Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
1951-11-30 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:231, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
Dokumentets text
Kungl. Maj:is proposition nr 231.
1
Nr 231.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388)
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;
given Stockholms slott den 30 november
1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni
1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att riksbanken under tiden från och med lagens
ikraftträdande till och med den 30 juni 1952 skall äga utgiva sedlar till ett
belopp av högst 4 400 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet
utgör 4 100 miljoner kronor.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 231.
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 juni 1951 med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
1 §•
Nuvarande lydelse:
Riksbanken må utgiva sedlar till
ett belopp av högst fyratusenetthundra
miljoner kronor.
Föreslagen lydelse:
Riksbanken må utgiva sedlar till
ett belopp av högst fyratusenfyrahundra
miljoner kronor.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
3
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 november
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, ERicsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om höjning av maximigränsen
för riksbankens sedelutgivningsrätt.
I skrivelse den 15 november 1951 ha fullmäktige i riksbanken hemställt,
att åtgärder måtte vidtagas för att höja maximigränsen för sedelcirkulationen
med förslagsvis 300 miljoner kronor eller omkring 7 procent av nu gällande
maximibelopp.
Över skrivelsen har, efter remiss, utlåtande avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,
som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt
9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner kronor.
Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas
med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant bemyndigande.
Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen
a) lätt säljbara statspapper;
b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;
c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och oinyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;
f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av 100 miljoner
kronor, mot annan säkerhet.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista
gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden
utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i
krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,
tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
inneburo följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 194-0 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.
Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.
1939 ars fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni må
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
nåd 1948, ersattes med lagen den 28 maj 19i8 (nr 2i8) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.
I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med der* 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser lända
till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett belopp
av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).
1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 19W (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag stadgades
att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni
1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser, vilka
överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock med
den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950 (nr
257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning
jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och
med den 30 juni 1951.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde fullmäktige i
riksbanken, att Kungl. Maj :t genom proposition måtte underställa riksdagen
förslag till ny riksbankslag i huvudsaklig överensstämmelse med ett av
1949 års riksbankslagskommitté utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom
en huvudsakligen formell omarbetning av riksbankslagen, att ändrade grunder
för sedelutgivningsrätten skulle införas. Sålunda .skulle någon övre
gräns för sedelutgivningen icke fastställas. Ej heller i övrigt skulle några
»spärrar» för sedelutgivningen föreligga utöver den begränsning, som innefattades
i de speciella stadgandena om de tillgångar riksbanken genom
sina rörelsegrenar ägde förvärva och den bestämmelse som närmare kvalificerade
vissa av dessa tillgångar som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse
om att riksbanken i all sin verksamhet hade att verka för uppnåendet
av de penning- och valutapolitiska direktiv som uppställdes av
riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde sedelutgivningsrätten, invändningar
såväl hos reservanter bland bankofullmäktige som hos remissinstanserna.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
I proposition nr 181 till innevarande års riksdag förklarade jag mig icke
beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt till frågan, hur sedelutgivningsrätten
på längre sikt borde regleras. Jag anmälde sålunda min
avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande, varvid det måhända
kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda sakkunniga för att göra
ytterligare utredningar i ämnet. 1 avvaktan på resultatet av erforderliga
överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog jag en förlängning av
den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången av juni månad
1952, dock med den ändringen att maximigränsen föreslogs höjd från
3 500 till 4 100 miljoner kronor. Det sannolika sedelomloppet per den 31
december 1951 hade härvid — på grundval av en jämförelse mellan utvecklingen
av löner och priser under åren 1947/48 och åren 1950/51 — med en
grov approximation beräknats till 3 900—4 100 miljoner kronor, vilket motsvarade
en ökning av sedelomloppet i förhållande till då gällande maximibelopp
med 11—17 procent.
Vid behandlingen i riksdagen av nämnda proposition uttalade bankoutskottet
(uti. nr 20) i anledning av en väckt motion om begränsning av maximibeloppet,
att sedelutgivningsrättens samband med penningpolitiska och
andra förhållanden torde komma under övervägande vid den utredning rörande
sedelutgivningsrättens reglering på längre sikt, som i propositionen
ställdes i utsikt. I anledning av vad som där anförts om avsikten att taga
spörsmålet under närmare övervägande ville utskottet understryka vikten
av att en ytterligare utredning i ämnet komme till stånd och att denna utredning
finge en sådan karaktär att dess arbete kunde bedrivas på en bred
bas och med utnyttjande av såväl teoretisk som praktisk expertis. Utskottet
anförde vidare att denna utredning också torde få anledning att pröva
de i de likalydande motionerna I: 216 och II: 285 resta spörsmålen angående
sambandet mellan riksbankens krediter till staten och den allmänna ekonomiska
utvecklingen.
Sedan riksdagen antagit det vid propositionen fogade förslaget till lag
med .särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning utfärdade
Kungl. Maj :t den 8 juni 1951 författning i ämnet (SFS 1951:388).
Den 9 november innevarande år har Kungl. Maj :t bemyndigat mig att
tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag att verkställa den ifrågasatta
utredningen om regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på
längre sikt. I direktiven för utredningen anförde jag bland annat följande.
Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande
bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall
frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras
— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens
samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden.
Vidare bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den
sannolika psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten
slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke
lämpligen kunna avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet —
hittills betraktat som ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa
modifikationer, eller om spärrar av annan art böra uppställas.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Utredningens uppgift bör i stort sett begränsas att avse endast den del
av det föreliggande utkastet till ny riksbankslag, som har samband med
sedelutgivningen. Skulle emellertid under arbetets gång ändringar finnas
påkallade i någon annan del av lagutkastet, bör utredningen framlägga härav
betingade förslag.
Med stöd av Kungl. Maj :ts nyssnämnda bemyndigande har jag den 13 i
denna månad tillkallat presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande,
vice riksbankschefen M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande
direktören i Svenska sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt
bankdirektören J. Wallenberg med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning.
I sin förenämnda skrivelse den 15 november 1951 ha fullmäktige i riksbanken
framhållit, att den pris- och lönestegring, som inträffat i Sverige
under det sista året, hade varit större än vad man torde ha räknat med vid
framläggandet av proposition i ämnet till vårriksdagen. Detta förhållande
jämte en vidmakthållen och på vissa viktiga områden starkt ökad aktivitet
inom näringslivet hade ställt ökade krav på betalningsmedel och därmed
lett till en ansvällning av sedelcirkulationen. Denna ansvällning hade
varit särskilt starkt markerad vid månadsskiftena, medan rapportdagarna
under månaderna visat förhållandevis något lägre siffror för sedelcirkulationens
ökning, något som syntes tyda på en viss omläggning av betalningsvanorna
med starkare koncentration av utbetalningar vid slutet av månaderna.
Som en följd av dessa företeelser torde man — vid oförändrad utveckling
under återstoden av innevarande år — kunna räkna med att den
föreskrivna maximigränsen för sedelutgivningen komme att ultimo december
i det närmaste uppnås eller möjligen överskridas. Under alla förhållanden
syntes den marginal, som kunde tänkas föreligga, vara för liten, eftersom
oförutsedda omständigheter lätt kunde föranleda en extraordinär ökning
av sedelcirkulationen. Så kunde exempelvis det förhållandet, att helgdagarna
vid jul och nyår innevarande år infölle så, att det från och med
den 23 december 1951 till och med den 1 januari 1952 endast funnes tre
hela arbetsdagar, fördröja återströmningen av sedlar efter julhandeln och
därigenom stegra mängden utelöpande sedlar den 31 december.
Att inom ramen för de av riksdagen godkända, penningpolitiska direktiven
vidtaga åtgärder som hölle .sedelcirkulationen tillbaka i en sådan utsträckning,
att erforderlig marginal under den fastställda maximigränsen
erhölles, vore enligt fullmäktiges mening icke möjligt.
En vid bankofullmäktiges skrivelse fogad tabell angivande sedelcirkulationen
varje rapportdag åren 1950 och 1951 (tiden t. o. in. den 7 november)
med procentuell stegring mellan 1950 och motsvarande rapportdag 1951 torde
som Bilaga få bifogas detta protokoll.
Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet ha i ärendet avgivits två särskilda yttranden. Herr Kristensson
har, med instämmande av lierr Kollberg, anfört följande.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Med anledning av att fullmäktiges majoritet hänvisat till de penningpolitiska
direktiv, som riksdagen godkänt, vill jag framhålla, att det läge,
som nu uppstått, enligt min mening visar, att dessa direktiv äro alltför
snäva. De lämna åt riksbanken alltför begränsade möjligheter att effektivt
bidraga till inflationens bekämpande. Även inom ramen för gällande direktiv
har dock riksbanken haft möjligheter att skapa en större stramhet på
penning- och kapitalmarknaden.
Under rådande förhållanden och med hän.syn till att riksbanken ej kan
vägra göra utbetalningar, som omsättningen kräver, vill jag dock instämma
i fullmäktiges framställning om höjning av maximigränsen för sedelcirkulationen.
Herr Sundén har bl. a. framhållit, att det icke funnes någon anledning
betvivla, att riksbanksledningen hållit marknaden så stram, som de av
riksdagen uppdragna riktlinjerna för penningpolitiken över huvud taget
medgivit. Den totala minskningen av statspappersportföljen jämte andra
transaktioner med marknaden hade emellertid icke på långt när varit tillräcklig
för att kompensera den expansiva effekten av de senaste månadernas
valutainflöde på över en miljard kronor. Strävandena borde redan för
länge sedan, och i varje fall fr. o. m. den tidpunkt, då valutainkomsterna
ånyo började flöda, ha inriktats på att åstadkomma en mera restriktiv penning-
och kreditpolitik. Både med hänsyn till den inre stabiliseringen och
för att slå vakt om valutareserven framstode därför en aktiv penningpolitik
med restriktiv inriktning och med rörlig ränta såsom oundgängligen
erforderlig. Riksdagen borde därför under innevarande höstsession beredas
tillfälle att ompröva riktlinjerna för riksbankens verksamhet i dessa avseenden.
Det kunde emellertid befaras, att en penning- och kreditpolitisk
åtstramning icke finge tillräckligt snabb verkan för att förhindra, att maximum
för sedelutgivningen överskredes vid årsskiftet. Även av denna anledning
.syntes det motiverat, att frågan om sedelutgivningens omfattning nu
toges under förnyat övervägande av riksdagen. I
I sitt utlåtande över bankofullmäktiges skrivelse ha fullmäktige i riksgäldskontoret
förordat, att Kungl. Maj :t redan vid innevarande höstsession måtte
förelägga riksdagen förslag om höjning med omedelbar verkan av maximigränsen
för riksbankens sedelutgivningsrätt. Mot storleken av det belopp,
varmed mamixigränsen enligt bankofullmäktiges förslag skulle höjas, hade
riksgäldsfullmäktige icke någon erinran. Den nya maximigränsen borde gälla
till och med den 30 juni 1952.
Ur utlåtandet må här vidare återgivas följande.
Det vore beklagligt, att de beräkningar, som legat till grund för riksdagens
i våras fattade beslut angående sedelutgivningsrätten, visat sig så föga
hållbara. Den felbedömning, som här förelåge, bottnade i att man underskattat
styrkan av de inflationsdrivande krafterna och deras återverkan på
sedelcirkulationen. Då det icke vore möjligt att inom ramen för de av
riksdagen godkända penningpolitiska direktiven begränsa sedelcirkulationen
\id årsskiftet inom gällande maximigräns och med hänsyn jämväl till de
uttalanden, som av innevarande års riksdag gjorts i anledning av överskri
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
dandet av sedelutgivningsrätten den 31 december 1950, syntes det icke böra
ifrågakomma, att den i lag fastställda maximigränsen nu åter överskredes.
Det syntes riksgäldsfullmäktige uppenbart, att den befogenhet, som Kungl.
Maj :t enligt gällande provisoriska lagstiftning erhållit att under vissa förutsättningar
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av 700 miljoner
kronor utöver eljest fastställt maximum, icke vore tillämplig i rådande
situation. Riksgäldsfullmäktige ha slutligen anfört.
Riksgäldsfullmäktige ha icke funnit anledning att taga den nu remitterade
frågan till utgångspunkt för en penningpolitisk diskussion. Fullmäktige
vilja erinra om att vid den utredning, som nyligen av statsrådet och
chefen för finansdepartementet tillsatts för att avgiva förslag rörande sedelutgivningsrättens
reglering på längre sikt, kommer att enligt de för utredningen
givna direktiven övervägas sedelutgivningens samband med penningpolitiska
och andra ekonomiska förhållanden. Det synes önskvärt, att
resultatet av utredningen föreligger i så god tid, att den till den 1 juli 1952
gällande provisoriska lagstiftningen om riksbankens sedelutgivningsrätt med
ovan förordad ändring kan ersättas med mera definitiva bestämmelser.
Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet i ärendet anmäldes skiljaktig mening av herrar
Örne och Hagberg. I ett särskilt till protokollet antecknat yttrande anförde
herr örne, med instämmande av herr Hagberg, bland annat följande. Av
herr Örne vid föregående tillfällen, då riksgäldsfullmäktige haft att yttra
sig angående riksbankens sedelutgivningsrätt, uttalade farhågor, att bankofullmäktige
med oförändrad penningpolitik snart skulle se sig nödsakade
att återkomma med krav på ytterligare höjning av maximigränsen, hade
tyvärr visat sig befogade. Till den nu föreliggande situationen hade den förda
penningpolitiken lett fram. I stället för vården av penningvärdet hade politiken
gått ut på att hålla kursen på de guldkantade obligationerna så nära
pari som möjligt. Alltsedan 1945, då diskontot utan tillräckliga motiv sänktes
från 3 till 21/, procent, hade den förda penningpolitiken varit felaktig.
Inflationstendenserna måste motverkas genom att göra pengarna dyrare,
varigenom ökad försiktighet med utgifterna, både för konsumtion och investeringar,
framkallades, och en ekonomisk sporre till ökat penningsparande
skapades. Då genomförandet av en riktig penningpolitik emellertid kunde få
verkningar först om några månader och man inför årsskiftet löpte risken, att
4 100 miljoner kronor som gräns för sedelutgivningen kunde komma att
något överskridas, borde riksgäldsfullmäktiges hemställan gått ut på att åt
riksbanken medgiva rätt att under tiden den 1 december 1951 till och med
den 29 februari 1952 överskrida nu gällande maximum för sedelutgivningen
med högst 300 miljoner kronor, men att därefter hittills gällande bestämmelser
åter skulle träda i kraft. Före årsskiftet 1952—1953 borde banken
ha möjlighet att genom anlitande av de penningpolitiska medel, som stode
till dess förfogande, minska marknadens krav så mycket, att något nytt
medgivande av denna art icke erfordrades.
Departementschefen. Enligt lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
iör vad i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda
föreskrifter i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Sålunda
gäller bland annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst
4 100 miljoner kronor.
I samband med tillkomsten av 1951 års lag, vars giltighetstid utgår den
30 juni 1952, uttalade jag, att jag icke för det dåvarande ville taga slutlig
ståndpunkt till frågan, hur sedelutgivningsrätten borde regleras på längre
sikt. Ifrågavarande spörsmål borde tagas under närmare övervägande, varvid
det måhända kunde visa sig lämpligt att särskilda sakkunniga tillkallades
för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet av
sålunda erforderliga överväganden förordade jag en förlängning av dittillsvarande
provisoriska lagstiftning. På grundval av en jämförelse mellan utvecklingen
av löner och priser under åren 1947/48 och 1950/51 beräknades
härvid, med en grov approximation, sedelomloppet per den 31 december
1951 icke komma att överstiga 4 100 miljoner kronor; utvecklingen av löner
och priser under år 1951 kunde givetvis endast bedömas med ledning av
de antaganden som då ansågos sannolika.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår har jag med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 9 november 1951 tillkallat särskilda sakkunniga
med uppdrag att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av
riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt. I
I sin framställning om höjning av maximigränsen med ytterligare 300
miljoner kronor ha bankofullmäktige framhållit att den pris- och lönestegring,
som inträffat under det sista året, varit större än vad man räknade
med under årets första månader. Detta förhållande jämte en vidmakthållen
och på vissa viktiga områden starkt ökad aktivitet inom näringslivet hade
ställt ökade krav på betalningsmedel och därmed lett till en ansvällning av
sedelcirkulationen.
Utvecklingen av pris- och lönenivån innevarande år har jag närmare berört
i den redogörelse för det ekonomiska läget, som jag lämnade i proposition
nr 220 — dagtecknad den 19 oktober 1951 — med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar. Jag framhöll därvid att prisuppgången
under året blivit betydligt starkare än vad man hade anledning antaga
vid årets början. Även den genomsnittliga inkomsitstegringen hade
blivit större än beräknat. Rörande utvecklingen för de närmaste månaderna
framhöll jag att vissa ytterligare prisstegringar torde vara ofrånkomliga
under återstoden av året.
Huruvida de ökade anspråk på betalningsmedel, som föranletts av den
höjda kostnads- och inkomstnivån ävensom den stegrade aktiviteten inom
näringslivet, komma att medföra ett överskridande av den i våras bestämda
maximigränsen för sedelcirkulationen kan för närvarande icke med säkerhet
avgöras. Tillgänglig statistik ger emellertid vid handen att den nuvarande
maximisiffran icke lämnar en tillfredsställande marginal. Av den vid
bankofullmäktiges skrivelse fogade tabellen framgår att sedelcirkulationen
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
uppgick till 3 250 miljoner kronor den 31 oktober 1950 och till 3 513 miljoner
kronor vid samma års slut; sedelcirkulationen steg sålunda med ca 8
procent mellan nyssnämnda båda tidpunkter. Den 31 oktober i år uppgick
sedelcirkulationen till 3 755 miljoner kronor. Av tabellen framgår vidare,
att den procentuella stegringen av sedelcirkulationen vid rapportdagarna
under oktober månad 1951 stigit med ca 15 procent i förhållande till motsvarande
rapportdagar år 1950. Enligt bankofullmäktiges uppfattning torde
man kunna räkna med att den föreskrivna maximigränsen kommer att ultimo
december i det närmaste uppnås eller möjligen överskridas. Vid bedömande
av marginalens sannolika storlek vid årets utgång har man även att
uppmärksamma det av bankofullmäktige påpekade förhållandet att ansvällningen
av sedelcirkulationen varit särskilt starkt markerad vid månadsskiftena,
något som enligt bankofullmäktiges uppfattning syntes tyda på en viss
omläggning av betalningsvanorna med starkare koncentration av utbetalningar
vid slutet av månaderna. Fullmäktige ha även framhållit att den marginal,
som kunde tänkas föreligga vid årets slut, under alla förhållanden
vore för liten, eftersom oförutsedda omständigheter lätt kunde föranleda en
extraordinär ökning av sedelcirkulationen.
En omständighet som i detta sammanhang bör beaktas är, att helgdagarna
vid jul och nyår innevarande år infalla så, att det från och med den 23
december 1951 till och med den 1 januari 1952 endast finnas tre hela arbetsdagar.
Detta förhållande kunde, understryka bankofullmäktige, fördröja
återströmningen av sedlar efter julhandeln och därigenom stegra mängden
utelöpande sedlar den 31 december. Den tendens till ansvällning av sedelcirkulationen
vid månadsskiftena, som enligt vad nyss nämnts kunnat
konstateras, torde alltså komma att ytterligare accentueras vid årsskiftet.
Enighet synes råda inom riksbanks- och riksgäldsfullmäktige angående
behovet av en höjning av den nuvarande maximigränsen för sedelutgivningen
för att möta den toppbelastning, som årsskiftet kan förväntas medföra.
Jämväl de ledamöter, vilka avgivit särskilda yttranden i ärendet, ha sålunda
haft denna uppfattning. Reservanterna inom riksgäldsfullmäktige ha dock
velat begränsa giltighetstiden för en höjd maximigräns till att avse tiden till
och med februari månads utgång nästa år.
Även enligt min uppfattning nödvändiggöra de ökade anspråk på betalningsmedel,
som blivit en följd av pris- och löneutvecklingen under året, en
höjning av den i våras fastställda maximisiffran. Mot det belopp å 300 miljoner
kronor, med vilket höjning ifrågasatts, har jag icke någon erinran.
Jag förordar alltså att det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen
höjes från 4 100 miljoner kronor till 4 400 miljoner kronor. Lagtekniskt bör
höjningen komma till stånd genom en ändring av 1 § i 1951 års lag. Genom
att denna lag är provisorisk och endast äger giltighet till och med den
30 juni 1952 kommer den nu föreslagna ändringen att få samma tidsbegränsade
giltighetstid. Någon anledning att, på sätt föreslagits av reservanterna
i riksgäldsfullmäktige, ytterligare begränsa giltighetstiden, anser jag icke
föreligga.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
I anledning av vad som anförts i de särskilda yttrandena rörande den
ekonomiska politiken vill jag erinra om att i direktiven för de utredningsmän,
som enligt vad jag tidigare anfört fått i uppdrag att utreda frågan
om regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt, uttryckligen
angivits, att utredningen jämväl skall omfatta sedelutgivningens samband
med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Då de synpunkter
reservanterna framhållit — till den del de ha samband med sedelutgivningsrätten
sålunda torde komma att tagas under övervägande av
förenämnda utredning, anser jag mig sakna anledning att nu upptaga desamma
till närmare diskussion.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni
1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hans Wenker.
Kungl. Maj.ts proposition nr 231
13
Bilaga.
Tabell
angivande sedelcirkulationen varje rapportdag åren 1950 och 1951 (tiden t. o. m den
7 november) med procentuell stegring mellan 1950 och motsvarande
rapportdag 1951.
Milj. kr.
1950
1951
*
1950
1951
*
Januari
5 ........
3129
3 359
+
7-3
Juli 7 ........
3 065
3 411
4-
11-8
15 ........
2 997
3198
+
6-7
14 ........
2 981
3 334
4-
11-8
23 ........
2 979
3183
+
6''8
23 ........
2 999
3 355
4-
11-9
3l ........
3111
3 336
4-
7*2
31 ........
3105
3 482
4*
121
Februari
7......
2 995
3 200
+
6*8
Augusti 7........
3 005
3368
4-
12T
15 ........
2 987
3 214
+
7-6
15 ........
2 986
3 367
4-
12-8
23 ..
2 995
3 202
4-
6''9
23........
2 968
3 359
4-
13-2
28.....
3133
3 363
+
7''3
31 ........
3163
3 577
4-
13l
Mars
7
3054
3 267
•f
70
September 7 ........
3086
3 477
4-
12-7
15 .....
2 979
3180
4-
6-7
15 ........
3000
3394
4-
13l
22 ........
2 983
3 249
+
8-9
22 ........
2 987
3 371
4-
12-9
31 ........
3161
3355
4-
61
29 ........
3197
3 636
4-
13-7
April
7
3 066
3 197
4-
4-3
3 057
3 506
4-
14-7
14........
3008
3 197
4-
6*8
15........
3057
3 499
4-
14-6
23 ........
3 027
3 238
4-
7-0
23 ........
3 085
3 532
4-
14-6
30 ........
3 207
3 458
4-
7-8
31 ........
3 250
3 755
4-
155
Maj
7 ........
3 104
3 339
4-
7-6
November 7........
3143
3 634
4-
15-6
15 ........
2 979
3 286
4- 10-3
15........
3 092
23 ........
2 926
3 186
4-
8-9
23 ........
3 079
31 .
3 092
3 407
+ 10-2
30 ........
3 285
Juni
7 ........
2 969
3 298
+ 11*1
3 217
15 ........
3 002
3324
+ 10''7
15........
3 328
23 ..
3 064
3 370
+ 10o
22 ........
3 479
30
3178
3 530
+ 11T
31 ........
3 513
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av § 2 förordningen den 3 augusti 1929 a1 i texten
- BU 1951:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 s. 1 i texten