Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 19t8 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m

83 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 83 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:24, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 19t8 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

1

Nr 24.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 17 juni 19t8 (nr 329) om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

m. m.; given Stockholms slott den 22 december

1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det har under senare tid i åtskilliga fall förekommit, att jordförvärvslagen

kringgåtts genom att säljare och köpare i samförstånd arrangerat en

exekutiv auktion. För att hindra detta missbruk föreslås i propositionen,

att den som inropat en jordbruksfastighet på exekutiv auktion skall vara

skyldig att avyttra fastigheten inom två år, såframt han ej får lantbruksnämndens

tillstånd att behålla den. Har inropet skett för att skydda en inteckning,

skall dock länsstyrelsen kunna bevilja längre anstånd. Om fastigheten

ej avyttras inom föreskriven tid, har länsstyrelsen att, på framställning

av lantbruksnämnden, föranstalta om försäljning av fastigheten på

offentlig auktion i samma ordning som om fastigheten blivit utmätt för

fordran med bästa förmånsrätt. Vid denna tvångsauktion skola i huvudsak

endast sådana spekulanter få ropa som på förhand fått lantbruksnämndens

tillstånd att förvärva fastigheten eller kunna förete s. k. landsfiskalsintyg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 21.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Till skydd för inteckningshavarna har emellertid föreskrivits att försäljning

ej får ske till lägre pris än det värde, som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens

värdering före auktionen. Om så högt pris icke uppnås, skall

ny tvångsauktion kunna anordnas inom två år. Kan någon försäljning ej

heller då komma till stånd, får vederbörande behålla fastigheten.

I ett särskilt undantagsstadgande har föreskrivits att de nya reglerna om

skyldighet att avyttra inropad fastighet ej skola gälla för banker, hypoteksföreningar

och vissa andra liknande kreditinstitut. Dessa skola också ha fri

inköpsrätt vid tvångsauktion.

Skentransaktioner för att kringgå jordförvärvslagen ha företagits också

i den formen att man låtit överlåtelsen utåt framträda som gåva i stället för

köp. På grund därav föreslås, att även förvärv genom gåva nu skola underkastas

jordförvärvslagens bestämmelser.

Förslagen om ändringar i lagarna om kronans förköpsrätt och om arrendators

förköpsrätt innebära, att vid intressekollision mellan kronan och

förköpsberättigad arrendator kronans förköpsrätt skall gå före arrendatorns,

om arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket därå.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränk''

ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, dels att 1, 5 och 6 §§ lagen den 17 juni 1948 om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag skola införas två

nya paragrafer, betecknade 4 a och 4 b §§, av nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

Jordbruksfastighet må ej, där annat

icke följer av vad i denna lag

stadgas, genom köp eller byte förvärvas

utan tillstånd av den lantbruksnämnd,

inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen.

Bestämmande för-----—- — -

Erfordras tillstånd----— -

Jordbruksfastighet må ej, där annat

icke följer av vad i denna lag

stadgas, genom köp, byte eller gåva

förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,

inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen.

- en fastighet.

- är delägare.

4 a §.

Vad i 1 § är stadgat skall ej utgöra

hinder mot att förvärva jordbruksfastighet

medelst inrop på exekutiv

auktion.

Fastighet som förvärvats medelst

sådant inrop skall åter avyttras innan

två år förflutit från det auktionen

vann laga kraft, såvida ej dessförinnan

inroparen erhållit lantbruksnämndens

tillstånd att behålla fastigheten.

Har inropet skett för skyddande

av någon inroparens fordran

eller rättighet, varför fastigheten häftar

på grund av inteckning eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen

på ansökan medgiva skäligt

anstånd med fastighetens avyttrande,

om sannolika skäl visas, att förlust

för inroparen eljest skulle uppkom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ma. Avyttras ej fastigheten inom föreskriven

tid, skall länsstyrelsen på

framställning av lantbruksnämnden

förordna, att den skall säljas å offentlig

auktion efter vad nedan i i b §

sägs. Anteckning om vad sålunda är

stadgat skall göras i det köpebrev

som utfärdas med anledning av den

exekutiva auktionen och skall tillika,

när lagfart sökes, införas i fastighetsboken,

såframt ej sökanden visar att

hans skyldighet att avyttra fastigheten

upphört.

Bestämmelserna i andra stycket

skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av riksbanken eller hypoteksförening

eller skyldighet att avyttra

fastigheten är föreskriven i annan

författning.

I fråga om meddelande av tillstånd

att behålla fastighet skall vad i 3 och

4 §§ är stadgat om tillstånd att förvärva

fastighet äga motsvarande tilllämpning.

4 b §.

Förordnande som sägs i 4 a § skall,

där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet,

även om det befinnes att

inroparen, när förordnandet meddelades,

redan avyttrat fastigheten eller

han sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med

ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om fastigheten blivit utmätt

för fordran med bästa förmånsrätt i

fastigheten; dock må, även om det i

enlighet härmed bestämda lägsta budet

uppnås, försäljning ej ske, med

mindre den bjudna köpeskillingen

tillika täcker det värde som åsatts

fastigheten av utmätningsmannen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

5

(Gällande lydelse.)

5

över beslut, varigenom lantbruksnämnden

avslagit ansökan att få förvärva

fastighet, må klagan föras hos

Konungen genom besvär. Klagande

skall inom en månad från den dag

han erhöll del av beslutet till nämnden

inkomma med besvären. Nämnden

har att snarast möjligt til! jordbruksdepartementet

insända handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande

över besvären, där sådant er
-

(Föreslagen lydelse.)

Fastigheten må säljas, förutom till

bank, hypotelcsförening, centralkassa

för jordbrukskredit eller jordbrukskassa,

allenast till den, som erhållit

lantbruksnämndens tillstånd att förvärva

fastigheten eller enligt 6 § första

eller tredje stycket är befriad från

att söka sådant tillstånd. Avgives vid

auktionen bud, som enligt vad nu

sagts må antagas, skall försäljning

ske, ändå att innehavare av fordran

bestrider det. Vad utsökningslagen

i fråga om fast egendoms försäljning

och köpeskillingens fördelning stadgar

beträffande gäldenären skall i

ärende, som nu avses, lämpas till fastighetens

ägare.

Kommer försäljning ej till stånd

vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen

vann laga kraft hos länsstyrelsen

påkalla förordnande om ny auktion.

Framställes ej sådan begäran inom

föreskriven tid eller avgives ej heller

vid den senare auktionen bud som

må antagas, skall frågan om försäljning

av fastigheten vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion,

som ej lett till försäljning, skall gäldas

av statsmedel.

§•

Över beslut, varigenom lantbruksnämnden

avslagit ansökan att få förvärva

eller behålla fastighet, må klagan

föras hos Konungen genom besvär.

Klagande skall inom en månad

från den dag han erhöll del av beslutet

till nämnden inkomma med besvären.

Nämnden har att snarast möjligt

till jordbruksdepartementet insända

handlingarna i ärendet jämte

eget utlåtande över besvären, där så
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

fordras. Utöver vad nu sagts må kla- dant erfordras. Utöver vad nu sagts

gan ej föras över beslut av nämnden, må klagan ej föras över beslut av

nämnden.

Konungen äger-------- Konungens prövning.

6 §•

Från sökande —-----sambruksförening befriade.

Denna lag äger icke tillämpning

beträffande förvärv från konkursbo

eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren

är fångesmannens make,

avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling

eller ock fångesmannens

syskon eller syskons barn, ej heller

där jämlikt annan författning Konungens

eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet skall sökas eller förvärvet

enligt förklaring av länsstyrelsen

är av beskaffenhet att få ske utan

sådant tillstånd.

För förvärv av fastighet med jordbruk

vare tillstånd enligt denna lag

ej erforderligt, såframt förvärvaren i

samband med lagfartsansökan, som

göres inom tre månader från det

fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer

visar dels att anledning till

antagande som i 3 § första stycket

sägs ej föreligger dels ock att han har

för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket

å fastigheten och icke är ägare

av annan fastighet med jordbruk.

Denna lag äger icke tillämpning

beträffande förvärv från konkursbo

eller där jämlikt annan författning

Konungens eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet skall sökas eller

förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen

är av beskaffenhet att få

ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren

fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling,

eller ock fångesmannens syskon

eller syskons barn, äger lagen tilllämpning

endast där fråga är om sådan

avyttring, som sägs i 4 a §.

I fråga om fastighet med jordbruk

vare tillstånd enligt denna lag att förvärva

eller behålla fastigheten ej erforderligt,

såframt förvärvaren på

sätt Konungen bestämmer i samband

med lagfartsansökan, som göres inom

tre månader från det fånget skedde,

eller, vad angår förvärv å auktion

enligt 4 b §, vid auktionstillfället visar

dels att anledning till antagande

som i 3 § första stycket sägs ej föreligger

dels ock att han har för avsikt

att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten

och icke är ägare av annan

fastighet med jordbruk.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7 och 14 §§ lagen den 30 juni 1947 om

kronans förköpsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fastigheten

säljes till någon som förut

var delägare i densamma.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller

inlöses fastigheten jämlikt lagen om

arrendators förköpsrätt eller sker försäljningen

i den ordning utsökningslagen

bestämmer, må förköpsrätt ej

utövas.

6

Beslutar lantbruksnämnden----

(Föreslagen lydelse.)

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fastigheten

säljes till någon som förut

var delägare i densamma eller försäljningen

sker i den ordning utsökningslagen

bestämmer.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller

vill arrendator lösa till sig fastigheten

jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt,

må kronans förköpsrätt ej

utövas, med mindre arrendatorn är

ägare av annan, bärkraftig brukningsdel

eller uppenbarligen besitter fastigheten

av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket därå.

§■

-----i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om nyttjanderätt

till fast egendom arrendator åtnjuta

förköpsrätt till fastigheten,

åligger det tillika nämnden att inom

tid och vid äventyr som i första styc
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ket sägs underrätta arrendatorn om

beslutet i den ordning, som angående

delgivning av stämning i tvistemål är

stadgad. Väcker även arrendatorn talan

om förköp, skola målen handläggas

i en rättegång.

Vill köparen--------hä

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i andra stycket

sägs.

7

Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,

åligger det denna vid äventyr

av talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma

sin talan samt göra anmälan därom

för antecknande i fastighetsboken.

14

Har lantbruksnämnden----

över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen; dock må beslutet

ej överklagas, om försäljningen skett

under tid, då beslut som avses i första

stycket var gällande.

Klagan föres-------av

Utöver vad------där i

ill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i tredje stycket

sägs.

§•

Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,

åligger det denna vid äventyr

av talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma

sin talan samt göra anmälan därom

för antecknande i fastighetsboken

ävensom, på sått i 6 § sägs, underrätta

sådan arrendator som där

avses.

§•

--över beslutet.

Över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen ävensom av arrendator,

som i 6 § sägs.

beslutet.

Denna lag tråder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943 om

arrendators förköpsrätt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §•

Förköpsrätt må---—--i densamma.

Sker försäljningen i den ordning Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må för- utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. köpsrätt ej utövas. Ej heller må för
köpsrätt

utövas om fastigheten säljes

till kronan för ändamål, som avses i

1 § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt

äger företräde framför arrendatorns

är stadgat i sistnämnda

lag.

Har jordägaren--------för hembudet.

4 §■

Där arrendatorn —----— i fastigheten.

Ej må --------förköp återkallas.

För även kronan talan om förköp,

skola målen handläggas i en rättegång.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling; dock

skola äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande fång som skett

före ikraftträdandet.

1 Beträffande lydelsen av lagens rubrik se SFS 1947:325.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 17 mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar

i lagstiftningen angående förvärv av jordbruksfastighet samt anför

följande.

Under våren 1949 infordrade lantbruksstyrelsen genom cirkulärskrivelse

till samtliga lantbruksnämnder vissa uppgifter angående nämndernas erfarenheter

från tillämpningen av lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet, den s. k. jordförvärvslagen.

Sedan svar å cirkulärskrivelsen inkommit, överlämnades dessa till

jordbruksdepartementet den 17 juni 1949. Av uppgifterna framgick, att

lagens bestämmelser i åtskilliga fall kringgåtts genom skentransaktioner

av olika slag.

Genom skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 augusti 1949 anmälde sedermera

länsstyrelsen i Västerbottens län, att inom länet förekommit ett antal fastighetsöverlåtelser,

vid vilka köparen undandragit sig den med jordförvärvslagen

avsedda kontrollen genom att arrangera en exekutiv auktion.

Den 13 juli 1949 inkom till jordbruksdepartementet en framställning

från lantbruksstyrelsen med förslag till förenkling av kontrollförfarandet

enligt jordförvärvslagen i vissa fall då vederbörande förvärv föranledde

lantmäteriförrättning.

Dessutom överlämnade styrelsen den 12 september 1949 en skrivelse från

lantbruksnämnden i Kopparbergs län, vari hemställdes om ändring i jordförvärvslagen

med avseende å rätten för kommuner att förvärva jordbruksfastighet.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades sedermera inom

departementet en promemoria med utkast till ändringar i jordförvärvslagen

och tillämpningsföreskrifterna till denna lag. I sammanhang därmed

uppkom fråga om vissa jämkningar jämväl i lagarna den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt och den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt. Utkast till sådana jämkningar fogades vid promemorian.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

över nämnda promemoria ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Västerbottens

län, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statskontoret, riksbanksfullmäktige

samt styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekslcassa,

Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, föreningen

mellan ombudsmännen hos Sveriges lanthypoteksinstitution, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Småbrukarnas

riksförbund. Vid remissvaren ha fogats yttranden från lantbruksnämnderna

i Stockholms län och stad samt Jönköpings, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksdirektören

i sistnämnda län, överlantmätarna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län, Mälarprovinsernas hypoteksförening, Östgöta hypoteksförening,

Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening, Skånska hypoteksföreningen,

Wermlands hypoteksförening, Örebro läns hypoteksförening och

Norrlands hypoteksförening. Dessutom har en skrift med yttrande över promemorian

inkommit från Kooperativa förbundet.

Jag anhåller att nu få upptaga ifrågavarande lagstiftningsärende.

Jordförvärvslagen.

Gällande bestämmelser.

I jordförvärvslagen stadgas för närvarande i 1 § att fastighet, som är taxerad

såsom jordbruksfastighet, eller del av eller andel i sådan fastighet ej

må genom köp eller byte förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd

inom vars område fastigheten är belägen. Tillstånd skall, enligt 2 §, sökas

inom tre månader från det fånget skedde. Sölces ej tillstånd inom föreskriven

tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara ogillt.

Under 3 § angivas de grunder efter vilka tillståndsprövningen skall ske.

I första stycket föreskrives, att tillstånd icke må meddelas, om anledning

finnes till antagande att fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo

eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för

visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring

av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande

av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för lastighetens

brukande. Föreligger ej sådant fall som nu sagts, men kan det antagas att

sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,

vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig

åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen

förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

brukningsenhet, må enligt andra stycket ansökningen icke bifallas, med

mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden

har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt

skäl för bifall föreligger.

Såsom nämnts avser lagen allenast förvärv genom köp eller byte. Den

är således ej tillämplig å fång genom arv, testamente eller gåva. På grund

av särskilda i lagen upptagna undantagsbestämmelser falla vidare även vissa

köp och byten utanför tillståndstvånget. Sålunda äro kronan, kommuner

och sambruksföreningar befriade från att söka tillstånd. Dessutom må

nämnas att tillstånd ej erfordras för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren

redan är delägare. Ej heller äger lagen tillämpning beträffande

förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är

fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock fångesmannens syskon eller syskons barn eller förvärvaren enligt annan

författning är pliktig att söka Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet eller detta enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få ske utan sådant tillstånd. I fråga om fastighet med jordbruk

är därjämte tillståndst^inget enligt lagen såtillvida begränsat, att tillstånd

ej erfordras, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som

göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt som Kungl. Maj :t

äger bestämma visar, dels att anledning till antagande som i 3 § första

stycket sägs ej föreligger dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig

åt jordbruket och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk. Genom

kungörelse den 17 juni 1948 (nr 330) har Kungl. Maj :t föreskrivit att den

som vill begagna sig av sistnämnda utväg skall i lagfartsärendet förete såväl

en av honom på heder och samvete avgiven försäkran att han har för

avsikt att själv ägna sig åt jordbruket på fastigheten samt icke är ägare

av annan fastighet med jordbruk som ock ett av landsfiskalen i orten eller,

om fastigheten är belägen i stad, av ledamot av magistraten, respektive

kommunalborgmästaren utfärdat intyg att förvärvarens försäkran om sin

avsikt att själv ägna sig åt jordbruket förtjänar tilltro samt att anledning

ej föreligger till antagande alt något förhållande som omförmäles i 3 §

första stycket i lagen är för handen. Intyg varom nu sagts brukar för korthetens

skull i dagligt tal benämnas landsfiskalsintyg.

Skärpningar för att hindra missbruk.

Ändamålet med jordförvärvslagen är huvudsakligen att förekomma spekulation

i jordbruksfastigheter samt förhindra att dylika fastigheter i mera

avsevärd omfattning komma att ägas av personer utanför kretsen av den

jordbruksidkande befolkningen. I stort sett har lagen visat sig vara väl

ägnad att främja detta syfte. Såsom redan nämnts har det emellertid i

viss utsträckning förekommit att de möjligheter, lagen lämnar till förvärv

utan tillstånd, utnyttjats för att genomföra fastighetsöverlåtelser som enligt

grunderna för lagen ej bort få äga rum.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Den utväg som därvid oftast anlitats har varit att arrangera en exekutiv

auktion. Detta har i regel tillgått så, att sedan avtal träffats om försäljning

av en fastighet för visst pris och köpeskillingen erlagts, säljaren utställt och

till köparen överlämnat en eller flera reverser, försedda med inteckningsmedgivande

och lydande å belopp som betydligt överstigit fastighetens värde. Dessa

reverser har köparen låtit inteckna, varpå han efter lagsökning fått de

intecknade »fordringarna» fastställda till betalning ur fastigheten samt med

åberopande av lagsökningsutslaget begärt och fått till stånd exekutiv försäljning.

Med utgångspunkt från lantbruksnämndernas uppgifter till lanthruksstyrelsen

torde det kunna antagas att under tiden till årsskiftet 1949/50

dylika exekutiva auktioner på grund av skenfordringar företagits i ett 30-tal

fall. Det synes föreligga en viss tendens till ökad utbredning av förfaringssättet

i fråga.

En annan metod att undandraga sig tillståndstvånget har varit att låta

ett fastighetsköp formellt framträda som gåva. Till undvikande av gåvoskatt

har därvid stundom förfarits så, att ett gåvobrev först upprättats å en obetydlig

ideell andel i fastigheten samt att »gåvotagaren», sedan han på så sätt

blivit delägare i egendomen, förvärvat återstående andel genom köp.

Någon gång lär vidare ha inträffat att den softi räknat med att få ansökan

om förvärvstillstånd avslagen låtit en anhörig uppträda som köpare i sitt

ställe och sedan kunnat övertaga fastigheten från honom utan att bli underkastad

jordförvärvslagens bestämmelser.

En lantbruksnämnd har uppgivit att det stundom funnits anledning misstänka

att köpebrev i syfte att kringgå jordförvärvslagen antedaterats till

en tidpunkt före lagens ikraftträdande. Dessutom ha från flera håll anförts

exempel på att i samma syfte avtal om köp ersatts med upplåtelse av nyttjande-

eller dispositionsrätt mot engångsersättning. I åtminstone ett dylikt

fall har upplåtaren i avtalet lämnat motparten fullmakt att när han så

önskade försälja fastigheten utan skyldighet att redovisa därvid influten

köpeskilling.

I den förut omnämnda promemorian anfördes, att åtgärder syntes

påkallade för att stävja missbruket med arrangerade exekutiva auktioner.

Det framhölls tillika, att en möjlig lösning tydligen vore att kräva tillstånd

av lantbruksnämnd även för förvärv å exekutiv auktion. Mot en sådan anordning

kunde emellertid bl. a. erinras, att auktionsförrättaren måste omedelbart

antaga eller förkasta det bud, varvid utropet stannat, samt att betydande

olägenheter lätt kunde uppkomma för lojala fordringsägare, därest en

verkställd försäljning sedermera bleve ogiltig. Hänsynen till kreditlivet syntes

också kräva, att en inteckningshavare ej uteslötes från möjligheten att

inropa fastigheten för att skydda sina inteckningar, även om sådana omständigheter

förelåge som enligt 3 § jordförvärvslagen utgjorde hinder för meddelande

av förvärvstillstånd.

I anslutning härtill uttalades, att det syntes vara en lämpligare utväg att,

efter mönster av 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

fast egendom m. in. samt 1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom, bibehålla regeln, att exekutivt

förvärv vore giltigt utan tillståndsprövning, men stadga skyldighet för förvärvaren

att inom ett år avyttra fastigheten, därest ej lantbruksnämnden

medgåve att han finge behålla den. Fullgjordes ej denna skyldighet, borde

det, liksom enligt 1916 och 1925 års lagar, ankomma på länsstyrelsen att

föranstalta om tvångsförsäljning på offentlig auktion. För att avsedd verkan

skulle uppnås borde tillika föreskrivas, att vid dylik tvångsförsäljning

fastigheten ej finge inropas av annan än den som på förhand erhållit lantbruksnämndens

tillstånd till förvärvet.

Härutöver anfördes, att sådant förhandstillstånd till inrop sannolikt endast

i undantagsfall kom me att kunna lämnas åt inteckningshavare. Med

hänsyn därtill vore det i och för sig önskvärt att tvångsförsäljningen ej påverkade

inteckningshavarnas rätt. En dylik regel skulle emellertid komma

att medföra, att skenfordringar alltjämt kunde kvarstå i fastigheten och begagnas

för att framtvinga en ny exekutiv auktion. Det syntes därför vara

ofrånkomligt att låta tvångsförsäljning, som skedde i nu avsedd ordning,

medföra samma rättsverkningar som försäljning enligt utsökningslagen

till gäldande av fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten. Den omständigheten

att inteckningshavare därigenom kunde löpa risk att gå miste om

sin panträtt utan möjlighet att skydda den genom inrop syntes i nu ifrågavarande

fall icke böra tillmätas avgörande betydelse. Faran därför kunde

nämligen till väsentlig del undanröjas genom att Kungl. Maj :t finge befogenhet

att vid behov medgiva anstånd med tvångsförsäljningen så att den

ej behövde ske vid olämplig tidpunkt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslogs i promemorian att

i jordförvärvslagen skulle införas en ny paragraf, upptagande bestämmelser

av nyss angivna innebörd.

Utöver denna ändring i fråga om de exekutiva förvärven borde enligt promemorian

tillika vidtagas den skärpningen, att även förvärv genom gåva

lades under tillståndstväng. Som skäl härför anfördes, att viss fara syntes

föreligga för att förfaringssättet med överlåtelse i gåvoform kunde komma

att vinna ökad utbredning.

Beträffande de övriga metoder att undandraga sig tillståndsprövning, som

enligt lantbruksnämndernas uppgifter stundom kommit till användning,

uttalades däremot i promemorian att de icke syntes äga sådan betydelse att

lagstiftningsåtgärder vore påkallade.

Vid remissbehandlingen har intresset i främsta rummet varit

inriktat på frågan om behandlingen av de exekutiva förvärven.

Promemorieförslaget i denna del har i princip tillstyrkts av länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, lantmäteristyrelsen,

två bland fullmäktige i riksbanken (hrr Jonsson och Allan

Andersson), tre ledamöter av styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Små
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

brukarnas riksförbund, lantbruksnämnderna i Stockholms län och stad

samt Göteborgs och Bohus län ävensom överlantmätarna i Malmöhus och

Västerbottens län. Några av dessa remissinstanser ha emellertid anmärkt,

att förslaget kunde medföra icke obetydliga risker för lojala inteckningsborgenärer,

och ha i anslutning därtill ifrågasatt, om icke den frist inom

vilken inropad fastighet skulle avyttras borde förlängas till två eller tre år.

Vidare ha från flera håll framställts önskemål att befogenheten att medgiva

anstånd med avyttringen måtte anförtros åt lantbruksnämnden eller länsstyrelsen

i stället för att förbehållas Kungl. Maj :t.

Däremot har förslaget mött kritik från Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, länsstgrelserna i Västernorrlands och Västerbottens

län, lantbruksstgrelsen, statskontoret, majoriteten inom bankofullmäktige

(hrr Hall, Böök, Gränebo, Bergvall och Olof Andersson), Sveriges

advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges stadshgpotekskassa, majoriteten inom styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan,

Sveriges allmänna hypoteksbank, samtliga de hypoteksföreningar

som avgivit yttrande, föreningen mellan ombudsmännen hos

Sveriges lanthypoteksinstitution, lantbruksnämnderna i Jönköpings, Värmlands

och Kopparbergs län, lantbruksdirektören i Västernorrlands län och

överlantmätaren i Örebro län.

Kritiken har i vissa yttranden utmynnat i rent avstyrkande, medan från

andra håll gjorts gällande, att förslaget i allt fall icke borde genomföras

med mindre sådana ändringar vidtoges i detsamma, att lojala inteckningshavare

bleve skyddade mot förlust vid tvångsförsäljning genom länsstyrelsens

försorg.

Svenska bankföreningen, som avstyrkt förslaget, har till utveckling av

sin ståndpunkt anfört följande.

Bankföreningen vill för sin del till en början ifrågasätta, om de fall av

kringgående av lagen som synas hava förekommit, verkligen kunna anses

innebära en så påtaglig tendens till ett mera allmänt begagnande av arrangerade

exekutiva auktioner i förevarande syfte, att det med fog kan sägas,

att åtgärder för förhindrande därav äro påkallade. Så sent som vid framläggandet

av propositionen nr 194 till 1948 års riksdag med förslag om antagande

av den nu gällande lagen i ämnet uttalade föredragande departementschefen,

att undantagsbestämmelsen för förvärv genom exekutiv auktion

under den förra lagens giltighet icke visat sig föranleda sådana missförhållanden,

som påkallade ett upphävande av densamma, och att den därför

borde bibehållas i den nya lagen. Alt intill årsskiftet 1949/50 förekommit

ett 30-tal fall av för ändamålet arrangerade auktioner i hela landet,

synes knappast innebära en sådan tendensändring, att det nyssberörda uttalandet

förlorat sitt berättigande, helst som det vid framläggandet av den

första lagen i ämnet år 1945 gjorda statsrådsultalandet, att starka skäl tala

för att uppställa ett sådant undantag, väl alltjämt äger full giltighet.

De nu anförda synpunkterna göra sig så mycket mera gällande som det

enligt bankföreningens uppfattning skulle innebära ett stötande avsteg från

sunda lagstiftningsprinciper att med sådana medel som här föreslås, innebärande

en allvarlig rubbning i grundläggande institut på privaträttens område,

söka täppa till en lucka i en tillfällig lag, om vars framtida bestånd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

stigande tveksamhet synes råda. Att det här framlagda förslaget under alla

förhållanden är helt oantagbart, vill bankföreningen i det följande närmare

utveckla.

Till en början är det uppenbart, att införandet av bestämmelser sådana

som de föreslagna skulle medföra en avsevärt förändrad ställning för inteckningshavare

i gemen redan därigenom, att spekulantkretsen vid exekutiva

auktioner skulle komma att begränsas till personer, som kunna påräkna

tillstånd att behålla fastigheten. Detta kan antagas medföra, att en kreditgivare

oftare än nu blir tvungen att själv inropa fastigheten för att

skydda sin fordran. Om han icke kan avyttra fastigheten inom ett år, måste

han hos Kungl. Maj:t söka anstånd med försäljningen. Härvid måste han

förebringa sannolika skäl för att en försäljning skulle medföra förlust, något

som kan vara rätt besvärligt att fullgöra. Om förlängning av fristen icke

beviljas och fastigheten sålunda måste försäljas, föreligger uppenbar risk

för att kreditgivaren går miste om sin panträtt, eftersom inteckningshavarna

i allmänhet icke få uppträda som spekulanter och försäljningen därför

kan komma att ske för underpris.

Det synes bankföreningen som om redan de nu anförda konsekvenserna

borde utgöra ett tillräckligt skäl för att avstå från tanken på en lagstiftning

i den föreslagna andan. Emellertid kunna konsekvenserna för kreditgivarna

bli än orimligare i de av promemorieförfattaren tydligen förbisedda

fallen, då fastigheten inropas på exekutiv auktion av annan än kreditgivaren.

Då kan först och främst någon förlängning av 1-årsfristen icke

äga rum. Erhåller inroparen ej tillstånd att förvärva fastigheten, inträder

risken för tvångsförsäljning. Vid en sådan får som spekulant endast uppträda

person som redan har förvärvstillstånd. Kreditgivaren, som i allmänhet

icke kan få sådant tillstånd, har icke någon möjlighet att vid försäljningen

skydda sin fordran genom att själv inropa fastigheten. Antalet godtagbara

spekulanter, d. v. s. sådana som på förhand försett sig med förvärvstillstånd,

torde i de flesta fall bli mycket ringa, mången gång kanske

blott en enda. Enligt förslaget skall försäljningen emellertid komma till

stånd, hur lågt bud denne spekulant än avger och även om samtliga inteckningshavare

skulle förlora sin panträtt. Även för den som inropat fastigheten

på den första, exekutiva auktionen kunna de ekonomiska konsekvenserna

i sådant fall bli katastrofala.

Att en lagstiftning med dylika konsekvenser och risker för den normala

fastighetskrediten — såväl den som beviljas genom de olika kreditinstituten

som den som lämnas av privatpersoner landet runt — icke kan av bankföreningen

godtagas, säger sig självt. Tvärtom måste bankföreningen på det

bestämdaste protestera mot den lättvindiga uppfattning om betydelsen av

att äga ett betryggande fastighetskreditsystem som tagit sig uttryck i förslaget.

Bankföreningen vill också påpeka, att ett fullföljande av förslaget

uppenbarligen skulle medföra en allmän försämring av förutsättningarna för

den med stor omsorg uppbyggda förmedlingen av kredit på billiga villkor

till jordbrukare och sålunda motverka deras intressen som lagen väl avser

att gynna.

Liknande synpunkter ha anförts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Västernorrlands län, lantbruksdirektören

i samma län, statskontoret, Sveriges stadslujpotekskassa, Smålands m. fl.

provinsers hypoteksförening, Skånska hypoteksföreningen och Kooperativa

förbundet samt av Sveriges advokatsamfund som dessutom yttrat:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Det skydd, som promemorian söker bereda en inteckningshavare, som å

exekutiv auktion inropat fastigheten, ligger däri att han föreslås få viss tid

— regelmässigt ett år — på sig för att avyttra fastigheten, innan tvångsförsäljning

skall ske. Detta skydd måste betecknas såsom utomordentligt svagt.

När en inteckningshavare nödgats själv inropa fastigheten för att skydda

sig mot förlust, beror detta därpå att ingen annan spekulant velat bjuda så

mycket för fastigheten att inteckningen täckts. Det ligger i öppen dag att

den tvångssituation, i vilken inroparen skulle försättas genom de föreslagna

reglerna om tvångsförsäljning, icke skulle vara ägnad att stimulera eventuella

köpare till avgivande av bud å fastigheten. För dem skulle det tvärtom ligga

nära till hands att utnyttja inroparens tvångsläge och avvakta den försäljning,

som enligt förslaget sedermera skulle komma att äga rum. Den föreslagna

tiden av ett år synes orimligt kort även med hänsyn till att en lågkonjunktur

inom jordbruket kan räcka under en lång följd av år. Möjligheten

att utverka anstånd med fastighetens avyttrande utgör, bl. a. på grund

av bevisningssvårigheterna, ett mycket klent skydd för inroparen. Skulle

frågan om fastighetens avyttring hållas svävande under lång tid, innebär

detta å andra sidan en icke oväsentlig olägenhet därutinnan att ovissheten

måste medföra vissa risker för fastighetens skötsel under tiden. Man måste

givetvis räkna med att inroparen tvekar att å fastigheten nedlägga erforderliga

kostnader, som i händelse av tvångsförsäljning kunna medföra ren

förlust för den tillfällige ägaren.

1 övrigt riktar sig kritiken huvudsakligen mot förslaget att vid tvångsförsäljning

genom länsstyrelsens försorg fastigheten ej skulle få inropas av

annan än den som på förhand erhållit lantbruksnämndens tillstånd därtill.

Bankofullmäktiges majoritet har sålunda gjort följande uttalande.

Med tillämpning av dessa regler skulle lojala inteckningshavare, även sådana

som inneha inteckningar med bättre förmånsrätt än den, som föranlett

den exekutiva auktionen, endast i ytterligt sällsynta undantagsfall få möjlighet

att vid den offentliga auktionen till skyddande av fordran inropa fastigheten.

De skulle få finna sig i att priset bestämdes av den mycket begränsade

krets av personer, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att förvärva

fastigheten. De skulle gå inteckningssäkerheten förlustiga samt få betalning

ur fastigheten endast i den mån köpeskillingen lämnade tillgång härtill.

Särskilt i de fall, då fastigheten enligt föreliggande rationaliseringsplaner

skulle förenas med intilliggande fastighet, kan det tänkas att endast en

köpare skulle kunna bjuda vid auktionen. Att ett sådant system, som dessutom

skulle få retroaktiv verkan på redan utlämnade inteckningslån, kan

skapa oro hos kreditinstitut och enskilda, vilka utlämna lån mot säkerhet

av inteckning i jordbruksfastighet, torde vara påtagligt, något som i sin tur

kan menligt påverka kreditvillkoren — och kreditmöjligheterna — för jordbrukarna

i gemen.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har anfört:

Fn tvångsförsäljning enligt det remitterade förslaget däremot innebär

ej ens för det fall att lantbruksnämnden på förhand lämnat flera personer

tillstånd till förvärv, något fritt auktionsförfarande. — Även om med hänsyn

till den föreslagna lagändringens syfte det icke finnes någon anledning

att skydda den som illojalt förvärvat fast egendom genom en för

ändamålet arrangerad exekutiv auktion, kvarstår emellertid ur rättsordningens

synpunkt kravet på skydd för inteckningsborgenärerna och övriga

rättsägare.

2 Biltang till riksdagens protokoll 19lil. 1 samt. Nr 24.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Sparbankerna äro sedan gammalt landets största kreditgivare till jordbruket.

Med hänsyn till de intressen styrelsen företräder och på grundval

av den samlade erfarenhet styrelsen representerar får styrelsen med åberopande

av det nu anförda allvarligen avråda från att det förslag till

tvångsförsäljning som framlagts i promemorian upphöjes till lag.

Dessutom har föreningen anmärkt, att ett klarläggande tarvades beträffande

förhållandet mellan de föreslagna reglerna om tvångsförsäljning

och bestämmelserna i 30 § sparbankslagen. Enligt sistnämnda lagrum ägde

sparbank oinskränkt rätt såväl att till skyddande av fordran på offentlig

auktion inköpa fastighet vilken vore för fordringen utmätt eller pantsatt,

som ock att behålla den inköpta fastigheten till dess den kunde avyttras

utan förlust.

Sveriges allmänna hypoteksbank har bl. a. yttrat följande.

Det föreliggande förslaget innebär, att den fria rätt för vem som helst

att bjuda, som är utmärkande för institutet exekutiv auktion, elimineras.

Därmed rycker man emellertid undan fundamentet för all kredit mot inteckning

i jordbruksfastighet; denna kredit vilar i sista hand på möjligheten

att i en fri marknad få fram saluvärdet på den intecknade fastigheten.

Följderna härav torde vara svåra att omedelbart överblicka. De kreditinrättningar,

som belåna jordbruksfastigheter, skulle kunna komma att

anse sig tvungna att ompröva sina nuvarande utlåningsbestämmelser och

finna sig föranlåtna att för framtiden bedriva sin utlåning efter restriktivare

linjer än hittills. Vad särskilt hypoteksföreningarnas utlåning angår

må framhållas följande. Föreningarna erhålla medel till sin utlåning från

hypoteksbanken, som anskaffar medel härtill genom att utgiva och försälja

obligationer. Det är för banken och föreningarna en angelägenhet av

allra största vikt att ingenting inträffar, som kan rubba förtroendet för

bankens obligationer. Säkerheten för dessa utgöres av de hos hypoteksföreningarna

belånade inteckningarna. Om det föreliggande förslaget genomföres,

införes ett riskmoment, som kan komma att påverka kurserna

på bankens obligationer. Som föreningarnas utlåningsvillkor äro beroende

av kurserna på bankens obligationer skulle lägre kurser resultera i försämrade

lånevillkor för jordbrukarna och kursförluster för obligationsinnehavarna.

Sammanfattningsvis får hypoteksbanken anföra, att vad i promemorian

föreslagits till förebyggande av arrangerade exekutiva auktioner enligt bankens

mening skulle medföra sådana konsekvenser, att hypoteksbanken bestämt

avstyrker att promemorian lägges till grund för proposition. Enligt

bankens mening måste, hur bestämmelserna för ifrågavarande ändamål

än utformas, noga tillses, att fastighetskrediten icke blir lidande. Om det

vid de fortsatta övervägandena av ifrågavarande spörsmål skulle befinnas

nödvändigt att föreskriva skyldighet för den, som inropat en fastighet å

exekutiv auktion, att — därest vissa förutsättningar icke uppfyllas —

åter avyttra densamma, måste sålunda någon form skapas för att bereda

lojala kreditgivare skydd mot förluster. Hypoteksbanken framlägger i detta

syfte för övervägande förslaget att vissa kreditgivare — banken avser närmast

dem som av statsmakterna avsetts skola medverka i den statliga garantikreditgivningen

— vilka rimligen icke kunna tänkas vilja medverka

till skenauktioner, icke bliva underkastade särskilda tillståndsbestämmelser.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

19

Ilijpoteksombudsmännens förening har särskilt understrukit att den föreslagna

begränsningen av spekulantkretsen vid tvångsförsäljning kunde

medföra risker även för redan utlämnade lån. För hypoteksinstitutionen

skulle detta, enligt vad som anföres i yttrandet, vara så mycket allvarligare,

som hypotekslånen i princip vore ouppsägbara från långivarens sida.

Föreningen har i första hand avstyrkt de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

I andra hand har föreningen, i likhet med hypoteksbanken, hemställt

att särskilda undantagsbestämmelser måtte meddelas för banker,

sparbanker, hypoteksföreningar och jordbrukskreditkassor.

Även hovrätten för Nedre Norrland, Östgöta hgpotelcsförening, Wermlands

hgpoteksförening och Skånska hgpoteksföreningen ha ansett att därest

de föreslagna bestämmelserna genomfördes, dessa i vart fall ej borde

äga tillämpning å banker och liknande kreditinrättningar.

Lantbruks styrelsen har anfört att jordförvärvslagens syfte tydligen

skulle främjas synnerligen effektivt genom den ifrågasatta regeln att vid

tvångsförsäljning efter inrop på exekutiv auktion endast sådana spekulanter

finge godtagas som erhållit förhandstillstånd till förvärvet. Med

hänsyn till de olägenheter en sådan regel kunde befaras medföra för fastighetskrediten

ville styrelsen emellertid ifrågasätta om man icke — i

likhet med vad som skett i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa

rättssubjekt att förvärva fast egendom — borde begränsa sig till att stadga

att vid tvångsförsäljning fastigheten icke finge inropas av samme köpare

som vid den första exekutiva auktionen.

Samma förslag har framställts av lantbruksnämnden i Kopparbergs län

och Skånska hgpoteksf öreningen. Sistnämnda förening har anfört att den

i promemorian föreslagna anordningen kunde föranleda rättsförluster för

inteckningsliavarna, även om lantbruksnämnden beviljade förhandstillstånd

åt flera spekulanter. Intet hindrade nämligen att dessa komme överens

om att endast en av dem skulle ropa vid auktionen för allas gemensamma

räkning. Därigenom kunde de för en spottstyver förvärva fastigheten

fri från inteckningar.

Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att inropsrätt vid auktion för

tvångsförsäljning borde tillkomma, förutom envar som fått förhandstillstånd

av lantbruksnämnden, jämväl den som vid auktionen kunde förete

»landsfiskal sintyg».

Lantbruksnämnden i Jönköpings län har uttalat att erforderligt skydd

för inteckningsborgenärerna lämpligen syntes kunna beredas genom ett

stadgande att vid tvångsförsäljning ej finge antagas lägre bud än som

motsvarade fastighetens taxeringsvärde eller, därest så påyrkades av någon

rättsägare, annat skäligt saluvärde, bestämt efter värdering i den för

expropriation stadgade ordningen. Om ingen enskild vore villig att bjuda

så högt pris, kunde lantbruksnämnden överväga att inropa fastigheten för

rationaliseringsändamål. Funnes detta ej lämpligt, borde fastigheten få

förbli osåld och behållas av köparen vid den första exekutiva auktionen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kiingl. Alaj.ts proposition nr 24.

Lantbruksnämnden i Värmlands län har anfört att riskerna för lojala

kreditgivare skulle väsentligt minskas, om föreskrift meddelades, att den

som inropat fastighet på exekutiv auktion vore berättigad att få lantbruksnämndens

tillstånd att behålla den, därest icke auktionen arrangerats i

uppenbart syfte att kringgå jordförvärvslagen.

I vissa yttranden har i samband med kritiken mot promemorieförslaget

förordats andra utvägar att stävja missbruket med arrangerade exekutiva

auktioner.

I sådant hänseende har hovrätten för Nedre Norrland anfört följande.

Ett sätt vore att liksom nu i princip medgiva förvärv av jordbruksfastighet

genom inrop å exekutiv auktion men att lantbruksnämnden erhölle befogenhet

att föreskriva tvångsavyttring inom viss tid, såvida sannolika skäl

förelåge att auktionen skett på grund av skenfordringar. En annan möjlighet

vore att visserligen i enlighet med promemorieförslaget generellt föreskreves

skyldighet att inom viss tid avyttra genom inrop å exekutiv auktion

inköpt jordbruksegendom, men att undantag härifrån stadgades för

det fall att inroparen förmådde göra sannolikt, att auktionen icke ägt rum

i syfte att kringgå lagstiftningen. Även prövningen härutinnan kunde, synes

det, med fördel anförtros lantbruksnämnden, som alltså skulle äga att för

angivet fall meddela tillstånd till förvärvet. Ytterligare en möjlighet vore

att tillståndsgivningen gjordes beroende av att inroparen förmådde visa,

att genom försäljning av egendomen förlust korame att tillskyndas honom.

Med hänsyn till lantbruksnämndernas orts- och personkännedom torde, därest

någon av dessa utvägar begagnades, risk ej behöva uppstå att lagstiftningens

syfte äventyrades.

Ännu ett ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt att lösa

spörsmålet än det i promemorian föreslagna, och kanske det som hovrätten

skulle vilja i första hand förorda, vore att lantbruksnämnden inedgåves

rätt att inlösa å exekutiv auktion inropad egendom antingen inom

viss kortare tid efter auktionen eller också under förutsättning att egendomen

icke av inroparen avyttrades inom viss tid. I båda fallen skulle inroparens

förvärv anses godkänt, därest inlösen ej komme till stånd. Köpeskillingen

vid dylik inlösen borde motsvara värdet av egendomen samt finge i

händelse av tvist bestämmas av expropriationsdomstol enligt de allmänna

reglerna i 1917 års lag om expropriation.

Göta hovrätt har yttrat att man borde ingripa endast mot de arrangerade

exekutiva auktionerna men lämna de normala och lojala försäljningarna

enligt utsökningslagen orubbade. En tänkbar lösning syntes vara att, med

bibehållande av den allmänna regeln att exekutivt förvärv är giltigt utan

tillståndsprövning, meddela bestämmelser av innebörd, att lantbruksnämnden

i de fall, då exekutiv auktion använts för kringgående av jordförvärvslagen,

ägde vid domstol vinna förklaring därom med påföljd att fastigheten

sedan skulle tvångsförsäljas eller vid äventyr av sådan försäljning inom viss

tid avyttras av inroparen. Hovrätten har tillagt, att detta visserligen bleve

omständligt, men att hovrättens tanke närmast vore den, att enbart förefintligheten

av sådana bestämmelser skulle verka så avskräckande från försök

att Teringgå jordförvärvslagen genom anordnande av exekutiva auktioner

att dylika försök ej skulle förekomma annat än i sällsynta fall.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

21

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat att när sannolika skäl

förelåge för att illegitimt exekutivt förvärv vore för handen allmän åklagare

skulle få föra talan om ogiltigförklaring av köpet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska bankföreningen ha ansett

att överexekutor borde erhålla befogenhet att avslå begäran om exekutiv

auktion, därest av omständigheterna framginge att verkställighet söktes

för skenfordringar i avsikt att kringgå jordförvärvslagen. Länsstyrelsen

har tillagt att därest verkställighet vägrades, överexekutor borde ha att

hänvisa sökanden att instämma den uppgivne gäldenären till domstol för att

i denna ordning få avgjort huruvida skenfordran förelåge eller ej.

Norrlands hypoteksförening, hypoteksombudsmännens förening och lantbruksdirektören

i Västernorrlands län ha ifrågasatt, att lantbruksnämnd

skulle få rätt att, om nämnden hade anledning misstänka att en begäran om

exekutiv auktion tillkommit för skens skull, påkalla edgång inför domstol

eller överexekutor av såväl borgenären som gäldenären angående den verkliga

storleken av borgenärens fordran. Ett bristande åt eden från någondera

sidan borde, enligt vad som anföres i yttrandena, föranleda att auktionen

inställdes.

Slutligen har överlantmätaren i Örebro län ansett det böra övervägas, om

icke den enklaste lösningen vore att skenhandlingar i syfte att kringgå jordförvärvslagen

kriminaliserades. Därigenom vunnes att man komme till rätta

ej blott med de exekutiva förvärven utan även med bulvanköp och andra

missbruk.

Vad härefter beträffar förslaget om införande av tillståndstvång även

för förvärv genom gåva har detta tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län, lantbruksnämnderna i Göteborgs

och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län, lantbruksdirektören i

Västernorrlands län, överlantmätaren i Västerbottens län och Småbrukarnas

riksförbund.

Det har däremot avstyrkts av Göta hovrätt och Svenska sparbanksföreningen,

varjämte Svea hovrätt ställt sig tveksam till förslaget. Göta hovrätt

har till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande.

Ett stadgande av innebörd att jämväl jordförvärv genom gåva lägges under

tillståndstvång måste anses innebära en så väsentlig utvidgning av

jordförvärvslagen, åtminstone ur principiell synpunkt, och utgöra en sådan

ytterligare beskärning av äganderätten att förslaget om ett sådant stadgande

enligt hovrättens mening icke bör genomföras, därest icke mycket

starka skäl tala härför. Vad i promemorian i detta hänseende anförts synes

icke ha klarlagt behovet av ett sådant stadgande. Någon allvarligare

risk för att metoden att kringgå jordförvärvslagen genom att låta ett fastighetsköp

formellt framträda som gåva skall vinna utbredning synes knappast

föreligga. Skulle metoden få nämnvärd omfattning torde den med hänsyn

till gåvoskatten icke taga den formen att överlåtelsen sker genom gåva

av hela fastigheten utan i så fall kommer väl att tillämpas det i promemorian

omnämnda förfarandet att ett gåvobrev först upprättas å en obetydlig

andel i fastigheten och att gåvotagaren därefter, sedan han blivit

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

delägare i egendomen, förvärvar återstoden av egendomen genom köp. Ett

förfarande, som sist omnämnts, synes enklast kunna stävjas genom att till

1 § tredje stycket i lagen göres ett tillägg av innehåll att vad som sagts om

att tillstånd icke erfordras, där förvärv avser andel i fastighet vari förvärvaren

redan är delägare, icke skall gälla, om han blivit ägare till sin andel

genom gåva.

Departementschefen. Den nuvarande jordförvärvslagen bygger i väsentliga

delar på en tidigare lag i samma ämne, lagen den 21 december 1945

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Även denna lag

innehöll ett stadgande som från lagens tillämpningsområde undantog förvärv

å exekutiv auktion. Under förarbetena till lagen uttalades från vissa

remissinstanser farhågor för att ett dylikt undantag skulle komma att utnyttjas

för att kringgå lagen. I den proposition (nr 336), varigenom förslag

till lagen framlades för 1945 års riksdag, anförde dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet, att dessa farhågor tydligen icke saknade fog

men att å andra sidan starka skäl talade för att lagen ej borde gälla för

exekutiva förvärv. En föreskrift av denna innebörd borde därför enligt hans

mening upptagas i lagen. Därest det vid tillämpningen skulle visa sig att

den ifrågavarande undantagsbestämmelsen föranledde missförhållanden,

borde emellertid frågan om de exekutiva förvärvens behandling upptagas

till förnyat övervägande.

I propositionen angående 1948 års jordförvärvslag yttrades — under erinran

om vad sålunda förekommit — att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen

icke visat sig föranleda sådana missförhållanden som påkallade ett

upphävande av densamma. Bestämmelsen syntes därför böra bibehållas. Givetvis

borde dock även i fortsättningen lagens tillämpning följas med uppmärksamhet

från statsmakternas sida.

Såsom framgått av det förut anförda har tillvägagångssättet med arrangerade

exekutiva auktioner nu fått jämförelsevis stor utbredning. Från

vissa trakter finnas exempel på systematiskt utnyttjande av denna möjlighet

att kringgå jordförvärvslagen, och det är icke osannolikt att metoden

så småningom kommer att begagnas i alltmer ökad omfattning. Enligt vad

som upplysts i lantbruksstyrelsens remissyttrande har det förekommit, att

en fastighet utannonserats till salu under tillkännagivande att inteckningar,

som vore lämpliga att läggas till grund för ett exekutivt förfarande, redan

funnes uttagna för att underlätta köp. För min de! kan jag därför icke

ansluta mig till den av vissa remissinstanser uttalade uppfattningen, att något

ingripande mot skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar

icke skulle vara påkallat. Såväl för upprätthållandet i praktiken av jordförvärvslagens

effektivitet som med hänsyn till laglydnaden i allmänhet

synes det mig angeläget, att åtgärder vidtagas för att så långt möjligt förhindra

dylika transaktioner.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att ingripande

borde ske allenast mot sådana förvärv som genomförts med tillhjälp av

illojala metoder och att sålunda intet hinder borde resas mot köp på exekutiv

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

auktion i annat fall. Från de synpunkter som ligga till grund för jordförvärvslagen

är det emellertid uppenbarligen i princip önskvärt att samtliga

exekutiva förvärv underkastas den jordpolitiska kontroll som avses med

lagen. Undantag från denna kontroll bör medgivas endast i den mån det

betingas av hänsyn till andra intressen eller trygghet mot förvärv i strid

med lagens syften ändock är för handen. Redan det nu sagda innebär tydligen

ett skäl att icke stanna vid någon av de lösningar som i remissyttrandena

anvisats såsom alternativ till promemorieförslaget och som blott avse

de fall då köparen handlat illojalt. Mot dessa lösningar kunna dessutom

riktas även andra invändningar. Från några håll har föreslagits, att begäran

om exekutiv auktion skulle få avslås, därest det genom edgång eller

annorledes konstaterades att sökanden i själva verket endast hade en skenfordran.

Emellertid är det att märka, att i de fall, då en exekutiv auktion

arrangeras, borgenären i allmänhet torde ha lämnat visst vederlag för de

inteckningar, som åberopas till stöd för ansökningen om verkställighet,

nämligen i den formen att åtminstone någon del av köpeskillingen enligt

det grundläggande avtalet mellan parterna betalats kontant. Detta belopp

har han ett berättigat anspråk på att återfå, om avtalet icke kan genomföras,

och det skulle tydligen innebära ett visst avsteg från vanliga rättsgrundsatser,

att förmena honom rätt att för realiserande av detta anspråk

hålla sig till fastigheten. Härutöver må framhållas, att det mången gång

sannolikt skulle bli ytterligt svårt att bevisa att fråga vore om ett försök

att kringgå jordförvärvslagen. Det sist sagda äger tillämpning även beträffande

förslagen att i sådana fall, då misstanke förelåge att ett exekutivt

förvärv genomförts med tillhjälp av illojala metoder, domstolen eller lantbruksnämnden

skulle äga förklara köpet ogiltigt eller förordna om tvångsförsäljning.

En ogiltigförklaring skulle för övrigt kunna ge upphov till

svårlösta frågor rörande återbetalning av belopp som vid köpeskillingsfördelningen

tillfallit inteckningshavare in. m. Förslaget att skentransaktioner

i syfte att kringgå jordförvärvslagen skulle kriminaliseras torde med hänsyn

till svårigheten att åstadkomma en klar och tillfredsställande brottsbeskrivning

knappast kunna genomföras.

På grund av vad sålunda anförts och då jag bl. a. med hänsyn till det

tungrodda och kostsamma förfarandet ej heller anser mig böra biträda förslaget

att lantbruksnämnd skulle få rätt att lösa till sig fastighet som inropats

på exekutiv auktion, tillstyrker jag att frågan löses i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som förordats i promemorian.

Även enligt min mening bör sålunda skyldighet stadgas för den som förvärvat

jordbruksfastighet genom inrop på exekutiv auktion att inom viss

tid åter avyttra fastigheten, såvida han ej erhåller lantbruksnämndens tillstånd

att behålla den. Den omständigheten att en sådan föreskrift måhända

kan vara ägnad att något minska kretsen av spekulanter vid exekutiva

auktioner synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. En sund fastighetskredit

bör ej lämpligen baseras på förhoppningar om högre pris vid

exekutiv auktion än vid frivillig försäljning. I allmänhet lorde också helå
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

ningen av jordbruksfastigheter hålla sig inom gränsen för det värde som

betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. I den mån så ej är förhållandet

synes det från jordbrukspolitisk synpunkt närmast innebära en fördel

att en anpassning till detta värde äger rum.

Jag biträder också ståndpunkten att påföljden av underlåten avyttring

bör vara tvångsförsäljning genom länsstyrelsens försorg med samma verkan

som exekutiv auktion. I övrigt bör däremot promemorieförslaget modifieras

för att bereda tillfredsställande skydd åt lojala inteckningsborgenärer.

I sådant syfte förordar jag till en början att den frist, inom vilken avyttring

skall ske, förlänges till två år. Därest inropet skett till skyddande av

fordran bör, såsom föreslagits i promemorian, ytterligare anstånd med avyttrandet

kunna medgivas. Prövningen av anståndsfrågor synes lämpligen

böra uppdragas åt länsstyrelsen, och som villkor för anstånd torde böra uppställas,

att sannolika skäl visas för att förlust för inroparen eljest skulle

uppkomma. Kraven på bevisning härom böra uppenbarligen i praktiken sättas

jämförelsevis lågt.

Även med dessa jämkningar skulle emellertid den olägenheten kvarstå att

förlustrisken för inteckningshavarna bleve avsevärd i de fall då tvångsförsäljning

måste komma till stånd. I några yttranden har ifrågasatts att till

förebyggande härav inropsrätten vid tvångsförsäljning icke skulle begränsas

i vidare mån än att köparen vid den första exekutiva auktionen uteslötes.

Mot en sådan regel talar emellertid, att den förste köparen tydligen bleve

oförhindrad att låta en bulvan uppträda som inropare i sitt ställe. Visserligen

bleve bulvanen då skyldig att åter avyttra fastigheten inom två år vid

äventyr av ny tvångsförsäljning, men vid denna kunde den ursprunglige

förvärvaren åter ropa i eget namn eller också anlita en annan bulvan o. s. v,

Möjligheter till missbruk skulle följaktligen alltjämt komma att finnas

kvar. I viss anslutning till vad som föreslagits i ett annat yttrande förordar

jag därför i stället att de lojala kreditgivarnas intressen tillgodoses genom

en föreskrift att vid tvångsauktion försäljning icke må ske till lägre pris än

som motsvarar det värde vartill egendomen uppskattats vid värdering enligt

utsökningslagen. Dylik värdering verkställes av utmätningsmannen, som

därvid äger anlita biträde av sakkunniga. Det synes lämpligt att utmätningsmannen

i sådana fall, varom nu är fråga, alltid samråder med lantbruksnämnden.

Föreskrift härom torde böra meddelas i administrativ ordning.

Därest något bud som täcker nyssnämnda värde ej avgives vid auktionen,

synes lantbruksnämnden böra äga möjlighet att påkalla ny tvångsförsäljning.

Av hänsyn till ägaren torde dock rätten därtill böra stå öppen allenast

under begränsad tid, förslagsvis två år. Kan tillräckligt högt pris ej heller

uppnås vid den nya auktionen eller begäres ej sådan auktion inom föreskriven

tid, bör frågan om tvångsförsäljning vara förfallen.

Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att rätt att uppträda som spekulant

vid tvångsauktion borde tillerkännas ej allenast den som på förhand

fått lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet utan även den som vid auktionen

kunde förete »landsfiskalsintyg». Det kan emellertid enligt min me
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

25

ning knappast anses erforderligt att för de jämförelsevis sällsynta fall, varom

nu är fråga, meddela föreskrifter om ett intygsförfarande. I praktiken

torde det vara förenat med föga mindre besvär att anskaffa intyg än att

göra ansökan om tillstånd hos lantbruksnämnden, och sådan ansökan bör

tydligen regelmässigt bifallas, om förutsättningar för erhållande av intyg

äro för handen. Jag utgår vidare ifrån att ärenden angående förhandstillstånd

till inrop på tvångsauktion komma att av lantbruksnämnderna handläggas

med särskild skyndsamhet.

Däremot anser jag mig böra biträda förslaget att undantag från regeln

om avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning skall göras för

banker och vissa andra kreditinrättningar. Enligt 45 § lagen om bankrörelse

åligger det bankaktiebolag, som till skyddande av fordran inropat fastighet

på exekutiv auktion, att avyttra fastigheten så snart det lämpligen

kan ske och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust för bolaget.

Motsvarande bestämmelser finnas för sparbanker i 30 § lagen om sparbanker

och för jordbrukskreditkassor i 36 och 60 §§ förordningen den 5 juni

1942 om jordbrukets kreditkassor. Tillsyn över att dessa föreskrifter iakttagas

utövas av bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Det

torde därför icke vara påkallat att exekutiva förvärv av nyssnämnda kreditinstitutioner

underkastas kontroll även enligt jordförvärvslagen. Ej heller

lär sådan kontroll vara erforderlig beträffande riksbanken eller hypoteksföreningarna.

Jag vill vidare i detta sammanhang erinra om de bestämmelser

angående skyldighet att avyttra fastighet som köpts på exekutiv auktion,

vilka finnas i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att

förvärva fast egendom, övervägande skäl synas mig tala för att i de fall, då

dessa bestämmelser äro tillämpliga, icke samtidigt tillämpa de motsvarande

nya reglerna i jordförvärvslagen. I enlighet med vad sålunda anförts torde

böra föreskrivas att sistnämnda regler ej skola gälla, därest inropet

skett av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att avyttra fastigheten

finnes stadgad i annan författning.

Därest lagstiftningen utformas i överensstämmelse med vad jag nu föreslagit

lär behovet av skydd för lojala inteckningshavare bli tillbörligen tillgodosett.

Någon anledning synes därför icke föreligga att, på sätt några remissinstanser

ifrågasatt, öppna möjlighet för lantbruksnämnderna att lämna

sådana inteckningshavare tillstånd att behålla inropad fastighet utan hinder

av bestämmelserna i 3 § jordförvärvslagen. Föreskrift torde sålunda böra

givas att i fråga om meddelande av dylikt tillstånd skall gälla detsamma som

beträffande tillstånd till förvärv.

Beträffande frågan om införande av tillståndstvång för förvärv g enom

gåva vill jag framhålla, att därest sådant förvärv finge förbli tillståndsfritt,

regeln om skyldighet att avyttra fastighet som inköpts på exekutiv

auktion tydligen lätt skulle kunna kringgås genom att fastigheten

bortskänktes t. ex. till en nära anhörig. Åtminstone vid avyttring efter exekutiv

auktion måste därför krävas tillstånd även för gåvoförvärv. Därtill

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

kommer, att illojala överlåtelser i gåvoform kunna befaras bli vanligare än

hittills därest de exekutiva skentransaktionerna förhindras. Göta hovrätt

har anfört, att med hänsyn till gåvoskatten försök att kringgå jordförvärvslagen

genom att låta ett köp framträda som gåva sannolikt icke komme att

göras på annat sätt än med begagnande av den i promemorian omnämnda

metoden att ett gåvobrev först upprättades å en obetydlig andel i fastigheten

och att gåvotagaren därefter sedan han sålunda blivit delägare i egendomen,

förvärvade återstoden av denna genom köp. Detta förfaringssätt kunde enligt

hovrättens mening enklast förhindras genom en föreskrift, att regeln

om tillståndsfrihet för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren redan

är delägare, icke skulle gälla om hans delägarskap uppkommit genom gåva.

Emellertid lära även andra vägar än den sålunda berörda kunna utfinnas

för att undgå gåvoskatten. Denna synes därför knappast utgöra ett tillräckligt

korrektiv mot missbruk. För min del finner jag följaktligen starka skäl

tala för att även gåvoförvärven nu inbegripas under tillståndstvånget.

Några avgörande betänkligheter torde ej heller behöva möta mot en sådan

åtgärd. När fastigheter bortgivas torde det — frånsett illojala transaktioner

av nu åsyftad typ -—- regelmässigt vara fråga om överlåtelse till anhöriga

eller till stiftelser, och dylika överlåtelser falla på grund av särskilda undantagsstadganden

i allmänhet utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde.

Jag vill också framhålla, att testamentsförordnande ej är att anse

såsom gåva och att fång genom testamente således alltjämt kominer att

kunna ske utan tillstånd.

Vad slutligen angår de övriga metoder som kommit till användning

för att kringgå jordförvärvslagen delar jag den i promemorian uttalade åsikten

att de icke äga sådan betydelse att lagstiftningsåtgärder kunna anses

påkallade. Jag vill framhålla att vid nyttjanderättsupplåtelser mot engångsersättning

»köparens» ställning alltid måste bli ganska osäker. Det torde

därför ej behöva befaras att dylika upplåtelser skola komma att företaga^

i större utsträckning.

Förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall.

Sedan jag sålunda redogjort för min ståndpunkt i frågan om åtgärder till

förhindrande av att jordförvärvslagen kringgås, torde jag nu få övergå till

att behandla lantbruksstyrelsens i den inledande framställningen berörda

förslag om förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall, då det förvärv varom

är fråga föranleder lantmäteriförrättning.

I detta hänseende torde jag till en början få erinra, att lantmäteriförrättning

måste företagas så snart förvärvet avser del av fastighet, vare sig det

inköpta området avses skola bilda en självständig fastighet eller skall sammanläggas

med mark som förut tillhör köparen. Dessutom kan i undantagsfall

sådan förrättning erfordras även vid förvärv av hel fastighet, nämligen

när denna skall sammanläggas med en köparen tillhörig brukningsdel som

icke är självständig registerfastighet, t. ex. en sämjelott.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 24.

27

Lantbruksstyrelsen har anfört att i nu avsedda fall jordförvärvslagens

regler ofta föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan

att lantmäteriförrättning begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal

om förvärv och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.

Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen

skulle få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet eller anskaffa landsfiskalsintyg.

Ett dylikt avbrott kunde innebära betydande olägenheter för sakägarna.

Om å andra sidan förvärvstillstånd söktes innan lantmäteriförrättning

påkallades, kunde det inträffa att lantbruksnämnden bifölle ansökningen

men att jorddelningsmyndigheterna sedermera funne sig icke kunna

lämna medgivande till den avsedda fastighetsbildningen. Även detta medförde

nackdelar av flera slag. Lantbruksstyrelsen hade sökt att genom anvisningar

om samverkan mellan lantbruksnämnder och lantmäterimyndigheter

så långt möjligt förenkla handläggningen av nu ifrågavarande ärenden.

Förfarandet måste dock enligt styrelsens mening fortfarande anses vara

alltför tungrott. Det kunde icke undgås att omgång och tidsutdräkt uppkomme

så länge genomförandet av ett förvärv vore beroende på prövning av

två olika myndigheter.

I anslutning till vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen föreslagit att

det i viss utsträckning skulle överlämnas åt lantmätarna att handhava den

jordpolitiska kontroll som avses med jordförvärvslagen.

Styrelsen har sålunda först och främst förordat, att om vid förvärv, som

föranledde lantmäteriförrättning, förutsättningar funnes för erhållande av

»landsfiskalsintyg», intyget skulle få utfärdas av vederbörande förrättningsman.

En dylik ändring borde enligt styrelsens mening desto hellre kunna

genomföras som förrättningsmannen under sin befattning med ärendet finge

goda tillfällen att bilda sig en uppfattning om sökandens kvalifikationer och

avsikter med förvärvet. Styrelsen har ansett, att i den mån förrättningslantmätaren

erhölle nu åsyftad behörighet, intygsgivningen borde förbehållas

honom ensam. Någon rätt för sökanden att vända sig till landsfiskal borde

alltså ej föreligga i nu åsyftade fall.

Under framhållande av att ordningen med intyg i stället för tillstånd för

närvarande är tillämplig endast när sökanden ej redan äger fastighet med

jordbruk, samt att denna utväg följaktligen i regel icke kan anlitas vid förvärv

för sammanläggning, har lantbruksstyrelsen vidare föreslagit, att ett

nytt intygsförfarande skulle tillskapas för dylika förvärv. När fråga vore

om komplettering av fastighet med jordbruk och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning,

borde sålunda enligt styrelsens mening tillstånd av lantbruksnämnden

kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren utfärdat

intyg att det ej förelåge sådant fall som avses i 3 § första stycket jordförvärvslagen

och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen för kapitalplacering.

Som villkor härför borde emellertid gälla, att lantmäteriförrättning

söktes inom tre månader från fånget. Därest lantmätaren funne sig förhindrad

att utfärda sådant intyg, borde sökanden äga rätt att vända sig till

lantbruksnämnden med begäran om tillstånd. Möjlighet därtill borde, för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

att förebygga rättsförluster, stå öppen intill tre månader från det lantmätaren

meddelat sitt beslut i intygsfrågan.

Lantbruksstyrelsen har anfört att inom styrelsen övervägts, huruvida en

dylik förenkling av kontrollen vid förvärv för sammanläggning kunde tänkas

komma att medföra icke önskvärda konsekvenser. Bland annat hade

ifrågasatts, om intyg av lantmätaren borde anses tillräckligt i sådana fall,

då all inägojord till en fastighet avstyckades för att sammanläggas med

annat jordbruk med påföljd att restfastigheten komme att bestå av enbart

skogsmark. Styrelsen hade emellertid funnit, att några olägenheter ej syntes

vara att befara. Flertalet kompletteringsförvärv vore av sådan beskaffenhet,

att anledning till erinran icke förelåge, och olämplig fastighetsbildning komme

att förhindras genom bestämmelserna i jorddelningslagen. Dessutom

vore att märka, att styrelsens nu ifrågavarande förslag endast avsåge förvärv

för komplettering av fastighet med jordbruk. Då fråga vore om utvidgning

av rena skogsfastigheter skulle alltså, liksom hittills, krävas tillstånd

av lantbruksnämnden.

Slutligen har lantbruksstyrelsen anfört, att möjligheten att åberopa intyg

av förrättningsman syntes böra begränsas till sådana fall då förrättningen

skedde i enlighet med lagen om delning av jord å landet. Lagen om fastighetsbildning

i stad innehölle icke några jordpolitiska stadganden, och de

förrättningsman som handhade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen

vore ej alltid insatta i jordförvärvslagens bestämmelser. Därtill komme att

behovet av att medtaga även de fall, då förrättning ägde rum enligt fastighetsbildningslagen,

vore mindre framträdande. Styrelsen ville erinra att enligt

särskild lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj :t ägde förordna, att jorddelningslagen

skulle tillämpas jämväl vid avstyckning inom icke planlagt

område av stad.

I promemorian anfördes att ingen befogad invändning syntes kunna

riktas mot förslaget att i sådana fall, då förutsättningar för erhållande av

landsfiskalsintyg vore för handen, intyg skulle kunna utfärdas av vederbörande

förrättningslantmätare. Föreskrift av denna innebörd borde därför

upptagas i kungörelsen angående jordförvärvslagens tillämpning. Av de skäl

lantbruksstyrelsen anfört borde stadgandet äga tillämpning endast när förrättningen

skedde enligt lagen om delning av jord å landet. Däremot syntes

det icke lämpligt att, på sätt lantbruksstyrelsen ifrågasatt, i dylikt fall godkänna

endast lantmätaren som intygsmyndighet. Med hänsyn till den jämförelsevis

korta frist som gällde för sökande av lagfart borde sakägaren

äga vända sig även till landsfiskalen, respektive magistraten eller kommunalborgmästaren.

Vad åter beträffar förslaget, att intyg av förrättningslantmätaren skulle

få åberopas jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning yttrades i promemorian,

att starka betänkligheter mötte mot en sådan anordning. Spörsmålet,

i vad mån utvidgning av jordbruk borde tillåtas, sammanhängde intimt

med de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. I samband med förvärv

för sådant ändamål kunde också lätt uppkomma fråga om det lämpli
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

29

gaste sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket i

orten. Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det knappast vara tillrådligt

att beträffande kompletteringsköp göra några eftergifter från kravet på

tillstånd av lantbruksnämnden.

Vid remissbehandlingen har förslaget om rätt för lantmätare

att utfärda »landsfiskalsintyg» föranlett erinran

endast från överlantmätaren i Västerbottens län, som uttalat att lantmätaren

icke borde ha att såsom förrättningsman taga ställning till de frågor

av personlig och fiskalisk natur som skulle behandlas i dylika intyg. Emellertid

vill jag nämna att lantbruksnämnderna i Kopparbergs och Västernorrlands

län ansett att hela anordningen med intyg i stället för tillståndsprövning

snarast borde slopas.

Vad åter beträffar lantbruksstyrelsens förslag om tillskapande av ett nytt

intygsförfa rande för vissa förvärv för sammanläggning

har från åtskilliga håll gjorts gällande att de skäl som i promemorian

anförts mot detta förslag icke vore bärande, utan att detsamma borde genomföras.

Denna ståndpunkt har intagits av lantmäteristyrelsen, samtliga de överlantmätare

från vilka yttranden föreligga, länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län, lantbruksnämnden i Jönköpings

län, lantbruksdirektören i Västernorrlands län, Småbrukarnas riksförbund

och Norrlands hypoteksförening.

Å andra sidan har förslaget uttryckligen avstyrkts av länsstyrelsen i Malmöhus

län, lantbruksnämnden i Stockholms län och stad samt lantbruksnämnden

i Kopparbergs län.

Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig hysa stor

tveksamhet beträffande förslaget men tillagt, att nämnden dock icke ville

motsätta sig dess genomförande enär fördelarna borde kunna överväga

nackdelarna.

Även lantbruksnämnden i Värmlands län har ställt sig tveksam men intager

närmast en avvisande hållning.

Lantbruksstyrelsen har med anledning av vad som yttrats i promemorian

anfört, att styrelsen med hänsyn till vissa uttalanden i 1948 års proposition

angående jordförvärvslagen utgått från att denna lag borde användas allenast

för att motverka i och för sig olämpliga fastighetsförvärv och ej tilllika

för att främja jordbrukets yttre rationalisering. Styrelsen hade sålunda

förutsatt att en ansökan om förvärvstillstånd från någon som redan förut

vore ägare till jordbruksfastighet icke skulle kunna avslås endast på den

grund att den förvärvade fastigheten kunde komma till bättre användning

för rationalisering på annat håll. Därest denna uppfattning vore riktig och

lantbruksnämnderna sålunda vid behandling av kompletteringsförvärv

måste i huvudsak begränsa sig till en prövning efter i stort sett samma

riktlinjer som uppdragits i jorddelningslagen, syntes inga betänkligheter

föreligga mot den av styrelsen föreslagna anordningen med intygsgivning av

lantmätare. Skulle det bli möjligt att anlägga rationaliseringssynpunkter

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

vid handläggningen av jordförvärvsansökningar, borde däremot prövningen

av kompletteringsförvärven förbehållas lantbruksnämnderna.

Jag torde nu få lämna en närmare redogörelse för vad som anförts till motivering

av de olika ståndpunkterna.

Lantmäteristyrelsen bar till en början erinrat, att i statsrevisorernas berättelse

till 1949 års riksdag bl. a. framhållits, att lantmäteriets arbetsbalans

borde nedbringas genom förenkling och rationalisering av arbetet,

varjämte revisorerna uttalat att jordlagstiftningen måste betecknas som

föråldrad och att kraven på kontroll och säkerhet i många fall icke stode i

rimligt förhållande till frågornas ekonomiska räckvidd.

I anslutning härtill har styrelsen återgivit följande avsnitt av sitt yttrande

över statsrevisorernas berättelse.

Om en jordägare önskar genomföra ett kompletteringsförvärv till en redan

innehavd fastighet har han enligt gällande bestämmelser dels att hos

lantbruksnämnden begära tillstånd till förvärvet, varvid en prövning äger

rum som huvudsakligen tar sikte på sökandens personliga kvalifikationer

och avsikter med förvärvet men som även avser förvärvets betydelse för

jordbruksnäringen eller för näringslivet i orten, dels även att hos lantmätare

begära förrättning för prövning av fastighetsbildningsärendet enligt

härför gällande lagregler. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning kunna

jordägarna resa berättigade anspråk på att bedömningen av ett ifrågasatt

förvärv skall kunna ske genom hänvändelse till en myndighet. Det är onödigt

och principiellt oriktigt att samma ärende prövas av två myndigheter.

Tillståndet kompliceras bland annat av att ett jordförvärvsärende fuilföljes

den administrativa vägen till Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet, medan

ett jorddelningsärende fullföljes domstolsvägen. Vid det stora flertalet

avstyckningar och sammanläggningar för jordbruksändamål föreligger denna

dualism i prövningen, vilken medför avsevärd fördröjning i ärendenas

handläggning och en onödig merbelastning av de berörda myndigheterna.

Lantmäteristyrelsen anser, att man utan att äventyra de mycket berättigade

grundtankarna i jordförvärvslagen i de ifrågavarande fallen skulle

kunna koncentrera prövningen till jorddelningsmyndigheterna, om det blott

stadgades att lantmätaren icke hade rätt att fullfölja förrättningen utan att

lantbruksnämndens yttrande inhämtats i sådana fall, då spekulations- eller

kapitalplaceringssyfte kunde anses ha föranlett förvärvet och förrättningen.

Även i fråga om dessa ärenden skulle man då vinna den stora fördelen,

att alla normala fall skulle kunna avgöras på snabbaste sätt och hos en

myndighet och endast undantagsfallen medföra att förrättningen förklarades

vilande i avvaktan på yttrande från annan myndighet. Statsverkets kostnader

för denna kontroll skulle givetvis även kunna nedbringas väsentligt.

Styrelsen har tillagt att statsutskottet vid 1949 års riksdag i utlåtande nr

43 refererat nämnda avsnitt och tillika förklarat att vad styrelsen anfört

enligt utskottets mening vore förtjänt av det största beaktande. Utskottets

utlåtande hade godkänts av riksdagen.

I fortsättningen har styrelsen anfört följande.

Det av lantbruksstyrelsen i skrivelse den 3 juli 1949 framlagda förslaget,

som tillkommit efter ingående överläggningar med lantmäteristyrelsen,

står sålunda i full överensstämmelse med de i det föregående återgivna

synpunkterna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

31

Till stöd för sin mening att lantbruksstyrelsens nu ifrågavarande förslag

är lämpligt och att det utan dröjsmål bör helt genomföras vill lantmäteristyrelsen

åberopa följande skäl, vilka kunna sammanfattas i fem

punkter.

1. I fråga om de materiella villkoren för fastighetsbildning ha jorddelningslagen

och sammanläggningslagen genom de vid 1947 års riksdag beslutade

ändringarna bringats i full överensstämmelse med de vid samma

riksdag antagna riktlinjerna för jordbrukets yttre rationalisering. Beträffande

sambandet m,ellan bestämmelserna i jordförvärvslagen å ena sidan

samt jorddelningslagen och sammanläggningslagen å andra sidan hänvisar

styrelsen till den utförliga analys, som överlantmätaren i Jämtlands

län i sitt yttrande framlagt och som mynnar ut i slutsatsen, att — om

man bortser från vissa med köparens person förbundna omständigheter,

vilka omnämnas i jordförvärvslagens 3 § — förvärv bör medgivas, därest

en lämplig fastighetsbildning åstadkommes genom tillskottsjordens

sammanläggning med köparens förut ägda fastighet men att, därest en

lämplig fastighetsbildning icke åstadkommes, förvärvet icke bör godkännas.

2. Med den intima kontakt, som råder mellan lantmäterimyndigheterna

och lantbruksnämnderna, kan med visshet förutsättas, att förrättningsmännen

i alla tveksamma fall inhämta lantbruksnämndens mening. Det bör

understrykas att lantbruksstyrelsens förslag endast medför befogenhet för

lantmätaren att konstatera, att hinder icke möter med hänsyn till jordförvärvslagens

bestämmelser. Lantmätaren skulle sålunda aldrig få besluta

om avslag i förvärvsfrågan.

3. Lantmätarens undersökning av fastighetsbildningsärendet förutsätter

alltid förrättning på platsen, varvid en ingående utredning företages angående

frågan om tillstånd till fastighetsbildningen. Denna utredning skall

på grund av direkt föreskrift i lag avse icke blott det område, som avstyckas,

och de fastigheter eller fastighetsdelar, med vilka sammanläggning

skall ske utan även »restfastigheten». — Lantmätarens undersökning på förrättningsstället

blir sålunda alltid grundligare än den prövning, som lantbruksnämnden

i regel kan utföra i ett förvärvsärende. Med hänsyn härtill kan

det också inträffa att en förvärvssökande erhåller tillstånd till ett utvidgningsförvärv,

vilket sedermera icke går att genomföra vid lantmäteriförrättning.

4. Alla förrättningar i samband med s. k. kompletteringsförvärv underkastas

jordpolitisk granskning hos överlantmätaren. Av 45 § lanlmäteriinstruktionen

framgår, alt överlantmätaren beträffande förrättning eller åtgärd,

som ur jordpolitisk synpunkt kan antagas vara av intresse för lantbruksnämnden

i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering, icke må

avgiva yttrande rörande fastighetsbildningen utan att nämnden lämnats

tillfälle att giva sin mening till känna.

5. Såväl överlantmätare som lantbruksnämnd ha tillagts ldagorätt över

ägodelningsdomares och ägodélningsrätts beslut, varigenom fastställelse

meddelats å jorddelningsförrättning eller förordnande meddelats om sammanläggning.

Detsamma gäller i fråga om ägodélningsrätts beslut, varigenom

tillstånd till jorddelning meddelats efter underställning (21 kap. 51 S;

jorddelningslagen, 21 § sammanläggningslagen).

Av det anförda framgår, att prövningen av ett fastighetsbildningsärende

ur materiell synpunkt i alla avseenden måste anses täcka den motsvarande

prövning, som nu sker i lantbruksnämnden i förvärvsfrågan. Att samma

sakfrågor utredas och bedömas först vid eu fristående prövning i förvärvsärendet

av en myndighet och därefter vid avstyckningsförrättning av en an
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

nan myndighet måste enligt lantmäteristyrelsens mening innebära ett ur

förvaltningssynpunkt oformligt dubbelarbete. Oformligt är vidare att prövningen

hos lantbruksnämnden i regel verkställes på grundval av ett mindre

fullständigt utredningsmaterial än den efterföljande prövningen i fastighetsbildningsärendet.

Att en sådan dubbel prövning sker i samma ärende

är desto mer anmärkningsvärt som både lantmäteriväsendet och, såvitt

styrelsen har sig bekant, även lantbruksnämnderna kämpa med en stor och

växande arbetsbörda och, såsom tidigare anförts, bestämda krav rests på en

förenkling och rationalisering av arbetsformerna i fastighetsbildningen.

Under år 1949 avslutades av lantmäteriets distriktsorganisation cirka 1 000

avstyckningar för jordbruks- eller skogsbruksändamål. Till största delen

föranleddes dessa förrättningar av s. k. kompletteringsförvärv. Endast en

mindre del av jordbruksavstyckningarna avse bildande av jordbruksfastigheter

på grund av s. k. nyetableringsförvärv. Härav framgår, att förslaget

i promemorian, att lantmätarna endast skulle anförtros utfärdande av

s. k. landsfiskalsintyg blott skulle medföra en ringa effekt i förenklingshänseende.

Om lantbruksstyrelsens förslag helt genomfördes, skulle däremot

besparingar i fråga om tid och arbetskraft samt rese- och t rakt amentskostnader

vinnas vid ett betydande antal förrättningar, varjämte allmänheten

skulle kunna betjänas snabbare. Fördelarna härav framträda särskilt

om man betänker att den inom lantmäteriväsendet och lantbruksnämnderna

härigenom frigjorda arbetskraften i stället skulle kunna utnyttjas för

konstruktivt arbete,"exempelvis i planeringsverksamheten.

I det yttrande av överlantmätaren i Jämtlands län vartill lantmäteristyrelsen

hänvisat erinras, att i 19 kap. 3 § jorddelningslagen stadgades dels

i 1 mom. första stycket, att avstyckning för jordbruksändamål finge ske

endast därest ändringen i fastighetsindelningen kunde antagas för jordbruksnäringen

medföra fördel som övervägde med delningen förenade olägenheter,

dels i andra stycket av samma moment, att skogsmark icke

utan alldeles särskilda skäl finge avskiljas från odlad jord, och dels i

3 mom., att därest så icke prövades erforderligt för jordbruksnäringens

främjande, skogsmark ej finge uppdelas så, att möjligheterna att ekonomiskt

utnyttja skogen underginge försämring av någon betydelse.

I anslutning till det sålunda sagda anföres i yttrandet:

Av de i 3 § jordförvärvslagen intagna bestämmelserna torde stadgandet i

första stycket om skogstillgång, behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

helt korrespondera med bestämmelserna i 19 kap. 3 § 1 mom. andra stycket

jorddelningslagen om skogsmark, som med hänsyn till skogstillgången

i orten bör bibehållas vid jordbruket därstädes. Villkoret i andra stycket,

att sökandens innehav av egendomen skall kunna väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller näringslivet i orten, torde vid tillämpning

å avsedd" tillskottsjord till en redan bestående jordbruksfastighet kunna helt

inrymmas i de i 19 kap. 3 § 1 mom. första stycket jorddelningslagen angivna

villkoren, att, vid tillskottsjordens sammanläggning med nämnda fastighet,

ändringen i fastighetsindelningen skall medföra fördel för jordbruksnäringen.

Vidare yttrar överlantmätaren att ansökningar om förvärvstillstånd ofta

inkomme till lantbruksnämnderna i ofullständigt skick, varför kompletterande

utredning erfordrades. Skulle nyttan för jordbruket i orten bedömas,

krävdes i regel besiktning på platsen. Resor vore tidsödande och dyr
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

33

bara. Det vore därför oformligt att lantbruksnämndernas tjänstemän måste

företaga besiktningsresor för att avgöra frågor som ändock prövades av

lantmätaren vid jorddelningsförrättningen.

Liknande synpunkter som kommit till uttryck i yttrandena från lantmäteristyrelsen

och överlantmätaren i Jämtlands län ha anförts av de övriga

överlantmätare som avgivit yttranden i frågan.

överlantmätaren i Örebro län har dessutom uppgivit, att vid flertalet av

de kompletteringsförvärv, som hittills ägt rum, den utredning som legat till

grund för lantbruksnämndens avgörande varit avgjort mera summarisk och

knapphändig än den som senare ansetts erforderlig för prövning av fastighetsbildningsfrågan.

Överlantmätaren i Malmöhus län har förklarat sig kunna på grundval

av vunnen erfarenhet intyga, att den omständigheten att tillståndstvång förelåge

vid förvärv för sammanläggning, inneburit en synnerligen tungrodd

anordning som förorsakat betydande tidsspillan vid förrättningarnas

handläggning och även extra kostnader i form av ökade rese- och traktament

sersättningar.

Överlantmätaren i Kalmar län har särskilt understrukit att tillståndsprövning

av lantbruksnämnden måste anses överflödig vid kompletteringsförvärv

som endast avsåge utvidgning med ett obetydligt område i syfte att

åstadkomma bättre arrondering. Man borde därför i vart fall kunna föreskriva

att tillstånd finge ersättas med intyg av lantmätaren, när fråga vore

om tillskottsjord, vars värde ej överstege visst angivet belopp.

Lantbruksdirektören i Västernorrlands län har uttalat att det saknades

anledning för lantbruksnämnderna att använda jordförvärvslagen som

hjälpmedel för främjande av de jordpolitiska önskemålen vid förvärv i

samband med förrättningar enligt jorddelningslagen. Vid dylika förvärv

hade nämnderna betryggande möjligheter att taga ställning till åtgärdens

lämplighet ur rationaliseringssynpunkt i anslutning till prövningen av vederbörande

förrättning hos överlantmätare och ägodelningsrätt.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört att det för vinnande

av enhetlighet i tillämpningen vore angeläget att alla frågor om kompletteringsförvärv

prövades av lantbruksnämnderna.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län har uttalat, att hela den jordpolitiska

kontrollen borde förläggas till lantbruksnämnderna, som genom sin

sammansättning och sina ortsombud hade de bästa förutsättningarna att

handhava den på ett riktigt sätt.

Lantbruksnämnden i Värmlands län har ansett det kunna ifrågasättas,

huruvida den föreslagna anordningen verkligen komme att medföra några

fördelar för allmänheten. Till utveckling härav har nämnden anfört följande.

Om lantmätarna skulle tillerkännas rätt att i samband med jorddelningsförrättning

utfärda intyg rörande jordförvärv, kommer givetvis själva lantinäteriförrättningen

alt kunna handläggas i ett sammanhang utan att, såsom

nu i vissa fall måste ske, behöva avbrytas för att inhämta lantbruks3

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. A21.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

nämndens tillstånd till förvärvet i fråga. Detta torde i de flesta fall medföra

en förenkling av förrättningsarbetet. Sedan förrättningen fullbordats

och lagfart sökts och eventuellt förordnats om sammanläggning, synes

emellertid lantbruksnämnden enligt förköpslagen vara oförhindrad att inom

tre månader från lagfarten väcka talan om förköp i de fall, då nämnden

anser att jorden bör disponeras på annat sätt, än som skett vid förrättningen.

Efter sammanläggningen uppstår i sådant fall frågan om vilken

fastighet förköpsrätten skall avse. Hade anmälan om köpet och ansökan om

jordförvärv skett redan i samband med förrättningens påbörjande, hade

nämndens möjlighet att utöva förköpsrätten upphört redan en månad från

det anmälan inkom till nämnden, d. v. s. i regel innan förrättningen hunnit

fastställas.

Departementschefen. Det är uppenbarligen önskvärt att prövningen av

jordförvärv som föranleda lantinäteriförrättning anordnas på sådant sätt

att onödig omgång undvikes. Å andra sidan måste garantier finnas för att

de synpunkter som ligga till grund för jordförvärvslagens stadganden bli

vederbörligen beaktade.

Från denna synpunkt torde intet vara att erinra mot lantbruksstyrelsens

förslag att, när vid lantinäteriförrättning förutsättningar för erhållande av

»landsfiskalsintyg» äro för handen, intyg skall kunna utfärdas av vederbörande

lantmätare. Såsom styrelsen framhållit torde lantmätaren vid sin

handläggning av förrättningen regelmässigt erhålla goda tillfällen att bilda

sig en uppfattning om sökandens person och hans avsikter med förvärvet.

Med hänsyn härtill lär det knappast behöva befaras att lantmätarnas bedömning

i allmänhet skulle komma att vila på mindre säkra hållpunkter

än landsfiskalernas. På grund av vad sålunda anförts och då den föreslagna

anordningen tydligen kan medföra icke oväsentlig lättnad för både allmänheten

och myndigheterna synes den böra genomföras. Detta kan ske i administrativ

ordning genom ändring i kungörelsen rörande jordförvärvslagens

tillämpning. Beslutet härom torde emellertid lämpligen böra anstå till

dess riksdagen fattat ståndpunkt till förslaget att tillståndsprövningen skall

kunna ersättas med intygsförfarande jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning.

Beträffande sistnämnda fråga vill jag erinra, att enligt 3 § andra smycket

jordförvärvslagen förvärvstillstånd ej må meddelas sökande som redan

äger jordbruksfastighet, med mindre hans innehav av egendomen kan väntas

medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten

eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl föreligger. Med dessa bestämmelser -— som hade

motsvarighet redan i 1945 års lag — åsyftas främst att hindra s. k. latifundiebildning.

I propositionen angående sistnämnda lag uttalades, att det icke

vore avsett att genom stadgandena i fråga lägga hinder för en ur jordbrukets

synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom då storbruk

kunde vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av

otillräckligt jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Då

sedermera proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbruks
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

politiken framlades för 1947 års riksdag anfördes däri bl. a., att ur flera

synpunkter s. k. tvåfamilj sjordbruk måste anses äga vissa företräden framför

de mindre jordbruken samt att det därför syntes önskvärt att bondejordbruken

i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning utvecklades till

tvåfamilj sjordbruk. Detta uttalande biträddes av riksdagen. I enlighet härmed

torde förvärv som avse utökning av en brukningsdel till tvåfainiljsjordbrukets

storlek i allmänhet icke böra förhindras. Därest utvidgningen går

längre eller nämnda storleksgräns redan överskridits, bör däremot — bortsett

från smärre arronderingsköp — en strängare lämplighetsprövning företagas.

Därvid kunna mången gång uppkomma ömtåliga bedömningsfrågor. I åtskilliga

remissyttranden har anförts att något hinder ej borde föreligga mot

att prövningen av kompletteringsförvärv, som föranledde lantmäteriförrättning,

anförtroddes åt förrättningslantmätaren. Som skäl härför har åberopats,

att de regler i jorddelningslagen, som lantmätaren hade att iakttaga,

i sak överensstämde med bestämmelserna i jordförvärvslagen. Emellertid

är det att märka, att lagtexten i såväl jorddelningslagen som jordförvärvslagen

i nu ifrågavarande delar är — och måste vara — jämförelsevis

allmänt hållen. Tillämpningen blir därför i stor utsträckning beroende på

diskretionära överväganden angående lagstiftningens syfte och målsättningen

för jordbrukspolitiken. Redan denna omständighet synes mig tala för

att prövningen bör förbehållas lantbruksnämnderna, som genom sin sammansättning

torde äga särskilda förutsättningar för uppgiften. Därtill kommer

att det för vinnande av enhetlighet måste anses önskvärt att frågan,

huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas, handlägges av samma organ

vare sig det föranleder lantmäteriförrättning eller ej.

Såsom framhållits i promemorian måste vidare beaktas, att i samband

med förvärv för utvidgning av jordbruk lätt kan uppkomma fråga om det

lämpligaste sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket

i orten. Även om huvudregeln bör vara att jordförvärvslagen icke

bör användas för rationaliseringsändamål utan endast för att motverka i

och för sig olämpliga förvärv, kan det dock uppenbarligen vara av stort

intresse att lantbruksnämnden vid kompletteringsköp får tillfälle att, därest

så anses påkallat, inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt

lämpligare lösning. För att dylika förhandlingar skola

ha utsikt att lyckas böra de kunna upptagas på ett så tidigt stadium som

möjligt. Från denna synpunkt skulle det därför vara till viss nackdel, om

en lantmäteriförrättning för sammanläggning kunde genomföras till slut

utan att frågan om förvärvets tillåtlighet enligt jordförvärvslagen behövde

underställas lantbruksnämndens prövning.

På grund av vad sålunda anförts är jag icke beredd att tillstyrka lantbruksstyrelsens

förslag i nu ifrågavarande del.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Förvärv av kommun.

Såsom framgått av redogörelsen för jordförvärvslagens innehåll gäller

föreskriften om tillståndstvång icke för kommuner. I den inledningsvis omnämnda

skrivelsen från lantbruksnämnden i Kopparbergs län har hemställts

att kommun skulle åläggas att söka tillstånd med avseende å förvärv utom

kommunens gränser. Som skäl härför har lantbruksnämnden åberopat,

att det förekommit att en kommun i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter

i en grannsocken.

1 promemorian anfördes, att tillräcklig anledning icke syntes föreligga

att vidtaga en dylik lagändring. Det erinrades tillika att undantagsstadgandet

till förmån för kommunerna haft motsvarighet redan i 1945 års

lag och införts i denna på riksdagens initiativ.

Vid remissbehandlingen har lantbruksnämnden i Kopparbergs

lön förklarat sig vidhålla sin uppfattning att en begränsning av kommunernas

fria förvärvsrätt i enlighet med nämndens förslag vore påkallad. Styrelserna

för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk ha ansett, att undantagsstadgandet beträffande kommuner borde helt

upphävas. Samma åsikt har uttalats av lantbruksdirektören i Västernorrlands

län och Norrlands hypoteksförening.

Departementschefen. För egen del vill jag, i anslutning till vad som yttrats

i promemorian, nämna att spörsmålet, huruvida kommun borde vara

pliktig att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, var föremål för

ingående överväganden i samband med tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag.

I det sakkunnigbetänkande som låg till grund för nämnda års lagstiftning

hade föreslagits, att förvärv av kommuner skulle undantagas från tillständstvånget.

Det lagförslag som av Kungl. Maj :t framlades för riksdagen

upptog däremot icke något sådant undantag. Till motivering härav hade

föredragande departementschefen anfört att syftet med lagstiftningen syntes

bli bäst tillgodosett, om det övervägande antalet förvärv inpassades under

kontrollförfarandet, samt att det därför borde åligga även kommun att underställa

sina förvärv föreskriven prövning. I riksdagen väcktes emellertid

motioner att kommun skulle befrias från skyldighet att söka tillstånd. Vederbörande

utskott yttrade i sitt utlåtande, att det syntes kunna förutsättas

att kommun icke förvärvade jordbruksfastighet i strid mot lagens syfte.

Därutöver framhölls att det för kommunernas del särskilt ofta torde vara

angeläget att den tidsutdräkt som vore förenad med tillståndsprövningen

kunde undvikas. Av dessa skäl tillstyrkte utskottet att förvärv av kommun

skulle få ske utan tillstånd. Detta blev också riksdagens beslut.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då regeln om tillståndsfrihet

för kommun i praktiken ej torde ha medfört några nämnvärda olägenheter

anser jag mig icke böra förorda någon ändring av jordförvärvslagen

på förevarande punkt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

37

Lagstiftningen om förköpsrätt.

Under beredningen av ärendet rörande ändringar i jordförvärvslagen har,

som jag redan inledningsvis berört, tillika uppkommit fråga om vissa jämkningar

i lagarna den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt och

den 22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Enligt 1 § lagen om kronans förköpsrätt må, när jordbruksfastighet försälj

es, kronan lösa till sig fastigheten för att underlätta bildandet av bärkraftiga

brukningsdelar. I 2 § stadgas emellertid, att ifrågavarande förköpsrätt

icke må utövas, om fastigheten säljes till arrendator, som jämlikt

2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt

till densamma, eller inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt. Det

lagförslag i ämnet som av Kungl. Maj :t framlades för 1947 års riksdag upptog

icke någon dylik föreskrift utan innebar att kronans förköpsrätt skulle

äga företräde framför den förköpsrätt som kunde tillkomma arrendator.

Riksdagen ansåg emellertid att arrendators förköpsrätt borde gå före

kronans.

I promemorian anfördes att regeln om obetingat företräde för arrendators

förköpsrätt i praktiken visat sig kunna medföra vissa olägenheter.

På grund av denna regel kunde det sålunda inträffa att mark, som lämpligen

borde begagnas för förstärkning av ofullständiga jordbruk, icke kunde

av kronan förvärvas för sådant ändamål utan i stället inlöstes av en arrendator,

vilken redan ägde ett tillfredsställande jordbruk eller av annat skäl

ej hade behov av marken för sin försörjning. Det syntes därför önskvärt att

stadgandet i fråga uppmjukades så, att kronans förköpsrätt i undantagsfall

finge gå före arrendators. Som villkor härför syntes lämpligen böra uppställas,

att arrendatorn vore ägare av annat, bärkraftigt jordbruk eller eljest

uppenbarligen besutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga utkomst av jordbruket därå.

Därest en sådan lagändring genomfördes borde, enligt vad som vidare

yttrades i promemorian, förköpsberättigad arrendator få rätt att överklaga

lantbruksnämnds beslut att kronans förköpsrätt skulle begagnas. I anslutning

därtill borde stadgas skyldighet för lantbruksnämnden att underrätta

arrendatorn om sitt beslut. Slutligen borde i lagen om arrendators förköpsrätt

föreskrivas, att sådan förköpsrätt ej finge utövas, om fastigheten inlöstes

enligt lagen om kronans förköpsrätt.

Ifrågavarande förslag har tillstyrkts i de flesta av de remissyttranden,

där frågan berörts.

Statskontoret har emellertid motsatt sig förslaget samt yttrat, att detta

vore ägnat att ingiva starka principiella betänkligheter, enär det avsåge införandet

av en på sociala indikationer grundad behovsprövning i samband

med fastighetsförvärv, vilken syntes vara främmande för svensk rättsuppfattning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Styrelsen för Småbrukarnas riksförbund har anfört, att den omständigheten

att en arrendator ägde ett annat bärkraftigt jordbruk icke syntes böra

föranleda någon inskränkning i hans förköpsrätt, såframt han hade sin

huvudsakliga inkomst av jordbruket på arrendegården och den egna fastigheten.

Hinder borde ej resas mot uppkomsten av jordbruk med större omfattning

än som erfordrades för att jordbruket skulle kunna betecknas såsom

bärkraftigt. Därest en regel om företräde för kronans förköpsrätt skulle

införas, borde den följaktligen begränsas till att gälla endast då arrendatorn

uppenbarligen besutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga inkomst av jordbruket därå.

Departementschefen. För min del finner jag vad som föreslagits i promemorian

innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som här stå

mot varandra. Även i sådana fall, som åsyftas i yttrandet från Småbrukarnas

riksförbund, torde läget stundom kunna vara sådant att arrendatorns

förköpsrätt bör få vika för behovet att förstärka ett eller flera ofullständiga

jordbruk. På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag att lagstiftning i

enlighet med promemorieförslaget kommer till stånd. Med anledning av vad

statskontoret anfört vill jag erinra att en jordpolitisk prövning av i huvudsak

samma karaktär som den nu ifrågasatta redan äger rum i alla de fall, då

fråga är om köp, varå jordförvärvslagen äger tillämpning.

Om kronans förköpsrätt i enlighet med det sagda i vissa fall erhåller

företräde framför arrendators, synes därav böra följa, att arrendators förköpsrätt

ej heller må utövas, därest i motsvarande fall fastigheten säljes

till kronan för rationaliseringsändamål. I lagen om arrendators förköpsrätt

torde följaktligen böra upptagas jämväl ett stadgande av denna innebörd.

Upprättade lagförslag.

I överensstämmelse med det förut anförda ha inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943 (nr

884) om arrendators förköpsrätt.

Jag torde nu få redogöra för innehållet i dessa förslag.

Förslaget till ändringar i jordförvärvslagen.

1 §•

Ändringen i denna paragraf består däri att även förvärv genom gåva lagts

under tillståndstvång.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

4 a och 4 b §§.

Dessa paragrafer, som sakna motsvarighet i den gällande lagen, innehålla

de nya föreskrifterna om förvärv på exekutiv auktion. Bestämmelserna

ha utformats i nära anslutning till motsvarande stadganden i 1916 och 1925

års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att förvärva fast egendom. Sålunda

har för att förebygga missbruk stadgats, att därest förordnande om

tvångsförsäljning meddelats, detta skall gå i verkställighet, även om det

befinnes att inroparen, mot vad som antagits när förordnandet gavs, redan

avyttrat fastigheten eller han sedermera avyttrar den. I likhet med vad som

anses gälla enligt sistnämnda båda lagar bör tydligen frivillig avyttring

ej heller kunna åberopas för att hindra att förordnande om tvångsförsäljning

kommer till stånd, om avyttringen ej grundar ett giltigt fång. Skulle

köparen t. ex. få avslag på ansökan om förvärvstillstånd, bör sålunda länsstyrelsens

skyldighet att besluta om tvångsförsäljning alltjämt kvarstå. Uttrycklig

föreskrift härom har icke ansetts erforderlig. De skäl som föranlett

att kronan, kommuner och sambruksföreningar befriats från att söka

tillstånd till förvärv i allmänhet böra uppenbarligen medföra att de få frihet

att uppträda som spekulanter även vid tvångsförsäljning enligt förevarande

paragrafer. Ett stadgande härom har därför upptagits i förslaget.

Vidare har av hänsyn till inteckningshavarnas intressen föreskrivits, att

därest tvångsauktion ej leder till försäljning, kostnaderna för auktionen

skola gäldas av lantbruksnämnden.

5 §.

Därest lantbruksnämnd avslår ansökan om tillstånd att behålla fastighet

som inropats på exekutiv auktion, bör tydligen detta beslut kunna överklagas

i samma ordning som beslut att vägra förvärvstillstånd. För att möjliggöra

detta har en jämkning vidtagits i förevarande paragraf.

6 §.

I andra stycket av denna paragraf stadgas för närvarande bl. a. att lagen

icke är tillämplig beträffande förvärv från konkursbo. Detta gäller vare

sig försäljningen sker under hand eller i den ordning utsökningslagen bestämmer.

Det kunde ifrågasättas, om icke dylika förvärv framdeles borde

behandlas på samma sätt som förvärv på exekutiv auktion utan sammanhang

med konkurs. Vid konkurs måste emellertid hänsyn tagas även till

de oprioriterade borgenärernas intresse av att fastigheten om möjligt kan

säljas till ett pris som överstiger beloppet av den intecknade gälden. Det

synes också föga sannolikt att försök att kringgå jordförvärvslagen skola

komma att göras i den formen, att säljaren låter sätta sig i konkurs. I vart

fall lär det ej behöva befaras att ett dylikt missbruk skall vinna någoln

större utbredning. Med hänsyn till vad sålunda anförts har nu ifrågavarande

undantagsstadgande ansetts böra bibehållas. Detta innebär bl. a. att bestämmelserna

i 4 a och 4 b §§ icke bli tillämpliga, om den exekutiva auktionen

ägt rum på begäran av konkursbo.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Enligt en annan föreskrift i samma stycke äger lagen ej heller tillämpning,

om förvärvaren är fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller

dess avkomling eller ock fångesmannens syskon eller syskons barn. Därest

denna regel bibehölles oförändrad, skulle tydligen den i 4 a § föreslagna

skyldigheten att avyttra fastighet, som inropats på exekutiv auktion, lätt

kunna kringgås genom att fastigheten överlätes till någon sådan anhörig.

På grund därav har undantagets räckvidd begränsats till andra förvärv än

sådana som ske i samband med avyttring varom sägs i 4 a §. Härav följer

att även anhöriga komma att inbegripas under stadgandet om förhandstillstånd

för inrop vid tvångsauktion enligt nämnda paragraf. Däremot kunna

de fortfarande företaga inrop på vanlig exekutiv auktion utan att bli underkastade

skyldighet att åter avyttra fastigheten.

Förslagen om ändringar i förköpslagarna.

Beträffande dessa förslag hänvisar jag till vad jag förut anfört i fråga

om förköpslagstiftningen. Lagtexten har utformats i anslutning till de förslag

till lag om kronans förköpsrätt m. m. som av Kungl. Maj :t framlades

för 1947 års riksdag.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1950.

I överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser böra emellertid äldre

bestämmelser fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före ikraftträdandet.

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över nyssnämnda

lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

41

Bilaga.

F örslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, dels att 1, 5 och 6 §§ lagen den 17 juni 1948 om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag skola införas två

nya paragrafer, betecknade 4 a och 4 b §§, av nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse.)

1

Jordbruksfastighet må ej, där annat

icke följer av vad i denna lag

stadgas, genom köp eller byte förvärvas

utan tillstånd av den lantbruksnämnd,

inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen.

Bestämmande för-----—

Erfordras tillstånd----—--

(Föreslagen lydelse.)

§•

Jordbruksfastighet må ej, där annat

icke följer av vad i denna lag

stadgas, genom köp, byte eller gåva

förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,

inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen.

- en fastighet.

- är delägare.

4 a §.

Vad i 1 § är stadgat skall ej utgöra

hinder mot att förvärva jordbruksfastighet

medelst inrop på exekutiv

auktion.

Fastighet som förvärvats medelst

sådant inrop skall åter avyttras innan

två år förflutit från det auktionen

vann laga kraft, såvida ej dessförinnan

inroparen erhållit lantbruksnämndens

tillstånd att behålla fastigheten.

Har inropet skett för skyddande

av någon inroparens fordran

eller rättighet, varför fastigheten häftar

pa grund av inteckning eller jämlikt

It kap. 2 § jordabalken, ma läns
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

styrelsen på ansökan medgiva skäligt

anstånd med fastighetens avyttrande,

om sannolika skäl visas, att förlust

för inroparen eljest skulle uppkomma.

Avyttras ej fastigheten inom föreskriven

tid, skall länsstyrelsen på

framställning av lantbruksnämnden

förordna, att den skall säljas å offentlig

auktion efter vad nedan i 4 b §

sägs. Erinran om vad sålunda år stadgat

skall intagas i det köpebrev som

utfärdas med anledning av den exekutiva

auktionen.

Bestämmelserna i andra stycket

skola ej äga tillämpning, där inropet

skett av riksbanken eller hypoieksförening

eller avvikande föreskrift

år meddelad i annan författning.

I fråga om meddelande av tillstånd

enligt denna paragraf att behålla

fastighet skall vad i 3 och 4 §§

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 b §.

Förordnande som sägs i i a § skall

gå i verkställighet, även om det befinnes

att inroparen, när förordnandet

meddelades, redan avyttrat fastigheten

eller han sedermera avyttrar

den. I övrigt skall så anses samt

med ärendet i tillämpliga delar så

förfaras, som om fastigheten blivit

utmätt för fordran med bästa förmånsrätt

i fastigheten; dock må försäljning

ej ske för lägre pris ån som

motsvarar det värde, vartill fastigheten

uppskattats av utmätningsmannen,

och ej heller till annan ån den,

som erhållit lantbruksnämndens tillstånd

att förvärva fastigheten eller

enligt 6 § första stycket är befriad

från att söka sådant tillstånd. Vad

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

43

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

utsökningslagen i fråga om fast egendoms

försäljning och köpeskillingens

fördelning stadgar beträffande gäldenären

skall i ärende, som nu avses,

lämpas till fastighetens ägare.

Kommer försäljning ej till stånd

vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen

vann laga kraft hos länsstyrelsen

påkalla förordnande om ny auktion.

Framställes ej sådan begäran inom

föreskriven tid eller avgives ej heller

vid den senare auktionen bud som

må antagas, skall frågan om försäljning

av fastigheten vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion,

som ej lett till försäljning, skall gäldas

av lantbruksnämnden.

5 §.

Över beslut, varigenom lantbruks- Över beslut, varigenom lantbruksnämnden

avslagit ansökan att få för- nämnden avslagit ansökan att få förvärva

fastighet, må klagan föras hos värva eller behålla fastighet, må klaKonungen

genom besvär. Klagande gan föras hos Konungen genom beskall

inom en månad från den dag svär. Klagande skall inom en månad

han erhöll del av beslutet till nämn- från den dag han erhöll del av beden

inkomma med besvären. Nämn- slutet till nämnden inkomma med beden

har att snarast möjligt till jord- svären. Nämnden har att snarast möjbruksdepartementet

insända hand- ligt till jordbruksdepartementet inlingarna

i ärendet jämte eget utlå- sända handlingarna i ärendet jämte

tande över besvären, där sådant er- eget utlåtande över besvären, där såfordras.

Utöver vad nu sagts må kla- dant erfordras. Utöver vad nu sagts

gan ej föras över beslut av nämnden, må klagan ej föras över beslut av

nämnden.

Konungen äger —-------- — — Konungens prövning.

6 §■

Från sökande -— —----sambruksförening befriade.

Denna lag äger icke tillämpning be- Denna lag äger icke tillämpning

träffande förvärv från konkursbo el- beträffande förvärv från konkursbo

ler å exekutiv auktion eller dår för- eller där jämlikt annan författning

vårvaren år fångesmannens make, Konungens eller länsstyrelsens tillavkomling,

adoptivbarn eller dess stånd till förvärvet skall sökas eller

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.)

avkomling eller ock fångesmannens

syskon eller syskons barn, ej heller

där jämlikt annan författning Konungens

eller länsstyrelsens tillstånd

till förvärvet skall sökas eller förvärvet

enligt förklaring av länsstyrelsen

är av beskaffenhet att få ske utan

sådant tillstånd.

För förvärv-----— — med

(Föreslagen lydelse.)

förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen

är av beskaffenhet att få

ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren

fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling

eller ock fångesmannens syskon

eller syskons barn, äger lagen tilllåmpning

endast där fråga är om sådan

avyttring, som sägs i 4 o §.

jordbruk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

45

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7 och 14 §§ lagen den 30 juni 1947 om

kronans förköpsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fastigheten

säljes till någon som förut var

delägare i densamma.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller

inlöses fastigheten jämlikt lagen om

arrendators förköpsrätt eller sker

försäljningen i den ordning utsökningslagen

bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas.

6

Beslutar lantbruksnämnden--

(Föreslagen lydelse.)

§•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen

är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller

ock säljarens syskon eller syskons

barn, ej heller där viss andel i fastigheten

säljes till någon som förut

var delägare i densamma eller försäljningen

sker i den ordning utsökningslagen

bestämmer.

Säljes fastigheten till arrendator,

som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller

inlöses fastigheten jämlikt lagen om

arrendators förköpsrätt, må förköpsrätt

ej utövas, med mindre arrendatorn

är ägare av annan bärkraftig

brulcningsdel eller eljest uppenbarligen

besitter fastigheten av annan anledning

än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket därå.

§•

— i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om nyttjanderätt

till fast egendom arrendator åtnjuta

förköpsrätt till fastigheten,

åligger det tillika nämnden att inom

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tid och vid äventyr som i första stycket

sägs underrätta arrendatorn om

beslutet i den ordning, som angående

delgivning av stämning i tvistemål är

stadgad.

Vill köparen--— härtill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i andra stycket

sägs.

7

Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,

åligger det denna vid äventyr

av talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma

sin talan samt göra anmälan därom

för antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande

talan om förköp återkallas, med

mindre lantbruksnämndens beslut

om förköpsrättens begagnande blivit

efter besvär upphävt eller köparen

framställt yrkande som i tredje stycket

sägs.

§•

Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt

avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,

åligger det denna vid äventyr

av talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma

sin talan samt göra anmälan därom

för antecknande i fastighetsboken

ävensom, på sätt i 6 § sägs, underrätta

sådan arrendator som där avses.

14 §.

Har lantbruksnämnden---över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt över beslut att förköpsrätt enligt

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen; dock må beslutet

ej överklagas, om försäljningen skett

under tid, då beslut som avses i första

stycket var gällande.

Klagan föres--—---av

Utöver vad----- ■— —- där

denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen ävensom av arrendator,

som i 6 § sägs; dock må beslutet

ej överklagas av köparen, om

försäljningen skett under tid, då beslut

som avses i första stycket var

gällande,

beslutet,

avses.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

47

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arr en dators förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators

förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §•

Förköpsrätt må —--i densamma.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer eller inlöses

fastigheten jämlikt lagen om

kronans förköpsrätt, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten såljes till kronan

för ändamål, som avses i 1 § sistnämnda

lag, och arrendatorn är ägare

av annan bärkraftig brukningsdel eller

eljest uppenbarligen besitter fastigheten

av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket därå.

Har jordägaren---för hembudet.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande fång som skett före nämnda dag.

* Beträffande lydelsen av lagens rubrik se SFS 1947: 325.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 maj

1950.

Närvarande:

ju^titieråden Gei jer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 29 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 17 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten a4t förvärva jordbruksfastighet;

.2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 1943 (nr

S84) om arrendators förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet

S. Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329)

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Justitieråden Gei jer, Lech och Beckman:

Vid den ursprungliga jordförvärvslagens tillkomst år 1945 åberopades

som skäl för en begränsning av rätten att förvärva jordbruksfastighet —

vid sidan av de begränsningar som redan förefunnos i 1916 och 1925 års lagar

beträffande bolags med fleras rätt att förvärva fast egendom — i första

hand önskvärdheten av att förhindra spekulationsköpen, vilkas omfattning

under olika tidsperioder beroende på konjunkturerna mer eller mindre

stegrats och vilka kunde befaras leda till såväl att jorden och skogen utsattes

för hänsynslös rovdrift som ock att den rationalisering av jordbruket,

som kunde befinnas nödvändig eller önskvärd, bleve försvårad. I and
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

49

i''a hand anfördes, att det ur den jordbrukande befolkningens synpunkter

måste anses otillfredsställande, att fastigheterna utnyttjades som kapitalplaceringsobjekt

eller för sommarnöjes- eller evakueringsändamål. Spörsmålet

om förhindrande av spekulations- och kapitalplaceringsköp av fastigheter

borde, framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, betraktas

såsom såväl ett långtidsproblem som ett av krissituationen skapat

problem av betydelse sannolikt endast för den närmaste framtiden. Med

hänsyn till önskvärdheten av att under någon tid pröva verkningarna av

lagstiftningen erhöll 1945 års lag begränsad giltighetstid. Den 1 juli 1948

avlöstes nämnda lag av den nu gällande jordförvärvslagen. Även denna lag

har provisorisk karaktär. Den gäller till och med den 30 juni 1953. Giltighetstiden

utmättes så lång för att utsikt skulle föreligga att få lagstiftningen

prövad även under normala förhållanden.

Mot en sådan begränsning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, som

skedde genom 1945 års lag, anfördes vid lagens tillkomst från olika håll

allvarliga betänkligheter. Sålunda avstyrktes lagstiftningen av lagrådet, som

framhöll att lagen, samtidigt som den medförde ogynnsamma konsekvenser,

ej komme att bjuda ett effektivt hinder mot icke önskvärda förvärv, i det

förefintliga möjligheter att kringgå lagens syfte svårligen kunde avlägsnas

utan att ännu tyngre band lades på den handel med jordbruksfastigheter

som ansåges böra tillåtas.

Att 1945 års lagstiftning trots de anförda betänkligheterna kom till stånd

torde till väsentlig del ha berott på att man i den dåvarande krissituationen

kunde befara spekulationsköp i rovdriftssyfte. Det torde kunna antagas,

att det motstånd, som trots lagstiftningens belijärtansvärda syfte mötte

densamma, skulle blivit än starkare, om den innehållit sådana stadganden

som de vilka i effektiveringssvfte upptagits i det nu remitterade förslaget.

Särskilt de av dessa stadganden, som ha avseende å exekutiva förvärv,

ställa nämligen lagstiftningens ekonomiska innebörd i skarp belysning

och visa, hur djupt jordförvärvslagen, i synnerhet om dess effektivitet

skall drivas i höjden i enlighet med förslaget, kan ingripa på fastighetshandeln

och fastighetsbelåningen. Lagstiftaren har här som alltid, när fråga

är om förbudslagar, vilka mer eller mindre sätta den fria samfärdseln

ur spel, all anledning att besinna den fara som kan ligga i att för den fullständiga

effektivitetens skull uppoffra andra betydelsefulla värden. Sådana

offer böra uppenbarligen göras blott om de erfordras för att en i och för

sig nödvändig förbudslagstiftning icke skall förfela sitt syfte. Detta beaktades

också såväl år 1945 som år 1948 med resultat att vid båda tillfällena

bl. a. de exekutiva förvärven undantogos från lagens tillämpningsområde

i fullt medvetande om att en lucka därmed lämnades öppen. Ännu så sent

som sistnämnda år konstaterade dåvarande departementschefen uttryckligen,

att undantagsbestämmelsen under tiden för lagens giltighet icke visat

sig föranleda sådana missförhållanden som påkallade ett upphävande

av densamma.

I betraktande därav förefaller det i viss mån överraskande, om utveck
4

Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 24.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 24.

lingen redan nu skulle kunna sägas på ett så avgörande sätt ha tagit en

annan vändning, att en omedelbar lagändring är påkallad. Den i detta hänseende

förebragta utredningen synes icke heller helt övertygande. Det oaktat

anse vi oss dock icke böra ur nu berörda synpunkt motsätta oss ett

försök att göra lagen mera effektiv. Det återstår emellertid att taga ställning

till frågan, om de ifrågasatta lagändringarna kunna förväntas medföra

en nytta som uppväger de därmed förenade, icke önskvärda verkningarna.

Vad sistberörda verkningar angår torde gåvoförvärven tillsvidare kunna

lämnas åsido. Huvudvikten ligger på vad som föreslås beträffande de

exekutiva förvärven. I denna del utsattes det genom promemorian utremitterade

förslaget från ett stort antal remissinstanser för en delvis nedgörande

kritik, vilken tog sikte på de konsekvenser och risker för den normala

fastighetskrediten som förslaget skulle medföra. Då vi i det väsentliga

kunna instämma i de synpunkter som därvid anlades på dessa förhållanden,

ha vi ingen anledning att här upprepa de skäl, på vilka kritiken var

grundad. Desto mindre föreligger anledning därtill som föredragande departementschefen

efter berörda remissförfarande oförbehållsamt medgivit,

att promemorieförslaget borde modifieras för att bereda tillfredsställande

skydd åt lojala inteckningsborgenärer, ett medgivande som väl rimligen

får antagas inrymma också den uppfattningen att jämväl jordägaren, vilkens

fastighet realiseras, har ett berättigat intresse av att den exekutiva

auktionen, respektive den därpå eventuellt följande tvångsförsäljningen,

icke sker under förhållanden som medföra uppenbar risk för försäljning

till underpris.

En undersökning, i vad mån föresatsen att bereda inteckningsborgenärerna

tillräckligt skydd realiserats i det till lagrådet remitterade förslaget, ger

först och främst vid handen, att promemorians grundsats att vid tvångsförsäljningen

endast den kan göra inrop, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd

till förvärvet, kvarstår i stort sett oförändrad. Endast den uppmjukningen

har skett, att kronan, kommuner och sambruksföreningar icke

skola behöva tillstånd. Däremot har departementschefen avvisat tanken,

att inropsrätten ej skulle begränsas i vidare mån än att den som varit köpare

vid den exekutiva auktionen uteslötes. I detta viktiga avseende företer

förslaget alltså en anmärkningsvärd olikhet med de i andra hänseenden

som förebilder antagna stadgandena i 1916 och 1925 års lagar. Medan enligt

dessa lagar blott en enda person, inroparen på den exekutiva auktionen,

är utesluten ur spekulantkretsen, är denna krets enligt förslaget, på

sätt nyss angivits, ytterst begränsad. Det är tydligen insikten, att detta förhållande

i synnerlig grad utgör en hämsko på den fria konkurrensen, som

föranlett departementschefen att i det nu remitterade förslaget införa nyheten,

att en förutsättning över huvud för att någon försäljning vid tvångsauktion

må komma till stånd skall vara att ett pris uppnås, som motsvarar

det värde vartill fastigheten uppskattats vid värdering enligt utsökningslagen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

51

Denna bestämmelse innebär väl en förbättring i jämförelse med prornemorieförslaget,

enligt vilket ingen garanti gavs för att ej försäljningen

kunde komma att ske till orimligt underpris. En annan fråga är emellertid,

om utmätningsmannens åsatta värde såsom en minimigräns kan anses

utgöra en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. I remissprotokollet synes

det hava tagits för givet, att så är fallet, åtminstone om man får döma

av det kortfattade sätt, på vilket frågan där behandlats. Saken synes dock

ingalunda självklar. Går man tillbaka till utsökningslagens förarbeten,

framstår det som otvivelaktigt, att utmätningsmännens värderingar där

icke antagits innefatta något tillförlitligt uttryck för de verkliga fastighetsvärdena.

I nya lagberedningens motiv återfinnes sålunda följande uttalande:

»Beskrivning och värdering å utmätt fastighet erfordras huvudsakligen

för att dels, då utmätning sker, tjäna utmätningsmannen till grund för

beräknande, huruvida det utmätta kan anses svara mot gäldens belopp,

så att vidare utmätning ej behöves, dels ock utgöra material för den redogörelse

över fastighetens beskaffenhet, som bör i auktionskungörelsen intagas,

samt giva visshet om den utmätta eller av överexekutor i mät förklarade

och till salu utbjudna fastighetens identitet. Någon egentlig betydelse

i avseende å den blivande försäljningen kan däremot värderingen numera

icke anses äga, då, såsom utsökningskommittén ock erinrat, taxeringsvärde

finnes, och spekulanter högst sällan, om någonsin, lära fästa sig vid utmätningsvärderingen

och på grund av densamma bestämma sig för köp».

Vi ha oss icke bekant, att under senare tid några ändrade förhållanden hava

inträffat, ägnade att betaga de sålunda gjorda uttalandena deras giltighet.

Det bör då i förevarande sammanhang beaktas, att själva ändamålet med

den värdering, som är påbjuden i utsökningslagen, är sådant att det manar

utmätningsmannen att för säkerhets skull åsätta fastigheten snarare ett

lägre värde än ett högre. Att en värdering, företagen från en dylik utgångspunkt,

icke rätt väl lämpar sig för att tjäna det ändamål, varom nu är fråga,

torde ligga i öppen dag, och det synes redan ur denna synpunkt mindre

lämpligt att här omedelbart anknyta till den värdering, som sker enligt

utsökningslagen. Vad man här bör eftersträva är ju en värdering som kan

tillfredsställa rättsägarna på väsentligen samma sätt som expropriationsdomstolens

värdering i ett expropriationsmål. Detta är tydligen, med hänsyn

till de vanskligheler som möta när det gäller att för ett sådant ändamål

bestämma det värde en fastighet skall anses äga, en vida mera krävande

uppgift än den värderingsuppgift som för närvarande åvilar utmätningsmannen.

Dennes kvalifikationer såsom värderingsman kunna ej heller jämställas

med den sakkunskap, som förutsättes vara företrädd i en expropriationsdomstol;

åt! han äger anlita sakkunniga biträden och i förevarande

fall skulle hänvisas att samråda med lantbruksnämnden, som dock har att

bevaka helt andra intressen än fastighetsägarens och borgenärernas, synes

vara föga ägnat att upphjälpa detta förhållande.

Vi kunna på nu anförda skäl icke finna, att det remitterade förslaget på

ett tillfredsställande sätt löser spörsmålet om tillbörligt skydd för rätts
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

ägarna. Riskerna för rättsförluster kvarstå, om ock i viss män mildrade.

Mot hela anordningen synes med fog alltjämt kunna riktas den anmärkningen,

att förslaget med hänsyn till sina konsekvenser i själva verket är ägnat

att leda till eu icke oväsentlig reducering av fastighetsvärdena. Även om —

något som dock ingalunda kan antagas inträffa i varje särskilt fall — denna

reducering skulle stanna vid den värdesänkning, som i remissprotokollet

betecknas som en anpassning till det av jordbrukets avkastningsförmåga betingade

värdet, måste, frånsett de betänkligheter av saklig natur som kunna

anföras mot en så pass vittutseende omvälvning, med all skärpa framhållas,

att det uppenbarligen bör undvikas att genomföra densamma inom

ramen för en provisorisk förbudslagstiftning och på grundval av en utredning,

som icke direkt inriktats på ett dylikt ömtåligt spörsmål.

Lantbruksnämnden skulle enligt förslaget kunna utöva ett mycket stort

inflytande på spekulantkretsens omfattning till följd av den tillståndsgivning

som är lagd i dess händer. Det bör icke förbises, att nämndens ställning

därvid blir ytterst grannlaga, eftersom bland dess uppgifter ingår att

själv å det allmännas vägnar förvärva jordbruksfastigheter samt dirigera

jordbrukets rationalisering. Föga lyckligt skulle det vara, om tvångsauktionerna

konnne att framstå som ett slags förtäckt expropriationsförfarande,

där avgörandet till väsentlig del tillkomme lantbruksnämnderna och där

rättsägarna löpte risk att avhändas sin egendom utan tillräcklig garanti

för fullgod ersättning.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet i vissa fall för den, som

inropat fastighet å exekutiv auktion, att åter avyttra fastigheten och om

påföljden av underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet förklaras i förslagets

motiv vara utformade i nära anslutning till motsvarande stadganden

i 1916 och 1925 års lagar. Det är emellertid att märka dels att nämnda lagar

ha en långt mera begränsad räckvidd samt att deras ifrågavarande bestämmelser

sällan eller aldrig lära ha blivit tillämpade, dels ock att förslaget

på flera viktiga punkter skiljer sig från de åberopade förebilderna.

Den viktigaste olikheten i fråga om regleringen av exekutiva förvärv mellan

förslaget, å ena, samt 1916 och 1925 års lagar, å andra sidan, ligger däri

att, såsom redan framhållits, enligt nämnda lagar blott inroparen på den

exekutiva auktionen är utesluten från att ropa på tvångsauktionen, medan

enligt förslaget, bortsett från kronan, kommuner och sambruksföreningar,

ingen annan får ropa än den som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att

förvärva fastigheten. Att en så höggradig inskränkning av möjligheterna till

fri konkurrens på tvångsauktionen kan antagas komma att inverka på priset,

har medgivits av departementschefen, som emellertid framhållit, att en

sund fastighetskredit ej lämpligen borde baseras på förhoppningar om högre

pris vid exekutiv auktion än vid frivillig försäljning samt att det från jordbrukspolitik

synpunkt närmast innebure en fördel att en anpassning ägde

rum till det värde som betingades av jordbrukets avkastningsförmåga. Väl

är det riktigt att, om jordbruksfastigheters användning för annat ändamål

än jordbruk effektivt hindras genom en permanent lagstiftning, pri
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

53

serna på sådana fastigheter kunna antagas tendera att sjunka till vad som

betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. En dylik nedpressning av priserna

genom en provisorisk lag måste däremot te sig annorlunda. Den måste

bl. a. framstå som ett obehörigt gynnande av dem, som enligt lagen åtnjuta

privilegiet att kunna förvärva fastigheter till nedsatt pris under provisorietiden

och därefter avyttra dem till högre pris. Jordförvärvslagens tryck på

jordbruksfastigheternas priser torde hittills i viss mån ha motverkats av att

de exekutiva försäljningarna lämnats utanför lagens tillämpningsområde.

Borttagandet av denna säkerhetsventil är därför en åtgärd med långt mera

vittgående verkningar än blott täppandet av en lucka i en provisorisk lagstiftning.

Det torde — ehuru förslagets sakliga innehåll på sätt och vis kan sägas

peka i motsatt riktning — böra förutsättas, att meningen icke är att med

förslaget föregripa det övervägande, som förr eller senare måste ske beträffande

frågan om hela denna lagstiftnings framtida bestånd. Den utredning,

som skulle erfordras för ett dylikt övervägande, har icke förebragts i förevarande

ärende. Om man därför bedömer förslaget från den utgångspunkten

att den definitiva slutdagen för lagstiftningens giltighet kan bli den 30 juni

1953, framstår det såsom mindre antagligt, att de nya bestämmelserna om

exekutiva förvärv kunna komma att under den jämförelsevis korta tid som

återstår effektivt fylla sitt syfte. Dessa bestämmelser synas nämligen kunna

träda i kraft tidigast under förra hälften av år 1951, alldcnstund det — sedan

det remitterade förslaget kommit lagrådet tillhanda först så sent att det icke

kunnat granskas före den ordinarie propositionstidens utgång —• tillkännagivits,

att någon proposition i ämnet icke kommer att föreläggas innevarande

års riksdag. Då enligt förslaget minst två år skola förflyta mellan den

exekutiva auktionen och en därpå följande tvångsauktion, synes det knappast

sannolikt, att något större antal av inroparna på exekutiv auktion kunna

komma att hotas av efterföljande tvångsförsäljning före den 1 juli 1953.

Det kan å andra sidan icke förordas, att någon övergångsbestämmelse meddelas

av innebörd att tvångsauktioner skulle kunna hållas efter den tidpunkt,

då lagen eljest upphört att gälla; det är nämligen upppenbart, att en sådan

anordning skulle framstå såsom meningslös, sedan de grundläggande förbudsreglerna

trätt ur kraft.

Det bör för övrigt framhållas, att effektiviteten av de föreslagna bestämmelserna

om exekutiva förvärv kan i vissa hänseenden sättas i fråga, även

för den händelse att lagstiftningen i dess helhet skulle förlänas mera varaktig

giltighet. Man torde sålunda nödgas räkna med den möjligheten, att, då

exekutiv auktion hållits och tvåårsperioden nalkas sitt slut, en ny exekutiv

auktion —• som mycket väl kan vara arrangerad just i syfte att kringgå lagen

— kommer till stånd och drar med sig en ny tvåårsperiod o. s. v. Det

lärer icke heller kunna uteslutas, att systemet med tvångsauktioner, sådant

det konstruerats i förslaget, kan komma att visa sig långt ifrån alltid leda

fram till försäljning, av den anledningen nämligen att man ej uppnår ett

pris som motsvarar den gjorda värderingen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Till följd av de överväganden, för vilka här redogjorts, avstyrkes det föreliggande

förslagets upphöjande till lag, i vad fråga är om de exekutiva förvärven.

I övrigt hänvisas till vad som anföres vid de särskilda paragraferna.

Regeringsrådet Quensel:

Det direkta syftet med förslaget lärer icke vara att skärpa inskränkningarna

i rätten att förvärva jord utan endast att hindra att jordförvärvslagen

kringgås genom vissa slags transaktioner. Främst har därvid betonats möjligheten

för fastighetsägare att i maskopi med någon, som verkligen eller

skenbart har fordran hos honom eller panträtt i fastigheten, få till stånd

exekutiv auktion därå i fall, då dylik åtgärd icke påkallas för något legitimt

ändamål utan begäres för att i form av exekutiv försäljning genomföra

en i verkligheten frivillig sådan. Vidare är fråga om möjligheten att åt överlåtelse,

som företages av andra än benefika motiv, ge sken av gåva.

Att lagstiftningen kan på dessa sätt öppet eller hemligen kringgås insåg

man redan vid dess tillkomst 1945 och omarbetningen 1948, men statsmakterna

ha hittills, på grund av svårigheterna att med lämpliga medel bota

denna brist och väl med hänsyn därjämte till lagens begränsade giltighetstid,

ansett sig kunna tolerera bristen under antagande att den skulle vara av

föga praktisk betydelse.

Riktigheten av detta antagande synes icke jävad av erfarenheten vad angår

transaktioner under namn av gåva. I denna del torde ock förslaget vara

föranlett huvudsakligen av dess innehåll i övrigt. Däremot synes möjligheten

att kringgå lagen genom missbruk av exekutiv auktion ha utnyttjats i

en icke alldeles obetydlig omfattning. Visserligen torde man knappast behöva

befara att lagstiftningens ändamål därigenom i avsevärd mån förfelas,

men att förfarandet hindras är dock ett intresse av vikt, särskilt för upprätthållandet

av respekten för lag och av hänsyn till dem, som lojalt motstå

lockelse att begagna kryphålet. Förutsättningen för att ingripa med lagstiftning

för detta intresses bevakande är dock tydligen alltjämt att man

kan finna en någorlunda tillfredsställande metod och icke behöver göra

alltför stora offer av andra värdefulla intressen. Vid förslagets bedömande

bör även tagas i betraktande att jordförvärvslagen enligt sitt eget innehåll

skall upphöra att gälla redan vid utgången av juni 1953. Möjligheten att

restriktionerna komma att bestå även därefter må tagas i beräkning, men

att nu bygga lagreglerna helt på antagande att giltighetstiden kommer att

förlängas eller att lagen skall efterträdas av annan, väsentligen på samma

grunder vilande lagstiftning vore för visso ett otillbörligt föregripande av

detta ytterst ömtåliga och viktiga spörsmåls framtida lösning. Något sådant

har ju ej heller ifrågasatts i förslagets motiv.

De linjer, efter vilka förslaget sökt förverkliga sitt syfte, torde kunna karakteriseras

så, att i stort sett nu gällande undantag beträffande fång å

exekutiv auktion och beträffande gåva skulle upphävas och således även dylika

förvärv underkastas restriktionerna, dock att, vad angår fång av förra

slaget, hinder mot förvärvet skulle utbytas mot ett hinder att mer än ett par

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

år behålla egendomen. Enligt förslagets mening skulle alltså en oöverskådlig

mängd av sådana förvärv, viika hittills ansetts böra gå fria från restriktionerna,

nu drabbas av dem, för att vissa andra förvärv må kunna effektivare

motarbetas. En dylik lösning av problemet kan ej betecknas annorledes än

som en nödfallsutväg och ställer stora krav på intresseavvägningen. Huruvida

man vid utredningen betraktat saken på detta sätt och i därav betingad

grad ägnat uppmärksamhet åt eventuella andra utvägar att täppa kryphålen,

förefaller emellertid osäkert. Utredningen, sådan den framträder i

motiven, är i sistnämnda hänseende knapphändig.

Vad angår gåva torde den rubbning av gällande principer, som förslagets

genomförande skulle innebära, icke kunna anses i och för sig lämplig och

ej heller försvarlig med hänsyn till behovet att hindra kringgående av lagen,

icke ens om faran för skenavtal här vore åtskilligt större än vad ovan antagits.

Den särställning, jordförvärvslagen tillerkänner gåva i förhållande

till köp och byte, lärer vara välgrundad med hänsyn särskilt till att gåva

ofta står testamentslegat nära och till att den, som hindras förvärva fastighet,

som han eljest fått till skänks, regelmässigt skulle drabbas av en vida

större förlust än den, som endast hindras att göra ett av egen motprestation

betingat förvärv. Gåvotagarens förlust måste beräknas uppgå till gåvans

hela värde. Förklarades gåvan ogiltig, skulle ju detta svårligen kunna för

honom ge upphov åt något anspråk på ersättning av givaren. Att denna vill

och förmår lämna annan gåva i stället, kan man ej heller förutsätta. Det kan

också hända, att givaren dött, innan gåvans ogiltighet blivit konstaterad.

Hans testamente kan vara upprättat med hänsyn till gåvan.

Inskränkning i rätten att genom verklig gåva förvärva fastighet borde åtminstone

icke gå längre än att det kunde inträda skyldighet för gåvotagaren

att inom viss tid avyttra fastigheten till någon som äger förvärva den genom

köp. Men det synes välbetänkt av lagstiftaren att icke heller uppställa

dylik avyttringsskyldighet, som kunde komma i strid mot fullt legitima

syften med gåvan och, på sätt här i andra sammanhang utvecklas, lätt vållar

komplikationer i tillämpningen. Vill man blott hindra skentransaktioner,

borde ju ej heller villkoren för att få behålla gåvan vara desamma som

vid köp och byte, utan frågan om tillstånd till förvärvet borde bero blott på

huruvida en skentransaktion förelåge eller ej. Det kan väl ifrågasättas om

prövningen härav bör tillhöra administrativ myndighet, men denna prövning

är dock av ungefärligen samma slag som den tillståndsprövning, som

nu ankommer på lantbruksnämnden. Ansåges saken kräva ett särskilt processuellt

förfarande, borde ett sådant anordnas, hellre än alt de materiellträttsliga

reglerna toge intryck härav. Tillräckliga skäl att nu frångå jordförvärvslagens

princip att gåvor, liksom arv och testamentariska förvärv,

lämnas utanför kontrollen torde dock icke kunna anses ha förcbragts.

Däremot synes betänklighet icke möta mot att — om så anses av verkligt

behov påkallat till förekommande av det sätt att kringgå lagen genom skenbar

gåva, som påpekats vid 1948 års lagstiftning och nu åter framhållits i

motiven till förevarande förslag — man, såsom i ett remissyttrande ifråga
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

satts, låter bestämmelsen att köp (byte) undantages från kontrollen, då det

avser andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare, gälla blott fall,

då detta delägarskap icke förvärvats genom gåva.

För den händelse förslaget, i vad det avser förvärv å exekutiv auktion,

komme att genomföras men gåva fortfarande finge slå utanför restriktionerna,

kan ifrågasättas att därvid dock göra det förbehåll, att den, som å

dylik auktion inropat fastighet och hade skyldighet att avyttra den, icke

skulle äga fullgöra denna skyldighet genom att bortskänka fastigheten till

någon, som ej kunde få förvärva den genom köp. Emellertid synes även i

denna situation ogiltigförklaring av gåvan föra onödigt långt och kunna för

hårt drabba gåvotagare, som finge sin ansökan om fångets godkännande avslagen

eller försutte liden, inom vilken ansökningen skulle ske. Tillräckligt

är att givarens avyttringsskyldighet, utan någon förlängning av tiden för

dess fullgörande, övergår på gåvotagaren. Kommer det till tvångsförsäljning,

synes den influtna köpesumman böra tillfalla gåvotagaren och icke givaren,

och skulle upprepade försök att tvångsvis avyttra fastigheten misslyckas,

borde den tå behållas av gåvotagaren och icke tillfalla givaren. Med

en dylik lösning skulle gåva även i detta fall komma att till sina verkningar

stå arv och testamente nära, ty förslaget och dess motiv beröra icke frågan,

hur det fall skulle bedömas att avyttringsskyldig fastighetsägare avlider, och

vid sådant förhållande torde få antagas, att skyldigheten skall med fastigheten

övergå till arvinge eller testamentstagare, såvida denne ej skulle ägt

förvärva fastigheten genom köp och skyldigheten därför bortfaller.

Ovan har framhållits, hurusom försöket att hindra missbruk av exekutiv

auktion i förslaget utfallit så, att även förvärv å sådan exekutiv auktion, som

verkligen erfordrats för legitima ändamål, skulle indragas under restriktionerna.

Detta torde, om man ser saken från vederbörande rättsägares synpunkt,

icke vara av lika stor betydelse som förslagets regel om gåva, men å

andra sidan beröra mycket flera rättsägare och mer eller mindre influera

på fastighetsvärdena och fastighetskrediten. Huiuvida de verkningar, förslaget

skulle kunna få vid sidan om de direkt åsyftade, i nu förevarande

avseende måste, såsom beträffande reglerna om gåva, anses olägliga eller i

och för sig, såsom i motiven anges, t. o. in. vore lämpliga, kan emellertid

ifrågasättas.

Detta problem är ganska invecklat, och här kunna blott några synpunkter

på saken anföras. Det är icke givet att man bör eftersträva att fastighetsprisen

vid exekutiva auktioner hållas uppe i högre nivå än vid frivilliga försäljningar.

Men troligt är att just gällande undantagsbestämmelse om förvärv

å exekutiv auktion motverkat den sänkning av prisen vid frivillig försäljning

och av fastighetsvärdena över huvud taget, som inskränkningarna

i förvärvsrätten äro ägnade att framkalla. Huruvida en nedpressning av nuvarande

värden vore önsklig beror ju på den allmänna prispolitiken och allt

vad därtill hörer. Intresset för fastighetskrediten kommer bl. a. i betraktande

men har väl ej sällan överdrivits. Att den begränsas med hänsyn till

jordens avkastningsförmåga kan vara en fördel, helst som garanti saknas

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

57

för att upplånat kapital kommer jordbruket till godo och icke förslösas på

sådant sätt, att belåningsmöjligheternas utnyttjande bringar även jordbrukaren

personligen i en betryckt och beroende ställning. Emellertid må beaktas

att jordförvärvslagens restriktioner beträffande förvärvsrätten kunna

medföra icke blott att osunda spekulationsvärden elimineras utan även att

värdena onaturligt nedbringas. Hur väl man än söker avväga restriktionerna,

kunna de verka så, att jämväl en näringspolitiskt önskvärd och socialt

oskadlig kapitaltillförsel till jordbruket försvåras. Tager man vederbörligen

i beräkning möjligheten att restriktionerna icke bli bestående mer än under

en kortare tid, framstår också tydligt att det icke kan vara lämpligt, att de

i högre grad påverka fastighetsvärdena, så att häftiga, av lagstiftningsåtgärder

beroende kursfall och prisstegringar tätt följa varandra. När det gäller

tvångsrealisation av rättigheter till jord och sålunda vanliga möjligheter

saknas för rättsägarna att välja gynnsam tidpunkt för försäljningen, måste

det vara särskilt betänkligt att genom lagbud begränsa konkurrensen. Bestämmelserna

om exekution i fast egendom vila säkerligen i viss mån på

förutsättningen att den, vilkens rätt står på spel, skall kunna själv inropa

fastigheten och därmed skydda sig mot förlust.

I vilken grad den föreslagna metoden att i stället för att hindra själva

förvärvet stadga avyttringsskyldighet för förvärvaren vore ägnad att bättre

skydda rättsägarna vid auktionen än om redan där konkurrensen begränsats,

synes tveksamt. Om försäljning till uppenbaid underpris hotar, måste

väl möjligheten att inropa fastigheten vara av värde även för den som ej får

mer än kort tid behålla fastigheten. Men inroparen kan dock icke räkna

med att kunna avyttra fastigheten till högre pris än vad som normalt kan

erhållas vid en sådan begränsad köparkonkurrens, varom här är fråga. Metoden

har förebild i 1916 och 1925 års lagar rörande inskränkningar i utlänningars

och bolags rätt att förvärva jord. Förhållandena äro emellertid

i de fall, som där avses, mycket annorlunda än här. Bl. a. märkes att inskränkningarna

i förvärvsrätten avse en vida mindre krets av rättssubjekt,

att tillståndsprövningen är friare och att, om det ytterst kommer till tvång

för avyttringsskyldighetens fullgörande, detta sker genom en auktion, där

konkurrensen icke är så begränsad, som enligt förslaget skulle bli förhållandet

vid auktion för dylikt ändamål. I stället öppnar förslaget visserligen utsikt

till att avyttringsskyldigheten stannar på papperet på grund av att

myndigheternas försök att utkräva den misslyckas. Men att lita till denna i

och för sig olämpliga följd av systemet blir naturligtvis vanskligt, om man

ej på förhand vet vilket värde som kommer att åsättas såsom lägsta godtagbara

bud vid blivande tvångsrealisation eller ens efter vilka principer dylik

värdering kommer att utföras. Även en dylik tvångsrealisation skulle vara

ett slags exekutiv auktion, vid vilken emellertid det skydd, som enligt förslaget

skulle beredas jordägare, intecknings- och nyttjanderältshavare in. fl.

intressenter, skulle ligga — icke, såsom vid exekutiv auktion i övrigt, i eu

obegränsad konkurrens — utan i stället i nyssnämnda på värdering beroende

lägsta bud.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utmätningsmannens värdering blir sålunda en för systemets innebörd

mycket viktig faktor. Beträffande dylik värdering kan jag hänvisa till vad

lagrådets övriga ledamöter anfört. Särskilt må betonas att förslaget i denna

del icke blir klart till sin innebörd, om det ej anges, efter vilka grunder

värderingen skall ske. Vore meningen att för bestående rättigheter till

jorden skapa ett skydd, som någorlunda motsvarar verkningarna i detta

hänseende av gällande bestämmelser om exekutiva förvärvs undantagande

från lagens regler, måste värdet beräknas, som om konkurrensen icke varit

begränsad av jordförvärvslagen. Risken att avyttringsskyldigheten ej kan

utkrävas bleve då så betydlig att systemet måste anses misslyckat. Skulle

åter syftet vara att blott hindra egendomens bortslående till vrakpris, må

man icke tillmäta berörda bestämmelse om ett lägsta bud större betydelse

såsom motvikt mot begränsningarna av konkurrensen.

Det synes icke otroligt att man, inför den föga tilltalande utsikten att en

uppkommen avyttringsskyldighet måste efterges, sökte få fram ett värde,

motsvarande vad som kunde väntas bli det högsta budet från dem, som på

förhand genom att söka tillstånd anmält sig som spekulanter. Särskilt måste

intresset att få försäljning till stånd träda i förgrunden för lantbruksnämnden,

som har att övervaka avyttringsskyldighetens fullgörande och på vars

framställning auktionsförfarandet inletts. Tages vidare i betraktande att

nämnden såsom organ för rationaliseringsverksamheten kan ha att söka

åstadkomma fastighetens förening med jord tillhörig någon, som erhållit

nämndens tillstånd till förvärvet, eller att söka själv å kronans vägnar inropa

fastigheten, framstår tydligt att — hur opartiskt och samvetsgrant

nämnden än fullgör sina olika åligganden — det icke kan vara lämpligt att

den får utöva något inflytande på värderingen. Så mycket mindre torde det

böra, såsom i förslagets motiv förordats, åläggas utmätningsmannen att

samråda med nämnden vid värderingen. Även därförutan skulle det säkerligen

vara en svår och delikat uppgift för utmätningsmannen att här vederbörligen

bevaka inteckningsliavares och andra rättsägares intresse, när det

strede mot intresset att ej avyttringsskyldigheten skulle förfalla, särskilt om

jordägaren kommit till fastigheten genom en arrangerad exekutiv auktion.

Risken för ojämn eller schablonartad praxis vid värderingen bleve betydande.

Om det första försäljningsförsöket misslyckades, skulle möjligen i vissa

fall redan däri ses en anledning att vid nästa försök nedsätta värdet.

Hela systemet med avyttringsskyldighet i stället för hinder mot förvärvet

lider av betänkliga brister, som i förevarande fall knappast kunna anses uppvägas

av fördelar. I detta hänseende märkes bl. a. följande.

Tvångsåtgärd för utkrävande av en avyttringsskyldighet blir ofta ett svårare

ingrepp än ett på förhand lagt hinder mot förvärvet, och för mången,

som ej haft en tanke på att söka kringgå lagen för att åtkomma en fastighet,

skulle frestelsen att söka komma ifrån avyttringsskyldigheten eller fördröja

dess utkrävande lätteligen bli övermäktig, om det gällde att skydda sig mot

förlust. Tiden, inom vilken avyttringen skall ske, kunde obehörigen uttänjas

genom att exekutiv auktion arrangerades under denna tid, och detta förfa
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

rande kunde upprepas flera gånger, så att ny respit erhölles så snart en

förutvarande sådan nalkades sitt slut.

Att, om man vill hindra vissa kategorier att förvärva jord, dock låta dem

förvärva och till en tid behålla jorden, är tydligen olämpligt även ur den

synpunkten att de kunna väntas under sin korta besittningstid försumma

jordbruket och så mycket som möjligt utplundra fastigheterna.

Åtminstone det typiska jobberiet i jordbruksfastigheter -— försöken att

komma över fastighet för att på kort tid göra vinst antingen genom att tillgodogöra

sig skog eller andra tillgångar och sedan sälja fastigheten till en

jordbrukare eller ock helt enkelt genom att åter avyttra fastigheten till en

dylik köpare mot högre belopp än inköpspriset — torde icke synnerligen

hämmas genom avyttringsskyldighet i enlighet med förslaget. Det kan t. o. m.

ifrågasättas, huruvida icke dettas genomförande kunde framkalla försök av

dylika spekulanter att arrangera exekutiva auktioner för att åtkomma fastigheter.

Utsikterna att få dem till billigt pris skulle ökas genom att många,

som ej ville riskera avyttringsskyldighet, icke vågade deltaga i konkurrensen.

Om sålunda förslaget, i vad det angår exekutiva auktioner, måste anses

otillfredsställande ur anförda synpunkter, framstår det i denna del så mycket

mindre antagbart i nu förevarande läge, d. v. s. innan ståndpunkt fattats till

frågan om lagens förlängning utöver den korta giltighetstid, som enligt dess

eget innehåll återstår. Förslaget har framlagts så sent, att det ej gärna skulle

kunna genomföras förrän 1951. Den tid av två år, inom vilken en å exekutiv

auktion förvärvad fastighet skulle avyttras, om tillstånd att behålla den

ej kunde utverkas, skulle sålunda näppeligen i något fall gå till ända, innan

lagen upphört att gälla och frågan om skyldigheten därmed förfallit.

Otänkbart vore väl icke att förslaget kompletterades med ett stadgande att

berörda skyldighet, därest auktionen ägt rum under lagens giltighetstid, skall

bestå jämväl efter det lagen i övrigt trätt ur kraft. Men en avyttringsskyldighet,

som icke motsvarades av inskränkning i rätten att förvärva eller

återförvärva fastigheten, vore knappast av större betydelse för sitt ändamål

och skulle framstå såsom föga rimlig. Någon avsevärd förkortning av den

tid, inom vilken avyttringen skulle ske, lärer ej heller kunna göras utan att

syftet med denna respit förfelas. Över huvud taget synes ett system med

årslånga respittider icke lämpligen kunna införas i en lag, som äger kvar

blott så kort giltighetstid som den förevarande.

Då nu, såsom ovan framhållits, varken ifrågasatts eller bör ifrågasättas

att föregripa lösningen av spörsmålet om förlängning av restriktionernas

giltighetstid, skulle skälet till att, innan detta spörsmål avgjorts, införa bestämmelserna

om avyttringsskyldigheten få sökas däri, att man sålunda

kunde skapa möjlighet att, om giltighetstiden förlängdes, ge denna åtgärd

verkan även beträffande fång, som skett dessförinnan. Men om giltighetstiden

icke blir förlängd och därför stadgandena om avyttringsskyldigheten,

på sätt nyss berörts, ej kunde tillämpas beträffande de fång, som de avsåge,

skulle ju dessa stadganden direkt motverka syftet att upprätthålla respekten

för lag och tillfredsställa rättskänslan.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

På grund av det anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka, att man för

närvarande eller utan en grundligare utredning rörande olika utvägar söker

ytterligare effektivisera lagstiftningen på förevarande område genom åtgärder

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

1 §■

Justitieråden Gei jer, Lecli och Beckman:

Vad angår införande av tillståndstvång för förvärv genom gåva, kan gåvoformen

otvivelaktigt i viss utsträckning utnyttjas till kringgående av jordförvärvslagen

på olika sätt. Införandet av tillståndstvång skulle emellertid

icke vara utan olägenheter. Lojala gåvor kunna förekomma även till andra

ån de i 6 § uppräknade anhöriga, och det är ett vida allvarligare ingrepp i

den enskildes rätt att avhända honom en gåva än att hindra honom från att

verkställa ett köp eller byte. Det kan därför icke förordas, att ändringen i

förevarande paragraf genomföres. Då förslaget härutinnan synes hava till

stor del föranletts av att ändringen ansetts behövlig med hänsyn till de föreslagna

bestämmelserna om exekutiva förvärv, bör ändringen så mycket

mindre vidtagas om ej dessa bestämmelser komma till stånd.

Skulle likväl även gåvor inbegripas under kontrollen, lärer — med hänsyn

till att andra gåvor icke böra förhindras än sådana, varigenom lagens

regler om köp och byte kringgås eller som ske till fullgörande av en avyttringsskyldighet

enligt den nya 4a § — vara erforderligt att särskilda regler

om tillståndsprövningen meddelas beträffande gåvor.

Regeringsrådet Quensel:

Jag hänvisar till vad jag här ovan inledningsvis anfört.

4a och 4b §§.

Lagrådet:

För den händelse förslaget, såvitt angår de exekutiva förvärven, i huvudsak

vidhålles, torde följande erinringar beträffande detaljerna böra beaktas.

Från 1916 och 1925 års lagar avviker förslaget i en viktig punkt, nämligen

såtillvida som redan avyttringen, d. v. s. den i laga ordning upprättade köpe-,

bytes- eller gåvohandlingen, enligt förslaget är tillräcklig för att skyldigheten

skall anses uppfylld, medan däremot reglerna i de båda andra lagarna

innebära att hänsyn tages till verkställd avyttring, först om det »av lagfartsprotokollet

framgår att egendomen är avyttrad». Praktiskt taget kräves

således att lagfart å fånget skall ha sökts. Ett dylikt krav fanns icke i

det ursprungliga förslaget till 1906 års lag angående förbud i vissa fall för

bolag och förening att förvärva fast egendom, men infördes i sistnämnda lag

på grund av vissa vid förslagets granskning i högsta domstolen gjorda uttalanden

om svårigheterna för länsstyrelserna att av bolag, som vill draga

ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig om, huruvida verklig försäljning

ägt rum, samt konstatera, huruvida försäljning blivit bestående. I

samband med kravet att avyttringen skall framgå av lagfartsprotokollet

står att tiden, inom vilken avyttringen skall verkställas, i 1906, 1916 och

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

61

1925 års lagar bestämts -— icke till visst antal år från det den exekutiva

auktionen vann laga kraft — utan till sådan tid, att lagfart å fånget kan

sökas inom visst antal år från samma tidpunkt.

Även den i nämnda tre lagar införda men i det ursprungliga förslaget till

1906 års lag icke förekommande bestämmelsen att, om länsstyrelsen utfärdat

förordnande om tvångsförsäljning, detta skall vara gällande, ändå att

egendomen finnes ha varit avyttrad eller sedermera avyttrats av den, som

inropat densamma å den förutgångna exekutiva auktionen, bör ses i samband

med kravet att den, till vilken avyttringen skett, skall ha sökt lagfart

å sitt fång för att hänsyn till detsamma skall tagas. Bestämmelsen innefattar

ett ytterligare uttryck för kravet å lagfartsansökan men däremot näppeligen

en förklaring att länsstyrelsens förordnande skall vara gällande, ändå att det

tillkommit på grund av förbiseende av en sökt lagfart eller eljest utan iakttagande

av laga förutsättningar för förordnandet. Lagstiftaren torde ansett

uteslutet att länsstyrelsen försummar att, innan förordnande meddelas, skaffa

sig kännedom om lagfartsförhållandena eller utfärdar förordnandet, innan

den föreskrivna tiden gått till ända, och det kan med skäl ifrågasättas

huruvida nu förevarande bestämmelse äger tillämpning, därest ett dylikt fel

emellertid begåtts från länsstyrelsens sida. Berörda samband mellan denna

bestämmelse om förordnandets fortbestånd och kravet å lagfartsansökan har

tydligen icke beaktats, då man i nu remitterade förslaget å ena sidan upptagit

samma bestämmelse men å andra sidan låtit kravet å lagfartsansökan

falla. Bestämmelsen har i förslaget konxmit att framstå såsom innefattande

ej blott att ett på laga skäl grundat förordnande om tvångsförsäljning skall

äga bestånd oavsett därefter gjord frivillig överlåtelse utan även en direkt

förklaring att förordnandet skall verkställas, ändå att det tillkommit utan

att laga förutsättningar därför förelegat. En dylik förklaring vore så mycket

olämpligare, som det icke är sörjt för att den, till vilken avyttringen

skett, blir hörd i ärendet, innan förordnandet utfärdas, samt besvär över

förordnandet näppeligen mot förevarande bestämmelse kunde bifallas på den

grund att det tillkommit av okunnighet om en verkställd försäljning. Med

förslagets ståndpunkt till frågan om lagfart skulle bestämmelsen faktiskt

komma att innebära skyldighet för vederbörande kontrahenter att hos länsstyrelsen

anmäla fånget.

Att meningen skulle vara att i förevarandc hänseende ersätta kravet å lagfartsansökan

med en dylik anmälningsskyldighet antydes emellertid icke i

motiven. En sådan utväg synes ej heller kunna förordas. Fångets anmälan

hos länsstyrelsen blir en tämligen onödig åtgärd, därest lagfart sökts, och

kan uppenbarligen icke i samma mån som lagfartsansökan, vid vilken skall

erläggas lagfartsstämpel och som avskär möjligheten att utan vidare annullera

överlåtelsen, innebära garanti mot att förordnandet om tvångsförsäljning

undvilces genom skentransaktioner.

De skäl, som föranlett att man i 1916 och 1925 års lagar uppställt krav alt

lagfart sökts å överlåtelsen från inroparen, synas kunna med enahanda

styrka åberopas även i förevarande fall, och lämpligast torde vara att remit
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

terade förslaget även i denna del följer nämnda lagar. Ehuru man bör beräkna

att, innan lagfart sökes, tillstånd till förvärvet kan behöva hinna erhållas,

torde krav å lagfartsansökan icke i och för sig ovillkorligen medföra

att den föreslagna respittiden av två år bör förlängas, men om de fall,

som avses i 1916 och 1925 års lagar, skola undantagas från nu förevarande

lags bestämmelser, synes nödigt att tiden icke göres kortare här än i nämnda

lagar. Eljest skulle det orimliga förhållandet uppstå att hland dem, som enligt

lag måste åter avyttra fast egendom som de inköpt å exekutiv auktion,

utlänningar och bolag intoge en privilegierad ställning, i det de utan att

äventyra tvångsförsäljning kunde behålla egendomen längre än svenska

medborgare.

Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke även i och för sig en respittid av

två år är väl kort. Visserligen kan en tidrymd av två år förefalla som ett fullt

tillräckligt anstånd för den som sökt kringgå lagen, men denna synpunkt är

i själva verket icke av avgörande betydelse. Fråga är dock även om dem

som inropat fastighet i hopp att få lantbruksnämndens tillstånd att behålla

den eller nödgats ingripa för att skydda fastighetsägaren, inteckningshavare

eller andra rättsägare från förlust. Vad nu sist anförts kan åberopas som

stöd för att antingen generellt förlänga respittiden eller ock låta länsstyrelsen

medgiva speciellt anstånd även för andra än inteckningshavare.

En situation, varåt tillräcklig uppmärksamhet icke synes hava ägnats,

inträder, om den, som inropat en fastighet å exekutiv auktion, inom föreskriven

tid avyttrat en del av fastighetens areal men icke fastigheten i dess

helhet samt den sålunda verkställda äganderättsliga delningen icke motsvaras

av officiell fastighetsdelning. Så länge några egentliga inskränkningar

icke voro uppställda beträffande möjligheten att få till stånd dylik fastighetsdelning,

var det helt naturligt att endast den icke avyttrade delen av fastigheten

kunde bli föremål för förordnande om tvångsförsäljning. Men med

numera gällande jordpolitiska restriktioner i avseende å fastighetsbildning

kompliceras saken. Bekant är att stora olägenheter följa av den bristande

överensstämmelsen mellan den civilrättsliga giltigheten av arealförvärvet och

de regler som kunna innebära hinder mot att detta förvärv »legaliseras» genom

fastighetsbildning. Befinnes att sådant hinder föreligger, blir vanligen

enda nöjaktiga lösningen att genom återgång av överlåtelsen eller under vissa

omständigheter genom nya överlåtelser bringa äganderättsförhållandena att

ånyo stämma med den officiella fastighetsindelningen. En av förutsättningarna

för att denna utväg skall vara framkomlig är emellertid i allmänhet att

återstoden av fastigheten ännu är kvar i överlåtarens ägo eller kan återföras

dit. Enligt förevarande förslag vidtagen tvångsförsäljning av den icke avyttrade

fastighetsdelen skulle kunna stänga denna utväg. Olämpligt och för

allmänheten vilseledande är över huvud taget att länsstyrelse förordnar om

auktion å fastighetsdel, innan det utrönts att delen kan i laga ordning skiljas

från övrig del av fastigheten. Förslaget skulle emellertid kunna leda till att

sådant förordnande måste meddelas t. o. m. beträffande fastighetsdel, som

redan konstaterats icke kunna skiljas från annan, frivilligt såld del av fastig
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

63

heten. Det är klart att utsikterna att få till stånd tvångsförsäljning till antagbart

bud i detta fall betydligt reduceras. Den med förordnandet avsedda fastighetsdelen

skulle väl i regel, om den icke kunde säljas till ägaren av den

andra delen, få efter ett par fruktlösa auktioner behållas av den, från vilken

tvängsavyttringen skolat ske. Äterginge därefter den frivilliga överlåtelsen,

skulle måhända nya utsiktslösa tvångsauktioner å denna överlåtelses föremål

behöva anställas och till sist hela fastigheten kvarbliva hos den, som

tidigare inropat densamma å den ursprungliga exekutiva auktionen.

Vad nu anförts har väl i väsentliga delar tillämplighet även beträffande

1916 och 1925 års lagar men skulle otvivelaktigt få vida större praktisk betydelse,

om förslaget upphöjdes till lag.

Spörsmålet om arealöverlåtelser såsom medel att fullgöra avyttringsskyldighet

har visst sammanhang med frågan, huruvida lantbruksnämnden bör

eller må vid tillståndsprövning taga hänsyn till möjligheterna att få till stånd

fastighetsbildning i enlighet med arealförvärv och sålunda inlåta sig på

bedömanden, som tillhöra de fastighetsbildande myndigheternas verksamhet.

Enär jordförvärvslagen icke rimligen kan förstås så, att tillstånd kan

vägras av vilken anledning som helst, samt lagen vid angivandet av skäl

till vägran icke berör fastighetsbildningsmöjligheterna, torde dessa här icke

kunna få inverka mer än på sin höjd mom den marginal för fri prövning,

som 3 § andra stycket medger i fall då vissa där angivna omständigheter

äro för handen. Lantbruksnämnden kan naturligtvis ej heller beräkna alla

slags hinder mot arealförvärvs »legalisering» genom fastighetsbildning, t. ex.

då fråga är om sammanläggning av delar av olika fastigheter, och uppenbarligen

kan ett av nämnden meddelat tillstånd ej bli bindande för prövningen

av fastighetsbildningsärendet. Även om man vid fråga, huruvida avyttringsskyldighet

enligt förslaget vore fullgjord, hade att räkna blott med avyttring

till personer, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet,

kunde alltså förberörda, av arealöverlåtelser orsakade komplikationer uppstå.

Härtill kommer att avyttringen kan ha skett till rättssubjekt, som ej

äro underkastade kontroll enligt förevarande lag, samt att »landsfiskalsintyg»

i förening med lagfartsansökan kan ersätta tillstånd till förvärvet.

Med hänsyn till det nu anförda må ifrågasättas huruvida icke, därest över

huvud i förevarande lag skall införas avyttringsskyldighet i fall som förslaget

avser, man bör meddela föreskrift av innebörd att vid förordnande

om tvångsförsäljning även frivilligt överlåtet område av fastigheten skall

inbegripas under förordnandet, såframt icke detta område avskilts genom

laga fastighetsbildning eller tillräcklig säkerhet vunnits för att sådant avskiljande

kan äga rum. Enahanda föreskrift torde då beträffande fall, som

avses i 1916 och 1925 års lagar, få där uppställas.

En bestämmelse av nu angivna innehåll borde måhända kompletteras med

ett stadgande att i förevarande hänseende såsom giltig avyttring av fastighet

ej heller, med mindre laga fastighetsdelning skett, godkändes överlåtelser,

som väl omfattade hela fastigheten men innebure att olika rättssubjekt

crhölle olika områden av densamma. Ha överlåtelserna ej »legali
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

serats» genom fastighetsbildning, är risken ju stor att flera eller färre av dem

småningom, kanske med långa tidsintervaller, bringas till återgång.

Regler av det nu ifrågasatta innehållet skulle emellertid ur flera synpunkter

vara betänkliga. Deras verkningar äro svåra att i allo överblicka.

Tydligt är att det vore föga tillfredsställande, om lantbruksnämnden, sedan

den genom sitt tillstånd till förvärv av större eller mindre delar av en fastighet

godkänt fång till dessa områden, skulle behöva begära förordnande

att fastigheten, inklusive dessa områden, skulle tvångsförsäljas å auktion.

För dem, som sålunda förlorade sina med nämndens tillstånd förvärvade

egendomar, skulle det säkerligen vara svårt att uppfatta lagreglerna och lagtiliämpningen

såsom förnuftiga, helst om de godkända förvärven tillhopa

omfattat hela fastigheten och frågan om deras »legalisering» genom fastighetsbildning

ännu ej avgjorts. Reglerna torde knappast kunna göras ovillkorliga,

och om tillstånd som meddelats av nämnden icke skulle utgöra

skydd ens mot att nämnden själv inskrede för att få tvångsförsäljning till

stånd, borde det åtminstone åligga nämnden att vid meddelande av tillståndet

erinra om den risk för dylik försäljning som lorelåge av anledning,

varom nu är fråga.

De invecklade problem, varåt arealöverlåtelser kunna ge upphov i förevarande

sammanhang, torde tarva grundligare utredning och måste, innan

sådan presterats, ytterligare öka betänkligheterna mot att i enlighet med

förslaget söka nå dess syften genom ett system med avyttringsskyldighet.

Från 1916 och 1925 års lagar har hämtats förebild till den i förslaget

upptagna bestämmelsen att erinran om avyttringsskyldigheten och påföljden

av dess försummande skall intagas i det köpebrev, som utfärdas med

anledning av den exekutiva auktionen. Dylik erinran får sin egentliga betydelse

som en påminnelse för inroparen om vad lagen stadgar i ämnet. Emellertid

synes vara av lika stor eller större vikt att upplysning om förhållandena

i fråga meddelas dem, som efter auktionen inlåta sig med köparen i

affärer rörande fastigheten. Det torde vara vanligt att man vid sådana affärer

huvudsakligen litar till lagfarten, när man vill försäkra sig om att den,

som handlar som ägare av fastigheten, har ovillkorlig rätt till densamma.

Enligt 11 § lagfartsförordningen skall ock i lagfartsbevis anmärkas vissa villkor,

med vilka äganderätten kan vara behäftad. Framginge icke av lagfartsoch

äganderättsbevis, att avyttringsskyldighet föreligger, kan lätt inträffa

att fastighetsägarens medkontrahent förbiser risken härav och sålunda också

det äventyr denna skyldighet innebär för den rätt till fastigheten han själv

förvärvar genom avtalet, vare sig det är ägande-, nyttjande- eller annan rätt.

I fråga om äganderättsförvärv kommer här i betraktande bl. a. vad nyss anförts

om arealöverlåtelser ävensom att enligt förslaget den omständigheten,

att överlåtaren har avyttringsskyldighet, i vissa fall skulle medföra att förvärvaren

för att gardera sitt fång måste vinna lantbruksnämndens tillstånd

(respektive skaffa sig »landsfiskalsintyg» och söka lagfart), ehuru sådan åtgärd

eljest icke krävts. De förhållanden, varom enligt förslaget skulle erinras

i det med anledning av den exekutiva auktionen utfärdade köpebrevet,

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

torde således böra anmärkas även i lagfarts- och äganderättsbevis för inroparen.

Föreskreves detta för nu ifrågavarande fall, torde motsvarande föreskrift

böra meddelas beträffande liknande fall enligt andra lagar, som stadga

avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning; eventuellt kunde

gemensamma bestämmelser införas i lagfartsförordningen respektive kungörelsen

om gravations- och äganderättsbevis.

En dylik regel skulle föranleda uppkomsten av spörsmålet, huruvida underlåtenhet

att vid lagfart utsätta det med fånget förenade villkoret om avyttringsskyldighet

skulle innebära, att detta villkor förfölle. Dylikt resultat

skulle stå i tämligen god överensstämmelse med bestämmelsen i 2 § tredje

stycket rörande en i strid mot lagens regler meddelad lagfarts betydelse för

fångets giltighet. Och skulle man sålunda tillmäta materiellträttslig betydelse

åt frågan, huruvida den beviljade lagfarten vore »ren» eller förenad

med erinran om avyttringsskyldighet, torde även sådant tillstånd att behålla

å exekutiv auktion inropad egendom, som förslaget avser att införa,

böra i enlighet med grunderna för 6 § sista stycket kunna ersättas med

»landsfiskalsintyg», när fråga är om lagfart för inroparen. Om en eventuell

vidsträcktare användning av »landsfiskalsintyg» än enligt förslaget kommer

lagrådet att yttra sig under 6 §.

Enligt tredje stycket i 4 a § skola bestämmelserna i andra stycket ej äga

tillämpning, där inropet gjorts av riksbanken eller hypoteksförening eller avvikande

föreskrift är meddelad i annan författning. Att undantag sålunda

för vissa fall göras från den föreslagna avyttringsskyldigbeten enligt jordförvärvslagen

beror, såvitt angår vissa inropare, på att dessa icke ansetts

böra underkastas någon avyttringsskyldighet, beträffande andra inropare

åter på att avyttringsskyldighet redan finnes föreskriven i andra författningar.

Undantagsbestämmelsen lärer, såvitt angår de senare fallen, åsyfta

dels 1916 och 1925 års lagar, dels ock 45 § lagen om bankrörelse, 30 § lagen

om sparbanker samt 36 och 60 §§ förordningen om jordbrukets kreditkassor.

Det förtjänar påpekas, att sparbanker och i vissa fall bankbolag och jordbrukets

kreditkassor enligt nyss citerade författningsrum äga till skyddande

av fordran på offentlig auktion inköpa fast egendom, som är för fordringen

utmätt eller pantsatt. Förslagets mening lärer vara, att de likväl icke skola

äga ropa på tvångsauktion enligt 4 b §; men denna mening framstår ej tillräckligt

tydligt mot bakgrunden av de andra stadgandena. Emellertid kunna

sakliga skäl åberopas för att tillerkänna riksbanken, hypoteksföreningar,

bankbolag, sparbanker och jordbrukets kreditkassor rätt att ropa jämväl

på tvångsauktion enligt 4 b §. Här må blott framhållas, att den fordran,

varom fråga är, kan ha tillkommit först efter en auktion enligt 4 a §. Beträffande

de nu nämnda rättssubjekten finnas alltså skäl att utsträcka deras

undantagsställning till att gälla även 4 b § och således uttryckligen undantaga

dem även i sistnämnda paragraf. Vad åter angår de rättssubjekt som

avses i 1916 och 1925 års lagar, kan det ifrågasättas, huruvida de överhuvud

böra undantagas från de föreslagna reglerna om avyttringsskyldighet.

Visserligen stadgas avyttringsskyldighet också i 1916 och 1925 års lagar, men

5 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 21.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

reglerna äro där, såsom redan framhållits, i olika hänseenden mindre stränga.

Om exempelvis fastigheten på den exekutiva auktionen inropats av en utlänning

eller ett bolag, skulle blott inroparen bliva förhindrad att ropa på en

följande tvångsauktion enligt 1916 års eller 1925 års lag samt måhända därefter

en ytterligare tvångsauktion, nämligen enligt 4 b § i förslaget, bliva

erforderlig. Förutom det otympliga i ett arrangemang med dylika serier av

tvångsauktioner, är att märka, att sålunda förslagets regler skulle leda till att

utlänningar och bolag även i nu förevarande hänseende gynnades framför

svenska medborgare.

Från 1916 och 1925 års lagar har i den föreslagna 4 b § upptagits föreskriften,

att vid tvångsauktionen skall så anses samt med ärendet i tillämpliga

delar så förfaras, som om fastigheten blivit utmätt för fordran med

bästa förmånsrätt i fastigheten. I 1916 och 1925 års lagar tillägges i detta

sammanhang »och skall försäljning ske, ändå att innehavaren av den fordran

sådant bestrider». Då någon saklig olikhet icke lärer vara åsyftad, synes

samma tillägg böra göras jämväl i förslaget eller ock, om en sådan föreskrift

kan anses obehövlig — vilket dock knappast är fallet — borttagas

ur de nämnda lagarna. En mera väsentlig skillnad mellan förslaget och

dessa lagar är, att den förstnämnda föreskriften enligt 1916 och 1925 års

lagar är avgörande för frågan vilket lägsta bud som må antagas vid auktionen,

medan enligt förslaget försäljning ej må ske för lägre pris än som

motsvarar det värde vartill fastigheten uppskattats av utmätningsmannen.

I detta sammanhang må framhållas, att förslagets tekniska utformning i 4 b §

näppeligen kan anses i allo tillfredsställande. I sådant hänseende kan exempelvis

anföras följande. Meningen lärer vara, att fastigheten, om den blir såld

på auktionen, icke vidare skall häfta för intecknad gäld. Detta torde emellertid

böra uttryckas på annat sätt än i förslaget skett genom talet om fordran

med bästa förmånsrätt. Lägsta budet skulle nämligen likväl bli beloppet

av det av utmätningsmanen åsatta värdet, och på detta belopp skulle alltså

uttrycket lägsta budet åtminstone i 23 § inteckningsförordningen vid dess

tillämpning å auktioner av nu förevarande slag komma att, efter ordalydelsen,

syfta.

Vidare må särskilt framhållas att med förslagets utformning detsamma

torde medföra komplikationer i sådana fall, då gemensamma inteckningar

föreligga, något som av remissprotokollet att döma icke under ärendets utredning

närmare övervägts.

Den föreslagna bestämmelsen, att kostnad i samband med auktion som ej

lett till försäljning skall gäldas av lantbruksnämnden, synes böra omformuleras

så, att kostnaden förklaras skola gäldas av allmänna medel.

Justitierådet Lech, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

I sista stycket av 4 a § stadgas, att i fråga om meddelande av tillstånd

enligt denna paragraf att behålla fastighet vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning. Det kan ifrågasättas att utsträcka denna

bestämmelses räckvidd även till 4 b §. Om försäljning ej kommer till stånd

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

67

vid sådan auktion, som avses i första stycket av 4 b §, kan tydligen i stället

iör ny tvångsauktion komma till stånd frivillig avyttring, som grundar ett

giltigt fång. Likaså torde den som inropat fastigheten på den exekutiva

auktionen även efter en tvångsauktion, som ej lett till försäljning, kunna

erhålla lantbruksnämndens tillstånd att behålla fastigheten. Den enligt förslaget

i sista stycket av 4 a § upptagna bestämmelsen synes därför lämpligen

kunna erhålla den avfattningen, att i fråga om meddelande av tillstånd

att behålla fastighet vad i 3 och 4 §§ är stadgat om tillstånd att förvärva

fastighet skall äga motsvarande tillämpning.

Justitierådet Geijer:

Förslagets avfattning föranleder enligt min mening icke den tolkningen

att, sedan två år förflutit från det att den exekutiva auktionen vann laga

kraft, tillstånd att behålla fastigheten skulle kunna meddelas med verkan

att länsstyrelsen vore förhindrad att enligt 4 a eller 4 b § förordna om tvångsauktion.

Ännu mindre torde förslaget kunna läsas så att en avyttring, som

sker efter utgången av föreskriven tid, skulle ha sådan verkan. Det nu sagda

lramträder särskilt tydligt vid en jämförelse med motsvarande stadgande i

1925 års lag. I den mån man åsyftar en sådan mjukare tillämpning, som

nyss nämnts och till stöd för vilken goda sakliga skäl kunna åberopas, synes

därför en omredigering av förslaget erforderlig.

5 och 6 §§.

Lagrådet:

De föreslagna ändringarna i 5 och 6 §§ äro föranledda av vad som föreslagits

i 4a och 4b §§ och böra alltså ej genomföras, om sistnämnda paragrafer

ej införas i lagen. För den händelse åter förslaget antages i fråga om

de exekutiva förvärven, må beträffande 6 § erinras följande.

Enligt förslaget skulle s. k. landsfiskalsintyg varken befria från avyttringsskyldighet

efter inrop på exekutiv auktion eller berättiga till inrop på

tvångsauktion, utan skulle i dessa fall fordras lantbruksnämndens tillstånd

att behålla respektive förvärva fastigheten. Att »landsfiskalsintyg» ej skulle

iå gälla i alla tall, då sådant intyg kan anskaffas, har ej motiverats i vidare

mån än att departementschefen i anledning därav, att hovrätten för Nedre

Norrland förordat att även den som kunde förete dylikt intyg skulle få

ropa på tvångsauktion, förklarat att det knappast kunde anses erforderligt

att för de jämförelsevis sällsynta tvångsauktionsfallen meddela föreskrifter

om ett intygsförfarande. Förvärv på exekutiv auktion och tvångsauktion

måste väl i jämförelse med andra förvärv bliva tämligen sällsynta, men

detta kan ej utgöra tillräcklig anledning att från intygsförfarandets tilllämpningsområde

undantaga dessa förvärv. Att det skulle innebära påtagliga

fördelar, om »landsfiskalsintyg» även i fråga om dem finge komma till användning,

synes otvivelaktigt. Det kan knappast vara mindre angeläget i

dessa fall än i fråga om andra fastighetsförvärv, att den kontroll som åsyftas

ej för den lojale spekulanten medför större besvär och kostnad än som

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

är nödigt. Och understundom skulle kravet på lantbruksnämndens tillstånd

komma att framstå som synnerligen olägligt eller som oskäligt betungande.

Som exempel må anföras, att någon, som reflekterar på att inropa en fastighet

på exekutiv auktion men ej vill förvärva fastigheten med mindre han

får säkerhet för att han får behålla den, ej bestämmer sig för att ropa förrän

på ett så sent stadium, att han visserligen skulle hinna att skaffa sig

ett »landsfiskalsintyg» men däremot ej hinner få lantbruksnämndens tillstånd.

Vid försäljning på tvångsauktion kan förhållandet vara enahanda.

Om »landsfiskalsintyg» ej får åberopas, skulle detta således kunna medföra

att spekulantkretsen bleve ännu mera begränsad än eljest skulle blivit

fallet. Vidare kan spekulanten före auktionen ha förhandlat med fastighetens

ägare om köp av fastigheten och i samband därmed ha skaffat sig

»landsfiskalsintyg».

Ytterligare må framhållas, att redan den olikformighet, som skulle komma

att ligga däri, att »landsfiskalsintyg» ej skulle ha samma verkan inom

hela det område, där dylika intyg över huvud kunna ifrågakomma, utan

skulle gälla i fråga om somliga förvärv men ej i fråga om andra, skulle

innebära en nackdel. Allmänheten skulle nämligen lätt få den felaktiga

föreställningen, att intygen gällde i fråga om alla förvärven, och denna missuppfattning

skulle kunna få allvarliga ekonomiska konsekvenser. Så kunde

t. ex. den, som inropat en fastighet på exekutiv auktion i tron att ett av

honom anskaffat »landsfiskalsintyg» skulle trygga hans förvärv, råka ut

för fataliteten, att lantbruksnämnden sedermera vägrade honom tillstånd

att behålla fastigheten.

På grund av det anförda förordas att även i fråga om rätt att behålla fastighet

som inropats på exekutiv auktion och rätt att ropa på tvångsauktion

skall gälla, att lantbruksnämndens tillstånd ej skall erfordras, om »landsfiskalsintyg»

företes. I fråga om förvärv på exekutiv auktion synes intyget

böra företes i samband med lagfartsansökan, som göres inom tre månader

från det fånget skedde. I fråga om förvärv på tvångsauktion måste intyget

tydligen företes vid auktionen.

Vad lagrådet nu anfört torde, om förslaget i sina huvuddrag vidhålles,

böra föranleda dels sådan ändring av stadgandet i 4 b § angående kretsen av

dem, till vilka försäljning må ske vid tvångsauldionen, att kretsen i fråga

om fastighet med jordbruk kommer att omfatta jämväl den som vid auktionen

förebringar utredning, varom förmäles i 6 § tredje stycket, dels ock ett

tillägg till nämnda stycke, innebärande att tillstånd enligt lagen att behålla

fastighet ej skall vara erforderligt, om utredning som nyss sagts förebringas

i samband med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget

skedde.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande anhörigas förvärv lärer avses att, när fastighet genom frivillig

avyttring eller tvångsauktion övergår från avyttringsskyldig person till någon

av hans ifrågavarande anhöriga, deras fång skall på vanligt sätt vara

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

69

underkastat kontrollen. Men den föreslagna ändringen i 6 § skulle kunna

tolkas så, att om vid exekutiv auktion inroparen vore en nära anhörig till

den dittillsvarande ägaren, inroparen likväl skulle ha avyttringsskyldighet

enligt 4 a §. Såsom en »fråga om avyttring, som sägs i 4 a §», kan betecknas

fråga huruvida avyttringsskyldighet föreligger lika väl eller snarare än fråga

på vad sätt den skall fullgöras, helst som 4 a § uttryckligen reglerar endast

den förra frågan. Ett förtydligande av lagtexten i nu nämnda hänseenden

synes önskligt.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Enligt förslaget skulle ändringarna i lagen träda i kraft den 1 juli 1950

men, såsom redan påpekats, lärer proposition i ämnet icke komma att föreläggas

innevarande års riksdag. Om förslaget skulle antagas, torde alltså

tiden för ikraftträdandet få ändras.

Beträffande frågan om att tillämpa de föreslagna reglerna om exekutiva

förvärv även efter det jordförvärvslagen i övrigt trätt ur kraft, i fall då

exekutiv auktion skett dessförinnan, hänvisas till vad inledningsvis anförts.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)

om kronans förköpsrätt.

2 §.

Lagrådet:

Med det i andra stycket förekommande uttrycket »eller inlöses fastigheten

jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt» avsågs vid tillkomsten av

1947 års lag, enligt vad motiven utvisa, det fallet att kronans förköpsrätt

kolliderade med arrendators, i det att även arrendatorn ville, under åberopande

av sin ovillkorliga förträdesrätt, jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt

lösa till sig fastigheten. Särskilt med den ändring av paragrafen,

som nu föreslagits, synes uttrycket icke komma att svara mot vad som

åsyftas och skulle möjligen kunna leda tanken i den riktningen, att om

kronan, efter det att fastigheten sålts till annan än arrendatorn, förlorar

sin talan mot köparen och arrendatorn inlöser fastigheten, fallet vore att

bedöma så, att kronan under de i förslaget angivna förutsättningarna ägde

i sin ordning lösa till sig fastigheten från arrendatorn. Lagrådet förordar

därför att uttrycket jämkas till överensstämmelse med vad som är

meningen.

De fall, då enligt förslaget arrendators köp eller förköpsrätt skulle vika

för kronans förköpsrätt, anges med uttrycket att arrendatorn är ägare av

annan bärkraftig brukningsdel eller eljest uppenbarligen besitter fastigheten

av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå. Det förefaller således som om man tillmätt avgörande betydelse

åt frågan av vilken anledning arrendatorn besitter fastigheten. Att i

dylikt sammanhang tala om anledning till besittningen är väl icke något

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

för den jordpolitiska lagstiftningen nytt men måste dock anses oegentligt

och missvisande. Anledningen till besittningen är ju närmast vederbörandes

rätt till fastigheten, här alltså arrenderätten, och man föranledes därför

till antagande att med uttrycket i stället avsetts anledningen till att han

skaffat sig denna rätt, eventuellt att han icke begagnat tillfällen att avhända

sig densamma. Vad som åsyftas torde emellertid egentligen vara

frågan, huruvida han bereder sig (eller söker bereda sig) sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket å det arrenderade området.

Formuleringen ger vid handen att det, så snart arrendatorn är ägare av

annan bärkraftig brukningsdel, måste anses uppenbart, att han »besitter»

den arrenderade fastigheten »av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket därå». Ett dylikt antagande vore dock

felaktigt. Det är naturligtvis ingalunda uteslutet att den, som äger ett bärkraftigt

jordbruk, skaffar sig sin huvudsakliga utkomst av arrende av annat

sådant. Meningen lärer dock vara, att även i dylikt fall kronan skall

kunna göra förköpsrätt gällande. Ordet »eljest» blir då missvisande och

bör utgå ur lagtexten.

Om det alltså kan antagas, att vad man med förslaget i förevarande del

velat utsäga är att arrendatorns intresse av att förvärva den arrenderade

fastigheten skall vika för kronans förköpsrätt, dels om arrendatorn äger

annan bärkraftig brukningsdel, dels ock om han uppenbarligen bereder sig

(eller söker bereda sig) sin huvudsakliga utkomst annorledes än av jordbruket

å den arrenderade fastigheten, måste dock ifrågasättas huruvida en

sådan regel skulle stämma med grunderna för förslaget. Motiven äro visserligen

mycket knapphändiga härutinnan, men av vad där sägs synes framgå,

att man ansett det böra ytterst ankomma på huruvida arrendatorn har

»behov av marken för sin försörjning». Det vore förvisso oriktigt att utgå

från att denna fråga måste besvaras nekande, så snart han äger annan bärkraftig

brukningsdel. Att en brukningsdel är bärkraftig innebär ju ingalunda

alltid att ägaren kan skaffa sig sin bärgning därav. Annan kan t. ex.

ha sådan rätt till fastigheten, att avkastningen för längre tid är helt eller

delvis undandragen ägaren, såsom om fastigheten är högt intecknad eller

om den är utarrenderad mot låg arrendesumma eller om nyttj anderätten

enligt testamente tillkommer annan än ägaren. För frågan om den arrenderade

jordens behövlighet för arrendatorns försörjning är ej heller avgörande,

huruvida det är större eller mindre del av hans utkomst, som

hämtas av detta jordbruk. Om han får sin huvudsakliga utkomst därifrån

kan han dock ha tillräckliga inkomster annorledes, och där det endast är

en mindre del av inkomsten, som här fly ter från det arrenderade jordbruket,

kan detta tillskott likväl vara väsentligt för att han skall vinna sin

bärgning.

6 §.

Lagrådet:

Om lantbruksnämnden och arrendatorn bägge vilja föra talan om förköp,

är det tydligen av vikt att målen handläggas och avgöras i ett sammanhang.

Preklusionsbestämmelserna angående dylik talan erbjuda icke

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

säkerhet för att så alltid kommer att ske. Särskilt med hänsyn till att tiden,

inom vilken talan skall väckas, kan bli beroende av huruvida och vid

vilken tidpunkt köparen anmäler sitt fånig för den förköpsberättigade,

kan i saknad av särskild föreskrift angående målens behandling dom angående

endera pretendentens talan tänkas komma att föreligga före utgången

av den tid, inom vilken den andre har att instämma sin talan. På

grund av det anförda synes i vardera lagen om förköpsrätt böra upptagas

en föreskrift av innebörd att, om såväl lantbruksnämnden som arrendatorn

för talan om förköp, målen skola handläggas i en rättegång. Av en

sådan föreskrift torde utan vidare framgå att, om ej under förberedelsen

av det först anhängiggjorda målet visas, att kärandens eventuelle konkurrent

förklarat sig ej vilja utöva förköpsrätt eller gått förlustig befogenheten

att göra förköpsrätten gällande, målet ej må utsättas till huvudförhandling

förrän preklusionstiden för den andres talan utgått eller talan dessförinnan

blivit av honom instämd. Av rättegångsbalkens regler lärer följa att,

om målen förklaras skola handläggas i en rättegång, de också skola — frånsett

naturligtvis det fall att hinder föreligger för saklig prövning av något

av anspråken — avgöras i ett sammanhang. I nu förevarande lag synes en

föreskrift av ovan angivna innebörd lämpligen kunna upptagas i det föreslagna

andra stycket i 6 §.

U §.

Lagrådet:

Genom de föreslagna ändringarna i denna paragraf skulle andra stycket

få den lydelse, det hade i det för 1947 års riksdag framlagda förslaget till

lag om kronans förköpsrätt. Enligt motiven till nämnda lagförslag skall

frågan, huruvida fastigheten är behövlig för rationaliseringsändamål, icke

höra till domstols prövning utan endast prövas i administrativ väg. Att

lagen har denna innebörd kan ej anses självklart, särskilt med hänsyn till

det sätt, på vilket reglerna för förköpsrättens inträde avfattats. Den avsedda

begränsningen av domstolsprövningens föremål i nu ifrågavarande

hänseende torde därför böra komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom

att i förevarande paragraf såsom ett sista stycke upptages ett stadgande av

innehåll, att i tvist om förköp domstolen ej må ingå i bedömande huruvida

fastigheten är behövlig för ändamål som avses i 1 §.

Huruvida förhandenvaron av de förutsättningar, under vilka enligt 2 §

i remitterade förslaget kronans förköpsrätt skall gå före arrendators, avses

skola prövas av domstol eller meningen är, att också denna prövning

skall ske allenast i administrativ ordning, utsäges ej i lagtexten. Ej heller

finns något uttalande därom i motiven. Övervägande skäl tala för det förra

alternativet. Om förslaget innebär att arrendatorerna utom i de särskilt

angivna undantagsfallen skola vara helt och fullt bibehållna vid den förköpsrätt,

som tillförsäkrats dem genom 1943 års lagstiftning, torde näppeligen

kunna ifrågakomma att vid konkurrens mellan dem och kronan

låta de organ, som handha utövandet av kronans förköpsrätt, själva avgöra,

om dylikt undantagsfall föreligger. Vidare må framhållas, att här

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

icke, såsom när det gäller fastighets behövlighet för rationaliseringsändamål,

kan bli fråga om avvägningsspörsmål, som svårligen kunna lösas av

andra än de organ, som ha att besluta om rationaliseringsverksamheten.

Det gäller att konstatera huruvida vissa förhållanden av faktisk natur föreligga

eller ej. Dessa förhållanden äro av den art, att liknande frågor

kunna möta vid prövning huruvida den sociala arrendelagstiftningen är

tillämplig. Prövningen kan därför jämställas med den på domstol ankommande

bedömningen huruvida hinder för utövande av förköpsrätt möter

med hänsyn till köparens person eller fångets beskaffenhet. I själva verket

äro skälen för att förevarande frågor böra prövas av domstol så starka, att

annat knappast synes kunna ifrågasättas. Om i lagen, såsom ovan förordats,

intages en bestämmelse, som från domstols bedömande uttryckligen

undantager viss annan fråga, lärer av denna föreskrift med tillräcklig tydlighet

komma att framgå, att nu förevarande prövning icke skall vara undandragen

domstolarna.

Av vissa uttalanden i motiven till 1947 års förslag kan det förefalla som

om meningen varit, att överklagandet av lantbruksnämndens beslut, att

kronans förköpsrätt skall begagnas, ej skall kunna medföra omprövning

av annan fråga än den, huruvida det ur synpunkten av fastighetens behövlighet

för rationaliseringsändamål är befogat att taga fastigheten i anspråk.

Huruvida det med hänsyn till andra omständigheter, t. ex. den att fastigheten

under lång tid innehafts av köparens eller arrendatorns släkt, kan

anses lämpligt att begagna förköpsrätten eller ej, skulle ej kunna komma

under vidare bedömande. En sådan uppfattning synes ock ligga till grund

för undantagsbestämmelsen i styckets senare del. Beträffande arrendatorns

klagorätt måste avfattningen anses i stället inbjuda till den tolkningen,

att arrendatorn i motsats till köparen skulle kunna få beslutet om

förköpsrättens begagnande prövat med hänsyn till alla omständigheter, som

bort inverka därå. En dylik skillnad mellan köpares och arrendators klagorätt

vore dock knappast rimlig. Det kan för övrigt hända att arrendatorn

är köpare. Lagrådet finner det mindre välbetänkt att över huvud taget begränsa

klagorätten på nyss angivet sätt. Vidare framstår det som oegentligt

att ett beslut, varigenom fastigheten förklaras vara behövlig för rationaliseringsändamål,

skall oavsett ändrade förhållanden vara bindande viss tid.

Frågan om fastighetens behövlighet för nämnda ändamål kan ju under tiden,

t. ex. genom att rätt till expropriation för stärkande av ofullständigt

jordbruk beviljas, komma i ett helt och hållet ändrat läge. På grund av det

anförda förordas att den med ordet »dock» inledda meningen får utgå.

Slutligen må framhållas att, om vad ovan anmärkts blir iakttaget, bestämmelsen

i sista stycket torde vara obehövlig och därför kunna utgå.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Liksom beträffande förslaget till ändring i jordförvärvslagen anmärkes,

att tiden för ikraftträdandet torde behöva ändras.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

73

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den

22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört under 6 § i förslaget till lag

angående ändring i lagen om kronans förköpsrätt förordas, att i 4 § i förevarande

lag såsom ett andra stycke upptages en föreskrift att, om jämväl

lantbruksnämnden för talan om förköp, målen skola handläggas i en rättegång.

2 §.

Lagrådet:

Med uttrycket »eller inlöses fastigheten jämlikt lagen om kronans förköpsrätt»

avses, enligt vad motiven utvisa, att ange de fall, då arrendators

förköpsrätt kolliderar med kronans förköpsrätt och denna jämlikt lagen om

kronans förköpsrätt skall äga företräde. Uttrycket avses således skola ha

en i viss mån annan innebörd än den som enligt ändringsförslaget beträffande

lagen om kronans förköpsrätt måste antagas vara åsyftad med motsvarande

uttryck i dess 2 § men svarar icke heller här på ett otvetydigt

sätt mot vad som är meningen. Emellertid synes nu förevarande lag ej böra

upptaga någon självständig regel för de ifrågavarande fallen utan beträffande

dem allenast hänvisa till lagen om kronans förköpsrätt.

I övrigt hänvisas till vad lagrådet anfört under 2 § i ändringsförslaget beträffande

lagen om kronans förköpsrätt.

Slutbestämmelsen.

Lagrådet:

Liksom beträffande de övriga förslagen anmärkes, att tiden för ikraftträdandet

torde behöva ändras.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 december 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

*

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 maj

1950 avgivna yttrande över de den 17 mars 1950 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 19b8 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 19b7 (nr 32b) om kronans

förköpsrätt; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 december 19b3 (nr

88b) om arrendators förköpsrätt.

Föredraganden anför följande.

Förslaget till ändringar i jordförvärvslagen.

Lagrådets ledamöter ha funnit det i viss mån tveksamt, om sådana skentransaktioner,

mot vilka förslaget riktar sig, verkligen förekommit i så stor

utsträckning att ett ingripande måste anses påkallat.

Vidare har från lagrådets sida anmärkts att de nya bestämmelser som

föreslagits i fråga om förvärv på exekutiv auktion skulle medföra så betänkliga

olägenheter att de ej lämpligen borde genomföras.

Tre av ledamöterna ha därvidlag i främsta rummet uppehållit sig vid de

risker som kunde uppstå för den lojala fastighetskrediten. De ha anfört att

dessa risker väl i någon mån motverkades genom förslagets regel att tvångsförsäljning

ej finge ske under det pris, som åsatts fastigheten av vederbörande

utmätningsman, men att nämnda regel dock icke kunde anses innefatta

en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. Enligt deras mening vore

förslaget ägnat att medföra en icke oväsentlig reducering av fastighetsvärdena.

En dylik nedpressning av priserna borde icke genomföras inom ramen

för en provisorisk förbudslagstiftning som gällde blott för viss tid.

Jämväl den fjärde ledamoten har framhållit, att en utsträckning av den

jordpolitiska kontrollen till att omfatta även exekutiva förvärv torde kom
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

75

ma att mer eller mindre influera på fastighetsvärdena och fastighetskrediten,

samt uttalat att det icke kunde vara lämpligt att framtvinga ett prisfall

på jordbruksfastigheter genom en lag som måhända ej komme att förnyas,

när giltighetstiden utlöpte den 30 juni 1953. Den motvikt mot förlustrisker

för inteckningshavare m. fl., som innefattades i nyssnämnda regel om visst

minimipris vid tvångsförsäljning, borde enligt hans uppfattning icke tillmätas

större betydelse i jämförelse med de begränsningar av spekulantkretsen

som föreskrivits i förslaget. För övrigt lede hela systemet med avyttringsskyldighet

av betänkliga brister som i förevarande fall knappast uppvägdes

av fördelarna. Bl. a. vore att märka att det typiska jobberiet i jordbruksfastigheter

— förvärv för att göra vinst på kort tid -—- icke kunde i

någon högre grad hämmas genom ett dylikt system.

Härjämte ha samtliga ledamöter anmärkt, att bestämmelserna om avyttringsskyldighet

kunde kringgås genom att man kort innan fristen utlöpte

arrangerade en ny exekutiv auktion. Även med hänsyn till begränsningen

av jordförvärvslagens giltighetstid syntes det föga antagligt att nämnda bestämmelser

skulle få önskad effekt. Då enligt förslaget minst två år skulle

förflyta innan tvångsförsäljning efter inrop på exekutiv auktion finge ske,

vore det nämligen osannolikt att något större antal inropare kunde komma

att hotas av dylik tvångsförsäljning före den dag då hela lagen enligt sin lydelse

skulle upphöra att gälla.

Även förslaget att lägga förvärv genom gåva under tillståndstvång har

avstyrkts av lagrådets samtliga ledamöter. Som skäl härför har i främsta

rummet anförts, att det vore ett vida allvarligare ingrepp i den enskildes

rätt att avhända honom en gåva än att hindra honom från att verkställa ett

köp eller ett byte.

Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet gåvo erfarenheterna redan

då vid handen, att tillvägagångssättet med arrangerade exekutiva auktioner

fått jämförelsevis stor utbredning. Sedan dess ha ytterligare fall av dylika

auktioner kommit till min kännedom, och intet antyder att någon minskning

av deras antal skulle vara att vänta för framtiden. Även illojala överlåtelser

i gåvoform ha, enligt vad lantbruksnämnderna kunnat konstatera,

under det senaste året förekommit vid åtskilliga tillfällen. Jag vidhåller

därför min åsikt att tiden nu är inne för en skärpning av lagstiftningen.

Med anledning av den kritik som från lagrådets sida riktats mot förslaget

i vad det avser förvärv på exekutiv auktion vill jag framhålla, att det

ända från början varit förutsatt att frågan om behandlingen av dylika förvärv

skulle upptagas till förnyat övervägande, om det visade sig alt den fria

inropsrätten föranledde missförhållanden. Statsmakterna ha sålunda redan

intagit den ståndpunkten att något avgörande hinder mot att göra jordförvärvslagcn

tillämplig på exekutiva förvärv icke föreligger på den grund att

lagens giltighetstid är begränsad. För övrigt torde farhågorna att förslaget

skulle komma att leda till en allmän sänkning av priserna på jordbruksfastigheter

knappast vara befogade. Prisläget på fastighetsmarknaden torde

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

icke i någon högre grad påverkas av de försäljningssummor som uppnås vid

exekutiva auktioner. Även vad lagrådet anfört om riskerna för lojala kreditgivare

m. fl. synes mig överdrivet. Redan för närvarande måste ju en inteckningshavare,

som inropar en fastighet på exekutiv auktion och sedermera

vill avyttra den, räkna med att försäljning kan ske endast till någon

som kan godkännas enligt jordförvärvslagen. Praktiskt taget alla sådana

personer skola enligt förslaget kunna uppträda som köpare även vid tvångsförsäljning,

och konkurrensen bör därför i allmänhet kunna bli tillräckligt

stor för att ett skäligt pris skall uppnås. Den särskilda säkerhetsregeln att

försäljning ej må ske till lägre pris än det som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens

värdering torde följaktligen ej behöva tillämpas annat än i

undantagsfall. Värdet av denna regel kan naturligtvis bedömas olika, men

för min del anser jag den vara ägnad att bereda ett så tillfredsställande

skydd som rimligen kan begäras. Jag förutsätter därvid att utmätningsmannen

vid sin uppskattning skall söka fastställa värdet så, att det motsvarar

vad som kan beräknas inflyta vid frivillig försäljning. Vid remissen till lagrådet

har jag anfört att utmätningsmannen i fall varom nu är fråga alltid

syntes böra samråda med lantbruksnämnden och att föreskrifter om sådant

samråd borde meddelas i administrativ ordning. En av lagrådets ledamöter

har yttrat att det med hänsyn till lantbruksnämndens ställning icke kunde

vara lämpligt att den finge utöva något inflytande på värderingen. Denna

åsikt kan jag icke dela. Lantbruksnämnderna få genom sin verksamhet en

god överblick över fastighetsmarknaden i orten och böra därför kunna lämna

utmätningsmannen en värdefull hjälp. Någon fara för att nämnderna därvid

skulle låta sig påverkas av obehöriga hänsyn torde icke vara för handen.

Såsom sistnämnde ledamot framhållit kan mot det föreslagna systemet

med avyttringsskyldighet invändas, att det icke förhindrar att jordbruksfastigheter

åtminstone under kortare tider kunna komma att ägas av olämpliga

personer. Det är också riktigt att avyttringsskyldigheten kan kringgås

genom att före respittidens utgång arrangera en ny exekutiv auktion. Den

omständigheten att förslaget icke fullständigt tillgodoser de jordpolitiska

önskemålen synes mig emellertid icke böra få undanskymma de fördelar

som kunna vinnas med detsamma.

Vad slutligen beträffar invändningen att bestämmelserna om avyttringsskyldighet

måste befaras bli ineffektiva, enär illojala förvärvare kunde räkna

med att jordförvärvslagen skulle ha upphört att gälla innan förordnande

om tvångsförsäljning hunnit meddelas, vill jag — utan att ingå på frågan om

lagens fortsatta bestånd — som min mening uttala, att redan möjligheten

av att avyttringsskyldigheten kommer att fortvara torde medföra, att skentransaktioner

av det slag som hittills förekommit komma att förlora det

mesta av sin lockelse.

På grund av vad sålunda anförts och då någon från alla synpunkter lämpligare

utväg att komma till rätta med de arrangerade exekutiva auktionerna

icke torde stå att finna, anser jag övervägande skäl tala för att förslaget

i denna del bör genomföras.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 24.

77

Jämväl vad angår frågan om införande av tillståndstvång för förvärv genom

gåva vidhåller jag den ståndpunkt jag tidigare intagit. De principiella

betänkligheter som från lagrådets sida anförts mot en sådan lagändring

synas mig icke böra erhålla avgörande betydelse. Jag erinrar att 1916 och

1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att förvärva fastighet in. in.

båda äro tillämpliga även på gåvoförvärv.

I andra hand har i lagrådsutlåtandet hemställts om jämkningar i förslaget

på flera punkter.

Sålunda har anförts att, om gåvoförvärven indroges under lagen, särskilda

regler borde meddelas angående tillståndsprövningen vid dylika förvärv,

så att inga andra gåvor förhindrades än sådana som skett i illojalt

syfte. Därigenom skulle emellertid enligt min uppfattning lantbruksnämnderna

komma att ställas inför alltför svåra och ömtåliga bedömningsfrågor.

Jag har därför icke ansett mig böra biträda nämnda hemställan. Tillräckliga

möjligheter att undvika stötande resultat vid prövning av gåvoförvärv

torde föreligga redan genom stadgandet i 3 § andra stycket att i där avsedda

fall förvärvstillstånd alltid må beviljas, om särskilt skäl därtill är

för handen.

I fråga om de exekutiva förvärven har lagrådet föreslagit, att inköpsrätt

vid tvångsauktion enligt 4 b § skall tillerkännas även banker, hypoteksföreningar

och jordbrukets kreditkassor. Detta önskemål har beaktats.

Vidare har lagrådet ansett att, beträffande fastighet med jordbruk, sådan

inropsrätt som nyss sagts borde medgivas också för en var som vid auktionen

kunde förete »landsfiskalsintyg». Vid remissen till lagrådet anförde jag,

att det knappast syntes erforderligt att meddela föreskrifter om ett intygsförfarande

vid tvångsauktioner, enär det i praktiken vore förenat med

föga mindre besvär att anskaffa ett intyg än att göra ansökan om tillstånd

hos lantbruksnämnden. Från jordpolitisk synpunkt är emellertid intet att

invända mot lagrådets förslag, och jag har därför ej velat motsätta mig

detsamma. Föreskrifter i ämnet ha upptagits i 6 § tredje stycket.

Ej heller har jag något att erinra mot att »landsfiskalsintyg» —- på sätt

lagrådet jämväl hemställt — får medföra befrielse från avyttringsskyldighet

efter inrop på exekutiv auktion, om det företes i samband med sökande

av lagfart inom tre månader från det fånget skedde. Även härom ha därför

bestämmelser intagits i 6 § tredje stycket.

Lagrådet har ytterligare anfört att anteckning om förefintligheten av

avyttringsskyldighet syntes böra göras i fastighctsboken samt i lagfartsoch

äganderättsbevis som utfärdades angående fastigheten. I samband därmed

har lagrådet ifrågasatt, om icke underlåtenhet att verkställa dylik anteckning

borde medföra att avyttringsskyldigheten förfölle. Lagrådet har

tillagt, att om dess nu ifrågavarande hemställan bifölles, motsvarande föreskrifter

syntes böra meddelas beträffande liknande fall enligt andra lagar

som stadgade avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Såsom lagrådet framhållit kan det i de fall, då avyttringsskyldighet enligt

4 a § är för handen, ur flera synpunkter vara av värde att upplysning

därom lämnas i äganderättsbevis och liknande handlingar. Jag har därför

låtit i nämnda paragraf införa ett stadgande, att anteckning om dylik skyldighet

skall göras i fastighetsboken när lagfart sökes, såframt det ej visas

att skyldigheten dåmera upphört. Föreskrifter om att sådan anteckning

skall verkställas även i äganderätts- och gravationsbevis torde böra meddelas

i administrativ ordning. Däremot föreligga enligt min mening icke

tillräckliga skäl för att låta avyttringsskyldighet förfalla, om den icke blivit

vederbörligen anmärkt i fastighetsboken. Ej heller finner jag det påkallat

att nu upptaga frågan om att införa bestämmelser i förevarande ämne

jämväl i andra lagar.

Lagrådet har också ifrågasatt om det verkligen vore lämpligt att — såsom

skett i det remitterade förslaget — göra undantag från reglerna om

avyttringsskyldighet i fråga om sådana rättssubjekt som avses i 1916 och

1925 års lagar. Visserligen stadgades avyttringsskyldighet jämväl i dessa

båda lagar, men bestämmelserna där vore i flera hänseenden mindre stränga,

och det kunde icke vara rimligt att bolag och utlänningar erhölle en mera

gynnad ställning än svenska medborgare. Om undantagsstadgandet i fråga

ansåges böra bibehållas, vore det enligt lagrådets mening i vart fall nödigt

att respittiden för avyttring enligt förevarande lag gåves samma längd

som i 1916 och 1925 års lagar, d. v. s. bestämdes till tre i stället för föreslagna

två år. Även andra omständigheter kunde för övrigt åberopas till

stöd för att förlänga fristen eller åtminstone låta länsstyrelsen få medgiva

anstånd jämväl för andra än inteckningshavare.

Vad lagrådet sålunda yttrat har icke givit mig anledning att föreslå någon

ändring i det remitterade förslaget. Vägande praktiska skäl tala uppenbarligen

för att frågan, huruvida ett bolag eller en utlänning skall få behålla

en fastighet som inropats på exekutiv auktion, icke skall behöva prövas

såväl av lantbruksnämnden som, ur delvis andra synpunkter, av Kungl.

Maj :t eller länsstyrelsen. Jag vidhåller därför min åsikt att de i förslaget

upptagna reglerna om avyttringsskyldighet icke böra gälla för de fall då

1916 eller 1925 års lag är tillämplig å fånget. Enligt min uppfattning måste

det också möta starka betänkligheter att för övriga fall medgiva längre

respittid än enligt förslaget. Snarare kunde det ifrågasättas att även i 1916

och 1925 års lagar begränsa fristen till två år. Detta spörsmål torde emellertid

ej behöva upptagas till övervägande innan ståndpunkt tagits till frågan

om jordförvärvslagens fortsatta bestånd.

Härutöver har lagrådet erinrat, att förslagets bestämmelser om avyttt

ringsskyldighet skilde sig från motsvarande stadganden i 1916 och 1925

års lagar även såtillvida, att denna skyldighet enligt förslaget skulle anses

fullgjord så snart en överlåtelse i laga ordning kommit till stånd, medan

det enligt 1916 och 1925 års lagar dessutom krävdes, att lagfart å överlåtelsen

blivit sökt. Lagrådet har ansett, att fordran på lagfartsansökan borde

uppställas jämväl i förevarande fall. Denna åsikt kan jag emellertid

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

79

icke biträda. Redan av bestämmelserna i 2 § jordförvärvslagen följer, att

en avyttring regelmässigt blir ogiltig och således ej kan åberopas för att

undgå tvångsförsäljning, om ej antingen tillstånd till förvärvet sökts hos

lantbruksnämnden inom tre månader från fånget eller ock lagfartsansökan

med stöd av »landsfiskalsintyg» gjorts inom samma tid. Någon risk

för att tvångsförsäljning skall kunna oskäligt uppehållas genom skentransaktioner

föreligger därför knappast. Med hänsyn härtill synes det mig icke

nödvändigt att kräva att en avyttring, för att kunna godtagas, skall hh

fullföljts genom lagfartsansökan. En sådan ansökan är ju förenad med

kostnader för stämpel m. in., och man kan icke bortse från möjligheten av

att dessa kostnader kunna bli onyttiga, om förvärvstillstånd ej hunnit sökas

på förhand och sedermera ingiven framställning om dylikt tillstånd

avslås. Lagrådet har erinrat om att förslaget, i likhet med 1916 och 1925

års lagar, innehåller en regel att förordnande om tvångsförsäljning skall

gå i verkställighet, även om det befinnes att vederbörande, när förordnandet

meddelades, redan avyttrat fastigheten. I samband därmed har lagrådet gjort

gällande, att nämnda regel i 1916 och 1925 års lagar endast vore avsedd

att ytterligare understryka, att hänsyn ej skulle tagas till frivilliga överlåtelser,

om vilka upplysning ej kunnat erhållas ur lagfartsprotokollet, men

att den däremot, om förslaget ej kompletterades med ett krav på lagfartsansökan,

där måste få den icke önskvärda innebörden att förordnande om

tvångsförsäljning skulle verkställas, även om det tillkommit utan att laga

förutsättningar därför förelegat. Med anledning härav vill jag framhålla,

att enligt förslaget försäljningsförordnande skall kunna meddelas endast

efter framställning av lantbruksnämnden. Uppenbarligen bör det därvid

åligga nämnden att visa, att erforderliga förutsättningar för tvångsförsäljning

äro för handen. I praktiken kommer detta att innebära att nämnden

tvingas att sätta sig i förbindelse med den avyttringsskyldige och höra

honom i saken, men häremot torde så mycket mindre vara något att invända,

som en sådan åtgärd tydligen ändock ej bör underlåtas innan ett

så allvarligt ingripande som en tvångsförsäljning påkallas. Den nyssnämnda

regeln att försäljningsförordnande skall gå i verkställighet även om det

befinnes att fastigheten, när förordnandet meddelades, redan blivit avyttrad,

har avseende endast på överlåtelse som skett efter respittidens utgång.

I detta sammanhang vill jag betona att förslaget icke ålägger lantbruksnämnden

någon skyldighet att begära tvångsförsäljning, så snart fristen

för frivillig avyttring gått till ända, utan endast ger nämnden en rätt därtill.

Nämnden äger sålunda taga hänsyn till en överlåtelse, som sker efter

utgången av denna frist, och den kan också lämna tillstånd att behålla

fastigheten utan hinder av alt ansökan därom göres först mer än två år

från det den exekutiva auktionen vann laga kraft. I överensstämmelse härmed

bör det också stå lantbruksnämnden fritt att återkalla en framställd

begäran om tvångsförsäljning, såframt efter dess avlåtandc en godtagbar

frivillig avyttring skett eller frågan om tillstånd att behålla fastigheten kommit

i ett nytt läge. Detta bör gälla även för den händelse förordnande om

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

tvångsförsäljning redan hunnit meddelas men ännu ej gått i verkställighet.

Till utmärkande härav har en ändring vidtagits i det inledande stadgandet

i 4 b §.

Med anledning av ett uttalande av en bland lagrådsledamöterna vill jag

vidare som min uppfattning framhålla, att för den händelse en avyttringsskyldig

fastighetsägare avlider, skyldigheten bör övergå på dödsboet och,

sedan skifte skett, på den arvinge eller testamentstagare som fastigheten

tillfaller. Självfallet är att denne därvid skall äga rätt att söka lantbruksnämndens

tillstånd att behålla fastigheten.

En annan fråga, som också upptagits till behandling i lagrådsutlåtandet,

är hur det skall förfaras, om någon, som är underkastad avyttringsskyldighet

efter inrop på exekutiv auktion, säljer en del av fastigheten men hinder

möter mot avstyckning av detta område. För min del förutsätter jag att i

dylika fall tvångsförsäljning av den del, som är kvar i inroparens ägo, icke

skall påkallas med mindre lantbruksnämnden först sökt att genom förhandlingar

få till stånd antingen en återgång av överlåtelsen eller ock sådan

jämkning i densamma att avstyckning kan äga rum. I praktiken torde förevarande

spörsmål icke komma att få någon större betydelse.

I fråga om den tekniska utformningen av förslaget har lagrådet förordat

att i 4 b § skulle — i anslutning till föreskriften att vid tvångsauktion skall

så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om fastigheten

blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten — tilläggas

ett stadgande om att försäljning skall ske, även om innehavaren av den

fordringen bestrider det. Dessutom har lagrådet anmärkt, att paragrafen

ej gåve klarhet om vad som skulle betraktas som lägsta budet samt att dess

utformning syntes kunna medföra komplikationer i sådana fall då gemensamma

inteckningar förelåge. På grund av vad sålunda anförts har omformulering

skett på vissa punkter.

Med den avfattning lagtexten därvid erhållit torde det tillräckligt tydligt

framgå att »lägsta budet» skall anses ligga omedelbart ovanför kostnaderna

för förfarandet. Om detta bud uppnås men den bjudna köpeskillingen understiger

det minimipris som framkommit vid utmätningsmannens värdering,

får situationen bedömas på samma sätt som då vid vanlig exekutiv

auktion täckning visserligen erhålles för en del av exekutionsfordringen

men försäljning ändock ej kommer till stånd därför att utmätningssökanden

bestrider det.

Slutligen har i lagrådsutlåtandet hemställts om formella jämkningar i

4 a § fjärde stycket och 4 b § sista stycket. Dessa önskemål ha beaktats.

Förslaget till ändringar i lagen om kronans förköpsrätt.

Mot detta förslag har lagrådet till en början anmärkt, att förutsättningarna

för att kronans förköpsrätt skall gå före arrendators angivits på ett

sätt som icke syntes stämma med grunderna för den ifrågasatta lagändring
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

en. Den omständigheten, att arrendatorn vore ägare till en annan, bärkraftig

brukningsdel eller att han finge sin huvudsakliga utkomst på annat sätt

än från jordbruket på den arrenderade fastigheten, hindrade nämligen icke

att han hade behov av sistnämnda fastighet för sin försörjning och därför

borde, framför kronan, äga rätt att lösa till sig den. Vad lagrådet i denna

del yttrat har dock icke givit mig anledning att vidtaga någon ändring i den

föreslagna lagtexten. Jag förutsätter att lantbruksnämnderna vid tillämpningen

skola taga tillbörlig hänsyn till arrendatorernas berättigade intressen.

Vidare har lagrådet anfört, att det vid kollision mellan kronans och arrendators

anspråk på förköpsrätt syntes böra ankomma på domstolen att

pröva, huruvida stadgade förutsättningar för att kronans förköpsrätt skulle

gå före verkligen vore för handen. I samband därmed har lagrådet erinrat

att frågan, huruvida fastigheten vore behövlig för rationaliseringsändamål,

enligt motiven till lagen om kronans förköpsrätt icke skulle höra till domstols

bedömande utan endast prövas i administrativ väg. Lagrådet har ansett,

att denna begränsning av domstolsprövningens föremål lämpligen borde

komma till uttryck i lagtexten genom införande av ett särskilt stadgande

i ämnet. Om så skedde, koinme därav också att med tillräcklig tydlighet

framgå, att den prövning som föranleddes av det remitterade förslaget icke

skulle vara undandragen domstolarna.

För min del anser jag det uppenbart att det skall tillhöra domstolarnas

befogenhet att pröva, huruvida laga förutsättningar för att kronans förköpsrätt

skall äga företräde framför arrendators föreligga i det särskilda

fallet. Från denna synpunkt synes det mig därför icke påkallat att något

särskilt stadgande meddelas angående gränsdragningen mellan domstolarnas

och de administrativa myndigheternas kompetens i förköpsärenden. Det

torde ej heller av andra skäl vara behövligt att införa en uttrycklig bestämmelse

om att domstol ej äger ingå på frågan, huruvida vederbörande fastighet

är behövlig för rationaliseringsändamål. Denna grundsats lär nämligen

kunna anses vara allmänt erkänd. Lagrådets hemställan på förevarandc

punkt har därför ej föranlett någon ändring av förslaget.

I lagrådets utlåtande har också hemställts dels om en förtydligande jämkning

i förslagets 1 §, dels ock om ett tillägg till 6 § andra stycket av den

innebörden, all därest såväl kronan som arrendator för talan om förköpsrätt,

målen skola handläggas i en rättegång. Dessa önskemål ha iakttagits.

Slutligen har lagrådet upptagit ett spörsmål som icke står i omedelbart

samband med det remitterade förslaget. Enligt 4 § i lagen har ägare av jordbruksfastighet,

som överväger att sälja fastigheten och vill få reda på om

han bör räkna med att kronan därvid kan komma att utöva sin förköpsrätt,

möjlighet att vända sig till lantbruksnämnden med förfrågan, huruvida

fastigheten anses behövlig för rationaliseringsändamål. Därest en sådan

framställning göres, är nämnden skyldig att meddela beslut i frågan,

gällande för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden i dylikt beslut

förklarat alt behov av fastigheten icke föreligger, får kronans förköps
0

Bilumg till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 24.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 24.

rätt ej göras gällande under den tid beslutet avser. Är beslutet av motsatt

innebörd, kan talan fullföljas till högre myndighet, men om det vinner

laga kraft medför det, enligt ett stadgande i 14 § andra stycket, den verkan

att, så länge det gäller, beslut av lantbruksnämnden att utöva förköpsrättcn

icke kan överklagas av vederbörande köpare. Lagrådet har nu hemställt

att nämnda stadgande om begränsning av köpares klagorätt måtte upphävas.

Till stöd härför har anförts bl. a. att spörsmålet om fastighetens behövlighet

för rationaliseringsändamål kunde ha kommit i ett helt nytt läge under

den tid som förflutit sedan säljaren gjorde sin förfrågan i saken. Enligt

min uppfattning kan denna synpunkt icke lämnas utan avseende. På

grund härav, och då även billighetsskäl tala för att köparen bör äga klagorätt

också i de fall som nu åsyftas, har jag i denna del ansett mig böra biträda

lagrådets hemställan. Lagrådet har anfört, att därest dess nu ifrågavarande

anmärkning iakttoges, även bestämmelsen i 14 § sista stycket syntes

kunna utgå. Då denna bestämmelse torde kunna vara till viss praktisk

nytta har jag emellertid låtit den kvarstå.

Förslaget om ändring i lagen om arrendators förköpsrätt.

Rörande detta lagförslag har lagrådet erinrat, att beskrivningen av de fall,

då arrendators förköpsrätt vid försäljning till kronan skall vika för rationaliseringsintresset,

icke syntes överensstämma med grunderna för förslaget.

Beträffande nämnda fråga torde jag få hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen

av lagen om kronans förköpsrätt.

Härjämte har lagrådet hemställt att föreskriften, att arrendators förköpsrätt

ej må begagnas om fastigheten inlöses enligt lagen om kronans förköpsrätt,

skall ersättas med en hänvisning till sistnämnda lag. Denna hemställan,

som avser endast ett formellt spörsmål, har beaktats.

Slutligen har lagrådet påyrkat att i 4 § i lagen skall införas en föreskrift

att, om både arrendator och kronan föra talan om förköpsrätt, målen

skola handläggas i en rättegång. Jämväl detta önskemål har tillgodosetts,

vilket föranlett jämkningar också i förslagets rubrik och ingress.

Utöver de ändringar i förslagen, för vilka nyss redogjorts, ha på några

punkter vidtagits redaktionella jämkningar. Dessutom har tiden för de föreslagna

lagarnas ikraftträdande ändrats och angivits till dagen efter den,

då de utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I enlighet med det anförda föreligga nu förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1917 (nr 324) om kronans förköpsrätt;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 24.

Härefter hemställer föredraganden att nämnda lagförslag måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet;

Einar Herlitz.

Doktrin (1)

  1. Ann Numhauser-Henning, Förvärvslagarna—ett hinder för s k dold samäganderätt i äktenskap och samboförhållanden, JT 1990/91 nr 2 s. 199, på s. 214

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:123 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj: ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 a1 i texten
  2. 3LU 1951:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 1990/91 s. 199 Ann Numhauser-Henning, Förvärvslagarna—ett hinder för s k dold samäganderätt i äktenskap och samboförhållanden s. 214 i texten