Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

1951-03-30 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:171, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

1

Kr 171.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370); given Stockholms slott den 30 mars

1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att avdrag för erlagd utländsk skatt skall medgivas,

oavsett om skatten är preliminär eller slutlig, under förutsättning att

skatten är att anse som omkostnad i viss förvärvskälla. Utländsk speciell

skatt anses som omkostnad i vederbörlig förvärvskälla. Annan utländsk

skatt betraktas som omkostnad, om och i den mån skatten hänför sig till

intäkt av sådant slag, som enligt den främmande statens lagstiftning är

skattepliktig därstädes på grund av att den förvärvskälla från vilken intäkten

härflyter anses där lokaliserad, samt intäkten åtnjutes av en i Sverige

bosatt person eller av svenskt företag.

Lika med skatt å inkomst behandlas skatt å förmögenhet, vartill intäkt

som ovan sägs hänför sig, dock ej engångsskatt å förmögenhet. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 171.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 171.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, att 20 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt anvisningarna till samma paragraf ävensom punkt 3 av anvisningarna

till 22 § och punkt 9 av anvisningarna till 29 § samma lag1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

20 §.

Vid beräkningen —• — — och bibehållande.

Avdrag må---nedlagda kapi
tal;
allmänna

skatter;

kapitalavbetalning å---till

kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

20 §.

Vid beräkningen —- — — och bibehållande.

Avdrag må---nedlagda kapi
tal;
svenska

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å---till

kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 20 §.

1. Till skattskyldigs —---- 46 §

2 mom.

2. Hemmavarande barn — — —

enligt 51 §.

Frågan om —---taxeringsåret

(se 65 §).

3. Såsom allmänna skatter räknas

allmänna utskylder till staten samt

till landsting, kommun, församling,

skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som

avses i 6 § lag om fattigvården, tingslag

och municipalsamhälle. Såsom

allmän skatt räknas däremot icke

skogsvårdsavgift. 1

till 20 §.

1. Till skattskyldigs--— 46 §

2 mom.

2. Hemmavarande barn---en
ligt

51 §.

Frågan om —--taxeringsåret

(se 65 §).

3. Såsom svenska allmänna skatter

räknas allmänna utskylder till

staten samt till landsting, kommun,

församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,

som avses i 6 § lag om fattigvården,

tingslag och municipalsamhälle.

Såsom allmän skatt räknas

däremot icke skogsvårdsavgift.

1 Senaste lydelse se beträffande 20 § 1938: 368 samt beträffande anvisningarna till 20 §,

punkt 3 av anvisningarna till 22 § samt punkt 9 av anvisningarna till 29 § 1950: 176.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

3

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

4. För erlagd utländsk skatt medgives

avdrag, oavsett om skatten är

att anse såsom preliminär eller slutlig,

under förutsättning att skatten

enligt vad nedan sägs utgör omkostnad

i förvärvskälla, varom i 18 § förmäles.

Utländsk speciell skatt, hänförlig

till förvärvskälla som nyss sagts, utgör

omkostnad i densamma.

Allmän skatt till utländsk stat betraktas

såsom omkostnad, om och i

den mån skatten hänför sig till intäkt

av sådant slag, som är skattepliktigt

i den utländska staten på grund

av att den förvärvskälla från vilken

intäkten härflyter anses där lokaliserad,

samt intäkten åtnjutes av fysisk

person under tid då han är bosatt i

Sverige eller av inländsk juridisk person.

Med skatt till utländsk stat likställes

skatt till utländsk delstat, provins

eller kommun; med inkomstskatt

likställes skatt å förmögenhet,

vartill intäkt som ovan sagts hänför

sig, dock ej sådan skatt å förmögenhet

som huvudsakligen har karaktär

av engångsskatt.

Är enligt överenskommelse med utländsk

stat viss intäkt undantagen

från beskattning här i riket, får sådant

avdrag som i föregående stycke

sägs icke åtnjutas, såvitt skatten belöper

å den undantagna intäkten.

Därest enligt överenskommelse med

utländsk stat dubbelbeskattning, såvitt

avser visst slag av allmän skatt,

helt undanröjes annorledes än genom

att intäkten härstädes undantages

från skatteplikt (såsom genom

avräkning av den utländska skatten

från den svenska) må avdrag varom

i föregående stycke sägs icke heller

åtnjutas, såvitt angår dylik skatt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Nuvarande lydelse:

4. Angående vad---andra för
värvskällor.

till 22 §.

3. Såsom speciell skatt till det allmänna

må nämnas skogsvårdsavgift.

Allmänna skatter till stat och kommun

få icke avdragas (se 20 §).

till 29 §.

9. Såsom speciella för rörelse utgående

skatter eller avgifter till det

allmänna må nämnas vissa tillverkningsskatter,

stämpelavgifter, tulloch

hamnumgälder, nöjesskatt m. m.

dyl. Däremot få allmänna skatter till

stat eller kommun icke avdragas (se

20 §).

Föreslagen lydelse:

5. Angående vad — —- — andra

förvärvskällor.

till 22 §.

3. Såsom speciell skatt till det allmänna

må nämnas skogsvårdsavgift.

Svenska allmänna skatter få icke avdragas

(se 20 §).

till 29 §.

9. Såsom speciella för rörelse utgående

skatter eller avgifter till det

allmänna må nämnas vissa tillverkningsskatter,

stämpelavgifter, tulloch

hamnumgälder, nöjesskatt m. m.

dyl. Däremot få svenska allmänna

skatter icke avdragas (se 20 §).

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen

icke skall äga tillämpning beträffande 1951 års taxering eller beträffande

eftertaxering för år 1951 eller tidigare år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vidgad

rätt att vid taxering erhålla avdrag för utländska skatter, samt anför

därvid följande.

I. Inledning.

Uttryckliga bestämmelser angående frågan om avdrag för utländska skatter

.saknas i vår skattelagstiftning. Svensk rättspraxis synes emellertid innebära,

att om en i Sverige skattskyldig fysisk eller juridisk person åtnjuter

inkomst från utlandet och inkomsten beskattas såväl här som utomlands,

erhåller den skattskyldige avdrag vid inkomstberäkningen för sådan utländsk

inkomstskatt eller liknande skatt, som utgår såsom källskatt i egentlig

mening; härmed förstås då en vid källan uppburen skatt vilken i likhet

med den .svenska kupongskatten å aktieutdelningar icke utgör endast en

förskottsbetalning av sedermera bestämd skatt utan som är definitiv. För

utländska speciella skatter synes i praxis avdrag medgivas såsom omkostnad

i förvärvskälla i samma utsträckning som för svenska speciella

skatter.

I första stycket av 20 § kommunalskattelagen upptages huvudregeln, att

vid beräkning av inkomsten av särskild förvärvskälla från samtliga ur förvärvskällan

under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller

penningars värde — bruttointäkten — skola avräknas alla omkostnader under

beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. I andra

stycket angives, att avdrag icke får ske för bland annat allmänna skatter.

I punkt 3 av anvisningarna till 20 § angives vidare, att såsom allmänna

skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till landsting, kommun,

församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lag om fattigvården,

tingslag och municipalsamhälle. Vidare föreskrives i nämnda anvisningspunkt,

att såsom allmän skatt däremot icke räknas skogsvårdsavgift.

Någon egentlig definition på speciella skatter har icke givits och något

gemensamt stadgande rörande avdrag för sådana skatter har icke heller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

meddelats. Under de förvärvskällor, i vilka speciella skatter förutsättas särskilt

förekomma, nämligen jordbruksfastighet och rörelse, (22 och 29 §§

kommunalskattelagen) upptagas däremot dylika skatter såsom exempel å

de omkostnader, för vilka avdrag medgives i de ifrågavarande förvärvskällorna.

I anvisningarna beträffande dessa förvärvskällor —- punkt 3 av anvisningarna

till 22 § och punkt 9 av anvisningarna till 29 § — exemplifieras

i sin tur de speciella skatterna; såvitt angår jordbruksfastighet upptages

numera endast skogsvårdsavgift, medan beträffande rörelse upptagas »vissa

tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder, nöjesskatt

m. m. dyl.» I sistnämnda båda anvisningspunkter upprepas, att allmänna

skatter till stat och kommun icke få avdragas. Förekomma under annan

förvärvskälla speciella skatter, få givetvis även dessa avdragas, ehuru uttryckligt

stadgande därutinnan saknas.

I praxis medgives med stöd av ett av regeringsrätten den 26 januari 1943

meddelat utslag (regeringsrättens årsbok 1943, ref. 3) avdrag för såsom

källskatt i egentlig mening uttagna utskylder i utlandet. Att avdrag däremot

icke får åtnjutas för annan utländsk inkomstskatt än definitiv källskatt

lärer kunna slutas av andra utav regeringsrätten avgjorda mål än det

nyss anförda, t. ex. ett den 23 april 1947 avgjort mål (regeringsrättens årsbok

1947, ref. 22).

Vid 1949 års riksdag väcktes i båda kamrarna likalydande motioner (I: 98

av herr Velander m. fl. och II: 71 av herr Werner m. fl.) vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i kommunalskattelagen eller därtill

hörande anvisningar, att skattskyldig, som här i riket taxerades till

kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt för inkomst från utlandet,

skulle erhålla rätt att vid dessa taxeringar åtnjuta avdrag för i utlandet

erlagda allmänna utskylder, även om dessa icke uttagits såsom definitiv

källskatt.

I motionerna påpekades att med hänsyn till att avdrag för utländska

utskylder, som icke uttagits såsom definitiv källskatt, förvägrades vid taxering

här i riket, inkomst av rörelse, som utom riket bedrivits av härstädes

skattskyldig rörelseidkare, regelmässigt till huvudsaklig del konsumerades

av in- och utländska skatter. Understundom överstege i dylika fall dessa

skatter inkomsten av den utländska rörelsen med påföljd att denna, även

om driften i utlandet i och för sig vore vinstgivande, resulterade i förlust.

Motionärerna erinrade om bestämmelserna i 23 § förordningen om statlig

inkomstskatt och i 23 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt att

Konungen på ansökan av skattskyldig, som blivit beskattad för samma inkomst

respektive för samma förmögenhet såväl här i riket som i utländsk

stat, kunde, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl

förelåge, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen förordna

om efterskänkande av statlig inkomstskatt respektive statlig förmögenhetsskatt.

I motionerna påpekades att Kungl. Maj :t den 10 december 1948 avslagit

en av ett svenskt bolag (Aktiebolaget Svenska kullagerfabriken) jäm
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Ilungl. Maj:ts proposition nr 171.

likt nämnda författningsrum gjord ansökan om efterskänkande av skatt,

ehuru bolaget för inkomst av rörelse utom riket påförts svenska och utländska

utskylder till belopp, överstigande inkomsten av denna rörelse. Motionärerna

hänvisade till ett remissyttrande, som 1944 års allmänna skattekommitté

avgivit över berörda ansökning. Kommittén hade enhälligt tillstyrkt

att bolaget måtte erhålla avdrag vid taxeringarna för de i utlandet erlagda

utskylderna och bl. a. anfört:

De skatter en skattskyldig erlägger i utlandet synas enligt kommitténs

mening i princip vara att anse såsom kostnader för intäktens förvärvande i

lika hög grad som speciella för rörelsen utgående skatter och avgifter till det

allmänna.---Den skattskyldige får i Sverige endast tillgodogöra sig

nettoinkomsten. Kungl. Maj :t har ock genom ett den 26 januari 1943 meddelat

utslag--— tagit hänsyn till dessa omständigheter i fråga om så
som

kupongskatt i utlandet uttagna utskylder, vilka ansetts avdragsgilla vid

taxering här i riket. Det torde ur principiell synpunkt icke föreligga anledning

att behandla utländsk källskatt på annat sätt än andra utländska skatter

— formen för uppbörden synes icke rimligen böra vara avgörande för

avdragsrätten. —• — — Kommittén anser sig därjämte böra understryka,

att den omständigheten, att gällande skatteförfattningar icke medgiva rätt

till avdrag för i utlandet erlagda skatter, får anses utgöra en brist i skattelagstiftningen,

vilken även påtalats i vissa till kommittén ingivna framställningar.

Kommittén vill framhålla, att denna brist tekniskt torde kunna avhjälpas

genom att förslagsvis i punkt 3 anv. till 20 § kommunalskattelagen

angives, att till allmän skatt icke räknas i utlandet erlagda skatter. Huruvida

en sådan anordning skulle anses lämplig med hänsyn till de förhandlingar,

som för närvarande pågå eller kunna komma att föras rörande avtal

till undvikande av dubbelbeskattning, undandrager sig dock kommitténs

bedömande.

Vidare framhöllo motionärerna, att det under nuvarande förhållanden på

det penningpolitiska området torde vara särskilt angeläget, att orimliga

beskattningsbestämmelser icke verkade hämmande å de svenska företagens

möjlighet att genom verksamhet utom riket öka tillgången på utländska valutor.

I motionerna anfördes härom ytterligare:

Man kan emellertid icke förvänta, att dylik verksamhet kommer att fortsättas

i sådana fall, då avtal för undvikande av dubbelbeskattning icke träffats

med den stat, vari rörelsen bedrives, och den sammanlagda beskattningen

av inkomsten därifrån på grund av ifrågavarande inadvertens i skattelagstiftningen

uppgår till den huvudsakligaste delen av inkomsten eller överstiger

denna. Då dylika avtal alltjämt saknas med de flesta främmande stater

samt rättelse av föreliggande missförhållanden ej heller synes kunna

vinnas i den ordning 23 § förordningen om statlig inkomstskatt angiver,

framstår den av skattekommittén ifrågasatta lagändringen såsom synnerligen

angelägen---.

Bevillningsutskottet vid 1949 års riksdag uttalade i betänkande (ni 9) i

anledning av nämnda motioner, att utskottet funne goda skäl tala för ändrade

bestämmelser i nu ifrågavarande hänseende. Utskottet förklarade, att

utskottet ansåge vad 1944 års allmänna skattekommitté yttrat i frågan vara

värt synnerligt beaktande samt anförde vidare:

Även om det måhända skulle kunna resas invändningar mot ett betraktelsesätt,

enligt vilket i utlandet erlagda skatter i princip anses utgöra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

kostnader för förvärvandet av viss intäkt, lärer det dock vara ovedersägligt,

att en skattskyldig, som har medel för gäldandet av sådana skatter, icke

kan undgå betalningsskyldigheten för desamma. Det föreligger vidare utan

tvivel en principiell skillnad mellan de skatter, som i utlandet påföras en här

i riket bosatt skattskyldig, å ena sidan, och de honom här i riket påförda

skatterna, å andra sidan. De sistnämnda skatterna äro i princip att betrakta

såsom bidrag till samhällsverksamhetens upprätthållande. De utomlands

påförda skatterna kunna i detta hänseende icke anses jämförliga med de

i Sverige påförda skatterna utan måste — sedda ur den svenska skattelagstiftningens

synpunkt — betraktas såsom utgifter, vilka särskilt belasta

vissa här i riket skattepliktiga intäkter. Huruvida de utomlands påförda

skatterna böra anses utgöra driftkostnader eller icke är således enligt

utskottets uppfattning närmast en terminologisk fråga. Principen om likformighet

och rättvisa vid beskattningen bör — hur denna fråga än kan

bliva besvarad — leda därtill att vid skattebördans fördelning hänsyn i eu

eller annan form tages till denna särskilda belastning, där" sådant förekommer.

Den omständigheten, att i utlandet uttagen skatt vid källan anses

avdragsgill vid taxering här i riket, utgör även ett tungt vägande skäl för

att rättelse i ifrågavarande avseende åstadkommes. Ur principiell synpunkt

finnes givetvis icke någon anledning att behandla utländsk källskatt annorlunda

än andra utländska skatter.

1944 års allmänna skattekommitté hade närmast tänkt sig den ifrågasatta

författningsändringen skola ske på sådant sätt, att i anvisningarna till 20 §

kommunalskattelagen angåves att till allmän skatt icke räknades i utlandet

erlagda skatter. Avdrag för utländska skatter skulle således enligt kommitténs

tanke få ske vid beräkningen av inkomsten av den särskilda förvärvskällan.

Om — såsom av kommittén avsetts — i utlandet erlagda skatter vid

taxering här i riket betraktas såsom driftkostnader, ter sig en sådan lösninghelt

naturlig. Det synes emellertid utskottet kunna ifrågasättas, om icke

detta skulle innebära ett alltför stort tillmötesgående. Olägenheterna med

de nuvarande bestämmelserna torde kunna anses mest påtagliga i sådana

fall, där oinskränkt skattskyldighet här i riket föreligger, d. v. s. "beträffande

här i riket bosatta fysiska personer samt svenska juridiska personer. 1 fråga

om här i riket icke bosatta fysiska personer samt utländska bolag, för vilka

båda grupper av skattskyldiga endast en begränsad skattskyldighet är förhanden,

synas skälen för en eventuell avdragsrätt för i utlandet erlagda

skatter mindre vägande. Det förefaller sålunda knappast påkallat, att en i

utlandet bosatt fysisk person eller ett utländskt bolag, som från Sverige uppburit

visst belopp såsom royalty och på grund härav är skattskyldig för detsamma

i Sverige såsom för inkomst av här bedriven rörelse, skall äga rätt

att vid taxeringen här i riket avdraga i hemlandet erlagda skatter. Med hänsyn

till vad nu anförts torde kunna ifrågasättas, huruvida icke ett eventuellt

avdrag för utländska skatter skulle kunna erhålla formen av ett allmänt

avdrag enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt. Enligt nuvarande bestämmelser medgives sådant

avdrag endast om och i den mån vederbörande under beskattningsåret

varit bosatt här i riket.

Ett införande av den här skisserade avdragsrätten för utländska skatter

skulle icke vara stridande mot de redan ingångna dubbelbeskattningsavtalen

med främmande makter. Genom dylika avtal sker en fördelning av

beskattningsrätten mellan de avtalsslutandc länderna. Vad angår inkomst

av rörelse bruka avtalen innehålla en föreskrift, enligt vilken sådan inkomst

beskattas endast i det land, inom vars område vederbörande företag balett

fast driftställe. Då rörelse bedrives utomlands av en här i riket bosatt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

9

fysisk person eller en svensk juridisk person, har således Sverige genom

avtalen helt avstått från beskattningsrätten för inkomsten av den i utlandet

bedrivna rörelsen. En avdragsrätt av nu ifrågasatt slag skulle alltså icke

komma att beröra sådana fall, där en avtalsmässig reglering av dubbelbeskattningsförhållandena

föreligger. Avdragsrätten skulle vidare bliva av

mindre räckvidd än den avtalsmässiga regleringen. Genom avdragsrätten

skulle Sverige icke i förhållande till det främmande landet avstå från beskattningsrätten

men väl medgiva en minskning av det skatteunderlag, som

här tages till beskattning. Denna minskning av skatteunderlaget skulle

få samma verkan som om den utomlands åtnjutna intäkten här i riket

beskattades efter en lägre skattesats än den eljest vanliga.

Utskottet ansåg sig emellertid icke böra förorda motionärernas förslag

om omedelbar författningsändring i ämnet. Det föreliggande spörsmålet

vore enligt utskottets mening av den art, att ett närmare övervägande

av detsamma borde ske, innan beslut i saken fattades. Även efter genomförandet

av en författningsändring av nu ifrågasatt slag vore det givetvis

önskvärt, att nya avtal med främmande makter för undvikande av dubbelbeskattning

i största möjliga utsträckning komme till stånd. Det vore vid

sådant förhållande en angelägenhet av vikt, att de ifrågasatta nya bestämmelserna

icke utformades på sådant sätt att desamma kunde komma att

medföra hinder eller olägenheter vid blivande förhandlingar om avtal för

undvikande av dubbelbeskattning. Konsekvenserna med avseende å sådana

blivande förhandlingar funne sig utskottet icke kunna helt överblicka. Med

hänsyn härtill borde enligt utskottets mening, innan beslut i saken fattades,

frågan närmare övervägas av Kungl. Maj :t.

Härtill komme, anförde utskottet vidare, att icke heller utformningen av

reglerna om den ifrågasatta avdragsrätten kunde utan vidare anses given.

Principiellt sett borde avdragsrätten avse de utländska skatter, vilka belöpte

å samma inkomst som här i riket toges till beskattning. Med en sådan utformning

av avdragsrätten skulle full likställighet erhållas med vad nu

gällde i fråga om utländsk definitiv källskatt. Det syntes dock icke sannolikt,

att avdragsrätten kunde bestämmas på detta sätt. En lättare framkomlig

väg syntes utskottet vara, att avdrag medgåves antingen för under

beskattningsåret i vederbörande land påförda skatter eller för under beskattningsåret

i samma land erlagda skatter. Även detta spörsmål syntes

böra närmare övervägas av Kungl. Maj :t.

Bevillningsutskottets betänkande godkändes av riksdagen.

1949 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 58) under åberopande av nämnda

betänkande att Kungl. Maj :t ville, med beaktande av vad i betänkandet anförts,

låta verkställa utredning av berörda fråga samt för nästkommande

års riksdag framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 oktober 1949 tillkallade

dåvarande chefen för finansdepartementet samma dag regeringsrådet C. W.

U. Kuylenstierna, f. d. kammarrättsrådet O. J. Ekenberg samt ekonomidi
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

rektören P. H. Ohlin med uppdrag att såsom sakkunniga inom finansdepartementet

utreda frågan om vidgad rätt att vid taxering erhålla avdrag

för utländska skatter.

De sakkunniga ha med skrivelse daterad i september 1950 avlämnat betänkande

med förslag till ändrade bestämmelser angående avdrag vid taxering

för utländska skatter (SOU 1950: 35) med därvid fogade författningsförslag;

författningsförslagen torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskam - rarna i Stockholm, Göteborg och Malmö), överståthållarämbetet (med överlämnande

av yttrande från uppbördsverket i Stockholm), länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, Sveriges allmänna exportförening,

Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges redareförening samt Internationella handelskammarens

svenska nationalkommitté.

II. Allmänna synpunkter på frågan om avdrag vid taxering för

utländska skatter. Huvudprinciperna i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att det torde förhålla sig så,

att kravet på avdrag för utländska skatter allmänt uppfattades som ett räitfärdighetskrav

och icke blott såsom ett uttryck för en allmän önskan att

skattelindring av billighetsskäl borde beviljas på grund av den särskilt

framträdande dubbelbeskattning som »skatt på skatten» ansåges innebära.

Denna mening kunde antagas bottna i det förhållandet att den utländska

skatten av dem, som berördes därav, normalt uppfattades såsom en faktisk

omkostnad för inkomstens förvärvande. Det torde vara särskilt naturligt

för den som i aktiebolagsform bedreve en förgrenad rörelse utomlands att

såsom omkostnad betrakta varje utgift — skatt eller annat — vilken måste

där nedläggas för hemtagande av viss inkomst. I själva verket torde få erkännas

att —- bortsett från förhållandet i fråga om vissa familj ebolag —

samtliga ett aktiebolags utgifter, inklusive skatter, i realiteten utgjorde omkostnad

för erhållande av de belopp som komme att stå till förfogande för

utdelning. Men även för en i Sverige bosatt enskild person, som toge hem

inkomster från utlandet, torde den uppfattningen synas ganska självfallen,

att allt utom vad som komme honom till handa vore omkostnad.

Det funnes, enligt de sakkunnigas mening, fog för att den uppfattning,

som sålunda syntes vara vanlig hos allmänheten, även överensstämde med

beskattningens grundläggande principer, ehuru de sammanhang som därvid

framstode vore rätt komplicerade.

De sakkunniga anföra härom följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

11

Från skatteförmågeprincipens utgångspunkt finnes — bortsett från att

merbeskattning av viss inkomst till äventyrs må vara betingad av denna inkomsts

beskaffenhet — med hänsyn till kravet på jämnhet rum för beskattning

av en persons inkomster en gång men icke mer. När man enligt svensk

skattelagstiftning dels med oinskränkt skattskyldighet träffar en i Sverige

bosatt persons samtliga inkomster dels med inskränkt skattskyldighet drabbar

vissa inkomster som tillfalla en i utlandet bosatt person, och man tillika

givetvis måste förutsätta att det i andra länder förfares på liknande sätt,

har man i verkligheten gjort en avvikelse från skatteförmågeprincipen.

Liksom vi beskatta här bosatta personer helt, måste vi — om vi ej vilja helt

bortse från beskattningen i utlandet — givetvis erkänna att andra länder

äga rätt att helt beskatta där bosatta personer, och att från skatteförmågeprincipens

utgångspunkter rum för ytterligare beskattning egentligen ej

finnes. När man i Sverige det oaktat beskattar vissa inkomster som tillföras

i utlandet bosatta personer, måste grunden därtill ligga på ett annat plan

än skatteförmågeprincipens. Å svensk sida göres otvivelaktigt gällande att

Sverige har ett berättigat intresse att beskatta ifrågavarande inkomster på

samma sätt som beträffande den interna beskattningsrätten de olika kommunerna

anses ha ett berättigat intresse att med företrädesrätt framför

andra beskatta vissa från dem härflutna inkomster. Bakom denna inställning

måste ligga en i rättsmedvetandet grundad uppfattning att mellan

ifrågavarande inkomster samt respektive länder och kommuner finnes ett

sådant samband, en sådan samhörighet, att en beskattning i och för sig är

motiverad oavsett skatteförmågeprincipen. Men är beskattningen motiverad

oavsett skatteförmågeprincipen, så framstår den också såsom i viss mån

primär i förhållande till beskattning enligt denna princip.

Skall beskattningen i stort byggas upp på skatteförmågeprincipen, måste

den alltså i övrigt så avpassas att den beaktar även nämnda primära

beskattning. I fråga om den interna beskattningen har i Sverige tillsetts, att

med få undantag — avseende den kommunala garantibeskattningen och

rätten till avdrag vid kommunalbeskattningen för underskott — den totala

skatten till olika kommuner kommer att träffa den skattskyldiges sammanlagda

inkomst men intet därutöver. Den i och för sig primära och oavsett

skatteförmågeprincipen betingade beskattningen har inordnats såsom

ett led i den efter skatteförmågeprincipen avvägda skatten. I avseende å

förhållandet till utlandet har någon motsvarande anordning ej vidtagits.

Vissa förvärvskällor beskattas på grund av sambandet med Sverige alltid

oavsett bosättningen. Men dessutom beskattas i Sverige bosatta personer

jämväl för alla övriga inkomster från ej mindre svenska än även utländska

förvärvskällor, ehuru, om alla inkomster skola beskattas endast en gång,

den primära beskattningsrätten till vissa utländska förvärvskällor enligt

vad nyss sagts borde tillkomma utlandet. Härigenom uppstår en beskattning

två gånger, som icke är i överensstämmelse med skatteförmågeprincipen.

Många skäl kunna anföras för att beskattningssystemet sålunda uppbygges

med klar insikt att internationell dubbelbeskattning kan uppstå.

Det är ej minst ur ekonomisk synpunkt, för undvikande av en oekonomisk

inriktning av de produktionsbildande faktorerna, angeläget att intet slag

av inkomst helt undgår skatt och därigenom obehörigen gynnas framför

andra slags inkomster. Eftersom beskattningen, och särskilt omfattningen

av den inskränkta skattskyldigheten, i främmande länder är mycket olika

och i vissa länder alltjämt inkomstskatt saknas, måste den svenska beskattningen

vara så inrättad att skattskyldigheten för i Sverige bosatta personer

täcker även de fall där den inskränkta skattskyldigheten i utlandet har

minsta förekommande omfattning, d. v. s. där varje sådan skattskyldighet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj:ts proposition nr 171.

saknas. Detta betyder att skattskyldigheten i Sverige för här bosatta personer

bör vara oinskränkt.---

Om nu en inkomst från utlandet tillfaller en i Sverige bosatt person, som

beskattas för inkomsten i den främmande staten, och det erkännes att ursprungsstaten

har ett berättigat intresse att beskatta den oavsett bosättning,

så borde Sverige---strängt taget avstå från att beskatta inkomsten i

fråga. Om Sverige — på grund av bosättningen — likväl beskattar samma

inkomst, finnes i varje fall intet skäl att i inkomsten inbegripa det skattebelopp,

som den främmande staten på grund av sin erkänt primära beskattningsrätt

uttager. Denna skatt faller uppenbarligen utanför det på skatteförmågeprincipen

grundade beskattningsunderlaget i Sverige, och dess karaktär

av avdragsgill omkostnad framträder.

Vidare anföra de sakkunniga:

Såsom avdragsgill omkostnad bör enligt det ovan anförda närmast betraktas

den skatt som i en viss främmande stat uttages på grund av sambandet

mellan staten och ifrågavarande förvärvskälla oavsett bosättningen,

d. v. s. den skatt som utgår vid inskränkt skattskyldighet i den främmande

staten. I vissa stater omfattas flera inkomstkategorier av dylik inskränkt

skattskyldighet än i andra stater. Den av de sakkunniga föranstaltade utredningen

angående beskattningen i ett antal främmande länder utvisar

sålunda att den inskränkta skattskyldigheten utomlands ofta har en vidare

omfattning än i Sverige. Av det förut anförda kunde man väl vara benägen

för den slutsatsen, att Sverige ej borde ha anledning att tillerkänna främmande

stat primär beskattningsrätt i större utsträckning än Sverige förbehåller

sig dylik rätt, och att följaktligen skatt till den främmande staten, i

den mån den sträcker sig utanför ramen för den inskränkta skattskyldigheten

i Sverige, icke borde erkännas vara omkostnad i förvärvskälla. Men

detta betraktelsesätt synes alltför trångt. Det torde vara riktigare att i detta

sammanhang utgå från det faktum att varje stat själv avgör vilken beskattning

den vill betrakta såsom primär och uttaga oavsett bosättningen. Det

finnes då ingen anledning att å svensk sida fördjupa sig i frågan huruvida

omfattningen av den inskränkta skattskyldigheten i den främmande staten

framstår såsom rationell eller ej; skattens karaktär av omkostnad, som bör

få avdragas, minskas i ingen mån därför att den förefaller oss irrationell.

Beträffande frågan om skatteavdraget såsom en anordning att lindra internationell

dubbelbeskattning framhålla de sakkunniga, att det förefölle

rimligt att gå ett steg längre och beakta att, bortsett från huruvida skatten

i utlandet vore att betrakta såsom verklig omkostnad i en förvärvskälla

eller icke, ekonomiska hänsyn eller billighetsskäl kunde leda till att avdrag

borde medgivas för den utländska skatten. Om ifrågavarande inkomst beskattades

även i en främmande stat förelåge nämligen en internationell

dubbelbeskattning vilken, om icke i den främmande staten avdrag finge

ske för antingen skatt till nämnda stat eller för den svenska skatten, torde

framstå såsom desto mera stötande som fråga ansåges vara om »skatt på

skatten».

De sakkunniga yttra vidare:

De senaste decenniernas kraftiga ökning av skatterna har i praktiskt taget

alla länder medfört ogynnsamma verkningar för dem som vid tiden för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

13

skattehöjningarnas genomförande haft kapitalinvesteringar vilka berörts

av desamma. Dylika skattehöjningar leda till en minskning av den årliga

nettoavkastning som kan hemföras till den stat från vilken investeringarna

ske. De medföra med andra ord en försämring av investeringarnas räntabilitet

och därmed också ett lägre värde på dessa, i stort sett motsvarande

de årliga skatteökningarnas kapitaliserade belopp. En sådan försämring av

investeringarnas värde kan i större eller mindre grad neutraliseras genom

skattelättnad i en eller annan form i företagets hemland, och det torde vara

klart att det är icke blott ett intresse för företaget självt utan med hänsyn

till vikten av att vägarna ej stängas för svensk företagsamhet i främmande

länder också ett riksintresse att sådan lättnad gives. Visserligen kan göras

gällande att en svensk skattskyldig, som efter en dylik skattehöjning i utlandet

övertager den utländska investeringen till dess genom skattehöjningen

reducerade värde, gör en obehörig vinst, om skattelättnad efter hans

övertagande av investeringen medgives i Sverige och sålunda investeringen

helt eller delvis återfår sitt ursprungliga värde. Med hänsyn till osannolikheten

av att det sistnämnda fallet över huvud taget förekommer måste

en olägenhet av detta slag av en skattelättnad i Sverige anses väga lätt gentemot

det påtagliga missförhållande som, om sådan skattelättnad ej medgives,

kan betraktas som normalt.

Undanröjande av internationell dubbelbeskattning torde sålunda få anses

såsom ett betydelsefullt önskemål på grund av det hinder i det mellanstatliga

ekonomiska utbytet som dubbelbeskattningen med nutidens höga skattesatser

betyder, ett hinder som stundom kan helt omöjliggöra sådant utbyte.

Men dubbelbeskattningens undanröjande kan också vara tillräckligt motiverat

med hänsyn till den obillighet mot de skattskyldiga som en sådan beskattning

i regel innebär.---

Det torde få erkännas att den samtidigt mest rationella och mest effektiva

metoden att komma till rätta med den internationella dubbelbeskattningen

är den som Sverige huvudsakligen anlitat, nämligen träffande av

s. k. dubbelbeskattningsavtal. Åvägabringandet av sådana avtal framstår

numera som en angelägenhet av stor vikt. Men dubbelbeskattningsavtal

kunna ej åstadkommas så snabbt som önskvärt vore, och man lärer få räkna

med att ett fullständigt system av dylika avtal icke inom överskådlig

tid skall kunna komma till stånd. En utväg att tills vidare partiellt komma

till rätta med internationell dubbelbeskattning är då givetvis att vid inkomstberäkningen

i Sverige medgiva avdrag för den utomlands erlagda

skatten å förvärvskällan därstädes.

I sistnämnda avseende må framhållas att de skattskyldiga i Sverige ej

böra erhålla oförmånligare behandling i fråga om avdragsrätt för utländsk

skatt än den som tillkommer skattskyldiga i främmande länder i allmänhet.

Om Sverige vill räkna med möjligheten av kapitalexport, böra konkurrensmöjligheterna

ej beskäras genom bristande likställighet i förhållande

till mera betydelsefulla främmande länder i en så viktig fråga som

denna. I själva verket bjuda--— vissa andra stater större förmåner i

beskattningsavseende än dem som följa av avdragsrätt för utländsk skatt

från inkomsten, i det de medgiva avdrag för utländsk skatt från den eljest

utgående uträknade skatten. En sådan anordning — vilken innebär en metod

att utan krav på ömsesidighet helt undanröja internationell dubbelbeskattning

— syftar emellertid längre än vad som faller inom de sakkunnigas

uppdrag.

I direktiven för de sakkunniga har bl. a. framhållits, att särskilt borde

beaktas angelägenheten av alt de eventuella nya avdragsreglerna utforma
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

des så, att desamma icke skulle minska främmande staters intresse av att

med Sverige ingå avtal för undvikande av dubbelbeskattning eller medföra

ett försämrat förhandlingsläge för vårt land vid blivande avtalsförhandlingar

med andra stater. Därest de eventuella nya reglerna icke utformades under

tillbörligt beaktande av dessa synpunkter, skulle reglerna nämligen -—

samtidigt som de medförde individuella fördelar för vissa skattskyldiga i

vårt land — kunna verka till skada för andra svenska skattskyldiga ävensom

för de svenska fiskaliska intressena. De sakkunniga förklara, att det

framlagda förslaget torde kunna godtagas utan hinder av sådana hänsyn

som nu berörts. Härom anföres:

” Såsom redan påpekats, ha de sakkunniga låtit verkställa utredningar rörande

den ställning som i ett antal främmande länder — dels sådana med

vilka Sverige har dubbelbeskattningsavtal dels andra — intages till frågan

om avdrag för utländska skatter. Dessa utredningar visa att dylikt avdrag

vanligen medgives i rätt betydande utsträckning och att sålunda, därest

motsvarande avdrag medgives i Sverige, en faktisk om också ej avtalsreglerad

ömsesidighet skulle åvägabringas. I varje fall skulle härigenom Sverige

ej komma i sämre förhandlingsläge i förhållande till tredje stat än de

länder som redan ha dylik avdragsrätt. Eftersom ett medgivande av avdrag

för utländska skatter icke innebär ett fullständigt utan endast ett partiellt

undanröjande av dubbelbeskattningen, skulle försämringen av förhandlingslägel

endast få begränsad räckvidd. Den omständigheten att en sådan avdragsrätt

innebär blott en minskning av skattens storlek men icke ett undantagande

av viss inkomst från beskattning torde även äga betydelse för

frågans bedömande.

Med utgångspunkt från den förebragta utredningen rörande utländska

skatters karaktär av omkostnad i förvärvskälla, föreslå de sakkunniga, att

bestämmelser om avdragsrätt för utländska skatter införas i 20 § kommunalskattelagen

och dess anvisningar. Vad angår själva paragrafen föreslås

allenast, att uttrycket »allmänna skatter» utbytes mot »svenska allmänna

skatter». De sakkunniga framhålla, att någon ändring av det nuvarande

sakliga innehållet icke skulle ske härigenom, enär uppräkningen — i anvisningspunkt

3 till nämnda paragraf — av de utskylder som skulle räknas

till allmänna skatter endast åsyftade svenska staten och svenska kommunbildningar

av olika slag. I anslutning till det nu sagda borde även i berörda

anvisningspunkt uttrycket »allmänna skatter» ersättas med »svenska

allmänna skatter». Följden av den föreslagna ändringen i själva paragrafen

skulle bli den, att paragrafen liksom nu icke komme att innehålla någon

uttrycklig föreskrift om utländska skatter, men att dessa vore avdragsgilla

i den mån de vore att hänföra till omkostnad i förvärvskälla jämlikt paragrafens

första stycke. I en ny anvisningspunkt — punkt 4 — borde angivas

i vad mån sådan omkostnad skulle anses vara för handen.

I den föreslagna nya anvisningspunkten utsäges till en början, att avdrag

för skatt, som erlagts till utländsk stat eller kommun, medgives om

skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla. Med kommun förstås, enligt de

sakkunniga, sådan av såväl högre som lägre ordning, primärkommun och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

15

sekundärkommun, allmän kommun och specialkommun. Däremot kunde

icke såsom skatter anses skatteliknande avgälder till andra juridiska personer

än sådana av samhällelig karaktär, exempelvis icke till särskilda religiösa

samfund och dylikt, icke ens om avgälderna vore obligatoriska. För

avdrag av rent personliga skatter — exempelvis motsvarande de gamla

svenska mantalspengarna — funnes icke heller rum.

Utländsk speciell skatt hänförlig till en förvärvskälla har, enligt de sakkunniga,

karaktär av omkostnad i förvärvskällan i likhet med motsvarande

svenska skatter. De sakkunniga föreslå därför, att i den nya anvisningspunkten

uttryckligen utsäges att såsom omkostnad i förvärvskälla räknas

utländsk speciell skatt. Någon särskild definition av detta begrepp hade icke

ansetts erforderlig. De sakkunniga uttala, att sakens natur och den exemplifiering

av svenska speciella skatter, som funnes i punkt 9 av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen, finge anses tillräckligt vägledande.

Beträffande utländsk allmän skatt framhöll bevillningsutskottet vid 1949

års riksdag i sitt betänkande den skiljelinje, som kunde uppdragas mellan

oinskränkt och inskränkt skattskyldiga i avseende å rätten att erhålla avdrag

för utländska skatter, och ville för sin del ifrågasätta om icke sådant

avdrag borde tillerkännas endast de oinskränkt skattskyldiga. De sakkunniga

förklara, att den utredning, som de förebragt rörande utländska skatters

karaktär av omkostnad i förvärvskälla, pekade i samma riktning men

med den ytterligare inskränkningen att avdrag borde medgivas endast för

sådana utländska skatter, som utginge oberoende av bosättning och därmed

likställt förhållande. Utländsk allmän skatt borde sålunda betraktas såsom

avdiagsgill omkostnad i förvärvskälla under två förutsättningar. Den ena

förutsättningen vore att den utländska skatten skulle hänföra sig till intäkt,

som åtnjötes av en i Sverige oinskränkt skattskyldig person — en person

som vore bosatt i Sverige eller härstädes stadigvarande vistades eller en

svensk juridisk person. Den andra förutsättningen vore att skatten skulle

hänföra sig till intäkt som enligt lagstiftningen i den utländska staten omfattades

av skattskyldighet därstädes på grund av att den förvärvskälla, från

vilken intäkten härflöte, ansåges där lokaliserad. Intäkten skulle således

vara föremål för inskränkt skattskyldighet i den utländska stat, som uttoge

skatten, och skatten skulle utgå oberoende av bosättning, medborgarskap

eller dylikt.

Angående sistnämnda förutsättning för avdragsrält, nämligen att den

intäkt till vilken skatten hänförde sig skulle omfattas av inskränkt skattskyldighet

i den främmande staten, påpeka de sakkunniga, att här icke vore

fråga om någon bedömning från svensk beskattningsmyndighets sida utan

endast om en utredning rörande omfattningen av inskränkt skattskyldighet i

den främmande staten, sålunda ett konstaterande av det faktiska förhållandet

att intäkten vore föremål för inskränkt skattskyldighet i den främmande

staten på grund av förvärvskällans lokalisering och icke på grund av den

skattskyldiges bosättning i denna stat eller medborgarskap därstädes. I de

allra flesta fall komme någon tvekan om stadgandets nu avsedda innebörd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

knappast att behöva riskeras, framhålla de sakkunniga, enär det utom i de

få fall, där oinskränkt skattskyldighet förelåge icke blott i Sverige utan även

i den främmande staten, eo ipso vore klart, att beskattningen i den främmande

staten skedde just på grund av att ifrågavarande förvärvskällor ansåges

lokaliserade där.

De sakkunniga uttala slutligen, att om ett centralorgan skulle komma att

inrättas med uppgift att verka för en enhetlig lagtolkning i skattefrågor,

detta organ lämpligen skulle kunna anlitas för besked och anvisningar rörande

tillämpning av de föreslagna bestämmelserna.

Remissyttrandena. I samtliga remissyttranden tillstyrkes det framlagda förslaget

i huvudsak eller lämnas detsamma i princip utan erinran. Dock riktas

i några yttranden kritik mot vissa speciella punkter i förslaget. Denna kritik

skall icke beröras i detta sammanhang utan först i fortsättningen i samband

med att vissa speciella frågor upptagas till behandling.

I några yttranden anföras mera allmänna synpunkter på förslaget i dess

helhet.

Kammarrätten uttalar sålunda, att det allmänt erkända kravet på avdrag

för utländska skatter vid taxering här i riket hade med den tid efter

annan skärpta beskattningen gjort sig alltmer gällande. Att våra skatteförfattningar

icke medgåve rätt till sådant avdrag funne kammarrätten i likhet

med 1944 års allmänna skattekommitté utgöra en brist i skattelagstiftningen.

Kammarrätten anför vidare:

Såsom i förslaget framhållits lärer det stå i god överensstämmelse med

rättvisa och billighet att bestämmelser uti ifrågavarande hänseende i någon

form meddelas i skatteförfattningarna. Ett införande av den föreslagna avdragsrätten

kan även förväntas komma att underlätta det ekonomiska utbytet

med främmande länder. Att avdrag för utländska skatter i betydande

utsträckning utomlands medgives utgör enligt kammarrättens mening även

ett tungt vägande skäl för medgivande av sådan avdragsrätt jämväl i Sverige.

Såsom de sakkunniga framhållit skulle härigenom en faktisk om också ej

avtalsreglerad ömsesidighet åvägabringas.

Vid övervägande av frågan huruvida berörda avdrag bör betraktas såsom

omkostnad vid beräkning av nettointäkten av vederbörande förvärvskälla

eller få formen av allmänt avdrag, finner kammarrätten i likhet med de

sakkunniga företräde böra givas åt det förra alternativet. Detta alternativ

torde ock mest överensstämma med uppfattningen hos de skattskyldiga och

med skattelagstiftningens allmänna principer. -—- — — Därest avdraget

komme att utformas enligt det senare alternativet, vill kammarrätten fästa

uppmärksamheten på de olägenheter, som i sådant fall torde uppkomma

vid beräkningen av skatteavdragets storlek i de fall, då den skattskyldige

varit bosatt i Sverige endast under en del av beskattningsåret.

Beträffande frågan om omfattningen av den föreslagna avdragsrätten förklarar

sig kammarrätten icke ha något att invända mot den begränsning,

som föreslagits.

Överståthållarämbetet finner liksom de sakkunniga, att den mest effektiva

åtgärden att undvika dubbelbeskattning i två stater vore att genom avtal

reglera de båda staternas rätt till beskattning av viss inkomst eller för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

mogenhet. Ämbetet förordade därför att — i syfte att främja det ekonomiska

utbytet med främmande länder — sådana avtal i så stor utsträckning

som möjligt inginges med de stater som härvid borde komma i fråga.

Ämbetet hade emellertid i huvudsak icke funnit något att erinra mot förslaget

att i de fall, då skatt för samma inkomst eller förmögenhet uttoges

både i vårt land och i främmande stat, med vilken avtal icke ingåtts, skattelindring

skulle åvägabringas därigenom att avdrag för den utländska skatten

medgåves vid beskattningen här i riket.

Ämbetet påpekar, att förslaget skulle komma att i tillämpningen ställa

stora krav på beskattningsnämnderna därutinnan, att dessa i åtskilliga fall

skulle få att pröva frågor om när inskränkt skattskyldighet i utlandet

skulle anses vara för handen. Ämbetet anför härom vidare:

De lokala taxeringsnämnderna torde icke sällan sakna för en dylik prövning

erforderlig kompetens. Med hänsyn härtill torde det bliva erforderligt att

de deklarationer, som avlämnats till lokal taxeringsnämnd och vari yrkats

avdrag för utländsk skatt, eftergranskas i prövningsnämnden. Eftergranskningen

synes lämpligen böra avse även deklarationer, som inlämnats till

särskild taxeringsnämnd och vari yrkats dylikt avdrag. Taxeringsnämndens

ordförande bör därför upprätta och till taxeringsintendenten insända

förteckningar över ifrågavarande deklarationer. Huruvida det sålunda ökade

arbetet för ämbetets .skatteavdelning kan komma att nödvändiggöra en

förstärkning av arbetskraften, kan icke nu bedömas.

Ämbetet förklarar till sist, att såsom avdragsrätten utformats man icke

torde behöva befara, att de föreslagna reglerna skulle komma att försvåra

avslutandet av nya dubbelbeskattningsavtal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om icke en längre gående avdragsrätt

än den de sakkunniga förordat vore önskvärd. Med hänsyn till

vad i betänkandet anförts, ansåge sig länsstyrelsen emellertid böra biträda

vad som föreslagits om avdragets räckvidd. Vidare ifrågasättes om reglerna

icke erhållit en alltför allmän och knapphändig formulering, varigenom

tillämpningssvårigheter skulle kunna tänkas uppkomma. Härom anför länsstyrelsen:
Länsstyrelsen

vill påpeka, att bestämmelserna väl komma att träda i

kraft före inrättandet av det centralorgan med uppgift att verka för en enhetlig

lagtolkning i skattefrågor, vilket enligt de sakkunnigas mening lämpligen

kan anlitas för erhållande av erforderliga besked och anvisningar. Det

skulle därför kunna ifrågasättas om ej särskilda tillämpningsanvisningar

borde utfärdas.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar, att de sakkunniga syntes ha framlagt

övertygande skäl för sin uppfattning att även sådana främmande skatter,

som icke vore av speciell natur, borde anses såsom omkostnad. En sådan

slutsats kunde härledas ur de principer, ,som låge till grund för vår beskattningsrätt

över huvud. En avdragsrätt för utländska skatter i enlighet med

förslaget stode jämväl i god överensstämmelse med vad som enligt rådande

allmän uppfattning vore rätt och billigt.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. AV 171.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hänvisar först till ett yttrande,

som länsstyrelsen på sin tid avgav i anledning av den utav Aktiebolaget

Svenska kullagerfabriken gjorda framställningen om efterskänkande av

vissa skatter. I detta yttrande uttalade länsstyrelsen, att man för undvikande

av ett orimligt be.skattningsresultat i första hand borde undersöka

i vad mån lättnad i dubbelbeskattningen kunde vinnas genom avtal med vederbörande

utländska stat och att metoden att avdraga de utländska skatterna

endast i andra hand syntes böra tillgripas. Länsstyrelsen ville nu

framhålla, att den utredning, som de sakkunniga verkställt, övertygat länsstyrelsen

om att avtalsvägen icke vore praktiskt framkomlig i alla fall

samt att det ur synpunkten, att det svenska beskattningsintresset skulle på

bästa sätt tillvaratagas, ej heller syntes nödvändigt att låta rätten till avdrag

för utländska skatter bliva sekundär på så sätt, att denna rätt endast

skulle inträda i sådana fall, då dubbelbeskattningseffekten icke kunde undanröjas

genom avtal.

Därefter anför länsstyrelsen följande:

Tanken att de utländska skatterna .skola behandlas såsom omkostnader

i de fall, då det utländska beskattningsanspråket hävdas på grund av förvärvskällans

lokalisering dit och oavsett den skattskyldiges personliga anknytning

till den utländska staten, ligger i linje med vad ett naturligt

inkomstbegrepp kräver. Om man emellertid vill motivera skatteavdraget

såsom en omkostnad enligt naturlig inkomstföreställning, synes det knappast

vara följdriktigt, att såsom ett ytterligare villkor för avdraget även

föreskriva, att intäkten skall ha åtnjutits av fysisk person under tid, då

han är bosatt i Sverige eller av inländsk juridisk person. Inkomstberäkningen

för olika förvärvskällor bör, enligt länsstyrelsens mening, utformas

utan hänsyn till om vederbörande personligen är bosatt här i riket eller

icke. Är han icke skattskyldig här i riket för inkomst av den ifrågavarande

förvärvskällan, saknar problemet hur inkomsten skall här beräknas varje

intresse. Såvitt länsstyrelsen kan finna, torde det ifrågavarande villkoret

om bosättning i riket ha förhållandevis liten praktisk betydelse. Länsstyrelsen

vill därför förorda, att detsamma utgår ur förslaget till anvisningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

Medan i utlandet uttagna utskylder i form av kupongskatt ansetts avdragsgilla

vid taxering här i riket, får avdrag icke göras för andra utländska

skatter. Även om man räknar sådan kupongskatt såsom en speciell skatt och

på grund därav tillåter avdrag vid taxeringen, framstår det såsom otillfredsställande,

att avdrag icke får ske för andra utländska skatter. Olika

uppfattningar råda visserligen inom företagsekonomien, huruvida vid upprättandet

av självkostnadsberäkning för en varas framställande och försäljning

hänsyn bör tagas till den inkomstskatt, som kan komma att utgå.

Teoretiskt kan det naturligtvis påstås, att en inkomstskatt icke är någon omkostnad

för intäkternas förvärvande, enär inkomstskatten erlägges icke för

att förvärva en inkomst utan tvärtom är en följd av att inkomst uppkommit.

Det är å andra sidan klart, att erläggandet av skatten kommer att påverka

rörelsens vinstresultat, och det framstår därför såsom naturligt, om

i praktiken företagen vid sina kalkyler som regel räkna med ett så stort

vinstpålägg, att en nettovinst framkommer, som bland annat täcker de utgående

skatterna. Detta innebär, att företagsmässigt inkomstskatt betraktas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171. 19

såsom omkostnad, för vilken täckning måste erhållas vid självkostnadsberäkningen.

Även om den inkomstskatt, som erlägges av här i riket bosatt skattskyldig

för här bedriven rörelse, icke anses utgöra en omkostnad i rörelsen, blir förhållandet

annorlunda beträffande de skatter, som en här i riket bosatt skattskyldig

har att erlägga i utlandet för en därstädes bedriven rörelse. Nettovinsten

belastas i sådant fall av den utländska skatten och kommer icke i

sin lielbet den skattskyldige tillgodo i Sverige. Erläggandet av den utländska

skatten blir på detta vis en omkostnad för förvärvandet av den inkomst,

för vilken han kommer att få skatta i Sverige. Liksom för andra omkostnader

för inkomstförvärv, bör därför avdrag medgivas för i utlandet erlagd

inkomstskatt.

Bortsett från den frågan, huruvida skatten i utlandet är att betrakta såsom

en omkostnad i förvärvskällan, tala ekonomiska hänsyn och billighetsskäl

för att avdrag bör medgivas för den utländska skatten. De synpunkter,

som de sakkunniga härutinnan anlagt, synas länsstyrelsen vara värda allt

beaktande. Med nyssnämnda utgångspunkter kan det emellertid med viss

styrka göras gällande, att avdraget icke bör ske i förvärvskällan såsom en

omkostnad utan i form av en direkt avräkning mot den svenska skatten.

Om Sverige vid förhandlingar om dubbelbeskattningsavtal genom ett sådant

stadgande skulle komma i ett ogynnsammare läge, synes det dock lämpligare,

att endast bereda företagen den lättnad i beskattningen, som kan uppnås

genom att den utländska skatten betraktas såsom en omkostnad i förvärvskällan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att den ansåge det vara ett rättfärdighetskrav,

att avdrag för utländsk skatt medgåves i den utsträckning

de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen påpekar dock, att invecklade

frågeställningar skulle kunna uppkomma beträffande avdragsrätten. Länsstyrelsen

anför därefter:

Som länsstyrelsen tidigare anfört kunna frågorna om avdragsrätt bliva

svårbedömbara. Ävenså kan tolkningen av de föreslagna lagbestämmelserna

medföra icke avsedda konsekvenser. Därför ifrågasätter länsstyrelsen huruvida

icke bestämmelserna böra göras provisoriska och underhandlingar om

ingående av avtal för undvikande av dubbelbeskattning inledas med sådana

länder, med vilka avtal härom ännu icke träffats men äro önskvärda.

Kommerskollcgium uttalar, att den nuvarande bristen på bestämmelser

angående rätt till avdrag för utländska skatter onekligen vore synnerligen

besvärande för den ekonomiska samfärdseln. Ett undanröjande av internationell

dubbelbeskattning finge anses som ett betydelsefullt önskemål på

grund av de hinder i det mellanstatliga ekonomiska utbytet som dubbelbeskattningen

med nutidens höga skattesatser betydde.

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Stockholms handelskammare

och Internationella handelskammarens svenska nationalkommitté

åberopa ett av näringslivets skattedelegation i frågan avgivet yttrande. I

detta yttrande frambålles bland annat att det förhållandet, att gällande

skatteförfattningar icke medgåve avdrag för i utlandet erlagda skatter,

finge anses utgöra en brist i skattelagstiftningen. Förslaget avsåge alt avhjälpa

denna brist, vilken särskilt under nuvarande förhållanden ledde till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

en uppenbart obillig skattebelastning. Förslaget vore ock betingat ej minst

av hänsyn till vad rättvisan krävde.

Handelskammaren i Göteborg anför, att det från rättssynpunkt och även

skälighetssynpunkt vore en naturlig sak, att skatt å en i utlandet förtjänad

inkomst för i Sverige bedriven rörelse borde uttagas antingen i utlandet,

där inkomsten intjänats, eller i Sverige, där rörelsen vore domicilierad, men

ej på båda ställena. 1 den mån gällande lagstiftning eller tillämpad praxis

ledde till ett annat resultat syntes ett förtydligande så som de sakkunniga

föreslagit vara angeläget.

Sveriges allmänna exportförening uttalar, att genom förslaget hade i utlandet

erlagda skatter omsider jämställts med övriga omkostnader, vilket

innebure en icke oväsentlig lättnad i den börda, som den internationella

dubbelbeskattningen utgjorde för viktiga delar av svensk företagsamhet.

Föreningen framhåller emellertid, att det här rörde sig endast om ett första

steg i riktning mot målet: avskaffandet av all mellanstatlig dubbelbeskattning

av inkomst och förmögenhet.

Exportföreningen har låtit chefen för det till exportföreningen hörande

institutet för utländsk rätt, juris doktorn K. G. A. Sandström, verkställa

en detalj granskning av förslaget. Under förutsättning att de av Sandström

framförda synpunkterna vunne beaktande förklarade sig föreningen tillstyrka

förslaget.

Sandström påpekar bland annat alt enligt förslaget till författningstext

avdrag medgåves endast för skatt till utländsk »stat eller kommun», men

att de sakkunniga i motiveringen framhölle, att någon begränsning i fråga

om avdragsrätten icke vore avsedd, såvitt gällde det offentligrättsliga subjekt,

som uppbure skatten. Det syntes därför nödvändigt att i författningstexten

något utvidga beskrivningen å de utländska skatter, vilka avsåges.

Sålunda borde däri ingå även skatter till delstater, provinser, kantoner

m. fl. dylika.

Departementschefen. De olägenheter för de ekonomiska förbindelserna

mellan Sverige och utländska stater, som föranledas av att viss inkomst bhr

föremål för beskattning såväl i Sverige som i en utländsk stat, ha givetvis

blivit alltmer påtagliga genom den ökning av skattetrycket, som både i Sverige

och i andra stater blivit en följd av utvecklingen. För undvikande av sådan

dubbelbeskattning har vårt land med ett betydande antal stater ingått

avtal, genom vilka beskattningsrätten uppdelats mellan Sverige och den

utländska staten. Metoden att genom avtal reglera de båda staternas ratt

till beskattning av viss inkomst eller viss förmögenhet får utan tvekan anses

vara den mest effektiva utvägen att undvika dubbelbeskattning i förhållandet

mellan två stater. En dylik avtalsmässig reglering saknas emellertid

i förhållande till flertalet stater. Då dubbelbeskattningsavtal inom den närmaste

framtiden kunna ingås endast med ett begränsat antal stater och ett

fullständigt system av dylika avtal — som de sakkunniga påpeka — icke

inom överskådlig tid torde kunna komma till stånd, synas mer generellt

verkande åtgärder på området vara påkallade.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

21

De sakkunnigas förslag går i huvudsak ut på följande. Utländska skatter

skola i viss utsträckning vara avdragsgilla såsom omkostnad vid inkomstberäkningen.

Speciella utländska skatter, hänförliga till en förvärvskälla,

skola sålunda alltid utgöra omkostnad i förvärvskällan. För allmänna skatter

till utländsk stat skall avdragsrätt föreligga om och i den mån skatterna

hänföra sig till intäkt av sådant slag, som enligt lagstiftningen i den utländska

staten är skattepliktig därstädes på grund av att förvärvskällan är

där lokaliserad, samt intäkten åtnjutes endera av en fysisk person under

tid då han är bosatt i Sverige eller stadigvarande vistas här eller av en svensk

juridisk person. I de sakkunnigas förslag till författningstext utsäges bl. a.

att med skatt till utländsk stat likställes utländsk kommunalskatt.

De sakkunnigas förslag innebär icke ett fullständigt undanröjande för

Sveriges del av internationell dubbelbeskattning utan endast att beskattningsunderlaget

i Sverige skall minskas med den i utlandet utgående skatten.

Partiell dubbelbeskattning kommer därför enligt förslaget att kvarstå.

På grund härav och vid det förhållandet att — som framgår av den

utredning rörande skattelagstiftningen i ett flertal främmande stater, som

de sakkunniga låtit verkställa — utländska stater i betydande utsträckning

medgiva avdrag vid inkomstberäkningen för skatter till andra stater,

är det icke att förmoda, att utländska staters intresse av att med Sverige

ingå avtal för undvikande av dubbelbeskattning skulle minskas, om de föreslagna

bestämmelserna införas i vår skattelagstiftning. Icke heller är det att

förmoda att de föreslagna bestämmelserna skulle medföra ett försämrat förhandlingsläge

för vår del vid blivande förhandlingar om dylika avtal. Härtill

kommer att rätten att avdraga utländsk skatt enligt förslaget icke skulle

medgivas i Sverige ej bosatta fysiska personer eller här ej domicilierade juridiska

personer; för en utländsk stat är det emellertid speciellt frågan om

hur i den staten bosatta eller domicilierade personer beskattas i Sverige för

härifrån härflytande inkomster, som påverkar statens intresse av att ingå

dubbelbeskattningsavtal med vårt land.

Mot de sakkunnigas utformning av avdraget som ett omkostnadsavdrag

vid inkomstberäkningen har jag intet att erinra. Detta torde bäst överensstämma

med skattelagstiftningens allmänna principer. Beträffande

spörsmålet om omfattningen av avdragsrätten har jag icke heller något att

invända mot de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat, att som villkor för

avdragsrätt icke borde föreskrivas att intäkten skulle ha åtnjutits av fysisk

person under tid, då han vore bosatt i Sverige, eller av inländsk juridisk

person. Länsstyrelsen har sålunda ansett det tillfyllest med det andra föreslagna

villkoret för avdragsrätt, nämligen att intäkten enligt lagstiftningen

i den främmande staten skulle vara skattepliktig därstädes på grund av att

förvärvskällan vore där lokaliserad. På grund av att den inskränkta skattskyldigheten

ofta i utlandet är utformad på annat sätt än den svenska, kan

det dock icke sällan inträffa, att eu intäkt, som omfattas av inskränkt skattskyldighet

i Sverige, även enligt ett främmande lands skattelagstiftning är

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

föremål för inskränkt skattskyldighet på grund av att den förvärvskälla,

från vilken intäkten härflyter, anses där lokaliserad. Royalty, som härrör

från här i riket bedriven rörelse, anses enligt svensk uppfattning såsom inkomst

av rörelse som här bedrivits och royalty är sålunda föremål för inskränkt

skattskyldighet i Sverige. Uppbäres royalty av t. ex. ett företag

med fast driftställe i ett främmande land, beskattas den emellertid ofta även

i detta land på grund av att förvärvskällan enligt det främmande landets

lagstiftning anses där lokaliserad. I likhet med de sakkunniga anser jag

emellertid, att Sverige får anses ha prioritet att beträffande utländska skattesubjekt

beskatta från svenska förvärvskällor härflytande inkomster obeskurna

av avdrag för utländska skatter. Vidare synes den utredning rörande

skattelagstiftningen i ett antal främmande länder, som de sakkunniga låtit

verkställa, ge vid handen att avdragsrätt för utländska skatter i främmande

länder som regel är begränsad till fysiska personer, som äro bosatta i vederbörande

land, samt till därstädes domicilierade juridiska personer. Av

dessa skäl och med hänsyn till den principiella uppfattning, som ligger till

grund för de sakkunnigas förslag, synes det icke finnas anledning att utvidga

den föreslagna avdragsrätten på sätt länsstyrelsen förordat.

Beträffande den föreslagna författningstexten, såvitt den berör nu avhandlade

spörsmål, vill jag anmärka att — i anslutning till den i 20 § kommunalskattelagen

och den i anvisningspunkt 3 till samma paragraf föreslagna

ändringen av uttrycket »allmänna skatter» till »svenska allmänna

skatter» — motsvarande ändring torde böra vidtagas i anvisningspunkt 3

till 22 § kommunalskattelagen samt i anvisningspunkt 9 till 29 § samma

lag. Vidare synes det — på sätt påpekats i ett remissyttrande — vara lämpligt

att i författningstexten något utvidga beskrivningen av de utländska

skatter, vilka avses skola omfattas av avdragsrätten. I författningstexten

torde sålunda uttryckligen böra angivas, att avdrag även må åtnjutas för

skatt till utländsk delstat och provins. Vidare torde, då med den av de sakkunniga

föreslagna formuleringen av författningstexten tvekan synes kunna

uppstå huruvida en person, vilken är oinskränkt skattskyldig i såväl Sverige

som i en utländsk stat, över huvud äger rätt till avdrag för i den utländska

staten erlagd skatt, ett förtydligande härom vara erforderligt.

I ett par remissyttranden har framhållits, att invecklade frågeställningar

skulle kunna uppkomma beträffande avdragsrätten samt att taxeringsnämnderna

i regel knappast kunde anses ha kompetens att bedöma om och i vilken

omfattning avdragsrätt förelåge. Med hänsyn härtill har i något remissyttrande

föreslagits, att de deklarationer, vari yrkats avdrag för utländsk

skatt, skulle eftergranskas av vederbörande prövningsnämnd. Vidare har i

ett yttrande ifrågasatts om reglerna icke erhållit en alltför knapphändig

formulering och om icke därför särskilda tillämpningsanvisningar borde utfärdas.

De sakkunniga ha, som förut nämnts, framhållit att någon tvekan

om det föreslagna stadgandets innebörd i de allra flesta fall knappast behövde

riskeras, enär det — utom i de få fall där oinskränkt skattskyldighet

förelåge icke blott i Sverige utan även i den främmande staten — utan vi
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

23

dare vore klart att beskattning i den utländska staten skedde just på grund

av att förvärvskällan ansåges lokaliserad där. Även enligt min mening torde

endast i rena undantagsfall tillämpningssvårigheter kunna uppkomma. För

övrigt må framhållas att, därest den i propositionen nr 64 till årets riksdag

föreslagna riksskattenämnden kommer till stånd, denna torde kunna lämna

betydelsefulla bidrag till lösandet av uppkommande frågor rörande bestämmelsernas

tillämpning.

III. Speciella frågor i de sakkunnigas förslag.

a) Avdrag för utländsk skatt vid s. k. dubbel bosättning.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att skatt av en person, som ansåges

vara bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige, utomlands kunde uttagas

med högre belopp än som följde av inskränkt skattskyldighet i utlandet,

nämligen då han där behandlades som oinskränkt skattskyldig trots bosättningen

eller vistelsen i Sverige, exempelvis på grund av att han ansåges

vara bosatt eller stadigvarande vistas jämväl i den främmande staten eller

på grund av att han vore denna stats medborgare.

Enligt de förut angivna huvudprinciperna i förslaget skola i Sverige oinskränkt

skattskyldiga personer erhålla rätt till avdrag för skatt till främmande

stat å inkomst av förvärvskälla, som i denna stat är underkastad inskränkt

skattskyldighet. Vid fall av dubbel bosättning borde därför rätteligen

avdrag medgivas endast med det belopp, varmed skatt i nämnda stat

skulle ha utgått om skattskyldigheten hade varit endast inskränkt. De sakkunniga

anföra härom:

En dylik regel skulle dock knappast tillfredsställa rättskänslan. Följden

av att den i Sverige oinskränkt skattskyldige är oinskränkt skattskyldig också

i den främmande staten är i själva verket den, att den dubbelbeskattning,

som skulle föreligga vid allenast inskränkt skattskyldighet därstädes, i regel

ytterligare skärptes, dels så att den skatt som belöper på de inskränkt skattskyldighet

underkastade förvärvskällorna blir större i anledning av den inkomsten

i dess helhet drabbande progressiviteten, dels så att skatten eventuellt

omfattar förvärvskällor i den främmande staten som icke äro underkastade

inskränkt skattskyldighet. Frågan kan i sistnämnda avseende vara

exempelvis om arbetsinkomst, ränta på obligationer eller bankinsättningar

m. in. från den främmande staten. Den obillighet, som dubbelbeskattningen

i och för sig innebär, blir sålunda ändå mer framträdande vid s. k. dubbel

bosättning.

De sakkunniga förklara vidare, att det vore i hög grad rimligt att avdragsrätt

medgåves även för den skatteökning i den främmande staten som

för de förvärvskällor, vilka där vore underkastade inskränkt skattskyldighet,

följde av att den skattskyldige faktiskt vore oinskränkt skattskyldig därstädes.

Den på den inskränkt skattepliktiga inkomsten belöpande skatten

finge då beräknas efter den skattesats, som i genomsnitt utginge för den

samlade inkomsten. Utredningen härutinnan torde enligt de sakkunniga i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

varje fall bliva enklare än en utredning hur stor skatten skulle ha varit vid

blott inskränkt skattskyldighet. De sakkunniga framhålla, att det finge ankomma

på den skattskyldige att själv visa vilka av hans förvärvskällor,

som skulle ha träffats av inskränkt skattskyldighet, om endast sådan varit

för handen. Sedan det väl konstaterats huru stor nettoinkomst detta skulle

ha gällt, finge det genom proportionering konstateras vilken del av den utländska

skatten, som belöpte därå. De sakkunniga framhålla slutligen, att

utredningssvårigheter kunde antagas i praktiken äga endast ringa betydelse,

enär fall av oinskränkt skattskyldighet i Sverige och eu annan stat vore

ovanliga. Den skattskyldige torde för övrigt mestadels kunna genom egna

dispositioner undvika dubbel bosättning. Än ytterligare påpekas att skatteförfattningarnas

bestämmelser om efterskänkande av statlig skatt i vissa

fall skulle kunna träda i tillämpning.

Att vid oinskränkt skattskyldighet i såväl Sverige som en annan stat medgiva

avdrag för all skatt till den andra staten, förklara de sakkunniga sig

icke ha velat förorda bl. a. på grund av att den utländska skatten eller del

därav kunde hänföra sig till förvärvskällor som i Sverige vore föremål för

inskränkt skattskyldighet. Sverige finge anses ha så klar prioritet att beskatta

inkomster från dessa, obeskurna av avdrag för skatt till den främmande

staten, att det trots dubbelbeskattningen icke förelåge tillräcklig anledning

att avstå från någon del av denna beskattning. Vidare erinra de sakkunniga

om sådana fall då en skattskyldig, som vore oinskränkt skattskyldig

i Sverige ävensom i en främmande stat, åtnjöte inkomst från förvärvskälla,

lokaliserad i en tredje stat. Beskattades inkomsten i den tredje staten borde

avdrag enligt huvudregeln få ske för den sålunda erlagda skatten. Men att

medgiva avdrag för skatt även till den andra utländska staten -—- vilken

beskattade inkomsten endast för att den skattskyldige ansåges bosatt inom

denna stat utan att förvärvskällan där vore lokaliserad — vore icke motiverat.

Remissyttrandena. Nu förevarande spörsmål har berörts endast i ett par

remissyttranden.

Kammarrätten, som helt instämt i vad de sakkunniga yttrat i denna fråga,

understryker de sakkunnigas uttalande, att de antydda utredningssvårigheterna

torde komma att få endast ringa betydelse.

överståthållarämbetet förklarar att, då den skattskyldige i nu berörda

fall delvis drabbades av dubbelbeskattning, vissa skäl talade för att avdrag

borde medgivas för hela den utländska skatten. Emellertid hade vederbörande

i dylikt fall möjlighet att få den svenska statliga inkomstskatten,

respektive den svenska förmögenhetsskatten, efterskänkt. Härtill komme

att, om i nu ifrågavarande fall rätt till avdrag för hela den utländska skatten

skulle föreligga, den främmande statens intresse av att ingå dubbelbeskattningsavtal

kunde komma att minskas. Ämbetet ansåge sig med hänsyn

härtill böra godtaga den föreslagna begränsningen i avdragsrätten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

25

Sandström anför bl. a. följande:

Fall av dubbel bosättning förekomma givetvis men äro dock ej alltför

vanliga. Där de förekomma, drabbas den skattskyldige särskilt hårt genom

att full beskattning äger rum i båda länderna; här synas närmast skäl föreligga

för att medgiva den skattelindring, som en avdragsrätt för den främmande

skatten innebär.

Departementschefen. Om man vid oinskränkt skattskyldighet i såväl Sverige

som annan stat icke å svensk sida finner sig kunna medgiva avdrag för

all skatt till den andra staten — och detta synes mig i varje fall uteslutet beträffande

förvärvskällor som äro föremål för inskränkt skattskyldighet i Sverige

— måste man, hur man eljest bestämmer avdragsrätten, räkna med vissa

utredningssvårigheter vid fall av s. k. dubbel bosättning. Då dylika fall

emellertid torde vara ovanliga och utredningssvårigheter sålunda endast i

undantagsfall skulle kunna uppkomma, anser jag mig böra biträda förslaget

i denna del.

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke erforderligt att belasta författningstexten

med bestämmelser angående beräkningen av skatteavdraget

i nu diskuterade fall.

b) Avdrag för erlagd utländsk skatt. Återbekommen dylik skatt upptages

såsom inkomst.

De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att avdragsrätten skall avse allenast

erlagd skatt och sålunda icke skatt som endast debiterats. Vidare föreslås,

att avdrag skall medgivas allenast för slutligt erlagd skatt och icke för

belopp, som utgör förskottsbetalning av skatt, liknande den svenska uppbörden

av s. k. preliminärskatt. Härom anföra de sakkunniga:

Mot anordningen att låta avdragsrätten gälla redan skatteutskottet talar

bl. a. dels den omständigheten att densamma skulle nödvändiggöra särskilda

regler för den slutliga regleringen av skatteskulden, vilkas tillämpning

särskilt med hänsyn till kontrollen säkerligen icke skulle bli lätt, dels också

det förhållandet att avdraget vid den svenska statsbeskattningen för kommunalskatt

avser definitiv skatt. Med hänsyn till att i normala fall möjligheten

att åtnjuta ifrågavarande avdrag torde kunna utnyttjas även om avdragsrätten

gäller endast erlagd »definitiv» skatt, synas de starkare skälen

tala för att begränsa avdragsrätten till sådan skatt.

Det lärer emellertid ej sällan kunna vara svårt att avgöra om en skattebetalning

är provisorisk eller »definitiv». Den svenska krigskon junkturskatten

har otvivelaktigt varit en definitiv skatt, ehuru betydande möjligheter

till restitution efter s. k. provisorisk skattepåföring förelegat. Det kan

med andra ord tänkas att en skattebetalning bör betraktas såsom i och för

sig definitiv, även om möjlighet till restitution kan betraktas såsom ganska

vanlig. Flertalet typiska källskatter äro ej genomgående slutgiltiga. Den

omständigheten, exempelvis, att den engelska skatten å aktieutdelningar,

som uttages hos bolaget men tillgodoräknas aktieägaren, kan av denne i

viss utsträckning återbekommas från det allmänna, bör ej hindra avdragsrätten.

Det väsentliga är att skatten i en viss stat i förhållande till personer

bosatta utom denna kommer att i allmänhet framstå såsom slutgiltig. En

inbetalnings natur av ren förskottsbetalning karakteriseras vanligen av ett

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 171.

efterföljande avräkningsförfarande som medför ej blott återbetalningar

utan även tilläggsbetalningar. Avgörande bör alltså vara om verklig »skatt»

anses föreligga eller endast sådant förskott å framtida skatt som den nyss

berörda svenska preliminärskatten, vilken likvisst benämnes skatt.

De sakkunniga påpeka, att anledning att vid frågans bedömande hos

taxeringsmyndigheterna anlägga särskilt restriktiva synpunkter icke syntes

föreligga, då återbekommet skattebelopp i alla händelser skulle upptagas

såsom intäkt. Härom uttalas, att detta följde redan av att fråga ansåges

vara om återbekommen omkostnad, utan att uttryckligt stadgande

därom behövde meddelas på sätt skett i fråga om statsbeskattningen beträffande

restituerad kommunalskatt. Stadgande i sistnämnda avseende

hade erfordrats därför att avdrag för kommunalskatt hade naturen icke

av avdrag under viss förvärvskälla utan av allmänt avdrag.

Remissyttrandena. Spörsmålet har behandlats endast i ett par yttranden.

Kammarrätten, som instämmer i vad de sakkunniga i ifrågavarande

hänseende föreslagit, erinrar om att den restituerade skatten borde upptagas

såsom intäkt i vederbörande förvärvskälla.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med de sakkunniga,

att rätten till omkostnadsavdrag borde göras beroende av att den

utländska skatten blivit erlagd under den tid, som inkomstberäkningen

omfattade. Länsstyrelsen finner dock tveksamt, om det under sådana förhållanden

kunde anses motiverat att vägra avdrag för erlagd förskottsskatt.

Rent affärsmässigt torde väl en rörelseidkare regelmässigt räkna

även sådan skatt såsom en omkostnad. Skulle undantagsvis förskottsskatt

komma att restitueras, måste den i vanlig ordning inräknas såsom

inkomst.

Sandström anser, att avdragsrätt borde föreligga även för preliminär

utländsk skatt och uttalar, att det ur alla synpunkter syntes enklast och

för vederbörande beskattningsmyndigheter minst besvärligt att medgiva

avdrag för all erlagd skatt, oberoende av om densamma kunde betecknas

såsom preliminär eller icke.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär, att avdrag skall medgivas

för under beskattningsåret i utlandet slutligt erlagda skatter, även

om dessa icke belöpa på den inkomst som för beskattningsåret tages till

beskattning här i riket. Principiellt sett borde avdragsrätten avse de utländska

skatterna å den inkomst, som beskattas här i riket för det beskattningsår

varom fråga är. Avdragsrätten torde dock av praktiska skäl

icke böra bestämmas på detta sätt, enär det beträffande en skatteutgift är

vanligt, att utgiften göres förhållandevis lång tid efter det den skattskyldige

åtnjutit den inkomst, till vilken skatten hänför sig. Jag ansluter mig

därför till de sakkunnigas förslag att avdragsrätten i princip skall avse

under beskattningsåret erlagda skatter.

De sakkunniga ha anfört att mot anordningen att medgiva avdrag redan

för preliminärt erlagd skatt talade bl. a. den omständigheten, att en

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

27

dylik anordning skulle nödvändiggöra särskilda bestämmelser för den slutliga

regleringen av skatteskulden, vilkas tillämpning, särskilt med hänsyn

till kontrollen, säkerligen icke skulle bliva lätt. Om emellertid en skattskyldig

yrkar avdrag för utländsk skatt erfordras givetvis, att han genom

företeende av kvitterad debetsedel eller annan av utländsk myndighet utfärdad

handling kan styrka att han erlagt skatten. Yrkar han avdrag för

under visst beskattningsår erlagd preliminärskatt, måste han sålunda kunna

styrka, att han erlagt beloppet. Visar det sig, när sedermera slutavräkning

sker beträffande den redan avdragna preliminära skatten, att densamma understigit

den slutliga skatt, som han har att erlägga, är han berättigad till

avdrag för det återstående beloppet, när detta erlagts; även i detta fall

kräves att den skattskyldige genom debetsedel eller annan handling kan

styrka att beloppet guldits.

Jag vill i detta sammanhang även framhålla att i den skattskyldiges

bokföring den erlagda skatten torde upptagas som utgift för det år utbetalningen

sker, oavsett om skatten betecknas som preliminär eller definitiv.

Därtill kommer, att det stundom kan vara svårt att över huvud taget

avgöra om en utländsk skatt skall betraktas som preliminär eller definitiv.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag att avdragsrätten, i enlighet

med vad i ett par remissyttranden ifrågasatts, skall omfatta även

preliminär skatt.

Restituerad utländsk skatt, för vilken avdrag åtnjutits, skall tilläggas

vid inkomstuppskattningen. Detta följer redan av att fråga är om återbekommen

omkostnad, varför uttryckligt stadgande därom icke behöver meddelas.

Som intäkt skall sålunda upptagas såväl återbelcommen preliminärskatt

som annan skatt, som restituerats, allt i den mån den skattskyldige

erhållit avdrag därför vid tidigare års taxeringar. Den återbekomna skatten

skall upptagas som intäkt i samma förvärvskälla som den, vilken skatten

tidigare belastat såsom omkostnad.

c) Avdrag för underskott på grund av beskattning i utlandet.

Under inkomst av kapital i vidsträckt mening räknas såsom särskild

förvärvskälla bl. a. all fastighet i utlandet samt utomlands självständigt

bedriven rörelse. Uppkommer underskott i denna förvärvskälla gäller enligt

46 § 1 inom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt den speciella regeln, att sådant underskott icke får

avdragas såsom allmänt avdrag. Annan från utlandet härflytande intäkt

än av utomlands belägen fastighet och där självständigt bedriven rörelse

anses däremot icke såsom särskild förvärvskälla. Dylik intäkt skall sålunda

upptagas under samma förvärvskälla som motsvarande intäkt, härflytande

från Sverige. I avseende å underskott gäller här den allmänna regeln

att avdrag icke får ske för underskott å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom eller för deltagande i lotteri, men att avdrag i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

övrigt medgives i hemortskommunen beträffande såväl stats- som kommunalskatt.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att den omständigheten att rätten

till avdrag för underskott vore i vissa avseenden begränsad givetvis innebure

en inskränkning även i fråga om möjligheten att utnyttja avdrag

för utländsk skatt, en inskränkning som såtillvida hade särskild betydelse

att det beträffande en skatteutgift vore vanligt, att denna komme att göras

först avsevärd tid efter det den inkomst, till vilken den hänförde sig, hade

åtnjutits. I fråga om mera tillfälliga inkomster från utlandet skulle det sålunda

kunna antagas ej sällan inträffa, att den ifrågasatta avdragsrätten för

utländsk skatt icke kunde utnyttjas. De sakkunniga anföra därefter:

Det är emellertid blott beträffande fastighet i utlandet och därstädes självständigt

bedriven rörelse som avdrag för underskott alls icke får åtnjutas,

och inkomster från dylika förvärvskällor äro merendels av långsiktig natur,

varför den ifrågasatta avdragsrätten för normala fall ingalunda torde bli

illusorisk. Först vid förvärvskällornas avveckling lärer normalt bli fråga om

avdragsrätt som icke kan utnyttjas. I fråga om dessa slag av inkomst gäller

emellertid ett inkomstbegrepp av alldeles särskild utformning, vilket innebär

betydande förmåner för de skattskyldiga genom möjligheten att inom

ramen för de årliga intäkternas storlek erhålla avdrag även för kapitalinvesteringar.

Det kan icke gärna bli fråga om att i anledning av den förmån i

form av vidgad avdragsrätt för utländsk skatt varom nu är fråga så ändra

detta inkomstbegrepp att rätt till avdrag för underskott i större eller mindre

utsträckning medgives. Den eftersläpande skatten må anses utgöra en eftersläpande

avvecklingskostnad jämställd med andra icke avdragsgilla sådana

kostnader.

Begränsning av rätten till avdrag för underskott gäller vidare i fråga om

icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom och liknande inkomst i

utlandet. Det är icke vanligt att realisationsvinst i fråga om värdepapper

och dylikt beskattas i annan stat än där den skattskyldige är oinskränkt

skattskyldig, varför begränsningen i avdragsrätten i fråga om skatt å sådan

inkomst torde ha mindre praktisk betydelse. I övrigt gäller att ifrågavarande

svenska och utländska intäkter utgöra en gemensam förvärvskälla, varför

utnyttjande av eventuellt underskott å tillgång i utlandet stundom lärer

kunna kvittas mot dylik intäkt i Sverige. Beträffande realisationsvinst vid

avyttring av fastighet eller rörelse i utlandet torde däremot inskränkt skattskyldighet

i den stat, där tillgången befinner sig, icke vara ovanlig, och eftersom

det kan röra sig om relativt betydande skattebelopp är begränsningen

av avdragsrätten här ingalunda betydelselös. Det må emellertid ifrågasättas

om icke bestämmelsen i sista stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,

att realisationsvinst respektive realisationsförlust beräknas

med hänsyn till köpeskillingens totala belopp oavsett om detta skall betalas

på en gång eller terminsvis, analogivis måste anses innebära att eu

till försäljningen hänförlig utgift skall medräknas vid uppskattning av vinsten

eller förlusten även om den förfaller till betalning efter beskattningsåret

och till äventyrs ej blivit till beloppet fixerad förrän efter detta. Är

detta riktigt — vägledande avgöranden av regeringsrätten för frågans bedömande

torde ej finnas, men starka skäl synas tala för tolkningen — lärer

den nu diskuterade begränsningen av rätt till avdrag för underskott sakna

större betydelse.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

De sakkunniga anse vid angivna förhållanden anledning icke föreligga

att på denna punkt föreslå någon ändring i de nu gällande principerna.

Remissyttrande. Efter att ha framhållit att det endast i undantagsfall kunde

inträffa att det föreslagna skatteavdraget icke skulle kunna utnyttjas,

förklarar kammarrätten, att visst fog syntes finnas för de sakkunnigas uppfattning,

att bestämmelsen att realisationsvinst respektive realisationsförlust

skulle beräknats med hänsyn till köpeskillingens totala belopp, oavsett

om detta .skulle betalas på en gång eller terminsvis, analogivis måste anses

innebära att en till försäljningen hänförlig utgift skulle medräknas vid uppskattning

av vinsten eller förlusten även om utgiften förfölle till betalning

efter beskattningsårets utgång och till äventyrs ej blivit till beloppet fixerad

förrän efter sistnämnda tidpunkt.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit, kan det stundom inträffa,

att den ifrågasatta avdragsrätten för utländsk skatt icke skulle kunna

utnyttjas.

Det föreslagna avdraget är konstruerat som ett omkostnadsavdrag i vederbörande

förvärvskälla; detta innebär att, om intäkten från utlandet icke

täcker den utländska skatten, bristen får avdragas från andra intäkter i

samma förvärvskälla samt, om underskott uppstår i förvärvskällan, dylikt

underskott i regel får såsom allmänt avdrag avräknas från den skattskyldiges

sammanräknade inkomst.

Beträffande förvärvskällan fastighet i utlandet och därstädes självständigt

bedriven rörelse gäller emellertid, att uppkommet underskott icke får

tillgodonjutas såsom allmänt avdrag. Då i fråga om dessa inkomstslag gäller

ett speciellt inkomstbegrepp, som medför betydande förmåner för de

skattskyldiga därigenom att de äga avdraga vad de av behållen inkomst av

sådan fastighet eller rörelse använt för fastigheten eller för rörelsen, finner

jag dock anledning icke föreligga att med hänsyn till den nu föreslagna avdragsrätten

föreslå ändring av detta inkomstbegrepp, så att rätt till avdrag

för underskott i större eller mindre utsträckning skulle medgivas.

En skattskyldig erhåller icke heller avdrag för underskott å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom eller för deltagande i lotteri. Icke

heller här finner jag skäl att föreslå ändring i nu gällande regler. Jag vill

emellertid anmärka att, därest rättspraxis skulle godtaga den av de sakkunniga

uttalade meningen att en till en försäljning hänförlig utländsk skatt

borde medräknas vid uppskattning av vinsten eller förlusten å försäljningen

även om skatten förfölle till betalning efter beskattningsårets utgång och till

äventyrs icke blivit under sagda år till beloppet fixerad, den nu diskuterade

avdragsfrågan är av mycket ringa betydelse.

d) Avdrag för utländsk skatt å förmögenhet.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att det syntes rimligt att med

utländsk skatt å inkomst i förevarande avseende likställa skatt å förmögenhet,

vartill den inkomst, varom fråga vore, hänförde sig. Ärlig förmögen
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

hetsskatt, yttra de sakkunniga, torde kunna karakteriseras såsom i stort

sett avsedd att utgå av den årliga avkastningen, även om det beträffande

skatt på särskilt stora förmögenheter ofta förekonune att den föranledde

konsumtion jämväl av dessa. För den skattskyldige tedde sig dylik skatt såsom

omkostnad i samma utsträckning som motsvarande inkomstskatt. I

dubbelbeskattningsavtal brukade vanligen för årlig skatt å förmögenhet

gälla i princip samma regler som för skatt å inkomst. Däremot, förklara de

sakkunniga, syntes det knappast tillräckligt motiverat att med skatt å inkomst

likställa s. k. engångsskatt å förmögenhet även om denna uttoges

i flera repriser under ett visst antal är.

Såsom motiv för att icke föreslå avdragsrätt för utländsk engångsskatt

å förmögenhet anföres:

Dylik skatt betraktas icke såsom en årlig skatt vilken hänför sig till vissa

års inkomster lika litet som t. ex. en iskatt å kvarlåtenskap. De principiella

skälen torde därför få anses tala emot en avdragsrätt. Å andra sidan kan

knappast förnekas att billighetsskäl med viss styrka tala för en sådan rätt.

“ — En medelväg vore väl att medgiva avdragsrätt men endast i viss

utsträckning, exempelvis med den spärren att avdraget ej skulle få överstiga

avkastningen av förmögenheten i fråga för det beskattningsår under

vilket skatten förfölle till betalning. Man skulle härigenom komma nära

det inkomstbegrepp som gäller för fastighet och självständigt bedriven rörelse

i utlandet. Beträffande dessa inkomstslag skulle några större svårigheter

ej möta att tillämpa en spärregel av nämnda slag. Mindre tillfredsställande

skulle en dylik regel dock även här verka därför att den skulle obehörigen

gynna dem som vore i stånd att till ifrågavarande beskattningsår

aktualisera inkomster, t. ex. genom framtagande av dolda reserver, framför

andra skattskyldiga vilka icke hade motsvarande möjligheter. Och beträffande

övriga förvärvskällor skulle en spärregel av nämnda slag möta svårigheter

i tillämpningen, då det skulle gälla att bedöma bl. a. huru stor del

av ifrågavarande, tillsammans med andra svenska och utländska intäkter

beskattade belopp som utgjorde behållen inkomst av desamma. Då engångsskatter

å förmögenhet kunna antagas utgå endast i anledning av sådana

extraordinära förhållanden som krig och dylikt, synas de övervägande skälen

tala för att nu icke i avdragsrätten inbegripa engångsskatt å förmögenhet.

Skulle frågan om sådan skatt bli aktuell i någon främmande stat, med

vilken ej dubbelbeskattningsavtal finnes varigenom frågan regleras, kan ju

till övervägande upptagas frågan om specialbestämmelser böra meddelas rörande

avdragsrätt. Tvekan kan måhända stundom vara för handen huruvida

en skatt å förmögenhet är att anse såsom engångsskatt eller ej. Anledning

att vägra avdraget synes icke föreligga i andra fall än sådana där det verkligen

ar ganska tydligt att fråga är om en engångsskatt, låt vara fördelad

pa t lera ar.---

Fråga kan uppkomma till vilken kategori en skatt å förmögenhetstillväxt

eller en jordvärdestegringsskatt är att hänföra. Det kan förhålla sig så

att en skatt å förmögenhetstillväxt rätteligen är att anse såsom en skatt i

efterskott på vissa års inkomster, den kan exempelvis vara att betrakta såsom

en krigskonjunkturskatt. I princip bör i dylikt fall vanligen avdragsrätt

föreligga, ehuru fråga ofta torde vara om skatt som bestämmes och förfaller

till betalning först efter utgången av den period då de inkomster vartill

den i realiteten hänför sig förvärvats. En jordvärdestegringsskatt däremot

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

torde vanligen innefatta en indragning till det allmänna av viss del av fastighetens

eget värde. Utgår den såsom engångsskatt, kan avdrag knappast

ifrågakomma utom i samband med fastighetens avyttring eller dylikt; utgår

den åter såsom en årlig avgäld, har den närmast en grundskatteliknande

natur och har såsom speciell skatt uppenbar karaktär av omkostnad för

inkomstens förvärvande, vilken bör få avdragas.

Remissyttrandena. Kommerskollegiiim anser, att övervägande skäl talade

för att icke göra någon skillnad mellan s. k. engångsskatt och annan skatt

på förmögenhet. Gränsdragningen mellan dessa olika kategorier måste

komma att bliva synnerligen vansklig och i en del fall kunde det kanske

rentav vara omöjligt — både för den skattskyldige och myndigheterna —

att avgöra om man hade att göra med en engångsskatt eller en normal skatt.

Det kunde knappast vara lämpligt att i lagstiftningen anknyta till så svårbedömliga

förhållanden. Tvärtom vore det angeläget att skattereglerna vore

så enkla och enhetliga som möjligt, så att de icke onödigtvis gå ve utrymme

för meningsskiljaktigheter angående tolkningen. För de skattskyldiga

själva skulle en gränsdragning sådan som den föreslagna i praktiken komma

att te sig synnerligen godtycklig.

Sveriges redareförening yttrar, att föreningen funne det ur rättvise- och

billighetssynpunkt vara fullt befogat, att de skattskyldiga även erhölle avdrag

för utländsk engångsskatt å förmögenhet. Föreningen förklarar, att

den förutsatte, att denna fråga, som torde kunna behandlas fristående från

förslaget i övrigt, ägnades fortsatt uppmärksamhet.

Efter att ha påpekat att förslaget i denna del skulle vålla betydande svårigheter

vid tillämpningen, yttrar Sandström bl. a. följande:

Ur principiell synpunkt finnes icke någon skillnad mellan en engångsskatt

och en årlig skatt och det visar sig också bäst däri, att engångsskatten

mycket väl kan infogas som ett led i den årliga beskattningen. En stat,

som t. ex. uttager 18 promille i förmögenhetsskatt å förmögenheter över

300 000 kronor kan besluta uttaga en engångsskatt å ytterligare 50 promille

å dylika förmögenheter. Detta kan effektueras antingen genom en

särskild lag om dylik engångsskatt eller genom att för ett år höja skattesatsen

från 18 till 68 promille. I förstnämnda fall skulle med de sakkunnigas

uppfattning föreligga en icke avdragsgill engångsskatt, i senare fallet

tydligtvis en fullt avdragsgill årlig förmögenhetsskatt. Ett dylikt resultat

måste dock betecknas såsom föga rimligt. —--

Härutöver må observeras, att alla .svenska dubbelbeskattningsavtal, vilka

över huvud taget reglera förmögenhetsbeskattningen, även torde vara tilllämpliga

å engångsskatter å förmögenhet, i den mån sådana införts eller

införas. Men har man sålunda vid dylika avtals ingående med den årliga

förmögenhetsskatten jämställt engångsskatter å förmögenhet, synes synnerligen

egendomligt, om man i förevarande sammanhang skulle söka uppdraga

en skillnad dem emellan — en skillnad, som alltid måste bliva konstlad

och svårtillämplig.

Än vidare anmärkes, att det ofta är en ren formuleringsfråga, huruvida

en skatt betecknas såsom eu engångsskatt å förmögenhet eller eu skatt å

förmögenhetsökning. Den finska lagen om engångsbeskattning i vissa fall

av odeklarerad inkomst och förmögenhet är t. ex. i verkligheten en skatt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 171.

å förmögenhetsökning. Skola i dylika fall taxeringsnämnderna införskaffa

och studera de utländska lagarna för att med ledning därav bedöma skattens

verkliga karaktär? — Ofta föreligger en kombination av förmögenhetsskatt

och skatt å förmögenhetsökning. Så har t. ex. fallet varit i Tjeckoslovakien

och i Österrike. Båda slagen av förmögenhetsskatter hava samma

karaktär; varför skall den ena skatten vara avdragsgill, den andra icke?

Jag kan icke finna något vägande skäl anfört för att från avdragsrätten

i fråga utesluta utländsk engångsskatt å förmögenhet men finner tvärtom

alla sakskäl likaväl som billighetssynpunkter tala för att även dylik skatt

skall vara avdragsgill.

Departementschefen. De sakkunniga ha ansett det rimligt att med utländsk

skatt å inkomst likställa skatt å förmögenhet, vartill den inkomst,

varom fråga är, hänför sig. De sakkunniga ha däremot icke ansett tillräckligt

motiverat att med skatt å inkomst likställa skatt å förmögenhet, som

har huvudsaklig karaktär av engångsskatt. De principiella skälen torde enligt

de sakkunniga tala mot en avdragsrätt i detta fall.

Vad beträffar sådan årlig förmögenhetsskatt, som i regel är avsedd att

utgå av förmögenhetens årsavkastning, finner jag, i likhet med de sakkunniga,

det vara rimligt, att den föreslagna avdragsrätten skall omfatta

även dylik skatt.

Vad åter angår s. k. engångsskatt å förmögenhet vill jag understryka de

sakkunnigas uttalande, att dylika skatter kunna antagas utgå endast i anledning

av extraordinära förhållanden. Engångsskatterna å förmögenhet

ha därför ofta en karaktär av konfiskation, vilket gör det befogat att ställa

dylika skatter i särklass. Jag vill därför — även om jag är medveten om att

svårigheter i vissa fall kunna uppkomma vid bedömningen av om en utländsk

förmögenhetsskatt skall anses såsom en engångsskatt eller icke —

ansluta mig till de sakkunnigas, av det övervägande flertalet remissinstanser

godtagna förslag att avdrag icke skall medgivas för skatt å förmögenhet,

som huvudsakligen har karaktär av engångsskatt.

Beträffande avdragsrätt för skatter å förmögenhetsökning anser jag liksom

de sakkunniga att, om en förmögenhetsökningsskatt rätteligen är att

anse som en skatt i efterskott på vissa års inkomster — vilket ofta torde

vara fallet med t. ex. en krigskonjunkturskatt — avdragsrätt i princip bör

föreligga, men att om skatten icke har nämnda karaktär, avdrag bör förvägras.

e) Avdrag för utländsk skatt vid inkomstberäkningen i de fall då dubbelbeskattningsavtal

föreligger.

De sakkunniga. Beträffande de fall, då dubbelbeskattningsavtal föreligger

mellan Sverige och den främmande staten, föreslå de sakkunniga att,

om avtalet innebär att dubbelbeskattningen helt undanröjes, den föreslagna

avdragsrätten i regel skall bortfalla, men att, om avtalet innebär att dubbelbeskattningen

endast delvis undanröjes, det föreslagna avdraget skall

medgivas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

33

Har i dubbelbeskattningsavtal tillämpats den metoden, att beskattningsrätten

till viss inkomst eller viss förmögenhet förbehållits den främmande

staten, komme rätten till avdrag för utländsk skatt, som ansåges utgöra

omkostnad i förvärvskälla, automatiskt att bortfalla i och med det att den

intäkt, till vilken den utländska skatten hänförde sig, upphörde att vara

skattepliktig i Sverige.

Om enligt dubbelbeskattningsavtal beskattningsrätten till inkomst av

visst slag icke vore förbehållen endera staten utan vore uppdelad på de

avtalsslutande staterna på så sätt, att vardera staten finge beskatta viss

bråkdel av inkomsten, anse de sakkunniga, att så stor bråkdel av omkostnaden

icke borde vara avdragsgill, som motsvarade den icke skattepliktiga intäkten.

Har åter i avtal för dubbelbeskattningens undanröjande tillämpats den

metoden, att den utländska staten skall reducera sin skatt med den i Sverige

utgående skatten — och dubbelbeskattningen sålunda till fullo undanröjes

— förklara de sakkunniga, att någon rätt till avdrag vid inkomstberäkningen

för den skatt, som eventuellt återstode i den utländska staten,

icke borde ifrågakomma.

Har Sverige genom avtal förbundit sig att, utan begränsning till viss

skatteprocent, medgiva så stort avdrag från sin skatt att dubbelbeskattningen

bortfölle, borde enligt de sakkunniga följdriktigt förfaras så, att

taxeringsmyndigheten i vanlig ordning vid inkomstberäkningen medgåve

omkostnadsavdrag för skatten till den andra staten, medan debiteringsmyndigheten

fastställde ett så stort avdrag från den uträknade skatten

att dubbelbeskattningen helt undanröjdes.

Efter att ha erinrat om att utländsk definitiv källskatt i praxis finge avdragas

vid inkomstberäkningen framhålla de sakkunniga, att det med hänsyn

till avgöranden av regeringsrätten torde vara klart att, om dubbelbeskattning

i fråga om aktieutdelningar i avtal med främmande stat partiellt

undanröjts genom reduktion av uträknad skatt, detta förhållande icke betoge

den skattskyldige rätten till avdrag för erlagd kupongskatt. De sakkunniga

anföra härom:

Tankegången kan härvid förmodas ha varit den att, då ej i samband med

tillämpningsföreskrifterna rörande ett dubbelbeskattningsavtal uttryckligt

stadgande meddelats att eljest medgiven rätt till avdrag för källskatt icke

skall gälla, i övrigt vedertagna regler icke satts ur kraft. Det bör märkas

att, om nämnda avdragsrätt genom avtalet betoges den skattskyldige, hans

läge kunde bliva försämrat, enär avtalet kunde stipulera en mindre förmån

än avdragsrätten. — —- — Det har med fog kunnat antagas att det icke

vid ingåendet av —---- dubbelbeskattningsavtal kunde åsyftas att den i

Sverige bosatte aktieägarens läge skulle försämras, varför den av regeringsrätten

intagna ståndpunkten måste befinnas icke blott av gällande rätt påkallad

utan även sakligt berättigad.

<5 Hihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 171.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

De sakkunniga ha emellertid uppmärksammat att, om de nu angivna, hittills

tillämpade linjerna konsekvent fullföljas, resultatet av den gällande

rättens ståndpunkt i vissa ytterlighetsfall skulle kunna bli en större skattelättnad

än som erfordrades för att dubbelbeskattningen skulle helt undanröjas.

De sakkunniga framhålla, att detta skulle kunna inträffa, om vid

tillämpning av avtal, vari dubbelbeskattning av aktieutdelning endast partiellt

undanröjts genom reduktion av uträknad skatt, avdraget .från den uträknade

skatten kombinerades med avdraget för den utländska skatten såsom

för omkostnad. I bl. a. avtalet mellan Sverige och Amerikas förenta stater

hade stadgats, att skatten i den stat, varifrån utdelningen utginge, vore

begränsad'' till 10 procent av densamma, medan den stat, där aktieägaren

bodde, skulle meddela befrielse från där eljest utgående skatt med 5 procent

av utdelningen. (I Sverige skulle detta avdrag göras från statsskatten.)

Tillämpades såväl 5 %-avdraget som omkostnadsavdraget för den utländska

skatten och uppginge den beskattningsbara inkomsten i Sverige till så högt

belopp, att den svenska skatten överstege 50 procent, bleve den sammanlagda

skatten i Sverige och Förenta staterna lägre än skatten skulle ha varit

i Sverige, om ingen dubbelbeskattning alls varit för handen. De sakkunniga

ha belyst frågan med ett exempel vari antagits, att den beskattningsbara inkomsten

utgjorde 210 000 kronor, därav 110 000 kronor aktieutdelning från

Förenta staterna. Den sammanlagda skatten till Sverige och Förenta staterna

bleve i exemplet 3 200 kronor lägre än skatten skulle ha varit i Sverige,

om ingen dubbelbeskattning förelegat. De sakkunniga påpeka att, om den

svenska skatten utginge med exakt 50 procent, någon för stor skattelättnad

icke skulle uppkomma utan resultatet bli detsamma, som om dubbelbeskattningen

helt undanröjts. Utginge emellertid den svenska skatten efter en

procentsats, som låge under 50 procent, innebure detta att skattelättnaden

icke skulle bli så stor som om dubbelbeskattningen helt undanröjts.

De sakkunniga ifrågasätta av anförda skäl att, då för stor skattelättnad i

dylika fall skulle inträda, en spärregel i fråga om rätten till avdrag

från den uträknade skatten införes av innebörd, att skattelättnaden skall

stanna vid dubbelbeskattningens undanröjande. Härom anföres följande:

Det stämmer uppenbarligen icke med beskattningens principer att genom

dubbelbeskattningsavtal i fall varom här är fråga en skattelättnad åstadkommes

varigenom skatten blir lägre än om ingen dubbelbeskattning förelåge.

En modifikation av gällande regler, varigenom missförhållandet undanröjes,

kan teoretiskt tänkas åstadkommen antingen genom begränsning i de fall,

där skattelättnaden eljest blir för stor, av den förmån som rätten till avdrag

vid inkomstberäkningen av den utländska skatten medför, eller genom reduktion

av det eljest avtalsmässigt gällande 5 %-avdraget från den uträknade

skatten.---

Det bör alltså tillses att det resultat, som erhålles om avdrag vid inkomstberäkningen

sker för skatten till Förenta staterna och det avtaismässiga

5 %-avdraget från skatten göres, justeras så att i exemplet 3 200 kronor

komma att tilläggas den uträknade skatten. Den närmast till hands liggande

utvägen är otvivelaktigt att reducera 5 %-avdraget med detta belopp. I avseende

å denna lösning anmärkes måhända, att avdraget---enligt av
talet

icke får rubbas, enär ett 5 %-avdrag uttryckligen tillförsäkrats de

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ni• 171.

35

skattskyldiga. Men det kan genmälas att dubbelbeskattningsavtalets bokstavliga

innehåll begränsas genom den för avtalet grundläggande principen att

detta avser att undanröja dubbelbeskattning och icke att giva någon därutöver

gående förmån. I själva verket inledes just den artikel i det ifrågavarande

avtalet, där avdragsrätten stadgas, med orden: »Det är överenskommet

att dubbelbeskattning skall undvikas genom följande förfaringssätt».

Skulle det likväl anses att avtalet i nämnda avseende måste följas efter

bokstaven, kan man fråga sig om det icke är möjligt att i stället direkt inrikta

sig på att i stället i erforderlig mån reducera den skattelättnad som

följer av avdraget vid inkomstberäkningen för den utländska skatten. Icke

utan fog torde emellertid kunna invändas att, om reduktion av 5 %-avdraget

enligt avtalet ej är tillåten, giltigheten av ett förfarande som på en omväg

leder till samma mål och som i verkligheten innefattar en diskriminering i

grunderna för beskattningen till nackdel för en viss kategori skattskyldiga

ej är mindre tvivelaktig.

De sakkunniga uttala sammanfattningsvis, att intet av nu gällande svenska

dubbelbeskattningsavtal syntes ha sådant innehåll att hinder förelåge

att, med bibehållande av rätten till avdrag vid inkomstberäkningen för

skatter till den andra avtalsslutande staten, införa en dylik spärregel.

Alternativt framhålla de sakkunniga beträffande avtalet med Förenta staterna

följande:

Det ligger nära till hands att i avtalet inlägga den innebörden att den av

de avtalsslutande staterna, där aktieägaren bor, genom 5 %-avdraget från

den uträknade skatten lämnar 100-procentig kompensation för 5 av de 10

procenten skatt till den andra staten, och att följaktligen ej rum finnes för

avdrag vid inkomstberäkningen för denna redan tillgodoräknade skatt. År

detta riktigt, bör skatteavdraget vid inkomstberäkningen i Sverige, om aktieägaren

bor där, ej avse mer än de 5 % som utgöra hela den återstående

dubbelbeskattningen. —--

De sakkunniga anföra beträffande de särskilda bestämmelserna i skatteförfattningarna

rörande internationell dubbelbeskattning, att det syntes

lämpligt att i författningstexten intaga en erinran om att, för den händelse

viss inkomst avtalsvis undantagits från beskattning här i riket, det av den

föreslagna huvudregeln följde att avdrag för utländsk skatt såsom för omkostnad

icke finge åtnjutas försåvitt skatten belöpte på den undantagna inkomsten.

Till denna bestämmelse föreslå de sakkunniga skall fogas en tillläggsföreskrift

av innehåll att, därest annat förfaringssätt avtalsvis stadgats

för dubbelbeskattningens undanröjande, Kungl. Maj:t skall i anslutning till

sådant avtal kunna meddela av förhållandena betingade särskilda föreskrifter.

Denna tilläggsföreskrift skulle, framhålla de sakkunniga, träda i tillämpning

endast där avdragsrätten för utländsk skatt såsom för omkostnad

skulle utbytas mot någon annan ordning vilken syftade till en längre gående

skattelättnad än den normala men åstadkommen på en annan väg än

denna.

Med sistnämnda tilläggsföreskrift avse de sakkunniga sålunda bl. a., att

i de fall, då dubbelbeskattning enligt avtal med utländsk stat helt skall

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

undanröjas genom att den utländska skatten till hela sitt utgående belopp

skall avräknas från den svenska, Kungl. Maj :t skulle äga rätt föreskriva,

att det föreslagna avdraget icke skulle tillämpas. Vidare skulle Kungl.

Maj :t med stöd av ifrågavarande föreskrift i de fall, då dubbelbeskattning

enligt avtal med främmande stat endast delvis undanröjdes genom reduktion

av uträknad skatt men kombinationen av reduktionsavdraget med avdraget

för den utländska skatten såsom för omkostnad innebure större

skattelättnad än om dubbelbeskattningen helt undanröjdes, kunna införa

den förenämnda spärregeln genom att ändra tillämpningsföreskrifterna till

dubbelbeskattningsavtalen.

De sakkunniga framhålla, att de stadganden, som avsåge internationella

dubbelbeskattningsavtal, borde ha sin plats i respektive sammanhang, nämligen

såsom anvisningar till 72 § kommunalskattelagen och 20 § förordningen

om statlig inkomstskatt. Därefter anföres:

De bemyndiganden för Kungl. Maj :t att meddela undantagsbestämmelser,

som i det föregående ifrågasatts, komma därigenom också att meddelas

i de konstitutionella former som gälla för dels kommunal dels statlig beskattning.

Då förordningen om statlig inkomstskatt för närvarande saknar

anvisningar, kunde det tyckas önskvärt att i stället införa den där erforderliga

bestämmelsen i själva lagtexten. Då bestämmelsen, hur man än i övrigt

formulerar den, lämpligen bör innehålla en hänvisning till anvisningarna

till 20 § kommunalskattelagen, synes emellertid denna utväg mindre

lämplig.

Remissyttrandena. Översiåthållarämbetet, som avstyrker förslaget om en

särskild spärregel, anför vidare:

Såsom de sakkunniga själva betonat skulle skattelättnaden endast i ytterlighetsfall

kunna bliva större än om dubbelbeskattningen helt undanröjdes.

Såvitt överståthållarämbetet kan bedöma, skulle vidare överkompensationen

bliva relativt obetydlig. Liknande överkompensation förekommer redan nu,

enär enligt praxis avdrag vid inkomstberäkningen får göras för utländsk

kupongskatt. Redan de uträkningar, som enligt de berörda avtalen nu måste

verkställas, vålla taxerings- och debiteringsmyndigheter betydande merarbete.

Skulle härutöver den föreslagna spärregeln tillämpas, komme detta

merarbete att ytterligare ökas utan egentlig praktisk nytta.

Vad angår den föreslagna författningstexten yttrar ämbetet:

Därest förslaget rörande den ovannämnda spärregeln icke skulle upptagas,

erfordras icke de bestämmelser, som äro intagna såsom en andra punkt

i de föreslagna anvisningarna till 72 § kommunalskattelagen, respektive till

20 § förordningen om statlig inkomstskatt. Den första punkten av anvisningarna

till 72 § kommunalskattelagen bör då, med något ändrad formulering,

lämpligen överföras till anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen

punkt 4 och där bilda ett fjärde stycke. Anvisningarna till 20 § förordningen

om statlig inkomstskatt kunna härvid helt utgå, enär anvisningarna

till 20 § kommunalskattelagen enligt 2 och 3 §g förenämnda förordning

äga tillämpning även vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

Stockholms stads uppbördsverk anför beträffande nu berörda frågor, i

vad de medföra komplikationer i debiteringsförfarandet, följande:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

37

Det framlagda förslaget kommer otvivelaktigt att medföra en ytterligare

tidsödande komplicering av debiteringsarhetet, vilket med hänsyn till nu

rådande personalläge är ytterligt betänkligt. Uppbördsverket vill dock icke

på den grund avstyrka förslaget men anser det nödvändigt att de för debiteringsmyndigheten

erforderliga uppgifterna sammanställas av taxeringsmyndigheten

på för ändamålet särskilt utarbetat och fastställt formulär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att avdrag för utländska

skatter borde medgivas oberoende av om dubbelbeskattningsavtal

med vederbörande utländska stat blivit ingånget eller icke. Länsstyrelsen

befarar, att den föreslagna spärregeln skulle komma att onödigt komplicera

de redan nu besvärliga uträkningsreglerna. Det vore tveksamt om frågan

vore av den vikt, att den krävde särskild uppmärksamhet.

Vidare yttrar länsstyrelsen:

Skall beträffande tillämpningskungörelsen till det amerikanska avtalet

ändring ifrågakomma, kunde möjligen ifrågasättas om icke 5 %-regeln

kunde jämkas så att avdraget beräknades icke på utdelningen brutto utan

på utdelningen efter avdrag för den amerikanska källskatten. Detta skulle

medföra, att »för hög» skattelindring komme att inträda först när den

svenska marginalskatten överstege 55 procent.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att spärregeln vore så komplicerad,

att den med säkerhet skulle komma att bereda beskattningsnämnderna

stora besvärligheter. Länsstyrelsen ifrågasätter om de fall, då för

stor skattelättnad kunde komma att beredas skattskyldig, vore av den betydelse

att införandet av en så komplicerad spärregel kunde anses nödvändigt.

Sandström avstyrker förslaget beträffande den berörda spärregeln och

uttalar, att endast i rena undantagsfall resultatet av den gällande rättens

ståndpunkt skulle kunna bliva en större skattelättnad än om dubbelbeskattningen

helt undanröjts samt att det i dessa ytterlighetsfall vore fråga

om en relativt obetydlig skattelättnad. Därefter anför Sandström följande:

Att här verkligen endast kan vara fråga om ytterlighetsfall och därtill

ett mycket ringa antal sådana, framgår omedelbart, om man ett ögonblick

eftersinnar vilka svenska skattskyldiga, som skulle kunna komma i åtnjutande

av denna s. k. skattelättnad. För det första måste uteslutas alla aktiebolag.

I detta fall kan ju statsskatten icke överstiga 40 % och om man härtill lägger

en ungefärlig kommunalskatt å 10 %, så finner man att beträffande

bolagen den ----— påtalade »skattelättnaden» aldrig inträder. För aktie
bolagens

vidkommande är alltså den avsedda regeln utan betydelse; det

är emellertid i fråga om aktiebolagen, som den internationella dubbelbeskattningen

har sin största betydelse. I och med att dessa fall utsöndras

från området för den föreslagna bestämmelsen, begränsas densammas betydelse

till allenast fysiska personer samt därtill till fysiska personer med sådana

betydande inkomster att redan på grund härav antalet i hög grad be
skäres.

------För att den s. k. skattelättnaden skall bliva någorlunda

markerad måste emellertid även en något så när väsentlig del av inkomsten

i dess helhet just utgöras av utdelning å utländska aktier. Det torde med

hänsyn härtill kunna uttalas, att antalet skattskyldiga, som verkligen skulle

kunna drabbas av den föreslagna regeln, är synnerligen obetydligt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

Sandström påpekar vidare att, om bestämmelser skulle meddelas av den

art som de sakkunniga åsyfta, arbetsbördan för taxeringsmyndigheter och

debiteringsförrättare med säkerhet skulle komma att väsentligen stegras

utan någon egentlig praktisk vinning.

Beträffande den föreslagna författningstexten anför Sandström liknande

synpunkter som överståthållarämbetet.

Departementschefen. Beträffande de fall, då avtal föreligger mellan Sverige

och utländsk stat för undanröjande av internationell dubbelbeskattning,

synes det måhända ligga närmast till hands att föreskriva att den föreslagna

avdragsrätten icke skall gälla. I själva verket föreligga emellertid

omständigheter, som medföra att frågan icke kan behandlas så enkelt.

Sverige har ingått dubbelbeskattningsavtal av två typer, dels s. k. fullständiga

avtal, dels partiella avtal. De fullständiga avtalen innebära i princip

en reglering av beskattningsrätten såvitt angår samtliga inkomstslag.

Dylika avtal innebära likväl icke alltid att dubbelbeskattning helt undanröjes.

På grund av att skattesystemen i utländska stater ofta äro vitt skilda

från det svenska och då det tillika i vissa fall varit omöjligt att sammanjämka

skiljaktiga intressen ha vissa avtal icke kommit att omfatta alla de

skatter, som uttagas i ett främmande land. Sålunda gäller t. ex. avtalet med

Amerikas förenta stater icke de skatter, som utgå till respektive delstater och

icke heller de amerikanska kommunalskatterna, samt avtalet med Storbritannien

icke den där utgående kommunala fastighetsskatten. Å andra sidan

förekommer att s. k. fullständiga avtal icke omfatta den svenska kommunalskatten

eller den svenska förmögenhetsskatten. I vissa avtal har även på

grund av nyssnämnda skäl dubbelbeskattning av inkomst av kapital endast

delvis undanröjts eller ock kvarstår dubbelbeskattningen helt beträffande

dylik inkomst.

De partiella avtalen innehålla bestämmelser om reglering av beskattningsrätten

allenast såvitt avser visst eller vissa inkomstslag, såsom inkomster av

rederi- och luftfartsrörelse eller av handelsagentur.

Till en början torde böra påpekas att, då Sverige ingått dubbelbeskattningsavtal

med en främmande stat, den nu föreslagna rätten att vid inkomstberäkningen

avdraga i detta land erlagd skatt icke rimligen bör begränsas

till att avse allenast sådana skatter, som falla inom avtalets tillämpningsområde.

Gäller avtalet endast den främmande statens statsskatt, bör sålunda den

föreslagna avdragsrätten det oaktat omfatta jämväl t. ex. de kommunala

skatter, som utgå i denna stat.

Vidare må framhållas, att man vid undanröjande av internationell dubbelbeskattning

genom bilaterala avtal brukar tillämpa i huvudsak två metoder.

Den ena metoden innebär, att beskattningsrätten beträffande olika

slag av inkomst och förmögenhet delas upp mellan de båda avtalsslutande

staterna så att den ena staten äger beskatta vissa slag av inkomst eller förmögenhet,

som den andra staten då icke får beskatta, och vice versa. Den

andra metoden innebär, att vardera staten beskattar i den staten hemmahörande

fysiska och juridiska personer för all inkomst eller förmögenhet —

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

39

även för sådan som uppburits från eller är lokaliserad i den andra staten —

men medgiver berörda personer avdrag från det sålunda påförda skattebeloppet

för den i den andra staten utgående skatten å sådan inkomst eller förmögenhet,

som förstnämnda stat enligt avtalet icke äger beskatta.

I de flesta avtal, som Sverige avslutat, har använts den förstnämnda metoden

för dubbelbeskattningens undanröjande. I ett par avtal har dock föreskrivits

en kombination av de båda metoderna.

Har genom avtal med främmande stat överenskommits, att dubbelbeskattning

av inkomst eller förmögenhet av visst eller vissa slag helt skall undanröjas

genom att beskattningsrätten förbehålles den ena staten med den

andras uteslutande, innebär den nu föreslagna avdragsregeln följande. Förbehålles

beskattningsrätten Sverige, med den främmande statens uteslutande,

uttagas givetvis icke de skatter i den främmande staten, som avtalet omfattar,

varför den föreslagna avdragsrätten över huvud icke kommer att

gälla för dessa skatter. Förbehålles beskattningsrätten den främmande staten,

med Sveriges uteslutande, bortfaller likaledes det ifrågavarande avdraget,

enär den intäkt till vilken de utländska skatterna hänföra sig icke är

skattepliktig i Sverige. Det torde vara lämpligt att i författningstexten införes

en erinran härom.

Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning i det fall att dubbelbeskattningen

helt undanröjts genom att beskattningsrätten till viss inkomst uppdelats

mellan de avtalsslutande staterna så att vardera staten äger, med den

andras uteslutande, beskatta viss del därav, såsom t. ex. då ett rörelseidkande

svenskt företag har huvudkontor i Sverige och filial i den främmande

staten.

Har åter i avtal med utländsk stat överenskommits, att dubbelbeskattning

helt skall undanröjas genom den andra av de förenämnda metoderna,

d. v. s. på så sätt att Sverige skall medgiva här domicilierade fysiska och

juridiska personer avdrag från den svenska skatten för den i den utländska

staten utgående skatten å sådana inkomster eller sådan förmögenhet, beträffande

vilka beskattningsrätten tillkommer den utländska staten, så innebär

detta enligt min mening, att något utrymme för avdrag för den utländska

skatten såsom för omkostnad här icke finnes. Genom tillämpning av denna

metod överföres avdraget för den utländska skatten från taxeringsstadiet till

debiteringsstadiet och dubbelbeskattning undanröjes sålunda till fullo genom

att den svenska skatten reduceras med den utländska. De sakkunniga

ha ansett, att mest följdriktigt borde förfaras så att i de fall, då i avtalet

icke uttryckligen angivits med vilken skatteprocent den svenska skatten

skulle reduceras utan där i stället föreskrivits att så stort avdrag från uträknad

skatt borde göras att dubbelbeskattningen bortfölle, taxeringsmyndigheten

skulle vid inkomstberäkningen medgiva omkostnadsavdrag för

skatten till den andra staten, medan debiteringsmyndigheten skulle fastställa

det avdrag från den uträknade skatten, vartill bestämmelserna i avtalet

föranledde. För att vid tillämpningen av de avtal, i vilka nu berörda

metod användes för dubbelbeskattningens undanröjande, erhålla enhetliga

och enkla regler förordar jag emellertid, att vid taxeringen avdrag för den

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

utländska skatten icke skall ske utan att det i stället skall ankomma på

debiteringsmyndigheten att avräkna den utländska skatten från den svenska.

I dubbelbeskattningsavtalen med Amerikas förenta stater, Finland och

Norge är uppdelningen av beskattningsrätten till aktieutdelningar, som utgå

från den främmande staten till en i Sverige bosatt aktieägare, så anordnad,

att den .stat, varifrån utdelningen utgår, är berättigad att uttaga källskatt

å utdelningen med högst 10 procent av densamma, medan Sverige skall

meddela befrielse från här eljest utgående statsskatt med 5 procent av utdelningen.

Den kvarstående dubbelbeskattningen utgör sålunda enligt avtalen

5 procent. De sakkunniga ha påvisat att — om 5-procentsavdraget

enligt avtalet kombineras med omkostnadsavdraget för den utländska skatten

och under förutsättning tillika att den svenska skatten överstiger 50

procent -— blir den sammanlagda skatten i Sverige och i den främmande

staten något lägre än den skatt, som utgår i Sverige i de fall då ingen

dubbelbeskattning alls föreligger. Understiger däremot den svenska skatten

50 procent blir dubbelbeskattningen icke helt undanröjd. De sakkunniga

ha ifrågasatt, att denna överkompensation skulle borttagas genom att

Kungl. Maj :t ändrade tillämpningskungörelserna till de berörda avtalen

och därvid föreskreve viss jämkning av 5-procentsavdraget från den uträknade

.skatten.

Även om en dylik överkompensation — såsom de sakkunniga påpekat —

endast kan uppkomma i vissa ytterlighetsfall, är det naturligen i och för

sig icke tillfredsställande, att de föreslagna avdragsreglerna skola kunna

medföra de angivna verkningarna. Att av .sådan anledning jämka det på

grund av avtalen medgivna 5-procentsavdraget anser jag mig emellertid

icke kunna förorda, enär ett dylikt avdrag genom avtalsbestämmelserna uttryckligen

tillförsäkrats de skattskyldiga. Att å andra sidaft reducera det

nu föreslagna omkostnadsavdraget — som i fråga om kupongskatt sedan

lång tid tillämpats i praxis — anser jag mig icke heller kunna förorda på

grund av de konsekvenser ur debiteringssynpunkt, till vilka en ändring av

ifrågavarande uträkningsregler skulle leda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt om icke, för begränsning

av den överkompensation som kunde inträffa vid aktieutdelning

från Förenta staterna, tillämpningskungÖrelsen till det amerikanska avtalet

skulle kunna ändras så, att 5-procentsavdraget skulle beräknas icke

på utdelningens bruttobelopp utan på utdelningen efter avdrag för den amerikanska

källskatten. I avtalstexten till det amerikanska avtalet utsäges

endast, att Sverige .skall från sin statsskatt medgiva ett avdrag icke understigande

5 procent av sådana utdelningar från Förenta staterna, som äro

föremål för dylik beskattning i Sverige. Vad länsstyrelsen sålunda ifrågasatt

synes emellertid icke lämpligen böra genomföras med hänsyn till att

i avtalen med Finland och Norge, enligt vilka uppdelningen av beskattningsrätten

till aktieutdelningar är anordnad på samma sätt som i det amerikanska

avtalet, uttryckligen angives att avdraget skall beräknas på »utdelningens

bruttobelopp».

I enlighet med det nu anförda förordar jag, att i punkt 4 av anvisningar
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

41

na till 20 § koinmunalskattelagen införes dels en bestämmelse att, om enligt

överenskommelse med utländsk stat viss intäkt är undantagen från beskattning

här i riket, omkostnadsavdrag icke får åtnjutas för utländsk

skatt som belöper å den undantagna intäkten, dels ock en bestämmelse att,

om enligt dylik överenskommelse dubbelbeskattning, såvitt avser visst slag

av allmän skatt, helt undanröjes annorledes än genom att intäkten härstädes

undantages från skatteplikt (såsom genom avräkning av den utländska

skatten från den svenska) omkostnadsavdrag icke får åtnjutas såvitt angår

dylik skatt. — Jämlikt 2 och 3 §§ förordningen om statlig inkomstskatt bli

de sålunda föreslagna bestämmelserna tillämpliga jämväl vid taxeringen

till statlig inkomstskatt.

Några särskilda föreskrifter med avseende å det fall, att dubbelbeskattningen

endast delvis undanröjes annorledes än genom att intäkten härstädes

undantages från skatteplikt, torde däremot icke i detta sammanhang

behöva meddelas. Frågan om meddelande av sådana föreskrifter torde sålunda

tills vidare kunna lämnas öppen. Skulle bestämmelserna i något avtal

vara så avfattade att särskilda föreskrifter erfordras för dylikt fall, torde

frågan därom få upptagas i samband med att själva avtalet underställes

riksdagen.

IV. Ikraftträdandet.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla att, då det föreliggande förslaget

syntes betingat ej minst av hänsyn till vad rättvisan krävde, det torde

framstå såsom synnerligen önskvärt, att den föreslagna avdragsrätten trädde

i kraft så snart som möjligt. Därest den ifrågasatta nya lagstiftningen

behandlades på ett tidigt stadium av 1951 års vårriksdag, borde det vara

möjligt att låta den bli tillämplig redan vid nämnda års taxering för beskattningsåret

1950. I den mån icke de i ordinarie tid avgivna självdeklarationerna

kunde beakta avdraget skulle tilläggsframställningar kunna göras

med sådana upplysningar som erfordrades för att taxeringsmyndigheterna

.skulle kunna beakta avdragsrätten.

Remissyttrandena. Kommerskollegium anser det angeläget, att en lagstiftning

i frågan kommer till stånd så snart som möjligt.

Även i några andra remissyttranden framhålles önskvärdheten härav.

Departementschefen. Då förslaget icke kunnat framläggas för riksdagen i

så god tid, att den av de sakkunniga angivna förutsättningen för de nya bestämmelsernas

tillämpning redan vid 1951 års taxering föreligger, anser jag

mig icke böra förorda, att den föreslagna lagstiftningen skall träda i kraft

redan vid innevarande års taxering. .lag förordar i stället, att lagstiftningen

skall träda i kraft dagen efter den, då lagen i fråga utkommit från trycket i

Svensk författningssamling — och sålunda omedelbart bliva tillämplig med

avseende å den preliminära skatten för år 1951 — men alt lagstiftningen

dock icke skall äga tillämpning med avseende å 1951 års taxering.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 171.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

V. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Jag hemställer, att förenämnda författningsförslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydeLse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

43

Bihang.

De sakkunnigas förslag

till

Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, att 20 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt anvisningarna till samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives, ävensom att till 72 § nämnda lag skola fogas anvisningar

av nedan angiven lydelse.

20 §.

Vid beräkningen--- -— och bibehållande.

Avdrag må--— nedlagda kapital;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å--— till kapitalförlust.

Anvisningar

till 20 §.

1. Till skattskyldigs----46 § 2 mom.

2. Hemmavarande barn----taxeringsåret (se 65 §).

3. Såsom svenska allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten

samt till landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,

som avses i 6 § lag om fattigvården, tingslag och municipalsamhälle.

Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsvårdsavgift.

4. Avdrag för skatt som erlagts till utländsk stat eller kommun medgives,

om skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla, som i 18 § sägs.

Omkostnad i sådan förvärvskälla är till densamma hänförlig utländsk speciell

skatt.

Annan skatt till främmande stat betraktas såsom omkostnad, om den hänför

sig till intäkt som enligt lagstiftningen i den främmande staten omfattas

av skattskyldighet därstädes på grund av att den förvärvskälla, från

vilken den här fly ter, anses där lokaliserad, och intäkten åtnjutes av fysisk

person under tid då han är bosatt i Sverige eller av inländsk juridisk person.

Med skatt till främmande stat likställes utländsk kommunalskatt, med

skatt på inkomst skatt på förmögenhet, vartill intäkt som nu sagts hänför

sig, dock ej sådan skatt å förmögenhet som har huvudsaklig karaktär av

engångsskatt.

5. = nuvarande punkt 4.

till 72 §.

Är enligt överenskommelse med främmande stat viss inkomst undantagen

från beskattning här i riket, följer av 20 § första stycket, att sådant avdrag

för skatt som avses i punkt 4 tredje stycket anvisningarna till nämnda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

paragraf icke får åtnjutas, för såvitt skatten belöper på den undantagna inkomsten.

Har genom överenskommelse med främmande stat bestämts att

dubbelbeskattning helt eller delvis skall undanröjas annorledes än genom

undantagande från skatteplikt av viss inkomst, äger Kungl. Maj:t att med

avvikelse från vad i sagda anvisningspunkt finnes stadgat om rätt till avdrag

för utländsk skatt meddela av förhållandena betingade särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall första

gången tillämpas i avseende å den taxering, som äger rum år 1951.

Förslag

till

Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att till 20 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

inkomstskatt skola fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.

Anvisningar

till 20 §.

Är enligt överenskommelse med främmande stat viss inkomst undantagen

från beskattning här i riket, följer av 20 § första stycket kommunalskattelagen,

att sådant avdrag för skatt som avses i punkt 4 tredje stycket anvisningarna

till nämnda paragraf icke får åtnjutas, för så vitt skatten belöper

på den undantagna inkomsten. Har genom överenskommelse med främmande

stat bestämts att dubbelbeskattning helt eller delvis skall undanröjas annorledes

än genom undantagande från skatteplikt av viss inkomst, äger

Kungl. Maj :t att med avvikelse från vad i sagda anvisningspunkt finnes stadgat

om rätt till avdrag för utländsk skatt meddela av förhållandena betingade

särskilda föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och skall första gången tillämpas i avseende å den taxering, som äger rum

år 1951.

517321. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:238 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
  2. BevU 1951:45 Betänkande i anledning av Kungl Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten