Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i-) om rätt till jakt, m. m

1951-04-06 · 86 sidor, varav 84 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 84 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:189, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i-) om rätt till jakt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

1

Nr 189.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i-) om

rätt till jakt, m. m.; given Stockholms slott den 6 april

1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till

1. lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till

jakt; samt

2. lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr

48 s. 1) om samäganderätt,

dels antaga härvid fogat förslag till

3. förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget om ändringar i jaktlagen har till syfte att — utan rubbning av

grunderna för lagstiftningen — åstadkomma förbättringar på vissa punkter,

där de nuvarande bestämmelserna vid tillämpningen visat sig mindre tillfredsställande.

Ändringarna i samäganderättslagen och vapenförcrdningen

äro omedelbart betingade av vad som föreslås beträffande jaktlagen.

Den första fråga som beröres i propositionen avser jakten på öppna havet

samt på sådana holmar, klippor och skär i havsbandet som ej höra till

visst hemman. För närvarande gäller, att »den bofasta kustbefolkningen»

där får fritt idka sådan jakt efter sjöfågel och säl som denna befolkning

av ålder bedrivit. För övrigt får jakt ej förekomma utan särskilt tillstånd av

kronan. I praktiken har det visat sig förenat med svårigheter att avgöra vilka

som skola räknas till den bofasta kustbefolkningen, och detta uttryck

har ej sällan fått en betydligt vidare tolkning än som avsågs från början.

Med anledning härav föreslås i propositionen att tillstånd av kronan alltid

1 Bihang titt riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 189.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skall krävas för att jakt skall få utövas på de vattenområden, holmar, klippor

och skär, om vilka nu är fråga. Tillståndsprövningen skall enligt förslaget

i allmänhet ankomma på vederbörande länsstyrelse, men Kungl. Maj :t

skall ha befogenhet att för begränsade områden förklara jakten fri för varje

svensk medborgare. I propositionen förutsättes att särskilda direktiv för

länsstyrelsernas tillståndsgivning skola utfärdas av Kungl. Maj :t. Om innehållet

i dessa direktiv anför föredragande departementschefen att tillstånd i

regel bör få lämnas endast till personer som äro fast bosatta i skärgårds-

eller kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i väsentlig

mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna eller

ändock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.

Därest så gott som hela befolkningen på en viss ö eller en viss plats

utgöres av personer som sålunda skola anses jaktberättigade, bör länsstyrelsen

kunna utan ansökan meddela generellt jakttillstånd för alla dem som

äro mantalsskrivna på ön eller platsen i fråga.

Möjligheterna att idka jakt på områden som höra till järnväg, spårväg

eller kanalverk föreslås skola utvidgas så, att trafikanläggningens ägare

skall kunna upplåta rätt att jaga på anläggningen åt personer som ha jakträtt

på angränsande mark.

Vissa ändringar föreslås också i gällande bestämmelser om jaktvårdsområden.

I skärgård skall sålunda enligt förslaget jaktvårdsområde kunna bildas

utan hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda fastigheter eller

utgöra ett sammanhängande område. Delägarna i jaktvårdsområde skola få

möjlighet att i enklare former än för närvarande är medgivet besluta om

förlängning av tiden för områdets bestånd. Vidare upptager förslaget vissa

nya bestämmelser till skj''dd mot maktmissbruk av jaktvårdsområdes beslutande

organ, och i samma syfte föreslås att beslut av sådant organ i viss

omfattning skola kunna överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift skall enligt propositionen utvidgas

till att gälla alla jägare, således även den som endast jagar på egen

mark. I samband därmed föreslås att de nuvarande föreskrifterna om jaktpass

skola upphävas. Det förutsättes att uppbörden av jaktvårdsavgifterna

skall handhavas av postverket och att jaktkort skall kunna lösas på vilken

postanstalt som helst. Föredragande departementschefen anför att det framdeles

synes böra utställas endast två typer av jaktkort; länskort och rikskort.

Avgifterna för dessa avses tills vidare skola bestämmas till 6, respektive

50 kronor. I fråga om användningen av influtna jaktvårdsmedel uttalar

departementschefen att den nuvarande grundsatsen att å varje län skall

uppföras vad därifrån härflutit ej längre synes böra bibehållas. I stället böra

jaktvårdsavgifterna tillföras jaktvårdsfonden under en gemensam titel samt

för varje år av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen med hänsyn till det olika

behovet av jaktvårdsåtgärder. Det förutsättes att ledningen av jaktvårdsarbetet

liksom hittills skall handhavas av svenska jägareförbundet och dess

lokalavdelningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Departementschefen anför vidare att jaktstadgans bestämmelser om skyldighet

att före försäljning låta märka kött och skinn av fridlysta djur synas

böra upphävas utom såvitt angår skinn av bäver, björn, lo, mård och utter.

Slutligen föreslås åtskilliga ändringar i gällande bestämmelser om älgavgifter.

Enligt propositionen skall sålunda älgavgiftens maximibelopp höjas

från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden för norra Sverige skall delas upp

på särskilda länsfonder och samtidigt skall inrättas en för hela riket gemensam

regleringsfond, dit högst 10 procent av till länsfond inflytande medel

skola redovisas. Därjämte föreslås en del mindre jämkningar i de allmänna

villkoren för erhållande av älgskadeersättning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 189

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, dels att 5 § 2 mom., 7 §, 11 § 1 inom., 12 § 1 mom.,

13 §, 26 § 1 och 2 mom., 29 § 2 mom. samt 32 och 34 §§ lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att till 2 § samma lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom.,

och till 10 § två nya moment, betecknade 4 mom. och 5 inom., av nedan

angiven lydelse dels ock att 12 § 3 mom. samt 27 § nämnda lag skola upphöra

att gälla.

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

Å öppna havet ävensom i skärgård

på holmar, klippor och skär, som ej

höra till visst hemman, må utan tillstånd

av kronan icke idkas annan

jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen

av ålder bedrivit efter

säl eller sjöfågel.

5 §•

2 mom. Å område---av vil
lebråd.

7 §•

Boställshavare, kronohemmans

----— efter älg.

Är eljest ---— till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastighe
-

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

3 mom. A allmänt vatten annorstädes

än i 2 mom. avses ävenåom

på holmar, klippor och skär som ej

höra till visst hemman må, dår ej

Konungen för visst område annat

förordnat, jakt icke idkas utan tillstånd

av länsstyrelsen.

5 §•

2 mom. Å område---av vil
lebråd.

Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må dock rätt att jaga å där

avsett område av anläggningens ägare

upplåtas till innehavare av jakträtt

å angränsande mark.

7 §•

Boställshavare, kronohemmans

--- efter älg.

Är eljest —--till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastighe
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1950: 598, beträffande 26 § 2 mom. 1948:238 och

beträffande 29 § 2 mom. 1948:461.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ten i frågor rörande bildande av ten i frågor rörande bildande av

jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §. jaktvårdsområde eller förlängning av

den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda

tiden.

11 §•

1 mam. Beslut om bildande av

jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §,

skall underställas länsstyrelsen, som

har att tillse huruvida beslutet tillkommit

i laga ordning samt överensstämmer

med lag och författning,

så ock att det är tjänligt för jaktvår
-

10 §.

•4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde

bildas utan hinder av att det

icke kommer att bestå av särskilda

fastigheter eller utgöra ett sammanhängande

område.

Beslut om bildande av jaktvårdsområde,

som består av allenast en

fastighet, vare ej giltigt med mindre

de vilka biträda beslutet utgöra minst

fyra femtedelar av antalet delägare i

fastigheten och tillika äga minst fyra

femtedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga före

utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde

bildats, vid sammanträde

besluta, att området skall fortbestå

under ytterligare visst antal år,

lägst tio år och högst tjugufem. Sådant

beslut vare dock ej giltigt om

nejröster avgivits av mera än en femtedel

av antalet fastighetsägare eller

av fastighetsägare som äga mer än

en femtedel av den i området ingående

marken eller, i fall som avses i

i mom. andra stycket, en femtedel av

vederbörande fastighet. För beslutets

giltighet fordras dessutom fastställelse

av länsstyrelsen.

11 §•

1 mom. Beslut om bildande av

jaktvårdsområde eller om förlängning

av tiden för sådant områdes bestånd

skall underställas länsstyrelsen,

som har att tillse huruvida beslutet

tillkommit i laga ordning. Avser

beslutet bildande av jaktvårds
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:)

dens främjande och icke kränker enskild

rätt.

Beslutet skall---därför upp
givas.

12 §.

1 mom. Sedan beslut om bildande

av jaktvårdsområde, varom sägs

i 10 §, blivit fastställt, gälle det mot

ny fastighetsägare.

12 §.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde

rätten till all jakt eller till jakt efter

särskild villebrådsart upplåtas till

annan, med mindre samtliga fastighetsägare

äro därom ense.

(Föreslagen lydelse:)

område, skall länsstyrelsen därjämte

tillse, att beslutet överensstämmer

med lag och författning, så ock att

det är tjänligt för jaktvårdens främjande

och icke kränker enskild rätt.

Beslutet skall---därför upp
givas.

12 §.

1 mom. Sedan beslut om bildande

av jaktvårdsområde eller om förlängning

av tiden för sådant områdes

bestånd blivit fastställt, gälle det

mot ny fastighetsägare.

13 §.

1 mom. I frågor som röra jaktvårdsområde

åge, där ej annorlunda

bestämts i de för området gällande

grunderna för jaktutövningen och

viltvården, varje fastighetsägare en

röst.

2 mom. Den som har jakträtt å

mark ingående i jaktvårdsområde åge

närvara vid sammanträde med fastighetsägarna

inom området samt

därvid yttra sig och avgiva förslag.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde

rätten till all jakt eller till jakt efter

särskild villebrådsart upplåtas till

annan, med mindre samtliga fastighetsägare

äro därom ense.

Fastighetsägare må icke förvägras

att till annan upplåta honom tillkommande

jakträtt inom jaktvårdsområde,

såvida icke upplåtelsen befinnes

olämplig med hänsyn till jaktvården

eller eljest länder övriga fastighetsägare

till avsevärt men.

i mom. Menar den vars rätt beröres

av beslut, som fattas angående

jakt utövning en eller upplåtelse av

jakträtt inom jaktvårdsområde, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

beslutet icke tillkommit i behörig ord
-

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt

å annan mark än den lian äger eller

till vilken han har i 7 § omförmäld

brukningsrätt vare pliktig erlägga

jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort

vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom utfärdat jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket,

lappfogde eller lapptillsyningsman,

stifts jägmästare eller dennes biträden

ävensom för den som äger, innehar

eller vårdar marken eller den eljest

där äger jakträtt; skolande den befattningshavare

vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd sålunda

tillkommande befogenheten att påfordra

uppvisande av jaktkort hava

avseende allenast å mark som står

under hans förvaltning eller uppsikt.

ning eller att det eljest strider mot

lag eller författning eller kränker

hans enskilda rätt, må han hos länsstyrelsen

föra talan mot beslutet genom

besvär, vilka skola hava inkommit

inom en vecka från den dag, då

han erhöll del av beslutet. Har meddelande

om beslutets fattande införts

i tidning inom orten, skall delgivning

anses hava ägt rum den dag då så

skedde.

Beslut angående jaktutövningen

skall, dår ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, lända till efterrättelse utan

hinder av att talan föres mot beslutet.

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt

vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort

vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra

ett för honom gällande jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran

uppvisa kortet för polisman eller

med polismans befogenhet utrustad

ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket,

lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,

stiftsjägmästare eller dennes

biträden ävensom för den som

äger, innehar eller vårdar marken eller

den eljest där äger jakträtt; skolande

den befattningshavare vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd

sålunda tillkommande befogenheten

att påfordra uppvisande av

jaktkort hava avseende allenast å

mark som står under hans förvaltning

eller uppsikt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.

(Nuvarande lydelse:)

2 mom. Från skyldighet att erlägga

jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det

kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat

i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans

områden;

personal vid domänverket samt lärare

och elever vid skogshögskolan

och skogsläroverken i avseende å jakt

som enligt gällande bestämmelser av

dem i deras nämnda egenskap utövas

å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning

av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma

honom i vissa delar av riket;

person, som år bofast i trakterna

ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län eller i den

del av Jämtlands län, som Konungen

bestämmer, vid jakt med snara;

person, tillhörande den bofasta

kustbefolkningen, vid den jakt efter

säl eller sjöfågel, som nämnda befolkning

jämlikt 13 § må idka utan

tillstånd; samt

person som enligt 27 § är skyldig

utlösa jaktpass.

1 övrigt äge bestämmelserna om

jaktvårdsavgift icke tillämplighet i

fråga om:

jakt efter varg eller järv eller

rätten att under omständigheter,

som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,

döda i nämnda lagrum omförmälda

djur.

29 §.

2 mom. Utövar delägare---—

med dagsböter.

Överträder ägare av mark, som ingår

i jaktvårdsområde varom förmä
-

(Föreslagen lydelse:)

2 mom. Från skyldighet att erlägga

jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det

kungliga huset; samt

svensk eller norsk lapp vid utövning

av den rättighet att jaga, som

enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma

honom i vissa delar av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur.

29 §.

2 mom. Utövar delägare--—

med dagsböter.

Överträder ägare av mark, som ingår

i jaktvårdsområde, eller å sådant

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:) {Föreslagen lydelse:)

les i 10 §, eller å sådant område eljest

jaktberättigad person de angående

jaktutövningen å området gällande

reglerna, straffes med dagsböter.

32 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna

i 26 eller 27 § är skyldig att

erlägga jaktvårdsavgift eller utlösa

jaktpass, jakt utan att hava fullgjort

vad sålunda åligger honom, straffes

med böter från och med tio till och

med tre hundra kronor och vare dessutom

pliktig erlägga högsta fastställda

jaktvårdsavgift eller avgift för

jaktpass.

För avgifternas erlåggande svare,

lika med den skyldige, jämväl den

som tillåtit honom deltaga i jakten

ävensom, i fråga om avgiften för jaktpass,

den som upplåtit jakträtt till

honom, med rätt likväl att av den

skyldige söka åter vad sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller jaktpass

eller vägran att på anmodan av

den det vederbör framvisa detsamma

vare straffet böter från och med fem

till och med tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående

stycke, sist under tredje dagen

från det angivelsen blev honom

kunnig hos åklagaren, att han vid tiden

för förseelsen innehade gällande

jaktkort eller jakt pass, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen

haft sin grund i förbiseende,

vare fri från ansvar.

34 §.

Allmän åklagare —--denna

lag.

område eljest jaktberättigad person

de angående jakten å området gällande

reglerna, straffes med dagsböter.

32 §.

Idkar någon, som är skyldig att erlägga

jaktvårdsavgift, jakt utan att

hava fullgjort vad sålunda åligger honom,

straffes med dagsböter och vare

dessutom pliktig att till jaktvårdsfonden

utgiva den jaktvårdsavgift

som undandragits fonden.

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller vägran

att på anmodan av den det vederbör

framvisa detsamma vare straffet

böter från och med fem till och med

tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående

stycke, sist under tredje dagen

från det angivelsen blev honom

kunnig hos åklagaren, att han vid tiden

för förseelsen innehade gällande

jaktkort, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen haft sin

grund i förbiseende, vare fri från ansvar.

34 §.

Allmän åklagare — —- •— denna

lag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:)

Sker intrång i kronans, menighets

eller allmän inrättnings rätt eller

överträdelse av de angående jaktkort

eller jaktpass meddelade föreskrifterna,

äge allmän åklagare att föra talan

därom; och skall i fråga om mark

som står under domänverkets förvaltning

rätt att föra talan om sådant intrång

tillkomma jämväl revirförvaltare

vid detta verk.

I övrigt —-—■— sådant åtal.

Såsom målsägande —--jaktbe
rättigad

person.

Innefatta föreskrifter---— be
stämmelse

gällande.

(Föreslagen lydelse:)

Sker intrång i kronans, menighets

eller allmän inrättnings rätt eller

överträdelse av de angående jaktkort

meddelade föreskrifterna, äge allmän

åklagare att föra talan därom; och

skall i fråga om mark som står under

domänverkets förvaltning rätt att

föra talan om sådant intrång tillkomma

jämväl revirförvaltare vid detta

verk.

I övrigt---sådant åtal.

Såsom målsägande---jaktbe
rättigad

person.

Innefatta föreskrifter---- be
stämmelse

gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket,

10 § 5 mom., 11 § 1 mom. första stycket,

12 § 1 mom. och 13 § skola tilllämpas

jämväl i fråga om jaktvårdsområde,

som bildats före lagens

ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904

(nr 48 s. 1) om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte av

jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest äro

samfällda för flera fastigheter, de

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte av

jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest äro

samfällda för flera fastigheter, de

1 Senaste lydelse se SFS 1907 nr 83 s. 3.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:)

där till någon del hava sina ägor genom

skifte eller eljest åtskilda, äge

vad i denna lag finnes stadgat ej tilllämpning,

utom såvitt angår mark,

som varit till ständigt ryttare-, soldateller

båtsmanstorp anslagen; ej heller

vare i något fall lagens föreskrifter

tillämpliga i avseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap

---särskilt stadgat.

Vad i---äger del.

(Föreslagen lydelse:)

där till någon del hava sina ägor genom

skifte eller eljest åtskilda, äge

vad i denna lag finnes stadgat ej tilllämpning,

utom såvitt angår mark,

som varit till ständigt ryttare-, soldateller

båtsmanstorp anslagen; ej heller

vare i något fall lagens föreskrifter

tillämpliga i avseende å oskift fiskevatten

eller i fråga om bildande av

jaktvårdsområde, bestående av allenast

en fastighet.

Beträffande egendomsgemenskap

---särskilt stadgat.

Vad i —--äger del.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1951.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 36 § 4 mom. vapenförordningtn

den 10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

18 §.

1 mom. Den som bär skjutvapen

skall medföra tillstånds- eller deklarationsbevis

eller, om han åberopar

tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej

är närvarande, sådan handling som

i 6 § andra stycket, 9 § tredje stycket

eller 31 § tredje stycket sägs.

Beträffande jaktvapen må i stället

för tillstånds- eller deklarationsbevis

medföras jaktkort eller jaktpass, försett

med anteckning enligt 6 § kungörelsen

den 3 juni 1938 (nr 282)

angående utfärdande av jaktkort och

(Föreslagen lydelse:)

18 §.

1 mom. Den som bär skjutvapen

skall medföra tillstånds- eller deklarationsbevis

eller, om han åberopar

tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej

är närvarande, sådan handling som

i 6 § andra stycket, 9 § tredje stycket

eller 31 § tredje stycket sägs.

Beträffande jaktvapen må i stället

för tillstånds- eller deklarationsbevis

medföras jaktkort, försett med anteckning

av polisman om de jaktvapen

vederbörande enligt företedda

tillstånds- eller deklarationsbevis

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:)

jaktpass m. m. Företes ej på tillsägelse

av polisman bevis eller handling

som här avses, må vapnet av polismannen

omhändertagas; dock äger

den som burit vapnet hos polismannen

eller polismyndigheten i orten

återfå detsamma, därest han inom en

vecka styrker att han var berättigad

att innehava vapnet.

Återlämnas ej---vapnet åter
ställas.

36 §.

4 mom. Bryter någon — — — trehundra

kronor.

Den som ertappats med att bära

skjutvapen utan att medföra tillstånds-

eller deklarationsbevis eller

jaktkort eller jakt pass, försett med

anteckning som i 18 § 1 mom. sägs,

vare fri från ansvar, därest han inom

en vecka därefter hos åklagaren eller

den som åklagaren bestämmer

styrker, att han vid tiden för förseelsen

ägde innehava vapnet, samt

omständigheterna giva vid handen,

att förseelsen haft sin grund i tillfälligt

förbiseende.

(Föreslagen lydelse:)

äger innehava. Företes ej på tillsägelse

av polisman bevis eller handling

som här avses, må vapnet av

polismannen omhändertagas; dock

äger den som burit vapnet hos polismannen

eller polismyndigheten i orten

återfå detsamma, därest han

inom en vecka styrker att han var

berättigad att innehava vapnet.

Återlämnas ej — — — vapnet återställas.

36 §.

4 mom. Bryter någon -—--tre
hundra

kronor.

Den som ertappats med att bära

skjutvapen utan att medföra tillstånds-

eller deklarationsbevis eller

jaktkort, försett med anteckning som

i 18 § 1 mom. sägs, vare fri från ansvar,

därest han inom en vecka därefter

hos åklagaren eller den som

åklagaren bestämmer styrker, att han

vid tiden för förseelsen ägde innehava

vapnet, samt omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen haft

sin grund i tillfälligt förbiseende.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1951.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

13

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om ändringar

i jaktlagstiftningen och anför därvid följande.

Den 14 januari 1949 erhöll jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla

en utredningsman för utredning rörande vissa jaktlagstiftningsfrågor m. in.

samt högst sju sakkunniga att på kallelse av utredningsmannen deltaga i

överläggningar i ämnet och i övrigt biträda vid utredningen.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag samma dag såsom utredningsman

numera statssekreteraren E. H. Kling och såsom sakkunniga

ordföranden i svenska jägareförbundet, direktören C. L. C. C:son Grill,

Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. A. D.

Jonsson, Skedsbygd, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren

P. J. Näslund, Åsele, ledamoten av riksdagens andra kammare, metallarbetaren

P. A. Sköldin, Sundbyberg, byråchefen i domänstyrelsen J.

T. D. Wennmark samt dåvarande ordföranden i jägarnas riksförbund, direktören

C. Wikström, Stockholm. Sedermera förordnade jag den 29 juni

1950 expeditionschefen A. O. R. Hegrelius att såsom expert biträda vid utredningen.

Utredningen som antagit benämningen 1949 års jaktutredning, har den

11 november 1950 avgivit betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen

(SOU 1950:40).

Över detta betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarkollegiet,

statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen efter hörande

av över jägmästarna, kommerskollegium efter hörande av handelskamrarna

i Stockholm, Jönköping, Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå, generaltullstyrelsen

efter hörande av tulldirektionerna i Stockholm och Göteborg

.samt av tullkammaren i Haparanda och gränstullkammaren i Karlstad,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser efter hörande av vederbörande länsjaktvårdsorganisationer,

statens organisationsnämnd, besvärssakkunniga, vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté, svenska jägareförbundet, jägarnas riksför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

bund, svenska naturskyddsföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Blekinge

läns havsfiskeförening, Skånes fiskareförbund, svenska västkustfiskarnas

centralförbund, svenska järnvägsföreningen, föreningen Sveriges

landsfiskaler, svenska pälsbranschens centralkommitté, Sveriges hotell- och

restaurantförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund

och föreningen Sveriges jakivårdskonsulenter. Vissa länsstyrelser ha vid

sina yttranden fogat även andra yttranden än sådana från vederbörande

jakt vårdsorganisationer. Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län bifogat

yttrande från länets hushållningssällskap, länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande

från landsfiskalen i Herrestads distrikt och länsstyrelsen i Uppsala

län yttrande från älgskadenämnden i länet. Slutligen har en skrivelse i

ärendet inkommit från juris och filosofie kandidaten Jarl Hemberg i Stockholm.

Huvuddragen i jaktutredningens förslag.

Jaktutredningens uppdrag omfattar enligt direktiven huvudsakligen två

grupper av frågor nämligen dels införandet av en obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för jägare, dels ändringar i gällande jaktlagstiftning. Det nu

föreliggande betänkandet rör såsom redan nämnts den senare gruppen av

frågor. Spörsmålet om obligatorisk ansvarighetsförsäkring har enligt vad

som upplyses i betänkandet varit föremål för preliminära överläggningar

inom utredningen. Vid dessa har utredningen kommit till den uppfattningen

att en sådan försäkring bör anordnas genom statsmakternas försorg.

Ämnet kommer framdeles att närmare behandlas i ett särskilt betänkande.

De förslag till ändringar i jaktlagstiftningen som nu framläggas av jaktutredningen

beröra icke grunderna för denna lagstiftning utan avse endast

vissa särskilda spörsmål där en översyn ansetts påkallad. Det torde

vara lämpligt att omedelbart i korthet angiva dessa spörsmål och de föreslagna

ändringarna, innan jag går in på att närmare redogöra för dem.

På öppna havet samt i skärgård på holmar, klippor och skär som ej

höra till visst hemman äger enligt 13 § jaktlagen den bofasta kustbefolkningen

fritt idka sådan jakt efter sjöfågel och säl som denna befolkning

av ålder bedrivit. I praktiken har detta stadgande visat sig medföra rättsosäkerhet

främst på grund av svårigheten att avgöra vilka som äro att hänföra

till den bofasta kustbefolkningen. I syfte att undanröja denna olägenhet

föreslår jaktutredningen, att stadgandet skall ersättas med en föreskrift

att jakt å nu ifrågavarande områden ej må utövas utan tillstånd av

vederbörande länsstyrelse. Utredningen förutsätter att närmare direktiv

för länsstyrelsernas tillståndsgivning skola meddelas av Kungl. Maj :t. Såsom

huvudregel bör därvid enligt utredningen gälla, att tillstånd skall få

lämnas endast åt den som i sin yrkesutövning har en sådan anknytning

till skärgårds- eller kustförhållandena att dessa på ett omedelbart sätt inverka

på hans levnadsbetingelser. För vissa öar och områden, där så gott

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

som hela befolkningen har dylik anknytning, skall länsstyrelsen utan särskilt

ansökningsförfarande kunna utfärda generella tillstånd för högst tre

år i sänder.

Jaktutredningen förordar vidare i detta sammanhang, att i jaktstadgan

skall intagas totalt förhud mot jakt efter sjöfågel från motorbåt.

Möjligheterna att idka jakt å vissa trafikanläggningar föreslås skola utvidgas.

Jakträtten å områden som höra till järnväg, .spårväg eller kanalverk

skall sålunda enligt betänkandet kunna av anläggningens ägare upplåtas

till innehavare av jakträtt å angränsande mark.

En avsevärd del av betänkandet upptages av en undersökning rörande

tillämpningen av gällande bestämmelser om jaktvårdsområden. Jaktutredningen

har på grundval av denna undersökning uttalat, att jaktvårdsområdena

visat ,sig vara ett utmärkt medel att förbättra de jaktliga förhållandena

men har samtidigt funnit vissa ändringar i bestämmelserna erforderliga.

Sålunda föreslås, att jaktvårdsområden i skärgårdarna skola få bildas

utan hinder av att de ej komma att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra

ett .sammanhängande område.

Vidare förordas särskilda bestämmelser för att underlätta förlängning av

tiden för jaktvårdsområdenas bestånd. Dessa bestämmelser innebära, att

länsstyrelsen på yrkande av fastighetsägare inom ett jaktvårdsområde

skall förklara områdets giltighetstid förlängd på tio år, såvida icke invändning

däremot framställts av delägare, som utgöra mer än en femtedel

av antalet fastighetsägare eller äga mer än en femtedel av den i området

ingående marken.

Därjämte anser utredningen vissa tillägg böra göras till de i jaktlagen

meddelade föreskrifterna om handhavandet av jaktvårdsområdenas inre

angelägenheter. I detta avseende förordas till en början, att i sådana angelägenheter

varje delägare skall äga en röst, om ej annorlunda bestämts i

de för jaktvårdsområdet antagna stadgarna. En bestämmelse därom föreslås

skola införas i jaktlagen. Vidare böra enligt betänkandet den enskilde

fastighetsägarens möjligheter till jakträttsupplåtelser tryggas genom en föreskrift,

att delägare i jaktvårdsområde icke må förvägras att till annan

upplåta sin jakträtt, såvida icke upplåtelsen befinnes olämplig med hänsyn

till jaktvården. Det föreslås också att jaktarrendator skall äga rätt

att närvara vid jaktstämma samt därvid yttra sig och avgiva förslag. En ytterligare

nyhet är att enligt utredningsförslaget vissa beslut av jaktvårdsområdenas

beslutande organ skola kunna överklagas i administrativ

ordning. Besvär skola sålunda kunna anföras hos länsstyrelsen över beslut,

som inom jaktvårdsområde fattats angående jaktutövningen eller angående

upplåtelse av jaktträtt.

Även i fråga om jaktvård savgifterna och deras användning föreslår utredningen

betydelsefulla ändringar. Den viktigaste är att skyldigheten att

erlägga jaktvård savgift skall utvidgas till alt avse alla jägare, således även

den som endast jagar på egen mark. Någon differentiering av jaktvårds
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

avgiften efter .storleken av det område där jakt skall utövas skall enligt

betänkandet ej längre äga rum, utan endast ett slags jaktkort skall förekomma,

berättigande till jakt i hela riket. Avgiften för sådant kort anses

tills vidare böra bestämmas till 6 kronor och uppbörden föreslås skola ske

genom postverket, som för ändamålet .skall tillhandahålla särskilda blanketter

till kombinerade postgiroinbetalningskort och jaktkort. Beträffande

användningen av influtna medel innebär utredningens förslag, att den nuvarande

grundsatsen att å varje län skall uppföras vad därifrån härflutit

ej längre skall bibehållas. I stället skola jaktvårdsavgifterna tillföras jaktvårdsfonden

under en gemensam titel samt för varje år av Kungl. Maj:t

fördelas mellan länen med hänsyn, till det olika behovet av jaktvårdsåtgärder.

Utredningen anför att de för jaktvårdsarbetet ansvariga organen böra

få tillfälle att medverka vid fördelningen genom att avgiva förslag. I detta

sammanhang uttalar utredningen att enligt dess mening ledningen av

jaktvårdsarbetet liksom hittills bör helt anförtros åt Svenska jägareförbundet

och dess lokalavdelningar.

Enligt jaktstadgan gäller för närvarande i viss omfattning förbud mot

att sälja, köpa eller från ort till annan forsla kött eller skinn av fridlyst

djur, med mindre köttet eller skinnet genom myndighets försorg försetts

med märke, utvisande att det härrör från djur, som dödats på lovlig tid,

eller införts från utlandet. Jaktutredningen har funnit, att dessa föreskrifter

äro mera betungande för därav berörda yrkesutövare än som kan anses

rimligt. Med anledning därav föreslår utredningen att ifrågavarande

märkningstvång skall helt upphävas.

Slutligen föreslår jaktutredningen åtskilliga ändringar i gällande bestämmelser

om älgavgifter. Enligt betänkandet skall sålunda älgavgiftens maximibelopp

höjas från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden för norra Sverige

skall delas upp på särskilda länsfonder och samtidigt skall inrättas en för

hela riket gemensam regleringsfond, dit högst 10 procent av till länsfond

inflytande älgavgifter skola redovisas. Vissa ändringar föreslås också i villkoren

för att erhålla ersättning för älgskador, varjämte inrättande av sådan

älgskadenämnd som omförmäles i 15 § 4 mom. jaktstadgan anses böra bli

obligatoriskt utom i Gotlands län.

Yttrandena.

Remissinstanserna äro i sina yttranden genomgående positivt inställda

till jaktutredningens betänkande. Åtskilliga remissinstanser ge direkt uttryck

åt sitt gillande av de i betänkandet framlagda förslagen och de principer

varpå de bygga. Sålunda förklarar exempelvis Hallands läns jaktvårdsförening,

att betänkandet som helhet betraktat är av största betydelse

för jaktvården i riket och att det innebär en effektiv lösning av flertalet

av de problem som uppstått sedan 1938 års lagstiftning började tillämpas.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att de föreslagna ändringarna i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 189.

17

stort äro väl ägnade att främja jaktvården och att i skilda hänseenden

bringa jaktlagstiftningen i överensstämmelse med det praktiska livets krav.

En särskild ställning intages av jägarnas riksförbund. Förbundet är

starkt kritiskt inställt både mot den gällande svenska jaktlagstiftningen

och mot de ändringar däri som jaktutredningen föreslår. I sitt yttrande

avstyrker förbundet helt vissa av jaktutredningens förslag. Beträffande eu

del av utredningens övriga förslag förklarar förbundet sig kunna godtaga

dem endast under särskilda förutsättningar.

Ehuru betänkandet alltså i stort sett vunnit remissinstansernas gillande,

gå meningarna starkt isär beträffande vissa av de däri framlagda förslagen.

Detta gäller förslaget om tillståndstvång för sjöfågel- och säljakt på

öppna havet och ödeskären, förslaget att i jaktlagen införa en rekommendation

för röstning efter huvudtal i jaktvårdsområden samt förslaget att

upphäva märkningstvånget beträffande kött och skinn av fridlysta djur.

Även mot de övriga förslagen ha erinringar framställts, i regel dock icke av

något mera betydande antal remissinstanser.

Jag torde i detta sammanhang också få nämna, att vid remissbehandlingen

framställts önskemål om vissa ändringar i jaktlagstiftningen utöver

dem som jaktutredningen förordat.

Sveriges jaktvårdskonsulenters förening och några jaktvårdsföreningar

anse starka skäl tala för att upphäva bestämmelsen i 16 g 1 mom. jaktlagen

om rätt att tillvarataga och behålla villebråd som sårats under lovlig

jakt och faller å annans jaktområde inom 100 meter från gränsen till den

jagandes område. Konsulentföreningen framhåller att denna bestämmelse

uppmuntrar till jakt i närheten av jaktgränserna och att detta lätt leder

till tvistigheter grannar emellan. Föreningen tillägger att en gränsjakt som

bedrives så, att konkurrerande älglag fatta posto längs en upphuggen rågång,

är särskilt olämplig och uppenbart livsfarlig för jägarna.

Östergötlands läns jaktvårdsförening anför att rätten att tillvarataga

villebråd på annans jaktområde bör begränsas till att avse allenast småvilt

som faller inom 50 meter från gränsen till den jagandes område.

Vidare föreslår Sveriges jaktvårdskonsulenters förening en jämkning i

jaktlagens regler om rätt att döda utelöpande hund. Enligt 22 § tredje

stycket jaktlagen må under tiden från och med den 1 mars till och med

den 20 augusti utelöpande hund under vissa omständigheter dödas av jakträttsinnehavaren.

Av samma skäl som föranlett denna bestämmelse intogs

i 9 § i 1938 års jaktstadga en föreskrift att hund under den nyss angivna

tiden skall hållas under sådan vård att den förhindras löpa lös i mark där

villebråd finnes. Genom en ändring i jaktstadgan år 1948 ha länsstyrelserna

erhålit befogenhet att påbjuda att vad sålunda är stadgat om vård

av hundar skall äga tillämpning även tidigare under året än den 1 mars.

Konsulentföreningen anför att, i den mån sådant förordnande meddelas,

utelöpande hund bör få dödas också under den lid förordnandet avser.

Samma åsikt har uttalats av bl. a. några jaktvårdsföreningar.

i Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. AV 189.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter en ändring av 24 § jaktlagen

i syfte att bereda länsstyrelsen vidgade möjligheter till ingripanden för att

förebygga skador genom vildkaniner. Härom anför länsstyrelsen följande.

Länsstyrelsen vill framhålla behovet av en ändring av gällande jaktlag,

som icke berörts i jaktutredningens betänkande, men som för närvarande

är aktuell för Gotlands län på grund av de omfattande skador, som här

åstadkommas av vildkaninstammen. Länsstyrelsen åsyftar avfattningen av

24 § 1 inom. första stycket lagen om rätt till jakt. Styckets första punkt

har följande lydelse: Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling

avsevärd skada å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom

rimliga åtgärder från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen

jakträttsinnehavaren att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga

i sådant avseende. Den bestämda formen »markinnehavaren» och

»jakträttsinnehavaren» kan icke föranleda annan tolkning än att här avses

samma mark, vilken besittes av en person men å vilken annan person innehar

jakträtten. Om emellertid skada förorsakas å fastigheterna A och B,

men detta har sin orsak i att jakträttsinnehavaren å fastigheten C icke tillbörligen

efterhåller det skadegörande villebrådet å sistnämnda fastighet,

är det givetvis jakträttsinnehavaren å fastigheten C som bör givas föreläggandet.

Att giva föreläggandet åt jakträttsinnehavaren å de skadelidande

fastigheterna A och B vore ju meningslöst. Det förefaller sålunda som om

stadgandet icke gärna kan tolkas efter ordalagen. Med anledning härav vill

länsstyrelsen föreslå sådan ändring av ovan anförda mening, att ordet

»jakträttsinnehavaren» utbytes mot »vederbörande jakträttsinnehavare».

Departementschefen.

Den jaktlagstiftning som antogs år 1938 har i stort sett väl fyllt sitt ändamål.

Vid jaktutredningens tillsättande förutsattes också, att ingen rubbning

skulle ske i grunderna för nämnda lagstiftning. Utredningens arbete har icke

givit anledning till ändrat ståndpunktstagande i denna fråga. Det sagda

utesluter emellertid icke att en översyn av lagstiftningen bör äga rum i

syfte att genomföra ändringar på de punkter, där de nuvarande reglerna

vid tillämpningen medfört olägenheter eller eljest visat sig mindre tillfredsställande.

De förslag till sådana ändringar som jaktutredningen framlagt

ha i det stora hela vunnit anslutning från remissinstansernas sida. Även

jag anser dem väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Vad härefter beträffar de önskemål om ytterligare ändringar som framställts

under remissbehandlingen ha frågorna om rätten att tillvarataga

villebråd på annans mark och om skyldighet att tydtaga åtgärder till förebyggande

av viltskador på angränsande fastigheter en ganska stor principiell

räckvidd. Jag är därför icke beredd att utan närmare utredning taga

ståndpunkt till dessa frågor. Ej heller finner jag tillräckliga skäl föreligga

för en utvidgning av rätten att döda utelöpande hund.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj.ts proposition nv 189.

19

Jakten på öppna havet och ödeskären.

Gällande bestämmelser och tidigare förslag till ändringar i dem.

Såsom redan nämnts innehåller 1938 års jaktlag i 13 § ett stadgande av

innehåll, att å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär

som ej höra till visst hemman ej må utan tillstånd av kronan idkas annan

jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl

eller sjöfågel.

I samband med tillkomsten av detta stadgande anförde jordbruksutskottet

vid 1938 års riksdag att till den bofasta kustbefolkningen först och

främst borde hänföras de som man i dagligt tal åsyftade med denna benämning,

d. v. s. personer som antingen helt och hållet eller jämsides med ett

mindre jordbruk eller annan hantering hämtade sin utkomst ur havet och

som vore varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna. Vidare borde

den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen inbegripas under uttrycket

den bofasta kustbefolkningen. Dit syntes också böra räknas de olika

småhantverkare eller yrkesutövare, som vore varaktigt bosatta i skärgårdarna

eller vid kusten och för vilka det villebråd, varom här vore fråga,

kunde sägas vara av mera påtaglig betydelse ur näringssynpunkt. Utskottet

tilläde att jämlikt grunderna för stadgandet ingen jakt i sport- eller förströelsesyfte

utan vederbörligt tillstånd borde få äga rum å ifrågavarande

områden. Såsom tillåten borde enligt utskottets mening alltså få anses — förutom

den rena husbehovsjakten — allenast sådan jakt som bedreves i syfte

att genom det nedlagda villebrådet, vare sig detta konsumerades eller försåldes,

erhålla ett nödvändigt tillskott till livsupphället, vilket på grund av

förhållandena på platsen eljest icke vore att påräkna.

Dessa utskottets uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.

Tolkningen av stadgandet visade sig emellertid snart vålla avsevärda svårigheter

i praktiken, och det kom i icke ringa utsträckning att åberopas till

stöd för ren nöjesjakt även av personer som ej tillhörde de i jordbruksutskottets

utlåtande angivna befolkningsgrupperna. Denna tolkning har

stundom godkänts av domstolarna, men i andra fall har avgörandet gått i

motsatt riktning.

Dessa omständigheter ha föranlett att krav på ändringar i 13 § jaktlagen

framförts vid flera tillfällen. Så skedde redan i två likalydande motioner

till 1940 års riksdag. Dessa föranledde emellertid icke någon åtgärd. Sedermera

inlämnades under åren 1944—1948 till svenska jägareförbundet ett

stort antal förslag rörande sjöfågeljakten från länsjaktvårdsföreningar

längs ostkusten. Bl. a. med anledning därav lät förbundet företaga en särskild

utredning angående jaktförhållandena i kustområdena. På grundval

av denna utredning har förbundet ingivit två skrivelser till Konungen, dagtecknade

den 3 januari och den 25 februari 1950. I den tidigare skrivelsen

hemställdes hl. a. om sådan ändring av 13 § jaktlagen att jakt å öppna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Alaj.ts proposition nr 189.

havet och ödeskären skulle få bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I den

senare skrivelsen framlade förbundet förslag till närmare bestämmelser

om tillståndsgivningen, innebärande att tillstånd i allmänhet skulle få lämnas

endast åt den som på grund av boplatsens isolerade läge hade svårt att

skaffa livsmedel på annat sätt än genom jakt eller som eljest på grund av

svag ekonomi behövde få jaga i försörjningssyfte. Skrivelserna jämte vissa

över dem infordrade yttranden överlämnades till jaktutredningen.

Jaktutredningens förslag.

Jaktutredningen uttalar till en början att den vid sina undersökningar

fått belägg för att stadgandet om den bofasta kustbefolkningens jaktutövningsrätt

i praktiken kommit att tillämpas på ett sätt som föga överensstämmer

med lagstiftarens avsikter. I vissa delar av landet har, enligt vad

som anföres i betänkandet, begreppet den bofasta kustbefolkningen givits

en så vidsträckt tolkning att därunder ansetts falla envar som är bosatt i

landskommun eller stad vilken till någon del gränsar till havet. Mot bakgrunden

av den huvudprincip, varpå 1938 års jaktlag bygger, nämligen

främjandet av en god jaktvård, kan enligt utredningens mening en sådan

tillämpning av 13 § jaktlagen icke anses tillfredsställande. Utredningen tilllägger

att personer, för vilka den i detta lagrum medgivna särställningen

icke kan anses motiverad, numera med stöd av lagrummet i stor utsträckning

bedriva ett omfattande och ofta svårkontrollerbart skytte, som utan

tvivel i hög grad bidragit till den konstaterade nedgången i sjöfågelstammen.

På grund av det sålunda anförda finner utredningen att reglerna om rätt

att jaga på öppna havet och ödeskären böra ändras så att rådande rättsosäkerhet

undanröjes och jaktutövningsrätten verkligen förbehålles de befolkningskategorier

för vilka en sådan rätt kan anses sakligt motiverad.

Vid denna gränsdragning bör emellertid enligt utredningens mening ej

längre fästas avgörande vikt vid vederbörandes behov av att ha tillgång till

sjöfågeljakt för att trygga sin försörjning med livsmedel eller eljest få

ett nödvändigt tillskott till sin bärgning. Utredningen anför att en begränsning

av jaktutövningsrätten till att i huvudsak gälla ren behovsjakt i dagens

läge skulle innebära, att rätten i fråga till allra största delen fölle bort.

Till grund för gränsdragningen anser utredningen därför böra läggas den

anknytning till skärgårds- och kustförhållanden som vederbörande befolkningsgrupp

har i sin yrkesutövning. Denna anknytning bör, för att jaktutövningsrätt

skall föreligga, vara av sådan art, att skärgårds- och kustförhållandena

kunna anses på ett omedelbart sätt inverka på befolkningsgruppens

levnadsbetingelser. Från denna utgångspunkt anser utredningen

kretsen av jaktberättigade böra omfatta endast dem som äro fast bosatta

i skärgårds- och kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i

väsentlig mån beroende av de för skärgårds- och kusttrakterna typiska inkomstkällorna.

Angående den närmare innebörden härav anför utredningen

följande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18V.

21

I enlighet härmed ifrågakomma i första hand befolkningen i skärgårdarnas

yttre delar samt fiskarebefolkningen över huvud taget. Till de jaktberätligades

krets hänföras med denna gränsdragning vidare de som äro varaktigt

bosatta i kust- och skärgårdsområdena och som vid sidan av annan

näring hämta ett väsentligt tillskott till sin försörjning från havet. I allmänhet

torde hit också få räknas den vid lots- och fyrplatserna anställda

personalen samt tullverkets bevakningspersonal. Däremot synas de som bo

flera mil innanför havsbandet samt befolkningen i kuststäderna och andra

större tätorter vid kusten icke annat än i undantagsfall kunna komma i

fråga. Några berättigade invändningar torde icke kunna riktas häremot.

Det synes nämligen icke kunna med fog göras gällande, att den tätortsbetolkning

vid kusten, som i sin yrkesutövning saknar en omedelbar anknytning

till kust- och skärgårdsförhållandena, bör framför befolkningen i övriga

tätorter beredas en sådan särställning, som rätten att utöva den kronan

tillkommande jakten å öppna havet och ödeskären innebär. Vid sidan av de

här särskilt angivna kategorierna kunna givetvis förekomma yrkesutövare

beträffande vilka bedömandet, huruvida de äro att hänföra till de jaktberättigade

eller icke, erbjuder vissa svårigheter. I dylika gränsfall synes

emellertid avgörande vikt böra fästas vid de lokala förhållandena.

Beträffande frågan på vad sätt gränsdragningen lämpligast skall tekniskt

genomföras har utredningen övervägt flera olika utvägar. Härom anföres till

en början att det knappast torde vara möjligt att utan en otymplig uppräkning

utforma lagtexten så att därav otvetydigt framgår vilka befolkningskategorier

som skola äga rätt till fri jakt. En bättre lösning skulle enligt utredningen

vara att i lagtexten angiva endast de kategorier, som anses böra i

första hand vara berättigade till jakt, och överlämna till länsstyrelserna att

meddela särskilda tillstånd för övriga, som böra komma i fråga. Utredningen

anser emellertid att ej heller ett sådant system skulle vara ägnat att

helt förebygga osäkerhet och irritation. På grund härav har utredningen

stannat vid att föreslå alt det alltid skall krävas tillstånd av länsstyrelsen

för att få jaga på nu ifrågavarande områden samt att önskemålet att jaktutövningen

skall förbehållas vissa befolkningsgrupper skall tillgodoses genom

att Kungl. Maj :t fastställer grunder för tillståndsgivningen. Utredningen

framhåller att med en sådan metod ingen behöver vara oviss om huruvida

han har rätt alt idka jakt av ifrågavarande slag eller ej.

För att tillståndstvånget icke skall verka alltför betungande för kustbefolkningen

och leda till att länsstyrelserna överhopas med arbete bör enligt

betänkandet i direktiven för tillståndsgivningen öppnas möjlighet för länsstyrelserna

att utan särskild ansökan meddela generella jakttillstånd för dem

som äro mantalsskrivna på vissa öar eller inom andra begränsade områden.

Som villkor härför bör gälla att så gott som hela befolkningen på ön eller

inom området utgöres av personer som enligt förut angivna grunder skola

anses jaktberättigade. Huruvida så är förhållandet bör länsstyrelsen enligt

utredningens mening i allmänhet utan svårighet kunna konstatera genom

eu granskning av mantals- och taxeringslängderna. Utredningen anser dock

lämpligt alt länsstyrelsen även samråder med eller inhämtar yttrande från

vederbörande kommunala organ eller polismyndigheten i orten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utredningen har framlagt följande sammanfattande förslag angående utformningen

av grunderna för tillståndsgivningen.

Dessa grunder böra innebära i huvudsak följande. Tillstånd skall meddelas

endast dem som kunna anses tillhöra de befolkningslcategorier vilka i enlighet

med vad utredningen i det föregående anfört böra erhålla rätt till sjöfageljakt

å forevarande områden. Härutöver bör Kungl. Maj :t kunna medgiva

att tillstånd i undantagsfall må lämnas även andra personer, om särskilda

skäl kunna åberopas. Utredningen åsyftar härmed närmast det fall att

sadant vattenområde, varom här är fråga, är beläget inom ett jaktvårdsom1

ade, som i ytterskärgårdarna bildas med stöd av de bestämmelser, vilka

utredningen i annat sammanhang föreslår. För sådana Öar i ytterskärgårdar

och andra likartade områden, där den alldeles övervägande delen av befolkningen

tillhöi de tillståndsberattigade kategorierna, utfärdar länsstyrelsen

efter erforderlig utredning men utan särskilt ansökningsförfarande generellt

tillstånd till sjöfågeljakt. Sådant tillstånd kungöres i länskungörelserna och

tl.d.IJ?!nS, i orten. De övriga personer, som anse sig böra erhålla tillstånd till

sjofageljakt, ha att ingiva särskild ansökning därom till länsstyrelsen. Tillstånden

böra avse viss tid, icke överstigande tre år, samt gälla endast för

visst angivet havsområde. De böra vidare kunna begränsas till att avse allenast

vissa angivna fågelarter. Länsstyrelsens kungörelsekostnader böra bestridas

med medel ur jaktvårdsfonden. Tillståndsbevisen böra icke stämpelbeläggas.

Slutligen framhåller utredningen att dess förslag om lagändring på denna

punkt tillkommit i syfte att skydda sjöfågeln och att något motsvarande

skyddsintresse uppenbarligen icke föreligger beträffande säl, vars efterhållande

ansetts vara så angeläget att särskild belöning utfästs för dess dödande.

Med hänsyn härtill skulle det enligt utredningens mening kunna ifrågasättas

att låta jakten efter säl på nu ifrågavarande områden bli fri för varje svensk

medborgare. Eltersom denna jakt torde vara en av de få kvarvarande svenska

yrkesjakterna har utredningen dock ansett övervägande skäl tala för att

den även i fortsättningen bör förbehållas skärgårdsbefolkningen. Utredningen

tillägger att det från kontrollsynpunkt också skulle vara föga ändamålsenligt

att ha en i sak olika reglering för säljakten och för jakten efter sjöfågel.

Yttrandena.

De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i den nu föreliggande frågan

anse i likhet med utredningen att en ändring bör vidtagas i reglerna

om jakten å öppna havet och ödeskären. De ansluta sig också till utredningens

uppfattning att ändringen bör avse att säkerställa att nämnda jakt

verkligen förbehålles skärgårds- och kustbefolkningen. Även de uttalanden

utredningen gjort om vilka befolkningsgrupper som böra anses jaktberättigadc

ha i allmänhet lämnats utan erinran.

Från några håll har emellertid behovet av lagändring bestritts

eller ifrågasatts.

Jägarnas riksförbund uttalar sålunda att de nuvarande bestämmelserna

böra bibehållas oförändrade. Om tillståndstvång skall införas, bör enligt

förbundets mening till den bofasta kustbefolkningen hänföras också vid

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

kusten liggande industriers arbetare. Länsstyrelsen i Hallands län samt Göteborgs

och Bohus läns jaktvårdsförening anföra att något behov av att införa

licenstvång beträffande sjöfågeljakten ej kan anses föreligga, åtminstone

icke på västkusten. Samma åsikt har länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som uppger att sjöfågelstammen i länet snarare ökat än

minskat under senare år. I andra hand hemställer denna länsstyrelse, att

för den händelse det befinnes nödvändigt att upphäva den bofasta kustbefolkningens

rätt till sjöfågelj akt, bestämmelsen därom får sådan lydelse att

Konungen äger föreskriva för vilka delar av rikets kuster tillstånd till jakt

skall erfordras. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget

om lagändring och uttalar sig i stället för ett totalförbud mot jakt efter

sjöfågel. Skånes fiskareförbund företräder också uppfattningen, att ingen

änaring bör vidtagas i de nuvarande bestämmelserna om fri jaktutövningsräti

för kustbefolkningen men att däremot ytterligare föreskrifter om fridlysning

av sjöfågel äro påkallade. Förbundet anser det på intet vis motiverat

att inskränka rätten att jaga på det fria vattnet utan att samtidigt vidtaga

skyddsåtgärder mot jakten på enskilt område. Det behövliga skyddet

för sjöfågeln bör enligt förbundets mening åstadkommas genom vidsträcktare

fridlysningsbestämmelser, som rikta sig mot all jakt av sjöfågel. Att

helt förbjuda jakt under något eller några år av de sjöfågelarter som mest

decimerats under senare år och som ej göra någon skada på fiskbeståndet,

t. ex. ej der, alfågel och knipa, skulle enligt vad förbundet yttrar få en helt

annan effekt än en inskränkning av jakten endast på det allmänna vattnet,

och skulle icke av fiskare och andra icke strandägande kustbor komma att

i samma grad betraktas såsom en bestämmelse enbart riktad mot dem.

Några av de remissinstanser som tillstyrkt en begränsning av de jaktberättigades

krets ha ansett att denna begränsning bör åstadkommas icke

genom införande av ett ovillkorligt tillståndstvång utan genom en uppr

åkning i 1 a g e n av de befolkningsgrupper som skola äga rätt till fri

jakt.

Denna lösning förordas av länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands

län samt av kammarkollegiet, som till utveckling av sin ståndpunkt anför

följande.

Kollegiet anser det vara mindre lämpligt att i lagrummet beröva den bofasta

kustbefolkningen den frihet i förevarande avseende, som den av ålder

åtnjutit, och införa ett allmänt licenstvång. Tillräckliga skäl för ett administrativt

regleringsförfarande av angiven art ha enligt kollegiets mening

icke förebragts. Alt låta jakträtten bliva beroende av särskilt tillstånd av

länsstyrelsen blir, såvitt angår öar i ytterskärgårdar och andra likartade

områden, så mycket mindre motiverat, som avsikten är, att länsstyrelsen beträffande

dessa områden skall utan ansökningsförfarande lämna generella

tillstånd.

Del torde icke vara ogörligt att i lagrummet på kortfattat och lämpligt

sätt ange do personkategorier, som enligt utredningen böra äga jakträtt. Uppräkningen

synes icke behöva bliva särskilt vidlyftig. Förslagsvis skulle bestämmelsen

kunna givas följande lydelse:

:)Ä allmänt vatten annorstädes än i 2 mom. avses ävensom på holmar,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kanyl. Maj:Is proposition nr 189.

klippor och skär, som ej höra till viss fastighet, må utan tillstånd av kronan

icke idkas annan jakt än sådan som bedrives efter säl eller sjöfågel

av dels den i skärgårdarnas yttre delar varaktigt bosatta befolkningen, dels.

savdt angår Övriga delar av skärgårdarna och kusttrakterna, av fiskarbetoJknmgen

och annan därstädes varaktigt bosatt befolkning, som hämtar ett

väsentligt tillskott till sin försörjning från havet, dels ock sådan vid lotsoch

fyrplatserna anstalld personal och vid tullverket anställd bevakningspersonal,

som har stadigvarande bostad i kust- och skärgårdsområdena.»

Den som icke enligt lagrummet blir berättigad till jakt bör såsom för närvarande

ha att söka särskilt tillstånd.

Såvitt förslaget angår jakten efter säl finner kollegiet icke anledning till

erinran däremot. '' ö

Blekinge läns havsfiskeförening och svenska väslkustfiskarnas centralförbund

anse likaledes, att den särställning som av ålder tillkommit den bofasta

kustbefolkningen bör komma till uttryck i själva lagtexten. Centralförbundet

tillägger, att om tillståndstvång införes, böra åtminstone för västkustens

del yrkesfiskarena få generellt tillstånd att utöva sjöfågeljakt i

samma omfattning som hittills.

Metoden med ovillkorligt tillståndstvång tillstyrkes däremot

av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län, svenska jägareförbundet

och svenska naturskyddsföreningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar att den ansett sig böra godtaga jaktutredningens

förslag att införa tillståndstvång. Enligt länsstyrelsens uppfattning

hade emellertid den bästa lösningen varit, att i lagtexten uttryckligen

angivits de kategorier av kustbefolkningen, som i första hand skola

vara berättigade till ifrågavarande jakt, varjämte det överlämnats åt länsstyielseina

att meddela särskilda tillstånd för övriga personer, som borde

komina i fråga att få tillstånd till sjöfågeljakt.

Svenska ostkustfiskarenas centralförbund tillstyrker utredningens förslag

i fråga om sjöfågel jakten med hänsyn till att skärgårds- och kustbefolkningen

skola kunna få generella tillstånd att jaga. Beträffande säljakten anför förbundet,

att det ur fiskarebefolkningens synpunkt är av intresse att sälbeståndet

förminskas. Förbundet anser därför önskvärt, att jakten efter säl

på nu ifrågavarande områden blir fri för varje svensk medborgare. Kan så

ej ske, bör enligt förbundets mening säljakten genom generella tillstånd i

föista hand förbehållas skärgårdsbefolkningen. Mot tillståndsgivning även

lor icke dithörande personer med tidigare erfarenheter av sälj akt skulle dock

ej finnas något att erinra från förbundets sida, förutsatt att lämnade tillstånd

icke missbrukades till sjöfågeljakt.

Vad särskilt beträffar förslaget att länsstyrelserna skola kunna meddela

generella tillstand för befolkningen på vissa Öar eller

i andra begränsade områden har detta i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Större betänkligheter mot förslaget yppas egentligen endast av Västerbottens

läns jaktvårdsförening. Föreningen anser, att utfärdandet av generella

tdlstånd skulle medföra bl. a. att sjöfågeljägarnas antal ej skulle kunna be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr T SO.

25

gränsas och atl möjligheten till kontroll skulle bli obetydlig. Tillstånden böra

därför enligt föreningens mening vara personliga.

I övrigt har nämnda förslag föranlett endast en de! detalj erinringar. Sålunda

förordar länsstyrelsen i Kalmar län, att länsstyrelserna icke skola behöva

utfärda generella tillstånd ex officio utan först efter framställning från

orten. I annat fall skulle länsstyrelserna bli tvungna att företaga eu allmän

inventering med hänsyn till näringsförhållandena av befolkningen å de öar

och andra likartade områden som kunna tänkas komma i fråga. Härav skulle

föranledas åtskilligt bestyr. Göteborgs och Bohus läns jakt va rdsfören i ny

framhåller, att många egentligen icke jaktberättigade personer med hemvist

inom område, där generellt tillstånd gällde, skulle få rätt att jaga utan att

ens behöva ansöka om tillstånd. Detta skulle innebära en orättvisa mot jaktberättigade

inom andra kustorter, vilka skulle nödgas söka personlig lieens.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer i jaktvårdsföreningens

synpunkt och tillägger, att det endast i ytterst ringa omfattning torde bli

möjligt att utfärda generella tillstånd. Svenska jägareförbundet hemställer,

att länsstyrelserna måtte åläggas att inhämta yttrande från vederbörande

länsjaktvårdsförening innan generellt tillstånd utfärdas.

Slutligen vill jag nämna att man från flera håll anmärkt alt ett genomförande

av utredningens förslag måste leda till eu avsevärd ökning av 1 ä n sstyrelsernas

arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att ett allmänt tillståndstvång kommer

att medföra en arbetsbelastning för länsstyrelserna som icke kan betraktas

såsom oväsentlig. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att antalet

licensansökningar kommer att bli avsevärt och att prövningen av ärendena

kommer att bli förenad med avsevärda svårigheter. Till belysning av

dessa svårigheter framhåller länsstyrelsen att befolkningen i många av länets

kustsamhällen visserligen till stor del lever av fiske men att även

andra näringsgrenar äro rikligt företrädda, t. ex. konservfabrikation, fraktfart

och stenhuggerirörelse. Länsstyrelsen tillägger att ökad personal torde

komma att krävas för beredning och handläggning av tillståndsärendena.

I syfte att vinna lättnad i länsstyrelsernas och allmänhetens besvär förordar

länsstyrelsen i Uppsala län att tillståndsgivningen beträffande sjöfågeljakt

uppdrages åt vederbörande polismyndigheter, varvid dock grunderna

för tillståndsgivningen böra intagas i själva jaktlagen i stället för alt utfärdas

såsom fristående tillämpningsföreskrifter. Ansökan om tillstånd till säljakt

bör däremot enligt länsstyrelsens mening behandlas av länsstyrelsen i

det län där sökanden är bosatt. Länsstyrelsen anser nämligen att sådant tillstånd

bör få avse även vattenområde utanför länet. Härför bör dock förutsättas

att den tillståndsgivande länsstyrelsen inhämtar yttranden från länsstyrelserna

i de andra län, som komma att beröras av säljakten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att om tillståndstvång införes,

reglerna för tillståndsgivningen böra inlagas i jaktstadgan och utformas så,

att länsstyrelsen bemyndigas meddela generella tillstånd och polismyndigheterna

i orten särskilda tillstånd.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i).

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar att tillståndsprövningen helt

skall anförtros åt polismyndigheterna, och samma ståndpunkt intages av

länsstyrelsen i Södermanlands län, som dessutom ifrågasätter om icke, till

åstadkommande av ytterligare lättnad, tillstånd böra få utfärdas för fem år

i sänder i stället för, såsom föreslagits, endast för en tid av högst tre år.

Departementschefen.

Före år 1938 var jakten å öppna havet och de s. k. ödeskären fri för varje

svensk medborgare. Den begränsning som genomfördes nämnda år tillkom

med anledning av att sjöfågelskyttet på dessa områden fått en sådan omfattning,

att det utgjorde ett allvarligt hot mot fågelstammarnas bestånd.

Med lagändringen avsågs, såsom framgått av det förut anförda, ritt åstadkomma

en kraftig nedskärning av de jagandes antal. Tanken var att utestänga

alla andra än dem, för vilka jakten efter sjöfågel och säl hade betydelse

ur försörjningssynpunkt. Detta mål hoppades man kunna uppnå genom

de anvisningar som i samband med lagändringen lämnades angående

tolkningen av uttrycket den bofasta kustbefolkningen. I praktiken ha emellertid

dessa anvisningar icke vunnit efterföljd. Stadgandet i 13 § jaktlagen

har sålunda i stor utsträckning kommit att åberopas till stöd för ren nöjesjakt

även av personer som enligt vanligt språkbruk knappast kunna räknas

som kustbor. Såsom utredningen framhållit har nämligen i vissa delar av

landet begreppet den bofasta kustbefolkningen tolkats så vitt, att därunder

ansetts falla envar som är bosatt i landskommun eller stad, vilken till någon

del gränsar till havet.

Domstolspraxis på området har icke varit enhetlig. I vissa fall har tillämpats

en för den åtalade välvillig tolkning men i andra fall har bedömningen

varit strängare. Detta har lett till ett betänkligt osäkerhetstillstånd som är

till olägenhet både för de jagande och för dem som ha att övervaka lagens

efterlevnad.

Ej minst på grund härav synes det mig angeläget att klarare regler meddelas

angående jakten å nu ifrågavarande områden. Att därvid återgå till

den gamla ordningen med fri jakt för alla torde vara uteslutet. Detta skulle

medföra allvarlig fara för att de redan svaga sjöfågelstammarna bleve fullständigt

utrotade. Frågan blir då, hur den önskvärda begränsningen av de

jagandes antal lämpligast skall åstadkommas. Det är tydligen icke nödvändigt

att detta sker genom att jakten förbehålles en viss eller vissa befolkningsgrupper.

Man kan också tänka sig ett licensförfarande där prövningen

sker uteslutande från den synpunkten att de jagande icke få bli alltför

många. I praktiken skulle emellertid ett sådant system komma att verka synnerligen

ojämnt och slumpartat. Det bör ej heller förbises att den jakt varom

nu är fråga sedan gammalt huvudsakligen utövats av fiskare och andra kustbor.

Med hänsyn härtill synes det skäligt att i den mån sådan jakt alltjämt

kan tillåtas företräde gives åt denna befolkningskategori. Jag ansluter mig

därför till utredningens ståndpunkt att rätt till jakt å nu ifrågavarande om
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Iiungl. Maj.ts proposition nr 1S9.

råden i regel bör medgivas endast för personer som tillhöra den egentliga

skärgårds- och kustbefolkningen.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att i lagen borde genom uppräkning

angivas vilka medborgargrupper som skola vara jaktberättigade. Det

torde emellertid icke vara möjligt att i en dylik uppräkning åstadkomma så

bestämda definitioner att icke tveksamma gränsfall kunna uppkomma. Den

nuvarande rättsosäkerheten skulle följaktligen med denna metod till en del

komma att kvarstå. I likhet med utredningen anser jag det därför vara att

föredraga att ett allmänt tillståndstvång införes och att grundsatsen om företrädesrätt

för kustbefolkningen genomföres på så sätt, att direktiv för tillståndsgivningen

utfärdas av Ivungl. Maj :t. Därigenom vinnes att ingen behöver

vara oviss, huruvida han är att anse såsom jaktberättigad eller ej.

För att tillståndsprövningen skall bli så enhetlig som möjligt synes det

mig lämpligast att den förlägges till länsstyrelserna. Därigenom torde också

erhållas större säkerhet för att jaktvårds synpunkterna tillbörligen beaktas,

än om uppgiften skulle anförtros åt de lokala polismyndigheterna. Den ökning

i länsstyrelsernas arbetsbörda som befattningen med tillståndsprövningen

kommer att medföra torde icke bli större än att den bör kunna bemästras

utan personalförstärkning.

De riktlinjer utredningen uppdragit i fråga om vilka som böra anses berättigade

att erhålla licens torde i huvudsak kunna godtagas. Möjlighet synes

emellertid böra finnas att där lokala förhållanden göra det önskvärt

meddela jakttillstånd också åt personer som, utan att deras yrke i och för

sig kan anses ha särskild anknytning till skärgårds- eller kustförhållandena,

dock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.

Jag biträder också utredningens förslag att generella jakttillstånd skola

kunna utfärdas för dem som äro bosatta på vissa öar eller platser där praktiskt

taget hela befolkningen tillhör de jaktberättigades krets. Ett sådant

förfarande är uppenbarligen ägnat att medföra en avsevärd besparing i tid

och besvär både för länsstyrelserna och allmänheten. Enligt min mening bör

det åligga länsstyrelserna att självmant undersöka i vad mån det är möjligt

och lämpligt att meddela dylika grupptillstånd. Särskild framställning från

orten bör således ej behöva göras. Det torde i regel vara önskvärt att länsstyrelsen

i frågor om grupptillstånd samråder med vederbörande länsjaktvårdsförening.

Jakttillstånd bör, såsom utredningen anfört, avse viss tid, ej överstigande

tre år, och bör kunna begränsas till att gälla visst område. Däremot torde

det knappast vara lämpligt att tillåta begränsning till vissa fågelarter. Ej

heller synes tillräcklig anledning föreligga att medgiva stämpclfrihet för bevis

om jakttillstånd.

Om reglerna angående jakten på öppna havet och ödeskären utformas i

enlighet med vad jag nu förordat, kommer detta i praktiken att medföra att

största delen av den icke jordägande befolkningen kommer alt helt avskäras

från möjlighet att idka sjöfågeljakt. Detta kan i viss mån betraktas som en

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

orättvisa, och det bör därför undersökas om icke tillfälle till sådan jakt på

nu ifrågavarande områden i begränsad omfattning kan beredas även för

personer utanför den egentliga kustbefolkningens krets. En framkomlig utväg

synes mig vara att Kungl. Maj :t får befogenhet att för vissa havsområden

förordna, att jakten där skall vara fri för varje svensk medborgare. Jag

tillstyrker att ett stadgande därom införes i lagen. Tydligt är att stor försiktighet

bör iakttagas vid meddelandet av sådana förordnanden och att den

fria jaktens utveckling bör följas med uppmärksamhet. Skulle tendenser till

rovskytte visa sig, bör förordnandet omedelbart återkallas.

Förbud mot motorbåtsjakt.

Enligt 8 § 2 mom. jaktstadgan gäller som huvudregel att all jakt från

motorbåt eller annat maskindrivet fartyg är förbjuden. Utan hinder därav

må dock den bofasta kustbefolkningen under tiden från och med den 1

oktober till och med den 10 maj nyttja sådant fartyg vid jakt efter säl eller

sjöfågel i Bottniska viken och Östersjön.

I svenska jägareförbundets förut omnämnda skrivelse till Konungen den

3 januari 1950 hemställdes bl. a. att kustbefolkningens särskilda rätt att i

viss utsträckning jaga från maskindrivet fartyg skulle upphävas beträffande

jakt efter sjöfågel.

Jaktutredningen föreslår för sin del att jakt efter sjöfågel från

maskindrivet fartyg skall helt förbjudas även för den bofasta kustbefolkningen

men att å andra sidan säl jakt från sådant fartyg skall tillåtas utan

inskränkning.

Till motivering härav anför utredningen följande.

Enligt jaktutredningens mening tala åtskilliga skäl för att motordriven

farkost icke bör få begagnas vid sjöfågeljakt. Sålunda torde motorbåtsj akten

utgöra en av de viktigaste av de faktorer, som medverkat till den starka nedgången

av sjöfågelstammen å ostkusten. Den skillnad i fråga om sjöfågeltillgången

som konstaterats mellan västkusten och ostkusten torde otvivelaktigt

till väsentlig del vara en följd av — förutom vårjakten — möjligheten

att i viss omfattning idka motorbåtsjakt å sistnämnda kuststräcka.

Härtill kommer att möjligheten att använda motorbåt vid sjöfågeljakt försvårar

kontrollen över efterlevnaden av gällande bestämmelser.

__ Samtidigt som ett förbud mot motorbåtsjakt medför ökat skydd för sjöfågeln

föranleder det ett minskat utbyte av jakten, åtminstone å vissa kuststräckor.

Sjöfågel jakten torde emellertid, såsom redan i det föregående

framhållits, numera ha förlorat så gott som all betydelse för skärgårdsbefolkningens

försörjning och till väsentlig del ha övergått till att bliva en

form för erhållande av rekreation och nöje. Ur behovssynpunkt kan det därför

icke göras^ gällande, att det för ostkusten stadgade undantaget beträffande

motorbåtsj akten efter sjöfågel bör bibehållas. Erfarenheterna från

västkusten visa att jägarmässig jakt efter sjöfågel väl kan bedrivas från

segelbåt eller roddbåt." Det kan också med ett visst fog göras gällande, att

västkusten och ostkusten böra likställas i detta hänseende.

Vad nu anförts äger däremot icke tillämpning å säljakten. Denna jakt

torde huvudsakligen bedrivas i förvärvssyfte och har ur allmänna synpunk
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

ter ansetts böra i skilda hänseenden uppmuntras. I likhet med Svenska jägareförbundet

anser utredningen därför, att säljakt bör kunna få utövas

även från motordriven farkost. Något skäl till att begränsa ett dylikt medgivande

till allenast viss årstid synes icke föreligga. Ej heller finner utredningen

det motiverat att upprätthålla förbudet mot säljakt från motorbåt

å västkusten.

Jaktutredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det

övervägande antalet remissyttranden.

Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, landsfiskalen i Herrestads

distrikt, Skånes fiskareförbund och jägarnas riksförbund motsätta

sig emellertid förslaget i vad det avser sjöfågeljakt. De motivera sitt ställningstagande

med att ett totalt förbud mot sjöfågeljakt från motorbåt skulle

väsentligt minska kustbefolkningens möjligheter att idka sjöfågelskytte.

Skånes fiskareförbund anför härom:

Det är ofta så, att fiskarena föra med sig ett gevär i båten, när de fara till

och från fiskeplatserna. Vid något tillfälle under färden skjutes en eller

annan sjöfågel. Någon annan tid för jakt ha fiskarena i regel icke. Skall

sjöfågeljakt från maskindriven farkost förbjudas, bör därför förbudet icke

gälla fiskare som färdas till och från sina fångstplatser.

Svenska jägareförbundet, Stockholms läns och stads jaktvårdsförening,

Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsf örening, Norrbottens läns jaktvårdsförcning

och svenska naturskyddsföreningen anse att särskilt tillstånd bör

krävas för att jakt efter säl skall få bedrivas från maskindriven farkost.

En dylik tillståndsprövning anses nödvändig för att underlätta kontrollen

av att maskindriven farkost icke användes för jakt efter sjöfågel.

Departementschefen. För min del ansluter jag mig till utredningens uppfattning

att förbudet mot inotorbåtsjakt på sjöfågel nu bör göras undantagslöst.

Faran för utrotning av sjöfågelstammarna har under senare år

blivit allt mera framträdande, särskilt vid rikets östra kust. Härtill torde

cj minst den omständigheten ha bidragit, att inotorbåtsjakt varit tillåten i

viss omfattning. Det måste därför enligt min mening anses nödvändigt att

införa totalt förbud mot jakt efter sjöfågel från maskindrivet fartyg. Erfarenheterna

från västkusten visa, att detta ej behöver medföra någon alltför

stark begränsning av jaktmöjligheterna.

Även i fråga om rätten att jaga säl från maskindrivet fartyg biträder jag

vad utredningen föreslagit.

Därest riksdagen icke har något att erinra, torde följaktligen 8 § 2 mom.

jaktstadgan böra ändras i enlighet med utredningens förslag.

Jakten å järnvägar och vissa andra trafikanläggningar.

I 5 g 2 inom. jaktlagen stadgas att jakt ej må idkas å område som tillhör

järnväg, spårväg eller kanalverk, med mindre fråga är om åtgärder som

erfordras för att skydda trafikanläggningen mot skada av Villebråd.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Vid 1946 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner att i nämnda

lagrum .skulle intagas en föreskrift att den som innehade jakträtten å

mark, belägen intill anläggning av förevarande slag, skulle få rätt att jaga

å anläggningen, därest han erhållit tillstånd därtill av dess ägare. Såsom

motivering härför anfördes i motionerna, att förbudet mot jakt å område,

som tillhörde järnväg, spårväg eller kanalverk, visat sig medföra påtagliga

olägenheter för innehavare av jakträtt å järnväg angränsande mark. Vid

jakt med drivande hund efter hare sökte sig villebrådet gärna ut till järnväg,

som det följde för att lättare komma undan hunden. Då gällande bestämmelser

lade hinder i vägen för harens skjutande eller bortmotande från

banan, kunde hunden vid drev eller under tappt lätt bliva överkörd av passerande

tåg.

Med anledning av dessa motioner hemställde .sedermera riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t alt Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utarbetande

och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring i jaktlagen som

motionärerna förordat.

Frågan blev av Kungl. Maj:t hänskjuten till jaktutredningen.

Denna föreslår nu att till 5 § 2 inom. jaktlagen skall göras ett tillägg av

innehåll att rätt till jakt å område som hör till järnväg, spårväg eller kanalverk

skall kunna av anläggningens ägare upplåtas till innehavare av jakträtt

å angränsande mark.

Till motivering av förslaget anför utredningen bl. a. följande.

Ur jaktsynpunkt kan det--— vara förenat med vissa fördelar att

innehavare av jakträtt å mark belägen intill område, som tillhör trafikanläggning,

beredes möjlighet att erhålla upplåtelse av rätt till jakt å sådant

område.

Däremot förefaller det mera tveksamt om man med hänsyn till trafiksäkerheten

bör utvidga möjligheten att idka jakt å dessa anläggningar.

Framhållas må emellertid att trafiksäkerhetsskäl icke ansetts böra föranleda

några inskränkningar i fråga om jakt å eller i närheten av väg. I detta

sammanhang bör även beaktas, att några inskränkningar för närvarande

ej heller gälla i fråga om jakt i närheten av järnväg. Sådan jakt torde bfta

medföra lika stor våda ur trafiksäkerhetssynpunkt som jakt å järnvägsområde.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen, att några allvarligare

invändningar icke kunna riktas mot att rätten att utöva jakt å kommunikationsanläggning

till förmån för innehavare av jakträtt å angränsande

mark i viss mån utvidgas. Utredningen vill emellertid understryka

att ökade möjligheter till jakt å dylika anläggningar böra beredas endast

i de fall då ledningen för anläggningarna med beaktande av trafiksäkerhetens

krav finner jakt därå böra få förekomma. För att syftet med en

dylik utvidgning av jaktutövningen å järnvägar, spårvägar och kanaler

skall uppnås utan att tvekan rörande trafikförvaltningarnas prövningsrätt

skall behöva uppstå torde till de nu gällande bestämmelserna, genom vilka

jaktutövningsrätten i princip betagits ägaren till en anläggning av angivet

slag, böra anknytas ett stadgande av innehåll, att denne må upplåta rätt

ätt jaga å anläggningen till innehavaren av jakträtten å angränsande mark.

En dylik bestämmelse giver tydligt vid handen att den senare icke har en

ovillkorlig rätt att få jakträtten å anläggningen till sig upplåten, utan att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

det ankommer på anläggningens ägare att avgöra huruvida jakträtt skall

upplåtas å anläggningen eller icke. Vid sådan upplåtelse är anläggningens

ägare givetvis berättigad att föreskriva de villkor han med hänsyn till trafiki

säkerheten eller eljest finner erforderliga.

Vid remissbehandlingen har jaktutredningens förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom jägarnas

riksförbund, svenska järnvägs föreningen och länsstyrelsen i Uppsala

län.

Jägarnas riksförbund förklarar sig utan närmare motivering avstyrka förslaget.

Svenska jårnvägsföreningen anför att det i högre grad än tidigare är angeläget

att fridlysningen av järnvägsområden respekteras på giund av den

ökade tåghastigheten och trafikintensiteten. Om rätten att jaga på järnvägsanläggningar

frigives, kommer dessutom enligt föreningens mening banpersonalcn

att få extra arbete och utsättas för riss fara.

Länsstyrelsen i Uppsala lön anser hänsynen till trafiksäkerheten kräva,

att trafikanläggningarna förbli fredade. Länsstyrelsen tillfogar, att de skäl

som föranlett att järnvägarna skyddats mot intrång från jagande föreligga

också i fråga om vanliga vägar. Den ständigt ökade trafiken på vägarna ger

enligt länsstyrelsens mening anledning att taga upp frågan om inskränkningar

jämväl i rätten att jaga på väg.

Departementschefen. Utredningens förslag i denna del är enligt min uppfattning

välgrundat. Farhågorna för menliga följder för trafiksäkerheten

synas mig överdrivna. Såsom utredningen framhållit kommer trafikanläggningens

ägare att kunna fritt pröva huruvida och på vilka villkor upplåtelser

skola ske. Det torde kunna förutsättas att säkerhetssynpunkterna

därvid bli tillbörligt beaktade. Jag tillstyrker därför att förslaget genomföres.

För en omprövning av frågan om jakträtt å väg föreligga enligt min

mening ej tillräckliga skäl.

Jaktvårdsområ dena.

Gällande rätt och utredningens förslag.

Enligt 10 § jaktlagen kunna ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor

utgöra ett .sammanhängande område, i syfte att befrämja jaktvården ä

området besluta att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. Fatta de enhälligt

sådant beslut och erhålla länsstyrelsens fastställelse därå, blir beslutet

bindande även för nya ägare av fastigheterna.

Jaktvårdsområde kan också komma till stånd genom majoritetsbeslut.

För att ,så skall kunna ske kräves det att frågan handlägges vid förrättning

på stället under ledning av särskild förrättningsman, som på begäran

av förslagsställarna skall utses av länsstyrelsen. Till förrättningen

skola samtliga av förslaget berörda fastighetsägare kallas genom förrättningsmannens

försorg. Förrättningsmannen har vidare att före samman
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

trädet uppgöra förslag beträffande jakt vårdsområdets gränser och grunderna

för jaktutövningen och viltvården inom området. Detta förslag skall

vid sammanträdet framläggas för omröstning. För att förslaget därvid

skall anses antaget fordras det att det biträtts av minst fyra femtedelar

av antalet fastighetsägare som tillika äga minst fyra femtedelar av den

mark varom är fråga. Uppnås den sålunda föreskrivna majoriteten, har

förrättningsmannen att insända beslutet till länsstyrelsen för fastställelse,

och om .sådan meddelas blir beslutet gällande.

Jaktvårdsområde skall enligt It) § jaktlagen bildas för viss tid, lägst

10 och högst 25 år.

Delägare i jaktvårdsområde eller annan därå jaktberättigad person, som

överträder de för jaktutövningen å området gällande reglerna, straffas

enligt 29 § 2 mom. jaktlagen med dagsböter.

I jaktutredningens uppdrag har ingått att undersöka, hur bestämmelserna

om jaktvårdsområden tillämpats och vilka verkningar för jaktvårdens

främjande som de hittills bildade jaktvårdsområdena haft. Beträffande de

erfarenheter som gjorts vid denna undersökning torde jag i huvudsak få

hänvisa till betänkandet. Som slutomdöme uttalar utredningen, att jaktvårdsområdena

visat sig vara ett utmärkt medel att förbättra de jaktliga

förhållandena. På några punkter böra dock enligt utredningens mening

ändringar i bestämmelserna angående jaktvårdsområden företagas.

Till en början föreslår utredningen att vissa särskilda regler skola meddelas

om bildande av jaktvårdsområde i skärgård.

För,slaget har föranletts av en framställning från svenska jägareförbundet,

vari förbundet hemställt att jaktvårdsområde, när skäl därtill funnes,

skulle kunna bildas även om det konune att bestå av allenast en fastighet.

Till stöd för sin framställning har förbundet anfört, att inom Stockholms

skärgård i stor utsträckning förekomme registerfastigheter, var för

sig bestående av en grupp öar eller holmar, som vore skilda från angränsande

fastigheter av stundom betydande vattenområden. En fastighet av

ifrågavarande slag vore ofta uppdelad på flera ägare, envar med en ideell,

på marken ej utbruten andel i fastigheten. Framför allt med hänsyn till

sjöfågelbeståndet vore det enligt förbundets åsikt av vikt att jakten reglerades

och jaktvårdande åtgärder vidtoges inom ifrågavarande öområden.

Om delägarna ej vore alltför många, funnes visserligen möjlighet att ordna

förhållandena på frivillighetens väg. Emellertid vore det tillräckligt att

en ideell andel komme i händerna på en person som saknade förståelse

för viltvårdens betydelse för att allt jakt vårdsarbete skulle bliva resultatlöst.

Utredningen har vid undersökning av frågan inhämtat att i flera fall

delägare i skärgårdsfastigheter av nyss angiven beskaffenhet framställt

önskemål om att fastigheten skulle organiseras som ett jaktvårdsområde,

men att dessa önskemål naturligtvis måst avvisas eftersom jaktlagen icke

medgiver att jaktvårdsområde kan bestå av endast en fastighet. Under
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

sökningen har vidare givit vid handen att i nu ifrågavarande registerfastigheter

kan emellan öarna finnas vatten som enligt den nyligen antagna

lagen om gräns mot allmänt vattenområde utgör allmänt vatten.

Hinder mot bildande av j aktvårdsområde torde därför i åtskilliga fall föreligga

ej blott på grund av föreskriften att jaktvårdsområde skall bestå

av flera fastigheter utan även med hänsyn till kravet att de i jaktvårdsområde

ingående ägorna skola bilda ett sammanhängande område.

Utredningen anser det vara en betänklig brist att bestämmelserna om

jaktvårdsområde ej kunna vinna tillämpning i nu åsyftade fall. Härom

anför utredningen följande.

Med hänsyn till den betydelse skärgårdsområdena ha för sjöfågelbeståndet

anser utredningen att inom dessa områden böra finnas lika stora möjligheter

att vidtaga jaktvårdande åtgärder .som å fastlandet. Även om ägarna

av en ögrupp av den art, varom här är fråga, enas om ögruppens förvaltning

i jaktligt avseende, gälla deras beslut i regel icke mot ny delägare.

För den händelse enighet mellan dem icke kan uppnås —- något som med

den fortgående uppdelningen av skärgårdsfastigheterna på ett flertal deltagare

ofta torde inträffa — finnes för närvarande icke annan möjlighet

än att påkalla tillämpning av samäganderättslagens bestämmelser om förvaltning

genom god man. Dessa bestämmelser utgöra emellertid icke något

lämpligt medel för åstadkommande av en god jaktvård. De ha närmast tillkommit

för sådan egendomsgemenskap som avses skola upplösas inom

relativt kort tid, under det att jaktvården för att verkliga resultat skola

erhållas måste bedrivas på lång ,sikt. På grund av vad sålunda anförts och

då bildandet av jaktvårdsområden enligt vunna erfarenheter utgör ett av

de medel, varigenom jaktvården verksammast kan befrämjas, förordar

utredningen i likhet med Svenska jägareförbundet att de hinder som nu

föreligga mot skapandet av jaktvårdsområden i skärgårdarna undanröjas.

I enlighet härmed föreslår utredningen, att i skärgård jaktvårdsområde

skall kunna bildas utan hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda

fastigheter eller utgöra ett sammanhängande område.

Utredningen framhåller att syftet med detta förslag kräver, att jaktvårdsområde

som består av endast en fastighet skall, lika väl som jaktvårdsområden

i allmänhet, kunna bildas genom majoritetsbeslut. Härför

bör dock enligt utredningens mening fordras att det föreligger kvalificerad

majoritet av samma styrka som är föreskriven beträffande jaktvårdsområden

i allmänhet. Beslut om bildande av jaktvårdsområde som omfattar

blott en fastighet bör därför icke bli giltigt med mindre det biträtts av

minst fyra femtedelar av delägarna i fastigheten som tillika äga minst

fyra femtedelar av densamma. Utredningen föreslår att ett stadgande härom

skall upptagas i jaktlagen och att samtidigt i samäganderättslagen skall

införas en föreskrift, att sistnämnda lag ej skall äga tillämpning i fråga

om bildande av jaktvårdsområde, bestående av endast en fastighet.

Vidare anser utredningen föreskrifter böra införas om förlängning

av tiden för jaktvård sområdes bestånd.

Härom finnas för närvarande inga bestämmelser i jaktlagstiftningen, och

därest man vid utgången av den tid, för vilken ett jaktvårdsområde bildats,

3 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr ISO.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

vill låta det fortbestå, torde man därför ha att tillämpa samma regler som

vid nybildning.

För att undgå denna olägenhet ha för de flesta jaktvårdsområdena antagits

stadgar med särskild förlängningsklausul, enligt vilken förlängning

av tiden för jaktvårdsområdets bestånd kan åvägabringas i enklare former

än enligt nybildningsreglerna. En redogörelse för olika typer av dylika

klausuler lämnas å s. 83 och 84 i utredningens betänkande.

Värdet av förlängningsklausulerna är emellertid, enligt vad utredningen

framhåller, ganska tvivelaktigt.

I den mån en dylik klausul innebär, att en verklig omröstning företages

bland samtliga delägare och resultatet av omröstningen underställes länsstyrelsen

för fastställelse, torde förlängningsbeslutet gälla gentemot ny

fastighetsägare, åtminstone för det fall att omröstningen giver vid handen

att enighet råder om förlängningen. Därest det vid omröstningen visar sig

att några delägare icke vilja biträda ett beslut om förlängning, torde hinder

för länsstyrelsen att meddela fastställelse å beslutet föreligga på grund av

föreskriften att fråga om bildande av jaktvårdsområde vid bristande enighet

skall prövas vid förrättning på stället. De flesta av de förlängningsklausuler

som användas synas emellertid förutsätta, att giltighetstiden för

ett jaktvårdsområde skall kunna förlängas utan länsstyrelsens fastställelse.

En dylik förlängning torde i regel icke äga bindande verkan gentemot ny

fastighetsägare. Det kan även vara tveksamt om den ens gäller gentemot

delägare, som vid områdets bildande röstat mot det därvid framlagda förslaget.

En förlängning, varå icke erhållits fastställelse, synes ej heller kunna

gälla utöver den i jaktlagen stadgade maximitiden för jaktvårdsområdes

bestånd, d. v. s. 25 år.

Med hänsyn till de brister som sålunda vidlåda systemet med förlängningsldausuler

anser utredningen bestämmelser som underlätta förlängning

av tiden för jaktvårdsområdes bestånd böra upptagas i jaktlagen.

Som skäl härför anföres bl. a. att jaktvårdskonsulenterna eljest inom kort

komma att tvingas att, till men för den löpande jaktvårds verksamheten,

nedlägga ett omfattande arbete på förrättningar för förnyelse av befintliga

j aktvårdsområden.

Beträffande frågan hur de nya bestämmelserna lämpligast böra utformas

anför utredningen följande.

Gällande jaktlag intager den ståndpunkten, att jaktvårdsområden böra

bildas endast i den mån de uppbäras av en övervägande majoritet bland de

jordägare som med sin mark skola ingå däri. Utredningen anser att denna

ståndpunkt bör vara vägledande även då det gäller utformandet av bestämmelser

om förlängning av tiden för jaktvårdsområdenas bestånd. I enlighet

härmed synes böra fordras att giltighetstiden skall förlängas endast

om det blivit med någorlunda säkerhet klarlagt, att för förlängning föreligger

samma majoritet, som jaktlagen uppställer såsom krav för bildande

av jaktvårdsområde. För att erhålla ett uttryck för opinionen bland delägarna

i jaktvårdsområdet torde två olika utvägar närmast kunna ifrågakomma.

Å ena sidan synes jaktvårdsområdes fortbestånd kunna göras beroende

av huruvida angiven majoritet av delägarna gjort framställning om

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

giltighetstidens förlängning. Å andra sidan torde kunna stadgas, att jaktvårdsområdes

giltighetstid skall förlängas med visst antal år, därest icke

motsvarande minoritet av delägarna framställt invändning däremot. Med

hänsyn till vad förut anförts rörande önskvärdheten av att erhålla ett så

enkelt och tidsbesparande förfaringssätt som möjligt vid förlängning av

giltighetstiden för jaktvårdsområde är sistnämnda alternativ att föredraga.

Enligt utredningens mening bör användandet av ett sådant förfarande icke

vara ägnat att ingiva betänkligheter, då man på grund av det livliga intresse,

varmed de jaktliga spörsmålen vanligen omfattas, som regel torde

kunna räkna med att delägare, som icke önska förlängning av den för jaktvårdsområdets

bestånd bestämda tiden, ej underlåta att giva detta till

känna.

I enlighet härmed föreslår utredningen att till 11 § jaktlagen skall fogas

ett nytt, tredje stycke av innehåll att därest ej senast tre månader före utgången

av den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda tiden fastighetsägare

inom området, vilka utgöra mer än en femtedel av antalet fastighetsägare

eller äga mer än en femtedel av den i området ingående marken,

hos länsstyrelsen framställt invändning mot förlängning av sistnämnda tid,

länsstyrelsen skall på yrkande av fastighetsägare inom området förklara

denna tid förlängd på tio år.

I syfte att säkerställa att eventuella motståndare till förlängning skola

kunna utnyttja sin protesträtt föreslås vidare att i jaktstadgan skall meddelas

föreskrift, att länsstyrelsen skall vara skyldig att på framställning av

delägare i förväg kungöra vad den har att iakttaga som vill framställa invändning

mot förlängning.

Det är avsett att de nya bestämmelserna skola gälla även för redan befintliga

jaktvårdsområden.

Utredningen anser också att en regel bör givas om röstberäkning vid

omröstning bland delägarna i jaktvårdsområde.

Beträffande vissa viktigare frågor stadgas för närvarande i lagen att beslut

i sådan fråga blir giltigt endast under samma förutsättningar som gälla

för beslut om jaktvårdsområdes bildande. Vidare föreskrives att upplåtelse

till utomstående av all jakt eller all jakt efter särskild villebrådsart ej får

ske, med mindre samtliga fastighetsägare äro ense därom. I övrigt är däremot

intet bestämt om hur avgörande skall träffas i ärenden angående jaktutövningen,

viltvården eller förvaltningen i övrigt. För samtliga hittills bildade

jaktvårdsområden ha emellertid antagits stadgar som innehålla bestämmelser

om jaktstämma och om rösträtt på sådan stämma. Därvid har i allmänhet

delägarnas röstetal gjorts beroende av storleken av den mark, varmed

de ingått i området. En närmare redogörelse för rösträttsreglcrnas utformning.

i olika fall lämnas å s. 90 och 91 i betänkandet.

De omröstningsregler som sålunda intagits i stadgarna för jaktvårdsområdena,

ha enligt vad utredningen anför, utsatts för kritik vid skilda tillfällen.

Bl. a. har anmärkts att dessa regler gåve de större delägarna en alltför

dominerande ställning. I samband därmed har det gjorts gällande alt röstningen

efter markareal kunde giva ägare av större marker möjlighet att bo
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

stämma att vissa slag av vilt ej skulle få jagas på de mindre fastigheterna,

ja t. o. in. att helt fridlysa dessa fastigheter.

Jaktutredningen, som företagit en undersökning rörande verkan av rösträttsreglerna

i tolv godtyckligt valda jaktvårdsområden, vitsordar att dessa

regler i flertalet fall formellt te sig oförmånliga för de mindre delägarna.

Samtidigt upplyser emellertid utredningen att, enligt vad som uppgivits av

flera jaktvårdskonsulenter, stadgarnas föreskrifter om röstberäkning efter

markinnehav icke bruka tillämpas utan att röstning regelmässigt sker efter

huvudtalet. Utredningen anser dock önskvärt att rösträttsreglerna framdeles

utformas så, att de i högre grad än hittills i allmänhet varit fallet taga

hänsyn till de mindre delägarnas intressen. Någon tvingande bestämmelse

om röstberäkning efter huvudtalet anser sig utredningen emellertid icke böra

förorda. En sådan bestämmelse skulle enligt utredningens mening allvarligt

försvåra bildandet av jaktvårdsområden. Däremot finner utredningen lämpligt

att ett dispositivt stadgande om sådan röstberäkning införes i lagen.

Stadgandet föreslås skola avfattas så, att i frågor som röra jaktvårdsområde

varje fastighetsägare skall äga en röst, om ej annorlunda bestämts i de för

området gällande grunderna för jaktutövningen och viltvården.

I samband med jaktlagens antagande år 1938 var bl. a. frågan om rätt

för delägare i jaktvårdsområde att upplåta jakträtt

till annan föremål för diskussion. Jordbruksutskottet anförde i denna

fråga att något hinder ej borde resas mot sådana upplåtelser. Övriga delägare

borde emellertid kunna utöva viss kontroll över att upplåtelser ej

skedde till personer som kunde befaras komma att utnyttja sin jakträtt

på ett illojalt sätt. Detta kunde enligt utskottets mening lämpligen ske

genom att i stadgarna intoges föreskrift att delägare finge överlåta sin

rätt i området allenast å person som styrelsen skäligen kunde godkänna.

I anslutning till detta uttalande av jordbruksutskottet ha jaktvårdsområdena

i stor utsträckning i sina stadgar intagit särskilda regler om utarrendering

av delägarnas jakträtt inom jaktvårdsområdena. I de stadgetyper, som

under åren närmast efter jaktlagens tillkomst lcommo till användning, föreskrevs

i detta hänseende i allmänhet endast att upplåtelse av jakträtt å mark

ingående i jaktvårdsområdet icke medförde rätt att deltaga i gemensam jakt

utan styrelsens godkännande av upplåtelsen men att den till vilken jakträtten

upplåtits, i övrigt skulle inträda i delägarens rättigheter och skyldigheter.

I stadgarna för jaktvårdsområden, där delägare skulle ha rätt att jaga

å hela området, torde dock redan under angivna tid ha föreskrivits att inga

upplåtelser skulle gälla utan att styrelsen godkänt desamma. Undantag från

kravet på godkännande synes emellertid ofta ha gjorts i fråga om delägarens

husfolk. Småningom ha emellertid betydligt strängare regler i förevarande

hänseende kommit till användning. I de senast uppgjorda normalstadgarna

för södra och mellersta Sverige föreskrives sålunda såsom förutsättning för

att jakträttsbevis skall få utfärdas för jaktarrendator, att arrendekontraktet

skall vara skriftligt och omfatta en tid av minst fem år, att j aktar rendatorn

skall ha vunnit inträde i jaktvårdsföreningen, att kontraktet skall, om jakt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

arrendatorn icke är delägare, omfatta minst 200 hektar sammanhängande

mark samt att kontraktet skall vara godkänt av föreningens styrelse. Exempel

saknas icke på jaktvårdsområden, vilkas stadgar innehålla ännu mer

restriktiva bestämmelser i ifrågavarande avseende. Sålunda förekommer det,

att i stadgarna intagits bestämmelse att delägare icke får upplåta sin jakträtt

till annan än den som en enhällig styrelse godkänner.

Under senare år har i skilda sammanhang gjorts gällande att det måste

anses som ett betänkligt missförhållande att en delägare i ett jaktvårdsområde

kunde av de övriga berövas rätten att utarrendera jakten på sin fastighet.

Det har också framhållits att en sådan ordning så småningom kunde

leda till att den icke jordägande befolkningen ställes helt utan möjlighet att

utöva jakt.

Med anledning av vad sålunda förekommit har jaktutredningen ansett sig

böra undersöka huruvida lagstiftning i ämnet kan anses påkallad. Utredningen

anför att kontrollen av jaktarrendena betingats av vissa nödvändighetskrav.

För att syftet med ett jaktvårdsområde icke skall äventyras torde

det mångenstädes vara erforderligt att vidtaga särskilda åtgärder för att

hindra att jakträtt upplåtes till personer som kunna antagas komma att

missbruka den. Prövningen bör emellertid enligt utredningens mening icke

vara mera omfattande än som betingas av en ändamålsenlig jaktvård. Utredningen

tillägger att de stadgebestämmelser som tillkommit under senare tid

tydligen gå vida längre, och att det därför synes vara nödvändigt att genom

författningsbestämmelser begränsa möjligheten att motsätta sig jakträttsupplåtelser.

I överensstämmelse härmed föreslår utredningen införandet av

ett stadgande att delägare i jaktvårdsområde ej må förvägras att till annan

upplåta honom tillkommande jakträtt, om icke upplåtelsen befinnes olämplig

med hänsyn till jaktvården.

Jaktvårdsområdenas stadgar ha givit anledning till missnöje även såvitt

angår bestämmelserna om jaktarrendators ställning. Härom

brukade ursprungligen föreskrivas att jaktarrendator ägde inträda i upplåtarens

rättigheter för den tid arrendet varade, vilket bl. a. medförde rätt att

utöva delägarens rösträtt på jaktstämma. Numera ha stadgebestämmelserna

på detta område i allmänhet skärpts, och det förekommer ej sällan att jaktarrendator

icke ens får närvara vid jaktstämma.

Utredningen har funnit den utveckling som sålunda ägt rum betänklig.

Den framhåller att de beslut som på jaktstämma fattas angående jaktutövningen

beröra jaktarrendatorn i minst lika hög grad som den delägare som

upplåtit sin jakträtt till honom. På grund härav föreslår utredningen att i

lagen skall intagas uttrycklig föreskrift att en var som har jakträtt inom

jaktvårdsområde skall äga närvara vid sammanträde med delägarna samt

därvid yttra sig och avgiva förslag.

Såsom redan nämnts skall beslut som fattats av delägare i jaktvårdsområde

i vissa fall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse.

Någon möjlighet att överklaga dylikt beslut finnes däremot icke.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

De enda utvägar som stå till buds för den som anser sin rätt förnärmad

genom ett avgörande av ett jaktvårdsområdes beslutande organ torde vara

att genom talan vid domstol söka få fastställt att beslutet ej skall vara bindande

för honom eller också, om beslutet avser jaktutövningen, att överträda

beslutet för att få dess giltighet prövad i samband med åtal för överträdelsen.

Jaktutredningen har funnit att denna ordning icke kan anses tillfredsställande.

Att öppna en process kan med hänsyn till kostnaderna te sig

föga lockande och utvägen att framtvinga en domstolsprövning genom att

utsätta sig för åtal kan icke vara tilltalande för en oförvitlig jägare. På

grund därav bör enligt utredningens mening viss möjlighet beredas att hos

länsstyrelsen överklaga beslut av jaktstämma eller styrelse tör jaktvårdsområde.

Utredningen anser att besvärsrätten bör omfatta dels beslut som avse

jaktutövningen och dels sådana beslut som gälla delägares rätt att upplåta

sm jakträtt till annan. Något praktiskt behov av7 besvärsrätt i andra fall är

enligt utredningens uppfattning icke för handen. Då det särskilt i fråga om

beslut rörande jaktutövningen ej sällan är av stor vikt att snarast få visshet

huruvida de skola bli bestående eller ej, anser utredningen besvärstiden

böra bestämmas till en vecka från det klaganden erhöll del av beslutet.

Dessutom bör enligt utredningen gälla att beslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Utredningen föreslår att bestämmelser i överensstämmelse med det sålunda

anförda skola intagas i jaktlagen.

Slutligen föreslår utredningen en mindre jämkning i ansvarsbestämmelsen

i 29 § 2 mom. andra stycket jaktlagen.

Där stadgas nu, såsom redan nämnts, straff för den som överträder gällande

regler angående jaktutövningen å visst jaktområde.

Jaktvårdsområdenas stadgar lära genomgående innehålla en föreskrift

om att jakt inom området får bedrivas endast av den som innehar särskilt

av styrelsen eller någon dess förtroendeman utfärdat jakträttsbevis. Utredningen

framhåller att denna föreskrift måste anses som en grundläggande

faktor för ordnandet av jaktutövningen. Jakträttsbevisen äro, enligt

vad utredningen anför, obetingat nödvändiga så snart särskilda regler beslutats

angående avskjutningen och de utgöra också en förutsättning för

att man skall kunna överblicka hur många och vilka som jaga inom området.

Med hänsyn härtill anser utredningen att jakt utan jakträttsbevis

måste anses innefatta sådant överträdande av gällande regler angående

jaktutövningen som omförmäles i nyssnämnda straffstadgande. I rättstilllämpningen

ha emellertid, enligt vad som framgår av betänkandet, olika

meningar härom kommit till uttryck. Med anledning därav finner utredningen

önskvärt att stadgandet förtydligas så att det klart framgår att därunder

inbegripes även det fallet att någon jagar utan att inneha jakträttsbevis.

Detta kan enligt utredningens uppfattning lämpligen ske på så sätt att

ordet »jaktutövningen» utbytes mot »jakten».

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

39

Yttrandena.

Så gott som alla remissinstanser synas dela jaktutredningens mening om

jaktvårdsom rådenas betydelse för jakten och viltvården. Det

vitsordas allmänt att jaktvårdsområdena visat sig vara ett gott medel att

förbättra de jaktliga förhållandena i riket. Från några håll framföras emellertid

även kritiska synpunkter.

Jägarnas riksförbund anför, att jaktvårdsområdena i sin nuvarande utformning

och med nu gällande bestämmelser för sitt arbetssätt icke kunna

handhava viltvården på ett sätt som motsvarar tidens krav. Ett verkligt

fruktbärande samarbete delägarna emellan hindras enligt vad förbundet

yttrar i de flesta fall av rigorösa och odemokratiska stadgebestämmelser.

Förbundet påyrkar en genomgripande omarbetning av bestämmelserna om

jaldvårdsområden i syfte att bättre säkerställa de mindre fastighetsägarnas

och den icke jordägande befolkningens intressen.

Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt uttalar att jaktvardsområden

mången gång torde bildas huvudsakligen av det skälet att delägarna

hoppas kunna få tillstånd att jaga älg på särskild jakttid. Han tillägger att

ett tillmötesgående av detta önskemål kan innebära att man legaliserar

rovjakt på älg för att — åtminstone på papperet — vinna ordnade förhållanden

i fråga om småvilt jakt.

Överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt säger sig hysa tvekan om

nyttan och behovet av jaktvårdsområden, i synnerhet i lappmarken. Enligt

hans mening visar det sig ej sällan att det verkliga ändamålet med jaktvårdsområdena

är ett annat än det statsmakterna åsyftat.

Svenska naturskyddsföreningen anför följande.

Jaktvårdsområdena syfta till att förbättra de jaktliga förhållandena. Föreningen

ansluter sig till utredningens åsikt att inrättande av jaktvårdsområden

skapar vidgade möjligheter att genom positiva åtgärder sörja för

bevarandet och utvecklingen av villebrådsbeståndet, men föreningen måste

samtidigt framhålla, att bildande av jaktvårdsområden icke automatiskt

medför bättre förhållanden för alla villebrådsarter. Ensidiga, negativa åtgärder

som exempelvis en blind rovdjursförföljelse, har i allt för många

fall kommit att dominera många jaktvårdsområdens arbete och allt för litet

arbete har nedlagts på de positiva uppgifterna. Många markområden,

som tidigare legat som reservat, då jakt ej förekommit på dem, ha sedan

jaktvårdsområden bildats förlorat sin reservatskaraktär, något som många

gånger får föras på jaktvårdsområdenas minuskonto.

De förslag till ändringar i lagstiftningen som utredningen framlagt ha

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Förslaget om undantagsbestämmelser för att underlätta bildandet av

jaktvårdsområden i skärgårdar har mött gensagor endast

från jägarnas riksförbund, vilket förbund som nämnts är kritiskt inställt

mot jaktvårdsområdena över huvud. Kammarkollegiet ifrågasätter emellertid,

om icke undantaget från kravet att ägorna inom jaktvårdsområde

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

skola bilda ett sammanhängande område bör på något sätt begränsas, så

att icke öar som äro vitt skilda från varandra sammanföras till ett jaktvårdsområde.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, Uppsala läns jaktvårdsfordning,

Västernorrlands läns jaktvårdsförening och Norrbottens läns jaktvårds

förening anse, att motsvarande lättnader som föreslagits för skärgårdarnas

del böra medgivas även annorstädes, särskilt beträffande oskiftad

mark.

Uppsala läns jaktvårdsf örening anför, att samäganderättslagens krav

På enhällighet synes böra mildras till en fordran på fyra femtedels majoritet

ej blott då en fastighet med flera delägare skall bilda eget jaktvårdsområde

utan också då fråga är om att ansluta en sådan fastighet till ett

jakt vårdsområde av normaltyp. Därigenom skulle enligt föreningens mening

en av de vanligaste orsakerna till svårigheterna att uppnå erforderligt

antal jaröster falla bort.

Även förslaget om införande av regler rörande förlängning av

tiden för jaktvårds områdes bestånd avstyrkes av jägarnas

riksförbund. De övriga remissinstanser som yttrat sig i denna del tillstyrka

däremot att lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget

kommer till stånd.

Skånska jägarsällskapet, Kronobergs läns jaktvårdsf örening samt länsstyrelserna

i Västmanlands och Kronobergs lån uttala särskilt sin tillfredsställelse

med att de föreslagna bestämmelserna avses skola gälla även för

redan befintliga jaktvårdsområden. Den sistnämnda länsstyrelsen tillägger

att skälen för en sådan anordning enligt länsstyrelsens mening äro så

starka att betänkligheterna mot en retroaktivt verkande lagstiftning böra

få vika.

Västmanlands läns jaktvårdsf örening finner de föreslagna bestämmelserna

onödigt omständliga. Föreningen anför att jaktvårdsområde bör anses

automatiskt förlängt om ej en minoritet av den styrka som angivits i

utredningens förslag sist tre månader i förväg bestritt sådan förlängning.

Samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Uppsala län, som tillägger,

att förlängningen bör anses gälla tills vidare och ej, såsom föreslagits,

endast för tio år. Länsstyrelsen anför vidare att något kungörelseförfalande

för underrättande av eventuella motståndare till förlängning ej kan

anses erforderligt.

Även länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter behovet av ett dylikt

kungörelseförfarande. Anses emellertid ett kungörande behövligt, bör det

enligt länsstyrelsens mening ej vara beroende på ansökan, huruvida sådant

skall komma till stånd eller ej, utan det bör ankomma på länsstyrelsen

att självmant utfärda kungörelser allteftersom giltighetstiderna för

jaktvårdsornrådena i länet löpa ut.

Kammarkollegiet anser likaledes att de kungörelser varom nu är fråga,

böra utfärdas av länsstyrelserna ex officio.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S9.

Utredningens förslag om införande av ett dispositivt stadgande angående

röstberäkning efter huvudtalet betecknas av länsstyrelsen

i Västmanlands län såsom välbetänkt. Förslaget tillstyrkes även av länsstyrelsen

i Östergötlands län och Blekinge läns jaktvårdsförening. Jägarnas

riksförbund förordar en tvingande regel att varje fastighetsägare skall

ha eu röst oavsett sitt markinnehav. Förbundet synes avse att denna rösträttsregel

skall gälla också vid beslut om jaktvårdsområde s bildande.

Å andra sidan avstyrkes förslaget av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna

i Uppsala, Värmlands och Västernorrlands län, länsjaktvårdsföreningarna

i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län samt Sveriges jaktvårdskonsulenteras förening.

Till belysning av de skäl dessa remissinstanser åberopat för sin ståndpunkt

må återgivas följande uttalande av Hallands läns jaktvårdsförening.

Ett dispositivt stadgande med anvisning att rösträtten skall utövas så

att varje fastighetsägare skall ha en röst oavsett storleken av den mark

han äger medför stora risker. Skulle tillämpning av stadgandet krävas

mera allmänt, så skulle bildande av jaktvårdsområden snart avstanna.

Jaktvårdsområdena bestå ju av fastigheter, icke av personer. Det är ostridigt,

att en större fastighet måste vara av större betydelse för viltvården

inom ett område än en mycket liten. Storgodsen och de största fastigheterna

komma ju ändock icke att ingå i jaktvårdsområdena, då de ju äro

av sådan storleksordning att de själva utgöra jaktvårdsområden.

Särskilt i mellersta och södra delarna av Sverige är det önskvärt att i

ett jaktvårdsområde medtaga även relativt små fastigheter, ofta ända ned

till 2 hektar och därunder; detta med hänsyn till att de stundom kunna

vara tillhåll för fasaner och änder, utgöra lämpliga pass eller viltväxlar

in. m.

Det kan ju icke vara rätt att ett antal sådana småfastigheter skola bli

helt dominerande över de i våra trakter mera förekommande 50-100- hektarsgårdarna, vilka ju komma att utgöra det egentliga tillhållet för viltstammarna

inom området. Med hänsyn till de allvarliga faror detta dispositiva

stadgande kan komma att få för jaktvårdsområdesbildandet föreslår

loreningen antingen att § 13 mom. 1 helt utgår eller också att det omformuleras

så att det dispositiva stadgandet blir röstning efter arealenhet.

I detta sammanhang torde jag också få nämna, att länsstyrelsen i Älvsborgs

län gjort gällande att jaktlagen bör innehålla ett uttryckligt stadgande

att jaktvårdsområde skall vara organiserat såsom lokal jaktvårdsförening.

Länsstyrelsen anför härom föjande.

Enligt utredningen hava samtliga nu existerande jaktvårdsområden organiserats

såsom lokala jaktvårdsföreningar, oaktat uttrycklig lagbestämmelse

härom saknas. En dylik organisation är, enligt länsstyrelsens mening,

av praktiska skäl synnerligen önskvärd, för att icke säga nödvändig.

Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, om icke i jaktlagen bör intagas ett

uttryckligt stadgande att ett jaktvårdsområde skall givas föreningsmässig

organisation. Vidare synas huvudgrunderna för organisationen böra regleras

i jaktlagen. Därigenom skulle undvikas, att stadgar för jaktvårdsområden,

såsom nu stundom sker, erhålla en ur föroningsrättslig synpunkt

sett mindre lycklig utformning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Förslaget att genom en lagbestämmelse trygga fastighetsägares

rätt att till annan upplåta sin jakträtt har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Anmärkningar

mot förslaget ha emellertid framställts av Sveriges lantbruks}örbund,

Gävleborgs läns jaktvårdsförening och länsstgrelsen i Gävleborgs

lån.

Lantbiriksförbundet förklarar sig i och för sig icke ha något att invända

mot att markägarens bestämmanderätt ökas men ifrågasätter, huruvida det

går att uppehålla ett tillfredsställande viltskydd för den händelse de enskilda

markägarna skola ha större inflytande än jaktvårdsområdet över

upplåtelser av jakträtt.

Gävleborgs läns jaktvårdsförening avstyrker förslaget under uppgift att

detta väckt livliga protester i de stora hälsingeområdena, där man menar att

lättvindiga jakträttsupplåtelser kunna äventyra hela idén med jaktvårdsområdena.

Förslaget anses vidare ha den avigsidan, att det kan föranleda många

jordägare att arrendera ut sin mark för vinnings skull. Därigenom komma

enligt föreningen säkerligen arrendeavgifterna att bli så höga, att den bofasta,

icke jordägande ortsbefolkningen kommer att få ytterligt svårt att kunna

arrendera någon jaktmark. Det blir i stället städernas mera välsituerade

befolkning som kan dra nytta av lagändringen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att stadgandet omredigeras så,

att därav tydligt framgår att jakträtt endast må överlåtas till e n person.

Vad utredningen föreslagit i fråga om jaktarrendators ställning

har föranlett särskilda uttalanden av blott ett fåtal remissinstanser.

Jägarnas riksförbund anser att förslaget ej sträcker sig tillräckligt långt

utan att jaktarrendator bör tillerkännas rösträtt i frågor angående jaktutövningen

och viltvårdens handhavande.

Sveriges lantbruksförbund anser däremot icke tillräckliga skäl föreligga

för att i lag tillförsäkra jaktarrendator rättighet att närvara vid jaktstämma.

Förbundet framhåller, att jaktarrendatorn härleder sin rätt från fastighetsägaren

och att han därför icke bör kunna göra gällande andra befogenheter

inom jaktvårdsområdet än dem han fått till sig överlåtna i sitt arrendeavtal.

Uppsala läns jaktvårdsförening anser det i och för sig riktigt och önskvärt

att jaktarrendatorer få rätt att närvara vid jaktstämma. Emellertid finns det

enligt vad föreningen uppger jaktvårdsområden, där frågor rörande avskjutning

och jaktutövning avgöras av de jagande medan frågor vilka endast

beröra fastighetsägarna avgöras vid särskilda sammanträden med dessa.

Jaktarrendator bör för den skull enligt föreningens mening tillförsäkras

rätt att närvara vid jaktstämma endast i den mån där behandlas frågor angående

jaktutövningen och jaktvården.

Förslaget att besvärs rätt skall införas beträffande vissa beslut av

jaktvårdsområdes beslutande organ har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser ha emellertid funnit för
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189. 43

slaget betänkligt ur principiella synpunkter och därför ställt sig avvisande

till detsamma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att förslaget innebär en avgjord

förbättring och icke bör behöva medföra någon olagenhet.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner förslaget välgrundat men anser

att besvärsrätt bör föreligga jämväl i fråga om andra beslut än sådana

som avse jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt.

Besvärssakkunniga tillstyrka likaledes förslaget. De förklara sig förutsätta

att länsstyrelsen skall äga sätta annat beslut i stället för det överklagade samt

att prövningen ej skall vara begränsad till att avse förekomsten av rättsliga

fel utan att hänsyn skall få tagas även till lämplighetssynpunkter.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig däremot förslaget och gör gällande

att om besvärsrätt infördes jordägarnas fria förvaltningsrätt skulle komma

att inskränkas på ett sätt som icke var avsett då lagstiftningen om jaktvårdsområden

infördes.

Länsstyrelsen i Västernorrlartds län anser att några bärande skäl ej

kunna anföras för att tillskapa ett besvärsförfarande. Till utveckling av

sin ståndpunkt anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Flertalet av de nu verksamma jaktvårdsområdena hava tillkommit helt på

frivillighetens väg, och för deras vidkommande måste enligt länsstyrelsens

uppfattning ett förverkligande av utredningens förslag i denna del uppfattas

som ett ingrepp i oträngt mål i deras fria beslutanderätt rörande deras enskilda

förhållanden. Enär av nu anförda skäl någon rätt att i administrativ

ordning överklaga här avsedda beslut icke synes böra införas för de på frivillighetens

väg bildade jaktvårdsområdena, och då olika regler i förevarande

ämne ej lämpligen böra gälla för de båda typerna av j aktvårdsområden,

anser länsstyrelsen, att utredningens ifrågavarande förslag ej heller bör genomföras

för de tvångsvis bildade jaktvårdsområdenas vidkommande. Jämväl

andra skäl tala enligt länsstyrelsens uppfattning mot att förslaget genomföres.

Även om rätten att anföra besvär begränsas på sätt utredningen föreslagit,

öppnas ändock rika möjligheter för kverulanter att besvära sig i frågor

rörande jaktutövningens anordnande. Å andra sidan torde det förhålla

sig så, att frågan huruvida ett angående jaktutövningen fattat beslut är av

beskaffenhet att böra ändras eller icke många gånger kan vara vansklig att

besvara för andra än i hithörande jaktvardsfrågor särskilt initierade personer.

Någon speciell sakkunskap i hithörande spörsmål torde mera sällan vara

tillfinnandes i länsstyrelserna.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt avstyrker också föi slaget

och anför som skäl härför att klagorätten kan väntas komma att medföra

ett otal okynnesbesvär.

Slutligen framställas i vissa remissyttranden en del detalj erinringar mot

utformningen av de föreslagna bestämmelserna i förevarande ämne. Till

dessa frågor torde jag få återkomma senare.

Mot förslaget om viss jämkning i straffstadgandet i 29 §

2 mom. andra stycket jaktlagen bär icke framställts någon saklig invändning.

Kammarkollegiet ifrågasätter emellertid, om den föieslagna ändring
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

en kommer att få åsyftad verkan. Kollegiet förordar därför att stadgandet i

stället omformuleras så, att det kommer att avse överträdelse av de angående

»jakträtten eller jaktutövningen» gällande reglerna.

Slutligen torde jag få nämna att under remissbehandlingen upptagits ett

par frågor som icke berörts av utredningen.

Såsom förut nämnts skall i vissa fall fråga om bildande av jaktvårdsområde

behandlas vid förrättning på stället. Svenska jägareförbundet och

Jämtlands läns jaktvärdsförening anföra att denna föreskrift stundom visat

sig mindre lämplig, t. ex. när jaktvårdsområde skolat bildas av utmarker

där så gott som inga av delägarna varit bosatta. Enligt deras mening

bör därför förrättning med länsstyrelsens medgivande kunna få hållas på

annan lämplig plats än den där den mark som skall ingå i jaktvårdsområdet

är belägen.

Enligt 12 § 2 mom. sista stycket jaktlagen äger jaktarrendator omedelbart

uppsäga jakträttsavtalet, om vederbörande fastighet intages i jaktvårdsområde.

Värmlands läns jaktvårdsförbund ifrågasätter, om icke i vissa

fall avtalet borde automatiskt förfalla. Härom anför förbundet följande.

Om möjligt borde begreppet »jakträttsarrendator inom jaktvårdsområde»

klarläggas i författningstexten. Nu händer, särskilt inom jaktvårdsområde

med gemensamhetsjakt, att ett flertal personer kan upparrendera en några

tunnland stor mark för att på så vis innan jaktvårdsområdet bildats ha

försäkrat sig om möjlighet att som snyltgäster komma in i området och få

jakträtt å flera tusentals hektar. Det har tyvärr uppstått ett verkligt osunt

geschäftsmakeri i detta hänseende. Personer som räkna med att uppnå

stora fördelar kunna betala avsevärda överpriser för att få arrendera små

marker. — Likaså borde klarläggas, att markägare som utarrenderat hela

sin jakträtt icke själv skall äga lösa jakträttsbevis inom området. Med giltigt

jakträttsarrende inom jaktvårdsområde borde avses mark av sådan

beskaffenhet och storlek, att jakt där skulle kunna äga rum, utan att förseelse

begicks mot jaktlagen § 19 tredje stycket. En var person som ensam

innehar ett arrende vilket uppfyller ovanstående fordringar skulle räknas

som jakträttsarrendator. I övrigt borde kontrakt brytas av att jaktvårdsområde

bildas.

Departementschefen.

Den av jaktutredningen verkställda undersökningen synes mig giva vid

handen, att jaktvårdsområdena i stort sett väl fyllt sitt ändamål. Någon anledning

att, såsom jägarnas riksförbund ifrågasatt, nu företaga en genomgripande

omarbetning av lagstiftningen på området kan därför enligt min

mening ej anses föreligga. Revisionen bör utan olägenhet kunna begränsas

till ändringar pa vissa punkter i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag.

De lättnader utredningen föreslagit med avseende å möjligheterna att

bilda jaktvårdsområde i skärgård äro uppenbarligen väl motiverade. De

taga sikte på en speciell typ av fastigheter, vanligen gamla skattlagda fisken,

som var för sig bestå av ett stort antal öar, holmar och skär med till
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

hörande vattenområde. Äganderätten till dessa fastigheter har ofta redan

från början varit fördelad på olika händer, och under senare år har, till

följd av arvskiften och försäljningar av ideella andelar, antalet delägare

blivit allt större. Detta har lett till att förvaltningen av fastigheterna i

jaktligt hänseende blivit förenad med svårigheter som visat sig så gott som

omöjliga att bemästra med hjälp av samäganderättslagen. Det framstår därför

såsom i hög grad önskvärt att fastigheterna i fråga kunna förklaras

utgöra jaktvårdsområden. Därigenom vinnes bl. a. att beslut som delägarna

fatta angående jaktutövningen bli bindande för nya andelsägare, och även

i övrigt kan bättre ordning och stadga åvägabringas beträffande jakten.

På grund av det sålunda anförda och då ingen anmärkning synes kunna

riktas mot utformningen av utredningens förslag i denna del, tillstyrker

jag att det genomföres. Någon fara för att öar som ligga på långt avstånd

från varandra komma att sammanföras i ett jaktvårdsområde torde i praktiken

icke föreligga. Jag erinrar att länsstyrelsens fastställelseprövning av

beslut om bildande av jaktvårdsområde bland annat skall avse frågan huruvida

beslutet är tjänligt för jaktvårdens främjande.

I vissa remissyttranden ha framställts önskemål att enahanda lättnader

som föreslagits för skärgårdarnas del skulle medgivas även annorstädes, åtminstone

beträffande oskiftad mark. Detta kan jag emellertid icke tillstyrka.

Någon motsvarighet till de särskilda förhållanden som föranlett förslaget

om specialföreskrifter för skärgårdsfastigheter lär knappast finnas på annat

håll. I fråga om oskiftad mark torde lagen om förvaltning av bysamfälligheter

bereda tillräckliga möjligheter att ordna jaktförhållanden på ett tillfredställande

sätt.

Ej heller kan jag biträda den i ett remissyttrande framförda åsikten, att

samäganderättslagens krav på enhällighet bör uppgivas och ersättas med

fordran på fyra femtedels majoritet i alla fall då fråga är om att ansluta en

fastighet med flera delägare till ett jaktvårdsområde.

Behovet av lagbestämmelser som möjliggöra förlängning av tiden för jaktvårdsområdes

bestånd har vitsordats av alla de remissinstanser som behandlat

denna fråga med undantag av jägarnas riksförbund. Även jag finner mig

böra förorda att dylika bestämmelser meddelas. Emellertid kan enligt min

mening utredningens förslag på denna punkt icke anses tillfredsställande.

Förslaget innebär i själva verket att ett jaktvårdsområde kommer att automatiskt

fortbestå minst tio år utöver den ursprungligen bestämda tiden, såvida

ej de som äro motståndare till förlängning taga initiativ för att förhindra

att sådan kommer till stånd. En sådan regel synes mig icke förenlig med

den grundsats som utredningen själv ansett böra vara vägledande, nämligen

att förlängning bör ske endast om det med någorlunda säkerhet blivit klarlagt,

att för åtgärden föreligger samma majoritet som kräves för bildande av

jaktvårdsområde. Man kan icke bortse från risken att de, som skulle vilja

motsätta sig förlängning, på grund av glömska eller oföretagsamhet försumma

att anmäla detta till länsstyrelsen eller i allt fall göra sin anmälan för

sent. För min del betraktar jag det därför som ett ofrånkomligt krav att frå
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.

gan om förlängning skall göras till föremål för omröstning på ett sammanträde,

dit delägarna kallats i vanlig ordning med uppgift om sammanträdets

ändamål. För denna omröstning böra dock naturligen icke gälla samma

stränga krav som då fråga är om bildande av jaktvårdsområde. I så fall skulle

ju syftet med lagändringen förfelas. Enligt min mening bör det vara tillräckligt

med majoritet bland de röstande, under förutsättning dock att nejröster

icke avgivits av mer än en femtedel av delägarna eller av delägare

som äga mer än en femtedel av den i jaktvårdsområdet ingående marken.

Beslut om förlängning bör, liksom beslut om nybildning, avse visst antal år,

lägst 10 och högst 25. Det bör för att bli giltigt underställas länsstyrelsen för

fastställelse.

Därest reglerna om förlängning utformas på sätt jag nu angivit, torde hinder

icke möta mot att de få gälla även för redan bestående jaktvårdsområden.

I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens

uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudtalet

ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstberäkning

bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra bildandet

av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också framhålla,

att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå av fastigheter

och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med sådana sammanslutningar

av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal ter sig naturligast.

Någon anledning att, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen, föreskriva

att jaktvårdsområde skall organiseras som en förening synes mig icke

föreligga. Det bör liksom hittills i princip ankomma på delägarna själva att

ordna sina inbördes angelägenheter på det sätt de finna lämpligast.

I fråga om delägares möjlighet att verkställa jakträttsupplåtelser biträder

jag utredningens åsikt att en bestämmelse bör införas som hindrar att denna

möjlighet alltför snävt begränsas genom stadgeföreskrifter. Emellertid kan

det icke förbises att en upplåtelse stundom, till exempel om jakträtt samtidigt

upplåtes till flera, kan vålla övriga delägare betydande avbräck utan

att likväl jaktvården kan anses äventyrad. Enligt min mening bör därför befogenhet

att vägra tillstånd till upplåtelse föreligga ej blott om upplåtelsen

finnes olämplig med hänsyn till jaktvården utan även om den eljest länder

övriga delägare till avsevärt men.

Förslaget att jaktarrendator skall genom en lagbestämmelse tillförsäkras

rätt att närvara vid jaktstämma samt yttra sig och avgiva förslag synes välgrundat.

Jag tillstyrker därför att det genomföres. Tillräcklig anledning att

begränsa stadgandets räckvidd till stämmor, där frågor om jaktutövningen

eller jaktvården behandlas, torde ej vara för handen. Däremot kan jag icke

förorda att i lagen skall föreskrivas att jaktarrendator också skall ha rösträtt.

Det torde få ankomma på jaktarrendator erna själva att genom överenskommelse

med vederbörande upplåtare tillse, att de få utöva hans rösträtt i

sådana frågor där detta kan anses påkallat.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Även förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över beslut som

fattats å jaktstämma eller av styrelse för jaktvårdsområde bör enligt min

uppfattning genomföras. Den nuvarande ordningen, enligt vilken giltigheten

av sådant beslut kan prövas endast i domstolsväg, kan icke anses tillfredsställande.

Det synes mig ej heller med fog kunna göras gällande att. en

prövning av administrativ myndighet skulle innebära ett alltför stort intrång

i delägarnas fria bestämmanderätt. Jag erinrar att beslut i vissa viktigare

frågor redan för närvarande skola underställas länsstyrelsen för fastställelse.

I likhet med utredningen anser jag besvärsrätten böra begränsas till beslut

som gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt. Länsstyrelsens prövning

bör enligt min uppfattning avse endast beslutets rättsgiltighet, och någon

befogenhet att sätta annat beslut i stället för det överklagade bör icke föreligga
Jag

biträder också förslaget om en jämkning av ordalagen i 29 § 2 mom.

andra stycket jaktlagen. Då vissa invändningar kunna göras mot kammarkollegiets

förslag till omformulering tillstyrker jag att lagrummet lar den

lydelse utredningen föreslagit.

Vad slutligen beträffar de under remissbehandlingen framförda önskemålen

om ändringar i reglerna om jaktvårdsområden på vissa punkter som ej

berörts i utredningens betänkande anser jag mig icke böra tillstyrka bifall

till desamma. Föreskriften att förrättning för bildande av jaktvårdsområde

skall hållas »på stället» torde icke behöva tolkas så strängt som svenska

jägareförbundet och Jämtlands läns jaktvårdsförening antagit. Den torde

icke innebära mera än att förrättningen skall hållas å den ort där de registerfastigheter

som beröras av förrättningen äro belägna. Från denna fordran

synes något avsteg icke böra medgivas. Ej heller torde det vara lämpligt att

meddela någon bestämmelse om att ett avtal angående jaktarrende under

vissa förutsättningar skall mot båda parternas vilja vara förfallet om jaktmarken

intages i jaktvårdsområde.

Jaktvårdsmedlen.

Gällande bestämmelser samt. tidigare förslag till ändringar i dessa.

Enligt 26 § 1 mom. första stycket jaktlagen skall jaktvårdsavgift erläggas

av varje i riket bosatt person som vill utöva jakt å annan mark än den

han äger eller till vilken han har sådan brukningsrätt som omförmäles i

7 § jaktlagen. Detta innebär, att från ifrågavarande skyldighet fritagas

__förutom jordägare — jordbruksarrendator, boställshavare, kronohem
mans

åbo och, inom de sex nordligaste länen, innehavare av kronotorp,

skogstorp, odlingslägenhet eller kolonat å kronomark, ävensom innehavare

av fjällägenhet ovan odlingsgränscn inom Norrbottens och Västerbottens

län.

I 2 mom. av samma paragraf angivas vidare vissa speciella undantag

från skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift. Undantagen avse dels vissa

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

personer och dels jakt efter vissa djurarter. De från jaktvårdsavgift befriade

personerna äro följande:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset,

chefen för Konungens hovjägeristat i fråga om jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden,

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i fråga om jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden,

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket,

person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län som Konungen bestämmer,

vid jakt med snara; samt

person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl

eller sjöfågel som nämnda befolkning jämlikt 13 § jaktlagen må idka utan

tillstånd.

Befrielsen från jaktvårdsavgift i fråga om jakt efter vissa djurslag avser

jakt efter varg och järv ävensom rätten att under de omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 § jaktlagen, döda i nämnda lagrum omförmälda

djur.

Enligt 26 § 1 mom. andra stycket jaktlagen skall den jagande till bevis

om att han erlagt jaktvårdsavgift vid jakten medföra ett för honom utfärdat

jaktkort. Detta är han skyldig att vid anfordran uppvisa för vissa i

lagrummet angivna befattningshavare ävensom för den som äger, innehar

eller vårdar jaktmarken eller eljest äger jakträtt där.

Om jaktvårdsavgiftens storlek meddelas bestämmelser i jaktstadgan. För

närvarande utgör jaktvårdsavgiften för helt jaktår, omfattande tiden den

1 juli—den 30 juni, eller del därav 3 kronor för jakt inom högst tre till

varandra gränsande kommuner, oavsett om de ligga i samma län eller ej.

Jaktvårdsavgiften för jakt inom visst län är 10 kronor och jaktvårdsavgiften

för jakt inom riket i dess helhet 25 kronor. Jaktvårdsavgift skall

på landet erläggas till landsfiskalen eller annan av länsstyrelsen förordnad

polisman. I Stockholm skall jaktvårdsavgiften erläggas till poliskammaren,

i annan stad till magistraten där sådan finnes och eljest till utmätningsmannen.

Vederbörande myndighet har att utfärda jaktkort till

avgiftsbetalaren.

Person som är bosatt å utrikes ort må enligt 27 § jaktlagen i regel

icke jaga inom riket utan att vara försedd med ett för honom utfärdat

jaktpass. Jaktpass gäller riket i dess helhet. Avgiften därför är 100 kronor

för helt jaktår eller 10 kronor för varje period av två på varandra följande

dagar som passet omfattar. Jaktpass utfärdas av samma myndigheter som

de, vilka äga utfärda jaktkort.

Influtna jaktvårdsavgifter skola jämte vissa andra medel bilda en särskild

fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Konungens bestämmande skall användas

till att främja jaktvården inom riket. Jaktvårdsfonden förvaltas av

statskontoret. De årligen till fonden inflytande medlen skola uppföras å

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

ettvart av länen i riket — därvid Stockholms stad hänföres till Stockholms

län — enligt regler som meddelas i jaktstadgan. De å visst län uppförda

medlen skola i huvudsak användas så att därav

a) 5 procent tillfalla kronan till bestridande av de med uppbörden ävensom

utfärdande av jaktkort och jaktpass förenade kostnaderna,

b) 30 procent stå till Konungens förfogande för att användas till jaktoch

naturvårdande ändamål inom riket i allmänhet,

c) 10 procent avsättas för att av Konungen användas till täckande av brist

som föranledes av att de medel, varmed kostnaderna för jaktvårdande åtgärder

inom länet enligt punkt d) skola bestridas, icke förslå till vad i

sådant hänseende oundgängligen erfordras, samt

d) återstoden eller 55 procent efter Konungens bestämmande användes

för jaktvårdande åtgärder inom länet.

Vad av de under b) och c) omförmälda medlen icke förbrukas under budgetåret

skall bilda jaktvårdsfondens behållna del, vilken av Konungen användes

företrädesvis till de under b) angivna ändamålen.

Redan vid jaktlagens tillkomst rådde delade meningar, huruvida skyldighet

att erlägga jaktvårdsavgift borde föreskrivas endast för den som jagade

på annans mark eller om sådan skyldighet borde åligga jämväl jordägare

och arrendatorer vid jakt på den egna fastigheten.

Majoriteten inom jordbruksutskottet vid 1938 års riksdag anförde härom

att resultatet av jaktvårdsarbetet i form av förbättrad vilttillgång å en

viss mark främst komme den till godo som där utövade jakt. Oberoende av

om denne vore ägare eller med ägare likställd brukare av marken syntes

han därför böra vara skyldig att genom erläggande av jaktvårdsavgift bidraga

till kostnaderna för den uppnådda förbättringen. I enlighet härmed

föreslogs i utskottsutlåtandet att en var som ville utöva jakt skulle vara

pliktig att erlägga jaktvårdsavgift. Denna hemställan vann emellertid icke

riksdagens bifall.

Sedermera har frågan vid upprepade tillfällen ånyo förts på tal i skilda

sammanhang.

I motion till 1945 års riksdag föreslogs sålunda att alla jägare utan undantag

skulle förklaras skyldiga erlägga jaktvårdsavgift. Jordbruksutskottet

hänvisade i sitt utlåtande över motionen till vad som anförts i 1938

års utskottsutlåtande. Vid det förhållandet att frågan prövats av riksdagen

så sent som år 1938 ansåg sig emellertid utskottet icke böra i anledning av

motionen återkomma till sitt tidigare förslag i ämnet.

Det må också nämnas att svenska jägareförbundet i ett den 25 juni

1947 avgivet yttrande över ett förslag angående ändrade bestämmelser om

utfärdande av jaktkort och jaktpass anfört att varje ansvarskännande jägare

finner det självklart, att han skall bidraga till kostnaderna för jaktvårdsarbetet

genom att betala jaktvårdsavgift. Även jägarnas riksförbund har vid

flera tillfällen yrkat, att jordägarna och de i 7 § jaktlagen angivna nyttjanderättshavarna

icke vidare skola vara undantagna från skyldigheten att

betala jaktvårdsavgift.

4 Itihang titt riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 189.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kurtgl. ]\Iaj:ts proposition nr 189.

Jämväl vad angår övriga bestämmelser rörande jaktvårdsavgifterna ha

Irån olika håll framförts önskemål om mer eller mindre vittgående ändringar.

I sitt nyssnämnda yttrande den 25 juni 1947 anförde sålunda svenska

jägareförbundet att anspråken å jaktvårdsfonden stadigt ökats i och med

att jaktvårdsarbetet intensifierats och att det därför syntes önskvärt att

företaga en höjning av jaktvårdsavgifternas belopp. Samma förbund har

vidare i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 januari 1950 hemställt, att bestämmelserna

om jaktpass måtte upphävas enär de icke stämde överens med

den allmänna inriktning som eljest utmärkte Sveriges politik i utlänningsfrågor.

Slutligen har i samband med strävandena att rationalisera arbetet

på landsfiskalskontoren framlagts förslag att bestyret med uppbörden av

jaktvårdsavgifter skulle överflyttas till postverket.

Utredningens förslag.

Jaktutredningen anser att tiden nu är inne att övergå till systemet att

en var som vill utöva jakt skall vara skyldig att erlägga jaktvårdsavgift. I

detta avseende bör dessutom enligt utredningens mening likställighet införas

mellan dem som ha hemvist i riket och dem som äro bosatta utomlands.

Bestämmelserna om jaktpass anses därför böra upphävas. Vidare

föreslår utredningen att den nuvarande differentieringen av jaktvårdsavgifterna

skall slopas och att i stället skall införas en enhetlig jaktvårdsavgift

å 6 kronor, gällande för jakt i hela riket. Uppbörden av avgifterna föreslås

skola ske genom postverket med anlitande av postgirorörelsen.

Utöver dessa ändringar föreslår utredningen slutligen nya grunder för

fördelningen av jaktvårdsf ondens medel. I

I fråga om skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift

anför utredningen, att enighet numera i stort sett synes råda därom, att

jaktvårdsarbetet visat sig medföra avsevärda fördelar icke minst för jordägarnas

del. Ur rättvisesynpunkt tala därför enligt utredningens mening

starka skäl för att även jordägare och med dem likställda brukare skola

lämna bidrag till kostnaderna för detta arbete. Därtill kommer, enligt vad

utredningen framhåller, att flertalet mindre jordägare på grund av sitt ringa

markinnehav redan nu i praktiken äro nödsakade att lösa jaktkort, om de

vilja bedriva jakt i någon större utsträckning. Utredningen anser därför

att anledning numera saknas att icke utkräva jaktvårdsavgift också av jordägare

och med dem jämförliga brukare som jaga endast på egen mark.

Utredningen tillägger att den framdeles torde komma att föreslå att obligatorisk

ansvarighetsförsäkring för jägare skall införas. En sådan försäkring

kan enligt utredningens mening icke anordnas på ett ur kontrollsynpunkt

tillfredsställande sätt eller på rimliga ekonomiska villkor, såvida icke

erläggandet av försäkringspremien anknytes till betalningen av jaktvårdsavgiften.

Häri finner utredningen ett ytterligare skäl för att jordägarnas

särställning i förevarande hänseende icke bör bibehållas.

I detta sammanhang yttrar utredningen vidare, att vad som anförts om

obligatorisk ansvarighetsförsäkring uppenbarligen får betydelse jämväl vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

beuömandet av frågan, huruvida de i 26 § 2 mom. jaktlagen angivna särskilda

undantagen från skyldigheten att betala jaktvårdsavgift böra bibehållas

eller ej, men att även andra synpunkter tala för att de flesta av dessa

undantag böra slopas. Härom anför utredningen följande.

Om man i enlighet med vad utredningen förordat övergiver den nuvarande

ståndpunkten att jordägare och nyttjanderättshavare skola vara beiriade

från skyldighet att lösa jaktkort, torde sålunda anledning saknas att

bibehålla den undantagsställning, som i förevarande hänseende tillerkänts

dels de svenska och norska lapparna vid utövning av dem enligt särskilda

stadganden tillkommande rätt att jaga och dels den bofasta kustbefolkningen

vid jakt efter säl eller sjöfågel enligt 13 § jaktlagen. Beträffande undantaget

för sistnämnda kategori må erinras, att detsamma uttryckligen motiverats

med den särställning som tillkommit nyttjanderättshavarna.

Liknande skäl torde åtminstone till viss del ha legat till grund för

den lapparna medgivna befrielsen från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift.

Vad angår undantaget för den bofasta befolkningen ovan odlingsgränsen

och i vissa delar av Jämtlands län vid jakt med snara synes detta undantag

knappast behöva bibehållas med hänsyn till att de personer, som

ägna sig åt dylik jakt, i allmänhet torde bedriva även annan jakt och till

följd därav enligt huvudregeln bliva skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift.

Vad sist anförts synes även äga tillämpning i fråga om undantaget beträffande

jakt efter varg och järv. På grund av önskvärdheten att erhålla ett så

långt möjligt likformigt system torde bärande skäl ej heller kunna anföras

för bibehållande av undantagsställningen för de relativt fåtaliga personer,

som nu äro befriade från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift vid jakt

som de till följd av uppdrag eller tjänsteställning eller i anslutning till yrkesutbildning

må utöva å kronans mark. Flertalet av dessa personer torde

för övrigt redan nu lösa jaktkort.

Synpunkter av den art, som i det föregående återgivits, göra sig däremot

icke gällande i fråga om stadgandet i 26 § 2 mom. jaktlagen att bestämmelserna

om jaktvårdsavgift icke skola äga tillämpning beträffande rätten att

under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 § samma lag, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur. Det är här icke fråga om jakt i egentlig

mening utan om dels dödande av vissa djur, som tillfälligtvis påträffas,

nämligen säl och mindre djur såsom mullvadar, sorkar, råttor och möss,

dels dödande i skyddssyfte av vissa djur som inkommit i gård eller trädgård.

Med hänsyn härtill synes ifrågavarande undantagsbestämmelse alltjämt

böra bibehållas.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen att undantag från skyldigheten

att erlägga jaktvårdsavgift skall medgivas endast för Konungen och

medlemmar av det kungliga huset samt i sådana fall som avses i 14 § 2

mom. och 15 § jaktlagen.

Beträffande jaktpassen förklarar sig utredningen helt ansluta sig

till svenska jägareförbundets mening att personer som äro bosatta på utrikes

ort icke böra behandlas sämre än inom landet bosatta personer. Vidare

anför utredningen att antalet jaktpass som utfärdats under senare år varit

ringa och att inkomsterna av jaktpass följaktligen sakna större betydelse

för jaktvårdsfondens del. Utredningen anser därför övervägande skäl tala

för att bestämmelserna om jaktpass upphävas. Härav bör enligt vad som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

framhålles i betänkandet tydligen följa, att de som hittills haft att anskaffa

jaktpass i stället skola vara skyldiga att lösa jaktkort.

Med avseende å ja k t vårdsa v giftens storlek och uppbörden

av avgifterna anför utredningen att dessa frågor äga visst

samband med varandra. Utredningen har som nämnts intagit den ståndpunkten

att uppbörden bör ske genom postverket. Efter samråd med generalpoststyrelsen,

statskontoret och riksräkenskapsverket föreslår utredningen

att därvid skall förfaras på följande sätt.

Blanketter till jaktkort skola tryckas av postverket och tillhandahållas å

landets samtliga postanstalter. Sådan blankett skall bestå av två delar, åtskilda

av en perforerad linje. Den ena delen skall utgöra det egentliga jaktkortet,

medan den andra skall utformas som ett postgiroinbetalningskort av

sedvanlig typ, ställt till statskontoret. Sökanden skall själv ifylla blankettens

båda delar. Den del som skall utgöra jaktkort skall därefter av postlunktionären

förses med kvitto på inbetalningen samt frånskiljas och återlämnas

till sökanden. Den andra delen skall i vanlig ordning insändas till

postgirokontoret där det inbetalda beloppet skall gottskrivas statskontorets

postgirokonto. Statskontoret skall med ledning av de från posgirokontoret

inkomna kontobeskeden och kupongerna till inbetalningskorten bokföra

jaktvårdsavgifterna. Efter bokföringen skall statskontoret överlämna kupongerna

till svenska jägareförbundet. Förbundet skall med ledning av

kupongerna upprätta register över dem som erlagt jaktvårdsavgif t. Utdrag

av registret skall tillställas vederbörande polismyndighet.

Utredningen anför att en nödvändig förutsättning för att detta system

skall fungera tillfredsställande uppenbarligen är att de uppgifter som lämnas

å blankettens båda delar överensstämma med varandra. För att vederbörande

postfunktionär utan alltför stor tidsspillan skall kunna kontrollera

detta är det enligt utredningens mening angeläget att de uppgifter sökanden

har att ifylla äro så få som möjligt. Från denna synpunkt finner utredningen

önskvärt att endast en typ av jaktkort skall förekomma, gällande för

jakt i hela riket. Därigenom vinnes, enligt vad utredningen framhåller, att

någon uppgift om jaktkortets giltighetsområde ej behöver finnas å blanketten

samt att avgiftens belopp kan angivas i tryck. Postfunktionärens

kontroll skulle således kunna inskränkas till att avse uppgiften om det jaktår

jaktkortet skall avse.

Utredningen tillägger att även andra skäl tala för att införa en enhetlig

jaktvårdsavgif t. I sådant avseende anföres bl. a. att efter den nya kommunindelningen

de s. k. sockenkorten ej längre torde kunna få gälla för tre kommuner

utan endast för en socken, och att en sådan ändring kommer att så

väsentligt begränsa sockenkortens värde, att det knappast finnes tillräckliga

skäl att ha dem kvar.

Vid övergången till ett system med enhetlig jaktvårdsavgif t bör enligt utredningen

uppenbarligen tillses att denna avgift i vart fall icke sättes lägre

än att oförändrad inkomst för jaktvårdsfonden kan påräknas. Utredningen

har verkställt beräkningar som utvisa att med nämnda utgångspunkt av
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

giften skulle behöva fastställas till 3 kronor 50 öre. En närmare redogörelse

för beräkningssättet lämnas i betänkandet å s. 130 jämförd med tabellbilaga

7.

Utredningen framhåller emellertid att det föreslagna nya uppbördssystemet

torde komma att medföra ökade kostnader för jaktvårdsfonden. Medan

fondens årliga utgifter för uppbörden för närvarande uppgå till omkring

5 000 kronor, har utredningen uppskattat kostnaden enligt det nya systemet

till ungefär 37 000 kronor om året. Härav utgör 31 000 kronor ersättning till

postverket för blankettryck samt extra tidsåtgång vid utfärdandet av jaktkort,

beräknad till en minut för varje kort. Återstoden, 6 000 kronor, anses

svenska jägareförbundet behöva disponera för att kunna utarbeta de förteckningar

över dem som löst jaktkort, vilka förutsatts skola upprättas och

utsändas till polismyndigheterna.

Vidare anför utredningen att den nuvarande medelstillgången särskilt i

vissa län varit för knapp för att medgiva ett fullt effektivt jaktvårdsarbete

samt att den allmänna fördyringen måste medföra risk för att verksamheten

ej skulle kunna uppehållas ens i sin hittillsvarande omfattning. Utredningen

tillägger att detta skulle vara mycket beklagligt och att man tvärtom

bör sträva efter att avsevärt intensifiera jaktvårdsarbetet.

På grund av det sålunda anförda anser utsedningen att den nya jaktvårdsavgiften

bör sättas högre än som oundgängligen erfordras för att förekomma

en inkomstminskning. Bestämmandet av jaktvårdsavgiftens storlek bör

enligt utredningens mening liksom hittills ankomma på Kungl. Maj :t, men

utredningen föreslår för sin del att avgiften tillsvidare skall fastställas till

6 kronor.

Vad slutligen beträffar frågan om fördelningen av jaktvårdsmedlen

yttrar utredningen att den nuvarande ordningen enligt vilken

varje län skall vara i huvudsak självförsörjande medfört betydande olägenheter.

Följden av systemet har, enligt vad som anföres i betänkandet, blivit

att i vissa län kommit att råda sådan knapphet på medel att även mycket

angelägna åtgärder måst eftersättas, medan i andra län medel stått till förfogande

för ändamål som visserligen i och för sig varit goda men dock väsentligt

mindre viktiga.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen att uppdelningen av

erlagda jaktvårdsmedel på särskilda konton för de olika länen bör upphöra

och att dessa medel i stället böra tillföras jaktvårdsfonden under en gemensam

titel. Fördelningen mellan länen bör enligt utredningens mening verkställas

av Kungl. Maj :t med hänsyn till det föreliggande behovet av jaktvårdsåtgärder.

Utredningen förutsätter att de för jaktvårdsarbetet ansvariga

organen skola få tillfälle att medverka vid fördelningen genom att avgiva

förslag.

Utredningen tillägger att vid genomförande av dess förslag om riksjaktkort

som kunna lösas på vilken postanstalt som helst, tekniska möjligheter

komma att saknas för en uppdelning av jaktvårdsavgifterna på länskonton.

I detta sammanhang har utredningen även ingått på frågan vilka organ

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

som i fortsättningen böra ansvara för jakt vårdsarbetet och få disponera

jaktvårdsmedlen.

För närvarande utövar svenska jägareförbundet ledningen av jaktvårdsarbetet,

och så gott som samtliga jaktvårdsmedel tilldelas förbundet och

dess lokalavdelningar. Kontroll över användningen av jaktvårdsmedlen utövas

av ett Kungl. Maj :ts ombud hos förbundet. Delta ombud har att granska

användningen av bidragen ur jaktvårdsfonden ur synpunkten av deras tillgodogörande

för åtgärder i jaktvardande syfte. Ombudet äger närvara vid

sammanträden med respektive sammanslutningar och deras beslutande eller

verkställande organ samt att taga del av deras räkenskaper och övriga handlingar.

Utredningen har ansett sig böra företaga en granskning av den av

svenska jägareförbundet utövade verksamheten. En redogörelse för resultatet

av granskningen lämnas å s. 133 i betänkandet. Som slutomdöme uttalar

utredningen att förbundet synes ha bedrivit jaktvårdsarbetet på ett

sakligt och samtidigt smidigt sätt under hänsynstagande till de olika intressen

som göra sig gällande på jaktens område. Utredningen förordar

därför att ledningen av jaktvårdsarbetet även i fortsättningen helt anförtros

åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.

Samtidigt framhåller utredningen emellertid att det synes önskvärt att

förbundet får en fastare organisation och att det allmänna erhåller ett större

inflytande över förbundets verksamhet än som för närvarande är fallet.

Utredningen anser det dock icke behövligt att några särskilda åtgärder i

sådant syfte vidtagas av statsmakterna, eftersom en inom förbundet tillsatt

organisationskommitté efter samråd med jaktutredningen framlagt ett förslag

som synes vara ägnat att tillgodose nämnda önskemål och enligt utredningens

mening bör kunna godtagas.

Om förslagets innehåll anföres i betänkandet:

Enligt organisationskommitténs förslag skall förbundet vara en sammanslutning

av länsjaktvårdsföreningarna. De senares medlemmar skola också

vara medlemmar i förbundet. Medlemskap skall vara antingen aktivt eller

passivt. Aktiv medlem skall vara den som erlägger föreskriven personlig

medlemsavgift eller engångsavgift för ständigt medlemskap. Även lokala

jaktvårdssammanslutningar och jaktvårdsområden skola såsom sådana kunna

vara aktiva medlemmar. Medlem av en dylik lokal sammanslutning skall

däremot icke genom sammanslutningens medlemskap bliva aktiv medlem

utan skall på grund av sin organisations anslutning till länsföreningen bliva

passiv medlem i förbundet. Rösträtt inom förbundet skall tillkomma endast

de aktiva medlemmarna.

Förbundets högsta beslutande myndighet skall vara förbundets kongress,

vilken skall hållas vart tredje år. Till kongressen skola 100 ombud utses av

de aktiva medlemmarna, så att varje länsförening erhåller representation i

förhållande till sitt antal aktiva medlemmar. På kongressen skall varje

ombud ha en röst.

Förslaget innebär vidare, att den nuvarande förbundsstyrelsen skall ersättas

av en överstyrelse. En ledamot i denna skall utses av varje länsförening,

varjämte kongressen skall välja högst 7 ledamöter. Dessutom skola

ordföranden och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj :t. I stället för

arbetsutskott skall finnas en förbundsstyrelse, bestående av överstyrelsens

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

ordförande samt sex av kongressen ur överstyrelsen valda ledamöter, varav

två skola representera södra, två mellersta och två norra Sverige. En av

förbundets revisorer skall utses av Kungl. Maj :t.

Enligt organisationskommitténs förslag skola jaktvårdskonsulenterna i

fortsättningen icke vara anställda av de särskilda jaktvårdsföreningarna

utan av förbundet.

Yttrandena.

De flesta remissinstanserna biträda till alla delar utredningens förslag

beträffande jaktvårdsmedlen. Andra åter avstyrka eller ställa sig tveksamma

till ett eller flera av förslagen men tillstyrka de övriga. Något helt avstyrkande

yttrande förekomer icke.

Förslaget att skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgif

t skall utsträckas till att gälla för var och en som vill utöva jakt tillstyrkes

uttryckligen av bl. a. domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs

och Västernorrlands län, skånska jägarsällskapet, Göteborgs och Bohus läns

jaktvår dsförening, svenska naturskyddsföreningen och Riksförbundet

landsbygdens folk.

Sveriges lantbruks förbund anser däremot att det icke finnes skäl att utkräva

jaktvårdsavgift av den som jagar endast å mark som han själv äger

eller brukar.

Samma ståndpunkt intages av överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt,

som anför följande.

De jordägare som verkligen äro jägare torde i flertalet fall lösa jaktkort

utan tvång. De jordägare som endast i undantagsfall, eventuellt för att hålla

efter vissa skadedjur, jaga någon enstaka gång böra icke åläggas skyldighet

att erlägga j aktvårdsavgif t. Ett av jaktutredningens skäl för att alla jägare

skola erlägga j aktvårdsavgif t är icke bärande, nämligen att en obligatorisk

ansvarighetsförsäkring för jägare bygger pa att alla jägare skola erlägga

j aktvårdsavgif t. Kommer framdeles beslut om dylik obligatorisk ansvarighetsförsäkring,

torde det väl gå att från exempelvis jordägande tillf ällighetsjägare

endast uttaga premie för dylik försäkring, frikopplad från jaktvårdsavgift.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig från principiell synpunkt hysa

betänkligheter mot att icke ens den som jagar endast på egen mark skall

vara fri från att betala j aktvårdsavgif t. Länsstyrelsen vill dock icke direkt

avstyrka förslaget i denna del. Däremot motsätter sig länsstyrelsen förslaget

i vad det avser upphävande av den särskilda undantagsbestämmelse som

nu gäller beträffande lapparna. Till motivering härav yttrar länsstyrelsen

bl. a.:

Jakten har sedan gammalt utgjort en väsentlig del av de nomadiserande

lapparnas försörjningsmöjligheter. Jakt å rovdjur är också nödvändig för

tapparna till skydd för renhjordarna. Det är att märka, att lapparnas jakt

av båda nu angivna slag måste utövas ej blott av den renägande husbonden

ensam utan även av dem, som hava hand om renhjordarna och eljest hjälpa

honom i hans näring. Ett flertal personer i hans hushåll kunna därför bliva

nödsakade lösa jaktkort, om förslaget genomföres. För en mindre bemedlad

renägare kan detta bli ekonomiskt betungande. Den nyttojakt, som

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

av lapparna i fjällen bedrives med stöd av renbeteslagen — numera omfattande

i huvudsak jakt efter älg, för vilken älgavgift erlägges, och mindre

småvilt bär jämväl föga gagn av de allmänna jaktvårdsåtgärder, vilka

ligga som motiv för jaktvårdsavgiften. Vidare torde det i många fall på

grund av de långa avstånden bli ganska besvärligt för lapparna att förskaffa

sig jaktkort, varjämte kontrollen i fråga om innehavet av dylika

kort för lapparnas del av naturliga skäl kommer att bli svår att effektivt

utöva.

Ömsesidig rätt finnes för svenska och norska lappar att under vistelse

å tillåtna betestrakter i det främmande landet jaga och fiska i enlighet med

de bestämmelser, som gälla för lapparna i detta land. De fördragsslutande

parterna torde ha avsett, att någon särskild avgift icke skall utgå för rättigheternas

utövande. Man kan därför fråga sig, om norska lappar under

vistelse i Sverige för betesrättens utövande kunna, utan ändring av renbeteskonventionen

eller i varje fall utan att vederbörande norska myndigheters

uppfattning inhämtats, åläggas betala särskild jaktvårdsavgift.

Västkustfiskarnas centralförbund anför att fiskarbefolkningen bör få behålla

sin rätt att jaga sjöfågel på öppna havet och på ödeskären utan att

lösa jaktkort. I vart fall bör jaktvårdsavgift ej behöva erläggas för sjöfågeljakt

som bedrives med stöd av sådant generellt jakttillstånd som utredningen

föreslagit att länsstyrelsen skall kunna utfärda för befolkningen å

vissa öar eller platser.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna angående jaktpass har

icke föranlett någon erinran.

Införandet av enhetlig jaktvårdsavgift, gällande för

jakt i hela riket, tillstyrkes allmänt, och erinran häremot har framställts

endast från tre håll.

Kronobergs läns jaktvårdsförening anför sålunda att det synes skäligt,

att personer som jaga inom flera län och som tidigare löst rikskort få betala

mera för rätten att jaga än sådana som blott vid något enstaka tillfälle

gå ut med bössan på den egna fastigheten. Föreningen förordar, att jaktkorten

skola utfärdas mot enhetlig avgift men att varje jaktkort skall gälla

endast för visst län och således icke för hela riket.

Riksräkenskapsverket anser likaledes att endast ett slags jaktkort bör

förekomma men att detta bör gälla allenast för viss kommun.

Jönköpings läns jaktvårdsförening synes vara av den meningen, att det

bör finnas dels länskort och dels rikskort. För länskorten föreslås avgiften

bli 6 kronor, för rikskorten 12 kronor.

Vad angår den enhetliga jaktvårdsavgiften s storlek anföra

länsstyrelsen i Västernorrlands län och skånska jägarsällskapet att det av

utredningen föreslagna beloppet, 6 kronor, synes väl avvägt. Jägarnas riksförbund

anser nämnda belopp kunna godtagas endast under förutsättning

att däri inkluderas premie för ansvarighetsförsäkring. Å andra sidan befara

åtskilliga remissinstanser att beloppet skall visa sig för lågt. Till dessa hör

föreningen Sveriges jaktvårdskonsulenter, som anför följande.

Det föreslagna systemet, innebärande att jaktkort får lösas å postanstalt

och att i jaktkortsavgiften framdeles skall ingå jämväl försäkring, innebär

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

tvivelsutan ett framsteg. Konsulentföreningen är dock för sin del ej övertygad

om att den föreslagna avgiften — 6 kronor — kommer att inbringa

beräknat totalbelopp, 1,5 miljon.

Nuvarande antal icke jaktkortslösande jägare, tillika jordägare, torde i

själva verket ej vara särdeles stort. Den ökade kontakten mellan jägarna

och de lokala jaktvårdssammanslutningarnas gemensamhetsjakter har i

stor utsträckning tvingat tidigare ensamjagande jordägare att lösa jaktkort.

Föreningen vill för sin del ifrågasätta om de ökade förmåner, som 6-kronorskortet

skulle medföra, ej äro av sådan art att ett högre belopp utan

knot kunde uttagas. Med hänsyn till nuvarande penningvärde torde väl

f. ö. den av 1938 års riksdag beslutade sockenkortsavgiften nu närmast

motsvara den föreslagna rikskortsavgiften. Välsituerade jägare, som tidigare

till följd av jakt i skilda delar av landet måst erlägga hittills gällande

rikskortsavgift, skulle dessutom enligt den nya ordningen åtnjuta samma

jaktliga förmåner för en avgift, som ej är fjärdedelen så stor.

Liknande synpunkter anföras av flera länsjaktvårdsföreningar bl. a. Gotlands

skarpskytte- och jägargille, som tillägger, att under de senaste åren

yppats en tydlig tendens till allmän övergång från sockenkort till länskort.

Förslaget att uppbörden av jaktvårdsavgifterna skall

ske genom posten har vunnit allmän anslutning. Endast över jägmästaren i

Mellersta Norrlands distrikt ifrågasätter om icke jaktkorten även framdeles

böra utfärdas av landsfiskalerna. Han framhåller, att olägenheterna med

att jaktkorten utfärdas på landsfiskalskontoren bli betydligt mindre om

jaktvårdsavgifterna bli enhetliga och jaktkorten riksgiltiga, eftersom jaktkort

då kan lösas på vilket landsfiskalskontor som helst.

Stockholms läns och stads jaktvårdsförening anmärker — dock utan att

avstyrka förslaget — att det nya uppbördssystemet kommer att försvåra kontrollen

över att jägarna fullgöra sin skyldighet att lösa jaktkort. Härom

anför föreningen följande.

För närvarande erhålla de lokala polismyndigheterna direkt och omedelbar

kännedom om vilka som behörigen löst jaktkort. Länsjaktvårdsföreningen

får fortlöpande uppgifter från landsfiskalerna om lösta jaktkort. Länsjaktvårdskonsulenten,

som står i ständig kontakt med föreningens lokalorganisationer,

har härigenom goda kontrollmöjligheter, vilka även utnyttjas,

och samarbetet mellan honom och polismyndigheterna är gott och effektivt.

Efter genomförandet av postuppbörd av jaktvårdsavgifterna på av utredningen

föreslaget sätt försvinna dessa kontrollmöjligheter. Även om översändandet

till svenska jägareförbundet av jaktpostgirotalongerna från statskontoret

efter bokföringen där sker fortlöpande, så kan registerföringen hos

förbundet och sammanställandet där länsvis av utdrag för översändande till

polismyndigheter och länsjaktvårdsförening — vilket givetvis även förutsättes

skola ske fortlöpande — omöjligt medhinnas i tillräckligt god tid för

att giva de lokala organen kontrollmöjligheter annat än så långt efteråt, att

värdet av kontrollen blir relativt ringa.

Ä andra sidan anmärker statens organisationsnämnd att polismyndigheten

icke synes ha behov av några uppgifter om vilka personer, som erlagt

jaktvårdsavgift, och att det alltså icke finnes anledning att svenska jägareförbundet

skall tillställa polismyndigheten förteckning över sådana personer.

Nämnden framhåller att kontrollen över att avgifterna erläggas, icke i

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

första hand skall utövas genom polismyndighet utan genom jägareförbundet

och dess regionala organ. Om polismyndigheten behöver veta, huruvida en

viss person erlagt jaktvårdsavgift eller icke, bör det enligt nämndens mening

vara till fyllest, att myndigheten i varje sådant fall kan vända sig till

vederbörande länsj aktvårdsförening.

Statskontoret — som betonar att reformen är önskvärd ur administrativ

synpunkt och tillstyrker att den genomföres — yttrar att ämbetet ej kunnat

från betänkandet inhämta tillräckligt underlag för att bedöma, om utredningens

beräkningar rörande ersättning till postverket äro hållbara. Efter att

hava erinrat, att vid inbetalning av jaktvårdsavgift till postverket måste erläggas

porto med 20 öre, tillägger ämbetsverket, att därest ytterligare ersättning

finnes böra utgå från j aktvårdsf onden, det bör övervägas att låta storleken

av denna ersättning årligen bestämmas av generalpoststyrelsen och

statskontoret gemensamt.

Generalpoststyrelsen anför att det torde vara lämpligast att postverkets

ersättning utgår med visst belopp för varje jaktkort, i vilket belopp inkluderas

såväl tryckningskostnaderna som ersättning för det extra arbetet vid

jaktkortens utfärdande. Styrelsen tillägger att ersättningen, med utgångspunkt

från personalkostnaderna vid början av år 1951, av styrelsen approximativt

beräknats till 15 öre per jaktkort.

Det må anmärkas att med en sådan avgift jaktvårdsfondens kostnader

skulle komma att bli omkring 6 000 kronor högre än utredningen beräknat.

Utredningens förslag om ändrade grunder för fördelningen av

j aktvårds medlen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran utom av

länsstyrelsen i Kronobergs län, Kronobergs läns jaktvårdsförening och Stockholms

läns och stads jaktvårdsf örening, vilka samtliga avstyrka förslaget.

Sistnämnda förening anför till utveckling av sin ståndpunkt.

Det nuvarande systemet för jaktvårdsmedlens fördelning har ovedersägligen

inneburit en viss orättvisa på så sätt, att län med större tätorter fått

en förhållandevis rik tilldelning av s. k. d-medel, beroende på det större antalet

rikskort och i någon mån även jaktpass. Denna orättvisa utjämnas tydligen

vid ett slopande av jaktpassen och införande av en enhetlig jaktkortsavgift.

I själva verket har någon svårare orättvisa väl knappast förekommit.

Det bör ju anses rimligt att ett län med många jägare får proportionsvis

mera medel för jaktvård än ett län med ett färre antal jägare. Sådana län

med otillräckliga d-medel hava i möjlig mån kompenserats genom tilldelning

av jaktvårdsfondens s. k. c-medel. Man kan emellertid ifrågasätta, om

det ej varit riktigast med en bestämmelse om att rikskortens jaktvårdsavgifter

tillfördes c-medlen i jaktvårdsf onden.

Även om anmärkningar kunna framställas mot det nuvarande systemet för

jaktvårdsmedlens uppdelning så kvarstår dock, att detta system under en

lång följd av år prövats och befunnits gott eller i varje fall relativt gott. Förbundet

och föreningarna ha fått del av ställningen i jaktvårdsf onden för

varje år och ha härigenom haft en god ledning vid upprättandet av sina statförslag.

Denna fasthet och stadga i systemet vill man nu bryta sönder utan

att, efter vad länsj aktvårdsf öreningen kan finna, ersätta med något bättre.

Föreningen befarar att det nya systemet kommer att leda till slöseri därigenom

att länsjaktvårdsföreningarna, som nu hava storleken av länets andel

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

i d-medlen som en viss broms på sina anslagskrav, efter den nya ordningens

genomförande komma att överbjuda varandra i krav på bidrag ur jaktvårdsfonden.

Prövningen av statförslagen kommer säkerligen icke att bliva lätt.

Förslaget att ledningen av jaktvårdsarbetet fortfarande

skall helt anförtros åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar

har mött gensaga från jägarnas riksförbund, som hemställer att alla intresserade

jaktvårdande organisationer skola jämställas och få möjlighet att

erhålla anslag från jaktvårdsfonden.

Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har anfört att det allmänna

på ett eller annat sätt bör beredas avsevärt större inflytande över jaktvårdsarbetets

organisation än vad jaktutredningen föreslagit. Han framhåller

att det är av vitalt intresse även för befolkningsgrupper som ej syssla

med jakt att ett artrikt och livskraftigt villebråd bevaras.

I övrigt må nämnas att svenska jägareförbundet i sitt yttrande anmält,

att förbundets årsmöte den 3 december 1950 antagit nya stadgar, vilka ansluta

sig till det i betänkandet omnämnda förslaget till omorganisation av

förbundet, men att de nya stadgarna för att bli slutligt antagna måste godkännas

av ytterligare ett förbundsmöte.

Departementschefen.

För min del kan jag i stort sett biträda vad utredningen föreslagit.

I likhet med utredningen finner jag sålunda övervägande skäl tala för

att skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift nu utsträckes till att gälla för

alla jagande, oavsett om de utöva jakten endast på mark som de själva

äga eller bruka eller om de utnyttja annat jaktområde. En sådan ordning

är bl. a. ur rättvisesynpunkt att föredraga framför den nuvarande, som

gynnar de större jordägarna framför de mindre.

Från den nämnda huvudregeln böra tydligen göras de undantag utredningen

föreslagit. Dessutom synes det av de skäl länsstyrelsen i Jämtlands

län anfört vara nödvändigt, att lapparna åtminstone tillsvidare bibehållas

vid sin nuvarande rätt att ej behöva lösa jaktkort för att få jaga i renbetesområdena.

Därest obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare framdeles

införes, torde emellertid frågan om lapparnas avgiftsskyldighet få upptagas

till förnyat övervägande. Någon anledning att medgiva avgiftsbefrielse

i vidare mån än nu sagts synes mig icke föreligga.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna angående jaktpass föranleder

ingen erinran från min sida. Ändringen föranleder vissa formella

jämkningar i 18 och 36 §§ vapenförordningen den 10 juni 1949.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningens åsikt att jaktvårdsavgiften

bör vara densamma för alla, oavsett om de vilja kunna jaga var

som helst i landet eller om de åtnöjas med att få utöva jakt inom ett mera

begränsat område. Det synes mig skäligt att en person, som drar nytta av

jaktvårdsarbetet i flera olika län, bidrar till detta arbete med större belopp

än den, som jagar endast i en viss trakt. Som utredningen framhållit torde

emellertid de nuvarande sockenkorten ej lämpligen kunna bibehållas efter

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

kommunindelningsreformens genomförande. Enligt min mening böra därför i

fortsättningen endast två slags jaktkort utställas, länskort och rikskort. För

att personer som äro bosatta i närheten av en länsgräns ej skola alltför

mycket betungas genom sockenkortens slopande torde det böra föreskrivas

att länskort skall medföra rätt att jaga även i angränsande län intill visst

avstånd, förslagsvis 50 kilometer, från innehavarens hemvist.

Jag har övertygat mig om att ett bibehållande av ordningen med olika

typer av jaktkort icke behöver hindra att uppbörden av jaktvårdsavgifterna

sker genom posten.

Vad närmare angår jaktvårdsavgiftens storlek finner jag i likhet med

utredningen önskvärt att en viss ökning av jaktvårdsfondens inkomster

kommer till stånd. Med utgångspunkt härifrån och från de beräkningar utredningen

verkställt synes det mig lämpligt att priset för de nya länskorten

tills vidare bestämmes till 6 kronor. För rikskort torde avgiften böra fastställas

till 50 kronor. Jag vill framhålla att jaktvårdsavgiften i regel torde

vara av föga betydelse i jämförelse med de övriga kostnader som utövandet

av jakt för med sig.

Därest riksdagen icke har något att erinra mot de grunder jag nu angivit

för jaktvårdsavgiftens bestämmande, torde jag framdeles få förelägga

Kungl. Maj :t förslag till ändringar i jaktstadgan i enlighet med det anförda.

Särskilt om avgiftsskyldigheten utvidgas på sätt jag förut förordat, är

det uppenbarligen angeläget att jaktkort kunna lösas utan större omgång

och besvär. När det nu visat sig möjligt att anlita postverket för avgiftsuppbörden,

anser jag det därför självfallet att denna utväg skall begagnas.

Den utgiftsökning som härigenom uppstår för jaktvårdsfonden kommer

säkerligen mer än väl att uppvägas av besparingar i tid och arbetskraft på

andra håll. De verkställda beräkningarna visa att jaktvårdsfondens kostnader

komma att hålla sig inom rimliga gränser. Dessa beräkningar kunna

dock naturligtvis ej betraktas som exakta. Vad beträffar ersättningen till

postverket torde det, såsom statskontoret framhållit, vara lämpligast att

den får besämmas av statskontoret och generalpoststyrelsen gemensamt,

varvid principen bör vara att postverket skall erhålla full täckning för

extra utgifter och merarbete. Det lär icke vara uteslutet att detta kan leda

till något högre ersättning än man förut räknat med. Å andra sidan är jag

liksom statens organisationsnämnd tveksam om behovet av att svenska

jägareförbundet upprättar och tillställer polismyndigheterna förteckningar

över dem som löså jaktkort. Det är därför möjligt att den kostnad som

beräknats för detta ändamål kommer alt bortfalla.

De författningsändringar som erfordras för övergången till det nya uppbördssystemet

kunna i allmänhet genomföras i administrativ väg. På en

punkt kräves emellertid riksdagens medverkan. Enligt 6 § kungörelsen den 3

juni 1938 (nr 282) angående utfärdande av jaktkort och jaktpass m. m. åligger

det den utfärdande myndigheten att på begäran av den, för vilken jaktkort

eller jaktpass utfärdats, göra anteckning å baksidan av denna hand
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

ling om det eller de jaktgevär vederbörande har tillstånd att innehava. I

18 § 1 mom. vapenförordningen — som i första punkten stadgar skyldighet

för den som bär vapen att medföra tillstånds- eller deklarationsbevis —

föreskrives i andra punkten att beträffande jaktvapen må i stället för dylikt

bevis medföras jaktkort eller jaktpass försett med anteckning enligt

nyssnämnda kungörelse den 3 juni 1938. Jag förutsätter att motsvarande

ordning skall tillämpas i fortsättningen. Visserligen lär det ej vara möjligt

att låta postfunktionär som utfärdar jaktkort samtidigt göra anteckning

på kortet om vapeninnehav, men i stället bör det stadgas rätt för jaktkortsinnehavare

att utan kostnad få dylik anteckning verkställd av polisman. I

anslutning härtill bör den i 18 § vapenförordningen förekommande hänvisningen

till 1938 års kungörelse ersättas med en föreskrift att i stället för

tillstånds- eller deklarationsbevis må medföras jaktkort som av polisman

försetts med anteckning om de jaktvapen vederbörande enligt företedda

tillstånds- eller deklarationsbevis äger inneha.

Vad utredningen föreslagit beträffande ändrade grunder för fördelningen

av jaktvårdsmedlen synes mig välgrundat och bör enligt min uppfattning

genomföras oavsett om postuppbörd kommer till stånd eller ej. Erforderlig

ändring i jaktstadgan torde om riksdagen ej har något att erinra mot

förslaget, i sinom tid få vidtagas av Kungl. Maj :t.

I likhet med utredningen anser jag önskvärt att det allmänna erhåller

större inflytande än nu över ledningen av j aktvårdsarbetet. Detta önskemål

synes mig emellertid bli i skälig grad tillgodosett om svenska jägareförbundet

omorganiseras i enlighet med föreliggande stadgeförslag. Under

denna förutsättning bör därför enligt min mening ledningen av jaktvårdsarbetet

alltjämt anförtros åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.

Som hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva, huruvida

i visst fall anslag från jaktvårdsfonden kan beviljas även åt annan

organisation.

Märkning av vilt och skinn.

Gällande bestämmelser samt tidigare förslag till ändringar i dessa.

I 1938 års jaktstadga har genomförts en långtgående reglering av handeln

med vilt och skinn i syfte att underlätta kontrollen över fridlysningsbestämmelsernas

efterlevnad.

Enligt det grundläggande stadgandet är det förbjudet att under tid då viss

djurart är fridlyst utbjuda till salu, sälja, köpa, emottaga eller forsla sådant

djur. Detta förbud gäller även delar av djur, djurskinn samt ägg och bon av

fridlysta fåglar.

Vissa generella undantag ha dock gjorts från förbudet. Av dessa undantag

avse några matnyttigt vilt och viltskinn som blivit märkt på visst föreskrivet

sätt.

I fråga om matnyttigt villebråd stadgas sålunda, att handel med samt

emottagande och forslande av sådant villebråd må äga rum, om villebrådet

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 1S9.

är försett med fastställt märke, utvisande att det dödats å lovlig tid eller införts

från utrikes ort. Såsom olovligt forslande anses ej heller att i de sex

nordligaste länen under åtta dagar och i övriga delar av riket under fyra

dagar efter fridlysningstidens inträde föra villebrådet till ort, där det kan

förses med märke.

Beträffande skinn göres i jaktstadgan åtskillnad mellan å ena sidan skinn

av djur som äro helt fridlysta här i landet (för närvarande vildren, fjällräv

och bäver) eller som jämlikt jaktlagen skola tillfalla kronan (björn och lo)

och å andra sidan skinn av andra djur, d. v. s. i regel sådana som endast äro

fridlysta viss tid av året eller endast inom viss del av riket. (Delvis fridlysta

äro för närvarande, förutom björn och lo, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur,

mård, ekorre, utter och hare.)

Om skinn av helt fridlysta djur stadgas, att sådant skinn icke må, utan

att det är försett med märke, inom riket beredas eller i annat än färdigt

skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller forslas. Införes sådant

skinn från utlandet, skall det vid införseln förses med införselmärke.

Med märke skall också förses ej blott skinn av sådant djur, som av kronan

ställes till enskildas förfogande eller anträffas som fallvilt, utan även skinn

av djur, som hålles i djurgård eller pälsfarm och dödas av ägaren.

Skinn av delvis fridysta djur äro underkastade samma bestämmelser som

matnyttigt villebråd. Handel med samt emottagande och forslande av sådant

skinn må således ej äga rum inom ort, där fridlysning gäller, med mindre

skinnen äro märkta. Under jakttiden äro skinnen däremot fria.

På skinn av helt fridlysta djur skall märket sitta kvar till dess skinnen

äro färdiga att användas för sitt slutliga ändamål, d. v. s. till dess de äro

fullt beredda. För skinn av delvis fridlysta djur upphör märkningstvånget

tidigare. Någon bestämd tidpunkt för upphörandet finns dock ej angiven.

Märkning sker antingen med blyplomb eller med lacksigill. För märkning

av här i riket dödat villebråd eller skinn av sådant villebråd skall som regel

anlitas närmast jaktplatsen boende förrättningsman, å landet landsfiskal eller

särskild av länsstyrelsen förordnad person samt i stad stadsfiskalen eller

av magistraten eller kommunalborgmästaren förordnad förrättningsman.

Vid införsel av vilt eller skinn från utrikes ort åsättes märket av vederbörande

tullfunktionär.

Kostnaden för märke och dess anbringande utgör fem öre för varje å blyplomb

anbringat märke och ett öre för varje annat märke, där ej särskild

överenskommelse träffas. Förrättningsmannen utfärdar indrivningskvitto å

beloppet, som införes i landsfiskalens kassajournal samt uppföres under

särskild titel i månadsräkningen. I vissa län antecknas ärendet även i polisdiariet

och utdrag därur bifogas månadsräkningen såsom verifikation.

Vissa specialstadganden komplettera de här återgivna bestämmelserna.

Enligt ett sådant stadgande får matnyttigt fågelvilt ej under någon tid av

året i plockat skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller från ort

till annan forslas med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande

fjäderbeklädnad äro fastsittande vid kroppen. I fråga om fågelvilt, varå

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

bestämmelserna om märkning äro tillämpliga, får märket ej avlägsnas förrän

anrättning av fågeln skall ske.

Ett annat specialstadgande ålägger en var som driver handel med levande

djur, matnyttigt villebråd, skinnbärande inhemska djur, skinn av dylika

djur eller s. k. naturalier, såsom uppstoppade djur, bon och ägg, eller som

mottager djur för uppstoppning att hålla särskild förteckning över vad han

inköpt eller mottagit.

I förteckningen skola antecknas dagen för inköpet eller mottagandet, antalet

djur, skinn, bon eller ägg av varje slag samt säljarens eller avlämnarens

namn och hemvist. Avyttras djur, skinn, bon eller ägg till återförsäljare,

skall även dennes namn och hemvist antecknas. Förteckningen skall för

granskning hållas polisman tillhanda.

Öveträdelser av de här angivna bestämmelserna äro belagda med straff.

Märkningsbestämmelserna ha vid flera tillfällen varit föremål för kritik,

och yrkanden ha framställts om mer eller mindre vittgående ändringar i desamma.

Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund har i skrivelse den 4 december

1942 anfört, att varken pälsdjursuppfödarna eller skinnhandlarna insett att

bestämmelserna om märkning av skinn vore tillämpliga å i fångenskap uppfödda

djur. Någon märkning av skinnen hade dittills icke förekommit och

avsaknaden av märke å skinnen hade ej heller påtalats förrän kort tid före

framställningens ingivande. Då avsikten med fridlysningsbestämmelserna

vore att skydda den inhemska villebrådsstammen, hemställde förbundet, att

märkningstvånget icke skulle beröra såsom husdjur hållna blårävar och viträvar.

Sveriges lantbruksförbund har i skrivelse den 19 september 1945 förklarat

sig instämma i Sveriges pälsdj ursuppfödares riksförbunds framställning

och därvid anfört bl. a. följande.

Vid genomförande av bestämmelser i syfte att underlätta upprätthållandet

av fridlysningsföreskrifter måste en avvägning ske mellan å ena sidan den

kostnad och olägenhet en kontrollåtgärd till skydd för en vild djurart medförde

för verksamheten med motsvarande odlade art samt å andra sidan den

nytta kontrollåtgärden medförde vid skyddandet av den vilda arten. Antalet

producerade skinn av farmad blåräv kunde beräknas till i genomsnitt 25 000

årligen. Märkningsavgifterna för dessa skinn belöpte sig visserligen endast

till 1 250 kronor, men mera väsentliga vore kostnaderna för resor till och

från förrättningsmannen samt övriga utlägg och den tidsspillan som märkningstvånget

föranledde för såväl uppfödare som statliga befattningshavare.

Ej heller vore statsverkets kostnader för kontrollens upprätthållande obetydliga.

Dessa olägenheter och kostnader kunde icke ur intressesynpunkt

uppvägas av önskemålet att bevara fjällrävstammen. Med de möjligheter

som numera stodc polismyndigheterna till buds måste jaktstadgans bestämmelser

kunna bli åtlydda utan att pälsdjursuppfödarna belastades med hinderliga

och kostsamma kontrollföreskrifter.

Genom beslut den 27 juni 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt domänstyrelsen

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

och kommerskollegium att gemensamt verkställa utredning och inkomma

med förslag rörande sådan omarbetning av jaktstadgans märkningsbestäminelser

att dessa icke onödigtvis betungade den legala skinn- och vilthandeln.

De båda ämbetsverken framlade den 28 februari 1949 ett förslag, vari

bl. a. förordades att märkningstvånget skulle upphävas i fråga om skinn av

ekorre, hare, rådjur, dovhjort, kronhjort och vildren men bibehållas beträffande

skinn av älg, björn, lo, mård, utter och bäver samt inom Lappland

fjällräv (blåräv och viträv). En närmare redogörelse för förslaget lämnas

å s. 146 och 147 i betänkandet.

Jaktutredningens förslag.

Jaktutredningen anför till en början, att frågan om och i vilken utsträckning

särskilda kontrollåtgärder skola upprätthållas beträffande vilt- och

skinnhandeln väsentligen måste bli ett spörsmål om avvägning mellan å ena

sidan naturskyddets och jaktvårdens samt å andra sidan näringslivets intressen.

Vid denna avvägning måste det enligt utredningens mening beaktas,

att jakten i allt större utsträckning övergått från att vara ett näringsfång

till att bli en form för rekreation och förströelse. Med hänsyn härtill

finner sig utredningen berättigad till det allmänna uttalandet, att vid kollisioner

mellan jakt- och jaktvårdsintressena å ena sidan samt näringslivets

intressen å andra sidan starka skäl erfordras för att de senare skola vika.

Tillämpat å nu förevarande spörsmål innebär detta enligt utredningens uppfattning,

att det icke för att underlätta kontrollen över fridlysningsbestämmelsernas

efterlevnad bör meddelas föreskrifter som för näringslivet medföra

ett oskäligt intrång. En annan ledande synpunkt bör, enligt vad som anföres

i betänkandet, vara i vilken grad kontrollåtgärderna verkligen äro

ägnade att underlätta övervakningen av den olaga jakten och att därigenom

skydda viltstammen.

Vad först angår frågan, om de nuvarande reglerna kunna anses oskäligt

betungande för näringslivet yttrar utredningen att flertalet av bestämmelserna

i fråga för näringsidkare och enskilda medföra olägenheter och kostnader

som icke synas stå i rimlig proportion till de naturvärden som avses

skola skyddas. Utredningen lämnar å s. 149 i betänkandet en rad exempel

på vad som åsyftas med detta uttalande. Den tillägger att flera sådana exempel

kunnat framläggas men att utredningen ansett det anförda vara till

fyllest.

Med avseende å kontrollföreskrifternas effektivitet anför utredningen att

det i vart fall beträffande skinn av delvis fridlysta djur kan starkt ifrågasättas

om märkningstvånget verkligen medför den åsyftade lättnaden i övervakningen.

Till utveckling härav yttrar utredningen:

Enligt gällande bestämmelser skola skinn av djur, som äro fridlysta endast

viss tid av året, vara märkta för att få säljas etc. inom ort där fridlysning

då gäller. Under jakttiden däremot äro dessa skinn fria, även om av

deras utseende framgår att de måste härröra från djur som fällts före på
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gående jakttids inträde. Märkningstvånget saknar därför varje betydelse för

kontrollen av olaga jakt, som äger rum före jakttidens början. Men även för

uppdagande av olaga jakt efter jakttidens slut är o bestämmelserna av föga

värde med hänsyn till att många skinn genom relativt enkla åtgärder kunna

prepareras så att de kunna förvaras till nästa jakttid. Beträffande skinn av

djur, som äro fridlysta endast inom viss del av riket, kan märkningstvånget

ej heller vara till större gagn med hänsyn till lättheten att forsla skinnen

till sådan ort, där fridlysning ej råder.

Beträffande skinn av de helt fridlysta djuren (vildren, fjällräv och bäver)

samt skinn av björn och lo finner utredningen märkningstvånget vara mera

ägnat att underlätta kontrollen över att fridlysningsbestämmelserna iakttagas.

Utredningen anser emellertid att andra synpunkter tala för att kravet på

märkning av dylika skinn icke bör bibehållas. Härom anför utredningen följande.

Vad först angår skinn av fjällräv torde ett märkningstvång för dessa icke

vara effektivt, om icke ett sådant tvång upprätthålles i fråga om motsvarande

i pälsfarmar uppfödda arter, nämligen blå- och viträv. Även om det

särskilt ur naturskyddssynpunkt är av stort intresse att fridlysningen av

fjällräv iakttages, kan det dock enligt utredningens mening icke vara rimligt

att på grund härav föreskriva märkningstvång beträffande samtliga blåoch

viträvskinn, som frambringas i landets pälsfarmar. För skyddet av

fjällrävstammen måste en stor grupp näringsutövare nu underkasta sig kostnader

och olägenheter, som icke stå i proportion till det naturvärde, som

avses skola skyddas. Om man sålunda icke skäligen kan upprätthålla märkningstvånget

i fråga om skinn av i farm uppfödda blå- och viträvar, finnes

ej anledning att bibehålla märkningsbestämmelserna för skinn av fjällräv.

Éj heller kan utredningen ansluta sig till förslaget att märkningstvånget

skulle gälla beträffande skinn av fjällräv samt blå- och viträv inom Lappland.

Ett dylikt regionalt märkningstvång är enligt utredningens mening

ur kontrollsynpunkt av lika ringa värde som märkningstvånget i fråga om

skinn av delvis fridlysta djur.

För skinn av vildren saknar märkningstvånget betydelse, eftersom vildren

icke finnes inom landet. Av de helt fridlysta djuren återstår då endast

bäver. Att bibehålla märkningstvång för skinn av allenast sistnämnda djurslag

torde icke kunna komma i fråga.

Utredningen uttalar vidare att det i jaktstadgan meddelade transport- och

försäljningsförbudet med därav följande märkningstvång även i fråga om

annat än skinn framstår som så betungande att det i vart fall måste anses

ofrånkomligt att en uppmjukning kommer till stånd. Ett på dylikt sätt uppmjukat

förbud skulle emellertid enligt utredningens mening bli av så ringa

värde att det med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna och olägenheterna

för näringslivet ej skulle vara berättigat att uppehålla det.

Få grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att ifrågavarande

transport- och försäljningsförbud skall, jämte det därmed förknippade

märkningstvånget, helt upphävas.

Utredningen framhåller, att det ändock kommer att finnas vissa möjligheter

till kontroll över handeln med de viltslag, i fråga om vilka upphävandet

av förbudet enligt utredningens mening kommer att få sin största bety
5

Iiihang till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 189.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

dclse, nämligen älg och fågelvilt. I sådant avseende hänvisar utredningen

beträffande älgkött till att sådant kött är underkastat besiktningstvång enligt

lagen angående köttbesiktning och slakthus samt beräffande fågeivilt

till den förut omnämnda föreskriften i jaktstadgan att dylikt vilt icke får

under någon del av året i plockat skick forslas, salubjudas, säljas, köpas

eller emottagas, med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande

fjäderbeklädnad sitta kvar vid kroppen.

Utredningen tillägger att vad angår den yrkesmässiga handeln ett ytterligare

och ännu effektivare kontrollmedel finnes, nämligen de förteckningar

vilka alla som driva handel med vilt eller skinn äro skyldiga att föra.

Yttrandena.

Jaktutredningens förslag har tillstyrkts eller uttryckligen förklarats ej

föranleda erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,

Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, tre länsjaktvårdsföreningar,

svenska jägareförbundet, Sveriges lantbruksförbund, föreningen

Sveriges landsfiskaler, svenska pälsbranschens centralkommitté, kommerskollegium

jämte fyra handelskamrar, generaltullstyrelsen, Sveriges hotelloch

restaurantförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Det må dock anmärkas, alt svenska jägareförbundet i sitt yttrande

redovisar att inom förbundets styrelse rått delade meningar, i det tio

ledamöter av tjuguåtta velat bibehålla märkningstvånget i förenklade former

åtminstone såvitt angår helt fridlysta djurslag. Styrelsemajoritetens tillstyrkan

åtföljes av ett uttalande, att borttagandet av märkningstvånget bör

betraktas som ett försök samt att, om det skulle visa sig att följderna bli

olyckliga, frågan om märkning bör tagas under förnyat övervägande.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté förordar bestämt, att nu

gällande märkningstvång bibehålies oförändrat. Gotlands skarpskytte- och

jägaregille synes också närmast vara för att de nuvarande bestämmelserna

böra kvarstå. Göteborgs och Bohus läns jaktvårds förening anser nya effektiva

märkningsbestämmelser böra införas i stället för de gällande, vilka enligt

föreningens mening äro mycket betungande men ändock icke effektiva.

Övriga remissinstanser som uttalat sig på denna punkt, nämligen domänstyrelsen,

fyra överjägmästare, elva länsjaktvårdsföreningar, föreningen

Sveriges jaktvårdskonsulenter, svenska naturskyddsföreningen och två handelskamrar

förorda ett begränsat märkningstvång. De förklara sig i allmänhet

kunna godtaga att märkningstvånget upphäves beträffande kött och fågelvilt

samt skinn av vissa jämförelsevis vanliga djur, men anse att det bör

bibehållas i fråga om skinn av björn, lo, bäver, mård, utter och fjällräv eller

i vart fall några av dessa djurslag. I den mån märkningstvång för skinn sålunda

anses böra kvarstå, förordas i regel att det skall gälla hela året oberoende

av fridlysningstider. Ett par av de nu ifrågavarande remissinstanserna

hysa betänkligheter även mot att slopa märkningstvånget för kött och fågelvilt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Svenska naturskyddsföreningen anför, att föreningen är fullt medveten om

att de nuvarande märkningsbestämmelserna icke äro fullt effektiva samtidigt

som de i vissa fall äro mycket betungande för näringsidkare. Föreningen

anser därför att bestämmelserna böra ändras så att de komma att avse

endast våra mera sällsynta djurarter men i stället bereda ett säkrare skydd

för dessa. I sådant hänseende anför föreningen till en början.

I stället för de nu gällande bestämmelserna får naturskyddsföreningen

föreslå att en regel införes att hela djur eller skinn av vissa uppräknade arter

skola förses med märke. Detta märke bör oberoende av fridlysningstidens

längd alltid anbringas, vare sig djuret fällts inom landet eller importerats.

En sådan åtgärd skulle i de få fall det här är fråga om säkerligen till fullo

respekteras av det övervägande antalet jägare i landet, vilka äro lojala, och

utgöra ett effektivt hinder mot avyttrandet av olagligt åtkomna byten. Med

hänsyn till att skinnen av de av föreningen för märkningstvång upptagna

djurarterna betinga mycket höga priser torde ej heller någon ansvarskännande

jägare ha något att invända mot det besvär och den kostnad en märkning

skulle medföra för honom.

De arter för vilka föreningen anser märkningsförfarande nödvändigt äro

bäver, björn, lo, mård, utter och fjällräv. Föreningen framhåller att det i

fråga om björn och lo rör sig om ytterst få skinn om året. Beträffande mård

och utter yttrar föreningen, att de ha synnerligen värdefulla skinn och att

möjlighet till effektiv kontroll av jakten på dessa djur är nödvändig, om

man skall kunna uppnå syftet med fridlysningsbestämmelserna, nämligen

att restaurera stammen inom vissa områden av landet. Föreningen tillägger

att mård och utter icke farmas. Rörande fjällräven anför föreningen följande.

I fråga om fjällräven äro förhållandena mera komplicerade. Den nuvarande

avkastningen av i fångenskap uppfödda fjällrävar (blå- och viträv)

uppgår icke till större antal än vad avkastningen av den vilda stammen gav

före den stora decimeringen, som var en följd av intensiv jakt och giftutläggning

för något mer än trettio år sedan. När den totala fridlysningen infördes,

förelåg akut fara för att fjällrävstammen redan gått totalutrotningen

till mötes. Den ytterligt svaga rest, som var kvar, var dock tillräcklig för

att stammen skulle överleva. Under senare år har fjällrävstammen tillväxt betydligt,

trots att skyddet ej kunnat göras fullt effektivt, och det torde vara

uppenbart att tillväxten kunnat ske just som en följd av att kontrollmöjligheter

funnits. Med hänsyn till att de naturliga förhållandena för fjällrävstammen

icke förändrats finns möjlighet att inom överskådlig tid återuppbygga

den till sin gamla numerär, varigenom landet åter skulle få ett ekonomiskt

betydelsefullt pälsdjur som jaktobjekt av samma storleksordning,

som det som nu farmerna avkasta. En utrotning av vår inhemska fjällrävstam

kan icke repareras. Att sedan utplantera fjällräv av annan lokalras

skulle säkerligen ge ett synnerligen tvivelaktigt resultat. Den inhemska rasen

är anpassad till våra speciella förhållanden beträffande föda och klimat,

vilket icke andra lokalraser äro.

Domänstyrelsen anser, att märkningstvånget bör vidmakthållas åtminstone

för skinn av björn, lo och bäver. Två över jägmästare förorda, att märkningstvånget

skall reformeras i överensstämmelse med det förut omförmälda

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

förslag som domänstyrelsen och kommerskollegium gemensamt framlade

den 28 februari 1949.

Västerbottens läns jaktvårdsförening anför att de nu gällande bestämmelserna

äro ett synnerligen gott medel för kontrollen av vilthandeln. Om märkningen

borttages, måste enligt föreningens mening uppsikten skärpas såväl

över transporter av vilt som över de förteckningar, vilka skola föras av

vilthandlare och restauranger. Föreningen vill icke avstyrka att märkningen

av kött från vilt slopas men hyser vissa betänkligheter däremot. Föreningen

törutser, att det kan bli nödvändigt att efter någon tid sätta bestämmelserna

i kraft igen.

Liknande synpunkter anföras av Västmanlands läns jaktvårdsförening,

Norrbottens läns jaktvårdsförening samt Norrbottens och Västerbottens handelskammare.

Slutligen må nämnas, att Smålands och Blekinge handelskammare håller

före, att det knappast kan vara möjligt att alla transaktioner på en vanlig

viltskinnsmarknad bli bokförda. Med hänsyn härtill ifrågasätter handelskammaren

om det icke vore skäl att slopa — förutom märkningstvånget —

även skyldigheten för handlande att föra förteckning över sina inköp.

Departementschefen.

Det i jaktstadgan föreskrivna transport- och försäljningsförbudet och det

därmed förknippade märkningstvånget ha under den tid som gått sedan

deras tillkomst upprepade gånger blivit föremål för kritik från flera synpunkter.

Allmän enighet synes råda om att de i sin nuvarande utformning

äro orimligt betungande för myndigheter, näringsidkare och enskilda —

eller åtminstone skulle vara det om de verkligen iakttoges. De sakkunniga

remissinstanserna ha med ytterst få undantag anslutit sig till utredningens

åsikt att märkningstvånget beträffande kött och fågelvilt ej längre bör bibehållas.

Vad åter angår märkningen av skinn ha meningarna bland remissinstanserna

varit mera delade. Från intet håll har dock ifrågasatts annat

än att även bestämmelserna om sådan märkning böra upphävas beträffande

åtskilliga djurarter. Önskemål om fortsatt märkningstvång ha, frånsett

ett par enstaka undantagsfall, framställts endast i fråga om bäver,

björn, lo, mård, utter och fjällräv. Just beträffande fjällräven äro emellertid

nackdelarna av det nuvarande systemet särskilt framträdande. Såsom

framgått av det förut anförda produceras nu i pälsdjursfarmer omkring

25 000 blå- och viträvsskinn om året, vilka alla måste märkas. Det kan enligt

min mening icke anses rimligt att bibehålla en sådan ordning. Å andra

sidan är det icke möjligt att låta märkningstvånget kvarstå för vild fjällräv

men slopa det för farmade djur. Bestämmelserna skulle då förlora

praktiskt taget allt värde ur kontrollsynpunkt. I fråga om skinn av bäver,

björn, lo, mård och utter föreligga däremot icke några motsvarande svårigheter,

även om det icke bör förbises att märkningen av dylika skinn vållar

importörer och tullpersonal ett icke obetydligt besvär. Denna olägenhet

synes mig dock icke vara större än att den uppväges av det skydd, som

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

genom märkningstvånget uppnås mot olaga jakt på nu ifrågavarande djurarter,

vilkas bevarande framstår såsom synnerligen angeläget. För min del

finner jag därför övervägande skäl tala för att märkningsbestämmelser alltjämt

skola finnas för skinn av dessa fem djurarter. För att skyddet skall

bli effektivt bör märkningstvånget gälla även under jakttid. Beträffande

mård och utter innebär detta en större stränghet än för närvarande, men

med hänsyn till de höga priser som mård- och utterskinn betinga, torde

någon befogad invändning mot en dylik skärpning icke kunna framställas.

I övrigt böra enligt min mening jaktstadgans bestämmelser om transporter

försälj ningsförbud samt märkning av villebråd och skinn upphävas.

Därest riksdagen ej framställer någon erinran mot vad jag sålunda anfört,

torde jag vid ett senare tillfälle få förelägga Kungl. Maj :t författningsförslag

i ämnet.

Älgavgifterna.

Gällande bestämmelser samt tidigare förslag till ändringar i dessa.

Kungörelsen den 17 juni 1943 angående älgavgifter m. m. innehåller bl. a.

följande bestämmelser.

För älg som fälles inom riket skall utgivas en av Kungl. Maj :t bestämd

älgavgift av lägst 15 och högst 50 kronor. I regel har avgiften av Kungl.

Maj:t satts 15 kronor lägre under allmän jakttid än under särskild jakttid.

Älgavgifterna skola sammanföras till fonder. De avgifter som inflyta för

älgar fällda inom de sex nordligaste länen skola bilda älgskadefonden för

norra Sverige. Inom vart och ett av landets övriga län skola avgifterna för

älgar som fällts inom läntet bilda en särskild s. k. länsälgskadefond. Av

de medel som inflyta till länsälgskadefond skall viss av Kungl. Maj :t bestämd

del, högst 25 procent, redovisas till en för dessa län gemensam regleringsfond.

Älgskadefonden för norra Sverige och regleringsfonden förvaltas

av statskontoret. Länsälgskadefond förvaltas av vederbörande länsstyrelse.

Ur älgskadefond skall utgå bidrag för skada som förorsakats av älg inom

det område från vilket fondens medel härflyta. I den mån fondens medel

räcka till, kan bidrag därjämte utgå till åtgärder för att förebygga älgskada

och för jaktvårdsändamål, i första hand avseende älgstammens vård och

skydd inom området. Förslår länsälgskadefonds medel ej till att ersätta

älgskadorna inom länet, kunna efter Kungl. Maj :ts bestämmande medel

överföras till fonden från regleringsfonden.

Älgavgift skall inom angiven tid erläggas till vederbörande länsstyrelse

eller, i vissa fall, till domänstyrelsen. Avgiften skall vara åtföljd av en på

tro och heder underskriven uppgift å antalet nedlagda älgar.

Kungl. Maj:t bestämmer angående bidrag ur älgskadefonden för norra

Sverige samt om bidrag till jaktvårdsändamål ur länsälgskadefond. Beslut

om bidrag i övrigt ur länsälgskadefond meddelas av vederbörande länsstyrelse.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Ersättning för älgskador kan tillerkännas sådan innehavare av mindre

brukningsdel som tillfogats skada av älg å honom tillhörig växande eller

avmejad men ej inbärgad gröda och som ej genom att tillgodogöra sig jakträtt

eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Skadan skall vara av väsentlig

beskaffenhet. Dessutom kräves att den icke kunnat förebyggas genom rimliga

åtgärder från den skadelidandes sida. Den vars brukningsdel omfattar

större areal odlad jord än 15 hektar må erhålla bidrag allenast om

särskilda skäl föreligga därtill.

Bidrag ur älgskadefond må även utgå, där skada av älg inträffat å fruktodling

samt skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjligheter

och ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.

Vill någon framställa anspråk på bidrag ur älgskadefond, skall han ofördröjligen

låta två trovärdiga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män

syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara

nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättn''ng,

tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller

ordförande i kommunalnämnd. Den bidragssökande har därefter att inom

14 dagar efter det skadan skedde ingiva sin ansökning till landsfiskalen i

orten eller, såvitt angår område i stad, till stadsfiskalen. Vid ansökningen

skall fogas värderingsinstrument och de handlingar i övrigt sökanden

önskar åberopa.

Den som underlåter att fullgöra föreskriven skyldighet att uppgiva antalet

nedlagda älgar eller avgiver oriktig uppgift skall straffas med böter

från och med 15 till och med 300 kronor samt förpliktas att gälda högsta

älgavgift. Också den som dömes till ansvar för olaga eller olovlig jakt, varvid

älg blivit fälld, skall förpliktas att utgiva älgavgift med nämnda belopp.

Inom landstingsområde, där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning,

skall länsstyrelsen enligt jaktstadgan utse en älgskadenämnd, bestående

av tre personer. Nämnden har till uppgift att noggrant följa förekomsten

av skadegörelse genom älg, att framlägga förslag till åtgärder för

att förebygga sådan skadegörelse samt att i övrigt tillhandagå länsstyrelsen

med sakkunskap i hithörande frågor. Nämnden skall taga initiativ bl. a.

i fråga om den länsstyrelsen enligt jaktstadgan medgivna rätten att utsträcka

den allmänna jakttiden för jakt efter älg med högst tio söckendagar.

Älgskadenämnder ha tillsatts inom flertalet län i södra och mellersta

Sverige.

Älgavgifternas storlek i de olika länen fastställes årligen genom beslut

av Kungl. Maj :t efter förslag av domänstyrelsen. Innan domänstyrelsen avgiver

sitt förslag brukar styrelsen inhämta yttranden från länsstyrelserna,

länsjaktvårdsföreningarna och älgskadenämnderna. I dessa yttranden ha

under senare år från skilda håll framställts önskemål om en höjning av det

nuvarande maximibeloppet, 50 kronor. Åsikterna om vilket belopp som borde

sättas i stället ha växlat. Från Kronobergs län har föreslagits 75 kronor

och från ett annat håll 200 kronor.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Yrkanden ha vidare gjorts om att Kungl. Maj :t måtte fastställa älgavgiften

till samma belopp för allmän som för särskild jakttid. I några fall har

också detta önskemål tillmötesgåtts.

Slutligen har vid olika tillfällen hemställts om jämkningar i villkoren

för erhållande av älgskadeersättning. Älgskadenämnden i Kronobergs län

anförde sålunda år 1949 att bestämmelserna härom syntes böra ändras så

att ersättning för älgskador regelmässigt kunde utgå även till innehavare

av brukningsdelar som omfattade mer än 15 hektar odlad jord. Östergötlands

läns jaktvårdsförening föreslog år 1950 att arealgränsen i fråga

skulle höjas från 15 till 25 hektar, och södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening

uttalade år 1949 att ersättning alltid borde få utgå, oavsett brukningsdelens

storlek.

Jaktutredningens förslag.

Jaktutredningen har företagit en undersökning angående de praktiska

verkningarna av reglerna om skyldighet att betala älgavgift

och förslår åtskilliga ändringar i bestämmelserna på området. Enligt dess

förslag skall älgavgiftens maximum höjas från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden

för norra Sverige skall delas upp på särskilda länsfonder och

avsättningen från länsfonderna till regleringsfonden skall begränsas till

högst 10 procent av vad som inflyter till länsfond. Slutligen skall straffet

för underlåtenhet att lämna uppgift om antalet nedlagda älgar eller för

att felaktig sådan uppgift lämnats höjas till dagsböter.

Vid framläggandet av dessa förslag har utredningen, enligt vad som upplyses

i betänkandet, främst grundat sitt ställningstagande på två särskilda

huvudprinciper.

Den ena är den, att sådana mindre jordbrukare, som ej genom jakt

kunna få kompensation för älgskador, i stället böra erhålla full ersättning

i penningar. Denna grundsats bör enligt utredningen föranleda att älgavgifterna

fastställas så, att inflytande medel kunna beräknas täcka uppkommande

skador.

Den andra huvudprincipen är, att varje län bör självt bära sina älgskador.

Som skäl härför åberopar utredningen att länsstyrelserna ha vidsträckta

möjligheter att reglera avjagningen såväl genom att medgiva s. k.

licensjakt på särskild jakttid som genom att vid behov utsträcka den av

Kungl. Maj :t fastställda allmänna jakttiden med ytterligare högst tio dagar.

Utredningen anför, att om man i ett län med omfattande älgskador

underlåter att begagna sig av de möjligheter som sålunda föreligga att nedbringa

älgstammen till lämplig storlek, länet icke bör kunna påräkna alt

få bidrag till skaderegleringen från andra län.

I syfte att utröna i vad mån de nuvarande bestämmelserna äro ägnade

att tillgodose dessa principiella synpunkter har utredningen införskaffat

uppgifter om älgavgifterna och skadeersättningarna under de år 1943 års

kungörelse varit i kraft. Av uppgifterna framgår afl inom flertalet län de

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

influtna avgifterna väl räckt till att täcka uppkomna skador inen att i

Östergötlands, Kronobergs och Hallands län vad som influtit i älgavgifter

icke ens tillnärmelsevis lämnat täckning för älgskadorna inom dessa län,

trots att högsta tillåtna älgavgift uttagits. Följden har blivit, att årligen

väsentliga tillskott från regleringsfonden tillförts de tre länens älgskadefonder,

men det oaktat ha de godkända skadorna icke alla år kunnat till

fullo ersättas.

Utredningen framhåller, att dessa förhållanden måste anses otillfredsställande

ur båda de principiella synpunkter som förut åberopats, och anser

därför atgäidei pakaliade för att astadkomma balans mellan skadornas

omfattning och älgavgiftsmedlen i nyssnämnda tre län.

Såsom en utväg att åvägabringa sådan balans förordar utredningen i

första hand en ökad avskjutning. Utredningen anser sålunda angeläget att

vederbörande länsstyrelser verkligen begagna den nyss omförmälda möjligheten

att medgiva förlängning av den allmänna jakttiden med högst tio

dagar. Dessutom rekommenderar utredningen en liberalare praxis än som

hittills tillämpats i fråga om medgivanden till jakt å särskild jakttid. Slutligen

ifrågasätter utredningen även om icke Kungl. Maj:t bör fastställa

längre allmän jakttid än hittills.

De sålunda föreslagna åtgärderna anses dock icke tillräckliga, utan utredningen

finner det också ofrånkomligt att en höjning av älgavgiften kommer

till stand. Da de nuvarande möjligheterna i sådant avseende redan utnyttjats,

kan emellertid, enligt vad utredningen framhåller, detta ske allenast

under förutsättning att gällande maximibelopp för älgavgift höjes

ganska avsevärt. Utredningen, som verkställt vissa beräkningar, förklarar

sig icke kunna förorda att det nya maximibeloppet sättes lägre än 100 kronor.

Utredningen tillägger att en sådan höjning enligt dess mening icke

kan anses oskälig i betraktande av att det värde som en nedlagd älg representerar

stigit väsentligt sedan det nuvarande maximum fastställdes.

I detta sammanhang har utredningen även berört frågan, huruvida älgavgift

bör utgå med olika belopp under allmän och under särskild jakttid

eller om en enhetlig avgift bör fastställas. Utredningen anför att en enhetlig

älgavgift i vissa fall kan vara till fördel genom att uppmuntra till

bildande av jaktvårdsområden, där särskild jakttid för jakt efter älg kan

erhållas, men att å andra sidan jakt under särskild jakttid i allmänhet

torde medföra så stora fördelar för jakträttsinnehavarna, att övervägande

skäl synas tala för att högre avgift uttages vid sådan jakt. Några särskilda

föreskrifter i detta ämne böra dock enligt utredningens mening icke meddelas

utan det bör liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma,

om enhetlig eller differentierad älgavgift skall utgå.

Förslaget att älgskadefonden för norra Sverige skall uppdelas på länsfonder

är enligt vad utredningen framhåller en direkt konsekvens av principen

att varje län bör självt svara för sina älgskador. Det är också denna

princip som föranlett att avsättningen från länsfond till regleringsfonden

ansetts böra begränsas från högst 25 till högst 10 procent av vad som in
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

flyter till länsfonden. Utredningen anför att en sträng tillämpning av nyssnämnda

princip rätteligen skulle medfört, att regleringsfonden helt borttagits,

men att man av praktiska skäl icke synes kunna helt undvara en

dylik fond eftersom varken älgskadornas omfattning eller avskjutningens

storlek kan med större grad av säkerhet förutses.

Uppdelningen av älgskadefonden för norra Sverige på länsfonder bör

enligt utredningen föranleda att regleringsfonden blir gemensam för samtliga

län. Den behållning som vid uppdelningen må finnas på älgskadefonden

för norra Sverige föreslås skola fördelas på de särskilda länsfonderna

enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t.

Även i fråga om villkoren för erhållande av äfgsikadeer

sätt ning föreslår utredningen vissa ändringar. Dessa innebära bl. a.,

att villkoret att sökanden ej må inneha mer än en viss mängd odlad jord

skall mildras så, att arealgränsen höjes från 15 till 20 hektar, men att å

andra sidan skall såsom ett nytt villkor uppställas att sökanden ej heller

får inneha mer än 200 hektar annan jord. Båda dessa krav skola dock

alltjämt kunna eftergivas, om särskilda skäl föreligga. Vidare skall ersättning

kunna utgå även för skada på annan trädgårdsodling än fruktodling.

Länsstyrelsen skall vara skyldig att innan ersättningsfråga avgöres

inhämta yttrande av älgskadenämnd, och sådan skall därför enligt förslaget

inrättas i alla län utom Gotlands, där älg ej förekommer. Slutligen

skall länsstyrelsen få befogenhet att under vissa förutsättningar upptaga

ansökan om ersättning även om den blivit för sent ingiven till vederbörande

lands- eller stadsfiskal.

Om de föreslagna nya arealgränserna anför utredningen att älgskador

å gröda obestridligen kunna bli mycket kännbara även för innehavare av

större areal odlad jord än 15 hektar. Vidare kan det enligt vad utredningen

framhåller, stundom framstå såsom en orättvisa att en jordbrukare,

vars odlade jord uppgår till mer än 15 hektar, icke äger rätt till ersättning

för älgskada å gröda, oaktat hans möjligheter att genom jakt efter älg

erhålla gottgörelse på grund av ringa eller ingen tillgång på skogsmark

äro starkt kringskurna, under det att den som innehar en mindre areal

odlad jord erhåller ersättning även om i hans brukningsdel ingår omfattande

skogsmark. Utredningen uttalar, att den som befinner sig i sistnämnda

situation i regel torde ha kunnat hålla sig skadeslös genom jakt

eller genom utarrendering av jakten, och att den omständigheten att han

ej utnyttjat denna möjlighet icke bör medföra att han ändock anses skadeståndsberättigad.

För att icke de ersättningsbeviljande myndigheterna

skola bli nödsakade att ingå på en prövning, huruvida möjlighet att hålla

sig skadeslös i nyss angiven ordning verkligen förelegat i det enskilda fallet,

anser utredningen lämpligt att man genom en generell bestämmelse

utesluter dem som med säkerhet kunna antagas ha haft sådan möjlighet.

Detta har utredningen funnit böra ske genom att en maximigräns uppställes

även för annan mark än odlad jord. Att utredningen dragit denna

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gräns så högt som vid 200 hektar beror på att denna areal allmänt anses

utgöra minimum för jakt med drivande hund. Utredningen framhåller,

att om en särskild maximiareal fastställes i fråga om avrösningsjord,

arealgränsen för odlad jord bör kunna höjas något utan att kretsen av ersättningsberättigade

alltför mycket utvidgas. Höjningen anses emellertid ej

höra bli större än från 15 till 20 hektar.

Beträffande förslaget att ersättning skall kunna utgå även för skada på

annan trädgårdsodling än fruktodling yttrar utredningen att dylika skador

redan för närvarande i praxis anses ersättningsgilla och att detta tydligen

är väl motiverat.

Förslaget att älgskadenämnder skola inrättas i samtliga fastlandslän och

att yttrande från sådan nämnd alltid skall inhämtas innan ersättningsfråga

avgöres, motiveras med att nu rådande förhållanden beträffande syn och

värdering av älgskador icke äro tillfredsställande. Utredningen upplyser att

kritik framförts mot dessa förhållanden och att det därvid gjorts gällande att

synen stundom skedde alltför lättvindigt och att det ibland förekomme att

skadelidande utförde syn och värdering åt varandra. Enligt utredningens

mening böra missförhållandena åtminstone i viss utsträckning kunna avhjälpas

genom att länsstyrelserna få till förfogande ett sakkunnigt organ

som vid behov kan utföra stickprovskontroll.

Vad beträffar förslaget om rätt för länsstyrelsen att upptaga även för sent

inkommen ansökan anför utredningen att det är grundat på billighetsskäl.

Såsom villkor för dylik dispens, bör enligt utredningens mening föreskrivas

dels att syn skall ha hållits i så nära anslutning till skadegörelsen att det

kan antagas att skadans art med säkerhet kunnat fastställas, dels ock att

skäl för dispens i övrigt föreligga.

Slutligen vill jag nämna att utredningen i detta sammanhang även upptagit

frågan om ersättning i vissa fall, då älg förorsakat skada å annat

än gröda eller trädgårdsodling. Härom anför utredningen

följande.

Av älg förorsakas i viss utsträckning även andra egendomsskador än

skador å skog och odlingar. I det övervägande antalet fall synes det härvidlag

röra sig om skador, som vid sammanstötningar å landsväg mellan älg

och motorfordon -— företrädesvis under mörker — uppstå å fordonet. Ett

flertal framställningar om ersättning för vid dylika kollisioner vållade skador

å bilar och motorcyklar ha årligen underställts Kungl. Maj :ts prövning.

Vid genomgång av dessa framställningar har utredningen funnit, att starka

billighetsskäl tala för att bidrag till skadornas avhjälpande åtminstone i

viss utsträckning beviljas de skadelidande. Då det härvidlag måste bliva

fråga om en skälighetsprövning, som icke lämpligen kan regleras genom författningsbestämmelser

i ämnet, förordar utredningen, att dylika ansökningar

från fall till fall skola upptagas och prövas av Kungl. Maj :t. Bidrag synes

icke böra beviljas om skadegörelsen varit av allenast ringa beskaffenhet eller

kunnat undvikas genom åtgärd, som rimligen kunnat påfordras från den

skadelidandes sida. Då dessa bidrag motiveras av billighetsskäl, böra de

icke utgå till försäkringsgivare. För utbetalande av dessa bidrag torde älgavgiftsmedel

icke lämpligen böra anlitas. Däremot synes hinder icke böra

möta att jaktvårdsfondens medel tagas i anspråk för ändamålet.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Yttrandena.

75

De ändringar som jaktutredningen föreslagit i bestämmelserna om älgavgifter

ha under remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Inga invändningar ha rests mot de av utredningen anförda

grundläggande principerna. Kritik förekommer blott i ett fåtal remissyttranden

och riktar sig endast mot vissa detaljer. ''

Vad beträffar älgavgifternas storlek anför Stockholms läns

och stads jaktvårdsförening vissa betänkligheter mot den föreslagna höjningen.

Föreningen gör gällande, att de slakterier som köpa upp älgkött på

senare tid godtyckligt nedklassat eller kasserat kött av välskjutna djur.

Samtidigt har priset på älgkött sjunkit kraftigt. Eftersom många älgjägare

äro ekonomiskt beroende av att älgjakten går ekonomiskt ihop, befarar föreningen

att en höjning av älgavgifterna kan leda till minskad avskjutning

och därmed till ökade älgskador.

Länsstyrelsen i Jämtlands län håller före att även minimiavgiften bör höjas,

förslagsvis till 20 kronor.

Jägarnas riksförbund avstyrker den föreslagna höjningen till 100 kronor

såvitt gäller älgar, som fällts under allmän jakttid. Däremot anser förbundet

höjningen motiverad beträffande älgar som fällts under särskild jakttid.

Förbundet ifrågasätter emellertid om licensjakt bör få förekomma. Denna

jakt framstår enligt förbundet för de mindre markägarna och jakträttsinnehavarna

som en stor och uppenbar orättvisa, ägnad att undergräva förtroendet

för viltvårdsarbetet. Erforderlig avjagning bör enligt förbundets

mening kunna åstadkommas genom att antalet allmänna jaktdagar ökas

inom länen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att ingen rubbning bör ske i den

för närvarande i allmänhet tillämpade principen om 15 kronor högre avgift

för älg, som nedlagts under särskild jakttid. Å andra sidan ifrågasätter

länsstyrelsen i Kronobergs län om ej differentieringen borde slopas åtminstone

i län med avsevärda älgskador. Kronobergs läns jaktvårds förening uttalar

sig likaledes för enhetlig älgavgift.

I fråga om fonderingen av älgavgifter uttalar länsstyrelsen

i Kronobergs län att det knappast synes välbetänkt att redan nu skära ned

avsättningen till regleringsfonden så kraftigt som från 25 procent till 10

procent, desto mera som regleringsfondens medel så gott som helt tagits i

anspråk.

Jämtlands läns jaktvårdsförcning anser, att det uttryckligen bör föreskrivas,

att bidrag ur regleringsfonden skall få sökas endast för län, där högsta

älgavgift uttagits.

Vad beträffar villkoren för erhållande av älgskadeersättning

anser länsstyrelsen i Östergötlands län att arealgränsen för

odlad jord icke bör sättas lägre än 25 hektar.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Kronobergs läns jaktvårdsförening och Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening

äro av den meningen, att ersättning för älgskador bör utgå oberoende

av brukningsdelens storlek. Sistnämnda jaktvårdsförening anför,

att det finns många brukningsdelar om mer än 20 hektar, vilkas ägare icke

ha möjligheter att göra sig skadeslösa genom jakt på älg.

Riksförbundet landsbygdens folk instämmer i förslaget om höjning av

arealgränsen till 20 hektar. Förbundet framhåller emellertid, att vissa jordbruk

sarrendatorer som inneha brukningsdelar om mer än 20 hektar alltjämt

icke komma att bli berättigade till ersättning, och hemställer, att bestämmelserna

om älgskadeersättning utformas så, att dessa jordbruksarrendatorer

icke komma i sämre läge än andra jordbrukare. Förbundet anför

härom följande.

Frågan hur älgskadorna skola regleras för jordbruksarrendatorer med

jordinnehav av över 20 har, vilka i sitt arrendekontrakt frånhänts jakträtten,

har icke av de sakkunniga diskuterats. Man hade kunnat förvänta att

denna sak skulle ha tagits upp, enär dessa arrendatorer med fullt skäl kunna

åberopa samma motivering för erhållande av skadestånd som brukare av

fastighet med en areal av under 20 har. De ha på grund av arrendekontraktets

bestämmelser ingen möjlighet att medelst jakt å älg erhålla kompensation

för lidna förluster. Att jordbruksarrendator frånhänts jakträtten är allmänt

i framförallt södra och mellersta Sverige. Man skulle kunna förmoda

att kompensation skulle erhållas i form av lägre arrendeavgäld för jordbruksarrende

utan jakträtt men så är emellertid icke fallet. Betydande skador

kunna uppstå för dessa arrendatorer, och förbundet vill därför föreslå,

att särskild hänsyn tages till denna kategori genom att bestämmelserna om

ersättning ur älgskadefonden utformas så, att dessa arrendatorer icke komma

i ett sämre läge än övriga jordbrukare.

Förbundet framhåller i detta sammanhang att inom vissa områden av

landet skador av stor omfattning vållas också av annat vilt än älg. Förbundet

hemställer, att frågan om ersättning också för sådana skador måtte

övervägas i samband med de nu aktuella förslagen om ändringar i jaktlagstiftningen.

Förbundet yttrar följande.

Förbundet vill speciellt framhålla de stora skador som kronhjorten åsamkar

jordbrukarna inom Sövde och angränsande socknar i Skåne. Jordbrukarna

där äro i allmänhet arrendatorer och de ha ingen möjlighet att inverka

på hjörtstammens storlek. Även annat vilt såsom en högt uppdriven

rådjursstam eller fasanstam kunna göra betydande skador. Visserligen kan

länsstyrelse genom föreläggande eller förordnande anmana jaktinnehavare

att åstadkomma minskning i villebrådsstammen, men denna möjlighet är

enligt förbundets uppfattning icke tillräcklig, utan jaktlagen bör kompletteras

med bestämmelser på vilket sätt och av vem viltskador skola regleras.

I fråga om uppskattningen av inträffade skador förorda

fem läns jaktvårds föreningar, svenska jägareförbundet och föreningen

Sveriges jaktvurdskonsulenter att det skall föreskrivas att en värderingsman

städse skall besitta särskild sakkunskap om jakt och jaktvård. Denne

värderingsman bör föreslås eller utses av vederbörande länsjaktvårdsförening.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Äigskadenämnden i Uppsala län avstyrker förslaget, att ärenden om ersättningsfrågor

regelmässigt skola remitteras till älgskadenämnd för yttrande.

Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands

och Kronobergs län.

Departementschefen.

De skäl utredningen anfört för att älgavgifternas maximibelopp nu bör

höjas till 100 kronor synas mig övertygande. Jag delar också utredningens

uppfattning att det liksom hittills bör överlämnas åt Kungl. Maj :t att avgöra,

huruvida älgavgift skall utgå med olika belopp under allmän och under

särskild jakttid eller om enhetlig avgift skall tillämpas. Jägarnas riksförbunds

förslag att möjligheten att lämna tillstånd till jakt å särskild

jakttid skall borttagas anser jag mig icke böra biträda.

Även de föreslagna nya reglerna med avseende å fonderingen av älgavgifterna

synas mig lämpliga. Jag tillstyrker också att straffet för försummelse

att lämna föreskriven uppgift om antalet nedlagda älgar bestämmes

till dagsböter.

Vad angår villkoren för erhållande av älgskadeersättning anser jag utredningens

förslag vara väl avvägt. Med anledning av vad Riksförbundet

landsbygdens folk anfört beträffande jordbruksarrendatorer utan jakträtt

vill jag framhålla, att såväl nuvarande författningstext som utredningens

förslag lämnar länsstyrelsen möjlighet att medgiva ersättning oavsett brukningsdelens

storlek, om särskilda skäl föreligga. Frågan om ersättning för

skador av annat vilt än älg kan uppenbarligen icke lösas utan närmare utredning

och bör därför ej upptagas i detta sammanhang.

Däremot kan jag icke tillstyrka utredningens förslag att inrättande av

älgskadenämnd skall bli obligatoriskt i alla fastlandslän och att älgskadenämnd

alltid skall höras i ersättningsärenden. Detta skulle lätt leda till

omgång och tidsutdräkt och skulle i flertalet fall vara obehövligt och onyttigt.

Ej heller kan jag biträda det i vissa remissyttranden framställda önskemålet

att en värderingsman skall utses av vederbörande länsjaktvårdsförening.

Vad utredningen i övrigt anfört i nu förevarande avsnitt i betänkandet

föranleder ingen erinran från min sida.

Därest riksdagen godkänner de grunder för uttagandet av älgavgifter och

ersättandet av älgskador som jag nu angivit, torde jag framdeles få anmäla

förslag till erforderliga författningsändringar.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

De särskilda författningsförslagen.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört ha inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt;

2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48)

om samäganderätt; och

3) förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Jag torde nu få övergå till att redogöra för innehållet i dessa förslag.

Förslaget om ändring i jaktlagen.

2 § 3 mom.

Beträffande detta lagrum, som motsvarar nuvarande 13 §, torde jag i

huvudsak få hänvisa till vad jag förut anfört om jakten på öppna havet och

ödeskären.

För att överensstämmelse skall nås med den terminologi som användes i

lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde har i stället

för uttrycket »öppna havet» begagnats uttrycket »allmänt vatten». Detta

medför bl. a., att lagrummets tillämpningsområde kommer att omfatta också

de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Även i fråga om havsområdena torde införandet av begreppet allmänt vatten

leda till någon utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde. Utvidgningarna

torde dock bli av ringa praktisk betydelse.

5, 7 och 10—12 §§.

I fråga om 5 och 10 §§ hänvisar jag till vad jag förut anfört angående jakt

å vissa trafikanläggningar, jaktvårdsområde i skärgård och förlängning av

tiden för jaktvårdsområdes bestånd.

Ändringarna i 7, 11 och 12 §§ äro omedelbart föranledda av de nya reglerna

om förlängning av tiden för jaktvårdsområdes bestånd.

13 §.

Den fråga som för närvarande regleras i denna paragraf behandlas i förslaget

i 2 § 3 mom.

Beträffande 1 och 2 mom. i förslaget hänvisar jag till vad jag tidigare anfört

i där avsedda ämnen.

Första stycket i 3 mom. motsvarar nuvarande 12 § 3 mom. Stadgandet i

andra stycket är helt nytt. Skälen för dess införande ha angivits vid behandlingen

av frågan om jaktvårdsområdena.

Med avseende å 4 mom. torde jag, utöver vad jag tidigare anfört om införande

av besvärsrätt i fråga om vissa beslut som fattats inom jaktvårdsområde,

få lämna en redogörelse för vissa förut icke behandlade detalj spörsmål..

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Jaktutredningen har framhållit att det i fråga om beslut rörande

jaktutövningen är angeläget att man snarast kan få visshet om, huruvida

beslutet blir bestående eller ej. På grund härav har utredningen ansett besvärstiden

böra bestämmas till en vecka från det klaganden erhöll del av

beslutet. Utredningen har anfört att besvärssakkunniga enligt vad utredningen

inhämtat ämna föreslå en särskild besvärstid om allenast en vecka för sådana

fall då ett skyndsamt avgörande är påkallat. I fråga om det närmare

bestämmandet av utgångspunkten för besvärstiden har utredningen yttrat

att delgivning av beslut angående jaktutövningen måste kunna ske genom

ett kungörelseförfarande. I enlighet härmed har i ett av utredningen upprättat

lagförslag angivits, att delgivning av sådant beslut skall anses hava

skett, då meddelande om beslutets fattande införts i tidning i orten. Utredningen

har förutsatt, att talan mot länsstyrelsens beslut skall kunna fullföljas

hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Särskilt stadgande därom har utredningen

ej ansett erforderligt.

Under remissbehandlingen har från vissa håll riktats kritik

mot vad utredningen sålunda föreslagit.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån ifrågasätter lämpligheten av att redan nu,

innan den väntade allmänna reformen av det administrativa besvärsinstitutet

blivit verklighet, införa en speciell, kort besvärstid om blott sju dagar.

Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening förordar att besvärstiden skall vara

fjorton dagar.

Några länsjaktvårdsföreningar anföra, att särskild delgivning icke bör

behöva ske med dem, som varit närvarande vid besluts fattande på jaktstämma.

De som kallats till jaktstämma men uteblivit böra enligt dessa

remissinstansers mening vara skyldiga att själva göra sig underrättade om

besluten. I enlighet härmed förordas i nu ifrågavarande remissyttranden att,

såvitt angår jaktstämmas beslut, klagotiden skall räknas från dagen för

beslutet.

Åsikten att besvärstiden skall räknas från dagen för beslutets fattande

företrädes också av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att denna

regel bör gälla oavsett om beslutet meddelats av jaktstämman eller av styrelsen.

Samma ståndpunkt intages av svenska jägareförbundet. Detta förbund

yttrar vidare att delgivning genom kungörelse bör kunna få ske även i den

formen att kungörelsen anslås på en av ordinarie jaktstämma på förhand

bestämd plats inom området. Förbundet tillägger att om kungörelse skall

införas i tidning, måste det av kostnadsskäl tillåtas att den göres kortfattad

och begränsas till att angiva vad beslutet avser. Den som vill ha närmare

kännedom om beslutets innehåll bör enligt förbundets mening ha att för

sådant ändamål vända sig till styrelsen.

Liknande synpunkter anföra länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands

län, ett tiotal länsjaktvårdsföreningar och föreningen Sveriges jaklvårdskonsulenter.

Besvärssakkunniga uttala, att lagtexten bör avfattas på sådant sätt, att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

därav tydligt framgår att delgivning kan ske icke blott genom kungörande i

tidning utan även genom att den klagoberättigade tillställes en handling som

innehåller beslutet. Vad angår delgivning genom kungörelse anse de sakkunniga

att det bör vara på förhand bestämt i vilken ortstidning kungörelsen

skall införas, samt att i kungörelsen bör uppgivas det väsentliga av beslutets

innehåll eller i vart fall vad beslutet avser.

Efter att hava erinrat att 11 § 2 mom. andra stycket jaktlagen innehåller

en föreskrift, att talan mot länsstyrelses beslut i underställda ärenden må

töras hos Konungen, anföra de sakkunniga vidare att frånvaron av motsvarande

bestämmelser i 13 § 4 mom. i förslaget gör den tolkningen naturlig,

att klagan icke är tillåten beträffande där omförmälda länsstyrelsebeslut.

Under hänvisning till att jaktutredningen avsett att sådan klagan skall få

föras, förorda de sakkunniga därför att lagrummet kompletteras med en

regel om fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har å andra sidan uttalat, att här ifrågavarande

ärenden icke torde bli särskilt betydelsefulla och att besvärsrätt

över länsstyrelses beslut därför bör kunna undvaras.

Departementschefen. För min del ansluter jag mig till jaktutredningens

uppfattning att besvärstiden bör vara en vecka och att den bör räknas från

dagen för delgivning. Delgivning bör självfallet alltid kunna ske i vanligen

vedertagna former, t. ex. genom att handling som innehåller beslutet bevisligen

tillställes dem som beröras därav. De som deltagit i jaktstämma torde

få anses ha fått del av beslut som därvid fattats i deras närvaro. För de fall

då beslut angår alla eller de flesta delägarna torde möjlighet böra beredas

att offentligen kungöra beslutet med den verkan att delgivning anses ha

skett genom kungörandet. Det kungörelseförfarande genom annonsering i

ortstidning som jaktutredningen förordat synes mig vara det mest ändamålsenliga

som står till buds. Det torde kunna antagas, att delägarna i jaktvårdsområde

komma att på förhand besluta i vilken ortstidning kungörelser

skola införas, och att bestämmelse därom intages i jaktvårdsområdets

stadgar. Vad beträffar kungörelses innehåll synes det vara till fyllest att

däri kort angives vad beslutet avser.

Jag delar utredningens uppfattning, att talan mot länsstyrelses beslut i

besvärsärenden bör få fullföljas hos Kungl. Maj :t. I likhet med utredningen

finner jag icke erforderligt att särskilt stadgande härom meddelas.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med vad jag sålunda

anfört.

26 §.

Skälen för de ändringar som föreslås i 1 mom. första stycket och 2 mom.

i denna paragraf ha redovisats vid den föregående behandlingen av frågan

om jaktvårdsmedlen.

De jämkningar som vidtagits i 2 mom. andra stycket ha uteslutande formell

karaktär.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

29 §.

Beträffande denna paragraf torde jag få hänvisa till vad jag förut anfört

rörande dess utformning.

32 och 34 §§.

I 32 § första stycket stadgas för närvarande, att den som idkar jakt

utan att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att lösa jaktkort skall

straffas med böter från och med 10 till och med 300 kronor samt tillika

vara pliktig att erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift. I rättstillämpningen

ha olika meningar yppats, huruvida åliggandet att betala högsta

jaktvårdsavgift skall betraktas som en extra straffpåföljd utöver bötesstraffet

eller om det skall anses som en civilrättslig förpliktelse, så att den

dömde kan göra anspråk på att vid avgiftens erläggande utbekomma riksj

aktkort. Denna fråga har också varit föremål för behandling av riksdagens

justitieombudsman, som i skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 oktober

1948 uttalat, att det närmast förefölle som om lagstiftaren avsett att skyldigheten

i fråga skulle ha karaktär av straff. Eftersom en motsatt uppfattning

kommit till uttryck i vissa domstolsutslag ville justitieombudsmannen

ifrågasätta, om icke bestämmelsen borde förtydligas.

Jaktutredningen, som synes dela justitieombudsmannens uppfattning,

har föreslagit att bestämmelsen om skyldighet att betala högsta

jaktvårdsavgift skall upphävas men att i stället bötesstraffet skall höjas

från penningböter till dagsböter.

Departementschefen. Enligt min mening föreligga redan i och för sig

goda skäl för att straffet för en förseelse av ifrågavarande art skall bestämmas

till dagsböter. Jag kan ej heller finna det riktigt att den, som

jagat utan att vederbörligen erlägga jaktvårdsavgift och fälles till ansvar

därför, skall undgå att fullgöra den avgiftsplikt vari han brustit. I departementsförslaget

har därför upptagits en föreskrift att den som dömes till

straff för det han idkat jakt utan att ha erlagt jaktvårdsavgift tillika skall

förpliktas att till jaktvårdsfonden utgiva den avgift som undandragits fonden.

Såsom torde framgå av stadgandets avfattning avser jag att detta

åliggande skall ha karaktären av en civilrättslig förpliktelse. Har den tilltalade

efter brottet men före domen, frivilligt löst jaktkort, bör således

icke utdömas något ytterligare belopp. Å andra sidan bör, därest åtalet

avser jakt under mer än ett år eller i mer än ett län, förpliktelsen avse avgift

för motsvarande antal länskort.

Med det betraktelsesätt som i departementsförslaget anlagts på lörevarande

fråga torde det icke finnas anledning att bibehålla de nuvarande bestämmelserna

i 32 § andra stycket.

De jämkningar som vidtagits i 32 § tredje och fjärde styckena samt i

34 § ha betingats av förslaget om jaktpassens borttagande.

(> Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 188.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Slutbestämmelserna.

De föreslagna ändringarna torde lämpligen böra träda i kraft den 1 juli

1951.

Såsom framgått av det förut anförda har jag ansett att något avgörande

hinder icke bör föreligga mot att de nya bestämmelserna om förlängning

av tiden för jaktvårdsoinrådes bestånd erhålla tillämpning även å redan

bestående jaktvårdsområden. Än mindre torde betänkligheter behöva möta

mot att en sådan i viss mån retroaktiv verkan tillägges de i 13 § i förslaget

upptagna reglerna om röstberäkning, rättighet för jaktarrendator att närvara

vid jaktstämma, befogenhet för delägare i jaktvårdsområde att upplåta

jakträtt samt klagorätt mot vissa beslut.

Övriga författningsförslag.

I fråga om dessa förslag hänvisar jag till vad jag anfört vid behandlingen

av frågorna om jaktvårdsområde i skärgård och om jaktvårdsmedlen.

De föreslagna författningarna böra uppenbarligen träda i kraft samtidigt

med ändringarna i jaktlagen.

I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu förslag till

1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 ''nr 274) om rätt till jakt,

2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr48) om

samäganderätt, samt

3) förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr

340).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Grass.

1 Av denna bilaga har här bibehållits allenast 325 i det under 1) upptagna lagförslaget; de

uteslutna delarna av bilagan överensstämma, frånsett vissa redaktionella jämkningar, med

motsvarande delar av de vid propositionen fogade författningsförslagen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

83

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, dels att 5 § 2 inom., 7 §, It § 1 inom., 12 § 1 mom.,

13 §, 26 § 1 och 2 inom., 29 § 2 mom. samt 32 och 34 §§ lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt1 skola erhålla följande ändrade lydelse, dels att till

2 § samma lag skall fogas ett nytt moment och till 10 § två nya moment

av den lydelse nedan angives, dels ock att 12 § 3 mom. samt 27 § nämnda

lag skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

32 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna

i 26 eller 27 § är skyldig att

erlägga jaktvårdsavgift eller utlösa

jaktpass, jakt utan att hava fullgjort

vad sålunda åligger honom, straffes

med böter från och med tio till och

med tre hundra kronor och vare dessutom

pliktig erlägga högsta fastställda

jaktvårdsavgift eller avgift för

jaktpass.

För avgifternas erläggande svare,

lika med den skyldige, jämväl den

som tillåtit honom deltaga i jakten

ävensom, i fråga om avgiften för jaktpass,

den som upplåtit jakträtt till

honom, med rätt likväl att av den

skyldige söka åter vad sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller jaktpass

eller vägran att på anmodan av

den det vederbör framvisa detsamma

vare straffet böter från och med fem

till och med tre hundra kronor.

32 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna

i 26 § är skyldig att erlägga

jaktvårdsavgift, jakt utan att hava

fullgjort vad sålunda åligger honom,

straffes med dagsböter.

Den som fälles till straff enligt

första stycket skall tillika förpliktas

att till jaktvårdsfonden utgiva den

jaktvårdsavgift som undandragits

fonden.

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller vägran

att på anmodan av den det vederbör

framvisa detsamma vare straffet

böter från och med fem till och med

tre hundra kronor.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Nuvarande lydelse:)

Visar den som blivit angiven för

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående

stycke, sist under tredje dagen

från det angivelsen blev honom

kunnig hos åklagaren, att han vid tiden

för förseelsen innehade gällande

jaktkort eller jakt pass, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen

haft sin grund i förbiseende,

vare fri från ansvar.

(Föreslagen lydelse:)

Visar den som blivit angiven för

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående

stycke, sist under tredje dagen

från det angivelsen blev honom

kunnig hos åklagaren, att han vid

tiden för förseelsen innehade gällande

jaktkort, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen haft sin

grund i förbiseende, vare fri från ansvar.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

85

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 april

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 4 april 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

16 mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48)

om samäganderätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet S. J. M. Strömberg.

Lagrådet yttrade:

Enligt det föreslagna andra stycket i 32 § lagen om rätt till jakt skall

den som fälles till straff enligt första stycket tillika förpliktas att till jaktvårdsfonden

utgiva den jaktvårdsavgift som undandragits fonden. Av remissprotokollet

framgår, att det är avsett att detta åliggande skall ha karaktären

av en civilrättslig förpliktelse. Vid sådant förhållande torde skyldigheten

att utgiva jaktvårdsavgift icke böra vara beroende av att vederbörande

fälles till straff. På grund härav hemställer lagrådet, att åt stadgandet

gives en avfattning, som närmare ansluter sig till den nuvarande

lydelsen av första stycket.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 april 1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Nygren.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 6

april 1951 avgivna utlåtande över de den 16 mars 1951 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27fr) om rätt till jakt; och

2) lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 190fr (nr 48) om

samäganderätt.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har icke framställt annan erinran mot förslagen än att en ändring

av lagteknisk natur borde vidtagas i 32 § i det under 1) upptagna förslaget.

Denna erinran har beaktats. Dessutom ha förslagen på vissa punkter

underkastats redaktionell jämkning.

Härefter hemställer föredraganden att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga de sålunda

jämkade båda lagförslagen,

dels antaga det vid statsrådsprotokollet för den 16 mars

1951 fogade förslaget till förordning om ändring i vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340),

dels ock medgiva att älgavgift må uttagas med högst etthundra

och lägst femton kronor för varje under allmän eller

särskild jakttid fälld älg samt bemyndiga Kungl. Maj :t att i

huvudsaklig överenstämmelse med de grunder som angivas

i statsrådsprotokollet för den 16 mars 1951 utfärda erforderliga

bestämmelser beträffande älgavgifternas sammanförande

till älgskadefonder och de allmänna villkoren för

bidrag ur älgskadefond att gälla från och med den 1 juli

1951.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

517353. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:327 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 s. 12 i texten
  2. 3LU 1951:14 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 s. 1 i texten