nordsveriges
hemmansskogar befintliga beståndet av skogsförläggningar samt för därutöver
erforderlig komplettering med nya skogshärbärgen och skogsstall
beräknas av utredningen till 20,3 milj. kronor, därav 13,5 milj. kronor avseende
nyuppförande av härbärgen och stall samt 6,8 milj. kronor till reparation
av befintliga förläggningar. Med tillämpning av i genomsnitt 60
procent byggnadsbidrag skulle i enlighet härmed statens kostnader uppgå
till omkring 12 milj. kronor, därest möjligheterna att erhålla statsbidrag
utnyttjades fullt. Utredningen föreslår, att statsbidragsverksamheten finansieras
med de prisutjämningsavgifter, som enligt beslut av 1946 och 1947
års riksdagar uttagits vid export av vissa trävaror.
Vidare förordar utredningen, att de baracker, som statens arbetsmarknadskommission
anskaffat under krigsåren och som ej längre erfordras
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
för sitt ursprungliga ändamål, i första hand utnyttjas för att komplettera
hemmansskogarnas bostadsbestånd. För att för skogsägarna underlätta förvärvet
av dessa baracker föreslår utredningen, att rabatt beviljas vid
sådan försäljning. Rabatt föreslås utgå med 50 procent av kostnaden för
baracken uppsatt å köparens skog, vare sig försäljningen sker för gemensamhetsbruk
eller till enskild hemmansägare, i senare fallet dock endast
om köparens produktiva skogsmark ej överstiger 400 hektar samt köparen
förbinder sig att i mån av utrymme upplåta baracken till andra arbetsgivare
för inkvartering av skogsarbetare, sysselsatta å liemmansskog. Försäljningen
av barackerna skall enligt förslaget handhavas av länsarbetsnämnderna.
Om försäljning av baracker skulle komma till stånd i den
omfattning utredningen tänkt sig, beräknar utredningen att rabatterna
skola uppgå till 1,5 milj. kronor.
För att skapa ordning och reda i förläggningsbyggandet å heinmansskogarna
samt för att underlätta handläggningen av ärenden rörande byggnadsbidrag
bör enligt utredningens mening för varje socken eller länsskogvaktardistrikt,
där anordnande av skogsförläggningar med bidrag kan
komma i fråga, genom skogsvårdsstyrelsens försorg upprättas en behovsp
1 a n, upptagande de förläggningar som anses erforderliga.
Slutligen anser utredningen det nödvändigt, att en omfattande propagandaverksamhet
bedrives på detta område, varjämte det anses
önskvärt, att man sörjer för att hemmansägarna få sakkunnigt bistånd
såväl vid planläggningen av förekommande byggnadsföretag som
under arbetets gång ävensom för att byggnadsarbetena kontrolleras och
avsynas. Denna verksamhet bör anförtros åt skogsyrkesinspektionen. Härför
förordas att hos inspektionen anställas två konsulenter med skogsskoleutbildning
och placerade i lönegrad Eo 16.
Beträffande utredningens förslag i dessa delar hänvisas i övrigt till betänkandet
del 1 s. 199—264.
Sammanfattning av yttrandena. Över utredningens betänkande del I ha
efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
statens arbetsmarknadskommission, statens byggnadsIånebyrå,
statens institut för folkhälsan, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Stockholms stads och läns hushållningssällskap, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus
samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskap, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap, Norr
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
landskommittén, statens bränslekommission, statens industrikommission,
Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten, Värmlands och
\ästia Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,
Skogssällskapet, Norrlands skogsvårdsförbund, Svenska flottledsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, trävaruindustridepartementet
inom Sveriges arbetares centralorganisation ävensom Riksförbundet landsbygdens
folk.
I så gott som samtliga yttranden tillstyrkes att statliga stödåtgärder vidtagas
i syfte att förbättra bostadsförhållandena på hemmansskogarna. Utredningens
förslag har emellertid på sina håll kritiserats ur olika synpunkter.
\ad först angår behovet av förläggningar framhåller arbetsmarknadskommissionen,
att utredningens uppskattning av arbetskraftsåtgången
på hemmansskogarna — omkring 85 000 arbetare vintertid —
äi icke oväsentligt för hög. \ idare är det enligt arbetsmarknadskommissionens
mening tydligt, att utvecklingen går i riktning från särskilda förläggningar
i skogen mot förbättrade kommunikationer och förläggning i
bygden. Arbetsmarknadskommissionen anser, att utredningen icke tillräckligt
beaktat detta förhållande.
Liknande synpunkter anföras av skogsstyrelsen och Norrlandskommittén.
I fråga om de föreslagna byggnadsbidragen uttalar statskontoret,
att bidragen icke böra beviljas utan inkomstprövning. I flera yttrande!!
framhålles, att skogsarealen icke enbart bör utgöra grund för differentieringen
av bidragen till enskilda härbärgen. Skogsstyrelsen föreslår, att om
differentiering skall göras — vilket enligt styrelsens mening ej utan vidare
är klart den sker på grundval av den normala avkastningens värde eller
skogens taxeringsvärde. Styrelsen framhåller vidare, att bidragssystemet i
törsta hand bör taga hänsyn till den areal, som är avsedd att betjänas av
visst härbärge, och ej till ägarens sammanlagda areal.
I enahanda riktning uttala sig arbetsmarknadskommissionen, egnahemsstyrelsen,
Norrlandskommittén och Norrlands skogsvårdsförbund.
Flera remissinstanser anse byggnadsbidragen vara alltför höga, och i åtskilliga
yttranden påyrkas förenkling av systemet.
Norrlandskommittén anser, att högre belopp än 2 milj. kronor tills
vidare ej bör avsättas för ifrågavarande ändamål.
Vad åter angår de föreslagna rabatterna meddelar arbetsmarknadskommissionen,
att några baracker av det avsedda slaget icke längre äro
disponibla för ändamålet.
Utredningens förslag om upprättande av behovsplaner har
givit anledning till invändningar från några håll, varvid bl. a. ifrågasatts
om nyttan av en hela landet omfattande behovsplan kunde motsvara kostnaden
för dess upprättande. Norrlandskommittén och skogsstyrelsen
framhålla, att en behovsplan för ett visst område ej bör upprättas förrän
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
framställning om bidrag till byggnad eller reparation av härbärge gör frågan
aktuell; den utveckling av vägnätet som sker och den pågående omflyttningen
av folket torde eljest måhända efter kort tid göra planen inaktuell.
Angående den föreslagna propaganda- och rådgivningsverksamheten
påpekar arbetsmarknadskommissionen i sitt yttrande,
att en sådan verksamhet redan synes åvila skogsyrkesinspektörerna jämlikt
tillsynskungörelsen. I andra yttranden uttalas den meningen, att ifrågavarande
verksamhet lämpligen bör anförtros åt skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän.
Frågan om reviderad lagstiftning.
Utredningens förslag. Vid granskning av de materiella bestämmelserna i
gällande lagstiftning på detta område mot bakgrunden av nuvarande bostadsförhållanden
på arbetsplatserna i skogarna och vid flottlederna konstaterar
utredningen, att utvecklingen i viktiga hänseenden gått utöver den
standard, som kan anses motsvaras av gällande föreskrifter. På många
håll förekommer dock en betydande eftersläpning. Utredningen anser sig
böra föreslå vissa ändringar i och tillägg till gällande bestämmelser, så att
dessa komma att motsvara tidens krav i fråga om skogs- och flottningsarbetarnas
bostäder utan att gränsen för skäliga kostnader överskrides.
Härigenom påskyndas enligt utredningens uppfattning utvecklingen i fråga
om den del av bostadsbeståndet i skogarna, som icke motsvarar den standard,
som numera kan anses vedertagen. Genom en förbättring av de tillfälliga
skogsbostädernas standard bör vidare enligt utredningens mening
arbetskraftsrekryteringen inom skogshanteringen underlättas.
Vidare har utredningen funnit, att den nuvarande uppdelningen av härbärgesbestämmelserna
icke längre bör bibehållas. De erfarenheter, som
vunnits under den tid flottledshärbärgeslagen varit gällande, ha nämligen
givit vid handen, att de skäl, som tidigare åberopats för att skyldigheten
att hålla bostäder vid flottningsarbeten icke skulle kunna samordnas med
motsvarande skyldighet inom andra arbetsområden, numera ej göra sig
gällande med samma styrka. Den allmänna uppfattningen är också nu den,
att även flottningsarbetarna böra äga tillgång till natthärbärge på skäligt
avstånd från plats, där arbetet för dagen avslutas. Skogsyrkesinspektionen
har vid sitt arbete utgått från denna ståndpunkt. Ett ytterligare motiv för
ett sammanförande i en lag utgör det förhållandet, att samma bostäder ofta
användas vid såväl flottnings- som skogsarbete. Ett betydande antal bostäder
för skogsarbetare — i regel vinterbonade och i övrigt anordnade i
enlighet med de föreskrifter, som gälla för förläggningar vilka användas
vintertid under någon längre tid — tages således årligen i bruk vid flottningsarbete.
Detta gäller särskilt de enskilda flottlederna. Ä andra sidan
är det kanske ännu vanligare, att bostäder, uppförda för flottningsarbetar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
nas härbärgerande under flottningstiden, användas även vid avverkningsm.
fl. arbeten.
Även ur praktiska synpunkter är det enligt utredningens mening lämpligt,
att ifrågavarande stadganden sammanföras i en lag.
Den nya lagen bör — framhåller utredningen — gälla utöver de arbeten,
som omfattas av nuvarande lagstiftning, jämväl skogsvårds- och flottläggningsarbete.
Vidare föreslås, att lagens föreskrifter skola göras tillämpliga
ej blott å bostäder och stallar utanför bebyggd ort utan även å vissa i
bygden belägna byggnader, nämligen sådana som icke stadigvarande användas
för bostadsändamål eller såsom stall.
I fråga om flottledshärbärgena anser utredningen skyldigheten att hålla
härbärgen böra göras lika omfattande som beträffande skogshärbärgena.
Den nu gällande inskränkningen, att flottledshärbärgen blott behöva hållas
där mera stadigvarande behov därav yppas, bör därför utgå.
Vidare bör enligt utredningen arbetsgivaren åläggas att under den kallare
årstiden tillhandahålla särskilda raststugor, då arbetsplatsen är belägen
på sådant avstand från bostaden, att arbetstagarna icke lämpligen
kunna intaga middagsmålet i bostaden, och det jämväl med hänsyn till
övriga omständigheter kan anses påkallat.
Detaljbestämmelserna rörande bostädernas och stallens beskaffenhet
föreslås av utredningen i flera hänseenden utökade och skärpta gentemot
vad som nu gäller enligt skogshärbärgeslagen. Härvid är främst att märka,
att bostädernas utrymme föreslås ökat från minst 5 kbm per inkvarterad
arbetare till minst 7 kbm, varjämte den nuvarande takhöjden av minst
2 meter i den del av härbärget, som ej disponeras för inredning, föreslås
bli lägst 2 meter i hela bostaden och, om sängar ovanför varandra användas,
lägst 2,35 meter. Dessa minimibestämmelser föreslås skola gälla
icke blott vintertid använda bostäder utan alla bostäder, som oavsett årstiden
användas någon längre tid. Vidare förordas, att anordning för gemensam
mathållning, som nu skall finnas i förläggningar avsedda att bebos
av minst tio arbetare, i fortsättningen skall finnas i alla för åtta eller flera
arbetare avsedda förläggningar. Bestämmelser om särskilt kök, avskilt
kockarum samt särskilt matrum föreslås införda i lagen. Vissa bestämmelser
om maximibeläggningen per rum anses även böra upptagas i lagen,
nämligen högst åtta arbetstagare, om bostaden ej är anordnad för gemensam
mathållning, eljest högst tolv.
Vidare föreslås vissa ändringar i reglerna om tillsynen å lagbestämmelsernas
efterlevnad, främst innebärande att tillsynen å flottledshärbärgena
nära samordnas med vad som nu gäller enligt skogshärbärgeslagen.
För förläggningar, som uppförts före ikraftträdandet av de föreslagna
bestämmelserna, föreslår utredningen en övergångstid av två år i vad avser
bestämmelserna om gemensam mathållning — med visst undantag för
förläggningar för tio eller flera arbetstagare — samt maximibeläggning.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Sammanfattning av yttrandena, över utredningens betänkande del II lia
efter remiss yttranden avgivits av följande myndigheter, nämligen statskontoret,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen — som i ärendet hört
länsarbetsnämnderna i Norrland samt i Kopparbergs och Värmlands län
— arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen, vattenöverdomstolen, Norrbygdens, Västerbygdens
och Österbygdens vattendomstolar, länsstyrelserna i Kronobergs,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ävensom hushållningssällskapen i dessa län
utom Västernorrlands läns hushållningssällskap. Vid länsstyrelsernas yttranden
ha fogats utlåtanden från bl. a. skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, förste provinsialläkarna i Kronobergs
och Jämtlands län, Norra Ångermanlands och Södra Västerbottens
skogsägareförening, Ådalarnas skogsägareförening, Ljunga älvs flottningsförening,
Ångermanälvens flottningsförening, Sundsvallsbolagens gemensamma
förvaltning aktiebolag, Wifstavarfs aktiebolag, Forss aktiebolag,
Mo och Domsjö aktiebolag samt Korsnäs aktiebolag.
Yttranden över utredningens ifrågavarande förslag ha vidare avgivits
av Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten, Värmlands
och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Föreningen Värmlands
skogsarbetsstudier, Svenska ^^arbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund — som i sin tur inhämtat yttranden från skogsägareföreningarna
i de sju nordligaste länen — Sveriges skogsägareförbund,
Svenska flottledsförbundet, Landsorganisationen i Sverige — som
bifogat yttrande från Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet —
ävensom Riksförbundet landsbygdens folk.
I flertalet remissyttranden har utredningens förslag till ny lagstiftning i
huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda finner
socialstyrelsen de skärpta bestämmelserna i förslaget väl motiverade med
hänsyn till den på flera håll redan pågående gynnsamma utvecklingen i
fråga om bostädernas kvalitet och förbättrade levnadsförhållanden i förläggningarna.
Socialstyrelsen förutsätter, att det alltjämt skall bli en uppgift
för skogsyrkesinspektionen att bedriva propaganda för en fortgående
förbättring i dessa avseenden. Medicinalstyrelsen anser utredningens förslag
vara i stort sett väl avvägt och tillgodose de hygieniska krav, som
enligt nutida krav måste hävdas i fråga om bostäder åt berörda arbetargrupper.
,1 rbetsmarknadsstyrelsen anför:
Enligt styrelsens uppfattning har den brist på arbetskraft till skogsbruket.
som varit rådande under de senare åren, verksammast bidragit till att
förläggningarnas standard på sina håll höjts till eu nivå, som ligger över
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
den som är stadgad i nu gällande lag. Detta måste anses innebära ett
faktiskt erkännande av behovet av en standardhöjning, och det är därför
icke opåkallat, att nu gällande stadganden om standarden så ändras, att
standardkraven höjas i syfte att åstadkomma en förbättring av det sämre
förläggningsbeståndet.
Landsorganisationen understryker, att förslagets fordringar utgöra minimikrav
på ifrågavarande bostäder. Riksförsäkringsanstalten, statens institut
för folkhälsan samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
förorda i vissa hänseenden mera skärpta bestämmelser än som upptagits
i utredningens förslag.
I en del yttranden ha dock framställts erinringar mot utredningens
förslag. Bland dem, som gjort kritiska uttalanden, märkes skogsstyrelsen,
som anför:
Strävandena att ytterligare förbättra förläggningsförhållandena framgå
efter två linjer, dels den av utredningen föreslagna att upprusta de tillfälliga
förläggningarna, dels vidtagande av åtgärder för att främja arbetarnas
utnyttjande av fasta bostäder. Då effektiva åtgärder i sistnämnda syfte
böra ha till följd eu begränsning av upprustningsprogrammet beträffande
skogshärbärgena vill skogsstyrelsen något mera ingående uppehålla sig vid
de tendenser inom skogsbruket som kan tyda på en utveckling i riktning
från tillfälliga förläggningar.
I den mån skogshanteringen får en mera intensiv prägel (och en utveckling
i den riktningen måste anses vara lika ofrånkomlig beträffande
skogsbruket som andra näringar) torde arbetet sommartid ökas. Härigenom
blir sysselsättningen jämnare fördelad över året. I och med att skogsarbetet
blir mindre säsongbetonat kunna företagarna driva nödvändiga arbeten
med en till numerären mindre men jämnare sysselsatt och fastare anställd
arbetarkader. Denna tendens till utnyttjande av mera fasta skogsarbetare
har framträtt i den mellansvenska skogsbygden, där möjligheterna att sysselsätta
arbetskraften året runt hittills varit större än i Norrland. Erfarenheterna
härav ha varit goda. Detta förklaras dels med att den jämnare
sysselsättningen varit ägnad att befordra arbetarnas yrkesskicklighet, dels
med att huggningarna året runt fordrat mindre tidsåtgång per arbetsmoment
än vid enbart vintersysselsättning. Även om övergången till helårsarbete
endast äger rum där betingelser på lång sikt finnas för en sådan
driftsform torde det vara klart att storskogsbruket i viss ökad omfattning
kommer att i framtiden anlita mera jämnt sysselsatta och fastare
anställda arbetare.
Erfarenheten har givit vid handen att såväl dessa arbetare som jordbrukare
och lantarbetare, vilka året runt ägna skogsbruket sina tjänster,
högst ogärna avstå från den fasta förläggningens fördelar. De sträva i varje
fall efter att slippa vistas borta från hemmet under långa perioder. För den
till jordbruket knutna arbetskraften beror detta icke endast på en naturlig
åstundan att komma i åtnjutande av bygdens bekvämligheter utan ofta
på att deras hjälp behövs för vissa dagliga sysslor på gården, främst ladugårdsskötseln,
som alltmer tenderar att engagera den manliga arbetskraften.
Det är huvudsakligen stödjordbruken och de s. k. ofullständiga jordbruken
som ge sina innehavare och dessas söner tid att vid sidan av vissa
hemmasysslor åtaga sig arbete inom skogsbruket. Då man betänker att
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
skogsarbetarna inom det stora nordsvenska skogsområdet, omfattande utom
Norrland jämväl Kopparbergs län och delar av Värmlands, Örebro och
Västmanlands län, till två tredjedelar rekryteras av folk med anknytning
till jordbruket, så framstår det som en välbetänkt åtgärd att även framgent
knyta denna befolkning vid skogsbruket. Detta kan bl. a. ske genom
utbyggande av trafiknätet i skogarna med ödebygdsvägar, skogsbilvägar
och cykelstigar så att arbetarna få ökade möjligheter att morgon och afton
färdas mellan hemmet och arbetsplatsen med cykel eller annat fordon.
Enligt skogsstyrelsens uppfattning kommer utvecklingen även i norra
Sverige att gå från särskilda förläggningar i skogen mot förbättrade kommunikationer
och förläggning i bygden; låt vara att man i dessa fall liksom
beträffande den mera lösa arbetskraften fortfarande har att räkna
med skogshärbärgen i relativt stor omfattning.
Med det sagda har skogsstyrelsen velat framhålla angelägenheten av
att vid regionalplanering eller annan planering kojbehovet inom större
sammanhängande områden prövas i anslutning till behovet av bättre kommunikationer
så att det klart utrönes om det icke i vissa fall skulle vara
fördelaktigare att påskynda byggandet av vägar och cykelstigar än att
uppföra dyrbara förläggningar. Dessa överväganden kunna också göras i
anslutning till upprättandet av de behovsplaner, som utredningen behandlat
i del I av betänkandet. Härvid borde jämväl undersökas om behovet
av nya förläggningar å bondeskogarna kunde minskas icke enbart medelst
geinensamhetsbyggande av bönder utan också genom samgående mellan
bönder, å ena, samt bolag, domänverket, flottningsföreningar in. fl., å
andra sidan.
Skogsstyrelsen understryker därför vikten av att sådana åtgärder vidtagas
— genom koinmunikationsledernas utbyggande eller andra anordningar
— som i möjligaste mån inskränka behovet av tillfälliga härbärgen.
De härbärgen, som likväl kvarstå såsom behövliga, böra enligt skogsstyrelsens
uppfattning få en standard av ungefär den nöjaktighetsgrad, som
härbärgesutredningen föreslagit.
Skogsstyrelsen anför emellertid vidare, att styrelsen är tveksam rörande
behovet av skärpt lagstiftning. Denna tvekan är betingad dels av medvetandet
att kojupprustningen gått raskt fram under den nu gällande lagens
hägn, dels av att skogsarbetarnas fackliga organisationer visat sig
ha goda möjligheter att genom avtalsuppgörelser tillförsäkra arbetstagarna
rimliga förbättringar i olika förläggningshänseenden.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län och skogsvårdsstgrelsen i Västerbottens
län finna, i likhet med skogsstyrelsen, att strävandena mera böra inriktas
på att förbättra möjligheterna till daglig förflyttning till arbetsställena i
skogen genom att ytterligare utbygga vägnätet i skogarna. Länsstyrelsen
tillägger, att det måste vara bättre, om skogsarbetarna kunna övernatta i
sina hem eller i bostäder i bygden, än att de sammanföras i särskilda
skogsförläggningar. Olägenheterna av att tid åtgår för förflyttning morgon
och kväll uppvägas väl av de större möjligheterna till samvaro
med familjen och tillgången till de förströelsemöjligheter som bygden
erbjuder.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
V ärmlands läns hushållningssällskap finner den eftersläpning, som utredningen
påtalar, kunna avhjälpas med nuvarande lagstiftning och anser
en nöjaktig garanti för att så verkligen sker ligga däri, att en arbetsgivare,
som av missriktad sparsamhet visar benägenhet att eftersätta berättigade
krav på bostadsstandard, löper risk att bli utan arbetare.
De ekonomiska konsekvenserna av lagförslaget väcka betänkligheter hos
Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, som finner
förslaget syfta till att lagbinda den relativt höga bostadsstandard, som
under trycket av de senare årens konkurrens om arbetskraften på vissa
håll uppnåtts tack vare en för skogsbruket gynnsam konjunktur. Föreningen
anser det icke vara givet, att de stora utgifter, som förslaget kommer
att åsamka skogsbruket, kunna bäras av detsamma under en lågkonjunktur.
Norra Ångermanlands och södra Västerbottens skogsägareförening framhåller,
att man vid genomförandet i praktiken av åtgärderna för höjd
bostadsstandard maste taga hänsyn till att kostnaderna ej bli orimliga ur
årskostnadssynpunkt eller kapitalinvesteringssynpunkt, detta sista ej minst
viktigt med hänsyn till de mycket stora krav, som nu ställas på skogsägaren
att efter avverkningarna vidtaga reproduktionsåtgärder för tryggande
av återväxten och för att sätta redan upptagna hyggen eller trasbestånd
i skick.
De som tillstyrkt lagförslaget ha stundom gjort detta under vissa förbehåll.
Angelägenheten av att de nya föreskrifterna genomföras under smidigt
hänsynstagande till förhållandena i varje särskilt fall betonas av bl. a.
domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, hushållningssällskapet i
samma län, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Wifstavarfs aktiebolag.
De framhålla, att särskild hänsyn måste tagas till de mindre skogsägarnas
ekonomiska bärkraft. Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillägger, att en
rigorös tillämpning leder till att avverkningar i vissa trakter omöjliggöras
för andra än skogsbolag, som äga eller förmå ordna lagenliga
skogshärbärgen; redan nu föreligger i en del trakter en viss monopolställning
bland skogsköparna för de stora bolagen, och denna skulle ytterligare
stärkas genom en mot de mindre skogsägarna sträng tillämpning
av lagen.
I en del yttranden framhålles vidare, att en lång övergångstid för redan
uppförda byggnader måste medgivas och att möjligheterna till dispens
måste klart framhävas. I andra yttranden uttalas, att skärpningarna icke
böra äga tillämpning å före den nya lagens ikraftträdande tillkomna byggnader
eller att i vart fall nu lagenliga byggnader böra få brukas tills de
normalt förslitits.
Sveriges skogsägareförbund anför bl. a. följande:
Förbundet delar utredningens mening, att det är av betydelse, att de
tillfälliga bostäder, som erbjudas skogsarbetarna på arbetsplatserna, äro
29
Kungl. Maj:ts proposition nr lt>9.
av tillräcklig storlek och av god beskaffenhet, så att de möjliggöra god
hygien och trivsam livsföring. Såsom utredningen jämväl vitsordat, ha de
större skogsägarna även nedlagt stora omsorger och betydande kostnader
för ernående av detta mål. Motivet för skogsägarnas handlande därvid har
varit, att det är till skogsbrukets eget bästa, att detta äger tillgång till en
yrkeskunnig och socialt högtstående arbetarstam, som känner tillfredsställelse
i sin verksamhet och vill kvarbliva vid denna. Bostadsförhållandena
på arbetsplatserna, de fasta såväl som de tillfälliga, äro enligt förbundets
mening av synnerlig betydelse, då det gäller att framskapa och vidmakthålla
en yrkesskicklig skogsarbetarstam. Förbundet delar därför även i
princip utredningens mening, att man, inom ramen för rimliga kostnader,
bör söka höja standarden på de tillfälliga bostäderna på skogsarbetsplatserna
i samma takt som förbättringarna och höjandet av standarden
hos bostäderna i övrigt inom resp. orter.
Alla torde sålunda vara ense om målet, att man vill ernå en fullt tillfredsställande
kvalitet på skogsarbetarnas tillfälliga bostäder. Det är emellertid
samtidigt en ekonomisk avvägningsfråga och en fråga om tekniska
byggnadsmöjligheter, i vilket tempo man skäligen bör eller kan i praktiken
realisera de byggnadsarbeten, som krävas för nåendet av berörda standardhöjning.
Förbundet hyser i denna senare fråga i viss mån mot utredningen
avvikande mening.---
Förbundet har vid detaljgranskningen av utredningens reformkrav funnit
flertalet av dessa vara i och för sig ändamålsenliga och befogade och
därför även lämpade att uppställas som riktpunkter vid den fortsatta utvecklingen
på detla område. Emellertid måste förbundet samtidigt framhålla,
att många av de krav och önskemål, som utredningen framställt,
för sitt realiserande nödvändiggöra omfattande ny- eller ombyggnadsarbeten
i det befintliga beståndet av bostäder och stall i skogarna. Särskilt
lärer detta bli fallet i fråga om åtgärder, avseende att öka medel utrymmet
per person i förläggningarna, att minska beläggningen per rum och att
öka rumshöjden i bostäderna. Med nu rådande knapphet på arbetskraft i
skogsbygderna, höga byggnadskostnader in. in. kommer genomförandet på
kort tid av ett omfattande byggnadsprogram att bli mycket betungande
för skogsägarna. Förbundet finner det därför angeläget, att den standardhöjning
beträffande skogsbostäderna, vartill lagförslaget syftar, får genomföras
under eu tämligen lång övergångstid. Förbundet anser det även vara
ett rimligt krav, att bostäder, som beträffande sin allmänna standard,
varmboning av väggar och golv in. in., fönster- och eldstadsanordningar
o. d. befinnas tillfredsställande, få nyttjas sin normala brukningstid ut,
även om kraven på medelutrynime och takhöjd in. in. icke äro fullt tillgodosedda.
Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att vidmakthållandet samt
vid behov nyuppförandet av det bestånd av tillfälliga bostäder och stall i
skogarna, som kräves redan enligt den nu gällande skogshärbärgeslagen,
är en mycket kostnadskrävande uppgift. Som exempel härpå vill förbundet
nämna, att vid ett av de större skogsbolagen med fastigheter i södra Norrland
och Dalarna, vilket bolag får anses vara i nu förevarande hänseende
representativt, uppgingo kostnaderna för skogshärbärgen och skogsstall
under femårsperioden 1943—1947 i medeltal årligen till cirka 1 krona per
hektar produktiv skogsmark eller 40 öre per avverkad kubikmeter. För de
större företagen rör det sig sålunda om totala årliga kostnader på sexsilfriga
tal.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Skogsägareförbundets uppfattning delas av Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska lantarbetsgivareföreningen och Föreningen skogsarbeten.
En längre övergångstid beträffande alla eller en del av de skärpta föreskrifterna
föreslås även av bl. a. arbetarskgddsstgrelsen, domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Våsternorrlands län, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens läns hushållningssällskap, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk.
Statligt stöd, framförallt i de former som föreslagits i första delen av
utredningens betänkande, utgör enligt skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län och Norrbottens läns hushållningssällskap en förutsättning för att lagförslagets
förbättringar skola komma till stånd i tillräcklig omfattning
inom bondeskogsbruket.
Svenska skogs- och flott ning sarbetareförbundet anser sannolikt, att någon
verklig upprustning på bondeskogarna ej torde komma till stånd med
mindre de statliga stödåtgärderna i betänkandets förra del samtidigt
realiseras.
Departementschefen.
Sedan många år tillbaka är inkvarteringsfrågan för dem som syssla med
skogs- och flottningsarbete i vårt land reglerad genom lagstiftning. Den
första lagstiftningen på detta område kom till stånd år 1919. Genom en
den 25 april nämnda år utfärdad lag (nr 229) ålades arbetsgivare, för vars
räkning skogsavverknings- eller kolningsarbete bedrevs på sådant avstånd
från ställe, där bostad funnes att tillgå, att arbetarna icke varje dag efter
arbetets slut kunde begiva sig dit för att få natthärbärge, skyldighet att
sörja för arbetarnas inkvartering å eller i närheten av arbetsstället. En
motsvarande — om än något mindre långt gående — skyldighet avseende
flottningsarbetet infördes genom lag den 19 juni 1919 (nr 428).
Flottledshärbärgeslagen av år 1919 gäller alltjämt i oförändrad lydelse.
Däremot har den första skogshärbärgeslagstiftningen blivit utbyggd vid ett
par tillfällen. År 1931 utsträcktes sålunda lagstiftningen att avse även flottledsbyggnadsarbete,
och år 1937 fördes under dess tillämpningsområde in
även arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning
samt väg- och vattenavledningsarbete. I samband med sistnämnda utvidgning
blev hela lagstiftningen föremål för revision, och en ny skogshärbärgeslag
utfärdades den 21 maj 1937 (nr 268). Genom denna lag, som ännu
äger giltighet, erhöll skogshärbärgeslagstiftningen eu något annan utformning
än den tidigare lagstiftningen i ämnet haft. Liksom fallet är med den
nuvarande flottledshärbärgeslagen karakteriserades den första skogshärbärgeslagen
av att lagens föreskrifter voro mycket allmänt hållna. I 1937
års skogshärbärgeslag kompletterades de allmänna reglerna angående här
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
bärgenas beskaffenhet med vissa stadganden, innefattande minimibestämmelser
att gälla under särskilda förhållanden. Syftet med att dylika detaljföreskrifter
upptogos i lagen var att man därigenom ville vinna att åtgärder
till förbättring av härbärgena, så att de skulle fylla vissa minimikrav i
fråga om utrymme m. m., skulle komma att vidtagas utan inskridande från
skogsyrkesinspektionens sida. Vidare ansåg man sig kunna förvänta att
genom en dylik precisering inspektionens arbete skulle underlättas.
Det torde icke råda några delade meningar om att allt efter utvecklingens
gång en betydande förbättring ägt rum av skogsarbetarnas bostadsförhållanden
på arbetsplatserna. Denna förbättring synes emellertid företrädesvis
ha skett inom det större skogsbruket; och det torde alltjämt förhålla
sig så, att mångenstädes mycket ännu brister i fråga om bostadsbeståndet
i skogarna. Sedan frågan motionsvis tagits upp i riksdagen, har också
riksdagen i skrivelse den 16 augusti 1944 (nr 279) till Kungl. Maj:t hemställt
om utredning av frågan om förbättrande av skogsarbetarnas och med
dem närstående arbetargruppers bostadsförhållanden på arbetsplatserna.
Den av riksdagen önskade utredningen har numera slutförts av 1945
års skogshärbärgesutredning, som föreslår dels att olika stödåtgärder skola
vidtagas för att förbättra bostadsbeståndet på hemmansskogarna och dels
att lagbestämmelserna på området i skilda hänseenden skola ändras. I förra
hänseendet förordar utredningen, att vissa baracker, som staten låtit anskaffa
under det senaste världskriget och som ej längre behövas för sitt
ursprungliga ändamål, mot rabatterade priser ställas till skogsägarnas förfogande
samt att skogsägarna i övrigt beviljas avsevärda bidrag för uppförande
av skogshärbärgen. Vidare föreslås viss förstärkning av skogsyrkesinspektionen,
så att den rådgivnings- och propagandaverksamhet, som
utredningen finner erforderlig för att föra dess ifrågavarande förslag ut i
livet, kan komma till stånd.
I lagstiftningsmässigt hänseende innebär utredningens förslag att de nuvarande
båda härbärgeslagarna ersättas av en gemensam lag, konstruerad
i överensstämmelse med de principer efter vilka den nuvarande skogsliärbärgeslagen
är utformad.
I flertalet av de remissyttranden, som avgivits över skogshärbärgesutredningens
förslag, ha förslagen i huvudsak tillstyrkts; man är således i remissyttrandena
genomgående positivt inställd till att åtgärder vidtagas för att,
där så behövs, bringa skogsförläggningarnas standard upp till en nivå,
som kan anses motsvara tidens krav. Att så sker är också enligt min mening
ett betydande samhällsintresse. Av såväl humanitära som sociala skäl är
det angeläget, att den utveckling av den allmänna bostadsstandarden, som
skett under senare år, i önskvärd utsträckning avspeglas genom en förbättring
av de tillfälliga bostäderna för skogs- och flottningsarbetarna.
Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt är det även viktigt att tillgång finnes
32
Kungl. Maj:Is proposition nr 169.
till tidsenliga förläggningar, då bostadsförhållandena på arbetsplatserna
inom detta yrke uppenbarligen äro av stor betydelse såväl när det gäller
nyrekryteringen av arbetskraft som för kvarhållandet av en skicklig skogsarbetarstam.
Mot skogshärbärgesutredningens förslag har emellertid på sina håll rests
en del olika invändningar. I den mån kritiken hänför sig till utformningen
av utredningens lagförslag, återkommer jag därtill i det följande. I detta
sammanhang vill jag endast uppehålla mig vid en fråga, som berör själva
huvudtanken i utredningens förslag.
I vissa remissyttranden har framhållits att strävandena på detta område
icke så mycket borde inriktas på att höja standarden på de tillfälliga
skogsbostäderna utan hellre på att genom förbättrade kommunikationer
o. d. underlätta möjligheterna till daglig förflyttning från arbetsställena
i skogen till bygden, enär utvecklingen inom skogshanteringen ginge från
förläggningar i skogen mot inkvartering i bygden. Enligt min mening är
en sådan utveckling givetvis önskvärd, och jag anser att den bör understödjas
i all möjlig utsträckning. Men spörsmålet härom är en fråga på
längre sikt; och även om kommunikationsmöjligheterna alltmer förbättras,
torde det alltid komma att kvarstå ett stort behov av förläggningar i
närheten av arbetsplatserna. Framför allt gäller detta de nordligaste delarna
av vårt land, där de stora avstånden ofta omöjliggöra en daglig förflyttning
av arbetarna. Jag vill emellertid ej underlåta att framhålla, att omständigheterna
i förevarande hänseende givetvis måste beaktas vid lagstiftningens
tillämpning.
Även om jag sålunda anser läget vara sådant, att ytterligare åtgärder
med syfte att tillgodose skogs- och flottningsarbetarnas behov av lämpliga
bostäder äro behövliga, är det dock av olika skäl icke möjligt att realisera
utredningens förslag i dess helhet. De baracker, som åsyftas med
förslaget, ha numera i stort sett tagits i anspråk för andra ändamål
och kunna alltså icke, såsom utredningen tänkt sig, ställas till det mindre
skogsbrukets förfogande. De av utredningen förordade byggnadsbidragen
skulle enligt utredningens förslag finansieras med de prisutjämningsavgifter,
som efter beslut av 1946 och 1947 års riksdagar uttogos vid export
av vissa timmer och av vilka medel 5 milj. kronor avsattes för sociala
ändamål. Av dessa medel återstår emellertid numera endast en mindre del.
För finansiering av utredningens förslag i denna del skulle alltså fordras,
att statsmedel anvisas. I nuvarande statsfinansiella läge är jag emellertid
icke beredd att förorda att så sker. Någon utökning av bidragsverksamheten
på detta område utöver den, som äger rum jämlikt kungörelsen
den 30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
m. in., synes f. n. ej kunna komma i fråga.
Med hänsyn till den utbyggnad, som i och med arbetarskyddsstyrelsens
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
tillkomst skett av yrkesinspektionen, torde anledning saknas att i detta
sammanhang föreslå någon ytterligare förstärkning av skogsyrkesinspektionen.
Erforderlig rådgivningsverksamhet in. in. torde kunna ombesörjas
av de olika organ, som redan finnas.
Trots att jag sålunda icke nu kan biträda förslaget att lämna ökat statligt
ekonomiskt stöd på detta område, anser jag likväl förutsättningar
föreligga för en revision av hithörande lagbestämmelser. De ekonomiska
resurserna att bättra härbärgesbeståndet i skogarna torde nämligen numera
vara helt andra än tidigare. Möjligheterna att komma till rätta med
hithörande problem torde också i hög grad underlättas, om — såsom utredningen
förordat — ett samgående kommer till stånd mellan olika skogsägare.
Genom en anpassning av lagstiftningen till nutida krav måste enligt min
mening en utveckling i önskad riktning påskyndas. Särskilt befogad framstår
en reformering av bestämmelserna i flottledshärbärgeslagen, vilka kvarstå
oförändrade sedan lagens tillkomst år 1919 och vilka tvivelsutan i vissa
hänseenden måste anses vara föråldrade. Skäl synas också föreligga att
sammanfatta de olika härbärgesbestämmelserna i en och samma lag, enär
i stort sett samma krav numera torde kunna uppställas i fråga om de tillfälliga
bostäderna inom skogshanteringen, vare sig dessa äro avsedda att
nyttjas inom det egentliga skogsbruket eller vid flottningen. Samma bostäder
användas för övrigt ofta vid såväl skogs- som flottningsarbete.
Det förslag till lagstiftning i ämnet, som framlagts av skogshärbärgesutredningen,
synes mig i huvudsak vara väl avvägt. Enligt min mening
torde förslaget i stort sett tillgodose krav, som måste anses berättigade ur
hygienisk och trivselsynpunkt, utan att ramen för vad som kan anses
skäligt ur kostnadssynpunkt överskrides. Utredningens förslag har därför
synts kunna läggas till grund för ett förslag till ny skogs- och flottledshärbärgeslagstiftning,
som upprättats inom socialdepartementet.
Innan jag övergår till att behandla detaljerna i departementsförslaget
vill jag erinra om att de förhållanden, som lagstiftningen avser att reglera,
enligt sakens natur äro synnerligen varierande och att lagstiftningen kommer
att verka under mycket skilda förutsättningar. Den inspektion, som
utövas å lagstiftningens efterlevnad, bör därför ske med all hänsyn tagen
till de föreliggande omständigheterna. Vid lagtillämpningen måste således
beaktas — förutom arbetsplatsens belägenhet, arbetets omfattning och långvarighet
samt de förhållanden i övrigt under vilka arbetet bedrives —
vederbörandes ekonomiska förutsättningar att bära de med skogsförläggningens
anordnande förenade kostnaderna. Med anlitande av de dispensmöjligheter,
som lagstiftningen erbjuder, böra därför liksom hittills fordringarna
på härbärgena avvägas med hänsyn tagen till förhållandena i varje
särskilt fall.
3 — H ihan g till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Specialmotivering till lagförslaget.
Såsom redan framhållits torde det vara lämpligt, att ifrågavarande lagstiftning
erhåller form av en ny lag gemensam för alla de tillfälliga bostäder
det här gäller. I nära anslutning till vad skogshärbärgesutredningen förordat
— jfr betänkandet del II s. 110 — synes den nya lagen böra rubriceras
lag om tillfälliga bostäder vid skogs- eller flottningsarbete in. m. (skogsförläggningslag).
Såsom utredningen funnit, bör den nya lagen genom
särskilda underrubriker uppdelas i olika avsnitt. Därvid torde såsom
ett första avsnitt i lagen under rubriken »Allmänna bestämmelser» böra
upptagas regler om lagens tillämpningsområde samt om arbetsgivarens allmänna
skyldigheter enligt lagstiftningen. Under rubrikerna »Om bostäder»
och »Om stall» torde sedan få upptagas de bestämmelser, som äro avsedda
att reglera här avsedda bostäders och stalls beskaffenhet. Därefter synas
böra följa avsnitten »Om skyddsombud» och »Om tillsyn å lagens efterlevnad».
Slutligen torde under rubriken »Särskilda bestämmelser» sammanföras
straffbestämmelser in. in.
Allmänna bestämmelser.
Nuvarande lagstiftning.
Skogshärbärgeslagen upptager i 1 § följande bestämmelser.
Bedrives skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband
med skogsavverkning, kolnings-, väg-, vattenavlednings- eller flottledsbyggnadsarbete
på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke
skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge,
åligger det arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten
av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.
Vid skogsavverknings-, väg-, vattenavlednings- och flottledsbyggnadsarbete
åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för att å eller i närheten av arbetsstället
tillgång finnes till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid arbetet.
I denna lag förstås med arbetare envar, som utför arbete för annans räkning
utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och
med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetare, utan
att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit
sig att ombesörja arbetets utförande.
Flottledshärbärgeslagens motsvarande regler, vilka återfinnas i lagens
1 §, ha följande lydelse.
Framgår flottled, allmän eller enskild, på sådant avstånd från bebyggd ort, att
det icke skäligen kan påfordras, att flottningsarbetarna skola under flottningens
utförande begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, vare flottningsförening
eller i fråga om enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten, pliktig
sörja för att härbärgen finnas tillgängliga för arbetarna å sådana platser invid
flottleden, där påräknas kan, att de komma att uppehålla sig åtminstone vissa
tider varje år flottning bedrives, eller där eljest mera stadigvarande behov av
natthärbärge yppas.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
I fråga om vilka personer enligt denna lag äro att anse såsom arbetare, gälle
vad som stadgas i 2 § av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.
Utredningens förslag.
Under 1—3 §§ i utredningens förslag ■— beträffande vilka närmare hänvisas
till s. 111—118 i betänkandet del II -— upptagas dessa föreskrifter.
1 i
1
mom. Bedrives skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i
direkt samband med skogsavverkning, skogsvårds-, kolnings-, väg-, vattenavlednings-,
flottnings-, flottledsbyggnads- eller flottläggningsarbete på sådant avstånd
från ställe, där möjlighet till inkvartering finnes, att det icke skäligen kan påfordras,
att arbetstagarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge,
åligger det arbetsgivaren att sörja för att bostad finnes att tillgå å eller i närheten
av arbetsstället.
2 mom. Är arbetsplats belägen på sådant avstånd från bostad, att arbetstagarna
icke lämpligen kunna intaga middagsmålet i bostaden och det med hänsyn till
övriga omständigheter kan anses påkallat, åligger det arbetsgivaren att under den
kallare årstiden tillhandahålla raststuga.
3 mom. Vid skogsavverknings-, kolnings-, väg-, vattenavlednings- och flottledsbyggnadsarbete
åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för att å eller i närheten
av arbetsstället tillgång finnes till stallrum för de hästar, som användas vid
arbetet.
2 §.
I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning
utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och
med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare
utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare
åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Såsom arbetsgivare anses i
fråga om flottningsarbete i allmän flottled flottningsförening och i enskild flottled
den, som där innehar flottningsrätten.
3 §•
Föreskrifterna i denna lag äga tillämpning jämväl i fråga om i bebyggd ort
belägen byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål, eller uthusbyggnad,
som icke stadigvarande användes såsom stall, och som tages i bruk
för inkvartering av arbetstagare eller inhysande av hästar vid i denna lag avsedda
arbeten.
Beträffande frågan om lagstiftningens tillämpningsområde
framhåller utredningen, att de senare årens erfarenheter givit vid
handen, att även skogsvårdsarbete och flottläggningsarbete borde omfattas,
samt anför härom.
Skogsvårdsarbete bör här fattas i vidsträckt bemärkelse. Dit bör sålunda
hänföras icke blott egentligt skogsvårdsarbete, såsom hyggesrensning, kulturarbeten,
röjnings- och stämplingsarbete in. in. utan även exempelvis
skogsindelningsarbeten. Nämnda arbeten bedrivas ofta under sådana förhållanden,
att inkvartering i tillfälliga bostäder blir erforderlig. Oftast torde
det på skogarna befintliga bostadsbeståndet vara tillräckligt även för in
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
kvarteringsbehovet vid skogsvårdsarbeten men det förekommer dock ej
sällan, i synnerhet vid kartläggnings- och taxeringsarbeten, att det därmed
sysselsatta manskapet får logera under synnerligen primitiva former eller
tillryggalägga avsevärda sträckor morgon och afton för att söka sig nattkvarter.
Vid ifrågavarande arbeten, som i regel bedrivas under den varmare
årstiden, synes i många fall tältförläggning utgöra en ändamålsenlig lösning
av härbärgeringsproblemet.
I detta sammanhang bör anmärkas, att utredningen under förslagets 4 §
upptagit ett stadgande, att förläggning i tält må ske under den varmare
årstiden, om inkvartering erfordras endast för eu eller annan natt på
samma plats.
Utredningen anför vidare.
Arbete med flottläggning av virke bedrives företrädesvis utanför älvmynningarna
i de nordligaste länen. Vanligen har varje större trävarubolag i
övre Norrland sin egen flottläggningsplats, där arbetet pågår under sommaren
och hösten. Betydande manskapsstyrkor sysselsättas årligen med
arbete av detta slag och flertalet arbetstagare inkvarteras därvid i baracker,
i regel flerrummiga. I vissa fall förhyra arbetsgivarna för detta ändamål
bostadshus i närbelägen bygd. Gemensamma hushåll med kockor förekomma
i regel, varför en hel del av ifrågavarande baracker äro försedda med kök
och ofta även med särskilda matrum. Många av nyssnämnda baracker''och
bostadshus äro av den beskaffenhet, att de bereda arbetstagarna tillfredsställande
bostads- och levnadsförhållanden, medan andra i dessa avseenden
lämna en del övrigt att önska. Framhållas må, att större krav böra ställas
på dessa i närheten av industrierna belägna förläggningar, där arbetstagarna
bo under flera månader i sträck, än på sådana, som vanligen anordnas efter
flottlederna för flottningsarbetarnas inkvartering. De äro sålunda närmast
att jämföra med bostäderna vid flottledernas skiljeställen.
Enligt vad utredningen inhämtat har skogsyrkesinspektionen betraktat
flottläggningsarbete som ett slags flottningsarbete och därför genom inspektioner
och åtgärder i övrigt verkat för åstadkommande av ändamålsenliga
förläggningar även vid dessa arbetsplatser. Emellertid är den nu gällande
flottledshärbärgeslagen tillämplig endast å bostäder vid flottleder, allmänna
och enskilda. Det kan därför göras gällande, att då ifrågavarande förläggningar
ej tillhöra flottlederna, de ej heller omfattas av flottledshärbärgeslagen.
Någon tvekan om att de böra falla under dess tillämpningsområde
synes emellertid ej böra råda, då ifrågavarande arbete bedrives under praktiskt
taget enahanda förhållanden som vid skiljeställena. Några invändningar
ha ej heller gjorts mot den tillsyn över dessa bostäder, som salunda
har utövats av skogsyrkesinspektionen.
Utredningen ifrågasätter, huruvida man inte bör ytterligare utvidga lagens
tillämpningsområde och låta lagen omfatta allt arbete, som bedrives utanför
bygd där bostad finnes att tillgå. Ett stadgande av dylik innebörd medför
emellertid, att lagen skulle komma att gälla även myrslåtterarbete samt anläggnings-,
linje- eller järnvägsarbete, som bedrives i ödebygder eller glest
befolkade trakter. Enligt utredningens uppfattning bör dock skogsförläggningslagen
i första hand avse arbeten inom skogshanteringen, och utred
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
ningen anser därför lämpligast, att den nuvarande anordningen med uppräkning
av de olika arbeten, å vilka lagen äger tillämpning, får bestå.
Rörande begreppen arbetsgivare och arbetstagare har
utredningen ansett sig böra anknyta till den nuvarande lagstiftningen. Den
i skogshärbärgeslagen lämnade definitionen å arbetsgivare har endast något
modifierats med hänsyn till flottledshärbärgeslagens motsvarande bestämmelse.
I fråga om arbetsgivarens skyldighet att sörja för
tillfälliga bostäder framhåller utredningen, att den funnit uttrycket
»ställe, där möjlighet till inkvartering finnes» vara att föredraga
framför skogshärbärgeslagens formulering »ställe där bostad finnes att tillgå»
och flottledshärbärgeslagens uttryck »bebyggd ort». Sistnämnda båda
uttryck ha nämligen, enligt vad utredningen uttalar, vållat tveksamhet angående
huruvida gällande lagar äro tillämpliga på t. ex. i bygden befintliga
ödegårdar, bagarstugor eller andra liknande byggnader, i vilka skogs- och
flottningsarbetare bruka inkvarteras. Skogsyrkesinspektionen har, upplyser
utredningen, i detta avseende tolkat lagstiftningen så, att den är tillämplig
på dessa och liknande slag av tillfälliga bostäder i bygden, och från dess
tillämpning undantagit endast sådana rum i befolkningens fasta bostäder,
som upplåtas till inkvartering av skogs- och flottningsarbetare; för dessa
bostäder gäller i stället hälsovårdsstadgan. För att lagen skall giva klart
besked på denna punkt, föreslår utredningen vidare, att lagens föreskrifter
jämväl skola äga tillämpning i fråga om i bebyggd ort belägen byggnad,
som icke stadigvarande användes för bostadsändamål men som tages i bruk
för inkvartering av arbetstagare vid i denna lag avsedda arbeten.
Såsom framgår av 1 § flottledshärbärgeslagen är arbetsgivarens skyldighet
att tillhandahålla bostäder vid flottningsarbete f. n. begränsad till att
avse sådana platser invid flottleden, där det kan påräknas att arbetstagarna
komma att uppehålla sig åtminstone vissa tider varje år flottning bedrives
eller där eljest mera stadigvarande behov av natthärbärge yppas. Denna
begränsning anser utredningen böra slopas.
Utredningen har övervägt, att i lagen närmare precisera det avstånd
mellan inkvarteringsstället och arbetsplatsen, då skyldighet att tillhandahålla
tillfällig bostad inträder, samt anför härom, att enligt hittills tilllämpad
praxis ett avstånd av 2,5 ä 3 km vintertid i allmänhet ansetts medföra
sådan skyldighet, om arbetstagarna måste färdas till fots eller på
skidor. I vissa arbets- och löneavtal inom skogshanteringen har träffats
överenskommelse om gångvägsersättning till arbetstagarna, då avståndet
räknat efter kortaste färdväg från den av arbetsgivaren anvisade bostaden
överstiger 3 km. Dessa bestämmelser om gångvägsersättning äro dock ej
avsedda alt tillämpas under normala förhållanden vintertid. I sådana fall
anses det ändamålsenligt, att förläggningar anordnas, då avståndet från
bebyggd ort till arbetsplats uppgår till omkring 3 km.
38
Kungi. Maj:ts proposition nr 169.
Enligt utredningens uppfattning bör emellertid ifrågavarande avstånd
icke fixeras i lagen. Den vägsträcka till och från arbetsplatsen, som arbetarna
skäligen kunna tillryggalägga, måste nämligen komma att variera
under olika årstider, på grund av terrängförhållanden och förefintligheten
av vägar. Utredningen anser därför, att det framdeles liksom hittills bör
överlämnas åt tillsynsorganen att, då så erfordras, från fall till fall avgöra,
huruvida skyldighet för arbetsgivare att anordna tillfällig bostad bör föreligga.
Såsom motiv för skyldigheten för arbetsgivaren att under vissa förhållanden
tillhandahålla raststugor framhåller utredningen, att man numera
allmänt kommit till insikt om att raststugorna äro av stort värde ej
blott för att förebygga ohälsa utan även ur produktionssynpunkt.
Utredningen fortsätter.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att ett stadgande om
raststuga bör avfattas i allmänna ordalag såsom skett i lagförslaget, och att
det sålunda bör överlämnas åt tillsynsorganen att i tveksamma fall taga
ställning till huruvida skyldighet att tillhandahålla sådan skall anses föreligga.
Till ledning härvid böra i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar angivas
vissa normer. Utredningen anser sålunda att vid ställningstagandet hänsyn
bör tagas främst till avståndet mellan arbetsplats och bostad men även
till arbetets varaktighet och det antal man, som därvid sysselsättas. Förenämnda
avstånd — 3 km — är i längsta laget. En sådan föreskrift skulle
medföra, att arbetstagarna även vintertid i många fall komme att såsom
hittills intaga middagsmålet vid en öppen eld i skogen. I de fall, då de föredraga
att åka skidor till bostaden, tager förflyttningen fram och tillbaka så
lång tid av middagsrasten i anspråk, att den tid, som blir över till vila,
blir för kort särskilt för huggarna. Vidare torde böra undantagas kortvariga
arbeten, pågående endast en eller annan vecka vintertid. Det förutsättes
därvid, att arbetstagarna i sådana fall intaga middagsmålet i bostaden, då
kylan är besvärande eller vädret är dåligt. Med sådana kortvariga arbeten
böra likställas avverkningar, som visserligen pågå under längre tid men vid
vilka behov av raststugor ej förefinnes annat än under kortare tid. För att
skyldighet att tillhandahålla raststuga skall inträda böra vid arbetsplatsen
vidare sysselsättas åtminstone 3—4 man. Slutligen synes skyldigheten böra
begränsas till sådana arbetsplatser, där arbetstagarna själva anse raststuga
erforderlig. Då såväl arbetsplats som bostad äro belägna vid vinterplogad
landsväg, händer det t. ex. ej sällan, att arbetstagarna föredraga att åka
cykel till bostaden framför att vila i skogen.
I fråga om s k y 1 d i g h e t e n för arbetsgivare att sörja för
tillgång till stall anser utredningen den nuvarande metoden att i
lagen uppräkna de slag av arbeten, där sådan skyldighet föreligger, böra
bibehållas. Utredningen föreslår, att dessa arbeten utökas med kolningsarbete,
enär vid skogskolning hästar användas såväl vid inkörning av kolved
som vid utkörning av kol.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
39
Yttranden.
Rörande frågan om utvidgning av lagens tillämpningsområde
till att avse jämväl skogsvårds- och flottläggningsarbete hälsar
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet denna utvidgning med tillfredsställelse,
enär därigenom förbundets gamla önskemål, att ifrågavarande
lagstiftning borde omfatta allt arbete inom skogshanteringen, blivit
tillgodosett.
Sveriges skogsägareförbund förklarar sig vara tveksamt beträffande
lämpligheten att inordna skogsvårdsarbeten av alla slag under lagen samt
anför.
Vid många av dessa arbeten, exempelvis stämpling och skogsindelning,
äro arbetsstyrkorna mycket fåtaliga och förflyttningar ske oavlåtligt under
arbetets gång. Dessa arbeten utföras regelmässigt under den varma årstiden.
Att tillskapa skogshärbärgen enbart för sådana arbeten bör knappast
ifrågakomma. Utredningen antyder, att tältförläggning bör kunna godkännas
vid arbeten av ifrågavarande slag. Så kan givetvis stundom vara lämpligt.
Medförande av tältutrustning är emellertid en arbetskrävande och
hindersam åtgärd. Förbundet tror, att vid dessa under den varma årstiden
bedrivna arbeten hittills tillämpad praxis, nämligen att manskapet söker
nattlogi i närliggande bygd eller tillgängliga skogskojor, alltjämt bör kunna
tillämpas utan hälsorisker eller sociala olägenheter.
Föreningen skogsarbeten samt Mo och Domsjö aktiebolag intaga samma
ståndpunkt. Föreningen finner lagförslagets möjligheter till tältförläggning
kunna få väsentlig betydelse i detta sammanhang, därest lagens medgivande
till sådan förläggning under den varmare årstiden ej blott gäller för en eller
annan natt på samma plats utan för något längre tid. Bolaget framhåller,
att en utvidgning av lagen till att omfatta skogsvårdsarbeten sannolikt kommer
att verka hämmande på verkställighet av åtskilliga dylika arbeten, enär
många skogsägare säkerligen komma att tveka, innan de igångsätta sådana
arbeten, om de stå inför ett tvång att bekosta härbärgen.
Frågan om omfattningen av arbetsgivarens skyldighet
att tillhandahålla tillfälliga bostäder beröres i flera
yttranden.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det föreslagna stadgandet om lagens
tillämpning jämväl å vissa i bebyggd ort belägna byggnader böra utgå.
Bostäder i sådan byggnad måste enligt länsstyrelsens mening anses vara boningsrum
i hälsovårdsstadgans mening, och det kunde leda till egendomliga
konsekvenser, om en bostad i bebyggd ort skulle höra under skogsförläggningslagen
och föras in under skogsyrkesinspektionens tillsyn enbart på
grund av att den tillfälligt tages i anspråk för inhysande av skogsarbetare.
Kraven på bostadsstandard äro olika i hälsovårdsstadgan och i utredningens
lagförslag, och tvekan kan på den grund uppkomma, vilkendera lagen som
är tillämplig i det särskilda fallet. Det synes i de nu avsedda fallen vara
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
tillräckligt med föreskrifterna i hälsovårdsstadgan och tillsynen av de lokala
hälsovårdsmyndigheterna.
Arbetar sky ddsstyr elsen tillstyrker däremot utredningens förslag, att lagen
skall tillämpas å vissa tillfälliga bostäder å bebyggd ort. I lagen bör
dock direkt angivas att lagen i detta hänseende blott avser av arbetsgivaren
anvisade bostäder.
Sveriges skogsägareförbund säger sig icke ha något att erinra mot utredningens
förslag under förutsättning, att lagens föreskrifter endast gälla de
delar av byggnaden, som komma till användning som skogsarbetarbostad.
Det bör givetvis ej kunna påfordras, att exempelvis ett oanvänt trefamilj shus
upprustas i sin helhet, därest en av lägenheterna användes som tillfällig
bostad för skogsarbetare.
A andra sidan hävdas i några yttranden, att arbetsgivaren bör åläggas
att sörja för inkvartering av arbetstagarna i alla de fall, då dessa ej kunna
bo hemma eller själva vilja ordna bostadsfrågan, samt att lagen bör göras
tillämplig på alla av arbetsgivaren anvisade bostäder.
Länsarbetsnämnden i Jämtlands län anför.
Med »möjlighet till inkvartering» synes i lagen (§1) avses såväl byggnad,
vilken icke stadigvarande användes för bostadsändamål, som byggnad,
vilken stadigvarande användes för sådant ändamål. Enligt lagförslagets 3 §
skall endast byggnad tillhörande förstnämnda kategori falla under lagen,
medan byggnad under andra kategorien faller under hälsovårdsstadgan.
Enligt länsarbetsnämndens mening är lagförslaget i nu berörda delar icke
klarläggande. Sålunda kan uttrycket i 1 § »där möjlighet till inkvartering
finnes» vid tillämpningen lätt giva anledning till tveksamhet. Det rationella
synes vara att arbetsgivaren får svara för bostad i samtliga fall, då arbetstagaren
ej kan bo i sitt eget hem eller han själv önskar anskaffa bostad.
De föreslagna bestämmelserna om övervakningen av beskaffenheten av
bostad, som anskaffas av arbetsgivaren, kunna också giva anledning till besvärligheter
vid tillämpningen. 1 de fall, då det gäller byggnad, som stadigvarande
användes för bostadsändamål, skulle övervakningen ankomma på
hälsovårdsmyndigheterna, i andra fall på skogsyrkesinspektionen.
Önskvärt vore enligt länsarbetsnämndens förmenande att skogsförläggningslagen
komme att omfatta alla bostäder, som arbetsgivare jämlikt i "g
enligt det av länsarbetsnämnden föreslagna ändrade innehållet anvisar arbetstagare.
Önskemålet härom framstår så mycket starkare om man beaktar
det förhållandet att inom stadigvarande bebodda byggnader på den norrländska
landsbygden ej sällan finnas utrymmen, som icke stadigvarande
utnyttjas för bostadsändamål och som därför kunna tagas i anspråk för inkvartering
av skogsarbetare m. fl.
Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, förtjänar vad länsarbetsnämnden
i Jämtlands län anfört beaktande. Styrelsen tillägger, att såsom
stadigvarande bostäder använda byggnader i skogsbygden ofta ha utrymmen,
som kunna upplåtas till förläggning för skogsarbetare utan att de
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
lämna nöjaktigt skydd mot köld. Dessa utrymmen sakna ofta även lämplig
inredning för att lämna goda möjligheter till vila.
Skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jämtlands län ha givit
uttryck åt samma uppfattning som länsarbetsnämnden i länet.
Beträffande frågan om man i lagen bör fixera avståndet mellan arbetsplatsen
och inkvarteringsstället, då skyldighet bör inträda för arbetsgivare
att sörja för tillfällig bostad, yttrar förste provinsialläkaren i Kronobergs
län, att det enligt hans mening vore en svaghet hos utredningens förslag
att så ej skett. Denna omständighet kommer säkerligen att giva anledning
till tvister, ty även med utredningens i betänkandet framlagda synpunkter
måste det bli mycket svårt för tillsynsorganen att avgöra denna fråga från
fall till fall.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter, om ej i lagen borde komma
till uttryck att avståndet i och för sig icke alltid bör vara enbart avgörande
för huruvida det skäligen bör kunna påfordras av arbetstagarna, att de
skola begiva sig till viss plats, där inkvai-teringsmöjlighet finnes, utan att
även exempelvis sådana omständigheter som terrängförhållandena och förefintligheten
av vägar böra spela in.
Den föreslagna bestämmelsen om raststugor har föranlett erinringar
i några remissyttranden.
Arbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter sålunda, huruvida bestämmelser angående
raststugor böra intagas i skogsförläggningslagen, eftersom vissa
föreskrifter i berörda hänseende redan finnas intagna i arbetarskyddslagen
och arbetarskyddskungörelsen. Arbetarskyddsstyielsen tillägger emellertid,
att då berörda föreskrifter äro tämligen allmänt avfattade och tvekan möjligen
kan uppstå, huruvida de äro tillämpliga på de i skogsförläggningslagen
avsedda arbetena, det måhända är av behovet påkallat, att det föreslagna
stadgandet införes i skogsförläggningslagen. Bestämmelsen att raststuga
behöver tillhandahållas endast under den kallare årstiden synes dock
enligt styrelsens mening böra utgå, enär vid vissa i lagen omnämnda arbeten,
t. ex. flottläggning, vägarbeten och plantskolearbeten, behov av raststugor
kan föreligga även under annan årstid.
Riksförsäkringsanstalten delar arbetarskyddsstyrelsens mening samt tilllägger,
att det måhända icke står i riktigt god överensstämmelse med arbetarskyddslagen,
att föreskriften om tillhandahållande av raststugor begränsas
till att gälla den kallare årstiden.
Sveriges skogsägareförbund anser ifrågavarande spörsmål lämpligast böra
ordnas genom frivilliga avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Skulle
emellertid i lagen komma att införas tvingande skyldighet för arbetsgivare
att uppföra raststuga, bör en sådan föreskrift endast avse det fall, att arbetet
under den kalla årstiden pågår någon längre tid å samma arbetsplats
samt att minst fyra arbetare äro sysselsatta där.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Föreningen skogsarbeten uttalar med instämmande av Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska lantarbetsgivareföreningen följande.
På bedömandet av lämpligheten och skäligheten i anordnandet av raststugor
inverka från fall till fall högst skiftande omständigheter, vilket också
framgår av utredningens uttalanden. Att under sådana förhållanden lagfästa
en skyldighet att tillhandahålla raststugor kan icke vara rimligt, så
mycket mindre som frågan är reglerad i kollektivavtal. Föreningen motsätter
sig att denna fråga göres till föremål för lagstiftning.
Även Gävleborgs läns hushållningssällskap finner det tveksamt, om ett
lagstadgande om raststugor är nödvändigt, då bestämmelser härom redan
finnas i gällande avtal.
I de yttranden, som avgivits av Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening
samt skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län, föreslås att
de synpunkter angående arbetets omfattning, arbetsstyrkan, avståndet från
bostaden etc., som -—- när det gäller anordnande av raststugor —- framlagts
i utredningens motivering till bestämmelsen, böra komma till uttryck i lagtexten.
Domänstgrelsen däremot förordar, att ifrågavarande synpunkter i
utredningens motivering intagas i de anvisningar, som skola förtydliga lagens
tillämpning.
Föreningen Värmlands skogsarbetsstudier framhåller, att inom de värmländska
skogsbolag, som stå bakom föreningen, flyttbara raststugor sedan
flera år tillhandahållits, då antalet skogsarbetare per arbetsplats varit så
stort att raststugor lämpligen kunnat användas. Det måste emellertid understrykas,
att om de skogliga arbetsgivarna skola kunna förväntas ha något
intresse för att bekosta raststugor, arbetarna å sin sida måste medverka till
regelbundna och uthålliga arbetsdagar. I den föreslagna lagbestämmelsen
bör därför enligt föreningens mening som en förutsättning för skyldigheten
att hålla raststugor stadgas, att detta kan anses påkallat »för att möjliggöra
full arbetstid».
Föreningen tillägger.
De praktiska erfarenheterna av att använda raststugor ha visat, att stugorna
icke alltid skötas på önskvärt sätt och att de icke heller alltid bli
flyttade, allteftersom avverkningarna framskrida. Till följd härav bli stugorna
understundom stående tämligen långt från den aktuella arbetsplatsen,
varigenom arbetarna finna det för tidsödande att uppsöka kojorna,
med påföljd att dessa icke bli utnyttjade. Skyldigheten för arbetsgivarna
att tillhandahålla rastkojor måste därför vara kombinerad med skyldighet
för arbetarna att systematiskt flytta kojorna allteftersom arbetena framskrida
inom en och samma avverkningstrakt.
Sveriges skogsägareförbund och Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening
anse likaledes, att arbetarna genom en bestämmelse
böra åläggas att verkställa de flyttningar av raststugorna, som påkallas av
arbetets fortskridande över avverkningstrakten. Föreningen tillägger, att
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
transport från den ena avverkningstrakten till den andra däremot liksom
hittills skall åligga arbetsgivaren.
Departementschefen.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har härbärgeslagstiftningen
under utvecklingens gång erhållit ett allt vidsträcktare tillämpningsområde.
Från början omfattade lagstiftningen skogsavverknings-, kolnings-
och flottningsarbete. År 1931 vidgades tillämpningsområdet att avse
även flottledsbyggnadsarbete, och år 1937 blev lagstiftningen härutöver
tillämplig å arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning
samt väg- och vattenavledningsarbete.
Skogshärbärgesutredningen föreslår nu, att den av utredningen förordade
gemensamma lagstiftningen på detta område får omfatta, förutom nyssnämnda
arbeten, skogsvårdsarbete samt flottläggningsarbete. Härigenom
skulle lagstiftningen bli tillämplig å praktiskt taget allt arbete inom skogshanteringen.
Förslaget att i lagen införa flottläggningsarbete — vilket bedrives under
förhållanden likartade med dem inom flottningsarbetet vid skiljeställena —
har vid remissbehandlingen icke från något håll mött gensaga. Däremot ha
i några remissyttranden framförts erinringar mot förslaget att lagstadga
skyldighet för arbetsgivaren att sörja för tillfälliga bostäder även när det
gäller skogsvårdsarbete, därvid bl. a. uttalats farhågor för att en dylik utvidgning
av lagstiftningens tillämpningsområde kunde föranleda, att behövligt
skogsvårdsarbete ej bleve utfört. Farhågorna härför synas mig dock
vara överdrivna. Det bostadsbestånd, som fordras inom skogsarbetet i övrigt,
torde nämligen i stor utsträckning kunna utnyttjas även vid skogsvårdsarbete.
Vidare vill jag hänvisa till de möjligheter att ordna inkvarteringsfrågan
genom tältförläggning, som departementsförslaget erbjuder, samt att
skogsvårdsarbete ofta utföres under sådana förhållanden, att förläggning
bör kunna ordnas i tält. Jag biträder därför utredningens förslag även i
denna del.
Med hänsyn till att lagstiftningen sålunda blir tillämplig å ett ganska
stort antal arbeten, synes det lämpligt att låta lagen inledas med en särskild
paragraf, som reglerar lagens tillämpningsområde.
Under 2 § torde böra sammanföras de regler, som bestämma arbetsgivarens
allmänna skyldigheter enligt lagen. Beträffande
dessa regler vill jag först framhålla, att frågan, huruvida det i visst fall
skall åligga arbetsgivaren att sörja för att arbetstagarna skola ha tillgång
till inkvartering å eller invid arbetsstället, bör liksom hittills i första band
avgöras med hänsyn till hur långt avståndet är från arbetsstället till
den bostad, som eljest står arbetstagarna till buds. Jag delar utredningens
uppfattning, att detta avstånd icke bör fixeras i lagen, utan att den nu
-
44
Kangl. Maj.ts proposition nr 169.
varande allmänt hållna formuleringen bör bibehållas. Det är nämligen
knappast möjligt att i lag närmare fixera avståndet, eftersom detta måste
växla allt efter väg- och terrängförhållanden, årstid m. in. Åt dem som ha
att tillse att lagstiftningen efterlevs bör därför även i fortsättningen överlämnas
att från fall till fall träffa sista avgörandet härvidlag.
Enligt den nuvarande skogshärbärgeslagen synes det i vissa fall vara
oklart, vilka fordringar en av arbetsgivaren anvisad bostad bör fylla för att
kunna anses godtagbar i det hänseende det nu gäller. Sålunda framhåller
utredningen, att tveksamhet uppkommit huruvida 1937 års skogshärbärgeslag
är tillämplig å de ödegårdar, bagarstugor och andra dylika
utrymmen i bygden, som stundom utnyttjas såsom skogsförläggningar. För
att undanröja denna tveksamhet föreslår utredningen — närmast i anslutning
till skogsyrkesinspektionens praxis — den bestämmelsen, att lagen
jämväl skall tillämpas å i bebyggd ort belägen byggnad, som ej stadigvarande
användes för bostadsbruk men tillfälligt tages i anspråk för skogsarbetarna.
Utredningens förslag på denna punkt har föranlett viss kritik, därvid
framhållits att en dylik bestämmelse kunde medföra ovisshet om huruvida
i visst fall skogsförläggningslagen eller hälsovårdsstadgan vore att tillämpa.
Detta förhållande har föranlett länsstyrelsen i Kopparbergs län att påyrka
bestämmelsens slopande, medan å andra sidan arbetsmarknadsstyrelsen är
inne på tanken att låta skogsförläggningslagen bli tillämplig å alla av
arbetsgivaren anvisade bostäder; man skulle alltså i lagen föreskriva skyldighet
för arbetsgivaren att sörja för bostad åt arbetstagarna i samtliga de
fall, då dessa ej kunde bo i sina hem eller själva önskade skaffa sig bostad.
Att på dylikt sätt föra in även en del av det fasta bostadsbeståndet under
ifrågavarande lagstiftning skulle emellertid innebära att lagstiftningen i
viss mån berövades sin hittillsvarande karaktär. Något behov därav torde
ej heller föreligga. Däremot bör enligt min mening den tanke, som uppbär
utredningens förslag i denna del, förverkligas. Några konflikter avseende
förhållandet mellan hälsovårdsstadgan och skogsförläggningslagen torde i
praktiken icke behöva uppkomma. Emellertid är hälsovårdsstadgan f. n.
föremål för översyn av särskilt tillkallade sakkunniga — 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
-— och enligt direktiven för de sakkunniga skola de
uppmärksamma bl. a. gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och arbetarskyddslagen.
I samband därmed torde även ifrågavarande spörsmål
få övervägas för hälsovårdsstadgans del.
En bestämmelse i detta hänseende har upptagits under 3 § i departementsförslaget.
I överensstämmelse med vad arbetarskyddsstyrelsen anmärkt
i sitt remissyttrande har i departementsförslaget angivits, att fråga
skall vara om byggnad, som anvisats av arbetsgivaren. Därest allenast viss
del av en byggnad tages i anspråk såsom skogsförläggning, bör givetvis
såvitt det nu gäller endast denna del komma i beaktande.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Utredningens förslag att lagfästa skyldigheten i vissa fall för arbetsgivare
att tillhandahålla raststugor — föreskrifter härom finnas f. n. upptagna
både i de anvisningar, som yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärdat,
och i vissa kollektivavtal — anser jag böra genomföras, dock utan den
begränsning till den kallare årstiden, som förordas av utredningen. Givetvis
ha raststugorna sin största betydelse vintertid, men fall kunna förekomma,
då behov därav föreligger även under annan tid av året. För ett borttagande
av den av utredningen föreslagna begränsningen talar även, att bestämmelsen
härigenom närmare anslutes till de generellt hållna föreskrifterna i
9 § arbetarskyddslagen.
Någon anledning att, utöver vad utredningen föreslagit, i lag närmare
reglera vederbörandes skyldigheter med avseende å raststugorna synes icke
föreligga.
I fråga om skyldigheten för arbetsgivare att hålla stallrum synes
bestämmelsen härom böra givas en något mera generell avfattning än den
f. n. har.
Slutligen har i detta avsnitt upptagits regler om vem som enligt lagen skall
anses som arbetsgivare och vem som arbetstagare. I överensstämmelse
med vad nu gäller bör vid flottningsarbete skyldigheten att tillhandahålla
tillfälliga bostäder alltid åligga flottningsförening i fråga om
flottning i allmän flottled samt flottningsrättsinnehavaren, när det gäller
flottning i enskild flottled. I de undantagsfall, då flottningsarbetet omhänderhas
av annan, kan nämligen denne med hänsyn till arbetets vanligen begränsade
omfattning och kortvarighet ej rimligen åläggas att sörja för tillfälliga
bostäder efter flottleden. På flottningsföreningen ankommer för
övrigt enligt lagen om flottning i allmän flottled att handha flottledens tillhörigheter,
vartill även räknas byggnader för arbetarnas härbärgerande
under flottningen.
Om bostäder.
Nuvarande lagstiftning.
I skogshärbärgeslagen återfinnas under 2 och 3 §§ följande bestämmelser.
2 §.
Härbärge, varom i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig
hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan förväntas
komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.
Härbärge, som är avsett att bebos av minst tio arbetare, skall, där ej yrkesinspektionens
chefsmyndighet finner skäl medgiva undantag, så inredas, att gemensam
mathållning där lämpligen kan anordnas.
Vad i första stycket är sagt om härbärge skall äga motsvarande tillämpning
beträffande stallrum, som avses i 1 §.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
3 §1
I fråga om härbärge, som användes vintertid under någon längre tid, skall av
arbetsgivare särskilt iakttagas:
a) På varje inkvarterad arbetare skall under normala förhållanden komma ett
luftutrymme av minst fem kubikmeter.
b) Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga två meter i den del
av bostaden, som ej disponeras för inredning (sovplatser, skåp m. in.).
c) Härbärge skall vara anordnat med trägolv. Uppföres härbärge vintertid eller
å tjälad mark, skall det förses med trossbotten eller annan därmed likvärdig anordning.
d) Härbärge skall vara anordnat med innanfönster eller fönster med dubbla
rutor på något avstånd från varandra i samma båge.
e) Härbärge avsett för fyra eller flera arbetare skall vara anordnat med torkrum
samt förvaringsrum, lämpligen i anslutning till förstuga.
f) På lämpligt avstånd från härbärge skall finnas avträde inom skjul.
Där det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger yrkesinspektionens
chefsmyndighet medgiva undantag från vad i denna paragraf stadgas.
Flottledshärbärgeslagen innehåller under 2 § en bestämmelse, att härbärge
skall erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot
köld och nederbörd. Vidare stadgas att härbärget med hänsyn till yrkets
behov och ortens förhållanden samt den tid, varunder härbärget kan förväntas
komma till användning, skall motsvara skäliga fordringar på en tillfällig
bostad.
Utredningens förslag.
Under rubriken »Bostädernas anordnande» upptager utredningsförslaget
följande bestämmelser.
4 §.
1 mom. Bostad, som i denna lag avses, skall erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande
skydd mot köld och fukt samt goda möjligheter till vila ävensom
i övrigt med tillbörlig hänsyn tagen till yrkets behov samt den tid och de förhållanden,
under vilka bostaden kan förväntas komma till användning, motsvara
skäliga fordringar på en tillfällig bostad.
2 mom. Där inkvartering erfordras endast för en eller annan natt på samma
plats, må under den varmare årstiden arbetstagarna härbärgeras i tält.
5 §.
I fråga om bostad, som i denna lag avses och som användes under någon längre
tid, skall av arbetsgivare särskilt iakttagas:
a) På varje inkvarterad person skall under normala förhållanden komma ett
utrymme av minst sju kubikmeter.
b) Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga två meter. Användas
sängar ovanför varandra, må rumshöjden ej understiga 2,35 meter.
c) Bostaden skall vara försedd med erforderliga förvaringsutrymmen för livsmedel
samt kläder och övriga personliga tillhörigheter.
47
Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 169.
6 g.
I fråga om bostad, som i denna lag avses och som användes under den kallare
årstiden, skall av arbetsgivare särskilt iakttagas:
a) Väggar och innertak skola vara av sådan konstruktion och i övrigt så anordnade,
att tillfredsställande varmboning erhålles. Golvet skall vara isolerat med
trossbotten eller därmed likvärdig anordning.
b) Fönsterna skola vara anordnade såsom innanfönster eller med dubbla rutor
på tillräckligt avstånd ifrån varandra.
c) Bostad skall vara försedd med förstuga eller dubbla ytterdörrar.
d) Bostad skall kunna på tillfredsställande sätt ventileras.
e) I eller invid bostad, avsedd för fyra eller flera arbetstagare, skall finnas
varmbonat torkrum av tillräcklig storlek och försett med tillfredsställande ventilationsanordningar.
7 §•
Bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats skall vara försedd med torkrum
av tillräcklig storlek.
8 §•
Bostad för åtta eller flera arbetstagare avsedd att användas vid skogsavverkningsarbete,
arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning,
kolnings-, väg-, flottledsbyggnads- eller flottläggningsarbete eller arbete vid
skiljeställe i flottled skall, där ej arbetarskyddsstyrelsen finner skäl medgiva
undantag, vara försedd med kök och avskilt utrymme för kocka samt, om bostaden
är avsedd för flera än tolv arbetstagare, matrum, som må kombineras med
köket, ävensom i övrigt vara så inredd, att gemensam mathållning där lämpligen
kan anordnas.
9 §.
I bostad, avsedd att användas vid i 8 § omnämnda arbeten och som icke är
anordnad för gemensam mathållning, må i varje rum ej inkvarteras flera än åtta
arbetstagare. Är bostaden anordnad för gemensam mathållning, må i varje rum
ej inkvarteras flera än tolv arbetstagare.
10 §.
Om dugligt dricksvatten ej finnes att tillgå inom skäligt avstånd från bostad
eller stall, åligger det arbetsgivaren att draga försorg om anskaffande av dricksvatten.
11 g.
På lämpligt avstånd från bostad skall finnas avträde.
Vidare innehåller förslaget bland »Särskilda stadganden» följande bestämmelse.
15 §.
Där det i visst fall finnes av särskilda skäl påkallat, äger arbetarskyddsstyrelsen
medgiva undantag från vad i 5, 6, 7, 9 och 12 §§ stadgas.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt överlämna
åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar
medgiva undantag, som ovan och i 8 § sägs.
Framställning om undantag må även göras muntligen.
I fråga om de allmänna fordringarna å en skogsförläggning
föreslår utredningen — på sätt framgår av s. 118—122 i betänkandet del II
—- endast mindre jämkningar i vad nu gäller. Ordet nederbörd föreslås utbytt
mot fukt. Härigenom vill utredningen utmärka, att bostaden även
bör vara så anordnad, att t. ex. fuktbildning genom kondensering såvitt
möjligt undvikes. Vidare föreslår utredningen att med hänsyn till de i
regel stora fysiska påfrestningar, som skogs- och flottningsarbeten medföra
för sina utövare, direkt i lagen utsäges att bostaden skall erbjuda goda
möjligheter till vila.
En nyhet i förhållande till nuvarande lagstiftning utgör stadgandet i
4 § 2 mom. i förslaget, som medger att arbetstagare får härbärgeras i tält
under den varmare årstiden i sådana fall, då inkvarteringen blott gäller
en eller annan natt på samma plats. Enligt utredningens mening synes det
icke skäligen kunna påfordras, att arbetsgivarna skola tillhandahålla bostäder
i vanlig mening vid sommartid bedrivna arbeten, vilka äro av starkt
ambulerande natur, t. ex. slutrensningsarbete vid flottning och vissa skogsvårdsarbeten.
Tältförläggning utgör vid sådana arbeten ofta en ändamålsenlig
form av förläggning.
De i 5 § upptagna detaljbestämmelserna för bostäder, som användas
under någon längre tid — beträffande dem hänvisas
till s. 122—127 i betänkandet del II — avse utrymme, rumshöjd och förvaringsutrymmen.
I fråga om dessa detaljer anser utredningen det icke
vara tillfyllest att, såsom skett i skogshärbärgeslagen, begränsa fordringarna
endast till vintertid brukade bostäder. Under senare år ha nämligen
sommarhuggningarna bedrivits i större omfattning än tidigare och torde
framdeles komma att ytterligare öka till följd av bl. a. en allmän strävan
att bereda en stam av skogsarbetare arbete året om. Antalet även sommartid
mera stadigvarande använda förläggningar kommer därför sannolikt
att bli allt större.
Vad som bör avses med uttrycket »under någon längre tid» anser sig
utredningen icke kunna allmängiltigt angiva utan föreslår, att det liksom
hittills överlämnas åt tillsynsorganen att utforma lagtillämpningen i detta
avseende med hänsyn till behovet vid olika slag av arbeten. Dock böra enligt
utredningens uppfattning hithörande bestämmelser äga tillämpning
på det stora flertalet vid skogsawerkningsarbete använda förläggningar,
ävensom på de flottledsbostäder, som årligen nyttjas mera stadigvarande,
t. ex. vid dammar, forsar och andra platser med varaktigare bevakning,
samt skiljeställen, flottläggningsplatser och virkesmagasin vid flottlederna.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
När utredningen föreslår minimigränsen för utrymmet per inkvarterad
arbetstagare höjd till 7 kbm, framhåller utredningen, att utvecklingen
numera i stor utsträckning passerat den tidigare gränsen 5 kbm samt att
en skärpning av minimigränsen är ägnad att motverka den eftersläpning,
som på vissa håll förefinnes i fråga om utrymmet. Efter att ha påpekat
att ett mera allmänt införande av enmanssängar kommer att medföra
ökade krav på utrymme och golvyta, anför utredningen.
För att i bostad med särskilt matrum bostadsrum ej må bliva för litet,
bör utrymmet i sådant rum ej understiga 5 kubikmeter per person. Enligt
vad erfarenheten visat är detta utrymme erforderligt dels med hänsyn till
luftvolymen och dels för att den fria golvytan må bliva någorlunda tillräcklig.
Utredningen har emellertid icke ansett sig böra föreslå intagande
i lagen av föreskrift om utrymmet i särskilt bostadsrum utan bör enligt
utredningens uppfattning jämväl denna synpunkt beaktas vid utformandet
av chefsmyndighetens anvisningar i ämnet. I de större stugor, vilka
enligt utredningens förslag skola vara anordnade med särskilt matrum
eller kombinerat kök-matrum, kommer det sammanlagda utrymmet per
person självfallet att överstiga 7 kubikmeter.
I fråga om rummets höjd föreslår utredningen viss skärpning av vad
nu gäller enligt skogshärbärgeslagen eller att rumshöjden, då sängar i två
våningar användas, skall vara 2 meter. Det har nämligen visat sig — framhåller
utredningen — att vid nämnda takhöjd värmen i sängarna nära
taket blir besvärande, då temperaturen är lämplig på undersängarnas nivå.
Tillsynsmyndighetens anvisningar ha vidare redan gått utöver den nu
föreskrivna rumshöjden och anger denna till 2,3 meter i bostäder med
nyss angiven inredning. Med hänsyn till att åtskilliga av de flyttbara bostäder,
som nu äro i bruk, ha en av boardskivornas storlek betingad rumshöjd
av omkring 2,35 meter, anser sig utredningen böra godtaga angivna
mått på höjden i rum med sängar ovanför varandra.
Beträffande frågan om förvaringsutrymmen diskuterar utredningen,
huruvida ej i lagtexten bör intagas en bestämmelse om anordnande av källare
i förläggningar, som äro avsedda för längre tid. Utredningen avvisar
dock tanken härpå med hänsyn till att, särskilt vintertid, andra godtagbara
lösningar på förvaringsproblemet i fråga om livsmedel stå till buds.
Den av utredningen valda formuleringen av bestämmelsen om förvaringsrum
möjliggör dock, framhåller utredningen, för tillsynsorganen att då
så erfordras föreskriva om anordnande av källare vid såväl sommar- som
vinterförläggningar.
Med hänsyn till att skogsavverknings- och andra skogsarbeten igångsättas
under senhösten eller bedrivas även under de tidigare vårmånaderna,
anser utredningen det nu i 3 § skogshärbärgeslagen förekommande uttrycket
»vintertid» böra i 6 § av utredningens förslag utbytas mot den
mera täckande formuleringen »den kallare årstiden». Beträffande föreskrifterna
i (> §, vilken paragraf alltså handlar om bostäder avsedda
4 — llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
att användas under den kallare årstiden, hänvisas till
utredningens betänkande del II s. 127—135.
I 7 § har utredningen upptagit en särskild bestämmelse om torkrum.
Bestämmelsen, som ej är begränsad till viss årstid, avser torkrum vid vissa
flottledsbostäder, nämligen bostäder vid skiljeställen och flottläggningsplatser.
Utredningen framhåller, att arbetet vid dessa arbetsställen pågår
under större delen av flottningssäsongen och vanligen med större antal
arbetstagare, varför det synts befogat med tillgång till torkrum vid dessa
förläggningar. Vid andra flottledsbostäder föreligger enligt utredningens
mening ej samma behov av särskilt torkrum, enär de i stort sett endast äro i
bruk ett mindre antal dagar under den varmare årstiden.
Beträffande föreskrifterna om gemensam mathållning konstaterar
utredningen, såsom redogörelsen å s. 136—140 i betänkandet del II
utvisar, att under den tid som förflutit, sedan den gällande skogshärbärgeslagen
antogs, gemensamma hushåll tillkommit i betydande omfattning
även i mindre förläggningar än sådana, som äro avsedda för tio arbetstagare.
Med hänsyn härtill och till den genomgripande förbättring av livsföringen
och trevnaden i förläggningarna, som dessa hushåll visat sig medföra,
anser sig utredningen ej böra tveka att föreslå, att gränsen för arbetsgivarnas
skyldighet i förevarande avseende sänkes, så att denna skyldighet
kommer att inträda i fråga om bostäder för minst åtta arbetstagare.
Utredningen uttalar i detta sammanhang, att av skogsyrkesinspelctionens
erfarenhet att döma något motstånd ej torde komma att resas häremot,
åtminstone ej från de större arbetsgivarnas sida, enär de gemensamma
hushållen synas verksamt ha bidragit till att många av de yngre arbetstagarna
fortsatt att ägna sig åt skogsarbete i stället för att söka sig till
industriorter.
I utredningens förslag begränsas skyldigheten att anordna bostad för
gemensam mathållning till att gälla endast i fråga om skogsawerkningsarbete,
arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning,
kolnings-, väg-, flottledsbyggnads- och flottläggningsarbete samt arbete
vid skiljeställe i flottled. Utredningen undantager sålunda det egentliga
flottningsarbetet. Anledningen härtill är att detta arbete enligt utredningen
i regel är av så ambulerande natur att någon gemensam mathållning
i egentlig bemärkelse icke förekommer, om man bortser från sorteringsarbete.
Vidare undantagas vattenavledningsarbeten i skogen, vilka
huvudsakligen bestå av sommartid bedrivna dikningsarbeten med ett fåtal
arbetstagare på varje arbetsplats, likaså skogsvårdsarbete, där gemensamma
hushåll hittills ej heller förekommit.
Utredningen förutsätter, att närmare anvisningar beträffande inredning
och erforderliga utrymmen i för gemensam mathållning avsedd bostad
skola meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.
I förslagets 9 §, som ej har någon motsvarighet i nuvarande härbärges
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
lagar, ha intagits bestämmelser om maxim ibeläggningen per
r u in. Härvidlag anför utredningen att det f. n. ej sällan förekommer en
beläggning av 16—20 man i enrummiga bostäder, vilket för de däri boende
medför betydande svårigheter att upprätthålla ordning och snygghet i bostaden
och att tillgodose personliga önskemål i fråga om livsföring och
fritidens användande. Dessa olägenheter äro vida större, då var och en
har att styra och ställa för sig själv än då, såsom vanligt är vid gemensam
mathållning, en kocka svarar för kosthåll, städning och renhållning. Utredningen
föreslår därför sådan maximering av rumsbeläggningen, att i
de av här ifrågavarande bostäder, som äro avsedda att användas för individuell
mathållning, ej flera än åtta samt i andra dylika bostäder, anordnade
för gemensam mathållning, ej flera än tolv arbetstagare må inkvarteras
i samma rum.
I nu gällande härbärgeslagar finnes ingen bestämmelse om dricksvatten.
Ett stadgande härom bör enligt utredningens mening upptagas i
skogsförläggningslagen, enär berättigade klagomål i många fall anförts i
detta hänseende. Som det i en skogsförläggning dagligen åtgår avsevärda
mängder vatten särskilt om hästar användas vid arbetet, anser utredningen
det av vikt att tillgång till vatten finnes i närheten av förläggningen.
Enligt skogshärbärgeslagen skall avträde finnas vid härbärge, som
användes vintertid under någon längre tid. I flottledshärbärgeslagen finnes
ingen motsvarande föreskrift. Utredningen anser, att utvecklingen i detta
avseende gått förbi skogshärbärgeslagen och att det är befogat att kräva avträde
vid samtliga här avsedda bostäder.
Särskilda dispensbestämmelser, som röra flertalet av de nu
angivna detaljföreskrifterna, upptagas under 8 och 15 §§ i utredningens lagförslag.
Dispens skall enligt förslaget meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.
Utredningen har övervägt, om icke åt skogsyrkesinspektör borde i lagen
givas befogenhet att bevilja eftergift i fråga om vissa av ifrågavarande stadganden.
Med hänsyn till att det inom arbetarskyddsstyrelsen inrättats en
skogsavdelning samt till att enligt arbetarskyddslagen eftergift från nämnda
lags bestämmelser i princip skall meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, förordar
dock utredningen, att nuvarande ordning bibehålies. I anslutning till
den i nyssnämndadag stadgade ordningen föreslår emellertid utredningen, att
arbetarskyddsstyrelsen må kunna uppdraga åt skogsyrkesinspektör att meddela
eftergift i den omfattning styrelsen finner lämpligt.
För att förenkla förvaltningsförfarandet föreslår utredningen i 15 §, att
framställning om undantag skall kunna göras muntligen. Utredningen tilllägger,
att om sådana muntliga framställningar under befattningshavarnas
tjänsteresor komma att godtagas, detta även skulle innebära ett tillgodoseende
av kravet på snabbhet vid ärendenas behandling, enär eventuellt erforderliga
undersökningar med anledning av framställningen då omedelbart
kunna verkställas på ort och ställe.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Yttranden.
De föreslagna bestämmelserna om bostädernas anordnande m. in. godtagas
1 stort sett i remissyttrandena. Framställda erinringar gälla i huvudsak, att
detaljbestämmelserna böra i vissa speciella avseenden jämkas.
I några yttranden framhålles — såsom redan framgår av den sammanfattande
redogörelsen över yttrandena som tidigare lämnats — att den i 4 §
2 mom. givna möjligheten till tältförläggning givits alltför snäv
formulering. Domänstyrelsen anför sålunda, att det med hänsyn till nutidens
allmänt utbredda intresse för camping, tältförläggningens uppenbara behag
under gynnsamma väderleksbetingelser samt det förhållandet att lagen skall
gälla även skogsvårdsarbeten, torde vara motiverat med en viss uppmjukning
av det kategoriska förbehållet »en eller annan natt på samma plats».
Detta uttryck borde utbytas mot »under kortare tid på samma plats». Lantbruksstyrelsen
och Föreningen skogsarbeten dela denna uppfattning. Riksför
säkring sanstalten föreslår, att tältförläggning bör vara medgiven, så snart
inkvarteringen avser »högst några få nätter på samma plats». Även Mo och
Domsjö aktiebolag anser en uppmjukning av bestämmelsen påkallad samt
framhåller, att arbetstagarna enligt bolagets erfarenhet ogärna bo i koj förläggningar
sommartid.
Bestämmelsen i utredningsförslagets 4 § om mini in iutrym m e föranleder
domänstyrelsen att ifrågasätta, om tillräckligt starka skäl föreligga
för en så stor ökning av luftkubiken som föreslagits; flertalet nuvarande
bostäder uppfyller ej detta krav. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner
utrymmesgränsen ej böra sättas högre än 6,6 kbm, motsvarande det nu i
praktiken genomsnittliga utrymmet per person. Sundsvallsbolagens gemensamma
förvaltning aktiebolag vill icke förorda en större höjning än till
6,5 kbm samt tillägger, att eftersom utvecklingen går mot ett ersättande av
den gängse baracktypen med flera byggnader — därav en byggnad för kök
och matsal m. in. samt en eller flera bostadsbaracker för manskapet — utrymmet
i sådana fall bör kunna få reduceras i jämförelse med vad som fastställes
för övriga förläggningar.
Föreningen skogsarbeten finner den föreslagna höjningen av minimiutrymmet
innebära en forcering av utvecklingen i alltför snabb takt och anser
en något lägre gräns böra övervägas. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län
föreslår en sänkning av den föreslagna gränsen för utrymmet till 6 kbm. Enligt
Wifstavarfs aktiebolag bör den gamla bestämmelsen om minimiutrymme
kvarstå.
I ett yttrande påyrkas emellertid högre minimiutrymme. Statens institut
för folkhälsan anser nämligen det av utredningen föreslagna minimiutrymmet
vara ur bostadshygienisk synpunkt väl knappt och uttalar som önskemål
en minimisiffra på 10 kbm.
I fråga om detaljföreskrifterna i 5 och 6 §§ i utredningens
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
förslag ifrågasätter skogsijrkesinspektören i norra distriktet, om det är nödvändigt,
att beträffande golvisoleringen tala om dess tekniska utförande, då
väggar och innertak, där konstruktionerna kunna vara minst lika skiftande
som beträffande golvet, icke närmare beröras i detta avsende. I lagen bör
endast utsägas, att väggar, tak och golv skola vara av sådan konstruktion
och i övrigt så anordnade, att tillfredsställande varmboning erhålles. I lagen
bör ej talas om olika typer av fönsterisolering. Det är tillräckligt med ett
stadgande, att fönster na skola vara anordnade med dubbla rutor, varefter det
får ankomma på arbetsgivarna att avgöra huru de dubbla fönstren skola anordnas.
Detaljerade bestämmelser i övrigt rörande golv och fönster m. in.
böra inflyta i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Bestämmelserna om
torkrum böra gälla, utöver för vissa större, vintertid använda bostäder samt
bostäder vid skiljeställe eller flottläggningsplats, även för andra bostäder,
som användas under någon längre tid under den varmare årstiden. Behov av
torkrum föreligger nämligen även vid exempelvis virkesmagasin och hållbommar
i flottlederna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att det beträffande torkrummen
stadgas, att de skola kunna »på tillfredsställande sätt uppvärmas och ventileras».
Sundsvallsbolagens gemensamma förvaltning aktiebolag finner bestämmelsen
om torkrum i 5 § böra modifieras så, att befrielse därifrån kan erhållas
för bostäder med 4—6 man mot skyldighet att öka utrymmet med exempelvis
en kbm utöver minimiutrymmet. Föreningen skogsarbeten förordar
ett liknande alternativ.
Beträffande stadgandet i 8 § om anordningar för gemensam mathållning
anför riksförsäkringsanstalten, att den finner det väl motiverat
att sänka gränsen för arbetsgivarnas skyldighet att sörja för dylika anordningar
till att omfatta alla bostäder, som bebos av minst åtta arbetstagare.
Däremot vill anstalten ifrågasätta om man icke bör gå ett steg längre beträffande
skyldigheten att anordna matrum och utesluta det föreslagna särskilda
villkoret att bostaden skall vara avsedd för flera än tolv arbetstagare,
detta i synnerhet som sådant rum får kombineras med köket. Att ett från
sovrummet eller sovrummen avskilt utrymme för intagande av måltiderna
bör finnas i en förläggning för åtta eller flera man torde icke vara något överdrivet
anspråk.
Skogsijrkesinspektören i norra distriktet invänder, att det förefaller som
om stadgandet i denna paragraf skulle innebära, att matrum över huvud ej
får kombineras med sovrum. Det kan dock vara lämpligt och kanske ibland
nödvändigt, att sovplatser anordnas i matrum, och om detta är av tillräcklig
storlek behöver en dylik anordning icke innebära någon större olägenhet. I
vart fall böra sovplatser för tillfälligt besökande såsom arbetsledare och tummare
få anordnas i dylikt utrymme.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen i 9 § om maxi m i b eläggningen
per ru m, finner arbetarskyddsstyrelsen lätt kunna misstolkas.
Man kan således få den uppfattningen, att större förläggningar få
uppföras utan anordningar för gemensamt hushåll, om blott bostaden uppdelas
i flera rum med högst åtta man i varje. Av bestämmelserna i 8 § framgår
emellertid, att bostad för åtta man och däröver skall inredas med tanke
på gemensam hushållning. Bestämmelsen i 9 § synes därför vara tillämplig
endast i sådana fall, då arbetarskyddsstyrelsen medgivit undantag från 8 §.
Att stadga en särskild bestämmelse för dispensfall finner styrelsen onödigt,
och styrelsen töreslår därför, att i 9 § endast föreskrives, att i bostad avsedd
att användas vid i 8 § angivna arbeten ej flera än tolv arbetstagare må inkvarteras
i samma rum.
Vad slutligen angår de i förslagets 8 och 15 §§ givna dispensbestämmelserna
framhålles i några yttranden, att de föreslagna skärpningarna
av fordringarna å de tillfälliga bostäderna med därav följande
ganska omfattande konsekvenser i fråga om kostnader och arbetskraft för
omändringsarbeten nödvändiggöra, att dispens meddelas i stor utsträckning,
särskilt i fråga om redan befintliga byggnader. Skogsstyrelsen anser, att
dispens bör medgivas beträffande alla under senare år färdigställda laggilla
förläggningar.
Å andra sidan har, såsom tidigare berörts, i några yttranden yrkats, att i
övergångsbestämmelserna bör stadgas, att den nya lagens fordringar ej alls
skola tillämpas på redan uppförda bostäder av tillfredsställande beskaffenhet,
vilka bostäder böra få i befintligt skick användas sin normala brukningstid
ut.
Riksförsäkringsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen och länsstyrelsen i
Gävleborgs län förorda, att lagens dispensbestämmelser böra sammanföras
i en paragraf. Vidare finner riksförsäkringsanstalten, att skogsyrkesinspektören
bör givas direkt befogenhet att medgiva erforderliga eftergifter från
lagens föreskrifter, alltså utan att först ha erhållit bemyndigande därtill från
arbetarskyddsstyrelsen. Eftersom det inom skogsyrkesinspektionen endast
finnes två skogsyrkesinspektörer, nämligen en för södra distriktet, vilken
tillika är byrådirektör för skogsavdelningen inom arbetarskyddsstyrelsen,
och en för norra distriktet, kan den föreslagna decentraliseringen knappast
medföra fara för bristande enhetlighet i lagtillämpningen. Därvid bör även
uppmärksammas, att skogsyrkesinspektör redan utrustats med en så betydelsefull
befogenhet som att vidtaga åtgärder för genomförande tvångsvis
av lagens föreskrifter. För den föreslagna förenklingen talar jämväl den av
utredningen föreslagna nyheten, att framställningar om dispens skola få
göras muntligen, ett förslag som riksförsäkringsanstalten finner väl grundat.
I några remissyttranden yrkas att i lagen skola upptagas vissa detalj föreskrifter
utöver dem som föreslagits av utredningen. Domänstyrelsen anser
sålunda, att en bestämmelse om enmanssängar bör införas, och Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet finner, att jämväl föreskrifter om
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
sängars minimistorlek samt sängbottens beskaffenhet böra inflyta i lagen.
Riksförsäkringsanstalten föreslår en bestämmelse om anordnande av bastu
vid skogsförläggningarna. Hushållningssällskapet i Norrbottens län och
länsarbetsnämnden i samma län anse, att i lagen bör upptagas en rekommendation
om anordnande av enskilt studierum i de större förläggningarna.
I andra yttranden förordas bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren
att i vissa fall tillhandahålla köksutrustning och bränsle.
Slutligen må anmärkas, att vattenöverdomstolen ifrågasatt, om icke ett
genomförande av utredningens förslag i denna del bör föranleda viss jämkning
av ordalagen i 10 kap. 17 § 9. vattenlagen, där det i nära anslutning
till 2 § flottledshärbärgeslagen stadgas, att beskaffenheten av flottledshärbärgen
vid allmän flottled skall bestämmas av vad som är skäligt med hänsyn
till yrkets behov och ortens förhållanden.
Departemen tschefen.
När år 1937 i slcogshärbärgeslagen infördes ett antal detaljbestämmelser
rörande härbärgenas beskaffenhet, uttalades vissa farhågor för att man
därigenom skulle komma att fastlåsa utvecklingen vid den i lagen angivna
minimistandarden samt att lagtillämpningens anpassning efter de speciella
behoven i varje särskilt fall skulle bli mindre smidig. Det avgörande skälet
för att en dylik utbyggnad av lagstiftningen likväl genomfördes var, såsom
jag redan tidigare berört, att man därigenom ansåg sig kunna förvänta att
förbättringsåtgärder i vissa betydelsefulla avseenden skulle komma till
stånd även utan inskridande från tillsynsorganens sida.
Enligt de erfarenheter, som vunnits under de gångna åren, har utvecklingen
ingalunda stannat vid lagens minimikrav utan i många fall gått därutöver.
Detalj föreskrifterna med därtill knutna dispensmöjligheter ha vidare
visat sig möjliggöra en i de olika fallen väl avpassad tillämpning av lagen,
samtidigt som tillsynsmyndigheterna i dessa föreskrifter haft ett gott stöd
i arbetet att genomföra de uppställda standardkraven.
Under åberopande av dessa erfarenheter har utredningen förordat viss
ytterligare utbyggnad av lagens detaljbestämmelser. Vid remissbehandlingen
ha icke några principiella invändningar rests mot att nu gå vidare på den
år 1937 inslagna vägen. För egen del anser jag mig också kunna i allt
väsentligt godtaga utredningens förslag. Endast i ett par hänseenden anser
jag mig med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena böra vidtaga
vissa jämkningar i detsamma.
Bestämmelserna under 5 § första stycket i departementsförslaget avse de
allmänna krav, som ifrågavarande bostäder skola uppfylla. Stadgandena
överensstämma i sak med vad nu gäller. På sätt utredningen förordat
har det dock synts lämpligt att i lagen direkt utsäga, att bostad skall erbjuda
goda möjligheter till vila.
I andra stycket av 5 § har upptagits ett stadgande om inkvartering
i tält under den varmare årstiden. Stadgandet saknar motsvarighet i den
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
nuvarande härbärgeslagstiftningen. Tältförläggning synes kunna bli av
betydelse vid vissa arbeten, framför allt skogsvårds- och flottningsarbeten,
där den i många fall torde vara den mest ändamålsenliga formen för förläggning.
Med hänsyn till de svårigheter, som bl. a. matlagning och torkning
av kläder erbjuda vid sådan förläggning, synas emellertid tält ej böra godtagas
annat än i sådana fall, då man icke skäligen kan påfordra, att arbetsgivaren
skall tillhandahålla bostäder i vanlig mening. Utredningen har begränsat
stadgandets räckvidd till arbeten av så ambulerande natur, att inkvartering
erfordras endast för en eller annan natt på samma plats. I några
remissyttranden har emellertid framhållits, att detta är en alltför snäv begränsning.
En viss uppmjukning av stadgandet synes även mig befogad, och
jag föreslår därför, att tält få användas, när det gäller inkvartering under
några få nätter på samma plats.
Den nuvarande skogshärbärgeslagen upptager i 3 § olika detalj föreskrifter
lörande bostäder, som användas vintertid under någon längre tid. Utredningen
har funnit, att vissa bestämmelser rörande utrymme, rumshöjd och
förvaringsutrymmen böra gälla alla här avsedda tillfälliga bostäder, vilka
användas under någon längre tid, samt att särskilda regler böra uppställas
föi'' bostäder, som brukas under den kallare årstiden. Denna uppdelning har
i remissyttrandena allmänt godtagits.
Vad angår den förstnämnda kategorien, d. v. s. de t i 11 f ä 11 i g a bostäder,
som användas under någon längre tid, gäller
enligt skogshärbärgeslagen i fråga om utrymmet, att detta under normala
förhållanden skall uppgå till minst 5 kbm per inkvarterad arbetstagare, samt
beträffande rumshöjden, att denna ej får understiga 2 meter i den del av
bostaden, som ej disponeras för inredning. Utredningen har föreslagit en
ökning av minimiutrymmet till 7 kbm och av rumshöjden till 2,35 meter i
bostäder med sängar ovanför varandra och 2 meter i övriga bostäder, utan
nyssnämnda begränsning i fråga om inredningen. I några remissyttranden
har ifrågasatts, om icke förslaget här ginge väl långt. Å andra sidan har
även gjorts gällande, att ur bostadshygienisk synpunkt minimiutrymmet
borde vara större. Vid övervägande av denna fråga har jag ansett mig böra
stanna för utredningens förslag.
Den av utredningen föreslagna föreskriften om erforderliga förvaringsutrymmen
innebär viss skärpning i förhållande till nuvarande lag, i det att
bestämmelsen skall gälla alla under längre tid använda bostäder, alltså ej
blott såsom för närvarande sådana som användas vintertid och äro avsedda
för fyra eller flera arbetstagare. Denna av utredningen föreslagna utvidgning
har vid remissbehandlingen icke föranlett erinran.
Från några håll har emellertid yrkats, att de nya bestämmelserna över
huvud ej skola avse redan uppförda lagenliga bostäder, vilka alltså borde
undantagas antingen i lagen eller dispensvägen. Till denna fråga återkommer
jag vid behandlingen av lagens övergångsbestämmelser. Redan i detta sam
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
raauhang vill jag dock framhålla att det icke synes komma i fråga att
generellt undantaga de avsedda byggnaderna.
I 7 § i departementsförslaget återfinnas de föreskrifter, som avse tillfälliga
bostäder, vilka användas under den kallare
årstiden. Nuvarande lag innehåller i fråga om bostädernas varmboning
regler endast rörande golv och fönster, och dessa regler avse blott bostäder,
som användas under någon längre tid vintertid. Utredningen har funnit
bestämmelser om varmboning erforderliga för alla under den kallare årstiden
— och härmed avses ej blott den egentliga vintern — använda bostäder;
dessa bestämmelser ha ansetts böra avse icke blott beskaffenheten
av golv och fönster utan även väggarnas och takets konstruktion samt ytterdörrens
anordnande.
Beträffande bostadens golv har utredningen föreslagit, att detta skall
vara isolerat med trossbotten eller därmed likvärdig anordning, under det
att utredningen i fråga om väggar och innertak förordat en bestämmelse
av mera allmän innebörd. Det synes mig knappast nödvändigt att beträffande
just golvisoleringen angiva dess tekniska utförande. I departementsförslaget
ha därför fordringarna å golvets anordnande bestämts i anslutning
till vad som föreslagits beträffande väggar och tak. En motsvarande jämkning
har vidtagits i utredningens förslag rörande fönstrens anordnande.
Under 7 § i departementsförslaget har upptagits en bestämmelse om
torkru in, därvid den nuvarande begränsningen till bostäder, avsedda för
minst fyra arbetstagare, bibehållits. I ett par remissyttranden har ifrågasatts,
om icke bestämmelsen borde jämkas så, att särskilt torkrum icke
skulle påfordras i bostäder med en beläggning av 4—6 man, därest i stället
en viss ökning av utrymmet per person vidtoges. De fall, där en sådan lösning
kan vara acceptabel, böra emellertid enligt min mening regleras dispensvägen.
I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit innehåller 8 § i departementsförslaget
en bestämmelse om att bostad vid skiljeställe och flottläggningsplats
alltid skall vara försedd med torkrum. Ehuru vissa skäl
kunna åberopas för att — såsom yrkats i ett remissyttrande — utsträcka
skyldigheten att anordna torkrum till att gälla även andra tillfälliga bostäder,
som användas under någon längre tid under den varmare årstiden,
anser jag mig dock ej böra frångå utredningens förslag i denna del.
Departementsförslagets 9 g innehåller bestämmelser om bostads anordnande
för g e in ensam mathållning. Dessa bestämmelser överensstämma
i sak med vad utredningen föreslagit. Detta innebär att skyldighet
att inreda tillfällig bostad för gemensam mathållning skall föreligga vid
skogsavverkningsarbete samt arbete med försågning av virke i direkt samband
därmed ävensom vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och
vägarbete samt vid flottningsarbete vid skiljeställe men däremot icke vid
övrigt flottningsarbete och ej heller vid skogsvårds- och vattenavledningsarbete.
Vidare innebär förslaget, att den gräns, som nu gäller för arbets
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
givarens skyldighet att anordna gemensam mathållning — att det skall
vara fråga om höstäder avsedda för minst tio arbetstagare — sänkes så att
skyldigheten kommer att omfatta bostad för minst åtta arbetstagare. Dessutom
ha bestämmelserna i vissa avseenden preciserats.
Gällande skogshärbärgeslag saknar föreskrift rörande maximibeläggningen
per rum i en tillfällig förläggning. I detta hänseende
har utredningen föreslagit en bestämmelse av innebörd, att vid de arbeten,
som enligt vad nyss sagts omfattas av reglerna om gemensam mathållning,
högst åtta man få inkvarteras i varje rum, om gemensam mathållning ej är
anordnad, och i motsatt fall högst tolv man. Skillnaden har ansetts motiverad
med att större utrymme kräves, då varje arbetstagare har att själv
sörja för kosthåll m. in. Vad sålunda förordats anser jag mig höra i princip
godtaga. I anslutning till vad arbetarskvddsstyrelsen härutinnan anfört i
sitt remissyttrande torde emellertid lagregeln i detta hänseende böra erhålla
en något jämkad avfattning.
Bestämmelserna under It § i departementsförslaget om dricksvatten
och avträde motsvara 10 och 11 §§ i utredningens förslag.
I departementsförslagets 12 § ha sammanförts vissa av utredningen föreslagna
d i s p e n s b e s t ä in in e 1 s e r, motsvarande de nuvarande reglerna
i 2 och 3 §§ skogshärbärgeslagen. En nyhet är att arbetar skyddsstyrelsen
föreslås skola äga rätt att överlämna åt skogsyrkesinspektör att
medgiva undantag från lagens föreskrifter. En motsvarande bestämmelse
återfinnes i 72 § arbetarskyddslagen. Förslaget i denna del har föranlett
riksförsäkringsanstalten att ifrågasätta, huruvida icke skogsyrkesinspektör
borde i lagen medgivas direkt befogenhet att meddela dispens. Någon anledning
att frångå det system, som gäller enligt arbetarskyddslagen, synes
mig dock ej föreligga. Utan särskilt stadgande därom torde gälla, att framställning
om undantag från viss bestämmelse må kunna göras muntligen.
I vissa yttranden framkomna förslag om ytterligare detaljreglering av de
spörsmål, som avses i detta avsnitt, anser jag mig ej böra biträda.
Den av vattenöverdomstolen ifrågasatta ändringen i vattenlagen torde
få vidtagas i samband med de ändringar i lagen, som må föranledas av ett
nyligen framlagt betänkande med förslag till ny lag om flottning i allmän
flottled (SOU 1950: 27).
Om stall.
Nuvarande lagstiftning.
Såsom framgår av föregående avsnitt skall enligt stadgande i 2 § tredje
stycket skogshärbärgeslagen de allmänna bestämmelser angående härbärges
beskaffenhet, som angivas i paragrafens första stycke, äga motsvarande
tillämpning i fråga om stallrum som omfattas av lagen.
I flottledshärbärgeslagen upptages icke någon bestämmelse i detta hänseende.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 169
Utredningens förslag.
Förslaget innehåller under rubriken »Skogsstallens anordnande» följande
bestämmelser.
12 §.
1 mom. Vad i 4 §, 1 mom. stadgas om bostad skall äga motsvarande tillämpning
beträffande stallrum, som avses i 1 §, 3 mom.
2 mom. Avståndet mellan spiltgolv och innertak må ej understiga 2,2 meter.
3 mom. I fråga om stallrum, som användes under den kallare årstiden, skall
därjämte av arbetsgivare särskilt iakttagas:
a) Stall avsett för flera än tre hästar skall vara uppdelat på två eller flera rum.
b) Stall skall vara anordnat med innanfönster med dubbla rutor på tillräckligt
avstånd från varandra.
c) Stallrum skall kunna på tillfredsställande sätt ventileras.
d) Vid stall skall finnas foderbod.
I detta sammanhang må erinras om de under 15 § upptagna och i föregående
avsnitt återgivna dispensbestämmelserna, enligt vilka arbetarskyddsstyrelsen
och med dess medgivande skogsyrkesinspektör äger, där det i visst
fall av särskilda skäl finnes påkallat, medgiva undantag från vad i 12 §
stadgas.
Såsom framgår av betänkandet del I s. 96—100 och del II s. 143—148 anser
utredningen, att skogsstallen ofta i viktiga avseenden lämna mycket
övrigt att önska; utredningen förordar därför, att i lagen angivas vissa
krav, som böra ställas på ett skogsstall för att detta skall kunna anses ändamålsenligt.
En av de vanligaste olägenheterna i skogsstallen är — anför utredningen
— att höjden från spiltgolv till innertak är otillräcklig, vilket ej sällan
medför, att hästarna icke kunna intaga naturlig stående ställning. Då under
senare år större hästar — av ardennertyp — börjat bli allt vanligare
vid skogsarbete, har denna olägenhet blivit alltmera framträdande. Miniinihöjden
i skogsstall bör enligt utredningen vara 2,2 meter.
I fråga om skogsstall, avsedda att användas under den kallare årstiden,
anser utredningen särskilda fordringar beträffande varmboning m. m. böra
uppställas. Stall, som är avsett för flera än tre hästar, bör således vara uppdelat
på två eller flera rum. Motivet härtill är den avgörande betydelse, som
stallvolymen har för hästarnas möjligheter att uppvärma stallet och därmed
även för luftväxlingen i stallet. Erfarenhetsmässigt har nämligen eu
ensam häst, som inhyses under någon längre tid vintertid i ett stall för tre
hästar svårt att tillfredsställande uppvärma stallet, varför detta bör avbalkas
eller förses med uppvärmningsanordning. Vid uppdelning av större
stall bör i enlighet härmed tillses att ett av rummen ej inrymmer flera än
två spiltor. Vidare föreslår utredningen, att stall skall vara anordnat med
fönster, som har dubbla rutor.
Som ventilationen i stall är av stor betydelse för hästarnas välbefinnande
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
och prestationsförmåga, förordar utredningen vidare, att i lagen intages en
bestämmelse, som inskärper vikten av att stallet skall kunna tillfredsställande
ventileras. Utredningen framhåller härvid, att det på veterinärhåll
anses vara skadligare för en häst att stå i ett fuktigt än i ett kallt stall.
Enligt utredningens mening är ventilationen i skogsstallen oftast otillfredsställande;
och det är vanligt, att luften är fuktighetsmättad och väggarna
invändigt våta av kondensvatten. Närmare direktiv rörande ventilationsanordningarnas
utförande anser utredningen böra lämnas i arbetarskyddsstyrelsens
anvisningar.
Med hänsyn till att foderbod ofta saknas vid skogsstallen — varav följer
att furaget vanligen får förvaras mer eller mindre oskyddat för regn och
snö -— föreslår utredningen ett stadgande om att foderbod skall finnas vid
stall.
Yttranden.
Veterinärstyrelsen anser de föreslagna bestämmelserna vara väl avvägda
samt tillstyrker förslaget. Även Sveriges skogsägareförbund biträder i princip
förslaget men anser, att en ej för kort övergångstid bör stadgas för dess
genomförande.
Medicinalstyrelsen uttalar tvekan om lämpligheten av att i lagen intaga
så detaljerade bestämmelser rörande stallens anordnande; det borde vara
tillfyllest att detta ämne reglerades genom råd och anvisningar av tillsynsmyndigheten.
Likaså anser länsstyrelsen i Kopparbergs län de föreslagna
stadgandena vara alltför detaljerade, och det förefaller länsstyrelsen egendomligt,
om utöver djurskyddslagens bestämmelser särskilda föreskrifter
skulle behöva meddelas rörande hästar i skogsbruket. Därest beskaffenheten
av djurstallar behöver ytterligare regleras, bör enligt länsstyrelsens
mening sådana bestämmelser utfärdas med generell giltighet.
Departementschefen.
Frågan om beskaffenheten av de stallrum, som arbetsgivare enligt ifrågavarande
lagstiftning har att tillhandahålla, är för närvarande reglerad genom
en hänvisning till det stadgande i skogshärbärgeslagen, där i allmänna
ordalag angives hur ett härbärge skall vara beskaffat.
Utredningen föreslår, att lagstiftningen även i detta hänseende skall förses
med vissa detaljbestämmelser. Skogsbrukets och veterinärväsendets
målsmän biträda utredningens förslag i denna del, men i ett par remissyttranden
ha bestämmelserna betecknats såsom obehövliga eller i vart fall för
detaljerade.
Jag ansluter mig till dem som anse att lagstiftningen bör kompletteras
i detta hänseende. Vad jag tidigare anfört om specialbestämmelsernas betydelse
för upprustningen av skogsförläggningarna äger uppenbarligen sin
motsvarande betydelse i fråga om stallrummen. De föreslagna bestämmelserna
synas mig vidare på ett lämpligt sätt taga sikte på sådana detaljer,
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 160.
som äro väsentliga för att ett skogsstall skall kunna anses vara ändamålsenligt
inrättat. Jag finner därför beträffande förevarande avsnitt ej anledning
till erinran i sak mot vad utredningen föreslagit. Utredningens förslag
torde dock böra göras till föremål för ett par smärre redaktionella jämkningar.
I fråga om lagstiftningens genomförande och möjligheterna till dispens
från ifrågavarande bestämmelser hänvisar jag till den allmänna motiveringen
och det följande avsnitt, som avser lagens övergångsbestämmelser.
Om skyddsombud.
Nuvarande lagstiftning.
I 6 § skogshärbärgeslagen upptagas följande bestämmelser.
Å arbetsställe, som i denna lag avses, bör bland arbetarna utses ett eller flera
skyddsombud att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas
önskemål beträffande härbärge eller stall. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna
eller på framställning av dem av facklig organisation, genom vilken de närmast
kunna anses företrädda. Om dylikt val skall underrättelse lämnas arbetsgivaren
samt skogs- och flottledsinspektören.
Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.
Vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud finnes, skall inspektionsförrättaren
om möjligt träda i förbindelse med ombudet.
Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud
avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande
härbärge eller stall vid arbetsstället.
I flottledshärbärgeslagen återfinnas motsvarande bestämmelser i 6 §
andra stycket, som är av följande lydelse.
Hava flottningsarbetarna inom sig utsett ett eller flera ombud att till vederbörande
inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål beträffande härbärgenas
beskaffenhet eller rörande anordnande av nya sådana, åligger det inspektionsförrättaren
vid undersökning utefter flottleden att lämna ombuden tillfälle
att fullgöra detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbetsgivaren,
och vare denne eller den, som förestår flottningen, pliktig att, när undersökning
enligt denna lag företages, underrätta såväl inspektionsförrättaren om arbetarnas
berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud om inspektionsförrättarens besök vid
arbetsplatsen.
Utredningens förslag.
Utredningen har i detta avseende föreslagit följande under 19 § i utredningens
förslag upptagna regler.
Å arbetsställe, som i denna lag avses, bör bland arbetstagarna utses skyddsombud.
Val av sådant ombud förrättas av arbetstagarna eller på framställning av dem
av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.
Där förhållandena det påkalla, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att organisation,
som ovan sägs, utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare å
visst arbetsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad
nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.
Om val av skyddsombud skall underrättelse lämnas arbetsgivaren samt skogsyrkesinspektör.
62
Kungl. Maj. ts proposition nr 169.
Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.
Skyddsombud har att framföra arbetstagarnas önskemål rörande de tillfälliga
bostädernas och stallens beskaffenhet samt rörande anordnande av nya sådana.
Ombuden böra jämväl verka för främjande av goda levnadsförhållanden inom
bostäderna samt söka vinna arbetstagarnas medverkan därtill.
Skyddsombud, som finner att viss åtgärd i fråga om bostadsbehovets tillgodoseende
bör vidtagas, har att hos arbetsgivaren eller den, som å arbetsstället företräder
honom, göra framställning därom. Den, som från skyddsombud mottagit
sådan hänvändelse, har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av
skyddsombud gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger ombudet
påkalla skogsyrkesinspektörs ingripande.
Skyddsombud äger att inom sitt verksamhetsområde närvara vid tillsynsorgans
förrättning och då så finnes påkallat deltaga i undersökning, som av tillsynsorgan
eller arbetsgivare verkställes i avseende å arbetstagarnas bostads- och levnadsförhållanden
å visst arbetsställe.
Vid inspektion skall inspektionsförrättaren om möjligt bereda skyddsombud
tillfälle att närvara vid förrättningen.
Tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillställa skyddsombud
avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande
bostad och stall vid arbetsstället.
Utredningens förslag innebär i huvudsak, att de nuvarande bestämmelserna
i vissa hänseenden kompletterats, därvid de anpassats till motsvarande
bestämmelser i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen.
Beträffande motiveringen för utredningens förslag hänvisas till betänkandet
del II s. 160—162.
Yttranden.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna om utseende av skyddsombud
och om skyddsombuds uppgifter m. m. ha i remissyttrandena genomgående
lämnats utan erinran. I några remissyttranden ifrågasättes dock,
huruvida några bestämmelser i detta hänseende böra upptagas i skogsförläggningslagen.
Arbetarskyddsstyrelsen uttalar sålunda, att det icke är nödvändigt att i
lagen intaga speciella regler om skyddsombud, eftersom de uppgifter, som
åligga skyddsombud enligt denna lag och enligt arbetarskyddslagen, ehuru
icke identiska, ligga mycket nära varandra, i det att bostadsförhållandena
vid de avlägset belägna arbetsplatserna torde kunna räknas som en del av
arbetsförhållandena i vidsträckt mening. Härtill kommer att ofta samma
person torde komma att utses som skyddsombud enligt båda lagarna. Enligt
styrelsens mening bör det därför vara tillräckligt, om i skogsförläggningslagen
upptages ett stadgande av innebörd att, om vid arbetsställe, som avses
i lagen, utsetts skyddsombud enligt arbetarskyddslagen, tillämpliga bestämmelser
i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen — närmast 39 §
och 42—44 §§ i arbetarskyddslagen samt 62—67 §§ i arbetarskyddskungörelsen
— skola äga motsvarande giltighet å förhållanden, som regleras i
skogsförläggningslagen.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Domänstyrelsen, Föreningen skogsarbeten samt Värmlands och västra
Bergslagens skogsarbetsgivareförening uttala sig i liknande riktning.
Departementschefen.
Vid tillkomsten av den gällande skogshärbärgeslagen ansåg man sig böra
utgå från den principen, att lagen borde innehålla alla tillämpliga stadganden
i ämnet. Av denna anledning överflyttades till lagen innehållet, såvitt
detsamma var tillämpligt, i de paragrafer i då gällande arbetarskyddslag,
till vilka hänvisning gjorts i den äldre skogshärbärgeslagen. Bland de regler,
som sålunda upptogos i 1937 års skogshärbärgeslag, märkas reglerna om
skyddsombud.
Skogshärbärgesutredningen har icke funnit sig böra föreslå något ändrat
system härutinnan. Utredningen har endast ansett, att de nuvarande
reglerna borde i vissa avseenden jämkas med hänsyn till den utformning,
som motsvarande bestämmelser erhållit i den nya arbetarskyddslagen och
den med stöd därav utfärdade arbetarskyddskungörelsen, därvid utredningen
dock i några hänseenden ansett sig böra giva hithörande föreskrifter
en efter förhållandena mera avpassad formulering.
Jag finner icke anledning till principiell erinran mot utredningens förslag
på denna punkt. Jag kan alltså ej biträda den av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen
framförda meningen att det vore onödigt med särskilda bestämmelser
om skyddsombud i skogsförläggningslagen med hänsyn till att den allmänna
arbetarskyddslagstiftningen i detta hänseende hade utförliga bestämmelser,
vilka genom en enkel hänvisning kunde göras tillämpliga även
på skogsförläggningarna. Väl må vara att i fråga om det verksamhetsområde
det här gäller, stundom och kanske som regel samma person utses till
skyddsombud både beträffande det allmänna arbetarskyddet och rörande
förläggningsfrågan. Fall torde dock kunna ifrågakomma, då anledning finnes
att utse ett särskilt skyddsombud enligt den nu föreslagna lagstiftningen.
Att märka är vidare att ifrågavarande lagstiftning i övrigt är avsedd
att vara uttömmande. Det lokala skyddsarbetet är här liksom eljest av stor
betydelse, när det gäller att få till stånd sunda förhållanden i samband med
arbetet. Icke minst ur psykologiska skäl förefaller det därför olämpligt
att i detta hänseende återgå till den före år 1937 gällande ordningen och
inskränka sig till en hänvisning till den allmänna arbetarskyddslagstiftningen.
De bestämmelser, som upptagits i departementsförslaget, överensstämma
i allt väsentligt med vad som i hithörande delar stadgas i 40 § samt 42—44
§§ arbetarskyddslagen ävensom 64 och 67 §§ arbetarskyddskungörelsen;
dock har det i den föreslagna lagstiftningen ansetts tillräckligt med en föreskrift
att skyddsombud »bör» utses. Den skillnad i formuleringen, som eljest
förefinnes, är helt betingad av de förhållanden, som regleras av den föreslagna
lagstiftningen. Någon anledning att -— såsom utredningen gjort —
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
utesluta arbetarskyddslagens bestämmelser om rättsskydd för skyddsombud
synes mig ej föreligga.
Om tillsyn å lagens efterlevnad.
Nuvarande lagstiftning.
Skogshärbärgeslagen upptager i 4, 5 och 7 §§ samt It § andra och tredje
styckena följande bestämmelser rörande tillsynen.
4 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare föreskriver,
under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård
anställd personal.
5 §.
De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,
skola, när helst de så påfordra, äga tillträde till de härbärgen och stall, som
finnas anordnade, ävensom rätt att där företaga undersökningar, vartill deras
tjänsteåligganden kunna giva anledning; och vare arbetsgivaren pliktig att för
tillsynens behöriga utövande på anfordran tillhandagå med alla nödiga upplysningar.
7 §.
1 mom. Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i
1, 2 eller 3 §, äger skogs- och flottledsinspektören, där så prövas nödigt, skriftligen
förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt
skälig tid använda visst härbärge eller stall eller bedriva visst arbete utan att
hava vidtagit av skogs- och flottledsinspektören vid förbudets meddelande angivna
åtgärder.
Över dylikt förbud må arbetsgivaren inom fjorton dagar från den dag han därav
erhållit del föra klagan hos yrkesinspektionens chefsmyndighet. Vid förbudets
meddelande skall givas tillkänna, vad arbetsgivaren har att iakttaga, därest han
vill föra sådan klagan.
Förbud, som i första stycket sägs, må jämväl meddelas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet.
2 mom. År i fall, då arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna
i 1, 2 eller 3 §, synnerlig olägenhet för handen, skall skogs- och flottledsinspektören,
i stället för att vidtaga åtgärd jämlikt 1 mom. första stycket,
därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Har sådan anmälan
gjorts eller här avsett förhållande eljest kommit till chefsmyndighetens kännedom,
må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela förbud,
som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda
förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande
av förbudets upprätthållande.
3 mom. Är i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, fråga om åtgärd beträffande härbärge
eller stall, som arbetsgivaren fått till sig upplåtet, bör jämväl upplåtaren
höras. Chefsmyndigheten äger att meddela förbud mot upplåtande av härbärget
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
för inkvartering av arbetare eller av stallet för inhysande av hästar utan att med
härbärget eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.
It § (2 och 3 st.).
Föreskrifterna i 7 § skola icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives av
staten, utan skall i avseende å sådan verksamhet gälla följande bestämmelse:
Skulle skogs- och flottledsinspektören finna förhållande i fråga om härbärge
eller stall vid visst arbetsställe påkalla åtgärd, som avses i 7 §, skall han därom
göra anmälan hos den myndighet, vilken över verksamheten har överinseende,
varefter denna myndighet har att, efter omständigheterna, antingen vidtaga den
påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning.
Flottledshärbärgeslagen innehåller i 3—5 §§ samt 6 § första stycket följande
bestämmelser.
3 §.
Fråga, huruvida och varest härbärge efter ty ovan sagts skall anordnas vid
allmän flottled, skall avgöras av vattendomstolen på sätt angående prövning av
vattenmål är stadgat i vattenlagen; och skall, där med stöd av denna lag mot
flottningsförening väckes påstående om skyldighet att uppföra härbärge vid allmän
flottled, sådan talan behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen
stadgas beträffande där omförmäld talan.
Angående underhåll av härbärge, som nu sagts, gälle vad i lagen om flottning
i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader vid allmän flottled.
4 §•
Skulle beträffande enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten, underlåta
att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1 och 2 §§, äger Kungl.
Maj:ts befallningshavande, när så prövas nödigt, vid vite förbjuda honom, sedan
han blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid vidare bedriva flottning i flottleden
utan att hava vidtagit de av Kungl. Maj:ts befallningshavande vid förbudets
meddelande angivna åtgärder.
Vad i första stycket av denna § stadgas äge icke tillämpning å enskild flottled,
som innehaves av kronan, utan skall, när Kungl. Maj:ts befallningshavande beträffande
sådan led finner åtgärd, som nu sagts, erforderlig, frågan härom anmälas
hos domänstyrelsen, som har att efter omständigheterna antingen vidtaga
den påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning.
5 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen
samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal, på sätt Konungen därom
närmare bestämmer.
C § (1 st.).
De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,
skola, när helst de så påfordra, äga tillträde till de härbärgen, som finnas anordnade,
ävensom rätt att där företaga undersökningar, vartill deras tjänsteåliggan5
— Bihnng till riksdagens protokoll 1951. 1 smal. Nr 169.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
den kunna giva anledning; och vare arbetsgivaren pliktig att för tillsynens behöriga
utövande på anfordran tillhandagå med alla nödiga upplysningar.
Utredningens förslag.
Ifrågavarande bestämmelser motsvaras i förslaget av stadgandena i
17, 18, 20 och 21 §§ samt 22 § andra och tredje styckena, vilka stadganden
äro så lydande.
17 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt,
under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens befattningshavare.
18 §.
Den, som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag, skall, närhelst
han så påfordrar, äga tillträde till bostad och skogsstall, som äro underkastade
hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden
kunna giva anledning. »
Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig att på
anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga
utövande.
20 §.
1 mom. Underlåter annan arbetsgivare än flottningsförening att ställa sig till
efterrättelse föreskrifterna i 1 §, 4 §, 1 mom., 5—12 §§, äger skogsyrkesinspektör,
när så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig
tid vidtaga viss anvisad åtgärd eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt
skälig tid använda viss bostad eller visst skogsstall eller bedriva visst arbete
utan att hava vidtagit av skogsyrkesinspektör vid förbudets meddelande angivna
åtgärder.
2 mom. Innan föreläggande eller förbud, som ovan sagts, meddelas, skall tillfälle
att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande
bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.
3 mom. Är i fall, då arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna
i 1 §, 1 och 3 mom., 4 §, 1 mom., 5, 6 och 12 §§ synnerlig olägenhet
för handen, må skogsyrkesinspektör, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela
förbud, som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och gäila tillsvidare, intill
dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till
säkerställande av förbudets upprätthållande.
4 mom. Är i fall, som i 1 mom. avses, fråga om åtgärd beträffande bostad eller
stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektör att meddela förbud
jämväl mot upplåtande av sådana byggnader för inkvartering av arbetstagare
eller inhysande av hästar utan att med bostaden eller stallet vidtagits viss angiven
åtgärd.
5 mom. Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör
förordna om åtgärd, som avses i denna paragraf.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
6 mom. över föreläggande eller förbud, som meddelats av skogsyrkesinspektör,
må klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom fjorton dagar från den dag,
klaganden därav erhållit del. Vid förbudets meddelande skall givas tillkänna, vad
vid förande av sådan klagan skall iakttagas.
21 §.
1 mom. Underlåter flottningsförening att ställa sig till efterrättelse av skogsyrkesinspektör
lämnad anvisning beträffande uppförande av bostad för flottningsarbetare,
äger arbetarskyddsstyrelsen mot föreningen föra talan vid vattendomstol
och skall sådan talan behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen
stadgas beträffande där omförmäld talan.
2 mom. Underlåter flottningsförening att ställa sig till efterrättelse av skogsyrkesinspektör
lämnad anvisning beträffande underhåll av bostad för flottningsarbetare,
äger skogsyrkesinspektör därom göra anmälan till länsstyrelsen och skall
beträffande länsstyrelses handhavande av sådan anmälan gälla, vad i lagen om
lottning i allmän flottled stadgas angående underhåll av skyddsbyggnader.
22 § (2 och 3 st.).
Föreskrifterna i 20 § skola icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives
av staten, utan skall i avseende å sådan verksamhet gälla följande bestämmelser:
Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning av anmälan från skogsyrkesinspektör
eller eljest, i avseende å sådan verksamhet missförhållande föreligga som i
nämnda lagrum sägs, skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende
över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen
underställa ärendet Konungens prövning.
I sin motivering till de föreslagna tillsynsbestämmelserna — vilken återfinnes
å s. 155—159 och 162—165 i betänkandet del II — erinrar utredningen
om att tillsynen å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen utövas,
under överinseende av yrkesinspektionens chefsmyndighet, d. v. s. arbetarskyddsstyrelsen,
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal, medan övervakandet av
flottledshärbärgeslagens efterlevnad åvilar länsstyrelserna, vilka därvid åtnjuta
biträde av nyssnämnda befattningshavare.
Även om det sålunda formellt ankommer på länsstyrelserna att öva tillsyn
å flottledshärbärgeslagens efterlevnad, har emellertid, enligt vad utredningen
uppgiver, denna tillsyn i realiteten utövats av sltogsyrkesinspektionen.
Inspektionen har sålunda föranstaltat om besiktningar efter flottlederna
och, i mån av behov, hos vederbörande hemställt om vidtagande
av erforderliga åtgärder; och dessa åtgärder ha brukat vidtagas utan att
vare sig vattendomstol eller länsstyrelse befattat sig med saken. Vidare
har den tillsyn, som utövats av de lokala biträdande tillsynsorganen —
statens revirförvaltare och vissa länsjägmästare med biträdande personal
— under senare år varit mycket obetydlig.
Utredningen föreslår därför, att det även formellt bör överlämnas åt
arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, åt skogsyrkesinspektionens
befattningshavare att övervaka efterlevnaden av den nya
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
skogsförläggningslagen jämväl i vad den avser bostäder vid allmänna och
enskilda flottleder. Vidare föreslår utredningen, att revirförvaltarna och
de övriga lokala organ, som för närvarande biträda vid tillsynen, befrias
från ifrågavarande verksamhet.
Vad tillsynens utövande beträffar är det utredningens uppfattning, att
det med skogsförläggningslagen avsedda syftet bäst tillgodoses genom tillsynsverksamhetens
bedrivande enligt de principer, som hittills varit vägledande.
Den rådgivande verksamheten, som måste anses utgöra ett viktigt
komplement till den inspekterande verksamheten, bör sålunda såsom hittills
tillmätas stor betydelse. Skogsyrkesinspektionens befattningshavare
böra därför även framdeles gå arbetsgivare och arbetare tillhanda med upplysningar,
råd och anvisningar, varvid de städse böra akta på huru i varje
särskilt fall ändamålet med skogsförläggningslagen må vinnas med minsta
möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren.
Därest arbetsgivare skulle underlåta att rätta sig efter de anvisningar,
som lämnas av skogsyrkesinspektionen, riskerar han enligt nu gällande
lagstiftning, att förbud meddelas antingen att använda bostad eller stall
eller att bedriva visst arbete. Sådana förbud medföra enligt utredningens
mening allvarliga konsekvenser icke blott för arbetsgivaren utan även för
arbetstagarna, i det att förbudet i allmänhet förorsakar uppehåll i eller inställande
av arbetet. Utredningen föreslår därför, att lagstiftningen på
denna punkt kompletteras så, att rätt införes för skogsyrkesinspektör att
förelägga arbetsgivare att inom utsatt skälig tid vidtaga anvisade åtgärder.
Utredningen framhåller, att möjligheten att meddela dylikt föreläggande
bör bli av särskilt stor betydelse inom skogshanteringen, där det på grund
av arbetenas relativa kortvarighet gäller att få anvisade åtgärder vidtagna
med kort tidsfrist.
En följd av utredningens förslag om tillsynens överflyttande från länsstyrelserna
till arbetarskyddsstyrelsen, när det gäller förläggningar för flottningsarbetare,
är, att länsstyrelses befogenhet att föreskriva tvångsåtgärder
beträffande förläggningar vid de enskilda flottlederna slopas. Innehavare
av flottningsrätt i enskild flottled skall således, såvitt nu är i fråga, bli
jämställd med annan enskild arbetsgivare.
I fråga om tvångsförfarande mot flottningsförening föreslår utredningen
icke någon saklig ändring i den ordning, som nu gäller enligt flottledshärbärgeslagen
men som — enligt vad utredningen uppgiver — hittills
aldrig behövt tillämpas. När det gäller uppförande av bostäder för flottningsarbetarnas
inkvartering skall sålunda i sista hand talan föras mot
föreningen vid vattendomstol i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen
stadgas beträffande där omförmäld talan, d. v. s. medelst stämning. Sådan
talan skall enligt förslaget föras av arbetarskyddsstyrelsen. Vid fråga om
bristande underhåll av dylika bostäder skall det ankomma på länsstyrelse
att efter anmälan av arbetarskyddsstyrelsen handhava ärendet på sätt som
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
är stadgat i lagen om flottning i allmän flottled angående underhåll av
skyddsbyggnader. Enligt 72 § första stycket sagda lag äger länsstyrelsen
antingen tillhålla flottningsstyrelsen att fullgöra underhållet eller också
genast låta avhjälpa bristerna på föreningens bekostnad. Jämlikt 75 §
samma lag äger vidare länsstyrelse, om rättelse ej vinnes efter flottningsstyrelsens
hörande, pröva under vilka villkor flottningen i flottleden vidare
må tillåtas.
Yttranden.
Utredningens förslag om att skogsyrkesinspektionen skall, under arbetarskyddsstyrelsens
överinseende och ledning, omhänderhava tillsynsverksamheten
enligt ifrågavarande lagstiftning har vunnit allmänt gillande. Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller dock, att länsstyrelse även efter ett
genomförande av utredningens förslag torde komma att utöva viss verksamhet
inom förslagets tillämpningsområde, nämligen såsom tillsynsmyndighet
över hälsovårdsnämndernas verksamhet. Enligt hälsovårdsstadgan
och djurskyddslagen åvilar dessa nämnder en allmän skyldighet att öva tillsyn
över bostäder och stall inom området, alltså även över nu ifrågavarande
byggnader, åtminstone då förhållandena äro sådana att fara för epidemisk
sjukdom föreligger. Länsstyrelsen finner det angeläget, att denna kompetensfråga
närmare klarlägges i detta sammanhang. Ifrågavarande spörsmål
beröres även av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser att — ehuru
tjänsteläkare och hälsovårdsnämnder trots avsaknad av bestämmelser
härom i den föreslagna lagen även i fortsättningen torde bli berättigade
att ingripa då sanitära missförhållanden uppstått -— det bör angivas i
lagen, att dessa myndigheter skola utöva en fortlöpande kontroll i sanitärt
avseende över bostäderna i skogarna.
Frågan om flottningsförenings ställning i förevarande hänseende har uppmärksammats
i några remissyttranden.
Vattenöverdomstolen vitsordar lämpligheten av den föreslagna ordningen
för vattendomstolarnas befattning med tvångsåtgärder mot flottningsförening
såvitt angår bostäder för flottningsarbetare. Samma ordning bör
enligt vattenöverdomstolens mening gälla även i fråga om raststugor, som
flottningsförening tillhandahåller flottningsarbetarna. Vattenöverdomstolen
framhåller vidare, att flottningsförening ofta kan vara arbetsgivare även
vid flottledsbyggnadsarbeten och vägarbeten. Där saknas emellertid anledning
att behandla flottningsförening annorlunda än andra arbetsgivare,
d. v. s. enligt de allmänna reglerna i 20 § i utredningsförslaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att det ej hör möta något hinder
att beträffande flottningsförening tillämpa samma ordning som i fråga
om andra arbetsgivare, möjligen dock med den inskränkningen, att skogsyrkesinspektör
icke skall äga meddela förbud mot flottningsarbetets bedrivande.
Svenska skogs- och flottningsarbetare förbundet anser det önsk
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
värt, att skogsyrkesinspektör får rätt att meddela föreläggande och förbud
även gentemot flottningsförening.
Av innehållet i remissyttrandena i övrigt må nämnas, att arbetarskyddsstyrelsen
i anslutning till det föreslagna stadgandet om förbud mot upplåtande
av viss byggnad för i lagen avsett ändamål, framhåller, att sådant
förbud bör kunna meddelas, även då byggnaden icke är upplåten för begagnande.
Arbetets säsongbetonade karaktär kan nämligen medföra, att
ett förbudsförfarande ej hinner genomföras under det byggnaden begagnas.
Vidare må framhållas, att Sveriges skogsägareförbund finner den av utredningen
föreslagna tiden för överklagande av skogsyrkesinspektörs föreläggande
eller förbud -—- fjorton dagar —- vara för kort. På grund av de
stora avstånden till arbetsplatserna i skogarna kan det nämligen möta
svårigheter att på två veckor göra de undersökningar och förebringa den
utredning, som kräves för ett överklagande. Förbundet föreslår, att klagotiden
utsträckes till 30 dagar. Även Värmlands och västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening anser den föreslagna klagotiden vara i knappaste
laget.
Departementschefen.
Jag biträder utredningens förslag att koncentrera tillsynsverksamheten
till arbetarskyddsstyrelsen och skogsyrkesinspektionen. Därigenom lagfästes
en ordning, som redan utbildat sig i praktiken; länsstyrelserna
komma således att även formellt så gott som helt befrias från uppgiften att
befatta sig med frågor avseende tillsyn å skogsförläggningslagstiftningens
efterlevnad.
I ett par remissyttranden har dock framförts den tanken, att länsstyrelserna
på grund av föreskrifterna i främst hälsovårdsstadgan fortfarande
skulle ha skyldighet att övervaka de sanitära förhållandena även i skogsförläggningarna.
Härutinnan vill jag erinra om att, såsom jag redan tidigare
framhållit, hälsovårdsstadgan för närvarande är föremål för översyn av
särskilt tillkallade sakkunniga samt att, enligt direktiven för de sakkunniga,
frågan om gränsdragningen mellan arbetarskyddslagstiftningens och hälsovårdsstadgans
tillämpningsområde skall uppmärksammas. Med hänsyn härtill
och då frågan om hälsovårdsstadgans tillämpning å skogsförläggningar
därvid torde bli föremål för uppmärksamhet anser jag mig sakna anledning
att vidare uppehålla mig vid detta spörsmål.
Utredningen har funnit sig böra bibehålla det nuvarande systemet i fråga
om tvångsingripanden mot flottningsförening. Då detta ansluter sig till gällande
bestämmelser i vattenlagen och lagen om lottning i allmän flottled
samt behov av omläggning av nuvarande ordning i detta hänseende icke
visats föreligga, saknar jag anledning att frångå utredningens förslag i
denna del.
Vad utredningen anfört om de principer, som böra vara vägledande vid
tillsynens utövande, finner jag böra beaktas.
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Beträffande detaljerna i departementsförslaget må framhållas att bestämmelserna
i 21 § motsvara föreskrifterna i 50 § första och andra
styckena arbetarskyddslagen och att innehållet i 22 § i förslaget överensstämmer
med vad som stadgas i 53 § arbetarskyddslagen. Den begränsning
av tillämpningsområdet för 22 §, som gjorts i förhållande till utredningens
förslag, har föranletts av vad vattenöverdomstolen anfört. Att — såsom
arbetarskyddsstyrelsen ifrågasatt -— i den nu föreslagna lagstiftningen
vidga ramen för ifrågavarande bestämmelser anser jag mig ej kunna tillstyrka.
I 23 § upptagas med vissa jämkningar de av utredningen föreslagna
reglerna om tvångsingripande mot flottningsförening. Såsom vattenöverdomstolen
förordat, böra reglerna avse ej blott bostäder utan även raststugor.
Bestämmelserna i 24 § om verksamhet, som bedrives av staten, och i
25 § om klagan över skogsyrkesinspektörs beslut överensstämma helt med
motsvarande föreskrifter i 60 resp. 61 § arbetarskyddslagen. Tillräckliga
skäl att stadga en längre klagotid enligt den nu föreslagna lagstiftningen
än enligt arbetarskyddslagen torde ej föreligga.
Särskilda bestämmelser.
Nuvarande lagstiftning.
Utöver de bestämmelser, vilka återgivits i det föregående, upptager skogshärbärgeslagen
följande stadganden.
8 §.
Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 7 § 1 mom. första eller tredje stycket eller 7 § 2 mom., straffes med
dagsböter, dock ej under tio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare
överträder förbud, som meddelats med stöd av 7 § 3 mom.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom i denna
paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till
det ansvar som är bestämt för sådan förseelse.
9 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
10 §.
Över beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet i fråga, som omförmäles i
denna lag, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom
tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är bestämd.
11 § (1 st.).
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i
denna lag är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Flottledshärbärgeslagen innehåller under 7 § en bestämmelse om fullföljd
av talan mot länsstyrelses beslut, vilken svarar mot 10 § skogshärbärgeslagen.
Utredningens förslag.
Under rubriken »Särskilda stadganden» upptager utredningens förslag
under 13 16 §§ — förutom de i det föregående återgivna reglerna om
beviljande av dispens (15 §) och ett stadgande om rätt för arbetarskyddsstyrelsen
att till ledning för tillämpningen av lagen meddela råd och anvisningar
(16 §) — vissa föreskrifter, till vilka motsvarighet saknas i den
nuvarande lagstiftningen.
Enligt förslagets 13 § skall, om skogsyrkesinspektör beträffande viss
bostad eller visst stall lämnat anvisning enligt lagen om förbättringsåtgärder,
som avse byggnadernas användning under den kallare årstiden, och
bostaden eller stallet upplåtes för användning under sådan tid, ägaren vara
skyldig att underrätta brukaren om anvisade åtgärder, i den mån desamma
ej kommit till utförande. I 14 § föreslås skyldighet för tillverkare av monteringsfärdiga
byggnader avsedda att användas såsom bostäder eller stall
vid i lagen avsedda arbeten att tillse, att byggnaderna vid leverans äro
anordnade i överensstämmelse med lagens föreskrifter samt att monteringsbeskrivning
medföljer.
Vidare innehåller förslaget i avsnittet med rubriken »Tillsyn å lagens
efterlevnad» i 22 § första stycket en bestämmelse av följande lydelse.
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i denna
lag är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Under rubriken »Ansvarsbestämmelser m. in.» upptager utredningens
förslag följande stadganden.
23 §.
Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 20 §, 1, 3 och 5 mom., straffes med dagsböter, dock
ej under tio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse
i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare överträder förbuc^,
som meddelats med stöd av 20 §, 4 mom.
24 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
25 §.
Över beslut av arbetarskyddsstyrelsen i fråga, som oinförmäles i denna lag, må
klagan föras genom besvär hos Konungen i den ordning som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Utredningens förslag om skyldighet för ägare till bostad eller stall att
vid upplåtelse därav för användning under den kallare årstiden underrätta
brukaren om sådana av skogsyrkesinspektör anvisade åtgärder, som ej
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
ännu blivit utförda, motiveras av utredningen med att man eljest har små
möjligheter att få förbättringsåtgärder utförda i de fall, då ägaren själv
ej tager byggnaden i bruk utan överlåter den för kortare tider till olika
arbetsgivare, utan att dessa få kännedom om de anbefallda åtgärderna.
I fråga om det under 14 § föreslagna stadgandet påpekar utredningen,
att olika typer av monteringsfärdiga skogsstugor, som kommit i marknaden,
icke äro tillräckligt varmbonade. Stadgandet utgör enligt utredningen
en garanti för att byggnaderna bli tillfredsställande i fråga om
konstruktion och inredning och kommer sannolikt att medföra att tillverkarna
inhämta råd och anvisningar från tillsynsmyndigheternas sida.
Beträffande motiveringen i övrigt för utredningens förslag i detta avsnitt
hänvisas till betänkandet del II s. 148—155 och 165.
Yttranden.
Ifrågavarande bestämmelser ha berörts endast i ett fåtal yttranden.
Rörande den under 13 § föreslagna bestämmelsen förklarar riksförsäkringsanstalten
sålunda, att bestämmelsen kan bli av praktiskt värde om
den kompletteras med en straffbestämmelse och ett stadgande om skyldighet
för skogsyrkesinspektör att, när beslut om förbättringsåtgärder delgives
ägaren, underrätta denne om hans åligganden i förevarande avseende.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser, att det i stället bör åläggas
brukaren att av ägaren inhämta besked, huruvida några förbättringsåtgärder
anvisats, samt att brukaren, om ägaren ej på anmodan meddelar
detta, bör vara skyddad för förläggningens iståndsättande.
Stadgandet i 14 § i utredningens förslag har föranlett tvekan hos länsstyrelsen
i Norrbottens län, som ifrågasätter om man icke, därest man vill
reglera tillverkningen och försäljningen av ifrågavarande monteringsfärdiga
hus, i stället bör stadga, att dylika hus ej få saluföras annat än om de blivit
till typen godkända av yrkesinspektionen.
Beträffande ansvarsbestämmelserna uttalar länsstyrelsen i Gävleborgs
län, att de hittillsvarande erfarenheterna av härbärgeslagstiftningen borde
leda till att fängelsestraff får utgå ur straffskalan.
Departementschefen.
I förevarande avsnitt av departementsförslaget ha under 26 och 27 §§
upptagits ansvarsbestämmelser motsvarande straffbestämmelserna i 63 §
samt 65 § första och tredje styckena arbetarskyddslagen. Straffskalan vid
underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande, som
meddelats med stöd av någondera av dessa lagar, synes mig böra vara
densamma.
Utredningen har föreslagit, att beträffande verksamhet, som bedrives av
stat eller kommun, vad i lagen sägs om arbetsgivare skall gälla arbets
-
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
föreståndaren. I anslutning härtill må erinras att enligt 70 § arbetarskyddslagen
i fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, omfattningen av
arbetsföreståndares ansvar för lagens efterlevnad i motsvarande fall reglerats
efter samma linjer som beträffande enskilda arbetsgivare. De skäl, som
föranlett nämnda ståndpunktstagande, synas äga giltighet i förevarande
fall. I enlighet härmed avser 28 § i departementsförslaget allenast den statliga
verksamheten.
De under 29 och 30 §§ i departementsförslaget upptagna bestämmelserna
torde icke behöva närmare beröras.
I departementsförslaget saknas motsvarighet till de bestämmelser, som
återfinnas under 13, 14 och 24 §§ i utredningens förslag. I 13 § av nämnda
förslag föreslås viss underrättelseskyldighet för ägare av bostad eller stall,
som skola omfattas av lagstiftningen. Någon påföljd för underlåtenhet att
fullgöra denna skyldighet föreslås dock icke. Enligt min mening torde en
bestämmelse av denna karaktär icke bli av någon större praktisk betydelse.
Med hänsyn härtill och då en utökning av det straffbara området här icke
förefaller mig motiverad har jag funnit bestämmelsen böra utgå.
Med de problem, som avses i 14 § av utredningens förslag, anser jag att
man bör kunna komma till rätta genom lämplig upplysningsverksamhet.
Lagstiftning synes här kunna undvikas.
I anslutning till att till årets riksdag framlagts proposition nr 90 med förslag
till lag med vissa bestämmelser om böter och viten — vari bl. a. stadgas,
att böter skola tillfalla kronan, där ej annat är föreskrivet — har bestämmelsen
under 24 § i utredningens förslag icke upptagits i departementsförslaget.
Övergångsbestämmelser.
Utredningens förslag.
Rörande lagstiftningens ikraftträdande föreslår utredningen följande.
Denna lag träder i kraft den , från och med vilken
dag skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr 286) samt lagen den 19 juni 1919
(nr 428) om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna
upphöra att gälla.
Med avseende å bostad, som avses i denna lag och som uppförts före lagens
ikraftträdande, skall under en tid av två år från nyssnämnda tidpunkt ej på
grund av vad i 8 § föreskrivits påfordras, att bostaden skall anordnas för gemensam
mathållning i annat fall, än där densamma är avsedd för 10 eller flera
arbetstagare. Föreskrifterna i 8 § angående kök och matrum samt i 9 § skola ej
heller under sagda tid äga tillämpning beträffande vid lagens ikraftträdande
uppförd bostad.
Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 7 § skogshärbärgeslagen,
skall såvitt angår tid efter ikraftträdandet av denna lag anses hava meddelats
jämlikt motsvarande bestämmelse i denna lag.
Utredningen förklarar sig vid utformandet av sitt lagförslag ha sökt följa
den principen att vid komplettering av gällande bestämmelser föreslå lagfästande
av sådana åtgärder, vilka på grund av vunna erfarenheter befun
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
nits påkallade och som i praktiken visat sig lämpliga. Med hänsyn till tidens
krav i fråga om de tillfälliga bostädernas standard har det därvid icke kunnat
undvikas, att vissa i lagförslaget ingående mera betydelsefulla föreskrifter
i många fall komma att föranleda sådana ändringar och kompletteringar
av bostäder, vilka uppförts före lagens ikraftträdande, att en övergångstid
måste anses vara av behovet påkallad, vad tillämpningen av dessa
föreskrifter beträffar. Utredningen har funnit, att så är fallet i fråga om
den bestämmelse, genom vilken skyldigheten att anordna bostad för gemensam
mathållning föreslagits gälla i fråga om bostad avsedd för minst
åtta arbetstagare i stället för som hittills för tio arbetstagare samt i fråga
om bestämmelserna angående maximibeläggning per rum. Ifrågavarande
föreskrifter torde i många fall komma att föranleda avsevärda om- och tillbyggnader,
och har utredningen med hänsyn härtill beträffande nämnda
lagrum ansett sig böra föreslå en övergångstid av två år med avseende på
bostäder, vilka uppförts före lagens ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna
skola sålunda icke gälla bostäder, som uppföras efter lagens ikraftträdande,
och utredningen framhåller, att övergångstiden ej heller synes
böra avse vid lagens ikraftträdande uppförda bostäder, vilka under övergångstiden
undergå så omfattande ombyggnad eller reparation, att åtgärden
kan likställas med nybyggnad.
Yttranden.
Såsom redan framgår av den allmänna motiveringen göres i många remissyttranden
gällande, att övergångstiden är för kort och att den avser
för få av lagens skärpta bestämmelser.
Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Kopparbergs läns hushållningssällskap
förorda, att övergångstiden bestämmes till minst tre år.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län samt skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Gävleborgs län föreslå en övergångstid av fyra år, under
det att skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening
samt Riksförbundet landsbygdens folk förorda en förlängning
av övergångstiden till fem år.
Skogsstyrelsen förordar vidare, att dispens tills vidare bör meddelas beträffande
alla under senare år färdigställda laggilla förläggningar. Länsstyrelsen
i Värmlands län är av samma uppfattning.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att övergångsbestämmelserna
böra omfatta även föreskrifterna om rumshöjd, och arbetarskyddsstyrelsen
finner, att övergångsbestämmelserna böra utsträckas att gälla såväl
nämnda föreskrifter som stadgandena om förvaringsutrymmen och viss
böjd i stallet.
Sveriges skogsägare förbund förklarar, att en tämligen lång övergångstid
76
Kungi. Maj.ts proposition nr 169.
måste stadgas samt att bostäder av nu tillfredsställande beskaffenhet böra
få nyttjas sin normala brukningstid ut. Denna mening delas av Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivaref öreningen, Föreningen
skogsarbeten och Forss aktiebolag.
Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen förordar, att för vägunderhållsarbeten
dispensmöjligheter beredas från föreskrifterna i 1 § 1 mom. under en tid
av två år från lagens ikraftträdande.
Departementschefen.
Den nu föreslagna lagstiftningen synes böra träda i kraft den 1 januari
1952. Av praktiska skäl torde dock redan före nämnda dag böra få avgöras
framställningar om dispens från lagen.
Genom den nya lagen upphävas 1919 års flottledshärbärgeslag och 1937
års skogshärbärgeslag. I anslutning till att dessa lagar upphävas bör bland
övergångsbestämmelserna upptagas ett stadgande att, där i lag eller författning
förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse
i den nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tillämpas.
Utredningen har föreslagit, att vissa av lagens föreskrifter icke skola tilllämpas
förrän två år förflutit från lagens ikraftträdande. De bestämmelser,
som sålunda icke anses böra omedelbart vinna tillämpning, avse bostäders
förseende med kök och matrum samt maximibeläggningen per rum.
Vidare skall enligt utredningens förslag under en övergångstid av två år
ej på grund av förslaget kunna påfordras att bostad anordnas för gemensam
mathållning annat än där den är avsedd för tio eller flera arbetstagare.
I det sammanhanget bör erinras om att enligt gällande skogshärbärgeslag
bostäder avsedda för minst tio arbetstagare skola inredas för gemensam
mathållning, såvida ej arbetarskyddsstyrelsen medgivit undantag.
I flera remissyttranden har yrkats, att de sålunda föreslagna övergångsbestämmelserna
uppmjukas i olika avseenden.
Enligt min uppfattning är det emellertid ur såväl sociala som arbetsmarknadspolitiska
synpunkter angeläget, att den nya lagstiftningen utan
alltför långt dröjsmål blir omsatt i praktiken. Jag är därför icke beredd,
att, utöver vad utredningen föreslagit, i lagen generellt förordna om dispens
från dess tillämpning. Såsom jag redan tidigare framhållit, kunna
dock olika omständigheter föranleda att viss försiktighet iakttages vid den
nya lagens genomförande. Jag hänvisar i detta sammanhang till vad jag anfört
om de principer, som böra vara vägledande vid tillsynen å lagens efterlevnad,
och om nödvändigheten av att vid dispensprövningen taga hänsyn
till alla förekommande omständigheter. Dispens bör sålunda kunna medgivas
t. ex. i fall där en bostad är tämligen nyuppförd och uppfyller nu
gällande standardbestämmelser och där en omändring med hänsyn till de
redan nedlagda kostnaderna samt förhållandena i övrigt icke skäligen bör
påfordras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
77
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom
utdrag av protokollet inhämtas över ett i enlighet med det anförda inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag om tillfälliga bostäder vid
skogs- eller flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag) av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
J. O. Widman.
78
Kungi. Maj:ts proposition nr 169.
Förslag
till
Lag
om tillfälliga bostäder vid skogs- eller flottningsarbete m. m.
(skogsför läggnings lag).
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete med skogsavverkning
eller försågning av virke i direkt samband därmed ävensom å
skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-, vägeller
vattenavledningsarbete.
2 §•
Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe, där
bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras att arbetstagarna
skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgivaren sörja
för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller invid arbetsstället.
Där arbetet bedrives på sådant avstånd från bostaden, att arbetstagarna
icke lämpligen kunna där intaga middagsmålet, samt det kan anses påkallat
jämväl med hänsyn till omständigheterna i övrigt, åligger det arbetsgivaren
att tillhandahålla raststuga å eller invid plats där arbetet bedrives.
Användas hästar vid arbetet, skall genom arbetsgivarens försorg å eller
invid arbetsstället tillhandahållas stallrum för hästarna.
3 §•
Lagen gäller varje av arbetsgivaren för inkvartering av arbetstagare anvisad
bostad inom byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å stallrum.
4 §.
I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans
räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig
företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres
av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.
Vid flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses flottningsförening,
när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som i flottleden
innehar flottningsrätten.
Om bostäder.
5 §.
Bostad, som avses i denna lag, skall erbjuda tillräckligt utrymme, tillfredsställande
skydd mot köld och fukt ävensom goda möjligheter till vila
samt skall i övrigt motsvara de fordringar, som med hänsyn till yrkets behov
samt den tid och de förhållanden, under vilka bostaden kan förväntas
bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad.
Vad i första stycket sägs utgör ej hinder för att, där under den varmare
årstiden inkvartering på samma plats erfordras endast några få nätter, inkvartering
sker i tält.
6 §•
I fråga om bostad, som användes under någon längre tid, skall särskilt
iakttagas följande:
a) På varje inkvarterad person skall under normala förhållanden
komma ett utrymme av minst 7 kubikmeter.
b) Avståndet mellan golv och innertak får ej understiga 2 meter; finnas
under- och översängar, får rumshöjden ej understiga 2,35 meter.
c) Bostad skall vara försedd med erforderligt utrymme för förvaring av
livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter.
7 §•
Beträffande bostad, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt
iakttagas följande:
a) Bostad skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för uppvärmning
och luftväxling.
b) Väggar, golv och tak skola vara utförda och anordnade så, att tillfredsställande
varmboning erhålles.
c) Fönster skola vara anordnade med dubbla rutor.
d) Bostad skall hava förstuga eller dubbla ytterdörrar.
e) Till bostad, som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare, skall höra
varmbonat torkrum av erforderlig storlek och försett med tillfredsställande
anordningar för luftväxling.
8 §•
Bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats skall vara försedd med
torkrum av erforderlig storlek.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
9 §•
Bostad, som användes vid arbete med skogsavverkning eller försågning
av virke i direkt samband därmed eller vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-
eller vägarbete eller ock vid flottningsarbete vid skiljeställe
och som är avsedd att bebos av åtta eller flera arbetstagare, skall vara försedd
med kök och avskilt utrymme för kocka samt inredd så, att gemensam
mathållning kan anordnas i bostaden. Är bostaden avsedd för flera än tolv
arbetstagare, skall den hava matrum som, där så finnes böra ske, får förenas
med köket.
10 §.
I bostad, som användes vid arbete varom sägs i 9 §, få i varje rum inkvarteras
högst tolv arbetstagare.
11 §•
Dricksvatten av lämplig beskaffenhet skall tillhandahållas inom skäligt
avstånd från bostad och stall.
På lämpligt avstånd från bostad skall finnas avträde.
12 §.
När i visst fall särskilda skäl föranleda därtill, äger arbetarskyddsstyrelsen
medgiva undantag från vad i 6, 7, 8 och 10 §§ är stadgat.
Om skäl äro därtill, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva undantag från
vad i 9 § sägs.
Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag, som avses i denna paragraf.
Om stall.
13 §.
Stall, som avses i denna lag, skall, allt efter vad som kan anses påkallat
med hänsyn till omständigheterna, erbjuda tillräckligt utrymme och tillfredsställande
skydd mot köld och fukt. Avståndet mellan spiltgolv och innertak
får ej understiga 2,2 meter.
I fråga om stall, som användes under den kallare årstiden, skall särskilt
iakttagas följande:
a) Stall, som är avsett för flera än tre hästar, skall vara uppdelat på två
eller flera rum.
b) Stall skall hava fönster anordnade med dubbla rutor.
c) Stall skall hava tillfredsställande anordningar för luftväxling.
d) Vid stall skall finnas foderbod.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
14 §.
Vad i 12 § första och tredje styckena är föreskrivet skall äga motsvarande
tillämpning såvitt angår 13 §.
Om skyddsombud.
15 §.
Å arbetsställe, som avses i denna lag, bör bland arbetstagarna utses ett
eller flera skyddsombud.
Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning
av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.
Där förhållandena påkalla det, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att
organisation som ovan sägs utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare
vid visst arbetsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid
skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tilllika
utses enligt andra stycket.
Om val av skyddsombud skall arbetsgivaren och skogsyrkesinspektören
underrättas.
16 §.
Skyddsombud har att framföra arbetstagarnas önskemål beträffande bostad
och stall, som avses i denna lag, och bör verka för goda levnadsförhållanden
inom förläggningen samt söka vinna arbetstagarnas medverkan
därtill. Finner skyddsombud viss åtgärd böra vidtagas, har ombudet att hos
arbetsgivaren eller den som å arbetsstället företräder arbetsgivaren göra
framställning därom. Den som från skyddsombud mottagit sådan hänvändelse
har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av skyddsombud
gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger ombudet påkalla
skogsyrlcesinspektörens ingripande.
Vid inspektion skall tillsynsorgan om möjligt bereda skyddsombud tillfälle
att närvara vid förrättningen.
Tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift
av råd, anvisning eller annat skriftligt meddelande rörande arbetsstället,
som avlåtits till arbetsgivaren.
17 §.
Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare
får ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av
hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,
ej heller får arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen
eller försämra hans anställningsvillkor.
Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,
är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 169.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten,
skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till
omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro
flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas
efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre
skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.
Avtalsuppsägning eller annan rättshandling, som sker i strid mot vad
i första stycket är stadgat, är ogill.
18 §.
Talan på grund av 17 § skall väckas inom sex månader från avslutandet
av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.
19 §.
Mål, som avse tillämpningen av 17 §, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;
dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.
Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid
arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må
denne ej själv kära med mindre han visar, att föreningen undandrager sig
att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till
jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och
andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening
kärar.
Om tillsyn å lagens efterlevnad.
20 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens befattningshavare.
Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.
21 §.
Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, närhelst
han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro underkastade
hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans
tjänsteåligganden kunna giva anledning.
Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig
att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för
tillsynens behöriga utövande.
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
22 •§.
Åsidosätter i annat fall än som avses i 23 § arbetsgivare något av vad i
2 §, 5 § första stycket, 6—11 §§ eller 13 § stadgas, äger skogsyrkesinspektören,
där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom
utsatt skälig tid vidtaga sådan åtgärd att det åsidosatta stadgandet iakttages
eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva
visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iakttaga visst
vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud
meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där
fråga är om åtgärd beträffande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren,
jämväl upplåtaren.
Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2 § första
och tredje styckena, 5 § första stycket, 6, 7 eller 13 § åligger honom synnerlig
olägenhet, äger skogsyrkesinspektören utan att avbida vederbörandes
yttrande meddela förbud, som avses i första stycket, att träda i kraft omedelbart
och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där
så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.
År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande
bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektören
meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering av
arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bostaden
eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.
Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör
förordna om åtgärd som avses i denna paragraf.
23 §.
Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra
bostad eller raststuga för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören,
där så prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som
mot föreningen äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall
gälla vad i 6 kap. 17 § vattenlagen är stadgat.
Försummar flottningsförening att underhålla bostad eller raststuga för
flottningsarbetare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till
länsstyrelsen; och skall i fråga om länsstyrelses behandling av sådan anmälan
gälla vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader.
24 §.
I fall, som avses i 22 §, skall vad däri stadgats icke äga tillämpning å
verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i an
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
ledning av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å
sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs,
skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,
påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, äger styrelsen
underställa ärendet Konungens prövning.
25 §.
Över föreläggande eller förbud, som meddelats av skogsyrkesinspektör,
får klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag,
klaganden erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas, då
föreläggandet eller förbudet meddelas.
Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 29 §.
Särskilda bestämmelser.
26 §.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 22 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
27 §.
Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogsyrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom jämlikt denna lag, straffes med dagsböter.
Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,
som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu
sagts.
28 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag
är stadgat om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
29 §.
Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna
lag, föres genom besvär hos Konungen i den ordning som är bestämd för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
30 §.
Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen
meddela råd och anvisningar.
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952. Fråga om eftergift med stöd
av lagen må dock behandlas redan före nämnda dag.
Genom denna lag upphävas skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr
268) samt lagen den 19 juni 1919 (nr 428) om skyldighet i vissa fall att
vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.
Bostad, som uppförts före den nya lagens ikraftträdande, må utan hinder
av vad som stadgats i 9 § om kök och matrum samt i 10 § användas för sitt
ändamål under två år efter lagens ikraftträdande. Är bostaden avsedd för
mindre än tio arbetstagare, skall under samma tid ej på grund av vad i
9 § sägs påfordras att bostaden anordnas för gemensam mathållning.
Förbud, som meddelats med stöd av 7 § skogshärbärgeslagen, skall såvitt
angår tid efter den nya lagens ikraftträdande anses hava meddelats
jämlikt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 april
1951.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 29 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9
mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogs- eller flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn L. M. Granqvist.
Lagrådet yttrade:
Rubriken.
I rubriken samt jämväl i 1 § lärer ordet »eller» i förekommande fall
böra utbytas mot ordet »och».
1 §•
Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under rubriken.
2 §•
Enligt första stycket åligger det arbetsgivaren att under där angiven
förutsättning sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad »å eller
invid» arbetsstället. Denna föreskrift innefattar enligt lagrådets mening
en alltför sträng fordran i fråga om bostadens belägenhet. Särskilt i sådana
fall, då arbetsgivaren finner det ändamålsenligt att inom ett större skogskomplex
enligt en bestämd plan uppföra fasta bostäder, kan det mången
gång vara lämpligare att förlägga en bostad på ett visst avstånd från ett
skogsområde, som vid tiden i fråga utgör arbetsställe; detta framför allt
med tanke på att bostaden skall komma till användning även framdeles,
då arbetet bedrives inom andra områden i samma trakt. Jämväl svårighet
att å eller invid arbetsstället tillhandahålla dricksvatten av lämplig beskaffenhet
kan understundom utgöra ett viktigt skäl för att icke just
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
där förlägga den erforderliga bostaden. Det vill därför synas som om den nu
gällande skogshärbärgeslagens föreskrift beträffande platsen för bostaden,
innebärande att den skall vara belägen »å eller i närheten av» arbetsstället,
vore ur synpunkten att främja en rationell planering av bostadsbyggandet
lämpligare avfattad än motsvarande bestämmelse i det remitterade förslaget.
Det må också anmärkas, att i utredningens förslag gällande lags
stadgande i förevarande avseende bibehållits.
Mot den föreslagna bestämmelsen i andra stycket, att raststuga skall
tillhandahållas å eller invid arbetsstället, har lagrådet däremot icke någon
erinran att framställa. Till skillnad från natthärbärget måste nämligen
raststugan för att verkligen fylla sitt ändamål vara att tillgå utan att arbetstagaren
skall behöva använda någon mera nämnvärd tid för att uppnå den.
I detta sammanhang vill lagrådet understryka, att man naturligen icke får
ställa fordringarna för högt i fråga om raststugas beskaffenhet. Där det
med hänsyn till temperatur och vägförhållanden m. in. lämpligen låter sig
göra att som raststuga använda ett fordon, exempelvis en buss eller bil,
bör även en dylik anordning kunna godtagas.
Vad angår föreskriften i tredje stycket, att därest hästar användas vid
arbetet, genom arbetsgivarens försorg stallrum för hästarna skall tillhandahållas
å eller invid arbetsstället, må anmärkas, att vad angående bostad
ovan anförts om uttrycket »å eller invid arbetsstället» äger motsvarande
tillämpning beträffande stallrum. Men även i övrigt synes stadgandet
vara av beskaffenhet att föranleda erinringar. Med den kortfattade
och kategoriska formulering bestämmelsen har skulle däri, strängt efter
ordalydelsen, kunna inläggas en skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla
stallrum å eller invid arbetsstället även i vissa fall, då sådan skyldighet
icke torde vara påkallad, t. ex. om arbetet försiggår under sommaren
eller om disponibelt stallrum finnes, som visserligen icke ligger å eller
invid arbetsstället men dock ej längre bort än att det skäligen kan fordras,
att hästarna dagligen föras dit. Samma anmärkning kan i viss mån riktas
jämväl mot gällande lags föreskrift i ämnet. Emellertid är att märka, att
sistnämnda stadgande följer omedelbart efter bestämmelsen om tillhandahållande
av natthärbärge, medan i det remitterade förslaget mellan motsvarande
båda föreskrifter inryckts ett stycke, soin handlar om raststugas
tillhandahållande. Till följd härav framträder behovet av en något utförligare
avfattning av det föreslagna tredje stycket mera än vad eljest skulle
varit fallet. Lämpligen bör detta stycke inrymmas i första stycket.
3 §•
Medan enligt första stycket av 2 § i förslaget skyldighet stadgas för arbetsgivaren
att sörja för att på eller invid arbetsplatsen beredes bostad
för arbetstagarna, när arbetet bedrives på sådant avstånd från ställe, där
bostad finnes, att det icke skäligen kan fordras, alt dessa skola begiva sig
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
dit för att erhålla inkvartering, regleras i förevarande paragraf ett annat
fall, då lagen skall äga tillämpning. Innebörden av sistnämnda stadgande
lärer vara, att de bestämmelser om bostads beskaffenhet m. in., som givas
i lagen, skola tillämpas jämväl, då arbetet bedrives på så kort avstånd
från ställe, där bostad finnes, att det skäligen kan fordras att arbetstagarna
skola begiva sig dit för erhållande av inkvartering och bostaden anvisas
av arbetsgivaren i byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål.
Av remissprotokollet framgår, att man företrädesvis haft i åtanke
att arbetsgivaren anvisar bostad i ödegårdar, bagarstugor och andra dylika
utrymmen, som stundom nyttjas såsom skogsförläggningar. Med den avfattning,
som första stycket i 2 § erhållit, bör emellertid förevarande stadgande
ha en vidsträcktare innebörd, i det att detsamma bör omfatta även
det fall, då anvisning sker till ett redan befintligt skogshärbärge på så
kort avstånd från arbetsplatsen, att det skäligen kan fordras, att arbetstagarna
skola inkvartera sig därstädes. Visserligen utesluta icke ordalagen
i 3 § en tolkning, som inrymmer båda nu berörda fall, men avfattningen
är ganska oklar. Icke utan visst fog kan sålunda den, som ej tagit del av
motiven, få den felaktiga uppfattningen, att bestämmelsen endast utgör en
närmare utveckling av huvudregeln i 2 § första stycket, i det att man
velat uttryckligen fastslå dels att lagen skulle gälla icke blott nyuppförda
skogshärbärgen utan jämväl varje av arbetsgivaren för inkvartering av
arbetstagare anvisad bostad inom en på eller invid arbetsplatsen redan befintlig
byggnad, som ej stadigvarande användes för bostadsändamål, dels
ock att bostad i byggnad, som stadigvarande nyttjas för sådant ändamål,
skulle vara undantagen från lagens tillämpning. Det framgår med andra
ord icke så otvetydigt som är önskvärt, att här är fråga om ett i förhållande
till 2 § första stycket fullt fristående fall.
Även i ett annat hänseende är avfattningen mindre tillfredsställande.
I lagrummet utsäges nämligen allenast, att lagen skall gälla vissa av arbetsgivaren
för inkvartering anvisade bostäder. Härav kan emellertid ej härledas
någon förpliktelse för arbetsgivaren att svara för att bostaden uppfyller
lagens föreskrifter. Av en jämförelse med 22 § kan väl dragas den
slutsatsen, att meningen är att sådan förpliktelse skall åvila arbetsgivaren
och icke byggnadens ägare eller bådadera (jfr 8 § 8 mom. hälsovårdsstadgan).
Detta är dock en så viktig grundsats i lagen, att den bör komma
till klart uttryck redan i förevarande paragraf.
Vad ovan sagts om bostad äger motsvarande tillämpning i fråga om
stallrum.
Med hänsyn till vad sålunda anförts bör förslaget undergå omarbetning
i förtydligande syfte. Bestämmelsen kan förslagsvis erhålla det innehåll,
att därest arbetsgivare, ändå att sådant fall som i 2 § första eller tredje
stycket avses ej föreligger, åt arbetstagare anvisar bostad i byggnad, som
icke stadigvarande användes för bostadsändamål, eller stallrum i byggnad,
opaginerad Kontrollera mot PDF
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
som icke stadigvarande nyttjas till stall, arbetsgivaren är pliktig sörja för
att bostaden eller stallet uppfyller föreskrifterna i denna lag.
Gives åt stadgandet den avfattning, som nu föreslagits, är det ur lagteknisk
synpunkt sett att förorda, att stadgandet på grund av det samband,
vari det står till föreskrifterna i första stycket av 2 §, får sin plats såsom
ett andra stycke i sagda paragraf. Beaktas detta, kunna bestämmelserna
angående anordnande av raststuga, vilka äro fullt fristående, lämpligen
överföras till 3 §.
7 §•
Det synes uppenbart, att en mindre bostad, avsedd för allenast ett fåtal
arbetstagare, icke med nödvändighet måste vara försedd med flera fönster.
Då den i punkten c) använda pluralformen av verbet »skola» med hänsyn
härtill synes kunna verka vilseledande, torde densamma böra utbytas mot
singularform och punkten givas den avfattningen, att fönster skall vara
anordnat med dubbla rutor.
9 §•
Enligt andra punkten i denna paragraf skall där avsedd bostad hava
matrum som, därest så finnes böra ske, får förenas med köket. Huruvida
sådant förenande må äga rum, skall uppenbarligen bero på en lämplighetsprövning
i varje särskilt fall. I tydlighetens intresse synes önskvärt att
detta kommer till uttryck i lagtexten.
10 §.
Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet lärer lämpligen böra, i
anslutning till 9 § andra punkten i utredningens förslag, avfattas i negativ
form.
13 §.
Punkten b) i andra stycket synes i enlighet med vad som anförts under
7 § böra så avfattas, att fönster skall vara anordnat med dubbla rutor.
17 §.
Beträffande första satsen i andra punkten i första stycket anmärkes, att
predikatet bör stå i pluralform, eftersom subjektet, försämrade ax-betsförhållanden,
har denna form. Härvid torde lämpligen ordet »får» böra
utbytas mot det i lagstil allmänt brukade ordet »må», då i sådant fall ordföljden
kan bibehållas. Detta ord synes vid avfattandet av lagförslaget ha
undvikits, dock ej undantagslöst. Det är dock fullt tydligt till sin innebörd,
i all synnerhet när det användes i förening med en negation.
22 §.
Flyttas i enlighet med lagrådets hemställan vid 3 § bestämmelserna i 2 §
andra stycket till 3 §, erfordras jämkning beträffande de hänvisningar,,
som givas i första och andra styckena av förevarande paragraf.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 169.
90
Kungl. Maj. ts proposition nr 169.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 april
1951.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Nygren.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
finans- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, lagrådets den 3 april 1951 avgivna utlåtande över
det den 9 mars 1951 till lagrådet remitterade förslaget till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- eller flottningsarbete m. m. (skogsförlåggningslag).
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.
De erinringar från lagrådets sida, som föranletts av det remitterade förslaget,
äro så gott som helt av formell natur. Vad lagrådet anfört har jag
funnit böra godtagas, varjämte även i övrigt vissa redaktionella jämkningar
gjorts i förslaget. Beträffande skälen för de vidtagna ändringarna
får jag hänvisa till lagrådets utlåtande. I detta sammanhang vill jag, i anslutning
till vad lagrådet anfört vid 2 §, allenast framhålla, att det i remitterade
förslaget använda uttrycket »å eller invid arbetsstället» hämtats
från arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 — jfr 9 § nämnda lag — utan
att därmed avsetts någon skärpning i förhållande till vad som i förevarande
hänseende gäller enligt nuvarande skogshärbärgeslag. Då emellertid det
använda uttryckssättet synes kunna giva anledning till tveksamhet på
denna punkt, bör det, i överensstämmelse med vad 1945 års skogshärbärgesutredning
föreslagit och lagrådet förordat, i 2 § utbytas mot den gällande
lagens formulering »å eller i närheten av arbetsstället». Med anledning
av vad lagrådet anfört om raststugas beskaffenhet må erinras om att
enligt skogshärbärgesutredningen raststuga bör vara lätt transportabel; i
övrigt torde det få ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att härutinnan
utfärda erforderliga anvisningar.
Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade förslaget
till lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
förläggningslag) måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om tillfälliga höstäder vid skogsoch flottningsarbete m. m. a1 i texten
- 2LU 1951:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälliga bostäder vid skogsoch flottningsarbete m. m. s. 1 i texten