Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om räntereglering m. m

1951-10-19 · 83 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 81 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:221, Med förslag till lag om räntereglering m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

räntereglering m. m.; given Stockholms slott den 19

oktober 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om räntereglering m. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas

sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet framlägges i

propositionen förslag till lag om räntereglering m. m. Förslaget om denna

lagstiftning, som är av fullmaktsnatur, får i första hand ses som en beredskapsåtgärd.

Förslaget innebär i huvudsak att Konungen i särskilda lägen skall äga

för ordna om rätt för riksbanken att vidtaga vissa ränter eglerande åtgärder.

Sålunda skall riksbanken kunna föreskriva räntestopp och vidare fastställa

maximiräntor vid utlåning och minimiräntor vid bankmässig inlåning. Undantagna

från ränteregleringen äro dock sådana räntor, för vilkas beräknande

gälla särskilda bestämmelser i lagar eller allmänna författningar.

Riksbanken skall vidare kunna bemyndigas föreskriva, att obligationer och

förlagsbevis icke skall få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Detta stadgande

gäller dock icke riksgäldskontorets obligationsutgivning.

Lagen om räntereglering skall enligt förslaget gälla i första hand t. o. m.

den 30 juni 1953.

I Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen på

framställning av fullmäktige i riksbanken förordna, att stadgandena i 4—

7 §§ om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,

räntestopp, maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd

i fråga om utgivande av vissa skuldebrev helt eller delvis skola äga tillämpning.

2 §•

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag

vid lån av penningar.

3 §.•

Stadgandena i denna lag hava ej avseende å ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan

allmän författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

Om anmälningsskyldighet.

4 §.

Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver

utlåning av penningar att

1) till riksbanken anmäla därvid tillämpade räntesatser och övriga lånevillkor

samt, om i verksamheten ingår inlåning av penningar från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas, jämväl räntesatser

och övriga villkor vid sådan inlåning; ävensom

2) om höjning av utlåningsränta eller sänkning av inlåningsränta är avsedd

att vidtagas, minst åtta dagar före ränteförändringen göra anmälan

därom till riksbanken med angivande av skälen till förändringen.

Om räntereglering m. m.

5 §.

Riksbanken äger föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan

tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid

viss utlåning eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan

inlåning än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller.

om han då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den

ränta, som den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före

nämnda dag senast tillämpat (räntestopp).

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.

Då skäl äro därtill må räntestoppet förlängas, varje gång för högst sex

månader.

Har räntestopp föreskrivits beträffande viss ut- eller inlåning, äger riksbanken

då så prövas skäligt förordna om sänkning av utlåningsräntan eller

höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande må jämväl meddelas beträffande

allenast viss person eller visst företag. Förordnande gäller under den

tid räntestoppet är gällande.

6 §•

Riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning (mazimiränta)

eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta). Ej

må maximiränta överskridas eller minimiränta underskridas med mindre

myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill.

Vad i 5 § andra stycket sfadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreskrift om maximi- eller minimiränta.

7 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för

den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd

av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas

av riksgäldskontoret.

Om tillsyn.

8 §:

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som lämnas med stöd av denna

lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer (tillsynsmyndighet).

Tillsynsmyndighet äger förelägga den som yrkesmässigt driver utlåning

av penningar ävensom annan, vilken kan antagas hava utlånat penningar

i sådan form att meddelad föreskrift om räntestopp eller maximiränta är

tillämplig å utlåningen, att till tillsynsmyndigheten lämna de uppgifter myndigheten

finner erforderliga för tillsynen ävensom att för kontroll av lämnade

uppgifter eller tillämpade räntor förete handelsböcker och affärshandlingar

för myndigheten. Vid föreläggande må vite utsättas.

Ansvarsbestämmelser m. m.

9 §•

1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet

med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse

eller straffarbete i högst två år straffes

1) den som uppsåtligen underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som

föreskrivits jämlikt 4 §;

2) den som vid anmälan, varom i 4 § sägs, lämnat medvetet oriktig uppgift;
3)

den som, med vetskap om alt räntestopp föreskrivits i fråga om viss

ut- eller inlåning eller att förordnande jämlikt 5 § tredje stycket om sänkning

av viss utlåningsränta eller höjning av viss inlåningsränta givits eller

att maximiränta eller minimiränta fastställts vid viss ut- eller inlåning, utan

tillstånd uppburit eller betingat sig högre utlåningsränta eller erlagt eller

utfäst lägre inlåningsränta än den sålunda bestämda;

4) den som, med vetskap om föreskrift som meddelats jämlikt 7 §, i strid

mot samma föreskrift utgivit skuldebrev som avses i nämnda paragraf; eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

5) den som vid lämnande av uppgift som avses i 8 § sökt vilseleda tillsynsmyndighet.

Ej må vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren eller vid

underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren dömas för medverkan

till brottet, där han ej är anstiftare.

2 mom. Överskrider någon fastställd utlåningsränta, vare han pliktig att

till kronan utgiva värdet av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden

föranleda därtill, må dock nedsättning ske av det värde som skall

utgivas.

3 mom. Underlåter någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till

ansvar jämlikt 1 mom. 1), att därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet,

äger riksbanken vid vite ålägga den försumlige att fullgöra

sin skyldighet.

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan

eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar

må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med

bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes, där han

för brottet ej är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.

11 §.

Brott varom i 9 § sägs må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott som avses i 10 § må, där det icke skall straffas enligt allmänna

strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

12 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

13 §.

Över riksbankens beslut må klagan icke föras.

14 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till

och med den 30 juni 1953.

Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än

lagen äger giltighet. I 10 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i

lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där

stadgas i fråga om annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade

bestämmelsernas giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens

bestämmelser i övrigt upphört att gälla.

Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 eller 6 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning, vilket slutits före

ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt, i fall

då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar uppsägningstiden,

samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper. Föreskrift som

avses i 7 § skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka utbjudits till allmänheten

innan föreskriften trätt i kraft.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 221.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 september

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

räntereglering m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 23 augusti 1951 ha fullmäktige i riksbanken behandlat frågan

om lämpliga åtgärder för att hindra att en icke önskvärd räntestegring

inträder som följd av kreditåtstramande åtgärder. I skrivelsen har hänvisats

till en inom riksbanken upprättad, vid skrivelsen fogad promemoria.

Skrivelsen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj :t ville förelägga årets

riksdag förslag till lag om räntereglering m. in. i huvudsaklig överensstämmelse

med ett till nämnda promemoria fogat utkast. Detta lagutkast torde

såsom Bihang få fogas till statsrådsprotokollet.

Vid skrivelsen har vidare fogats protokollsutdrag utvisande reservationer,

som anförts vid frågans behandling inom bankofullmäktige.

över bankofullmäktiges framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits

av fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

bostadsstgrelsen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium

(med överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Malmö

och Norrköping), försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsåkringsanstalten,

statens priskontrollnämnd, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska stadsförbudet, Sveriges grossistförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket

och Samarbete, Kooperativa förbundet, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska jordbrukskreditkassan,

Svenska bostadskreditkassan, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akade
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ds proposition nr 221.

mikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

Landsbygdens folk. Därjämte ha skrivelser i anledning av framställningen

inkommit från handelskamrarna i Gävle, Göteborg och Sundsvall. Svenska

landskommunernas förbund, som beretts tillfälle inkomma med yttrande

över förslaget, har i skrivelse meddelat, att förbundets styrelse beslutat avstå

från att avgiva yttrande.

Innan jag redogör för bankofullmäktiges förslag torde jag få erinra om

vissa åtgärder, som sommaren 1950 och därefter vidtagits i syfte att hindra

en fortsatt kreditexpansion och främja en lämplig fördelning av kreditgivningen.

Lagstiftning angående bankaktiebolags kassareserv.

Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse är bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med

lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans

med den inneliggande kassan motsvarar minst 25 procent av de

förbindelser, som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

Alltsedan år 1937 ha särskilda bestämmelser — utöver det i lagen om

bankrörelse intagna stadgandet — varit meddelade beträffande bankaktiebolags

kassareserv. Denna provisoriska kassareservslagstiftning har till syfte

att vara ett led i strävandena att åstadkomma restriktivitet på kreditmarknaden.

De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende äro

upptagna i lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att

i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

I nämnda lag stadgas följande.

Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga

omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i

riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om

bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall

uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent, av bolagets förbindelser

med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av

insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i

riksbanken och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista

tillgodohavanden hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven

utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga

bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet

belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.

Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt

bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan

avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget

föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning

längre än lagen äger giltighet.

Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen

till och med den 30 juni 1950. Giltighetstiden har därefter förlängts,

senast genom lag den 18 maj 1951 (nr 252) till och med den 30 juni 1952.

Förordnande enligt den särskilda kassareservlagstiftningen har första

gången meddelats i kungörelse den 10 augusti 1950 (nr 483). Nu gällande

förordnande återfinnes i kungörelsen den 18 maj 1951, nr 253. Detta förordnande

innefattar

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå beträffande bolag, vars egna fonder överstiga 50

miljoner kronor, till minst tio procent, beträffande bolag, vars egna fonder

överstiga 10 miljoner kronor men icke 50 miljoner kronor, till minst åtta

procent samt beträffande annat bolag till minst sex procent av bolagets förbindelser

med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar

å sparkasseräkning;

b) att minst fyrtio procent av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget enligt a) är skyldigt att redovisa, skola

utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken;

c) att minst tjugufem procent av den under b) angivna summan av bankaktiebolags

inneliggande kassa och kassareserv skola utgöras av medel innestående

i riksbanken; samt

d) att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel icke uppgå

till i c) föreskrivet minimibelopp, bolaget skall till riksbanken gälda ränta å

underskottet efter en räntesats, som fastställes av riksbanken, dock högst

en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar på

högst tre månader.

Kungörelsen innehåller vidare följande föreskrifter.

Underskott, som avses under d), skall anses föreligga, om det belopp, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bankaktiebolag vid utgången av dag haft innestående i riksbanken, understiger

vad bolaget vid ingången av då löpande kalendermånad enligt c) skulle

hava haft innestående. Ränta beräknas för varje dag sådant underskott föreligger.

Upplupen ränta skall erläggas omedelbart efter utgången av den kalendermånad,

under vilken underskott uppkommit.

Oavsett vad som föreskrivits under a) skall kassareserven utgöra lägst det

i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

Överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstitut.

Mellan riksbanken och affärsbankerna ha under sommaren 1950 överläggningar

förts i syfte att få till stånd en på sådant sätt differentierad kreditbegränsning,

att den i minsta möjliga utsträckning drabbade de delar av landets

näringsliv som voro av väsentlig betydelse för försörjningen och för

att bibehålla den samhällsekonomiska balansen. På grundval av dessa överläggningar

har i slutet av augusti 1950 överenskommelse träffats om vissa

allmänna riktlinjer, som tills vidare skulle vara vägledande vid de svenska

kreditinstitutens långivning. Dessa riktlinjer ha sammanfattats i en den 28

augusti 1950 upprättad promemoria. Däri har bl. a. uttalats, att kreditinstituten

vid det stöd, som dessa i sin utlåningsverksamhet lämnade produktionen,

borde lämna företräde åt sådan verksamhet, som ledde till hävdandet

av exporten eller som resulterade i minskat importbehov av för landets försörjning

angelägna varor. Å andra sidan borde utlåningen handhavas så

restriktivt som möjligt, då det gällde att finansiera igångsättande eller utvidgning

av produktion av förhållandevis umbärliga varor. Samma principer

borde gälla vid kreditgivningen inom övriga områden av näringslivet.

Särskild prövning ur nu angivna synpunkter erfordrades givetvis icke beträffande

sådana investeringar, för vilka tillstånd lämnats inom ramen för

den statliga byggnadsregleringen. Krediter ägnade att mobilisera köpkraft

för annat än produktiva ändamål borde så långt möjligt undvikas. Som led

i en återhållsam kreditpolitik inginge en strängare säkerhetsprövning och

skärpta amorteringskrav. Beträffande varubelåning av olika slag borde

sålunda försiktighet iakttagas vid belåningsvärdets fastställande. Vid belåning

av bostads- och jordbruksfastigheter borde av konjunkturläget onormalt

uppskruvade fastighetspriser icke läggas till grund för bestämmandet av belåningsgränsen.

Obligations- eller förlagslån borde icke emitteras genom kreditinstituten,

förrän kontakt tagits med riksbanken och samförstånd uppnåtts

angående lånets angelägenhetsgrad, lämplig tidpunkt för emitteringen

m. m.

I detta sammanhang må nämnas att svenska bankföreningen i cirkulär till

affärsbankerna den 20 juni 1951 uppmanat dessa till viss restriktivitet vid

utlåning. I cirkuläret anföres bl. a., att bankerna i sin kreditgivning borde

ha för ögonen önskemålet att söka undvika en ökning av den sammanlagda

utlåningskvantiteten, även om inlåningen genom fortsatt tillflöde av pengar

i marknaden skulle komma att visa ytterligare stegring. Det framhålles, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl , Maj:ts proposition nr 221.

detta bör ske såväl med hänsyn till önskemålet att åstadkomma en viss åtstramning

på penningmarknaden, varmed bankföreningen närmast torde

avse kreditgivningen, som med tanke på bankernas likviditet. Vidare föreslås

att bankerna böra söka undvika att nedbringa byggnadskrediternas relativa

andel i den samlade utlåningen under vad som på senare tid varit

normalt.

Allmänna ekonomiska synpunkter.

Bankofullmäktiges skrivelse.

I förutnämnda skrivelse ha fullmäktige i riksbanken inledningsvis behandlat

riktlinjerna för penningpolitiken och verkan av de åtgärder i kreditåtstramande

syfte, som sommaren 1950 och därefter vidtagits. Till en

början hänvisas till vad bankofullmäktige i skrivelse till bankoutskottet den

28 april 1951 uttalat rörande riktlinjerna för penningpolitiken samt för riksdagens

ställningstagande till denna skrivelse. Härom anföres följande.

Fullmäktige framhöllo, att en fortsatt kraftig ökning av kreditinstitutens

utlåning ägt rum även sedan sommaren 1950, då skärpningen av kassareservbestämmelserna

för affärsbankerna trädde i kraft och överenskommelsen

med kreditinstituten träffades rörande en mera restriktiv kreditgivning. I

skrivelsen diskuterades även orsakerna till denna utveckling, varvid bl. a.

framhölls, att kreditinstitutens möjligheter att hålla tillbaka kreditutvidgningen

uppenbarligen varit begränsade i den aktuella situationen, enär utlåningsökningen

i väsentlig mån hade påverkats av de ekonomiska förhållandena

utomlands.

Fullmäktige uttalade beträffande den allmänna räntepolitiken, att det i

då rådande läge icke borde förekomma ett upprepande av den ränteglidningsprocess,

som ägde rum från sommaren 1950 till och med november 1950.

Ränteförändringar skulle enligt fullmäktiges åsikt vara resultatet av beslut,

fattade av de ansvariga myndigheterna under beaktande av tendenserna i

det rådande läget och efter övervägande av räntans sannolika inverkan på

den ekonomiska utvecklingen i dess helhet.

Fn av fullmäktiges ledamöter, herr Kristensson, reserverade sig mot skrivelsen

och framhöll bl. a. nödvändigheten av att riksbanken snarast vidtoge

åtgärder för att åstadkomma en stramare penningmarknad, som skulle

framtvinga återhållsamhet i kreditgivningen. Även om en sådan åtstramning

skulle medföra viss räntehöjning, borde denna olägenhet tagas. En eventuell

räntehöjning borde enligt reservanten kunna hållas inom måttliga gränser

samt betraktas som endast av begränsad varaktighet.

Fullmäktigesuppleanten herr Sundén anmälde, att han, därest han varit

röstberättigad vid ifrågavarande ärendes behandling i fullmäktige, icke skulle

kunnat ansluta sig till skrivelsen. Han framhöll, att det för att hejda penningvärdeförsämringen

torde vara ofrånkomligt att tillgripa också en icke

oväsentlig räntehöjning. Detta innebure emellertid icke, att han hölle en hög

räntenivå normalt för önskvärd.

1 sitt utlåtande nr 20 tog bankoutskottet ställning till de av fullmäktige

diskuterade problemen. Utskottet underströk bl. a., att omsorgen om penningvärdet

vore den främsta angelägenheten för den ekonomiska politiken.

Enligt utskottets mening kunde man dock endast genom en på alla områden

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

hårdhänt politik — investeringsbegränsningar, budgetöverskott etc. -- skapa

förutsättningar för att en åtstramning av kreditmarknaden inom skälig3

gränser verksamt skulle kunna bidraga till att undanröja inflationsriskerna.

Enbart en kreditåtstramning med följande räntestegring kunde enligt

utskottets mening icke motverka de krafter, som verkade i inflatorisk

riktning, och den i slutet av 1950 företagna räntestegringen hade icke heller

haft några synbara verkningar på utvecklingen.

I en reservation till utskottsutlåtandet utvecklade representanter för högern

och folkpartiet de skäl, som enligt reservanternas mening talade för

bl. a. en mera restriktiv penningpolitik, även om en sådan politik med all

sannolikhet komme att leda till en viss räntehöjning. Genom en väl avvägd

riksbankspolitik borde emellertid åtstramningen kunna åstadkommas utan

en räntehöjning av tillnärmelsevis den storleksordning, som förekom exempelvisunder

1930-talets första år. Slutligen underströko reservanterna, att

den räntehöjning, som kunde komma i fråga, måste betraktas såsom en tillfällig

företeelse.

Representanterna för bondeförbundet anförde en från utskottet delvis

skiljaktig mening. I de här berörda avseendena uttalade sålunda dessa reservanter,

att om en räntestegring skulle få någon egentlig verkan vid bekämpandet

av inflationen, måste den säkerligen vara mycket betydande, troligen

minst 2 å 3 %. Att en mindre räntehöjning av t. ex. l/2 % icke hade någon

inverkan på händelseförloppet i ett konjunkturläge av då rådande art ansågo

reservanterna bekräftat av erfarenheterna från fjolårets räntestegring.

Vid ärendets behandling i riksdagen, som godkände utskottsutlåtandet,

framhölls och utvecklades i huvudsak samma synpunkter som framförts i

utlåtandet och därvid fogade reservationer.

Bankofullmäktige uttala därefter, att enighet syntes föreligga om önskvärdheten

av att genom en mera restriktiv politik söka förhindra en fortsatt

kreditexpansion, men att meningarna ginge isär när det gällde att avgöra,

vilka konsekvenser man skulle vara beredd att taga för att genomföra

en sådan politik. I skrivelsen anföres därefter följande.

Vid en restriktiv penningpolitik av den art, som bör föras i hittills rådande

konjunkturläge och varom enighet kan anses råda, avses att i första

hand skapa förutsättningar för en sådan utveckling på kapitalmarknaden

att balans erhålles, d. v. s. att ett läge uppnås, där kreditbehoven begränsats

så, att de kunna tillgodoses utan kreditexpansion. En dylik begränsning kan

ernås exempelvis genom frivilliga överenskommelser om en mera restriktiv

kreditgivning eller genom skärpta likviditetsbestämmelser. Men det gäller

icke endast att bringa ned kreditinstitutens sammanlagda utlåning till önskvärd

nivå utan också att tillse, att denna kreditgivning inriktas på de områden

och de ändamål, som ur samhällelig synpunkt måste anses mest angelägna.

De åtgärder, som riksbanken vidtog sommaren 1950, åsyftade att

skapa förutsättningar för en restriktivare kreditgivning från bankernas sida

med beaktande av angelägenhetsgraden. Detta mål skulle man söka nå dels

genom att man tillät en viss rörlighet på ränteområdet, dels genom en strängare

kreditprövning från kreditinstitutens sida enligt den överenskommelse,

som träffades mellan dessa och riksbanken.

Svenska bankföreningen har i skrivelse till bankoutskottet den 16 maj

1951 framhållit, att en stramare utlåningspolitik från bankernas sida enligt

bankföreningens mening skulle ha varit motiverad eller överhuvudtaget möjlig

endast under förutsättning av en stramare likviditetspolitik från riksbankens

sida. I skrivelsen har bankföreningen icke ens omnämnt nyss berör
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

da överenskommelse mellan bankerna och riksbanken. Detta måste närmast

tolkas så, att bankföreningen icke skulle anse affärsbankerna över huvud

taget vara i stånd vare sig att företaga en gallring av krediterna med hänsyn

till de med krediterna avsedda ändamålen eller att kvantitativt begränsa utlåningen,

så länge deras likviditet icke framstode som ansträngd, b ullmäktige

vilja dock tills vidare icke acceptera denna tolkning, som skulle öppna

helt nya perspektiv för den framtida penningpolitiken.

I stället vilja fullmäktige betrakta bankföreningens cirkulär till affärsbankerna

av den 20 juni i951 som ett vittnesbörd om att föreningen i viss

mån modifierat sitt ståndpunktstagande i skrivelsen den 16 maj. I cirkuläret,

som tillkommit helt på affärsbankernas eget initiativ, heter det nämligen

bl. a., att bankerna i sin kreditgivning böra ha för ögonen önskemålet

att söka undvika en ökning av den sammanlagda utlåningskvantiteten, även

om inlåningen genom fortsatt tillflöde av pengar i marknaden skulle komma

att visa ytterligare stegring. Det framhålles, att detta bör ske såväl med

hänsyn till önskemålet att åstadkomma en viss åtstramning på penningmarknaden,

varmed bankföreningen närmast torde avse kreditgivningen,

som med tanke på bankernas likviditet. Vidare föreslås att — med hänsyn

till den betydande efterfrågan på bostäder i vårt land — bankerna söka undvika

att nedbringa byggnadskrediternas relativa andel i den samlade utlåningen

under vad som på senare tid varit normalt.

De olika uppfattningarna om vad som bör vara innebörden i en politik

syftande till åtstramning på penningmarknaden komma icke minst tydligt

till uttryck, då det gäller att bedöma hur läget bör vara efter det att eu pågående

kreditexpansion verkligen brutits. Om avsikten är att få till stånd en

restriktivare prövning vid långivningen bör detta — under i övrigt oförändrade

omständigheter — leda till en ökad likviditet hos bankerna. Det är sålunda

felaktigt att sätta likhetstecken mellan en kreditåtstramning och brist

på likvida medel i bankerna. Skulle för banksystemet i dess helhet en kreditåtstramning

karakteriseras av brist på likvida medel, måste samma förhållande

gälla för de enskilda bankerna. Men ingen torde väl vilja hävda,

att det förhållandet, att en bank utvisar en otillfredsställande likviditet, skulle

vara ett uttryck för att denna bank varit mera restriktiv i sin kreditgivning

än banker med bättre likviditet. Det finns snarare anledning antaga,

att förhållandet är det rakt motsatta. Utan att närmare ingå på här berörda

problem kan det finnas anledning att särskilt betona, att det mot bakgrunden

av det sagda måste te sig helt oriktigt att skärpa likviditetsbestämmelserna

på ett sådant sätt, att de särskilt skulle drabba just de banker, som

strävat efter alt skapa en god likviditet i enlighet med de önskemål, som uttalats

av myndigheterna. Man kan sålunda icke rimligen få till stånd den

önskade kreditåtstramningen genom att helt enkelt »frysa» en större eller

mindre del av varje banks likvida medel vid en viss tidpunkt.

En viss likviditetsställning eller likviditetsutvcckling kan sålunda icke i

och för sig utgöra grundlag för en bedömning av frågan, om en asyftad kreditåtstramning

kommit till stånd eller ej. Om man däremot utgår från att

kreditinstituten — trots att de ingått en frivillig överenskommelse om cn

restriktiv kreditgivning — icke kunna eller vilja skärpa kreditprövningen,

måste man bedöma den likviditet, som icke är bunden genom lagbestämmelser,

på ett helt annat sätt. Denna likviditet skulle ju då i huvudsak vara att

betrakta som av banken för tillfället icke utnyttjade utlåningsmöjligheter,

som kunna beräknas bliva ianspråktagna, så snart motiverade kreditanspråk

framkomma. Detta innebär, att den icke bundna likviditeten skulle vara liktydig

med cn motsvarande risk för kreditexpansion. Med denna utgångspunkt

måste man komma till det resultatet, att den enda möjligheten att få

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Alaj:ts proposition nr 221.

till stånd en kreditåtstramning vore att minska bankernas utrymme för kreditgivning

genom i så hög grad skärpta likviditetsbestämmelser, att denna

icke bundna likviditetsreserv eliminerades.

Tidigare har framhållits, att enighet förelegat om önskvärdheten att få till

stånd en restriktivare kreditmarknad. Diskussionen har i övrigt mest gällt

huru långt man skulle låta denna restriktivitet gå, d. v. s. närmast vilka konsekvenser

på ränteområdet man skulle vara beredd att acceptera. Mindre

uppmärksamhet har ägnats åt frågan på vilka sätt kreditbegränsningen skulle

åstadkommas. Av diskussionen under våren synes framgå, att möjligheten

att begagna räntevapnet i en sådan utsträckning, att de fördyrade kostnaderna

för kredit skulle utgöra den direkt kreditbegränsande faktorn, avvisats

av praktiskt taget alla parter. Såväl i den ovan berörda höger- och

folkpartireservationen till bankoutskottets utlåtande nr 20 som i bankföreningens

tidigare nämnda skrivelse till bankoutskottet framhäves i stället

önskvärdheten att genom ökad stramhet på penningmarknaden få till stånd

den önskade restriktivare kreditgivningen. Den räntehöjning, som ansetts

bliva en nödvändig följd av en sådan penningpolitik, betraktas mera som

en i och för sig icke önskvärd konsekvens av denna politik, och angelägenheten

av att söka begränsa räntehöjningens storlek betonas allmänt. Den

tredje till buds stående huvudvägen, nämligen frivilliga överenskommelser

med kreditinstituten om en restriktiv utlåningspolitik, synes i allmänhet

ha bedömts med en viss skepsis.

Vid penningpolitikens utformning i här berörda avseende är det enligt

fullmäktiges mening av fundamental betydelse att klargöra sambandet mellan

en stram marknadspolitik och ränteutvecklingen. Härvid bör uppmärksammas,

att en markerad åtstramning på penningmarknaden icke leder till

en övergång från ett ränteläge till ett annat något högre ränteläge, utan utlöser

en tendens till en fortgående räntestegring. Pressen uppåt på räntan

verkar så länge stramheten på penningmarknaden bibehålies och upphör

först sedan en omsvängning till lätthet och likviditetsökning inträtt. Därtill

kommer, att de starka säsongmässiga förändringarna på kapitalmarknaden

innebära, att det icke är möjligt att undvika att — om restriktiviteten under

vissa perioder skall vara tillräckligt stor — en mycket stark åtstramning

under andra perioder inträffar och då leder till en i och för sig omotiverad

tendens till räntestegring. Det förhåller sig därför så, att tillgripandet av en

starkt restriktiv penningmarknadspolitik skulle medföra en kontinuerlig

räntestegring ända till den punkt, där räntehöjningens direkta verkningar

bliva tillräckligt starka för att i erforderlig omfattning begränsa efterfrågan

på kredit. Att det härvid, som också framhålles i bondeförbundsrepresentanternas

reservation till det ovan nämnda utskottsutlåtandet, skulle behövas en

räntehöjning av en storlek, som man icke på något håll i den hittills förda

diskussionen velat förorda, anse fullmäktige ställt utom tvivel.

I skrivelsen uttalas därefter, att enligt fullmäktiges mening det förelåge en

långt gående enighet om att penningpolitiken borde ha möjlighet att skapa

en penning- och kapitalmarknad, som kännetecknades av å ena sidan den

stramhet, som erfordrades till stöd för en restriktiv kreditgivning i inflationsbekämpande

syfte, å andra sidan en sådan grad av räntestabilitet, att

icke en okontrollerad räntehöjningsprocess finge fortgå. Då fullmäktige icke

ansåge, att detta mål vore möjligt att nå med de penningpolitiska medel, som

nu stode till buds, hade fullmäktige ansett sig böra undersöka, vilka möjligheter

som kunde finnas att skapa förutsättningar för att med framgång be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

driva en penningpolitik efter dessa riktlinjer och vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder

som för detta ändamål kunde vara nödvändiga.

Utgångspunkten hade härvid varit, att utrymme redan nu förelåge för att

åstadkomma erforderlig stramhet på penningmarknaden. Bl. a. kunde med

stöd av gällande lag angående särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv en väsentlig skärpning vidtagas i föreskrifterna om affärsbankernas

skyldighet att hålla kassareserv. Däremot förelåge endast mycket

begränsade möjligheter att hindra, att en åtstramning på penningmarknaden

ledde till en fortgående räntestegringsprocess. Mot denna bakgrund hade

inom riksbanken utretts förutsättningarna för att införa en på särskild lagstiftning

stödd räntereglering.

Fullmäktige ha därefter i skrivelsen diskuterat frågan om lämplig fördelning

av kreditgivningen. Härom anföres.

Ett särskilt problem vid en penningpolitik, syftande till en åtstramning

av penningmarknaden i samband med införande av en räntereglering, finna

fullmäktige vara av synnerlig betydelse, nämligen frågan om kreditgivningens

fördelning på de olika ändamål, för vilka kredit efterfrågas. Om en

utpräglad minskning av tillgången på en vara inträffar vid oförändrad eller

förhållandevis obetydligt minskad efterfrågan, blir frågan om fördelningen

av varan mellan de olika förbrukarna aktuell. Gäller det en vara av oumbärlig

art för stora delar av befolkningen eller näringslivet, ter det sig motiverat

att påverka fördelningen genom en ransonering.

Samma fördelningsproblem uppkommer vid en så stark åtstramning av

penningmarknaden, att kreditutbudet blir väsentligt mindre än kreditefterfrågan.

Frågan om en ur allmän synpunkt godtagbar fördelning av under

sådana förhållanden disponibla kreditbelopp uppstår, oberoende av om en

räntehöjning vidtages eller ej, därest icke räntestegringen blir så betydande,

att den leder till en inskränkning i kreditefterfrågan i en sådan omfattning,

att balans mellan tillgång och efterfrågan uppnås. Att på sådant sätt låta

en prishöjning på kredit bestämma fördelningen av till buds stående kreditbelopp

kan emellertid enligt fullmäktiges mening icke accepteras. De investeringar,

som hårdast drabbas av en räntehöjning, äro de mest långfristiga.

Detta skulle betyda, att i första hand bostadsbyggnadsverksamheten

skulle påverkas i inskränkande riktning. Även i övrigt synes det vara tvivel

underkastat, om en fördelning enbart genom räntehöjning är godtagbar,

bl. a. emedan i allmänhet vissa delar av exportindustrien och den för försörjningen

viktiga produktionen arbetar med mindre marginaler än den

del av näringslivet, som är inriktad på tillgodoseende av mera sekundära

behov, och därför skulle nödgas inskränka sin investeringsverksamhet i högre

grad än denna senare. Därtill kommer att, som ovan framhållits, med all

sannolikhet den räntestegring, som skulle erfordras för att nå balans, skulle

vara betydande och vida överstiga vad man på flertalet håll torde vara beredd

att acceptera.

Man kan alltså konstatera, att frågan om fördelningen av tillgängliga kreditbelopp

reses, oavsett om en mindre räntestegring accepteras eller ej, även

om det kan göras gällande, att denna fråga skulle bliva något lättare att

lösa vid en räntestegring än utan en sådan. I samband med vidtagandet av

åtgärder för en ytterligare åtstramning av penningmarknaden måste emellertid

problemet under alla förhållanden lösas, därest man icke är beredd

att acceptera eu betydande räntestegring, som tillätes fortgå till dess de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

stigande räntorna åstadkommit balans genom sin hämmande inverkan på

den ekonomiska aktiviteten, särskilt den långsiktiga investeringsverksamheten.

Vid de tidigare försöken att åstadkomma en uppbromsning av kreditexpansionen

har riksbanken sökt lösningen av fördelningsfrågan genom att i

överenskommelsen med kreditinstituten inrycka vissa riktlinjer beträffande

fördelningen. Det torde vara uppenbart, att denna metod ensam kan giva ett

godtagbart resultat endast så långt åtstramningen hålles inom relativt måttliga

gränser och följaktligen spänningen mellan efterfrågan och tillgången

på kredit icke blir alltför stark. Av erfarenheterna under det gångna året

synes man vara berättigad att draga den slutsatsen, att om åtstramningen

varit väsentligt kraftigare och kreditinstitutens utlåningspolitik betydligt

hårdare, hade fördelningsfrågan givit upphov till betydligt starkare" friktioner

än nu varit fallet, och på en viss punkt skulle den begagnade metoden

ha visat sig otillräcklig.

Att å andra sidan söka lösa kreditfördelningsproblemet genom en direkt,

centraliserad kreditransonering vilja fullmäktige tills vidare i princip taga

avstånd ifrån. Redan den omfattande administration och kontrollapparat,

som skulle erfordras härför, talar enligt fullmäktiges mening emot en sådan

lösning.

Fullmäktige anse, att man i stället borde gå vidare på den redan inslagna

vägen och genom samarbete med kreditinstituten på basis av föreliggande

överenskommelse söka få dessa att föra en utlåningspolitik, som i största

möjliga utsträckning ledde till en önskvärd kreditfördelning. Att helt förlita

sig på att härigenom nå tillfredsställande resultat synes fullmäktige

emellertid icke tillrådligt, därest den fortsatta utvecklingen skulle leda till

att en stark åtstramning av kreditmarknaden genomfördes. Risken skulle

enligt fullmäktiges mening framför allt vara, att kreditbehov av ur samhällsekonomisk

och social synpunkt vitalt slag icke kunde bliva tillgodosedda,

och detta i desto högre grad ju effektivare åtgärderna för ett bekämpande

av kreditexpansionen visade sig bliva. Särskilt skulle givetvis

här träda i förgrunden finansieringen av byggnadsverksamheten för bostäder

och allmännyttiga ändamål, vilken redan genom den hittills förda politiken

utsatts för vissa svårigheter.

Fullmäktige omnämna därefter, att inom finansdepartementet verkställdes

en undersökning bl. a. rörande möjligheten att genom särskilda bestämmelser

för affärsbankerna pa ett mera differentierat sätt än vad som är

möjligt inom ramen för kassareservslagen påverka kreditgivningens inriktning.

Fullmäktige uttala, att det kunde visa sig, att denna väg kunde bidraga

till att lösa ifrågavarande fördelningsproblem. Därutöver skulle emellertid

enligt fullmäktiges mening för att i största möjliga utsträckning eliminera

de tidigare påtalade riskerna krävas, att en kreditgivare med tillräckliga

resurser funnes, vilken kunde korrigera den kreditfördelning, som kreditinstitutens

utlåningspolitik ledde till, genom att uteslutande ur allmänna

synpunkter pröva sådana kreditbehov, som icke täcktes av kreditinstituten,

och därvid bevilja de krediter, som befunnes ur sådana synpunkter mycket

angelägna. Den naturliga kreditgivaren av detta slag syntes vara riksbanken,

som redan under det gångna året i någon mån sökt fungera på detta

satt. Redan möjligheterna för och viljan hos riksbanken att vidtaga dylika

ingripanden torde i viss utsträckning kunna påverka fördelningen i önskad

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

riktning. Mot en lösning sådan som den här skisserade kunde givetvis riktas

den invändningen, att riksbanken genom att i ökad utsträckning nödgas

uppträda direkt på kreditmarknaden i varje fall kvantitativt sett motverkade

syftet med en kreditpolitik av här ifrågasatt slag och främjade i stället

för hämmade en kreditexpansion. Man torde emellertid kunna utgå ifrån,

dels att den stramare penningpolitiken skulle leda till ett sådant resultat,

att det åsyftade målet vad beträffar utvecklingen av kreditvolymen totalt

sett nåddes, dels att ifrågavarande verksamhet från riksbankens sida skulle

bedrivas med den största försiktighet, så att dess omfattning bleve av relativt

begränsad storlek och så att den i största möjliga utsträckning bleve

av endast tillfällig art.

Fullmäktige ha därefter uttalat, att det allmänna ekonomiska läget, internationellt

sett såväl som i Sverige, för närvarande kännetecknades av

stor osäkerhet beträffande framtidsutsikterna. De utpräglade inflationstendenser,

som gjort sig gällande efter Koreakrigets utbrott för något mera

än ett år sedan, hade under de sista månaderna dämpats. Bedömningen beträffande

återstoden av året växlade från tro på ett återuppblossande av den

allmänna inflationen till prognoser om en mera lugn utveckling. En avgörande

roll borde tillskrivas den kommande världspolitiska utvecklingen.

kunder sådana omständigheter vore fullmäktige icke beredda att nu föreslå

vare sig ett genomförande av en skärpning av gällande kassareservsbestämmelser

eller ett införande av en räntereglering. Däremot ansåge fullmäktige,

att risken för en förnyad inflationistisk utveckling på världsmarknaderna

och i Sverige vore så betydande, att ett utbyggande av den penningpolitiska

arsenalen borde ske med ett vapen, som vid behov kunde användas

för att möjliggöra en effektiv inflationsbekämpande penningpolitik utan sådana

konsekvenser beträffande ränteutvecklingen, vilka statsmakterna icke

vore beredda att godtaga. Därest fullmäktiges förslag bifölles, ämnade fullmäktige

sedermera, med utgångspunkt frän den då föreliggande ekonomiska

situationen, taga under övervägande, om och i så fall i vilken utsträckning

de bemyndiganden, som lagförslaget lämnade, borde utnyttjas.

Det av fullmäktige framlagda utkastet till lag om räntereglering m. m.,

vilket såsom förut angivits fogats vid detta protokoll såsom Bihang, innebär

i huvudsak, att Konungen, i den mån sådant prövades oundgängligen nödigt

för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet, på framställning av fullmäktige i riksbanken skulle kunna bemyndiga

riksbanken att företaga följande åtgärder:

1. föreskriva skgldigliet för den som yrkesmässigt driver in- och utlåning

eller enbart utlåning av penningar att till riksbanken anmäla tillämpade

räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar;

2. meddela föreskrifter om räntestopp;

3. fastställa viss lägsta inlåningsränta (minimiränta) och viss högsta

utlåningsränta (maximiränta); samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

4. föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och likartade skuldförbindelser

icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken.

Inom bankofullmäktige ha reservationer anförts. Herrar Gränebo och

Kristensson ha sålunda förklarat att de nu icke kunde tillstyrka förslaget.

De ha uttalat följande.

Riksbanksfullmäktiges nu framlagda förslag innebär att det statliga regleringssystemet

skulle utsträckas till ett nytt område av landets hushållning.

Fullmäktige föreslå införande av ett slags priskontroll inom kreditmarknaden.

De gångna årens erfarenheter av dylika konstlade ingrepp i det ekonomiska

skeendet ha varit sådana att allmän enighet har rått om att regleringar

av denna art icke borde upprätthållas längre än som vore absolut nödvändigt.

Regleringarna ha i regel präglats av stelhet i såväl utformning som

tillämpning och därigenom förorsakat icke avsedda skadliga biverkningar

inom det ekonomiska livet. Det finns all anledning att antaga att också en

räntereglering skulle få menliga biverkningar. Att förutsäga verkningarna

är ytterst vanskligt, bland annat därför att förslaget omfattar även icke

yrkesmässig långivning.

Härtill kommer att det finns stor risk för att en lagstiftning om räntereglering

får bestående karaktär och att därigenom de olägenheter, som

regleringen otvivelaktigt skulle medföra, konserveras.

En utvidgning av regleringssystemet till nu ifrågavarande område bör

icke ske utan mycket tungt vägande skäl. Då sådana skäl icke kunna påvisas

i dagens läge, kunna vi icke nu tillstyrka ifrågavarande lagstiftning.

Skulle det emellertid framdeles visa sig att behov härav föreligger, får frågan

upptagas till ny prövning, varvid bör övervägas att begränsa lagstiftningens

omfattning.

yttranden ha avgivits jämväl av de suppleanter, vilka närvarit vid fullmäktiges

behandling av ärendet.

Herr Hedlund förklarade sig instämma i vad herrar Gränebo och Kristensson

anfört utom såtillvida, att han ansåge, att förhållandena på kreditmarknaden

hastigt kunde ändras och att det därför vore lämpligt att lagförslaget

bleve föremål för beredning och beslut för att vid behov snabbt

kunna tagas i anspråk. Vid denna överarbetning borde man inrikta sig på

att begränsa förslaget till att i huvudsak gälla yrkesmässig och därmed

jämförlig långivning.

Herr Svensson anmälde, att han instämde i vad som anförts i fullmäktiges

skrivelse.

Herr Kollberg biträdde den mening som företräddes av herrar Gränebo

och Kristensson.

Herr Sundén anmälde, att han, därest han varit röstberättigad vid ifrågavarande

ärendes behandling i fullmäktige, icke skulle ha kunnat biträda det

i skrivelsen förordade förslaget om räntekontroll. Till motivering av denna

sin ståndpunkt anförde han följande.

Såsom framgår av skrivelsen, har riksdagen såsom riktmärke för riksbankens

penningvårdande verksamhet uppställt bl. a. att en restriktiv penningpolitik

bör genomföras i syfte att hindra en fortsatt kreditexpansion.

Under riksdagens behandling av detta ärende gav riksdagsmajoriteten tyd
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

ligt uttryck för önskemålet att en sådan åtstramning av kreditmarknaden

borde ske inom ramen för ett bibehållet ränteläge. Den tekniska riksbanksledningen

ställes uppenbarligen inför mycket svåra problem, när det gäller

att söka tillgodose de båda huvudsynpunkterna i de av riksdagen meddelade

anvisningarna. I nu rådande läge torde det vara ogörligt att enbart med anlitande

av de penningpolitiska medel som för närvarande stå riksbanksledningen

till buds, å ena sidan åvägabringa en kreditåtstramning och å andra

sidan förhindra en räntestegring. Den i den nu föreliggande promemorian

rörande räntekontroll anvisade lösningen är måhända den enda tekniskt

möjliga utvägen för att tillgodose de båda syftemålen.

Denna lösning är emellertid förbunden med så allvarliga olägenheter och

sådana risker för icke avsedda komplikationer, att en omprövning av räntepolitiken

synes mera tillrådlig än ett genomförande av den tillämnade lagstiftningen.

1 första hand framträder här risken för uppkomsten av en svårkontrollerbar

svart lånemarknad. Men även fullt tillåtna transaktioner kunna komma

att få en sådan inriktning, att räntestoppet i realiteten kringgås eller kompenseras.

Om vidare tillgången på kapital genom en restriktiv kreditpolitik

begränsas och långivarnas frihet att söka kompensera sig för risker genom

beräknande av högre ränta samtidigt beskäres, kan detta leda till, att den

redan nu framträdande bristen på kapital för samhällsnyttig men riskbetonad

verksamhet ytterligare skärpes. Om man vill förhindra en sådan utveckling

skulle riksbanken vid utövandet av räntekontrollen ställas inför

många vanskliga avgöranden. Därest de restriktiva åtgärderna skärpas därhän,

att en lång rad fullt motiverade kreditanspråk icke kunna tillgodoses,

är steget icke långt till en kreditransonering med alla dess svårbemästrade

problem.

En annan, icke mindre betänklig konsekvens av en kreditåtstramning i

förening med räntekontroll antydes i den föreliggande skrivelsen. Om nämligen

kreditbehov, som ur samhällsekonomiska och sociala synpunkter äro

viktiga, icke kunna tillgodoses, avses att riksbanken skall inträda för att

korrigera den kreditfördelning, som kreditinstitutens utlåningspolitik kan

leda till. Att riksbanken på detta sätt skulle komma att fungera såsom långivare

för sociala och liknande ändamål synes icke väl förenligt med det

inflationsbekämpande syfte, som en allmän restriktiv kreditpolitik skulle

tjäna.

Sammanfattningsvis skulle en räntekontroll innebära ett djuptgående ingrepp

i det ekonomiska livet utan att därför vara ägnad att befrämja en

önskvärd ekonomisk stabilisering. En reglering av detta slag skulle i väsentlig

utsträckning sätta räntan och därmed prisbildningsmekanismen ur kraft

på kreditmarknaden.

Räntan bör givetvis icke betraktas såsom kreditpolitikens enda medel, men

såsom utvecklats bl. a. i Internationella regleringsbankens senaste årsrapport

bör en aktiv penningpolitik, karakteriserad även av rörliga räntor, ingå

såsom ett oumbärligt led i stabiliseringspolitiken.

Remissyttrandena.

Innan jag behandlar den närmare utformningen av lagutkastet och den

motivering till detta, som lämnats i den vid fullmäktiges skrivelse fogade

promemorian torde jag få redogöra för remissinstansernas yttranden i

anledning av den allmänna ekonomiska motiveringen för den ifrågasatta

lagstiftningen, varvid jag närmast lämnar en översikt över remissinstansernas

ståndpunkter.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kiingl. Maj:ts proposition nr 221.

Landsorganisationen och bostadsstgrelsen ha tillstyrkt förslaget.

Priskontrollnämnden har förklarat, att den i princip icke motsatte sig en

beredskapslagstiftning av den innebörd bankofullmäktige föreslagit. Två ledamöter

av nämnden, herrar Rydbeck och Gundström ha reserverat sig och

ansett sig böra bestämt avstyrka ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen.

Svenska stadsförbundet har i princip tillstyrkt förslaget. Vid behandlingen

av ärendet ha dock anmälts sex reservationer. Herr Carl Albert Anderson

har uttalat, att något verkligt behov icke förelåge att av penningpolitiska

skäl tillgripa en till sina verkningar så diskutabel åtgärd som förslaget åsyftade.

Herrar Jung, Persson, Bergvall, Petri och Nordkvist ha, med framhållande

att förebragt utredning icke utgjorde tillräckligt underlag för ett bedömande

av förslaget, likväl uttalat farhågor att de ogynnsamma verkningarna

vid ett genomförande av förslaget skulle överväga de gynnsamma effekter,

som eventuellt kunde påräknas.

Riksgäldsfullmåktige ha uttalat, att det vore önskvärt och lämpligt att

bankofullmäktige förberedde åtgärder av beredskapsnatur på det penningpolitiska

området att underställas riksdagen i en krissituation. Fullmäktige

vore dock icke benägna att nu tillstyrka antagande av den föreslagna lagen.

Reservationer ha anförts av herrar Strand, Nilsson och Lindholm, vilka förklarat

sig vilja biträda förslaget.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att den definitiva prövningen av

förslaget utan olägenhet borde kunna anstå, och att de mycket ömtåliga

och invecklade frågor, som sammanhängde med kreditregleringen, borde

göras till föremål för en grundlig undersökning, därvid även andra utvägar

för vinnande av de penningpolitiska målen borde övervägas. Innan så skett

kände inspektionen sig icke övertygad om nödvändigheten av att använda

en metod med så ogynnsamma och delvis oöverskådliga verkningar som

ränteregleringen skulle få. Inspektionen ansåge sig därför böra avstyrka, att

förslaget nu lades till grund för lagstiftning.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att lägen väl kunde uppkomma, då

en kreditransonering och räntekontroll måste tillgripas, ehuru detta borde

undvikas så länge som möjligt samt att ytterligare överväganden angående

en dylik lagstiftnings följder jämte omarbetningar av det nu framlagda lagutkastet

måste verkställas, innan detsamma lades till grund för lagstiftning.

Riksförbundet Landsbygdens folk har förklarat sig dela den av bankofullmäktige

uttalade uppfattningen, att en restriktiv penningpolitik måste

drivas på alla områden och att därmed i vissa lägen följde konsekvenser i

räntehänseende. Den föreslagna lösningen med räntereglering vore förbundet

dock icke berett att acceptera, då förslaget vore svåröverskådligt och

ett genomförande av detsamma kunde medföra risker för oförutsedda skadeverkningar

på penningmarknaden. Ytterligare noggranna utredningar borde

därför göras innan ståndpunkt till förslaget kunde tagas.

Sparbanksinspektionen har uttalat, att förslaget icke syntes böra genom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

föras. Till stöd för denna ståndpunkt har inspektionen bland annat anfört,

att förslaget innebure ett djupgående ingrepp i enskild närings- och avtalsfrihet

och icke syntes vara förenligt med de bestämmelser om viss ränta

som redan funnes i svensk lag.

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Svenska jordbrukskreditkassan, generalpoststyrelsen, pensionsstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten ha icke gjort något uttalande om förslagets

allmänna lämplighet, men framhållit vissa synpunkter på den verkan

förslaget kunde komma att få inom remissinstansernas verksamhetsområden.

Kommerskollegium har ej ansett sig kunna fatta ståndpunkt till förslaget

utan en närmare utredning om dess verkningar. Kollegium har emellertid

velat framhålla angelägenheten av att en viss rörlighet hos räntan bibehölles

så att dess funktion av marknadsregulator ej upphörde.

Statstjänstemännens riksförbund har uttalat, att förbundet biträdde sådana

åtgärder, som vore ägnade att medverka till en ekonomisk stabilisering.

Utan att yttra sig om de nu föreslagna åtgärdernas lämplighet och

verkningar ville förbundet dock framhålla sin tveksamhet rörande de direkta

kontrollåtgärdernas lämplighet i här avsedda hänseenden såsom penningpolitiskt

medel.

Övriga remissinstanser ha avstyrkt förslaget.

Jag övergår därefter till att redogöra för vissa uttalanden av principiell

eller mera allmän natur, som gjorts i remissyttrandena.

Svenska bankföreningen har förklarat, att föreningen i väsentliga delar

icke kunde acceptera den framställning av sammanhanget på penning- och

kapitalmarknaden och vad som hänt under senare år, som lämnats i fullmäktiges

skrivelse. Föreningen ämnade emellertid i detta sammanhang icke upptaga

någon diskussion av denna framställning. Föreningen ville endast erinra

om vad den vid flera tidigare tillfällen framhållit, nämligen att affärsbankerna

visserligen efter måttet av sin förmåga varit och alltjämt vore beredda

att, när så befunnes nödvändigt ur ekonomisk-politisk synpunkt, efterkomma

riksbankens önskemål om restriktivitet i kreditgivningen och därvid söka

inrikta kreditgivningens fördelning efter med riksbanken överenskomna

grunder. Sådana kreditrestriktioner från bankernas sida kunde emellertid

bli effektiva endast under förutsättning att riksbanken i sin egenskap av

centralbank samtidigt dreve en tillräckligt restriktiv politik med avseende

på penningtillgångens utveckling.

I remissyttrandena vitsordas allmänt, att det ekonomiska läget motiverar

stramhet på kreditmarknaden samt att i samband med ytterligare åtstramning

åtgärder kunde bli erforderliga för att förhindra en mera väsentlig

räntestegring. När det gäller frågan om i vilken utsträckning räntenivån bör

hållas stabil och de medel, genom vilka stabiliseringen bör ske, ha emellertid

olika meningar uttalats.

I en vid priskontrollnämndens yttrande fogad, av ledamoten östlind upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

rättad promemoria diskuteras främst den inverkan på obligationsmarknaden,

som uppkommer vid variationer i räntenivån. Härom anföres.

Mindre variationer uppåt och nedåt i räntenivån — exempelvis inom en

marginal på ''/«—“/* procent för effektiva räntan på långfristiga statsobligationer

— torde knappast ha något mera betydande direkt inflytande på prisnivån

undantagandes hyresnivån. Om den nödvändiga anpassningen av

stramhetsgraden på kreditmarknaden efter växlande konjunkturlägen utan

större olägenheter kunde åvägabringas inom ramen för så begränsade räntefluktuationer,

synes det föreslagna tillskottet till riksbankens penningpolitiska

arsenal icke vara påkallat. Räntestegringen under senare hälften av år

1950 — efter den åtstramning av penningmarknaden, som på sommaren

1950 vidtagits genom skärpning av kassareservsbestämmclserna för affärsbankerna

och genom överenskommelse mellan riksbanken och bankerna —

kan dock anföras som indicium på att en effektiv kreditåtstramning svårligen

kan genomföras utan risk för ansenliga räntehöjningar.

Redan ett beslut om kreditåtstramning med »direkta» medel (genom

skärpning av kassareservsbestämmelser, överenskommelse med bankerna

om restriktiv kreditprövning e. d.) — eller till och med förberedelserna för

ett sådant beslut — kan hos marknaden skapa förväntningar om förestående

räntestegring, vilka leda till utbud av obligationer orsakande antingen

kursfall på dessa (d. v. s. höjning av den effektiva räntan) eller omfattande

stödköp från riksbanken, vilka senare i och för sig förbättra banksystemets

likviditet och motverka de direkta åtgärderna till åtstramning av marknaden.

I avsaknad av sådana stödköp skulle en spekulation i fortsatta kursfall

kunna komma igång, varvid kurserna pressades nedåt och en räntestegring

av avsevärd storleksordning eventuellt bleve resultatet. Redan icke särdeles

betydande obligationsutbud finge på en »oreglerad» obligationsmarknad

stor verkan på kurserna. Det kan böra tilläggas, att affärsbankerna äga

visst intresse av en höjning av räntenivån även vid bibehållen procentuell

räntemarginal, då den tillför dem högre avkastning på deras betydande egna

fonder.

Mot bakgrunden härav kan det finnas behov av en lagstiftning, som

skapar förutsättningar för de penningvårdande myndigheterna att utan risk

för större räntehöjning effektivt strama åt penning- och kreditmarknaderna

vid hotande inflation.

Riksgäldsfullmäktiges majoritet (herrar örne, Ryberg och Petrén) har

uttalat, att invändningar kunde göras mot att räntan fråntoges sin marknadsfunktion

och underordnades politiska beslut. Minoriteten (herrar

Strand, Nilsson och Lindholm) har häremot invänt, att det förhållandet, att

räntesättningen i ökad utsträckning ställdes under de ansvariga myndigheternas

direkta kontroll, icke innebure att räntan helt avkopplades som medel

för att ernå en kreditåtstramning. Avsikten torde ej vara att fastlåsa räntenivån

vid ett visst läge. En viss rörlighet av räntan läte sig väl förena med

det föreslagna ränteregleringssystemet.

Svenska bankföreningen har ifrågasatt om det vore tekniskt möjligt att

annat än rent tillfälligt kombinera kreditåtstramning med ett fastlåsande av

den allmänna räntenivån. Föreningen anför därefter.

Om myndigheterna i sådant syfte företaga åtgärder som innebära en

begränsning av bankernas kreditgivningsförmåga, kan en sådan åtstramning

av kreditläget på olika vägar komma att föranleda ökade obligations
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

21

utbud på marknaden. Sådana utbud verka då i och för sig kursnedpressande,

då ju riksbanken icke i en sådan situation kan stödja kurserna genom

obligationsköp, eftersom de medel man på den ena vägen i kreditåtstramande

syfte velat undandra marknaden i så fall skulle på en annan väg

tillföras marknaden och det uppställda målet för penningpolitiken därigenom

förfelas. Den enda teoretiskt tänkbara utvägen vore då att i syfte att

stabilisera kursnivån för obligationer tillgripa någon form av kvantitativ

reglering av utbud och efterfrågan på obligationsmarknaden, vilket emellertid

enligt bankföreningens mening skulle leda till orimliga praktiska konsekvenser.

I riksbanksfullmäktiges skrivelse finns icke någon antydan om

dessa problem, än mindre hur man tänkt sig deras lösning. Det är sålunda

i första hand på obligationsmarknaden och icke i affärsbankernas kreditgivning

som den fara för ränteglidning föreligger som riksbanksfullmäktige

genom sitt förslag velat möta. När man i tidigare sammanhang från

bankhåll hävdat att en ytterligare kreditåtstramning måste tillåtas påverka

ränteläget, betingas denna inställning icke av en önskan från bankernas sida

om högre utlånings- och inlåningsräntor. Vad det gäller är att förhindra en

sådan ökning i den totala likviditeten på marknaden, som försvårar en

restriktiv kreditgivningspolitik från bankernas sida. En sådan likviditetsökning

är emellertid en ofrånkomlig följd, om riksbanken försöker att genom

stödköp på obligationsmarknaden förhindra en uppskruvning av obligationsräntan

i ett stramt kreditläge.

Liknande synpunkter ha framförts av flera andra remissinstanser.

Kooperativa förbundets styrelse har uttalat, att bankofullmäktige torde ha

överdrivit de följder en mindre räntehöjning skulle få på hyresnivån. Till belysande

härav anför förbundets styrelse.

Om byggnadskostnaderna för ett hus utgöra 100 000 kr och 85 % härav

finansieras genom lån, betyder V, % räntehöjning 0,425 % höjning av räntekostnaden.

Om hyran normalt antages utgöra 7 % av byggnadskostnaderna,

d. v. s. 7 000 kr, så skulle den y2 %-iga räntehöjningen på årshyran

(425 kr.) motsvara 6,1 % på förut angiven årshyra i en nybyggd fastighet.

Den y2 %-iga räntehöjningens inverkan på en normalhyra i den nybyggda

fastigheten med 6,i % kan jämföras med den totala ökning av byggnadskostnaderna,

som på grund av inflationen skulle inträda innevarande år,

därest ett subventioneringssystem icke skulle träda i tillämpning. Denna

ökning beräknas till ca 30 % (räknat från 1950). I äldre hus kan man

beräkna att minst 50 %, i vissa fall 60 %, av lånen äro bundna, varför en

ränteförändring på y2 % för dessa betyder en omedelbar höjning av årshyran

på i genomsnitt 3 %. Det är självklart, att en hyresuppgång på låt oss säga

6 % i nybyggda fastigheter och ungefär 3 % i äldre fastigheter är en kännbar

fördyring. Vid bedömandet av vad en sådan hyresökning innebär för

levnadskostnaderna får man emellertid hålla i minnet, att själva bostadskostnaderna

(exklusive bränsle och lyse) i Socialstyrelsens indexfamilj år

1949 uppgick till knappt 11 %. En räntehöjning även på 1 % skulle sålunda

t. o. in. för hyresgäster i nybyggda hus i genomsnitt icke innebära mer än

en ökning av levnadskostnaderna med drygt 1 %. Till jämförelse kan nämnas

att »engångsinflationen» medfört att levnadskostnaderna fr. o. in. sista

kvartalet 1950 t. o. in. instundande årsskifte beräknas öka inemot 20 %.

1 den mån en undcrnormal räntenivå i ett visst läge bidrar till att »späda på

inflationen», kan effekten härav på levnadskostnaderna bli mångdubbelt

större än den levnadskostnadsökning som en mindre räntehöjning direkt i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

och för sig skulle medföra. Att det icke desto mindre av sociala skäl vid ett

konsekvent tillämpande av den rörliga räntepolitiken kan vara befogat att

genom subventionering dämpa effekten på hyresnivån anser sig emellertid

styrelsen böra starkt understryka.

Av riksbanksfullmäktiges skrivelse kan utläsas att fullmäktige finna det

nödvändigt att genomföra en restriktiv penningmarknadspolitik men icke

anse sig böra acceptera en härav föranledd, ens" tillfällig, uppgång i räntenivån.

Fullmäktige driva enligt styrelsens mening därvid sitt resonemang,

som om räntepolitiken skulle vara om inte det enda så i stort sett det alldeles

utslagsgivande hjälpmedlet. Denna grundläggande förutsättning för

bankofullmäktiges analys kan styrelsen icke acceptera. Enligt styrelsens

mening är det avgörande, att den samlade effekten av olika antiinflationistiska

åtgärder blir tillräckligt stark för att bryta inflationstendenserna och

styrelsen räknar därvid med en rörlig ränta som ett kompletterande hjälpmedel.

Liknande synpunkter uttalas i det gemensamma yttrande som avgivits av

Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation samt Sveriges köpmannaförbund. Däri anföres

bl. a. följande.

Riksbanken, såsom den för penningpolitiken och kreditmarknadens reglering

närmast ansvariga instansen, bör ha tillräckliga medel i sin hand för

att kunna stabilisera räntesatserna på kreditmarknaden i det läge som är

förenligt med den önskvärda graden av kreditåtstramning. Vi kunna emellertid

icke dela fullmäktiges mening att nuvarande penningpolitiska medel

icke äro tillfyllest för en räntekontroll i denna mening. Genom diskontopolitiken,

genom operationer i öppna marknaden och genom möjligheterna att

variera de för affärsbankerna gällande kassareservsbestämmelserna förfogar

riksbanken redan nu över medel, som, enligt vad erfarenheten utvisar,

ger riksbanken möjligheter att snabbt och effektivt påverka utbud och efterfrågan

av kredit på marknaden och därmed också prisbildningen på kredit.

Då fullmäktige efterlysa medel mot en okontrollerad räntehöjningsprocess

synas fullmäktige dock syfta på en helt annan sak, nämligen på möjligheten

att fixera räntesatserna vid ett läge, som är oberoende av graden

av kreditåtstramning på marknaden. Alldeles oavsett frågan om de tekniska

möjligheterna att på detta sätt skära av det naturliga sambandet mellan å

ena sidan balansen mellan tillgång och efterfrågan på kredit, å andra sidan

prisbildningen på kredit, vilja undertecknade organisationer starkt ifrågasätta

lämpligheten av att i detta syfte införa det av fullmäktige föreslagna

systemet för direkt räntereglering, vilket uppenbarligen måste medföra mycket

allvarliga konsekvenser i fråga om kreditmarknadens organisation och

funktionssätt.

Det kan visserligen icke bestridas att en räntehöjning är förenad med vissa

olägenheter — t. ex. ur bostadspolitisk synpunkt — men dessa olägenheter

synas oss dock ha starkt överdrivits i den remitterade skrivelsen. Liksom

vanligen i debatten kring denna fråga tages där närmast sikte på en räntehöjnings

effekt på bostadsmarknaden. Något försök att närmare klarlägga

omfattningen av dessa olägenheter eller att väga dem mot de olägenheter

som kunna anses vara förknippade med den av fullmäktige anvisade vägen

till räntekontroll göres emellertid icke i den remitterade skrivelsen.

Landsorganisationen har uttalat, att de tjänster bankväsendet gjorde näringslivet

givetvis vore mycket stora och betydelsefulla. Å andra sidan kun
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

de just därigenom den skada, som åsamkades samhällsekonomin, bli mycket

stor om bankerna icke läte sig styras av samhällsekonomiska utan av

privatekonomiska hänsyn, hänsyn till inbördes konkurrens mellan olika

bankinrättningar o. dyl. och därigenom föranleddes att handla på sätt som

befrämjade utvecklingen av mindre önskvärd ekonomisk verksamhet till

nackdel för områden vars expansion vore mera önskvärd. Det vore exempelvis

svårt att annat än med en mycket betydande kreditåtstramning och räntehöjning

vinna någon effekt i fråga om neddämpning av kortsiktiga investeringar

för utnvttjande av en inflationistisk haussesituation, utan att på

ett mycket störande sätt också drabba kreditgivningen för bostadsändamål.

Därtill komme att även själva räntehöjningen helst borde undvikas, särskilt

med tanke på bostadsmarknaden.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför.

TCO vill för sin del instämma i vad fullmäktige anfört rörande svårigheterna

att med nuvarande metodik åstadkomma en begränsning i kreditgivningen.

Den hittillsvarande utvecklingen ger belägg för nödvändigheten av

att tillgripa andra effektivare vägar för åtstramning av kreditgivningen.

TCO hyser vidare den uppfattningen att den politik, som vid vissa tidpunkter

bedrivits från riksbankens sida, har varit ägnad att motverka strävandena

i kreditbegränsande syfte. En stramare likviditetspolitik från riksbankens

sida synes vara en nödvändig förutsättning för att önskvärd^ begränsning

i kreditexpansionen skall kunna uppnås. I de synpunkter på den aktuella

ekonomiska politiken, som TCO:s styrelse lade fram på försommaren

1951, anföres, att en åtstramad kreditpolitik bör komma till stånd, varigenom

kreditvolymen hålles nere. Det anföres vidare: »Detta skulle förutsätta

om tillräcklig effekt i investeringsbegränsande syfte skall ernås enbart

på denna väg, att fasträntepolitiken övergives och att en väsentlig höjning

av räntenivån sker. Även mindre djupgående kreditåtstramande åtgärder i

samband med en endast mindre räntehöjning kunna emellertid vara av betydelse

som komplement till andra kraftigt verkande investeringsbegränsande

medel». Vad TCO här har förordat innebär icke, att räntan ensamt

bör utgöra den direkt kreditminskande faktorn, utan att den restriktivare

kreditgivningen bör åstadkommas genom en tillräcklig grad av stramhet på

penningmarknaden, vilket under nuvarande betingelser icke kan genomföras

utan en räntehöjning som följd.

Gentemot syftet att möjliggöra en begränsning av kreditgivningen har

TCO enligt vad ovan anförts intet att erinra. Däremot hyser TCO betänkligheter,

huruvida den föreslagna linjen är den ur samhällets synpunkt lämpligaste.

TCO vill i detta sammanhang inledningsvis hänvisa till de synpunkter,

som organisationen framfört i sitt yttrande till statsrådet och chefen

för Kungl. finansdepartementet rörande promemoria med förslag till lag

om rätt för Konungen att i vissa tall meddela särskilda bestämmelser om

bankaktiebolags utlåning. Enligt den utredning, som anföres i ifrågavarande

promemoria, synes av de hittills använda metoderna för begränsning

av kreditgivningen även skärpningen av bestämmelserna om bankaktiebolags

kassareserver vara mindre effektiv. Utredningen pekar i stället pa möjligheten

att tillgripa särskilda bestämmelser rörande bankaktiebolags utlåning

i förhållande till det förvaltade kapitalet. Möjlighet skulle — under

förutsättning att byggnadskostnadsstegringen icke i och för sig håller efterfrågan

på kredit tillhaka — föreligga att härvid påverka även kreditgivningens

inriktning på kredit för bostadsändamål respektive för annat ändamål,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

så att erforderlig likviditet åstadkommes på bostadskreditmarknaden. Härigenom

skulle räntan på bostadskrediter kunna hållas på önskad nivå, varigenom

den kanske väsentligaste anledningen till att en stram penningpolitik

hittills icke kunnat föras, skulle ha undanröjts. Följden skulle visserligen

bli ett tryck uppåt på räntenivån för annan kredit än för bostäder, vilket

TCO emellertid finner ligga i linje med en effektiv politik i kreditåtstramande

och därmed investeringsbegränsande syfte.

Riksförbundet Landsbygdens folk har uttalat, att en låg ränta vore av väsentlig

betydelse icke blott för bostadsproduktionen utan även för jordbruket.

Åstadkommandet av ett stabilt penningvärde vore emellertid det väsentligaste

för den ekonomiska politiken. Kravet på en låg ränta måste därvid

komma i andra hand.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Som i bankofullmäktiges skrivelse framhållits torde enighet i stort sett

föreligga om önskvärdheten av att genom en restriktiv politik söka förhindra

en fortsatt kreditexpansion. Härvidlag måste dock i viss mån göras

undantag för den kreditexpansion, som i och för sig icke är ett uttryck för

en inom landet pågående inflationistisk utveckling utan har sin grund i de

ökade importpriserna på viktiga råvaror, en naturligt betingad ökad lagerhållning

o. s. v. Svårigheterna med genomförandet av en dylik restriktiv

kreditpolitik accentueras dock på ett avgörande sätt, om den skall ske inom

ramen för ett bibehållet ränteläge.

Motståndet mot en förhöjning av räntenivån har av naturliga skäl hänfört

sig bland annat till de överväganden, som ha sin grund i de stora

kapitalinsatserna inom bostadsproduktionen och jordbruket, vtterst beroende

på den inverkan kapitalkostnaderna här omedelbart medföra på levnadskostnaderna.

För jordbrukets del räknas med förräntning av ett totalt

lantbrukskapital av för år 1951/1952 nära 8,4 miljarder. En räntehöjning1!

på 1 procent skulle sålunda innebära en kalkylmässig kostnadsökning med

80 å 90 miljoner. Emellertid slår en sådan ränteökning i kalkylen i sin helhet

igenom först efter relativt lång tids förlopp.

Genom de numera godtagna principerna för kapitalkostnadspostens beräkning

måste här förutsättas som självklart, att jordbrukarna kollektivt

erhålla kompensation för denna kostnadsökning med däremot svarande

stegrade livsmedelspriser. Däremot kommer helt naturligt räntestegringens

verkningar att utfalla olika för skuldsatta och icke skuldsatta jordbrukare.

Man synes sålunda icke kunna bortse från att för att en kreditåtstramning

skall bibehålla sin inflationsdämpande verkan den bör för vissa områden

kombineras med en strävan att motverka en räntehöjningsprocess. För

att uppfylla båda dessa önskemål torde man i vissa extrema lägen icke

kunna helt avvisa en av statsmakterna tillfälligtvis kontrollerad differentiering

av krediterna och kostnaderna för dem på samma sätt som man i

vissa ekonomiska lägen tvingats införa ransoneringar och priskontroll beträffande

varor och tjänster.

Å andra sidan synes man såväl ur samhällets som den enskilda medborgarens

synpunkt böra tillgripa dylika regleringar endast när de äro av behovet

synnerligen påkallade och då efter mycket noggrant övervägande av de

verkningar de kunna ha på samhällsekonomien och på användningen av de

produktiva resurserna i samhället.

Ett flertal remissinstanser ha diskuterat frågan om kreditransonering och

lämpligheten av att riksbanken, på sätt i bankofullmäktiges skrivelse före
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

slagits, under vissa omständigheter skulle uppträda som supplementär kreditgivare.

Kooperativa förbundets styrelse anför härom.

Styrelsen vill betona, att en priskontroll över räntan på sätt bankofullmäktige

ifrågasatt icke kan tänkas bli effektiv, såvida ej själva ränteregleringen

i sista hand kompletteras med en kreditransonering. Bankofullmäktige

hänvisa också till att inom finansdepartementet en undersökning företagits

»rörande möjligheten att genom särskilda bestämmelser för affärsbankerna

på ett mera differentierat sätt än vad som är möjligt inom ramen

för kassareservlagen påverka kreditgivningens inriktning». Det heter vidare,

att »det kan visa" sig, att denna väg kunde bidraga till att lösa ifrågavarande

fördelningsproblem. Därutöver skulle enligt fullmäktiges mening för att

i största möjliga utsträckning eliminera de påtalade riskerna krävas, att en

kreditgivare med tillräckliga resurser funnes, vilken kunde korrigera den

kreditfördelning, som kreditinstitutens utlåningspolitik ledde till genom att

uteslutande ur allmänna synpunkter pröva sådana kreditbehov, som icke

täcktes av kreditinstituten, och därvid bevilja de krediter, som befunnes ur

sådana synpunkter mycket angelägna». Det framhålles i fortsättningen, att

den naturliga kreditgivaren av detta slag skulle vara riksbanken. Redan

den omständigheten att riksbanken skulle kunna ingripa på detta sätt, antages

av bankofullmäktige kunna påverka kreditens fördelning i önskad riktning.

Av bankofullmäktiges nu citerade uttalande synes framgå, att fullmäktige

icke tillmäta det inom finansdepartementet utarbetade förslaget om särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags utlåning alltför stor betydelse såsom

ett stöd åt ränteregleringen. Den statliga affärsbanken, Kreditbanken,

omnämnes f. ö. överhuvudtaget inte alls av fullmäktige i detta sammanhang,

vilket styrelsen finner egendomligt. Ifråga om riksbankens möjligheter att

konkurrera med kreditinstituten och därvid särskilt tillgodose sådana lån,

som dessa icke skulle önska taga själva, påpeka fullmäktige f. ö. att denna

verksamhet borde bedrivas »med den största försiktighet». Den skulle vidare

vara i största möjliga utsträckning av tillfällig art. Skälet för fullmäktiges

försiktighet på denna punkt är närmast att riksbanken genom en liberal

långivning för vissa sociala ändamål, därest denna finge större omfattning,

skulle komma att direkt motverka syftet med riksbankens penningpolitiska

huvuduppgift i ett dylikt läge, nämligen den att skapa stramhet på kreditmarknaden.

I detta sammanhang vill styrelsen i förbigående fästa uppmärksamheten

på en mindre lycklig formulering i fullmäktiges skrivelse. Det heter nämligen

att riksbanken skulle pröva vissa sådana kreditbehov, som icke täckts

av kreditinstituten »uteslutande ur allmänna synpunkter». Styrelsen har

svårt att föreställa sig, att riksbanken oberoende av den erbjudna säkerheten

eller andra omständigheter skulle kunna i sin långivning anlägga uteslutande

allmänna synpunkter på dylika kreditbehov.

Bank- och fondinspektionen anför.

Enligt vad fullmäktige framhållit är ränteregleringen avsedd att sättas i

kraft i ett läge, då till följd av stark kreditåtstramning räntan visat tendens

att stiga resp. stiga högre än som är förenligt med den penningpolitiska målsättningen.

Det är tydligt och har också medgivits av fullmäktige, att ränteregleringen

i en sådan situation icke innefattar någon garanti för en tillfredsställande

kreditfördelning, särskilt icke om räntenivån för de krediter,

som ur samhällelig synpunkt bedömas angelägnast, pressats. Av denna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

anledning blir, som fullmäktige anfört, en supplementär kreditgivning

nödvändig, om regleringen över huvud skall kunna fungera. Denna supplementära

kreditgivning kommer naturligen att inverka på det totala utbudet

av krediter på marknaden. För att möta invändningen att regleringens

syfte härigenom skulle motverkas, framhålla fullmäktige dels att den stramare

penningpolitiken finge förväntas leda till sådant resultat att det åsyftade

målet i fråga om kreditvolymen totalt sett nåddes, dels att ifrågavarande

verksamhet från riksbankens sida skulle bedrivas med den största försiktighet.

Inspektionen uttalar därefter, att inspektionen icke kunde dela fullmäktiges

förhoppningar om att den supplementära kreditgivningen skulle kunna

hållas inom snäva gränser. Det låge i sakens natur, att kreditinstituten i det

läge, då ränteregleringen vore avsedd att tillämpas, hade en viss benägenhet

att söka bevara lönsamheten genom att inrikta kreditgivningen på områden,

där räntan vore minst pressad. Härtill komme, att denna strävan att kompensera

sig för minskad marginal på lågränteområdet kunde väntas bli underbyggd

av även andra motiv såsom en önskan att bevara tidigare kreditförbindelser,

att sörja för de kreditbehov, som traditionellt blivit tillgodosedda

inom den ifrågavarande gruppen av kreditinstitutioner o. s. v. Resultatet

härav torde bli att riksbanken finge övertaga en växande del av kreditförmedlingen,

speciellt den del som avsåge bostadsändamål och skedde till

låg ränta. För att icke det totala kreditutbudet till följd härav skulle öka,

nödgades riksbanken ytterligare åtstrama de reguljära kreditinstitutens kreditgivning,

vilket i sin tur komme att öka benägenheten att inrikta denna på

andra ändamål än som av riksbanken gynnades. För den omfattande supplementära

kreditgivning, som sålunda kunde befaras bli nödvändig, saknade

riksbanken för närvarande erforderlig organisation. En utbyggnad därav

skulle därför behöva ske, samtidigt som en viss överskottskapacitet komme

att uppstå i de privata kreditinstituten. En dylik utveckling torde icke stå i

överensstämmelse med statsmakternas intentioner vid tillskapandet av den

statliga affärsbanken, och man måste fråga sig, om det verkligen kunde vara

praktisk politik att ett par år efter det sagda bank efter grundligt övervägande

inrättats tillskapa ännu en omfattande organisation för kreditgivning

av i huvudsak samma karaktär som den som förekomme inom de privata

kreditinstituten.

Betänkligheter mot den föreslagna anordningen med supplementär kreditgivning

ha även framförts av bl. a. Sveriges allmänna hypoteksbanks styrelse,

som uttalat, att i den mån ur allmän synpunkt önskvärd kreditgivning

skulle avse sådana belåningsobjekt, som kunde belånas i hypoteksinstitutionen,

det syntes styrelsen vara ett naturligt tillvägagångssätt att

kreditgivningen ordnades genom att riksbanken köpte hypoteksbankens

obligationer till erforderligt belopp och att krediten därefter utlämnades

genom hypoteksinstitutionen.

Landsorganisationen och bostadsstyrelsen ha tillstyrkt, att riksbanken

på sätt föreslagits, skall kunna inträda som supplementär kreditgivare.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

27

Bankofullmäktiges förslag till räntereglering.

Riksbankens promemoria.

I den vid bankofullmäktiges skrivelse fogade promemorian lämnas till

en början redogörelse för innehållet i de olika prisregleringslagar,

som gällt sedan 1939. I promemorian anföres därefter följande.

Det torde vara otvivelaktigt, att de regler, som givas i prisregleringslagen,

icke avpassats med tanke på en kontroll av penning- och kapitalmarknaderna.

Att dessa marknader lämnats utanför prisregleringsområdet sammanhänger

givetvis med den hittillsvarande inställningen, att penning- och

kapitalmarknaderna skulle påverkas i åsyftad riktning enbart genom andra

åtgärder än sådana, som kunna hänföras under begreppet priskontroll. De

senaste årens erfarenheter hava emellertid givit vid handen, att dylika åtgärder

— särskilt då fråga är att motverka såsom icke acceptabla bedömda

ränteglidningstendenser — kunna medföra konsekvenser, som icke äro förenliga

med den allmänt-ekonomiska målsättningen. I en dylik situation

synes anledning föreligga att närmare överväga möjligheterna att söka

åstadkomma en ändamålsenligare räntekontroll med anlitande av metoder

av liknande typ som de, som användas inom de priskontrollerade områdena.

I detta sammanhang torde böra beaktas, att de faktorer, som inverka

på kreditpriset, väsentligt avvika från dem, som äro avgörande för prisbildningen

på förnödenheter och tjänster. Utbudet av kredit är t. ex. ej beroende

av några materiella produktionsförutsättningar. Sistnämnda förhallande

torde — i jämförelse med det genom prisregleringslagen reglerade

området — underlätta genomförandet av en kontroll av priset på kredit

dvs. räntan. Kreditväsendets långt drivna specialisering av och arbetsfördelning

mellan kreditinstitut av olika slag allt efter krediternas löptid och

ändamål m. m. — gränsdragningar som inverka på prisets, d. v. s. rantans,

bestämmande — torde även underlätta genomförandet av en dylik kontroll.

Det torde ej heller vara någon risk för att en lämpligt avvägd räntereglering

skall verka snedvridande på produktionen.

I promemorian uttalas därefter, att jämförelsen med prisregleringslagen

torde visa att denna lag icke utan väsentliga olägenheter kunde göras tilllämplig

även på penning- och kapitalmarknaderna. Införandet av en räntereglering

torde därför förutsätta en särskild fullmaktslag, som gåve Konungen

befogenhet att under i lagen angivna förutsättningar förordna om räntereglering.

I fråga om förutsättningarna för tillämpning av fullmaktslagen

samt administreringen av räntekontrollen

anföres i promemorian följande.

Förutsättningen för ett förordnande om räntekontroll torde böra vara,

att det befinnes oundgängligen nödigt för uppnående av det mål, som fastställts

för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Förordnandet bor vidare

icke kunna ges utan att riksbanken gjort framställning därom. Samråd

med eller hörande av riksgäldsfullmäktige ocli/ellcr bank- och fondinspektionen

torde icke böra krävas, då ett eventuellt förordnande bor kunna

ges utan tidsutdräkt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

Med avseende å administreringen av räntekontrollen må anmärkas, att

densamma avser att — liksom valutalagen och lagen om de särskilda kassareservsbestämmelserna

— komplettera riksbankens traditionella penningpolitiska

medel. I analogi med vad som tillämpas inom de priskontrollerade

områdena, där handhavande av priskontrollen inom specialområden uppdragits

åt vederbörande ansvariga myndighet, bör därför administreringen av

räntekontrollen ske genom riksbanken. Riksbankens statsrättsliga ställning

som riksdagens verk torde — vilket får anses bekräftat av tillämpad praxis

—- icke utgöra hinder för att den genom av Konung och riksdag gemensamt

stiftad lag pålägges förvaltningsuppgifter utöver dem, som anges i riksbankslagen.

Med hänsyn till riksbankens ställning och det förhållandet, att

en dylik lag skulle utgöra ett komplement till de övriga penningpolitiska

medel, som handhas av riksbanken, ligger det i sakens natur, att riksbankens

beslut i frågor, som röra räntekontrollen, icke böra kunna överklagas.

Riksbankens verksamhet rörande ränteregleringen kan givetvis, liksom dess

verksamhet i övrigt, granskas av bankoutskott och riksdag. — Av praktiska

skäl böra fullmäktige i riksbanken erhålla befogenhet att åt direktionen eller

på annat sätt sammansatt arbetsutskott uppdraga att handha den löpande

verksamheten av kontrollen.

I promemorian anföres därefter beträffande tillämpningsområdet,

att lullmaktslagen torde böra ge Konungen rätt att förordna om räntekontroll

avseende all kreditgivning. Om regleringen inskränktes till yrkesmässig

verksamhet, kunde detta lätt leda till att vid sidan av kreditinstituten en från

kontrollen undantagen marknad skapades. Ett förordnande om räntekontroll

torde emellertid åtminstone till en början endast böra taga sikte på ur

penningpolitisk synpunkt betydelsefulla sektorer av penning- och kapitalmarknaden.

Först efter någon tids erfarenhet av verkningarna av ett på

dylikt sätt begränsat förordnande torde ståndpunkt böra tagas till frågan

om lämpligheten och behovet av en vidsträcktare tillämpning av fullmaktslagen.

Det torde icke vara tillfyllest att under kontrollen inbegripa endast utlåningsräntorna.

I vissa lägen torde det nämligen kunna visa sig nödvändigt

tör riksbanken att, för att nå det med lagstiftningen avsedda syftet, kunna

avväga räntemarginalerna. Även inlåningsräntorna syntes därför böra omfattas

av kontrollen. En räntekontroll av här ifrågasatt slag syftade till att

få kreditmarknaden i stort under kontroll. Bestämmelserna borde konstrueras

så, att kreditgivarna icke erhölle möjlighet att kompensera sig för

en genom kontrollen åstadkommen räntesänkning genom att uttaga avgifter

i annan form. Begreppet utlåningsränta torde därför i detta sammanhang

böra givas en vidare innebörd än vad som eljest är fallet och omfatta den

totala kostnaden för kredit av visst slag. I kostnaden — och alltså inbegripen

under kontrollen -— borde sålunda inräknas förvaltningsbidrag, räkningsavgifter,

kapitalrabatter o. s. v. Motsvarande borde givetvis gälla även

för begreppet inlåningsränta.

I fråga om kontrollen av obligations- och förlagslån

uttalas i promemorian, att det vore mest ändamålsenligt att ersätta den

sedan nagra år gällande överenskommelsen mellan riksbanken och kredit
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.

instituten angående prövning av riksbanken av uppkommande frågor om låneemissioner

med en bindande bestämmelse, att sådana lån icke finge emitteras

utan riksbankens tillstånd. Riksbankens prövning av ansökan om emission

skulle givetvis därvid liksom hittills omfatta såväl räntesatsen som övriga

lånevillkor.

I anslutning till vad i denna del anförts i promemorian ha bankofullmäktige

i skrivelsen betonat, att de föreslagna bestämmelserna om att emittering

av obligationslån skulle kräva tillstånd av riksbanken givetvis icke borde

påverka de hittillsvarande former, under vilka fullmäktige i riksgäldskontoret

fattat beslut om utgivande av statslån.

I promemorian diskuteras därefter vilka metoder, som lämpligen borde

användas vid den föreslagna räntekontrollen. Det uttalas till en början, att

det reglerande organet för att kunna utöva den kontrollerande verksamheten

måste skaffa sig bästa möjliga översikt av de för olika slag av krediter tilllämpade

räntorna. Lagen borde därför ge möjlighet att föreskriva anmälningsskyldighet

för kreditgivare angående dels vid viss tidpunkt tilllämpade

in- och utlåningsräntor dels planerade räntehöjningar. Kontroll med

stöd av föreskrift om anmälningsskyldighet kunde vara ett förberedande steg

till egentlig räntereglering. Vad anginge anmälningsskyldighet beträffande

planerade räntehöjningar kunde den användas som ett medel att förhindra,

att riksbanken ställdes inför fullbordade fakta i fråga om räntehöjningar.

De metoder, som lämpligen borde komma till användning vid reglering

av utlåningsräntorna, torde kunna utformas i analogi med prisregleringslagens

prisstopp- och normalprismetod. Räntor, som fastställdes enligt någon

av dessa metoder, skulle ha karaktären av högsta räntor, som icke finge

överskridas utan riksbankens tillstånd.

Räntestoppet skulle i första hand innebära förbud att utan riksbankens

tillstånd höja vid viss tidpunkt tillämpade utlåningsräntor. Föreskriften

kunde tänkas vara antingen generell eller gälla allenast beträffande

visst eller vissa slag av krediter. Lagen borde även ge möjlighet att förordna

om sänkning av »stoppräntor». Räntestoppet måste, som nämnts, gälla de vid

viss tidpunkt (»stickdag») tillämpade räntorna. Man borde icke vara hänvisad

till att som utgångspunkt välja just den dag, då förordnande om räntestopp

meddelades, utan stickdag borde kunna bestämmas till förfluten tidpunkt.

En förfluten dag som räntestoppdag hade den fördelen att, om planerna

på räntestopp bleve kända i förväg, en av dylik anledning företagen räntehöjning

icke finge tillämpas på krediter, som beviljades efter det att föreskriften

givits, och icke heller i full utsträckning på tidigare men efter stickdagen

beviljade krediter.

Den reglerade utlåningsränta, som skulle svara mot prisregleringslagens

normalprisreglering, torde icke böra benämnas normalränta. Sistnämnda begrepp

vore tämligen diffust och hade dessutom kommit till användning i

bestämmelser angående normalränta vid lån ur statens utlåningsfonder. Man

torde här med fördel kunna använda benämningen maxi in i r ä n t a, ef
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

tersom en ränta fastställd enligt denna regleringsmetod vore att anse som

en högsta ränta.

Maximiräntorna kunde tänkas utformade antingen som exakt angivna

räntesatser vid olika slag av kredit eller ställas i relation till av riksbanken

tillämpat diskonto. Den sistnämnda metoden vore måhända att föredraga,

då den vore smidigare i tillämpningen. Den onödiggjorde — vid diskontotörändringar

-—- ett utfärdande av föreskrifter, som skulle bli erforderliga

enligt den förra metoden, och fångade in hela ränteregistret.

Vidare borde möjlighet föreligga att fastställa minimiräntor i syfte

att möjliggöra en avvägning av räntemarginalerna.

Bankofullmäktige ha i anslutning till denna del av promemorian uttalat,

att en eventuell kontroll över tillämpade räntor väsentligt underlättades

därav, att kreditinstituten — delvis i samband med träffade överenskommelser

— tillämpade relativt enhetliga räntesatser för olika slag av in- och

utlåning.

I promemorian uttalas därefter att sanktioner torde vara erforderliga

för att bestämmelser om räntekontroll skola få åsyftad effekt. Åsidosättande

av föreskrift, som meddelats med stöd av föreslagna fullmaktslag, torde

sålunda böra medföra straff och — i vissa fall — förverkandepåföljd. Underlåten

anmälningsskyldighet borde liksom lämnande av medvetet oriktig

uppgiv kriminaliseras. Vid de egentliga ränteregleringstyperna, räntestopp

och maximiränta resp. minimiränta borde straffhotet riktas mot den, som

överskrede resp. underskrede de fastställda räntesatserna. Vid regleringstyperna

borde även förverkandepåföljd kunna inträda och innebära förverkande

av tagen, betingad eller erbjuden ränta. Brott av nämnda slag

borde — i likhet med som gällde i fråga om överträdelser av valutabestämmelserna

— kunna åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av riksbanken.

Som exempel på tillämpning av en räntereglering anföres i promemorian

följande.

En räntereglering i ett läge sådant som förelåg under första delen av innevarande

år, torde främst ha bort syfta till att stoppa den då pågående ränteglidningen

uppåt, som tvingade riksbanken till stödköp på marknaden och

omöjliggjorde för bl. a. hypoteksinstitutionerna att på marknaden placera

små obligationer till acceptabla villkor. Nästa åtgärd skulle ha avsett att

återföra bottenlåneräntan för fastighetskrediter till det av riksbanken åsyftade

läget, 3,5 % för obundna lån och 3,6 för bundna.

I angivna syfte skulle riksbanken genom föreskrift om anmälningsskyldighet

ha skaffat sig en översikt av då tillämpade räntor. Som en inledning

till kontroll av obligationsmarknaden skulle ha föreskrivits, att obligationslån

icke finge emitteras utan riksbankens tillstånd.

Genom räntestoppet skulle en fortsatt ränteglidning uppåt ha hejdats och

genom befogenheten att sänka stoppräntor, skulle de räntor, som voro av

intresse ur kapitalmarknadssynpunkt, kunnat återföras till önskat läge.

Därigenom att det sålunda reglerade området blivit mindre attraktivt för

kapitalplacerare torde man ha haft anledning att räkna med ökat intresse

för långfristiga placeringar i obligationer.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

31

Remissyttrandena.

Jag övergår härefter till de uttalanden om lagutkastet som gjorts i remissyttrandena.

Härvid redovisas till en början vissa allmänna ekonomiska

synpunkter.

Vid försäkringsinspektionens yttrande är fogat ett utlåtande av professorn

Erik Lundberg, vari denne diskuterat lagutkastet ur allmän ekonomisk

synpunkt. I utlåtandet anföres till en början.

Den i bankofullmäktiges skrivelse föreslagna fullmaktslagstiftningen avser

att möjliggöra ingripanden på penning- och kapitalmarknaderna av delvis

revolutionerande innebörd. I sista hand ger den riksbanken möjligheter

till en strukturell omdaning av vårt kreditväsendes funktionssätt, särskilt

med hänsyn till riksbankens ställning. Verkningar av en sådan nyordning i

olika avseenden — t. ex. på livbolagens verksamhet — kunna givetvis inte

med någon säkerhet bedömas utan en mycket ingående prövning av hur penning-

och kapitalmarknaderna komma att fungera sedan en lagstiftning av

föreslagen art i olika avseenden satts i kraft. I riksbanksfullmäktiges skrivelse

och i bifogad P. M. rörande räntekontroll ges emellertid en helt otillräcklig

och på väsentliga punkter ytterst oklar föreställning både om hur de

nya penningpolitiska vapnen skola användas och om hur de komma att verka.

För att närmare belysa denna uppfattning lämnas följande kritiska kommentarer

till de nationalekonomiska resonemang och slutsatser, som redovisas

i fullmäktiges skrivelse. ..

Redan själva målet för den penningpolitik, som skall eftersträvas med tillgängliga

medel, är ytterst oklart formulerat. Det anges i riksbanksskrivelsen

att man »i hittills rådande konjunkturläge» bör syfta mot balans på

kapitalmarknaden, »d. v. s. att ett läge uppnås, där kreditbehoven begränsas

så, att de kunna tillgodoses utan kreditexpansion». Detta måste betecknas

som en egendomlig och godtycklig målsättning, som inte. annat än under

speciella förutsättningar kan upprätthållas. När nationalinkomsten stiger

med 3—4 % per år och såväl fast som rörligt kapital sannolikt ökar tämligen

parallellt härmed, varför kan och bör inte vid konstant pi isnivå

en stigande kapitalbildning åtföljas av en ökning av bankernas in- och utlåning?

Så har i allmänhet varit förhållandet under tidigare s. k. normala

tider.

I utlåtandet diskuteras därefter frågan om fördelningen av kreditgivningen

och särskilt det framförda förslaget, att riksbanken skulle kunna korrigera

denna fördelning genom att uteslutande ur allmänna synpunkter pröva sådana

kreditbehov, som inte täcktes av kreditinstituten. Härom anföres

bl. a.

Riksbanksfullmäktiges uppdelning av kreditbehoven i primära och sekundära

vila överhuvudtaget på helt oredovisade premisser, som skulle behova

göras till föremål för en grundlig samhällsekonomisk prövning, innan vittgående

fullmakter lades i riksbankens hand. Det säges t. ex. att vissa delar

av exportindustrien arbetar med mindre marginaler än den del av näringslivet,

som är inriktad på tillgodoseende av mera sekundära interna behov;

vid en kreditåtstramning med räntehöjning skulle därför exportindustrien

tvingas hålla tillhaka sin investeringsverksamhet i jämförelse med investeringar

för mindre viktiga behov. Efter vilka kriterier skall riksbanken gora

sådana distinktioner? Det vore givetvis orimligt att fastställa vissa absoluta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

kategorier av viktig och oviktig verksamhet att läggas till grund för kreditgivningens

fördelning på näringsområden.

Det bör dessutom tilläggas, att i de konjunktursituationer, som närmast

åsyftas i riksbankens skrivelse, framdrives inflationstendensen i regel

av prisstegringar i utlandet och härmed relativt höga priser på export- och

importvaror. Härigenom blir bekymret snarast motsatt det, som angivits i

bankofullmäktiges skrivelse; exportindustrien får ju därmed relativt höga

vinster, varigenom dess investeringsverksamhet kanske icke i tillräckligt

hög grad kan träffas av kreditåtstramning och räntehöjning. Detta är ju i

hög grad dagens situation.

I utlåtandet upptages vidare till diskussion bankofullmäktiges uttalande,

att en marknadsåtstramning på penningmarknaden icke leder till en övergång

från ett ränteläge till ett annat något högre ränteläge, utan utlöser

en tendens till en fortgående räntestegring. I detta hänseende yttras bl. a.

Här anföres en bestämd uppfattning på en avgörande punkt utan någon

som helst bevisföring eller hänvisning till erfarenheter i Sverige och andra

länder under olika perioder. Det bör framhållas, att sambanden mellan räntenivå

och likviditet (penningtillgång) under de senaste 20 åren varit föremål

för ingående internationell diskussion inom nationalekonomien med

redovisning av omfattande teoretiska och statistiska undersökningar. Några

preciserade slutsatser om arten av dessa samband kan inte dras av dessa

undersökningar, men å andra sidan finnes just av dessa skäl intet underlag

för den kategoriska uppfattning, som framlägges i bankofullmäktiges skrivelse.

Frågan synes i stor utsträckning ännu vara öppen, i vilken utsträckning

den kreditransonering, som normalt ingår i bankernas kreditgivning,

till sin verkningsgrad stiger med åtstramning av likviditeten och åtföljande

höjning av räntenivån. I den mån detta är fallet, kommer risken för den

fortgående (kumulativa) räntestegring, som enligt fullmäktige skulle följa

av en åtstramning, att minska och eventuellt helt försvinna. Man kan inte

utan vidare dra några bestämda slutsatser i dessa hänseenden av 1950—51

års i och för sig obetydliga ränteglidning. En ingående undersökning synes

vara nödvändig på denna punkt.

I anslutning till det exempel på tillämpning av de föreslagna ränteregleringsbestämmelserna,

som lämnats i riksbankspromemorian, anföres i Lundbergs

utlåtande bl. a.

Härav synes framgå att ränteregleringen får betraktas som en metod att

användas för att hindra även en relativt ringa räntestegring (t. ex. den, som

ägde rum under 1950). En djupt ingripande räntereglering får — såvitt man

kan tolka bankofullmäktiges inställning — sålunda"betraktas såsom »oundgängligen

nödig för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet». Det bör för klarhetens skull tilläggas att målet

här tydligen i första hand avser stabilisering av räntenivån; det mål för

penningpolitiken, som riksbanken tidigare haft som främsta rättesnöre,

stabiliseringen av penningvärdet, omnämnes endast helt i förbigående i bankofullmäktiges

skrivelse.

Man bör emellertid räkna med att ränteregleringsvapnet framför allt skall

användas i en mer pressad situation än som rådde under 1950, t. ex. för

att hindra en räntestegring vid en med olika medel åstadkommen likviditetsåtstramning,

som göres så hård, att kreditexpansionen hejdas. I ett sådant

fall uppstår en stark spänning mellan efterfrågan och tillgång på kredit,

enligt den framlagda målsättningen i första hand på områden utanför

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bostadsmarknaden. I riksbankens skrivelse saknar man nästan all analys

av hur en sådan situation kan komma alt utvecklas och hur den skall bemästras.

Vilka möjligheter har riksbanken att i eu situation med stark

spänning mellan behov och tillgång på kredit effektivt förhindra att fastställda

maximiräntor inte överskridas?

I utlåtandet diskuteras den jämförelse mellan priskontroll och räntekontroll,

som gjorts i riksbankspromemorian. Det uttalas därvid, att de argument,

som i promemorian anförts till stöd för att en räntekontroll skulle

vara lättare att genomföra än en priskontroll, byggde på ytliga analogier

utan hänsynstagande till de skiljaktiga samband, som rådde på varurespektive

på kreditmarknaden. I utlåtandet anföres därefter.

För en realistisk undersökning av möjligheterna för en räntereglering

böra bl. a. följande slag av frågor besvaras. Kommer inte inom ramen för

samma ränta och övriga i skrivelsen nämnda kreditvillkor den högre kreditvärdigheten

och den mindre kreditrisken att ges prioritet vid bankernas ransonering

av utlåningen och härigenom en snedvridning av produktionen

och en dold räntestegring att ske? I vilken grad kan riksbanken gå i detalj

vid bedömning och granskning av kreditvillkoren med hänsyn till risk, säkerhet

o. s. v.? 1 den mån detta av administrativa skäl inte anses möjligt, hur

effektiv blir i så fall räntekontrollen, och kommer inte kredit att lockas över

på svårkontrollerbara områden med snedvridande verkningar på investeringar

och produktion?

Vid stark spänning mellan kreditbehov och kredittillgång komma givetvis

företag och näringsgrenar med hög självfinansieringsförmåga att gynnas i

fråga om realiserandet av investeringsmöjligheter; dessutom finnas många

vägar att via mer eller mindre svarta kanaler överföra likviditetsöverskott

mellan olika företag, med små möjligheter till räntekontroll för dessa transaktioner.

I det följande diskuteras frågan om möjligheterna att med andra medel

än räntereglering begränsa rörligheten hos räntan. Härom anföres.

Det bör undersökas, i vilken mån en rörlighet hos räntan kan begränsas

— såväl till storleken hos variationerna som till området (t. ex. exkluderande

bostadskrediterna) — genom att övriga åtgärder inom den ekonomiska

politiken dämpar spänningen mellan tillgång och efterfrågan på kredit. Bankofullmäktiges

uttalande i detta avseende måste betecknas som direkt vilseledande,

då det anses »ställt utom tvivel», att en räntehöjning av »erforderlig

omfattning» skulle bli av oacceptabel omfattning; spänningen på kreditmarknaden

och därmed räntehöjningen kan utan tvivel i hög grad påverkas

av den förda ekonomiska politiken i övrigt. Inte minst betydelsefullt

i det sammanhanget blir en prövning av frågan om inte dessa övriga åtgärder

(såsom budgetpolitik, investeringsskatt, byggnadsreglering) ha så pass

stor inneboende bundenhet, att en viktig kompletterande uppgift för penningpolitiken

just kan tänkas vara att snabbt och smidigt motverka de kortsiktsväxlingar

i inflationstendensen, som ständigt inträffa. Vid eu sådan undersökning

av arbetsfördelningen mellan olika medel inom den ekonomiska politiken

blir det eu viktig deluppgift att pröva, om en djupt ingripande och sannolikt

stel räntereglering av det slag som bankofullmäktige föreslagit, inte

i hög grad motverkar ett sådant syfte.

Avslutningsvis uttalas i Lundbergs utlåtande den uppfattningen, att bankofullmäktiges

förslag icke kunde anses bygga på tillräckligt klar analys av de

Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

ekonomiska sammanhangen och ej heller på erforderliga undersökningar

av den ekonomiska politikens mål och medel.

Svenska bankföreningen har i fråga om de konsekvenser ur allmän ekonomisk

synpunkt, som ett genomförande av förslaget kunde komma att medföra,

anfört.

En räntereglering efter de föreslagna linjerna måste, såvitt bankföreningen

kan finna, medföra en lång rad svåröverskådliga problem och komplikationer,

vilka måste grundligen undersökas och genomtänkas, innan man tar

ställning till förslaget.

Ett konsekvent fullföljande av den av fullmäktige tilltänkta politiken leder

till en lång rad direkta ingrepp, ofta av detaljregleringsnatur. Man är

därmed enligt föreningens mening inne på en väg som i längden måste medföra

ogynnsamma verkningar på rörligheten och utvecklingstakten i näringslivet.

Det svenska näringslivet är dock uppbyggt på förutsättningen av

en fritt fungerande kreditmarknad. Kreditväsendets nuvarande struktur

och arbetssätt är resultatet av en sekellång utvecklingsprocess, där den nödvändiga

anpassningen av kreditinstitutens arbetsformer till de skiftande

kreditbehoven i samhällsekonomien utgjort det ledande temat. Den i affärsbankerna

under tidernas lopp samlade erfarenheten har blivit ett efter

hand alltmer effektivt instrument för att åstadkomma en ur ekonomisk

synpunkt rationell kreditprövning, särskilt i vad gäller den riskbetonade

kreditgivningen. Ett system med räntereglering av den art som riksbanksfullmäktige

föreslå skulle emellertid medföra en ökning av kredittransaktionerna

utanför kreditinstituten och därmed en ökad splittring av kreditmarknaden

samt en fara för att kreditfördelningen konune att ske efter ur det

helas synpunkt mindre rationella grunder. Den prövning av kreditanspråken

och vägning ur ekonomiska synpunkter av olika anspråk från vitt skilda

företag och verksamhetsområden som nu sker i bankerna, skulle i större

eller mindre utsträckning ersättas av kreditgivning exempelvis från företag

till företag. Detta skulle onekligen betyda ett steg tillbaka i det svenska kreditväsendets

utveckling, som ur näringspolitisk synpunkt icke kan vara

lyckligt. Självfallet är det i och för sig tillåtligt att ifrågasätta det nuvarande

kreditväsendets organisation och funktionssätt ur sådana synpunkter, men

det är dock icke denna frågeställning som tages upp i fullmäktiges skrivelse.

Vad som sker är i stället, att man med utgångspunkt från en speciell penningpolitisk

målsättning, som inte i och för sig har med frågan om nämnda

organisation och funktionssätt att göra, rekommenderar åtgärder med mycket

vittgående konsekvenser och detta utan att någon utredning företagits

rörande dessa.

En särskild sida av sist berörda problem är den begränsning av centralbankens

möjligheter att överblicka marknaden och att på ett smidigt och rationellt

sätt inverka på kreditpolitiken, som en ökning av kredittransaktionerna

utanför bankerna måste medföra.

Den osmidighet i räntebildningen på kreditmarknaden, som skulle bli

följden av en direkt räntereglering, skulle även medföra menliga konsekvenser

för konkurrensen och rörligheten inom näringslivet. Såsom redan framhållits

måste man befara, att konkurrensen mellan affärsbankerna minskas

på grund av en påtvingad räntenivellering på utlåningssidan, vilket måste

vara ovälkommet för det kredittagande näringslivet. Vidare måste man

hysa farhågor för att konkurrensen t. ex. inom industrien och handeln blir

försvårad. Dels tenderar ju, såsom nyss påpekades, kredittransaktioner från

företag till företag att skapa mer eller mindre fasta anknytningar företagen

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Mnj:ts proposition nr 221.

emellan, dels måste den nya särskilt riskbetonade företagsamheten komma

att trängas tillbaka vid kreditfördelningen i samma mån som en särskild

efter det individuella fallet avpassad riskpremie icke kan uttagas i form av

högre ränta. Det torde väl knappast kunna råda mer än en mening om att

en sådan konkurrensinskränkande konsekvens är olycklig ur den ekonomiska

utvecklingens synpunkt. I en tid då strävandena inte minst trän statsmakternas

sida i princip och enligt bankföreningens åsikt med rätta ga ut

på att stimulera konkurrensen inom näringslivet och motarbeta tendenser

till konkurrensinskränkning, förefaller det icke riktigt att genom ändrade

riktlinjer för centralbankspolitiken försämra förutsättningarna för den fria

konkurrensen.

I den promemoria, som fogats vid priskontrollnämndens yttrande, har

ledamoten Östlind anfört.

Bedömningen av föreliggande lagförslag är givetvis i första hand avhängig

av hur man räknar med att fullmaktslagen skall komma att användas. Även

om de i lagen stipulerade ränteregleringsbestämmelserna icke sättas i kraft

innebär förekomsten av en fullmaktslag i enlighet med bankofullmäktiges

förslag att riksbankens ställning på kreditmarknaden avsevärt förstärkes i

förhållande till övriga kreditinstituts. Hur denna riksbankens stärkta maktposition

skulle komma att av banken begagnas, därom lämnar fullmäktiges

skrivelse föga upplysning. Man kan tänka sig exempelvis, att förutsättningarna

för eventuella överenskommelser mellan riksbanken och de privata

kreditinstituten ändras så, att det i fortsättningen blir mindre svårt än

hittills att genom överenskommelse få till stånd en effektiv kreditåtstramning

och likaledes att förhindra, att densamma ger sig till känna i en höjning

av bankräntorna. Eventuellt kan tillvaron av fullmaktslagen också

sätta riksbanken i stånd att genom överenskommelser med de privata kreditinstituten

förebygga exempelvis större obligationsutbud från institutens

sida under tider av kreditåtstramning, varvid behovet av stödköp från riksbankens

sida reduceras. Även på bankernas räntemarginal torde riksbanken

kunna vinna visst inflytande redan i och med tillkomsten av fullmaktslagen.

Den föreslagna fullmaktslagen tycks sålunda kunna få stor betydelse,

även om ränteregleringsbestämmelserna icke sättas i kraft. Lagförslaget

kan dock icke rimligen bedömas enbart under den förutsättningen att

räntereglering enligt de uppdragna riktlinjerna icke skall behöva tillgripas.

Kärnan i en räntereglering måste, att döma av fullmäktiges skrivelse,

vara kontrollen av kreditinstitutens utlånings- och inlåningsräntor. En dylik

kontroll torde vara tekniskt genomförbar. Däremot är det icke möjligt

att på grundval av fullmäktiges skrivelse bilda sig en uppfattning om de

indirekta verkningarna av en dylik räntereglering på obligationsmarknaden

och därmed på förutsättningarna för riksbankens operationer i öppna marknaden

eller på de ''olika kreditinstitutens och de övriga kreditgivarnas relativa

ställning och på kreditströmmarna.

Sparbanksinspektionen har uttalat, alt inspektionen icke hölle för osannolikt,

att en räntereglering efter de linjer, som bankofullmäktige uppdragit,

i förening med de medel som riksbanken redan liadc i sin hand, skulle kunna

möjliggöra för banken att hålla en stram penning- och kapitalmarknad utan

att denna skulle behöva karakteriseras av en fortgående räntehöjningsproccss.

Inspektionen utginge emellertid från att det icke vore nödvändigt, att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

räntesättningen ovillkorligen skulle behärskas över hela linjen, utan att det

främst vore fråga om att hålla räntan på obligations- och fastighetskreditmarknaderna.

För detta ändamål syntes den föreslagna ränteregleringen

vara ett väl kraftigt medel med hänsyn till dess konsekvenser. Den innebure

enligt inspektionens uppfattning alltför djupgående ingrepp i enskild närings-

och avtalsfrihet för att ens i nuvarande besvärliga läge kunna anses

vara tillräckligt motiverad ur penningpolitiska grunder.

Svenska stadsförbundet har understrukit angelägenheten av en stabil räntesituation

för det allmännas åtgärder på bostadsförsörjningens område.

Även kommunernas upplåningsbehov för andra allmänna ändamål hade ofta

visat sig svårlösta på grund av otillfredsställande räntekrav från långivarnas

sida eller deras förmedlare.

Rörande den av bankofullmäktige gjorda jämförelsen mellan

priskontroll och räntekontroll anför priskontrollnämnden.

I princip finnes intet att erinra mot att även kreditmarknaden göres till

föremål för en prisreglering. Företag som bedriva in- och utlåningsverksamhet,

kunna icke göra anspråk på att få stå i någon särställning i förhållande

till andra näringsidkare. Det synes närmast obilligt om kreditinstitutionerna

skulle sättas i tillfälle alt draga omedelbar ekonomisk fördel av kreditåtstrainning,

som befinnes motiverad av allmänna samhällsekonomiska

hänsyn.

Såvitt nämnden kunnat finna, torde den föreslagna anordningen sannolikt

representera en möjlig form att tekniskt genomföra en prisreglering

på kreditmarknaden. I sin allmänna konstruktion ansluter den sig till prisregleringslagen.

Riksgäldskontoret uttalar däremot, att ränta och kreditväsende icke torde

kunna bedömas efter samma mall som priser och varor. Kreditmarknaden

följde nämligen i mångt och mycket sina egna delvis irrationella lagar. Det

vore därför mycket svårt att överblicka, vilka verkningar i skilda hänseenden

en tillämpning av de föreslagna ränteregleringsbestämmelserna skulle

få för kreditmarknadens struktur och mekanism; icke minst gällde detta

förhållandena på obligationsmarknaden. Tillräcklig ledning för ett sakligt

bedömande härav hade icke lämnats i motiveringen för lagförslaget. Dessa

verkningar kunde emellertid enligt fullmäktiges uppfattning komma att

bliva högst betydande, även i icke avsedd riktning, och sannolikt framtvinga

nya ingrepp och regleringar.

Bank- och fondinspektionen anför. t

Ränteregleringsförslaget har i en till bankofullmäktiges framställning

fogad promemoria presenterats som en utvidgning av priskontrollen till att

gälla även penningar och kapital, och i enlighet härmed har promemorieförfattaren

strävat efter att utforma lagtexten i viss analogi med prisregleringslagen.

Detta synes ha givit anledning till missuppfattning om förslagets

verkliga innebörd, i det att ränteregleringen i den offentliga debatten

understundom jämställts med priskontrollen över varor och tjänster. I

själva verket uppbäres förslaget av andra skäl än önskan att förhindra uttagandet

av oskäliga vinstmarginaler. Ränteregleringen är avsedd att användas

som ett rent penningpolitik! vapen i ett läge, då det prövas ound
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

gängligen nödvändigt »för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet». Räntemarginalproblemet har i fullmäktiges

skrivelse ej ens berörts; inga som helst riktlinjer — utöver de

penningpolitiska — meddelas till vägledning vid bestämmandet av inlånings-

eller utlåningsräntans storlek; förslaget giver i princip riksbanken

full frihet att i penningpolitiska syften krympa eller vidga bankernas marginaler

utan hänsyn till om åtgärden är skälig eller ens försvarlig ur lönsamhetens

synpunkt.

Sveriges industriförbund anför.

Utrymmet för en spekulativ räntestegring är mycket mindre än möjligheterna

av en spekulativ höjning av varupriserna. Räntan är visserligen

också ett pris, men den följer icke alls samma lagar som prisbildningen på

varor, bl. a. därför att framtidsmomentet väger vida tyngre i fråga om räntan.

Att utforma en räntereglering efter mönstret av priskontrollens bestämmelser

under förmenande av att det i bägge fallen är fråga om ingrepp i prisbildningsmekanismen,

måste därför betecknas som förfelat.

Även Stockholms handelskammare och ett flertal andra remissinstanser

ha framfört liknande synpunkter.

I några yttranden har ifrågasatts om det icke vore tillräckligt, att ett lagförslag

av beredskapsnatur nu blott utarbetades för att vid behov kunna

föreläggas riksdagen. Även ha i yttrandena diskuterats innebörden av de i

lagförslaget angivna förutsättningarna för en tillämpning

av lagen.

Riksgäldsfullmäktige ha sålunda anfört, att fullmäktige givetvis funne

det vara önskvärt och lämpligt att bankofullmäktige förberedde åtgärder av

beredskapsnatur på det peningpolitiska området att underställas riksdagen

i en krissituation, då det aktuella läget påkallade extraordinära åtgärder.

Fullmäktige vore däremot icke benägna att nu tillstyrka antagande av den

föreslagna fullmaktslagen, som till sina konsekvenser vore svårbedömlig.

De fullmäktige, vilka reserverat sig och biträtt förslaget, ha understrukit,

att lagen icke vore avsedd att träda i tillämpning annat än i en utomordentlig

situation med syftemål främst att bevara ett fast peningvärde. Så snart

den utomordentliga situationen bemästrats, kunde en återgång ske till normal

ordning.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelse har rörande dessa frågor anfört.

Riksbanksfullmäktige ha anmält, att de i nu rådande allmänna ekonomiska

läge icke äro beredda att föreslå ett införande av räntereglering. Vid sådant

förhållande synes förtjäna övervägas, huruvida i förekommande fall ett lagförslag

om räntereglering bör framläggas för riksdagen snarast möjligt, eller

om därmed bör anstå tills frågan om en tillämpning av den föreslagna lagen

blivit verkligt aktuell. I varje fall synes beredningen av lagförslaget böra

slutföras. Enligt styrelsens mening talar å andra sidan åtskilligt för att med

själva framläggandet av lagförslaget för riksdagen finge anstå, tills det ekonomiska

läget och speciellt penningmarknaden till äventyrs hade utvecklats

på ett sådant sätt, att man kunde räkna med en nära förestående tilllämpning

— helt eller i vissa delar — av lagen. Därigenom skulle vinnas,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

att den slutliga behandlingen av lagförslaget finge en mera realistisk prägel,

inen också att önskvärd tid vunnes att överväga alternativa, mindre stela åtgärder

i lagens syfte. Skulle emellertid av särskilda skäl den förberörda beredskapslagstiftningen

anses brådskande, vill styrelsen som sin mening uttala,

att jämväl själva införandet av lagen bör göras beroende av beslut utav

riksdagen.

Även bank- och fondinspektionen har uttalat att prövningen av lagförslaget

borde kunna anstå. Inspektionen anför härom.

Ränteregleringsförslaget är, enligt vad bankofullmäktige anför, icke avsett

att genomföras i nuvarande läge utan först om en allmän inflation åter

skulle blossa upp och nödvändiggöra en åtstramning av kreditgivningen med

ty åtföljande risk för en ränteglidning uppåt. Under sådana förhållanden

vill det förefalla, som om den definitiva prövningen av förslaget utan olägenhet

skulle kunna anstå, och de mycket ömtåliga och invecklade frågor, som

sammanhänga med kreditregleringen, skulle kunna göras till föremål för

en grundlig undersökning, därvid även andra utvägar för vinnande av de

penningpolitiska målen borde övervägas.

Riksförbundet Landsbygdens folk har uttalat, att förutsättningarna för

ett förordnande enligt lagen borde preciseras och skärpas. Kooperativa förbundets

styrelse har i ett gemensamt yttrande över ifrågavarande lagutkast

och lagutkastet om bankaktiebolags utlåning, anfört.

Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att i den i vårt land hittills

gällande fullmaktslagstiftningen förutsättningen för att dylika lagar skola

kunna sättas i kraft efter beslut av riksdagen regelmässigt angivits vara, att

vårt land antingen befinner sig i krig eller krigsfara eller att eljest av krig

föranledda utomordentliga förhållanden äro rådande. Den allmänna formuleringen

i lagförslaget om bankaktiebolags utlåning, »i den mån sådant med

hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt», kan icke anses

täcka de förutsättningar, som angivas i bestående fullmaktslagar. Då dessutom

lagförslaget om bankaktiebolags utlåning uppenbarligen är avsett att

utgöra ett komplement till lagförslaget om räntereglering, i vilket senare det

endast helt allmänt talas om »riksbankens penningpolitiska verksamhet»,

är den slutsatsen naturlig, att de båda lagförslagen åsyfta att alldeles oberoende

av krig, krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden

ge Kungl. Maj :t mycket vidsträckta fullmakter på det ekonomiska

området.

Det kan i detta sammanhang erinras om att när riksdagen beviljat Kungl.

Maj :t vidsträckta fullmakter på det ekonomiska området med sikte på krig

eller krigsfara eller att landet befunnit sig i av krig föranledda utomordentliga

förhållanden i övrigt, har det alltid framstått som angeläget för riksdagen

att i olika avseenden genom särskilda garantier sörja för att dylika

fullmakter endast lämnats i den utsträckning så befunnits oundgängligen

nödvändigt och endast för viss tid. Redan med hänsyn till det nu anförda

torde det i demokratins intresse noga övervägas, huruvida rent penningpolitiskt

motiverade fullmakter över huvud äro lämpliga i nuvarande läge och

om riksdagen bör medverka till att sådana kunna tagas i bruk såsom "hjälpmedel

i en även för normala tider avsedd statlig penningpolitisk verksamhet.

Tveksamheten om att tillgripa en fullmaktslagstiftning på förevarande

område, vilken synes vara avsedd att tillämpas även under relativt normala

förhållanden, borde te sig särskilt stor, om man tar i betraktande att riks
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

banken, som bcröres av fullmaktslagstiftningen rörande ränteregleringen,

ju är ett riksdagens verk, vilket i princip skall stå oberoende av Kungl.

Maj :t.

Styrelsen anför vidare i anslutning till det exempel på tillämpning av

ränteregleringsbestämmelserna, som lämnats i riksbankspromemorian, att

bankofullmäktige syntes tolka den i lagförslaget angivna förutsättningen

för tillämpning av lagen föga restriktivt. Bankofullmäktige skulle uppenbarligen

vara benägna att vid första tillfälle, då en tendens till ränteglidning

framträdde, föreslå Kungl. Maj:t att taga fullmakten i bruk.

Liknande synpunkter ha uttalats av Försäkringsanstnlterna Folket och

Samarbete.

Bank- och fondinspektionen har riktat en invändning mot förslaget att

förordnande enligt ränterlegleringslagen skulle kunna meddelas utan att

remissyttrande från något håll dessförinnan infordras. Om förslaget lades

till grund för lagstiftning i ämnet redan vid innevarande års riksdag, ville

inspektionen ifrågasätta om icke, innan en reglering sattes i kraft, de myndigheter

som äro satta att övervaka kreditinstitutionerna borde beredas tillfälle

yttra sig. Så brådskande syntes dock icke ränteregleringsfrågan vara,

att dessa myndigheters erfarenheter måste lämnas helt åsido.

I fråga om den föreslagna omfattningen av regleringen och

metoden för denna ha uttalanden gjorts i vissa remissyttranden.

Riksgäldskontoret framhåller, att kontoret borde undantagas från lagens

tillämpning. Härom anföres.

Enligt 6 § i förslaget skall riksbanken äga föreskriva, att obligationer,

förlagsbevis och likartade skuldförbindelser icke få utgivas utan riksbankens

tillstånd. Överträdelse av denna föreskrift kan enligt 5 och 13 § § efter

anmälan eller medgivande av riksbanken medföra straffansvar. Riksbanksfullmäktige

ha i sin skrivelse visserligen betonat, att dessa bestämmelser givetvis

icke böra påverka de dittillsvarande former, under vilka riksgäldsfullmäktige

fattat beslut om utgivande av statslån. Som lagförslaget nu ar

formulerat, torde 6 § emellertid, oavsett bankofullmäktiges nämnda uttalande,

åtminstone formellt bliva tillämplig även på riksgäldskontoret och alltså

komma att strida mot riksgäldskontorets grundlagsenliga uppgift att ombesörja

rikets gäld. Under förutsättning, att ränteregleringslagen anses bora

föreläggas riksdagen, bör sålunda riksgäldskontoret uttryckligen undantagas

från lagens tillämpning. Självfallet skall det oavsett detta vara riksgäldsfullmäktige

angeläget att i fortsättningen liksom hittills samråda med

riksbanken beträffande riksgäldskontorets upplåning.

Sveriges allmänna hypoteksbank uttalar, att hypoteksinstitutionen bör undantagas

från ränteregleringen. Till stöd härför anföres.

Bestämmelserna rörande inlåningsräntor kunna uppenbarligen icke äga

tillämpning på hypoteksbanken, vars medelsanskaffning genom obligationsförsälj

ning icke kan betraktas som inlåning i lagförslagets mening. Bestämmelserna

rörande maximiräntor kunna för hypoteksinstitutionens del blott

avse en räntesats, nämligen räntan för lån mot botteninteckning i fastighet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Denna ränta åter är beroende av de villkor, som kunna erhållas vid försäljning

av bankens obligationer.

För att hypoteksföreningarna skola kunna låna ut pengar till 3,5 % ränta

(inklusive förvaltningsbidrag 3,6 %) erfordras att banken kan sälja 3,5 %

obligationer till pari. Hur kommer då saken att ställa sig om räntereglcringslagens

bestämmelse om maximiräntor bringas i tillämpning? Det förutsattes,

att detta sker i ett stigande ränteläge, som medför sjunkande obligationskurser.

Om i ett sådant läge hypoteksbanken icke kan uppnå pari

kurs för sina 3,5 % obligationer på obligationsmarknaden utan endast t. ex.

99 %, innebär en maximering av räntan till 3,5 % att hypoteksinstitutionens

utlåning måste med omedelbar verkan stoppas. Att nödgas stoppa utlåningen

skulle innebära så allvarliga konsekvenser icke blott för hypoteksinstitutionen

utan även för jordbrukarna, att styrelsen bestämt vill varna

för en sadan utveckling, som bl. a. skulle leda till att hypoteksinstitutionen

icke skulle kunna tillgodose kreditanspråk från sådana jordbrukare, som

önskade lån mot statlig lånegaranti. Styrelsen vill i stället antaga, att riksbanken,

för den händelse obligationsmarknaden icke automatiskt anpassar

sig till det med räntestoppet avsedda läget, vidtager åtgärder till den verkan

att banken får avsättning för sina obligationer till pari. Under sådana omständigheter

måste man emellertid fråga sig vad ränteregleringen över huvud

taget skall tjäna för ändamål med avseende på hypoteksinstitutionens verksamhet,

när den önskade effekten med avseende å räntenivån ändock måste

åstadkommas med andra medel.

Vad angår det förvaltningsbidrag å 0,i %, som hypoteksföreningarna uttaga,

fastställes detta av föreningens delägare-låntagare själva och måste

därför antagas icke vara tilltaget i överkant. I själva verket är förvaltningsbidraget

så lågt, att hypoteksföreningarnas förvaltningskostnader delvis

maste täckas med bidrag från hypoteksbanken. Inom hypoteksinstitutionen

motsvarar förvaltningsbidraget skillnaden mellan in- och utlåningsräntor

hos sparbanker och affärsbanker. Att förvaltningsbidraget kan hållas så lågt

som 0,i % torde utvisa, att något enskilt vinstintresse icke förefinnes inom

hypoteksinstitutionen.

Styrelsen har för sin del mot bakgrunden av det nu anförda icke kunnat

finna annat än att hypoteksinstitutionen bör undantagas från ränteregleringen,

även om den skulle anses böra införas beträffande andra områden

av kreditmarknaden.

Svenska bankföreningen har ifrågasatt om reglering av inlåningsräntorna

vore förenlig med förslagets syfte, nämligen att förhindra en

okontrollerad ränteglidning uppåt. Det vore svårt att inse på vad sätt minimiränta

kunde medverka i detta syfte.

Kooperativa förbundet har gjort ett liknande uttalande. I samband därmed

beröres även den kreditgivning, som sker inom konsumentkooperationen.

Förbundets styrelse anför.

Ett eventuellt utsträckande av räntekontrollen till att i princip avse all

kreditgivning måste komma att föranleda mycket betydande administrativa

arbetsuppgifter för riksbanken och även, därest regleringen skall göras effektiv,

föranleda en mycket omfattande kontrollapparat. Detta torde klart

framgå av det faktum, att i utredningen undantag enligt av riksbanken själv

utfärdade tillämpningsbestämmelser ifrågasatts endast för handlån. Vid full

tillämpning av fullmaktslagen skulle detta exempelvis innebära i fråga om

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

det område av näringslivet, som konsumentkooperationen representerar, att

även kredittransaktionerna mellan exempelvis Kooperativa förbundet och

konsumtionsföreningarna respektive upplåning i varje som helst form från

konsumtionsföreningarnas medlemmar skulle vara underkastade kontroll.

Den föreslagna fullmaktslagstiftningen tar ju nämligen sikte icke endast

på utlåningsräntorna, för vilka »maximipris» skall kunna fastställas, utan

även på inlåningsräntorna, för vilka »minimipris» skall kunna föreskrivas

av riksbanken. Redan detta exempel från konsumentkooperationens begränsade

sektor av det ekonomiska livet kan ge en föreställning om vilken oerhört

vittutgrenad reglerings- och kontrolluppgift, som det här skulle vara

fråga om att lägga i riksbankens hand.

Styrelsen vill i detta sammanhang påpeka, att den faktiska marginalkontroll,

som riksbanken skulle komma att utöva därigenom att även inlåningsräntorna

inbegripits under fullmaktslagen icke, såvitt styrelsen kan finna,

har något som helst nödvändigt samband med det penningpolitiska syfte,

som angivits såsom huvudskälet till den föreslagna priskontrollen på penning-

och kapitalmarknaderna. Styrelsen finner det anmärkningsvärt, att

i fullmäktiges skrivelse ingen närmare motivering lämnats för införandet av

en dylik kontroll av räntemarginalerna.

Även i några andra yttranden har uttalats, att någon bärande motivering

för reglering av inlåningsräntorna ej lämnats.

Sparbanksinspektionen har påpekat, att förslaget icke torde vara förenligt

med de bestämmelser om legal ränta, som redan funnes i vissa författningar.

Då det gällde att hindra en räntestegring måste fastställda maximiräntor

antagas komma att bli lägre än de räntesatser om fem å sex procent,

varom talades i olika lagar och förordningar. Inspektionen ville härvidlag

erinra om bestämmelserna i hland annat 38 § köplagen, 48 § 2) växellagen,

141 § tredje stycket konkurslagen, förordningen den 2 maj 1919 angående

rätt till ränta vid restitution av utskylder in. m., 34 och 90 §§ uppbördsförordningen,

34 och 35 §§ sparbankslagen och 9 kap. 10 § handelsbalken.

Även om ränta enligt dessa lagrum — som väl bleve nödvändigt —

undantoges vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter enligt den föreslagna

lagen om räntereglering kvarstode dock, förutom den redan påpekade principiella

oöverensstämmelsen, möjligheten att stadgandena i sistnämnda lagrum

kunde systematiskt utnyttjas för ett överskridande av fastställda maxiiniräntor

vid utlåning.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en eventuell räntereglering borde

omfatta allenast den yrkesmässiga in- och utlåninge

n. Förbundet anför härom.

Det synes förbundet synnerligen betänkligt att man för att kunna påverka

kreditmarknaden i stort redan nu är beredd att fullmaktsvägen möjliggöra

cn detaljerad kontroll över all slags in- eller utlåning. Även om man ur rent

teoretisk synpunkt skulle vilja likställa yrkesmässig utlåning med annan

utlåning, måste dock praktiska skäl tala för att man i huvudsak kan nå och

följaktligen även bör begränsa sig till att söka nå de avsedda målen enbart

genom att reglera den yrkesmässiga in- och utlåningen. Handhavandet av

regleringen skulle därigenom väsentligt underlättas på grund av svårigheterna

att övervaka den icke yrkesmässiga in- och utlåningen. Härtill kommer

den omständigheten, att en radikal strukturförändring av kreditväsen
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

det i riktning mot minskad betydelse i fråga om yrkesmässig dylik och ökad

i fråga om icke yrkesmässig skulle vara ett tecken på att man vid lagens

tillämpning kommit allt för långt från kreditmarknadens naturliga funktion.

Även Svenska jordbrukskreditkassan har förordat, att en eventuell fullmaktslag

i sin första utformning borde avse blott yrkesmässig verksamhet.

Kreditkassan har vidare uttalat, att regleringen tills vidare icke borde avse

inlåningsräntor.

I några yttranden ha invändningar riktats mot att straff bestä inni

e 1 s e r införts i lagförslaget. Sparbanksinspektionen har sålunda uttalat,

att inspektionens betänkligheter mot förslaget i hög grad grundades på den

omständigheten att överskridande av fastställda maximisatser och underskridande

av fastställda minimisatser skulle vara straffbart. En kriminalisering

av avtal, som icke enligt en överväldigande folkopinion ansåges förkastliga,

förefölle vara olämplig och farlig. De steg som redan tagits i sådan

riktning borde icke föranleda ett fortsättande på samma väg utan tvingande

nödvändighet.

Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt, huruvida de föreslagna

straffsatserna stode i skälig relation till tänkbara förseelser på området.

I fråga om administreringen av räntekontrollen ha i några yttranden

betänkligheter uttalats mot den av bankofullmäktige föreslagna ordningen.

Bank- och fondinspektionen har sålunda ifrågasatt lämpligheten av att

riksbanken ensam skulle fungera som kontrollorgan.

Frågan om vilket organ som skulle utöva räntekontrollen vore enligt

inspektionens mening av intresse icke minst med hänsyn till de ur civilrättslig

synpunkt nästan enastående maktbefogenheter, som lades i övervakningsorganets

hand. Enligt vad som framhölles i riksbankspromemorian

skulle sålunda detta organ kunna t. ex. meddela »föreskrift om antingen

en allmän ränteändring, en ränteändring för viss eller vissa låneformer eller

om en ränteändring avseende allenast de räntor en viss person eller vissa

personer tillämpat». Såväl med hänsyn härtill som av praktiska skäl måste

inspektionen ifrågasätta om riksbanken borde ensam anförtros uppgiften

att fungera som kontrollorgan i avseende å räntan. Ty visserligen vore riksbanken

den enda institution, som hade en allmän överblick över penningoch

kapitalmarknaderna, men det torde vara obestridligt, att de tre statliga

inspektionsmyndigheter, som arbetade inom dessa marknader, på grund av

sin verksamhet besutte en mera ingående kännedom än riksbanken om

förhållandena inom de särskilda delar av kreditväsendet, varöver de utövade

tillsyn. Det tedde sig därför ur inspektionens sjmpunkt naturligt, att frågan

om övervakningsorganet upptoges till förnyat övervägande.

Svenska sparbanksföreningen har ifrågasatt huruvida från allmänna synpunkter

den föreslagna administrativa ordningen vore lämplig. Föreningen

har härvid särskilt vänt sig mot att besvärsrätt skulle saknas över

riksbankens beslut. Föreningen anför.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Om det över huvud taget är meningen att riksbanken skall sakligt pröva

räntesättningen, ifrågasattes om riksbanken har de erforderliga resurserna

för en så omfattande verksamhet. Viktigare är emellertid, att förslaget innehåller

att riksbankens beslut icke få överklagas. Om överklagande skulle

medgivas, skulle — vill det synas — besvär anföras hos bankoutskottet. En

sådan anordning vore tydligen icke särskilt lämplig, eftersom riksdagen

stora delar av året icke är samlad. Å andra sidan är det något för svenska

förhållanden ganska enastående, att så omfattande och i enskild verksamhet

eventuellt mycket kraftigt ingripande åtgärder, som här kunna tänkas

komma i fråga, skola helt ligga i händerna på en enda statsinstitution. Den

i riksbankspromemorian dragna parallellen med penningpolitiska åtgärder,

över vilka besvär icke få anföras, har långt ifrån full bärkraft, eftersom

här kunna uppkomma frågor av helt annan natur och regleringen är avsedd

att genomföras med straffhot. Dessa omständigheter visa enligt föreningens

mening, att det icke är lämpligt att ett riksdagens verk fungerar

som regleringsmyndighet. Härtill kommer att åtskilliga frågor, som kunna

tänkas uppkomma, icke främst äro av penningpolitisk natur.

Kooperativa förbundets styrelse har även uttalat betänkligheter rörande

den föreslagna administrationen och anför.

Såvitt styrelsen kan finna, kan räntekontrollen, i varje fall om den skulle

innebära en detaljreglering av kreditmarknaden från riksbankens sida.

komma att innebära, att riksbanken får påtaga sig medansvaret för bankernas

och kreditinstitutens riskvärdering vid långivningen på ett sätt, som väl

ingen föreställt sig att riksbanken med dess nuvarande organisation överhuvud

skulle kunna vara lämpad för. Riksbankens nuvarande, för helt annat

ändamål uppbyggda organisation skulle av allt att döma snabbt komma

att sprängas, om denna institution skulle anvisas rollen som priskontrollant

för hela den svenska kreditmarknaden.

Styrelsen vill även fästa uppmärksamheten vid att enligt riksbankspromemorian

avsikten är att, därest riksdagen bifaller fullmaktslagen och Konungen

ger fullmäktige i riksbanken befogenheter att genomföra en räntereglering,

denna av praktiska skäl kommer att överlämnas till »direktionen

eller på annat sätt sammansatt arbetsutskott». Om fullmaktslagen antoges,

blir det säkerligen också nödvändigt att förfara på detta sätt i fråga

om handhavandet av den löpande kontrollverksamheten. Styrelsen vill emellertid

framhålla, att ett riksdagsbeslut om fullmaktslagen sålunda i realiteten

kommer att innebära, att riksbankens direktion å bankofullmäktiges

vägnar utrustas med de utomordentligt vidsträckta befogenheterna att reglera

hela den svenska penning- och kapitalmarknaden.

Härtill kommer emellertid att direktionen i riksbanken (eller ett utskott

inom fullmäktige) utgör den enda och avgörande instansen för frågornas

handläggning. Varken i promemorian eller i bankofullmäktiges skrivelse

diskuteras över huvud den omständigheten att, därest fullmaktslagen om räntereglering

genomföres, riksbankens ställning på den svenska kreditmarknaden

kommer att i grunden bli eu helt annan än vad fallet varit tidigare,

då riksbanken endast haft till sitt förfogande de traditionella hjälpmedlen

för att genomföra sin penningpolitiska verksamhet. Att ingen besvärsrätt

tidigare funnits, då riksbankens penningpolitiska åtgärder haft en generell

karaktär, kan självklart på intet sätt motivera att riksbanken, därest den

skulle utrustas med befogenheter att i detalj genomföra en statlig pris- och

marginalkontroll för hela bank- och kreditväsendet, skulle kunna fatta beslut,

som icke ens kunde överklagas.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt om icke räntekontrollen

oorde handhavas av ett särskilt organ, varvid måhända valutakontorets

organisation kunde tjäna som förehild. Fördelen härmed bleve bl. a. att ett

besvärsförfarande kunde tillämpas.

Svenska akademikers centralorganisation anför.

Det synes uppenbart, att fördelningen av krediter i ett åtstramat läge

med räntekontroll måste leda till att besluten i detta hänseende överföras

från kreditinstituten till en central i riksbanken. Stadgandet i första stycket

av 7 § i lagförslaget torde också visa, att fullmäktige förutsett detta, ehuru

i skrivelsen den sannolika utvecklingen endast antytts. Denna central

skulle härutöver taga ställning till räntenivån vid utlåning till enskilda lånesökande.

I motsats till vad fullmäktige anföra torde kreditinstituten icke

följa enhetliga regler för räntesatser vid kreditgivningen. Det verkliga förhållandet

torde vara, att en mångfald faktorer, bl. a. lånesökandens personliga

egenskaper, bankens tidigare erfarenhet av personen i fråga o. s. v., bli

avgörande för de former och villkor under vilka krediten lämnas. Centralen

i riksbanken skulle sålunda få mycket omfattande och besvärliga uppgifter,

krävande en stor och kvalificerad personal. En dylik centralisering

av kreditärendena väcker de största betänkligheter.

Svenska bankföreningen har gjort gällande, att en räntereglering administrativt

skulle bli så betungande, att den icke lämpligen kunde handhavas

av riksbanken. Föreningen anför härom.

Vad angår de tekniska eller organisatoriska komplikationerna vill bankföreningen

främst peka på att riksbanksfullmäktiges förslag synes bygga

på den förutsättningen, att det bör vara relativt lätt att fastslå maximi- resp.

minimiräntor. I själva verket äro förhållandena i detta hänseende mycket

komplicerade. På utlåningssidan existerar sålunda ett helt register av olika

räntesatser avpassade efter de olika krediternas speciella karakteristika med

avseende på kreditens ändamål, risk och löptid, säkerhetens art o. s. v.

Detta vidsträckta ränteregister har en viktig funktion att fylla på en effektivt

fungerande kreditmarknad, och bankföreningen kan för sin del icke se

någon möjlighet att utan ett sådant differentierat system åstadkomma den

nödiga utjämningen av kreditutbud och kreditefterfrågan av olika slag på

marknaden. Om man vill åstadkomma en åtstramning av kreditmarknadsJäget

men samtidigt förhindra en höjning av det allmänna ränteläget, är det

att befara att effekten blir en nivellering av de olika räntesatserna mot den

högsta tillåtna nivån. En sådan konsekvens kan icke tjäna något rimligt

ändamål utan endast vara till skada ur det kredittagande näringslivets synpunkt.

Om man å andra sidan i medvetande härom vill inordna räntesatserna

i ett visst schema, måste det ställa sig mycket svårt att undvika eu

högst betydande stelhet. Att från fall till fall med tillbörlig hänsyn till alla

från tid till annan skiftande förhållanden på marknaden bedöma vilken ränta

en kredit får åsättas, skulle förutsätta en så betungande administrativ

reglering från Riksbankens sida, att dess funktionsduglighet med fog kan

ifrågasättas, något som främst skulle gå ut över låntagarna.

Av vad tidigare sagts framgår att ett flertal remissinstanser uttalat allmänna

farhågor för att ett genomförande av förslaget skulle få menliga

verkningar på kreditmarknaden. I några yttranden ha mera konkret diskuterats

vissa verkningar av räntereglering och de k o n t r o 1 1 svårigheter

som kunde väntas föreligga.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Bank- och fondinspektionen uttalar därvid till en början, att räntereglering

torde komina att försvåra räntans anpassning efter risken. Härom anför

es.

En reglering av räntan enligt fullmäktiges förslag kommer att innebära,

att den fria räntebildningen inom den reglerade sektorn sättes helt ur spel.

Den likriktning av räntan, som detta innebär, kommer uppenbarligen att

avsevärt försvåra räntans anpassning efter risken. På vissa områden av kreditmarknaden

torde denna olägenhet icke bliva särskilt framträdande. Såsom

fullmäktige i sin skrivelse framhållit, tillämpas nämligen på vissa områden

ganska enhetliga räntesatser. På det område där affärsbankerna främst

verka — kreditmarknaden för industri och handel — är lörhållandet emellertid

ett annat. Inom affärsbankerna är en anpassning av räntan efter risken

det normala, och denna anpassning utgör en förutsättning för den nyanserade

kredittjänst, som bankerna för närvarande lämna. En central dirigering

av räntan där kan väntas få till följd att de mera riskbetonade kreditbehoven

icke bliva tillgodosedda, något som främst torde gå ut över mindre

eller nystartade företag, vilka ofta, för att över huvud kunna få krediter,

måste finna sig i att betala något högre räntor än de mera välkonsoliderade

företagen.

Inspektionen uttalar vidare farhågor för att ökad kreditgivning koinme att

ske olika företag emellan. I denna fråga anföres.

I första hand får man förutsätta, att den nuvarande tendensen till inskränkning

av den direkta kreditgivningen företagen emellan kommer att

brytas och förbytas i sin motsats; fabrikanter och grosshandlare komma

att liksom tidigare bli huvudkreditgivare åt underleverantörer och detaljister

med ökad beroendeställning för de senare som följd. Att förutsättningar

för en sådan omläggning av kreditvanorna icke saknas framgår av vissa

uppgifter rörande den nuvarande strukturen av affärsbanksinlåningen. Per

den 31/5 1951 uppgick sålunda summan av affärsbanksinsättningar i poster

över 300 000 kronor respektive 1 miljon kronor till ca 4,5 miljarder

respektive 3,6 miljarder kronor; en mycket betydande del av dessa belopp

utgöres av de större och medelstora företagens överskottsmedel. De nyssnämnda

beloppen äro i själva verket av den storleken, att man med beaktande

jämväl av de personliga och finansiella kontakter, som finnas mellan

företagen, allvarligt måste räkna med uppkomsten av en omfattande irreguljär,

»grå», kreditmarknad. Självfallet växer risken härför ju större spänningen

mellan marknadsräntan och den lagstadgade maximiräntan blir.

Det synes därför inspektionen uppenbart, att man icke kan undgå att söka

reglera även kreditgivningen utanför bankerna, vartill lagförslaget lämnar

möjlighet. Måhända tvingas man med hänsyn till förekomsten av de nyss

omförmälda stora insättningarna att t. o. in. komplettera ränteregleringslagen

med förbud i viss utsträckning mot uttag å inlåningsräkning hos bank.

Inspektionen framhåller vidare, att banker och deras kunder i viss omfattning

torde kunna kringgå bestämmelserna utan att bryta mot dessa.

Till stöd för denna uppfattning anför inspektionen.

De ofta komplicerade mellanhavandena mellan kreditinstituten och deras

kunder göra det svårt och under stundom omöjligt att bedöma de verkliga

motiven för en transaktion. Eller hur vill man exempelvis i händelse av eu

maximering av utlåningsräntorna komma till rätta med del fall, då eu låntagare,

som meddelats, alt den med hans kredit förenade risken icke täckes

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

av den lagstadgade räntan, låter en del av lånesumman innestå å sin checkräkning

i hopp om att den kompensation som härigenom heredes banken,

skall förmå denna att välvilligt pröva frågan om lånets omsättning? De större

företagen hålla ju regelmässigt för sina löpande utgifter hos sin bankförbindelse

en checkräkning med ständigt växlande tillgodohavande. Eller hur

vill man bedöma överföring av krediter från en billigare form (ex. varuväxlar)

till en dyrare (ex. förlagsväxlar) ? Vanligen ha de stora kunderna

krediter av olika slag i växlande proportioner och förändringar däri ske ju

dagligen helt legitimt i stor utsträckning. Och vidare, hur har man i händelse

minimiräntor fastställas, tänkt bedöma det fall, då en bank förklarar

sig kunna mottaga insättning å den dyrare kapitalräkningen till högst

visst belopp och hänvisar kund, som vill göra ytterligare insättningar att begagna

den billigare checkräkningen? Även här förekommer ju normalt

insättningar å de olika räkningarna i skiftande proportioner. Något tvång

att på de särskilda räkningarna mottaga insättning till obegränsade belopp

har icke ifrågasatts och skulle väl heller icke kunna införas med hänsyn

till de risker för den enskilda bankens lönsamhet, som härav skulle uppkomma.

Än mer komplicerad blir kontrollen, då fråga blir om ersättning

för bankernas förmedling av utlandsaffärer, rembourskrediter, garantier och

liknande.

I vad mån de mycket stora möjligheterna att kringå bestämmelserna skulle

komma att förrycka resultatet av ränteregleringen i stort är svårt att avgöra.

Vad man emellertid med visshet kan utgå från, är att dessa möjligheter

skulle tvinga fram en alltmer omfattande och djupare gående reglering,

samtidigt som den skulle utgöra en källa till ständig irritation mellan den

övervakande myndigheten och kreditinstituten, och på så sätt allvarligt äventyra

den frivilliga samverkan mellan kreditinstituten och riksbanken, som

enligt vad fullmäktige anfört utgör ett så viktigt led i den framtida politiken.

Vad nu anförts i fråga om övervakningsproblemen hänför sig till den reguljära

kreditmarknaden. Att kontrollmöjligheterna beträffande en eventuell

»grå» lånemarknad äro än mera begränsade behöver ej närmare motiveras.

Svenska bankföreningen påpekar särskilt att vid räntereglering den o o rganiserade

kredit marknaden komnie att svälla. Kreditgivningen

mellan privata firmor torde över huvud taget icke kunna överblickas, och i

varje fall måste det undandra sig insyn, vilken reell gottgörelse som lämnades

för en viss kreditgivning. Sådan gottgörelse utginge nämligen enligt sakens

natur ofta även i andra former än ränte- eller provisionsbetalning. Med hänsyn

till den uppenbara begränsningen i möjligheterna att kontrollera de

effektiva räntor som tillämpades utanför den organiserade kreditmarknaden

och då det vid en räntekontrollerad kreditåtstramning kvarstående stora

efterfrågeöverskottet på marknaden helt naturligt komrne att rikta sig

till den oorganiserade marknaden, bleve följden otvivelaktigt, att denna

marknad komme att svälla på den organiserade marknadens bekostnad.

Affärsbankerna skulle i ett sådant läge mot sin vilja få furnera denna

oorganiserade kreditmarknad med medel, dels genom ett utflöde från inlåningsräkningarna,

dels genom minskad villighet från kreditkundernas sida

att i normal ordning lösa sina lån. Att dylika tendenser skulle medföra en

alltmer tilltagande desorganisation av kreditmarknadsförhållandena vore

uppenbart.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

47

Även Svenska sparbanksföreningen och några andra remissinstanser ha

framhållit, att det torde vara omöjligt att kontrollera räntesatserna på eu

kreditmarknad vid sidan av de ordinära kreditinstituten samt att denna

marknad torde komma att väsentligt öka om räntekontroll infördes.

Svensk industriförening har uttalat, att en räntereglering torde komma

att drabba nya samt små och medelstora företag hårdare än större och mera

solida. Liknande synpunkter ha framförts även i andra yttranden.

Försäkringsinspektionen har belyst speciella verkningar, som eu räntereglering

sannolikt skulle få inom liv försäkrings väsende t. Inspektionen

anför.

Enligt lagen om försäkringsrörelse skola för livförsäkring upprättas särskilda

grunder för beräkning av premier, premiereserv, återbäring in. m.,

vilka grunder skola avse att trygga försäkringsbolagets förmåga att dels

fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda

försäkring till skälig kostnad. Dessa grunder skola stadfästas av Konungen.

Premierna beräknas på basis av bl. a. en i grunderna angiven räntefot

efter vilken den uppsamlade premiereserven skall förräntas samtidigt som

föreskriven ränteskatt skall kunna erläggas för bolagets skattepliktiga försäkringar.

I den mån försäkringsbolaget erhåller en bättre förräntning skall denna

enligt de stadfästade grunderna tillföras försäkringstagarna. Om åter en

sänkning av räntenivån skulle inträda, kunna under tidigare år uppsamlade

för senare tilldelning avsedda återbäringsmedel behöva tagas i anspråk

för att kompensera nedgången i räntenivån. En mera betydande sänkning

av räntenivån kan givetvis äventyra bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser

gentemot försäkringstagarna, vilken förmåga de av Konungen

stadfästade grunderna just ha till uppgift att trygga. En sänkning av räntefoten

i grunderna och därmed följande premieförhöjning kan endast ske i

fråga om nvtecknade men ej för äldre försäkringar.

Inspektionen anser sig böra understryka sistnämnda förhållande med hänsyn

till att den föreslagna lagen ger möjlighet icke endast till det i fullmäktiges

skrivelse åsyftade förhindrandet av räntestegring, utan även till en

nedpressning av räntenivån.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att införandet av en räntereglering

kunde komma att medföra en sänkning av den genomsnittliga räntan

på utlåningen av olycks fallsförsäkringsfondens medel. Detta

skulle innebära en minskning av fondens ränteinkomster, vilken minskning

i sin tur komme att verka i riktning mot en allmän höjning av försäkringsavgifterna

enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I den vid prislcontrollnämndens yttrande fogade, av ledamoten Östlind

upprättade promemorian behandlas särskilt ränteregleringens inverkan på

obligationsmarknaden. Därvid anföres till en början.

Det är anmärkningsvärt, att bankofullmäktige icke behandlat frågan om

hur obligationsmarknaden kan väntas bli påverkad av eu omfattande räntereglering

i enlighet med fullmäktiges förslag. Lagförslaget innehåller endast

en uttrycklig bestämmelse rörande obligationsmarknaden, nämligen den i

§ 6 stadgade rättigheten för riksbanken att föreskriva, att obligationer, för
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

lagsbevis och likartade skuldförbindelser icke få utgivas utan riksbankens

tillstånd. Denna bestämmelse torde visserligen sätta riksbanken i stånd alt

kontrollera ränte- och konverleringsvillkor, emissionskurser etc. vid uppläggandet

av nya obligationslån samt villkoren vid konvertering av utelöpande

obligationer. Men bestämmelsen torde icke giva riksbanken någon

kontroll över den effektiva räntan för de utelöpande obligationer, för vilka

konvertering icke är aktuell. Den effektiva räntan på utelöpande obligationer

inbegripes alltså icke i den föreslagna ränteregleringen utan ligger inom

den »fria» sektorn.

Denna uppdelning av räntemarknaden i en reglerad sektor och eu fri sektor

kan skapa vissa avvägningsproblem för riksbanken. Relationen mellan

å ena sidan kreditinstitutens inlånings- och utlåningsräntor och å andra

sidan den effektiva räntan på obligationer övar starkt inflytande på kreditgivares

och kredittagares dispositioner. Även relativt små förskjutningar — - kanske redan på några tiondels procent — av den nämnda relationen kunna

väntas utlösa starka reaktioner, eventuellt avspeglade i strukturella förändringar

på kreditmarknaden.

Det torde därför bli nödvändigt för riksbanken att tillse, att vid den fastställda

nivån för de reglerade räntesatserna utvecklingen av obligationskurserna

icke blir sådan, att det uppstår icke avsedda eller ovälkomna återverkningar

på kreditmarknadens struktur. En reglering av räntesatserna

för kreditinstitutens inlåning och utlåning kan av hänsyn härtill vara ägnad

att minska toleranserna vid stabiliseringen av obligationskurserna genom

riksbankens försorg.

Betydelsen av dessa synpunkter framstår med särskild tydlighet, om man

tänker igenom vad som händer, om vid en allmän åtstramning av kreditmarknaden

riksbanken väl hindrar en stegring av de reglerade räntesatserna

men avstår från att genom tillräckliga stödköp hålla obligationskurserna

uppe. Den då uppkommande höjningen av effektiva obligationsräntan i förhållande

till de i ränteregleringen inbegripna inlånings- och utlåningsräntorna

skulle kunna få vittgående följder för kreditmarknadens struktur.

Bl. a. skulle hypoteksinrättningarnas verksamhet allvarligt försvåras, då

dessa inrättningar äro beroende av obligationsemissioner för finansiering av

sin utlåning. Räntevillkoren vid dessa emissioner måste anpassas till rådande

effektiva ränta för utelöpande obligationer, såvida icke riksbanken eller

andra statliga eller kommunala organ själva uppträda som köpare. Över huvud

taget finansieras en så ansenlig del av primär- och sekundärkrediterna

i bostadsfastigheter i sista hand genom anlitande av obligationsmarknaden,

att en höjning av den effektiva obligationsräntan i förhållande till den reglerade

bankräntenivån sannolikt skulle få djupt ingripande betydelse för

bostadskreditmarknadens struktur. Resultatet kunde tänkas bli att de bostadskreditgivare,

som äro mest beroende av obligationsmarknaden för sin

medelsanskaffning, finge allt svårare att hävda sig. I gengäld skulle bostadskreditgivningen

mot primär- och sekundärinteckningar i växande utsträckning

behöva övertagas av andra kreditinstitut. Huruvida dessa kreditinstitut

vore villiga härtill och skickade för uppgiften är svårt att bedöma. —

Det kan tilläggas, alt riksbanken kunde komma i den ställningen att behöva

övertaga emissioner även av andra obligationer än hypoteksinrättningarnas,

om räntevillkoren för nyemissionerna icke inom ramen för ränteregleringen

kunde avpassas så, att obligationerna finge avsättning på den allmänna

marknaden. Därmed skulle arten av riksbankens rörelse väsentligt ändras.

Mot bakgrunden av denna analys av följderna av en höjning av den effektiva

obligationsräntan i förhållande till den reglerade räntenivån förefaller

den föreslagna ränteregleringen icke att befria riksbanken från nödvändig
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

heten att även i fortsättningen genom köp och försäljningar av obligationer

öva ett bestämmande inflytande på obligationskurserna. En lämplig avvägning

mellan den reglerade inlånings- och utlaningsräntenivan och den fria

obligationsräntenivån kan nämligen icke väntas komma till stånd utan ingrepp

från riksbankens sida; en av riksbanken oberoende anpassning av

efterfrågan och utbud av obligationer kan icke påräknas.

Problemet kunde svårligen lösas genom en utvidgning av ränteiegleringen

till att omfatta även den effektiva räntan på obligationer i syfte att befria

riksbanken från nödvändigheten att stödköpa obligationer. Detta skulle förutsätta

lagstiftning angående minimikurser för obligationer (förutsatt att

ränteregleringen i enlighet med bankofullmäktiges asikt icke kan göias retroaktivt

tillämplig för bundna lån). Skulle emellertid minimikurserna med

stöd av en sådan lag av hänsyn till den fastställda räntenivån för inlåning

och utlåning behöva sättas högre än som svarar till utbud och efterfrågan

på obligationer kunde dessa kurser väntas bli nominella, d. v. s. köpare

till obligationer skulle saknas och elasticiteten på penning- och kapitalmarknaden

väsentligt minskas. Ivombinationsavtal, svart börs för obligationer

etc. kunde befaras bli följden, såvida icke marknaden lades under hard

kontroll. Minimikurserna kunde tvinga riksbanken att själv övertaga nyemitterade

obligationer, som vid gällande kurser icke funne placering pa den

öppna marknaden.

Om svårigheterna med lagstiftning om minimikurser anses prohibitiva,

uppstår genom den allmänna räntereglegringen en situation, där riksbanken

knappast kan avstå från stödköp ens vid relativt svaga ansatser till kursfall

på guldkantade obligationer. Riksbanken kan följaktligen knappast räkna

med att genom den föreslagna ränteregleringen lyckas förskaffa sig full frihet

att i fortsättningen giva sina operationer i öppna marknaden den inriktning,

som i och för sig är mest lämplig med hänsyn till den önskade

graden av kreditåtstramning.

I Östlinds promemoria framhålles därefter, att en räntereglering trots

de angivna olägenheterna — säkerligen skulle kunna förbättra möjligheterna

för riksbanken att hindra en kreditexpansion. Det anföres härom.

Oaktat vad tidigare anförts kan ränteregleringen väsentligt öka riksbankens

möjligheter att bekämpa en inflation. Dess främsta fördelar synas därvid

ligga i att den vid en viss med direkta medel åstadkommen kreditåtstramning

antagligen bereder möjlighet för riksbanken att med väsentligt

mindre omfattande stödköp på obligationsmarknaden hindra räntestegringar

än vad som vore fallet utan räntereglering.

Trycket uppåt på obligationsräntenivån torde nämligen vara avsevart

mera omfattande och svårare att bemästra vid helt fri räntebildning än

då kreditinstitutens inlånings- och utlåningsräntor äro förhindrade från att

sti«a genom räntereglering. Utbudet av obligationer vid ett

är till sin storlek avhängigt av bl. a. dels den effektiva obligationsräntans

höjd i förhållande till räntesatser och dividender vid andra former av kapitalplaceringar

dels förväntningarna rörande den framtida utvecklingen av

obligationskurserna. I och med att genom ränteregleringen avkastningen av

de flesta med obligationsplaceringar jämförbara kapitalplaceringar halls

nere erhålla obligationsplaceringarna en mera gynnad relativ ställning på

kreditmarknaden, vilket är ägnat att begränsa utbudet av obligationer. Om

härigenom behovet av stödköp till eu början hålls tillbaka, lramstår det vidare''

för marknaden såsom mera sannolikt att riksbanken icke skall behöva

uppge lågräntepolitiken än det skulle ha gjort vid mycket omfattande stod
4

Biliang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 221.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

köp. Införandet av räntereglering torde redan i och för sig ha påverkat den

allmänna bedömningen av marknadsutsikterna för obligationer i enahanda

riktning. Den sammanlagda verkan härav kan väntas bli, att spekulation

i förestående räntehöjning icke längre synes lika förmånlig som vid helt

fri räntebildning och mycket omfattande stödköp. Följaktligen kunna de

spekulativa obligationsutbuden väntas bli väsentligt minskade genom ränteregleringen,

oaktat effektiva obligationsräntan ligger inom den fria sektorn.

Detta i sin tur gör förmodligen, att förhållandevis små stödköp även i senare

faser av kreditåtstramning äro tillräckliga, vilket verkar ytterligare stabiliserande

på marknadsbedömningen o. s. v.

Om denna tolkning är realistisk måste ränteregleringen anses ägnad att

förbättra möjligheterna för riksbanken att vid hotande inflation hindra en

kreditexpansion. Slutsatsen blir närmast, att kreditexpansionen kunde hejdas

genom kraftfulla, direkta åtgärder i kreditåtstramande riktning utan åtföljande

väsentligare räntehöjning och utan att verkan av de direkta åtgärderna

i högre grad komme att neutraliseras genom stödköp från riksbankens

sida.

Skulle det emellertid även vid räntereglering visa sig nödvändigt för riksbanken

att vid en kreditåtstramning med direkta medel företaga omfattande

stödköp pa obligationsmarknaden måste fördelarna av en räntereglering

anses vara väsentligt mindre än enligt ovanstående tolkning. Det kan böra

undersökas, huruvida kreditmarknadens struktur kunde ändras så att

risken minskas för att en kreditåtstramning med direkta medel skall leda

till omfattande utbud av obligationer från kreditinstitutens sida. Måhända

är det lämpligt att vid den förestående prövningen av bankinspektörens förslag

till nya bestämmelser om affärsbankernas utlåning utreda, huruvida

affärsbanker och sparbanker lämpligen kunde åläggas att hålla viss andel

av sina förvaltade medel placerade i obligationer med befogenhet för riksbanken

att vid behov ändra denna andel inom vissa gränser. Ett tillgripande

av direkta medel för hindrande av kreditexpansion kunde i så fall samordnas

med skärpta krav på placering av kreditinstitutens medel i obligationer,

varigenom riksbanken skulle minska risken att behöva företaga omfattande

stödköp. Denna väg borde vara framkomlig till och med om riksbanken

önskade bli i tillfälle att genom försäljning av obligationer förstärka

effekten av en på direkt väg framkallad kreditåtstramning. I sammanhang

härmed kunde även principerna för riksbankens obligationsbelåning omprövas;

införandet av rörliga maximibestämmelser om hur stor del av kreditinstitutens

obligationsportfölj, som må belånas i riksbanken, kan vara värt

att överväga.

Huruvida de här antydda åtgärderna till komplettering av den egentliga

ränteregleringen äro berättigade eller ej samt huruvida den önskade effekten

lättare kunde nås genom kompletterande åtgärder av annat slag kan

endast bedömas efter särskild utredning. Det förefaller mera ändamålsenligt,

om möjligheten och behovet av koordinerade åtgärder bleve utredd

i ett sammanhang innan beslut om räntereglering fattas än om ränteregleringen

genomföres som en isolerad åtgärd, vilken sedermera visar sig

kräva ett komplement i form av stegvis genomförda nya regleringar och

ingrepp på kreditmarknaderna.

Även Sveriges akademikers centralorganisation och några andra remissinstanser

ha framhållit, att vid ett räntestopp för nyemitterade obligationer

efterfrågan skulle komma att bli stor på utelöpande obligationer, som icke

träffades av ränteregleringen. Svårigheter skulle uppstå att avsätta de nya

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

obligationerna. Ett konsekvent fullföljande av förslaget fordrade därför

prisstopp på löpande obligationer med åtföljande förbud att sälja eller köpa

obligationer till andra än fastställda kurser. Följderna av ett sådant prisstopp

skulle sannolikt bli mycket djupgående. Svårigheterna att reglera obligationsmarknaden

torde i själva verket göra det ur teknisk synpunkt synnerligen

svårt att med de föreslagna medlen uppnå det primära mål som fullmäktige

uppställt i sitt förslag, nämligen en åtstramning. Ett bibehållande

av en lägre räntenivå på denna marknad än vad marknadsförhållandena

föranledde, fordrade nämligen stödköp av obligationer, varigenom nya medel

pumpades ut i marknaden och den åsyftade åtstramningen utebleve.

Liknande synpunkter ha framförts jämväl i andra yttranden. Sveriges industriförbund

anför sålunda.

Till sist må frågan ställas, huruvida det över huvud taget är tänkbart att

åstadkomma en kreditåtstramning utan att räntan tillåtes vara rörlig. I

varje fall kan icke ur bankofullmäktiges förslag utläsas något om, huru

fullmäktige tänkt sig, att man genom en räntereglering skall kunna skapa

ett sådant läge, där riksbanken kan undgå att låna staten pengar eller köpa

obligationer från marknaden. Tvärtom har uttryckligen förklarats, att avsikten

är att marknaden för emitterade obligiationer lämnas fri. Men i enlighet

härmed måste förutsättas, att riksbanken vid en tillämpning av den

föreslagna lagstiftningen icke kan underlåta att köpa eller belåna statsobligationer.

Skulle riksbanken vidtaga restriktioner i detta avseende, skulle kurserna

på statsobligationer falla och därmed den effektiva förräntningen

stiga. Fortsätter riksbanken åter att köpa eller belåna statsobligationer, står

dörren uppenbarligen öppen för en fortgående kreditexpansion. Visserligen

skulle lockelsen att sälja statsobligationer till lägre kurs icke vara särdeles

stor för affärsbankerna, enär dessa på grund av räntekontrollen ej skulle

ha möjlighet att kompensera sig för de därigenom uppkommande förlusterna,

men när det gäller andra grupper av obligationsinnehavare måste nu

berörda erinran tillerkännas sådan tyngd, att man torde kunna hävda, att

bankofullmäktiges förslag icke innebär någon tekniskt hållbar lösning av

problemet att förena kreditåtstramning med ett fastlåst ränteläge.

I ett flertal yttranden ha, som tidigare i olika sammanhang påpekats,

framhållits att bankofullmäktiges förslag icke löste frågan om lämplig kreditfördelning

efter den tänkta kreditåtstramningen.

Riksgäldsfullmäktige anföra härom.

Ur riksgäldskontorets synpunkt är detta spörsmål av särskild betydelse

med hänsyn till önskvärdheten av att riksgäldskontoret i marknaden kan

erhålla täckning för sitt lånebehov. Av särskild vikt är dessutom, att utrymme

på marknaden beredes jämväl för andra ur samhällssynpunkt angelägna

krediter, främst den kommunala upplåningen och sådana krediter för nyproduktion

av bostäder, som icke täckas av staten och kommunerna. Under

de senaste åren ha genom målmedvetna åtgärder eftersträvats att i

möjligaste mån begränsa de statliga och kommunala investeringarna. Den

här åsyftade balansen på kreditmarknaden kan självfallet ej komma till

stånd med mindre än att även övriga kreditbehov — det gäller här främst

de enskilda kapitalanspråken — i erforderlig utsträckning hållas tillbaka,

så att de tillsammans med de samhälleliga anspråken rymmas inom ramen

för den relativt knappa kapitaltillgång, som totalt står till buds för investeringar.

Vad läget i dag kräver är sålunda enligt fullmäktiges mening

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

en planering i stora drag för dispositionen av tillgängliga kapitalresurser.

I likhet med bankofullmäktige anse riksgäldsfullmäktige, som finna en

direkt, centraliserad kreditransonering över huvud icke böra komma i fråga,

att ett vidgat samarbete nu i första hand bör sökas med kreditinstituten

för åstadkommande av en erforderlig kreditfördelning.

I flera yttranden har, som jag tidigare nämnt, uttalats att erforderlig kontroll

över såväl räntan som kreditfördelningen borde kunna vinnas genom

att riksbankens penningpolitiska medel i utsträckt omfattning kompletterarades

med frivilliga överenskommelser med kreditinstituten.

Riksförbundet Landsbygdens folk har i samband med ett sådant uttalande

påpekat, att 1950 års långtidsutredning förordat ett studium av den i USA

bedrivna kreditpolitiken, enär värdefulla rön torde kunna vinnas beträffande

det amerikanska centralbankssysteinets till synes effektiva överenskommelser

med bankerna rörande frivillig restriktivitet vid kreditgivningen.

Svenska sparbanksföreningen anför.

Om man inom finansdepartementet eller riksbanken hyser den uppfattningen,

att hittills träffade överenskommelser icke lett till avsedda mål —

till Svenska sparbanksföreningen har likväl aldrig framförts någon erinran

i detta hänseende — borde man först undersöka möjligheten att gå vidare

på förhandlings- och överenskommelsevägen. Exempel på att man på denna

väg nått för alla parter tillfredsställande resultat saknas icke i andra länder,

och Sverige har på åtskilliga andra områden varit ett föregångsland

i sådant hänseende. Enligt Sparbanksföreningens mening borde det vara

möjligt att på detta sätt nå tillfredsställande resultat. I vart fall kan det

icke vara försvarligt att utan sådana ytterligare undersökningar genomföra

en tvångslagstiftning med oöverskådliga konsekvenser såväl för riksbanken

själv som för penningmarknaden och vårt lands ekonomiska liv över huvud

taget.

Departementschefen.

Det av fullmäktige i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering, för

vilket en .redogörelse lämnats i det föregående, måste ses såsom ett led i de

allmänna strävandena att genom olika medel förhöja den ekonomiska politikens

effektivitet och slagkraft, så att ökade förutsättningar vinnas för att

möta de risker som det rådande läget inrymmer. Det är min avsikt att i ett

senare sammanhang taga hela den fortsatta ekonomiska politiken under

samlat övervägande. Dessförinnan torde dock resultatet av bland annat pågående

utredningar inom konjunkturinstitutet i anslutning till dess kommande

höstrapport böra avvaktas. Emellertid torde av praktiska skäl den

av fullmäktige i riksbanken väckta frågan om räntereglering böra prövas

särskilt. Något hinder synes icke möta att de kreditpolitiska spörsmålen på

detta stadium utbrytas från den ekonomiska politikens övriga element. Jag

torde därför här få taga upp den penningpolitiska motiveringen för det framlagda

förslaget. Under alla förhållanden står det nämligen fullt klart, att en

aktiv kreditpolitik måste utgöra en av hörnstenarna i handlingsprogrammet

för den ekonomiska politiken.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Kreditpolitikens syfte är i rådande läge att medverka till att hålla den

totala efterfrågan i samhället inom ramen för de tillgängliga resurserna genom

att begränsa utlåningsvolymen. Målsättningen måste vara, att expansionstendenserna

i företagarvärlden icke skola erhålla näring genom en kreditutvidgning.

Allmän enighet synes råda om att denna målsättning huvudsakligen

måste förverkligas genom att underlaget för bankernas kreditgivning

hålles inom snäva gränser. I den situation som nu föreligger bör man i

varje fall söka förhindra att underlaget för kreditgivningen ytterligare förstärkes.

Härvid gäller det i första hand att undvika en påspädning av marknadens

likviditet annat än för tillfälliga situationer. Detta bör vara riktpunkten

för riksbanken, vars transaktioner få avgörande betydelse för likviditetsutvecklingen

på marknaden. Därom ha några meningsskiljaktigheter

icke rått. Det bör vidare kunna förväntas, att också bankerna ansluta sig till

statsmakternas restriktiva kreditpolitik och genom frivillig återhållsamhet

i viss utsträckning medverka till att det likviditetsmässiga utrymmet för

utlåning under förhanden varande omständigheter icke helt utnyttjas. En

ny lagstiftning för att ersätta nu gällande särskilda kassareservbestämmelser

för affärsbankerna, vilken direkt tager sikte på önskemålet att vinna

kontroll över utlåningen, har föreslagits i en av chefen för bank- och fondinspektionen

inom finansdepartementet nyligen utarbetad promemoria. Enligt

förslaget skulle vidare möjligheter beredas att vid behov giva bostadsfinansieringen

en förmånsställning Det synes emellertid icke uteslutet, att

frågan om bostadsfinansieringens tryggande, åtminstone för någon tid

framåt, skall kunna lösas genom frivilliga överenskommelser med kreditinstituten.

Detta kommer jag att eftersträva. Under sådana förhållanden

har ifrågavarande förslag icke samma omedelbara aktualitet som det eljest

skulle haft. Jag är därför icke för närvarande beredd att taga ställning till

förslaget, utan detta torde få bli föremål för fortsatta överväganden.

Frågan om sättet att åvägabringa en likviditetsåtstramning är ett tekniskt

problem, som kan lösas med olika metoder, om vilkas detaljer meningarna

måhända kunna gå isär. Det väsentliga är att, som jag nyss nämnde, full

samstämmighet råder om att den nödvändiga återhållsamheten i kreditgivningen

måste ske genom att underlaget för bankernas kreditgivning begränsas.

Hur än denna begränsning genomföres, måste man emellertid räkna med

att den kan utlösa en tendens till räntestegring. De flesta synas vara överens

om att en sådan räntestegring icke är ett mål i och för sig utan blott en

biverkan av själva kreditåtstramningen. Jag kan i detta hänseende också

stödja mig på uttalanden från ledande representanter för bankväsendet.

Härmed är icke sagt, att icke en räntehöjning i vissa lägen och i förening

med andra åtgärder direkt kan reducera efterfrågan på krediter och därigenom

utgöra ett självständigt penningpolitik! medel. Såsom bankofullmäktige

vid flera tillfällen framhållit böra emellertid ränteförändringarna

härvid vara resultatet av beslut, fattade av de ansvariga myndigheterna

under beaktande av tendenserna i det rådande läget och efter övervägande

av räntans sannolika inverkan på den ekonomiska utvecklingen i dess hel
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

het. Ränteförändringar böra alltså icke framkomma såsom konsekvens av

eftergifter åt tillfälliga, på marknaden uppträdande spekulativa faktorer.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 till årets riksdag har bankoutskottet

givit sin anslutning till dessa synpunkter. Utskottet har därvid

uttryckligen understrukit, att avgörandena beträffande räntan städse måste

liclt förbehållas myndigheterna, som, utan att tvingas av tillfälliga spekulationer,

efter överväganden med hänsyn till hela folkhushållet fatta sina beslut.

Vid allsidiga överväganden i räntefrågan utifrån reala samhällsekonomiska

aspekter måste alltjämt gälla, att lågräntelinjen icke får frångås på

längre sikt. På kortare sikt kan en kraftig räntehöjning i och för sig

vara ett verksamt medel att hejda en inflationistisk utveckling. Konsekvenserna

av en dylik kraftig räntehöjning äro dock svåröverskådliga och växla

från tidpunkt till tidpunkt. I princip står det emellertid klart, att räntehöjningens

konjunkturstabiliserande effekt — bortsett från dess inverkan

på det personliga sparandet — i huvudsak hänför sig till dess dämpande

inverkan på aktiviteten i företagarvärlden. Vid en kännbar räntestegring

försämras betingelserna för verksamheten hos företagen. Möjligheterna att

utvidga produktionen och öka investeringarna beskäras och efterfrågan

på arbetskraft avtager. Denna utveckling kan icke väntas ske friktionsfritt

utan måste förutsättas vara förenad med stora påfrestningar för det ekonomiska

livet, om en räntehöjning över huvud taget skall kunna få avsett

resultat. Det måste med andra ord slås fast, att en räntehöjning icke är

ett särdeles smidigt och milt verkande inflationsbekämpande medel, utan

måste drabba hårt. Särskilt i nuvarande läge med dess splittrade konjunktur

kan en räntestegring skapa svårbemästrade arbetslöshetstendenser i

vissa branscher, framför allt på konsumtionsvaruområdet. Därtill kommer,

att en kraftig räntehöjnings omedelbara biverkningar på prissystemet under

sådana omständigheter, som för närvarande råda, obestridligt framstå

såsom olyckliga.

En obetydlig räntehöjning, återigen, säg */2 procent, torde näppeligen få

någon effekt beträffande det personliga sparandet. Det är ej heller troligt,

att den i ett läge med utpräglat inflationstryck skulle leda till en dämpning

av investeringsbenägenheten och expansionstendenserna i allmänhet. En

räntehöjning av en sådan mindre storleksordning skulle slutligen ej räcka

till för att inrikta förväntningarna på penning- och kapitalmarknaden mot

en snar återgång till lågränteläget, utan kunde väntas ge upphov till en glidningsprocess

från ett högre utgångsläge. Därtill komma även vissa andra

olägenheter, som bli särskilt påtagliga, när de göra sig gällande även efter

det skälen för räntehöjningen efter någon tid bortfallit. I dagens läge framstå

nackdelarna av en räntehöjning såsom större än fördelarna därav. Ett

konstaterande av detta förhållande innebär icke, att man avvisar tanken

på en på kortare sikt rörlig ränta.

Med den uppfattning om ränteförändringar vidtagna såsom självständiga

ingripanden i åtstramande syfte, åt vilken jag här givit uttryck, är det tydligt

att åtgärder, som äro ägnade att direkt minska kreditvolymen genom

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

likviditetsbegränsning, framstå på det kreditpolitiska området såsom de viktigaste

medlen för en allmän stabiliseringspolitik. Såsom nyss framhållits,

kunna emellertid ingripanden från de penningvårdande myndigheternas

sida för att begränsa det likviditetsmässiga underlaget för bankernas kreditgivning

få återverkningar i räntehänseende. Vid en kreditåtstramning, även

om den förbundits med en motsvarande på olika vägar vunnen minskning av

kreditefterfrågan och marknadsmässiga förutsättningar sålunda föreligga

för balans i fråga om framtidsförväntningarna, kan räntan ändå visa en

tendens att glida uppåt på grund av omedelbara marknadsreaktioner för åtstramningen.

I ett sådant läge är det givetvis angeläget att en ränteglidning

förhindras. I andra fall kan det t. ex. vara fråga om en räntestegring som

en följd av att kredittillgången skurits ned under efterfrågan. Accepteras

härvid förskjutningen i den allmänna räntenivån kan det likväl vara ett

önskemål att samtidigt förhindra att förskjutningen kommer till uttryck

på särskilt känsliga punkter. Vidare kan tänkas att en högre ränta anses

böra tillfälligt godtagas som ett led i den allmänna stabiliseringspolitiken

men att detta åtföljes av en ränteglidning, som hotar att bli inledningen till

en förskjutning av räntan upp över en ekonomiskt motiverad nivå. Denna

förskjutning får i så fall motverkas genom en räntereglering.

Det är av det sagda tydligt, att sammanhanget mellan en direkt kreditåtstramning

och ränteutvecklingen kan leda till svåra tekniska problem vid

utnyttjandet av kreditbegränsande åtgärder som ett led i stabiliseringspolitiken.

Erfarenheterna av den gångna utvecklingen ha föranlett fullmäktige

i riksbanken att försöka förebygga en upprepning i framtiden av sådana

svårigheter av här berört slag, som gjort sig gällande på kreditområdet särskilt

sedan sommaren 1950. Detta har resulterat i att fullmäktige framlagt

ett förslag om räntereglering. Enligt förslaget skall en fullmaktslagstiftning

genomföras, som ger statsmakterna författningsenliga möjligheter

att vid behov ingripa på räntemarknaden. Ingripandena förutsättas i regel

kunna ske i tre olika stadier, vilka innebära en successiv skärpning av

myndigheternas kontroll över utvecklingen. Det första steget blir anmälningsskyldighet

för kreditinstituten beträffande de tillämpade räntesatserna.

Redan en dylik anmälningsskyldighet bör utöva ett visst återhållande

inflytande, när det gäller tendenser till ränteglidning. Nästa åtgärd blir ett

räntestopp, varigenom den vid en viss tidpunkt rådande räntestrukturen

och räntenivån fastlåses. I samband härmed eller såsom en isolerad åtgärd

på ett tidigare stadium kan föreskrivas, att obligationer och liknande värdepapper

icke få utgivas utan tillstånd av riksbanken. Såsom ett tredje och

sista led i ränteregleringen kan det, bli erforderligt att fastställa maximiräntor.

I ett dylikt extraordinärt läge kan också, såsom fullmäktige framhålla,

behov uppkomma att förordna om minimiräntor vid inlåningen. Behovet

av minimiräntor i vissa lägen sammanhänger närmast med önskvärdheten

att kunna förhindra, att icke avsedda strukturförändringar uppkomma

på inlåningsmarknaden i samband med att utlåningen regleras genom

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

maximiräntor. Även omsorgen om sparandet kan motivera fastställande av

minimiräntor vid inlåning.

Mot detta förslag ha vid remissbehandlingen flera invändningar riktats.

Huvudinvändningarna bygga på antagandet, att en tillämpning av bestämmelserna

om räntereglering skulle medföra en stark spänning på kreditmarknaden.

Denna spänning skulle leda till en snedvridning och sönderbrytning

av kreditstrukturen och skapa svåra administrativa komplikationer

samt draga med sig en lång rad direkta ingrepp, ofta av detaljregleringsnatur.

Många remissinstanser peka på riskerna för uppkomsten av en s. k.

grå eller svart marknad, varvid kreditförmedlingen skulle glida ur händerna

på de effektivt arbetande ordinarie penninginstituten och i stället taga

formen av svårkontrollerade transaktioner utanför den organiserade kreditmarknaden.

Vid den förutsatta starka spänningen mellan kreditbehov

och kredittillgång skulle företag och näringsgrenar med hög självfinansieringsförmåga

gynnas i fråga om möjligheterna att realisera investeringsplanerna.

Chefen för konjunkturinstitutet, professorn Erik Lundberg ifrågasätter

i ett separat utlåtande till försäkringsinspektionens yttrande, huruvida

icke vid en räntereglering den högre kreditvärdigheten och mindre kreditrisken

kommer att ges prioritet vid bankernas ransonering av utlåningen

och härigenom leda till en snedvridning av produktionen.

I bankföreningens yttrande samt i en till priskontrollnämndens utlåtande

särskilt fogad promemoria ha starka farhågor yppats för att ränteregleringen

skulle leda till en uppdelning av obligationsmarknaden i en sektor för äldre

lån och en annan för nyemitterade sådana. I den situation, som skulle föreligga

vid räntereglering, skulle en begränsning av bankernas kreditförmåga

på olika vägar komma att föranleda ökade utbud av förut emitterade obligationer.

Dessa utbud skulle verka kursnedpressande och alltså höja den effektiva

räntenivån i den sektor av obligationsmarknaden som representerar tidigare

emissioner. Bankföreningen förutsätter, att riksbanken i en sådan

situation icke kunde stödja kurserna genom obligationsköp, eftersom i så

fall de medel man på den ena vägen i kreditåtstramande syfte velat undandraga

marknaden på en annan väg skulle tillföras densamma, varigenom

det uppställda målet för penningpolitiken enligt föreningens mening förfelades.

Rent allmänt gör bankföreningen gällande, att faran för ränteglidning

i första hand föreligger på obligationsmarknaden och icke i affärsbankernas

kreditgivning.

När man söker taga ställning till remissmyndigheternas anmärkningar,

har man att gå tillbaka till vad jag inledningsvis anfört om de kreditpolitiska

åtgärdernas plats i en allmän stabiliseringspolitik. Det är nämligen

uppenbart, att man endast mot bakgrunden av en uppfattning om de omständigheter,

under vilka en räntereglering ifrågakommer, och om den användning

för ränteregleringen, som dessa omständigheter motivera, kan

bilda sig en mening om i vad mån de i remissyttrandena påtalade olägenheterna

komma att göra sig gällande. Jag vill härvid i första hand erinra om

att den jämvikt mellan olika faktorer i det ekonomiska livet, som är sta
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

biliseringspolitikens mål, måste förverkligas genom åtgärder inriktade på

olika punkter av det ekonomiska systemet och samverkande till att skapa

balans mellan den totala efterfrågan i samhället och de tillgängliga resurserna.

Bland alla dessa åtgärder intaga de som ifrågakomma på kreditmarknaden

en viktig men därför icke ledande plats. De kreditpolitiska åtgärderna

få i rådande läge i rätt hög grad karaktären av ingripanden till stöd för vad

som i övrigt göres i stabiliserande syfte. Särskilt gäller del att undvika, att

verkan av övriga åtgärder försvagas eller undanröjas genom alltför stor

likviditet på marknaden. Jag har även i det föregående framhållit, att för

närvarande främst de kreditpolitiska åtgärder äro av praktiskt värde, som

avse en direkt åtstramning genom likviditetsbegränsning, och att ett ränteproblem

uppkommer i sammanhanget närmast såsom en konsekvens av de

direkta kreditåtstramande åtgärderna. Ränteregleringen avser nu att förebygga

eller modifiera ur stabiliseringssynpunkt omotiverade eller skadliga

räntekonsekvenser av kreditåtstramande åtgärder och är därför subsidiär i

förhållande till sistnämnda åtgärder. Då dessa emellertid i sin tur endast

äro ett led i en total politik, inriktad på att i olika hänseenden skapa balans

på marknaden, är det tydligt, att en räntereglering, i varje fall på något

längre sikt, kommer att äga stöd av en med andra medel vunnen balans

mellan kredittillgång och kreditefterfrågan, som icke motiverar en annan

och högre räntenivå än den som låses genom regleringen. Uppfattad och

tillämpad på detta sätt ger ränteregleringen icke anledning till de farhågor,

som framkommit under remissen. Remissinstansernas anmärkningar synas ju

i hög grad vila på den underförstådda förutsättningen, att man genom ränteregleringen

låser räntorna vid en nivå, som avsevärt avviker från den på

något längre sikt motiverade. I den mån en omedelbar men tillfällig marknadsreaktion

för kreditåtstramningen eller en bristande tidsmässig anpassning

mellan olika åtgärder skulle föranleda, att den reglerade räntenivån

avviker från vad marknadsförhållandena föranleda, är det fråga om en

övergångsföreteelse. I själva verket bör övergångstiden förkortas genom att

ränteregleringen själv tenderar att stabilisera ränteförväntningarna.

Ett i viss mån annat läge än det skildrade uppkommer, för den händelse

ekonomiska förutsättningar skulle föreligga för en ränteförskjutning i samband

med kreditåtstramningen men man önskar undvika, att denna kommer

till uttryck på särskilt känsliga punkter. De räntesatser, som därvid

låsas, komma att ligga i en annan relation till övriga räntesatser än tidigare.

I begränsad omfattning komma de under remissen påpekade svårigheterna

alltså i detta fall till synes. Detta är emellertid det ofrånkomliga priset för

minskningen av vissa ogynnsamma verkningar av kreditpolitiska åtgärder,

vilka, om verkningarna icke på detta sätt undanröjdes, vore svåra eller omöjliga

att genomföra. Det bör tillfogas, att den här berörda situationen och ifrågavarande

användningssätt för ränteregleringen kan bedömas såsom undantagsfall.

Om ränteregleringen på ett riktigt sätt infogas i en allmän, på stabilisering

inriktad ekonomisk politik, böra skäl alltså icke föreligga att befara

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

de olägenheter och skadeverkningar eller de svårartade spänningar, mot

vilka remisskritiken i stor utsträckning riktar sig. Regleringen bör i regel

kunna taga formen av en fastlåsning av redan existerande räntesatser, ett

räntestopp. Någon användning av maximi- och minimiräntor torde icke bli

aktuell annat än i speciella fall. Rent allmänt måste det förutsättas, att

ränteregleringen utövas med smidighet och på ett sådant sätt, som är förenat

med det praktiska livets krav. »

I detta sammanhang vill jag särskilt beröra de problem vid en räntereglering,

som kunna uppkomma på grund av de komplicerade förhållandena

på obligationsmarknaden. Av vad som förut uttalats följer, att en splittring

av räntesatserna på obligationsmarknaden mellan äldre och nyemitterade

obligationslån, som sammanhänger med att den stabiliserade räntenivån

icke riktigt återspeglar de marknadsmässiga förutsättningarna, bör vara av

kort varaktighet under förutsättning att ränteregleringen i enlighet med av

mig utvecklade tankegångar på ett rationellt sätt infogas såsom stödåtgärd i

den allmänna ekonomiska politiken. Under dessa förhållanden och om man

genom olika åtgärder, bland dem ränteregleringen, stabiliserar ränteförväntningarna,

böra ifrågavarande spänningar på obligationsmarknaden icke

bli av en sådan omfattning eller varaktighet, att invändningar behöva resas

mot att riksbanken förhindrar en splittring av marknaden genom tillfälliga

stödåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att dessa stödåtgärder, ehuru

kortvariga, motverka den allmänna stabiliseringspolitiken.

Vad här sagts om behovet av stödköp på obligationsmarknaden i räntereglerande

syfte måste också gälla den supplementära kreditgivning i övrigt,

som riksbanken traditionellt bedriver som led i den allmänna penningpolitiska

verksamheten. Ett uttalande av fullmäktige på denna punkt har i några

remissyttranden tolkats såsom uttryck för en utökning av riksbankens funktioner

på kreditområdet. Man har då tydligen förbisett, att en dylik supplementär

kreditgivning sedan länge tillhört riksbankens uppgifter. Även i fortsättningen

måste denna uppgift åvila banken såsom ett led i dess medverkan

i statsmakternas allmänna ekonomiska politik. Under förutsättning att riksbanken

på här angivet sätt vid behov smidigt ingriper på utsatta punkter,

vinnes en ytterligare garanti för att genom ränteregleringen uppkommande

spänningar skola motverkas.

Sammanfattningsvis synes läget alltså vara, att ehuru de invändningar

mot ränteregleringsförslaget på grund av befarade spänningar på ränteområdet,

som framkommit i ett flertal remissyttranden, teoretiskt kunna framstå

såsom berättigade, riskerna likväl te sig såsom starkt överdrivna eller

obefintliga, om man utgår från den allmänna målsättning för den ekonomiska

politiken och den syn på de kreditpolitiska åtgärdernas plats inom en

sådan politik, som här utvecklats. Vidare gäller, att ränteregleringen har det

begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma räntekonsekvenser

av kreditåtstramande åtgärder. Däremot bör ränteregleringen

icke användas för att etablera en räntenivå ur balans med marknadsläget,

sådant detta på något längre sikt gestaltas bland annat under inflytan
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

de av den allmänna ekonomiska politiken. Härmed försvagas emellertid icke

endast de här särskilt berörda invändningarna utan också flera av de andra

anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget. Sålunda

te sig farhågorna för en omfattande sidomarknad såsom föga berättigade

med den tillämpning av ränteregleringen, från vilken jag här utgått. Naturligtvis

får man vara beredd på att regleringen kan kringgås på vissa punkter

och att de rena överträdelserna kunna bli svåra att beivra. Det bör också

framhållas, att uppkomsten av sidomarknader, såsom fullmäktige påvisa, i

grund och botten icke är en följd av själva ränteregleringen utan av kreditåtstrainningen.

Det är nämligen den minskade möjligheten till krediter hos

de ordinarie kreditinrättningarna som gör, att låntagarna söka sig utanför

den reguljära marknaden. Även i övrigt torde en hel del av de befarade konsekvenserna

av en räntereglering i själva verket hänföra sig till en åtstramning

av penningmarknaden.

Överhuvudtaget synas olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar

regleringen erbjuder. Dessa fördelar ligga främst i ökade möjligheter att

hindra en okontrollerad och av omständigheterna icke motiverad ränteglidning

samt i det större utrymme som regleringen ger för kreditbegränsande

åtgärder i stabiliseringssyfte på grund av att den undanröjer grunden för

vissa av de invändningar, som eljest måste riktas mot en sådan. Med den

av mig förordade användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på

området ger, finns det all anledning att antaga, att ränteregleringen inom

ramen för sitt begränsade syfte kan ge ett effektivt stöd åt stabiliseringssträvandena

inom det ekonomiska livet och i synnerhet på penningmarknaden.

Med stöd av vad jag nu anfört finner jag mig från kreditpolitiska

och allmänna samhällsekonomiska synpunkter böra förorda, att det av fullmäktige

i riksbanken framlagda förslaget till räntereglering lägges till grund

för en fullmaktslagstiftning i ämnet. Meningen är emellertid icke att för

närvarande tillgripa ränteregleringen. Likviditeten på marknaden har på

senare tid förbättrats och tendenserna ha närmast gått i riktning mot en

viss sänkning av räntenivån. En fullmakt ger emellertid ett värdefullt stöd

vid den strama penningpolitik, som fortsättningsvis är påkallad, för den

händelse marknadsmässiga faktorer med kort varsel skulle framkalla ett

tillstånd, där stabiliseringssträvandena stöta på svårigheter ifråga om ränteutvecklingen

av den art och på de grunder, som jag i det föregående redogjort

för.

Det är dock icke säkert, att fullmakten nödvändigtvis behöver utnyttjas

i ett läge med tendenser till ränteglidning. I första hand bör i en sådan

situation undersökas, huruvida möjligheter finnas att uppnå en sådan frivillig

överenskommelse med kreditinstituten som tillgodoser syftet att stabilisera

räntenivån vid den av statsmakterna önskade höjden. I anslutning

till behandlingen av riksbanksförslaget om räntereglering ha på initiativ

från hankhåll vissa överläggningar pågått mellan mig och representanter

för affärsbankerna. Av vad som därvid hittills förekommit kunna inga slutsatser

dragas i fråga om möjligheterna att få till stånd frivilliga åtaganden

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

frän bankernas sida, vilka skulle svara mot den föreslagna lagstiftningensändamål

i nuvarande läge. Frågan kompliceras vidare därav att dylika överenskommelser

givetvis icke endast kunna avse affärsbankerna utan även

måste omfatta sparbankerna och försäkringsbolagen samt övriga kreditinrättningar

ävensom i vissa fall andra kreditgivare. För att ge ett tillräckligt

brett underlag för det allmännas strävanden att förhandlingsvägen nå avsett

inflytande över ränteutvecklingen, synas därför dessa strävanden böra stödjas

av en handlingsberedskap i form av en fullmaktslag. Förekomsten av en

dylik beredskap kommer dessutom att i och för sig utöva ett stabiliserande

inflytande på ränteförväntningarna och därigenom i viss utsträckning minska

behovet av ytterligare ingripanden.

I några remissyttranden har ifrågasatts, huruvida det icke vore tillräckligt

att man nu inskränkte sig till att färdigställa ett utkast till lagstiftning,

vilket förelädes riksdagen först då en tillämpning av lagen bleve omedelbart

aktuell. Häremot kan emellertid genmälas, att ett sådant ingripande

som räntereglering, om det skall få avsedd effekt, måste ske snabbt och

oväntat, detta särskilt med hänsyn till att från regleringen torde få undantagas

sådana före ikraftträdandet ingångna låneavtal, i vilka räntan blivit

på bindande sätt bestämd. Om det genom proposition till riksdagen bleve

känt, att en lag om räntereglering vore att förvänta, torde, i jämförelse med

vad som skulle bli fallet vid förordnande enligt en redan antagen lag, ökade

risker uppstå för att verkan av regleringen minskades därigenom, att kreditavtal

utformades eller omarbetades på sådant sätt, att lagen ej bleve tillämplig

på avtalen i fråga.

Med en fullmaktslag såsom stöd böra ökade förutsättningar finnas att

ernå frivilliga överenskommelser med vederbörande kreditinstitutioner. En

sådan ordning är på intet vis främmande för den svenska ekonomiska politiken.

Det finns sålunda många fullmakter, som icke alls eller endast delvis

kommit till tillämpning, utan som huvudsakligen haft karaktären av

bakgrund till frivilliga överenskommelser. Exempel härpå äro vissa stadganden

i allmänna förfogandelagen. På det penningpolitiska området må

erinras om den särskilda lagstiftningen rörande affärsbankernas kassareserver,

vilken ursprungligen tillkom år 1937, men som för första gången användes

i fjol. Dessförinnan hade den emellertid utgjort underlaget för frivilliga

överenskommelser. Skulle emellertid i det föreliggande fallet förhandlingsvägen

icke visa sig lika framkomlig som när det gällt andra frågor

på kreditområdet, synes man ej böra överdriva betänkligheterna mot förordnande

om räntereglering.

En räntereglering bör såsom bankofullmäktige uttalat, uppbyggas efter i

stort sett samma principer som gälla för den nuvarande prisregleringen.

Emellertid synes ur författningstekniska och andra synpunkter mindre

lämpligt att inarbeta ränteregleringsbestämmelserna i prisregleringslagen.

En särskild lagstiftning, vilken såsom jag tidigare uttalat bör få formen av

en fullmaktslag, är sålunda erforderlig.

I de fullmaktslagar av skilda slag som för närvarande äro gällande ha för
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

utsättningarna för tillämpning av fullmakterna angivits på

olika sätt. Enligt flera av dessa lagar gäller, att tillämpning endast kan komma

ifråga vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Framhållas bör att tillkomsten

av dessa lagar direkt sammanhängt med förhållanden, föranledda

av det senaste världskriget. I dagens läge och med hänsyn till den nu föreslagna

lagstiftningens allmänna karaktär bör emellertid, vid bedömandet av

om en föreliggande situation är sådan att de i lagen givna fullmakterna böra

få tillgripas, betydelse icke fästas vid frågan, om situationen föranletts av

krig eller icke. Den väsentliga synpunkten vid bedömandet bör vara, såsom

bankofullmäktige i sitt förslag förutsatt, huruvida utnyttjandet av fullmakten

är oundgängligen nödigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet. Jag finner sålunda icke anledning

frångå fullmäktiges förslag på denna punkt.

Enligt bankofullmäktiges förslag förutsättes vidare för förordnande om

ianspråktagande av fullmakterna, att fullmäktige gjort framställning därom.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke, innan

en räntereglering sattes i kraft, de myndigheter som hade att övervaka

kreditinstitutionerna borde beredas tillfälle att yttra sig. Givetvis är det i

och för sig önskvärt att den erfarenhet och sakkunskap på detta område,

som dessa myndigheter liksom fullmäktige i riksgäldskontoret representera,

får komma till tals innan en fråga av här avsett slag avgöres. Emellertid

torde det i vissa situationer vara nödvändigt, bl. a. för att förhindra

spekulationer, att beslut om tillämpning av lagen kunna fattas med tillräcklig

snabbhet. Ett remissförfarande medför alltid en viss tidsutdräkt. Det

torde därför ej vara lämpligt att stadga obligatorisk skyldighet att inhämta

yttrande från nämnda myndigheter. Jag förutsätter emellertid att, om så

utan olägenhet kan ske, en eller flera av dessa myndigheter höras eller samråd

med dem sker, innan beslut om förordnande fattas av Kungl. Maj :t.

Såsom redan tidigare angivits innefattar bankofullmäktiges förslag regler

om ingripanden på räntemarknaden i olika former, nämligen föreskrift om

anmälningsskyldighet beträffande tillämpade räntesatser in. in., vidare föreskrift

om räntestopp och bestämmande av maximi- och minimiräntor samt

slutligen tillståndstvång för utgivande av obligationer, förlagsbevis och liknande

värdepapper. Anmälningsskyldighet skulle enligt förslaget avse endast

yrkesmässig utlåning samt yrkesmässig inlåning i den mån den är förbunden

med utlåningsverksamhet. Räntestoppbestämmelserna och bestämmelserna

om maximi- och minimiräntor, vilka till sin allmänna utformning

nära ansluta sig till prisregleringslagens föreskrifter om prisstopp och om

normalpris, skulle däremot kunna tillämpas även på icke yrkesmässig utlåning

resp. in- och utlåning. Räntcstoppet skulle i princip innebära, att å

viss angiven dag tillämpade utlånings- eller inlåningsräntor icke finge överskridas

respektive underskridas. Då riksbanken så prövade skäligt, skulle

genom räntestopp fixerade utlåningsräntor kunna sänkas och inlåningsräntor

kunna höjas. Fastställelse av maximi- och minimiräntor skulle innebära

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

att överskridande respektive underskridande av dessa icke finge ske utan

tillstånd. Tillståndsprövningen beträffande utgivning av obligationer m. in.

skulle omfatta räntesatser och övriga lånevillkor samt även tidpunkt för utgivandet.

En räntereglering, utformad efter de grundlinjer som bankofullmäktige

sålunda föreslagit, torde vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose

syftet med regleringen. Då förslaget till lagstiftning till sina huvudgrunder

även i övrigt synes väl avvägt, anser jag mig kunna i stort sett

ansluta mig till detsamma. På en del punkter torde emellertid vissa förtydliganden

och jämkningar vara erforderliga.

I fråga om den föreslagna lagens tillämpningsområde innebär

bankofullmäktiges förslag såsom nyss nämnts att den egentliga ränteregleringen,

d. v. s. bestämmelserna om räntestopp samt maximi- och minimiräntor,

liksom även anmälningsskyldigheten, skall avse ut- och inlåning av

penningar. I vissa remissyttranden synes emellertid förslaget ha uppfattats

så att regleringen skulle vara avsedd även för sådan kreditgivning som sker

i form av exempelvis lämnande av anstånd med betalning vid köp av varor.

En sådan varukredit kan uppenbarligen ha samma ekonomiska effekt som

en banks rörelsekredit och kan i många fall mer eller mindre ersätta denna.

Ur denna synpunkt skulle det möjligen kunna anses motiverat att utsträcka

tillämpningen av en räntereglering också till varukrediter och andra liknande

krediter. Emellertid skulle man då komma in på ett ur räntesynpunkt

mycket känsligt och svårkontrollerbart område. Inom affärslivet torde existera

ett stort antal varierande betalningsformer med speciella pris- och rabattsystem.

Då härtill kommer att i ett läge med åtstramning av den allmänna

kreditmarknaden riskerna för en mera betydande ansvällning av

varukreditgivningen icke äro alltför påtagliga, synes man böra stanna vid

att låta ränteregleringen avse endast lån av penningar (försträckning).

I åtskilliga författningar finnas upptagna bestämmelser om beräkning av

räntor. I vissa fall är räntesatsen direkt angiven, medan i andra fall stadgande

givits om viss grund, efter vilken räntan skall beräknas. 1 ytterligare

andra författningar har stadgats att räntan skall bestämmas av Kungl. Maj :t

eller av annan myndighet.

De nu åsyftade räntebestämmelserna äro av olika karaktär. Vissa av dem

avse rättsförhållanden, som icke beröras av den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Som exempel må nämnas stadganden i skatteförfattningar om ränta vid anstånd

med skatts erläggande eller vid restitution av utskylder. Andra exempel

äro vissa bestämmelser av civilrättslig karaktär, såsom stadgandena i

38 § köplagen om ränta å köpeskilling och 141 § konkurslagen om ränta

vid återbäring av medel till konkursbo.

Emellertid lämnas i åtskilliga författningar bestämmelser om ränta vid

lån av penningar. Bland dessa må nämnas stadgandena om dröjsmålsränta

i 9 kap. 10 § handelsbalken. Enligt detta lagrum, som avser det fallet att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

6a

ränta ej utfästs i låneavtalet, är den som ej betalar på föreskriven tid skyldig

att erlägga sex procent ränta från förfallodagen. Är ingen betalningstid

nämnd, utgår dröjsmålsränta efter fem procent från den dag borgenären

anhängiggjort rättegång eller lagsökningsförfarande mot gäldenären. Andra

räntebestämmelser vid penninglån äro upptagna i 2 § kungörelsen den 31

december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder,

9 § förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken samt

9 § förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Enligt

nämnda stadgande i 1943 års kungörelse utgår ränta antingen efter viss

angiven räntefot eller efter räntefot som bestämmes av Kungl. Maj :t eller

riksbanksfullmäktige. För postsparbanksrörelsen gäller, att ränta å innestående

medel gottgöres efter den räntefot och på det sätt Kungl. Maj :t bestämmer.

Beträffande postgirorörelsen är stadgat, att Kungl. Maj :t bestämmer

huruvida och efter vilka grunder ränta å medel, som innestå å postgirokonto,

skall gottgöras kontoinnehavare. Som ytterligare exempel må nämnas

bestämmelsen i 6 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse. Enligt

detta lagrum ankommer det på länsstyrelsen att bestämma låneavgifter

för sådana lån som avses i lagen.

Det synes icke lämpligt att genom föreskrifter grundade på en lagstiftning

av beredskapskaraktär och med i huvudsak penningpolitiskt syfte rubba bestämmelserna

om ränta vid lån av penningar i nyss angivna och liknande

författningar eller i beslut, meddelade av Kungl. Maj :t. I lagen bör därför

införas en bestämmelse av innehåll att stadgandena i lagen icke skola ha

avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla särskilda

bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller eljest i beslut,

som meddelats av Konungen. Härigenom skulle bl. a. postsparbanksrörelsens

och postgirorörelsens inlåning bli helt undantagen från tillämpningen av

lagen.

Såvitt nyssnämnda stadgande berör sådan dröjsmålsränta, som avses i 9

kap. 10 § handelsbalken, skulle mot stadgandet kunna resas den invändningen,

att de i nämnda lagrum fastställda räntesatserna torde vara betydligt

högre än de som riksbanken med stöd av den nya lagstiftningen kan komma

att fastställa för dröjsmålsräntor vid sådana lån, där enligt utfästelse ränta

löper före förfallodagen. Någon egentlig olägenhet torde emellertid icke kunna

följa därav med hänsyn till att det — om man bortser från handlån, som

i detta sammanhang torde sakna betydelse — endast relativt sällan torde

förekomma att någon ränta icke utfästs vid tagandet av lånet.

Vissa remissinstanser ha hävdat, att ränteregleringen icke borde avse annan

penningutlåning än yrkesmässig sådan. Självfallet är det i första hand

den egentliga kreditmarknaden, d. v. s. kreditinstitutens utlåning, som är

av betydelse i detta sammanhang. Jag har i det föregående angivit att farhågorna

för omfattande sidomarknader tedde sig obefogade med den tilllämpning,

som en räntereglering kunde förväntas få. Givetvis kan man icke

bortse från möjligheten att dock tendenser til) sidomarknader kunna uppkomma,

ehuru, som jag också framhållit tidigare, dessa i grund och botten

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

skulle bli en följd av kreditåtstramningen och ej av ränteregleringen. En

räntereglering, som inbegriper även sidomarknaderna, torde emellertid i och

för sig vara ägnad att försvaga dessa tendenser. Genom att regleringen motverkar

den ränteglidning på sidomarknaderna, som eljest gärna uppstår på

sådana, minskas nämligen de särskilda vinstmöjligheterna vid kredittransaktioner

på dessa marknader, vilka eljest utgöra ett incitament för placeringsvilligt

kapital att söka sig utanför det ordinarie kreditväsendet. För att

få tillräcklig effekt bör sålunda ränteregleringen i princip kunna tillämpas

på även annan än yrkesmässig utlåning. En annan sak är att vid ikraftsättandet

av en räntereglering vissa ur regleringssynpunkt betydelselösa låneformer

inom den icke yrkesmässiga sektorn böra undantagas från tillämpningen.

Detta gäller främst rena handlån och andra tillfälliga mindre lån

mellan privatpersoner eller företag, som ej äro kreditinstitut, upp till en viss

gräns, exempelvis ett eller några tusental kronor. Vidare torde i flertalet situationer

från tillämpningen av en räntereglering kunna undantagas sådana

icke yrkesmässiga lån mellan privatpersoner, som härröra från tiden före

regleringens ikraftträdande, samt omplaceringar av dylika lån, under förutsättning

att också det nya lånet är av samma privata natur som det gamla.

I vissa lägen torde tillämpningen av en räntereglering kunna ytterligare begränsas

genom undantagande av även andra låneformer.

I fråga om inlåningen är läget ett annat än beträffande utlåningen. Syftena

med en reglering av inlåningsräntorna — nämligen dels önskvärdheten

att kunna förhindra vissa strukturförändringar som kunna befaras uppkomma

i samband med maximering av utlåningsräntorna och dels omsorgen

om sparandet —- torde icke göra det erforderligt att annan än bankmässig

inlåning från allmänheten innefattas under regleringsbestämmelserna. Denna

inlåning bör lämpligen — efter mönster av en bestämmelse i lagen om

bankrörelse — definieras som inlåning från allmänheten på räkning som

av bank allmänneligen begagnas. Med denna avgränsning skulle ränteregleringen

såvitt den avser inlåning, komma att beröra endast affärsbanker,

sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Upplåning genom utgivande

av obligationer och liknande förbindelser skulle falla utanför denna

regleringsform. Detsamma gäller sådan inlåningsverksamhet, som bedrives

av vissa kreditföreningar och andra sammanslutningar.

Beträffande bestämmelserna för kontroll av obligationsmarknaden in. in.

bör bankofullmäktiges förslag jämkas i så måtto att riksgäldskontorets utgivning

av obligationer och andra skuldförbindelser undantages.

Enligt bankofullmäktiges förslag skulle administreringen av en

räntereglering handhavas av riksbanken ensam. Sålunda skulle riksbanken,

sedan Konungen genom förordnande enligt 1 § i den föreslagna lagen satt

ränteregleringsbestämmelserna i kraft, äga befogenhet att meddela föreskrifter

om de olika regleringsformerna. Riksbanken skulle vidare utöva

tillsynen över efterlevnaden av meddelade föreskrifter och i samband därmed

ha i sin hand att bestämma om åtal finge ske för överträdelser av föreskrif
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

terna. Slutligen skulle riksbanken kunna lämna dispens från bestämmelsen

om räntestopp och om maximi- och minimiräntor.

Mot detta system ha anförts erinringar i remissyttrandena. Man har bl. a.

gjort gällande, att den allmänna administreringen och tillsynen skulle bli

för betungande för riksbanken. Vidare har man vänt sig mot att riksbanken,

vars beslut frånsett vissa speciella undantagsfall icke kunna överklagas,

skulle bli ensam avgörande instans.

Vad till en början gäller befogenheten att meddela de egentliga regleringsföreskrifterna

— om anmälningsskyldighet, om räntestopp, om maximi-

och minimiräntor och om tillståndstvång för utgivande av obligationer

— så skulle denna befogenhet såsom framhållits i riksbankspromemorian

bli ett komplement till de övriga penningpolitiska medel, som handhas av

riksbanken. Att riksbankens beslut i sådana frågor icke skulle kunna överklagas

kan icke vara ägnat att ingiva några större betänkligheter. Framhållas

bör dessutom att det ju ytterst skall ankomma på Kungl. Maj :t att

besluta om ränteregleringsbestämmelserna över huvud taget skola komma

i tillämpning. Jag ansluter mig sålunda till fullmäktiges förslag i denna del.

Beträffande tillsynen och dispensgivningen synes emellertid anledning

föreligga att överväga en viss modifikation av vad fullmäktige föreslagit.

För bedömningen av denna fråga bör först erinras om att det är ovisst om

lagstiftningen över huvud taget behöver komma i tillämpning och att, om

så dock skulle bli förhållandet, den i varje fall icke torde komma att behöva

tillämpas annat än för relativt korta tidsperioder; det vore under sådana

omständigheter icke lämpligt att tillskapa någon stor administrativ

apparat, som kanske aldrig skulle behöva träda i funktion eller som i varje

fall icke skulle komma att fungera fortlöpande. Fn annan synpunkt är att

det av administrativa och rättsliga skäl är angeläget att frågor om dispenser

från de föreskrifter riksbanken lämnat kunna prövas av mer än en instans,

d. v. s. att dispensgivningen handhas av ett organ, vars beslut kunna överklagas.

De nu angivna önskemålen skulle kunna tillgodoses genom en lösning av

frågorna enligt följande linjer. Tillsynen över efterlevnaden av ränteregleringsbestämmelserna

anförtros beträffande bankväsendet, sparbanksväsendet

och försäkringsväsendet åt de allmänna inspektionsmyndigheterna för

dessa områden, nämligen bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen

respektive försäkringsinspektionen. Kreditmarknaden utanför dessa områden

ställes under tillsyn av riksbanken. En viktig del av denna marknad

omfattar industriföretags och andras obligationsutgivning, beträffande vilken

såsom nyss angivits riksbanken skulle vara tillståndsmyndighet. Dispensgivningen

liksom prövningen av åtalsfrågor överlämnas åt ett nytt organ —

en nämnd — bestående av sju ledamöter, av vilka fyra utses av riksbanksfullmäktige

samt de tre övriga utgöras av representanter för envar av de tre

inspektionerna, förslagsvis vederbörande inspektions chef. Beslut av nämnden

skola kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Sekreterar- och kansligöromålen

hos nämnden ombesörjas av personal från riksbanken.

5 Mhang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 221.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Den nya nämnden skulle bli ett naturligt sambandsorgan mellan den i de

penningpolitiska frågorna beslutande instansen, riksbanken, samt tillsynsmyndigheterna.

Genom den överblick nämnden härigenom får på detta område

kan den bli ett värdefullt stöd för tillsynsmyndigheterna och komma

att verka för en samordning och lämplig inriktning av tillsynen. Självfallet

bör det åligga tillsynsmyndigheterna att till nämnden rapportera alla överträdelser

av lagen, som myndigheten vid tillsynen får kännedom om.

Kostnaderna för en beredskapsorganisation av det här åsyftade slaget

skulle bli relativt blygsamma, om ränteregleringen användes på det sätt som

tidigare förutsatts.

Jag förordar att frågorna om tillsynen och dispensgivningen lösas enligt

de nu angivna principerna. Det synes emellertid icke lämpligt att man direkt

i lagtexten angiver vilka myndigheter som skola handha de nu ifrågavarande

uppgifterna. Det torde få ankomma på Konungen att bestämma därom.

Härigenom vinnes att om erfarenheterna vid en eventuell räntereglering

skulle visa att vissa jämkningar i systemet äro erforderliga, dessa kunna

genomföras snabbt och med liten omgång. Det torde också få ankomma på

Konungen att meddela närmare föreskrifter om nämndens sammansättning

och verksamhet. Medel för eventuella arvoden till ledamöterna för deltagande

i nämndens sammanträden synas kunna ställas till förfogande av

riksbanken.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft dagen efter den, då

lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I likhet med flertalet övriga fullmaktslagar bör den bli till

giltighetstiden begränsad. Förslagsvis bör den gälla t. o. m. den 30 juni

1953. Dessförinnan torde få prövas om behov föreligger att förlänga lagstiftningens

giltighetstid.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har med ledning av riksbankens

lagutkast och med beaktande av vissa erinringar som framförts i remissyttrandena

inom finansdepartementet utarbetats förslag till lag om

räntereglering m. m. Förslaget torde såsom Bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

Speciell motivering.

Lagförslaget ansluter i sin allmänna utformning till gällande prisregleringslag.

För att få bättre överensstämmelse med denna lag ha vissa huvudsakligen

redaktionella ändringar vidtagits i riksbanksutkastet, bl. a. i

fråga om ansvarsbestämmelserna. Vidare har, såsom framgår av den allmänna

motiveringen, sakliga ändringar vidtagits i fråga om det i utkastet

föreslagna tillämpningsområdet samt rörande tillsynen över efterlevnaden

av givna föreskrifter. Jag övergår nu till att närmare redogöra för de särskilda

bestämmelserna i förslaget.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

67

7 §.

I fråga om utformningen av de formella förutsättningarna för en tilllämpning

av lagen, får jag hänvisa till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

Såsom framgår av det tidigare anförda bör ett förordnande jämlikt 1 §

ränteregleringslagen kunna avse att allenast vissa fullmakter tagas i anspråk.

Vidare bör i samband med ett förordnande av Konungen generella undantag

för vissa delar av kreditmarknaden kunna göras. I enlighet härmed har

1 § formulerats på sådant sätt att förordnande skall kunna avse, att stadgandena

i 4—7 §§ helt eller delvis skola äga tillämpning.

I ett andra stycke av 1 § i riksbankens utkast har föreslagits en bestämmelse

av innebörd, att i fall, då förordnande jämlikt första stycket meddelats,

även de allmänna bestämmelserna och straffbestämmelserna i tillämpliga

delar skola gälla. Då med hänsyn till lagförslagets formulering en bestämmelse

av angivna innehåll torde vara onödig, har den i departementsförslaget

uteslutits.

2 §.

I riksbankspromemorian har anförts, att vid bedömandet av om överträdelse

skett av det tidigare i handelsbalkens 9 kap. 6 § stadgade förbudet mot

att taga högre ränta än 6 % domstolarna med ränta hade jämställt andra

kreditavgifter, som under benämning diskont, kapitalrabatt, o. dyl., betingats

utöver utsatt räntebelopp. I enlighet härmed har i utkastet föreslagits en definition

av innebörd att vid tillämpning av lagen skulle med ränta avses

varje form av förmögenhetsvederlag, som någon vid inlåning lämnar eller

erbjuder (inlåningsränta) eller vid utlåning tager eller betingar sig (utlåningsrånta).

I likhet med bankofullmäktige anser jag att av lagtexten klart bör framgå,

att vid bedömning av det vederlag, som utgår vid lån (försträckning) av

penningar, hänsyn skall tagas icke blott till ränta i den mening, som detta

begrepp har i allmänt språkbruk, utan även till andra gottgörelser av förmögenhetsnatur

som må ha avtalats. I departementsförslaget har därför upptagits

ett stadgande av innehåll att med ränta likställes varje annan gottgörelse,

som måste antagas utgöra vederlag vid lån av penningar. Bestämmelsen

är formulerad i nära anslutning till vad som beträffande hyra stadgats

i 27 § hyresregleringslagen.

3 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i riksbankens lagutkast, upptager

den i det föregående omnämnda bestämmelsen, att stadgandena i lagen

icke skola ha avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gälla

särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän författning eller

eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §.

Denna paragraf upptager bestämmelserna om anmälningsskyldigheten beträffande

tillämpade lånevillkor och planerade ränteändringar.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

Enligt departementsförslaget kan anmälningsskyldighet åläggas endast

den som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten

omfattar i första hand de räntesatser m. in. som tillämpas vid utlåningen.

Om samtidigt med sådan verksamhet drives även bankmässig inlåning

från allmänheten, skola även därvid tillämpade räntesatser anmälas.

För bedömandet av frågan om yrkesmässighet föreligger vid penningutlåning

torde vara av betydelse om verksamheten haft eller uppenbarligen är

avsedd att få en viss varaktighet. Under begreppet yrkesmässig utlåning torde

böra inbegripas icke endast utlåning till allmänheten utan också den

utlåningsverksamhet, som bedrives av föreningar med väsentligt syfte att

tillgodose medlemmars kreditbehov.

Föreskrift om anmälningsskyldighet enligt denna paragraf torde, vare sig

den lämnas i generell form eller såsom en direkt anmodan till vederbörande

långivare, i allmänhet innehålla viss tidsfrist inom vilken anmälan skall ha

gjorts. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är straffbelagd i 9 §

1 mom. 1). Därest någon, sedan straff utdömts, fortfarande tredskas, kan

han icke ånyo straffas för förseelsen. Möjlighet bör då finnas att vid vite

förelägga honom att inkomma med anmälan. I anledning härav har i 9 §

3 mom. införts ett stadgande av innebörd, att om någon, som genom lagakraftvunnen

dom dömts till ansvar jämlikt 9 § 1 mom. 1), underlåter att

därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet, riksbanken äger

vid vite förelägga den försumlige att fullgöra sin skyldighet.

5 och 6 §§.

I 5 och 6 §§ av departementsförslaget upptagas bestämmelserna om räntestopp

samt om maximiränta vid utlåning och minimiränta vid inlåning. Paragraferna

motsvara 4 och 5 §§ i riksbankens utkast. I förhållande till detta

har såsom tidigare nämnts den inskränkningen i tillämpningsområdet vidtagits,

att bestämmelserna, i vad de avse inlåning, endast gälla sådan inlåning

som sker från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen

begagnas.

I riksbankspromemorian har i anslutning till de i 4 § av riksbankens lagutkast

föreslagna räntestoppbestämmelserna anförts.

Räntestoppet innebär i regel, att de räntor, som tillämpats på stickdagen,

vid inlåning icke få underskridas och vid utlåning icke få överskridas. Jämförelsen

skall avse inlåning eller utlåning, som på stickdagen skett i samma

form och under i huvudsak samma betingelser som efter det räntestoppet

trätt i kraft. Emellertid torde ofta sådan jämförelse ej kunna ske. Detta

kan bero på att vederbörande på stickdagen ej in- eller utlånat pengar eller

att sådant ej skett i den form, som efter räntestoppet blir aktuell. I sådana

fall torde jämförelse i stället böra ske med de på stickdagen gängse räntorna

för lånetransaktioner av olika slag eller, i förekommande fall, med de

räntor, som före nämnda dag senast tillämpades vid jämförbar kreditform.

Kännedom om gängse räntor vinnes genom att anmälningsskyldighet enligt

3 § föreskrives.

I 4 § 2 mom. har föreslagits bestämmelser, som avse att ge riksbanken

möjlighet att efter införandet av räntestopp justera tillämpade räntor. Sådan

åtgärd torde kunna innebära föreskrift om antingen en allmän ränte
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ändring, en ränteändring för viss eller vissa låneformer eller om en ränteändring

avseende allenast de räntor en viss person eller vissa personer tilllämpat.

Vidare bör ränteändring kunna föreskrivas antingen för hela riket

eller för viss landsdel.

Dessa uttalanden föranleda ingen erinran från min sida. Det torde emellertid

få förutsättas att med stöd av bestämmelsen i 5 § tredje stycket av

departementsförslaget (4 § 2 mom. i riksbanksutkastet) om ändring av

räntestopp endast mera undantagsvis lämnas föreskrifter, som avse allenast

viss person eller visst företag. Föreskrifter av denna art böra i största

möjliga omfattning givas generell karaktär.

I överensstämmelse med vad som i prisregleringslagen stadgats beträffande

prisstopp, ha i 5 och 6 §§ av departementsförslaget införts bestämmelser

om tidsbegränsning för föreskrifter om räntestopp samt maximi- och

minimiränta. Dylik föreskrift skall sålunda meddelas att gälla för viss tid,

högst sex månader; då skäl därtill äro, må regleringen förlängas, varje gång

för högst sex månader. Genom en sådan tidsbegränsning torde vinnas vissa

garantier för att ett räntestopp eller en föreskrift om maximi- eller minimiränta

icke bibehålies längre än nödvändigt är.

Utan särskilt stadgande torde framgå att enligt 5 § tredje stycket fastställd

utlåningsränta eller inlåningsränta icke må höjas respektive sänkas

utan sådant tillstånd som avses i första stycket av samma paragraf.

Såsom i riksbankspromemorian uttalats torde föreskrifter om maximiräntor

ofta med fördel kunna utformas så att räntorna ställas i relation till det

av riksbanken tillämpade diskontot.

Ansvarsbestämmelserna m. m. (9—11 §§).

De i lagförslaget upptagna ansvarsbestämmelserna ha upprättats i nära

anslutning till prisregleringslagens motsvarande bestämmelser. I riksbankens

utkast har föreslagits, att straff skulle kunna ådömas även för det fall

att överträdelse av föreskrift som lämnats med stöd av lagen skett av vårdslöshet.

Om tillsynsmyndighet finner att överträdelse av föreskrift skett,

torde man få förutsätta, att tillsynsmyndigheten, därest ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, i första hand kommer att genom ett påpekande

söka åstadkomma rättelse. Först om detta ej får åsyftad verkan torde anmälan

till åtal komma att äga rum. Med en sådan praxis vid utövandet av

tillsynen torde behovet av bestämmelser om straff för överträdelser som

skett av vårdslöshet vara relativt litet. Några sådana bestämmelser ha därför

ej upptagits i departementsförslaget.

I 9 § 1 mom. 3) stadgas straff för den som utan tillstånd uppburit eller

betingat sig högre utlåningsränta eller guldit eller utfäst lägre inlåningsränta

än den i vederbörlig ordning bestämda. Detta stadgande innebär att

straffansvar inträder först då avtal om räntan kommit till stånd. Att en

långivare under förhandlingsstadiet kräver en utlåningsränta, som överstiger

den tillåtna, eller att en låntagare erbjuder en inlåningsränta, som understiger

den vederbörligen fastställda, blir sålunda i och för sig icke straff
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bart. Det skulle enligt min mening föra för långt att straffbelägga sådana

krav och erbjudanden, vilka ofta kunna vara avsedda att utgöra endast preliminära

och kanske i många fall icke allvarligt menade bud i en förhandling

om ett låneavtal.

Beträffande frågan om ansvar för delaktighet i brott mot ränteregleringsföreskrift,

som meddelats med stöd av lagen, må erinras om att strafflagens

delaktighetsregler torde bli tillämpliga i den mån annat ej stadgas. En undantagslös

tillämpning av dessa regler skulle emellertid leda till konsekvenser,

som i vissa fall skulle te sig obilliga. Man torde nämligen icke kunna

fordra att låntagare eller insättare i allmänhet skola kunna känna till de

högsta eller lägsta räntor, som fastställts för olika slag av ut- eller inlåning.

Med hänsyn härtill synes vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren

och vid underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren böra

dömas för medverkan till brottet endast om han är anstiftare. En bestämmelse

härom har, efter mönster av 12 § 2 mom. andra stycket gällande prisregleringslag,

införts i 9 § 1 mom. sista stycket.

I 9 § 2 mom. stadgas, att om någon fälles till straff för överskridande av

fastställd utlåningsränta, domstolen skall förplikta honom att till kronan

utgiva värdet av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden föranleda

därtill, kan nedsättning ske av det värde som skall utgivas. Detta stadgande

innebär en begränsning i vad riksbanken i sitt lagutkast föreslagit.

U §.

I denna paragraf stadgas att Konungen äger meddela de närmare bestämmelser

som erfordras för tillämpningen av lagen.

I tillämpningsföreskrifterna torde bl. a. få regleras hur av riksbanken

utfärdade bestämmelser skola bekantgöras. För offentliggörandet torde böra

tillämpas i stort sett samma förfarande som användes inom priskontrollcn.

övergångsbestämmelser m. m.

I fråga om lagens tillämpning på avtal, vilka träffats innan föreskrift

som meddelas med stöd av lagen trätt i kraft, har i riksbankens promemoria

anförts följande.

Effekten av en räntekontroll — särskilt då syftet är att efter inträffade

ränteglidningar återföra räntenivån till ett läge, som eftersträvas med hänsyn

till den ekonomiska målsättningen — sammanhänger i viss mån med

frågan, i vilken utsträckning meddelade föreskrifter kunna givas retroaktiv

tillämpning. Till belysning av detta spörsmål torde följande synpunkter få

anföras.

Enligt hittills allmänt tillämpade rättsgrundsatser har civillagstiftning

icke ansetts äga återverkande kraft. Grundsatsen har ansetts böra upprätthållas

jämväl i fråga om stadganden, som givits tvingande natur. Vid tillkomsten

av 1942 års prisregleringsanslag föreslog priskontrollnämnden, att

meddelade prisföreskrifter i viss utsträckning skulle få retroaktiv verkan.

I remissyttranden över nämndens förslag kommo delade meningar till

uttryck angående lämpligheten av den av nämnden föreslagna bestämmelsen.

Föredragande departementschefen ansåg visserligen, att det kunde vara

förenat med vissa olägenheter, att meddelade prisbestämmelser icke ägde

tillämpning på sådana avtal, som ingåtts före bestämmelsernas utfärdan
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

de, men att en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna .skulle innebära

ett avsteg från allmänt tillämpade rättsgrundsatser. Departementschefen

fann sig därför icke kunna förorda en regel, enligt vilken meddelade prisbestämmelser

principiellt skulle äga tillbakaverkande kraft. Ej heller fann

han sig böra biträda det i ett par av remissyttrandena framkomna förslaget,

att meddelade prisbestämmetser skulle äga retroaktiv verkan, då omständigheterna

i det särskilda fallet därtill föranledde, emedan en dylik

bestämmelse syntes vara alltför godtycklig till sina verkningar bl. a. med

hänsyn till svårigheterna att avgöra om visst avtal tillkommit i syfte att

kringgå en förväntad prisreglering eller icke. — Till undanröjande av tvekan

angående lagstiftningens innebörd i förevarande avseende ansåg departementschefen

det lämpligt, att i övergångsbestämmelserna till lagen

upptoges en bestämmelse, att meddelad prisföreskrift (eller avgiven prisutfästelse)

icke skulle äga tillämpning i fråga om sådant dessförinnan ingånget

avtal om köp eller om utförande av tjänst, i vilket vederlaget blivit

till beloppet bestämt.

Under extraordinära förhållanden kan det givetvis finnas situationer, då

avsteg från eljest vedertagna rättsgrundsatser kunna te sig försvarliga. En

räntereglering, som icke i full utsträckning drabbar före regleringen tillkomna

avtal, inrymmer självfallet vissa påtagliga svagheter. Dessa olägenheter

få emellertid vägas mot den nackdel, som ett avsteg från hittills tilllämpade

rättsnormer får anses utgöra. En dylik avvägning torde — mot

bakgrunden av vad som ovan anförts beträffande civillagstiftningens återverkande

kraft och de synpunkter, som andragits, då spörsmålet aktualiserades

i fråga om prisregleringsbestämmelserna — leda till slutsatsen, att

en räntereglering i nuvarande läge i princip knappast kan givas retroaktiv

verkan.

Den nu intagna ståndpunkten innebär emellertid icke, att en räntereglering

skulle bliva utan effekt å .samtliga vid tidpunkten för regleringens

ikraftträdande löpande låneavtal. Vad först angår affärsbankernas utlåning

må erinras om att denna formellt är kortfristig med skyldighet för

låntagaren att återbetala lånet vid viss i avtalet angiven tidpunkt, även om

krediten i realiteten ofta blir långfristig därigenom att lånet omsättes.

Eftersom omsättningen är att betrakta som ett nytt lån, kan tvekan icke

råda om att en räntereglering, som trätt i kraft före omsättningen, blir

tillämplig å det nya lånet. Vidare må anmärkas, att en avsevärd del av

de nu utelöpande lånen — exempelvis sparbankernas — äro ställda på

återbetalning efter viss tids uppsägning. Vid lån av denna typ ha sålunda

parterna vid avtalets ingående haft att räkna med eventualiteten av en

uppsägning bl. a. i räntereglerande syfte. Den ovan angivna ståndpunk+en

i fråga om en räntereglerings retroaktiva verkan synes därför icke tränas

för nära, om riksbanken gives befogenhet att föreskriva, att uppsägningsklausulen

skall tillämpas i syfte att göra ränteregleringen tillämplig å löpande

krediter enligt sistnämnda låneformer. En ofta förekommande typ

av låneavtal är försedd med klausul om rörlig ränta (åtminstone för det

fall att räntan höjes). Att göra ränteregleringsbestämmelser tillämpliga på

dylika lånekontrakt torde icke kunna mötas av några allvarliga invändningar.

Man torde med andra ord vara berättigad till den slutsatsen, att

de förut berörda allmänna rättsgrundsatserna beträffande civillagstiftnings

återverkande kraft, tillämpade på här ifrågavarande område, närmast

kunna åberopas som hinder för att göra en räntereglering retroaktivt tilllämplig

å de bundna lånen.

%

Till vad sålunda anförts i riksbankens promemoria kan jag i stort sett

ansluta mig. Vissa förtydliganden torde emellertid böra göras. Såsom i pro
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

memorian anförts äro låneavtal i stor utsträckning försedda med klausul

om rörlig ränta. I affärsbankernas låneavtal finnes sålunda regelmässigt

intagen en bestämmelse, enligt vilken den ränta, som gällde vid avtalets

ingående, omedelbart ändras om banken annonserar förändring av räntesatserna

för den låneform avtalet avser. I sådana fall skola givetvis ränteförändringar,

som föranledas av regleringsföreskrift, omedelbart vidtagas

även i löpande avtal. Om i avtal, som slutits före ikraftträdandet av en

ränteföreskrift, på bindande sätt för hela lånets löptid bestämts högre utlåningsränta

eller lägre inlåningsränta än den enligt föreskriften tillåtna,

torde visserligen aldrig hinder möta för långivaren att sänka eller för låntagaren

att höja den avtalade räntan. Skyldighet härtill bör emellertid såsom

i promemorian anförts ej föreligga. Är i ett avtal intagen klausul, enligt

vilken avtalet före den utsatta slutdagen kan hävas, ställer sig saken annorlunda.

Räntan är då ej på sådant bindande sätt bestämd att den part, som

har att iakttaga ränteföreskriften, bör befrias från skyldighet att vid utgången

av en tidsperiod, som motsvarar uppsägningstiden räknad från föreskriftens

ikraftträdande, jämka avtalet så att räntan överensstämmer med

den enligt föreskriften tillåtna. Som exempel kan anföras följande. Ett låneavtal

har slutits för en tid av fem år. Utlåningsräntan har i avtalet bestämts

till 5 %, men avtalet kan av vardera parten under lånets löptid uppsägas

att upphöra efter tre månader. Under avtalstiden utfärdas föreskrift, genom

vilken för den i avtalet avsedda låneformen fastställes en maximiränta av

4 %. Långivaren bör då vara skyldig att tre månader efter det föreskriften

trätt i kraft sänka räntan med 1 %. I enlighet med det nu anförda har i

departementsförslaget — med jämkning av riksbankens lagutkast — i övergångsbestämmelse

stadgats, att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning,

vilket slutits innan föreskrift enligt 5 eller 6 § trätt i kraft, utan

hinder av sådan föreskrift må tillämpas, om uppsägningsrätt föreligger,

under en tid som motsvarar uppsägningstidens längd och eljest under hela

den tid lånet enligt avtalet löper.

Riksbanken bör i samband med att regleringsföreskrift utfärdas lämna

klargörande besked i vad mån avtal, som härröra från tiden före föreskriftens

ikraftträdande, träffas av föreskriften.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande

av vad i det föregående anförts, att lagrådets utlåtande över det inom finansdepartementet

upprättade förslaget till lag om räntereglering m. m.

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Fjellander.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

73

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen på

framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att stadgandena i 4—

7 §§ om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,

räntestopp, maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd

i fråga om utgivande av vissa skuldförbindelser helt eller delvis skola äga

tillämpning.

2 §•

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas

utgöra vederlag vid lån av penningar.

3 §•

Stadgandena i denna lag hava ej avseende å ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan

allmän författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

Om anmälningsskyldighet.

4 §•

Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt driver

utlåning av penningar att

1) till riksbanken anmäla därvid tillämpade räntesatser och Övriga lånevillkor

samt, om i verksamheten ingår inlåning av penningar från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas, jämväl räntesatser

och övriga villkor vid sådan inlåning; ävensom

2) om höjning av utlåningsränta eller sänkning av inlåningsränta är avsedd

att vidtagas, minst åtta dagar före ränteförändringen göra anmälan

därom till riksbanken med angivande av skälen till förändringen.

Om räntereglering m. m.

5 §•

Riksbanken äger föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan

tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid

viss utlåning eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan

inlåning än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller,

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

om han då icke utlånade eller inlånade penningar i jämförbar form, den

ränta, som den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före

nämnda dag senast tillämpat (råntestopp).

Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.

Då skäl äro därtill må räntestoppet förlängas, varje gång för högst sex

månader.

Har räntestopp föreskrivits beträffande viss ut- eller inlåning, äger riksbanken

då så prövas skäligt förordna om sänkning av utlåningsräntan eller

höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande må jämväl meddelas beträffande

allenast viss person eller visst företag. Förordnande gäller under den

tid räntestoppet är gällande.

6 §.

Riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning (maximiränta)

eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar från allmänheten

på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta). Ej

må maximiränta överskridas eller minimiränta underskridas med mindre

myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill.

Vad i 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreskrift om maximi- eller minimiränta.

7 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för

den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd

av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldförbindelser, som utgivas

av riksgäldskontoret.

Om tillsyn.

8 §.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som lämnas med stöd av denna

lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer (tillsynsmyndighet).

Tillsynsmyndighet äger förelägga den som yrkesmässigt driver utlåning

av penningar ävensom annan, vilken kan antagas hava utlånat penningar

i sadan form att meddelad föreskrift om räntestopp eller maximiränta är

tillämplig å utlåningen, att till tillsynsmyndigheten lämna de uppgifter myndigheten

finner erforderliga för tillsynen ävensom att för kontroll av lämnade

uppgifter eller tillämpade räntor förete handelsböcker och affärshandlingar

för myndigheten. Vid föreläggande må vite utsättas.

Ansvarsbestämmelser m. m.

9 §■

1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet

med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse

eller straffarbete i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits

jämlikt 4 §;

2) den som vid anmälan, varom i 4 § sägs, lämnat medvetet oriktig uppgift;
3)

den som, med vetskap om att räntestopp föreskrivits i fråga om viss

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ut- eller inlåning eller att förordnande jämlikt 5 § tredje stycket om sänkning

av viss utlåningsränta eller höjning av viss inlåningsränta givits eller

att maximiränta eller minimiränta fastställts vid viss ut- eller inlåning, utan

tillstånd uppburit eller betingat sig högre utlåningsränta eller guldit eller

utfäst lägre inlåningsränta än den sålunda bestämda;

4) den som, med vetskap om föreskrift, som meddelats jämlikt 7 §, i strid

mot samma föreskrift utgivit skuldförbindelse som avses i nämnda paragraf;

dier

5) ’ den som vid lämnande av uppgift som avses i 8 § sökt vilseleda tillsynsmyndighet.

Ej må vid överskridande av fastställd utlåningsränta låntagaren eller vid

underskridande av fastställd inlåningsränta insättaren dömas för medverkan

till brottet, där han ej är anstiftare.

2 mom. Fälles någon till straff för överskridande av fastställd utlåningsränta,

skall domstolen tillika förplikta honom att till kronan utgiva värdet

av uppburen ränta. I den mån särskilda förhållanden föranleda därtill, må

dock nedsättning ske av det värde som skall utgivas.

3 mom. Underlåter någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till

ansvar jämlikt 9 § 1 mom. 1), att därefter fullgöra honom åliggande anmälningsskyldighet,

äger riksbanken vid vite ålägga den försumlige att fullgöra

sin skyldighet.

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan

eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar

må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med

bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon häremot straffes, där han

för brottet ej är underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.

11 §•

Brott varom i 9 § sägs må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott som avses i 10 § må, där det icke skall straffas enligt allmänna

strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

12 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

13 §.

Över riksbankens beslut må klagan icke föras.

14 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen

av denna lag. »

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till

och med den 30 juni 1953. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag,

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 10 § meddelad föreskrift om

tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift

ävensom vad där stadgas i fråga om annat brott, som begåtts under

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 221.

tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas giltighet, skall äga tillämpning

även efter det lagens bestämmelser i övrigt upphört att gälla.

Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 eller 6 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om ut- eller inlåning, vilket slutits före

ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt, i fall

då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar uppsägningstiden,

samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper. Föreskrift som

avses i 7 § skall icke äga tillämpning på skuldförbindelser, vilka utbjudits

till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

77

Bihang.

Riksbankens

utkast till lag om räntereglering m. m.

Inledande bestämmelser.

1 §. I den mån sådant prövas oundgängligen nödigt för uppnående av

det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må

Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att vad

i 3—6 §§ stadgas helt eller delvis skall äga tillämpning.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skola även 7—14 §§

i denna lag i tillämpliga delar gälla.

Denna lag äger ej tillämpning på rörelse, för vars utövande tillstånd

erfordras enligt lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse.

2 §. Med ränta avses i denna lag varje form av förmögenhetsvederlag,

som någon vid inlåning lämnar eller erbjuder (inlåningsränta) eller vid

utlåning tager eller betingar sig (utlåningsränta).

Om anmälningsskyldighet.

3 §. Riksbanken äger föreskriva skyldighet för den som yrkesmässigt

driver in- och utlåning eller enbart utlåning av penningar att till riksbanken

anmäla därvid tillämpade räntesatser och övriga villkor samt att, om

sänkning av inlåningsränta eller höjning av utlåningsränta är avsedd att

vidtagas, minst åtta dagar före sänkningen eller höjningen till riksbanken

anmäla den avsedda ränteförändringen och skälen därtill.

Om räntereglering m. m.

4 §. 1 mom. Riksbanken äger föreskriva, att den som in- och utlånar

eller enbart utlånar penningar utan riksbankens tillstånd icke må tillämpa

lägre inlåningsräntor eller högre utlåningsräntor än de, vilka han på dag,

som i föreskriften angives, tillämpade vid olika slag av in- eller utlåning

(räntestopp). Kan sådan jämförelse ej ske, skall räntestoppet i stället avse

de räntor, som den angivna dagen voro att anse som gängse eller som han

före nämnda dag senast tillämpat.

2 mom. Har räntestopp föreskrivits, äger riksbanken då så prövas skäligt

förordna om höjning av inlåningsräntor eller sänkning av utlåningsräntor.

Sådant förordnande må meddelas antingen allmänt eller beträffande allenast

viss in- eller utlåning.

5 §. Riksbanken äger fastställa viss lägsta inlåningsränta (mimmiranta)

och viss högsta utlåningsränta (maximiränta) samt föreskriva, att dessa

räntor vid inlåning icke få underskridas och vid utlåning icke få överskridas

med mindre riksbanken givit tillstand därtill.

6 §. Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och likartade

skuldförbindelser icke få utgivas utan riksbankens tillstånd.

Allmänna bestämmelser och straffbestämmelser.

7 §. Konungen äger uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter

rörande tillämpningen av meddelat förordnande.

Konungen må ock uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar

om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, samt att i övrigt

handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

över riksbankens beslut må klagan icke föras.

8 §. Den som på grund av sin befattning med i denna lag avsett ärende

erhållit del av enskildas förhållanden må ej, i vidare mån än ärendets beskaffenhet

kräver, yppa vad för honom sålunda blivit känt.

9 §. Den som uppsåtligen

1) underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits jämlikt

3 §, eller

2) vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet, som under 1) avses,

lämnar oriktig uppgift eller

3) utan tillstånd lämnar eller erbjuder lägre inlåningsränta eller tager

eller betingar sig högre utlåningsränta än som fastställts enligt föreskrift,

som lämnats med stöd av 4 eller 5 §, eller

4) åsidosätter villkor, som riksbanken föreskrivit för åtnjutande av tillstånd,

som avses i 4 § 1 mom. eller 5 §, eller ock

5) bryter mot föreskrift, som lämnats med stöd av 6 §,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, eller, om brottet

med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt, med fängelse

eller straffarbete i högst två år.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare

straffet dagsböter.

10 §. Åsidosätter någon föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats

av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 9 § är belagd med straff, med

dagsböter.

11 §. Bryter någon mot förbud, som avses i 8 §, straffes, där han för

brottet ej är underkastad straff enligt allmänna strafflagen, med dagsböter.

12 §. Dömes någon till straff enligt 9 § första stycket, 3) eller 4), skall

domstolen tillika förplikta honom att utgiva belopp, som motsvarar värdet

av lämnat, erbjudet, taget eller betingat räntebelopp, dock att i den mån

särskilda förhållanden därtill föranleda, nedsättning må ske av det belopp,

som skall utgivas.

13 §. Brott, som avses i 11 § och ej straffas enligt allmänna strafflagen,

må av åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

Brott, varom i 9 eller 10 § förmäles, må av allmän åklagare åtalas allenast

efter anmälan eller medgivande av riksbanken.

14 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas

utgiva enligt 12 §, tillfalla Kronan.

Denna lag träder i kraft den och gäller tills vidare till

och med den 1952. Förordnande, som meddelas jämlikt

denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 8 § meddelad föreskrift

om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av

samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om annat brott, som begåtts

under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas giltighet, skall

äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt upphört att

gälla.

Föreskrift, som meddelas med stöd av 4 eller 5 §, skall icke äga tillämpning

på avtal om in- eller utlåning, som slutits innan föreskriften trätt i

kraft, såvida i avtalet räntan blivit på bindande sätt bestämd. Föreskrift,

som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldförbindelser, vilka utbjudits

till teckning innan föreskriften trätt i kraft.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

79

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 oktober

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 15 oktober 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28

september 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om räntereglering m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren A. F. Ribbing.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Justitierådet Ekberg:

Såsom flertalet av de sakkunniga myndigheter och sammanslutningar, som

hörts uti föreliggande lagstiftningsärende, framhållit, möta allvarliga betänkligheter

mot en räntereglering, särskilt om den icke vidtages med största

aktsamhet eller om den går längre än tidsläget i varje fall kräver. Av remissprotokollet

framgår emellertid, att förslaget närmast har karaktären av en

beredskapslagstiftning, som skall träda i tillämpning allenast i sällsynta

undantagsfall, då särskilda omständigheter det påkalla, samt väsentligen

har det begränsade syftet att förhindra omotiverade och samtidigt ogynnsamma

räntekonsekvenser av de direkta kreditåtstramande åtgärder, vilka

utgöra ett led i statsmakternas nuvarande ekonomiska politik. Med hänsyn

härtill och i betraktande av den ovisshet, som råder angående de ekonomiska

framtidsutsikterna i världen och vårt land, har jag — om ock med

stor tvekan — ansett mig icke böra helt avstyrka den ifrågavarande lagstiftningen.

Vissa ändringar i lagförslaget äro emellertid enligt min mening

nödvändiga i rättssäkerhetens intresse. Till denna fråga återkommer jag

under 1 §.

Justitieråden Strandberg och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm:

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om räntereglering in. in.

skiljer sig endast beträffande vissa mindre väsentliga punkter från det av

bankofullmäktige framlagda lagutkastet, som varit föremål för remissbehandling.

Därvid ha endast några få av remissinstanserna ansett sig kunna

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

tillstyrka den föreslagna fullmaktslagstiftningen, under det att det stora

flertalet, däribland riksgäldsfullmäktige och de statliga inspektionsmyndigheterna

på kreditväsendets område, funnit densamma icke böra komma

till stånd, i varje fall ej i nuvarande läge. De skäl av olika slag, som enligt

vad remissprotokollet utvisar anförts mot denna i enskild närings- och

avtalsfrihet djupt ingripande lagstiftning, vars verkningar äro mycket svåröverskådliga,

synas vara så tungt vägande, att vi icke kunna tillstyrka att

förslaget, som för övrigt praktiskt taget torde sakna motsvarighet i andra

länders ekonomiska lagstiftning, för närvarande upphöjes till lag.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget anfördes följande.

1 §•

Justitierådet Ekberg:

Sådana åtgärder som föreskrifter om räntestopp, maximi- och minimiränta

och skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldförbindelser

innebära ett långt gående ingrepp i näringslivet och de enskilda

medborgarnas avtalsfrihet. Det är därför av synnerlig vikt, att ingrepp av

denna beskaffenhet icke sker på tidigare stadium eller går längre än tidsläget

och övriga omständigheter i varje särskilt fall kräva. En räntereglering

måste, såsom departementschefen antytt, utövas med smidighet och på ett

sådant sätt som är förenat med det praktiska livets krav. Tydligt är, att

åtgärd av detta slag ej bör tillgripas i andra fall än då det eftersträvade målet

icke kan nås genom annat medel, till exempel frivillig överenskommelse

med kreditinstituten. Vid nu angivna förhållanden framstår det såsom angeläget,

att beslutanderätten i det särskilda fallet angående nämnda åtgärder

anförtros ej åt riksbanken utan åt den högsta förvaltningsmyndigheten,

Kungl. Maj:t. Sker detta, skapas största möjliga säkerhet för att vid ärendets

avgörande icke blott tidslägets krav och ekonomiska synpunkter beaktas

utan jämväl att tillbörlig hänsyn tages till därav berörda enskilda medborgares

rätt och intressen. De praktiska skäl, som måhända kunna anföras

emot en dylik procedur, torde mer än väl uppvägas av de fördelar av större

rättssäkerhet och vidgat förtroende från allmänhetens sida, som härigenom

kunna vinnas. Om det oaktat en sådan ordning som nu förordats icke finnes

böra genomföras, synes i allt fall den skärpning av bestämmelserna i

förevarande paragraf böra vidtagas, att förordnande om tillämpning av stadgandena

i 4—7 §§ må givas endast för viss kort tid åt gången, förslagsvis tre

månader. Såsom lagteknisk förebild kan härvid tjäna bestämmelsen i 1 §

andra stycket allmänna förfogandelagen. En bestämmelse av nu antydd

innebörd har särskilt värde därigenom att ökad kontroll vinnes över riksbankens

sätt att handhava givet bemyndigande. Biträdes mitt första förslag,

måste vissa mindre jämkningar vidtagas i 5, 6 och 7 §§, medan mitt andra

förslag förutsätter, att andra stycket i 5 § och sista stycket i 6 § utgå.

Förslagets karaktär av en för särskilda undantagsfall avsedd beredskaps
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

81

lagstiftning skulle med större tydlighet framhävas, därest såsom villkor för

Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om lagens tillämpning uppställes,

att det på grund av särskilda omständigheter prövas oundgängligen nödigt

för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet.

9 §•

Lagrådet:

Enligt 1 mom. 1) straffbelägges underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet,

som föreskrivits jämlikt 4 §. Huruvida härvid åsyftas allenast

uppsåtlig underlåtenhet framgår icke av lagtexten, men av motiven torde

man kunna draga den slutsatsen, att stadgandet skall så tolkas. Det synes

emellertid önskvärt, att ifrågavarande straffbestämmelse får sådan avfattning,

att någon tvekan om dess rätta tolkning i detta hänseende ej behöver

förekomma.

I 2 mom. stadgas, att domstolen, om någon fälles till straff för överskridande

av fastställd utlåningsränta, tillika skall förplikta honom att till kronan

utgiva värdet, helt eller delvis, av uppburen ränta. Vad sålunda skall

utdömas är att betrakta såsom sådan påföljd som avses i 2 kap. 16 § strafflagen.

Särskilt med hänsyn till innehållet i 5 kap. 13 § andra stycket nämnda

lag synes påföljdens tillämpande icke böra göras beroende av att den brottslige

fälles till straff. Lagrådet hemställer, att förslaget omformuleras härutinnan.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 221.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 oktober

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 18 oktober

1951 avgivna utlåtande över det den 28 september 1951 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om räntereglering m. m.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

följande.

Majoritetens i lagrådet avstyrkande av förslaget grundar sig väsentligen

på de skäl av olika slag som av remissinstanserna anförts mot den föreslagna

lagstiftningen. Jag torde i anledning av vad majoriteten anfört få

hänvisa till de synpunkter som jag utvecklade vid min tidigare anmälan av

förslaget för Kungl. Maj :t. Jag konstaterade att med den av mig förordade

användningen av de befogenheter, en fullmaktslag på området gåve, de i remissyttrandena

påtalade riskerna på grund av befarade spänningar på ränteområdet

tedde sig såsom starkt överdrivna eller obefintliga. Om, såsom

jag förordade, ränteregleringen icke användes för att etablera en räntenivå

ur balans med marknadsläget, sådant detta på något längre sikt gestaltades

bl. a. under inflytande av den ekonomiska politiken, försvagades även andra

anmärkningar av ekonomisk natur, som riktats mot förslaget. Över huvud

taget syntes olägenheterna väga mindre tungt än de fördelar regleringen erbjöde.

Den uppfattning, åt vilken jag sålunda gav uttryck, har icke rubbats

av vad som framkommit vid lagrådsbehandlingen.

En av lagrådets ledamöter, som icke ansett sig böra helt avstyrka den

ifrågasatta lagstiftningen, har funnit vissa skärpningar av de i första paragrafen

uppställda villkoren för lagens tillämpning nödvändiga. I första hand

har förordats, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t och icke på riksbanken

att i det särskilda fallet meddela bestämmelserna om räntereglering

och om skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av obligationer

m. m. Gentemot detta yrkande kan till en början invändas, såsom ock nämnde

ledamot antytt, att praktiska olägenheter skulle följa av en sådan ordning,

särskilt för det fall att den mera detaljbetonade regleringen med faststäl
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

lande av maximi- och minimiräntor skulle behöva tillgripas. Vidare må betonas

att rätten att bestämma om lagens stadganden över huvud taget

skola tillämpas och sålunda också om tillämpningen skall upphöra är förbehållen

Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i tidigare sammanhang

framhållit, befogenheten att meddela de föreskrifter varom här är

fråga utgör ett naturligt komplement till de övriga penningpolitiska medel

som handhas av riksbanken, anser jag mig icke kunna tillstyrka en ändring

av förslaget på denna punkt.

De synpunkter, som ligga till grund för nyssnämnde ledamots alternativa

yrkande om viss tidsbegränsning av förordnande jämlikt 1 §, äro i och för

sig beaktansvärda. Emellertid må erinras om att redan den ifrågasatta lagen

är avsedd att bli tidsbegränsad, i första hand t. o. in. den 30 juni 1953.

Därest fortsatt behov av lagstiftningen skulle konstateras, torde giltighetstiden

därefter — i likhet med vad fallet är beträffande åtskilliga andra fullmaktslagar

—- komma att förlängas med ett år i sänder. Den årliga prövning

av behovet av lagstiftningen, som sålunda torde komma till stånd hos

Kungl. Maj :t och i riksdagen, torde innefatta garanti för att riksbankens

sätt att handha ränteregleringen blir tillfredsställande kontrollerat. För övrigt

torde det stå Kungl. Maj :t fritt att, utan att särskild bestämmelse därom

intagits i lagen, meddela tidsbegränsade förordnanden därest så skulle finnas

lämpligt. Departementsförslaget torde sålunda få bibehållas oförändrat

även i nu förevarande avseende.

Nämnde ledamot har slutligen ifrågasatt viss jämkning i ordalydelsen beträffande

den i 1 § angivna förutsättningen för Kungl. Maj :ts befogenhet

att förordna om tillämpning av fullmakterna. Då emellertid redan genom

departementsförslagets ordalydelse tillräckligt klart torde betonas lagstiftningens

karaktär, synes någon ändring icke erforderlig.

Vad lagrådet erinrat beträffande 9 § torde böra beaktas. Paragrafen har

därför ändrats i enlighet därmed.

Härjämte ha vidtagits vissa rent redaktionella jämkningar i lagförslaget i

övrigt.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det sålunda

ändrade förslaget till lag om räntereglering m. m. måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ilans Wenker.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:367 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om räntereglering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. BU 1951:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om räntereglering in. in., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten