Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 19i5 (nr 896), m. m

1951-03-30 · 167 sidor, varav 164 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 164 av 167 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:203, Med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 19i5 (nr 896), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

1

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i uppbördsförordningen den 31

december 19i5 (nr 896), m. m.; given Stockholms

slott den 30 mars 1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896);

2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag;

3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För vinnande av ett bättre uppbördsresultat i fråga om den preliminära

skatten föreslås i propositionen, att ränta efter 6 procent skall uttagas å

kvarstående skatt, om denna uppgår till minst en femtedel av den slutliga

skatten eller överstiger 10.000 kronor. Räntan skall dock endast utgå

å den del av den kvarstående skatten, avrundad till närmast lägre hundratal

kronor, som överstiger 1.000 kronor. Om den erlagda preliminära skatten

överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige under motsvarande

förutsättningar gottgöras ränta efter 3 procent å det överskjutande

beloppet.

Vidare föreslås, att vid taxering extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga

— som för närvarande endast kan komma i fråga vid långvarig

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och andra liknande situationer — skall

kunna medgivas även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbetsförmåga,

långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan

därmed jämförlig omständighet inkomsten, minskad med därå belöpande

skatt, understiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdraget

föreslås höjd från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Nedsättning av löneavdrag

för skatt föreslås i princip få ske endast i den mån extra avdrag kan

beviljas vid taxeringen.

Normalbelopp för existensminimum inom olika orter föreslås skola fastställas

av centrala uppbördsnämnden.

Propositionen innehåller därjämte förslag till ändringar i uppbördsförordningen,

påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssystemet.

Slutligen föreslås, i anledning av framställning av Stockholms stadsfullmäktige,

vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm i syfte

att möjliggöra sådan omläggning av budgetbehandlingen i staden, att särskilt

beslut rörande utdebiteringsgrund för preliminär skatt icke skall behöva

fattas av stadsfullmäktige under oktober månad utan att skattesatsen

skall kunna fastställas av stadsfullmäktige i början av december i samband

med fastställandet av staten för nästföljande år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 203.

3

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31

december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas., att i % 1 och 2 mom., 5 §, 15 §, 29 §, 48 § 2 mom.,

49 §, 51 §, 53 § 1 mom., 54 § 2 mom., 89 § 4 mom., 90 §, 107 § och anvisningarna

till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla

ändrad lydelse på isätt nedan angives, att till 34 § nämnda förordning

skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse i det följande

angives, samt att till 48 och 107 §§ skola fogas anvisningar av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse:

4 §.

1 mom. Preliminär A-skatt —

— — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — — —

förutsättningar nämligen

att inkomsten samt civilstånd

och barnantal äro oförändrade under

inkomståret,

att den — — — angivna utskylderna.

Tabellerna skola, utom i fråga om

pensionsavgifter, icke upptaga preliminär

skatt för belopp, som motsvarar

en till statlig eller kommunal inkomstskatt

taxerad inkomst, understigande

sexhundra kronor, eller en

beskattningsbar inkomst, understigande

tio kronor. Inkomstbelopp

och skattebelopp skola angivas i

helt antal kronor.

1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 2 mom., 49 §

och anvisningarna till 53 § se 1947: 585.

Föreslagen lydelse:

4 §.

1 in o m. Preliminär A-skatt -—

— — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — — —

förutsättningar nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget

äro oförändrade under inkomståret,

att den -— —- •— angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga

preliminär skatt för belopp, som

motsvarar en till statlig eller kommunal

inkomstskatt taxerad inkomst,

understigande ettusentvåhundra

kronor, eller en beskattningsbar

inkomst, understigande

tjugu kronor. Inkomstbelopp och

skattebelopp skola angivas i helt antal

kronor.

■h 90 § se 1950:316 samt av 15 §, 53 § 1 mom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lijdelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola

i särskilda kolumner upptagas skattebelopp

för följande grupper av

skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, utan

barn;

2) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, med

ett barn;

3)—9) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, med

två, tre etc. till och med åtta barn,

därvid i tabellen för inkomsttagare

med åtta barn upptagen preliminär

skatt skall avse även inkomsttagare,

som här avses, med flera än åtta

barn;

10) inkomsttagare, som är ogift,

utan barn;

11) inkomsttagare, som är ogift,

med ett barn;

12) —18) inkomsttagare, som är

ogift, med två, tre etc. till och med

åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare

med åtta barn upptagen

preliminär skatt skall avse även

inkomsttagare, som här avses, med

flera än åtta barn.

Gift, med maken sammanlevande

kvinna med egen inkomst skall, därest

jämväl maken har inkomst,

hänföras till under 10) upptagen

grupp av skattskyldiga.

Gift, med---manlig in
komsttagare.

Skattskyldig, som har husföreståndarinna

hos sig anställd, skall,

om han år ogift och har barn, lik
-

Föreslagen lydelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola

i särskilda kolumner upptagas skattebelopp

för följande grupper av

skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare;

2) ogift inkomsttagare, som har

hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn, för

vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger (ogift inkomsttagare med

barn);

3) annan ogift inkomsttagare än

under 2) sägs (ogift inkomsttagare

utan barn).

Gift, med maken sammanlevande

kvinna med egen inkomst skall, därest

jämväl maken har inkomst,

hänföras till under 3) upptagen

grupp av skattskyldiga.

Gift, med---manlig in
komsttagare.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna

hos sig anställd,

skall, om han har hemmavarande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

5

Nuvarande lydelse:

ställas med gift manlig inkomsttagare.

Med ogift---eller hemskild.

Skattskyldig, som vid taxering till

kommunal inkomstskatt är berättigad

till ett halvt eller två halva familjeavdrag

för barn, likställes med

skattskyldig, som vid nämnda taxering

äger åtnjuta ett helt dylikt avdrag,

skattskyldig, som vid sådan

taxering är berättigad till tre halva

eller fyra halva avdrag, likställes

med skattskyldig, som vid ifrågavarande

taxering äger åtnjuta två hela

familjeavdrag för barn, o. s. v. 5

5 §.

Vid beräkning---högre ut
debitering.

Förhållandena den 1 november

året näst före inkomståret äro, där

icke i nästföljande stycke annorledes

stadgas, avgörande för till vilken

i 4 § 2 mom. omförmäld grupp

av skattskyldiga vederbörande skall

hänföras. Härvid skall iakttagas, att

i nämnda författningsrum med barn

avses allenast skattskyldigs hemmavarande

eller av honom helt eller

delvis underhållna barn, vilka vid

nyssnämnda tidpunkt icke fyllt sjutton

år och ej heller kunna antagas

komma att under inkomståret uppbära

inkomst, uppgående till minst

sexhundra kronor.

Föreslagen lydelse:

barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, Likställas med gift

manlig inkomsttagare.

Under 2) omnämnd inkomsttagare,

som icke har vårdnaden om barnet

men som sammanlever med den,

under vars vårdnad barnet står,

skall hänföras till under 3) angiven

grupp av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

5 §.

Vid beräkning---högre ut
debitering.

Förhållandena den 1 november

året näst före inkomståret äro, där

icke i nästföljande stycke annorledes

stadgas, avgörande för till vilken

i 4 § 2 mom. omförmäld grupp

av skattskyldiga vederbörande skall

hänföras. Härvid skall iakttagas, att

i nämnda författningsrum med barn

icke avses barn, som före nyssnämnda

tidpunkt fyllt femton år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Skall under inkomståret preliminär

A-skatt enligt tabell börja utgå

för skattskyldig, för vilken skatt

icke tidigare sålunda beräknats,

skall i fråga om skattskyldigs civilstånd

det förhållande, som kan antagas

komma att råda under större

delen av inkomståret, samt beträffande

skattskyldigs barnantal förhållandet

vid den tidpunkt, då debetsedel

jämlikt 42 § sista stycket

översändes till skattskyldig, vara

avgörande för till vilken i 4 § 2

mom. avsedd grupp av skattskyldiga

vederbörande skall hänföras. Hänsyn

skall dock icke tagas till sådan

ändring av barnantalet, som inträtt

efter den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär Bskatt

skola beskattningsbar inkomst

och beskattningsbar förmögenhet

fastställas i enlighet med bestämmelserna

i förordningen om statlig

inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Dock skall iakttagas,

att vid bestämmande av beskattningsbar

inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels till

den ortsgrupp, vartill den kommun

eller kommundel hör där den skattskyldige

mantalsskrives för inkomståret,

dels o c k, där icke i andra

Föreslagen lydelse:

Skall under inkomståret preliminär

A-skatt enligt tabell börja utgå

för skattskyldig, för vilken skatt

icke tidigare sålunda beräknats,

skall i fråga om skattskyldigs civilstånd

det förhållande, som kan antagas

komma att råda under större

delen av inkomståret, samt, vad angår

frågan om den skattskyldige

har hemmavarande eller av honom

helt eller delvis underhållet barn för

vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, förhållandet vid den tidpunkt,

då debetsedel jämlikt 42 §

sista stycket översändes till skattskyldig,

vara avgörande för till vilken

i 4 § 2 mom. avsedd grupp av

skattskyldiga vederbörande skall

hänföras. Härvid skall iakttagas, att

i sistnämnda författningsrum med

barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomståret

fyllt femton år eller som fötts

efter den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär Bskatt

skola beskattningsbar inkomst

och beskattningsbar förmögenhet

fastställas i enlighet med bestämmelserna

i förordningen om statlig

inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Dock skall iakttagas,

att vid bestämmande av beskattningsbar

inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels till den

ortsgrupp, vartill den kommun eller

kommundel hör där den skattskyldige

mantalsskrives för inkomståret,

d e 1 s o c k, där icke i andra stycket

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

t

Nuvarande lydelse:

stycket annorlunda stadgas, till den

skattskyldiges civilstånd och, såvitt

angår taxering till kommunal inkomstskatt,

barnantal den 1 november

året näst före inkomståret. Hänsyn

skall dock härvid tagas allenast

till den skattskyldiges hemmavarande

eller av honom helt eller delvis

underhållna barn, vilka vid nyssnämnda

tidpunkt icke fyllt sjutton

år och ej heller kunna antagas komma

att under inkomståret uppbära

inkomst, uppgående till minst sexhundra

kronor.

Vid preliminär taxering, som sker

under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd

till det förhållande, som kan

antagas komma att råda under större

delen av inkomståret, samt beträffande

skattskyldigs barnantal, såvitt

angår taxering till kommunal

inkomstskatt, till förhållandet vid

den tidpunkt, då taxeringen verkställes.

Hänsyn skall dock icke tagas

till sådan ändring av barnantalet,

som inträtt efter den 1 november

under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga

taxeringen året näst före inkomståret

medgivits särskilt avdrag, enär

hans skatteförmåga funnits vara väsentligen

nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka rätt till

allmänt barnbidrag föreligger eller,

såvitt angår taxering till kommunal

inkomstskatt, familjeavdrag är med
-

Föreslagen lydelse:

annorlunda stadgas, till den skattskyldiges

civilstånd den 1 november

året näst före inkomståret samt, vad

angår frågan om den skattskyldige

har hemmavarande eller av honom

helt eller delvis underhållet barn

för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, till förhållandena

vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid

skall iakttagas att med barn icke avses

barn, som före nyssnämnda tidpunkt

fyllt femton år.

Vid preliminär taxering, som sker

under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd

till det förhållande, som kan

antagas komma att råda under större

delen av inkomståret, samt, vad angår

frågan om den skattskyldige har

hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag föreligger,

till förhållandet vid den tidpunkt,

då taxeringen verkställes.

Härvid skall iakttagas, att med barn

icke avses barn, som före den 1 november

året näst före inkomståret

fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga

taxeringen året näst före inkomståret

medgivits särskilt avdrag, enär

hans skatteförmåga funnits hava

varit väsentligen nedsatt av anledning

varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

förmäles, och kan det

hållas för visst att samma förhållande

kommer alt vara rådande även

under inkomståret, bör vid bestämmande

av beskattningsbar inkomst

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

givet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, och kan samma förhållande

antagas vara rådande även

under inkomståret, skall vid bestämmande

av beskattningsbar inkomst

hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt

skall endast angivas, vilken skattetabell

och vilken kolumn i vederbörlig

avdelning av tabellen som med

hänsyn till skattskyldigs civilstånd

och barnantal skall tillämpas.

34 §.

Föreslagen lydelse:

hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt

skall endast angivas, vilken skattetabell

och vilken kolumn i vederbörlig

avdelning av tabellen som jämlikt

i § 2 mom. och 5 § skola tilllämpas.

34 §.

3 mom. överstiger i 1 mom.

omförmäld slutlig skatt den skattskyldige

gottskriven preliminär skatt

med minst en femtedel av den slutliga

skatten eller med minst tiotusen

kronor, skall den skattskyldige till

statsverket erlägga ränta med sex

procent, fyr en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen

kronor; dock att det belopp, varå

ränta sålunda skall beräknas, skall

avrundas till närmast lägre hundratal

kronor. Har skattskyldig påförts

utskiftningsskatt, ersättningsskatt

eller olycksfallsförsäkringsavgift,

skall sådan skatt icke inräknas i den

slutliga skatten vid bedömande av

om och med vilket belopp ränta skall

utgå.

Vad i denna förordning stadgas

angående kvarstående skatt skall,

där icke annat angives, äga motsvarande

tillämpning beträffande i föregående

stycke omförmäld ränta.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

9

Nuvarande lydelse:

48 §.

2 mom. Om det belopp, som

skulle återstå sedan löneavdrag

gjorts, understiger vad den skattskyldige

kan anses behöva till underhåll

för sig själv och för make och

oförsörjda barn eller adoptivbarn,

som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag,

äger den lokala skattemyndigheten

efter ansökan av den

skattskyldige förordna, att löneavdrag

icke skall ske eller skall verkställas

med mindre belopp än som

skulle ske enligt bestämmelserna här

ovan. Har den skattskyldige även

annan inkomst, skall vid prövning

av frågan om löneavdragets storlek

hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek,

att därå kan verkställas löneavdrag

motsvarande för lönen utgående

preliminär skatt jämte den

kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället,

skall genom löneavdraget

innehållet belopp anses i

första hand avse kvarstående skatt.

Föreslagen lydelse:

48 §.

2 mom. Om det belopp, som

skulle återstå sedan löneavdrag

gjorts, jämte den inkomst den skattskyldige

i övrigt kan åtnjuta understiger

vad den skattskyldige kan anses

behöva till underhåll för sig

själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimu m),

äger den lokala skattemyndigheten

efter ansökan av den skattskyldige

förordna, att löneavdrag icke skall

ske eller skall verkställas med mindre

belopp än som skulle ske enligt

bestämmelserna här ovan. Nedsättning

av löneavdrag för preliminär

skatt må dock icke beviljas skattskyldig

annat än vid nedsatt arbetsförmåga,

långvarig oförvållad arbetslöshet,

stor försörjningsbörda eller i

annat därmed jämförligt läge.

Det belopp, som motsvarar den

skattskyldiges existensminimum,

skall beräknas med ledning dels

av bestämmelserna i 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen och anvisningarna

till nämnda paragraf om avdrag

för väsentligen nedsatt skatteförmåga

vid existensminimum dels

o c k av de normalbelopp för existensminimum,

som fastställas jämlikt

nämnda lagrum.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek,

att därå kan verkställas löneavdrag

motsvarande för lönen utgående

preliminär skatt jämte den

kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället,

skall genom löneavdraget

innehållet belopp anses i

första hand avse preliminär skatt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Kan vid —---i stad.

Har genom —--mycket inne
hållits.

51 §.

Efter utgången---återställa

debetsedeln.

Då arbetstagare — — — sker

kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas,

att kvarstående skatt skall

gäldas i första hand.

53 §.

1 m o m. Jämkning av —--

under inkomståret

1) därest sådan ändring skett i

skattskyldigs civilstånd eller barnantal,

vartill hänsyn skall tagas vid

taxering under året näst efter inkomståret;

2 3

2) därest skattskyldig eller ■— -—

— skatt; eller

3) därest skattskyldig visar eller

myndigheten eljest erhåller kännedom

om att den skattskyldiges skatteförmåga

blivit väsentligen nedsatt

till följd av långvarig sjukdom,

olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för

vilka rätt till allmänt barnbidrag

föreligger eller, såvitt angår taxering

till kommunal inkomstskatt, familjeavdrag

är medgivet, eller annan

därmed jämförlig omständighet.

Föreslagen lydelse:

Kan vid--— i stad.

Har genom---mycket inne
hållits.

51 §.

Efter utgången---återställa

debetsedeln.

l)å arbetstagare — — — sner

kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas,

att preliminär skatt skall gäldas

i första hand.

53 §.

1 mom. Jämkning av--- —

under inkomståret

1) därest skattskyldig har att utgöra

preliminär A-skatt och enligt

underrättelse från länsbyrå för folkbokföringen

sådan ändring skett i

den skattskyldiges civilstånd, vartill

hänsyn skall tagas vid taxering under

året näst efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar, att

ändring skett i förhållande, vartill

hänsyn skall tagas vid bestämmande

av ortsavdrag för honom vid den

taxering, som skall verkställas under

året näst efter inkomståret;

3) därest skattskyldig eller--

—■ skatt; eller

U) därest skattskyldig visar eller

myndigheten eljest erhåller kännedom

om att den skattskyldiges skatleförmåga

blivit väsentligen nedsatt

av anledning, varom i 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen förmäles,

dock att jämkning av skäl, som angivas

i tredje stycket nämnda moment,

icke skall ske om den skattskyldige

har att utgöra preliminär

A-skatt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

11

Nuvarande lydelse:

Jämkningen skall---slut
liga

skatt.

Där icke särskilda omständigheter

till annat föranleda, skall i fall varom

under 2) eller 3) sägs jämkning

av preliminär skatt icke äga rum,

såvida icke ändringen i den preliminära

skatten skulle uppgå till minst

en femtedel av det förut beräknade

skattebeloppet, dock minst tjugufem

kronor.

Erhåller lokal — — — må erfordras.

Innan jämkning — -—- — är obehövligt.

54 §.

2 mom. Beslut om — — —

ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt,

vilken beräknas enligt skattetabell,

av anledning som i 53 § 1 mom.

under 1) sägs, skall i beslutet angivas,

vilken kolumn i tabellen som

med hänsyn till det ändrade civilståndet

eller barnantalet skall tilllämpas

vid skattens beräkning. Vidtages

jämkning i nämnda preliminära

skatt av annan anledning än

nyss sagts, skall i beslutet därom angivas

att den inkomst, varå skatten

beräknas, skall nedsättas med visst

belopp eller med viss del av inkomsten

eller ock att skatt skall utgå

med visst belopp vid varje avlöningstillfälle

eller med viss procent av

inkomsten.

Vid jämkning---skall ut
göras.

89 §.

4 in o in. Häftar den, som enligt

1 eller 2 mom. är berättigad åter
-

Föreslagen lydelse:

Jämkningen skall---slutliga

skatt.

Där icke särskilda omständigheter

till annat föranleda, skall i fall varom

under 3) sägs jämkning av preliminär

skatt icke äga rum, såvida

icke ändringen i den preliminära

skatten skulle uppgå till minst en

femtedel av det förut beräknade

skattebeloppet, dock minst tjugufem

kronor.

Erhåller lokal — — — må erfordras.

Innan jämkning — —- — är obehövligt.

54 §.

2 mom. Beslut om — — —

ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt,

vilken beräknas enligt skattetabell,

av anledning som i 53 § 1 mom. under

1) eller 2) sägs, skall i beslutet

angivas, vilken kolumn i tabellen

som med hänsyn till det ändrade

ortsavdraget skall tillämpas vid skattens

beräkning. Vidtages jämkning

i nämnda preliminära skatt av annan

anledning än nyss sagts, skall i

beslutet därom angivas att den inkomst,

varå skatten beräknas, skall

nedsättas med visst belopp eller

med viss del av inkomsten eller ock

att skatt skall utgå med visst belopp

vid varje avlöningstillfälle eller med

viss procent av inkomsten.

Vid jämkning ----skall ut
göras.

89 §.

4 in o in. Häftar den, som enligt

l eller 2 mom. är berättigad åter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

bekomma erlagt skattebelopp, för

restförd skatt, äger han utfå allenast

vad som överstiger det oguldna

beloppet jämte därå belöpande restavgift.

Återstoden skall gottskrivas

honom till gäldande av den oguldna

skatten jämte restavgift och i förekommande

fall tillställas annan

länsstyrelse med motsvarande tilllämpning

av bestämmelserna i 3

mom.

90 §.

Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.

första stycket eller efter besvär över

taxering eller debitering vinner nedsättning

i eller befrielse från honom

påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande

skatt, äger vid återbekommande

av för mycket erlagt belopp

tillika erhålla ränta å det belopp,

som utbetalas, efter fem procent

för år.

Föreslagen lydelse:

bekomma erlagt skattebelopp eller

som är berättigad till ränta enligt

90 § 1 mom., för restförd skatt, äger

han utfå allenast vad som överstiger

det oguldna beloppet jämte därå belöpande

restavgift. Återstoden skall

gottskrivas honom till gäldande av

den oguldna skatten jämte restavgift

och i förekommande fall tillställas

annan länsstyrelse med motsvarande

tillämpning av bestämmelserna

i 3 mom.

90 §.

1 mom. överstiger erlagd preliminär

skatt motsvarande slutliga

skatt, oberäknat fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och annuiteter,

varom i 1 § sägs, med minst en femtedel

av den slutliga skatten eller

med minst tiotusen kronor, äger den

skattskyldige erhålla ränta med tre

procent, för en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen

kronor; dock att det belopp, varå

ränta sålunda skall beräknas, skall

avrundas till närmast lägre hundratal

kronor.

2 m o m. Envar, som jämlikt 89

§ 2 mom. första stycket eller efter

besvär över taxering eller debitering

vinner nedsättning i eller befrielse

från honom påförd slutlig, kvarstående

eller tillkommande skatt, äger

vid återbekommande av för mycket

erlagt belopp tillika erhålla ränta å

det belopp, som utbetalas, efter fem

procent för år. Sådan ränta skall

dock icke utgå vid återbetalning av

räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet

i 3b § 3 mom.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

13

Nuvarande lydelse:

Vid beräkning---beloppet

återbetalas.

107 §.

Den, som---av beslutet.

Föreslagen lydelse:

Vid beräkning---beloppet

återbetalas.

107 §.

1 mom. Den, som---av

beslutet.

2 m o m. Har skattskyldig enligt

3b § 3 mom. påförts ränta å kvarstående

skatt och beror den kvarstående

skatten av förhållande, varöver

den skattskyldige icke skäligen

kunnat råda, äger länsstyrelsen i det

län, där räntan påförts, efter ansökan

befria den skattskyldige från

att helt eller delvis gälda sådan

ränta.

Ansökan, som i första stycket

sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen

före utgången av året näst

efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 48 §.

Då befrielse från eller nedsättning

av löneavdrag för preliminär

A-s k a 11 medgives på grund

av existensminimum, har den lokala

skattemyndigheten att dels

med ledning av bestämmelserna i 50

§ 2 mom. kommunalskattelagen och

anvisningarna till nämnda paragraf

ävensom de normalbelopp för existensminimum,

som fastställts jämlikt

nämnda lagrum, angiva den

skattskyldiges existensminimum,

dels ock förordna efter vilka

grunder löneavdrag skall verkställas.

Beräknas den skattskyldiges

inkomster understiga existensminimum

kan förordnande meddelas antingen

att löneavdrag över huvud

taget icke skall verkställas eller att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

löneavdrag icke skall verkställas, såvida

icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren

överstiger visst angivet

belopp. Kan det antagas, att inkomsterna

överstiga existensminimum,

bör förordnas, att vid varje

avlöningstUlfålle visst angivet belopp

alltid skall förbehållas den skattskyldige,

så att för löneavdrag får tagas

i anspråk allenast vad av lönen

överskjuter det förbehållna beloppet.

Det belopp, som sålunda skall förbehållas

den skattskyldige, bör som

regel motsvara fastställt existensminimum

minskat med de inkomster,

den skattskyldige kan åtnjuta från

annan än huvudarbetsgivaren. Det

förbehållna beloppet kan dock ökas

med belopp motsvarande dels sådana

utgifter, som äro nödvändiga

för förvärvande av den löneinkomst,

varom fråga är, och som äro avdragsgilla

vid taxering, t. ex. avgifter,

som den skattskyldige har att

erlägga för sådan pensionsförsäkring

eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

som tagits i samband med

tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige

i samband med tjänsten har

att erlägga för egen eller efterlevandes

pensionering annorledes än genom

försäkring, eller kostnader för

resor till och från arbetet, dels

o c k tillfälliga utgifter av ofrånkomlig

natur, som den skattskyldige må

hava att vidkännas och som icke kunna

beaktas vid fastställande av existensminimibeloppet.

I förekommande

fall äger den lokala skattemyndigheten

vidare — för att förhindra

att den skattskyldige vid stigande inkomst

skall nödgas avstå hela in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 203.

15

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

komstökningen till skatt — förordna

att om den skattskyldiges inkomst

hos huvudarbetsgivaren stiger utöver

det förbehållna beloppet löneavdrag

må, intill den gräns där skatten

kan uttagas till fullo, verkställas

högst med belopp motsvarande viss

angiven kvotdel av inkomstökningen.

Har den skattskyldige att utgöra

preliminär B-s katt, bör vid

existensminimum skatten nedsättas

genom jämkning enligt 53 §. Skall

efter jämkning återstående skatt erläggas

genom löneavdrag, har den

lokala skattemyndigheten att enligt

ovan angivna regler bestämma det

belopp, som vid varje avlönings tillfälle

skall förbehållas den skattskyldige,

ävensom förordna om den ytterligare

nedsättning av löneavdraget,

som kan ifrågakomma.

Löneavdrag för kvarstående

skatt må såsom framgår av U9 §

icke verkställas förrän löneavdrag för

preliminär skatt till fullo verkställts.

Vid nedsättning av löneavdraget för

kvarstående skatt på grund av existensminimum

bör den lokala skattemyndigheten

därför taga hänsyn till

dels den skattskyldiges existensminimum

och dels den preliminära skatt

den skattskyldige har att erlägga. Då

särskilda skäl göra det påkallat, äger

den lokala skattemyndigheten dels

i erforderlig mån höja det belopp,

som enligt vad nyss sagts skall förbehållas

den skattskyldige, dels

ock förordna, alt vid inkomstökning

utöver det förbehållna beloppet

löneavdrag må verkställas högst

med belopp motsvarande viss angiven

kvotdel av inkomstökningen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

till 53 §.

Sker ändring i skattskyldigs civilstånd

under förra delen av inkomståret

eller ändras senast den 1 november

under inkomståret antalet barn

därigenom, att barn födes eller att

barn, för vilket skattskyldig vid beräkningen

av preliminärskatt erhållit

familjeavdrag, avlider, har lokal

skattemyndighet att utan särskild

anmälan från den skattskyldige vidtaga

den jämkning i nämnda skatt,

som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet — — —

skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig

måste prestera för att erhålla jämkning,

är olika i det fall, som avses

i 1 mom. under 2), och i de fall, som

omförmälas i samma mom. under

3). I det förstnämnda fallet behöver

vederbörande endast göra sannolikt,

att ifrågavarande förhållande kommer

att vara för handen; mera kan

han tydligen i detta fall icke heller

åstadkomma. I det sistnämnda fallet

har han däremot att styrka, att de

berörda omständigheterna verkligen

föreligga.

Vid beslut---— den skattskyl
dige.

Föreslagen lydelse:

till 53 §.

Har skattskyldig, som skall erlägga

preliminär A-skatt, enligt underrättelse

från länsbyrå för folkbokföringen

ändrat civilstånd under

förra delen av inkomståret, skall

lokal skattemyndighet utan särskild

anmälan från den skattskyldige vidtaga

den jämkning i nämnda skatt,

som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet ---—

skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig

måste prestera för att erhålla jämkning,

är olika i det fall, som avses

i 1 mom. under 3), och i de fall,.som

omförmälas i samma mom. under

2) och U). I det förstnämnda fallet

behöver vederbörande endast göra

sannolikt, att ifrågavarande förhållande

kommer att vara för handen;

mera kan han tydligen i detta fall

icke heller åstadkomma. I övriga fall

har han däremot att styrka, att de

berörda omständigheterna verkligen

föreligga.

Vid beslut---— den skattskyl
dige.

till 107 §.

Som exempel på förhållande, varöver

den skattskyldige icke skäligen

kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren

felaktigt uträknat den skattskyldiges

preliminära skatt eller att

skattskyldig, som påförts ränta å

kvarstående skatt i en kommun, i

annan kommun erlagt för hög preliminär

skatt. Vidare må nämnas det

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

17

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

fall, att den kvarstående skatten beror

på att beskattningsnämnd frångått

den skattskyldiges deklaration;

befrielse från räntebetalning må

dock i dylikt fall icke medgivas,

därest omständigheterna äro sådana

att den skattskyldige bort förstå att

beskattningsnämnderna skulle komma

att frångå deklarationen.

Centrala uppbördsnämnden äger

lämna anvisningar i frågor rörande

räntebefrielse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att bestämmelserna

angående ränta icke skola äga tillämpning beträffande skatt enligt

1951 års taxering. 2

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.is proposition nr 203.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna

till 50 § samma lag.

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 och anvisningarna till 50 § samma lag1 skola erhålla ändrad

Föreslagen lydelse:

50 §.

lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

50 §.

2 m o in. För fysisk — — —

kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka den

skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed

jämförlig omständighet, må

efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas, förutom

med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett belopp av högst

2.000 kronor. Skattskyldig, vars inkomst

helt eller till huvudsaklig del

utgöres av folkpension eller av bidrag,

som avses i lagen om bidrag

till änkor och änklingar med barn,

skall — därest särskilda omständigheter

icke till annat föranleda — anses

hava sådan nedsatt skatteförmåga

varom ovan förmäles.

2 in o in. För fysisk — — —

kommunalt ortsavdrag.

Finnen skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava

varit väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka

den skattskyldige ägt tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan

därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp,

dock högst 3.000 kronor.

Om skattskyldigs inkomst, efter

avdrag av därå belöpande skatt, på

grund av nedsatt arbetsförmåga,

långvarig oförvållad arbetslöshet,

stor försörjningsbörda eller annan

därmed jämförlig omständighet un
-

1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1950:252 och av anvisningarna till 50 § se 1948:308,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

19

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

Vad härefter — — —

ningsbar inkomst.

derstigit vad han kan anses hava

behövt till underhåll för sig själv

och för make och oförsörjda barn

(existensminimum) må den

skattskyldige jämväl, efter vederbö- rande beskattningsnämnds beprö- vande, erhålla avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga med belopp

som ovan sägs.

Skattskyldig, vars inkomst helt el- ler till huvudsaklig del utgjorts av

folkpension eller av bidrag, som av- ses i lagen om bidrag till änkor och

änklingar med barn, skall — därest

särskilda omständigheter icke till

annat föranleda — anses hava haft

sådan nedsatt skatteförmåga, varom

i andra stycket förmäles.

beskatt- Vad härefter — — — beskatt-

ningsbar inkomst.

till 50 §.

Anvisningar

till 50 §.

1. Den skattskyldiges skatteför- måga bedömes med hänsyn, å ena

sidan, till hans inkomst och förmö- genhet samt, å andra sidan, till vad

han kan anses hava behövt till nö- digt underhåll för sig själv och för

make och oförsörjda barn (exi- stens mi ni in u m). Såvida icke

särskilda förhållanden till annat för- anleda, skall existensminimum be- dömas med hänsyn till förhållande- na under hela beskattningsåret.

Särskilda förhållanden varom nyss

sagts få anses föreligga t. ex. i det

fall att en skattskyldig under året

börjat i förvärvsarbete eller upphört

med sådant arbete, i följd varav in- komsten utslagen på hela året un- derstigit existensminimibeloppet; i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

sådana fall bör existensminimum

bedömas med hänsyn till den tid inkomsten

åtnjutits.

Den myndighet Konungen därtill

förordnar fastställer normalbelopp

för existensminimum för olika delar

av riket, avsedda att tjäna till

ledning vid bestämmande av existensminimum

i det särskilda fallet.

Normalbeloppen för existensminimum

äro i första hand avsedda för

skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen

härflutit av förvärvskällan

tjänst.

Vid bestämning av avdrag för

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

skall såsom inkomst av

tjänst upptagas den skattskyldiges

bruttointäkter — inklusive de biinkomster

den skattskyldige må hava

åtnjutit — i förekommande fall minskade

med sådana nödiga utgifter för

inkomstens förvärvande, för vilka

den skattskyldige vid taxering äger

åtnjuta avdrag, t. ex. avgifter, som

den skattskyldige erlagt för sådan

pensionsförsäkring eller sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, som tagits i

samband med tjänst, eller avgifter,

som den skattskyldige i samband

med tjänsten erlagt för egen eller

efterlevandes pensionering annorledes

än genom försäkring, eller kostnader

för resor till och från arbetet.

Utgöres inkomsten av livränta, varom

i 32 § 2 mom. förmäles, skall

livräntan inräknas i inkomsten med

oreducerat belopp. Barnbidrag medräknas

icke i inkomsten.

Fråga om avdrag i andra fall för

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

får bedömas med särskilt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

21

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

beaktande av att en riktig uppskattning

verkställes av inkomstförhållandena,

speciellt med hänsyn till

den omfattning, vari naturaförmåner

må hava åtnjutits, och dessa

förmåners värde.

Har den skattskyldige haft lägre

levnadskostnader än normalt skall

den skattskyldiges existensminimum

anses hava i motsvarande mån understigit

normalbeloppet, t. ex. om

en ogift skattskyldig haft gemensamt

hushåll med anhöriga eller

andra eller om en skattskyldig åtnjutit

särskild förmån i form av billig

bostad eller billiga livsförnödenheter

eller andra liknande förmåner.

I regel torde anledning överhuvud

icke föreligga att bevilja avdrag

för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

åt s. k. hemmasöner

eller hemmadöttrar. Icke heller må

avdrag medgivas, om den skattskyldige

ägt tillgångar; dock att härvid

bortses från sedvanliga husgeråd,

möbler och kläder, arbetsredskap,

mindre bostadsfastighet av enklaste

beskaffenhet osv. Å andra sidan må

existensminimum beräknas hava

överstigit normalbeloppet, om den

skattskyldige haft utgifter för underhåll

av make och barn, med vilka

han icke levt tillsammans under beskattningsåret.

Vidare kan anledning

finnas att frångå normalbeloppet,

om bostadskostnaden varit högre

än normalt. Existensminimum för

den skattskyldige må jämväl i annat

fall bestämmas högre än normalbeloppet,

om särskilda skäl därtill föranleda.

Ilar den skattskyldige under be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

skattningsåret enligt beslut av den

lokala skattemyndigheten åtnjutit

befrielse från eller nedsättning av

den preliminära skatten på grund av

nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,

bör vid prövning av frågan

om avdrag vid taxeringen för

nedsatt skatteförmåga avvikelse icke

ske från det av förstnämnda myndighet

fastställda existensminimibeloppet,

såvida icke nya omständigheter

framkommit; såsom exempel

å dylika omständigheter må

nämnas att den skattskyldige äger

tillgångar, varom den lokala skattemyndigheten

saknat kännedom,

eller att den skattskyldiges ekonomiska

ställning påtagligt förbättrats

efter den lokala skattemyndighetens

beslut.

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom beräknade

existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhållande,

varom i 50 § 2 mom. tredje

stycket förmäles, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga medgivas med

så stort belopp, dock högst 3.000

kronor, att den skattskyldige icke

påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag

för nedsatt skatteförmåga beviljas

med så stort belopp, dock högst

3.000 kronor, att större skatt icke

kommer att uttagas än att inkomsten,

minskad med skatten, uppgår

till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga skall anses

föreligga jämväl i det fall att den

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

23

Nuvarande lydelse:

Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50

§ omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade

inkomsten regelmässigt minskas

med ett belopp motsvarande vad han

sålunda uppburit, dock högst 2.000

kronor. Om den skattskyldige mot

låg avgift vistats å sjukhus eller annan

anstalt eller om hans levnadskostnader

rönt inverkan av annan

därmed jämförlig omständighet, bör

det belopp, varmed den taxerade inkomsten

enligt vad nyss sagts må

minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig — — — nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — —

därtill föranleda.

Föreslagen lydelse:

skattskyldige på grund av arbetsskygghet

eller missanpassning eller

eljest av psykiska skäl har svårt att

förvärva normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50

§ omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade

inkomsten regelmässigt miniskas

med ett belopp motsvarande vad han

sålunda uppburit, dock högst 3.000

kronor. Om den skattskyldige mot

låg avgift vistats å sjukhus eller annan

anstalt eller om hans levnadskostnader

rönt inverkan av annan

därmed jämförlig omständighet, bör

det belopp, varmed den taxerade inkomsten

enligt vad nyss sagts må

minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig — — — nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — -—

därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit

folkpension eller i 50 § omförmält

änke- eller änkling sbidrag,

böra erhålla avdrag enligt punkt 1,

må han icke erhålla avdrag enligt

punkt 2 annat än om han därigenom

skulle erhålla ett högre avdrag

än enligt punkt 1. I dylikt fall må

avdrag enligt sistnämnda punkt icke

ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om

eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947

om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig — —

— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av

andra närstående än barn, för vilka

den skattskyldige äger tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan därmed

jämförlig omständighet, må

efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas, förutom

med statligt ortsavdrag, med

ytterligare ett belopp av högst 2.000

kronor. Vad härefter återstår avjämnas

nedåt till jämnt tiotal kronor

och utgör för skattskyldig, som

nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För ensamstående skattskyldig,

som varit här i riket bosatt

under hela eller någon del av

beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar

inkomst upptagas den

taxerade inkomsten minskad i förekommande

fall med statligt ortsav
-

Föreslagen lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig--

— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

hava varit väsentligen nedsatt

av anledning, varom i 50 § 2 mom.

andra eller tredje stycket kommunalskattelagen

förmäles, må efter

vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges taxerade

inkomst minskas, förutom

med statligt ortsavdrag, med ytterligare

ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock högst 3.000

kronor.

Vad härefter återstår avjämnas

nedåt till jämnt tiotal kronor och

utgör för skattskyldig, som nu

nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För ensamstående skattskyldig,

som varit här i riket bosatt

under hela eller någon de! av

beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar

inkomst upptagas den

taxerade inkomsten minskad i förekommande

fall med statligt ortsav
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

25

Nuvarande lydelse:

drag och, i fall som i 2 mom. andra

stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds

beprövande med ytterligare

ett belopp av högst 2.000

kronor.

Föreslagen lydelse:

drag och, i fall som i 2 mom. andra

stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds

beprövande med ytterligare

ett efter omständigheterna avpassat

belopp, dock högst 3.000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om

kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935

om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

Nuvarande lydelse:

17 §.

Ordinarie sammanträden skola av

stadsfullmäktige hållas i oktober

månad å första helgfria dag efter

tjänstgöringsårets början samt i

övriga månader med undantag av

juli och augusti å dag, som fullmäktige

äga bestämma.

Vid sammanträde i oktober månad

fastställes grunden för utdebitering

av den allmänna kommunalskatt,

som ingår i preliminär skatt

för inkomst under nästfoljande år.

Vid sammanträde i december månad

fastställes stadens utgifts- och

inkomststat samt anställas val till

de befattningar inom kommunen,

vilka vid årets slut bliva lediga,

ävensom av revisorer och, där så

finnes erforderligt, revisorssuppleanter;

därvid må, om skäl därtill

äro, annan utdebiteringsgrund fastställas

än som vid sammanträde i

oktober månad beslutats.

Föreslagen lydelse :

17 §.

Ordinarie sammanträden skola av

stadsfullmäktige hållas i oktober

månad å första helgfria dag efter

tjänstgöringsårets början samt i

övriga månader med undantag av

juli och augusti å dag, som fullmäktige

äga bestämma, dock att sammanträdet

i december skall hållas

senast å åttonde dagen i månaden.

Vid ordinarie sammanträdet i december

månad fastställes stadens

utgifts- och inkomststat samt anställas

val till de befattningar inom

kommunen, vilka vid årets slut bliva

lediga, ävensom av revisorer och,

där så finnes erforderligt, revisorssuppleanter;

stadsfullmäktige dock

obetaget att bestämma, att nämnda

val skola äga rum vid extra sammanträde

under månaden.

Senaste lydelse av 17, 56 och 59 §§ se 1946:489 samt av 57 § se 1947:515.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

27

Nuvarande lydelse:

Extra .sammanträde---det

nödigt.

56 §.

Med det---års taxering.

Har annan utdebitering sg rund

slutligen fastställts än som beslutats

vid sammanträde i oktober månad

skall den allmänna kommunalskatt,

som ingår i den preliminära skatten

för inkomst under nästföljande år,

utgöras efter den tidigare bestämda

grunden, varemot den allmänna

kommunalskatt, som ingår i den

slutliga skatt som påföres på grund

av det därnäst följande årets taxering,

skall utgöras efter den utdebitering

som bestämts i samband med

utgifts- och inkomststatens fastställande.

57 §.

Det åligger stadskollegiet att, sedan

det vid sammanträde i oktober

månad fattade beslutet om utdebitering

till staden delgivits kollegiet,

ofördröjligen underrätta den lokala

skattemyndigheten angående beslutet.

Det åligger vidare stadskollegiet

att, sedan utgifts- och inkomststaten

för staden fastställts, ofördröjligen

underrätta dels överståthållarämbetet

och den lokala skattemyndigheten

om det belopp för skattekrona

och skatteöre, som slutligen

bestämts till utdebitering för nästkommande

år, dels ock överståthållarämbetet

om det sammanlagda

belopp som för nämnda år beslutats

till utdebitering på grundval av det

löpande årets taxering till kommunal

inkomstskatt.

Föreslagen lydelse:

Extra sammanträde —---det

nödigt.

56 §.

Med det---års taxering.

57 S.

Det åligger stadskollegiet att, sedan

utgifts- och inkomststaten för

staden fastställts, ofördröjligen underrätta

dels överståthållarämbetet

och den lokala skattemyndigheten

om det belopp för skattekrona och

skatteöre, som bestämts till utdebitering

för nästkommande år, dels

ock överståthållarämbetet om det

sammanlagda belopp som för nämnda

år beslutats till utdebitering på

grundval av det löpande årets taxering

till kommunal inkomstskatt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära

den allmänna kommunalskatt,

som debiteras enligt bestämmelserna

i kommunalskattelagen. Har annan

utdebiteringsgrund slutligen

fastställts än som beslutats vid sammanträde

i oktober månad, skall till

grund för utbetalningen läggas den

utdebitering, som bestämts i samband

med utgifts- och inkomststatens

fastställande.

Staden äger ---stycke utan
ordnas.

Belopp, som---15 novem
ber.

Föreslagen lydelse:

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära

den allmänna kommunalskatt,

som debiteras enligt bestämmelserna

i kommunalskattelagen.

Staden äger — --stycke utan
ordnas.

Belopp, som —---15 novem
ber.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

29

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för inrikesdepartementet fråga om vissa ändringar

i uppbördsförordningen, m. m. samt anför därvid följande.

I. Ränta å kvarstående skatt och å för mycket erlagd

preliminär skatt.

A. Inledning.

Med skrivelse den 2 februari 1950 avlämnade 19A9 års uppbördssakkunniga

ett första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet

(SOU 1950:7). Betänkandet innehöll bl. a. förslag om uttagande

av särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt.

Efter det frågan varit föremål för remissbehandling och fortsatt beredning

inom finansdepartementet beslöt Kungl. Maj :t på min hemställan att

avlåta proposition till 1950 års riksdag med förslag till förordning om ändring

i uppbördsförordningen (prop. nr 244). Förslaget innebar bl. a. införande

av bestämmelser om uttagande av särskild ränta i vissa fall å

kvarstående skatt ävensom utgivande av ränta å för mycket erlagd preliminär

skatt.

Propositionen blev icke i denna del bifallen av riksdagen. I skrivelse

den 20 maj 1950 (nr 270) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t, att Kungl.

Maj :t ville verkställa ytterligare utredning av frågan om ränta å kvarstående

skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt.

Denna utredning har uppdragits åt uppbördssakkunniga, som med skrivelse

den 22 januari 1951 avlämnat en promemoria med förslag angående

särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär

skatt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. 31aj:ts proposition nr 203.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet (med överlämnande

av yttranden från t. f. uppbördsdirektören och direktionen för uppbördsverken

i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands och Västerbottens län (med överlämnande av yttranden,

länsstyrelsen i Skaraborgs län från styrelsen för föreningen Skaraborgs

läns häradsskrivare och övriga länsstyrelser från ett antal lokala skattemyndigheter

i resp. län), Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation.

B. Gällande bestämmelser.

Har skattskyldig inkomst utöver lön från den huvudsakliga arbetsanställningen

eller har han enbart annan inkomst än sådan lön, beror det

för närvarande på hans egen medverkan om överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt skall kunna ernås. Denna medverkan kan ske därigenom

att den skattskyldige avlämnar preliminär självdeklaration eller

ansökan om jämkning, om han har att erlägga preliminär B- eller C-skatt.

Vidare kan den skattskyldiges medverkan ske genom begäran om förhöjt

iöneavdrag, därest han har att erlägga preliminär A-skatt, ävensom genom

inbetalning av ytterligare preliminär skatt inom viss tid efter utgången av

uppbördsterminen i januari månad året efter inkomståret.

Preliminär B-skatt skall principiellt beräknas så att den så nära som

möjligt motsvarar beloppet av de skatter, som kunna antagas bliva påförda

den skattskyldige efter verkställd taxering. B-skatten skall i första hand

beräknas med ledning av den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade

inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd

fattat beslut senast den 10 oktober året näst före inkomståret. Om

sådan taxering saknas eller det med sannolikhet kan antagas, att den vid

den årliga taxeringen året näst efter inkomståret taxerade inkomsten kommer

att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året

näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst —

dock minst 600 kronor — skall dock skatten beräknas enligt preliminär

taxering. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, må B-skatten

beräknas enligt sådan taxering även i andra fall än nyss sagts.

Den preliminära taxeringen skall som regel åsättas med ledning av preliminär

självdeklaration. Skattskyldig, som har att utgöra preliminär Bskatt,

är under förut angivna förutsättningar skyldig att utan anmaning

avgiva sådan deklaration. Denna skall avlämnas senast den 1 december un
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

der året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke äger

kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför skattskyldighet

föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom.

För beräkningen av den preliminära C-skatten gälla liknande bestämmelser.

Om den preliminära skatten kan antagas komma att avvika från den påräkneliga

slutliga skatten, kan den skattskyldige under löpande inkomstår

få den preliminära skatten jämkad. Jämkningen, som verkställes av den

lokala skattemyndigheten, avser att bringa den preliminära skatten i så

nära överensstämmelse med den slutliga skatten som möjligt. Beror den

påräkneliga avvikelsen mellan preliminär och slutlig skatt på bl. a. ändrad

inkomst, skall — där icke särskilda omständigheter till annat föranleda

jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen av den preliminära skatten

skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,

dock minst 25 kronor. Någon skyldighet för den skattskyldige att begara

jämkning föreligger icke.

Innebär jämkningsbeslutet, att preliminär skatt icke vidare skall utgå under

inkomståret, och har den skattskyldige inbetalt preliminär skatt med

belopp, som beräknas överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en

femtedel, dock minst 25 kronor, skall det överskjutande beloppet efter beslut

av den lokala skattemyndigheten återbetalas utan avvaktan på debitering

av den slutliga skatten. Under särskilda omständigheter må återbetalning

ske även i andra fall. Beslut om återbetalning må fattas jämväl under

året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer före utgången

av april månad.

Enligt kungörelsen den 4 februari 1949 (nr 30) ha de skattskyldiga möjlighet

att inbetala ytterligare preliminär skatt för ett inkomstår under tiden

efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år, dock senast före

utgången av februari månad sistnämnda år.

C. Tidigare förslag i ämnet.

De sakkunniga. För att förmå skattskyldiga, som icke erlägga preliminär

skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbördsresultat beträffande

den preliminära skatten än för närvarande föreslogo uppbördssakkunniga

i sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet

(SOU 1950:7, s. 72 o. ff.), att om den skattskyldiges

kvarstående skatt utgjorde minst en femtedel av hans slutliga skatt, ranta

med 6 procent — beräknad för en tid av ett år — skulle till statsverket

utgå å den kvarstående skatten, i den mån denna överstege 300 kronor.

Det belopp, varå ränta sålunda skulle beräknas, skulle avrundas till närmast

lägre hundratal kronor. Skulle sedermera den kvarstående skatten

nedgå på grund av beslut antingen av beskattningsmyndighct om sänkt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

taxering eller av lokal skattemyndighet eller länsstyrelse rörande sänkt

debitering, skulle utan särskild ansökan omräkning av räntan verkställas

med ledning av nämnda beslut. Om på grund av beslut om höjd taxering

eller debitering tillkommande skatt skulle påföras, skulle däremot ränta

icke utgå eller, om ränta redan påförts vid debitering av kvarstående skatt,

icke höjas. Länsstyrelsen skulle i undantagsfall efter ansökan av den skattskyldige

kunna helt eller delvis befria honom från att erlägga den påförda

räntan. Sådan befrielse skulle kunna komma i fråga, då anledningen till

att kvarstående skatt påförts vore att söka i förhållanden, som den skattskyldige

ej kunnat råda över, t. ex. att arbetsgivaren felaktigt uträknat

den skattskyldiges preliminära skatt. För att ernå ensartad praxis i berörda

avseende borde länsstyrelserna i tveksamma fall inhämta yttrande

från centrala uppbördsnämnden.

Då för rörelseidkarna resultatet av rörelsen ofta icke förelåge förrän

efter februari månads utgång föreslogo de sakkunniga, att inbetalning av

ytterligare preliminär skatt efter uppbördsårets utgång skulle få äga rum

intill utgången av nästkommande april månad. I samband därmed ifrågasatte

de sakkunniga, om det icke vore lämpligt att låta utarbeta en enkel

tabell efter vilken den skattskyldige skulle kunna beräkna den ungefärliga

skatt, som komme att utgå för den i självdeklarationen uppgivna taxerade

inkomsten. Tabellen borde i så fall fogas till varje debetsedel å preliminär

skatt för att vara den skattskyldige till ledning vid eventuell inbetalning

av ytterligare preliminär skatt. De skattskyldiga borde även kunna vända

sig till lokal skattemyndighet för att erhålla uppgift om den slutliga skatt,

som komme att utgå på en uppgiven taxerad inkomst.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle räntan, åtminstone tills vidare, debiteras

och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. Vad som i

uppbördsförordningen stadgades angående kvarstående skatt skulle äga

motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande ränta. Vid restitution

av sådan ränta skulle dock icke å denna utgå ränta enligt 90 § uppbördsförordningen.

De sakkunniga ansågo den föreslagna räntan böra vara avdragsgill

vid taxering.

Frågan om räntegottgörelse å belopp, varmed erlagd preliminär skatt

överskjuter den slutliga skatten, förklarade de sakkunniga sig ämna upptaga

till behandling senare under utredningsarbetet.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av nyss nämnda förslag om

ränta å kvarstående skatt tillstyrktes förslaget eller lämnades

i huvudsak utan erinran av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

I några yttranden tillstyrktes förslaget endast under vissa förutsättningar.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges grossistförbund samt Handelns arbetsgivareorganisation

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 203.

33

tillstyrkte förslaget under förutsättning, att preliminär skatt finge inbetalas

före utgången av april månad samt att räntegottgörelse erhölles för

överskjutande skatt för ett lägsta belopp av 400 kronor.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska försäkringsbolags

riksförbund framhöllo, att det icke blott ur det allmännas utan

även ur företagsekonomisk synpunkt vore en angelägenhet av största vikt

att företagen icke häftade för eftersläpande skatter, belöpande på tidigare

intjänade vinster. De kvarstående skatterna borde i största utsträckning

nedbringas; räntepåföring vore ett av de medel, som borde komma till användning

för att vinna detta syfte. De sakkunnigas förslag i den form det

av dem framlagts kunde dock ej biträdas. Sammanslutningarna anförde

vidare:

Genom ett förfarande, anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med

vad nedan angives, torde de kvarstående skatterna i icke ringa utsträckning

kunna nedbringas: Åt taxeringsnämndens ordförande eller en ledamot av

nämnden eller en hos nämnden anställd tjänsteman, i de fall då sådan

finnes, uppdrages att, sedan självdeklarationerna inkommit till nämnden,

omedelbart underkasta dessa granskning för att konstatera, vilka skattskyldiga,

som ha att erlägga kvarstående skatt till mera betydande belopp,

överstigande Vs av den slutliga skatten. Granskningen baseras allenast på

de i deklarationen uppgivna slutsummorna för inkomst och däri lämnad

uppgift om erlagd preliminär skatt. Med ledning av en sådan tabell, som

av de sakkunniga förutsättes skola upprättas, torde denna granskning

kunna verkställas av tämligen okvalificerad personal. I förekommande fall

ifylles en för ändamålet upprättad blankett, som lämpligen synes böra

undertecknas av taxeringsnämndsordföranden, vari den skattskyldige erhåller

meddelande om ungefärlig slutlig och kvarstående skatt enligt de

i deklarationen lämnade uppgifterna samt anmodas att av den kvarstående

skatten erlägga visst angivet belopp, utgörande den ungefärliga kvarstående

skatten minskad med förslagsvis 300 kronor, senast å viss dag, icke infallande

tidigare än en månad efter den, då han erhållit meddelandet, vid

äventyr att ränta efter 6 procent eljest kommer att debiteras å ogulden

kvarstående skatt under viss tidsperiod.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalade, att förslaget med afl

säkerhet skulle föranleda mycken irritation och dessutom extra arbete.

Ränta borde därför icke ifrågakomma annat än i sådana fall, där ansvaret

för att den preliminära skatten krediterats med för lågt belopp till övervägande

del åvilade den skattskyldige själv. Detta kunde knappast sägas

vara fallet med personer påförda A-skatt, beträffande vilka differenserna

som regel berodde på någon teknisk brist i systemet. Skattskyldig som

påförts B-skatt borde däremot i regel senast i april månad året efter inkomståret

veta hur stor hans inkomst varit och då kunna leverera in återstående

belopp. Underläte han detta, borde man kunna presumera, att avsikten

varit att få skattekredit. Länsstyrelsen tillstyrkte i enlighet härmed,

att ränta å skatt påfördes, dock endast där den skattskyldige haft att erlägga

preliminär B-skatt. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 samt. Nr 203.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslaget i denna del avstyrktes av kammarrätten, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län, Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sveriges redareförening,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt

Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Kammarrätten uttalade, att den preliminära skatten vore en förskottsskatt

å den inkomst, som intjänats under ett inkomstår. Den skattskyldiges

skatteskuld till det allmänna bleve definitiv först i och med att skatteanspråket

från det allmänna fastställdes genom taxering och skatten i vanlig

ordning debiterades därå. Då den kvarstående skattens belopp framkomme

först vid den preliminära skattens avstämning mot den slutliga

sikatten förefölle det icke tilltalande, att ränta skulle beräknas och uttagas

hos vederbörande för tid, innan den kvarstående skatten blivit till beloppet

fastslagen.

Överståthållarämbetet framhöll, att en förutsättning för straffränta

borde vara att en klar försummelse förelåge. Detta kunde ofta icke anses

vara fallet ehuru betydande kvarstående skatt uppstått. Härtill komme

att då enligt uppbördssystemet den preliminära skatten allenast utgjorde

en förskottsinbetalning det förefölle oegentligt att med straff belägga en

utebliven dylik betalning. Vidare skulle införandet av bestämmelser om

straffränta komma att medföra ett avsevärt meraibete såväl för de lokala

skattemyndigheterna som också för länsstyrelserna, vilka skulle få att taga

ställning till de förvisso mycket svårbedömliga besvärsmål, som sannolikt

i icke ringa utsträckning bleve en följd av räntepåföring.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk framhöllo,

att det vore särskilt svårt för jordbrukarna att i förväg bestämma

sina inkomster. Ehuru det vore naturligt, att den kvarstående skatten sammanlagt

vore större än den restituerade, kunde likväl helt visst icke bortses

från att en synnerligen stor räntefri kredit lämnades staten från en

stor del jordbrukare. Detta berodde framförallt därpå, att inkomst av förvärvskällan

jordbruksfastighet redovisades enligt den s. k. kontantprincipen

i motsats till annan näringsverksamhet, som redovisades enligt bokföringsmässiga

grunder. Skatteunderlaget från jordbruket bleve härigenom

synnerligen varierande, då någon möjlighet till utjämning olika beskattningsår

emellan icke förelåge. Dessutom berodde resultaten i jordbruk och

skogsbruk av omständigheter, varöver den skattskyldige icke själv rådde,

t. ex. skörderesultatets beroende av väder och vind. 1948 års skörd var

genomsnittligt bättre än 1946 års. Vid en redovisning av jordbruket per

kalenderår kunde jordbrukaren för övrigt icke konstatera vinstresultatet

med någon större säkerhet förrän efter beskattningsårets utgång och tidigast

i samband med deklarationens upprättande.

Det borde också påpekas, att jordbruk, som redovisade ett beskattningsår

överensstämmande med kalenderåret eller i nära anslutning till detta, be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

35

talade förskottsskatt under i regel de första fyra uppbördsterminerna, då

ju jordbrukets inkomster i så stor omfattning inflöte under de sista månaderna

av kalenderåret. För skogsbrukets del gällde måhända icke denna

förskjutning av inkomsten till slutet av beskattningsåret, men ojämnheterna

mellan olika beskattningsår vore här ännu större än för jordbruket

som sådant. Förbunden motsatte sig, i varje fall såvitt anginge jordbrukarna,

att någon ränta på kvarstående skatt skulle utgå.

Förslaget att utsträcka tidsfristen för inbetalning av

preliminär skatt intill utgången av april månad året efter inkomståret

tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan erinran i det övervägande

antalet yttranden.

De föreslagna grunderna för uttagande av ränta tillstyrktes

eller lämnades utan erinran i flertalet yttranden. I några yttranden framhölls

dock, att den föreslagna räntesatsen vore för hög. Några länsstyrelser

och Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalade sålunda, att räntan icke

borde sättas högre än 5 procent, medan en länsstyrelse och Kooperativa

förbundet yttrade, att 4 procents ränta borde vara fullt tillräcklig. Riksräkenskapsverket

uttalade, att räntan icke borde betraktas som en straffliknande

påföljd utan mera jämställas med en vanlig låneränta. Den föreslagna

räntesatsen vore avgjort för hög. En räntesats på 3 eller 4 procent

borde däremot kunna komma i fråga.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk framhöllo,

att om ränta prövades lämplig den för jordbrukets del borde reduceras

till en lägre procentsats än de sakkunniga föreslagit, enär jordbruket

i regel icke utnyttjade skattekrediten i samma utsträckning som andra

förvärvskällor.

I några yttranden framhölls, att gränsen för räntepliktens

inträde borde fastställas på annat sätt än de sakkunniga föreslagit.

Flera myndigheter uttalade sålunda, att det ej kunde vara skäligt att stipulera

ränteplikt vid en så pass låg gräns som 400 kronor. Riksräkenskapsverket

ansåg det icke motiverat med en räntefri felmarginal på en femtedel

av den slutliga skattens belopp. Den av praktiska skäl önskvärda begränsningen

av antalet räntefall kunde i stället uppnås genom att över

huvud icke påföra ränta vid skattebelopp under förslagsvis 1 000 kronor.

1950 års proposition. Då jag för Kungl. Maj :t anmälde uppbördssakkunnigas

nyssnämnda förslag anförde jag, bl. a., att jag i likhet med de

sakkunniga ansåge, att ett verksamt medel att stimulera de skattskyldiga

till att medverka till uppnåendet av riktigt skatteuttag vore att ålägga den,

som utnyttjade en skattekredit genom att erlägga eu betydande del av skatten

i form av kvarstående skatt, att erlägga ränta å den kvarstående skat
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ten. I konsekvens härmed borde då den, som inbetalt för stor preliminär

skatt och således beviljat det allmänna en skattekredit, gottgöras ränta å

den för mycket erlagda preliminärskatten. Jag anförde vidare:

I många fall kunna de skattskyldiga icke förrän inkomståret gått till

ända och självdeklaration upprättats rörande inkomsten för detta år fastställa

storleken av inkomsten och den därå belöpande skatten. Vidare torde

flertalet skattskyldiga icke utan särskilda anvisningar kunna uträkna den

skatt, som skall utgå på grundval av den i självdeklarationen upptagna

inkomsten. Det är därför nödvändigt att — såsom de sakkunniga ifrågasatt

— relativt enkla tabeller upprättas, som angiva dels den statliga inkomstskatt

och, för olika kommunala utdebiteringar, den kommunala inkomstskatt

samt den folkpensionsavgift, som belöper på skilda taxerade

inkomster, dels den förmögenhetsskatt, som belöper på beskattningsbar

förmögenhet av olika storlek.

Därest sådana tabeller tryckas och tillhandahållas de skattskyldiga samtidigt

med debetsedeln å preliminär skatt och om ränta påföres allenast i

den begränsade omfattning de sakkunniga föreslagit, torde något officiellt

besked från myndighet om skattens storlek — såsom i yttrandena från

Svenska bankföreningen m. fl. påyrkats — icke vara erforderligt. I varje

fall torde det i nämnda yttranden framförda förslaget att lägga uppgiften

att meddela dylika besked på taxeringsnämnderna icke vara praktiskt genomförbart

med hänsyn till dessa nämnders nuvarande organisation och

arbetsbörda. Däremot bör skattskyldig i förekommande fall kunna vända

sig till lokal skattemyndighet för att få besked om skattens storlek.

De skattskyldiga böra därjämte under viss tid efter deklarationstidens

utgång ha tillfälle att erlägga den ytterligare preliminära skatt, som kan

vara erforderlig för att täcka den slutliga skatt, vilken utgår å den deklarerade

inkomsten och förmögenheten. Med hänsyn till att beloppet av preliminär

skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni året

efter inkomståret, bör inbetalning av ytterligare preliminär skatt icke få

ske senare än den 15 april året efter inkomståret. Därjämte böra de skattskyldiga

genom anvisningar å de särskilda tabellerna samt genom radio

och press göras uppmärksamma på att inbetalningen i alla de fall, där så

kan ske, bör verkställas snarast efter deklarationstidens utgång. — Bestämmelser

angående utsträckning av betalningstiden till den 15 april torde,

därest riksdagen godkänner förslaget om räntebetalningen, sedermera få

meddelas i administrativ ordning.

Ränta å kvarstående skatt bör icke utgå för tid före den 15 april året

efter inkomståret. Då den kvarstående skatten skall erläggas under uppbördsterminerna

i mars och maj månader året efter taxeringsåret, kommer

räntan, liksom enligt de sakkunnigas förslag, att avse ungefär ett års tid.

Räntesatsen har av de sakkunniga föreslagits till 6 procent. Med hänsyn

bl. a. till att räntan bör vara avdragsgill vid taxering anser jag mig icke

ha anledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del. Räntan bör i sin

helhet tillfalla statsverket.

Vad angår gränserna för räntepliktens inträde har jag intet att erinra

mot de sakkunnigas förslag.

Med anledning av ett påpekande av riksförsäkringsanstalten framhöll

jag vidare att skatt som icke uttoges preliminärt, såsom olycksfallsförsäk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

37

ringsavgift, utskiftningsskatt och ersättningsskatt, icke borde medräknas

vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skulle utgå. Ej heller

borde härvid medräknas preliminär skatt, som inbetalts efter den 15 april

året efter inkomståret.

För att icke erhålla för invecklade och i praktiken svårtillämpliga och

arbet&krävande regler i fråga om räntepåföringen föreslog jag -— liksom

de sakkunniga — att ränta skulle utgå endast å kvarstående skatt; å tillkommande

skatt borde ränta alltså icke utgå.

Vidare yttrade jag:

Höjes den i självdeklarationen upptagna inkomsten genom beslut av

taxeringsnämnden eller av prövningsnämnden senast den 10 oktober under

taxeringsåret och medför detta att kvarstående skatt skall erläggas, torde

av praktiska skäl ränta böra utgå, oavsett om den skattskyldige haft viss

anledning att antaga att deklarationen varit riktig. Nedsättes sedermera den

kvarstående skatten på grund av beslut om sänkt taxering eller debitering,

bör, såsom de sakkunniga föreslagit, även räntan utan särskild ansökan

nedsättas.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör länsstyrelsen efter ansökan

äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta i sådana fall,

då den kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige

icke kunnat råda, t. ex. då arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges

preliminärskatt. Såsom ytterligare exempel å dylika förhållanden

kan anföras det fall, att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt

i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminärskatt. Centrala

uppbördsnämnden bör genom anvisningar verka för en enhetlig tillämpning

av ifrågavarande regler.

Såsom de sakkunniga föreslagit böra bestämmelserna i uppbördsförordningen

angående kvarstående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande

ränta å sådan skatt. Vid restitution av ränta, varom här är fråga,

bör dock icke å denna beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförordningen. I

I fråga om räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminär skatt uttalade

jag, att motsvarande regler borde gälla. Ränta borde dock icke utgå

med högre belopp än som ungefärligen motsvarade spax''bankernas inlåningsränta.

Med hänsyn härtill och till att räntan borde beräknas för en

tid av nio eller tio månader (från och med maj månad året efter inkomståret

till början av påföljande år), ansåg jag, att räntan lämpligen borde

utgå med 2 procent.

Jag anförde vidare:

Rätteligen skulle — i överensstämmelse med vad som föreslagits skola

gälla beträffande beräkning av ränta å kvarstående skatt — sådan skatt,

som icke uttages preliminärt, icke medräknas vid bedömandet av om och

med vilket belopp ränta vid återbetalningen skall utgå. Då en dylik regel

emellertid skulle föranleda ett betydande merarbetc och det i regel torde

vara fråga om mindre belopp, torde det vara försvarligt att i nu berörda

fall den slutliga skatten icke reduceras med belopp, motsvarande skatt av

sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Om ytterligare preliminärskatt inbetalas efter den 15 april året efter

inkomståret, bör ränta icke utgå å sådant belopp. Den för mycket erlagda

preliminärskatten bör därför vid ränteberäkningen reduceras med för sent

inbetalda belopp.

Ränta bör gottgöras skattskyldig endast å preliminär skatt, som vid avräkningen

av sådan skatt mot slutlig skatt överskjuter sistnämnda skatt.

Ränta bör alltså icke utgå å preliminär skatt, som efter jämkning återbetalas

till den skattskyldige.

Har ränta utgått å för mycket erlagd preliminär skatt men höjes sedermera

taxeringen eller debiteringen, bör detta icke medföra skyldighet för

den skattskyldige att återbetala räntan. Sänkes taxeringen eller debiteringen,

bör detta å andra sidan icke föranleda, att högre ränta utgår än

den, som bestämts i samband med avräkningen av preliminär skatt mot

slutlig skatt.

Ränta å för mycket erlagd preliminär skatt bör givetvis utgöra skattepliktig

inkomst.

Slutligen framhöll jag, att debitering och återbetalning komme att medföra

visst merarbete för de lokala skattemyndigheterna, respektive länsstyrelserna.

Med hänsyn till den gräns, som föreslagits skola gälla beträffande

inträdet av skyldigheten att gälda ränta, respektive av rätten att

uppbära ränta, syntes emellertid icke behöva befaras att merarbetet skulle

bli alltför betydande. Sveriges häradsskrivarförening hade ifrågasatt huruvida

icke räntan å kvarstående skatt, för att underlätta debiteringsarbetet,

borde uppbäras i särskild ordning. Då emellertid en särskild uppbörd av

räntan å kvarstående skatt syntes medföra större merarbete och kostnader

än som skulle uppstå om räntan uppbars i samband med den kvarstående

skatten, fann jag mig icke böra förorda att räntan skulle uppbäras

separat.

Ärendets behandling vid 1950 års riksdag. I flera motioner1 till 1950 års

riksdag yrkades samma räntesats för såväl kvarstående skatt som för mycket

erlagd preliminär skatt, därvid några motionärer ansågo räntesatsen

böra fastställas till 2 V2 å högst 3 procent och andra motionärer föreslogo

en räntesats å 4 procent. I ett par andra motioner förordades nedsättning

av räntesatsen i fråga om kvarstående skatt från 6 till 4 procent.

Bevillningsutskottet (Betänkande nr 55) fann icke anledning till erinran

mot departementschefens förslag, att den, som med eller utan avsikt

utnyttjade en skattekredit genom att erlägga för låg preliminär skatt,

skulle erlägga ränta å den kvarstående skatten och att i konsekvens härmed

den, som medgåve det allmänna en skattekredit genom att erlägga för

hög preliminär skatt, skulle erhålla ränta å den för mycket erlagda skatten.

Däremot hade utskottet icke funnit utformningen av de föreslagna

räntebestämmelserna tillfredsställande. Utskottet var därför icke berett att

taga slutlig ställning till frågan om ränta å kvarstående skatt och å för 1

1 Se bevillningsutskottets bet. nr 55/1950 s. 15 o. ff.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

39

mycket erlagd preliminär skatt och fann fördenskull lämpligt, att uppbördssakkunniga

under sin fortsatta utredning ytterligare övervägde nämnda

fråga. Utskottet föreslog därför skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan

om ytterligare utredning av den berörda frågan.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

D. Uppbördssakkunnigas senare förslag.

De sakkunniga. De sakkunniga konstatera, att 1950 års riksdags beslut

innebure ett godkännande i princip av att ränta under vissa förutsättningar

borde utgå å kvarstående skatt och å överskjutande preliminär skatt, samt

att den fråga, som det väl närmast vore avsett att de sakkunniga skulle

överväga ytterligare, avsåge räntesatserna.

De sakkunniga anföra, att de i sitt föregående betänkande framhöllo,

att storleken av räntan å kvarstående skatt på grund av de för

många skattskyldiga föreliggande svårigheterna att under inkomståret beräkna

den inkomst, varå slutlig skatt skulle utgå, borde bestämmas med

utgångspunkt från att räntan skulle utgöra påföljd för utnyttjad skattekredit

under ungefär ett år, d. v. s. från mars—april året efter inkomståret

till tidpunkten för inbetalandet av den kvarstående skatten eller månaderna

mars och maj året efter taxeringsåret. I anslutning härtill antöra

de sakkunniga vidare:

Detta resonemang fördes från den utgångspunkten, att räntan endast

borde drabba dem som underlåtit att begagna sig av den samtidigt öppnade

möjligheten att reglera mellanhavandet med staten genom inbetalning

av ytterligare preliminär skatt senast under april månad året efter

inkomståret. Alla skulle sålunda vara berättigade till en räntefri skattekredit

intill nämnda tidpunkt och endast vid ytterligare sådan kredit borde

ränta uttagas.

De sakkunniga ha icke funnit anledning frångå sin ståndpunkt i detta

avseende. Även om de skattskyldiga, vilka här komma i fråga, i realiteten

åtnjutit en faktisk skattekredit under avsevärt längre tid, bör man på ovan

angivna skäl bortse från tiden före april månad under året efter inkomståret.

Räntan bör sålunda fastställas med utgångspunkt från en räntetermin

om ca ett år.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om hurusom från håll,

varifrån förslaget om ränta å kvarstående skatt mottagits med kritik, gjorts

gällande, att den skattskyldige icke gärna borde göras pliktig att erlägga

ränta å belopp, vars storlek icke kunde beräknas förrän efter inkomstårets

slut. Det må med anledning härav understrykas, att förslaget — såsom

nyss framhållits — i själva verket innebär att ränteberäkningen börjar

först då inkomstens storlek kan beräknas, d. v. s. efter deklarationens avgivande.

Vidare har från samma håll gent emot förslaget invänts, att det

vore obilligt ifrågasätta att den skattskyldige själv — genom anlitande

av förenämnda tabeller eller genom förfrågan hos den lokala skattemyndigheten

— skulle undersöka huruvida han under inkomståret erlagt till
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

räckligt hög preliminär skatt. De sakkunniga kunna icke godtaga denna

invändning. Det måste anses innefatta en normal åtgärd av omtanke, om

man, då inkomstens storlek blir känd, snarast söker kontrollera huruvida

skatten vid de tidigare inbetalningarna beräknats något så när riktigt eller

huruvida för mycket eller för litet erlagts. Man måste också komma ihåg,

att ränta överhuvud taget icke avses skola utgå, om den kvarstående skatten

icke uppgår till en femtedel av den slutliga skatten. Av organisatoriska

skäl är det ogörligt att låta lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd

efter en förberedande granskning av deklarationsmaterialet utfärda förhandsbesked

om den slutliga skattens storlek beträffande alla fall där ränta

å kvarstående skatt kan komma i fråga.

Emot en räntesats av 6 procent har gjorts gällande, att denna skulle

vara för hög. Emellertid måste därvid beaktas att räntesatsen bör vara så

hög, att räntan överstiger den räntevinst, som den skattskyldige skulle

kunnat tillgodogöra sig å det för litet erlagda skattebeloppet. Som ytterligare

skäl för att räntesatsen icke bör vara för låg må åberopas, att en

del av ränteutgiften återvinnes genom lägre skatt ett senare år, eftersom

ju räntan avses skola vara avdragsgill vid taxering. I detta sammanhang

må nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag här nedan ränta skall beräknas

allenast å det belopp, varmed den kvarstående skatten överstiger

500 kronor. Vid mindre skattebelopp blir därför den faktiska räntesatsen

avsevärt lägre än 6 procent. Om sålunda den kvarstående skatten uppgår

till resp. 1 000 kronor, 2 000 kronor eller 3 000 kronor, uttages ett räntebelopp

om resp. 30 kronor, 90 kronor och 150 kronor, motsvarande en

ränta om allenast 3 procent, resp. 4,5 och 5 procent.

Även om i och för sig en något lägre räntesats än 6 procent tidigare möjligen

kunde ha motiverats, torde numera på grund av den allmänna räntestegringen

någon sänkning icke böra ifrågakomma. De sakkunniga ha därför

funnit sig böra vidhålla sitt tidigare förslag, att räntan å kvarstående

skatt bör utgå med 6 procent, beräknad för en tid av ett år.

Enligt det tidigare förslaget skulle ränta utgå å kvarstående skatt, som

överstiger 300 kronor och därjämte uppgår till minst en femtedel av den

slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas mening torde det emellertid med

hänsyn till det ändrade konjunkturläget numera vara motiverat, att räntegränsen

sättes till 500 kronor i stället för 300 kronor. Villkoret om att

den kvarstående skatten skall uppgå till minst en femtedel av den slutliga

skatten för att ränta skall komma i fråga, torde böra bibehållas.

I övrigt ha de i propositionen nr 244/1950 föreslagna bestämmelserna

om ränta å kvarstående skatt oförändrade upptagits i föreliggande promemoria.

Enligt de sakkunnigas tidigare förslag skulle ränta å kvarstående skatt

debiteras och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. De sakkunniga

framhöllo dock, att om det framdeles skulle visa sig att antalet

räntepåföringar bleve ringa, man borde närmare överväga om räntan skulle

uppbäras i särskild ordning. Rörande denna fråga anföra de sakkunniga

nu:

Genom de sakkunnigas nu framlagda förslag, att ränta skall utgå först

då den kvarstående skatten uppgår till minst 500 kronor, kommer antalet

räntepåföringar att nedgå. Inom de sakkunniga ha representanter för de

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

41

lokala skattemyndigheterna med anledning därav ifrågasatt, att separat

debitering och uppbörd av ränta å kvarstående skatt nu borde föreslås.

Arbetet härmed — särskilt med hänsyn till att i varje enskilt fall skall beaktas

att, bl. a., eventuell olycksfallsförsäkringsavgift icke skall inräknas

i den slutliga skatten vid bedömande av om och med vilket belopp ränta

skall utgå —- kan nämligen befaras förrycka arbetet med debitering av den

slutliga skatten (frånsett fastighetsskatten) samt utfärdandet av debetsedlarna

därå. Utan att vilja undervärdera de påpekade svårigheterna anse

de sakkunniga sig likväl icke ha tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt

beträffande sättet för arbetets utförande, som de sakkunniga förut

intagit. Särskilt må framhållas, att en separat debitering och uppbörd

skulle för därav berörda myndigheter medföra ökat arbete och ökade kostnader

av avsevärt större omfattning än vid en gemensam debitering och

uppbörd. Vidare skulle det säkerligen skapa olägenheter och irritation hos

de skattskyldiga, om dessa skulle få att röra sig med ytterligare ett slags

debetsedel.

Rörande ränta å överskjutande preliminär skatt anföra

de sakkunniga:

Med hänsyn till den allmänna räntestegringen synes det motiverat, att

räntan utgår med högre belopp än vad tidigare föreslagits. I och för sig

skulle det därvid vara tillräckligt — med bibehållen relation till sparbankernas

inlåningsränta och med en beräknad faktisk räntetid av ca 3/4 år

— med en räntesats om 2 1/s procent. Av praktiska skäl synes man dock

böra undvika brutna procenttal. De sakkunniga föreslå, att räntesatsen

fastställes till 3 procent.

Vid restitution av skatt, då skattskyldig efter, bl. a., besvär över taxering

eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

slutlig eller tillkommande skatt, äger den skattskyldige erhålla ränta å det

restituerade beloppet efter 5 procent för år. Det skulle kunna ifrågasättas

att samma räntesats borde gälla även vid återbetalning av överskjutande

preliminär skatt. Emellertid bör härvid märkas, att vid restitution av slutlig

eller tillkommande skatt räntan avses i viss mån skola innefatta, förutom

ersättning för ränteförlust, jämväl ersättning för de kostnader och

olägenheter i övrigt, som tillskyndats den skattskyldige genom den felaktiga

taxeringen eller debiteringen. Någon anledning synes däremot icke

föreligga att bereda den skattskyldige sådan ersättning i fråga om överskjutande

preliminär skatt, i fråga om vilken rättelse utan större omgång

kan erhållas genom jämkning. Vidare bör framhållas, att frivillig inbetalning

kan ske av preliminär skatt och att en hög ränta å återbetald sådan

skatt skulle kunna locka skattskyldig till inbetalning av omotiverat

höga preliminärskattebelopp för att komma i åtnjutande av en bättre ränteavkastning

än som eljest står till buds.

I överensstämmelse med vad ovan föreslagits beträffande räntan å den

kvarstående skatten bör ränta å överskjutande preliminär skatt utgå allenast

om den erlagda preliminära skatten med minst en femtedel överstiger

motsvarande slutliga skatt, och endast i den mån det överskjutande beloppet

överstiger 500 kronor. På samma sätt som i fråga om ränta å kvarstående

skatt innebär detta, att den faktiska räntesatsen blir lägre än 3

procent, om det belopp, som skall återbetalas, är relativt lågt.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits angående ränta å överskjutande

preliminär skatt synes böra tillämpas, om de sakkunnigas förevarande förslag

genomföres. Ränteberäkningen synes böra ankomma, i stad med egen

uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i riket i övrigt på länsstyrelsen.

De sakkunniga föreslå, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt

och å för mycket erlagd preliminär skatt första gången skola tillämpas vid

1953 års taxering. De borde därför träda i kraft den 1 januari 1952, dock

att de icke skulle gälla, såvitt anginge taxering för år 1952 eller tidigare

år.

Såsom bilaga till den avgivna promemorian ha de sakkunniga fogat förslag

till vissa ändringar av 34, 90 och 107 §§ uppbördsförordningen. Förslaget

överensstämmer i huvudsak med lydelsen av nämnda paragrafer i

det förslag till ändringar i uppbördsförordningen, som fogats vid den proposition,

om vars avlåtande till riksdagen jag senare kommer att hemställa.

En av de sakkunniga, direktören P. Prydz, har i ärendet avgivit särskilt

yttrande, vari han hävdar, att det borde åligga de lokala skattemyndigheterna

att underrätta de skattskyldiga om det ytterligare skattebelopp som

skall erläggas för att räntepåföring icke skall behöva ske. Vidare ifrågasätter

Prydz om icke problemet kunde förenklas genom att bl. a. begränsa

räntepåföringen till allenast skattskyldiga med preliminär B-skatt. Prydz

anför bl. a.: I

I det föreliggande förslaget om särskild ränta i vissa fall å kvarstående

skatt och å överskjutande preliminär skatt har majoriteten ansett, att det

bör åligga de skattskyldiga själva att med hjälp av relativt enkla tabeller

och på grundval av upprättad självdeklaration bedöma, huruvida den till

beskattningsåret hänförliga slutliga skatten kommer att överstiga den preliminärt

inbetalda.--—

Jag anser mig av rent principiella skäl böra uttala betänkligheter gentemot

detta förslag, ty enligt min uppfattning kan det mycket starkt ifrågasättas,

om det skall ankomma på de skattskyldiga själva att företaga beräkningar

angående storleken av den ytterligare preliminära skatt, som

skall i vissa fall inbetalas. Ett flertal omständigheter tala emot ett sådant

förfaringssätt, och det kan i detta sammanhang anföras följande.

När källskattesystemet på sin tid infördes, motiverades detta bl. a. med

att det nya uppbördsförfarandet skulle vara till stor fördel för de skattskyldiga.

Otvivelaktigt är så fallet, men de fördelar, som det nya uppbördsförfarandet

nu erbjuder, skulle i viss utsträckning förringas, om det

nya systemet vore förenat med ett indirekt tvång för de skattskyldiga att

vid deklarationstillfället själva beräkna sin slutliga skatt. Mycken förargelse

och många felaktigheter torde med visshet bli följden av en sådan

bestämmelse.

Tabeller för beräkning av den ungefärliga slutliga skatten skulle enligt

betänkandet översändas till de skattskyldiga tillsammans med den preli
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

43

minära debetsedeln. Detta innebär, att de skattskyldiga varje år skulle

förutom debetsedel och vanlig skattetabell även erhålla särskild tabell för

beräkning av slutlig skatt. Denna tendens till ansvällning av blanketternas

antal synes icke särdeles tilltalande.

Det är i vårt land en allmänt utbredd kutym att erläggande av betalning

föregås av en räkning eller en påminnelse till den betalningsskyldige. Detta

är exempelvis förhållandet vid hyresbetalning, betalning av försäkringspremier,

radiolicenser, bankräntor, debiterade skatter, lösen av växlar etc.

Att beträffande källskatten avvika från en så vedertagen princip som denna

kan synas betänkligt.--- —

På grund av det anförda anser jag mycket tveksamt, huruvida det bör

åläggas de skattskyldiga att själva beräkna sin skatt. Jag är fullt uppmärksam

på, att det för skattemyndigheterna icke torde vara möjligt att

med nuvarande organisation genomgå inlämnade deklarationer i så god tid,

att en preliminär uppgift angående kvarstående skatt skulle kunna lämnas

redan före den 15 april året efter beskattningsåret. Detta till trots kan

emellertid ifrågasättas, huruvida icke borde övervägas någon annan, enklare

metod än den föreslagna för att avstyra de allvarligaste överdrifterna

i vad avser utnyttjandet av räntefri skattekredit.

Motivet för de sakkunnigas förslag angående särskild ränta i vissa fall

å kvarstående skatt har varit att i möjligaste mån undanröja den orättvisa,

som man ansett ligga däri, att framför allt jordbrukare och rörelseidkare,

som påföras Beskatt, i mycket hög grad kunnat utnyttja kvarskatten

såsom en räntefri kredit från statens sida, under det att den preliminära

skatten för löntagarnas vidkommande tvångsvis uttages med hela

sitt belopp. Det är med andra ord kravet på rättvisa, som varit den bärande

tanken bakom de sakkunnigas förslag, ett krav, vars berättigande säkerligen

ingen vill bestrida. Å andra sidan äro de sakkunniga uppmärksamma

på, att den rättvisa man söker uppnå, icke kan av praktiska skäl i full utsträckning

förverkligas. Majoriteten föreslår nämligen, att ränta skall debiteras

å kvarstående skatt endast i de fall, då den kvarstående skatten

uppgår till minst 500 kr. och därjämte uppgår till minst en femtedel av den

slutliga skatten. Man har sålunda här skönsmässigt dragit upp vissa gränser,

inom vilka det ansetts nödvändigt att frångå rättviseprincipen. Den

av majoriteten sålunda föreslagna gränsdragningen innebär å andra sidan

ett tydligt medgivande, att det endast är överdrifterna, som man anser sig

kunna stävja. Under sådana omständigheter kan det med skäl ifrågasättas,

om icke problemet skulle kunna i hög grad förenklas genom att ytterligare

något vidga de gränser, inom vilka den föreslagna räntedebiteringen

skulle utebliva, och även begränsa frågan om räntedebitering till att endast

gälla skattskyldiga med B-skatt. Härigenom skulle antalet fall, då

räntedebitering kan bliva aktuell, ytterligare reduceras och möjligheter beredas

skattemyndigheterna själva att troligen utan merkostnader lämna

meddelanden i förekommande fall till de skattskyldiga om den ytterligare

preliminära skatt, som måste inbetalas för att räntedebitering skall kunna

undvikas.

En tänkbar utväg vore möjligtvis att förse självdeklarationen med en

avskiljbar talong, varå upprepades de i deklarationen framräknade beloppen

för inkomst att taxeras till statlig respektive kommunal inkomstskatt,

summa behållen förmögenhet och summa under året betald preliminär

skatt. Genom taxeringsmyndigheternas försorg skulle denna talong utan

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

större tidsutdräkt kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skattemyndigheterna,

som med ledning av de lämnade uppgifterna kunde sortera

ut det relativt ringa antal fall, där räntepåföljd synes komma i fråga,

och därom meddela berörda skattskyldiga med angivande av det ytterligare

belopp, som torde inbetalas. De lokala skattemyndigheterna skulle

genom ett sådant tillvägagångssätt undgå det otal förfrågningar, som med

visshet kommer att till dem inflyta, om majoritetens förslag antages. Jag

vill därför hålla för sannolikt, att den här antydda metoden kan väntas

bliva fördelaktigare för de skattskyldiga utan att medföra en större arbetsbörda

för de lokala skattemyndigheterna.

Remissyttrandena över uppbördssakkunnigas senare förslag. De sakkunnigas

förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet av de avgivna yttrandena. En dylik ståndpunkt har

intagits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges köpmannaförbund

och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt därjämte

ett stort antal lokala skattemyndigheter.

Kammarrätten framhåller, att det vid bedömande av i vilken utsträckning

de skattskyldiga hittills, avsiktligt eller oavsiktligt, begagnat sig av den

till buds stående möjligheten till räntefri skattekredit, visserligen hade

varit önskvärt, att hittills gjorda erfarenheter kunnat belysas med statistiskt

material. Den brist, som i detta avseende alltjämt vidlådde förslaget,

försvårade onekligen ett bedömande av i vilken mån en författningsändring

kunde vara påkallad. Under erinran om att riksdagen i princip godkänt,

att ränta under vissa förutsättningar borde utgå å kvarstående skatt och

å överskjutande preliminär skatt, och då de föreslagna räntesatserna liksom

den föreslagna gränsen för ränteplikt och räntegottgörelse syntes godtagbara,

ansåge sig kammarrätten dock kunna lämna förslaget utan erinran.

Landsorganisationen, vilken som nyss nämnts tillstyrkt förslaget, ifrågasätter

därutöver, om icke de föreslagna åtgärderna borde genomföras med

snabbare verkan än de sakkunniga föreslagit. Fortfarande skulle incitament

saknas att söka göra preliminärskatteinbetalningarna så stora redan under

inkomstårets lopp, att någon kvarstående skatt icke uppstode. Denna B-skattebetalarnas

möjlighet att erhålla ett räntefritt skatteuppskov utgjorde en

orättvisa gentemot löntagarna med A-skatt, vilka inte på samma sätt själva

kunde bestämma tidpunkten för sina skatteinbetalningar. Men speciellt under

rådande ekonomiska förhållanden, då statsmakterna funnit det nödvändigt

att genom olika skattepolitiska och andra åtgärder minska likviditeten inom

näringslivet och dämpa inflationstendenserna, syntes det vara motiverat

att med verkan redan under löpande inkomstår göra det angeläget för

företag och enskilda att verkställa preliminärskattebetalningarna så tidigt

som möjligt. Exempelvis genom den senaste tidens exportprisutveckling

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

45

måste åtskilliga företag komma att få sina vinster starkt ökade (medan

andra vinster pressades ned). Företagen behövde emellertid i egenskap av

B-skattebetalare i allmänhet betala preliminärskatt endast på grundval av

1950 års taxering, dvs. 1949 års inkomst. För den vinstökning som därefter

inträffat kunde de fortfarande erhålla räntefri skattekredit intill april 1952,

även om de sakkunnigas förslag skulle genomföras med omedelbar giltighet.

I diskussionen om det föreliggande förslaget hade anförts, att det skulle

vara oriktigt att debitera någon ränta på en skatteeftersläpning, som uppstode

innan den skattskyldige genom upprättande av deklaration fått möjlighet

att exakt beräkna sitt skattebelopp. Detta argument syntes inte hållbart.

Det vore visserligen sant att en viss nackdel skulle kunna inträda

för den, som inför risken av räntedebitering eventuellt föranletts att göra

större preliminärskattebetalningar än nödigt, beroende på att han under

inkomståret överskattat sin årsinkomst. Detta vore dock ingen värre olägenhet

än att den accepterats för de icke ovanliga fall, där en löntagare

nödgades betala preliminärskatt efter en hög skattesats under en del av

året, trots att inkomstbortfall under annan del av året gjorde hans slutliga

skatt betydligt mindre. Det kunde icke vara orimligt att även för deras

del, som betalade B-skatt, acceptera smärre olägenheter i enskilda fall för

att allmänt åstadkomma en riktigare preliminärskattebetalning.

Efter att ha belyst den nuvarande bristen på jämlikhet i iskattebetalningen

med vissa uppgifter om storleken av den kvarstående skatten på

grund av 1950 års taxering anför Landsorganisationen vidare:

Landsorganisationen vill därför framhålla önskvärdheten av en ordning,

som bättre än den nuvarande ger anledning för även andra än löntagare

med A-skatt att redan under inkomståret betala preliminärskatt av en

storlek som ungefärligen motsvarar den slutliga skatten. I år har genom

källskattetabellernas omräkning preliminärskattebetalningen vid A-skatt

höjts med belopp som i allmänhet motsvarar en tiondel. Ofta kommer detta

att medföra, att preliminärskatten ännu mer än som ibland redan varit fallet

kommer att överstiga den slutliga skatten. Det synes utgöra en enkel akt

av rättvisa och billighet att åtgärder av motsvarande slag verkställes även

för övriga skattebetalares del, trots att man härvid — liksom vid A-skattebetalning

enligt de skärpta källskattetabellerna — i vissa fall kan åsamka

vederbörande någon olägenhet genom likviditetsmimskning och ränteförlust.

Fn sådan åtgärd vore att låta beräkningen av 6 procents ränta på ev.

kvarskatt på 1951 års inkomst gälla tiden från mitten av 1951 till beloppets

inbetalning. En annan väg vore att liksom för löntagarna generellt och

utan individuell prövning höja preliminärskattebeloppen, i så fall lämpligen

med ett visst procenttal, som med hänsyn till ovan anförda erfarenheter

snarast borde vara högre än som motsvarar källskattetabellernas omräkning.

Detta vore desto rimligare som man redan vet att avsevärda inkomstökningar

sedan 1949 ägt rum åtminstone för jordbrukare, skogsägare

och företagare inom exportindustrien. I den mån en dylik åtgärd

skulle hota att ge ett obilligt resultat för skattskyldig med stillastående

eller sänkt inkomst sedan 1949, har han ju alltid möjligheten att erhålla

jämkning genom preliminärdeklaration.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsorganisationen har med detta velat understryka angelägenheten av

att den köpkraftsindragning och likviditetsåtstramning, som f. n. genomföres,

utformas på ett sätt som i största möjliga grad säkrar jämlikhet

och rättvisa samhällsgrupperna emellan. I den mån vissa grupper undgår

att bära sin andel, måste andra bära så mycket mer. Om skatteuppbörden

från B-skattebetalarna fortfarande får vara flera hundra miljoner kronor

för låg, måste motsvarande belopp tydligen tas in genom ett så mycket

större statligt skatteuttag på andra punkter. Den omständigheten att den

slutliga skatten senare ändå kommer att utdebiteras till fullo är i detta

sammanhang och i den för dagen föreliggande situationen av underordnad

betydelse, eftersom det samhällsekonomiska balansproblemet måste lösas

utifrån de för dagen föreliggande förutsättningarna och med medel som

kan fungera effektivt på kort sikt.

Landsorganisationen får således förorda, att åtgärder i ovan framhållet

syfte, i mån av tekniskt administrativa möjligheter därtill, vidtages så

snabbt, att de kan bli effektiva redan under 1951.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm åberopar som eget yttrande

ett av direktionens kanslichef avgivet tjänsteutlåtande vari förslaget, med

hänsyn till såväl kraven på allmänheten som merbelastningen och kostnaden

för uppbördsverket, icke tillstyrkes i dess förevarande skick. Om

räntegränsen höjdes till 1 000 kronor, syntes emellertid förslaget kunna

godtagas ur uppbördsforvaltningens synpunkter.

Sveriges lantbruksförbund framför vissa allmänna betänkligheter mot

förslaget, dock utan att avstyrka detsamma.

Förslaget av styrkes — i likhet med vad som skedde beträffande de

sakkunnigas tidigare förslag — av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Västerbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm och Föreningen

Sveriges kronokamrerare. Förslaget avstyrkes vidare av Sveriges häradsskrivarförening

och av några lokala skattemyndigheter.

överståthållarämbetet åberopar vad ämbetet anfört över de sakkunnigas

tidigare förslag samt anför:

Vad de sakkunniga i förevarande förslag anfört ger ämbetet icke anledning

till annat ståndpunktstagande. Trots den vidgade gränsen för räntefrihet

finner ämbetet starkare invändningar kunna resas mot förevarande

förslag än mot det tidigare. I fjolårets förslag framlades nämligen samtidigt

med ränteförslaget förslag om löneavdrag å inkomst av korttidsanställningar,

bisysslor och tillfälligt arbete. Ett genomförande av detta förslag

— även om det skett i den något begränsade omfattning ämbetet tillstyrkte

— skulle ha inneburit en sådan effektivisering av källskattesystemet

att löntagarna praktiskt taget icke berörts av den då ifrågasatta straffräntan.

Förhållandet härvidlag blir emellertid ett annat om — såsom nu

ifrågasättes - bestämmelser om straffränta skulle införas utan avvaktan

på de förslag till ett med den sammanlagda löneinkomsten mera överensstämmande

källskatteuttag som uppbördssakkunniga komma att framlägga.

överståthållarämbetet, som i första hand avstyrker förslaget i dess

helhet, vill i andra hand föreslå, att med införandet av ränteföreskrifter

får anstå, till dess på uppbördssakkunnigas kommande utredning om ef
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 47

fektivisering av källskattesystemet grundade förslag kunna föreläggas riksdagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar vad länsstyrelsen i sitt tidigare

yttrande anfört ävensom innehållet i Prydz’ reservation samt anför:

Grunden för utredningen är strävan att förmå de skattskyldiga att inbetala

preliminär skatt, som bättre överensstämmer med den slutliga skatten.

Därvid måste det först och främst vara av vikt att komma till rätta

med de värsta skatteskolkarna, d. v. s. de som mer eller mindre medvetet

utnyttja skattekrediten genom att inbetala för låg preliminär skatt. Detta

blir huvudsakligen vissa rörelseidkare. Äkta makar, exempelvis, vilka båda

ha löneinkomst, råka på grund av skattetabellernas ofullkomlighet praktiskt

taget alltid ut för betydande kvarstående skatter. Att påföra dessa

ränta kan icke vara rättvist. Flertalet av svenska folket, även i de så kallade

bildade eller skrivvana kretsarna, har icke lärt sig det nuvarande

skattesystemet och kommer icke heller att lära sig detsamma så fullständigt

att det självt kan beräkna sina skatter. Även i många andra fall måste

fördenskull räntepåföring enligt de föreslagna bestämmelserna te sig väl

hårt för att icke säga obilligt. Samtliga skatteskolkare böra emellertid vara

medvetna om att vissa påföljder kunna förekomma och för de värsta skolkarna

böra också dessa påföljder inträda.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om icke problemet skulle kunna i hög

grad förenklas bl. a. genom att man ytterligare något vidgade de gränser,

inom vilka den föreslagna räntedebiteringen skulle utebliva. Länsstyrelsen

föreslår, att -— i stället för räntepåföring enligt de sakkunnigas förslag —

de lokala skattemyndigheterna skulle erhålla befogenhet att kontrollera de

preliminära och slutliga skatterna samt vid alltför stor differens förelägga

de skattskyldiga att inom viss kortare tid inbetala felande belopp vid påföljd

av räntepåföring. Kontrollen skulle kunna påbörjas redan i juli eller

augusti månad och vara avslutad i september eller senast oktober månad.

Med detta system skulle många av de problem försvinna, som måste lösas

i samband med de sakkunnigas förslag. Då föreläggandena med ränta såsom

tvångsmedel kunde väntas förekomma mot endast ett mindre antal

skattskyldiga med kvarstående skatt, funnes icke heller längre anledning

att medgiva ränta å överskjutande preliminär skatt.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att det nuvarande skattesystemet

ännu icke trängt in i det allmänna medvetandet. Särskilt i fråga om

möjligheterna att reglera den förskottsvis inbetalda skatten vore okunnigheten

påfallande stor och detta gällde icke minst skattskyldiga med preliminär

B-skatt. En upplysnings- och propagandaverksamhet skulle härvidlag

säkerligen i hög grad bidraga till att nedbringa de kvarstående skatterna.

I än högre grad kommc de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda

förslag till effektivisering av källskattesystemet att vara betydelsefulla

i detta avseende. Man borde därför kunna räkna med, att de kvarstående

skatterna om några år skulle nedgå väsentligt. Under sådana för
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

hållanden syntes det föreningen riktigast att hela räntefrågan finge anstå

tills större erfarenhet vunnits om effekten av ovannämnda åtgärder. Att

bygga ut det redan förut synnerligen invecklade skattesystemet med ytterligare

detaljer, som skulle komma att medföra avsevärt merarbete för

myndigheterna och skapa ytterligare irritation hos en redan förut i detta

avseende överkänslig allmänhet, kunde föreningen för sin del icke finna

rationellt. I sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet

hade de sakkunniga förklarat motivet för uttagande av

ränta å kvarstående skatt vara »att förmå skattskyldiga, som icke erlägga

preliminär skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbördsresultat».

Detta vore alltså det primära och väsentliga skälet för ifrågavarande

ränta. Härtill anslöte sig ett rättvisekrav, att de som hade möjlighet

att utnyttja en skattekredit icke borde vara bättre ställda än övriga

skattskyldiga. Såsom de sakkunnigas förslag numera utformats, hade detta

rättvisekrav emellertid endast teoretiskt intresse, då flertalet »kvarskattebetalare»

icke komme att påföras någon ränta.

Föreningen berör därefter frågan om ränta å för mycket erlagd preliminär

skatt samt anför härom:

Förslaget om ränta å kvarstående skatt har dragit med sig krav även

på ränta å för mycket inbetald preliminär skatt. Man har ansett rättvist,

att om den, som utnyttjar skattekredit får betala ränta, skall även den,

som lämnar sådan kredit, gottgöras ränta. Resonemanget kan förefalla logiskt

och riktigt men är icke desto mindre enligt föreningens uppfattning

felaktigt.

»Kvarskatteräntan» har enligt de sakkunnigas motivering icke karaktär

av ränta utan skall utgöra en »påföljdsavgift» på grund av försummelse

från vissa skattskyldigas sida. Den får på grund härav ungefär samma karaktär

som indrivningsavgiften vid försummad skattebetalning och borde

lämpligen haft annan benämning än »ränta». Konsekvensen av det ovan

åberopade resonemanget har blivit, att eftersom den, som försummar sin

skattebetalning måste erlägga indrivningsavgift, bör den, som betalar sin

skatt i rätt tid, erhålla en gottgörelse i någon form. Detta kan ju knappast

vara riktigt. Icke heller kan föreningen finna räntan motiverad ur rättvisesynpunkt,

då flertalet av dem, som erlagt för mycket preliminärskatt,

skulle komma att undantagas från den ifrågasatta gottgörelsen. Härtill

kommer ytterligare det skälet, att enligt nu gällande bestämmelser varje

skattskyldig äger möjlighet — såväl under inkomståret som fram till den

1 april året därefter —- att jämknings vägen återbekomma, vad han kan

hava erlagt för mycket i preliminärskatt. Det är alltså den skattskyldige,

som avgör om staten skall erhålla skattekredit eller ej. Föreningen kan

sålunda icke finna bärande motiv för införandet av ränta i föreslagen form

å för mycket inbetald preliminärskatt.

Fn annan metod för lösning av frågan än den av de sakkunniga

föreslagna förordas av Sveriges industriförbund. Förbundet framhåller

— liksom i sitt yttrande över uppbördssakkunnigas tidigare förslag

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

49

— att det icke blott ur det allmännas utan även ur företagsekonomisk synpunkt

vore en angelägenhet av största vikt, att företagen icke häftade för

eftersläpande skatter, belöpande på tidigare intjänade vinster, och att därför

de kvarstående skatterna borde i största möjliga utsträckning nedbringas.

Förbundet framhåller vidare, att frågan gällde — förutom lämpligheten

och skäligheten av förslaget, att de skattskyldiga själva skulle

uträkna sin skatt ■— huruvida statsmakterna utan avseende å därmed förenad

ytterligare belastning å den statliga förvaltningsapparaten ansåge sig

böra i den utsträckning de sakkunniga föreslagit tillgodose rättviseprincipen

även i vad anginge tidpunkten för skattens erläggande eller åtnöjas

med att rätta påtagliga missförhållanden i detta hänseende. I förbundets

tidigare yttrande hade givits uttryck åt den uppfattningen, att en rättelse

av dylika missförhållanden vore tillfyllest. Förbundet hade nämligen ansett

och ansåge alltjämt, att varje icke oundgängligen nödvändig ytterligare

belastning å den statliga förvaltningsapparaten borde undvikas. Av motiveringen

till det föreliggande förslaget framginge, att det av praktiska skäl

icke vore möjligt att tillämpa en konsekvent rättviseprincip. Det allmänna

nödgades avstå från ränta å skattebelopp, understigande 500 kronor.

Kravet på ränta vid restitution av för mycket erlagd preliminär skatt

hade aktualiserats genom de sakkunnigas förslag om skyldighet att erlägga

ränta på kvarstående skatt och syntes icke med tillnärmelsevis samma

styrka kunna göras gällande, om en annan anordning än räntepåföring

träffades för rättelse av de påtalade missförhållandena beträffande skatteinbetalningen.

En dylik anordning måste dock utformas så, att myndigheternas

arbetsbelastning, trots att uträknandet av skatten ombesörjdes

av dessa och icke av de skattskyldiga själva, icke bleve större utan om

möjligt mindre än enligt de sakkunnigas förslag. I sådant avseende borde

bemärkas, att de talrika förfrågningar från de skattskyldiga hos de lokala

skattemyndigheterna angående eventuell skyldighet att erlägga ytterligare

preliminär skatt för undvikande av räntepåföring, som vid tillämpning av

de sakkunnigas förslag måste befaras, skulle medföra en betydande ökning

i arbetsbelastningen för dessa. Det kunde befaras, att denna arbetsbelastning

understundom skulle bli så betungande, att de skattskyldiga

icke bleve i tillfälle erhålla de upplysningar, de med fog kunde anses

berättigade till. Förslaget föranledde således betydande merarbete och

kostnader för det allmänna, utan att rättviseprincipen likväl bleve nöjaktigt

tillgodosedd. Det borde emellertid enligt förbundets mening vara

möjligt att komma tillrätta med förefintliga missbruk genom mera summariska

och mindre arbetskrävande åtgärder än dem, som föreslagits av de

sakkunniga. Förbundet anför härom vidare:

De sakkunniga anföra, att det av organisatoriska skäl är ogörligt att låta

lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd efter cn förberedande granskning

av dcklarationsmaterialet utfärda förhandsbesked om den slutliga 4

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skattens storlek beträffande alla de fall, där ränta på kvarstående skatt

enligt deras förslag kan komma i fråga. Vi ifrågasätta icke riktigheten av

detta uttalande men vilja dock framhålla, att förhållandena torde vara

avsevärt växlande å olika orter och inom olika taxeringsdistrikt. Att inom

taxeringsnämnden — såsom nedan närmare utvecklas eventuellt av särskilt

förordnad granskningsman —- verkställa allenast en sådan förberedande

granskning, som skulle erfordras för tillämpning av mindre stela

lagbundna regler än de av de sakkunniga föreslagna, borde dock vara möjligt

utan att övriga å nämnden ankommande uppgifter eftersättas. En avsevärd

förbättring av skatteinbetalningen skulle vinnas, om i granskningsmannens

instruktion föreskreves, att denna hade att å särskild längd —

med angivande av i deklarationen uppgiven inkomst, förmögenhet och erlagd

preliminär skatt — införa skattskyldighet i allenast sådana fall, då den

slutliga skatten med betydande belopp, icke understigande exempelvis 500

eller 1 000 kronor, överstiger den preliminära. Någon ovillkorlig skyldighet

för granskningsmannen att kräva inbetalning så snart den resterande

skatten uppgår till det angivna minimibeloppet förutsättes således icke.

Om den kvarstående skatten procentuellt utgör allenast en ringa del av

den slutliga, bör tvärtom något krav på ytterligare inbetalning av preliminär

skatt icke verkställas och krav bör över huvud taget ske med urskiljning,

så att allenast påtagliga missförhållanden rättas. Det ligger i sakens

natur, att fullgörandet av en i sådant syfte utfärdad schematisk bestämmelse

icke skulle bliva så betungande för granskningsmannen som de av

de sakkunniga föreslagna preciserade reglerna.

Vi äro väl medvetna om, att den i viss mån diskretionära prövning, som

således av oss ifrågasättes, icke överensstämmer med inom statsförvaltningen

vedertagna principer. Man synes i allmänhet — och med rätta —

eftersträva att i största möjliga utsträckning reglera förvaltningsmyndigheternas

handlande genom strikta lagbundna regler, vilka icke tillåta förrättningsmannen

att efter eget omdöme lämpa efter lägligheten. Detta är

utmärkande även för de ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

rörande grunderna för ränteberäkningen. Om emellertid tilllämpningen

av sådana i och för sig önskvärda beräkningsgrunder skulle

bliva allt för betungande för myndigheterna, men syftet med de ifrågavarande

bestämmelserna, såsom förhållandet är i detta fall, utan åsidosättande

av skäliga krav på rättssäkerhet från de skattskyldigas sida kan vinnas

genom regler, vilkas tillämpning kräver mindre arbete, bör en sådan

möjlighet att underlätta och förbilliga det statliga förvaltningsarbetet enligt

vår mening utnyttjas, även om granskningen icke å alla orter skulle

ske fullständigt enhetligt. Vi vilja understryka, att den enda grunden för

en reform å ifrågavarande område bör vara att möjliggöra rättelse av påtagliga

missförhållanden beträffande tidpunkten för skattens erläggande,

samt att effekten, såvitt angår dessa missförhållanden, i huvudsak skulle

bli densamma genom den av oss ifrågasatta anordningen.

Då även enligt vår mening varje ökning av de taxeringsnämndsordförandena

åliggande arbetsuppgifterna är ägnad att föranleda betänkligheter,

torde någon ovillkorlig skyldighet att verkställa den ifrågavarande

granskningen icke böra åläggas dem. Taxeringsnämndsordförande, som

icke anser sig medhinna granskningen och utfärdandet av föreläggandena,

bör efter ansökan hos länsstyrelsen kunna befrias från denna skyldighet,

i samband varmed länsstyrelsen förordnar särskild granskningsman för

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

51

distriktet. Sådant förordnande bör jämväl kunna meddelas utan framställning.

Till granskningsman bör kunna förordnas såväl kronoombudet eller

annan ledamot av nämnden soin annan därtill lämpad person, exempelvis

tjänsteman hos länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Sedan de ovan angivna längderna blivit färdigställda, böra de överlämnas

till den lokala skattemyndigheten, som beräknar det belopp, varmed

preliminär skatt ytterligare bör inbetalas. Frågan, huruvida räntepåföring

är en lämplig påföljd för underlåten betalning av sålunda debiterat belopp,

synes, med hänsyn till att det föreliggande förslaget jämväl avser

räntegottgörelse å för mycket inbetald preliminär skatt, av skäl vi ovan

anfört, böra bedömas från andra utgångspunkter, än då vi avgåvo vårt tidigare

yttrande. I det läge frågan numera kommit tala enligt vår mening

övervägande skäl för, att räntepåföring icke verkställes och att i enlighet

härmed räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminär skatt ej heller

ifrågakommer. I stället bör den skattskyldige av den lokala skattemyndigheten

tillställas tilläggsdebetsedel å preliminär skatt, förfallande till betalning

efter viss icke för knappt tillmätt tid från det debetsedeln tillställts

honom, vid äventyr att det preliminära skattebeloppet liksom annan på

förfallodagen icke erlagd debiterad preliminär skatt restföres och göres till

föremål för indrivning. — -— -—

Beträffande det merarbete, som enligt den av oss ifrågasatta anordningen

skulle åläggas de lokala skattemyndigheterna med uträkningen och debiteringen

av ytterligare preliminär skatt, synes det kunna tagas för visst,

att detta icke kommer att bli så betungande som besvarandet av de talrika

förfrågningar från de skattskyldiga, vilka måste bli en följd av de

sakkunnigas förslag.

Förbundet anför ytterligare, alt om taxeringsorganisationen mot förmodan

skulle vara så till bristningsgränsen belastad, att det icke vore möjligt att

uppbringa personal ens för den av förbundet föreslagna summariska granskningen,

syntes det i Prydz’ yttrande framförda förslaget att förse självdeklarationen

med en avskiljbar talong, varå upprepades de i deklarationen

framräknade beloppen för inkomst, behållen förmögenhet och under

året betald preliminär skatt, böra tagas under allvarligt övervägande. Genom

taxeringsmyndigheternas försorg skulle denna talong utan större tidsutdräkt

kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skattemyndigheterna,

som med ledning av de lämnade uppgifterna skulle sortera ut det

relativt ringa antal fall, då utfärdande av tilläggsdebetsedel å preliminär

skatt kunde komma i fråga. Detta förslag vore emellertid behäftat med den

olägenheten, att samtliga deklarationspliktiga bleve skyldiga att skriva ut

ytterligare uppgifter, innefattande jämväl upplysningar för den skattskyldiges

identifiering, vilka allenast för en ytterst ringa del av de uppgiftspliktiga

skulle få någon betydelse. Härtill komme kostnaderna för talongerna.

Förbundet hemställer sålunda, alt de sakkunnigas förslag icke måtte föranleda

annan åtgärd än alt skattskyldiga, vilka enligt avlämnad självdeklaration

hade att erlägga slutlig skatt, som med betydande belopp, icke un
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

derstigande exempelvis 500 eller 1 000 kronor, överstege den erlagda preliminära

skatten, skulle kunna efter inom taxeringsnämnden verkställd

summarisk granskning av deklarationsmaterialet tillställas tilläggsdebetsedel

å preliminär skatt. Förbundet framhåller, att hinder icke syntes

möta att tillämpa den sålunda ifrågasatta anordningen redan i samband

med 1952 års taxering.

Sveriges grossistförbund åberopar som eget yttrande i ärendet vad industriförbundet

anfört.

Det av hr Prydz föreslagna tillvägagångssättet har berörts i några yttranden.

Kronokamreraren i Eskilstuna tillstyrker förslaget, medan ett tiotal

häradsskrivare förklara detsamma ogenomförbart i praktiken. Föreningen

Skaraborgs läns häradsskrivare anför:

Den ifrågasatta räntepåföringen för kvarstående skatt torde komma att

drabba ett relativt ringa antal skattskyldiga. För dessa skattskyldiga, vilka

som regel torde vara att söka bland yrkeskategorierna större rörelseidkare

och lantbrukare, torde det ej behöva möta större svårighet att med tillhjälp

av en enkel tabell göra en approximativ skatteberäkning. Denna uppfattning

bekräftas jämväl av erfarenheter från det nuvarande uppbördsutfallet.

För flertalet skattskyldiga, som påförts kvarstående skatt med

högre belopp, torde nämligen nämnda skattepåföring ej komma överraskande

utan betraktas såsom en skuld, med vilken den skattskyldige själv

räknat och är införstådd. Ej heller torde vad reservanten anfört i fråga

om preciserat krav eller påminnelse från statsverkets sida gentemot skattskyldiga,

som förväntas komma att påföras kvarstående skatt, kunna tillmätas

större betydelse i denna fråga, då en av källskattesystemets viktigaste

grundförutsättningar — för uppnående av ett tillfredsställande uppbördsresultat

såväl från statsverkets som de skattskyldigas synpunkt —- just är medverkan från de skattskyldigas sida. Det torde ej heller råda

någon tvekan om, att en av huvudanledningarna till det för närvarande

mindre goda uppbördsutfallet har sin grund i dylik bristande medverkan.

I fråga om det framförda förslaget till visst skriftväxlingsförfarande mellan

taxeringsmyndigheter, lokala skattemyndigheter och de skattskyldiga

kan styrelsen vidare endast konstatera, att förslaget med nuvarande taxerings-

och uppbördsorganisation ej är genomförbart. Slutligen torde det ej

vara motiverat att inskränka räntepåföringen till enbart B-skattebetalare,

då avsevärda restskattebelopp jämväl påföras A-skattebetalare för sidoinkomster

m. m.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att den föreslagna anordningen

med en avskiljbar talong till deklarationsblanketten icke syntes utgöra en

framkomlig väg. Icke heller borde räntepåföring för kvarstående skatt ske

endast ifråga om skattskyldiga med preliminär B-skatt, enär vissa skattskyldiga

med A-skatt kunde skaffa sig avsevärda skattekrediter, exempelvis

vid utbetalning av ackordsöverskott.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner däremot tanken, att endast

skattskyldiga med preliminär B-skatt skulle påföras ränta, värd beaktande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

53

Enligt de sakkunnigas förslag avises ränta icke skola utgå å tillkommande

skatt. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör emellertid ränta

uttagas jämväl å sådan skatt, om förutsättningar härför i övrigt föreligga.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm erinrar om att utskylder, debiterade

på grund av taxering senast den 10 oktober, voro att anse såsom slutlig

skatt medan samma utskylder debiterade på grund av taxering efter den

10 oktober betecknades såsom tillkommande skatt. För ränteberäkningen

vore det därför av ytterligt stor betydelse, om prövningsnämnden fattade

beslut före eller efter den 10 oktober. Bestämmelsen vore såtillvida olycklig,

att den kunde giva anledning till spekulationer från de skattskyldigas

sida i syfte att ernå befrielse från räntepåföring.

Annan tidsfrist för inbetalning av ytterligare preliminär

skatt än den föreslagna förordas av häradsskrivaren i Örebro

fögderi. Enligt dennes mening vore det rimligt att skattskyldiga, som i

taxeringsnämnden fått sin taxering höjd, lämnades tillfälle att i form av

preliminär skatt få inbetala den förhöjning av skatten, som bleve en följd

av taxeringsnämndens beslut. Han yttrar härom:

Meddelandena om taxeringsnämndens avvikelser torde emellertid i regel

ej nå de skattskyldiga tidigare än under juni månad. Tillfälle att använda

den möjlighet, som torde komma att beredas de skattskyldiga att reglera

skattemellanhavandet före den 15 april, står sålunda icke längre till buds.

Det har framhållits att svårighet torde föreligga att framskjuta tidpunkten

för fyllnadsinbetalning till senare datum med hänsyn till att beloppet av

preliminär skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni

efter inkomståret, då dessa längder författningsenligt skola avlämnas till

de lokala skattemyndigheterna. En möjlighet synes dock enligt mitt förmenande

vara att uppskjuta dagen för avlämnandet av debiteringslängderna

till de lokala skattemyndigheterna till exempelvis den 1 augusti, vilket

torde kunna ske utan olägenhet. De skattskyldiga, som fått vidkännas

förhöjda taxeringar kunna då beredas möjlighet att verkställa fyllnadsinbetalning

å den preliminära skatten ända fram till förslagsvis den 10 juli.

Rörande den föreslagna gränsen för räntepliktens inträde

ha delade meningar uttalats. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av kammarrätten, statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar och Blekinge län samt av åtskilliga lokala

skattemyndigheter, medan i andra yttranden göres gällande att gränsen

borde sättas i relation allenast till storleken av den kvarstående skatten

eller att andra gränser borde fastställas än vad de sakkunniga föreslagit.

Riksräkenskapsverket vidhåller sålunda, vad ämbetsverket i sitt yttrande

över de sakkunnigas tidigare förslag anfört därom, att det icke vore tillräckligt

motiverat att medge en räntefri felmarginal på 1/5 av den slutliga

skattens belopp. En från praktisk synpunkt önskvärd begränsning av antalet

räntefall kunde i stället uppnås genom att höja den absoluta ränte
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

gränsen till 1.000 kronor. Samma yrkande frainföres även av länsstyrelsen

i Älvsborgs län och häradsskrivaren i Nora fögderi.

Länsstyrelsen i Örebro län. kronokamreraren i Örebro och häradsskrivaren

i Örebro fögderi föreslå, att räntegränsen sättes till 500 kronor utan

särskilda förbehåll i övrigt beträffande förhållandet mellan den slutliga

och den kvarstående skatten. Den sistnämnde anför härom:

Villkoret om att den kvarstående skatten skall uppgå till minst en femtedel

av den slutliga skatten för att ränta skall komma i fråga, ger dock

även för framtiden stora möjligheter till obehörig skattekredit med belopp,

som öka i förhållande till den slutliga skattens storlek. Härigenom förtages

bestämmelsen en stor del av den verkan, som man åsyftar att uppnå genom

införandet av den s. k. straffräntan. För att belysa mitt påstående får

jag nämna att slutlig skatt å 100.000, 200.000 och 300.000 kronor — belopp

av denna storleksordning torde vara vanliga — ge möjlighet till skattekredit

upp till respektive 20.000, 40.000 och 60.000 kronor. Det framstår

ur rättvisesynpunkt för mig som otillfredsställande att belopp av denna

storlek skola undgå räntebeläggning, när ett rigoröst förfaringssätt tilllämpas

ifråga om skattskyldiga, som uppnå i förhållande härtill låga kvarskattebelopp.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Det är naturligtvis tänkbart, att skattskyldiga, som beräkna att kvarstående

skatt kommer att påföras dem med mera än en femtedel av den

slutliga skatten, för att undgå straffränta inbetala ytterligare så mycket

preliminärskatt att den kvarstående skatten något understiger en femtedel

av den slutliga. Fall kunna alltså förekomma, då skattskyldiga med höga

skatter genom att under respittiden inbetala ytterligare preliminärskatt

med jämförelsevis ringa belopp kunna undgå straffavgift och ändå förskaffa

sig räntefri skattekredit med betydande belopp. Det kan till och med

bli vanligt, att de som ha anledning att räkna med att straffavgift kommer

att påföras dem, verkställa tilläggsinbetalning med endast det belopp

som erfordras för att den kvarstående skatten skall något understiga en

femtedel av den slutliga. Möjligheten till eftersläpning med ej fullt en femtedel

skulle således kunna komma att betraktas som fullt legaliserad.

Straffavgiften torde därför beträffande många av de skattebetalare man

främst vill påverka med denna endast få den effekten att den kvarstående

skatten nedbringas till något under en femtedel av den slutliga.

Ej heller torde för rätten till räntegottgörelse kravet på att den överskjutande

preliminärskatten skall uppgå till minst en femtedel av den

slutliga skatten kunna anses helt tillfredsställande. En skattskyldig, vars

överskjutande skatt beräknas komma att uppgå till icke fullt en femtedel

av den slutliga skatten, kan i regel icke utan vidare påräkna restitution enligt

53 § 2 mom. uppbördsförordningen. Ej heller skulle han enligt förslaget

kunna få ränta på den överskjutande preliminärskatten. Men om han

under respittiden betalar in ytterligare preliminärskatt — kanske erfordras

endast ett obetydligt belopp i utfyllnad för att den överskjutande skatten

skall uppgå till en femtedel av den slutliga — blir han berättigad till

ränta. Den preliminära skatten bör ju i möjligaste mån beräknas så, att

den överensstämmer med den slutliga skatten. Detta får väl anses syfta

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

55

icke endast till undvikande av kvarstående skatt utan även till undvikande

av alltför stor överskjutande preliminärskatt. Om det alltså redan är klart,

att en skattskyldig kommer att få överskjutande preliminärskatt, förefaller

det föga rimligt, att han på grund av räntebestämmelsernas utformning

skall föranledas betala ännu mera preliminärskatt. Rätten till restitution

jämlikt 53 § 2 mom. uppbördsförordningen är för sådana fall beroende av

att särskilda omständigheter anses föreligga och kan för den skattskyldige

te sig oviss, varför han i avvaktan på beslut härom — den lokala skattemyndigheten

kanske till och med finner det nödvändigt att samråda med

vederbörande taxeringsnämnd före beslut angående begärd restitution —•

inbetalar ytterligare så mycket preliminärskatt, att han kan anse sig åtminstone

ha utsikt till räntegottgörelse.

Med hänsyn till sådana konsekvenser synes det önskvärt att möjligheterna

till annan avgränsning av skyldigheten att erlägga särskild avgift

eller ränta respektive rätten att erhålla räntegottgörelse såvitt angår den

kvarstående eller överskjutande skattens relation till den slutliga skatten

tages under övervägande.

Överståthållarämbetet tillstyrker den föreslagna gränsen om 1/5 av den

slutliga skatten men förordar en höjning av den fasta räntegränsen till

1.000 kronor. Samma förslag framföres av bl. a. direktionen för uppbördsverken

i Stockholm och t. f. uppbördsdirektören i samma stad. Den senare

anför härom:

Det vore önskvärt att därigenom även minska den lokala skattemyndighetens

bestyr med detta arbete. Omfattningen av antalet räntepåföringar

är vansklig att beräkna, enär antalet poster kvarstående skatt av olika anledningar

bör nedgå. I en större svensk stad har det med ledning av nu

förefintliga debiteringar beräknats, att 3,82 % av totala antalet skattskyldiga

skulle ha påförts ränta å kvarstående skatt, om de nu föreslagna bestämmelserna

varit gällande. Beräknas procenten till 3, kan antalet sådana

räntepåföringar i Stockholm uppgå till omkring 15.000 st. Härtill skall

läggas det antal, som uppkommer genom att för mycket preliminärskatt

inbetalats. Av de 15.000 torde en jämförelsevis stor procent, kanske 10 %,

anse sig ha anledning att hemställa hos överståthållarämbetet om befrielse

från ränta. I övrigt kommer ränteberäkningen att ingripa och verka

tyngande på arbetet i allehanda sammanhang. Det vore därför lämpligt

att genom höjning av förutnämnda belopp till 1.000 kronor låta räntepåföring

ske endast vid de mera markanta fallen. Därmed skulle också ett

irriterande osäkerhetsmoment försvinna för huvuddelen av de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar en räntegräns om 1/4 av den

slutliga skatten och minst 1.000 kr. Sistnämnda förslag framföres också

av häradsskrivaren i Kalmar södra fögderi, som samtidigt tillstyrker en

höjning av den relativa gränsen till 1/3 av den slutliga skatten.

Häradsskrivaren i Gripsholms fögderi förordar sänkning av den fasta

räntegränsen till 400 kr. Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt häradsskrivarna

i Sundsvalls och Ljunga fögderier förorda bibehållande av det

tidigare förslaget om eu räntegräns av 300 kr.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Den av de sakkunniga föreslagna räntesatsen å kvarstående

skatt om 6 procent tillstyrkes i flertalet yttranden. Annan mening

framföres av allenast riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Kopparbergs

län och häradsskrivaren i Högsby fögderi, av vilka den sistnämnde finner

en procentsats om 5 procent tillräcklig, medan nämnda länsstyrelse förordar

samma procentsats som i fråga om restavgift eller 4 procent. Riksräkenskapsverket

uttalar, att en räntesats om 6 procent alltjämt förefölle

för hög. Att denna ränta -— i likhet med annan ränta vilken som helst —

vore avdragsgill vid taxering och att den faktiska räntesatsen för en del

skattskyldiga kunde på grund av räntegränsen bli avsevärt lägre än 6

procent, syntes sakna nämnvärd relevans för den principiella bedömningen.

Häradsskrivaren i Kramfors fögderi yttrar, att räntesatsen, som borde

hållas i överkant vid jämförelse med bankernas utlåningsränta, ej borde

angivas i uppbördsförordningen utan fastställas särskilt för varje år med

hänsyn till rådande rån te- och konjunkturläge.

Den föreslagna räntesatsen om 3 procent vid återbetalning

av för mycket erlagd preliminärskatt har icke föranlett

någon erinran i yttrandena.

Vad hr Prydz i sitt särskilda yttrande anfört angående möjlighet

för skattskyldig att under viss angiven förutsättning

av länsstyrelse kunna befrias från skyldighet att erlägga

ränta å kvarstående skatt beröres i några yttranden.

Ett tillmötesgående i någon form av Prydz’ önskemål finner sålunda överståthållarämbetet

värt att överväga. Prydz’ yrkande biträdes av Sveriges

köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Köpmannaförbundet anför:

För detaljhandelns del förekommer det exempelvis ej sällan, att vederbörande

taxeringsmyndigheter utan närmare utredning frångå deklarationer

med motivering att bruttovinsten eller nettointäkten ansetts vara

för låg. Ofta skulle en fullt tillfredsställande förklaring ha kunnat lämnas

av den skattskyldige, om förfrågan gjorts. Det vore då orimligt, om den

skattskyldige icke endast skulle påföras för hög skatt utan därjämte ränta

för den kvarstående skatt, som grundar sig på ett felaktigt beslut! Det

är därför enligt förbundets mening angeläget, att den föreslagna bestämmelsen

i 107 § 2 mom. icke tolkas restriktivt utan enligt regeln »i tveksamma

fall till den skattskyldiges förmån». Detta borde komma till uttryck

i anvisningar eller på annat lämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser däremot, att ränta av praktiska

skäl borde utgå, då den i självdeklarationen upptagna inkomsten

höjdes genom beslut av beskattningsnämnd. Länsstyrelsen anför vidare:

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 203.

57

Länsstyrelserna skulle eljest nödgas ingå på ett bedömande av riktigheten

av utav taxeringsnämnd fattat beslut om vederbörande skattskyldigs

inkomst. Beslut om eventuell ändring i den skattskyldiges taxering måste

ändock sedermera i vanlig ordning fattas av prövningsnämnd. Någon

garanti för överensstämmelse mellan länsstyrelsens och av länsprövningsnämnd

senare fattat beslut torde ej kunna skapas. Om dylika beslut av

länsstyrelsen om ändring i beslutad taxering icke böra fattas, förefaller det

länsstyrelsen som om någon ny, särskild författningsbestämmelse, varigenom

länsstyrelsen skulle äga meddela befrielse från påföring av kvarstående

skatt, icke vore av behovet påkallad. Om man bortser från taxeringsfallen,

synes skattskyldig redan med gällande föreskrifter kunna göra

framställning om och erhålla befrielse från ränta i sådana fall, då den

kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige icke

kunnat råda. Enligt länsstyrelsens mening torde sålunda i 106 § uppbördsförordningen

få anses inrymda (särskilt efter tillkomsten av den nya

lydelsen genom SFS nr 316/1950) jämväl samtliga s. k. krediteringsändringar.

Såväl det i propositionen omförmälda fallet, då arbetsgivare felaktigt

uträknat den skattskyldiges preliminärskatt som det fall, att skattskyldig,

som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun

erlagt för hög preliminärskatt, torde få anses hänförliga till fall av

krediteringsändring. Skulle en särskild, ny bestämmelse rörande möjlighet

för länsstyrelsen att meddela befrielse från ränta å kvarstående skatt tillskapas,

torde ansökningar kunna befaras inkomma i mycket stort antal,

av vilka måhända flertalet icke hade utsikter att vinna bifall av anledning,

att grunden för befrielse av de skattskyldiga i stor utsträckning missförståtts.

Sjukdom (vare sig under inkomståret eller uppbördsåret för den

kvarstående skatten) kunde icke utgöra anledning till befrielse från erläggande

av ränta å kvarstående skatt, låt vara att på grund därav anstånd

kunde meddelas av lokal skattemyndighet eller, efter restföring, av utmätningsman.

Det synes icke vara ur vägen, att tydliga anvisningar lämnas å

debetsedel, under vilka betingelser ändring efter ansökan kan ske av beloppet

av påförd ränta.

Enligt riksräkenskapsverkets mening borde länsstyrelserna icke utrustas

med befogenhet att medge räntebefrielse i särskilda fall. Det förefölle icke

osannolikt, att institutet skulle åsamka länsstyrelserna åtskilligt arbete

även om en restriktiv praxis vore åsyftad.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att även om det vore avsett

att centrala uppbördsnämnden skulle genom anvisningar verka för en enhetlig

tillämpning av bestämmelserna angående länsstyrelses rätt att medge

befrielse från ränta, enhetligheten komme att främjas, om redan i författningstexten

anvisningar meddelades till hjälp härvid.

Enligt det framlagda förslaget skall vid restitution av ränta å kvarstående

skatt icke beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförordningen

å det restitucrade räntebeloppet.

Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län framhåller, att då räntan å den

kvarstående skatten, vad beträffar det belopp som skulle återbetalas, vore

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

en direkt följd av den för höga taxeringen, denna ränta rätteligen vid återbetalningen

borde likställas med skatt. Restitutionsränta efter 5 procent

borde därför beräknas jämväl å nämnda räntebelopp. Även länsstyrelsen i

Blekinge län samt kronokamreraren i Borås och Föreningen Sveriges kronokamrerare

finna det påkallat med restitutionsränta i förevarande fall.

Föreningen Sveriges kronokamrerare och kronokamreraren i Borås ha

framhållit, att man vid ränteberäkningen måste beakta de speciella bestämmelser,

som reglera begränsningen av skattskyldigs skattebörda i vissa fall.

Den senare anför härom:

Enligt K.F. den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall (S.F.S. nr 584) äger skattskyldig under vissa

förutsättningar åtnjuta avkortning eller/och restitution av statlig inkomstskatt

(»80 %-spärren»). I det underlag varå ifrågavarande 80 procent skola

räknas, synes även ränta å kvarstående skatt böra ingå. Detta framstår

såsom så mycket mera befogat, som den preliminära B-skatten enligt K. F.

den 22 april 1949 med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa

fall av preliminär skatt (S.F.S. nr 175) får nedsättas med det belopp,

varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan beräknas

bliva medgiven. Om sistnämnda förordning tillämpats, kan räntepåföring

sålunda komma till stånd, oaktat den skattskyldige genom formligt

beslut befriats från erläggande av viss del av den preliminära skatten.

Beträffande frågan om debitering och uppbörd av ränta å

kvarstående skatt förordar t. f. uppbördsdirektören i Stockholm

separat debitering och uppbörd, trots de sakkunnigas i och för sig vägande

argumentering för ett annat tillvägagångssätt. Gemensam debitering med

den slutliga skatten skulle på grund av personal- och lokalsvårigheter allvarligt

äventyra möjligheten att expediera debetsedlarna å slutlig skatt i

rätt tid. Samma mening uttalas av häradsskrivarna i Högsby och Kalmar

södra fögderier, vilka förorda att räntepåföringen skulle ske först efter den

1 augusti året efter taxeringsåret, då länsprövningsnämnderna avslutat

sitt arbete, ävensom av häradsskrivarna i Kinna samt Umeå norra och

södra fögderier.

Debitering och uppbörd gemensamt med den kvarstående skatten i enlighet

med de sakkunnigas förslag förordas däremot i alla de yttranden i

övrigt, där frågan berörts. De sakkunnigas förslag tillstyrkes sålunda av

sju länsstyrelser, ett tjugutal lokala skattemyndigheter, Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation.

Rörande frågan, vilken myndighet som skall handhava arbetet med

uträkning av ränta å för mycket erlagd preliminär

skatt, framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, att arbetet därmed

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

59

bör ankomma på de lokala skattemyndigheterna. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län uttalar, att arbetet bör utföras, i städer med egen uppbördsförvaltning

av kronokainreraren och i övrigt av länsstyrelsen.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm framhåller, att i städer med

egen uppbördsförvaltning städerna borde tillgodoföras ränteinkomsten i

sådan utsträckning, att de ökade kostnaderna täcktes.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande även berört en speciell fråga

rörande ränta å för mycket erlagd preliminär skatt. Ämbetsverket anför

sålunda:

Enligt nuvarande 90 § ( = 90 § 2 mom. i utkastet) utgår — när förutsättningar

i övrigt föreligga — ränta på »det belopp, som utbetalas». I

fråga om överskottsskatt (90 § 1 mom. i utkastet) föreslås ränta skola utgå

på »det överskjutande beloppet», synbarligen vare sig detta belopp »utbetalas»

eller icke. I det senare fallet men icke i det förra skulle m. a. o. ränta

utgå på belopp, som tas i anspråk för kvittning. Skillnaden är näppeligen

sakligt motiverad. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör den princip

härvidlag, som nu föreslagits beträffande överskottsskatt, tillämpas genomgående.

Att en restförd skattebetalare skall drabbas hårdare än annars

för sin betalningsförsummelse, när han råkar ha en motfordran hos statsverket,

är icke tilltalande.

E. Departementschefen.

Enighet torde i stort sett råda om att åtgärder böra vidtagas för att stimulera

de skattskyldiga till att lämna sin medverkan till uppnåendet av

ett gott uppbördsresultat i fråga om den preliminära skatten. Så långt

gående åtgärder, att kvarstående skatt helt undvikes, synas dock icke erforderliga

och skulle för övrigt, därest de genomfördes, bliva alltför arbetsoch

kostnadskrävande. Vad man bör eftersträva är att förhindra missbruk

av den förmån som framförallt skattskyldiga med preliminär B-skatt åtnjuta

genom att de i praktiken själva kunna, inom vissa gränser, bestämma

den preliminära skatten.

I propositionen nr 244/1950 förordade jag, att särskilda åtgärder skulle

vidtagas, om den kvarstående skatten översteg 1/5 av den slutliga skatten,

dock minst 300 kronor. Sistnämnda gräns har av uppbördssakkunniga nu

föreslagits höjd till 500 kronor.

Vad gäller de åtgärder, som böra vidtagas för att åstadkomma en förbättring

av rådande förhållanden, hava två metoder varit uppe till diskussion,

dels de sakkunnigas förslag om påföring av särskild ränta å den kvarstående

skatten och dels industriförbundets förslag om en tilläggsdebitering

av preliminär skatt efter en summarisk genomgång av deklarationsmate
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

rialet. Reservanten Prydz’ förslag samt det tillvägagångssätt länsstyrelsen

i Västerbottens län förordat få betraktas som variationer av industriförbundets

förslag.

Mot metoden med räntepåföring har riktats den principiella invändningen,

att det icke borde ankomma på de skattskyldiga själva att beräkna

storleken av den preliminära skatt de skola erlägga. Vidare har anmärkts

att skatteberäkning genom de skattskyldiga själva förutsatte upprättande

och utsändande till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller,

vilket i och för sig icke vore tilltalande. Slutligen har framhållits, att

nämnda system skulle för de lokala skattemyndigheterna medföra en avsevärt

ökad arbetsbörda särskilt på grund av att allmänheten säkerligen i

mycket stor utsträckning skulle komma att begära besked om storleken

av på viss inkomst belöpande skatt.

Beträffande den principiella invändningen att det icke bör ankomma på

de skattskyldiga själva att beräkna sin skatt må framhållas, att det här

icke gäller att exakt fastställa den definitiva skatteskulden utan allenast

att göra en approximativ uppskattning av den på inkomsten belöpande

skatten. Invändningen förlorar dessutom väsentligt i betydelse om man,

på sätt jag i det följande kommer att föreslå, inskränker kretsen av de

skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta. En dylik inskränkning

kan också föranleda en annan bedömning av frågan om utsändande

till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller. Sistnämnda

spörsmål beröres närmare i det följande.

Det är tyvärr ofrånkomligt, att vilka åtgärder som än vidtagas i syfte

att reglera förhållandet på förevarande område, dessa åtgärder måste medföra

en ytterligare utökning av de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter.

Även här gäller emellertid att, om man inskränker kretsen av de

skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta, invändningen förlorar

i betydelse. Merarbetet för de lokala skattemyndigheterna hålles inom rimliga

gränser och antalet förfrågningar från allmänheten om skattens storlek

kommer att bliva avsevärt lägre än vad eljest varit att befara. Framhållas

bör tillika, att dylika förfrågningar till huvudsaklig del skulle komma

att göras under tiden från slutet av februari till början av april eller

under en tid, då de lokala skattemyndigheterna icke äro så arbetstyngda

som under andra delar av året.

Det av industriförbundet föreslagna tillvägagångssättet förutsätter att

myndigheterna skola oreserverat godtaga de uppgifter den skattskyldige

kan komma att lämna i sin deklaration angående erlagd eller debiterad

preliminär skatt. Detta synes emellertid icke kunna komma i fråga. För

närvarande skall i deklarationen uppgift lämnas om beloppet av den preliminära

skatt, som genom löneavdrag erlagts för året näst före taxeringsåret.

Erfarenheterna från taxeringsarbetet torde giva vid handen, att uppgifter

härom lämnas mycket ojämnt och att uppgifterna mången gång äro

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

61

felaktiga. Därest uppgifts skyldigheten skulle utsträckas att omfatta all

erlagd, resp. debiterad preliminär skatt, skulle bristfälligheterna i uppgiftslämnandet

säkerligen bliva än mer markanta. Tilläggsdebitering av

ytterligare källskatt skulle därför icke gärna kunna ske utan kontroll av

den tidigare erlagda, resp. debiterade skatten. Den enda möjliga utväg, som

därvidlag skulle kunna diskuteras, skulle vara att taxeringsnämnden i en

särskild längd upptoge alla skattskyldiga, vilka kunde antagas bliva påförda

slutlig skatt överstigande visst angivet belopp, med angivande av i

deklarationen lämnade uppgifter angående till statlig och kommunal inkomstskatt

taxerade inkomster och till statlig förmögenhetsskatt taxerad

förmögenhet. Längden finge därefter kompletteras av länsstyrelsen (i stad

med egen uppbördsförvaltning kronokamreraren) med uppgift om erlagd,

resp. debiterad preliminär skatt, varefter det finge ankomma på den lokala

skattemyndigheten att fastställa om tilläggsdebitering skulle ske och

att utfärda debetsedel å den ytterligare preliminära skatt, som vederbörande

hade att erlägga. Med tanke på den redan för närvarande hårda belastningen

på taxerings- och uppbördsmyndigheterna lärer ett dylikt tillvägagångssätt

icke böra komma i fråga. Vidare måste beaktas att, med hänsyn

till att juridiska personer och andra i stor utsträckning åtnjuta anstånd

med avgivande av självdeklaration, upprättandet av den ifrågasatta

längden säkerligen icke skulle kunna slutföras förrän tidigast under maj

månad, varför man måste räkna med att uppbörden av tilläggsskatten icke

skulle kunna ske förrän under juli eller augusti månad. Tidsvinsten bleve

sålunda relativt begränsad.

Även om vissa skäl kunna tala för ett system av den art industriförbundet

föreslagit, kan jag sålunda icke förorda detsamma.

Jag tillstyrker i stället de sakkunnigas förslag, enligt vilket ränta i vissa

fall skall utgå å kvarskatt. I syfte att begränsa kretsen av skattskyldiga,

som hava att erlägga kvarskatteränta, förordar jag emellertid en höjning

av den absoluta gränsen för räntepåföringen från 500 till 1.000 kronor.

Genom en dylik höjning skulle de stora löntagar- och jordbrukargrupperna

komma att i huvudsak undantagas från ränteplikt. Vidare skulle man genom

en dylik höjning praktiskt taget helt undgå att äkta makar drabbades

av kvarskatteränta till följd av sambeskattningen. Ränteplikten skulle komma

att i huvudsak begränsas till sådana fall, där gällande regler möjliggöra

ett obehörigt utnyttjande av skattekredit i större omfattning.

Ä andra sidan vill jag i ett annat hänseende föreslå en skärpning av de

av de sakkunniga föreslagna reglerna. De sakkunnigas förslag innebär att

kvarskatteränta skall utgå endast om kvarskatten överstiger 1/5 av den

slutliga skatten. I princip har jag ingen erinran mot en dylik regel. Emellertid

anser jag erforderligt att den kompletteras mod en spärregel i syfte

att förhindra de mycket stora skattebetalarna att begagna sig av skattekredit

intill nyssnämnda kvotdel av skatten. De sakkunnigas förslag skulle

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ju nämligen innebära att ett bolag med en slutlig skatt å 500.000 kronor

skulle opåtalt kunna utnyttja en skattekredit å 100.000 kronor. Jag förordar

därför att femtedelsregeln kompletteras i så måtto att ränteplikt

alltid skall föreligga om kvarskatten överstiger 10.000 kronor.

Begränsas ränteplikten på sätt jag nu förordat, synes frågan om utsändande

av särskilda skatteberäkningstabeller till de skattskyldiga komma i

ett annat läge. Det lärer sålunda, därest den absoluta gränsen för räntepåföring

höjes till 1.000 kronor, knappast vara erforderligt att enbart med

hänsyn till kvarskatteräntan utsända tabeller till alla skattskyldiga. Å andra

sidan vill jag framhålla att, därest särskilda skattetabeller skulle komma

att utdelas till envar skattskyldig för att möjliggöra kontroll av påföringen

av slutlig skatt, dessa tabeller givetvis skulle få användning även då den

skattskyldige vid inkomstårets slut eller i samband med upprättande av

självdeklarationen ville bedöma, huruvida kvarskatteränta kunde komma

att påföras honom.

Såsom jag framhöll redan då frågan om kvarskatteränta förra gången

var föremål för prövning, måste en förutsättning för ett dylikt system vara

att åt de skattskyldiga beredes skälig tid under året efter inkomståret att

verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt. I enlighet med vad

jag tidigare förordat böra därför skattskyldiga, vilka önska inbetala ytterligare

preliminär skatt efter utgången av uppbördsterminen i januari månad

året efter inkomståret — då eljest enligt grunderna för uppbördsförordningen

preliminär skatt senast skall hava erlagts för att kunna avräknas

mot den slutliga skatten -— äga rätt att senast den 15 april året efter inkomståret

verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt för föregående

år. Senare inbetalningstid kan jag däremot icke tillstyrka. Erforderliga

bestämmelser i ämnet torde sedermera få meddelas i administrativ

ordning.

De inträffade förskjutningarna i det ekonomiska läget komma att för

innevarande år medföra ökade taxerade inkomster för flertalet skattskyldiga.

Detta innebär, att skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka påförts sådan

skatt med ledning av föregående års taxering — d. v. s. för vilka inkomsten

beräknats med ledning av 1949 års inkomster — överlag måste räkna med

en relativt stor kvarstående skatt. Eftersom det stora flertalet skattskyldiga

icke uppnår så hög inkomst, att de skattskyldiga med den av mig förordade

begränsningen om 1.000 kronor behöva befara att bliva föremål

för räntepåföring, kommer räntan icke att utgöra någon sporre för dem att

söka undvika kvarstående skatt. Ett medel att komma till rätta med förevarande

problem skulle vara att omedelbart och generellt höja den preliminära

B-skatten med lämplig procentsats. Härför förutsättes emellertid

ett jämkningsförfarande avseende alla skattskyldiga med B-skatt. Ett dylikt

förfaringssätt skulle dock åsamka de skattskyldiga och uppbördsmyn
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

63

digheterna besvär och arbete i så avsevärd omfattning att anordningen

icke lärer kunna komma i fråga.

Rörande inkomstnivån nästa år finnes icke anledning att i detta sammanhang

göra några uttalanden. Sannolikt torde dock vara, att nivån kommer

att ligga avsevärt högre än under år 1950. Risken för ett alltför lågt

uttag av preliminär B-skatt även under år 1952 är därför betydande.

I 14 § uppbördsförordningen finnes stadgat, att om så finnes påkallat

med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas komma att råda under

inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att preliminär B-skatt, som

beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i dess helhet eller

viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å allenast viss

procentuell del av den beskattningsbara inkomst, som skall ligga till grund

för uträkningen av den preliminära skatten. I uppbördsförordningen finnes

däremot intet stadgande om en generell höjning av B-skatten vid stigande

konjunkturer. 1944 års uppbördsberedning ifrågasatte här (SOU

1945:27 s. 224), om icke vid allmänt stigande inkomster den uträknade

beskattningsbara inkomsten borde procentuellt höjas, innan den lades till

grund för skatteuträkningen. Uppbördsberedningen fann emellertid detta

icke tillrådligt, enär en dylik generell förhöjning av den eljest utgående

skatten kunde befaras i ett stort antal fall föranleda jämkning i skatten

eller restitution av viss del därav.

Huruvida uppbördsförordningen på denna punkt bör ändras så, att

Kungl. Maj:t erhåller fullmakt att fatta beslut om generell höjning av

B-skatten, torde ankomma på uppbördssakkunniga att närmare överväga

i samband med den pågående översynen av uppbördsförordningens bestämmelser.

Vad härefter angår räntesatsen för kvarskatteräntan, vilken av de sakkunniga

föreslagits till 6 procent, hava några erinringar i denna del i allmänhet

icke förekommit i de avgivna remissvaren. Räntesatsen synes

väl avvägd och förordas av mig. Såsom jag tidigare framhållit bör räntan

vara avdragsgill vid taxering. Densamma bör i sin helhet tillfalla statsverket.

Det av direktionen för uppbördsvcrken i Stockholm framförda önskemålet

om att i stad med egen uppbördsförvaltning räntan till viss de''

skall tillfalla staden kan jag sålunda icke tillstyrka.

Såsom jag anförde då frågan förra gången var föremål för prövning bör

preliminär skatt, som inbetalts senare än den 15 april året efter inkomståret,

icke medräknas vid bedömande av om och med vilket belopp ränta

skall utgå. Icke heller bör härvid medräknas olycksfallsförsäkringsavgift,

utskiftningsskatt eller ersättningsskatt. Däremot bör för år 1952 medräknas

den numera av riksdagen antagna investeringsskatten. Uppbördsförordningens

bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola enligt 21 § för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ordningen angående investeringsskatt äga motsvarande tillämpning beträffande

sådan skatt.

Ränta bör utgå endast å kvarstående skatt. I ett par yttranden har hävdats,

att ränta borde uttagas även å tillkommande skatt. Skäl härtill synas

emellertid icke föreligga i all synnerhet som jag i det följande kommer

att förorda att befrielse från påförd ränta skall i viss utsträckning kunna

medgivas i sådana fall, där den kvarstående skatten är föranledd av att

beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration.

Som jag anförde, då frågan förra gången behandlades, böra bestämmelserna

i uppbördsförordningen angående kvarstående skatt äga motsvarande

tillämpning beträffande ränta å sådan skatt. Detta innebär bl. a., att om

på grund av sänkt taxering eller debitering grunderna för räntepåföringen

ändras, omdebitering samt avkortning eller restitution, helt eller delvis,

bör verkställas icke allenast av den kvarstående skatten utan jämväl av

räntan därå.

Enligt de sakkunnigas förslag, som på denna punkt överensstämmer med

vad de sakkunniga tidigare föreslagit och med propositionen föregående år,

skall, vid restitution av ränta å kvarstående skatt, ränta enligt 90 § uppbördsförordningen

icke beräknas å det restituerade räntebeloppet. I några

remissyttranden hava yrkanden framförts om att restitutionsränta skall

utgå jämväl i dylika fall. Jag anser mig icke böra biträda dessa yrkanden.

Ränta bör sålunda icke utgå på restituerat räntebelopp. I

I ett par yttranden har framhållits, att man vid ränteberäkningen måste

beakta de särskilda förhållanden, som föranledas av förordningarna den 26

juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt

i vissa fall och den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser

om begränsning i vissa fall av preliminär skatt; genom dessa förordningar

har skattebördan begränsats i enlighet med den s. k. 80-procentsregeln.

Särskilda föreskrifter torde dock icke här vara erforderliga. Vid utfärdandet

av debetsedel å slutlig skatt måste den lokala skattemyndigheten beräkna

ränta å den kvarstående skatten, därest förhållandena i övrigt därtill

föranleda. Vid bedömningen enligt 2 § förstnämnda förordning, huruvida

och med vilket belopp avkortning eller restitution skall ske, bör uppenbarligen

räntan å den kvarstående skatten icke tilläggas de i nämnda

författningsrum angivna utskylderna. Frågan huruvida den debiterade

kvarskatteräntan bör avkortas, resp. restitueras blir beroende av den ändrade

debitering av kvarstående skatt, som måste bliva en följd av den

minskade slutliga skatten. Bestämmelserna om avkortning och restitution

av kvarstående skatt i 81 och 89 §§ uppbördsförordningen synas i överensstämmelse

med vad jag nyss anfört vara direkt tillämpliga.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

65

På sätt föreslogs i propositionea nr 244 till förra årets riksdag bör länsstyrelsen

äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta

å kvarstående skatt i sådana fall då kvarskatten beror på förhållanden,

varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda. Såsom av nämnda

proposition framgår ansåg jag mig däremot föregående år icke böra framlägga

förslag om att befrielse skulle kunna medgivas, där anledningen till att

ränta påförts vore att söka i det förhållandet, att den i självdeklarationen

upptagna inkomsten höjts genom beslut av taxeringsnämnd eller av prövningsnämnd

senast den 10 oktober under taxeringsrådet, med påföljd att den

slutliga skatten blivit högre än den skattskyldige räknat med vid upprättandet

av deklarationen. I detta avseende har i den till de sakkunnigas förslag

fogade reservationen hävdats, att ränta icke bör komma i fråga under förutsättning,

att det får anses uppenbart, att den skattskyldige ej haft

anledning att förvänta höjning av den deklarerade inkomsten. Min tvekan

föregående år på denna punkt var närmast föranledd av att man kunde

befara, att vissa skattskyldiga för att undkomma ytterligare preliminärskattebetalning

utan att för den skull behöva riskera räntepåföring skulle

frestas att avlämna felaktiga deklarationer. Emellertid torde måhända

risken härför icke vara alltför betydande. Jag vill därför icke motsätta mig

det i reservationen framförda yrkandet. Av praktiska skäl måste emellertid

räntebeloppet upptagas å slutskattesedeln jämväl i dessa fall. Den lokala

skattemyndigheten saknar nämligen vid debiteringsarbetet varje kännedom

om att kvarskatten föranletts av att beskattningsnämnderna frångått den

skattskyldiges deklaration. Det måste därför ankomma på länsstyrelsen att

efter ansökan meddela beslut om befrielse, helt eller delvis, från räntepåföringen.

Det synes sålunda lämpligt att till 107 § uppbördsförordningen foga en

anvisningspunkt av innebörd, att med förhållande, varöver den skattskyldige

icke skäligen kunnat råda, avses — förutom de fall som berördes i den

förra propositionen — bl. a. jämväl det fall att beskattningsnämnd frångått

den skattskyldiges deklaration. Befrielse från räntebetalning bör dock i

dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna äro sådana att den skattskyldige

bort förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå

deklarationen; såsom exempel på fall där det sistnämnda får anses vara

fallet må nämnas, att den skattskyldige i sin deklaration — utan att därför

göra sig skyldig till falskdeklaration — yrkar uppenbart orimliga avdrag

eller avdrag, som stå i direkt strid med gällande lag eller som enligt vad

allmänt är känt icke medgivas i praxis. Däremot torde som regel anledning

till räntebcfrielse föreligga i de fall, där en skönsmässig höjning skett av

den deklarerade inkomsten. Det bör framhållas att en räntebcfrielse i sådant

tall uppenbarligen icke innebär något ståndpunktstagande i beskattningsfrågan,

varmed länsstyrelsen såsom sådan icke har att taga befattning.

Med räntebcfrielse, varom nu är tal, bör självfallet icke sammanblandas

.)

Hihaag till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

fall, där den kvarstående skatten nedgår på grund av ändrad debitering

eller taxering med avkortning eller restitution, helt eller delvis, av räntan

som följd.

Ränta å för mycket er,lagd preliminär skatt bör utgå under motsvarande

förutsättningar som ränta å kvarstående skatt, d. v. s. under förutsättning

att den för mycket erlagda preliminära skatten överstiger den slutliga

skatten antingen med minst Vs, dock minst 1.000 kronor, eller med minst

10.000 kronor. De sakkunnigas förslag att räntan bör utgå med 3 procent,

för en beräknad tid av ett år, vill jag tillstyrka. Räntan bör beräknas å den

del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1.000 kronor.

Såsom riksräkenskapsverket framhåller innebär de sakkunnigas förslag,

att ränta beräknas å det överskjutande beloppet, vare sig detta utbetalas

eller tages i anspråk för kvittning mot restförd skatt enligt 89 § 4 mom.

uppbördsförordningen. I förtydligande syfte torde i nämnda författningsrum

böra anigivas att vid kvittning även må utnyttjas nämnda ränta. Huruvida

anledning finnes att på sätt riksräkenskapsverket ifrågasätter ändra

gällande regler för beräkning av ränta vid restitution av skatt torde få

närmare övervägas av uppbörd,ssakkunniga.

I övrigt torde jag få åberopa vad jag i propositionen föregående år anförde

om att vid beräkning av ränta å för mycket erlagd preliminär skatt

endast bör beaktas skattebelopp, som inbetalts senast den 15 april, att

för ränteberäkningen den slutliga skatten icke skall reduceras med belopp

motsvarande skatt av sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt, att

ränta ej skall beräknas å efter jämkning återbetald preliminär skatt, att

efter avräkningen meddelat beslut om höjd eller sänkt taxering eller debitering

ej bör föranleda ny ränteberäkning samt att räntan givetvis bör

utgöra skattepliktig inkomst för mottagaren.

Även om antalet räntefall med den av mig föreslagna höjningen av

räntesatsen kommer att bliva avsevärt lägre än man tidigare haft anledning

att räkna med och skälen för en separat debitering och uppbörd av räntan

därför kunna betecknas som något starkare än förr, kan jag likväl icke

förorda en dylik anordning. Den minst arbets- och kostnadskrävande metoden

måste vara att debitera och uppbära räntan i samband med den

kvarstående skatten. Jag förordar alltså att förfarandet ordnas i enlighet

med det sist angivna alternativet.

Arbetet med beräkning av ränta å överskjutande preliminär skatt bör

av naturliga skäl ankomma på den myndighet, som har att fastställa det

skattebelopp, som skall återbetalas. Arbetet bör sålunda ankomma i stad

med egen uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i övrigt på länsstyrelsen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

67

Enligt de sakkunnigas förslag skola räntebestämmelserna träda i kraft

den 1 januari 1952, dock att bestämmelserna icke avses skola gälla, såvitt

angår taxering för år 1952 eller tidigare år.

lag torde emellertid här få erinra om att taxering till investeringsskatt

skall verkställas under år 1952. Jag får vidare framhålla att syftet med

nämnda skatt skulle delvis förfelas, därest investeringsskatten icke till

huvudsaklig del komme att erläggas under nästkommande budgetår. I propositionen

angående investeringsskatten har jag också till stöd för antagandet,

att investeringsskatten skulle till största delen inflyta under

budgetåret 1951/52, åberopat det blivande förslaget om kvarskatteränta. I

enlighet härmed föreslår jag nu, att räntebestämmelserna skola bliva tilllämpliga

redan vid 1952 års taxering. Jag torde härvid erinra om att de

skattskyldiga enligt förslaget hava tillfälle att inbetala felande skatt under

tiden fram till den 15 april 1952, varför ett tidigare ikraftsättande av räntebestämmelserna

icke behöver medföra några nackdelar för de skattskyldiga.

II. Skattebefrielse, helt eller delvis, i anledning av att

inkomsten icke uppgår till s. k. existensminimum.

A. Inledning.

Med skrivelse den 13 januari 1951 ha 1969 års uppbördssakkunniga

avlämnat en promemoria med förslag angående befrielse, helt eller delvis,

från skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum.

Vid promemorian ha fogats förslag till ändrad lydelse av dels 50 § 2

inom. kommunalskattelagen och anvisningarna till 50 § samma lag, dels

9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, dels 19 § lagen

om folkpensionering, dels ock 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom.

och 54 § 2 mom. uppbördsförordningen. De sakkunnigas författningsförslag

torde såsom Bihang A få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande

ärende.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, 1950

års folkpensionsrevision, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden

från t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm),

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,

Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län (med överlämnande av

yttranden från ett stort antal lokala skattemyndigheter och utmätningsmän

i länen), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokainrerare,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sven
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ska exekutionsmännens riksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige

samt Tjänstemännens centralorganisation.

B. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen samt 9 § 2 och 3 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt må extra avdrag med högst 2.000 kronor

efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,

vars skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet.

I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen föreskrives därjämte, att skattskyldig

vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension

eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med

barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda

— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, varom nyss sagts. I anvisningarna

till 50 § kommunalskattelagen stadgas, att om skattskyldig varit

för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension eller

änke- eller änklingsbidrag uppburit, den taxerade inkomsten regelmässigt

bör minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock

högst 2.000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus

eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av

annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade

inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn

härtill. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller

änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort

den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt

medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för

nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget

icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör

avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranleda.

Enligt 48 § 2 mom. uppbördsförordningen äger den lokala skattemyndigheten

efter ansökan av skattskyldig medgiva befrielse från eller nedsättning

av löneavdrag för preliminär och kvarstående skatt. Sådan befrielse

eller nedsättning må beviljas om det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag

gjorts, skulle komma att understiga vad den skattskyldige kan

anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag. Har den

skattskyldige även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om löneavdragets

storlek hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

69

Befrielse från löneavdrag för skatt medför icke, att den skattskyldige

blir definitivt befriad från att erlägga skatten. Är det fråga om preliminär

A-skatt, som sålunda icke kommer att uttagas genom löneavdrag, återkommer

beloppet i fråga såsom kvarstående skatt. Gäller det åter B-skatt

eller kvarstående skatt blir det oguldna beloppet restfört och föremål för

indrivning.

Nämnda bestämmelser i uppbördsförordningen ha sin motsvarighet i

lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Enligt

7 § nämnda lag skall utmätningsman vid beviljande av införsel i lön

föreskriva att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande

vad gäldenären kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make

och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag,

skall förbehållas gäldenären samt att förty innehållande må

ske endast i den mån avlöningen överskjuter nämnda belopp. Vad av berörda

överskott sålunda skall innehållas må, med hänsyn till gäldenären

åliggande hyresbetalning eller andra särskilda omständigheter, kunna bestämmas

till olika belopp för särskilda avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.

Det belopp, som gäldenären (den skattskyldige) behöver för sitt och familjens

uppehälle, betecknas allmänt som gäldenärens (den skattskyldiges)

existensminimum. Uppbördssakkunniga ha härom yttrat:

Enligt nämnda bestämmelser i uppbördsförordningen och införsellagen

skall beslut om »existensminimum» grunda sig på en prövning i varje särskilt

fall av vad den skattskyldige behöver för sitt eget och sin familjs livsuppehälle,

såsom för hyra inklusive värme samt för mat och för kläder

m. m. På sina håll förekomma ärenden av ifrågavarande slag i mycket

stort antal. Myndigheterna ha därför, för att underlätta den individuella

prövningen, upprättat vissa normer, efter vilka »existensminimum» bestämmes.

Uppgifter om dessa normer inhämtades i augusti 1949 av ortsavdragskommittén

från länsstyrelserna. Uppgifterna finnas sammanställda

i kommitténs betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag

in. m. (SOU 1950:5 s. 196—199). De uppgivna normalbeloppen variera avsevärt

för olika län och kommuner, för ensamstående från 1.560 till 3.360

kronor för år, för makar utan barn från 2.080 till 4.680 kronor för år, för

makar med ett barn från 2.340 till 5.220 kronor för år, för makar med två

barn från 2.600 till 5.640 kronor för år samt för makar med tre barn från

2.860 till 6.060 kronor för år, därvid de lägsta beloppen avse kommuner i

Kalmar län, tillhörande ortsgrupp I, och de högsta Stockholms stad.

Från normalbeloppen kunna förekomma betydande avvikelser såväl uppåt

som nedåt. Såsom anledning att i det särskilda fallet höja normalbeloppet

ha angivits t. ex. kostnader till följd av sjukdom eller ålderdom, särskilt

dyr bostad eller särskilda kostnader för yrkesutövning. Å andra sidan

förutsättes, att existensminimum beräknas lägre än enligt normalfallet

t. ex. för ogift person, som bor i föräldrahemmet, eller då gift persons

make har egen inkomst. För skattskyldig, som åtnjuter fritt vivre eller fri

kost, har i regel bestämts särskilt belopp, vilket är lägre än det som gäller

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

för övriga skattskyldiga. I något fall har i stället angivits, att den kontanta

inkomsten skall ökas med visst uppgivet värde för kost och logi.

I län med enhetliga normer för hela länet äro dessa vanligen resultatet

av gemensamma överläggningar mellan de lokala skattemyndigheterna och

utmätningsmännen. I några fall ha länsstyrelserna efter undersökning av

levnadskostnaderna på olika orter upprättat tablåer, vilka sedan tillställts

vederbörande myndigheter för att tjäna till vägledning vid handläggningen

av ärenden rörande existensminimum. I ett flertal län har det icke ansetts

erforderligt att överenskomma om särskilda normer att gälla för länet i

dess helhet. I sådana län torde i regel de lokala myndigheterna i städer och

större landsbygdsdistrikt ha fastställt vissa normalbelopp att tillämpas

inom respektive distrikt.

C. Tidigare utredningar m. m.

Bestämmelserna om existensminimum i 48 § 2 mom. upphördsförordningen

tillkommo på förslag av dåvarande chefen för finansdepartementet

i propositionen nr 370/1945. 1944 års uppbördsberedning hade i sitt betänkande

(SOU 1945:27) med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet

icke upptagit något sådant stadgande. Frågan om behovet av dylika

bestämmelser hade emellertid berörts i vissa av de över beredningens

förslag avgivna yttrandena.1

Till det vid nyssnämnda proposition nr 370/19Mi fogade statsrådsprotokollet

anförde departementschefen rörande detta spörsmål följande (s.

212) :

Löneavdrag bör ske med dels det belopp, vartill preliminär skatt uppgår

enligt skattetabell eller efter angiven procentsats eller enligt verkställd debitering,

dels ock det belopp, som kvarstående skatt enligt debitering utgör.

Vid löneavdragets verkställande tages härvid hänsyn endast till de

skattefria avdrag, som medgivas enligt skattelagarna och vilka äro lägre

än de belopp, vilka enligt införsellagen förbehållas skattskyldig till underhåll

för honom själv, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.

På grund härav kunna särskilt mindre inkomsttagare drabbas hårt, därest

löneavdrag, på sätt uppbördsberedningen föreslagit, alltid skall verkställas

utan hänsynstagande till vad i införsellagen stadgas rörande existensminimum.

Då jag icke är beredd att nu förorda höjning av de vid taxering

medgivna ortsavdragen för att undanröja den berörda olägenheten, bör

denna i stället avhjälpas på annat sätt. Detta torde kunna ske sålunda, att

lokal skattemyndighet berättigas att — efter ansökan av skattskyldig, som

till följd av löneavdrags verkställande skulle komma att sakna vad han

kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag — medgiva

att löneavdrag icke skall verkställas eller göras med lägre belopp än

som enligt eljest gällande regler skulle utgå till gäldande av preliminär eller

kvarstående skatt. Har den skattskyldige även annan inkomst än den, som

avses med löneavdraget, bör vid prövning av frågan om löneavdragets storlek

hänsyn tagas jämväl till den förra inkomsten. i

i Prop. nr 370/1945 s. 205, 206.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

71

Frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum vid

löneavdrag och införsel berördes av dåvarande chefen för finansdepartementet1

i tre den 22 mars 1949 lämnade svar å framställda interpellationer.

Därvid anfördes i det ena svaret, till vilket de båda övriga i stort sett hänvisade,

bland annat följande:

I interpellationen har framhållits, att de myndigheter, som ha att besluta

om jämkning av löneavdrag eller om införsel, understundom tillämpa

normer, vilka innebära att icke ens de statliga ortsavdragen godtagas som

uttryck för ett skäligt existensminimum. Enligt min mening kan det emellertid

icke för närvarande komma i fråga att i anledning härav höja de

statliga ortsavdragen, vilka som jag redan framhållit fastställdes så sent

som år 1947. Däremot har det länge stått klart för mig, att man i samband

med en översyn av källskatten måste taga upp frågan om höjning av de

kommunala ortsavdragen. I enlighet härmed har jag, med stöd av Kungl.

Maj:ts bemyndigande, numera tillkallat särskilda sakkunniga dels för

översyn av gällande uppbördssystem och dels för utredning av frågan om

de kommunala ortsavdragen. Av direktiven för sistnämnda sakkunniga

framgår, att jag anser en väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen

önskvärd. I direktiven har jag vidare uttalat, att jag för min del förutsätter

att — därest den tilltänkta höjningen av ortsavdragen kommer till

stånd — befrielse från löneavdrag icke vidare skall medgivas efter schablonmässiga

grunder utan endast i de fall, då särskild anledning därtill

finnes föreligga. Jag förutsätter med andra ord att — sedan de kommunala

ortsavdragen höjts så mycket som över huvud är möjligt i dagens läge

— de lokala skattemyndigheterna icke vidare skola få meddela sådana

generella beslut om nedsättning av löneavdrag, varom interpellanten talar.

I det förut omnämnda betänkandet med förslag till ändrade kommunala

ortsavdrag m. m. (SOU 1950:5) behandlade ortsavdragskommittén förhållandet

mellan ortsavdragen och existensminimum enligt uppbördsförordningen

(s. 60—66 i betänkandet). Därvid hänvisade kommittén till förutnämnda

redogörelse för de normer, som vid bestämmandet av existensminimum

tillämpades av de k*kala skattemyndigheterna och utmätningsmännen,

samt anförde vidare:

Av redogörelsen framgår, att de tillämpade normalbeloppen, som väntat

var, mycket avsevärt överstiga de kommunala ortsavdragen. I själva verket

överstiga beloppen för existensminimum i regel även de statliga ortsavdragen:

ett förhållande, som särskilt kommer till synes i de högre ortsgrupperna

och är mest framträdande beträffande ensamstående, överhuvud

taget synes vid avvägningen av existensminimum mellan ensamstående

och makar de förra ha tillerkänts belopp, som motsvarar cirka J/4 av beloppet

för makar, medan det statliga ortsavdraget för ensamstående endast

motsvarar 2/3 av ortsavdraget för gift. I fråga om familjer med barn måste

ihågkommas, att någon differentiering med hänsyn till barnantalet icke

längre förekommer vid statsbeskattningen. Då vid bestämmandet av existensminimum

genomgående beräknas visst belopp för varje barn följer

Andra kammarens protokoll nr 11 s. 12.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

härav, att för barnfamiljernas del betydande olikheter uppkomma mellan

det vid taxering medgivna skattefria avdraget och det belopp, som förbehålles

den skattskyldige vid löneavdrag och införsel.

Efter att ha framhållit, att höjningen år 1947 av ortsavdragen vid statsbeskattningen

skedde under hänvisning till bl. a. önskvärdheten av att nå

bättre överensstämmelse med de normer, som tillämpades vid bestämmandet

av indrivningsfritt existensminimum, men att det på sina håll alltjämt

förelåge betydande skillnader mellan de statliga ortsavdragen och existensminimum,

fortsatte kommittén:

Att ett visst motsatsförhållande i nu ifrågavarande hänseende icke kan

undvikas torde ligga i sakens natur. Ortsavdragen måste med nödvändighet

fastställas efter vissa genomsnittsnormer och någon möjlighet att vid

beloppens avvägning ta hänsyn till mera individuella omständigheter förefinnes

icke. Man kan ju bara tänka på två skattskyldiga med samma deklarerade

inkomst, av vilka den ene har enbart kontant lön medan den

andre därjämte åtnjuter naturainkomster, vilka enligt vad erfarenheten visar

icke bli utsatta för taxering till fulla värdet. Otvivelaktigt torde den

förre ha behov av större skattefritt avdrag än den senare. Det är dock icke

möjligt att på den grund fastställa olika ortsavdrag.

Anledning till att frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum

nu fått ökad aktualitet är dels den minskning av de redan

förut små kommunala ortsavdragen, som blivit en följd av försämrat penningvärde,

men dels och framför allt de förhållanden, som uppkommit genom

uppbördssystemets omläggning. Genom att skatten preliminärt uppbäres

redan under inkomståret och sålunda före taxeringens åsättande, har

det blivit nödvändigt att i uppbördsförordningen införa bestämmelser motsvarande

dem som sedan gammalt funnits i lagen om införsel, och vilka

åsyfta att skapa garantier för att gäldenären (den skattskyldige) får behålla

så stor del av sin avlöning vid varje avlöningstillfälle, att han icke

kommer att sakna nödiga medel till sitt och sin familjs uppehälle. Genom

att den av de lokala skattemyndigheterna medgivna befrielsen från löneavdrag

icke medför en definitiv befrielse från skyldigheten att erlägga

skatten, utan den skattskyldige påföljande år påföres taxering i vanlig

ordning, uppkomma de av departementschefen i direktiven påtalade missförhållandena

med eftersläpning av skatt, debitering av kvarstående skatt

och förnyat beslut om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag, restföring

och ett i allmänhet resultatlöst indrivningsförfarande.

En annan omständighet som i detta sammanhang måste uppmärksammas

är, att kommunerna i samband med källskattesystemets införande erhöllo

rätt att av statsverket uppbära hela den debiterade kommunalskatten.

Staten åtog sig med andra ord att svara för de kommunala restantierna.

Genom att de kommunala ortsavdragen ligga så avsevärt under de belopp,

som vid löneavdrag och införsel anses utgöra existensminimum, komma

kommunerna i själva verket att utnyttja ett större skatteunderlag än

som rätteligen borde ifrågakomma.

Såsom i den allmänna motiveringen angivits har kommittén icke funnit

det möjligt att i nuvarande läge föreslå kommunala ortsavdrag av samma

storlek som de statliga. De av kommittén förordade avdragen uppgå sålunda

i stort sett endast till 2/3 av de statliga. Även en sådan höjning inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Ti

bär emellertid en ökning med cirka 100 % av nu gällande bankade ortsavdrag.

Att en så betydande höjning skulle komma att avsevärt minska de

ovan påtalade olägenheterna av de nuvarande låga kommunala ortsavdragen

är uppenbart.

Såväl i kommitténs direktiv som i det ovan anmärkta interpellationssvaret

har departementschefen uttalat, att han -—• därest den tilltänkta höjningen

av de kommunala ortsavdragen komme till stånd — för sin del

förutsatte att befrielse från löneavdrag icke vidare skulle medgivas efter

schablonmässiga grunder utan endiast i de fall, där särskild anledning därtill

funnes föreligga.

Även enligt kommitténs mening är det angeläget, att den lokala skattemyndigheten

vid behandlingen av ärenden rörande befrielse från eller nedsättning

av löneavdrag verkställer en i möjligaste mån individuell prövning

av frågan, huruvida förutsättningar för tillämpning av 48 § 2 mom. uppbördsförordningen

föreligga.

Genomföres kommitténs förslag kommer detta att medföra att ett stort

antal mindre inkomsttagare icke vidare komma att påföras skatt. — ---

Ett sådant bortfall av de minsta inkomsttagarna skulle givetvis i avsevärd

grad minska antalet fall, där jämkning av löneavdrag bleve erforderligt.

I några av yttrandena över ortsavdragskommitténs betänkande framhölls

särskilt, att frågan om lika normer för existensminimum vid taxering

och vid införsel för skatt icke förts närmare sin lösning genom kommitténs

förslag.

Svenska landskommunernas förbund konstaterade sålunda, att kommitténs

förslag icke innebure någon lösning av problemet om ett rationellt

förhållande mellan ortsavdragen och existensminimum. Det måste framstå

som helt orimligt att siffran för existensminimum i t. ex. Stockholms

stad skulle ligga vida högre än motsvarande belopp i andra kommuner inom

samma ortsgrupp. Med nuvarande uppbördssystem kunde detta sägas innebära

att Stockholm tillskansade sig ett mycket stort statsbidrag, som kommuner

i sämre ekonomiskt läge vore utestängda ifrån. I syfte att ernå en

rättvis beskattning hade hela vår skattelagstiftning gjorts synnerligen detaljrik.

Mot bakgrunden därav måste det framstå som inkonsekvent att

överlåta åt de lokala skattemyndigheterna och utmätningsmannen att på

det godtyckliga sätt som hittills skett sätta bestämmelserna ur spel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som i princip tillstyrkte kommittéförslaget,

framhöll att ett rationellt sätt att rätta till nämnda missförhållande

vore att bestämma ortsavdrag och existensminimum till samma belopp. Då

emellertid existensminimum borde bestämmas efter prövning i varje särskilt

fall och storleken av existensminimum växlade avsevärt med hänsyn

bl. a. till vederbörandes utgifter för bostad och kost, vore denna väg icke

framkomlig. Man torde dock kanske i någon mån kunna lösa problemet

genom sådan ändring av bestämmelserna i 50 § kommunalskattelagen och

!) § förordningen om statlig inkomstskatt, att särskilt avdrag på grund av

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

nedsatt skatteförmåga även finge utgå i de fall, då skattskyldigs inkomst

icke överstege ett noga och restriktivt prövat existensminimum.

I propositionen nr 2A1/1950 med förslag till omläggning av det kommunala

ortsavdragssystemet i anslutning till ortsavdragskommitténs betänkande

anförde jag i förevarande fråga följande:1

I åtskilliga yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag icke råder

bot på de olägenheter, som äro förknippade med den bristande överensstämmelsen

mellan ortsavdragen och existensminimum vid källskattebetalningen.

Anmärkningen är i och för sig riktig, men den av kommittén

företagna utredningen har å andra sidan visat, att dessa olägenheter överhuvud

icke kunna undanröjas enbart genom att höja ortsavdragen. Den

linje man enligt min mening bör följa för att undanröja dessa olägenheter,

är att samordna bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse

från löneavdrag med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra

avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Denna linje skulle

innebära, å ena sidan, att förutsättningarna för beviljande av extra avdrag

vid taxeringen uppmjukades och, å andra sidan, att de lokala skattemyndigheternas

rätt att bevilja befrielse från löneavdrag för preliminärskatt

inskränktes till att avse sådana fall, där extra avdrag vid taxeringen kunde

beviljas. För att förebygga att en kommun av staten uppbär skatt, som till

följd av den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från löneavdrag

aldrig uttages av den skattskyldige, kan det därvid måhända visa sig erforderligt

att låta själva det förhållandet att befrielse från löneavdrag medgivits

utgöra grund för beviljande av extra avdrag vid taxeringen; därest

bestämmelserna utformas på angivet sätt, torde man jämväl böra överväga

att medgiva kommunen rätt att överklaga den lokala skattemyndighetens

beslut om befrielse från löneavdrag för den skattskyldige.

Såsom framgår av det anförda omfattar problemet om en samordning

av ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen åtskilliga svårbemästrade

frågor. Jag är icke heller beredd att nu framlägga något förslag

i ämnet. Jag utgår emellertid från att dessa frågor skola lösas, innan ortsavdragsreformen

träder i tilllämpning.

I sitt betänkande nr 57/1950 i anledning av propositionen nr 241/1950

har bevillningsutskottet (sid. 36) beträffande frågan om existensminimum

enligt uppbördsförordningen starkt understrukit behovet av en översyn av

nu ifrågavarande bestämmelser. De nuvarande förhållandena kunde enligt

utskottets mening icke tillåtas fortbestå. Utskottet ville sålunda för sin

del tillstyrka att den i propositionen antydda linjen för frågans lösning

närmare utreddes.

D. Allmänna synpunkter; sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att gällande bestämmelser

om existensminimum vid löneavdrag icke kunde anses tillfredsställande. Ett

beslut om nedsättning av eller befrielse från avdrag för preliminär A-skatt

1 Prop. nr 241/1950 s. 39, 40.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

75

med hänsyn till existensminimum utgjorde som regel det törsta ledet i ett

ganska betungande och kostsamt administrativt förfarande, som tedde sig

meningslöst och skapade onödig irritation. Då preliminär skatt efter ett sådant

beslut ej uttoges för skattepliktig inkomst, bleve följden, att den skattskyldige

påfördes kvarstående skatt. Hade inkomstförhållandena ej förbättrats

för den skattskyldige, måste han sedan på nytt ansöka om nedsättning

av eller befrielse från löneavdrag, nämligen för den kvarstående skatten. Sedan

restfördes denna skatt och därefter bleve den skattskyldige utsatt för indrivningsförsök.

Dessa försök blevo i regel resultatlösa. På grund av att staten

svarade för de kommunala restantierna, komme det kommunala skatteunderlaget

att bliva större än vad det med hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga

borde vara. Det vore tydligt, att systemet icke blott innebure

mycken och till synes onödig omgång för de skattskyldiga utan även i många

avseenden bleve statsverket dyrt. Olägenheterna hade sin huvudsakliga

grund däri att ortsavdragen icke voro tillräckligt höga för att motsvara vad

som allmänt kunde betecknas som existensminimum. På grund härav kunde

en person komma att påföras skatt även om hans ekonomiska ställning vore

sådan, att han saknade förmåga att, helt eller delvis, gälda skatten. Ortsavdragen,

vilkas storlek vid kommunalbeskattningen nyligen prövats av statsmakterna,

kunde emellertid ej sättas så högt att olägenheterna därigenom

undanröjdes. Icke heller kunde föreliggande problem lösas genom att —

såsom i olika sammanhang ifrågasatts — låta varje kommun svara för de

kommunala restantierna. Härigenom skulle visserligen statsverkets kostnader

nedgå något men nackdelarna för de skattskyldiga skulle alltjämt

kvarstå.

De sakkunniga uttala, att så låga inkomster, att skatteförmågan varit

nedsatt eller helt saknats, som regel voro förefintliga bland sådana skattskyldiga,

vilka drabbats av långvarig arbetslöshet eller som haft bristande

arbetsförmåga på grund av sjukdom, olyckshändelse eller ålderdom. Andra

orsaker kunde hava varit arbetsskygghet eller missanpassning i samhället,

varigenom inkomsten blivit avsevärt lägre än för andra arbetstagare inom

samma yrkeskategori. Särskilt stor försörjningsbörda kunde vidare hava

medfört, att skatteförmågan varit nedsatt, oaktat den skattskyldige haft

full sysselsättning och normal inkomst.

De sakkunniga anföra vidare:

Såvitt gäller preliminär skatt torde frågan i huvudsak få lösas efter den

linje, som departementschefen uppdragit i det till propositionen nr 241/1950

fogade statsrådsprotokollet. Denna linje innebär, att uppbördsförordningens

bestämmelser om minskat uttag av preliminär skatt i existensminimifallen

skola samordnas med skatteförfattningarnas bestämmelser

om extra avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Detta

förutsätter i första hand eu utvidgning av rätten att åtnjuta extra avdrag

vid taxering för nedsatt skatteförmåga. Dylikt avdrag måste kunna beviljas

även i fall, där inkomsten eller skillnaden mellan inkomsten och

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

skatten därå understiger existensminimum, utan att fördenskull såsom

orsak härtill kan åberopas något av de skäl, som för närvarande måste

vara för handen för att extra avdrag vid taxering skall kunna ifrågakomma.

Härjämte är det nödvändigt att rätten att medgiva minskning av

preliminärskatteuttaget begränsas och användes endast då extra avdrag

vid taxering — givetvis med hänsynstagande till de nyss angivna liberalare

reglerna — kan antagas komma att beviljas.

Eftersom avdrag för nedsatt skatteförmåga avser beskattningsår, får

minskning av den preliminära skatten icke såsom för närvarande beviljas

med hänsynstagande allenast till den skattskyldiges ekonomiska läge vid

tidpunkten för beslutets fattande. Det blir i stället nödvändigt att bedömandet

— med vissa undantag som senare komma att beröras — sker

med beaktande av den skattskyldiges inkomster och andra för hans ekonomi

betydelsefulla förhållanden under hela beskattningsåret. Varje ärende

måste prövas individuellt och vid prövningen bör den lokala skattemyndigheten

eftersträva ett avvägande, som resulterar i att den preliminära skatten

kommer att så nära som möjligt överensstämma med den slutliga skatt,

som kan antagas komma att påföras den skattskyldige. Förfarandet blir

att hänföra till jämkning.

De sakkunniga framhålla i samband härmed, att det förhållandet, att

förutsättningarna för erhållande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

såväl på grund av existensminimum som av annan orsak avsåge beskattningsåret,

borde komma till uttryck i författningstexten. I 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,

där för närvarande angåves, att extra avdrag kunde medgivas, om

skatteförmågan befunnes vara väsentligen nedsatt, borde därför ordet vara

ersättas med hava varit.

Genom de sakkunnigas förslag om extra avdrag vid taxering på grund

av existensminimum uppkommer en särskild skattetröskel vid

existensminimibeloppet. De sakkunniga anföra härom:

Det av de sakkunniga framlagda förslaget om extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga är utformat så, att all inkomst över existensminimum tages

i anspråk för skatt intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo. Om

en skattskyldig med en inkomst av exempelvis 3.200 kronor och ett existensminimum

av samma belopp, intjänar ytterligare 300 kronor och därigenom

uppnår en inkomst av 3.500 kronor, varå skatten uppgår till 300 kronor,

får han följaktligen avstå hela den ytterligare förtjänsten i skatt. Denna

mindre tilltalande följdverkan, som uppkommer också vid tillämpningen

av nuvarande bestämmelser om existensminimum, inbjuder till kritik,

främst ur nationalekonomisk synpunkt. Dessa svårigheter skulle tänkas

delvis kunna avhjälpas genom varierande ortsavdrag eller extra avdrag.

Frågan om de kommunala ortsavdragen har emellertid, som ovan i flera

sammanhang påpekats, nyligen varit föremål för prövning av statsmakterna

och vunnit en lösning grundad på väsentligen andra bedömanden.

Vidare skulle det praktiskt vara mycket svårt att bestämma ett dylikt

varierande avdrag. Vid sådant förhållande har det icke synts de sakkunniga

möjligt att uppmjuka bestämmelserna om existensminimum så att

det anmärkta förhållandet undanröjes.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

77

För att icke olika regler skola tillämpas i skilda landsdelar skola enligt

de sakkunnigas förslag normalbelopp för existensminimum jämte anvisningar

för tillämpningen fastställas för hela riket av en central, av Kungl.

Maj:t utsedd myndighet. Med ledning av dessa normalbelopp hava sedan

taxeringsnämnderna att i det enskilda fallet pröva storleken av existensminimum.

Det vore dock avsett, att normalbeloppen icke skulle få överskridas

annat än då särskilda omständigheter därtill föranleda.

De sakkunniga erinra om att högsta avdraget vid taxering för nedsatt

skatteförmåga för närvarande uppgår till 2.000 kronor vid såväl den statliga

som den kommunala taxeringen. De sakkunniga förorda en höjning

av maximigränsen till 3.000 kronor.

De sakkunniga föreslå, att de regler, som sålunda skulle gälla vid taxering,

också skulle tillämpas av de lokala skattemyndigheterna, då dessa hade att

pröva frågan om befrielse från eller nedsättning av källskatteavdrag. I

samma utsträckning som taxeringsmyndigheterna borde de lokala skattemyndigheterna

vara bundna av de av den centrala myndigheten fastställda

existensminimibeloppen.

Fn utvidgning på sätt de sakkunniga föreslagit av möjligheterna att vid

taxering erhålla extra avdrag för nedsatt skatteförmåga komme att medföra

att det kommunala skatteunderlaget i viss mån minskades. De sakkunniga

framhålla emellertid, att detta förhållande icke komme att innebära

någon skillnad vid jämförelse med tiden före det nya uppbördssystemet,

då kommunerna hade att själva vidkännas skatteförlusterna vid

bristande betalningsförmåga hos de skattskyldiga.

De av den centrala myndigheten fastställda normalbeloppen skola enligt

de sakkunnigas förslag tjäna till ledning även då fråga om befrielse från

avdrag för kvarstående skatt eller nedsättning av sådant avdrag prövas.

Detsamma skulle gälla vid införsel för skatt. Generell avvikelse från normalbeloppen

finge ej förekomma. Endast om efter prövning i det enskilda

faHet anledning till avvikelse förelåge, borde lokal skattemyndighet eller

utmätningsman äga frångå normalbeloppet.

Jag återkommer senare till de olika punkterna i de sakkunnigas förslag.

Dessförinnan torde jag få lämna en redogörelse för vad remissinstanserna

anfört angående förslagets allmänna innebörd samt angiva efter vilka

riktlinjer jag anser föreliggande spörsmål böra lösas.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet av de yttranden, vari huvudprincipen

i de sakkunnigas förslag berörts -—- d. v. s. att extra avdrag

vid taxering skall kunna medgivas på grund av att den skattskyldiges

inkomst understiger hans existensminimum

—- har framhållits att föreliggande problem i stället bort lösas genom en

höjning av de kommunala ortsavdragen. I flertalet yttranden har dock

de sakkunnigas förslag det oaktat tillstyrkts eller godtagits,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

även om åtskilliga av remissmyndigheterna uttalat betänkligheter dels

med hänsyn till befarad nedgång av skatteunderlaget, särskilt för kommunerna.

och dels på grund av den ökade arbetsbörda, som ett genomförande

av förslaget antages komma att medföra för lokala skattemyndigheter och

taxeringsnämnder. I åtskilliga yttranden har vidare gjorts gällande, att

såväl själva huvudregeln som olika detaljer i de sakkunnigas förslag vore

stridande mot principen om likformighet och rättvisa i beskattningen.

Statskontoret har förklarat sig icke i och för sig ha något att erinra mot

de sakkunnigas förslag. Statskontoret kunde emellertid icke dela de sakkunnigas

uppfattning, att åtgärder icke borde vidtagas i syfte att få till

stånd en ändring i uppbördsförordningen beträffande kommunernas ansvar

för restantierna. Ämbetsverket måste nämligen finna det principiellt

oriktigt, att de lokala uppbördsmyndigheterna skulle äga besluta om skatteeftergift,

som icke på något sätt påverkade kommunernas ekonomi utan i

sin helhet drabbade statsverket.

Pensionsstyrelsen har lämnat förslaget utan erinran.

Kammarrätten framhåller, att det hade varit värdefullt, om uppbördssakkunniga

kunnat förebringa utredning dels om hur stor del, procentuellt

sett, av den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, som belöpt

å inkomsttagare i de lägre inkomstskikten (existensminimifallen), dels ock

om det ungefärliga antalet av sådana inkomsttagare, av vilka skatt faktiskt

icke kunnat uttagas på grund av den lokala skattemyndighetens beslut om

befrielse från löneavdrag. I avsaknad av sådan undersökning vore det

svårt att kunna bilda sig någon bestämd uppfattning, huruvida de föreslagna

bestämmelserna kunde få någon större praktisk betydelse. Förslagets

genomförande syntes föranleda ett ökat arbete för såväl de lokala

skattemyndigheterna som taxeringsnämnderna. Tillämpningen av de nya

bestämmelserna om extra avdrag vid taxering kunde sålunda befaras komma

att bereda taxeringsnämnderna vissa svårigheter och detta just beträffande

de deklarationer, som hittills torde varit lättast att komma till rätta

med och som alltså åsamkat nämnderna det, relativt sett, minsta arbetet.

Å andra sidan vunnes bl. a. den fördelen, att de skatteindrivande organens

arbetsbörda komme att minskas. Kammarrätten anför vidare:

Medan de nuvarande bestämmelserna i nämnda avseende innebära, att

skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt under den som är normalt

förenad med en viss inkomstnivå — vilket betyder, att skattelättnad i

princip icke är bunden till särskilda inkomstskikt utan kan medgivas

ganska långt upp i dessa — skall enligt förslaget skattelättnad kunna medgivas,

så snart den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå utgående

skatt, understiger för honom beräknat existensminimum. Skattelättnaden

har sålunda icke knutits till förhandenvaron av vissa omständigheter såsom

långvarig sjukdom eller dylikt utan till den skattskyldiges inkomstläge.

Den omständigheten, att skattskyldigs inkomst icke täckes av existensminimum

anses med andra ord indicera en sådan nedsatt skatte
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

79

förmåga, att skattelättnad eller i förekommande fall frihet från skatt bör

ifrågakomma. Genom den ifrågasatta utvidgningen av extra avdraget avses

tydligen att beträffande existensminimifallen åstadkomma samma beskattningseffekt,

som skulle ernås, därest ortsavdragen vid taxering vore så

avpassade, att de motsvarade ett verkligt existensminimum, vilket av flera

skäl åtminstone hittills icke ansetts vara genomförbart. Den föreslagna

uppmjukningen av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga

innebär i realiteten, att man inför ett allmänt avdrag, som i varje särskilt

fall men intill en viss maximigräns — föreslagen till 3.000 kronor — kan

så avpassas, att detsamma jämte ortsavdraget motsvarar ett för envar

skattskyldig beräknat existensminimum. Ur principiell synpunkt kan en

sådan lösning knappast försvaras, då densamma innebär, att man beträffande

vissa skattskyldiga laborerar med ett allmänt avdrag, vilket i själva

verket avses skola fylla ut ett redan från början otillräckligt ortsavdrag.

Kammarrätten känner sig på grund härav tveksam om lämpligheten av att

ett sådant avdrag som det föreslagna införlivas med beskattningsreglerna.

Förslagets genomförande kommer emellertid att medföra, att den skattelättnad

eller i förekommande fall frihet från skatt, som kan medges, kommer

allenast sådana skattskyldiga till godo, som leva vid gränsen av existensminimum

och på grund därav äga ringa förmåga att bära även en

blygsam skatt. På grund härav anser sig kammarrätten, trots principiella

betänkligheter, icke böra avstyrka förslaget.

Socialstyrelsen finner det framlagda förslaget åsyfta en reform av rådande

system. Förslaget måste därför hälsas med tillfredsställelse. Den av

de sakkunniga anvisade vägen till det uppställda problemets lösning tedde

sig i stort sett riktig. Vissa reservationer och erinringar syntes likväl vara

befogade. Styrelsen yttrar härom:

Vid taxeringen skulle i vissa fall avvikelser från normalbeloppen kunna

påkallas, och i promemorian specificeras ett antal olika slag av sådana

fall. Det kan förväntas att de arbetsuppgifter, som på detta sätt skulle tillkomma

taxeringsmyndigheterna, komma att bli mycket omfattande. Visserligen

förefaller det som om de sakkunniga tänkt sig att individuell prövning

och beslut om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skulle ske

huvudsakligen i de fall, då skattemyndighet underrättat taxeringsnämnd

om att jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum

ägt rum. Att märka är emellertid att detta begränsande villkor icke intagits

i den föreslagna författningstexten och enligt styrelsens mening icke heller

bör upptagas däri.

Det förhåller sig nämligen som bekant så att folk i regel blott i verklig

nöd, då medel icke finns för skattebetalningen, vänder sig till den lokala

skattemyndigheten. Många mindre bemedlade betala skatterna under stora

svårigheter, och styrelsen anser det riktigt att möjlighet i dylika fall finns

att — oberoende av om jämkning ägt rum — meddela taxeringsnämnden

dessa svårigheter för prövning om extra avdrag. De sakkunniga torde

också ha haft en känsla för att en sådan möjlighet bör stå öppen för envar

i små ekonomiska omständigheter, eftersom någon begränsning av taxeringsmyndighetens

prövningsskyldighet som sagt icke intagits i lagtexten.

Under dessa förhållanden har man enligt styrelsens mening att förvänta

att individuell prövning i verkligheten skulle komma i fråga i ett inyckcl

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

stort antal fall. Mängder av ansökningar om extra avdrag för existensminimum

med hänsyn till särskilda omständigheter måste antagas komma

att tillställas taxeringsmyndigheterna och vålla dessa besvär. Det är fara

värt, att dessa myndigheter för att kunna bemästra de pålagda arbetsuppgifterna

slutligen komme att se sig nödgade att mera allmänt räkna

med normalbeloppen för existensminimum och därmed avstå från den

åsyftade individuella prövningen. En dylik mera schablonmässig bestämning

av existensminima vid taxeringen skulle sannolikt också i de flesta

kommuner komma att leda till ett större bortfall av skatteintäkter för det

allmänna än som eljest behövt komma ifråga. En utveckling i den här angivna

riktningen skulle sålunda kunna få en ogynnsam effekt även ur

fiskalisk synpunkt.

Även enligt socialstyrelsens mening bör den i promemorian anvisade metoden

försökas, men man bör vara beredd på svårigheter av ovan antytt

slag. Det är med hänsyn härtill desto mera angeläget, att till buds stående

social sakkunskap anlitas i detta sammanhang i erforderlig mån. Synnerligen

viktigt är, att taxeringsmyndigheterna samråda med socialvårdsmyndigheterna

på respektive orter. Man bör beakta den understödsstandard,

som där tillämpas, ty endast från en sådan utgångspunkt torde överhuvud

en rättvis och rimlig avvägning av existensminimum kunna äga rum i samband

med taxeringen.

överståthållarämbetet förklarar sig kunna helt instämma i de sakkunnigas

kritiska uttalanden, att utformningen av gällande skattelagstiftning,

såvitt anginge existensminimum, icke vore tillfredsställande samt att det

förelåg ett trängande behov av åtgärder för att undanröja de olägenheter,

som voro förbundna med den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen

vid taxeringen och existensminimum vid preliminärbeskattningen.

De sakkunnigas förslag att samordna reglerna om extra avdrag vid taxeringen

med reglerna om existensminimum vid preliminärbeskattningen

syntes utgöra den enda framkomliga vägen för en lösning av hithörande

frågor. Visserligen komme förslaget att för taxeringsnämnderna medföra

nya i viss mån komplicerade arbetsuppgifter, men å andra sidan syntes

arbetet för indrivningsmyndigheterna komma att i motsvarande mån minskas.

Ämbetet hade därför i princip intet att erinra mot förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att förslaget kunde tänkas

medföra, att ett icke obetydligt antal inkomsttagare i lägre inkomstskikt,

vilka för närvarande i vederbörlig ordning erlade skatt, komme att bli

befriade från skattskyldighet. Ett sådant förhållande vore otillfredsställande,

då i princip varje medborgare borde erlägga skatt efter förmåga. Det

framstode därför såsom angeläget, att de berörda anvisningar, som kunde

komma att utfärdas, utformades på sådant sätt, att en dylik utveckling undvekes.

Förslagets antagande komme av allt att döma att resultera i att

skattesystemet bleve än mera komplicerat och betungande för de lokala

skattemyndigheterna och taxeringsnämnderna. Förslaget ingåve även, som

ovan framhållits, vissa betänkligheter ur allmän synpunkt. Då detsamma

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

81

emellertid vore ägnat att undanröja för närvarande rådande högst betydande

olägenheter för de skattskyldiga, ansåge länsstyrelsen övervägande skäl

tala för dess antagande.

Länsstyrelsen i Värmlands lön anför:

Ett samordnande av existensminimum med skatteförfattningarna borde

rätteligen ske genom en härför erforderlig höjning av ortsavdragen. En

sådan lösning låter sig emellertid på grund av stats- och kommunfinansiella

skäl icke genomföra. Det av de sakkunniga nu framlagda förslaget

torde närmast vara att anse som ett sätt att indirekt lösa berörda fråga

för sådana fall, där de fastställda ortsavdragen leda till obillighet, i vad

avser den skattskyldiges förmåga att gälda honom påförda utskylder. Även

om förslaget alltså egentligen får anses innebära en förhöjning av ortsavdraget

för vissa inkomsttagare, vill länsstyrelsen icke motsätta sig dess

genomförande, enär det i olika avseenden har påtagliga fördelar.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

I princip anser sig styrelsen, trots det skattebortfall som kommunerna

därigenom få vidkännas, kunna lämna de sakkunnigas förslag utan erinran,

ehuru styrelsen i detta sammanhang icke kan underlåta att påminna om att

departementschefen vid uppbördsreformens genomförande just med hänvisning

till statens ansvar för de kommunala restantierna ansåg, att de

större magistratsstäderna skulle få vidkännas de ökade kostnader som

det nya systemet medförde. Den närmare utformningen av förslaget synes

också i stort sett kunna godtagas. På en punkt finner styrelsen dock anledning

att göra ett påpekande. Den lokala skattemyndighetens beslut om avdrag

för existensminimum torde som regel förutsätta att ansökan därom

göres av den skattskyldige. Möjligheten till ansökan om befrielse från eller

nedsättning av löneavdrag är emellertid ofta okänd för den skattskyldige

som sålunda, ehuru kanske med viss svårighet, betalar den honom påförda

skatten. Vidare kan det finnas löntagare som icke vilja begagna nämnda

möjlighet. Risk finnes också för att löntagare med svårkontrollerbara biinkomster

av rädsla för en närmare undersökning underlåta att begära

löneavdrag. Det synes kunna medföra egendomliga konsekvenser om restitution

av den sålunda erlagda preliminärskatten skulle ifrågasättas, därest

beskattningsnämnd vid taxering finner anledning att tillämpa reglerna om

avdrag för existensminimum. Enligt styrelsens mening bör sådan restitution

icke förekomma.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund yttrar:

En förutsättning för att de av uppbördssakkunniga föreslagna bestämmelserna

skola fungera tillfredsställande är att de lokala skattemyndigheterna

innan jämkning av preliminärskatt beslutas, verkligen företa den

ingående individuella prövning av de skattskyldigas ekonomiska förhållanden

som förutsatts av de sakkunniga. Enligt styrelsens mening torde föreligga

viss risk, att de lokala skattemyndigheterna i det långa loppet komma

att behandla jämkningsärendena efter mer eller mindre schablonmässiga

grunder, och detta i sin tur kan leda till att de centralt fastställda existensminimibeloppen

för normalfallen i realiteten komma att verka såsom förhöjda

ortsavdrag. Kommunernas skatteunderlagsförluster skulle vid sådant

t!

Ilih<m</ till riksdagens protokoll 1931. 1 sand. Nr 203.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

förhållande kunna bli avsevärt större än vad som kan vara motiverat med

hänsyn till skattebetalarnas faktiska skattekraft. Då uppbördssakkunnigas

förslag enligt styrelsens mening ändock är att föredraga framför nuvarande

system, vill styrelsen emellertid trots vissa betänkligheter tillstyrka att

förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att då de sakkunnigas förslag

torde innebära den för närvarande enda framkomliga vägen för att

råda bot på de konstaterade olägenheterna vid tillämpningen av reglerna för

existensminimum på skatteväsendets område, föreningen i stort sett intet

hade att erinra mot detsamma. Förslagets genomförande komme emellertid

att för häradsskrivarnas del medföra en sådan utökning av deras arbetsuppgifter

— såväl kvalitativt som kvantitativt — att den förstärkning av

den kvalificerade personalen, varom framställning gjorts i olika sammanhang,

framstode såsom ofrånkomlig. Från föreningens sida måste därför

förutsättas, att en sådan förstärkning komme till stånd.

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför:

Den föreslagna skattebefrielsen för vissa skattskyldiga vid ett existensminimum,

som ligger avsevärt högre än ortsavdragen, rubbar enligt föreningens

mening på ett betänkligt sätt principen att taxeringen bör vara

likformig och rättvis. Eftersom ortsavdragen fortfarande skola anses såsom

existensminimum ifråga om de högre inkomsttagarna och någon höjning

av dessa avdrag icke avses skola ske, måste ju förslaget i praktiken anses

innebära tillämpning av två olika ortsavdrag, ett för de högre inkomsttagarna

och ett för de lägre.

Eftersom skattebefrielsen vidare förutsätter ansökan av den skattskyldige

måste man vidare beakta det för alla utmätningsmän kända faktum,

att det alltid finnas vissa skattskyldiga, som på grund av bristande förmåga

eller vilja att sköta sin ekonomi ständigt äro missnöjda över att nödgas

erlägga sina skatter och utnyttja alla möjligheter att komma ifrån skattebetalningen,

under det att andra mera ansvarskännande och ekonomiskt

lagda skattskyldiga med motsvarande inkomster kunna och också lojalt

betala skatterna. Med hänsyn härtill finns anledning räkna med att den

förstnämnda kategorien kommer att kunna skaffa sig extra förmåner på

de lojalas bekostnad, varigenom rättviseprincipen ytterligare rubbas.

Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde vidare komma

att ytterligare försvåra det redan nu mycket invecklade uppbörds- och

taxeringsförfarandet. För såväl de lokala skattemyndigheterna som taxeringsmyndigheterna

måste det nämligen antagas komma att möta betydande

svårigheter att rättvist bedöma den nedsatta skatteförmågan, i synnerhet

som bedömandet huvudsakligen måste grundas på den skattskyldiges

egna uppgifter, vilka i vissa hänseenden svårligen kunna kontrolleras.

Principiella erinringar av mycket allvarlig natur kunna sålunda anföras

mot de sakkunnigas förslag. Syftemålet med detsamma bör enligt föreningens

mening i stället söka ernås genom en höjning av ortsavdragen för

alla skattskyldiga så att avdragen komma att motsvara ett skäligt existensminimum.

Med hänsyn till angelägenheten av att de utav de sakkunniga

påvisade bristerna i det nuvarande systemet snarast avhjälpas, anser sig

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

83

föreningen emellertid, ehuru med tvekan, kunna tillstyrka att förslaget

genomföres såsom ett provisorium i avbidan på att en höjning av ortsavdragen

kan ske.

Svenska exekutionsmännens riksförbund har intet att erinra mot de sakkunnigas

förslag under förutsättning, att samarbetet mellan lokala skattemyndigheterna

och taxeringsnämnderna effektiviserades så att personer

med så låga inkomster, att de saknade möjlighet att erlägga skatt, icke

påfördes taxering för sådan inkomst, samt att klara direktiv för taxeringsnämnderna

och speciellt kronoombuden utfärdades för undvikande av

»skönstaxering» beträffande personer, som helt saknade inkomst.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att ett genomförande av de

sakkunnigas förslag skulle innebära att ett betydelsefullt avsteg gjordes

från principen, att skatt skulle erläggas för inkomst över ortsavdragens belopp,

då ej ömmande omständigheter motiverade skattelindring. Sådan

komme enligt de sakkunnigas förslag att beviljas, även om den låga inkomsten

berodde på uppenbar arbetsovilja. De ur psykologisk synpunkt

mindre önskvärda konsekvenserna av skattebefrielse eller skattelindring i

dylika fall borde kunna undgås, om i stället 50 § kommunalskattelagen

samt 9 § förordningen om statlig inkomstskatt underkastades en sådan

ändring, att skattebefrielse icke medgåves generellt vid låg inkomst utan

endast i fall, då skatteförmågan vore nedsatt till följd av förslagsvis bristande

arbetsförmåga, tyngande försörjningsbörda eller stark skuldsättning.

Med denna inskränkning tillstyrktes de sakkunnigas förslag. Föreningen

ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke de åtgärder, som de sakkunniga

föreslagit, borde få anstå till dess 1949 års skatteutredning framlagt förslag

till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Det syntes nämligen

föreningen uppenbart, att de materiella beskattningsregler, som de sakkunniga

förordat, i vissa hänseenden kunde röna påverkan av eventuella

förslag från nämnda kommitté. Enligt förljudande hade man anledning

vänta förslag från kommittén under detta år, och det bleve i så fall möjligt

att redan vid 1952 års riksdag i ett sammanhang upptaga alla hithörande

spörsmål.

Landsorganisationen i Sverige anser de sakkunnigas förslag erbjuda en

rimlig temporär lösning av de mycket svåra och invecklade skattefrågor,

som sammanhängde med existensminimum. Grundorsaken till nuvarande

förhållande vore att ortsavdragen, även de statliga, vore för små i förhållande

till existensminimum. Landsorganisationen utginge ifrån att 1949

års skatteutredning hade uppmärksamheten riktad på detta förhållande

och komme att föreslå nya ortsavdragsgrunder, trots att riksdagen så sent

som år 1950 fastställt nya förhöjda kommunala ortsavdrag.

Tjänstemännens centralorganisation finner de sakkunnigas förslag till

lösning innebära eu avgjord förbättring i jämförelse med nuvarande för
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

hållanden. Förslaget kunde dock icke tillstyrkas annat än som en mycket

provisorisk lösning av frågan.

Förutom av de i det föregående angivna remissinstanserna t ill s ty rk

e s förslaget vidare av länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Gävleborgs

län, t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm,

nio kronokamrerare, fyrtio häradsskrivare, sju stadsfogdar, fyrtiofyra

landsfiskaler samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Vissa remissinstanser uttala betänkligheter mot de sakkunnigas

förslag.

Riksräkenskapsverket anför sålunda:

Redan penningvärdeförsämringen under tiden efter 1947 och 1950 års

beslut om ortsavdragens höjd skulle göra en justering uppåt av avdragen

befogad. I jämnhöjd med existensminima skulle de dock icke därigenom

komma. En höjning av ortsavdragen upp till existensminimas nivå anses

måhända för närvarande ligga utanför ramen för den praktiska diskussionen.

Den väg som de sakkunniga ha anvisat, att vidga rätten till extra

avdrag enligt skatteförfattningarna, lär emellertid vara framkomlig också

den, även om den erbjuder vissa icke alldeles lättövervunna svårigheter.

I samband med att riksräkenskapsverket berör vissa frågor om fastställande

av existensminimibeloppen i de enskilda fallen -— dessa frågor torde

jag senare få upptaga till behandling — uttalar ämbetsverket, att de

anvisningar, som kunde komma att utfärdas, borde utformas med den

riktpunkten, att avvikelserna från normalbeloppen för existensminima

skulle begränsas till undantagsfall. Att inslaget av individuell prövning i

förfarandet inskränktes, vore tydligtvis eftersträvansvärt från de engagerade

myndigheternas synpunkt. Av större vikt än dessa tekniska argument

vore emellertid, att principerna om jämlikhet och rättvisa i beskattningen

finge anses ge utslag i samma riktning.

Riksräkenskapsverket anför vidare bl. a.:

Ett annat spörsmål, som gör sig påmint i detta sammanhang, är i vilken

utsträckning det ex officio skall prövas, och då särskilt vid taxeringen, om

rätt till extra avdrag föreligger. Det är väl till en början klart, att det, vare

sig den skattskyldige ansöker därom eller icke, normalt skall medges extra

avdrag vid taxeringen så snart den lokala skattemyndigheten korrekt har

anteciperat sådant avdrag vid preliminärskatteberäkningen. Men avdrag

bör uppenbarligen medges också när den skattskyldige ansöker därom i

deklarationen utan att dessförinnan ha åtnjutit motsvarande jämkning. I

detta fall är avdraget visserligen merendels icke nödvändigt för att kvarskatt

skall förebyggas. Men denna uppbördstekniska synpunkt bör knappast

få dominera bedömningen. Det fallet återstår, att en skattskyldig,

fortfarande med inkomst under normalt existensminimum, varken ansöker

om extra avdrag i deklarationen eller har fått jämkning av preliminärskatten

under inkomståret. Skälen för taxeringsnämnden att ex officio ta

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

85

upp till prövning frågan om extra avdrag tala väl här med något mindre

styrka. Enligt riksräkenskapsverkets mening böra emellertid de grundläggande

principerna om likformighet och rättvisa i beskattningen fälla utslaget

också i detta fall.

I anslutning till det senast förda resonemanget må det framhållas, att de

sakkunnigas terminologi i fråga om det föreslagna avdraget i någon mån

bidrar till att fördunkla förslagets innebörd. Det avdrag, som här ifrågasättes,

är nämligen av väsentligt annan typ än det extra avdrag, som nu

medges vid långvarig sjukdom etc. I det senare fallet är skatteförmågan i

egentlig mening »nedsatt»: den skattskyldige har haft utgifter på grund av

sjukdom o. s. v., vilka medföra, att hans skatteförmåga är lägre än vad

som är normalt för en viss inkomstnivå. I det förra fallet, det som nu är

aktuellt, är det däremot icke fråga om att vissa skattskyldiga med hansyn

till extraordinära utgifter ha en mindre skatteförmåga än andra skattskyldiga

i samma inkomstläge utan i stället om att i princip alla skattskyldiga

i ett visst inkomstläge med hänsyn till sina ordinära utgifter anses ha liten

eller ingen skatteförmåga. I det aktuella fallet är det följaktligen missvisande

att tala om »nedsatt» skatteförmåga. Om de två typerna av avdrag

även redaktionellt hölles isär, skulle det bl. a. bli klarare, att förutsättningarna

för ex-officio-prövning icke äro desamma i de båda fallen.----

Promemorian innehåller endast föga om normalbeloppens lämpliga nivå.

De sakkunniga uttala visserligen i ett sammanhang — som tidigare nämnts

..... att beloppen böra bestämmas restriktivt, och i ett annat, att en höjning

av maximigränsen för extra avdrag icke får tas till intäkt för att vid oförändrade

levnadskostnader höja nu tillämpade existensminimibelopp. Detta

sista uttalande synes emellertid näppeligen kunna tolkas så, att normalbeloppen

borde bygga på de överhuvud lägsta av de belopp, som f. n. tillämpas.

En dylik tolkning skulle innebära, att exempelvis existensminimibeloppen

för Stockholms stad skulle kunna pressas ner till obetydligt mer än hälften

av de nuvarande. Det förutsättes här som självklart, att relationerna mellan

normalbeloppen för olika ortsgrupper i det väsentliga måste vara desamma

som mellan motsvarande ortsavdrag. Under sådana förhållanden har man

måhända snarare anledning att räkna med att normalbeloppen komma att

gruppera sig någonstans kring genomsnittet av de nuvarande beloppen. Vad

som här senast anförts visar i vilket fall som helst, att det vid fastställandet

av normalbeloppen kommer att bli ett avsevärt spelrum för det bestämmande

organets fria bedömande.

På vilken nivå normalbeloppen böra placeras är givetvis till en del en

fråga om vilka finansiella konsekvenser av reformen som det allmänna är

berett att ta. Det måste betecknas som en brist i promemorian, att den helt

saknar kalkyler, som kunde ge en föreställning om dessa konsekvenser vid

olika normalbeloppsnivåer. Möjligen ha de sakkunniga ansett, att inkomstminskningen

för det allmänna kommer att bli så obetydlig, att kalkyler av

den anledningen skulle vara överflödiga. Enligt riksräkenskapsverkets mening

skulle ett dylikt antagande icke vara alldeles hållbart. Som ovan framhållits

är det sannolikt, att en standardisering av existensminima måste

komma att innebära, att dessas nivå höjs icke oväsentligt för stora delar av

landet. Därtill kommer, att den normalisering av rätten till ett skattefritt

existensminimum, som tar sig uttryck i att denna rätt skall beaktas också

vid taxeringen, måste antas komma att väsentligt öka antalet aktuella existensminimifall.

Riksräkenskapsverket är väl medvetet om att kalkyler på

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

detta område icke skulle kunna göra anspråk på särskilt stor exakthet, i

varje fall om man ville undvika att göra dem alltför omständliga. Icke

desto mindre skulle de i hög grad underlätta bedömningen.---

Genom den av de sakkunniga föreslagna standardiseringen av existensminima,

vilken kommer att föranleda en icke oväsentlig höjning av dessas

nivå för stora delar av landet, och på grund av den av de sakkunniga föreslagna

normaliseringen av rätten till ett skattefritt existensminimum, varigenom

antalet aktuella existensminimifall måste komma att högst väsentligt

ökas, skulle, såsom det förut anförda utvisar, stora kategorier av skattskyldiga

i verkligheten erhålla en höjning av ortsavdraget upp till existensminimas

nivå. Genom de jämkningar i de sakkunnigas förslag, som riksräkenskapsverket

förordat i syfte att tillgodose kraven på likformighet och

rättvisa i beskattningen, kommer denna innebörd av de ifrågasatta ändringarna

av bestämmelserna rörande extra avdrag att ytterligare understrykas.

Det kunde därför finnas anledning att såsom riksräkenskapsverket inledningsvis

ifrågasatt närmare överväga, i vad mån de erforderliga åtgärderna

för lösningen av de problem, som uppkommit genom att ortsavdragen vid

taxeringen äro lägre än de vid löneavdrag och införsel tillämpade existensminima,

även tekniskt och formellt böra genomföras främst genom höjning

av ortsavdragen. Detta skulle självfallet också innebära, att åtgärderna

genomfördes i samband med den allmänna översynen av skattesystemet och

skatteskalorna och sålunda komme att inpassas i det större sammanhang,

där de höra hemma, samt baseras på en närmare utredning om de ifrågakommande

åtgärdernas finansiella konsekvenser. Genom en lösning av

ifrågavarande spörsmål i nu angiven ordning skulle det även bli lättare att

komma till rätta med det av riksräkenskapsverket berörda tröskelproblemet.

Fördelarna med det av riksräkenskapsverket nu ifrågasatta tillvägagångssättet

äro enligt riksräkenskapsverkets mening så stora, att man synes böra

allvarligt överväga, huruvida man icke ytterligare någon tid får finna sig

i de olägenheter i form av onödig omgång för såväl myndigheter som skattskyldiga,

som äro förenade med det nuvarande systemet.

Inom riksräkenskapsverket har byråchefen Ehnbom anmält avvikande

mening och anfört:

Riksräkenskapsverket framhåller att det ligger närmast till hands att

höja ortsavdragen, när det gäller att komma till rätta med de problem, som

uppkomma på grund av avvikelserna mellan ortsavdragen och s. k. existensminimum.

Det teoretiskt riktiga häri kan väl ej bestridas. Men en sådan

lösning innebär i första hand att de kommunala ortsavdragen höjas till

samma nivå som de statliga, i andra hand att ytterligare höjning av ett

sålunda enhetligt ortsavdrag överväges. Då den ur flera synpunkter väsentliga

avvägningen av de kommunala ortsavdragens storlek helt nyligen

prövats och då de finansiella konsekvenserna i övrigt äro svåröverskådliga,

anser jag inte att resonemanget kan läggas till grund för kritik mot de

sakkunnigas förslag.

Från förut nämnda utgångspunkt och med hänsyn till principen om

jämlikhet och rättvisa i taxeringen har verket emellertid funnit de sakkunnigas

förslag om extra avdrag på grund av existensminimum alltför

snävt till sin innebörd. Bestämmelserna borde i stället utformas så, att det

extra avdraget bleve ett normalt avdrag utom i »undantagsfall» för alla

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kurigl. Maj.ts proposition nr 203.

skattskyldiga med inkomst under existensminimum, vilket taxeringsmyndigheterna

hade att ex officio beakta. Ett förslag av sådan innebörd anser

jag mig inte kunna biträda. Man kan efterlysa en beräkning av det skattebortfall,

som sakkunnigförslaget kan medföra, men det torde med visst fog

kunna göras gällande, att detta vid en restriktiv tillämpning till väsentlig

del endast är ett bortfall av skattefordringar, som från början bort bedömas

som avskrivningsmässiga. Om avdraget skulle utformas som ett normalavdrag,

kan det däremot bli tal om ett skattebortfall, vilket icke kan lämnas

ur räkningen.

Alternativt ifrågasätter ämbetsverket, om icke såväl myndigheter som

skattskyldiga ytterligare någon tid finge finna sig i de olägenheter, som äro

förenade med det nuvarande systemet, intill dess möjligheten att eliminera

dessa genom höjning av ortsavdragen undersökts. Med hänsyn till vad ovan

anförts och då snara åtgärder synas önskvärda för att undanröja nyssnämnda

olägenheter anser jag att riksräkenskapsverket bort i huvudsak förorda

de sakkunnigas förslag, dock att den föreslagna författningstexten bör

förtydligas i syfte att garantera en restriktiv tillämpning.

Även länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Jämtlands län ha anfört

betänkligheter emot de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads

län anför sålunda:

De lokala skattemyndigheterna i detta län ha under år 1950 medgivit befrielse

från löneavdrag med hänsyn till existensminimum i tillhopa 441

fall. Då antalet skattskyldiga, som år 1950 åsatts inkomsttaxering i länet,

utgjorde 142.019 stycken, ha ifrågakomna fall av befrielse från löneavdrag

utgjort allenast omkring 0,3 procent av samtliga skattskyldiga.

Det ringa antalet fall, då löneavdrag med hänsyn till existensminimum

medgivits, skulle för detta läns vidkommande närmast giva anledning till

antagande, att icke alltför genomgripande åtgärder skulle erfordras för att

komma till rätta med den bristande överensstämmelse, som kan förefinnas

mellan de lokala skattemyndigheternas beslut om befrielse från löneavdrag

och beskattningsnämndernas beslut om avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Emellertid synes på andra håll betydande skiljaktigheter i förevarande avseende

råda. Jämväl i detta län torde i vissa fall dylik bristande överensstämmelse

föreligga. Länsstyrelsen, som finner en sammanjämkning av bestämmelserna

vid taxering och uppbörd synnerligen önskvärd, anser därvid

det principiellt riktiga vara, att ett förslag till frågans lösning i första hand

anknytes till taxeringsväsendet. Ehuru det framlagda förslaget skulle innebära

en lösning efter liknande linjer, måste länsstyrelsen likväl anmäla sin

tvekan i fråga om förslagets utformning.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skola alla skattskyldiga med inkomster

intill viss, för olika fall bestämd gräns vid taxeringen medgivas extra

avdrag för nedsatt skatteförmåga med hänsyn till existensminimum, som

allt efter de skattskyldigas levnadskostnader och underhållsskyldighet m. m.

bestämmes lägre eller högre än vissa centralt fastställda normalbclopp.

Detta innebär i realiteten, att ett förhöjt ortsavdrag kommer att tillerkännas

denna kategori skattskyldiga. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida

genom föreslagna bestämmelser eu rätt avvägning av avdragen kommer att

ske särskilt i fråga om inkomster, som ligga i närheten av existensminimum.

Uppbördssakkunniga redovisa icke någon utredning, i vilken omfattning

avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt de föreslagna reglerna kan antagas

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

komma att tillämpas, och ej heller angående avdragens inverkan på skatteunderlaget

till stat och kommun. Svårigheter föreligga givetvis att av tillgängligt

taxeringsmaterial bilda sig en säker uppfattning i dessa avseenden,

då någon uppgift icke föreligger om de belopp, vartill existensminimum kan

komma att fastställas. Inom länsstyrelsen hava emellertid vissa undersökningar

verkställts för att de ekonomiska verkningarna av de sakkunnigas

förslag skola kunna bedömas. Undersökningarna omfatta visserligen för

litet material för att här kunna redovisas med siffror. Den slutsatsen torde

man emellertid kunna draga, att antalet jämkningsfall kommer att mångdubblas

och att bortfallet av antalet skattekronor inom kommunerna kan

förväntas bliva stort.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att resultatet av de nu föreslagna bestämmelserna

komme att bli beroende av de lokala skattemyndigheternas

och taxeringsnämndernas förmåga att kunna riktigt handlägga ifrågakoinna

ärenden. Lokal skattemyndighet träffade oftast sitt avgörande angående

jämkning i början av året och kunde då svårligen överblicka den

skattskyldiges årsinkomst eller huruvida den skattskyldiges hustru eller

annan familjemedlem kunde komma att förvärva inkomst under exempelvis

årets senare månader. Taxeringsnämnderna skulle sedan ha att behandla

de skattskyldigas taxeringar ur synpunkten av att även taxeringarna borde

ansluta sig till existensminimum. Då andra och säkrare bedömningsgrunder

torde stå till taxeringsnämndernas förfogande, vore det sannolikt, att dessa

i många fall komme till annat resultat än den lokala skattemyndigheten.

Härigenom kunde uppkomma lättförklarlig irritation. Vidare komme förslagets

genomförande att medföra en ökning av taxeringsnämndernas redan

förut stora arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar bl. a.:

Ett existensminimum av generell natur i enlighet med de sakkunnigas

förslag innebär enligt länsstyrelsens förmenande, att en stor mängd skattskyldiga

av formella grunder komma att erhålla lindring i skattebördan,

ehuru ett erläggande av utskylderna till fulla beloppet icke för dem behöver

innebära någon anmärkningsvärd sänkning av levnadsstandarden. Det

torde vara otvivelaktigt, att de föreslagna ändringarna i 50 § kommunalskattelagen

och i 9 § förordningen om statlig inkomstskatt komma att medföra

en övervältring av skattebördan på de kategorier skattskyldiga, som

icke komma i åtnjutande av den nu ifrågasatta förmånen. Det framlagda

förslaget synes ej heller taga hänsyn till att många skattskyldiga, som åtnjutit

förmånen av existensminimum, ett kommande år kunna erhålla

högre inkomst med ökade möjligheter att betala sin kvarstående skatt.

Även om det nu tillämpade systemet med individuellt fastställda existensminima

uppenbarligen kan uppvisa brister, torde det dock medföra, att

samtliga skattskyldiga, som verkligen hava förmåga därtill, också få erlägga

dem påförda utskylder.

Taxeringsintendenten i Gotlands län uttalar, att de av de sakkunniga

påtalade förhållandena borde föranleda, att ortsavdragen höjdes väsentligt

och att skatteskalorna omarbetades, samt anför ytterligare:

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

89

Om det likväl skulle anses ofrånkomligt, att bibehålla nuvarande höga

skatteläge och låga ortsavdrag, måste möjligheter skapas att medgiva extra

avdrag i ökad utsträckning. Det är emellertid icke utan allvarliga olägenheter

möjligt, att pålägga taxeringsnämnderna skyldigheten, att ex officio

pröva förutsättningarna för att medgiva extra avdrag i alla de fall, då de

skattskyldigas inkomster understiga fastställt existensminimum eller i de

fall, då inkomsten visserligen överstiger detta minimum men överstigande

belopp är lägre än den skatt, som skulle utgå, om extra avdrag icke medgåves.

Sistnämnda fall synas f. ö. vara alltför svårbemästrade i tekniskt

hänseende för att kunna hänskjutas till taxeringsnämnderna.---Här
till

kommer, att taxeringsnämnderna redan äro så belastade med arbetsuppgifter

icke minst av teknisk natur, att det icke rimligen går att betunga

dem ytterligare.---Under sådana omständigheter synes enda

utvägen vara, att anknyta möjligheten att erhålla extra avdrag vid fall av

inkomst motsvarande existensminimum eller belopp överstigande denna

summa med lägre belopp än å beskattningsbar inkomst utgående skattebelopp

till förut träffade beslut av lokal skattemyndighet. Taxeringsnämnd

bör sålunda icke åläggas skyldighet pröva rätt till extra avdrag i dessa fall

annat än då lokal skattemyndighet träffat beslut i ärendet. Taxeringsnämnderna

böra sålunda innan arbetet för året tager sin början erhålla listor

med uppgifter på de skattskyldiga i distriktet, som enligt beslut av lokal

skattemyndighet erhållit extra avdrag, och de belopp denna funnit skäl

medgiva. Härigenom kan taxeringsnämndernas arbete begränsas till att

pröva huruvida lokal skattemyndighets beslut är sakligt grundade i enskilda

fallen, varvid nämndernas personkännedom måhända understundom kan

vara av värde. I detta sammanhang torde böra framhållas, att om vederbörande

skattskyldig kunnat betala preliminärskatt i form av löneavdrag eller

debiterad B-skatt skäl i regel icke torde förefinnas att medgiva extra avdrag

med tv åtföljande restitution av erlagd skatt.

De sakkunnigas förslag av styrkes av länsstyrelserna i Kronobergs.

Malmöhus. Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom av sex kronokainrerare,

sex häraclsskrivare, sex stadsfogdar och eu landsfiskal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bl. a.:

Förslaget bygger på det faktum, att ortsavdragen icke äro tillräckliga, ej

heller efter den senast beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen.

Om förslaget genomföres, blir resultatet därav för de flesta lägre inkomsttagare

detsamma, som om ortsavdragen höjts för dem. Undantagna skulle

endast bli det lilla fåtal av dessa, som disponerade icke alltför obetydliga

tillgångar. Det synes länsstyrelsen egendomligt att, medan en ytterligare

förhöjning av ortsavdragen för närvarande icke anses möjlig, på detta sätt

en för stora grupper inkomsttagare tämligen generell höjning av ortsavdragen

föreslås.

Länsstyrelsen vill erinra om, att man vid genomförandet av 1945 års

uppbördsreform pekade på den ökning av skatteintäkter, som skulle bli en

följd av att även mindre och tillfälliga inkomster beskattades. Uppbördsreformen

har otvivelaktigt medfört en betydande skärpning i skattebetalningen

för många av dem, som äro att finna bland de lägsta inkomsttagarna.

Om man avsåg att så skulle bli fallet, bör man nu ej bortse från det

faktum, att ett genomförande av förslaget medför ett skattebortfall, som

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Mnj.ts proposition nr 203.

är betydande jämfört med de vinster, som uppbördsreformen ansågs komma

att medföra.

Förslaget medför en minskning av skatteunderlaget som icke bör bagatelliseras.

För kommunerna måste detta medföra vissa bekymmer. Att

kommunerna, såsom de sakkunniga synas förutsätta, skulle ha anledning

jämföra ett vid förslagets genomförande uppkommet lägre skatteunderlag

med förhållandena före 1945 i stället för nuvarande läge, synes länsstyrelsen

omotiverat.

Kommunerna skola ej erhålla någon ersättning för det bortfallande skatteunderlaget,

varför utdebiteringen får antagas bli höjd. Höjningen kommer

att drabba även många mindre inkomsttagare, som befinna sig något

över existensminimum.

De lokala skattemyndigheterna och särskilt taxeringsnämnderna få säkerligen

en kännbar ökning av arbetsbördan. Vad särskilt beträffar taxeringsnämnderna

kan läget bli bekymmersamt, då de fastställda tiderna äro

i minsta laget redan med nuvarande arbetsbörda. En ökning av arbetsbördan

leder därför lätt till att arbetets kvalitet sjunker. De lokala skattemyndigheterna

skulle enligt förslaget icke få anledning behandla framställningar

om existensminimum utom efter ansökan av skattskyldiga. Dessa

myndigheter ha möjlighet till en viss saklig prövning. Taxeringsnämnderna

däremot skulle ex officio fatta beslut om skattebefrielse, oavsett om vederbörande

gjort ansökan om existensminimum hos lokal skattemyndighet

tidigare, så snart årsinkomsten icke överstiger visst belopp. Taxeringsnämndernas

beslut om skattebefrielse kommer därför att omfatta en betydligt

större krets av skattskyldiga än de lokala skattemyndigheternas.

Erfarenheten talar för, att taxeringsnämndernas prövning av fallen blir

mycket summarisk. Genom taxeringsnämndernas beslut kan preliminärt

inbetald skatt komma att återbetalas, även om avdrag för sådan skatt skett

under inkomståret vid tillfällen, då vederbörandes inkomster överstego

existensminimum. En annan följd av taxeringsnämndernas beslut måste

vidare bliva, att många befrias från skatt, som själva icke haft annan avsikt

än att erlägga skatterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Utan tvivel skulle det vara värdefullt om källskatten och den slutliga

skatten för existensminimifallen kunde åtminstone i stort sett bringas att

sammanfalla. Man skulle härigenom undgå att kvarskatter mera allmänt

bleve påförda, vilka icke kunde indrivas. Statsverkets ansvar gent emot

kommunerna för skatterestantier skulle då minskas eller bortfalla i de

många fall, då restantiepåföringen ytterst hade sin grund i att taxeringar

påförts, ehuru någon skattekraft icke förelegat. Från dessa synpunkter

torde några invändningar icke kunna riktas mot förslaget. När länsstyrelsen

trots detta måste framställa erinringar i ämnet, sker det bl. a. av

den anledningen, att den av de sakkunniga föreslagna ex officioprövningen

hos taxeringsnämnderna skulle i icke oväsentlig grad komma att inkräkta

på det kommunala skatteunderlaget. Enligt senast tillgängliga uppgifter

från Göteborgs stads uppbördsverk uppgick antalet existensminimifall i

Göteborgs stad för helt år till omkring 4.000. Av Göteborgs stads omkring

200.000 skattskyldiga fysiska personer kunna omkring 40.000 beräknas

hava en inkomst understigande 3.000 kronor. Det vill alltså synas som om

ex officioprövningen i taxeringsnämnderna skulle medföra att antalet fall

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

91

av existensminimum skulle komma att ungefär 10-dubblas vid jämförelse

med det klientel, som de lokala skattemyndigheterna hittills haft att behandla.

Beräkningarna äro naturligen osäkra, men de belysa dock att ex

officiometoden måste få påtagliga ekonomiska följdverkningar för'' den

kommunala ekonomin, vilka verkningar enligt länsstyrelsens mening måste

närmare utredas, innan en omläggning av beskattningsförfarandet kan förordas.

Att lösa frågan på så sätt att taxeringsnämndens ex officioprövning

skulle inskränkas till de fall, då frihet från löneavdrag för existensminimum

faktiskt blivit begärd hos den lokala skattemyndigheten, skulle bereda

orättvisa åt olika skattskyldiga, även om denna lösning skulle vålla

det allmänna den minsta rubbningen i skatteunderlaget. Länsstyrelsen anser

sålunda uteslutet, att taxeringsnämndernas tillämpning av reglerna om

existensminimum skulle göras beroende av den tillfälligheten, att den skattskyldige

haft förstånd eller vilja att lägga fram sin sak hos den lokala

skattemyndigheten.

Länsstyrelsen måste även rikta erinran mot den tekniska metod, som de

sakkunniga föreslagit och som innebär, att existensminimiavdraget skulle

användas såsom ett instrument för att beträffande vissa skattskyldiga höja

ortsavdraget. Anses det riktigt, att ortsavdraget höjes på grund av levnadskostnadernas

storlek, bör detta enligt länsstyrelsens mening ske i vanlig

ordning men icke på en omväg. —---

Länsstyrelsen finner det naturligt, att man vid avvägningen och utkrävandet

av skattebördorna måste särskilt tillgodose sådana skattskyldiga,

vilka måste försörja sig på ett minimum av inkomster. Men det är icke

möjligt att reglera denna fråga utan att samtidigt beakta, hur beskattningen

verkar för det inkomstskikt, som ligger närmast över levnadskostnadsminimum.

Sker icke så, har man gjort ett allvarligt avsteg från grunderna

om jämnhet och rättvisa vid beskattningen.

De nu beskrivna svårigheterna äro enligt länsstyrelsens mening av den

beskaffenhet, att de kräva en ytterligare utredning.

Härtill kommer att genomförandet av de sakkunnigas förslag måste möta

vissa administrativa hinder. Det torde icke bliva möjligt för taxeringsnämnderna

att utan tillgång till för uppgiften tränad arbetshjälp räkna ut den

särskilda skattelindring, som existensminimireglernas tillämpning skulle

påkalla. Denna arbetshjälp torde endast kunna ställas till förfogande från

personal hos den lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen, vilka emellertid

båda redan äro hårt belastade med andra viktiga arbetsuppgifter.

För övrigt skulle räkneoperationernas utförande kräva, att man tillskapade

ytterligare ett tabellverk utöver de många inom beskattningsväsendet redan

existerande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller:

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag om existensminimum såsom

avdragsgrund för extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga

kommer att få stora verkningar, såväl för de skattskyldiga som för kommunerna

och för arbetet i taxeringsnämnderna och troligen också i prövningsnämnderna

och hos de lokala skattemyndigheterna.

Skattskyldiga, mest då jordbrukare, affärsbiträden och andra mindre inkomsttagare,

vilka erlagt sina skatter, ehuru de levat på inkomster, som vid

prövning av lokal skattemyndighet säkert ansetts icke överstiga existensminimum,

komma att automatiskt befrias från skatt. Vad detta och bort
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

fallet av statsersatta restantier kommer att innebära för kommunernas i

detta län skatteunderlag kan icke utan närmare undersökningar säkert

bedömas men länsstyrelsen håller för sannolikt att skatteunderlagen komma

att sjunka katastrofalt. Länsstyrelsen har för Råneå övre taxeringsdistrikt

med ledning av uppbördskorten å slutlig skatt enligt 1950 års taxering

konstaterat att av 1.678 skattskyldiga, vilka påförts till kommunal

inkomstskatt taxerad inkomst, 861 haft en taxerad inkomst understigande

3.500 kronor. På dessa 861 skattskyldiga belöpande kommunal- och landstingsskatt

uppgår till 159.579 kronor.

Några säkra slutsatser av de framkomna uppgifterna kan givetvis icke

dragas utan att deklarationsmaterialet för taxeringsdistriktet närmare granskas

men siffrorna säga dock en hel del.

För taxeringsnämnderna kommer merarbetet med avdrag för nedsatt

skatteförmåga på grund av existensminimum att bliva betungande.----

Under förevarande omständigheter anser länsstyrelsen att taxeringsnämnderna

icke kunna bemästra den situation som uppkommer, därest

förslaget om avdrag på grund av existensminimum genomföres.

I följd härav och med hänsyn till bland annat de befarade ekonomiska

konsekvenserna för kommunerna ser sig länsstyrelsen nödsakad avstyrka

genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Föreningen Sveriges kronokamrerare avstyrker försl aget i dess

nuvarande form under framhållande, att detsamma kräver ytterligare

utredning. Föreningen anför bl. a.:

De lokala skattemyndigheterna äro givetvis i hög grad intresserade av

att få en praktisk lösning av de frågor, som promemorian sysslar med.

En borteliminering av arbetet med debitering av skatt, som sedermera

icke kan uttagas, måste vara ytterst önskvärd. Den naturliga anordningen

för ernående av ett sådant resultat hade naturligtvis varit, om taxeringens

ortsavdrag kunnat överensstämma med verkliga existensminima. Då så

icke för närvarande kan ske, torde någon annan möjlighet icke stå till

buds än den som föreslagits, nämligen att utöver det vanliga ortsavdraget

medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga. Förfarandet inrymmer

dock en rad synnerligen svårbemästrade frågor.

Den noggranna prövningen av varje ärende måste för de arbetstyngda

lokala skattemyndigheterna medföra en icke oväsentlig ökning av de kvalificerade

arbetsuppgifterna. Besluten måste utarbetas ytterst noggrant för

att preliminärskatten skall överensstämma med påräknelig slutlig skatt.

Merarbetet bör ses i samband med andra framlagda förslag, vilka medföra

merarbete för de lokala skattemyndigheterna, såsom t. ex. om ränta å

kvarstående och för mycket inbetald skatt, ny dissenterlagstiftning, obligatorisk

sjukförsäkring, allmän pensionsförsäkring. Enär de sakkunniga

förvänta, att taxeringsnämnderna i regel skola följa jämkningsbeslutet.

finns det all anledning antaga att besvärsmålens antal skall stiga. De skattskyldiga

komma säkerligen snart underfund med vilken betydelse jämkningsbesluten

hava vid den årliga taxeringen och bliva därför mera intresserade

av rättelse av dessa beslut än vad fallet måhända är för närvarande.

Äro svårigheterna stora för dessa myndigheter med dess yrkeskunniga och

rutinerade personal, måste det råda en viss tveksamhet huruvida taxeringsnämnderna

skola vara mäktiga att utföra detta precisionsarbete på ett

sådant sätt, att det med de föreslagna bestämmelserna åsyftade resultatet

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

93

uppnås. Ägna taxeringsnämnderna alltför mycken tid åt dessa små inkomsttagare

kan det också befaras, att alltför liten tid blir disponibel för granskning

av deklarationerna för de större inkomsttagarna.

I det i och för sig goda syftet att få en lösning av praktiska problem

ha de sakkunniga icke åtskilt skattebetalningsförmåga och skatteförmåga.

Följden härav blir att det vid preliminärskattearbetet städse måste beaktas

taxeringsregler, icke alltid förenliga med de uppbördsregler som böra gälla

vid uttagande av skatt. Läget vid ett särskilt tillfälle av arbetsgivares löneavdrag

för skatt, där inkomsten efter verkställda skatteavdrag icke medgiver

en nödtorftig försörjning, kan vara ett annat än vid följande års

taxering, då inkomstårets samlade inkomst skall upptagas till beskattning.

För uppbördsförfarandet skulle alltså taxeringsreglerna vara bestämmande

även i situationer, där dessa regler uppenbarligen icke taga tillräcklig hänsyn

till en skattskyldigs försörjningssvårigheter vid speciella tillfällen

under inkomståret. Det hade därför varit önskvärt med en närmare utredning

om huruvida och i vad mån skattebetalningsförmåga och skatteförmåga

kunna samordnas.

För kommunerna innebär förslaget en reducering av skatteunderlaget

och för statsverket en vinst därigenom att den slipper kompensera kommunerna

för icke oväsentliga skattebelopp, som enligt nu gällande regler

debiteras men aldrig erläggas. Uppbördsverksstäderna, som ha betydande

kostnader för uppbördsförfarandet, komma sannolikt att finna denna inkomstförskjutning

från kommunerna till statsverket mindre tilltalande

och ägnad att rubba kostnadskalkylerna för det nya uppbördssystemet.

Dessa ekonomiska konsekvenser för kommunerna borde ha utretts närmare

genom stickprovsundersökningar, så att verkningarna av förslaget, om det

genomföres, icke medför kännbara överraskningar.

De sakkunnigas förslag till sådan ändring av lagtexten, att extra avdrag

skulle medgivas, om skatteförmågan befunnes hava varit väsentligen nedsatt

mot för närvarande vara nedsatt, har föranlett länsstyrelsen i Värmlands

län att framhålla, att den föreslagna formuleringen uteslöte den tidigare

möjligheten för beskattningsnämnd att vid taxeringen medgiva skattelindring

för sådan nedsättning av skatteförmågan, som inträffat under

taxeringsåret. Enär denna möjlighet borde bibehållas, syntes det länsstyrelsen

önskvärt att förslaget omarbetades i denna del.

Det särskilda problem, som uppkommer genom den ovan omnämnda

skattetröskeln, har berörts i flera yttranden.

Riksräkenskapsverket uttalar sålunda, att de praktiska svårigheterna att

lösa problemet icke borde vara oöverkomliga, samt anför härom:

Utan att närmare utveckla tankegången ha de sakkunniga antytt en lösning

med hjälp av varierande extra avdrag. Uppslaget innebär förmodligen,

att de extra avdragen, när inkomsten stiger från existensminimum, skulle

sjunka i långsammare takt än som eljest förutsatts. Om den skattskyldige

i de sakkunnigas exempel med en inkomst av 3.500 kronor och ett existensminimum

av 3.200 kronor skulle maximalt behöva använda icke hela

skillnaden 300 kronor för skattebetalning utan t. ex. bara halva, skulle man

med ledning av de planerade hjälptabellerna — av det slag som visas i bi
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

laga A till promemorian -— enkelt kunna fastställa, hur stort avdrag som

behövde medges. Det förefaller riksräkenskapsverket, som om en lösning

enligt detta uppslag knappast skulle omöjliggöras av några praktiska komplikationer.

Riksräkenskapsverket förordar därför, att uppslaget ytterligare

prövas.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det angeläget med en undersökning,

om icke en sådan anordning kunde praktiskt genomföras, att den skattskyldige

vid löneavdrag eller införsel, sedan visst belopp förbehållits honom

såsom existensminimum, alltid finge behålla viss del, förslagsvis hälften,

av den inkomst, som överstege hans existensminimum. För undvikande

av kvarstående skatt borde i så fall motsvarande förmån tillgodoräknas

vid taxeringen. Detta syntes utan större svårighet kunna ske med tillämpning

av den såsom bil. A vid promemorian fogade tabellen, sedan skillnadsbeloppet

mellan årsinkomsten och existensminimum halverats. Vid

bedömande av denna fråga måste hänsyn tagas till värdet av den ökade

arbetsinsats, som en sådan metod i många fall finge antagas medföra.

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi uttalar, att det icke borde vara

omöjligt att konstruera en tabell, enligt vilken en person, som beviljats

befrielse från skatt på grund av att hans inkomst understege existensminimum,

alltid skulle få behålla åtminstone någon del av inkomstökningen

för den händelse hans inkomst genom övertidsarbete eller av annan orsak

kom me att överstiga gränsen för ifrågavarande minimum. En sådan särskild

tabell kunde ju lämpligen bifogas den lokala skattemyndighetens beslut.

Frågan har vidare berörts av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län samt av några lokala skattemyndigheter

och utmätningsmän ävensom av Svenska arbetsgivareföreningen

och Tjänstemännens centralorganisation utan att i dessa yttranden dock

något förslag till läsning framlagts. Arbetsgivareföreningen framhåller den

hämmande effekt på arbetsviljan, som bestämmelsen komme att medföra,

samt beklagar, att de sakkunniga på grund av praktiska svårigheter ansett

sig förhindrade att lösa detta problem. Med hänsyn till såväl de psykologiska

verkningarna på individen som det allmänna intresset av största

möjliga arbetsinsats ville föreningen framhålla önskvärdheten och nödvändigheten

av att det påtalade missförhållandet bleve tillrättalagt genom

någon form av avtrappning.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär en lösning av förevarande

problem i huvudsaklig överensstämmelse med den linje jag angav

i det vid propositionen nr 241 till förra årets riksdag fogade statsrådsprotokollet.

Jag kan därför ansluta mig till grundtanken i förslaget.

Gentemot den i åtskilliga remissyttranden framförda invändningen att

problemet i stället bort lösas genom en höjning av ortsavdragen, vill jag

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

95

endast erinra att frågan om ortsavdragens storlek nyligen prövats av statsmakterna

— därvid jämväl frågan om förhållandet mellan existensminimum

och ortsavdrag var uppe till diskussion —- och att ekonomiska förutsättningar

för en omprövning av de kommunala ortsavdragen icke föreligga.

En annan principiell invändning, som framkommit vid remissförfarandet,

är att förslaget skulle strida mot principen om likformighet och rättvisa

i beskattningen. Jag kan emellertid icke finna, att det skulle strida mot

nämnda princip att vidga användningsområdet för medgivande av extra

avdrag vid taxeringen i syfte att därigenom bereda beskattningsmyndigheterna

ökad möjlighet att beakta den i det enskilda fallet nedsatta skatteförmågan.

Enligt mitt förmenande skulle man tvärtom kunna beteckna nu

gällande regler såsom stående i strid mot rättviseprincipen. Trots att den

skattskyldige av någon anledning saknar skatteförmåga eller allenast har

förmåga att delvis gälda den på inkomsten belöpande skatten, påföres

nämligen skatt, vars uttagande sedan får bliva beroende av om den skattskyldiges

ekonomiska läge efter något eller några år förbättras.

Vissa länsstyrelser hava uttalat betänkligheter mot förslaget på grund

av befarad nedgång av det kommunala skatteunderlaget. Myndigheterna

synas därvid hava utgått ifrån att i huvudsak endast skattskyldiga med

inkomst över normalbelopp för existensminimum framdeles skulle komma

att åsättas beskattningsbar inkomst. Ett dylikt resonemang lärer emellertid

icke överensstämma med grundtanken i de sakkunnigas förslag, däri förutsättes

en individuell prövning av skatteförmågan i varje enskilt fall.

Generell höjning av ortsavdraget vid låg taxerad inkomst torde sålunda icke

vara avsedd. Det kommunala skatteunderlaget kan därför icke nedgå i

någon större utsträckning, i all synnerhet icke om man — såsom de sakkunniga

ansett rimligt — utgår från förhållandena före det nya uppbördssystemet,

då kommunerna hade att själva svara för de skattebelopp, som

icke kunde indrivas. Framhållas bör ock, att såväl stadsförbundet som

landskommunernas förbund accepterat förslaget.

I en del remissyttranden har gjorts gällande, att hela frågan borde anstå

i avbidan på ytterligare utredning. Svenska arbetsgivareföreningen har

ifrågasatt, om icke de förslag borde avvaktas som 1949 års skatteulredning

kunde komma att framlägga angående omläggning av den direkta istatsbeskattningen.

Jag kan icke biträda denna mening. De olägenheter, som

äro förenade med det nuvarande systemet, synas vara så betydande, att de

i görligaste män böra undanröjas snarast möjligt. Skatteutredningens blivande

förslag torde för övrigt icke kunna i väsentligare mån inverka på

frågans ändamålsenliga lösning.

En allvarlig nackdel med de sakkunnigas förslag är emellertid att det

föreslagna förfaringssättet kommer att åsamka taxeringsnämnder och

lokala skattemyndigheter ett icke ringa merarbete. Siirskilt såvitt gäller

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

taxeringsnämnderna är detta bekymmersamt på grund av att därigenom

tiden för den egentliga deklarationskontrollen beskäres. Det finnes dock

anledning att räkna med — under förutsättning av en från början restriktiv

tillämpning av bestämmelserna — att förhållandena efter det första

årets begynnelsesvårigheter snabbt skola stabilisera sig, såvitt angår taxeringsnämnderna.

Vad åter angår den inverkan, som arbetsökningen kan

få på häradsskrivarnas behov av personal, torde denna fråga få prövas av

uppbördssakkunniga.

Med hänsyn till det nu anförda vill jag förorda, att möjligheterna att

erhålla extra avdrag vid taxering på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga

utvidgas att omfatta jämväl sådana fall, där den skattskyldiges inkomst

är så låg och hans ekonomiska ställning i övrigt så svag, att han

skulle sakna möjlighet att försörja sig och sin familj, därest han tillika

skulle gälda de på inkomsten belöpande skatterna. Jag vill tillägga, att

man vid bedömningen av det enskilda fallet uppenbarligen måste — såsom

de sakkunniga också framhållit — beakta förhållandena under en längre

tidsperiod. Det är den skattskyldiges allmänna ekonomiska ställning under

beskattningsåret som måste vara avgörande.

De sakkunnigas förslag innebär efter ordalagen, att den bristande skatteförmågan

skulle bedömas med utgångspunkt allenast från den skattskyldiges

ekonomiska ställning. Emellertid är det tydligt — och de

sakkunniga torde även så hava avsett -— att rätten till extra avdrag utöver

ortsavdraget icke bör konstitueras enbart av själva inkomstläget utan framförallt

av de faktorer, som förorsakat det dåliga inkomstläget. Rådande

förhållanden på arbetsmarknaden äro ingalunda sådana, att lönerna i

normalfallen äro otillräckliga för att täcka såväl levnadskostnaderna som

å inkomsten belöpande skatter. Där en arbetstagare uppvisar särskilt låga

inkomstsiffror, torde orsaken härtill merendels vara att söka i nedsatt

arbetsförmåga, vilken i sin tur kan bottna antingen i fysiska eller psykiska

defekter eller egenheter hos arbetstagaren. I sistnämnda avseende ha de sakkunniga

nämnt arbetsskygghet och missanpassning i samhället. Jag har

intet att invända mot att extra avdrag beviljas i dylika fall. Samtidigt måste

man emellertid beakta att härmed icke får likställas det förhållandet, att en

arbetstagare med normal arbetsförmåga medvetet begränsar sin arbetsprestation

så, att inkomsten av arbetet täcker allenast vad han tarvar för sina

levnadskostnader, exklusive skatteutgifterna. Någon anledning att medgiva

en sådan arbetstagare extra avdrag för nedsatt skatteförmåga förefinnes

icke, även om hans inkomst icke överstiger normalbeloppet för existensminimum.

Det är angeläget, att detta beaktas redan vid preliminärbeskattningen

och att fastställande av existensminimum sker endast beträffande

sådana skattskyldiga, i fråga om vilka nedsatt arbetsförmåga eller annan

särskild omständighet verkligen är för handen. Framställning från arbetstagare

om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bör

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

97

alltså avslås, om det finnes anledning misstänka att framställningen endast

föranletts av önskan att få det inkomstläge fixerat, över vilket viss del av

inkomsten måste avstås till skatt.

Med nedsatt arbetsförmåga kan vara att likställa långvarig oförvållad

arbetslöshet. Situationen är emellertid här en annan än vid vanliga existensminimifall

i så måtto, att frågan om extra avdrag ofta icke får aktualitet

under inkomståret utan först vid taxeringen, då man har en mera samlad

överblick över vederbörandes ekonomiska förhållanden under inkomståret.

Därest det därvid befinncs, att den på hela inkomsten belöpande skatten

täckes av den källskatt, som den skattskyldige faktiskt erlagt under inkomståret,

torde — även om inkomsten under året i och för sig skulle

understiga existensminimum — frågan om extra avdrag böra bedömas

mycket restriktivt.

Såsom de sakkunniga framhålla kan den skattskyldiges förmåga att gälda

på inkomsten belöpande skatter vara begränsad, oaktat den skattskyldige

haft full sysselsättning och normal inkomst; detta gäller bl. a. i de fall då

försörjningsbördan varit särskilt stor. I dylika fall är sålunda behovet av

extra avdrag närmast föranlett, icke av inkomstläget såsom sådant utan

av den stora försörjningsbördan. En annan sak är att man i detta fall vid

bedömandet av existensminimum icke får bortse från de sociala förmåner

av olika slag som åtnjutas av barnrikefamiljer.

Svenska arbetsgivareföreningen har, med beaktande av nu berörda förhållanden,

yrkat att de skäl, som ansåges böra medföra skattelindring,

måtte angivas i själva lagtexten. Jag finner mig böra biträda denna mening

och förordar därför, alt avdragsbestämmelserna i skatteförfattningarna utformas

så, att skattskyldig, vilkens inkomst efter avdrag för därå belöpande

skatt understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig och

sin familj, ma medgivas extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, därest den

nedsatta skatteförmågan finnes hava varit beroende av — utöver de orsaker

som för närvarande finnas angivna i skatteförfattningarna (långvarig sjukdom,

olyckshändelse, ålderdom etc.) — nedsatt arbetsförmåga, långvarig

oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig

omständighet.

Genom en dylik utformning av författningstexten torde klarare framgå,

att extra avdrag icke är avsett att medgivas schablonmässigt i alla de fall,

da vederbörandes taxerade inkomst understigit existensminimum. För att

extra avdrag skall kunna medgivas, måste i det enskilda fallet den nedsatta

skatteförmågan ävensom orsaken därtill fastställas.

Jag vill i anslutning till det nu sagda framhålla, att författningstexten

bör — på sätt de sakkunniga framhållit — utformas så alt därav framgår

att förutsättningarna för extra avdrag vid taxering skola hänföra sig till

förhållandena under beskattningsåret, icke till förhållandena vid taxeringstillfällct.

7 — I Si hann till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

I remissyttrandena äro meningarna delade beträffande frågan om taxeringsnämnderna

skola beakta existensminimifallen ex officio eller ej. På

denna punkt vill jag framhålla, att i samma utsträckning som taxeringsnämnderna

eljest hava att pröva varje beskattningsfall utan avseende på

om yrkande i ena eller andra riktningen framställts av den skattskyldige,

bör frågan om extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

bedömas oberoende av eventuell framställning härom. Samtidigt

vill jag emellertid understryka, att det förhållandet att framställning

om extra avdrag icke göres i deklarationen i regel måste av taxeringsnämnden

betraktas som ett indicium på att något mera trängande behov av

sådant avdrag icke föreligger. Och självfallet måste det finnas än större

anledning för taxeringsnämnden att utgå ifrån, att något verkligt avdragsbehov

icke föreligger, om den skattskyldige under inkomståret icke begärt

och åtnjutit någon nedsättning av källskatten. Har den skattskyldige under

inkomståret kunnat försörja sig och sin familj på sina med skatten minskade

inkomster, finnes det all anledning att utgå ifrån att nedsatt skatteförmåga

icke varit för handen och att därför icke heller behov av extra

avdrag föreligger, även om yrkande därom skulle göras i självdeklarationen.

Ä andra sidan bör framhållas, att frågan om extra avdrag vid existensminimum

kan komma upp till prövning även om självdeklaration icke

avlämnats. Underlåtenhet att avlämna självdeklaration kan bero på, att

vederbörande på grund av existensminimum icke haft att erlägga någon

källskatt och i följd därav trott sig vara definitivt fri från skatt. I anslutning

till vad Svenska exekutionsmännens riksförbund anfört om s. k.

skönstaxering bör understrykas, att om taxering undantagsvis måste verkställas

utan ledning av självdeklaration, inkomsten icke får uppskattas

schablonmässigt. Noggrann individuell prövning måste ske även här. Inkomna

löneuppgifter böra beaktas och uppgift bör införskaffas om erlagd

källskatt, varjämte här liksom eljest lokalkännedomen inom taxeringsnämnden

bör utnyttjas.

Ett speciellt problem, som kanske närmast har samband med formerna

för de lokala skattemyndigheternas jämkningsbeslut men som likväl synes

böra tagas upp i förevarande principdiskussion, gäller den skattetröskel,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle uppkomma vid inkomster något

över existensminimigränsen. De sakkunniga hava föreslagit, att jämkningsbesluten

i fråga om preliminär A-skatt skola utformas så att vid löneavdrag

för skatt så stor del av lönen, som motsvarar existensminimum, skall förbehållas

den skattskyldige. Detta innebär att för skatt kan innehållas hela

lönen utöver det förbehållna beloppet, intill den gräns där skatten kan

uttagas till fullo. Vid inkomstökning intill nämnda gräns skulle den skattskyldige

sålunda få avstå hela löneökningen till skatt. De sakkunniga

hava själva framhållit, att denna mindre tilltalande följdverkan inbjuder till

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

99

kritik. I åtskilliga remissyttranden hava också allvarliga erinringar framställts

mot förslaget i denna del.

För egen del finner jag det med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden

nödvändigt, att reglerna på denna punkt utformas så att en

arbetstagare i det läge, varom här är fråga, icke föranledes att avhålla sig

från ökad arbetsinsats; detta skulle utan tvivel bliva fallet om han icke

skulle få för egen del behålla någon del av den mot den ökade arbetsinsatsen

svarande löneökningen. En lämplig lösning synes vara, att existensminimibeslutet

där så finnes påkallat kompletteras med en föreskrift, att

om inkomsten ökar och därvid uppgår till ett belopp, som ligger mellan

existensminimum och den övre gräns, där skatten kan uttagas till fullo,

avdrag för skatt får verkställas med endast viss del, förslagsvis hälften, av

den del av lönen som överstiger existensminimum. Denna metod bör dock

tillämpas med försiktighet. Därest t. ex. inkomsten växlar men genomsnittligt

kan beräknas vara så hög, att skatten vid en jämn inkomst skulle

kunna uttagas till fullo, bör nedsatt löneavdrag på grund av existensminimum

över huvud taget icke komma i fråga och alltså ej heller dylikt

förbehåll.

Ett beslut av innebörd, att arbetstagaren förbehålles viss del av inkomsten

utöver existensminimum, innebär att arbetstagaren i fråga om källskatten

kommer i åtnjutande av ett extra avdrag, som är högre än vad som

i och för sig är betingat av hänsynen till existensminimum. En motsvarande

förhöjning av det extra avdraget vid taxering synes däremot principiellt

icke kunna medgivas. I viss mån olika regler vid löneavdrag för

skatt och vid taxering bliva därför ofrånkomliga med avseende å dessa

fall. Emellertid torde nackdelarna härav åtminstone i en del fall kunna

mildras genom att det extra avdraget vid taxeringen avrundas uppåt, något

som ofta torde finnas påkallat redan av praktiska skäl.

På grund härav och för att jämväl i övrigt möjliggöra en något friare

bedömning av existensminimireglerna vid löneavdrag för skatt än vad som

eljest ifrågakommer vid bestämmande av preliminär skatt eller vid taxering

synes det lämpligt att låta nämnda regler, såvitt gäller löneavdrag

för preliminär eller kvarstående skatt, liksom hittills utgöra ett särskilt

institut i uppbördssystemet. Bestämmelserna härom finnas för närvarande

intagna i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen. Författningsrummet torde i

huvudsak kunna bibehållas vid nuvarande lydelse, med tillägg dock att nedsättning

av löneavdraget för preliminär skatt förutsätter nedsatt arbetsförmåga

cfc. hos den skattskyldige samt att existensminimum skall bedömas

med ledning av de regler, som i sådant hänseende skola tillämpas vid taxering.

I särskild anvisningspunkt till paragrafen kan därutöver angivas, att

arbetstagaren, där sa finnes påkallat, må kunna utöver belopp, motsvarande

existensminimum, förbehållas lämplig del av det belopp, varmed inkomsten

eventuellt må komma att öka efter meddelandet av beslutet om existens
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

minimum. Jämkningsreglerna i 53 § uppbördsförordningen böra, såvitt

gäller extra avdrag vid existensminimum, icke gälla preliminär A-skatt utan

endast preliminär B-skait.

Det sagda innebär alltså, att beträffande spörsmålet om vad den skattskyldige

vid existensminimum skall få behålla av lönen man i fråga om

löneavdrag för skatt skulle medgiva en något friare bedömning av reglerna

än som kunde förekomma vid taxering. Detta gäller även i fråga om preliminär

B-skatt med löneavdrag. Beträffande preliminär B-skatt utan löneavdrag

torde däremot anledning icke föreligga att vid jämkning av skatten

på grund av existensminimum frångå de regler, som skola tillämpas vid

taxering. Icke heller bör vid jämkning av preliminär B-skatt med löneavdrag

nämnda regler frångås. Om sedan efter jämkningen B-skatt kvarstår

att erlägga, får den lokala skattemyndigheten i enlighet med avdragsbestämmelserna

i 48 § 2 mom. besluta, efter vilka grunder löneavdrag för

skatten skall verkställas.

Ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1952.

E. Särskilda frågor med avseende å taxering.

1. Centralt fastställda normalbelopp för existensminimum.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att utformningen av

bestämmelserna om vidgad rätt till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

vid taxering måste ske så, att en likformig och rättvis beskattning kunde

ernås. Härför torde krävas, att vissa normalbelopp jämte anvisningar fastställdes

för bedömande av frågan, när på grund av den .skattskyldiges ekonomiska

läge nedsatt skatteförmåga kunde anses vara för handen. De existensminimibelopp,

som för närvarande tillämpades av lokala skattemyndigheter

och utmätningsmän, varierade till storleken avsevärt även på orter

inom samma dyrortsgrupp. En förutsättning för en utvidgning av möjligheterna

att erhålla extra avdrag vid taxering syntes emellertid vara, att

existensminimibeloppen för normalfallen — d. v. s. där den skattskyldige

hade att av sin inkomst bestrida normala levnadskostnader utan bidrag

från andra och utan tillgång till förmögenhet —■ till förekommande av

inadvertenser fastställdes av en central, av Kungl. Maj :t utsedd myndighet,

som ägde möjlighet att — med iakttagande av nödig restriktivitet —

åstadkomma likformighet och rättvisa på detta område. Centrala uppbördsnämnden

syntes därvid närmast böra komma i fråga. Normalbeloppen

borde fastställas för olika orter, väsentligen med ledning av °rtsgruPperingen,

och med olika belopp för de variationer beträffande försörjningsbördan,

som kunde ifrågakomma.

Remissyttrandena. Förslaget om att normalbelopp för existensminimum

skola fastställas centralt för hela r i
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

101

ket, har biträtts i övervägande antalet av de yttranden, vari denna fråga

särskilt berörts, och detta även i yttranden, däri de sakkunnigas förslag

i övrigt avstyrkts. Förslaget har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands

och Norrbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm, flertalet

kr o nokamrer are och häradsskrivare, några stadsfogdar och — med några

få undantag — samtliga hörda landsfiskaler ävensom av Sveriges häradsskrivarförening

och Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsfiskalen i Bergsjö distrikt förordar, att den centrala myndigheten

skulle utfärda normer för existensminimum, vilka normer därefter finge

omarbetas fögderivis efter överläggning mellan den lokala skattemyndigheten

och utmätningsmännen.

Landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt uttalar, att normalbeloppen böra

fastställas av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig vara tveksam om möjlighet

föreligger, att konstruera sådana normaltal för existensminimum, som kunna

ges generell giltighet.

Kronokamreraren i Linköping förklarar, att det syntes mindre lyckligt

att uppdraga åt ett centralt organ att fastställa existensminimibelopp.

Det belopp, som utgjorde existensminimum för en skattskyldig, berodde

på så många faktorer, att inkomstbeloppet såsom sådant vore av mindre

betydelse. Det vore helt andra omständigheter, som vore utslagsgivande.

Landsorganisationen i Sverige ifrågasätter, om en central myndighet vore

det lämpligaste organet. Den statliga dyrortsgrupperingen komme helt säkert

att bli vägledande vid fastställandet av existensminimum för olika

orter. Om så icke skulle bil fallet, måste det centrala organet verkställa

egna djupgående och tidsödande utredningar för att fastställa normalreglerna

för olika orter. Då nuvarande ortsavdragsbelopp måste anses temporära

i avvaktan på resultaten av sittande skatteutredningars arbete,

måste det anses vara mera tillfredsställande, om den lokala skattemyndigheten

liksom hittills finge avgöra beloppens storlek. Eventuellt kunde det

uppdragas åt länsstyrelserna att utöva viss tillsyn av skattemyndigheternas

åtgärder. En annan lösning vore att låta kommunerna svara för den del av

restantierna, som komme att ligga ovanför av statsmakterna fastställda

skäliga normalbelopp för existensminimum.

Förslaget avstyrkes av några stadsfogdar och landsfiskaler.

Förste och andre stadsfogden i Hälsingborg framhålla därvid, att ett

centralt organ helt saknade lokalkännedom och personlig kontakt med de

skattskyldiga, förutsättningar, som måste finnas för uppnående av ett något

så när riktigt resultat vid bedömande av skatteförmågan hos de skatt
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skyldiga. De lokala myndigheterna måste ovillkorligen bliva bundna i sina

beslut av de av det centrala organet meddelade normerna. Den olikformighet

i bedömningen, som påtalats, vore helt enkelt en nödvändig och ofrånkomlig

följd av de oändligt många variationerna i rådande förhållanden

och en ändring av dessa kunde självfallet icke åvägabringas genom förslagets

upphöjande till lag. Det vore att befara, att ändringarna, i stället

för att förenkla uppbördsförordningens bestämmelser, komme att komplicera

desamma.

Föreningen Sveriges stadsfogdar avstyrker, att centralt fastställda existensminimibelopp

skulle gälla vid införselarbetet, samt framhåller, att

därest så likväl skulle bli fallet, det enligt föreningens mening vore angeläget,

att den myndighet, på vilken det skulle ankomma att fastställa normalbeloppen,

förstärktes med en representant för stadsfogdekåren vid

handläggningen av dessa frågor.

De sakkunnigas förslag om centrala uppbördsnämnden

såsom centralt organ för fastställande av normalbelopp

för existensminimum har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet yttranden.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter dock, om Kungl. Maj :t och riksdagen

borde avhända sig en befogenhet av denna natur. Särskilt som följd av att

de fastställda beloppen skulle vara normerande också vid taxeringen komme

de att de facto göra tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skattskyldiga.

Att fastställa dessa normalbelopp måste därför materiellt närmast

uppfattas som en akt av skattelagstiftning. Det kunde måhända här

invändas, att normalbeloppen borde kunna utan onödig omgång anpassas

efter variationer i levnadskostnaderna, och att det från den synpunkten

skulle vara olämpligt, att de låstes genom beslut av statsmakterna. Riksräkenskapsverket

föreställde sig emellertid, att man, om en sådan låsning

ansåges hinderlig, skulle kunna indexreglera normalbeloppen på ungefär

samma sätt som t. ex. folkpensionerna eller, hittills, statstjänstemännens

löner.

Avvikande mening har vidare anförts av kronokamreraren i Gävle och

häradsskrivaren i Gävle fögderi samt Svenska arbetsgivareföreningen, vilka

i stället förorda att normalbeloppen skola fastställas av den blivande riksskattenämnden.

Arbetsgivareföreningen anför härom:

Föreningen ifrågasätter starkt det lämpliga i att åt centrala uppbördsnämnden

uppdraga att bestämma normerna för existensminimibeloppen i

de olika dyrorterna. Centrala uppbördsnämndens funktion är för närvarande

att lämna vägledning åt lokala skattemyndigheter och arbetsgivare

vid handhavande av uppbörden samt att meddela bindande förklaringar

avseende uppbördsförordningen. Nämndens verksamhet berör sålunda uteslutande

tillämpningen av uppbördsförordningen. Det synes ej vara lämp
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

103

ligt att åt detta organ anförtro uppgiften att fatta avgörande rörande skattelagarnas

materiella bestämmelser. På uppbördsnämnden bör enligt föreningens

uppfattning liksom hittills ankomma att se till att de lokala skattemyndigheterna

iakttaga de anvisningar, som utfärdas av sådana institutioner,

som handhava de materiella skattereglerna. Föreningen förordar

därför, att den blivande riksskattenämnden, som kommer att få till uppgift

att meddela anvisningar vid taxering och således även beträffande tilllämpningen

av samtliga författningsrum i kommunalskattelagen och förordningen

om statlig inkomstskatt, tilldelas de uppgifter, som de sakkunniga

här förordat. Det synes icke finnas någon rimlig anledning att undantaga

just de ifrågavarande författningsrummen i nämnda lagar från

riksskattenämndens kompetensområde. Grundtanken med inrättandet av

en riksskattenämnd är ju. att materiella beskattningsfrågor skola få en

likartad behandling över hela riket och att nämnden skall ges en härlör

anpassad särskild kompetens. Centrala uppbördsnämndens sammansättning

baseras huvudsakligen på helt andra hänsyn.

I flera yttranden har frågan om normalbeloppens utformning

behandlats.

Socialstyrelsen, som utgår ifrån att social expertis på olika områden

kommer att anlitas vid fastställande av normalbeloppen, framhåller, att

man vid fastställandet borde räkna med ett något högre existensminimum

än det som brukade förutsättas vid understöd från socialvården. Existensminimum

borde nämligen rimligtvis vara högre, när det vore fråga om en

förvärvsarbetande person än när det gällde en, som finge understöd Irån

det allmänna, eventuellt kompletterat med tillfälliga arbetsinkomster.

Även utmätningsmännens normer borde beaktas.

Socialstyrelsen anför vidare:

I detta sammanhang må anmärkas, att det icke förefaller möjligt att

låta normalbeloppen för olika orter bestämmas med ledning av dyrortsgrupperingen.

Det bör uppmärksammas, att dyrortsgrupperingen söker bedöma

levnadskostnadernas höjd vid en lika standard bland annat och särskilt

i fråga om bostädernas kvalitet. Vid en bedömning av beloppen för

existensminimum måste man däremot räkna med att en anpassning måste

ske till de förhållanden som råda på orten, särskilt vad gäller bostadsförhållandena.

Enligt dyrortsgrupperingen ligga levnadskostnaderna i den

lägsta dyrortsgruppcn omkring 16 procent under kostnaderna i den högsta

gruppen. Av de i betänkandet angivna siffrorna framgår, att de belopp för

existensminimum vid införsel, som nu tillämpas på olika orter, variera

mycket mera; de lägsta beloppen utgöra i själva verket föga mer än hälften

av de högsta. Motsvarande är förhållandet i fråga om fattigvårdsnivån. Av

vad som anföris torde framgå, att det kommer att vålla stora bekymmer

att på ett rimligt sätt fastställa normalbeloppen på olika orter. Det är som

förut nämnts ofrånkomligt att vid fastställandet av normalbeloppen taga

hänsyn till fattigvårdsnivån samt tillämpade existensminima vid införsel

och utmätning. Därav följer emellertid alt någon anpassning till dyrortsskillnaderna,

vilka legat till grund för utformningen av de skattefria avdragen,

icke kan äga rum.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsfiskalen i Tierps distrikt yttrar:

Bestämmande av normalbelopp för s. k. existensminimum torde böra regleras

på ett sätt, som icke avviker från relationen mellan ortsavdragen

inom de olika ortsgrupperna. Även om existensminimum i och för sig tankes

vara olika motiverat för särskilda orter tillhörande en och samma ortsgrupp

på grund av växlingar i levnadsförhållandena, måste det anses förkastligt

att sanktionera ett system, som med nödvändighet leder till en

varken jämlik eller rättvis beskattning. De sakkunnigas utredning synes

på ett tydligt sätt ha klargjort, huru betänkliga konsekvenserna kunna

bliva av alltför lokalt betonade normer för bedömande av vad som skall

betraktas som existensminimum. Ortsavdragens storlek bör därför utgöra

grunden för existensminimibeloppens bestämmande.

Kronokamreraren i Linköping anför:

Utgöres inkomsten för en skattskyldig av jordbruks- eller annan fastighet

eller av rörelse eller kapital ligger säkerligen beloppet för existensminimum

vid en lägre summa än för inkomst av arbete och gäller nog samma

beträffande inkomst av pension eller livränta, vilka inkomstslag närmast

kan jämföras med inkomst av kapital.

Dessa omständigheter synas mig böra beaktas i så måtto att därest normalbelopp

för existensminimum avses att fastställas, dessa normalbelopp

endast fastställas ifråga om inkomst av arbete.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar nödvändigheten av att normerna

göras restriktiva. Det fastställda normalbeloppet finge icke bli det inkomststreck,

vid vilket den skattskyldige utan ekonomisk olägenhet kunde finna

lämpligt upphöra med ytterligare inkomstbringande arbete. Enär utgifterna

för inom samma ortsgrupp bosatta skattskyldiga kunde vara högst

varierande, särskilt beträffande hyran, vore det vidare för underlättande

av normernas tillämpning önskvärt, att centrala uppbördsnämnden jämväl

angåve däri ingående beräknade större utgiftsposter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Skall lokala skattemyndigheterna, taxeringsnämnderna och utmätningsmännen

med ledning av nämnda normalbelopp kunna fastställa i det enskilda

fallet rätt existensminimum är det nödvändigt att särskilda belopp

angivas för de olika huvudposterna i normalbeloppet för existensminimum.

Då särskilt, förhöjt normalbelopp avses skola bestämmas för skattskyldig

som har oförsörjda barn, är det av vikt att veta med vilken eller vilka

åldrar centrala uppbördsnämnden räknar. Stor skillnad i utgift föreligger

nämligen för försörjningen av ett barn som är till exempel 1 år och ett

barn, som är 15 år.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller ävenledes, att det vid fastställandet

av normalbeloppen för existensminimum vore nödvändigt med

specifikation av de i nämnda belopp ingående delposterna för att möjliggöra

den av de sakkunniga förutsatta individuella prövningen av gjorda

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

105

framställningar. Det syntes vidare erforderligt, att normalbeloppen omprövades

varje år och att vid deras konstruktion hänsyn toges till socialvårdtagarnas

standard.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag, att normalbelopp

för existensminimum skola fastställas ceptralt för hela riket. Detta

synes ofrånkomligt med hänsyn särskilt till att bestämmelserna om extra

avdrag vid existensminimum avses skola tillämpas icke blott av de lokala

skattemyndigheterna utan även av taxeringsnämnderna. Enhetliga normer

äro erforderliga, om taxeringen skall bliva likformig och rättvis över hela

riket.

Jag biträder ävenledes förslaget, att normalbeloppen skola fastställas

av centrala uppbördsnämnden. Bestämmelser härom torde få utfärdas i

administrativ ordning. Visserligen finnas skäl som tala för att uppgiften

borde ankomma på den riksskattenämnd, om vars inrättande förslag

tidigare genom proposition nr 64 förelagts årets riksdag. De arbetsuppgifter,

som avses skola ankomma på riksskattenämnden, äro emellertid så

omfattande, att förevarande arbetsuppgift åtminstone tillsvidare icke bör

tillföras densamma. Jag torde emellertid få erinra om att i nyssnämnda

proposition berörts frågan om att i sinom tid låta riksskattenämnden helt

övertaga centrala uppbördsnämndens arbetsuppgifter. Nämnda fråga torde

sålunda komma att framdeles upptagas till prövning, därvid särskild anledning

finnes att överväga om icke i vart fall den uppgift, varom här är

fråga, bör överföras till riksskattenämnden.

Uppenbart är att centrala uppbördsnämnden vid fullgörande av förevarande

arbetsuppgift bör söka samråd med social expertis, närmast socialstyrelsen,

ävensom med representanter för de myndigheter, som för närvarande

hava att tillämpa regler om existensminimum, nämligen de lokala

skattemyndigheterna och utmätningsmännen. Anledning torde icke föreligga

att i detta sammanhang gå närmare in på hur normalbeioppen böra

fastställas eller i vad mån normalbeloppen kunna komma att skilja sig från

de normer, som för närvarande tillämpas på olika håll. Jag understryker

vad de sakkunniga anfört om att normalbeloppen böra fastställas med iakttagande

av nödig restriktivitet. Sannolikt torde det befinnas lämpligt, att

som grundval för arbetet uppgifter införskaffas genom länsstyrelserna rörande

den praxis, som för närvarande tillämpas på olika orter. Särskilda

normalbelopp böra fastställas för olika delar av respektive län eller, då så

erfordras, för varje kommun och i förekommande fall för särskilda orter

inom en kommun med beaktande av de särskilda förhållanden, som kunna

råda, t. ex. i fråga om hyresnivån. Variationer jämfört med dyrortsgrupperingen

torde därvid icke kunna undvikas. Vidare böra olika normalbelopp

fastställas för olika typer av familjebildningar. I sistnämnda avseende torde

det vara naturligt, att särskilda normalbelopp fastställas för dels ensamstå
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ende person och dels äkta makar, varjämte tilläggsbelopp angivas för hemmavarande

barn, eventuellt för barn i olika åldrar. Vid fastställandet av

dessa tilläggsbelopp — d. v. s. vid bedömningen av barnkostnaderna — böra

beaktas de sociala förmåner, som utgå för barnen, t. ex. barnbidrag och fria

skolmåltider. Dessa bidrag böra däremot icke inräknas i den inkomst, som

skall jämföras med existensminimum. Såsom i några yttranden framhållits

torde det vidare vara lämpligt att normalbeloppen i viss utsträckning

specificeras med angivande av däri ingående större utgiftsposter, t. ex. för

kost och hyra. Viss ledning torde centrala uppbördsnämnden därvid få av

den praxis, som redan utbildats på förevarande område.

Normalbeloppen för existensminimum böra i första hand gälla i fråga om

skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflyter av förvärvskällan

tjänst, d. v. s. där inkomsten utgöres av lön eller pension.

Fastställda normalbelopp måste omprövas vid mera betydande ändringar

i pris- och löneläget. Sannolikt torde nämndens beslut i ämnet böra gälla

för högst ett år i sänder.

2. Fastställande av existensminimum i det enskilda fallet.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att eftersom avdrag för nedsatt

skatteförmåga avsåge beskattningsår, finge även dylikt avdrag vid

existensminimum bestämmas med beaktande av den skattskyldiges inkomster

och andra för hans ekonomi betydelsefulla förhållanden under hela

beskattningsåret.

De sakkunniga framhålla vidare, att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

icke utan vidare borde medgivas av den anledningen att den skattskyldiges

inkomster under ett år varit så låga att normalbeloppen för existensminimum

skulle ha underskridits, om full skatt uttagits å inkomsten.

Om sålunda den skattskyldige hade förmögenhet — här bortsåges då från

så obetydliga tillgångar att det av sociala skäl måste anses obilligt att förbruka

desamma för gäldande av skatt — funnes som regel ej anledning

medgiva extra avdrag. Ej heller borde så ske, om den skattskyldige haft

lägre levnadskostnader än normalt, t. ex. om han bott i sitt föräldrahem

och där åtnjutit fritt vivre eller om anhöriga eller andra haft gemensamt

hushåll, vilket som regel nedbringade utgifterna för bostad och kost, eller

om den skattskyldige åtnjutit särskild förmån i form av billig bostad eller

andra liknande förmåner. Om en skattskyldig frivilligt slutat inkomstbringande

arbete för att i stället ägna sig åt studier, och de sammanlagda

inkomsterna under året i följd därav understigit det belopp, som motsvarade

existensminimum för ett år, borde detta förhållande i och för sig icke

föranleda till extra avdrag vid taxeringen. I sådant fall finge i stället behovet

av extra avdrag bedömas med beaktande av förhållandena under den

tid inkomst åtnjutits. Detsamma gällde t. ex. om en studerande tagit an
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

107

ställning under ferierna, eller om en arbetstagare åtnjutit inkomst under

endast en del av ett beskattningsår, därför att han först under detta år

börjat förvärvsarbete.

De sakkunniga upptaga till särskild behandling frågan i vad mån vissa

speciella utgifter böra få inverka på fastställandet av existensminimum i

det enskilda fallet. De sakkunniga anföra härom:

Det belopp, som erfordrats för att täcka levnadskostnaderna för den

skattskyldige och hans familj, kan komma att ligga över normalbeloppet

för existensminimum om den skattskyldige haft att vidkännas utgifter för

underhållsbidrag. Ett speciellt problem uppkommer i så fall, nämligen

huruvida i existensminimum böra få inräknas utgifter, som den skattskyldige

haft för underhållsbidrag till make och/eller barn, och om extra

avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen skall kunna medgivas,

därest inkomsten ej varit tillfyllest att täcka både den skattskyldiges med

underhållsbidraget förhöjda existensminimum och den på inkomsten belöpande

skatten.

Förslår ej den skattskyldiges inkomst efter löneavdrag för preliminär

skatt till att täcka såväl underhållsbidraget som den skattskyldiges och

hans familjs “levnadskostnader, blir följden den, att underhållsbidraget ej

kan utbetalas. Som regel kan då i stället införsel begäras i den skattskyldiges

lön för uttagande av bidraget. Då införseln har prioritet framför

löneavdraget, blir resultatet beträffande löneavdraget detsamma som om

den skattskyldiges existensminimum förhöjts med underhållsbidraget. Det

ter sig därför naturligt, att existensminimum bör omfatta även underhållsbidrag,

vare sig detta uttages genom införsel eller erlägges frivilligt.

Understiger inkomsten det med underhållsbidraget förhöjda existensminimibeloppet

eller är inkomsten eljest så låg, att fullt löneavdrag ej kan

ske å den del av inkomsten, som överskjuter nämnda belopp, kommer den

skattskyldige att påföras kvarstående skatt, därest vid den årliga taxeringen

avdrag icke medgives för underhållsbidraget.

I sistnämnda avseende bör därvid anmärkas, att i fråga om underhållsbidrag

till barn, vilket i de flesta fall utgår till barnets undervisning eller

uppfostran, allmänt avdrag för periodiskt understöd som regel ej kan medgivas

vid taxering. Underhållsbidraget påverkar ej heller storleken av den

skattskyldiges ortsavdrag annat än för ogift skattskyldig i så måtto, att det

statliga ortsavdraget ej reduceras. Extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

medgives endast i undantagsfall, då fråga är om för den skattskyldige särskilt

betungande utgifter. Skulle dessa regler bibehållas oförändrade, skulle

emellertid, såsom tidigare framhållits, följden i förevarande existensminimifall

bli att den skattskyldige skulle påföras kvarstående skatt. Den nu

ifrågasatta omläggningen av bestämmelserna om existensminimum avser

emellertid att undvika uppkomsten av sådan skatt. Det synes därför angeläget

att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga även i dessa fall medgives

vid taxeringen med erforderligt belopp.

Till skillnad från underhållsbidrag till barn medför underhållsbidrag

till make som regel att den skattskyldige erhåller avdrag vid taxering, antingen

i form av allmänt avdrag för periodiskt understöd eller såsom högre

ortsavdrag. Nämnda underhållsbidrag medför alltså att den skattskyldige

får erlägga lägre skatt än eljest. Skulle emellertid inkomsten, minskad

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

med denna lägre skatt, icke räcka till att täcka såväl underhållsbidraget

som vad den skattskyldige behöver för sitt och den övriga familjens uppehälle,

bör vad nyss sagts om underhållsbidrag till barn äga motsvarande

tillämpning. Den skattskyldiges existensminimum bör således omfatta även

underhållsbidrag till make, varjämte extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

i förekommande fall bör medgivas vid taxeringen med erforderligt belopp,

så att kvarstående skatt icke behöver uppkomma.

Då det gäller att i det enskilda fallet bedöma, vad den skattskyldige

behöver för sitt och sin familjs livsuppehälle, uppkommer ofta frågan i

vad mån hänsyn kan tagas till utgifter för amortering av skulder. Ofta

avse dylika amorteringar på avbetalning köpta möbler till hemmet. Ett

annat fall, där tvekan kan råda, gäller huruvida hänsyn bör tagas till det

förhållandet, att en skattskyldigs kostnader för bostad äro anmärkningsvärt

höga i förhållande till inkomsten, vilket under rådande svåra förhållanden

på bostadsmarknaden icke lärer vara alltför ovanligt. Som regel

torde skuldamortering i viss utsträckning inräknas bland levnadskostnaderna

(särskilt gäller detta vid nyssnämnda fall av avbetalningsköp av

möbler). Myndigheterna torde även ofta fastställa »existensminimum» med

beaktande av sådana särskilt höga bostadskostnader, som nyss berörts.

Emellertid torde myndigheterna i dessa fall ha att väga de sociala hänsynen

mot den förmånsrätt, som skatteskulderna äga. Enligt uppbördssakkunnigas

mening torde näppeligen vid taxering extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

kunna medgivas, då sådana förhållanden som de nu nämnda eller

därmed likartade varit för handen. Samma regler böra i detta avseende

gälla i fråga om den preliminära skatten. De sakkunniga äro medvetna om

att de lokala skattemyndigheterna i undantagsfall av humanitära och

sociala skäl kunna komma i en svår ställning, om de icke få taga hänsyn

till dylika omständigheter. De sakkunniga ha därför diskuterat, om icke

jämkningsgrunderna kunde göras något vidare än i fråga om förutsättningarna

för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Emellertid skulle

detta medföra att kvarstående skatt skulle komma att påföras ifrågavarande

skattskyldiga, ett förhållande som just skulle förhindras genom de nya

avdragsreglerna. Det må även påpekas, att om avdragsreglerna i vissa fall

göras liberalare vid löneavdragen än vid taxeringen, man i realiteten komme

att röra sig med två slag av avdrag i fråga om den preliminära skatten,

ett avdrag som står i överensstämmelse med beskattningsreglerna, och ett

avdrag, som icke kan täckas av sistnämnda regler. Ett sådant resultat vore

uppenbarligen icke tillfredsställande. De sakkunniga finna sig därför — om

än med viss tvekan — icke böra framlägga något förslag i angiven riktning.

Utgifter för gäldränta äro avdragsgilla vid taxering, varför den skatt,

som den skattskyldige har att erlägga, bör beräknas å den skattskyldiges

inkomst, minskad med gäldräntan. Att härutöver — såsom i fråga om utgivna

underhållsbidrag — låta gäldräntan få prioritet före skatten genom

att inräkna densamma i den skattskyldiges existensminimum synes icke

böra komma i fråga.

Icke heller bör i den skattskyldiges existensminimum inräknas sådana

nödiga utgifter för inkomstens förvärvande, för vilka den skattskyldige

vid taxering äger åtnjuta avdrag i förvärvskällan tjänst, såsom t. ex. avgifter,

som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen eller

efterlevande familjs pensionering, samt kostnader för resor till och från

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

109

arbetet. Däremot böra dylika kostnader frånräknas bruttoinkomsten, då

taxeringsnämnden för bedömande av den skattskyldiges skatteförmåga har

att fastställa den inkomst, som skall jämföras med existensminimum.

Sammanfattningsvis anföra de sakkunniga, att om sådana omständigheter

föreligga att den skattskyldiges inkomst med beaktande av de särskilda

förhållanden, som kunna ha varit rådande i det enskilda fallet,

understigit vad han kan anses ha behövt för sitt och sin familjs livsuppehälle,

finge den skattskyldige anses ha helt saknat skatteförmåga och

extra avdrag borde av beskattningsnämnd medgivas, så att beskattningsbar

inkomst ej uppstode. Hade inkomsten varit högre, kunde för skatt avvaras

högst skillnaden mellan inkomsten och existensminimum och det extra

avdraget finge avpassas därefter.

Såväl normalbeloppen för existensminimum som existensminimibeloppen

i det individuella fallet borde bestämmas restriktivt. Sattes beloppen

i överkant kunde befaras, att åtskilliga skattskyldiga utan tvingande skäl

nöjde sig med den levnadsstandard, det skattefria beloppet medgåve, och

att de därför icke arbetade mera än att arbetsinkomsten uppginge till detta

belopp.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag, att frågan om extra

avdrag vid existensminimum skall med vissa undantag

bedömas med hänsyn till inkomstförhållandena under

hela året har, såvitt gäller taxeringen, icke mött erinran i de avgivna

yttrandena. Däremot ha i några yttranden framhållits svårigheterna för

de lokala skattemyndigheterna att tillförlitligen kunna bedöma hela årets

inkomstförhållanden, då fråga uppkommer om jämkning av den preliminära

skatten, ävensom angelägenheten av att såväl sagda myndigheter

som utmätningsmännen äga möjlighet att vid beslut om nedsättning av

eller befrielse från löneavdrag för kvarstående skatt, resp. beslut om införsel

taga hänsyn till den skattskyldiges ekonomiska ställning vid betalningstillfället.

— Till dessa frågor torde jag emellertid senare få återkomma,

därvid jag även torde få närmare redogöra för remissyttrandenas

innehåll på dessa punkter.

Gentemot vad de sakkunniga yttrat om vissa undantag frånnyssnämnda

huvudregel anför riksräkenskapsverket.

De sakkunniga anföra, att om en skattskyldig under löpande inkomstår

frivilligt slutar inkomstbringande arbete för att i stället ägna sig åt studier,

eller om en studerande tar anställning under ferierna, så bör vid prövningen

av frågan om existensminimum vederbörandes inkomst icke slås

ut på hela året. Men i dylika fall är det icke sällan så, att den skaltskyldige

avser att med inkomsterna under en del av året helt eller delvis

finansiera sina levnadskostnader också under den återstående delen. Från

den utgångspunkten förefaller det icke tillräckligt motiverat att avvika från

huvudregeln om året som beskattningsperiod.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

I flera yttranden ha önskemål framförts om att de anvisningar,

som avses skola utfärdas angående tillämpningen av existensminimibestämmelserna,

bli mera uttömmande än vad som

framgår av de sakkunnigas promemoria.

I sådan riktning uttala sig riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i

Hallands och Värmlands län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det av de sakkunnigas

promemoria icke tydligt framginge, vad som avsåges med inkomst att

jämföra med existensminimum. Beträffande förvärvskällorna jordbruksfastighet

och rörelse syntes ett fastställande av sådan »inkomst» bli förenad

med åtskilliga överväganden i olika avseenden och medföra stor

osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasatte vidare,

om icke de allmänna barnbidragen borde inräknas i föräldrarnas inkomster.

Vore så icke avsett, borde detta klart utsägas i anvisningarna till 50 §

kommunalskattelagen.

Vad de sakkunniga anfört om inverkan på existensminimum

av förekomst av förmögenhet har behandlats i åtskilliga yttranden.

Riksräkenskapsverket finner det knappast försvarligt, att en skattskyldig

med inkomst under existensminimum men med någon förmögenhet

• »icke alltför obetydlig» —- skulle tvingas att ta av denna förmögenhet

för att kunna betala sin skatt, när andra med samma eller kanske större

inkomst bleve skattefria. En dylik differentiering vore i själva verket liktydig

med en extra förmögenhetsbeskattning, som säkerligen i sin mån

skulle motverka ett önskvärt sparande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att frågan om behandlingen

av sådana skattskyldiga, vilka ha inkomster understigande

existensminimum men som likväl ha viss förmögenhet, lämnats öppen

åt praxis att lösa utan att man närmare angivit efter vilka grunder prövningen

skulle ske. Meningen syntes vara att vissa smärre förmögenhetsinnehavare

med små inkomster skulle komma i åtnjutande av de fördelar,

som existensminimiregeln innebure, medan personer i samma inkomstläge

men med viss större förmögenhet icke skulle komma i åtnjutande av

sådan fördel. Detta skulle emellertid innebära, att ett särskilt slag av

förmögenhetsbeskattning lades på de senare och detta ehuru den ifrågavarande

förmögenheten kanske icke ens uppginge till det belopp av 30.000

kronor, som utgjorde skattepliktsspärr enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Kronokamreraren i Göteborg påpekar, att de sakkunnigas förslag medförde

för innehavare av mindre förmögenhet i form av fastighet, rörelse

eller sparmedel, att själva innehavet av förmögenhet grundläde påföring

av skatt. Förmögenheter av samma storlek medförde däremot ingen skatt,

om vederbörandes inkomst överstege existensminimum. En dylik »för
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

111

mögenhetsskatt» för enbart lägre inkomsttagare syntes kränkande för rättskänslan.

På liknande sätt uttala sig kronokamrerarna i Hälsingborg och

Karlstad samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Stadsfogden i Lund finner icke de sakkunnigas förslag tillfredsställande.

I promemorian hade icke klart utsagts, att smärre förmögenheter icke

skulle påverka existensminimum. Stadsfogden vore därför av den uppfattningen

att sparsamheten, som dock vore ett livsvillkor för vårt folk, icke

komme att tillräckligt tillgodoses. Utredningen borde ha föreslagit att

smärre förmögenheter på 10—30.000 kronor icke skulle påverka existensminimum.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar önskemål om närmare anvisningar

om vad som avsåges med »tillgångar, som icke äro alltför obetydliga».

Det vore av vikt med enhetliga normer på detta område. Härvid borde uppmärksammas

att åtskilliga i deklarationerna redovisade förmögenhetsobjekt,

såsom fastigheter och inventarier, ofta voro upptagna till betydligt

lägre belopp än saluvärdena.

Även landsfiskalen i Gävle distrikt framhåller angelägenheten av att

»obetydliga tillgångar» närmare preciseras samt anför:

Enligt 65 § utsökningslagen är från utmätning undantagna »dels nödiga

gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller

adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till

ett värde av högst ettusen kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, högst fyrahundra kronor etc.»

I skatteförfattningarna finnas ej några exakta bestämmelser om förmögenhetsgränsen

för beviljande av skattefria avdrag men otvivelaktigt

avses betydligt högre belopp än de, som undantagas från utmätning. Det

är uppenbart att orättvisor härigenom kunna uppstå. En person, som på

grund av okunnighet om gällande bestämmelser ej begär existensminimum

och ej heller förhöjt ortsavdrag, nödgas sålunda gälda påförda utskylder

till förhindrande av utmätning, även om han lever under existensminimum

och sparmedlen äro jämförelsevis ringa. Enligt mitt förmenande bör därför

antingen utsökningslagens bestämmelser i nu angivna hänseende revideras

eller exempelvis länsstyrelserna medgivas rätt att avkorta skatt i sådana

fall, där det är uppenbart obilligt att utkräva dylik.

Önskemål om närmare och detaljerade anvisningar på denna punkt ha

vidare framförts av bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och t. f. uppbördsdirektören

i Stockholm.

De sakkunnigas förslag, att laga levnadskostnader skola beaktas

vid fastställande av existensminimum, har berörts i några yttranden.

Riksräkenskapsverket påpekar, att de sakkunniga i sitt förslag till anvisningar

till 50 § kommunalskattelagen tala om »anmärkningsvärt» låga

levnadskostnader, och anmärker i anledning härav, att kravet på restriktivitct

följaktligen icke syntes kunna innebära, att normalbeloppen för

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

existensminima borde frångås, så snart en skattskyldigs levnadskostnader

överhuvud voro lägre än normalt. »Anmärkningsvärt» låga bleve väl levnadskostnaderna

nämligen först när avvikelsen från genomsnittet vore

rätt avsevärd. Ä andra sidan kunde det här frågas, om enbart det förhållandet,

att enligt exemplifieringen den skattskyldige haft gemensamt

hushåll med anhöriga eller andra, gjorde hans levnadskostnader »anmärkningsvärt»

låga. Riksräkenskapsverket fortsätter:

Ett annat exempel i detta sammanhang är, att den skattskyldige bott

i sitt föräldrahem och där åtnjutit fritt vivre. Är det tillåtet att ur detta

exempel e contrario dra slutsatsen, att om den skattskyldige har betalat för

sig i föräldrahemmet, så skall hans existensminimum bestämmas till normalbeloppet,

även om betalningen icke svarar mot vad man kan kalla vivrets

marknadspris? Denna slutsats är närliggande — men den kommer tydligen

i strid med det tidigare refererade exemplet; »vivre i föräldrahemmet» kan

ju sägas vara ett specialfall av »gemensamt hushåll med anhöriga eller

andra».

Kronokamrerarna i Hälsingborg och Göteborg, landsfiskalen i Enköpings

distrikt samt Föreningen Sveriges kronokamrerare uttala, att det icke vore

förenligt med grunderna för en likformig och rättvis taxering att förmån

av låga levnadskostnader skulle medföra beskattning i de lägsta inkomstskikten

men icke för skattskyldiga med högre inkomster. Kronokamreraren

i Karlstad anför samma synpunkt samt yttrar vidare:

Emot vad nu sagts kan anmärkas, att dessa orättvisor redan finnas med

det system, som för närvarande tillämpas. Principiellt föreligger det dock

en stor skillnad i att som nu påföra en skatt och sedermera konstatera, att

den icke kan gäldas och att som föreslås underlåta att över huvud taget

påföra skatt och därmed även underlåta att fastställa den skattskyldiges

skuld till det allmänna. Skatteskulden kvarstår dessutom intill preskriptionstiden

och kan, därest ändring i inkomst- eller förmögenhetsförhållandena

inträda, uttagas. Med det föreslagna systemet kan väl också tänkas

att skattskyldiga, i synnerhet i yngre årsklasser med stigande inkomstkurva

kunna komma att befrias från skatter, som de vid en senare tidpunkt

mycket väl skulle kunna betala.

Hur existensminimum skall beräknas, då inkomst delvis uppbär

e s i natura, har berörts av länsstyrelsen i Värmlands län, som

framhåller, att särskild uppmärksamhet borde vid fastställande av existensminimum

ägnas sådana löntagare, som i tjänsten åtnjöte fritt vivre,

vilken förmån vid taxering i allmänhet värdesattes alldeles för lågt.

Riksräkenskapsverket yttrar, att det möjligen vore avsett — ehuru till

synes icke klart utsagt —- att existensminima borde bestämmas lägre för

skattskyldiga, som uppburo en del av sin inkomst in natura. På det sättet

skulle en för dessa skattskyldiga måhända obehörigt gynnsam taxeringspraxis

indirekt korrigeras. Men det vore då att märka, att denna korrigering

skulle drabba enbart skattskyldiga med inkomster i närheten av de

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

113

normala existensminima; för skattskyldiga högre upp på inkomstskalan

skulle läget icke förändras. Det rationella borde väl här i stället vara» att

värdena på naturaförmåner vid taxeringarna överlag höjdes i den mån

de ansågos för låga. Samma erinran framföres av kronokamreraren i Göteborg.

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi framhåller, att enligt de sakkunnigas

mening skattskyldiga med naturainkomster icke hade behov av så

stort skattefritt avdrag som personer med allenast kontant lön. Då naturaförmåner

alltid skulle värderas efter ortens pris kunde häradsskrivaren

icke finna att de sakkunnigas åsikt i detta avseende vore hållbar. Om

icke naturaförmåner taxerades till fulla värdet, vore det taxeringen som

vore felaktig. Storleken av ett skattefritt avdrag borde icke göras beroende

av om naturaförmåner inginge i taxeringen eller icke.

De sakkunnigas förslag, att utgivna underhållsbidrag skola inräknas

i existensminimum, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av hl. a. kammarrätten och t. f. uppbördsdirektören i Stockholm.

Landsfiskalen i Oskarströms distrikt uttalar, att enligt hans mening en

konsekvent tillämpning av de sakkunnigas förslag fordrade, att vid fastställande

av existensminimum hänsyn toges även till de utgifter, vilka vissa

skattskyldiga hade för undervisning och uppfostran av barn, för vilka med

hänsyn till deras ålder barnbidrag icke utginge och ortsavdrag vid taxering

icke åtnjötes. Många skattskyldiga hade nämligen väsentliga utgifter av

omförmält slag, vilka, låt vara frivilligt erlagda, inverkade på vederbörandes

existensminimum. Dessa skattskyldiga borde rimligen icke intaga en

sämre ställning i beskattningsavseende än ogifta skattskyldiga med underhållsplikt

till barn utom äktenskap eller skattskyldiga, som hade underhållsbidrag

att erlägga för make och barn, med vilka de icke levt tillsammans

under beskattningsåret.

Kronokamreraren i Göteborg anför:

Beslut om jämkning med hänsyn till existensminimum bör enligt förslaget

i regel utformas så att den skattskyldige förbehålles ett visst belopp,

som icke får minskas genom avdrag för skatt. Under sådant förhållande

medför det praktiska svårigheter att, såsom de sakkunniga föreslå, alltid

i existensminimumbeloppet inberäkna underhållsbidrag. I besluten skulle

i så fall behöva lämnas ganska ingående anvisningar till arbetsgivarna angående

tillämpningen av desamma. Lämpligare torde vara att låta existensminimum

omfatta underhållsbidrag endast i de fall att införsel icke sker

för bidraget.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, om icke en dylik utvidgning

av avdragsrätten finge anses utgöra ett kringgående av föreskriften i 20 §

kommunalskattelagen och innefatta clt alltför påtagligt avsteg från principen

om likformig och rättvis taxering.

8 — Bihatig till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 203.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser förslaget icke tillfredsställande i

vad avsåge ogifta skattskyldiga, vilka ju på grund av underhållsskyldigheten

i olikhet med ogifta utan barn erhölle oreducerade ortsavdrag vid den

statliga taxeringen.

Enligt de sakkunnigas förslag bör vid fastställande av existensminimum

hänsyn icke tagas till anmärkningsvärt höga bostadskostnader.

Häremot invänder länsstyrelsen i Uppsala län, att länsstyrelsen

under nuvarande exceptionella förhållanden icke kunde anse en dylik uppfattning

hållbar. Denna uppfattning strede för övrigt mot vad de sakkunniga

uttalat rörande förmånen av billig hyra som en anledning till

sänkning av existensminimibeloppet. Med de förhållanden på hyresmarknaden,

som för närvarande rådde, vore det en alltför vanlig företeelse, att

en person nödgades förhyra den bostad, som erbjöds, även om bostadens

storlek och beskaffenhet samt därmed ock hyrespriset höjde sig över det

normala. Vid sådant förhållande borde även höga hyrespriser i regel inräknas

i existensminimum.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Enligt de sakkunnigas åsikt bör man vid bestämmande av existensminimum

icke taga hänsyn til! höga bostadskostnader. Häremot måste länsstystyrelsen

inlägga sin bestämda gensaga. Skall skattskyldigs existensminimum

såsom framgår av föreslagna avfattningen av anvisningarna till 50 § K. L.

vara >rvad han behövt till nödigt underhåll för sig själv och för make och

oförsörjda barn» måste bostadsutgiften medräknas helt även om den är hög.

I de inkomstlägen där existensminimum skall beräknas för taxeringen kan

man i regel vara säker på att den skattskyldige på grund av knapphet på

bostäder nödgats betala den höga hyran för att överhuvud få någon bostad,

så är förhållandet bland annat i Luleå, där den snabba ökningen av invånareantalet

och bristen på bostäder gör att nyinflyttade nu måste i de

nybyggda husen i stadens utkanter betala en hyra om 36 kronor för kvadratmeter.

Vilket belopp de sakkunniga tänkt sig som hyrespost i normalbeloppet

för existensminimum framgår icke av betänkandet.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm, kronokamreraren i Halmstad, stadsfogden

i Östersund och landsfiskalen i Västerås distrikt samt Föreningen

Sveriges kronokamrerare uttala ävenledes, att hög bostadshyra måste beaktas

vid fastställande av existensminimum.

Kronokamreraren i Karlstad yttrar, att även om hänsyn icke kunde

tagas til! hög bostadskostnad vid fastställande av extra avdrag vid taxering,

borde likväl så få ske vid jämkning av den preliminära skatten. Det kunde

icke vara rimligt och komme att för de lokala skattemyndigheterna medföra

stora obehag och svårigheter att under rådande förhållanden på

bostadsmarknaden utmäta samma existensminimum för personer, vilka för

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

115

i övrigt likvärdiga bostäder betalade vitt skilda hyresbelopp. Hänsyn måste

också tagas till fall, där någon av omständigheterna tvingades hyra en

större och dyrare bostad än hans ekonomi motiverade.

Kronokamreraren i Göteborg anför:

Ehuru med tvekan anse sig de sakkunniga icke böra framlägga förslag

om att lokala skattemyndigheterna vid fastställande av existensminimum

skola ha rätt att taga hänsyn till att den skattskyldige har särskilt stora

kostnader för bostad. De sakkunniga avvisa sålunda tanken på att jämkningsgrunderna

för existensminimum skulle kunna göras något liberalare

än reglerna för extra avdrag vid taxeringen. Skulle dessa icke överensstämma

medförde det att vederbörande skattskyldig påfördes kvarstående

skatt, vilket de sakkunnigas förslag går ut på att förhindra. Beträffande

personer med oregelbundna inkomster blir dock så förhållandet, då de sakkunniga

icke kunna uppdraga riktlinjer, som förhindra detta. Under sådana

förhållanden kan starkt ifrågasättas om de lokala skattemyndigheterna

icke skola äga rätt att taga hänsyn till en sådan faktor som särskilt

stor bostadshyra. Det kan t. o. m. ifrågasättas om det är praktiskt

genomförbart att icke så göra. Under nuvarande svåra förhållanden på

bostadsmarknaden skulle det i vissa fall medföra att den skattskyldige

icke förbehölls ett verkligt existensminimum. Det groteska förhållandet

skulle kunna uppstå, att en medborgare måste söka fattigvårdshjälp, därför

att inkomsten efter avdrag för skatt icke förslog till livsuppehället. Om

lokala skattemyndigheterna hade möjlighet att anpassa existensminimibeloppen

efter hyrans storlek, skulle den skattskyldige, vars inkomster

nedgått, få en frist att anpassa bostadshyran efter den lägre inkomsten.

Om förslaget genomföres bör till de lokala myndigheternas stöd uttryckligen

angivas i lagtexten, att de icke äger att beakta skattskyldiges kostnad

för bostadshyran.

Häradsskrivaren i Bodens fögderi anser likaså, att hänsyn måste tagas

till hög bostadshyra i fråga om källskatten. Att därvid den skattskyldige

kunde komma att påföras en kvarstående skatt, vore en beklaglig men

nödvändig konsekvens.

Landsfiskalen i Västerås distrikt framhåller, att särskilt hög bostadshyra

måste kunna beaktas i varje fall av utmätningsmannen vid handläggning

av införselärenden.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi framhåller, att höga hyreskostnader icke

utan vidare borde få inräknas i existensminimum. Häradsskrivaren anför

härom:

Läget på hyresmarknaden medför visserligen begränsade möjligheter

att avpassa bostadskostnaderna efter inkomstläget. Den skattskyldige kan

sålunda bliva nödskad att förhyra endera större bostad eller bostad av

högre standard än inkomsterna egentligen skulle medgiva, vilket givetvis

i viss mån talar för att kostnaden i sin helhet bör få inräknas i levnadskostnaderna.

Konsekvenserna därav torde dock bliva mindre önskvärda i

det att efter vad jag kan förstå vid samma inkomstläge skattskyldig med

högre bostadsstandard och hyra skulle komina i gynnsammare läge än skatt
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majrts proposition nr 203.

skyldig med sämre och billigare bostad. Främjandet av högre bostadsstandard

är ju i och för sig behjärtansvärt, men synes detta dock böra ske i

annan ordning. Är bostaden onödigt stor torde i de flesta fall merhyran

kunna bestridas med hyresintäkter.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att skuldamortering

icke bör inräknas i existensminimum, framhålla exekutionsdirektören i

Stockholm och landsfiskalen i Malmbergets distrikt, att det visserligen

understundom kunde vara behjärtansvärt att inräkna dylika utgifter i den

skattskyldiges beneficium men att detta för närvarande helt saknade stöd

i lag.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi anför:

Skuldamortering synes mig såsom varande kapitalbildning i princip varken

böra medföra extra avdrag vid taxeringen eller inräknas i levnadskostnaderna

vid jämkning. Med hänsyn till konsekvenserna synes sådant

förfaringssätt särskilt vid amortering av avbetalningsköp förkastligt. Det

skulle nämligen enligt mitt förmenande innebära dels en mindre önskvärd

uppmuntran till avbetalningsköp (= att leva på framtiden) med därmed

förenade lockelser till onödiga inköp eller med hänsyn till inkomsterna allt

för hög standard, dels ock en orättvisa mot dem, som verkställa inköp

av motsvarande inventarier eller förnödenheter med besparingar för vilka

skatt erlagts. Visserligen kunna ömmande fall förekomma, där vederbörande

för bostadslån eller annorledes äro bundna av betungande amorteringsplaner

men finner jag likväl ur principiell synpunkt att avdrag icke bör

medgivas. Skäl synes jämväl saknas att laborera med liberalare jämkningsgrunder

än vanligt, vilket i de flesta fall skulle resultera i kvarskatter,

som finge avskrivas med hänsyn till existensminimum.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt häradsskrivarna i Jämtlands norra

och Bodens fögderier anse däremot, att i varje fall skuldamortering å genom

avbetalning köpta möbler borde få inräknas i existensminimum. Enligt

nämnda länsstyrelses mening borde detta få ske såväl i fråga om källskatten

som vid taxeringen.

Häradsskrivaren i Jämtlands norra fögderi anför:

Möbler torde emellertid betraktas som så nödvändiga för en familjs

existens, att den i skattelagarna oinvigde skulle få svårt att förstå de

formella skäl, som tala för motsatsen. Detsamma gäller exempelvis omsättning

av växlar, som i praktiken nog ofta få gå före till och med inköp

av livsmedel. De sakkunnigas betänkligheter på denna punkt synas grunda

sig på det förhållandet att »man i realiteten komme att röra sig med två

slag av avdrag i fråga om den preliminära skatten, ett avdrag som står

i överensstämmelse med beskattningsreglerna och ett avdrag, som icke kan

täckas av sistnämnda regler.» Då beslut om existensminimum även i fortsättningen

bör tjänstgöra såsom en säkerhetsventil, som tillförsäkrar den

skattskyldige medel till sin och sin familjs uppehälle, även i de fall då

skatteeftergift kan stå i strid med skattelagarnas regler, synes det icke vara

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 203.

117

möjligt att tvinga skattenedsättning för existensminimum att helt sammanfalla

med extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, ehuruväl sådan

följdsamhet givetvis på alla sätt bör eftersträvas.

Enligt de sakkunnigas förslag skola icke heller utgivna gäldräntor

inräknas i existensminimum. Skatten skulle däremot beräknas å den skattskyldiges

inkomst minskad med gäldräntan. De sakkunnigas uttalande

på denna punkt har berörts allenast i ett par yttranden. Förslaget tillstyrkes

sålunda av häradsskrivaren i Kalix fögderi, medan häradsskrivaren

i Jämtlands norra fögderi med samma argumentering som i fråga om

skuldamorteringar hävdar, att gäldräntorna borde få inräknas i existensminimum

vid källskatten.

Frågan i vad mån utgifter för inkomstens förvärvande

i förvärvskällan tjänst (pensionsavgifter, kostnader för resor till

och från arbetet m. m.) skola få inräknas i existensminimum har berörts

i några yttranden, överståthållarämbetet förklarar, att intet syntes vara

att erinra mot de sakkunnigas förslag ur taxeringssynpunkt, samt anför

vidare:

Uppenbarligen medför emellertid en sådan anordning ett avsevärt merarbete

vid preliminärbeskattningen såväl för de lokala skattemyndigheterna

som för de arbetsgivare, vilka ha att iakttaga besluten. Någon beräkning

av nettolön på förut angivet sätt torde som regel hittills icke ha förekommit

i existensminimifallen. Det synes osannolikt, att vid preliminärskatteförfarandet

över huvud taget kan anställas en noggrann prövning av en

persons framtida ekonomiska förhållanden. Ämbetet finner det därför önskvärt

att söka finna någon förenkling i nu berörda förfarande.

De lokala skattemyndigheternas arbete skulle uppenbarligen vinna på att

beräkningen av de extra avdrag, som kunna påräknas vid kommande taxering,

icke behövde ske alltför omständligt. En minutiös avvägning av de

extra avdragens storlek bör endast ske vid taxeringen, då det är möjligt

att konstatera, huru förhållandena under inkomståret verkligen utvecklat

sig. Vid preliminärskattens uttagande synes det ofrånkomligt att söka

åstadkomma en mera schematisk rättvisa, om det någorlunda smidiga betalningssystem,

som preliminärskattesystemet utgör, skall kunna vidmakthållas.

överståthållarämbetet är icke berett att nu framlägga något utarbetat

förslag till lösning av hithörande spörsmål men vill ifrågasätta, om det

icke vore möjligt att upprätta särskilda tabeller, i vilka beräknats extra

avdrag med vissa intervaller. Med ledning av dessa tabeller skulle arbetsgivarna

efter beslut av lokal skattemyndighet kunna direkt avläsa, om och

i vad mån löneavdrag skulle verkställas. En sådan anordning skulle för

arbetsgivarna medföra en avsevärd förenkling i deras befattning med källskatten.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm uttalar likaså, att vad de sakkunniga

anfört naturligtvis i princip vore riktigt. Följden härav bleve emellertid,

att ett jämkningsbeslut komme att innefatta dels en nedsättning av

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

den inkomst, varå skatten skulle beräknas, och dels belopp för existensminimum.

Beslutet bleve svårförståeligt för den anställde och hans arbetsgivare.

Denna omständighet borde beaktas vid utarbetandet av blankett

för ändamålet, så att missförstånd i görligaste mån förebyggdes och allt

för mycket förfrågningar hos de lokala skattemyndigheterna undvekes.

Landsfiskalen i Gävle distrikt framhåller, att utgifter av hithörande slag

av utmätningsmannen inräknades i existensminimum. Det vore lämpligt,

att så skedde även i den lokala skattemyndighetens beslut. Ett dylikt förfaringssätt

borde ej medföra några större olägenheter, men begreppet

»existensminimum» skulle härigenom bliva klarare för de arbetsgivare och

de skattebetalare, som berördes av bestämmelserna. För allmänheten voro

skattelagarna redan nu svåra att förstå och tillämpa och det vore följaktligen

nödvändigt att alla tilläggsbestämmelser gjordes så enkla och lättfattliga

som möjligt.

Exekutionsdirektören i Stockholm förklarar de sakkunnigas resonemang

ohållbart. Här vore nämligen fråga om två helt skilda saker och två icke

kommensurabla begrepp. I ena fallet gällde det att pröva vederbörandes

betalningsförmåga, då avdraget verkställdes, vare sig fråga vore om löneavdrag

eller införsel. I andra fallet gällde det att fastställa vederbörandes

taxeringspliktiga inkomst. Att den skattskyldige sluppe eller sluppit betala

skatt på ett belopp motsvarande resorna, gjorde det väl icke lättare för

honom att betala resekostnaderna vid den tidpunkten, då skatten skulle

betalas. Skuldens beskaffenhet eller hur den uppkommit eller beräknats

hade väl ändock icke något omedelbart samband med betalningsmöjligheterna.

Det vore svårt att inse att dessa kostnader icke skulle få hänföras

till den skattskyldiges nödvändiga utgifter för sitt uppehälle sådana dessa

tedde sig, då betalning skulle ske. Finge han icke för egen räkning behålla

de pengar, som erfordrades för resa till och från arbetet, vore fara värt

att det heller inte bleve något arbete.

Yttrande av enahanda innehåll har också avgivits av landsfiskalen i

Malmbergets distrikt.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi, som tillstyrker vad de sakkunniga anfört

angående resekostnader m. m., uttalar att å andra sidan i existensminimum

borde inräknas den skattskyldiges utgifter för fackföreningsavgifter

o. dyl., även om sådana avgifter icke voro avdragsgilla vid taxering.

Departementschefen. Frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

vid existensminimum bör, såsom de sakkunniga framhållit, av beskattningsnämnderna

i regel bedömas med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska

ställning under hela beskattningsåret. Har inkomsten varit oregelbunden

men dock sammanlagt så stor, att den bort vara tillräcklig att täcka såväl

den skattskyldiges levnadskostnader som den på inkomsten belöpande

skatten, kan skatteförmågan icke anses hava varit nedsatt och extra avdrag

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 203.

119

bör i sådant fall i princip icke beviljas. Om i ett dylikt fall den skattskyldige

enligt den lokala skattemyndighetens beslut tidvis under året åtnjutit nedsättning

i löneavdraget för preliminär skatt, kan det emellertid i vissa fall

vara befogat att likväl medgiva extra avdrag vid taxeringen i syfte att undvika

divergens mellan preliminär och slutlig skatt.

Å andra sidan kan anledning till extra avdrag icke utan vidare anses föreligga

allenast därför att den sammanlagda årsinkomsten understigit existensminimum

för året. Om t. ex. den skattskyldige under första delen av året

haft god inkomst och utan svårighet kunnat erlägga ■— och även erlagt •—

den på inkomsten belöpande skatten men därefter under återstoden av året

fått avsevärt sämre inkomster och då befriats från att erlägga någon skatt,

synes det knappast påkallat med så högt extra avdrag, att den redan erlagda

skatten blir restituerad. Icke heller bör extra avdrag beviljas i de av de sakkunniga

omnämnda fallen, där en skattskyldig efter halva året slutat arbeta

för att i stället ägna andra hälften av året åt studier eller under året börjat i

förvärvsarbete, i följd varav inkomsten utslagen på hela året understigit

existensminimibeloppet.

Jag vill understryka vikten av att redan de lokala skattemyndigheterna

tillämpa existensminimireglerna på ett riktigt sätt, så att man i möjligaste

mån undviker den divergens mellan preliminär och slutlig skatt, som uppkommer

om beskattningsnämnderna icke anse sig kunna bevilja extra avdrag

ehuru den skattskyldige under beskattningsåret av den lokala skattemyndigheten

beviljats nedsättning i löneavdraget. Visserligen föreligga vissa

svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att grunda sina avgöranden

på de genomsnittliga förhållandena under året. De förhållanden, som äro

avgörande för fastställandet av det belopp som skall anses motsvara existensminimum,

äro dock mera konstanta än inkomsten som sådan. Ändringar

i den senare inverka icke på själva existensminimibeloppet. Svårigheterna

synas därför vara relativt begränsade.

De av centrala uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen avses endast

skola tjäna till ledning vid fastställande av existensminimum i det enskilda

fallet. De sakkunniga ha angivit åtskilliga fall, där anledning till avvikelse

finnes. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de av de sakkunniga anförda

synpunkterna.

Gentemot vad de sakkunniga anföra om att extra avdrag icke bör medgivas,

där den skattskyldige har förmögenhet, har i några remissyttranden

anmärkts, att de skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna härigenom

skulle bliva föremål för en extra förmögenhetsbeskattning. Jag kan icke

finna att det föreligger anledning att betrakta saken ur en dylik synpunkt.

Vad det här gäller att bedöma är endast, om skatteförmågan varit så nedsatt

att anledning till extra avdrag föreligger. Detta kan icke anses vara förhållandet,

där den skattskyldige har förmögenhet. I så fall finnas ju tillgångar,

varmed skatteskulden kan gäldas. Frågan bör bedömas efter i

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

huvudsak de grunder, som för närvarande tillämpas vid utmätning och

införsel. Jag instämmer dock med de sakkunniga i att man vid fastställande

av existensminimum bör bortse från smärre tillgångar, där det måste anses

obilligt att begära att den skattskyldige skall avyttra desamma för gäldande

av skatt, t. ex. sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap, mindre

bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet osv. Kontanta medel eller banktillgodohavanden

ävensom belåningsbara egnahems- och villafastigheter

böra dock regelmässigt beaktas. Taxeringsnämnderna böra tillse att fullständiga

uppgifter lämnas i deklarationerna om förmögenhetsställningen.

Uppenbart är att särskild restriktivitet bör iakttagas vid fastställande av

existensminimum, om den skattskyldige haft lägre levnadskostnader än

normalt. Särskilt bör framhållas, att som regel extra avdrag icke bör

komma i fråga beträffande s. k. hemmasöner och hemmadöttrar vare sig på

landet eller i stad. Med anledning av ett uttalande rörande förevarande

spörsmål av riksräkenskapsverket vill jag uttala, att för avvikelse från normalbeloppen

icke bör, såsom de sakkunniga angivit i den föreslagna lagtexten,

krävas att levnadskostnaderna varit »anmärkningsvärt» låga. Kan

det konstateras, att levnadskostnaderna över huvud taget varit lägre än normalt,

bör detta inverka på bedömandet av existensminimum. Jag kan icke

finna, att man genom en restriktiv tillämpning av reglerna för existensminimum

i fall av låga levnadskostnader kolliderar med principen om likformighet

och rättvisa i beskattningen. Liksom jag tidigare framhållit beträffande

förmögenheterna gäller det här allenast att konstatera om skatteförmågan

varit nedsatt eller ej.

Jag har ingen erinran mot vad de sakkunniga anfört om att utgivna underhållsbidrag

böra inräknas i existensminimum. Jag finner vidare att skuldamorteringar

och gäldräntor i regel icke böra få inverka på existensminimibeloppet.

Däremot kan jag icke helt instämma med de sakkunniga, att normalbeloppet

icke bör få överskridas, om bostadshyran är högre än normalt.

Även om försiktighet bör iakttagas vid bedömandet — sålunda måste erhållna

bostadsrabatter uppmärksammas, varjämte det ofta kan ifrågasättas

om icke möjlighet funnits att erhålla billigare bostad — är det

dock ofrånkomligt att acceptera rådande förhållanden på bostadsmarknaden.

Om därför den lokala skattemyndigheten funnit, att i fråga om den

preliminära skatten existensminimum måst fastställas högre än normalt

med beaktande av särskilt höga bostadskostnader, bör detta som regel godkännas

vid taxering, såvida icke nya omständigheter framkommit. Av lokala

skattemyndighetens beslut bör framgå, hur existensminimum beräknats.

Fackföreningsavgifter böra såsom i ett yttrande framhålles inräknas i

existensminimum, ehuru dylika avgifter icke äro avdragsgilla vid taxering.

Det torde få ankomma på centrala uppbördsnämnden att överväga om i

normalbeloppen bör ingå särskild post, avseende att täcka utgifter för detta

s. 121 Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj.ts proposition nr 203.

121

och liknande ändamål. Om så icke anses böra ske, får hänsyn tagas till avgiften

vid handläggningen av de särskilda existensminimifallen.

Mot vad de sakkunniga anfört om att vissa kostnader för intäkternas förvärvande,

t. ex. utgifter för resor till och från arbetet, icke böra få inverka

på existensminimum såsom sådant men väl skola beaktas vid beräknandet

av den inkomst, som skall jämföras med existensminimibeloppet, finnes i

och för sig intet att erinra, såvitt gäller taxering. Jag återkommer senare

till hur de lokala skattemyndigheternas beslut böra avfattas för att underlätta

arbetsgivarnas tillämpning av besluten vid löneavdrag för skatt.

Fråga om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum

torde i de flesta fall avse skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflyter

ur förvärvskällan tjänst. Den inkomst, som i dessa fall bör jämföras

med existensminimibeloppet, utgöres av den skattskyldiges bruttointäkt av

tjänst (lön, pension, livränta etc.) — inklusive de biinkomster den skattskyldige

må hava åtnjutit — minskad med nyssnämnda kostnader för intäktens

förvärvande. Utgöres inkomsten av livränta, varom i 32 § 2 mom.

kommunalskattelagen förmäles, bör livräntan uppenbarligen inräknas i inkomsten

med oreducerat belopp. Barnbidrag bör icke medräknas. Såsom

tidigare framhållits böra dylika bidrag beaktas vid fastställande av normalbeloppen

för existensminimum.

Uppkommer fråga om extra avdrag för andra skattskyldiga än sådana

med inkomst av tjänst torde viss ledning kunna hämtas av de fastställda

normalbeloppen, då det gäller att bedöma det allmänna läget för existensminimum.

Av särskild vikt är det dock att för dessa skattskyldiga verkställa

eu riktig uppskattning av inkomstförhållandena. Utgå intäkterna till

stor del i natura, torde anledning att medgiva extra avdrag på grund av

existensminimum mera sällan föreligga.

Såsom i flera yttranden framhållits böra närmare anvisningar utfärdas

angående tillämpningen av reglerna rörande existensminimum. Föreskrifter

härom torde få meddelas i administrativ ordning.

3. Höjning av maximigränsen för det extra avdraget vid taxering.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att existensminimibeloppen vid

löneavdragen måste hålla sig inom ramen för de avdrag, som kunna medgivas

vid taxering i form av ortsavdrag och extra avdrag, samt anföra

vidare:

Eftersom maximibeloppet för extra avdrag vid taxering för närvarande är

2.000 kronor och de kommunala ortsavdragen äro lägre än de statliga,

skulle med oförändrat maximibelopp för det extra avdraget den högsta skattefria

inkomsten bli lika med summan av det kommunala ortsavdraget och

2.000 kronor. Efter de nya kommunala ortsavdragen kommer nämnda inkomst

i de lägsta och högsta ortsgrupperna att utgöra för gift skattskyldig

3.680, resp 4.000 kronor (motsvarar för månad 306, resp. 333 kronor och

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

för vecka 70, resp. 77 kronor) samt för ensamstående 3.180, resp. 3.400

kronor (motsvarar för månad 265, resp. 283 kronor och för vecka 61, resp.

65 kronor). Har den skattskyldige minderåriga barn, som stå under hans

vårdnad, ökas den högsta skattefria inkomsten med det från det allmänna

uppburna barnbidraget eller med 290 kronor per år för varje barn. Av en

jämförelse med de normalbelopp, som de lokala skattemyndigheterna och

indrivningsmyndigheterna enligt de av ortsavdragskommittén inhämtade

uppgifterna tillämpa vid bestämmande av existensminimum, framgår att

dessa belopp i fråga om ogifta och gifta utan barn genomgående understiga

eller uppgå till högst summan av det kommunala ortsavdraget och

2.000 kronor, dock med undantag för Stockholms stad där existensminimum

för makar utan barn beräknats till 4.680 kronor. För makar med barn

ökas för varje barn de existensminimibelopp, som för närvarande tillämpas.

I Stockholm har sålunda existensminimum för makar med 1, 2 resp. 3 barn

beräknats utgöra, oberäknat de skattefria barnbidragen, 5.220, 5.640 resp.

6.060 kronor. Ju högre barnantalet är, desto mer överskrides således summan

av det kommunala ortsavdraget och 2.000 kronor. Bortsett från Stockholms

stad samt Stockholms, Södermanlands och Jämtlands län ävensom

därutöver några orter inom ett par andra län är dock skillnaden mellan

existensminimibeloppen och nämnda summa även i fråga om familjer med

3 barn tämligen obetydlig.

De sakkunniga konstatera, att den skattelindring, som ett extra avdrag

å högst 2.000 kronor skulle medföra, sålunda i det stora flertalet fall syntes

vara tillräcklig med hittillsvarande levnadskostnader. Mycket talade också

för att skattelindring därutöver icke skulle vara påkallad. Ä andra sidan

kunde dock göras gällande, att behov av en vidare ram kunde föreligga i

undantagsfall. Särskilt syntes detta vara fallet beträffande skattskyldiga

med mycket betungande försörjningsbörda, vilka bodde i tätorter med höga

levnadskostnader. Vidare kunde ännu ett skäl andragas för att avdragsgränsen

i skattelagarna sattes högre än vad som med hänsyn till rådande levnadskostnader

kunde vara erforderligt för att täcka normalfallen. Stege levnadskostnaderna

kännbart, syntes det nämligen vara till fördel om ramen för de

extra avdragen icke tillmätts alltför snäv utan medgåve täckning för högre

avdrag (normalavdrag) än de, som kunde antagas komma att fastställas vid

rådande konjunkturläge. Funnes ej denna vidare gräns, syntes det bli nödvändigt

att vid försämrat penningvärde skyndsamt ändra skattelagarnas

bestämmelser i detta hänseende.

Efter att ha diskuterat en högre gräns för existensminimibeloppen knuten

till en gräns, som utgjorde summan av det statliga ortsavdraget och 2.000

kronor, och därvid funnit, att detta skulle medföra varierande högsta extra

avdrag vid den kommunala taxeringen, vilket skulle bli tämligen besvärligt

att tillämpa i praktiken, yttra de sakkunniga:

Det måste vara att föredraga, att den nuvarande maximigränsen om 2.000

kronor vid såväl den kommunala som den statliga taxeringen höjes med

lämpligt belopp. Storleken av denna höjning kan givetvis diskuteras. Av

skäl, som tidigare anförts, bör höjningen dock icke göras alltför obetydlig.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

123

Enligt de sakkunnigas mening skulle en höjning från 2.000 kronor till 3.000

kronor vara lämplig. Genom eu så pass kraftig höjning skulle ett vidare utrymme

lämnas för den centrala myndigheten vid fastställande av de normalbelopp,

som få anses utgöra existensminimum. Uppenbart är emellertid

att ett beslut om en så betydande höjning icke får anses innebära en fingervisning

om att avdragsbeloppen omedelbart böra höjas så att maximigränsen

uppnås. De sakkunniga vilja tvärtom framhålla, att en dylik höjning

icke får tagas till intäkt för att vid i huvudsak oförändrade levnadskostnader

höja de existensminimibelopp, som för närvarande tillämpas. Missbruk

på denna punkt torde ej heller behöva befaras, eftersom de fastställda

normalbeloppen —• i enlighet med vad de sakkunniga anföra i det följande

—• avses icke skola få överskridas annat än i enskilda fall, där särskilda omständigheter

därtill föranleda.

Uppbördssakkunniga få alltså förorda en höjning av maximigränsen för

det extra avdraget till 3.000 kronor vid såväl den kommunala som den statliga

taxeringen. En sålunda förhöjd maximigräns bör icke förbehållas allenast

fall, där den nedsatta skatteförmågan är föranledd av »existensminimum»,

utan bör även kunna utnyttjas vid nedsatt skatteförmåga av anledning,

som finnes omförmäld i 50 § kommunalskattelagen i dess nu gällande

lydelse (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom etc.). Även i dessa

fall bör dock restriktivitet iakttagas.

Remissyttrandena. Den föreslagna höjningen av det extra avdraget vid

taxering från 2.000 kronor till 3.000 kronor finner överståthållarämbetet väl

avvägd. Förslaget tillstyrkes vidare eller lämnas utan erinran av kammarrätten,

pensionsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Värmlands,

Gävleborgs och Jämtlands län, ett stort antal lokala skattemyndigheter

samt av alla stadsfogdar och landsfiskaler, som yttrat sig i denna

fråga, ävensom av Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska exekutionsmännens

riksförbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Av skäl de sakkunniga anfört bör en förhöjning av det extra avdraget på

grund av nedsatt skatteförmåga ske från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Beloppet

är emellertid för lågt då det gäller skattskyldig med till exempel 10

barn, vilket icke är något ovanligt här i länet. Om en sådan skattskyldig

kommer upp i en inkomst av 7.000 kronor borde åtminstone detta belopp för

honom vara existensminimum vid taxeringen men de av de sakkunniga föreslagna

bestämmelserna medföra att han erhåller en för hans förhållanden

mycket hög skatt, särskilt som den genomsnittliga skattesatsen till kommun

och landsting håller sig omkring 15 kronor per skattekrona. För att

hindra verkningarna av de sakkunnigas förslag borde möjligheter förefinnas

att i alldeles särskilda fall höja avdraget för nedsatt skatteförmåga utöver

3.000 kronor. Sådant av taxeringsnämnd eller lokal skattemyndighet

fattat beslut borde underställas länsstyrelsen eller prövningsnämnden.

Landsfiskalen i Lövsta distrikt föreslår en höjning av maximigränsen till

4.000 kronor.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om det alls kunde anses nödvändigt att fast
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ställa viss maximigräns. En med hänsyn till pris- och löneutvecklingen föränderlig

maximigräns vore mera ändamålsenlig. Enligt socialstyrelsens mening

borde man i stället för att i lag ha en maximigräns om extra avdrag

vid taxering föreskriva, att avdrag finge göras med högst det belopp, som

Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande bestämde.

Statskontoret finner den föreslagna höjningen kunna inge vissa betänkligheter.

Det borde nämligen ihågkommas, att det nuvarande maximibeloppet,

2.000 kronor, fastställts så sent som åren 1947 och 1948 för den statliga

resp. kommunala beskattningens del, därvid en avsevärd uppräkning av

tidigare gällande avdragsbelopp genomfördes. Därtill komme, att även enligt

de sakkunnigas egna beräkningar den skattelindring, som ett extra avdrag

å högst 2.000 kronor komme att medföra, i flertalet fall skulle bliva tillfyllest.

Då emellertid, såsom i promemorian framhållits, i undantagsfall

behov av en vidare ram finge anses föreligga, ville ämbetsverket icke motsätta

sig den föreslagna höjningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår sådan utformning av bestämmelserna,

att avdrag för nedsatt skatteförmåga finge medgivas med högst

2.000 kronor eller, när särskilda omständigheter och förhållanden därtill

föranledde, med högst 3.000 kronor. Härigenom kunde man undvika, att

ändringen i avdragsbestämmelserna skulle kunna inge föreställningen, att en

höjning överlag av de extra avdragen vore avsedd. Samma önskemål framföres

av landsfiskalen i Svegs distrikt.

Kronokamreraren i Gävle och häradsskrivaren i Gävle fögderi framhålla,

att den skattelindring, som ett extra avdrag å högst 2.000 kronor skulle

medföra, syntes vara tillräcklig för närvarande. Avdraget syntes förslå även

vid viss ökning av hittillsvarande levnadskostnader. Med beaktande härav

syntes det avdrag, som enbart på grund av existensminimum kunde komma

att medgivas skattskyldig, kunna begränsas till 2.000 kronor, dock att vid

därjämte föreliggande fall av sjukdom eller andra i nu gällande bestämmelser

omnämnda omständigheter avdraget skulle kunna bestämmas till högst

3.000 kronor. En i enlighet med denna synpunkt utformad bestämmelse av

mera restriktiv karaktär syntes innebära större säkerhet för att taxeringsnämnderna

mera ingående prövade förekommande fail. Man torde ha anledning

befara, att ett till 3.000 kronor fixerat högsta avdragsbelopp ofta

komme att medföra ett mer eller mindre schablonmässigt medgivande av

högsta avdraget även i de fall, där en mera ingående saklig prövning icke

skulle motivera skattebefrielse.

Kronokamreraren i Norrköping uttalar, att enligt hans förmenande behov

icke för närvarande förelåge av en höjning av den nuvarande maximigränsen.

De sakkunnigas förslag avstyrlces jämväl av kronokamreraren i

Kristianstad och av tre häradsskrivare.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

125

Departementschefen. Jag tillstyrker den av de sakkunniga föreslagna höjningen

till 3.000 kronor av maximigränsen för extra avdrag. Det skulle

kunna ifrågasättas att, på sätt länsstyrelsen i Kristianstads län föreslagit,

i lagtexten angiva att avdrag över den nuvarande gränsen finge medgivas

allenast när särskilda omständigheter därtill föranledde. Därest så skedde,

torde dock till »särskilda omständigheter» icke böra hänföras t. ex. fall

med stor försörjningsbörda på en ort med dyra levnadskostnader, eftersom

redan normalbeloppet för existensminimum i ett dylikt fall torde

komma att fastställas över gränsen för summan av det kommunala ortsavdraget

och det nuvarande högsta extra avdraget 2.000 kronor. Jag finner

mig därför icke böra föreslå en dylik formulering. Jag förutsätter likväl, att

beskattningsnämnderna liksom de lokala skattemyndigheterna komma att

iakttaga försiktighet vid medgivande av större avdrag än 2.000 kronor.

Det är sålunda icke meningen att höjningen av avdragets maximibelopp

skall medföra en motsvarande generell höjning av de tillämpade avdragsbeloppen.

4. Extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer.

De sakkunniga. De sakkunniga anföra:

De föreslagna bestämmelserna om extra avdrag vid existensminimum

ha samma syfte som och torde i övervägande antalet fall täcka nuvarande

särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen om extra avdrag för folkpensionärer.

Sistnämnda bestämmelser äro mycket besvärliga att tillämpa

och det hade därför varit önskvärt om desamma kunnat upphävas i detta

sammanhang. Intill dess att normalbeloppen för existensminimum blivit

fastställda torde det emellertid vara ovisst, huruvida icke särbestämmelserna

för folkpensionärerna i vissa fall vid särskilt stora folkpensionsförmåner

eller då folkpensionär åtnjuter sidoinkomst kunna vara förmånligare

för den skattskyldige än vad som nu föreslagits. På grund härav

torde i avbidan på resultatet av den utredning, som pågår angående de

inkomstprövade folkpensionsförmånerna, nuvarande bestämmelser i kommunalskattelagen

om extra avdrag för folkpensionär böra kvarstå. De sakkunniga

föreslå sålunda icke någon ändring i detta avseende. Detta innebär,

att folkpensionär, som icke kan beviljas extra avdrag för existensminimum

eller endast ett mindre sådant avdrag, ändock vid taxeringen

till kommunal inkomstskatt kan erhålla extra avdrag eller högre sådant

avdrag på grund av särbestämmelserna för folkpensionärer.

Remissyttrandena. 1050 års folkpensionsrevision förutsätter, att normalbeloppen

för existensminimum ej komme att sättas lägre än de folkpensionsförmåner,

som normalt utginge till medellös folkpensionär. Därest

så skedde, komme den föreslagna höjda maximigränsen att bereda möjlighet

till skattefrihet för folkpensionärer med folkpensionsförmåner av nuvarande

storlek. Innan normalbeloppen ännu fastställts, syntes emellertid

på sätt de sakkunniga föreslagit, de nuvarande särskilda bestämmelserna

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majrts proposition nr 203.

om extra avdrag för folkpensionär böra kvarstå. Härigenom kunde vederbörande

folkpensionär erhålla erforderligt avdrag för de folkpensionsförmåner,

som ej täcktes av existensminimiavdraget. Revisionen anför

vidare:

Det kan sålunda konstateras, att folkpensionärerna med de av de sakkunniga

föreslagna skatteavdragsreglerna alltid när skäl därtill föreligga

kunna vinna befrielse från skatt å de förmåner, som utgå från folkpensioneringen.

Det är emellertid att befara att åldriga och sjuka folkpensionärer

ej alltid förmå att tillvarataga de möjligheter till befrielse helt

eller delvis från skatt, som genom dessa regler stå dem till buds. Man

synes hellre böra eftersträva ett system, som bereder folkpensionärerna

automatisk skattebefrielse för folkpensionsförmånerna. Detta är även påkallat

därav, att de nuvarande bestämmelserna om extra skatteavdrag för

folkpensionärer visat sig medföra stora praktiska svårigheter vid tillämpningen,

varför allt starkare krav rests på deras slopande. Vidare tillkommer,

att en dylik reform skulle befria de lokala skattemyndigheterna och

taxeringsnämnderna från flertalet av folkpensionärernas ansökningar om

skatteavdrag, varigenom dessa myndigheter skulle beredas ökade möjligheter

att medhinna den mera ingående detaljprövning av skatteavdragsärendena,

som med de sakkunnigas förslag blir nödvändig i framtiden.

Revisionen har därför funnit, att man i stället bör överväga att undantaga

de inkomstprövade folkpensionsförmånerna från beskattning, något

som utredningen även förordat i ett den 12 januari 1951 avgivet utlåtande

över förslag av 1950 års skattelagssakkunniga. Därvid bör framhållas, att

någon generell skattebefrielse för icke inkomstprövade folkpensionsförmåner

ej bör ifrågakomma, enär dessa förmåner även utgå till personer,

för vilka något behov av skattelindring ej föreligger, samt förmånerna f. n.

helt täckas av ortsavdragen. Det är emellertid att märka, att vad nu sagts

rörande ortsavdragen icke kommer att gälla generellt, därest indextilllägget

på folkpensionerna höjes utöver nu utgående belopp. Höjes indextillägget

ett steg, kommer detta tillägg ej att helt täckas av det kommunala

ortsavdraget i visst fall, nämligen för två pensionsberättigade makar i

bostadskostnadsgrupp I. Höjes indextillägget ytterligare ett steg inträffar

motsvarande förhållande även i bostadskostnadsgrupp II. Revisionen vill

därför starkt framhålla, att den såsom en förutsättning för den föreslagna

reformen utgår ifrån att reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

tillämpas så, att skattebefrielse kan erhållas för sådana överskjutande

indextillägg i samtliga fall, där dylik befrielse är påkallad. Här må

erinras om att ålderspensionärer i bostadskostnadsgrupp I i regel endast

åtnjuta icke inkomstprövade folkpensionsförmåner.---

Revisionen finner sig därför böra vidhålla sitt i yttrandet över de skattelagssakkunnigas

förslag framställda yrkande, att frågan om skattebefrielse

för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna omedelbart bör övervägas.

Vid detta övervägande bör givetvis beaktas, att bidragen till änkor och

änklingar med barn böra i skatteavseende behandlas lika med inkomstprövade

folkpensionsförmåner.

Pensionssiyrelsen erinrar om att styrelsen i yttrande över en av 1950

års skattelagssakkunniga utarbetad promemoria under vissa förutsättningar

funnit övervägande skäl tala för att inkomstprövade pensionsför
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

127

måner gjordes skattefria. Därest så bleve fallet borde övervägas om icke

även den till invaliderna utgående grundpensionen liksom blindtillägget

också borde vara skattefria. Även häradsskrivaren i Jämtlands norra

fögderi förordar skattebefrielse för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

Riksräkenskapsverket anför, att bestämmelser, som avsåge att tillförsäkra

alla skattskyldiga ett skäligt existensminimum, automatiskt borde

göra särbestämmelser med samma syfte för vissa grupper onödiga. Det

finge vidare erinras om att många folkpensionärer utöver existensminimiavdraget

också i fortsättningen komme att bli berättigade till särskilt extra

avdrag på grund av ålderdom och/eller sjukdom. Riksräkenskapsverket

ansåge fördenskull, att det icke funnes tillräckliga skäl att bibehålla de

ifrågavarande svårtillämpade särbestämmelserna. Enahanda yrkande har

vidare framförts av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit torde de nuvarande

bestämmelserna i kommunalskattelagen om extra avdrag för folkpensionärer

tillsvidare böra kvarstå.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om mina uttalanden till det

statsrådsprotokoll, som finnes fogat vid den förut denna dag avlåtna propositionen

med förslag till ändrad deklarations- och skattepliktsgräns m. in.

Jag uttalade därvid bl. a. att den ändring av ifrågavarande bestämmelser,

som kunde anses önskvärd med hänsyn till omläggningen av det kommunala

ortsavdragssystemet, utan olägenhet kunde anstå ytterligare ett år.

5. Taxeringsnämndens handläggning av hithörande frågor.

De sakkunniga. Då fråga uppkommer hos taxeringsnämnden om beviljande

av extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,

torde som regel den lokala skattemyndigheten under inkomståret

haft att pröva framställning om jämkning av den preliminära skatten av

samma anledning. De sakkunniga framhålla härom, att den lokala skattemyndigheten

alltid borde underrätta vederbörande taxeringsnämnd om alla

beslut angående jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum.

Därvid borde den lokala skattemyndigheten bl. a. angiva det

belopp, som förbehållits den skattskyldige. Befunnes vid taxeringen, att

den skattskyldiges inkomster under beskattningsåret uppgått till högst det

förbehållna skattefria beloppet, borde extra avdrag medgivas med så stort

belopp, att någon statlig eller kommunal inkomstskatt icke påfördes. Hade

den skattskyldiges inkomster överstigit det förbehållna skattefria beloppet,

borde i förekommande fall beviljas så stort extra avdrag att inkomsten,

minskad med skatten, icke understege det förbehållna beloppet. Någon

skyldighet för taxeringsnämnderna att följa beslut av lokal skattemyndig
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ls proposition nr 203.

het förelåge icke enligt nuvarande bestämmelser om jämkning på grund

av nedsatt skatteförmåga. Ej heller borde, om avdragsrätten utsträcktes,

någon sådan skyldighet föreskrivas. Man syntes dock ha anledning förvänta,

att taxeringsnämndens beslut i flertalet fall komme att överensstämma

med jämkningsbeslutet, då ju samma bestämmelser skulle tilllämpas.

Fall kunde emellertid inträffa, då förutsättningarna för erhållande

av skattelindring ändrats efter det den lokala skattemyndigheten prövat

ärendet, t. ex. genom att den skattskyldige fått ökade inkomster. I sådana

fall kunde skiljaktiga beslut icke undvikas.

De sakkunniga framhålla vidare, att det kunde tänkas möta svårigheter

för taxeringsnämnderna att i sådana fall, där hel skattebefrielse icke kunde

beviljas, avpassa de extra avdragen så att den slutliga skatten överensstämde

med vad som med hänsyn till den skattskyldiges skatteförmåga

befunnes skäligt, d. v. s. att den icke bleve större än skillnaden mellan å

ena sidan den skattskyldiges inkomst och å andra sidan existensminimum.

De sakkunniga förutsatte, att för ändamålet anvisningar och tabeller komme

att utarbetas genom finansdepartementets försorg.

De sakkunniga ha såsom bilaga till den avlämnade promemorian fogat

ett av de sakkunniga utarbetat förslag till dylik hjälptabell. Förslaget torde

som Bihang B få fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Remissyttrandena. Kammarrätten framhåller, att den lokala skattemyndighetens

underrättelse till taxeringsnämnden måste för att kunna bliva av

något värde för taxeringsnämnden innehålla icke blott uppgift om det belopp,

som för viss tidsperiod skulle förbehållas arbetstagaren, utan även

en redogörelse för de särskilda omständigheter, som föranlett avvikelse

från normalbeloppet. Eljest bleve taxeringsnämnden nödsakad att genom

skriftväxling med den skattskyldige eller infordrande av kompletterande

upplysningar från den lokala skattemyndigheten införskaffa erforderligt

material. Men även om till taxeringsnämndens förfogande skulle stå samma

material, som legat till grund för den lokala skattemyndighetens prövning

av existensminimum, vore därmed icke sagt, att taxeringsnämnden

med den självständiga prövningsrätt, vilken alltjämt måste förbehållas beskattningsnämnd,

som regel komme till samma resultat som den lokala

skattemyndigheten. Den skattskyl diges inkomstförhållanden under beskattningsåret

vore, då taxering verkställdes med ledning av självdeklaration,

kända för taxeringsnämnden, vilket i allmänhet icke vore fallet vid den

tidpunkt, då den lokala skattemyndigheten haft att taga ställning till fråga

om minskning av uttag av preliminär skatt. Av denna anledning vore det

uppenbart, att taxeringsnämnden måste äga bättre möjligheter än den lokala

skattemyndigheten att bedöma vederbörandes skatteförmåga och att

därefter avpassa den taxering för inkomst, varå den slutliga skatten sedermera

skulle bestämmas.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

129

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att särskild föreskrift borde intagas

i uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att

underrätta taxeringsnämnden om beslut angående existensminimum.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att dylik underrättelseplikt borde

omfatta alla beslut av lokal skattemyndighet om jämkning av preliminär

skatt på grund av nedsatt skatteförmåga.

Häradsskrivaren i Ljusdals fögderi framhåller vikten av att de skäl, som

ligga till grund för taxeringsnämndens beslut, noggrant antecknades i inkomstlängden.

Häradsskrivaren i Inlands fögderi uttalar, att taxeringsnämnden borde

lämna särskild motivering i sådana fall, där man icke följde den lokala

skattemyndighetens beslut.

Häradsskrivaren i Allbo fögderi anser, att taxeringsnämnden borde tillställas

icke allenast besked om den lokala skattemyndighetens beslut utan

även de prövade handlingarna i de olika ärendena. Å andra sidan syntes

erforderligt, att taxeringsnämnden underrättade lokala skattemyndigheten

om avvikande beslut och om skälen för desamma. Ktt sådant förfarande

syntes vara ägnat att befrämja likformighet i bestämmelsernas tillämpning

och i möjligaste mån samstämmighet mellan lokala skattemyndighetens

och taxeringsnämndens beslut.

Sveriges häradsskrivarförening anför:

De sakkunniga synas förutsätta, att de lokala skattemyndigheternas beslut

om beviljande av »extra avdrag» som regel skola godtagas av taxeringsmyndigheterna.

Då emellertid dessa beslut i allmänhet komma att

fastställas i början av inkomståret, kunna i många fall så väsentliga förändringar

inträffa i den skattskyldiges inkomstförhållanden, att besluten

komma att sakna laglig grund. Det är därför enligt föreningens mening

angeläget, att varje beslut i nu berört avseende sakligt prövas i taxeringsnämnderna

före godkännandet och att direktiv utfärdas, att så skall ske.

Socialstyrelsen betonar, att det föreliggande förslaget komme att ställa

taxeringsmyndigheterna inför svårbemästrade arbetsuppgifter och att dess

tillämpning därför tillsvidare måste te sig oviss. Det vore önskvärt, att

resultatet noga uppmärksammades med tanke på att en prövning av frågan

om vårt skattesystems uppläggning efter andra linjer kunde visa sig

erforderlig i händelse av ogynnsamma erfarenheter av förslagets realiserande.

Departementschefen. Såsom jag tidigare framhållit komma de vidgade

möjligheterna till extra avdrag vid taxering att medföra ökat arbete för

taxeringsnämnderna. Det ligger därför vikt uppå att nämndernas arbete

underlättas så mycket som möjligt. I första hand bör det åligga de lokala

skattemyndigheterna att lämna taxeringsnämnderna så fullständiga uppgifter

angående av dem meddelade existensminiinibcslut, att nämnderna

9 — Bilxang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

med ledning därav kunna tillförlitligt bedöma omfattningen av den nedsatta

skatteförmågan.

Själva grundtanken i de sakkunnigas förslag är att man i möjligaste mån

skall undvika den divergens mellan preliminär och slutlig skatt, isom uppkommer

om extra avdrag vid taxeringen icke beviljas skattskvldig som åtnjutit

nedsatt löneavdrag. Visserligen kan man icke i sådant syfte gå så

långt att beskattningsnämndernas fria prövningsrätt borttages. Å andra

sidan är det angeläget att beskattningsnämnderna icke i oträngt mål avvika

från den ståndpunkt, som vederbörande lokala skattemyndighet intagit.

Jag avser därvid bl. a. att en beskattningsnämnd icke i ett fall, där skälen

för och emot ett extra avdrag i enlighet med den lokala skattemyndighetens

beslut väga ungefär lika, bör frångå den lokala skattemyndighetens beslut.

Dylikt frångående bör, för att icke grundtanken i förslaget skall förfuskas,

ske allenast då direkta skäl påkalla det. Det synes önskvärt att en erinran

härom intages i skatteförfattningarna.

Såsom de sakkunniga framhållit böra anvisningar och tabeller utarbetas

till ledning för taxeringsnämndernas handläggning av hithörande ärenden.

Erforderliga bestämmelser på detta område torde få utfärdas i administrativ

ordning.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört bör framhållas, att en omprövning

av det nu föreslagna systemet sannolikt kan befinnas påkallad

efter någon tid, då erfarenhet vunnits av systemets verkningar.

F. Fråga om befrielse från utgivande av pensionsavgift i vissa fall.

Enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skall envar

svensk medborgare, som fyllt aderton men icke sextiosex år, erlägga pensionsavgift

med belopp motsvarande en procent av hans enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige

är gift, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst.

För varje avgiftspliktig är dock lägsta avgift sex kronor.

I en den 18 november 1950 avgiven promemoria ha 1950 års skattelagssakkunniga

bl. a. förordat, att pensionsavgift alltjämt skall utgå med en

procent av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten,

men att personer, som icke uppnå 1.200 kronors beräknad taxerad

inkomst, skola befrias från avgiftsskyldighet. Därest den avgiftspliktige

är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin

make, avses pensionsavgift alltjämt skola utgå med en halv procent av

makarnas sammanlagda taxerade inkomster; befrielse från avgiftsskyldighet

har förordats i de fall, då makarnas sammanlagda beräknade taxerade

inkomster understiga 1.200 kronor.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

131

De sakkunniga. Utgående ifrån att skattelagssakkunnigas förslag blir

genomfört förorda uppbördssakkunniga, att befrielse från pensionsavgift

skall kunna medgivas i vissa existensminimifall, samt anföra härom:

Enligt lagen om allmän folkpensionering beräknas folkpensionsavgifterna

med ledning av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Oavsett

storleken av det avdrag, som vid taxeringen medgives för nedsatt skatteförmåga,

och oavsett om den skattskyldiges inkomster understigit existensminimum

och det därmed är klarlagt, att den skattskyldige saknat skatteförmåga,

påföres den skattskyldige pensionsavgift, om allenast inkomsten

varit så hög, att till statlig inkomstskatt taxerad inkomst skall åsättas.

Någon preliminär skatt har som regel ej erlagts i dessa fall. Påförandet av

pensionsavgift resulterar därför i kvarstående skatt, vilket i sin tur igångsätter

hela den procedur med befrielse från löneavdrag, restföring, indrivningsförsök

och avskrivning, som det är avsett att de sakkunnigas förslag

skall bringa till upphörande.

Det synes de sakkunniga oförenligt med principen om att skatt icke skall

uttagas, då den skattskyldige saknar skatteförmåga eller i varje fall förmåga

att erlägga hela den på inkomsten belöpande skatten, att i sådana

fall likväl pensionsavgift, som numera i realiteten är att likställa med

skatt, skall påföras. Enligt de sakkunnigas mening borde pensionsavgifterna

icke beräknas med ledning av den till statlig inkomstskatt taxerade

inkomsten utan efter den beskattningsbara inkomsten. Härigenom skulle

bättre överensstämmelse uppnås mellan avgifternas storlek och skatteförinågan.

Emellertid torde genomförandet av ett dylikt förslag medföra så

avsevärd nedgång i det sammanlagda beloppet av debiterade pensionsavgifter,

att de sakkunniga icke anse sig böra framlägga något förslag i detta

avseende. De sakkunniga finna sig däremot oförhindrade att föreslå, att

befrielse från pensionsavgiften bör kunna medgivas under samma förutsättningar,

som skola gälla för beviljande vid taxering av extra avdrag på

grund av existensminimum, och under villkor att sådant extra avdrag

också medgivits vid taxeringen. Av praktiska skäl synes möjligheten att

erhålla sådan befrielse från pensionsavgiften böra begränsas till sådana

fall, där hel skattebefrielse medgivits vid taxeringen. Skall däremot enligt

beskattningsmyndigheternas beslut viss skatt erläggas, synes mindre anledning

föreligga att nedsätta pensionsavgiftens belopp. Det skulle därjämte

säkerligen bli svårt att rättvist bedöma med vilket belopp nedsättning

borde ske.

De sakkunniga föreslå vidare, att även för avgiftspliktig, som icke för

egen del åsatts taxering men vars make taxerats och därvid tillerkänts

extra avdrag av nu given anledning, samma möjlighet till befrielse från

avgiften skall föreligga.

De sakkunniga anföra, att det lämpligen borde ankomma på den lokala

skattemyndigheten att utan särskild ansökan besluta om befrielse från pensionsavgiften

i samband med debiteringen av den slutliga skatten. Besvär

över den lokala skattemyndighetens beslut borde likställas med vanliga

d ebi t e r i n gsbes v ä r.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i flertalet av de yttranden, vari denna fråga berörts. Förslaget

tillstyrkes sålunda av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Kristianstads, Värmlands ,Gävleborgs och Jämtlands län samt flera lokala

skattemyndigheter.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi tillstyrker förslaget som ett provisorium

men hävdar, att den rationellaste lösningen hade varit att helt slopa pensionsavgiftsdebiteringen.

Han anför härom:

Avgifterna hava numera helt förlorat karaktären av försäkringsavgifter,

enär de icke längre påverka pensionens storlek. Då finansieringen av folkpensioneringen

redan nu till huvudsaklig del sker över allmänna statsbudgeten,

bör väl icke oöverstigliga svårigheter möta, att jämväl finansiera

den mindre del av kostnaderna, som folkpensionsavgifterna representera,

på samma sätt. Med hänsyn till avgifternas ringa andel av totalkostnaderna

torde det psykologiska värdet kunna diskuteras och i varje fall genom

meddelande å debetsedeln i en eller annan form att kostnaderna för

folkpensionen ingår i statsskatten, tillgodoses på bättre sätt. Visserligen

skulle måhända ett mindre antal folkpensionärer, som påföras statsskatt,

få bidraga till folkpensioneringen, men med ett relativt obetydligt belopp.

I de flesta fall skulle med hänsyn till folkpensionärernas låga inkomster

kostnaderna dock icke drabba dem. Metoden skulle säkerligen medföra

icke ringa kostnadsbesparingar för statsverket, då härigenom besvärlig debitering,

debetsedelsskrivning, restföring samt redovisning av ett stort antal

poster skulle undvikas.

Även länsstyrelsen i Gotlands län, flera lokala skattemyndigheter och

Sveriges häradsskrivarförening förorda under åberopande av i huvudsak

samma skäl avskaffande av det nuvarande systemet med pensionsavgifter.

Häradsskrivarna i Göteborgs och Inlands fögderier förorda, att pensionsavgifterna

beräknas med ledning av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten. Bättre överensstämmelse skulle härigenom uppnås

mellan avgifternas storlek och vederbörandes skatteförmåga.

Statskontoret erinrar om att enligt gällande lag om folkpensionering avgift

skall erläggas även om vederbörande icke har någon taxerad inkomst.

Med hänsyn till de uttalanden rörande avgiftsplikten statsmakterna gjorde

vid lagens tillkomst år 1946 samt för att icke förlaga folkpensioneringen

dess karaktär av allmän pensionsförsäkring, hade statskontoret i yttrande

den 4 januari 1951 avstyrkt skattelagssakkunnigas förslag. På de skäl,

som närmare utvecklats i nämnda yttrande, funne ämbetsverket sig icke

heller kunna tillstyrka nu föreliggande förslag om avgiftsbefrielse.

Förslaget avstyrkes vidare av pensionsstyrelsen, kronokamreraren i Gävle

och häradsskrivaren i Jämtlands östra fögderi. Pensionsstyrelsen förklarar

sig — under åberopande av att styrelsen i yttrande över skattelagssakkunnigas

förslag avstyrkt detta — icke kunna godtaga uppbördssakkunnigas

utgångspunkt att nämnda förslag skulle bli genomfört. Enligt pensions
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

133

styrelsens mening borde pensionsavgifter alltjämt påföras enligt hittillsvarande

grunder men styrelsen vore liksom uppbördssakkunniga på det

klara med att man icke borde verkställa indrivning enbart av kanske relativt

obetydliga pensionsavgifter i de fall de icke frivilligt inbetalades.

Det vore därför önskvärt, att förutsättningar skapades att underlåta indrivning

av påförd pensionsavgift i de fall hel skattebefrielse medgivits vid

taxeringen eller taxerat belopp icke åsatts vederbörande. Enligt styrelsens

mening syntes vad uppbördssakkunniga anfört i denna sak tydligt visa

det olämpliga i att socialförsäkringsavgifter debiterades tillsammans med

de allmänna skatterna. Folkpensionsavgifterna syntes visserligen i viss

mån vara att anse såsom en skatt men meningen med avgifterna vore dock

att varje medborgare oberoende av inkomst skulle under sin arbetsföra ålder

genom sådana avgifter bidraga till sin egen pensionering.

Kronokamreraren i Gävle anför:

Mina egna erfarenheter från handläggandet av ärenden jämlikt 48 § uppbördsförordningen

ha visat, att det ojämförligt största antalet ansökningar

om fastställande av existensminimum ha inkommit från äldre personer, som

icke längre ha förvärvsarbete utan uppbära pension av ett eller annat slag

jämte folkpension. Man torde kunna förutsätta, att även vid tillämpning

vid taxering av de föreslagna extra avdragen på grund av existensminimum

i stort sett samma kategori blir aktuell, d. v. s. personer som genom sin ålder

icke påföras pensionsavgift. Sainma gäller ett icke oväsentligt antal skattskyldiga,

vilka till följd av varaktig arbetsoförmåga tillerkänts folkpension.

Tillskapandet av en bestämmelse om befrielse från erläggande av pensionsavgift

får således i dessa fall ingen reell betydelse.

Övriga skattskyldiga, som av taxeringsnämnd med hänsyn till existensminimum

skulle befriats från skatt kan alltså bedömas bli relativt få till

antalet. Enligt mitt förmenande föreligger vissa — huvudsakligen psykologiska

— skäl att icke i dessa fall utsträcka befrielsen till att omfatta även

pensionsavgiften. Sedan sambandet mellan erlagda avgifter och rätt till

samt storleken av utbetald folkpension slopats, ha dessa avgifter helt karaktär

av skatt, en skatt, som dock i det allmänna medvetandet torde inta en

viss särställning därigenom, att skattebetalarna här tycka sig se ett klart

sammanhang mellan en privat utgift och en social förmån. Det förefaller

mig vara mindre välbetänkt att helt negligera den »goodwill», som pensionsavgiften

åtnjuter, vartill kommer den psykologiskt riktiga synpunkten att

varje medborgare genom en, om än obetydlig, ekonomisk förpliktelse bör

lämna sitt bidrag till det allmänna.

Ytterligare ett skäl talar för att icke i senast berörda fall befrielse från

erläggande av pensionsavgift bör medgivas. Enär taxeringsnämnds beslut

att befria avgiftspliktig person från skatt på grund av existensminimum

kommer att grunda sig på de förutsättningar, som förelegat under inkomståret,

torde beslutet relativt ofta dikteras av mera tillfälliga orsaker -— sjukdom,

arbetslöshet etc. —, vilka förutsättningar icke längre föreligga, då

pensionsavgiften slutligt påföres under taxeringsåret.

Av här anförda skäl bör således enligt mitt förmenande befrielse från

skatt enligt de sakkunnigas förslag icke innefatta påförd pensionsavgift.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Möjligen skulle en kompromiss lösning kunna tänkas genom att skattebefriad

avgiftspliktig person påföres pensionsavgift med lägsta beloppet, sex

kronor.

Riksräkenskapsverket påpekar, att avgiftsbefrielse syntes böra medgivas

även när anledningen till att beskattningsbar inkomst icke påfördes vore

den, att ortsavdraget eller summan av ortsavdraget och extra avdrag enligt

50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen överstege den taxerade

inkomsten.

Departementschefen. Onekligen kan det ur vissa synpunkter förefalla

otillfredsställande, om en skattskyldig, som på grund av nedsatt skatteförmåga

erhållit hel skattebefrielse, likväl påföres pensionsavgift och sålunda

av denna anledning får kvarskatt. Det oaktat torde de sakkunnigas förslag

icke för närvarande böra upptagas till prövning. Frågan torde böra prövas

i ett större sammanhang.

G. Nedsättning av eller befrielse från preliminär skatt vid existensminimum.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga beröra först frågan, hur de föreslagna

jämkniingsbestämmelserna skola tillämpas beträffande preliminär

A-s katt, samt anföra härom:

De regler, som föreslagits skola gälla vid taxering, böra också tillämpas

av de lokala skattemyndigheterna, då dessa ha att pröva frågan om befrielse

från eller nedsättning av löneavdrag för preliminär A-skatt. I samma utsträckning

som taxeringsmyndigheterna böra de lokala skattemyndigheterna

vara bundna av de av den centrala myndigheten fastställda existensminimibeloppen.

Avdrag få icke medgivas .schablonmässigt. En noggrann individuell

prövning av varje jämkningsansökan måste ske, därvid — som

tidigare framhållits — hänsyn skall tagas till inkomstförhållandena icke

allenast vid jämkningstillfället utan under hela beskattningsåret. Undantagsvis

kunna dock — såsom också förut antytts — .särskilda förhållanden

till annat föranleda, t. ex. då en skattskyldig inträder i förvärvsarbete

under inkomståret och därvid åtnjuter inkomst under endast en del av

samma år. Särskilt bör understrykas, att de nya reglerna nödvändiggöra en

mera ingående detaljprövning av varje ärende än som hittills kommit

ifråga, eftersom den lokala skattemyndighetens beslut enligt de sakkunnigas

förslag merendels kommer att medföra en definitiv skattebefrielse.

Anknytes existensminimum till beskattningsåret uppstå vissa svårigheter

för skattskyldiga med oregelbundna inkomster. Detta gäller särskilt,

då vid jämkningstillfället inkomsten under året visserligen beräknas komma

att överstiga existensminimum men med ett belopp, som är mindre än

den på inkomsten belöpande skatten. Den skattskyldige äger då förmåga

att erlägga allenast en del av skatten. I dylika fall kunna olika förfaringssätt

övervägas. Det skulle sålunda kunna diskuteras att man räknade ut

den skatt, som den skattskyldige bör äga förmåga att betala, i procent av

den beräknade inkomsten, varefter löneavdrag verkställdes vid alla av
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

135

löningstillfällen efter nämnda procent. Metoden synes dock soin regel icke

lämplig; den skulte medföra att löneavdrag komme att göras å lönebelopp,

som äro så låga att de i sin helhet böra få användas av den skattskyldige

för levnadskostnaderna. En annan metod är alt den skattskyldige för

varje avlöningstillfälle förbehålles ett belopp, motsvarande existensminimum.

Härigenom uttages ingen skatt vid lägre inkomster medan å andra

sidan full skatt enligt skattetabell uttages, då inkomsten förslår därtill.

Ett ofrånkomligt osäkerhetsmoment är därvid, att den under inkomståret

sammanlagt erlagda preliminära skatten kan befinnas understiga den skatt,

som den skattskyldige med hänsyn till sina inkomster bort kunna erlägga.

I sådant fall blir följden den att den skattskyldige likväl påföres kvarstående

skatt, som han kanske senare får svårt att betala. Samma problem

uppkommer, om skattskyldig efter att ha fått källskatten nedsatt på grund

av existensminimum, därefter kommer i åtnjutande av högre inkomster,

så att något extra avdrag icke medgives vid därpå följande taxering. Trots

angivna nackdelar synes den sistnämnda metoden vara den lämpligaste och

förordas därför.

Om skattskyldig med oregelbundna inkomster icke beräknas under beskattningsåret

uppnå så stor sammanlagd inkomst, att denna överskrider

existensminimum, bör han helt befrias från att erlägga preliminär skatt.

Skatt kommer då icke att uttagas även om inkomsten vid visst avlöningstillfälle

är så stor, att löneavdrag i och för sig vore möjligt.

I detta sammanhang må framhållas att skattskyldig, vars sammanlagda

inkomster under året beräknas överstiga existensminimum, icke rimligen

bör enbart på grund av säsongarbete e. d. medgivas skattelindring under

period, då inkomsten är låg. Man synes ha anledning utgå ifrån, att sådana

skattskyldiga under högsäsongen avsätta medel för sitt uppehälle

under de tider av året, då inkomsterna äro låga eller då inkomst icke uppbäres.

Däremot förefinnes för dessa skattskyldiga möjlighet att erhålla

sådan jämkning av skatten, att proportionellt sett högre löneavdrag verkställas

under perioder med goda arbetstillfällen med i motsvarande mån

lägre löneavdrag under övriga tider av året.

Den lokala skattemyndighetens jämkningsbeslut kan få antingen den

formen, att den lön, varå preliminär skatt skall beräknas, skall nedsättas

med visst belopp, eller ock det innehållet, att viss del av lönen alltid skall

förbehållas den skattskyldige.

För närvarande torde sådana beslut om jämkning, varigenom avdrag

medgives på grund av nedsatt skatteförmåga, som regel ske enligt den

förstnämnda metoden. Det kunde ligga nära till hands, att denna metod

tillämpas även om de ifrågasatta ändringarna komma till stånd. Därigenom

vinnes, att förfarandet blir likartat för såväl preliminär A-skatt som

för preliminär B-skatt (varom mera nedan).

Att nedsätta den preliminära skatten genom jämkningsbeslut i nu angiven

form kan emellertid, om den skattskyldige erhåller större inkomster

än de som beräknats vid jämkningstillfället, föranleda otillfredsställande

resultat. En gift skattskyldig i ortsgrupp III har t. ex. då ärendet prövas

eu veckolön på 75 kronor. Den lokala skattemyndigheten beräknar den

skattskyldiges existensminimum till samma belopp och beviljar jämkning

med erforderligt belopp för att något löneavdrag icke skall verkställas, i

föreliggande fall förslagsvis så att skatten dragés å veckoinkomsten, minskad

med 60 kronor. Efter en tid erhåller den skattskyldige eu ny anställ
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ning och får nu 100 kronors veckolön. Han företer jämkningsbeslutet hos

den nya arbetsgivaren och löneavdrag verkställes endast med den skatt,

som belöper på den med 60 kronor minskade lönen, d. v. s. med skatten

å en veckolön av 40 kronor, trots det att den skattskyldige icke längre har

det behov av skattelindring som förelåg vid tiden för jämkningsbeslutet.

Härigenom kommer den skattskyldige att i sinom tid drabbas av kvarstående

skatt.

Knytes däremot skattelindringen till den vid jämkningstillfället utgående

lönen, så att den skattskyldige har att begära omprövning vid varje löneökning,

kan det i förra stycket påpekade, otillfredsställande resultatet

undgås. Härigenom kan emellertid ökat besvär för de skattskyldiga och en

betydande ökning av antalet jämkningsärenden hos de lokala skattemyndigheterna

befaras uppkomma. Därest jämkningsbeslutet i stället innefattade

föreskrift om att skattelindringen skulle upphöra, om lönen skulle

komma att överstiga visst belopp, skulle olägenheterna även kunna undvikas.

Beloppet skulle bestämmas så, att skillnaden mellan detta belopp

och därå utgående skatt enligt skattetabellen utgjorde summan av på avlöningsperioden

belöpande ortsavdrag och beviljat extra avdrag. För att

mildra övergången hade det varit önskvärt, om skattelindringen kunnat

successivt minskas vid stigande inkomster efter en i jämkningsbeslutet angiven

skala. Detta får större betydelse ju längre avlöningsperioden är. En

sådan anordning torde dock icke vara praktiskt genomförbar.

Det andra alternativet för att ändra uttaget av den preliminära A-skatten

överensstämmer i det stora hela med nuvarande förfarande vid befrielse

från eller nedsättning av löneavdrag på grund av existensminimum.

Efter att ha prövat huru mycket den skattskyldige oundgängligen behöver

för att bestrida sina och sin familjs levnadskostnader beslutar den lokala

skattemyndigheten, att den skattskyldige alltid skall förbehållas visst belopp,

som icke får minskas genom avdrag för skatt. Allt eftersom den skattskyldiges

inkomst överstiger detta belopp minskas reduceringen av löneavdragets

storlek för att helt upphöra, då inkomsten minskad med skatten

därå uppgår till det förbehållna beloppet.

De sakkunniga framhålla, att en jämförelse mellan de båda alternativen

för jämkning av den preliminära A-skatten visar, att den metod som innebär

att den skattskyldige förbehålles viss del av lönen måste ställa sig enklare

vid den praktiska tillämpningen. De sakkunniga anse sig därför böra

lämna företräde åt denna metod.

Kan den skattskyldige visa att han har nödiga utgifter för inkomstens

förvärvande, t. ex. utgifter för tjänste- och familjepension eller kostnader

för resor till och från arbetet —- vilka utgifter enligt vad tidigare framhållits

icke skola inräknas i existensminimum — bör den lokala skattemyndighetens

jämkningsbeslut innebära dels att preliminärskatten skall

beräknas å inkomsten, minskad med dessa utgifter, dels ock att den lön,

som — för konstaterande om löneavdrag kan verkställas — skall jämföras

med existensminimibeloppet, skall utgöra den sålunda nedräknade nettolönen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

137

Beträffande preliminär B-s katt anföra de sakkunniga:

Genom möjligheten att medgiva extra avdrag vid taxering kan man undvika

att skattskyldig med preliminär A-skatt vid fall av »existensminimum»

påföres kvarstående skatt. Har den skattskyldige att utgöra preliminär

B-skatt, uppkommer icke vid »existensminimum» fråga om kvarstående

skatt. Erlägges icke B-skatten, blir denna restförd omedelbart men

avräknas likväl mot den slutliga skatten. För att undvika kvarstående

skatt är därför i fråga om preliminär B-skatt en utvidgad användning av

det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga icke erforderlig. Emellertid

finnas bland skattskyldiga, vilka skola utgöra preliminär B-skatt, ett icke

ringa antal personer, vilka väl uppbära så hög inkomst, att de -— om de

icke komme i åtnjutande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga —

skulle påföras skatt, men för vilka inkomsten samtidigt är så låg, att densamma

icke förslår till att täcka både levnadskostnader och skatt. Hos

sådana skattskyldiga kan skatten som regel ej heller uttagas genom utmätning.

Ett jämlikt och rättvist skatteförfarande förutsätter, att åtskillnad

i förevarande avseende ej göres mellan skattskyldiga med löneavdrag

för preliminär A-skatt och skattskyldiga med preliminär B-skatt. Även för

de senare böra sålunda möjligheterna utvidgas att såväl vid taxeringen som

i fråga om den preliminära skatten komma i åtnjutande av extra avdrag

för nedsatt skatteförmåga.

Jämkning av preliminär B-skatt kan endast ske genom omräkning av

skatten, varvid den skattskyldige medgives det extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga, han kan beräknas erhålla vid den kommande årliga taxeringen.

Jämkningen bör grundas på preliminär deklaration. Vid hel skattebefrielse

bör även befrielse medgivas från den i den preliminära skatten

ingående pensionsavgiften.

De sakkunniga anföra ytterligare att om den skattskyldiges inkomstförhållanden

m. m. äro kända av den lokala skattemyndigheten, borde beslut

om jämkning kunna fattas redan i samband med debetsedelns utfärdande.

I regel finge dock för sådant beslut förutsättas, att den skattskyldige ingåve

ansökan härom till myndigheten.

Enligt 53 § 1 mom. uppbördsförordningen skall, där icke särskilda omständigheter

till annat föranleda, jämkning av bl. a. den anledning, att

den skattskyldiges skatteförmåga blivit nedsatt till följd av långvarig sjukdom

etc., icke äga rum såvida icke ändringen i den preliminära skatten

skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,

dock minst 25 kronor. Denna begränsning synes enligt de sakkunnigas mening

icke kunna bibehållas vid fall av nedsatt skatteförmåga på grund av

existensminimum. Då någon skillnad i detta avseende icke borde föreligga

vid olika fall av nedsatt skatteförmåga, föreslå de sakkunniga, att förenämnda

bestämmelse upphäves.

De sakkunniga anföra vidare, att i propositionen nr 241/1050 antyddes

att kommunerna möjligen borde få rätt alt överklaga den lokala skattemyndighetens

beslut i hithörande ärenden. Då emellertid definitivt avgörande

icke föreligger förrän taxeringsnämnden fattat sitt beslut, syntes

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

det icke vara nödvändigt medgiva kommunerna klagorätt beträffande den

lokala skattemyndighetens beslut. Den nuvarande möjligheten för kommunerna

att anföra besvär över taxeringsnämnds beslut finge anses utgöra

en tillräcklig garanti för att tillgodose kommunernas intressen.

Remissyttrandena. I några yttranden diskuteras, om icke j ämkningsbeslut

vid existensminimum böra meddelas av annan

myndighet än lokal skattemyndighet.

Sålunda ifrågasätter pensionsstyrelsen, huruvida det icke skulle vara

lämpligare, att taxeringsmyndigheterna finge besluta angående dylika

jämkningar. Detta skulle visserligen nödvändiggöra, att taxeringsmyndigheterna

fungerade under hela året, men möjlighet kunde måhända finnas

att låta ordföranden efter direktiv avgöra rutinärenden av dylikt slag.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm yttrar, att man på grund av den

föreslagna mycket noggranna prövningen av existensminimifallen kanske

med fog kunde påstå, att åtskilligt av beskattningsnämndernas och indrivningsmyndigheternas

bestyr därmed överflyttades till de lokala skattemyndigheterna.

Beskattningsnämnderna komme väl som regel i detta nya läge

att godtaga av lokala skattemyndigheterna fastställda belopp, och indrivningsmyndigheten

sluppe besväret att pröva åtskilliga skattskyldigas betalningsförmåga

på den grund, att dessa icke debiterades skatter och sålunda

icke kunde förekomma i restlängd. Det kunde dock ifrågasättas, om

det vore lämpligt med enbart tjänstemannabedömning av dessa ärenden.

Bedömningen hos de lokala skattemyndigheterna måste ju i regel bli utslagsgivande

för beräkningen av den slutliga skatten -— vore så ej fallet

nåddes icke med de föreslagna bestämmelserna åsyftat resultat. Då denna

bedömning vore av sådan karaktär, att den särskilt väl lämpade sig för

nämndarbete och för övrigt kanske vore av natur att rätteligen böra utföras

av en nämnd, borde denna fråga ägnas uppmärksamhet. Möjligt vore

kanske att koppla in de vanliga taxeringsnämnderna på denna verksamhet.

Ledamöterna i dessa nämnder finge i så fall — med utgångspunkt från att

huvudparten av jämkningsansökningar komme att behandlas omkring årsskiftena

— väljas per den 1 december. Tjänstemän hos de lokala skattemyndigheterna

kunde föredraga dessa ärenden i nämnderna. En stor praktisk

svårighet vore emellertid, att nämndarbete måste ytterligare fördröja

expeditionen av de brådskande besluten. Det skulle kanske också möta

hinder från nämndledamöternas sida, om arbetsperioden måste utsträckas

ytterligare c:a två månader.

Stadsfogden i Luleå hävdar, att med hänsyn till att indrivningsmyndigheterna

i regel ägde betydligt större person- och ortskännedom än de lokala

skattemyndigheterna, det vore lämpligast, att alla ärenden angående

jämkning på grund av existensminimum överfördes till förstnämnda myn
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

139

digheter. Därmed skulle man också vinna att intet fall av konkurrens mellan

källskatteavdrag och införsel vidare skulle behöva förekomma.

Frågan vilken lokal skattemyndighet som skall meddela

jämknings beslut© t, har berörts av häradsskrivaren i Bodens fögderi,

vilken — med instämmande av länsstyrelsen i Norrbottens län —

framhåller att beslut om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag med

hänsyn till existensminimum borde meddelas av den lokala skattemyndighet,

inom vars verksamhetsområde den skattskyldige komme att vara bosatt

under den tidrymd, då aktuella löneavdrag skulle verkställas. Bestämmelserna

i 2 § tiilämpningskungörelsen till uppbördsförordningen samt centrala

uppbördsnämndens förklaring den 4 februari 1949 tolkades för närvarande

i allmänhet så, att nämnda beslut skulle utfärdas av den lokala

skattemyndighet, inom vilkens tjänstgöringsområde den skattskyldiges

hemortskommun för inkomståret vore belägen. Det borde anmärkas, att

författningen stadgade att ansökan om befrielse, som här berörts, skulle

ingivas eller insändas till förenämnda myndighet. Den tolkning, som nu

praktiskt tillämpades, innebure att en skattskyldig, som efter den 1 november

året före inkomståret flyttade exempelvis från ortsgrupp I till ortsgrupp

V, skulle erhålla beslut om existensminimum av den lokala skattemyndigheten

inom förstnämnda ortsgrupp, oaktat denna myndighet saknade

all kännedom om levnadskostnaderna i den ort, där den skattskyldige

vore bosatt under tiden för de aktuella löneavdragen.

Svårigheterna att vid jämkning beakta inko mst förhålland

ena under hela året ha berörts i några yttranden.

Sålunda uttalar kammarrätten, att ett bedömande av inkomstförhållandena

som regel icke syntes möta några större svårigheter, då fråga vore om

sådana arbetstagare, som hade en över hela året något så när jämnt fördelad

inkomst. Osäkerhetsmomentet måste däremot bli större i fråga om

arbetstagare med oregelbundna inkomster och beträffande sådana arbetstagare,

som — efter att ha fått sin skatt nedsatt — erhölle högre inkomster,

så att något extra avdrag vid taxering icke kunde medgivas.

Kammarrätten anför vidare:

Enligt de sakkunnigas uttalande bör för fall av oregelbundna inkomster

befrielse från löneavdrag medgivas helt, därest det kan antagas, att arbetstagarens

inkomst under ett visst år icke kommer att överskrida existensminimum.

Fråga är emellertid huruvida den lokala skattemyndigheten har

möjlighet att bilda sig någon uppfattning om storleken av en arbetstagares

inkomst i sådana fall. Svårigheterna måste givetvis bli större, om denna

förhandsberäkning måste göras i början av ett år eller under det första

halvåret. Om myndigheten i ett sådant fall alltför pessimistiskt bedömer

en arbetstagares inkomstförhållanden för tiden efter beslutet, måste följden

bil, att han erhåller kvarstående skatt. För fall av oregelbundna in
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

komster, där osäkerhetsmomenten måste vara många och oftast icke kunna

överblickas ens av arbetstagaren själv, lärer det sålunda alltjämt, även vid

en aktiv medverkan från dennes sida, bli svårt för att inte säga ogörligt

för den lokala skattemyndigheten att så avpassa skatteuttagen, att kvarstående

skatt icke uppkommer. Möjligheterna att genom en individuell

prövning reducera olägenheten av kvarstående skatt torde därför icke få

överskattas. En sådan prövning torde därjämte föranleda ett visst merarbete

för de lokala skattemyndigheterna.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi framhåller, att den lokala skattemyndigheten

i sådana fall, där jämkningsansökan inkomme i början på

året, saknade nästan varje möjlighet att bedöma ärendet annat än efter de

uppgifter, som lämnats i ansökningen. Dessa voro oftast ofullständiga och

mycket knapphändiga för att inte säga rent felaktiga. Sålunda uppgåvos

exempelvis i regel icke tillfälliga inkomster, om sökanden bodde i hemmet

etc. För att uppnå överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt

i här ifrågavarande fall borde medverkan från den skattskyldiges sida erfordras.

I beslutet skulle sålunda stadgas skyldighet för sökanden att i

händelse av ändrade inkomst- eller andra för frågan betydelsefulla förhållanden

göra anmälan härom till den lokala skattemyndigheten för på denna

ankommande åtgärder. Den lokala skattemyndigheten skulle sålunda äga

möjlighet upptaga ärendet till omprövning.

Vad de sakkunniga anför angående existensminimum som

jämknings grund även vid preliminär B-skatt har särskilt

berörts allenast av häradsskrivarna i Bodens och Kalix fögderier, vilka

båda tillstyrka de sakkunnigas förslag. Den senare framhåller dock, att

man icke finge förbise, att B-skatten vilade på mycket osäkra eller föråldrade

uppgifter angående skatteunderlaget. Visserligen hade de sakkunniga

förklarat att preliminär deklaration borde avgivas. Dylika deklarationer

voro dock erfarenhetsmässigt svårkontrollerbara.

De sakkunnigas förslag om upphävande av bestämmelsen

om enviss minimigräns för rätt att få jämkning vid

nedsatt skatteförmåga har icke mött erinran i något yttrande.

Detsamma gäller vad de sakkunniga anfört angående behovet av besvärs

rätt för kommun i jämkningsärenden.

I några yttranden behandlas vissa särskilda frågor angående den lokala

skattemyndighetens handläggning av ärenden

angående jämkning av den preliminära skatten på

grund av existensminimum.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och landsfiskalen i Sandvikens distrikt

yttra, att det borde åligga den lokala skattemyndigheten att underrätta

förutom taxeringsnämnden även utmätningsmannen i orten om meddelade

existensminimibeslut.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

141

Socialstyrelsen framhåller, att samverkan mellan taxeringsmyndigheten

och de lokala skattemyndigheterna hade förutsatts skola ske vid tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna om existensminimum. Sådant

samråd med utmätningsmännen, som vore brukligt från de lokala skattemyndigheternas

sida, borde givetvis även ske i detta utvidgade sammanhang,

så att vid förslagets genomförande en rimlig inbördes överensstämmelse

kunde ernås i fråga om tillämpningen av skattelagarnas, uppbördsförordningens

och imförselförordningens bestämmelser om existensminimum.

Håradsskrivaren i Allbo fögderi ifrågasätter, huruvida icke såsom för

närvarande beslut om existensminimum kunde få meddelas enligt 48 § uppbördsförordningen

och icke i form av jämkning. Beslutet kunde i så fall

meddelas i samma form som i fråga om kvarstående skatt. Detta skulle

innebära en påtaglig förenkling i lokala skattemyndighetens arbete och

några praktiska olägenheter av betydenhet för de skattskyldiga eller för

taxeringsnämnderna syntes knappast behöva uppkomma. Huvudsaken vore

att taxeringsnämnderna erhölle de nya befogenheter, som förslaget innebure.

Här ads skriv ar en i Sunnerbo fögderi framhåller, att det redan för närvarande

vore förenat med svårigheter att iakttaga stadgandet i 15 § sista stycket

uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att vid

utfärdande av debetsedel å preliminär skatt ex officio beakta vid senaste

taxering medgivna extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Som regel beviljades

dylika avdrag utan närmare prövning eller också läte de lokala

skattemyndigheterna avdragsfrågan vila i avbidan på ansökan från de

skattskyldiga. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag måste medföra

en avsevärd ökning av antalet fall med extra avdrag. Häradsskrivaren

ställde sig frågande inför möjligheten för den lokala skattemyndigheten

att under den mest arbetstyngda tiden av året tillämpa ifrågavarande bestämmelse

och därvid verkställa en individuell, noggrann och restriktiv

prövning.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi tillbakavisar helt de sakkunnigas

förslag om att nämnda stadgande i 15 § uppbördsförordningen skulle bibehållas

och utvidgas att omfatta även existensminimifallen. Detta skulle

förutsätta ett invecklat registreringsarbete hos den lokala skattemyndigheten

samt kräva utökning av personalen.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att det säkerligen icke bleve

möjligt att — såsom förutsättes enligt 54 § 3 mom. uppbördsförordningen

— meddela jämkningsbcslut inom tio dagar, därest de sakkunnigas förslag

bleve genomfört. En uppmjukning av bestämmelsen syntes nödvändig.

Föreningen ifrågasätter vidare, huruvida icke en straffskärpning finge

anses påkallad vid fall av oriktiga uppgifter i jämkningsansökan. De lo
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

kala skattemyndigheterna syntes i stor utsträckning bli nödgade att lita till

den skattskyldiges egna uppgifter och dessa uppgifter måste därför vara i

möjligaste mån tillförlitliga. Ansökningshandlingen finge på grund härav

ungefär samma karaktär som inkomstdeklarationen och straffbestämmelserna

syntes därför böra motsvara dem, som gällde för felaktig deklaration.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm och häradsskrivaren i Uddevalla

fögderi framhålla, att jämkningsbesluten borde bindas vid viss namngiven

arbetsgivare. Härigenom tvingades vederbörande att vid ombyte av arbetsanställning

begära omprövning av existensminimibeslutet. Möjligheterna

till missbruk kunde på så sätt minskas.

Departementschefen. Anledning synes icke föreligga att låta annan myndighet

än den lokala skattemyndigheten besluta om lindring av källskatt

vid existensminimum. Den lokala skattemyndigheten bör dock, då anledning

därtill föreligger, samråda med taxeringsnämndens ordförande och

med vederbörande utmätningsman, innan beslut meddelas. Jag erinrar om

att den förre enligt 78 § taxeringsförordningen är skyldig att på begäran

av bl. a. lokal skattemyndighet lämna de upplysningar, som vid handläggning

av ärenden enligt uppbördsförordningen må erfordras och som av

ordföranden kunna lämnas. Som tidigare framhållits bör taxeringsnämnden

erhålla besked om lokala skattemyndighetens beslut. Även utmätningsmannen

bör få del av samma beslut.

Beslut om skattelindring bör såsom för närvarande fattas av den lokala

skattemyndighet, inom vilkens tjänstgöringsområde den skattskyldiges

hemortskommun för inkomståret är belägen. Samma myndighet bör i förekommande

fall besluta om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag

för kvarstående skatt, som skall erläggas samma år. Är den skattskyldige

bosatt eller vistas han inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde,

bör yttrande inhämtas från nämnda myndighet.

Såsom de sakkunniga framhållit böra de lokala skattemyndigheterna i

samma utsträckning som taxeringsnämnderna vara bundna av de centralt

fastställda normalbeloppen för existensminimum. Eftersom det av den lokala

skattemyndigheten fastställda existensminimibeloppet som regel kommer

att ligga till grund för beräkningen av det extra avdrag, som beviljas

vid taxeringen, är det av särskild vikt att varje ärende underkastas noggrann

individuell prövning och att, såsom jag tidigare framhållit, existensminimum

fastställes i enlighet med de regler, som skola tillämpas vid taxering.

Som regel torde få förutsättas, att den skattskyldige inkommer med

ansökan om skattelindring.

De sakkunniga hava föreslagit, att nuvarande bestämmelse i 15 § sista

stycket uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att

vid utfärdande av debetsedel å preliminär B-skatt för nytt inkomstår taga

hänsyn till vid senaste taxering medgivet extra avdrag för nedsatt skatteför
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

143

måga skall utsträckas att omfatta jämväl existensminimifallen. Emellertid

stadgas i samma författningsrum tillika, att hänsyn till dylikt extra avdrag

skall tagas endast under förutsättning, att samma förhållande kan antagas

vara rådande även under det nya inkomståret. Frånsett sådana fall, som äro

för myndigheten kända, torde den lokala skattemyndigheten regelmässigt

icke hava anledning låta skattskyldig automatiskt få behålla den tidigare

nedsättningen i skatteavdraget, som ju hänför sig till förhållandena två

år tidigare. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, som enligt vad

nyss framhållits den lokala skattemyndighetens beslut kommer att få för

den slutliga taxeringen, måste kontroll ske att förutsättningarna för avdrag

fortfarande föreligga. Det synes lämpligt, att stadgandet omformuleras

så, att hänsyn till tidigare medgivet extra avdrag bör tagas, därest det

sned hänsyn till omständigheterna kan hållas för visst att samma förhållande

kommer att vara rådande under inkomståret.

Såsom i åtskilliga remissyttranden framhållits, äro möjligheterna begränsade

för den lokala skattemyndigheten att vid inkomstårets början

bedöma, hur förhållandena komma att gestalta sig under det kommande

året. Det stora flertalet existensminimifall torde emellertid avse skattskyldiga

med preliminär A-skatt. Om för dessa ett beslut om existensminimum

meddelas i den form, som förordas i det följande, kommer eu ändring i lönen

att omedelbart påverka löneavdragets storlek. Därutöver kan det jämväl i

åtskilliga fall vara lämpligt att, på sätt i några yttranden framhållits, binda

cxistensminiinibeslutet vid viss namngiven arbetsgivare och på så sätt framtvinga

omprövning av beslutet vid ändrade inkomstförhållanden. Däremot

torde den skattskyldige icke böra åläggas att vid förbättrade inkomstförhållanden

ingiva anmälan härom till den lokala skattemyndigheten.

De sakkunniga ha ingående diskuterat, hur den lokala skattemyndighetens

beslut bör avfattas. Då jag förordar att systemet med nedsättning

av eller befrielse från löneavdrag för skatt skall bibehållas såsom ett särskilt

institut, löses frågan automatiskt. Såvitt gäller preliminär A-skatt

bör den lokala skattemyndighetens beslut innefatta ett angivande av dels

det existensminimum, som bör ligga till grund för taxeringsnämndens efterföljande

avdragsbeslut, dels ock det belopp, som vid varje avlöningstihfälle

skall förbehållas den skattskyldige. Härigenom får den lokala skattemyndigheten

möjlighet att, då så anses erforderligt, vid bestämmandet av

löneavdraget taga hänsyn till förhållanden, som icke kunna beaktas vid

taxeringen t. ex. att den skattskyldige under viss tid kommer alt hava vissa

ofrånkomliga utgifter till förhållandevis stort belopp. Vidare löses härigenom

på ett praktiskt sätt frågan, huru hänsyn vid löneavdraget skall kunna

tagas till avdragsgilla omkostnader, t. ex. för resor till och från arbetet,

utan att dessa behöva inräknas i existensminimibeloppet. Såsom tidigare

framhållits, bör existensminimibeslutet i förekommande fall kompletteras

med anvisning hur löneavdraget skall beräknas, då lönen överstiger det

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.is proposition nr 203.

förbehållna beloppet. I fråga om preliminär B-skatt med löneavdrag bör i

stort sett samma förfaringssätt kunna tillämpas, dock att fastställandet av

cxistensminimibeloppet får ersättas av ett jämkningsbeslut om nedsättning

av skattebeloppet.

Sveriges häradsskrivarförening har påyrkat ändring av den tid, inom

vilken den lokala skattemyndighetens beslut skall meddelas. Frågan torde

lämpligen böra övervägas av uppbördssakkunniga. Detsamma gäller samma

förenings önskemål om strängare straffbestämmelser än för närvarande,

om skattskyldig lämnar felaktiga uppgifter i ansökan om skattelindring.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört om jämkning av preliminär B-skatt

samt om avskaffande av nu gällande minimigräns i fråga om skyldighet

att meddela beslut i förevarande ärenden föranleder icke erinran från min

sida.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde med den nu föreslagna lösningen

av förevarande spörsmål kommunerna icke hava något behov av besvärsrätt

i fråga om den lokala skattemyndighetens beslut i hithörande ärenden.

H. Kvarstående skatt.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att den kvarstående skatten

för arbetstagarnas del så småningom komme att minska till såväl antal

poster som belopp genom den höjning av skatteuttaget enligt skattetabell,

som tillämpas fr. o. m. år 1951, samt anföra vidare:

Även om det sålunda kan antagas, att löneavdrag för kvarstående skatt

framdeles icke torde förekomma i samma omfattning som nu, måste likväl

tillses, att de skattskyldiga icke genom sådant avdrag komma att sakna

medel för sitt uppehälle.

Till skillnad mot vad som gäller i fråga om den preliminära skatten

måste man beträffande existensminimum vid den kvarstående skatten, som

skall utgöras under en begränsad del av inkomståret, taga särskild hänsyn

till den skattskyldiges ekonomiska läge under den tid, då den kvarstående

skatten skall erläggas.

Har skattebetalningsförmågan på grund av arbetslöshet eller sjukdom

eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må den skattskyldige beviljas anstånd

med erläggande av den kvarstående skatten. Det skulle kunna tänkas, att

möjligheterna atl bevilja anstånd utsträcktes även till sådana fall, då den

skattskyldiges inkomster icke förslå att täcka både existensminimum och

skatterna. Därmed skulle emellertid icke vinnas något utom i de fall, då

den skattskyldiges inkomst- och förmögenhetsförhållanden kunde väntas

bli avsevärt förbättrade inom en nära framtid. Nuvarande bestämmelser om

befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för kvarstående skatt böra

därför behållas. Därvid förutsättes, att prövning alltid verkställes av storleken

av existensminimum i det enskilda fallet och att sålunda någon schablonmässig

behandling av ärendena ej får förekomma. Såsom de sakkunniga

tidigare föreslagit böra vissa belopp fastställas av någon central myndighet,

vilka belopp få anses motsvara existensminimum i normalfallen.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

145

Dessa belopp böra även tjäna till ledning vid prövningen av om skattskvldig

bör befrias från avdrag för kvarstående skatt eller om sådant avdrag

bör nedsättas.

Enligt de sakkunnigas mening borde existensminimibeloppen även vid

kvarstående skatt kunna omfatta av den skattskyldige utgivna underhållsbidrag

för make och barn. Ändring borde därför ske i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen,

enligt vilket stadgande existensminimum vid löneavdrag

för skatt icke skall röna inverkan av utgivna underhållsbidrag. I

praktiken tages dock redan för närvarande hänsyn härtill, vilket ju också

stode i överensstämmelse med att underhållsbidrag borde äga prioritet före

skatt.

Remissyttrandena. Vad de sakkunniga anfört i fråga om befrielse från

eller nedsättning av löneavdrag för den kvarstående skatten har i huvudsak

lämnats utan erinran. I några yttranden ifrågasättes, huruvida icke

avdragsskyldigheten kunde upphävas, varjämte i dessa och andra yttranden

en uppmjukning av anståndsreglerna förordas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför sålunda, att den kvarstående skatten

ju till skillnad från den preliminära utgjorde en ren skatteskuld till kronan,

för vars indrivande ytterst gällde bestämmelserna i utsökningslagen

och införsellagen. Länsstyrelsen förmenade, att sedan de nya mera effektiva

skattetabellerna för löneavdrag utarbetats och kommit i användning

liksom bestämmelser — såsom vore att antaga — komme att meddelas

om den preliminära skattens prioritet framför den kvarstående skatten

samt sist men icke minst de sakkunnigas förslag om extra avdrag vid taxering

jämväl blivit genomfört, innebärande, att inkomsttagare med inkomst

under existensminimum ej påfördes någon skatt, den kvarstående skatten

komme att i sådan utsträckning minskas, bl. a. just för sådana skattskyldiga,

bland vilka de tröga skattebetalarna framför allt vore att finna, att

statens fiskaliska intresse ej längre borde kräva, att löneavdragsskyldigheten

bibehölles för den kvarstående skatten. Då löneavdraget för nämnda

skatt erfarenhetsmässigt visat sig medföra svåra olägenheter genom den

sammanblandning och förväxling med preliminär skatt, som så ofta skedde,

tvekade länsstyrelsen ej att såsom sin mening uttala, att tidpunkten nu

syntes vara inne att i samband med genomförande av här föreliggande

skatleförslag upphäva avdragsskyldigheten för den kvarstående skatten.

Därest så skedde, syntes bestämmelserna om anstånd med skattens erläggande

lämpligen kunna utvidgas att omfatta jämväl det i betänkandet berörda

fallet, att en skattskyldig styrkte eller gjorde sannolikt, alt hans inkomst-

och förmögenhetsförhållanden inom en snar framtid komme att

förbättras, vilket anståndsmedgivande, om det lämnades med omtanke och

försiktighet, kunde förväntas ge goda resultat. Skulle avdragsskyldigheten

emellertid alltjämt bibehållas, syntes ett sålunda vidgat anståndsförfaran
-

10 — Ililiang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 203.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

de likväl komma att minska frekvensen av ansökningar om lindring i eller

befrielse från löneavdrag samt sålunda i viss mån lätta de lokala skattemyndigheternas

redan förut stora arbetsbörda.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm framhåller likaså, att det hade

varit önskvärt om den kvarstående skatten efter genomförandet av de sakkunnigas

förslag icke blivit föremål för löneavdrag. Därmed skulle både

arbetsgivare och myndigheter hava besparats en avsevärd arbetsbörda. Enligt

förslaget komme 48 § uppbördsförordningen att gälla existensminimum

för kvarstående skatt och 53 § existensminimum för preliminär skatt.

Förutsättningarna för sådant minimum voro alltså något olika enligt de

båda lagrummen. Eftersom beslutet som regel borde avse både kvarstående

skatt, om sådan funnes, och preliminär skatt, uppkomme här en

praktisk svårighet. I praktiken borde väl som regel beslutade belopp överensstämma,

även om lagrummens olika innebörd beaktades, men den i

varje fall teoretiska skillnaden vore icke tilltalande vid den praktiska tilllämpningen.

Det vore kanske lyckligare, om anståndsreglerna ändrades

därhän att de kunde tillämpas i vissa fall vid svårigheter att erlägga kvarstående

skatt. Därmed ernåddes samma resultat som vid ett beslut om

existensminimum för sådan skatt, nämligen att betalningstiden framflyttades

till en tidpunkt, då beloppet vore restfört och indrivningsmyndigheten

hade att bedöma vederbörandes betalningsförmåga.

Även Föreningen Sveriges kronokamrerare ifrågasätter, om det icke vore

lämpligt att låta anståndsreglerna få vidgad användning vid kvarstående

skatt. Arbetsgivaren befriades vid ett anståndsbeslut från bestyret med löneavdrag

för sådan skatt och den skattskyldige finge heller icke sin skatteskuld

ökad med restavgift, om skatten inbetalades före anståndstidens

utgång. Beslut om existensminimum befriade icke i och för sig från restavgift.

Genom ett anståndsbeslut nåddes samma resultat som vid ett beslut

om existensminimum för sådan skatt, nämligen att betalningen uppskötes

till en tidpunkt, när skatten hade restförts och indrivningsmyndigheten

eventuellt hade att pröva vederbörandes betalningsförmåga.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi framhåller, att även skattskyldiga,

som icke normalt hade inkomster under existensminimum, ändock kunde

råka i sådan belägenhet att inkomsten efter verkställda löneavdrag icke

försloge till den skattskyldiges och hans familjs försörjning. Detta vore

merendels förhållandet under de tider, då kvarstående skatt skulle erläggas

samtidigt med den preliminära skatten. För undvikande av den hårda

belastningen av den skattskyldiges ekonomi borde gällande bestämmelser

för beviljande av anstånd med erläggande av kvarstående skatt uppmjukas

och skattskyldig beredas möjlighet att av andra än nu gällande skäl erhålla

rätt till längre betalningstid med nämnda skatt. Det borde förutsättas

att de lokala skattemyndigheterna dock iakttoge den största restriktivitet

vid medgivande av sådant anstånd.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

147

Kronokamrerarcn i Göteborg framhåller, att det vore fördelaktigt om,

som för närvarande skedde i praktiken, beslut om att visst belopp skulle

förbehållas den skattskyldige finge gälla såväl preliminär som kvarstående

skatt. Olika beslut skulle försvåra arbetsgivarens verkställande av löneavdrag.

Departementschefen. Jag finner icke anledning att i detta sammanhang

taga upp frågan om ändrade regler rörande arbetsgivarnas skyldighet att

verkställa löneavdrag för kvarstående skatt. Frågan om ökade möjligheter

att erhålla anstånd med erläggande av skatt torde komma att övervägas av

uppbördssakkunniga.

Enligt vad jag tidigare förordat böra bestämmelserna i 48 § 2 mom.

uppbördsförordningen om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag

jämväl i fortsättningen tillämpas icke allenast för kvarstående skatt utan

åven beträffande preliminär skatt. Den lokala skattemyndighetens existensminimibeslut

kan därför i förekommande fall fortfarande omfatta båda

skatteslagen. Såsom de sakkunniga framhållit, bör den lokala skattemyndigheten

äga möjlighet att vid löneavdrag för kvarskatt taga större

hänsyn till det vid löneavdragets verkställande aktuella inkomstläget än i

fråga om den preliminära skatten. Något villkor om nedsatt arbetsförmåga

etc. för nedsättning av löneavdraget torde sålunda icke kunna uppställas

beträffande den kvarstående skatten.

Därest beslut om existensminimum omfattar båda skatteslagen, torde

detsamma böra avfattas så att den skattskyldige förbehålles, vid löneavdrag

för preliminär skatt visst lönebelopp samt vid löneavdrag för kvarskatt

visst högre belopp. Liksom i fråga om den preliminära skatten bör

den lokala skattemyndigheten även beträffande kvarskatten äga möjlighet

att vid stigande inkomster låta den skattskyldige få behålla en del av inkomstökningen.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att antalet existensminimibeslut

rörande kvarskatt kan väntas nedgå avsevärt, därest existensminimibeslut

rörande preliminär skatt i huvudsak icke meddelas i andra fall eller

i annan omfattning än som överensstämmer med skattelagarnas bestämmelser

om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

I. Införsel.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att vad de anfört angående

löneavdrag för kvarstående skatt i tillämpliga delar borde gälla även införsel

för skatt. Storleken av det belopp, som skulle förbehållas arbetstagarna

såsom införsel fritt, borde sålunda beräknas med ledning av samma

normalregler, som förutsatts skola fastställas av central myndighet. Lika

litet som i fråga om den preliminära eller kvarstående skatten borde ut
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

mätningsmännen vid införsel för skatt äga besluta om generell avvikelse

från normalbeloppen. Endast där i det enskilda fallet anledning till avvikelse

förelåge, borde sådan komma ifråga. De sakkunniga anföra vidare:

Enligt 7 § införsellagen skall i fråga om införsel för underhållsbidrag

i »existensminimum» icke inräknas utgivna underhållsbidrag till andra.

Motsvarande bestämmelse gäller enligt 21 § samma lag i fråga om införsel

för skatt. Liksom beträffande löneavdrag för skatt torde dock vid införsel

för skatt i praxis redan för närvarande vid fastställande av existensminimum

hänsyn tagas till utgivna underhållsbidrag, vilket ju också överensstämmer

med att dylika bidrag böra äga företräde till betalning före

skatt. Rätteligen borde redan i detta sammanhang införsellagen ändras på

denna punkt för att vinna överensstämmelse med motsvarande stadgande

i uppbördsförordningen om löneavdrag för kvarstående skatt. Emellertid

torde därmed kunna anstå i avbidan på den allmänna översyn av utsökningslagstiftningen,

som enligt vad de sakkunniga inhämtat torde vara

att förvänta.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag, att de centralt fastställda normalbeloppen

för existensminimum skulle beaktas även vid införsel för

skatt har icke mött kritik annat än i de yttranden, som avgivits av vissa

utmätningsmän, huvudsakligen stadsfogdar, och av Föreningen Sveriges

stadsfogdar.

Förste och andre stadsfogden i Norrköping hävda med största bestämdhet,

att frågan om existensminimum beträffande indrivningen icke nu borde

göras till föremål för lagstiftning. Existensminimum hade ett annat innehåll

vid införsel än vid uppbörd, och ett existensminimum, bestämt på av

uppbördssakkunniga föreslaget sätt, skulle bli ett för sitt ändamål otympligt

och föga användbart instrument i indrivningsmyndigheternas arbete.

Indrivningsmyndigheterna hade för övrigt den praktiska erfarenheten på

området och besutte den lokalkännedom, som måste finnas för att en utformning

av reglerna skulle bli sådan, att indrivningsarbetet med minsta

möjliga friktion gåve det bästa möjliga ekonomiska resultatet. Om ett

centralt organ utarbetade de normer, som skulle följas av indrivningsmyndigheterna,

kunde man icke undgå att draga den konsekvensen, att det

centrala organet bleve medansvarigt i de ekonomiska resultaten hos indrivningsmyndigheterna.

Staten vore nu ansvarig för de kommunala restantierna,

vilket vore en i hög grad otillfredsställande lösning av frågan. Frågan

om ansvaret för de kommunala restantierna borde omprövas, innan frågan

om existensminimum avgjordes. I detta sammanhang borde även erinras

om den förestående omarbetningen av utsökningslagen med tillhörande författningar,

bland dem införsellagen. Andra frågor rörande indrivningen

än frågan om existensminimum hade ännu ej slutdiskuterats av uppbördssakkunniga.

Att under sådana förhållanden bryta ut berörda fråga och nu

göra densamma till föremål för lagstiftning vore uteslutet. Frågan borde

ytterligare övervägas av uppbördssakkunniga i samband med dryftandet

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 149

av andra indrivningsfrågor och därefter redovisas i uppbördssakkunnigas

slutbetänkande.

Förste och andre stadsfogden i Hälsingborg, vilka soin tidigare nämnts

över huvud taget avstyrkt förslaget om centralt fastställda existensminimibelopp,

yttra bl. a. att av central myndighet meddelade normer för existensminimum

under inga omständigheter borde vara bindande för indrivningsmyndigheterna,

eftersom existensminimum hade en helt annan betydelse vid

indrivning (införsel) än vid uppbörd. Erfarenheten hade också visat, att

dessa sistnämnda myndigheter besutto den ingående person- och lokalkännedom,

som erfordrades för att indrivningsarbetet med minsta möjliga

friktion skulle giva bästa tänkbara ekonomiska resultat. Ett centralt organ

borde ej genom rätten att schablonmässigt bestämma existensminimum bli

medansvarigt för indrivningsresultaten. Beaktas borde även vid lösningen

av denna fråga, att enskildas — i detta fall underhållsberättigades -— intressen

icke finge trädas för nära.

Föreningen Sveriges stadsfogdar avstyrker de sakkunnigas förslag på

förevarande punkt. Föreningen framhåller, att en enligt förslaget konstruerad

norm för existensminimum måste alltid bli ett otillförlitligt och värdelöst

instrument i indrivningsarbetet, samt fortsätter:

Därest emellertid även i fortsättningen den regeln skall gälla, att gäldenären

vid införsel skall förbehållas ett så stort avdragsfritt belopp, som

han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn, måste frågan härom prövas individuellt och vid betalningstillfället.

Denna prövning bör ovillkorligen ske i anknytning till de faktiska

levnadskostnaderna på orten och med beaktande av gäldenärens personliga

förhållanden. Vidare bör prövningen lämpligast ske av det organ, som har

den personliga kontakten med gäldenären och som har de bästa möjligheterna

att erhålla kännedom om vederbörandes ekonomiska förhållanden.

Att härvid finna ett organ, som har större förutsättningar än utmätningsmannen

att bedöma dessa frågor, torde vara svårt. I vart fall torde ett

centralt organ, av den typ som uppbördssakkunniga föreslagit, icke vara

bättre rustat för denna uppgift än utmätningsmannen.

Visserligen är sant att utmätningsmannen vid fastställandet av existensminimum

i regel använder sig av schabloner eller mallar. Det bör emellertid

fästas i minnet, att dessa mallar endast äro att betrakta som ett hjälpmedel,

tillskapat i syfte att åvägabringa en rättvis och likformig tillämpning

av bestämmelserna i ämnet. Det förtjänar även påpekas, att dessa

mallar i de flesta fall utarbetats i samråd med överexekutorerna och de

socialvårdande myndigheterna i orten. Mallarna följas väl tämligen noga

i alla normalfall och där inga särskilda omständigheter föreligga eller

åberopats. Men då skäl till avvikelse förefinnas, bestämmes det avdragsfria

beloppet också med hänsyn härtill. Även om man i vissa fall, i syfte som

ovan sagts, använder sig av mallar, har man därför icke frångått principen

om en individuell prövning i det enskilda fallet av vederbörandes betalningsförmåga.

Att överlåta å ett centralt organ att fastställa vissa belopp, vilka få anses

motsvara existensminimum i normalfallen, måste däremot innebära ett

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Muj:ts proposition nr 203.

avsteg från denna princip. Ty med stor visshet kan förutsättas, att vederbörande

myndigheter endast ogärna komma att frångå dessa på förhand

fixerade belopp. Och torde först då verkligt underlag finnas för talet om

»skattebefrielse på schablonmässiga grunder».

Förslaget att klavhinda den exekutiva myndighetens i lag bestämda beslutanderätt

genom dylika normer, innebär obestridligen ett underkännande

jämväl av de myndigheters kompetens, som ha att övervaka och tillse att

utmätningsmännen rätt tillämpa lagen och fullgöra vad dem åligger. Ty

även om utmätningsmannen primärt fastställer existensminimum blir hans

beslut ofta prövat av högre instanser i besvärsväg. De utslag, som därvid

meddelas, måste i fortsättningen bliva vägledande för honom.

Föreningen avvisar bestämt tanken på att låsa fast existensminimum,

sådant detta skulle bedömas vid införsel, vid skatteförfattningarnas avdragsregler.

Begreppsmässigt vore det här fråga om två helt skilda saker,

som av fiskaliska och sociala skäl borde bedömas olika. Av fiskaliska skäl

vore det befogat att beskattningsminimum sattes tämligen lågt, d. v. s.

att skatteförmågan bedömdes efter restriktiva normer. Erfarenheten visade

nämligen att även mycket lågt taxerade skattebetalare ofta betalade sina

skatter och uppenbarligen kunde göra detta utan större svårighet. Annorlunda

tedde sig bilden, då det vore fråga om det existensminimum utmätningsmannen

hade att bedöma vid införsel. Enligt gällande lag och rättsuppfattning

skulle utmätningsmannen då se till, att gäldenären genom den

exekutiva åtgärden icke komme att sakna nödiga medel för sitt och familjens

uppehälle. Han måste med andra ord förbehålla gäldenären så

mycket, att denne kunde föra en något så när dräglig tillvaro. Att

detta belopp borde ligga något över vad som kunde anses erforderligt såsom

socialvårds- eller arbetslöshetsunderstöd vore uppenbart. Det vore säkerligen

i det långa loppet en dålig samhällsekonomi, att i försörjningshänseende

likställa de medborgare, som gjorde full arbetsinsats i produktionslivet,

med socialvårdstagare, bland vilka man hade att finna även arbetsskygga

och s. k. missanpassade i samhället. Den bedömning utmätningsmannen

hade att göra måste därför bygga på en något liberalare grund, än vad

som kunde anses nödvändigt och lämpligt ifråga om beskattningsavdragen.

Om utmätningsmannen skulle tvingas att vid fastställandet av existensminimum

vid införsel följa de normer, som uppbördssakkunniga föreslagit,

skulle detta innebära att exekutionen återfördes till ett i vårt land för

länge sedan passerat stadium. Följden skulle nämligen bli att å vissa håll

— bl. a. i Stockholm — en avsevärd sänkning av existensminimibeloppen

skulle komma att ske och därigenom skulle den skattskyldige berövas möjligheterna

till en dräglig existens. Det vore att märka, att redan nu på de

flesta orter existensminimum syntes ligga betydligt under de verkliga levnadskostnaderna.

Föreningen framhåller därutöver, att det icke borde förutsättas att stadsfogdarna

utan vidare och utan att en ändring av införsellagen skedde,

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

151

skulle komma att tillämpa de för den lokala skattemyndigheten föreslagna

normerna vid befrielse från löneavdrag, enär dessa uppenbarligen icke

stode helt i överensstämmelse med införsellagens anda och mening.

Sistnämnda åsikt framföres även av, bl. a., exekutionsdirektören i Stockholm

och stadsfogden i Landskrona.

Länsstyrelsen i Uppsala län, kronokamreraren i Göteborg och Föreningen

Sveriges kronokamrerare framhålla, att det syntes erforderligt med ett

direkt stadgande, att utmätningsmännen skulle vara skyldiga att ställa

sig till efterrättelse centralt fastställda normer för existensminimum.

Kronokamreraren i Hälsingborg anför:

Huruvida en skatt kan uttagas av en person eller ej beror f. n. i många

fall ytterst på utmätningsmännens bedömande av hans skattebetalningsförmåga.

Så kommer det att bliva även i fortsättningen. De sakkunniga

hava tänkt sig, att utmätningsmännen vid skatteindrivningen skola följa

de nya riktlinjer, som föreslås för uttagande av preliminär skatt och för

taxering, men de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon ändring i

införsellagen. Det kan visserligen förmodas, att utmätningsmännen personligen

icke skulle hava något emot att tillämpa de nya reglerna, men

de skulle dock alltjämt vara bundna av lagbestämmelser, som icke medgiva

någon särbehandling av införselärenden, som avse skatt, i förhållande till

andra införselfall. Enligt min mening böra särbestämmelser meddelas för

införsel för skatt (de kunna lämpligen införas i uppbördsförordningen).

Likaså torde det vara påkallat att införa särbestämmelser rörande utmätning

för skatt såvitt fråga är om tillämpningen av 65 § utsökningslagen. Den där

föreslagna gränsen för vad som i tillgångar (närmare bestämt kontanta

medel) är utmätningsfritt, synes mig nämligen för existensminimifallen

alltför snäv.

Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar sig icke kunna biträda de sakkunnigas

förslag, att med behövlig ändring av 21 § införsellagen, avseende

skyldigheten att inräkna utgivna underhållsbidrag i det gäldenären förbehållna

beloppet, skulle få anstå i avbidan på en allmän översyn av utsökningslagen.

En dylik ändring borde såsom lika välbehövlig här som i fråga

om beräkningen av existensminimum enligt skatteförfattningarna ske samtidigt

med att de sakkunnigas förslag i övrigt genomfördes.

Pensionsstyrelsen framhåller behovet av en bestämmelse, som förhindrade

att införsel kunde verkställas i folkpension. Folkpensionerna torde nämligen

vara avvägda så att de, i de fall andra inkomster icke förefunnos,

skulle förslå att täcka vederbörandes egen minimiförsörjning utan hänsynstagande

till skatter och underhållsskyldighet. Den omständigheten

att i vissa fall ganska betydande s. k. retroaktivbelopp utbetalades syntes

i förevarande avseende icke böra tillmätas betydelse, enär dessa belopp

ofta voro på förband förbrukade av den pensionsberättigade antingen på

så sätt att lian av fattigvården erhållit förskott på pensionen eller genom

att han i annan ordning skuldsatt sig i avbidan på pensionens erhållande.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Funnos vid sidan av folkpensionen andra inkomster, borde införsel kunna

göras i dessa. Folkpension borde sålunda vara fredad för all slags införsel.

Departementschefen. Bestämmelser om införsel i lön meddelas i införsellagen.

Är den betalningsskyldige missnöjd med utmätningsmannens beslut

angående införsel, äger han besvära sig hos överexekutor och därefter i

hovrätt.

Införsellagen är av allmän civillags natur. Det är uppenbart att utmätningsmännen

vid sin tillämpning av denna lags bestämmelser icke kunna

vara rättsligen bundna av de normer för existensminimum, som fastställas

enligt skatte- och uppbördsförfattningarna och som avse tillämpningen av

nämnda författningar. Ett dylikt resultat kan vinnas endast genom ändring

av införsellagen. Frågan om ändring av denna lag torde emellertid

icke böra upptagas i förevarande sammanhang. Jag vill härvid endast

erinra om att införsellagen ju icke blott avser införsel för skatt utan även

införsel för familjerättsliga underhållsbidrag.

Emellertid torde det ligga i sakens natur, att om genom ett centralt organ

normalbelopp för existensminimum fastställas för olika orter, utmätningsmännen

icke kunna undgå att skänka beaktande jämväl åt de sålunda

fastställda normerna.

Frågan om sådan ändring av införsellagen, att folkpension uttryckligen

undantages från införsel, kan icke upptagas i detta sammanhang.

J. Konkurrens vid löneavdrag mellan preliminär och kvarstående skatt.

De sakkunniga. I syfte att ytterligare minska den kvarstående skatten

föreslogo de sakkunniga i sitt tidigare betänkande (SOU 1950: 7), att om

utbetald lön icke vore av den storlek, att därå kunde verkställas löneavdrag

motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående

skatt, som belöpte på utbetalningstillfället, det genom löneavdraget innehållna

beloppet i första hand skulle avse preliminär skatt. För närvarande

har däremot den kvarstående skatten prioritet.

Detta förslag lämnades utan erinran i remissyttrandena men har hittills

icke föranlett författningsändring. De sakkunniga förorda, att förslaget

genomföres i samband med de nu ifrågasatta ändringarna i uppbördsförordningen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller lämnas utan

erinran i flertalet yttranden. Förslaget avstyrkes däremot av häradsskrivaren

i Lunds fögderi, som förmenar att en skattskyldig, som genom vilseledande

uppgifter till den lokala skattemyndigheten ej påförts preliminärskatt,

skulle komma att premieras genom att den kvarstående skatten

icke kunde uttagas, samt av landsfiskalen i Oskarströms distrikt, som

framhåller, att den kvarstående skatten kunde hänföra sig till inkomst

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

153

av realisationsvinst eller annan tillfällig förvärvsverksamhet eller till inkomst

av kortvariga anställningar utan löneavdrag. Det vore icke rättvist

mot andra skattskyldiga, om dessa, vilka måhända först senare erhölle

sådan anställning, att den kvarstående skatten utan underskridande av

existensminimum kunde uttagas, komme ifrån denna skatt på grund av

preskription.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag att avdrag för

preliminär skatt skall hava prioritet framför avdrag för kvarskatt. En dylik

anordning är ägnad att minska antalet fall, då kvarskatt förekommer. Enligt

min uppfattning är intresset härav så betydande att man bör bortse

från det förhållandevis ringa skattebortfall, som den nya regeln kan föranleda.

III. Vissa ändringar i uppbördsförordningen i anslutning till

omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet.

A. Inledning.

Genom lag den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen

har det kommunala ortsavdragssystemet omlagts. De nya bestämmelserna

skola första gången tillämpas vid betalning av preliminär skatt

för år 1952.

Omläggningen nödvändiggör vissa ändringar i uppbördsförordningen. Förslag

till sådana ändringar hava av 1949 års uppbördssakkunniga framlagts

i en den 31 januari 1951 dagtecknad promemoria med därvid fogat

författningsförslag. Utöver de ändringar, som påkallas av det omlagda kommunala

ortsavdragssystemet, hava de sakkunniga föreslagit viss ändring

av gällande bestämmelser för jämkning av preliminär skatt. De föreslagna

ändringarna avse 4 § 1 och 2 inom., 5 §, 15 §, 53 § 1 mom. och 54 § 2 mom.

samt anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen.

Över förslaget hava efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,

statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Södermanlands, Kalmar, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län

(med överlämnande av yttranden från lokala skattemyndigheter i respektive

län) ävensom av Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges

kronokamrerare.

B. Uppbördsakkunnigas förslag.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skola skattetabellerna innehålla

endast tre kolumner mot för närvarande aderton, nämligen en för

gift, med maken sammanlevande manlig inkomsttagare, en för ogift in
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

komsttagare med barn och en för ogift inkomsttagare utan barn. De särskilda

tabellerna för ogift med barn anses icke vidare erforderliga.

Med gift manlig inkomsttagare skall likställas gift, med maken sammanlevande

kvinna, som har egen inkomst men vilkens make icke uppbär inkomst,

ävensom sådan ogift skattskyldig som har husföreståndarinna hos

sig anställd och därjämte har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag föreligger.

Till kolumnen för ogift inkomsttagare med barn skall, med nyssnämnda

och i det följande angivna undantag, hänföras ogift skattskyldig som har

hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn, för vilket

rätt till allmänt barnbidrag föreligger.

Kolumnen för ogift inkomsttagare utan barn skall användas dels för

annan ogift skattskyldig än tidigare nämnts, dels för ogift skattskyldig

som nyss nämnts, vilken sammanlever med den som har vårdnaden om

barnet, dels ock för gift med maken sammanlevande kvinna, vars make

jämväl har inkomst.

Med ogift skattskyldig skall likställas skattskyldig, som är änkling, änka,

frånskild eller hemskild.

De sakkunniga uttala, att förhållandena den 1 november året före inkomståret

alltjämt borde vara avgörande för vilken kolumn i skattetabellen,

som skulle tillämpas, utom i de fall, där under inkomståret ny debetsedel

utfärdades å preliminär A-skatt eller jämkning skedde. Om rätten till barnbidrag

upphörde under beskattningsåret borde detta beaktas vid fastställandet

av kolumnen. Jämlikt 65 § kommunalskattelagen bedömdes

frågan, om en person varit gift eller om en gift person levt tillsammans

med sin make, efter det förhållande som rått under större delen av beskattningsåret.

Frågan, huruvida skattskyldig hade barn eller icke, komme

framdeles att äga betydelse allenast för ogift skattskyldig eller därmed

likställd. Denna fråga bedömdes efter förhållandena den 1 november året

näst före taxeringsåret. Rätt till allmänt barnbidrag ansåges enligt anvisningarna

till 48 § kommunalskattelagen —- enligt senast ändrade lydelse —■

föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt till

och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört. Om barnet

fyller 16 år före den 1 november under beskattningsåret, vore därför den

skattskyldige berättigad till ortsavdrag allenast som ogift utan barn. I anslutning

härtill borde — då det vid utfärdande av debetsedel å preliminär

skatt för nytt inkomstår gällde att avgöra vilken kolumn i skattetabellen,

som skulle tillämpas vid preliminärskatteuttagen — den skattskyldige betraktas

som ogift utan barn, om det barn för vilket rätt till barnbidrag

förelåge, före den 1 november året före inkomståret fyllt 15 år. Det sagda

gällde jämväl vid utfärdande under inkomståret av ny debetsedel å preliminär

A-skatt ävensom vid jämkning.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

155

Vad nyss anförts angående preliminär A-skatt ägde motsvarande tillämpning

beträffande preliminär B-skatt.

Lokal skattemyndighet är för närvarande skyldig att utan ansökan från

den skattskyldige verkställa jämkning, om sådan ändring skett i dennes

civilstånd och barnantal, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året

näst efter inkomståret.

Jämkningsbestämmelserna måste ändras i vad desamma innehålla stadganden

om barnantal m. m. I samband därmed föreslå de sakkunniga viss

ändring av bestämmelserna i vad de avse jämkning utan ansökning. De

sakkunniga framhålla, att ändrat civilstånd och ändring i vad gällde förekomsten

av barn med rätt till allmänt barnbidrag inverkade på skattens

storlek. Denna inverkan vore emellertid i det senare fallet tämligen obetydlig;

den medförde en ändring av skatten med högst ca 5 procent vid ett

inkomstläge av 4.000 kr. för år och med högst ca 12 procent vid ett inkomstläge

av 15.000 kr. för år. Detta förhållande hade föranlett de sakkunniga att

överväga, huruvida ett jämkningsförfarande ex officio i detta fall alltjämt

vore påkallat. De sakkunniga hade därvid kommit till den uppfattningen

att det arbete, som uppkomme för myndigheterna genom jämkningsförfarandet

ex officio, icke på långt när motsvarade vad som genom sådana

jämkningsbeslut stode att vinna. Antalet under ett ar döda barn och

utom äktenskapet födda barn utgjorde enligt officiella uppgifter ca 15.000

i hela riket. Arbetet med fortlöpande granskning av de avtryckskort beträffande

samtliga födda och döda barn (ca 125.000), vilka komme från länsstyrelsernas

folkbokföringsavdelningar, och därefter följande undersökning

huruvida födelsen eller dödsfallet inverkade på ortsavdraget bleve betydande.

I praktiken kunde för övrigt undersökning endast ske beträffande barnets

moder. Den lokala skattemyndigheten saknade som regel kännedom om vem

fadern vore och än mindre om denne hade barnet i sin vårdnad eller bidroge

till dess underhåll, vilket vore en förutsättning för högre ortsavdrag. Det

syntes av angivna omständigheter rimligt att man i nämnda fall förutsatte

en ansökan av de skattskyldiga innan jämkning vidtoges.

Ändringar i civilståndet kunde däremot medföra avsevärda variationer i

skatten. Om en ogift skattskyldig i Stockholm med 6.000 kronor i årsinkomst

inginge äktenskap före den 1 juli ett år med en person utan inkomst, nedginge

skatten för samma år med närmare en tredjedel. Vid en årsinkomst

om 12.000 kronor utgjorde minskningen ca en fjärdedel. För skattskyldiga

med preliminär A-skatt framstode det såsom ganska angeläget att skatten

i dessa fall jämkades. Om jämkningen gjordes beroende av ansökan från

den skattskyldige, skulle man kunna minska de lokala skattemyndigheternas

arbetsuppgifter något, dock icke i sådan omfattning, att kostnadsstaten

kunde nedbringas. På grund härav och då samtidigt visst besvär vid eu sådan

anordning måste läggas på de skattskyldiga, ansåge de sakkunniga, att

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

jämkningsförfarandet ex officio borde bibehållas vid ändring i civilstånd om

den skattskyldige hade att utgöra preliminär A-skatt. Den preliminära Bskatten

vore mycket schematiskt beräknad och justering av skatten vid ändrat

civilstånd syntes icke vara påkallad på samma sätt som i fråga om

den preliminära A-skatten. Den lokala skattemyndigheten borde därför icke

vara skyldig att utan ansökan av den skattskyldige verkställa jämkning av

preliminär B-skatt på grund av ändrat civilstånd eller vid annan ändring i

ortsavdraget.

De sakkunniga föreslå sålunda, att jämkning av den preliminära skatten

utan ansökan av den skattskyldige skulle verkställas, om för skattskyldig

med preliminär A-skatt sådan ändring skett i den skattskyldiges civilstånd,

vartill hänsyn skulle tagas vid taxering under året näst efter inkomståret.

Hade annan ändring inträffat, som inverkade på ortsavdragets storlek, skulle

däremot skyldighet att jämka utan ansökan icke föreligga. Den lokala skattemyndigheten

borde dock icke vara förhindrad att, om så funnes lämpligt,

verkställa jämkning även i dessa fall.

För närvarande skulle, där icke särskilda omständigheter till annat föranledde,

jämkning efter ansökan icke äga rum, såvida icke ändringen i den

preliminära skatten komme att uppgå till minst en femtedel av det förut

beräknade skattebeloppet, dock minst tjugofem kronor. Denna spärr borde

icke gälla ansökan om jämkning på grund av ändring av ortsavdraget.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter huruvida

icke lokal skattemyndighet vid utfärdande av debetsedel avseende preliminär

A-skatt borde ta hänsyn endast till den skattskyldiges civilstånd

och först efter ansökan om jämkning pröva ogift skattskyldigs rätt att få

skatten beräknad enligt annan kolumn i skattetabellerna än kolumnen för

ogift inkomsttagare utan barn. Enligt länsstyrelsens bedömande skulle merarbetet

på grund av det ökade antalet jämkningsansökningar väl uppvägas

av det förenklade arbetet med debetsedlarnas utfärdande.

I vad förslaget avser ändrade bestämmelser för jämkning utan ansökan

uttalar statistiska centralbyrån, att viss arbetslättnad skulle vinnas för folkbokföringsavdelningarna,

om inträffade civilståndsändringar behövde anmälas

endast till den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde

den skattskyldiges kyrkobokföringsort vore belägen. Detta förutsatte,

att jämkning ex officio på grund av inträffad civilståndsändring begränsades

till sådana skattskyldiga, som vid ändringens registrering i det tryckande

registret fortfarande voro kyrkobokförda inom tjänstgöringsområdet för

den lokala skattemyndighet, som hade att besluta om jämkningen, d. v. s.

den lokala skattemyndighet inom vars tjänstgöringsområde den skattskyldige

mantalsskrivits för inkomståret. Härigenom skulle jämkningen beträffande

skattskyldiga, som utflyttat och kyrkobokförts inom annan lokal

skattemyndighets tjänstgöringsområde, bli beroende av ansökan.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag icke föranlett erinran.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

C. Departementschefen.

157

För att erhålla största möjliga överensstämmelse mellan preliminär och

slutlig skatt måste skatteförfattningarnas bestämmelser om ortsavdrag erhålla

motsvarande tillämpning vid beräkningen av den preliminära skatt,

som skattskyldig skall erlägga. De sakkunnigas förslag om antal kolumner

i skattetabellerna och om vilka skattskyldiga, som skola hänföras till de

olika kolumnerna, bygger härpå och ansluter sig helt till nämnda bestämmelser.

Kan den kolumn i skattetabellerna, till vilken skattskyldig skall hänföras,

vid debetsedelns utfärdande fastställas med ledning av mantalslängden,

bör så ske. I sådant fall kan icke rimligen krävas, att den skattskyldige

skall ingiva särskild ansökan för att få rätt kolumn angiven. Vid utfärdande

av debetsedel bör sålunda förutom den skattskyldiges civilstånd beaktas

övriga omständigheter, som framgå av mantalslängden och som äro av betydelse

för fastställande av rätt kolumn, t. ex. om ensamstående kvinna har

hemmavarande minderårigt barn. Även om det av länsstyrelsen i Södermanlands

län framförda förslaget skulle förenkla arbetsrutinen hos de lokala

skattemyndigheterna, kan jag därför icke förorda detsamma.

I anledning av vad statistiska centralbyrån anfört, förordar jag, att jämkning

utan ansökan skall ske, därest beträffande skattskyldig, som har att

erlägga preliminär A-skatt, den lokala skattemyndigheten erhåller underrättelse

om sådan ändring i den skattskyldiges civilstånd, vartill hänsyn

skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret. Genom en sådan

ändring av de sakkunnigas förslag blir det möjligt att genomföra en viss

lättnad i länsbyråernas aviseringsskyldighet, utan att detta behöver medföra

några nämnvärda olägenheter ur uppbördssynpunkt. Ändringen berör

endast skattskyldiga, som efter flyttning från mantalsskrivningsorten

kyrkobokförts inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde

och därefter ändrat civilstånd inom sådan tid, att det tidigare beräknade

ortsavdraget skall ändras, d. v. s. civilståndsändringen skall ha inträffat

efter den nya kyrkobokföringen men före den 1 juli under inkomståret.

Dessa fall torde vara tämligen fåtaliga.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag.

Utöver den ändring av 53 § uppbördsförordningen och anvisningarna till

samma paragraf, som påkallas av vad jag förordat angående jämkning utan

ansökan vid ändring i civilståndet, hava vissa redaktionella ändringar vidtagits

i den av de sakkunniga föreslagna författningstexten. Vidare har en

mindre ändring av 29 § uppbördsförordningen funnits böra vidtagas. Därjämte

har 4 § 1 mom. sista stycket föreslagits ändrad på sätt framgår av

författningstexten. Ändringen har samband med det förslag till ändrad

deklarations- och skattepliktsgräns m. m., varom proposition tidigare denna

dag avlåtits till riksdagen.

Ändringarna höra träda i kraft den 1 januari 1952.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

IV. Vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Stockholms stadsfullmäktige hava den 17 april 1950 hemställt om viss

ändring av 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm. Med framställningen åsyftas, att grunden för

utdebitering av den allmänna kommunalskatt, som skall ingå i preliminär

skatt för inkomst under nästföljande år, skall för Stockholms vidkommande

kunna fastställas i början av december månad i samband med fastställandet

av stadens utgifts- och inkomststat.

över framställningen hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet,

som tillstyrkt bifall till densamma, och av 19i9 års uppbördssakkunniga,

vilka lämnat framställningen utan erinran.

Gällande bestämmelser. Enligt förenämnda lag skola ordinarie sammanträden

hållas av stadsfullmäktige i oktober månad å första helgfria dag

efter tjänstgöringsårets början samt i övriga månader -— med undantag av

juli och augusti — å dag som fullmäktige äga bestämma. Vid sammanträde

i oktober skall grunden fastställas för utdebitering av den allmänna kommunalskatt

som skall ingå i preliminär skatt för inkomst under nästföljande

år. Stadens utgifts- och inkomststat skall fastställas vid sammanträde

i december. Därvid må, om skäl därtill äro, annan utdebiteringsgrund fastställas

än som beslutats vid sammanträde i oktober. Har annan utdebiteringsgrund

slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde i oktober,

skall den allmänna kommunalskatt som ingår i den preliminära skatten

för inkomst under nästföljande år utgöras efter den tidigare bestämda

grunden. Däremot skall den allmänna kommunalskatt, som ingår i den slutliga

skatt som påföres på grund av det därnäst följande årets taxering, utgöras

efter den utdebitering som bestämts i samband med utgifts- och

inkomststatens fastställande. Sedan det vid sammanträde i oktober fattade

beslutet om utdebitering till staden delgivits stadskollegiet, åligger det kollegiet

att ofördröj ligen underrätta den lokala skattemyndigheten om beslutet.

Staden äger av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt,

som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Har annan

utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde

i oktober, skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering, som

bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.

Framställningen. Till grund för framställningen ligger en av finansborgarrådet

den 1 februari 1950 dagtecknad promemoria med förslag till viss

omläggning av den nuvarande budgetbehandlingen inom Stockholm. I promemorian

anföres bl. a. följande:

Enligt den ändrade lydelse, som § 17 i lagen om kommunalstyrelse i

Stockholm erhöll år 1946, skola stadsfullmäktige i oktober månad fatta

beslut angående utdebiteringsgrund för den allmänna kommunalskatt, som

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

159

ingår i preliminär skatt för nästföljande år. Utgifts- och inkomststaten

skall däremot liksom tidigare fastställas vid sammanträde i december månad,

varvid samtidigt utdebiteringen slutligt fastställdes. För den händelse den

slutliga skattesatsen avviker från den preliminära få härav betingade justeringar

av skattebeloppen ske vid den slutliga avräkning, som verkställes

av uppbördsmyndigheten med ledning av taxeringen. För att i möjligaste

mån minska differensen mellan preliminär och slutlig skatt, är det dock

önskvärt att samma utdebitering gäller ifråga om båda slagen av skatt. Så

har också hittills varit fallet i Stockholm. Bestämmelsen om fastställande

av den preliminära skatten redan i oktober tillkom i samband med källskattereformen

och avser att bereda skattemyndigheterna erforderlig tid

för uträkning, tryckning och distribution av källskattetabellerna.

Enligt nuvarande regler för den förberedande budgetbehandlingen skola

nämndernas lönestatförslag ingivas successivt under tiden 15 mars—1 maj

och omkostnadsstatförslagen senast den 15 juni. Sedan de av finansavdelningen

anlitade statgranskarna i detalj genomgått lönestatförslagen, delgivas

avdelningens granskningspromemorior tjänstenämnden, som slutför huvuddelen

av sin prövning före sommaren. Några av de största statförslagen behandlas

dock vanligen av tjänstenämnden först på hösten. Granskningen

av omkostnadsstatförslagen igångsättas så snart dessa inkommit till finansavdelningen.

Omedelbart efter sommaren påbörjas finansavdelningens överläggningar

med förvaltningschefer och fackborgarråd, varefter statförslagen

jämte däri föreslagna ändringar successivt föreläggas borgarrådsberedningen

och stadskollegiet. Stadskollegiets behandling av statförslagen har

hittills i huvudsak kunnat avslutas i mitten av oktober, och kollegiet har

sålunda i detalj genomgått de olika statförslagen innan ställning tagits till

frågan om utdebiteringens storlek. Däremot har det givetvis icke varit möjligt

att på de 10 å 15 dagar, som härefter återstå till dess fullmäktige ha

att fatta beslut rörande preliminärskatten, medhinna det omfattande arbetet

med utredigering och tryckning av borgarrådsberedningens och stadskollegiets

ändringsförslag. För stadsfullmäktige har därför vid detta tillfälle

endast redovisats ett kortare sammandrag rörande nämndernas äskanden,

summan av däri föreslagna ändringar, det av stadskollegiet beräknade

medelsbehovet för oförutsedda utgifter samt vissa större utgiftsposter av

speciell karaktär. Stadsfullmäktige ha sålunda nödgats taga ställning till

frågan om skattesatsens storlek utan att äga kännedom om statförslagens

detaljer.

Sedan i promemorian redogjorts för vissa diskuterade förslag för att förbättra

den nuvarande ordningen för budgetbehandlingen och dessa av olika

skäl avvisats, anföres vidare:

Då olägenheterna av den nuvarande ordningen för budgetbehandlingen

föranledas av att den preliminära skattesatsen måste fastställas redan i

oktober månad, ha undersökningar gjorts, huruvida det, med hänsyn till de

erfarenheter som numera vunnits av källskattesystemet, skulle vara möjligt

att få en sådan ändring av bestämmelserna att skattebeslutet finge anstå

till en senare tidpunkt, överläggningar rörande denna fråga ha av finansförvaltningen

förts med finansdepartementet och uppbördsverket samt, i

anledning av de tryckeritekniska svårigheter som föreligga, med vissa

tryckerier.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Härvid har visat sig att tryckning och distribution av källskattetabellerna

bör kunna medhinnas, om skattebeslutet fattas under första veckan i december

eller före den 9 december. Detta förutsätter emellertid, att uträkning

och sättning av skattetabellerna verkställts dessförinnan med ledning

av stadskollegiets förslag till skattesats. Med hänsyn till möjligheten

av att stadsfullmäktige fastställa en annan skattesats än stadskollegiet föreslagit,

måste man räkna med att låta sätta alternativa skattetabeller. Då

källskatteuttaget endast kan komma att avse jämna 50-öringar (enligt uppbördsförordningen

jämna kronor), torde det dock icke bliva erforderligt att

sätta mer än högst tre skattetabeller. Kostnaderna för uträkning och sättning

uppgå till cirka 3.500 kronor per tabell. Det förutsättes, att staten liksom

hittills bestrider kostnaden för en tabell, och stadens extra kostnader

för ett dylikt förfaringssätt skulle sålunda begränsas till högst 7.000 kronor.

Med tanke på den betydande fördel det skulle innebära att få uppskjuta

skattebeslutet på här angivet sätt, synes intet vara att erinra mot att staden

påtager sig denna merkostnad. För att skattetabellerna skola hinna utdelas

inom föreskriven tid (senast den 18 januari) torde vidare viss tillfällig

förstärkning av uppbördsverkets personal bliva nödvändig, varigenom tiden

för utdelningen kan nedbringas.

Om skattebeslutet får uppskjutas till första veckan av december, bör det

vara möjligt att på en gång förelägga stadsfullmäktige ett fullständigt förslag

till utgifts- och inkomststat. Något behov av ett särskilt beslut rörande

den preliminära skatten skulle sålunda ej längre erfordras, utan en övergång

kunna ske till de förhållanden som rådde före källskattereformen.

Departementschefen. Den av Stockholms stad gjorda framställningen synes

böra bifallas. Jag förordar därför, att 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den

15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm ändras på sätt i

framställningen föreslagits. Jag vill härvid erinra om att staden åtagit sig

att gälda de extra kostnader för skattetabeller, som kunna följa av det nya

förfaringssättet.

De ändrade bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1951.

V. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896);

2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag;

3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 203.

161

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Bihang A.

Utkast

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 och anvisningarna till 50 § samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

50 §.

2 mom. För fysisk — — ■—- kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag eller annan därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges

taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett belopp av högst 3.000 kronor.

Skattskyldig, vars inkomst efter avdrag av därå utgående skatt understigit

vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för

make och oförsörjda barn, skall — därest särskilda omständigheter icke

till annat föranleda — anses hava haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom

ovan förmäles.

Skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av

folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar

med barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat

föranleda -— likaledes anses hava haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom

ovan förmäles, även om inkomsten varit högre än i nästföregående stycke

sägs.

Vad härefter — ---beskattningsbar inkomst.

•*

Anvisningar

till 50 §.

1. Den skattskyldiges skatteförmåga beror av hans ekonomiska ställning

i förhållande till vad han behövt till nödigt underhåll för sig själv och för

make och oförsörjda barn (den skattskyldiges existensminimum). Såvida

icke särskilda förhållanden till annat föranleda, skall existensminimum

bedömas med hänsyn till förhållandena under hela beskattningsåret.

Till ledning för bestämmande av existensminimum fastställer den myndighet

Konungen därtill förordnar normalbelopp för existensminimum för

olika ortsgrupper eller orter och för olika civilstånd och barnantal.

Har den skattskyldige haft anmärkningsvärt låga levnadskostnader, t. ex.

om han bott i sitt föräldrahem och där åtnjutit fritt vivre eller om anhöriga

eller andra haft gemensamt hushåll eller om den skattskyldige åtnjutit

särskild förmån i form av billig bostad eller andra liknande förmåner, bör

i motsvarande mån existensminimum för den skattskyldige anses ha understigit

normalbeloppet. Vad nyss sagts skall äga motsvarande tillämpning,

om den skattskyldige äger tillgångar, som icke äro alltför obetydliga. Å

andra sidan kan existensminimum höjas över normalbeloppet, om den

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

163

skattskyldige haft utgifter för underhållsbidrag för make och barn, med

vilka han icke levt tillsammans under beskattningsåret. I övrigt må i det

enskilda fallet beloppet av existensminimum för den skattskyldige — där

icke särskilda skäl till annat föranleda — icke överstiga fastställt normalbelopp.

Har skattskyldig icke haft högre inkomst än det för honom beräknade

beloppet av existensminimum, får den skattskyldige anses helt hava saknat

skatteförmåga under beskattningsåret. Sådan skattskyldig bör medgivas

avdrag för nedsatt skatteförmåga med så stort belopp, dock högst 3.000

kronor, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten minskad

med skatten därå, uppgår till beloppet av existensminimum, bör avdrag

för nedsatt skatteförmåga beviljas med så stort belopp, dock högst 3.000

kronor, att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten, minskad

med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han

i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit,

bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp

motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 3.000 kronor. Om den

skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om

hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts

må minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig--— nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen -----därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit folkpension eller i 50 § omförmält

änke- eller änklingsbidrag, böra erhålla avdrag enligt punkt 1, skall han

icke erhålla avdrag enligt punkt 2 annat än om han därigenom skulle erhålla

ett högre avdrag än enligt punkt 1. I dylikt fall skall avdrag enligt sistnämnda

punkt icke ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1952 eller tidigare år.

Utkast

till förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947

om statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

9 §.

2 mom. För skattskyldig —--statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av

anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskatte
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

lagen förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag,

med ytterligare ett belopp av högst 3.000 kronor. Vad härefter återstår

avjämnas nedåt till jämt tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu

nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under

hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar

inkomst upptagas den taxerade inkomsten minskad i förekommande fall

med statligt ortsavdrag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan

sägs, efter beskattningsnämnds beprövande med ytterligare ett belopp av

högst 3.000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Utkast

till lag om ändring av 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering

skall erhålla följande ändrade lydelse.

19 §.

Såsom bidrag---tidpunkt avlidit.

Beloppet av----100 kronor.

Har avgiftspliktig vid taxering medgivits avdrag för väsentligt nedsatt

skatteförmåga av anledning, varom i 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen

förmäles, med så stort belopp, att beskattningsbar inkomst icke

återstår, skall pensionsavgift icke påföras.

Vad nu sagts skall gälla även beträffande avgift, som skulle hava påförts

den avgiftspliktiges make, därest denne är mantalsskriven såsom tillhörande

samma hushåll som maken och icke åsatts taxering till statlig inkomstskatt.

Pensionsavgift, som —--hela krontal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år

1952 eller tidigare år.

Utkast

till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom. och

54 § 2 mom. uppbördsförordningen den 31 december 1945 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

15 §.

Vid beräkning---sexhundra kronor.

Vid preliminär---under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret

medgivits särskilt avdrag, enär hans skatteförmåga funnits hava varit

väsentligen nedsatt av anledning varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

förmäles, och kan samma förhållande antagas vara rådande även under

inkomståret, skall vid bestämmande av beskattningsbar inkomst hänsyn

tagas jämväl till dylikt avdrag.

48 §.

2 mom. Om vad som skulle återstå sedan löneavdrag för kvarstående

skatt gjorts, understiger det belopp, som den skattskyldige kan anses

behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (den

skattskyldiges existensminimum), äger den lokala skattemyndigheten efter

ansökan av den skattskyldige förordna, att löneavdrag för kvarstående skatt

må ske endast i den män lönen överskjuter nämnda belopp. Har den skattskyldige

även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om vad som

skall förbehållas honom hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

Belopp, motsvarande existensminimum, skall bestämmas med ledning av

normalbelopp, varom i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen sägs.

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas löneavdrag

motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående

skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom löneavdraget innehållet

belopp anses i första hand avse preliminär skatt.

Kan vid---i stad.

Har genom---mycket innehållits.

51 §.

Efter utgången---återställa debetsedeln.

Då arbetstagare---sker kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas, att preliminär skatt skall gäldas

i första hand.

53 §.

i mom. Jämkning av---skatt; eller

3) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom

om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av anledning,

varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles.

Jämkningen skall---slutliga skatt.

Där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, skall i fall varom

under 2) sägs jämkning av preliminär skatt icke äga rum, såvida icke ändringen

i den preliminära skatten skulle uppgå till minst en femtedel av det

förut beräknade skattebeloppet, dock minst tjugufem kronor.

Erhåller lokal---må erfordras.

Innan jämkning---är obehövligt.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

54 §.

2 mom. Beslut om---ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av

anledning som i 53 § 1 mom. under 1) sägs, skall i beslutet angivas, vilken

kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade civilståndet eller barnantalet

skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda

preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom

angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst

belopp eller med viss del av inkomsten eller att skatt skall utgå med visst

belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten eller

ock att skatt skall utgå endast i den mån inkomsten överskjuter belopp,

som skall förbehållas den skattskyldige (den skattskyldiges existensminimum).

Vid jämkning---skall utgöras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203,

167

Bihang B.

Utkast

till tabell, utvisande pensionsavgift, statlig och kommunal inkomstskatt, som

utgår å viss taxerad och beskattningsbar inkomst.

(Tabellen upprättad med tillämpning av fr. o. m. år 1952 gällande ortsavdrag)

Ortsgrupp V. Utdeb. 8 kr.

Ogift person

utan

med

G

f t m

a n

Sam-

barn

barn

man-

lagd

skatt

Enl. förordn. om statlig

Enl. kommunalskatte-

Pen-

ink.-skatt

lagen

sions-

avg.

Skatt

Besk.bar

Tax.

Skatt

Besk.bar

Tax.

inkomst

inkomst

1

2 — 8

9 — 15

16

17

18

19

20

21

22

119

—

_

30

1

10

3010

88

1 100

3100

191

—

—

33

38

380

3 380

120

1500

3 500

245

_

—

36

65

650

3 650

144

1800

3 800

263

—

—

37

74

740

3 740

152

1900

3 900

282

—

—

38

84

840

3 840

160

2 000

4 000

300

—

—

39

93

930

3 930

168

2100

4100

318

—

—

40

102

1020

4 020

176

2 200

4 200

337

—

—

41

112

1 no

4110

184

2 300

4 300

356

—

—

42

122

1200

4 200

192

2 400

4 400

376

—

—

43

133

1300

4 300

200

2 500

4 500

394

—

—

43

143

1390

4 390

208

2 600

4 600

413

—

—

44

153

1480

4 480

216

2 700

4 700

432

—

—

45

163

1570

4 570

224

2 800

4 800

471

—

—

47

184

1760

4 760

240

3 000

5 000

509

—

—

49

204

1940

4 940

256

3 200

5 200

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Ex. på hur tabellen kan användas för att fastställa storleken av extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga på grund av existensminimum, då årsinkomsten överstiger detta:

Den skattskyldiges ärsink. 4.600 kr. Existensmin. 4.300 kr. Disponibelt för skatt 300 kr.

Enl. verkställd tax. besk.-bar ink., till si 1.300 kr., till ki 2.500 kr.

För skatt disponibelt belopp motsvarar en besk.-bar ink., » » 930 » , » » 2.100 »

Extra avdrag f. nedsatt skatteförmfiga bör medgivas, till si med 370 kr., till ki med 400 kr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:266 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet att anbringa valkretsbeteckning å valsedel vid vissa allmänna val. t s. 7 i texten
  2. BevU 1951:47 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 s. 1 i texten
  3. KU 1951:22 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 s. 1 i texten