Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

1951-11-30 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:231, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 231.

1

Nr 231.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;

given Stockholms slott den 30 november

1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni

1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att riksbanken under tiden från och med lagens

ikraftträdande till och med den 30 juni 1952 skall äga utgiva sedlar till ett

belopp av högst 4 400 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet

utgör 4 100 miljoner kronor.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 231.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 231.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 juni 1951 med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

1 §•

Nuvarande lydelse:

Riksbanken må utgiva sedlar till

ett belopp av högst fyratusenetthundra

miljoner kronor.

Föreslagen lydelse:

Riksbanken må utgiva sedlar till

ett belopp av högst fyratusenfyrahundra

miljoner kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

3

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 november

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, ERicsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om höjning av maximigränsen

för riksbankens sedelutgivningsrätt.

I skrivelse den 15 november 1951 ha fullmäktige i riksbanken hemställt,

att åtgärder måtte vidtagas för att höja maximigränsen för sedelcirkulationen

med förslagsvis 300 miljoner kronor eller omkring 7 procent av nu gällande

maximibelopp.

Över skrivelsen har, efter remiss, utlåtande avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,

som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt

9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner kronor.

Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas

med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och oinyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av 100 miljoner

kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista

gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden

utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i

krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,

tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under

utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

inneburo följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 194-0 (nr 54) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av

riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,

varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

1939 ars fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni må
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

nåd 1948, ersattes med lagen den 28 maj 19i8 (nr 2i8) med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med der* 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser lända

till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett belopp

av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till

utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen

ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att

utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att

dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes

av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens

metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt

och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den

30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 19W (nr 315) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag stadgades

att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni

1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser, vilka

överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock med

den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949

års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950 (nr

257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning

jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och

med den 30 juni 1951.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde fullmäktige i

riksbanken, att Kungl. Maj :t genom proposition måtte underställa riksdagen

förslag till ny riksbankslag i huvudsaklig överensstämmelse med ett av

1949 års riksbankslagskommitté utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom

en huvudsakligen formell omarbetning av riksbankslagen, att ändrade grunder

för sedelutgivningsrätten skulle införas. Sålunda .skulle någon övre

gräns för sedelutgivningen icke fastställas. Ej heller i övrigt skulle några

»spärrar» för sedelutgivningen föreligga utöver den begränsning, som innefattades

i de speciella stadgandena om de tillgångar riksbanken genom

sina rörelsegrenar ägde förvärva och den bestämmelse som närmare kvalificerade

vissa av dessa tillgångar som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse

om att riksbanken i all sin verksamhet hade att verka för uppnåendet

av de penning- och valutapolitiska direktiv som uppställdes av

riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde sedelutgivningsrätten, invändningar

såväl hos reservanter bland bankofullmäktige som hos remissinstanserna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

I proposition nr 181 till innevarande års riksdag förklarade jag mig icke

beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt till frågan, hur sedelutgivningsrätten

på längre sikt borde regleras. Jag anmälde sålunda min

avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande, varvid det måhända

kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda sakkunniga för att göra

ytterligare utredningar i ämnet. 1 avvaktan på resultatet av erforderliga

överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog jag en förlängning av

den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången av juni månad

1952, dock med den ändringen att maximigränsen föreslogs höjd från

3 500 till 4 100 miljoner kronor. Det sannolika sedelomloppet per den 31

december 1951 hade härvid — på grundval av en jämförelse mellan utvecklingen

av löner och priser under åren 1947/48 och åren 1950/51 — med en

grov approximation beräknats till 3 900—4 100 miljoner kronor, vilket motsvarade

en ökning av sedelomloppet i förhållande till då gällande maximibelopp

med 11—17 procent.

Vid behandlingen i riksdagen av nämnda proposition uttalade bankoutskottet

(uti. nr 20) i anledning av en väckt motion om begränsning av maximibeloppet,

att sedelutgivningsrättens samband med penningpolitiska och

andra förhållanden torde komma under övervägande vid den utredning rörande

sedelutgivningsrättens reglering på längre sikt, som i propositionen

ställdes i utsikt. I anledning av vad som där anförts om avsikten att taga

spörsmålet under närmare övervägande ville utskottet understryka vikten

av att en ytterligare utredning i ämnet komme till stånd och att denna utredning

finge en sådan karaktär att dess arbete kunde bedrivas på en bred

bas och med utnyttjande av såväl teoretisk som praktisk expertis. Utskottet

anförde vidare att denna utredning också torde få anledning att pröva

de i de likalydande motionerna I: 216 och II: 285 resta spörsmålen angående

sambandet mellan riksbankens krediter till staten och den allmänna ekonomiska

utvecklingen.

Sedan riksdagen antagit det vid propositionen fogade förslaget till lag

med .särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning utfärdade

Kungl. Maj :t den 8 juni 1951 författning i ämnet (SFS 1951:388).

Den 9 november innevarande år har Kungl. Maj :t bemyndigat mig att

tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag att verkställa den ifrågasatta

utredningen om regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på

längre sikt. I direktiven för utredningen anförde jag bland annat följande.

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande

bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall

frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras

— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens

samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden.

Vidare bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den

sannolika psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten

slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke

lämpligen kunna avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet —

hittills betraktat som ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa

modifikationer, eller om spärrar av annan art böra uppställas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Utredningens uppgift bör i stort sett begränsas att avse endast den del

av det föreliggande utkastet till ny riksbankslag, som har samband med

sedelutgivningen. Skulle emellertid under arbetets gång ändringar finnas

påkallade i någon annan del av lagutkastet, bör utredningen framlägga härav

betingade förslag.

Med stöd av Kungl. Maj :ts nyssnämnda bemyndigande har jag den 13 i

denna månad tillkallat presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande,

vice riksbankschefen M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande

direktören i Svenska sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt

bankdirektören J. Wallenberg med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning.

I sin förenämnda skrivelse den 15 november 1951 ha fullmäktige i riksbanken

framhållit, att den pris- och lönestegring, som inträffat i Sverige

under det sista året, hade varit större än vad man torde ha räknat med vid

framläggandet av proposition i ämnet till vårriksdagen. Detta förhållande

jämte en vidmakthållen och på vissa viktiga områden starkt ökad aktivitet

inom näringslivet hade ställt ökade krav på betalningsmedel och därmed

lett till en ansvällning av sedelcirkulationen. Denna ansvällning hade

varit särskilt starkt markerad vid månadsskiftena, medan rapportdagarna

under månaderna visat förhållandevis något lägre siffror för sedelcirkulationens

ökning, något som syntes tyda på en viss omläggning av betalningsvanorna

med starkare koncentration av utbetalningar vid slutet av månaderna.

Som en följd av dessa företeelser torde man — vid oförändrad utveckling

under återstoden av innevarande år — kunna räkna med att den

föreskrivna maximigränsen för sedelutgivningen komme att ultimo december

i det närmaste uppnås eller möjligen överskridas. Under alla förhållanden

syntes den marginal, som kunde tänkas föreligga, vara för liten, eftersom

oförutsedda omständigheter lätt kunde föranleda en extraordinär ökning

av sedelcirkulationen. Så kunde exempelvis det förhållandet, att helgdagarna

vid jul och nyår innevarande år infölle så, att det från och med

den 23 december 1951 till och med den 1 januari 1952 endast funnes tre

hela arbetsdagar, fördröja återströmningen av sedlar efter julhandeln och

därigenom stegra mängden utelöpande sedlar den 31 december.

Att inom ramen för de av riksdagen godkända, penningpolitiska direktiven

vidtaga åtgärder som hölle .sedelcirkulationen tillbaka i en sådan utsträckning,

att erforderlig marginal under den fastställda maximigränsen

erhölles, vore enligt fullmäktiges mening icke möjligt.

En vid bankofullmäktiges skrivelse fogad tabell angivande sedelcirkulationen

varje rapportdag åren 1950 och 1951 (tiden t. o. in. den 7 november)

med procentuell stegring mellan 1950 och motsvarande rapportdag 1951 torde

som Bilaga få bifogas detta protokoll.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos fullmäktige

förda protokollet ha i ärendet avgivits två särskilda yttranden. Herr Kristensson

har, med instämmande av lierr Kollberg, anfört följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Med anledning av att fullmäktiges majoritet hänvisat till de penningpolitiska

direktiv, som riksdagen godkänt, vill jag framhålla, att det läge,

som nu uppstått, enligt min mening visar, att dessa direktiv äro alltför

snäva. De lämna åt riksbanken alltför begränsade möjligheter att effektivt

bidraga till inflationens bekämpande. Även inom ramen för gällande direktiv

har dock riksbanken haft möjligheter att skapa en större stramhet på

penning- och kapitalmarknaden.

Under rådande förhållanden och med hän.syn till att riksbanken ej kan

vägra göra utbetalningar, som omsättningen kräver, vill jag dock instämma

i fullmäktiges framställning om höjning av maximigränsen för sedelcirkulationen.

Herr Sundén har bl. a. framhållit, att det icke funnes någon anledning

betvivla, att riksbanksledningen hållit marknaden så stram, som de av

riksdagen uppdragna riktlinjerna för penningpolitiken över huvud taget

medgivit. Den totala minskningen av statspappersportföljen jämte andra

transaktioner med marknaden hade emellertid icke på långt när varit tillräcklig

för att kompensera den expansiva effekten av de senaste månadernas

valutainflöde på över en miljard kronor. Strävandena borde redan för

länge sedan, och i varje fall fr. o. m. den tidpunkt, då valutainkomsterna

ånyo började flöda, ha inriktats på att åstadkomma en mera restriktiv penning-

och kreditpolitik. Både med hänsyn till den inre stabiliseringen och

för att slå vakt om valutareserven framstode därför en aktiv penningpolitik

med restriktiv inriktning och med rörlig ränta såsom oundgängligen

erforderlig. Riksdagen borde därför under innevarande höstsession beredas

tillfälle att ompröva riktlinjerna för riksbankens verksamhet i dessa avseenden.

Det kunde emellertid befaras, att en penning- och kreditpolitisk

åtstramning icke finge tillräckligt snabb verkan för att förhindra, att maximum

för sedelutgivningen överskredes vid årsskiftet. Även av denna anledning

.syntes det motiverat, att frågan om sedelutgivningens omfattning nu

toges under förnyat övervägande av riksdagen. I

I sitt utlåtande över bankofullmäktiges skrivelse ha fullmäktige i riksgäldskontoret

förordat, att Kungl. Maj :t redan vid innevarande höstsession måtte

förelägga riksdagen förslag om höjning med omedelbar verkan av maximigränsen

för riksbankens sedelutgivningsrätt. Mot storleken av det belopp,

varmed mamixigränsen enligt bankofullmäktiges förslag skulle höjas, hade

riksgäldsfullmäktige icke någon erinran. Den nya maximigränsen borde gälla

till och med den 30 juni 1952.

Ur utlåtandet må här vidare återgivas följande.

Det vore beklagligt, att de beräkningar, som legat till grund för riksdagens

i våras fattade beslut angående sedelutgivningsrätten, visat sig så föga

hållbara. Den felbedömning, som här förelåge, bottnade i att man underskattat

styrkan av de inflationsdrivande krafterna och deras återverkan på

sedelcirkulationen. Då det icke vore möjligt att inom ramen för de av

riksdagen godkända penningpolitiska direktiven begränsa sedelcirkulationen

\id årsskiftet inom gällande maximigräns och med hänsyn jämväl till de

uttalanden, som av innevarande års riksdag gjorts i anledning av överskri
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

dandet av sedelutgivningsrätten den 31 december 1950, syntes det icke böra

ifrågakomma, att den i lag fastställda maximigränsen nu åter överskredes.

Det syntes riksgäldsfullmäktige uppenbart, att den befogenhet, som Kungl.

Maj :t enligt gällande provisoriska lagstiftning erhållit att under vissa förutsättningar

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av 700 miljoner

kronor utöver eljest fastställt maximum, icke vore tillämplig i rådande

situation. Riksgäldsfullmäktige ha slutligen anfört.

Riksgäldsfullmäktige ha icke funnit anledning att taga den nu remitterade

frågan till utgångspunkt för en penningpolitisk diskussion. Fullmäktige

vilja erinra om att vid den utredning, som nyligen av statsrådet och

chefen för finansdepartementet tillsatts för att avgiva förslag rörande sedelutgivningsrättens

reglering på längre sikt, kommer att enligt de för utredningen

givna direktiven övervägas sedelutgivningens samband med penningpolitiska

och andra ekonomiska förhållanden. Det synes önskvärt, att

resultatet av utredningen föreligger i så god tid, att den till den 1 juli 1952

gällande provisoriska lagstiftningen om riksbankens sedelutgivningsrätt med

ovan förordad ändring kan ersättas med mera definitiva bestämmelser.

Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige

förda protokollet i ärendet anmäldes skiljaktig mening av herrar

Örne och Hagberg. I ett särskilt till protokollet antecknat yttrande anförde

herr örne, med instämmande av herr Hagberg, bland annat följande. Av

herr Örne vid föregående tillfällen, då riksgäldsfullmäktige haft att yttra

sig angående riksbankens sedelutgivningsrätt, uttalade farhågor, att bankofullmäktige

med oförändrad penningpolitik snart skulle se sig nödsakade

att återkomma med krav på ytterligare höjning av maximigränsen, hade

tyvärr visat sig befogade. Till den nu föreliggande situationen hade den förda

penningpolitiken lett fram. I stället för vården av penningvärdet hade politiken

gått ut på att hålla kursen på de guldkantade obligationerna så nära

pari som möjligt. Alltsedan 1945, då diskontot utan tillräckliga motiv sänktes

från 3 till 21/, procent, hade den förda penningpolitiken varit felaktig.

Inflationstendenserna måste motverkas genom att göra pengarna dyrare,

varigenom ökad försiktighet med utgifterna, både för konsumtion och investeringar,

framkallades, och en ekonomisk sporre till ökat penningsparande

skapades. Då genomförandet av en riktig penningpolitik emellertid kunde få

verkningar först om några månader och man inför årsskiftet löpte risken, att

4 100 miljoner kronor som gräns för sedelutgivningen kunde komma att

något överskridas, borde riksgäldsfullmäktiges hemställan gått ut på att åt

riksbanken medgiva rätt att under tiden den 1 december 1951 till och med

den 29 februari 1952 överskrida nu gällande maximum för sedelutgivningen

med högst 300 miljoner kronor, men att därefter hittills gällande bestämmelser

åter skulle träda i kraft. Före årsskiftet 1952—1953 borde banken

ha möjlighet att genom anlitande av de penningpolitiska medel, som stode

till dess förfogande, minska marknadens krav så mycket, att något nytt

medgivande av denna art icke erfordrades.

Departementschefen. Enligt lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

iör vad i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda

föreskrifter i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Sålunda

gäller bland annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst

4 100 miljoner kronor.

I samband med tillkomsten av 1951 års lag, vars giltighetstid utgår den

30 juni 1952, uttalade jag, att jag icke för det dåvarande ville taga slutlig

ståndpunkt till frågan, hur sedelutgivningsrätten borde regleras på längre

sikt. Ifrågavarande spörsmål borde tagas under närmare övervägande, varvid

det måhända kunde visa sig lämpligt att särskilda sakkunniga tillkallades

för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet av

sålunda erforderliga överväganden förordade jag en förlängning av dittillsvarande

provisoriska lagstiftning. På grundval av en jämförelse mellan utvecklingen

av löner och priser under åren 1947/48 och 1950/51 beräknades

härvid, med en grov approximation, sedelomloppet per den 31 december

1951 icke komma att överstiga 4 100 miljoner kronor; utvecklingen av löner

och priser under år 1951 kunde givetvis endast bedömas med ledning av

de antaganden som då ansågos sannolika.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår har jag med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 9 november 1951 tillkallat särskilda sakkunniga

med uppdrag att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av

riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt. I

I sin framställning om höjning av maximigränsen med ytterligare 300

miljoner kronor ha bankofullmäktige framhållit att den pris- och lönestegring,

som inträffat under det sista året, varit större än vad man räknade

med under årets första månader. Detta förhållande jämte en vidmakthållen

och på vissa viktiga områden starkt ökad aktivitet inom näringslivet hade

ställt ökade krav på betalningsmedel och därmed lett till en ansvällning av

sedelcirkulationen.

Utvecklingen av pris- och lönenivån innevarande år har jag närmare berört

i den redogörelse för det ekonomiska läget, som jag lämnade i proposition

nr 220 — dagtecknad den 19 oktober 1951 — med förslag till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar. Jag framhöll därvid att prisuppgången

under året blivit betydligt starkare än vad man hade anledning antaga

vid årets början. Även den genomsnittliga inkomsitstegringen hade

blivit större än beräknat. Rörande utvecklingen för de närmaste månaderna

framhöll jag att vissa ytterligare prisstegringar torde vara ofrånkomliga

under återstoden av året.

Huruvida de ökade anspråk på betalningsmedel, som föranletts av den

höjda kostnads- och inkomstnivån ävensom den stegrade aktiviteten inom

näringslivet, komma att medföra ett överskridande av den i våras bestämda

maximigränsen för sedelcirkulationen kan för närvarande icke med säkerhet

avgöras. Tillgänglig statistik ger emellertid vid handen att den nuvarande

maximisiffran icke lämnar en tillfredsställande marginal. Av den vid

bankofullmäktiges skrivelse fogade tabellen framgår att sedelcirkulationen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

uppgick till 3 250 miljoner kronor den 31 oktober 1950 och till 3 513 miljoner

kronor vid samma års slut; sedelcirkulationen steg sålunda med ca 8

procent mellan nyssnämnda båda tidpunkter. Den 31 oktober i år uppgick

sedelcirkulationen till 3 755 miljoner kronor. Av tabellen framgår vidare,

att den procentuella stegringen av sedelcirkulationen vid rapportdagarna

under oktober månad 1951 stigit med ca 15 procent i förhållande till motsvarande

rapportdagar år 1950. Enligt bankofullmäktiges uppfattning torde

man kunna räkna med att den föreskrivna maximigränsen kommer att ultimo

december i det närmaste uppnås eller möjligen överskridas. Vid bedömande

av marginalens sannolika storlek vid årets utgång har man även att

uppmärksamma det av bankofullmäktige påpekade förhållandet att ansvällningen

av sedelcirkulationen varit särskilt starkt markerad vid månadsskiftena,

något som enligt bankofullmäktiges uppfattning syntes tyda på en viss

omläggning av betalningsvanorna med starkare koncentration av utbetalningar

vid slutet av månaderna. Fullmäktige ha även framhållit att den marginal,

som kunde tänkas föreligga vid årets slut, under alla förhållanden

vore för liten, eftersom oförutsedda omständigheter lätt kunde föranleda en

extraordinär ökning av sedelcirkulationen.

En omständighet som i detta sammanhang bör beaktas är, att helgdagarna

vid jul och nyår innevarande år infalla så, att det från och med den 23

december 1951 till och med den 1 januari 1952 endast finnas tre hela arbetsdagar.

Detta förhållande kunde, understryka bankofullmäktige, fördröja

återströmningen av sedlar efter julhandeln och därigenom stegra mängden

utelöpande sedlar den 31 december. Den tendens till ansvällning av sedelcirkulationen

vid månadsskiftena, som enligt vad nyss nämnts kunnat

konstateras, torde alltså komma att ytterligare accentueras vid årsskiftet.

Enighet synes råda inom riksbanks- och riksgäldsfullmäktige angående

behovet av en höjning av den nuvarande maximigränsen för sedelutgivningen

för att möta den toppbelastning, som årsskiftet kan förväntas medföra.

Jämväl de ledamöter, vilka avgivit särskilda yttranden i ärendet, ha sålunda

haft denna uppfattning. Reservanterna inom riksgäldsfullmäktige ha dock

velat begränsa giltighetstiden för en höjd maximigräns till att avse tiden till

och med februari månads utgång nästa år.

Även enligt min uppfattning nödvändiggöra de ökade anspråk på betalningsmedel,

som blivit en följd av pris- och löneutvecklingen under året, en

höjning av den i våras fastställda maximisiffran. Mot det belopp å 300 miljoner

kronor, med vilket höjning ifrågasatts, har jag icke någon erinran.

Jag förordar alltså att det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen

höjes från 4 100 miljoner kronor till 4 400 miljoner kronor. Lagtekniskt bör

höjningen komma till stånd genom en ändring av 1 § i 1951 års lag. Genom

att denna lag är provisorisk och endast äger giltighet till och med den

30 juni 1952 kommer den nu föreslagna ändringen att få samma tidsbegränsade

giltighetstid. Någon anledning att, på sätt föreslagits av reservanterna

i riksgäldsfullmäktige, ytterligare begränsa giltighetstiden, anser jag icke

föreligga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

I anledning av vad som anförts i de särskilda yttrandena rörande den

ekonomiska politiken vill jag erinra om att i direktiven för de utredningsmän,

som enligt vad jag tidigare anfört fått i uppdrag att utreda frågan

om regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt, uttryckligen

angivits, att utredningen jämväl skall omfatta sedelutgivningens samband

med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Då de synpunkter

reservanterna framhållit — till den del de ha samband med sedelutgivningsrätten

sålunda torde komma att tagas under övervägande av

förenämnda utredning, anser jag mig sakna anledning att nu upptaga desamma

till närmare diskussion.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni

1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Wenker.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231

13

Bilaga.

Tabell

angivande sedelcirkulationen varje rapportdag åren 1950 och 1951 (tiden t. o. m den

7 november) med procentuell stegring mellan 1950 och motsvarande

rapportdag 1951.

Milj. kr.

1950

1951

*

1950

1951

*

Januari

5 ........

3129

3 359

+

7-3

Juli 7 ........

3 065

3 411

4-

11-8

15 ........

2 997

3198

+

6-7

14 ........

2 981

3 334

4-

11-8

23 ........

2 979

3183

+

6''8

23 ........

2 999

3 355

4-

11-9

3l ........

3111

3 336

4-

7*2

31 ........

3105

3 482

4*

121

Februari

7......

2 995

3 200

+

6*8

Augusti 7........

3 005

3368

4-

12T

15 ........

2 987

3 214

+

7-6

15 ........

2 986

3 367

4-

12-8

23 ..

2 995

3 202

4-

6''9

23........

2 968

3 359

4-

13-2

28.....

3133

3 363

+

7''3

31 ........

3163

3 577

4-

13l

Mars

7

3054

3 267

•f

70

September 7 ........

3086

3 477

4-

12-7

15 .....

2 979

3180

4-

6-7

15 ........

3000

3394

4-

13l

22 ........

2 983

3 249

+

8-9

22 ........

2 987

3 371

4-

12-9

31 ........

3161

3355

4-

61

29 ........

3197

3 636

4-

13-7

April

7

3 066

3 197

4-

4-3

3 057

3 506

4-

14-7

14........

3008

3 197

4-

6*8

15........

3057

3 499

4-

14-6

23 ........

3 027

3 238

4-

7-0

23 ........

3 085

3 532

4-

14-6

30 ........

3 207

3 458

4-

7-8

31 ........

3 250

3 755

4-

155

Maj

7 ........

3 104

3 339

4-

7-6

November 7........

3143

3 634

4-

15-6

15 ........

2 979

3 286

4- 10-3

15........

3 092

23 ........

2 926

3 186

4-

8-9

23 ........

3 079

31 .

3 092

3 407

+ 10-2

30 ........

3 285

Juni

7 ........

2 969

3 298

+ 11*1

3 217

15 ........

3 002

3324

+ 10''7

15........

3 328

23 ..

3 064

3 370

+ 10o

22 ........

3 479

30

3178

3 530

+ 11T

31 ........

3 513

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av § 2 förordningen den 3 augusti 1929 a1 i texten
  2. BU 1951:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 s. 1 i texten