Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
1951-03-30 · 104 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 103 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:170, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
1
Nr 170.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 30
mars 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående upphävande av förordningen den 23 maj 1947
(nr 210) om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
in. in.; samt
3) förordning angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I syfte att vinna en mjukare övergång mellan full skatteplikt och full
skattefrihet i fråga om realisationsvinster föreslås, att beskattning därav
skall ske enligt en fallande skala med bibehållande i princip av gällande
tidsgränser för skatteplikt. Vinsten föreslås sålunda skola beskattas i sin
helhet, om viss kortare tid förflutit mellan förvärv och avyttring, och därefter
till allt mindre del ju närmare periodens slut avyttringen sker.
Beträffande strömfall eller rättighet till vattenkraft föreslås utsträckning
av tidsgränsen för skatteplikt, så att skatteplikt för realisationsvinst skall
föreligga, därest avyttring sker inom femton år från förvärvet. Även beträffande
dylika vinster föreslås beskattning skola ske efter en reducerande skala.
Enligt gällande bestämmelser grunda vissa fång icke skatteplikt för realisationsvinst.
I fråga om förvärv genom gåva föreslås nu den ändringen, att
om någon avyttrat egendom, som han erhållit i gåva av make eller skyldeman,
skall frågan huruvida och i vad mån skattepliktig realisationsvinst
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 170.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
skall anses föreligga, bedömas med hänsyn till givarens fång. Vidare föreslås
en ändring beträffande de fall, som regleras i punkt 3 av anvisningarna till
35 § kommunalskattelagen. Enligt nämnda bestämmelse grunda förvärv genom
bodelning icke skatteplikt i fråga om realisationsvinst, såvida icke vid
bodelningen egendom tillägges samma make, som ursprungligen förvärvat
den genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. I propositionen föreslås,
alt skattefriheten skall begränsas till sådana fall, då skattskyldig vid bodelning
i anledning av makes död erhållit egendom, som icke av den skattskyldige
själv ursprungligen förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång. En mot dessa ändringar korresponderande ändring föreslås i punkt 4
av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen i fråga om vilket fång, som
skall vara avgörande för beräkning av skogs ingångsvärde.
I fråga om beräkningen av realisationsförluster och dess återverkningar
på beskattningen föreslås, att motsvarande regler skola tillämpas som föreslagits
beträffande beräkning av realisationsvinst. Avdrag för realisationsförlust
skall sålunda medgivas efter samma reducerande skala, som föreslagits
beträffande beskattning av realisationsvinst.
I syfte att underlätta införandet av de föreslagna uppmjukningarna av
realisationsvinstbeskattningen och samtidigt undanröja den inadvertensen,
att intäkt vid försäljning av maskiner och inventarier i förvärvskällan rörelse
skall behandlas efter olika regler, beroende på om säljaren är sådan
skattskyldig, som avses i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,
eller icke, föreslås att intäkt vid avyttring av dylika tillgångar i
fortsättningen alltid skall i sin helhet anses utgöra intäkt av rörelse.
Vidare föreslås att ersättning vid avyttring av värde av goodwills natur,
som för närvarande beskattas enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning,
för framtiden skall hänföras till intäkt av rörelse. I samband därmed
föreslås införande av generella bestämmelser för rätt till avdrag för avskrivning
å dylik tillgångs anskaffningsvärde.
I syfte att möjliggöra skattelindring beträffande s. k. ackumulerad inkomst
föreslås särskilda bestämmelser angående beräkning av skatt till staten
å dylik inkomst. Med ackumulerad inkomst förstås därvid intäkt, vilken
åtnjutits under ett beskattningsår, men som hänför sig till minst två beskattningsår,
vilka infallit före eller infalla efter beskattningsåret. Principen
för den föreslagna särskilda skatteberäkningen är, att statlig inkomstskatt
icke skall utgå med högre belopp än som skulle ha utgått, om de i den ackumulerade
inkomsten ingående intäkterna tagits till beskattning de år, under
vilka de intjänats eller å vilka de eljest belöpa.
Särskild skatteberäkning skall i princip kunna komma i fråga vid all slags
ackumulerad inkomst, men av praktiska skäl föreslås dock vissa begränsningar.
Kungl. Maj:is proposition nr 170.
3
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928* 1 skall upphöra att gälla och att 35 § samt
52 § 1 mom. ävensom anvisningarna till 21 § punkt 2, 22 § punkt 4, 28 §
punkt 1, 29 § punkterna 3 d, 5 och 10, 35 § punkterna 1—2 och 36 § punkt
2 nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.
Nuvarande lydelse:
35 §.
Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
hänföres intäkt, som
skattskyldig haft av annan förvärvskälla
än förut nämnts och som ej
heller härflutit av kapital. Hit räknas
således dels vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp, byte
eller därmed jämförligt fång och
varit i den skattskyldiges ägo, om
det är fastighet, under mindre än tio
år och eljest under mindre än fem
år (realisationsvinst), ävensom lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad frän beskattning,
dels intäkt genom tillfälligt bedriven
vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller
därmed jämförlig verksamhet, intäkt
av tillfälligt uppdrag, såsom
uppdrag att förrätta bouppteckning,
arvskifte, auktion, besiktning, värdering,
skogsräkning, ävensom intäkt
av annan därmed jämförlig inkomstgivande
verksamhet av tillfällig na
1
Senaste lydelse av 35 § se 1948: 46, av 52 §
punkt 4 se 1950:588, av anvisningarna till 28 §
1 se 1938: 368, av anvisningarna till 29 § punkt
punkt 2 se 1945:408.
Föreslagen lydelse:
35 §.
1 mom. Till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet hänföres intäkt,
som skattskyldig haft av annan förvärvskälla
än förut nämnts och som
ej heller härflutit av kapital.
2 mom. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas, i den omfattning nedan
sägs, vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång och varit
i den skattskyldiges ägo under
nedan angiven tid (realisation sv
i n s t).
Har egendom, som skattskyldig erhållit
såsom gåva av make eller skyldeman,
av givaren förvärvats genom
fång, som ovan sägs, skall frågan om
och i vad mån skattepliktig realisationsvinst
skall anses föreligga bedömas
med hänsyn till sistnämnda
fång. Motsvarande skall gälla om
make vid bodelning i anledning av
andra makens död erhållit egendom,
1 mom. se 1950: 252, av anvisningarna till 22 §
punkt 1, till 29 § punkt 5 och till 35 § punkt
3 d se 1947:575 samt av anvisningarna till 36 §
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse:
tur, dels ock intäkt genom restitution,
avkortning eller avskrivning av
sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående pensionsavgift enligt
lagen om folkpensionering, för vilken
avdrag av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.
(Se vidare anvisningarna.)
om egendomen innehafts
mindre än
7 år .
100
%
av vinsten
7 är
men
mindre
ån
8 dr
75
%
> >
8 »
»
>
»
9 »
50
%
> »
9 »
»
>
>
10 »
25
%
» »
b)
då
f r å
ga
ä r
0
m
vinst
genom avyttring av
lös egendom:
om egendomen innehafts
mindre än 2 är........100 % av vinsten
2 är men mindre än 3 är 75 % » »
3 t > » i 4 » 50 % > ,
4 * t > >5» 25*» »
Vad ovan sagts beträffande fast
egendom skall även äga tillämpning
å tomträtt.
3 mom. Såsom skattepliktig realisationsvinst
vid avyttring av strömfall
eller rättighet till vattenkraft
skall räknas:
om egendomen innehafts
mindre än 12 är.......... 100 % av vinsten
12 år men mindre än 13 år 75 % > >
13 * > » » U » 50 % > »
1* » » » » 15 » 25 % » >
Föreslagen lydelse:
som förstnämnde make före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte eller
därmed jämförligt fång, eller om
make vid bodelning av annan anledning
ån andra makens död erhållit
egendom, som någondera maken före
äktenskapets ingående eller under
äktenskapet förvärvat genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång.
Såsom skattepliktig realisationsvinst
skall, med i 3 och 4 mom. angivna
undantag, räknas
a) då fråga är om vinst
genom avyttring av
fast egendom:
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
5
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
i mom. Vinst, som uppkommit
genom att fast eller lös egendom tagits
i anspråk genom expropriation
eller liknande förfarande eller eljest
avyttrats under sådana förhållanden,
att tvångsförsäljning som nyss sagts
måste anses vara för handen, är
icke i något fall att anse som skattepliktig
realisationsvinst, dock att
skatteplikt enligt eljest gällande regler
föreligger därest det skäligen kan
antagas, att avyttringen skulle ägt
rum även om tvång icke förelegat.
Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande realisationsvinst
vid upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastighet för
obegränsad tid mot engångsersättning.
5 mom. Till intäkt som i
1 mom. avses räknas jämväl
dels lotterivinst, därest densamma
icke jämlikt 19 § är frikallad
från beskattning, dels intäkt genom
tillfälligt bedriven vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed
jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt
uppdrag, såsom uppdrag att
förrätta bouppteckning, arvskifte,
auktion, besiktning, värdering, skogsräkning,
ävensom intäkt av annan
därmed jämförlig inkomstgivande
verksamhet av tillfällig natur, dels
ock intäkt genom restitution, avkortning
eller avskrivning av sådan
i slutlig eller tillkommande skatt ingående
pensionsavgift enligt lagen
om folkpensionering, för vilken avdrag
av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.
(Se vidare anvisningarna.)
6
Kungl. Maj:ts proposition, nr 170.
Nuvarande lydelse:
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma
kommun. Skatteplikt enligt 51 § bedömes
med hänsyn till båda makarnas
sammanlagda inkomst. Ortsavdrag
beräknas för makarna gemensamt
till belopp som i 48 § 2 mom.
andra stycket sägs. Den beskattningsbara
inkomsten beräknas likaledes
för makarna gemensamt och
skall i jämna tiotal kronor fördelas
å makarna efter förhållandet mellan
deras i kommunen taxerade inkomster.
Föreslagen lydelse:
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma kommun.
Underskott å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom,
som uppkommit för endera maken,
må avräknas från den andra makens
inkomst i samma kommun av förvärvskälla
av samma slag. Skatteplikt
enligt 51 § bedömes med hänsyn
till båda makarnas sammanlagda
inkomst. Ortsavdrag beräknas för
makarna gemensamt till belopp som
i 48 § 2 mom. andra stycket sägs.
Den beskattningsbara inkomsten beräknas
likaledes för makarna gemensamt
och skall i jämna tiotal kronor
fördelas å makarna efter förhållandet
mellan deras i kommunen taxerade
inkomster.
Anvisningar
till 21 §.
2. Till jordbruk — -— — annat
jordbruk.
Såsom binäring----fastighe
tens
område.
Skogsbruk, varmed — — — till
jordbruk.
Under skogsbruk---till rö
relse.
Har den,---rörelse föreligga.
till 21 §.
2. Till jordbruk — — — annat
jordbruk.
Såsom binäring----fastighe
tens
område.
Skogsbruk, varmed — — — till
jordbruk.
Under skogsbruk---— — till rö
relse.
Har den,---rörelse föreligga.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Till intäkt av skogsbruk hänföres
till 22 §.
4. Har skog---gällande in
gångsvärde.
Med skogs ingångsvärde förstås
det värde, varmed växande skog kan
anses hava ingått i fastighetens värde
vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten. Har egendom,
som make erhållit vid bodelning,
före äktenskapets ingående eller under
äktenskapet av maken förvärvats
genom köp eller byte eller därmed
jämförligt fång, skall i berörda
avseende sistnämnda fång vara avgörande.
Såsom fastighetens värde
är att anse vid köp den för fastigheten
erlagda köpeskillingen och vid
annat förvärv det belopp, efter vilket
stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet
beräknats, eller,,
därest stämpelplikt för förvärvet icke
förelegat, det belopp, efter vilket
stämpelplikt skulle enligt eljest gällande
grunder beräknats, om stämpelplikt
förelegat. Skogens för ägaren
gällande ingångsvärde utgör det
sålunda beräknade ingångsvärdet
med avdrag för vad han må hava fått
avdraga vid tidigare taxeringar. Har
efter avverkning av skog eller upplåtelse
av avverkningsrätt den återstående
skogens värde nedgått un
-
icke intäkt genom avyttring av vaxande
skog i samband med avyttring
av marken, därest hela vinsten vid
fastighetsavyitringen enligt 35 § utgör
skattepliktig realisationsvinst.
Om dylik vinst däremot endast delvis
är skattepliktig enligt nämnda lagrum,
kan jämväl taxering såsom för
intäkt av skogsbruk äga rum (jfr
anvisningarna till 35 §).
till 22 §.
4. Har skog---gällande in
gångsvärde.
Med skogs ingångsvärde förstås
det värde, varmed växande skog kan
anses hava ingått i fastighetens värde
vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade
fastigheten. Har egendom,
som skattskyldig erhållit såsom gåva
av make eller skyldeman, av givaren
förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, skall i berörda
hänseende sistnämnda fång vara avgörande.
Motsvarande skall gälla,
om make vid bodelning i anledning
av andra makens död erhållit
egendom, som förstnämnde make före
äktenskapets ingående eller under
äktenskapet förvärvat genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång, eller
om make vid bodelning av annan
anledning än andra makens död
erhållit egendom, som någondera
maken före äktenskapets ingående
eller under äktenskapet förvärvat genom
köp, byte eller därmed jämförligt
fång.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse:
der det för ägaren gällande ingångsvärdet,
får avdrag ske med det belopp,
varmed värdet sålunda minskats.
Med ingående---av ingångs
värdet.
Vare sig----ursprungliga in
gångsvärdet.
Är det---samma tid.
Om avdrag---av skogen.
Om moderbolag---för mo
derbolaget.
Exempel å ---ingående vir
kes
för råd:
A. försäljer — — — erlagda köpeskillingen.
Det för---- 10 200 kronor.
Exempel å — — — i ingångsvärde:
B.
försäljer--- 10 000 kro
nor.
Ingångsvärdet har---det ur
sprungliga.
Föreslagen lydelse:
Såsom fastighetens värde är att
anse vid köp den för fastigheten erlagda
köpeskillingen och vid annat
förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten
med avseende å fastighetsförvärvet
beräknats, eller, därest
stämpelplikt för förvärvet icke förelegat,
det belopp, efter vilket stämpelplikt
skulle enligt eljest gällande
grunder beräknats, om stämpelplikt
förelegat. Skogens för ägaren gällande
ingångsvärde utgör det sålunda
beräknade ingångsvärdet med avdrag
för vad han må hava fått avdraga
vid tidigare taxeringar. Har
efter avverkning av skog eller upplåtelse
av avverkningsrätt den återstående
skogens värde nedgått under
det för ägaren gällande ingångsvärdet,
få avdrag ske med det belopp,
varmed värdet sålunda minskats.
Med ingående---av ingångs
värdet.
Vare sig---ursprungliga in
gångsvärdet.
Är det--— samma tid.
Om avdrag — — — av skogen.
Om moderbolag----för mo
derbolaget.
Exempel å-----— ingående vir
kes
förråd :
A. försäljer — —----erlagda köpe
skillingen.
Det för--- 10 200 kronor.
Exempel å — — —-i ingångsvärde:
B.
försäljer--- 10 000 kronor.
Ingångsvärdet har---det ur
sprungliga.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
9
Nuvarande lydelse:
till 28 §.
1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom
ett led i den förvärvsverksamhet,
varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller
produkter, som den skattskyldige
för i handel eller tillverkar, och gäller
detta även för det fall, att rörelseidkaren
vid överlåtelse av rörelsen
till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga
varor eller produkter. Denna
överlåtelse utgör då så att säga
den sista affärshändelsen i hans rörelse.
Däremot räknas icke hit sådan
intäkt, som till den skattskyldige
kan inflyta vid sidan av rörelsen
eller utanför vad som normalt
är att anse såsom driftinkomst, såsom
exempelvis vid avyttring av personlig
lösegendom eller för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda fastigheter
eller andra tillgångar — angående
för sådant bruk avsedda maskiner
och andra inventarier så ock
patenträtter och liknande tidsbegränsade
rättigheter, se dock andra,
tredje och fjärde styckena här nedan
— eller vid avyttring av rörelsen
själv. Den intäkt, som erhålles genom
en dylik, oberoende av rörelsen
verkställd avyttring, skall tagas i betraktande
vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de för
denna förvärvskälla stadgade grunder.
Med avseende å intäkt vid avyttring
av för stadigvarande bruk avsedda
maskiner eller andra inventa
-
Föreslagen lydelse:
till 28 §.
1. Till intäkt av rörelse hänföras
samtliga intäkter i penningar eller
varor, som influtit i rörelsen. Detta
innebär, att intäkten skall vara av
sådan beskaffenhet, att den normalt
är att räkna med och ingår såsom ett
led i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i
handel eller tillverkar, och gäller detta
även för det fall, att rörelseidkaren
vid överlåtelse av rörelsen till
annan låter i överlåtelsen ingå befintliga
varor eller produkter. Denna
överlåtelse utgör då så att säga den
sista affärshändelsen i hans rörelse.
Däremot räknas icke hit sådan intäkt,
som till den skattskyldige kan
inflyta vid sidan av rörelsen eller
utanför vad som normalt är att anse
såsom driftinkomst, såsom exempelvis
vid avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk
i rörelsen avsedda fastigheter eller
andra tillgångar — angående för sådant
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier så ock patenträtter
och liknande tidsbegränsade rättigheter
ävensom rättigheter av goodwills
natur, se dock andra, tredje,
fjärde och femte styckena här nedan.
Den intäkt, som erhålles genom en
dylik, oberoende av rörelsen verkställd
avyttring, skall tagas i betraktande
vid inkomstberäkningen för
förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet
och bedömas efter de för
denna förvärvskälla stadgade grunder.
Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid be
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse:
rier, vilka icke vid beräkning av
värdeminskningsavdrag hänföras till
byggnad (se punkt 7 av anvisningarna
till 29 §), skall gälla följande.
Är den skattskyldige aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank, skall intäkten
upptagas såsom intäkt av rörelse.
För annan skattskyldig skall
däremot intäkten upptagas såsom
intäkt av rörelse i den mån sådant
följer av punkt 3 d av anvisningarna
till 29 § men för övrigt såsom intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet, i
den mån enligt 35 § förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.
Med avseende å avyttring av patenträtt
eller liknande tidsbegränsad
rättighet skall för såväl aktiebolag
och med dem likställda som andra
skattskyldiga den regel äga motsvarande
tillämpning som i sista punkten
av föregående stycke för andra
skattskyldiga än aktiebolag angivits
i fråga om maskiner m. m. I
I enlighet med det anförda skall
en skattskyldig, som driver jordstyckningsrörelse
eller eljest idkar
handel med fastigheter, såsom intäkt
av rörelsen upptaga vad som influtit
vid försäljning av sådan fastighet
eller del därav, oberoende av sättet
för fastighetens förvärvande och tiden
för dess innehavande, varefter
frågan om och i vad mån nettointäkt
uppstått genom försäljningen
kommer att bero på resultatet av rörelsen
i dess helhet under beskattningsåret.
Om ett industriaktiebolag
avyttrar någon för den industriella
verksamheten avsedd fastighet, skall
Föreslagen lydelse:
räkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse.
Vid avyttring av patenträtt eller
liknande tidsbegränsad rättighet skall
såsom intäkt av rörelse upptagas
vad som vid dylik avyttring må hava
återbekommits av belopp, för vilka
avdrag i beskattningsavseende åtnjutits;
i övrigt skall intäkten upptagas
såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån enligt
35 § förutsättningar för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.
I enlighet med det anförda skall
en skattskyldig, som driver jordstyckningsrörelse
eller eljest idkar
handel med fastigheter, såsom intäkt
av rörelsen upptaga vad som influtit
vid försäljning av sådan fastighet
eller del därav, oberoende av
sättet för fastighetens förvärvande
och tiden för dess innehavande, varefter
frågan om och i vad mån nettointäkt
uppstått genom försäljningen
kommer att bero på resultatet av
rörelsen i dess helhet under beskattningsåret.
Om en skattskyldig, som
utövar industriell verksamhet, avyttrar
någon för denna verksamhet av
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
vad av försäljningssumman belöper
å sådana till fastigheten hörande
maskiner och andra inventarier, som
icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad,
upptagas såsom intäkt av rörelse,
varemot återstående delen av försäljningssumman
skall upptagas såsom
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
därest de i 35 § angivna förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst
föreligga. Är däremot
fråga om industriell verksamhet, som
utövas av enskild person, skall vid
avyttrande av någon för verksamheten
avsedd fastighet i allmänhet försäljningssumman
beskattas såsom
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
i den mån förutsättningarna för
skattepliktig realisationsvinst föreligga.
Avser i nu nämnt fall avyttringen
jämväl till fastigheten hörande
maskiner eller andra inventarier,
vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad,
skall jämlikt punkt 3 d av anvisningarna
till 29 § alltid såsom intäkt
av rörelse upptagas vad som vid
avyttringen återbekommits av de å
dem förut gjorda avskrivningarna,
medan försäljningsvinst i övrigt upptages
såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
i den mån förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.
till 29 §.
3. d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den mån detta belopp överstiger
vad som influtit vid avyttring
av tillgången, men skall å andra si
-
sedd fastighet, skall vad av försäljningssumman
belöper å sådana till
fastigheten hörande maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad, upptagas såsom
intäkt av rörelse, varemot återstående
delen av försäljningssumman
skall upptagas såsom intäkt av
tillfällig förvärvsverksamhet, därest
de i 35 § angivna förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst föreligga.
Då skattskyldig, i samband med
överlåtelse av rörelse eller eljest, till
annan överlåter rättighet av goodwills
natur, såsom varumärke, firmanamn,
tidningstitel o. dyl., skall
såsom intäkt av rörelse upptagas
skillnaden mellan ersättningen för
rättigheten och vad som av rättighetens
anskaffningsvärde kvarstår
oavskrivet i beskattningshänseende
(jfr punkt 5 tredje stycket anvisningarna
till 29 §). Har rättighet av
goodwills natur förvärvats annorledes
än genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, skall såsom anskaffningsvärde
för rättigheten anses det
belopp, som kvarstår i beskattningshänseende
oavskrivet för överlåtaren.
till 29 §.
3. d. Då tillgång, varom bär är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av
tillgången, i sin helhet upptagas så
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse:
dan såsom intäkt av rörelse upptagas
vad som vid dylik avyttring må
hava återbekommits av belopp, för
vilka avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits. Med avyttring likställes
det fall, att tillgång uttages ur rörelsen
för att tillföras annan rörelse,
som utgör särskild förvärvskälla,
eller för att nyttjas för annat ändamål.
Att beträffande skattskyldig,
som avses i punkt 4 här nedan, belopp
som erhålles vid avyttring av
tillgång av nu ifrågavarande slag
skall i sin helhet ingå i intäkten av
rörelse framgår av punkt 1 av anvisningarna
till 28 §.
5. Avdrag får---motsvaran
de
tillämpning.
Patenträtt eller---dylik till
gång.
Avdrag för värdeminskning å varumärke,
firmanamn och andra liknande
rättigheter av goodwills natur
må medgivas blott i den mån deras
värde kan anses i verkligheten
begränsat till viss tid. Då vårdeminskningsavdrag
sålunda medgives,
skola de i punkt 3 meddelade föreskrifterna
äga motsvarande tillämpning.
10. I anslutning till vad som enligt
anvisningarna till 28 § betecknats
Föreslagen lydelse:
som intäkt av rörelse (se punkt 1
andra stycket av anvisningarna till
28 §). Med avyttring likställes det
fall, att tillgång uttages ur rörelsen
för att tillföras annan rörelse, som
utgör särskild förvärvskälla, eller för
att nyttjas för annat ändamål.
5. Avdrag får---motsvaran
de
tillämpning.
Patenträtt eller---dylik till
gång.
Kostnad för anskaffning av varumärke,
firmanamn eller andra rättigheter
av goodwills natur må avdragas
genom lika stora årliga värdeminskning
savdrag inom en period
av tio år från den tidpunkt, då kostnaden
uppkommit; dock att, där så
på grund av särskilda omständigheter
finnes skäligt, kostnaden må, enligt
beskattningsnämnds särskilda beprövande,
fördelas på en längre period.
Har skattskyldigs rörelse för
visst år utvisat förlust eller så ringa
överskott, att den skattskyldige vid
beräkning av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja det på året
belöpande avdraget, skola beträffande
rätt för den skattskyldige att
tillgodoräkna sig det resterande avdraget
för senare år bestämmelserna
i punkt 3 c tredje stycket äga motsvarande
tillämpning.
10. I anslutning till vad som enligt
anvisningarna till 28 § betecknats
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
13
Nuvarande lydelse:
såsom intäkt i rörelse, skall såsom
driftförlust i denna förvärvskälla anses
uteblivandet av en intäkt, som
normalt bort inflyta i rörelsen. Detta
innebär, att intäktens uteblivande
skall vara av sådan beskaffenhet, att
det i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är, kan räknas med eventuellt
uppkommande förlust i stället
lör vinst samt att förlusten alltså ingår
såsom ett led i förvärvsverksamheten.
Hit räknas alltså exempelvis
till följd av köpares insolvens utebliven
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige fört i
handel eller tillverkat, prisfall under
inköps- eller tillverkningspris, förstöring
eller försämring av varulager,
tillverkningar, lager av råvaror
och förbrukningsartiklar eller dyl.,
utebliven återbetalning av lån, som
skattskyldig i av honom driven penningrörelse
utlämnat på förfalskade
lånehandlingar in. m. dyl. I dylika
fall är skattskyldig berättigad att i
beskattningsavseende göra nödig
nedskrivning å varulagrets värde eller
erforderlig avskrivning å utestående
fordringar eller vidtaga därmed
jämförlig åtgärd för minskande av
sin eljest skattepliktiga inkomst.
Däremot räknas icke hit förlust, som
skattskyldig kan hava lidit vid sidan
av vad som normalt ingår såsom ett
led i förvärvsverksamheten, således
i regel icke genom borgensförbindelse
eller genom prisfall å eller förstöring
genom brand eller olyckshändelse av
sådana tillgångar, som användas till
stadigvarande bruk i rörelsen. Den
förlust, som föranledes av en dylik,
oberoende av rörelsen uppkommen
skada, är att anse såsom kapitalförlust.
Föreslagen lydelse:
såsom intäkt i rörelse, skall såsom
driftförlust i denna förvärvskälla anses
uteblivandet av en intäkt, som
normalt bort inflyta i rörelsen. Detta
innebär, att intäktens uteblivande
skall vara av sådan beskaffenhet, att
det i den förvärvsverksamhet, varom
fråga är, kan räknas med eventuellt
uppkommande förlust i stället
för vinst samt att förlusten alltså ingår
såsom ett led i förvärvsverksamheten.
Hit räknas alltså exempelvis
till följd av köpares insolvens utebliven
betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige fört i
handel eller tillverkat, prisfall under
inköps- eller tillverkningspris, förstöring
eller försämring av varulager,
tillverkningar, lager av råvaror
och förbrukningsartiklar eller dyl.,
utebliven återbetalning av lån, som
skattskyldig i av honom driven penningrörelse
utlämnat på förfalskade
lånehandlingar in. m. dyl. I dylika
fall är skattskyldig berättigad att i
beskattningsavseende göra nödig
nedskrivning å varulagrets värde eller
erforderlig avskrivning å utestående
fordringar eller vidtaga därmed
jämförlig åtgärd för minskande av
sin eljest skattepliktiga inkomst.
Däremot räknas icke hit förlust, som
skattskyldig kan hava lidit vid sidan
av vad som normalt ingår såsom ett
led i förvärvsverksamheten, således
i regel icke genom borgensförbindelse
eller genom prisfall å eller förstöring
genom brand eller olyckshändelse
av fastighet, som användes för
stadigvarande bruk i rörelsen. Den
förlust, som föranledes av en dylik,
oberoende av rörelsen uppkommen
skada, är alt anse såsom kapitalförlust.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse:
till 35 §.-
1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst
vid avyttring av fastighet,
som ingått i den skattskyldiges
rörelse, skall beaktas vad i punkt 1
av anvisningarna till 28 § sägs rörande
beskattning i vissa fall såsom
intäkt av rörelse av vad som erhålles
vid avyttring av maskiner eller
andra inventarier, vilkas värde icke
enligt punkt 7 av anvisningarna till
29 § inräknas i värdet av byggnad.
2. Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren
betingat sig ersättning för
värde av goodwills natur, såsom firmanamn,
tidnings titel, varumärke,
utfästelse att icke utöva viss verksamhet
o. dyl., är sådan ersättning
att anse som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
om och i den mån
sådana förhållanden föreligga, att
ersättningen kan hänföras till realisationsvinst
vid avyttring av lös egendom
(jfr punkt 1 av anvisningarna
till 28 §).
Föreslagen lydelse:
till 35 §.
1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst
vid avyttring av fastighet,
som ingått i den skattskyldiges
rörelse, skall beaktas vad i punkt 1
av anvisningarna till 28 § sägs rörande
beskattning såsom intäkt av
rörelse av vad som erhålles vid avyttring
av maskiner eller andra inventarier,
vilkas värde icke enligt
punkt 7 av anvisningarna till 29 §
inräknas i värdet av byggnad.
2. I det fall att vinst å avyttring av
jordbruksfastighet med därå växande
skog endast delvis är skattepliktig
såsom realisationsvinst, kan jämväl
taxering för intäkt av skogsbruk
äga rum. Om intäkten av skogsbruk
på grund av avyttringen, beräknad
jämlikt 21 §, efter avdrag
varom i 22 § 1 mom. förmäles,
överstiger den skattepliktiga delen av
realisationsvinsten, skall nämligen
det överskjutande beloppet beskattas
såsom inkomst av jordbruksfastighet.
Vid denna beskattning skall dock
iakttagas, att vad som på grund av
avyttringen beskattas såsom intäkt av
skogsbruk och såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet sammanlagt
icke upptages till högre belopp
än den vid fastighetsavyttringen uppkomna
realisationsvinsten i dess helhet.
Exempel:
En skattskyldig försäljer nio år
efter förvärvet en jordbruksfastighet
med därå växande skog. Han
erhåller därvid en realisationsvinst
å 5 000 kronor. Av denna utgör
25 procent eller 1 250 kronor skattepliktig
realisationsvinst. Om den
å skogen belöpande delen av ko
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
15
Nuvarande lydelse:
3. Har egendom, som make erhållit
vid bodelning, före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet av
honom förvärvats genom köp eller
byte eller därmed jämförligt fång,
skall frågan, huruvida och i vad mån
skattepliktig realisationsvinst skall
anses föreligga, bedömas med hänsyn
till sistnämnda fång.
till 36 §.
2. För att förlust å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom
skall få avdragas erfordras, att
förlusten under beskattningsåret
uppkommit genom avyttring av fast
eller lös egendom, som förvärvats
genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång och varit i säljarens ägo,
om det är fastighet, under mindre
än tio år och eljest under mindre än
fem år. Realisationsförlust beräknas
efter samma regler, som gälla för beräkning
av realisationsvinst.
Föreslagen lydelse:
peskillingen i stället upptages såsom
intäkt av skogsbruk, skulle för den
skattskyldige efter åtnjutande av
bl. a. avdrag, som avses i 22 § 1 mom.
tredje stycket, uppkomma en behållen
intäkt av skogsbruk å i 000 kronor.
Under sådana förhållanden skall
den skattskyldige uppgiva 1 250 kronor
såsom skattepliktig realisationsvinst
och 2 750 kronor såsom intäkt
av jordbruksfastighet.
Om den behållna intäkten av skogsbruk
i stället uppgått till 6 000 kronor,
skulle den skattskyldige i det angivna
exemplet uppgiva 1 250 kronor
såsom skattepliktig realisationsvinst
och 3 750 kronor såsom intäkt av
skogsbruk.
till 36 §.
2. För att förlust å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom
skall få avdragas erfordras, att
förlusten under beskattningsåret
uppkommit genom avyttring av fast
eller lös egendom, som förvärvats genom
köp, byte eller därmed jämförligt
fång och varit i säljarens ägo,
om det är fastighet, under mindre
än tio år och eljest under mindre än
fem år, eller, i fråga om strömfall
eller rättighet till vattenkraft, under
mindre än femton år. Realisationsförlust
beräknas efter samma regler, som
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Nuvarande lydelse:
Avdrag är icke i något fall medgivet
för utgifter för inköp av lottsedlar
eller för andra liknande insatser
i lotteri.
Föreslagen lydelse:
gälla för beräkning av realisationsvinst.
Har den avyttrade egendomen innehafts
under sådan tid, att därest
vinst uppstått vid avyttringen, vinsten
jämlikt 35 § skolat allenast till
viss del hava räknats till skattepliktig
realisationsvinst, må avdrag åtnjutas
endast för däremot svarande
del av förlusten.
Avdrag må i intet fall ske för realisationsförlust,
som uppkommit då
egendom avyttrats eller då upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet skett under sådana förhållanden
att, därest vinst i stället
uppstått, denna enligt bestämmelserna
i 35 § A mom. icke skulle hava
utgjort skattepliktig realisationsvinst.
Avdrag är icke i något fall medgivet
för utgifter för inköp av lottsedlar
eller för andra liknande insatser
i lotteri.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att i samband med lagens
ikraftträdande skall iakttagas följande:
1) Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1952 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.
2) Oavsett vad ovan stadgas skola de nya föreskrifterna i anvisningarna
till 28 och 29 §§ om beskattning av ersättning vid överlåtelse av rättighet
av goodwills natur samt om rätt till avdrag för kostnaden för anskaffning av
dylik tillgång äga tillämpning, därest överlåtelsen respektive anskaffningen
skett efter 1951 års utgång, medan äldre lag skall äga tillämpning därest
överlåtelsen respektive anskaffningen skett dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
17
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 23 maj 1947
(nr 210) om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid
expropriation m. m.
Härigenom förordnas, att förordningen den 23 maj 1947 om skattefrihet
i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m. skall upphöra att
gälla med utgången av år 1951; dock att förordningen fortfarande skall gälla
i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller
tidigare år.
Förslag
till
förordning angående beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst.
1 §•
Har fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse under visst beskattningsår
åtnjutit inkomst, som hänför sig till minst två beskattningsår, vilkn
infallit före eller infalla efter det beskattningsår då inkomsten åtnjutits
(ackumulerad inkomst), skall under de förutsättningar, som i denna förordning
angivas, statlig inkomstskatt å denna inkomst beräknas, som om inkomsten
upptagits till beskattning med lika delar under taxeringsåret och
så många av de närmast föregående taxeringsåren, att inkomsten därigenom
blir fördelad på det antal år, till vilka den hänför sig; dock att ackumulerad
inkomst i intet fall må fördelas på mera än tio år.
Kan tillförlitlig utredning icke förebringas om det antal år, vartill ackumulerad
inkomst hänför sig, skall skatteberäkningen ske, som om inkomsten
hänfört sig till tre år.
Skatt å ackumulerad inkomst skall utgå efter det procenttal av grundbeloppen
för statlig inkomstskatt, som jämlikt 12 § förordningen om statlig
inkomstskatt skall tillämpas för slutlig skatt på grund av taxering det
taxeringsår, då inkomsten tages till beskattning.
(Se vidare anvisningarna.)
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 170.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
2 §.
Skatteberäkning enligt 1 § må ske endast under förutsättning att den
ackumulerade inkomsten, efter avdrag för avdragsgilla utgifter, uppgår till
minst 5 000 kronor och tillika utgör minst en tredjedel av den skattskyldiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst för det taxeringsår, då den
ackumulerade inkomsten tages till beskattning.
3 §•
Vad i denna förordning sägs om ackumulerad inkomst skall, såvitt angår
till inkomst av jordbruksfastighet hänförlig inkomst, gälla endast:
intäkt av skogsbruk genom avyttring av växande skog i samband med
avyttring av marken;
intäkt, som uppkommit vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
mot engångsersättning; samt
intäkt, som uppkommit genom att egendom tagits i anspråk genom expropriation
eller liknande förfarande eller eljest avyttrats under sådana
förhållanden, att dylik tvångsförsäljning måste anses vara förhanden.
I fråga om till inkomst av rörelse hänförlig ackumulerad inkomst skall
vad i denna förordning sägs gälla endast:
intäkt genom vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet;
intäkt vid överlåtelse av varumärke, firmanamn och andra liknande rättigheter
av goodwills natur;
intäkt vid avyttring, i samband med överlåtelse av rörelse, av för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke
vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänföras till byggnad; samt
intäkt genom avyttring, i samband med överlåtelse av rörelse, av varor
och produkter i rörelsen, dock endast i den mån det influtna beloppet överstiger
varornas eller produkternas i räkenskaperna upptagna värde.
Beträffande till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänförlig ackumulerad
inkomst skall vad i denna förordning sägs icke äga tillämpning å
vinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom.
(Se vidare anvisningarna.)
4 §•
Skattskyldig, som vill åtnjuta förmånen av skatteberäkning enligt 1 §, har
att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt för det taxeringsår, då inkomsten
tages till beskattning.
Ansökningen ingives till länsstyrelsen och skall, med undantag för fall
varom i 7 § sägs, vara till länsstyrelsen inkommen före taxeringsårets utgång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
19
5 §.
Bifalles ansökan varom i 4 § sägs, skall länsstyrelsen meddela förordnande
om avkortning eller, där restitution skall ske, tillställa den skattskyldige
honom tillkommande belopp över postgiro.
Å restituerat belopp utgår icke ränta.
6 §.
Kan ansökan om skatteberäkning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan tidigare taxering, som inverkar
på skatteberäkningen, icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden
genom särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter
på den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga
kraft, till prövningsnämnden inkomma med framställning om ansökningens
upptagande till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom
ett år från det slutligt utslag meddelades i taxeringsfrågan.
7 §•
Har skatteberäkning enligt 1 § skett, men ändras den beskattningsbara inkomst,
varå skatten beräknats, genom beslut av prövningsnämnd eller utslag
av kammarrätten eller Kungl. Maj :t, eller åsättes den skattskyldige genom
sådant beslut eller utslag eftertaxering till statlig inkomstskatt så att grunderna
för skatteberäkningen eller förutsättningarna för rätten att komma i
åtnjutande därav ändras, skall prövningsnämnden vidtaga den ändring av
skatteberäkningen, vartill förhållandena kunna föranleda.
8 §•
Därest förutsättningar för skatteberäkning enligt 1 § föreligga först efter
meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten
eller Kungl. Maj :t, som i 7 § sägs, äger den skattskyldige ingiva i 4 §
omförmäld ansökan inom ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag
meddelades.
9 §•
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna förordning
ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola de
i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för inkomst
äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökan vilande enligt 6 § icke må föras.
10 §.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952. Förordningen skall
icke äga tillämpning beträffande ackumulerad inkomst, som åtnjutits under
tidigare beskattningsår än det för vilket taxering av beskattningsnämnd i
första instans verkställes år 1952.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Anvisningar
till 1 §.
Inkomst skall enligt denna förordning anses hänförlig till visst beskattningsår,
om intäkten exempelvis intjänats eller eljest motprestation för
densamma i någon form lämnats under ifrågavarande år.
För att inkomst skall anses utgöra ackumulerad inkomst enligt denna
förordning fordras, att inkomsten hänför sig till minst två beskattningsår,
vilka föregått eller följa efter det beskattningsår, då inkomsten åtnjutits;
däremot är det utan betydelse för frågan om förordningens tillämplighet,
om inkomsten hänför sig jämväl till det beskattningsår, då den åtnjutits,
eller uteslutande till de förstnämnda åren.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
En skattskyldig har åsatts ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbart belopp av 7 000 kronor vid taxering år 1948. Vid taxeringarna
till statlig inkomstskatt för åren 1949—1952 ha de beskattningsbara
inkomsterna bestämts till 0 kronor år 1949, 8 000 kronor år 1950, 10 000
kronor år 1951 och till 60 000 kronor år 1952. Enligt förordningen om statlig
inkomstskatt skall skatt å en beskattningsbar inkomst å 60 000 kronor
utgå med 23 170 kronor. I den beskattningsbara inkomsten vid 1952 års
taxering ingår emellertid en ackumulerad inkomst å 40 000 kronor, vilken
enligt av den skattskyldige förebragt utredning hänför sig till beskattningsåren
1947—1950, d. v. s. till fyra år. Jämlikt 1 § första stycket skall skatten
å den beskattningsbara inkomsten av 60 000 kronor beräknas efter följande
grunder. Beloppet 40 000 kronor delas med fyra och skatteberäkningen sker
som om 10 000 kronor upptagits till beskattning vart och ett av taxeringsåren
1949—1952. Härefter sker uträkningen sålunda:
1) För den del av ackumulerade inkomsten, som hän
förts
till taxeringsåret 19i9, utgår skatten å en beskattningsbar
inkomst av 10 000 kronor (0 -f 10 000) ...... =
2) För det belopp å 10 000 kronor, som hänförts till
taxeringsåret 1950, utgör skatten skillnaden mellan skatten
å en beskattningsbar inkomst av 18 000 kronor (8 000
+ 10 000) = 3 950 kronor och skatten å en beskattningsbar
inkomst av 8 000 kronor = 1 150 kronor .... =
3) För det belopp å 10 000 kronor, som hänförts till
taxeringsåret 1951, utgör skatten skillnaden mellan skatten
å en beskattningsbar inkomst av 20 000 kronor
(10 000 + 10 000) = 4 670 kronor och skatten å en beskattningsbar
inkomst av 10 000 kronor = 1 550 kronor =
4) För taxeringsåret 1952 räknas skatten ut på en beskattningsbar
inkomst av 20 000 kronor (60 000 —
40 000) jämte den del av den ackumulerade inkomsten,
1 550 kronor
2 800 »
3 120 »
Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 21
10 000 kronor, som hänförts till detta taxeringsår, d. v. s.
30 000 kronor. Skatten härå ........................ = 8 670 kronor
Skatt att erlägga för den beskattningsbara inkomsten
av 60 000 kronor .................................. = 16 140 kronor.
Eftersom enligt 1 § skatteberäkningen under de omständigheter, som angivas
i exemplet, skall ske så, som om en fjärdedel av den ackumulerade
inkomsten upptagits till beskattning under 1952 och en fjärdedel därav
under vart och ett av de tre närmast föregående åren, d. v. s. i detta fall
taxeringsåren 1949—1951, inverkar 1948 års taxering icke på uträkningen
av skatten å den ackumulerade inkomsten.
Vid skatteuträkningen har enligt 1 § sista stycket för samtliga taxeringsår
tillämpats det procenttal av grundbeloppen för statlig inkomstskatt, som
skall tillämpas för slutlig skatt på grund av 1952 års taxering; detta gäller
såväl skatteberäkningen före som skatteberäkningen efter fördelningen av
den ackumulerade inkomsten.
Kan utredning icke förebringas om det antal år, vartill ackumulerad inkomst
hänför sig, skall jämlikt 1 § andra stycket skatteberäkningen ske,
som om inkomsten hänfört sig till tre år. Denna bestämmelse skall dock
icke äga tillämpning exempelvis i sådana fall, då en skattskyldig vid avgång
från tjänst uppbär ett engångsbelopp såsom ersättning för årlig pension.
I dylika fall skall den ackumulerade inkomsten i allmänhet anses hänföra
sig till tio år.
Om en skattskyldig under ett och samma beskattningsår kommer i åtnjutande
av flera intäkter, vilka var för sig äro att anse såsom ackumulerade
inkomster och vilka hänföra sig till olika antal år, skola intäkterna
fördelas oberoende av varandra å de år, till vilka de hänföra sig. Skatteberäkningen
.skall emellertid ske på sammanlagda beloppet av de till ett
beskattningsår hänförliga intäkterna.
till 3 §.
Vad i 3 § första stycket sägs angående intäkt av jordbruksfastighet genom
upplåtelse av nyttjanderätt skall icke gälla beträffande upplåtelse av
rätt att avverka skog.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 mars 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
ändrade regler för beskattning av realisationsvinster, ersättningar för rättigheter
av goodwills natur samt ackumulerade inkomster och anför därvid
följande.
I. Inledning.
1944 års allmänna skattekommitté har med skrivelse den 24 februari 1949
avlämnat betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. m.
samt ackumulerade inkomster (SOU 1949:9) med därvid fogade författningsförslag;
författningsförslagen torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga handelskammare,
Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet samt Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation), vattenfallsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands och Västerbottens län, mellankommunala prövningsnämnden,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska uppfinnareföreningen
och Svenska vattenkraftföreningen.
II. Realisationsvinstbeskattningen.
1. Gällande bestämmelser.
Enligt 35 § kommunalskattelagen inträder skattskyldighet för vinst i
samband med avyttring av fast eller lös egendom under följande förutsättningar
:
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
23
1) att fråga är om icke yrkesmässig avyttring,
2) att egendomen förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång, samt
3) att egendomen, om det är fråga om fastighet, varit i den skattskyldiges
ägo under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år.
I anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen stadgas, att vid beräkning
av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som erhållits för den avyttrade
egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader för förvärvet och
avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad som nedlagts på förbättring
av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision, för stämpelkostnader
in. in. Har den skattskyldige tidigare fått åtnjuta avdrag för
värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dylikt, skall å andra sidan,
i den mån ej vad som vid avyttringen återbekommits av de avskrivna
beloppen inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet minskas med detta
avdrag. Vidare får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag
för under beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader och räntor,
därest dessa ej böra hänföras till annan förvärvskälla. — Enligt 2 § förordningen
om statlig inkomstskatt gälla ifrågavarande bestämmelser även vid
taxering till statlig inkomstskatt.
Enligt 36 § kommunalskattelagen må från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet
avdragas bl. a. förlust som uppkommit i förvärvskällan.
För att avdrag skall få ske för förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast
eller lös egendom erfordras enligt anvisningarna till paragrafen, alt förlusten
under beskattningsåret uppkommit genom avyttring av fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit
i säljarens ägo, om det är fastighet under mindre än tio år och eljest under
mindre än fem år. Realisationsförlust beräknas efter samma grunder som
gälla för beräkning av realisationsvinst. — Vid taxering till statlig inkomstskatt
får avdrag för realisationsförlust göras från realisationsvinst eller lotterivinst.
Uppkommer vid tillåten kvittning av realisationsförlust mot realisationsvinst
underskott, får detta icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla
(46 § 1 mom. kommunalskattelagen och 4 § förordningen om statlig
inkomstskatt).
2. Sammanfattning av kommitténs förslag.
Kommitténs förslag till beskattning av realisationsvinster innebär i princip
icke någon ändring av gällande tidsgränser för skatteplikten. Liksom hittills
skall således gälla, att vinst är skattepliktig endast om avhändandet sker i
fråga om fast egendom inom tio år och i fråga om lös egendom inom fem år
från förvärvet. Inom dessa tidsgränser skall emellertid ske en begränsning
av skatteplikten efter en reducerande skala, så att vinsten beskattas i sin
helhet, om viss kortare tid förflutit mellan förvärv och avyttring, och därefter
till allt mindre del ju närmare periodens slut avyttringen sker. Kom
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
xnittén har föreslagit att reducering av det skattepliktiga beloppet för realisationsvinst
genom avyttring av fast egendom skall inträda efter sjätte året
samt för realisationsvinst genom avyttring av lös egendom efter andra året
från förvärvet.
Kommittén föreslår endast ett undantag från gällande tidsgränser för skatteplikt,
nämligen då i värdet av icke yrkesmässigt avyttrad egendom ingår
vattenkraft eller rättighet till vattenkraft. Beträffande dylika realisationsvinster
föreslår kommittén, att tidsgränsen för skatteplikten skall utsträckas
till aderton år. Även beträffande dylika vinster föreslår kommittén beskattning
efter en reducerande skala, så att reduktion av det skattepliktiga beloppet
skall inträda efter det tionde året från förvärvet.
I detta sammanhang är vidare att märka att bestämmelserna i förordningen
den 23 maj 1947 om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation in. m. föreslås skola inarbetas i kommunalskattelagen.
Enligt gällande bestämmelser grunda vissa fång icke skatteplikt för realisationsvinst.
Kommittén föreslår härutinnan icke någon annan ändring än
en viss begränsning av den skattefrihet, som hittills gällt, då avyttrad egendom
förvärvats genom bodelning.
Enligt gällande bestämmelser hänföres till intäkt av skogsbruk avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken, därest icke vinst å avyttringen
av fastigheten i dess helhet skall beskattas enligt 35 § såsom realisationsvinst.
För att undvika den icke avsedda konsekvensen av beskattning
enligt den reducerande skalan av realisationsvinst genom avyttring av
skogbärande fastighet, att viss del av vinsten jämväl i vad den belöper å
skogen blir skattefri, ha de föreslagna reglerna om beskattning av realisationsvinst
kompletterats med en särskild bestämmelse för det fall att i vinsten
ingår vinst genom avyttring av skogbärande fastighet och realisationsvinsten
icke i sin helhet är skattepliktig.
Vad angår beräkningen av realisationsförluster och deras återverkningar
på beskattningen anser kommittén, att regler i princip analoga med dem kommittén
föreslagit beträffande beräkning av realisationsvinst böra tillämpas.
Avdrag bör sålunda medgivas efter samma reducerande skala, som föreslagits
beträffande beskattning av realisationsvinster.
I fråga om avdragsrätt för realisationsförluster förordar kommittén, att
ett av kommittén som alternativ III betecknat förslag skall läggas till grund
för lagstiftningen. Enligt detta skall skattskyldig, som ådagalägger att underskott
uppkommit å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,
få avräkna så stor del av underskottet, som svarar mot realisationsvinst
uppkommen högst fem år tidigare, dock endast i den mån realisationsvinsten
ingått i taxerad inkomst. Om avdragsrätten icke helt kunnat utnyttjas,
kan avdrag medgivas från sammanräknad inkomst senast femte
året efter det beskattningsår underskottet uppkommit. Om den skattskyldige
icke åtnjutit någon realisationsvinst tidigare eller han av någon anledning
underlåtit att utnyttja dylik vinst för kvittning, kan underskott,
som nyss sagts, få avdragas från realisationsvinster, som den skattskyldige
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 170.
kan komma att åtnjuta senast före utgången av femte året efter det beskattningsår
underskottet uppkommit.
Förfarandet enligt detta förslag innebär i realiteten en kvittning av underskottet
mot realisationsvinst, enär avdraget måste hålla sig inom ramen
för denna. Rent formellt tillätes emellertid en kvittning av den del av underskottet,
som svarar mot vinsten, mot intäkter av andra förvärvskällor.
Härigenom undviltes ett restitutionsförfarande.
Avdrag, varom nu är fråga, skall medgivas efter prövningsnämnds beprövande.
Kommittén förutsätter att beträffande rätt till avdrag för realisationsförlust
från realisationsvinst uppkommen under samma beskattningsår nuvarande
regler skola gälla. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt bör liksom
hittills realisationsförlust vid försäljning av fastighet få avdragas endast
från realisationsvinst vid försäljning av fastighet i samma kommun.
3. Beskattning av realisationsvinst efter en reducerande skala.
Kommittén. Kommittén framhåller att gällande bestämmelser om beskattning
av realisationsvinst äro en kompromiss mellan å ena sidan uppfattningen
att vinst å icke yrkesmässig försäljning av egendom bör beskattas
endast om vinsten är resultatet av en spekulation och å andra sidan uppfattningen
att beskattningsnormen bör omfatta icke blott alla tillfälliga
realisationsvinster utan över huvud taget alla förmögenhetsvinster, oavsett
om de äro av spekulativ karaktär eller icke. Enligt gällande regler föreligger
sålunda skattepliktig realisationsvinst om egendomen förvärvats på
visst sätt och avyttrats med vinst inom viss tid. Huruvida den slcattskyldige
haft spekulationssyfte vid förvärvet eller avyttringen tillmätes icke i
och för sig någon direkt betydelse. Till grund för bestämmelserna om tidsbegränsningen
ligger emellertid den tanken, att spekulativt syfte anses
kunna presumeras, när försäljning sker icke allt för lång tid efter förvärvet,
och samma tanke motiverar uteslutandet från realisationsvinstbeskattningen
av sådana förvärv, som uppenbarligen icke kunna vara gjorda
i spekulationssyfte. Presumtionen för spekulationssyfte är således enligt
kommitténs mening den bakomliggande förutsättningen för den beskattning
av vissa kapitalvinster, som enligt gällande rätt sker.
Vid övervägandet av frågan angående den beskattningsnorm, som vid
en eventuell revision av realisationsvinstbeskattningen bör ligga till grund
för bestämmelsernas utformning, har kommittén kommit till den uppfattningen,
att så som vårt skattesystem i övrigt är uppbyggt, en beskattning
av alla förmögenhetsvinster, oavsett sättet och motivet för förvärvet eller
avhändandet, icke är genomförbar. Med denna utgångspunkt finner kommittén
i princip riktigt att såsom i gällande rätt sker fångets art och tiden
för innehavet givas avgörande betydelse för skattepliktens inträdande. Med
hänsyn till svårigheten att i visst fall avgöra huruvida spekulationssyfte
förelegat eller icke, är det nämligen enligt kommitténs uppfattning nödvän
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
digt att uppställa vissa schablonartade bestämmelser, enligt vilka sådant
syfte presumeras vara för handen under förutsättning av att vissa objektiva
fakta föreligga. Av praktiska skäl kan det härvid icke ifrågakomma att
lämna den skattskyldige tillfälle motbevisa presumtionen.
Även om man emellertid på detta sätt godtager de grundläggande principerna
för den nuvarande realisationsvinstbeskattningen såsom lämplig
norm även i fortsättningen, kunna dock enligt kommitténs mening vissa
vägande erinringar göras mot det sätt, varpå principerna tillämpats vid detalj
bestämmelsernas utformning.
Spekulationssyfte presumeras enligt gällande regler föreligga, om lös egendom
avyttras inom fem år och fast egendom inom tio år efter förvärvet.
Mot dessa tidsperioder hava åtskilliga invändningar framställts, kanske
framför allt i fråga om den för beskattning av vinst vid försäljning av lös
egendom fastställda gränsen. Det har sålunda påståtts, att den är kort nog
för att den skattskyldige i regel skall anse sig kunna vänta med försäljningen
till dess vinsten blir skattefri och att den är lång nog för att lägga
ett skadligt band på marknadens rörlighet. I vad mån den ena eller andra
av dessa erinringar, som naturligtvis framför allt hava avseende å handel
med aktier och andra värdepapper, är befogad, undandrager sig visserligen
ett tillförlitligt bedömande från kommitténs sida, då under nuvarande förhållanden
någon utredning, som är praktiskt användbar för ett sådant bedömande,
knappast är möjlig att åstadkomma. Kommittén anser det emellertid
ligga i sakens natur, att den vid gällande system tillämpade skarpa
avgränsningen av de tidsperioder, inom vilka spekulationssyfte presumeras,
måste innebära vissa olägenheter och i de individuella fallen framstå såsom
ganska irrationell.
De ovannämnda olägenheterna avhjälpas emellertid i stort sett icke, vare
sig man avkortar eller förlänger tidsperioderna. Därjämte hava de tidsperioder,
för vilka beskattning över huvud taget bör ifrågakomma, vunnit sådan
hävd, att de icke utan vägande skäl böra frångås. Då ungefär enahanda
invändningar kunna göras mot vilken tidsperiod man än väljer, har kommittén
stannat för att i princip förorda de nuvarande periodernas bibehållande.
I varje fall finner kommittén med hänsyn till bl. a. ovissheten beträffande
penningvärdets utveckling en generell förlängning av tidsfristerna
icke böra ifrågakomma.
Det väsentliga felet med de nuvarande tidsgränserna anser kommittén
vara, att de konstruerats så, att gränsen mellan skatteplikt och skattefrihet
blir alltför tvär. Om en skattskyldig ägt en fastighet en dag kortare tid
än tio år, beskattas vinst vid försäljningen helt, har han ägt fastigheten
ytterligare en dag, blir vinsten däremot helt skattefri. Kommittén finner
det för sin del mera rimligt att skatteplikten efter hand reduceras för att
så småningom övergå i full skattefrihet. Detta resonemang överensstämmer
också väl med den tankegång som legat till grund för bestämmande
av gällande tidsperioder, nämligen att ju kortare tid som förflyter mellan
förvärv och försäljning desto starkare måste presumtionen för spekula
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
27
tionssyfte vara. Samma tankegång innebär då å andra sidan, att presumtionen
försvagas ju längre tid som förflutit efter förvärvet. Det ligger i sakens
natur, att om en person säljer aktier efter att hava ägt dem i en eller
annan månad, man kan våga utgå från att hans avsikt från början
varit att försöka göra en realisationsvinst, men har han innehaft dem i
flera år, blir slutsatsen mera tveksam. Detsamma gäller, om en person säljer
en fastighet efter blott en kort tids innehav eller efter att ha ägt den
i åtta ä tio år.
Om man som allmän regel kan fastslå, att presumtionen för spekulationssyfte
är starkare ju kortare tid efter förvärvet försäljningen sker och
således får anses bliva svagare ju längre tid egendomen innehafts, synes
det rimligt att hänsyn härtill lages vid realisationsvinstens beskattning.
Kommittén ifrågasätter därför, huruvida icke en framkomlig väg att minska
de med det nuvarande systemet förenade nackdelarna vore att inom gällande
tidsperiod successivt reducera beskattningen i takt med den efter hand försvagade
presumtionen för spekulationssyfte.
I enlighet härmed förordar kommittén en gradering av beskattningen
av inom gällande tidsgränser fallande vinster efter en reducerande skala
så att vinsten beskattas i sin helhet, om viss kortare tid förflutit mellan
förvärv och avyttring, och därefter till allt mindre del ju närmare periodens
slut försäljningen sker.
Kommittén föreslår sålunda, att vinst å försäljning av lös egendom, som
innehafts kortare tid än två år från förvärvet, bör beskattas i sin helhet.
Har egendom innehafts två år men mindre än fem år reduceras den skattepliktiga
vinsten med 25 procent per år. I enlighet härmed föreslås följande
skala:
Tid för innehavet räknat
från förvärvet
Skattepliktig del
av vinsten uttryckt
i procent
Mindre än 2 år................
100
2 år men mindre än 3 år......
75
3» » > > 4 >......
50
4» > » >5»......
25
För beskattning av realisationsvinst å fast egendom föreslås motsvarande
regler. Eftersom den tidsperiod, inom vilken skatteplikt för vinst å dylik
egendom föreligger, är dubbelt så lång som beträffande lös egendom, kunde
det måhända synas mest konsekvent att härvid räkna med dubbelt så långa
tidsintervaller. Med hänsyn till att fastighetsaffärer även då ett spekulationssyfte
föreligger merendels torde planläggas på längre sikt, eftersom
fastighetsvärden i regel icke undergå de snabba skiftningar, som äro vanliga
i fråga om värdepapper, finner kommittén dock en fyraårsgräns för full
beskattning vara väl kort. Å andra sidan medger längden av tioårsperioden
en något smidigare skala.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Tid för innehavet räknat
från förvärvet
Skattepliktig del
av vinsten uttryckt
i procent
Mindre än 6 år................
100
6 år men mindre än 7 år......
80
7 > > > > 8 > ......
60
8 > > > > 9 > ......
40
9 > > > >10 > ......
20
Med hänsyn till den risk, som föreligger för spekulation i strömfall och
rätt till vattenkraft föreslår kommittén speciella bestämmelser rörande beskattning
av realisationsvinst vid avyttring av dylika tillgångar. Med ledning
av tillgängliga utredningar anser sig kommittén kunna konstatera, att
den nu gällande tioårsperioden varit för kort för att beskattningen av ifrågavarande
slag av realisationsvinster skulle bliva effektiv. Med hänsyn till
att förvärv i spekulationssyfte på längre sikt än femton år knappast torde
hava förekommit och till de praktiska och tekniska olägenheterna av en
alltför lång skattepliktsgrundande period, har kommittén funnit det motiverat
att begränsa periodens längd till vad dessa erfarenheter ungefär giva
vid handen.
Kommittén föreslår därför, att om i värdet av icke yrkesmässigt avyttrad
egendom ingår vattenkraft eller rätt till vattenkraft, skall vid avyttringen
uppkommen vinst, som belöper å sådan tillgång, beskattas enligt följande
skala:
Tid för innehavet räknat
från förvärvet
Skattepliktig del
av vinsten uttryckt
i procent
Mindre än 10 år ..............
100
10 år men mindre än 12 år ....
80
12 > » > > 14 > ....
60
14 > > » > 16 > ....
40
16 » > > > 18 > ....
20
Enligt gällande bestämmelser hänföres till intäkt av skogsbruk avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken, därest icke vinst å
avyttringen av fastigheten i dess helhet skall beskattas enligt 35 § såsom
realisationsvinst. För att undvika den icke avsedda konsekvensen av beskattning
enligt den reducerande skalan av realisationsvinst genom avyttring av
skogbärande fastighet, att viss del av vinsten jämväl i vad den belöper å
skogen blir skattefri, ha de föreslagna reglerna om beskattning av realisationsvinst
kompletterats med en särskild bestämmelse för det fall att i vinsten
ingår vinst genom avyttring av skogbärande fastighet och realisationsvinsten
icke i sin helhet är skattepliktig. Den föreslagna ändringen innebär,
att skattskyldigs inom viss kommun taxerade inkomst, i vilken realisationsvinst
genom avyttring av skogbärande fastighet ingår, icke på grund av de
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
föreslagna reduceringsreglerna skall upptagas till lägre belopp än som skulle
hava upptagits såsom taxerad inkomst i kommunen, därest den skattskyldige
på grund av fastighetsförsäljningen i stället åsatts taxering för inkomst
genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om beskattning av realisationsvinster
efter en reducerande skala har i princip
tillstyrkts eller i vart fall lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanserna.
Av de rörande denna del av förslaget gjorda uttalandena må följande här
återgivas.
Kammarrätten, som visserligen ifrågasätter huruvida ett presumerat spekulationssyfte
kan anses utgöra en god grund för realisationsvinstbeskattningen,
har ingenting att erinra mot den föreslagna successiva reduceringen
av beskattningen inom de bestämda tidsperioderna och finner denna uppmjukning
i och för sig önskvärd. Enligt kammarrättens mening torde ett
genomförande av detta förslag icke kunna anses beroende av ställningstagandet
till den av kommittén härför anförda motiveringen vad anginge presumtionen
för spekulationssyfte.
Kommerskollegium anser, att kommittén på ett tillfredsställande sätt lyckats
åvägabringa en mjukare och mera rättvis övergång mellan skatteplikt
och skattefrihet. Beträffande längden av de föreslagna tidsperioderna, inom
vilka överlåtelse medförde full skattskyldighet, hade kommerskollegium
trots den proportionsvis längre tiden vid beskattning av realisationsvinst å
fast egendom icke ansett eftersträvad likformighet böra föranleda ändring
av nämnda tidsperioder.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att de tidsperioder, inom vilka
enligt kommitténs förslag realisationsvinstbeskattning kan ifrågakomma,
visserligen icke i alla avseenden synas tillfredsställande, men då en bättre
lösning av dessa frågor torde vara svår att åstadkomma, anser sig länsstyrelsen
härutinnan kunna förorda en lagstiftning enligt förslaget. Vad nu
sagts om tidsperioderna gällde även de föreslagna reducerande skalorna.
Länsstyrelsen hade icke något att erinra mot dessa, då de innebure en välmotiverad
uppmjukning i nuvarande godtyckliga bestämmelser med deras
tvära övergång från fullständig skatteplikt till fullständig skattefrihet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att en omläggning av beskattningen
i den riktning kommittén föreslår bryter udden av den kritik, som riktats
mot gällande beskattningsregler, vilka ansetts innebära en alltför skarp
övergång mellan skatteplikt och skattefrihet. De föreslagna intervallerna
syntes också väl avvägda och bestämmelserna vore lätta att tillämpa.
Sveriges industriförbund yttrar bl. a.:
Kommittén framhåller, att realisationsvinstbeskattningen ur fiskalisk
synpunkt sett är en fråga av ganska ringa storleksordning, medan den ur
allmän ekonomisk synpunkt liksom för den enskilde skattskyldige kan vara
av stor betydelse.
Industriförbundet vill understryka riktigheten av kommitténs ovanberör
-
30
Kangl. Maj:ts proposition nr 170.
da uttalande. Realisationsvinstbeskattningen har en icke ringa betydelse för
näringslivets kapitalförsörjning, särskilt såvitt angår riskvilligt kapital. Vid
igångsättande av ett nytt företag av mera betydande storleksordning är kapitalanskaffning
genom utbud på marknaden av aktier i företaget oftast den
enda form, under vilken riskvilligt kapital kan anskaffas. Och även vid utvidgning
av redan befintlig verksamhet är det ofta nödvändigt att anlita
emissionsmarknaden för att uppbringa större eller mindre del av det erforderliga
kapitalet. Huruvida en aktieemission lyckas eller ej beror härvid på
en mångfald faktorer, i främsta rummet måhända en bedömning från den
presumtive aktietecknarens sida av förräntningsmöjligheterna, resp kapitalplaceringens
större eller mindre riskfylldhet. Men härjämte spela givetvis
förhoppningarna om, att värdet å aktierna skall komma att stiga inom
en ej alltför lång tidrymd en mycket betydelsefull roll vid kapitalplacerarens
ståndpunktstagande till en aktieteckning. Att han ställer kapitalet till
förfogande under den första ofta kritiska tid, varunder verksamheten bedrives,
trots den merendels förefintliga risken för en större eller mindre
kapitalförlust, bottnar således i ett ur allmän ekonomisk synpunkt gagneligt
spekulationsintresse.
Det ligger under sådana förhållanden i sakens natur, att en hård realisationsvinstbeskattning
i förening med en starkt begränsad avdragsrätt för
uppkommande realisationsförluster verkar återhållande på benägenheten
d.ylika kapitalplaceringar, särskilt då fråga är om en verksamhet, som
ar känslig för konjunkturväxlingar med därav föranledda förlustrisker och
framför allt då det gäller nystartade företag. De ofördelaktiga verkningarna
pa möjligheten att uppbringa för näringsverksamheten erforderligt kapital
tramsta självfallet såsom alltmer accentuerade ju knappare tillgången på
riskvilligt kapital är. & r
Den nuvarande hårda beskattningen såväl å den för kapitalbildning tillgangliga
inkomsten som å förmögenheterna har starkt minskat tillgången
pa det till näringslivets förfogande stående kapitalet, särskilt det riskvilj*h>a*
en<^a effektiva sättet att möta de faror för framstegstakten i samhållet,
som denna utveckling i längden måste medföra, vore att omlägga
skattesystemet i dess helhet på sådant sätt, att en ökad kapitalbildning och
en..«te8radJ vdhghet att placera sparmedel direkt i näringsverksamheten
möjliggjordes. Under alla omständigheter är det emellertid av behovet starkt
pakallat, att realisationsvinstbeskattningen utformas så, att man i möjligaste
män undviker att avskräcka det kapital, som kan finnas tillgängligt
tor placeringar i industriell och annan verksamhet, att välja sådana placeringar.
J 1
Det föreliggande förslaget, som innebär en uppmjukning av gränserna
mellan skatteplikt och skattefrihet inom de hävdvunna tidsperioderna å 5
respektive 10 år samt viss utvidgning av rätten till avdrag för realisationsförluster,
synes i detta hanseende vara ett steg i rätt riktning. Det mildrar
onekligen de ur affärssynpunkt skadliga verkningarna av den hittillsvarande
tvara övergången från skatteplikt till skattefrihet vid realisationsy.
i„ beskattningen och synes i sin helhet vara ägnat att öka benägenheten
tm sadana kapitalplaceringar, som ur allmän ekonomisk svnpunkt äro
Liknande synpunkter anföras av samtliga handelskammare, Sveriges redareförening,
Sveriges grossistförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Sveriges fastighetsägareförbund finner förslaget vara i full överensstämmelse
med en sedan många år önskad och av behovet påkallad reform, vil
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
31
ken är ägnad att såväl främja en sund kapitalomsättning som att verksamt
motarbeta skentransaktioner.
Sveriges skogsägareförbund tillstyrker kommitténs förslag under framhållande
att det, såsom kommittén påvisat, icke kan vara rationellt, att en
realisationsvinst beskattas 100-procentigt under den första 10-årsperioden
efter förvärvet, för att efter utgången av nämnda period bliva helt skattefri.
Bestämmelsen måste medföra samt medförde även enligt all erfarenhet
en skadlig stelhet på fastighetsmarknaden. Jordägare, som på grund av ändrad
verksamhet, sjukdom eller ålder önskade och borde avyttra sina fastigheter,
tvingades ofta, om de befunne sig inom den skattebelagda tioårsperioden,
att tills vidare behålla fastigheten samt provisoriskt ordna med dennas
förvaltning, till dess nämnda period utgått. Såväl för jordägarna själva
som för fastigheternas skötsel kunde detta innebära en nackdel. Särskilt i
nuvarande tid, då den s. k. yttre rationaliseringen av jordbruken genomfördes,
måste berörda, skattetekniskt betingade stelhet på fastighetsmarknaden
vara hindersam. Jordbrukets rationalisering innebure bl. a., att närliggande
fastigheter med olämplig arrondering och ägofördelning skulle
kunna omgestaltas till rationellt konstruerade brukningsdelar. Denna omgestaltning
i fastighetsbildningen torde i de flesta fall för sitt genomförande
kräva, att samtliga de ingående fastigheterna vore disponibla samtidigt. Det
torde då vara klart, att en skattelagstiftning, som föranledde, att fastighetsmarknaden
delvis dirigerades efter skattetekniska grunder, måste vara hindersam.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser, att de föreslagna bestämmelserna
på ett bättre sätt än de gällande tillgodoser skogsbruket, även
om de icke helt lösa problemet med skogen.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ur principiell synpunkt icke anledning till
erinran mot kommitténs förslag, men anser det angeläget att framhålla, att
den redan nu mycket hårt ansträngda taxeringsorganisationen genom den
ifrågasatta ändringen kommer att ytterligare belastas.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att, om realisationsvinstbeskattningen
skall bibehållas, beskattningen bör ske enligt en glidande skala enligt de
av kommittén uppdragna principerna men omfattande alla åren av innehavstiden
samt att möjlighet lämnas öppen för skattskyldig att undvika beskattning
genom att förebringa bevisning om att egendomen icke förvärvats
eller försålts i spekulationssyfte.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter lämpligheten av att i nuvarande
läge och, då utredning om skattetryckets fördelning i allmänhet pågår, införa
dylika lättnader i beskattningen för ifrågavarande slag av inkomster.
Länsstyrelsen vill erinra om, att dessa inkomster ofta vore lättförtjänta och
skattekraftiga samt det därför icke kunde anses särskilt angeläget att i
första hand minska skatten just i detta avseende.
Några remissinstanser göra anmärkning på att kommittén icke verkställt
någon utredning rörande möjligheten att vid beskattning av realisationsvinst
taga hänsyn till försämring i penningvärde.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Sålunda ifrågasätter handelskammaren i Karlstad, om man icke vid en
ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst å fastighet borde
beakta den inverkan penningvärdets försämring kan ha vid fastställandet
av sådan realisationsvinst. Det vore otvivelaktigt förenat med svårighet att
göra skillnad mellan den nominella värdestegring, som blivit en följd av
penningvärdets försämring, och den värdestegring, som orsakats av andra
faktorer. Men man torde även för framtiden ha anledning räkna med penningvärdeförsämring
tid efter annan och erfarenheten visade, att en dylik
kunde vara ganska betydande inom en tidrymd av sex år. Det förefölle därför
angeläget, att man vid utformningen av nya regler för realisationsvinstbeskattningen
sökte finna en utväg, som möjliggjorde att från den siffermässiga
vinsten eliminera sådan skenvinst, som uppstått allenast som en
följd av penningvärdeförsämring. — I fråga om lös egendom vore ju tiden
för innehavet relativt kort för att skatteplikt skulle inträda och spekulationssyftet
sannolikt mera utpräglat, varför någon hänsyn till penningvärdeförsämringar
här knappast kunde anses påkallad.
I ett antal yttranden göras invändningar i särskilda hänseenden mot det
framlagda förslaget.
Sålunda har kommitténs förslag om införande av skärpta bestämmelser
rörande beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av egendom,
vari ingår vattenkraft eller rättighet till vattenkraft
väckt betänkligheter hos ett antal remissinstanser.
Kammarrätten anser, att man helst bör undvika införande av särbestämmelser
beträffande beskattningen av realisationsvinst för visst slags egendom.
De under de senaste åren verkställda utredningarna rörande åtgärder
mot spekulation i vattenkraft syntes dock kammarrätten giva vid handen,
att de av kommittén föreslagna lättnaderna i beskattningen av realisationsvinst
icke lämpligen borde vinna tillämpning vid avyttring av vattenkraft.
I sakens nuvarande läge ville kammarrätten ej heller motsätta sig, att en
förlängning av den skattepliktsgrundande tidsperioden vid avyttring av vattenkraft
ägde rum med reducerad skatteplikt efter en tid av tio år. Emellertid
borde enligt kammarrättens mening med hänsyn till penningvärdets
utveckling iakttagas varsamhet, då fråga uppkomme om en utvidgad skatteplikt
på förevarande område. Kammarrätten föresloge fördenskull, att den
skattepliktsgrundande tidsperioden vid avyttring av vattenkraft bestämdes
till fjorton år enligt följande skala:
Tid för innehavet räknat
från förvärvet
Skattepliktig del
av vinsten uttryckt
i procent
Mindre än 10 år ..............
100
10 år men mindre än 11 år ....
80
11 > > » > 12 > ....
60
12 » » » > 13 > ....
40
13 > > > > 14 > ....
20
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
I särskilda yttranden uttala två av kammarrättens ledamöter, att de för
sin del icke kunde tillstyrka särbeskattning av realisationsvinster å vattenkraft.
Kommerskollegium framhåller, att den relativt ringa kvantiteten av å
icke fasta händer befintlig outbyggd vattenkraft ävensom olägenheter i
vissa fall vid vinstberäkningen synas motivera iakttagande av samma regler
som föreslagits gälla för fast egendom. Kollegium ville därför ifrågasätta
lämpligheten av att beträffande försäljning av vattenkraft stadga
strängare bestämmelser än i fråga om försäljning av fast egendom.
Liknande synpunkter anföras av Sveriges industriförbund, Stockholms
handelskammare m. fl.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ställer sig frågande beträffande behovet
och lämpligheten att genom särskild behandling vid beskattningen kunna
inverka på en eventuell spekulation och har svårt att inse att de av kommittén
föreslagna skattereglerna skulle kunna få någon som helst preventiv
betydelse i det avsedda syftet. Med hänsyn därtill och till olägenheten
av särregler för olika fall ansåge länsstyrelsen sig icke kunna förorda förslaget
i denna del. Därest dessa regler beträffande vattenfallsfastighet ändock
skulle göras till lag, ifrågasatte länsstyrelsen, om icke särskilda övergångsbestämmelser
måste anses erforderliga, varigenom från bestämmelserna
undantoges sådana fall, där fastighet redan nu innehafts mer än
10 år men där de föreslagna bestämmelserna åter skulle medföra viss skatteplikt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar, att en lagstiftning enligt
förslaget komme att få en retroaktiv verkan, som saknade motsvarighet
inom hittillsvarande skattelagstiftning. En vattenfallsägare, som innehaft
sin fastighet i exempelvis 11 år och sålunda kommit ur den tidsperiod,
inom vilken beskattning av realisationsvinst enligt gällande lag finge ske,
skulle enligt förslaget helt oförberett råka in i en ny period med realisationsvinstbeskattning
på eventuell uppkommande vinst. Förslagets prohibitiva
verkningar vore uppenbara. När det gällde ifrågavarande slag av
tillgångar, vilka icke vore underkastade värdeminskning, torde en utvidgning
av tidsperioden för realisationsvinstbeskattning allenast komma att
medföra ett uppskjutande av försäljningarna, detta så mycket mer som en
skattskyldig, därest hans vattenkraft under tiden toges i anspråk genom
expropriation, komme i tillfälle att åberopa 35 § 4 mom. enligt kommitterades
förslag. Länsstyrelsen funne sig på grund därav icke kunna tillstyrka
någon ändring av nu gällande regler beträffande ifrågavarande tillgångar.
Å andra sidan torde det saknas skäl, att i fråga om så vitsordat spekulativa
objekt som vattenfallsfastigheter införa någon fallande skatteskala inom
10-årsperioden. Däremot borde ägare av vattenfall beredas möjlighet att
undvika beskattning genom bevisning om att egendomen icke förvärvats
eller försålts i spekulationssyfte.
Svenska vattenkraftföreningen framhåller bl. a., att beskattningen drabbar
icke endast dem, som spekulera i förhöjning av vattenkraftens värde,
8 Dihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 170.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
utan därjämte och kanske framför allt även andra, som nödgas avyttra
vattenkraft eller fastighet, vartill hör vattenkraft. Skärpning i beskattningen
torde framför allt komma att drabba den jordbrukande befolkningen.
Det i betänkandet gjorda uttalandet, att flertalet jordbrukare skulle ha
ärvt sina fastigheter, torde kunna diskuteras. I varje fall funnes ett mycket
stort antal jordbrukare, vilka förvärvat sina fastigheter genom andra fång
än arv och därmed jämställda förvärv och vilka sålunda vid en försäljning
av till fastigheten hörande vattenkraft bleve underkastade de skärpta
reglerna om realisationsvinstbeskattning. — I tidigare yttrande i liknande
frågor hade föreningen framhållit, att en skärpning av realisationsvinstbeskattningen
måste medföra, att det bleve svårare att förvärva andelar i
strömfall. Icke blott när det gällde förvärv för att nå majoritet i en fallsträcka
utan även när fråga vore om lojal strävan hos ett företag att på
frivillighetens väg köpa felande andelar i strömfall, vari företaget redan
ägde majoritet, skulle dylika ogynnsamma verkningar kunna uppstå. Många
mindre fall och falldelar tillhörde alltjämt jord- och kvarnägare, ehuru
ingen eller blott ett fåtal hade majoriteten samlad i sin hand. Det måste
vara ett allmänt intresse att dessa andelar genom frivillig överenskommelse
sammanfördes hos sådana ägare, som hade resurser till
och behov av att utnyttja dem för rationell kraftproduktion. Därest den
föreslagna skärpningen genomfördes, kunde dylikt utnyttjande bli försvårat
eller fördröjt. Enligt föreningens mening måste redan föreliggande bestämmelser
— nämligen lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft och
stadgandena i I: 14 vattenlagen — vara fullt tillräckliga för att hindra spekulation
i vattenkraft. När en ägare av vattenkraft underkastades risken att
bli fråntagen sin falldel efter värdering av vattendomstol och när därjämte
Kungl. Maj :t kunde bestämma att den köpeskilling, som han vid en frivillig
försäljning betingade sig, icke finge mottagas, därför att den vore oskäligt
hög, torde han praktiskt taget vara förhindrad att spekulera i värdeförhöjning
på sin falldel. Det kunde knappast därjämte erfordras en bestämmelse
om skärpt beskattning av den realisationsvinst, han trots dessa stadganden
skulle lyckas erhålla.
Föreningen framhåller vidare att, när en skärpning av realisationsvinstbeskattning
för vattenkraft föreslogs av 1942 års sakkunniga, fanns icke
någon lag om kontroll av överlåtelse av vattenkraft och föreslogos mindre
långt gående ändringar i I: 14 vattenlagen. Genom de lagstiftningsåtgärder,
som därefter vidtagits, hade situationen väsentligt förändrats.
Beträffande de för beskattning av realisationsvinst å lös egendom
samt å fast egendom i allmänhet föreslagna reducerande skalorna
ifrågasätter mellankommunala pr övning snämnden huruvida icke i enkelhetens
intresse samma reduceringstal skulle kunna komma till användning
å vinster vid avyttring av fast egendom som å vinster av lös egendom,
därvid graderingen av vinsterna skulle göras i fyra intervaller mot fem enligt
kommitténs förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
35
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ställer sig tveksamt till om
över huvud taget en fallande skala bör införas vid beskattning av realisationsvinst
vid avyttring av fast egendom men anser sig dock icke böra motsätta
sig en viss differentiering. Enligt förbundets mening borde emellertid
intervallerna göras något färre, exempelvis på så sätt, att vinsten beskattades
om egendomen innehafts mindre än 6 år med 100 %, 6 år men mindre
än 8 med 80 % och 8 år men mindre än 10 med 40 %.
Beträffande lös egendom anser förbundet än mindre fog finnas för att
låta gradera beskattningen än vid fast egendom. Skulle likväl en gradering
anses böra ifrågakomma, borde lämpligen en motsvarande skala som vid
fast egendom införas, exempelvis följande: 100 % vid innehav kortare tid
än 3 år, 80 % vid innehav under 3 men mindre än 4 år och 40 % vid innehav
under 4 men mindre än 5 år.
Kooperativa förbundet ifrågasätter huruvida icke i fråga om fastighet
reducering av beskattningen bör inträda redan efter 4 års innehav.
Mellankommunala pr övning snämnden framhåller, att den av kommittén
föreslagna reduceringen av beskattningen kommer att leda till ett materiellt
otillfredsställande resultat för en grupp realisationsvinster, nämligen vinster
vid försäljning av inventarier, som användas för
jordbruk eller i rörelse. Nämnden framhåller, att de realisationsvinster,
som uppkomme vid avyttring av sådana inventarier, ofta påverkades
av att anskaffningskostnaden eller förbättringskostnader tidigare avdragits
såsom driftkostnad. Någon begränsning av beskattningen utav sådana vinster,
som ofta innefattade återvinning av tidigare avdragna kostnader, syntes
ej motiverad; goda skäl finge i stället anses tala för en utvidgning av inkomstbegreppet
beträffande dessa vinster. Nämnden ansåge att man borde
undersöka möjligheterna att överföra ifrågavarande slag av vinster från förvärvskällan
tillfällig förvärvsverksamhet till förvärvskällorna jordbruksfastighet
eller rörelse, varvid all realisationsvinst borde beskattas oberoende
av tiden för innehavet i likhet med vad som nu gällde för aktiebolag och
ekonomiska föreningar vid avyttring av inventarier i rörelse.
Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län anföra liknande
synpunkter.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller bl. a., att det ej synes vara riktigt,
att skattskyldig skall kunna delvis undgå beskattning för den del av
skattepliktig realisationsvinst, som utgöres av återvunna värdeminskningsavdrag.
Om man bortsåge från möjligheten av en värdestegring på grund
av sjunkande penningvärde, torde något hållbart skäl ej kunna anföras för
att realisationsvinst till denna del skulle undantagas från beskattning. Länsstyrelsen
ville här framhålla det till synes orimliga i att en handelsresande,
som avyttrade en under 4 år innehavd bil med vinst, skulle erhålla ett värdeminskningsavdrag
beskattningsåret, vilket vid beräkning av den skattepliktiga
realisationsvinsten upptoges till beskattning med endast 25 %. Eu
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
kollega till säljaren, som köpte bilen, vore sedan berättigad att erhålla
värdeminskningsavdrag, beräknade på hela anskaffningsvärdet.
Den av kommittén föreslagna särskilda bestämmelsen för det fall att i
realisationsvinst ingår vinst genom försäljning av skogbärande
fastighet och realisationsvinsten i sin helhet icke upptages
till beskattning kommer enligt Sveriges lantbruksförbunds mening att leda till
ett icke rättvist resultat. Beskattningen komme att drabba olika i det fall,
att fastighet med enbart jordbruk eller enbart skogsbruk avyttrades och i
det fall fastighet med såväl jordbruk som skogsbruk avyttrades.
Departementschefen. Jag kan i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag
om beskattning av realisationsvinster enligt en fallande skala med bibehållande
i princip av gällande tidsgränser. Den mjukare övergång, som
härigenom vinnes mellan full skatteplikt och full skattefrihet, anser jag
ur olika synpunkter önskvärd. Förslaget innebär en lindring i beskattningen
av realisationsvinster i allmänhet, vilket i väsentlig mån får anses uppväga
olägenheterna av att man av praktiska skäl icke kan vid beskattningen
taga hänsyn till förändringar i penningvärdet under innehavstiden.
I ett avseende innebär förslaget en utvidgad skatteplikt, nämligen i fråga
om realisationsvinst vid avyttring av strömfall eller rättighet till vattenkraft.
Mot förslaget i denna del har i ett antal yttranden anförts betänkligheter.
Det hade ur vissa synpunkter varit mera tillfredsställande, om en dylik
särlagstiftning kunnat undvikas. Med hänsyn till de speciella förhållanden,
som råda i fråga om nämnda slag av tillgångar, synes det likväl önskvärt
att här föreskriva en viss förlängning av tidsgränsen. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla att jag, i likhet med kommittén, är av den
uppfattningen att en utvidgning av skatteplikten för realisationsvinst vid
avyttring av strömfall eller rättighet till vattenkraft, endast i ringa mån kommer
att drabba skattskyldiga, vilka icke spekulera i en förhöjning av vattenkraftens
värde.
I syfte att göra övergången mellan skatteplikt och .skattefrihet så mjuk
som möjligt, har kommittén föreslagit skalor med olika reduceringstal för
beskattning av vinst vid avyttring av lös egendom, å ena, samt av vinst
vid försäljning av fast egendom, å andra sidan. I likhet med vad som uttalats
i några av de avgivna remissyttrandena anser jag emellertid, att kommittén
härigenom komplicerat bestämmelserna utöver vad sakens egen
beskaffenhet kräver. Enligt min mening är det angeläget, att bestämmelserna
göras så enkla och enhetliga som möjligt. En viss förenkling kan
vinnas genom att tillämpa samma reduceringstal vid de båda slagen av
tillgångar. De vid beskattning av realisationsvinst vid avyttring av lös egendom
föreslagna reduceringstalen böra utan egentlig olägenhet kunna tilllämpas
även vid beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast egendom.
Jag föreslår därför att i fråga om lös egendom kommitténs förslag
godtages och att vid bestämmande av skatteplikten för realisationsvinst
vid avyttring av fast egendom följande grunder tillämpas:
Kungl. Maj. ts proposition nr 170.
37
Tid för innehavet räknat
från förvärvet
Skattepliktig del
av vinsten uttryckt
i procent
100
7 år men mindre än 8 år ....
75
8 > » » » 9 >
50
9 y > > > 10 >
25
I konsekvens härmed synes skalan för beskattning av realisationsvinst
vid beskattning av egendom, som utgöres av strömfall eller rättighet till
vattenkraft, lämpligen böra erhålla följande utformning:
Tid för innehavet räknat
från förvärvet
Skattepliktig del
av vinsten uttryckt
i procent
Mindre än 12 år ..............
100
12 år men mindre än 13 år ....
75
13 > > > > 14 > ____
50
14 > > > > 15 > ....
25
Jag får i detta sammanhang framhålla, att jag icke finner erforderligt
att lagstiftningen kompliceras med särskilda övergångsbestämmelser med
avseende å det fall att en person vid tiden för de föreslagna lagändringarnas
ikraftträdande innehaft en vattenfallsfastighet mera än tio men mindre än
femton år. Jag anser alltså, att de nya lagbestämmelserna böra vinna tilllämpning
jämväl beträffande dylika fall.
I några remissyttranden har framhållits, att de föreslagna reduceringsreglerna
skulle leda till ett materiellt otillfredsställande resultat i fråga om
vissa slag av realisationsvinster. Sålunda har mellankommunala prövningsnämnden
framhållit, att en begränsning av skatteplikten! för realisationsvinster,
som uppkomma vid avyttring av inventarier, vilka användas i förvärvskällorna
jordbruksfastighet och rörelse, icke vore motiverad, eftersom
sådana vinster ofta innebure återvinning av tidigare avdragna anskaffningsoch
förbättringskostnader. Enligt nämndens mening talade i stället goda
skäl för, att detta slags vinster skulle beskattas enligt de regler, som gälla
för aktiebolag vid avyttring av maskiner och inventarier i rörelse.
Jag delar dep av mellankommunala prövningsnämnden uttalade uppfattningen,
att reducering av skatteplikten för vinst vid försäljning av tillgångar
av angiven art icke kan anses motiverad. I fråga om maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda tillgångar i förvärvskällan rörelse
föreligger sedan år 1939 en skillnad i inkomstbegreppet för olika grupper
skattskyldiga, i det att för sådana skattskyldiga, som omförmälas i punkt 4
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen (d. v. s. aktiebolag, ekonomiska
föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker), allt vad
som inflyter vid försäljning av maskiner m. m. betraktas som intäkt av
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
rörelse, linjer det att för övriga skattskyldiga såsom intäkt av rörelse behandlas
endast vad som återbekommes av förut gjorda avskrivningar för
värdeminskning; i övrigt upptages intäkten såsom intäkt av realisationsvinst,
om och i den mån förutsättningar därför föreligga. Denna skillnad
i inkomstbegreppet har uppkommit genpm att, då nu gällande bestämmelser
om avdrag för värdeminskning å maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier infördes, man nöjde sig med den utvidgning
av inkomstbegreppet, som för varje kategori skattskyldiga syntes
erforderlig för genomförande av de för den ifrågavaran(de kategorin avsedda
avskrivningsreglerna. Enligt min mening kan emellertid den omständigheten
att vissa skattskyldiga äro berättigade till fri avskrivning för värdeminskning
medan andra skattskyldiga icke åtnjuta sådan rätt, icke utgöra
tillräcklig motivering för ett system, enligt vilket för samma slags
tillgångar i rörelse olika beskattningsregler skola gälla med avseende å
uppkomna försäljningsvinster. Då en reform på detta område synes påkallad
dels med hänsyn till önskvärdheten att undanröja den inadvertens,
som denna olikhet i inkomstbegreppet får anses innebära, och dels för att
underlätta införande av de föreslagna uppmjukningarna i realisationsvinstbeskattningen,
anser jag mig böra föreslå .sådan ändring av gällande bestämmelser,
att såsom intäkt av rörelse skall beskattas hela vinsten vid
försäljning av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
oavsett om den skattskyldige äger åtnjuta fri avskrivning eller icke.
Det kan som jag redan anmärkt även göras invändningar mot att låta
realisationsvinst vid försäljning av jordbruksinventarier bliva föremål för
den föreslagna uppmjukningen av beskattningen. Detta spörsmål torde
jag emellertid få taga upp till behandling i samband med frågan om taxering
av inkomst av jordbruksfastighet efter bokföringsmässiga grunder.
Länsstyrelsen i Blekinge län har funnit det oriktigt att en skattskyldig
genom de föreslagna grunderna för beräkning av skatteplikt för realisationsvinst
skulle kunna delvis undgå beskattning även för den del av en
realisationsvinst, som utgöres av återvunna värderninskningsavdrag. Länsstyrelsen
åsyftar därvid sådana fall, då en skattskyldig vid beräkning av
inkomst av tjänst kommit i åtnjutande av avdrag för värdeminskning exempelvis
å en för tjänsten använd automobil. Detta spörsmål synes emellertid
vara av så pass ringa praktisk betydelse, att det knappast kan anses
erforderligt att ytterligare komplicera lagstiftningen med särskilda regler
för dylika fall.
Den av kommittén föreslagna spärregeln för det fall att i realisationsvinst
ingår vinst genom försäljning av skogbärande fastighet kommer, såsom
Sveriges lantbruksförbund framhållit, att medföra att beskattningen
blir olika i det fall, att fastighet med enbart jordbruk avyttras, och i det
fall fastighet med såväl jordbruk som skogsbruk avyttras. Delta har emellertid
även åsyftats av kommittén, eftersom den del av köpeskillingen för
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
skogbärande fastighet, som belöper å skogen, i princip utgör intäkt av
jordbruksfastighet och alltså icke bör röna inverkan av de föreslagna bestämmelserna
om uppmjukning av realisationsvinstbeskattningen. Till
spörsmålet om behandlingen i beskattningshänseende av intäkt i samband
med försäljning av skogbärande jordbruksfastigheter torde jag emellertid få
återkomma i det följande.
4. Skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst.
Kommittén. Såsom förut nämnts har kommittén föreslagit att bestämmelserna
i förordningen den 23 maj 1947 om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m. skola inarbetas i kommunalskattelagen.
Kommittén har vidare tagit upp till diskussion frågan om att befria realisationsvinster
från beskattning även i vissa andra fall, där det kunde ifrågasättas
huruvida presumtionen för spekulationssyfte vore så stark, att en
beskattning kunde anses motiverad. Kommittén anför, att kommittén trots
de skäl, som i vissa fall talade för skattefrihet för vinst, uppkommen vid
försäljningar av fastighet av egnahems karaktär, likväl icke ansett sig kunna
förorda en generell sådan skattefrihet, då denna säkerligen skulle komma
att omfatta många fall, där en beskattning skulle vara fullt motiverad.
Att införa bestämmelser om skattefrihet för mera begränsade fall, t. ex. då
en löntagare vid ombyte av tjänstgöringsort sålde sin villa på den förutvarande
tjänstgöringsorten, skulle enligt kommitténs mening möta alltför
stora praktiska svårigheter. Det skulle sålunda bli synnerligen vanskligt att
utforma bestämmelser, enligt vilka en objektivt hållbar gränsdragning
skedde mellan de fall, som rimligen borde komma i åtnjutande av skattefrihet,
och andra fall och som tillika gåve taxeringsmyndigheterna erforderlig
ledning vid taxeringsarbetet. Detta skulle gälla såväl vid bestämningen
av när en fastighet skulle anses hava använts huvudsakligen till bostad
för den skattskyldige och hans familj som vid angivandet av vilka övriga
villkor som skulle vara uppfyllda, t. ex. huruvida avflyttning skulle anses
hava ägt rum från en ort till annan. Härtill komme, att en dylik
begränsad skattefrihet, även om gränserna skulle dragas vidare än här
antytts, komme att framstå som ett ensidigt gynnande av vissa grupper
av skattskyldiga, särskilt som omständigheterna i andra fall kunde vara
lika ömmande utan att de rättsliga villkoren för skattefrihet skulle vara för
handen.
Efter överväganden av denna art och med hänsyn till att ett genomförande
av kommitténs förslag om beskattning av realisationsvinster efter en reducerande
skala avsevärt minskade behovet av dylika särbestämmelser,
ansåge sig kommittén icke böra framlägga något förslag i den riktning, som
här diskuterats.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Remissyttrandena. I remissyttrandena har kommitténs förslag om inarbetande
av 1947 års förordning i kommunalskattelagen i regel tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.
Ur remissyttrandena må i övrigt följande här återgivas.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare uttalar beträffande
inarbetandet av 1947 års förordning i kommunalskattelagen, att den föreslagna
formuleringen i lagtexten »därest det icke skäligen kan antagas, att
avyttringen skulle hava ägt rum även om tvång icke förelegat» vore ägnad
att förorsaka ett flertal överklaganden i sådana fall, då beskattning sker av
realisationsvinster som av den skattskyldige anses bero på tvångsförsäljning.
Handelskammaren föresloge därför, att uttrycket »därest det icke skäligen
kan antagas» ändrades till »därest det icke är uppenbart».
Länsstyrelsen i Västerbottens län beklagar det resultat, vartill kommittén
kommit i fråga om beskattningen av egna hem. Det vore önskvärt med en
regel, som medgåve beskattmngsnämnderna rätt att underlåta taxering, då
det vore helt uppenbart, att försäljningen berott av omständigheter, varöver
den skattskyldige icke kunnat råda, och då beskattningen måste framstå
såsom uppenbart obillig.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det måste anses fullständigt
orimligt, att exempelvis en löntagare, som på grund av ändrad
tjänstgöringsort tvingades sälja sin bostad å den förutvarande orten och
inköpa en ny, där han finge sin verksamhet förlagd, skulle erlägga skatt för
vinst. Då det torde vara ett normalt förhållande, att konjunkturerna på
fastighetsmarknaden vore i stort sett likartade inom hela landet, torde det
väl höra till rena undantagsfallen, att en person genom en mer eller mindre
tvångsmässig affär av nämnt slag lyckades förskaffa sig någon fördel. Uppenbarligen
utjämnades en konjunkturvinst på det ena stället i de allra
flesta fall av en konjunkturförlust på det andra. Att därom förebringa bevisning
mötte heller inga nämnvärda svårigheter. I trots av de praktiska
svårigheter, som kommittén utan närmare motivering ansett utgöra hinder
därför, ansåge länsstyrelsen det nödvändigt att lämna skattskyldig tillfälle
motbevisa den presumtion, som utgjorde förutsättningen för att beskattningen
skulle träffa det föremål, som det från bestämmelsernas införande
varit och alltfort vore avsikten att träffa. De senaste årens skattelagstiftning
hade, när det gällde att tillgodose rättvisekravet, icke ryggat för de
praktiska olägenheter, som en sådan bevisningsrätt medförde. Sålunda infördes
den i krigskonjunkturskattelagstiftningen och nu senast i övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen när fråga gällde syfte att vinna
skattelättnad. En likartad bevisbörda torde för övrigt på detta område redan
nu åligga skattskyldig vid tillämpningen av förenämnda lag om skattefrihet
i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m.
Länsstyrelsen i Kalmar län är av den uppfattningen, att de av kommittén
åberopade svårigheterna icke borde få stå hindrande i vägen, när det
gällde att åstadkomma ett taxeringsresultat, som tillfredsställde allmänna
rättsmedvetandet. Med exempel från senast gällande bestämmelser om taxe
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
ring till krigskonjunkturskatt skulle man i förevarande avseende kunna
tänka sig ett stadgande av förslagsvis följande innehåll: »Har uppkommen
realisationsvinst vid avyttring av tillgång för den skattskyldiges eget stadigvarande
bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång, liknande
den avyttrade, under sådana förhållanden, att avyttringen och inköpet
helt eller till avsevärd del skäligen böra betraktas såsom ett utbyte av
en befintlig tillgång mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten
icke medräknas såsom skattepliktig intäkt.»
Även länsstyrelsen i Södermanlands lön, Skånes handelskammare och
Sveriges lantbruksförbund framhålla önskvärdheten av skattefrihet i sådana
fall, som nu angivits.
Departementschefen. Då förslaget till förordning om skattefrihet i vissa fall
för realisationsvinst rid expropriation m. m. antogs av 1947 års riksdag
förutskickades, att förordningen skulle erhålla allenast provisorisk giltighet
med hänsyn till att frågan om realisationsvinstbeskattningen i hela dess
vidd tagits upp till behandling av 1944 års allmänna skattekommitté. Såsom
framgår av redogörelsen för kommitténs förslag, anser kommittén att förordningens
bestämmelser i sak oförändrade böra inarbetas i kommunalskattelagen.
Något skäl för att ändra lagtextens formulering på sätt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare föreslagit finnes enligt min mening
icke. Jag får erinra om att den av handelskammaren åsyftade författningspunkten
erhöll sin nuvarande lydelse i anledning av vissa erinringar i remissyttrandena
över den departementspromemoria, vari förslag till 1947
års förordning först framlades.
Några remissinstanser ha i detta sammanhang tagit upp frågan om en
utvidgning av skattefriheten till sådana fall, då realisationsvinst uppkommit
vid en försäljning som berott på omständigheter, varöver den skattskyldige
icke kunnat råda. Kommittén har diskuterat spörsmålet men kommit
till det resultatet, att det icke är praktiskt möjligt att införa särskilda
bestämmelser för fall av antydd art. Enligt kommitténs mening skulle det
sålunda bliva synnerligen vanskligt att utforma bestämmelser, enligt vilka
en objektivt hållbar gränsdragning skedde mellan de fall, som rimligen borde
komma i åtnjutande av skattefrihet, och andra fall, och vilka tillika
gåve taxeringsmyndigheterna tillräcklig ledning vid taxeringsarbetet. De
skäl kommittén anfört, anser jag mig böra godtaga. Att såsom av någon
remissinstans föreslagits göra skattefriheten beroende av om den skattskyldige
kan visa, att någon spekulationsavsikt från hans sida icke förelegat,
eller att medgiva taxeringsmyndigheterna en diskretionär rätt att underlåta
taxering i fall som här avses, anser jag icke böra komma i fråga.
Åtskilliga invändningar kunna även riktas mot det rid remissbehandlingen
framförda förslaget att medgiva skattefrihet för sådan del av realisationsvinst
vid avyttring av tillgång för den skattskyldiges eget stadigvarande
bruk, som under beskattningsåret använts för inköp av tillgång
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
liknande den avyttrade, under sådana förhållanden att avyttringen och köpet
helt eller till avsevärd del bör betraktas såsom ett utbyte av en befintlig
tillgång mot en annan. En väsentlig och enligt min mening avgörande
invändning mot en dylik regel är dess begränsade räckvidd, i det
att den skulle omfatta endast sådan skattskyldig, som hade möjlighet att
under beskattningsåret placera sin realisationsvinst i en tillgång, som motsvarar
den avyttrade. För övrigt kan jag i och för sig icke finna något
skäl för att den, som utbyter en realtillgång mot en annan liknande reallillgång,
skulle i beskattningshänseende behandlas mera gynnsamt än den,
som kanske av nödtvång utbyter en realtillgång mot en förmögenhetstillgång
av annat slag.
5. Utvidgning av skatteplikten för realisationsvinst vid förvärv genom
bodelning m. m.
Kommittén. Kommittén — som med hänsyn till taxeringsmyndigheternas
möjligheter att hindra skentransaktioner anser det vara obehövligt med generella
bestämmelser i syfte att hindra skatteflykt på grund av att vissa
fång icke grunda skatteplikt för realisationsvinst — finner emellertid i ett
speciellt fall lagändring vara motiverad. Kommittén avser härvid bestämmelsen
i punkt 3 anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen, enligt vilken
förvärv genom bodelning icke grunda skatteplikt för realisationsvinst,
såvida icke egendomen vid bodelningen tillagts samma make, som ursprungligen
förvärvat densamma genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång. Kommittén kan icke finna den skattefrihet, som medgives genom
denna bestämmelse, motiverad i andra fall än då make erhållit egendomen
vid bodelning i anledning av makes död. Eftersom ifrågavarande bestämmelse
jämväl öppnar möjligheter till .särskilt svårkontrollerbara transaktioner,
föreslår kommittén följande ändrade lydelse av författningsrummet:
Har
egendom, som make erhållit vid bodelning av annan anledning ån
andra makens död, före äktenskapets ingående eller under äktenskapet av
någondera maken förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång,
skall frågan om och i vad män skattepliktig realisationsvinst skall anses
föreligga, bedömas med hänsyn till sistnämnda fång. Vad nu sagts skall
även gälla, om make vid bodelning i anledning av andra makens död erhållit
egendom, som han före äktenskapets ingående eller under äktenskapet
förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång.
Remissyttrandena, övervägande antalet remissinstanser hava tillstyrkt
kommitténs förslag i denna del eller lämnat det utan erinran.
Av de yttranden, som närmare berört denna fråga, må här återgivas följande.
Kammarrätten framhåller, att ehuru enligt kammarrättens mening invändningar
ur principiell synpunkt kunna resas mot den föreslagna utvidgningen
av skatteplikten, ville kammarrätten dock med hänsyn särskilt till
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
möjligheten att undgå beskattning genom transaktioner av den art, som
kommittén avsett, icke motsätta sig kommitténs förslag i denna del. Kammarrätten
ifrågasatte likväl, om icke den förevarande ändringen vore av
sådan betydelse, att densamma lämpligen borde intagas i själva författningstexten
och ej endast i anvisningarna.
Kammarrätten har vidare påpekat, att den ifrågavarande bestämmelsen
ägde samband med ett i punkt 4 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
intaget stadgande rörande vad med skogs ingångsvärde skulle förstås.
Motsvarande ändring borde vid godtagande av kommitténs förslag äga rum
i sistnämnda stadgande.
Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar den föreslagna ändringen och
anför till belysande av behovet av denna bestämmelse ett fall, som i länet
varit föremål för beskattningsnämndernas handläggning men ännu icke avgjorts
av skattedomstolarna. En person (A) hade anbud på försäljning av
en genom realisationsvinstgrundande fång förvärvad fastighet, varvid för
A skulle uppstå en betydande realisationsvinst. För att undgå skatteplikt
för denna ordnade A boskillnad med sin hustru, och vid bodelningen överfördes
fastigheten på hustrun. Därefter upprättades försäljningshandlingar
på fastigheten. Taxeringsnämnden taxerade hustrun för realisationsvinsten.
Prövningsnämnden ändrade på hustruns besvär taxeringen på det sätt att
hustrun befriades men A taxerades. I detta fall kunde till följd av att köparen
var en offentlig myndighet ur dess protokoll inhämtas upplysningar,
som visade, att frågan om försäljningen i själva verket avgjorts före boskillnaden.
Genom den av skattekommittén nu föreslagna bestämmelsen undanröjdes
den ovisshet, som kunde råda i fråga om vilken av två makar
som skulle taxeras för realisationsvinst, då en bodelning mellankommit.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund finna den föreslagna bestämmelsen välmotiverad.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att kommittén överskattat taxeringsmyndigheternas
möjligheter att hindra skatteflykt genom skentransaktioner.
Länsstyrelsen framhåller, att möjligheterna för ett sådant bedömande
tyvärr vore mycket begränsade och att i varje fall stora svårigheter mötte
när det gällde att övertyga skattedomstolarna om förhandenvaron av skentransaktion.
Länsstyrelsen åsyftade därvid särskilt sådana fall, då exempelvis
föräldrar, som ägt viss fastighet kortare tid än tio år, bortgåve denna
till något av sina barn, därvid gåvobeskattning skedde efter fastighetens
taxeringsvärde, och barnet i omedelbar anslutning till gåvans mottagande
sålde fastigheten med avsevärd vinst, utan att likväl beskattning för realisationsvinst
kunde äga rum, oaktat den tid, under vilken föräldrarna och
barnet innehaft fastigheten, tillsammans understege tio år. Det kunde tagas
för visst, att gåvotransaktionen tillkommit för att undgå beskattning för
realisationsvinst, och det syntes föga tillfredsställande, att luckor av här berörd
art lämnades öppna i skattelagstiftningen. Länsstyrelsen skulle därför
vilja förorda införandet av bestämmelser, enligt vilka förvärv av fastighet
genom gåva icke fritoge från beskattning för realisationsvinst, om gåvotaga
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
ren avyttrade fastigheten inom sådan tid, att givaren och gåvotagaren innehaft
fastigheten under sammanlagt mindre än tio år. I detta sammanhang
ansåge sig länsstyrelsen böra framhålla, att skattelagstiftningen, även om
det finge anses ligga i sakens natur, att beskattningsmyndigheterna vid
fall av skentransaktioner skulle grunda sina taxeringsåtgärder på transaktionernas
verkliga innebörd, likväl icke innehölle uttryckliga bestämmelser,
som berättigade till ett sådant förfarande. Denna brist i lagstiftningen
föranledde osäkerhet och onödig irritation i taxeringsprocessen, och då det
höga skattetrycket hade gjort att skentransaktioner blivit allt Aranligare,
med en långt driven uppfinningsförmåga från de skattskyldigas och deras
medhjälpares sida, syntes det påkallat att — måhända efter särskild utredning
i detta avseende — särskild bestämmelse om beskattning vid skentransaktioner
inrycktes i skattelagstiftningen. Att åtgärder därvidlag vore
påkallade bestyrktes, såsom förut antytts, av vad samhällslivet på området
kunnat uppvisa, där det till och med förekommit, att kommunal myndighet
velat medverka till förfarande, som avsett att nedbringa beskattning för
realisationsvinst.
Några näringsorganisationer framhålla önskvärdheten av viss uppmjukning
av den föreslagna bestämmelsen. Sålunda framhåller bl. a. Sveriges
industriförbund, att om bodelning föranletts av att äktenskapet upplösts,
vare sig detta skett på grund av makes död eller av annan anledning, enahanda
skäl syntes föreligga från undantag från de föreslagna bestämmelserna.
Allenast bodelning »av annan anledning än äktenskapets upplösning»
syntes därför böra medföra samma verkningar i beskattningsavseende, som
den föreslagna bestämmelsen.
Departementschefen. Enligt gällande bestämmelser föreligger som regel
skattefrihet för realisationsvinst vid försäljning av egendom, som den skattskyldige
erhållit som gåva eller vid bodelning. Kommittén framhåller, att
dessa bestämmelser föranlett försök till kringgående av beskattningsreglerna
och har därför diskuterat om åtgärder borde vidtagas i syfte att
hindra skatteflykt. Kommittén har kommit till det resultatet att generella
bestämmelser i sådant syfte icke vore behövliga med hänsyn till skattemyndigheternas
möjlighet att, då skentransaktion förelåge, grunda taxeringsåtgärden
på transaktionens »verkliga» innebörd. Endast i ett speciellt fall
har kommittén ansett lagändring motiverad, nämligen i det fall, som regleras
i punkt 3 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen. Enligt
nämnda bestämmelse grundar förvärv genom bodelning icke skatteplikt
för realisationsvinst, såvida icke vid bodelningen egendomen tillägges samma
make, som ursprungligen förvärvat den genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång. Kommittén föreslår — bl. a. på grund av att denna bestämmelse
öppnar möjlighet till särskilt svårkontrollerbara transaktioner
— att skattefriheten begränsas till sådana fall, då make erhållit egendom
vid bodelning i anledning av andre makens död samt förstnämnde make
icke själv före eller under äktenskapet förvärvat egendom genom fång,
som grundar skatteplikt för realisationsvinst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 45
Mot kommitténs förslag i denna del ha i stort sett icke gjorts några
erinringar.
Den av kommittén sålunda föreslagna begränsningen av skattefriheten
anser jag välmotiverad. Beträffande vad kommittén i övrigt anfört i denna
fråga vill jag emellertid framhålla följande.
Såvitt jag kan finna har kommittén överskattat taxeringsmyndigheternas
möjligheter att tillämpa bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning genom
att grunda taxeringsåtgärden på transaktionens »verkliga» innebörd.
Betydande svårigheter kunna sålunda uppstå vid tillämpningen av bestämmelserna
om realisationvinstbeskattningen, bland annat i det fall då den
skattskyldige, i stället för att själv sälja tillgången i fråga, överlåter den
genom äktenskapsförord till sin hustru, som därefter omedelbart säljer
tillgången.
Länsstyrelsen i Kalmar län har i sitt yttrande särskilt tagit upp denna
fråga till diskussion och förordat införande av bestämmelser, enligt vilka
förvärv av fastighet genom gåva icke skulle fritagas från beskattning för
realisationsvinst, om gåvotagaren avyttrade fastigheten inom sådan tid, att
givaren och gåvotagaren innehaft fastigheten under sammanlagt mindre än
tio år.
Jag finner länsstyrelsens tankegång riktig. Det måste anses otillfredsställande,
att skatt för realisationsvinst skall kunna undvikas genom en enkel
gåvotransaktion mellan makar eller skyldemän även i sådana fall, då
presumtionen starkt talar för att transaktionen vidtagits enbart i syfte att
undvika skatt. Jag förordar i enlighet härmed en sådan ändring av hithörande
bestämmelser att om någon avyttrar egendom, som han erhållit såsom
gåva, skall frågan om och i vad mån skattepliktig realisationsvinst
skall anses föreligga bedömas med hänsyn till givarens fång. Denna regel
bör gälla såväl med avseende å fast som lös egendom. Då avsikten med den
sålunda föreslagna begränsningen av skattefriheten för realisationsvinst
vid försäljning av egendom, som erhållits i gåva, allenast är att begränsa
med nu gällande regler föreliggande möjligheter till missbruk, torde lagändringen
lämpligen kunna begränsas till att avse allenast gåvor från make
eller skyldemän.
Såsom kammarrätten påpekat äger bestämmelsen i punkt 3 av anvisningarna
till 35 § visst samband med punkt 4 av anvisningarna till 22 §.
I sistnämnda anvisningspunkt angives bl. a., att med skogs ingångsvärde
skall förstås det värde, varmed växande skog kan anses hava ingått i fastighetens
värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten. Såsom
fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen
och vid annat förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten med
avseende å fastighetsförvärvet beräknats, eller, därest stämpelplikt för förvärvet
icke förelegat, det belopp, efter vilket stämpelplikt skulle enligt eljest
gällande grunder beräknats, om stämpelplikt förelegat. Undantag göres för
det fall, då make vid bodelning erhållit fastighet, som han själv före äktenskapets
ingående eller under äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
därmed jämförligt fang, i vilket fall sistnämnda fång skall vara avgörande
i berörda avseende. Det synes emellertid föga rationellt att det för ägaren
gällande ingångsvärdet för skog skall ändras allenast på den grund att
ägaren skänker fastigheten till sin hustru eller sina barn. Jag föreslår därför,
att bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 22 § ändras så att
den förste ägarens fång skall vara avgörande för beräkning av skogs ingångsvärde
då fastigheten erhållits i gåva från make eller skyldeman eller
då fastigheten erhållits vid bodelning av annan anledning än makes död, så
ock da make erhållit fastighet vid bodelning i anledning av andra makens
död samt förstnämnde make före äktenskapets ingående eller under äktenskapet
själv förvärvat egendomen genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång.
6. Frågan om vidgad rätt till avdrag för realisationsförlust.
Kommittén. Beträffande realisationsförluster, som för närvarande endast
få avräknas från realisationsvinst och lotterivinst inom .samma förvärvskälla
under samma beskattningsår, föreslår kommittén till en början
att dylika förluster skola beräknas efter samma grunder som realisationsvinsterna
d. v. s. med reducering enligt de angivna skalorna. Den särställning,
som realisationsförluster i fråga om avdragsrätt sedan gammalt intaga
inom inkomstbeskattningen är emellertid enligt kommitténs mening
inkonsekvent och orättvis. Om intäkt av realisationsvinst ansåges öka den
skattskyldiges skatteförmåga och därför beskattades, måste förlust av liknande
slag anses minska skatteförmagan och för den skull vara avdragsgill.
Det torde likväl icke vara praktiskt möjligt att införa en obegränsad
avdragsrätt för realisationsförluster. Dylika förluster kunde vid inträffande
depression uppgå till så betydande belopp, att en obegränsad avdragsrätt
skulle i alltför hög grad minska skatteunderlaget. Vidare torde risk för
kringgående av skattelagstiftningen lägga hinder i vägen för möjligheten att
medgiva avdragsrätt för realisationsförlust i obegränsad omfattning från
den skattskyldiges övriga inkomster. Med hänsyn därtill kunde man således
enligt kommitténs förmenande icke medgiva avdragsrätt för realisationsförluster
i samma utsträckning som för andra förluster, ehuru materiellt
sett en sådan avdragsrätt i och för sig vore befogad. Dessa svårigheter
ansåge emellertid kommittén icke försvara en underlåtenhet att söka finna
regler, vilka i görligaste mån mildrade verkningarna av nuvarande avdragsbestämmelser.
I fråga om den närmare utformningen av avdragsrätten diskuterar kommittén
två huvudlinjer. Enligt den ena linjen skulle avdrag medgivas för
förluster, som inträffat under beskattningsåret eller under fem år dessförinnan
(alternativ I). Enligt den andra linjen skulle därjämte hänsyn
tagas till förluster, som inträffade under fem år framåt, räknat från det
beskattningsår realisationsvinst uppkommit. Enligt denna senare linje kunde
man antingen riva upp tidigare beskattning för realisationsvinst och
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
restituera skatt (alternativ II) eller medgiva avdrag från senare års inkomst
av annan förvärvskälla (alternativ III). Kommittén förordade för sin del
alternativ III. Närmare bestämt innebure detta, att den skattskyldige skulle
få rätt att under det beskattningsår, då realisationsförlust förelegat, från sin
sammanlagda inkomst av alla förvärvskällor avdraga så stor del av förlusten,
som motsvarade realisationsvinst, uppkommen högst fem år tidigare,
dock endast i den mån realisationsvinsten ingått i taxerad inkomst. Om avdragsrätten
icke helt kunnat utnyttjas, kunde avdrag medgivas från sammanräknad
inkomst senast femte året efter det beskattningsår underskottet
uppkommit. Om den skattskyldige icke åtnjutit någon realisationsvinst
tidigare eller han av någon anledning underlåtit att utnyttja dylik vinst för
kvittning, kunde underskott, som förut sagts, få avdragas från realisationsvinster,
som den skattskyldige kunde komma att åtnjuta senast före utgången
av femte året efter det beskattningsår underskottet uppkommit. Förfarandet
innebure i realiteten en kvittning av underskottet mot realisationsvinst, enär
avdraget måste hålla sig inom ramen för denna. Rent formellt tillätes emellertid
en kvittning av den del av underskottet, som svarade mot vinsten, mot
intäkter av andra förvärvskällor. Kvittningen föresloges icke skola verkställas
av taxeringsnämnderna utan först av vederbörande prövningsnämnd
efter särskild ansökan av den skattskyldige.
Den begränsade avdragsrätt för förluster, som kommittén sålunda föresloge,
hade icke ansetts ens under en utpräglad depressionstid medföra
några djupgående verkningar å skatteunderlaget. Kommittén beräknade, att
det allmännas skatteintäkter av realisalionsvinster under ett år i regel hittills
uppgått till ca 20 milj. kr., och ansåge sig kunna utgå ifrån, att den sammanlagda
inkomstminskningen för staten och kommunerna i medeltal skulle med
de föreslagna nya reglerna komma att uppgå till endast en bråkdel av nämnda
belopp.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om rätt till avdrag för realisationsförlust
enligt det av kommittén förordade alternativ III tillstyr k es i
princip eller lämnas utan erinran i flertalet avgivna yttranden.
Kommerskollegium finner sålunda icke anledning till erinran mot de föreslagna
avdragsbestämmelserna.
Mellankommunala prövningsnämnden hälsar med tillfredsställelse förslaget
om kvittningsrätt mellan vinster och förluster under olika beskattningsår.
Kommitténs förslag ledde till ett materiellt riktigare resultat än de
hittills gällande reglerna. Kommitténs förslag att kvitta efterföljande realisationsförlust
mot tidigare beskattad realisationsvinst syntes vara den tekniskt
enklaste lösning, som med givna förutsättningar kunnat åstadkommas.
Då en skattskyldig enligt förslaget skulle få ökade möjligheter att avräkna
realisationsförluster, ville nämnden understryka ett uttalande av kommittén
att realisationsförluster, som uppkommit genom skentransaktioner, icke
borde godtagas. Begreppet skentransaktion borde i detta sammanhang ges
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
en tämligen vidsträckt innebörd, så att realisationsförluster i samband med
försäljningar till närstående personer eller företag regelmässigt icke godtoges.
Länsstyrelsen i Jönköpings lån anser de föreslagna reglerna väl avvägda
och bättre än nuvarande bestämmelser motsvara allmän uppfattning om
skattskyldighet.
Sveriges industriförbund anför:
Beträffande den föreslagna utvidgningen av rätten till avdrag för realisationsförluster
instämma vi i kommitténs uttalande, att den särställning, som
realisationsförlusten i fråga om avdragsrätt sedan gammalt intager inom
inkomstbeskattningen, är inkonsekvent och orättvis. Om intäkt av realisationsvinst
anses öka den skattskyldiges skatteförinåga och därför beskattas,
måste, på sätt kommittén framhåller, förlust av liknande slag anses minska
skatteförmågan och för den skull vara avdragsgill. De skäl kommittén anfört
till stöd för att likväl föreslå en väsentligt mera begränsad avdragsrätt än
som materiellt sett är befogad, torde dock, enligt vad erfarenheten utvisar,
vara bärande, och att utsträcka en i överensstämmelse med kommitténs förslag
konstruerad avdragsrätt till längre tidsperioder än kommittén förordat
synes vara förenat med betydande praktiska svårigheter. Den omständigheten,
att möjlighet följaktligen icke synes föreligga att införa en så utsträckt
avdragsrätt för realisationsförluster, som konsekvens och rättvisa i och för
sig kräva — avdragsrätten blir även efter den av kommittén förordade utvidgningen
i hög grad beskuren —• utgör emellertid enligt vår mening ytterligare
ett starkt skäl för uppmjukning i åtminstone den av kommittén föreslagna
utsträckningen av de beskattningsregler, som skola träda i tillämpning
i sådana fall, då realisationsvinst uppkommer.
Vi finna således icke anledning till erinran mot de av kommittén föreslagna
huvudgrunderna för beskattning av realisationsvinst och avdrag vid
taxering för realisationsförlust.
Kammarrätten ger uttryck för vissa farhågor om att taxeringstekniska
svårigheter kunna föranledas av förslaget såväl för de skattskyldiga som
för prövningsnämnderna. Det vore emellertid enligt kammarrättens mening
angeläget, att något gjordes för vinnande av en mera rättvis reglering på
förevarande område. Då det torde vara uteslutet att införa sådana föreskrifter,
varigenom avdragsrätt för realisationsförlust medgåves i samma
ordning som beträffande skattskyldigs avdragsgilla utgifter av annat slag,
torde en utvidgning av denna avdragsrätt över huvud taget icke kunna komma
till stånd utan att det tekniska förfarandet bleve tämligen komplicerat.
Såvitt kammarrätten kunde bedöma, torde dock de av förslaget föranledda
svårigheterna icke kunna anses vara av sådan storleksordning, att desamma
borde utgöra hinder för förslagets genomförande i denna del.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som i och för sig tillstyrker förslaget,
framhåller emellertid, att de föreslagna bestämmelserna innebure en komplicering
av skattelagstiftningen, som måste komma att öka beskattningsmyndigheternas
arbetsbörda. Denna vore redan nu så betydande att varje
ökning allvarligt måste prövas ur synpunkten av organisationens förmåga
att mäkta bära arbetet. Åtgärder för åstadkommande av förenkling i be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
49
skattningsreglerna syntes ofrånkomliga om icke en utbyggnad av taxeringsorganisationen
skulle bliva nödvändig.
I några remissyttranden tillstyrkes utvidgad avdragsrätt för realisationsförlust,
men efter en annan linje än den av kommittén föreslagna.
Överståthåilarämbetet förordar sålunda en avdragsrätt enligt kommitténs
såsom alternativ I betecknade förslag, d. v. s. att avdrag skulle medgivas
endast för förluster, som inträffat under beskattningsåret eller fem år dessförinnan.
överståthåilarämbetet anför:
Ämbetet finner starka skäl tala för en utvidgad avdragsrätt för realisationsförluster.
För den skattskyldige kan det te sig särskilt obilligt att behöva
skatta för en realisationsvinst i fall då han relativt kort tid dessförinnan
lidit förlust, som icke kunnat utnyttjas. Att medgiva avdrag även för
framtida förluster förefaller däremot icke vara i samma grad motiverat. De
taxeringsteknislca svårigheterna med en sådan ytterligare utsträckning av
avdragsrätten framstå ock såsom betydande. Enligt bilaga nr 1 till betänkandet
uppgick antalet realisationsvinster å minst 1 000 kronor i Stockholm
år 1947 till 2 144 stycken. Det totala antalet får antagas vara icke
oväsentligt högre, troligen minst 3 000 stycken. I de flesta fall torde skattskyldig
som deklarerat realisationsvinst ha —- eller anse sig ha — åtminstone
någon realisationsförlust under följande fem år. Samma skattskyldig
kan ofta nog ha smärre realisationsförluster under flera år av en femårsperiod.
Under senare år ha förluster å premieobligationer och även å aktier
varit ganska vanliga. Antalet avdragsyrkanden kan således lätt komma att
överstiga antalet realisationsvinsttaxeringar. Systemet med avdragsrätt i
efterhand inbjuder ock till försök till allehanda konstruktioner för framskapande
av förluster. Ärendena torde icke bli lättbehandlade. Skattskyldiga
ha ofta under mellantiden bytt hemortskommun och en vidlyftig korrespondens
mellan myndigheterna måste bli följden. Förläggas ärendena
till prövningsnämnden, vilket kan vara motiverat med hänsyn till ärendenas
kvalificerade natur och intresset av kontroll samt svårigheterna med framskaffandet
av deklarationsmaterialet, kommer prövningsnämndens redan
nu mycket stora arbetsbörda säkerligen att öka i en utsträckning som nödvändiggör
en betydande personalförstärkning.
Ämbetet får med hänsyn till det anförda avstyrka avdragsrätt för framtida
realisationsförluster men anser sig böra tillstyrka avdragsrätt för redan
inträffade förluster. Tidsperioden fem år före beskattningsåret synes
därvid väl avvägd.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förordar avdragsrätt
enligt det som alternativ II betecknade förslaget, vilket gåve ett materiellt
sett riktigare resultat än alternativ III.
Sveriges lantbruksförbund anser att större rättvisa skulle skapas, om
kvittningstiden förlängdes till 10 år i stället för föreslagna 5 år.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner visserligen ett införande av rätt till
förlustavdrag, även i det invecklade skick kommittén förordat, få anses
såsom en förbättring i jämförelse med gällande bestämmelser, men frågar
sig om det icke vore bättre att taga steget fullt ut och låta realisationsvinstbeskattningen
följa samma regler som gälla för beskattning av övriga inkomster.
Ansågc man realisationsvinst -— låt vara inom viss begiänsad ram
_;jver huvud taget vara skattepliktig inkomst, borde väl i konsekvens här
4
Rihctng till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 170.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
med realisationsförlust vara i samma utsträckning avdragsgill. Länsstyrelsen
trodde knappast att införandet av en dylik bestämmelse skulle hava
någon mera avsevärd inverkan på skatteunderlaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att rättvisesynpunkterna i kommitténs
förslag allt för mycket fått träda i bakgrunden för vissa teoretiska
resonemang, som vid närmare skärskådande ingalunda torde visa sig hållbara.
Länsstyrelsen kunde icke finna annat än att såväl de gällande som de
nu föreslagna ändrade lagbestämmelserna tillkommit med fullständigt bortseende
från den fundamentala principen för vårt skattesystem, skatteförmågeprincipen.
Det överensstämde icke med allmänt vedertagna rättsbegrepp
att låta ett fåtal enskilda samhällsmedlemmar skatta utöver sin förmåga
för att därigenom bibehålla övriga vid oförändrat skattetryck. Beträffande
risken att en obegränsad avdragsrätt för realisationsförlust skulle
komma att obehörigen utnyttjas hava dylika skäl redan vid tidigare tillfällen
ansetts hindra ett lättande av bestämmelserna. Den av kommittén
föreslagna tidsgränsen av fem år före eller efter uppkommen realisationsvinst,
inom vilken tid rätt till kvittning av realisationsförlust skulle föreligga,
syntes helt godtyckligt vald. Den föreslagna bestämmelsen vore ju
ägnad att lindra skatten för allenast de personer, vilka råkat ådraga sig
realisationsförlust just inom femårsperioden. För den vars realisationsförlust
inträffade sex år efter en realisationsvinst torde det bliva svårt att
förklara de djupare orsakerna till att han förlorade sin avdragsrätt. En särskild
fråga vore, huruvida gemene man hade förutsättningar att finna sig
tillrätta i de krångliga bestämmelserna och bevaka sin rätt. Av skäl som
framginge av det sagda kunde länsstyrelsen icke tillstyrka en avdragsrätt
för realisationsförlust, anordnad på sätt i betänkandet föreslagits. Länsstyrelsen
ville däremot förorda en avdragsrätt utan annan begränsning än
som kunde motiveras av behovet att förhindra missbruk. Skulle något alternativ
därtill övervägas, vore det enda rimliga enligt länsstyrelsens mening
att i samband med slopandet av all realisationsvinstbeskattning borttaga
varje rätt till avdrag för realisationsförlust.
Ett antal remissinstanser avstyrka eller uttala betänkligheter mot införandet
av bestämmelser om vidgad avdragsrätt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län kan sålunda icke tillstyrka, att bestämmelser
om rätt till avdrag för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast
eller lös egendom utformas så, som de sakkunniga tänkt sig. De föreslagna
bestämmelserna syntes onödigt invecklade och svårtillämpliga. Skatteförfallningarna
vore redan i många hänseenden så svårbegripliga, att allt i
stället borde göras för att skapa så enkla och praktiskt användbara regler
som möjligt. Enligt förslaget vore det prövningsnämnderna, som skulle
handlägga framställningar från de skattskyldiga om avdrag för realisationsförluster.
Prövningsnämnderna, för att nu icke tala om länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar, på vilkas lott ett omfattande utredningsarbete
komine att falla, vore emellertid så till bristningsgränsen ansträngda, att
arbetsbördan icke borde ökas ytterligare med det synnerligen omfattande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
5]
merarbete, som de föreslagna bestämmelserna skulle medföra. I detta sammanhang
finge länsstyrelsen även understryka, att prövningsnämndernas
arbetsområde komme att ytterligare utökas genom den föreslagna förordningen
med särskilda bestämmelser för beräkning av skatt till staten å ackumulerad
inkomst. Enligt länsstyrelsens mening komme de föreslagna
avdragsbestämmelserna icke att garantera tillfredsställande taxeringsresultat.
Länsstyrelsen hävdade nämligen bestämt, att de komme att ytterligare
uppmjuka den redan påtagligt uppluckrade deklarationsmoralen, då de
måste sägas inbjuda de skattskyldiga att med alla medel söka reglera taxeringarna
så, att å ena sidan realisationsförluster bleve avdragsgilla men å
den andra realisationsvinster komme att undgå beskattning. Enligt de sakkunniga
skulle det nämligen ankomma på de skattskyldiga att angiva, vilka
vinster och förluster de önskade utnyttja för kvittning. Det kunde på goda
grunder befaras, att egendom i stor utsträckning komme att avyttras med
vinst endast i den mån denna kunde kvittas mot avdragsgill realisationsförlust,
medan t. ex. egendom, som stigit särskilt i värde, säkerligen komme
att behållas av den skattskyldige så länge, att vid avyttring av densamma
uppkommen vinst icke kunde inkoinstbeskattas. Resultatet av de föreslagna
avdragsbestämmelserna syntes därför bliva ett annat än det avsedda,
eftersom det utan tvivel bleve de mindre nogräknade och icke de ordentliga
deklaranterna, som huvudsakligen komme att draga fördel av dem. Länsstyrelsen
ansåge vidare, att taxeringsnämnderna i fråga om beräkning av realisationsvinster
och därmed sammanhängande spörsmål i allmänhet icke
kunde prestera ett så fullödigt taxeringsarbete, att de föreslagna avdragsbestämmelserna
komme att medföra rättvisa resultat. De sakkunniga hade
bl. a. föreslagit, att underskott vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom skulle få på visst sätt kvittas mot högst fem år tidigare uppkommen
realisationsvinst. En skattskyldig kunde antagas under en femårsperiod
hava haft först två realisationsvinster och därefter en realisationsförlust,
den senare av sådan storlek, att den enligt de föreslagna reglerna
kunde helt kvittas mot de båda realisationsvinsterna. Den ena av dessa hade
emellertid genom felaktiga åtgöranden av vederbörande taxeringsnämnd
blivit för lågt beräknad utan att den skattskyldige medverkat därtill genom
oriktiga uppgifter eller på annat sätt. Vinsten hade rätteligen bort upptagas
till så stort belopp, att endast den hade behövt tagas i anspråk för kvittning
mot förlusten, men någon möjlighet att genom eftertaxering eller annoriedes
— tid för anförande av besvär kunde antagas vara försutten — vinna
rättelse i den för låga taxeringen förelåge icke. Därför komme den skattskyldige
att få avräkna realisationsförlusten mot båda realisationsvinsterna
i stället för mot blott den ena och vunne därigenom fullkomligt oförtjänt
eu förmån vid beskattningen. Exemplet kunde mångfaldigas. Det anförda
torde visa, att så starka skäl talade mot den föreslagna rätten till kvittning
av realisationsförlust mot realisationsvinst, som uppkommit under olika
år, att förslaget i denna del icke syntes böra läggas till grund för lagstiftning.
I stället borde enligt länsstyrelsens förmenande kvittningsmöjligheten
för!farande vara begränsad till ett och samma år.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar liknande synpunkter och understryker
särskilt, att en sådan utvidgad avdragsrätt skulle komma att komplicera
beskattningen och ytterligare öka taxeringsavdelningarnas arbetsbörda
i sådan grad, att en personalökning torde bliva erforderlig. Svårigheterna
framträdde särskilt i de fall då förlust finge kvittas mot vinst under ett
kommande år. Ju längre tillbaka i tiden förlusten låge desto besvärligare
bleve det nämligen att utreda och fastställa förlustens storlek, då dessa beräkningar
enligt förslaget komme att aktualiseras först sedan kvittningsgill
realisationsvinst uppstått någon gång i framtiden. Därest kvittningsrätten
kunde begränsas till att avse endast tidigare beskattad realisationsvinst,
vunnes åtminstone den förenklingen, att förlusten komme att i taxeringsväg
omprövas i omedelbar anslutning till det år då den inträffat. Länsstyrelsen
ställde sig emellertid över huvud taget betänksam mot förslaget att i fråga
om realisationsvinstbeskattningen införa en kvittningsrätt, som icke'' genomförts
vid andra förvärvskällor. En av grundprinciperna för skattesystemet
vore ju att överflyttning av vinster och förluster icke finge äga rum
mellan olika beskattningsår. Några trängande skäl att för denna förvärvskälla
genomföra en sådan utjämning syntes icke föreligga, så mycket mindre
som spekulationsmomentet tillmätts stor betydelse vid utformandet av
beskattningsreglerna för dessa inkomster. Förevarande kvittningsproblem
syntes därför böra lösas i ett större sammanhang och upptagas till behandling
samtidigt med frågan om att för rörelseidkare införa kvittningsrätt
mellan överskott och underskott, som uppkommit under skilda beskattningsår.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ur principiell synpunkt icke något att
erinra mot förslaget men anser det emellertid angeläget att framhålla, hurusom
den redan nu mycket hårt ansträngda taxeringsorganisationen, vad beskattningsnämnderna
anginge, genom den ifrågasatta ändringen komme att
ytterligare belastas. Om intet åtgjordes för att effektivisera taxeringsapparaten
på nyssberörda stadium, låge det en uppenbar fara i att dess arbete
icke kunde fylla de anspråk, som det allmänna och kanske framför allt de
skattskyldiga hade rätt att ställa på detsamma.
Länsstyrelsen i Örebro län anser visserligen en avdragsrätt enligt förslaget
principiellt riktig men ifrågasätter lämpligheten att i nuvarande läge
införa dylika bestämmelser.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att såsom kommitténs förslag
utformats gåve det anledning till enligt länsstyrelsens förmenande allvarliga
erinringar dels av principiell, dels av praktisk natur. Rent principiellt
kunde man fråga sig om det vore nödvändigt och välbetänkt att på
detta begränsade område införa kvittning mellan olika beskattningsår, medan
denna fråga i övrigt skötes på framtiden. Ur praktisk synpunkt måste
sägas att förfarandet vore ganska komplicerat och komme att vålla prövningsnämnderna
ett betydande arbete. Dessutom syntes det länsstyrelsen
att man med en dylik avdragsrätt gynnade den, som ägnade sig åt denna
sorts affärer. I viss mån kunde man om dessa nu föreslagna regler säga att
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
53
desamma — liksom åtskilliga andra skattebestämmelser — gynnade personer
med högre inkomster eller större tillgångar men vore avvisande mot
skattskyldiga i sämre läge. Länsstyrelsen ifrågasatte därför, om det icke
vore bättre att bibehålla gällande regler än att införa de av kommittén föreslagna
bestämmelserna, då man icke ansåge sig kunna införa obegränsad
avdragsrätt.
Tnxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser, att så starka skäl talade
mot den föreslagna avdragsrätten, att kommitténs förslag i denna del
icke syntes böra läggas till grund för lagstiftning.
Härutöver göras i vissa yttranden invändningar i särskilda
hänseenden mot det framlagda förslaget.
Mellankommunala prövningsndmnden framhåller att enligt kommitténs
förslag även realisationsförluster och realisationsvinster, som uppkommit
högst 5 år före den nya lagens ikraftträdande, skulle få avräknas mot efterföljande
realisationsvinster respektive realisationsförluster, men att det
icke klart utsagts huruvida förluster och vinster, som uppkommit före
ikraftträdandet, skulle beräknas med eller utan reducering. Nämnden framhåller
vidare, att det emellertid syntes naturligast att i fråga om realisationsvinster
resp. förluster, uppkomna före lagens ikraftträdande, räkna
med reducerade belopp. Ett sådant förfaringssätt torde dock ofta komma
att vålla taxeringstekniska svårigheter, exempelvis då det gällde att gruppera
aktieförsäljningar efter tiden för innehavet och att kontrollera uppgifter
om grundförbättringar å försålda fastigheter, i synnerhet som vissa
äldre deklarationer icke alltid funnes bevarade. Nämnden ifrågasatte därför
om hänsyn över huvud borde tagas till resultatet av försäljningar före
lagens ikraftträdande. Som ytterligare skäl mot hänsynstagande till förhållanden
före lagstiftningens ikraftträdande kunde framhållas, att skatt
många gånger ej behövde erläggas för realisationsvinster under de s. k.
skattefria åren ävensom att speciella förhållanden rådde vid krigskonjunkturbeskattningen,
där skattepåföringen på grundval av inkomsttaxeringen
påverkade reduceringen av krigskonjunkturskattens grundbelopp.
Även länsstyrelsen i Stockholms län är av den uppfattningen, att starka
skäl tala mot hänsynstagande till realisationsvinster och realisationsförluster,
som uppkommit före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande.
Flertalet remissinstanser anse i likhet med kommittén, att det är nödvändigt
att avräkningsförfarandet i sin helhet handhaves av prövningsnämnderna.
I några remissyttranden yrkas emellertid att taxeringsnämnderna
borde såsom första instans få pröva ärendena.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner reglerna alltför invecklade för att
kunna förstås av den stora mängden skattskyldiga. Med hänsyn därtill
kunde befaras såväl alt ett stor antal avdragsberättigade skattskyldiga av
okunnighet skulle underlåta göra framställning till prövningsnämnden om
avdrag och därmed gå förlusliga sin rätt, som att prövningsnämnderna ocli
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
landskontorens taxeringsavdelningar bleve betungade med utredningar, föranledda
av obefogade framställningar om avdrag för realisationsförluster.
Härtill komme att de taxeringsfall, som fordrade grundligare utredning —
och hit torde de flesta framställningar om avdrag för realisationsförluster
komma att höra — som regel icke hunne avgöras av prövningsnämnden
förrän året efter taxeringsåret. Skattskyldiga, som blivit berättigade till avdrag
för realisationsförlust, torde därför som regel få erlägga skatt å den
av taxeringsnämnden fastställda inkomsten och först efter restitution vinna
rättelse. Önskvärt vore att sådana regler uppställdes för avdrag för realisationsförlust,
att taxeringsnämnderna såsom första instans kunde pröva
dessa ärenden.
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Örebro län, Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare och Sveriges köpmannaförbund.
Några remissinstanser ifrågasätta, under förutsättning att gällande regler
om avdragsrätt för realisationsförlust i övrigt bibehållas oförändrade,
huruvida realisationsförlust icke skulle kunna få avräknas från den försålda
tillgångens avkastning under beskattningsåret.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västerbottens län, att i ett särskilt avseende
framstode förbudet mot avdrag för realisationsförlust från inkomst
av andra förvärvskällor såsom för skattskyldig svårbegripligt, nämligen
därutinnan att realisationsförlusten icke finge avräknas ens mot samma
beskattningsår redovisad avkastning av den avyttrade tillgången. Om exempelvis
en försåld fastighet först lämnat inkomst till följd av skogsförsäljning
och därefter försålts med realisationsförlust, syntes det särskilt
otillfredsställande att beskatta skogsförsäljningen helt enligt reglerna för
inkomst av skogsbruk. Även andra liknande fall uppkomme icke alltför
sällan t. ex. avkastning av aktier, som försålts med förlust o. s. v.
Även Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ifrågasätter sådan utvidgning
av nu gällande bestämmelser, att t. ex. realisationsförlust vid
avyttring av fast egendom finge kvittas mot samma år beskattad intäkt av
egendomen samt realisationsförlust vid avyttring av värdepapper finge kvittas
mot samma år beskattad utdelning å de försålda värdepapperen.
Skånes handelskammare anför liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att rätten till avdrag för realisationsförlust
borde inskränkas till förlust å exempelvis minst 100 kronor.
*
Sveriges köpmannaförbund framhåller, att eu komplettering av de föreslagna
bestämmelserna vore nödvändig i fråga om den skatterättsliga behandlingen
i sådana fall, då en siffermässig realisationsvinst uppkomme,
vilken beskattades ehuru det ett senare år visade sig, att köparen icke förmådde
fullfölja avtalet, varför transaktionen i verkligheten medförde avsevärt
mindre vinst eller rentav förlust som slutresultat. För närvarande betraktades
en dylik vinstminskning eller förlust som kapitalförlust, vilken
icke vore avdragsgill. Visserligen torde fall av angiven art ha varit relativt
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
sällsynta under de senaste 10—15 åren på grund av konjunkturutvecklingen
och penningvärdeförsämringen, men det kunde på goda grunder
antagas, att dylika förluster vid ett konjunkturomslag, som nu redan syntes
ha inträtt, torde bli ganska vanliga. Det vore otillfredsställande för
rättsmedvetandet och skattemoralen, att imaginära vinster beskattades,
och bestämmelser i ämnet vore otvivelaktigt av behovet påkallade. De måste
emellertid då utformas så, att de täckte även förluster, som en rörelseidkare
gjorde i samband med överlåtelse av rörelsen, även om förlusten
konstaterades först något eller några år efter det överlåtelsen skett och
efter det därvid framkommen vinst beskattats. Det skulle kanske kunna
invändas, att det vore rörelseidkarens ensak, om han ville giva köparen
kredit och att krediten närmast kunde jämföras med en försträckning till
köparen. Inträffad förlust skulle då anses vara kapitalförlust, som ej finge
avdragas. Ett dylikt resonemang hölle emellertid ej streck. Ofta kunde det
vara svårt för överlåtaren att finna en tillräckligt kapitalstark köpare, och
han tvingades i dylikt fall att medge, att likviden finge erläggas i olika
terminer, som ej sällan kunde sträcka sig över flera år. Förbundet vore på
anförda grunder av den bestämda uppfattningen, att föreskrifter i ämnet
borde meddelas redan i samband med behandlingen av föreliggande lagförslag.
Departementschefen. Det ligger i sakens natur, att vilket av alternativen
man än väljer betydande olägenheter kunna uppkomma. Ett system, som
innebär att en realisationsvinst får kvittas mot en tidigare realisationsförlust,
är förenat med den uppenbara nackdelen att vinsten skulle få kvittas
mot en förlust, som i själva verket icke blivit till sitt belopp noggrant
prövad; då beskattningsorganisationen är hårt pressad måste man nämligen
räkna med att, sedan vederbörande beskattningsnämnd vid den tidigare
taxeringen väl konstaterat att förlust uppkommit — och om storleken
av denna förlust är utan betydelse för taxeringen det ifrågavarande året —
nämnden icke lägger ned ytterligare arbete på att undersöka huruvida förlusten
verkligen är så stor som den skattskyldige uppgivit eller eventuellt
betydligt mindre. Härvid bör beaktas, att motsvarande situation över huvud
icke uppkommer i fråga om förluster i andra förvärvskällor, eftersom dessa
äro avdragsgilla mot den skattskyldiges övriga intäkter och sålunda under
alla förhållanden måste noggrant prövas.
Ett system, som däremot innebär att en realisationsvinst får kvittas mot
eu senare realisationsförlust, är betänkligt ur den synpunkten att en skattskyldig
kan frestas att av skatteskäl arrangera eu realisationsförlust under
den femårsperiod, som följer närmast efter en gjord realisationsvinst.
Även om man emellertid skulle bortse från de övriga olägenheter, som
en rätt till kvittning mellan olika års realisationsvinster och realisationsförluster
skulle medföra, kan man likväl i dagens läge icke bortse från det
merarbete, som en dylik kvittningsrätt skulle medföra för taxeringsorganisationen.
Redan de av mig i det föregående tillstyrkta, relativt enkla be
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
stämmelserna om mildring av skatteplikten för realisationsvinst ha av flera
remissinstanser befarats komma att medföra en alltför stark arbetsbelastning
för taxeringsmyndigheterna. De föreslagna bestämmelserna om vidgad
avdragsrätt för realisationsförlust äro mycket mera komplicerade och åtskilliga
remissinstanser — även sådana som i princip tillstyrkt förslaget —
ha uttryckt farhågor för, att den nuvarande taxeringsorganisationen icke
skulle mäkta på ett tillfredsställande sätt fylla sina åligganden, därest nya
arbetsuppgifter av den art, som de nu diskuterade, skulle tillkomma. I
detta sammanhang ma även erinras om, att taxeringsorganisationens arbetsbörda
under alla omständigheter kommer att ökas därest, på sätt jag
senare ämnar föreslå, speciella regler meddelas angående beskattning av
s. k. ackumulerad inkomst.
Med hänsyn till det anförda anser jag mig icke nu kunna förorda införande
av bestämmelser om vidgad avdragsrätt för realisationsförluster.
Jag vill tillägga att frågan kommer i ett annat läge, om rörelseidkare framdeles
skulle medgivas rätt att i skattehänseende utjämna ett års vinst mot
ett annat års förlust.
III. Beskattning av ersättning för rättighet av goodwills natur
samt avskrivning å s. k. organisationskostnader.
1. Gällande bestämmelser.
Beträffande beskattning av ersättning för värde av goodwills natur gäller
enligt punkt 2 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen följande:
»Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för värde
av good wills natur, såsom firmanamn, tidningstitel, varumärke, utfästelse
att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse som intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana förhållanden
föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid avyttring
av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).»
Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen räknas
icke till intäkt av rörelse sådan intäkt, som kan inflyta vid »avyttring av rörelsen
själv».
Beträffande avdragsrätten för värden av goodwills natur stadgas i punkt 5
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen:
»Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande
rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde
kan anses i verkligheten begränsat till viss tid. Då värdeminskningsavdrag
sålunda medgives skola de i punkt 3 meddelade föreskrifterna äga motsvarande
tillämpning.»
Ersättning vid överlåtelse av goodwillvärde beskattas sålunda enligt reglerna
om realisationsvinstbeskattning. Tiden för säljarens innehav och
sättet för hans förvärv av goodwillvärdet är därför av avgörande betydelse.
Kungl. Maj. ts proposition nr 170.
57
Har rörelsen grundlagts av säljaren själv är ersättning för goodwillvärdet
icke skattepliktig inkomst oavsett tiden för innehavet. (RÅ 1943 ref. 59.)
Avdrag för avskrivning å goodwillvärde medgives allenast, om värdet är
tidsbegränsat. (Jfr RÅ 1946 not. 473 och 962.)
2. Sammanfattning av kommitténs förslag.
Kommittén har föreslagit, att ersättning vid avyttring av värde av goodwills
natur för framtiden skall hänföras till intäkt av rörelse. I samband
därmed föreslås generell rätt till avskrivning å dylik tillgång sålunda, att
kostnad för rättighet av goodwills natur må avdragas genom lika stora årliga
värdeminskningsavdrag inom en period av tio år från den tidpunkt, då
kostnaden uppkommit, därest icke på grund av särskilda omständigheter avskrivning
må göras under en längre period. Sådan avdragsrätt föreslås jämväl
för organisationskostnader.
(ioodwillvärden ha, enligt vad kommittén framhåller, ofta skapats genom
rörelseidkarens insatser under en följd av år. En förutsättning för den föreslagna
ändringen i reglerna om beskattning av goodwill, innebärande att
jämväl ersättning för av säljaren upparbetade goodwillvärden beskattades,
borde därför vara, att den lindring kommittén förordade för beskattning av
s. k. ackumulerad inkomst samtidigt genomfördes.
Beträffande beskattningen av ersättning vid avyttring av goodwillvärde,
som förvärvats före lagändringens ikraftträdande, föreslår kommittén vissa
övergångsbestämmelser för att gränsen mellan skattefrihet och skattskyldighet
icke skall bliva allt för markerad. Det torde nämligen, framhåller
kommittén, verka obilligt för en skattskyldig, som sålt en tillgång av goodwills
natur omedelbart efter lagens ikraftträdande, att bliva beskattad för
hela vinsten under det att en annan skattskyldig helt undginge skatt enbart
av den anledningen, att hans försäljning ägt rum någon dag före ikraftträdandet.
Kommittén föreslår därför, att om avyttring av dylik tillgång sker
inom två år från lagens ikraftträdande en fjärdedel och om avyttringen
sker under tredje eller fjärde året från ikraftträdandet hälften samt om avyttringen
sker under femte eller sjätte året från ikraftträdandet tre fjärdedelar
av vinsten skall anses utgöra skattepliktig intäkt, allt under förutsättning
att sådana förhållanden föreligga, att avyttringen icke enligt äldre bestämmelser
skulle hava föranlett beskattning för realisationsvinst. Vinst
uppkommen vid avyttring efter utgången av sjätte året skall däremot beskattas
enligt huvudregeln, d. v. s. i sin helhet.
Beträffande avdragsrätten för årlig avskrivning å anskaffningskostnaden
för tillgång av goodwills natur, då denna tillgång förvärvats före lagens
ikraftträdande, föreslås olika regler för det fall då tillgången förvärvats så
lång tid före ikraftträdandet, att anskaffningskostnaden enligt kommitténs
förslag till avskrivningsrcgler skulle vara helt avskriven, och för det fall då
förvärvet skett å sådan tid, att med normal avskrivning viss del av anskaffningskostnaden
kvarstode oavskriven. I det förstnämnda fallet anser kom
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
mittén med hänsyn till verkningarna å skatteunderlaget någon årlig avdragsrätt
icke kunna ifrågakomma, varemot anskaffningskostnaden för goodwillvärde
alltid finge avdragas vid en eventuell kommande försäljning. I det
sistnämnda fallet tillerkännes den skattskyldige enligt förslaget rätt till årliga
avdrag för den del av anskaffningskostnaden, som med tillämpning av
de föreslagna avdragsreglerna belöpte å tid efter lagens ikraftträdande.
3. Frågan om beskattning av ersättning för värde av goodwills natur.
Kommittén. Såsom nyss anmärkts, föreslår kommittén en allmän regel
om skatteplikt för ersättning vid avyttring av värde av goodwills natur
samt om rätt till årlig avskrivning å anskaffningskostnaden för tillgång av
sådan natur.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om ändrade bestämmelser för beskattning
av ersättning för värde av goodwills natur tillstyrkes i huvudsak
eller lämnas i vart fall utan erinran i flertalet avgivna yttranden.
Endast överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Blekinge län avstyrka
helt förslaget och anse att frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning.
Därjämte har kammarrätten, som icke har något att erinra mot den
föreslagna avdragsrätten för avskrivningar å anskaffningsvärdet, föreslagit
annan lösning för beskattning av åtnjuten ersättning för goodwillvärde. (Två
ledamöter ha i särskilt yttrande uttalat sin anslutning till den av kommittén
förordade lösningen.) Härutöver göras i åtskilliga yttranden invändningar
i särskilda hänseenden mot det framlagda förslaget.
Överståthållarämbetet motiverar sitt avståndstagande från förslaget med
att även om ersättning för goodwill bleve föremål för beskattning därmed icke
utan vidare följde, att avdrag borde medgivas för avskrivning å goodwill. Avdraget
vore ofta icke sakligt motiverat av någon motsvarande nedgång i
värdet. I de fall då avskrivning framstode som befogad vore ofta fråga om
konstruerade värden. Risken för missbruk förefölle påtaglig, exempelvis vid
förvärv av agenturer för utländska företag o. d. Betydande avskrivningsobjekt
skulle ock på en gång framkomma därest alla företag som bytt ägare
under senaste 10 år nu på en gång skulle få börja avskriva på goodwillersättningar.
Då det gällde goodwillvärden, som förvärvats utan samband
med rörelse, torde särskilt stor försiktighet vara av nöden. Med hänsyn till
det anförda ansage ämbetet hela fragan om beskattning av avyttring av
goodwill och om avdrag för avskrivning å dylikt värde böra göras till föremål
för ytterligare utredning.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför:
Goodwill i en rörelse torde uppkomma genom affärsledarens och dennes
medhjälpares arbete och genom nedlagda kostnader på företagets organisation
och även genom sådana omständigheter som affärslokalernas förmånliga
belägenhet, ett samhälles utveckling och dylikt. Kommittén anser
att vid realisation av ett goodwillvärde erhållen köpeskilling till den del den
-
59
Kiingl. Maj.ts proposition nr 170.
samma kan hänföras till utfört arbete och nedlagda, vid taxering avdragna
kostnader tämligen självfallet är att anse som skattepliktig intäkt av rörelse.
Samma betraktelsesätt skulle vidare kunna anläggas även på goodwillvärdet
i dess helhet, då detta finge antagas utgöra kapitaliserade beloppet
av framtida vinstmöjligheter. Såvitt länsstyrelsen kan finna borde man med
i stort sett samma utgångspunkter kunna komma fram till att även vid försäljning
av jordbruksfastighet och annan fastighet erhållen vinst borde beskattas"
såsom intäkt av respektive förvärvskällor. Det vill därför synas som
om olikheten mellan vinster framkomna genom realisation av rörelse å ena
sidan och fastighet å andra sidan ej är så stor att man på rent teoretiska
grunder kan motivera eu helt olika behandling av dessa vinster vid beskattningen.
Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen den föreslagna omläggningen
av beskattningsreglerna betänklig, även om länsstyrelsen av praktiska
skäl anser det önskvärt att ersättning för goodwill hänföres till intäkt av
rörelse.
Länsstyrelsen har ej samma uppfattning som kommittén att det här är
fråga om små goodwillvärden i mindre företag, för vilkas innehavare den
ifrågasatta författningsändringen icke spelar någon nämnvärd roll. Om
denna uppfattning skall visa sig överensstämma med verkligheten måste
man förutsätta att denna författningsändring skall medföra att flertalet
av de betydande handels- och industriföretag, som nu innehavas av fysiska
personer, ombildas till aktiebolag. En sådan utveckling torde dock knappast
vara trolig och ej heller önskvärd. Om ett företag har ett goodwillvärde
av 50 000 kronor, och rörelseidkaren en normalinkomst på 15 000
kronor, kan denne vid en försäljning ej räkna med att få behålla stort mer
än hälften av detta belopp, sedan skatten betalts. Förutsättningen för ett
så pass gott resultat är dock att köpeskillingen såsom ackumulerad inkomst
slås ut på tio år. Då innehavarna av upparbetade rörelser torde sträva
efter att i möjligaste mån få ut samma behållning av en försäljning av
företaget som tidigare, kan man vänta att köpeskillingarna komma att stiga
rätt kraftigt efter den nya lagens ikraftträdande. Detta lärer komma att
försvåra övertagandet av äldre företag för personer, som ej äro särskilt
kapitalstarka. Länsstyrelsen är ej övertygad om att förmånen av att få avskriva
goodwillvärdet vid taxering för flertalet köpare kompenserar den
belastning av ekonomien som en höjning av köpeskillingen för ett förvärvat
företag kan innebära.
Vad särskilt beträffar de företagare, som före den nya lagstiftningens
genomförande själva startat och under en längre tid arbetat upp sina rörelser,
torde det för dem bliva ogörligt att visa i goodwill ingående värden,
som motsvaras av kostnader för vilka avdrag vid beskattning tidigare icke
åtnjutits och eljest föreliggande avdragsmöjlighet skulle i här avsedda fall
icke kunna utnyttjas.
Med hänsyn till anförda omständigheter anser sig länsstyrelsen ej kunna
tillstyrka att det framförda förslaget antages i föreliggande skick. Innan
en omläggning av här ifrågavarande beskattningsregler beslutas, synes det
vara nödvändigt att eu ingående undersökning verkställes rörande följderna
därav. Köpeskillingar för goodwillvärden, uppkomna före omläggningen
torde böra undantagas från beskattning i betydligt större omfattning än
kommittén förutsatt. Det synes länsstyrelsen obilligt att personer, som arbetat
upp ett företag i den förvissningen alt det härigenom tillskapade kapitalel
skulle kunna i dess helhet uttagas vid en avyttring av företaget, nu
skulle få en vid försäljning av rörelsen erhållen köpeskilling starkt reducerad
genom den föreslagna beskattningen.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Förslaget inger kammarrätten betänkligheter bland annat med hänsyn
till att en beskattning av ersättning för goodwill i regel kunde inträda endast
för vissa kategorier av skattskyldiga. Kommittén påpekade själv detta
förhållande, då den yttrade, att den övervägande delen av de större företagen
bedreves i aktiebolagsform samt att överlåtelse av dylika företag
skedde genom försäljning av aktierna, varigenom beskattning av ersättning
för goodwill icke bleve aktuell. Kammarrätten ville i anslutning därtill
framhålla, att förekomsten av ett goodwillvärde hos ett aktiebolag givetvis
inverkade på aktiernas värde. Vid överlåtelse av aktier i bolaget tillgodofördes
överlåtaren av aktierna därigenom bland annat en ersättning,
motsvarande den på aktierna belöpande andelen i goodwillvärdet. Denna
ersättning bleve enligt förslaget icke beskattad under annan förutsättning
än som hittills gällt, nämligen för det fall att reglerna för beskattning av
realisationsvinst kunde vinna tillämpning. Den av kommittén föreslagna
avdragsrätten för avskrivning å goodwills anskaffningsvärde skulle emellertid
tillgodokomma även aktiebolagen.
Beträffande sådana skattskyldiga, Vilka komme att drabbas av den föreslagna
beskattningen, skulle vidare uppkomma en bristande enhetlighet i
inkomstbegreppet som icke syntes vara fullt tillfredsställande. Intäkt vid
avyttring av inventarier beskattades hos andra skattskyldiga än aktiebolag
och därmed likställda såsom intäkt av rörelse endast i den mån intäkten
motsvarade återbekomna värdeminskningsbidrag. Samma regel gällde
i fråga om intäkt vid avyttring av patenträtt och liknande tidsbegränsad
rättighet. Intäkt genom överlåtelse av goodwill — även tidsbegränsad
sådan — skulle däremot, om förslaget genomfördes, i sin helhet bliva beskattad
såsom intäkt av rörelse.
Såsom förutsättning för medgivandet av avdragsrätt borde givetvis gälla,
att vid överlåtelse av rörelse åtnjuten ersättning för rörelsens goodwillvärde
beskattades såsom intäkt av rörelse i den mån densamma motsvarade
återbekomna värdeminskningsavdrag. Längre gående bestämmelser om
skatteplikt kunde kammarrätten däremot av förut anförda skäl icke förorda.
De av kammarrätten föreslagna reglerna om beskattning av återvunna
värdeminskningsavdrag borde gälla alla skattskyldiga. Beträffande
aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga komme en sådan beskattning
dock endast mera sällan att inträda, nämligen för det fall att vederbörande
företag överläte själva rörelsen till annan. En dylik reglering skulle
överensstämma med den som nu gällde och efter genomförandet av kommitténs
förslag även skulle komma att gälla i fråga om den skatterättsliga
behandlingen av patenträtter och liknande tidsbegränsade rättigheter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam inför förslaget med
hänsyn till de ökade svårigheter i taxeringsarbetet, som ett införande av
de förordade bestämmelserna kunde förväntas medföra.
Från remissyttrandena i övrigt må följande här återgivas.
I flertalet remissyttranden understrykes, att kommitténs förslag ur
nrincipiella taxeringstek niska synpunkter vore till
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
frcdsställande. Sålunda framhåller mellankommunala prövningsnämnden,
att nu gällande regler torde hava bidragit till att stora ersättningar ofta erlagts
för goodwill vid ombildning av enskilda företag till aktiebolag för att
undgå eller mildra dubbelbeskattningen. Intresset för sådana manipulationer
torde komma att minskas, om ersättning för goodwill bleve skattepliktig.
Den föreslagna omläggningen torde även medföra vissa taxcringstekniska
fördelar därigenom att köpare och säljare icke längre finge motstridande
intressen vid uppdelning av ett försäljningsbelopp å tillgångar av
goodwills natur och å materiella tillgångar, vilket tidigare ibland skapat
vissa svårigheter vid taxeringen.
Enahanda synpunkter anföras bl. a. av länsstgrelserna i Jönköpings och
Älvsborgs län.
Kommerskollegium anser, att de föreslagna bestämmelserna måhända
komme att underlätta affärsöverlåtelser och därigenom bidraga till att skapa
friare förhållanden för näringslivet.
] stort sett samtliga representanter för näringslivet uttala, att de föreslagna
bestämmelserna i princip vore riktiga.
De av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna ha i
åtskilliga yttranden varit föremål för diskussion. I ett antal yttranden, avgivna
av representanter för näringslivet, har därvid givits uttryck för den
uppfattningen, att övergångstiden borde förlängas.
Sålunda framhåller Sveriges industriförbund — som i princip icke har
något att erinra mot kommitténs förslag — att förbundet icke kunde instämma
i kommitténs uttalande, att den av departementschefen vid 1927
års riksdag åberopade risken för att säljaren skulle drabbas av för hård beskattning
komme att bortfalla genom införande av föreslagen avdragsrätt.
En rörelseidkare, som vid den föreslagna lagändringens ikraftträdande innehade
en av honom sedan lång tid driven rörelse med ett av honom upparbetat
goodwillvärde, hade hittills på grund av klart lagstadgande med
fullt fog räknat med detta såsom en tillgång, vilken han skulle kunna avyttra
utan att ersättningen för densamma komme att reduceras genom inkomstskatter.
Icke sällan utgjorde ett dylikt goodwillvärde den skattskyldiges
huvudsakligaste tillgång. Även om beskattningen av ersättningen anordnades
så, att verkningarna av den statliga inkomstskattens starka progressivitet
mildrades, skulle en reduktion av ersättningen med opåräknade skatter
i det enskilda fallet framstå såsom hård och obillig, särskilt i de talrika
fall, då rörelseidkaren vid upphörande arbetsförmåga huvudsakligen
vore hänvisad till denna ersättning för sin framtida försörjning. De övergångsbestämmelser
kommittén föreslagit för att mildra dylika verkningar
av lagändringen syntes icke tillfredsställande. En väsentlig förlängning av
övergångstiden vore av billighetsskäl starkt motiverad.
Mellankommunala prövningsnämnden framställer å andra sidan bestämda
erinringar mot att avdrag för avskrivning å goodwill enligt vissa grunder
skulle medgivas även för goodwillersättning, som utbetalats före lagstift
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
ningens ikraftträdande. Då parterna vid fastställandet av ersättningsbeloppet
tagit hänsyn till att köparen ej vore berättigad till avdrag vid beskattningen
för avskrivning å goodwillvärdet, syntes kommitténs förslag innebära
en omotiverad favör för köparen. Särskilt stötande skulle detta vara då goodwillersättning
utbetalats vid ombildning av enskilt företag till aktiebolag utan
verklig ändring av äganderättsförhållandena. Kommittén hade vidare föreslagit,
att säljaren skulle beskattas allenast för viss bråkdel av ersättningsbeloppet
vid avyttring av tillgång av goodwills natur inom sex år efter
ikraftträdandet av lagändringen, men att köparen skulle få avdrag för hela
ersättningsbeloppet. Att dessa bestämmelser kunna inbjuda till manipulationer
ligger i öppen dag. Enligt nämndens uppfattning måste därför ifrågavarande
bestämmelser omarbetas, varvid grundtanken bör vara full reciproc.
itet mellan skattskyldigheten för säljaren och avdragsrätten hos köparen.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför liknande synpunkter. Länsstyrelsen
kunde icke finna det riktigt att medgiva avdrag för avskrivning å en
goodwillersättning, om vilken uppgörelse träffats före den föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande och vars storlek fastställts under hänsynstagande
till nu gällande beskattningsregler. Vidare syntes den föreslagna bestämmelsen
att säljaren skulle beskattas endast för en viss bråkdel av goodwillersättning,
som erhållits vid försäljning inom sex år efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande, medan köparen skulle få avdrag för hela ersättningsbeloppet,
kunna inbjuda till manipulationer i skatteundandragande
syfte.
Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att med hänsyn till de särskilt
under senare år allt vanligare rörelseöverlåtelserna, varvid ersättning
för goodwill i avsevärd omfattning erhållits, det allmänna med bibehållande
av föreslagna övergångsbestämmelser rörande avskrivning å goodwill
torde komma att få vidkännas väsentligt reducerade skatteintäkter.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att de föreslagna bestämmelserna
komme att medföra vissa svårigheter vid taxeringen då goodwill förvärvats
genom arv. En skattskyldig, som själv startat ett företag och därigenom
skapat ett goodwillvärde, torde emellertid som regel icke i sina räkenskaper
eller eljest redovisa något — för övrigt ovisst — goodwillvärde. Avskrivning
å sådant värde hade följaktligen icke kunnat ske. Därest särskilda
föreskrifter icke lämnades för fall som nu nämnts, torde arvtagare till sådan
skattskyldig vid överlåtelse av goodwillvärde bliva inkomstskattskyldig
för ersättningen, ehuru densamma i verkligheten bekommits genom
arv.
Länsstyrelsen framhåller vidare, att kommittén icke berört frågan om
eventuell ändring av förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Enligt
§ 3 mom. 2 h) nämnda förordning skulle såsom förmögenhetstillgång icke
upptagas bl. a. rätt till firmanamn, varumärke etc. Därest ersättning för
dessa goodwillvärden skulle taxeras såsom rörelseinkomst och bliva föremål
för avskrivning, uppstode frågan huruvida nämnda värden jämväl borde
redovisas såsom förmögenhet.
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Departementschefen. Jag har i huvudsak icke något att erinra mot kommitténs
förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattning av ersättning
för rättighet av goodwills natur. I princip finner jag det sålunda vara
riktigt, att ersättning vid överlåtelse av sådana goodwillvärden som firmanamn
o. d. beskattas som intäkt av rörelse, eftersom dylik ersättning i regel
torde få betraktas antingen såsom en återvinning av tidigare avdragna
kostnader för reklam in. m. eller såsom företagsledarens i efterskott uttagna
lön. Ej heller mot den av kommittén föreslagna avdragsrätten för
avskrivning av anskaffningskostnaden för tillgång av goodwills natur, synes
någon vägande invändning kunna riktas. Jag finner sålunda i likhet med
flertalet remissinstanser, att de föreslagna bestämmelserna ur såväl taxeringstekniska
som rent affärsmässiga synpunkter äro tillfredsställande.
Såsom kammarrätten framhållit, kommer beskattning av ersättning för
goodwill i regel icke i fråga vid överlåtelse av rörelse, som bedrives i aktiebolagsform,
eftersom dylik överlåtelse (tftast sker genom försäljning av
aktierna. Emellertid bör beaktas, att vid en dylik överlåtelse något visst belopp
för goodwill icke betalas, varför köparen alltså icke får något nytt
avskrivningsunderlag. Detta är för övrigt icke något speciellt utmärkande
för värden av goodwills natur utan gäller alla andra tillgångar hos ett aktiebolag,
vilka kunna inverka vid prissättning å aktierna i bolaget, såsom
maskiner, inventarier, varulager o. s. v.
Den bristande enhetlighet i inkomstbegreppet, som skulle uppkomma vid
ett genomförande av kommitténs förslag, torde bliva tämligen betydelselös
om, såsom jag förut föreslagit, all intäkt vid försäljning av maskiner och
andra inventarier hänföres till intäkt av rörelse; i sådant fall skulle nämligen
bestämmelsen, att endast återbekomna värdeminskningsavdrag skola
beskattas som intäkt av rörelse, i fortsättningen bliva tillämplig endast å
intäkt genom avyttring av patenträtt och liknande tidsbegränsade rättigheter.
Några särskilda bestämmelser av den art länsstyrelsen i Kopparbergs län
påyrkat för beskattning av ersättning vid avyttring av ärvd rättighet av
goodwills natur synas enligt min mening icke erforderliga. De principer,
som i praxis (jfr anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen) tillämpas vid
beskattning av värdeminskningsavdrag, som återvunnits vid avyttring av i
arv erhållna maskiner eller andra inventarier, böra givetvis tillämpas även i
fråga om beskattning av ersättning vid avyttring av ärvd rättighet av
goodwills natur.
Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att fastställa värdet av icke realiserad
rättighet av goodwills natur, anser jag att dylika värden ej heller framdeles
böra medräknas vid beräkning av skattskyldigs skattepliktiga förmögenhet.
Jag delar de betänkligheter, som från åtskilliga håll anförts mot de av
kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna. Sålunda är det även enligt
min mening obefogat att, såsom kommittén föreslagit, medgiva skatt
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
skyldig rätt till avdrag för avskrivning å anskaffningsvärdet av rättighet
av goodwills natur, som förvärvats före lagens ikraftträdande. Ersättningen
för sådan rättighet har bestäints med hänsyn till -vid förvärvet gällande beskattningsregler
och införande av avdragsrätt för köparen skulle medföra
en opåräknad vinst. Om köparen överlåter rättigheten efter det de föreslagna
lagändringarna trätt i kraft, bör däremot såsom intäkt upptagas allenast
skillnaden mellan den uppburna ersättningen och (den oavskrivna) anskaffningskostnaden.
Beträffande beskattningen av ersättning vid avyttring av tillgång, som
förvärvats före ikraftträdandet av de föreslagna bestämmelserna, har kommittén
ansett vissa övergångsbestämmelser erforderliga för att gränsen
mellan skattefrihet och skatteplikt icke skulle bliva allt för markerad. De
föreslagna bestämmelserna äro emellertid ägnade att icke obetydligt komplicera
förfarandet. Vidare bör framhållas den bristande reciprocitet, som
skulle uppkomma om en säljare énligt dessa bestämmelser bleve skattskyldig
för endast en del av vinsten, under det att köparen finge obeskuren avskrivningsrätt.
Enligt min mening böra därför dessa komplicerade övergångsbestämmelser
icke föreskrivas. De skattskyldigas berättigade intressen
torde i allt fall få anses i erforderlig grad tillgodosedda, om blott tidpunkten
för lagändringens ikraftträdande bestämmes så, att innehavaren
av en rättighet av goodwills natur beredes möjlighet att vid en eventuell
överlåtelse därav vidtaga sådana dispositioner, som påkallas av det ändrade
skatterättsliga läget. I detta sammanhang vill jag även framhålla den möjlighet
till inkomstutjämning, som föreligger från och med den 1 januari
1951 genom att avdragsrätt medgivits för engångspremie vid pensionsförsäkring.
Detta medför att en företagare, vars sparade kapital ligger i vissa
goodwillvärden och som ämnar använda detta kapital för sin pensionering,
kan i samband med överlåtelsen av de ifrågavarande goodwillvärdena teckna
en pensionsförsäkring mot engångspremie och därigenom undvika en
omedelbar och på grund av progressiviteten tyngande beskattning.
4. Frågan om avdrag för avskrivning å s. k. organisationsköstnad.
Kommittén. Med organisationskostnader avser kommittén utgifter i samband
med bildande av företag såsom stämpelkostnader å aktier, advokatarvoden
m. m. Dessa kostnader stode enligt kommitténs mening till sin ekonomiska
natur goodwill nära. Enär dessa kostnader icke vore utgifter för
förvärvande av visst beskattningsårs intäkter medgåves enligt gällande beskattningsregler
icke avdrag för dylika omkostnader vid taxering. Om ersättning
för rättighet av goodwills natur komme att beskattas såsom intäkt
av rörelse, syntes konsekvensen fordra att avdragsrätt infördes för organisationskostnader
efter enahanda grunder, som föreslagits i fråga om kostnad
för anskaffning av rättighet av goodwills natur.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
65
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om införande av avdragsrätt för
avskrivning å organisationskostnad upptages till diskussion endast i ett
mindre antal av de avgivna remissyttrandena.
Samtliga de myndigheter, som upptagit förslaget till diskussion, avstyrk
a genomförande av förslaget.
Kammarrätten vill visserligen icke bestrida att vissa skäl skulle kunna
anses tala för att organisationskostnader i förevarande avseende erhölle
en likartad behandling som goodwillvärden, men ställde sig dock i sakens
nuvarande läge tveksam till förslaget. Huruvida avdrag genom årliga avskrivningar
borde medgivas för organisationskostnader vore ur principiell
synpunkt en betydelsefull fråga, för vars bedömande krävdes en mera fullständig
och allsidig belysning än som givits i det föreliggande betänkandet.
I första hand syntes sålunda böra närmare klargöras, vilka kostnader som
avsåges med begreppet organisationskostnad. Att döma av kommitténs motivering
(s. 103 i betänkandet) hade kommittén här åsyftat utgifter i samband
med bildande av företag såsom stämpelkostnader å aktier, advokatarvoden
in. m. Begreppet organisationskostnad torde emellertid enligt kammarrättens
mening vara mera vidsträckt. Kammarrätten finge härvid erinra
om att enligt 100 § 8 mom. nya aktiebolagslagen såsom organisationskostnad
ansåges ej allenast kostnader för bolagsbildningen och för ökning av
aktiekapitalet utan även kostnader för tekniskt, kommersiellt eller annat arbete,
vilket vore av väsentligt värde för organisationen av bolagets rörelse.
Innan avdrag för avskrivning å organisationskostnader i rörelse medgåves,
torde jämväl böra undersökas, huruvida måhända inom andra förvärvskällor
kunde förekomma kostnader av likartat slag, vilka borde erhålla en
motsvarande behandling i beskattningshänseende.
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och mellankommunala
prövningsnämnden anse att frågan om avdragsrätt för organisationskostnader
borde upptagas i ett större sammanhang. Sålunda framhåller
mellankommunala prövningsnämnden, att något direkt samband mellan
kostnaderna för bildande av aktiebolag och den föreslagna skatteplikten för
goodwillersättning i samband med överlåtelse av rörelse icke syntes föreligga.
Nämnden hade icke kunnat övertygas om att omläggningen av goodwillbeskattningen
såsom konsekvens borde medföra avdragsrätt för kostnader
för aktiebolagsbildning. Enligt nämndens mening borde frågan om
avdragsrätt för organisationskostnader upptagas i ett större sammanhang,
varvid frågan om utvidgad avdragsrätt för liknande kostnader i förvärvskällan
tjänst beaktades. Det torde få erinras om att betänkande med förslag
till avdrag för flyttningskostnader redan förelåge. Även möjligheten att
införa avdragsrätt för studiekostnader torde i detta sammanhang böra undersökas.
Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar, att kommittén avvikit från aktiebolagslagen
genom att kommittén föreslagit alt vissa kostnader, vilka enligt
nämnda lag omedelbart måste avföras såsom löpande utgift i rörelsen,
skulle kapitaliseras och avskrivas samt genom att andra kostnader skulle
5 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 170.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
avskrivas under längre tid än aktiebolagslagen tilläte. Vidare hade begreppet
organisationskostnader givits en helt annan innebörd än som skett
i aktiebolagslagen. I motiven till sitt förslag hade kommittén nämligen uttalat,
bland annat, att kommittén med organisationskostnader avsåge utgifter i
samband med bildande av företag såsom stämpelkostnader å aktier, advokatarvoden
m. m. Då de skattskyldiga gärna ville åstadkomma överensstämmelse
mellan inkomstberäkningen i bokföring och deklaration, hade
man all anledning att befara att de föreslagna bestämmelserna skulle komma
att föranleda bokförings- eller deklarationsfel och även ge upphov till
felaktiga föreställningar om vad som vore god bokföringssed.
Det syntes vara nödvändigt att få sådana kostnader i samband med bildande
eller omorganisation av ett företag som stämpel å aktier, advokatarvoden
och registreringsavgifter behandlade för sig. Det kunde väl ifrågasättas
om tillräckliga skäl funnes för ändring av hittillsvarande praxis beträffande
sådana kostnader vid taxering. Ansåges emellertid avdrag böra
medgivas borde detta tydligen ske för det beskattningsår, då utgiften ägt
rum. Varje som helst anledning saknades att i strid med god köpmannased
vid taxering kapitalisera och avskriva dessa relativt obetydliga kostnader.
Sveriges industriförbund och ytterligare några representanter för näringslivet,
vilka i princip icke haft något att erinra mot förslaget, framhålla,
att med hänsyn till bestämmelserna i 100 § 7 och 8 mom. aktiebolagslagen
organisationskostnad borde få avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag
inom en period av 5 år i stället för av kommittén föreslagna 10 år.
Departementschefen. Kommitténs förslag om avdragsrätt för avskrivning
å s. k. organisationskostnader kan jag icke biträda. Kommittén har i detta
sammanhang behandlat endast kostnader för bolagsbildning och för ökning
av aktiekapital samt förvaltningskostnader och har således icke diskuterat
samtliga de kostnader, som inbegripas under 100 § 8 mom. nya aktiebolagslagen.
Kommitténs förslag om avdrag för årlig avskrivning å nyssnämnda
slag av kostnader torde ej heller stå i överensstämmelse med föreskriften
i 100 § 8 mom. nya aktiebolagslagen att kostnader, som nyss sagts,
över huvud icke få upptagas såsom tillgång.
IV. Beskattning av ackumulerad inkomst.
1. Inledning.
Huvudregeln i nu gällande skattelagstiftning är att beskattningsperioden
skall omfatta tolv månader och att denna period i princip skall betraktas
såsom en isolerad enhet. En sådan anordning fordrar regler, som
bestämt angiva till vilken period en inkomst eller utgift hör. Reglerna härom
finnas i 41 § kommunalskattelagen med anvisningar. Huvudregeln beträffande
förvärvskällan rörelse är, att inkomst av rörelse skall beräknas
Kunyl. Maj:ts proposition nr 170.
67
enligt bokföringsmässiga grunder. Detta innebär på sätt närmare utvecklas
i punkt 1 tredje stycket anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma »enligt
allmänt vedertagen köpmannased» bör i räkenskaperna uppföras såsom
inkomstpost, även om den ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta
penningar eller eljest kommit honom till handa. Beträffande övriga
förvärvskällor gäller enligt punkt 2 anvisningarna till nämnda paragraf, att
inkomst skall anses hava åtnjutits under det år densamma är att anse såsom
verkligen förvärvad och till sitt belopp känd; detta är framför allt
förhållandet, då inkomsten uppburits av den skattskyldige eller blivit för
honom tillgänglig för lyftning. Å andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna
för inkomstförvärvet avdragas från intäkten under det år, då de
verkligen blivit av den skattskyldige bestridda, även om de avse inkomst,
som tidigare förvärvats eller först under ett senare år beräknas inflyta.
I enlighet härmed skola t. ex. fordringar för utfört arbete räknas såsom
intäkt för det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart
guldits, avräknas från intäkterna det år, varunder de betalas.
Om det alltså i och för sig är nödvändigt för beräkning av skattskyldigs
inkomst, att inkomsten hänföres till viss begränsad tidsperiod, kan man
emellertid ej bortse ifrån att ett alltför strängt vidhållande av regeln om
att beskattningsåret skall betraktas såsom en isolerad enhet måste medföra
vissa olägenheter. Dessa sammanhänga framför allt med problemen om
utjämning av beskattningen av onormalt stora inkomster, vilka kommit
att belöpa på ett visst beskattningsår, genom fördelning av inkomsternas
beskattning på flera år, samt om kvittning av förluster, som uppkommit
under ett beskattningsår, mot vinster under ett följande.
Spörsmålen hava i vissa speciella fall beaktats i svensk skattelagstiftning.
Kommittén erinrar om bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen, enligt vilka skattskyldig under vissa förutsättningar
äger att fördela ersättning, som erhållits vid förlust av fartyg, å flera år,
förordningen den 30 juni 1943 med särskilda bestämmelser angående taxering
för inkomst av under år 1943 stormfälld skog, som under vissa förutsättningar
medgav skattskyldig rätt till uppskov med taxering för vissa
inkomstbelopp, lagstiftningen om investeringsfonder m. m. Genom framför
allt reglerna om värdering av lager och om fri avskrivning av inventarier
hava emellertid vissa skattskyldiga beretts möjlighet att i väsentlig utsträckning
själva reglera sin beskattning, så länge de innehava objekt, å
vilka av- och nedskrivningar kunna göras. Rätten att omlägga räkenskapsåret
innebär också en betydande möjlighet att utjämna vinster och förluster
mot varandra.
Beträffande engångsersättning vid upplåtelse för obegränsad tid av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastighet har spörsmålet lösts så, att sådan
upplåtelse skall anses lika med avyttring av fastighet och att engångsersättningen
därvid skall betraktas som köpeskilling (punkt 5 anv. till 21 §*
punkt 5 anv. till 24 § och punkt 4 anv. till 35 §).
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Gällande regler om det beskattningsår, till vilket en intäkt skall hänföras,
då fråga är om annan förvärvsverksamhet än rörelse, innebära, som framgår
av det föregående, att en skattskyldig skall beskattas för en intäkt det
år han uppbär densamma även om intäkten t. ex. avser ersättning för flera
års arbete och faktiskt hänför sig till annat beskattningsår. Otvivelaktigt
föranleda dessa regler i åtskilliga fall en beskattning, som för den skattskyldiga
måste te sig obillig.
I samband med framläggande för 1947 års riksdag av 1945 års statsskatteberednings
förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m.
förklarade dåvarande departementschefen, att en del av de invändningar,
som i speciella avseenden riktats mot förslaget, i möjligaste mån borde tillmötesgås
genom detaljreformer i skattesystemet så långt tekniskt användbara
lösningar kunde finnas. Detta vore bl. a. fallet med påpekandet, att
personer med mycket ojämna inkomster drabbades särskilt hårt av skatteskalans
progressivitet. Departementschefen hänvisade till att utredning härom
pågick genom 1944 års allmänna skattekommitté.
Frågan om beskattning av ackumulerad inkomst har även varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet. Vid behandlingen av den vid 1947 års riksdag
framlagda propositionen nr 147 med förslag till förordning om skattefrihet
i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m. föreslog sålunda
samma års bevillningsutskott, i anledning av väckt motion, skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande frågan om lättnad
i beskattningen av den ersättning, vilken en arrendator erhållit för mistad inkomst
vid avstående av arrenderätt i samband med expropriation av fastighet.
Utskottet anförde därjämte bl. a. följande (betänkande nr 32):
Då den ersättning, som uppbäres av fastighetsägare vid expropriation av
fastighet, i enlighet med det i propositionen framlagda förslaget icke tages till
beskattning såsom realisationsvinst, medför detta den konsekvensen, att ersättningen,
till den del den är att hänföra till avyttringen av den å marken
växande skogen, i stället beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet.
För denna del av ersättningen kommer skattefrihet sålunda icke att åtnjutas.
Det synes utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke även vad angår
sådan ersättning skäl kunna anses tala för en skattelättnad av det slag,
som av utskottet befunnits påkallad beträffande av arrendatorer uppburna
ersättningar.
Vidare må här hänvisas till att 1949 års bevillningsutskott i sitt betänkande
nr 28 framhållit, att frågan om beskattning av inkomst, som uppkomme
på grund av avverkning av skog i samband med expropriation av
mark för framdragande av kraftledning, i viss mån kunde anses tillgodosett
genom 1944 års skattekommittés förslag, vilket utskottet utgått från skulle
komma att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Till nämnda förslag
har 1949 års bevillningsutskott hänvisat jämväl i sitt betänkande nr 17, vari
bevillningsutskottet avstyrkt motionen om särskilda bestämmelser rörande
beskattning av engångsbelopp,, som reservofficer eller reservunderofficer erhölle
i stället för årlig pension. Vidare har 1950 års bevillningsutskott hän
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
visat till sagda förslag dels i sitt betänkande nr 13, däri utskottet i anledning
av väckta motioner framhåller, att det vore önskvärt om den ifrågasatta
lagstiftningen även kunde vinna tillämpning beträffande återvinning
av värdeminskningsavdrag för inventarier även i andra fall än då avyttring
skett i samband med överlåtelse av rörelse, dels ock i sitt betänkande nr 21,
däri utskottet avstyrkt motion om fördelning i beskattningshänseende på
olika år av viss retroaktiv ersättning till tjänstemän på indragnings- eller
disponibilitetsstat.
Sveriges författareförening och Konstnärernas riksorganisation ha i till
Konungen ställda skrivelser den 9 maj och den 14 juni 1949 hemställt om
sådan ändring av skatteförfattningarna, att viss genomsnittsbeskattning av
inkomst av litterär och konstnärlig verksamhet möjliggjordes.
2. Sammanfattning av kommitténs förslag.
Ehuru kommittén anser det önskvärt att frågan om ojämna inkomsters
beskattning bleve föremål för en allsidig utredning, har kommittén funnit,
att en sådan utredning skulle fördröja lösningen av de särskilt hårt
drabbade skattskyldigas problem. Kommittén har därför framlagt förslag
till en lösning av allenast de för närvarande mest trängande spörsmålen.
Kommittén hade härvid funnit det framför allt angeläget att söka finna
en skälig anordning av beskattningen i sådana fall, då under ett beskattningsår
åtnjuten inkomst intjänats eller eljest motprestation i någon form
lämnats under ett flertal år. Inkomst av denna art borde enligt kommitténs
mening i princip beskattas som om den influtit under de år den ä verkligheten
hänförde sig till. Sak samma måste anses gälla om inkomsten utgjorde
verklig eller beräknad ersättning för mistade inkomster under
flera år. Så snart det vore fråga om dylik ackumulerad inkomst, varmed
kommittén avsåge på en gång influten inkomst, som hänförde sig till minst
två år, vilka föregått eller följde efter beskattningsåret, vore ur rättvisesynpunkt
en begränsning av progressionens verkningar särskilt angelägen.
Som syntes använde kommittén begreppet ackumulerad inkomst i jämförelsevis
snäv bemärkelse. För att ackumulerad inkomst enligt denna definition
skulle föreligga måste således inkomsten hänföra sig till minst
två år, vilka antingen föregått eller följde på det beskattningsår, under vilket
inkomsten influtit. Den omständigheten att exempelvis tantiem för ett
visst beskattningsår bleve tillgängligt för lyftning först under följande år
eller eljest inkomst av tjänst eller av tillfälligt uppdrag bleve tillgänglig
för lyftning först året efter det då inkomsten intjänats innebure således
enligt denna definition icke någon ackumulering. Kommittén ansåge, att
skattelindring borde kunna komma i fråga även om ackumuleringen varit
en följd av den skattskyldiges egna åtgöranden.
Ackumulerad inkomst kan enligt vad kommittén konstaterar förekomma
inom alla inkomstarter och reglerna om uppmjukning av beskattningen
av dylika inkomster borde därför i princip icke begränsas till visst eller
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
vissa slag av inkomster. Emellertid skulle det enligt kommitténs uppfattning
möta oöverkomliga praktiska svårigheter att låta samtliga de fall av ackumulerad
inkomst, som förekomme inom förvärvskällan inkomst av rörelse,
bliva föremål för skattelindring. Kommittén hade därför sett sig nödsakad
föreslå, att de nya bestämmelserna, såvitt angår inkomst av rörelse,
endast skulle tillämpas i nedan angivna fall, nämligen:
1. Vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet
(exempelvis uppfinnarverksamhet);
2. Inkomst vid avyttring av varumärke, firmanamn och andra liknande
rättigheter av goodwills natur;
3. Inkomst vid avyttring i samband med överlåtelse av rörelse av för
stadigvarande bruk avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka
icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänfördes till byggnad;
samt
4. Vad som influtit vid avyttring i samband med överlåtelse av rörelse
av i rörelsen befintliga varor och produkter, dock endast i den mån det
influtna beloppet överstege varornas eller produkternas i räkenskaperna
upptagna värde.
Även i fråga om förvärvskällan inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
har viss begränsning beträffande tillämpningen föreslagits. Realisationsvinst
torde i regel kunna likställas med ackumulerad inkomst, men det
torde i det särskilda fallet vara förenat med avsevärda svårigheter att avgöra
om så vore fallet, vartill komme, att realisationsvinst vore av annan
natur än andra inkomster. Kommittén hade därför föreslagit, att realisationsvinster
skulle undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Frågan
hade därjämte enligt vad kommittén framhåller kommit i ett helt annat
läge genom de föreslagna nya reglerna för realisationsvinstbeskattningen.
Om dessa regler lagfästes, bleve frågan om lindring av progressionen vid
beskattning av realisationsvinst mindre aktuell.
Då olägenheterna i beskattningshänseende för en skattskyldig, som
uppbure en ackumulerad inkomst, i huvudsak sammanhängde med den
statliga inkomstskattens progressivitet, borde principen för beskattningen
av ackumulerad inkomst vara, att den statliga skatt, som skulle utgå å
densamma, i möjligaste mån överensstämde med den som skulle ha utgått,
om inkomsten influtit normalt under de år, å vilka den belöpte.
Det framlagda förslaget (i betänkandet betecknat som alternativ I) som
endast berör den statliga men icke den kommunala beskattningen, innebär
i korthet, att den ackumulerade inkomsten skall fördelas på det antal
år, under vilka den förvärvats. Av praktiska skäl föreslås, att det antal
år, på vilket inkomsten må fördelas, icke får överstiga tio samt att inkomsten,
i de fall då utredning icke kan förebringas om det antal år, till vilka
den hänför sig, skall antagas ha belöpt å tre år. Sedan man uppdelat inkomsten
i lika delar på det antal år, till vilka inkomsten hänför sig, skola
dessa inkomstdelar tilläggas de under respektive år fastställda beskattningsbara
beloppen eller beskattningsbara inkomsterna. Skillnaden mellan
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
det sålunda beräknade nya beskattningsbara beloppet (beskattningsbara
inkomsten) för ettvart år och det för den skattskyldige redan tidigare bestämda
beskattningsbara beloppet (beskattningsbara inkomsten) för samma
år utgör det belopp, som i detta sammanhang skall skattläggas. Uträknandet
av .skatten å den sålunda fördelade inkomsten (som således
beskattas på toppen av resp. års inkomster) skall — för att systemet icke
skall bliva alltför tungrott — ske med tillämpning av det procenttal för
slutlig skatt, som fastställts för det taxeringsår, då inkomsten tages till
beskattning.
Skattskyldig, som önskar att skatten å av honom åtnjuten ackumulerad
inkomst skall beräknas enligt ovan angivna regler, har enligt kommitténs
förslag att därom göra framställning hos prövningsnämnden i det län,
där han skall utgöra statlig inkomstskatt. Ansökningen skall ingivas till
länsstyrelsen senast den 31 december under taxeringsåret näst efter det
beskattningsår, under vilket den ackumulerade inkomsten åtnjutits, dock
att ansökningen må ingivas vid en senare tidpunkt i vissa fall, då taxering
ändrats eller eftertaxering åsatts.
Enligt kommitténs mening är en viss begränsning av rätten att komma
i åtnjutande av skattelindring nödvändig. Kommittén föreslår därför, att
en spårregel införes och att denna bestämmes så, att den särskilda skatteberäkningen
skall kunna komma i fråga endast om den skattskyldiges statliga
inkomstskatt därigenom nedbringas med minst 100 kronor och under
förutsättning därjämte, att den ackumulerade inkomsten uppgår till minst
3 000 kronor.
3. Remissyttrandena.
I huvudsak har kommitténs förslag om särskilda bestämmelser för beskattning
av ackumulerad inkomst tillstyrkts av flertalet remissinstanser,
därvid dock i åtskilliga av de avgivna remissyttrandena understrukits
att, såsom kommittén förutskickat, förslaget borde betraktas som
ett provisorium i avvaktan på en generell undersökning av ojämna inkomsters
beskattning.
Endast överståthållarämbetet avstyrker förslaget i dess helhet
under framhållande av att förslaget måste leda till stora svårigheter
vid avgörandet av vilka inkomster som äro att hänföra till ackumulerade
inkomster samt att förslaget framstode som ytterligt tungrott i den praktiska
tillämpningen. Den nuvarande taxeringsorganisationen kunde icke anses
vara mäktig att mottaga en sådan ökning av arbetsbördan.
Länsstgrelsen i Stockholms län och mellankommunala prövningsnämnden,
som icke ha något att erinra mot att beskattningen av de i betänkandet
angivna ackumulerade inkomsterna lindras, finna det tekniska förfaringssätt,
som föreslagits, vara olämpligt och föreslå att problemet i stället löses
i överensstämmelse med reglerna i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen
rörande beskattning av inkomst av ersättning på grund av försäkring för
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
förlust av fartyg. Den skattskyldige skulle tillförsäkras rätt att efter eget
val fördela en ackumulerad inkomst på beskattningsåret och de två därpå
närmast följande åren. Efter prövningsnämnds medgivande skulle fördelning
på längre tidsperiod kunna medgivas, om synnerliga skäl förelåge.
Skånes handelskammare, som i princip tillstyrkt förslaget, framhåller att,
då den ackumulerade inkomsten enligt förslaget alltid skulle fördelas på
närmast förflutna år, det icke kunde undvikas att de på dessa år fördelade
tilläggsbeloppen genom skatteprogressionen regelmässigt bleve för högt beskattade
i sådana fall, då den ackumulerade inkomsten utgjorde engångsersättning
för avtalad inkomst under kammande år, varvid den skattskyldige
samtidigt icke kunde räkna med någon annan framtida inkomst.
Bl. a. kunna sådana fall inträffa, då engångsersättningen utginge i stället
för pension eller då den utgjorde kapitaliserat värde av fastställd lön för
återstod av avtalad anställningstid. Ehuru kommittén även för egen del
ansett dessa erinringar berättigade, hade kommittén likväl med hänsyn till
svårigheterna att för dessa fall finna en praktiskt lämplig lösning stannat
för att även här tillämpa en skatteberäkning enligt förslagets allmänna
regler. Enligt handelskammarens mening borde emellertid ej vara uteslutet
att med användande av någon lämplig form av preliminär förtaxering
komma till rätta med dessa fall, eventuellt på så sätt att engångsbeloppet
allt efter förhållandena fördelades antingen på det antal kommande år,
varför beloppet vore avsett, eller — om sådan fördelningsgrund saknades —
inom visst fastställt antal år samt preliminärt beskattades för ett vart av
dessa år efter den skattesats, som gällde det år, då engångsbeloppet erhölles,
för att därefter successivt avräknas vid debitering av slutlig skatt antingen
för dessa beskattningsår eller vid avveckling av den skattskyldiges dödsbo.
Kooperativa förbundet anför liknande synpunkter.
Åtskilliga myndigheter, vilka tillstyrkt förslaget, ha uttalat farhågor för
den ökning av arbetsbördan för prövningsnämnderna och taxeringsavdelningarna,
som ett genomförande av förslaget torde komma att
medföra. Härutöver göras i flera av de avgivna yttrandena invändningar
i särskilda hänseenden mot det framlagda förslaget.
Från remissyttrandena må i dessa delar följande här återgivas.
Kammarrätten framhåller, att det förslag, som framlagts, byggde på samma
principer, som låge till grund för eftertaxeringsinstitutet. Enligt kammarrättens
uppfattning vore detta en lämplig utgångspunkt. Om en intäkt
hänförde sig till flera år, borde det vid utformningen av de nu ifrågasatta
bestämmelserna eftersträvas, att skatten för denna intäkt i möjligaste mån
komme att motsvara de skattebelopp, vilka skulle hava påförts, för den
händelse intäkten i verkligheten influtit under dessa år. Överensstämmelsen
med eftertaxeringsinstitutet inskränkte sig emellertid till själva grundprincipen.
Vid metodens utformning hade schabloniseringar skett i flera avseenden.
Skatten bleve fördenskull i allmänhet icke exakt densamma, som
skulle hava påförts, om intäkten tagits till beskattning med vederbörligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
73
belopp för varje särskilt år. Enligt kammarrättens mening gjorde man ej
kommitténs förslag full rättvisa, om man däri såge endast ett förenklat och
tämligen bristfälligt förfarande i syfte att efterlikna eftertaxeringsinstitutet.
Vad förslaget innebure vore framför allt, att detsamma utgjorde ett försök
att tillskapa vissa bestämda och i praktiken någorlunda lätt tillämpade
normer för skattens beräkning i fråga om ackumulerade inkomster. Kommittén
föresloge med andra ord en helt ny metod, som i varje fall beträffande
det rent tekniska förfarandet gåve klar vägledning för taxeringsmyndigheterna
om hur skatten i förekommande fall skulle beräknas. I detta avseende
hade kommittén utan tvivel fört denna mycket svårlösta fråga ett avsevärt
steg framåt. Att på grund av utredningssvårigheter rent skönsmässiga bedömanden
i betydande utsträckning — särskilt beträffande vissa inkomstarter
— komme att bliva nödvändiga, om förslaget genomfördes, vore dock
uppenbart. Detta förhållande kunde naturligtvis betraktas såsom en svaghet
hos metoden. Kammarrätten hölle emellertid icke för sannolikt, att det
över huvud taget vore möjligt att utforma en metod, där skönsmässiga avgöranden
kunde undvikas. Vid förslagets bedömande måste hänsyn tagas
därtill.
Kommerskollegium påpekar, att genom den år 1947 ändrade skattelagstiftningen
en starkare progressivitet i beskattningen genomförts. Då en beskattningsperiod
i regel blott omfattade ett år, kunde, såsom kommittén påpekat,
en onormalt hög inkomst under visst år komma att drabbas oskäligt
hårt, därest densamma icke fördelades på erforderligt antal år. Det måste
därför, enligt kollegii förmenande, hälsas med tillfredsställelse att förslag
om sådan utjämning nu framlagts. Vad anginge inkomst av rörelse hade
dock de föreslagna reglerna angivits skola avse allenast vissa särskilt omnämnda
fall. Därigenom torde skiftningar i den årliga inkomstens storlek
för näringsidkare icke i tillräckligt hög grad komma att bli beaktade. Då
emellertid kommittén förutskickat, att en allsidig utredning av frågan om
ojämna inkomsters beskattning borde komma till stånd, ansåge kollegium
för närvarande icke något vara att erinra mot införande av de föreslagna
bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Jönköpings län finner den föreslagna begränsningen av
begreppet ackumulerad inkomst vara väl avvägd med hänsyn till att de föreslagna
bestämmelserna icke avsåge en slutgiltig lösning av frågan om
ojämna inkomsters beskattning utan syftade till att mildra progressiviteten
i de fall, där nuvarande bestämmelser verkade särskilt obilligt.
Länsstyrelsen i Kalmar län finner förslaget fylla ett mycket starkt behov,
varför länsstyrelsen uttalade sin anslutning till detsamma.
Sveriges industriförbund och ett flertal övriga representanter för näringslivet
framhålla, att det vore synnerligen beklagligt, att kommitténs överväganden
av olika möjligheter att genom generella bestämmelser mildra
progressionens verkningar å alla ojämna inkomster icke lett till resultat.
Behovet av bestämmelser, ägnade att åtminstone i vissa fall reducera den
skattebörda som för närvarande drabbade ojämna inkomster till mera rim
-
74 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
liga proportioner, vore emellertid så trängande, att förslaget borde godtagas
som ett provisorium.
Sveriges skogsägareförbund biträder till alla delar kommitténs förslag.
Speciellt med hänsyn till skogsbruket vore det angeläget, att en sådan uppmjukning
komme till stånd. Det hade, när skogsbeskattningen i olika sammanhang
varit under behandling, påvisats, att skogsbrukets avkastning
mycket ofta utfölle periodiskt och med större samlade belopp på en gång.
Särskilt gällde detta det mindre och medelstora skogsbruket. Vid smärre
skogsbruksenheter med tämligen liten årsavkastning vore det såväl av ekonomiska
som skogstekniska orsaker vanligen ändamålsenligt att samla flera
års tillväxt till större avverkningar och därpå grundade, mer betydande
försäljningsposter på en gång. Växlingarna i konjunkturerna på trävaruoch
cellulosamarknaderna föranledde jämväl viss periodicitet i avverkningarna
och skogsbrukets avkastning. Ett gott konjunkturläge för träindustrierna
med ökat råvarubehov och stigande virkespriser plägade normalt
utlösa ökade avverkningar från de mindre skogsfastigheterna, varvid
flera års tillväxt som regel uttoges på en gång. Under ett sämre konjunkturläge
gjordes sedan motsvarande minskningar i avverkning samt besparing
i tillväxt. Inom skogsbruket ägde av dessa orsaker normalt en ackumulering
av skattepliktig inkomst rum. Än mer extremt kunde denna ackumulering
framträda i de fall, då skogsbruket enligt därför gällande, särskilda
regler beskattades i samband med försäljning av fastighet. Hade skogsägaren
under sitt innehav av fastigheten fört en försiktig awerkningspolitik
samt därigenom besparat tillväxt och bringat upp fastighetens virkesförråd,
så beskattades vid försäljningen förrådsökningen och därav föranledd värrestegring
hos skogen såsom inkomst av skogsbruk. Denna ackumulering
kunde föranleda samt hade även i ett stort antal fall föranlett, att skogsägarens
strävan att bygga upp ett bättre skogsbestånd för honom väsentligen
resulterat i en obilligt hög skatt.
En uppmjukning av beskattningen av ackumulerad inkomst vore därför
i synnerligt hög grad icke blott ett skogsvårdsintresse utan ägde jämväl
allmän skogspolitisk betydelse. En lagändring på denna punkt skulle verksamt
bidraga till att befrämja nu pågående strävanden att förbättra skogstillståndet
och höja virkesförråd och tillväxt i vårt lands skogar.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller liknande synpunkter.
Svenska uppfinnareföreningen finner förslaget vara ett steg i rätt riktning
men framhåller, att det endast till en del löste det nuvarande skattesystemets
ogynnsamma verkningar i fråga om beskattning av ersättning vid
överlåtelse av uppfinning. I
I några av de avgivna remissyttrandena ha till närmare diskussion upptagits
frågan om tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna
och några därmed sammanhängande spörsmål.
Några remissinstanser ha därvid, framför allt med hänsyn till den mycket
stora arbetsökning ett genomförande av förslaget väntades medföra,
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
75
ifrågasatt begränsning av tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
till viss eller vissa inkomstarter.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län att med hänsyn till de
stora taxeringstekniska svårigheter, som vore förenade med kommitténs
förslag, starka skäl måste kunna åberopas för de fall, å vilka det borde
göras tillämpligt. Vidare borde även det kravet uppställas, att behovet av
ändrade beskattningsregler blivit ådagalagt och av erfarenheten styrkt.
Länsstyrelsen kunde emellertid icke finna, att dessa förutsättningar vore
för handen i alla de fall, där kommittén ansett nya beskattningsregler erforderliga.
Sålunda torde i förvärvskällan inkomst av jordbruksfastighet
möjlighet föreligga att utan ändrad lagstiftning i avtalsväg fördela exempelvis
skogslikvider på flera beskattningsår och därigenom åstadkomma
progressionsutjämning. Visserligen kunde vid avyttring av växande skog i
samband med avyttring av marken svårigheter i beskattningsväg understundom
uppkomma, men även här hade den skattskyldige möjlighet att genom
successiv försäljning av skog fördela beskattningen under tiden för sitt innehav
av fastigheten. Frågan om ackumulerade inkomster i berörda förvärvskälla
sammanhängde för övrigt med den aktuella frågan om en omläggning
av jordbrukets taxering efter bokföringsmässiga grunder. Det sätt
varpå sistnämnda fråga komme att lösas torde röna inverkan även på spörsmålet
om taxering av ackumulerade inkomster av jordbruk och skogsbruk.
Vidare kunde framhållas, att inom förvärvskällorna annan fastighet
och kapital ackumulerade inkomster förekomme så sällan, att dessa inkomstarter
borde kunna helt uteslutas i detta sammanhang. I fråga om förvärvskällan
inkomst av rörelse komme förslagets genomförande att leda
till den egendomliga konsekvensen, att vid överlåtelse av själva rörelsen
återvinning av dold reserv i varulager skulle betraktas som ackumulerad
inkomst med påföljd av vinstens fördelning på flera beskattningsår under
det att i alla övriga fall reserven alltjämt skulle odelat tagas till beskattning
så snart den upplöstes. Den fria lagervärderingen innebure ett uppskov
med beskattningen, men förutsättningen därför vore ju, att vinsten i
sinom tid bleve till fullo beskattad. Skäl att i detta speciella fall åstadkomma
lindring i beskattningen genom uppdelning på flera år syntes icke föreligga.
Även om länsstyrelsen sålunda icke kunde helt instämma med kommittén,
ansåge länsstyrelsen likväl en modifikation av gällande beskattningsregler
vara motiverad för vissa slag av inkomster. Detta gällde i fråga om
förvärvskällan inkomst av tjänst samt sådan inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
som vore jämförlig med intäkt av tjänst. Länsstyrelsen syftade
därvid närmast på sådana fall, då ersättning för flera föregående års arbete
utbetalades under ett beskattningsår eller pension utginge i form av engångsersättning.
Hit kunde även hänföras den inkomstkategori, som av kommittén
rubricerats såsom vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet. Det syntes därför böra övervägas, om icke en avgränsning till
förevarande jämförelsevis enhetliga beskaltningsområde lämpligen borde
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
kunna ske. Därigenom vunnes i varje fall en väsentlig lättnad i arbetet, och
tillämpningen skulle icke heller bereda prövningsnämnderna några större
svårigheter. De nya beskattningsreglerna komme även att få betydelse för
de mer markanta och ömmande fallen, där lindring i progressionen framträdde
såsom särskilt önskvärd ur rättvisesynpunkt och där behovet av ändrad
lagstiftning sålunda måste anses mest trängande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter i fråga om skattelindring
för skogsinkomster, huruvida icke skattelindringen borde begränsas
allenast till sådant fall, då fråga vore om intäkt genom försäljning av skog
i samband med marken. Länsstyrelsen framhåller, att redan nu stode det i
en skogsägares makt att genom överenskommelse med virkesköpare fördela
större köpeskillingar på betalningsterminer, fallande över ett flertal
beskattningsår. Ett sådant förfaringssätt hade länsstyrelsen funnit vara
mycket vanligt, för att icke säga regelmässigt. Införandet av regler, som
medgåve skattskyldig att uttaga engångslikvider utan att drabbas av den
sedvanliga progressiva beskattningen, funne länsstyrelsen på grund därav
mindre ändamålsenlig. Skogsägare skulle därav allenast frestas att frångå
sina normala betalningsvanor och förfoga över större inkomstbelopp utan
återhållande progressivbeskattning. Motsvarande möjligheter stode emellertid
icke en skattskyldig till buds, när fråga vore om intäkt av skog, som
försåldes i samband med marken.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar starka betänkligheter i fråga
om de föreslagna bestämmelsernas tillämpning å intäkt av skogsbruk.
Länsstyrelsen anför:
För åtskilliga län, där skogsbruket spelar en stor roll, torde en tillämpning
av förordningen beträffande skogslikvider komma att bliva rätt vanlig.
Här torde ofta tillämpningssvårigheter komma att uppstå. Enligt motiven
har man tänkt sig att uppdelning skall kunna ske, då en försäljning
omfattar mera än två års tillväxt. Hur man skall beräkna denna tillväxt, utsäges
icke, och givetvis kan man härvidlag få ledning av de vid fastighetstaxeringen
åsatta produktivitetsfaktörerna (bonitet, skogstillgång, areal).
Att ålägga den skattskyldige bevisskyldighet i detta hänseende är väl uteslutet.
Förfarandet, även om det göres mera schablonmässigt, blir emellertid
förenat med rätt mycket arbete. Och hur skall man förfara med en skattskyldig,
som en följd av år gör större uttag än två års tillväxt? En person
som köper ett skogsskifte med sparad skog kan teoretiskt sett under en
följd av 10 år uttaga årligen tre års tillväxt. Skall man under vart och ett
av dessa år vara nödsakad att räkna med ackumulerade inkomster, så får
man en hel serie år, då man måste räkna med tidigare års omräkningar.
Detta kan komma att medföra mycket besvärligt arbete för länsstyrelserna.
I detta län handlades enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
inemot 1 000 fall av merinkomst av skogsbruk, så gott som samtliga
hänförliga till 1946 års inkomster. Antalet fall, som enligt kommitténs
förslag skulle hava varit att hänföra till ackumulerade inkomster, torde ha
varit långt större. Det måste därför förväntas att i detta län den föreslagna
förordningens tillämpning kommer att påkallas i mycket stor utsträckning
vid skogsbruk, helst som försäljning i större poster kommer att stimuleras
av möjligheten att få beskattningen lindrigare än förr kunnat ske. För läns
-
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
styrelsen kommer därför den föreslagna lagstiftningens genomförande att
medföra ytterligare en betydande arbetsbörda och man måste förutsätta^ en
ökning av antalet landskontorister med minst två personer. Dessutom måste
förutsättas ökning av biträdespersonalen för expeditionsarbetet.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att då ifrågakomna skattelindring
vore en nyhet i lagstiftningen och erfarenhet därför saknas om, hur reglerna
om ackumulerad inkomst komme att verka, syntes man för närvarande
böra inskränka rätten till skattelindring till att avse allenast de mest ömmande
fallen. Åtminstone torde enligt länsstyrelsens mening skäl föreligga
att icke redan nu medgiva skattelindring i de fall, där i samband med rörelseöverlåtelse
dolda reserver framkomme vid avyttring av inventarier och
varulager.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund vitsordar behovet av lagstiftning
i ämnet för en del speciella fall, men dessa måste starkt avgränsas,
så att tolkningssvårigheter i görligaste mån undvekes.
I några av de avgivna remissyttrandena ha å andra sidan ifrågasatts viss
utvidgning av de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller sålunda, att kommittén icke torde
ha beaktat det fall, då en rörelse, vars verksamhet ginge ut på att utnyttja
viss eller vissa uppfinningar, sålde patent eller annan tidsbegränsad
rättighet, eventuellt i samband med rörelsens överlåtande. Vid en sådan
försäljning uppkomme understundom en betydande inkomst, som kunde
hänföra sig till minst 2 år och borde behandlas såsom ackumulerad.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om icke även inkomst av tomtförsälj
ningsrörelse, vilken ofta hänförde sig till flera år, borde räknas som
ackumulerad inkomst.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser i likhet med kommittén, att
realisationsvinst vore en typisk sådan inkomst, som borde falla ijnder de
föreslagna bestämmelserna. Tiden för innehavet av den försålda egendomen
borde därvid vara en godtagbar objektiv norm för det antal år, på vilka
inkomsten borde fördelas i progressivskattehänseende. Till skillnad från
kommittén ansåge länsstyrelsen icke, att de föreslagna ändringarna av reglerna
för realisationsvinstbeskattningen minskade aktualiteten av de åtgärder,
varom nu vore fråga. De båda åtgärderna grundade sig nämligen på
helt olika premisser, vilka var och en krävde sin speciella bedömning. En
annan sak vore, att antalet ansökningar om tillämpningen av förordningen
om ackumulerad inkomst icke torde bliva så många, i vart fall icke om den
av länsstyrelsen förordade proportionellt reducerande bcskattningsskalan
komme till användning.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare framhåller, att förslaget
om att dold reserv skulle beräknas till skillnaden mellan anskaffningsvärde
och bokfört värde icke vore affärsmässigt hållbart i tider av vikande
konjunkturer utan det högsta bruttovärde som då kunde ifrågakomma vore
lagrets dagsvärde. Handelskammaren ansåge därför att föreskrift borde in
-
78 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
tagas därom att säljaren dock icke skulle vara skyldig tillämpa högre värde
än dagsvärdet.
Liknande synpunkter anföras av Sveriges köpmannaförbund, som anför:
Det nu rådande systemet, enligt vilket all framtagen vinst å varulager beskattas
progressivt vid statlig taxering, innebär också, att man hårt beskattar
den skenvinst, som framkommer till följd av penningvärdets försämring.
I själva verket konfiskerar man därmed en del av företagarens kapital.
De sakkunnigas förslag innebär visserligen en förbättring i berörda hänseende,
men förbundet finner alltjämt, att faran för toppbeskattning av
dylika skenvinster är utomordentligt stor. Ur denna synpunkt borde en beräkning
av penningvärdets försämring få göras med stöd av indices för
olika branscher, så att man får fram hur stor del av vinsten, som verkligen
motsvaras av genom nedskrivning bildad dold reserv. Man torde sålunda
kunna fastställa en »dold ingångsreserv», som får ökas med index för
branschen och beskattas i särskild ordning, varefter varje års verkliga reservökning
också får omräknas efter index. Man skulle på detta sätt kunna
få fram den verkliga dolda reserv, som bör fördelas, och den del av vinsten,
som därutöver utgör »försäljningsvinst». Den dolda reserven borde, om den
skattskyldige begär det, beskattas efter den procent, som skulle ha gällt om
reservökningen beskattats, när den kom till. »Försäljningsvinsten» skulle i
vanlig ordning beskattas för det senaste beskattningsåret. Till undvikande
av alltför komplicerade bestämmelser bör enligt förbundets mening de i 1 §
givna reglerna förslagsvis kompletteras med en bestämmelse som tredje
stycke och av följande lydelse: »Kan den skattskyldige förebringa fullständig
utredning om framtagen inkomsts fördelning på olika år, skall skatteberäkningen
efter yrkande av den skattskyldige ske på grundval av denna
utredning, varvid inkomst, som hänför sig till tid tio år före beskattningsåret,
beskattas som om beloppet utgjort inkomst närmast utöver den lägsta
beskattningsbara inkomsten under något av åren under tioårsperioden. Beloppet
sammanräknas ej med de olika framtagna reserver, som bildats under
något av åren under tioårsperioden, utan skatten skall beräknas för
sagda belopp för sig. Där beräkning enligt i första eller andra stycket angivna
grunder giver ett för den skattskyldige förmånligare resultat, skall beräkning
dock ske enligt den förmånligaste regeln.»
Vad som i betänkandet föreslagits och här anförts som framtagen dold
reserv vid överlåtelse av rörelse bör enligt förbundets mening i tillämpliga
delar gälla, även då dold reserv på grund av lagändring eller myndighets
beslut tvingas fram mot den skattskyldiges önskan, så som exempelvis skedde
då nedskrivning å kontraherade varor praktiskt taget förbjöds. Problemet
kan även bli högst aktuellt, om rätten till nedskrivning av varulager
kraftigt skulle beskäras.
Sveriges lantbruksförbund''anser, att en utjämning av inkomsterna borde
ske även i det fall, att tidigare års inkomster bringats ned under normala på
grund av exceptionella kostnader, som rätteligen skulle ha fördelats med i
stort sett lika belopp varje år, men vilka på grund av dels praktiska svårigheter
koncentrerats till ett färre antal år, dels tillämpat redovisningssystem,
kontantprincipen, redovisats ett annat beskattningsår än däremot svarande
intäkt. Så vore exempelvis fallet med byggnadskostnader och kostnader för
utbyte av inventarier. Rätteligen borde förvärvskällan varje år belastas med
i stort sett lika stora dylika kostnader. Emellertid vore det vanligt, att omfattande
reparationer utfördes under ett år eller ett mindre antal år. Under dessa
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
år nedbringades inkomsten under det normala, medan under år, då inga
reparationer förekomme, inkomsten bringades upp utöver det normala.
Även länsstyrelsen i Södermanlands län behandlar detta spörsmål och
finner starka skäl för att de föreslagna bestämmelserna borde kompletteras
så, att en skattskyldig bereddes möjlighet att få jämväl ackumulerade omkostnader
fördelade i beskattningshänseende, vilket skulle vara av särskild
betydelse vid omfattande reparationer av fastigheter.
I detta sammanhang må slutligen nämnas, att kammarrätten framhållit,
att rätten till skattelindring av kommittén föreslagits skola tillkomma allenast
fysisk person. Samma rätt borde emellertid medgivas även övriga skattskyldiga,
vilka beskattades efter den progressiva skatteskalan.
Kommittén har ansett en viss begränsning av rätten att komma i åtnjutande
av skattelindring nödvändig och har därför föreslagit införande av
en spärregel. Denna har uformats så att skattskyldig skulle få komma
i åtnjutande av den särskilda skatteberäkningen endast, därest hans statliga
inkomstskatt därigenom skulle komma att nedbringas med minst 100
kronor. För att skattskyldiga icke i oträngt mål skulle inkomma med framställningar
hade denna spärregel kompletterats med en bestämmelse om att
rätt till sådan särskild skatteberäkning skulle inträda, endast om den ackumulerade
inkomsten uppginge till minst 3 000 kronor.
Betänkligheter mot denna utformning av spärregeln ha anförts i vissa av
de avgivna yttrandena. Det har sålunda ifrågasatts huruvida icke något
strängare bestämmelser vore erforderliga. Vidare har anmärkts att spärregeln
skulle vara svårtillämplig i praktiken.
Av de yttranden, i vilka detta problem närmare diskuterats, må här
återgivas följande.
Kammarrätten framhåller, att bestämmelser om skattelindring borde godtagas
endast om de vore avsedda såsom en extra ordinär anordning för beredande
av skattelindring i sådana fall, där den progressiva skatteskalan
medförde särskilt obilliga konsekvenser. Var gränsen skulle dragas för de
föreslagna bestämmelsernas tillämplighet vore givetvis en avvägningsfråga.
Självfallet borde spärreglerna icke utformas så snävt, att de endast beredde
möjlighet för högre inkomsttagare att erhålla skattelindring. Det
syntes å andra sidan icke finnas tillräcklig anledning att låta metoden
komma till användning alltför långt ned i inkomstskatteskalan. Det borde
beaktas, att progressiviteten i de lägre inkomstskikten icke vore så stark,
och att olägenheterna av att en ackumulerad inkomst toges till beskattning
för ett enda år därigenom bleve mindre framträdande. I detta sammanhang
kunde nämnas, alt enligt nu gällande beskatlningsgrunder marginalskatten
för den statliga inkomstskatten vid beskattningsbara inkomster
mellan 8 000 och 10 000 kronor utgjorde 20 procent. Hur de av kommittén
föreslagna .spärreglerna kunde komma att verka, därom är det med
ledning av det i betänkandet redovisade siffermaterialet svårt att bilda sig
en mera bestämd uppfattning. Alt döma av det nu föreliggande materialet
-80
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
förefölle det dock kammarrätten som om dessa regler kunna anses innebära
en ur olika synpunkter lämplig och skälig avvägning. Någon sänkning av
spärrgränserna ansåge kammarrätten i varje fall icke tillrådlig.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att den många gånger mycket tidsödande
och besvärliga och till sitt resultat ur rättvisesynpunkt understundom
ganska ovissa utredning, som föresloges, ej syntes böra igångsättas
för att utjämna en så obetydlig skattedifferens som 100 kronor.
Länsstyrelsen föresloge därför att skattebeloppet höjdes till åtminstone
300 kronor.
Länsstyrelsen i Örebro län anser av samma skäl att gränsen bör sättas
avsevärt högre och lägst bestämmas till 200 kronor.
Länsstyrelsen i Södermanlands lön framhåller, att den föreslagna spärrregeln
förutsatte ett tidsödande arbete för att konstatera huruvida den särskilda
skatteberäkningen skulle få tillämpas eller icke och ifrågasätter om
det icke skulle räcka med bestämmelsen, att den ackumulerade inkomsten
skulle uppgå till minst 3 000 kronor.
Länsstyrelsen i Västcrnorrlands lån finner, att någon minskning i arbetsbelastningen
måhända skulle erhållas, därest den undre gränsen för skattelindringens
erhållande sattes högre än kommittén föreslagit. Minskningen
torde emellertid icke bli betydande, då i vart fall alla inkommande ansökningar
måste underkastas granskning och beslut. De skattskyldiga själva
torde icke äga möjlighet bedöma, huruvida de fölle inom det lagstadgade
strecket. I
I några av de avgivna remissyttrandena ha erinringar gjorts mot det föreslagna
tekniska förfarandet.
Sålunda har kommitténs förslag om att .skattskyldig för att komma i åtnjutande
av skattelindring skall göra framställning därom hos prövningsnämnd
i några fall mött invändningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus lån befarar, att bestämmelsen härom icke
kommer att tränga ned till de djupare skikten av de skattskyldiga och att
skattelindringen följaktligen lätt kunde bliva en förmån för dem, som
hade råd att anlita sakkunnig hjälp vid handhavande av sina taxeringsbekymmer.
Länsstyrelsen vore dock icke beredd att föreslå någon bättre
lösning av frågan.
Handelskammaren i Gävle anför såsom ett angeläget önskemål, att skattelindringen
icke gjordes beroende av särskild ansökan därom.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser det icke riktigt att
undantaga dessa ärenden från taxeringsnämndernas kompetens utan föreslår,
att föreskrift införes därom, att ansökning om tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna skulle samtidigt med deklarationen ingivas till
taxeringsnämnden, som därefter med eget yttrande skulle överlämna ansökningen
till prövningsnämnden.
Sveriges köpmannaförbund anser också att ärendet i första hand borde
handhavas av taxeringsnämnd.
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
Länsstyrelsen i Jönköpings län och Smålands och Blekinge handelskammare
föreslå eu enklare metod för skattens uträkning. I stället för den av
kommittén föreslagna metoden, enligt vilken skatten måste uträknas för
varje år, ifrågasättes huruvida icke uträkningen kunde ske på så sätt att
medeltalet av de beskattningsbara beloppen resp. beskattningsbara inkomsterna
under de aktuella åren före taxeringsåret uträknades och skatten därå
beräknades, varefter den på ett år belöpande ackumulerade inkomsten tilllades
angivna medeltal och skatt beräknades å denna summa. Skillnaden
mellan skattebeloppen för medeltalet med och utan tillägg av den ackumulerade
inkomsten utgjorde den skatt, som skulle utgå för ett av åren före
taxeringsåret. Detta skattebelopp multiplicerades med antalet sådana år,
varvid .skatten för samtliga år före taxeringsåret erliölles. Skatten för taxeringsåret
uträknades enligt förslaget.
4. Departementschefen.
Med sitt förslag åsyftar kommittén främst att införa en möjlighet till
skattelindring i sådana fall, då genom samverkan av gällande bestämmelser
om inkomstberäkning och den statliga inkomstskattens progression en intäkt
drabbas av skatt på ett sätt som av den skattskyldige icke anses rimligt
och som knappast heller av lagstiftaren åsyftats. Vid utformningen av förslaget
har kommittén — i insikt om att en dylik begränsning utgör en förutsättning
för att en reform i detta hänseende skall med den till förfogande
stående taxeringsorganisationen bliva praktiskt genomförbar — begränsat
räckvidden av de ifrågasatta bestämmelserna till sådana intäkter, vilka åtnjutits
och tagits till beskattning under ett beskattningsår men vilka intjänats
eller för vilka motprestation eljest i någon form lämnats under flera
år. Enligt kommitténs förslag skall skattelindringen ske i den formen, att
den skattskyldige beträffande dessa intäkter medgives rätt till beräkning
av statlig inkomstskatt efter särskilda grunder. Principen för denna särskilda
skatteberäkning är, att statlig inkomstskatt å dylik ackumulerad inkomst
i stort sett icke skall utgå med högre belopp än som skulle ha utgått,
om de i den ackumulerade inkomsten ingående intäkterna tagits till
beskattning de år, under vilka de intjänats.
Frågan om en särskild lagstiftning med det av kommittén angivna syftet
har aktualiserats vid olika tillfällen under de senaste åren och behovet av
en dylik lagstiftning har vitsordats av de hörda remissinstanserna. Flertalet
remissinstanser har även tillstyrkt kommitténs förslag.
För egen del kan jag i princip biträda kommitténs förslag. Jag anser mig
emellertid böra understryka, att bestämmelser om särskild skatteberäkning
kunna godtagas endast såsom en extraordinär anordning för möjliggörande
av skattelindring i sådana fall, då gällande regler för inkomstberäkningen
i förening med den statliga inkomstskattens progression medföra direkt
obilliga konsekvenser för den skattskyldige. Särskild skatteberäkning bör
därför komma i fråga endast beträffande inkomster av sådan storleksord
<>
Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 170.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
ning, att verkningarna av den statliga inkomstskattens progressivitet bliva
mera påtagliga; det finnes icke någon anledning att låta metoden komma
till användning i sådana inkomstlägen, där redan skatteskalans konstruktion
undanröjer obilliga verkningar. En effektiv begränsning av räckvidden
av en eventuell reform är nämligen synnerligen angelägen med hänsyn till
att det merarbete, som bestämmelser av föreslagen art utan tvivel medföra
för taxeringsmyndigheterna, måste hållas inom sådana gränser att
myndigheterna utan eftersättande av andra åligganden mäkta på ett tillfredsställande
sätt tillämpa bestämmelserna.
Den spärregel, som kommittén föreslagit, synes icke godtagbar. Den kan
icke anses tillräckligt effektiv och skulle dessutom vid tillämpningen medföra
onödigt arbete och betydande olägenheter för såväl skattskyldiga som
taxeringsmyndigheter. En spärregel bör utformas på ett sådant sätt, att såväl
den skattskyldige som taxeringsmyndigheterna utan mera ingående uträkningar
kunna konstatera, huruvida en ackumulerad inkomst är så stor
att rätt till särskild skatteberäkning föreligger. En spärregel av innebörd,
att rätt till särskild skatteberäkning skall inträda om den ackumulerade inkomsten
uppgår till visst angivet belopp och utgör viss andel av vederbörandes
taxerade inkomst, torde fylla dessa krav, även om en dylik regel,
som kommittén framhållit, kan leda till otillfredsställande resultat i vissa
gränsfall. Till vilket belopp den ackumulerade inkomsten skall bestämmas
och hur stor andel denna inkomst skall utgöra av den taxerade inkomsten
är en avvägningsfråga. Jag har för min del kommit till det resultatet, att
särskild skatteberäkning bör kunna medgivas, då den ackumulerade inkomsten
uppgår till minst 5 000 kronor och samtidigt utgör minst en tredjedel
av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Detta
betyder alltså, att om den skattskyldige under året icke haft annan inkomst
än den ackumulerade, han är berättigad till särskild skatteberäkning så
snart inkomsten uppgår till 5 000 kronor. Har den skattskyldige under året
åtnjutit ackumulerad inkomst jämte annan inkomst till så stort belopp, att
den taxerade inkomsten utgör 30 000 kronor, föreligger rätt till särskild
skatteberäkning först om den ackumulerade inkomsten uppgår till 10 000
kronor. Vid mycket stora »ordinarie» inkomster erfordras med den av mig
föreslagna spärregeln, att jämväl den ackumulerade inkomsten uppgår till
ett förhållandevis stort belopp för att den särskilda skatteberäkningen skall
vinna tillämpning. Emellertid bör härvid beaktas, att med hänsyn till att
inkomstintervallerna i den övre delen av inkomstskatteskalan äro förhållandevis
stora, den särskilda skatteberäkningen över huvud icke kan få någon
större effekt om icke den ackumulerade inkomsten är relativt betydande.
Jag anser sålunda, att den, av mig förordade spärregeln å ena sidan
icke hindrar en tillämpning av den särskilda skatteberäkningen i sådana
fall, där billighetskrav göra en tillämpning därav önskvärd, medan spärrregeln
å andra sidan effektivt tillgodoser kravet på att icke taxeringsorganisationen
belastas med merarbete utöver vad som direkt erfordras för vinnande
av det åsyftade resultatet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
83
Såsom kammarrätten framhållit, bör den ifrågasatta rätten till skattelindring
tillkomma alla skattskyldiga, vilka beskattas enligt den progressiva
skatteskalan, och icke blott fysiska personer såsom kommittén föreslagit.
Beträffande de inkomstarter, för vilka särskild skatteberäkning bör kunna
komma i fråga, torde bl. a. av praktiska skäl en viss begränsning vara
nödvändig.
Därest all sådan till inkomst av jordbruksfastighet hänförlig intäkt, som
är att betrakta som ackumulerad inkomst, skulle kunna bliva föremål för
särskild skatteberäkning, torde såsom i vissa remissyttranden framhållits
det icke bliva möjligt att i praktiken tillämpa de föreslagna bestämmelserna
med hänsyn till den ökning av beskattningsmyndigheternas arbetsbörda,
som skulle bliva följden. Visserligen ha de ifrågavarande remissinstanserna
gjort sina bedömningar med utgångspunkt från den av kommittén föreslagna
spärregeln; även om spärregeln anordnas på sätt jag förut föreslagit,
torde det emellertid vara nödvändigt att begränsa skattelindringsmöjligheterna
för jordbruksintäkter, om icke arbetsbördan skall bliva taxeringsmyndigheterna
övermäktig. Kommittén har utgått från, att ackumulerad
inkomst vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet huvudsakligen
kunde förekomma beträffande intäkt av skogsbruk samt mera undantagsvis
i samband med inlösen av arrenderätter och dylikt. Kommittén har emellertid
föreslagit, att all till skogsintäkt hänförlig ackumulerad inkomst skulle
kunna bliva föremål för .särskild skatteberäkning. Detta förslag har dock
i remissyttrandena mött så starka betänkligheter av olika slag, att det synes
nödvändigt med en begränsning av bestämmelsernas tillämpningsområde.
Enligt min mening bör därför särskild skatteberäkning ifrågakomma
beträffande till jordbruksfastighet hänförlig ackumulerad inkomst endast
då sådan inkomst uppkommer vid försäljning av skog i samband med marken,
vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt mot engångsersättning
eller i samband med expropriation eller liknande tvångsåtgärder. En
dylik begränsning torde för övrigt icke medföra några egentliga nackdelar
för skogsägarna. Såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, står
det nämligen redan nu en skogsägare öppet att vid försäljning av skog genom
överenskommelse med virkesköparen fördela köpeskillingen på flera
beskattningsår. Enligt länsstyrelsens erfarenhet tillämpas detta förfaringssätt
också i stor utsträckning.
I fråga om inkomst av rörelse har kommittén föreslagit, att särskild
skatteberäkning skall kunna komma i fråga endast beträffande vissa angivna
inkomstgrupper. Mot den avgränsning kommittén härvid gjort synes
enligt min mening icke några väsentliga invändningar kunna göras.
Av praktiska skäl anser jag det icke möjligt att låta den ifrågasatta lagstiftningen
bliva tillämplig å intäkt vid försäljning av maskiner och andra
inventarier i andra fall än då avyttringen sker i samband med överlåtelse
av rörelsen. Med hänsyn till gällande bestämmelser om avdragsrätt för värdeminskning
å dylika tillgångar synes detta i regel icke heller vara motiverat.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
I fråga om övriga inkomstarter har kommittén icke föreslagit några undantag
från den ifrågasatta reformens tillämpningsområde utom vad angår
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, där kommittén gjort undantag
för vinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom. Även
härutinnan vill jag ansluta mig till kommitténs förslag.
Kommitténs förslag till särskild skatteberäkning bygger på samma principer,
som ligga till grund för eftertaxeringsinstitutet. Kommittén har vid
utformningen av de ifrågasatta bestämmelserna eftersträvat att skatt å inkomst,
som hänför sig till flera år, i görligaste mån skall bestämmas till
samma belopp, som skolat påföras om intäkten upptagits till beskattning
under de beskattningsår, till vilka den i verkligheten hänför sig. För att
förenkla metoden har kommittén vid densammas utformning gjort schabloniseringar
i flera avseenden, vilket medför, att skatten i regel icke blir
exakt densamma som den skatt, vilken skulle ha påförts om inkomsten med
vederbörligt belopp tagits till beskattning för varje särskilt år.
Jag anser, att kommittén på ett tillfredsställande sätt löst problemet. Det
är såsom jag förut framhållit icke meningen med de ifrågasatta bestämmelserna
att försöka ernå en beskattning, som exakt överensstämmer med
den som skulle ägt rum, om beskattningen skett det år till vilket intäkten
verkligen hänför sig, utan endast att mildra obilliga verkningar av gällande
beskattningsregler. I förhållande till den i något remissyttrande förordade
metoden, att man vid beskattning av ackumulerad inkomst skulle tillämpa
regler motsvarande dem som enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen gälla
för beskattning av försäkringsersättning vid förlust av fartyg, har kommitténs
metod bl. a. den fördelen, att någon i och för sig icke motiverad
skattekredit icke lämnas.
Det förefaller mig icke praktiskt möjligt att, såsom bl. a. Skånes handelskammare
föreslagit, komplettera bestämmelserna med regler om preliminär
förtaxering av ackumulerad inkomst, som hänför sig till beskattningsår
vilka följa efter det beskattningsår, under vilket inkomsten influtit. Jämväl
enligt kommitténs förslag kan dylik inkomst bliva föremål för särskild
skatteberäkning, ehuru skatteberäkningen även här sker genom en beräkning
bakåt i tiden och icke framåt. Vilkendera metoden som i det enskilda
fallet skulle ställa sig gynnsammast för den skattskyldige beror naturligtvis
helt på vederbörandes inkomstutveckling.
En svaghet i den av kommittén föreslagna metoden är givetvis, att på
grund av utredningssvårigheter rent skönsmässiga bedömningar i vissa fall
måste vidtagas. Efter vad jag kan finna kommer detta särskilt att gälla
i fråga om inkomst av vissa fria yrken såsom inkomst av författarverksamhet,
uppfinnarverksamhet in. fl. Det torde emellertid över huvud icke vara
möjligt att utforma en metod för särbeskattning av ackumulerad inkomst,
där skönsmässiga avgöranden kunna undvikas. Svårigheterna att på detta
område göra skönsmässiga bedömningar, som leda till ett i stort sett rättvist
resultat, böra ej heller överdrivas. Såsom en hjälpregel för sådana fall,
då utredning icke kan vinnas om det antal år till vilka en ackumulerad in
-
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
komst hänför sig, har kommittén dessutom föreslagit, att skatteberäkningen
skall ske som om inkomsten hänfört sig till tre år.
Kommitténs förslag att rätten till åtnjutande av skattelindring skall göras
beroende av ansökning därom hos prövningsnämnd har i några av de avgivna
remissyttrandena mött invändningar. Förslaget i denna del är dikterat
av kommitténs strävan att i görligaste mån begränsa det merarbete,
som den ifrågasatta reformen kommer att medföra för beskattningsmyndigheterna.
Taxeringsnämnderna torde redan nu vara så arbetstyngda, att
kommitténs förslag att ärendena skola anhängiggöras direkt hos prövningsnämnd
synes välbetänkt. Det förefaller mig ej heller möjligt att föreskriva
skyldighet för taxeringsmyndigheterna att vid genomgång av deklarationsmaterialet
undersöka och ex officio pröva, huruvida ackumulerad inkomst
av sådan beskaffenhet föreligger att den kan bliva föremål för särskild
skatteberäkning. Då dessutom risken för att skattskyldig skall komma att
lida någon kännbarare förlust på grund av att rätten till särskild skatteberäkning
göres beroende av ansökan, synes vara skäligen ringa, anser jag
mig böra förorda kommitténs förslag även i denna del.
V. Specialmotivering.
A. Kommunalskattelagen.
35 §.
För överskådlighetens skull har kommittén föreslagit att paragrafen
skall uppdelas i fem moment. Bestämmelserna i 1 och 5 mom. innebära
icke någon ändring i sak mot vad nu gäller. I 2 mom. hava sammanförts de
föreslagna ändrade huvudreglerna för beskattning av realisationsvinst. Nuvarande
bestämmelse om beskattning av lotterivinster föreslås skola ingå
i 2 mom. De särskilda bestämmelserna rörande beskattning av realisationsvinst
vid avyttring av egendom, i vars värde ingår vattenkraft eller rättighet
till vattenkraft, hava införts i 3 mom.
I paragrafens 4 mom. har föreslagits skola införas, i sak oförändrade, de
bestämmelser, som nu återfinnas i förordningen den 23 maj 1947 om skattefrihet
i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m.
Departementschefen. Kommittén har föreslagit viss ändring av bestämmelsen
i punkt 3 av anvisningarna till 35 §, innebärande en utvidgning av
skatteplikt för realisationsvinst vid avyttring av egendom, som make erhållit
vid bodelning. Såsom framgår av den allmänna motiveringen tillstyrker
jag kommitténs förslag i denna del. Jag förordar därjämte, att skatteplikt
för realisationsvinst vid avyttring av egendom, som skattskyldig erhållit
i gåva av make eller skyldeman, skall bedömas med utgångspunkt
från vad som skulle hava gällt, om givaren själv avyttrat egendomen. Dessa
båda bestämmelser, vilka utgöra undantag från huvudregeln om att bene
-
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
fika fång icke grunda skatteplikt för realisationsvinst, böra lämpligen införas
i 2 mom. i paragrafen och icke i anvisningarna. Bestämmelserna om
beskattning av lotterivinster torde då lämpligen böra överföras till 5 mom. i
paragrafen.
I fråga om paragrafens lydelse i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen.
46 §.
Kommittén har i denna paragraf föreslagit bestämmelser angående avdragsrätt
för underskott, som uppkommit därigenom att avdragsgilla realisationsförluster
överstiga skattepliktiga realisationsvinster under samma
år.
Departementschefen. Då jag icke biträder kommitténs förslag om utvidgad
avdragsrätt för realisationsförluster, bör enligt min mening denna paragraf
icke ändras. Jag torde i detta sammanhang få anmärka, att de av
kommittén föreslagna ändringarna i 4 § förordningen om statlig inkomstskatt
och 120 § taxeringsförordningen vid sådant förhållande icke heller
böra ändras.
52 §.
Kommittén har ansett, att i paragrafen bör införas en bestämmelse, vilken
uttryckligen utsäger att rätt till kvittning mellan ena makens realisationsvinst
och andra makens realisationsförlust föreligger, därest makarna
under beskattningsåret levt tillsammans.
Departementschefen. Jag har icke någon erinran mot det föreslagna tilllägget.
Anvisningarna
till 21 §.
Kommittén har föreslagit vissa tillägg till 21 § samt anvisningarna därtill.
Beträffande 21 § har kommittén uttalat, att den föreslagna ändringen vore
föranledd därav, att skattskyldigs inom viss kommun taxerade inkomst, i
vilken realisationsvinst genom avyttring av skogbärande fastighet inginge,
icke borde på grund av de föreslagna reduceringsreglerna upptagas till lägre
belopp än som skulle hava upptagits såsom taxerad inkomst i kommunen,
därest den skattskyldige på grund av fastighetsförsäljningen i stället åsatts
taxering för inkomst genom avyttring av skog i samband med avyttring av
marken.
I fråga om de föreslagna ändringarna i anvisningarna till 21 § har kommittén
allenast hänvisat till vad som anförts beträffande nämnda paragraf.
Departementschefen. Det av kommittén föreslagna tillägget till 21 § synes
onödigt, under förutsättning att anvisningarna till paragrafen kompletteras
på sätt kommittén föreslagit. Jag förordar sålunda i denna del ej annan
ändring av författningstexten än att anvisningarna till 21 § kompletteras på
föreslaget sätt.
87
Kungl. Maj. ts proposition nr 170.
till 22 §.
I fråga om de i punkt 4 av anvisningarna till denna paragraf föreslagna
ändringar hänvisas till den allmänna motiveringen.
till 28 §.
Kommittén har uttalat, att de i första och tredje styckena i punkt 1 av anvisningarna
till 28 § föreslagna ändringarna vore betingade av kommitténs
förslag till ändrade bestämmelser för beskattning av ersättning för värde av
goodwills natur.
Enligt gällande bestämmelser räknas icke till intäkt av rörelse sådan intäkt,
som influtit vid avyttring av rörelsen själv. Den av kommittén föreslagna
ändringen innebär, att dylik ersättning i fortsättningen skall bliva
skattepliktig. Den nuvarande bestämmelsen härom i punkt 1 första stycket
föreslås därför skola utgå.
Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen tillstyrker
jag kommitténs förslag till ändrade bestämmelser för beskattning
av ersättning vid avyttring av rättigheter av goodwills natur. Vidare förordar
jag, att intäkt vid avyttring av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier i sin helhet skall anses såsom intäkt av rörelse,
även om avyttraren icke är sådan skattskyldig, som oförmäles i punkt 4
av anvisningarna till 29 §. Med anledning härav böra, utöver de av kommittén
förslagna ändringarna i denna anvisningspunkt, vidtagas ändringar
jämväl i anvisningspunktens andra och fjärde stycken.
till 29 §.
Departementschefen. De i punkterna 3 och 10 av anvisningarna till denna
paragraf föreslagna ändringarna äro betingade av mitt förslag om ändrade
bestämmelser för beskattning av intäkt genom avyttring av maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier. Bestämmelsen i
punkt 10 att till kapitalförlust skall räknas förlust genom prisfall å eller
förstöring genom brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar som användas
till stadigvarande bruk i rörelsen — vilken bestämmelse jag föreslår
skola erhålla ändrad lydelse —■ torde för övrigt icke stå i överensstämmelse
varken med de föreslagna eller med de nu gällande bestämmelserna
om dylika tillgångars behandling i beskattningshänseende i övrigt.
Den föreslagna ändringen av punkt 5 av anvisningarna till denna paragraf
är betingad av de föreslagna ändrade bestämmelserna om rätt till avdrag
för avskrivning å anskaffningsvärdet för rättighet av goodwills natur.
Såsom framgår av den allmänna motiveringen kan jag icke biträda förslaget
om införande av avdragsrätt för avskrivning å s. k. organisationskostnader.
Den av kommittén till reglerande av dylik avdragsrätt föreslagna bestämmelsen
bör därför utgå.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
till 35 §.
Kommittén har beträffande den i punkt 1 av anvisningarna till denna
paragraf föreslagna ändringen hänvisat till specialmotiveringen till 21 §.
Såsom en konsekvens av kommitténs förslag till ändrade bestämmelser
om beskattning av ersättning för värde av goodwills natur, har kommittén
föreslagit att nuvarande punkt 2 av anvisningarna skall upphöra att gälla.
Beträffande den i punkt 3 föreslagna ändringen har kommittén hänvisat
till den allmänna motiveringen.
Departementschefen. De nya bestämmelserna i punkt 1 torde lämpligen
kunna upptagas såsom anvisningspunkt 2. Några smärre ändringar av formell
natur böra vidtagas i den av kommittén föreslagna författningstexten.
Vidare böra orden »i vissa fall» i anvisningspunktens sista stycke — vilket
lämpligen kan bibehållas som anvisningspunkt 1 — utgå. Sistnämnda ändring
är motiverad av de föreslagna ändrade bestämmelserna om beskattning
av intäkt vid avyttring av maskiner och inventarier.
Såsom jag tidigare nämnt, torde det vara lämpligast, att den föreslagna
bestämmelsen i punkt 3 av anvisningarna får ingå i själva paragrafen. Sistnämnda
anvisningspunkt bör därför utgå.
till 36 §.
Kommittén har föreslagit ändringar i punkterna 2 och 3 av anvisningarna
till förevarande paragraf.
Departementschefen. Med hänsyn till vad jag anfört i den allmänna motiveringen
och i specialmotiveringen till 46 § erfordras i anvisningarna till
36 § inga andra ändringar än sådana, som äro motiverade av att bestämmelserna
om avdragsrätt för realisationsförlust böra korrespondera med
de föreslagna ändrade bestämmelserna om skatteplikt för realisationsvinst.
Övergångsbestämmelserna.
Kommittén har föreslagit att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft
den 1 januari 1950, dock att under en övergångstid speciella bestämmelser
skulle tillämpas dels i fråga om avdrag för avskrivning å tillgång av goodwills
natur, som förvärvats före lagens ikraftträdande, och dels i fråga om
beskattning av# ersättning, då dylik tillgång avyttrades inom viss tid efter
lagens ikraftträdande.
Departementschefen. De nya bestämmelserna böra träda i kraft den 1
januari 1952; dock att äldre bestämmelser fortfarande böra gälla i fråga
om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare
år.
De nya bestämmelserna om beskattning av ersättning vid överlåtelse av tillgång
av goodwills natur samt om avdragsrätt för avskrivning å anskaffnings
-
89
Kungi. Maj:ts proposition nr 170.
värdet å dylik tillgång böra äga tillämpning i samtliga de fall, då överlåtelsen
resp. anskaffningen skett efter 1951 års utgång; detta bör sålunda gälla
oavsett om endera kontrahenten har brutet räkenskapsår. En dylik bestämmelse
lärer vara erforderlig i syfte att förhindra skatteflyktstransaktioner i
samband med lagens ikraftträdande.
B. Förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.
1 §•
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om icke i slutet av första stycket
orden »beskattningsåret» respektive »beskattningsåren» borde utbytas
mot »taxeringsåret» respektive »taxeringsåren».
Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter om icke i 1 § andra och
tredje styckena tydligare borde markeras på vilka år inkomsten skall uppdelas
då antalet är mindre än 10. Om inkomst, uppburen 1949, hänförde
sig till åren 1945 och 1946, låge eljest närmast till hands att uppdela inkomsten
endast på dessa två beskattningsår. Till förebyggande av tveksamhet
och skattetvister måste författningen härutinnan förtydligas. Förslagsvis
kuride detta uttryckas antingen så, att inkomsten skulle uppdelas på de
år, till vilka den hänförde sig, eller, om man valde ett annat alternativ, på
beskattningsåret och de beskattningsåret närmast föregående åren.
Departementschefen. I överensstämmelse med vad jag anfört i den allmänna
motiveringen har den ändringen vidtagits i paragrafen, att bestämmelserna
komma att bliva tillämpliga även å oskift dödsbo och familjestiftelse.
Vidare ha i förtydligande syfte vidtagits vissa formella ändringar i anledning
av i remissyttrandena gjorda påpekanden.
2 §.
Ändringarna i denna paragraf äro föranledda av de bestämmelser rörande
spärregeln, som förordats i den allmänna motiveringen.
3 §•
Kammarrätten framhåller beträffande denna paragraf, att uttrycket »vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet» kunde
vålla tveksamhet vid tillämpningen. Det syntes sålunda kunna uppstå ovisshet,
huruvida därunder skulle anses ingå advokatverksamhet, verksamhet
såsom arkitekt eller andra fria yrken.
Departementschefen. Uttrycket »vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller
därmed jämförlig verksamhet» överensstämmer med den terminologi, som
användes i 27 § kommunalskattelagen, och torde därför böra godtagas. Den
motsvarande bestämmelsen i 27 § kommunalskattelagen åsyftar alla fria
yrken och bestämmelsen tillämpas även så i praxis.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
6 §.
Kommittén har framhållit, att en förutsättning för att skattskyldigs ansökan
om särskild skatteberäkning skulle kunna upptagas till prövning
vore, att de till grund för skatteberäkningen liggande taxeringarna för tidigare
beskattningsår än det skatteberäkningen avsåge, vunnit laga kraft.
Om någon eller några av dessa taxeringar icke vunnit laga kraft, skulle
ansökningen förklaras vilande genom särskilt beslut av prövningsnämnden.
Den skattskyldige tillställdes protokollsutdrag i vanlig ordning, varefter
det ankomme på den skattskyldige att göra framställning om att ansökningen
skulle upptagas till förnyad behandling, då de omständigheter bortfallit,
vilka hindrat en prövning i sak.
Kommittén har funnit denna anordning motiverad framför allt med hänsyn
till att det knappast torde kunna åläggas prövningsnämnderna att ex
officio taga upp vilandeförklarade ansökningar till prövning. Vidare vunnes
den fördelen, att prövningsnämndernas diarier icke onödigtvis belastades,
eftersom ärendet borde kunna anses vara slutredovisat genom beslut om
vilandeförklaring, för att sedan framställning om förnyad behandling inkommit
redovisas såsom nytt ärende.
Kommittén har icke ansett sig böra föreslå någon fatalietid för ingivande
av framställningar om upptagande av vilandeförklarade ansökningar till
ny behandling. Det vore framför allt praktiska skäl som föranlett att kommittén
avstått härifrån. Eftersom Kungl. Maj :ts utslag tillställdes vederbörande
i vanligt brev, skulle det nämligen stöta på mycket stora svårigheter
att fastställa, när vederbörande erhållit del av utslaget. Då man emellertid
även här kunde räkna med att den skattskyldige så snart det vore honom
möjligt komme att ingiva sin framställning, torde icke några olägenheter
uppkomma genom att viss fatalietid icke funnes.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrar i sitt yttrande om att någon fatalietid
för ingivande av framställningar om upptagande av vilandeförklarade
ansökningar till ny behandling icke fastställts. Då det emellertid skulle
vara förenat med stora olägenheter, om framställningar finge göras utan
någon som helst tidsbegränsning, syntes det länsstyrelsen lämpligt att här
införa en spärregel. Därest det bestämdes, att sådan framställning skulle
avlämnas senast under andra kalenderåret efter det slutligt utslag meddelats
i taxeringsfrågan, torde den skattskyldiges intressen få anses väl tillgodosedda.
Departementschefen. Såsom länsstyrelsen i Skaraborgs län anfört synes
det vara önskvärt att en viss tidsfrist fastställes för ingivande av framställningar
om upptagande av vilandeförklarade ansökningar till ny behandling.
Tidsfristen synes lämpligen kunna bestämmas till ett år efter
det slutligt utsslag meddelats i taxeringsfrågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
91
Anvisningar
till 1 §.
Kammarrätten erinrar om den i sista stycket av anvisningarna intagna
bestämmelsen att, om en skattskyldig under ett och samma beskattningsår
komme i åtnjutande av flera inkomster, vilka var för sig vore att anse
såsom ackumulerade inkomster och vilka hänförde sig till olika antal år,
inkomsterna skulle fördelas oberoende av varandra å de år, till vilka de
hänförde sig. Kammarrätten ville ifrågasätta, huruvida genom den sålunda
anvisade metoden för skatteberäkningen progressiviteten bleve vederbörligen
beaktad.
Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter för undanröjande av varje möjlighet
till missförstånd, om icke sista stycket anvisningarna borde kompletteras
med ett påpekande, att skatteberäkningen skulle göras på summan
av olika slags ackumulerade inkomster för varje ifrågakommande år.
Departementschefen. Om en skattskyldig under ett och samma beskattningsår
haft flera ackumulerade inkomster, hänförliga till olika år, måste
fördelningen uppenbarligen ske beträffande varje sådan inkomst för sig.
Själva skatteberäkningen bör däremot ske på sammanlagda beloppet av de
till ett visst beskattningsår hänförliga intäkterna. Sista stycket av anvisningarna
bör förtydligas så att de nu angivna principerna komma till tydligare
uttryck.
VI. Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga upprättade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) förordning angående upphävande av förordningen den
23 maj 1947 (nr 210) om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m.; samt
3) förordning angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Eriksson.
92
Kungl. Maj. ts proposition nr 170.
Bihang.
Skattekommitténs förslag
till
lag om ändrad lydelse av vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 870).
Härigenom förordnas, att andra punkten av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall upphöra att gälla, att 21 §,
35 §, 46 § 1 mom. och 52 § 1 mom. samt anvisningarna till 21, 28, 29, 35, 36
och 46 §§ nämnda lag skola erhålla följande ändrade lydelse1:
21 §.
Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket,
som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren
till godo, såsom:
a) årliga värdet---tjänares räkning;
b) intäkt av---hans hushåll;
c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:
intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter
av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse
av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i
samband med avyttring av marken, därest icke vinst å avyttring av fastigheten
i dess helhet skall beskattas enligt 27 § såsom inkomst av handelsrörelse
eller enligt 35 § såsom realisationsvinst, dock att taxering för intäkt
av skogsbruk jämväl kan äga rum, då realisationsvinst jämlikt sistnämnda
lagrum endast delvis är skattepliktig;
värdet av---honom drivits;
d) intäkt av---mera sådant.
(Se vidare anvisningarna.)
35 §.
1 mom. Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som
skattskyldig haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller
härflutit av kapital.
2 mom. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas vinst å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp,
byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo under
tid, som nedan sägs (realisationsvinst), ävensom lotterivinst, därest
densamma icke jämlikt 19 § är frikallad från beskattning.
Såsom skattepliktig realisationsvinst skall, med i 3 och 4 mom. angivna
undantag, räknas
1 Senaste lydelse av 21 och 52 §§ se SFS 1930: 190, av punkt 1 anv. till 28 §, punkt 5 anv.
till 29 § och punkt 1 anv. till 36 § se SFS 1938: 368, punkt 2 och 3 anv. till 36 § se SFS
1945: 408 samt av 35 § se SFS 1948: 46.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 93
a) då fråga är om vinst genom avyttring av fast egendom:
om
egendomen innehafts mindre än 6 år 100 % av vinsten
» s » 6 år men mindre än 7 år 80 % av vinsten
» » » 7 » » .* » £ » 60 ?£ » »
» » » # » » » » 9 > 40 % » »
» » » 9 » » » * 10 i 20 % ^ »
d d fråga är om vinst genom avyttring av lös egendom:
om
egendomen innehafts mindre än 2 år 100 % av vinsten
> » » 2 år men mindre än 3 år 75 % av vinsten
2 » » 3 > i> » » 4 n 50 % * »
» » » 4 » » » » 5 > 25 % i» »
Vad ouan sagds beträffande fast egendom skall även äga tillämpning å
tomträtt.
3 mom. Ingår i värdet av icke yrkesmässigt avyttrad egendom vattenkraft
eller rättighet till vattenkraft, skall vid avyttringen uppkommen vinst,
i vad den belöper å sådan tillgång, räknas såsom skattepliktig realisationsvinst:
om
egendomen innehafts mindre än 10 år 100 % av vinsten
» > » 10 år men mindre än 12 år 80 % av vinsten
» » » 12 » » » » 14 » 60 % » »
» » » 14 » » » » 16 40 / » »
» » 16 > » » ■» 18 t 20 / * *
4 mom. Realisationsvinst, som uppkommit genom att fast eller lös
egendom tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande
eller eljest avyttrats under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning varom
här är fråga måste anses vara för handen, är dock icke i något fall skattepliktig,
därest det icke skäligen kan antagas, att avyttringen skulle hava ägt
rum även om tvång icke förelegat. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande realisationsvinst vid upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning.
5 mom. Till intäkt som i 1 mom. avses räknas jämväl
dels intäkt genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag
att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering,
skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande
verksamhet av tillfällig natur, dels ock intäkt genom restitution, avkortning
eller avskrivning av sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående
pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering, för vilken avdrag av den
skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyldigs
inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med
iakttagande av vad nedan i detta mom. sägs samt av föreskriften i 74 §,
sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56—59 §§ meddelade
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till en kommun, av
-
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
räknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall tagas till beskattning
i samma kommun.
Ådagalägger skattskyldig, att underskott uppkommit å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom, får efter prövningsnämnds beprövande
så stor del därav avräknas, som svarar mot realisationsvinst, uppkommen
högst fem år tidigare, dock endast i den mån realisationsvinsten ingått i
taxerad inkomst. Uppgår sammanlagda beloppet av skattskyldigs inkomster
från olika förvärvskällor (sammanräknad inkomst) under beskattningsåret,
minskad med andra allmänna avdrag än underskott, som i
detta stycke sägs, icke till sådant belopp, att avdragsrätten för underskottet
kan helt utnyttjas, må avdrag för återstående underskott ske från sammanräknad
inkomst senast femte året efter det beskattningsår underskottet uppkommit.
Avdrag för underskott, som uppkommit å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom, må efter prövningsnämnds beprövande, därest avdrag
icke åtnjutits enligt andra stycket här ovan, avdragas från realisationsvinster,
som kunna komma att erhållas senast före utgången av femte
året efter det beskattningsår underskottet uppkommit.
Avdrag är icke medgivet för underskott å fastighet och rörelse i utlandet
eller för underskott, som uppstått därigenom, att avdrag, varom förmäles i
45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens
skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst
i samma kommun. Har avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av
fast eller lös egendom, som jämlikt 36 § må avräknas i förvärvskällan tillfällig
förvärvsverksamhet, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas av den därtill
närmast berättigade maken, må icke utnyttjad del av avdraget avräknas
från den andra makens inkomst av förvärvskälla av samma slag. Skatteplikt
enligt 51 § bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst.
Ortsavdrag ävensom beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt;
och skall den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal kronor
fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras i kommunen taxerade
inkomster.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950, dock att i samband med lagens
ikraftträdande skall iakttagas följande:
1. Har tillgång av goodwills natur förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång å sådan tid före den 1 januari 1950, att med normala
avskrivningar å anskaffningsvärdet viss del därav nämnda dag skulle kvarstå
oavskrivet, skall vad i denna lag stadgas om avdragsrätt för avskrivning
å goodwills anskaffningsvärde, äga tillämpning allenast å sådan del av anskaffningsvärdet.
2. Sker avyttring av tillgång av goodwills natur, som förvärvats före den
1 januari 1950 och föreligga icke sådana förhållanden, att avyttringen enligt
äldre bestämmelser skulle hava föranlett beskattning för realisationsvinst,
skall om avyttringen sker inom två år från lagens ikraftträdande en fjärdedel,
och om avyttringen sker under tredje eller fjärde året från ikraftträdandet
hälften samt om avyttringen sker under femte och sjätte året från ikraftträdandet
tre fjärdedelar av vinsten anses utgöra skattepliktig intäkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
95
Anvisningar
till 21 §.
1. Till bostad —---såsom driftkostnad.
2. Till jordbruk---annat jordbruk.
Såsom binäring---fastighetens område.
Skogsbruk, varmed---till jordbruk.
Under skogsbruk-- — till rörelse.
Har den,---—- rörelse föreligga.
Till intäkt av skogsbruk hänföres icke intäkt genom avyttring av växande
skog i samband med avyttring av marken, därest hela vinsten vid fastighetsavyttringen
enligt 35 § utgör skattepliktig realisationsvinst. Föreligga
däremot sådana omständigheter, att dylik vinst endast delvis är skattepliktig
enligt nämnda lagrum, kan jämväl taxering såsam för intäkt av skogsbruk
äga rum, se anvisningarna till 35 §.
3. Såsom intäkt---i 35 §.
4. Har den--— till 29 §).
5. Till intäkt---i penningar.
6. Såsom intäkt--—-av jordbruksfastighet.
7. Till intäkt---av jordbruksfastighet.
8. Enligt 7 § —--av annan fastighet.
till 28 §.
1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor,
som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av sådan
beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom ett led i
den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning
för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller
tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse
av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller
produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen
i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige
kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är
att anse såsom driftinkomst, såsom vid avyttring av personlig lösegendom
eller för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda fastigheter eller andra tillgångar
— angående för sådant bruk avsedda maskiner och andra inventarier
så ock patenträtter och liknande tidsbegränsade rättigheter ävensom
rättigheter av goodwills natur, se dock andra, tredje, fjärde och femte styckena
här nedan. Den intäkt, som erhålles genom en dylik, oberoende av
rörelsen verkställd avyttring, skall tagas i betraktande vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet och bedömas efter
de för denna förvärvskälla stadgade grunder.
Med avseende---realisationsvinst föreligga.
Med avseende---— maskiner in. m.
I enlighet — -— —- realisationsvinst föreligga.
Vid avyttring i samband med överlåtelse av rörelse eller eljest till annan
av rättighet av goodwills natur, såsom firmanamn, tidningstitel, varumärke,
utfästelse att icke utöva viss verksamhet o. dyl., skall såsom intäkt av rörelse
upptagas skillnaden mellan ersättningen för rättigheten och vad som
av rättighetens anskaffningsvärde kvarstår oavskrivet i beskattningshänseende
(jfr punkt 5 tredje stycket anvisningarna till 29 §). Vad sam influtit
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
genom avyttring av rörelsen själv utgör således intäkt av rörelse. Har rättighet
av goodwills natur förvärvats annorledes än genom köp, bgte eller därmed
jämförligt fång, skall såsom anskaffningsvärde för rättigheten anses
det belopp, som kvarstår i beskattningshänseende oavskrivet för överlåtaren.
2. Ränteintäkt samt---i rörelsen.
3. Har innehavare---av rörelse.
4. Har skattskyldig---av rörelse.
5. Såsom intäkt---för bolaget.
6. Har i — — — till 38 §).
till 29 §.
1. Har annan —---särskild förvärvskälla.
2. Har aktiebolag---till avdrag.
3 a. Kostnaden för--— till 28 §.
4. Aktiebolag, ekonomisk--— tillgodoräknats honom.
5. Avdrag får---motsvarande tillämpning.
Patenträtt eller---dylik tillgång.
Kostnad för anskaffning av varumärke, firmanamn eller andra rättigheter
av goodwills natur ävensom organisationskostnad må avdragas genom
lika stora årliga värdeminskningsavdrag inom en period av tio år från
den tidpunkt, då kostnaden uppkommit, därest icke på grund av särskilda
omständigheter avskrivning må göras under en längre period. Har skattskyldigs
rörelse för visst år utvisat förlust eller så ringa överskott, att den
skattskyldige vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja
det på året belöpande avdraget, skola beträffande rätten för den skattskyldige
att tillgodoräkna sig det resterande avdraget för senare år bestämmelserna
i punkt 3 c tredje stycket äga motsvarande tillämpning.
6. Avdrag för---med kapitalförlust.
7. Avdrag medgives---eller rivningen.
8. För substansminskning---- löpande driften.
9. Såsom speciella---20 § 3).
10. I anslutning •—---som kapitalförlust.
11. Angående hemmavarande — — —- till 22 §).
12. En ekonomisk —--föreningarnas medlemsantal.
till 35 §.
1. Föreligga sådana omständigheter, att realisationsvinst vid avyttring
av jordbruksfastighet med därå växande skog endast delvis är skattepliktig,
kan enligt 21 § c) jämväl taxering för intäkt av skogsbruk äga rum.
Om intäkten av skogsbruk på grund av avyttringen, beräknad jämlikt 21 §,
överstiger den skattepliktiga realisationsvinsten, skall nämligen det överskjutande
beloppet beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet. Vid denna
beskattning skall dock iakttagas, att vad som på grund av avyttringen
beskattas såsom intäkt av skogsbruk och såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
sammanlagt icke upptages till högre belopp ån den vid fastighetsavyttringen
uppkomna realisationsvinsten i sin helhet.
Exempel:
En skattskyldig försäljer under nionde året efter förvärvet en jordbruksfastighet
med därå växande skog. Han tillföres därigenom en realisationsvinst
å 5 000 kronor. Av denna utgör 20 procent eller 1 000 kronor skattepliktig
realisationsvinst. Om den å skogen belöpande delen av köpeskilling
-
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
eu i stället upptages såsom intäkt av skogsbruk, skulle för den skattskyldige
efter åtnjutande av bl. a. avdrag, som avses i 22 § 1 mom. tredje
stycket, uppkomma° en nettointäkt av jordbruksfastighet å 5 000 kronor.
Lmder sådana förhållanden skall den skattskyldige uppgiva 1 000 kronor
såsom skattepliktig realisationsvinst och 3 000 kronor såsom intäkt av jordbruksfastighet.
Om nettointäkten av jordbruksfastighet i stället uppgått till 6 000 kronor,
skulle den skattskyldige i det angivna exemplet uppgiva 1 000 kronor såsom
skattepliktig realisationsvinst och 5 000 kronor såsom intäkt av skogsbruk.
Är fråga om beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet,
som ingått i den skattskyldiges rörelse, skall beaktas vad i punkt 1 av anvisningarna
till 28 § sägs rörande beskattning i vissa fall såsom intäkt av
rörelse av vad soin erhålles vid avyttring av maskiner eller andra inventarier,
vilkas värde icke enligt punkt 7 av anvisningarna till 29 § inräknas i
värdet av byggnad.
2. (punkten utgår.)
3. Har egendom, som make erhållit vid bodelning av annan anledning ån
andra makens död, före äktenskapets ingående eller under äktenskapet av
någondera maken förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång,
skall frågan, huruvida och i vad mån skattepliktig realisationsvinst skall
anses föreligga, bedömas med hänsyn till sistnämnda fång.
4. Lika med----hava uppkommit.
till 36 §.
1. Vid beräkning----annan förvärvskälla.
2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom
skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret uppkommit
genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom
köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo höqst under
tid som i 35 § sågs.
Har den avyttrade egendomen innehafts under sådan tid, att därest vinst
uppstått vid avyttringen, vinsten allenast till viss del skulle hava räknats
till skattepliktig realisationsvinst, må avdrag åtnjutas endast för däremot
svarande del av förlusten. Realisationsförlust beräknas efter samma regler,
sam gälla för beräkning av realisationsvinst, dock att då enligt 56 § 1 mom.
avdrag yrkas för realisationsförlust, förlusten skall så beräknas som om
den skattskyldige kommit i åtnjutande av normala värdeminskningsavdrag,
därest han icke visar, att så ej varit fallet.
Avdrag må i intet fall ske för realisationsförlust, som uppkommit då egendom
avyttrats eller då upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet
skett under sådana förhållanden att, därest vinst i stället uppstått
denna enligt bestämmelserna i 35 § 5 mom. icke skulle hava utgjort skattepliktig
realisationsvinst.
Avdrag är icke i något fall medgivet för inköp av lottsedlar eller för andra
liknande insatser i lotteri.
3. I punkt G av anvisningarna till 18 § angives vad som beträffande icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri
utgör en särskild förvärvskälla. Avdrag enligt punkt 2 här ovan för
realisationsföilust får göras från realisationsvinst eller lotterivinst, som
uppkommit i samma förvärvskälla som realisationsförlusten. Om härvid
underskott uppkommer, får detta avdragas från inkomst av annan förvärvskälla
allenast i den utsträckning som i 56 § 1 inom. sägs.
7 TUhaiuj till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 170.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
till 46 §.
1. Har skattskyldig---skattepliktig intäkt.
1 a. Då fråga uppkommer huruvida och med vilket belopp skattepliktig
realisationsvinst ingått i taxerad inkomst, skall så anses, som om i 46 §
omförmälda avdrag i första hand avräknats från annan den slcattskijldiges
inkomst under beskattningsåret.
Underskott vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom må
avdragas från den skattskyldiges sammanräknade inkomst först sedan avdrag
från denna inkomst gjorts för allmänna avdrag av annat slag.
1 b. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om avdragsrätt för
underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom anföras
följande exempel:
a) Den skattskyldige gör 1952 en realisationsförlust å 15 000 kronor vid
försäljning av en i hemortskommunen belägen fastighet, som han innehaft
mer än sex men mindre än sju år. Samtidigt gör han en realisationsvinst
vid försäljning av aktier, som han innehaft kortare lid än tvä år ä 3 000 kronor.
Beskattningsåret 1949 har den skattskyldige åtnjutit realisationsvinst
vid försäljning av fastighet i hemortskommunen å 10 000 kronor, vilken i
sin helhet beskattats. Den skattskyldige åsättes av taxeringsnämnden år
1953 taxering för eu taxerad inkomst av tjänst å 7 000 kronor. Efter framställning
av den skattskyldige undanröjer prövningsnämnden denna taxe
-
ring på grundval av följande beräkning:
Taxerad inkomst enligt taxeringsnämndens beslut ........ kronor 7 000
Realisationsförlust 1952: 30 % av 15 000.... kronor 12 000
llärifrån avdrages realisationsvinst å aktier
samma år.............................. » 3 000
Underskott ............................................ » 9 000
Underskottet överstiger den taxerade inkomsten med ...... kronor 2 000
Eftersom den skattskyldige år 1949 åtnjutit realisationsvinst å 10 000
kronor, är han vid 1953 års taxering berättigad till avdrag för hela underskottet
9 000 kronor. Då emellertid hans taxerade inkomst vid 1953 års taxering
uppgår till endast 7 000 kronor, återstår ett outnyttjat avdrag å 2 000
kronor. Detta belopp får han avdraga från sammanräknad inkomst vid taxering
för inkomst, som åtnjutits under år 1953, eller, om avdraget då ej till
fullo kunnat utnyttjas, vid taxering för inkomst, som åtnjutits under följande
beskattningsår t. o. m. beskattningsåret 1957, d. v. s. till och med femte
året efter det, då förlusten uppkommit.
Enär realisationsvinsten år 1949 med 1 000 kronor överstiger omförmälda
underskott å 9 000 kronor, är den skattskyldige berättigad att avräkna
1 000 kronor mot realisationsförluster uppkomna under beskattningsåren
1953 och 1954, d. v. s. till och med femte året efter det, varunder
ifrågavarande realisationsvinst uppkommit. Om den skattskyldige således
år 1953 gör en realisationsförlust å 3 000 kronor på aktier, som han ägt kortare
tid än två år, är han berättigad att vid taxeringsår inkomst, som åtnjutits
under beskattningsåret 1953, eller, om avdrag för underskottet då ej
till fullo kunnat utnyttjas, vid taxering för inkomst, som åtnjutits under
beskattningsåret 1954, från den sammanräknade inkomsten avdraga så stor
del av underskottet, som svarar mot ifrågavarande belopp, 1 000 kronor.
Återstoden av den senare förlusten, 2 000 kronor, får den skattskyldige däremot
endast avdraga från realisationsvinster, som han kan komma att åtnjuta
t. o. m. beskattningsåret 1958, d. v. s. till och med femte året efter det,
då denna förlust uppkommit.
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
99
b) Den skattskijldige har under beskattningsåret 1952 åtnjutit realisationsvinst
å 10 000 kronor vid försäljning av aktier, vilka han innehaft
längre tid än två år men kortare tid än tre år. Beskattningsåret 1949 har
den skattskijldige lidit realisationsförlust å 11 000 kronor vid försäljning
av aktier, som han innehaft kortare tid än två år, för vilken förlust avdrag
icke till någon del åtnjutits vid taxeringarna 1950—1952. Efter framställning
av den skattskijldige åsäites av prövningsnämnden taxering för år 1953
sålunda:
Realisationsvinst: 75 % av 10 000 .......................... kronor 7 500
Annan inkomst .......................................... » _10 000
Sammanräknad inkomst .............................. kronor 17 500
Allmänna avdrag....................................... » 1500
Taxerad inkomst enligt taxeringsnämnds beslut.......... kronor 16 000
Realisationsförlust 11 000 kronor, av vilka 7 500 kronor få
gå i avräkning 1953 .................................. » 7 500
återstår taxerad inkomst................................ kronor 8 500
Den icke utnyttjade delen av realisationsförlusten, 3 500 kronor, motsvarande
skillnaden mellan ovannämnda båda belopp, 11 000 kronor och 7 500
kronor, får den skattskijldige endast avräkna mot eventuella realisationsvinster
t. o. m. beskattningsåret 1954, d. v. s. till och med femte året efter
det, då förlusten uppkommit.
2. Vad i — ---stadigvarande vistats.
3. Om en---av beskattningsåret.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härmed förordnas, att 4 § i förordningen den 2f> juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse1:
4 §.
1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att beträffande
underskott vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, de
i 46 § 1 mom. andra och tredje styckena kommunalskattelagen meddelade
bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning vid taxering till statlig
inkomstskatt;
slutlig skatt —--kommunal samfällighet.
Skattskyldig, som —- — ■— kommunalskattelagen sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950. Vad som stadgas i
övergångsbestämmelserna till lagen den 1949 om ändring i kom
munalskattelagen
skall äga motsvarande tillämpning jämväl vid taxering
till statlig inkomstskatt.
1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se SFS 1948: 764.
100
Kurigl. Maj:ts proposition nr 170.
Förslag
till
ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Härmed förordnas, att 120 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall erhålla följande lydelse1:
120 §.
Framställning om att erhålla avdrag för underskott, varom förmäles i
46'' § 1 mom. andra och tredje styckena kommunalskattelagen och 4 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, skall ingivas, såvitt framställningen
avser den skattskyldiges taxering till statlig inkomstskatt, till
länsstyrelsen i det län, där han taxerats eller bort taxeras för statlig inkomstskatt,
och såvitt framställningen avser den skattskyldiges taxering till
kommunal inkomstskatt, till länsstyrelsen i det lån, dit förvärvskällan är att
hänföra.
Framställningen skall, skriftligen avfattad och ställd till prövnings nämnden
i länet, ingivas till länsstyrelsen senast den 31 juli under taxeringsåret.
Har fråga om beskattning av realisationsvinst uppkommit under prövningsnämnds
behandling av skattskyldigs taxering, äger den skattskyldige
i samband därmed inkomma med framställning, som nu sagts.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.
F örslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 23 maj 1947
(nr 210) om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid
expropriation m. m.
Härigenom förordnas, att förordningen den 23 maj 1947 (nr 210) om
skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation m. m. skall
upphöra att gälla med utgången av år 1949.
1 Genom förordning den 30 juni 1936 har 120 § upphört att gälla (SFS 1936:410).
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
101
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser för beräkning av skatt
till staten å ackumulerad inkomst.
1 §.
Har skattskyldig fysisk person under visst beskattningsår åtnjutit inkomst,
som hänför sig till minst två år, vilka infallit före eller efter beskattningsåret
(ackumulerad inkomst), skall under förutsättningar, vilka
i denna förordning angivas, statlig inkomstskatt å denna inkomst utgå, om
den ackumulerade inkomsten hänför sig till minst tio år, som om en tiondel
därav upptagits till beskattning under beskattningsåret och en tiondel
under vart och ett av de närmast föregående nio beskattningsåren.
Hänför sig ackumulerad inkomst till kortare tid än tio år, skall statlig
inkomstskatt därå utgå, som om inkomsten upptagits till beskattning under
motsvarande mindre antal år.
Kan beträffande ackumulerad inkomst utredning icke förebringas om det
antal år, till vilka den hänför sig, skall skatteberäkningen ske, som om inkomsten
hänfört sig till tre år.
Skatt å ackumulerad inkomst skall utgå efter det procenttal för slutlig
skatt, som jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas
det taxeringsår, då inkomsten tages till beskattning.
(Se vidare anvisningarna.)
2 §.
Skatteberäkning enligt 1 § må endast ske, därest den skattskyldiges statliga
inkomstskatt därigenom kommer att nedbringas med minst 100 kronor
samt hans ackumulerade inkomst uppgår till minst 3 000 kronor.
3 §.
Vad i 1 § sägs skall, såvitt angår till inkomst av rörelse hänförlig ackumulerad
inkomst, gälla endast:
inkomst genom vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet;
inkomst vid avyttring av varumärke, firmanamn och andra liknande rättigheter
av goodwills natur;
inkomst vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda maskiner eller
andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänföras
till byggnad, då avyttringen skett i samband med överlåtelse av rörelse;
samt
vad som influtit vid avyttring i samband med överlåtelse av rörelse av i
rörelsen befintliga varor och produkter, dock endast i den mån det influtna
beloppet överstiger varornas eller produkternas i räkenskaperna upptagna
värde. ^ "ir
Beträffande till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänförlig ackumulerad
inkomst skall vad i 1 § sägs icke äga tillämpning å vinst vid icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom.
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 170.
>< §.
Skattskyldig, som kräver tillämpning av denna förordning, har att därom
göra framställning hos prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige
skall utgöra statlig inkomstskatt.
Ansökningen skall, utom i fall som i 7 § avses, ingivas till länsstyrelsen
senast den 31 december under taxeringsåret näst efter det beskattningsår,
under vilket den ackumulerade inkomsten åtnjutits.
5 §.
Kan ansökan om skatteberäkning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan någon eller några tidigare taxeringar,
vilka inverka på skatteberäkningen, icke vunnit laga kraft, skall
prövningsnämnden genom särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det
ankommer därefter på den skattskyldige att efter det han erhållit kännedom
om att ifrågavarande taxeringar vunnit laga kraft till prövningsnämnden
inkomma med framställning om ansökningens upptagande till förnyad behandling.
6 §.
Har skatteberäkning enligt 1 § skett, men ändras den beskattningsbara inkomst,
varå skatten beräknats, genom beslut av prövningsnämnd eller utslag
av kammarrätten eller Kungl. Maj :t, eller åsättes den skattskyldige genom
sådant beslut eller utslag eftertaxering till statlig inkomstskatt så att grunderna
för skatteberäkningen eller förutsättningarna för rätten att komma i
åtnjutande därav ändras, skall prövningsnämnden vidtaga den ändring av
skatteberäkningen, som förhållandena kunna föranleda.
7 §.
Har skatteberäkning enligt 1 § icke skett, men inträda på grund av omständigheter,
som i 6 § sägs, sådana förhållanden att dylik skatteberäkning
må ske, äger den skattskyldige ingiva i 4 § omförmäld ansökan senast den
31 december kalenderåret näst efter det, då prövningsnämndens beslut eller
kammarrättens eller Kungl. Maj :ts utslag meddelades.
8 §.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd rörande debiteringsåtgärd
enligt denna förordning ävensom beträffande rätt att föra talan
över dylikt beslut skola de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna
i fråga om taxering för inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär
över prövningsnämnds beslut enligt 5 § ej må föras.
9 §.
å skatt som jämlikt denna förordning restitueras utgår icke ränta.
10 §.
Konungen äger utfärda för förordningens tillämpning erforderliga föreskrifter.
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950.
1 samband med denna förordnings ikraftträdande skall iakttagas, att förordningen
skall äga tillämpning även å ackumulerad inkomst, som åtnjutits
under beskattningsår, för vilket taxering sker år 1949, därest den skattskyldige
till vederbörande myndighet inkommit med ansökan om skatteberäkning
enligt denna förordning senast den 15 mars 1950.
Anvisningar
till 1 §.
Inkomst skall enligt denna förordning anses hänföra sig till visst beskattningsår,
om intäkten exempelvis intjänats eller eljest motprestation för
densamma i någon form lämnats under ifrågavarande år.
För att inkomst skall anses utgöra ackumulerad inkomst enligt denna förordning
fordras, att inkomsten hänför sig till minst två år, vilka föregått
eller följa efter det beskattningsår, då inkomsten influtit. Förordningen är
således icke tillämplig, då exempelvis ett arvode intjänats under ett beskattningsår
men blir tillgängligt för lyftning först påföljande år eller då
ersättning för två års skördar uppbäres under beskattningsåret.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
En skattskyldig åsättes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart
belopp av 7 000 kronor vid taxering år 1945, 0 kronor år 1940,
8 000 kronor år 1947, 10 000 kronor år 1948 och en till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst av 60 000 kronor år 1949. Enligt förordningen om
statlig inkomstskatt skall skatt å en beskattningsbar inkomst å 60 000 kronor
utgå med 23 170 kronor. I den beskattningsbara inkomsten år 1949 ingår
emellertid en ackumulerad inkomst å 40 000 kronor, vilken enligt av
den skattskyldige förebragt utredning hänför sig till beskattningsåren 1944
___1947, d. v. s. till fyra år. Jämlikt 1 § första och andra styckena skall skatten
å den beskattningsbara inkomsten av 60 000 kronor beräknas efter följande
grunder. Beloppet 40 000 kronor delas med fyra och skatteberäkningen
sker som om 10 000 kronor upptagits till beskattning vart och ett av taxeringsåren
1946—1949. Härefter sker uträkningen sålunda:
1) För den del av ackumulerade inkomsten, som hän
förts
till taxeringsåret 1946, utgår skatten å ett beskattningsbart
belopp av 10 000 kronor (0 + 10 000)........
2) För det belopp å 10 000 kronor, som hänförts till
taxeringsåret 1947, utgör skatten skillnaden mellan skatten
å ett beskattningsbart belopp av 18 000 kronor (8 000
+ 10 000) = 3 950 kronor och skatten å ett beskattningsbart
belopp av 8 000 kronor = 1 150 kronor ......
3) För det belopp å 10 000 kronor, som hänförts till
taxeringsåret 1948, utgör skatten skillnaden mellan skatten
å ett beskattningsbart belopp av 20 000 kronor (10 000
+ 10 000) — 4 670 kronor och skatten å ett beskattningsbart
belopp av 10 000 kronor = 1 550 kronor..........
4) För taxeringsåret 1949 räknas skatten ut på en beskattningsbar
inkomst av 20 000 kronor (60 000 —
40 000) jämte den del av den ackumulerade inkomsten,
10 000 kronor, som hänförts till detta taxeringsår, d. v. s.
30 000 kronor. Skatten härå
1 550 kronor
2 800
3 120
8 670 »
Skatt att erlägga för den beskattningsbara inkomsten
av 60 000 kronor ...............................
16 140 kronor
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Eftersom enligt 1 § skatteberäkningen under de omständigheter, som angivas
i exemplet, skall ske så, som om en fjärdedel av den ackumulerade
inkomsten upptagits till beskattning under 1949 och en fjärdedel därav
under vart och ett av de tre närmast föregående åren, d. v. s. i detta fall
taxeringsåren 1946—1948, inverkar 1945 års taxering icke på uträkningen
av skatten å den ackumulerade inkomsten.
Vid skatteuträkningen har enligt 1 § sista stycket för samtliga taxeringsår
tillämpats det procenttal för slutlig skatt, som fastställts för taxeringsåret
1949, såväl före som efter fördelningen av den ackumulerade inkomsten.
Kan utredning icke förebringas om det antal år, till vilka ackumulerad inkomst
hänför sig, skall jämlikt 1 § tredje stycket skatteberäkningen ske, som
om inkomsten hänfört sig till tre år. Denna bestämmelse skall dock icke äga
tillämpning exempelvis i sådana fall, då en skattskyldig vid avgång från sin
tjänst uppbär ett engångsbelopp såsom ersättning för årlig pension. I dylika
fall skall den ackumulerade inkomsten i allmänhet anses hänföra sig till
tio år.
Om en skattskyldig under ett och samma''beskattningsår kommer i åtnjutande
av flera inkomster, vilka var för sig äro att anse såsom ackumulerade
inkomster och vilka hänföra sig till olika antal år, skola inkomsterna
fördelas oberoende av varandra å de år, till vilka de hänföra sig.
517263,
Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BevU 1951:62 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
- BevU 1951:60 Memorial angående uppskjutande till innevarande års höstsession av behandlingen av vissa till utskottet hänvisade ärenden. s. 1 i texten