Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1951-03-30 · 207 sidor, varav 202 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 202 av 207 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:191, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 30

mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379); samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt gällande bestämmelser taxeras ägare eller brukare av jordbruksfastighet

enligt den s. k. kontantprincipen. Denna innebär, att som inkomst

redovisas vad som kontant eller in natura kommit jordbrukaren till godo

och som utgift upptages vad som kontant eller in natura utgivits. Avdrag

medgives för värdeminskning av byggnad i jordbruksdriften. Däremot får

avdrag icke göras för kostnad för uppsättning av inventarier eller för värdeminskning

å dessa. I stället erhålles avdrag för kostnad för anskaffning

av inventarier till ersättande av andra av samma slag.

I propositionen föreslås, att jordbrukare skall under vissa förutsättningar

äga rätt att, i likhet med vad som gäller beträffande rörelseidkare, bliva taxerad

enligt bokföringsmässiga grunder. Innebörden härav är, att nettointäkten

påverkas icke blott av intäkter och omkostnader utan även av in- och utgå
1

Bihang till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 191.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ende balans beträffande varulager, varufordringar och varuskulder. Fordringar

och skulder redovisas som inkomst respektive utgift under det år, då

de uppkomma, oberoende av om likvid erlagts under året eller icke. Avdrag

medgives för värdeminskning icke blott å byggnad utan även å inventarier.

Rätten att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grunder föreslås skola

tillkomma endast den jordbrukare, som underkastar sig skyldighet att föra

räkenskaper i huvudsak i den omfattning, som angives i 1929 års bokföringslag.

Jordbrukarnas skyldighet att föra räkenskaper skall emellertid

icke medföra de civilrättsliga verkningar i olika hänseenden, som åtfölja

bokföringsskyldigheten enligt nämnda lag. Skyldigheten för jordbrukarna

att föra räkenskaper föreslås i stället skola uteslutande tjäna taxeringsändamål.

I fråga om inkomstredovisningen beträffande jordbruksfastighet föreslås

i huvudsak samma regler skola tillämpas, som nu gälla beträffande rörelse.

S. k. fri lagervärdering skall alltså vara tillåten, såvitt angår lagret utom

djuren. Dessa skola normalt upptagas lägst till vissa minimivärden, vilka

fastställas av Kungl. Maj :t eller — om innevarande års riksdag antager det

förslag om inrättande av en riksskattenämnd, som förelagts riksdagen •—

av denna nämnd. Minimivärdena föreslås skola bestämmas till belopp, som

något understiga genomsnittspriserna å djur under beskattningsåret.

Vid övergången till det nya systemet föreslås avdrag icke skola få ske

för värdet av det ingående lager, som icke utgöres av djur. I fråga om djuren

föreslås, att som ingående lager, varför avdrag får göras, skall få upptagas

den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av djur, om denna kostnad

kan visas. Om så icke kan ske, föreslås avdrag skola få åtnjutas för

värdet å de vid övergången befintliga djuren med belopp, som motsvarar

deras genomsnittspriser under år 1953, reducerade med 20 procent. Ifrågavarande

belopp skola fastställas i samma ordning, som tidigare föreslagits

skola gälla i fråga om den senare årliga värderingen.

Vid övergången skall enligt förslaget avdrag icke få ske för värdet av

ingående fordringar. Å andra sidan föreslås värdet av ingående varuskulder

icke skola upptagas som inkomst.

Om jordbruksfastigheter, som äro belägna i olika kommuner, utgöra en

förvaltningsenhet, bilda de enligt gällande bestämmelser icke tillsammans

en förvärvskälla, utan fastigheten eller fastigheterna i varje kommun utgöra

för sig en förvärvskälla. Särskilt om redovisning sker efter bokföringsmässiga

grunder, möta svårigheter att särskilja de inkomster och utgifter,

som hänföra sig till varje kommun. Med hänsyn härtill föreslås, att såsom

särskild förvärvskälla beträffande jordbruksfastighet skall, utan begränsning

till en kommun, anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex

av fastigheter, som är att anse såsom förvaltningsenhet. Vad nyss sagts

skall gälla vare sig taxering sker efter bokföringsmässiga grunder eller enligt

kontantprincipen.

De bestämmelser, som gälla beträffande avdrag för värdeminskning av

inventarier i rörelse, föreslås skola ha motsvarande tillämpning i fråga om

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

inventarier i jordbruk. I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens

storlek borde bestämmas i praxis med hänsyn till de olika inventariernas

varaktighetstid. För att vinna en praktisk tillämpning kunde det vara lämpligt,

att avskrivningsprocenten bestämdes så, att den motsvarade den genomsnittliga

förslitningen av hela inventariebeståndet. Härvid syntes 10

procent vara en skälig procentsats.

I en tidigare denna dag beslutad proposition om ändrade regler för beskattning

av realisationsvinster, ersättningar för goodwill samt ackumulerade

inkomster har förordats, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas

hela vinsten vid försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige

äger åtnjuta fri avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed föreslås

i förevarande proposition, att då inkomst av jordbruksfastighet redovisas

enligt bokföringsmässiga grunder hela vinsten vid försäljning av inventarier

alltid skall behandlas som intäkt av jordbruksfastighet.

I propositionen föreslås, att vid övergången avdrag skall få åtnjutas för

den ursprungliga nyuppsättningskostnaden för inventarier, om denna kan

visas. Kan så icke ske, föreslås, att ingångsvärdet skall beräknas på liknande

sätt som föreslagits skola ske beträffande djurbeståndet. Sålunda skall vid

ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till samtliga inventarier, som

vid övergången finnas å egendomen. Kungl. Maj :t eller riksskattenämnden

skall fastställa värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar,,

harvar m. in. Dessa värden skola lämpligen motsvara genomsnittpriserna

under år 1953, reducerade med 20 procent.

I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens storlek borde bestämmas

i praxis med hänsyn till byggnads varaktighetstid. Avskrivningen föreslås

skola ske å anskaffningsvärdet. Om detta icke kan visas, föreslås avskrivningen

skola verkställas å belopp, motsvarande två tredjedelar av jordbruksvärdet.

Härvid skall dock jordbruksvärdet minskas med däri ingående

skogsmarksvärde, i den mån detta överstiger 25 000 kronor, samt med

skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

Särskilt maskinvärde föreslås icke skola bestämmas å fasta maskiner å

jordbruksfastighet. I stället skall värdeminskningsavdrag å dessa medgivas

med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i övrigt.

I fråga om avdrag vid utrangering eller rivning av byggnad i jordbruk

föreslås samma bestämmelser skola tillämpas som i motsvarande hänseende

gälla beträffande byggnad i rörelse.

Vid övergången skall, om anskaffningskostnaden för byggnad kan visas,

såsom ingångsvärde upptagas den ursprungliga anskaffningskostnaden, ökad

med kostnaderna för ny-, till- och ombyggnad samt förvärv av byggnad men

minskad med beloppet av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag och oavskrivet

värde å utrangerad eller avyttrad byggnad. Om anskaffningskostnaden

icke kan visas, föreslås att såsom ingångsvärde skall tjäna två tredjedelar

av jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i

den mån detta över.stiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera

betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

De föreslagna bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av byggnad

skola, med undantag för stadgandet om avdrag för utrangering eller

rivning av byggnad, gälla vare sig inkomsten av jordbruksfastighet beräknas

enligt kontantmetoden eller efter bokföringsmässiga grunder.

Därest den ursprungliga anskaffningskostnaden å fasta maskiner kan

visas, skall ingångsvärdet utgöras av nämnda kostnad, minskad med tidigare

åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsa vdrag. Kan anskaffningskostnaden

icke visas, föreslås såsom ingångsvärde skola tjäna

skäligt värde motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.

Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader föreslås

skola medgivas under samma förutsättningar som gälla för rörelseidkare.

I propositionen uttalas, att frågan om taxering av intäkt av växande

skog efter bokföringsmässiga grunder borde övervägas först sedan förslaget

om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder genomförts

och varit i tillämpning någon tid.

Vidare uttalas, att den omedelbart erforderliga förstärkning av taxeringsväsendet,

som det nya redovisningssystemet för jordbrukarna torde

kräva, icke kunde bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jordbrukare

som vid systemets ikraftträdande komme att övergå till detta. Proposition

med äskande av erforderligt anslag för behövlig förstärkning borde

föreläggas 1953 års riksdag.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953

och tillämpas vid taxering första gången år 1954.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 18 §, 21 §, 23 § 1 mom., 41 § och 56 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 samt anvisningarna till 18 §

punkterna 1 och 2, 21 § punkterna 1 och 3, 22 § punkterna 1 och 2, 25 §

punkt 2 och 41 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives samt att till 22 § nämnda lag skall fogas ett nytt moment, be
-

tecknat 3 mom., och till anvisningarna

tecknad punkt 8, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse:

18 §.

Såsom särskild förvärvskälla anses

i fråga om:

a) jordbruksfastighet: inom

var kommun för sig, varje fastighet,

fastighetsdel eller komplex

av fastigheter, ,som i ägarens eller

brukarens hand är att anse såsom

förvaltningsenhet;

b) annan fastighet —- —

— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21 §.

Till intäkt---hans hus
håll;
c)

intäkt av skogsbruk, vartill

hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter,

därunder inbegripna produkter

av sådan förädlingsverksamhet,

som ingår i skogsbruket, genom

upplåtelse av avverkningsrätt till

skog eller genom avyttring av växande

skog i samband med avyttring

av marken, därest icke vinst å avyttring

av fastigheten i dess helhet

skall beskattas enligt 27 § såsom

1 Senaste lydelse av 18 och 21 §§ se 1930:

1948: 120.

till 22 § samma lag en ny punkt, be
Föreslagen

lydelse:

18 g.

Såsom särskild förvärvskälla anses

i fråga om:

a) jordbruksfastighet: varje

fastighet, fastighetsdel eller komplex

av fastigheter, som i ägarens

eller brukarens hand är att anse såsom

förvaltningsenhet;

b) annan fastighet — —

— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21 §.

Till intäkt---- hans hus
håll;
c)

intäkt av skogsbruk, vartill

hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter,

därunder inbegripna produkter

av sådan förädlingsverksamhet,

som ingår i skogsbruket, genom

upplåtelse av avverkningsrätt till

skog eller genom avyttring av växande

skog i samband med avyttring

av marken, därest icke vinst å avyttring

av fastigheten i dess helhet

skall beskattas enligt 27 § såsom in
90

samt av anvisningarna till 41 § punkt 1 se

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

inkomst av handelsrörelse eller enligt

35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad eller reparation

och underhåll av byggnader,

stängsel och inventarier å fastigheten

eller för sitt hushåll eller eljest

för sin, sin familjs och sina personliga

tjänares räkning (vedbrand med

mera) eller för arbetspersonalens

behov eller å annan av den .skattskyldige

innehavd fastighet eller i

rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av---mera så
dant.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

komst av handelsrörelse eller enligt

35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den

skattskyldige tillgodogjort sig för

ny-, till- eller ombyggnad, grundförbättring

eller reparation och underhåll

av byggnader, .stängsel och inventarier

å fastigheten eller för sitt

hushåll eller eljest för sin, sin familjs

och sina personliga tjänares räkning

(vedbrand med mera) eller för

arbetspersonalens behov eller å annan

av den skattskyldige innehavd

fastighet eller i rörelse, som av honom

drivits;

d) intäkt av — — — mera sådant.

Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, skall, i stället för vad

ovan i motsvarande hänseende stadgas,

gälla att till intäkt av jordbruksfastighet

skall hänföras åven

intäkt genom realisation av djur eller

maskiner och andra dylika inmentarier.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

3 m o m. Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, skall i stället

för eller utöver vad i 1 och 2 mom.

i motsvarande hänseenden stadgas

gälla vad nedan sägs.

Avdrag må göras för:

all kostnad för anskaffning av

djur i förvärvskällan;

värdeminskning genom slitning,

utrangering eller eljest av jordbrukaren

tillhöriga, i förvärvskällan

använda maskiner och andra dylika

inventarier eller, om sådan tillgång

är underkastad hastig förbrukning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt

av jordbruksfastighet, sedan

avdrag enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt

av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder,

i den mån dessa icke stå i strid

med särskilda bestämmelser i denna

lag. I

I andra----ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för----är belägen.

Äro fastigheter av annan fastighets

natur inom olika kommuner att

anse som e n förvärvskälla, efter ty

i 18 § sägs, skall den från fastigheterna

gemensamt härflutna inkomsten

tagas till beskattning i varje

Föreslagen lydelse:

kostnad för anskaffning av tillgången;
värdeminskning

av naturtillgångar

d jordbruksfastigheten, såsom

stenbrott, grustag och dylikt, genom

deras tillgodogörande; samt

förlust, som uppstått i förvärvskällan

och ej är att hänföra till kapitalförlust.

Avdrag må icke, i vidare mån än

ovan sägs, göras för kostnad för anskaffning

av maskiner och andra dylika

inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt

av jordbruksfastighet, sedan

avdrag enligt 22 § gjorts och, därest

inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, hänsyn tagits

till in- och utgående balans, utgör

nettointäkt av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder, i

den mån dessa icke stå i strid med

särskilda bestämmelser i denna lag.

Jämväl inkomst av jordbruksfastighet

skall beräknas på sätt nyss sagts,

därest den skattskyldige för räkenskaper

enligt vad därom särskilt stadgas.

I andra — — — ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för-----är belägen.

Äro fastigheter inom olika kommuner

att anse som e n förvärvskälla,

efter ty i 18 § sägs, skall den

från fastigheterna gemensamt härflutna

inkomsten tagas till beskattning

i varje kommun till så stor del,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

kommun till så stor del, .som kan

anses hava inom kommunen influtit.

Kan utredning härom icke vinnas,

skall inkomsten fördelas till beskattning

mellan kommunerna efter

ty som kan finnas skäligt med hänsyn

till den bruttointäkt, som influtit

inom varje kommun, eller till det

förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden

stått till varandra.

Anvisningar

till 18 §.

1. I allmänhet---med taxe
ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan

kunna understundom flera taxeringsenheter

i innehavarens hand bilda en

förvärvskälla. Detta inträffar exempelvis,

om fastigheter inom samma

kommun brukas tillsammans såsom

en förvaltningsenhet, något som jämförelsevis

ofta inträffar i fråga om

skogsfastigheter. För att fastigheter

skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet

fordras icke blott att de

hava gemensam innehavare och stå

under överinseende av innehavaren

eller dennes representant, utan jämväl

att de stå under gemensam förvaltning

och drift på sådant sätt, att

de framträda, ekonomiskt sett, såsom

en naturlig enhet. I enlighet härmed

få exempelvis de statens skogar, som

tillhöra olika revir, icke anses tillhöra

en och samma förvärvskälla.

Även är — — -— gemensamma

driftkostnader.

Föreslagen lydelse:

som Han anses hava inom kommunen

influtit. Kan utredning härom

icke vinnas, skall inkomsten fördelas

till beskattning mellan kommunerna

efter ty som kan finnas

skäligt med hänsyn till den bruttointäkt,

som influtit inom varje kommun,

eller till det förhållande, vari

fastigheternas taxeringsvärden stått

till varandra.

Anvisningar

till 18 §.

1. I allmänhet---med taxe
ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet,

utan kunna understundom flera

taxeringsenheter i innehavarens

hand bilda en förvärvskälla. Detta

inträffar exempelvis, om fastigheter

brukas tillsammans såsom en förvaltningsenhet,

något som jämförelsevis

ofta inträffar i fråga om skogsfastigheter.

För att fastigheter skola

tillsammans bilda en förvaltningsenhet

fordras icke blott att de

hava gemensam innehavare och stå

under överinseende av innehavaren

eller dennes representant, utan jämväl

att de stå under gemensam förvaltning

och drift på sådant sätt,

att de framträda, ekonomiskt sett,

såsom en naturlig enhet. I enlighet

härmed få exempelvis de statens

skogar, som tillhöra olika revir, icke

anses tillhöra en och samma förvärvskälla.

Även är — — — gemensamma

driftkostnader.

Om flera fastigheter, som utgöra

en förvaltningsenhet, ligga till en del

inom en kammun och till annan del

inom annan kommun, skall inkomsten

av sådan förvärvskälla fördelas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

2. Om flera fastigheter av annan

fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet, gäller

därom vad ovan under punkt 1

är sagt angående jordbruksfastighet

med den skillnad, att förvärvskällan

till sin omfattning ej behöver vara

begränsad till en kommun. Inkomsten

av fastigheterna skall, om en förvaltningsenhet

föreligger, redovisas

såsom fluten ur en förvärvskälla.

Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet

kan angivas villor å en

brunns- eller hadortsanläggning,

sommarställen å en fastighet m. m.

dyl. Likaledes torde fastighetsbolags

fastighetsinnehav i regel utgöra en

förvärvskälla. Av vikt är emellertid,

att i nu nämnda fall kravet å fastigheternas

karaktär av förvaltningsenhet

upprätthålles.

Om flera fastigheter av annan fastighets

natur, som utgöra en förvaltningsenhet,

ligga till en del inom en

kommun och till annan del inom

annan kommun, skall inkomsten av

sådan förvärvskälla fördelas till beskattning

inom de olika kommunerna

enligt bestämmelserna i 56 §.

Därest skattskyldig--— annan

fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad---— m. m.

dyl.

Ärliga värdet av hostad, som upplåtits

till i fastighetens drift anställd

personal, upptages icke såsom ägares

eller brukares inkomst av fastigheten

och får förty ej heller avdragas

såsom driftkostnad.

Föreslagen lydelse:

till beskattning inom de olika kommunerna

enligt bestämmelserna i

56 §.

2. Om flera fastigheter av annan

fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet,

gäller därom vad ovan under punkt

1 är .sagt angående jordbruksfastighet.

Inkomsten av fastigheterna

skall, om en förvaltningsenhet föreligger,

redovisas såsom fluten ur e n

förvärvskälla. Såsom exempel på

dylik förvaltningsenhet kan angivas

villor å en brunns- eller badortsanläggning,

sommarställen å en fastighet

m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags

fastighetsinnehav i regel

utgöra e n förvärvskälla. Av

vikt är emellertid, att i nu nämnda

fall kravet å fastigheternas karaktär

av förvaltningsenhet upprätthålles.

Därest skattskyldig — — — annan

fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad---m. in.

dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits

till i fastighetens drift anställd

personal, utan att särskild hyra för

bostaden avtalats, upptages icke såsom

ägares eller brukares inkomst

av fastigheten och får förty ej heller

avdragas såsom driftkostnad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

3. Såsom intäkt---i 35

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad---ny

sådan.

Värdet av---som driftkost
nad.

Föreslagen lydelse:

3. Såsom intäkt — — — i 35 §.

Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokföringsmåssiga

grunder, skola såsom intäkt av

jordbruksfastighet upptagas samtliga

intäkter i penningar, djur eller andra

varor eller förnödenheter, som influtit

i eller eljest tillgodoförts driften.

Vad i övrigt i punkt 1 av anvisningarna

till 28 § stadgas angående rörelse

skall i tillämpliga delar gälla även

i fråga om jordbruksfastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad — — —

ny sådan.

Värdet av-----som driftkost
nad.

Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokf öring smässiga

grunder, skall i stället för eller

utöver vad i första och andra styckena

stadgas gälla vad nedan sågs.

Kostnad för anskaffande av djur

får alltid avdragas, enär djuren anses

såsom varor i jordbruket. Kostnad

för anskaffande av maskiner och

andra dylika för stadigvarande bruk

avsedda inventarier får däremot avdragas

endast genom årliga värdeminskning

savdrag. Är sådan tillgång

underkastad hastig förbrukning, vilket

vanligen kan anses vara fallet, när

den beräknas hava en varaktighetstid

av högst tre år, får dock under anskaffningsåret

avdragas hela kostnaden

för dess anskaffande. Vad i

övrigt i punkterna 3 och 4 av anvisningarna

till 29 § stadgas angående

avdrag för värdeminskning av inventarier

i rörelse skall äga motsvarande

tillämpning beträffande sådant avdrag

i fråga om jordbruksfastighet.

Bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna

till 29 § angående avdrag för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning

å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till skogsbruket

hörande driftbyggnader, därunder

inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, som dessa även

med normalt underhåll och aktsam

vård äro underkastade. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av byggnadens

värde, olika allt efter den tid

en byggnad av ifrågavarande art anses

kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid bestämmande av denna tid

skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis

därtill, att en av arrendator

uppförd byggnad enligt arrendeavtalet

icke skall vid arrenderättens upphörande

lösas av jordägaren (jfr

punkt 7 av anvisningarna till 29 §).

Föreslagen lydelse:

överföring av medel till pensionsstiftelse

eller annan personalstiftelse, såvitt

angår rörelse, skola äga motsvarande

tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter,

som användas för

fastighetens fortsatta drift, må avföras

som driftkostnad men skall då

samtidigt upptagas som intäkt.

2. Avdrag medgives för sådan

värdeminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

därunder inbegripna för driften

nödiga bostadsbyggnader, som

dessa även med normalt underhåll

och aktsam vård äro underkastade.

Avdraget bör bestämmas till viss

procent av byggnadens värde. Detta

skall anses vara lika med anskaffningskostnaden.

Kan denna icke visas,

skall såsom byggnads värde anses

två tredjedelar av det under beskattningsåret

gällande taxerade jordbruksvärdet,

minskat med däri ingående

skogsmarlcsvärde, i den mån det

överstiger 25 000 kronor, samt med

skäligt värde å mera betydande naturtillgångar

och särskilda förmåner.

Dessa anses såsom mera betydande,

om värdet därå överstiger en tiondedel

av det taxerade jordbruksvärdet

Procenttalet bör bestämmas olika allt

efter den tid en byggnad av ifrågavarande

art anses kunna för sitt ändamål

utnyttjas. Vid bestämmande av

denna tid skall vederbörlig hänsyn

tagas exempelvis därtill, att en a\

arrendator uppförd byggnad enligt

arrendeavtalet icke skall vid arrenderättens

upphörande lösas av jordägaren

(jfr punkt 7 av anvisningarna

till 29 §).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Såsom för------ nödig bostads
byggnad.

till 25 §.

2. Avdrag för värdeminskning å

byggnad skall bestämmas på sätt i

punkt 2 första stycket av anvisningarna

till 22 § är sagt. Såsom byggnads

värde skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, anses

taxeringsvärdet (byggnadsvärdet)

under beskattningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder,

och skall i följd härav hänsyn

Föreslagen lydelse:

Såsom för---nödig bostads
byggnad.

Fasta maskiner och andra fasta

inventarier skola inräknas i byggnad

och bliva föremål för avskrivning enligt

bestämmelserna i första stycket.

Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, skola bestämmelserna i

punkt 7 sista stycket av anvisningarna

till 29 § angående avdrag för

oavskrivet anskaffningsvärde av utrangerad

eller nedriven byggnad i rörelse

äga motsvarande tillämpning

beträffande sådant avdrag i fråga oni

jordbruksfastighet
8.

Därest inkomst av jordbruksfastighet

beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, skola bestämmelserna i

punkt 8 av anvisningarna till 29 §

angående avdrag för substansminskning

vid tillgodogörande av naturtillgångar

samt i punkt 10 av anvisningarna

till samtma paragraf angående

driftförlust och kapitalförlust i

rörelse äga motsvarande tillämpning

i fråga om jordbruksfastigheten.

till 25 §.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning,

som byggnad även

med normalt underhåll och aktsam

vård är underkastad. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av byggnadens

värde, olika alltefter den tid

en byggnad av ifrågavarande art anses

kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Såsom byggnads värde skall, där

ej särskilda omständigheter annat

föranleda, anses taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder,

och skall i följd härav hänsyn

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

tagas till in- och utgående lager av

varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat

in. m. ävensom till fordringar

och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av inkomst

av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande

dock av följande. Därest vinstresultatet

påverkats därav, att bland intäkter

upptagits sådana intäkter, vilka

icke skola beskattas såsom inkomst,

eller uteslutits intäkt, som skolat

medräknas, eller bland utgifter avförts

sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen

avdrag icke får

ske, skall företagas erforderlig justering

av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de

i denna lag stadgade grunder. Den i

räkenskaperna gjorda värdesättningen

å tillgångar, avsedda för omsättning

eller förbrukning i rörelse —

såsom lager av råvaror, halv- och

helfabrikat, handelslager, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade

medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. •— skall endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt

må godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt prisfall

kommer att inträffa innan till
-

Föreslagen lydelse:

tagas till in- och utgående lager av

varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat

in. m. ävensom till fordringar

och skulder. Jämväl inkomst av jordbruksfastighet

skall beräknas på sätt

ngss sagts, därest den skattskgldige

för räkenskaper enligt vad därom

särskilt stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av inkomst

av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande

dock av följande. Därest vinstresultatet

påverkats därav, att bland intäkter

upptagits sådana intäkter,

vilka icke skola beskattas såsom

inkomst, eller uteslutits intäkt, som

skolat medräknas, eller bland utgifter

avförts sådana poster, för vilka

vid inkomstberäkningen avdrag

icke får ske, skall företagas erforderlig

justering av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt

de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen

å tillgångar, avsedda för

omsättning eller förbrukning —- såsom

lager av råvaror, halv- och helfabrikat,

handelslager, jordbruksoch

skogsprodukter, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade medel

i aktier, obligationer, lånefordringar

in. m. — skall endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det visas,

att inköpspriset för tillgångar av

samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller det

göres sannolikt, att dylikt prisfall

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

gångarna levereras eller av den skattskyldige

i oförändrat eller förädlat

skick försäljas. Beträffande värdet å

rättigheter till leverans av maskiner

och andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier enligt ej fullgjorda

köpekontrakt må nedskrivning

av värdet därå godkännas endast

i den mån den skattskyldige visar,

att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt prisfall

kommer att inträffa innan tillgångarna

levereras.

Vad här är stadgat gäller särskilt

då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses

hava åtnjutits eller en utgift skall

anses hava ägt rum. I sistnämnda

avseende gäller alltså, att inkomst

skall anses hava åtnjutits under det

år, då densamma enligt allmänt vedertagen

köpmannased bör i räkenskaperna

Uppföras såsom inkomstpost,

även om den ännu icke av den

skattskyldige uppburits i kontanta

penningar eller eljest kommit honom

tillhanda t. ex. i form av levererade

Föreslagen lydelse:

kommer att inträffa innan tillgångarna

levereras eller av den skattskyldige

i oförändrat eller förädlat skick

försäljas. Beträffande värdet å rättigheter

till leverans av maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier enligt ej fullgjorda

köpekontrakt må nedskrivning av

värdet därå godkännas endast i den

mån den skattskyldige visar, att inköpspriset

för tillgångar av samma

slag å balansdagen understiger det

kontraherade priset, eller det göres

sannolikt, att dylikt prisfall kommer

att inträffa innan tillgångarna levereras.

Djur å jordbruksfastighet skola,

därest icke särskilda förhållanden

till annat föranleda, upptagas lägst

till värden, som för olika slag av

djur i skilda åldersgrupper fastställas

av riksskattenämnden. I vissa

fall (såsom i fråga om dyrbarare

avelsdjur) fastställas icke dylika

värden; i sådant fall må värdet å

djuret icke upptagas lägre ån till

allmänna saluvärdet, reducerat med

det procenttal, varmed de av riksskattenämnden

fastställda värdena å

olika slag av djur understiga genomsnittspriserna

under beskattningsåret

å dessa djurslag.

Vad här är stadgat gäller särskilt

då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses

hava åtnjutits eller en utgift skall

anses hava ägt rum. I sistnämnda

avseende gäller alltså, att inkomst

skall anses hava åtnjutits under det

år, då densamma enligt allmänt vedertagen

köpmannased eller enligt

vad som beträffande jordbruk är allmänt

brukligt bör i räkenskaperna

uppföras såsom inkomstpost, även om

den ännu icke av den skattskyldige

uppburits i kontanta penningar eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

15

Nuvarande lydelse:

varor, fullgjorda prestationer eller

på annat härmed jämförligt sätt. Vad

sålunda gäller i fråga om inkomstposterna

har motsvarande tillämpning

i fråga om utgiftsposterna. I

fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters

upptagande enligt bokföringsmässiga

grunder tillämpas i

allmänhet det förfaringssättet, att

fordringar i rörelse uppföras såsom

inkomst under det år, då de uppkomma,

och att ränteintäkter hänföras

till inkomsten för det år, på vilket

de belöpa, i bägge fallen oberoende

av huruvida de verkligen influtit under

nämnda år eller icke. Å andra

sidan lärer det vara vedertaget, att

förskottsvis influtna räntor, som till

större eller mindre del belöpa å ett

kommande år, till denna del bokföringsmässigt

hänföras till det sistnämnda

årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet — —

■— till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års

inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla

än rörelse gäller såsom allmän regel,

att inkomst skall anses hava åtnjutits

under det år, då densamma från

den skattskyldiges synpunkt är att

anse såsom verkligen förvärvad och

till sitt belopp känd. Detta är fram
-

Föreslagen lydelse:

eljest kommit honom tillhanda t. ex.

i form av levererade varor, fullgjorda

prestationer eller på annat härmed

jämförligt sätt. Vad sålunda gäller

i fråga om inkomstposterna har

motsvarande tillämpning i fråga om

utgiftsposterna. I fråga om tiden för

inkomst- och utgiftsposters upptagande

enligt bokföringsmässiga grunder

tillämpas i allmänhet det förfaringssättet,

att fordringar uppföras

såsom inkomst under det år, då de

uppkomma, och att ränteintäkter

hänföras till inkomsten för det år, på

vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende

av huruvida de verkligen influtit

under nämnda år eller icke. Å

andra sidan lärer det vara vedertaget,

att förskottsvis influtna räntor, som

till större eller mindre del belöpa å ett

kommande år, till denna del bokföringsmässigt

hänföras till det sistnämnda

årets inkomst.

Har avverkningsrätt till skog upplåtits

mot betalning, som skall erläggas

under loppet av flera år, må

såsom intäkt för varje år upptagas

den del av köpeskillingen, som under

samma år influtit. Avdrag för

minskning i ingående virkesfö/råd

m. m., vartill upplåtaren kan vara

berättigad, fördelas därvid på de särskilda

åren i förhållande till den under

varje år influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet — —

— till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års

inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla

än rörelse och sådan jordbruksfastighet,

varav inkomsten beräknas enligt

bokföringsmässiga grunder, gäller

såsom allmän regel, att inkomst

skall anses hava åtnjutits under det

år, då densamma från den skattskyl
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

för allt förhållandet, då inkomsten

av den skattskyldige uppburits eller

blivit för honom tillgänglig för lyftning

eller, såsom i fråga om bostadsförmån

och andra förmåner in natura,

då den på annat sätt kommit

den skattskyldige till godo, detta oberoende

av huruvida inkomsten intjänats

under året eller tidigare. Vissa

intäkter, t. ex. av tjänst, ränta å

i bank eller annan penninginrättning

innestående medel o. s. v., kunna

dock hänföras till nästföregående års

inkomst, ehuru de icke uppburits eller

varit tillgängliga för lyftning förr

än efter nämnda års utgång. Förutsättningen

härför är emellertid, att de

intjänats under beskattningsåret och

uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga

omedelbart efter det årets

utgång eller i varje fall så tidigt under

nästfoljande år, att de praktiskt

taget kunna hänföras till inkomsten

under beskattningsåret. Likaledes

böra vissa intäkter, t. ex. hyror av en

hyresfastighet, vilka influtit redan

före beskattningsårets ingång, hänföras

till nämnda års inkomst, därest

de avse beskattningsåret eller del

därav samt influtit omedelbart före

årets ingång.

Å andra----punkt 1).

I enlighet--— eller terminsvis.

Föreslagen lydelse:

diges synpunkt är att anse såsom

verkligen förvärvad och till sitt belopp

känd. Detta är framför allt förhållandet,

då inkomsten av den skattskyldige

uppburits eller blivit för

honom tillgänglig för lyftning eller,

såsom i fråga om bostadsförmån och

andra förmåner in natura, då den på

annat sätt kommit den skattskyldige

till godo, detta oberoende av huruvida

inkomsten intjänats under året

eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av

tjänst, ränta å i bank eller annan

penninginrättning innestående medel

o. s. v., kunna dock hänföras till

nästföregående års inkomst, ehuru

de icke uppburits eller varit tillgängliga

för lyftning förr än efter nämnda

års utgång. Förutsättningen härför

är emellertid, att de intjänats

under beskattningsåret och uppburits

eller blivit för lyftning tillgängliga

omedelbart efter det årets utgång

eller i varje fall så tidigt under

nästf oljande år, att de praktiskt

taget kunna hänföras till inkomsten

under beskattningsåret. Likaledes

böra vissa intäkter, t. ex. hyror av

en hyresfastighet, vilka influtit redan

före beskattningsårets ingång,

hänföras till nämnda års inkomst,

därest de avse beskattningsåret eller

del därav samt influtit omedelbart

före årets ingång.

Å andra — — — punkt 1).

I enlighet--— eller terminsvis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. I samband med lagens ikraftträdande

skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid

eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

De nya bestämmelserna skola i intet fall äga tillämpning beträffande

räkenskapsår som börjat före den 1 januari 1953.

2. För skattskyldig, som vid ingången av beskattningsår, för vilket taxering

skall ske år 1954, övergår till beräkning av inkomst av jordbruksfas
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

K un tji. Maj.ts proposition nr 191.

tighet enligt bokföringsmässiga grunder, skola tillgångar och skulder vid

beskattningsårets ingång värderas på sätt nedan angives:

a) Värdet ä inventarier upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga

kostnaden för nyuppsättning av inventarier.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befintliga

inventarier, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till

belopp, som för olika slag av inventarier fastställas av riksskattenämnden.

b) Värdet å byggnad i jordbruksdriften upptages till belopp, motsvarande

anskaffningskostnaden minskad med beloppet av åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes byggnadsvärdet,

där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, motsvarande

två tredjedelar av det vid 1952 års allmänna fastighetstaxering åsatta

jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån

det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande

naturtillgångar och särskilda förmåner.

Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier upptages till belopp,

motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet av åtnjutna å maskinerna

belöpande värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden icke

visas, bestämmes värdet till skäligt belopp, motsvarande uppskattat saluvärde.

c) Värde å varulager, som icke utgöres av djur, och å varufordringar må

icke upptagas; ej heller upptages värde å varuskulder. Dock skola härvid

gälla följande undantag. Har skattskyldig före övergången till beräkning av

inkomst enligt bokföringsmässiga grunder inköpt djur på kredit men först

efter övergången erlagt likvid och är inköpet att hänföra till nyuppsättning,

må beloppet av köpeskillingen upptagas såsom ingående lager men skall

samma belopp upptagas såsom ingående varuskuld. Har skattskyldig före

nämnda tidpunkt försålt djur på kredit men först därefter erhållit likVid

och är försäljningen att hänföra till realisation, må beloppet av köpeskillingen

upptagas såsom ingående varufordran.

Värde å djur upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden

för nyuppsättning av djur.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befintliga

djur, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp,

som för olika slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.

Har sådan värde icke fastställts (såsom i fråga om dyrbarare

avelsdjur), bestämmes värdet till allmänna saluvärdet, reducerat med det

procenttal, varmed de av riksskattenämnden fastställda värdena å olika

slag av djur understiga genomsnittspriserna under år 1953 å dessa djurslag.

d) Skulle i något fall befinnas, att den skattskyldige eller någon, som står

honom nära, vidtagit åtgärd för att skattskyldig skall kunna tillgodoräkna

sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, och kan det antagas

att detta skett för att ål någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende,

skall anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.

i Itihnng Hl! riksdagens protokoll 1951. 1 samt. .Yr V.U

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

3. För skattskyldig, som vid senare tidpunkt än ovan under 2. sägs övergår

till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder, skola bestämmelserna under 2. äga motsvarande tillämpning,

dock att, därest den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av inventarier

och djur samt anskaffningskostnad för byggnad icke kunna visas, värdet

å befintliga inventarier och djur skall, där icke särskilda omständigheter

till annat föranleda, upptagas till belopp, som motsvara de värden, som

av riksskattenämnden fastställts närmast före det första räkenskapsårets

utgång, samt värdet å byggnader skall upptagas till belopp, motsvarande

två tredjedelar av det vid den närmast före sistnämnda tidpunkt verkställda

fastighetstaxeringen åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående

skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt

värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Har riksskattenämnden

icke fastställt värde å djur, bestämmes värdet till allmänna

saluvärdet, reducerat med det procenttal, varmed de av nämnden närmast

före nyssnämnda tidpunkt fastställda värdena å olika slag av djur understiga

motsvarande genomsnittspriser å dessa djurslag.

4. Därest skattskyldig, utan att redovisa inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder, övergår till att, vid beräkning av avdrag

för värdeminskning av byggnad, beräkna avdraget å anskaffningskostnad,

skall värde å byggnad och fasta inventarier vid övergången bestämmas med

motsvarande tillämpning av bestämmelserna i punkterna 2 och 3.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 9 § förordningen om statlig

förmögenhetsskatt samt anvisningarna till 3 och 4 §§ punkt 2 samma förordning

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3 §.

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk
ningen

—----tomträtt, vattenfalls
rätt;
c)

lös egendom, som är avsedd för

stadigvarande bruk i skattskyldigs

förvärvsverksamhet eller att däri omsättas

eller förbrukas, såsom levande

och döda inventarier, råämnen,

varor, förbrukningsartiklar och dylikt,

gruvor, patent- och förlagsrät
-

Föreslagen lydelse:

3 §•

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk
ningen

—---tomträtt, vattenfalls
rätt;
c)

lös egendom, som är avsedd för

stadigvarande bruk i skattskyldigs

förvärvsverksamhet eller att däri omsättas

eller förbrukas, såsom djur

samt maskiner och andra inventarier,

råämnen, varor, jordbruks- och

skogsprodukter, förbrukningsartik
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

19

Nuvarande lydelse:

ter, rätt till skogsavverkning å annans

mark samt rätt till stenbrott

och dylikt;

d) kapital, som--- beskatt
ningsårets

utgång.

9 §■

Statlig förmögenhetsskatt---

beskattningsbara förmögenheten.

Såsom beskattningsbar---be
skattningsårets

utgång.

Därest för---skattepliktiga

förmögenheten.

Har vid uppskattning av förmögenhet

den värdesättning av tillgångar i

rörelse, som skett i skattskyldigs räkenskaper

och som godkänts vid inkomstberäkningen,

frångåtts, skall

till grund för tillämpning av de i

tredje stycket meddelade bestämmelserna

läggas den sammanräknade

nettoinkomst som skulle hava fastställts,

om den vid förmögenhetsuppskattningen

gjorda värdesättningen

av tillgångarna tillämpats även vid

inkomstberäkningen. Vid beräkning

av den i föregående punkt avsedda

inkomsten skall iakttagas, att värdesättning

av tillgångarna vid utgången

av närmast föregående beskattningsår

skall ske enligt grunder

motsvarande dem, vilka tillämpats

vid förmögenhetsuppskattningen för

det beskattningsår varom fråga är.

Beskattningsbar förmögenhet —

--- kronor, bortfaller.

Anvisningar

till 3 och 4 §§.

2. Såsom affärsbruk---— skä
liga

belopp.

Lager av-------i detalj.

Föreslagen lydelse:

lar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter,

rätt till skogsavverkning

å annans mark samt rätt till stenbrott

och dylikt;

d) kapital, som----beskatt
ningsårets

utgång.

9 §•

Statlig förmögenhetsskatt----

beskattningsbara förmögenheten.

Såsom beskattningsbar---be
skattningsårets

utgång.

Därest för----skattepliktiga

förmögenheten.

Har vid uppskattning av förmögenhet

den värdesättning av tillgångar

i rörelse eller å jordbruksfastighet,

som skett i skattskyldigs räkenskaper

och som godkänts vid inkomstberäkningen,

frångåtts, skall till

grund för tillämpning av de i tredje

stycket meddelade bestämmelserna

läggas den sammanräknade nettoinkomst

som skulle hava fastställts, om

den vid förmögenhetsuppskattningen

gjorda värdesättningen av tillgångarna

tillämpats även vid inkomstberäkningen.

Vid beräkning av den i

föregående punkt avsedda inkomsten

skall iakttagas, att värdesättning av

tillgångarna vid utgången av närmast

föregående beskattningsår skall

ske enligt grunder motsvarande dem,

vilka tillämpats vid förmögenhetsuppskattningen

för det beskattningsår

varom fråga är.

Beskattningsbar förmögenhet —

---kronor, bortfaller.

Anvisningar

till 3 och 4 §§.

2. Såsom affärsbruk---skä
liga

belopp.

Lager av--- — i detalj.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Den omständigheten----för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av tillgångar

inom jordbruk med binäringar

samt skogsbruk gäller, att levande

inventarier sättas till sitt värde i

allmänna marknaden, och att vid värdesättning

av döda inventarier samma

förfarande följes, som ovan är

för rörelse angivet.

Föreslagen lydelse:

Den omständigheten-----för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av tillgångar

inom jordbruk med binäringar

samt skogsbruk gäller, att djur

sättas till sitt värde i allmänna marknaden

samt att vid värdesättning av

övriga lagertillgångar ävensom maskiner

och andra för stadigvarande

bruk avsedda tillgångar samma förfarande

följes, som ovan är för rörelse

angivet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock skola äldre

bestämmelser tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid eftertaxering för

år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 31 §, 32 § 3 inom., 33 §, 35 § 3 inom., 36 §

1 inom., 39 § 6 inom., 40 § 2 inom., 78 §, 79 § 2 och 3 inom., 80a §, 93 § och

140 § taxeringsförordningen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag

eller bostadsrättsförening, så ock vid

självdeklaration för annan deklarationsskyldig,

som under beskattningsåret

enligt lag varit skyldig föra

handelsböcker eller som, utan att

sådan skyldighet förelegat, likväl under

beskattningsåret fört dylika böcker

i av honom bedriven rörelse,

skall fogas bestyrkt avskrift av

balansräkning för beskattningsåret

och balansräkning för det närmast 1 2

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag

eller bostadsrättsförening, så ock vid

självdeklaration för annan deklarationsskyldig,

som under beskattningsåret

varit skyldig föra räkenskaper

eller som, utan att sådan skyldighet

förelegat, likväl under beskattningsåret

fört räkenskaper i av honom bedriven

rörelse, skall fogas bestyrkt

avskrift av balansräkning för beskattningsåret

och balansräkning för det

närmast föregående räkenskapsåret

1 Senaste lydelse av 31 § och 36 § 1 mom. se 1951: , av 82 § 3 mom., 35 § 3 mom., 79 §

2 mom., 80 a § och 140 § se 1943:855, av 33 § se 1950:313, av 39 § 6 mom., 40 § 2 mom. och

79 § 3 mom. se 1935:255, av 78 § se 1950:254 samt av 93 § se 1917:578.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

21

Nuvarande lydelse:

föregående räkenskapsåret samt av

vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,

om sådan räkning ingått

i bokföringen. Vid självdeklaration

för annan bostadsförening än bostadsrättsförening

skola fogas dels

av styrelsen undertecknad uppgift om

föreningens ställning vid beskattningsårets

början och slut dels ock

bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning

för samma år, om sådan

ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration---des
sa

uppgifter.

För verk----att utgiva.

För inländsk------enbart liv
försäkringsrörelse.

32 §.

3 inom. Skattskyldig, som under

beskattningsåret enligt lag varit skyldig

föra handclsböcker eller, utan att

sådan skyldighet förelegat, likväl fört

dglika böcker i av honom bedriven

rörelse, åligger att efter anmaning av

taxeringsintendent, i den utsträckning

denne prövar nödigt, tillhandahålla

sin bokföring med därtill hörande

handlingar för granskning,

varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda

skyldighet åligger rörelseidkarc,

som ej fört handclsböcker, med

avseende å av honom förda anteckningar

rörande intäkter och utgifter

Föreslagen lydelse:

samt av vinst- och förlusträkning för

beskattningsåret, om sådan räkning

ingått i bokföringen. Vid självdeklaration

för annan bostadsförening än

bostadsrättsförening skola fogas dels

av styrelsen undertecknad uppgift om

föreningens ställning vid beskattningsårets

början och slut dels ock

bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning

för samma år, om sådan

ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration---des
sa

uppgifter.

För aktiebolag---att utgiva.

För inländsk----enbart liv
försäkringsrörelse.

Idkare av jordbruk eller skogsbruk,

vilken påyrkar att bliva taxerad

för inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder,

skall senast tre månader före ingången

av det första beskattningsår,

för vilket taxering skall ske enligt sådana

grunder, göra anmälan härom

till taxeringsinbendenten i det län,

där jordbruksfastigheten är belägen.

32 §.

3 in o in. Skattskyldig, som under

beskattningsåret varit skyldig föra

räkenskaper eller, utan att sådan

skyldighet förelegat, likväl fört räkenskaper

i av honom bedriven rörelse,

åligger att efter anmaning av taxeringsintendent,

i den utsträckning

denne prövar nödigt, tillhandahålla

sin bokföring med därtill hörande

handlingar för granskning, varom

förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda

skyldighet åligger idkare av jordbruk,

skogsbruk eller rörelse, som ej

fört räkenskaper, med avseende å av

honom förda anteckningar rörande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

inom rörelsen jämte därtill hörande

handlingar.

Vad nu —------och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för inkomst

eller förmögenhet skola varje

år utan anmaning följande uppgifter

meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande person,

som hos honom innehaft anställning

eller uppdrag eller utfört tillfälligt

arbete eller som av honom åtnjutit

pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i

denna paragraf närmare angives, angående

hans förmåner under nästföregående

år i avlöning, arvode eller

annan ersättning för utfört arbete eller

i pension,

dock att annan arbetsgivare än

statlig eller kommunal myndighet eller

juridisk person är skyldig avlämna

uppgift endast i fråga om sådana

förmåner, som utgått från av honom

utövad rörelse eller från av honom

bedrivet jordbruk eller skogsbruk,

samt att uppgiftsskyldighet för ersättning

för tillfälligt arbete icke föreligger,

om sådan ersättning under

året utgått med mindre än etthundra

kronor till samma mottagare eller om

beloppet utgått till rörelseidkare, som

enligt lag varit skyldig föra handelsböcker;
b)

av försäkringsbolag------ut
betalts,

angående det utbetalda beloppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande----nämnda

debetsedel.

intäkter och utgifter inom jordbruket,

skogsbruket eller rörelsen jämte

därtill hörande handlingar.

Vad nu---och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för inkomst

eller förmögenhet skola varje

år utan anmaning följande uppgifter

meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande person,

som hos honom innehaft anställning

eller uppdrag eller utfört tillfälligt

arbete eller som av honom åtnjutit

pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i

denna paragraf närmare angives, angående

hans förmåner under nästföregående

år i avlöning, arvode eller

annan ersättning för utfört arbete eller

i pension,

dock att annan arbetsgivare än

statlig eller kommunal myndighet eller

juridisk person är skyldig avlämna

uppgift endast i fråga om sådana

förmåner, som utgått från av honom

utövad rörelse eller från av honom

bedrivet jordbruk eller skogsbruk,

samt att uppgiftsskyldighet för ersättning

för tillfälligt arbete icke föreligger,

om sådan ersättning under

året utgått med mindre än etthundra

kronor till samma mottagare eller om

beloppet utgått till sådan idkare av

rörelse, jordbruk eller skogsbruk,

som varit skyldig föra räkenskaper;

b) av försäkringsbolag ------ut
betalts,

angående det utbetalda beloppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan —--- för

lyftning.

Vid fullgörande---nämnda

debetsedel.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

23

Nuvarande lydelse:

Arbetsgivare, som avlämnar uppgift

varom under a ) förmäles, skall

samtidigt avlämna ett särskilt sammandrag,

upptagande namn å den

person eller de personer, varom fråga

är, ävensom beträffande var och en

av dem uppgift angående de åtnjutna

förmånernas belopp samt huruvida

till beloppet ej angiven förmån utgått.

Skyldighet att avlämna dylikt

sammandrag föreligger dock icke för

statlig eller kommunal myndighet, ej

heller för annan arbetsgivare om antalet

uppgifter överstiger 25 eller om

i uppgifterna avsedd ersättning eller

pension utgått från sådan av arbetsgivaren

utövad rörelse, vars resultat

i arbetsgivarens självdeklaration redovisas

å blankett avsedd för rörelse

med ordnad bokföring, som avslutats

medelst vinst- och förlustkonto

i huvudbok.

35 §.

3 m o in. Utövare av rörelse, som

har att avlämna uppgift enligt 33 §

är skyldig att, efter anmaning av

taxeringsintendent, för kontroll av

uppgifternas riktighet och fultständighet

tillhandahålla sina handelsböcker

med därtill hörande handlingar

eller, därest handelsböcker

icke förts, förda anteckningar rörande

intäkter och utgifter inom rörelsen.

Har rörclseidkare från rörelsen till

annan utbetalt ränta å gäld och är

ej fråga om lån mot obligationer,

förlagsbevis eller andra för den allmänna

rörelsen avsedda förskriv
-

Föreslagen lydelse:

Arbetsgivare, som avlämnar uppgift

varom under a ) förmäles, skall

samtidigt avlämna ett särskilt sammandrag,

upptagande namn å den

person eller de personer, varom fråga

är, ävensom beträffande var och

en av dem uppgift angående de åtnjutna

förmånernas belopp samt huruvida

till beloppet ej angiven förmån

utgått. Skyldighet att avlämna

dylikt sammandrag föreligger dock

icke för statlig eller kommunal myndighet,

ej heller för annan arbetsgivare

om antalet uppgifter överstiger

25 eller om i uppgifterna avsedd

ersättning eller pension utgått från

sådant av arbetsgivaren bedrivet

jordbruk eller skogsbruk eller från

sådan av honom utövad rörelse, vars

resultat i arbetsgivarens självdeklaration

redovisas å blankett avsedd

för jordbruksfastighet eller rörelse

med ordnad bokföring, som avslutats

medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok.

35 §.

3 in o m. läkare av jordbruk, skogsbruk

eller rörelse, som har att avlämna

uppgift enligt 33 §, är skyldig

att, efter anmaning av taxeringsintendent,

för kontroll av uppgifternas

riktighet och fullständighet tillhandahålla

sina räkenskaper med därtill

hörande handlingar eller, därest räkenskaper

icke förts, förda anteckningar

rörande intäkter och utgifter

inom jordbruket, skogsbruket eller

rörelsen.

Har i första stycket omförmäld

näringsidkare från jordbruket, skogsbruket

eller rörelsen till annan utbetalt

ränta å gäld och är ej fråga om

lån mot obligationer, förlagsbevis cl
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

ningar, åligger honom sådan skyldighet,

soin i första stycket sägs, jämväl

för kontroll av lämnad uppgift

om borgenären eller för att bereda

beskattningsmyndighet upplysning

i sådant avseende.

Angående den granskning av handelsböcker

och andra handlingar,

som i detta mom. avses, gäller vad i

79 och 93 §§ sägs.

36 §.

1 m o in. Självdeklaration, som —

---under taxeringsåret.

Staten, landsting —--31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som

nästföregående år enligt lag varit

skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta

liknande anstånd, därest

räkenskapsåret gått till ända senare

än den 31 oktober året näst före

taxeringsåret.

På ansökan — — —- för avlämnandet.

Vad i-----eller rederi.

39 §.

6 m o in. Underlåter någon, som

mottagit anmaning enligt 32 § 3

mom. att tillhandahålla handelsböcker

eller andra handlingar, att efterkomma

dylik anmaning, må för

handlingarnas tillhandahållande anlitas

biträde av länsstyrelsen, som

äger förelägga den försumlige, därest

han icke är offentlig tjänsteman,

lämpligt vite.

40 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning

att avlämna uppgift enligt 33 §,

Föreslagen lydelse:

ler andra för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, åligger honom

sådan skyldighet, som i första

stycket sägs, jämväl för kontroll av

lämnad uppgift om borgenären eller

för att bereda beskattningsmyndighet

upplysning i sådant avseende.

Angående den granskning av räkenskaper

och andra handlingar, som

i detta mom. avses, gäller vad i 79

och 93 §§ sägs.

36 §.

1 in o in. Självdeklaration, som —

— — under taxeringsåret.

Staten, landsting---31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som

nästföregående år varit skyldig föra

räkenskaper, må tillgodonjuta liknande

anstånd, därest räkenskapsåret

gått till ända senare än den 31

oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan — — — för avlämnandet.

Vad i---eller rederi.

39 §.

6 m o m. Underlåter någon, som

mottagit anmaning enligt 32 § 3

inom. att tillhandahålla räkenskaper

eller andra handlingar, att efterkomma

dylik anmaning, må för handlingarnas

tillhandahållande anlitas

biträde av länsstyrelsen, som äger

förelägga den försumlige, därest han

icke är offentlig tjänsteman, lämpligt

vite.

40 §.

2 m o in. Hörsammas icke anmaning

att avlämna uppgift enligt 33 §,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

25

Nuvarande lydelse:

34 § eller 35 § 1 eller 2 inom. eller

anmaning enligt 35 § 3 mom. att

tillhandahålla handelsböcker eller

andra handlingar, må för uppgiftens

införskaffande eller handlingarnas

tillhandahållande anlitas biträde av

länsstyrelsen, som äger förelägga

den försumlige, därest han icke är

offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —

— — om förhållandet;

f ) att, därest i avgiven självdeklaration

avdrag skett för periodiskt understöd

eller för ränta å gäld samt

av deklarationen eller annan erhållen

uppgift framgår, att beloppet åtnjutits

av någon, som icke skall

taxeras inom distriktet och som icke

kan antagas vara bokföringspliktig

rörclseidkare, lämna underrättelse

därom till vederbörande taxeringsnämndsordförande;
g

) att även------vinnande be
hövligt.

Det åligger----nämnden kun
na

lämnas.

På begäran-------ordföranden

kunna lämnas.

79 §.

2 in o m. Anser taxeringsnämndens

ordförande anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där oinförmäld

rörelscidkares bokföring äger rum,

framställes begäran härom hos vederbörande

taxeringsintendent, vilken

bär att vidare förfara på sätt i 1

inom sägs. Framkomma vid granskningen

omständigheter av beskaffen
-

Föreslagen lydelse:

34 g eller 35 § 1 eller 2 inom. eller

anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla

räkenskaper eller andra

handlingar, må för uppgiftens införskaffande

eller handlingarnas tillhandahållande

anlitas biträde av

länsstyrelsen, som äger förelägga

den försumlige, därest han icke är

offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —

----om förhållandet;

f ) att, därest i avgiven självdeklaration

avdrag skett för periodiskt

understöd eller för ränta å gäld samt

av deklarationen eller annan erhållen

uppgift framgår, att beloppet åtnjutits

av någon, som icke skall taxeras

inom distriktet och som icke kan

antagas vara sådan idkarc av jordbruk,

skogsbruk eller rörelse, som är

skyldig föra räkenskaper, lämna underrättelse

därom till vederbörande

laxeringsnämndsordf örande;

g ) att även---vinnande be
hövligt.

Det åligger-----nämnden kun
na

lämnas.

På begäran-----ordföranden

kunna lämnas.

79 §.

2 in o in. Anser taxeringsnämndens

ordförande anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där omförmäld

näringsidkares bokföring äger rum,

framställes begäran härom hos vederbörande

taxeringsintendent, vilken

bär att vidare förfara på sätt i

1 inom. sägs. Framkomma vid

granskningen omständigheter av be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

het att kunna antagas inverka å annan

taxeringsnämnds taxeringsåtgärd,

skall taxeringsintendenten föranstalta

om underrättelse härom till

ordföranden i denna nämnd.

3 mom. Granskning, som i denna

paragraf avses, skall såvitt möjligt

ske på sådant sätt och på sådan

tid att den icke förorsakar hinder i

verksamheten för den, vars bokföring

är föremål för granskningen.

Där han det begär och det lämpligen

kan ske, skall granskningen verkställas

hos honom. Hava handelsböcker

eller andra handlingar överlämnats

för granskningen, skola de så

fort ske kan återställas. Meddelande

om resultatet av granskningen skall

snarast lämnas den, vars bokföring

varit föremål för granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att

granska självdeklarationer och andra

uppgifter, som avgivas av rörelseidkare

vilka är o fysiska personer,

oskifta dödsbon eller familjestiftelser.

Han har därjämte att granska

andra deklarationer och uppgifter av

mera invecklad beskaffenhet, vilka

taxeringsnämnd överlämnar till honom

för granskning.

Taxeringskonsulent äger-----

dess beslut.

Föreslagen lydelse:

skaffenhet att kunna antagas inverka

å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd,

skall taxeringsintendenten

föranstalta om underrättelse härom

till ordföranden i denna nämnd.

3 m o m. Granskning, som i denna

paragraf avses, skall såvitt möjligt

ske på sådant sätt och på sådan tid

att den icke förorsakar hinder i verksamheten

för den, vars bokföring är

föremål för granskningen. Där han

det begär och det lämpligen kan ske,

skall granskningen verkställas hos

honom. Hava räkenskaper eller andra

handlingar överlämnats för granskningen,

skola de så fort ske kan återställas.

Meddelande om resultatet av

granskningen skall snarast lämnas

den, vars bokföring varit föremål för

granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att

granska självdeklarationer och andra

uppgifter, avgivna av fysiska personer,

oskifta dödsbon eller familjestiftelser,

vilka åro rörelseidkare eller

sådana idkare av jordbruk eller

skogsbruk, som äro skyldiga föra räkenskaper.

Han har därjämte att

granska andra deklarationer och uppgifter

av mera invecklad beskaffenhet,

vilka taxeringsnämnd överlämnar

till honom för granskning.

Taxeringskonsulent äger -------------

dess beslut.

93 §.

Taxeringsintendenten har---

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en

behörig taxering av skattskyldig, som

i 32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt,

att granskning verkställes av

93 §.

Taxeringsintendenten har----

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en

behörig taxering av skattskyldig,

som i 32 § 3 mom. omförmäles, vara

nödigt, att granskning verkställes av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

den skattskyldiges bokföring eller,

dä den skattskyldige varit delägare

i vanligt handelsbolag, kommanditbolag

eller rederi, av bolagets eller

rederiets bokföring, eller anser taxeringsintendenten

anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där omförmäld

rärelseidkares bokföring äger rum,

bör taxeringsintendenten föranstalta

om sådan granskning, därvid biträde

av sakkunnig må anlitas. Tillkommer

jämlikt 55 § 1 mom. anmaningsrätten

annan taxeringsintendent,

bör framställning om granskning

göras hos denne. Angående

granskningens utförande skall i varje

fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i------föranstalta där
om.

Finner taxeringsintendenten-------

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har---er
forderlig

utredning.

I fråga — — — likformig taxering.

140 §.

Den som-----med dagsböter.

Vad som med stöd av bestämmelserna

i denna förordning inhämtats

vid granskning av handelsbok eller

annan räkenskapshandling må ej yppas

i vidare mån än som erfordras

för vinnande av det med granskningen

avsedda ändamålet. Bryter någon

häremot straffes, där han ej för sin

förseelse är underkastad ansvar för

tjänstefel, med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Föreslagen lydelse:

den skattskyldiges bokföring eller,

då den skattskyldige varit delägare i

vanligt handelsbolag, kommanditbolag

eller rederi, av bolagets eller rederiets

bokföring, eller anser taxeringsintendenten

anledning föreligga

att för ändamål, som i 35 § 3 mom.

sägs, granskning av där omförmäld

näringsidkares bokföring äger rum,

bör taxeringsintendenten föranstalta

om sådan granskning, därvid biträde

av sakkunnig må anlitas. Tillkommer

jämlikt 55 § 1 mom. anmaningsrätten

annan taxeringsintendent,

bör framställning om granskning

göras hos denne. Angående

granskningens utförande skall i varje

fall gälla, vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i----föranstalta där
om.

Finner taxeringsintendenten---

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har----er
forderlig

utredning.

I fråga — — — likformig taxe
o

SJ

ring.

140 §.

Den som---med dagsböter

Vad som med stöd av bestämmelserna

i denna förordning inhämtats

vid granskning av räkenskaper må ej

yppas i vidare män än som erfordras

för vinnande av det med granskningen

avsedda ändamålet. Bryter

någon häremot straffes, där han ej

för sin förseelse är underkastad ansvar

för tjänstefel, med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock skall bestämmelsen

i 31 g sista stycket träda i kraft den 1 juli 1952.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Härigenom förordnas som loljer.

1 §•

Idkare av jordbruk eller skogsbruk, som påyrkar att bliva taxerad för inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, är skyldig

att såsom underlag för taxeringen föra räkenskaper på sätt nedan sägs.

Staten och kommun samt aktiebolag, bolag, som blivit infört i handelsregistret,

och sambruksförening äro icke skyldiga föra räkenskaper enligt

denna förordning.

Vad i allmän lag stadgas angående handelsböcker samt angående påföljd

vid åsidosättande av skyldighet att föra dylika böcker skall icke tillämpas

beträffande räkenskaper, som föras enligt denna förordning.

2 §•

Räkenskaperna skola föras i enlighet med allmänna bokföringsgrunder

samt med iakttagande av vad beträffande jordbruk eller skogsbruk är

allmänt brukligt och överenstämmande med god sed.

3 §•

I räkenskaperna skall lämnas redovisning för intäkter och kostnader i

jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för näringsidkarens tillgångar

och skulder, så att därav kan bedömas verksamhetens gång och näringsidkarens

ekonomiska ställning vid dess början och vid utgången av varje

räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall näringsidkaren föra:

a) dagbok, upptagande intäkter och kostnader, därvid till intäkter hänföres

även värdet av de förnödenheter och produkter, vilka uttagits från

jordbruket eller skogsbruket för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares

behov eller liknande ändamål eller för den fortsatta driften,

såsom för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller grundförbättring därå

eller underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller

eljest för driften, eller å annan av näringsidkaren innehavd fastighet eller

i rörelse, som av honom drivits; samt

b) inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.

Härutöver skall näringsidkaren föra de övriga böcker, vilka med hänsyn

till verksamhetens omfattning och beskaffenhet erfordras.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs

utgång, skola vara införda i inventarieboken inom två månader därefter.

4 §•

Räkenskapsböcker skola, där de icke bestå av betryggande lösblads- eller

kortsystem, vara bundna och hava sidorna eller uppslagen numrerade i löpande

sifferföljd. Dagbok må bestå av en eller flera böcker. Dagbok och inventariebok

må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.

Införing skall göras med bläck, skrivmaskin, anilinpenna eller på annat

varaktigt sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokföringsregler

införingar skola göras i löpande följd. Radering får ej förekomma,

ej heller får något av innehållet genom överstrykning eller annorledes

göras oläsligt. Göres ändring i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten

därav vitsordas och dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden bok må

blad icke borttagas.

Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse

för verksamheten, skola förvaras i ordnat skick. Handlingar, som avsändas,

skola kopieras. Kopiorna skola likaledes förvaras i ordnat skick.

5 §•

I dagboken skola intäkter och kostnader i jordbruket och skogsbruket

med det undantag, som i andra stycket sägs, införas dagligen post för post.

Intäkter och kostnader under dagen av likartad beskaffenhet må dock införas

i en post, om betryggande åtgärder vidtagas för beloppens specifikation.

Där verksamhetens art och omfång det påkallar, må med införandet av

gemensam post anstå till nästa söckendag''.

Förnödenheter och produkter, vilka uttagits från jordbruket eller skogsbruket

för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares behov eller

liknande ändamål, må, därest i huvudsak samma myckenheter uttagas varje

dag eller vecka, antecknas i dagboken i slutet av varje vecka.

Vid den löpande räkenskapsföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att

upplysning på ett klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och

skulder, som uppkommit i jordbruket eller skogsbruket, därvid borgenärernas

och gäldenärernas namn samt storleken av en vars fordran eller skuld

skola angivas, om omkostnaderna för verksamheten, om vad näringsidkaren

i penningar eller eljest däri insatt eller därur uttagit, om de växlar, som med

verksamheten hava samband, samt om de borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för annan, vilka näringsidkaren i och för verksamheten ingått.

6 §•

Inventariet skall upptaga näringsidkarens samtliga tillgångar i fastigheter,

djurbestånd, jordbruks- och skogsprodukter samt varulager i övrigt, inventarier,

övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar och

annat ävensom hans samtliga skulder, vare sig tillgångarna och skulderna

ingå i jordbruket eller skogsbruket eller ej. Tillgångar och skulder skola

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

specificeras, och för varje post skall värde därå utsättas. Inventarier av mindre

betydenhet må dock sammanföras i gemensamma poster. Lösören, som

icke ingå i verksamheten, ma Jikasa upptagas i en post. Jämväl i övrigt må i

en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller skulder, så framt

de äro med åsatta värden överskådligt införda i särskild bok eller bilaga

och hänvisning göres till denna. Tillgångar och skulder skola var för sig

sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för annan, vilka näringsidkaren iklätt sig, i den mån de icke upptagits

bland skulderna, dels ock samtliga av näringsidkaren ställda panter,

vare sig förbindelserna eller panterna äga samband med jordbruket eller

skogsbruket eller icke.

7 §•

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet

inom linjen lämnade uppgifter.

8 §■

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Näringsidkarens tillgångar må icke upptagas över sina verkliga värden.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för näringsidkaren, må

dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller

tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I så

fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna

värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp

kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant

konto må icke minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande

avskrivning å ifrågavarande tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder

de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika

tillgångar högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen

angivas med vilket belopp höjning skett.

Djur må icke upptagas till lägre värde än som överensstämmer med de

vid taxeringen gällande lägsta värdena.

3) Skulder och fordringar avseende verksamheten skola upptagas skilda

från näringsidkarens övriga skulder och fordringar. Skulderna för verksamheten

uppdelas i låneskulder och övriga skulder.

4) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas

komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras såsom

tillgång.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kanyl. Ma j. ts proposition nr 191.

9 §•

Därest räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok,

skola vinster och förluster för jordbruket, dess binäringar och skogsbruket

upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet med vad beträffande

jordbruk eller skogsbruk är allmänt brukligt.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola av näringsidkaren med hans underskrift

bestyrkas.

11 §•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid verksamhetens början

ävensom vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att

omfatta högst aderton månader.

12 §.

Räkenskaperna med därtill hörande brev, räkningar, kopior och övriga

handlingar skola förvaras under tio år, räknat från utgången av det räkenskapsår,

varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller handlingen

eller kopian tillkom.

13 §.

Åsidosätter idkare av jordbruk eller skogsbruk uppsåtligen eller av grov

oalctsamhet honom enligt denna förordning åliggande skyldighet att föra

räkenskaper och sker detta på sådant sätt, att ur räkenskaperna icke kunna

inhämtas för näringsidkarens taxering erforderliga uppgifter, straffes med

dagsböter.

14 §.

Ivungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

särskilda föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén. statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga om taxering

av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, m. m.

samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I betänkande nr 21 bar bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag behandlat

fragan om taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga

grunder och därvid bl. a. anfört, att enligt i kommunalskattelagen givna

föreskrifter inkomst av jordbruksfastighet skulle beräknas enligt den s. k.

kontantprincipen, vilken innebure att intäkterna ansåges hava åtnjutits

under det beskattningsår, då desamma av den skattskyldige uppburits eller

blivit för honom tillgängliga för lyftning. Driftkostnaderna i jordbruk ansåges

belöpa på det beskattningsår, under vilket de betalts. Utan hinder av

dessa bestämmelser hade emellertid i praxis jordbrukare i vissa fall medgivits

rätt att vid taxering beräkna inkomsten av jordbruk efter bokföringsmässiga

grunder. En förutsättning för godkännande av en sådan beräkning

torde dock ha varit, att ordnad bokföring med räkenskapsavslutning funnes

samt att densamma kunde förväntas komma till fortsatt användning, så

att trygghet förelåge för en likformig taxering i framtiden.

Även enligt utskottets mening torde under angivna förutsättning rätt för

jordbrukare till taxering efter bokföringsmässiga grunder kunna anses föreligga.

Frånvaron av uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande hänseende

medförde emellertid en viss oklarhet såväl beträffande de betingelser, under

vilka denna rätt kunde sägas vara för handen, som ock rörande rättighetens

omfattning.

Frågan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare

att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder hade tidigare vid upprepade

tillfällen varit under behandling utan att någon utredning i ämnet

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

33

kommit till stånd. Utskottet ansåge för sin del angeläget, att en sådan utredning

utan dröjsmål ägde rum. Ej minst med hänsyn till betydelsen av

att taxeringsmyndigheterna, då jordbrukare medgåves rätt att taxeras enligt

bokföringsmässiga grunder, tillämpade enhetliga principer syntes en

reglering på förevarande område vara i hög grad önskvärd. Vid utredningen

torde enligt utskottets mening böra övervägas, huruvida bokföringsplikt

borde föreskrivas för åtminstone vissa kategorier av jordbrukare, i första

band givetvis de större jordbrukarna. Införande av en allmän bokföringsplikt

för jordbrukare torde däremot vara uteslutet. Tänkbart vore att bokföringen

för jordbruk skulle kunna vara av något enklare slag än för rörelse.

Vid utredningen borde även undersökas, i vilken utsträckning avskrivningar

skulle vara medgivna i beskattningshänseende för värdeminskning

å inventarier, då taxering ägde rum enligt bokföringsmässiga grunder.

Särskilda bestämmelser borde även meddelas rörande inkomstberäkningen

vid övergången till nytt redovisningssystem.

Bevillningsutskottet har vidare funnit utredning böra verkställas rörande

grunderna för beräkning av överpris och merkostnad vid ny-, till- eller ombyggnad

av fastighet och nyuppsättning av maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier samt angående frågan om avskrivning för

värdeminskning å driftbyggnader i jordbruket.

Under åberopande av nämnda betänkande har 1943 års riksdag i skrivelse,

nr 185, hemställt att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om ändring

av gällande skatteförfattningar i de delar, som berörts i betänkandet,

och därvid beakta vad i betänkandet anförts samt snarast möjligt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, mPd stöd av Kungl. Maj:ts den 12 november 1943

givna bemyndigande samma dag landskamreraren A. T. Rietz, ordförande,

ledamoten av riksdagens första kammare V. G. Lodenius samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare K. A. M. Andersson, S. Janson och W. Svensson

att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning av frågan

om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare att

taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa andra därmed sammanhängande

frågor.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga,

avgåvo den 19 februari 1946 betänkande med förslag till ändrade

bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet

samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:29) med därvid fogade förfatlningsförslag;

författningsförslagen torde såsom Rihang få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från Stockholms handelskammare, handelskammaren

i Göteborg och Skånes handelskammare), överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från hushållnings
:!

Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. .Yr /!)/.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

sällskapen), mellankommunala prövningsnämnden, statens forskningskommitté

för lantmannabyggnader, stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt

Lunds, Skara och Härnösands stift, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska ^^arbetsgivareföreningen,

Svenska lantarbetareförbundet och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund (med överlämnande av yttranden från ett antal

länsföreningar).

De sakkunnigas förslag har underkastats en närmare granskning och överarbetning

inom finansdepartementet. Denna överarbetning, vilken skett med

beaktande av vissa av de i remissyttrandena framställda erinringarna, har

lett till upprättande av förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370),

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr

577) om statlig förmögenhetsskatt,

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379) samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

II. Gällande rätt.

De allmänna grunderna för beräkning av inkomst vid taxeringen återfinnas

i 41 § kommunalskattelagen, som innehåller olika regler för å ena sidan

förvärvskällan rörelse och å andra sidan övriga förvärvskällor. Sålunda stadgas,

att beträffande rörelse inkomst skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen,

samt att i fråga om övriga förvärvskällor intäkt skall anses

ha åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten uppburits eller

blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och utgift eller omkostnad

skall anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften betalats eller

omkostnaden ägt rum. Att inkomsten skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder innebär, att inkomstberäkningen skall ske under hänsynstagande

till ingående och utgående balans beträffande lager och vissa andra

tillgångar samt fordringar och skulder. I fråga om andra förvärvskällor än

rörelse, sålunda bl. a. jordbruksfastighet, skall kontant- eller kassaprincipen

tillämpas, vilket innebär, att inkomsten principiellt skall beräknas med

hänsyn till vad som inflyter i kontanter eller tillföres i natura eller som i

sådant avseende utgives utan avseende å lager, fordringar eller skulder vid

beskattningsårets början och slut.

Såvitt angår jordbruksfastighet skall såsom intäkt upptagas vad ägaren

eller brukaren under beskattningsåret uppburit i penningar för sålda produkter

eller tillgodogjort sig i naturaförmåner, oberoende av huruvida produkterna

utvunnits under beskattningsåret eller tidigare. Såsom utgift skall

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

redovisas vad som under beskattningsåret utgivits för jordbruksdriften i

penningar eller i natura. Såsom intäkt eller utgift skall däremot icke upptagas

belopp, avseende produkter, som sålts respektive köpts på kredit. Värdet

av produkter, som jordbrukaren under ett beskattningsår icke tillgodogjort

sig genom försäljning, konsumtion eller annan förbrukning, skall icke

upptagas såsom intäkt för beskattningsåret.

Bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet återfinnas

i 21—23 §§ kommunalskattelagen jämte anvisningar. 21 § innehåller regler

om vad som är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet. I 22 § angivas

de avdrag, som må göras från bruttointäkten. Vad som återstår sedan tilllåtna

avdrag verkställts utgör enligt 23 § 1 mom. nettointäkt av jordbruksfastighet.

Då den kommunala beskattningen i fråga om fastighet anordnats

som en garantibeskattning, får vid inkomstberäkningen jämlikt 23 § 2 mom.

samma lag avdrag göras för det inkomstbelopp, som anses beskattat genom

tastighetsskatt. Detta avdrag, det s. k. procentavdraget, utgör enligt 45 §

kommunalskattelagen 5 procent av taxeringsvärdet. Vad som återstår av

nettointäkten sedan procentavdraget frånräknats beskattas kommunalt såsom

inkomst av jordbruksfastighet.

Enligt 21 § kommunalskattelagen hänföres till intäkt av jordbruksfastighet

allt vad som av sådan fastighet kommit ägaren eller brukaren till godo,

såsom årliga värdet av bostad, intäkt av jordbruk med binäringar, intäkt av

skogsbruk samt intäkt av annat slag.

Till bostad hänföras dels utrymmen, som tagits i anspråk för den skattskyldiges,

hans familjs och hans personliga tjänares räkning, dels ock utrymmen

och anordningar för egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum,

lusthus, badhus, stall, bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m.

Såsom jordbruk anses åkerbruk och ängsskötsel, även då driften avser industriellt

behov, ävensom i samband därmed bedriven husdjursskötsel. Utnyttjande

av bete å såväl skogsmark som annan mark inbegripes under

husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel, även växtodling under glas, räknas till

jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Till binäring till jordbruk hänföres sådan i sammanhang med jordbruk

bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fastighetens

alster eller naturtillgångar, av arbetskraft, anställd vid jordbruket, eller av

därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed räknas

såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för förädling av

väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning

o. d., som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens ordinarie

arbetskraft. Hit räknas även under förut angiven förutsättning bioch

fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor mot lega,

uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt in. m. Drives åter

sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristående företag och

med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar, särskilda maskiner

eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal, är verksamheten

att hänföra till rörelse. Sålunda hänföras icke till jordbrukets binä
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ringar sådana företag som kvarndrift för förnialning huvudsakligen av inköpt

eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering, kalkbränning eller

tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu m. m. Ej heller är försäljning av

jordbrukets eller dess binäringars produkter att anse såsom binäring till

jordbruk, därest försäljningen skett från handelsbod eller annat stadigvarande

försäljningsställe utom fastighetens område.

Till intäkt av jordbruk med binäringar hänföres årliga värdet av bostad,

som skattskyldig i jordbruksfastighet åtnjutit för sin, sin familjs och sina

personliga tjänares räkning. Värdet av bostad, som upplåtits till personal,

anställd för fastighetens drift, upptages icke som ägarens eller brukarens

inkomst av fastigheten och får i följd härav ej heller avdragas som driftkostnad.

Såsom intäkt räknas därjämte likvid vid försäljning av levande

och döda inventarier samt produkter. Emellertid skola icke alla sådana kontanta

intäkter upptagas. Intäkt genom försäljning av levande och döda inventarier

skall nämligen redovisas såsom inkomst av jordbruksfastighet

endast till den del löpande försäljning kan anses föreligga. Om inventarierna

av en eller annan anledning helt eller till väsentligaste delen realiserats, t. ex.

vid avflyttning från fastigheten, skall vad som influtit vid realisationen beskattas

som intäkt endast om realisationsvinst föreligger. Som realisationsvinst

genom försäljning av levande eller döda inventarier skall enligt 35 j;

kommunalskattelagen beskattas vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös

egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och

varit i den skattskyldiges ägo under mindre än fem år. Vad som inflyter vid

försäljning av produkter från jordbruket och dess binäringar skall alltid

beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet även om avyttringen i och för

sig har karaktären av realisation.

Till intäkt av jordbruk med binäringar räknas vidare intäkt genom annan

inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess binäringars alster,

inventarier eller arbetspersonal, såsom verkställande av körslor och

dylikt. Hit räknas även värdet — beräknat efter ortens pris — av vad den

skattskyldige direkt tillgodogjort sig av jordbrukets eller dess binäringars

avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning,

för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges hushåll,

för förädling eller förbrukning i rörelse, som av den skattskyldige

drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse,

som ålegat den skattskydige i förhållande till någon, som icke tillhört hans

hushåll.

Skogsbruk, varmed avses egen eller arrenderad fastighets utnyttjande

för skogshantering, anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten

och räknas därför icke såsom binäring till jordbruk. Under skogsbruk inbegripes

skogsavverkning på grund av avverkningsrätt, som skattskyldig

vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade fastigheten. Skogsavverkning

å annans mark på grund av särskild upplåtelse av avverkningsrätt

är däremot att hänföra till rörelse. Har den, som idkat skogsbruk,

tillika drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter av skogsbru
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

37

ket, såsom tjära o. dyl., anses denna verksamhet som skogsbruk, där den

varit av mindre omfattning eller väsentligen avsett husbehov. Har dylik

verksamhet däremot varit av större omfattning och bedrivits med särskilda

anordningar av stadigvarande art, t. ex. fasta tjärugnar eller dyl., anses

särskild rörelse föreligga.

Till intäkt av skogsbruk hänföres intäkt genom avyttring av skogspi-odukter

från fastigheten, genom upplåtelse av avverkningsrätt och genom avyttring

av växande skog i samband med avyttring av marken, därest icke

vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst

av rörelse eller såsom realisationsvinst.

Vidare räknas till intäkt av skogsbruk värdet av skogsprodukter, som

den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-, till- eller ombyggnad eller reparation

och underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten

eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs och sina personliga

tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens behov

eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet eller i rörelse, som av

honom drivits.

Med intäkt av annat slag än förut nämnts avses intäkt genom avyttring

eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar, som sten, torv,

grus, lera o. d., samt genom jakt och fiske, som av den skattskyldige

eller för hans räkning bedrivits å fastigheten och ej är att anse såsom binäring

till jordbruk; såsom intäkt räknas även arrende, avgäld eller annan

ersättning för upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller

utnyttja fastigheten eller del därav. Vad nyss sagts gäller dock icke beträffande

engångsersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt

för obegränsad tid.

Såsom intäkt skall vidare upptagas utdelning, som skattskyldig uppburit

från aktiebolag eller ekonomisk förening i förhållande till gjorda inköp

(rabatt) eller till gjorda försäljningar (pristillägg), därest kostnaden

för inköpet varit av beskaffenhet att få avdragas från intäkt av jordbruksfastighet

eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom intäkt

av jordbruksfastighet.

Såsom intäkt räknas slutligen ersättning på grund av skadeförsäkring, i

den mån köpeskilling, som skulle ha influtit, därest försäkrad egendom i

stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet eller i den

mån ersätiningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar

sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till nämnda förvärvskälla.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet får avdrag göras för omkostnader,

såsom för arrende eller annan avgäld, för avlöning — kontant eller

i natura — till arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts

för jordbruket eller dess binäringar, eller för pension och dylik ersättning

åt förutvarande personal, för anskaffning av levande eller döda inventarier

till ersättande av sådana, som förut funnits å fastigheten, för reparation och

underhåll av fastighet och inventarier, för inköp av utsäde, foder in. in.,

för skogs vård och underhåll samt skogsavverkning, för försäkring av ar
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

betspersonal, byggnader, skog, gröda, förråd och sådana inventarier, som

ej äro att hänföra till personlig lösegendom, för värdeminskning å driftbyggnader

— därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader

— och å skog samt för gäldränta in. m. Värdet av fastighetens egna

jordbruksprodukter, som användas för fastighetens fortsatta drift, såsom

spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får icke avföras som driftkostnad

men skall ej heller upptagas som intäkt. Endast kostnad för inköpta

dylika förnödenheter är att räkna såsom driftkostnad. Avdrag för kostnader

för nyuppsättning av levande eller döda inventarier får icke äga rum.

För slitning av döda inventarier medgives icke avdrag i form av årliga

värdeminskningsavdrag utan sålunda, att utgifter för nyanskaffning (till

ersättande av förut befintliga inventarier) — men ej för nyuppsättning —

få avdragas på en gång såsom driftkostnad. Utgifter för grundförbättring å

fastigheten genom ny-, till- eller ombyggnad, nyodling e. d. äro icke avdragsgilla.

Ehuru i kommunalskattelagen icke angives annan metod för beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet än kontantmetoden har emellertid, såsom

förut omnämnts, i vissa fall i praxis godtagits en beräkning efter bokföringsmässiga

grunder. En förutsättning härför torde ha varit, att den skattskyldige

haft ordnad bokföring med räkenskapsavslutning samt att bokföringen

kunnat förväntas komma till fortsatt användning, så att trygghet förelegat

för en likformig taxering i framtiden. Till grund för beskattningsmyndigheternas

godkännande av denna taxeringsmetod torde ligga ett av första särskilda

utskottet vid 1927 års riksdag gjort uttalande, vilket hade nyssnämnda

innehåll. Enligt vad de sakkunniga inhämtat utgör antalet skattskyldiga i riket,

som för närvarande taxeras för inkomst av jordbruk enligt bokföringsmässiga

grunder, något mer än 300, varav ungefär hälften utgöres av fysiska

personer och dödsbon samt återstoden av andra juridiska personer än dödsbon.

I vissa av de här avsedda fallen har enligt vad som upplysts beräkningen

icke verkställts efter de för rörelse i allmänhet gällande grunderna

utan har avvikelse från kontantprincipen skett exempelvis endast såtillvida,

att värdet av lagret och kreatursbesättningen fått påverka vinstresultatet.

Frågan om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder har även varit föremål för prövning i högsta instans; sålunda

har i några fall (RÅ 1934, ref. 47, 1937, ref. 34, 1945, ref. 20, och 1948,

ref. 66) en dylik inkomstberäkning godkänts.

III. Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid

tillämpningen därav.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att då kontantprincipen år 1910 infördes såsom

grund för taxering av inkomsten från jordbruksfastighet jordbruket i stor

utsträckning varit inriktat på självhushållning och den maskinella utrust
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

39

ningen varit av betydligt mindre omfattning än för närvarande vore fallet.

Under sådana förhållanden torde kontantprincipen, som varit enkel att tilllämpa,

i stort sett ha givit relativt tillfredsställande resultat. Numera hade

emellertid jordbruket utvecklats till en affärsmässig verksamhet med i vissa

fall långt driven specialisering och arbetsfördelning samt ett omfattande

utbyte av varor och tjänster. En redovisning av endast kontanta intäkter och

utgifter syntes därför icke längre ens för de mindre jordbruken giva ett

riktigt uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat.

Mot kontantprincipen som grund för taxering av inkomst av jordbruksfastighet

kunde därjämte riktas även andra erinringar, främst av principiell

natur. I detta hänseende vore att framhålla, att betydande inkomstbelopp

ofta kunde helt undgå beskattning. De sakkunniga ha härom anfört:

En väsentlig del av en jordbrukares inkomst av kreatur sskötseln framkommer

nämligen först, när han upphör med jordbruket och då kan den i

regel icke beskattas. Inom jordbruket torde det vara synnerligen vanligt,

att jordbrukaren börjar med en jämförelsevis ringa djurbesättning, som därefter

genom kreatursavel under årens lopp utökas. Den inkomst, som uppkommit

genom kreatursavel under besittningstiden och som framkommer

först i sammanhang med slutrealisation vid jordbrukets upphörande, utgör

i princip beskattningsbar inkomst av jordbruk, ehuru den enligt gällande

bestämmelser icke blir beskattad som inkomst av jordbruksfastighet. Vid

inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder åter, då årsresultatet av

jordbruket blir beroende av inventering av djurbeståndet, beskattas inkomsten

genom djurbeståndets årliga ökning i antal såsom inkomst under det år,

då ökningen uppkommit. Motsvarande gäller om den inkomst, som tillföres

jordbrukaren genom djurens tillväxt.

Därest förhållandena inom jordbruket bliva i något avseende onormala,

framträder bristen hos de nuvarande bestämmelserna än tydligare. Belysande

exempel härpå hava lämnats under kristiden, då jordbrukarna på

grund av foderbrist nödgats i stor omfattning reducera sina besättningar.

Svårigheterna att i dylika fall avgöra, huruvida och i vad mån en beskattningsfri

realisation eller skattepliktig intäkt förelegat, torde ofta ha lett till

att inkomst undgått beskattning eller beskattats för högt. Vid nedslaktning

av kreatursbesättningar på grund av mul- och klövsjuka hava liknande

problem uppkommit. Det torde vara uppenbart, att en uppskattning av inkomst

från jordbruk utan hänsynstagande till djurbesättningens år från år

ökade värde genom kreatursavel eller djurens tillväxt blir missvisande och

leder till att säkerligen betydande inkomstbelopp undgå beskattning, enär

realisationsvinstbeskattning endast undantagsvis torde kunna komma ifråga.

Detta missförhållande framgår än tydligare, om man betänker, att en mycket

betydande del av jordbrukets produkter användas för djurens utfodring.

Sålunda lärer enligt uppgift omkring */„ av landets totalskörd i skördeenlieter

räknat avsättas genom husdjursskötseln.

Såsom ytterligare en brist i principiellt avseende ha de sakkunniga framhållit,

att kontantprincipen medförde stor ojämnhet i taxeringen. I detta

avseende ha de sakkunniga yttrat:

Denna brist har desto större betydelse som själva inkomsten av jordbruket

av naturliga skäl inflyter ojämnt. Det förekommer sålunda i många fall,

alt jordbrukarna under ett senare år än produktionsåret avyttrat en del

av skörden eller att försäljning av skog och skogseffekter sker året efter av
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

verkningen. Härigenom kommer vid beräkning enligt kontantprincipen av

jordbrukets avkastning en förskjutning att äga rum mellan intäkter och

utgifter, vilket i vissa fall kan medföra en orättvis beskattning. Erläggas

produktionskostnaderna kontant eller in natura under produktionsåret skall

avdrag härför ske i deklarationen för detta år, medan likvid för de försålda

produkterna kan komma att upptagas som intäkt för därpå följande beskattningsår,

nämligen i den mån likvid inflyter först under sistnämnda år.

Har vidare den skattskyldige det år, skogsavverkning sker, icke tillräcklig

inkomst för avdrag av de ofta rätt betydande avverkningskostnaderna, och

skall å andra sidan i ett följande års deklaration intäkt genom försäljning

av skogsprodukterna upptagas utan däremot svarande avdragsposter, uppkommer

likaledes en förskjutning vid taxeringen mellan intäkts- och utgiftsposter,

som hava samband med varandra. En dylik ojämnhet i det enligt

kontantprincipen beräknade årsresultatet kan uppkomma jämväl av andra

orsaker. Är sålunda skördeutbytet under ett år mindre än vanligt, kan detta

föranleda en större försäljning av kreatur under ett nästkommande beskattningsår.

I vissa fall kan vidare en större skogsavverkning än eljest ske för

att tillgodose behov av likvida medel eller för att utnyttja en förmånlig konjunktur.

Den av kontantprincipen föranledda ojämnheten i taxeringen försvårar

i hög grad en exakt beräkning av jordbrukets lönsamhet, som avmånga

skäl är önskvärd, och som bl. a. anses nödvändig för en riktig avvägning

av statsmakternas åtgärder på jordbrukets område. Taxering enligt

bokföringsmässiga grunder skulle däremot giva ett bättre stöd för bedömande

av jordbruksinkomsten.

Ojämnhet i beskattningen föranledes dessutom av gällande bestämmelser

om avdrag för värdeminskning av döda inventarier i det att hela den under

ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning skall avdragas

på en gång såsom driftkostnad.---

Kontantprincipen kan föranleda ojämnhet jämväl mellan olika jordbruk,

i det att jordbrukare med god ekonomi i större omfattning än andra jordbrukare

kunna utnyttja det nuvarande beskattningssystemet.

Det må slutligen erinras om att den ojämnhet i beskattningen, som nu

ofta uppkommer, kan hava till följd att för vissa beskattningsår jordbrukaren

icke alls eller endast delvis kan utnyttja gäldränteavdrag, allmänna

avdrag och ortsavdrag varjämte merbeskattning kan uppkomma på grund

av statsskattens progression.

Slutligen ha de sakkunniga betonat, att kontantprincipen föranledde betydande

svårigheter vid tillämpningen. Sålunda uppkomme, då det gällde

att i det enskilda fallet avgöra var gränsen skulle dragas mellan löpande

försäljning och realisation samt mellan nyanskaffning och nyuppsättning

av levande och döda inventarier, i många fall för såväl jordbrukare som

beskattningsmyndigheterna svårbedömda frågor, vilka ofta gåve anledning

till skattetvister. En svårighet i tillämpningen förelåge även såtillvida

att, på grund av ojämnheter i intäkter och utgifter, resultatet av jordbruksdriften

under ett visst beskattningsår icke utan vidare kunde jämföras med

resultatet under ett föregående beskattningsår; för att så skulle kunna ske

erfordrades en ingående undersökning av intäkts- och utgiftsposterna för

de ifrågavarande åren.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

41

IV. Allmän motivering till departementsförslaget.

A. Grunder för beräkning av intäkt av jordbruk,

a. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

Till ledning för bedömande av frågan, vilken metod som ur principiell

och praktisk synpunkt är att föredraga vid taxering av inkomst av jordbruksfastighet,

ha de sakkunniga återgivit vissa uppgifter rörande det svenska

jordbruket, nämligen beträffande åkerarealens fördelning å olika storleksgrupper

och skilda slag av ägare, antalet sysselsatta personer, taxeringsvärden,

vid taxering uppskattad inkomst samt antalet självdeklarationer. I

fråga om dessa uppgifter torde i huvudsak få hänvisas till betänkandet,

s. 51_53. Här må blott nämnas, att småbruket och bondebruket äro do
minerande,

att antalet yrkesutövare år 1940 utgjorda ca 545 000, att vid

1944 års taxering det totala taxeringsvärdet uppgick till 6 664 684 700 kronor

och den uppskattade inkomsten till 1 000 335 453 kronor samt att antalet

självdeklarationer vid 1945 års taxering (bortsett från Stockholms stad)

utgjorde 460 115.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida och i vad mån möjligheter kunde

tänkas föreligga att med bibehållande av kontantprincipen som grund för

taxering av inkomst av jordbruksfastighet undanröja eller mildra de brister

och svårigheter i tillämpningen, som, enligt vad de sakkunniga förut framhållit,

denna taxeringsmetod medförde. I detta sammanhang ha de sakkunniga

diskuterat, huruvida en utjämning av beskattningen av jordbruk och

skogsbruk skulle kunna åstadkommas genom en omläggning av beskattningsåret

så, att detta obligatoriskt komme att omfatta tidsperioden från

och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år. De sakkunniga

ha framhållit, att under denna tidsperiod de jordbruksprodukter, som

härrörde från föregående års skörd, visserligen i stort sett torde ha försålts.

Inneliggande lagerbehållning vid utgången av ett beskattningsår per den

30 juni vore sålunda obetydlig i förhållande till lagret vid kalenderårsskiftet.

Emellertid vore en motsvarande utjämning av produktionskostnaderna icke

möjlig att åstadkomma, i det att dessa komme att belöpa på såväl beskattningsårets

som det därpå följande årets skörd. En omläggning av beskattningsåret

skulle dessutom komma att vid övergången möta stora taxeringstekniska

svårigheter. De sakkunniga hade därför funnit, att de nuvarande

bristerna i inkomstbeskattningen av jordbruksfastighet icke kunde avhjälpas

enbart genom en omläggning av beskattningsåret.

Frågan om konlantprincipens bibehållande sammanhängde med frågan

om införande av bokföringsskyldighet i viss omfattning för jordbrukare.

De sakkunniga föresloge — som i ett senare sammanhang återgives — att

bokföringsskyldighet skulle införas för idkarc av jordbruk med taxeringsvärde

(jordbruks- och skogsvärde) av lägst 60 000 kronor. Dessa jordbru
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

kare borde då taxeras efter bokföringsmässiga grunder. Det kunde tänkas

att övriga jordbrukare taxerades efter kontantprincipen. Vid jordbrukstaxeringen

skulle då jämsides komma att tillämpas två olika beskattningsmetoder.

Mot en dylik anordning kunde göras vägande erinringar. De sakkunniga

ha i detta sammanhang framhållit den starka kritik, som anfördes

mot ett förslag av liknande innehåll, vilket framlades av inkomstskattesakkunniga

år 1922. Tillika ha de sakkunniga erinrat om departementschefens

uttalande i proposition nr 102 till 1927 års riksdag, s. 413, att det syntes

nödvändigt, att inkomstberäkningen för en och samma förvärvskälla i sin

helhet skedde efter antingen boktöringsmässiga eller icke bokföringsmässiga

grunder.

De sakkunniga ha därför ansett, att taxering enligt bokföringsmässiga

grunder bör tillämpas beträffande samtliga jordbrukare. I fråga om de fördelar,

som skulle vinnas vid taxering enligt sådana grunder, ha de sakkunniga

anfört:

Taxering efter bokföringsmässiga grunder synes de sakkunniga vara principiellt

riktigare och giva ett mera rättvist uttryck för jordbrukarens verkliga

skatteformåga. En sådan metod har även den fördelen, att inkomsten blir

tagen mera jämnt till beskattning, i följd varav avdrag av olika slag i regel

kunna bättre utnyttjas. Härjämte vinnes en tillförlitligare beräkning av jordbrukets

lönsamhet samt ökade möjligheter för beskattningsmyndigheterna

tnl kontroll; inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder utgör jämväl

förutsättning för en uppmjukning av avskrivningsreglerna beträffande

jordbrukets inventarier. De sakkunniga hålla också för troligt att här avsedda

princip för taxering av inkomst av jordbruksfastighet skall, åtminstone sedan

de nya bestämmelserna varit i kraft någon tid, visa sig bliva enkla i

den praktiska tillämpningen, givetvis med bortseende från de av övergången

föranledda förhållandena. De sakkunniga anse även tiden lämplig för en omläggning

av jordbrukets inkomstbeskattning och äro övertygade om att en

taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga grunder kommer att

bliva till fördel för såväl den enskilde som det allmänna. Härigenom uppkommer

visserligen för jordbrukaren ökat arbete vid upprättande av självdeklaration

därigenom att uppgift måste lämnas å lagerbehållning samt

varufordringar och varuskulder vid beskattningsårets början och slut. Emellertid

föreligger redan enligt gällande bestämmelser en omfattande uppgiftsskyldighet

beträffande jordbrukets intäkter och utgifter ävensom beträffande

tillgångar och skulder däri. För att rätt kunna fullgöra denna uppgiftsskyldighet

torde jordbrukaren sålunda även nu vara "nödsakad att föra noggranna

anteckningar eller räkenskaper över jordbruksdriften. Uppgiftsskyldighetens

omfattning torde icke utökas i mera betydande grad vid taxering

enligt bokföringsmässiga grunder och kan i varje fall ej anses utgöra hinder

!or en övergång till sådant redovisningssystem. Detta gäller även det mindre

jordbruket, beträffande vilket en inventering av lager, fordringar och skulder

icke torde bliva särskilt betungande. Härtill kommer att deklarationsforfarandet

ävensom taxeringskontrollen förenklas genom att vid taxering

enligt bokföringsmässiga grunder skillnaden i beskattningshänseende mellan

löpande försäljning och realisation samt mellan nyuppsättning och nyanskaffning

bortfaller. Härjämte må erinras om att i fråga om rörelse taxering

sker efter bokföringsmässiga grunder, även om rörelsen är av mindre omfattning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha framhållit, att vid övergången till taxering enligt bokföringsmässiga

grunder mötte betydande problem ej blott av taxeringsteknisk

utan även av principiell natur. De sakkunniga hade emellertid kommit

till den uppfattningen, att dessa problem kunde praktiskt lösas, varför de

sålunda icke utgjorde något hinder för övergång till taxering av jordbruksinkomst

enligt bokföringsmässiga grunder.

b. Innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet.

De sakkunniga

I fråga om innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet

ha de sakkunniga yttrat:

En övergång till bokföringsmässig vinstberäkning för jordbruket skall enligt

de sakkunnigas förslag innebära, att de för rörelse gällande bestämmelserna

i huvudsak skola tillämpas. Inkomst av jordbruksfastighet skall loljaktligen

beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa icke sta

i strid med särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen. Nettointäkten av

nämnda förvärvskälla erhålles sålunda genom att från bruttointäkten av

jordbruksfastighet draga medgivna avdrag för driftskostnader samt under

hänsynstagande till in- och utgående balansposter. Värdesattmngen av tillgångar,

avsedda för omsättning eller förbrukning, ävensom av fordringar och

skulder påverkar vid bokföringsmässig inkomstberäkning direkt den inkomst,

som tages till beskattning. Den inkomst, som tillföres jordbrukaren

genom ökning vid beskattningsårets slut av värdet å kreatur och förråd, beskattas

icke enligt nu gällande bestämmelser för taxering av inkomst av jordbruksfastighet.

Vid bokföringsmässig inkomstberäkning åter kommer den arliga

ökningen eller minskningen av värdet å kreatur och förråd att direkt paverka

nettoinkomsten. Vad angår djurbeståndet, som enligt de sakkunnigas

förslag---skall hänföras till tillgångar avsedda för omsättning eller

förbrukning, kan ett vid beskattningsårets slut ökat värde därå framkomma

antingen på grund av ökning under året av antalet djur genom nyförvärv

eller egen uppfödning eller också till följd av djurens ökning 1 värde

genom tillväxt. Omvänt kan minskning i kreatursförrådets värde vid årets

utgång uppkomma antingen därigenom att antalet djur minskats under året

på grund av försäljning eller annorledes eller ock till följd av nedgång i djurens

värde genom ålder eller av annan orsak. Hänsyn till djurens ändrade

värde tages sålunda vid upprättande av inventeringen vid årets slut. Enligt

nu gällande regler för beräkning av inkomst av jordbruk får vidare avdrag

ej ske för kostnader för uppsättning av kreatur å en fastighet i samband med

påbörjande, utvidgning eller annan förändring av jordbruksdriften. Vid taxering

enligt bokföringsmässiga grunder skola däremot alla kostnader för anskaffande

av kreatur, oavsett om nyuppsättning eller ersättningsanskaffning

föreligger, liksom också alla försäljningar därav, även om dessa medföra

fullständig eller delvis realisation av kreatursbesättningen, upptagas såsom

utgift respektive intäkt i jordbruksdriften. Vid en sådan inkomstberäkning

sker emellertid en utjämning i det att jordbruket å ena sidan gottgöres värdet

vid beskattningsårets utgång av kreaturen och å andra sidan påföres

värdet av dessa vid beskattningsårets ingång. Med denna inkomstberäkning

bortfaller sålunda den nu förefintliga skillnaden i beskattningshänseende

mellan å ena sidan löpande försäljning och realisation och å andra sidan

ersättningsanskaffning och nyuppsättning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Fastighet och för stadigvarande bruk avsedda inventarier utgöra tillgångar,

vilkas förändringar i värde endast i särskilda fall, såsom genom avdrag

för värdeminskning i form av avskrivning eller för överpris och merkostnad",

fa påverka beräkningen av inkomsten. Till här avsedda värderings- och avskrivningsfrågor

få de sakkunniga anledning återkomma vid behandlingen

nedan av dessa spörsmål.

Vid bokföringsmässig inkomstberäkning skall inkomst anses hava åtnjutits

under det år, densamma enligt allmänt vedertagen sed bör i räkenskaperna

uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skattskyldige

uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda,

t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på

annat härmed jämförligt sätt. I fråga om utgiftsposterna skola motsvarande

regler tillämpas. Vidkommande tiden för inkomst- och utgiftsposters

upptagande enligt bokföringsmässiga grunder skall tillämpas det förfaringssättet,

att fordringar och skulder i driften uppföras såsom inkomst respektive

utgift under det år, då de uppkomma, oberoende av huruvida likvid erlagts

under nämnda år eller icke.

Deklarationsskyldigheten för jordbrukarna skall enligt de sakkunnigas

förslag och i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för röi

elseidkare fullgöras så att de, vilka icke avslutat sina räkenskaper med

vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola begagna ett deklarationsformulär,

som motsvarar nuvarande formulär nr 7 a, samt de, vilka haft ordnad

bokföring, som avslutats medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola

använda ett deklarationsformulär, som i huvudsak är lika med nuvarande

formulär nr 8 a. De sakkunniga ha låtit upprätta förslag till sådana formulär,

benämnda nr 4 a och nr 4 b. I fråga om dessa formulär hänvisas till

betänkandet Bil. D och E.

Enligt formulär nr 4 a framkommer nettointäkten av jordbruksfastighet

sålunda, att från summan av kontanta bruttointäkter, intäkter i natura

samt beloppet av ingående varuskulder, utgående lager och utgående varufordringar

dragés summan av kontanta utgifter, driftkostnader i natura

eller i form av värdeminskningsavdrag samt beloppet av ingående lager,

ingående varufordringar och utgående varuskulder.

Formulär nr 4 b utgår från den bokförda nettovinsten enligt vinst- och

förlustkontot. Därtill läggas vissa poster, som böra öka nettovinsten men

icke bokförts så, att de ingå i denna, eller som vid beskattningen icke äro

avdragsgilla men bokförts så, att de minskat nettovinsten, eller som ansetts

böra särskilt kontrolleras (avskrivningar). Från den sålunda erhållna summan

avräknas sådana inkomster, som — ehuru de bokförts tillsammans

med jordbruksinkomsten — i beskattningshänseende äro hänförliga till annan

inkomst eller till icke skattepliktig inkomst, ävensom belopp, som motsvara

vid beskattningen tillåtna avskrivningar.

De sakkunniga ha anfört exempel på huru en inkomstberäkning dels enligt

bokföringsmässiga grunder och dels enligt kontantprincipen skulle verka

i olika fall. I detta avseende hänvisas till betänkandet s. 57—59.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

45

Yttranden.

De sakkunnigas förslag att inkomst av jordbruksfastighet skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder har, med några undantag, i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena.

Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Hallands och Göteborgs och Bohus län, hushållningssällskapen i Uppsala

och Hallands län samt Sveriges lantbruks förbund ha härvid framhållit,

att taxering enligt bokföringsmässiga grunder lämnade ett riktigare och

rättvisare uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat och dess verkliga

skatteförmåga än taxering enligt kontantprincipen. Länsstyrelserna i Jönköpings

och Kronobergs lån ha vidare betonat, att kontantprincipen visat sig

vara otillfredsställande även ur det allmännas synpunkt, enär betydande inkomstbelopp,

särskilt vid realisation av djurbeståndet, undginge beskattning.

Kammarrätten har uttalat, att det med hänsyn till jordbrukets fortskridande

rationalisering vore i hög grad önskvärt med mera likartade bestämmelser

rörande inkomstberäkningen i förvärvskällorna rörelse och jordbruksfastighet.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs län, hushållningssällskapen

i Stockholms, Jönköpings och Jämtlands län samt Sveriges

lantbruks förbund ha framhållit, att antalet skattetvister torde komma att

minska, då de enligt kontantprincipen ofta föreliggande problemen att skilja

mellan exempelvis löpande försäljning och realisation samt mellan nyanskaffning

och nyuppsättning komme att försvinna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat, att man kunde räkna med en intensifiering

av jordbrukarnas intresse att föra ordnade räkenskaper, om

taxering skedde enligt bokföringsmässiga grunder. Detta torde i sin tur fördelaktigt

påverka jordbrukarnas ekonomi samtidigt som ett mera tillförlitligt

underlag för jordbruksstatistiken erhölles. En del oformligheter i

skattelagstiftningen, vilka nu syntes i viss utsträckning motverka ur driftsekonomisk

synpunkt rationella lösningar av särskilt jordbrukets byggnadsfrågor,

torde undvikas. Statskontoret har framhållit, att om taxering enligt

bokföringsmässiga grunder infördes möjlighet skulle beredas att tillgodose

det aktuella behovet av ett mera tillförlitligt statistiskt underlag för bedömningen

av jordbrukets lönsamhet.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i huvudsak

tillstyrkt de sakkunnigas förslag, ha emellertid betonat, att taxering enligt

bokföringsmässiga grunder jämväl komme att medföra vissa nackdelar.

Särskilt har därvid framhållits, att ett taxeringsförfarande enligt bokföringsmässiga

grunder såväl för de skattskyldiga som för beskattningsmyndigheterna

komme att bliva mera komplicerat och arbetskrävande än det nuvarande

taxeringsförfarandet. Sålunda har kammarrätten yttrat, att det vore

tvivel underkastat om de mindre jordbrukarna, vilka alltjämt huvudsakligen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

vore självhushållare, vore mogna för en inkomstberäkning efter bokföringsinässiga

grunder. Hushållningssällskapet i Stockholms län har uttalat, att

den stora jordbrukande allmänheten skulle komma att mottaga förslaget

med olust, enär man saknade förmåga att inom överskådlig tid själv förstå

reglerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit de ökade svårigheter för

det stora flertalet jordbrukare att upprätta riktiga deklarationer, som det

nya systemet skulle medföra. Svenska landskommunernas förbund har uttalat,

att det bleve nödvändigt för jordbrukarna att i större utsträckning anlita

sakkunnig hjälp för att upprätta deklarationer; det kunde befaras att

det skulle visa sig svårt att uppbringa dylik hjälp. Länsstyrelsen i Blekinge

lön har yttrat, att ökade krav måste ställas på jordbrukarnas anteckningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att fara förelåge för att de

skattskyldigas bokföring — åtminstone vid de mindre jordbruken_ skulle

visa sig vara av sådan beskaffenhet, att den icke kunde tillerkännas vitsord

vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har vidare framhållit, att arbetet för taxeringsnämnderna

komme att bliva oerhört utökat, i följd varav en del större

taxeringsdistrikt antagligen måste uppdelas. En sådan uppdelning vore icke

önskvärd med hänsyn till svårigheterna att dels erhålla lämpliga ordförande,

dels ernå en jämn och likformig taxering. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har betonat, att betydligt större krav måste ställas på taxeringsnämndsordforandena

vid taxering enligt bokföringsmässiga grunder än vad som nu i

regel vore fallet. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som givit uttryck åt liknande

synpunkter, har understrukit, att den lokalkännedom, som funnes

hos en taxeringsnämnd i jordbruksbygder, mindre kunde göra sig gällande

vid tillämpning av det nya systemet. Länsstyrelserna i Västmanlands och

Östergötlands lan ha yttrat, att taxeringsmyndigheternas kontrollmöjligheter

bleve försämrade; detta kunde i sin tur befaras medföra en försämring

av skattemoralen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att det nya systemet, åtminstone

till en början, kunde befaras medföra ganska avsevärda förskjutningar

i skatteunderlaget.

Förslaget, att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokföringsmässiga

grunder, har avstyrkts av länsstyrelserna i Norrbottens och Skaraborgs

laii samt Kalmar läns södra hushållningssällskap och Malmöhus läns hushållningssällskap.

Nämnda myndigheter och sammanslutningar ha ansett

att rätt men icke skyldighet att taxeras efter bokföringsmässiga grunder

borde forefinnas. ö

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

D,et, av de sakkunniga framlagda förslaget avhjälper, teoretiskt sett de

mest framtradande bristerna i nuvarande system i fråga om inkomsttaxering

av jordbruk. Huruvida forslaget är praktiskt genomförbart torde för närvarande

icke kunna med bestämdhet avgöras, men länsstyrelsen hyser de

allvarligaste farhagor att sjalva övergången till de föreslagna nya prin
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ciperna kommer att för taxeringsnämnderna medföra kaos i taxeringsarbetet,

även om nämnderna få åtnjuta högsta möjliga anstånd med taxeringens

avslutande. Man måste nämligen beakta, att de skattskyldigas uppgifter i

mycket stor utsträckning måste kontrolleras och kompletteras, att tolkningen

av de nya bestämmelserna kommer att vålla taxeringsnämnderna

stort huvudbry samt att länsstyrelsen icke i behörig omfattning kan för råd

och upplysningar ställa taxeringskonsulenter eller andra tjänstemän till

taxeringsnämndernas förfogande.

Med hänsyn till det sagda måste länsstyrelsen starkt ifrågasatta, huruvida

icke ett avhjälpande av de mest påtagliga bristerna i nuvarande inkomsttaxeringen

av jordbruksfastighet skulle kunna åstadkommas med

mindre genomgripande åtgärder än de föreslagna. För den stora massan av

mindre jordbrukare, och de utgöra ju 77 procent av hela antalet jordbrukare

i landet, torde nuvarande system för taxeringen verka förståeligt och icke

i behov av justeringar i andra väsentliga avseenden än beträffande dels

värdeminskningsavdrag å byggnader samt å maskiner och inventarier med

förhållandevis hög anskaffningskostnad t. ex. traktor, dels avdrag vid samtliga

reparationer och förbättringar av byggnader, dels avdrag för värdeminskning

å skog, dels redovisning av förskott a kolning eller virkesleverans,

då utgifterna för arbetslöner m. m. falla å senare beskattningsår än

det, då förskottet uppburits.

Det förefaller länsstyrelsen icke omöjligt, att dessa problem kunna losas

med bibehållande av kontantprincipen vid inkomsttaxeringen av jordbruksfastighet

och det föreliggande sakkunnigförslaget torde härvidlag vara i vissa

avseenden vägledande.

Kravet på genomförande av rätt för jordbrukare att deklarera efter bokföringsmässiga

principer kan väl ändock icke tillbakavisas beträffande sådana

jordbrukare, som önska deklarera efter bokföringsmässiga grunder

och hava förutsättningar att skaffa sig ordnad bokföring. Länsstyrelsen hyser

alltså den uppfattningen att taxering enligt bokföringsmässiga principer

icke bör föreskrivas för jordbrukarna, men att rätt härtill bör medgivas

dem, som upplägga bokföring i överensstämmelse med föreliggande förslag

till lag om jordbruksbokföring. För övriga jordbrukare bör, med bibehållande

av kontantprincipen, utarbetas bestämmelser, som avhjälpa de mest

betydelsefulla bristerna i nuvarande taxeringssystem.

Mot länsstyrelsens förslag kan visserligen göras den befogade anmärkningen,

att intäkter i samma förvärvskälla böra taxeras efter samma principer,

men länsstyrelsen anser, att det avgörande bör vara, att rättvisa vid

taxeringen beredes de skattskyldiga samt att principerna för taxeringen icke

äro så invecklade, att särskild sakkunskap erfordras för deklarationernas

rätta ifyllande. Denna sistnämnda risk föreligger onekligen, därest de sakkunnigas

förslag genomföres.

Länsstyrelsen i Skarnborgs lön har framhållit, att gällande bestämmelser

rörande taxering för inkomst av rörelse — särskilt såvitt angingc överpi isavdrag,

fri lagervärdering och skyldighet att förete anteckningar vore

otillfredsställande. Med hänsyn härtill borde de icke göras tillämpliga beträffande

inkomst av jordbruksfastighet, förrän de underkastats översyn.

Länsstyrelsen funne det emellertid vara av vikt, att bestämmelser omedelbart

utfärdades om huru det skulle förfaras, när skattskyldiga jordbrukare

ändrade sitt deklarationsförfarande och överginge från deklaration efter

kontantprincipen till deklaration enligt bokföringsmässiga grunder.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

Departementschefen.

De sakkunniga ha framhållit, att kontantprincipen såsom grund för taxering

av inkomst från jordbruksfastighet är behäftad med vissa brister,

vilka kunna medföra oförmånliga verkningar både för de skattskyldiga och

för det allmänna. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett att för samtliga

jordbrukare taxeringen icke vidare bör ske enligt kontantprincipen

utan liksom för rörelseidkare — efter bokföringsmässiga grunder. För

de medelstora och större jordbruken har dessutom föreslagits bokföringsskyldighet,

vilken, såsom i ett senare sammanhang framhålles, i viss mån

är av samma innebörd som bokföringsskyldigheten enligt 1929 års bokföringslag

men i ett viktigt avseende skiljer sig från denna. Enligt vissa

författningar gälla för dem, som äro bokföringsskyldiga enligt 1929 års

lag, särskilda bestämmelser, innebärande att strängare krav i olika hänseenden

ställas på dem. Dylika krav ha emellertid enligt de sakkunnigas

förslag icke ansetts böra ställas på de bokföringsskyldiga jordbrukarna.

Även om förslaget att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokföringsmässiga

grunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden,

ha dock i ett stort antal av dessa framhållits de svårigheter, som

vid en dylik allmän övergång skulle uppkomma för både jordbrukarna

och taxeringsmyndigheterna. Det synes enligt min mening kunna befaras,

att i varje fall de mindre jordbrukarna skola ha mycket svårt att utan

hjälp av bokföringskunniga personer upprätta riktiga deklarationer med

räkenskapsmässig redovisning. Även om jordbrukarnas organisationer

komma att medverka för att lämna sådan hjälp, torde den likväl icke bliva

tillräcklig. Därest samtliga jordbrukare skulle på en gång övergå till bokföringsmässig

redovisning, komme detta vidare att medföra en belastning

av taxeringsorganisationen, som denna icke skulle kunna bära utan en

högst avsevärd förstärkning av organisationen.

Det synes därför icke vara tillrådligt att föreskriva skyldighet för jordbrukarna

att deklarera efter bokföringsmässiga grunder. I stället torde införas

en uttrycklig rätt för jordbrukare att taxeras efter dylika grunder. Med

en dylik uppläggning kommer lagstiftningen icke att bliva av den räckvidd

de sakkunniga tänkt sig utan kan sägas innefatta allenast ett lagfästande

och en närmare reglering av den rätt att taxeras efter bokföringsmässiga

grunder, som för närvarande anses föreligga i praxis. De jordbrukare, som

vilja begagna sig av denna rätt, böra emellertid vara skyldiga att föra räkenskaper

i viss omfattning och på visst sätt. I likhet med de sakkunniga anser

jag, att skyldigheten att föra dylika räkenskaper — åtminstone än så länge

— icke bör vara av samma natur som bokföringsskyldigheten enligt 1929

års lag. Den nu föreslagna bokföringsskyldigheten bör närmast avse att skapa

ett underlag för taxeringsmyndigheternas kontroll av att de i deklarationen

lämnade uppgifterna överensstämde med de verkliga förhållandena;

sedd ur den skattskyldiges synpunkt utgör bokföringen framför allt ett medel

att styrka att de i deklarationen lämnade uppgifterna äro riktiga. Till

frågan, huru denna bokföringsskyldighet bör vara ordnad, torde jag få återkomma

i ett senare sammanhang. Då sålunda enligt vad nyss förordats

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

49

särskilda krav böra uppställas beträffande de anteckningar, vilka föras

av de jordbrukare, som vilja deklarera efter bokföringsmässiga grunder, kan

det förutsättas, att endast de jordbrukare övergå till en sådan redovisningsform,

vilka äro i stånd att tillfredsställande tillämpa densamma. Härigenom

främjas även en successiv övergång till bokföringsmässiga grunder, vilken

torde vara nödvändig för att taxeringsorganisationen skall kunna anpassa

sig efter vad den nya metoden kräver.

Den sålunda förordade lösningen skulle alltså medföra, att vissa jordbrukare

komme att taxeras efter kontantprincipen, medan andra åter skulle

taxeras efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunniga ha ansett vägande

erinringar kunna göras mot sådan ordning. I anledning härav torde jag

få framhålla, att redan nu tillämpas en dylik ordning, i det att vid sidan

av det stora flertalet jordbrukare, som deklarera efter kontantprincipen,

finnas ett mindre antal jordbrukare, vilka upprätta sina deklarationer efter

bokföringsmässiga grunder. Några olägenheter i tillämpningen av denna

ordning synes icke ha förmärkts. Visserligen kunna de olika metoderna vid

likartade faktiska förutsättningar i åtskilliga fall leda till skilda taxeringsresultat.

Härvid är stundom taxering enligt kontantprincipen och stundom

taxering efter bokföringsmässiga grunder fördelaktigare för den skattskyldige.

Även om tillämpning av bokföringsmässiga grunder giver en jämnare

taxering, torde dock — i varje fall vid de mindre jordbruken — skillnaden

i resultatet vid tillämpning av den ena eller andra metoden i regel

icke bliva så stor. Anser någon jordbrukare att kontantmetoden för honom

är särskilt olämplig, har han ju alltid möjlighet att underkasta sig den föreslagna

bokföringsskyldigheten och därigenom bliva taxerad efter bokföringsmässiga

grunder.

Då enligt vad sålunda anförts kontantmetoden alltjämt kan beräknas

komma att tillämpas beträffande ett stort antal jordbrukare, bör det övervägas

om — såsom länsstyrelsen i Norrbottens län förordat — några förbättringar

kunna vidtagas i denna metod. I ett senare sammanhang förordar

jag vissa ändringar i gällande regler beträffande avdrag för värdeminskning

av byggnad å jordbruksfastighet. I övrigt torde några förändringar i

kontantmetoden i syfte att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning

svårligen kunna vidtagas. Den, som vill ernå en bättre inkomstfördelning

mellan olika år än kontantmetoden erbjuder, har dock möjlighet att övergå

till bokföringsmässig redovisning.

Vad jag i det följande kommer att anföra har sålunda, där ej annat angives,

avseende endast å de fall, där taxering sker efter bokföringsmässiga

grunder.

c. Varulager och värderingen därav.

De sakkunniga.

Vad som är att hänföra till varulager. De sakkunniga ha uttalat, att varulager

till skillnad från inventarier vore avsett för omsättning genom försäljning

eller konsumtion; inventarierna åter vore avsedda för stadigvarande

4 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

bruk i jordbruksdriften. Att avgöra vad som vore att hänföra till varulager

eller inventarier torde i regel icke erbjuda svårigheter. I vissa fall — berörda

i fortsättningen — kunde emellertid tveksamhet uppstå.

Till varulager räknades givetvis förråd av spannmål, frövaror och andra

produkter från jordbruksfastigheten och dess binäringar ävensom inköpta

förnödenheter, såsom utsäde, kraftfoder, konstgödsel och dylikt. Till varulager

vore också att hänföra förråd av vissa beståndsdelar av egendomen,

såsom sten, torv, grus, lera och dylikt, under förutsättning att de lösgjorts

från sitt sammanhang med jorden. Exempel härpå utgjorde grus, som upplagts

vid lastageplats, eller torv, som upptagits och upplagts. Beträffande

frågan huruvida ej blott skogsprodukter utan även växande skog skulle anses

såsom varulager hänvisades till vad som i ett senare sammanhang anfördes.

Vad anginge de s. k. fältinventarierna d. v. s. utsäde och gödsel, som anbragts

i jorden för nästkommande skörd, samt växande gröda, kunde ifrågasättas,

huruvida dessa tillgångar skulle anses såsom varulager. Enligt allmän

lag vore de att hänföra till fast egendom och skulle sålunda på grund av

bestämmelsen i 4 § tredje stycket kommunalskattelagen räknas till fastighet

i kommunalskattelagens mening. Det vore visserligen principiellt riktigast

att hänföra fältinventarier och växande gröda till varulager. Emellertid

måste i fall, då dessa tillgångar förvärvats i samband med jordbruksfastigheten,

betydande svårigheter uppkomma att vid övergången till inkomstberäkning

enligt bokföringsmässiga grunder fastställa ingångsvärde å ifrågavarande

tillgångar samt att senare vid överlåtelse av jordbruksfastighet

uppskatta deras värde. Med hänsyn härtill ansåge sig de sakkunniga icke

böra föreslå, att fältinventarier och växande gröda i förevarande fall hänfördes

till varulager.

Därest åter ifrågavarande tillgångar förvärvats annorledes än i samband

med jordbruksfastigheten, exempelvis vid tillträde av arrende, uppkomme ej

några svårigheter vid övergången, i det att jordbrukaren antingen redan vid

ett tidigare års taxering verkställt eller också framdeles i samband med

arrendets upphörande komme att verkställa avdrag för vad han utbetalt för

fältinventarier och växande gröda. I nu avsedda fall behövde således något

ingångsvärde icke fastställas. Om vid tillträde av arrende särskild ersättning

erlagts för fältinventarier och växande gröda, borde ersättningsbeloppet

behandlas såsom inköpta förnödenheter, d. v. s. likställas med varor, överlåtaren

av arrendet borde upptaga motsvarande belopp såsom inkomst av

försålda varor. I praktiken torde i allmänhet tillträde av arrende ske den

14 mars, varvid särskilt värde i regel ej åsattes ifrågavarande tillgångar i

arrendeavtalet. Anledningen härtill vore att värdet å fältinventarier och

växande gröda vid denna tidpunkt vore ringa samt att arrendatorn vore

skyldig att vid sitt frånträde av arrendet lämna fastigheten i samma skick,

som han mottagit den. I de fall, då i arrendeavtalet icke upptagits särskild

ersättning för ifrågavarande tillgångar, torde vid taxeringen för tillträdesåret

kunna bortses från fältinventarier och växande gröda. Ett riktigt resultat

uppnåddes ändock därigenom att, om arrendatorn vid frånträde av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

51

arrendet lämnade egendomen i sådant skick, att han finge erlägga eller mottaga

särskild ersättning härför, han vid taxeringen ägde avdraga, respektive

bleve beskattad för ersättningen i fråga.

Vad beträffade djurbeståndet å en jordbruksfastighet kunde detta sägas

utgöra på en gång inventarier och varulager. Det utmärkande för dessa tillgångar

vore nämligen att djuren å ena sidan utgjorde ett produktionsmedel

i jordbruksdriften och å andra sidan omsattes såsom varulager. Till övervägande

del torde de tillgångar, varom nu vore fråga, få hänföras till varulager.

Med hänsyn härtill föresloge de sakkunniga att djurbeståndet i sin

helhet hänfördes till varulager.

Värdering av varulager. Enligt 41 § kommunalskattelagen gäller i fråga

om rörelse, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelse, endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda skall frångås vid inkomstberäkningen. Vid tillämpningen

av detta stadgande, som avser skattskyldig, som haft ordnad bokföring,

ha i praxis rörelseidkarna tillerkänts en långt gående rätt att vid

taxeringen verkställa nedskrivningar å lagrets värde; denna rätt till s. k.

fri lagervärdering begränsas endast av bokföringslagens bestämmelse om att

bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder

och med iakttagande av god köpmannased.

Värderingen vid inkomsttaxeringen av produkter från jordbruksfastigheten

och inköpta förnödenheter skall enligt de sakkunnigas förslag ske

enligt samma grunder, som gälla för rörelseidkare; härav följer att värdesättning

av dessa tillgångar skall frångås endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda. De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att jordbrukarna

tillerkännes en vidsträckt rätt till nedskrivning av dessa lagertillgångar.

De sakkunniga ha däremot icke ansett sig böra förorda fri värdering av

djurbeståndet. Såsom skäl härför ha de sakkunniga anfört:

Det kapital, som investerats i varulagret i ett jordbruk, främst djurbeståndet,

torde i regel vara betydligt större än motsvarande kapitalinvestering i en

ur inkomstsynpunkt jämförbar rörelse. En skillnad mellan varor i jordbruk

och i rörelse består också däri att djurbeståndet ofta omsättes långsammare

än varor i rörelse. Fri lagervärdering skulle därför innebära en relativt

sett större förmån för jordbrukarna än för andra företagare. Det torde

även kunna ifrågasättas, huruvida jordbrukarna i allmänhet — åtminstone

under de första åren efter ikraftträdandet av den nya ordningen för inkomstberäkningen

— skulle förstå att rätt tillvarataga denna förmån. Såluda kan

förutses att i synnerhet det fallet kan komma att inträffa att jordbrukarna

genom nedskrivning vid inkomsttaxeringen av djurbeståndet tillskapar en

dold reserv i varulagret, som vid slutrealisation måste framtagas till beskattning

i sin helhet. Då sålunda ett belopp, motsvarande den dolda reserven, på

en gång kommer att beskattas såsom inkomst, lär en sådan beskattning icke

sällan komma att bliva betungande. Sådana fall av realisation, som här åsyftas,

torde vara vanliga i jordbruket. Vidare må erinras om det mycket betydande

antal skattskyldiga, varom här är fråga, samt om de konsekvenser

med avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången

som skulle kunna bliva följden av ett medgivande av fri lagervärdering be
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

träffande djurbeståndet. Det lärer nämligen kunna förväntas, att jordbrukarna

i stor utsträckning, särskilt med hänsyn till nu rådande skatteförhållanden,

komma att begagna sig av den möjlighet att uppskjuta beskattningen

som fri lagervärdering bereder. Detta skulle tillika medföra, att vinstresultaten

komma att förryckas.

De sakkunniga ha uttalat, att det icke vore tillrådligt att värdesättningen

av djurbeståndet skedde enligt de priser, som gällde vid beskattningsårets

utgång. Dessa priser fluktuerade ofta i ej ringa grad och då värdet av lagret

direkt påverkade nettoinkomsten av jordbruket, skulle denna inkomst sålunda

komma att variera utan att jordbrukaren haft en mot prisfluktuationen

svarande verklig ökning eller minskning i inkomsten. En sådan anordning

skulle icke befordra den jämnhet i taxeringen av inkomst av jordbruk,

som man bland annat ville vinna med bokföringsmässig inkomstberäkning.

Reglerna för värdesättning av djurbeståndet syntes därför böra utformas

på sådant sätt, att en genom fluktuationer i marknadspriserna uppkommen

tillfällig värdeförändring i djurbeståndet icke komme att påverka

vinstresultatet för ett visst beskattningsår.

De sakkunniga ha därför funnit det erforderligt, att till ledning för varje

års taxering särskilda föreskrifter meddelas angående värderingen av djurbeståndet

vid utgången av det beskattningsår, som taxeringen avser. Härom

ha de sakkunniga anfört:

Dessa föreskrifter synas böra utfärdas av Kungl. Maj :t eller — om ett

centralt organ för beskattningen tillskapas — eventuellt av detta. Principen

synes därvid böra vara den, att för olika slag av djur med nedan angivna

undantag och för skilda åldersgrupper angivas vissa minimivärden,

under vilka tillgångarna ej må vid inkomsttaxeringen upptagas, såvida icke

enligt beskattningsnämnds beprövande särskilda förhållanden till annat föranleda.

Minimivärdena synas böra bestämmas till belopp något understigande

de priser, vilka djuren må anses betinga under normala förhållanden. Vid

avvägningen av minimivärdena måste hänsyn tagas till de värden, som enligt

nedan skola fastställas å djurbeståndet vid övergångsårets ingång, ävensom

till att en viss marginal kommer att finnas mellan minimivärdena

och dagspriserna. Om emellertid på grund av utomordentliga förhållanden

de allmänna marknadspriserna skulle komma att nedgå under dessa minimivärden,

torde dock i överensstämmelse med värderingsbestämmelserna i de

sakkunnigas förslag angående bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare

minimivärdena bestämmas till belopp ej överstigande marknadspriserna vid

beskattningsårets utgång. Som ovan nämnts kunna minimivärdena frångås,

därest särskilda förhållanden därtill föranleda. Som exempel härpå

vilja de sakkunniga nämna sådana fall då djur, som sedan inköpet icke ökat

i värde genom tillväxt, förvärvats till pris understigande minimivärdena eller

då, enligt företedd utredning, djurens värde i genomsnitt för hela djurbeståndet

nedgått under minimivärdena på grund av kreaturssjukdom eller

av annan liknande orsak. För tillämpning i sist avsedda fall av undantagsbestämmelsen

från huvudregeln om fasta minimivärden är det sålunda icke

till fyllest att jordbrukaren företer utredning angående värdet å ett eller

annat djur; utredning måste förebringas om att djurbesättningen i sin helhet

har ett lägre värde på grund av förenämnda orsaker än det värde,

som skulle framkomma, om minimivärdena tillämpades. Såsom ett ytterligare

exempel å sådana särskilda förhållanden, som kunna föranleda avvikelse

från de fastställda minimivärdena, kan nämnas det fall, att skattskyl
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

53

dig redan före övergången till taxering enligt de sakkunnigas förslag tilllämpat

bokföringsmässig inkomstberäkning beträffande djurbeståndet och

därvid upptagit djuren till lägre värden än de minimivärden, som kunna

komma att fastställas. Under lämplig övergångstid, förslagsvis högst fem år,

synes under sådana omständigheter djuren böra få upptagas under minimivärdena.

För mera värdefulla avelsdjur, såsom hingstar och tjurar, torde schablonvärden

icke kunna fastställas, då marknadspriserna å dessa variera i hög

grad. Det synes därför beträffande sådana djur böra angivas, att de skola

uppskattas till värde, som kan anses vara skäligt. Vid uppskattning av detta

värde torde relationen mellan dagspriserna och de fastställda minimivärdena

kunna tagas till utgångspunkt. Om således minimivärdena motsvara

exempelvis 60 % av marknadspriserna, torde vid taxeringen värdena å

avelsdjuren kunna bestämmas efter samma procenttal av avelsdjurens värde.

Nedskrivning bör under brukstiden medgivas i den omfattning att värdet å

avelsdjuren vid utrangering kommer att motsvara slaktvärdet.

Jordbrukare, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, få

tillämpa de värden, som angivits i de närmast före räkenskapsårets utgång

meddelade föreskrifterna.

Den praktiska betydelsen av ovan angivna värderingsprinciper är den att

en jordbrukare får nedskriva den häst, som han under beskattningsåret

inköpt för t. ex. 1 000 kr., till det för året gällande minimivärdet, exempelvis

800 kr. Den, som köpt ett djur till pris understigande minimivärdet, får,

såsom nämnts, å andra sidan vid inkomsttaxeringen upptaga inköpspriset

såsom utgående värde å djuret under förutsättning att detsamma icke genom

tillväxt ökat i värde under beskattningsåret, så att djuret skall hänföras till

annan åldersgrupp.

Ingående varulager under övergångsåret. De sakkunniga ha uttalat, att

principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning bland annat innebure,

att utgående lager skulle betraktas såsom inkomstpost och ingående lager

såsom utgiftspost. Beträffande lagerbehållningen vid övergångsårets ingång,

till den del densamma utgjordes av produkter från jordbruksfastigheten,

vore emellertid att märka, att kostnaderna för att frambringa dessa produkter

i regel fått avdragas vid ett tidigare års taxering, ehuru värdet å

produkterna vid beskattningsårets utgång ej upptagits såsom inkomst. Om

i deklarationen för övergångsåret avdrag finge ske för värdet å den ingående

lagerbehållningen av fastighetens produkter skulle ett belopp motsvarande

detta värde komma att helt undantagas från beskattning. Ur principiell

synpunkt syntes därför avdrag för ingående lagerbehållning av produkter

icke kunna medgivas. Den vid övergångsårets utgång befintliga behållningen

i lagcrtillgångar av ifrågavarande slag skulle emellertid, såsom

nyss nämnts, upptagas såsom en inkomstpost; i följd härav komme under

övergångsåret att såsom inkomst redovisas värdet av två beskattningsårs

utgående lagerbebållningar, nämligen övergångsårets och det närmast föregående

beskattningsårets.

Vad nyss sagts om produkter från jordbruksfastigheten gällde även beträffande

inköpta förnödenheter, som inginge i lagerbehållningen vid övergångsårets

ingång. Anskaffningskostnaden för dessa förnödenheter hade enligt

nu gällande beskattningsregler fått avräknas som utgift till den del

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

kostnaden erlagts under beskattningsåret, men lagerbehållningen hade icke

påverkat inkomstberäkningen.

Såsom i ett senare sammanhang berördes finge två års varuskulder avdragas

såsom omkostnad för övergångsåret, under det att två års varufordringar

komme att beskattas för samma år. En för hög beskattning för övergångsåret

uppkomme, i den mån värdet å lagerbehållningen vid övergången

överstege skillnaden mellan varuskulderna och varufordringarna vid samma

tidpunkt.

De sakkunniga ha övervägt att neutralisera nyssnämnda olägenhet genom

att medgiva jordbrukarna rätt att i deklarationerna för övergångsåret göra

avdrag för den ingående lagerbchållningen i dess helhet eller till viss del

men ha icke ansett sig böra förorda en dylik utväg. Såsom skäl härför ha

de sakkunniga anfört:

Härigenom skulle emellertid jordbrukarna komma att beviljas en betydande

skattelättnad, som de själva dessutom i viss omfattning skulle kunna

reglera till sin förmån, nämligen i den mån de hade tillfälle att före övergångsårets

ingång öka behållningen av ifrågavarande lagertillgångar. I varje

fall bör från värdet å lagerbehållningen vid övergångsårets ingång avdrag

ske för varuskulder minskade med varufordringar vid samma tidpunkt.

Härtill kommer att det taxeringstekniska förfarandet vid övergången skulle

komma att ytterligare kompliceras, enär det i så fall skulle bliva nödvändigt

att fastställa det ingående lagrets värde vid övergången, vilket är förenat

med stora praktiska svårigheter. De sakkunniga anse sig därför icke

kunna förorda en sådan lösning av frågan, att det ingående lagrets värde

helt eller delvis får avdragas vid inkomsttaxeringen för övergångsåret.

De sakkunniga ha ansett, att en för hög beskattning i samband med övergången

kunde undvikas endast genom att anlita de möjligheter, som den

fria lagervärderingen erbjöde. Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skall, såsom ovan nämnts, den av jordbrukarna

gjorda värderingen av det utgående lagret frångås endast om särskilda

omständigheter giva anledning därtill, vilket torde medföra en tämligen

vidsträckt befogenhet med avseende å lagrets värdering. Jordbrukarna

kunna sålunda genom att i deklarationen för övergångsåret företaga en

låg värdering av den utgående lagerbehållningen tillskapa en dold reserv i

varulagret och därigenom motverka olägenheten av att värdet av utgående

lagerbehållningarna, belöpande på två beskattningsår, i sin helhet upptages

såsom inkomst under övergångsåret. Jordbrukarna hava vidare möjlighet

att till beskattning framtaga den dolda reserven under ett flertal beskattningsår

under vilket varulagret realiseras. De dolda reserverna komma då

att upptagas till beskattning. Har för övergångsåret och de närmast följande

beskattningsåren den utgående lagerbehållningen åsatts lägre värde, än

som eljest kunnat godkännas, och har detta skett i syfte att undvika en på

grund av övergången föranledd högre nettointäkt, anse de sakkunniga att

detta värde bör kunna godtagas av beskattningsmyndigheterna. Lagret bör

dock icke få upptagas till negativt värde. Denna utökade rätt till nedskrivning

i samband med övergången bör emellertid blott få tillämpas tills vidare

och ej få avse under beskattningsåret uppkommen lagerökning, för vilken

de för rörelse gällande reglerna skola tillämpas. Det må i detta sammanhang

erinras om att enligt nu gällande regler för jordbrukets inkomstberäkning

hänsyn ej tages till in- och utgående lagerbehållning, vilket förhållande i

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

enlighet med principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning kan sägas

innebära att lagret vid varje beskattningsårs utgång ansetts vara helt avskrivet.

Någon ytterligare nedskrivning av lagret kan därför framdeles ske endast

i den mån lagerbehållningen ökas. ,

Med tillämpning av ovan angivna regler för lagervärderingen behover den

tidigare omnämnda olägenheten i beskattningshänseende för jordbrukarna,

att avdrag ej får ske för ingående varulager för övergångsåret, medtora en

ökning av nettointäkten för året endast under förutsättning att lagerminskningen

under övergångsåret uppgår till högre belopp än skillnaden mellan

varuskulderna och varufordringarna vid övergångsårets ingång. De tall, da

ökning av nettointäkten uppkommer, torde med hänsyn härtill i praktiken

bliva relativt sällsynta och i regel endast behöva föreligga beträffande sädana

jordbrukare, som sakna eller hava obetydliga varuskulder. Föreligger

emellertid ett sådant fall, upptages till inkomstbeskattning endast ett belopp

motsvarande skillnaden mellan lagerminskningen och skuldbeloppet,

i den mån detta överstiger varufordringarna vid övergången. Detta medför

dock ingen skärpning i förhållande till nuvarande regler, i det att dessa belopp

skulle upptagas till beskattning även med tillämpning av kontantprincipen.

Till belysande av det sagda må anföras följande exempel.

1) Vid övergångsårets ingång har varulagret ett värde av 2 000 kronor och

uppgå varuskulderna till 800 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör varulagrets

värde 1 500 kronor samt uppgå varuskulderna till 1 000 kronor. Enligt

föreslagna bestämmelser får avdrag ej ske för ingående varulagret, 2 000

kronor. Då detta lager i allmänhet torde försäljas eller förbrukas under overöångsåret,

kommer nämligen värdet därå att ingå i bruttointäkterna fÖi aret

och således öka nettointäkten, ehuru inkomsten uppkommit under tidigare

år. Då utgående varulagret skall upptagas såsom inkomstpost och följaktligen

övergångsårets hela skörd upptages såsom inkomst, kommer på grund

härav nettointäkten för övergångsåret att bliva 2 000 kronor högre än eljest.

Ä andra sidan skola ingående varuskulder, 800 kr., ej tilläggas, ehuru skulderna

komma att endera likvideras under övergångsåret eller upptagas såsom

utgående varuskulder för detta år, i följd varav sålunda nettointäkten

för övergångsåret nedsättes i detta fall med 800 kronor. Tages hänsyn till

både varulager och varuskulder, uppkommer i det anförda exemplet en ökning

i nettointäkten å 1 200 kronor (2 000 — 800). Denna olägenhet kan

motverkas därigenom att utgående lagret upptages, icke till 1 500 kronor,

utan till exempelvis 300 kronor, varigenom ökningen å 1 200 kronor helt

bortfaller. ,

2) Vid övergångsårets ingång utgör värdet a varulagret 800 kronor oen

varuskulderna uppgå till 2 000 kronor. Vid nämnda års utgång utgör värdet

å varulagret 1 500 ''kronor och varuskulderna uppgå till 1 000 kronor. I ett

dylikt fall kommer nettointäkten att å ena sidan ökas med 800 kronor, men

å andra sidan minskas med 2 000 kronor; en minskning av nettointäkten a

1 200 kronor uppkommer sålunda vid tillämpning av de av de sakkunniga

föreslagna övergångsbestämmelserna.

3) Vid övergångsårets ingång är värdet å varulagret 2 000 kronor och

varuskulderna uppgå till 200 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör värdet

å varulagret 1 500 kronor och varuskulderna uppgå till 100 kronor. Nettointäkten

kommer i detta fall, å ena sidan att ökas med 2 000 kronor och

å andra sidan att minskas med 200 kronor; ökningen av nettointäkten blir

sålunda 1 800 kronor. För att motverka detta kan nedskrivning ske av utgående

lagret. Nedskrivning av lagret kan här ske med högst 1 500 kronor

värdet å utgående lagret) och nettointäkten blir sålunda minst 300 kronor

högre, än den eljest skulle hava blivit. Sistnämnda belopp motsvarar

skillnaden mellan å ena sidan lagerminskningen, som utgör 500 kronor

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

(2 000 1 500), och å andra sidan de ingående varuskulderna, vilka uppgå

till 200 kronor. Det ma framhållas att vid tillämpning av kontantprincipen

nettointäkten jämväl skulle hava blivit 300 kronor högre, än om inkomstberäkningen

enligt bokföringsmässig grund i allmänhet tillämpats.

Vad angår djurbeståndets värde vid övergångsårets ingång, bör enligt de

sakkunnigas mening såsom ingående lager få avdragas det belopp, som erlagts

för nyuppsättning av djur; detta belopp har nämligen icke tidigare

fått avdragas. Det värde, som uppkommit genom egen uppfödning av djur,

utgör däremot en verklig inkomst av driften och borde därför rätteligen beskattas;

da beskattning tidigare icke skett borde således avdrag för nämnda

värde såsom ingående lager icke medgivas.

Den, som kan visa den verkliga nyuppsättningskostnaden, borde sålunda

få såsom ingående lager avdraga detta belopp. Då nämnda kostnad emellertid

sällan torde kunna visas, ha de sakkunniga ansett att det värde, som

kan anses motsvara nyuppsättningskostnaden, bör bestämmas schablonmässigt.

Då skillnad svårligen kan göras mellan nyuppsättning och egen

uppfödning, bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till hela

djurbeståndet. Härav följer visserligen, att en jordbrukare undgår beskattning

av värdet av den egna uppfödningen, men då den ifrågavarande anordningen

enligt de sakkunnigas mening i stort sett torde giva ett rättvist

resultat jordbrukarna emellan och då den är enkel att tillämpa, ha de sakkunniga

ansett sig böra förorda densamma. Värderingen av hela djurbeståndet

skall enligt förslaget ske med ledning av de priser, som voro gällande

omedelbart före rådande krigskonjunktur, dock med skälig hänsyn tagen

till den del av penningvärdeförsämringen, som kan tänkas bliva bestående.

Till ledning för taxeringen för övergångsåret böra utfärdas föreskrifter —

liknande dem som föreslagits skola utfärdas för senare års taxeringar —

angående värderingen av det ingående djurbeståndet. Beträffande mera

värdefulla avelsdjur torde jordbrukaren få förebringa utredning till ledning

för ingångsvärdenas fastställande; vid värderingen bör samma princip kunna

komma till användning, som tidigare föreslagits skola gälla i fråga om de

årliga värdenas bestämmande.

De sakkunniga ha anfört, att en värdering enligt de föreslagna linjerna

så tillvida vore fördelaktig för jordbrukarna som ingångsvärdena för övergångsåret

i de flesta fall torde komma att överstiga de belopp, vilka ursprungligen

erlagts vid nyuppsättningen. Å andra sidan kunde mot den

förordade värderingen göras den invändningen, att en jordbrukare, som

verkställt större delen av sin nyuppsättning under nu rådande förhållanden,

skulle kunna komma i en oförmånlig ställning. Emellertid torde kunna

förutsättas, att jordbrukare, som påbörjat jordbruksdrift under kriget, borde

kunna visa den verkliga kostnaden för nyuppsättning.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit, att det kunde tänkas inträffa att

åtgärd vidtagits i syfte att tillskapa ett för högt anskaffningsvärde å djurbeståndet.

För att komma till rätta med dylika fall föresloge de sakkunniga

en allmän jämkningsregel av liknande innebörd som den, vilken i fråga om

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

anskaffningsvärdet å inventarier i rörelse innehölles i anvisningarna till

29 § punkt 3 b. fjärde stycket kommunalskattelagen. Skulle det sålunda i

något fall befinnas, att en jordbrukare eller någon, som stode honom nära,

vidtagit åtgärd för att jordbrukaren skulle kunna tillgodoräkna sig ett högre

ingångsvärde eller en högre anskaffningskostnad än som syntes rimligt och

kunde det antagas att detta skett för att åt någon av dem bereda obehörig

förmån i beskattningsavseende, skulle jämkning i skälig mån ske.

Yttranden.

Frågan huruvida fältinventarier och växande gröda

skola hänföras till varulager har berörts i ett par yttranden.

Sveriges lantbruks förbund har ifrågasatt, huruvida icke växande gröda

borde särskilt beaktas vid försäljning av en fastighet i det fall, att i köpeavtalet

viss del av köpelikviden hänförts till den växande grödan. Säljaren

skulle härvid upptaga denna del såsom inkomst, under det att köparen

skulle upptaga samma del såsom utgift.

Stockholms, Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap ha ansett

det önskvärt, att de skattskyldiga lämnades frihet att själva bestämma den

taxeringsmässiga behandlingen av den växande grödan.

Stiftsnåmnden i Lund och Svenska lantarbetsgivar ef öreningen ha yttrat,

att fältinventarier och växande gröda borde hänföras till varulager. Lantarbetsgivar

ef öreningen har härvid framhållit, att dessa tillgångar representerade

betydande belopp i förhållande till varulagret i övrigt. Stiftsnämnden

har ansett, att de sakkunniga överdrivit svårigheterna att i praktiken genomföra

erforderlig värdering av denna lagerbehållning.

Kristianstads låns hushållningssällskap har uttalat, att alla jordbrukare

vid bokslutet borde ha rätt till fri värdering av nedlagda kostnader för grödans

frambringande.

Förslaget rörande värdering av varulager (utom djurbeståndet)

har, med några undantag, i stort sett tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i samtliga yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att den möjlighet till utjämning

av olika års inkomster, som enligt förslaget erhölles, skulle — ehuru

betydelsefull — likväl icke vara så stor, som man måhända trott. Lagringen

av spannmål och ett flertal andra jordbruks- och skogsprodukter hade numera

väsentligen övertagits av jordbrukets och skogsbrukets ekonomiska

företag och skedde i betydligt mindre utsträckning än tidigare hos jordbrukarna

själva.

Svenska lantarbetsgivar ef öreningen har uttalat, att jordbrukets driftsresultat,

bl. a. beroende på väderlekens växlingar, varierade mera än som vore

fallet inom flertalet andra näringsgrenar. Jordbruket vore med hänsyn härtill

i behov av särskilt stor frihet vid lagervärderingen.

Länsstgrelsen i Västmanlands län har ansett det önskvärt, att bestämmelserna

så utformades, att därav något så när klart framginge, var gränsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

.58

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

låge mellan tillåten och otillåten lagernedskrivning. Taxeringsmyndigheterna

hade eljest icke möjlighet att med utsikt till framgång ingripa mot för stora

nedskrivningar i jordbruksnäringen. Taxeringskontrollen skulle icke oväsentligt

underlättas om de skattskyldiga ålades att i deklarationen lämna

närmare uppgifter om principerna för lagervärderingen. Länsstyrelsen i

Blekinge län har anfört liknande synpunkter.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län ha uttalat

vissa betänkligheter i anledning av förslaget, överståthållarämbetet har därvid

ifrågasatt, huruvida icke reglerna för den fria lagervärderingen över

huvud taget borde bliva föremål för en översyn i begränsande syfte. Länsstyrelsen

i Östergötlands län har framhållit, att den vidsträckta rätt till fri

värdering, som de sakkunniga föreslagit, vore ägnad att i betänklig grad

förrycka den jämnhet i taxeringen man önskade uppnå.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län ha föreslagit begränsningar

i rätten till fri lagervärdering. Länsstyrelsen i Jämtlands lån har sålunda

yttrat, att det icke vore att förvänta att de skattskyldiga skulle mera

regelmässigt på ett företagsekonomiskt förutseende sätt förstå att använda

sig av den fria lagervärderingen. Länsstyrelsen föresloge därför, att lager

av produkter skulle upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket

som vore lägst. En fri lagervärdering syntes så mycket mindre lämplig, som

en begränsning av företagens lagervärdering numera ansåges böra ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat, att inneliggande lager

skulle upptagas lägst till 50 procent av saluvärdet vid beskattningsårets

utgång.

Förslaget rörande värdering av djurbeståndet har i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att om fri värdering tillätes

man kunde befara en icke önskvärd förskjutning av skattebördan till nackdel

för sådana skattskyldiga, som ej vore företagare. Länsstyrelsen i Uppsala

län har funnit de av de sakkunniga föreslagna reglerna beträffande

djurvärderingen vara väl motiverade med hänsyn till de konsekvenser med

avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången, som

en fri värdering kunde medföra.

Uppsala läns hushållningssällskap har framhållit, att en fri värdering av

djurbeståndet icke skulle vara enbart till fördel för jordbrukarna. Många

jordbrukare kunde förutses komma att genom nedskrivning av varulagret

skapa en dold reserv, vilken vid slutrealisation måste framtagas till beskattning

på en gång och ur skattesynpunkt verka betungande. I

I åtskilliga yttranden ha framförts erinringar mot förslaget.

Överståthållarämbetet har anfört:

Härutöver vill överståthållarämbetet dock uttala betänkligheter mot den

föreslagna bestämmelsen om att djurbeståndet i jordbruksfastighet skall,

därest icke särskilda förhållanden till annat föranleda, upptagas till lägst de

i särskild ordning fastställda minimivärdena. Erfarenheten torde utvisa, att

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Knngl. Maj.ts proposition nr 191.

dylika minimivärden hava en utpräglad tendens att även bliva maximivärden.

Skall den angivna metoden ändock komma till användning — och måhända

är icke görligt att undgå detta — synes erforderligt, att föreskrifterna

rörande värdering av djurbestånd göras synnerligen detaljerade. Vid värderingen

bör sålunda skiljas mellan olika grupper, ej blott med hänsyn till

olika slag av djur och dessas ålder, utan även mellan t. ex. olika raser av

samma djurart; vidare måste hänsyn tagas till om djurbeståndet är reaktionsfritt

och kastningsfritt eller icke. Än vidare synas värderingsbestämmelserna

icke böra göras enhetliga inom hela landet, utan i vart fall särskilda

bestämmelser meddelas för varje län. De stora olikheter, vilka i

skilda hänseenden råda mellan skilda delar av landet, torde tillfyllest motivera

en sådan åtgärd.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Västerbottens län samt Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund ha likaledes ansett, att minimivärdena

borde fastställas länsvis; uppgiften kunde lämpligen anförtros åt länsprövningsnämnderna.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län ha betonat, att centralt fastställda

minimivärden koinrne att leda till ojämnheter vid taxeringen. En

jordbrukare som hade förstklassig kreatursbesättning kunde hålla en betydande

dold reserv, under det att ägaren till en undermålig djurbesättning

kunde komma att beskattas för en fiktiv inkomst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att direktiv borde utfärdas

angående minimivärdenas relation till marknadspriserna. Man borde härvid

taga fasta på de sakkunnigas uttalande, att minimivärdena borde bestämmas

till belopp icke väsentligt understigande de priser, vilka djuren finge

anses betinga under normala förhållanden. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har förordat, att kompletterande föreskrifter meddelades angående minimivärdenas

beräkning; värderingen kunde härvid anknytas till visst index,

till viss procent av djurens saluvärden eller till annat förhållande.

Västmanlands läns hushållningssällskap har framhållit önskvärdheten av

att minimivärden fastställdes i samråd och samförstånd med jordbrukets representanter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har hållit före, att djurbeståndet borde

upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket som vore lägst, dock

ej till lägre belopp än de i särskild ordning fastställda minimivärdena, såvitt

dessa understege anskaffningskostnaden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som icke ansett sig böra frångå förslaget

i förevarande del, har dock framhållit, att en fri värdering av djurbeståndet

skulle innebära en avsevärd förenkling av deklarationsförfarandet och en

betydande lättnad i beskattningsmyndigheternas, främst taxeringsnämndernas,

arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att frågan om djurbeståndets

värdering — sedan erfarenhet rörande de nya taxeringsgrunderna vunnits

—- lämpligen borde upptagas till förnyad prövning i samband med en eventuell

omprövning beträffande värderingen av varulager i rörelse.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

Vissa myndigheter och sammanslutningar ha förordat fri värdering

av djurbeståndet.

Sveriges lantbrnksförbund, som påyrkat fri värdering av djurbeståndet,

har yttrat, att om detta yrkande icke kunde medgivas minimivärdena borde

fixeras relativt lågt i förhållande till marknadsvärdena, högst 60 procent

av dessa värden. Helt fri värdering borde alltid medgivas, om synnerliga

skäl därtill förelåge. Det vore av vikt, att garantier skapades för att en

fortgående penningvärdeförsämring icke medförde, att en fiktiv värdestegring

av djurbeståndet bleve beskattad förrän i samband med realisation.

Förbundet har som ytterligare skäl för sitt yrkande om friare värdering

av djurbeståndet anfört:

De av de sakkunniga anförda skälen mot fri värdering å djurbeståndet

äro visserligen tungt vägande, men det torde vara nödvändigt för jordbruket

och skogsbruket att erhålla ytterligare vinstregleringsmöjlighet för att

man skulle kunna ernå det resultat, som ju varit avsett, nämligen att åstadkomma

en jämnare fördelning av skattebördan än som hittills varit fallet.

Förbundet vill påpeka nödvändigheten av att den fria värderingen erhålles

som motvikt mot bl. a. att fri värdering på den växande skogen icke förefinnes.

Fri värdering i varulagret i övrigt medgiver i vissa fall icke i tillräcklig

omfattning sådan utjämningsmöjlighet. Det torde också vara nödvändigt, att

utjämningsmöjligheterna ökas i det fall, då stora uttag av skog skett eller då

jordbrukaren realiserat med skattekonsekvenser viss del av djurbeståndet

eller försålt sina övriga varulager eller underlåtit vissa inköp av förnödenheter

eller minskat sina kostnader för vissa arbeten, som kunnat förskjutas

till ett annat år, allt detta för att finansiera en kostnad, som enligt andra

skatteregler skall fördelas över ett flertal år.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att jordbrukarna i likhet med andra företagare

borde tillerkännas rätt att själva värdera utgående lagerbehållning

av djur med den inskränkning, som kunde föranledas av bokföringslagens

bestämmelser om god köpmannased. De årliga inkomsterna kunde förete

betydande växlingar beroende på sådana yttre förhållanden, varöver företagarna

icke rådde. Det vore därför för innehavare av jordbruk särskilt angeläget

att vid behov i viss utsträckning kunna uppskjuta beskattningen av

vinst från ett år till ett annat. Husdjur kunde jämväl förekomma i företag

som icke kunde betecknas såsom jordbruk; det syntes angeläget att samma

bestämmelser i fråga om taxering tillämpades vid alla företag oberoende av

deras inriktning. Det vore icke möjligt att åstadkomma en rättvis värdering

av den utgående lagerbehållningen genom att fastställa vissa minimivärden,

vilka vore avvägda med hänsyn tagen allenast till djurens kön, ras

och ålder.

Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands,

Jämtlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap samt Kalmar läns

södra hushållningssällskap ävensom Svenska lantarbetsgivareföreningen ha

lramhållit, att en fri, eller åtminstone friare, värdering av djurbeståndet

vore önskvärd. Härvid har särskilt betonats, att med hänsyn till jordbrukets

och skogsbrukets starkt varierande driftsresultat större underlag för

skatteutjämning erfordrades än enbart varulagret i övrigt, vilket under en stor

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

del av året vore av ringa omfattning. Stockholms läns hushållningssällskap

har framhållit, att de sakkunnigas förslag tvingade jordbrukarna att övergå

till ett räkenskapsår, som ginge till ända vid den tidpunkt, då lagret

vore störst, således på hösten eller troligast vid kalenderårets slut. Detta

komme att menligt inverka på jordbrukarnas möjligheter att till rimliga

kostnader få hjälp med sin bokföring och självdeklaration. Västernorrlands

läns hushållningssällskap, som anfört liknande synpunkter, har härutöver

understrukit att, om inventeringen skulle ske då lagret vore störst, en ungefärlig

uppskattning av mängder och värden bleve nödvändig, vilket förringade

jordbruksbokföringens värde med avseende å såväl jordbruksstatistiken

som den egna jordbruksdriften. Svenska lantarbetsgivaref öreningen

har uttalat, att det vore att vända hela saken upp och ned, om man förvägrade

jordbrukarna fri värdering av deras varulager under motivering,

att en rörelse med mindre kapitalinvestering gåve samma inkomst; här förelåge

tvärtom ett lämpligt tillfälle att genom lika värderingssätt i någon

mån utjämna den olikhet i ekonomiska förhållanden, som förefunnes mellan

jordbruk och rörelse.

Norrbottens läns hushållningssällskap har ifrågasatt, om ej husdjur borde

värderas i förhållande till den erhållna produktionen; arbetshästar borde

dock värderas i förhållande till gängse marknadspriser inom orten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att djurbeståndet

borde av beskattningsnämnderna åsättas värden, som med hänsyn till omständigheterna

kunde anses skäliga. Med en sådan regel torde betryggande

värden i allmänhet komma att sättas, vilka kunde ligga något under marknadspriserna

för beskattningsåret utan att dock väsentligen understiga

ifrågavarande priser; samtidigt kunde viss hänsyn tagas till marknadspriserna

under en tilländalupen period om exempelvis 5 år.

De sakkunnigas förslag, att avdrag vid övergången till det

nya systemet icke skall få göras för ingående lager (av

annat slag än djur), har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

yttranden.

I några yttranden har framförts den meningen, att avdrag motsvarande

det ingående lagret borde medgivas. Sålunda har lantbruksstyrelsen

framhållit, att det borde övervägas, huruvida icke värdet av

ingående lager kunde få avdragas med samma belopp, som inginge i förmögenhetsdeklarationen

för närmast föregående beskattningsår. Övergångsårets

inkomst bleve eljest för hög, vilket på grund av den progressiva beskattningen

vore orättvist, eftersom lagret kunde ha successivt sammanförts

under ett flertal år. Med hänsyn till gällande garantiskattesystem torde

ett dylikt medgivande icke medföra någon större olägenhet vid kommunalbeskattningen.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har uttalat, att det torde saknas anledning

att vid införande av en för jordbruket rättvisare beskattningsform

beskatta jordbruket för två års skördar. Liknande uttalanden lia gjorts av

Älvsborgs läns södra och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Domänstyrelsen har uttalat, att skattskyldiga, vilka liksom styrelsen hade

sina lagerbehållningar bundna vid tillförlitliga bokslut, borde kunna medgivas

rätt att vid övergången redovisa ett redan förut efter bokföringsmässiga

grunder ingående lager. De sakkunnigas motiv, att kostnaderna för det

ingående lagret avdragits vid tidigare års taxering, kunde icke godtagas.

Det rörde sig om två olika metoder för beräkning av nettointäkten, som icke

redovisningstekniskt sett borde sammankopplas.

De sakkunnigas förslag, att ingående lager av djur efter viss

värdering skall få avdragas vid övergången, har i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

I åtskilliga yttranden ha dock framförts erinringar i olika avseenden

mot förslaget.

Lantbruks styreis en har sålunda ansett de sakkunnigas förslag mindre tillfredsställande

samt principiellt oförenligt med eljest tillämpliga grunder

för fri värdering av varulager. De olägenheter, som vore förenade med de

sakkunnigas förslag, kunde i viss utsträckning undvikas, om nyuppsättningsvärdet

beräknades med ledning av det i deklarationen för beskattningsåret

närmast före övergångsåret upptagna förmögenhetsvärdet å djurbeståndet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har erinrat om att enligt gällande bestämmelser

inkomst vid realisation av djurbestånd, i motsats till vad som gällde

vid realisation av lager, icke vore beskattningsbar. För att undgå retroaktiv

beskattning av realisationsvinst vore det nödvändigt att djurbeståndets ingångsvärde

upptoges till djurens allmänna saluvärde vid årets ingång eller

till nyuppsättningskostnaden, om denna vore högre. Oavsett vilken beräkningsmetod

som användes borde värdering äga rum genom särskilda nämnder,

enär det icke vore möjligt att genom en rent schablonmässig uppskattning

ernå ett något så när tillfredsställande resultat.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att det understundom för en

taxeringsnämnd kunde vara känt, att en skattskyldigs anskaffningsvärde

avsåge ett mindre antal djur och att hans bestånd huvudsakligen genom

uppfödning hade uppbringats till den vid övergången förefintliga omfattningen.

En möjlighet att vid ingångsvärdets bestämmande begränsa djurbeståndet

borde i ett dylikt fall icke vara utesluten.

Overståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke förslaget bleve alltför

förmånligt för sådana jordbrukare, vilkas nyuppsättning av djur låge

långt tillbaka i tiden, enär de undginge beskattning för värdet av den egna

uppfödningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att om det vore nödvändigt

att i ingångsvärdet medräkna även värdet av egen uppfödning jordbrukarna

borde bliva väl tillgodosedda, om förkrigsprisena — utan hänsyn till bestående

penningvärdeförsämring — lades till grund vid värderingen. Jämkning

i de särskilda fallen torde få företagas, om resultatet bleve uppenbart

oförmånligt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63-

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att djuren borde värderas

till högst förkrigspriser, då nyuppsättningen i sin helhet verkställts

före krigsutbrottet. En värdering till priser överstigande förkrigspriserna

borde vara motiverad endast i sådana fall, då nyuppsättning ägt rum såväl

före som efter krigsutbrottet och den verkliga kostnaden för nyuppsättningen

i sin helhet icke kunde visas; i dessa fall borde skälig hänsyn tagas

till av kriget föranledd högre anskaffningskostnad å nyuppsättning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett att schablonvärdena — i likhet

med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om inventarier — borde hänföra

sig till prisläget år 1936, såvitt gällde nyuppsättning före år 1937; för nyuppsättning

därefter borde göras särskilda procentuella tillägg.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att penningvärdeförsämringen

icke borde beaktas, enär ett betydande antal lantbrukare hade »satt upp

sig» under mellankrigsåren med dess betydligt lägre genomsnittliga djurpriser

än efterkrigsårens. Bestämmelserna om fastställande av ingångsvärden

borde givas ett sådant innehåll, att de stimulerade till utredningar

om de verkliga nyuppsättningskostnaderna och icke gåve möjlighet till ett

för den skattskyldige förmånligare resultat, om sådan utredning icke lämnades.

överståthållaråmbetet bär betonat, att jordbrukare, vilkas nyuppsättning

av djur låge långt tillbaka i tiden, kamme att undgå beskattning för viss

del av prisstegringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, huruvida det icke

bleve erforderligt att i lämplig form till ledning för beskattningsnämnderna

angiva riktlinjer för djurbesättningens värdering vid beskattningsårets ingång.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har givit uttryck åt liknande synpunkter.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit angelägenheten av att skattskyldiga,

som redan vid ikraftträdandet av förslaget taxerades efter bokföringsmässiga

grunder, måtte få tillgodoräkna sig ingångsvärde i överensstämmelse

med de regler, som föreslagits för övriga skattskyldiga. Ett tilllägg

till övergångsårets ingående värde borde sålunda ske, försåvitt ingångsvärdet

vid den faktiska övergången satts till lägre värde än det, som skulle

ha åsatts vid den allmänna övergången. Länsstyrelsen i Gotlands län har

hållit före, att beträffande skattskyldiga, som tidigare övergått till att

deklarera efter bokföringsmässiga grunder, till grund för taxeringen givetvis

borde läggas icke ingångsvärdena vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande

utan de vid omläggningen upptagna, ursprungliga ingångsvärdena.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit, är det naturligt att till varulager räknas

produkter från jordbruksfastigheten och inköpta förnödenheter för driften,

såsom utsäde m. m. Vad angår fältinventarier och växande gröda, vilka principiellt

ansetts böra hänföras till varulager, ha de sakkunniga föreslagit att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

dessa tillgångar, då de överlåtas i samband med fastigheten, icke skola hänföras

till varulager. Om ifrågavarande tillgångar åter överlåtas utan samband

med fastigheten — t. ex. vid upplåtelse av fastigheten på arrende — ha

de sakkunniga förordat, att tillgångarna skola hänföras till varulager endast

om särskild ersättning erlagts för desamma.

Fältinventarier och växande gröda äro att hänföra till fastighet i kommunalskattelagens

mening, om fastigheten och grödan ägas av samma person.

Då växande gröda överlåtes i samband med fastigheten, behandlas för

närvarande i beskattningshänseende den del av köpeskillingen, som anses

belöpa på grödan, på samma sätt som den del av köpeskillingen, vilken belöper

på fastigheten i övrigt, d. v. s. beskattning sker endast, därest förutsättningar

för realisationsvinstbeskattning föreligga. Detsamma torde vara

förhållandet vid överlåtelse av fältinventarier i samband med fastigheten.

Därest den del av köpeskillingen, som anses belöpa på fältinventarier

eller växande gröda, skulle behandlas såsom likvid för varor, skulle — i

det fall då icke angivits, hur mycket av köpeskillingen som belöper på

nämnda tillgångar — bliva erforderligt att fastställa det belopp, varmed tillgångarna

kunde anses ingå i köpeskillingen; detta skulle vålla svårigheter

och i många fall föranleda skattetvister. Även om särskilt värde å de ifrågavarande

tillgångarna angivits, skulle i vissa fall liknande svårigheter uppstå,

enär nyssnämnda värde icke alltid utan vidare skulle kunna godtagas.

Med hänsyn härtill finner jag i likhet med de sakkunniga icke anledning

föreslå ändring i de regler, som för närvarande anses gälla i berörda hänseende.

Av en sådan lösning följer visserligen — här bortses från de fall,

då realisationsvinstbeskattning äger rum — att säljaren får göra avdrag

för exempelvis omkostnaderna för grödan men undgår att beskattas för

den på grödan belöpande delen av köpeskillingen, under det att köparen

icke får göra avdrag för nämnda del av köpeskillingen men beskattas för

intäkten vid försäljning av grödan. Det torde få ankomma på säljaren och

köparen att vid utformandet av köpevillkoren beakta de ekonomiska verkningar,

som härav föranledas.

Då växande gröda överlåtes annorledes än i samband med fastigheten,

t. ex. vid upplåtelse av arrende, gäller för närvarande att den del av köpeskillingen,

vilken belöper på grödan, upptages såsom inkomst för överlåtaren

under det att den, som förvärvar grödan, äger göra avdrag för

samma del av köpeskillingen. De sakkunniga ha i detta fall föreslagit, att

då särskild ersättning erlägges för fältinventarier eller växande gröda beloppet

skall behandlas såsom likvid för varor; i annat fall skall bortses från

dylika tillgångar.

Det torde vara sällsynt, att vid tillträde av arrende särskilt värde åsättes

fältinventarier eller växande gröda. Då så icke sker synes, av skäl som de

sakkunniga anfört, vid taxeringen kunna bortses från fältinventarier och

växande gröda såsom varulager. Så bör emellertid för enhetlighetens skull

ske även i det fall, då särskild ersättning vid tillträde av arrende erlägges

för ifrågavarande tillgångar. Då ersättningen liksom för närvarande bör beskattas

hos mottagaren och få avdragas av den, som tillträder arrendet, bör

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

65

likväl ersättningsbeloppet upptagas såsom inkomst, respektive utgift vid

upplåtelse av arrende, dock utan att hänföras till varulager.

Stundom förekommer, att en jordbrukare försäljer växande gröda, varvid

köparen får skörda och omhändertaga grödan. Ersättningen bör naturligen

i fortsättningen, liksom för närvarande, utgöra intäkt av jordbruksfastighet.

Av skäl som de sakkunniga anfört torde djurbeståndet i sin helhet böra

hänföras till varulager.

Vid värderingen av varulagret, med undantag av djurbeståndet, bör —

såsom de sakkunniga föreslagit — liksom i fråga om rörelse gälla, att den

i räkenskaperna gjorda värdesättningen skall frångås vid inkomstberäkningen

endast om särskilda omständigheter därtill föranleda.

Vad åter djurbeståndet angår bör i enlighet med de sakkunnigas förslag

fri lagervärdering icke tillåtas, utan djuren böra normalt upptagas lägst

till vissa minimivärden. Dessa böra årligen fastställas av Kungl. Maj :t —- eller om innevarande års riksdag antager det förslag om inrättande av en

riksskattenämnd, som förelagts riksdagen — av denna nämnd. Förslag till

värdering bör för varje län avgivas av prövningsnämnden. Såsom grund för

värderingen böra ligga genomsnittspriser å olika slags djur i skilda åldersgrupper

under beskattningsåret (kalenderåret). Värdet å de olika djurslagen

bör bestämmas till belopp, något understigande nyssnämnda genomsnittspriser,

i regel dock icke lägre än 80 procent av dessa priser. Minimivärdena

böra icke få underskridas, såvida icke den skattskyldige kan visa,

att djurbeståndet i sin helhet har lägre värde än det, som skulle framkomma

om minimivärdena tillämpades, t. ex. då det verkliga värdet till

följd av kreaturssjukdom eller annan liknande orsak ligger under minimivärdet.

Vidare bör skattskyldig, som före genomförandet av förslaget tilllämpat

bokföringsmä&sig redovisning och upptagit djuren till lägre värde

än minimivärdena, under viss kortare övergångstid äga värdera djuren

lägre än till minimivärdena.

Mera värdefulla avelsdjur böra av beskattningsnämnderna åsättas skäliga

värden. Dessa böra procentuellt ligga lika mycket under marknadsvärdena

som minimivärdena å det övriga djurbeståndet understiga de förenämnda

genomsnittspriserna.

De jordbrukare, som ha räkenskapsår, vilket icke sammanfaller med kalenderår,

böra tillämpa de minimivärden, som fastställts närmast före räkenskapsårets

utgång.

Av skäl, som de sakkunniga angivit, bör vid övergången till det nya systemet

avdrag icke få ske för värdet av det ingående lager, som icke utgöres

av djur. Den merinkomst, som härigenom kan beräknas uppkomma, torde

kunna utjämnas genom att rätten till fri lagervärdering i erforderlig utsträckning

utnyttjas. Större nedskrivning å lagret bör emellertid icke godkännas,

vare sig under övergångsåret eller senare, än som kan anses överensstämma

med god sed i jordbruket.

!> Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Det är givet, att den som redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande

övergått till bokföringsmässig redovisning, äger rätt att göra avdrag

för ingående lager.

Vad angår djurbeståndets värdering vid övergången bör — såsom de sakkunniga

framhållit — som ingående lager, varför avdrag äger åtnjutas, få

upptagas kostnaden för nyuppsättning av djur, därest denna kostnad kan

visas. Då så torde kunna ske endast mera sällan, synes annan möjlighet

icke föreligga än att hela djurbeståndet — oavsett om det härrör från nyuppsättning

eller egen uppfödning — värderas schablonmässigt. De sakkunniga

ha ansett att värderingen borde ske med ledning av de priser, som

gällde omedelbart före den år 1946 rådande krigskonjunkturen, dock med

skälig hänsyn tagen till den del av penningvärdeförsämringen, som kunde

tänkas bliva bestående. Departementsförslaget föreslås skola träda i kraft

den 1 januari 1953 och tillämpas vid taxering första gången år 1954. Härvid

synas ingångsvärdena skäligen böra bestämmas till genomsnittspriserna under

år 1953, reducerade med 20 procent eller det procenttal, varmed genomsnittspriserna

vid den senare årliga värderingen enligt förslaget skola reduceras.

Värdena böra fastställas i samma ordning som föreslagits skola tilllämpas

i fråga om sistnämnda värdering.

Beträffande värderingen av mera värdefulla avelsdjur böra gälla regler

motsvarande dem, som föreslagits skola tillämpas i fråga om den årliga

värderingen.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäkning

enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räkenskapsåret

.skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å djur skall

bestämmas enligt schablonmässiga normer, nämnda värde sättas lika med

det värde, som fastställts närmast före det första räkenskapsårets utgång.

De fastställda värdena böra i särskilda fall kunna jämkas, t. ex. om djurbesättningen

är särskilt god eller särskilt dålig. Vid bedömande av huruvida

jämkning bör komma i fråga bör värdet å besättningen jämföras med

genomsnittspriserna före reduktionen med 20 procent.

Vidare böra taxeringsmyndigheterna — såsom de sakkunniga föreslagit

— äga rätt att jämka ingångsvärdet för att komma till rätta med fall, då

åtgärd vidtagits för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig en

högre nyuppsättningskostnad än som synes rimligt.

Lantbruksförbundet har ansett att om de jordbrukare, vilka tidigare övergått

till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, upptagit lägre ingångsvärden

å djurbeståndet än de, som skola tillämpas vid övergången

enligt departementsförslaget, dessa jordbrukare böra få sina tidigare ingångsvärden

omräknade till sistnämnda värden. Någon anledning att sålunda

omräkna de tidigare ingångsvärdena — vare sig omräkningen skulle

vara till fördel eller nackdel för den skattskyldige — torde icke föreligga.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 67

d. Värdering av fordringar och skulder.

Enligt anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen gäller i fråga om rörelse,

att fordringar och skulder uppföras såsom inkomst, respektive utgift

under det år, då de uppkomma, oberoende av huruvida betalning verkligen

influtit eller utgift verkligen ägt rum under nämnda år eller icke. Enligt 4 §

förordningen om statlig förmögenhetsskatt skall säker fordran upptagas

till sitt fulla värde och osäker fordran till det belopp, varmed den kan

beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke. Frågan om rätt till avdrag

för förlust å fordringar i rörelse behandlas i punkt 10 av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen. Såsom driftförlust anses enligt nämnda anvisningspunkt

uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta. Detta innebär,

att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i

den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt uppkommande

förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom ett

led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av köpares

insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den

skatt skyldige fört i handel eller tillverkat. I dylika fall är skattskyldig berättigad

att i beskattningsavseende göra erforderlig avskrivning å utestående

fordringar eller vidtaga därmed jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest

skattepliktiga inkomst. Däremot räknas icke hit förlust, som skattskyldig

kan ha lidit vid sidan av vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten.

Sådan förlust är att anse såsom kapitalförlust, och avdrag

för denna medgives ej.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha föreslagit, att förenämnda bestämmelser rörande fordringar

och skulder i rörelse skola äga motsvarande tillämpning beträffande

fordringar och skulder i jordbruk.

Vidare ha de sakkunniga förordat, att vid övergången till det nya systemet

avdrag icke skall få ske för ingående varufordringar men att ingående varuskulder

icke skola upptagas som inkomst. Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt nu gällande bestämmelser hava varufordringar i jordbruket, som i

allmänhet motsvara försålda produkter, icke fått påverka den inkomst, som

tagits till beskattning, förrän fordringarna betalats. Vid övergången förefintliga

varufordringar hava sålunda icke beskattats såsom inkomst. Vid inkomstberäkningen

för övergångsåret skola därför ingående varufordringar i

princip behandlas lika med inneliggande lager av egna produkter, vilket innebär

att avdrag ej får göras för dessa varufordringar. Detta har till följd

att två beskattningsårs utgående varufordringar, nämligen övergångsårets

och det närmast föregående beskattningsårets, på en gång påföras jordbruket

som inkomst. Denna oförmånliga påföljd för den skattskyldige i beskattningshänseende

undanröjes emellertid i förekommande fall av att vid övergången

ingående varufordringar kunna kvittas mot ingående varuskulder,

vilka sistnämnda, enligt vad nedan angives, icke skola upptagas såsom inkomstpost

för övergångsåret. Om vid övergångsårets ingång varufordringarna

äro större än varuskulderna, kommer på grund av anförda skäl och i enlighet

med grunderna för bokföringsmässig vinstberäkning mellanskillnaden

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

att i motsvarande mån öka nettointäkten för övergångsåret. Då emellertid

försäljningar i jordbruket numera i stor utsträckning lära ske mot kontant

likvid, eller likvid inom 30 dagar, torde varufordringar, som till mera betydande

belopp överstiga varuskulder, jämförelsevis sällan finnas vid övergångsårets

ingång.

Varuskulder utgöra i regel skulder för inköp av förnödenheter, som skola

användas i jordbruksdriften. Enligt nu gällande bestämmelser medgivas avdrag

för dessa inköp först för det år, under vilket likvid erlagts. För de förnödenheter,

för vilka betalning ej verkställts vid övergången, har sålunda avdrag

ej fått ske vid tidigare taxeringar, varför jordbrukaren bör vara berättigad

att verkställa sådant avdrag efter övergången till bokföringsmässig inkomstberäkning.

Detta löses taxeringstekniskt enklast på det sätt att de vid

övergången befintliga varuskulderna betraktas såsom kostnad för övergångsåret

och i sin helhet avdragas vid inkomstberäkningen för detta år, ehuru

de icke belöpa på övergångsåret. I deklarationen för övergångsåret skall

jordbrukaren följaktligen icke såsom tillkommande inkomstpost upptaga

ingående varuskulder. Då vidare i deklarationen för samma år avdrag får

ske för varuskulderna vid övergångsårets utgång, kommer sålunda avdrag

att medgivas för utgående varuskulder, hänförliga till två beskattningsår,

övergångsåret och det närmast föregående beskattningsåret. Härigenom uppkommer,

som ovan framhållits, en viss utjämning i förhållande till varulagret

och varufordringarna vid övergången. Därest vid övergångsårets ingång

varuskulderna äro större än varulagret och varufordringarna, kan på

grund därav att övergångsåret belastas med mer än ett års varuskulder

den konsekvensen uppkomma för jordbrukaren, att den taxeringsmässiga

nettointäkten för övergångsåret blir så låg, att jordbrukaren ej kan utnyttja

äe allmänna avdragen eller ortsavdragen. Detta lär emellertid i regel kunna

avhjälpas genom att lagerbehållningen, i vad den avser djurbeståndet vid

övergångsårets utgång, värdesättes efter högre priser än de fastställda minimipriserna.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag i fråga om värdering av fordringar

och skulder har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda

myndigheterna och sammanslutningarna. Dock har, i vad avser de föreslagna

övergångsbestämmelserna, i ett par yttranden framförts vissa''erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda framhållit, att vid inkomstberäkningen

för övergångsåret hänsyn borde tagas till fordringar och skulder för

sådan realisation, respektive nyuppsättning av djur, som skett på kredit före

övergången men med likvid därefter. I annat fall förelåge risk för uppenbara

orättvisor vid taxeringen jordbrukarna emellan. En lantbrukare exempelvis,

som under året före övergångsåret måst realisera större delen av sin besättning,

bleve således enligt de föreslagna bestämmelserna beskattad för försäljningssumman,

om han läte köparen få kredit till övergångsåret eller

senare, men undginge beskattning, om försäljningen skedde mot kontant

likvid.

Länsstyrelsen i Gotlands lån har anfört:

I övergångsbestämmelserna bör intagas föreskrift om att kostnader för

djur, vilka inköpts och bekommits före övergången men för vilka betalning

erlagts först efter övergången och vilka enligt nuvarande bestämmelser hän
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

69

föra sig till nyuppsättning, icke få avdragas under övergångsåret eller senare.

I annat fall kunna kostnaderna bliva dubbelt avdragna. Motsvarande bestämmelser

synas behövliga för försäljningar av djur, hänförliga till realisation,

vilka försäljningar ägt rum före övergången men för vilka betalning

inflyter först därefter.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat:

Hänsyn torde icke böra tagas till det djurbestånd som före övergångsåret

inköpts på kredit och skulle utgjort nyuppsättning men med likvid efter

övergångsårets ingång. Däremot skall medräknas det djurbestånd, som försålts

på kredit före övergången men med likvid efter övergångsårets ingång,

därest enligt nu gällande bestämmelser försäljningen varit att anse som

realisation. Man bör sålunda betrakta dessa kredittransaktioner som obefintliga

vid övergångsårets ingång. I annat fall kommer den skattskyldige att

vid nyuppsättning få upptaga som ingångsvärde värdet av det djurbestånd,

som nyuppsatts före övergången och dessutom som anskaffningskostnad

likviden för samma djurbestånd, enär ingående varuskulder icke skola upptagas

som motpost. Vid realisation blir förhållandet det motsatta, att den

skattskyldige skulle komma att på ett oriktigt sätt beskattas för intäkten av

realisation, som enligt nu gällande lagstiftning icke skolat bliva föremål

för sådan beskattning. Det förefaller dock riktigt, att man som ingångsvärde

medgiver vid dylik nyuppsättning såsom anskaffningsvärde det faktiska

inköpspriset, d. v. s. likviden för den ingående varuskulden, medan man vid

realisation bör medgiva som ingångsvärde faktiskt erhållen köpeskilling och

icke anskaffningsvärde eller normvärden.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga förordat bör i fråga om värdering av fordringar

och skulder i jordbruket vid redovisning enligt bokföringsmässiga grunder

gälla samma regler, som i motsvarande hänseende tillämpas beträffande

rörelse.

Vid övergången bör av skäl, som de sakkunniga anfört, avdrag icke få

ske för värdet av ingående fordringar; å andra sidan bör värdet av ingående

varuskulder icke upptagas som inkomst.

I några yttranden har berörts frågan huru redovisningen skall ske i det

fall, att sådant inköp av djur på kredit, vilket är att hänföra till nyuppsättning,

ägt rum före övergången men likvid erlagts efter övergången eller

att sådan försäljning av djur på kredit, vilken är att betrakta såsom realisation,

ägt rum före övergången men likvid influtit efter övergången. Hade

i dessa fall inköpet eller försäljningen skett mot omedelbar kontant likvid,

skulle likviden icke ha fått avdragas, respektive icke ha upptagits som inkomst.

Att inköpet eller försäljningen i de förenämnda fallen i stället skett

på kredit bör icke medföra, att transaktionen i skattehänseende behandlas

annorlunda än om den skett mot omedelbar kontant likvid. För att åstadkomma

en dylik effekt torde böra förfaras på följande sätt. Vid inköp på

kredit bör avdrag för ingående varulager i de berörda fallen få ske med köpeskillingens

belopp, varjämte beloppet såsom ingående varuskuld bör upptagas

som inkomst; då betalning sker, får beloppet avdragas, varvid den ingående

varuskulden sålunda utjämnas. Vid försäljning på kredit bör köpc
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

skillingen få avdragas såsom ingående varufordran; då likvid inflyter, upptages

denna såsom inkomst, varvid den ingående varufordringen utjämnas.

e. Beskattningsort.

I 56 § kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av jordbruksfastighet

skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. Drives jordbruk

i sambruk inom flera kommuner, skall inkomsten av det i varje kommun

drivna jordbruket redovisas i denna kommun. Enligt bestämmelserna

i 18 § kommunalskattelagen skall nämligen i fråga om jordbruksfastighet

såsom särskild förvärvskälla anses inom var kommun för sig varje fastighet,

fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens

hand är att anse såsom förvaltningsenhet. Förvärvskällan jordbruksfastighet

är således till sin omfattning begränsad till en kommun.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha omnämnt, att Smålands och Blekinge handelskammare

i en till Kungl. Maj :t ingiven framställning, vilken överlämnats till de sakkunniga,

hemställt, att inkomstfördelningen mellan olika kommuner borde i

fråga om inkomst av jordbruksfastighet verkställas i enlighet med de grunder,

som gällde för inkomst av rörelse; därvid torde fastigheternas taxeringsvärden

kunna tjäna som fördelningsgrund. Den av handelskammaren

föreslagna fördelningsgrunden syntes emellertid de sakkunniga icke i alla

fall giva ett rättvist resultat. På grund härav och då frågan om fördelning

av inkomst mellan olika kommuner torde böra utredas i annat sammanhang,

hade de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga denna fråga till behandling.

Det borde emellertid framhållas, att frågan skulle få särskild betydelse

om bokföringsmässig inkomstberäkning komme att omfatta även

växande skog.

Yttranden.

Frågan om beskattningsort, såvitt gäller inkomst av jordbruksfastighet,

har berörts endast i ett par yttranden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det i samband med införande av

taxering efter bokföringsmässiga grunder syntes nödvändigt att ändra bestämmelserna

om beskattningsort. Styrelsen har anfört:

Lantbruksstyrelsen vill sålunda föreslå att sådant jordbruk, som består av7

flera fastigheter, fastighetsdelar eller komplex av fastigheter och som utgör

en förvaltningsenhet, skall, även om delar av jordbruket äro belägna inom

olika kommuner, i taxeringshänseende utgöra en förvärvskälla. I annat fall

skulle särskild bokföring bliva erforderlig beträffande olika delar av jordbruket,

vilket förefaller orimligt. Den taxerade vinsten bör därefter som

grund för kommunalbeskattningen fördelas på lämpligt sätt. Som sådan fördelningsgrund

synes taxeringsvärdet ligga närmast till hands. Först genom

ett dylikt förfarande vinnes överensstämmelse med rörelseidkare, vilka ej

synas böra åtnjuta gynnsammare förmåner än jordbrukare.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Mqj.ts proposition nr 191.

Kalmar läns norra hushållningssällskap och Värmlands läns hushållningssällskap

ha framhållit vikten av att utredning angående grunderna för fördelning

av jordbruksinkomst mellan olika kommuner och därmed sammanhängande

spörsmål snarast igångsattes.

Departementschefen.

Om jordbruksfastigheter, som äro belägna i olika kommuner, utgöra en

förvaltningsenhet, bilda de enligt gällande bestämmelser icke tillsammans

en förvärvskälla, utan fastigheten eller fastigheterna i varje kommun utgöra

för sig en förvärvskälla. Särskilt om redovisning sker efter bokföringsmässiga

grunder, möta svårigheter att särskilja de inkomster och utgifter,

som hänföra sig till varje kommun. Med hänsyn härtill finner jag att —

i likhet med vad som gäller i fråga om annan fastighet — såsom särskild

förvärvskälla beträffande jordbruksfastighet bör, utan begränsning till en

kommun, anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter,

som är att anse såsom förvaltningsenhet. Vad nyss sagts bör gälla vare sig

taxering sker efter bokföringsmässiga grunder eller enligt kontantprincipen.

Om flera jordbruksfastigheter inom olika kommuner äro att betrakta som

en förvärvskälla, bör — liksom i motsvarande fall gäller beträffande annan

fastighet — den sammanlagda inkomsten från fastigheterna beskattas i

varje kommun till så stor del, som kan anses ha influtit inom kommunen.

Kan utredning icke vinnas härom, bör inkomsten fördelas mellan kommunerna

efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till den bruttointäkt, som

influtit inom varje kommun, eller efter förhållandet mellan fastigheternas

taxeringsvärden.

B. Avdrag för värdeminskning av inventarier.

Enligt 22 § 2 mom. kommunalskattelagen får avdrag icke göras för värdeminskning

å inventarier. I stället erhålles enligt 22 § 1 mom. samma lag avdrag

för kostnad för anskaffning av inventarier till ersättning för avyttrade,

utrangerade eller förlorade. I anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

stadgas, att såsom driftkostnad icke får avföras kostnad för anskaffande av

sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits a fastigheten.

Om alltså en lantbrukare inköper exempelvis lokomobil, traktor, elektrisk

motor eller andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till

följd av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur, så är detta

att hänföra till nyuppsättning, varför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad.

Nyuppsättning och nyanskaffning kunna samtidigt föreligga, exempelvis

om äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruktion.

I dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som skulle belöpa

å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Mot dessa avdragsreglcr svarar bestämmelsen i 21 § första stycket kommunalskattelagen,

att vad som erhållits genom löpande försäljning (ej realisation)

av inventarier skall upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

När i praxis taxering enligt bokföringsmässiga grunder medgives beträffande

inkomst av jordbruksfastighet, borde i princip tillika föreligga rätt att

verkställa årliga avskrivningar å värdet av inventarier. Utan bestämmelser i

ämnet, särskilt rörande frågan om beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag,

har det emellertid varit föremål för tvekan, huruvida och i

vilken omfattning en dylik rätt föreligger. Bevillningsutskottet har i sitt

betänkande nr 21 vid 1943 års riksdag också uttalat, att det i saknad axuttryckliga

bestämmelser torde vara tvivel underkastat, huruvida rätt till

bokföringsmässig taxering jämväl inrymde rätt att vid beskattningen åtnjuta

avdrag för värdeminskning å inventarier. Regeringsrätten har i mål,

avgjorda under år 1937 (RÅ ref. 34) och 1948 (RÄ ref. 66), medgivit avdrag

för värdeminskning av inventarier vid taxering för inkomst av jordbruksfastighet

efter bokföringsmässiga grunder. Något rättsfall avseende

rätt till fri avskrivning å till jordbruket hörande inventarier föreligger ej.

De sakkunniga.

I fråga om bristerna i gällande bestämmelser i förevarande hänseende ha

de sakkunniga anfört:

Gällande bestämmelser beträffande avdrag för anskaffning av inventarier

i jordbruket medföra å ena sidan att den vinst, som kan uppstå i samband

med realisation av inventarierna vid jordbrukets upphörande, i regel

ej beskattas, samt å andra sidan att avdrag för realisationsförlust ej medgives.

Bestämmelserna föranleda dessutom ojämnhet i beskattningen på så

sätt, att den under ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning

skall till hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad.

Denna anordning kan medföra, att utgift för förnyelse av exempelvis en

mera dyrbar maskin icke kan helt utnyttjas av den anledning, att årsintäkterna

icke förslå till att täcka, förutom de vanliga årsutgifterna, jämväl

förnyelsekostnaden. Det avdrag, som icke kan utnyttjas det år, då utgiften

gjorts, får nämligen icke avdragas ett senare år, ty enligt gällande lagstiftning

skall i princip varje års resultat tagas till beskattning för sig. Det måste emellertid

ur principiell synpunkt anses stridande mot ett rationellt beräkningssätt

i fråga om årsavkastning att låta kostnader för förnyelse av maskiner

och inventarier med flerårig varaktighetstid avdragas med hela kostnadsbeloppet

under första året av deras användningstid. Kostnader för anskaffande

av driftinventarier, som äro avsedda att under flera år användas i jordbruksdriften,

böra nämligen enligt sakens egen natur icke betraktas såsom

årsomkostnader. Nyanskaffning av inventarier lär i allmänhet förekomma

synnerligen ojämnt och med långa tidsmellanrum; vid jordbruk med

en uppsättning av helt nya driftinventarier behöva dessa icke förnyas förrän

efter flera år och då måhända i stor omfattning. Årsresultaten bliva

därför missvisande, om kostnader av ifrågavarande slag icke få avdragas

under ett flertal år utan i stället under vissa år med längre eller kortare mellantider

hopa sig till betydande belopp, måhända överstigande årsintäkterna.

Gällande regler om avdrag för värdeminskning av jordbrukets och skogsbrukets

döda inventarier äro vidare i det avseendet principiellt felaktiga, att

avdrag medgives endast för nyanskaffning, men icke för nyuppsättning.

Kostnaden för nyuppsättning av inventarier innebär en kapitalinvestering,

för vilken något avdrag såsom för omkostnad icke kan ifrågakomma.

Jordbrukaren — liksom rörelseidkaren — måste emellertid i princip

vara berättigad att, i den mån denna kapitaltillgång trots reparation och

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

underhåll minskar i värde, erhålla avdrag för värdeminskning även å dessa

inventarier. Av praktiska skäl kan uppenbarligen avdrag för anskaffningskostnaden

för nyuppsättning icke medgivas i samma ordning, som nu gäller

i fråga om avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier. Skall rätt till

avdrag medgivas för anskaffning av inventarier i samband med nyuppsättning,

måste därför den metod, som begagnas beträffande inventarier i rörelse,

komma till användning.

Med avseende å tillämpningen medföra gällande regler betydande svårigheter,

främst därigenom att i praktiken gränsen mellan nyanskaffning och

nyuppsättning ofta är svår att draga. Det torde t. ex. ej sällan inträffa, att

anskaffning av en ny maskin delvis är att hänföra till nyanskaffning och

delvis till nyuppsättning. Det må vidare erinras om att inventarier kunna

hava försålts under ett beskattningsår och motsvarande antal och slag inköpts

under nästpåfoljande beskattningsår såsom ersättning för de tidigare

försålda. I sådant fall föreligger givetvis icke nyuppsättning.

De sakkunniga ha med utgångspunkt från att inkomst av jordbruksfastighet

skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder ansett att jordbrukets

avskrivningsfråga bör lösas enligt i huvudsak samma grunder, som nu gälla

beträffande rörelse.

I fråga om rörelse hänföras enligt 29 § kommunalskattelagen och anvisningarna

till denna paragraf till inventarier »maskiner och andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier», d. v. s. inventarier som äro lös egendom.

Emellertid behandlas i avskrivningshänseende vissa fasta inventarier på

samma sätt som lösa inventarier, nämligen sådana fasta maskiner och andra

till byggnad hörande inventarier, vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till

10 § kommunalskattelagen åsatts särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen

(anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen punkt 7 andra stycket).

De sakkunniga ha uttalat, att i jordbrukets byggnader inginge inventarier

av liknande natur, såsom hissar, spannmålstorkar och andra maskiner,

som vilade på fast från grunden berett underlag. Då jordbruksfastighet

vid fastighetstaxeringen icke åsattes särskilt byggnadsvärde, kunde ej heller

särskilt värde å fasta maskiner, motsvarande särskilt maskinvärde, fastställas

vid nämnda taxering. De sakkunniga föresloge därför, att bestämmelserna

i punkt 7 andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

angående fasta maskiner i rörelse icke skulle tillämpas i fråga om

fasta maskiner, tillhörande jordbrukets byggnader. Med nyss angivna avvikelse

skulle de för rörelse gällande reglerna angående avskrivning å inventarier

äga tillämpning jämväl beträffande inventarier i jordbruket.

Till inventarier torde, enligt vad de sakkunniga vidare yttrat, få räknas

såväl inre som yttre, förutsatt att de huvudsakligen användes för driften och

ej för jordbrukarens och hans familjs personliga bruk. Bland inventarierna

finge sålunda ej medräknas ridhäst och automobil, vilka huvudsakligen

användes för jordbrukarens personliga bekvämlighet, liusgeråd, möbler

m. m. Förekomme särskilda kontorsinventarier, borde dessa få inräknas

bland inventarierna. Då det emellertid i de flesta fall torde vara svårt att

avgöra, vilka möbler som skulle anses såsom kontorsinventarier, syntes

kontorsmöbler böra medräknas bland inventarierna endast då särskilt gårdskontor

funnes.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Avdrag för värdeminskning av maskiner och andra inventarier borde få

ske på det sätt och i den ordning, som enligt punkterna 3 och 4 av anvisningarna

till 29 g kommunalskattelagen gällde beträffande avdrag för värdeminskning

av dylika tillgångar i rörelse. I fråga om innebörden härav

ha de sakkunniga yttrat:

Vad till en början beträffar den bundna avskrivningen (punkt 3

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen), skiljer man i första hand

på sådan tillgång, som är underkastad hastig förbrukning — vilket vanligen

anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år

— och annan tillgång. Tillgång av det förra slaget får avdragas med hela

anskaffningskostnaden under anskaffningsåret (punkt 3 a). Av praktiska

skäl synes vid beskattningen med tillgång i jordbruket, som är underkastad

hastig förbrukning, i avskrivningshänseende kunna jämställas tillgångar,

vilkas anskaffningskostnad är relativt obetydlig, t. ex. grimmor, liar, grepar

och dylika verktyg, även om dessa inventarier beräknas hava en varaktighetstid

av mer än tre år. Vad angår tillgång med längre varaktighetstid än tre

år, fördelas (punkt 3 b) anskaffningsvärdet genom värdeminskningsavdrag

såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet

kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas

vara ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Det förutsättes, att

det årliga värdeminskningsavdraget normalt bör bestämmas enligt avskrivningsplan

till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Såvitt angår jordbrukare,

som föra ordnade räkenskaper enligt de sakkunnigas förslag till lag om jordbruksbokföring,

får avdrag med större belopp än som under beskattningsåret

avskrivits i räkenskaperna ske endast under förutsättning, att utredning

företes om hur mycket av anskaffningsvärdet, som kvarstår oavskrivet i beskattningshänseende.

Den omständigheten att utredning i detta hänseende

ej företes utgör dock ej hinder för jordbrukare att tillgodonjuta avdrag, som

redan tidigare skett i räkenskaperna men då ej gjorts vid beskattningen, därest

det påvisas hur stor skiljaktighet som föreligger i sistnämnda avseende

och avdraget eljest är behörigt. Vid bestämmande av tillgångs varaktighetstid

skall hänsyn tagas till omständigheter, som kunna föranleda, att tillgångens

nytta för jordbruket beräknas bliva begränsad till kortare tid än som

kan antagas svara mot dess förbrukning genom slitning eller dylikt, exempelvis

då tillgången anskaffats för utnyttjande av en konjunktur, som väntas

bliva allenast tillfällig, eller av ett särskilt arbetstillfälle eller då tillgången

kan väntas bliva såsom oekonomisk utbytt mot ny tillgång,, innan den blir

utsliten.

Värdeminskningsavdrag med större belopp än enligt här ovan angivna

regler kan medgivas under vissa förutsättningar (punkt c av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen). Sålunda kan jämkning av värdeminskningsavdragen

ske med hänsyn till jordbruksdriftens växlande resultat. Visar därför

jordbruket ett visst år sämre resultat än vanligt, kan jordbrukaren yrka

värdeminskningsavdrag med lägre belopp än han eljest skulle vara berättigad

till. Det resterande avdraget får avdragas ett senare år, utöver det på detta år

belöpande normala värdeminskningsavdraget. Vad beträffar jordbrukare,

som föra fullständiga räkenskaper, är förutsättningen för att sådan förskjutning

skall kunna medgivas vid taxeringen att motsvarande avskrivning skett

i räkenskaperna.

Därest jordbrukare för visst år haft förlust eller så ringa överskott, att

han vid beräkning av nettointäkten av jordbruket ej kunnat utnyttja det på

året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget, kan resterande

avdraget få tillgodoräknas för senare år. Med hänsyn till att jordbru
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

karna, åtminstone under de första åren efter övergången till de här föreslagna

reglerna, kunna antagas ofta sakna vetskap om att outnyttjade avdrag

få tillgodoräknas för senare beskattningsår torde i anvisningarna till deklarationsformuläret

jordbrukarnas uppmärksamhet fästas härå.

Om värdet av tillgång nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda

beloppet av tidigare verkställda och på året belöpande värdeminskningsavdrag,

kan härav föranlett större avdrag än enligt avskrivningsplanen

tillgodoräknas jordbrukaren, dock med den begränsning att värdet i beskattningsavseende

icke nedbringas till lägre belopp än det bokförda värdet.

Slutligen må, om ett särskilt högt pris eller eljest särskilt hög kostnad för

tillgång betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle

eller för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan

liknande omständighet, avdrag göras för sådant överpris eller sådan merkostnad,

i den män motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna,

även om värdet av tillgången vid beskattningsårets slut ej nedgått

till det efter avskrivningen återstående beloppet. —---

Då tillgång, som är föremål för bunden avskrivning, avyttras eller såsom

för jordbruket obrukbar utrangeras, får i princip avdrag ske för det belopp,

som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den

mån beloppet överstiger vad som influtit vid avyttring av tillgången (punkt

3 d av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen).

Med den s. k. fria avskrivningen avses rätt till avdrag å inventariernas

värde i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Bestämmelserna i ämnet återfinnas, vad angår förvärvskällan rörelse, i punkt

4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, vilka bestämmelser enligt

de sakkunnigas förslag jämväl skola tillämpas å inventarier i jordbruk, dess

binäringar samt skogsbruk. Rätt till sådan avskrivning tillkommer endast

aktiebolag, ekonomisk förening m. fl. juridiska personer. Förutsättning för

att fri avskrivning skall få åtnjutas är dels att framställning göres till beskattningsnämnd,

dels ock att tillfredsställande utredning föreligger om vad

som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet å ifrågavarande

tillgångar samt att dessa ävensom avskrivningar å desamma i den

skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant sätt,

att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen

uppkommande vinster ej skola undgå taxering. Den omständigheten att

vid fri avskrivning värdeminskningsavdragen vid beskattningen skola överensstämma

med avdragen enligt räkenskaperna utgör ej hinder för skattskyldig

att efter övergång till fri avskrivning utöver avdrag enligt räkenskaperna

tillgodogöra sig från tiden före övergången resterande, i räkenskaperna

gjorda men ej vid beskattningen medgiva avdrag antingen inom ramen

för avskrivningsplan, upprättad med utgångspunkt från tillgångens varaktigbetstid,

eller, med beskattningsnämnds särskilda medgivande, på cn gång

eller enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan avseende

en tid av högst tio år. Härvid gäller dock det undantaget, att sådant avdrag,

som tidigare icke kunnat utnyttjas på den grund att jordbruksrörelsen

för visst år utvisat förlust eller inga överskott, icke får tillgodonjutas efter

övergång till fri avskrivning.

Särskilda regler äro vidare meddelade för det fall, att skattskyldig lörc

övergången till fri avskrivning tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag

vid taxeringen än enligt räkenskaperna. I sådant fall skall överensstämmelse

åstadkommas mellan tillgångens återstående värde enligt räkenskaperna och

i beskattningsavseende, vilket sker på sådant sätt alt det belopp, varmed tillgångens

värde i beskattningsavseende understiger värdet enligt räkenskaperna,

upptages såsom intäkt under del törsta beskattningsår, lör vilket fri

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Knngl. Maj:ts proposition nr 191.

avskrivning åtnjutes, eller, om den skattskyldige hellre vill, med en tredjedel

för nämnda beskattningsår och ett vart av de två närmast följande åren. Om

sådant intäktsbelopp för något av dessa år skulle helt eller delvis undandragas

från beskattning genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag,

som, om intäktsbeloppet icke upptages, ej skulle kunna utnyttjas, skall dock

beloppet i stället uppföras såsom intäkt under det första år, då dylikt förhållande

ej föreligger. Vid tillämpning av dessa regler skall även sådant på tidigare

år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag, som den

skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats honom.

Med tillgångs anskaffningsvärde bör enligt de sakkunnigas förslag beträffande

jordbruksfastighet förstås detsamma som i fråga om rörelse.

Härom ha de sakkunniga anfört:

Då en tillgång förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång

skall såsom tillgångens anskaffningsvärde anses den verkliga kostnaden för

dess anskaffande (punkt 3 b anv. till 29 § kommunalskattelagen). Har

tillgången förvärvats för sig utan samband med jordbruket och övergått till

detta på annat sätt än nyss nämnts, t. ex. då en tillgång, som använts för privat

bruk, övergår till jordbruksdriften, skall dess allmänna saluvärde vid

tiden för övergången anses utgöra anskaffningvärdet. Har tillgången förvärvats

annorledes än genom köp eller byte eller dylikt, t. ex. genom arv, skall

“7 —• — där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, såsom anskaffningsvärde

för tillgången anses det belopp, som kvarstår i beskattningsavseende

oavskrivet för överlåtaren. Detta innebär alltså, att såsom ingående

värde för mottagaren antages det värde, till vilket tillgången genom avskrivningar

nedbragts i överlåtarens hand. Skulle emellertid i sistnämnda fall

stämpelplikt hava beräknats efter lägre belopp än vad nyss angavs skall anskaffningsvärdet

beräknas efter detta lägre belopp. Skulle slutligen i något

tall befinnas, att skattskyldig eller någon, som står honom nära, vidtagit åtgärd

för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde

än som synes rimligt och kan det antagas att detta skett för

att åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende, skall

anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.

De sakkunniga ha föreslagit, att för beräkning och kontroll av värdeminskningsavdragen

skall upprättas särskild avskrivningsplan. Härför torde kunna

begagnas samma avskrivningsplan (formulär 7 b eller 8b), som för närvarande

användes för inventarier i rörelse. Då emellertid sådan avskrivningsplan

i regel torde vara alltför invecklad för att kunna begagnas av det stora

flertalet jordbrukare, ha de sakkunniga förordat, att värdeminskningsavdragen

alternativt må beräknas enligt en enklare metod än den förut angivna.

Enligt denna metod skall avskrivningen grundas icke å inventariernas

anskaffningsvärde utan å deras i beskattningshänseende återstående värde

(restvärdet). Härvid skall avskrivningsplanen förslagsvis ha följande upp
-

ställning.

Tillgångarnas värde vid beskattningsårets ingång........ a) kr

Anskaffningskostnad för under beskattningsåret inköpta

tillgångar ........................................ b) »

Summa av a) och b).............................. c) »

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Försäljningsbelopp för under beskattningsåret avyttrade

tillgångar ....................................... d) kr

Skillnad mellan c) och d).......................... e) »

Avdrag för värdeminskning yrkas med .... % av beloppet

vid e) ........................................... f) kr

Tillgångarnas värde vid beskattningsårets utgång [= skillnad

mellan e) och f)] ............................ g) »

De sakkunniga ha i anslutning härtill yttrat att, då värdeminskningsavdrag

komme att ske å inventariebeståndet i dess helhet, till inventariernas värde

i taxeringshänseende vid beskattningsårets ingång skulle läggas kostnader

för under samma år gjorda inköp av inventarier och från den salunda erhållna

summan dragas intäkter genom de under året verkställda avyttringarna.

Värdeminskningsavdraget beräknades å det därvid erhållna skillnadsbeloppet.

Avskrivning på restvärdet innebure att det belopp, varå den

procentuella avskrivningen beräknades, minskades år från år, varigenom

avskrivningarna bleve störst de första åren efter det inventarierna anskaffats

för att sedan nedgå. Detta torde i allmänhet motsvara de faktiska förhållandena.

Värdeminskningen å inventarier vore nämligen i stort sett

störst de första åren efter förvärvet, samtidigt som reparations- och underhållskostnaderna

då vore av mindre betydenhet. Det vore också i sin ordning,

att mot slutet av inventariernas användningstid, då reparationskostnaderna

vore .stora, värdeminskningsavdragen reducerades. En dylik anordning

för beräkning av värdeminskningsavdrag vore emellertid principiellt

icke riktig, enär den icke medförde att kostnaden för inventarier bleve

i sin helhet ersatt. Inventarierna torde dock i regel icke bliva helt värdelösa

utan äga ett visst utrangerings- eller skrotvärde. Med den föreslagna

anordningen ernåddes därjämte enkelhet i den praktiska tillämpningen.

Vad angår avskrivningskvotens storlek ha de sakkunniga ansett, att om

avskrivningen grundades å anskaffningsvärdet en avskrivning efter 10 procent

i allmänhet torde vara skälig; skedde avskrivningen på grundval av

restvärdet borde avskrivningsprocenten höjas till 15. Härom ha de sakkunniga

anfört:

Avskrivningskvotens storlek i olika fall tillkommer det praxis att bestämma

under hänsynstagande till tillgångens varaktighetstid. Det är visserligen

uppenbart, att varaktighetstiden är olika för de skilda slag av föremål, som

ingå i inventariebeståndet å ett jordbruk. Den praktiska tillämpningen bör

emellertid i görligaste mån förenklas, och detta torde lättast kunna åstadkommas

därigenom att avskrivningsprocenten avpassas så, att den kommer

att i allmänhet motsvara den genomsnittliga förslitningen av hela inventariebeståndet.

För större jordbruksfastigheter, där mera dyrbara maskiner

användas i större utsträckning än å mindre fastigheter och härigenom få

kortare varaktighetstid, bör det givetvis icke finnas något hinder för att

olika värdeminskningsplaner upprättas för skilda slag av inventarier allt

efter dessas förslitning och att sålunda olika avskrivningsprocenttal tillämpas.

Även för inventariebeståndet i dess helhet kan den genomsnittliga procentsatsen

varieras, beroende på jordbruksfastighetens storlek och graden

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av inventariernas förslitning. Ä de mindre jordbruksfastigheterna torde sålunda,

såsom redan nämnts, i regel inventariernas varaktighet vara större

än å stora och medelstora jordbruksfastigheter. Procentsatsen torde vidare

få bestämmas olika allteftersom avskrivning sker å anskaffningsvärdet

(fullständig plan) eller å restvärdet. Verkställes avskrivning å anskaffningsvärdet

hava de sakkunniga funnit, att ett procenttal av 10 i allmänhet torde

giva tillfredsställande resultat. Hänsyn har därvid tagits till att den ekonomiska

livslängden å inventarierna torde komma att"bliva kortare i framtiden

på grund av inom jordbruket förekommande rationaliseringsåtgärder.

Vid avskrivning, baserad å restvärdet, bör en högre avskrivningsprocent tilllämpas

än vid avskrivning, grundad å anskaffningsvärdet. Detta medför

att värdeminskningsavdragen under de första åren efter det ett inventarium

anskaffats bliva högre då restvärdesmetoden tillämpas än då anskaffningsvärdet

lägges till grund för avdragens beräknande. Metoden med avskrivning

å restvärdet torde huvudsakligen komma att användas vid de mindre

eller medelstora jordbruken, beträffande vilka inventariernas varaktighetstid

torde vara längre än vid de större jordbruken. Med hänsyn till olika

omständigheter, som i denna fråga kunna inverka, hava de sakkunniga funmt

att en avskrivningsprocent av 15 i regel torde giva tillfredsställande resultat.

Med denna procentsats torde inventarierna under den antagna varaktighetstiden

komma att nedskrivas till utrangeringsvärdet. Den här förordade

principen, innebärande avskrivning med en konstant procentsats å inventariebeståndets

restvärde, torde sålunda, om hänsyn tages till såväl värdeminskning

som reparation och underhåll, även leda till ett ur bokföringsmässig

synpunkt tillfredsställande resultat.

De sakkunniga ha vidare yttrat, att utformningen av reglerna om rätt

till avdrag för värdeminskning av maskiner och inventarier inverkade på

frågan, huru vinst vid avyttring av inventarier skulle beskattas. Vad anginge

inventarier i rörelse behandlades denna fråga i anvisningarna till

28 § kommunalskattelagen. Avyttrades dylika inventarier, gällde olika regler

för det fall att den skattskyldige vore aktiebolag, ekonomisk förening,

ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank och för det fall att den skattskyldige

vore annan juridisk person än nyss sagts eller fysisk person. Dä

den förra gruppen av skattskyldiga medgivits rätt till s. k. fri avskrivning,

beskattades beträffande dessa skattskyldiga försäljningsvinst å inventarier

i sin helhet såsom inkomst av rörelse, alltså även till den del den överstege

beloppet av förut gjorda avskrivningar och oavsett huru länge vederbörande

innehaft inventarierna1. Vad åter beträffade den senare gruppen skattskyldiga,

beskattades försäljningsvinst för inventarier såsom intäkt av rörelse

endast till den del den motsvarades av återbekomna belopp, för vilka avdrag

i beskattningsavseende tidigare åtnjutits; för övrigt beskattades vinsten såsom

intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt 35 § kommunalskattelagen

förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst förelåge.

Om den förut omnämnda restvärdesmetoden användes, kunde vid försäljning

av ett inventarium uppkommande vinst eller förlust icke konstateras,

enar vid nämnda metod åtskillnad icke gjordes mellan olika inventarier.

iQKnEnI‘^ anvisnin6arna till 30 § kommunalskattelagen i deras lydelse jämlikt lagen den 26 maj

1950, nr 308, beskattas icke vinst vid försäljning av inventarier i livförsäkringsrörelse.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

För att ernå ett i beskattningshänseende riktigt resultat föresloge de sakkunniga,

att i sådana fall den vid försäljningen erhållna köpeskillingen

skulle avräknas från inventariebeståndets restvärde. Verkan av en dylik anordning

vore följande. Uppkomme vinst vid försäljningen bleve denna icke

beskattad under försäljningsåret, utan jordbrukaren finge i stället åtnjuta

lägre värdeminskningsavdrag under följande år till ett sammanlagt belopp

motsvarande vinsten. Uppkomme åter förlust vid avyttring eller utrangering

av inventarier, kunde dylik förlust ej avdragas vid taxeringen för det

beskattningsår, under vilket försäljningen eller utrangeringen verkställdes.

Genom att ett belopp, motsvarande förlusten, kvarstode i planen erhölle

jordbrukaren likväl avdrag för den genom försäljningen eller utrangeringen

uppkomna förlusten genom värdeminskningsavdrag vid kommande taxeringar.

Restvärdesmetoden medförde sålunda en jämnare beskattning än

den, som i motsvarande fall uppkomme vid tillämpning av de beträffande

inventarier i rörelse stadgade grunderna. Det syntes emellertid de sakkunniga

oriktigt, att inkomstbegreppets omfattning skulle bliva beroende av

vilken metod som jordbrukaren använde vid beräkning av värdeminskningsavdrag

för inventarier. Denna olikhet framträdde särskilt om jordbrukaren

försålde inventarier, som erhållits genom arv eller annat benefikt

fång. Avyttrade en jordbrukare ärvda inventarier skulle han, om de beträffande

inventarier i rörelse gällande bestämmelserna tillämpades, komma

att beskattas för ett belopp motsvarande vad som återbekommits av tidigare

åtnjutna värdeminskningsavdrag. Med tillämpning av restvärdesmetoden

skulle han emellertid enligt de regler, som förut angivits, taxeras för

skillnaden mellan försäljningspriset och inventariernas restvärde. Liknande

olikformighet i beskattningen uppkomme om inventarier, vilka förvärvats

genom köp, byte eller liknande fång, försåldes efter mer än fem års innehav

till pris överstigande inköpssumman.

De sakkunniga ansåge sig icke kunna förorda bestämmelser, vilka i praktiken

kunde leda till så olika beskattningsresultat. Då vinst genom försäljning

av inventarier givetvis icke borde undgå beskattning, funne de sakkunniga

att dylik vinst i sin helhet borde beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet.

Härigenom uppnåddes överensstämmelse mellan de fall, då

fullständiga avskrivningsplaner begagnades, och de fall, då avskrivningsplan

enligt restvärdesmetoden användes. Den ståndpunkt de sakkunniga

sålunda intagit utgjorde en konsekvens av förslaget om avskrivning enligt

restvärdesmetoden men vore enligt de sakkunnigas mening även av andra

skäl sakligt motiverad.

De sakkunniga förutsatte, att den förordade principen om beskattning av

vinst vid försäljning av inventarier infördes även beträffande rörelse. Det

syntes nämligen ur såväl praktisk som teoretisk synpunkt önskvärt, att beskattningsprinciperna

på förevarande område överensstämde beträffande

all inkomst, som skulle beräknas efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunniga

ansåge, att några avgörande skäl mot ett sådant ståndpunktstagande

icke förelåge. En uppdelning i förevarande hänseende av de skaltskyl
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

diga i, å ena sidan, juridiska personer samt, å andra sidan, fysiska personer

torde icke längre böra upprätthållas.

De sakkunnigas nu angivna ståndpunkt i fråga om inkomstgreppets omfattning

borde icke föranleda någon utsträckning av rätten till fri avskrivning

för vissa juridiska personer till att omfatta även fysiska personer. Ett

utvidgat inkomstbegrepp behövde enligt de sakkunnigas mening icke medföra

en däremot svarande utvidgad avskrivningsrätt.

De .sakkunniga ha uttalat, att då avdrag icke medgåves för kostnad för

nyuppsättning av jordbruksinventarier rätt till avdrag för nämnda kostnad

borde föreligga vid övergången till det nya systemet. I den mån de ursprungliga

inventarierna förslitits eller utrangerats och ersatts med andra inventarier,

hade anskaffningsvärdet å dessa däremot fått avdragas vid taxeringen.

Med hänsyn härtill kunde avdrag icke ånyo få ske för detta anskaffningsvärde.

Kunde jordbrukaren visa den ursprungliga nyuppsättningskostnaden,

skulle givetvis denna läggas till grund för ingångsvärdets bestämmande.

Då emellertid nyuppsättningskostnaden i praktiken endast torde kunna visas

i undantagsfall, bleve det nödvändigt att på annat sätt bestämma ingångsvärdet

i övriga fall. De sakkunniga hade övervägt följande olika sätt att

bestämma ingångsvärdet i dessa senare fall.

1) Ingångsvärdet bestämdes till det i deklarationen för visst beskattningsår

före övergångsåret redovisade förmögenhetsvärdet å ifrågavarande tillgångar.

Att därvid anknyta till beskattningsåret närmast före övergångsåret

läte sig knappast göra, enär vid tidpunkten för upprättande av deklarationen

för förstnämnda år de nya bestämmelserna vore kända och förmögenhetsvärdena

därför kunde komma att upptagas till relativt höga belopp. Utginge

man åter från ett tidigare beskattningsår, måste hänsyn tagas till de

förändringar i inventariebeståndet, som kunnat inträffa under tiden fram

till övergångsårets ingång, vilket skulle medföra vissa taxeringstekniska

svårigheter. Förmögenhetsvärdena å inventarierna syntes för övrigt ofta ha i

deklarationerna upptagits schablonmässigt under en följd av år. Någon enhetlig

praxis vid granskning i taxeringsnämnderna av dessa poster torde

ej heller förefinnas.

2) Ingångsvärdet bestämdes till viss procent av fastighetens jordbruksvärde

minskat med skogsmarksvärdet. Denna metod vore enkel och torde i

regel giva rättvisare resultat än den under 1) angivna metoden. Mot densamma

kunde emellertid anföras, att det med avseende å inventariebeståndet

kunde föreligga stor skillnad mellan jordbruksfastigheter med hänsyn till

olika driftsformer. Vidare vore taxeringsvärdet å en jordbruksfastighet ofta

beroende av förhållanden, som icke hade sammanhang med ett större eller

mindre inventariebestånd, exempelvis särskilt goda åbyggnader, fastighetens

läge eller dylikt.

3) Värdet å det vid övergången befintliga inventariebeståndet bestämdes

efter individuell värdering. Till grund för denna skulle läggas vissa av jordbrukaren

lämnade uppgifter angående inventarierna. Dessa uppgifter skulle

innehålla specifikation å alla inventarierna med angivande av anskaffnings
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

81

år, anskaffningskostnad och fabrikat. Med ledning härav skulle beskattningsnämnderna

fastställa det värde, å vilket årlig avskrivning finge räknas.

Frånsett att stora svårigheter skulle uppkomma att med ledning av dylika

uppgifter få nyuppsättningskostnaden konstaterad skulle en sådan anordning

föranleda ett mycket omfattande arbete både för de skattskyldiga vid

uppgifternas avlämnande och för beskattningsnämnderna vid kontroll av

desamma. Även om direktiv utfärdades för denna värdering, skulle olika

uppfattningar inom skilda taxeringsdistrikt lätt kunna leda till en olikformig

Inventariernas ingångsvärde vid nyuppsättning före år 1937.

Åker

ha

Värd

a1

e i kr.

b1

Åker

ha

Värde

i kr.

Åker

ha

Värde

i kr.

Åker

ha

Värde

1 kr.

i

200

700

34

9 400

67

15 200

100

20 400

2

300

800

35

9 600

68

15 400

no

21900

3

400

1000

36

9 800

69

15 500

120

23 500

4

500

1300

37

10100

70

15 700

130

25100

5

600

1600

38

10 400

140

26 700

6

700

1900

39

10 600

71

15 900

150

28 200

7

900

2 200

40

10 800

72

16 100

160

29 800

8

2 500

41

10 900

73

16 200

170

31 400

9

2 800

42

11100

74

16 400

180

32 900

10

3100

43

11300

75

16 500

190

34 500

76

16 700

11

3 400

44

11400

77

16 800

200

36 000

12

3 700

45

11 600

78

17 000

210

37 500

13

4100

46

11800

79

17 100

220

39 000

14

4 400

47

11900

80

17 300

230

40 500

15

4 700

48

12 100

240

42 000

16

5 000

49

12 200

81

17 500

250

42 400

17

5 200

50

12 400

82

17 600

260

43 400

18

5 500

83

17 800

270

46 400

19

5 700

51

12 600

84

17 900

280

47 900

20

6 000

52

12 800

85

18 100

290

49 400

53

12 900

86

18 300

21

6 200

54

13 100

87

18 400

300

50 800

22

6 500

55

13 300

88

18 600

310

52 200

23

6 700

56

13 500

89

18 700

320

53 600

24

7 000

57

13 600

90

18 800

330

55 000

25

7 300

58

13 800

340

56 500

26

7 500

59

13 900

91

19100

350

57 900

27

7 800

60

14 100

92

19 100

360

59 300

28

8 000

93

19 300

370

60 700

29

8 300

61

14 300

94

19 400

380

62 200

30

8 500

62

14 500

95

19 600

390

63 600

63

14 600

96

19 700

31

8 700

64

14 700

97

19 900

400

65 000

32

8 900

65

14 900

98

20 000

450

72 000

33

9 200

66

15 100

99

20 200

500

79 000

1 a) brukningsdel ulan, b) med egna dragare.

(i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

värdesättning. Ett stort antal skattetvister — särskilt svårbedömliga för

skattedomstolarna — torde uppkomma.

4) Ingångsvärdet bestämdes schablonmässigt till visst belopp för viss

areal åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruksfastigheter.

Av de olika alternativen ha de sakkunniga funnit den under 4) angivna

metoden ur praktisk synpunkt erbjuda de flesta fördelarna. Med ledning av

prisnivån å jordbruksmaskiner under åren 1924—1936 ha de sakkunniga

upprättat en tabell (s. 81) för beräkning av inventariernas ingångsvärde

för olika storleksgrupper av egendomar vid nyuppsättning före år 1937.

Om nyuppsättningen i huvudsak skett efter 1937 års ingång, ha de sakkunniga

förordat, att ingångsvärdet bestämmes genom att multiplicera de i

tabellen angivna talen med följande faktorer

vid nyuppsättning 1937—1939=1-2

» » 1940—1941=1-4

» » 1942—1945=1-6

De sakkunniga ha vidare uttalat, att om det med hänsyn till särskilda

förhållanden beträffande fastigheten eller eljest vore uppenbart, att schablonmetoden

ledde till orimligt resultat, skälig jämkning borde vidtagas. Anledning

till jämkning torde föreligga t. ex. då jordbrukets driftsform å en

fastighet mera avsevärt avveke från vad som i allmänhet tillämpades.

Inventarier, särskilt anskaffade för jordbrukets binäringar och skogsbruket,

inginge i regel icke i schablonvärdena. Nämnda inventarier finge

därför vid övergången vanligen uppskattas i varje särskilt fall. Till ledning

för en sådan uppskattning hade den skattskyldige att förebringa erforderlig

utredning. I princip skulle såsom ingångsvärde upptagas nyuppsättningskostnaden;

kunde denna icke visas, finge ingångsvärdet bestämmas med

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Yttranden.

Förslaget i fråga om rätt till avdrag för värdeminskning av

inventarier har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande

antalet yttranden. I

I ett par yttranden ha erinringar i vissa avseenden riktats mot förslaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att restvärdesmetoden

trots sina företräden i fråga om enkelhet i tillämpningen knappast borde

upphöjas till lag, enär den ofrånkomligen måste medföra en utvidgning

av inkomstbegreppet. I avsaknad av utredning om anskaffningsvärde kunde

värdeminskningsavdrag, i överensstämmelse med anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen punkt 3 b första stycket, beräknas till viss procent

av bokförda värdet eller å annat värde, som med hänsyn till omständigheterna

funnes skäligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har uttalat, att förslaget i ekonomiskt

hänseende icke alltid komme att verka fördelaktigt. Enligt nuvarande

system finge ersättningsanskaffning omedelbart avdragas såsom omkostnad,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

vilket ej vore fallet enligt förslaget; svårigheterna för jordbrukarna att

anskaffa och förnya maskinbeståndet ökades härigenom. Länsstyrelsen har

vidare anfört:

Med hänsyn till rådande konjunkturläge, då frågan om jordbrukets rationalisering

är i hög grad brännande, torde man emellertid icke böra giva

sådan utformning åt beskattningen, att den erforderliga inventarieanskaffningen

för den jordbrukande befolkningen därigenom onödigtvis försvåras.

I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen, att denna fråga icke nu

bör lösas på den fria avskrivningens väg. Mycket skulle dock vara vunnet, om

jordbrukaren finge omedelbart verkställa — utom eventuellt överprisavdrag

av betydelse i vissa mera sällan förekommande konjunkturlägen — jämväl

en engångsavskrivning av anskaffningskostnaden med exempelvis 25 procent,

vilket belopp alltså direkt skulle få avdragas bland omkostnaderna

under anskaffningsåret, medan 75 procent av anskaffningsvärdet skulle avskrivas

enligt plan. Måhända borde detta gälla icke endast ersättningsanskaffning

utan även nyanskaffning. Ett sådant avskrivningsförfarande torde

tämligen väl svara mot inventariernas verkliga värdeförändring under varaktighetstiden.

Länsstyrelsen anser, att årlig avskrivning med 15 procent å inventariernas

restvärde, även efter en engångsnedskrivning om 25 procent vid anskaffningen,

i allmänhet skulle leda till ett rimligt resultat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det såväl för de skattskyldiga

som för beskattningsnämnderna skulle vara av utomordentligt värde,

om de föreslagna procenttalen för avskrivning av inventarier bleve lagfästa.

Möjlighet borde dock lämnas de skattskyldiga att, efter förebringande av

utredning, erhålla högre eller lägre avskrivningsprocent.

Förslaget rörande beskattning av vinst vid försäljning

av inventarier i jordbruket har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i flertalet yttranden. Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda framhållit,

att utvidgningen av inkomstbegreppet vore riktigt motiverad och dessutom

ur praktisk synpunkt erforderlig för tillämpning av restvärdesmetoden.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att förslaget skulle medföra en

välbehövlig förenkling i tillämpningen av skattelagstiftningen i hithörande

delar, i synnerhet såvitt anginge de icke bokföringsskyldiga jordbrukarna.

I en del yttranden ha framförts erinringar mot den föreslagna utvidgningen

av inkomstbegreppet. Kammarrätten har sålunda anfört:

Det synes bland annat vara restvärdesmetoden, som ansetts nödvändiggöra

ändring av inkomstbegreppet. Vid en tillämpning av denna metod

skulle man icke kunna avgöra vad som av en köpeskilling för ett inventarium

motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag. Häremot vill kammarrätten

anföra följande. Därest man äger kännedom om anskaffningskostnad

och anskaffningsår för ett inventarium, som avyttras, torde man,

även om restvärdesmetoden använts för beräkning av värdeminskningen,

kunna uträkna återbekomna värdeminskningsavdrag. Detta framgår av nedanstående

tabell, som med en tillämpning av en avskrivningsprocent av 15

utvisar dels restvärdet å ett föremål, som i inköp kostat 1 000 kronor, efter

olika antal år detsamma varit i bruk och därmed föremål för avskrivning,

dels ock sammanlagda beloppet av dittills åtnjutna avdrag:

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Restvärde

Avskrivningar

1 år .....

...... 850: —

150: —

2 år .....

..... 722:50

277: 50

3 år .....

...... 614:12

385: 88

4 är ....,

...... 522: -

478: —

5 år .....

...... 443:70

556: 30

6 år .....

..... etc.

Med ledning av denna uträkning — eller om annan avdragsprocent skulle

komma i fråga med ledning av en liknande uträkning — skulle kunna avgöras

vad som av en köpeskilling motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag.

I fråga om inventarium, som förvärvats genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång, borde anskaffningsvärdet kunna fastställas. I den män

dels inköpspriset å ett inventarium dels ock summan av åtnjutna värdeminskningsavdrag

äro möjliga att konstatera, skulle om ett inventarium

försåldes beloppet av uppkommen vinst kunna fastställas. Enligt vad kammarrätten

kan finna skulle en tillämpning av restvärdesmetoden icke behöva

förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet.

En anordning av följande innebörd skulle kunna tänkas, nämligen att

restvärdesmetoden tillämpades på sätt som de sakkunniga föreslagit men

med den modifikationen, att den skattskyldige erhölle rätt att förebringa

utredning om att vid försäljning uppstått vinst, vilken på grund av gällande

regler vore undantagen från beskattning eller hänförlig till annan förvärvskälla.

Därest sådan utredning icke förebringades, kunde presumeras, att intäkten

vore av beskaffenhet att böra beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

Då det gäller inventarium, som förvärvats genom köp byte eller

därmed jämförligt fång, skulle undantag från beskattning av uppkommen

vinst kunna ifrågakomma allenast då inventariet såldes mer än fem år efter

förvärvet till ett pris överstigande inköpspriset. Såsom de sakkunniga framhålla

torde ett sådant fall sällan förekomma i praktiken. Alltså skulle i

fråga om inköpta inventarier den föreslagna modifierade anordningen endast

i rena undantagsfall komma att tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de sakkunnigas förslag i denna

del icke tillfredsställande. Av de sakkunniga ifrågasatta ändringar borde

i vart fall införas samtidigt för rörelseidkare och jordbrukare. Ändringarna

kunde under alla förhållanden icke sträckas så långt som till införande av

fri avskrivning för samtliga. Vid sådant förhållande skulle inträda en icke

motiverad skillnad i beskattningen mellan å ena sidan aktiebolag och med

dessa i förevarande avseende jämställda rörelseidkare, å andra sidan övriga

rörelseidkare, d. v. s. sådana med bunden avskrivning, och jordbrukarna.

Lantbruksstyrelsen har givit uttryck åt den uppfattningen, att vinst vid

avyttring av inventarier icke syntes böra beskattas i jordbruksnäringen, så

länge detta icke skedde i rörelse. Sveriges lantbruksförbund har anfört liknande

synpunkter.

Förslaget rörande beskattning av vinst vid försäljning

av inventarier i rörelse har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet yttranden.

I några yttranden har förslaget avstyrkts, huvudsakligen under mo
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

tivering att den ifrågasatta utvidgningen av inkomstbegreppet icke br^de

genomföras, såvida icke rätt till fri avskrivning samtidigt medgåves. Sålunda

har kammarrätten anfört:

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om utsträckning av inkomstbegreppet

i förvärvskällan rörelse anser kammarrätten, att de sakkunniga

icke framlagt bärande skäl för sin uppfattning att — utan det rätten till fri

avskrivning jämväl utsträckes — företaga en sådan utvidgning av inkomstbegreppet.

över huvud taget lärer icke vara lämpligt att vidtaga ändring i reglerna

om värdeminskning å inventarier i rörelse, vilka i praktiken, såvitt

kammarrätten vid sin ämbetsutövning kunnat finna, icke fungerat otillfredsställande.

Enligt kammarrättens mening måste, särskilt när det gäller det i

principiellt avseende viktiga inkomstbegreppet, en ändring i gällande

skattelagstiftning efter relativt kort tid framstå som en brist på konsekvens

och följdriktighet på ifrågavarande område. Med hänsyn till vad nu anförts

fåir kammarrätten hemställa, att det väckta förslaget om ändring i grunderna

för beräkning av intäkt av rörelse icke måtte genomföras.

Kommerskollegium har framhållit, att det vore mindre konsekvent att

föreslå en skärpt beskattning av vinst vid försäljning av inventarier utan

att samtidigt medgiva en däremot svarande rätt till förmånligare avskrivning

vid beskattningen. På grund härav och med hänsyn till de vunna goda

erfarenheterna av rätten till fri avskrivning syntes det kollegium som om

—- innan en utvidgning av inkomstbegreppet skedde — en utredning borde

verkställas angående möjligheterna att utvidga avskrivningsrätten.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare ha icke ansett

sig kunna förorda, att förslaget lades till grund för lagstiftning, såvida icke

enskilda rörelseidkare bereddes samma avskrivningsmöjligheter vid beskattningen

som aktiebolagen och de därmed likställda. Det framstode såsom

egendomligt, att de sakkunniga icke förordat att samma avskrivningsregler

skulle gälla för enskilda rörelseidkare som för aktiebolag och därmed likställda;

den fria avskrivningen hade ju medfört synnerligen gynnsamma

verkningar för näringslivet och skatteunderlagets stabilisering. Skånes handelskammare

har givit uttryck åt i huvudsak liknande synpunkter.

Handelskammaren i Göteborg har framhållit att strävandena att åstadkomma

klara och lättfattliga regler för jordbruksheskattningen icke borde

få medföra en i övrigt omotiverad skärpning av beskattningsreglerna för

andra områden än jordbruket.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat, att mot den utsträckning av inkomstbegreppet,

som de sakkunniga föreslagit, kunde invändas, att några

vinster av betydelse sannolikt ej skulle framkomma under normala tider

men att beskattning av fiktiva vinster icke skulle bliva ovanlig i tider av

penningvärdeförsämring som för närvarande och att man följaktligen skulle

få en beskattning, som hade sin enda grund i det försämrade penningvärdet.

Detta vore så mycket allvarligare som penningvärdets fall avsevärt skärpt

skatteskalornas inverkan.

De sakkunnigas förslag i fråga om värdering av inventarier

vid övergången till det nya systemet bar i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

I en del yttranden ha erinringar framförts mot förslaget i denna

del. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har sålunda ifrågasatt,

om de föreslagna reglerna för bestämmande av ingångsvärdet vore behövliga.

Det funnes ju dock i tidigare deklarationer av den skattskyldige själv

uPP§ivna värden, vilka borde kunna tillerkännas vitsord. Norrbottens läns

hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat, att länsstyrelsen ingalunda vore

övertygad om att den föreslagna schablonmetoden skapade rättvisa åt jordbukarna.

Metoden vilade på alltför osäkra grunder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att det icke vore möjligt att endast

med ledning av åkerarealens storlek och tidpunkten för inventariernas

anskaffande ens tillnärmelsevis bedöma kostnaderna för inventariernas uppsättning;

åkerarealens beskaffenhet hade nämligen stor betydelse. Individuell

värdering av inventarierna borde därför äga rum genom särskilda

nämnder.

Norrbottens läns hushållningssällskap har uttalat, att vid schablonmässig

värdering av inventarierna särskilda beräkningsgrunder borde tillämpas för

norrländska förhållanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som funnit de sakkunnigas förslag i denna

del otillfredsställande, har anfört:

Det torde ställa sig mycket svårt att fastslå när den huvudsakliga nyuppsättningen

verkligen ägt rum, varför den föreslagna bestämmelsen otvivelaktigt

skulle medföra många och svårbedömliga tvister mellan de skattskyldiga

och beskattningsnämnderna. Mera sällan torde för övrigt en jordbrukare

redan från början skaffa sig fullt inventariebestånd. Då normtalen avse

ett komplett normalt inventariebestånd, skulle således en lantbrukare, som

börjar ett jordbruk året före övergångsåret med ofullständigt inventariebestånd,

enligt normtalen kunna bliva tillerkänd ett alltför högt ingångsvärde.

Då det kan antagas, att de som börjat jordbruk under kriget kunna angiva

sina kostnader för inventarier, synes det enligt länsstyrelsens mening icke

vara av behovet påkallat att ha mer än ett normtal baserat på förkrigsförhållanden

för samtliga, som ej kunna visa nyuppsättningskostnaden.

Länsstyrelsen i Hallands län har givit uttryck åt den uppfattningen, att de

skattskyldiga behandlats allt för välvilligt. Avdrag borde ej erhållas för inventarier,

som anskaffats vid sådan tidpunkt, att de vid övergången till

inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder bort vara tillfullo avskrivna.

Inventarier, som vid övergången vore över tio år gamla, borde sålunda

icke medtagas vid beräkningen av ingångsvärdet. Länsstyrelsen i Kronobergs

län har framhållit, att kostnaden för nyuppsättningen borde minskas

med ett skäligt belopp för den värdeminskning, som inventarierna beräknades

ha undergått.

Gävleborgs och Kristianstads läns hushållningssällskap ha funnit de föreslagna

normtalen väl låga; hushållningssällskapen ha förordat förhöjning

med 25, respektive 30 procent. Östergötlands läns hushållningssällskap har

givit uttryck åt liknande synpunkter.

Östergötlands och Örebro läns hushållningssällskap ha framhållit, att vid

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

huvudsaklig nyuppsättning efter 1937 de föreslagna normtalen borde multipliceras

med respektive 1,4, 1,7 och 2,o. Örebro läns hushållningssällskap har

vidare betonat, att om de föreslagna faktorerna skulle fastställas uttryckligen

borde utsägas, att ytterligare kostnader finge på en gång avräknas såsom

överprisavdrag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat, att de föreslagna faktorerna

borde göras till föremål för översyn, innan de fastställdes, enär det icke kunde

uteslutas, att de vore lägre än skäligt.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att de bestämmelser, som gälla

beträffande avdrag för värdeminskning av inventarier i rörelse, böra ha

motsvarande tillämpning i fråga om inventarier i jordbruk. Härvid böra

emellertid till inventarier icke hänföras andra än lösa inventarier; fasta

(till byggnad hörande) inventarier böra räknas till byggnad och avdrag för

värdeminskning av dessa bör i princip följa de regler som gälla beträffande

avdrag för värdeminskning av byggnad. Frågan om värdeminskningsavdrag

för byggnad torde jag få upptaga till behandling under följande avsnitt.

De sakkunniga ha föreslagit, att beräkningen av värdeminskningsavdragen

skall — liksom beträffande rörelse — normalt grundas å anskaffningsvärdet

för inventarierna. Då emellertid en dylik metod enligt de sakkunnigas

mening är allt för invecklad för att kunna begagnas av det stora flertalet

jordbrukare, ha de .sakkunniga föreslagit, att beräkningen alternativt

skall få grundas å inventariernas i beskattningshänseende återstående värde,

restvärdet. Enligt vad jag tidigare förordat skola endast de jordbrukare

äga rätt att taxeras efter bokföringsmässiga grunder, som underkasta .sig

på visst sätt ordnad bokföringsskyldighet. Då härigenom de jordbrukare,

som komma att tillämpa redovisning efter bokföringsmässiga grunder, få

an,ses vara lika kvalificerade att använda de nu gällande avskrivningsplanerna

som rörelseidkarna, torde anledning icke föreligga att införa någon

särskild avskrivningsmetod för jordbrukarna. Härtill kommer, att restvärdesmetoden

giver mindre tillfredsställande resultat, i det att inventarierna

aldrig bliva helt avskrivna. Med hänsyn härtill finner jag värdeminsknmgsavdragen

böra beräknas på samma sätt för jordbrukarna som för rörelseidkarna.

Såsom de sakkunniga framhållit, bör avskrivningsprocentens storlek bestämmas

i praxis med hänsyn till de olika inventariernas varaktighctstid.

För att vinna en praktisk tillämpning kan dc.t vara lämpligt, att avskrivningsprocenten

bestämmes så, alt den motsvarar den genomsnittliga förslitningen

av hela inventariebeståndet. Den av de sakkunniga förordade procentsatsen,

10 procent, synes i berörda avseende i regel vara skälig. Inventarier

med en varaktighctstid av högst tre år böra få avskrivas omedelbart.

Till denna kategori torde ofta kunna hänföras inventarier med relativt

obetydlig anskaffningskostnad. Har sistnämnda slag av inventarier längre

varaktighetstid, bör emellertid värdeminskningsavdraget, liksom i motsvarande

fall sker i rörelse, fördelas å varaktighetstiden.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Då jag tidigare anmält fråga om ändrade regler för beskattning av realisationsvinster,

ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster, har

jag i samband därmed förordat, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas

hela vinsten vid försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige

äger åtnjuta fri avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed bör, då

inkomst av jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga grunder,

hela vinsten vid försäljning av inventarier alltid behandlas som intäkt av

jordbruksfastighet.

\ ad angår inventariernas värde vid övergången bör, såsom de sakkunniga

föreslagit, avdrag få åtnjutas för nyuppsättningskostnaden, om denna

kan visas. Kan sa icke ske — och detta torde vara det vanliga — ha de

sakkunniga förordat, att ingångsvärdet schablonmässigt bestämmes till visst

belopp för hektar åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruksfastigheter.

Med hänsyn till de olika slag av inventarier, som finnas å skilda

egendomar, och deras olika värden synes emellertid den föreslagna metoden

för bestämmande av ingångsvärdet vara alltför schablonmässig för att

komma till användning. Ett mera rättvisande resultat torde ernås, om ingångsvärdet

fastställes efter individuell värdering. Härvid bör ingångsvärdet

beräknas pa liknande sätt som föreslagits skola ske beträffande djurbeståndet.

Sålunda bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till

samtliga inventarier, som vid övergången finnas å egendomen. Kungl. Maj :t

eller, om ett centralt organ för beskattningen tillskapas, detta bör fastställa

värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar, harvar m. m.

Dessa värden böra lämpligen motsvara genomsnittspriserna under år 1953,

reducerade med 20 procent.

Den nyss förordade metoden för fastställande av ingångsvärden å inventarier

föranleder visserligen mera arbete, i synnerhet för beskattningsnämnderna,

än den av de sakkunniga föreslagna metoden. Å andra sidan torde

emellertid de krav, som enligt departementsförslaget uppställas för att jordbrukare

skall fa övergå till att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grunder,

komma att medföra, att endast en mindre del av jordbrukarna omedelbart

övergår till det nya systemet. Härigenom synes den nu förordade metoden

för inventarievärderingen icke komma att vid övergången föranleda

något alltför betungande merarbete för beskattningsnämnderna.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäkning

enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räkenskapsåret

skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å inventarier

•skall bestämmas schablonmässigt, nämnda värde sättas lika med belopp,

som motsvara de värden, som fastställts närmast före det första räkenskapsårets

utgång.

I särskilda fall, t. ex. om befintligt inventarium avsevärt skiljer sig från

det av den centrala myndigheten värdesatta, böra de fastställda värdena

kunna jämkas. Vidare bör jämkning kunna ske, då åtgärd vidtagits för att

skattskyldig skall kunna tillgodoräkna sig en högre nyuppsättningskostnad

än som synes rimligt.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 89

C. Avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk m. m.

Enligt 22 § kommunalskattelagen och anvisningarna därtill medgives

från bruttointäkten av jordbruksfastighet avdrag för sådan värdeminskning

å till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader,

därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, som

dessa även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget

bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter

den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid bestämmande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis

därtill, att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet

icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren.

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses dels byggnader, som

äro upplåtna till anställd personal, dels ock jordägarens egen bostadsbyggnad,

i den mån denna ej representerar ett större värde än som för jordbruk

eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. Förefinnes ett

dylikt mervärde, må avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen,

som kan anses belöpa på nödig bostadsbyggnad.

Enligt gällande praxis, som grundar sig på ett av regeringsrätten den 15

februari 1935 meddelat utslag (RÅ 1935: ref. 9), beviljas avdrag för värdeminskning

å jordbrukets driftbyggnader med 1 procent av fastighetens jordbruksvärde.

Därvid har ansetts, att värdeminskningen i genomsnitt kan beräknas

till l1/, procent av byggnadens värde och att detta värde i brist på

närmare utredning kan antagas motsvara 2/3 av jordbruksvärdet. Detta utesluter

icke att, där utredning eller särskilda omständigheter föranleda därtill,

högre avdrag kan medgivas. Om i jordbruksvärdet ingår värde av skogsmark

med större belopp och särskilda byggnader icke finnas för skogsbruk,

brukar skogsmarksvärdet frånräknas jordbruksvärdet.

De sakkunniga ha till en början lämnat redogörelse för förevarande frågas

tidigare behandling vid olika utredningar och i riksdagen. Vidare ha de

sakkunniga redogjort för resultatet av skilda utredningar rörande jordbrukets

byggnadskostnader. Härom hänvisas till betänkandet, s. 104—128.

a. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

I anslutning till redogörelsen för jordbrukets byggnadskostnader ha de

sakkunniga framhållit bl. a., att byggnaderna i jordbruket i driftselconomiskt

hänseende vore av mycket stor betydelse. Den nya bebyggelsen hade givetvis

rönt inverkan av de rationaliseringssträvanden, som gjorde sig gällande i

jordbruket. Många arbetsbesparande eller för ökad hygien och trevnad avsedda

anordningar och anstalter hade vidtagits, som icke ägde motsvarighet

i den äldre bebyggelsen. Det vore självfallet, att dessa åtgärder fördyrat

byggnadskostnaderna. De rådande krisförhållandena hade också orsakat en

väsentlig ökning av kostnaderna. Utvecklingen hade sålunda medfört, att en

nybyggnad för jordbruket numera utgjorde eu mer betydande kapitalutgift

än tillförne. Frågan om rätt till avdrag vid taxeringen för värdeminskning

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

å jordbrukets driftbyggnader hade i följd härav alltmera kommit att uppmärksammas.

I fråga om jordbrukets byggnadskostnader torde erinras om

att det kunnat konstateras, att dessa, särskilt vid det mindre och det medelstora

jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde.

Vid det praktiska taxeringsförfarandet mötte svårigheter att konstatera

det värde å jordbrukets byggnader, som borde läggas till grund för en taxeringsmässigt

riktig beräkning av avdragen för byggnadernas värdeminskning.

b. Fråga om gemensamma grunder för beräkning av avdrag för reparation

och underhåll samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk, m. m.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att med frågan om avdrag för värdeminskning

av byggnad sammanhängde spörsmålet om avdrag för reparation och underhåll

av byggnaden. För kostnader för reparation och underhåll av byggnad i

jordbruk, dess binäringar eller skogsbruk finge enligt gällande bestämmelser

avdrag ske vid inkomsttaxeringen med vad som kontant utbetalats under

beskattningsåret. Kostnader, avseende ny-, till- eller ombyggnad, skulle

däremot avdragas i form av årliga värdeminskningsavdrag. Det måste följaktligen

vid taxeringen tillses, att utgifterna för reparations- och underhållsarbeten

icke koinrne att ingå i det värde, å vilket värdeminskningsavdrag

beräknades. Gränsdragningen mellan avdragsgill och icke avdragsgill

hyggnadskostnad vore ofta synnerligen svår att göra, särskilt då olika arbeten

samtidigt utfördes. I synnerhet om äldre byggnad omändrades eller moderniserades

— vilket ju ofta vore fallet med byggnader i jordbruket — uppkomme

stora svårigheter att ernå ett riktigt avgörande. Till reparation och

underhåll hänfördes ofta alla arbeten på en byggnad, vilka uppenbarligen

ej avsåge nybyggnad eller tillbyggnad. Beskattningsmyndigheterna torde

ofta sakna möjlighet att införskaffa nödvändiga uppgifter för en säker bedömning

av de utförda arbetenas art och omfattning samt kostnaden för de

olika arbetena och nödgades därför att med stor försiktighet behandla yrkanden

om avdrag för reparations- och underhållskostnader. Särskilt hade

tvister, huruvida en avdragspost avsåge reparation eller ombyggnad, uppkommit

beträffande sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats av andra

personer än yrkesjordbrukare. Fastighetens såväl bostads- som driftbyggnader

kunde i sådana fall påkostas genomgripande förbättringar, vilka i

deklarationen redovisades som underhållsarbeten; ett härav föranlett driftsunderskott

å jordbruket kunde ägaren avdraga från sina övriga inkomster.

Det torde också få framhållas, att bestämmelsen att avdrag medgåves för

reparation men ej för ombyggnad verkade därhän, att jordbrukaren för att

utnyttja avdragsmöjligheten verkställde reparation även i sådana fall, då

en rationell förnyelse av byggnadsbeståndet i stället hade krävt ombyggnad.

Vidare ha de sakkunniga anfört:

Ett samordnande av avdrag för värdeminskning och underhåll kan ur

principiell synpunkt motiveras av det förhållandet, att omfattningen av den

värdeminskning genom förslitning, som en byggnad är underkastad, är be
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

roende av byggnadens underhåll. En väl underhållen byggnad är sålunda

underkastad värdeminskning i mindre omfattning än en sämre underhållen

byggnad. Omvänt minskar en dåligt underhållen byggnad fortare i värde än

cn väl underhållen byggnad. Enligt gällande praxis medgives emellertid värdeminskningsavdrag

för en byggnad oberoende av huru den underhålles.

Sålunda kan ett för högt eller för lågt avdrag för värdeminskning komma att

medgivas utan att möjlighet föreligger att framdeles reglera detta förhållande

vid en eventuell försäljning. Enligt de sakkunnigas mening böra de avskrivnings-

och underhållskostnader, för vilka avdrag skola medgivas vid

taxeringen, i princip så nära som möjligt ansluta sig till de enligt driftsekonomiska

grunder beräknade kostnaderna för värdeminskning å ny-, till- och

ombyggnad samt för underhåll och reparation. De verkliga kostnaderna för

dessa ändamål kunna dock variera betydligt år från år. Detta gäller även om

förnyelsen av byggnadsbeståndet sker någorlunda successivt. Underhållsoch

reparationsarbeten, avseende ett år, uppskjutas ofta till ett senare år.

Avdrag för därav föranledda kostnader synes följaktligen icke böra belasta

ett års drift. Jordbruket bör i stället för varje år påföras kostnader för en i

huvudsak konstant byggnadsverksamhet, eftersom byggnadernas prestationer

i förhållande till jordbruksdriften i stort sett äro desamma varje år. Årsomkostnaderna

böra därför utgöra en andel av de för en längre tidrymd uppkommande

underhålls- och nybyggnadskostnaderna.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat, att de med utgångspunkt från vad sålunda

anförts kommit till den slutsatsen, att avdrag för reparation och underhåll

av jordbrukets byggnader borde medgivas icke såsom nu med vad

som kontant utgivits härför under beskattningsåret utan med en på visst

sätt beräknad årlig andel av kostnaderna för nämnda ändamål. Härigenom

åstadkommes en utjämning i jordbrukets beskattning, varjämte jordbrukaren

bereddes möjlighet att bättre utnyttja sin ifrågavarande avdragsrätt än

som med nuvarande bestämmelser kunde ske. Avdragen för reparation och

underhåll, å ena sidan, samt för värdeminskning, å andra sidan, skulle sålunda

vid inkomsttaxeringen beräknas enligt likartade grunder, vilka kunde

sägas överensstämma med grunderna för bokföringsmässig vinstberäkning.

Den av de sakkunniga förordade principen kunde uttryckas sålunda, att vid

inkomsttaxeringen avdrag finge ske för de kapitalutgifter, som nedlagts å

en jordbruksfastighet för ny-, till- eller ombyggnad samt för reparation och

underhåll av fastighetens byggnader, med belopp så avpassade, att de kunde

anses motsvara de genomsnittliga efter driftsekonomiska grunder beräknade

årsomkostnaderna för nämnda ändamål.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag, att avdrag för reparation och underhåll

samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk

skall beräknas e f t e r i huv u d sak s a in ma grunder,

har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

överståthållarämbetct har yttrat, att de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende utgjorde cn synnerligen rationell lösning, vilken skulle medföra,

att den ofta mycket svåra, ibland nästan omöjliga gränsdragningen mellan

å ena sidan avdragsgilla reparations- och underhållskostnader samt å andra

sidan icke avdragsgilla ombyggnads- och förbättringskostnader bleve obe
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

hövlig; en anledning till många tvister skulle som följd liärav försvinna.

Vidare komrne de föreslagna bestämmelserna att bidraga till en utjämning

av beskattningen till förmån såväl för de skattskyldiga som för det allmänna.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att omfattande byggnadsarbeten

visst år icke längre kunde få den verkan, att inkomstberäkningen

helt förrycktes. En dylik utjämning vore önskvärd, enär garanti vunnes för

att avdragen helt kunde utnyttjas ehuru i långsammare takt än för närvarande.

De sakkunnigas förslag innebure en rättvis och lämplig lösning av

avskrivningsfrågan.

Stockholms läns hushållningssällskap har betonat, att de sakkunnigas

förslag medförde större rättvisa ur avdragssynpunkt än nuvarande bestämmelser.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län ha ifrågasatt,

huruvida icke stadganden, motsvarande de föreslagna, borde införas även

beträffande förvärvskällan annan fastighet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om icke liknande regler

borde gälla beträffande rörelse.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Stockholms län ha i förevarande

sammanhang berört frågan om de s. k. lyxjordbrukens taxering, överståthållarämbetet

har sålunda anfört:

Med lyxjordbruk avses här givetvis icke allenast fastigheter med lyxbetonad

huvudbyggnad och därtill hörande anläggningar utan över huvud taget

sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats utan tanke på skälig årlig

avkastning.

Under senare år har det blivit allt vanligare, att personer med stora

inkomster av andra förvärvskällor inköpt jordbruksfastigheter, vilka i allmänhet

befunnit sig i mindre gott skick med avseende å byggnadernas beskaffenhet

och jordens hävd. Även om de bakomliggande motiven till dessa

fastighetsförvärv varierat, så hava likväl de flesta haft sin grund i förhållanden,

som föranletts av kriget. Sålunda har givetvis behovet av evakueringsbostäder

spelat en avgörande roll under de första krigsåren. Sedermera

har emellertid det latenta inflationshotet inträtt såsom den avgörande faktorn.

Avsikten med flertalet köp under de senare åren har nämligen utan

tvekan varit — förutom att anskaffa ståndsmässig sommar- och weekendbostad

— att komma i besittning av realvärden samt att medelst genomgripande

reparationsarbeten och upparbetning av jorden ytterligare höja

dessa värden. Att de särskilda ekonomiska fördelar, som en riklig kapitalinvestering

i sist nämnd ordning kan medföra i form av skattelindrande avdrag

för underskott å förvärvskällan, jämväl beaktats, finnes all anledning

förmoda. Oavsett de ursprungliga motiven till köpen, hava i vart fall de förvärvskällor,

varom här är fråga, i stor utsträckning kommit att få tjäna

såsom organ för en kontinuerlig uppsamling icke blott av fastighetsägarnas

egna kapital utan även av sådant kapital, som det allmänna på grund av

underskott å förvärvskällorna nödgats avstå i form av minskade "skatteintäkter.

Såsom förut nämnts åtnjuta de fastighetsägare, varom här är fråga,

i allmänhet avsevärda inkomster av andra förvärvskällor. Det allmänna får

därför på grund av de statliga skatternas progressivitet bidraga med avsevärda

belopp till fastigheternas iståndsättande. Då vidare slutresultaten av

de sålunda nedlagda kostnaderna icke framkomma förrän vid fastigheternas

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

avyttring och ägarna därför genom att behålla fastigheterna över tio år tilllika

kunna undgå beskattning för vinstresultatet trots att avdrag för kostnaderna

i fråga tidigare tillgodonjutits, måste det orimliga i här berörda

förhållanden ligga i öppen dag.

De av de sakkunniga nu föreslagna bestämmelserna — särskilt i vad de

avse beräkningen av avdragen för reparation och underhåll —- skulle givetvis

i avsevärd mån reglera nämnda missförhållanden. Emellertid torde de

likväl icke bliva effektivt begränsade med mindre än —- som här tidigare

framhållits — sådana vid avyttring av jordbruksfastigheter uppkommande

vinster, som motsvara tidigare åtnjutna avdrag för underhåll och värdeminskning,

bliva föremål för beskattning oavsett tiden för innehavet. Skulle

så ej bliva fallet, synas bestämmelser om begränsning av rätten till avdrag

för underskott å sådana jordbruksfastigheter, varom här är fråga, ofrånkomliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att innehavet av en jordbruksfastighet

av förevarande slag för ägaren innebure en utgift av levnadskostnads-

eller kapitalförbruknings natur och att de stora kostnader för arbeten

å byggnaderna, som brukade föranleda driftsunderskott, rätteligen

borde betecknas som kapitalutlägg, fullt likställda med kostnaderna för fastighetsförvärvet.

Åtskilliga fall från det praktiska taxeringsarbetet kunde

påvisas, där avdrag för underskott å dylika s. k. lyxjordbruk måste anses

verkligt stötande. Förslaget skulle i huvudsak avhjälpa påtalade brister.

I vissa yttranden ha framförts erinringar eller uttalats betänkligheter

i anledning av förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att den enhetlighet brötes,

som nu funnes vid beräkning av inkomst av fastighet oberoende av vilken

förvärvskälla den tillhörde. Det syntes böra ytterligare övervägas, huru

denna enhetlighet såvitt möjligt kunde bibehållas vid ändring av nuvarande

regler.

Blekinge läns hushållningssällskap, vars utlåtande åberopats av länsstyrelsen

i samma län, har anfört starka betänkligheter mot förslaget. Det vore

svårt att övertyga jordbrukarna om riktigheten i att vissa underhållskostnader

ej finge avdragas omedelbart i sin helhet utan endast med en på visst

sätt beräknad årlig andel därav. Vidare syntes det vara mindre lämpligt att

för jordbruksfastighet införa ett avskrivningsförfarande i fråga om en kostnad,

som vid beräkning av inkomst av rörelse finge avdragas såsom löpande,

utgift under det år den uppkommit. Det torde även ur olika synpunkter

vara önskvärt, att skattelagstiftningen i denna fråga ej intoge en ståndpunkt,

som direkt strede mot vad som finge anses vara god bokföringssed.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och samma läns hushållningssällskap

ha framfört allvarliga betänkligheter mot att avdrag för underhåll icke

skulle medgivas för de verkliga kostnaderna; härvid kunde befaras att intresset

att underhålla byggnaderna kunde minska så, att underhållet bleve

eftersatt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:

Inför förslaget om samordnande av avdragen för underhåll av driftbyggnader

i jordbruk och för värdeminskning av sådana är länsstyrelsen tvek
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sam. De sakkunnigas förslag härutinnan innebär, såvitt rörer underhållskostnaderna,

en uppmjukning av de hittills strängt tillämpade bestämmelserna

om kostnaders hänförlighet till varje särskilt beskattningsår. Kostnader

för reparationer å jordbruksfastighet komma enligt de sakkunnigas

förslag att behandlas på ett väsentligt annorlunda sätt än i fråga om förvärvskällorna

annan fastighet och rörelse.

Dessutom har hittills vid beskattning förefunnits en påtaglig och önskvärd

tendens att söka vinna överensstämmelse mellan beskattning och bokföring.

Reparationskostnader måste ur bokföringsteknisk synpunkt hänföras

till kostnader och böra icke balanseras som utgående tillgångsvärden för

att icke vilseleda borgenärerna. En anordning enligt de sakkunnigas förslag

med rätt till samma underhållsavdrag vare sig underhållet skötes eller eftersättes

är dessutom ett betänkligt avsteg från principen om skatt efter förmåga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, att länsstyrelsen vore mycket

tveksam, huruvida de föreslagna bestämmelserna borde genomföras. Dessa

vore väl komplicerade och torde sannolikt icke bliva så lätta att tillämpa i

praktiken. På ett par punkter gåves också i alltför stor utsträckning utrymme

för subjektiva bedömanden.

Domänstyrelsen har förordat, att förslaget i denna del bleve föremål för

ytterligare omprövning. Domänstyrelsen har härvid ifrågasatt, om ett schablonmässigt

bedömande av vad en fastighetsägare borde äga rätt att vid

taxeringen avdraga såsom underhållskostnad gåve ett riktigt och rättvist

resultat. Det vore angeläget att beskattningsregler och avdragsbestämmelser

icke bleve så utformade, att de verkade hämmande och hindrande på

strävandena att få ett förbättrat byggnadsbestånd inom jord- och skogsbruk.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att utformningen

av bestämmelserna rörande avdrag för underhåll och värdeminskning

av jordbrukets drittbyggnader i samband med inkomsttaxeringen

borde anstå i avvaktan på resultaten av vissa av forskningskommittén

igångsatta undersökningar; dessa torde leda till att det inom ett par år

bleve möjligt att för praktiskt ändamål med större säkerhet beräkna byggnadsvärdena.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att förslaget icke borde

antagas utan viss överarbetning.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit att de sakkunnigas förslag visserligen

kunde biträdas till sin grundidé. Avskrivning respektive underhållskostnader

kunde ej bedömas separat, enär de vore mer eller mindre

beroende av varandra. Mot förslaget kunde dock riktas sakliga erinringar,

som torde göra en omarbetning erforderlig. Nuvarande system borde därför

bibehållas till dess bättre förutsättningar för en omläggning förelåge. Det

vore dock önskvärt att man så snart ske kunde komme över till ett förfarande,

enligt vilket värdeminskningsavdrag och underhållsavdrag sammanfördes

till ett på enhetligt sätt beräknat avdrag. Därvid borde eftersträvas

att avdragen anpassades efter förändringarna i byggnadskostnaderna (förnyelsekostnaderna)

.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 95

I vissa yttranden ha de sakkunnigas förslag i denna del helt eller delvis

avstyrkts.

Kammarrätten har framhållit, att frågan om avdrag för värdeminskning

av byggnader borde lösas fristående och utan samband med spörsmålet om

avdrag för reparation och underhåll. Kammarrätten har till stöd för denna

sin uppfattning anfört:

Förslaget att reparationskostnader skulle inräknas i det kapital, varå avdrag

beräknades, och således endast få avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag

synes kammarrätten vara i hög grad betänkligt såväl ur teoretisk

som praktisk synpunkt sett. Kostnaderna för åstadkommande av en

nyttighet, som endast har en tämligen kortvarig livslängd, skulle enligt förslaget

få amorteras under kanske många gånger längre tid än nyttighetens

varaktighet. Även om som det framhålles avdraget för värdeminskning, vilket

omfattar såväl nybyggnad som reparationer, är uträknat efter driftsekonomiska

grunder, torde likväl effekten bliva den, att kostnader för reparationer

fortsätta att avräknas sedan nyttan av desamma för längesedan

upphört. Den, som förvärvat väl underhållna byggnader, kan få åtnjuta

ett högt värdeminskningsavdrag, oaktat han själv icke påkostat byggnaderna

några nämnvärda reparationer. I motsatt fall, då en skattskyldig blir

nödsakad att vidkännas stora kostnader för reparationer, får han icke tillgodonjuta

avdrag härför annat än i form av årlig amortering utsträckt under

en mansålder, trots att hans skatteförmåga är lägst det år, då reparation

vidtages. I realiteten kommer ofta under sådana förhållanden avdragsrätten

icke honom utan hans efterträdare såsom fastighetens ägare till

godo.

Om man mot varandra väger fördelar och nackdelar beträffande de olika

systemen, det vill säga att avdraget medgives antingen successivt eller också

vid tiden för reparationernas företagande, talar för det förra systemet, att

därmed de nackdelar, som följa med svårigheten att skilja på kostnader för

reparationer och utgifter för nybyggnad, skulle elimineras, samt vidare den

omständigheten, att de skattskyldiga även om inkomsten är ringa lättare

kunna utnyttja avdraget. Mot den föreslagna ändringen synes kammarrätten

främst böra anföras, att den enligt vad ovan angivits innefattar en avvikelse

från den fundamentala principen om skatt efter förmåga. Rätten till

avdrag för reparationskostnad torde vara fast förankrad i den allmänna uppfattningen.

Skulle denna rätt till omedelbart avdrag beskäras, kan kammarrätten

icke undgå att hysa vissa farhågor, att bland den jordbrukande befolkningen

skulle uppkomma missnöje, särskilt om såsom ovan antytts i andra

förvärvskällor än jordbruksfastighet fortfarande skulle medgivas rätt till

omedelbart avdrag i ifrågavarande avseende. Då inkomst av jordbruksfastighet

redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, skulle möjlighet givas

att genom uppvärdering av lager utjämna särskilt stora kostnader för reparationer,

som uppkommit under visst beskattningsår. Härtill må fogas

den anmärkningen, att efter den föreslagna metoden ett icke obetydligt

antal tvister kan väntas uppkomma rörande frågor huruvida i utgiftsposter

beträffande jordbruket kunna tänkas ingå kostnader, som bort hänföras till

byggnads- och underhållskapital och således icke äro avdragsgilla. Av ett

visst intresse är onekligen i detta sammanhang att konstatera, att de sakkunniga

icke kunnat undgå att tillerkänna arrendator rätt till avdrag för

sina faktiska reparationskostnader.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har på det bestämdaste avstyrkt

de sakkunnigas förslag och yttrat, att kritiken mot nu gällande regler

Irämst avsåge beräknandet av värdeminskningsavdrag beträffande jordbrukets

byggnader. Föreliggande förslag utginge dock från samma felaktiga

utgångspunkter och ledde till ännu mera oriktiga resultat än nuvarande

system. Avdrag för reparationer borde medgivas med utgivet belopp.

Sveriges skogsägareförbund har likaledes bestämt avstyrkt förslaget och

framhållit, att avdrag borde medgivas för verkliga kostnader för reparation

och underhåll. Att standardisera dessa kostnader till beräknade årliga

belopp, oberoende av kostnadernas verkliga storlek, vore en partiell återgång

till objektbeskattningen även vid den statliga inkomstbeskattningen

av jordbruket; en sådan återgång vore icke önskvärd. Statsbeskattningen

vore helt byggd på skatteförmågeprincipen, och de sakkunniga hade icke

framfört några bärande motiv för att man vid jordbrukets beskattning delvis

skulle lämna denna princip.

Även Örebro läns hushållningssällskap och stiftsnämnden i Skara ha givit

uttryck åt den uppfattningen, att avdrag för reparationer borde medgivas

med utbetalt belopp.

c. Fråga om fastställande av jordbruksfastighets byggnads- och underhålls
kapital.

De sakkunniga.

Därest avdrag för reparation och underhåll samt värdeminskning av jordbrukets

byggnader medgives på sätt de sakkunniga förordat, möter först frågan

hur det värde skall fastställas, som skall ligga till grund för avdragets

beräkning; nämnda värde ha de sakkunniga benämnt fastighetens byggnads-

och underhållskapital.

De sakkunniga ha övervägt olika förslag till lösning av frågan hur byggnads-

och underhållskapitalet skall fastställas. I fortsättningen lämnas först

en kort redogörelse för tre olika förslag, som de sakkunniga icke ansett sig

kunna förorda.

Nuvarande princip för beräkning av värdeminskningsavdrag har icke ansetts

böra bibehållas. Såsom skäl för denna sin ståndpunkt ha de sakkunniga

anfört:

Enligt gällande praxis medgives värdeminskningsavdrag för byggnad i förvärvskällan

jordbruksfastighet med l1/, % av byggnadens beräknade värde,

vilket motsvarar en genomsnittlig varaktighetstid av 66 år. Med hänsyn till

vad som framkommit genom senare åren verkställda utredningar i fråga om

jordbrukets byggnader torde man numera få räkna med en något kortare

varaktighet. Det synes följaktligen motiverat, att medgiva en högre avskrivningsprocent

än som nu tillämpas. En utsträckt rätt till avskrivning skulle

därför kunna ordnas på det sätt att ett förhöjt procenttal medgives.

Gällande praxis med schablonmässiga avdrag, beräknade å det i taxeringsvärdet

ingående jordbruksvärdet, har i praktiken verkat synnerligen

ojämnt och i särskilda fall föranlett för låga eller för höga värdeminskningsavdrag.

Detta sammanhänger med att det taxerade jordbruksvärdet icke

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

97

alltid är en riktig utgångspunkt för beräkning av en byggnads värde. De

minsta jordbruken, där det huvudsakligaste värdet ligger i bostadsbyggnaden,

åsättas ofta icke ett taxeringsvärde, som motsvarar värdet av byggnaden.

Vid bestämmande av en jordbruksfastighets taxeringsvärde skall hänsyn

tagas till — förutom jordens och åbyggnadernas beskaffenhet — fastighetens

läge, brukningsförhållanden, hävd m. m. Sålunda kunna lika taxeringsvärden

bestämmas för fastigheter med samma areal men olikartad bebyggelse,

enär den ena fastighetens mindre goda åbyggnader kunna uppvägas

av jordens bättre hävd och bättre brukningsförhållanden. En skillnad

föreligger vidare mellan de fall, då jordbruksbyggnaderna bestå huvudsakligen

av stenhus, och de fall, då byggnaderna äro uppförda av trä. I det förstnämnda

fallet bör den värdeminskning, som hänför sig till slitage, vara

mindre än då fråga är om trähus.

Bristerna i nu tillämpade grunder för beräkning av avdrag för värdeminskning

av byggnader i jordbruket framträda än starkare om samma grunder

skulle tillämpas vid beräkning av avdrag för reparation och underhåll. De

sakkunniga finna därför att nu tillämpade beräkningsgrunder icke kunna

begagnas vid fastställande av en jordbruksfastighets byggnads- och underhållskapital.

Ej heller ha de sakkunniga ansett sig kunna godtaga en sådan lösning, att

byggnaderna å jordbruksfastighet vid fastighetstaxeringen åsättas särskilt

byggnadsvärde samt avdrag för värdeminskning medgives enligt de regler,

som för närvarande gälla för annan fastighet. De sakkunniga ha yttrat, att

byggnadsvärdet kunde tänkas omfatta antingen byggnadsbeståndet i dess

helhet eller blott bostadshuset; i det senare fallet skulle värdet å ekonomibyggnader

och arbetarebostäder komma att ingå i det taxerade jordbruksvärdet.

I varje fall uppkomme frågan att bestämma byggnadens eller byggnadernas

värde, och detta syntes icke kunna ske annorledes än efter schablonmässiga

beräkningsgrunder. Beräkningssättet torde få bliva detsamma,

som nu tillämpades i fråga om annan fastighet, d. v. s. byggnadsvärdet

finge upptagas till det belopp, som utgjorde skillnaden mellan fastighetens

allmänna saluvärde i dess helhet, å ena sidan, och det fastigheten sammanlagt

åsatta jordbruksvärdet — bortsett från byggnadens eller byggnadernas

värde -— skogsvärdet samt tomt och industrivärdet, å andra sidan. Ett sålunda

bestämt byggnadsvärde syntes i allmänhet icke komma att motsvara

det verkliga värdet å byggnaderna. I detta sammanhang torde få nämnas att

enligt en i statistiska centralbyrån verkställd utredning, avseende tiden den

1/1 1938—den 30/6 1944, det allmänna saluvärdet för jordbruksfastigheter

i genomsnitt för hela riket låge 39 % över taxeringsvärdet för sådana fastigheter.

Därest byggnadsvärdet bestämdes på nyssnämnda sätt, skulle detta icke

innebära någon förändring i förhållande till den metod för beräkning av

byggnadsbeståndets värde, som förut behandlats. Härtill komme, att driftbyggnader

och jord hörde intimt samman; stora svårigheter förelåge därför

att verkställa en uppdelning av taxeringsvärdet i en del, som belöpte på

byggnaderna, och en del, som belöpte pa jorden.

Vidare ha de sakkunniga övervägt ett förslag, enligt vilket avdrag för reparation

och underhåll samt värdeminskning grundas på eu beräknad ny
7

Ililiang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

byggnadskostnad. Förslaget innebär, att vid beräkning av avdragen för underhåll

och värdeminskning bortses från den nuvarande bebyggelsen och att

till grund för uppskattningen av underhålls- och värdeminskningskostnaderna

i stället lägges en beräknad nybyggnadskostnad för ett ur driftsekonomisk

synpunkt lämpligt byggnadsbestånd å jordbruksfastigheten. Årsomkostnaderna

motsvarande byggnadsbeståndets underhåll och värdeminskning

uppskattas till visst procenttal av ett för jordbruksfastigheten i fråga fastställt

byggnadsvärde. Vid eventuellt uppkommande förändringar i byggnadskostnadernas

allmänna utveckling (materialpriser, arbetslöner, byggnadsstandard

etc.) måste ifrågavarande nybyggnadskostnader i erforderlig utsträckning

justeras.

För att uppskatta nybyggnadskostnadernas storlek ha de sakkunniga

övervägt att beräkna dessa beträffande kreatursstallar och arbetarebostäder

individuellt för jordbruksfastighet efter visst värde per kreatursplats m. m.

ävensom rumsenhet samt beträffande det övriga byggnadsbeståndet efter

vissa värden per hektar åker för olika storleksgrupper av jordbruk. Alternativt

har diskuterats att individuellt uppskatta nybyggnadsvärdet för en

jordbruksfastighet. Härvid skulle avdragsbeloppens storlek år från år regleras

i förhållande till de faktiska byggnadskostnaderna under sistförflutna

och närmast föregående år. För detta ändamål skulle dels avskrivningsprocenten

i förhållande till nybyggnadsvärdet varieras mellan ett lägsta och ett

högsta tal, förslagsvis lägst 2 och högst 3, dels ett värderegleringskonto föras

för registrering av byggnadsvärdebalansen, d. v. s. av eventuell ökning, respektive

minskning av byggnadsvärdet.

I fråga om den närmare utformningen av förslaget hänvisas till betänkandet,

s. 133—151.

Med hänsyn framför allt till svårigheten att fastställa en nybyggnadskostnad,

som motsvarar de verkliga förhållandena, samt de besvärligheter,

vilka i följd av förslagets invecklade natur skulle uppstå vid tillämpningen

av detsamma, ha de sakkunniga icke funnit sig kunna förorda förslaget.

d. De sakkunnigas förslag till fastställande av byggnads- och underhålls
kapital.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag avser byggnads- och underhållskapitalet

kostnaden för byggnads uppförande samt till- och ombyggnad ävensom utgift

för dess reparation och underhåll. I fråga om fastställandet av byggnads-

och underhållskapitalet ha de sakkunniga anfört:

Vid fastställande av det belopp, som skall utgöra byggnadskapital, har

man sålunda att utgå från den ursprungliga kostnaden för byggnadens uppförande

ävensom för tillbyggnad (byggnadskostnaden) och till denna kostnad

lägga de verkliga utgifterna för ombyggnad. Med underhållskapital avses

de faktiska kostnaderna för underhåll och reparation, som nedlagts i

byggnaderna å en jordbruksfastighet. Beräkningen av byggnads- och underhållskapitalet

erbjuder inga principiella svårigheter i de fall ägaren uppfört

byggnad eller haft kostnad för dess underhåll. Det torde få ankomma på

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

99

jordbrukaren att förebringa tillförlitlig utredning angående det byggnadsoch

underhållskapital, som under beskattningsåret nedlagts i fastigheten.

Emellertid torde böra uppmärksammas, att häri ofta kunna ingå kostnader,

som icke direkt föranlett kontanta utgifter, exempelvis då virke från egen

skog använts. Värdet härav skall emellertid upptagas såsom intäkt, vid

vilket förhållande denna post skall inräknas i byggnads- och underhållskapitalet.

I vissa fall kan den fast anställda personalen hava använts vid byggnadsarbetet.

I princip bör med utgångspunkt från de sakkunnigas förslag

till beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning den del av lönekostnaden

för den fast anställda personalen, som belöper på ny-, till- och

ombyggnad ävensom reparation och underhåll, ej avdragas såsom avlöningskostnad

i själva jordbruksdriften utan hänföras till byggnads- och underhållskapitalet.

Av praktiska skäl föreslå dock de sakkunniga att, om fast

personal, som är anställd för den egentliga jordbruksdriften, biträtt vid

byggnadsarbetet, avlöningskostnaden för denna bör hänföras till jordbruksdriften

och sålunda icke inräknas i byggnads- och underhållskapitalet. Det

kan tilläggas, att byggnadsarbete å en jordbruksegendom i större omfattning

än förr kräver specialarbetare. Avlöning till dessa bör självfallet icke

avdragas såsom avlöningskostnad i jordbruksdriften utan inräknas i byggnads-

och underhållskapitalet.

Därest jordbruksfastighet övergått till annan ägare, ha de sakkunniga

— med hänsyn till svårigheten att avgöra hur stor del av köpeskillingen som

belöper på byggnaden — föreslagit, att såsom ingående byggnads- och underhållskapital

för den nye ägaren räknas det för den förutvarande ägaren

i beskattningshänseende senast gällande byggnads- och underhållskapitalet

(byggnads- och underhållskapitalets restvärde).

Byggnads- och underhållskapitalet utgöres — såsom förut nämnts — endast

av kostnader, som avse byggnad. I kommunalskattelagen är angivet vad

som förstås med fastighet men icke vad som avses med byggnad. I regel

torde det icke möta svårighet att avgöra vad som är byggnad, men gränsfall

kunna uppkomma, då det icke är lika lätt att fastslå om en anläggning i

skattehänseende är att hänföra till byggnad. Sålunda kan tvekan föreligga

om en brunn, gödselstad eller gropsilo skall betraktas såsom byggnad. De

sakkunniga ha ansett, att dylika anläggningar i allmänhet, om de uppförts

av mera varaktigt material, böra hänföras till byggnad. Även fristående siloanläggningar

och fasta hässjor ha ansetts utgöra byggnader.

De sakkunniga ha framhållit, att till byggnad vore att hänföra även tillbehör

därtill, vilka ursprungligen utgjorts av lös egendom men sedermera

förenats med byggnaden på sådant sätt, att de inginge däri. Sådana tillbehör

utgjordes dels av anläggningar för belysning, värme, vatten m. m., dels

i ekonomibyggnader ingående inventarier, som vilade på fast från grunden

berett underlag, såsom spannmålstorkar, fasta motorer och liknande.

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses enligt gällande bestämmelser

dels byggnader, som äro upplåtna åt anställd personal, dels jordägarens

egen bostadsbyggnad, i den mån denna ej representerar elt större

värde än som för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses

behövligt. Förefinnes ett dylikt mervärde, må avdrag för värdeminskning

endast avse så stor del av denna, som kan anses belöpa på nödig bo
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

stadsbyggnad. De sakkunniga ha uttalat, att principiellt ej heller underhållskostnad

borde medgivas i fråga om den del av bostadsbyggnaden, som

icke kunde anses nödig, men att gränsen härvidlag torde vara svår att draga

i praxis. Medgåves avdrag för värdeminskning och underhåll å bostadsbyggnaden

i dess helhet, borde vid uppskattning av förmånen av bostad hänsyn

tagas härtill. Då de sakkunniga av praktiska skäl icke föresloge inskränkning

i fråga om rätten att beräkna avdrag för värdeminskning och underhåll

å bostadsbyggnader, förutsatte de sakkunniga, att beskattningsnämnderna

ägnade särskild uppmärksamhet åt bostadsförmånens värdesättning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden ha erinringar framförts mot de sakkunnigas förslag

till fastställande av byggnads- och under hålls kapital.

I fråga om vilken kostnad som skall utgöra byggnadsoch

underhålls kapital har Sveriges lantbruks förbund framhållit,

att genom det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet att beräkna avdragens

storlek förhindrades en önskvärd anpassning av värdeminslmingsoch

underhållsavdragen efter det vid vederbörliga tidpunkter rådande kostnadsläget

respektive byggnadsvärdet. Detta vore ur såväl driftsekonomisk

som allmän ekonomisk synpunkt en allvarlig olägenhet i fråga om föremål

med så lång varaktighet som byggnader. Även ur beskattningsteknisk synpunkt

syntes framkomma uppenbara olägenheter. För jordbrukets del framträdde

olägenheterna främst däri, att jordbruket vid höjning av byggnadskostnader

och byggnadsvärden icke komme att få tillgodoräkna sig avdrag,

som stode i förhållande till de aktuella kostnaderna för byggnadsbeståndets

förnyelse och underhåll. Ur allmän ekonomisk synpunkt finge det anses

synnerligen olämpligt, att beskattningen bleve sådan, att den medvetet

icke anpassades efter de förskjutningar i de ekonomiska resultaten, som

framkomme vid tillämpande av sunda driftsekonomiska principer. Olägenheterna

framträdde särskilt sedan en jordbruksfastighet övergått i ny innehavares

ägo; denne finge icke lägga sina egna anskaffningskostnader till

grund för avskrivningen. Även under en och samme jordbrukares innehav

av fastigheten vore det emellertid av vikt, att avdragen anpassades efter

kostnadsförändringarna, enär jordbruket måste förses med nya byggnader

efter hand som de gamla bleve odugliga. En avskrivning endast på den ursprungliga

anskaffningskostnaden ledde vid prisstegring till att jordbrukarna

finge minskad förmåga att förnya byggnadsbeståndet och den bidroge

därigenom till en ökad skuldsättning. Då det för jordbrukets rationalisering

i främsta rummet behövdes ökad investering av kapital, vore en

sådan utveckling icke önskvärd.

Såsom underlag för avskrivningen borde enligt förbundets mening tjäna

förnyelsekostnaden (nyvärdet) å byggnadsbeståndet. I samband med de allmänna

fastighetstaxeringarna (alltså regelmässigt vart femte år) borde nyvärdet

fastställas, och detta skulle alltså intill nästa fastighetstaxering ut
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

101

göra underlag för avdragets beräknande, i förekommande fall efter tillägg

för efter taxeringen nedlagda kostnader för ny- och tillbyggnader. Därigenom

vunnes den fördelen, att avdraget för beskattningsåret anpassades efter

dåvarande kostnadsläge och i regel motsvarade ett ur driftsekonomisk synpunkt

lämpligt avdrag. Avdragen finge emellertid sammanlagt icke uppgå

till större belopp än ingångsvärdet plus senare nedlagda kostnader, såsom

föreslagits av de sakkunniga. Om kostnadsläget hölle sig någorlunda oförändrat,

torde nyvärdet icke behöva bestämmas vid varje fastighetstaxering.

Det vore i så fall tillräckligt, att nyvärdet för de enskilda jordbruken fortlöpande

beräknades på motsvarande sätt som de sakkunniga föreslagit beträffande

anskaffningskostnaden för byggnadsbeståndet vid tillämpande av

byggnadskostnadsmetoden. I dylikt fall kunde sålunda till det senast fastställda

nyvärdet läggas kostnaden för ny- och tillbyggnader samt göras avdrag

för det aktuella nyvärdet å utrangerade, nedrivna eller försålda byggnader.

Det för respektive år på detta sätt erhållna nyvärdet för byggnadsbeståndet

kunde utgöra underlag för avdragets beräknande.

Beträffande den närmare beräkningen av byggnads- och

underhållskapitalet har överståthållarämbetet uttalat, att avlöningskostnad

för fast, i den egentliga jordbruksdriften anställd personal,

som använts för byggnadsarbete å fastigheten, borde hänföras till byggnadsoch

underhållskapitalet. Svårigheterna att ernå en riktig fördelning av lönekostnaderna

vore icke oöverkomliga. Fast anställd personal biträdde vid

förekommande byggnadsarbete i betydligt större utsträckning än de sakkunniga

förutsatt. Möjligheten att över huvud taget få avföra byggnads- och

underhållskostnader såsom en löpande kostnad skulle kunna leda till missbruk.

Förevarande spörsmål borde därför bliva föremål för förnyat övervägande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska lantarbetsgivareföreningen

ha anfört liknande synpunkter. I

I en del yttranden har framhållits, att olägenheter komme att

följa av att restvärdet skulle åtfölja fastigheten.

Sålunda har kammarrätten framhållit, att i betänkandet icke till behandling

upptagits spörsmålet om justering av restvärdet med hänsyn till köpeskillingen

vid fastighetsförsäljning. En dylik justering vore emellertid påkallad

för det fall, alt det vid realisationsvinstbeskattning kunde befinnas

uppenbart, att en del av vinsten belöpte på byggnaderna. Fastighetens byggnads-

och underhållskapital skulle egentligen förhöjas med ett belopp, som

motsvarade genom försäljningen återbekomna värdeminskningsavdrag.

Sveriges lantbruksförlmnd har betonat, alt förslaget att restvärdet utan inskränkning

skulle följa fastigheten ledde till iaxeringsmässiga oformligheter.

Förbundet har sålunda anfört:

I första hand blir följden, att beskattningen av återvunna värdeminskningsavdrag

(inklusive återvunna underhållsavdrag) lägges på köparen samt

att i realiteten obegränsad realisationsvinstbeskattning införes, vad byggnaderna

beträffar, ehuru beskattningen även i detta fall lägges på köparen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Genom att säljaren enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning blir beskattad

för realisationsvinst vid försäljning inom 10 år från förvärvet, uppkommer

i sådana fall i verkligheten en dubbel beskattning.-----

Om i stället prisfall ägt rum, kvarstår ingångsvärdet såsom restvärde till

fördel för köparen, medan säljaren kan göra avdrag för realisationsförlust.

Det ligger ju i öppen dag, att säljaren icke kan ha uppnått en realisationsvinst,

utan att köparen till fastigheten betalat ett motsvarande högre belopp.

Denna prisökning kan i regel till väsentlig del anses vara hänförlig till byggnaderna,

fastighetens värdefullaste beståndsdel. Det synes under sådana förhållanden

orimligt att samtidigt som säljaren betalar realisationsvinst för

denna ökning, köparen å sin sida också skall betala skatt för samma belopp

genom minskad avdragsrätt för byggnaderna. Denna konsekvens är ofrånkomlig,

om restvärdet skall följa fastigheten och byggnadsvärdet sålunda

icke anpassas efter den faktiska köpeskillingen såsom i fråga om inventarier.

Av skäl, som förut anförts vore det riktigast, att restvärdet vid fastighetsöverlåtelse

icke skulle följa fastigheten, utan borde köparens ingångsvärde i

stället bestämmas av den på byggnaderna belöpande delen av köpeskillingen.

Vid bedömande av denna fråga har förbundet dock funnit, att betydande

vanskligheter ofta kunna bliva förenade med fixerandet av byggnadernas

andel i köpeskillingen. Genom det ovan angivna förfaringssättet för avdragens

beräknande torde olägenheterna av att restvärdet följer fastigheten

dessutom väsentligen bli eliminerade. Förbundet vill därför i denna del biträda

förslaget utom i de fall, då säljaren blir underkastad realisationsvinstbeskattning

resp. haft rätt att göra avdrag för realisationsförlust, enär förslaget

medför att därvid dubbelbeskattning uppkommer resp. dubbelt avdrag

kan åtnjutas. I dylikt fall vill förbundet förorda en jämkning på det sätt, att

det ingående restvärdet för köparen bestämmes genom att höja eller sänka

säljarens ingående restvärde med lika många procent som salupriset för hela

fastigheten exkl. skogen ändrats, varefter det så erhållna beloppet ytterligare

justeras för skillnaden mellan säljarens ingående och utgående restvärden

genom att vid nedgång i restvärdet skillnaden tillägges samt vid ökning av

restvärdet skillnaden avdrages å ingångsvärdet för köparen.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt lämpligheten av att byggnads- och

underhållskapitalets restvärde skall åtfölja en fastighet jämväl vid överlåtelse

och yttrat, att det icke förefölle tilltalande, att storleken av en fastighetsköpares

avskrivningsunderlag skulle kunna influeras av att säljaren till

äventyrs kommit i åtnjutande av för höga avdrag för underhåll och värdeminskning.

Undginge dessutom säljaren beskattning för dylika vid avyttringen

återvunna avdrag och komme härtill, att den del av köpeskillingen,

som belöpte å fastighetens byggnader, måhända vida överstege säljarens utgående

restvärde av byggnads- och underhållskapitalet, måste förslaget i

denna del framstå såsom än mindre tilltalande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att förslagets riktighet

kunde ifrågasättas för det fall, att säljaren blivit taxerad för realisationsvinst

och därvid fått tillägg eller avdrag för den förändring restvärdet

undergått under den tid han innehaft fastigheten. Då ett rättvisande resultat

i allt fall uppkomme i det iånga loppet genom att byggnads- och under
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

103

hållskapitalet åtföljde fastigheten, ville länsstyrelsen ifi-ågasätta, huruvida

icke till prövning i särskild ordning borde upptagas spörsmålet om ändring

av realisationsvinstbeskattningen därhän, att tillägg för återkomna avskrivningar

icke skulle äga rum i fråga om jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att det vore tveksamt, om

byggnads- och underhållskapitalet lämpligen undantagslöst borde anknytas

till fastigheten som sådan, oavsett om densamma bytte ägare. Länsstyrelsen

har härom anfört:

Det torde vid förvärv genom köp av jordbruksfastighet med skog icke sällan

kunna komma att inträffa, att summan av dels den del av köpeskillingen,

som köparen anser böra belöpa å skogen och som alltså skall utgöra ingångsvärde

för värdeminskningsavdrag vid avverkning, och dels det belopp,

som motsvarar överlåtarens restvärde av byggnads- och underhållskapitalet,

kommer att överstiga den för fastigheten erlagda köpeskillingen. En sådan

konsekvens bör enligt länsstyrelsens förmenande i allt fall förebyggas.

Det synes heller icke alldeles riktigt att en köpare skall få göra avskrivningar

å värden, som överlåtaren icke kunnat utfå ur köpeskillingen vid försäljning

och som alltså för honom äro att hänföra till kapitalförlust. Ej heller

i motsatt fall, där en köpare anser restvärdet å byggnader för lågt i förhållande

till erlagd köpeskilling, synes vara lämpligt att låsa fast hans ingångsvärde

vid företrädarens restvärde.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att spörsmålet i vad mån restvärdet

å byggnader skulle jämkas vid övergång av äganderätten borde bliva

föremål för ytterligare överväganden. Värmlands läns hushållningssällskap

har uttalat sig på liknande sätt.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att vid realisation före tioårsgränsen

dubbelbeskattning vid prisstegring komme att äga rum. Förslaget

borde icke antagas utan att en överarbetning verkställdes, vilken toge

sikte på att eliminera ett sådant missförhållande.

I några yttranden har betonats, att avtal rörande överlåtelse

av fastighet finge uppgöras med hänsynstagande till

restvärdet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda framhållit, att möjligheten att

åstadkomma en rättvis fördelning av skattebördan mellan säljare och köpare

bleve beroende av i vad mån skattesynpunkterna bleve på rätt sätt beaktade

i köpeavtalet.

Jönköpings läns hushållningssällskap har uttalat, att säljaren genom att

uraktlåta att underhålla byggnaderna kunde nedbringa restvärdet. Det vore

ingalunda säkert, att detta i nöjaktig grad påverkade köpeskillingen; köparen

kunde få ett i förhållande till köpeskillingen lågt ingångsvärde såsom

grundval för sina avdrag, under det att säljaren gjorde en motsvarande vinst

i beskattningshänseende.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att en ny ägaie i samband med köpet

borde kunna få officiellt besked om förutvarande ägarens i beskattningshänseende

gällande byggnads- och underhål Iskapital. Länsstyrelsen i Blekinge

län har givit uttryck åt liknande synpunkter.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kammarrätten har ansett det vara önskvärt, att föreskrifter utfärdades

angående hur officiella bevis i berörda hänseende skulle meddelas. Som

underlag för dylika bevis torde erfordras något slag av register; kostnaderna

för registrens upprättande och förande kunde möjligen komma att uppgå

till relativt betydande belopp.

e. Plan för beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning

av byggnad.

De sakkunniga.

För att erhålla en vid den praktiska tillämpningen enkel beräkning av

avdrag för underhåll och värdeminskning av byggnad ha de sakkunniga föreslagit,

att avdraget skall beräknas gemensamt för hela byggnadsbeståndet

och icke för varje byggnad för sig. För kontroll av avdragen skall upprättas

en plan, som utvisar, utöver förändringar i byggnadsbeståndet under

året, restvärdet vid beskattningsårets ingång och utgång, d. v. s. det värde,

vartill fastighetens byggnads- och underhållskapital nedbragts genom vid

taxeringarna medgivna avdrag för underhåll och värdeminskning. Tillämpning

av nyssnämnda restvärdesmetod medför emellertid, att något restvärde

för byggnad, som utrangerats, eldhärjats, försålts eller övergått att användas

i annan förvärvskälla, icke kan fastställas. För att i dylika fall justera

restvärdet ha de sakkunniga föreslagit följande anordning. Om en byggnad

utrangeras, kan utrangeringsförlusten icke konstateras; avdrag för förlusten

kan därför icke medgivas på en gång. Då den utrangerade byggnaden kvarstår

i restvärdet, sker emellertid avdrag, motsvarande utrangeringsförlusten,

successivt. Om byggnad eldhärjas, försäljes eller övergår till annan

förvärvskälla, sker justering av restvärdet genom att därifrån avdrages ett

till skäligt belopp uppskattat värde å byggnaden. Den föreslagna planen är

återgiven å s. 105.

Såsom av planen framgår skall till det ingående restvärdet läggas bl. a.

kostnad för ny-, till- och ombyggnad samt underhåll ävensom värdet å inköpt

byggnad. Från summan härav skall avgå bl. a. ersättning för avyttrade

byggnadsmaterialier i samband med utrangering av byggnad samt skäligt

belopp för försåld byggnad. Från skillnadsbeloppet avdrages viss procent

av detta. Vad som därefter återstår utgör utgående restvärde.

Restvärdesmetoden innebär, att underlaget för avdragsberäkningen nedgår

för varje år. Då detta kan medföra olägenhet, ha de sakkunniga föreslagit,

att en annan metod alternativt må begagnas. Enligt denna grundas avdragsberäkningen

å byggnadskostnaden. I denna ingå kostnader för byggnadens

uppförande och för tillbyggnad men icke ombyggnads- och förbättringskostnader.

Till ledning för beräkning av avdragen enligt sistnämnda metod skall

— såsom framgår av planen — jordbrukaren lämna uppgift å byggnadskostnaden.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Plan för beräkning av avdrag för reparation och underhåll samt för värde
-

minskning av driftbyggnader i förvärvskällan Jordbruksfastighet.

Vid förvärvet av fastigheten år ...... utgjorde byggnads- och underhållskapitalets

ingående restvärde kr...........1

1

2 | 3

i

Byggnads- och underhållskapitalets restvärde

Fastighetens

driftbyggna- der, ev. efter

avdrag för i

byggnaderna

ingående fasta

maskiner och

inventarier

kr.

I byggna- derna ingå- ende fasta

maskiner

och inven- tarier

kr.

Summa

Tillkommer kostnad under beskattningsåret för

ny-, till- och ombyggnad samt för reparation

och underhåll (Kr.......) ävensom enligt ut-

redning å särskild bilaga värdet å under året

inköpt eller från annan förvärvskälla i laxe-

ringshänseende överförd byggnad (Kr.......) b)

Summa av a) och b) c)

Avgår statsbidrag och liknande bidrag (Kr.....)

samt influtet belopp vid avyttring av bygg- nadsmaterialer o. dyl. i samband med ut-

rangering eller rivning av byggnad (Kr.......)

ävensom enligt utredning å särskild bilaga

skäligt belopp för byggnad, som nedbrunnit,

avyttrats eller övergått att användas i annan

Skillnad mellan c) och ä) e)

Avdrag för underhåll och värdeminskning yrkas

alt. 1 å beloppet vide)2

alt. 2 å byggnadskostnaden nedan vid h)2

%

%

Byggnads- och underhållskapitalets restvärde vid

beskattningsårets utgång (skillnad mellan e)

och f).................................... g)

1

2

3

i 4

Byggnadskostnaden för vid beskattningsårets ut- gång befintliga driftbyggnader med därtill

hörande fasta maskiner och inventarier ut- gjorde .................................... h)

|

Anm. Har under beskattningsåret förändring med avseende å fastighetens byggnadsbestånd

inträtt därigenom att byggnad nedbrunnit, rivits, avyttrats, övergått att användas i annan förvärvskälla,

ny byggnad uppföris, tillbyggnad till redan befintlig byggnad företagits eller byggnad

i taxeringshänseende överförts från annan förvärvskälla skall utredning härom lämnas å

särskild bilaga för bedömande av byggnadskostnadens förändring sedan näst föregående beskattningsårs

utgång. .

1 Har fastigheten förvärvats före den 1 januari 1917 skall här upptagas ingående restvärdet

Vid nämnda tidpunkt. — 2 Det ej tillämpliga överstrykes.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Såsom motivering för att kostnad för ombyggnads- och förbättringsarbeten

icke får avdragas ha de sakkunniga anfört:

Skulle kostnaden för ombyggnad medräknas, torde nämligen detta komma

att medföra att värdeminskningsavdrag ofta finge beräknas på ett för

hogt belopp, enar ombyggnad oftast avser att ersätta den värdeminskning,

som uppkommit. Om sålunda en byggnad, som i uppförande dragit en kostnad

av 50 000 kr., ombygges för t. ex. 40 000 kr., skulle avdragen för underhall

och värdeminskning få beräknas på 90 000 kr. i stället för 50 000 kr.

Avdraget skulle antagligen bliva större än om byggnaden nedrivits och ny

byggnad uppförts i stället. Beträffande förbättringarna torde dessa principiellt

böra inräknas i det värde, varå avdragen för underhåll och värdeminskning

skola beräknas. De sakkunniga hava dock av praktiska skäl ansett att

dessa kostnader icke böra medräknas. I annat fall skulle tvister mellan jordbrukarna

och beskattningsmyndigheterna lätt uppkomma angående vad som

vore att hanföra till reparation och underhåll och vad som kunde anses såsom

förbättring. Det må för övrigt erinras om att kostnaden för förbättring

mgar i restvärdet; företages större förbättringsarbeten, kommer restvärdet

att oka med belopp motsvarande kostnaden härför, i vilket fall restvärdet

kan komma att överstiga byggnadskostnaden. Under dylika omständigheter

ar det sålunda fördelaktigare för jordbrukaren att begagna restvärdet som

underlag för avdragsberäkningen.

I fråga om beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning av

fasta inventarier ha de sakkunniga uttalat att, enär förslitning av vissa fasta

inventarier i allmänhet torde ske i snabbare takt än förslitning av byggnaden

i övrigt, en snabbare avskrivning beträffande dessa inventarier syntes

kunna tillåtas vid taxeringen. De för förvärvskällan rörelse gällande reglerna

beträffande fasta maskiner kunde dock ej tillämpas i fråga om jordbruket.

Med hänsyn till att mera dyrbara fasta maskiner funnes, vilkas varaktighetstid

vore kortare än den egentliga byggnadens, ansåge de sakkunniga

emellertid att värdeminskningsavdrag med högre procentsats borde medgivas

för sådana maskiner på samma sätt som i praxis tillämpades vid beräkning

av inkomst av annan fastighet. Yrkades särskilt avdrag för underhåll

och värdeminskning av dylika maskiner, borde jordbrukaren förete

utredning angående anskaffningskostnaden. Restvärdet, respektive byggnadskostnaden

skulle i sådant fall minskas med anskaffningskostnaden för

de fasta maskinerna.

Yttranden.

I fråga om de olika metoderna att beräkna avdrag för värdeminskning

och underhåll av byggnad har kammarrätten

framhållit, att det vore av vikt att man bibchölle principen, att det vore ägarens

anskaffningsvärde för byggnaderna som skulle amorteras. Det förelåge

ett verkligt behov att bereda de skattskyldiga möjlighet att få avskrivningen

mera anpassad efter de verkliga utgifterna för byggnadsbeståndet än som

för närvarande vore fallet. Restvärdesmetoden syntes erbjuda sådan möjlighet,

därest densamma så begränsades, att det vore vederbörande skattskyldigs

eget anskaffningsvärde utan sammanblandning med reparationskostnader,

som bleve föremål för amortering. Emellertid ville kammarrätten för
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

orda, att den för närvarande använda metoden alternativt finge tillämpas,,

Den vore enkel och i praktiken lämplig för ett stort antal skattskyldiga.

Det syntes icke behöva möta några betänkligheter att tillåta en skattskyldig

att, närhelst han det önskade, övergå till restvärdesmetoden. Däremot torde

en övergång från den av kammarrätten nu förordade restvärdesmetoden till

schablonmetoden icke böra medgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att det vore mera ändamålsenligt

med endast en metod för beräkning av avskrivningen; länsstyrelsen ville därvid

förorda restvärdesmetoden, som torde bereda minsta svårigheten för

jordbrukaren i gemen att sätta sig in i. Länsstyrelsen har vidare framhållit,

att det vid beräkning av restvärdet för byggnad, som nedbrunnit,

avyttrats eller övergått till annan förvärvskälla än jordbruksfastighet, vore

ur såväl praktisk som saklig synpunkt att föredraga, att avräkning gjordes

för respektive försäkringsersättning, försäljningspris och det taxerade

byggnadsvärde, som åsalts byggnad vid övergång till annan förvärvskälla.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att de .sakkunnigas förslag i

förevarande del skulle komma att medföra svårigheter samt leda till tvister

mellan de .skattskyldiga och beskattningsmvndigheterna. Brandförsäkringsvärdena

å de särskilda byggnaderna kunde visserligen tjäna till ledning,

men dessa värden vore vanligen icke så väl avvägda i förhållande till varandra.

Vad angår avdrag för värdeminskning av fasta maskiner

har Sveriges lantbruks förbund betonat, att de föreslagna bestämmelserna

vore av synnerlig betydelse, bland annat med hänsyn till jordbrukets

silosanläggningar. Förbundet har ifrågasatt, huruvida icke de för rörelse gällande

bestämmelserna beträffande fasta maskiner skulle kunna tillämpas

även för juridiska personer, som dreve jordbruk, enär genom förebragt utredning

kunde konstateras, vilka maskiner som avsages, samt anskaffningskostnaderna

för dessa maskiner skulle avdragas från restvärdet, respektive

byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att jordbrukarna ovedersägligen

vederfores en orättvisa, när för jordbrukets del icke medgåves avdragsrätt

motsvarande rörelseidkares rätt till avdrag för värdeminskning å fasta

maskiner. Länsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vore möjligt att fastställa

särskilt maskinvärde även å jordbruksfastigheter, eventuellt såsom ingående

i totala jordbruksvärdet utan uppdelning därav å byggnader och jord.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt, om det vore nödvändigt att

hänföra fasta maskiner till byggnad i avskrivningshänscende. Det vore av

största vikt att grunderna för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

och av rörelse bringades att överensstämma i varje hänseende, där sa kunde

ske, och att avsteg ej gjordes från allmänt godtagna bokföringsprinciper, där

detta kunde undvikas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

f. Värdeminsknings- och underhållsfaktorns storlek.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att i särskild ordning verkställda undersökningar

givit vid handen, att varaktigheten av jordbrukets byggnadsbestånd

i dess helhet kunde uppskattas till ungefär 50 år, vilket motsvarade en avskrivning

av 2 procent, samt att den årliga underhållskostnaden kunde angivas

till 0,6 procent av förnyelsekostnaden eller 1 procent av nybyggnadsvärdet.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Den nuvarande avdragsprocenten för värdeminskning av byggnad eller

1 % å jordbruksvärdet anses i många fall för låg och torde ofta icke tillgodose

anspråk på skälig värdeminskning av byggnad. Om hänsyn tages

till den under senare årtionden verkställda bebyggelsen å jordbruk, är enligt

de sakkunnigas mening en höjning av procentsatsen för värdeminskning

motiverad, därest gällande bestämmelser för beräkning av avdrag för

värdeminskning bibehållas. De verkställda utredningarna giva tydligt bevis

för att varaktighetstiden för vissa byggnader nu är kortare än då gällande

procentsats fastställdes.

De sakkunniga ha ansett att en för riket gemensam värdeminskningsfaktor

bör kunna tillämpas; storleken av denna bör det ankomma på praxis

att fastställa. Enligt de sakkunnigas mening bör en avskrivning efter 2 procent

i det övervägande antalet fall giva ett riktigt uttryck för byggnadernas

värdeminskning.

Underhållsfaktorn har ansetts böra kunna bestämmas till 1 procent. Den

sammanlagda värdeminsknings- och underhållsfaktorn utgör således 3 procent.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Är på grund av särskilda omständigheter byggnadens värde för jordbruket,

dess binäringar eller skogsbruket begränsat till förhållandevis kort tid,

bör hänsyn härtill tagas. I sådant fall bör den för byggnadsbeståndet i dess

helhet beräknade värdeminsknings- och underhållsfaktorn bestämmas på

så sätt att det i byggnadsbeståndet nedlagda kapitalet enligt förebragt utredning

blir amorterat under byggnadernas beräknade varaktighetstid. Så

kan vara fallet exempelvis, då fråga är om byggnad för utnyttjande av fyndighet.

Beträffande av arrendator uppförd byggnad, som enligt arrendeavtal

icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren, bör värdeminskningsfaktorn

bestämmas på sådant sätt att byggnaden blir amorterad

under arrendeavtalets giltighetstid. I fråga om rent" tillfälliga byggnader,

avsedda att användas endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin helhet

avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

Storleken av värdeminsknings- och underhållsfaktorn för till byggnad

hörande fasta maskiner och inventarier bör enligt förslaget bestämmas med

hänsyn till tillgångarnas varaktighetstid.

Yttranden.

I fråga om värdeminsknings- och underhållsfaktorns

storlek har i vissa yttranden framhållits, att byggnadskostnaderna framgent

av skilda skäl kunde förväntas bliva högre än som tidigare varit fallet,

t. ex. under 1930-talet.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Hallands läns hushållningssällskap har sålunda uttalat, att av de sakkunniga

använt utredningsmaterial till betydande dei vore grundat på

1930-talets siffror, då jordbruket i stort lämnade dåliga resultat, i följd

varav reparationer och byggnadsunderhåll måste eftersättas. Östergötlands,

Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap

samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha anfört liknande synpunkter.

Gotlands, Jönköpings, Hallands och Skaraborgs läns hushållningssällskap,

Sveriges skogsägareförbund och Svenska lantarbetsgivaref öreningen ha understrukit,

att nuvarande byggnadspriser vore avsevärt högre än förkrigspriserna.

Svenska lantarbetsgivaref öreningen har vidare uttalat, att priserna

säkerligen under lång tid framåt skulle komma att hålla sig vid samma

höga nivå som under kriget och sannolikt även stiga ytterligare utan att

detta finge motsvarande återverkan på jordbrukets fastighetsvärden. Att

byggnadskostnaderna skulle nedgå exempelvis till 1930-talets storleksordning

torde man icke kunna påräkna.

Svenska lantarbetsgivaref öreningen och Sveriges skogsägareförbund ha

framhållit, att det vore fråga ej blott om ökade byggnadskostnader utan

också om en ökad byggnadsverksamhet. Flertalet jordägare strävade numera

att förbättra det tidigare ofta svaga byggnadsbeståndet, en strävan

som pådreves av statsmakterna genom de skärpta föreskrifterna i hälsovårdsstadgan

och arrendelagen. Denna upprustning av byggnadsbeståndet

kunde med säkerhet beräknas räcka ett eller annat tiotal år framåt i tiden,

Gotlands läns hushållningssällskap har yttrat, att goda bostäder vore ett

oeftergivligt villkor för att kunna erhålla fullgod, fast arbetskraft till jordbruket;

här förelåge ett starkt socialt och näringspolitiskt skäl att mera

liberalt bevilja en hög avskrivning.

Länsstyrelsen i Kalmar lån samt Östergötlands låns hushållningssällskap

ha givit uttryck åt farhågor för att en för låg avskrivningsfaktor kunde

komma att verka återhållande, då det gällde att förse en fastighet med erforderliga

nybyggnader eller att vidtaga nödiga reparationer av en fastighets

byggnadsbestånd.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att det

samlade byggnadsbeståndets varaktighet numera torde kunna uppskattas

till 50 år.

Kristianstads läns hushållningssällskap har påpekat, att en jordbruksbyggnad,

på grund av nya rön beträffande lämpliga byggnader och på

grund av den från statens håll påtalade vikten av att påskynda jordbrukets

rationalisering, hädanefter ej komme att ha på långt när samma livslängd

som tidigare. Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande

synpunkter. Gotlands läns hushållningssällskap har uttalat, att ekonomibyggnaderna

även i mellersta Sverige oftast måste helt eller så gott som

helt ombyggas inom loppet av 40 år på grund av den genom arbetsrationalisering

eller driftomläggning framtvingade moderniseringen. Detta gällde

även för arbetarebostäder, där också slitaget i regel vore stort och varaktigheten

därför borde sättas till högst 40 år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har framhållit, att de klimatiska

förhållandena i Norrland särskilt ogynnsamt påverkade byggnadernas

livslängd och ökade underhållskostnaderna i jämförelse med motsvarande

kostnader i landets sydligare delar.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en avskrivning med 3 procent

i allmänhet torde täcka de genomsnittliga årskostnaderna, om man vid beräknandet

av avdragens storlek utginge från anskaffningskostnaderna för

nya byggnader samt kostnadsläget på byggnadsområdet hölle sig i stort

sett konstant. Värdeminskningsfaktorn kunde variera avsevärt, likaså underhållsfaktorn,

men variationerna för dessa bägge faktorer vore i allmänhet

beroende av varandra. Man kunde omöjligt angiva ett någorlunda generellt

tal för den ena faktorn, om den andra icke samtidigt vore preciserad.

Underhållets absoluta storlek varierade dock med byggnadskostnadernas

förändringar, även om faktorn vore fixerad till viss procent av de ursprungliga

anskaffningskostnaderna. Om kostnadsläget underginge mera

avsevärda förändringar vore det därför icke möjligt att för de sammanlagda

värdeminsknings- och underhållskostnaderna fixera ett visst procenttal,

som någorlunda allmänt passade i de enskilda fallen, beroende på att

anskaffningen av olika byggnader skett vid olika tidpunkter och sålunda

vid olika kostnadslägen. Värdeminskningsfaktorn och underhållsfaktorn

kunde invändningsfritt förenas i ett enda procenttal endast om både avskrivning

och underhåll skulle i princip beräknas på basis av förnyelsekostnaden

(nyvärdet).

Förbundet hade företagit viss undersökning för att fastställa, vilken procentsats

som genomsnittligt ungefärligen skulle erfordras vid de av de sakkunniga

föreslagna ingångsvärdena. Av undersökningen framginge, att de

sammanlagda godkända årskostnaderna före kriget uppginge till nära 4

procent av det på angivet sätt beräknade byggnadsvärdet. En väsentlig

stegring av procenttalet hade ägt rum under kriget, beroende på att alla

kostnader för byggnadsarbete ökats, medan jordbrukets taxeringsvärden

varit oförändrade. Även efter den år 1945 företagna höjningen av taxeringsvärdena

kvarstode, att de sammanlagda årskostnaderna utgjorde mera

än 5 procent av det byggnadsvärde, som enligt schablonmetoden erhölles på

basis av nämnda års taxering. Undersökningen gåve vidare vid handen, att

värdeminskningsbeloppen vore relativt små och underhållskostnaderna betydligt

högre. Medan man teoretiskt räknade med att värdeminskningen

borde förhålla sig till underhållet ungefär som 2: 1, vore proportionen här

den omvända.

Om ingångsvärdena skulle bestämmas på sätt föreslagits av de sakkunniga,

måste värdeminsknings- och underhållsfaktorn sålunda genomsnittligt

sättas betydligt högre än 3 procent. För att en någorlunda rättvis avvägning

av avdragen skulle kunna erhållas för olika förhållanden, måste procenttalet

emellertid i sa fall samtidigt differentieras, såväl områdesvis som

för storleksgrupper. Eljest komme de jordbruk, som vore mest lönsamma

och därför hade höga jordbruksvärden, att dessutom gynnas genom stora

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

111

avdrag, medan de dåligt lönande samtidigt bleve straffade med låga avdrag.

Det syntes dock knappast möjligt att på detta sätt nå en anpassning,

som nöjaktigt anslöte sig till förhållandena i de enskilda fallen.

Om nuvarande system därför ännu för någon tid skulle behöva tillämpas,

borde värdeminskningsavdragen bättre än nu vore fallet anpassas efter

byggnadsbeståndets värde och varaktighet; särskilt i vissa delar av landet

samt vid mindre och medelstora jordbruk torde en höjning av avdragsprocenten

vara påkallad.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt Västernorrlands läns hushållningssällskap

ha ansett det tveksamt, om en avskrivning av 3 procent vore tillräcklig.

Statens forskning skommitté för lantmannabyggnader har framhållit,

att en avskrivning med 3 procent vore ungefär i överensstämmelse med det

verkliga behovet under förutsättning att avdraget grundades på nybyggnadskostnaderna;

detta vore dock icke fallet om äldre anskaffningsvärden

eller taxeringsvärden skulle bilda underlag för byggnadskapitalet. Länsstyrelsen

i Södermanlands län och Södermanlands läns hushållningssällskap

ha ansett, att avdragsprocenten måste höjas avsevärt för att någorlunda

komma i överensstämmelse med den verkliga värdeminskningen och underhållskostnaden.

Östergötlands läns hushållningssällskap har uttalat, att en

avskrivning av 3 procent uppenbart vore för låg. Domänstyrelsen har framhållit,

att om ingångsvärdena bestämdes med utgångspunkt från 1945 års

taxeringsvärden de årliga kostnaderna för iståndsättande och underhåll av

styrelsens byggnadsbestånd under perioden 1938—1945 uppgått till ungefär

8,2 procent. Även om styrelsens byggnadskostnader under senare år av olika

skäl kunde anses vara större än vad som normalt kunde påkallas, torde dessa

siffror dock visa, att det föreslagna beräkningssättet med en värdeminskningsfaktor

av 2 procent och en underhållsfaktor av 1 procent icke komme

att giva ett skäligt värdeminskningsavdrag för jordbruksbyggnader.

Kristianstads läns hushållningssällskap har givit uttryck åt den uppfattningen,

att jordbrukarna borde få rätt att avdraga 3 procent för underhåll

och värdeminskning, så länge restvärdet av byggnaderna i bokslutet ej

överstege ‘/, av taxeringsvärdet. Skulle däremot byggnadskostnaderna förorsaka

en ökning av restvärdet över */3 av taxeringsvärdet, ville hushållningssällskapet

föreslå, att jordbrukarna finge göra avdrag upp till 7 procent

av byggnadsvärdet.

Örebro läns hushållningssällskap, som förordat, att avdrag för underhåll

måtte medgivas enligt nuvarande grunder, har föreslagit att såsom avdrag

för värdeminskning skulle, i likhet med vad nu vore fallet, medgivas en

procent av det taxerade jordbruksvärdet. Vid ny-, till- eller ombyggnad

skulle avdrag för värdeminskning beviljas enligt amorteringsplan, grundad

på en avskrivning av 2 procent av kostnaderna. Härvid borde emellertid

iakttagas, att därest fastigheten på grund av dylik ny-, till- eller ombyggnad

åsattes högre taxeringsvärde enprocent-avdraget skulle få användas

allenast på det tidigare åsatta taxeringsvärdet. — Om avdrag för underhåll

och värdeminskning skulle beräknas efter viss procent av taxerings
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

värdet, borde avdrag få ske med 5 procent av hela det taxerade jordbruksvärdet;

härvid borde restvärdet begränsas till lägst 60 procent av det taxerade

jordbruksvärdet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att avskrivningsprocenten

borde bestämmas så, att det i byggnaderna nedlagda — icke

avskrivna — kapitalet från år till år bleve en såvitt möjligt rättvisande

mätare av byggnadernas värde. Vid avskrivning med 2 procent av restvärdet

komme anskaffningsvärdet efter 50 år att ha nedbringats till endast

36,44 procent av anskaffningsvärdet, ehuru byggnaderna enligt de sakkunnigas

mening då skulle behöva utrangeras. Med hänsyn till jordbrukets rationaliseringsbehov

borde en engångsnedskrivning med 25 procent under

utgiftsåret tagas under omprövning. En dylik nedskrivning borde endast

omfatta förbättring och underhåll av hus för personalen samt ekonomibyggnader.

Då restvärdet skulle åtfölja fastigheten mötte en sådan nedskrivning

icke betänkligheter ur taxeringssynpunkt; problemet borde helt

bedömas ur ekonomiska, jordbrukspolitiska och statsfinansiella synpunkter.

Härutöver borde medgivas avdrag för värdeminskning och underhåll i

enlighet med de sakkunnigas förslag.

Beträffande avdragsprocenten för reparation och underhåll har Jönköpings

läns hushållningssällskap framhållit, att det syntes kunna ifrågasättas

om en procents avdrag kunde anses tillfyllest. Hallands läns hushållningssällskap

har uttalat, att avdragsprocenten borde höjas betydligt. Västmanlands

läns hushållningssällskap har yttrat, att det torde kunna ifrågasättas

om icke procentsatsen borde höjas till 1,5 å 2 procent. Lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Örebro län samt Gävleborgs och Värmlands läns hushållningssällskap

ha ansett, att avdrag borde medgivas med 2 procent.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån och Skaraborgs läns hushållningssällskap ha

funnit avdraget böra bestämmas till lägst 2 procent. Svenska lantarbetsgivareföreningen

har uttalat, att reparations- och underhållskostnaderna under

krigsåren ofta motsvarade 5 å 6 procent av byggnadsvärdet och stundom

betydligt högre procentsats. En omprövning av procentsatsen borde ske

innan förslaget förelädes riksdagen. Sveriges skogsägareförbund har framhållit,

att en underhållsfaktor av en procent vore alldeles för låg och icke

tillnärmelsevis täckte de verkliga underhålls- och reparationskostnaderna.

Förbundet hade beträffande ett mycket betydande antal jordbruksfastigheter

av olika storleksordning låtit insamla uppgifter om de avdrag för reparationer,

som under åren 1939—1945 erhållits vid inkomsttaxeringen; de genomsnittliga

underhållskostnaderna för nämnda period hade varierat mellan 2,i—

10,5 procent av byggnadskapitalets schablonvärde, beräknat på grundval av

1945 års taxeringsvärden.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit att det vore av vikt att de

driftsekonomiska grunder, som vore avgörande för värdeminskningsprocenten,

fastställdes av särskilda på detta område sakkunniga personer.

Blekinge läns hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Gotlands län och Svenska lantarbetsgivareföreningen ha

framhållit, att procentsatserna borde omprövas tid efter annan, så att desamma

bleve avpassade efter de faktiska förhållandena i det genomsnittliga

jordbruket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har betonat, att det vore lämpligt att fastställa

en normalprocent, vilken finge över- eller underskridas, därest verkställd

utredning därtill gåve anledning; av de sakkunniga angivna procentsatser

vore härvid godtagbara. Även Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap

samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha ansett, att om en

enskild jordbrukare kunde göra sannolikt att hans egna driftsekonomiska

grunder motiverade ett högre avdrag än det schablonmässigt fastställda ett

sådant högre avdrag skulle kunna tillerkännas honom.

Norrbottens läns hushållningssällskap har ifrågasatt särskilda procentsatser

för såväl värdeminskning som underhåll, såvitt gällde norrländska

förhållanden.

g. Fråga om beskattning av belopp, varmed avdrag för värdeminskning och

underhåll av byggnad tidigare medgivits och som återbekommits i samband

med försäljning av jordbruksfastighet.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida de föreslagna reglerna för avskrivning

å byggnads värde vid taxeringen böra återverka på inkomstbegreppet

så, att vid avyttring av jordbruksfastighet uppkommande vinst, i den mån

den motsvarar tidigare medgivna avdrag för avskrivning å byggnaderna,

bör beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet oavsett tiden för innehavet.

De sakkunniga ha framhållit, att enligt förslaget svårigheter visserligen

icke förelåge att avgöra till vilken del vinsten motsvarade tidigare åtnjutna

avdrag för underhåll och värdeminskning. Genom att från byggnads-

och underhållskapitalets ingående restvärde draga dess senast gällande

restvärde framkomme skillnaden mellan erhållna avdrag för underhåll

och värdeminskning, å ena sidan, och det av ägaren nedlagda kapitalet

för underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad, å andra sidan. De sakkunniga

ansåge emellertid, att frågan om en utvidgning av inkomstbegreppet

av nu angiven innebörd borde anstå till dess frågan härom bleve aktuell

även beträffande byggnader tillhörande förvärvskällan rörelse eller annan

fastighet. Denna ståndpunkt syntes så mycket mer motiverad som enligt

de sakkunnigas förslag restvärdet även vid överlåtelse åtföljde fastigheten;

sett på längre sikt skedde därför icke något undandragande från beskattning

på grund av för höga avdrag för underhåll och värdeminskning.

Yttranden.

överståthållarämbetet och Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund

ha ansett, att vid försäljning av fastighet åter be kommet

belopp, motsvarande tidigare medgivna värde
8

llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 191.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

minsknings- och underhållsavdrag, borde beskattas oavsett

tiden för innehavet. Overståthållarämbetet har därvid framhållit, att om så

skedde betänkligheterna mot en relativt hög avskrivningsprocent bleve

mindre. En dylik beskattning måste för övrigt anses materiellt befogad även

beträffande förvärvskällorna annan fastighet och rörelse. Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund har icke funnit hinder föreligga för beskattning

av sådana belopp, även om man tills vidare icke beskattade återbekomna

belopp vid försäljning av annan fastighet eller rörelse.

h. Arrendators rätt till avdrag för underhåll.

De sakkunniga.

Därest arrendator verkställt underhåll av ägarens byggnader, skall han

enligt de sakkunnigas förslag erhålla avdrag för det belopp, som han erlagt

som kostnad härför. Har arrendatorn utfört de huvudsakliga reparationerna,

skall ägaren ej erhålla avdrag för byggnadernas underhåll utan

endast för värdeminskning. Har åter arrendatorn utfört endast mindre reparationer,

skall ägaren det oaktat erhålla fullt avdrag för byggnadernas

underhåll.

Yttrande.

I fråga om arrendators rätt till avdrag för underhåll

har Sveriges lantbruksförbund framhållit, att, om arrendator utfört endast

mindre reparationer, i princip snabbare avskrivning erhölles, än som skulle

ha varit fallet, om reparationerna i sin helhet utförts av jordägaren. Hade

arrendatorn å andra sidan utfört reparationer, vilka icke vore att anse såsom

mindre, kunde emellertid följden bliva, att avskrivning skedde i långsammare

takt än om jordägaren själv utfört reparationerna i sin helhet. Visserligen

komme avdrag så småningom att medgivas för jordägarens samtliga

kostnader, men då det särskilda underhållsavdraget icke medgåves i

förevarande fall, bleve tiden, under vilken avskrivningen skedde, utsträckt.

Förbundet har vidare understrukit önskvärdheten av att bestämmelser infördes,

som reglerade avdragsrätten för det fall, att arrendator utfört nybyggnader.

Härvid syntes böra beaktas å ena sidan, att arrendatorn erhölle

av förhållandena motiverad rätt till avdrag, samt å andra sidan, att jordägaren

icke ålades skattskyldighet för åtgärder, som vidtagits av arrendatorn,

i annan mån än jordägaren komme i besittning av värdet av dessa

åtgärder.

i. övergång av byggnad till jordbruksfastighet från annan förvärvskälla

och tvärtom.

De sakkunniga.

Om byggnad, som är taxerad såsom annan fastighet, utan att byta ägare

övergår till jordbruksfastighet, skall enligt de sakkunnigas förslag som ingångsvärde

upptagas det taxeringsvärde såsom annan fastighet, vilket varit

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

byggnaden åsatt. Förvärvas en byggnad, som är avsedd att användas i jordbruket

eller skogsbruket, genom benefikt fång, skall samma regel tillämpas.

Förvärvas den åter genom köp eller liknande fång, skall köpeskillingen till

den del, den belöper på byggnaden, upptagas såsom ingångsvärde.

Därest å andra sidan byggnad, som ingår i jordbruksfastighet, övergår till

annan förvärvskälla utan att byta ägare eller försäljes, skall ur planen avföras

ett belopp, motsvarande byggnadens restvärde.

j. Övergången.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha föreslagit, att byggnadskapitalets ingångsvärde vid

övergången till det nya systemet skall, efter jordbrukarens val, beräknas på

något av följande sätt.

1) Om jordbrukaren kan visa den ursprungliga kostnaden för uppförande

av samtliga byggnader, må han såsom ingångsvärde upptaga denna kostnad,

ökad med kostnaderna för till- och ombyggnad men minskad med tidigare

åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Därest den ursprungliga byggnadskostnaden icke kan visas, må ingångsvärdet

bestämmas på något av de under 2) och 3) angivna sätten.

2) Såsom ingångsvärde må gälla två tredjedelar av det vid senaste fastighetstaxering

åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde

över 25 000 kronor samt skäligt värde å mera betydande naturtillgångar

eller särskilda förmåner. Den för närvarande vid beräkning av

värdeminskningsavdrag beträffande jordbruksfastighet tillämpade regeln

för uppdelning av jordbruksvärdet å jord och byggnader har sålunda kommit

till användning även i detta sammanhang. Reduktionen av den del av

jordbruksvärdet, som motsvarar byggnadsvärde, har sin grund i att endast

viss del av skogsmarksvärdet motsvaras av byggnadsvärde.

3) Såsom ingångsvärde må upptagas två tredjedelar av det vid 1938 års

allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående

skogsmarksvärde överstigande 25 000 kronor samt skäligt värde å

mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Härifrån skall avgå

ett belopp, motsvarande erhållna värdeminskningsavdrag. Har efter 1938

års ingång förändringar i byggnadsbeståndet inträtt, skall till det återstående

värdet läggas kostnad för ny-, till- eller ombyggnad samt köpeskilling

för förvärvad byggnad och skäligt värde å byggnad, överförd från annan förvärvskälla.

Avdrag skall å andra sidan göras för erhållna bostadsförbättringsbidrag

och dylika bidrag samt skäligt värde å byggnad, som utrangerats,

nedbrunnit, avyttrats eller övergått att användas i annan förvärvskälla

än jordbruksfastighet.

Till de under 2) och 3) angivna värdena skall läggas särskilt värde å byggnader,

som uppförts för jordbrukets binäringar och skogsbruket men icke

ingå i förstnämnda värden.

Den under 3) angivna metoden för beräkning av ingångsvärdet är enligt

de sakkunnigas mening lämplig att använda i de fall, då ny-, till- eller om
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

byggnad i större omfattning ägt rum efter ingången av år 1938; i mitten av

1930-talet inträdde nämligen en betydande stegring av byggnadskostnaderna.

De sakkunniga ha övervägt att föreslå schablonmässiga ingångsvärden

för fasta maskiner. Med hänsyn till att sådana inventarier förekomma i

väsentligt olika omfattning å skilda fastigheter och att de jordbrukare, som

kunna visa anskaffningskostnaden, icke böra få en förmånligare ställning

i beskattningsavseende än övriga jordbrukare ha de sakkunniga emellertid

icke ansett sig böra förorda, att särskilt värde å fasta inventarier får upptagas

vid övergången.

Yttranden.

I vissa yttranden ha framförts erinringar mot de sakkunnigas förslag rörande

fastställelse av byggnadskapitalets ingångsvärde.

Sålunda har länsstyrelsen i Värmlands län framhållit, att enligt gällande

bestämmelser i skogsmarksvärdet icke beräknades ingå värdet å andra byggnader,

avseende skogsbruket, än mindre byggnader såsom skogshärbärgen

o. d. Det vore principiellt oegentligt att över huvud lägga skogsmarkens

värde som grundval för beräkning av avdrag för byggnader, enär skogsmarksvärdet

icke i någon mån vore uttryck för byggnadsvärde. Skogsmarksvärdet

borde därför som regel eller åtminstone i den mån det överstege ett

mera obetydligt belopp, t. ex. 1 000 kronor, frånräknas jordbruksvärdet.

Länsstyrelsen i Örebro län har hävdat, att vid bestämmande av ingångsvärdet

hänsyn borde tagas till hela skogsmarksvärdet. En mängd mindre

arrende- och torpställen måste finnas för huggare och framför allt körare.

Dessa arrendeställen åsattes visserligen i regel särskilda taxeringsvärden,

men med hänsyn till läge och jordens beskaffenhet bleve dessa vanligen

mycket låga och motsvarade icke alls nedlagda byggnadskostnader. Om hela

skogsmarksvärdet icke finge påverka avskrivningsunderlaget, borde begränsningen

göras procentuell. Örebro läns hushållningssällskap har yttrat, att

någon begränsning av skogsmarksvärdet vid fastställande av ingångsvärdet

icke borde äga rum. Kalmar läns södra hushållningssällskap har framhållit,

att tillräcklig hänsyn icke tagits till det förhållandet, att i skogsbygderna

byggnadsbeståndet till en del betingades av det med jordbruket förenade

skogsbruket.

Stockholms, Blekinge och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha

ansett det böra övervägas, huruvida icke de skattskyldiga, som vid övergångstillfället

hade ett stort bevisbart reparationsbehov, kunde erhålla kompensation

härför genom viss förhöjning av byggnadskapitalet; dessa skattskyldiga

bleve eljest missgynnade i förhållande till dem, som under de senaste

åren under högkonjunkturen reparerat sitt byggnadsbestånd.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att hänsyn borde kunna tagas

till förändringar i byggnadsbeståndet även för det fall, att ingångsvärdet

skulle fastställas med hänsyn till senast åsatta taxeringsvärde.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

117

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det torde vara praktiskt

omöjligt att beräkna ingångsvärdet med utgångspunkt Irån jordbruksvärdet

vid 1938 års allmänna fastighetstaxering, enär de skattskyldiga mera sällan

torde kunna förebringa utredning om erhållna värdeminskningsavdrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat, att den skattskyldige borde medgivas

rätt att tillämpa andra ingångsvärden än de av de sakkunniga föreslagna,

därest han visade att de förra värdena vore riktigare.

Stockholms och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha framhållit,

att ingångsvärdena icke borde slutgiltigt fastställas vid taxeringen för övergångsåret;

de skattskyldiga borde kunna få frågan om ingångsvärdets storlek

upptagen till förnyad prövning inom förslagsvis fem år från övergångsåret.

Värmlands läns hushållningssällskap har uttalat sig på liknande sätt.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har ansett taxeringsvärdet principiellt

kunna godtagas såsom grund för ingångsvärdets bestämmande men

funnit det angeläget, att möjligheter lämnas öppna att i särskilda fall vidtaga

erforderliga jämkningar däri.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, som icke funnit

förslaget tillfredsställande ur jordbruksekonomiska synpunkter, har anfört:
Mot

det förslag till ändrade bestämmelser på området, som taxeringssakkunniga

framlagt, vill forskningskommittén anmäla vissa ur jordbruksekonomisk

synpunkt principiella erinringar. Genom att låta värdeminskningsavdraget

utgå på en anskaffningskostnad, som stundom kan hänföra sig till

en relativt långt tillbaka liggande tidpunkt, komma inte de under beskattningsåret

föreliggande utgifterna att i vederbörlig utsträckning beaktas. Under

den senaste tiden ha nämligen betydande stegringar i byggnadskostnaderna

ägt rum. Det byggnadskapital, som nuvarande brukare måste avskriva,

är därför i regel betydligt högre än uppföringskostnaderna för förhandenvarande

byggnader. Det synes därför rent principiellt vara skäligt, att

reproduktionsvärdet å byggnaderna lägges till grund för avskrivningen. Det

är emellertid uppenbart, att beräkningar av detta värde äro förenade med

betydande svårigheter av praktisk art, framför allt därigenom att ett säkert

statistiskt material på området ännu saknas. Forskningskommittén vill därför

inte nu påyrka, att avskrivningen baseras på reproduktionsvärdet.

Då anskaffningskostnaden icke kan visas, ha taxeringsakkunniga, som

ovan anförts, föreslagit, att */, av taxeringsvärdet i stället bör ligga till grund

för avdragsberäkningen. Häremot kunna allvarliga erinringar göras. För det

första blir det på så sätt beräknade avdragsbeloppet i regel för lågt.-----

överlag gäller här att nybyggnadsvärdena väsentligt överstiga taxeringsvärdena.

Det är följaktligen uppenbart, att de missförhållanden, som vidlåda

nuvarande bestämmelser i avseende på avdragsbeloppets storlek, alltjämt

kvarstå, då taxeringsvärdena skola bilda underlag för beräkningen av byggnadskapitalet.

För det andra komma ifrågavarande bestämmelser att missgynna

de ur räntabilitetssynpunkt sämst ställda jordbruken. -— — —

Av vad som här anförts torde ha framgått att taxeringsvärdet icke är

lämpligt som underlag för bestämmande av värdeminskningsavdrag för jordbrukets

byggnader i samband med inkomsttaxeringen. I regel bli avdragen

därigenom för låga. Alldeles särskilt gäller detta för mindre jordbruksfastigheter

samt för egendomar med låga jordvärden. Att grunda avdragen på

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

äldre anskaffningsvärden innebär inte heller någon rationell lösning, då

delta värde i regel icke nu svarar mot de nominella värdena.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en undersökning givit vid handen,

att den föreslagna schablonregeln lämnade mycket ojämna resultat i de

enskilda fallen. Ingångsvärdena komme alt stå i mycket växlande förhållanden

till förnyelsekostnaden. I enstaka fall, där byggnaderna under senare år

i huvudsak nybyggts och kostnaderna härför kunde redovisas, komme ingångsvärdena

att någorlunda ansluta sig till nuvarande anskaffningskostnader.

I andra fall, och detta gällde större jordbruk i områden med höga

jordvärden, gåve schablonmetoden ingångsvärden, som motsvarade eller

överstege anskaffningskostnaderna 1939. För övriga jordbruk komme ingångsvärdena

att ligga väsentligt under anskaffningskostnaderna 1939 och

till mycket stor del (mindre jordbruk i allmänhet) att hålla sig vid endast

halva återanskaffningskostnaden under nämnda år. Dessa ojämna resultat

ledde dels till att underlaget för avskrivning icke bleve rättvist avvägt i de

enskilda fallen, dels till att en enhetlig procentuell regel för avdragens beräkning

icke kunde uppställas. Länsstyrelsen i Kristianstads län har jämväl

understrukit, att enligt schablonregeln fastställda ingångsvärden komme att

innebära för vissa fastigheter en övervärdering och för andra en undervärdering

av byggnadskapitalet. Skaraborgs läns hushållningssällskap har uttalat,

att en fastighet med bördig jord och gott läge hade högre taxeringsvärde

per arealenhet åker än en fastighet med jordmån av mindre god beskaffenhet

och sämre läge, även om byggnadsbeståndet i båda fallen vore

lika gott och av samma storlek. Skillnaden kunde vara avsevärd inom ett

och samma län och betydande, om man på samma sätt jämförde exempelvis

gårdar i de sydligaste landskapen med gårdar i Mellansverige och Skaraborgs

län. Förhållandet bleve enahanda, om man jämförde gårdar av olika

storlekar. Om byggnadsbeståndet även vid denna jämförelse förutsattes vara

av samma kvalitet, stegrades byggnadskostnaderna per hektar vid minskad

jordstorlek avsevärt snabbare än taxeringsvärdena. För Mellansverige och

icke minst för Skaraborgs län borde byggnadsvärdet sättas högre än 2/3 av

taxeringsvärdet. Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett det uppenbart

att betydande svårigheter måste uppställa sig då det gällde att fastställa

ingångsvärdena. Genom att utgå från den ursprungliga byggnadskostnaden

bortsåge man från penningvärdets försämring. Byggnadsvärdet borde

uppskattas till en väsentligt större del av jordbruksvärdet än 2/s.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att viss differentiering med varierande

ingångsvärden borde övervägas, varvid ingångsvärdet borde sättas högre

vid de små brukningsdelarna och vid jordbruk av mindre god beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, att man beträffande de mindre

jordbruken skulle jämka ingångsvärdena efter nästkommande fastighetstaxering.

Blekinge läns hushållningssällskap har framhållit, att en i möjligaste

män riktig och rättvis bedömning av byggnadernas värde vid övergången

till det nya avskrivningsförfarandet måhända skulle kunna ernås,

om man införde det föreslagna systemet först efter det en ny allmän fastighetstaxering

skett.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Jämtlands läns hushållningssällskap har uttalat, att om någon tillförlitligare

metod än den föreslagna icke kunde konstrueras för schablonmässig

beräkning av ingångsvärdet det torde bliva nödvändigt att verkställa en särskild

taxering från fall till fall. Åtminstone borde möjlighet härtill föreligga,

då de på annat sätt beräknade värdena visade sig vara uppenbart missvisande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har föreslagit, att ingångsvärdena bestämdes

efter individuell värdering, som skulle verkställas av särskilda

nämnder. Kalmar läns södra hushållningssällskap har funnit det fullständigt

otänkbart att på sätt de sakkunniga föreslagit komma fram till ens

någorlunda riktiga ingångsvärden. Skulle över huvud nya grunder för avskrivning

å jordbrukets byggnader tillämpas, måste ingående värdet av

byggnadsbeståndet fastställas individuellt.

k. Departementschefen.

Även om vissa skäl kunna anses tala för den av de sakkunniga föreslagna

samordningen av värdeminsknings- och underhållsavdragen, kunna

å andra sidan — såsom i åtskilliga yttranden framhållits — mot förslaget

riktas erinringar i ett flertal hänseenden. Då avdrag för underhåll varje

år skall medgivas med en viss procentuell del av underhållskapitalet, oavsett

om jordbrukaren haft någon utgift för reparation eller icke och oberoende

av om utgiften över- eller understiger den ifrågavarande delen av

underhållskapitalet, kommer förslaget att medföra bristande överensstämmelse

mellan räkenskaper och avskrivningsplaner. Förslaget innebär vidare

ett avsteg från principen om skatt efter förmåga, i det att avdrag vid taxering

icke erhålles för de utgifter, som den skattskyldige verkligen fått vidkännas

under beskattningsåret. Då avdrag för reparationer årligen får tillgodonjutas

med visst belopp, vare sig jordbrukaren verkställer reparationer

eller icke, ligger häri en fara för att underhållet kan komma att skjutas

på framtiden. Med hänsyn till svårigheten att avgöra hur stor del av köpeskillingen

för försåld fastighet som belöper på byggnad ha de sakkunniga

föreslagit att restvärdet skall följa fastigheten. Härav skulle följa, att om

säljaren på grund av underlåtenhet att verkställa erforderliga reparationer

konsumerat en betydande del av underhållskapitalet köparen skulle som

ingångsvärde få tillämpa endast det sålunda reducerade restvärdet. Detta

skulle kunna medföra komplikationer i avtalsförhållandena mellan köpare

och säljare.

En ytterligare olägenhet av den föreslagna samordningen av värdeminsknings-

och underhållsavdragen är att den icke kan göras tillämplig beträffande

förvärvskällan jordbruksfastighet i dess helhet. Metoden kan sålunda

svårligen användas såvitt angår arrendator; denne skall också enligt

förslaget åtnjuta avdrag för kostnad för underhåll enligt nuvarande

regler.

De erinringar, som sålunda kunna riktas mot förslaget om samordning

av värdeminsknings- och underhållsavdrag, äro enligt min mening så bety
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

dande att jag icke anser mig kunna förorda förslaget i denna del. Avdrag

för underhåll bör därför för den jordbrukare, som taxeras efter kontantprincipen,

alltjämt medgivas enligt nu gällande regler, d. v. s. med belopp,

som erlagts under beskattningsåret. För den jordbrukare, som taxeras efter

bokföringsmässiga grunder, bör avdrag för underhåll beviljas på samma

sätt som för rörelseidkare, d. v. s. utgiften bör få avdragas det år, då

densamma enligt vedertagen bokföringssed bör upptagas i räkenskaperna

såsom utgiftspost (vanligen det år utgiften gjorts eller då skuld därå uppkommit).

I några yttranden har framhållits, att det missförhållande i samband

med taxeringen av s. k. lyxjordbruk, som låge däri att avdrag för betydande

underskott beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet finge åtnjutas

från inkomsten av annan förvärvskälla, till stor del skulle avhjälpas

genom den föreslagna formen för avdrag för underhåll av byggnad. Då

jag icke upptagit sakkunnigförslaget i berörda del, kan alltjämt avdrag

komma att ske för underskott, som uppstår å dylika jordbruk. Innan avdrag

för underskott medgives, bör beskattningsnämnd naturligen noggrant

granska, att alla inkomst- och utgiftsposter äro i deklarationen upptagna

till riktiga belopp. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att värdet av naturaförmåner

taxeras till skäliga belopp samt att utgifter för personal och

materialier eller eljest icke avse ej avdragsgilla kostnader för förbättring

av egendomen eller ägarens levnadskostnader. Uppkommer efter de justeringar

av de deklarerade beloppen, som må föranledas av den verkställda

granskningen, ändock underskott å jordbruksfastigheten, kan detta med

nuvarande bestämmelser icke vägras.

Vad som skattemässigt skall anses såsom byggnad får i praxis avgöras

med ledning av gällande bestämmelser.

Avdrag för värdeminskning av byggnad å jordbruksfastighet bör medgivas

med viss procent av byggnadens värde. I fråga om rörelse beräknas värdeminskningsavdraget

i regel å det taxerade byggnadsvärdet. Kan utredning

om byggnadens anskaffningsvärde förebringas, beräknas emellertid avdraget

å detta värde. I jordbruket höra byggnader och jord intimt samman, och det

är svårt att uppdela taxeringsvärdet i en del, som avser byggnaderna, och

en annan del, som avser jorden. Skall värdeminskningsavdraget beräknas

å del av taxeringsvärdet, torde därför annan utväg icke stå till buds än att

liksom för närvarande antaga, att två tredjedelar av det taxerade jordbruksvärdet

belöpa på byggnaderna, och beräkna avdraget på nyssnämnda

del. Härvid bör jordbruksvärdet minskas med däri ingående skogsmarksvärde,

i den mån det överstiger visst belopp, vilket kan anses motsvara byggnadsvärde,

samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och

särskilda förmåner. Det skogsmarksvärde, som kan anses motsvara byggnadsvärde,

bör såsom de sakkunniga föreslagit skäligen uppskattas till

25 000 kronor. Naturtillgångar och särskilda förmåner torde böra betraktas

såsom mera betydande, om skäligt värde därå överstiger en tiondedel av det

taxerade jordbruksvärdet. Då ett sålunda schablonmässigt bestämt bygg
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

121

nadsvärde stundom kan mera avsevärt avvika från det verkliga byggnadsvärdet,

bör jordbrukaren ha möjlighet att beräkna avdraget å anskaffningsvärdet.

För att så skall få ske, bör han åvägabringa utredning om byggnads

anskaffningskostnad. Svårigheter att förete sådan utredning föreligga naturligen

icke sällan om byggnaden uppförts för längre tid sedan. Genom det

förslag som jag här efteråt framlägger om bestämmande av ingångsvärde

å byggnad skapas emellertid möjlighet för jordbrukare att övergå till att

beräkna värdeminskningsavdraget å anskaffningsvärdet. De skäl, som tidigare

anförts emot en beräkning av värdeminskningsavdrag beträffande inventarier

enligt restvärdesmetoden, tala även emot att beräkna avdragen för

värdeminskning av byggnad enligt nämnda metod.

I anskaffningsvärdet böra inräknas samtliga material- och arbetskostnader;

i arbetskostnaderna böra ingå löner icke blott till arbetstagare, som

anställts särskilt för byggnadsarbetet, utan även till arbetstagare, som äro

anställda för den egentliga jordbruksdriften men deltaga i byggnadsarbetet.

Vid sådant förhållande bör givetvis vid beräkning av nettointäkten

av jordbruksfastighet avdrag icke medgivas för dessa lönekostnader.

Avskrivningsprocentens storlek bör bestämmas i praxis med hänsyn till

byggnads varaktighetstid. År på grund av särskilda omständigheter byggnadens

värde för jordbruksdriften begränsat till förhållandevis kort tid,

t. ex. därför att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke

skall lösas av jordägaren vid arrenderättens slut, bör avskrivningsprocenten

bestämmas med hänsyn härtill. I fråga om rent tillfälliga byggnader, avsedda

att användas endast ett fåtal år, bör byggnadskostnaden i sin helhet

få avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

Värdet å fasta maskiner i rörelse i form av särskilt maskinvärde angives

vanligen till skillnaden mellan hela byggnadsvärdet och värdet av byggnaden

bortsett från maskinerna. Då taxerat byggnadsvärde svårligen kan

fastställas beträffande jordbruksfastighet, kan ej heller gärna komma i

fråga att bestämma särskilt maskinvärde å maskiner å jordbruksfastighet.

Därest dessa ha relativt högt värde och kortare varaktighet än den egentliga

byggnaden, bör därför —• såsom de sakkunniga förordat — hänsyn tagas

till nämnda förhållande genom att värdeminskningsavdrag för maskinerna

medgives med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i

övrigt. I sådant fall bör jordbrukaren förete utredning om maskinernas anskaffningsvärde.

Sveriges lantbruksförbund och Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader

ha ansett, att avskrivning för värdeminskning av byggnad rätteligen

borde beräknas å förnyelsekostnaden (nyvärdet) för byggnadsbeståndet.

I likhet med de sakkunniga finner jag mig bl. a. med hän,syn till svårigheten

att fastställa nybyggnadskostnaden icke böra förorda, att avskrivning

sker på ett dylikt underlag.

I fråga om avdrag vid utrangering eller rivning av byggnad i jordbruk

böra tillämpas samma bestämmelser som i motsvarande hänseende gälla

beträffande byggnad i rörelse. Om den skattskyldige förebringar utredning

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

om anskaffningsvärdet och vid beskattningen åtnjutna värdeminskningsavdrag,

bör sålunda avdrag få ske för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring

av byggnadsmaterialier och dylikt i samband med utrangeringen eller

rivningen.

Då avdrag för värdeminskning av byggnad i jordbruk enligt departementsförslaget

skall medgivas på i huvudsak enahanda sätt som för närvarande

sker beträffande byggnad i rörelse och då vid överlåtelse av fastighet

i rörelse återbekomna belopp, som motsvara tidigare medgivna värdeminskningsavdrag,

icke utgöra skattepliktig intäkt, finner jag, att ej heller

motsvarande belopp, såvitt gäller jordbruksfastighet, böra beskattas.

Såsom förut berörts är det av vikt att jordbrukarna ha möjlighet att beräkna

värdeminskningsavdraget för byggnad å dennas anskaffningskostnad.

Därest denna kan visas, bör vid övergången såsom ingångsvärde upptagas

den ursprungliga anskaffningskostnaden, ökad med kostnaderna för ny-,

till- och ombyggnad samt förvärv av byggnad men minskad med beloppet

av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag och oavskrivet värde å utrangerad

eller avyttrad byggnad.

Om anskaffningskostnaden icke kan visas, bör såsom avskrivningsunderlag

tjäna annat värde, vilket skäligen kan anses motsvara byggnadsvärdet

vid övergången till det nya systemet. Såsom förut omnämnts föreslås de

nya bestämmelserna skola träda i kraft den 1 januari 1953 och tillämpas

vid taxering första gången år 1954. År 1952 skall allmän fastighetstaxering

äga rum. Det synes då lämpligt att ingångsvärdet å byggnad bestämmes med

utgångspunkt från det vid sistnämnda taxering åsatta jordbruksvärdet. Såsom

ingångsvärde bör då gälla två tredjedelar av jordbruksvärdet, minskat

med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor,

samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

Ha särskilda värden åsatts byggnader, som uppförts för jordbrukets

binäringar eller skogsbruket, ingå dessa värden i den del av jordbruksvärdet,

som icke belöper å skogsmark. Något tillägg för dylika värden bör alltså icke

komma i fråga. Det sålunda bestämda ingångsvärdet kan då tjäna såsom

avskrivningsunderlag och därefter påbyggas med senare tillkommande byggnadskostnader,

vilka äro att hänföra till ny-, till- eller ombyggnad eller

därmed jämförlig förbättring.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäkning

enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räkenskapsåret

skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å byggnad

skall bestämmas schablonmässigt på sätt nyss sagts, nämnda värde fastställas

med utgångspunkt från det jordbruksvärde, vilket åsatts vid den

fastighetstaxering, som verkställts närmast före det första räkenskapsårets

utgång.

I de fall, då ingångsvärdet å byggnad bestämmes schablonmässigt med

utgångspunkt från taxerat jordbruksvärde, bör, om särskilda omständigheter

föranleda därtill, ett sålunda bestämt ingångsvärde kunna jämkas. Så

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 123

hör kunna ske, exempelvis om byggnaden är av särskilt dålig eller särskilt

god beskaffenhet.

Därest jordbrukaren kan visa anskaffningskostnaden åfasta maskiner (den

ursprungliga med tillägg av kostnad för senare anskaffade fasta maskiner),

bör ingångsvärdet bestämmas till nämnda kostnad, minskad med beloppet

av tidigare åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsavdrag och

oavskrivet värde å utrangerade eller avyttrade maskiner. Kan anskaffningskostnaden

icke visas, torde såsom ingångsvärde böra tjäna skäligt värde,

motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.

Vad förut sagts om avdrag för värdeminskning av byggnad bör gälla vare

sig inkomsten av jordbruksfastighet beräknas enligt kontantmetoden eller

efter bokföringsmässiga grunder, dock med det undantaget att de föreslagna

bestämmelserna rörande avdrag vid utrangering eller rivning böra tillämpas

endast vid inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder.

D. Avdrag för underhåll och värdeminskning av

täckdikningsanläggning.

Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen får avdrag göras för reparation

och underhåll av diken. Däremot får enligt 2 mom. samma författningsrum

avdrag icke ske för kostnad för grundförbättring å fastigheten,

såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning m. m. Enligt anvisningarna

till nämnda paragraf, punkt 7, räknas såsom avdragsgill underhållskostnad,

bland annat, kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd

täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare

material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring,

får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda

material som det gamla skulle kostat.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att då en väl utförd täckdikning icke kunde

beräknas äga bestånd under längre tid än i genomsnitt 70 år de sakkunniga

ansåge riktigt, att avdrag borde få ske ej blott för kostnaden för underhåll

utan även för den värdeminskning, som täckdikningsanläggningen vore underkastad

trots åtgärder för dess vidmakthållande. Denna ståndpunkt syntes

även motiverad därav att kostnaderna för täckdikning uppginge till relativt

höga belopp.

Till belysande av kostnadernas storlek ha de sakkunniga återgivit resultatet

av en utredning angående dikningskostnader i Östergötlands län vid

arbeten, ledda av dikningsförmän under åren 1935—1944. Utredningen utvisar

bl. a. för åren 1935 och 1944 följande kostnader:

År Arbete och Kostnader per hektar

transporter Material Total

Kr. % Kr. % Kr.

1935........ 225 60 148 40 373

1944........ 490 64 281 36 771

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha föreslagit, att i likhet med vad som förordats skola

gälla beträffande byggnader i jordbruket avdragen för underhåll och värdeminskning

av täckdikning skola samordnas. Det värde, som skall läggas till

grund för beräkning av avdragen, benämnes enligt förslaget anlåggningsoch

underhållskapitalet. Anläggningskapitalet utgöres av kostnaden för

täckdikningens anordnande, underhållskapitalet av utgifterna för dess vidmakthållande.

Jordbrukaren har att lämna utredning angående det anläggnings-

och underhållskapital, som nedlagts i fastigheten under visst beskattningsår.

I underhållskapitalet får icke inräknas kostnad för avlöning till

personal, som huvudsakligen är anställd för den egentliga jordbruksdriften.

Avdrag för annan kostnad än materialkostnad får ske endast om anläggningen

utförts enligt plan upprättad av sakkunnig person, t. ex. lantbruksingenjör

eller jordbrukskonsulent. Avdragen skola beräknas å anläggnings-

och underhållskapitalets restvärde; alternativt äger jordbrukaren rätt

att lägga anläggningskostnaden till grund för avdragens beräkning. För beräkning

av avdragen har föreslagits en plan liknande den, som tidigare

förordats skola tillämpas vid beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning

av jordbrukets driftbyggnader.

De sakkunniga ha yttrat, att det givetvis tillkomme praxis att fastställa

procentsatsens storlek med hänsyn till täckdikningens beräknade varaktighetstid.

Såsom förut omnämnts kunde varaktighetstiden för en väl utförd

täckdikning uppskattas till i genomsnitt 70 år. Vid procentsatsens avvägning

borde vidare hänsyn tagas till att kostnaderna för underhåll av täckdikning

i regel torde vara relativt obetydliga. Å andra sidan borde framhållas,

att i de fall, då täckdikning utförts av annat material än tegelrör, en

kortare varaktighetstid kunde förutses. Med utgångspunkt härifrån borde

en avskrivning efter 2 procent i allmänhet giva ett riktigt resultat.

Om arrendaior utfört täckdikningsarbete, iskall enligt förslaget jordägaren

påföra anläggningskapitalet vad han utgivit i ersättning till arrendatorn.

Avdrag för ersättningen får sålunda icke ske på en gång utan åtnjutes

successivt enligt planen. Arrendator äger vid taxeringen åtnjuta avdrag

för den del av kostnaden, som icke kommer att ersättas av jordägaren.

Denna del skall fördelas på den beräknade arrendetiden.

Vad beträffar frågan om beräkning av anläggnings- och underhållskapitalet

vid övergången till det nya systemet ha de sakkunniga övervägt möjligheten

att fastställa ett ingångsvärde å befintliga täckdikningsanläggningar.

De sakkunniga ha emellertid funnit att en individuell prövning torde

vara omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn till det stora antal fastigheter,

varom här är fråga. Att schablonmässigt fastställa ett ingångsvärde

har ej heller ansetts möjligt med hänsyn till de olika förhållanden i

fråga om täckdikning, som råda beträffande skilda fastigheter. De sakkunniga

ha därför funnit, att hänsyn icke kan tagas till de kostnader för täckdikning,

vilka före övergången nedlagts å en jordbruksfastighet. Detta torde

enligt de sakkunnigas mening icke innebära någon olägenhet i förhållande

till nuvarande regler, enligt vilka avdrag icke får ske för sådana kostnader.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

125

Yttranden.

De sakkunnigas förslag rörande avdrag för underhåll och

värdeminskning av täckdikningsanläggning har i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Vissa

erinringar ha dock framförts.

Sveriges lantbruksförbund har sålunda framhållit, att underhållskostnaderna

borde få avdragas direkt såsom driftkostnad, enär de vore låga i förhållande

till anläggningskostnaderna och svåra att avskilja från driftkostnaden

i övrigt. Avdrag för värdeminskning borde i princip beräknas på

grundval av förnyelsekostnaderna, men det innebure icke någon så stor

olägenhet om avdraget beräknades med utgångspunkt från de ursprungliga

anläggningskostnaderna. Därest större förskjutning av kostnadsläget inträffade,

torde en i huvudsak tillfredsställande anpassning härtill kunna

ernås genom att avdragsprocenten ändrades något, så att hänsyn därigenom

toges till förnyelsekostnaden för äldre anläggningar. Vid fastighetsöverlåtelse

borde dock i de fall, då säljaren bleve underkastad realisationsvinstbeskattning

respektive haft rätt att göra avdrag för realisationsförlust,

jämkning av restvärdet ske på motsvarande sätt som förbundet föreslagit

i fråga om byggnadernas restvärde.

Kammarrätten, överståthållaråmbetet samt länsstyrelsen i Malmöhus län

ha i tillämpliga delar hänvisat till sina yttranden angående avdrag för underhåll

och värdeminskning å byggnad.

Sveriges lantbruksförbund samt länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens

lån ha icke funnit bärande skäl föreligga för att tillämpa olika beräkningsgrunder

för anläggningskapitalet, beroende på om täckdikningen utförts

enligt plan av sakkunnig eller icke.

Sveriges lantbruksförbund och Svenska lantarbetsgivareföreningen ha

framhållit, att till täckdikningsanläggning jämväl borde hänföras täckta

avlopp från sådan anläggning.

I några yttranden har en årlig avskrivning med 2 procent

ansetts otillräcklig.

Hallands läns hushållningssällskap har sålunda framhållit, att en täckdikningsanläggning

borde vara helt avskriven efter 25 år. Gotlands och Kalmar

låns norra hushållningssällskap ha föreslagit en årlig avskrivning med

3 procent. Kronobergs låns hushållningssällskap har ansett, att avdragsprocenten

borde sättas olika allt efter materialets större eller mindre varaktighet,

förslagsvis 2 procent för rördikning och 4 procent för trädikning.

I vissa yttranden har framhållits, att ingångsvärde borde få

beräknas även för äldre täckdikningsanläggningar. Så

har skett i yttranden, avgivna av Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har funnit starka skäl tala för en

uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna. Svenska lantarbetsgivareföreningen

har anfört, att det icke vore mer än skäligt, att någon kompensation

bereddes jordbruket för de kostnader, som faktiskt nedlagts på jord
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

brukets fastigheter i grundförbättringar i syfte att ernå lägre driftkostnader

och bättre produktion; därest ingångsvärde icke erhölles skulle detta

säkerligen åstadkomma stor irritation bland jordbrukarna och även skogsägarna.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt Jönköpings, Västmanlands och

Jämtlands läns hushållningssällskap ävensom Sveriges lantbruksförbund

ha framhållit, att efter därom framlagd utredning skäligt ingångsvärde borde

medgivas.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att värdet av anläggning utförd med

rör efter år 1938 borde beaktas. Hallands läns hushållningssällskap har

ansett, att hänsyn borde tagas till anläggning som kunde styrkas vara utförd

under förslagsvis de tio senaste åren. Kronobergs låns hushållningssällskap

har funnit skäligt, att avskrivning medgåves för efter förslagsvis

år 1935 nedlagda och av deklaranten styrkta täckdikningskostnader, i den

mån dessa ej vid övergången finge anses amorterade enligt den procentsats,

som därefter skulle gälla. Skaraborgs läns hushållningssällskap har yttrat,

att ingångsvärde borde upptagas för anläggning utförd efter år 1938 enligt

vederbörligen upprättad plan. I de fall kostnaderna för sådana anläggningar

icke kunde styrkas, borde som ingångsvärde kunna fastställas ett visst värde

per hektar. Östergötlands och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap ha

föreslagit, att ingångsvärde skulle beräknas för anläggning utförd enligt plan

under de tio senaste åren. Sistnämnda hushållningssällskap har jämväl

framhållit, att för de år dräneringen vid bestämmelsernas ikraftträdande

redan utnyttjats en amortering av 2 procent för år möjligen syntes böra

avräknas å anläggningskapitalet. Stiftsnämnden i Skara har givit uttryck åt

i huvudsak samma uppfattning. I

I vissa yttranden har framhållits att avdrag borde medgivas

även för vissa andra anläggningar än täckdikning sanläggningar.

Sveriges lantbruksförbund har betonat, att förslaget icke medgåve avskrivning

å anläggningskostnaderna för andra grundförbättringar än täckdikningsanläggningar,

såsom markvägar, skogsvägar, broar, vattenavledningar,

nyodlingar och sjösänkningar. I den mån kostnaderna för dylika

anläggningar täcktes av en varaktig värdeökning och anläggningarna med

vederbörligt underhåll hade en bestående användbarhet, borde avdrag för

anläggningskostnaderna givetvis icke förekomma. En dylik värdeökning och

bestående användbarhet förelåge emellertid i många fall icke, och i sådana

fall borde avdrag därför medgivas. Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap samt Svenska lantarbetsgivareföreningen

ha yttrat, att grundförbättringar av förevarande slag borde

inräknas i avskrivningsunderlaget.

Sveriges lantbruksförbund har vidare framhållit, att de sakkunniga helt

bortsett från specialodlingar av mångårig beskaffenhet, nämligen frukt-,

bär- och plantkulturer, vilka ofta representerade betydande och efter sin

ålder varierande värden. Man borde beträffande dessa kulturer lämpligen

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

127

tillämpa ett avskrivningsförfarande av samma art som beträffande byggnader

och täckdikningsanläggningar. Skulle ett dylikt avskrivningsförfarande

icke kunna medgivas, borde jordbrukarna åtminstone erhålla rätt att

även i fortsättningen avdraga anläggningskostnaden för nya kulturer samt

ersättningskulturer vid tiden för deras anläggande. I fråga om mindre kulturer

syntes sistnämnda förfaringssätt i regel böra tillämpas. Stockholms,

Uppsala och Blekinge läns hushållningssällskap ha jämväl ansett, att kulturer

av förevarande slag borde beaktas vid fastställande av avskrivningsunderlaget.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser medgives avdrag för värdeminskning —

utom beträffande aktier, andelar, vissa rättigheter och liknande tillgångar

samt inventarier — endast i fråga om byggnader. Täckdikningsanläggningar,

vägar, fruktkulturer och liknande anläggningar äro att hänföra till fastighet

men kunna icke anses utgöra byggnad. Om behov av avskrivning å dylika

tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, är det en fråga, som

berör icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Denna fråga bör därför

lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna. Då jag icke är beredd

att utan ytterligare utredning taga ställning till berörda fråga, finner jag mig

icke nu kunna förorda, att avdrag för värdeminskning medgives beträffande

täckdikningsanläggning eller annan liknande anläggning, som icke är att

anse som byggnad.

E. Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader.

I anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgas beträffande inventarier,

att om ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för

tillgång betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle

eller för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av

annan liknande omständighet avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad,

i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna,

må göras vid inkomstberäkningen, även om värdet av tillgången

vid beskattningsårets slut ej nedgått till det efter avskrivningen återstående

beloppet.

Någon motsvarande bestämmelse beträffande byggnader finnes icke. I

praxis har emellertid liknande avdrag, med stöd av 20 § kommunalskattelagen,

medgivits i fråga om byggnader.

De sakkunniga.

Sedan redogörelse lämnats för förevarande frågas tidigare behandling

(betänkandet s. 178—182), ha de sakkunniga föreslagit att avdrag för överpris

och merkostnad skall medgivas beträffande jordbruksfastighet under

samma förutsättningar som i fråga om rörelse. Vad angår avdrag för över
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

pris och merkostnad för byggnad i jordbruket ha de sakkunniga härvid

anfört:

Vidkommande byggnader i jordbruk och skogsbruk förefinnes vid jämförelse

med byggnader i rörelse den skillnaden att jordbruksfastighet med tillhörande

byggnader försäljes betydligt oftare än byggnad i rörelse. Då någon

beskattning av realisationsvinst ej sker i det fall att fastighet ärvts eller

erhållits i gåva eller vid försäljning innehafts under minst 10 år, synes visserligen

den anförda skiljaktigheten böra föranleda till att strängare villkor

uppställas för medgivande av överprisavdrag för byggnad i jordbruksfastighet

än för byggnad i rörelse. Emellertid kommer enligt de sakkunnigas

förslag beträffande avdrag för värdeminskning å byggnad i jordbruk och

skogsbruk det taxeringsmässiga restvärdet att följa fastigheten, varigenom

garanti vinnes för att avskrivning icke sker med mer än 100 procent. Den

förut berörda skillnaden mellan byggnad i jordbruksfastighet och i rörelse

torde därför i praktiken icke bliva stor. Enligt de sakkunnigas mening bör

på grund härav överprisavdrag för byggnad i förvärvskällan jordbruksfastighet

medgivas under samma förutsättningar, som gälla för byggnad i rörelse.

Denna ståndpunkt torde vara sakligt motiverad bl. a. av den anledningen,

att om en ny byggnad uppföres under tid, då byggnadskostnaderna

äro särskilt höga, men fastigheten försäljes, då priserna äro mera normala,

kommer ofta den höga byggnadskostnaden ej att helt täckas av köpeskillingen.

De närmare omständigheter, under vilka rätt till överprisavdrag för byggnader

i jordbruk och skogsbruk kunna tänkas föreligga, kunna icke angivas.

Det torde få ankomma på praxis att taga ställning till dessa frågor under

hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. Det må i detta

sammanhang blott framhållas att överprisavdrag lär kunna ifrågakomma

för såväl bostäder som övriga driftbyggnader.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande avdrag för överpris och

merkostnader för inventarier och byggnader i förvärvskällan

jordbruksfastighet har berörts endast i två yttranden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att den rörelseidkare under

krigsåren, utan stöd i författning, medgivna rätten till avdrag för överpris

å byggnad numera torde sakna aktualitet. Motsvarande rätt vid anskaffning

av inventarier i rörelse förutsatte bokföringsskyldighet, enär motsvarande

avdrag skulle ha skett i räkenskaperna. En jordbrukare, som icke fölle under

lagen om jordbruksbokföring, kunde sålunda aldrig göra anspråk på

överprisavdrag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

Grundprincipen härvidlag måste vara den, att kostnaderna för inköpet

eller uppförandet varit avsevärt högre än normalt. Vad som avses med normala

kostnader hava de sakkunniga givetvis icke kunnat närmare angiva.

Den osäkerhet, som råder om kommande stabilisering av penningvärdet samt

den olikhet vid inkomsttaxeringen, som genom förslagets genomförande

skulle komma att förefinnas mellan, å ena sidan, rörelseidkare och jordbrukare

samt, å andra sidan, övriga skattskyldiga, främst då ägare av annan

fastighet, anser länsstyrelsen vara av så avgörande betydelse, att förslaget i

denna del skäligen icke bör i detta sammanhang genomföras.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

129

Departementschefen.

Jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, bör äga rätt

till avdrag för överpris och merkostnad för inventarier under samma förutsättningar

som enligt anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen gälla

för rörelseidkare.

Såsom förut nämnts finnas icke särskilda bestämmelser om rätt till avdrag

för överpris och merkostnad för byggnad i rörelse, men i praxis har

dylikt avdrag ändock medgivits Hinder synes vid sådant förhållande icke

böra möta att bevilja dylikt avdrag även i fråga om jordbruksfastighet, då

jordbrukaren taxeras efter bokföringsmässiga grunder och avskrivning sker

å anskaffningskostnad. Förutsättningar för medgivande av dylikt avdrag

i sistnämnda förvärvskälla torde dock mera sällan föreligga. Då — såsom

de sakkunniga framhållit — jordbruksfastighet försäljes betydligt oftare än

rörelse och då restvärde enligt departementsförslaget icke skall åtfölja

fastigheten, bör stor återhållsamhet iakttagas i fråga om beviljande av

avdrag för överpris och merkostnad beträffande jordbruksfastighet.

F. Beskattningen vid benefikt fång.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i detta avsnitt behandlat frågan om och i vad mån genom

nedskrivning av varulager eller avskrivning å inventarier bildad dold

reserv skall vid överlåtelse av tillgångarna framtagas till beskattning. Därest

så skall ske uppstå särskilda problem vid benefik överlåtelse.

De sakkunniga ha till en början erinrat om de bestämmelser, som reglera

beskattningen av dold reserv vid köp, byte eller därmed jämförligt fång.

Då det gäller varor, upptages försäljningspriset som inkomst för säljaren och

han beskattas alltså för den dolda reserven. Köparen äger upptaga anskaffningskostnaden

som ingångsvärde. I fråga om inventarier skola aktiebolag

och annan juridisk person, som är berättigad till fri avskrivning, redovisa

försäljningspriset som inkomst och alltså beskattas för all vinst vid försäljningen1;

annan skattskyldig skall däremot beskattas endast för vad som

återbekommits av belopp, varmed värdeminskningsavdrag åtnjutits, såvida

icke förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning föreligga, då jämväl

annan vinst beskattas. Jämväl beträffande inventarier beskattas alltså den

dolda reserven. Köparen äger även vid förvärv av inventarier upptaga anskaffningskostnaden

som ingångsvärde.

Vidare ha de sakkunniga framhållit, att det vid bedömande, i vad mån beskattning

skulle ske vid benefik överlåtelse av tillgångar, vore av intresse att

äga kännedom om i vilken omfattning skatteplikt förelåge för mottagaren,

därest denne sedermera avyttrade eller tillgodogjorde sig tillgången. Då

ingen inkomst borde undgå beskattning, kommc nämligen frågan om skattepliktens

omfattning för mottagaren att återverka på spörsmålet, huru be
1

Jfr not å s. 78.

{) Rihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skattningen av överlåtaren borde ske. I förevarande hänseende syntes praxis

ha intagit den ståndpunkten att om skattskyldig, som genom benefikt fång

förvärvat tillgångar av här avsett slag, sedermera avyttrade desamma skattepliktig

intäkt uppkomme för honom, om avyttringen skedde yrkesmässigt.

Exempel härpå utgjorde sådana fall, då skattskyldig förvärvat tillgångarna

tillsammans med den näring, vari de nyttjats och vilken av den skattskyldige

fortsattes, eller då skattskyldig låtit tillgångarna ingå i annan av honom

bedriven näring. I fråga om inventarier i rörelse beskattades dock alltid belopp,

som motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag.

De sakkunniga ha erinrat om att bestämmelser saknades om huru dold

reserv i varulager och varufordringar i rörelse skulle behandlas i beskattningshänseende

vid benefik överlåtelse av dylik tillgång. Orsaken härtill torde

vara, att skattetvister i berörda avseende sällan förekomme, enär arvtagaren

(eller motsvarande skattskyldig) i allmänhet fortsatte rörelsen och

upptoge ingående värdet å tillgångarna till samma belopp som förutvarande

ägarens utgående värde; därmed övertoge arvtagaren skatteskulden för den

dolda reserven.

1 fråga om inventarier i rörelse funnes i punkt 3 b fjärde stycket av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen bestämmelser för det fall, att inventarier

övergått till rörelse genom arv eller liknande fång. I sådant fall

skulle såsom anskaffningsvärde för tillgången anses dess allmänna saluvärde

vid tiden för övergången. Om tillgången i samband med förvärv av

den rörelse, vari den nyttjades, erhållits genom fång av nyssnämnda slag,

skulle dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, såsom

anskaffningsvärde för tillgången anses det belopp, som kvarstode i beskattningsavseende

oavskrivet för överlåtaren, försåvitt ej vid förvärv av rörelsen

på grund av arv eller testamente stämpelplikt beräknats efter lägre belopp.

I sistnämnda fall skulle det belopp, efter vilket stämpelplikt sålunda

beräknats, anses såsom anskaffningsvärde.

De sakkunniga ha uttalat, att överlåtelse genom benefikt fång av varulager,

varufordringar och inventarier i jordbruk torde förekomma i betydligt

större omfattning än överlåtelse av motsvarande tillgångar i rörelse.

Vid övergång till inkomstberäkning efter bokföringsmässiga grunder för

inkomst av jordbruksfastighet torde det därför vara nödvändigt att närmare

bestämma omfattningen av överlåtarens skattskyldighet vid dylik överlåtelse.

För att förhindra att dolda reserver i varulager och varufordringar undginge

beskattning vid benefika överlåtelser hade de sakkunniga funnit, att

en slutavräkning principiellt borde ske på samma sätt som då sådan tillgång

uttagits ur driften eller försålts tillsammans med denna. Såsom skäl

härför anförde de sakkunniga att, då utgifterna för att anskaffa eller frambringa

dessa tillgångar fått avdragas såsom omkostnad vid taxeringen,

driften borde gottgöras härför, då tillgångarna uttoges. Värderingen skulle

ske efter allmänna saluvärdet vid tiden för övergången. Om emellertid till
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

131

gång överlätes till skattskyldig, som fortsatte jordbruksdriften eller som

läte tillgångarna ingå i annan av honom bedriven näring, skulle, såvida

icke särskilda omständigheter till annat föranledde, den av överlåtaren gjorda

värdesättningen godkännas. I följd härav skulle mottagaren tillämpa

samma värdesättning vid beräkning av tillgångarnas anskaffningsvärde.

Tillskiftades exempelvis vid upplösning av dödsbo tillgångarna någon, som

läte dem ingå i jordbruksdrift eller annan av honom bedriven näring, berodde

det sålunda på uppgörelse mellan dödsboet och vederbörande arvtagare

hur beskattningsfrågan skulle ordnas. Sådan uppgörelse kunde gå ut

på att dödsboet helt eller delvis framtoge en dold reserv till beskattning eller

att dold reserv med därå belöpande skatteskuld helt eller delvis övertoges

av arvtagaren. Tillskiftades åter tillgångarna någon, som ej hade för avsikt

att yrkesmässigt utnyttja dem, ålåge det dödsboet att vidkännas slutavräkning

efter tillgångarnas allmänna saluvärde vid tidpunkten för skiftet. Härigenom

uteslötes den möjlighet, som eljest skulle föreligga, att för undvikande

av beskattning av dold reserv låta tillgången övertagas av någon, som

ej skulle yrkesmässigt utnyttja densamma. Med tillämpning av den av de

sakkunniga föreslagna bestämmelsen kunde dold reserv i varulager följaktligen

icke undgå beskattning.

Allmänna saluvärdet skulle, såsom förut nämnts, anknytas till tidpunkten

för övergången, d. v. s. uttaget eller arvskiftet. Arvskiftet fastställde

definitivt de enskilda arvs- och testamentstagarnas lotter. Det borde framhållas,

att slutavräkning icke kunde företagas med utgångspunkt från det

värde, vartill varulagret skulle upptagas i bouppteckningen. Enligt förordningen

den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skulle lös egendom,

varom här vore fråga, uppskattas till vad den kunde antagas ha betingat vid

en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

I allmänhet saknades emellertid möjlighet till kontroll, huruvida det i bouppteckningen

upptagna värdet å varulagret motsvarade dess verkliga värde.

En slutavräkning efter bouppteckningsvärdet vore för övrigt utesluten redan

av det skälet, att varulagret ofta underginge förändring i tiden mellan

bouppteckningsförrättningen och arvskiftet. Till grund för värdesättningen

skulle sålunda läggas kvantiteter och priser vid uttag eller skifte.

De sakkunniga ha föreslagit, att nyssnämnda regler beträffande benefik

överlåtelse av varulager och varufordringar i jordbruk skola äga motsvarande

tillämpning i fråga om rörelse.

De sakkunniga ha vidare förordat, att bestämmelserna i punkt 3 b fjärde

stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen rörande benefik

överlåtelse av inventarier i rörelse skola äga motsvarande tillämpning beträffande

sådan överlåtelse av inventarier i jordbruk. Övergå sålunda jordbruksinventarier

genom arv eller liknande fång till ny ägare, som fortsätter

jordbruksdriften, skall den nye ägarens ingående värde överensstämma

med den förutvarande ägarens utgående värde, därest icke stämpelplild

beräknats efter lägre belopp; i sistnämnda fall skall det lägre beloppet upp

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

tagas såsom anskaffningsvärde. Överlåtas däremot inventarierna till annan

än jordbrukare eller rörelseidkare, skall avräkning ske efter tillgångens

allmänna saluvärde vid övergången.

I detta sammanhang ha de sakkunniga framhållit, att de sakkunnigas

tidigare omförmälda förslag, att all vinst vid försäljning av inventarier i

jordbruk skulle upptagas som inkomst av jordbruksfastighet, utgjorde en

nödvändig förutsättning för att de föreslagna reglerna rörande beskattning

vid benefik överlåtelse skulle kunna genomföras.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat, att förslaget angående slutavräkning

kunde medföra, att dödsbo (eller motsvarande skattskyldig) komme att

beskattas för en betydligt högre inkomst än eljest skolat ske på grund av

att dold reserv i varulager framtagits till beskattning på en gång eller att

vinst vid försäljning av inventarier ökat nettointäkten. En sådan beskattning

kunde bliva betungande med hänsyn till skatteprogressionen. För att

såvitt möjligt undanröja olägenheterna av merbeskattningen ha de sakkunniga

föreslagit, att skattskyldig skall äga få nettointäkten för det år, som

slutavräkningen avser, fördelad å beskattningsåret och högst fem av de

närmast föregående åren. Fördelningen må dock icke ske å större antal år

än att å vart och ett av dem belöper ett belopp av minst 2 000 kronor.

Yttranden.

Förslaget rörande beskattning vid benefik t fång av dold reserv

i varulager, varufordringar och inventarier i

j ordbruk har berörts endast i ett mindre antal yttranden.

Beträffande beskattningen av dold reserv i varulager och varufordringar

har kammarrätten icke haft något att invända mot förslaget

i denna del.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att genom de föreslagna reglerna

hade i stort sett skett en kodifiering av gällande praxis; ur såväl rättvisesynpunkt

som praktisk synpunkt vore förslaget ändamålsenligt.

Beträffande benefikt fång av inventarier har kammarrätten yttrat,

att intet vore att erinra mot de föreslagna bestämmelserna angående bestämmande

av anskaffningsvärde för mottagaren. Kammarrätten kunde

dock icke instämma i de sakkunnigas uttalande, att den lösning dessa föreslagit

beträffande beskattning av försäljningsvinster å inventarier utgjorde

en nödvändig förutsättning för att de föreslagna reglerna för beskattning

av tillgångar i samband med benefik överlåtelse skulle kunna genomföras.

I analogi med vad kammarrätten föreslagit beträffande rätt för skattskyldig,

som sålde inköpta inventarier, att förebringa utredning om att beskattningsbar

försäljningsvinst därvid icke förelåge, borde jordbrukare,

som genom onerös eller benefik rättshandling till annan överläte inventarium

— oavsett om han mottagit inventariet genom onemst eller benefikt

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

133

fång — • erhålla rätt att förebringa utredning om att skattepliktig vinst icke

uppkommit. I annat fall presumerades sådan vinst föreligga.

Sveriges lantbiuksförbund har ifrågasatt upphävande av den spärregel i

anvisningarna till 29 § punkt 3 b sista stycket kommunalskattelagen, enligt

vilken för visst fall såsom anskaffningsvärde skulle anses det belopp,

efter vilket stämpelplikt beräknats. Förbundet har vidare anfört:

1936 års skattekommitté har ansett att den sistnämnda regeln, att stämpelpliktiga

beloppet skall anses som anskaffningsvärde under de förutsättningar,

.som lämnats i ovan berörda författningsrum, är uttryck för en i

och för sig riktig huvudprincip om det allmänna saluvärdet såsom anskaffningsvärde.

Förbundet anser sig icke övertygat av detta kategoriska påstående,

som ju förutsätter att reciprocitet icke skall föreligga mellan arvlåtare

och arvtagare i detta avseende. Arvlåtaren erhåller ju icke avdrag

för skillnaden mellan sitt taxering,smässiga restvärde och ett lägre allmänt

saluvärde. Vid avskrivning av inventarier och därmed jämförliga tillgångar

syftar man ju till en fördelning av kostnaderna över användningstiden och

icke till att vid varje tillfälle restvärdet överensstämmer med det allmänna

saluvärdet. Det bör påpekas, att om det stämpelpliktiga beloppet är högre

än arvlåtarens restvärde, en motsvarande höjning av anskaffning,svärdetavskrivningsunderlaget

upp till allmänna saluvärdet, d. v. s. stämpelpliktiga

beloppet, icke verkställes.

Förbundet vill därför ifrågasätta om icke denna spärr bör borttagas ur

lagstiftningen. För jordbruket och skogsbruket är denna angelägenhet av

ännu .större betydelse än för andra förvärvskällor beroende på bl. a. den

omständigheten att näringsverksamheten här oftare går i arv och gåva och

inte minst därpå, att med de låga avskrivningsprocenter, som torde komma

att gälla för jordbruket och skogsbruket, arvlåtarens taxeringsmässiga restvärde

oftast kommer att överstiga det stämpelpliktiga beloppet. Jordbrukets

och skogsbrukets inventariebestånd har ett lägre andrahandsvärde än

rörelses inventariebestånd.

Mot förslaget rörande fördelning av intäkt, som uppkommit i

samband med slutavräkning vid överlåtelse avvarulager

eller inventarier, ha riktats erinringar i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda uttalat, att de enligt förslaget

medgivna vittgående möjligheterna att skapa dolda reserver säkerligen

komme att ofta nog utnyttjas på ett sätt som direkt motverkade den

jämnhet i beskattningen år från år, vilken de sakkunniga med rätta betecknat

som eftersträvansvärd. Att under sådana förhållanden ytterligare

premiera vissa skattskyldigas åtgärder för uppskjutande av beskattning genom

att införa skattelättnader i förhållande till andra skattskyldiga syntes

icke riktigt. Om likväl någon eftergift i nu förevarande avseende ansåges

ofrånkomlig, torde en uppdelning på två år vara till fyllest.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att vad de sakkunniga anfört som

motivering till förslaget i stort sett gällde även rörelseidkarna. Möjligen

vore det skäligt alt bland övergångsbestämmelserna intaga en regel av innehåll,

svarande mot det av de sakkunniga föreslagna tillägget, alt gälla under

en övergångstid av exempelvis 10 år.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört:

Det skulle sannolikt för en skattskyldig, som bleve föremål exempelvis

för realisationsvinstbeskattning med högt belopp, framstå såsom orättvist

att icke äga möjlighet att på något sätt fördela denna vinst på flera år,

medan däremot en dylik rätt skulle föreligga för en skattskyldig, som genom

en rimligare lagervärdering själv kunnat medverka till en utjämning

av sina taxeringar. Det föreslagna stadgandet synes icke ägnat att framskapa

något större återhållsamhet hos de skattskyldiga, när det gäller lagernedskrivningar.

Utan förefintligheten av ett sådant stadgande kan däremot

tänkas att en dylik återhållsamhet så småningom kommer att växa

fram. Bestämmelsen skulle dessutom komma att vålla skattemyndigheterna

icke ringa besvär. Därest densamma trots allt anses böra bibehållas, synes

det i varje fall länsstyrelsen önskvärt, att den föreslagna spärren höjes från

2 000 kronor till 3 000 kronor.

Kammarrätten har avstyrkt förslaget i förevarande del. Kammarrätten

har härvid uttalat, att om genom eftertaxering till tidigare beskattningsår

överfördes vinst, som bokföringsmä&sigt sett tillhörde senare beskattningsår,

avsteg härigenom gjorts från principen om varje beskattningsår såsom

något för sig avslutat. Kammarrätten ansåge det visserligen i hög grad

eftersträvansvärt att undvika tvära kastningar i fråga om den skattepliktiga

inkomsten och därmed i skatteprogressionen men ville samtidigt framhålla

önskvärdheten av att detta spörsmål icke löstes separat för en enda

förvärvskälla utan för samtliga förvärvskällor i gemen. Konsekvensen torde

även fordra, att en vid avveckling konstaterad förlust finge på något sätt

avräknas vid taxering för annat beskattningsår än det, då den bokföringsmässigt

konstaterats. Om och i den mån en lindring i beskattningen påkallades

av omständigheter, som föranlett de sakkunnigas förslag i denna

del, syntes annan lösning av frågan böra eftersträvas.

Beträffande beskattning vid benefik överlåtelse av varulager

och varufordringar i rörelse har Sveriges köpmannaförbund

uttalat, att det vore önskvärt att klarhet skapades på denna punkt. Det

vore en normal företeelse, att en rörelseidkare av åldersskäl överläte sin

rörelse till exempelvis en son enligt bokförda värden. Det vore uppenbarligen

riktigt, att faderns utgående lagervärde upptoges som ingående värde hos

sonen, vilket även gällde inventarierna. Den av de sakkunniga berörda olägenheten,

att skatteprogressionen kunde medföra, att taxeringen bleve betungande,

då slutavräkning verkställdes i ett dödsbo, gällde i lika hög grad

rörelse som jordbruk. En förutsättning för att de föreslagna bestämmelserna

skulle kunna införas vore därför enligt förbundets mening, att möjligheten

att uppdela den uppkomna intäkten på flera år infördes jämväl beträffande

rörelse.

Kommers kollegium har anfört:

Skattepliktig intäkt uppkommer för skattskyldig, som annorledes än genom

köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärvat tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning, och sedermera avyttrar eller tillgodogör

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sig desamma, då tillgångarna utnyttjas yrkesmässigt. De nu föreslagna

bestämmelserna om slutavräkning m. m. vid benefik överlåtelse komma därför

att få betydelse i de fall, då ifrågavarande rörelsetillgångar överlåtas till

någon, som icke utnyttjar dem yrkesmässigt. Dylika fall torde emellertid

vara jämförelsevis sällan förekommande. Kollegium, som i och för sig icke

har något att erinra mot ifrågavarande bestämmelser, finner det fördenskull

tveksamt, om de föreslagna bestämmelserna beträffande vissa tillgångar i

jordbruk böra införas även beträffande dylika tillgångar i rörelse.

Departementschefen.

Det torde icke vara vanligt att varulager, varufordringar eller inventarier

i rörelse eller jordbruk överlåtas till någon, som icke är rörelseidkare eller

jordbrukare. Frågan om beskattning av dold reserv i de berörda fallen synes

därför icke äga större praktisk betydelse. Däremot är frågan av stor principiell

vikt därigenom, att den berör det mera omfattande spörsmålet om

inkomstbeskattningen av avkastning, som överlåtes genom benefikt fång.

Till detta större frågekomplex är jag icke beredd att utan närmare utredning

taga ställning- Den mera begränsade fråga, som de sakkunniga tagit upp,

bör med hänsyn härtill icke lösas nu utan i ett större sammanhang.

G. Grunder för beräkning av intäkt av skogsbruk.

Redogörelse har tidigare lämnats för gällande bestämmelser rörande be

räkning av intäkt av skogsbruk (s. 36 f.). Enligt dessa grundas inkomstberäkningen

för skogsbruk på den principen, att som inkomst för skogsägare

bör beskattas värdet av skogens tillväxt under den tid, han innehaft

fasligheten; tillväxten anses nämligen utgöra avkastning för skogsägaren.

Säljer denne skog utöver tillväxten efter förvärvet av fastigheten, anses

han ha realiserat en del av sitt skogskapital, och vad som flyter in vid

denna realisation är skattefritt, såvida icke reglerna om realisationsvinstbeskattning

äro tillämpliga. Realisation av skogskapital föreligger, då genom

avverkning av skog eller dess avyttring utan samband med avyttring

av marken det återstående virkesförrådet eller värdet nedgått under ägarens

ingående virkesförråd, respektive ingångsvärde eller då skogen avyttrats i

samband med avyttring av marken. Intäkt genom realisation av skogskapital

undantages från beskattning därigenom, att avdrag medgives för det

realiserade skogskapitalet. Avdraget kan efter den skattskyldiges val beräknas

efter tre olika metoder. De olika metoderna äro förrådsmetoden, värdemetoden

och schablonmetoden. Förrådsmetoden och värdemetoden kunna

användas både vid avyttring av skog under ägarens innehav av fastigheten

och vid försäljning av själva fastigheten; schablonmetoden kan däremot tilllämpas

endast i det senare fallet.

Vid förrådsmetoden får avdrag åtnjutas, då skog avyttrats under ägarens

innehav av fastigheten, med så stor del av ingångsvärdet, som belöper på

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

minskningen av ägarens ingående virkesförråd, och, då skog avyttrats i

samband med avyttring av marken, med den del av köpeskillingen för

skogen, som belöper på ägarens ingående virkesförråd.

Vid värdemetoden får avdrag ske, då skog avyttrats under ägarens innehav

av fastigheten, med det belopp, varmed skogens återstående värde understiger

ägarens ingångsvärde, och, då skog avyttrats i samband med avyttring

av marken, med ägarens ingångsvärde.

Vid schablonmetoden äger den skattskyldige åtnjuta avdrag med ett belopp,

motsvarande värdet av fyra gånger den normala virkesavkastningen

av marken.

Vissa begränsningar äro föreskrivna för utnyttjande av avdrag för uttag

av skogskapital. Under innehavet får avdrag enligt värdemetoden icke ske

med högre belopp än bruttointäkten för skogen. Vid avyttring av skog i samband

med avyttring av marken får icke enligt någondera av de tre metoderna

avdrag ske med högre belopp än den å skogen belöpande köpeskillingens

belopp.

De sakkunniga.

Efter en redogörelse för kommunalskatteberedningens förslag till inkomstbeskattning

av skogsbruk (betänkandet s. 193—197) ha de sakkunniga

uttalat att, om man för skogsbruket skulle kunna genomföra en inkomstbeskattning

efter bokföringsmässiga grunder, ur såväl principiella

som praktiska synpunkter fördelar torde vinnas, om bestämmelserna liksom

för det egentliga jordbruket så nära som möjligt anknöte till vad som gällde

i fråga om inkomst av rörelse. De sakkunniga hade övervägt ett förslag,

enligt vilket skogs lagervärdet skulle få tämligen fritt bestämmas av skogsägaren

själv.

De sakkunniga ha därefter redogjort för sitt förslag till inkomstbeskattning

av skogsbruket efter bokföringsmässiga grunder. I korthet innebär förslaget

följande.

Som lagervärde upptages värdet vid årets början och slut av lager av

skogsprodukter och växande skog. Den växande skogens ingående lagervärde

utgör vid köp, byte eller därmed jämförligt fång den del av köpeskillingen,

som belöper på skogen, samt vid arv eller annat benefikt fång det taxerade

skogsvärdet vid senaste allmänna fastighetstaxering. Det ingående

skogslagervärdet bestämmes alltså efter samma regler, som nu gälla för

skogens ingångsvärde. Har avdrag åtnjutits i detta värde eller för minskning

i det ingående virkesförrådet, är det ingående skogslagervärdet lika med det

för ägaren gällande ingångsvärdet. Vid årets slut bestämmes det utgående

skogslagervärdet av skogsägaren med hänsyn icke blott till förändringarna

i värde genom avverkning och tillväxt utan även till behovet av jämkningar

uppåt eller nedåt för att ernå inkomstutjämning.

För atl förhindra att skogslagervärdet nedskrives för lågt gäller ett lägsta

värde för nedskrivningen (spärrvärde). Detta ligger 20 procent under ingångsvärdet.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Då onormalt stora skogsuttag göras eller då genom eldsvåda eller annan

omständighet större minskning av skogskapitalet äger rum, äger den skattskyldige

i visst fall nedskriva skogslagervärdet lägre än till det nyssnämnda

spärrvärdet. Kan han sålunda visa att det taxerade skogsvärdet bör nedsättas

med mera än 20 procent, får spärrvärdet nedsättas med samma procenttal

av ingångsvärdet.

Ägaren har vidare möjlighet att uppskriva skogslagervärdet med hänsyn

till tillväxt eller annan värdeökning. Någon annan begränsning i fråga om

uppskrivningen bör icke gälla än att värdet icke får sättas högre än skogens

verkliga värde.

Den slutliga beskattningen av skogsinkomsten under ägotiden sker först

vid fastighetens övergång till annan ägare. Avräkning äger då rum i anslutning

till det utgående skogslagervärde, som skall vara ingångsvärde för den

nye ägaren. Vid fastighets försäljning skall skogens köpeskilling utgöra det

värde, till vilket avräkning sker. Vid benefilta fång äger avräkning rum i

förhållande till det taxerade skogsvärdet. Då vid slutavräkningen kan inträffa,

att en stor samlad skogsinkomst tages till beskattning, bör denna

kunna fördelas på ett flertal år.

Då skogen utgör icke blott varulager utan även produktionsmedel, bör vid

beskattning i samband med försäljning av fastigheten hänsyn tagas till penningvärdets

förändring på så sätt, att ingångsvärdet omräknas till det penningvärde,

som gäller under överlåtelseåret.

För att göra övergången till det nya systemet så enkel söm möjligt skall

ingångsvärdet utgöra taxeringsvärdet för skogen vid senaste allmänna fastighetstaxering

eller »det för ägaren gällande ingångsvärdet», om detta är

högre och ägaren väljer detsamma.

Särskilt med tanke på de svårigheter för bondeskogsbrukets utövare, som

tillämpningen av det nyss återgivna förslaget kan erbjuda, ha de sakkunniga

i samband med förslaget om jordbrukets beskattning efter bokföringsmässiga

grunder icke velat utsträcka sistnämnda förslag att avse jämväl

växande skog. De sakkunniga ha dock ansett, att efter en tids förtrogenhet

med de föreslagna grunderna för jordbrukets beskattning och med erfarenhet

av huru dessa komma att verka även skogsbrukets beskattning principiellt

borde samordnas med jordbrukets och de nyss framlagda synpunkterna

i fråga om inkomstbeskattning av skog övervägas.

Då enligt de sakkunnigas förslag växande skog icke hänföres till varulager

i skogsbruk, skall dit hänföras endast avverkade skogsprodukter. Vad

de sakkunniga tidigare föreslagit skola gälla beträffande lager, fordringar

och skulder i jordbruk skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lager,

fordringar och skulder i skogsbruk. Såvitt angår fordringar pa grund

av upplåtelse av avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas

under flera år, ha dock föreslagits särskilda regler. De sakkunniga ha uttalat,

att den, som ingått avtal om upplåtelse av avverkningsrätt till skog, icke fullgjort

någon prestation i och med avtalets upprättande. Ur denna synpunkt

syntes upplåtelse av avverkningsrätt till skog kunna jämställas med leverans
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

kontrakt å varor i rörelse. Ett sådant leveranskontrakt redovisades i allmänhet

icke i den skattskyldiges bokföring eller vid inkomsttaxeringen,

förrän varan levererats och säljaren således fullgjort sin prestation. I följd

härav skulle beträffande kontrakt om upplåtelse av avverkningsrätt köpeskillingen

upptagas såsom inkomst, i den mån avverkning skedde. Då det

emellertid skulle möta svårigheter för skogsägaren att bedöma, huru mycket

som vid en viss tidpunkt avverkats, och då i regel likvid för avverkningsrätt

torde erläggas i nära anslutning till avverkning, hade de sakkunniga

funnit att ur praktisk synpunkt skogsägaren borde äga rätt att upptaga

köpeskillingen såsom inkomst först i den mån den blivit tillgänglig för lyftning.

Han behövde sålunda icke såsom utestående fordran upptaga någon

del av den avtalade köpeskillingen.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande inkomstbeskattning av

skogsbruk har upptagits till behandling endast i ett mindre antal yttranden.

I flertalet av dessa har uttalats, att nämnda beskattning borde ske

enligt bokföringsmässiga grunder, men delade meningar ha rått om huruvida

frågan om en sådan beskattning borde genomföras i samband med de

sakkunnigas förslag i övrigt eller först senare.

Länsstyrelsen i Gotlands län har i likhet med de sakkunniga funnit, att

frågan om beskattning av växande skog efter bokföringsmässiga grunder

borde upptagas till förnyad prövning, sedan bokföringsmässig inkomstberäkning

införts beträffande jordbruket och erfarenhet om dess verkningar

vunnits. Sveriges lantbruksförbnnd, som givit uttryck åt samma uppfattning,

har framhållit, att en överarbetning av nuvarande bestämmelser vore

nödvändig bl. a. på grund av det förhållandet, att dessa vore så komplicerade,

att de skattskyldiga knappast kunde tillgodogöra sig i lag fastställd

avdragsrätt. Det förekomme också, att taxeringsmyndigheterna icke beaktade

det långtgående Inkomstbegreppet för skogsbruket framför allt vid

avyttring av den växande skogen i samband med avyttring av marken.

Västmanlands läns hushållningssällskap har ansett det vara önskvärt,

att frågan om skogsbrukets beskattning utan dröjsmål upptoges till förnyat

övervägande. En sådan lösning borde därvid eftersträvas, att skogsbrukets

beskattning i huvudsak komme att ske efter samma grunder som

jordbrukets. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, som framhållit

i huvudsak samma synpunkter, har uttalat, att en redovisning enligt bokföringsmässiga

grunder skulle vara ägnad att leda till ett bättre resultat och

till en icke minst ur de skattskyldigas synpunkt önskvärd jämnare fördelning

av inkomsterna av skogsbruk.

Svenska lantarbetareförbundet har ansett, alt förslag till ändring av taxeringen

av skogsbruk bort framläggas samtidigt med förslaget om ändrade

grunder för beskattning av jordbruket. Länsstyrelsen i Uppsala lån har funnit

det vara synnerligen önskvärt, att förslag framlades att till lager skulle

hänföras växande skog. överståthållarämbetet har funnit starka skäl tala

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

dels för att även den växande skogen hänfördes till varulager i enlighet

med det av de sakkunniga därutinnan skisserade förslaget, dels ock för

att denna reform genomfördes samtidigt med förslaget om att det egentliga

jordbruket skulle beskattas efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunnigas

betänkligheter mot att framlägga förslag rörande skogsbeskattningen

förefölle överdrivna. Förslagets genomförande skulle otvivelaktigt leda till

en förenklad inkomstberäkning och en jämnare beskattning. Gällande bestämmelser

för beräkning av värdeminskning genom avverkning eller avyttring

av skog vore så invecklade, att framför allt utövarna av de mindre

skogsbruken icke kunde bemästra dem och därför ofta ginge miste om sin

avdragsrätt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som ansett de sakkunnigas förslag

otillfredsställande, har anfört:

Skogen får väl principiellt jämställas med annan gröda, ehuru med cirka

100 gånger så lång omloppstid och av praktiska skäl skördad med långa

mellanrum. Att då"på en gång beskatta denna avkastning måste ju principiellt

ur rättvisesynpunkt anses mindre tillfredsställande. Det har ju sedan

lång tid varit tillåtet att deklarera inkomst av jordbruk enligt bokföringsmässiga

grunder, varav många för övrigt begagnat sig, och jordbruksbokföringen

är så pass prövad, att en ytterligare prövning därav knappast synes

kunna förebäras som giltigt skäl för uppskov med en slutgiltig lösning

av skogsbeskattningsfrågan. Åtminstone borde de skogsägare, som så önska,

lämnas tillfälle att deklarera årlig avkastning av skogen enligt bokföringsmässiga

grunder. Visserligen uppstår, särskilt vid övergången, en del problem

att bemästra, men svårigheterna därmed förefalla vara överdimensionerade.

I de anförda skälen för och emot beskattning av skogens årliga avkastning

enligt bokföringsmässiga grunder hava de sakkunniga bl. a. åberopat

sig på ett av kommunalskatteberedningen på sin tid avgivet betänkande.

Beredningen hade däri ansett sig ej kunna förorda ett sådant beskattningssystem

främst av de skälen, att all värdestegring av skogen då

bleve beskattad samt med hänsyn till svårigheten att fastställa ingångsvärdet

vid övergången.

De sakkunniga synes hava intagit samma ställning till dessa problem.

Någon bärande motivering för undantagande av skogen från beskattning

av värdestegringsvinst har vare sig beredningen eller de sakkunniga

framlagt. Visserligen kan värdestegringen å fastigheter, som av ägaren

innehafts mer än 10 år, ej beskattas, men detta är ju en följd av att bestämmelserna

om beskattningen av realisationsvinst begränsats på sådant

sätt och ej därav, att beskattning av inkomst genom värdestegring i princip

är felaktig. Dessutom är beskattningen av skog ej begränsad på samma

sätt, varigenom dess beskaffenhet av vara är särskilt markerad. Skogens

värde är som fallet beträffande andra nödvändighetsvaror starkt beroende

av tillgång och efterfrågan. Fn beskattning av värdestegringen i den mån

den beror därpå, torde vara fullt riktig. I den mån värdestegringen av skogen

beror på förändrat penningvärde, kan möjligen råda delade meningar,

ehuru det är svårt att inse det berättigade i alt därför just undantaga värdestegringen

av skog från beskattning.

Sveriges skogsägareförbund har hävdat, att ett införande av den växande

skogen som varulager vid skogsbrukets beskattning efter bokföringsmäs
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

siga grunder mötte så stora svårigheter ur skogsvärderingssynpunkt, att

en åtgärd av denna art knappast vore genomförbar. Felkällorna bleve så

stora bl. a. beträffande beräknandet av tillväxtens storlek, att beskattningsmetoden

snabbt kunde leda till rena orimligheter. Förbundet måste därför

i princip inlägga en gensaga mot de sakkunnigas uttalanden i denna del.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att förslaget rörande taxering av

intäkt av växande skog efter bokföringsmässiga grunder bör övervägas

först sedan förslaget om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder

genomförts och varit i tillämpning någon tid.

Vad angår lager av avverkade skogsprodukter samt fordringar och skulder,

hänförliga till skogsbruk, böra vid taxering enligt bokföringsmässiga

grunder samma regler gälla som tidigare förordats skola tillämpas i motsvarande

hänseenden beträffande jordbruk. I fråga om fordringar i anledning

av upplåtelse av rätt till avverkning av skog bör dock — såsom de

sakkunniga föreslagit — skogsägaren ha rätt att upptaga likvid för avverkningsrätten

såsom inkomst först i den män den blivit tillgänglig för lyftning;

någon utestående fordran å sådan likvid behöver således icke upptagas.

H. Bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare.

De sal< kunniga.

De sakkunniga ha till en början lämnat redogörele för den tidigare behandlingen

av frågan om bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare (betänkandet

s. 207—213).

De sakkunniga ha därefter uttalat, att det nuvarande deklarationsförfarandet

i tråga om jordbruk och skogsbruk förutsatte, att räkenskaper fördes

eller att anteckningar verkställdes rörande jordbruksdriftens intäkter och

utgifter samt tillgångar och skulder. Utan räkenskaper eller anteckningar

torde en riktig deklaration i regel icke kunna avgivas. Man hade emellertid

anledning antaga, att i många fall jordbruksdeklarationen icke grundade

sig å räkenskaper eller anteckningar. Då enligt de sakkunnigas försteg inkomst

av jordbruksfastighet skulle taxeras efter bokföringsmässiga grunder,

vore det givetvis i hög grad angeläget, att bokföring eller noggranna

anteckningar verkställdes rörande jordbruksdriften.

Vid tillkomsten av gällande bokföringslag hade såsom skäl för att jordbruket

icke kunde åläggas bokföringsskyldighet anförts, att de synpunkter,

som låge till grund för stadgandena om den allmänna handelsbokföringen,

icke utan vidare ägde tillämpning å jordbrukare. Härmed torde ha

åsyftats, att bokföringen för rörelseidkare i första hand avsåges som skydd

åt näringsidkarens borgenärer.

Beträffande de stora jordbruken förelåge i fråga om driftens utövning

och omfattning principiellt icke någon skillnad i jämförelse med rörelse.

Vid dessa jordbruk, vilkas omsättning kunde uppgå till betydande belopp,

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Mnj:ts proposition nr 191.

vore jordbrukaren ofta hänvisad att för jordbruksdriften anlita handelskredit

i stor utsträckning. I jordbruket vore vidare nedlagt betydande kapital.

De skäl, som främst motiverade bokföringsskyldighet för rörelseidkare,

nämligen hänsyn till kreditintressena, gjorde sig även gällande i fråga

om dessa jordbruk.

Sedan sekelskiftet hade jordbruket befunnit sig i en ständig utveckling.

Driftsekonomiska synpunkter hade alltmera lagts på jordbruksnäringen.

Denna näringsgren hade en sådan omfattning och en sådan betydelse för

landet, att åtgärder från det allmännas sida borde vidtagas för att åstadkomma

ordnade räkenskaper vid åtminstone de stora jordbruken. Under

senare år hade statsmakterna haft att taga ställning till förslag om prisreglerande

åtgärder för jordbruket. Då i framtiden ställning skulle tagas till

denna fråga vore det av vikt, att en utredning till grund härför i så stor utsträckning

som möjligt kunde baseras på ordnade räkenskaper över jordbruket.

Det borde även framhållas, att vissa för jordbrukets framtida gestaltning

synnerligen betydelsefulla frågor påkallade sin lösning och att det

därvid säkerligen vore av värde att ha tillgång till de uppgifter angående

jordbruksnäringen, som ordnade räkenskaper kunde giva.

För jordbrukaren själv vore bokföring till uppenbart gagn, bland annat

av det skälet, att den gåve jordbrukaren bättre översikt och kontroll över

jordbrukets ekonomi samt möjlighet att bedöma olika driftgrenars lönsamhet.

Jordbrukaren hade sålunda en påtaglig nytta av att föra sina räkenskaper

med ordning och reda.

Bokföring vore slutligen önskvärd såsom underlag för taxering av jordbruksinkomst.

Här åsyftades icke blott den skattekontroll, som måste utövas,

utan även det förhållandet att jordbrukarna genom att framlägga

riktiga räkenskaper kunde styrka sina påståenden i skattetvister.

I fråga om bokföringsskyldighetens omfattning borde större krav icke

ställas på jordbrukarna än på rörelseidkarna. För de senare utgjorde minimifordringarna

att dagbok samt inventariebok med inventarium och balansräkning

fördes. Skyldighet att föra en bokföring av minst denna omfattning

borde kunna föreskrivas för större och medelstora jordbruk. För

de större jordbruken borde ytterligare böcker föras. Motsvarande skyldighet

vore föreskriven i fråga om rörelse.

De sakkunniga ha övervägt olika sätt att bestämma gränsen mellan bokföringsskyldiga

och icke bokföringsskyldiga jordbrukare. Därvid har avvisats

tanken på att låta storleken av omsättningen eller nettointäkten, antalet

anställda eller fastighetens areal vara avgörande för om bokföringsskyldighet

skall föreligga eller ej. Omsättningen, nettointäkten och antalet

anställda ha nämligen ansetts vara alltför variabla faktorer för att kunna

läggas till grund i förevarande hänseende. Vad angår arealen ha de sakkunniga

yttrat, att denna visserligen vore klarare bestämd än de förut

nämnda faktorerna men alt med hänsyn till arealens fördelning på olika

ägoslag och dessas varierande värden för skilda egendomar en gränsdragning

med ledning av arealen likväl icke vore rättvisande.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha stannat för att föreslå att fastighetens taxeringsvärde

tjänar såsom grund för att avgöra om bokföringsskyldighet skall föreligga

eller ej. Därvid ha de sakkunniga uttalat, att mot fastighetens taxeringsvärde

som grund för bokföringsskyldigheten visserligen kunde invändas

att icke heller detta värde vore konstant. Det fastställdes vart femte år och

samma jordegendom kunde under oförändrade brukningsförhållanden åsättas

olika värden, beroende på bl. a. penningvärdets förändringar. För taxeringsvärdet

som grund talade dock den omständigheten, att det med ledning

av detta värde bleve enkelt att konstatera, när bokföringsplikt förelåge.

Ett taxeringsvärde vore ett uttryck för jordbrukets storleksgrad och

utgjorde därigenom ett gott underlag för att bedöma, huruvida sådana förhållanden

förelåge, att för ökad kontroll av intäkter och utgifter bokföringsplikt

borde föreskrivas. Den nyss framhållna olägenheten att taxeringsvärdet

kunde ändras vore möjlig att undgå genom en bestämmelse om att bokföringsskyldigheten,

när den en gång inträtt, borde fortbestå, även om konjunkturförhållanden

eller andra omständigheter föranledde en mindre reducering

av fastighetens värde.

Då taxeringsvärdet sålunda borde vara avgörande för om bokföringsskyldighet

skulle föreligga eller ej, borde emellertid detta värde reduceras med

förekommande tomt- och industrivärde. Sistnämnda värde representerade

nämligen icke någon kapitaltillgång, som tillförde vinst i annat fall än då

fastigheten avyttrades. De sakkunniga ansåge, att bokföringsskyldighet

borde inträda då taxeringsvärdet (jordbruks- och skogsvärdet) uppginge

till 60 000 kronor. Huru många jordbruksfastigheter, som härvid komme

att inordnas under bokföringsplikten, kunde icke beräknas. Antalet jordbruksfastigheter

i riket med taxeringsvärde över 60 000 kronor (tomt- och

industrivärde inbegripet) utgjorde emellertid enligt 1944 års taxering 12 854.

I övrigt äro de föreslagna reglerna rörande bokföringsskyldighet i jordbruket

i stort sett av samma innehåll som stadgandena i 1929 års bokföringslag.

I huvudsak innebär förslaget följande.

Aktiebolag, i handelsregistret införda bolag och ekonomiska föreningar,

vilka äga eller bruka jordbruksfastighet, äro bokföringsskyldiga oavsett

taxeringsvärdets storlek. Om jordbruk är utarrenderat inträder bokföringsskyldighet

för arrendatorn.

Bokföringsskyldighet inträder eller upphör räkenskapsåret efter det kalenderår,

varunder jordbruksfastigheten enligt beskattningsnämndernas

beslut åsatts taxeringsvärde av den storlek förut sagts. Ändras taxeringsvärdet

genom besvär över fastighetsprövningsnämndens eller länsprövningsnämndens

beslut, inträder därav föranledd ändring i bokföringsskyldigheten

med ingången av det räkenskapsår, som börjar sex månader efter det

utslag angående fastighetstaxeringen meddelats.

Därest bokföringsskyldighet inträtt, fortbestår denna såvida icke taxeringsvärdet

nedgår med mera än en femtedel.

Jordbruksbokföringen skall ,ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder

samt med iakttaganae av vad i jordbruksbokföring allmänt

brukas och kan anses som god sed.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

De böcker, som alltid skola föras, äro dagbok och inventariebok med inventarium

och balansräkning.

I dagboken skola kontanta intäkter och utgifter normalt införas dagligen

post för post. Produkter, som använts i den bokföringsskyldiges hushåll

eller som utgått till driftpersonal och undantagstagare, skola antecknas i

dagboken senast vid slutet av varje vecka eller, då förhållandena därtill

föranleda, vid varje månads slut. Vad som av jordbrukets produkter åtgått

för underhåll samt ny-, till- och ombyggnad å fastigheten eller som använts

å annan fastighet eller i rörelse, som äges av den bokföringsskyldige,

skall införas i dagboken vid uttaget.

Inventariet skall enligt de sakkunnigas förslag upptaga samtliga tillgångar

och skulder, vare sig de ingå i jordbruksdriften eller ej. Tillgångarna

få icke upptagas över sina verkliga värden. Tillgångar för stadigvarande

bruk få dock upptagas till anskaffningsvärdet, ehuru verkliga värdet

är lägre, därest avskrivning därå sker med belopp, motsvarande värdeminskningen.

Skulder och fordringar i jordbruksdriften skiljas från övriga

skulder och fordringar. Skulder i jordbruksdriften uppdelas i låneskulder

och löpande skulder.

Om räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok,

skola vinster och förluster upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet

med vad i jordbruksbokföring allmänt brukas.

Räkenskapsåret får icke överstiga tolv månader. Vid jordbruksdriftens

början ävensom vid omläggning av räkenskapsåret får det dock utsträckas

att omfatta högst aderton månader.

De sakkunniga ha ansett, att bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen

om straff för åsidosättande av bokföringsskyldighet böra tillämpas även i

fråga om motsvarande brott beträffande jordbruksbokföringen. Dylikt brott

får icke åtalas, om icke gäldenären inom fem år från del brottet förövades

kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.

Anledningen härtill är — enligt vad som anförts i förarbetena till ifrågavarande

bestämmelser — att bokföring,sskyldig icke bör behöva underkasta

sig prövning, huruvida han fullgjort sin bokföringsskyldighet, i andra

fall än då det finnes grundad anledning antaga, att han ej kan fullgöra

sina förpliktelser och redan till följd därav en granskning av böckerna

skall äga rum. Felaktig bokföring i och för sig bestraffas sålunda icke.

I anledning härav ha de sakkunniga ansett sig böra framhålla en annan

synpunkt på denna fråga. De sakkunniga ha uttalat, att de härvid åsyftade

den betydelse, bokföringen hade vid bestämmandet av den skatt, som

skattskyldig hade att utgöra till stat och kommun. I stort sett bleve nämligen

näringsidkares taxering bestämd efter den bokföring, å vilken deklarationen

vore grundad, och det .syntes därför vara ett allmänt intresse,

att givna föreskrifter angående bokföringsskyldighet efterlevdes. Då staten

ålade bokföringsplikt, syntes därför straff böra följa i varje fall om det

konstaterades, alt denna plikt helt åsidosatts. Straffpåföljden skulle sålunda

bland annat utgöra ett korrektiv mot obehörig övervältring av .skatt

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

genom en på felaktig bokföring grundad taxering. De sakkunniga ansåge

därför att vid ett förnyat övervägande av frågan om ansvar för bokföringsbrott

hänsyn även borde tagas till bär angivna synpunkt.

De sakkunniga ha övervägt att föreslå skyldighet för de jordbrukare,

som enligt förslaget icke skola vara bokföringsskyldiga men likväl skola

taxeras efter bokföringsmässiga grunder, att föra anteckningar över intäkter

och utgifter samt tillgångar och skulder men ha ansett sig icke

böra upptaga denna fråga till behandling. Härom ha de sakkunniga anfört

:

Dessa icke bokföringsskyldiga jordbrukare måste liksom nu föra anteckningar

över sina intäkter och utgifter och vid årets slut upprätta ett inventarium

över tillgångar och .skulder eller med andra ord uppfylla minimifordringarna

för de bokföringsskyldigas bokföring. Som förut framhållits föreligger

icke hinder för icke bokföringsskyldiga jordbrukare att föra sina

böcker i enlighet med vad som föreslås i fråga om de bokföringsskyldiga

jordbrukarna. Den frågan uppställer sig nu om man lämpligen bör ålägga

dessa jordbrukare anteckningsskyldighet på samma sätt som vissa jordbrukare

skulle åläggas bokföringsskyldighet. Det bör då framhållas, att rörelseidkare,

som icke äro bokföringsskyldiga, äro skyldiga att på anmodan av

taxeringsintendenten förete sina anteckningar över intäkter och utgifter.

Någon särskild bestämmelse av innehåll, att dessa rörelseidkare skola föra

anteckningar linnes icke. Det har förutsatts, att sådana måste föras. Detta

gäller även i fråga om idkare av de s. k. fria yrkena, läkare, tandläkare

m. fl. Beträffande jordbrukarna skulle enligt de sakkunnigas förslag förhållandet

bliva ensartat. Onekligen måste det anses som en brist i lagstiftningen,

att det föreligger en skyldighet att förete men icke en skyldighet

att föra anteckningar angående intäkter och utgifter. Denna fråga berör

emellertid icke endast de icke bokföringsskyldiga jordbrukarna utan även

icke bokföringsskyldiga rörelseidkare och synes böra lösas i ett sammanhang.

Då de sakkunniga erfarit, att detta problem kommer att behandlas

i annan ordning, hava de sakkunniga avstått från att framlägga förslag.

Med hänsyn till att de konsekvenser, som bokföringsskyldighet enligt

1929 års bokföringslag medför, icke böra drabba jordbrukarna, ha de .sakkunniga

föreslagit, att de bestämmelser, vilka skola gälla i fråga om bokföring

i jordbruk, sammanföras i en särskild lag om jordbruksbokföring.

Härom ha de sakkunniga yttrat:

I ett flertal lagar och författningar har köpmannabegreppet anknutits till

bokföringsskyldighet. Enligt lagen den 20 juni 1905 om köp och byte bestämmes

begreppet köpman genom hänvisning till gällande föreskrift om

bokföringsskyldighet. Med köpman förstås envar, som är skyldig att föra

hande Isböcker. 1 denna lag göres skillnad emellan handelsköp och andra

köp. Handelsköp föreligger emellan köpmän i och för deras rörelse. Olika

föreskrifter äro meddelade beroende av huruvida handelsköp föreligger eller

ej. Här hänvisas till §§ 27, 32 och 52 (angånde reklamationsskyldighet

på grund av kontraktsbrott), §§ 21 och 28 (angående påföljden av dröjsmål

med godsets avlämnande och köpeskillingens erläggande) § 38 (angående

ränta å köpeskillingen). Paragraferna 6", 16 och "öl avse uteslutande

handelsköp och §§39 och 40 innehålla särskilda regler för köpmän. Vid

användandet av bestämmelser, gemensamma för handelsköp och vanliga

köp, ställas i allmänhet större anspråk på kontrahenterna vid handelsköp

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

145

än vid andra köp, exempelvis vid bestämmande av begreppen »utan oskäligt

uppehåll» och »inom rimlig tid».

Konkurslagen innehåller särskilda bestämmelser angående köpmän. Enligt

193 § anses som köpman envar, som är eller under någon del av sista

året, innan konkursansökningen gjordes, varit pliktig att föra handelsböcker.

Enligt 3 § skall köpman, som över en vecka inställt sina betalningar,

på yrkande av borgenär ovillkorligen försättas i konkurs. Har köpman under

en vecka uraktlåtit att betala klar och förfallen fordran, beträffande

vilken krav på visst sätt framställts, kan han likaledes försättas i konkurs.

Enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura

skall den, som vill idka handel eller näring, med vars utövande följer

skyldighet att föra handelsböcker, anmäla firma till handelsregistret.

Lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande

likställer begreppen köpman och bokföringsskyldig.

Lagen om ackordsförhandling utan konkurs bestämmer (§ 45) köpmannabegreppet

i huvudsak på samma sätt som konkurslagen.

Enligt lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag förstås

med handelsbolag, att två eller flera sluta bolag för att under gemensam

firma idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet

att föra handelsböcker.

Av här ovan lämnad redogörelse angående bokföringsskyldighetens konsekvenser

för rörelseidkarna anse de sakkunniga framgå, att jordbruksnäringen

icke kan fogas till de näringar, vilka hava att föra böcker enligt 1929 års

bokföringslag. Jordbrukarna kunna nämligen icke i här avsedda förhållanden

likställas med köpmän. Köp eller byte av varor och förnödenheter dels

jordbrukarna sinsemellan och dels i förhållande till köpmän böra icke regleras

efter bestämmelserna om handelsköp. En föreskrift för jordbrukarna

att föra handelsböcker skulle medföra även andra icke önskvärda konsekvenser,

bland annat anmälningsskyldighet till handelsregistret. Med hänsyn

till den särskilda betydelse i åtskilliga avseenden, som »skyldighet att

föra handelsböcker» fått, anse de sakkunniga, att vägande skäl tala för att

bestämmelserna om bokföringsskyldighet för jordbrukarna upptagas i särskild

lag och att de böcker, jordbrukarna hava att föra, icke benämnas »handelsböcker».

De sakkunniga vilja här framhålla, att med 1929 års bokföringslag

som grundläggande för bokföringen särskilda bestämmelser angående

bokföring meddelats i vissa lagar, exempelvis lagen om aktiebolag den

14 september 1944, lagen om bankrörelse den 22 juni 1911, lagen om sparbanker

den 29 juni 1923, lagen om järnvägsaktiebolag den 22 juni 1911

och lagen om bokföring vid enskild järnväg den 3 juli 1930. Ehuru även

i fråga om jordbrukarnas bokföringsplikt de i 1929 års bokföringslag givna

allmänna bokföringsprinciper böra gälla, uppstå likväl här särskilda problem

och värderingsfrågor, vilka jämväl utgöra skäl för att bokföringsplikten

regleras i särskild lag.

Yttranden.

Förslaget om bokföringsskyldighet f ö r viss a j o r d b r uk

a r e har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Härvid har särskilt framhållits, att ordnad bokföring vore av stort

värde för den enskilde jordbrukaren samtidigt som en utökad jordbruksbokföring

vore av intresse för jordbrukarnas borgenärer och det allmänna.

Samtidigt har dock i vissa yttranden betonats, att svårigheter torde möta

för jordbrukarna att fullgöra bokföringsskyldigheten.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda anfört:

Vid bedömandet av frågan om införande av bokföringsplikt för jordbrukare

finner länsstyrelsen sådan — åtminstone i viss utsträckning ■— erforderlig

för ett riktigt fullgörande av deldarationsplikten. En riktig jordbruksdeklaration

torde i regel icke kunna upprättas utan stöd av noggranna

anteckningar om inkomster och utgifter, tillgångar och skulder.

Emellertid bör vid avgörandet av frågan om bokföringsplikt för jordbrukare

hänsyn skänkas jämväl de synpunkter, som föranlett gällande

bokföringsplikt för vissa rörelseidkare, d. v. .s. främst behovet därav för att

skydda näringsidkarens borgenärer. En jämförelse mellan å ena sidan jordbruket,

å andra sidan handeln och industrien torde därvid vara av intresse.

I jämförelse med handeln äro jordbrukets kostnader för anskaffning av

råvaror och därmed dess kreditbehov för nämnda ändamål mindre, medan

däremot det i jordbruket nedlagda anläggningskapitalet torde överstiga handelns

och därutinnan närma sig industriens. Särskilt de större jordbruken

torde numera normalt i stor omfattning anskaffa såväl omsättningstillgångar

som tillgångar av stadigvarande natur genom köp på kredit. Det

måste dock antagas, att jordbrukets kreditbehov, beräknat i förhållande till

omsättningens storlek, i normala fall är mindre framträdande än handelns

och industriens. Om bokföringsplikt för jordbrukare införes, synes riktigast,

att densamma begränsas till de större jordbruken och att denna begränsning

göres snävare än som gäller för rörelse enligt 1929 års bokföringslag.

Länsstyrelsen anser i likhet med de sakkunniga, att tiden nu är inne för

införande av bokföringsplikt för de större jordbruken, vilka ofta ha en

omsättning och anlita en kreditgivning, som långt överstiga många bokföringspliktiga

rörelseidkares. Utvecklingen har i fråga om de större lantbruken

framtvingat eu ofta mycket omfattande bokföring sedan lång tid

tillbaka. Införandet av en lagbestämd bokföringsplikt medför därför för

flertalet större lantbrukare icke någon ökning av betydelse i den arbetsbörda

för jordbruksdriften, som dessa själva redan nu ansett nödvändigt

och lämpligt att ålägga sig.

Norrbottens läns hushållningssällskap har yttrat:

Den bristande bokföringen på jordbrukets område är från många synpunkter

beklaglig. Ej endast vid deklaration och jordbrukarnas beskattning,

efter bokföringsmässig inkomstberäkning, utan även vid utredningar rörande

jordbrukets lönsamhet är en noggrann bokföring av utomordentligt värde.

Den omläggning av jordbruksdriften, som framdeles i många avseenden

torde bli nödvändig på grund av arbetskraftsproblem, ökade omkostnader

för byggnader, inventarier in. in., kan ej ske planmässigt och efter

klara riktlinjer då tillförlitliga bokföringsuppgifter i huvudsak saknas. Frågan

om en efter de allmänna konjunkturerna bättre avpassad prisnivå för

jordbruksprodukter har aktualiserats och under senaste åren har ett antal

utredningar verkställts i syfte att klargöra produktionskostnaden inom

det norrbottniska jordbruket. Dessa utredningar, vilka måste bygga på införskaffade

muntliga uppgifter, äro synnerligen otillfredsställande. Jordbrukarna

ha nämligen lämnat begärda uppgifter rörande arbetskraftåtgång,

allmänna omkostnader, produktionsresultat in. in. med ledning av minnesuppgifter.

Om däremot fullständig bokföring förelåg skulle betydligt säkrare

uppgifter kunna erhållas.

Det måste från hushållningssällskapets sida mötas med tillfredsställelse

att jordbruksbokföringen mera allmänt ordnas. Hushållningssällskapet får

härigenom en god hjälp i sitt arbete för jordbruksnäringens ekonomiska

utveckling, en arbetsuppgift som hittills — vid erforderliga omläggningar

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av jordbruksdriften — måst bli i hög grad otillfredsställande löst, då företagna

utredningar och förslag ej varit resultatet av faktiska förhållanden,

utan i hög grad måst stödja sig på lösa antaganden.

Jämtlands läns hushållningssällskap har framhållit, att genomförandet

av en ordnad bokföring borde ligga i jordbrukarens eget intresse, enär en

dylik bokföring vore nödvändig för en effektiv översikt och kontroll av

jordbrukets ekonomi och för ett bedömande av olika driftsgrenars lönsamhet.

Noggranna räkenskaper vore således till gagn för jordbrukaren själv

samtidigt som en utökad jordbruksbokföring ur flera synpunkter vore ett

allmänt intresse.

Uppsala läns hushållningssällskap har understrukit det synnerligen angelägna

i att en enhetlig bokföring inom jordbruket komme till stånd. Man

hade anledning räkna med att de föreslagna taxeringsbestämmelserna komme

att stimulera alla kategorier jordbrukare till ökat intresse för ordnad

bokföring.

Södermanlands läns hushållningssällskap har, med instämmande av länsstyrelsen

i samma län, framhållit att förslaget om lag om jordbruksbokföring

hälsades med tillfredsställelse, emedan vederbörande jordbrukare

härigenom finge ett starkt stöd för sin deklaration. Bokföringen komme

dock att vålla betydande svårigheter till att börja med, innan jordbrukaren

erhölle nödiga insikter i bokföring. Med hänsyn härtill bleve det av stor

betydelse, att de bokföringsbyråer, som verkade ute i länen och bygderna, på

ett tidigt stadium planerade för den betydligt ökade verksamhet, som otvivelaktigt

trängde sig fram.

Lantbruks styr elsen har uttalat att, då dels praktisk kunskap i bokföring

vore ganska ringa bland jordbrukets folk, dels tiden för bokföringsarbetets

utförande ej minst med hänsyn till nuvarande begränsade tillgång på arbetskraft

vore högst begränsad, svårigheter syntes möta särskilt för de mindre

jordbrukarna att föra fullständiga räkenskaper. För större fastigheter bleve

nyssnämnda svårigheter mindre framträdande.

Kammarrätten har framhållit att taxeringstekniska skäl näppeligen utgjorde

något avgörande motiv för införande av bokföringsplikt för idkare

av jordbruk. På kammarrätten torde icke ankomma att till bedömande

upplaga frågan huruvida den föreslagna bokföringsskyldigheten ur andra

synpunkter sett vore av behovet påkallad.

Gävleborgs låns hushållningssällskap, som framhållit att bokföringsskyldigheten

skulle komma att gälla endast för 3 procent av landets jordbrukare,

har ifrågasatt om det verkligen kunde vara nödvändigt att stifta

särskild lag för så få jordbrukare. Hushållningssällskapet frågade sig även.

vilken praktisk nytta detta förslag verkligen kunde få.

Förslaget har avstyrkts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Skaraborgs län ävensom Kalmar läns södra, Malmöhus och Örebro

låns hushållningssällskap.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har uttalat att tidpunkten icke

vore lämplig för förslagets tillämpning. Fn mycket ringa procent av inne
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

havarna av de jordbruk, vilka skulle komma att beröras av lagförslaget,

kunde på egen hand utan biträde fullgöra dem åvilande skyldigheter; brist

på arbetskraft rådde dessutom inom alla yrken.

Örebro täns hushållningssällskap har ansett det välbetänkt att tillsvidare

endast föreskriva rättighet för jordbrukarna att grunda sitt deklarationsförfarande

på fullständig bokföring. Det torde kunna ifrågasättas om jordbrukarna

i den omfattning, som i förslaget förutsattes, besutte erforderliga

insikter i bokföringsgöromål för att på ett fullt tillfredsställande sätt kunna

fullgöra den tilltänkta bokföringsskyldigheten. Det egentliga jordbruksarbetet,

särskilt för de mindre jordbrukarna, vore dessutom så pass tungt,

att intresset för med bokföring förenade sysslor bleve minimalt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke funnit tillräckliga skäl

föreligga att för närvarande förorda de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen

har yttrat, att frågan om lagstadgad bokföringsskyldighet icke vore av så

stort intresse ur taxeringssynpunkt som i vissa sammanhang blivit påstått.

Åtminstone vid större jordbruk måste »enligt livets regel» föras löpande anteckningar

för att kunna upprätta en deklaration, som kunde bliva så tillförlitlig

att den tålde vid en granskning. En inkomstberäkning, som utgingc

från en vinst- och förlusträkning, snarare försämrade än förbättrade kontrollmöjligheterna,

enär vinst- och förlusträkningen icke alltid komme att

innehålla samma noggranna redogörelse, som jordbrukarna eljest måste

lämna för de i vinsten ingående särskilda posterna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett, att bokföringsskyldighet enligt

lag ej borde utvidgas att omfatta en stor grupp företagare som jordbrukarna

så länge straffbestämmelserna för felaktig bokföring bibehölles i sin

nuvarande lydelse.

Länsstyrelsen har vidare anfört:

Enligt SL 23:5 må icke felaktig eller försumlig bokföring åtalas,^ där ej

gäldenären inom 5 år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller

bjudit ackord eller inställt sina betalningar.

Vid handläggning av beskattningsmål inför allmän domstol påvisas understundom

fel i den bokföring, som legat till grund för den avlämnade deklarationen.

När svaranden då gjort invändning att bokföringen visserligen

är felaktig men att deklarationens belopp äro riktiga har svaranden ansetts

ej vara förvunnen till brottsligt förfarande. Bokföringens samband med deklarationerna

är så intimt att samma påföljd bör stipuleras för oriktig bokföring

som för oriktig deklaration. Bokföringsbrottens nuvarande konstruktion

som gäldenärsbrott med begränsning av åtalsrätten länder till över

huvud taget allvarligt förfång för rättstillämpningen.

Malmöhus läns hushållningssällskap har bestämt avstyrkt, att bokföringsskyldighet

åtminstone för närvarande infördes för jordbrukarna. Hushållningssällskapet

har anfört:

Hittills har icke någon lagstadgad bokföringsskyldighet förelegat inom

jordbruket. Den bokföring, som där förekommit, har nog ej heller i allmänhet,

åtminstone inom medelstor och mindre drift, fyllt de formella krav som

nu anses böra ställas. Bristerna vidlåda huvudsakligen utgiftsredovisningen,

vilken då det som här gäller smärre dagliga poster, oftast ej blir fullstän
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

149

dig, under det att jordbrukets inkomster såsom från försäljning av spannmål

och djur eller leverans av mjölk och sockerbetor komma i större poster

med av mottagaren lämnade avräkningar och därför äro lättare att hålla

reda på. Räkenskapsföringen inom jordbruket, även det mindre, med dess

mångsidiga produktion och omsättning av hemmaproducerade produktionsmedel

är ganska komplicerad och svår hålla skild från anteckning angående

personliga utgifter, som vederbörande ej har anledning låta utomstående taga

del av.

Kunskapen i bokföring är ävenledes i allmänhet ringa bland jordbrukets

folk. Rent teoretisk undervisning i bokföring är svår att smälta och möjligheter

till praktisk träning erbjudas sällan och egentligen endast dem som

få anställning med bokföringsuppgiftcr inom större jordbruk. 1 vanlig elevutbildning

ingår dylik träning ej, då vederbörande driftsledare helt naturligt

ej önska låta utomstående få onödig inblick i affärsförhållandena. Även

om det skulle lyckas sprida bokföringskunskap inom de vidaste kretsar av

jordbruksbefolkningen, lägger emellertid bristen på arbetskraft åtminstone

för närvarande absoluta hinder i vägen för att bokföringsseden kan tränga

igenom inom jordbruket. Jordbrukarna äro för närvarande så ansträngda

och jäktade till följd av otillräcklig tillgång på arbetskraft både ute och inne

att erforderlig tid i de flesta fall omöjligt kan frigöras för förande av ordentliga

jordbruksräkenskaper, vilka skola föras dag för dag och icke få

skjutas upp till mindre arbetsbråda perioder.----

Jordbrukstaxeringssakkunnigas förslag är för närvarande ogenomförbart,

då endast ett ringa fåtal av de bokföringsskyldiga ha förmåga och tid att

ställa sig föreskriften till efterrättelse. Det måste betraktas som i hög grad

betänkligt att för en så betydande del av befolkningen som jordbrukarna införa

en dylik skyldighet som i de flesta fall måste stanna på papperet, även

om som i detta fall straffansvar för underlåtenhet endast föreligger vid konkurs.

I några yttranden ha erinringar framförts mot förslaget att a n knyt a

bokföringsskyldigheten till taxeringsvärdet å jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda yttrat:

Det är ej tilltalande att på en så variabel faktor som taxeringsvärdena

bygga gränsdragningen mellan bokföringsskyldiga och icke bokföringsskyldiga

jordbrukare. Taxeringsvärdena variera efter konjunkturväxlingarna

och ej minst efter penningvärdets förändringar. Rent principiellt borde bokföringsskyldigheten

anknyta endast till jordbruks- och skogsbruksdriftens

omfattning, så att bokföringsskyldigheten inträdde och upphörde, när verksamheten

uppnådde respektive nedsjönk under viss nivå. Såsom de sakkunniga

framhållit, torde det emellertid vara omöjligt att finna någon lätt

konstaterbar faktor, som ger ett någorlunda tillförlitligt uttryck åt verksamhetens

omfattning. Om man därför nödgas stanna för att godtaga de

sakkunnigas förslag alt dra gränsen efter taxeringsvärden, synes det vara

angeläget att så långt detta är möjligt hindra att konjunkturbetonade eller

eljest tillfälliga omständigheter få åstadkomma att en gång inträdd bokföringsskyldighet

bringas alt upphöra för kortare eller längre tid. Länsstyrelsen

ville därför ifrågasätta, om ej nedsättning av taxeringsvärdet av annan

anledning än att del av jordbruksfastighet frånträtts eller överförts till

annan förvärvskälla borde ske med högre belopp än en femtedel, innan bokföringsskyldigheten

upphör. Vidare borde särskilt bestämmas att nedsättning

av värdet genom eldsvåda, nedrivning av byggnad eller jämförlig anledning

skulle inverka på frågan om bokföringsskyldighet, endast om så
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

dan omständighet kunde förutsättas medföra en för längre tid bestående

värdeförsämring av brukad fastighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Vad först angår metoden för avgränsningen, nämligen visst taxeringsvärde

å brukad jordbruksfastighet, har denna den uppenbara fördelen att

vara lätt konstaterbar och enkel i tillämpningen. Emellertid måste, åtminstone

enligt länsstyrelsens mening, en nackdel ligga däri, att metoden icke

överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 1929 års bokföringslag,

vars 2 § 2) eljest kunde sägas innehålla en för jordbruket lämplig delningsgrund.

De sakkunniga ha avvisat denna möjlighet, enär antalet anställda i

ett jordbruk icke är konstant från år till år. Häremot kan invändas att så

ofta ej heller är förhållandet inom hantverket och industrien, varjämte olägenheterna

av en avgränsning efter samma grunder som bokföringslagens

för jordbrukets del skulle bortfalla genom en bestämmelse motsvarande den

i förslagets 1 § 4 st. intagna, d. v. s. att om för ägare eller brukare av jordbruksfastighet

bokföringsskyldighet inträtt, denna alltid skulle bestå under

innehavet. Emellertid kan lämpligheten av en bestämmelse av sistnämnda

innehåll ifrågasättas, enär motsvarighet därtill saknas i 1929 års bokföringslag.

Länsstyrelsen kan därför, om ock med tvekan, tillstyrka, att bokföringsplikten

göres beroende av taxeringsvärdet å brukad jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har hävdat, att i den mån andra förhållanden

än jordbrukets omfattning (t. ex. högt skogsvärde eller särskilt värdefulla

mangårdsbyggnader) inverkat på taxeringsvärdet detta ej vore någon

lämplig gräns för bokföringsplikten. Sysselsättningsgraden motsvarade

bättre ett jordbruks omfattning och därmed storleken och mångfalden av

förekommande inkomst- och utgiftsposter än andra av de sakkunniga prövade

grunder. Bokföringsskyldighet borde, i anslutning till 2 § 2 mom. bokföringslagen,

inträda då i jordbruket vanligen sysselsattes flera än make och

barn under 16 år samt två andra personer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att enligt förslaget bokföringsskyldighet

kunde komma att inträda för skogsfastigheter, varå jordbruk

bedreves i endast obetydlig omfattning. Det syntes vara lämpligt att

anknyta bokföringsskyldigheten ej endast till taxeringsvärdet utan samtidigt

också till arealen jordbruksjord eller taxerade jordbruksvärdet. För

att bokföringsskyldighet skulle föreligga borde alltså dels taxeringsvärdet

överstiga 60 000 kronor, dels dessutom arealen jordbruksjord överstiga

exempelvis 20 har eller taxerade jordbruksvärdet överstiga visst belopp.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, med i huvudsak samma motivering, ifrågasatt

att anknyta bokföringsskyldigheten enbart till taxerade jordbruksvärdet;

nedre gränsen borde bestämmas till 35 000 kronor. I

I ett antal yttranden ha erinringar riktats mot förslaget, att bokföringsskyldighet

skall inträda, då taxeringsvärdet

uppgår till lägst 60 000 kronor.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har sålunda uttalat, att de sakkunniga,

då de förordat 60 000 kronors-gränsen, förmodligen avsett, att ett

betydande toppskikt med i allmänhet bättre förutsättningar för den nya ordningens

genomförande skulle från början få skyldighet att på detta område

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

151

föra in utvecklingen i nya spår. För Norrlands vidkommande syntes detta

toppskikt genom den föreslagna begränsningen bliva alltför obetydligt.

Svenska lantarbetareförbundet har hävdat att gränsen borde kunna sänkas.

Kristianstads läns hushållningssällskap har ansett det önskvärt att bokföringsskyldigheten

gällde för alla jordbruk med minst 50 000 kronors taxeringsvärde.

Läns stp r elsen i Västerbottens län har yttrat, att taxeringsvärdet,

om detta skulle bibehållas såsom grund för bokföringsskyldighetens inträde,

syntes kunna sättas väsentligt lägre, t. ex. till 40 000 kronor. Kalmar läns

norra hushållningssällskap har framhållit, att bokföringsskyldighet vore av

sådan betydelse, såväl för statsmakterna som för jordbrukarna själva, att

den borde utsträckas att omfatta jordbruk även under 60 000 kronors taxeringsvärde.

Hushållningssällskapet föresloge därför, att från bokföringsskyldighet

endast undantoges sådana jordbruk som i storleksordning komme

att falla under det basjordbruk, som statsmakterna en gång komme att

fastställa. Utredning rörande bokföringsskyldighet för skogsbruket borde

snarast komma till stånd.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ifrågasatt, om det förelågc

tillräckligt starka skäl att i fråga om bokföringsplikten gå så lågt som

till 60 000 kronors taxeringsvärde. I och för sig vore det väl knappast ur

taxeringssynpunkt att eftersträva, att allt för många deklarerade på den

föreslagna blanketten 4 b. Kontrollen torde kunna göras betydligt effektivare

och jämnare med ledning av blanketten 4 a. Detta sammanhängde bl. a.

därmed att åtskilliga i och för sig mycket dugande taxeringsnämndsordförande

icke vore tillräckligt insatta i bokföring för att med full säkerhet kunna

granska en bilaga baserad på bokföring och konsulenter om möjligt

borde undvikas. Förbundet ville därför föreslå, att bokföringsplikt infördes

endast för jordbruk med ett taxeringsvärde överstigande 100 000 kronor

(ev. 75 000 å 80 000 kronor).

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit den föreslagna gränsen alltför

låg; med ledning av förhållandena inom länet borde den höjas till 100 000

kronor. Älvsborgs läns södra och Östergötlands läns hushållningssällskap ha

jämväl ansett, att bokföringsskyldighet borde inträda först då taxeringsvärdet

uppginge till 100 000 kronor.

Departementschefen.

Såsom tidigare omnämnts böra endast de jordbrukare äga rätt att bliva

taxerade efter bokföringsmässiga grunder, vilka föra räkenskaper i viss omfattning

och på visst sätt. Härvid torde jordbruksbokföringen böra regleras

på i huvudsak samma sätt som skett i 1929 års bokföringslag beträffande

handelsbokföringen. Jordbrukarnas bokföringsskyldighet bör dock icke medföra

de civilrättsliga verkningar i olika avseenden, som åtfölja bokföringsskyldighet

enligt nämnda lag. Bokföringsskyldigheten för jordbrukarna bör

i stället utformas endast med tanke på taxeringsändamål: att skapa ett

säkert underlag för upprättande av en riktig deklaration. Eu annan sak

är att bokföringsskyldigheten kommer att vara till nytta även ur andra syn
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

punkter, som framhållits av de sakkunniga. Sålunda giver bokföringen

jordbrukaren bättre översikt över jordbrukets ekonomi. För det allmänna

har bokföringen betydelse som underlag för utredningar om jordbrukets

lönsamhet.

Med hänsyn till jordbruksbokföringens sålunda angivna särart böra bestämmelser

rörande denna bokföring upptagas i en särskild författning av

förordnings natur. För att markera skillnaden mellan handelsböcker enligt

bokföringslagen och de böcker, som jordbrukarna skola föra, torde de

sistnämnda i författningstexten böra benämnas räkenskapsböcker; vidare

bör skyldigheten att föra de ifrågavarande böckerna icke betecknas såsom

bokföringsskyldighet utan såsom skyldighet att föra räkenskaper såsom

underlag för taxering. I sakligt hänseende torde bestämmelserna om skyldighet

för jordbrukare att föra räkenskapsböcker böra vara i huvudsak

likalydande med dem, som innehållas i de sakkunnigas förslag till lag om

jordbruksbokföring; sistnämnda bestämmelser överensstämma i stort sett

med stadgandena i 1929 års lag. Skyldigheten att föra räkenskaper bör

dock icke knytas till visst taxeringsvärde å jordbruksfastighet. Vilken jordbrukare

som helst, vare sig han är ägare eller brukare av sådan fastighet,

bör vara .skyldig att föra föreskrivna räkenskaper, därest han önskar bliva

taxerad enligt bokföringsmässiga grunder. Den, som påyrkar taxering efter

sådana grunder, bör göra anmälan härom till vederbörande taxeringsintendent

i god tid, förslagsvis tre månader, före det första räkenskapsårets ingång.

Någon prövning i samband med anmälningen, huruvida jordbrukaren

skall medgivas rätt att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, bör

icke äga rum; en dylik prövning torde för övrigt svårligen kunna ske. Anmälan

bör därför icke avse att vara underlag för en sådan prövning, utan

den bör tjäna till att skaffa taxeringsintendenten kännedom om vilka jordbrukare

som under kommande år skola taxeras efter dvlika grunder; organisationen

av taxeringsarbetet måste nämligen planeras härefter.

Då räkenskaperna tjäna såsom underlag för taxeringen är det givetvis

av stor vikt, att de föras enligt föreskrifterna i den förenämnda förordningen.

Från skattemyndigheternas sida ha i skilda sammanhang framförts

krav på att ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten enligt 1929

års lag —■ med hänsyn till den betydelse som denna bokföring har för taxeringen

— skulle i och för sig bestraffas. Då skyldigheten att föra räkenskaper

enligt den nu föreslagna förordningen uteslutande avser att tjäna taxeringsändamål

torde i enlighet med de framförda kraven underlåtenheten

i och för sig att fullgöra skyldigheten enligt föreskrifterna i förordningen

böra medföra straff, därest underlåtenheten är av allvarligare art. Så bör

anses vara fallet, om jordbrukaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

åsidosätter skyldigheten att föra räkenskaper på sådant sätt att ur räkenskaperna

icke kunna inhämtas de uppgifter, som erfordras för jordbrukarens

taxering. Ansvar bör däremot icke inträda för obetydliga oriktigheter

eller tekniska ofullkomligheter i räkenskaperna. Straff bör utgå i form av

dagsböter. •

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Då räkenskaperna ligga till grund för upprättandet av deklaration, kan

det inträffa att förseelse, som nyss sagts, och brott, som avses i skattestrafflagen,

samtidigt föreligga.

Åsidosätter jordbrukaren sin skyldighet att föra räkenskaper och är åsidosättandet

av den allvarligare natur, som förut sagts, följer vidare därav, att

räkenskaperna icke kunna läggas till grund för taxeringen; denna måste i

dylikt fall åsättas med ledning av tillgängliga kontrolluppgifter och i övrigt

kända förhållanden.

Enligt departeinentsförslaget skola endast de jordbrukare ha rätt att bliva

taxerade efter bokföringsmässiga grundar, som föra räkenskaper enligt den

föreslagna förordningen. Den av de sakkunniga väckta frågan om införande

av s. k. anteckningsskyldighet för övriga jordbrukare saknar därför härvidlag

betydelse. Jag finner icke anledning att i detta sammanhang upptaga

frågan såvitt angår rörelseidkama.

Till särskilda spörsmål i samband med bestämmelserna i förenämnda

förordning torde jag få återkomma i samband med specialmotiveringen till

departementsförslaget.

I. Organisationsfrågor.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att genomförandet av de sakkunnigas förslag till

ändrade regler för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet givetvis

komme att medföra ökat arbete både för de skattskyldiga och för beskattningsmyndigheterna.

Till ledning vid upprättande av deklarationer borde

utarbetas utförliga upplysningar angående deklarationsskyldigheten och sättet

för dess fullgörande. Det kunde förutses, att de skattskyldiga i större

utsträckning än för närvarande vore fallet komme att begagna sig av sin

rätt att hos ordförande i taxeringsnämnd begära råd och upplysningar i nyssnämnda

avseende. Det vore givet, att taxeringsnämndsordförandenas arbetsuppgifter

i samband med övergången i görligaste mån borde underlättas. De

sakkunniga förutsatte, att ordförande och kronoombud i taxeringsnämnder

vid sammanträden inför landskamreraren informerades om innebörden av

de nya bestämmelserna samt att särskilt utvalda taxeringstjänstemän, närmast

taxeringskonsulenter, ställdes till taxeringsnämndernas förfogande för

att lämna råd och upplysningar. Åt dessa tjänstemän syntes lämpligen kunna

uppdragas att i första hand granska ingångsvärdena för övergångsåret

ä djurbeståndet, maskiner och inventarier samt jordbrukets driftbyggnader.

Sedan de med övergången förenade svårigheterna övervunnits, torde

taxering av jordbruksinkomst enligt de sakkunnigas förslag i viss mån

bliva enklare än enligt nuvarande förfarande. En fortlöpande kontroll av

den skattskyldiges uppgifter i deklarationen bleve fortfarande nödvändig.

Vid granskning av jordbruksdeklarationer borde ordförandena i taxeringsnämnderna

ha hjälp av taxeringskonsulenterna i fråga om sådana jordbrukare,

som begagnade deklarationsbilaga nr 4 b (d. v. s. hade ordnad bok
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

loring som avslutats med vinst- och förlustkonto i huvudbok). Dessa jordbrukare

hade att vid sina deklarationer foga bestyrkt avskrift av balansräkning

för beskattningsåret och balansräkning för närmast föregående räkenskapsår

samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret. Dessa räkenskapsutdrag

syntes i första hand böra granskas av taxeringskonsulent. Däremot

torde övriga jordbruksdeklarationer kunna behandlas direkt av taxeringsnämnden,

vilken givetvis liksom nu vore oförhindrad att, därest deklarationsmaterialet

vore av mera invecklad beskaffenhet, överlämna detsamma

till taxeringskonsulent för granskning. Deklarationer, avlämnade av jordbrukare,

vilka icke vore bokföringsskyldiga men frivilligt åtagit sig att föra

böcker enligt jordbruksbokföringslagens föreskrifter, borde jämväl granskas

av taxeringskonsulent.

Av det anförda framginge, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag

torde medföra ökat behov av taxeringskonsulenter. Det vore av vikt att till

taxeringskonsulent med uppgift att granska jordbruksdeklarationer utsåges

person, vilken utöver kunskap i bokföring genom deltagande i taxering eller

annorledes förvärvat speciell kännedom om jordbruksförhållanden.

Självfallet komme den nya taxeringsmetoden att ställa stora krav på taxeringsavdelningarna

å landskontoren, där taxeringsmaterialet skulle granskas

och utredning i besvärs- och anmärkningsmål verkställas. Då skyldighet

skulle föreligga för jordbrukare att för granskning förete sin bokföring eller,

om räkenskaper icke förts, sina anteckningar rörande jordbruksdriften,

åstadkommes härigenom en väsentlig utökning av antalet skattskyldiga,

som hade att underkasta sig bokföringsgranskning. Den nuvarande personalen

å taxeringsavdelningarna, som kunde åtaga sig granskningsuppdrag,

vore icke tillräcklig. Det borde framhållas att en omfattande kontroll vore

nödvändig för att kunna konstatera huru de föreslagna bestämmelserna efterlevdes.

En bokföringsgranskning borde självfallet även inrymma råd och

upplysningar för framtiden, varför det jämväl för de skattskyldiga torde vara

av värde att ha tillgång till den information, som därvid kunde lämnas.

Storleken av den arbetsförstärkning, som erfordrades å taxeringsavdelningarna,

hade de sakkunniga icke ansett sig kunna beräkna. Många olika faktorer,

som icke kunde överblickas utan ingående granskning av förhållandena

i de olika länen, gjorde sig här gällande. De sakkunniga förutsatte, att

länsstyrelserna i sina remissyttranden skulle lämna uppgifter härom. De

sakkunniga ville endast framhålla, att därest länsstyrelsernas bestyr med

omsättningsskatten upphörde, de nu anställda kontrollanterna syntes kunna

i stället sysselsättas med kontroll av jordbruksdeklarationer.

Yttranden.

I de yttranden, vari organisationsfrågorna berörts, har genomgående givits

uttryck åt den uppfattningen, att vid taxering enligt bokföringsmässiga

grunder behovet av kontroll av de skattskyldigas deklarationer liksom behovet

av biträde åt taxeringsnämnderna i deras verksamhet komme att högst

avsevärt ökas. Detta har ansetts bliva fallet i synnerhet vid övergången till

det nya taxeringssystemet.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

155

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att särskilda organ borde

tillskapas med uppgift att vara de ordinarie taxeringsmyndigheterna

behjäpliga vid övergången. Förbundet hade sålunda

kommit till den slutsatsen, att nuvarande taxeringsorganisation knappast

vore tillräcklig att fullgöra de krav, som koinme att ställas på densamma

i samband med övergången. Ett införande av redovisning enligt bokföringsmässiga

grunder krävde ingående kännedom om jordbrukets och

skogsbrukets arbetsförhållanden och ekonomiska villkor liksom om bokföring.

Lokalkännedom komme att få stor betydelse. Ett uppfyllande av lagens

föreskrift om rätt och rättvis taxering krävde att taxeringsmyndigheterna

över hela landet arbetade efter i stor sett samma linjer, värderingsnormer

och metoder. Övergångsårets taxering hade avgörande betydelse även

för framtida taxeringar. Av dessa skäl vore det lämpligt att, såsom förut

nämnts, inrätta särskilda organ, nämligen dels för hela riket en central

nämnd, dels för varje prövningsdistrikt en distriktsnämnd. Förbundet har

vidare anfört:

Den centrala nämnden bör väl ha i huvudsaklig uppgift att lämna bindande

förklaringar vilka ingångsvärden som skola tillämpas, lämna anvisningar

om värderingsregler, avgiva yttrande i ärenden rörande införande av

den nya vinstredovisningen och taga initiativ för ernående av lämpligast

möjliga övergång samt likformighet i taxeringsförfarandet inom olika taxeringsdistrikt.

Distriktsnämnderna torde böra ha till uppgift att vara kontaktorgan

mellan den centrala nämnden och de lokala taxeringsmyndigheterna.

De böra stå de lokala nämnderna till tjänst i frågor, som röra övergångsförfarandet

och uppskattningen av ingångsvärdena. Distriktsnämnderna

borde också tillerkännas rätt och föreskrivas skyldighet att avgiva yttrande

till prövningsnämnder och beskattningsdomstolar i besvärsmål rörande

övergången.

Dessa nämnder böra sammansättas utav i dessa frågor särskilt införsatta

jordbrukare och andra, som ha en ingående kännedom om jordbrukets och

skogsbrukets villkor. Det är att förvänta, att nämnderna ganska snart förvärva

sig ingående lokalkännedom och kännedom i värderingsfrågor. Antalet

medlemmar bör sättas lågt, och bör uppdraget givas för hela övergångsperioden,

för att kontinuitet i arbetet skall erhållas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat, att för eu effektiv kontroll av

ingångsvärdena krävdes ingående ortskännedom. Det vore därför icke lämpligt

att överlämna kontrollarbetet åt konsulenter, utan detta borde i största

möjliga utsträckning verkställas inom taxeringsnämnderna. Det vore emellertid

icke möjligt för taxeringsnämnderna att inom den korta tid, som stode

dem till buds för taxeringsarbetets utförande, även medhinna en omsorgsfull

prövning av ingångsvärdena. En successiv övergång till bokföringsmässig

inkomstredovisning skulle givetvis medföra en viss lättnad i taxeringsnämndernas

arbete. Starka skäl talade emellertid emot eu sådan uppdelning. Den

enda framkomliga vägen att bereda taxeringsnämnderna erforderlig lindring

i deras arbetsbörda vid övergången vore att överlåta åt särskilda nämnder

att pröva och fastställa ingångsvärdena. Kostnaderna härför uppvägdes

till stor del genom besparingar å anslaget för inkomsttaxeringen, varför

kostnadsfrågan icke syntes böra utgöra hinder härför.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Behovet av taxerings konsulenter har berörts i åtskilliga yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att antalet taxeringskonsulenter

borde fördubblas. Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att ordförandena

och kronoombuden i taxeringsnämnderna icke torde vara i stånd

att bemästra alla de tekniska problem, vilka komme att uppställa sig vid

taxering av jordbrukare, sedan de sakkunnigas förslag genomförts. Det bleve

nödvändigt att genom en väsentlig utökning av konsulentorganisationen eller

på annat lämpligt sätt ställa taxerings- och bokföringskunniga tjänstemän

till taxeringsnämndernas förfogande. Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört,

att för behandlingen i taxeringsnämnderna av deklarationer, avgivna

av de skattskyldiga, som enligt förslaget vore bokföringsskyldiga, erfordrades

ytterligare ett antal konsulenter. Vad anginge övriga skattskyldiga vore

det däremot icke lämpligt, att de behandlades av särskilda konsulenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har understrukit, att förslagets genomförande

medförde ett ökat behov av taxeringskonsulenter. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har framhållit, att under övergångsåret så gott som varje

taxeringsnämnd skulle behöva biträde av konsulent under större delen av

taxeringsperioden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat farhågor för att inrättandet

av nya befattningar såsom taxeringskonsulenter i praktiken skulle leda

till att taxeringsarbetet på många håll icke skulle kunna slutföras inom

föreskriven tid. Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att man icke

borde vänta sig för mycket av de nya konsulenterna. I varje fall syntes hittills

gjorda erfarenheter av systemet med taxeringskonsulenter knappast

giva stöd åt alltför högt ställda förväntningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att kontrollen av

jordbrukarnas deklarationer liksom hittills i första hand borde ankomma

på taxeringsnämnderna. Man borde sträva efter att orflförandena och kronoombuden

finge sådan utbildning för sin uppgift, att de bleve väl skickade

att omhänderhava de nya jordbrukardeklarationerna. I den mån arbetet i

nämnderna bleve tyngre genom reformen, finge detta beaktas genom ökat

taxeringsanslag och eventuellt genom uppdelning av taxeringsdistrikten.

Länsstyrelsen kunde icke förorda, att taxeringskonsulenterna gjordes till

föredragande beträffande jordbrukardeklaration på samma sätt som nu gällde

beträffande rörelsedeklaration. Detta hade icke heller de sakkunniga

föreslagit. Om och i den mån konsulentinstitutionen borde bibehållas — en

fråga som i och för sig vore tveksam — borde konsulenterna självfallet tillhandagå

nämnderna med råd och upplysningar även beträffande jordbrukardeklarationer.

Någon ökning av antalet konsulenter behövde man dock

icke räkna med på grund härav.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att det syntes

böra stadgas, att deklarationer avgivna av bokföringsskyldiga jordbrukare

icke behövde översändas till konsulent. Denne saknade i de flesta fall förutsättningar

att bedöma deklarationens riktighet ur annan än möjligen rent

s. 157 Kontrollera mot PDF

. 157

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

formell synpunkt. Det syntes emellertid vara av mindre vikt, att den vore

formellt riktig, än att den vore sakligt riktig, och det kunde endast taxeringsnämnden

i orten med någon tillförlitlighet bedöma. Givetvis skulle dock

en taxeringsnämndsordförande enligt den allmänna bestämmelsen äga rätt

att till konsulent översända även jordbruksdeklaration av mera invecklad

beskaffenhet och sådan deklaration, för vars granskning han ansåge konsulents

hjälp vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att den ökning av antalet

taxeringskonsulenter, som bleve erforderlig, ånyo aktualiserade frågan om

icke konsulentuppdragen lämpligen borde fullgöras av befattningshavare å

landskontor såsom tjänsteåliggande. Vid övergång till taxering enligt bokföringsmässiga

grunder komnje nämligen eljest konsulentuppdragen i ännu

högre grad än tidigare varit fallet att tendera att bliva bisyssla för landskontorens

personal. En dylik utveckling vore emellertid icke önskvärd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att det visat sig vara synnerligen

svårt att erhålla lämpliga och kvalificerade taxeringskonsulenter. Frågan

om förordnande av särskilda taxeringskonsulenter för granskning av

j ordbruksdeklarationer syntes därför böra upptagas i samband med lösande

av konsulentfrågan i dess helhet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att förslagets genomförande

medförde ett ökat behov av taxeringskonsulenter. Konsulentverksamheten i

länet hade givit mycket tillfredsställande resultat. Det hade dock tyvärr varit

omöjligt att utanför kretsen av länsstyrelsens egna befattningshavare i

tillräcklig utsträckning kunna förvärva personal med erforderliga kvalifikationer

för konsulentskapet. Det vore angeläget att förutsättningar skapades,

så att konsulentverksamheten kunde fortbestå och drivas i den omfattning

som förhållandena betingade. Detta kunde dock ej ske med mindre än att

konsulenterna anknötos direkt till taxeringsavdelningen. Personalfrågan

kunde härvid lämpligen lösas på det sättet, att omsättningsskattekontrollanterna

bereddes fortsatt anställning vid länsstyrelsens taxeringsavdelning.

Deras åligganden skulle i så fall bliva att under den tid, som arbetet i taxeringsnämnderna

påginge, fullgöra uppdrag sasom konsulenter och under

övrig tid av året deltaga i det till taxeringsavdelningen förlagda arbetet med

granskning av de inkomsttaxeringar, som taxeringsnämnderna åsatt.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat, att kontrollanttjänsterna

borde ombildas till fasta konsulenttjänster. Konsulentgranskningen skulle

genom inrättande av fasta konsulenttjänster med säkerhet bliva mera effektiv

än för närvarande, och taxeringsnämnderna skulle kunna beredas välbehövlig

kvalificerad hjälp med vidlyftigare utredningar och mera invecklade

taxeringsspörsmål. Om dessa fasta konsulenttjänster inrättades i god tid,

innan nya bestämmelser om inkomsttaxeringen av jordbruk trädde i kraft,

skulle övergången till det nya systemet kunna ske med avsevärt mindre svårigheter

än eljest, enär konsulenterna då kunde vara väl införsatta i bestämmelsernas

tillämpning och sålunda äga förutsättningar att lämna säkra informationer

åt de skattskyldiga och taxeringsnämnderna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

158 •

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Beträffande länsstyrelsernas taxeringsa v delningar har

i yttrandena genomgående hävdats, att dessas arbetsbörda, särskilt under

övergångstiden, kornme att väsentligt utökas. Länsstyrelserna ha dock icke

ansett sig kunna mera exakt angiva den personalförstärkning, ,som förslagets

genomförande skulle nödvändiggöra.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört:

\ad ater angar beskattningsmyndigheterna, medför förslagets genomföra£de

dels ett okat behov av taxeringskonsulenter och dels en nödvändig

arbetsforstarknmg å taxeringsavdelningarna. Det kan emellertid starkt

ltragasattas, om tör detta slags taxeringsarbete kvalificerad arbetskraft i

erforderlig omfattning för närvarande går att anskaffa. De nuvarande förhallandena

pa arbetsmarknaden ger anledning till farhågor för att så icke

skall bil fallet. Till nagon del kan visserligen viss arbetskraft påräknas

S™1 omsättningsskattens upphörande, då de för omsättningsskatten an•r,

''Ida kontronanterna därigenom kunna bliva disponibla för andra uppgifter;

Efter lämplig omskolning synas dessa nämligen, såsom de sakkunmga

aven papeka, kunna användas för det granskningsarbete å taxerängsavdelnmgarna,

som den föreslagna omläggningen av jordbrukstaxeringen

raver, varjamte de även i viss utsträckning kunna användas så,som konsulenter.

Men darmed kan ingalunda behovet av arbetskraft anses täckt.

Storleken av den ytterligare arbetsförstärkning, som kan erfordras, anser

sig länsstyrelsen emellertid för närvarande icke kunna göra något bestämt

uttalande om då verkningarna av den föreslagna reformen icke ännu kunna.

överblickas. Länsstyrelsen vill endast ytterligare understryka de

svårigheter, som med säkerhet komma att möta, då det gäller anskaffning

av pei sonal, som är skickad för ifrågavarande uppgifter, d. v. s. i besittning

av saväl kunskap i bokföring som erfarenhet av jordbrukstaxering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att eftergranskningen

av jordbruksdeklarationer under kriget fått eftersättas för arbetet med

krigskonjunkturbeskattningen. I vad mån man inom länsstyrelsen i forlsattningen

kunde avdela erforderlig personal för eflergranskningen vore

för tidigt att bedöma. En viss försiktighet med ytterligare tillskott i personalen

vore dock tillrådlig under den övergång till mera stadgade arbetsförhållanden,

som under de allra närmaste åren kunde förväntas för landskontorens

vidkommande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bar anfört, att om en noggrann och

liktig granskning verkställdes redan av taxeringskonsulenterna antalet

nya befattningshavare å taxeringsavdelningen torde kunna begränsas till

en å två taxeringsassistenter samt ett skrivbiträde för framtagande av deklarationer

och dylikt. Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit,

att ytterligare två taxeringsassistenttjänster i länet borde inrättas. Länsstyrelsen

i Hallands län har yttrat, att ytterligare två taxeringsassistenter och

två skrivbiträden vid taxeringsavdelningen bleve erforderliga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att antalet befattningshavare,

som skulle anförtros granskningsuppdrag beträffande jordbrukstaxering,

icke borde sättas så lågt, att alltför många skattskyldigas räkenskaper

icke bleve föremål för granskning under överskådlig tid, men icke

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

heller så högt, att arbete året om icke kunde beredas befattningshavarna.

En avsevärd del av året måste de givetvis biträda med beredande av besvärsmål

till prövningsnämnden. Deras arbetskraft kunde dessutom lämpligen

tagas i anspråk för beredande av mål till skattedomstolarna rörande jordbrukstaxering''.

Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma borde antalet »jordbrukstaxeringsassistenter»

i länet icke understiga tre.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att det vore en grundläggande

förutsättning för att uppnå det förbättrade taxeringsresultat, vartill

förslaget syftade, att till taxeringsavdelningarnas förfogande ställdes arbetskraft

i erforderlig utsträckning för hela året samt att denna arbetskraft

placerades i sådan löneställning och erhölle .sådana anställningsvillkor,

att en god rekrytering kunde förväntas. Då erfarenheten av de senaste

årens taxeringsarbete för länets vidkommande utvisade, att det nuvarande

behovet av arbetskraft endast med svårighet kunde tillgodoses inom ramen

av gällande per sonal,stat, måste varje ökning av arbetsbördan med nödvändighet

medföra en häremot svarande förstärkning av personalen. För kontroll

av jordbruksdeldarationerna måste taxeringsavdelningen utökas med

minst tre tjänster med förhållandevis god löneplacering. Jämväl den nuvarande

biträdande personalen i övrigt torde komma att bliva till antalet

otillräcklig.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att det vore .svårt att för närvarande

överblicka omfattningen och svårighetsgraden av de göromål, som

följde med de nya bestämmelserna. Särskilt gällde detta de göromål, som

hade samband med övergången. Personalökningen måste dock synbarligen

beräknas med ledning av vad ,soin erfordrades på längre sikt, enär det

kunde antagas, att arbetskraft besittande tillräckliga kvalifikationer ej

funnes att tillgå för anställning endast under en kortare tid. Kontrollen av

jordbruksdeldarationerna borde ombesörjas av länets taxeringskontrollant

samt en nyanställd taxeringsassistent. Länsstyrelsen i Blekinge län har

uttalat att — utöver länets två taxeringskontrollanter -— ytterligare en

taxeringsassistent bleve erforderlig. Länsstyrelsen i Norrbottens län har

framhållit, att länets tre kontrollanttjänster icke bleve tillräckliga; åtminstone

ytterligare en sådan tjänst borde inrättas, varjämte uppkomme behov

av minst två kontorsbiträden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har förutsatt,

att länets två kontrollanttjänster ombildades till tjänster för kontroll

av jordbruksdeklarationer; härutöver borde inrättas ytterligare minst

två kontrollanttjänster samt en kontorsbiträdestjän.st. Länsstyrelsen i Uppsala

län har uttalat, att länets två taxeringskontrollanter borde överföras

till taxeringsavdelningen samt att härutöver ytterligare två personer med

förmåga att verkställa bokföringsgranskning borde anställas. Länsstyrelsen

i Örebro län har framhållit, att — utöver personalen å omsättningsskatteavdelningen,

uppgående till fyra taxeringskontrollanter och en taxeringsinspektör

— ytterligare en e. o. landskontorist och ett kvinnligt skrivbiträde

erfordrades. Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att eu av
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

sevärd arbetsförstärkning bleve erforderlig. För biträde åt taxeringsnämnderna

erfordrades, åtminstone under övergångstiden, utöver länets fyra

omsättningsskattekontrollanter ytterligare minst två tjänstemän. För den

ökade bokföringsgranskningen å taxeringsavdelningen erfordrades därjämte

ytterligare minst två taxeringsassistenter samt något eller några

skrivbiträden.

Departementschefen.

Då departemcntsförslaget icke medför någon allmän skyldighet för jordbrukarna

att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder utan endast skapar

en rätt för dem, som åtaga sig skyldighet att föra räkenskaper, att taxeras

efter dylika grunder, synes det kunna förväntas att övergången till bokföringsmässig

redovisning sker successivt och över huvud endast beträffande

en del av jordbrukarna. Härigenom torde över gångssvårigheterna för

både skattskyldiga och beskattningsmyndigheter bliva väsentligt reducerade.

Därest en riksskattenämnd inrättas, bör denna genom råd och anvisningar

rörande ingångsvärden och andra med övergången sammanhängande spörsmål

underlätta denna. I fortsättningen bör nämnden beträffande jordbruket,

liksom i fråga om andra områden av beskattningsväsendet, verka

för enhetlighet och likformighet.

Därest jordbrukarna redan vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande,

den 1 januari 1953, till ett större antal övergå till bokföringsmässig redovisning,

torde erfordras förstärkning av både taxeringsnämnderna och taxeringsavdelningarna

vid länsstyrelserna. Vid granskningen av de ifrågavarande

jordbrukarnas deklarationer böra biträda taxeringskonsulenter med

kunskap i bokföring och erfarenhet rörande jordbruksförhållanden; såsom

konsulenter synas exempelvis vissa tjänstemän hos hushållningssällskap

eller lantbruksnämnder vara lämpliga. Taxeringsavdelningarna torde också

böra förstärkas med nya taxeringsassistenter för räkenskapsgranskning. De

tidigare omsättningsskattekontrollanterna ha numera tagits i anspråk för

andra ändamål, i huvudsak för kontroll av arbetsgivarnas verkställande av

löneavdrag, och kunna icke disponeras för jordbrukstaxeringen.

Den omedelbart erforderliga förstärkningen av taxeringsväsendet torde

icke kunna bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jordbrukare

som från och med kalenderåret 1953 eller motsvarande räkenskapsår komma

att övergå till det nya redovisningssystemet. Anmälan om övergång

till det nya systemet i samband med dettas ikraftträdande bör därför lämpligen

göras hos taxeringsintendenten senast den 30 september 1952. Länsstyrelserna

böra därefter före utgången av oktober månad samma år inkomma

till vederbörande departement med uppgift om erforderlig förstärkning

av taxeringsorganisationen. Proposition med äskande av anslag för

den förstärkning, som må visa sig behövlig, bör sedan föreläggas 1953 års

riksdag.

s. 161 Kontrollera mot PDF

hungl. Maj.ts proposition nr 191.

161

J. Ikraftträdande.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag, som framlades i februari 1946, skulle de

nya bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1948 och tillämpas första

gången vid 1948 års taxering. Den föreslagna lagen om jordbruksbokföring

skulle dock träda i kraft den 1 januari 1947.

Yttranden.

I remissyttrandena har genomgående givits uttryck åt den uppfattningen

att övergången till det nya redovisningssystemet komme att medföra

stora svårigheter såväl för de skattskyldiga som för beskattningsmyndigheterna.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

Själva övergången till det nya redovisningssystemet är emellertid förenad

med betydande svårigheter och kräver, att jordbrukarna erhålla insikt

om det nya redovisningssystemets innebörd samt om vad de i samband

med övergången ha att iakttaga. Ävenså blir övergången för taxeringsmyndigheternas

del förenad med ett omfattande utrednings- och prövningsarbete,

särskilt för att ingångsvärdena skola bliva på lämpligt och

rättvist sätt avvägda. Förbundet uttalar som sin bestämda mening, att

övergången icke under några förhållanden får forceras på det sätt, som de

sakkunniga föreslagit. De skattskyldiga hinna icke att före i förslaget

åsyftad tidpunkt göra sig förtrogna med den nya redovisningsprincipen,

och det finnes icke heller så många i dessa hänseenden kunniga personer,

att jordbrukarna genom dem kunna få erforderlig hjälp vid övergången.

Taxeringsmyndigheterna torde heller icke vara kapabla att bemästra en

övergång för samtliga jordbruk under ett enda år, vid en enda taxering.

Förbundet har övervägt vilka åtgärder, som böra vidtagas för att övergången

skall kunna ske så .smidigt och så billigt som möjligt, och har då

stannat för att föreslå, att övergången till bokföringsmässiga grunder icke

genomföres i den snabba takt, som de sakkunniga föreslagit. För det första

torde det vara nödvändigt att uppskjuta lagens ikraftträdande till i första

hand den 1 januari 1949, under förutsättning att lagen antages vid 1947

års riksdag, och för det andra, att en övergångsperiod införes, där man

tillerkänner jordbrukarna valrätt att antingen fortsätta med redovisning

enligt kontantprincipen och i övrigt enligt nu gällande lagstiftning eller

också att redovisa enligt bokföringsmässiga grunder med de nya bestämmelserna

i övrigt. Denna övergångsperiod bör sättas till 5 år. Under denna

period finnes möjlighet att verkställa de nödvändiga utredningarna och

den information, som är erforderlig. Denna anordning med övergångsperiod

bör kompletteras med en bestämmelse, att en återgång efter skedd

övergång till bokföringsmässiga grunder icke kan ske.---

Vilken tid för övergång till bokföringsmässiga grunder som än tillämpas,

blir det dock förenat med svårigheter att vid denna tidpunkt i samtliga

fall fixera ingångsvärdena på ett riktigt sätt, bland annat på grund av att

nödiga utredningar ofta inte hinna förebringas samt att jordbrukarna i

många fall inte heller förstå att bedöma värdesättningens återverkningar

på framtida taxeringar. Det är därför önskvärt att låta frågan om storleken

av ingångsvärdena för olika tillgångar icke bliva slutgiltigt behandlad vid

taxeringen övergångsåret utan lämna de skattskyldiga rätt att få dessa

II Bihang till riksdagens protokoll 1951. t samt. Vr 191.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

prövade på nytt, om de lyckas prestera ytterligare bevisning om ingångsvärdena

vid en senare tidpunkt, förslagsvis inom fem år efter övergångsåret.

De svårigheter, som enligt ovan föreligga för jordbrukare i allmänhet att

utan övergångsperiod samfällt övergå till deklarationsmässig redovisning

enligt bokföringsmässiga grunder, synas i än högre grad vara för handen

beträffande den föreslagna bokföringsskyldigheten för därav berörda jordbrukare

på grund av att bokföringslagen, framför allt såvitt avser upprättande

av inventarium och balansräkning, kommer att ålägga de bokföringsskyldiga

uppgifter, för vilka de flesta stå helt främmande. Bokföringsskyldigheten

är ju icke heller en nödvändig förutsättning för taxering enligt

bokföringsmässiga grunder.

Bokföringsskyldighet synes därför böra införas först fr. o. m. det räkenskapsår,

för vilket taxering enligt bokföringsmässiga grunder på sätt ovan

föreslagits senast skall ske.

Lagbestämmelserna om jordbruksbokföring böra dock utfärdas utan onödigt

dröjsmål, så att enhetliga bokföringssystem kunna uppgöras samt utbildningen

av bokförare och upplysning till jordbrukarna i god tid kan äga

rum för tillgodoseende av lagens fordringar.

Lantbruksstyrelsen har erinrat om att många jordbruk för närvarande

helt saknade lanlbruksbokföring, varför det vore angeläget att under viss

övergångstid bereda respektive jordbrukare möjlighet att ordna bokföring

eller de fortlöpande anteckningar, som i varje fall bleve erforderliga. Sagda

övergångstid borde lämpligen fastställas till fem år.

Blekinge och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha framhållit

betydelsen av en intensifiering och utvidgning av den upplysnings- och undervisningsverksamhet

i bokförings- och deklarationsfrågor, som redan nu

bedreves av jordbrukarnas organisationer och av det allmänna genom hushållningssällskapen.

Härvid borde bl. a. utarbetas för det mindre jordbruket

lämpliga och efter det nya deklarationsförfarandet avpassade bokföringsböcker

jämte tillhörande överskådliga och lättfattliga anvisningar.

Det vore av stor vikt att, där så behövdes, jordbrukarna bibringades förståelse

för betydelsen ur driftsekonomisk synpunkt av ordnade, räkenskapsmässiga

anteckningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att de skattskyldiga under

en övergångstid av förslagsvis ett eller två år borde lämnas tillfälle att valfritt

deklarera enligt de nuvarande eller enligt de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån och samma läns hushållningssällskap ha

framhållit, att viss tid, förslagsvis ett beskattningsår, borde förflyta mellan

bestämmelsernas utgivande i tryck och deras ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har hävdat, att ikraftträdandet av författningarna

borde anstå åtminstone något eller helst ett par år efter deras

antagande och att mellantiden borde utnyttjas till en intensiv upplysningsverksamhet

bland de skattskyldiga och förberedande åtgärder inom taxeringsorganisationen.

Det måste också noga övervägas, om det ginge att

inom samma tid få i gång en taxeringsapparat, som vore kapabel att fullgöra

vad som fordrades av den.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

163

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att de skattskyldiga

borde medgivas icke alltför kort tid att sätta sig in i de nya bestämmelserna,

vilka för många förmodligen innebure tvång till hel omläggning

av redovisningssystemet. Tillfälle borde beredas jordbruksorganisationerna

att utarbeta lämplig bokföringsmetod och lämpliga anteckningsböcker

och att bedriva nödig upplysningsverksamhet bland jordbrukarna,

innan bokföringslagen trädde i kraft.

Gotlands läns hushållningssällskap har understrukit, att en kraftig upplysnings-

och undervisningsverksamhet borde föregå införandet av lagstadgad

bokföringsplikt; det vore lämpligt med en tidsfrist på förslagsvis

tio år, innan bokföringsskyldigheten bleve obligatorisk i den av de sakkunniga

föreslagna omfattningen.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har förordat, att förslaget

trädde i kraft först fem år efter det beslut i ärendet fattats.

Uppsala läns hushållningssällskap har anfört, att det vore angeläget, att

taxeringsarbetet i samband med övergången icke forcerades. Särskilt vore

det viktigt, att frågan om storleken av ingångsvärdena för olika tillgångar

icke bleve slutgiltigt behandlad vid övergångsårets taxering utan att hithörande

frågor kunde upptagas till förnyad prövning, om den skattskyldige

vid en senare tidpunkt kunde förete ytterligare material angående

ingångsvärdenas storlek. Blekinge läns hushållningssällskap har framhållit

liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat tveksamhet angående lämpligheten

av att låta övergångstiden omfatta flera års taxeringar; de svårigheter,

som skulle förorsakas genom en samtidig och allmän övergång, skulle

möjligen kunna mildras därigenom att under en övergångstid av två å tre

år möjlighet lämnades öppen för omprövning av de vid övergången upptagna

ingångsvärdena.

Länsstyrelsen i Blekinge län och samma läns hushållningssällskap ha

ifrågasatt, om icke övergången kunde kombineras med en allmän fastighetstaxering,

vid vilken så riktiga ingångsvärden som möjligt hade kunnat

fastställas å byggnader samt eventuellt även å täckdikningsanläggningar

och vissa andra anläggningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att ingångsvärdena borde

fastställas i så god tid, att jordbrukarna kände till dem, då de första

gången skulle uppgöra sina deklarationer i enlighet med de nya redovisningsprinciperna.

Departementschefen.

Såsom redan tidigare omnämnts böra de nya bestämmelserna träda i

kraft den 1 januari 1953 och tillämpas från och med ingången av det räkenskapsår,

som börjar den 1 januari 1953 eller senare. Vid taxering skola

bestämmelserna tillämpas första gången år 1954. Därest bestämmelserna

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

antagas av 1951 års riksdag torde med den begränsade omfattning, i vilken

bokföringsmässig redovisning skall användas, tillräcklig tid för upplysning

angående det nya .systemet och anpassning därefter stå till förfogande före

ikraftträdandet.

I några yttranden har uttalats, att det vore önskvärt, att frågan om ingångsvärdenas

storlek icke slutgiltigt avgjordes vid taxeringen för övergångsåret

utan att de skattskyldiga finge möjlighet att senare, då ytterligare

utredning rörande värdena kunde förebringas, få frågan prövad på

nytt. Då taxering för övergångsåret icke sker förrän år 1954, synes tillräcklig

tid föreligga för att skatt sk yldig, som vill använda anskaffningskostnaden

å tillgång såsom ingångsvärde, skall hinna åvägabringa erforderlig

utredning angående nämnda kostnad. Det torde därför icke vara nödvändigt

att införa särskilda regler om förnyad prövning av ingångsvärdena.

I anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län yttrat vill jag framhålla,

att de schablonmässigt bestämda ingångsvärdena böra fastställas senast i

slutet av år 1953, så att de föreligga i god tid före upprättandet av deklarationerna

under nästföljande år.

V. Speciell motivering till departementsförslaget.

Kommunalskattelagen.

21 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

I 21 § c) har angivits, att till intäkt av jordbruksfastighet är att hänföra

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,

till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring.

Här kursiverat tillägg har gjorts för att förtydliga stadgandets innebörd,

varigenom överensstämmelse med gällande deklarationsformulär erhållits.

Departementschefen.

Det torde vara tillräckligt att punkten c) kompletteras med ordet »grundförbättring».

Härigenom ernås överensstämmelse med lydelsen av 22 § 2 inom.

22 §.

Yttranden.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke paragrafens andra

moment borde kompletteras med ett stadgande av förslagsvis följande lydelse:
Kostnad

för underhåll av plantering, trädgårdsland eller trädgård, i den

mån planteringen, trädgårdslandet eller trädgården är att anse såsom till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16ö

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

behör till egen bostadslägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga

trevnad, må ej avdragas med högre belopp än som motsvarar de

uppgivna intäkterna av planteringen, trädgårdslandet eller trädgården.

Departementschefen.

Om kostnad för plantering eller trädgård företrädesvis avser ägarens personliga

trevnad, torde kostnaden böra hänföras till personliga levnadskostnader

och icke vara avdragsgill, Ett uttryckligt stadgande härom beträffande

jordbruksfastighet torde icke vara erforderligt.

Anvisningar

till 21 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att den ändrade lydelsen av punkt 1 andra stycket

motiverades av numera ändrade avtalsbestämmelser i fråga om upplåtelse

av bostad till viss fast anställd personal i jordbruket. Därest bostad upplätes

mot särskilt avtalad hyra, skulle givetvis hyresersättningen upptagas

som intäkt.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat föranleder icke erinran från min sida.

till 22 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat, att kostnad för anskaffning av djur eller inventarier,

som i huvudsak tjänade ett personligt ändamål, såsom t. ex. ridhäst,

vilken icke användes för driften, icke finge belasta jordbruksdriften.

I fråga om avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar

å jordbruksfastighet ha de sakkunniga anfört:

Följande beräkningsmetod synes därvid kunna komma till användning.

Till utgångspunkt torde kunna tagas det värde, som vid fastighetstaxeringen

åsatts tillgång, varom här är fråga. Avdrag bör ske i form av avskrivning

med skäligt belopp om och i den mån tillgången utnyttjas. Då svårighet

föreligger att bedöma varaktighetstiden för en tillgång av här åsyftat slag,

synes avdrag böra få ske för vad som under året uttagits ur tillgången. Avskrivningsplan

i vanlig mening kan alltså här ej ifrågakomma utan till grund

för avdragets beräknande får läggas en utredning i förut angivna hänseenden.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har anfört, att om bestämmelsen i punkt 1

andra stycket blott avsåge att förhindra återförbrukningens upptagande på

deklarationsformlär 4 a hade förbundet intet att invända. Om den däremot

innebure ett generellt förbud för återförbrukningens medtagande i deklara
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

tionsunderlaget för formulär 4 b, måste krav på ändring framställas. För en

mera ingående driftsekonomisk resultatsredovisning kunde det nämligen

vara ändamålsenligt att återförbrukningen av säljbara produkter inginge i

bokföringen. Huvudbokens vinst- och förlusträkning kunde visserligen korrigeras

till deklarationen genom borttagande av den inre omsättningens värden,

men dels vore en sådan justering tidsödande och icke utan felrisker,

dels torde en eventuell bokföringsgranskning därigenom starkt försvåras.

Påpekade nackdelar bleve särskilt framträdande i det fall återförbrukning

och övrig inre omsättning redovisades fortlöpande med såväl kvantiteter som

värden.

Kammarrätten har yttrat, att i punkt 9 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

hade föreslagits det stadgandet, att vad i punkt 10 av anvisningarna

till 29 § samma lag vore stadgat angående driftförlust och kapitalförlust

i tillämpliga delar skulle gälla även vid taxering av intäkt av jordbruksfastighet.

Nu vore emellertid förhållandet, att sistnämnda stadgande

delvis försatts ur tillämpning genom 1938 års författningsändringar, som

medfört rätt till fri avskrivning för vissa rörelseddkare. Ej heller kunde det

nu åsyftade stadgandet väl förenas med de i remitterade betänkandet föreslagna

bestämmelserna om värdeminskningsavdrag. Kammarrätten finge

hemställa att bestämmelserna om vad som vore att hänföra till kapitalförlust

och vad som utgjorde vid taxering avdragsgill driftförlust bleve föremål

för översyn.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga anfört giver mig icke anledning till annan erinran än

att underlag för avskrivning å naturtillgång bör vara anskaffningskostnaden

om denna kan visas. Ofta torde det emellertid vara svårt att förebringa utredning

om hur mycket av inköpspriset för en jordbruksegendom som belöper

på naturtillgången. I dylika fall bör, om tillgångar åsajtts särskilt värde,

detta läggas till grund för avskrivningen. I annat fall bör som avskrivningsunderlag

tjäna uppskattat skäligt värde å tillgången.

I överensstämmelse med vad Sveriges lantbruksförbund anfört har i anvisningarna

gjorts ett tillägg av innehåll, att vid bokföringsmässig inkomstberäkning

värdet av egna jordbruksprodukter, som användas för fastighetens

fortsatta drift, må avföras såsom driftkostnad men att därvid samma

värde skall upptagas såsom intäkt.

Kammarrättens hemställan har tillgodosetts genom den ändring av punkt

10 av anvisningarna till 29 §, som jag tidigare förordat i samband med att

jag anmält fråga om ändrade regler för beskattning av realisationsvinster,

ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster.

Då inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, böra bestämmelserna

i punkt 2 av anvisningarna till 29 § angående avdrag för överföring

av medel till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse i rörelse äga

motsvarande tillämpning beträffande jordbruksfastighet.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

till 25 §.

Den ändrade lydelse, som punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 §

erhållit enligt departementsförslaget, nödvändiggör en ändring av anvisningarna

till förevarande paragraf sålunda, att dessa utformas utan hänvisning

till förstnämnda författningsrum.

till 41 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Skillnaden emellan å ena sidan handelsbokföring och å andra sidan jordbruksbokföring

har föranlett ett tillägg i fråga om det år, varunder en inkomst

skall anses hava åtnjutits eller en utgift ägt rum. Föreliggande fråga

skall bedömas, i fråga om rörelse enligt allmänt vedertagen köpmannased

och i fråga om jordbruk enligt vad som allmänt brukas och kan anses som

god sed. . ....

Reglerna för inkomstbeskattning vid upplåtelse av avverkningsrätt till

skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, hava av de

sakkunniga lämnats utan ändring av skäl, som torde framgå av den allmänna

motiveringen. För att angiva att bestämmelsen ej har tvingande karaktär

har »skall» utbytts mot »må». Föreligga sådana omständigheter, att enligt

principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning fordran på grund

av upplåtelse av sådan avverkningsrätt bör upptagas vid inkomsttaxeringen,

är givetvis den skattskyldige oförhindrad härtill. Sådana omständigheter

kunna vara t. ex. då vid beskattningsårets utgång avverkning av hela den

avtalade virkeskvantiteten redan skett, men den avtalade köpeskillingen icke

då till fullo erlagts.

Departementschefen.

Som motsvarighet till uttrycket »köpmannased» i fråga om rörelse har

beträffande jordbruksfastighet använts uttrycket »vad som beträffande

jordbruk är allmänt brukligt».

Mot de sakkunnigas uttalande rörande beskattningen av inkomst vid upplåtelse

av avverkningsrätt har jag intet att erinra. Någon ändring i motsvarande

stadgande i sista stycket av 2 punkten, vilket avser redovisning enligt

kontantprincipen, har givetvis icke skett.

Övergångsbestämmelserna.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Ett särskilt skatteproblem uppkommer beträffande sådana skattskyldiga,

som redan vid ikraftträdandet av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

för inkomstberäkningen taxeras efter bokföringsmässiga grunder.

Den bokföringsmässiga vinstberäkningen, som dessa skattskyldiga tillämpa,

kan avse jordbruksdriften i dess helhet — alltså omfattande djur, varulager

i övrigt, varufordringar, varuskulder och inventarier — eller blott någon

eller några av dessa poster. Vid övergången skola de ingående värdena å

tillgångar och skulder, vilka redan då ingå i den bokföringsmässiga vinstberäkningen,

upptagas till samma belopp, som de utgående beloppen vid inkomsttaxeringen

för nästföregående beskattningsår.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

Departementschefen.

De sakkunnigas uttalande föranleder icke erinran från min sida.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

3 och 9 §§ samt anvisningarna till 3 och 4 §§.

De sakkunniga.

I fråga om ändringen av 9 § samt anvisningarna till 9 och 10 §§ förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka författningsrum

motsvara 3 § samt anvisningarna till 3 och 4 §§ förordningen om statlig förmögenhetsskatt,

ha de sakkunniga bl. a. anfört:

I 1 mom. c) av 9 § har föreslagits en omformulering betingad av de sakkunnigas

ändringsförslag beträffande inkomstbeskattningen. Sålunda har

benämningen »levande och döda inventarier» utbytts mot »djur» och »inventarier».

Enligt de sakkunnigas förslag skola djuren hänföras till varulager

och benämningen inventarier endast avse, vad som nu hänföres till

döda inventarier. Som ett förtydligande tillägg till varor har upptagits »förråd

av jordbruks- och skogsprodukter».

Vad angår värdesättningen av djur gäller för närvarande, att dessa vid

förmögenhetsberäkningen sättas till sitt värde i allmänna marknaden, d. v. s.

saluvärdet vid beskattningsårets utgång. Enligt av de sakkunniga föreslagna

regler för inkomstbeskattningen skola djuren, såvida icke särskilda förhållanden

tiH annat föranleda, upptagas till lägst vissa bestämda minimivärden,

om sådana finnas i särskild ordning fastställda, eller, därest så ej är

förhållandet, till lägst de värden, som kunna anses vara skäliga. I båda fallen

avses minimivärden, som ligga något under marknadspriserna för dessa

djur. Med hänsyn till svårigheterna att i varje särskilt fall fastställa djurens

saluvärden hava de sakkunniga av praktiska skäl och för ernående av en

likformig värdesättning föreslagit, att som värderingsnorm vid förmögenhetsberäkningen

må tillämpas de värden, under vilka djuren icke få upptagas

vid inkomstberäkningen.

Övriga lagertillgångar i jordbruk, dess binäringar och skogsbruk skola enligt

de sakkunnigas förslag vid förmögenhetstaxeringen värdesättas enligt de

grunder, som finnas angivna för motsvarande tillgångar i rörelse. Det må

framhållas, att värdesättning vid inkomstberäkningen icke skall anses bindande

jämväl för förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättningen av inventarier i jordbruk, dess binäringar och

skogsbruk har någon ändring i förhållande till vad nu gäller icke föreslagits.

Yttrande.

Kammarrätten har anfört:

I fråga om värdesättning i förmögenhetsavseende av tillgångar inom jordbruk

föreslås, att djur skola, därest icke särskilda förhållanden annat föranleda,

upptagas till lägst de i särskild ordning fastställda minimivärdena under

vilka djuren icke få upptagas vid inkomstberäkningen. Enligt i betänkandet

intagen uppgift utgjorde värdet å djurbeståndet i riket år 1939 1 440

miljoner kronor. Därest det exempelvis i utjämnande syfte beträffande inkomstbeskattningen

skulle bliva nödvändigt att vidtaga en tämligen kraftig

reduktion av minimivärdena i förhållande till dagsvärdena å djuren, komme

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

detta att medföra en icke oväsentlig nedsättning av den skattepliktiga förmögenheten.

Genom den föreslagna bestämmelsen skulle i administrativ ordning

kunna för en viss medborgargrupp tillskapas ett skatteprivilegium. På

grund av det sagda anser sig kammarrätten böra avstyrka den ifrågavarande

särskilda regeln för beräkning av värdet å djur i förmögenhetsavseende.

Kammarrätten vill emellertid samtidigt framhålla, att, därest icke alltför

stor spännvidd skulle föreligga mellan dagsvärdena och de fastställda minimivärdena,

de senare torde med fördel i praktiken kunna läggas till grund

för förmögenhetsberäkningen.

Departementschefen.

Då vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantprincipen

djur äro att hänföra till inventarier, har det nuvarande uttrycket

»levande och döda inventarier» utbytts mot uttrycket »djur samt maskiner

och andra inventarier».

I enlighet med vad kammarrätten anmärkt bör liksom för närvarande gälla,

att värdet av djur i jordbruk med binäringar och skogsbruk bestämmes

lika med värdet i allmänna marknaden.

Förslaget om inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder beträffande

jordbruksfastighet bör föranleda ändring jämväl av 9 § fjärde stycket.

Taxeringsförordningen.

31 §.

De sakhunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Till denna paragraf har gjorts det tillägg, att skattskyldig, som avses i

denna paragraf, är skyldig, att därest han vill omlägga räkenskapsåret i god

tid lämna taxeringsintendenten underrättelse härom och därvid uppgiva skälet

för ändrat räkenskapsår. De sakkunniga hava såsom framgår av vad

här nedan anföres i fråga om jordbruksbokföringslagens 10 § haft under

övervägande, att stadga förbud för omläggning av räkenskapsår för icke

bokföringsskyldiga jordbrukare och rörelseidkare, samt beträffande bokföringsskyldiga

jordbrukare och rörelseidkare tillåta sådan omläggning endast

efter medgivande av administrativ myndighet, länsstyrelse och överståthållareämbetet.

De sakkunniga hava av anförda skäl icke ansett sig kunna

föreslå bestämmelser av angiven innebörd. Emellertid har med hänsyn till

bland annat det stora antal jordbrukare, som med utgångspunkt från »ordnade

räkenskaper» eller bokföring enligt lagen om jordbruksbokföring, skulle

äga rätt att omlägga räkenskapsåret, de sakkunniga ansett, att en sådan

omläggning icke bör få ske utan vidare. En anmälan till taxeringsintendenten

i god tid före omläggningen bör kunna åläggas dessa skattskyldiga. Med

föranledande av dylik anmälan kan taxeringsintendenten verkställa kontroll

av huruvida sådan bokföring förts, som kan anses ingå i begreppet »ordnade

räkenskaper» eller bokföring enligt jordbruksbokföringslagen. Endast i fall

dylik räkenskap icke förts, torde hinder mot omläggningen uppkomma. Den

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

föreslagna anmälan tjänar vidare det ändamålet, att ordföranden i taxeringsnämnden

kan erhålla underrättelse om omläggning å sådan tid, att erforderliga

kontrolluppgifter, vilka nu i de flesta fall avse kalenderåret, kunna

infordras.

Då skäl synes föreligga att dylik anmälningsskyldighet ålägges samtliga

näringsidkare, således även rörelseidkare, hava de sakkunniga ansett sig

kunna i förslag till ändring av 31 § taxeringsförordningen föreslå en ändring,

som jämväl berör sistnämnda skattskyldiga.

Yttranden.

Kammarrätten har yttrat, att föreskriften om anmälan till taxeringsintendenten

vid omläggning av räkenskapsår borde utgå. Någon påföljd för underlåtenhet

att fullgöra anmälan vore icke föreslagen och borde enligt kammarrättens

förmenande icke heller införas. Det kunde förutses att anmälan

mera sällan komme att företagas. Bestämmelser, vilka i stor omfattning

kunde förväntas bli negligerade, borde undvikas. Länsstyrelsen i Kristianstads

län har ifrågasatt, huruvida berörda föreskrift komme att efterlevas.

Värdet av densamma kunde diskuteras. Länsstyrelsen i Norrbottens län har

uttalat, att anmälningsskyldigheten förefölle skäligen meningslös, om anmälan

allenast skulle medföra en kontroll från taxeringsintendentens sida,

att ordnad bokföring förefunnes. Enligt länsstyrelsens åsikt borde framställning

om rätt till omläggning av räkenskapsår göras hos taxeringsintendenten

minst en månad innan omläggningen vore avsedd att äga rum. Taxeringsintendenten

skulle hava att pröva om godtagbara skäl för omläggningen

förelåge samt bifalla eller avslå framställningen. Länsstyrelsen i Västmanlands

län har anfört, att det vore oklart vad som i detta sammanhang

skulle förstås med uttrycket »i god tid». Önskvärt vore att i lagtexten angåves

den tidpunkt, då anmälan senast skulle hava gjorts till taxeringsintendenten.

Departementschefen.

Såsom framgår av specialmotiveringen till 11 § i den föreslagna förordningen

om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra

räkenskaper .såsom underlag för taxering anser jag mig —- med hänsyn

till frågans betydelse även utanför beskattningsväsendets område — i likhet

med de sakkunniga icke böra förorda, att räkenskapsår skall få omläggas

endast efter myndighets medgivande. De sakkunniga ha i specialmotiveringen

till förevarande paragraf föreslagit, att jordbrukare eller rörelseidkare,

som vill omlägga räkenskapsåret, skall göra anmälan härom till taxeringsintendenten

för att denne skall kunna kontrollera att ordnade räkenskaper

föras. Enligt vad jag tidigare förordat skall jordbrukare äga övergå till redovisning

efter bokföringsmässiga grunder endast om han för räkenskaper

enligt vad som stadgas i den förenämnda förordningen. Om sådan övergång

skall han göra anmälan till taxeringsintendenten. Då taxeringsmyndigheterna

böra i den omfattning, så är möjligt, kontrollera att de jordbrukare,

som deklarera efter bokföringsmässiga grunder, fullgöra den stadgade skyldigheten

att föra räkenskaper, synes det icke vara erforderligt, att anmä
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

lan rörande omläggning av räkenskapsåret sker för att taxeringsintendenten

i samband därmed .skall kontrollera att räkenskaper vederbörligen föras.

Då jag sålunda icke finner den nyssnämnda anmälningsskyldigheten

erforderlig för jordbrukarnas del, anser jag såldan skyldighet icke heller

böra ifrågakomma såvitt rörelseidkarna angår.

32 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att, då inkomst av jordbruksfastighet skulle

taxeras efter bokföringsmässiga grunder och vissa jordbrukare ålades bokföringsskyldighet,

jordbrukare liksom rörelseidkare borde vara skyldiga att

tillhandahålla sin bokföring för granskning.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat föranleder icke erinran från min sida.

Då jordbrukare, som taxeras efter bokföringsmässiga grunder, är skyldig

att tillhandahålla sina räkenskaper för granskning, torde jordbrukare,

som taxeras efter kontantprincipen, böra vara skyldig att för granskning

tillhandahålla förda anteckningar.

33 §.

Departementschefen.

Förslaget om redovisning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder bör föranleda ändring även i förevarande paragraf.

35 §.

Departementschefen.

Skyldighet att förete förda anteckningar för kontroll av uppgift, som avses

i 3 momentet av förevarande paragraf, bör åligga även jordbrukare, som

taxeras efter kontantprincipen.

36 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Enligt förevarande paragraf skola bokföringsskyldiga jordbrukare liksom

motsvarande rörelseidkare äga rätt till anstånd med avgivande av deklaration

till den 31 mars, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31

oktober året näst före taxeringsåret.

I proposition nr 345/1943 förordades, i syfte att bereda taxeringsnämndsordförandena

längre tid för deras arbete, att anståndstiden för de i 36 § angivna

skattskyldiga måtte förkortas till den 15 mars. Bevillningsutskottet

fann (betänkande nr 57) för sin del uppenbart, att ett bibehållande av den

nuvarande anståndstiden för bokföringspliktiga skattskyldiga kunde komma

att medföra olägenheter med avseende å taxeringsnämndernas arbete. Utskottet

fann fördenskull skäl tala för den i propositionen föreslagna begräns
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kanyl. Maj:ts proposition nr 191.

ningen av anståndstiden. Därest skattskyldig, varom här vore iråga, icke

skulle kunna färdigställa deklarationen före den lagstadgade tiden, förefunnes

möjlighet att jämlikt 36 § 1 mom. fjärde stycket efter ansökan erhålla

ytterligare anstånd. Med hänsyn till de av näringsorganisationerna gjorda utfästelserna

att verka för ett tidigare avlämnande av deklarationerna och under

förväntan att dessa utfästelser även skulle leda till åsyftat resultat, ansåg

sig emellertid utskottet kunna förorda, att den nuvarande anståndstiden

tills vidare bibehölles oförändrad. Skulle det likväl visa sig att ett tidigare

avlämnande av deklarationerna icke kunde i erforderlig omfattning uppnås

på frivillighetens väg, borde enligt utskottets mening frågan om en begränsning

av anståndstiden för ifrågavarande skattskyldiga tagas under förnyad

omprövning.

De sakkunniga hava haft under övervägande att i fråga om bokföringsskyldiga

jordbrukare föreslå begränsning av anståndstiden till den 15 mars

närmast med hänsyn till önskvärdheten att ytterligare tid lämnas taxeringsnämnderna

för granskning och kontroll av uppgifter avseende jordbruksdeklarationerna.

Då emellertid skäl icke syntes föreligga att för bokföringsskyldiga

jordbrukare stadga andra bestämmelser än för bokföringsskyldiga

rörelseidkare och då jämväl anledning föreligger antaga, att organisationer,

som hava att företräda jordbrukets intressen, komma att medverka för ett

tidigare avlämnande av deklarationerna, hava de sakkunniga ansett nu gällande

bestämmelser böra bibehållas.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kalmar län har föreslagit, att anståndstiden utgår den 1

mars. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att anståndstiden för

bokföringsskyldig jordbrukare, vilkens räkenskapsår gått till ända senast

den 31 december året näst före taxeringsåret, utan större olägenhet för den

deklarationsskyldige kunde förkortas till den 1 mars. Länsstyrelsen i Örebro

län har framhållit, att anståndstiden för såväl jordbrukare som rörelseidkare

borde begränsas till den 15 mars.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har anfört bestämda erinringar

mot förslaget, att bokföringspliktig jordbrukare skulle äga njuta anstånd

med deklarations avgivande til] senast den 31 mars. Att andra bokföringspliktiga

nu ägde rätt till detta anstånd vållade understundom oöverkomliga

svårigheter vid taxeringen, eftersom anståndet nära nog regelmässigt

utnyttjades även av sådana skattskyldiga för vilka det, såvitt kunde bedömas,

icke skulle möta någon som helst svårighet att avlämna deklaration

senast den 15 februari. Förbundet finge därför med skärpa framhålla, att

enligt dess mening jordbrukares deklarationer skulle avlämnas senast den

15 februari liksom nu och att ändring i stället måtte vidtagas i taxeringsförordningen

36 § så att även andra bokföringspliktiga då skulle avlämna

sina deklarationer. Om det för någon skattskyldig skulle möta svårigheter

att till denna dag färdigställa sin deklaration, hade han ju möjlighet att

hos vederbörande taxeringsintendent anhålla om särskilt anstånd. Förbundet

ville dock redan nu understryka, att sådant anstånd endast i undantagsfall,

då verkligt vägande skäl kunde anföras, borde medgivas. Om man

skulle finna, att en något senare tidpunkt än den 15 februari borde fixeras,

borde den dock under inga omständigheter sättas senare än den 1 mars.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

173

Departementschefen.

Jordbrukare, som äro skyldiga föra räkenskaper, böra äga rätt til! liknande

anstånd med avgivande av deklaration som nu tillkommer bokföringsskyldiga

rörelseidkare.

Näringsorganisationernas utfästelser att verka för tidigare avlämnande av

deklarationer synas, enligt vad jag under hand inhämtat, icke ha medfört

åsyftat resultat i erforderlig omfattning. Utan närmare utredning är jag

emellertid icke beredd att i förevarande sammanhang upptaga frågan om

begränsning av anståndstiden för näringsidkarna.

78 §.

Departementschefen.

Förslaget att inkomst av jordbruksfastighet skall taxeras efter bokföringsmässiga

grunder bör föranleda ändring jämväl av förevarande paragraf.

80 a §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Då enligt de sakkunnigas förslag taxering av jordbruksinkomst skall ske

efter bokföringsmässiga grunder, hade det varit naturligt, att jämväl alla

deklarationer avseende jordbruksdrift i förväg granskas av taxeringskonsulenten.

Med hänsyn till det stora antal jordbruksdeklarationer skulle taxeringskonsulentens

arbetsbörda härigenom högst väsentligt ökas. Taxeringsnämnderna

skulle i avvaktan på konsulentens utredningar angående rörelseidkare

och jordbrukare endast kunna behandla taxeringsmaterialet avseende

andra skattskyldiga. En sådan anordning synes icke lämplig. Särskilda

informationer böra vid införande av den nya taxeringsmetoden meddelas

ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna. Sedan de med övergången

förenade svårigheterna övervunnits, torde emellertid taxering av

jordbruksinkomst icke erbjuda större besvärligheter än nu. I vissa avseenden

torde den bliva enklare. Det finns därför all anledning antaga, att

taxeringsnämnderna skola kunna i fråga om det stora flertalet jordbrukare

besluta taxering utan medverkan av taxeringskonsulent. Skulle jordbruksdeklaration

av mera invecklad beskaffenhet förekomma, bör ordförande

överlämna den för granskning till taxeringskonsulenten. Däremot skola alla

till lokal taxeringsnämnd hänförliga deklarationer avlämnade av bokföringsskyldiga

jordbrukare granskas av taxeringskonsulenten. Härför tala samma

skäl, som föranledde införandet av detta led i taxeringsorganisationen.

Ändring i 80 a § har därför föreslagits.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget skola endast jordbrukare, som äro skyldiga

föra räkenskaper, taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Varje jordbrukare

äger emellertid ikläda sig dylik skyldighet för att få rätt att bliva

taxerad på sätt nyss sagts. Hur många jordbrukare som komma att övergå

till redovisning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder kan mera

definitivt avgöras först sedan det nya systemet varit i tillämpning under

några år. Det torde emellertid vara ofrånkomligt, att de ifrågavarande jordbrukarnas

deklarationer granskas av taxeringskonsulent.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

1 §•

Departementschefen.

Staten och kommunerna äro undantagna från tillämpningen av 1929 års

bokföringslag. Någon anledning att låta förevarande förordning bliva tilllämplig

å staten och kommun, om de driva jordbruk eller skogsbruk, finnes

icke. Övriga i andra stycket omförmälda juridiska personer äro redan

bokföring&skyldiga enligt nyssnämnda lag och böra icke omfattas av denna

förordning.

Bestämmelsen i tredje stycket avser att utmärka, att de civilrättsliga verkningar,

som äro knutna till 1929 års lag, icke skola åtfölja skyldigheten att

föra räkenskaper enligt denna förordning.

2 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

De sakkunniga anse nödvändigt, att i en särskild paragraf inskärpa, att

bokföringen även i fråga om jordbruksbokföringen skall ske efter allmänna

bokföringsprinciper. I fråga om jordbruksbokföring liksom handelsbokföring

måste man lämna näringsidkarna frihet att med hänsyn till företagets storlek

och sättet för dess bedrivande bestämma den bokföringsmetod, som är mest

lämplig. Förevarande lagförslag innehåller därför, liksom 1929 års bokföringslag,

endast vissa minimikrav i fråga om de böcker, som skola föras.

Bokföringen skall utökas, därest förhållandena så påkalla. Avgörandet, huruvida

bokföringen är nöjaktigt förd, måste bedömas med utgångspunkt, huruvida

allmänna bokföringsregler blivit tillämpade. Även vid jordbruksbokföringen

kan emellertid i detta avseende vid egendomar av olika storlek och

brukningssätt skilda uppfattningar göra sig gällande. Hänsyn måste tagas till

vad som är eller rättare kan bliva sed och bruk i fråga om jordbruksbokföringen.

Det är därför nödvändigt, att därjämte som allmän regel bestämma,

att bokföringen skall ske i överensstämmelse med vad i jordbruksbokföringen

allmänt brukas och kan motsvara god sed. Med detta har avsetts att

få ett uttryck motsvarande allmänna bokföringslagens »god köpmannased».

Det bör bär framhållas, att -— liksom i fråga om rörelseidkarna — endast

den omständigheten, att ett stort antal bokföringspliktiga tillämpat viss redovisningsmetod,

icke är till fyllest, utan att det därjämte fordras, att metoden

representerar god praxis.

Uttrycket jordbruksbokföring har använts för att markera, att i jordbruket

icke skola föras »handelsböcker».

Departementschefen.

Såsom allmän regel bör stadgas, att räkenskaperna skola föras enligt

allmänna bokföringsgrunder samt med iakttagande av vad beträffande

jordbruk eller skogsbruk är allmänt brukligt och överensstämmande med

god sed.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 175

3 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Denna paragraf överensstämmer med bokföringslagens § 4 och avser att

fastställa jordbruksbokföringens uppgift. Denna angives vara att lämna redovisning

över intäkter och utgifter i jordbruksdriften, så att rörelsens gång

därav kan bedömas. Uttrycket »rörelsens gång» har upptagits från bokföringslagen

med hänsyn till bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen, som

stadgar straff för bokföringsbrott, därest bokföringen på sådant sätt åsidosatts,

att ställningen och rörelsens gång ej kunnat i huvudsak bedömas med

ledning av bokföringen.

Förevarande paragraf fastslår de böcker, som ovillkorligen skola föras.

Liksom för rörelseidkare är förandet av dagbok ävensom upprättande av

balansräkning och inventarium obligatoriskt.

Jordbruksbokföringen kan efter jordbrukarens fria val äga rum antingen

efter den enkla eller den dubbla bokföringens principer. Vid den enkla bokföringen

föras endast anteckningar om affärshändelser i tidsföljd, medan

vid den dubbla bokföringen verkställas såväl kronologiska som systematiska

anteckningar, vilka alltid redovisas dubbelt. Vid denna bokföring föres

utöver dagbok och inventariebok därjämte ofta huvudbok och avräkningsbok

(reskontra) samt andra nödvändiga handelsböcker. Som förut framhållits,

är jordbrukaren icke skyldig att under alla förhållanden föra sina

räkenskaper efter den dubbla bokföringens principer. Men liksom i fråga

om rörelseidkare uppställes det kravet, att, när jordbruksdriftens omfattning

och beskaffenhet så påkallar, den bokföringsskyldige har att föra även

systematiska böcker, i första hand huvudbok och reskontra.---

De sakkunniga hava med det nu anförda velat framhålla, att för jordbruksbokföringen

torde utöver nämnda obligatoriska böcker ytterligare

bokföring vara nödvändig, därest man vill nå de önskemål, som med denna

bokföring åsyftas. Det är emellertid önskvärt att bokföringen kan genomföras

efter enhetliga grunder och det synes därför vara en uppgift för

organisationer, som hava att företräda jordbrukets intressen, att i detta

avseende verka för genomförande av en bokföring, vilken samtidigt som

den kan giva jordbrukaren önskvärda kontrollmöjligheter i olika avseenden,

jämväl kan vara av värde för bedömningen av jordbruksrörelsen

i riket.

I 1929 års bokföringslag är föreskrivet, att inventarium och balansräkning

skola, där ej Konungen för vässa slag av rörelse annat medgiver, införas

i inventarieboken inom tre och en halv månad efter räkenskapsårets

utgång. Som skäl härför har angivits, att den bokföringsskyldige som regel

skall avlämna skattedeklaration senast den 15 februari och därvid foga bestyrkt

avskrift av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning

för det närmast föregående räkenskapsåret, samt vinst- och förlusträkning

för beskattningsåret, därest sådan räkning ingått i bokföringen. Deklarationsskyldigheten

kan få anstå till den 31 mars. Bokslutet måste alltså vara

färdigt före mars månads utgång. Även om detta skulle medhinnas, har

det ansetts lämpligt, att därutöver medgiva ytterligare en halv månad för

införingen i inventarieboken.

Vid jordbruksbokföringen bör arbetet med upprättande av inventarium

och balansräkning samt för införingen i inventarieboken kunna ske något

tidigare än vid handelsbokföringen. De sakkunniga föreslå därför, att inventarium

och balansräkning skola vara införda i inventarieboken inom två

månader efter räkenskapsårets utgång.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att — liksom i 5 § — intäkter

ställdes i motsats till utgifter. 1 bokföringen brukade man emellertid skilja

på dels in- och utbetalningar, dels inkomster och utgifter, dels intäkter och

kostnader. Det .syntes nödvändigt, att bokföringslagen anslöte sig till vad

som allmänt brukades och kunde anses som god sed. Förbundet har vidare

anfört, att paragrafens utformning gåve anledning till flera missförstånd

än den allmänna bokföringslagens motsvarande bestämmelser. Sålunda

torde exempelvis bestämmelsen, att redovisning skulle lämnas för uttag avförnödenheter

och produkter i jordbruksdriften och att dagboken skulle

upptaga intäkter och utgifter ävensom uttag av förnödenheter och produkter

för jordbruksdriften, ge rum för olika tolkningar i fråga om bokföringens

omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att den av de sakkunniga föreslagna

i förhållande till allmänna bokföringslagens bestämmelser förkortade

tiden för införandet av inventarium och balansräkning i inventarieboken

vore ofrånkomlig av taxeringstekniska skäl. å andra sidan har lantbruksstyrelsen

icke funnit några skäl, varför jordbruksbokföringslagen i

förevarande hänseende skulle göras strängare än den allmänna bokföringslagen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och samma läns hushållningssällskap

ha ifrågasatt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att i berörda hänseende

föreskriva annan tid för jordbruksbokföringen än för handelsbokföringen,

d. v. s. tre och en halv månad. Hushållningssällskapet i Östergötlands

län har yttrat, att tidsfristen för jordbrukare borde bliva minst lika

lång som för rörelseidkare. Inventeringen vore i jordbruket ofta särskilt besvärlig

och det vore angeläget att de för jordbruket avsedda utjämningsmöjligheterna

kunde utnyttjas, vilket ofta kunde fordra att särskild sakkunskap

rådfrågades. Sveriges lantbruksförbund har ansett, att tidsfristen

för införande av inventarium och balansräkning i inventarieboken helst

borde utsträckas till fyra och en halv månader. Den av de sakkunniga föreslagna

tidsfristen skulle komma att mycket starkt begränsa lantbrukarnas

möjligheter att utnyttja biträde av allmänna bokföringsorganisationer. Vid

bokslut per 3l/is befunne sig stora delar av lagret i sådan form (otröskade

spannmåls- och frölager), att förutsättningar för en noggrannare värdering

ofta ej förelåge inom två månader från bokslutsdagen. Ännu mera påfallande

bleve denna olägenhet rid en framflvttning av bokslutstiden till

“/u eller “/»•

Departementschefen.

Uttrycket »rörelsens gång» i de sakkunnigas förslag har utbytts mot uttrycket

»verksamhetens gång». I anledning av vad de sakkunniga anfört

rörande bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen vill jag erinra om att

enligt departementsförslaget räkenskaperna uteslutande äro avsedda såsom

underlag för taxering och alltså icke äro att anse som handelsböcker;

någon »bokföringsskyldighet» i egentlig mening avses sålunda icke skola

tillskapas.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

I överensstämmelse med vad Sveriges lantbruksförbund anmärkt har i

stället för uttrycken »intäkter» och »utgifter» använts orden »intäkter»

och »kostnader». Såsom författningstexten enligt departementsförslaget utformats

synes någon tvekan om bokföringens omfattning icke behöva föreligga.

Den tid, inom vilken inventarium och balansräkning skola vara införda

i inventarieboken, torde i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag

kunna bestämmas till två månader efter räkenskapsårets utgång.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 5 och 12 §§ i 1929 års bokföringslag.

Yttranden.

Kristianstads läns hushållningssällskap har erinrat om att endast ett litet

fåtal av de allra största jordbruken hade tillgång till skrivmaskin. Då

dessutom de allra flesta affärstransaktionerna inom jordbruket skedde per

telefon, komme den föreslagna kopieringsskyldigheten ej att bliva tillämpad

i praktiken. Sällskapet ville därför föreslå, att bestämmelsen uteslötes

från förslaget.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att förbundet vore väl medvetet om

betydelsen av att i paragrafen meddelade bestämmelser allmänt efterlevdes.

Med utgångspunkt från de svårigheter, som kunde väntas uppstå för

många lantbrukare, särskilt de äldre, att under de första åren efter lagens

ikraftträdande verkställa införingen på ett formellt riktigt sätt, ville förbundet

framhålla vikten av att frågan om bokföringsbrott bedömdes med

nödig hänsyn till de formella bristernas praktiska betydelse. Motsvarande

borde gälla även vid de bokföringsgranskningar, som föranstaltades av

taxeringsintendenterna. Likaså borde brott mot bestämmelsen om förvaring

av ankommande brev, räkningar och övriga handlingar samt kopior

av avgående handlingar föranleda ansvar endast i de fall förfarandet inneburit

ett åsidosättande av borgenärernas intressen.

Departementschefen.

Den utgående korrespondensen torde i varje fall i de mindre och medelstora

jordbruken vara av mindre omfattning. Även om jordbrukaren icke

har skrivmaskin, synes det därför icke vara mera betungande att t. ex. medelst

anilinpenna och karbonpapper åstadkomma en kopia av utgående skrivelser.

Förevarande förordning bör därför, liksom 1929 års bokföringslag,

innehålla en bestämmelse om att handlingar, som avsändas i driften, skola

kopieras.

I anledning av Sveriges lantbruksförbunds yttrande vill jag anmärka,

att straff enligt 13 § i förordningen bör ifrågakomma endast då felaktigheten

i räkenskaperna är av den allvarliga art, att dessa icke kunna läggas

till grund för en riktig taxering. Felaktigheten bör sålunda icke medföra

straff om den blott är obetydlig eller består av tekniska ofullkomligheter.

Har jordbrukaren t. ex. glömt att någon gång kopiera en utgående skrivelse

12 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 191.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

och detta icke har någon betydelse för bedömandet i huvudsak, av inkomstoch

utgiftsredovisningen eller hans ekonomiska ställning, bör underlåtenheten

icke bestraffas.

5 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Enligt 6 g i 1929 års bokföringslag skola i dagboken affärshändelserna

införas dagligen post för post. Begreppet affärshändelse är svårdefinierbart

men anses i vidsträckt bemärkelse innefatta varje inom en rörelse inträffande

händelse av ekonomisk natur. Varje affärshändelse behöver icke bokföras,

endast vad som från sakkunnigt håll betecknats som bokföringsfakta,

d. v. s. anteckningar angående åtminstone från ena sidan fullgjorda prestationer.

Som en allmän regel torde kunna sägas, att i dagboken (kassaboken)

skall införas varje affärshändelse, som medför en omedelbar förskjutning i

affärsförmögenhetens sammansättning. Detta gäller såväl vid kontanta affärer

som vid uttag från rörelsen eller jordbruket.

Om man jämför jordbruket med handels- och industriföretag av samma

storleksklass — räknat efter investerat kapital ■— befinnes, att jordbruket

ur bokföringssynpunkt skiljer sig avsevärt från de båda andra näringsföretagen.

Jordbrukets produktion är mera komplicerad och som följd härav de

rörliga tillgångarnas omloppstid längre. De egentliga affärshändelserna äro

betydligt färre till antalet. Detta gäller i synnerhet för de mindre brukningsdelarna

med animaliskt inriktad produktion, där en stor del av de färdiga

varorna förbrukas i det egna hushållet. Vid de större, vegetabilieproducerande

jordbruken går huvuddelen av produkterna till avsalu, men även här

medför den långa framställningstiden en i förhållande till kapitalinvesteringen

låg yttre omsättning.

De anförda skillnaderna mellan jordbruket samt handels- och näringsföretag

motivera en viss olikhet i bokföringen. De egentliga affärshändelserna

böra redovisas efter likartade principer. Även jordbruksbokföringen bör

visserligen redovisa »rörelsens gång» men det bör framhållas att i fråga om

jordbruket icke ens den mest detaljerade lagerbokföring förmår registrera

växlingarna i sammansättningen av jordbrukets tillgångar, så som de framträda

i växande gröda och husdjur.

De sakkunniga föreslå att kontanta intäkter och utgifter skola bokföras

dagligen post för post. I likhet med vad som gäller för handelsbokföring

kunna likväl affärshändelser under dagen av likartad beskaffenhet införas

i en gemensam post, om betryggande åtgärder vidtagas för beloppens specifikation

genom särskilda försäljningslistor, räkningarnas förvaring i pärm

eller på liknande sätt.

Utöver kontantaffärer finnas inom jordbruket ett betydande antal affärshändelser,

vilkas redovisning möter särskilda svårigheter. Här åsyftas dels

den inbördes omsättningen emellan jordbruksfastighetens två huvuddelar, å

ena sidan det egentliga jordbruket eller lanthushållningen och å andra sidan

skogsbruket, dels ock omsättningen emellan jordbruksföretaget och

brukaren.

Lanthushållning och skog betraktas vid taxering som en enhet. En uppdelning

är likväl ur driftsekonomisk synpunkt nödvändig. Härtill återkomma

de sakkunniga vid behandling av frågan om uppställningen av vinst- och

förlusträkningen.

Omsättningen mellan jordbruksföretaget och brukaren omfattar naturaprodukter

till hushållet samt privata förmåner som bostad m. m. och kost

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

179

från brukarens hushåll till driftspersonalen. Dessutom ingår häri produkter

och förnödenheter, vilka uttagits till driftspersonal. Vad som av fastigheten

använts för reparationer och underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad å

fastigheten eller annan därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring

hör även hit. Slutligen räknas till denna kategori vad som från fastigheten

tagits för användning å annan av jordbrukaren innehavd fastighet eller

förädlats eller förbrukats i jordbrukarens rörelse.

I dagboken skall icke endast ioras intäkter och utgifter. Däri bör, eventuellt

som särskild del eller delar av dagboken, antecknas vad som av jordbrukets

produkter och förnödenheter för olika ändamål tagits till hushåll

m. m. Redan nu förekommer, att särskilda journaler föras över dessa uttag,

såsom hushållsjournal, arbetsjournal, kost- och statjournal, virkesjournal.

Särskilda mjölk- och ägglistor bruka föras för underlättande av bokföringen.

Produkter, som frambringas i jordbruksdriften, såsom foder åt djuren,

stallgödsel, utsäde in. m., behöva icke upptagas i dagboken, såvida icke särskild

kontroll härå är önskvärd, i vilket fall dessa poster skola upptagas

som intäkt för jordbruket och som utgift för utfodring in. m. å vederbörliga

konti.

Medan de egentliga affärshändelserna äro bestämda till såväl kvantitet

som värde, kan man beträffande omsättningen emellan jordbruksföretaget

och brukaren i de flesta fall endast räkna med kvantiteter. Vid beskattningen

föreskrives värdering efter ortens pris och detta bör gälla även i fråga om

jordbruksbokföring. Då man här rör sig med subjektiva uppskattningar,

kunna dessa affärshändelser icke vara till sitt värde bestämda på samma

sätt som verkliga inköp och försäljningar. Härav följer att deras redovisning

icke bör sammanblandas med kontantaffärerna. Det synes därför lämpligt

att bokföringen sker så att under året antecknas kvantiteterna av verkställda

uttag och att värderingen sker i samband med räkenskapernas avslutande.

Som förut framhållits skall i fråga om handelsbokföring uttag ur rörelsen

principiellt bokföras vid uttaget. I vissa branscher är i praxis dock denna föreskrift

uppmjukad. En bokföring av uttagen allenast vid årets slut torde

dock anses felaktig.

Vid bokföring av här ovan angivna uttag uppkommer frågan, huruvida

dessa skola redovisas dag för dag efter samma regler som för kontantaffärerna.

Vissa poster, som spannmål, kött, fläsk och bränsle, tillföras hushållet

i större poster ett visst antal gånger under året och böra då kunna bokföras.

I dagboken antecknas mängden samma dag säden förmalts, djuren

slaktats och veden upplagts. Även ull och lin kunna bokföras den dag, de

avlämnats till hushållet. Fjäderfä, fisk och vilt kunna bokföras veckovis eller

senast vid varje månads utgång. Samma förhållande gäller trädgårdsprodukter.

Då det i sistnämnda fall ofta är fråga om ett stort antal sorter, är

det lämpligt att i stället för kvantitetsredovisning i dagboken införa det totala

värdet av förbrukade produkter sedan senaste redovisning i dagboken. Vissa

omsättningar utgå i stort sett oförändrade dag för dag, exempelvis mjölk.

Äggförbrukningen i eget hushåll kan konstateras exempelvis genom att veckovis

anteckna antalet ägg och därifrån 1''rånräkna, vad som sålts och finns

kvar. Ehuru vissa av ovannämnda poster böra kunna bokföras vid uttaget,

hava de sakkunniga med hänsyn till alt förhållandena i jordbruket tidvis

icke medge en dylik daglig anteckning, ansett att bokföringen bör ske senast

vid slutet av varje vecka eller, där förhållandena därtill föranleda, vid månadens

slut.

Beträffande däremot uttag från fastigheten för användning för reparation

och underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad eller för därmed jämförlig

förändring eller för grundförbättring eller för användning å annan jordbru
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

karen tillhörig fastighet, är här närmast fråga om virke, som tages från

fastighetens skog. Detta förekommer regelrätt i vissa större partier, som böra

bokföras, när virket hemkörts eller upplagts för avsett ändamål. Likaledes

bör vid uttag för användningen i egen rörelse, exempelvis potatis till bränneri,

bokföringen ske vid uttaget.

De sakkunniga vill här framhålla, att vid taxering värderingen av dessa

naturaförmåner oftast sker efter länsvis fastställda schabloner. Mot denna

schablontaxering hava erinringar gjorts (se bevillningsutskottets betänkande

nr 5/1944). Därest en motbevisning genom företeende av utdrag av räkenskaperna

skall kunna med framgång göras, är det enligt de sakkunnigas

uppfattning nödvändigt, att bokföring av dessa förnödenheter och produkter

verkställes så utförligt som möjligt och så nära konsumtion eller användning,

att uppgiften om bokförda kvantiteter kan vinna tilltro.

Vid handelsbokföring hava olika meningar gjort sig gällande angående tidpunkten

för bokföring av inkomna räkningar från leverantörer. Det principiellt

riktiga i fråga om handelsbokföring torde vara, att bokföring sker den

dag räkningen erhållits och icke då den likviderats. I fråga om jordbrukare

torde för de största jordegendomarna ett motsvarande förfaringssätt vara

naturligt. För det stora flertalet jordbrukare torde det emellertid framstå

som något främmande att bokföra intäkter och utgifter, innan de erhållits

resp. utbetalats. De sakkunniga hava därför övervägt, huruvida icke särskilda

bestämmelser angående tidpunkten för bokföring av dessa transaktioner

borde göras. Liksom man i fråga om rörelseidkare, där de obetalda räkningarna

förvaras i pärm eller på annat betryggande sätt, ansett sig kunna

godtaga bokföring av räkningar först vid betalning, bör för jordbrukare samma

system kunna tillåtas. Vad som i detta avseende är eller kan bliva god

sed inom jordbruksbokföringen är icke utan betydelse.

Olika uppfattningar hava gjort sig gällande i fråga om bokföringen av inköp,

som icke skett kontant utan mot växel. Sålunda har bokföring skett, när

växeln utställts; i andra fall har notering i räkenskaperna icke skett, förrän

första amorteringen verkställts. De sakkunniga anse, att bokföring av växeltransaktionen

skall ske den dag, växeln överlämnats.

I fråga om redovisningen i dagboken av produkter från egendomen, som

jordbrukaren tillgodogjort sig för egen räkning, har ledamoten herr Janson

varit skiljaktig från kommitténs mening och ansett att, med hänsyn till

svårigheten att tillämpa de av de sakkunniga föreslagna reglerna, förandet

av lagerbok för produkter, som användas i hushållet eller jordbruksdriften,

borde vara en rättighet men ej en skyldighet. Därest anteckningar om dylika

uttag fördes på ett betryggande sätt, borde de äga vitsord vid taxeringen.

I annat fall finge värdet av uttagen — liksom för närvarande —

bestämmas schablonmässigt. I fråga om uttaget virke borde värdet kunna

bestämmas genom en saldering av in- och utgående förråd samt försålt och

upparbetat virke.

Yttranden.

Kristianstads läns hushållningssällskap har framhållit, att om inkomster

och utgifter skulle införas dagligen post för post bokföringen icke bleve

laglig för en jordbrukare, som finge sina böcker förda av ambulerande assistenter

vid en bokföringsbyrå. Om en jordbrukare läte en av myndigheterna

kontrollerad bokföiringsbyrå sköta böckerna, bleve dessa emellertid om

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

181

möjligt ännu bättre kontrollerade, än om de sköttes av jordbrukaren själv,

även om posterna icke kunde införas dag för dag. Sällskapet ville därför

föreslå, att sådana bestämmelser infördes, att där bokföring vid jordbruk

sköties av en av lantbruksstyrelsen eller annan statlig myndighet kontrollerad

bokföringsbyrå hos hushållningssällskap, lantbrukförbundet eller annat

organ denna bokföring skulle äga vitsord, även om inkomster och utgifter

icke infördes dagligen post för post.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

I fråga om den första meningen, »i dagboken skola alla kontanta intäkter

och utgifter för jordbruksdriften införas dagligen post för post», gäller

vad förbundet tidigare anfört mot sammanställningen intäkter-utgifter. Ordet

»kontanta» synes tyda på att det icke är nödvändigt att i dagboken memorialföra

kreditaffärer. I motiveringen till författningsförslaget utsäges

också, »liksom man i fråga om rörelseidkare, där de obetalda räkningarna

förvaras i pärm eller på annat betryggande sätt, ansett sig kunna godtaga

bokföring av räkningar först vid betalning, bör för jordbrukare samma

system kunna tillåtas». Emellertid innehåller sista stycket 5 § bestämmelser

om att »vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas,

att upplysning på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och

skulder, som i jordbruksdriften uppkommit, därvid borgenärernas och gäldenärernas

namn samt storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas».

Motsvarande finnes stadgat i den allmänna bokföringslagen. Förbundet

vill understryka betydelsen av att lantbruket ej ålägges en redovisning

som numera ej anses erforderlig enligt god köpmannased och som

tidigare tillämpats av endast ett mycket obetydligt antal lantbrukare. Det

kan då ifrågasättas, om man i lagtexten bör intaga en bestämmelse av motsatt

innebörd mot uttalanden i förarbetena till lagen.

Frågan om införing i dagboken av de produkter, som jordbrukaren använt

för egen räkning, har berörts i ett flertal yttranden.

Kammarrätten har framhållit, att anteckningar av ifrågavarande slag vore

av värde såsom underlag för inkomsttaxeringen. Det bleve emellertid likväl

nödvändigt att såsom hittills skett fastställa minimivärden för naturaförmåner,

vilka icke finge vid taxeringen underskridas annat än då särskild

utredning förebringades.

Länsstgrelsen i Blekinge län har icke funnit bärande skäl föreligga för

den av ledamoten herr Janson reservationsvis framförda uppfattningen, att

förandet av lagerbok för produkter som användes i hushållet eller jordbruksdriften

borde vara en rättighet men icke en skyldighet. För taxeringsändamål

vore det av stort intresse att beträffande en grupp skattskyldiga

få tillgång till på bokföring grundade uppgifter å värdet av uttag av produkter

till hushållet. Man finge härigenom möjlighet att bedöma om eljest

följda värderingsnormer vore riktiga eller ej. Även ur jordbruksekonomisk

synpunkt vore det värdefullt alt få fram eu tillförlitlig värdering av sådana

uttag, då dessas värdesättning kunde få en betydelsefull inverkan på den

redovisade vinstens storlek.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

I fråga om redovisning av produkter och förnödenheter, som använts i den

bokföringsskyldiges hushåll eller som utgått till driftspersonal och undantagstagare

eller använts för reparation och underhåll, ny-, till- eller ombyggnad

å fastigheten eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring,

vill förbundet uttala, att redovisningen som regel hör godtagas

även om den skett först vid varje månads slut.

Enligt majoriteten av de sakkunniga skall virke till byggnader och grundförbättringar

redovisas vid hemkörning eller uppläggning för avsett ändamål.

Virke till stängsel och inventarier behöver däremot ej antecknas. En

uppdelning av virket i redovisningspliktigt och icke redovisningspliktigt torde

dock vara svår att genomföra.

Redovisning av virke torde böra ske vid slutet av varje uttag för bestämda

ändamål. Virke för löpande förbrukning bör kunna antecknas först vid

årets slut.

Gävleborgs läns hushållningssällskap har framhållit, att införing borde

äga rum månadsvis. Jönköpings läns hushållningssällskap har funnit det

onödigt att i dagboken anteckna berörda uttag till hushållet. Det borde vara

fullt tillräckligt om dessa uttag i fråga om kvantiterna noterades vecko- eller

månadsvis i härför avsedd journal, formulär eller enkel lista och värdena

i efterhand beräknades för hela beskattningsåret. Den föreslagna regelrätta

dagbokföringen skulle nämligen säkerligen för många jordbrukare te sig

onödigt betungande.

Ett flertal myndigheter och sammanslutningar ha helt eller i huvudsak

anslutit sig till den av ledamoten herr Janson framförda uppfattningen,

nämligen lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Örebro och Kopparbergs län, Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Skaraborgs,

Älvsborgs läns södra och norra, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands

och Norrbottens läns hushållningssällskap, Uppsala stiftsnämnd samt

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Länsstyrelsen i Uppsala län

har sålunda uttalat, att med den erfarenhet länsstyrelsen hade om rörelseidkares

anteckningar om uttag till hushåll m. in. de sakkunnigas förslag

icke kunde tillstyrkas. Det hade visat sig att de flesta rörelseidkare icke

förde några löpande anteckningar om uttag utan beräknade värdet med

hänsyn till bransch och familjens storlek. Då anteckningar uppgåves ha

förts ordentligt, hade dessa oftast ej kunnat tillerkännas vitsord, enär upptagna

belopp väsentligt understigit vad som gällt enligt tillämpade normer.

För myndigheterna vore det också många gånger svårt att visa anteckningarnas

bristfällighet. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har framhållit,

att det icke torde kunna förväntas, att anteckningarna skulle bliva

så fullständiga och tillförlitliga, att de finge något större värde ur taxeringssynpunkt;

de komme endast att tynga hela förfaringssättet. Norrbottens

läns hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bokföringsskyldigheten

i huvudsak måste få teoretiskt värde. Det syntes bättre att en

saldering mellan in- och utgående förråd verkställdes, speciellt vad beträffade

byggnadsvirke, bränsle m. m., och att i fråga om övriga produkter,

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

såsom mjölk, ägg och dylikt, värderingen liksom hittills komme att ske

schablonmässigt, om ej en på frivillighetens väg noggrant genomförd lagerbokföring

verkligen gåve betryggande uppgifter om denna hushållsförbrukning.

Uppsala stiftsnåmnd har anfört, att den föreslagna bokföringsskyldigheten

i praktiken vore svår att genomföra. Stiftsnämnden ville i stället

föreslå att, liksom nu vore fallet, prövningsnämnden i varje län årligen

fastställde vissa normer till ledning vid taxeringen, varvid bl. a. angåves

värdet av naturaprodukter i jordbrukares kosthåll per person. En sådan

metod syntes enkel i tillämpningen och dessutom ägnad att åstadkomma

större rättvisa vid uppskattningen av värdet å naturaförmånerna.

Departementschefen.

För att en affärshändelse icke skall bortglöm»ias eller bliva oriktigt återgiven

bör den införas i dagboken, så snart ske kan efter det händelsen inträffat.

Kontant- och kreditaffärer böra i jordbruk och skogsbruk, liksom

i rörelse, normalt införas dagligen. Endast om verksamhetens art och omfång

så påkalla, bör införandet av gemensam post kunna få anstå till nästa

söckendag. En bokföringsbyrå kan därför i regel icke vara jordbrukaren

behjälplig med annan del av räkenskapsarbetet än den, som besitår i att

upprätta inventarium och balansräkning.

Enligt den av de sakkunniga föreslagna författningstexten höra endast

kontanta intäkter och utgifter till de poster, som normalt skola införas dagligen.

I likhet med vad som gäller i fråga om rörelse böra emellertid även

kreditaffärer normalt införas varje dag. I den mån det över huvud anses

som god bokföringssed att bokföra räkningar från leverantörer först då

betalning sker, bör detta givetvis godtagas även beträffande jordbruk och

skogsbruk.

Liksom i 3 § ha uttrycken »intäkter» och »kostnader» begagnats i stället

för uttrycken »intäkter» och »utgifter».

Mot de sakkunnigas förslag rörande bokföring av produkter, som frambringats

i driften och därefter användas i denna, har jag intet att erinra.

I berörda hänseende torde få hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen

till anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

I enlighet med vad som förut anförts bör i princip även uttag av produkter

från jordbruket eller skogsbruket för att användas för jordbrukarens

egen räkning i olika avseenden bokföras så snart ,som möjligt efter det

uttaget skett. Av praktiska skäl synes dock en viss tidsfrist böra medgivas,

nämligen i fråga om produkter, som i .stort sett uttagas med samma

kvantiteter varje dag eller varje vecka. Nämnda produkter böra antecknas

i slutet av varje vecka.

Även i fortsättningen böra normalvärden fastställas å vissa naturaförmåner.

Dessa värden böra användas om den skattskyldige icke genom tillförlitliga

räkenskaper kan styrka värdet av de produkter, som utiagits för

eget bruk.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

6 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Jordbrukaren är icke skyldig men väl berättigad, att i den löpande jordbruksbokföringen

upptaga andra bokföringsuppgifter än dem som avse jordbruksdriften.

Han skall emellertid i bokföringen anteckna de medel, som

han insatt i driften eller för annat ändamål uttagit. I fråga om inventariet

och balansräkningen skola däremot jordbrukarnas samtliga tillgångar och

skulder, således även privata, upptagas, detta för att bokslutet skall giva

en riktig bild av hans ekonomiska förhållanden.

De sakkunniga hava i fråga om djurbeståndet föreslagit, att värdering

skall ske efter olika åldersklasser för vissa djur. I deklarationsbilagan har

upptagits en förteckning över djurbeståndet, vilken bör kunna läggas till

grund för upprättande av »inventariet. Detta skall även innehålla en förteckning

å sådana inventarier, vilka icke äro att hänföra till fast egendom.

Vissa inventarier, vilkas anskaffningsvärde avdragits på en gång, som årlig

omkostnad, böra kunna sammanfattas till en post, exempelvis »Diverse inventarier

i ladugården».

Yttrande.

Sveriges lantbruksförbund har i fråga om exemplifieringen av de tillgångar,

som skulle ingå i inventariet, yttrat att ordningsföljden borde bestämmas

av tillgångarnas likviditet och »inventarier» sålunda nämnas före

»djurbestånd». Betydelseskillnaden mellan förråd och lager vore på väg

att försvinna. »Förråd av jordbruks- och skogsprodukter» täcktes av det

efterföljande »varulager» och kunde därför utgå.

Departementschefen.

Vissa ändringar av formell natur ha vidtagits i den av de sakkunniga föreslagna

författningstexten. Stadgandet om värdering av djur bör utgå ur

denna paragraf.

Då bolag, som införts i handelsregistret, icke är skyldigt föra räkenskaper

enligt denna förordning, bör tredje stycket i de sakkunnigas förslag

icke upptagas i departementsförslaget.

7 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Denna paragraf motsvarar § 8 i 1929 års bokföringslag.

I fråga om balansräkningen må framhållas, att denna samtidigt kan vara

inventarium, därest den föres tillräckligt utförligt. Vid dubbel bokföring

kommer balansräkningen att överensstämma med huvudbokens motsvarande

balanskonto. Om emellertid den bokföringsskyldige icke i bokföringen upptager

sina privata ekonomiska transaktioner, kommer balansräkningen att

omfatta tillgångar och skulder, som icke äro upptagna i utgående balanskontot.

Departementschefen.

De sakkunnigas uttalande föranleder icke till erinran från min sida.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

185

8

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat:

Denna paragraf innehåller de allmänna reglerna för värdering av tillgångar

och skulder i ett jordbruk. I stort sett ansluta sig dessa bestämmelser

till vad som är föreskrivet i fråga om handelsbokföring. Sålunda bör som allmän

regel gälla, att tillgångarna icke böra upptagas över sina verkliga värden.

Det må i detta sammanhang erinras om att jordbruket -—- åtminstone

det större — ofta rör sig med omfattande kreditaffärer. För kreditgivning åt

jordbruket är det av stor betydelse, att räkenskaperna äro tillförlitliga och

att någon övervärdering av tillgångar icke äger rum.

Bestämmelserna i förevarande § syfta till att förhindra att tillgångarna till

skada för borgenärerna upptagas till för högt belopp. Lagen om jordbruksbokföring

innehåller därför inga bestämmelser om de lägsta värden, vartill

tillgångarna må upptagas. Bestämmelser av sådan innebörd hava däremot

upptagits i de sakkunnigas förslag till ändrade beskattningsregler. Har därför

tillgångarna i räkenskaperna upptagits till lägre värden än de vid taxeringen

medgivna måste följaktligen därvid en justering i detta hänseende ske. Detta

medför att i sådana fall en särskild balansräkning måste upprättas för taxeringen.

Det bör följaktligen ligga i den bokföringsskyldiges intresse att för

undvikande härav vid värdesättningen i räkenskaperna ej tillämpa lägre värden

än som kunna godkännas vid beskattningen.

Inventarier, som äro underkastade en jämförelsevis hastig förbrukning, få

— som förut framhållits — avdragas som omkostnad. I inventariet bör värdet

av dessa inventarier upptagas som särskild post inom linjen för kontroll

av att icke avdrag för värdeminskning sker jämväl å dessa inventarier. Summan

av övriga inventarier kommer då att överensstämma med uppgiften i

värdeminskningstablån.

Värdesättning av spannmål och andra säljbara förråd kan ske efter det

aktuella prisläget vid avhämtning å egendomen. Kraftfoder och andra inköpta

förnödenheter värderas efter gällande marknadspriser. Halm, foderbetor

och andra icke i regel direkt säljbara produkter upptagas till värden,

som ungefär motsvara deras fodervärde. Med utgångspunkt från en sådan

värdesättning har den skattskyldige att verkställa värdering av lagertillgångar

med den rätt till nedskrivning av lagret, som förhållandena kunna

medgiva.----

För att erhålla bättre översikt över företagets ekonomi och jämväl för

kontrollens skull hava skulderna för jordbruksdriften ansetts böra uppdelas

i låneskulder och löpande skulder.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att det varit önskvärt, att de sakkunniga

mera ingående redogjort för det praktiska förfarandet vid specificeringen

av maskinernas och redskapens värde. Av deras motivering syntes

man kunna draga den slutsatsen, att en detaljerad värdering av de inventarier,

som funnes vid övergångsåret, ej skulle erfordras men att för senare

tillkomna maskiner och redskap en individuell värdesättning och avskrivning

skulle ske. Förbundet bär vidare anfört:

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 19l.

Denna fråga bör lämpligen diskuteras med utgångspunkt från avskrivningarnas

skattemässiga behandling. Som regel torde nämligen, vilket de

sakkunniga också framhållit, inventariebokens värden för maskiner och

redskap böra överensstämma med deklarationsformulärens restvärden. De senare

komma emellertid av flertalet lantbrukare att beräknas enligt den förenklade

metoden med klumpvis degressiv avskrivning. Det kan då ifrågasättas,

huruvida den individuella avskrivningen skall ske med samma procentsats

för varje maskin och redskap eller om, i överensstämmelse med 8 §,

avskrivning skall ske med belopp motsvarande tillgångens »av ålder och

nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning».

I det första fallet synes den individuella värderingen meningslös, i det senare

fallet torde stora svårigheter uppstå vid det totala avskrivningsbeloppets

fördelning på de olika inventarierna.

Förbundet vill i anslutning till ovanstående framhålla önskvärdheten av

att tydliga anvisningar givas om maskinernas och redskapens värdering och

specificering i inventariet varvid om möjligt bör tillåtas, att endast restvärdet

införes med hänvisning till avskrivningsbok. I denna böra maskinerna

vara förtecknade med antal i tidsföljd efter anskaffningsår. För varje år angives

ingående totalt restvärde, specifikation över årets anskaffningsvärden

och försälj ningsbelopp, summa avskrivningsunderlag, årets avskrivning och

utgående totalt restvärde.

Departementscheten.

I fråga om varulagret — med undantag av djur — skall enligt vad som

tidigare föreslagits vid inkomsttaxeringen den i räkenskaperna gjorda värdesättningen

följas, såvida icke särskilda omständigheter föranleda till annat.

Vad åter angår djuren skola dessa vid taxeringen normalt upptagas

lägst till i särskild ordning fastställda värden. Enär skyldigheten att föra

räkenskaper enligt förevarande förordning är tillskapad uteslutande för

taxeringsändamål synes böra föreskrivas, att djur skola i inventariet upptagas

lägst till de sålunda fastställda minimivärdenaL

I anledning av vad Sveriges lantbruksförbund anfört torde jag få erinra

om att enligt departementsförslaget avskrivning å inventarierna icke skall

ske enligt restvärdesmetoden. Allmänna regler om i vad mån inventarier

skola angivas specifikt i inventariet och hur de skola värderas finnas intagna

i 6 § och förevarande paragraf. Den närmare utformningen av förfarandet

i berörda hänseenden torde böra överlåtas åt praxis.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat:

Vid handelsbokföringen äro inga särskilda bestämmelser i 1929 års bokföringslag

meddelade angående upprättandet av vinst- och förlustkonto. I

69 § av 1910 års aktiebolagslag fanns föreskrift om att vinst- och förlusträkning

skulle bifogas förvaltningsberättelsen. Däremot saknades bestäm
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

melse om vinst- och förlusträkningens innehåll. I den nya aktiebolagslagen

har i 102 § anvisningar lämnats å redovisningen av rörelsens intäkter och

utgifter i vinst- och förlusträkning. En fullständig bruttoredovisning har

emellertid icke anbefallts med hänsyn till sekretessförhållandena. Lagstiftningen

har icke ansett sig kunna gå längre än att kräva en nettoredovisning

för rörelsen med specifikation allenast av vissa huvudposter.

I fråga om andra rörelseidkare än aktiebolag redovisas ofta bruttovinsten

fördelad på olika rörelsegrenar; i flera fall åter innehåller vinst- och förlusträkningen

allenast en bruttovinst å varukontot. Anledning finnes ofta antaga,

att omkostnader och utgifter, som rätteligen bort belasta vinst- och

förlustkontot, debiterats varukontot. Bruttovinsten beräknad efter vinstoch

förlustkontot kan då bliva felaktig.

Från jordbrukets sida framstår det som önskvärt, att jordbruksbokföringen

kan så uppläggas, att den kan bilda stomme till en driftsanalys över

lantbruksföretaget för bedömande av dess ekonomiska resultat och som underlag

för förhandskalkyler över den lämpligaste planläggningen för driften.

En fullständig driftsanalys erhålles visserligen icke med en utvidgad redovisning

av intäkter och utgifter å vinst- och förlustkontot, men för de

jordbrukare, som av skilda anledningar icke könna föra den ytterligare bokföring,

som härför erfordras, är det av värde att genom utförligare specifikation

av detta konto erhålla bättre översikt över jordbruksdriftens resultat.

Sålunda torde man med ledning av ett specificerat vinst- och förlustkonto

kunna uträkna per hektar dels bruttoavkastningen för växtprodukter,

djur och djurproduktion samt övriga inkomster, dels driftskostnader

uppdelade i arbetskostnader, varuförbrukning, amortering och underhåll

samt övriga kostnader. Sådana per hektar uträknade medeltal äro av värde

vid en jämförelse av årsresultaten av jordbruksdriften och av däri ingående

detaljer.

Ett vinst- och förlustkonto, som i kredit endast upptager »Lantbruksnäringens

konto» utan specifikation av huvudposterna, lämnar icke sådana

uppgifter som ovan berörts och försvårar därför taxeringskontrollen. Då de

jordbrukare, som icke avsluta sina räkenskaper medelst vinst- och förlustkonto,

ålagts en omfattande uppgiftsskyldighet angående sina intäkter och

utgifter, synes det ock lämpligt, att övriga jordbrukare åläggas att i vinstoch

förlusträkning i kredit lämna uppgifter angående bruttovinsten och i

debet angående de avdrag för utgifter, som därifrån gjorts. De sakkunniga

hava därför föreslagit, att, där bokföringen avslutas medelst vinst- och förlustkonto,

skall å detta konto uppföras all bruttovinst i lämpliga huvudposter

i enlighet med vad i jordbruksbokföring allmänt brukas. Motsvarande

gäller om utgifterna. Intäkter och utgifter, avseende det egentliga jordbruket,

dess binäringar och skogsbruket böra särskiljas.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har anfört, att om en bestämmelse angående

vinst- och förlustkontots utformning skulle intagas i lagen hänvisning i

första hand borde göras till »vad som kunde anses som god sed».

Kristianstads läns hushållningssällskap har yttrat, att jordbrukarna ej

borde i lag åläggas en viss formulering av vinst- och förlustkontot. De borde

i stället ha samma rätt till uppställning av detta konto som personer

tillhörande andra bokföringsskyldiga yrkesgrupper.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departementschefen.

Det torde vara ändamålsenligt, att bruttovinst och omkostnader å vinstoch

förlustkontot uppföras i lämpliga huvudposter, avseende olika delar av

verksamheten. Vägledande för denna uppdelning bör vara vad som beträffande

jordbruk eller skogsbruk allmänt brukas.

10 §.

Departementschefen.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1929 års bokföringslag. Då bolag, som

införts i handelsregistret, icke är skyldigt föra räkenskaper enligt förevarande

förordning, bör förordningen icke upptaga någon bestämmelse motsvarande

andra punkten av 10 § i nämnda lag.

11 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat, att deklaration för inkomst regelrätt skulle

avse nästföregående kalenderår. Vissa skattskyldiga hade emellertid rätt att

deklarera efter räkenskapsår, även om detta icke sammanfölle med kalenderår.

I författningarna vore emellertid icke utsagt hur långt denna valfrihet

sträckte sig. Denna rätt tillkomme dem, som enligt 1929 års bokföringslag

vore skyldiga att föra handelsböcker. Härutöver ansåges rätt att

låta räkenskapsåret omfatta annan tidrymd än kalenderåret tillkomma

varje rörelse- och näringsidkare, vilken förde ordnade räkenskaper i enlighet

med 1929 års bokföringslag.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att om jordbrukarna i större utsträckning

skulle låta räkenskapsåret omfatta annan tid än kalenderår

härav komme att föranledas svårigheter vid taxeringskontrollen. De kontrolluppgifter,

som införskaffades från jordbrukets inköps- och försäljningsorganisationer,

avsåge nämligen oftast kalenderår, enär organisationerna

hade kalanderår som räkenskapsår. De sakkunniga hade övervägt att föreslå,

att endast bokföringsskyldiga jordbrukare skulle få omlägga sitt räkenskapsår

så, att det omfattade annan tid än kalenderår, och en dylik omläggning

skulle få ske endast efter medgivande av länsstyrelse. Då denna

tråga hade betydelse icke blott för jordbrukarna utan även för rörelseidkarna,

hade de sakkunniga emellertid icke i förevarande sammanhang velat

föreslå bestämmelser i nu antydd riktning men förutsatte, att frågan komme

att upptagas till förnyad behandling i hela sin vidd.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har uttalat, att räkenskapsåret obligatoriskt

borde omfatta samma tidsperiod för alla jordbrukare. Kontrollen av

de skattskyldigas inkomster genom inhämtande av uppgifter från jordbrukets

ekonomiska sammanslutningar och andra rörelseidkare skulle nämligen

i hög grad försvåras, därest inkomstdeklarationerna avsåge olika tider.

Jordbrukarnas inkomstredovisning hade under senare år visserligen betyd
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

189

ligt förbättrats. En fortlöpande kontroll vore dock nödvändig även framdeles.

I de undantagsfall, då särskilda skäl motiverade annan tid för räkenskapsåret,

borde dispens kunna lämnas. Länsstyrelserna i Östergötlands och

Jönköpings län ha givit uttryck åt i huvudsak samma uppfattning. Taxeringsnämndsördförandenas

riksförbund har yttrat, att kalenderåret som

obligatoriskt räkenskapsår vore det enda möjliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida icke kalenderåret

borde utgöra obligatorisk redovisningsperiod för såväl rörelseidkare

som jordbrukare, då fullständig bokföring saknades. Möjligen skulle rätt

till dispens kunna införas för skattskyldig, som kunde åberopa godtagbart

skäl härför. Om jordbrukarna i större utsträckning begagnade annan redovisningsperiod

än kalenderår komme kontrollen av jordbruksdeklarationerna

mot producentorganisationernas bokföring (mejerier, andelsslakterier

in. fl.) att avsevärt försvåras.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

Man kan befara, att jordbrukarna, sedan de sakkunnigas förslag genomförts,

komma att mer allmänt vilja ha ett räkenskapsår, som ej sammanfaller

med kalenderåret. Många torde vilja avsluta räkenskapsåret den 30

juni eller vid den tidpunkt, då inneliggande lager av jordbruksprodukter

som regel äro minst. Andra, som vilja försäkra sig om möjligheten att medelst

lagervärdering utjämna de olika årens resultat, kunna väntas avsluta

räkenskaperna, när lagren äro störst, vilket i jordbruket torde inträffa under

höstmånaderna, sedan skörden bärgats, och i skogsbruket under vårmånaderna,

då huvudparten av avverkningarna äro slutförda. För arrendatorerna

är det ett önskemål, att få räkenskapsåren att ansluta till arrendetidens

början eller sålunda att i flertalet fall begynna den 14 mars. Taxeringsarbetet

skulle i hög grad försvåras, därest jordbrukarna mer allmänt

i sina deklarationer redovisade för räkenskapsår, som ej sammanfalla med

kalenderåret. De sakkunnigas förslag om skyldighet att till taxeringsintendenten

anmäla tilltänkt omläggning av räkenskapsåret synes ej ägnat att

effektivt motverka icke önskvärd övergång i stor skala till särskilda räkenskapsår.

I kommunalskattelagen synes böra föreskrivas, att kalenderåret

skall vara beskattningsår för envar, som ej är bokföringsskyldig. Endast

för de bokföringsskyldiga skulle då gälla de särskilda bestämmelser, vilka

nu äro tillämpliga för den, som för räkenskaper i sin näringsverksamhet.

Uppsala läns hushållningssällskap har uttalat, att de av de sakkunniga

anförda skälen för bokföring per kalenderår icke kunde anses vara tungt

vägande. Om det för jordbruket, främst ur inventeringssynpunkt, vore bättre

att börja bokföringsåret den 1 juli, borde även beskattningen kunna ordnas

efter dessa principer. Därest bokföringsåret omfattade kalenderår uppstode

svårigheter att medhinna att uppgöra bokslutet i god tid före självdeklarationens

avgivande. Det vore angeläget, att de deltagare i den av hushållningssällskapen

omhänderhavda jordbruksekonomiska undersökningen,

som nu hade bokföringsåret motsvarande statens budgetår, finge bibehålla

denna form utan svårighet samt att envar jordbrukare med ordnad bokföring

ägde rätt att inom angivna gränser välja tidpunkt för bokföringsårets

början.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit betydelsen av att lantbruket

finge behålla rätten att deklarera efter annat räkenskapsår än kalenderår.

Departementschefen.

Av skäl, som de sakkunniga åberopat, finner jag mig icke böra förorda

ändring i vad som nu gäller i fråga om räkenskapsårets omfattning. Jag

torde få erinra om att då endast jordbrukare, som äro skyldiga föra räkenskaper,

enligt departementsförslaget äga tillämpa bokföringsmässig inkomstberäkning

blott dessa jordbrukare ha rätt att begagna sig av annat

räkenskapsår än kalenderår.

13 §.

I fråga om innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

VI. Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade

förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 2(>

juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379); samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk

eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för

taxering.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

191

Bihang.

De sakkunnigas förslag.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 21, 22, 23 och 41 §§ samt anvisningarna till 21,

22, 25 och 41 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla

följande ändrade lydelse:

21 §.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket,

som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren tillgodo,

såsom:

a) årliga värdet — —- — räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av djur och produkter från jordbruket eller dess

binäringar;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess

binäringars alster, djur, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning

av dragare, maskiner och dylikt;

värdet — ---- hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt — — •— realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,

till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring

ävensom för reparation och underhåll av byggnader, stängsel och

inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs

och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens

behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet

eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt ----jordbruk;

arrende---eller dylikt;

intäkt — ■— — med mera sådant.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt arbetspersonal,

som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket

eller dess binäringar; reparation och underhåll av stängsel, diken och inventarier,

inköp av djur, utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader för

skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,

skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,

ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,

tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,

byggnader, skog, gröda, förråd samt djur och inventarier, som ej äro att

hänföra till personlig lösegendom, med mera sådant;

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

värdeminskning samt reparation och underhåll av till jordbruket eller

dess binäringar eller skogsbruket hörande driftbyggnader;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av jordbrukaren

tillhöriga i jordbruksdriften använda maskiner och andra inventarier, eller,

om dylik tillgång är underkastad hastig förbrukning, kostnad för anskaffning

av tillgången;

värdeminskning å naturtillgångar å jordbruksfastigheten såsom stenbrott,

grustag och dylikt genom deras användande;

värdeminskning samt reparation och underhåll av täckdikningsanläggning;

undantagsförmåner -—• — -—■ fastigheten;

arrende---fastigheten;

ränta---kapital;

speciella skatter — -— — allmänna.

Har skog — ■— — tidigare medgivits.

Har växande skog---ingångsvärde.

Hemmavarande barn -—--arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad

å fastigheten eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring

därå, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag

enligt 22 § gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt

av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten — — •—-av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser

i denna lag.

I andra fall — — — ägt rum.

Intäkt av jordbruksfastighet i samband med jordbruksdriftens upphörande,

skall, om den skattskyldige så yrkar, lika fördelas å beskattningsåret

och högst fem av de närmast föregående åren. Fördelning må icke ske å

större antal år än att å vart och ett av dem belöper minst 2 000 kronor. I

fråga om belopp, som hänföres till år före beskattningsåret, skall taxering

verkställas och skatt utgå enligt vad om eftertaxering är stadgat.

Anvisningar

till 21 §.

1. Till bostad---, jaktstuga m. m. dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd personal,

utan att särskild hyra för bostaden avtalats, upptages icke såsom ägares

eller brukares inkomst av fastigheten och får förty ej heller avdragas

såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk---jordbruk.

Såsom binäring--— föreligga.

3. Till intäkt av jordbruksfastighet hänföras samtliga intäkter i penningar,

varor eller förnödenheter, som influtit i jordbruksdriften. Vad i punkt 1 första

stycket av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen föreskrivits angående

intäkt av rörelse skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om intäkt

av jordbruksfastighet.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Har tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning överlåtits annorledes

än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall såsom intäkt upptagas

allmänna saluvärdet därav; dock må, om tillgång, som nyss sagts,

överlåtes till någon, som fortsätter jordbruksdriften eller som låter tillgången

ingå i annan av honom bedriven näring, den av överlåtaren gjorda

värdesättningen godkännas, därest icke särskilda omständigheter till annat

föranleda.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda maskiner eller

andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänföras

till byggnad, skall upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet, i den

mån intäkten överstiger vad som i beskattningsavseende kvarstår oavskrivet

av anskaffningsvärdet. Har avdrag för värdeminskning beräknats å restvärdet

på sätt i punkt 1 av anvisningarna till 22 § angivits, skall intäkten

upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet, i den mån densamma överstiger

restvärdet. I fall då överlåtelse, som avses i näst föregående stycke,

skett av maskiner och inventarier, skall vad där stadgas äga motsvarande

tillämpning jämväl beträffande dessa tillgångar.

4. Har den skattskyldige i någon av honom bedriven rörelse använt produkter

från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produkterna

räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogsbruk,

men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt

1 andra stycket av anvisningarna till 29 §).

5. Till intäkt av ■—■ — — i penningar.

6. Såsom---— jordbruksfastighet.

7. Till---- jordbruksfastighet.

8. Enligt — ---fastighet.

till 22 §.

1. Avdrag för värdeminskning å maskiner och andra inventarier får ske

på sätt och i den ordning, som enligt punkterna 3 och 4 av anvisningarna till

29 § gäller i fråga om avdrag för värdeminskning av dylika tillgångar i rörelse.

Avdrag för värdeminskning må alternativt beräknas till viss procent å

det för jordbruksfastighetens inventariebestånd i dess helhet i beskattningsavseende

gällande värdet (restvärdet). I dylikt fall skall, därest tillgång, varom

här är fråga, avyttras och utredning angående tillgångens anskaffningskostnad

samt åtnjutna värdeminskningsavdrag icke kan förebringas, vad som

inflyter vid avyttringen avräknas från inventariebeståndets restvärde.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastighetens

fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m. får ej

avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr 21 §

b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna som

driftkostnad.

Har tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning förvärvats annorledes

än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång skall, där ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, såsom tillgångens anskaffningskostnad

anses det för överlåtaren eller hans dödsbo i beskattningsavseende gällande

värdet.

2. I fråga om avdrag för reparation och underhåll samt för värdeminskning

av byggnad, vilken är avsedd alt användas i jordbruk, dess binäringar

eller skogsbruk, skall gälla följande.

a) Kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring

samt för reparation och underhåll av byggnad (fastighets bgggnadsoch

undcrhållskapital), skall — med nedan under b) och c) angivna undantag

— avdragas med belopp motsvarande genomsnittliga, efter driftseko
lä{

Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 101.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

miska grunder beräknade årsomkostnader härför. Beräkningen skall avse

byggnadsbeståndet i dess helhet. Avdragen böra bestämmas enligt plan till

viss procent antingen å byggnadsbeståndets i beskattningsavseende gällande

värde (restvärde) vid beskattningsårets utgång eller å kostnaden för byggnadsbeståndets

uppförande jämte tillbyggnad (byggnadskostnad). Byggnadskapitalet

utgör byggnadskostnaden enligt vad nyss sagts med tillägg av kostnad

för ombyggnad och förbättring. Har byggnad brunnit, nedrivits, avyttrats,

övergått att användas i annan förvärvskälla, ny byggnad uppförts, tillbyggnad

till redan befintlig byggnad företagits eller byggnad i taxeringshänseende

överförts från annan förvärvskälla, skall byggnadskostnaden justeras

med hänsyn härtill. Till underhållskapital hänföres kostnad för reparation

och underhåll, som nedlagts å byggnaden. Byggnadsbeståndets restvärde

framkommer sålunda. Byggnads- och underhållskapitalet skall, å ena sidan,

ökas med värdet av inköpt eller från annan förvärvskälla i taxeringshänseende

överförd byggnad samt, å andra sidan, minskas med statsbidrag och

liknande bidrag, influtet belopp vid avyttring av byggnadsmaterialier o. dvl.

i samband med utrangering eller rivning av byggnad ävensom enligt utredning

skäligt belopp för byggnad, som nedbrunnit, avyttrats eller övergått att

användas i annan förvärvskälla än jordbruksfastighet. Från det skillnadsbelopp,

som sålunda uppkommer, skall vidare dragas medgivna avdrag för

reparation och underhåll samt för värdeminskning. Vad därefter återstår utgör

byggnads- och underhållskapitalets restvärde.

Vid arrende skall, där arrendatorn utfört de huvudsakliga reparationerna,

ägaren icke erhålla avdrag för reparationer och underhåll utan endast för

värdeminskning. Om arrendatorn däremot utfört endast mindre reparationer,

erhåller ägaren det oaktat avdrag för värdeminskning samt för reparation

och underhåll.

Finnas för jordbruksdriften fasta maskiner eller andra till byggnad hörande

inventarier, beträffande vilka den skattskyldige förebringar utredning

i enahanda avseenden, som gälla för byggnad i övrigt, får avdrag för värdeminskning

samt reparation och underhåll ske med ett efter dessa tillgångars

varaktighetstid avpassat procenttal.

b) Är fastigheten utarrenderad, skall arrendatorn för reparations- och underhållskostnad

å fastighetsägaren tillhöriga byggnader äga rätt till avdrag

med belopp, vartill dessa kostnader uppgått.

c) Är på grund av särskilda omständigheter byggnadens värde för jordbruket,

dess binäringar eller skogsbruket begränsat till förhållandevis kort

tid, skall hänsyn härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga är om

byggnad för utnyttjande av en begränsad fyndighet eller då byggnad enligt

arrendeavtal icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren. 1

fråga om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år,

må byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det år då utgiften för byggnadens

uppförande ägt rum.

3. Såsom speciella —---icke avdragas (se 20 §).

4. Har skog--- — fjärdedelar av det ursprungliga.

5. Har växande skog--- — genom skogens försäljning.

6. Hemmavarande barn —--genom ortsavdragcn (se 48 §).

7. Avdrag för kostnad för anläggning och underhåll av täckdikning (anläggnings-

och underhållskapital) får ske med belopp motsvarande genomsnittliga,

efter driftsekonomiska grunder beräknade årsomkostnader härför.

Avdrag bör bestämmas enligt plan till viss procent av täckdikningsanläggningens

i beskattningsavseende gällande värde eller å anläggningskostnaden

vid beskattningsårets utgång. Anläggningskapitalet utgör i första hand materialkostnaden

samt, därest täckdikningen visas hava utförts enligt plan, som

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

upprättats av sakkunnig, övrig del av täckdikningskostnaden. Till underhållskapitalet

hänföras kostnad för täckdikningens reparation och underhåll.

Anläggnings- och underhållskapitalets restvärde beräknas på sält ovan under

punkt 2 i fråga om byggnads- och underhållskapitalet är stadgat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför avdrag får ske, avser sådan dikning,

vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och

hindra skogsmarkens försumpning m. m.

8. Avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar

å jordbruksfastighet, såsom stenbrott, grustag in. in. skall bestämmas på sätt

i punkt 8 av anvisningarna till 29 § är stadgat.

9. Vad i punkt 10 av anvisningarna till 29 § är stadgat angående driftsförlust

och kapitalförlust skall i tillämpliga delar gälla även vid taxering av

intäkt av jordbruksfastighet.

till 25 §.

1. Bestämmelsen---fri bostad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning, som byggnad även med

normalt underhåll och aktsam vård är underkastad. Avdraget bör bestämmas

till viss procent av byggnadens värde, olika alltefter den tid en byggnad av

ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Såsom byggnadsvärde

skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses taxeringsvärdet

(byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

3. Avdrag för — —- — inventarier.

4. Därest brandförsäkring---40».

5. För värdeminskning---till 24 §.

till 41 §.

1. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående

lager av varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m., förråd av jordbruks-

och skogsprodukter samt djurbeståndet å jordbruksfastighet, ävensom

till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst

ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock av följande. Därest

vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana intäkter,

vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits intäkt, som

skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana poster, för vilka vid

inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig justering

av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse med en

inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder. Den i räkenskaperna

gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning

— såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, förråd av jordbruks-

och skogsprodukter, handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, låncfordringar

m. in. — skall endast om särskilda omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen. Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas

endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma

slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt,

att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller

av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljas. Djurbeståndet

å jordbruksfastighet skall, därest icke särskilda förhållanden till annat föranleda,

upptagas till lägst de i särskild ordning fastställda minimivärdena.

Har sådant värde icke åsatts, såsom i fråga om vissa avelsdjur, skola dessa

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Knngl. Maj.ts proposition nr 191.

åsättas värde, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses

hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses

hava åtnjutits under det år, då densamma — i fråga om rörelse enligt allmänt

vedertagen köpmannased och i fråga om jordbruk enligt vad som allmänt

brukas och kan anses som god sed — bör i räkenskaperna uppföras

såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skattskyldige uppburits

i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av

levererade varor, fullgjorda prestationer eller på annat härmed jämförligt

sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tilliämpning

i fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters

upptagande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet

det förfaringssättet, att fordringar uppföras såsom inkomst under

det år, då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för

det år, på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen

influtit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget,

att förskottsvis influtna räntor, som till större eller mindre del belöpa

å ett kommande år, till denna del bokföringsmässigt hänföras till det

sistnämnda årets inkomst.

Har någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas

under loppet av flera år, må såsom intäkt för varje år upptagas den

del av köpeskillingen, som under samma år influtit. Avdrag för minskning

i ingående virkesförråd in. in., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas

därvid på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna

likviden.

Om beskattningsmyndighet---— till beskattning.

Motsvarande gäller---—- inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än jordbruksfastighet och rörelse gäller

såsom allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år,

då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen

förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet--

— före årets ingång.

Å andra sidan--• — särskilda bestämmelser (jfr anvisningarna till

36 § punkt 1).

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt

för det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits,

avräknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Ränta å penningar,

som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren

per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, medan

däremot ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas såsom

inkomst för det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan till

någon del belöpt å ett tidigare eller senare år. I fråga om terminsvis inflytande

intäkt i egentlig mening skall som intäkt för varje år upptagas den

del därav, som under samma år influtit. Är åter fråga om intäkt, vilken

icke regelmässigt är att anse såsom skattepliktig — exempelvis köpeskilling

vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom -— men vilken

i förekommande fall under härför stadgade förutsättningar skall beskattas

såsom realisationsvinst, är det utan betydelse, om köpeskillingen eller ersättningen

skall erläggas på en gång eller i särskilda terminer. Så skall

realisationsvinst respektive realisationsförlust beräknas med hänsyn till

köpeskillingens totala belopp, oavsett om detta skall betalas på en gång

eller terminsvis.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt

kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande

äga tillämpning.

Vid övergång till taxering av inkomst av jordbruksfastighet efter bokföringsmässiga

grunder skola gälla följande

Övergångsbestämmelser.

A. Avdrag för värdeminskning samt reparation och underhåll å bgggnad

Fastighets byggnadskapital vid övergången må bestämmas enligt någon

av följande beräkningsgrunder:

a) den verkliga anskaffningskostnaden för samtliga driftbyggnader å

jordbruksfastigheten efter avdrag för åtnjutna värdeminskningsavdrag;

b) två tredjedelar av jordbruksfastighetens senast åsatta taxeringsvärde

(jordbruksvärde) minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån

detsamma överstiger 25 000 kronor ävensom med skäligt värde å mera betydande

naturtillgångar och särskilda förmåner;

c) två tredjedelar av jordbruksfastighetens vid 1938 års allmänna fastighetstaxering

åsatta taxeringsvärde (jordbruksvärde) minskat med däri ingående

skogsmarksvärde, i den mån detsamma överstiger 25 000 kronor

ävensom med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda

förmåner. Härifrån skall avgå erhållna värdeminskningsavdrag. Har efter

1938 års ingång förändringar i byggnadsbeståndet inträtt, skall följande

iakttagas. Till ovannämnt återstående värde skall läggas kostnad för verkställd

ny-, till- eller ombyggnad samt köpeskilling för förvärvad och skäligt

värde å från annan förvärvskälla överförd byggnad. Avdrag skall å andra

sidan göras för erhållna bostadsförbättringsbidrag och dylika bidrag samt

skäligt värde å byggnad, som utrangerats, nedbrunnit, avyttrats eller övergått

att användas i annan förvärvskälla än jordbruksfastighet.

Föreligger i fall, som i b) och c) sägs, särskilda förhållanden såsom att å

jordbruksfastighet helt eller delvis saknas därå vanligen förekommande

byggnader eller att byggnaderna å fastigheten äro av särskilt dålig beskaffenhet

eller att mera värdefulla byggnader för jordbrukets binäringar eller

skogsbruket förekomma, må byggnads- och underhållskapitalet bestämmas

efter den utredning, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet finnes skälig och möjlig att åstadkomma.

Till byggnad hörande fasta maskiner och inventarier skola inräknas i

värdet å byggnaden och ej upptagas med särskilt värde vid övergången.

B. Avdrag för värdeminskning och underhåll å täckdikningsanläggning.

Kostnad för täckdikningsanläggning, som hänför sig till tiden före denna

lags ikraftträdande, må ej inräknas i anläggnings- och underhållkapitalet.

C. Avdrag för värdeminskning ä inventarier.

Värdet vid övergångsårets ingång av inventarier i jordbruk, dess binäringar

eller skogsbruk må upptagas till kostnaden för förvärv av inventarier,

för vilka avdrag icke fått göras vid tidigare inkomsttaxering (nuuppsättningskostnaden).

Därest den skattskyldige icke kan visa nyuppsättningskostnaden, bestämmes

ingångsvärdet å inventarierna vid huvudsaklig nyuppsättning.

före år 1937 till i härvid fogade tabell I1 angivna värden och

1 Tabellen lika med den å s. 81 intagna.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

efter år 1937 till i tabell I angivna värden med tillägg, därest nyuppsättningen

skett åren

1937—1939 av 20 %,

1940—1941 av 40 %,

1942—1945 av 60 %.

Är med hänsyn till driftförhållandena å egendomen eller eljest uppenbart,

att en tillämpning av här angivna beräkningsgrunder skulle leda till

oriktigt resultat eller förefinnas mera värdefulla inventarier för jordbrukets

binäringar eller skogsbruket, må ingångsvärdet bestämmas efter den utredning,

som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes

skälig och möjlig att åstadkomma.

I). Inkomstberäkning enligt il §.

Värdet å vid övergångsårets ingång befintligt varulager med undantag av

djur samt vid angivna tidpunkt förefintliga varufordringar och varuskulder

må ej upptagas vid inkomstberäkningen för övergångsåret. Vad angår djurbeståndet

må värdet därå vid övergångsårets ingång upptagas enligt någon

av följande beräkningsgrunder.

a) Kan den skattskyldige visa den verkliga kostnaden för nyuppsättning

av djurbeståndet i dess helhet, skall denna kostnad upptagas såsom ingångsvärde.

Skulle det därvid i något fall befinnas, att den skattskyldige

eller någon, som står honom nära, vidtagit åtgärd för att skattskyldig skall

kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt,

och kan det antagas att detta skett för att åt någon av dem bereda obehörig

förmån i beskattningsavseende, skall anskaffningsvärdet i skälig mån

jämkas.

b) I övriga fall skola djuren, därest icke särskilda förhållanden till annat

föranleda, upptagas till de värden, som i särskild ordning fastställas. Har

sådant värde icke åsatts, såsom i fråga om vissa avelsdjur, skall ett värde

åsättas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Därest i samband med övergången sådan åtgärd vidtagits, som avses ovan

under a), för att skattskyldig efter övergången skall kunna tillgodoräkna

sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, sltall anskaffningsvärdet

jämväl i skälig mån jämkas.

Förslag

till

förordning om ändring av 9 § och anvisningarna till 9 och 10 §§

i Kungl. Maj:ts förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

den 28 september 1928 (nr 373).

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. c) och anvisningarna till 9 och

10 §§ i Kungl. Förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

den 28 september 1928 skola erhålla följande lydelse:

9 §.

1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen skola, i den mån ej annat framgår

av 2 inom. här nedan, såsom tillgångar upptagas:

a) fastighet, frälseränta inbegripen;

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

b) tomträtt, vattenfallsrätt;

c) lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i den slcattskyldiges

förvärvsverksamhet, eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom inventarier,

djur, råämnen, varor, förråd av jordbruks- och skogsprodukter,

förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter, rätt till

skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott och dylikt;

d) kapital -— —- -—■ utgång.

Anvisningar

till 9 och 10 §§.

1) Tillgång •—• —- —- under året.

2) Såsom affärsbruk--—- — skäliga belopp.

Lager---i detalj.

Den omständigheten---förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av tillgångar inom jordbruk med binäringar

samt skogsbruk gäller, att djur skola, därest icke särskilda förhållanden

till annat föranleda, upptagas till lägst de i särskild ordning fastställda

minimivärden, att djur, som icke åsatts dylika minimivärden, skola åsättas

värde, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, samt

att vid värdesättning av övriga lagertillgångar och inventarier samma förfarande

skall följas, som ovan är för rörelse angivet.

3) Är fordran--- ■— förhandenvarande värde (10 §).

4) Rättighet---årets utgång.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Beträffande eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skolat

göras enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i

dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Förslag

till

[ förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att §§ 31, 32 inom. 3, 35 mom. 3, 36 mom. 1, 39

mom. 6, 40 § mom. 2, 79 § mom. 2 och 3, 80 a, 93, 97 a och 140 i taxeringsförordningen

den 28 september 1928 skola erhålla följande ändrade lydelse:

31 §.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.

Maj :ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig

kontroll, vid självdeklaration för bostadsrättsförening, så ock vid

självdeklaration för annan deklarationsskyldig, som under beskattningsåret

enligt lag varit bokföringsskyldig eller som, utan att sådan skyldighet

förelegat, likväl under beskattningsåret i jordbruk eller rörelse fört räkenskaper

skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret

och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret

samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning

ingått i bokföringen. Här avsedd skattskyldig åligger, därest han vill om
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition, nr 191.

lägga räkenskapsåret, att härom i god tid lämna taxeringsintendenten underrättelse

och därvid uppgiva skäl för ändrat räkenskapsår. Vid självdeklaration

för annan bostadsförening än bostadsrättsförening skola fogas

dels av .styrelsen undertecknad uppgift om föreningens ställning vid beskattningsårets

början och slut dels ock bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning

för samma år, om .sådan ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration för nu nämnd skattskyldig .skola, i den mån uppgift

härom icke lämnats i självdeklarationen, fogas uppställningar enligt

formulär, som fastställas av Kungl. Maj :t, med uppgifter erforderliga för

tillämpning av gällande bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning

så ock utdrag av räkenskaperna till .styrkande av dessa uppgifter.

För verk eller bolag — — — utgiva.

För inländsk försäkringsanstalt — — — disponerats.

32 §.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit bokföringsskyldig

eller, utan att sådan skyldighet förelegat, likväl i jordbruk eller

rörelse fört räkenskaper, åligger att efter anmaning av taxeringsintendent, i

den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring med därtill

hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda

skyldighet åligger jordbrukare och rörelseidkare, som ej fört räkenskaper,

med avseende å av honom förda anteckningar rörande intäkter

och utgifter inom jordbruket, dess binäringar samt skogsbruk ävensom rörelsen

jämte därtill hörande handlingar.

Vad nu stadgats---handlingar.

35 §.

3 mom. läkare av jordbruk, skogsbruk och rörelse, som har att avlämna

uppgift enligt 33 §, är skyldig att, efter anmaning av taxeringsintendent, för

kontroll av uppgifternas riktighet och fullständighet tillhandahålla sin bokföring

med därtill hörande handlingar eller, därest dylik bokföring icke

verkställts, förda anteckningar över intäkter och utgifter inom jordbruket,

skogsbruket eller rörelsen.

Har rörelseidkare — ---sådant avseende.

Angående den granskning av bokföring och andra handlingar, som i detta

mom. avses, gäller vad i 79 och 93 §§ sägs.

36 §.

1 mom. Självdeklaration —---taxeringsåret.

Staten--— 31 mars.

Verk och bolag, som är försett med Kungl. Maj :ts oktroj eller blivit registrerat

som aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan,

som nästföregående år enligt lag varit bokföringsskyldig, må tillgodonjuta

liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31

oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan---för avlämnandet.

Vad i tredje —--eller rederi.

39 §.

6 mom. Underlåter någon, som mottagit anmaning enligt 32 § 3 mom.

att tillhandahålla sin bokföring eller andra handlingar, att efterkomma dylik

anmaning må för handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen,

som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig

tjänsteman, lämpligt vite.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

40 §.

2 inom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33 §, 34 §

eller 35 § 1 eller 2 mom. eller anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla

bokföring eller andra handlingar, må för uppgiftens införskaffande

eller handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen, som

äger att förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman,

lämpligt vite.

79 §.

2 mom. Anser taxeringsnämndens ordförande anledning föreligga att för

ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld näringsidkares

bokföring äger rum, framställes begäran härom hos vederbörande

taxeringsintendent, vilken har att vidare förfara på sätt i 1 mom. sägs. Framkomma

vid granskningen omständigheter av beskaffenhet att kunna antagas

inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall taxeringsintendenten

föranstalta om underrättelse härom till ordföranden i denna nämnd.

3 mom. Granskning, som i denna paragraf avses, skall såvitt möjligt ske

på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten

för den, vars bokföring är föremål för granskningen. Där han det begär

och det lämpligen kan ske, skall granskningen verkställas hos honom. Har

den skattskyldiges bokföring eller andra handlingar överlämnats för granskning,

skola de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av

granskningen skall snarast lämnas den, vars bokföring varit föremål för

granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att granska självdeklarationer och andra uppgifter,

som avgivas av rörelseidkare och bokföringsskyldiga jordbrukare,

vilka äro fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser. Han har

därjämte att granska andra deklarationer och uppgifter av mera invecklad

beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd överlämnar till honom för granskning.

Taxeringskonsulent äger ---— dess beslut.

93 §.

Taxeringsintendenten har---- kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en behörig taxering av skattskyldig, som

i 32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt, att granskning verkställes av den

skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt

handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, av bolagets eller rederiets bokföring,

eller anser taxeringsintendenten anledning föreligga att för ändamål,

som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld näringsidkares bokföring

äger rum, bör taxeringsintendenten föranstalta om sådan granskning,

därvid biträde av sakkunnig må anlitas. Tillkommer jämlikt 55 § 1 mom.

anmaningsrätten annan taxeringsintendent, bör framställning om granskning

göras hos denne. Angående granskningens utförande skall i varje fall

gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i andra fall---—- föranstalta därom.

Finner taxeringsintendenten ----— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamrcraren har alt---erforderlig utredning.

I fråga om---likformig taxering.

97 a §.

Efter taxeringsårets utgång — ---- framställts.

Hava besvär-----nyssnämnda besvär.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Mål och ärenden rörande ett års taxering skola avgöras, så snart ske kan.

Där ej fall föreligger, som avses i något av de i första stycket omförmälda

författningsrum, skola av skattskyldiga anhängiggjorda besvärsmål såvitt

möjligt vara avgjorda i länen senast den 10 oktober och i Stockholm senast

den 31 oktober under taxeringsåret. Mål och ärenden angående fastighetstaxering

skola vara avgjorda senast den 31 december under taxeringsåret. Övriga

mål och ärenden skola, där ej fall föreligger som nyss sagts, vara avgjorda

senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret.

140 §.

Den som bryter —• --- dagsböter.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid

granskning av bokföring eller andra räkenskapshandlingar må ej yppas i

vidare män än som erfordras för vinnande av det med granskningen avsedda

ändamålet. Bryter någon häremot straffes, där han ej för sin förseelse är

underkastad ansvar för tjänstefel, med dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

lag om jordbruksbokföring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger den, som brukar jordbruksfastighet

med ett vid senaste fastighetstaxering åsatt taxeringsvärde (jordbruksvärde

och skogsvärde) av lägst 60 000 kronor. Då jordbruksfastighet utarrenderas

utan brukningsrätt till skog inträder bokföringsskyldighet om

fastighetens jordbruksvärde efter avdrag av däri ingående skogsmarksvärde

uppgår till minst sagda belopp.

För den, som idkar jordbruk å flera i sambruk drivna fastigheter, inträder

bokföringsskyldighet, därest fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde,

beräknat på sätt ovan angivits, uppgår till eller överstiger 60 000 kronor.

Bokföringsskyldighet som nu sagts inträder och upphör räkenskapsåret

efter det kalenderår, varunder jordbruksfastigheten åsatts taxeringsvärde

enligt beskattningsnämndernas beslut. Ändras genom besvär över fastighetsprövningsnämndens

eller länsprövningsnämndens beslut taxeringsvärdet,

inträder därav föranledd ändring i bokföringsskyldigheten med ingången av

det räkenskapsår, som börjar sex månader efter det utslag angående fastighetstaxeringen

meddelas.

Har för ägare eller brukare av jordbruksfastighet bokföringsskyldighet

enligt denna lag inträtt, skall under innehavet av fastigheten denna skyldighet

fortfara, även om fastighetens värde minskas genom att mark frånskiljes

eller annan förändring i fråga om jordbruksfastighetens värde inträder

och genom dessa omständigheter föranledes att vid senare fastighetstaxering
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ar jordbruks- och skogsvärdet samt vid arrende ovan angivet jordbruksvärde

nedgå med högst en femtedel.

Aktiebolag, i handelsregistret införda bolag, ävensom ekonomiska föreningar,

vilka äga eller bruka jordbruksfastighet, äro skyldiga att över jordbruksdriften

föra räkenskaper enligt bestämmelserna här nedan i denna lag.

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger icke staten och kommun.

2 §•

Jordbruksbokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder

samt med iakttagande av vad i jordbruksbokföring allmänt

brukas och kan anses som god sed.

3 §•

Genom jordbruksbokföringen skall lämnas redovisning för intäkter och

utgifter i jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för uttag av förnödenheter

och produkter i jordbruksdriften, så att rörelsens gång därav

kan bedömas, ävensom för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid

jordbruksdriftens början och vid utgången av varje räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall den bokföringsskyldige föra:

a) Dagbok, upptagande intäkter och utgifter ävensom uttag av förnödenheter

och produkter för eget eller anställdas behov eller för jordbruksdriften

eller förbrukning i rörelse eller annan fastighet.

b) Inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.

Härutöver skall den bokföringsskyldige föra de övriga böcker, vilka med

hänsyn till jordbrukets omfattning och beskaffenhet erfordras i den löpande

jordbruksbokföringen.

Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs

utgång, skola vara införda i inventarieboken inom två månader därefter.

4 §•

I jordbruksbokföring använda böcker skola, där de icke bestå av betryggande

lösblads- eller kortsystem, vara bundna och hava sidorna eller uppslagen

numrerade i löpande sifferföljd. Dagboken må bestå av en eller flera

böcker. Dagbok och inventariebok må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.

Inf öring skall göras med bläck, skrivmaskin, anilinpenna eller på annat

varaktigt sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokföringsregler

införingarna skola göras i löpande följd. Radering får ej förekomma,

ej heller får något av innehållet genom överstrykning eller annorledes göras

oläsligt. Göres ändring i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten därav

vitsordas och dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden bok må blad icke

borttagas.

Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse

för jordbruksdriften, skola förvaras i ordnat skick. Handlingar, som i jordbruksdriften

avsändas, skola kopieras. Kopiorna skola likaledes i ordnat

skick förvaras.

I dagboken skola alla kontanta intäkter och utgifter för jordbruksdriften

införas dagligen post för post. Intäkter och utgifter under dagen av likartad

beskaffenhet kunna införas i en post, om betryggande åtgärder vidtagas för

beloppens specifikation. Där jordbruksdriftens art och omfång det pakallar,

må med införandet av gemensam post anstå till nästa söckcndag.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Senast vid slutet av varje vecka, eller, då förhållandena därtill föranleda,

vid varje månads slut, skall i dagboken antecknas de förnödenheter och

andra jordbrukets produkter och råämnen, vilka använts i den bokföringsskyldiges

hushåll eller som utgått till driftspersonal och undantagstagare.

Vad som av jordbrukets produkter använts för reparation och underhåll,

ny-, till- och ombyggnad å fastigheten eller därmed jämförlig förändring

eller för grundtörbättring eller använts å annan av den bokföringsskyldige

innehavd fastighet eller ock förädlats eller förbrukats i egen rörelse, skall

vid uttaget uppföras i dagboken.

Vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att upplysning

på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och skulder,

som i jordbruksdriften uppkommit, därvid borgenärernas och gäldenärernas

namn samt storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas, om omkostnaderna

för jordbruksdriften, om vad den bokföringsskyldige i penningar

eller eljest i jordbruksdriften insatt eller därur uttagit, om de växlar,

som med jordbruksdriften hava sammanhang, samt om de borgens- och

övriga ansvarsförbindelser för annan, vilka den bokföringsskyldige i och för

jordbruksdriften ingått.

6 §.

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar i

fastigheter, djurbestånd, inventarier, förråd av jordbruks- och skogsprodukter,

varulager, övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar

och annat ävensom hans samtliga skulder, vare sig tillgångarna och skulderna

ingå i jordbruksdriften eller ej. Tillgångar och skulder skola specificeras

och för varje post skall värde därå utsättas. Värdesättning å djurbeståndet

kan ske enligt gängse bruk efter indelning i åldersklasser. Inventarier

av mindre betydenhet kunna sammanföras i gemensamma poster. Lösören,

som icke ingå i jordbruksdriften, må dock upptagas i en post. Jämväl

i övrigt må i en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller

skulder, så framt de äro med åsatta värden överskådligt införda i bokföringen

och hänvisning göres till denna. Tillgångar och skulder skola var för

sig sammanräknas och skillnaden emellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser

för annan, vilka den bokföringsskyldige iklätt sig, i den mån de

icke upptagits bland skulderna, dels ock samtliga av den bokföringsskyldige

ställda panter, vare sig förbindelserna eller panterna äga samband med jordbruket

eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsregistret, skall inom linjen angiva beloppet

av bolagets fordran hos bolagsman.

7 §•

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet

inom linjen lämnade uppgifter.

8 §•

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar må icke upptagas över sina verkliga

värden.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige,

må dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning

eller tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

detta fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tilTgångarnas

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna

värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp

kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto, vilket

icke må minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning

å ifrågavarande tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder

de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika

tillgångar högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen

angivas med vilket belopp höjning skett.

3) Skulder och fordringar avseende jordbruksdriften skola upptagas särskilt,

skilda från den bokföringsskyldiges övriga skulder och fordringar.

Skulderna för jordbruksdriften uppdelas i låneskulder och löpande skulder.

4) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas

komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras som tillgång.

9 §•

Därest räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok

skola vinster och förluster för jordbruk dess binäringar och skogsbruk

upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet med vad i jordbruksbokföring

allmänt brukas.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola av den bokföringsskyldige med

hans underskrift bestyrkas. Äro flera delägare obegränsat ansvariga för

registrerat bolags förbindelser, skola inventariet och balansräkningen av

dem alla underskrivas.

11 §•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid jordbruksdriftens början

ävensom vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att

omfatta högst aderton månader.

12 §.

Jordbruksbokföringen med därtill hörande räkningar och övriga handlingar

skola förvaras under tio år, räknat från utgången av det räkenskapsår,

varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller handlingen

eller kopian tillkom.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande bestämmelser

gälla enligt annan lag eller författning.

14 §.

Om ansvar för åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt denna lag

stadgas i strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ bokföringslagen

den 31 maj 1929 (nr 117).

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ bokföringslagen den 31 maj 1929

skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Bokföringsskyldighet -— — —

20) badhus eller tvättinrättningsrörelse.

Aktiebolag och i handelsregistret införda bolag, vilka äga eller bruka jordbruksfastighet,

äro skyldiga att föra räkenskaper över jordbruksdriften enlikt

bestämmelserna i lagen om jordbruksbokföring.

2 §.

Med utövande av rörelse följer icke bokföringsskyldighet i nedan angivna

fall:

1) om någon driver handel---person;

2) om rörelse---personer;

3) om någon---fartyg; eller

4) om rörelse drives som binäring till jordbruk allenast för utnyttjande

av fastighetens alster eller naturtillgångar, därest icke bokföringsskyldighet

föreligger enligt lagen om jordbruksbokföring.

Staten och kommun — — — enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 207

Innehållsförteckning.

Fropositionens huvudsakliga innehåll...................................... 1

Författningstext........................................................ 5

I. Inledning........................................................ 32

II. Gällande rätt...................................................... 34

III. Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid tillämpningen därav.... 38

IV. Allmän motivering till departements förslag el............................ 41

A. Grunder för beräkning av intäkt av jordbruk...................... 41

a. Allmänna synpunkter........................................ 41

b. Innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet.

................................................... 43

c. Varulager och värderingen därav.............................. 49

d. Värdering av fordringar och skulder............................ 67

e. Beskattningsort.............................................. 70

B. Avdrag för värdeminskning av inventarier ........................ 71

C. Avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk in. m....... 89

a. Allmänna synpunkter........................................ 89

b. Fråga om gemensamma grunder för beräkning av avdrag för repa
ration

och underhåll samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk,

m. m................................................. 90

c. Fråga om fastställande av jordbruksfastighets byggnads- och under
hållskapital.

................................................ 96

d. De sakkunnigas förslag till fastställande av byggnads- och under
hållskapital.

................................................ 98

e. Plan för beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning av

byggnad.................................................... 104

f. Värdeminsknings- och underhållsfaktorns storlek ................ 108

g. Fråga om beskattning av belopp, varmed avdrag för värdeminsk
ning

och underhåll av byggnad tidigare medgivits och som återbekommits

i samband med försäljning av jordbruksfastighet........ 113

h. Arrendators rätt till avdrag för underhåll...................... 114

i. Övergång av byggnad till jordbruksfastighet från annan förvärvskälla

och tvärtom........................................... 114

j. Övergången................................................. 115

k. Departementschefen.......................................... 119

D. Avdrag för underhåll och värdeminskning av täckdikningsanläggning . 123

E. Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader... 127

F. Beskattningen vid benefikt fång.................................. 129

G. Grunder för beräkning av intäkt av skogsbruk.................... 135

H. Bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare ........................ 140

I. Organisationsfrågor............................................. 153

J. Ikraftträdande................................................. 161

V. Speciell motivering till departements förslag et............................ 164

Kommunalskattelagen.............................................. 164

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt............................ 168

Taxeringsförordningen.............................................. 169

Förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering................... 174

V/. Departementschefens hemställan...................................... 190

Bihang............................................................... 191

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1951:63 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
  2. BevU 1951:60 Memorial angående uppskjutande till innevarande års höstsession av behandlingen av vissa till utskottet hänvisade ärenden. s. 2 i texten