Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 220

1951-10-19 · 125 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 120 av 125 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:220, Kungl. Maj:ts proposition nr 220

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar (investerinqsavqift),

m. m.; qiven Stockholms slott den

19 oktober 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift);

samt

2) förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas en redogörelse för det aktuella ekonomiska läget,

byggd på inom konjunkturinstitutet verkställda undersökningar, och angivas

riktlinjerna för den fortsatta ekonomiska politiken.

I syfte att begränsa den rådande starka investeringsverksamheten föreslås

i propositionen, att en särskild avgift (investeringsavgift) skall erläggas

till staten av den, som under åren 1952 och 1953 verkställt vissa investeringar

inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet eller rörelse. Avgiften

skall utgå med 10 procent av kostnaden för avgiftspliktiga investeringar.

Inom förvärvskällan rörelse föreslås investeringsavgift skola utgå bl. a.

vid investeringar i byggnader i rörelsen samt vidare för investeringar i maskiner

och andra för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda inventarier, som

ha en varaktighetstid av minst tre år. Beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet

föreslås avgift skola uttagas vid investeringar i ekonomibyggnader

samt i maskiner och andra döda inventarier av minst tre års varaktighet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Till avgiftspliktig investering hänföras ny-, till- och ombyggnad, reparation

och underhåll av byggnad, nyuppsättning och ersättningsanskaffning

av inventarier samt förbättringsåtgärder utöver normalt underhåll å inventarier.

När det gäller investeringar inom förvärvskällan rörelse äro även

grundförbättring å fastighet och i vissa fall köp av byggnad att hänföra till

avgiftspliktiga investeringar.

Personbilar och motorcyklar skola, med hänsyn till den föreslagna särskilda

10-procentiga skatten vid tillverkning och import av sådana fordon,

icke omfattas av avgiftsplikt. Även i övrigt äro undantag och modifikationer

stadgade i olika hänseenden. Bl. a. gäller att vid reparation av byggnad

skall såsom investeringskostnad anses beträffande jordbruksfastighet

allenast den del av reparationskostnaden som överstiger en procent av det

taxerade jordbruksvärdet och beträffande rörelse allenast den del av reparationskostnaden

som överstiger två procent av byggnadsvärdet. Varje avgiftspliktig

äger avräkna ett avgiftsfritt bottenbelopp av 10 000 kronor.

Investeringsavgift föreslås icke skola utgå vid investering i varulager. I

stället föreslås en viss begränsning i rätten att vid inkomsttaxeringen nedskriva

varulager vid lagerökning. Dessa bestämmelser avses skola gälla

vid inkomsttaxeringarna åren 1953 och 1954.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

3

Förslag

till

förordning om särskild avgift vid vissa investeringar

(investeringsavgift).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som under beskattningsår för vilket taxering

till statlig inkomstskatt äger rum i första instans år 1953 eller 1954 verkställt

investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet eller rörelse och som icke är frikallad från

skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall

i enlighet med vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild

avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,

som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Svenska

skifferoljeaktiebolaget, Svenska spannmålsaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk

torvförädling, Aktiebolaget Ceaverken, Aktiebolaget Aerotransport och Aktiebolaget

Atomenergi, så ock aktiebolag och ekonomisk förening däri kommun

äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

2 §•

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder

uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad till

den del densamma användes för annat ändamål än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier

med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, när fråga är

om förvärv av tillgång i samband med övertagande av jordbruk med äganderätt

eller på arrende under förutsättning att tillgången i fråga nyttjats i det

övertagna jordbruket. Ej heller skall investeringsavgift uttagas då fråga är

om nyuppsättning som verkställts under det beskattningsår, då jordbruksfastighet

förvärvats eller jordbruksarrende tillträtts.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras
a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande

fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad

varaktighetstid av mer än tre år;

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad ovan i denna paragraf sägs skall gälla allenast under förutsättning att

fastigheten i den del, där investeringen gjorts, är upplåten till användning i

rörelse, som bedrives av någon med vilken den som bekostat investeringen

måste anses vara i intressegemenskap, därvid tillika skall gälla att såsom

avgiftspliktig investering skall anses vad som av investeringen är att hänföra

till nyss angiven del av fastigheten.

4 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och

för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana

till byggnad hörande fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen

åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när investeringen avser personalbostäder —

allenast utfört reparations- och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig

investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse

avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som

hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder,

som icke äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. in.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden

för investeringen icke vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragits

såsom kostnad i den löpande driften.

Vad i föregående stycke sägs skall icke äga tillämpning, då fråga är om

köp av byggnad, i förekommande fall med därtill hörande inventarier vilka

vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, under förutsättning

att byggnaden och inventarierna till huvudsaklig del stadigvarande nyttjats

i rörelse. Ej heller skall investeringsavgift uttagas, då fråga är om förvärv

av tillgång i samband med övertagande av den rörelse eller rörelsegren, vari

densamma utgjort tillgång för stadigvarande bruk.

5 §.

Har myndighet lämnat statligt bidrag eller lån eller ställt statlig lånegaranti

för viss investering, skall denna icke anses som avgiftspliktig investering

till den del kostnaden täckts av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande

av lånegarantien.

Har tillgång gått förlorad genom brand, haveri eller liknande av den

avgiftsskyldiges åtgöranden oberoende anledning eller har tillgång tagits i

anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats

under sådana förhållanden att tvångsförsäljning måste anses vara för handen,

skall härav föranledd ersättningsanskaffning icke anses utgöra avgiftspliktig

investering till den del kostnaden för den nya tillgången motsvarar

uppburen ersättning för den förlorade eller avyttrade tillgången.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

5

Ersättningsanskaffning i anledning av sådan skada genom jordskred,

översvämning eller liknande händelse, varemot försäkringsskydd normalt

ej meddelas, skall icke till någon del anses utgöra avgiftspliktig investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen tillkommit för civilförsvarseller

beredskapsändamål är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.

Detsamma gäller investering i fastigheter och inventarier, som utnyttjas

eller äro avsedda att utnyttjas för produktion eller distribution av elektrisk

kraft. Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses förvärv av personbil,

motorcykel eller sidvagn till motorcykel.

6 §•

Avgiftspliktig investering inom förvärvskällorna jordbruksfastighet, därest

inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, och annan

fastighet skall anses hava verkställts, då den av investeringen föranledda

utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, dock att förvärv av byggnad

skall anses hava skett det beskattningsår då kontrakt om köpet undertecknats.

Beräknas vid inkomsttaxeringen inkomst av förvärvskälla efter bokföringsmässiga

grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då

kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i

räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda

eller levererade tillgångar.

7 §•

Investeringsavgift skall -— med undantag som i andra och tredje styckena

sägs — beräknas på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering.

Har för sådan investering använts virke, som uttagits ur egen fastighet

eller tillgång, som varit avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse,

skall i investeringskostnaden inräknas virkets eller lagertillgångens saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör avgiftspliktig investering, såsom

likvid eller dellikvid lämnats annan likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad

anses erlagd mellanskillnad.

När fråga är om avgiftspliktig investering i form av reparation av byggnad,

ingående i förvärvskällan jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad

anses allenast belopp, varmed reparationskostnaden överstiger en

procent för år räknat av det i fastighetens taxeringsvärde året näst företaxeringsåret

ingående jordbruksvärdet eller — därest i jordbruksvärde ingående

värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent av jordbruksvärdet —

sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet. Beträffande avgiftspliktig

investering i form av reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan

annan fastighet, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed

reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av den del av det

i fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,

i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde, som belöper

å sådan del av fastigheten som är upplåten till användning i rörelse på sätt

i 3 § sägs. Avser avgiftspliktig investering reparation av byggnad, ingående

i förvärvskällan rörelse, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed

reparationskostnaden överstiger två procent för år räknat av det i fastighetens

taxeringsvärde året näst före taxeringsåret ingående byggnadsvärdet,

i förekommande fall minskat med särskilt maskinvärde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Investeringskostnad för reparationer skall beräknas gemensamt för samtliga

fastigheter inom varje särskild förvärvskälla.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgiftspliktiga

investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges

till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

8 §•

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 10 000

kronor, utgör återstoden avgiftsbelagd investeringskostnad, vilken utföres

i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till

fullt hundratal kronor, bortfaller.

9 §•

Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, i 53 § 2 inom.

kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att avgiftsbelagd

investeringskostnad beräknas för företaget såsom sådant. Investeringsavgift

påföres däremot de särskilda delägarna, envar med belopp som

på honom belöper.

Äkta makar äro enligt denna förordning att anse som av varandra oberoende

avgiftsskyldiga.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad,

avkortad eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,

utgöra skattepliktig intäkt.

11 §•

Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt

skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas,

lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsavgift.

12 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar

för en kostnad överstigande sammanlagt 10 000 kronor, utan anmaning

vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och

samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt

formulär.

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 10 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke

sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning under

beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller

brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger

icke för den som enligt vad i 1 § stadgas är undantagen från skyldighet

att erlägga sådan avgift.

2 mom. Företag, som i 9 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna

i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje

kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar

delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

uppgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad

avgiftsbelagd investeringskostnad.

3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna

i 1 eller 2 inom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock att detta ej gäller

den som enligt 1 mom. tredje stycket är undantagen från deklarationsskyldighet.

4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.

är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen

angives, meddela för taxering till investeringsavgift erforderliga uppgifter

utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för

taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens bestämmelser

om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;

dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i

39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för

underlåtenhet att avlämna självdeklaration inträda endast därest den avgiftsskyldige

underlåtit att efterkomma anmaning att avgiva deklaration för

taxering till investeringsavgift.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som

avses i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet

att avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga

motsvarande tillämpning.

13 §.

Taxering till investeringsavgift sker i den kommun, där den avgiftsskyldige

skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande

taxeringsnämnd. ...

Därest taxeringsnämnd, på grund av att deklaration för taxering till investeringsavgift

trots anmaning icke avgivits eller att utredning icke kunnat

verkställas, beträffande viss avgiftsskyldig underlåtit att verkställa taxering

till investeringsavgift eller åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan

antagas vara felaktig, åligger det taxeringsnämndens ordförande att senast

den 15 juni eller, såvitt angår Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret

lämna vederbörande taxeringsintendent skriftligt meddelande härom. Har

länsstyrelsen medgivit utsträckning av den tid, inom vilken taxeringsnämnds

arbete skall vara avslutat, må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning

av tiden för lämnande av ifrågavarande meddelande.

Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnäinnd må jämväl efter

utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.

14 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande

myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den

anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande

självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som

enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.

15 §.

För taxering till investeringsavgift må granskning av avgiftsskyldigs bokföring

enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten verkställas.

Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande

tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

16 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens

föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga

motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den

avgiftsskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

2 mom. Äro för viss avgiftsskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering

enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären

prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt

ändras, eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring

i taxeringen till investeringsavgift.

17 §.

Har avgiftsskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering till investeringsavgift, lämnat oriktigt meddelande eller har "han,

ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,

och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till investeringsavgift

eller att han blivit för lågt taxerad till sådan avgift, skall han eftertaxeras

till investeringsavgift att utgå med det belopp, som genom berörda

förfarande undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen

rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den

avgiftsskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan

taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår,

under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

18 §.

Har någon i samband med investering, som i 2—4 §§ sägs, vidtagit åtgärd,

som kan antagas hava tillkommit i syfte att undgå eller erhålla lindring i

taxering till investeringsavgift, skall taxering åsättas som om dylik åtgärd

icke vidtagits.

19 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning

lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

20 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola

i tillämpliga delar gälla beträffande investeringsavgift, dock att sådan avgift

icke skall upptagas å debetsedel avseende preliminär skatt.

21 §.

Av taxeringen till investeringsavgift föranledda särskilda kostnader bestridas

av statsmedel.

22 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.

Till avgiftspliktig investering hänföres icke sådan investering i fastighet,

för vars utförande byggnadstillstånd meddelats före den 1 juli 1951, därvid

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

med byggnadstillstånd i förevarande sammanhang avses annat tillstånd än

sådant som lämnats för fortlöpande reparations- och underhållsarbeten. Ej

heller skall som avgiftspliktig investering anses inventarieförvärv, varom

skriftligt avtal träffats före sagda dag.

Hava inventarier levererats eller arbeten slutförts före den 1 januari 1952,

skall sådant inventarieförvärv eller sådant utfört arbete icke anses utgöra

avgiftspliktig investering även om betalning härför skett efter utgången av

år 1951.

Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,

tid före den 1 januari 1952, skall investeringsavgiften utgå allenast

å den del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden, som proportionellt

belöper på beskattningsåret i vad detta avser tiden efter den 31 december

1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att å sistnämnda tidrymd belöper

mindre del av den avgiftsbelagda investeringskostnaden än vad en dylik

proportionering utvisar, skall avgiften utgå på denna mindre del.

Förslag

till

förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av

varulager vid taxering till statlig och kommunal

inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i

rörelse (varulager) vid utgången av beskattningsår, för vilket taxering till

statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i

första instans år 1953 eller 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid

utgången av det beskattningsår, som gått tillända närmast före den 1 mars

1952 (jämförelselagret), skall vid beräkning av nettointäkt av rörelse för

beskattningsåret gälla vad nedan i denna förordning sägs.

2 §•

Lagerökning anses föreligga, om vid jämförelse värdet av lagret vid utgången

av beskattningsåret finnes överstiga värdet av jämförelselagret. Det

utgående varulagret skall därvid upptagas till anskaffningsvärdet eller till

återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda

värde är lägre. Värdet å jämförelselagret skall beräknas efter de priser, som

tillämpats vid uppskattningen av det utgående lagrets värde, därvid tillika

skall gälla att om motsvarighet i det utgående lagret saknas till tillgångar,

som ingått i jämförelselagret, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas

efter priserna vid beskattningsårets utgång.

3 §.

Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång

i räkenskaperna upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av

det i beskattningshänseende gällande värdet å jämförelselagret och värdet

å lagerökning beräknat på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av nettointäk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

ten av rörelse tillägg göras för skillnadsbeloppet, dock att tillägg må ske

högst med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond

under beskattningsår för vilket taxering verkställes år 1953 eller 1954

tagits i anspråk för nedskrivning av varulager utan att de ianspråktagna

fondmedlen återförts till beskattning, skall det belopp, varmed tillägg eljest

skulle göras, minskas med beloppet av de ianspråktagna fondmedlen.

Oaktat vad i första stycket sägs, skall tillägg varom där talas icke göras

med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång må understiga hälften av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena

å samma lager vid nämnda tidpunkt.

Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulagret frångåtts

vid 1953 års taxering, skall härav betingad justering ske vid inkomstberäkningen

vid 1954 års taxering.

4 §.

Vad i denna förordning stadgas må icke i något fall föranleda, att varulagret

vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tillämpning

av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakommit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 oktober 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om uttagande av en

särskild avgift å kostnader för vissa investeringar, m. m. samt anför därvid

följ ande.

£. Inledning.

Såsom ett led i statsmakternas åtgärder i syfte att begränsa vissa investeringar

beslöt innevarande års riksdag vid dess vårsession införandet av en

tillfällig skatt, benämnd investeringsskatt. Bestämmelserna härom ha upptagits

i förordning den 30 mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt

i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).

Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet den att investeringsskatt

skall under vissa förutsättningar erläggas av rörelseidkare, som vid 1952

års taxering befunnits ha ökat sitt varulager och den dolda reserven däri

eller verkställt avskrivning å nyanskaffade inventarier med högre belopp än

som motiveras av förslitning eller värdeförsämring eller verkställt avsättning

till pensions- eller annan personalstiftelse eller gjort avsättning till investeringsfond.

Förordningen om investeringsskatt är med sin nuvarande utformning i

princip ettårig; allenast undantagsvis ifrågakommer dess tillämpning vid

1953 års taxering.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet den 22 juni 1951 anförde jag, i samband

med en anmälan av frågan om införande av en särskild investeringsavgift

i syfte att motverka vissa i rådande läge icke önskvärda investeringar

i byggnader, maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

samt i varulager, bland annat följande.

Då förordningen om investeringsskatt är ettårig får den inverkan endast

å investeringar under beskattningsåret 1951. Såvitt nu kan bedömas, torde

det emellertid även under nästkommande år bli nödvändigt att tillgripa särskilda

åtgärder i syfte att begränsa investeringarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förordningen om investeringsskatt är så utformad, att den icke lämpligen

bör givas förlängd giltighetstid. Inom finansdepartementet har därför

frågan om vidtagande av särskilda åtgärder, syftande till att begränsa

icke önskvärda investeringar under år 1952 och eventuellt följande år, gjorts

till föremål för en förberedande undersökning. Därvid har övervägts möjligheten

att i investeringsbegränsande syfte pålägga en särskild avgift, vilken

skulle utgå med viss procent av kostnaderna för de investeringar som

verkställas under år 1952 och eventuellt de följande år, då investeringsbegränsande

åtgärder anses nödvändiga. Denna investeringsavgift skulle utgå å

investeringar i byggnader — oavsett om fråga är om nybyggnader eller

reparationer — samt å investeringar i maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier samt varulager.

Införandet av en investeringsavgift av nu antydd art aktualiserar åtskilliga

detaljfrågor av delvis komplicerad natur. En närmare utredning av

problemkomplexet är därför erforderlig. Denna utredning torde lämpligen

böra verkställas inom finansdepartementet med biträde av två för "ändamålet

tillkallade sakkunniga. I den mån särskilda direktiv för utredningen

befinnas erforderliga, torde det få ankomma på chefen för finansdepartementet

att meddela dylika direktiv. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt

att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen vid dess höstsession innevarande

år.

Av synnerlig vikt är att de tilltänkta bestämmelserna få inverkan jämväl

å de investeringar, som planeras och beträffande vilka beställningar ske under

innevarande år. Det bör därför icke ifrågakomma att från investeringsavgift

undantaga andra till år 1952 hänförliga investeringar än, beträffande

by§§nader, sådana där vederbörliga tillstånd erhållits och arbetena igångsatts

före den tidpunkt då den planerade lagstiftningen blivit mera allmänt

känd (d. v. s. då allmänheten erhållit kännedom om tillkallandet av

de ifrågavarande sakkunniga) samt, beträffande inventarier, sådana där

bindande avtal om leverans träffats före nämnda tidpunkt och där avtalet

icke kan hävas utan att köparen drabbas av skadeståndsanspråk.

På därom gjord hemställan erhöll jag sistnämnda dag bemyndigande att

tillkalla två sakkunniga att inom finansdepartementet biträda med utredning

angående frågan om en särskild investeringsavgift. Jag tillkallade samma

dag taxeringsintendenten E. Anneli och förste taxeringsrevisorn S. Lundell

att verkställa nämnda utredning.

De sakkunniga ha, till fullgörande av utredningsuppdraget, avlämnat en

den 6 september 1951 dagtecknad P. M. angående uttagande av invesleringsavgift

med därvid fogade författningsförslag. Författningsförslagen torde

få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över nyssnämnda promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av

arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsslyrelsen, kammarrätten,

riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från samtliga handelskamrar), riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i

riksgäldskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens

län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Därjämte har en skrivelse i anledning av promemorian inkommit från

Sveriges segelfartygsförening u. p. a.

II. Ekonomisk motivering för en investeringsavgift.

Huvudlinjer i förslaget.

1. Promemorian.

Beträffande den ekonomiska motiveringen för vidtagande av

åtgärder av i utredningsdirektiven angiven art framhålles i promemorian till

eu början att för ernående av en stabilisering av penningvärdet krävdes

bland annat att investeringsverksamheten hölles inom ramen för tillgängliga

resurser. Till den erforderliga begränsningen av denna verksamhet medverkade

för närvarande — förutom byggnadsregler ingen och kreditpolitiken

— investeringsskatten. Denna skatt syftade till att hålla tillbaka främst de

investeringar, som finansierades med företagens egna medel och på vilka

de kreditpolitiska åtgärderna ej kunde öva inflytande. Betydelsen därav

hade framträtt med särskild styrka mot bakgrunden av den rådande gynnsamma

vinstkonjunkturen inom näringslivet, speciellt inom exportindustrierna.

Sedan de sakkunniga uttalat sin anslutning till den i direktiven för utredningsuppdraget

uttalade meningen att förordningen om investeringsskatt

vore så utformad att den icke lämpligen borde givas förlängd giltighetstid

anföres följande.

I rådande ekonomiska läge, som karakteriseras av en obruten och t. o. m.

intensifierad vinstkonjunktur, framstå uppenbarligen skälen för uttagande

av en särskild skatt eller avgift på företagens investeringar med oförminskad

eller rent av ökad styrka. En dylik avgift bör medverka till en sådan

begränsning av investeringsverksamheten, som pågående ekonomiska stabiliseringssträvanden

bland annat åsyfta.

I första hand finna de sakkunniga lämpligt att pröva huruvida en sådan

begränsning kan vinnas genom föreskrifter om uttagandet av en särskild

avgift vid investeringar icke blott vid ny- och ersättningsanskaffning av inventarier

och varulager utan även — i syfte att låta anordningen vinna en

mera generell effekt å enskilda investeringar — i fastigheter och i form av

reparationer. Därest uttagandet av avgift vid vissa av de nyssnämnda investeringarna

skulle ur skilda synpunkter te sig mindre lämpligt, vilja de

sakkunniga i andra hand pröva huruvida den åsyftade effekten kan uppnås

på annat sätt.

Avgiften bör i största möjliga utsträckning träffa flertalet enskilda investeringar,

så att investeringsverksamheten icke snedvrides. Bestämmelser

av generellt verkande innebörd skulle för företagens vidkommande medföra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

en effekt av i huvudsak samma innebörd som en allmän räntehöjning, vilken

av olika skäl — bl. a. dess ogynnsamma verkningar på finansierandet

av bostadsbyggandet — ansetts böra undvikas. En investeringsavgift bör

kunna verka dämpande på investeringsverksamheten och medföra en utgallring

eller ett uppskjutande av mindre räntabla investeringar.

De sakkunniga framhålla i anslutning till det nyss återgivna att deras målsättning

vid utarbetandet av ifrågavarande promemoria varit att föreslå åtgärder,

som inom begränsade områden kunde antagas få samma verkan som

åtgärder av mera generellt verkande natur. Sålunda förordades, att vid vissa

investeringar skulle uttagas en investeringsavgift. Någon gradering av denna

avgift med hänsyn till den varierande samhällsnytta, som olika investeringar

inom näringslivet kunde anses medföra, borde i princip ej komma

ifråga; målet borde i stället vara att åstadkomma en anordning med sådan

effekt att investeringar med svag eller osäker räntabilitet ej komme till

stånd. Tillika hade eftersträvats att föreslå enkla regler, som vid tillämpningen

vållade såväl de avgiftsskyldiga som myndigheterna minsta möjliga

besvär. Avgiften borde därför utgå med viss procent å investeringsbelopp,

vilka som regel redan vore sammanställda i de avgiftsskyldigas räkenskaper

eller i inkomstskattedeklarationerna.

I promemorian förordas därefter att avgift skulle utgå å kostnaden för

investeringar som verkställts efter den 31 december 1951 inom förvärvskällorna

rörelse och jordbruksfastighet, däremot som regel icke å investeringar

inom förvärvskällan annan fastighet. Avgiften borde erläggas av den

som gjort investeringen och beräknas med ledning av i en speciell deklaration

lämnade uppgifter angående investeringskostnaden, vilken deklaration

syntes böra avgivas samtidigt med inkomstskattedeklarationen och med

direkt anknytning till uppgifterna däri.

De sakkunniga tillägga att varaktigheten av den ifrågasatta lagstiftningen

syntes böra göras beroende av den fortsatta utvecklingen och vunna erfarenheter

av en investeringsavgifts betydelse ur synpunkten att verka investeringsbegränsande.

Frågan om för vilken tid bestämmelserna borde gälla

syntes följaktligen icke böra prövas i detta sammanhang.

De sakkunnigas förslag kan i övrigt sammanfattas på följande sätt.

Investeringsavgift föreslås skola utgå vid vissa investeringar inom förvärvskällorna

jordbruksfastighet och rörelse samt — i vissa särskilda fall

— annan fastighet.

Till avgiftspliktiga investeringar hänföras enligt förslaget i princip ny-,

till- och ombyggnad, reparation och underhåll av byggnad, nyanskaffning

och ersättningsanskaffning av inventarier samt förbättringsarbeten å sistnämnda

tillgångar ävensom — när det gäller investeringar inom förvärvskällorna

rörelse och annan fastighet — grundförbättring å fastighet och köp

av byggnad. Även vissa exploateringsarbeten å gruvor, stenbrott och dylikt

hänföras av de sakkunniga till avgiftspliktiga investeringar.

När fråga är om förvärvskällan annan fastighet föreslås investeringar avgiftsbelagda

allenast då dessa gjorts i fastighet upplåten för användning i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220. 15

rörelse, som bedrives av någon med vilken fastighetsägaren är i intressegemenskap.

Investeringsavgiften föreslås skola utgå med 10 procent av den verkliga

investeringskostnaden, minskad med ett avgiftsfritt bottenbelopp av 10 000

kronor.

De sakkunniga ha framhållit, att om det ekonomiska läget förändrades,

syntes procentsatsen böra ändras med hänsyn till de föreliggande förhållandena.

2. Remissyttrandena.

I det helt övervägande antalet remissyttranden tillstyr kes förslaget

om investeringsavgift eller riktas icke direkta invändningar

mot ett genomförande av detsamma. Vid dessa ståndpunktstaganden ha dock

i åtskilliga fall fogats reservationer och invändningar av olika slag och i

skilda hänseenden. Direkt avstyrkande uttalanden ha gjorts av länsstyrelsen

i Älvsborgs län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,

Skånes handelskammare, Norrbottens och Jämtlands läns handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Karlstad, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges redareförening, Svensk industriförening och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Fullmäktige i riksbanken framhålla, att det framlagda förslaget syntes

böra bedömas såsom ett led i åtgärderna för genomförandet av den restriktiva

politik på det ekonomiska området, som för närvarande vore nödvändig,

och ur dessa synpunkter hade fullmäktige intet att erinra mot de principer,

som låge till grund för förslagets utformning. Fullmäktige underströke vikten

av att lagstiftningen utformades på ett sådant sätt, att dess tillfälliga

karaktär klart komme till uttryck. Såsom i direktiven för utredningen anfördes,

borde investeringsavgift uttagas endast under den tid, som investeringsbegränsande

åtgärder på här berörda områden ansåges nödvändiga,

då i annat fall syftet med lagstiftningen i viss mån förfelades.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att förslaget syftade till att

hålla investeringsverksamheten inom ramen för tillgängliga resurser och

därför låge i linje med den uppfattning om nödvändigheten av att i rådande

ekonomiska läge anpassa efterfrågan på kapitalmarknaden till det förefintliga

sparandet, åt vilken fullmäktige i olika sammanhang givit uttryck. På

grund härav hade fullmäktige, även om förslagets genomförande komme att

motverka näringslivets rationalisering och drabba mycket ojämnt, funnit

sig böra tillstyrka, att förslaget lades till grund för lagstiftning.

Därefter anföres följande.

Den föreslagna lagstiftningen är icke avsedd att tidsbegränsas utan dess

varaktighet skulle bli beroende av den fortsatta utvecklingen och vunna erfarenheter

av avgiftens betydelse såsom investeringsbegränsandc faktor.

Vissa skäl kunna emellertid anföras för en tidsbegränsning. Ett nära sam
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

band råder nämligen mellan avgiftens effektivitet och den uppfattning man

inom företagarkretsar har om avgiftens varaktighet. Om avgiften allmänt

antages bli bestående under en längre tid, kommer dess återhållande verkan

på investeringarna att bli mindre än om avgiften betraktas som en mera tillfällig

anordning. Och de prisstegringstendenser, som avgiften kan befaras

komma att medföra i en överkonjunktur som den nu rådande, göra sig starkare

gällande i det förra fallet än i det senare. Olägenheterna i förevarande

hänseenden bli onekligen mindre, om lagstiftningen nu erhåller giltighet

allenast under en viss bestämd kortare tid, förslagsvis ett eller två år. Även

om några garantier icke kunna lämnas för att förlängning av lagstiftningen

icke kommer att ske, torde en dylik tidsbegränsning dock bli av en viss

psykologisk betydelse.

Fullmäktige tillägga att ytterligare en omständighet borde i detta sammanhang

beaktas. Det vore av synnerlig vikt, att investeringsavgiften så avvägdes,

att den finge den största möjliga och samtidigt den snabbaste effekten.

Detta awägningsproblem vore utomordentligt svårt. Det gällde tillse att

avgiften — med beaktande av att densamma finge avdragas vid inkomsttaxeringen

— å ena sidan icke sattes så låg, att den i rådande vinstkonjunktur

bleve av alltför liten återhållande verkan, och å andra sidan icke så hög

att den finge onödigt ogynnsamma verkningar på näringslivets utveckling.

De sakkunniga hade från sin utgångspunkt att lagstiftningen skulle gälla

tills vidare tänkt sig, att avgiften skulle, om det ekonomiska läget förändrades,

kunna ändras med hänsyn till föreliggande förhållanden. Uppenbart

vore att förmodanden om en höjning av avgiften framdeles skulle minska

dess återhållande verkan. Ur denna synpunkt skulle en begränsning av lagstiftningens

giltighet till en tidsperiod, som från nu kända förhållanden kunde

bedömas vara rimlig, icke blott öka lagstiftningens effektivitet utan även

underlätta avvägningen av avgiftens storlek.

Därefter framhålles, att skulle en dylik tidsbegränsning icke befinnas

lämplig eller möjlig, syntes det vara till fördel, om avgiften kunde erhålla en

viss rörlighet nedåt. Enligt fullmäktiges uppfattning syntes det därför böra

övervägas huruvida icke Kungl. Maj :t borde erhålla befogenhet att, om förhållandena

därtill gåve anledning, nedsätta avgiften. Bortsett från att en

högre avgift snabbare än en lägre ledde till önskad verkan, skulle nämligen

utsikten för en framtida sänkning av avgiften förstärka dess investeringsbegränsande

effekt.

Slutligen framhålles i detta sammanhang att enligt förslaget skulle investeringsavgift

utgå endast om och i den män kostnaden för investeringarna

för varje avgiftsskyldig under ett beskattningsår överstege 10 000 kronor.

Om antalet avgiftsskyldiga på detta sätt minskades, bleve lagbestämmelserna

mera lätthanterliga. Det vore icke möjligt att utan erfarenhet av den nya anordningen

säga i vad mån denna begränsning av lagstiftningens omfattning

komrae att betyda ett mera avsevärt försvagande av den med avgiften

avsedda effekten. Klart vore emellertid att begränsningen medförde en favör

för de mindre företagen. Olägenheterna härav skulle otvivelaktigt i viss mån

minskas, om det av de sakkunnigas alternativ godkändes, som innebure att i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

17

stället för att uttaga investeringsavgift vid lagerökning generella bestämmelser

utfärdades om en tillfällig inskränkning i rätten att vid inkomsttaxering

nedskriva varulagret.

1 det av kammarrätten avgivna yttrandet framhålles inledningsvis att den

väsentliga utvidgning av lagstiftningens tillämplighetsområde, som förslaget

till investeringsavgift innebure i förhållande till omfattningen av bestämmelserna

i förordningen om investeringsskatt, givetvis medförde, att riskerna för

en felaktig inriktning av investeringsverksamheten bleve avsevärt reducerade.

Därefter framhålles, att om de rådande ekonomiska förhållandena funnes

alltjämt tarva särskilda åtgärder mot enskilda investeringar, finge kammarrätten

tillstyrka, att förordningen om investeringsskatt ersattes med en

förordning om investeringsavgift, utformad i huvudsaklig överensstämmelse

med de i promemorian uppdragna riktlinjerna. Kammarrätten ville dock

rikta vissa erinringar mot de sakkunnigas uttalande att frågan om giltighetstiden

för den föreslagna förordningen om investeringsavgift icke borde prövas

nu utan göras beroende av den fortsatta ekonomiska utvecklingen och

de erfarenheter, som vunnes om avgiftens förmåga att hämma investeringarna.

Denna omständighet kunde möjligen medföra att förordningens syfte

i viss mån äventyrades, då en permanent förordning av föreslaget innehåll

kunde tänkas motverka intresset av att inskränka investeringar. Kammarrätten

ifrågasatte därför, om det icke vore bättre att på något sätt begränsa

förordningens giltighetstid. Därtill komme att den ifrågasatta lagstiftningen

med tillfälliga bestämmelser om varulagervärdering hade avsetts skola gälla

allenast vid 1953 års taxering. Denna divergens mellan de föreslagna författningarna

syntes ock böra undanröjas.

Kommerskollegium framhåller, att nödvändigheten att med tillgängliga

medel söka sätta en spärr för den inflationistiska utvecklingen behövde icke

utvecklas och de olika utvägar, som här kunde erbjuda sig, måste förutsättningslöst

prövas. Kollegium kunde emellertid icke undgå att framhålla, att

kollegium för sin del vore av den uppfattningen att mera generellt verkande

penningpolitiska åtgärder i första hand borde tillgripas. För kollegium tedde

sig sålunda systemet med ett flertal särskilda regleringar knappast som det

effektivaste vapnet i kampen mot inflationen. I varje fall hade de hittillsvarande

resultaten icke verkat övertygande.

Kommerskollegium erinrar därefter om att kollegium i sitt yttrande över

förslaget om införande av den nuvarande investeringsskatten ställde sig avvisande

till denna form av investeringsbegränsning. Kollegium hade därvid

framhållit bl. a. att man vid valet av åtgärder för att bemästra den inflationistiska

utvecklingen i första hand måste uppställa det kravet att åtgärderna

icke kunde befaras verka hämmande på strävandena till ökad produktion.

Om risk härför förelåge skulle nämligen åtgärderna i ett väsentligt avseende

motverka det angivna syftet. Kollegium ville ånyo understryka denna synpunkt.

Vid sidan av de penningpolitiska medlen utgjorde eu stegring av produktionen

ett av de viktigaste medlen att skapa balans mellan tillgång och

efterfrågan.

2 Uihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Kollegium tillägger att om man emellertid ansåge att en reglering av investeringsverksamheten

i enlighet med de sakkunnigas förslag vore att föredraga

framför åtgärder av mera generell natur, ville kollegium framhålla atl

frågan huruvida en avgift av detta slag skulle komma att verka dämpande

på investeringsverksamheten och medföra en utgallring eller ett uppskjutande

av mindre räntabla investeringar bleve beroende på varaktigheten av den

ifrågasatta lagstiftningen. Ett villkor för att investeringsavgiften skulle fylla

den åsyftade effekten vore att lagstiftningen i ämnet gåves tidsbegränsad

giltighet. Det förefölle nämligen sannolikt att, om avgiften bleve bestående

under en följd av år, den snabbt förlorade sin investeringsbegränsande effekt,

enär företagen då icke ansåge sig ha anledning uppskjuta planerade investeringar

och vidare torde den då icke heller undgå att snart nog få verkningar

i fråga om prisbildningen. Ur dessa synpunkter skulle det enligt kollegii

förmenande vara önskvärt att varaktigheten av denna lagstiftning redan

från början begränsades.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i avgivet yttrande uttalat sin anslutning

till de sakkunnigas uppfattning att det i rådande ekonomiska läge förelåge

skäl för uttagande av en särskild avgift på vissa investeringar, anför bl. a.

följande.

Enligt förslaget skall investeringsavgiften drabba även sådana investeringar,

som äro beroende av byggnadsregleringen. Det bör då framhållas, att den

del av investeringsverksamheten, som kan regleras genom byggnadstillståndsgivningen,

är relativt liten. Byggnadsregleringen berör sålunda endast

egentliga byggnads- och anläggningsarbeten och gäller i fråga om dessa endast

i begränsad omfattning. En hel del byggnadsarbeten kunna utföras utan

tillstånd. Särskilt gäller detta om smärre arbeten, som dock sammanlagda

ha en betydande omfattning. Det har för övrigt i år kunnat konstateras en

ansvällning av byggnadsverksamhetens fria sektor, vilket medfört en minskning

av antalet inom den reglerade sektorn sysselsatta arbetare. Detta förhållande

har medverkat till betydande eftersläpningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillägger, att då ansökningstrycket inom den reglerade

delen av byggnadsverksamheten vore betydande, syntes den föreslagna

investeringsavgiften där icke få någon direkt inverkan på de faktiska investeringarna

i egentliga byggnads- och anläggningsarbeten. I fråga om den fria

byggnadssektorn och övriga berörda investeringsområden kunde investeringsavgiften

medföra en mera direkt effekt. I den mån byggnadsarbetare

därigenom frigjordes, kunde dessa överföras till arbeten inom den tillståndsreglerade

investeringssektorn, där det nu rådde en betydande arbetskraftsbrist.

För den reglerade byggnadsverksamheten skulle den föreslagna investeringsavgiften

främst kunna leda till en minskning av antalet ansökningar

om byggnadstillstånd, vilket i så fall skulle lätta på det för närvarande

enorma trycket på tillståndskvoterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att det syntes länsstyrelsen

tveksamt, huruvida den föreslagna investeringsavgiften kunde giva

något verksamt bidrag till de ekonomiska stabiliseringssträvandena. Då det

gällde de större företagen torde den föreslagna avgiften på 10 procent knap
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

19

past vara av sådan storlek, att den kunde i större utsträckning motverka investeringarna.

Genom att avgiften på föreslaget sätt bleve avdragsgill vid inkomsttaxeringen

bereddes företag, som hade vinster tillräckligt stora att medgiva

utnyttjande av avdragsrätten, en icke oväsentlig fördel. Härtill komme

att de avgiftspliktiga i regel syntes ha möjligheter att kompensera den genom

investeringsavgift ökade kostnaden med ökade priser.

Länsstyrelsen tillägger, att därest den föreslagna investeringsavgiften bleve

verklighet, förutsatte länsstyrelsen givetvis att densamma finge allenast

provisorisk karaktär.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller — utan att därmed ställa sig

direkt avvisande till de sakkunnigas förslag — att en investeringsavgift,

samtidigt med att den hölle tillbaka efterfrågan på investeringsvaror, komme

att utgöra ett störande ingrepp i det känsliga produktionslivet och således

ginge ut över den produktiva sektorn i samhället. Detta vore särskilt

kännbart under nu rådande förhållanden, då det vore av största betydelse

såväl för jordbruket som näringslivet i övrigt att investeringarna kunde inriktas

på arbetsbesparande rationaliseringar.

Länsstyrelsen påpekar även att en investeringsavgift av mera permanent

karaktär troligen komme att så småningom påverka kostnadskalkylerna och

efter hand sloge igenom i form av ytterligare höjning av den redan nu högt

uppskruvade prisnivån.

Sedan länsstyrelsen som sin mening uttalat att investeringsavgiften syntes

i och för sig vara att föredraga framför en förlängning av bestämmelserna

om investeringsskatt, framhålles önskvärdheten av att den ifrågasatta

lagstiftningen redan från början inriktades med tanke på att densamma

vore av tillfällig och extraordinär karaktär. Länsstyrelsen ifrågasatte, om

icke giltighetstiden borde begränsas, förslagsvis till tre år.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att enligt de sakkunnigas förslag

vore här fråga om en i tiden icke begränsad avgift samt tillägger att under

rådande inflatoriska förhållanden syntes därför frågeställningen bliva om

det vore fördelaktigt att under de närmast kommande åren göra investeringar

och betala investeringsavgift eller att uppskjuta investeringar och avvakta

utvecklingen med risk för ytterligare prisstegringar. Vid sådant förhållande

syntes det tveksamt, om förslaget i dess föreliggande utformning

komme att få åsyftad återhållande verkan på i synnerhet sådana investeringar,

som finansierades av företagens egna medel, ehuru avgiften borde i

första hand träffa just sådana investeringar. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta,

huruvida icke syftemålet med denna speciella skatt skulle bättre

ernås genom att förordningens giltighetstid begränsades till ett eller högst

två år. I sistnämnda fall borde avgiften utgå efter en fallande skala, alltså

med lägre procentsats under andra året.

Även länsstyrelsen i Örebro län — som uttalar sin principiella anslutning

till ett genomförande av de föreslagna åtgärderna — föreslår att lagstiftningens

giltighetstid begränsades till relativt kort tid, förslagsvis 3—5 år,

samt ifrågasätter om det ej vore psykologiskt riktigare att bestämma en

fallande uttagningsproccnt med början förslagsvis efter andra året.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att, därest en räntehöjning

icke skulle befinnas lämplig, syntes det vara oundvikligt att för vinnande av

stadga åt penningvärdet tillgripa andra medel i investeringsbegränsande

syfte. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen syntes under nämnda

förutsättning få accepteras såsom en framkomlig väg för ernående av ekonomisk

stabilitet. Investeringsavgiftens förmåga att verka hämmande på

investeringsverksamheten syntes emellertid osäker, om -— såsom föreslagits

—■ avgiftsplikten gåves obestämd giltighetstid. Den skattskyldige kunde då

lätt bibringas uppfattningen, att avgiften kunde bli bestående ett flertal år

och därigenom förlorade anordningen sin återhållande effekt. Å andra sidan

vore uppenbart, att om avgiften begränsades till ett eller två år, komme

investeringarna att uppskjutas i avbidan på dess upphörande.

I det av länsstyrelsen i Kalmar län avgivna yttrandet framhålles, att investeringsavgiften

uppenbarligen komme att verka hämmande på investeringsverksamheten.

Länsstyrelsen tillägger dock, att det syntes kunna ifrågasättas

om investeringsavgiften enligt de sakkunnigas förslag bleve tillräckligt

effektiv. I anslutning härtill framhålles att företagare, som haft

fördel av den rådande vinstkonjunkturen, syntes vara synnerligen benägna

att genom investeringar i varulager samt — när fråga vore om juridiska

personer, vilka ägde rätt till fri avskrivning — i maskiner och inventarier

draga fördel av de särskilda möjligheter, som nu gällande skattelagar erbjöde.

Genom sådana investeringar kunde den uppkomna vinsten sparas

från beskattning. Om vinsten redovisades till beskattning, toge det allmänna

ungefär hälften därav. Om i stället vinstmedlen toges i anspråk för sådan

investering, för vilken avdrag medgåves vid inkomsttaxeringen, finge det

allmänna för investeringsåret avstå från inkomstskatt för ifrågavarande

vinstmedel och därigenom betala halva kostnaden för investeringen. Länsstyrelsen

tillägger att för vinnande av den önskvärda begränsningen av investeringsverksamheten

syntes det erforderligt att den av de sakkunniga föreslagna

investeringsavgiften kompletterades med bestämmelser angående upphävande

av rätten till fri avskrivning å maskiner och inventarier.

Länsstyrelsen erinrar i detta sammanhang även om gällande bestämmelser

om avdrag för avsättning till pensionsstiftelser och ifrågasätter, huruvida

icke sålunda avsatta medel borde spärras på särskilt konto eller placeras

i statsobligationer och sålunda icke göras tillgängliga för företagets investeringsverksamhet.

Slutligen må här omnämnas att länsstyrelsen — med hänsyn till att investeringsavgiften

ansetts böra vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen —

ansett sig böra ifrågasätta huruvida icke investeringsavgiften borde utgå

efter högre procentsats än 10.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför vidkommande den föreslagna investeringsavgiften

att länsstyrelsen funne det tveksamt, om denna verkligen

komme att i avsedd mån verka investeringsbegränsande. Erfarenheten av

den innevarande år utgående investeringsskatten visade redan nu att företagen

i allmänhet betraktade densamma som en ren prishöjning, vilken icke

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

21

verkade hämmande på investeringslusten. Då den föreslagna investeringsavgiften

— i och för sig riktigt — begränsats att avse investeringar över

10 000 kronor, varför den i huvudsak komme att drabba större företag, syntes

avgiften komma att få samma verkan som vad nyss sagts i fråga om investeringsskatten

och i anseende till det fortgående penningflödet ej heller

komma att i avsedd utsträckning verka investeringsbegränsande. Den komme

dessutom att synnerligen orättvist drabba mindre företag, t. ex. åkerier,

helst som exempelvis statliga trafikbolag föresloges undantagna från skattens

tillämpning.

Sedan länsstyrelsen därefter riktat erinringar i olika hänseenden mot den

föreslagna lagstiftningen — för dessa erinringar kommer senare att lämnas

en redogörelse — säger sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka införandet

av en investeringsavgift på sätt de sakkunniga föreslagit. Därest emellertid

av statsfinansiella skäl de ifrågakommande förvärvskällorna ansåges böra

ytterligare beskattas, syntes det länsstyrelsen i stället böra övervägas, huruvida

icke införandet av en omsättningsskatt å varor, som vanligen användes

i investeringssyfte, vore att föredraga.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och Svenska bankföreningen

åberopa som eget yttrande ett av delegerade för nämnda organisationer

och för Svenska försäkringsbolags riksförbund avgivet yttrande.

I detta yttrande anföres inledningsvis, att det icke torde råda några delade

meningar därom att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift i nuvarande

läge vore att bekämpa inflationen och åstadkomma förutsättningar

för en varaktig stabilisering av penningvärdet. Enighet torde i stort sett

också råda därom att detta mål icke kunde ernås genom åtgärder, som

endast drabbade inflationens yttringar. Samhällsekonomisk balans kunde

icke återställas och bevaras med mindre ingripanden av mera vittgående

natur vidtoges. På kort sikt måste en sådan politik i första hand bygga på

efterfrågebegränsande åtgärder, som verkade såväl på konsumtions- som

på investeringsområdet. På något längre sikt framstode det åter som mest

angeläget att påverka tillgångssidan och därmed vidga den ram, inom vilken

efterfrågan kunde göra sig gällande vid oförändrad prisnivå. Detta kunde

endast åstadkommas genom en utvidgning av produktionen, vilket i nuvarande

läge vore liktydigt med en höjning av näringslivets effektivitet. Olika

stabiliseringsfrämjande åtgärder måste för den skull så avvägas, att hinder

icke restes mot en önskvärd och eljest möjlig produktivitetshöjning inom

näringslivet.

Därefter anföres följande.

En begränsning av investeringsverksamheten i ett inflationsläge åstadkommer

primärt en minskning av efterfrågan på investeringsvaror, såsom trä,

järn, cement, maskiner o. d., och lättar därmed pristrycket på dessa varuområden.

Samtidigt minskas efterfrågan på arbetskraft för investeringsändamål,

vilket i sin tur är ägnat att dämpa förefintliga tendenser till löneuppdrivning

och bromsa den fortgående ökningen i efterfrågan på konsumtionsvaror.

Sådana ur stabiliseringssynpunkt gynnsamma verkningar av en investeringsbegränsning

måste emellertid noga vägas mot de risker och olägen
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

heter, som en dylik politik på något längre sikt kan medföra genom att

hämma produktions- och produktivitetsutvecklingen inom näringslivet

Efter en närmare diskussion av vissa ur produktivitets- och utrikeshandelssynpunkt

betydelsefulla investeringar framhålles sammanfattningsvis

att det inom svensk industri alltjämt förelåge en mångfald samhällsviktiga

investeringsbehov, vilkas tillgodoseende skulle komma att medföra bl. a.

ökad rationalisering av driften och besparing av arbetskraft samt därmed

verka produktivitetsfrämjande.

Därefter framhålles att en helt annan fråga vore vilka finansiella möjligheter,

som stode företagen till buds för att tillgodose sådana investeringsbehov

och därmed efterfråga arbetskraft och material för investeringar.

Framförallt vore det två faktorer, som därvid påkallade uppmärksamhet,

nämligen dels vinstutvecklingen, och dels likviditeten. I båda hänseendena

mötte man en i hög grad splittrad bild.

Härom anföres vidare.

Vad för det första beträffar industriföretagens vinstutsikter ha de sakkunniga

i sin promemoria utgått ifrån det generella antagandet, att rådande

ekonomiska läge karakteriseras av en »obruten och t. o. m. intensifierad

vinstkonjunktur». Denna karakteristik ger emellertid icke en allmängiltigt

riktig bild av läget. På vissa områden inom exportindustrien, särskilt inom

skogsindustrien, föreligga utan tvivel alltjämt mycket goda vinstmöjligheter.

Inom andra betydelsefulla exportområden, såsom ifråga om vissa verkstadsprodukter,

har emellertid konkurrensen från utlandet -—- icke minst från

Västtyskland -—- under den senaste tiden gjort sig allt mer kännbar och

pressat vinstmarginalerna. Såvitt angår den för hemmamarknaden arbetande

industrien, kan man för stora delar av denna ingalunda tala om

någon gynnsam vinstkonjunktur. Inom textil- och beklädnadsindustrien samt

livsmedelsindustrien håller räntabiliteten tvärtom på att i många fall bli

ganska svag.

Vad därefter anginge den andra faktorn, som krävde beaktande vid bedömandet

av industriföretagens investeringsförmåga, nämligen likviditetsutvecklingen,

framhålles i det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet

att en verkställd undersökning utvisade att likviditeten inom hela industrien

från april 1950 till april 1951 genomsnittligen försämrats. Emellertid förelåge

mycket stora skillnader mellan olika branscher, delbranscher och företag

av skiftande storleksordning. Den gynnsammaste utvecklingen inom de

olika industrigrenarna visade skogsindustrien. I övrigt vore det endast inom

grafisk industri samt jord- och stenindustri, som en förbättring registrerats.

Den starkaste procentuella minskningen, nämligen med 28 %, redovisades

för textil- och beklädnadsbranschen, alltså en typisk hemmamarknadsindustri.

Likviditetsförsämringen inom industrien som helhet hade varit starkast

inom företag, sysselsättande 50—200 arbetare, och uppginge inom

denna grupp till 15 %.

Fortsättningsvis framhålles att även om större och medelstora företag

väl i allmänhet alltjämt hade en tillfredsställande likviditet framstode det

dock för stora delar av industrien med hänsyn till likviditetsutvecklingen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kangl. Maj. ts proposition nr 220.

såsom nödvändigt att i viss män begränsa investeringarna. Än starkare

skulle denna försiktighet göra sig gällande, om man hade att räkna med en

åtstramning på penningmarknaden.

I yttrandet hävdas därefter den meningen, att man icke endast i den

offentliga debatten i allmänhet utan även i det remitterade förslaget överbetonat

den fara för penningvärdet, som hotade från de industriella investeringarna

nu och i framtiden. Det framhålles å andra sidan att det vore obestridligt

att den varuefterfrågan, som snabbast kunde påverkas med ekonomiskt-politiska

medel, vore efterfrågan på investeringsvaror. Om läget nu

krävde ett effektivt inskridande mot efterfrågan, kunde det därför vara

befogat, att temporärt pröva även åtgärder i syfte att dämpa industriens investeringsbenägenhet,

vilka om de tillämpades under längre tid kunde få

mycket olyckliga verkningar ej endast för industrien själv utan även för

samhällsekonomien i dess helhet.

I det åberopade yttrandet anföres därefter följande.

Vi vilja emellertid kraftigt understryka, att detta vårt ställningstagande

till frågan om ytterligare investeringsbegränsningar vilar på den bestämda

förutsättningen, att åtgärder av denna art ingalunda äro tillfyllest för att

åstadkomma samhällsekonomisk balans utan måste ses som ett led i en

allmän stabiliseringspolitik, vars syfte jämväl bör vara att begränsa efterfrågan

på konsumtionsvaror. Ingenting är ju vunnet, om det tomrum

som uppstår vid en investeringsminskning utfylles av en ökad efterfrågan

på konsumtionsvaror, någonting som dock med hänsyn till föreliggande

efterfrågeöverskott måste befaras, om investeringsbegränsningen

vidtages som en isolerad åtgärd. Härtill kommer, att det akuta behovet av

investeringar gör det särskilt angeläget att snarast möjligt bereda det nödvändiga

underlaget för vidgat investeringsutrymme genom ökat^ sparande

via konsumtionsbegränsning. Hur man skall kunna vinna en sådan konsumtionsbegränsning

finnes det icke anledning att gå närmare in på i detta

sammanhang. De oiika tänkbara medlen torde i huvudsak vara följande:

en effektivare konsumtionsbeskattning i någon form, andra åtgärder för

att direkt påverka det enskilda och det offentliga sparandet, tillfälligt stopp

för vidare utbyggnad av socialpolitiska stödåtgärder samt i första hand en

restriktiv penningpolitik, som bl. a. skapar motstånd mot den pågående

löneuppdrivningen. En penningpolitisk åtstramning verkar investeringsbegränsande

dels till följd av den ökade svårigheten för företagarna att finansiera

investeringar med kredit och dels — särskilt ifråga om mera långsiktiga

investeringar — genom den höjning av investeringskostnaden, som

kreditåtstramningen och den därav betingade räntehöjningen medför. Vid

en sådan åtstramning, som kompletteras med en lämpligt utformad investeringsavgift,

torde emellertid kunna antagas, att räntehöjningen kan göras

mera begränsad än eljest skulle bliva nödvändigt.

Det tillägges, att om förtroende icke kunde vinnas inom företagarvärlden

för statsmakternas vilja och förmåga att tillgripa effektiva åtgärder på det

penningpolitiska området, skapades icke heller den psykologiska bakgrund

för återhållsamhet i investeringshänseende, som vore eu oundgänglig förutsättning

för den föreslagna avgiftens investeringsbegränsande effekt.

I yttrandet framhålles därefter, att en annan oeftergivlig förutsättning

för att investeringsavgiften skulle få den åsyftade effekten självfallet vore.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

att åt investeringsavgiften gåves en sådan utformning att densamma i enlighet

med sitt syfte komme att i viss mån verka såsom en räntehöjning.

Räntans investeringsbegränsande verkan sammanhängde bl. a. därmed, att

den som avstode från en tilltänkt investering därvid räknade med att räntan

måhända snart nog komme att sjunka, så att kalkylen för investeringen

längre fram bleve mera gynnsam. Skulle en liknande effekt kunna förväntas

av investeringsavgiften, vore det därför nödvändigt att denna uttryckligen

angåves skola uttagas endast för investeringar, som komme att verkställas

under den närmaste framtiden, förslagsvis ett eller allra högst två år efter

bestämmelsernas antagande.

Det tillägges att oeftergivliga förutsättningar för att det föreliggande förslaget

skulle läggas till grund för lagstiftning syntes sålunda vara, att avgiften

komme att ingå såsom ett led i en mera restriktiv penningpolitik, som

klart syftade till en åstramning på penningmarknaden, samt att avgiften

uttryckligen förklarades skola upphöra senast vid utgången av år 1953.

Beträffande avvägningen av procentsatsen framhålles i ifrågavarande yttrande

bl. a. att avgiften icke behövde uppgå till så hög procentsats som 10

för att eliminera sådana investeringar, som kunde inhiberas eller tillfälligt

uppskjutas, detta givetvis under förutsättning att man icke genom underlåtenhet

att uttryckligen begränsa anordningens giltighet till kort tid avhände

sig möjligheten att över huvud taget vinna den avsedda effekten.

Sattes avgiften så högt som 10 procent, finge avgiften en onödigt stor prisdrivande

verkan på de investeringar, som måste komma till stånd, och

kunde befaras därigenom komma att motverka sitt syfte. Om avgiften fastställdes

att utgå efter samma procentsats under hela den tidrymd av två

år, som anordningen högst syntes böra gälla, borde den av anförda skäl

icke överstiga 6 procent. Åtskilliga fördelar komme emellertid att vinnas,

om fallande procentsatser tillämpades under giltighetstiden och procentsatsen

skulle då möjligen kunna sättas så högt som till 8 procent under

det första året, 1952, för att under 1953 gå ned till 4 procent och därefter

upphöra.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare riktar vissa erinringar

mot de sakkunnigas ekonomiska motivering till de föreslagna åtgärderna

men framhåller därefter att det icke kunde undgås att en stabilisering

av penningvärdet under alla förhållanden framstode såsom vårt lands för

närvarande viktigaste allmänekonomiska fråga. I denna situation komme

handelskammaren vid sitt övervägande till den slutsatsen, att andra hänsyn

finge sättas åsido för genomförande av en åtgärd, som kunde innebära ett

led i en kedja av åtgärder till en förbättring. Trots de tungt vägande motskälen

hade handelskammaren därför kommit till den uppfattningen, att

förslaget icke borde avstyrkas. Med denna uppfattning förknippades emellertid

förutsättningen att investeringsavgiften bleve rätt avpassad och lämpligt

detaljutformad.

Därefter framhålles att alldeles särskild vikt vore att fästa vid att avgiftens

tillfälliga karaktär från början klarlades i lagen. Det finge icke förbises

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

att det vore fråga om en avgift, som skulle verka investeringshindrande och

därmed bidraga till en stabilisering av penningvärdet. Vad man ville vinna

vore således egentligen ett uppskjutande av andra investeringar än strängt

nödvändiga. Ur deras synpunkt, som skulle erlägga avgiften, framstode då

såsom önskvärt, för att inte säga nödvändigt, att veta huru långt uppskov

det vore fråga om, så att man kunde rätta sina åtgärder därefter. I annat

fall miste avgiften sin avsedda effekt och finge huvudsakligen samma verkan

som en extra skatt. För att betona avgiftens tillfälliga karaktär borde giltighetstiden

begränsas till ett eller högst två år. I anslutning härtill uttalar handelskammaren

den meningen att avgiften, om den gjordes tvåårig, boide

bestämmas till 10 procent å första och 5 procent a andra året.

Handelskammaren i Gävle framhåller i sitt yttrande bl. a. att handelskammaren

icke kunde förbise att den föreslagna investeringsavgiften komme

att drabba olika företagarkategorier ojämnt. Tydligt vore att för lönsamma

självfinansierande företag investeringsavgiften knappast komme att lägga

hinder i vägen för erforderliga nybyggnader, nyanskaffningar och rationaliseringsåtgärder.

Däremot drabbade avgiften mera kännbart sådana företag,

vilkas likviditet undergått påfrestningar och som utan bankhjälp vore urståndsatta

att vidtaga behövliga utvidgningar eller förbättringar. Om kreditåtstramningar

i större utsträckning insattes vid sidan av investeringsavgiften,

följde därav accentuerade svårigheter att tillgodose rationaliserings-

och utvidgningsbehov, vilka måhända vore oundgängliga för att bereda

dessa företag bättre möjligheter i konkurrensen.

Handelskammaren anför vidare, att ehuru avsikten med förslaget uppgåves

vara att stabilisera penningvärdet, handelskammaren icke vore främmande

för den meningen att bakom det uppgivna syftet med investeringsavgiften

även låge ett väsentligt fiskaliskt intresse. Om så vore fallet, maste

handelskammaren anmärka, att sällan ett så olämpligt objekt valts för att

tillföra staten ökade inkomster som förevarande. Handelskammaren tilllägger

att om den än med vissa reservationer tillstyrkte förslaget, byggde

denna tillstyrkan sålunda därpå att avgiften utgjorde en som erforderlig

betraktad nödfallsåtgärd i ett iråkat krisläge och att avgiften under inga

omständigheter finge bli ett hjälpmedel att ytterligare överbalansera budgeten.

Västernorr lunds och Jämtlands läns handelskammare anför att i nuvarande

konjunkturer vore det nödvändigt att olika åtgärder vidtoges för att

bromsa upp pågående inflation. En investeringsavgift som en av åtgärderna

med detta syfte kunde vara motiverad. En grundläggande förutsättning för

att det skulle vara möjligt att stoppa inflationen vore dock enligt handelskammarens

bestämda uppfattning att en restriktiv kreditpolitik fördes i

sådan riktning att riksbanken icke exempelvis genom obligationsköp hölle

penningmarknaden lätt. Utan en sådan politik vore det föga troligt att den

föreslagna investeringsavgiften skulle kunna få avsedd inflationshämmande

verkan. Handelskammaren tillägger att i den mån en investeringsavgift

komme att fylla sin uppgift som investeringsbegränsandc faktor, komme

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

den samtidigt att innebära en uppbromsning av pågående rationaliseringsåtgärder.

Skadeverkningarna härav bleve större ju längre avgiften utginge.

Investeringsavgiften borde göras tidsbegränsad och dess giltighetstid bestämmas

till ett år.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att den föreslagna investeringsavgiften

syntes innebära en avsevärd skärpning av investeringsbeskattningen

i jämförelse med vad som gällde för år 1951. Huruvida en sådan skärpning

vore nödvändig för att nå det uppställda målet kunde ifrågasättas. Sådant

syftet med avgiften angivits i promemorian kunde det också med fog

ifrågasättas, om i vederbörlig ordning tillståndsprövade investeringar borde

beläggas med avgift. I denna del av förslaget syntes oredovisade fiskaliska

syften ha trätt i förgrunden.

Föreningen tillägger att rent principiellt borde erkännas att en fördyring

av investeringarna uppenbarligen vore ägnad att verka återhållande på investeringsverksamheten.

Om denna fördyring gåves formen av en investeringsavgift,

vore det emellertid viktigt att avgiften finge en tillfällig natur

och att detta bleve otvetydigt klart både i sak och i form. Eljest överginge

avgiften snabbt nog till att betraktas såsom en »normal» utgift utan annan

återhållande verkan än vilken som helst annan fördyring av investeringarna;

med andra ord den uppskjutande effekten ginge lätt förlorad.

Sparbanksföreningen framhåller i detta sammanhang det enligt föreningens

uppfattning olyckliga i att investeringsverksamheten på ett generaliserande

sätt i debatten kommit att framträda såsom den där orsakade inflation

och bristande ekonomisk balans. Om denna verksamhet än kunde

verka inflationsdrivande, borde likväl nödvändiga och nyttiga investeringar

mera allmänt betraktas såsom ett förstahandsintresse för vårt folk, ett

förstahandsintresse av sådan valör att den höjning av levnadsstandarden,

som toge sig uttryck i omedelbart ökad så att säga daglig konsumtion, borde

stå tillbaka för detta intresse. Det myckna talet om investeringarnas fördärvbringande

verkningar vore laktiskt ägnat att förvilla begreppen. I detta

sammanhang borde uppmärksammas att en ganska allmängiltig investeringsavgift,

som träffade till och med reparationer, vore ägnad att avtrubba

känslan för att det vore angeläget både från enskilda och allmänna synpunkter

att hålla redan gjorda investeringar i gott stånd.

Sammanfattningsvis anför föreningen, att om den än hyste den uppfattningen

att mera generellt verkande åtgärder vore att föredraga, och föreningen

kände en viss tveksamhet om verkningarna av den föreslagna investeringsavgiften,

ville föreningen likväl — i betraktande av att det vore

viktigt att söka skydda penningvärdet — icke avstyrka att förslaget genomfördes

såsom en tillfällig anordning för kort tid, under förutsättning att

den komme att utgöra ett led i en verksam antiinflationspolitik.

Kooperativa förbundet uttalar — under framhållande av att investeringsavgiftens

verkan bleve i stort sett densamma som en räntehöjning, d. v. s.

avgifterna träffade generellt alla investeringar på de områden som över

huvud berördes av avgiftsbeläggningen — sin principiella anslutning till den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220. 2/

form för investeringsbegränsning, som förslaget till investeringsavgift innefattade.

Landsorganisationen i Sverige framhåller som sin mening, att det uppenbarligen

varit ett otillfredsställande förhållande att de investeringsbegränsningar,

som föranletts av behovet att dämpa det allmänna inflationstrycket,

hittills väsentligen drabbat investeringar i nybyggnader, bl. a. för bostadsändamål,

vägar, skolor o. s. v., medan däremot övriga investeringar undgått

den stränga angelägenhetsprövning, som i dessa fall måst tillämpas. Det

skulle därför medverka till en bättre balans i investeringsverksamhetens inriktning

på olika områden om ett incitament till en strängare angelägenhetsprövning

på här föreslaget sätt skapades hos de enskilda företagen även

beträffande de investeringar, som icke lämpligen kunde underkastas administrativ

prövning. Förväntningarna beträffande investeringars framtida

räntabilitet vore för närvarande av allt att döma fortfarande mycket höga

trots den fördyring som nyligen inträtt. Det måste därför vara riktigt att

såsom de sakkunniga föreslagit minska denna räntabilitet genom en avgift,

vilken kunde väntas föranleda ett avstående från de minst räntabla investeringarna.

Tveksamhet kunde endast hysas om huruvida den avsedda effekten

blivit tillräckligt stark och omfattande.

Därefter anföres följande.

Sålunda är det tydligt att det föreliggande förslaget till arten om också

icke till graden, lider av samma ofullkomlighet som den administrativa investeringsbegränsningen,

nämligen att en mängd småinvesteringar går fria

på grund av anordningen med ett skattefritt minimum på 10 000 kronor.

Detta innebär att en mycket stor del av investeringarna i jord- och skogsbruk,

handels- och åkeriföretag m. in. går fria, därför att de faller under

nämnda avdragsgräns. Denna medför också, att den procentuella totalbelastningen

även på investeringar på upp till 20 å 25 000 kronor blir tämligen

obetydlig i förhållande till skattens mera generella effekt. Sin största

verkan får skatten inom industrien, d. v. s. på det område av näringslivet,

där redan byggnadsregleringen torde ha haft den starkaste relativa åtstramningseffekten,

men även här kommer en icke alldeles obetydlig del att gå

fri. Det måste anses betänkligt att på detta sätt artificiellt befrämja en tendens

till särskild expansion i småföretagen. — Med hänsyn till vad som här

påpekats bör det därför enligt landsorganisationens mening övervägas om

icke skattefrihetsgränsen, trots den utökning av taxeringsmyndigheternas

arbete, som därigenom framkallas, skulle kunna avsevärt sänkas, exempelvis

till hälften eller om möjligt ännu lägre. Vad som här sagts innebär även att

varje tanke på undantagande av viss eller vissa näringsgrenar från denna

beskattning måste avvisas. Eventuella dispenser måste på ett restriktivt

sätt inskränkas till specialfall, där av beredskapsskäl särskild uppmuntran

av viss investering är önskvärd.

Landsorganisationen framhåller att även med tanke på de områden — de

större och medelstora företagen framför allt inom industrien och transportväsendet

— där det föreliggande förslaget skulle komma att verka med full

effekt, kunde ifrågasättas om denna effekt bleve av en sådan styrka som i

dagens läge borde eftersträvas, särskilt som närmare halva den åsyftade fördyringen

eliminerades genom regeln om avdragsrätt för investeringsavgiften

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

vid taxeringen till inkomstskatt. De betänkligheter som skenbart kunde hysas

mot att »hindra rationaliseringsverksamheten» genom att lägga en mera

kännbar broms på investeringarna kunde i detta sammanhang icke tillmätas

betydelse. Vad det gällde vore att åstadkomma en sådan minskning av trängseln

på investeringsområdet, d. v. s. minska efterfrågan på material och

arbetskraft i förhållande till den givna tillgången, och förkorta leveranstiderna,

så att de verkligt värdefulla investeringarna kunde komma fram

snabbare. Med hänsyn till den redan pågående investeringsverksamhetens

intensitet, mängden av redan utlagda beställningar, storleken av verkstadsindustriens

orderstock samt bristen på arbetskraft inom byggnadsindustrien,

syntes det icke föreligga någon anledning att räkna med att ens en dubbelt

så hög investeringsskatt för 1952 skulle åstadkomma någon verklig minskning

av den totala investeringsverksamheten eller av sysselsättningen på

detta område under nämnda år. Vad som kunde åstadkommas vore endast en

bättre jämvikt mellan investeringsviljan och de faktiskt föreliggande investeringsmöjligheterna,

varigenom de fördyrande och försenande störningar, som

jämviktsbristen framkallat, möjligen skulle kunna avskaffas.

Därefter anföres följande.

I själva verket måste det anses vara synnerligen viktigt att från början fastställa

en så hög investeringsavgift, att man icke inom näringslivet skall

kunna hysa några farhågor för att statsmakterna längre fram, då den begränsade

effekten av den första skattesatsen blivit tydlig, skall komma att

höja densamma. En alltför låg avgift kan alltså få rakt motsatt effekt mot

den avsedda, nämligen att framkalla en spekulation i ytterligare höjning

längre fram, sedan nu staten slagit in på denna skattemetod. En sådan spekulation

i fortsatt höjning av investeringsbeskattningen skulle framkalla en

strävan att påskynda i stället för att bromsa investeringsverksamheten under

1952. Det synes därför nödvändigt att från början göra skattesatsen så

hög att eventuell spekulation i stället får motsatt inriktning, nämligen på

en förväntan om nedsättning längre fram, även om — med hänsyn till de

stora krav fullsysselsättningen ställer på den ekonomiska konjunkturens

behärskande med finanspolitiska medel — någon direkt utfästelse om en

sådan nedsättning eller slopande av avgiften icke bör göras.

Det framhalles vidare i yttrandet, att risken att genom en investeringsavgift

av ändamålsenlig höjd åstadkomma prisstegringar, som icke på

annat sätt skulle framkallas, syntes obetydlig eller obefintlig. Man kunde

givetvis icke bortse från skattens effekt att medverka till en koncentration

av investeringsverksamheten till de mest givande objekten och att främja det

snabbare färdigställandet av åtskilliga nu försenade investeringar med produktionsförbilligande

innebörd. Men även om man enbart betraktade kostnadsstegringseffektens

brutto, utan hänsyn till nämnda prisförbilligande effekt,

syntes den bli synnerligen begränsad. Åtminstone gällde detta på

kort sikt, vilket vore av största betydelse, eftersom de förbilligande resultaten

finge väntas framkomma med en viss eftersläpning. Utredningsmännen

hade beräknat en total skatteavkastning för 1952 på maximum 150 milj. kr.

Även vid full effekt skulle den tydligen komma att bli av en storleksordning,

som underskrede en procent av den totala nationalprodukten. Den

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

omedelbara effekten på levnadskostnaderna måste emellertid bli betydligt

mindre. Det gällde här en kostnad, som i allmänhet låge långt ifrån konsumtionen

i produktionskedjan, så att verkan på konsumtionsvarupriserna över

huvud taget kunde väntas framkomma endast med avsevärd eftersläpning.

Den del av levnadskostnaderna, som betingades av importvarupriserna, påverkades

inte alls, medan i stället en betydande del av avgiften komme att

drabba dels exporten, dels varor, vilkas priser inom landet betingades av exportprisnivån

och därför för dagen och sannolikt under nu överskådlig framtid

icke bestämdes av de inländska produktionskostnaderna. Då det här i utpräglad

grad gällde en skatt, som vore direkt avsedd att minska räntabiliteten

hos ifrågavarande investeringar, d. v. s. minska vinstmarginalerna hos

företag som frivilligt verkställde dem, förutsatte landsorganisationen dessutom

att den icke heller på de områden priskontrollen behärskade finge övervältras

på konsumentpriserna. De områden där investeringsavgiften skulle

kunna få någon märkbar effekt syntes därför vara synnerligen begränsade

och inskränka även den teoretiska levnadskostnadshöjningen till obetydligheter

även om avgiftens storlek skulle avsevärt ökas.

I det av Tjänstemännens centralorganisation (TCO) avgivna yttrandet

framhålles, att TCO under försommaren 1951 framlade vissa synpunkter

på den ekonomiska politiken. Därvid framhölls särskilt, att en begränsning

av investeringsverksamheten vore nödvändig. Tillika rekommenderades mera

generellt verkande medel än de som hittills hade kommit till användning.

Sålunda syntes böra ifrågakomma en åtstramad kreditpolitik, varigenom

kreditvolymen hölles nere, vilket skulle förutsätta — om tillräcklig effekt i

investeringsbegränsande syfte skulle ernås enbart på denna väg — att en

väsentlig höjning av räntenivån skulle komma att ske. Även mindre djupgående

kreditåtstramande åtgärder i samband med en endast mindre räntehöjning

kunde emellertid vara av betydelse som komplement till andra kraftigt

verkande investeringsbegränsande medel. En allmän investeringsbeskattning

för nedbringande av sådana investeringar, som icke kunde kontrolleras

genom den nuvarande byggnadsregleringen, syntes böra övervägas. Det

av de sakkunniga framlagda förslaget om investeringsavgift syntes ligga i

linje med de av TCO framförda synpunkterna. TCO ville i detta sammanhang

erinra om sitt yttrande i anledning av en av bankinspektören K. Wulff

inom finansdepartementet utax-betad promemoria rörande lag om rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

utlåning. TCO hade i detta sammanhang framhållit, att förslagets

genomförande syntes komma att innebära en i princip rörlig räntenivå,

vilket TCO icke uppfattade såsom någon nackdel. Därest en investeringsbeskattning

av verkligt investeringsbegränsande slag infördes, borde emellertid

höjningen av räntenivån bli av ringa storlek. Det föreliggande förslaget

syntes enligt TCO:s uppfattning vara utformat på ett sådant sätt aft

effekten av dess genomförande syntes bli ett återhållande moment i investeringsverksamheten.

Mot denna bakgrund och då TCO i stort sett funne

förslaget vara väl utformat ville TCO för sin del tillstyrka förslagets genomförande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

I det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet framhålles att den

föreslagna investeringsavgiften givetvis komme att verka hämmande på sådana

investeringar, som måste anses vara synnerligen önskvärda och samhällsgagneliga.

I den mån dylika investeringar nödvändigtvis måste verkställas,

komme investeringsavgiften att verka kostnadsfördyrande och därigenom

inflationsdrivande. Verkan av avgiften kunde sålunda komma att

bli den rakt motsatta mot den åsyftade. Härefter anföres följande.

För grosshandeln är denna fråga av den allra största betydelse. För att

kunna hålla nere och om möjligt ytterligare minska sina kostnader för lagring

och distribution av varor är det av vikt för grosshandelsföretagen att

nyanskaffa eller modernisera lagerlokaler — och därtill hörande anordningar

— ävensom att ny- och ersättningsanskaffa för rörelsen erforderliga transportmedel.

I 1950 års långtidsutredning har särskilt framhållits behovet av

nyinvesteringar inom grosshandeln, som i stor utsträckning arbetar i gamla

otidsenliga lokaler. »En övergång till nya lokaler» — säger utredningen —

»och en modern organisation skulle kunna medföra relativt sett ganska betydande

arbetskraftsbesparingar. Det förefaller därför knappast samhällsekonomiskt

motiverat att hålla nere investeringsvolymen inom grosshandeln.

» Införandet av en avgift på investeringar av denna natur skulle komma

att verka i motsatt riktning mot vad långtidsutredningen förordat. Härtill

må även fogas, att en fördyring av sådana investeringar kommer icke

blott att allvarligt hämma den nödvändiga rationaliseringen av handeln

utan helt naturligt även återverka på varupriserna i stigande riktning.

Grossistförbundet tillägger därefter att ur en annan synpunkt och såsom

ett skäl mot en investeringsavgift talade även att näringsföretagen icke

borde bibringas den känslan, att statsmakterna med en avgift av nu föreslagen

natur eftersträvade att nå ett annat syfte än det angivna, nämligen

att belasta näringsföretagen med en extra beskattning. Såsom förslaget utformats

hade näringsföretagen svårt att värja sig mot den tanken, att ett

fiskaliskt syfte låge bakom den tilltänkta lagstiftningen.

Under åberopande av det nu återgivna förklarar grossistförbundet sig ej

kunna tillstyrka det föreliggande förslaget. Förbundet tillägger, att skulle

emellertid statsmakterna av allmänekonomiska skäl finna det nödvändigt

att genomföra förslaget, så ville förbundet bestämt påyrka att bestämmelserna

finge en varaktighetstid av högst två år och att avgiften avsevärt

minskades och i varje fall ej sattes högre än till 6 procent.

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet anföres inledningsvis,

att rent principiellt kunde förbundet icke dela den uppfattningen att

en investeringsavgift, som ju förutsatte att systemet med regleringar och

statliga ingripanden på olika områden bibehölles och utbyggdes, skulle

kunna ersätta en allmän räntehöjning. De ingripanden som skett eller planerats

i form av investeringsskatt, investeringsavgift och s. k. punktskatter

av olika slag hade endast bidragit till att öka den allmänna känslan av

osäkerhet inom näringslivet. Det borde framhållas, att de kraftiga prisrörelser

uppat och nedat för olika varor, t. ex. för ull och bomull, som ägt rum

under det senaste året åtminstone för handeln inncbure en kraftig maning

till aterhallsamhet, särskilt som ett visst köpmotstånd börjat förmärkas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

inom många branscher. Ur dessa synpunkter ville förbundet ifrågasätta, om

den föreslagna lagstiftningen om investeringsavgift över huvud taget vore

nödvändig och i vart fall om den icke borde uppskjutas till vårriksdagen

1952 i avvaktan på utvecklingen. Förbundet ville även framhålla angelägenheten

av att den föreslagna lagstiftningen, om den nu oundgängligen ansåges

böra genomföras, uttryckligen borde begränsas att avse endast år 1952 och

att den fortsatta giltigheten nästfoljande år då finge prövas i vederbörlig

ordning.

I det av Smålands och Blekinge handelskammare avgivna yttrandet anföres,

att den rätt omfattande investeringsverksamhet, som ägt rum under

de senaste åren, ingalunda torde vara orsaken till vårt nuvarande ekonomiska

läge med dess fortgående försämring av penningvärdet, utan fastmer

en följd av detsamma. Så länge ett någorlunda stabilt penningvärde ej kunde

upprätthållas, bleve den naturliga följden att investeringsverksamheten finge

en större omfattning än under tider med ett fastare penningvärde. Om inflationen

begränsades eller stoppades, komme säkerligen en reducering att

ske av den forcerade investeringsverksamhet, som pågått under senare år.

Det vore däremot föga troligt, att en begränsning av investeringsverksamheten

i och för sig skulle leda till någon märkbar stabilisering av penningvärdet.

Handelskammaren ställde sig därför tveksam till hållbarheten i den

ekonomiska motivering som framlagts av de sakkunniga.

Handelskammaren anför vidare, att om investeringar belädes med en

10-procentig avgift, förelåge risk för att den därigenom uppkomna kostnadsökningen

i åtskilliga fall komme att övervältras på i sista hand konsumenterna.

I kostnadskalkyler och dylikt måste företagarna givetvis inkludera

alla kostnader, som vore hänförliga till framställningen av företagens produkter.

Om därför kostnaden för alla investeringar i byggnader, maskiner,

inventarier och dylikt genom införande av investeringsavgift ökades med

10 procent, komme detta otvivelaktigt att i icke oväsentlig omfattning öva

inverkan på de slutliga varupriserna. Lagstiftningen komme i sådant fall

att verka inflationsdrivande och leda till motsatt effekt mot vad utredningsmännen

åsyftat.

Även Skånes handelskammare, som förklarar sig icke kunna biträda de

sakkunnigas förslag, uttalar tvivel beträffande de föreslagna beskattningsåtgärdernas

värde som ett led i inflationspolitiken och framhåller i anslutning

därtill att handelskammaren kommit till allt djupare insikt om att

tyngdpunkten inom den inflationsbekämpande politiken måste ligga på ett

annat område, nämligen det penningpolitiska. Penningvärdet kunde över

huvud taget icke skyddas annat än genom en restriktiv penningpolitik. En

nödvändig förutsättning för att den ständigt uppåtgående prislönespiralen

skulle kunna hejdas vore att en dylik politik genomfördes och förenades

med en sund statlig finanspolitik.

Därefter anföres följande.

Av avgörande betydelse måste alltså i förevarande läge bli riksbankens

åtgöranden. För den händelse riksbanken underlåter att på erforderligt sätt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

sörja för att den monetära expansionen på kreditmarknaden hålles tillbaka,

kommer enligt handelskammarens mening statsmakternas inflationsbekämpande

politik i övrigt att bli mer eller mindre förfelad. Det är att märka, att

inflationsriskerna numera i mycket högre grad än för ett år sedan torde härröra

från inre faktorer; i fråga om investeringarna torde dock en viss avmattning

ha gjort sig gällande; de stegrade kostnaderna ha här i sin mån

verkat hämmande. Inflationsimpulserna utifrån synas — med vissa undantag

— för dagen framträda med något mindre styrka.

Sedan handelskammaren erinrat bl. a. om att en fortsatt ökad standardstegring

vore beroende av en fortsatt rationalisering, mekanisering och modernisering

av produktions- och distributionsapparaten, framhålles att de

föreslagna särskilda beskattningsåtgärderna med syfte att lägga en hämsko

på investeringssträvandena ingåve betänkligheter. Det tillägges att anledning

även funnes att uppmärksamma att om en dylik skattelagstiftning upprätthölles

i Sverige, det vore för företag med internationell verksamhet fördelaktigare

att verkställa erforderliga investeringar i utlandet än här hemma.

Därefter anföres följande.

Handelskammaren vill i detta sammanhang erinra om att långtidsutredningen

i dess nyligen avgivna betänkande med skärpa konstaterat att under

efterkrigsåren genom olika regleringar vissa investeringsbehov ha kommit

att eftersättas mer än andra, varigenom spänningar uppstått mellan olika

investeringsområden. Bland de uppdämda investeringsbehoven nämnas handeln

och transportväsendet. Följden anges ha blivit en produktivitetssänkande

snedvridning av produktionsapparaten och en tendens till långsammare

ekonomisk framstegstakt på längre sikt. Såsom ett exempel från transportområdet

på hur investeringsavgiften i praktiken kan komma att verka

vill handelskammaren hänvisa till det aktuella läget för den mindre skeppsfart,

vilken bedrives med motorseglare och mindre fartyg. Av olika orsaker

har det tillgängliga tonnaget på detta område det senaste årtiondet nedgått

med en tredjedel; medelåldern på fartygen är hög, varför tonnaget länge

varit i behov av förnyelse. På grund av beläggningen på de mindre skeppsvarven,

bl. a. för beställningar av fiskefartyg enligt svensk-ryska kreditavtalet,

har denna förnyelse hittills icke kunnat komma till stånd. Under

innevarande år har detta lett till en akut brist på tonnage, vilken drivit frakterna

starkt i höjden. Det är fara värt, att denna brist kommer att bli ännu

mera markerad under nästkommande år med ty åtföljande fortsatt stegring

av frakterna. Behovet av förnyelse av tonnaget har i detta läge blivit

alltmera trängande och nybeställningar måste nu komma till stånd ev. på

utländska varv. Genom investeringsavgiften skulle emellertid kostnaderna

för denna nyanskaffning komma att icke obetydligt ökas; för ett fartyg

med en anskaffningskostnad av ca 400 000 kronor skulle investeringsavgiften

bli ej mindre än ev. närmare 40 000 kronor, vilket belopp jämväl måste förräntas

och amorteras av fraktinkomsterna. Att i detta fall avgiften måste

i viss utsträckning komma att förhindra även ur samhällets synpunkt angelägna

investeringar finner handelskammaren högst sannolikt.

Handelskammaren tillägger, att den vore väl medveten om att det förelåge

ett avvägningsproblem såväl mellan investeringarna för olika ändamål inbördes

som mellan investeringar och omedelbar konsumtion. En förutsättning

för ekonomisk balans vore att även konsumtionen förhindrades att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

33

expandera utöver de tillgängliga resurserna. I förevarande läge måste återhållsamhet

iakttagas jämväl på konsumtionssidan. I den mån konsumtionen

tenderade att rubba den ekonomiska balansen, syntes särskilda åtgärder

häremot också böra övervägas som ett led i den ekonomiska politiken.

I det av Östergötlands och Södermanlands handelskammare avgivna yttrandet

framhålles, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag om införande

av en investeringsavgift innebure att det tekniska framåtskridandet

inom industrien antingen förhindrades eller fördyrades. Båda resultaten vore

lika litet önskvärda, sedda ur synpunkten av det framtida konkurrensläget

gentemot utländska tillverkare. Antingen åstadkommes en under flera år

bestående höjning av tillverkningskostnaderna genom de ökade investeringskostnaderna

eller ock förhindrades en rationaliseringsåtgärd, som skulle

fört anläggningen i fråga till jämställdhet med motsvarande utländska industrier

beträffande rationaliseringsgraden. Investeringsavgiften utgjorde

därför — särskilt om statsbudgetsituationen skulle omöjliggöra ett snabbt

avskaffande av avgiften — ett hinder för framstegstakten inom industrien

in. fl. näringar, och handelskammaren såge sig därför nödsakad att avstyrka

det föreliggande författningsförslaget. Handelskammaren tillägger, att

om den överrörlighet, som för närvarande utmärkte arbetskraftsläget, kunde

minskas, skulle åtskilliga investeringar i rationaliseringssyfte säkerligen

bli onödiga och ett förbättrat produktionsresultat komma till stånd. Detta

syntes vara mera angeläget än att genom ytterligare pålagor försvåra produktionen.

I det av Sveriges Redareförening avgivna yttrandet framhålles inledningsvis,

att i den offentliga debatten om vårt lands ekonomiska politik hade

understrukits angelägenheten av att de svenska näringsföretagen i möjligaste

mån medverkade till en ökning av produktionen, särskilt av exportvaror.

Med nu rådande brist på arbetskraft vore det av vikt, att företagen i

ökad omfattning ersatte mänsklig arbetskraft med maskinell sådan, vilket

icke kunde ske utan investeringar. Det vore även angeläget att nyanskaffa

sådana anläggningar, som möjliggjorde en ökad produktion.

Därefter framhålles att ett uppskjutande av investeringar med svag eller

osäker räntabilitet kunde vara nog så vanskligt. Vissa maskiner exempelvis

kunde vara mindre räntabla men likväl utgöra betydelsefulla länkar i produktionskedjan.

Om dylika maskiner ej nyanskaffades eller ersattes, kunde

detta medverka till ett försämrat resultat av produktionen. Varje åtgärd,

som vidtoges i syfte att förhindra eller försvåra förbättringen och nyanskaffningen

måste verka hämmande på företagets möjligheter till produktionsökning.

Eu avgift av den natur, som nu ifrågasatts av de sakkunniga,

komme helt naturligt att fördyra nyanskaffningar och i sin tur medverka

till cn ökning av priset å de producerade varorna. Enligt föreningens mening

komme införandet av en investeringsavgift att verka i motsatt riktning

mot de strävanden, som eljest gjorde sig gällande i fråga om produktionens

utveckling. Vidtagandet av eu sådan åtgärd kunde också komma att försvåra

möjligheterna för svenska företag att konkurrera med sådana ut
8

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ländska företag, som icke drabbades av en liknande merutgift för sin rörelse.

Föreningen kunde ej heller finna det vara riktigt, att — för att motverka

investeringar med svag eller osäker räntabilitet — önskvärda investeringar

skulle fördyras genom att belastas med en investeringsavgift.

Föreningen framhåller, att det vore mot bakgrunden av det nu återgivna,

som föreningen för sin del icke kunde finna annat än att vägande skäl talade

mot införande av en investeringsavgift. Då de sakkunniga framhållit, att

uttagandet av investeringsavgift i stort sett avsåges skola hava samma effekt

som en räntehöjning, frågade sig föreningen, varför man skulle vidtaga en

åtgärd som den nu föreslagna, vilken kunde bliva till allvarligt men för den

produktiva verksamheten samt dessutom medförde ökat arbete för myndigheterna

och de skattskyldiga, i stället för att gå den vida enklare och mer

naturliga vägen, som en ändrad räntepolitik innebure. I den mån detta kunde

få ofördelaktiga verkningar på andra områden, borde åtgärder vidtagas,

som eliminerade dessa verkningar.

I redareföreningens yttrande framhålles vidare, att en investeringsavgift

komme att drabba rederinäringen väsentligt hårdare än andra näringsgrenar,

i varje fall om det nu föreliggande förslaget genomfördes i oförändrat

skick. Priset å nu beställda fartyg vore mycket högt, c:a tre gånger priset

år 1938. Leveranstiderna från varven vore mycket långa. Flertalet svenska

varv låge inne med beställningar med leverans år 1956 eller till och med senare.

Om investeringsavgift komme att utgå även vid sagda tid, betydde

detta en stor merkostnad för rederierna. Risk förelåge för att frakterna vid

nämnda tidpunkt kunde ha betydligt nedgått samt företagens vinster starkt

reducerats. Mot det sagda kunde invändas, att, då syftet med investeringsavgiften

vore att söka motverka nyinvesteringar, rederierna borde underlåta

att beställa nya fartyg. Så enkelt låge emellertid icke denna fråga till. De

svenska rederierna hade i allt större utsträckning övergått till att bedriva

linjetrafik och det vore förenat med stora kostnader att uppbygga en sådan

verksamhet. Sagda rederier dreve trafiken i konkurrens eller samsegling med

andra nationers fartyg, vilka vore mycket tidsenliga och snabbgående. Men

även tramprederierna måste följa med utvecklingen för att kunna stå sig i

konkurrensen. Därtill komme, att vår trampflotta vore i behov av förnyelse

och utökning för att kunna i tillräcklig omfattning och på ett tillfredsställande

sätt tillföra landet nödiga försörjningsartiklar och härifrån transportera

våra exportvaror.

Sedan redareföreningen erinrat om att de sakkunniga föreslagit investeringsavgiften

till 10 procent, framhålles att en så hög avgift komme att

särskilt hårt drabba sådana investeringar, som vore oundgängligt nödvändiga

att vidtaga, och komme att medföra en onödigt stor prisfördyring. För

rederinäringen vore detta ett mycket betydelsefullt spörsmål. På grund av

de nuvarande höga fartygspriserna komme investeringsavgiften, även med

beaktande av att densamma skulle vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen,

att bliva mycket betungande. Särskilt gällde detta för de mindre och medelstora

företagen. Föreningen funne det därför vara nödvändigt att avgiften

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

35

fastställes efter en lägre procentsats än den föreslagna. Föreningen, som

även riktat invändningar mot att de föreslagna bestämmelserna skulle gälla

tills vidare, framhåller att med hänsyn till syftet med investeringsavgiften

borde denna avgift bestämmas för år 1952 till 8 procent och för år 1953 till

4 procent. Därefter borde avgiften upphöra.

Svensk indnstriförening framhåller som sin mening, att vad man främst

syntes vilja komma åt genom de föreslagna åtgärderna vore s. k. onödiga

investeringar, exempelvis sådana som i vissa fall kunde rubriceras såsom

skatteflykt. En förutsättning för att onödiga investeringar över huvud taget

skulle kunna göras vore givetvis god eller rättare sagt övergod tillgång på

penningmedel. Föreningen ville understryka att småindustriens utövare

långt ifrån att ha god tillgång på penningmedel i stället lede brist därpå

och kämpade en oavlåtlig kamp mot likviditetssvårigheter. Om de föreslagna

åtgärderna genomfördes, ställdes småindustrien inför den absurda situationen

att långt ifrån att lämnas någon hjälp vid lösandet av sina kreditproblem

så komme statsmakterna i stället att lägga sten på börda. Förslaget

innebure även ett betydande hot mot all nyetablering.

Föreningens yttrande utmynnar i ett bestämt avstyrkande av den föreslagna

investeringsavgiften. Skulle förslaget likväl genomföras, yrkades den

viktiga modifikationen i de föreslagna reglerna, att småindustriidkare och

nyetablerande företag icke bestraffades för investeringar, som de för sitt

fortbestånd tvingades göra. En sådan modifikation kunde enklast genomföras

genom en bestämmelse, att investeringsavgift icke skulle utgå för

kostnader, som gjordes för startandet av ett företag och för företag med en

årsomsättning understigande 750 000 kr.

Lantbruksstgrelsen framhåller, att den begränsning av investeringar, som

investeringsavgiften avsåge att mera generellt åstadkomma, främst beträffande

investeringar med svag eller osäker räntabilitet, skulle enklare och

smidigare kunna vinnas genom en allmän räntejustering. Den utvägen hade

emellertid ansetts böra undvikas, enär den ansåges kunna medföra ogynnsamma

verkningar på finansierandet av bostadsbyggandet. För näringslivet

direkt skadligt bleve investeringsavgiften, om den förhindrade ett normalt

underhåll av byggnader och inventarier eller ersättningsanskaffningar betingade

av rationalisering av produktionsapparaten. Då det samlade belopp,

som avgiften beräknades uppgå till, nämligen 100 å 150 milj. kr. årligen, cj

vore större än t. ex. de sista årens årliga ökning av den utelöpande sedelmängden,

vore fara för att den prisstabiliserande effekten av investeringsavgiften

lätt kunde äventyras genom åtgärder av motverkande natur. Särskilt

betänklig syntes åtgärden vara ur jordbrukets synpunkt. Den alltjämt

pågående rationaliseringen av jordbruket komme att fördröjas genom fördyring

av moderniseringen av byggnader och maskinutrustning. Med hänsyn

till jordbrukets viktiga uppgift ej minst ur beredskapssynpunkt syntes det

betänkligt alt försena utvecklingen och försvåra ett ändamålsenligt vidmakthållande

av anläggningarna. Även startandet av jordbruksföretag komme

att avsevärt fördyras, vilket måste verka menligt för näringsrekryteringen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Knngl. Mcij:ts proposition nr 220.

Sveriges lantbruksförbund vitsordar, att en stabilisering av penningvärdet

finge anses såsom den viktigaste ekonomiska målsättningen för närvarande.

Därvidlag syntes det vara lämpligt att använda ett flertal olika åtgärder,

däribland sådana som motverkade en alltför stor investeringsverksamhet.

Reglerna härom måste emellertid utformas, dels så att största möjliga rättvisa

mellan olika förvärvskällor skipades, dels så att normala investeringar

icke förhindrades. Det syntes nämligen vara skäl erinra om att den produktionsökning,

som under de senaste åren haft en så avgörande betydelse för

vårt ekonomiska liv, i mycket obetydlig omfattning berott på ökning av antalet

arbetstimmar utan huvudsakligen finge tillskrivas den rationalisering,

som icke minst på grund av den stora investeringsverksamheten kunnat äga

rum. Med utgångspunkt från nämnda två grundsatser hade förbundet anmärkningar

att i vissa avseenden rikta mot den föreslagna lagstiftningen.

Förbundet anför därefter som sin uppfattning att den föreslagna investeringsavgiften

syntes bättre än investeringsskatten fylla de krav, som borde

uppställas på en investeringshämmande faktor. Medan investeringsskatten

främst syftade att hålla tillbaka de investeringar, som finansierades med

företagets egna medel, träffade investeringsavgiften jämväl investeringar,

som ägde rum med upplånade medel. Därigenom finge den anses bli mera

ändamålsenlig än investeringsskatten.

Förbundet anför emellertid därefter följande.

Det huvudsakliga undantaget från investeringsavgiften gäller investering

för bostadsbyggnad. Däremot träffas byggnationer i övrigt av investeringsavgift,

oavsett om oundgängliga krav på sådan byggnation föreligger eller

icke. Investeringsavgiften avses jämväl att utgå å ersättningsanskaffningar

och reparationer, beträffande reparationer jämväl å bostadsbyggnader. Till

bostadsbyggnad räknas såvitt avser förvärvskällan jordbruksfastighet i

nämnda hänseende bostad åt i jordbruksdriften anställd personal. Däremot

hänföres bostad för ägaren eller brukaren icke till investeringsavgiftsfria

bostäder. Någon anledning att i förevarande hänseende behandla en byggnad,

avsedd för jordägare eller brukare av jordbruksfastighet, annorlunda än

byggnad, avsedd för bostad åt anställd personal, föreligger icke, då båda slagen

av byggnader avse bostäder åt driftspersonal i förvärvskälla. Såväl sociala

skäl som rättviseskäl tala därutöver för att jordbrukarnas egna bostäder

i förevarande avseende måste likställas med övriga bostäder.

I många sammanhang har påpekats nödvändigheten av att jordbruket och

skogsbruket rationaliserar driften och minskar åtgången på arbetskraft samtidigt

som produktionen ökar. Det har också påpekats och vitsordats att jordbruket

beträffande byggnader i högsta grad framvisar en eftersläpning både

beträffande ny-, till- och ombyggnad och reparations- och underhåll än vad

som gäller för övriga förvärvskällor. Standarden i jordbruket ifråga om både

bostads- och ekonomibyggnader är betydligt lägre genomsnittligt än den som

andra befolkningsgrupper åtnjuter. Med hänsyn härtill anser sig Lantbruksförbundet

böra bestämt avvisa för förvärvskällan jordbruksfastighet varje

investeringsavgift i fråga om kostnader för ny-, till- och ombyggnad samt

reparation och underhåll, både beträffande bostadsbyggnader, ägarens och

de anställdas, och ekonomibyggnader.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

För vissa andra invändningar, som lantbruksförbundet haft att rikta mot

de föreslagna bestämmelserna, skall en redovisning i ett senare sammanhang

lämnas.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller i avgivet yttrande, att alla

grupper i samhället syntes numera vara överens om att krafttag erfordrades

för att återupprätta och befästa ett stabilt penningvärde. Som ett led i arbetet

härför vore investeringsbegränsande åtgärder av särskild betydelse.

De inflationsskapande faktorerna inom landet syntes i allra största utsträckning

vara att finna inom industrien, som för närvarande arbetade i eu onormal

överkonjunktur. Expansionen inom denna måste bromsas, så att efterfrågan

på de alltför knappa material- och arbetskraftstillgångarna hölles

inom det möjligas gränser. Åtskilligt syntes enligt riksförbundets uppfattning

vara att vinna, därest man kunde komma fram till en skattelagstiftning,

som icke liksom den nuvarande direkt uppmuntrade investeringsverksamheten.

Den i olika sammanhang framförda tanken på bruttobeskattning

för industriens vidkommande syntes med det snaraste böra göras till föremål

för en undersökning. En lämpligt utformad bruttobeskattning skulle

på ett effektivt sätt verka återhållande på mera tvivelaktiga investeringar.

Därefter anföres följande.

Omedelbart verkande åtgärder krävas emellertid i dagens läge. Det nu

framlagda förslaget om en 10 %-ig investeringsavgift på investeringar synes

avgjort vara att föredraga framför nu gällande investeringsskattebestämmelser.

Det synes emellertid angeläget, att avgiften endast kommer att påläggas

inom de områden av samhällslivet, där de inflationsskapande faktorerna

finnas. Ur denna synpunkt framstår det som mindre påkallat att belägga

investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet med investeringsavgift.

Jordbrukets byggnadsbestånd är i trängande behov av förnyelse.

Skall jordbrukets rationalisering kunna fortgå och medverka till, att den

av statsmakterna fastslagna målsättningen, att jordbruksbefolkningen skall

uppnå likställdhet med övriga grupper, inom rimlig tid skall kunna förverkligas,

synas några nya hinder icke få uppställas. Den under senare år fortskridande

fördyringen av byggnadsverksamheten inom jordbruket synes

vara tillräckligt avskräckande för att — bortsett från rena undantagsfall —

effektivt hindra alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader.

Därefter anföres, att icke heller för förslaget i vad det avsåge uttagande av

investeringsavgift vid investeringar i maskiner och andra för jordbruksdriften

avsedda döda inventarier med en beräknad varaktighetstid av mer än

tre år syntes tillräckliga skäl föreligga. Den investering, som ägde rum i

jordbrukets maskinpark och inventariebestånd, hade i alldeles övervägande

grad sin grund i den fortgående arbetskraftsminskningen och syftade till

rationalisering och förbilligande av produktionen. Om i något fall mindre

nödvändiga investeringar kunde påvisas, vore dessa under alla omständigheter

av så ringa betydelse, alt de icke borde få inverka på bedömandet av

frågan om investeringsavgiftens utvidgning till detta område. Visserligen

inträdde avgiftsplikten först vid investeringar utöver 10 000 kronor. Därigenom

hade man väl förmodligen ansett, att större delen av det mindre jordbruket

skulle komma att undgå avgiften. Det borde emellertid betonas, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

kostnaderna för jordbruksmaskiner numera voro så höga, att 10 000-kronorsgränsen

avsevärt överskredes enbart vid inköp av traktor med redskap. Därest

investeringsavgiften ansåges böra gälla även jordbrukets maskiner och inventarier,

borde under alla omständigheter gränsen för de avgiftsfria investeringarna

avsevärt höjas. Det syntes även ofrånkomligt att alla ny uppsättande

jordbrukare helt befriades från erläggande av investeringsavgift.

Slutligen tillägges att riksförbundet ville som sin uppfattning uttala, att

effektiviteten av den föreslagna investeringsavgiften avsevärt skulle öka,

därest bestämmelserna begränsades att gälla ett år.

3. Departementschefen.

Det ekonomiska läget. I samband med förslag till åtgärder av olika slag

på den ekonomiska politikens område har jag vid upprepade tillfällen understrukit

vikten av att utvecklingen kontinuerligt följes för att planerna

snabbt skola kunna anpassas till de skiftande krav, som varje förskjutning

i läget kan medföra. Sedan någon tid tillbaka ha undersökningar pågått

inom konjunkturinstitutet rörande de förändringar som den ekonomiska

situationen undergått sedan i våras. Resultaten härav, som i dagarna torde

komma att publiceras i en rapport från institutet, synas vara av intresse

ej endast för förståelsen av det faktiska utvecklingsförloppet under den

gångna delen av året utan även för bedömningen av utsikterna för den närmaste

framtiden. I det följande skall jag därför med utgångspunkt från de

nu nämnda undersökningarna peka på de drag i utvecklingen, vilka äro

av särskild betydelse för den ekonomiska politikens utformning i fortsättningen.

Den efter Koreakrigets utbrott våldsamma prisuppgången på råvaror på

världsmarknaden nådde kulmen i februari i år. Därefter inträffade ett bakslag,

särskilt utpräglat för vissa av de råvaror, vilkas priser stigit starkast,

såsom gummi, tenn och ull. Efter detta prisfall har en anmärkningsvärd stabilitet

varit rådande under ett halvt års tid, ehuru på en nivå icke oväsentligt

högre än den från vilken prisuppgången begynte. Den senaste månaden ha

tendenser framträtt till en ny stegring. Denna har dock huvudsakligen varit

begränsad till bomull, ull, hudar och vissa metaller. Det synes ännu vara

för tidigt att bedöma, i vilken utsträckning den kan komma att fortsätta.

Bakom prisuppgången låg från början en strävan från såväl stater som

enskilda att genom köp av viktiga råvaror trygga sin försörjning inför riskerna

att bli utsatta för avbrott i tillförseln med åtföljande knapphet eller

brist. Förväntan om stegrade priser har även gjort sig gällande. Däremot

torde den löpande förbrukningen ävensom produktionen av flertalet råvaror

icke ha undergått större förändringar.

Prisstegringen har utlöst motåtgärder såväl på det nationella som det

internationella planet. Den omsvängning som inträffade under de första

månaderna innevarande år torde sålunda till betydande del vara förorsakad

dels av en omläggning av Förenta staternas inköpspolitik, dels av införandet

av en allmän priskontroll i Förenta staterna.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Vad beträffar åtgärder på det internationella planet vill jag i detta sammanhang

rikta uppmärksamheten på det arbete, som utföres av den internationella

råvarukonferensen i Washington och i vilket även vårt land deltager.

Detta samarbete har hittills lett fram till internationella allokeringar för

volfram, molybden, svavel, kobolt, nickel, koppar och zink. Särskilt den begränsade

tilldelningen av svavel synes ägnad att inge allvarliga bekymmer

för möjligheten att tillgodose det svenska försörjningsbehovet. Jag vill vidare

nämna att koppar i anledning av ett av OEEC fattat beslut att förbjuda användningen

av sådan metall vid vissa tillverkningar lagts under beslag i S\erige

från och med den 30 september 1951. Avsikten härmed är att i överensstämmelse

med internationella överenskommelser på området hindra användningen

av koppar för ett antal ändamål, där denna metall utan olägenhet

kan undvaras.

På det nationella planet ställa sig problemen något olika i olika länder.

Flertalet industriländer i Amerika och Västeuropa äro i färd med att genomföra

en omfattande upprustning, som kommer att kräva en ansenlig

del av deras ekonomiska resurser. För Västeuropa har den starka råvaruprisstegringen

i allmänhet medfört en försämring av bytesrelationerna på

ett sätt som utgör en betydande belastning.

Beträffande den internationella utvecklingen vill jag här framförallt understryka

att risker föreligga för ytterligare prisstegringar på viktiga råvaror

och för betalningssvårigheter för länder, med vilka vi ha ett livligt handelsutbyte.

Denna utveckling måste följas med vaksamhet och kräver av

vårt land en hög beredskap för att möta ogynnsamma återverkningar på

den svenska ekonomien.

Det kan nu fastslås, att det inhemska försörjningsläget undergått en avsevärd

förskjutning i gynnsam riktning på grund av förändringar på utrikeshandelns

område. Bytesrelationerna gentemot utlandet ha främst till följd

av den snabba stegringen av exportpriserna på skogsindustriprodukter förbättrats

i en takt som vida överstiger alla föregående beräkningar. Prisstegringen

har fortsatt jämväl under de senaste månaderna. För året i sin helhet

väntas en förbättring av bytesrelationerna med inemot 20 procent i jämförelse

med 1950. Innebörden härav är att vårt land tillföres en ökad realinkomst

som enligt konjunkturinstitutets beräkningar uppgår till drygt 1

miljard kronor i 1950 års priser. Även volymmässigt synes exporten komma

att bli större än i fjol. Volymökningen torde dock komma att stanna vid

cirka 6 procent.

Utvecklingen hittills under året visar, att denna förbättring i bytesrelationerna

till stor del kommer att användas för en ökad import av varor.

Importvolymen beräknas sålunda av konjunkturinstitutet i år komma att

bli 20 procent större än föregående år. Under den gångna delen av året hai

ökningen t. o. in. varit ännu större.

Enligt konjunkturinstitutets prognoser skulle man härjämte kunna räkna

med en ökning av bytesbalansens överskott från 190 miljoner kronor 1950

till omkring 650 miljoner kronor innevarande år. Detta belopp torde visser
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

ligen komma att minskas till följd av vissa kapitalrörelser. Därjämte kunna

betalningsterminerna komma att förskjutas på ett sätt som är svårt att

förutse. Det synes i hög grad sannolikt att slutresultatet för kalenderåret

1951 för \ alutai eservens vidkommande kommer att innebära en avsevärd

förstärkning. Som framgår av följande sammanställning har den centrala

valutareserven efter en närmast säsongmässig nedgång under våren ökat

med inte mindre än 350 miljoner kronor under tredje kvartalet innevarande

år, trots att utbetalningar under samma kvartal med ett belopp av omkring

100 miljoner kronor skett till den internationella valutafonden och återupp"- byggnadsbanken. Ä andra sidan bör betonas, att affärsbankernas valutaställning

samtidigt försvagats med 150 miljoner kronor, vilket ej framgår av

tabellen. Valutainströmningen till riksbanken synes ha fortsatt i snabbt

tempo även under de senaste veckorna. Men denna utveckling har tydligen i

viss omfattning påverkats av spekulationer, sammanhängande med rykten

om utländska devalveringar.

Den centrala valutareserven.

Miljoner kronor.

30/e 1950

s''/i 2 1950

31/s 1951

30 e 1951

30/9 1951

Guld.............

369

466

588

666

664

US-dollar...............

512

493

443

377

347

Engelska pund.............

316

212

244

308

380

Övriga valutor................

120

215

236

201

228

Summa (brutto)

1317

13S6

1511

1552

1619

Kronskulder........

''—131

- 232

— 463

— 410

— 128

Summa (netto)

1186

1154

1 04S

1142

1491

Den inhemska produktionen har icke utvecklat sig lika gynnsamt som

fallet varit beträffande utrikeshandeln. Orsaken härtill får sökas i en nedgång

i jordbruksproduktionen till följd av ett förhållandevis dåligt skördeutfall.

Effekten härav lär dock komma att bli relativt måttlig och enligt

företagna uppskattningar kunna begränsas till något hundratal miljoner

kronor. För produktionen i övrigt torde anledning saknas att frångå tidigare

uppskattningar om en normal produktivitetsstegring. Industriproduktionen

synes snarast ha utvecklat sig gynnsammare än väntat.

Beträffande användningen av de ökade varutillgångarna har konjunkturinstitutet

kommit till den slutsatsen att en mycket stor del av desamma placerats

i lager, varigenom en betydande lagerökning uppkommit. Den privata

konsumtionen har nämligen enligt tillgänglig statistik realt sett legat på

ungefär samma nivå under första halvåret 1951 som under samma tid föregående

år. Beträffande andra halvåret saknas ännu möjligheter till en säkrare

bedömning, eftersom julhandeln ännu återstår. Med hänsyn till att

inköpen voro mycket omfattande under andra halvåret 1950 och med hänsyn

till att de nominella lönehöjningarna nu i stort sett uppvägts av inträffade

1 Inklusive clearingskulderna, vilka i september 1950 överfördes från clearingnämnden till

riksbanken och därefter ingå i dess kronskulder.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

41

prisstegringar, förefaller det föga sannolikt att andra halvårets konsumtion

kominer att överstiga konsumtionen samma tid föregående år.

På den byggnadsreglerade investeringsverksamhetens område har en viss

ehuru obetydlig ökning förutsetts. Utvecklingen hittills ger knappast anledning

att förvänta någon större avvikelse härifrån. För övriga investeringar

i byggnader, främst reparationer, liksom för maskinanskaffning tyder allt

på att den i prognosen beräknade investeringsvolymen kommer att överskridas,

ehuru hållpunkter ännu knappast föreligga för en närmare bedömning

av storleken av detta överskridande. Den offentliga konsumtionen blir

möjligen något större än vad man räknade med i nationalbudgeten.

Sammanfattningsvis framhåller konjunkturinstitutet, att den ökning av

resurserna som utgör resultatet av stegrad produktion inom landet och den

förmånliga utvecklingen av bytesrelationerna med utlandet väsentligen disponerats

för följande tre ändamål, angivna i rangordning efter ökningens

storlek, nämligen för det första ökade lager, för det andra en förstärkning

av valutareserven och för det tredje ökade investeringar framför allt i maskiner

o. d.

Vad åter prisutvecklingen beträffar har denna knappast mera påtagligt

avvikit från vad som kunde förutses i våras. I samband med avbrottet i den

internationella prisuppgången har också stegringen av den inhemska prisnivån

efter hand saktat av. Även upplyftningen av lönenivån ägde huvudsakligen

rum under första kvartalets avtalssäsong. Därefter har också på

detta område utvecklingen kännetecknats av viss stabilitet. I stort sett torde

prisstegringen ha motsvarat den genomsnittliga lönestegringen, varför reallönenivån

för närvarande sålunda skulle ligga omkring den under fjolåret

rådande.

Årets betydande ökning av investeringarna i lager, valutareserv och maskiner

synes i och för sig bilda ett gynnsamt utgångsläge för nästkommande

år. En fortsatt produktionsökning kan därför förväntas. Emellertid utgör

den knappa tillgången på bränslen och vissa råvaror ett betydande osäkerhetsmoment.

Brist på kol, svavel, skrot m. m. kan komma att skapa svårigheter

för försörjningen under nästa år.

Därest nu rådande relationer mellan export- och importpriser bli bestående

är utgångsläget för utrikeshandelns utveckling under 1952 synnerligen gott.

Risker föreligga emellertid för en fortsatt stegring av priserna på råvaror

och förnödenheter som vi i betydande utsträckning importera. Däremot torde

det nu rådande prisläget beträffande skogsprodukterna få betraktas som ett

toppläge med begränsade utsikter att stå sig. Försiktigheten torde därför

bjuda att man räknar med att bytesrelationerna kunna komma att försämras.

Om man planerar på grundval av ett sådant antagande och utvecklingen

blir gynnsammare än beräknat, torde omtanken om framtiden bjuda

att en sådan merinkomst från utlandet helt eller till betydande del begagnas

till en ytterligare förstärkning av valutareserven. Därtill kommer att exporten

kan möta avsättningshinder i länder, vilka råka i betalningssvårighctcr.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Den ekonomiska politiken. Den omedelbara målsättningen för den ekonomiska

politiken under innevarande år har varit att tillåta en anpassning på

prisområdet och därav betingade inkomst justeringar för att därefter skapa

förutsättningar för uppnående av ny stabilitet i penningvärdet på den lägre

nivån. Denna målsättning fastslogs i den vid årets statsverksproposition fogade

finansplanen och har ytterligare understrukits i propositionerna nr 143

och nr 206. Den ekonomiska politiken har i enlighet härmed inriktats på

att förhindra uppkomsten av självständiga sekundära prisrörelser med

därav följande risker för en kumulativ inflationistisk process.

Denna pris- och löneanpassning är nu i huvudsak genomförd. Prisuppgången

har blivit betydligt starkare än vad man hade anledning antaga vid

årets början. Verkningarna på den svenska prisnivån av den internationella

prisutvecklingen och lönehöjningarna ha blivit större än beräknat. Såvitt nu

kan bedömas har den inträdda prisförskjutningen kunnat begränsas till en

av primära förskjutningar på kostnadssidan — importpris- och lönestegringar

— betingad prisuppgång, som, ehuru starkare än som ursprungligen förutsågs,

dock icke i sin tur synes ha givit upphov till sekundära prisrörelser

av intern inflationistisk karaktär. Från efterfrågesidan framdrivna autonoma

prisstegringar synas knappast ha gjort sig gällande.

Även den genomsnittliga inkomststegringen har blivit kraftigare än vad

man räknade med vid årsskiftet. Förändringarna på pris- respektive inkomstsidan

ha i huvudsak utgjort varandra balanserande moment i den ekonomiska

utvecklingen sedan slutet av förra året. Så långt kan utvecklingen

sägas icke ha i avgörande grad förändrat de reala förutsättningarna för

upprätthållande av samhällsekonomisk balans i jämförelse med utgångsläget.

Vissa ytterligare prisstegringar torde vara ofrånkomliga under återstoden

av året. Man torde få räkna med möjligheten av att den nominella genomsnittliga

inkomststegringen under året trots löneglidningen kan komma att

bliva något mindre än motsvarande prisstegring. Det genomsnittliga reallöneläget

vid årets slut skulle sålunda kunna komma att vara något lägre

än vid dess början. Läget för olika inkomsttagarkategorier är dock oenhetligt.

Det är i detta sammanhang av intresse att observera den tendens till nedgång

av konsumtionen på olika områden, som de inom konjunkturinstitutet

verkställda undersökningarna peka på. Det kan möjligen vara fråga om mera

tillfälliga variationer men förhållandet synes närmast tyda på att prisstegringen

framkallat ett visst köpmotstånd från konsumenternas sida. Till en

del synes utvecklingen härvidlag också sammanhänga med att någon ökning

av sparandet ägt rum.

Företagarsidan erbjuder däremot en annan bild. Läget inom denna samhällssektor

karakteriseras, trots vissa ojämnheter, på det hela taget av en

högt uppdriven vinstkonjunktur, som särskilt berört exportindustrierna och

i första hand skogsindustrien. En betydande stegring av exportinkomsterna

för skogsprodukter har ägt rum under året. Den utpräglade högkonjunkturen

inom företagarsfären utgör det allvarligaste hotet mot strävandena

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

43

till ekonomisk balans i nuvarande läge. Någon avmattning i denna konjunktur

har ej gjort sig gällande. Snarare tyda vissa tecken på en intensifiering

sedan i våras. Som ett uttrj^ck härför framträder onekligen den

markerade uppgången av aktiekurserna.

Trots att en period av relativ stabilitet nu synes ha inträtt i det ekonomiska

läget med avseende å priser, löner och konsumtion måste det stå

klart att läget mot bakgrunden av de expansionssträvanden som framkallas

av vinstkonjunkturen rymmer avsevärda risker för en inflationistisk

utveckling. Härtill kommer att risker fortfarande föreligga för en prisuppgång

utomlands på grund av den politiska oron och den pågående upprustningen.

De krafter ,som verkat i inflationistisk riktning sedan Koreakrigets

utbrott ha ännu icke uttömt sin styrka. En fortsatt, kraftfull ekonomisk

politik för att hålla nere de inhemska inflationstendenserna och

bjuda motstånd mot störningar utifrån är därför i dagens läge nödvändig.

Tyngdpunkten i den ekonomiska politiken måste vara förlagd till strävandena

att begränsa de inflationistiska verkningarna av vinstkonjunkturen

inom företagssektorn och därigenom bland annat hejda expansionstendenserna

i fråga om investeringsverksamheten. Ett komplex av åtgärder

i denna riktning ingår redan i den ekonomiska politikens arsenal. Hit

höra sådana åtgärder som byggnadsregleringen, investeringsskatten, exportavgifterna

på skogsindustriprodukter och kreditbegränsningen. De risker

som det nuvarande läget rymmer göra emellertid en utbyggnad i olika

hänseenden av den hittills förda politiken påkallad.

Investeringsverksamheten måste hållas inom ramen för våra personella

och materiella resurser för att icke verka inflationsdrivande. Byggnadsregleringen

kan därför tills vidare icke avvaras som ett led i den ekonomiska

politiken. Någon möjlighet att avveckla den eller att ersätta den

med någon annan, mera generellt utformad regleringstyp, ,som man tidigare

närt vissa förhoppningar om, föreligger icke i nuvarande läge. Den tillståndsreglerade

byggnadsverksamheten har under en följd av år hållits

inom en snäv ram. En ytterligare skärpning av byggnadstillstånd.sgivningen

för år 1952 torde knappast vara möjlig. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att 1950 års långtidsutredning starkt understrukit vikten av en

ökning av investeringsverksamheten på längre sikt och av att investeringar

inom den offentliga sektorn, såsom bostäder, skolor, sjukvårdsanstalter och

kommunikationer, tillerkännas cn relativt ökad betydelse.

För att begränsa de investeringar som ligga utanför byggnadsregleringen

har enligt beslut vid årets riksdag en tillfällig investeringsskatt införts, därvid

bestämmelserna utformats i syfte att försvåra ett utnyttjande av skattereglerna

för att erhålla anstånd med beskattningen, d. v. s. uppnå en skattekredit.

Bestämmelserna om investeringsskatt äro tillämpliga i princip endast

vid 1952 års inkomsttaxering. Såsom jag senare närmare skall utveckla

äro dessa bestämmelser så utformade att de icke lämpligen böra ges förlängd

giltighetstid. Å andra sidan är det uppenbart att kravet på investeringsbegränsande

åtgärder i den riktning, som man avsett att ernå med

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

investerings,skatten, i nuvarande ekonomiska läge framstår med rentav

ökad styrka. Det har härvid bedömts såsom .särskilt angeläget att utforma

bestämmelserna så att investeringsbenägenheten i olika hänseenden med

större kraft och mera direkt dämpas. Inom finansdepartementet tillkallade

sakkunniga ha därför verkställt utredning om investeringsskattens ersättande

för nästa och eventuellt följande år med en särskild investeringsavgift.

Denna avgift, som enligt framlagt förslag är så konstruerad att den

i princip utgår med 10 procent av investeringskostnaden, avser att i största

möjliga utsträckning träffa flertalet enskilda investeringar och omfattar

därför exempelvis investeringar i inventarier och byggnader. Genom en dylik

generell avgift avses att uppnå en kostnadsökande effekt, som är av i huvudsak

samma innebörd ,som en allmän räntehöjning och som kan beräknas

medföra en utgallring eller ett uppskjutande av mindre räntabla investeringar.

Härigenom uppnås såväl en investeringsbegränsande effekt

inom de områden som ligga utanför byggnadsregleringen som en lättnad i

trycket på den tillståndsreglerade byggnadsverksamheten. För en närmare

diskussion av förslaget om investeringsavgift torde jag få återkomma längre

fram.

Särskilda åtgärder synas jämväl erforderliga för att begränsa investeringarna

i lager. Det har bedömts såsom lämpligare att lösa denna fråga på

annat sätt än genom att uttaga investeringsavgift vid lagerökning. Förslaget

till investeringsavgift har därför kompletterats med ett förslag till förordning

med tillfälliga bestämmelser angående värdering av varulager vid inkomsttaxeringen,

åsyftande en tillfällig inskränkning av rätten att nedskriva varulager

vid lagerökning. Härigenom avses att på detta område nå en återhållande

effekt liknande den som investeringsavgiften kan beräknas få för

andra typer av investeringar.

Jag gör senare i detta sammanhang hemställan om avlåtande av proposition

i berörda ämnen till riksdagens höstsession. Vidare får jag erinra om

att förut denna dag beslutats proposition med förslag om en särskild skatt

vid tillverkning och import av personbilar och motorcyklar.

Ett område som ej beröres av investeringsavgiften är reparationer av

fastigheter som bebos av ägaren, d. v. s. egnahem sfastigheter och liknande.

En investeringsbegrän.sning på detta område framstår emellertid som önskvärd,

bland annat med hänsyn till angelägenheten av att undvika en oekonomisk

disposition av tillgänglig byggnadsarbetskraft. Den omständigheten

att kostnaderna för sådana reparationer äro avdragsgilla vid inkomsttaxeringen

och följaktligen i förekommande fall från inkomst av annan förvärvskälla

innebär uppenbarligen en kraftig stimulans till reparationer å dylika

fastigheter. Dessa reparationer äro dessutom icke underkastade byggnadsreglering''.

Fastigheter av nämnda slag synas också under senare år ha reparerats

i betydande omfattning. 1950 års skattelagssakkunniga, i vilkas

uppdrag ingår att söka vinna förenklingar i skattelagstiftningen, äro för

närvarande sysselsatta med en undersökning huruvida en förenklad metod

för den skattemässiga inkomstberäkningen av fastigheter, som användas till

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

bostad huvudsakligen för ägaren, skulle kunna ersätta den nu tillämpade,

varigenom någon stimulans skattevägen för utförande av reparationer ej

längre skulle förefinnas. Jag torde sedermera, när skattelagssakkunnigas

utredning avslutats, få upptaga denna fråga till prövning.

Jag torde härefter få beröra prisutjämningsavgifterna på skogsindustriprodukter.

Enligt den överenskommelse som i december 1950 träffades med

skogsindustriens branschorganisationer steriliseras under år 1951 en viss

del av skogsindustriens exportinkomster i form av exportavgifter. Under

detta år ha exportpriserna på skogsprodukter ytterligare kraftigt stegrats.

Förhandlingar ha därför upptagits mellan representanter för statsmakterna

och de ledande branschorganisationerna inom skogsindustrien i syfte att

undersöka möjligheterna för en fortsatt samverkan i fråga om exportvinsternas

sterilisering och användning.

Preliminärt avtal har nyligen träffats med cellulosa- och trämasseföreningarna

om prisutjämningsavgifter på massa under år 1952. Uppgörelsen

innebär, att massaindustrien — under förutsättning att nuvarande priser

bestå — får avstå ytterligare belopp i förhållande till 1950 års avtal. Vid

nuvarande prisläge kunna ifrågavarande prisutjämningsavgifter beräknas

komma att belöpa på 800 å 900 miljoner kronor för under 1952 exporterad

cellulosa. Storleken av beloppet beror givetvis i främsta rummet på de höga

priserna. Men för det i prishänseende mest gynnade sortimentet, oblekt

massa, ha avgifterna dessutom undergått en höjning med cirka 10 procent.

Genom andra åtgärder har emellertid företagens möjlighet att använda

övervinsterna för investeringar såväl nu som för framtiden ytterligare beskurits.

Medan det kan beräknas att enligt 1950 års avtal företagens slutliga

andel av överpriserna skulle med hänsynstagande till ränteförlusten

bliva ungefär 40 procent, har i förevarande preliminära avtal denna sänkts

till cirka 33 procent. Skillnaden blir i verkligheten än större med hänsyn

till att staten skall äga uppbära 26 procent av avgifterna såsom förskottsskatt,

gentemot vilken några avskrivningsanspråk ej kunna resas från

företagens sida. 34 procent av avgifterna skola fonderas för olika ändamål,

varav 12 procent i en skogsvårdsfond och 15 procent i en lågkonjunkturfond,

båda förvaltade av riksgäldskontoret och avsedda att efter beslut av

Kungl. Maj :t tagas i anspråk för skogsvårds- och arbetsanskaffningsåtgärder

i ett lågkonjunkturläge. Av dessa båda fonder kunna statsmakterna, om

de så anse ändamålsenligt, taga i anspråk intill hälften av behållningen

för utlämning av räntelösa tilläggslån för bostadsbyggen eller liknande ändamål.

Om från statens sida de sålunda utverkade möjligheterna togos

fullt i anspråk, komma av de inflytande avgifterna cirka 40 procent att användas

för statliga ändamål och 60 procent att steriliseras. Slutligen förtjänar

nämnas, att hemmamarknadens försörjning tryggats genom att uppgörelsen

innefattar förbindelse att under 1952 sälja lika stor mängd massa

på hemmamarknaden som under 1951.

Beträffande den nyss angivna förskottsskatten avser jag att inom den närmaste

tiden föreslå proposition till riksdagen, grundad på det med cellulosaoch

trämasseindustrierna träffade avtalet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Beträffande prisutjämningsavgifterna på papper för nästa år har någon

överenskommelse ännu icke kunnat träffas med vederbörande huvudorganisation.

Förhandlingar pågå vidare beträffande de fortsatta avgifterna på

trävaror.

Chefen för handelsdepartementet kommer att sedermera för Kungl. Maj:t

anmäla hela spörsmålet om prisutjämningsavgifter för 1952 jämte därmed

sammanhörande övriga frågor samt föreslå proposition till riksdagen om de

inflytande medlens användning. I statsverkspropositionen till nästa års riksdag

kommer jag vidare att taga den hänsyn till de sålunda beslutade prisutjämningsavgifterna,

som kan föranledas därav.

Som ett komplement till systemet med prisutjämningsavgifter på skogsindustriprodukter

synes det vidare ur samhällsekonomisk synpunkt angeläget

att sterilisera även viss del av de inkomster som tillfalla skogsägarna

på grund av de kraftigt stegrade skogspriserna. Av särskild utredningsman

inom finansdepartementet har därför utarbetats ett förslag till bestämmelser

om skyldighet för skogsägare att insätta medel å investeringskonto för

skog samt om rätt att njuta uppskov med taxering för dylika insättningar.

Förslaget har efter överarbetning inom departementet remitterats till lagrådet.

Även beträffande andra exportindustrier kan det komma att visa sig erforderligt

att överväga åtgärder för vinststerilisering. Marknadsläget inom

de olika exportområdena är oenhetligt. Det synes icke uteslutet att man på

vissa håll kan uppnå sådana priser och vinster att ingripanden från samhällets

sida kunna vara motiverade. Utvecklingen inom exporten måste därför

fortlöpande följas med största uppmärksamhet.

Jag har tidigare i olika sammanhang haft anledning att understryka den

väsentliga roll som utvecklingen på kreditmarknaden spelar för det samhällsekonomiska

förloppet. Jag torde ej här behöva upptaga någon mera

ingående diskussion av penningpolitikens utformning i nuvarande läge utan

får i detta avseende erinra om vad jag anfört till statsrådsprotokollet för

den 28 september detta år vid anmälan av förslag till lag om räntereglering.

Jag vill i detta sammanhang blott framhålla följande.

En kreditbegränsande penningpolitik måste föras. Den åtstramning av

kreditgivningen som är nödvändig i dagens läge får emellertid inte innebära

ett övergivande av lågräntepolitiken. Utvecklingen på kreditmarknaden

utgör en av de faktorer som kan rubba både den interna samhällsekonomiska

balansen och jämvikten i förhållande till utlandet. Läget kan undergå

snabba förändringar och måste därför fortlöpande följas med uppmärksamhet.

Det kan här erinras om utvecklingen under hösten 1950 och

förra delen av 1951 som medförde en försämring av likviditeten i kreditväsendet

som i sin tur föranledde en viss restriktivitet i kreditgivningen

som var särskilt framträdande på bostadsfinansieringens område. Vinstkonjunkturen

inom näringslivet och särskilt valutainflödet har sedan försommaren

lett till en starkt ökad likviditet inom banksystemet, vilken kan bilda

underlag för en vidgad utlåning. En latent risk för kreditexpansion

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

föreligger därför för närvarande. Därest utvecklingen skulle göra det påkallat,

måste man vara beredd på att överväga en skärpning av gällande kassareservbestämmelser.

I nuvarande läge är det vidare av vikt ur kreditpolitisk synpunkt att

sörja för en tillfredsställande bostadsfinansiering för att undvika ett upprepande

av de nyss antydda kreditsvårigheterna som gjorde sig gällande

i ett tidigare skede, överläggningar härom pågå med affärsbankerna och

det synes icke uteslutet att man på denna väg skall kunna nå resultat.

Det är mot bakgrunden av den förut angivna av riksdagen fastställda

målsättningen för penningpolitiken — starkast möjliga kreditåtstramning

utan övergivande av lågräntepolitiken — som man har att se det förslag

till lag om räntereglering, som av fullmäktige i riksbanken överlämnats

till Kungl. Maj :t och som efter överarbetning inom finansdepartementet och

remiss till lagrådet kommer att senare i dag av mig anmälas för avlåtande

av proposition till riksdagen. Lagen, som är en fullmaktslag, avser bland

annat att möjliggöra för riksbanken att föreskriva räntestopp samt maximioch

minimiräntor. Beträffande den närmare innebörden av lagförslaget torde

jag få hänvisa till propositionen.

Finanspolitiken framstår fortfarande såsom varande av central betydelse

inom den ekonomiska politiken för vidmakthållande av samhällsekonomisk

balans. En aktiv finanspolitik måste föras. Härigenom ökas utrymmet för en

kreditbegränsande penningpolitik utan risk för räntehöjning. Å ena sidan

måste en sådan överbalansering av driftbudgeten krävas att största möjliga

del av statens kapitalutgifter täckes med egentliga statsinkomster. Å andra

sidan måste en sträng återhållsamhet iakttagas i fråga om statsutgifter så

att anspråken från den statliga sektorn på samhällets reala resurser så

långt möjligt begränsas.

Enligt den budget, som från dessa utgångspunkter fastställts för innevarande

budgetår, föreligger ett reellt statligt upplåningsbehov på i runt tal

250 miljoner kronor, d. v. s. det belopp som i finansplanen till årets statsverksproposition

uppställdes som riktpunkt för den statliga upplåningens

omfattning under budgetåret 1951/52.

Det synes ännu för tidigt att företaga en ny beräkning av budgetläget för

innevarande budgetår. Det torde emellertid vara klart att statsinkomsterna

på grund av den starkare inkomststegringen i samhället komma att bli

större än vad som beräknats i riksstaten. Det inkomsttillskott som sålunda

bör kunna påräknas måste emellertid vägas mot de betydande utgiftsökningar,

till övervägande del av automatisk karaktär på grund av inträffade

prisstegringar, som äro att emotse under budgetåret, såväl i form

av äskanden på tilläggsstat som i form av beslut av Kungl. Maj :t om atislagsöverskridanden.

Att redan nu verkställa eu tillförlitlig beräkning av

vad nettoeffekten av förändringarna på driftbudgetens inkomst- och utgiftssida

kommer att bliva synes icke möjligt. Så mycket torde dock kunna

sägas att hittills ingenting framkommit som tyder på att nettoresultatet

skulle föranleda att den bild av det totala budgetläget som riksstaten utvisar

skulle i väsentlig grad modifieras.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kravet på en fortsatt betydande överbalansering av driftbudgeten måste

med all styrka upprätthållas vid utformningen av budgeten för nästkommande

budgetår. Effekten av de ökade skatteutbetalningarna från staten till

kommunerna under budgetåret 1952/53 kommer att vara av särskild betydelse

för utvecklingen på driftbudgetens inkomstsida. De nu inkomna anslagsäskandena

utvisa vidare, att väsentligt ökade utgiftsbehov anmäla sig

och att de automatiska utgiftsstegringarna äro av betydande omfattning.

Det kommer därför att krävas den yttersta återhållsamhet i fråga om statsutgifter

för att den uppställda finanspolitiska målsättningen skall kunna

realiseras.

Det kan vidare övervägas att vidtaga åtgärder för ökad skattefinansiering

av vissa kommunala investeringar. Vid innevarande års riksdags vårsession

behandlades ett av Kungl. Maj :t i proposition nr 206 framlagt förslag i sådant

syfte. Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj :t vid utövandet av lånetillståndsprövningen

tillse att viss del av kostnaderna för kommunala investeringar

omedelbart finansierades med skattemedel. Därigenom skulle ernås

såväl en begränsning av kommunernas investeringar som minskad? anspråk

från kommunernas sida på kapitalmarknaden. Riksdagen anslöt sig i

princip till den uppfattning jag uttalat om behovet av åtgärder i antydd

riktning. Emellertid ansåg riksdagen att den utredning om den närmare

utformningen av dessa åtgärder som jag i propositionen förklarade mig

hava för avsikt att låta verkställa borde avvaktas innan riksdagen tog definitiv

ställning.

Ifrågavarande utredning har numera verkställts av särskilda sakkunniga.

De sakkunnigas betänkande har jämlikt riksdagens önskemål av Kungl.

Maj :t överlämnats till samtliga kommuner i riket för att finnas tillgängligt

vid uppgörandet av utgifts- och inkomststater för år 1952. Betänkandet har

vidare remissbehandlats.

De sakkunnigas förslag innebär i korthet att från och med ingången av

år 1952 upptagande av lån skulle, där särskilda skäl icke till annat föranleda,

medgivas med belopp motsvarande högst 75 procent av kommunens

kostnad för det företag lånet avser. Från kravet på viss skattefinansiering

skulle dock undantagas vissa betydelsefulla slag av kommunala investeringar.

Beträffande den angivna tidpunkten för ikraftträdandet av de föreslagna

bestämmelserna ha de sakkunniga emellertid framhållit, att år 1952 framstod

som relativt bekymmersamt ur kommunal synpunkt. Detta hade främst

sin grund i att 1952 års utgifter bestämdes av den starkt höjda löne- och

prisnivån men skulle täckas genom utdebitering på ett skatteunderlag som

representerade en lägre inkomstnivå.

Jämväl enligt min mening måste man vid bedömandet av krav på ökad

skattefinansiering av de kommunala investeringarna taga hänsyn till att

under år 1952 kommunernas finansiella läge kommer att vara särskilt ansträngt

på grund av eftersläpningen av skatteunderlaget och även de stegrade

behoven till följd av kommunsammanslagningen. De av dylika om
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

49

ständigheter föranledda skattehöjningarna inom flertalet kommuner motivera

enligt min mening att ett genomförande av förslaget icke nu bör ifrågasättas.

Med hänsyn härtill förordar jag, att proposition i ämnet icke

framlägges till riksdagens höstsession

Den ekonomiska politiken måste vidare stödjas av eu fortsatt och till sin

effektivitet förstärkt priskontroll. Priskontrollens uppgift under innevarande

år har framför allt varit att fastställa de primära kostnadsstegringarnas genomslag

i olika led av produktion och distribution och att förhindra uppkomsten

av självständiga sekundära prisrörelser. Genom Kungl. Majrts

beslut den 12 januari detta år fastställdes nja riktlinjer för den prisreglerande

verksamheten att gälla tills vidare till utgången av juni 1951. Med

stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari tillkallade chefen för

handelsdepartementet sedermera en förhandlingsdelegation för överläggningar

rörande den prisreglerande verksamhetens fortsatta bedrivande. Efter slutfört

uppdrag föreslog denna delegation enhälligt, att direktiven för priskontrollen

oförändrade borde bibehållas tills vidare efter utgången av juni 1951.

Kungl. Maj :t beslöt i enlighet härmed den 22 juni 1951.

De direktiv som sålunda för närvarande gälla för den prisreglerande verksamheten

innebära bland annat, att den tidigare under lönestabiliserirtgsperioden

1948—1950 gällande regeln om att lönehöjningar icke finge utgöra

motiv för prishöjning upphävts. Lönekostnadsökningar behandlas numera

på samma sätt som övriga kostnadsstegringar vid prövning av framställningar

om prishöjning. En ändring av direktiven av nämnda innebörd ansågs

motiverad i samband med pris- och löneanpassningsprocessen under 1951.

En viss åtstramning av direktiven i fråga om behandlingen av lönekostnadsstegringar

kan åter bliva aktuell såsom ett stöd för den fortsatta stabiliseringspolitiken.

Det synes dock icke möjligt att redan nu taga ställning till

denna fråga utan den bör tills vidare stå öppen.

Som ett led i förstärkningen av priskontrollens effektivitet ha under senaste

tiden åtgärder vidtagits för att utbygga priskontrollnämndens personella

resurser, så att nämnden skall kunna följa utvecklingen med ökad uppmärksamhet,

särskilt inom områden som för närvarande äro undantagna från

prisreglering och där ett återinförande av priskontroll eventuellt kan komma

att visa sig erforderligt. Uppmärksamheten bör även vara inriktad på

redan priskontrollerade områden i syfte att bedöma om kontrollen skulle

kunna upphävas beträffande vissa varuslag, varigenom nämnden borde kunna

med ökad effektivitet ingripa inom andra delar av varufältet, där mera betydande

resultat av en aktiv priskontroll måhända kunna förväntas.

Den fortsatta inkomstutvecklingen är naturligtvis av väsentlig betydelse

för utformningen av statsmakternas ekonomiska politik under det närmaste

året. Vid bedömningen av detta spörsmål bör till en början beaktas

den bakgrund för det kommande årets avtalsförhandlingar som skapats

genom årets mycket oenhetliga lönerörelse. Den varierande kompensationsgraden

inom olika sektorer av arbetsmarknaden för varufördyringen har

4 Uihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

lett till ojämnheter i lönestrukturen, som kunna komplicera utgångsläget

för nästa års avtalsförhandlingar. Jag hade redan i proposition nr 206 anledning

att understryka delta förhållande och uttalade vidare, att jag sedermera

torde få återkomma till berörda problem. Jag framhöll, att ett

ståndpunktstagande till dessa frågor måste föregås av överläggningar med

arbetsmarknadens parter. Med hänsyn till frågornas stora räckvidd för den

samhällsekonomiska utvecklingen på längre sikt borde dessutom samråd

ske med vederbörande politiska och ekonomiska organisationer.

Dylika konferenser ha under sommarens och höstens lopp hållits mellan

regeringen och berörda organisationer. Några slutliga resultat av överläggningarna

föreligga icke. Behovet av en samlad och återhållsam inkomstutveckling

framstår ur samhällsekonomisk synpunkt som angeläget. Från

organisationernas sida har man i allmänhet uttalat sin principiella anslutning

till en återhållsam avtalsrörelse. Landsorganisationen har för sin

del vid sin nyligen hållna kongress avgivit en rekommendation i denna riktning.

Såsom av betydelse i sammanhanget må nämnas kongressens beslut

om inrättande av ett permanent avtalsråd för samordning av fackföreningsrörelsens

lönepolitik.

Förhandlingarna med arbetsmarknadens och näringslivets intresseorganisationer

i syfte att vinna enighet om en samlad och återhållsam inkomstutveckling

böra fullföljas. I avvaktan på slutförandet av dessa överläggningar

är det icke möjligt att nu söka bedöma omfattningen av lönerörelserna

under nästa år och dessas konsekvenser för den ekonomiska politikens

utformning. Av betydelse för denna bedömning är självfallet det i det föregående

berörda förhållandet att tillskottet till folkhushållets resurser under

innevarande år kan beräknas komma att disponeras väsentligen för investeringar

i lager och påfyllnad av valutareserven. De åtgärder mot vinstkonjunkturen,

som jag tidigare angivit, äro även ur denna synpunkt av betydelse

såsom en betingelse för en lugn gestaltning av löneutvecklingen. Angelägenheten

av att Sverige icke råkar i ett ogynnsamt framtida internationellt

konkurrensläge genom en alltför stark kostnadsuppdrivning ligger i

öppen dag. Därest de kommande inkomstjusteringarna skulle bli av sådan

omfattning att de kunna inrymma risker för en inflationistisk utveckling,

torde frågan huruvida särskilda ekonomiskt-politiska åtgärder böra vidtagas

i syfte att hålla tillbaka efterfrågan på konsumtionsvaruområdet få

prövas i ett senare sammanhang. Om det för att man skall kunna få till

stånd en samlad uppgörelse om en återhållsam lönepolitisk linje uppställes

krav beträffande garantier för den fortsatta prisutvecklingen, bör det enligt

min uppfattning kunna övervägas att vidtaga temporära subventionsåtgärder

för att hindra att en opåräknad prisstegring skulle medföra en stark förskjutning

av levnadskostnaderna.

Fn ökning av sparandet utgör ett ytterst värdefullt stöd för den ekonomiska

politikens strävanden att uppnå ekonomisk stabilitet i nuvarande

läge. I statsverkspropositionen till årets riksdag underströk jag starkt sparandets

betydelse i detta hänseende. Riksdagen har i skrivelse den 12 ma

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

51

1951, nr 209, i anledning av väckta motioner anhållit, att Kungl. Maj :t ville

taga under övervägande möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran

av det frivilliga och enskilda sparandet samt för riksdagen — om

möjligt redan under innevarande riksdags höstsession — framlägga de förslag,

vartill dessa överväganden kunde föranleda.

I anledning av riksdagens skrivelse har inom finansdepartementet verkställts

en utredning i angivet syfte, vilken resulterat i ett förslag till skattepremiering

av frivilligt sparande under år 1952. Enligt förslaget skall skattskyldig

med preliminär A-skatt, som under 1952 av sin lön låter verkställa

insättning å skattesparkonto, under vissa förutsättningar erhålla nedsättning

av inkomstskatten med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor.

Skattenedsättningen skall preliminärt komma den skattskyldige till godo

genom att källskatten minskas med 20 procent av sparbeloppet. För att den

skattskyldige slutligt skall få åtnjuta skattenedsättningen skall sparbeloppet

innestå å skattesparkonto till utgången av 1956. Vid remissbehandlingen

har man allmänt ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett

genomförande av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter

som voro förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen

skulle komma nysparandet till godo. Med hänsyn härtill är

jag icke beredd att hemställa om avlåtande av proposition i ämnet till riksdagens

höstsession utan ärendet bör bli föremål för fortsatta överväganden.

En samlad ekonomisk politik i enlighet med nu redovisade åtgärder

och planer syftar till att skapa de interna förutsättningarna för .att åstadkomma

en ny ekonomisk stabilitet efter de betydande förskjutningar i prisoch

lönenivåerna som ägt rum under det senaste året. Detta ekonomiska

program har som förut framhållits sin tyngdpunkt i strävandena att motverka

vinst- och investeringskonjunkturen inom näringslivet. Det är så utformat

att det söker utnyttja olika möjliga instrument inom den ekonomiska

politiken i en sådan kombination och inbördes avvägning att de olika elementen

däri, stödjande och betingande varandra, tillsammantagna skola

kunna ge det åsyftade resultatet, utan att man nödgas driva tillämpningen

av isolerade ekonomiskt-politiska medel därhän att det leder till samhälleligt

sett icke önskvärda konsekvenser. Programmet utgör en förening av

generella metoder och direkta regleringar, men med ett starkt understrykande

av de generella hjälpmedlens primära betydelse i en samlad antiinflationistisk

politik. En förutsättning för att programmet skall få åsyftad

verkan och prisstabilitet uppnås är, såsom jag nyss antytt, alt lönestegringarna

ej bli av sådan omfattning att de framkalla mera betydande genomslag

på priserna. Det måste även till sist understrykas, att ytterligare kraftigt

förstärkta inflationstendenser utomlands skulle försvåra för vårt land

att föra en penningvärdebevarande politik. Skulle den internationella utvecklingen

gå i den riktningen, kunna nya ingripanden inom den ekonomiska

politiken bliva nödvändiga. Om emellertid den ekonomiska politikens

medel bedömas utifrån det nuvarande läget, kunna riktlinjerna för denna

politik sammanfattas på följande sätt:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kangl. Maj:ts proposition nr 220.

1) fortsatt byggnadsreglering;

2) investeringsskatt, respektive investeringsavgift för att motverka en inflationistisk

ansvällning av investeringarna; tillfällig inskränkning i viss

omfattning av rätten att nedskriva varulager;

3) ökade prisutjämningsavgifter vid export av skogsindustriprodukter;

eventuellt införande av exportavgifter inom andra grenar av exporten;

4) lagstiftning om skattefria avsättningar till investeringskonto för skog;

5) kreditbegränsande penningpolitik; åtstramning av kreditgivningen utan

övergivande av lågräntepolitiken; beredskapslagstiftning angående räntereglering;
6)

aktiv finanspolitik; fortsatt överbalansering av driftbudgeten och en

sträng återhållsamhet i fråga om utgifterna;

7) förstärkning av priskontrollens effektivitet;

8) förhandlingarna med arbetsmarknadens och näringslivets intresseorganisationer

fullföljas i syfte att vinna enighet om en samlad och återhållsam

inkomstutveckling.

Planerna för den ekonomiska politiken kunna emellertid icke begränsas

till att blott avse det kortsiktiga målet att vidmakthålla ekonomisk balans

under det framförliggande året utan de måste också kunna infogas i eu

mera långsiktig ekonomisk politik för bevarande av full sysselsättning och

stabilt penningvärde. Jag berörde i finansplanen till årets statsverksproposition

frågan om den ekonomiska politikens utformning mot bakgrunden av

den fulla sysselsättningens konsekvenser. Jag uttalade därvid min avsikt att

låta utreda de problem som sammanhängde med möjligheterna att bevara

ett stabilt penningvärde i ett samhälle med full sysselsättning. Ifrågavarande

undersökningar ha numera igångsatts, sedan jag den 22 juni detta år erhållit

Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän för ändamålet.

Utredningen har givits karaktären av vetenskapliga undersökningar

inom olika delar av samhällsekonomien till belysning av relevanta frågeställningar.

Detta utredningsarbete beräknas vara i sin helhet avslutat inom

en tidrymd av l1/» å 2 år. Såsom jag framhållit i direktiven för utredningen

torde sedermera, efter det att genom undersökningarna en grund lagts för

överväganden rörande utformningen av praktiska ekonomiskt-politiska åtgärder,

eu särskild kommitté böra tillsättas med uppdrag att framlägga

konkreta förslag i sådant hänseende.

Jag vill vidare nämna, att 1950 års långtidsutredning framlagt sitt betänkande

rörande ett ekonomiskt långtidsprograin för åren 1951—1955 och

därvid bland annat behandlat frågan om vilka krav som enligt utredningens

mening böra ställas på utformningen av den ekonomiska politiken under

den kommande femårsperioden. Det är min avsikt att upptaga utredningens

betänkande till närmare prövning i anslutning till framläggandet av finansplanen

i 1952 års statsverksproposition.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

53

Förslaget till investeringsavgift. Jag torde härefter få övergå att närmare

behandla de i promemorian om uttagande av investeringsavgift framlagda

förslagen.

Såsom förut framhållits äro de i förordningen den 30 mars 1951, nr 151,

upptagna bestämmelserna om investeringsskatt i princip ettåriga. Bestämmelserna

skola tillämpas vid 1952 års taxering; allenast då fråga är om

omläggning av räkenskapsår kan en tillämpning av desamma även vid 1953

års taxering bli aktuell. I det föregående har jag givit uttryck för angelägenheten

av att sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att verka dämpande

på expansionstendenserna inom investeringsverksamheten. Särskilda

åtgärder vid sidan av byggnadsregleringen erfordras i detta syfte. Med

denna uppfattning uppkommer frågan, huruvida bestämmelserna om investeringsskatt

böra givas förlängd giltighetstid eller om desamma böra ersättas

av i vissa hänseenden annorlunda utformade bestämmelser.

Redan i direktiven för den utredning, som resulterat i promemorian angående

uttagande av investeringsavgift, anförde jag som min mening att

förordningen om investeringsskatt vore så utformad att den icke lämpligen

borde förlängas. De skäl, som i huvudsak lågo bakom denna uppfattning,

voro följande.

Investeringsskatt skall uttagas då företagaren nyanskaffat inventarier

och därå verkställt avskrivningar i större omfattning än som svarar mot

inträdd förslitning eller då företagaren ökat sina lagertillgångar och samtidigt

den dolda reserven däri. Vidare skall investeringsskatt uttagas då avsättning

eller avsättning av viss storleksordning gjorts till pensions- eller

annan personalstiftelse eller till investeringsfond. Detta innebär att man

genom investeringsskatten sökt dämpa benägenheten att utnyttja de ordinarie

skattereglernas möjligheter att erhålla en kredit i form av uppskov med beskattning

av vinstmedel, en kredit som i och för sig kan utnyttjas för och

stimulera ytterligare investeringar. Emellertid innebära bestämmelserna sådana

de utformats att den åsyftade effekten mången gång icke uppnås. Likviditeten

kan nämligen i det enskilda fallet vara sådan, att de avsedda investeringarna

kunna verkställas utan att det för finansierandet av desamma är

behövligt att erhålla skattekrediter. Det sagda innebär även att de berörda

företagen bli inbördes olika behandlade, i det företag med mindre god likviditet

kunna bli föremål för en beskattning, som de ur nämnda synpunkt bättre

ställda företagen undslippa. Vidare kan den invändningen riktas mot bestämmelserna

att då frågan om skatt vid lagerökning skall bedömas på

grundval av en jämförelse mellan situationen vid ingången av år 1950 och utgången

av det aktuella beskattningsåret, skulle vid cn förlängning av samma

bestämmelser såsom jämförelselager komma att gälla lagret vid en relativt

avlägsen tidpunkt. Detta innebär att företag, som startats vid årsskiftet

1949/1950 eller därefter och företag som efter nämnda tidpunkt utvidgats

eller som vid sagda årsskifte av annan anledning hade ett onormalt

litet lager, skulle bli mycket oförmånligt behandlade i jämförelse med andra

företag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mcij.ts proposition nr 220.

De sakkunniga ha för sin del anslutit sig till uppfattningen att förordningen

om investeringsskatt icke bör förlängas. Samma uppfattning har

kommit till uttryck i de remissyttranden, däri frågan berörts.

För huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag har i det föregående redogjorts.

Som av den lämnade redogörelsen framgår innebär förslaget ett övergivande

av den tankegång, som låg bakom investeringsskatten, nämligen att

nå en investeringsbegränsning genom att försvåra möjligheterna att erhålla

skattekrediter. Förslaget innebär i stället, att kostnaderna för verkställandet

av vissa investeringar fördyras genom en avgiftsbeläggning. Det avser vidare

att drabba ett betydligt större område av investeringsverksamheten än vad

fallet är med investeringsskatten. Inom gränsen för vad som skall hänföras

till avgiftspliktiga investeringar får anordningen alltså i princip en generellt

verkande effekt. Ur företagsekonomisk synpunkt innebär förslaget

att vid en kalkyl i syfte att bedöma lönsamheten och lämpligheten av en

investering måste till den direkta investeringskostnaden läggas den därå

utgående avgiften. Skulle investeringsavgiften sättas, såsom de sakkunniga

föreslagit, till tio procent och skulle, såsom ock föreslagits, investeringsavgiften

i likhet med vad i flertalet fall gäller beträffande den egentliga

anskaffningskostnaden hänföras till vid taxeringen avdragsgill omkostnad,

får i kostnadskalkylen en uppräkning av utgifterna göras på samma sätt

som om investeringskostnaderna av annan anledning ökat med tio procent,

varjämte får beaktas att avdrag vid taxeringen får tillgodoräknas för investeringsavgiften.

Anordningen kan med andra ord antagas medföra att investeringar med

svag eller osäker räntabilitet icke komma till stånd eller i allt fall uppskjutas

samt att nyinvesteringar, som trots en investeringsavgift skulle te sig

räntabla, ävensom ersättningsanskaffningar och reparationer få i viss omfattning

anstå i avvaktan på att den tillfälliga kostnadsfördyring, som investeringsavgiften

innebär, upphör.

Som förut ävenledes anförts ha de sakkunniga av skäl, för vilka senare

skall lämnas en redogörelse, ansett att investeringsavgift vid investering

i varulager icke lämpligen bör uttagas. För att i viss mån hämma investeringsbenägenheten

i sådant avseende ha de sakkunniga därför ifrågasatt

en tillfällig inskränkning i rätten att få gjorda nedvärderingar å lagertillgångar

godtagna vid inkomsttaxeringen. Förslaget i denna del kan alltså

sägas vara ett fullföljande av den tanke, som låg bakom bestämmelserna om

investeringsskatt.

I det stora flertalet remissyttranden har den meningen uttalats, att

övervägande skäl syntes tala för en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag. Även enligt min mening bör — som

jag tidigare framhållit — de sakkunnigas förslag läggas till grund för en

lagstiftning.

I åtskilliga av de remissyttranden, där den nyss angivna meningen utta
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

lats, har påkallats att andra åtgärder av ekonomisk-politisk natur samtidigt

skulle vidtagas. Min inställning till ett flertal av de därvid anförda synpunkterna

och önskemålen framgår av mitt tidigare anförande, till vilket jag

härutinnan hänvisar. Jag inskränker mig därför i det följande till att behandla

sådana med ett genomförande av de sakkunnigas förslag sammanhängande

spörsmål, som jag förut icke berört.

Vad först angår frågan om den tid, för vilken de ifrågasatta bestämmelserna

böra gälla, får jag först erinra om att enligt de sakkunnigas förslag

skulle förordningen om investeringsavgift gälla tills vidare och förordningen

om varulagervärderingen för ett år. Den anförda motiveringen härför är,

beträffande förstnämnda förordning, den att man nu ej kunde avgöra för

hur lång tid bestämmelserna borde gälla, varför frågan härom lämpligen

kunde framdeles prövas. Anledningen till att bestämmelserna om varulagervärderingen

föreslagits gälla blott för ett år är återigen den, att ovisshet

förefunnes huruvida dessa bestämmelser skulle åstadkomma samma effekt

som en anordning enligt vilken investeringsavgift uttoges vid lagerökning.

Man borde därför pröva sig fram ett år.

Mot förslaget att bestämmelserna om investeringsavgift skulle gälla tills

vidare ha från ett stort antal remissinstanser riktats bestämda erinringar

från synpunkten att den åsyftade effekten med en lagstiftning kunde gå

förlorad, därest det icke från början klart framginge av bestämmelsernas

utformning att desamma skulle gälla allenast under en klart angiven, kortare

tidrymd. Man riskerade eljest, att investeringsavgiften komme att betraktas

som en kostnadsfördyring av sådan varaktighet, att det saknades

anledning att av hänsyn till densamma uppskjuta en investering, som man

förr eller senare under alla förhållanden hade för avsikt att göra.

Jag finner för egen del de sålunda angivna synpunkterna bärande. Om

än de sakkunniga med sitt förslag icke åsyftat annat än att bestämmelserna

skulle upphöra att gälla så snart ett fortsatt behov av desamma ur investeringsbegränsande

synpunkt icke längre förelåge, synes det dock ur psykologisk

synpunkt riktigt att ge förordningen en bestämd giltighetstid. Denna

synes lämpligen kunna bestämmas till två år. Skulle en förlängning av giltighetstiden

finnas vara påkallad, bör frågan härom framdeles upptagas till

prövning.

I anledning av de sakkunnigas förslag att investeringsavgift skulle uttagas

med tio procent har från några håll framhållits att en högre procentsats

borde väljas, därest man ville ha garanti för att den åsyftade effekten

skulle vinnas. Åtskilliga näringsorganisationer ha å andra sidan gjort gällande,

att en lägre procentsats vore tillräcklig för att icke omedelbart nödvändiga

investeringar skulle uppskjutas.

För egen del finner jag den av de sakkunniga förordade procentsatsen

väl avvägd. Därvid har jag beaktat de sakkunnigas förslag att investeringsavgiften

synes böra hänföras till vid taxeringen avdragsgill omkostnad. Till

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Moj.ts proposition nr 220.

sistnämnda fråga får jag emellertid anledning att i ett senare sammanhang

återkomma.

I några remissyttranden har framhållits, att om förordningen angående

investeringsavgift skulle gälla för mer än ett år, borde avgift uttagas efter

en fallande skala. Härtill får jag genmäla, att om förordningen — såsom jag

förordat — skall begränsas att gälla två år, synes anledning knappast föreligga

att för det andra av dessa båda år fastställa en lägre procentsats. Därjämte

må framhållas att om olika procentsatser skulle gälla, kunde detta

förutses medföra eljest icke uppkommande tvister angående när en investering

skulle anses verkställd.

Landsorganisationen har i sitt yttrande framhållit, att då investeringsavgiften

avsåges skola minska räntabiliteten hos vissa investeringar, landsorganisationen

förutsatte att avgiften på de områden priskontrollen behärskade

icke finge övervältras på konsumenterna.

Jag delar den av landsorganisationen uttalade meningen. Lagstiftningen

skulle lätt nog bliva verkningslös eller i allt fall förlora i effektivitet, därest

den kostnadsfördyring, som investeringsavgiften utgör, finge på antytt

sätt övervältras. Det torde emellertid finnas skäl att antaga att effekten på

prisnivån av ett genomslag av investeringsavgiften icke hade kunnat bli

annat än obetydlig.

I anledning av det av länsstyrelsen i Kalmar län gjorda uttalandet att

större garantier skulle vinnas för uppnående av den med den ifrågasatta

lagstiftningen åsyftade effekten om den föreliggande rätten till fri avskrivning

å maskiner och inventarier samtidigt upphävdes, får jag som min

mening framhålla, att den av länsstyrelsen sålunda ifrågasatta åtgärden

näppeligen kan vidtagas utan att en mera vittgående undersökning om dess

konsekvenser först verkställes. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra

om att när rätten till s. k. fri avskrivning genom beslut vid 1938 års

riksdag infördes var — såsom framgår bl. a. av uttalanden i bevillningsutskottets

betänkande nr 32 till nämnda års riksdag — avsikten uppenbarligen

icke att i alla lägen godtaga hur vittgående avskrivningar å inventarier

som helst. Det vill synas som om det av länsstyrelsen uttalade önskemålet

om inskränkande bestämmelser skulle bli i viss mån tillgodosett,

därest i praxis mera allmänt iakttoges möjligheten att inskrida mot påtagligt

överdrivna avskrivningar, som icke te sig ur affärsekonomisk synpunkt

motiverade utan med fog kunna anses ha tillkommit i syfte allenast

att vinna anstånd med beskattning av vinstmedel.

Vad angår huvudlinjerna i det framlagda förslaget om investeringsavgift

vill jag för egen del och på av de sakkunniga anförda skäl ansluta

mig till den meningen, att investeringsavgift bör ifrågakomma allenast

vid investeringar inom förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse samt

därjämte vid de av de sakkunniga särskilt uppmärksammade fallen av investeringar

inom förvärvskällan annan fastighet. I vissa speciella hänseenden,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

där de sakkunniga velat förorda uttagande av investeringsavgift, har jag

visserligen för avsikt att förorda vissa ändringar i förslaget. Till dessa

spörsmål får jag emellertid återkomma längre fram.

III. Avgiftspliktiga investeringar.

1. Promemorian.

De sakkunnigas förslag innebär, att investeringsavgift vid investeringar

inom förvärvskällan rörelse skall utgå å kostnader föi

investeringar i fastigheter, som äro avsedda för stadigvarande bruk i rörelse,

därvid dock i fråga om bostäder för anställd personal investeringsavgift

skall ifrågakomma allenast såvitt angår kostnader för reparationer;

investeringar i och för tillgodogörande av naturtillgångar såsom gruvor,

stenbrott, m. m. i den mån kostnaderna därför icke få vid inkomsttaxeringen

omedelbart avdragas såsom utgifter i den löpande driften; samt

investeringar i maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse avsedda

inventarier.

I promemorian framhålles, att förslaget i nu ifrågavarande del innebure

att viss åtskillnad gjordes mellan å ena sidan fastigheter, som användes till

bostäder för anställd personal, och å andra sidan övriga fastigheter. Beträffande

sistnämnda grupp av fastigheter skulle investeringsavgift utgå å kostnad

för inköp i den mån sådan kostnad belöpte å byggnad, å kostnad för

ny-, till- och ombyggnad samt för grundförbättring å fastighet ävensom å

kostnad för reparation av byggnad. Däremot skulle investeringsavgift icke

beräknas å kostnaden för inköpt mark. Anledningen härtill vore att den

ifrågasatta lagstiftningens väsentliga syfte vore att begränsa arbets- och

materialkrävande investeringar. Av samma skäl syntes investeringsår gift

icke böra utgå å kostnad för förvärv av gruvrätt, stenbrott o. dyl.

Vad härefter gällde bostadsfastighet åt anställda syntes, framhålla de sakkunniga,

investeringsavgift böra uttagas allenast då fråga vore om reparationskostnader.

I promemorian anföres därefter följande.

Att avgift föreslås skola utgå icke enbart å egentliga nyinvesteringar på

sätt av det förut sagda framgår utan även å reparationer av byggnad beror

därpå alt återhållsamhet i fråga om jämväl investeringar av sådan art

måste anses önskvärd i nuvarande läge. Det ma i detta sammanhang fi amhållas,

att reparationsavdragen vid inkomsttaxeringen icke sällan avse förbättringskostnader,

som rätteligen icke borde omedelbart få avdragas, men

för vilka sådant avdrag likväl erhålles på grund av svårigheterna för taxeringsmyndigheterna

att i efterhand göra en riktig uppdelning mellan föibättrings-

och reparationskostnader. Även med hänsyn härtill synes det

angeläget att icke undantaga reparationskostnader från investeringsavgift.

De sakkunniga tillägga, att avgift syntes böra utgå å kostnader för ny-,

till- och ombyggnad, för grundförbättring samt för reparation av fastighet

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

aven i det fall, då rörelseidkare nedlagt sådana kostnader å av honom i och

för rörelsen förhyrd fastighet. Då sådana investeringar komme i fråga, förelåge

ofta intressegemenskap mellan hyresgäst och fastighetsägare. Oavsett

huru härmed förhölle sig, borde investcringsavgift i enlighet med den föreslagna

lagstiftningens syfte i sådant fall utgå. För att förhindra kringgående

av en sådan bestämmelse syntes böra gälla, att om hyresersättningen avsevärt

höjdes efter överenskommelse med fastighetsägaren av innebörd, att

denne skulle bekosta viss investering och arrangemanget kunde antagas ha

tillkommit för att undgå investeringsavgift, sådan avgift likväl borde utlagas

av hyresgästen.

Därefter erinras i promemorian om att reparationer å byggnader uppenbarligen

ofta vore av sådan natur, att reparationerna i fråga icke borde

uppskjutas. Med hänsyn härtill och till svårigheterna att i det särskilda fallet

pröva angelägenheten av reparationerna säga de sakkunniga sig vilja

föreslå en schablonregel av innebörd att investeringsavgift skulle uttagas

allenast i den mån reparationskostnaderna överstege ett belopp motsvarande

1 % av taxerat byggnadsvärde, i förekommande fall minskat med i byggnadsvärdet

ingående särskilt maskinvärde.

Beträffande förslaget i vad detsamma avsåge uttagandet av investeringsavgift

icke blott vid nyanskaffning av maskiner och andra inventarier utan

även vid ersättningsanskaffning av sådana tillgångar anföra de sakkunniga

följande.

I nuvarande läge är återhållsamhet också beträffande ersättningsanskaffningar

önskvärd, varför uttagande av investeringsavgift i dylikt fall sammanfaller

med den ifrågasatta lagstiftningens syfte. Därtill kommer att ett

fritagande av ersättningsanskaffningar skulle medföra stora svårigheter vid

den praktiska tillämpningen och föranleda skattetvister. Ersättningsanskaffning

innefattar nämligen ofta tillika en viss nyanskaffning, enär den

nya tillgången på grund av teknikens utveckling eller av andra skäl är

bättre än vad den utrangerade tillgången ursprungligen var. Ofta skulle

det därför vara mycket svårt att uppdela kostnaden" för ersättningsanskaffning

i kostnad för egentlig ersättninganskaffning och i förbättringskostnad.

Som en konsekvens av det förut sagda bör i det fall, då såsom likvid eller

dellikvid vid inventarieförvärv annat inventarium lämnats, investeringsavgiften

beräknas å den nya tillgångens hela anskaffningskostnad och alltså

icke allenast å eventuellt erlagd kontant mellanskillnad.

I promemorian framhålles därefter önskvärdheten ur praktisk synpunkt

av att investeringsavgift icke träffade inventarier som erfarenhetsmässigt

snabbt förbrukades. Med hänsyn därtill förordade de sakkunniga att från

sådan avgift undantoges maskiner och andra inventarier med en beräknad

varaktighetstid av högst tre år. Därvid erinrades om att en sådan regel

skulle sammanfalla med bestämmelsen i kommunalskattelagen att hela

anskaffningskostnaden för inventarier med dylik varaktighetstid finge i

sin helhet avdragas under anskaffningsåret. I anslutning till det sist återgivna

påpeka de sakkunniga, att rörelseidkarna understundom i strid mot

nyssnämnda bestämmelse omedelbart avdragit anskaffningskostnaden även

för tillgångar med längre varaktighetstid än tre år, nämligen om anskaff
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ningskostnaden i förhållande till kostnaden för företagets samtliga investeringar

vore obetydlig, och skattemyndigheterna hade som regel med hansyn

till åtgärdens jämförelsevis ringa betydelse icke inskridit däremot.

Därest vad de sakkunniga förordat i avseende å uttagandet av investeringsavgift

godtoges, vore det angeläget att kommunalskattelagens nyss

antydda bestämmelse riktigt tillämpades.

De sakkunniga påpeka, att de icke föreslagit att investeringsavgift skulle

uttagas å kostnader för reparationer av maskiner och andra inventariei

samt framhålla att anledningen därtill vore, att det mången gång skulle

vara svårt och arbetskrävande att med stöd av räkenskaperna fastställa

storleken av sådana reparationer. Dessa utfördes nämligen ofta av egen

personal och man kunde vidare icke alltid skilja mellan kostnader för

löpande tillsyn och för verkliga reparationer. Om i samband med reparation

av inventarier förbättringsarbeten utfördes, vilket exempelvis kunde

förekomma i samband med fartygsreparationcr, syntes förbättringskostnaden

böra jämställas med kostnad för inköp av inventarier, varför investeringsavgift

i sådant fall borde uttagas.

I promemorian erinras om att i direktiven för utredningsuppdiaget ifiågasatts

att investeringsavgift skulle utgå även vid investeringar i varulager.

Sedan de sakkunniga framhållit att därmed torde ha avsetts att avgift

skulle uttagas vid lagerökning anföres följande.

Möjligheterna att uttaga avgift i sådant fall ha undersökts, men det har

visat sig att åtskilliga erinringar kunna framställas mot en sadan anoidning.

Om avgiften utginge på värdet å en kvantitativ lageroknmg uncer

viss period, vilket torde vara den enda beräkningsgrund som kunde

komma i fråga, skulle häremot kunna invandas att lagrets storlek ofta

vore beroende på rent tillfälliga förhållanden. En rörelseidkare som rakat

ha onormalt litet lager vid periodens ingång, skulle nodgas betala mvesteringsavgift,

även om lagret vid periodens utgång uppginge till allenast

normal storlek. Vidare skulle avgift utgå även då lagerokmngen uppkommit

på grund av avsättningssvårigheter eller eljest uppenbarligen icke be

rodde på spekulationer i prisstegring. Som exempel härpå ma namnas toreta«

inom jorbrukets föreningsrörelse och andra företag, som pa likartat

sätt handla med lantbruksprodukter. Storleken av varulagren hos sadana

företag sammanhänger ofta med skördeförhållandena; om skörden under

ett år''blir större än under det närmast föregående, medför detta som re“el

la^erökning. Som ytterligare exempel må anföras verkstadsföretagens

pågående beställningsarbeten, vilka inräknas i varulagret Om värdet av

pågående beställningsarbeten hos ett sådant företag är förhållandevis lite

vid ingången av ett beskattningsår, därför att stora leveranser skett under

slutet av närmast föregående år, och om större leveranser av bestallda tillgångar

verkställas först efter utgången av beskattningsåret, kommer varulagrets

värde att härigenom ökas.

Även taxeringstekniskt skulle en investeringsavgift a lageroknmg medföra

betydande svårigheter. Här skall endast eu av dessa omnämnas, nam

ligen den situation som skulle uppkomma om lagret ökats ett år och minskats

det efterföljande. Materiellt vore det riktigast, om den avgift som

erlagts å lagerökningen helt eller delvis restituerades vid den efterföljande

lagerminskningen, men detta skulle föranleda ett betydande arbete foi

taxeringsmyndigheterna. Därest de skattskyldiga icke tillerkändes sadan

restitutionsrätt, skulle detta naturligt nog anses orättfärdigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

f>0

Kungl. Maj:Is proposition nv 220.

De sakkunniga säga sig ha övervägt, hur de nu antydda svårigheterna

skulle kunna övervinnas, samt framhålla att en lösning visserligen syntes

''ara att införa särskilda dispensföreskrifter, möjliggörande en prövning i

enskilda fall av frågan huruvida investeringsavgift borde uttagas eller ej.

Vissa erinringar syntes emellertid vara att rikta mot en lagstiftning, som

1 Öl utsatte en vidsträckt tillämpning av dispensregler. De sakkunniga hade

därför undersökt huruvida lagstiftningens syfte skulle i nu förevarande hänseende

kunna vinnas i annan ordning.

Den alternativa lösning, som de sakkunniga därvid ifrågasatt, innebär

en anordning enligt vilken rätten att vid inkomsttaxeringen få i räkenskaperna

verkställd värdering av varulagret godtagen tillfälligt skulle inskränkas.

För detta alternativ skall senare lämnas en närmare redogörelse.

Vad härefter angår investeringar inom förvärvskällan

jordbruksfastighet, innebär de sakkunnigas förslag — såsom redan

av det förut sagda framgår — att investeringsavgift skulle uttagas å

kostnader för ny-, till- och ombyggnad av fastighetens byggnader, för reparationer

av dessa byggnader samt för nyanskaffning och ersättningsanskaffning

av maskiner och andra döda inventarier ävensom för förbättringsåtgärder

å sistnämnda tillgångar. De sakkunniga framhålla, att investeringsn\gift

icke föreslagits skola utga a kostnader för ny-, till- och ombyggnad av

bostäder allenast för anställd personal. Vidare innebure förslaget, all kostnader

för förbättring av själva grunden (marken) till jordbruksfastighet, för

skogens vård samt för inhägnande av åker och skog undantoges. Investeringsavgift

a^ såges skola utgå icke blott vid nyanskaffning av inventarier

utan även vid ersättningsanskaffning av sådana. Då vid inventarieförvärv

annat inventarium lämnats såsom likvid eller dellikvid, borde investeringsavgift

utgå i enlighet med vad som i motsvarande hänseende angivits beträffande

investeringar inom förvärvskällan rörelse. I huvudsak skulle alltså

avgift vid investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet komma att

utgå efter samma grunder som föreslagits skola gälla för rörelsen. De sakkunniga

säga sig vilja föreslå, att reparationskostnader avgiftsbelades allenast

till den del kostnaderna överstege en procent av det taxerade jordbruksvärdet.

Skulle taxeringsvärdet å skogsmark för viss fastighet utgöra 50 procent

eller mera av taxerat jordbruksvärde, syntes investeringsavgift å reparationskostnaden

böra uttagas allenast för den del därav, som överstege

en procent av taxerat jordbruksvärde sedan detta minskats med värdet å

skogsmark.

Vad slutligen angår investeringar inom förvärvskällan

annan fastighet framhålla de sakkunniga, att bland annat som en

följd av hyresregleringen syntes reparationer i egentliga hyresfastigheter

förekomma i tämligen liten omfattning. Det förefölle därför ej föreligga

tillräckliga skäl att genom en investeringsavgift söka åstadkomma en ytterligare

begränsning av sådana reparationer. Ej heller borde ifrågakom
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

61

ma att uttaga avgift vid förvärv av hyresfastighet. De sakkunniga förordade

därför, att investeringsavgift skulle uttagas endast i det fall alt rörelseidkare

förhyrde lokaler av närstående företag och fastighetsägaren

bekostat investeringar, som hänförde sig till den av rörelseidkaren förhyrda

delen av fastigheten. Innebörden av de föreslagna bestämmelserna

vore alltså att investeringsavgift skulle utgå å kostnader för sådana investeringar

i fastigheten, som skulle utgöra avgiftspliktiga investeringar i rörelse,

om fastigheten ägdes direkt av rörelseidkaren. Investeringsavgiften

skulle följaktligen i dessa fall träffa investeringar i form av ny-, till- och

ombyggnad, grundförbättring och reparation av byggnad.

Därefter framhålles i promemorian att vad de sakkunniga anfört om

reparationer av annan fastighet främst gällde beträffande hyresfastighet.

Fastighet som beboddes av ägaren syntes däremot repareras i väsentligt

större omfattning. Den omständigheten att reparationskostnaderna vore

avdragsgilla vid inkomsttaxeringen innebure en kraftig stimulans till reparationer.

Det syntes likväl icke lämpligt att avgiftsbelägga kostnaderna för

sådana reparationer, då detta skulle förutsätta en vidlyftig uppgiftsskyldighet.

Investeringsbegränsningen syntes i stället böra åstadkommas genom

sådana ändringar av kommunalskattelagens bestämmelser, att rätten

till avdrag för reparationskostnader av fastighet, som användes till bostad

huvudsakligen för ägaren, modifierades. Enligt vad de sakkunniga erfarit

komme 1950 års skattelagssakkunniga att — om än ur andra synpunkter

— upptaga denna fråga till prövning.

2. Remissyttrandena.

Frågan om vilka investeringar, som böra beläggas med avgift, beröres i

ett flertal remissyttranden. De erinringar mot förslaget, som därvid framföras,

avse främst sådana fall, där ett uttagande av avgift anses icke vara

motiverat med hänsyn till lagstiftningens syfte eller där uttagande av avgift

skulle för vederbörande utgöra en oskälig belastning.

Från remissyttrandena torde följande få återgivas.

Sveriges redareförening anför, att föreningen icke funne att uttagande av

investeringsavgift vid köp av färdig byggnad överensstämde med syftet med

lagstiftningen, enär i dylikt fall genom investeringen icke toges i anspråk

arbetskraft och ej heller material. Liknande synpunkter anföres även i fråga

om inventarieanskaffning i vissa fall. Sålunda framhålles att vid inköp av

ett redan färdigbyggt svenskt eller utländskt fartyg eller då ett nytt fartyg

beställdes vid och levererades av ett utländskt varv toges icke arbetskraft

och material inom vårt land i anspråk. En dylik investering verkade icke

inflationsdrivande inom landet, varför densamma borde vara undantagen

från investeringsavgift.

Liknande synpunkter framföras i ett flertal remissyttranden, däribland i

det yttrande som avgivits av Smalands och Blekinge, handelskammare, och

vari därjämte framhålles att köp av begagnade tillgångar icke borde vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

G2

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

avgiftsbelagda. Svenska sparbanksföreningen påpekar, att det är svårt att

från investeringsbegränsningssynpunkt förstå, varför inköp av en äldre

bebyggd fastighet inom förvärvskällan rörelse skall beläggas med investeringsavgift.

Ett sådant inköp är varken arbets- eller materialkrävande och

bör i likhet med vad som föreslås beträffande jordbruk icke ingå bland avgiftsbelagda

investeringar.

Länsstyrelsen i Kalmar län gör gällande, att av den föreslagna lagtexten

icke klart framginge, om investeringsavgift skulle utgå då ett företag köpte

en fastighet med därå uppförd byggnad, och hemställer att bestämmelsen

förtydligas på denna punkt. Länstyrelsen i Södermanlands lån erinrar om

att vid förvärv av färdigställd byggnad med tomtmark uppdelning av köpeskillingen

i regel icke funnes angiven i köpeavtalet. Med hänsyn därtill

ifrågasatte länsstyrelsen, om icke anvisning om tillämpligt beräkningssätt

borde intagas i författningen.

Svenska sparbanksföreningen framhåller att sparbankernas fastigheter,

i vilka vore inrymda huvudkontor eller avdelningskontor, mycket ofta vore

att jämställa med »egentliga hyresfastigheter» i det att de till större delen

mnehölle bostäder eller kontor och butikslokaler. Föreningen tillägger, att

den förutsatte att sådana fastigheter icke avsåges med författningsförslaget

i vidare mån än beträffande sparbankens egna lokaler samt i fråga om reparationskostnader,

även tjänstebostäder.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att övervägande

skäl talade för att från investeringsavgift undantaga sådana investeringar,

för vilka byggnadstillstånd erfordrades. Den ytterligare granskning

och prövning av behovet av dessa investeringar, som investeringsavgiften

kunde föranleda till, komme — enligt vad i yttrandet framhålles — säkerligen

icke att leda till någon minskning i investeringsvolymen.

I sistnämnda yttrande framhålles vidare, att då fråga vore om nödvändig

ersättningsanskaffning, vare sig denna avsåge byggnader, maskiner eller

andra inventarier, måste det befaras att investeringsavgiften ofta komme att

motverka sitt syfte och framstå såsom en obillig straffbeskattning. Syftet

med anordningen skulle utan tvivel främjas, om ersättningsanskaffning, som

visades ha varit nödvändig för upprätthållande av företagets produktionskapacitet,

undantoges från investeringsavgift. Det måste dock erkännas, att ett

stadgande av sådan innebörd skulle föranleda så betydande tillämpningssvårigheter,

att befogade invändningar kunde riktas däremot. Man kunde

emellertid icke rimligen undgå att komplettera lagstiftningen med en dylik

föreskrift, därest icke lagens giltighetstid bleve mycket kort och avgiften

måttlig. En särskild bestämmelse om undantag från investeringsavgift vore

dock ovillkorligen påkallad i de fåtaliga men för det enskilda företaget ofta

mycket kännbara fall, då nödvändig ersättningsanskaffning föranletts därav

att tillgång gått förlorad eller blivit förstörd genom eldsvåda, haveri eller

liknande katastrofartad händelse. Sedan det framhållits att ett dispensförfarandc

borde undvikas, anföres vidare i yttrandet, att tillämpningen av ett

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

stadgande enligt vilket ersättningsanskaffning i de senast angivna fallen

skulle undantagas från investeringsavgift, borde kunna anförtros de ordinarie

beskattningsmyndigheterna. Detta syntes desto mindre vara ägnat att

väcka betänkligheter som myndigheterna redan enligt gällande skatteförfattningar

hade att tillämpa just för de ifrågavarande fallen särskilt meddelade

föreskrifter. Om det skulle väcka betänkligheter att medgiva befrielse från

den å hela investeringskostnaden belöpande avgiften, med hänsyn till att

företagen icke sällan i stället för utrangerade anläggningstillgångar anskaffade

modernare och följaktligen dyrbarare sådana, syntes i särskilda anvisningar

till författningsrummet böra föreskrivas, att befrielsen icke finge

avse större del av avgiften än som belöpte å den utrangerade tillgångens anskaffningskostnad,

omräknad i nuvarande penningvärde. Därefter framhålles

dock, att investeringar, som avsåge rationalisering av produktionen vore

ur allmän synpunkt i hög grad önskvärda. Det förelåge därför icke någon

anledning att från avgiftsbefrielse utmönstra rationaliseringskostnader, erlagda

i samband med av dylika skäl föranledda ersättningsanskaffningar.

I yttrandet framhålles vidare, att det vore nödvändigt att stadga avgiftsfrihet

för interna överlåtelser av avgiftspliktiga tillgångar inom en koncern,

d. v. s. då investeringen allenast innebure en transaktion mellan moder- och

dotterbolag eller andra varandra lika närstående företag. Detsamma gällde

för överlåtelse mellan olika delägare i en rörelse eller ett jordbruk ävensom

för de i förordningen om investeringsskatt reglerade fallen, då investeringen

föranletts av övertagande av annat företags verksamhet eller tillkommit på

direkt föranstaltande av vederbörlig statlig myndighet. Dessa undantagsbestämmelser

syntes samtliga utan större svårighet kunna tillämpas av beskattningsmyndigheterna.

Skulle en sådan anordning vara ägnad att väcka

betänkligheter, synes det ofrånkomligt, att ett dispensförfarande finge komma

till användning i likhet med vad som gällde i fråga om investeringsskatten.

Även riksskattenämnden framhåller, att undantag från avgiftsplikt borde

stadgas t. ex. i samband med att näringsverksamhet överlätes från far till

son eller från ett koncernföretag till ett annat företag inom samma koncern.

Vidare funne nämnden det icke motiverat, att avgift uttoges vid anskaffning

av byggnader och inventarier såsom ersättning för vad som gått förlorat vid

eldsvåda eller därmed jämförlig händelse, varöver vederbörande icke kunnat

råda, ävensom vid investeringar föranledda av expropriation eller liknande

tvångsåtgärder. Nämnden förordade därför, att dispens skulle kunna medgivas

i nu antydda fall och anför därvid följande.

Sannolikt ställer det sig emellertid svårt att utan risk för missbruk eller

andra icke önskvärda konsekvenser uppställa undantagsregler, som kunna

infogas i författningsförslaget. På grund härav vill riksskattenämnden ifrågasätta,

om icke de mindre tilltalande resultat, som i vissa fall kunna bli

följden av bestämmelserna i deras nuvarande utformning, borde förebyggas

genom införande av ett dispensförfarande, avsett för ovan angivna och därmed

jämförliga fall. Med hänsyn till angelägenheten av alt dispensbestämmelserna

tillämpas restriktivt och likformigt, lärer tillämpningen av dylika

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

bestämmelser icke böra överlämnas åt taxeringsorganen utan bör uppdragas

åt en central myndighet. Med hänsyn till arten av dispensprövningen och dess

nära samband med den verksamhet för en riktig och enhetlig tillämpning av

blivande bestämmelser om investeringsavgift, som riksskattenämnden författningsenligt

kominer att få utöva, synes det naturligt, att sådan prövning

uppdrages åt riksskattenämnden. Nämnden har för sin del intet att erinra

mot att en sådan uppgift tilldelas nämnden. Eventuellt skulle prövningen

emellertid kunna uppdragas åt en särskild nämnd i likhet med vad som gäller

enligt 1951 års förordning om investeringsskatt.

Liknande synpunkter framföras jämväl i de yttranden, som avgivits av

bl. a. kammarrätten, kommerskollegium, Kooperativa förbundet, Sveriges

redareförening och länsstyrelsen i Södermanlands län. Även länsstyrelsen i

Stockholms län uttalar en likartad mening men framhåller samtidigt att

avgiftsbefrielsen borde till förhindrande av missbruk begränsas att omfatta

uppburet försäkringsbelopp. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som likaledes

beaktat ifrågavarande spörsmål, framhåller, att ännu mindre motiv för avgiftsplikt

vid återanskatfning förelåge i sådana fall, där försäkringsskydd

icke kunnat erhållas. Såsom belysande exempel nämner länsstyrelsen, att

under sistlidna vinter ett stort antal byggnader, särskilt ladugårdar, rasat

till följd av stora snömassor. En investeringsavgift, som i dylikt fall gjorde

den uppkomna förlusten än större, skulle vara i hög grad obillig.

I yttrande från Sveriges redareförening framhålles att ersättningsanskaffningar,

som vore nödvändiga för att en företagare skulle kunna upprätthålla

sin verksamhet, över huvud taget icke borde drabbas av en sådan prohibitiv

åtgärd, som den föreslagna avgiften innebure. Liknande synpunkter framhållas

av länsstyrelsen i Södermanlands län, som anser att investeringsavgift

å ersättningsanskaffning och underhållskostnader kunde befaras få den

konsekvensen, att dylika anskaffningar och nedläggandet av sådana kostnader

underlätes, vilket skulle medföra en minskning och försämring av

produktionsapparaten. Vidare framhåller länsstyrelsen, att enligt förslaget

komme den, som nyetablerade rörelse, att likställas med den, som redan

utövar sådan, och alltså bliva skyldig erlägga investeringsavgift för hela sitt

nyförvärv av byggnader och inventarier. Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke

en ändring härvidlag borde komma till stånd.

Beträffande förslaget att vid byte av tillgång hela värdet av den nya tillgången

skall beläggas med avgift och icke endast den kontanta mellanskillnaden

anför Kooperativa förbundet, att med hänsyn till att vid byten av med

investeringsavgift belagda objekt den bortbytta tillgången ofta uppvärderas

i syfte att lämna den bytande en rabatt, syntes förslaget i promemorian

vara för vittsyftande. Ofta framkomme i vederbörandes räkenskaper endast

det kontanta vederlaget (mellanskillnaden), varför det även av praktiska

skäl borde vara lämpligt att lägga avgift endast på vederlaget; mellanskillnaden

utgjorde för övrigt den egentliga nyinvesteringen, vilken avsåges skola

avgiftsbeläggas. Skedde däremot likviden delvis genom annan tillgång, t. ex.

obligationer, aktier, omsättningsvaror eller dylikt, borde givetvis hela an
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

skaffningskostnaden avgiftsbeläggas. Liknande synpunkter framföras av

bl. a. Sveriges redareförening, ett flertal handels kamrar, länsstyrelserna i

Kopparbergs och Västerbottens län samt av Sveriges lantbruks förbund, som

därjämte framhåller att bestämmelsen medförde att om två jordbrukare

bytte inventarier sinsemellan investeringsavgift skulle utgå på bytesvärdet

för båda jordbrukarna, trots att det i dylikt fall icke vore fråga om någon

nyinvestering, som det funnes någon anledning att söka hämma.

Sveriges grossistförbund anser, att investeringsavgift icke borde utgå då

exempelvis en försliten lastbil måste ersättas med en ny. Inom grosshandeln

utgjorde lastbilen ett transportmedel och transportkostnaderna rörde sig om

stora belopp. Då det vore nödvändigt att söka hålla dessa kostnader nere,

lönade det sig ej för en företagare att behålla en gammal lastbil, som droge

stora reparationskostnader. Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle hela

anskaffningskostnaden för en nyförvärvad tillgång utgöra avgiftspliktig investering.

Avdrag finge således ej ske för annan tillgång, som lämnats såsom

likvid eller dellikvid. Om ersättningsanskaffning ej medgåves vara avgiftsfri,

borde i varje fall såsom avgiftspliktig investering ej räknas större belopp

än som motsvarade skillnaden mellan tillgångens anskaffningskostnad och

den ersättning, som erhållits för den utrangerade tillgången.

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar, att i den föreslagna författningstexten

använts uttrycket »nyanskaffning» såsom motsats till begreppet »ersättningsanskaffning».

Kommunalskattelagen använde ordet nyanskaffning för att

beteckna ersättningsanskaffning och ordet nyuppsättning såsom motsats till

ersättningsanskaffning. Länsstyrelsen funne kommunalskattelagens terminologi

böra konsekvent bibehållas i nytillkommande skattelagtext. Länsstyrelsen

framhåller vidare att gränsdragningen mellan förbättring och reparation

av maskiner och inventarier bleve svår att genomföra i praktiken, exempelvis

då ett fartygs maskineri ersattes med ett nytt sådant. — Liknande

påpekanden göras i det av kammarrätten avgivna yttrandet.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet påpekas, att enligt

förslaget vore endast sådana byggnader, som uteslutande vore avsedda för

bostadsändamål, frikallade från investeringsavgift, då fråga vore om köp,

nybyggnad etc. Den omständigheten att i en för beredande av personalbostäder

inköpt eller uppförd byggnad funnes inrymd allenast en mindre affärslokal,

kunde således enligt det föreliggande förslaget tagas till intäkt för

yrkande, att investeringsavgift skulle utgå å hela kostnaden för förvärvet

av byggnaden. Dylika orimliga beskattningseffekter borde undvikas. •— Liknande

synpunkter framföras även av kammarrätten, länsstyrelsen i Älvsborgs

län och Västergötlands och Norra Hallands handelskammare m. fl.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att bestämmelsen att

investeringar i fastigheter inom förvärvskällan rörelse, då det gällde bostäder

för anställda, skulle undantagas från investeringsavgift utom då det

gällde kostnader för reparationer gåve företagen möjlighet till knappast

önskvärda investeringar i form av köp eller ny- eller ombyggnad av s. k.

5 Iiihang till riksdagens protokoll 10.r>l. 1 samt. Nr 220.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

direktörsvillor för representativa ändamål utan att investeringsavgift uttoges.

Länsstyrelsen tillägger, att jordbrukarna syntes komma i ett sämre

läge än andra fastighetsägare, enär de komme att påföras investeringsavgift

såväl vid ny-, till- och ombyggnad av egen mangårdsbyggnad och även vid

reparation av densamma. Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna

i Örebro och Jönköpings län, vilken sistnämnda länsstyrelse därjämte tilllägger

att den funne lämpligast, att all förbättring av bostäder undantoges

från avgiftsplikt. I varje fall borde sådan ändring vidtagas, att förvärvskällorna

jordbruksfastighet och rörelse bleve likställda i angivna avseende.

Kammarrätten, som säger sig livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag att

undantaga bostadsproduktionen från avgiftsplikt, framhåller, att denna förslagets

huvudlinje genombrutits i vad avsåge ny-, till- och ombyggnad av

fastighet tillhörig förvärvskällan jordbruk och avsedd såsom bostad åt ägaren

eller arrendator. Kammarrätten avstyrker en sådan inskränkning av avgiftsfriheten

för bostäder och framhåller i detta sammanhang, att om en

rörelseidkare använde en honom tillhörig fastighet såväl för rörelsens behov

som till egen bostad komme enligt förslaget, jämfört med första punkten av

anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen, avgift icke att utgå för investeringar

i bostadsdelen.

En av ledamöterna i riksgäldsfullmäktige, herr Svensson, har i ett särskilt

yttrande anfört följande.

Enligt föreliggande förslag skall investeringsavgift ej utgå för ny-, tilleller

ombyggnad av »annan fastighet», som är avsedd uteslutande fö’r bostadsändamål.

Detsamma gäller för arbetare- och personalbostäder vid förvärvskällan

jordbruk eller rörelse av annat slag. Konsekvensen av dessa bestämmelser

blir att det stora antalet bönder och småbrukare, som äro sina

egna lantarbetare, sättas i en missgynnad särklass. Detta förslag att, utan

investeringsavgift släppa fram ny-, till- eller ombyggnad av bostäder för

samtliga kategorier utom jordbrukarna, kan jag för min del icke biträda

Att det stora och i många fall bristfälliga bostadsbeståndet vid våra hundratusentals

småbruk och bondgårdar förnyas är enligt min mening lika anklaget

som att investeringar i Övriga bostäder främjas. Jag anser därför att

en sådan omarbetning av förslaget bör äga rum, att de orättvisa verkningarna

i detta avseende undanröjas. °

Förslaget att reparationsarbeten å arbetarbostäder skola avgiftsbeläggas

beröres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som ifrågasätter om det icke ur

sociala synpunkter vore lämpligast att låta även dylika arbeten omfattas av

befrielsen från investeringsavgift. Även länsstyrelsen i Kalmar län finner det

tveksamt, om dylik investering borde beläggas med investeringsavgift, då

kostnad för uppförande av arbetarbostäder icke vore belagd med dylik avgift.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelsen i Södermanlands län och

av Sveriges redareförening, som framhåller att avgiften åstadkomme en ökning

av kostnaderna för reparationerna och därigenom i det långa loppet

medverkade till en höjning av hyresnivån.

Lansstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att reparationsarbeten ofta vore

av den natur, att de icke borde uppskjutas. Den återhållande effekt, som

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

67

den föreslagna lagstiftningen otvivelaktigt skulle komma att få beträffande

reparation och underhåll av byggnader inom industri och jordbruk, kunde

därför enligt länsstyrelsens uppfattning icke i allmänhet anses vara önskvärd.

Det syntes även vara mindre följdriktigt att i fråga om bostadsfastigheter

åt anställda uttaga investeringsavgift vid reparationer men ej vid tilloch

ombyggnadsarbeten. Med hänsyn till att investeringsavgift vid reparationer

föresloges skola uttagas endast i den mån kostnaderna överstege en

procent av taxerat byggnadsvärde syntes den material- och arbetsbegränsande

effekten av den föreslagna lagstiftningen i detta avseende bliva förhållandevis

ringa. Då största möjliga förenkling av beskattningsreglerna

dessutom borde eftersträvas, ansåge länsstyrelsen det kunna ifrågasättas att

undantaga reparations- och underhållsarbeten från investeringsavgift, i varje

fall beträffande bostadsfastigheter åt anställda.

Bestämmelsen att kostnad för reparation av byggnad skall medföra avgiftsplikt

endast till den del kostnaden överstiger en procent av taxerat byggnadsvärde

— eller i vad avser jordbruksfastighet — en procent av taxerat

jordbruksvärde beröres i yttrandet från riksskattenämnden, som anför följande.

Enligt 7 § i förslaget hänföres kostnad för reparation av byggnad i förvärvskälla,

hänför lig till jordbruksfastighet, till investeringskostnad allenast

i den mån kostnaden överstiger en procent för år räknat av det i vederbörande

fastighets taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet eller — i visst fall —

sistnämnda värde efter avdrag av skogsmarksvärdet. Med hänsyn till föreskriften

i 18 § kommunalskattelagen att beträffande jordbruksfastighet särskild

förvärvskälla föreligger med avseende å envar av de kommuner, där

den skattskyldiges fastigheter äro belägna, uppkommer en olikformighet i

förhållande till motsvarande beräkningssätt inom förvärvskälla, hänförlig

till annan fastighet eller rörelse, där någon begränsning av förvärvskällan

till viss kommun icke förekommer. Stundom kunna emellertid jordbruksfastigheter,

som äro belägna i olika kommuner och följaktligen skola betraktas

såsom särskilda förvärvskällor, bilda en naturlig ekonomisk enhet på sådant

sätt, att det ter sig orättvist och i praktiken svårgenomförbart att beräkna investeringen

annorledes än för denna enhet i dess helhet. Riksskattenämnden

föreslår därför, att tredje stycket i 7 § kompletteras med cn bestämmelse av

innebörd att såsom särskild förvärvskälla skall vid tillämpningen av bestämmelserna

i nyssnämnda stycke anses varje fastighet, fastighetsdel eller

komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse såsom

förvaltningsenhet. — Riksskattenämnden vill i detta sammanhang jämväl

fästa uppmärksamheten på att den i fjärde stycket i 7 § upptagna regeln

i vissa fall kan leda till helt olika resultat, beroende på huru taxeringsvärdet

för ett komplex av fastigheter blivit redovisat i taxeringslängden.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller beträffande

nyssnämnda schablonregel att densamma icke toge hänsyn till att reparationer

i rörelse i allmänhet ej kunde ske kontinuerligt utan i stället utfördes

på en gång med större intervaller. EU utspridande av reparationer å

varje år inverkade hindrande på driften och bleve kostsammare än om erforderliga

reparationer finge ske på en gång med längre mellanrum. Handelskammaren

bortsåge härvid givetvis från sådana smärre reparationer, som

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

avsåge årligt underhåll. Den föreslagna schablonregeln bleve även ogynnsam

för den skattskyldige genom att den avdragsgilla procenten beräknades

på byggnadsvärdet, vilket ofta låge under det verkliga värdet. Slutligen syntes

schablonbidraget icke böra beräknas särskilt för varje fastighet, i de fall

en rörelseidkare ägde flera fastigheter, utan på hela hans fastighetsbestånd.

Detta syntes motiverat av att reparationer icke borde verkställas etappvis

utan på en gång. Vad beträffade investeringsavgiften å reparationer ville handelskammaren

betvivla dess investeringsbegränsande effekt. Om nämligen

reparationen underlätes, komme i regel företagets redovisade nettovinst att

stiga med motsvarande belopp. Företaget finge alltså i realiteten välja mellan

å ena sidan att reparera och i så fall erlägga 10 % i investeringsavgift och å

andra sidan att underlåta reparera och i så fall att erlägga 50 % i skatt.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles att avfattningen

av 7 § fjärde stycket gåve vid handen att det skattefria avdraget för

reparationskostnader å byggnad skulle beräknas särskilt för varje fastighet

för sig. Ingen saklig grund kunde anses föreligga för en dylik specificerad

beräkning, som vore ägnad att i icke ringa mån komplicera förfarandet. Vad

som åsyftades vore ju, att rörelseidkarna hölle reparationskostnaderna å fastighetsbeståndet

i dess helhet nere och endast utförde omedelbart erforderliga

reparationsarbeten. Behovet av sådana reparationer varierade självfallet

för de olika fastigheterna. Dessutom skulle planläggningen av reparationerna

inom större företag och kostnaderna för dessa i hög grad ogynnsamt

påverkas, om man av hänsyn till investeringsavgiften skulle nödgas avstå

från reparationernas uppdelning i etapper på olika delar av fastighetsbeståndet.

Författningstexten borde så ändras, att avdraget för reparationskostnader

finge beräknas på rörelseidkarens fastighetsbestånd i dess helhet,

oavsett hur reparationskostnaderna vore fördelade mellan de olika fastigheterna.

Sveriges redareförening framhåller, att med hänsyn till rådande höga

kostnader för reparationsarbeten å byggnader vore det ej tillräckligt med en

procent av det taxerade byggnadsvärdet såsom norm för skälig kostnad för

normalt underhåll. Föreningen förordade att den avgiftsfria delen i detta fall

bestämdes till minst två procent av samma värde.

Sveriges köpmannaförbund anför att man icke kunde underlåta att taga

hänsyn till skillnaden mellan sten- och träfastigheter. För de senare borde

åtminstone två procent tillämpas. För övrigt vore det uppenbart, att om en

fastighet blivit grundligt reparerad under år 1950 eller 1951, så måste reparationsbehovet

vara betydligt mindre än om den ej reparerats på t. ex. 10—

15 år. Om man underläte att taga hänsyn till dylika förhållanden, komme

investeringsavgiften att särskilt drabba den som oundgängligen måste reparera

och som redan av denna anledning drabbades av stora kostnader. Detsamma

gällde även sådana rörelseidkare, som nödgats utföra reparationer i

för rörelsen använd fastighet, som tillhörde annan person. På grund av

hyresregleringen tvingades ofta hyresgäster att själva bekosta nödiga reparationer.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kangl. Maj:ts proposition nr 220.

Handelskammaren i Gefle framhåller angelägenheten av att det föreslagna

undantaget från investeringsavgift beträffande reparations- och underhållskostnader

intill fastställt procenttal av taxerat byggnadsvärde borde få utnyttjas

även i fråga om fastigheter, som arrenderades, exempelvis från dotterbolag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att byggnadsarbeten ofta utfördes

av företagens driftspersonal och med användande av råvaror och/eller förbrukningsartiklar

för rörelsen. En riktig redovisning av investeringarna

komme i sådana fall att ställa stora krav på företagens räkenskaper. Vidare

måste det vara mycket frestande för den avgiftspliktige att utelämna dylika

svårkontrollerbara kostnader i deklarationen till investeringsavgift.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar, att i promemorian särskilt uppmärksammats

de fall då en fastighetsägare bekostat viss investering i förhyrd

byggnad mot att hyresersättningen avsevärt förhöjts. Länsstyrelsen

framhåller, att avgift hade för dylikt fall ansetts böra uttagas, om arrangemanget

kunde antagas ha tillkommit för att undgå avgiftsplikt; avgiften

skulle enligt promemorian drabba rörelseidkaren (hyresgästen). Detta hade

emellertid icke kommit till uttryck i den föreslagna författningstexten på

annat sätt än genom bestämmelserna i 18 §, därvid, för att rättelse skulle

kunna vidtagas, krav uppställts på att åtgärden tillkommit i uppenbart syfte

att undgå investeringsavgift. Med den föreslagna avfattningen syntes bestämmelsens

tillämplighet enligt länsstyrelsens mening komma att avsevärt

begränsas.

I det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet framhålles, att

investeringsavgift vid investering i förvärvskällan annan fastighet föreslagits

skola utgå endast under förutsättning att fastigheten i sin helhet eller

i den del, där investering gjorts, vore upplåten till användning i rörelsen.

Länsstyrelsen hade icke något att erinra häremot. Det syntes emellertid

knappast erforderligt att göra den begränsningen, att rörelsen skulle bedrivas

av »någon, med vilken den som bekostat investeringen måste anses

vara i intressegemenskap». En investeringsavgift, som drabbade all investering

för rörelseändamål i förvärvskällan annan fastighet, skulle enligt länsstyrelsens

uppfattning stå i överensstämmelse med det allmänna syfte som

låge till grund för bestämmelserna i övrigt. Genom borttagandet av denna begränsning

skulle dessutom undvikas de tolkningssvårigheter, som kunde uppkomma

i fråga om vad som skulle förstås med begreppet intressegemenskap.

Ytterligare en fördel skulle stå att vinna. De sakkunniga hade beträffande

grundförbättringar å fastighet, som förhyrdes av rörelseidkare, framhållit,

att risk kunde föreligga för sådana arrangemang, att en rörelseidkare i syfte

att undgå investeringsavgift, överenskomme med fastighetens ägare, att

denne skulle bekosta önskade förbättringar. Det hade därför föreslagits att

i dylika fall investeringsavgift skulle erläggas av hyresgästen. En dylik

bestämmelse syntes mera sällan kunna tillämpas på grund av bevissvårigheter.

Genom en ändring på det sätt länsstyrelsen antytt skulle skatteplikten

automatiskt överföras till hyresvärden.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att begreppet »närstående företag»

i fråga om investering i förvärvskällan annan fastighet torde komma att

ge upphov till åtskilliga tvister. Närmare direktiv i detta avseende syntes enligt

länsstyrelsens mening nödvändiga, liksom även en anvisning om bevisbördans

fördelning.

Beträffande förslaget att investeringsavgift skall beräknas å kostnaden för

exploateringsarbete i gruva, stenbrott etc. i den del kostnaden härför icke

omedelbart får avdragas såsom kostnad för den löpande driften anför länsstyrelsen

i Kopparbergs län följande.

Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, medger gällande praxis för den skattskyldige

valrätt att vid inkomsttaxeringen bokföra tillredningsarbeten såsom

tillgång och därå göra värdeminskningsavdrag eller att avdraga tillredningsarbetena

såsom omkostnad för driften. Uttagande av investeringsavgift skulle

sålunda bli beroende av om den skattskyldige bokfört kostnaderna såsom tillgång.

Någon starkare investeringsbegränsande effekt för gruvdriftens vidkommande

— därest sådan är avsedd — skulle då icke med förslagets avfattnjng

komma att uppnås.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att det ofta förelåge svårighet att

fastställa anskaffningskostnaden för inventarier. Åtskilliga skattskyldiga

hävdade exempelvis, att i anskaffningskostnaden ej skulle inräknas tull-,

transport- och monteringskostnader. Vidare framhåller länsstyrelsen att

vissa tillgångar, exempelvis specialverktyg, pressverktyg, modeller, formar,

mönster, ritningar och dylikt, intoge en mellanställning mellan inventarier

och förbrukningsartiklar och hänfördes än till den ena och än till den andra

kategorien. Även mellan reparation av byggnader å ena sidan och reparation

av till byggnad hörande fasta maskiner å andra sidan vore gränsen ofta

flytande. Det förefölle därjämte vara hart när omöjligt att särskilja reparations-

och förbättringskostnader å sistnämnda slag av tillgångar.

Sveriges redareförening framhåller i fråga om investeringsavgift vid förbättringsarbeten

å inventarier, att avgift skulle utgå även vid invesieringar

i förbättringsarbeten i samband med reparationer å fartyg vid svenska eller

utländska varv. Beträffande sådana investeringar gäller som bekant, att

dessa vore underkastade mycket stränga säkerhetsbestämmelser samt att

fartygsinspektionen ofta ålade rederierna att vid reparationer och klassningar

utföra sådana förbättringsarbeten å fartyg, som rederierna ansåge ej

vara oundgängligen nödvändiga eller som i varje fall ansåges kunna uppskjutas

till en mera lämplig tidpunkt. Att under sådana förhållanden belasta

rederierna, särskilt då arbetena utfördes i utlandet, med en extra utgift i

form av investeringsavgift funne föreningen vara felaktigt.

Smålands och Blekinge handelskammare påpekar, att enligt de föreslagna

bestämmelserna skulle investeringsskatt erläggas vid nyanskaffning och

dylikt av maskiner och inventarier, medan däremot reparationer skulle vara

fria, samt tillägger att en sådan regel säkerligen komme att leda till slöseri

med arbetskraft, nämligen i de fall, då annars utrangeringsfärdiga maskiner

komme att underkastas dyrbara reparationer för att avgiftsbelagda nyinköp

skulle kunna undvikas.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller beträffande förslaget att från avgiftsplikt

skulle undantagas investeringar i inventarier med en varaktighetstid

av högst 3 år, att man med denna gränsdragning måste räkna med ett

stort antal tvister. Länsstyrelsen ifrågasätter, om icke gränsdragningen

i förevarande fall kunde ske på annat sätt, exempelvis i förhållande till

anskaffningskostnaden för inventarierna. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare,

om de bestämmelser i syfte att hindra skattskyldiga att kringgå avgiftsskyldigheten,

som föreslagits i 18 §, vore till fyllest. Länsstyrelsen anför.

Enligt förslaget måste en företagare (trafikbilägare, droskbilägare etc.),

som köper en bil, betala investeringsavgift, medan en enskild person, som

köper bil, slipper undan från sådan avgift. Härav blir säkerligen en följd att

företagens bilanskaffningar komma att läggas över på andra händer. I

stället för att bolaget köper bil och håller resande med sådan, kommer förmodligen

företaget hädanefter att låna pengar till den anställde och denne

att stå som köpare och ägare av bilen. Mot sådan transaktion torde intet

kunna göras från taxeringsmyndigheternas sida. Om anställda köper in

maskiner och andra inventarier och hyr ut dessa till företaget, torde däremot

syftet kunna anses klarlagt och investeringsavgift kunna uttagas hos den

som köpt maskinerna och inventarierna.

Handelskammaren i Gefle invänder mot förslaget att av nyanskaffade inventarier

endast de med en varaktighetstid av högst 3 år skulle vara befriade

från investeringsavgift, att det exempelvis vid järnverk och verkstäder

funnes många inventarier, som tvivelsutan skulle falla inom denna ram,

såvida de användes i löpande drift eller vid tillverkning av långa serier. I

praktiken användes de emellertid många gånger mera sporadiskt och finge

därmed ökad livslängd. Dessa till handelskammaren anförda exempel ägde

säkerligen sin motsvarighet även på andra områden inom näringslivet. Handelskammaren

hemställde, att vid den justering av förslaget, som måste väntas

föregå laggivningen, hänsyn toges härtill och att taxeringsmyndigheterna

anvisningsvägen erhölle möjlighet att beakta sådana särskilda förhållanden

och omständigheter, vilka ägde betydelse för bedömningen.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län understryka svårigheterna

att särskilja inventarier med en varaktighetstid av mer än eller mindre

än 3 år samt påpeka även svårigheterna att draga gränsen mellan förbättringsarbete

och reparationsarbete.

Handelskammaren i Gefle anför, att större och nödvändiga reparationseller

ombyggnadsarbeten, vilka icke skedde fortlöpande utan med vissa års

mellanrum, borde räknas till normalt underhåll. Som exempel nämner handelskammaren

infodring av masugnar, vidmakthållande av apparatur inom

den kemiska och kemiskt-tekniska branschen, vissa till skogsindustrien hörande

anläggningar etc. samt den periodiska och mycket kostnadsdragande

omklassificeringen av fartyg.

I det av industriförbundet m. fl. avgivna yttrandet framhålles, att det

föreslagna stadgandet i 4 § b) syntes kunna tolkas så, att endast förbättringsåtgärder

vore att hänföra till normalt underhåll. Så kunde emellertid

understundom även vara fallet med nyanskaffning. Vidare framhålles att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

ersättningsanskaffning vore självfallet vida oftare än förbättringsarbeten

hänförlig till normalt underhåll.

Vissa för jordbruket speciella problem behandlas i de av lantbrukstyrelsen,

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk avgivna

remissyttrandena. Utöver vad i dessa hänseenden redan tidigare refererats

från nämnda yttranden, torde här följande få återgivas.

Lantbruksstyrelscn framhåller bland annat, att därest en lagstiftning enligt

promemorians riktlinjer genomfördes, syntes i varje fall nödvändigt att vidtaga

vissa jämkningar beträffande investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet,

där enligt förslaget investeringsavgift även skulle utgå för

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av bl. a. ekonomibyggnader

ävensom, i fråga om maskiner, för nyanskaffning, ersättningsanskaffning

och förbättringsåtgärder, som icke vore att hänföra till normalt

underhåll. Härefter anför styrelsen.

Med hänsyn till de stora kostnader, som erfordras för uppförande av för

jordbruksdriften ofrånkomliga ekonomibyggnader, vilka vanligen på ett

eller annat sätt måste avskrivas till väsentlig del, synes det icke skäligt

att fördyra denna investering ytterligare. Även om investeringen ur räntabiliseringssynpunkt

är mycket svag och därför skulle enligt den principiella

^PPläggningen av frågan böra förhindras, är det dock, om den nödvändiga

jordbruksproduktionen skall kunna upprätthållas, nödvändigt att verkställa

sådan investering, när den blivit aktuell. Det synes därför motiverat att

göra samma undantag beträffande ekonomibyggnader, som föreslås för bostad

åt i jordbruksdriften anställd personal.

Vad sedan angår investeringsavgift i samband med förvärv av jordbruksmaskiner

blir den föreslagna bestämmelsen särskilt betungande för den jordbrukare,

som skall nyuppsätta maskiner och dylikt i samband med förvärv

eller övertagande på arrende av jordbruksfastighet. Något skäl att förhindra

eller fördyra en sådan normal generationsväxling synes icke föreligga. Ej

heller synes det skäligt att belägga anskaffning av ersättningsmaskin med

investeringsavgift. Moderniseringen av jordbrukets maskin- och redskapsutrustning

är ju av statsmakterna stimulerad genom lån och bidrag och bör

därför även om den sker utan det allmännas stöd icke motverkas.

Sveriges lantbruksf örbund framhåller, att för förvärvskällan jordbruksfastighet

gällde för redovisningen i taxeringshänseende den s. k. kontantprincipen,

innebärande såvitt avsåge avdrag för kostnader för inköp av inventarier,

att avdrag för nyinköp icke medgåves men däremot avdrag för ersättningsköp,

i den mån ersättningsköpet allenast avsåge utbyte och icke till den

del det avsåge förbättring eller utvidgning. Vid förvärvskällan rörelse gällde

ju att avdrag medgåves för samtliga inköp i form av årliga värdeminskningsavdrag.

Denna skillnad i behandling i skattehänseende medförde, att

för det stora flertalet jordbrukare avdrag för inköp av inventarier skattemässigt

belastade jordbruksdriften ojämnare än vad fallet bleve i förvärvskällan

rörelse. Därefter anför förbundet.

För att i någon män utjämna denna skattemässiga orättvisa i förhållandet

till förvärvskällan rörelse har jordbrukets utövare i stor utsträckning försökt

att anpassa ersättningsköpen till sådana beskattningsår, då intäkterna

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

av driften varit jämförelsevis goda. Den föreslagna investeringsavgiften kommer

såvitt avser inventarier delvis på grund av det ovan sagda att drabba

förvärvskällan jordbruksfastighet hårdare än förvärvskällan rörelse. Ytterligare

en omständighet är den att i förvärvskällan jordbruksfastighet, åtminstone

såvitt avser mindre och medelstora enheter, inventariebeståndets

huvudsakliga värde ligger i ett förhållandevis litet antal relativt dyra maskiner,

såsom traktorer, skördetröskor etc.

Vid bedömandet av investeringsavgiftens verkningar måste nämligen enligt

förbundets åsikt hållas i åtanke det faktum, att jordbruket krävei en

kapitalinvestering i anläggningstillgångar, som i relation till den årliga omsättningen

är mycket större än vad fallet är inom till exempel handeln och

industrien. Nämnda förhållande har blivit för jordbrukets del än mera märkbart

genom den fortlöpande mekaniseringen av jordbruket, i stor utsträckning

framtvingad av bristen på arbetskraft. Ifrågavarande lagstiftnings väsentligaste

syfte är att begränsa arbets- och materialkrävande investeiingår.

Den får dock icke enligt förbundets åsikt gå så långt att den träffar sådana

investeringar, som avse att spara arbetskraft och äro oundgängligen nödvändiga

för ett med nuvarande arbetskraftstillgång rationellt skött jordbruk.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller att det syntes angeläget, att

avgiften endast korame att uttagas inom de områden av samhällslivet, där de

inflationsskapande faktorerna funnes. Ur denna synpunkt framstode det

som mindre påkallat, att belägga investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet

med investeringsavgift. Därefter anför förbundet.

Jordbrukets byggnadsbestånd är i trängande behov av förnyelse. Skall

jordbrukets rationalisering kunna fortgå och medverka till, att den av statsmakterna

fastslagna målsättningen, att jordbruksbefolkningen skall uppnå

likställdhet med övriga grupper, inom rimlig tid skall kunna förverkligas,

synas några nya hinder icke få uppställas. Den under senare ar fortskridande

fördyringen av byggnadsverksamheten inom jordbruket synes vara tillräckligt

avskräckande för att — bortsett från rena undantagsfall — effektivt

hindra alla icke absolut erforderliga investeringar i byggnader.

Icke heller beträffande den föreslagna investeringsavgiften i fråga om maskiner

och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier med en beräknad

varaktighetstid av mer än 3 år finner riksförbundet tillräckliga skäl

föreligga. Den investering som äger rum i jordbrukets maskinpark och inventariebestånd

har i alldeles övervägande grad sin grund i den fortgående

arbetskraftsminskningen och syftar till effektivisering och förbilligande av

produktionen.

3. Departementschefen.

Som av det förut sagda framgår är jag för egen del beredd att godtaga de

sakkunnigas förslag att avgift skall utgå vid investeringar inom förvärvskällorna

rörelse, annan fastighet och jordbruksfastighet. Jag kan även i huvudsak

godtaga de sakkunnigas förslag angående vad som bör hänföras till

avgiftspliktig investering inom de olika förvärvskällorna och kommer därför

i fortsättningen främst att uppehålla mig vid de avvikelser från förslaget,

som enligt min mening böra ifrågakomma.

Vad först angår investeringar inom förvärvskällan rörelse, ha i vissa

remissyttranden gjorts gällande att anledning icke funnes alt uttaga in
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj. ts proposition nr 220.

vesteringsavgift vid förvärv av tidigare uppförda byggnader eller av begagnade

inventarier. Med anledning härav får jag anföra följande.

Såsom tidigare framhållits, är avsikten med införandet av en investeringsavgift

att genom en temporär kostnadsfördyring dämpa intresset av att

verkställa vissa investeringar, nämligen sådana som äro material- och arbetskrävande.

Det torde emellertid av flera skäl vara — i allt fall såvitt angår

inventarier — önskvärt, att investeringsavgiften får en generell tillämpning

och att en investerings räntabilitet följaktligen icke göres till viss del beroende

av om tillgångarna i fråga förvärvas i första eller i andra hand. Tvärtom

synes lämpligen böra gälla, att så snart en investering i inventarier göres,

skall vederbörande ha att räkna med den kostnadsfördyring som investeringsavgiften

innebär.

Vid detta mitt ståndpunktstagande har jag även fäst avseende vid följande

synpunkter.

I åtskilliga fall innebär en försäljning av inventarier att säljaren avser

att i stället för de avyttrade tillgångarna förvärva ändamålsenligare sådana.

En dylik investering motverkas med den antydda utformningen av bestämmelserna

icke blott av att investeringsavgift utgår vid nyförvärvet utan även

av att försäljningen av de gamla tillgångarna försvåras därigenom att köparen

måste räkna med att erlägga investeringsavgift vid sitt förvärv av dessa

tillgångar. Man torde nämligen kunna förutse att en investeringsavgift å

begagnade inventarier pressar ned försäljningspriset varigenom avgiften i

själva verket, helt eller delvis, träffar säljaren och icke köparen. Uttages däremot

icke avgift vid försäljning av begagnade sådana tillgångar, har man

att räkna med en högre köpeskilling för säljaren, vilket skulle i sin mån

stimulera reinvesteringar.

Slutligen må framhållas att en utformning av bestämmelserna i enlighet

med vad nu sagts är betingad jämväl av praktiska skäl. Regler av annan innebörd

skulle nämligen stimulera till kringgåenden och ställa de tillämpande

myndigheterna inför besvärliga gransknings- och bedömningsproblem. Här

må t. ex. erinras om de i sådant läge uppkommande möjligheterna för en

rörelseidkare att förvärva en obegagnad maskin genom en mellanhand, som

formellt står som ägare och som icke är skyldig erlägga investeringsavgift.

Vad i det föregående sagts om begagnade inventarier äger i viss mån tilllämpning

även då fråga är om förvärv av redan färdigställd byggnad. Emellertid

kunna i detta fall vissa omständigheter åberopas till förmån för ett

annat betraktelsesätt. Avyttrar en rörelseidkare en industrifastighet, är hans

möjligheter att begagna de därvid frigjorda medlen för en ^investering

beroende av byggnadstillstånd. Med hänsyn härtill föreligger i detta fall

icke lika starka skäl som när fråga är om inventarier att beakta den stimulans

till nyinvestering, som ligger däri att ersättningen för den avyttrade

by§Snaden icke reduceras genom att köparen är fritagen från investeringsavgift.

Härtill kommer att ett fritagande av köp av färdigställda byggnader

från investeringsavgift icke skulle medföra några större tillämpningssvårig
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

heter, varför jag är beredd förorda en uppmjukning i de sakkunnigas förslag.

Dock synes icke kunna ifrågakomma att från avgift undantaga annan byggnad

än sådan som varit använd för stadigvarande bruk i rörelse, nämligen

med hänsyn till de kringgåenden av bestämmelserna som eljest lätt nog kunde

göras, exempelvis på så sätt att en rörelseidkare läte, med hjälp av lån, en

byggmästare uppföra en byggnad vilken sedan i färdigt skick genom köp

överfördes å rörelseidkaren.

Ej heller synes anledning förefinnas att fritaga från investeringsavgift i

det fall, då en rörelseidkare förvärvar en enbart för bostadsändamål utnyttjad

byggnad i syfte att fortsättningsvis använda densamma för industriellt

ändamål. Är byggnaden vid överlåtelsen till huvudsaklig del använd i av säljaren,

köparen eller annan bedriven rörelse och är byggnaden allenast till en

mindre del vid sagda tillfälle utnyttjad som hyresfastighet, synas dock tillräckliga

skäl föreligga att fritaga från investeringsavgift. I sådant fall synes

icke heller erforderligt att verkställa någon fördelning av köpeskillingen å

fastighetens olika delar; investeringen i dess helhet bör med andra ord fritagas

från avgift.

Det må i detta sammanhang tilläggas att investeringsavgift skall uttagas

allenast å anskaffningskostnaden för den del av byggnaden, som skall användas

i köparens rörelse. Detta innebär, att om byggnaden till viss del även

efter förvärvet kommer att utnyttjas exempelvis såsom vanlig hyresfastighet,

måste för investeringsavgiftens beräkning en uppdelning av anskaffningskostnaden

verkställas.

Skulle vid förvärv av byggnad, som enligt vad nyss sagts synes böra fritagas

från investeringsavgift, i byggnaden ingå sådana fasta maskiner, som

vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde, torde av praktiska skäl

frikallelsen böra omfatta jämväl förvärvet av dessa maskiner.

Vidare synes investeringsavgift icke böra uttagas, då tillgångar av i och

för sig avgiftspliktig natur övertagas i samband med förvärv av den rörelse,

vari de nyttjats. Detta innebär att investeringsavgift icke uttages vid de i

remissyttrandena särskilt uppmärksammade fallen, då en rörelseidkare överlåter

sin rörelse å sin son, sin kompanjon eller annan person, då genom fusion

dotterbolagets rörelse överföres till moderbolaget, då ett bolags rörelse

uppdelas på två eller flera bolag och då en enskild rörelse ombildas till aktie,

bolag.

Därest de nu angivna uppmjukningarna av bestämmelserna godtagas, undanröjas

de mera betydelsefulla invändningar, som framställts mot de sakkunnigas

förslag i förevarande del. Däremot synes, främst av praktiska skäl,

icke böra ifrågakomma att från investeringsavgift undantaga exempelvis

sådana investeringar som föreligga då ett moderbolag från dotterbolaget

övertagit inventarier utan att rörelsen för den skull övertagits. Sådana övertaganden

torde alltså få verkställas med beaktande av att investeringsavgift

skall erläggas.

Genom de antydda undantagsbestämmelserna bli alltså de rörelseidkare,

som vid övertagande av rörelse samtidigt förvärva de i rörelsen vid (iver
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

tagandet nyttjade maskinerna och inventarierna, undantagna från avgiftsskyldighet.

En person, som startar en ny rörelse, får däremot erlägga investeringsavgift.

Detta är i överensstämmelse med den föreslagna lagstiftningens

syfte. Visserligen kan häremot invändas att bestämmelserna skulle komma

att försvåra genomförandet av redan uppgjorda planer rörande finansieringen

av tilltänkt verksamhet och därigenom i viss mån verka obilliga. Bestämda

erinringar synas dock vara att rikta mot en ytterligare uppmjukning

av bestämmelserna, då detta skulle lämna vidsträckta möjligheter till missbruk,

exempelvis på så sätt att ett bolag, i stället för att utöka sin egen verksamhet,

för ändamalet bildar ett dotterbolag eller att en enskild rörelseidkare

formellt låter annan person starta en rörelse som i realiteten innebär en

utvidgning av hans egen verksamhet.

I vissa remissyttranden har framhållits, att vid inköp av ett redan färdigsvenskt

eller utländskt fartyg eller då ett nytt fartyg levereras från

utländskt varv arbetskraft och material inom vårt land icke tagits i anspråk,

varför en dylik investering borde undantagas från investeringsavgift.

Vad först angår förvärv av s. k. secondhandtonnage, vill jag till en början

åberopa vad jag tidigare anfört angående köp av begagnade inventarier.

Visserligen kan beträffande fartyg anföras, att köp därav innebär en kostnadskrävande

investering samt att dylika köp icke förekomma i sådan

utsträckning att mer betydande kontrollsvårigheter skulle uppkomma för

beskattningsmyndigheterna. En speciell undantagsregel för fartygsförvärv

torde likväl icke böra ifrågakomma; det bör nämligen observeras att det

förutom fartyg finnas andra inventarier, vilkas anskaffningskostnader äro

av betydande storleksordning och beträffande vilka en motsvarande undantagsbestämmelse

med samma skäl skulle kunna krävas Ett efterkommande

av sådana önskemål skulle strida mot de principer för bestämmelsernas utformning,

till vilka jag tidigare anslutit mig. Jag kan därför icke tillstyrka

införandet av en sådan bestämmelse.

Vad härefter angår önskemålet att köp av färdiga tillgångar från utlandet

skulle undantagas från investeringsavgift, .synes detta icke kunna efterkommas

redan med hänsyn till att någon efterfrågan på utomlands tillverkade

maskiner och inventarier icke bör stimuleras.

I åtskilliga remissyttranden har framhållits, att nödvändiga ersättningsanskaffningar,

oavsett om de avsåge byggnader, maskiner eller andra inventarier,

borde undantagas från investeringsavgift. Häremot bör emellertid

invändas, att det är i överensstämmelse med lagstiftningens syfte att varje

inköp, oberoende av anledningen därtill, skall föranleda investeringsavgift.

Även då fråga är om ersättningsanskaffning är uppenbarligen önskvärt, att

en prövning kommer till stånd om icke investeringen kan uppskjutas i avvaktan

på att avgiften upphör. Av praktiska skäl kan därjämte, såsom i

promemorian framhållits, icke ifragakomma att göra skillnad mellan nyuppsättning

och ersättningsanskaffning.

Investeringsavgiften innebär, såsom tidigare framhållits, att anskaffningskostnaden

för vissa tillgångar skall öka med tio procent. Även i fråga om

ersättningsanskaffningen är det principiellt riktigt att investeringsavgiften

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

11

beräknas på hela anskaffningskostnaden, d. v. s. inklusive värdet av den

tillgång som eventuellt lämnats i utbyte. Emellertid torde det förhålla sig så

att, då en tillgång tages i utbyte, denna ofta uppvärderas i syfte att bereda

köparen en rabatt. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att vid

direkt byte av likartade tillgångar investeringsavgift endast beräknas på

eventuell mellanskillnad. Däremot föreligger icke tillräckliga skäl att vid beräkning

av investeringsavgift från anskaffningskostnaden för nya tillgångar

avräkna vad som eventuellt kan ha erhållits vid försäljning av äldre tillgångar.

Det må tilläggas att investeringsavgift givetvis skall utgå även i sådant

fall, då en under beskattningsåret inköpt maskin därefter under samma år

försålts.

I sådana fall, då ersättningsanskaffningen är förorsakad av att tillgångar

gått förlorade eller blivit förstörda genom eldsvåda, haveri eller liknande

händelse, synes en undantagsbestämmelse vara av billighetsskäl påkallad.

Om en tillgång varit försäkrad mot den uppkomna skadan, synes alltså

rimligt att, vid beräkning av investeringsavgift i anledning av verkställd

ersättningsanskaffning av likartad tillgång, anskaffningskostnaden får minskas

med den uppburna försäkringsersättningen. Om en tillgång tagits i anspråk

på grund av expropriation eller liknande tvångsåtgärd, synes även

rimligt att vid beräkning av investeringsavgift på grund av verkställd ersättningsanskaffning

den uppburna ersättningen får avräknas från anskaffningskostnaden.

Detsamma synes böra gälla när tillgång avyttrats under sådana

omständigheter att en med tvångsförsäljning jämförbar avyttring

föreligger; så kan exempelvis vara fallet vid försäljningar i anledning av

stadsplaneändringar. Har tillgången icke varit försäkrad mot den uppkomna

skadan eller har ersättning icke uppburits, synes däremot av praktiska skäl

någon reducering icke böra ifrågakomma. Undantag torde dock böra göras

då tillgången gått förlorad på grund av naturkatastrof såsom t. ex. översvämning

i anledning av snösmältning, förskjutning i marken o. likn. Med

naturkatastrof synes i detta hänseende böra jämställas ras i anledning av

snöfall men däremot icke haveri, eldsvåda o. likn. händelse, varemot försäkringsskydd

normalt meddelas. Har tillgång gått förlorad eller förstörts på

grund av naturkatastrof i nyss angiven mening, bör investeringsavgift icke

utgå för kostnad för återanskaffning av förstörd tillgång eller kostnad för

återställande av den förstörda tillgången i det skick vari den befann sig

före naturkatastrofen. Bestämmelser av nu angiven innebörd synas böra

intagas i förordningen.

Enligt förslaget skall vid investering i bostäder åt i rörelse anställda investeringsavgift

uttagas allenast när fråga är om reparations- och underhållsarbeten.

Därvid har dock det villkoret fogats, att byggnaden i fråga

skall uteslutande användas för bostadsändamål.

Häremot ha vissa erinringar framställts. Även enligt min mening bör bestämmelsen

ändras, nämligen på så sätt att kravet på att byggnaden uteslutande

användes för bostadsändamål utbytes mot en föreskrift att, om byggnad

till viss del användes till bostäder åt anställda, avgift skall vid investe
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

ringar i annan form än reparationsarbeten icke uttagas till den del dessa

investeringar avse personalbostäderna.

För att investeringsavgift icke skall uttagas för sådana reparationsarbeten,

som avse nödvändigt årligt underhåll, ha de sakkunniga föreslagit att investeringsavgift

endast skall beräknas på den del av reparationskostnaderna,

som överstiger en procent av taxerat byggnadsvärde, i förekommande fall

minskat med särskilt maskinvärde. I några remissyttranden ha erinringar

riktats mot den föreslagna procentsatsen såsom varande för låg. Även

enligt min mening torde kunna göras gällande att en något högre procentsats

bör väljas. Jag förordar därför att investeringsavgift uttages för reparationskostnaderna

till den del dessa överstiga två procent av taxerat byggnadsvärde,

i förekommande fall minskat med det särskilda maskinvärdet.

Beträffande det underlag, å vilket schablonavdraget skall beräknas, synes

för att förenkla tillämpningen vara nödvändigt att beräkna detta gemensamt

för samtliga i förvärvskällan ingående fastigheter. Detta innebär, att

investeringsavgift beräknas å samtliga kostnader för reparation av byggnader

efter avdrag med två procent av det taxerade byggnadsvärdet (eventuellt

minskat med maskinvärde) vid beskattningsårets ingång för samtliga de i

förvärvskällan vid denna tidpunkt ingående, av rörelseidkaren ägda fastigheterna.

Om beskattningsåret omfattar kortare eller längre tid än tolv månader,

bör schablonavdraget minskas eller ökas i förhållande till beskattningsårets

längd. Något schablonavdrag med hänsyn till i rörelsen använda

förhyrda eller disponerade fastigheter, synes icke kunna ifrågakonmia. Däremot

borde hinder icke möta att kvitta reparationskostnader å en förhyrd

fastighet mot ett icke utnyttjat schablonavdrag för en ägd fastighet.

Om fastigheten under beskattningsåret bytt ägare, bör schablonavdraget

fördelas mellan tidigare och nuvarande ägare i förhållande till den tid de

innehaft fastigheten.

Den kostnad vid förvärv av byggnad, å vilken investeringsavgift bör beräknas,

bör inkludera samtliga kostnader i samband med förvärvet, således

även provisions- och advokatkostnader, lagfartsstämpel och liknande kostnader.

Om byggnad förvärvas tillsammans med marken och om tillfredsställande

utredning icke kan företes angående hur anskaffningskostnaden

fördelar sig å byggnaden och å marken, synes så stor del böra anses belöpa

å byggnaden som det taxerade byggnadsvärdet utgör av hela det vid försäljningstillfället

gällande taxeringsvärdet för fastigheten. Var fastigheten

vid försäljningstillfället nybyggd eller ombyggd och hade nytt taxeringsvärde

då ännu icke åsatts fastigheten, bör fördelningen ske på grundval av det

senare åsatta taxeringsvärdet eller efter annan grund, som befinnes skälig.

Kan en rörelseidkare, som förvärvar en byggnad för vilket förvärv investeringsavgift

skall utgå, styrka att byggnaden delvis är avsedd att disponeras

utom rörelsen, t. ex. för uthyrning till utomstående, skall anskaffningskostnaden

för byggnaden fördelas å i rörelsen använd och å uthyrd del efter

grund, som kan befinnas skälig. Fördelningen torde i regel kunna göras

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

79

efter samma grund som den, vilken vid inkomsttaxeringen tillämpas vid

fördelning av taxeringsvärdet för beräkning av värdeminskningsavdrag och

s. k. procentavdrag för de olika dela^ia av fastigheten.

I några remissyttranden har påpekats att det ofta förelåge svårigheter

att fastställa anskaffningskostnaden för inventarier. Jag får i anledning

härav som min mening framhålla, att i anskaffningskostnaden böra inräknas

samtliga kostnader för inventarieanskaffningen fram till den tidpunkt,

då tillgången är färdig att tagas i bruk, d. v. s. inklusive kostnader för tull,

frakt, montering o. s. v.

I anledning av ett av Svenska sparbanksföreningen gjort uttalande får

jag framhålla, att om en bank förvärvar en fastighet för att däri inrymma

ett avdelningskontor, skall som avgiftspliktig investering uppenbarligen avses

blott den del av byggnaden, som är avsedd att användas i bankens rörelse.

Vad angår det i vissa remissyttranden uppmärksammade spörsmålet om

klassning av fartyg och i samband därmed på myndighets direktiv verkställda

förbättringsarbeten, får jag som min mening framhålla att tillräckliga

skäl icke torde föreligga för införande av en specialbestämmelse härom.

Vad så angår förslaget att investeringsavgift skall utgå vid vissa exploateringsarbeten

i gruva, stenbrott, m. m., torde visserligen — såsom i något

remissyttrande framhållits — förutsättningarna för uttagande av investeringsavgift

i sådant fall i viss omfattning bliva beroende av hur kostnaderna

för arbetena bokföras. Detta synes emellertid icke utgöra någon avgörande

invändning mot de sakkunnigas förslag i denna del, varför jag alltså tillstyrker

att detsamma genomföres.

Jag torde härefter få övergå att något beröra frågan om avgiftspliktiga

investeringar inom förvärvskällan annan fastighet.

Anledningen till att de sakkunniga hänfört vissa investeringar inom förvärvskällan

annan fastighet under de föreslagna bestämmelserna är den

omständigheten, att i betydande omfattning fastighet, vari rörelse bedrives,

formellt äges icke av rörelseidkaren utan av någon med vilken denne kan

sägas vara i intressegemenskap. Sålunda kan exempelvis ett dotterbolag äga

den fastighet, vari moderbolagets rörelse bedrives, eller en fysisk person

äga den fastighet, varå rörelse bedrives av ett aktiebolag vars aktier han

även innehar. I sådana och liknande fall ha de sakkunniga ansett avgift böra

uttagas då den formella ägaren verkställer investeringar, oavsett att inkomsten

av fastigheten taxcringstekniskt icke redovisas såsom inkomst av

rörelse. Till avgiftspliktiga investeringar skulle i princip hänföras sådana

investeringar, som — därest rörelseidkaren och fastighetsägaren formellt

varit samma person —- hade föranlett uttagande av investeringsavgift.

För egen del är jag beredd att ansluta mig till de sakkunnigas förslag i

denna del, vilket innebär att jag icke anser mig böra biträda den i något remissyttrande

uttalade meningen, att investeringsavgift skulle — oavsett om

intressegemenskap förelåge mellan fastighetsägaren och rörelseidkaren —

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

uttagas vid investeringar inom förvärvskällan annan fastighet så snart fastigheten

i dess helhet eller i den del, där investeringen gjorts, vore upplåten

till användning i rörelse.

Begreppet intressegemenskap i nu f&revarande hänseende bör vid tillämpningen

givas en extensiv tolkning. Sålunda bör intressegemenskap anses föreligga

exempelvis även i ett sådant fall, då en rörelseidkare utlånat medel

till annan person i syfte att denne skall uppföra eller förvärva den fastighet,

vari rörelseidkaren beretts tillfälle att disponera affärslokaler.

Då fråga är om avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet

i form av reparation, bör investeringsavgiften beräknas på grundval

av kostnaden till den del densamma överstiger två procent av det taxerade

byggnadsvärdet i vad detta hänför sig till den del av fastigheten, som disponeras

av den rörelseidkare med vilken fastighetsägaren är i intressegemenskap.

Vad slutligen beträffar investeringar inom förvärvskällan jordbruksfastighet,

får jag först framhålla att vad förut sagts om förvärv av begagnade

inventarier inom förvärvskällan rörelse äger motsvarande tillämplighet

vid förvärv av sådana tillgångar inom förvärvskällan jordbruksfastighet.

I princip bör alltså investeringsavgift, såsom de sakkunniga föreslagit,

uttagas vid förvärv av döda inventarier med en beräknad varaktighetstid

av mer än tre år även om dessa inventarier äro begagnade.

I likhet med vad jag i det föregående föreslagit därom att avgift ej bör

uttagas vid förvärv av inventarier i samband med övertagande av den rörelse,

vari inventarierna nyttjas, förordar jag att avgift ej heller uttages

vid förvärv av inventarier, tillhörande ett jordbruk som övertages eller

arrenderas. Härigenom erhåller jordbrukaren liksom i motsvarande fall rörelseidkaren

en viss lättnad, därest han under den tid bestämmelserna gälla

börjar bedriva jordbruk. Emellertid innebär en sådan regel icke någon lättnad

för en jordbrukare, som förvärvar en jordbruksfastighet eller övertager

ett arrende utan att vara i tillfälle att i samband därmed övertaga i jordbruket

nyttjade döda inventarier. Med hänsyn till att jordbruket kräver en

omedelbar kapitalinvestering i anläggningstillgångar, som i relation till den

årliga omsättningen torde vara avsevärt större än vad fallet är inom handeln

och industrien, synes påkallat meddela sådana bestämmelser, att varje nyetablerande

jordbrukare beredes möjlighet att förvärva de för jordbruksdriften

erforderliga inventarierna utan att erlägga investeringsavgift. En

sådan bestämmelse synes desto lättare kunna meddelas, som något missbruk

av densamma icke torde behöva befaras. Av praktiska skäl bör en bestämmelse

av angiven innebörd kunna åberopas allenast beträffande inventarieförvärv

under det beskattningsår, då jordbruksfastigheten förvärvats eller

arrendet tillträtts.

Vad angår ersättningsanskaffningar inom ifrågavarande förvärvskälla,

synas böra gälla samma bestämmelser som i det föregående av mig förordats

att gälla beträffande ersättningsanskaffningar inom förvärvskällan ro
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

relse. Sålunda bör investeringsavgiften beräknas på kostnaden för den anskaffade

tillgången, dock att — om annan likartad tillgång vid förvärvet

lämnats i utbyte — avgiften bör beräknas på mellanskillnaden.

Även i fråga om ersättningsanskaffning i anledning av eldsvåda och liknande

samt på grund av naturkatastrof böra enahanda regler gälla som vid

motsvarande ersättningsanskaffningar inom förvärvskällan rörelse.

De sakkunnigas förslag innebär, att till avgiftspliktig investering skall

hänföras ny-, till- och ombyggnad i samtliga fall utom då fråga är om byggnad,

som uteslutande är avsedd som bostad åt i jordbruksdriften anställd

personal. Häremot har invänts att anledning saknades att i förevarande hänseende

behandla ägarens och arrendatorns bostäder annorlunda än vad som

i princip ansetts böra gälla beträffande bostäder i allmänhet.

Jag delar den sålunda anförda meningen och förordar att från investeringsavgift

undantagas ny-, till- och ombyggnad av samtliga bostadshus i

förvärvskällan jordbruksfastighet, varigenom för övrigt även bättre överensstämmelse

skulle vinnas med vad som i motsvarande hänseende gäller för

bostadsfastigheter inom förvärvskällan rörelse.

Verkställes ny-, till- eller ombyggnad av byggnad, som icke uteslutande

är avsedd för bostadsändamål, bör avgiftsbefrielsen omfatta investeringen

till den del densamma avser bostäderna. Med en sådan regel vinnes överensstämmelse

med vad som föreslagits skola gälla inom förvärvskällan rörelse.

Vad angår investeringsavgift vid reparationer, innebär de sakkunnigas

förslag att investeringsavgift skall uttagas vid reparationer såväl av elconomisom

bostadsbyggnader. Häremot har i några remissyttranden invänts, att

reparation å bostadsbyggnader icke borde avgiftsbeläggas.

Även för egen del anser jag det knappast böra ifrågakomma att uttaga

investeringsavgift vid reparation å bostadsbyggnader, nämligen ur synpunkten

att det framstår mindre väl motiverat att stadga sådan avgiftsbeläggning

då avgift icke utgår vid reparationer å såsom annan fastighet taxerad fastighet.

Däremot synes förslaget om uttagande av investeringsavgift vid reparation

å ekonomibyggnader böra bibehållas.

Godtages mitt förslag att reparationer å bostadsbyggnader undantagas från

avgift, synes schablonavdraget för reparationskostnader böra bestämmas till

allenast en procent av jordbruksvärdet.

IV. Begränsningar i de föreslagna bestämmelsernas räckvidd.

1. Promemorian.

Av 1 § i det vid promemorian fogade förslaget till förordning om särskild

avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) framgår att de sakkunniga

till en början begränsat avgiftsskyldigheten till att avse fysisk eller

juridisk person, som är skyldig erlägga statlig inkomstskatt för inkomst

av den förvärvskälla (jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse),

(i Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

inom vilken investeringen gjorts. Härav följer, såsom i promemorian påpekas,

att bland annat staten, landsting, kommuner och andra menigheter

ävensom hushållningssällskap icke skulle vara skyldiga erlägga investeringsavgift.

I promemorian framhålles att avgiftsskyldighet ej heller syntes böra ifrågakomma

beträffande statliga monopolföretag samt kommunala kommunikationsföretag

o. likn., vilka dreves i aktiebolagsform. Något tveksamt

syntes däremot vara, huruvida med nyssnämnda företag borde i förevarande

sammanhang jämställas aktiebolag och ekonomiska föreningar med

verksamhet av annat slag än nyss nämnts och däri staten eller kommun

vore helt dominerande delägare. Som skäl för att fritaga dylika företag från

investeringsavgift kunde åberopas, att det allmänna hade möjlighet att i

annan ordning kontrollera omfattningen av sådana företags investeringar.

Det tillägges emellertid att ur andra synpunkter kunde göras gällande att

dylika företag ej borde i förevarande sammanhang ställas annorlunda än

företag i den enskilda sektorn av näringslivet.

De sakkunniga påpeka, att de — utan att därmed ha för egen del tagit

ställning till sistnämnda spörsmål — utarbetat författningsförslaget med

utgångspunkt från alternativet med en vidsträcktare avgiftsbefrielse.

I promemorian framhålles vidare att avgiftsskyldighet icke syntes böra

ifrågakomma beträffande investeringar, som utförts med medel som för

dylikt ändamål av statlig myndighet ställts till vederbörandes förfogande.

Av den utformning, som 5 § första stycket erhållit i den föreslagna förordningen

om investeringsavgift, framgår att de sakkunniga med det nyss

återgivna avsett att från avgiftspliktig investering undantaga sådan investering,

vartill myndighet lämnat statligt bidrag.

Slutligen framhålla de sakkunniga i detta sammanhang, att investeringar

i kraftverk och distributionsanläggningar för elektrisk energi ävensom i sjöregleringar

syntes böra undantagas från avgiftsplikt. Anledningen härtill

vore den speciella naturen av sådana investeringar samt läget ifråga om

energif örsörj ningen.

2. Remissyttrandena.

De undantag från avgiftsskyldighet och avgiftsplikt, som föreslagits i

promemorian, ha föranlett erinringar i ett flertal remissyttranden. Följande

torde här få återgivas.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet anföres, att med

hänsyn till förslagets syfte att framtvinga en omsorgsfullare prövning av

angelägenheten av planerade investeringar, syntes det icke motiverat att

sätta kommunernas investeringar, vare sig dessa avsåge fastigheter eller

t. ex. automobiler för renhållning eller brandtjänst, i en mera gynnad ställning

än produktiva investeringar i industriföretag. Beträffande aktiebolag

och ekonomiska föreningar, däri staten eller kommun ägde mer än 9/10 av

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

aktierna eller andelskapitalet kunde, framhålles det vidare i yttrandet, under

inga omständigheter ifrågaltomma att företag, som dirigerades av staten

eller kommun och som mer eller mindre direkt konkurrerade med enskild

företagsamhet, skulle i förevarande hänseende behandlas annorlunda

än de enskilda företagen. I första hand skulle nämligen den ifrågasatta avgiftsbefrielsen

uppenbarligen innebära ett omotiverat och oskäligt missgynnande

av dessa. Och i andra hand skulle befrielsen ge en skev bild av

den statliga och kommunala verksamhetens effektivitet.

Sparbanksföreningen framhåller beträffande de föreslagna undantagen

för vissa juridiska personer från skyldighet att erlägga investeringsavgift,

att det väl kunde ifrågasättas, tymruvida det allmänna verkligen i fråga om

alla dessa institutioner och organ kunde utgå från att den åsyftade begränsningen

av investeringarna ernåddes i samma omfattning som om investeringsavgift

skulle erläggas. Om man utginge från att investeringsavgiften

bleve effektiv, syntes dess tillämpning vara en enklare och kanske

också pålitligare väg än aldrig så stränga direktiv, som skulle tolkas och

tillämpas av ett stort antal människor. I fråga om aktiebolag och ekonomiska

föreningar, som icke vore monopolföretag, tillkomme det starkt befogade

önskemålet om likställdhet med liknande enskilda företag så att snedvridning

ej ägde rum.

Kooperativa förbundet uttalar som sin mening, att avgiftsbefrielse icke

borde ifrågakomma vid sådana statliga och kommunala affärsdrivande företag,

som icke hade monopolkaraktär utan dreve sin verksamhet i tävlan

på lika villkor med enskilda företag. Att däremot föreskriva avgiftsskyldighet

för statliga monopolföretag, vore enligt styrelsens mening uppenbarligen

meningslöst, eftersom i dylika fall några konkurrenshänsyn icke aktualiserades.

Icke heller kammarrätten anser sig kunna tillstyrka en så vidsträckt

avgiftsfrihet för allmänna företag, som i promemorian föreslagits. Kammarrätten

anför härom följande.

I den mån konkurrens med enskild verksamhet råder, bör givetvis någon

befrielse för det allmänna företaget ej ifrågakomma. I annat fall skulle

jämförbarheten mellan allmän och enskild företagsamhet förryckas. Det för

en fullständig frikallelse av allmänna företag anförda skälet, att det allmänna

i annan ordning har möjlighet kontrollera omfattningen av sådana företags

investeringar, kan icke anses tillräckligt bärande. Frågan huruvida

en investering är räntabel eller ej bör givetvis bedömas utifrån samma förutsättningar

i allmänt som enskilt företag med samma verksamhet. .

Riksskattenämnden finner icke det föreslagna undantaget för statliga och

kommunala företag önskvärt med hänsyn till intresset av att de stats- och

kommunägda företagens omkostnader borde kunna jämföras med motsvarande

enskilda företags och att de förstnämnda företagen därför icke borde

ha möjlighet att anskaffa inventarier och dylikt på gynnsammare villkor än

de enskilda företagen. Riksskattenämnden förordade därför, att avgiftsbefrielsen

inskränktes till att avse allenast de aktiebolag, som uppräknades i

1 § av den föreslagna förordningen. — Liknande synpunkter framföras

även av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, kommerskollc
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

gium, landsorganisationen samt flertalet hörda länsstyrelser och näringsorganisationer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län gör gällande, att av den föreslagna lagtexten

icke klart framginge, om med bestämmelsen i 1 § avsåges skattskyldighet

i princip eller att vederbörande skattskyldig verkligen påfördes taxering

för inkomst av förvärvskällan i fråga. Då i övrigt avgiftsskyldigheten

icke gjorts beroende av att viss taxering skulle ha påförts den avgiftsskyldige,

förutsatte länsstyrelsen, att här avsetts skattskyldighet i princip oberoende

av huruvida taxering påförts eller ej. Länsstyrelsen ansåge att ett

förtydligande på denna punkt vore önskvärt.

Beträffande förslaget om undantag från avgiftsplikt beträffande investering,

till vilken myndighet lämnat statligt bidrag, framhåller länsstyrelsen i

Västerbottens län, att denna bestämmelse syntes komma att vid tillämpningen

medföra vissa svårigheter. Såsom exempel på fall, då man kunde

vara tveksam huruvida statligt bidrag skulle anses ha utgått eller ej, kunde

angivas genom hushållningssällskap utlämnade maskinanskaffningslån från

maskinlånefonden och från lantbruksnämnden utgivna s. k. avskrivningslån

för byggnader. I dessa fall hade ett statligt bidrag i viss form utfästs att

utgå under viss förutsättning beträffande fastighetens eller jordbrukets

framtida skötsel eller under villkor att försäljning icke skedde inom viss

tid. Här vore fråga om villkor, som först i framtiden kunde uppfyllas. Om

i dessa fall investeringsavgift icke skulle utgå, måste det förefalla som en

orättvisa gentemot dem, som utan att erhålla lån gjort maskininköp eller

uppfört byggnad.

Lantbruks styrelsen framhåller, att sådan åtgärd, där statligt lån eller utfästelse

om långaranti gjorts, borde jämställas med de statsbidragsunderstödda

investeringarna, vilka icke drabbades av investeringsavgift.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, att tillägg till förslaget göres

av innebörd, att investering, som finansierats på grundval av statligt lån

eller statlig långaranti, bedömdes på enahanda sätt som investering, där

statligt lån eller bidrag lämnats.

Kammarrätten ifrågasätter om icke den avgiftsfrihet, som föreslagits för

investeringar vilka utförts med medel som för dylikt ändamål av statlig

myndighet ställts till förfogande, borde utsträckas till att omfatta även arbeten,

som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig offentlig

myndighet.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att man måste beakta, att t. ex.

hälsovårdsmyndigheterna kunde föreskriva, att reparation skulle ske vid

äventyr att rörelsen annars ej finge bedrivas i lokalerna i fråga. Det kunde

ej vara rimligt, att investeringsavgift skulle utgå, då reparationskostnaden

vore en följd av dylikt föreläggande.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att det

framstode som synnerligen obilligt och omotiverat att avgiftsbelägga kost
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

85

naderna för skyddsrum och andra utgifter, som företagarna måste vidkännas

för det civila eller militära försvaret. Investeringar i luftvärnstorn,

skyddsrum m. in., som uppfördes i samband med anläggning av kraftverk,

bleve jämlikt 5 § andra stycket undantagna från investeringsavgift, medan

liknande investeringar vid andra företag bleve belagda med avgift, för den

händelse icke i något fall statligt bidrag skulle utgå. En bestämmelse, enligt

vilken investeringar, avseende det civila eller militära försvaret, skulle undantagas

från avgiftsskyldighet, vore uppenbarligen starkt motiverad och

syntes icke vara ägnad att vålla svårigheter vid tillämpningen.

Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om icke av staten ålagd byggnadsskyldighet,

t. ex. uppförande av skyddsrum, borde undantagas från avgiftsplikt.

Civilförsvarsstyrelsen hemställer i sitt yttrande, att det undantag från investeringsskatt,

som gällde i fråga om material, utrustning och andra förnödenheter

för verkskyddets verksamhet, jämväl skulle förlänas giltighet

vid uttagande av investeringsavgift. Därjämte framhåller styrelsen, att det

stundom förekomme, oftast vid industrianläggningar, att skyddsrum anordnades

friliggande från annan byggnad och praktiskt taget uteslutande avsåges

för civilförsvarsändamål. I sådana fall funne civilförsvarsstyrelsen det

uppenbart, att befrielse från investeringsavgift skulle föreligga. Skyddsrumsbeståndet

vid industrierna vore på många håll otillfredsställande. Vid

prövningen av undantag från avgiftsplikt borde dock i varje fall beaktas, i

vad mån skyddsrummet vore avsett att under fred brukas för fredliga ändamål.

Till den del skyddsrummet fredsutnyttjas syntes investeringsavgift böra

uttagas i vanlig ordning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hemställer även om ytterligare

undantag från avgiftsplikt. Nämnden anför följande.

Enligt det upprättade förslaget till förordning om särskild investeringsavgift

skulle sådan avgift utgå å kostnader för bl. a. investeringar i fastigheter,

som användas för stadigvarande bruk i rörelse. Undantag stadgas för

bl. a. investering, för vilken myndighet lämnat statligt bidrag. Kostnader för

bombskyddade cisternanläggningar för flytande bränslen, till vilkas uppförande

statsbidrag utgår jämlikt Kungl. Maj :ts kungörelse den 20 februari

1948 (nr 73) lära sålunda icke skola anses såsom avgiftspliktig investering.

Med hänsyn till dylika anläggningars betydelse för vår försörjning med flytande

bränslen i händelse av krig är det synnerligen angeläget, att investeringar

i sådana anläggningar undantagas från investeringsavgift. Såsom

framgår av en i samband med riksnämndens anslagsäskanden för nästa budgetår

till handelsdepartementet lämnad redogörelse beräknas under de närmaste

åren ett 10-tal statsunderstödda bergcisternanläggningar komma till

stånd. Enligt riksnämndens mening bör emellertid en dylik anläggning, som

eventuellt utföres utan hjälp av statsbidrag, icke i fråga om investeringsavgift

komma i ett sämre läge än en anläggning, för vilken statsbidrag erhålles.

Då det ur beredskapssynpunkt är önskvärt, att största möjliga antal

bergcisternanläggningar komma till stånd, anser riksnämnden, att alla sådana

anläggningar böra befrias från investeringsavgift.

En annan investering, som är av stor betydelse ur beredskapssynpunkt och

som riksnämnden därför söker väcka intresse för, är byggandet av bomb
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kangl. Maj:ts proposition nr 220.

skyddade verkstäder för krigsviktig produktion. Inom industrien förefinnes

i en del fall intresse för att förlägga krigsviktiga tillverkningar till underjordsfabriker,

men kostnaderna avskräcka ofta företagen härifrån. Riksnämnden

har därför upprepade gånger gjort framställning till Kungl. Maj :t

om medel till statsbidrag till sådana anläggningar. Medel härför ha dock

hittills ej anvisats. Skulle företagen, utöver den merkostnad som förläggande

av tillverkning i bombskyddade bergrum i regel för med sig, behöva betala

investeringsavgift, torde det i fortsättningen bliva mycket svårt att

väcka intresse för dylika anläggningar. Detta vore enligt riksnämndens mening

ytterligt beklagligt, och nämnden anser därför, att kostnaderna för

bergrum, som äro avsedda för verkstadslokaler eller kombination av verkstadslokaler

och skyddsrum, lager eller dylikt böra undantagas från investeringsavgift.

Även bombskyddade andra bergrum äro av så stor betydelse ur

beredskapssynpunkt, att investering i sådana bör undantagas från avgift.

Riksnämnden föreslår sålunda, att investeringar i bergrum, som äro avsedda

för verkstäder, lagerlokaler etc., undantagas från investeringsavgift.

Enligt förslaget skola maskiner och andra inventarier med en beräknad

varaktighetstid av högst tre år vara undantagna från investeringsavgift. Ur

beredskapssynpunkt är det angeläget att maskiner och verktyg, som äro

nödvändiga för viss vid avspärrning eller krig viktig produktion, i förväg

anskaffas. Som exempel härpå kan nämnas verktyg in. in. som behövas för

produktion av gengasaggregat. Riksnämnden söker för närvarande förmå

vissa företag att anskaffa dylika verktyg, så att produktion av gengasaggregat

skall kunna utan dröjsmål igångsättas, om så skulle bliva erforderligt.

Det torde bliva svårt att intressera företagen för dylika anskaffningar, om

investeringsavgift måste erläggas. Riksnämnden anser det därför vara ett

angeläget beredskapsintresse, att kostnaderna för anskaffning av maskiner

och andra inventarier, som i beredskapssyfte sker på direkt föranledande

av vederbörlig statlig myndighet, undantagas från investeringsavgift.

3. Departementschefen.

Vad angår frågan om begränsning i bestämmelsernas räckvidd, delar jag

de sakkunnigas mening att avgift ej bör uttagas vid investeringar, som verkställas

direkt av staten, landsting, kommuner och andra menigheter samt

hushållningssällskap. Med hänsyn till att kommunerna enligt gällande bestämmelser

äga inrätta och driva allenast sådana kommunala affärsföretag,

som avse att tillhandahålla för kommunens medlemmar i gemen oumbärliga

eller önskvärda nyttigheter eller tjänster, samt då tillika kan förutsättas

att sträng återhållsamhet vid verkställande av investeringar på detta område

iakttages, kan jag även ansluta mig till den uppfattningen, att avgift

ej bör uttagas vid investeringar som företagas av aktiebolag och ekonomiska

föreningar däri kommun äger mer än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

Vad härefter angår sådana bolag och föreningar, däri staten är helt dominerande

delägare, torde från bestämmelsernas räckvidd böra undantagas

statliga monopolföretag ävensom företag med verksamhet mer eller mindre

betingad av beredskaps- eller liknande skäl. Vad sist sagts innebär att

Svenska skifferoljeaktiebolaget, Aktiebolaget Svensk torvförädling samt Aktiebolaget

Ceaverken och Svenska spannmålsaktiebolaget böra undantagas.

Däremot delar jag den i åtskilliga remissyttranden framförda synpunkten

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

att andra statsägda företag — exempelvis Aktiebolaget Norrbottens järnverk,

Aktiebolaget Statens skogsindustrier, Aktiebolaget Statsgruvor, Aktiebolaget

Sveriges kreditbank samt de av staten genom Sveriges centrala restaurang

aktiebolag ägda restaurangföretagen — icke böra fritagas från investeringsavgift.

Av särskilda skäl synas från''bestämmelsernas räckvidd jämväl böra undantagas

Aktiebolaget Atomenergi och Aktiebolaget Aerotransport.

Enligt de sakkunnigas förslag bör avgiftsplikt icke ifrågakomma beträffande

investeringar för vilka statligt bidrag lämnats. I några remissyttranden

har gjorts gällande att denna bestämmelse vore alltför snäv och att

avgiftsbefrielsen borde utsträckas även till sådana fall då investeringen tillkommit

med stöd av statligt lån eller statlig lånegaranti.

Med anledning härav vill jag erinra om att staten understöder vissa investeringar

inom näringslivet på flera olika sätt bl. a. genom bidrag, lån eller

lånegarantier. Det synes icke konsekvent att vissa investeringar uppmuntras

genom statliga bidrag och lån samtidigt som desamma motverkas därigenom

att investeringsavgift å desamma uttages. Å andra sidan torde det icke böra

ifrågakomma att fritaga hela kostnaden för viss investering från avgift, om

denna allenast till en del finansieras med statligt stöd. Särskilt om det

statliga stödet är obetydligt i förhållande till den totala investeringen, vilket

exempelvis kan vara fallet då statligt lån utgör sekundärkredit, skulle

ett statligt lån kunna medföra en större avgiftseftergift än som vore rimligt.

Jag har därför stannat för att föreslå avgiftsbefrielse för investeringar,

som gjorts med stöd av statligt bidrag, lån eller lånegaranti, men förordar

samtidigt att befrielsen allenast skall avse den del av investeringskostnaden,

som täckts av sådant bidrag eller lån eller som finansierats med stöd av

den statliga lånegarantien.

De sakkunniga ha icke föreslagit undantag från investeringsavgift i sådana

fall, då investeringen avser skyddsrum eller andra anordningar för civiliörsvarsändamål

eller då investeringen har föranletts av beredskapssynpunkter.

Även enligt min mening finnes anledning till återhållsamhet, när fråga är

om att begränsa bestämmelsernas räckvidd. Dock synes rimligt föreskriva

att avgift ej skall uttagas å kostnaden för investering, som gjorts uteslutande

eller så gott som uteslutande för civilförsvars- eller beredskapsändamål.

Däremot bör avgift uttagas å kostnaden för byggandet av ett skyddsrum,

som i fredstid användes såsom lagerlokal eller eljest i näringsverksamheten.

Slutligen torde jag i detta sammanhang få anföra följande.

Såsom jag vid anmälan tidigare i dag av propositionen nr 218 med förslag

till förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar in. m.

framhållit, skulle det nu föreliggande förslaget om investeringsavgift avse

även inköp av personbilar och motorcyklar i förvärvskällorna rörelse och

jordbruksfastighet. Mot bakgrunden av den starka ansvällningen av försäljningen

av sådana fordon under 1950 och 1951 hade det synts oegentligt att

i en åtgärd med investeringsbegränsande syfte innefatta endast sådana for
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

don, som få en direkt nyttobetonad användning, och utesluta alla fordon

avsedda mera för privatbruk, särskilt som dessa senare utgöra en betydande

del av den totala personbilparken. Dessa överväganden hade lett till den

slutsatsen att personbilar och motorcyklar borde undantagas från lagstiftningen

om investeringsavgift och att i stället en särskild skatt borde uttagas

i tillverknings- och importledet på personbilar och motorcyklar, som nytillfördes

marknaden. I propositionen nr 218 har på grundval härav föreslagits

att en sådan skatt, bestämd till 10 procent av fordonens beskattningsvärde,

skall uttagas.

I enlighet med vad jag sålunda anförde böra investeringar i personbilar

och motorcyklar vara frikallade från avgiftsplikt jämlikt de ifrågasatta bestämmelserna

om investeringsavgift. Denna befrielse bör gälla alla fordon

av angivet slag och alltså icke endast sådana, som träffats av den nya tillverknings-

och importbeskattningen, d v. s. i huvudsak nya fordon. Det

skulle nämligen möta betydande tekniska svårigheter att vid bestämmandet

av investeringsavgift göra skillnad mellan beskattade och icke beskattade

fordon. Vidare må framhållas, såsom jag också angav i propositionen nr

218, att den nya fordonsbeskattningen torde komma att medföra en viss, i

och för sig icke önskvärd, förskjutning uppåt av priserna även på begagnade

fordon. Om investeringar i form av inköp av sådana fordon belädes med

investeringsavgift, skulle därför en dubbel kostnadsfördyring uppkomma,

vilket knappast torde kunna anses skäligt.

V. Avgiftsfritt belopp, m. m.

1. Promemorian.

I syfte att begränsa antalet avgiftsskyldiga föreslå de sakkunniga, att

investeringsavgift uttages endast om och i den mån den sammanlagda kostnaden

för en avgiftspliktigs samtliga investeringar — oavsett om dessa verkställts

inom en eller flera förvärvskällor — under ett beskattningsår överstiger

10 000 kronor.

Beträffande förslaget i denna del framhålla de sakkunniga, att av den

totala investeringskostnaden inom förvärvskällan rörelse, i den mån samma

kostnad hade föreslagits avgiftsbelagd, hänförde sig den övervägande delen

till ett tämligen begränsat antal företag, varför det föreslagna avgiftsfria

beloppet inom denna förvärvskälla ej behövde betyda någon större försvagning

av lagstiftningens avsedda effekt. Inom jordbruket syntes däremot

det föreslagna avgiftsfria beloppet vara så högt att en avsevärd del av de

totala investeringarna icke träffades av investeringsavgiften. De sakkunniga

hade emellertid icke velat förorda olika avgiftsfria belopp för skilda inkomstslag.

Efter vägande av olika omständigheter hade de sakkunniga därför

ansett sig böra förorda ett avgiftsfritt belopp av 10 000 kronor i samtliga

fall.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

De sakkunniga tillägga i detta sammanhang, att investeringsavgiften borde

naturligen anses som en vid inkomsttaxeringen avdragsgill omkostnad

i den ifrågavarande förvärvskällan. Härför talade även den omständigheten,

att inbördes olika skattesatser gällde för aktiebolag, ekonomiska föreningar

och fysiska personer. Avdrag borde, såvitt anginge skattskyldig för vilken

inkomstberäkningen verkställdes enligt kontantprincipen, medgivas vid

taxeringen för det beskattningsår, då avgiften erlagts, samt, såvitt anginge

annan skattskyldig, vid taxeringen för det beskattningsår, då avgiften bokförts

som omkostnad i räkenskaperna.

Som förut omnämnts föreslå de sakkunniga att avgiften beräknas till 10

procent "av den ifrågavarande investeringskostnaden, sedan denna kostnad

minskats med 10 000 kronor. De sakkunniga framhålla, att nyssnämnda

procentsats föreslagits under beaktande av att avgiften skattemässigt skulle

anses utgöra avdragsgill omkostnad. De sakkunniga tillägga, att om det

ekonomiska läget förändrades, syntes procentsatsen böra ändras med hänsyn

till då föreliggande förhållanden.

2. Remissyttrandena.

Vad först angår de sakkunnigas förslag om ett avgiftsfritt bottenbelopp

å 10 000 kronor att avdragas från det sammanlagda beloppet av kostnaderna

för en avgiftsskyldigs samtliga avgiftspliktiga investeringar, torde

från remissyttrandena — utöver vad i sådant hänseende redan tidigare refererats

— följande få här återgivas.

Kammarrätten framhåller, att det syntes kammarrätten angeläget att absolut

nödvändiga och oundvikliga investeringar i görligaste mån befriades

från avgift. Kammarrätten avsåge då närmast investeringar, som företoges

av småbrukare och mindre företagare, vilkas anläggningstillgångar i maskiner

utgjordes blott av några få, relativt dyrbara inventarier, exempelvis

traktorer och lastbilar. Anskaffningskostnaden för sådana inventarier syntes

för närvarande betydligt överstiga det avgiftsfria beloppet. En höjning

av ifrågavarande avdrag till minst 15 000 kronor syntes därför vara motiverad,

i vart fall om den avgiftspliktiga investeringen skulle beräknas efter

bruttokostnaden för anskaffade inventarier.

Här torde få erinras om att landsorganisationen, såsom jag redan i tidigare

sammanhang angivit, ifrågasatt om icke det avgiftsfria beloppet borde

sänkas till 5 000 kronor.

Sveriges lantbruksförbund anför till belysande av omfattningen av investeringarna

inom förvärvskällan jordbruksfastighet, att inköpsbeloppen för

maskiner exklusive traktorer utgjorde år 1938 i runt tal 42 milj. kronor,

år 1950 ca 140 milj. kronor och år 1951 beräknades till samma belopp.

Inköpsvolyinen hade samtidigt ökat med ca 130 procent. För traktorer utgjorde

inköpsbeloppet år 1938 ca 21 milj. kronor och år 1950 ca 127 milj.

kronor. Inköpsvolyinen hade samtidigt ökat med ca 230 procent. Förbundet

tilläde, att förbundet vore fullt införstått med svårigheterna att ernå

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

en rättvis gradering olika investeringar emellan i anseende å i vad mån

investeringskostnaderna borde avgiftsbeläggas. Emellertid vore det nödvändigt

att åstadkomma en viss schablonartad rättvisa genom att bestämma

det investeringsavgiftsfria beloppet efter fastighetens storlek eller taxeringsvärde.

Vad härefter angår spörsmålet om investeringsavgiften bör hänföras till

vid inkomsttaxeringen avdragsgill utgift eller ej, må följande från remissyttrandena

här återgivas.

I det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet framhålles att

kritik kunde riktas mot förslaget att avgiften skulle betraktas som en speciell

skatt och medföra avdragsrätt vid inkomsttaxeringen. Motsvarande

avdragsrätt förelåge ej såvitt anginge investeringsskatten för år 1951. Som

ett motiv för att härutinnan behandla investeringsavgiften förmånligare

hade de sakkunniga anfört, att inbördes olika skattesatser gällde för aktiebolag,

ekonomiska föreningar och fysiska personer vid den statliga beskattningen.

Denna motivering syntes bärkraftig. Det borde emellertid samtidigt

understrykas, att avdragsrätten därmed betingades av andra motiv än den

nu föreslagna lagstiftningens syfte. Länsstyrelsen ville därmed ha fäst uppmärksamheten

på det samband, som en för flera år giltig investeringsbeskattning

ägde med de frågor om det samlade skattetrycket, vilka vore under

utredning av särskilda sakkunniga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att den föreslagna

investeringsavgiften komme att drabba de avgiftsskyldiga högst olika på

grund av att avgiften gjordes avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Det låge

för länsstyrelsen nära att beakta verkningarna för exempelvis fiskare, som

behövde ersätta en gammal, oekonomisk, försliten eller förlorad båt eller

byta motor, något som för närvarande betingade ett pris av omkring 250 000

respektive 50 000 kronor. Fiskare syntes icke ha möjlighet att utnyttja avdraget

för investeringsavgift vid inkomsttaxeringen. Samma förhållande syntes

inträffa, när ett rederiföretag skulle anskaffa ett fartyg. Andra, mindre

rörelseidkare, som även ofördelaktigt drabbades av avgiften, vore lastbilssamt

droskägare. En droskbil kunde i dagens läge icke förvärvas till lägre

pris än ca 18 000 kronor och en dieseldriven lastbil med släp (s. k. långtradare)

betingade ett pris av omkring 40 000 kronor. Även jordbrukarna

drabbades hårt av den föreslagna investeringsavgiften. Eftersom dessa blivit

nödsakade att mekanisera jordbruket på grund av bristen på arbetskraft

och då ökad produktion på detta område måste av försörjningspolitiska

skäl främjas, syntes det icke vara lyckligt att på detta område lägga

ytterligare sten på bördan.

Länsstyrelsen uttalar därefter att på grund av de antydda ojämna verkningarna

av avdragsrätten för investeringsavgift vid taxering syntes det

länsstyrelsen lämpligt, antingen att sådan avdragsrätt icke tillförsäkrades

vederbörande eller att investeringsavgiften finge hänföras till sådan kostnad

för förvärv av stadigvarande tillgång, därå årligt avdrag för värdeminskning

enligt vanliga grunder finge beräknas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I en vid det yttrande, som avgivits av riksbanksfullmäktige, fogad reservation

anför herr Kollberg, att de sakkunniga föreslagit att investeringsavgiften

skulle hänföras till sådan speciell skatt, för vilken avdrag finge

åtnjutas vid inkomsttaxeringen. Denna bestämmelse innebure, att ett företags

slutliga utgift för investeringsavgiften i regel koinme att understiga 10

procent av kostnaden för den avgiftsbelagda investeringen. Denna reduktion

av avgiften syntes emellertid, såsom förslaget utformats, kunna tillgodonjutas

endast av de företag som redovisade vinst under det år avgiften erlagts,

under det att de företag som icke lämnat vinst under året drabbades

av en slutlig utgift, motsvarande hela investeringsavgiften. De föreslagna

bestämmelserna kunde härigenom komma att verka oskäligt betungande särskilt

för nystartade företag, vilka vanligen hade det största investeringsbehovet

men ofta icke erhölle någon vinst under de första verksamhetsåren.

Till undvikande av att den nya företagsamheten alltför mycket hämmades

förordades ett tillägg till bestämmelserna av innebörd att företagare som

erlagt investeringsavgift men vars rörelse för året visat förlust eller så ringa

överskott, att han vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja

den medgivna avdragsrätten finge tillgodoräkna sig det resterande

avdraget för senare år.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att länsstyrelsen ställde sig

tveksam till förslaget i vad det avsåge att avdrag för investeringsavgift

skulle få åtnjutas vid taxering till kommunal inkomstskatt, då en reduktion

av det kommunala skatteunderlaget i detta sammanhang förefölle vara

ägnad ingiva betänkligheter.

Landsorganisationen, som av skäl som i ett tidigare sammanhang redovisats

ifrågasatt en skärpning av investeringsavgiften, framhåller att en sådan

skärpning kunde åstadkommas — förutom genom en enkel höjning av

skattesatsen — genom slopande av den föreslagna avdragsrätten vid inkomsttaxeringen.

Det senare syntes önskvärt även av andra skäl. Det kunde

nämligen förutsättas att den aktuella investeringsviljan vore särskilt stor

hos en inkomsttagare som för året mer eller mindre tillfälligt erhållit en

hög inkomst, vilken han med hänsyn till den höga marginalskatten önskade

reducera genom avdragsgilla utgifter under samma år. Genom avdragsrätten

skulle investeringsavgiften alltså komma att reduceras starkast just

hos dessa, för vilka det tvärtom skulle vara ur samhällets synpunkt mest

väsentligt att åstadkomma en dämpning av investeringsviljan, eftersom det

här särskilt ofta kunde bli fråga om investeringar som gjordes icke på

grund av något stort realekonomiskt värde utan mera av skattetekniska skäl.

3. Departementschefen.

De sakkunnigas förslag om ett avgiftsfritt bottenbelopp å 10 000 kronor

har i vissa remissyttranden föranlett uttalanden av innebörd att avdraget

borde beräknas till ett högre belopp, medan i ett annat yttrande framhållits

att beloppet i stället borde sänkas.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Med hänsyn till önskvärdheten ur praktisk synpunkt av att vinna begränsning

i antalet avgiftsskvldiga synes någon sänkning av det av de sakkunniga

föreslagna beloppet knappast böra ifrågakomma. Däremot kan med

visst fog invändas, att anledning i och för sig knappast föreligger att, när

fråga är om större investeringar, reducera det avgiftspliktiga beloppet. Angelägenheten

av att icke tillskapa ett tröskelproblem torde emellertid nödvändiggöra,

att avgiften i samtliga fall beräknas på investeringskostnaden i vad

densamma överstiger det belopp, som är avgörande för om investeringsavgift

skall uttagas eller ej.

Då en höjning av det avgiftsfria beloppet å andra sidan icke heller synes

tillräckligt motiverad och då en höjning därjämte skulle i sin mån minska

lagstiftningens effekt, förordar jag att de sakkunnigas förslag i nu förevarande

del godtages.

Jag har tidigare som min mening uttalat, att investeringsavgiften bör

anses såsom en vid inkomsttaxeringen avdragsgill utgift.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle avgiften likställas med en speciell

skatt, vilket innebär att skattskyldig med redovisning enligt kontantprincipen

skall göra avdrag då avgiften erlägges och att annan skattskyldig skall

verkställa avdraget när avgiften bokförts såsom omkostnad i räkenskaperna,

d. v. s. senast när debetsedel å skatten erhållits.

Mot den sålunda föreslagna anordningen har invänts att möjligheten att

utnyttja avdraget vore beroende av om vederbörande redovisade vinst det år

avdraget skulle tillgodoföras. Med hänsyn härtill har ifrågasatts huruvida

avdraget icke borde få på något sätt aktiveras, exempelvis genom att inräknas

i den framdeles avdragsgilla anskaffningskostnaden för en tillgång.

När fråga är om avgiftsskyldig, vars inkomst vid taxeringen skall beräknas

enligt den s. k. kontantprincipen, torde något avsteg från de sakkunnigas

förslag icke böra göras med hänsyn till de allmänna principerna för

inkomstbegreppets utformning. Skall däremot den avgiftsskyldiges inkomst

beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, kan ett visst fog anföras till

förmån för en ändring i de sakkunnigas förslag. Emellertid bör beaktas

att avgift i vissa fall uttages även när fråga är om sådana investeringskostnader,

för vilka avdrag överhuvud icke erhålles vid inkomsttaxeringen. I

sistnämnda fall skulle avdrag icke kunna medgivas, om investeringsavgiften

icke gjordes avdragsgill genom en positiv bestämmelse härom. En sådan

bestämmelse kan, med tanke särskilt på vad nyss sagts, knappast utformas

på annat sätt än de sakkunniga föreslagit. Jag anser mig alltså icke kunna

biträda det framställda ändringsförslaget.

Det må tilläggas, att avdrag för investeringsavgift givetvis avses skola

medgivas även vid beräkning av inkomst av annan fastighet, oavsett att i

exemplifieringen på avdragsgilla kostnader i 25 § kommunalskattelagen speciella

skatter icke särskilt omnämnas.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

93

VI. Till vilket år bör investering hänföras?

1. Promemorian.

I promemorian framhålles, att då inkomst av jordbruksfastighet beräknades

enligt kontantprincipen, vilket vanligen vore fallet, syntes investeringarna

vid taxering till investeringsavgift böra hänföras till det år, då den

ifrågavarande utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, varjämte värdet

å virkesuttag ur egen skog i och för byggnadsarbeten borde redovisas

under det år då virket använts. Det kunde anmärkas, att uppgift skulle

lämnas å jordbruksbilagan såväl om avdragsgilla kostnader för underhåll

av byggnader och stängsel som om icke avdragsgilla kostnader för nyuppsättning

av yttre inventarier samt för ny-, till- och ombyggnad eller därmed

jämförlig förbättring. Dessa uppgifter i inkomstskattedeklarationerna

kunde dock icke alltid direkt användas som underlag för uppgifterna till

investeringsavgiftsdeklarationerna. Löner som utbetalats i samband med

byggnadsreparationer finge nämligen avdragas såsom »kontanta arbetslöner»

och saluvärdet å skogseffekter från jordbruksegendomen, som använts

för reparationsarbeten, redovisades vanligen ej på jordbruksbilagan.

Vidare kunde i reparationsavdraget på jordbruksbilagan ingå kostnad för

stängsel, vilken kostnad icke föreslagits skola föranleda uttagande av investeringsavgift.

Den avgiftsskyldige syntes i förekommande fall utan svårighet

kunna utbryta kostnaden för stängsel ur de totala nybyggnadskostnaderna,

varför denna avvikelse från inkomstskattedeklarationen ej skulle

behöva förorsaka väsentliga olägenheter. Besvärligare vore det att komma

till rätta med arbetslöner och virkesuttag från jordbruksfastighet i samband

med reparationer av byggnad, om sådana löner och uttag icke redovisats

särskilt eller ej alls redovisats på jordbruksbilagan. Det syntes bliva

nödvändigt att föreskriva skyldighet att lämna uppgift i nämnda hänseenden

i investeringsavgiftsdeklarationen. Det borde framhållas att reparationsarbeten

å jordbruksbyggnader numera utfördes av utomstående arbetskraft

i större utsträckning än tidigare, varför det ofta kunde vara tämligen lätt

att särskilja den del av utgivna löner som avsåge reparationsarbete.

Därefter framhålles att i de undantagsfall, då avgift avsetts skola utgå

å investeringar inom förvärvskällan annan fastighet, borde investeringarna

likaså hänföras till det beskattningsår, då den ifrågakommande utgiften

betalats eller omkostnaden ägt rum, eftersom inkomstberäkningen även i

denna förvärvskälla skedde efter kontantprincipen. De sakkunniga anföra

därefter att det kunde kanske synas naturligt att investeringar även i de

fall, då inkomstberäkningen skulle ske efter bokföringsmässiga grunder —- detta gällde i fråga om inkomst av rörelse och ibland i fråga om inkomst

av jordbruksfastighet — hänfördes till det beskattningsår då investeringskostnaden

betalades. Emellertid systematiserades icke kostnader för investeringar

bokföringsmässigt på särskilda konton enbart med hänsyn till

kontanta utbetalningar, varför redovisning i investeringsavgiftsdeklaratio
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

nerna av kontant utbetalade kostnader skulle förutsätta en särskild sammanställning

av bokslutsnoteringar, som ofta skulle vara arbetskrävande

att göra och därför ej borde föreskrivas.

De sakkunniga tillägga därefter, att då inkomst skulle beräknas enligt

bokföringsmässiga grunder syntes investeringarna, om ordnade räkenskaper

funnes, böra hänföras till det beskattningsår, då kostnaderna för investeringarna

bokförts såsom omkostnad eller bokförts på konton för färdiga

fastigheter eller levererade inventarier. Härigenom vunnes den fördelen att

samma kontoanalyser, som behövdes för att kontrollera riktigheten av nytillkommit

avskrivningsunderlag i inkomstskattedeklarationens avskrivningsplaner

för byggnader och inventarier, kunde användas för att kontrollera

uppgifterna i investeringsavgiftsdeklarationen. En olägenhet vore emellertid

att den avgiftsskyldige ibland i fråga om investeringar i byggnader inom

vissa gränser själv kunde avgöra när kostnaderna för utförda byggnadsarbeten

skulle överföras från konton för pågående byggnadsarbeten till konton

för avslutade sådana. Förskjutning av den bokföringsmässiga redovisningen

av investeringskostnaden till efterföljande år, då avgift fortfarande

utginge, skulle antagligen icke förekomma allmänt, enär en sådan förskjutning

medförde nackdelar vid inkomsttaxeringen. Avdrag för reparationskostnader

kunde nämligen medgivas allenast om kostnaden bokförts

under beskattningsåret; och för skattskyldiga, som beräknade värdeminskningsavdrag

för byggnader till viss bråkdel av anskaffningsvärdet, syntes

byggnadskostnader, som icke överförts till konton för färdiga byggnader,

icke få inräknas i avskrivningsunderlaget. Om emellertid avgiftsskyldig

i syfte att fördröja taxering till investeringsavgift underlåtit att vidtaga

bokföringsåtgärder, som skulle aktualisera sådan taxering, syntes avgift

oberoende därav böra kunna påföras. Om under beskattningsåret 1951 kostnad

för investering bokförts såsom omkostnad eller såsom tillgång å konto

för färdigställda byggnader eller för levererade inventarier, oaktat sådan

bokföringsåtgärd enligt affärsbruk bort vidtagas först under efterföljande

år, borde investeringsavgift likväl utgå.

2. Remissyttrandena.

Frågan om till vilket år en investering bör hänföras beröres endast i ett

fåtal remissyttranden. Från dessa må följande här återgivas.

Riksskattenämnden framhåller i sitt yttrande, att de i första stycket av

förslagets 6 § upptagna bestämmelserna syntes böra i förtydligande syfte

jämkas. Sålunda borde lämpligen markeras, att bestämmelsen att förvärv

av byggnad skulle anses ha skett det år avtal om sådant förvärv träffats endast

hade avseende å förvärvskällan annan fastighet. Ordet »år» borde vidare

utbytas mot ordet »beskattningsår». Riksskattenämnden tillägger, att

nämnden förutsatte att med uttrycket »det år avtal om sådant förvärv träffats»

borde förstås det år då köpekontraktet avslutats. Härigenom vunnes

anslutning till den praxis, som utbildat sig med avseende å bedömningen av

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

frågan huruvida köp och försäljning ägt rum inom sådan tid, att skattepliktig

realisationsvinst skulle anses föreligga eller ej.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som erinrar om att det icke vore ovanligt,

att kostnaden för en större jordbruksmaskin, t. ex. en traktor med tillhörande

redskap, fördelades på åtminstone två år, framhåller att investeringen

vore i sådant fall gjord redan det första året, då traktorn förvärvats.

Utgiften för detta år kunde emellertid understiga det avgiftsfria beloppet

10 000 kronor; resten av kostnaden komme påföljande år. En begränsning av

avgiftsplikten i dylika fall till de för varje år verkligen betalade kostnaderna

komme i exemplet att leda till avgiftsfrihet, och givetvis komme en sådan

tolkning att leda till en strävan att fördela utgifter av denna art på flera

år för att investeringsavgift skulle undgås. Eu regel av sådan innebörd kunde

även leda till en olikartad behandling av de avgiftsskyldiga. Sålunda kunde

en jordbrukare för inköp av en lastbil undgå avgift, medan en trafikinnehavare

måste erlägga sådan, därest hans förvärv skulle bedömas efter

bokföringsmässiga grunder såsom en utgift det år, då anskaffningen skedde,

trots att någon reell skillnad i själva verket icke förelåge mellan dessa båda

fall. — Liknande synpunkter framföras även av länsstyrelsen i Örebro län.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att den s. k. kontantprincipen medförde,

att jordbrukets utövare försökte anpassa ersättningsinköpen till sådana

beskattningsår, då inkomsterna av driften varit jämförelsevis goda.

Investeringsavgiften drabbade därför förvärvskällan jordbruk hårdare än

förvärvskällan rörelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att bevisbördan, när

det gällde att motverka det i promemorian omnämnda syftet »att fördröja

taxering till investeringsavgift», komme att giva anledning till meningsmotsättningar.

Beträffande det i promemorian gjorda uttalandet, att byggnadskostnader,

som icke överförts till konton för färdiga byggnader, ej skulle medräknas i

avskrivningsunderlaget uttalar länsstyrelsen i Älvsborgs län som sin mening,

att det icke syntes vara möjligt att förvägra en skattskyldig avskrivning

å byggnad enbart därför, att denna i hans räkenskaper redovisats å

oriktigt konto.

3. Departementschefen.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående när en investering

skall anses verkställd anser jag mig i princip kunna godtaga. Det torde

vara nödvändigt att föreskriva olika regler för de fall då vid inkomsttaxeringen

inkomst av förvärvskällan beräknas efter bokföringsmässiga

grunder och de fall då inkomstberäkningen sker enligt kontantprincipen,

även om detta, såsom i något remissyttrande framhållits, kan medföra vissa

olikheter vid avgiftsberäkningen de skilda förvärvskällorna emellan.

Såsom bestämmelserna utformats synas de, vilket även i remissyttrandena

framhållits, i vissa fall kunna giva anledning till meningsmotsättningar då

det gäller att avgöra, när en investering skall anses vara verkställd. Om gjor
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Knngl. Maj:ts proposition nr 220.

da erfarenheter komma att utvisa, att bestämmelserna angående när investering

skall anses verkställd kunnat i vissa fall utnyttjas i syfte att undgå

investeringsavgift, torde detta spörsmål få observeras vid prövning av frågan

huruvida särskilda avvecklingsbestämmelser framdeles skola meddelas.

I detta sammanhang torde följande få framhållas. Jag har för avsikt förorda

att bestämmelserna om investeringsavgift så utformas att de bliva

tillämpliga vid 1953 och 1954 års taxeringar. En omläggning av räkenskapsår

skulle alltså kunna föranleda att investeringar undandragas avgiftsbeläggning.

En sådan effekt kan givetvis icke godtagas. Av skilda skäl synes

emellertid lämpligt att reglerande bestämmelser meddelas icke nu utan i

samband med övriga avvecklingsföreskrifter.

De av riksskattenämnden gjorda påpekandena torde böra iakttagas.

VII. Deklarations-, taxerings- och uppbördsförfarandet.

1. Promemorian.

I promemorian anföres att deklaration för taxering till investeringsavgift

syntes böra lämnas samtidigt med inkomstskattedeklarationen och borde innehålla

uppgift om beloppet av kostnaden för avgiftspliktiga investeringar

under beskattningsåret, därest detta överstege 10 000 kronor. Även om investeringarnas

sammanlagda belopp understege 10 000 kronor, borde dock

deklaration till investeringsavgift utan anmaning avgivas för rörelse med

omsättning överstigande 500 000 kronor och för jordbruksfastighet med

större åkerareal än 50 hektar. Riktigheten av de lämnade uppgifterna syntes

i fråga om inkomstslaget rörelse lämpligen böra vitsordas av företagets revisor

eller, om sådan saknades, av den som skötte företagets bokföring. Hade

så skett, syntes beskattningsnämnderna regelmässigt kunna godtaga de lämnade

uppgifterna, medan en mera ingående granskning erfordrades om sådant

vitsordande icke lämnats. Efter anmaning borde den, som i inkomstskattedeklarationen

redovisat inkomst av rörelse eller jordbruk, vara skyldig

att avgiva deklaration till investeringsavgift även om de avgiftspliktiga investeringarna

under beskattningsåret understigit 10 000 kronor.

Det tillägges att taxering till investeringsavgift borde påföras i enlighet

med taxeringsförordningens bestämmelser. Investeringsavgift syntes böra

likställas med slutlig skatt och upptagas på debetsedeln å sådan skatt. Om

avgiften icke erlagts senast den 30 april taxeringsåret, skulle avgiftsskyldig

erlägga ränta till statsverket i enlighet med bestämmelserna i 34 § uppbördsförordningen

i dess lydelse enligt förordningen den 1 juni 1951, nr

421.

2. Remissyttrandena.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande deklarationsoch

taxeringsförfarandet beröras i några av remissyttrandena. Följande må

här återgivas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att då deklarationsskyldighet förelåge

för var och en, som verkställt investering för en kostnad överstigande

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sammanlagt 10 000 kronor, syntes de föreslagna bestämmelserna att företag

med en omsättning överstigande 500 000 kronor ävensom den, som ägt

eller brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar alltid

skulle vara skyldiga avgiva deklaration, icke vara erforderliga.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att den för jordbruksfastighet

dragna gränsen — en åkerareal överstigande 50 hektar — syntes mer avpassad

för de delar av landet, där huvudsakligen jordbruk bedreves, än för

framförallt Dalarna och Norrland, varest skogsbruket utgjorde den dominerande

verksamheten i förvärvskällan. Investeringarna i skogsbruket vore

numera betydande, varför den allmänna gränsen för avgift sskyldigheten —

ett belopp överstigande 10 000 kronor — ofta uppnåddes. Beträffande själva

taxeringsförfarandet framhåller länsstyrelsen, att den förenklade metod, som

tillämpades vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet, ej sällan torde

medföra ett relativt omfattande utredningsarbete, innan avgiftspliktigt

belopp kunde fastställas. Detta syntes framförallt bli fallet beträffande investeringar

i inventarier och reparationer.

Det i promemorian gjorda uttalandet, att riktigheten av de lämnade uppgifterna

i fråga om inkomstslaget rörelse lämpligen borde vitsordas av företagets

revisor har föranlett kammarrätten uttala, att en dylik föreskrift syntes

ändamålsenlig; en bestämmelse därom borde intagas i lagtexten.

Riksskattenämnden framhåller, att med hänsyn till att avgiftspåföringen

i praktiken i icke ringa mån bleve beroende av den avgiftspliktiges i deklarationen

lämnade uppgifter, syntes det angeläget att tillvarataga de ytterligare

möjligheter att säkerställa ett korrekt fullgörande av deldarationsplikten,

som kunde föreligga. Därefter anför nämnden.

Riksskattenämnden vill därför ifrågasätta om icke författningen bör kompletteras

med en föreskrift om skyldighet för rörelseidkare att vid deklarationen

foga intyg av företagets revisor — auktoriserad revisor, om sådan anlitats

— angående deklarationens överensstämmelse med företagets bokföring

och övriga av revisorn kända förhållanden. Enskild rörelseidkare torde

på enahanda sätt böra vid deklarationen foga intyg av den, som för rörelsens

böcker, eller, där särskild bokförare icke anlitats, av annan person som

känner till rörelsen och dess omfattning. Riksskattenämnden vill i detta sammanhang

erinra om att bestämmelser, liknande de nu ifrågasatta, meddelades

i samband med slutavvecklingen av krigskonjunkturskatten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att vad de sakkunniga

anfört om att revisor eller den, som skötte bolagets bokföring skulle

vitsorda riktigheten av lämnade uppgifter och att beskattningsnämnderna

regelmässigt kunde godtaga dessa uppgifter, icke syntes vara så välmotiverat.

Sådant vitsord kunde däremot ofta vara en grund för att godtaga de

lämnade uppgifterna. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig däremot

anse det föreslagna vitsordandet vara av tvivelaktigt värde.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att jämlikt

15 § sista stycket i den föreslagna förordningen om investeringsavgift

ägde taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd jämväl efter ut
7

IIilning till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr ,220.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

gången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.

Stadgandet strede mot den princip, som kommit till uttryck i

97 a g taxeringsförordningen, varigenom motsvarande tidrymd, såvitt anginge

yrkanden avseende inkomsttaxeringen, begränsats till taxeringsåret.

Anledningen till denna begränsning vore att den skattskyldige ansetts äga

berättigat krav på att inom rimlig tid erhålla kännedom om de skatteanspråk,

som kunde framställas. Ingen anledning förelåge att, då fråga vore om taxering

till investeringsavgift, sätta denna bestämmelse för beredande av skäligt

rättsskydd ur kraft. I yttrandet hemställdes därför, att stadgandet måtte

utgå och att taxeringsförordningens bestämmelser således även i denna del

måtte tillämpas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller beträffande nyssnämnda av

de sakkunniga föreslagna stadgande, att detta självfallet innebure att yrkande

om avgiftspåförande beträffande ett visst taxeringsår icke kunde göras

senare än den 30 juni året därpå, d. v. s. under den tid då prövningsnämnd

handlade årets taxeringar. Länsstyrelsen ifrågasatte om icke detta för undvikande

av missförstånd borde direkt utsägas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att enligt de föreslagna bestämmelserna

i 16 § 2 mom. andra stycket skulle, om taxering till statlig

inkomstskatt ändrades eller påfördes någon, härav betingad ändring i taxeringen

till investeringsavgift ske. Länsstyrelsen ifrågasätter, om påföring av

investeringsavgift alltid skulle vara beroende på den bedömning, som av

taxeringsmyndigheten gjordes vid inkomsttaxeringen. Länsstyrelsen anför

därvid.

Länsstyrelsen tänker närmast på det fall att ett bolag med fri avskrivningsrätt

beträffande inventarier påföres investeringsavgift. I detta och liknande

fall är en ensartad bedömning enligt den föreslagna förordningen och

inkomsttaxeringen icke möjlig, och länsstyrelsen ifrågasätter om icke påförande

av investeringsavgift bör bedömas fristående och oberoende av ett avgörande

vid inkomsttaxeringen. Det torde böra närmare övervägas, huruvida

icke så kan ske, och om ovanberörda stadgande i 16 § 2 inom. andra stycket

bör bibehållas.

Kammarrätten uttalar i sitt yttrande, att mot bestämmelsen i 16 § 2 mom.

om att ändring i vissa fall alltid skulle vidtagas i taxeringen till investeringsavgift

intet syntes vara att erinra men förordar en ändring i 3 mom. av

samma paragraf. Kammarrätten anför.

I 3 inom. föreskrives, bland annat, att om sådan ändring icke vidtagits ex

officio vederbörande äger anföra besvär däröver i den i 124 a taxeringsförordningen

angivna ordningen. Förlust av sådan besvärsrätt drabbar den, som

försummat att efter anmaning avgiva deklaration till taxeringen för investeringsavgift.

Enligt kammarrättens åsikt föreligger här icke en situation, å

vilken böra tillämpas bestämmelserna om extra ordinär besvärsrätt. Då ordinär

besvärsrätt bör tillkomma vederbörande, ifrågasätter kammarrätten

en omarbetning av 3 mom. till överensstämmelse med de regler, som gällde

för motsvarande fall vid taxeringen till krigskonjunkturskatt (jfr 25 § i

1946 års förordning ang. taxering till dylik skatt).

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller beträffande den föreslagna bestämmelsen

i 18 §, att med hänsyn till de dåliga erfarenheterna från skatte
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

påföringen enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen syntes

en dylik bestämmelse skäligen meningslös. Den bevisning om syftet att

kringgå föreskrifterna, som skattedomstolarna krävde, kunde svårligen

åstadkommas utan införande av edgångsinstitut eller dylikt.

Kammarrätten framhåller, att investeringsavgiften i promemorian förutsatts

skola likställas med slutlig skatt. Detta syntes enligt kammarrättens

mening böra komma till klart uttryck i författningstexten.

Beträffande taxeringsmyndigheternas möjligheter att handlägga taxeringen

till investeringsavgift framföras betänkligheter i flera remissyttranden.

Riksskattenämnden erinrar om de många nya uppgifter, som jämte taxering

till investeringsavgift komme att åläggas taxeringsmyndigheterna vid 1953

års taxering och framhåller att den tid, som taxeringsnämnderna hade till

förfogande för taxeringsarbetet, redan vore för kort för de vanliga taxeringsåtgärderna

och att arbetsuppgifter vid sidan därav icke kunde i nämnvärd

mån medhinnas. Följden därav måste bliva, att kontrollverksamheten i realiteten

kunde insättas först efter det taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete,

d. v. s. på prövningsnämndsstadiet. Därefter anför nämnden.

Givetvis hade det ur nu diskuterade synpunkter varit önskvärt, om man

kunnat anlita annan utväg för påföringen av investeringsavgift än att^ anförtro

arbetet åt den vanliga taxeringsorganisationen. Emellertid lärer någon

sådan utväg icke utan avsevärda kostnader och olägenheter stå till buds, och

riksskattenämnden anser sig därför icke kunna avstyrka, att de föreslagna

uppgifterna beträffande investeringsavgiften åläggas taxeringsmyndigheterna.

En förutsättning härför måste dock vara, att frågan om förstärkning

av taxeringsorganisationen — vilken frågas lösning även av andra skäl är

trängande — utan dröjsmål upptages till övervägande, därest författningsförslaget

genomföres. Kontrollen å investeringsavgiftens behöriga påföring

omfattar nämligen åtskilliga arbetsuppgifter av den beskaffenhet, att de

icke kunna tillfredsställande utföras av i taxeringsgöromål outbildad och

otränad personal. Det är följaktligen nödvändigt att i god tid upptaga personalfrågan

till behandling, och medel för ändamålet torde böra anslås redan

i riksstaten för nästkommande budgetår.

Liknande synpunkter framföras av åtskilliga länsstyrelser och av Taxering

snämndsordför andenas riksförbund.

Sveriges köpmannaförbund säger sig icke våga tro att taxeringsnämnderna

i allmänhet hade tid eller kompetens för att reda upp de otvivelaktigt

svåra problem, som mötte vid taxeringen till investeringsavgift, varför taxeringen

enligt förbundets mening borde ske hos prövningsnäinnderna, varigenom

man också finge större garantier för en mera enhetiig behandling.

3. Departementschefen.

Flera remissinstanser ha framhållit det betänkliga i att ålägga den redan

hårt ansträngda taxeringsorganisationen nya uppgifter. Jag är väl medveten

om den arbetsbörda, som åvilar beskattningsmyndigheterna, och det hade ur

denna synpunkt varit önskvärt att taxeringen till investeringsavgift kunnat

genomföras utan medverkan från dessa myndigheter. Detta är emellertid av

flera skäl icke möjligt.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

De sakkunniga ha vid utarbetandet av förslaget till investeringsavgift

strävat efter att i möjligaste mån utforma bestämmelserna så, att taxeringsförfarandet

icke skulle onödigtvis kompliceras. Det har dock icke kunnat

undvikas, att vissa kontrollsvårigheter bliva förenade med bestämmelsernas

tillämpning. I anslutning härtill får jag erinra om det av de sakkunniga

gjorda uttalandet, att då avgiftspliktig rörelseidkare vid deklarationen till investeringsavgift

fogat intyg av företagets revisor eller, därest sådan saknas,

av den som sköter företagets bokföring, att de lämnade uppgifterna äro riktiga,

kan anledning mången gång finnas att godtaga uppgifterna utan någon

mera ingående granskning.

Det synes mig vara en fördel att taxeringen till investeringsavgift, i likhet

med vad fallet är med taxeringen till investeringsskatt, i första hand verkställes

av taxeringsnämnderna. Härigenom kommer att hos prövningsnämnderna

i regel endast behandlas sådana ärenden rörande taxering till investeringsavgift,

där besvär över taxeringsnämndernas beslut anföras eller

där särskild, av taxeringsnämnden icke mcdhunnen utredning måste verkställas.

En fördelning av det arbete taxeringen till investeringsavgift medför

kommer härigenom att ske mellan taxeringsnämnder och prövningsnämnder.

Med hänsyn till den ökade arbetsbelastning, som taxeringen till investeringsavgift

medför även för prövningsnämnderna och för länsstyrelsernas personal,

synes den föreslagna bestämmelsen om att taxeringsintendent samt

medlem av prövningsnämnd jämväl efter taxeringsårets slut må framställa

yrkande angående taxering till investeringsavgift, böra bibehållas. Att sådant

yrkande icke kan göras senare än den 30 juni året efter taxeringsåret, följer

av att taxeringsförordningens bestämmelser i sådant hänseende skola äga

tillämpning i fråga om taxeringen till investeringsavgift.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 16 § 2 mom. att om för viss

skattskyldig besvär samtidigt äro anhängiga över taxering till investeringsavgift

och över taxering till inkomstskatt, besvären böra prövas i samband

med varandra, vill jag framhålla att densamma innebär att, om beslut beträffande

inkomsttaxeringen, t. ex. i fråga om fördelning av förbättrings- och

reparationskostnader å personalbostäder, kan påverka taxeringen till investeringsavgift,

besvären böra prövas i samband med varandra. Ha besvären över

de olika taxeringarna icke sådant samband, föreligger icke något hinder mot

att besvären prövas oberoende av varandra.

Den föreslagna bestämmelsen i 16 § 3 mom. torde såsom icke erforderlig

böra utgå.

Vad slutligen angår de ifrågasatta bestämmelserna i 18 § ha i vissa remissyttranden

framhållits, att den bevisning angående syftet med verkställda

transaktioner, som erfordras, medför att bestämmelserna icke få avsedd tilldämpning.

Härtill må påpekas, att med den ifrågavarande bestämmelsen avses

främst att förhindra att rörelsidkare eller jordbrukare låter avgiftspliktiga

investeringar för rörelsen eller jordbruket formellt verkställas av icke

avgiftsskyldig person. En viss ändring i stadgandets utformning i syfte att

underlätta dess tillämplighet torde böra göras.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

101

VIII. Spörsmål i samband med avgiftens införande

och upphörande.

1. Promemorian.

De sakkunniga erinra om att enligt direktiven borde från investeringsavgift

undantagas vissa till år 1952 hänförliga investeringar nämligen, beträffande

byggnader, sådana där vederbörliga tillstånd erhållits och arbetena

igångsatts före den tidpunkt, då den planerade lagstiftningen blivit mera

allmänt känd (d. v. s. då tillkallandet av de sakkunniga för ifrågavarande

utredningsuppdrag bragts till allmän kännedom) samt, i fråga om inventarier,

sådana beträffande vilka bindande avtal om leverans träffats före

nämnda tidpunkt och där avtalet icke kunde hävas utan att köparen drabbades

av skadeståndsanspråk. Av praktiska skäl ville de sakkunniga föreslå,

att den avgörande tidpunkten sattes till den 1 juli 1951. I fall då bindande

avtal krävdes för avgiftsbefrielse, syntes hänsyn kunna tagas allenast

till skriftliga avtal.

De sakkunniga tillägga att i enlighet med direktiven borde avgift ej utgå

å kostnader för byggnadsarbeten, som vore underkastade tillståndstvång,

under förutsättning att vederbörliga tillstånd — såväl byggnads- som igångsättningstillstånd

— erhållits före den 1 juli 1951 och att arbetena igångsatts

före denna tidpunkt. Något motsvarande undantag ville de sakkunniga

icke föreslå beträffande byggnadsarbeten, som ej vore underkastade

tillståndstvång. Vid utformande av direktiven syntes en avvägning ha skett

mellan önskemålen att å ena sidan undvika retroaktivitet och att å andra

sidan förhindra avgiftsundandragande genom efterhandskonstruktioner. De

sakkunniga hade därför ansett nödvändigt att uppställa kravet på den offentliga

registrering, som ett meddelat tillstånd innebure. Det kunde anmärkas,

att från tillståndstvång undantagna byggnadsarbeten som regel

slutfördes på tämligen kort tid, varför de föreslagna bestämmelserna allenast

i rena undantagsfall syntes innebära en retroaktiv tillämpning.

Därefter framhålles att om avtal om leverans av inventarier under år

1952 eller senare träffats före den 1 juli 1951 och på sådana villkor att

avtalet skulle kunna hävas utan att köparen drabbades av skadeståndsanspråk,

skulle enligt direktiven avgift utgå å kostnaderna för sådana inventarieanskaffningar.

Om bestämmelserna utformades i enlighet med direktiven,

skulle avgift ofta komma att utgå å kostnaden för inventarier, som levererats

under år 1952 men som beställts långt före halvårsskiftet 1951. På

grund av prisstegringarna vore nämligen dagspriserna å inventarier med

långa leveranstider som regel avsevärt mycket högre än de ursprungligen

avtalade, vilket gällde även i de fall då beställningsavtalet innehölle bestämmelser

om s. k. glidande skala. Kontrakt som träffats före Koreakrigets utbrott

om leverans av större inventarier, exempelvis fartyg och pappersmaskiner,

kunde därför ofta av tillverkaren överlåtas med förtjänst till annan

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

beställare. Sådana beställningsavtal syntes därför i allmänhet kunna hävas

utan att köparen behövde betala skadestånd. Om beställningarna avsåge

större maskiner, kunde emellertid beställaren ha vidtagit särskilda anordningar

som hade samband med den kommande leveransen och han hade tagit

hänsyn till densamma vid planeringen av verksamheten, varför ett överlåtande

av beställningsavtalet skulle vara förlustbringande för beställaren

om hänsyn toges till alla omständigheter. Det syntes därför rimligt att alltid

medgiva befrielse från investeringsavgift för inventarier, som levererats

efter den 31 december 1951, men där bindande avtal om leverans träffats före

den 1 juli samma år, därest beställningspriset överstege 25 000 kronor för

varje särskild leverans. Om det avtalade priset vore lägre, syntes befrielse

från investeringsavgift böra ifrågakomma allenast om ifrågavarande tillgång

v ore av så speciell konstruktion att den allenast med svårighet kunde överlåtas

på annan köpare. Leveranstiderna för sådana förhållandevis små beställningar

vore i allmänhet kortare än för större leveranser, varför bestämmelserna

ej syntes leda till obilliga resultat.

I promemorian anföres därefter följande.

Vid 1953 och möjligen även vid 1954 års inkomsttaxering kan beskattningsår

för skattskyldiga, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderåret,

innefatta en del av kalenderåret 1951. Då avgift föreslås utgå

allenast vid investeringar fr. o. m. den 1 januari 1952, vilja de sakkunniga

förorda att till investeringsavgift avgiftspliktiga investeringar under beskattningsår,

som innefattar del av år 1951, proportioneras på tiden före och

efter den 1 januari 1952 i förhållande till tidsintervallerna och att avgift uttages

allenast å kostnaden för investeringar som belöpa på år 1952. Den

avgiftsskyldige bör dock vara berättigad att med stöd av utredning om den

faktiska kostnaden för investeringar under år 1952 yrka avdrag med högre

belopp än som föranledes av en proportionell fördelning enligt vad nyss

sagts.

De sakkunniga framhålla att genom det föreslagna förfaringssättet skulle

icke några investeringar under år 1951 drabbas av investeringsavgift. Däremot

skulle i ett mycket begränsat antal fall såväl investeringsskatt som investeringsavgift

kunna utgå å investeringar under en viss tidsperiod. Detta

kunde ifrågakomma beträffande den, som på grund av omläggning av räkenskapsåret

icke taxerades till statlig inkomstskatt år 1952 eller som nämnda

år taxerades till dylik skatt för beskattningsår, omfattande kortare tid än

tolv månader. I enlighet med bestämmelserna i förordningen om investeringsskatt

kunde nämligen sådana skattskyldiga påföras taxering till investeringsskatt

för beskattningsår som innefattade del av år 1952. Då dessa

skattskyldiga koinine i dylik belägenhet genom eget förvållande och då

vidare investeringsskatt kunde undvikas genom begränsning av de vjnstreglerande

dispositionerna, hade det ej ansetts erforderligt att komplicera lagstiftningen

om investeringsavgift med bestämmelser om viss reducering av

investeringsavgiften för de berörda undantagsfallen, vilka måhända aldrig

komme att inträffa i praktiken.

Det tillägges att om räkenskapsår utan att ha omlagts gått till ända under

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

tiden den 1 januari till och med den 29 februari 1952, skulle deklaration för

inkomst under detta räkenskapsår avgivas år 1952. Då investeringsavgift

föresloges utgå första gången för beskattningsår, för vilket taxering ägde

rum år 1953, komme för dessa skattskyldiga investeringarna till och med

den 29 februari 1952 att beröras av bestämmelserna om investeringsskatt

men däremot ej av investeringsavgiften.

Slutligen framhålla de sakkunniga i detta sammanhang att då investeringsavgiften

skulle upphöra syntes det bliva nödvändigt att utfärda särskilda

bestämmelser i syfte att förhindra avgiftsskyldiga att genom dispositioner

a- ",;ka s’a« hänföra investeringar till efterföljande avgiftsfria år. Särskilt

i fråga om investeringar i byggnader kunde tidpunkten för arbetenas avslutanu^

lmand framliyttas genom åtgöranden och bedömanden av den nvgiftsskyldige.

Det borde därför framdeles övervägas att vid avvecklingen

av den föreslagna investeringsavgiften uttaga sådan å investeringar, varom

bindande avtal träffats under den avgiftsbelagda perioden, men som icke

avslutats vid dess utgång.

2. Remissyttrandena.

De föreslagna övergångsbestämmelserna ha föranlett erinringar i flera

remissyttranden. Från yttrandena må följande här återgivas.

I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att under

alla förhållanden borde en sådan ändring vidtagas i de vid författningsförslaget

fogade övergångsbestämmelserna, att alla investeringar i fastighet,

för vars uppförande krävdes byggnadstillstånd, undantoges från avgiftsplikt,

därest ansökning om sådant tillstånd inkommit till vederbörande myndighet

före den 1 juli 1951. De enligt förslaget uppställda villkoren för avgiftsfrihet,

enligt vilka icke blott tillståndet skulle ha meddelats utan även investeringsarbetets

utförande påbörjats före nämnda dag, syntes icke ur någon

synpunkt motiverade. De finge säkerligen icke någon investeringsbegränsande

effekt och minskade icke de tillståndsbeviljande myndigheternas arbetsbelastning,

men de komme att verka slumpvis och orättvist. Allenast

den omständigheten, att vissa kompletterande uppgifter erfordrats, kunde

således hava föranlett att byggnadstillståndet icke blivit beviljat under första

hälften av innevarande år utan ett par dagar efter den 1 juli. Det kunde

vidare ha berott på rena tillfälligheter, om arbetet påbörjats eller ej före

nämnda dag. De av de sakkunniga ifrågasatta bestämmelserna komme ock

att försvåra tillämpningen. Spörsmålet huruvida vissa i det särskilda fallet

före den 1 juli 1951 utförda arbeten skulle anses innebära att en investering

av den ena eller andra omfattningen påbörjats eller ej, bleve ofta vanskligt

att besvara. Om avgiftsfriheten gjordes beroende av tiden för ansökningens

ingivande, vunnes även en bättre överensstämmelse med det föreslagna

stadgandet i övergångsbestämmelserna angående inventarieförvärv, varom

avta! träffats före nämnda dag. Med en bestämmelse av sist angiven innebörd

komme nämligen byggnaden och maskinerna i en nyuppförd anläggning att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

i större utsträckning bliva föremål för enhetlig behandling i förevarande

avseende än vad enligt promemorian bleve fallet.

Liknande synpunkter anföras av flertalet handelskammare. Sålunda framhåller

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, att det torde

höra till undantagen, att den, som erhållit bygnadstillstånd, vågade avstå

från ett bygges fullföljande, även om investeringsavgiften skulle inverka

oförmånligt på dess ekonomi, då vederbörande icke hade någon garanti för

när byggnadstillstånd ånyo kunde erhållas. — Västergötlands och Norra

Hallands handelskammare påpekar, att i lagtexten talades om »investering i

fastighet, för vars utförande krävts särskilt tillstånd av statlig myndighet».

Efter ordalagen fölle under ett sådant stadgande förvärv, för vilka tillstånd

vore erforderligt enligt lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall

för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, lagen den 30 maj

1910 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. och

den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Byggnadsinvestering kunde förekomma vid fastighetsförvärv enligt samtliga

nyssnämnda lagar. Av motiveringen i promemorian framginge emellertid,

att endast de investeringsfall beaktats, för vilka erfordrades byggnadstillstånd.

Övriga lillståndsfall syntes över huvud taget icke ha beaktats, vilket

vore otillfredsställande. Stadgandet borde därför omarbetas så, att det

bleve tydligt och klart vad som avsåges och att hänsyn toges även till samtliga

nyss angivna tillståndsfall. Vidare framhålles i yttrandet, att det vore

riktigt att endast uppställa kravet att tillstånd erhållits före den 1 juli 1951.

Att därjämte fordra att investeringsarbetet skulle vara påbörjat dessförinnan

syntes orimligt och kunde leda till stötande olikformigheier mellan företagen.

Olika skäl kunde göra, att man icke önskade omedelbart igångsätta en

byggnadsinvestering, till vilken tillstånd erhållits. Därtill komme att tillstånden

i många fall mot sökandens framställning beviljades som »vinterarbete»

som alltså icke finge igångsättas förrän kortare eller längre tid efter

tillståndets meddelande. — Östergötlands och Södermanlands handelskammare

framhåller, att enligt förslaget skulle investeringsavgiften med vissa

mindre betydelsefulla undantag drabba alla investeringar, som ägde rum efter

den 1 juli 1951. Denna retroaktiva verkan vore stridande mot allmänna

rättsgrundsatser. Handelskammaren ville vidare understryka, att särskilt

för större företag planerades investeringar långt i förväg, i många fall åratals

innan de sattes i verket. Vid sådant förhållande måste kammaren även av

denna anledning starkt reagera mot den föreslagna retroaktiviteten av bestämmelserna.

Sveriges grossistförbund uttalar som sin mening, att tidpunkten för ansökans

ingivande borde vara avgörande för avgiftsfriheten. Förbundet framhåller

därjämte, att uttrycket »investeringsarbetets utförande» borde närmare

klargöras.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att om en fastighet börjat bebyggas

före år 1952 men byggnaden bleve färdig först år 1952, borde endast

den del av byggnadskostnaden, som belöpte på år 1952, drabbas av investe
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ringsavgift. Även i fråga om kostnader för ny-, till- och ombyggnader, för

grundförbättring ävensom för reparation borde gälla, att, om arbetet påbörjats

under år 1951 eller tidigare men slutförts och av byggmästaren debiterats

först under år 1952, endast den del av kostnaden, som belöpte på under

år 1952 (eller motsvarande räkenskapsår) utförda arbeten borde beläggas

med avgift. Detsamma borde gälla beträffande kostnader, som nedlagts å för

rörelsen förhyrd fastighet.

Kammarrätten framhåller i sitt yttrande, att till undvikande av tvistigheter

syntes närmare böra preciseras fordringarna för att ett arbete skulle

anses vara påbörjat.

Beträffande de förslagna övergångsbestämmelserna i fråga om inventarier

framhålles i det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet att bestämmelsernas

utformning syntes giva vid handen, att de sakkunniga med uttrycket

»skriftligt avtal» avsett formligt köpekontrakt och detta även för det

fall, att köpeskillingen icke överstigit 25 000 kronor. Regelmässigt upprättades

emellertid formligt köpekontrakt allenast, då fråga vore om mera betydande

beställningar, såvida icke på grund av särskilda förhållanden väl

oftast bristande förtroende från den ene eller båda kontrahenternas sida

formligt kontrakt ansetts erforderligt. Det vore föga rationellt att lägga tillfälligheter

av nämnda art till grund för avgiftsskyldighet. Under förutsättning

att det genom brevkopior, tillförlitliga anteckningar eller på annat sätt

styrktes, att beställning skett, antingen skriftligen eller annorledes, före

den 1 juli 1951 kunde anledning icke anses föreligga att i förevarande avseende

behandla investeringen annorlunda än investeringar, varom skriftligt

avtal träffats. Uttrycket »skriftligt avtal träffats» syntes därför böra utbytas

mot »beställningen bevisligen skett». Att bevisa huruvida en beställning icke

kunde hävas »utan att beställaren drabbas av skadeståndsanspråk» syntes

vidare ofta bliva vanskligt, då frågan om skadestånd eller ej i sista hand

bleve beroende av med vilken intensitet säljaren skulle ha gjort sitt mer

eller mindre välgrundade skadeståndsanspråk gällande. Kravet på de

strängare villkoren för avgiftsfrihet, då fråga vore om beställningar, som

icke överstigit 25 000 kronor, syntes kunna slopas utan risk för att den

föreslagna anordningen skulle förlora i effektivitet. Om likväl något särskilt

villkor skulle uppställas, syntes det fullt tillräckligt att giva stadgandet

därom den utformingen, att från avgiftsfrihet undantoges de ifrågavarande

mindre beställningarna, därest det icke befunnes uppenbart, att beställningen

med hänsyn till inventariernas beskaffenhet och det avtalade priset utan

svårighet kunde på annan överlåtas.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare uttalar som sin mening,

att förslagets bestämmelser syntes krångliga och svartil lämpade i vad

de gällde beställningar med ett värde understigande 25 000 kronor. Regelmässigt

måste det förhålla sig så, att beställning av maskiner och inventarier

icke kunde överlåtas och därjämte så, att beställare, som sökte häva

köpeavtal, bleve utsatt för skadeståndsanspråk, därest icke säljaren skulle

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

föredraga att framtvinga avtalets fullgörande, vilken sistnämnda möjlighet

förslaget syntes ha lämnat helt obeaktad. Det riktiga syntes vara att helt

stryka dessa komplicerade villkor, och i följd därav icke göra någon åtskillnad

mellan inventarieköp över eller under visst belopp, utan endast

fordra tillfredsställande utredning om tidpunkten för det skriftliga avtalets

tillkomst. I fråga om kravet på skriftligt avtal förutsatte handelskammaren,

att detsamma finge anses uppfyllt icke blott då formligt skriftligt köpeavtal

förelåge, utan även i sådana fall, då avtal framginge av korrespondens, genom

offerter, orderbekräftelse eller liknande åtgärder.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller beträffande

villkoret, att »kontraktet allenast med svårighet kan överlåtas ell<jr icke

kan hävas utan att beställaren drabbas av skadeståndsanspråk», att här

förutsattes vid skattskyldighetens bestämmande handlingar från de skattskyldigas

sida, vilka icke blott strede mot god köpmannased utan även mot

gällande avtalslag. Ifrågavarande bestämmelse, som gällde köp av inventarier

i värde mellan 10 000—25 000 kronor, vore stötande för god affärsmoral

och borde därför utgå.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar, att större

maskinella utrustningar och större anläggningar oftast beställdes från flera

olika leverantörer och som regel ägde ett flertal kompletterande efterbeställningar

rum. För dylika fall borde i övergångsbestämmelserna intagas en

föreskrift, att kompletterande beställningar, som verkställdes före den 31

december 1951, skulle fritagas från investeringsavgift.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att då fråga vore

exempelvis om uppförande av industriföretag, och vederbörliga tillstånd erhållits

och arbetet igångsatts före den 1 juli 1951, borde från investeringsavgift

även undantagas den normala uppsättning av maskiner och inventarier,

som vore avsedd för fastigheten i fråga. Om så icke skedde, komme

kostnaderna för uppförande av en industrianläggning att efter anläggningens

påbörjande förryckas pa ett sätt, som företagen icke haft någon som

helst möjlighet att förutse och som måhända kunde äventyra hela projektets

genomförande.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen att, där redovisning sker enligt

bokföringsmässiga grunder, investering skall anses verkställd, då kostnaden

för densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i räkenskaperna

uppföras såsom omkostnad eller på konto för färdigställda eller

levererade tillgångar, framhåller kammarrätten att det syntes för undvikande

av tvistigheter böra närmare utföras, hur bestämmelsen skulle tilllämpas

vid terminsbetalningar.

Därefter anför kammarrätten.

Enligt 1 § av den föreslagna förordningen om investeringsavgift skall särskild

avgift utgå å investering, verkställd efter den 31 december 1951. Frågan

när en investering skall anses verkställd besvaras i 6 §, där det beträffande

förvärvskällor med redovisning enligt den så kallade kontantprincipen

stadgas, att investeringen är verkställd då utgiften betalats eller omkostnaden

ägt rum. Sistnämnda stadgande synes medföra, att lagstiftningen

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

blir tillämplig jämväl då den avgiftspliktige efter den 31 december 1951

erlagt likvid "helt eller delvis för ett dessförinnan utfört arbete av avgiftspliktig

natur eller för inventarier, som levererats före nämnda tidpunkt.

Denna retroaktiva verkan synes böra undanröjas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller beträffande den föreslagna bestämmelsen

att skattepliktiga investeringar under beskattningsår, som innefattar

del av år 1951, skulle proportioneras på tiden före och efter den 1 januari

1952 i förhållande till tidsintervallerna, att man i regel finge räkna med,

att exakt utredning om tidpunkten för investering kunde åstadkommas, varför

någon proportionering icke syntes böra ifrågakomma.

Riksskattenämnden anför i anledning av den i nästföregående yttrande

antydda bestämmelsen följande.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall vid brutet räkenskapsår,

som till någon del infaller före den 1 januari 1952, vid fördelning

av investeringskostnad å tid före och efter nämnda dag proportionering ske

efter längden av de tidsperioder av räkenskapsåret, som infallit före och

efter angivna dag. Denna bestämmelse synes kunna, i samband med omläggning

av räkenskapsår, utnyttjas till vinnande av icke avsedd lindring i avgiftsskyldigheten.

Riksskattenämnden vill därför förorda, att sista stycket i

övergångsbestämmelserna omformuleras så, att proportioneringsregeln blir

tillämplig allenast i de fall då utredning icke kan förebringas angående vad

av kostnaden belöper å tiden före den 1 januari 1952.

Länsstyrelsen i Örebro län påpekar, att det icke ringa antal skattskyldiga,

som hade brutet räkenskapsår, slutande senare än den 28 februari, komme

att undgå såväl investeringsskatt som investeringsavgift för investeringar,

som skedde under tiden 1 mars—31 december 1951.

3. Departementschefen.

De ifrågasatta övergångsbestämmelserna ha föranlett vissa erinringar.

Beträffande investeringar i byggnader ha de sakkunniga velat från avgift

undantaga sådana, där särskilt tillstånd för investeringens verkställande

erhållits av statlig myndighet före den 1 juli 1951 och där investeringsarbetet

tillika påbörjats före nämnda dag.

Häremot har invänts att det vore beroende av den tillståndsmedgivande

myndighetens arbetsbörda, när en framställning om byggnadstillstånd bleve

behandlad, varför den föreslagna regeln skulle verka slumpartat och orättvist.

Vidare har påpekats att tidpunkten för ett arbetes igångsättande kunde

vara beroende av rena tillfälligheter samt att tillstånden i många fall

mot sökandens önskan vore så utformade, att arbetena först efter en viss

tid finge igångsättas.

De sistnämnda invändningarna synas mig bärande; det avgörande torde

allenast böra vara när vederbörligt tillstånd meddelats. Däremot delar jag

de sakkunnigas mening att anknytning bör ske till den dag, då tillstånd

för ett visst bestämt byggnadsarbete meddelats. Att låta dagen för ingivande

av ansökan om sådant tillstånd bliva avgörande synes däremot icke

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

kunna ifrågakomina; med hänsyn till anhopningen av ansökningar skulle

nämligen effekten av lagstiftningen med en dylik utformning av bestämmelserna

i ett väsentligt hänseende kunna gå förlorad.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör det för avgiftsplikten avgörande vara,

huruvida tillståndet meddelats före den 1 juli 1951 eller om detta skett

senare.

Med tillstånd bör i förevarande hänseende givetvis avses byggnadstillstånd.

Det må tilläggas, att om bestämmelserna utformas i enlighet med vad

jag i det föregående förordat, detta innebär att desamma bliva tillämpliga

allenast å sådana byggnadsarbeten, för vilka ett speciellt tillstånd meddelats.

Däremot kunna bestämmelserna icke åberopas beträffande byggnadsarbeten,

vilka utförts jämlikt tillstånd för fortlöpande reparations- och

underhållsarbeten. Dylika investeringar bliva avgiftsbelagda om de verkställas

efter den 31 december 1951 eller med andra ord bedömda på sätt

som gäller för investeringar beträffande vilka byggnadstillstånd icke erfordras.

Även mot de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser i fråga om

inventarieförvärv ha erinringar riktats.

Sålunda har invänts att anledning saknades att behandla de fall annorlunda,

då det avtalade kontraktspriset icke överstege 25 000 kronor, än vad

som föreslagits för övriga fall.

Jag finner denna invändning berättigad och förordar därför att investeringsavgift

icke i något fall uttages vid inventarieförvärv varom skriftligt

avtal träffats före den 1 juli 1951. Däremot kan jag icke -— främst med

hänsyn till eljest uppkommande kontrollsvårigheter — tillstyrka att kravet

på att avtalet skall vara skriftligt eftergives. Det må emellertid tilläggas,

att med skriftligt avtal bör avses icke blott ett formligt köpekontrakt utan

givetvis även ett genom brev, telegram, orderbekräftelse eller på annat liknande

sätt ingånget avtal.

I anledning av ett av kammarrätten gjort påpekande synes till övergangsbestämmclserna

böra fogas ett stadgande av innebörd att investeringsavgift

icke skall uttagas för inventarier som levererats och arbeten som slutförts

före den 1 januari 1952 även om betalningen erlagts efter utgången

av år 1951. En sådan regel är av betydelse för den, som har att vid taxeringen

redovisa sin inkomst enligt kontantprincipen.

De förslag till ytterligare ändringar i de av de sakkunniga förordade

övergångsbestämmelserna, som vid remissbehandlingen väckts, anser jag

mig icke kunna biträda. Däremot förordar jag, att den proportionering,

som de sakkunniga föreslagit skola äga rum, då beskattningsår omfattar

tid före den 1 januari 1952, skall verkställas på grundval av den avgiftsbelagda

investeringskostnaden och icke, såsom ifrågasatts, på grundval av

den uppskattade investeringskostnaden.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

109

IX. Varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen.

1. Promemorian.

Såsom tidigare omnämnts ha de sakkunniga haft vissa erinringar att rikta

mot tanken att uttaga investeringsavgift vid investeringar i varulager.

Med hänsyn till dessa erinringar ha de sakkunniga undersökt, huruvida lagstiftningens

syfte skulle i nu förevarande hänseende kunna vinnas i annan

ordning, nämligen genom bestämmelser, som innebure en viss inskränkning

i rätten att få i räkenskaperna verkställda nedskrivningar å varulagret respekterade

vid inkomsttaxeringen.

De sakkunniga framhålla, att inskränkningen, som borde ifrågakomma

allenast vid en kvantitativ lagerökning, syntes böra innebära att vid inkomsttaxeringen

nedskrivning å lagerökning icke godtoges. Värdet av hela varulagret

skulle dock alltid få nedskrivas till två tredjedelar av det lägre utav

anskaffnings- och återanskaffningsvärdena vid beskattningsårets utgång.

Genom sistnämnda bestämmelse skulle skälig hänsyn tagas till nedskrivningsbehovet

hos nystartade företag samt hos företag, som haft onormalt

litet ingångslager.

De sakkunniga tillägga, att vissa invändningar kunde riktas även mot

alternativet med den antydda begränsningen i varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen,

nämligen ur synpunkten att anordningen icke finge samma

återhållande effekt som en investeringsavgift. I promemorian tillägges

därefter att författningstexten hade visserligen utarbetats i enlighet med det

alternativ, för vilket nu senast lämnats en redogörelse, men de sakkunniga

hade därmed icke för sin del tagit ståndpunkt till vilketdera alternativet som

ur skilda synpunkter kunde anses vara att föredraga.

2. Remissyttrandena.

I flertalet av de remissyttranden, däri uttrycklig ståndpunkt tagits till

de sakkunnigas förslag om tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager

vid inkomsttaxeringen, har förslaget i princip tillstyrkts. Vissa

erinringar i särskilda hänseenden ha dock i åtskilliga av dessa yttranden

framställts. Kommerskollegium, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges

industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svenska bankföreningen och

flertalet handelskamrar avstyrka förslaget.

Följande torde här få återgivas från remissyttrandena.

Kammarrätten framhåller, att kammarrätten delade de sakkunnigas tveksamhet

angående vilketdera av de utav de sakkunniga diskuterade alternativa

förslagen rörande varulager, nämligen att uttaga investeringsavgift vid

lagerökning eller att inskränka rätten att få i räkenskaperna verkställd nedvärdering

av lagret godtagen vid inkomsttaxeringen, som ur skilda synpunkter

kunde anses vara att föredraga. Utan att taga ställning till vilketdera al
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

ternativet, som borde väljas, framhåller kammarrätten bl. a. att en investeringsavgift

å lagerökning syntes för sin tillämpning kräva åtskilliga jämknings-

och dispensregler. I annat fall skulle en sådan anordning få synnerligen

ogynnsamma verkningar för nystartade företag och företag med onormalt

litet ingångslager. Sådana regler skulle emellertid komplicera författningstexten

och försvåra taxeringsarbetet. Även taxeringstekniskt skulle en

investeringsavgift å lagerökning medföra betydande svårigheter. En rätt till

restitution kunde ifrågasättas, då lagret ökats ett år och minskat det efterföljande.

Genom en sådan restitutionsrätt skulle man kunna minska de

ogynnsamma verkningarna av en investeringsavgift, i fall då lagerökningen

icke berott på spekulation vid prisstegring utan uppkommit på grund av avsättningssvårigheter

eller dylikt. Mot en restitutionsrätt kunde emellertid

invändas, att en sådan utan tvivel skulle försvaga lagstiftningens effekt. Om

rätt till restitution icke ansåges böra införas i en lagstiftning, utformad enligt

detta alternativ, förutsatte kammarrätten likväl, att den avgiftspliktige

vid taxering efterföljande år skulle äga såsom jämförelselager tillgodoräkna

sig det lager, efter vilket han senast taxerats till investeringsavgift.

Därefter anföres följande.

Det andra alternativet är i förhållande till det förra betydligt lättare att

tillämpa i praktiken både för den skattskyldige och taxeringsmyndigheterna.

Det skapas här icke något nytt taxeringsförfarande utan det i den remitterade

författningstexten framlagda förslaget har visat sig kunna inlemmas i den

ordinarie inkomsttaxeringen. Alternativet innebär, att nedskrivning å lagerökning

icke får äga rum vid inkomsttaxeringen. Dock skall företagaren i

princip ha rätt att nedskriva sitt lager till två tredjedelar av lagervärdet vid

beskattningsårets utgång. Det är givetvis svårt att avgöra, om denna gräns

för lagstiftningens tillämpning är tillräcklig eller ej. Det må för övrigt anmärkas,

att mindre nogräknade företag torde kunna kringgå de jämlikt detta

alternativ föreslagna bestämmelserna genom att bilda nya företag och där

verkställa erforderliga nedskrivningar.

Riksskattenämnden framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om värdering

av varulager kunde, om de genomfördes, komma att för vissa skattskyldiga

medföra en skattebelastning, som vore tyngre än den som skulle

ha uppkommit, därest investeringsavgiften utsträckts till att omfatta även

lagerökning. Så syntes bliva fallet bl. a. för företag, som befunne sig under

utveckling. På grund av årets dåliga skörderesultat koinme detsamma att

gälla beträffande vissa av jordbrukets ekonomiska organisationer; därvid

förutsattes givetvis att nästa års skördeutfall bleve mera normalt och att lagerhållningen

vid 1952 års utgång följaktligen visade en betydande ökning

jämfört med lagerhållningen vid innevarande års utgång. Riksskattenämnden

ansåge emellertid, att angivna konsekvenser av förslaget i dagens läge icke

innefattade tillräckliga skäl för att avstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar som sin mening, att en investeringsavgift

på lagerökning väl närmast skulle verka prishöjande och därför

vore ur penningpolitik synpunkt diskutabel. Länsstyrelsen vore för sin del

mest benägen att tillstyrka alternativet med en begränsning vid inkomst
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

111

taxeringen av nedskrivningsrätten å lagerökning. Länsstyrelsen tillägger, att

som skäl för att investeringarna i varulager icke helt lämnades åsido i detta

sammanhang kunde måhända anföras att en avgift uteslutande å andra tillgångar

än varulager kunde tänkas inrikta investeringarna i större utsträckning

på ökning av varulager. Med den för närvarande rikliga penningtillgången

vore en sådan snedvridning icke utesluten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar beträffande förslaget om begränsning

av varulagernedskrivning vid inkomsttaxering att länsstyrelsen,

med understrykande av förslagets tillfällighetskaraktär, hade den uppfattningen,

att ett förslag i angiven riktning syntes vara att föredraga framför införande

av bestämmelser om uttagande av investeringsavgift å ökning av investering

i varulager. Den s. k. fria varulagervärderingen utgjorde obestridligen

en av de allra viktigaste faktorerna, måhända en av de i betydelse

allra största, inom den näringslivet omfattande skattelagstiftningen. Med hänsyn

därtill förutsatte länsstyrelsen, att därest på längre sikt en justering av

hithörande bestämmelser ansåges påkallad, ändring måtte företagas först

om en noggrann utredning visade att så borde ske.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län uttalar som sin mening

i frågan huruvida investeringsavgift eller begränsning av nedskrivningsrätten

vore att föredraga i fall av lagerökning att enligt handelskammarens

mening borde det förstnämnda alternativet väljas, därvid dock det

borde lämnas den skattskyldige möjligheter att frias från avgift om varulagret

visades tidigare ha varit onormalt lågt. Därjämte borde varulagerökningen

få nedskrivas med förslagsvis en tredjedel, detta för att icke lägga

ytterligare hinder i vägen för näringslivets fortsatta utveckling.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att den ifrågasatta beskärningen av

möjligheterna att nedskriva varulagret vore i och för sig ägnad att väcka

betänkligheter, då ju vid den år 1947 genomförda skärpningen av företagsbeskattningen

uttryckligen framhållits den fria lagervärderingens betydelse

som en kompenserande faktor. Med hänsyn till sambandet mellan de nu aktuella

lagförslagen kunde dock måhända fog finnas för en temporär skärpning

av nedskrivningsreglerna vid lagerökning. Länsstyrelsen ifrågasatte

emellertid om icke — såsom redan nu gällde i fråga om investeringsskatten

— undantag borde göras för rörelseidkare, vars sammanlagda omsättning

icke överstege 300 000 kronor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar, att i förslaget till förordning

med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager berördes icke särskilt

kontrakt om leverans av varor. Att sådana kontrakt ej omnämndes syntes

bero på att beskaltningsnämnderna vid den ordinarie taxeringen för närvarande

i regel icke medgåve avdrag för nedskrivning å kontraherade varor.

Beskattningsnämndernas ingripande vore emellertid begränsat till fall, då

det av inkomstskattedeklarationen eller eljest kunde utrönas att nedskrivning

företagits. En komplettering av bestämmelserna i berörda hänseende syntes

erforderlig.

Länsstyrelsen tillägger, att enligt 3 § i den föreslagna författningstexten

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

hade man att utgå från det i beskattningshänseende gällande värdet å varulagret

vid beskattningsårets ingång. Därmed syntes icke avses den värdering,

som skett av lagret vid beräkning av till investeringsskatt beskattningsbart

belopp, utan det vid inkomsttaxeringen godkända värdet. För undvikande

av missförstånd med eventuellt åtföljande skattetvister syntes ett förtydligande

lämpligen böra göras.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig dela de sakkunnigas uppfattning

att mycket starka skäl talade emot att belägga jämväl investeringar

i varulager med särskild avgift.

Länsstyrelsen anför därefter följande.

Den fria lagervärderingen har hittills utgjort en hörnsten i företagstaxeringen

och bl. a. åberopats som skäl vid senaste höjning av den statliga inkomstskatten

för aktiebolag. En ändring av reglerna för lagervärderingen

torde därför påkalla en omprövning även av denna skatteuttagning och andra

därmed sammanhängande frågor, vilket icke torde hinna ske inom den

korta tid som återstår till den föreslagna lagens ikraftträdande.

För länsstyrelsen framstår vidare skälen för begränsning av varulagerinvestering

såsom väsentligt mindre bärande än skälen för ett tillbakahållande

av byggnads- och inventarieinvesteringarna. När det gäller varulager

synes fråga nämligen regelmässigt vara om tämligen kortfristiga investeringar,

vilka därjämte oftast torde vara till gagn för landets försörjning. En

hämsko på företagens naturliga strävan att hålla så fullständiga lager som

möjligt torde i ogynnsamt fall kunna leda till försörjningssvårigheter, vilka

i sin tur kunna vara ägnade att förstärka inflationstrycket.

Länsstyrelsen tillägger, att gentemot den tekniska utformningen av förslaget

i nu förevarande del hade länsstyrelsen intet annat att invända än

att vissa föreskrifter rörande inventeringsförfarandet syntes bliva erforderliga,

därest lagstiftningen genomfördes.

I det yttrande, som avgivits av fullmäktige i riksbanken, framhålles att de

ifrågasatta bestämmelserna om värdering av varulager icke i oförändrat

skick borde vara gällande under någon längre tidsperiod. Skulle behov av

liknande bestämmelser komma att finnas under flera år, syntes erforderligt

att lagstiftningen i denna del omarbetades på ett sådant sätt, att inkomsttagare,

som tidigare icke kunnat verkställa vad som kunde betraktas såsom

normala nedskrivningar å varulager, bereddes tillfälle därtill, eventuellt i

samband med utfärdandet av mera enhetliga bestämmelser om i vilken utsträckning

avskrivningar över huvud borde medgivas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller som sin mening,

att ur beredskapssynpunkt vore det utomordentligt fördelaktigt att

icke belägga lagerökning med investeringsavgift. Det förslag till skärpta bestämmelser

angående nedskrivning av varulager, som i stället framlagts,

torde emellertid minska företagens intresse för en ur beredskapssynpunkt angelägen

lagerökning. Riksnämnden ansåge därför, att möjligheter borde finnas

till undantag från de föreslagna bestämmelserna, när det gällde en lagerökning

som i beredskapssyfte tillkommit på föranledande av en statlig myndighet.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Kommerskollegium, som avstyrker förslaget i nu förevarande del, understryker

i sitt yttrande svårigheten att i nuvarande läge bedöma de framtida

riskerna för en överdimensionering av lagerhållningen. De nuvarande tendenserna

på detta område syntes emellertid icke göra en lagstiftning av föreslagen

innebörd erforderlig. Med de mycket labila förhållanden, som för närvarande

rådde på råvarumarknaden, måste en dylik lagstiftning komma att

bliva en synnerligen vansklig anordning med mycket ojämna verkningar.

I det yttrande, som åberopas av Sveriges industriförbund m. fl. näringsorganisationer,

riktas erinringar mot det framlagda förslaget om begränsning

i rätten till fri varulagervärdering ur synpunkten av gjorda uttalanden

av innebörd att någon sådan begränsning icke borde göras utan en samtidig

omprövning av bolagsbeskattningen i dess helhet. Därefter framhålles att för

närvarande vore läget av flera olika orsaker — kanske framför allt den psykologiska

effekten av prisfallstendenser på vissa betydelsefulla områden —

sådant att företagarna både i produktions- och handelsledet i allmänhet vore

inriktade på att bringa ned sina lager och icke tvärtom. I sådana fall, då

lagerökning likväl förekomme, hade denna regelmässigt sin grund icke i

ökade köp av lagervaror utan i avyttringssvårigheter. Följaktligen vore det

berättigat att beteckna förslaget såsom obehövligt för att stävja tendenser

till lagringsköp och såsom direkt skadligt vid lagerökning på grund av avsättningssvårigheter,

då nedskrivningsmöjligheterna vore särskilt väl motiverade.

I yttrandet tillägges att de föreslagna schematiska bestämmelserna dessutom

komme att drabba synnerligen ojämnt. Även om de i det övervägande

antalet fall icke syntes förhindra uppläggandet av skäliga reserver för prisfallsrisk,

måste de på grund av sin generella utformning befaras medföra allvarliga

olägenheter för åtskilliga företag, i främsta rummet nystartade samt

sådana vilka haft onormalt lågt ingångsvärde och över huvud taget företag,

som vore stadda i utveckling. Priset på ett flertal betydelsefulla varor hade

som bekant under senaste tiden starkt fluktuerat och i många fall hade priserna

stigit till det tre- eller fyrdubbla av förkrigspriset. Just den ovisshet

om den framtida utvecklingen, vilken syntes ha utgjort motiv för förslagets

framläggande, nödvändiggjorde därför ofta uppläggandet av så betydande

reserver för prisfallsrisk, att den föreslagna rätten till nedskrivning med en

tredjedel av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet finge anses såsom

otillräcklig. Under alla förhållanden borde en sådan uppmjukning av förevarande

bestämmelser ske, att nedskrivning till halva anskaffnings- eller

återanskaffningsvärdet mcdgåves.

Slutligen uttalas i yttrandet önskvärdheten av att de eventuella bestämmelsernas

tillämpning underlättades genom en föreskrift, likartad den som

meddelades i anvisningarna till 13 § förordningen om investeringsskatt, nämligen

att redovisning av förändringar i lagerbehållningen och lagerreserverna

finge fullgöras genom företeende av sådant intyg, som i nämnda författningsrum

angåvcs.

8 Iiihang (it! riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 220.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Även i det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet uttalas betänkligheter

mot förslaget i nu förevarande del. Därvid frambålles att förslaget

innebure att den investeringsavgift, soin skulle utgå på logerökning, i regel

skulle röra sig om cirka 50 procent, medan avgiften i övrigt skulle utgå med

endast 10 procent. En sådan investeringsavgift på lagerökning skulle såsom

allmän skatt icke heller bli avdragsgill. Den fria lagervärderingen sådan

den numera i regel tillämpades utgjorde enligt förbundets mening en värdetull

hjälp till konsolidering. Hittills hade de skapade reserverna ej behövt

tagas i anspråk men en omsvängning kunde snart nog ske. Man kunde nu

inom handeln märka ett påtagligt ökat köpmotstånd och det starka prisfall,

som redan noterats och som ytterligare väntades för en del varor, utgjorde

en allvarlig påminnelse om att de s. k. reserverna hastigt kunde förbrukas.

Att i denna situation inskränka rätten till fri lagervärdering funne

förbundet icke välbetänkt, detta så mycket mer som en lagerökning just

kunde komma att bero på avsättningssvårigheter. Vid bedömandet av lagerökning

borde i vart fall den skattskyldige som »jämförelselager» få välja det

största av lagren 1949, 1950 och 1951. Skulle förslaget om tillfällig inskränkning

i rätten till fri lagervärdering genomföras, borde sådana fall undantagas,

där lagerökning och ökning av dold reserv understege 10 000 kronor.

Sveriges grossistförbund framhåller bl. a. såsom skäl emot genomförande

av de sakkunnigas ifrågavarande förslag att ett företags lagerhållning och

storleken av lagret vid ett visst års utgång vore beroende av ett flertal olika

omständigheter, över vilka företaget självt oftast ej kunde råda. Som exempel

härpå anfördes bl. a. oväntade avsättningssvårigheter till följd av en

oförutsedd minskad efterfrågan från kundernas sida eller förlängning av

leveranstiden för varor till eller efter årsskiftet på grund av vederbörande

kunders önskan att undvika beskattning av egen lagerökning. Importregleringens

handhavande, ändrade marknadslägen och andra liknande omständigheter

kunde tvinga företagarna att anskaffa vissa varor till en för honom

olämplig tidpunkt, ökad omsättning till följd av företagets naturliga utveckling

framkallade även behov av ökat lager. Statliga åtgärder, t. ex. upphävandet

av varuransoneringar, kunde även ha samma effekt. I nuvarande

läge kunde även en lagerökning vara synnerligen befogad och rentav vara till

gagn för att motverka inflationen; sålunda kunde en lagerökning i syfte att

säkerställa tillgången på knappa varor vara betydelsefull för upprätthållandet

av den inhemska produktionen. En lagerökning av konsumtionsvaror

kunde ha liknande betydelse ur affärssynpunkt. Underlåtenhet att i dessa fall

öka lagerhållningen kunde resultera i uppkomsten av en bristsituation, som i

sin tur kunde förorsaka prisstegringar.

Vidare anföres att inom grosshandeln vore varulagren starkt varierande

inom olika branscher. Risken för prisfall vore även olika stor för skilda

varuslag. På grund av den tendens till prisfall, som beträffande bl. a. textilvaror

m. fl. gjort sig gällande under den senaste tiden, förefunnes en tydlig

strävan att söka nedbringa varulagren. Ur denna synpunkt förelåge ej ett behov

av en lagstiftning, som toge sikte på att söka stoppa lagringsköpen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

115

Sedan förbundet uttalat sitt bestämda avstyrkande av förslagets genomförande,

påpekas att enligt de sakkunniga skulle i och för bestämmandet av

lagerökningens storlek jämförelse göras mellan det utgående och ingående

lagret år 1952. En sådan jämförelse bleve på grund av variationerna i lagerhållningen

i mycket hög grad missvisande och därför borde enligt förbundets

mening företagarna äga såsom jämförelselager välja de största av lagren

under ettdera av åren 1949—1951.

Det tillägges i yttrandet att med hänsyn till de stora risker, som företagarna

löpte för prisfall å ett mycket stort antal varuslag, förelåge ett stort

behov av tillräckliga reserver för att säkerställa företagarna mot sagda risk.

Den föreslagna rätten till nedskrivning med en tredjedel av anskaffningseller

återanskaffningsvärdet ansåge förbundet ej vara tillräcklig för att

företagen på ett effektivt sätt skulle kunna möta denna risk. En uppmjukning

av denna bestämmelse borde därför ske så att nedskrivning medgåves

med minst halva anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.

Skånes handelskammare framhåller, att den till en början vill uttala sin

tillfredsställelse över att de sakkunniga avstått från att fullfölja tanken på

att uttaga investeringsavgift jämväl å investeringar genom lagerökning. Enligt

handelskammarens åsikt förelåg emellertid över huvud taget icke anledning

till ingripande på området från statsmakternas sida. På grund av de

betydande prisstegringar, som ägt rum under de senaste åren, vore nämligen

affärslivets likviditet på de flesta områden numera åtskilligt ansträngd.

För att stärka sin likviditet strävade vederbörande företag i detta läge att

nedbringa sina lager. Redan bristen på likvida medel komme att hindra

mera omfattande lagerökningstendenser. Att införa lagbestämmelser, som

syftade till att förhindra lagerökningar, vore därför icke av behovet påkallat.

Även i det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet uttalas starka betänkligheter

i anledning av den föreslagna inskränkningen i den fria lagervärderingen.

Förbundet tillägger att förslaget lämnade dock möjlighet till

större individuell rättvisa än en ovillkorlig investeringsavgift å lagerökning.

Emellertid ville förbundet bestämt framhålla att utkastet till förordning

med tillfälliga bestämmelser angående varulagervärdering, 3 § andra stycket,

vore alltför snävt med hänsyn till nystartade företag eller företag som

visat en expansion under året, exempelvis kooperativa föreningar som öppnat

nya försäljningsställen. Den föreslagna gränsen ginge vid 67 procent men

syntes böra nedsättas till 50 procent som skäligt värde för ett nedskrivet

lager.

Svenska bankföreningen framhåller i avgivet yttrande, att de skäl, som

föranledde att banker och försäkringsbolag undantoges från skyldigheten att

erlägga investeringsskatt, syntes äga principiell giltighet jämväl i fråga om

den föreslagna förordningen med tillfälliga bestämmelser om värdering av

varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt och att för

den skull motsvarande undantag borde införas jämväl där.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

3. Departementschefen.

De sakkunnigas uppfattning att investeringsavgift icke lämpligen bör uttagas

vid lagerökning har vunnit instämmande i flertalet remissyttranden.

Även för egen del kan jag ansluta mig till denna uppfattning.

Vidkommande spörsmålet huruvida investeringsbegränsande åtgärder på

förevarande område överhuvud äro erforderliga, har i flertalet av de av

näringsorganisationerna avgivna yttrandena gjorts gällande att så icke

skulle vara fallet. De därvid anförda skälen synas mig emellertid icke övertygande.

Såsom jag tidigare angivit har konjunkturinstitutet vid sina undersökningar

kommit till den slutsatsen att en mycket stor del av den ökning

av resurserna under år 1951, som utgör resultatet av stegrad produktion

inom landet och den förmånliga utvecklingen av bytesrelationerna med utlandet,

tagit sig uttryck i ökade lager. Denna utveckling gör det angeläget

att låta de investeringsbegränsande åtgärderna vinna avseende jämväl å investering

i varulager. Därtill kommer att om de sakkunnigas förslag i denna

del icke genomföres, en viss snedvridning av investeringsverksamheten

vore att befara.

Med de förslagna bestämmelserna avses att förhindra den stimulans till

ökade lagerinköp, som ligger däri att genom nedvärdering av det nytillkomna

lagret uppskov erhålles med beskattningen. Däremot beröras icke de

rörelseidkare av de ifrågasatta bestämmelserna, som redovisa kvantitativt

oförändrat eller minskat lager. Med hänsyn härtill behöva några menliga

återverkningar i det enskilda fallet icke befaras, såvitt fråga är om företag,

som vid bestämmelsernas ikraftträdande ha ett lager av normal omfattning.

Med tanke närmast på nystartade företag ävensom företag med ett vid

nyssnämnda tidpunkt onormalt litet lager ha de sakkunniga uppställt den

supplerande regeln, att nedvärdering intill två tredjedelar av varulagrets

anskaffningsvärde alltid bör medgivas. Därigenom skulle även dessa företag

erbjudas möjligheter till en i huvudsak tillfredsställande konsolidering

i avseende å varulagret.

I några remissyttranden har yrkats, att nedskrivning alltid bör få ske till

femtio procent av anskaffningskostnaden, därvid åberopats de för närvarande

gällande höga anskaffningspriserna och föreliggande risker för prisfall.

Även om jag icke i allo delar de sålunda uttalade farhågorna för följderna

av en begränsning av nedskrivningsrätten i enlighet med de sakkunnigas

förslag, vill jag dock icke ställa mig avvisande till den nyss antydda uppmjukningen

i förslaget.

Jag förordar alltså att de sakkunnigas förslag med denna ändring lägges

till grund för en lagstiftning. Det sagda innebär tillika, att jag icke anser

mig böra biträda övriga i remissyttrandena gjorda ändringsförslag.

Med hänsyn till att de sålunda förordade bestämmelserna allenast inne
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

117

bära en viss tillfällig modifikation i de vid inkomsttaxeringen allmänt gällande

värderingsreglerna, synas de tillfälliga bestämmelserna böra gälla

samtliga skattskyldiga. Det må dock tilläggas, att taxeringsmyndigheterna

rimligen icke böra ställa alltför stora krav på utredning om lagervärdena

när fråga är om sådana rörelseidkare som t. ex. apotekare och bokförläggare,

vilka svårligen kunna verkställa en exakt lagerinventering, eller om

sådana rörelseidkare, vilkas varulager äro förhållandevis obetydliga.

Det må framhållas, att — såsom de sakkunniga föreslagit -— ett tillägg bör

göras därom att de tillfälliga bestämmelserna om varulagervärdering icke

böra i något fall föranleda att en lägre värdesättning godtages än som enligt

vanliga regler skulle ha medgivits.

X. Ekonomiskt utfall av den ifrågasatta lagstiftningen.

I de sakkunnigas promemoria ha gjorts vissa beräkningar angående det

ekonomiska utfallet av den föreslagna lagstiftningen. Härom anföres till en

början följande.

Enligt beräkningar i nationalbudgeten för år 1951 ha investeringarna under

år 1950 inom de områden som föreslagits bliva avgiftsbelagda uppgått

till följande belopp i miljoner kronor:

Enskild egentlig industri....................... 1 668

Handel in. m. (endast byggnader) .............. 92

Enskilda järnvägar ............................ 15

Motorfordon .................................. 301

Handelsflottan ................................ 61

Jordbruk och skogsbruk........................ 677.

I den här gjorda sammanställningen har hänsyn icke tagits till underhåll

av inventarier, eftersom avgift icke föreslagits utgå å kostnader härför. De angivna

investeringskostnaderna för handeln kunna antagas till drygt hälften

avse sådana byggnader för handel, vilka uppförts av rörelseidkare, medan

återstående del avser affärslokaler i hyresfastigheter som icke direkt

eller indirekt ägas av rörelseidkare. Siffran för motorfordon avser fordon

för s. k. nyttotrafik utöver de kostnader för anskaffande av motorfordon,

som inräknats i investeringarna i de övriga huvudgrupperna.

De sakkunniga tillägga därefter att enligt investeringsprognosen för år

1951 beräknades investeringarna inom näringslivet under år 1951 komma

att uppgå till ungefär samma volym som under år 1950. Investeringsprognosen

för år 1952 vore ännu ej offentliggjord. Om man bortsåge från effekten

av en eventuell investeringsavgift, syntes anledning icke föreligga att

räkna med minskad investeringsvolym för sistnämnda år.

I promemorian framhålles att vid beräkning av det ekonomiska utfallet

av den föreslagna lagstiftningen om investeringsavgift måste hänsyn tagas

till att sammanlagda kostnaderna för investeringarna under år 1952 på

grund av prisstegringarna och löneökningarna komme att bliva avsevärt

högre än tidigare år, därest investeringsvolymen skulle bliva i stort sett

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

oförändrad. Å andra sidan måste hänsyn tagas till olika omständigheter,

som medförde bortfall av investeringsavgift. Förutom den omständigheten

att en investeringsavgift torde få en viss återhållande effekt i fråga om investeringar

redan under år 1952, tillkomme att en betydande del av de investeringar,

som avslutades under år 1952, komme att fritagas frän investeringsavgift

därför att leveransavtal träffats före den 1 juli 1951. Slutligen

skulle de föreslagna bestämmelserna om avgiftsfria belopp medföra att en

icke obetydlig del av kostnaderna för investeringar undginge investeringsavgift.

Man syntes därför icke kunna räkna med att investeringsavgiften på

grundval av 1953 års taxering (för verksamhetsåret 1952) komma att inflyta

med ett högre belopp än 100 å 150 milj. kronor.

De ändringar och modifikationer i de sakkunnigas förslag, som jag förordat

i det föregående, torde i stort sett icke förändra de beräkningar av det

ekonomiska utfallet, som de sakkunniga redovisat i promemorian.

Ett genomförande av de av mig förordade bestämmelserna om begränsning

i möjligheterna att nedskriva varulager torde kunna förutses komma

att medföra en viss ökning av inkomstskatteunderlaget. Det är emellertid

icke görligt att närmare beräkna denna ökning.

XI. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift);

samt

2) förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager

vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Wenker.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

119

Bihang.

De sakkunnigas förslag

till

förordning om särskild avgift vid vissa investeringar

(investeringsavgift).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk eller juridisk person, som efter den 31 december 1951 verkställt

investering av nedan angivet slag inom någon av förvärvskällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet eller rörelse och som är skyldig erlägga statlig

inkomstskatt för inkomst av samma förvärvskälla, skall i enlighet med

vad i denna förordning sägs till staten erlägga en särskild avgift (investeringsavgift).

Från avgiftsskyldighet som i föregående stycke sägs frikallas systembolag,

som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget

Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Aktiebolaget

Tipstjänst och Svenska Penninglotteriet Aktiebolag, så ock aktiebolag

och ekonomiska föreningar, däri staten eller kommun äger mer än nio

tiondelar av aktie- eller andelskapitalet.

2 §■

Till sådan investering inom förvärvskällan jordbruksfastighet, som föranleder

uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll, dock att — när

fråga är om byggnad, som uteslutande är avsedd som bostad åt i jordbruksdriften

anställd personal — allenast å byggnaden utfört reparations- och

underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering; samt

b) i fråga om maskiner och andra för jordbruksdriften avsedda döda inventarier

med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyanskaffning, ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke

äro att hänföra till normalt underhåll.

3 §.

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras
a)

i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande

fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när fråga är om byggnad, som uteslutande

är avsedd för bostadsändamål — allenast å byggnaden utfört reparationsoch

underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad

varaktighetstid av mer än tre år:

nyanskaffning, ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke

äro att hänföra till normalt underhåll;

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

allt under förutsättning att fastigheten i sin helhet eller i den del, där

dylik investering gjorts, är upplåten till användning i rörelse, som bedrives

av någon med vilken den som bekostat investeringen måste anses vara i

intressegemenskap.

4 §•

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan rörelse hänföras

a) i fråga om för stadigvarande bruk i rörelse avsedd fastighet eller i och

för rörelsen förhyrd eller eljest disponerad fastighet, med undantag för sådana

till byggnad hörande fasta maskiner, som vid fastighetstaxeringen

åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed

jämförligt fång, ny-, till- och ombyggnad samt reparation och underhåll

av byggnad, dock att — när fråga är om byggnad, som uteslutande

är avsedd för bostadsändamål — allenast å byggnaden utfört reparationsoch

underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering;

b) i fråga om sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse

avsedda inventarier ävensom sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som

hava en beräknad varaktighetstid av mer än tre år:

nyanskaffning, ersättningsanskaffning och förbättringsåtgärder, som icke

äro att hänföra till normalt underhåll; samt

c) i fråga om naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott, m. m.:

sådan investering som avser fyndighetens exploaterande till den del kostnaden

för investeringen icke får vid inkomsttaxeringen omedelbart avdragas

såsom kostnad i den löpande driften.

5 §•

Har myndighet lämnat statligt bidrag för viss investering, skall denna

icke anses som avgiftspliktig investering.

Ej heller skall som avgiftspliktig investering anses investering i fastigheter

och inventarier, som utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas för produktion

eller distribution av elektrisk kraft.

6 §•

Avgiftspliktig investering inom förvärvskällorna jordbruksfastighet, därest

inkomsten därav icke beräknas efter bokföringsmässiga grunder, och

annan fastighet skall anses hava verkställts, då den av investeringen föranledda

utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum, dock att förvärv av byggnad

skall anses hava skett det år avtal om sådant förvärv träffats.

När fråga är om investering inom förvärvskälla, beträffande vilken därav

härrörande skattepliktig inkomst vid inkomsttaxeringen beräknas efter bokföringsmässiga

grunder, skall avgiftspliktig investering anses föreligga, då

kostnaden för investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i

räkenskaperna upptagas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda

eller levererade tillgångar.

7 §•

Investeringsavgift beräknas ■— med undantag som nedan i denna paragraf

sägs — på grundval av kostnaden för avgiftspliktig investering, som

verkställes under ett vart beskattningsår för vilket taxering till statlig inkomstskatt

äger rum år 1953 och senare. Har för avgiftspliktig investering

använts virke, som uttagits ur egen fastighet, skall i investeringskostnaden

inräknas virkets saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång, som utgör skattepliktig investering,

såsom likvid eller dellikvid lämnats annan tillgång, skall investeringskost
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 220.

121

naden anses utgöra den förvärvade tillgångens hela anskaffningskostnad

och alltså icke allenast eventuellt er lagd mellanskillnad. _ _

Avser investeringen reparation av byggnad, ingående i förvärvskällan

jordbruksfastighet, skall som investeringskostnad anses allenast belopp,

varmed reparationskostnaden överstiger en procent för år räknat av det i

fastighetens taxeringsvärde ingående jordbruksvärdet eller därest i jordbruksvärde

ingående värde å skogsmark uppgår till minst femtio procent

av jordbruksvärdet — sistnämnda värde efter avdrag för skogsmarksvärdet.

Är fråga om reparation å byggnad, ingående i förvärvskällan annan fastighet

eller rörelse, skall som investeringskostnad anses belopp, varmed

reparationskostnaden överstiger en procent för år räknat av det i fastighetens

taxeringsvärde ingående byggnadsvärdet, i förekommande fall minskat

med särskilt maskinvärde.

Sammanlagda beloppet av kostnaderna för en avgiftsskyldigs avgittspiiktiga

investeringar, beräknade på sätt i denna paragraf sägs, utgör den avgiftsskyldiges

till investeringsavgift uppskattade investeringskostnad.

8 §>

Sedan från uppskattad investeringskostnad avdragits ett belopp av 10 000

kronor, utgör återstoden avgiftspliktig investeringskostnad, vilken utföres

i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som icke uppgår till

fullt hundratal kronor, bortfaller.

9 §•

Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, i 53 § 2 mom.

kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att avgiftspliktig

investeringskostnad beräknas för företaget såsom sådant. Investeringsavgift

påföres däremot de särskilda delägarna, envar med belopp som

på honom belöper.

Äkta makar äro enligt denna förordning att anse som av varandra oberoende

avgiftsskyldiga.

10 §.

Investeringsavgiften utgör tio procent av den avgiftspliktiga investeringskostnaden.

...

Investeringsavgift skall hänföras till sådan speciell skatt, för vilken avdrag

må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad,

avkortad eller avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,

utgöra skattepliktig intäkt.

11 §•

Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt

skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas,

lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsavgift.

12 §.

1 mom. Till ledning för taxering till investeringsavgift skall fysisk eller

juridisk person, som under beskattningsåret verkställt avgiftspliktiga investeringar

för en kostnad överstigande sammanlagt 10 000 kronor, utan anmaning

vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild på heder och

samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av Kungl. Maj :t fastställt

formulär. . . •

Även om den sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar

icke överstiger 10 000 kronor, skall deklaration som i föregående stycke

sägs utan anmaning avgivas av den, som drivit rörelse med omsättning un
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

der beskattningsåret överstigande 500 000 kronor, och av den, som ägt eller

brukat jordbruksfastighet med större åkerareal än 50 hektar.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till investeringsavgift föreligger

icke för den som enligt vad i 1 § stadgas''är undantagen från skyldighet

att erlägga sådan avgift.

2 mom. Företag, som i 9 § första stycket avses och som jämlikt bestämmelserna

i 1 mom. har att avgiva deklaration, skall utan anmaning för varje

kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar

delägare avgiva deklaration som nyss sagts, avseende hela företaget, med

uppgift om den å delägaren belöpande andelen av för företaget beräknad

avgiftspliktig investeringskostnad.

3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna

i 1 eller 2 mom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock att detta ej gäller

den som enligt 1 mom. tredje stycket är undantagen från deklarationsskyldighet.

4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.

är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen

angives, meddela för taxering till investeringsavgift erforderliga

uppgifter utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för

taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens bestämmelser

om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;

dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i

39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för

underlåtenhet att avlämna självdeklaration inträda endast därest den avgiftsskyldige

underlåtit att efterkomma anmaning att avgiva deklaration för

taxering till investeringsavgift.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som

avses i 2 inom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet

att avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga

motsvarande tillämpning.

13 §.

Taxering till investeringsavgift sker i den kommun, där den avgiftsskyldige

skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande

taxeringsnämnd.

Därest taxeringsnämnd, på grund av att deklaration för taxering till investeringsavgift

trots anmaning icke avgivits eller att utredning icke kunnat

verkställas, beträffande viss avgiftsskyldig underlåtit att verkställa taxering

till investeringsavgift eller åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan

antagas vara felaktig, åligger det taxeringsnämndens ordförande att senast

den 15 juni eller, såvitt angår Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret

lämna vederbörande taxeringsintendent skriftligt meddelande härom. Har

länsstyrelsen medgivit utsträckning av den tid, inom vilken taxeringsnämnds

arbete skall vara avslutat, må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning

av tiden för lämnande av ifrågavarande meddelande.

Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter

utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsavgift.

14 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande

myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande

självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som

enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.

15 §.

För taxering till investeringsavgift må granskning av avgiftsskyldigs bokföring

enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsmtendenten verkställas.

Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande

tillämpning.

16 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till investeringsavgift skola taxeringsförordningens

föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt aga

motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsratt tillkommer den

avgiftsskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

1 mom. Äro för viss avgiftsskyldig besvär samtidigt anhängiga over taxering

enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, bora besvären

prövas i samband med varandra. ... . , . , ..

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt

ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring

i taxeringen till investeringsavgift.

3 mom. Därest genom beslut av prövnmgsnamnd eller utslag av Kung .

Mai :t eller kammarrätten sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering

till statlig inkomstskatt, att taxeringen till investeringsavgift bor bestammas

till annat belopp än som skett, och ändring i sistnämnda taxering icke

vidtagits enligt 2 mom., må besvär med yrkande om ändring i taxeringen

till investeringsavgift anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering

redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats,

eller av Kungl. Maj :t, hos den som meddelat beslutet. Är sistnämnda taxering

föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj :t, skola besvären

anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t för att prövas i sammanhang

med målet i övrigt. ... , .,. „

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den avgiftsskyldige, dar

han ei gjort sig skyldig till underlåtenhet, som enligt 12 § 5 mom. forsta

stycket föranleder påföljd som där sägs, samt vederbörande taxenngsintendent.

Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av

desamma skola bestämmelserna i 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen aga

motsvarande tillämpning.

17 §•

Har avgiftsskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering till investeringsavgift, lämnat oriktigt meddelande eller har han,

ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,

och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till lnvesteringsaveift

eller att han blivit för lågt taxerad till sådan avgift, skall han eftertaxeras

till investeringsavgift att utgå med det belopp, som genom berörda

förfarande undandragits statsverket. .

Eftertaxering må icke ske senare än fem ar efter det år, då taxei ingen

rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den

avgiftsskvldigc avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan

taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår,

under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

18 §.

Har någon i samband med att investering, som i 2—4 §§ sägs, verkställts

vidtagit åtgärd i uppenbart syfte att kringgå bestämmelserna i denna förordning,

skall taxering till investeringsavgift likväl åsättas honom.

19 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning

lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

20 §.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola

äga motsvarande tillämpning beträffande investeringsavgift.

21 §.

Av taxeringen till investeringsavgift föranledda särskilda kostnader bestridas

av statsmedel.

22 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

I samband med ikraftträdandet av denna förordning skall följande iakttagas.

Till avgiftspliktig investering hänföres icke sådan investering i fastighet,

för vars. utförande krävts särskilt tillstånd av statlig myndighet samt

där sådant tillstånd erhållits före den 1 juli 1951 och investeringsarbetets

utförande tillika påbörjats före nämnda dag. Ej heller skall som avgiftspliktig

investering anses inventarieförvärv, varom skriftligt avtal träffats

före den 1 juli 1951, under förutsättning att för de kontraherade inventarierna

avtalats en sammanlagd köpeskilling överstigande 25 000 kronor. Om

den avtalade köpeskillingen icke överstiger sistnämnda belopp, skall inventarieförvärvet

anses utgöra icke avgiftspliktig investering, därest inventarierna

i fråga äro av så speciell konstruktion att kontraktet allenast med

svårighet kan å annan överlåtas eller icke kan hävas utan att beställaren

drabbas av skadeståndsanspråk.

Omfattar beskattningsår, för vilket taxering till investeringsavgift ifrågakommer,

tid före den 1 januari 1952, skall vid beräkning av avgiftspliktig

investeringskostnad allenast den del av den uppskattade investeringskostnaden

medräknas, som proportionellt belöper på beskattningsåret i vad detta

omfattar tiden efter den 31 december 1951. Kan den avgiftsskyldige visa, att

å sistnämnda tidrymd belöper mindre del av den uppskattade investeringskostnaden

än vad en dylik proportionering utvisar, skall den avgiftspliktiga

investeringskostnaden beräknas på grundval av vad den avgiftsskyldige

sålunda visat.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

125

De sakkunnigas förslag

till

förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager

vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har skattskyldigs tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i

rörelse, (varulager) vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering

till statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i

första instans år 1953, ökat vid en jämförelse med varulagret vid ingången

av samma beskattningsår, skall vid beräkning av nettointäkt av rörelse gälla

vad nedan i denna förordning sägs.

2 §•

Lagerökning anses föreligga, då värdet av lagret vid utgången av det i

1 § angivna beskattningsåret överstiger värdet av lagret vid ingången av

samma beskattningsår. Det utgående varulagret skall därvid upptagas till

anskaffningsvärdet eller till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets

utgång, därest sistnämnda värde är lägre. Värdet å det ingående varulagret

skall beräknas efter de priser som tillämpats vid uppskattningen av det

utgående lagrets värde, därvid tillika skall gälla att om motsvarighet i det

utgående lagret saknas till tillgångar, som ingått i lagret vid beskattningsårets

ingång, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas efter priserna vid

beskattningsårets utgång.

3 §.

Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång

upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av det i beskattningshänseende

gällande värdet å varulagret vid beskattningsårets ingång och

värdet å lagerökning beräknat på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av

nettointäkten av rörelse tillägg göras för skillnadsbeloppet, dock att tillägg

må ske högst med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond

under beskattningsåret fått tagas i anspråk för nedskrivning

av varulager, skall det belopp, varmed tillägg eljest skulle göras, minskas

med beloppet av de ianspråktagna fondmedlen.

Oaktat vad ovan stadgas, skall tillägg som i nästföregående stycke sägs

icke göras med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid

beskattningsårets utgång må understiga två tredjedelar av det lägre utav

anskaffnings- och återanskaffningsvärdet å samma lager vid nämnda tidpunkt.

Vad ovan i denna paragraf stadgas må icke i något fall föranleda, att

varulagret vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tilllämpning

av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakommit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1951:65 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar s. 1 i texten