Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
1951-03-30 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:171, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
1
Kr 171.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 30 mars
1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att avdrag för erlagd utländsk skatt skall medgivas,
oavsett om skatten är preliminär eller slutlig, under förutsättning att
skatten är att anse som omkostnad i viss förvärvskälla. Utländsk speciell
skatt anses som omkostnad i vederbörlig förvärvskälla. Annan utländsk
skatt betraktas som omkostnad, om och i den mån skatten hänför sig till
intäkt av sådant slag, som enligt den främmande statens lagstiftning är
skattepliktig därstädes på grund av att den förvärvskälla från vilken intäkten
härflyter anses där lokaliserad, samt intäkten åtnjutes av en i Sverige
bosatt person eller av svenskt företag.
Lika med skatt å inkomst behandlas skatt å förmögenhet, vartill intäkt
som ovan sägs hänför sig, dock ej engångsskatt å förmögenhet. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 171.
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 171.
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, att 20 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt anvisningarna till samma paragraf ävensom punkt 3 av anvisningarna
till 22 § och punkt 9 av anvisningarna till 29 § samma lag1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
20 §.
Vid beräkningen —• — — och bibehållande.
Avdrag må---nedlagda kapi
tal;
allmänna
skatter;
kapitalavbetalning å---till
kapitalförlust.
(Se vidare anvisningarna.)
Föreslagen lydelse:
20 §.
Vid beräkningen —- — — och bibehållande.
Avdrag må---nedlagda kapi
tal;
svenska
allmänna skatter;
kapitalavbetalning å---till
kapitalförlust.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 20 §.
1. Till skattskyldigs —---- 46 §
2 mom.
2. Hemmavarande barn — — —
enligt 51 §.
Frågan om —---taxeringsåret
(se 65 §).
3. Såsom allmänna skatter räknas
allmänna utskylder till staten samt
till landsting, kommun, församling,
skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som
avses i 6 § lag om fattigvården, tingslag
och municipalsamhälle. Såsom
allmän skatt räknas däremot icke
skogsvårdsavgift. 1
till 20 §.
1. Till skattskyldigs--— 46 §
2 mom.
2. Hemmavarande barn---en
ligt
51 §.
Frågan om —--taxeringsåret
(se 65 §).
3. Såsom svenska allmänna skatter
räknas allmänna utskylder till
staten samt till landsting, kommun,
församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lag om fattigvården,
tingslag och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt räknas
däremot icke skogsvårdsavgift.
1 Senaste lydelse se beträffande 20 § 1938: 368 samt beträffande anvisningarna till 20 §,
punkt 3 av anvisningarna till 22 § samt punkt 9 av anvisningarna till 29 § 1950: 176.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
3
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
4. För erlagd utländsk skatt medgives
avdrag, oavsett om skatten är
att anse såsom preliminär eller slutlig,
under förutsättning att skatten
enligt vad nedan sägs utgör omkostnad
i förvärvskälla, varom i 18 § förmäles.
Utländsk speciell skatt, hänförlig
till förvärvskälla som nyss sagts, utgör
omkostnad i densamma.
Allmän skatt till utländsk stat betraktas
såsom omkostnad, om och i
den mån skatten hänför sig till intäkt
av sådant slag, som är skattepliktigt
i den utländska staten på grund
av att den förvärvskälla från vilken
intäkten härflyter anses där lokaliserad,
samt intäkten åtnjutes av fysisk
person under tid då han är bosatt i
Sverige eller av inländsk juridisk person.
Med skatt till utländsk stat likställes
skatt till utländsk delstat, provins
eller kommun; med inkomstskatt
likställes skatt å förmögenhet,
vartill intäkt som ovan sagts hänför
sig, dock ej sådan skatt å förmögenhet
som huvudsakligen har karaktär
av engångsskatt.
Är enligt överenskommelse med utländsk
stat viss intäkt undantagen
från beskattning här i riket, får sådant
avdrag som i föregående stycke
sägs icke åtnjutas, såvitt skatten belöper
å den undantagna intäkten.
Därest enligt överenskommelse med
utländsk stat dubbelbeskattning, såvitt
avser visst slag av allmän skatt,
helt undanröjes annorledes än genom
att intäkten härstädes undantages
från skatteplikt (såsom genom
avräkning av den utländska skatten
från den svenska) må avdrag varom
i föregående stycke sägs icke heller
åtnjutas, såvitt angår dylik skatt.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Nuvarande lydelse:
4. Angående vad---andra för
värvskällor.
till 22 §.
3. Såsom speciell skatt till det allmänna
må nämnas skogsvårdsavgift.
Allmänna skatter till stat och kommun
få icke avdragas (se 20 §).
till 29 §.
9. Såsom speciella för rörelse utgående
skatter eller avgifter till det
allmänna må nämnas vissa tillverkningsskatter,
stämpelavgifter, tulloch
hamnumgälder, nöjesskatt m. m.
dyl. Däremot få allmänna skatter till
stat eller kommun icke avdragas (se
20 §).
Föreslagen lydelse:
5. Angående vad — —- — andra
förvärvskällor.
till 22 §.
3. Såsom speciell skatt till det allmänna
må nämnas skogsvårdsavgift.
Svenska allmänna skatter få icke avdragas
(se 20 §).
till 29 §.
9. Såsom speciella för rörelse utgående
skatter eller avgifter till det
allmänna må nämnas vissa tillverkningsskatter,
stämpelavgifter, tulloch
hamnumgälder, nöjesskatt m. m.
dyl. Däremot få svenska allmänna
skatter icke avdragas (se 20 §).
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen
icke skall äga tillämpning beträffande 1951 års taxering eller beträffande
eftertaxering för år 1951 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vidgad
rätt att vid taxering erhålla avdrag för utländska skatter, samt anför
därvid följande.
I. Inledning.
Uttryckliga bestämmelser angående frågan om avdrag för utländska skatter
.saknas i vår skattelagstiftning. Svensk rättspraxis synes emellertid innebära,
att om en i Sverige skattskyldig fysisk eller juridisk person åtnjuter
inkomst från utlandet och inkomsten beskattas såväl här som utomlands,
erhåller den skattskyldige avdrag vid inkomstberäkningen för sådan utländsk
inkomstskatt eller liknande skatt, som utgår såsom källskatt i egentlig
mening; härmed förstås då en vid källan uppburen skatt vilken i likhet
med den .svenska kupongskatten å aktieutdelningar icke utgör endast en
förskottsbetalning av sedermera bestämd skatt utan som är definitiv. För
utländska speciella skatter synes i praxis avdrag medgivas såsom omkostnad
i förvärvskälla i samma utsträckning som för svenska speciella
skatter.
I första stycket av 20 § kommunalskattelagen upptages huvudregeln, att
vid beräkning av inkomsten av särskild förvärvskälla från samtliga ur förvärvskällan
under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller
penningars värde — bruttointäkten — skola avräknas alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. I andra
stycket angives, att avdrag icke får ske för bland annat allmänna skatter.
I punkt 3 av anvisningarna till 20 § angives vidare, att såsom allmänna
skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till landsting, kommun,
församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lag om fattigvården,
tingslag och municipalsamhälle. Vidare föreskrives i nämnda anvisningspunkt,
att såsom allmän skatt däremot icke räknas skogsvårdsavgift.
Någon egentlig definition på speciella skatter har icke givits och något
gemensamt stadgande rörande avdrag för sådana skatter har icke heller
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
meddelats. Under de förvärvskällor, i vilka speciella skatter förutsättas särskilt
förekomma, nämligen jordbruksfastighet och rörelse, (22 och 29 §§
kommunalskattelagen) upptagas däremot dylika skatter såsom exempel å
de omkostnader, för vilka avdrag medgives i de ifrågavarande förvärvskällorna.
I anvisningarna beträffande dessa förvärvskällor —- punkt 3 av anvisningarna
till 22 § och punkt 9 av anvisningarna till 29 § — exemplifieras
i sin tur de speciella skatterna; såvitt angår jordbruksfastighet upptages
numera endast skogsvårdsavgift, medan beträffande rörelse upptagas »vissa
tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder, nöjesskatt
m. m. dyl.» I sistnämnda båda anvisningspunkter upprepas, att allmänna
skatter till stat och kommun icke få avdragas. Förekomma under annan
förvärvskälla speciella skatter, få givetvis även dessa avdragas, ehuru uttryckligt
stadgande därutinnan saknas.
I praxis medgives med stöd av ett av regeringsrätten den 26 januari 1943
meddelat utslag (regeringsrättens årsbok 1943, ref. 3) avdrag för såsom
källskatt i egentlig mening uttagna utskylder i utlandet. Att avdrag däremot
icke får åtnjutas för annan utländsk inkomstskatt än definitiv källskatt
lärer kunna slutas av andra utav regeringsrätten avgjorda mål än det
nyss anförda, t. ex. ett den 23 april 1947 avgjort mål (regeringsrättens årsbok
1947, ref. 22).
Vid 1949 års riksdag väcktes i båda kamrarna likalydande motioner (I: 98
av herr Velander m. fl. och II: 71 av herr Werner m. fl.) vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i kommunalskattelagen eller därtill
hörande anvisningar, att skattskyldig, som här i riket taxerades till
kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt för inkomst från utlandet,
skulle erhålla rätt att vid dessa taxeringar åtnjuta avdrag för i utlandet
erlagda allmänna utskylder, även om dessa icke uttagits såsom definitiv
källskatt.
I motionerna påpekades att med hänsyn till att avdrag för utländska
utskylder, som icke uttagits såsom definitiv källskatt, förvägrades vid taxering
här i riket, inkomst av rörelse, som utom riket bedrivits av härstädes
skattskyldig rörelseidkare, regelmässigt till huvudsaklig del konsumerades
av in- och utländska skatter. Understundom överstege i dylika fall dessa
skatter inkomsten av den utländska rörelsen med påföljd att denna, även
om driften i utlandet i och för sig vore vinstgivande, resulterade i förlust.
Motionärerna erinrade om bestämmelserna i 23 § förordningen om statlig
inkomstskatt och i 23 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt att
Konungen på ansökan av skattskyldig, som blivit beskattad för samma inkomst
respektive för samma förmögenhet såväl här i riket som i utländsk
stat, kunde, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl
förelåge, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen förordna
om efterskänkande av statlig inkomstskatt respektive statlig förmögenhetsskatt.
I motionerna påpekades att Kungl. Maj :t den 10 december 1948 avslagit
en av ett svenskt bolag (Aktiebolaget Svenska kullagerfabriken) jäm
-
7
Ilungl. Maj:ts proposition nr 171.
likt nämnda författningsrum gjord ansökan om efterskänkande av skatt,
ehuru bolaget för inkomst av rörelse utom riket påförts svenska och utländska
utskylder till belopp, överstigande inkomsten av denna rörelse. Motionärerna
hänvisade till ett remissyttrande, som 1944 års allmänna skattekommitté
avgivit över berörda ansökning. Kommittén hade enhälligt tillstyrkt
att bolaget måtte erhålla avdrag vid taxeringarna för de i utlandet erlagda
utskylderna och bl. a. anfört:
De skatter en skattskyldig erlägger i utlandet synas enligt kommitténs
mening i princip vara att anse såsom kostnader för intäktens förvärvande i
lika hög grad som speciella för rörelsen utgående skatter och avgifter till det
allmänna.---Den skattskyldige får i Sverige endast tillgodogöra sig
nettoinkomsten. Kungl. Maj :t har ock genom ett den 26 januari 1943 meddelat
utslag--— tagit hänsyn till dessa omständigheter i fråga om så
som
kupongskatt i utlandet uttagna utskylder, vilka ansetts avdragsgilla vid
taxering här i riket. Det torde ur principiell synpunkt icke föreligga anledning
att behandla utländsk källskatt på annat sätt än andra utländska skatter
— formen för uppbörden synes icke rimligen böra vara avgörande för
avdragsrätten. —• — — Kommittén anser sig därjämte böra understryka,
att den omständigheten, att gällande skatteförfattningar icke medgiva rätt
till avdrag för i utlandet erlagda skatter, får anses utgöra en brist i skattelagstiftningen,
vilken även påtalats i vissa till kommittén ingivna framställningar.
Kommittén vill framhålla, att denna brist tekniskt torde kunna avhjälpas
genom att förslagsvis i punkt 3 anv. till 20 § kommunalskattelagen
angives, att till allmän skatt icke räknas i utlandet erlagda skatter. Huruvida
en sådan anordning skulle anses lämplig med hänsyn till de förhandlingar,
som för närvarande pågå eller kunna komma att föras rörande avtal
till undvikande av dubbelbeskattning, undandrager sig dock kommitténs
bedömande.
Vidare framhöllo motionärerna, att det under nuvarande förhållanden på
det penningpolitiska området torde vara särskilt angeläget, att orimliga
beskattningsbestämmelser icke verkade hämmande å de svenska företagens
möjlighet att genom verksamhet utom riket öka tillgången på utländska valutor.
I motionerna anfördes härom ytterligare:
Man kan emellertid icke förvänta, att dylik verksamhet kommer att fortsättas
i sådana fall, då avtal för undvikande av dubbelbeskattning icke träffats
med den stat, vari rörelsen bedrives, och den sammanlagda beskattningen
av inkomsten därifrån på grund av ifrågavarande inadvertens i skattelagstiftningen
uppgår till den huvudsakligaste delen av inkomsten eller överstiger
denna. Då dylika avtal alltjämt saknas med de flesta främmande stater
samt rättelse av föreliggande missförhållanden ej heller synes kunna
vinnas i den ordning 23 § förordningen om statlig inkomstskatt angiver,
framstår den av skattekommittén ifrågasatta lagändringen såsom synnerligen
angelägen---.
Bevillningsutskottet vid 1949 års riksdag uttalade i betänkande (ni 9) i
anledning av nämnda motioner, att utskottet funne goda skäl tala för ändrade
bestämmelser i nu ifrågavarande hänseende. Utskottet förklarade, att
utskottet ansåge vad 1944 års allmänna skattekommitté yttrat i frågan vara
värt synnerligt beaktande samt anförde vidare:
Även om det måhända skulle kunna resas invändningar mot ett betraktelsesätt,
enligt vilket i utlandet erlagda skatter i princip anses utgöra
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
kostnader för förvärvandet av viss intäkt, lärer det dock vara ovedersägligt,
att en skattskyldig, som har medel för gäldandet av sådana skatter, icke
kan undgå betalningsskyldigheten för desamma. Det föreligger vidare utan
tvivel en principiell skillnad mellan de skatter, som i utlandet påföras en här
i riket bosatt skattskyldig, å ena sidan, och de honom här i riket påförda
skatterna, å andra sidan. De sistnämnda skatterna äro i princip att betrakta
såsom bidrag till samhällsverksamhetens upprätthållande. De utomlands
påförda skatterna kunna i detta hänseende icke anses jämförliga med de
i Sverige påförda skatterna utan måste — sedda ur den svenska skattelagstiftningens
synpunkt — betraktas såsom utgifter, vilka särskilt belasta
vissa här i riket skattepliktiga intäkter. Huruvida de utomlands påförda
skatterna böra anses utgöra driftkostnader eller icke är således enligt
utskottets uppfattning närmast en terminologisk fråga. Principen om likformighet
och rättvisa vid beskattningen bör — hur denna fråga än kan
bliva besvarad — leda därtill att vid skattebördans fördelning hänsyn i eu
eller annan form tages till denna särskilda belastning, där" sådant förekommer.
Den omständigheten, att i utlandet uttagen skatt vid källan anses
avdragsgill vid taxering här i riket, utgör även ett tungt vägande skäl för
att rättelse i ifrågavarande avseende åstadkommes. Ur principiell synpunkt
finnes givetvis icke någon anledning att behandla utländsk källskatt annorlunda
än andra utländska skatter.
1944 års allmänna skattekommitté hade närmast tänkt sig den ifrågasatta
författningsändringen skola ske på sådant sätt, att i anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen angåves att till allmän skatt icke räknades i utlandet
erlagda skatter. Avdrag för utländska skatter skulle således enligt kommitténs
tanke få ske vid beräkningen av inkomsten av den särskilda förvärvskällan.
Om — såsom av kommittén avsetts — i utlandet erlagda skatter vid
taxering här i riket betraktas såsom driftkostnader, ter sig en sådan lösninghelt
naturlig. Det synes emellertid utskottet kunna ifrågasättas, om icke
detta skulle innebära ett alltför stort tillmötesgående. Olägenheterna med
de nuvarande bestämmelserna torde kunna anses mest påtagliga i sådana
fall, där oinskränkt skattskyldighet här i riket föreligger, d. v. s. "beträffande
här i riket bosatta fysiska personer samt svenska juridiska personer. 1 fråga
om här i riket icke bosatta fysiska personer samt utländska bolag, för vilka
båda grupper av skattskyldiga endast en begränsad skattskyldighet är förhanden,
synas skälen för en eventuell avdragsrätt för i utlandet erlagda
skatter mindre vägande. Det förefaller sålunda knappast påkallat, att en i
utlandet bosatt fysisk person eller ett utländskt bolag, som från Sverige uppburit
visst belopp såsom royalty och på grund härav är skattskyldig för detsamma
i Sverige såsom för inkomst av här bedriven rörelse, skall äga rätt
att vid taxeringen här i riket avdraga i hemlandet erlagda skatter. Med hänsyn
till vad nu anförts torde kunna ifrågasättas, huruvida icke ett eventuellt
avdrag för utländska skatter skulle kunna erhålla formen av ett allmänt
avdrag enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt. Enligt nuvarande bestämmelser medgives sådant
avdrag endast om och i den mån vederbörande under beskattningsåret
varit bosatt här i riket.
Ett införande av den här skisserade avdragsrätten för utländska skatter
skulle icke vara stridande mot de redan ingångna dubbelbeskattningsavtalen
med främmande makter. Genom dylika avtal sker en fördelning av
beskattningsrätten mellan de avtalsslutandc länderna. Vad angår inkomst
av rörelse bruka avtalen innehålla en föreskrift, enligt vilken sådan inkomst
beskattas endast i det land, inom vars område vederbörande företag balett
fast driftställe. Då rörelse bedrives utomlands av en här i riket bosatt
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
9
fysisk person eller en svensk juridisk person, har således Sverige genom
avtalen helt avstått från beskattningsrätten för inkomsten av den i utlandet
bedrivna rörelsen. En avdragsrätt av nu ifrågasatt slag skulle alltså icke
komma att beröra sådana fall, där en avtalsmässig reglering av dubbelbeskattningsförhållandena
föreligger. Avdragsrätten skulle vidare bliva av
mindre räckvidd än den avtalsmässiga regleringen. Genom avdragsrätten
skulle Sverige icke i förhållande till det främmande landet avstå från beskattningsrätten
men väl medgiva en minskning av det skatteunderlag, som
här tages till beskattning. Denna minskning av skatteunderlaget skulle
få samma verkan som om den utomlands åtnjutna intäkten här i riket
beskattades efter en lägre skattesats än den eljest vanliga.
Utskottet ansåg sig emellertid icke böra förorda motionärernas förslag
om omedelbar författningsändring i ämnet. Det föreliggande spörsmålet
vore enligt utskottets mening av den art, att ett närmare övervägande
av detsamma borde ske, innan beslut i saken fattades. Även efter genomförandet
av en författningsändring av nu ifrågasatt slag vore det givetvis
önskvärt, att nya avtal med främmande makter för undvikande av dubbelbeskattning
i största möjliga utsträckning komme till stånd. Det vore vid
sådant förhållande en angelägenhet av vikt, att de ifrågasatta nya bestämmelserna
icke utformades på sådant sätt att desamma kunde komma att
medföra hinder eller olägenheter vid blivande förhandlingar om avtal för
undvikande av dubbelbeskattning. Konsekvenserna med avseende å sådana
blivande förhandlingar funne sig utskottet icke kunna helt överblicka. Med
hänsyn härtill borde enligt utskottets mening, innan beslut i saken fattades,
frågan närmare övervägas av Kungl. Maj :t.
Härtill komme, anförde utskottet vidare, att icke heller utformningen av
reglerna om den ifrågasatta avdragsrätten kunde utan vidare anses given.
Principiellt sett borde avdragsrätten avse de utländska skatter, vilka belöpte
å samma inkomst som här i riket toges till beskattning. Med en sådan utformning
av avdragsrätten skulle full likställighet erhållas med vad nu
gällde i fråga om utländsk definitiv källskatt. Det syntes dock icke sannolikt,
att avdragsrätten kunde bestämmas på detta sätt. En lättare framkomlig
väg syntes utskottet vara, att avdrag medgåves antingen för under
beskattningsåret i vederbörande land påförda skatter eller för under beskattningsåret
i samma land erlagda skatter. Även detta spörsmål syntes
böra närmare övervägas av Kungl. Maj :t.
Bevillningsutskottets betänkande godkändes av riksdagen.
1949 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 58) under åberopande av nämnda
betänkande att Kungl. Maj :t ville, med beaktande av vad i betänkandet anförts,
låta verkställa utredning av berörda fråga samt för nästkommande
års riksdag framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 oktober 1949 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet samma dag regeringsrådet C. W.
U. Kuylenstierna, f. d. kammarrättsrådet O. J. Ekenberg samt ekonomidi
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
rektören P. H. Ohlin med uppdrag att såsom sakkunniga inom finansdepartementet
utreda frågan om vidgad rätt att vid taxering erhålla avdrag
för utländska skatter.
De sakkunniga ha med skrivelse daterad i september 1950 avlämnat betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser angående avdrag vid taxering
för utländska skatter (SOU 1950: 35) med därvid fogade författningsförslag;
författningsförslagen torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.
över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskam - rarna i Stockholm, Göteborg och Malmö), överståthållarämbetet (med överlämnande
av yttrande från uppbördsverket i Stockholm), länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, Sveriges allmänna exportförening,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges redareförening samt Internationella handelskammarens
svenska nationalkommitté.
II. Allmänna synpunkter på frågan om avdrag vid taxering för
utländska skatter. Huvudprinciperna i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att det torde förhålla sig så,
att kravet på avdrag för utländska skatter allmänt uppfattades som ett räitfärdighetskrav
och icke blott såsom ett uttryck för en allmän önskan att
skattelindring av billighetsskäl borde beviljas på grund av den särskilt
framträdande dubbelbeskattning som »skatt på skatten» ansåges innebära.
Denna mening kunde antagas bottna i det förhållandet att den utländska
skatten av dem, som berördes därav, normalt uppfattades såsom en faktisk
omkostnad för inkomstens förvärvande. Det torde vara särskilt naturligt
för den som i aktiebolagsform bedreve en förgrenad rörelse utomlands att
såsom omkostnad betrakta varje utgift — skatt eller annat — vilken måste
där nedläggas för hemtagande av viss inkomst. I själva verket torde få erkännas
att —- bortsett från förhållandet i fråga om vissa familj ebolag —
samtliga ett aktiebolags utgifter, inklusive skatter, i realiteten utgjorde omkostnad
för erhållande av de belopp som komme att stå till förfogande för
utdelning. Men även för en i Sverige bosatt enskild person, som toge hem
inkomster från utlandet, torde den uppfattningen synas ganska självfallen,
att allt utom vad som komme honom till handa vore omkostnad.
Det funnes, enligt de sakkunnigas mening, fog för att den uppfattning,
som sålunda syntes vara vanlig hos allmänheten, även överensstämde med
beskattningens grundläggande principer, ehuru de sammanhang som därvid
framstode vore rätt komplicerade.
De sakkunniga anföra härom följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
11
Från skatteförmågeprincipens utgångspunkt finnes — bortsett från att
merbeskattning av viss inkomst till äventyrs må vara betingad av denna inkomsts
beskaffenhet — med hänsyn till kravet på jämnhet rum för beskattning
av en persons inkomster en gång men icke mer. När man enligt svensk
skattelagstiftning dels med oinskränkt skattskyldighet träffar en i Sverige
bosatt persons samtliga inkomster dels med inskränkt skattskyldighet drabbar
vissa inkomster som tillfalla en i utlandet bosatt person, och man tillika
givetvis måste förutsätta att det i andra länder förfares på liknande sätt,
har man i verkligheten gjort en avvikelse från skatteförmågeprincipen.
Liksom vi beskatta här bosatta personer helt, måste vi — om vi ej vilja helt
bortse från beskattningen i utlandet — givetvis erkänna att andra länder
äga rätt att helt beskatta där bosatta personer, och att från skatteförmågeprincipens
utgångspunkter rum för ytterligare beskattning egentligen ej
finnes. När man i Sverige det oaktat beskattar vissa inkomster som tillföras
i utlandet bosatta personer, måste grunden därtill ligga på ett annat plan
än skatteförmågeprincipens. Å svensk sida göres otvivelaktigt gällande att
Sverige har ett berättigat intresse att beskatta ifrågavarande inkomster på
samma sätt som beträffande den interna beskattningsrätten de olika kommunerna
anses ha ett berättigat intresse att med företrädesrätt framför
andra beskatta vissa från dem härflutna inkomster. Bakom denna inställning
måste ligga en i rättsmedvetandet grundad uppfattning att mellan
ifrågavarande inkomster samt respektive länder och kommuner finnes ett
sådant samband, en sådan samhörighet, att en beskattning i och för sig är
motiverad oavsett skatteförmågeprincipen. Men är beskattningen motiverad
oavsett skatteförmågeprincipen, så framstår den också såsom i viss mån
primär i förhållande till beskattning enligt denna princip.
Skall beskattningen i stort byggas upp på skatteförmågeprincipen, måste
den alltså i övrigt så avpassas att den beaktar även nämnda primära
beskattning. I fråga om den interna beskattningen har i Sverige tillsetts, att
med få undantag — avseende den kommunala garantibeskattningen och
rätten till avdrag vid kommunalbeskattningen för underskott — den totala
skatten till olika kommuner kommer att träffa den skattskyldiges sammanlagda
inkomst men intet därutöver. Den i och för sig primära och oavsett
skatteförmågeprincipen betingade beskattningen har inordnats såsom
ett led i den efter skatteförmågeprincipen avvägda skatten. I avseende å
förhållandet till utlandet har någon motsvarande anordning ej vidtagits.
Vissa förvärvskällor beskattas på grund av sambandet med Sverige alltid
oavsett bosättningen. Men dessutom beskattas i Sverige bosatta personer
jämväl för alla övriga inkomster från ej mindre svenska än även utländska
förvärvskällor, ehuru, om alla inkomster skola beskattas endast en gång,
den primära beskattningsrätten till vissa utländska förvärvskällor enligt
vad nyss sagts borde tillkomma utlandet. Härigenom uppstår en beskattning
två gånger, som icke är i överensstämmelse med skatteförmågeprincipen.
Många skäl kunna anföras för att beskattningssystemet sålunda uppbygges
med klar insikt att internationell dubbelbeskattning kan uppstå.
Det är ej minst ur ekonomisk synpunkt, för undvikande av en oekonomisk
inriktning av de produktionsbildande faktorerna, angeläget att intet slag
av inkomst helt undgår skatt och därigenom obehörigen gynnas framför
andra slags inkomster. Eftersom beskattningen, och särskilt omfattningen
av den inskränkta skattskyldigheten, i främmande länder är mycket olika
och i vissa länder alltjämt inkomstskatt saknas, måste den svenska beskattningen
vara så inrättad att skattskyldigheten för i Sverige bosatta personer
täcker även de fall där den inskränkta skattskyldigheten i utlandet har
minsta förekommande omfattning, d. v. s. där varje sådan skattskyldighet
12
Knngl. Maj:ts proposition nr 171.
saknas. Detta betyder att skattskyldigheten i Sverige för här bosatta personer
bör vara oinskränkt.---
Om nu en inkomst från utlandet tillfaller en i Sverige bosatt person, som
beskattas för inkomsten i den främmande staten, och det erkännes att ursprungsstaten
har ett berättigat intresse att beskatta den oavsett bosättning,
så borde Sverige---strängt taget avstå från att beskatta inkomsten i
fråga. Om Sverige — på grund av bosättningen — likväl beskattar samma
inkomst, finnes i varje fall intet skäl att i inkomsten inbegripa det skattebelopp,
som den främmande staten på grund av sin erkänt primära beskattningsrätt
uttager. Denna skatt faller uppenbarligen utanför det på skatteförmågeprincipen
grundade beskattningsunderlaget i Sverige, och dess karaktär
av avdragsgill omkostnad framträder.
Vidare anföra de sakkunniga:
Såsom avdragsgill omkostnad bör enligt det ovan anförda närmast betraktas
den skatt som i en viss främmande stat uttages på grund av sambandet
mellan staten och ifrågavarande förvärvskälla oavsett bosättningen,
d. v. s. den skatt som utgår vid inskränkt skattskyldighet i den främmande
staten. I vissa stater omfattas flera inkomstkategorier av dylik inskränkt
skattskyldighet än i andra stater. Den av de sakkunniga föranstaltade utredningen
angående beskattningen i ett antal främmande länder utvisar
sålunda att den inskränkta skattskyldigheten utomlands ofta har en vidare
omfattning än i Sverige. Av det förut anförda kunde man väl vara benägen
för den slutsatsen, att Sverige ej borde ha anledning att tillerkänna främmande
stat primär beskattningsrätt i större utsträckning än Sverige förbehåller
sig dylik rätt, och att följaktligen skatt till den främmande staten, i
den mån den sträcker sig utanför ramen för den inskränkta skattskyldigheten
i Sverige, icke borde erkännas vara omkostnad i förvärvskälla. Men
detta betraktelsesätt synes alltför trångt. Det torde vara riktigare att i detta
sammanhang utgå från det faktum att varje stat själv avgör vilken beskattning
den vill betrakta såsom primär och uttaga oavsett bosättningen. Det
finnes då ingen anledning att å svensk sida fördjupa sig i frågan huruvida
omfattningen av den inskränkta skattskyldigheten i den främmande staten
framstår såsom rationell eller ej; skattens karaktär av omkostnad, som bör
få avdragas, minskas i ingen mån därför att den förefaller oss irrationell.
Beträffande frågan om skatteavdraget såsom en anordning att lindra internationell
dubbelbeskattning framhålla de sakkunniga, att det förefölle
rimligt att gå ett steg längre och beakta att, bortsett från huruvida skatten
i utlandet vore att betrakta såsom verklig omkostnad i en förvärvskälla
eller icke, ekonomiska hänsyn eller billighetsskäl kunde leda till att avdrag
borde medgivas för den utländska skatten. Om ifrågavarande inkomst beskattades
även i en främmande stat förelåge nämligen en internationell
dubbelbeskattning vilken, om icke i den främmande staten avdrag finge
ske för antingen skatt till nämnda stat eller för den svenska skatten, torde
framstå såsom desto mera stötande som fråga ansåges vara om »skatt på
skatten».
De sakkunniga yttra vidare:
De senaste decenniernas kraftiga ökning av skatterna har i praktiskt taget
alla länder medfört ogynnsamma verkningar för dem som vid tiden för
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
13
skattehöjningarnas genomförande haft kapitalinvesteringar vilka berörts
av desamma. Dylika skattehöjningar leda till en minskning av den årliga
nettoavkastning som kan hemföras till den stat från vilken investeringarna
ske. De medföra med andra ord en försämring av investeringarnas räntabilitet
och därmed också ett lägre värde på dessa, i stort sett motsvarande
de årliga skatteökningarnas kapitaliserade belopp. En sådan försämring av
investeringarnas värde kan i större eller mindre grad neutraliseras genom
skattelättnad i en eller annan form i företagets hemland, och det torde vara
klart att det är icke blott ett intresse för företaget självt utan med hänsyn
till vikten av att vägarna ej stängas för svensk företagsamhet i främmande
länder också ett riksintresse att sådan lättnad gives. Visserligen kan göras
gällande att en svensk skattskyldig, som efter en dylik skattehöjning i utlandet
övertager den utländska investeringen till dess genom skattehöjningen
reducerade värde, gör en obehörig vinst, om skattelättnad efter hans
övertagande av investeringen medgives i Sverige och sålunda investeringen
helt eller delvis återfår sitt ursprungliga värde. Med hänsyn till osannolikheten
av att det sistnämnda fallet över huvud taget förekommer måste
en olägenhet av detta slag av en skattelättnad i Sverige anses väga lätt gentemot
det påtagliga missförhållande som, om sådan skattelättnad ej medgives,
kan betraktas som normalt.
Undanröjande av internationell dubbelbeskattning torde sålunda få anses
såsom ett betydelsefullt önskemål på grund av det hinder i det mellanstatliga
ekonomiska utbytet som dubbelbeskattningen med nutidens höga skattesatser
betyder, ett hinder som stundom kan helt omöjliggöra sådant utbyte.
Men dubbelbeskattningens undanröjande kan också vara tillräckligt motiverat
med hänsyn till den obillighet mot de skattskyldiga som en sådan beskattning
i regel innebär.---
Det torde få erkännas att den samtidigt mest rationella och mest effektiva
metoden att komma till rätta med den internationella dubbelbeskattningen
är den som Sverige huvudsakligen anlitat, nämligen träffande av
s. k. dubbelbeskattningsavtal. Åvägabringandet av sådana avtal framstår
numera som en angelägenhet av stor vikt. Men dubbelbeskattningsavtal
kunna ej åstadkommas så snabbt som önskvärt vore, och man lärer få räkna
med att ett fullständigt system av dylika avtal icke inom överskådlig
tid skall kunna komma till stånd. En utväg att tills vidare partiellt komma
till rätta med internationell dubbelbeskattning är då givetvis att vid inkomstberäkningen
i Sverige medgiva avdrag för den utomlands erlagda
skatten å förvärvskällan därstädes.
I sistnämnda avseende må framhållas att de skattskyldiga i Sverige ej
böra erhålla oförmånligare behandling i fråga om avdragsrätt för utländsk
skatt än den som tillkommer skattskyldiga i främmande länder i allmänhet.
Om Sverige vill räkna med möjligheten av kapitalexport, böra konkurrensmöjligheterna
ej beskäras genom bristande likställighet i förhållande
till mera betydelsefulla främmande länder i en så viktig fråga som
denna. I själva verket bjuda--— vissa andra stater större förmåner i
beskattningsavseende än dem som följa av avdragsrätt för utländsk skatt
från inkomsten, i det de medgiva avdrag för utländsk skatt från den eljest
utgående uträknade skatten. En sådan anordning — vilken innebär en metod
att utan krav på ömsesidighet helt undanröja internationell dubbelbeskattning
— syftar emellertid längre än vad som faller inom de sakkunnigas
uppdrag.
I direktiven för de sakkunniga har bl. a. framhållits, att särskilt borde
beaktas angelägenheten av alt de eventuella nya avdragsreglerna utforma
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
des så, att desamma icke skulle minska främmande staters intresse av att
med Sverige ingå avtal för undvikande av dubbelbeskattning eller medföra
ett försämrat förhandlingsläge för vårt land vid blivande avtalsförhandlingar
med andra stater. Därest de eventuella nya reglerna icke utformades under
tillbörligt beaktande av dessa synpunkter, skulle reglerna nämligen -—
samtidigt som de medförde individuella fördelar för vissa skattskyldiga i
vårt land — kunna verka till skada för andra svenska skattskyldiga ävensom
för de svenska fiskaliska intressena. De sakkunniga förklara, att det
framlagda förslaget torde kunna godtagas utan hinder av sådana hänsyn
som nu berörts. Härom anföres:
” Såsom redan påpekats, ha de sakkunniga låtit verkställa utredningar rörande
den ställning som i ett antal främmande länder — dels sådana med
vilka Sverige har dubbelbeskattningsavtal dels andra — intages till frågan
om avdrag för utländska skatter. Dessa utredningar visa att dylikt avdrag
vanligen medgives i rätt betydande utsträckning och att sålunda, därest
motsvarande avdrag medgives i Sverige, en faktisk om också ej avtalsreglerad
ömsesidighet skulle åvägabringas. I varje fall skulle härigenom Sverige
ej komma i sämre förhandlingsläge i förhållande till tredje stat än de
länder som redan ha dylik avdragsrätt. Eftersom ett medgivande av avdrag
för utländska skatter icke innebär ett fullständigt utan endast ett partiellt
undanröjande av dubbelbeskattningen, skulle försämringen av förhandlingslägel
endast få begränsad räckvidd. Den omständigheten att en sådan avdragsrätt
innebär blott en minskning av skattens storlek men icke ett undantagande
av viss inkomst från beskattning torde även äga betydelse för
frågans bedömande.
Med utgångspunkt från den förebragta utredningen rörande utländska
skatters karaktär av omkostnad i förvärvskälla, föreslå de sakkunniga, att
bestämmelser om avdragsrätt för utländska skatter införas i 20 § kommunalskattelagen
och dess anvisningar. Vad angår själva paragrafen föreslås
allenast, att uttrycket »allmänna skatter» utbytes mot »svenska allmänna
skatter». De sakkunniga framhålla, att någon ändring av det nuvarande
sakliga innehållet icke skulle ske härigenom, enär uppräkningen — i anvisningspunkt
3 till nämnda paragraf — av de utskylder som skulle räknas
till allmänna skatter endast åsyftade svenska staten och svenska kommunbildningar
av olika slag. I anslutning till det nu sagda borde även i berörda
anvisningspunkt uttrycket »allmänna skatter» ersättas med »svenska
allmänna skatter». Följden av den föreslagna ändringen i själva paragrafen
skulle bli den, att paragrafen liksom nu icke komme att innehålla någon
uttrycklig föreskrift om utländska skatter, men att dessa vore avdragsgilla
i den mån de vore att hänföra till omkostnad i förvärvskälla jämlikt paragrafens
första stycke. I en ny anvisningspunkt — punkt 4 — borde angivas
i vad mån sådan omkostnad skulle anses vara för handen.
I den föreslagna nya anvisningspunkten utsäges till en början, att avdrag
för skatt, som erlagts till utländsk stat eller kommun, medgives om
skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla. Med kommun förstås, enligt de
sakkunniga, sådan av såväl högre som lägre ordning, primärkommun och
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
15
sekundärkommun, allmän kommun och specialkommun. Däremot kunde
icke såsom skatter anses skatteliknande avgälder till andra juridiska personer
än sådana av samhällelig karaktär, exempelvis icke till särskilda religiösa
samfund och dylikt, icke ens om avgälderna vore obligatoriska. För
avdrag av rent personliga skatter — exempelvis motsvarande de gamla
svenska mantalspengarna — funnes icke heller rum.
Utländsk speciell skatt hänförlig till en förvärvskälla har, enligt de sakkunniga,
karaktär av omkostnad i förvärvskällan i likhet med motsvarande
svenska skatter. De sakkunniga föreslå därför, att i den nya anvisningspunkten
uttryckligen utsäges att såsom omkostnad i förvärvskälla räknas
utländsk speciell skatt. Någon särskild definition av detta begrepp hade icke
ansetts erforderlig. De sakkunniga uttala, att sakens natur och den exemplifiering
av svenska speciella skatter, som funnes i punkt 9 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen, finge anses tillräckligt vägledande.
Beträffande utländsk allmän skatt framhöll bevillningsutskottet vid 1949
års riksdag i sitt betänkande den skiljelinje, som kunde uppdragas mellan
oinskränkt och inskränkt skattskyldiga i avseende å rätten att erhålla avdrag
för utländska skatter, och ville för sin del ifrågasätta om icke sådant
avdrag borde tillerkännas endast de oinskränkt skattskyldiga. De sakkunniga
förklara, att den utredning, som de förebragt rörande utländska skatters
karaktär av omkostnad i förvärvskälla, pekade i samma riktning men
med den ytterligare inskränkningen att avdrag borde medgivas endast för
sådana utländska skatter, som utginge oberoende av bosättning och därmed
likställt förhållande. Utländsk allmän skatt borde sålunda betraktas såsom
avdiagsgill omkostnad i förvärvskälla under två förutsättningar. Den ena
förutsättningen vore att den utländska skatten skulle hänföra sig till intäkt,
som åtnjötes av en i Sverige oinskränkt skattskyldig person — en person
som vore bosatt i Sverige eller härstädes stadigvarande vistades eller en
svensk juridisk person. Den andra förutsättningen vore att skatten skulle
hänföra sig till intäkt som enligt lagstiftningen i den utländska staten omfattades
av skattskyldighet därstädes på grund av att den förvärvskälla, från
vilken intäkten härflöte, ansåges där lokaliserad. Intäkten skulle således
vara föremål för inskränkt skattskyldighet i den utländska stat, som uttoge
skatten, och skatten skulle utgå oberoende av bosättning, medborgarskap
eller dylikt.
Angående sistnämnda förutsättning för avdragsrält, nämligen att den
intäkt till vilken skatten hänförde sig skulle omfattas av inskränkt skattskyldighet
i den främmande staten, påpeka de sakkunniga, att här icke vore
fråga om någon bedömning från svensk beskattningsmyndighets sida utan
endast om en utredning rörande omfattningen av inskränkt skattskyldighet i
den främmande staten, sålunda ett konstaterande av det faktiska förhållandet
att intäkten vore föremål för inskränkt skattskyldighet i den främmande
staten på grund av förvärvskällans lokalisering och icke på grund av den
skattskyldiges bosättning i denna stat eller medborgarskap därstädes. I de
allra flesta fall komme någon tvekan om stadgandets nu avsedda innebörd
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
knappast att behöva riskeras, framhålla de sakkunniga, enär det utom i de
få fall, där oinskränkt skattskyldighet förelåge icke blott i Sverige utan även
i den främmande staten, eo ipso vore klart, att beskattningen i den främmande
staten skedde just på grund av att ifrågavarande förvärvskällor ansåges
lokaliserade där.
De sakkunniga uttala slutligen, att om ett centralorgan skulle komma att
inrättas med uppgift att verka för en enhetlig lagtolkning i skattefrågor,
detta organ lämpligen skulle kunna anlitas för besked och anvisningar rörande
tillämpning av de föreslagna bestämmelserna.
Remissyttrandena. I samtliga remissyttranden tillstyrkes det framlagda förslaget
i huvudsak eller lämnas detsamma i princip utan erinran. Dock riktas
i några yttranden kritik mot vissa speciella punkter i förslaget. Denna kritik
skall icke beröras i detta sammanhang utan först i fortsättningen i samband
med att vissa speciella frågor upptagas till behandling.
I några yttranden anföras mera allmänna synpunkter på förslaget i dess
helhet.
Kammarrätten uttalar sålunda, att det allmänt erkända kravet på avdrag
för utländska skatter vid taxering här i riket hade med den tid efter
annan skärpta beskattningen gjort sig alltmer gällande. Att våra skatteförfattningar
icke medgåve rätt till sådant avdrag funne kammarrätten i likhet
med 1944 års allmänna skattekommitté utgöra en brist i skattelagstiftningen.
Kammarrätten anför vidare:
Såsom i förslaget framhållits lärer det stå i god överensstämmelse med
rättvisa och billighet att bestämmelser uti ifrågavarande hänseende i någon
form meddelas i skatteförfattningarna. Ett införande av den föreslagna avdragsrätten
kan även förväntas komma att underlätta det ekonomiska utbytet
med främmande länder. Att avdrag för utländska skatter i betydande
utsträckning utomlands medgives utgör enligt kammarrättens mening även
ett tungt vägande skäl för medgivande av sådan avdragsrätt jämväl i Sverige.
Såsom de sakkunniga framhållit skulle härigenom en faktisk om också ej
avtalsreglerad ömsesidighet åvägabringas.
Vid övervägande av frågan huruvida berörda avdrag bör betraktas såsom
omkostnad vid beräkning av nettointäkten av vederbörande förvärvskälla
eller få formen av allmänt avdrag, finner kammarrätten i likhet med de
sakkunniga företräde böra givas åt det förra alternativet. Detta alternativ
torde ock mest överensstämma med uppfattningen hos de skattskyldiga och
med skattelagstiftningens allmänna principer. -—- — — Därest avdraget
komme att utformas enligt det senare alternativet, vill kammarrätten fästa
uppmärksamheten på de olägenheter, som i sådant fall torde uppkomma
vid beräkningen av skatteavdragets storlek i de fall, då den skattskyldige
varit bosatt i Sverige endast under en del av beskattningsåret.
Beträffande frågan om omfattningen av den föreslagna avdragsrätten förklarar
sig kammarrätten icke ha något att invända mot den begränsning,
som föreslagits.
Överståthållarämbetet finner liksom de sakkunniga, att den mest effektiva
åtgärden att undvika dubbelbeskattning i två stater vore att genom avtal
reglera de båda staternas rätt till beskattning av viss inkomst eller för
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
mogenhet. Ämbetet förordade därför att — i syfte att främja det ekonomiska
utbytet med främmande länder — sådana avtal i så stor utsträckning
som möjligt inginges med de stater som härvid borde komma i fråga.
Ämbetet hade emellertid i huvudsak icke funnit något att erinra mot förslaget
att i de fall, då skatt för samma inkomst eller förmögenhet uttoges
både i vårt land och i främmande stat, med vilken avtal icke ingåtts, skattelindring
skulle åvägabringas därigenom att avdrag för den utländska skatten
medgåves vid beskattningen här i riket.
Ämbetet påpekar, att förslaget skulle komma att i tillämpningen ställa
stora krav på beskattningsnämnderna därutinnan, att dessa i åtskilliga fall
skulle få att pröva frågor om när inskränkt skattskyldighet i utlandet
skulle anses vara för handen. Ämbetet anför härom vidare:
De lokala taxeringsnämnderna torde icke sällan sakna för en dylik prövning
erforderlig kompetens. Med hänsyn härtill torde det bliva erforderligt att
de deklarationer, som avlämnats till lokal taxeringsnämnd och vari yrkats
avdrag för utländsk skatt, eftergranskas i prövningsnämnden. Eftergranskningen
synes lämpligen böra avse även deklarationer, som inlämnats till
särskild taxeringsnämnd och vari yrkats dylikt avdrag. Taxeringsnämndens
ordförande bör därför upprätta och till taxeringsintendenten insända
förteckningar över ifrågavarande deklarationer. Huruvida det sålunda ökade
arbetet för ämbetets .skatteavdelning kan komma att nödvändiggöra en
förstärkning av arbetskraften, kan icke nu bedömas.
Ämbetet förklarar till sist, att såsom avdragsrätten utformats man icke
torde behöva befara, att de föreslagna reglerna skulle komma att försvåra
avslutandet av nya dubbelbeskattningsavtal.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om icke en längre gående avdragsrätt
än den de sakkunniga förordat vore önskvärd. Med hänsyn till
vad i betänkandet anförts, ansåge sig länsstyrelsen emellertid böra biträda
vad som föreslagits om avdragets räckvidd. Vidare ifrågasättes om reglerna
icke erhållit en alltför allmän och knapphändig formulering, varigenom
tillämpningssvårigheter skulle kunna tänkas uppkomma. Härom anför länsstyrelsen:
Länsstyrelsen
vill påpeka, att bestämmelserna väl komma att träda i
kraft före inrättandet av det centralorgan med uppgift att verka för en enhetlig
lagtolkning i skattefrågor, vilket enligt de sakkunnigas mening lämpligen
kan anlitas för erhållande av erforderliga besked och anvisningar. Det
skulle därför kunna ifrågasättas om ej särskilda tillämpningsanvisningar
borde utfärdas.
Länsstyrelsen i Hallands län yttrar, att de sakkunniga syntes ha framlagt
övertygande skäl för sin uppfattning att även sådana främmande skatter,
som icke vore av speciell natur, borde anses såsom omkostnad. En sådan
slutsats kunde härledas ur de principer, ,som låge till grund för vår beskattningsrätt
över huvud. En avdragsrätt för utländska skatter i enlighet med
förslaget stode jämväl i god överensstämmelse med vad som enligt rådande
allmän uppfattning vore rätt och billigt.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. AV 171.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hänvisar först till ett yttrande,
som länsstyrelsen på sin tid avgav i anledning av den utav Aktiebolaget
Svenska kullagerfabriken gjorda framställningen om efterskänkande av
vissa skatter. I detta yttrande uttalade länsstyrelsen, att man för undvikande
av ett orimligt be.skattningsresultat i första hand borde undersöka
i vad mån lättnad i dubbelbeskattningen kunde vinnas genom avtal med vederbörande
utländska stat och att metoden att avdraga de utländska skatterna
endast i andra hand syntes böra tillgripas. Länsstyrelsen ville nu
framhålla, att den utredning, som de sakkunniga verkställt, övertygat länsstyrelsen
om att avtalsvägen icke vore praktiskt framkomlig i alla fall
samt att det ur synpunkten, att det svenska beskattningsintresset skulle på
bästa sätt tillvaratagas, ej heller syntes nödvändigt att låta rätten till avdrag
för utländska skatter bliva sekundär på så sätt, att denna rätt endast
skulle inträda i sådana fall, då dubbelbeskattningseffekten icke kunde undanröjas
genom avtal.
Därefter anför länsstyrelsen följande:
Tanken att de utländska skatterna .skola behandlas såsom omkostnader
i de fall, då det utländska beskattningsanspråket hävdas på grund av förvärvskällans
lokalisering dit och oavsett den skattskyldiges personliga anknytning
till den utländska staten, ligger i linje med vad ett naturligt
inkomstbegrepp kräver. Om man emellertid vill motivera skatteavdraget
såsom en omkostnad enligt naturlig inkomstföreställning, synes det knappast
vara följdriktigt, att såsom ett ytterligare villkor för avdraget även
föreskriva, att intäkten skall ha åtnjutits av fysisk person under tid, då
han är bosatt i Sverige eller av inländsk juridisk person. Inkomstberäkningen
för olika förvärvskällor bör, enligt länsstyrelsens mening, utformas
utan hänsyn till om vederbörande personligen är bosatt här i riket eller
icke. Är han icke skattskyldig här i riket för inkomst av den ifrågavarande
förvärvskällan, saknar problemet hur inkomsten skall här beräknas varje
intresse. Såvitt länsstyrelsen kan finna, torde det ifrågavarande villkoret
om bosättning i riket ha förhållandevis liten praktisk betydelse. Länsstyrelsen
vill därför förorda, att detsamma utgår ur förslaget till anvisningar.
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:
Medan i utlandet uttagna utskylder i form av kupongskatt ansetts avdragsgilla
vid taxering här i riket, får avdrag icke göras för andra utländska
skatter. Även om man räknar sådan kupongskatt såsom en speciell skatt och
på grund därav tillåter avdrag vid taxeringen, framstår det såsom otillfredsställande,
att avdrag icke får ske för andra utländska skatter. Olika
uppfattningar råda visserligen inom företagsekonomien, huruvida vid upprättandet
av självkostnadsberäkning för en varas framställande och försäljning
hänsyn bör tagas till den inkomstskatt, som kan komma att utgå.
Teoretiskt kan det naturligtvis påstås, att en inkomstskatt icke är någon omkostnad
för intäkternas förvärvande, enär inkomstskatten erlägges icke för
att förvärva en inkomst utan tvärtom är en följd av att inkomst uppkommit.
Det är å andra sidan klart, att erläggandet av skatten kommer att påverka
rörelsens vinstresultat, och det framstår därför såsom naturligt, om
i praktiken företagen vid sina kalkyler som regel räkna med ett så stort
vinstpålägg, att en nettovinst framkommer, som bland annat täcker de utgående
skatterna. Detta innebär, att företagsmässigt inkomstskatt betraktas
Kungl. Maj.ts proposition nr 171. 19
såsom omkostnad, för vilken täckning måste erhållas vid självkostnadsberäkningen.
Även om den inkomstskatt, som erlägges av här i riket bosatt skattskyldig
för här bedriven rörelse, icke anses utgöra en omkostnad i rörelsen, blir förhållandet
annorlunda beträffande de skatter, som en här i riket bosatt skattskyldig
har att erlägga i utlandet för en därstädes bedriven rörelse. Nettovinsten
belastas i sådant fall av den utländska skatten och kommer icke i
sin lielbet den skattskyldige tillgodo i Sverige. Erläggandet av den utländska
skatten blir på detta vis en omkostnad för förvärvandet av den inkomst,
för vilken han kommer att få skatta i Sverige. Liksom för andra omkostnader
för inkomstförvärv, bör därför avdrag medgivas för i utlandet erlagd
inkomstskatt.
Bortsett från den frågan, huruvida skatten i utlandet är att betrakta såsom
en omkostnad i förvärvskällan, tala ekonomiska hänsyn och billighetsskäl
för att avdrag bör medgivas för den utländska skatten. De synpunkter,
som de sakkunniga härutinnan anlagt, synas länsstyrelsen vara värda allt
beaktande. Med nyssnämnda utgångspunkter kan det emellertid med viss
styrka göras gällande, att avdraget icke bör ske i förvärvskällan såsom en
omkostnad utan i form av en direkt avräkning mot den svenska skatten.
Om Sverige vid förhandlingar om dubbelbeskattningsavtal genom ett sådant
stadgande skulle komma i ett ogynnsammare läge, synes det dock lämpligare,
att endast bereda företagen den lättnad i beskattningen, som kan uppnås
genom att den utländska skatten betraktas såsom en omkostnad i förvärvskällan.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att den ansåge det vara ett rättfärdighetskrav,
att avdrag för utländsk skatt medgåves i den utsträckning
de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen påpekar dock, att invecklade
frågeställningar skulle kunna uppkomma beträffande avdragsrätten. Länsstyrelsen
anför därefter:
Som länsstyrelsen tidigare anfört kunna frågorna om avdragsrätt bliva
svårbedömbara. Ävenså kan tolkningen av de föreslagna lagbestämmelserna
medföra icke avsedda konsekvenser. Därför ifrågasätter länsstyrelsen huruvida
icke bestämmelserna böra göras provisoriska och underhandlingar om
ingående av avtal för undvikande av dubbelbeskattning inledas med sådana
länder, med vilka avtal härom ännu icke träffats men äro önskvärda.
Kommerskollcgium uttalar, att den nuvarande bristen på bestämmelser
angående rätt till avdrag för utländska skatter onekligen vore synnerligen
besvärande för den ekonomiska samfärdseln. Ett undanröjande av internationell
dubbelbeskattning finge anses som ett betydelsefullt önskemål på
grund av de hinder i det mellanstatliga ekonomiska utbytet som dubbelbeskattningen
med nutidens höga skattesatser betydde.
Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Stockholms handelskammare
och Internationella handelskammarens svenska nationalkommitté
åberopa ett av näringslivets skattedelegation i frågan avgivet yttrande. I
detta yttrande frambålles bland annat att det förhållandet, att gällande
skatteförfattningar icke medgåve avdrag för i utlandet erlagda skatter,
finge anses utgöra en brist i skattelagstiftningen. Förslaget avsåge alt avhjälpa
denna brist, vilken särskilt under nuvarande förhållanden ledde till
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
en uppenbart obillig skattebelastning. Förslaget vore ock betingat ej minst
av hänsyn till vad rättvisan krävde.
Handelskammaren i Göteborg anför, att det från rättssynpunkt och även
skälighetssynpunkt vore en naturlig sak, att skatt å en i utlandet förtjänad
inkomst för i Sverige bedriven rörelse borde uttagas antingen i utlandet,
där inkomsten intjänats, eller i Sverige, där rörelsen vore domicilierad, men
ej på båda ställena. 1 den mån gällande lagstiftning eller tillämpad praxis
ledde till ett annat resultat syntes ett förtydligande så som de sakkunniga
föreslagit vara angeläget.
Sveriges allmänna exportförening uttalar, att genom förslaget hade i utlandet
erlagda skatter omsider jämställts med övriga omkostnader, vilket
innebure en icke oväsentlig lättnad i den börda, som den internationella
dubbelbeskattningen utgjorde för viktiga delar av svensk företagsamhet.
Föreningen framhåller emellertid, att det här rörde sig endast om ett första
steg i riktning mot målet: avskaffandet av all mellanstatlig dubbelbeskattning
av inkomst och förmögenhet.
Exportföreningen har låtit chefen för det till exportföreningen hörande
institutet för utländsk rätt, juris doktorn K. G. A. Sandström, verkställa
en detalj granskning av förslaget. Under förutsättning att de av Sandström
framförda synpunkterna vunne beaktande förklarade sig föreningen tillstyrka
förslaget.
Sandström påpekar bland annat alt enligt förslaget till författningstext
avdrag medgåves endast för skatt till utländsk »stat eller kommun», men
att de sakkunniga i motiveringen framhölle, att någon begränsning i fråga
om avdragsrätten icke vore avsedd, såvitt gällde det offentligrättsliga subjekt,
som uppbure skatten. Det syntes därför nödvändigt att i författningstexten
något utvidga beskrivningen å de utländska skatter, vilka avsåges.
Sålunda borde däri ingå även skatter till delstater, provinser, kantoner
m. fl. dylika.
Departementschefen. De olägenheter för de ekonomiska förbindelserna
mellan Sverige och utländska stater, som föranledas av att viss inkomst bhr
föremål för beskattning såväl i Sverige som i en utländsk stat, ha givetvis
blivit alltmer påtagliga genom den ökning av skattetrycket, som både i Sverige
och i andra stater blivit en följd av utvecklingen. För undvikande av sådan
dubbelbeskattning har vårt land med ett betydande antal stater ingått
avtal, genom vilka beskattningsrätten uppdelats mellan Sverige och den
utländska staten. Metoden att genom avtal reglera de båda staternas ratt
till beskattning av viss inkomst eller viss förmögenhet får utan tvekan anses
vara den mest effektiva utvägen att undvika dubbelbeskattning i förhållandet
mellan två stater. En dylik avtalsmässig reglering saknas emellertid
i förhållande till flertalet stater. Då dubbelbeskattningsavtal inom den närmaste
framtiden kunna ingås endast med ett begränsat antal stater och ett
fullständigt system av dylika avtal — som de sakkunniga påpeka — icke
inom överskådlig tid torde kunna komma till stånd, synas mer generellt
verkande åtgärder på området vara påkallade.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
21
De sakkunnigas förslag går i huvudsak ut på följande. Utländska skatter
skola i viss utsträckning vara avdragsgilla såsom omkostnad vid inkomstberäkningen.
Speciella utländska skatter, hänförliga till en förvärvskälla,
skola sålunda alltid utgöra omkostnad i förvärvskällan. För allmänna skatter
till utländsk stat skall avdragsrätt föreligga om och i den mån skatterna
hänföra sig till intäkt av sådant slag, som enligt lagstiftningen i den utländska
staten är skattepliktig därstädes på grund av att förvärvskällan är
där lokaliserad, samt intäkten åtnjutes endera av en fysisk person under
tid då han är bosatt i Sverige eller stadigvarande vistas här eller av en svensk
juridisk person. I de sakkunnigas förslag till författningstext utsäges bl. a.
att med skatt till utländsk stat likställes utländsk kommunalskatt.
De sakkunnigas förslag innebär icke ett fullständigt undanröjande för
Sveriges del av internationell dubbelbeskattning utan endast att beskattningsunderlaget
i Sverige skall minskas med den i utlandet utgående skatten.
Partiell dubbelbeskattning kommer därför enligt förslaget att kvarstå.
På grund härav och vid det förhållandet att — som framgår av den
utredning rörande skattelagstiftningen i ett flertal främmande stater, som
de sakkunniga låtit verkställa — utländska stater i betydande utsträckning
medgiva avdrag vid inkomstberäkningen för skatter till andra stater,
är det icke att förmoda, att utländska staters intresse av att med Sverige
ingå avtal för undvikande av dubbelbeskattning skulle minskas, om de föreslagna
bestämmelserna införas i vår skattelagstiftning. Icke heller är det att
förmoda att de föreslagna bestämmelserna skulle medföra ett försämrat förhandlingsläge
för vår del vid blivande förhandlingar om dylika avtal. Härtill
kommer att rätten att avdraga utländsk skatt enligt förslaget icke skulle
medgivas i Sverige ej bosatta fysiska personer eller här ej domicilierade juridiska
personer; för en utländsk stat är det emellertid speciellt frågan om
hur i den staten bosatta eller domicilierade personer beskattas i Sverige för
härifrån härflytande inkomster, som påverkar statens intresse av att ingå
dubbelbeskattningsavtal med vårt land.
Mot de sakkunnigas utformning av avdraget som ett omkostnadsavdrag
vid inkomstberäkningen har jag intet att erinra. Detta torde bäst överensstämma
med skattelagstiftningens allmänna principer. Beträffande
spörsmålet om omfattningen av avdragsrätten har jag icke heller något att
invända mot de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat, att som villkor för
avdragsrätt icke borde föreskrivas att intäkten skulle ha åtnjutits av fysisk
person under tid, då han vore bosatt i Sverige, eller av inländsk juridisk
person. Länsstyrelsen har sålunda ansett det tillfyllest med det andra föreslagna
villkoret för avdragsrätt, nämligen att intäkten enligt lagstiftningen
i den främmande staten skulle vara skattepliktig därstädes på grund av att
förvärvskällan vore där lokaliserad. På grund av att den inskränkta skattskyldigheten
ofta i utlandet är utformad på annat sätt än den svenska, kan
det dock icke sällan inträffa, att eu intäkt, som omfattas av inskränkt skattskyldighet
i Sverige, även enligt ett främmande lands skattelagstiftning är
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
föremål för inskränkt skattskyldighet på grund av att den förvärvskälla,
från vilken intäkten härflyter, anses där lokaliserad. Royalty, som härrör
från här i riket bedriven rörelse, anses enligt svensk uppfattning såsom inkomst
av rörelse som här bedrivits och royalty är sålunda föremål för inskränkt
skattskyldighet i Sverige. Uppbäres royalty av t. ex. ett företag
med fast driftställe i ett främmande land, beskattas den emellertid ofta även
i detta land på grund av att förvärvskällan enligt det främmande landets
lagstiftning anses där lokaliserad. I likhet med de sakkunniga anser jag
emellertid, att Sverige får anses ha prioritet att beträffande utländska skattesubjekt
beskatta från svenska förvärvskällor härflytande inkomster obeskurna
av avdrag för utländska skatter. Vidare synes den utredning rörande
skattelagstiftningen i ett antal främmande länder, som de sakkunniga låtit
verkställa, ge vid handen att avdragsrätt för utländska skatter i främmande
länder som regel är begränsad till fysiska personer, som äro bosatta i vederbörande
land, samt till därstädes domicilierade juridiska personer. Av
dessa skäl och med hänsyn till den principiella uppfattning, som ligger till
grund för de sakkunnigas förslag, synes det icke finnas anledning att utvidga
den föreslagna avdragsrätten på sätt länsstyrelsen förordat.
Beträffande den föreslagna författningstexten, såvitt den berör nu avhandlade
spörsmål, vill jag anmärka att — i anslutning till den i 20 § kommunalskattelagen
och den i anvisningspunkt 3 till samma paragraf föreslagna
ändringen av uttrycket »allmänna skatter» till »svenska allmänna
skatter» — motsvarande ändring torde böra vidtagas i anvisningspunkt 3
till 22 § kommunalskattelagen samt i anvisningspunkt 9 till 29 § samma
lag. Vidare synes det — på sätt påpekats i ett remissyttrande — vara lämpligt
att i författningstexten något utvidga beskrivningen av de utländska
skatter, vilka avses skola omfattas av avdragsrätten. I författningstexten
torde sålunda uttryckligen böra angivas, att avdrag även må åtnjutas för
skatt till utländsk delstat och provins. Vidare torde, då med den av de sakkunniga
föreslagna formuleringen av författningstexten tvekan synes kunna
uppstå huruvida en person, vilken är oinskränkt skattskyldig i såväl Sverige
som i en utländsk stat, över huvud äger rätt till avdrag för i den utländska
staten erlagd skatt, ett förtydligande härom vara erforderligt.
I ett par remissyttranden har framhållits, att invecklade frågeställningar
skulle kunna uppkomma beträffande avdragsrätten samt att taxeringsnämnderna
i regel knappast kunde anses ha kompetens att bedöma om och i vilken
omfattning avdragsrätt förelåge. Med hänsyn härtill har i något remissyttrande
föreslagits, att de deklarationer, vari yrkats avdrag för utländsk
skatt, skulle eftergranskas av vederbörande prövningsnämnd. Vidare har i
ett yttrande ifrågasatts om reglerna icke erhållit en alltför knapphändig
formulering och om icke därför särskilda tillämpningsanvisningar borde utfärdas.
De sakkunniga ha, som förut nämnts, framhållit att någon tvekan
om det föreslagna stadgandets innebörd i de allra flesta fall knappast behövde
riskeras, enär det — utom i de få fall där oinskränkt skattskyldighet
förelåge icke blott i Sverige utan även i den främmande staten — utan vi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
23
dare vore klart att beskattning i den utländska staten skedde just på grund
av att förvärvskällan ansåges lokaliserad där. Även enligt min mening torde
endast i rena undantagsfall tillämpningssvårigheter kunna uppkomma. För
övrigt må framhållas att, därest den i propositionen nr 64 till årets riksdag
föreslagna riksskattenämnden kommer till stånd, denna torde kunna lämna
betydelsefulla bidrag till lösandet av uppkommande frågor rörande bestämmelsernas
tillämpning.
III. Speciella frågor i de sakkunnigas förslag.
a) Avdrag för utländsk skatt vid s. k. dubbel bosättning.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att skatt av en person, som ansåges
vara bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige, utomlands kunde uttagas
med högre belopp än som följde av inskränkt skattskyldighet i utlandet,
nämligen då han där behandlades som oinskränkt skattskyldig trots bosättningen
eller vistelsen i Sverige, exempelvis på grund av att han ansåges
vara bosatt eller stadigvarande vistas jämväl i den främmande staten eller
på grund av att han vore denna stats medborgare.
Enligt de förut angivna huvudprinciperna i förslaget skola i Sverige oinskränkt
skattskyldiga personer erhålla rätt till avdrag för skatt till främmande
stat å inkomst av förvärvskälla, som i denna stat är underkastad inskränkt
skattskyldighet. Vid fall av dubbel bosättning borde därför rätteligen
avdrag medgivas endast med det belopp, varmed skatt i nämnda stat
skulle ha utgått om skattskyldigheten hade varit endast inskränkt. De sakkunniga
anföra härom:
En dylik regel skulle dock knappast tillfredsställa rättskänslan. Följden
av att den i Sverige oinskränkt skattskyldige är oinskränkt skattskyldig också
i den främmande staten är i själva verket den, att den dubbelbeskattning,
som skulle föreligga vid allenast inskränkt skattskyldighet därstädes, i regel
ytterligare skärptes, dels så att den skatt som belöper på de inskränkt skattskyldighet
underkastade förvärvskällorna blir större i anledning av den inkomsten
i dess helhet drabbande progressiviteten, dels så att skatten eventuellt
omfattar förvärvskällor i den främmande staten som icke äro underkastade
inskränkt skattskyldighet. Frågan kan i sistnämnda avseende vara
exempelvis om arbetsinkomst, ränta på obligationer eller bankinsättningar
m. in. från den främmande staten. Den obillighet, som dubbelbeskattningen
i och för sig innebär, blir sålunda ändå mer framträdande vid s. k. dubbel
bosättning.
De sakkunniga förklara vidare, att det vore i hög grad rimligt att avdragsrätt
medgåves även för den skatteökning i den främmande staten som
för de förvärvskällor, vilka där vore underkastade inskränkt skattskyldighet,
följde av att den skattskyldige faktiskt vore oinskränkt skattskyldig därstädes.
Den på den inskränkt skattepliktiga inkomsten belöpande skatten
finge då beräknas efter den skattesats, som i genomsnitt utginge för den
samlade inkomsten. Utredningen härutinnan torde enligt de sakkunniga i
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
varje fall bliva enklare än en utredning hur stor skatten skulle ha varit vid
blott inskränkt skattskyldighet. De sakkunniga framhålla, att det finge ankomma
på den skattskyldige att själv visa vilka av hans förvärvskällor,
som skulle ha träffats av inskränkt skattskyldighet, om endast sådan varit
för handen. Sedan det väl konstaterats huru stor nettoinkomst detta skulle
ha gällt, finge det genom proportionering konstateras vilken del av den utländska
skatten, som belöpte därå. De sakkunniga framhålla slutligen, att
utredningssvårigheter kunde antagas i praktiken äga endast ringa betydelse,
enär fall av oinskränkt skattskyldighet i Sverige och eu annan stat vore
ovanliga. Den skattskyldige torde för övrigt mestadels kunna genom egna
dispositioner undvika dubbel bosättning. Än ytterligare påpekas att skatteförfattningarnas
bestämmelser om efterskänkande av statlig skatt i vissa
fall skulle kunna träda i tillämpning.
Att vid oinskränkt skattskyldighet i såväl Sverige som en annan stat medgiva
avdrag för all skatt till den andra staten, förklara de sakkunniga sig
icke ha velat förorda bl. a. på grund av att den utländska skatten eller del
därav kunde hänföra sig till förvärvskällor som i Sverige vore föremål för
inskränkt skattskyldighet. Sverige finge anses ha så klar prioritet att beskatta
inkomster från dessa, obeskurna av avdrag för skatt till den främmande
staten, att det trots dubbelbeskattningen icke förelåge tillräcklig anledning
att avstå från någon del av denna beskattning. Vidare erinra de sakkunniga
om sådana fall då en skattskyldig, som vore oinskränkt skattskyldig
i Sverige ävensom i en främmande stat, åtnjöte inkomst från förvärvskälla,
lokaliserad i en tredje stat. Beskattades inkomsten i den tredje staten borde
avdrag enligt huvudregeln få ske för den sålunda erlagda skatten. Men att
medgiva avdrag för skatt även till den andra utländska staten -—- vilken
beskattade inkomsten endast för att den skattskyldige ansåges bosatt inom
denna stat utan att förvärvskällan där vore lokaliserad — vore icke motiverat.
Remissyttrandena. Nu förevarande spörsmål har berörts endast i ett par
remissyttranden.
Kammarrätten, som helt instämt i vad de sakkunniga yttrat i denna fråga,
understryker de sakkunnigas uttalande, att de antydda utredningssvårigheterna
torde komma att få endast ringa betydelse.
överståthållarämbetet förklarar att, då den skattskyldige i nu berörda
fall delvis drabbades av dubbelbeskattning, vissa skäl talade för att avdrag
borde medgivas för hela den utländska skatten. Emellertid hade vederbörande
i dylikt fall möjlighet att få den svenska statliga inkomstskatten,
respektive den svenska förmögenhetsskatten, efterskänkt. Härtill komme
att, om i nu ifrågavarande fall rätt till avdrag för hela den utländska skatten
skulle föreligga, den främmande statens intresse av att ingå dubbelbeskattningsavtal
kunde komma att minskas. Ämbetet ansåge sig med hänsyn
härtill böra godtaga den föreslagna begränsningen i avdragsrätten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
25
Sandström anför bl. a. följande:
Fall av dubbel bosättning förekomma givetvis men äro dock ej alltför
vanliga. Där de förekomma, drabbas den skattskyldige särskilt hårt genom
att full beskattning äger rum i båda länderna; här synas närmast skäl föreligga
för att medgiva den skattelindring, som en avdragsrätt för den främmande
skatten innebär.
Departementschefen. Om man vid oinskränkt skattskyldighet i såväl Sverige
som annan stat icke å svensk sida finner sig kunna medgiva avdrag för
all skatt till den andra staten — och detta synes mig i varje fall uteslutet beträffande
förvärvskällor som äro föremål för inskränkt skattskyldighet i Sverige
— måste man, hur man eljest bestämmer avdragsrätten, räkna med vissa
utredningssvårigheter vid fall av s. k. dubbel bosättning. Då dylika fall
emellertid torde vara ovanliga och utredningssvårigheter sålunda endast i
undantagsfall skulle kunna uppkomma, anser jag mig böra biträda förslaget
i denna del.
I likhet med de sakkunniga anser jag det icke erforderligt att belasta författningstexten
med bestämmelser angående beräkningen av skatteavdraget
i nu diskuterade fall.
b) Avdrag för erlagd utländsk skatt. Återbekommen dylik skatt upptages
såsom inkomst.
De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att avdragsrätten skall avse allenast
erlagd skatt och sålunda icke skatt som endast debiterats. Vidare föreslås,
att avdrag skall medgivas allenast för slutligt erlagd skatt och icke för
belopp, som utgör förskottsbetalning av skatt, liknande den svenska uppbörden
av s. k. preliminärskatt. Härom anföra de sakkunniga:
Mot anordningen att låta avdragsrätten gälla redan skatteutskottet talar
bl. a. dels den omständigheten att densamma skulle nödvändiggöra särskilda
regler för den slutliga regleringen av skatteskulden, vilkas tillämpning
särskilt med hänsyn till kontrollen säkerligen icke skulle bli lätt, dels också
det förhållandet att avdraget vid den svenska statsbeskattningen för kommunalskatt
avser definitiv skatt. Med hänsyn till att i normala fall möjligheten
att åtnjuta ifrågavarande avdrag torde kunna utnyttjas även om avdragsrätten
gäller endast erlagd »definitiv» skatt, synas de starkare skälen
tala för att begränsa avdragsrätten till sådan skatt.
Det lärer emellertid ej sällan kunna vara svårt att avgöra om en skattebetalning
är provisorisk eller »definitiv». Den svenska krigskon junkturskatten
har otvivelaktigt varit en definitiv skatt, ehuru betydande möjligheter
till restitution efter s. k. provisorisk skattepåföring förelegat. Det kan
med andra ord tänkas att en skattebetalning bör betraktas såsom i och för
sig definitiv, även om möjlighet till restitution kan betraktas såsom ganska
vanlig. Flertalet typiska källskatter äro ej genomgående slutgiltiga. Den
omständigheten, exempelvis, att den engelska skatten å aktieutdelningar,
som uttages hos bolaget men tillgodoräknas aktieägaren, kan av denne i
viss utsträckning återbekommas från det allmänna, bör ej hindra avdragsrätten.
Det väsentliga är att skatten i en viss stat i förhållande till personer
bosatta utom denna kommer att i allmänhet framstå såsom slutgiltig. En
inbetalnings natur av ren förskottsbetalning karakteriseras vanligen av ett
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 171.
efterföljande avräkningsförfarande som medför ej blott återbetalningar
utan även tilläggsbetalningar. Avgörande bör alltså vara om verklig »skatt»
anses föreligga eller endast sådant förskott å framtida skatt som den nyss
berörda svenska preliminärskatten, vilken likvisst benämnes skatt.
De sakkunniga påpeka, att anledning att vid frågans bedömande hos
taxeringsmyndigheterna anlägga särskilt restriktiva synpunkter icke syntes
föreligga, då återbekommet skattebelopp i alla händelser skulle upptagas
såsom intäkt. Härom uttalas, att detta följde redan av att fråga ansåges
vara om återbekommen omkostnad, utan att uttryckligt stadgande
därom behövde meddelas på sätt skett i fråga om statsbeskattningen beträffande
restituerad kommunalskatt. Stadgande i sistnämnda avseende
hade erfordrats därför att avdrag för kommunalskatt hade naturen icke
av avdrag under viss förvärvskälla utan av allmänt avdrag.
Remissyttrandena. Spörsmålet har behandlats endast i ett par yttranden.
Kammarrätten, som instämmer i vad de sakkunniga i ifrågavarande
hänseende föreslagit, erinrar om att den restituerade skatten borde upptagas
såsom intäkt i vederbörande förvärvskälla.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med de sakkunniga,
att rätten till omkostnadsavdrag borde göras beroende av att den
utländska skatten blivit erlagd under den tid, som inkomstberäkningen
omfattade. Länsstyrelsen finner dock tveksamt, om det under sådana förhållanden
kunde anses motiverat att vägra avdrag för erlagd förskottsskatt.
Rent affärsmässigt torde väl en rörelseidkare regelmässigt räkna
även sådan skatt såsom en omkostnad. Skulle undantagsvis förskottsskatt
komma att restitueras, måste den i vanlig ordning inräknas såsom
inkomst.
Sandström anser, att avdragsrätt borde föreligga även för preliminär
utländsk skatt och uttalar, att det ur alla synpunkter syntes enklast och
för vederbörande beskattningsmyndigheter minst besvärligt att medgiva
avdrag för all erlagd skatt, oberoende av om densamma kunde betecknas
såsom preliminär eller icke.
Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär, att avdrag skall medgivas
för under beskattningsåret i utlandet slutligt erlagda skatter, även
om dessa icke belöpa på den inkomst som för beskattningsåret tages till
beskattning här i riket. Principiellt sett borde avdragsrätten avse de utländska
skatterna å den inkomst, som beskattas här i riket för det beskattningsår
varom fråga är. Avdragsrätten torde dock av praktiska skäl
icke böra bestämmas på detta sätt, enär det beträffande en skatteutgift är
vanligt, att utgiften göres förhållandevis lång tid efter det den skattskyldige
åtnjutit den inkomst, till vilken skatten hänför sig. Jag ansluter mig
därför till de sakkunnigas förslag att avdragsrätten i princip skall avse
under beskattningsåret erlagda skatter.
De sakkunniga ha anfört att mot anordningen att medgiva avdrag redan
för preliminärt erlagd skatt talade bl. a. den omständigheten, att en
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
27
dylik anordning skulle nödvändiggöra särskilda bestämmelser för den slutliga
regleringen av skatteskulden, vilkas tillämpning, särskilt med hänsyn
till kontrollen, säkerligen icke skulle bliva lätt. Om emellertid en skattskyldig
yrkar avdrag för utländsk skatt erfordras givetvis, att han genom
företeende av kvitterad debetsedel eller annan av utländsk myndighet utfärdad
handling kan styrka att han erlagt skatten. Yrkar han avdrag för
under visst beskattningsår erlagd preliminärskatt, måste han sålunda kunna
styrka, att han erlagt beloppet. Visar det sig, när sedermera slutavräkning
sker beträffande den redan avdragna preliminära skatten, att densamma understigit
den slutliga skatt, som han har att erlägga, är han berättigad till
avdrag för det återstående beloppet, när detta erlagts; även i detta fall
kräves att den skattskyldige genom debetsedel eller annan handling kan
styrka att beloppet guldits.
Jag vill i detta sammanhang även framhålla att i den skattskyldiges
bokföring den erlagda skatten torde upptagas som utgift för det år utbetalningen
sker, oavsett om skatten betecknas som preliminär eller definitiv.
Därtill kommer, att det stundom kan vara svårt att över huvud taget
avgöra om en utländsk skatt skall betraktas som preliminär eller definitiv.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag att avdragsrätten, i enlighet
med vad i ett par remissyttranden ifrågasatts, skall omfatta även
preliminär skatt.
Restituerad utländsk skatt, för vilken avdrag åtnjutits, skall tilläggas
vid inkomstuppskattningen. Detta följer redan av att fråga är om återbekommen
omkostnad, varför uttryckligt stadgande därom icke behöver meddelas.
Som intäkt skall sålunda upptagas såväl återbelcommen preliminärskatt
som annan skatt, som restituerats, allt i den mån den skattskyldige
erhållit avdrag därför vid tidigare års taxeringar. Den återbekomna skatten
skall upptagas som intäkt i samma förvärvskälla som den, vilken skatten
tidigare belastat såsom omkostnad.
c) Avdrag för underskott på grund av beskattning i utlandet.
Under inkomst av kapital i vidsträckt mening räknas såsom särskild
förvärvskälla bl. a. all fastighet i utlandet samt utomlands självständigt
bedriven rörelse. Uppkommer underskott i denna förvärvskälla gäller enligt
46 § 1 inom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt den speciella regeln, att sådant underskott icke får
avdragas såsom allmänt avdrag. Annan från utlandet härflytande intäkt
än av utomlands belägen fastighet och där självständigt bedriven rörelse
anses däremot icke såsom särskild förvärvskälla. Dylik intäkt skall sålunda
upptagas under samma förvärvskälla som motsvarande intäkt, härflytande
från Sverige. I avseende å underskott gäller här den allmänna regeln
att avdrag icke får ske för underskott å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom eller för deltagande i lotteri, men att avdrag i
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
övrigt medgives i hemortskommunen beträffande såväl stats- som kommunalskatt.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att den omständigheten att rätten
till avdrag för underskott vore i vissa avseenden begränsad givetvis innebure
en inskränkning även i fråga om möjligheten att utnyttja avdrag
för utländsk skatt, en inskränkning som såtillvida hade särskild betydelse
att det beträffande en skatteutgift vore vanligt, att denna komme att göras
först avsevärd tid efter det den inkomst, till vilken den hänförde sig, hade
åtnjutits. I fråga om mera tillfälliga inkomster från utlandet skulle det sålunda
kunna antagas ej sällan inträffa, att den ifrågasatta avdragsrätten för
utländsk skatt icke kunde utnyttjas. De sakkunniga anföra därefter:
Det är emellertid blott beträffande fastighet i utlandet och därstädes självständigt
bedriven rörelse som avdrag för underskott alls icke får åtnjutas,
och inkomster från dylika förvärvskällor äro merendels av långsiktig natur,
varför den ifrågasatta avdragsrätten för normala fall ingalunda torde bli
illusorisk. Först vid förvärvskällornas avveckling lärer normalt bli fråga om
avdragsrätt som icke kan utnyttjas. I fråga om dessa slag av inkomst gäller
emellertid ett inkomstbegrepp av alldeles särskild utformning, vilket innebär
betydande förmåner för de skattskyldiga genom möjligheten att inom
ramen för de årliga intäkternas storlek erhålla avdrag även för kapitalinvesteringar.
Det kan icke gärna bli fråga om att i anledning av den förmån i
form av vidgad avdragsrätt för utländsk skatt varom nu är fråga så ändra
detta inkomstbegrepp att rätt till avdrag för underskott i större eller mindre
utsträckning medgives. Den eftersläpande skatten må anses utgöra en eftersläpande
avvecklingskostnad jämställd med andra icke avdragsgilla sådana
kostnader.
Begränsning av rätten till avdrag för underskott gäller vidare i fråga om
icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom och liknande inkomst i
utlandet. Det är icke vanligt att realisationsvinst i fråga om värdepapper
och dylikt beskattas i annan stat än där den skattskyldige är oinskränkt
skattskyldig, varför begränsningen i avdragsrätten i fråga om skatt å sådan
inkomst torde ha mindre praktisk betydelse. I övrigt gäller att ifrågavarande
svenska och utländska intäkter utgöra en gemensam förvärvskälla, varför
utnyttjande av eventuellt underskott å tillgång i utlandet stundom lärer
kunna kvittas mot dylik intäkt i Sverige. Beträffande realisationsvinst vid
avyttring av fastighet eller rörelse i utlandet torde däremot inskränkt skattskyldighet
i den stat, där tillgången befinner sig, icke vara ovanlig, och eftersom
det kan röra sig om relativt betydande skattebelopp är begränsningen
av avdragsrätten här ingalunda betydelselös. Det må emellertid ifrågasättas
om icke bestämmelsen i sista stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
att realisationsvinst respektive realisationsförlust beräknas
med hänsyn till köpeskillingens totala belopp oavsett om detta skall betalas
på en gång eller terminsvis, analogivis måste anses innebära att eu
till försäljningen hänförlig utgift skall medräknas vid uppskattning av vinsten
eller förlusten även om den förfaller till betalning efter beskattningsåret
och till äventyrs ej blivit till beloppet fixerad förrän efter detta. Är
detta riktigt — vägledande avgöranden av regeringsrätten för frågans bedömande
torde ej finnas, men starka skäl synas tala för tolkningen — lärer
den nu diskuterade begränsningen av rätt till avdrag för underskott sakna
större betydelse.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
De sakkunniga anse vid angivna förhållanden anledning icke föreligga
att på denna punkt föreslå någon ändring i de nu gällande principerna.
Remissyttrande. Efter att ha framhållit att det endast i undantagsfall kunde
inträffa att det föreslagna skatteavdraget icke skulle kunna utnyttjas,
förklarar kammarrätten, att visst fog syntes finnas för de sakkunnigas uppfattning,
att bestämmelsen att realisationsvinst respektive realisationsförlust
skulle beräknats med hänsyn till köpeskillingens totala belopp, oavsett
om detta .skulle betalas på en gång eller terminsvis, analogivis måste anses
innebära att en till försäljningen hänförlig utgift skulle medräknas vid uppskattning
av vinsten eller förlusten även om utgiften förfölle till betalning
efter beskattningsårets utgång och till äventyrs ej blivit till beloppet fixerad
förrän efter sistnämnda tidpunkt.
Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit, kan det stundom inträffa,
att den ifrågasatta avdragsrätten för utländsk skatt icke skulle kunna
utnyttjas.
Det föreslagna avdraget är konstruerat som ett omkostnadsavdrag i vederbörande
förvärvskälla; detta innebär att, om intäkten från utlandet icke
täcker den utländska skatten, bristen får avdragas från andra intäkter i
samma förvärvskälla samt, om underskott uppstår i förvärvskällan, dylikt
underskott i regel får såsom allmänt avdrag avräknas från den skattskyldiges
sammanräknade inkomst.
Beträffande förvärvskällan fastighet i utlandet och därstädes självständigt
bedriven rörelse gäller emellertid, att uppkommet underskott icke får
tillgodonjutas såsom allmänt avdrag. Då i fråga om dessa inkomstslag gäller
ett speciellt inkomstbegrepp, som medför betydande förmåner för de
skattskyldiga därigenom att de äga avdraga vad de av behållen inkomst av
sådan fastighet eller rörelse använt för fastigheten eller för rörelsen, finner
jag dock anledning icke föreligga att med hänsyn till den nu föreslagna avdragsrätten
föreslå ändring av detta inkomstbegrepp, så att rätt till avdrag
för underskott i större eller mindre utsträckning skulle medgivas.
En skattskyldig erhåller icke heller avdrag för underskott å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom eller för deltagande i lotteri. Icke
heller här finner jag skäl att föreslå ändring i nu gällande regler. Jag vill
emellertid anmärka att, därest rättspraxis skulle godtaga den av de sakkunniga
uttalade meningen att en till en försäljning hänförlig utländsk skatt
borde medräknas vid uppskattning av vinsten eller förlusten å försäljningen
även om skatten förfölle till betalning efter beskattningsårets utgång och till
äventyrs icke blivit under sagda år till beloppet fixerad, den nu diskuterade
avdragsfrågan är av mycket ringa betydelse.
d) Avdrag för utländsk skatt å förmögenhet.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att det syntes rimligt att med
utländsk skatt å inkomst i förevarande avseende likställa skatt å förmögenhet,
vartill den inkomst, varom fråga vore, hänförde sig. Ärlig förmögen
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
hetsskatt, yttra de sakkunniga, torde kunna karakteriseras såsom i stort
sett avsedd att utgå av den årliga avkastningen, även om det beträffande
skatt på särskilt stora förmögenheter ofta förekonune att den föranledde
konsumtion jämväl av dessa. För den skattskyldige tedde sig dylik skatt såsom
omkostnad i samma utsträckning som motsvarande inkomstskatt. I
dubbelbeskattningsavtal brukade vanligen för årlig skatt å förmögenhet
gälla i princip samma regler som för skatt å inkomst. Däremot, förklara de
sakkunniga, syntes det knappast tillräckligt motiverat att med skatt å inkomst
likställa s. k. engångsskatt å förmögenhet även om denna uttoges
i flera repriser under ett visst antal är.
Såsom motiv för att icke föreslå avdragsrätt för utländsk engångsskatt
å förmögenhet anföres:
Dylik skatt betraktas icke såsom en årlig skatt vilken hänför sig till vissa
års inkomster lika litet som t. ex. en iskatt å kvarlåtenskap. De principiella
skälen torde därför få anses tala emot en avdragsrätt. Å andra sidan kan
knappast förnekas att billighetsskäl med viss styrka tala för en sådan rätt.
“ — En medelväg vore väl att medgiva avdragsrätt men endast i viss
utsträckning, exempelvis med den spärren att avdraget ej skulle få överstiga
avkastningen av förmögenheten i fråga för det beskattningsår under
vilket skatten förfölle till betalning. Man skulle härigenom komma nära
det inkomstbegrepp som gäller för fastighet och självständigt bedriven rörelse
i utlandet. Beträffande dessa inkomstslag skulle några större svårigheter
ej möta att tillämpa en spärregel av nämnda slag. Mindre tillfredsställande
skulle en dylik regel dock även här verka därför att den skulle obehörigen
gynna dem som vore i stånd att till ifrågavarande beskattningsår
aktualisera inkomster, t. ex. genom framtagande av dolda reserver, framför
andra skattskyldiga vilka icke hade motsvarande möjligheter. Och beträffande
övriga förvärvskällor skulle en spärregel av nämnda slag möta svårigheter
i tillämpningen, då det skulle gälla att bedöma bl. a. huru stor del
av ifrågavarande, tillsammans med andra svenska och utländska intäkter
beskattade belopp som utgjorde behållen inkomst av desamma. Då engångsskatter
å förmögenhet kunna antagas utgå endast i anledning av sådana
extraordinära förhållanden som krig och dylikt, synas de övervägande skälen
tala för att nu icke i avdragsrätten inbegripa engångsskatt å förmögenhet.
Skulle frågan om sådan skatt bli aktuell i någon främmande stat, med
vilken ej dubbelbeskattningsavtal finnes varigenom frågan regleras, kan ju
till övervägande upptagas frågan om specialbestämmelser böra meddelas rörande
avdragsrätt. Tvekan kan måhända stundom vara för handen huruvida
en skatt å förmögenhet är att anse såsom engångsskatt eller ej. Anledning
att vägra avdraget synes icke föreligga i andra fall än sådana där det verkligen
ar ganska tydligt att fråga är om en engångsskatt, låt vara fördelad
pa t lera ar.---
Fråga kan uppkomma till vilken kategori en skatt å förmögenhetstillväxt
eller en jordvärdestegringsskatt är att hänföra. Det kan förhålla sig så
att en skatt å förmögenhetstillväxt rätteligen är att anse såsom en skatt i
efterskott på vissa års inkomster, den kan exempelvis vara att betrakta såsom
en krigskonjunkturskatt. I princip bör i dylikt fall vanligen avdragsrätt
föreligga, ehuru fråga ofta torde vara om skatt som bestämmes och förfaller
till betalning först efter utgången av den period då de inkomster vartill
den i realiteten hänför sig förvärvats. En jordvärdestegringsskatt däremot
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
torde vanligen innefatta en indragning till det allmänna av viss del av fastighetens
eget värde. Utgår den såsom engångsskatt, kan avdrag knappast
ifrågakomma utom i samband med fastighetens avyttring eller dylikt; utgår
den åter såsom en årlig avgäld, har den närmast en grundskatteliknande
natur och har såsom speciell skatt uppenbar karaktär av omkostnad för
inkomstens förvärvande, vilken bör få avdragas.
Remissyttrandena. Kommerskollegiiim anser, att övervägande skäl talade
för att icke göra någon skillnad mellan s. k. engångsskatt och annan skatt
på förmögenhet. Gränsdragningen mellan dessa olika kategorier måste
komma att bliva synnerligen vansklig och i en del fall kunde det kanske
rentav vara omöjligt — både för den skattskyldige och myndigheterna —
att avgöra om man hade att göra med en engångsskatt eller en normal skatt.
Det kunde knappast vara lämpligt att i lagstiftningen anknyta till så svårbedömliga
förhållanden. Tvärtom vore det angeläget att skattereglerna vore
så enkla och enhetliga som möjligt, så att de icke onödigtvis gå ve utrymme
för meningsskiljaktigheter angående tolkningen. För de skattskyldiga
själva skulle en gränsdragning sådan som den föreslagna i praktiken komma
att te sig synnerligen godtycklig.
Sveriges redareförening yttrar, att föreningen funne det ur rättvise- och
billighetssynpunkt vara fullt befogat, att de skattskyldiga även erhölle avdrag
för utländsk engångsskatt å förmögenhet. Föreningen förklarar, att
den förutsatte, att denna fråga, som torde kunna behandlas fristående från
förslaget i övrigt, ägnades fortsatt uppmärksamhet.
Efter att ha påpekat att förslaget i denna del skulle vålla betydande svårigheter
vid tillämpningen, yttrar Sandström bl. a. följande:
Ur principiell synpunkt finnes icke någon skillnad mellan en engångsskatt
och en årlig skatt och det visar sig också bäst däri, att engångsskatten
mycket väl kan infogas som ett led i den årliga beskattningen. En stat,
som t. ex. uttager 18 promille i förmögenhetsskatt å förmögenheter över
300 000 kronor kan besluta uttaga en engångsskatt å ytterligare 50 promille
å dylika förmögenheter. Detta kan effektueras antingen genom en
särskild lag om dylik engångsskatt eller genom att för ett år höja skattesatsen
från 18 till 68 promille. I förstnämnda fall skulle med de sakkunnigas
uppfattning föreligga en icke avdragsgill engångsskatt, i senare fallet
tydligtvis en fullt avdragsgill årlig förmögenhetsskatt. Ett dylikt resultat
måste dock betecknas såsom föga rimligt. —--
Härutöver må observeras, att alla .svenska dubbelbeskattningsavtal, vilka
över huvud taget reglera förmögenhetsbeskattningen, även torde vara tilllämpliga
å engångsskatter å förmögenhet, i den mån sådana införts eller
införas. Men har man sålunda vid dylika avtals ingående med den årliga
förmögenhetsskatten jämställt engångsskatter å förmögenhet, synes synnerligen
egendomligt, om man i förevarande sammanhang skulle söka uppdraga
en skillnad dem emellan — en skillnad, som alltid måste bliva konstlad
och svårtillämplig.
Än vidare anmärkes, att det ofta är en ren formuleringsfråga, huruvida
en skatt betecknas såsom eu engångsskatt å förmögenhet eller eu skatt å
förmögenhetsökning. Den finska lagen om engångsbeskattning i vissa fall
av odeklarerad inkomst och förmögenhet är t. ex. i verkligheten en skatt
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 171.
å förmögenhetsökning. Skola i dylika fall taxeringsnämnderna införskaffa
och studera de utländska lagarna för att med ledning därav bedöma skattens
verkliga karaktär? — Ofta föreligger en kombination av förmögenhetsskatt
och skatt å förmögenhetsökning. Så har t. ex. fallet varit i Tjeckoslovakien
och i Österrike. Båda slagen av förmögenhetsskatter hava samma
karaktär; varför skall den ena skatten vara avdragsgill, den andra icke?
Jag kan icke finna något vägande skäl anfört för att från avdragsrätten
i fråga utesluta utländsk engångsskatt å förmögenhet men finner tvärtom
alla sakskäl likaväl som billighetssynpunkter tala för att även dylik skatt
skall vara avdragsgill.
Departementschefen. De sakkunniga ha ansett det rimligt att med utländsk
skatt å inkomst likställa skatt å förmögenhet, vartill den inkomst,
varom fråga är, hänför sig. De sakkunniga ha däremot icke ansett tillräckligt
motiverat att med skatt å inkomst likställa skatt å förmögenhet, som
har huvudsaklig karaktär av engångsskatt. De principiella skälen torde enligt
de sakkunniga tala mot en avdragsrätt i detta fall.
Vad beträffar sådan årlig förmögenhetsskatt, som i regel är avsedd att
utgå av förmögenhetens årsavkastning, finner jag, i likhet med de sakkunniga,
det vara rimligt, att den föreslagna avdragsrätten skall omfatta
även dylik skatt.
Vad åter angår s. k. engångsskatt å förmögenhet vill jag understryka de
sakkunnigas uttalande, att dylika skatter kunna antagas utgå endast i anledning
av extraordinära förhållanden. Engångsskatterna å förmögenhet
ha därför ofta en karaktär av konfiskation, vilket gör det befogat att ställa
dylika skatter i särklass. Jag vill därför — även om jag är medveten om att
svårigheter i vissa fall kunna uppkomma vid bedömningen av om en utländsk
förmögenhetsskatt skall anses såsom en engångsskatt eller icke —
ansluta mig till de sakkunnigas, av det övervägande flertalet remissinstanser
godtagna förslag att avdrag icke skall medgivas för skatt å förmögenhet,
som huvudsakligen har karaktär av engångsskatt.
Beträffande avdragsrätt för skatter å förmögenhetsökning anser jag liksom
de sakkunniga att, om en förmögenhetsökningsskatt rätteligen är att
anse som en skatt i efterskott på vissa års inkomster — vilket ofta torde
vara fallet med t. ex. en krigskonjunkturskatt — avdragsrätt i princip bör
föreligga, men att om skatten icke har nämnda karaktär, avdrag bör förvägras.
e) Avdrag för utländsk skatt vid inkomstberäkningen i de fall då dubbelbeskattningsavtal
föreligger.
De sakkunniga. Beträffande de fall, då dubbelbeskattningsavtal föreligger
mellan Sverige och den främmande staten, föreslå de sakkunniga att,
om avtalet innebär att dubbelbeskattningen helt undanröjes, den föreslagna
avdragsrätten i regel skall bortfalla, men att, om avtalet innebär att dubbelbeskattningen
endast delvis undanröjes, det föreslagna avdraget skall
medgivas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
33
Har i dubbelbeskattningsavtal tillämpats den metoden, att beskattningsrätten
till viss inkomst eller viss förmögenhet förbehållits den främmande
staten, komme rätten till avdrag för utländsk skatt, som ansåges utgöra
omkostnad i förvärvskälla, automatiskt att bortfalla i och med det att den
intäkt, till vilken den utländska skatten hänförde sig, upphörde att vara
skattepliktig i Sverige.
Om enligt dubbelbeskattningsavtal beskattningsrätten till inkomst av
visst slag icke vore förbehållen endera staten utan vore uppdelad på de
avtalsslutande staterna på så sätt, att vardera staten finge beskatta viss
bråkdel av inkomsten, anse de sakkunniga, att så stor bråkdel av omkostnaden
icke borde vara avdragsgill, som motsvarade den icke skattepliktiga intäkten.
Har åter i avtal för dubbelbeskattningens undanröjande tillämpats den
metoden, att den utländska staten skall reducera sin skatt med den i Sverige
utgående skatten — och dubbelbeskattningen sålunda till fullo undanröjes
— förklara de sakkunniga, att någon rätt till avdrag vid inkomstberäkningen
för den skatt, som eventuellt återstode i den utländska staten,
icke borde ifrågakomma.
Har Sverige genom avtal förbundit sig att, utan begränsning till viss
skatteprocent, medgiva så stort avdrag från sin skatt att dubbelbeskattningen
bortfölle, borde enligt de sakkunniga följdriktigt förfaras så, att
taxeringsmyndigheten i vanlig ordning vid inkomstberäkningen medgåve
omkostnadsavdrag för skatten till den andra staten, medan debiteringsmyndigheten
fastställde ett så stort avdrag från den uträknade skatten
att dubbelbeskattningen helt undanröjdes.
Efter att ha erinrat om att utländsk definitiv källskatt i praxis finge avdragas
vid inkomstberäkningen framhålla de sakkunniga, att det med hänsyn
till avgöranden av regeringsrätten torde vara klart att, om dubbelbeskattning
i fråga om aktieutdelningar i avtal med främmande stat partiellt
undanröjts genom reduktion av uträknad skatt, detta förhållande icke betoge
den skattskyldige rätten till avdrag för erlagd kupongskatt. De sakkunniga
anföra härom:
Tankegången kan härvid förmodas ha varit den att, då ej i samband med
tillämpningsföreskrifterna rörande ett dubbelbeskattningsavtal uttryckligt
stadgande meddelats att eljest medgiven rätt till avdrag för källskatt icke
skall gälla, i övrigt vedertagna regler icke satts ur kraft. Det bör märkas
att, om nämnda avdragsrätt genom avtalet betoges den skattskyldige, hans
läge kunde bliva försämrat, enär avtalet kunde stipulera en mindre förmån
än avdragsrätten. — —- — Det har med fog kunnat antagas att det icke
vid ingåendet av —---- dubbelbeskattningsavtal kunde åsyftas att den i
Sverige bosatte aktieägarens läge skulle försämras, varför den av regeringsrätten
intagna ståndpunkten måste befinnas icke blott av gällande rätt påkallad
utan även sakligt berättigad.
<5 Hihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 171.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
De sakkunniga ha emellertid uppmärksammat att, om de nu angivna, hittills
tillämpade linjerna konsekvent fullföljas, resultatet av den gällande
rättens ståndpunkt i vissa ytterlighetsfall skulle kunna bli en större skattelättnad
än som erfordrades för att dubbelbeskattningen skulle helt undanröjas.
De sakkunniga framhålla, att detta skulle kunna inträffa, om vid
tillämpning av avtal, vari dubbelbeskattning av aktieutdelning endast partiellt
undanröjts genom reduktion av uträknad skatt, avdraget .från den uträknade
skatten kombinerades med avdraget för den utländska skatten såsom
för omkostnad. I bl. a. avtalet mellan Sverige och Amerikas förenta stater
hade stadgats, att skatten i den stat, varifrån utdelningen utginge, vore
begränsad'' till 10 procent av densamma, medan den stat, där aktieägaren
bodde, skulle meddela befrielse från där eljest utgående skatt med 5 procent
av utdelningen. (I Sverige skulle detta avdrag göras från statsskatten.)
Tillämpades såväl 5 %-avdraget som omkostnadsavdraget för den utländska
skatten och uppginge den beskattningsbara inkomsten i Sverige till så högt
belopp, att den svenska skatten överstege 50 procent, bleve den sammanlagda
skatten i Sverige och Förenta staterna lägre än skatten skulle ha varit
i Sverige, om ingen dubbelbeskattning alls varit för handen. De sakkunniga
ha belyst frågan med ett exempel vari antagits, att den beskattningsbara inkomsten
utgjorde 210 000 kronor, därav 110 000 kronor aktieutdelning från
Förenta staterna. Den sammanlagda skatten till Sverige och Förenta staterna
bleve i exemplet 3 200 kronor lägre än skatten skulle ha varit i Sverige,
om ingen dubbelbeskattning förelegat. De sakkunniga påpeka att, om den
svenska skatten utginge med exakt 50 procent, någon för stor skattelättnad
icke skulle uppkomma utan resultatet bli detsamma, som om dubbelbeskattningen
helt undanröjts. Utginge emellertid den svenska skatten efter en
procentsats, som låge under 50 procent, innebure detta att skattelättnaden
icke skulle bli så stor som om dubbelbeskattningen helt undanröjts.
De sakkunniga ifrågasätta av anförda skäl att, då för stor skattelättnad i
dylika fall skulle inträda, en spärregel i fråga om rätten till avdrag
från den uträknade skatten införes av innebörd, att skattelättnaden skall
stanna vid dubbelbeskattningens undanröjande. Härom anföres följande:
Det stämmer uppenbarligen icke med beskattningens principer att genom
dubbelbeskattningsavtal i fall varom här är fråga en skattelättnad åstadkommes
varigenom skatten blir lägre än om ingen dubbelbeskattning förelåge.
En modifikation av gällande regler, varigenom missförhållandet undanröjes,
kan teoretiskt tänkas åstadkommen antingen genom begränsning i de fall,
där skattelättnaden eljest blir för stor, av den förmån som rätten till avdrag
vid inkomstberäkningen av den utländska skatten medför, eller genom reduktion
av det eljest avtalsmässigt gällande 5 %-avdraget från den uträknade
skatten.---
Det bör alltså tillses att det resultat, som erhålles om avdrag vid inkomstberäkningen
sker för skatten till Förenta staterna och det avtaismässiga
5 %-avdraget från skatten göres, justeras så att i exemplet 3 200 kronor
komma att tilläggas den uträknade skatten. Den närmast till hands liggande
utvägen är otvivelaktigt att reducera 5 %-avdraget med detta belopp. I avseende
å denna lösning anmärkes måhända, att avdraget---enligt av
talet
icke får rubbas, enär ett 5 %-avdrag uttryckligen tillförsäkrats de
Kungl. Maj:ts proposition ni• 171.
35
skattskyldiga. Men det kan genmälas att dubbelbeskattningsavtalets bokstavliga
innehåll begränsas genom den för avtalet grundläggande principen att
detta avser att undanröja dubbelbeskattning och icke att giva någon därutöver
gående förmån. I själva verket inledes just den artikel i det ifrågavarande
avtalet, där avdragsrätten stadgas, med orden: »Det är överenskommet
att dubbelbeskattning skall undvikas genom följande förfaringssätt».
Skulle det likväl anses att avtalet i nämnda avseende måste följas efter
bokstaven, kan man fråga sig om det icke är möjligt att i stället direkt inrikta
sig på att i stället i erforderlig mån reducera den skattelättnad som
följer av avdraget vid inkomstberäkningen för den utländska skatten. Icke
utan fog torde emellertid kunna invändas att, om reduktion av 5 %-avdraget
enligt avtalet ej är tillåten, giltigheten av ett förfarande som på en omväg
leder till samma mål och som i verkligheten innefattar en diskriminering i
grunderna för beskattningen till nackdel för en viss kategori skattskyldiga
ej är mindre tvivelaktig.
De sakkunniga uttala sammanfattningsvis, att intet av nu gällande svenska
dubbelbeskattningsavtal syntes ha sådant innehåll att hinder förelåge
att, med bibehållande av rätten till avdrag vid inkomstberäkningen för
skatter till den andra avtalsslutande staten, införa en dylik spärregel.
Alternativt framhålla de sakkunniga beträffande avtalet med Förenta staterna
följande:
Det ligger nära till hands att i avtalet inlägga den innebörden att den av
de avtalsslutande staterna, där aktieägaren bor, genom 5 %-avdraget från
den uträknade skatten lämnar 100-procentig kompensation för 5 av de 10
procenten skatt till den andra staten, och att följaktligen ej rum finnes för
avdrag vid inkomstberäkningen för denna redan tillgodoräknade skatt. År
detta riktigt, bör skatteavdraget vid inkomstberäkningen i Sverige, om aktieägaren
bor där, ej avse mer än de 5 % som utgöra hela den återstående
dubbelbeskattningen. —--
De sakkunniga anföra beträffande de särskilda bestämmelserna i skatteförfattningarna
rörande internationell dubbelbeskattning, att det syntes
lämpligt att i författningstexten intaga en erinran om att, för den händelse
viss inkomst avtalsvis undantagits från beskattning här i riket, det av den
föreslagna huvudregeln följde att avdrag för utländsk skatt såsom för omkostnad
icke finge åtnjutas försåvitt skatten belöpte på den undantagna inkomsten.
Till denna bestämmelse föreslå de sakkunniga skall fogas en tillläggsföreskrift
av innehåll att, därest annat förfaringssätt avtalsvis stadgats
för dubbelbeskattningens undanröjande, Kungl. Maj:t skall i anslutning till
sådant avtal kunna meddela av förhållandena betingade särskilda föreskrifter.
Denna tilläggsföreskrift skulle, framhålla de sakkunniga, träda i tillämpning
endast där avdragsrätten för utländsk skatt såsom för omkostnad
skulle utbytas mot någon annan ordning vilken syftade till en längre gående
skattelättnad än den normala men åstadkommen på en annan väg än
denna.
Med sistnämnda tilläggsföreskrift avse de sakkunniga sålunda bl. a., att
i de fall, då dubbelbeskattning enligt avtal med utländsk stat helt skall
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
undanröjas genom att den utländska skatten till hela sitt utgående belopp
skall avräknas från den svenska, Kungl. Maj :t skulle äga rätt föreskriva,
att det föreslagna avdraget icke skulle tillämpas. Vidare skulle Kungl.
Maj :t med stöd av ifrågavarande föreskrift i de fall, då dubbelbeskattning
enligt avtal med främmande stat endast delvis undanröjdes genom reduktion
av uträknad skatt men kombinationen av reduktionsavdraget med avdraget
för den utländska skatten såsom för omkostnad innebure större
skattelättnad än om dubbelbeskattningen helt undanröjdes, kunna införa
den förenämnda spärregeln genom att ändra tillämpningsföreskrifterna till
dubbelbeskattningsavtalen.
De sakkunniga framhålla, att de stadganden, som avsåge internationella
dubbelbeskattningsavtal, borde ha sin plats i respektive sammanhang, nämligen
såsom anvisningar till 72 § kommunalskattelagen och 20 § förordningen
om statlig inkomstskatt. Därefter anföres:
De bemyndiganden för Kungl. Maj :t att meddela undantagsbestämmelser,
som i det föregående ifrågasatts, komma därigenom också att meddelas
i de konstitutionella former som gälla för dels kommunal dels statlig beskattning.
Då förordningen om statlig inkomstskatt för närvarande saknar
anvisningar, kunde det tyckas önskvärt att i stället införa den där erforderliga
bestämmelsen i själva lagtexten. Då bestämmelsen, hur man än i övrigt
formulerar den, lämpligen bör innehålla en hänvisning till anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen, synes emellertid denna utväg mindre
lämplig.
Remissyttrandena. Översiåthållarämbetet, som avstyrker förslaget om en
särskild spärregel, anför vidare:
Såsom de sakkunniga själva betonat skulle skattelättnaden endast i ytterlighetsfall
kunna bliva större än om dubbelbeskattningen helt undanröjdes.
Såvitt överståthållarämbetet kan bedöma, skulle vidare överkompensationen
bliva relativt obetydlig. Liknande överkompensation förekommer redan nu,
enär enligt praxis avdrag vid inkomstberäkningen får göras för utländsk
kupongskatt. Redan de uträkningar, som enligt de berörda avtalen nu måste
verkställas, vålla taxerings- och debiteringsmyndigheter betydande merarbete.
Skulle härutöver den föreslagna spärregeln tillämpas, komme detta
merarbete att ytterligare ökas utan egentlig praktisk nytta.
Vad angår den föreslagna författningstexten yttrar ämbetet:
Därest förslaget rörande den ovannämnda spärregeln icke skulle upptagas,
erfordras icke de bestämmelser, som äro intagna såsom en andra punkt
i de föreslagna anvisningarna till 72 § kommunalskattelagen, respektive till
20 § förordningen om statlig inkomstskatt. Den första punkten av anvisningarna
till 72 § kommunalskattelagen bör då, med något ändrad formulering,
lämpligen överföras till anvisningarna till 20 § kommunalskattelagen
punkt 4 och där bilda ett fjärde stycke. Anvisningarna till 20 § förordningen
om statlig inkomstskatt kunna härvid helt utgå, enär anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen enligt 2 och 3 §g förenämnda förordning
äga tillämpning även vid taxeringen till statlig inkomstskatt.
Stockholms stads uppbördsverk anför beträffande nu berörda frågor, i
vad de medföra komplikationer i debiteringsförfarandet, följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
37
Det framlagda förslaget kommer otvivelaktigt att medföra en ytterligare
tidsödande komplicering av debiteringsarhetet, vilket med hänsyn till nu
rådande personalläge är ytterligt betänkligt. Uppbördsverket vill dock icke
på den grund avstyrka förslaget men anser det nödvändigt att de för debiteringsmyndigheten
erforderliga uppgifterna sammanställas av taxeringsmyndigheten
på för ändamålet särskilt utarbetat och fastställt formulär.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att avdrag för utländska
skatter borde medgivas oberoende av om dubbelbeskattningsavtal
med vederbörande utländska stat blivit ingånget eller icke. Länsstyrelsen
befarar, att den föreslagna spärregeln skulle komma att onödigt komplicera
de redan nu besvärliga uträkningsreglerna. Det vore tveksamt om frågan
vore av den vikt, att den krävde särskild uppmärksamhet.
Vidare yttrar länsstyrelsen:
Skall beträffande tillämpningskungörelsen till det amerikanska avtalet
ändring ifrågakomma, kunde möjligen ifrågasättas om icke 5 %-regeln
kunde jämkas så att avdraget beräknades icke på utdelningen brutto utan
på utdelningen efter avdrag för den amerikanska källskatten. Detta skulle
medföra, att »för hög» skattelindring komme att inträda först när den
svenska marginalskatten överstege 55 procent.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att spärregeln vore så komplicerad,
att den med säkerhet skulle komma att bereda beskattningsnämnderna
stora besvärligheter. Länsstyrelsen ifrågasätter om de fall, då för
stor skattelättnad kunde komma att beredas skattskyldig, vore av den betydelse
att införandet av en så komplicerad spärregel kunde anses nödvändigt.
Sandström avstyrker förslaget beträffande den berörda spärregeln och
uttalar, att endast i rena undantagsfall resultatet av den gällande rättens
ståndpunkt skulle kunna bliva en större skattelättnad än om dubbelbeskattningen
helt undanröjts samt att det i dessa ytterlighetsfall vore fråga
om en relativt obetydlig skattelättnad. Därefter anför Sandström följande:
Att här verkligen endast kan vara fråga om ytterlighetsfall och därtill
ett mycket ringa antal sådana, framgår omedelbart, om man ett ögonblick
eftersinnar vilka svenska skattskyldiga, som skulle kunna komma i åtnjutande
av denna s. k. skattelättnad. För det första måste uteslutas alla aktiebolag.
I detta fall kan ju statsskatten icke överstiga 40 % och om man härtill lägger
en ungefärlig kommunalskatt å 10 %, så finner man att beträffande
bolagen den ----— påtalade »skattelättnaden» aldrig inträder. För aktie
bolagens
vidkommande är alltså den avsedda regeln utan betydelse; det
är emellertid i fråga om aktiebolagen, som den internationella dubbelbeskattningen
har sin största betydelse. I och med att dessa fall utsöndras
från området för den föreslagna bestämmelsen, begränsas densammas betydelse
till allenast fysiska personer samt därtill till fysiska personer med sådana
betydande inkomster att redan på grund härav antalet i hög grad be
skäres.
------För att den s. k. skattelättnaden skall bliva någorlunda
markerad måste emellertid även en något så när väsentlig del av inkomsten
i dess helhet just utgöras av utdelning å utländska aktier. Det torde med
hänsyn härtill kunna uttalas, att antalet skattskyldiga, som verkligen skulle
kunna drabbas av den föreslagna regeln, är synnerligen obetydligt.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
Sandström påpekar vidare att, om bestämmelser skulle meddelas av den
art som de sakkunniga åsyfta, arbetsbördan för taxeringsmyndigheter och
debiteringsförrättare med säkerhet skulle komma att väsentligen stegras
utan någon egentlig praktisk vinning.
Beträffande den föreslagna författningstexten anför Sandström liknande
synpunkter som överståthållarämbetet.
Departementschefen. Beträffande de fall, då avtal föreligger mellan Sverige
och utländsk stat för undanröjande av internationell dubbelbeskattning,
synes det måhända ligga närmast till hands att föreskriva att den föreslagna
avdragsrätten icke skall gälla. I själva verket föreligga emellertid
omständigheter, som medföra att frågan icke kan behandlas så enkelt.
Sverige har ingått dubbelbeskattningsavtal av två typer, dels s. k. fullständiga
avtal, dels partiella avtal. De fullständiga avtalen innebära i princip
en reglering av beskattningsrätten såvitt angår samtliga inkomstslag.
Dylika avtal innebära likväl icke alltid att dubbelbeskattning helt undanröjes.
På grund av att skattesystemen i utländska stater ofta äro vitt skilda
från det svenska och då det tillika i vissa fall varit omöjligt att sammanjämka
skiljaktiga intressen ha vissa avtal icke kommit att omfatta alla de
skatter, som uttagas i ett främmande land. Sålunda gäller t. ex. avtalet med
Amerikas förenta stater icke de skatter, som utgå till respektive delstater och
icke heller de amerikanska kommunalskatterna, samt avtalet med Storbritannien
icke den där utgående kommunala fastighetsskatten. Å andra sidan
förekommer att s. k. fullständiga avtal icke omfatta den svenska kommunalskatten
eller den svenska förmögenhetsskatten. I vissa avtal har även på
grund av nyssnämnda skäl dubbelbeskattning av inkomst av kapital endast
delvis undanröjts eller ock kvarstår dubbelbeskattningen helt beträffande
dylik inkomst.
De partiella avtalen innehålla bestämmelser om reglering av beskattningsrätten
allenast såvitt avser visst eller vissa inkomstslag, såsom inkomster av
rederi- och luftfartsrörelse eller av handelsagentur.
Till en början torde böra påpekas att, då Sverige ingått dubbelbeskattningsavtal
med en främmande stat, den nu föreslagna rätten att vid inkomstberäkningen
avdraga i detta land erlagd skatt icke rimligen bör begränsas
till att avse allenast sådana skatter, som falla inom avtalets tillämpningsområde.
Gäller avtalet endast den främmande statens statsskatt, bör sålunda den
föreslagna avdragsrätten det oaktat omfatta jämväl t. ex. de kommunala
skatter, som utgå i denna stat.
Vidare må framhållas, att man vid undanröjande av internationell dubbelbeskattning
genom bilaterala avtal brukar tillämpa i huvudsak två metoder.
Den ena metoden innebär, att beskattningsrätten beträffande olika
slag av inkomst och förmögenhet delas upp mellan de båda avtalsslutande
staterna så att den ena staten äger beskatta vissa slag av inkomst eller förmögenhet,
som den andra staten då icke får beskatta, och vice versa. Den
andra metoden innebär, att vardera staten beskattar i den staten hemmahörande
fysiska och juridiska personer för all inkomst eller förmögenhet —
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
39
även för sådan som uppburits från eller är lokaliserad i den andra staten —
men medgiver berörda personer avdrag från det sålunda påförda skattebeloppet
för den i den andra staten utgående skatten å sådan inkomst eller förmögenhet,
som förstnämnda stat enligt avtalet icke äger beskatta.
I de flesta avtal, som Sverige avslutat, har använts den förstnämnda metoden
för dubbelbeskattningens undanröjande. I ett par avtal har dock föreskrivits
en kombination av de båda metoderna.
Har genom avtal med främmande stat överenskommits, att dubbelbeskattning
av inkomst eller förmögenhet av visst eller vissa slag helt skall undanröjas
genom att beskattningsrätten förbehålles den ena staten med den
andras uteslutande, innebär den nu föreslagna avdragsregeln följande. Förbehålles
beskattningsrätten Sverige, med den främmande statens uteslutande,
uttagas givetvis icke de skatter i den främmande staten, som avtalet omfattar,
varför den föreslagna avdragsrätten över huvud icke kommer att
gälla för dessa skatter. Förbehålles beskattningsrätten den främmande staten,
med Sveriges uteslutande, bortfaller likaledes det ifrågavarande avdraget,
enär den intäkt till vilken de utländska skatterna hänföra sig icke är
skattepliktig i Sverige. Det torde vara lämpligt att i författningstexten införes
en erinran härom.
Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning i det fall att dubbelbeskattningen
helt undanröjts genom att beskattningsrätten till viss inkomst uppdelats
mellan de avtalsslutande staterna så att vardera staten äger, med den
andras uteslutande, beskatta viss del därav, såsom t. ex. då ett rörelseidkande
svenskt företag har huvudkontor i Sverige och filial i den främmande
staten.
Har åter i avtal med utländsk stat överenskommits, att dubbelbeskattning
helt skall undanröjas genom den andra av de förenämnda metoderna,
d. v. s. på så sätt att Sverige skall medgiva här domicilierade fysiska och
juridiska personer avdrag från den svenska skatten för den i den utländska
staten utgående skatten å sådana inkomster eller sådan förmögenhet, beträffande
vilka beskattningsrätten tillkommer den utländska staten, så innebär
detta enligt min mening, att något utrymme för avdrag för den utländska
skatten såsom för omkostnad här icke finnes. Genom tillämpning av denna
metod överföres avdraget för den utländska skatten från taxeringsstadiet till
debiteringsstadiet och dubbelbeskattning undanröjes sålunda till fullo genom
att den svenska skatten reduceras med den utländska. De sakkunniga
ha ansett, att mest följdriktigt borde förfaras så att i de fall, då i avtalet
icke uttryckligen angivits med vilken skatteprocent den svenska skatten
skulle reduceras utan där i stället föreskrivits att så stort avdrag från uträknad
skatt borde göras att dubbelbeskattningen bortfölle, taxeringsmyndigheten
skulle vid inkomstberäkningen medgiva omkostnadsavdrag för
skatten till den andra staten, medan debiteringsmyndigheten skulle fastställa
det avdrag från den uträknade skatten, vartill bestämmelserna i avtalet
föranledde. För att vid tillämpningen av de avtal, i vilka nu berörda
metod användes för dubbelbeskattningens undanröjande, erhålla enhetliga
och enkla regler förordar jag emellertid, att vid taxeringen avdrag för den
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
utländska skatten icke skall ske utan att det i stället skall ankomma på
debiteringsmyndigheten att avräkna den utländska skatten från den svenska.
I dubbelbeskattningsavtalen med Amerikas förenta stater, Finland och
Norge är uppdelningen av beskattningsrätten till aktieutdelningar, som utgå
från den främmande staten till en i Sverige bosatt aktieägare, så anordnad,
att den .stat, varifrån utdelningen utgår, är berättigad att uttaga källskatt
å utdelningen med högst 10 procent av densamma, medan Sverige skall
meddela befrielse från här eljest utgående statsskatt med 5 procent av utdelningen.
Den kvarstående dubbelbeskattningen utgör sålunda enligt avtalen
5 procent. De sakkunniga ha påvisat att — om 5-procentsavdraget
enligt avtalet kombineras med omkostnadsavdraget för den utländska skatten
och under förutsättning tillika att den svenska skatten överstiger 50
procent -— blir den sammanlagda skatten i Sverige och i den främmande
staten något lägre än den skatt, som utgår i Sverige i de fall då ingen
dubbelbeskattning alls föreligger. Understiger däremot den svenska skatten
50 procent blir dubbelbeskattningen icke helt undanröjd. De sakkunniga
ha ifrågasatt, att denna överkompensation skulle borttagas genom att
Kungl. Maj :t ändrade tillämpningskungörelserna till de berörda avtalen
och därvid föreskreve viss jämkning av 5-procentsavdraget från den uträknade
.skatten.
Även om en dylik överkompensation — såsom de sakkunniga påpekat —
endast kan uppkomma i vissa ytterlighetsfall, är det naturligen i och för
sig icke tillfredsställande, att de föreslagna avdragsreglerna skola kunna
medföra de angivna verkningarna. Att av .sådan anledning jämka det på
grund av avtalen medgivna 5-procentsavdraget anser jag mig emellertid
icke kunna förorda, enär ett dylikt avdrag genom avtalsbestämmelserna uttryckligen
tillförsäkrats de skattskyldiga. Att å andra sidaft reducera det
nu föreslagna omkostnadsavdraget — som i fråga om kupongskatt sedan
lång tid tillämpats i praxis — anser jag mig icke heller kunna förorda på
grund av de konsekvenser ur debiteringssynpunkt, till vilka en ändring av
ifrågavarande uträkningsregler skulle leda.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt om icke, för begränsning
av den överkompensation som kunde inträffa vid aktieutdelning
från Förenta staterna, tillämpningskungÖrelsen till det amerikanska avtalet
skulle kunna ändras så, att 5-procentsavdraget skulle beräknas icke
på utdelningens bruttobelopp utan på utdelningen efter avdrag för den amerikanska
källskatten. I avtalstexten till det amerikanska avtalet utsäges
endast, att Sverige .skall från sin statsskatt medgiva ett avdrag icke understigande
5 procent av sådana utdelningar från Förenta staterna, som äro
föremål för dylik beskattning i Sverige. Vad länsstyrelsen sålunda ifrågasatt
synes emellertid icke lämpligen böra genomföras med hänsyn till att
i avtalen med Finland och Norge, enligt vilka uppdelningen av beskattningsrätten
till aktieutdelningar är anordnad på samma sätt som i det amerikanska
avtalet, uttryckligen angives att avdraget skall beräknas på »utdelningens
bruttobelopp».
I enlighet med det nu anförda förordar jag, att i punkt 4 av anvisningar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
41
na till 20 § koinmunalskattelagen införes dels en bestämmelse att, om enligt
överenskommelse med utländsk stat viss intäkt är undantagen från beskattning
här i riket, omkostnadsavdrag icke får åtnjutas för utländsk
skatt som belöper å den undantagna intäkten, dels ock en bestämmelse att,
om enligt dylik överenskommelse dubbelbeskattning, såvitt avser visst slag
av allmän skatt, helt undanröjes annorledes än genom att intäkten härstädes
undantages från skatteplikt (såsom genom avräkning av den utländska
skatten från den svenska) omkostnadsavdrag icke får åtnjutas såvitt angår
dylik skatt. — Jämlikt 2 och 3 §§ förordningen om statlig inkomstskatt bli
de sålunda föreslagna bestämmelserna tillämpliga jämväl vid taxeringen
till statlig inkomstskatt.
Några särskilda föreskrifter med avseende å det fall, att dubbelbeskattningen
endast delvis undanröjes annorledes än genom att intäkten härstädes
undantages från skatteplikt, torde däremot icke i detta sammanhang
behöva meddelas. Frågan om meddelande av sådana föreskrifter torde sålunda
tills vidare kunna lämnas öppen. Skulle bestämmelserna i något avtal
vara så avfattade att särskilda föreskrifter erfordras för dylikt fall, torde
frågan därom få upptagas i samband med att själva avtalet underställes
riksdagen.
IV. Ikraftträdandet.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla att, då det föreliggande förslaget
syntes betingat ej minst av hänsyn till vad rättvisan krävde, det torde
framstå såsom synnerligen önskvärt, att den föreslagna avdragsrätten trädde
i kraft så snart som möjligt. Därest den ifrågasatta nya lagstiftningen
behandlades på ett tidigt stadium av 1951 års vårriksdag, borde det vara
möjligt att låta den bli tillämplig redan vid nämnda års taxering för beskattningsåret
1950. I den mån icke de i ordinarie tid avgivna självdeklarationerna
kunde beakta avdraget skulle tilläggsframställningar kunna göras
med sådana upplysningar som erfordrades för att taxeringsmyndigheterna
.skulle kunna beakta avdragsrätten.
Remissyttrandena. Kommerskollegium anser det angeläget, att en lagstiftning
i frågan kommer till stånd så snart som möjligt.
Även i några andra remissyttranden framhålles önskvärdheten härav.
Departementschefen. Då förslaget icke kunnat framläggas för riksdagen i
så god tid, att den av de sakkunniga angivna förutsättningen för de nya bestämmelsernas
tillämpning redan vid 1951 års taxering föreligger, anser jag
mig icke böra förorda, att den föreslagna lagstiftningen skall träda i kraft
redan vid innevarande års taxering. .lag förordar i stället, att lagstiftningen
skall träda i kraft dagen efter den, då lagen i fråga utkommit från trycket i
Svensk författningssamling — och sålunda omedelbart bliva tillämplig med
avseende å den preliminära skatten för år 1951 — men alt lagstiftningen
dock icke skall äga tillämpning med avseende å 1951 års taxering.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 171.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
V. Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Jag hemställer, att förenämnda författningsförslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydeLse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Eriksson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
43
Bihang.
De sakkunnigas förslag
till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).
Härigenom förordnas, att 20 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt anvisningarna till samma paragraf skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, ävensom att till 72 § nämnda lag skola fogas anvisningar
av nedan angiven lydelse.
20 §.
Vid beräkningen--- -— och bibehållande.
Avdrag må--— nedlagda kapital;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning å--— till kapitalförlust.
Anvisningar
till 20 §.
1. Till skattskyldigs----46 § 2 mom.
2. Hemmavarande barn----taxeringsåret (se 65 §).
3. Såsom svenska allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten
samt till landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lag om fattigvården, tingslag och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsvårdsavgift.
4. Avdrag för skatt som erlagts till utländsk stat eller kommun medgives,
om skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla, som i 18 § sägs.
Omkostnad i sådan förvärvskälla är till densamma hänförlig utländsk speciell
skatt.
Annan skatt till främmande stat betraktas såsom omkostnad, om den hänför
sig till intäkt som enligt lagstiftningen i den främmande staten omfattas
av skattskyldighet därstädes på grund av att den förvärvskälla, från
vilken den här fly ter, anses där lokaliserad, och intäkten åtnjutes av fysisk
person under tid då han är bosatt i Sverige eller av inländsk juridisk person.
Med skatt till främmande stat likställes utländsk kommunalskatt, med
skatt på inkomst skatt på förmögenhet, vartill intäkt som nu sagts hänför
sig, dock ej sådan skatt å förmögenhet som har huvudsaklig karaktär av
engångsskatt.
5. = nuvarande punkt 4.
till 72 §.
Är enligt överenskommelse med främmande stat viss inkomst undantagen
från beskattning här i riket, följer av 20 § första stycket, att sådant avdrag
för skatt som avses i punkt 4 tredje stycket anvisningarna till nämnda
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
paragraf icke får åtnjutas, för såvitt skatten belöper på den undantagna inkomsten.
Har genom överenskommelse med främmande stat bestämts att
dubbelbeskattning helt eller delvis skall undanröjas annorledes än genom
undantagande från skatteplikt av viss inkomst, äger Kungl. Maj:t att med
avvikelse från vad i sagda anvisningspunkt finnes stadgat om rätt till avdrag
för utländsk skatt meddela av förhållandena betingade särskilda föreskrifter.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall första
gången tillämpas i avseende å den taxering, som äger rum år 1951.
Förslag
till
Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att till 20 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skola fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.
Anvisningar
till 20 §.
Är enligt överenskommelse med främmande stat viss inkomst undantagen
från beskattning här i riket, följer av 20 § första stycket kommunalskattelagen,
att sådant avdrag för skatt som avses i punkt 4 tredje stycket anvisningarna
till nämnda paragraf icke får åtnjutas, för så vitt skatten belöper
på den undantagna inkomsten. Har genom överenskommelse med främmande
stat bestämts att dubbelbeskattning helt eller delvis skall undanröjas annorledes
än genom undantagande från skatteplikt av viss inkomst, äger
Kungl. Maj :t att med avvikelse från vad i sagda anvisningspunkt finnes stadgat
om rätt till avdrag för utländsk skatt meddela av förhållandena betingade
särskilda föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall första gången tillämpas i avseende å den taxering, som äger rum
år 1951.
517321. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:238 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
- BevU 1951:45 Betänkande i anledning av Kungl Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten