Angående grunder för skattelindring åt synnerligt skatletyngda kommuner m. m
1951-01-19 · 82 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 80 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:44, Angående grunder för skattelindring åt synnerligt skatletyngda kommuner m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
1
Nr 44.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående grunder för
skattelindring åt synnerligt skatletyngda kommuner
m. m.; given Stockholms slott den 19 januari 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås nya grunder för understöd åt skattetyngda kommuner
(skattelindringsbidrag). De nya grunderna äro utformade efter riktlinjen,
att bidragen skola för de skattetyngda kommunerna motväga verkningarna
av bristen på skatteunderlag. Antalet skattekronor per invånare i
en kommun skall sålunda enligt förslaget vara avgörande både för kommunens
rätt till ordinarie skattelindring och för den procentsats, varmed bidrag
utgår till kommunen. Ordinarie bidrag skall utgå endast till sådana
kommuner, vilkas beräknade skattetryck överstiger 11 kronor per skattekrona
och vilkas skatteunderlag per invånare understiger en viss för varje
år fastställd siffra, gränsunderlaget. Genom att gränsunderlaget fastställes
efter medelskatteunderlaget per invånare för rikets landskommuner vid föregående
års taxering innefattar systemet en automatisk anpassning efter
den allmänna inkomstnivåns förändringar. Utdebiteringsgränsen, 11 kronor,
har bestämts i anslutning till grunderna för ortsavdragsreformen. Vidare
tillgodoses önskemålet om fastställande av bidragen i förväg, så att
definitiva belopp kunna upptagas i kommunernas utgifts- och inkomststater.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 44.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 januari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för inrikesdepartementet förslag till nya grunder
för skattelindring till synnerligt skattetyngda kommuner, m. m. och
anför därvid följande.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
sjunde huvudtiteln, punkt 63, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1951/52 beräkna till Bidrag till
skattetyngda kommuner ett förslagsanslag av 5 000 000 kronor.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
Inledning.
En översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöden till skattetyngda
kommuner har länge stått på dagordningen. I olika sammanhang
har riksdagen gjort framställningar i ämnet.
1935 års riksdag (skriv, nr 298) anhöll sålunda om undersökning rörande
sådan ändring i den ännu gällande förordningen den 16 december 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
kommuner att vid beräkning av skattetrycket behörig hänsyn skulle tagas
till kommunernas utgifter för folkpensioneringen. Nämnda skrivelse överlämnades
åt den av Kungl. Maj:t den 24 januari 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av beredningens
uppdrag.
Vidare ha 19V7 och 19i9 års riksdagar i anledning av vissa motioner i
ämnet framhållit (skriv, nr 7) såsom angeläget, att förslag till ändrade
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
3
grunder för den kommunala skatteut jämningen utan onödigt uppskov förelädes
riksdagen. Dessa riksdagens uttalanden torde få ses mot bakgrunden
av det hos Kungl. Maj :t sedan år 1943 liggande förslag till nya grunder
för skatteutjämningen, som efter flerårigt utredningsarbete framlagts
av nyssnämnda kommunalskatteberedning1 (SOU 1943:43). Sedan detta
förslag — vartill jag återkommer i det följande — varit föremål för sedvanlig
remissbehandling, hade dåvarande chefen för finansdepartementet
vid ett par tillfällen i samband med anmälan av anslagsäskanden i statsverkspropositionen
till bidrag till skattetyngda kommuner framhållit, att
beredningens förslag på grund av spörsmålets omfattande natur och särskilt
dess sammanhang med frågorna om socialvårdens ordnande och ändrad
kommunindelning icke kunnat föreläggas riksdagen.
Sedan jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949
tillkallat expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg och
sekreteraren hos svenska landskommunernas förbund S. Järdler med uppdrag,
bland annat, att i samråd med den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 25 februari 1949 tillsatta ortsavdragskommittén göra en översyn
av grunderna för skatteutjämningsunderstöd åt synnerligt skattetyngda
kommuner, har slutligen 1950 års riksdag (skriv, nr 7), vid avslag på två
motioner om viss modifikation i gällande grunder för skatteutjämningsunderstöden,
erinrat om den av mig tillsatta utredningen och uttalat en förväntan
att förslag i ämnet snarast möjligt skulle föreläggas riksdagen.
Nyssnämnda utredningsmän, vilka antagit benämningen kommunala skattelindringsutredningen,
ha med skrivelse den 5 april 1950 framlagt betänkande
med förslag till nya grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner. I skrivelsen har tillika i anledning av det anbefallda
samrådet med ortsavdragskommittén anmälts, att kommittén — vilken består
av ledamöterna av riksdagens första kammare H. R. Anderberg, H. L. E.
Sjödahl, tillika ordf., C. G. Velander och O. E. Werner (i Höjen) samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare K. A. M. Andersson (i Löbbo), E. H.
Kärrlander och N. Persson (i Svensköp) — lämnat sin anslutning till huvudgrunderna
i det föreslagna systemet.
Sedan skattelindringsutredningens betänkande, som avlämnats i stencilerat
skick, numera varit föremål för remissbehandling och ytterligare
överväganden i finansdepartementet, anmäler jag i det följande utredningens
förslag till nya grunder och yttranden däröver. Tillika får jag såsom en
bakgrund härtill lämna en kort redogörelse för kommunalskatteberedningens
allmänna överväganden och förslag angående nya skatteutjämningsgrunder
och däröver avgivna remissyttranden.
Till en början lämnar jag en sammanfattning av de nuvarande grunderna
för skatteutjämningsunderstöd och deras tillämpning m. m., delvis i anslutning
till skattelindringsutredningens framställning.
* Vid betänkandets avgivande utgjordes beredningen av ledamöterna av första kammaren A. J.
Bärg, tillika ordf., och C. G. Veländer, ledamöterna av andra kammaren K. A. Af. Andersson
(i Löbbo), O. E. Sandberg (i Böle) och O. E. Werner (i Ilöjen) samt landskamreraren C. Bcrgsledl.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Nuvarande grunder för skatteutjämningsunderstöd till synnerligt
skattetyngda kommuner.
Gällande bestämmelser.
Gällande bestämmelser rörande tilldelningen av skatteutjämningsmedel
återfinnas i förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner (ändr.
SFS 1928:396, 1945:904 och 1947:593), i det följande benämnd skatteutjämningsförordningen.
Bestämmelser rörande ansökningsförfarandet och
utbetalningen av sådant understöd ha meddelats i kungörelsen den 18 oktober
1946 (nr 667), vilken ersatte den tidigare gällande kungörelsen den 28
september 1928 (nr 366) i samma ämne.
Enligt skatteutjämningsförordningen kunna förutom de borgerliga primärkommunerna
vissa specialkommuner komma i åtnjutande av skatteutjämningsunderstöd,
nämligen församlingar och skoldistrikt (1 §) samt
municipalsamhällen (7 §). Även del av kommun, därest densamma ingår i
församling eller skoldistrikt som omfattar även annan kommun eller del
därav, kan erhålla understöd (1 §). Förordningen gör icke någon principiell
skillnad mellan landskommun och stad i fråga om rätt till skatteutjämning.
För erhållande av understöd förutsättes i princip (2 § 1 mom.), att skattebördan
i kommunen eller kommundelen överskrider en viss gräns både
vad beträffar den totala skattebördan och vad beträffar vissa angivna privilegierade
utgifter, vilka ansetts vara av mera statlig karaktär än andra kommunala
utgifter och på grund därav ansetts särskilt motivera ett understöd,
om bördan av desamma blir för tung för kommunen. Med kommunens totala
skattebörda avses icke blott utdebiteringen för den borgerliga kommunen,
församlingen och skoldistriktet utan även landstingsskatten. Härvid räknas
med den utdebitering, som skulle ha förelegat, om skatteutjämning ej beräknats
på inkomstsidan. För understöd erfordras enligt förordningen, att
den totala skattebördan inom konnnunområdet skall ha överskridit 10 kronor
per skattekrona (i forts, forkortat till kr/skr) såväl under det löpande
året som i medeltal för det löpande året och de två närmast föregående åren.
Detta s. k. 10-kronorsvillkor är absolut, varför ett kommunområde, vars
totala skattebörda icke överstiger 10 kr/skr, enligt 1927 års förordning är
uteslutet från utjämningsunderstöd. Riksdagen har dock under en följd av
år bemyndigat Kungl. Maj :t att av förslagsanslaget till Bidrag till skattetyngda
kommuner taga i anspråk högst 500 000 kr. för beredande av understöd
åt synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse från de i förordningen
stadgade grunderna. Vidare kräver förordningen, att kommunområdets
utgifter för de s. k. privilegierade ändamålen, d. v. s. utgifterna för
kyrko- och folkskoleväsen samt fattigvårds- och barnavårdsväsen, under löpande
året överskridit 5 kronor 50 öre per skattekrona (5: 50-villkoret).
Förutom det med hänsyn till nyssnämnda båda förutsättningar reglerade
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
5
understödet (här nedan benämnt ordinarie understöd) kan understöd, om
synnerliga skäl därtill äro, utgå till stad eller annat kommunoinråde ändå
att 5: 50-villkoret icke är uppfyllt. För erhållande av sådant extra understöd
förutsättes (2 § 2 mom.) ett varaktigt synnerligen högt skattetryck, som
föranletts därav, att den beskattningsbara inkomsten varit väsentligt lägre
än i liknande kommuner eller att de allmänna ekonomiska förhållandena
undergått en avsevärd försämring.
Vid beräkningen av det totala skattetrycket ingår landstingsskatten med
det utdebiteradc beloppet, medan justeringar nedåt av kommunalskatten i
vissa fall skola verkställas, nämligen med hänsyn till dels sådana inkomster,
som eventuellt funnits tillgängliga för täckande av utgifterna men icke tagits
i anspråk, dels ock för sådana i staten upptagna utgifter, som avse ränta
och amortering å lån för andra ändamål än de förutnämnda privilegierade
ändamålen samt sundhetsväsen (3 §). Alla annuiteter för andra än dessa
ändamål skola sålunda avdragas.
Även om nyssnämnda förutsättningar för ordinarie understöd föreligga,
må Kungl. Maj :t nedsätta understödet till lägre belopp än som eljest bort
utgå eller helt vägra understöd (4 § 1 mom. b). Detta gäller i första hand,
när det höga skattetrycket anses väsentligen ha förorsakats genom vissa
kommunens åtgöranden, som gjort utdebiteringens höjd till mindre tillförlitligt
underlag för bedömande av skattetrycket. Förordningen nämner tre
fall. För låga fastighetstaxeringar inom kommunen är det första, vilket innebär
att skattebördan inom kommunen då endast skenbart är tyngre än
inom kommuner med riktigare taxeringar. Det andra fallet avser den självförvållade
ökning av skattebördan, som orsakats av anstalter, vilka icke
varit av trängande behov påkallade. Det tredje fallet slutligen rör utgifter,
vilka visserligen varit behövliga men enligt normal hushållning bort bestridas
genom lånemedel eller eljest annorledes än med utdebiterade medel. Här
avses exempelvis att såsom löpande utgifter bestritts kostnader för kapitalinvesteringar,
vilka normalt fördelas på ett flertal år, eller att underskott å
affärsverksamhet bestritts av uttaxerade medel i stället för genom normala
avgiftshöjningar. Kungl. Maj:t äger därjämte befogenhet att minska eller
helt vägra ordinarie understöd, därest särskilda skäl därtill eljest föranleda.
Storleken av det ordinarie understödet är reglerat med hänsyn både till
5: 50-villkoret och 10-kronorsvillkoret, i förstnämnda hänseende negativt
och i sistnämnda hänseende enligt en särskild skala. Förordningen föreskriver
sålunda (4 § 1 inom.), att ordinarie understöd icke i något fall må utgå
med högre belopp än som erfordras för att skattetrycket för de s. k. privilegierade
ändamålen skall nedgå till 5 kr. 50 öre per skattekrona. Med denna
begränsning fastställas som regel de ordinarie understödsbeloppen enligt en
i förhållande till den sammanlagda kommunala utdebiteringens belopp progressiv
skala, eller med 30 procent för den del av skatten, som överstiger
10 men icke 12 kr., med 40 procent för den del av skatten, som överstiger
12 men icke 14 kr. samt med 50 procent för den del av skatten, som överstiger
14 kr/skr.
Den nu angivna skalan utgör den allmänna beräkningsgrunden vid un
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
derstödens fastställande, men Kungl. Maj :t har tillagts befogenhet ej endast
att, som förut nämnts, nedsätta eller helt vägra understöd utan även
att när särskilda skäl därtill äro, höja understöd utöver det belopp, som
följer skalan (4 § 1 mom).
Sådana sänkningar, som av Kungl. Maj :t göras exempelvis då en kommun
vidtagit anstalter av icke trängande behov eller bekostat kapitalinvesteringar
i onormal utsträckning med uttaxerade medel, verkställas vid understödets
fastställande merendels i form av avdrag. På samma sätt verkställas
justeringar, då tillgängliga inkomster icke tagits i anspråk eller anslag
till kostnader för icke understödsberättigade räntor och amorteringar
skola frånräknas. Sedan det verkliga skattetrycket ökats med den utdebitering,
som motsvarar preliminärt beräknat skatteutjämningsunderstöd, och
minskats med den utdebiteringssiffra, som motsvarar de ifrågakommande
avdragens summa, framkommer det beräknade skattetrycket, på vilket den
förutnämnda skalan för understödets fastställande appliceras.
Kungl. Maj :ts befogenhet att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva höjningar
av understöden utöver vad som följer enligt skalan är så till vida begränsad,
att dessa extra understöd tillhopa med extra understöd i fall, där
5: 50-villkoret icke uppfyllts, sammanlagt för år ej må överstiga de enligt
skalan utgående beloppen med mer än 3 milj. kr. (4 § 4 mom.).
Befogenheten att utdela extra understöd av förstnämnda slag har av
Kungl. Maj :t utnyttjats främst för att bringa hjälp åt kommuner med exceptionellt
högt skattetryck i syfte att för dem generellt sänka det beräknade
skattetrycket till viss utdebiteringssiffra. Denna siffra, som i viss mån varierat
under olika år med hänsyn till möjligheterna att inom nämnda ram av
3 milj. kr. tillgodose kommunernas behov, har icke varit i annan mån officiellt
fastställd än att den för visst år lagts till grund för bestämmande av
ifrågavarande schablonmässigt beräknade extra understöd. I samband med
beslut om viss höjning av skattelindringsanslaget gjorde 1947 års riksdag
(skriv, nr 7) ett uttalande, att extra understöd skulle utgå i sådan utsträckning,
att det högsta beräknade skattetrycket nedbringades från 15 kr/skr
— som av Kungl. Maj :t tillämpats närmast föregående år — till 14 kr/skr.
Denna gränsbestämning har iakttagits sedan dess och innebär, att skatteutjämningsunderstödet
utgår till kommunerna med sammanlagt 100 procent,
i den mån det beräknade skattetrycket överstiger gränsen.
I fråga om åtnjutandet av skatteutjämningsunderstödet gällde tidigare
regeln (5 § förordningen), att ordinarie understöd genom avkortning i kommunalskatten
skulle komma de skattskyldiga till godo i förhållande till storleken
av vars och ens skatt, medan Kungl. Maj :t skulle beträffande extra
understöd förordna, huru understödet skulle komma de skattskyldiga tillgodo.
Efter källskattesystemets införande inflyter understödet till kommunens
kassa. Enligt 5 § i dess nuvarande lydelse skall i utgifts- och inkomststaten
för året efter det, då utdebiteringen bestämmes, såsom inkomst upptagas
det belopp, vartill understödet kan beräknas uppgå och utdebiteringen
bestämmas till det lägre belopp, som med hänsyn till det beräknade understödet
är erforderligt.
I fråga om ansökningsförfarandct gäller enligt förutnämnda kungörelse
den 18 oktober 1946 (nr 667), att ansökan om understöd, ställd till Kungl.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Maj :t, bör ingivas till länsstyrelsen senast den 5 november under det löpande
året. Ansökningen skall alltså göras på hösten strax efter det, att utgiftsoch
inkomststaten för det kommande året fastställts och i samband därmed
uttaxeringen beslutats. Vid ansökningen skola fogas — förutom de för
nämnda år beslutade utgifts- och inkomststater för kommunen och församlingen
samt i förekommande fall skoldistriktet eller municipalsamhället
•— uppgifter i vissa hänseenden enligt fastställda formulär, enligt vilka
bl. a. anslagen för kapitaländamål särskilt skola angivas. Så snart räkenskaperna
för kalenderåret före det, som ansökan avser, färdigställts, skall
kommunen insända preliminärt sammandrag över desamma jämte specificerade
förteckningar över dels behållningarna i samtliga kommunala fonder
vid årets utgång, dels ock till påföljande år för olika ändamål reserverade
anslagsmedel. Vanligen infordras även de fullständiga räkenskaperna
och andra handlingar, som kunna tjäna till ledning för bedömande av understödsbehovet
(jfr 6 § skatteutjämningsförordningen). Vid fastställande
av understödet för det år, som inkomst- och utgiftsstaterna avse, läggas sålunda
till grund ifrågavarande stater men därjämte en granskning av tidigare
års räkenskaper, främst i syfte att klarlägga den behållning eller det
underskott, som skolat ingå i nämnda stater.
Skatteutjämningsunderstöden beviljas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ärendena
beredas inom finansdepartementet och prövningen av ansökningar om
dylika understöd sker till stor del på grundval av skriftligt material. Under
senare år har dock i viss utsträckning förekommit, att de tjänstemän, som
inom departementet granska skatteutjämningsärenden, vid besök hos vederbörande
kommuner och genom överläggningar med kommunalmännen sökt
skaffa sig en kompletterande uppfattning om kommunernas behov av understöd.
Kungl. Maj :ts beslut om utdelande av understöd ha i regel fattats i juni
det år, som understödet avser. Stundom har dock för vissa kommuner det
slutliga avgörandet, i avvaktan på ytterligare utredning, uppskjutits till fram
på hösten, medan ett preliminärt fastställt belopp utbetalats på sommaren.
I den mån det av Kungl. Maj :t fastställda understödsbeloppet avviker från
det i staten beräknade beloppet, har underskottet fått upptagas såsom utgift
i ett kommande års stat och överskottet likaså regleras i ett senare års stat.
Tillämpningen av skatteutjämningsförordningen.
Beträffande tillämpningen av förordningen knyter sig det huvudsakliga
intresset vid den praxis i fråga om avdrag, som hos Kungl. Maj :t utvecklats
jämlikt 4 § 1 mom. b) och även 3 § b) förordningen. Som förut nämnts
fastställes understödsbeloppet efter det beräknade skattetryck, som kvarstår
sedan från det verkliga skattetrycket dragits den mot ifrågakommande
avdrag svarande utdebiteringssiffran. Utnyttjandet av denna avdragsrätt
har kommunala skattelindringsutredningen framhållit såsom det främsta
medlet att skapa rättvisa mellan olika kommuner och att förebygga verkningar
av sådana spekulationer från kommunernas sida, som gällande system
med 100 procents understöd över viss utdebitering kan sägas inbjuda
till.
Skattelindringsutredningen har lämnat i huvudsak följande sammanfattning
av ifrågavarande avdragspraxis och de förfaranden från kommunal
sida, som den avser att komina till rätta med.
Avdragen träffa i regel ej anslagen för löpande utgifter. Det är givetvis
svårt för finansdepartementet att — även om vid granskningen göras nog
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
granna jämförelser med tidigare års räkenskaper — alldeles bestämt hävda
att ett visst anslag är för högt. Uppenbart för höga anslag föranleda
dock avdrag. Anslagsändamålet kan också ligga i ytterkant av vad välställda
kommuner i allmänhet kosta på sig och fördenskull medföra avdrag.
Uppkomna överskott skola i enlighet med kommunallagarnas bestämmelser
upptagas såsom inkomstposter i senare års stater, antingen nästa
eller det därpå följande årets stat. I allmänhet disponeras överskotten lojalt
av understödskommunerna, men fall förekomma där kommunerna helt
eller delvis underlåta att i staten upptaga det överskott, som borde tagas i
anspråk. Ett annat sätt som praktiserats att minska överskott är att av
överskottsmedel utan vidare bestrida mycket betydande överskridanden av
unslag, särskilt sådana för kapitaländamål. Vid finansdepartementets
granskning har i de fall, då överskott sålunda icke upptagits i staten eller
icke disponerats på annat godtagbart sätt, verkställts justering genom avdrag
på så sätt, att understödsbeloppet nästföljande år sänkts till det belopp,
som skulle ha utgått, om överskottet disponerats till täckande av detta
års utgifter. Om överskott disponeras vid sidan av utgifts- och inkomststaten
betraktas dock den därmed finansierade utgiften på samma sätt som
om anslag för ändamålet funnits upptaget i staten. Om dispositionen av
överskottet sålunda avsett ett ändamål, för vilket understöd kunnat utgå,
exempelvis byggande av skola eller ålderdomshem, begränsas avdraget i
princip till att motsvara det belopp, varmed utgiften överstigit en normal
annuitet (jfr även vad senare anföres om behandlingen av fonderingsanslagen).
Den i 4 § 1 mom. b) skatteutjämningsförordningen förutsedda benägenheten
hos understödskommunerna att på skattestaten anvisa betydande
anslag för kapitaländamål — aktuella eller framtida — torde föranleda de
flesta avdragen. Avser medelsanvisningen ett aktuellt ändamål, till vilket
understöd kan erhållas, medräknas anslaget, i den mån det icke överstiger
en normal annuitet, medan återstoden i regel avdrages. Även på anslag inom
måttliga gränser till fonder för framtida företag kan understöd utgå,
därest ändamålet är av sådan art, att anslag till låneannuiteter för samma
ändamål skulle ha varit understödsberättigade. Understöd beräknas sålunda
med belopp motsvarande normal annuitet på fonderingsanslag till framtida
byggnader för de enligt 3 § c) i förordningen privilegierade ändamålen
(kyrka, folkskola, fattig- och barnavård samt sundhetsväsen). Är avsättningen
större, avdrages det överskjutande beloppet. På avsättningar till
andra, icke privilegierade ändamål beräknas däremot i princip icke understöd,
även om praxis tidigare varit något vacklande. Nämnda regel har
dock icke ansetts utgöra hinder för att understöd beräknas på anslag för
dylikt ändamål under själva byggnadsåret.
Även om det i och för sig kan vara en framsynt kommunalpolitik att
fondera medel till framlida byggnadsföretag o. d., särskilt i tider då skatteunderlaget
stiger och folk har lättare att betala skatterna, har det ansetts
nödvändigt att i praxis iakttaga viss försiktighet med beviljande av
understöd för dylika företag. Understödskommunerna böra ju rimligtvis
icke genom understöd till sådana fondavsättningar komma i bättre läge än
andra kommuner och sättas i stånd att med hjälp av skatteutjämningsmedel
lägga upp fonder i mer än vanlig utsträckning. Uppmärksamhet har
fördenskull måst ägnas åt att anslagen för dylika ändamål, även om ettvart
av beloppen icke överstiger normal annuitet, tillsammantagna hålla
sig inom måttliga gränser.
Beträffande anslag till skattereglerings- och kassaförlagsfonder har principen
varit, att de helt skola avdragas. I undantagsfall ha dock för kom
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
muner med särskilda likviditetssvårigheter förekommit, att avsättningar
till kassaförlagsfond godtagits. Vid utdelningen av 1949 års understöd
gjordes även vissa undantag från denna princip beträffande avsättningar
till skatteregleringsfonder i syfte att stimulera skatteutjämningskommunerna
att taga i anspråk inflytande avräkningslikvider vid källskatteuppbörden
för avsättning till skatteregleringsfonder. Med beviljandet av sådant
skatteunderstöd förutsattes då följa skyldighet för kommunen att vid stegrat
utdebiteringsbehov taga de fonderade medlen i anspråk. Understöd erhölls
år 1949 på dylika avsättningar, i den mån desamma föllo inom ramen
av vad vederbörande kommun enligt kommunala fondbildningslagen ägt utan
särskilt tillstånd avsätta till sådan fond, och utgick på 50 procent av det
belopp, varmed dylik avsättning skedde.
Även vid 1950 års utdelning har Kungl. Maj :t ägt samma befogenhet att
ge understöd på motsvarande fondavsättningar men icke funnit skäl att
utnyttja densamma.
Utdelade skatteutjämningsunderstöd.
En belysning av de belopp, som utbetalats i skatteutjämningsunderstöd,
och antalet understödda kommuner under åren 1918—1950, d. v. s. hela
den tid varunder statsbidrag av detta slag utgått till kommunerna, lämnas
i följande tabell.
Antalet skatteutjämningskommuner samt utbetalade belopp under åren 1918—1950.
År
Landskommuner
(inkl. köpingar)
Municipalsamhällen
Städer
Summa
Kronor
Antal
Kronor
Antal
Kronor
Antal
Kronor
1918
454
1 655 888
1 655 888
1919
472
2 253 676
2 253 676
1990
601
4 032 490
4 032 490
1991
626
5489 661
5 489 661
1999
454
5076 608
5 076 608
1923
454
4 518 621
4 518 621
1994
491
4 473 531
4 473 531
1925
546
3 989 357
3 989 357
1926
530
3 982 944
3 982 944
1927
540
4 081 854
4 081854
1928
557
4 423 906
4 423 906
1929
656
5 604 134
13
41445
4
146 246
5 <91 825
1930
736
5 923 219
18
51 299
4
133162
6 107 680
1931
752
5 635120
16
40 997
3
162 997
5 839 114
1932
799
7 142 426
14
24 323
5
234 988
7 401737
1933
867
10 045 504
23
56 556
8
674 461
10 776 521
1931
1092
15 310 678
41
229 474
8
1 075 297
16 615 449
1935
1238
15 941 064
52
167 837
12
997 199
17 106 100
1936
1253
14 647 674
47
153 485
8
632 178
15 433 337
1937
1 174
13 745 659
50
185 150
9
66y 676
14 600 485
1938
1 172
14 366 981
37
122 111
8
525 830
15 014 922
1939
1 059
13 073 606
27
88 691
7
616 937
13 779 234
1940
1053
14 401 812
27
78 715
6
498 087
14 978 614
1941
1 086
17 267 188
31
110 750
8
999 872
18 377 810
1942
1 120
18 984 656
41
141 314
9
1 050 882
20176 852
1943
992
18 111735
51
252 369
7
819 068
19 183172
1944
748
14791 419
35
254 392
5
471 678
15 517 489
1945
545
14 194 691
35
270 660
2
351 449
14 816 800
1946
392
13 260 263
25
289 923
2
325112
13 875 298 ''
1947
171
6 433 321
12
164 373
2
244 301
6 841 995
1948
107
4 022 837
5
28 496
1
67 641
4 118 974
] 1949
36
2 136 888
2
15 261
1
38 696
2 190 845
1 1950
30
3 051 582
2
5 439
1
38 000
3 095 021
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 44.
För ett närmare studium av understödens belopp och betydelse för kommunerna
får jag hänvisa till det tabellmaterial, som fogats till skattelindringsutredningens
betänkande. Beträffande det sista decenniet lämnas en
översikt över understödens fördelning inom Blekinge län, Göteborgs och
Bohus län samt de fyra nordligaste länen, vilka uppburit huvudparten av
understöden, i följande tabell.
Huvuddragen av det sista decenniets förändringar beträffande det kommunala
skattetrycket och skatteutjämningsunderstöden torde kunna sam
-
Antal ansökningar, antal understödda kommuner och utbetalda
skatteutjömningsunderstöd i vissa län 1940—1950.
År
Antal
ansök-
ningar
''Antal understödda
kommuner
Utdelade
belopp
S:a kr.
År
Antal
ansök-
ningar
Antal understödda
kommuner
Utdelade
belopp
S:a kr.
Städer,
köpingar
och muni- cipalsam- hällen
Lands-
kom-
muner
Städer,
köpingar
och muni- cipalsam- hällen
Lands-
kom-
muner
Blekinge län
Göteborgs och B
ohus län
1940
[ 32
—
32
606 606
1940
62
9
52
792138
1941
34
—
34
795 835
1941
65
11
54
1 148 898
1942
34
—
33
823 612
1942
72
13
55
1 387 492
1943
33
—
32
682 688
1943
68
12
50
1127 919
1944
31
—
29
451 261
1944
56
4
41
471 655
1945
29
—
26
390 404
1945
46
5
32
328 657
1946
28
—
24
355 102
1946
35
4
23
285 479
1947
24
—
14
151109
1947
24
_
7
50 085
1948
19
—
13
134 227
1948
10
_
6
18 778
1949
11
—
8
28 702
1949
4
__
1
1 772
1950
7
—
—
-
1950
—
—
Väslernorrlands län
Jämtlands
\än
1940
61
—
54
2 991183
1940
49
2
43
720 688
1941
62
2
55
3 551 644
1941
53
4
45
955 143
1942
61
3
55
4 037 705
1942
51
4
46
905 335
1943
60
3
56
4 276 100
1943
52
5
46
754 881
1944
59
2
54
3 435577
1944
46
4
32
453 889
1945
57
3
52
3 372 610
1945
41
5
31
449812
1946
58
2
54
3163 618
1946
38
2
27
352 010
1947
55
1
30
872 794
1947
29
_
9
49 933
1948
40
—
17
285 969
1948
10
_
4
28 754
1949
20
—
4
75 767
1949
3
_
1950
15
—
3
38 434
1950
2
—
—
—
Västerbottens
län
Norrbottens
län
1940
42
9
20
1 153 008
1940
33
7
24
4 251 479
1941
43
10
21
1 295 430
1941
33
7
24
4 623 752
1942
47
14
23
1 286 480
1942
33
6
24
5175 613
1943
46
19
23
1 426 531
1943
33
9
24
5 867 128
1944
44
15
22
1 197 277
1944
32
8
24
6 445 737
1945
45
14
19
1 137 372
1945
32
6
24
6 814 083
1946
45
11
19
1 049 154
1946
30
6
24
7 198 604
1947
36
5
8
360 904
1947
30
6
24
5 081821
1948
29
4
7
252 138
1948
30
3
23
3 271 373
1949
20
1
3
59 378
1949
25
3
16
2 016 397
1950
24
2
8
225 693
1950
26
2
18
2 830 894
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
manfattas sålunda. Under de första krigsåren steg det genomsnittliga
skattetrycket i landskommunerna från 7,78 kr/skr år 1940 till 8,33 år 1941
och 8,69 år 1942 för att därefter åter nedgå. Sänkningen skedde dock relativt
sakta. Till 1940 års nivå hade samma medelskattetryck praktiskt
taget nedgått först år 1946 med 7,so kr/skr. Understödsbeloppen beskrevo
ungefär samma kurva som skattetrycket: en stegring under åren 1940—
1942 från 14 till 19 milj. kr., om man håller sig till landskommunerna,
och därefter en nedgång till närmare 13 milj. kr. år 1946. Förändringarna
i det totala understödsbeloppet ha varit tämligen överensstämmande, från
15 milj. kr. 1940 till 20 milj. kr. 1942 och ej fullt 14 milj. kr. 1946. År 1942
representerar toppunkten både i fråga om understödsbelopp och antal understödda
kommuner under 1940-talet. Denna nivå för understödet, över
20 milj. kr., hade icke heller tidigare nåtts, medan antalet understödda
kommuner däremot varit högre under viss del av 1930-talet.
Sedan år 1947 har nyssnämnda från 1942 sakta sjunkande tendens hos
understöden efterträtts av en starkare nedgång beträffande såväl utbetalade
belopp som antalet understödskommuner. Det totala understödsbeloppet
utgjorde 6,s milj. kr. år 1947 och nedgick därigenom till den nivå,
på vilken skattelindringen höll sig före 1930-talets depression. För år 1949
stannade motsvarande siffra vid 2,2 milj. kr. Samtidigt med denna nedgång
i det totala understödsbeloppet minskades antalet understödda kommuner
i än högre grad, från 419 år 1946 till 185 år 1947 samt till 39 år
1949. År 1942 var motsvarande antal 1 170 stycken.
Nedgången under de senaste åren har geografiskt inneburit att tyngdpunkten
av understödskommunerna koncentrerats till Norrbotten, medan
understöden i övriga delar av landet i hög grad försvunnit. Understödens
storlek ha dock nedgått starkt även i Norrbotten. Av det sammanlagda
understödsbeloppet år 1947 på 6,8 milj. kr. tillföll icke mindre än 6,2 milj.
kr., eller över 90 procent, de tre nordligaste länen, Norrbottens, Västerbottens
och Västernorrlands län; enbart Norrbottens län erhöll 5 milj. kr.
eller ungefär s/4 av hela understödsbeloppet. För år 1949, då det totala
understödsbeloppet uppgick till 2,19 milj. kr., erhöll enbart Norrbotten 2,02
milj. kr.
De senaste årens nedgång i understödsbeloppen har givetvis sin grund
i, att behovet av det generella skatteutjämningsunderstödet — fastställt
enligt de i 1927 års förordning stadgade grunderna — starkt minskats. De
därvid avgörande faktorerna äro i huvudsak av två slag, dels verkningar
av den allmänna ekonomiska utvecklingen och dels verkningar av särskilda
statsmakternas beslut i sådant syfte.
Förbättringen i sysselsättningen och den allmänna stegringen av penninginkomsterna
ha under de sista åren medfört betydande ökningar 1 skatteunderlaget
för flertalet understödskommuner. Verkningarna av förbättringen
i skatteunderlaget, som i och för sig varit ägnade att minska understodsbehovet,
ha förstorats genom de betydande överskott, som återspeglat understödskommunernas
naturliga benägenhet att hålla inkomstposterna i underkant
och anslagen i överkant. När understöd tidigare i stor utsträckning
beviljats efter de i budgeten upptagna posterna (bortsett från justeringar
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
jämlikt 3 § b) och c) skatteutjämningsförordningen), har en förutsättning
varit att dylika »fel» i beräkningarna skulle komma att framträda i form av
överskott vid statens förverkligande, varigenom det eventuellt för höga understödet
ena året skulle utjämnas genom lägre belopp ett följande år. De
senaste årens inkomstutveckling har skärpt denna normala tendens till överskott
hos understödskommunerna. Detta är förklaringen till de mycket betydande
överskott, som de senaste åren mognat fram i kommunernas räkenskaper
och tillsammans med ett växande skatteunderlag inverkat — eller
bort verka — sänkande på utdebiteringarna.
Det minskade understödsbehovet under de sista åren beror såsom nämnts
även på verkningar av speciella beslut av statsmakterna, åsyftande att
lätta den kommunala skattebördan. Dessa ha antingen gått ut på att från
kommuner i allmänhet till statsverket överföra kostnaderna för olika slag
av kommunal verksamhet (exempelvis genom förstatligande av vägväsendet
samt vissa former av sjukvård och uppfostran) eller också åsyftat att
giva statens bidrag till viss kommunal verksamhet karaktären av speciell
skattelindring. Åtgärder av det senare slaget ha i regel inneburit en sådan
utformning av statsbidragen (exempelvis till skolmåltider, skolhus, arbetsJöshetsföretag,
pensionärshem, folkpensioneringskostnadernas finansiering)»
att kommuner med högt skattetryck och/eller lågt skatteunderlag
per invånare erhållit procentuellt högre bidrag respektive lägre kostnad
än andra. Av icke oväsentlig betydelse för minskningen år 1947 av understödsbehovet
har även varit statens övertagande i samband med uppbördsreformen
av ansvaret för de i understödskommunerna ofta rätt betydande
förlustposter, som skatlerestantierna utgjort.
Kommunalskatteberedningens förslag rörande nya grunder för
skatt eutjäm ningsbidragen.
Kommunalskatteberedningen behandlade i sitt den 19 augusti 1943 dagtecknade
betänkande angående den kommunala skatteutjämningen (del
III av dess betänkanden med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen
in. m.; SOU 1943: 43) icke endast de kommunala skatteutjämningsproblemen
i inskränkt bemärkelse, d. v. s. frågan om grunderna
för ett allmänt statsbidrag i skatteutjämnande syfte, utan tog till behandling
upp frågor av grundläggande betydelse för utjämningen av de kommunala
skatterna. Beredningen ägnade sålunda stor uppmärksamhet åt
spörsmålen om samhällsuppgifternas lämpliga fördelning mellan stat och
kommun, de kommunala beskattningsenheternas storlek och organisation,
beskattningsföremålens fördelning mellan kommunerna in. in. Först efter
att ha undersökt vad i dessa hänseenden lämpligen kunde göras för
att lösa skatteutjämningsproblemet angrep beredningen frågan om grunderna
för skatteutjämningsbidragen. I förevarande sammanhang skall icke närmare
beröras beredningens framställning och förslag beträffande förstnämnda
frågor — delvis äro förslagen redan genomförda — utan endast behandlas
skatteutjämningsfrågan i inskränkt bemärkelse.
Erinras må dock att kommunalskatteberedningen i avseende å samhällsuppgifternas
lämpliga fördelning mellan stat och kommun förordade vägväsendets
förstatligande, vilket genomfördes från och med 1944 års ingång, samt
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
tingshusbyggnadsskyldighetens överflyttande på staten. Vidare föreslog beredningen,
att staten skulle övertaga landstingens och storstädernas kostnader
för vård av lättskötta sinnessjuka och sinnesslöa, för anstaltsvård av
fattiga sjuka, för arbetshem och arbetsförmedling samt för folkpensionering.
Till betydande del ha dessa förslag som bekant sedermera föranlett beslut
av statsmakterna. Vidare förordade beredningen att i fall, där stat och kommun
samverkade till fullgörande av vissa uppgifter och speciella statsbidrag
utginge till kommunerna, en differentiering i princip borde genomföras av de
speciella statsbidragen på sådant sätt att förhöjda statsbidrag skulle utgå till
kommuner, där på grund av objektivt bestämbara faktorer de särskilda anordningarna
för den kommunala verksamheten krävde högre kostnader än
eljest vore normalt eller behovet av samhällets inskridande genom kommuner
vore större än annorstädes. En differentiering i sådant syfte har sedermera
genomförts beträffande statsbidragen för ett antal olika ändamål och
i fråga om finansieringen av folkpensioneringskostnaderna.
Beträffande behovet av att framdeles ha tillgång till ett skatteutjämningsinstrument
av det allmänna skatteutjämningsunderstödets karaktär
framhåller beredningen, att även om kommunernas uttaxeringsbehov och
utdebiteringar genom bättre fördelning av samhällsuppgifterna och bättre
differentiering av statsbidragen till vissa verksamhetsgrenar kunde bliva
jämnare, skulle skattetrycket ändock icke bliva tillräckligt utjämnat. Det vore
icke enligt beredningens uppfattning möjligt att på denna väg skapa motvikt
mot de ogynnsamma förhållandena i många kommuner. De kommuner,
som hade ett obetydligt skatteunderlag och saknade privatinkomster, skulle
även då bliva nödsakade att alltför hårt belasta sin enda inkomstkälla, repartitionsskatten.
De ojämnheter i det kommunala skattetrycket, vilka trots
alla försök att avpassa kommunernas utgifter och inkomster i lämpligt förhållande
till varandra sålunda komme att kvarstå, borde enligt beredningens
uppfattning genom direkta statliga skatteutjämningsbidrag minskas i
sådan grad, att de icke framstode såsom orättvisa eller obilliga.
Grundtanken i beredningens förslag till allmänt skatteutjämningsbidrag
är, att de ordinarie bidragen skola normeras mera efter skatteunderlagets
ringhet än efter utdebiteringens höjd.
Beredningen framhåller, att orsaken till vissa kommuners särskilt höga
skattetryck är att kommunerna ha större uttaxeringsbehov eller lägre skatteunderlag
per invånare än kommuner i allmänhet, vilka båda omständigheter
förstärka varandras verkan på skattetrycket, då de inträffa samtidigt. Beredningen
anför vidare.
En utjämning med hänsyn till uttaxeringsbehovet skulle slce, om de skattetyngda
kommunerna genom allmänna utjämningsbidrag förhjälptes till ett
sådant skattetryck, som om de haft normalt utgifts- och uttaxeringsbehov
per invånare. Detta skulle i viss män vara önskvärt beträffande de utgifter,
som förorsakas av ur kostnadssynpunkt ogynnsamma förhållanden för den
kommunala verksamheten eller osedvanligt stort behov av kommunala anordningar,
men ej med avseende å utgifter, som bero på att de kommunala
behoven tillgodosetts på ett rikligare sätt än som är erforderligt och vanligt
eller på att kommunala anordningar blivit kostsammare än nödvändigt.
Emellertid föreligga beträffande många av kommunernas förvaltningsupp
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
gifter stora svårigheter att särskilja utgifter av dessa olika slag från varandra.
Det är då tydligt, att svårigheterna i detta avseende måste bliva utomordentligt
stora vid den allmänna skatteutjämningen, där samtliga förvaltningsuppgifters
inverkan på skattetrycket skall bliva föremål för bedömande.
Beredningen anser sig på grund härav böra avstå från tanken att åstadkomma
en direkt utjämning av kommunernas växlande utgiftsbehov av den
innebörd att inga kommuner skulle få ett högre uttaxeringsbehov per invånare
än som vore normalt.
För att bevara kommunernas ansvarskänsla och intresse av att iakttaga
sparsamhet anser beredningen det böra undvikas att i större utsträckning
grunda skatteutjämningen på de kommunala utgifterna.
Däremot anser beredningen angeläget att i möjlig mån genom utjämningsbidraget
upphäva verkningarna av den andra huvudorsaken till de höga skattetrycken,
nämligen lågt skatteunderlag. Härom anför beredningen följande.
Beredningen föreslår en ny metod för utjämning av den allmänna kommunalskattens
tryck, vars syfte är att i möjligaste mån genom utjämningsbidrag
försätta kommuner, som lida brist på beskattningsföremål, i ett sådant
läge som om de haft ett för den kommunala hushållningen i allmänhet erforderligt
skatteunderlag. Detta syfte kan emellertid icke helt förverkligas,
framför allt beroende på att en icke alltför obetydlig andel i kommunernas
utgifter alltid måste bäras av dem själva för att de skola iakttaga sparsamhet
i sin hushållning och alltid hava något intresse av att deras skatteunderlag
vidmakthålles. Kommuner med särskilt lågt skatteunderlag kunna därför icke
tilldelas så höga procentuella bidrag i förhållande till sitt skattetryck att de
erhålla full kompensation för bristen på skatteunderlag. Bidragen till kommuner
med högre men dock ej tillräckligt skatteunderlag måste då reduceras
i motsvarande grad för att en rimlig relation mellan skattetrycken i kommuner
med högre och lägre skatteunderlag skall ernås. Den på detta sätt
modifierade bidragslinje, som beredningen framlägger, är icke grundad på
strängt teoretiska överväganden. Den utgör en teknisk utformning .av de resultat,
som efter en uppskattning ur praktiska synpunkter av kommunernas
hjälpbehov och sparsamhetsintresse vid olika skatteunderlag och utdebiteringslägen
synts beredningen önskvärda. Denna linje innebär även ett
visst hänsynstagande till de växlande förutsättningarna för kommunernas
uttaxeringsbehov genom att bidragen utmätas i förhållande till de verkliga utgifterna.
Kommunalskatteberedningen har förutsatt, att vid tillämpning av den föreslagna
bidragsmetoden utjämningen av kommunernas svaga skatteunderlag
i princip skulle ske med hänsynstagande till kommunernas samtliga utgifter
och att sålunda det ordinarie bidraget skulle beräknas å den faktiska
utdebiteringen. Med en utjämningsanordning av angivet slag finnes enligt
beredningen icke skäl att upprätthålla den nuvarande begränsningen av skatteutjämningen
med hänsyn till utdebiteringen för de särskilt privilegierade
ändamålen (den s. k. 5: 50-regeln). Beredningen har ansett att en på skatteunderlagets
utfyllande grundad utjämning i princip borde avse alla nödvändiga
och nyttiga uppgifter, som ombesörjas av kommunerna. Beredningen
förutsätter dock, att vid den granskning av kommunernas utgifter, som skall
ske i samband med tilldelningen av skatteutjämningsbidrag, sådana utgifter,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 44. 19
som icke äro behövliga för att på ett tillfredsställande och brukligt sätt tillgodose
de kommunala behoven, skola undantagas från bidragstilldelning
Med hänsyn till förekomsten av kommuner med ringa skatteunderlag och
med låga eller måttliga kommunala utdebiteringar, beroende på att kommunernas
utgifter äro anmärkningsvärt små, skola bidrag dock icke utga,
förrän skattetrycket liksom enligt gällande ordning överstigit en viss minimigräns.
Genom att skatteutjämningsbidragen enligt förslaget anslutas starkare
till skatteunderlagets än till utgifternas storlek — understryker beredningen
— få kommunerna själva i högre grad än hittills bära följderna av sina utgiftsökningar.
Detta förhållande anser beredningen vara ägnat att bidraga till
att stärka ansvarskänslan och sparsamhetsintresset inom kommunerna och
därmed till att bevara den kommunala självstyrelsen.
Beredningens bidragsmetod har den verkan, att kommuner, som äga ett
gott skatteunderlag som underbyggnad för sin hushållning, icke få skatteutjämningsbidrag.
Beredningen anser emellertid, att fall av oskäligt hög skattebelastning
kunna förekomma även inom sådana kommuner, och har därför
funnit nödvändigt, att extraordinära bidrag skola kunna utgå efter skälighetsprövning.
Den närmare utformningen av beredningens system.
Med utgångspunkt från förut berörda riktlinjer för frågans lösning har
kommunalskatteberedningen lagt fram ett förslag till grunder för skatteutjämningsbidrag,
där det ordinarie bidraget regleras inom fastställda gränser
i avseende å både utdebiteringen och skatteunderlaget men där skatteunderlaget
har den starkare inverkan på understödet. Beredningens förslag
till förordning angående statsbidrag till skattetyngda kommuner torde såsom
bilaga få fogas till detta statsrådsprotokoll (Bil. A). Utan att i detalj redogöra
för den närmare utformningen av förslaget må här anföras följande.
Beredningen har beskrivit huvudgrunderna av sitt system i huvudsak sålunda.
Det ordinarie bidragssystemet bygger på ett högsta skatteunderlag (gränsskatteunderlag)
av 7 skr/inv., över vilket bidrag ej erhålles. För att vinna
en tillräcklig differentiering mellan bidragen till kommuner med högre och
lägre skatteunderlag under den angivna gränsen har införts en trappstegsformad
bottenspärr, medelst vilken vid skatteunderlagets ökning en allt
större del av utdebiteringen undantages från bidragstilldelning. Spärren
utgör lägst 8 kr/skr., nämligen för skatteunderlag upp till 3 skr/inv., och
stiger med 1 krona vid uppnåendet av detta skattekrontal samt med ytterligare
1 krona för varje gång skatteunderlaget därefter når ett högre helt
skattekrontal per invånare. Från och med 6 och intill 7 skr/inv., vid vilket
senare skatteunderlag bidraget upphör, är sålunda bottenspärren 12 kr/skr.
Å den del av utdebiteringen, som överskjuter bottenspärren, utgår bidrag
efter procenttal, som stiga med skatteunderlagets nedgång. För ett visst
skatteunderlag är emellertid bidragsprocenten icke densamma för hela utdebiteringen
ovanför bottenspärren. För bevarande av kommunernas spar
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
samhetsintresse har utdebiteringen ovanför bottenspärren upp till 12 kr/
skr. indelats i skikt, för vilka bidragsprocenten är lägre än för utdebiteringen
över 12 kr/skr. å den del av utdebiteringen, som överstiger 12 kr/skr.
ha bidragen bestämts efter ett procenttal, som stiger rätlinjigt från 0 vid
7 skr/inv. till 60 vid 2,20 skr/inv. Detta innebär, att bidragsprocenten stiger
med 0,125 för varje skatteöre, varmed skatteunderlaget understiger 7 skr/
inv. Även för lägre skatteunderlag än 2,20 skr/inv. är procenttalet 60. För
dessa lägre skatteunderlag åstadkommes ej någon differentiering av bidragsprocenten
i vad avser utdebiteringen över 12 kr/skr. För erhållande
av en lämplig stegring av bidragsprocenten inom utdebiteringsområdet
mellan 12 kr/skr. och den lägsta bottenspärren, d. v. s. 8 kr/skr., har detta
område indelats i skikt av en kronas storlek med stigande bidragsprocent
från bottenspärren räknat. I den mån med hänsyn till bottenspärren bidrag
över huvud taget utgår för utdebiteringsskikten under 12 kr/skr., bestämmes
bidragsprocenten inom varje skikt av skatteunderlagets storlek. Procenttalet
stiger rätlinjigt och med samma stigning som för utdebiteringsområdet
över 12 kr/skr. Bidragslinjerna löpa beträffande skiktet från
8 till och med 9 kr/skr. från 0 procent vid 3 skr/inv. till 37,5 procent
vid 0 skr/inv., beträffande skiktet från 9 till 10 kr/skr. från 0 procent
vid 4 skr/inv. till 50 procent vid 0 skr/inv., beträffande skiktet från 10
till och med 11 kr/skr. från 0 procent vid 5 skr/inv. till 60 procent vid
20 skatteören per invånare samt beträffande skiktet från 11 till och med
12 kr /skr. från 0 procent vid 6 skr/inv. till 60 procent vid 1,20 skr/inv.
Kommunalskatteberedningen anser att genom ett bidragssystem av nämnda
beskaffenhet ett betydligt större mått av rättvisa uppnås än med nuvarande
regler. Beredningen förklarar sig vid utformningen huvudsakligen ha
gått efter de praktiska resultat, som synts mest tilltalande. Bottenspärren
har därför fått stiga i avsatser i stället för kontinuerligt samt en och samma
bidragslinje bibehållits för varje skikt ovanför bottenspärren i stället för att
låta bidragsprocenten stiga successivt genom hela övergångsområdet vid
växande utdebitering.
Rörande verkan av det av beredningen förordade bidragssystemet har
vidare anförts.
Den rörliga bottenspärren, vilken närmast tillkommit av praktiska skäl,
kan sägas i de flesta fall tillgodose rättvisans krav. Erfarenheten har i stort
sett utvisat, att ju högre kommunernas skatteunderlag är, desto högre är
uttaxeringen per invånare för de kommunala behoven och desto större förmåner
beredas kommunmedlemmarna. Följaktligen böra kommunerna, ju
mera deras skatteunderlag stiger, med hänsyn till den större valutan av
kommunens verksamhet vidkännas ett högre skattetryck, innan de få åtnjuta
utjämningsbidrag. En lika hög bottenspärr vid olika skatteunderlag
skulle innebära, att kommuner med bättre skatteunderlag komme att i det
utdebiteringsläge, vid vilket utjämningsbidragen började verka, befinna sig
i en fördelaktigare situation än kommuner med svagare skatteunderlag.
Den gradvisa stegringen av bidragsprocenten i ett antal skikt ovanför bottenspärren
har närmast haft till syfte att åstadkomma en långsam, för sparsamhetsintressets
bevarande lämplig övergång till oreducerat bidrag vid den
högre utdebitering, vid vilken utgiftsökningar äro tillräckligt kännbara för
kommunerna trots att fullt bidrag utgår. Detta har principiellt sett endast
utgjort ett fortsatt hänsynstagande till utdebiteringens höjd utöver det som
kommit till uttryck genom införandet av en bottenspärr. Förutom ett till
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
godoseende av sparsamhetsintresset innebär emellertid en dylik skiktskala
en viss differentiering av utjämningsbidragen i förhållande till de kommunernas
utgifter, för vilka uttaxering måste ske. Ju större antalet utgiftskronor
som skall uttaxeras är, desto mera sannolikt är det att kommunernas
utgiftsbehov påverkas av särskilt ogynnsamma lokala faktorer, vilkas
förhandenvaro icke kan läggas kommunerna till last. En starkare utjämning
med avseende å dessa faktorer kommer på sätt och vis till stånd genom
bidragsprocentens stigning vid växande utdebiteringar. Detta kan dock i
viss mån även bliva fallet beträffande verkningarna å utdebiteringen av sådana
faktorer som misshushållning och onödigt hög kommunal standard.
Vid utjämningsbidragens bestämmande skall enligt beredningens förslag
det skatteunderlag, som bildar gräns och riktpunkt för utjämningen, utgöra
ett lika stort antal skattekronor per invånare för kommuner i alla ortsgrupper.
Kommunalskatteberedningen har sålunda icke funnit sig böra förorda
en dyrortsgradering av skatteunderlaget, oaktat vissa principiella skäl
ansetts kunna tala för en sådan anordning. Då kommunerna i de högre ortsgrupperna
-— där skatteunderlaget även reellt sett genomgående är störst1
— i allmänhet hålla sig med bättre kommunala anordningar än kommuner
i lägre ortsgrupper och därför, oaktat bottenspärrens stigning, kunna utnyttja
de föreslagna skatteutjämningsbidragen beträffande ett större antal
utgiftskronor per invånare, har det synts beredningen opåkallat att bereda
förstnämnda kommuner en fördel i bidragshänseende genom att gradera
skatteunderlaget efter en dyrortsgruppering, som för övrigt i de särskilda
fallen ofta måste giva ojämna resultat. En dyrortsgradering av skatteunderlaget
skulle enligt beredningens mening även möta svårigheter i andra
hänseenden.
Enligt beredningens förslag skulle bottenspärren, d. v. s. den
lägsta utdebitering, vid vilken skatteutjämning utgår, sänkas från nuvarande
10 kr/skr till 8 kr/skr för kommuner med mycket lågt skatteunderlag
samt vara rörlig uppåt så att den stiger med skatteunderlaget.
Beträffande anledningen till denna sänkning och de konsekvenser den medfört
anför beredningen bl. a. följande.
För att finna en lämplig bottenspärr för den sammanlagda utdebiteringen
av kommunal- och landstingsskatt har beredningen utgått från den nuvarande
bidragsgränsen å 10 kr/skr. samt med hänsyn till vägskattens avskaffande
och föreslagen avlyftning av kostnader från landstingen tänkt sig
en sänkning av denna gräns för skatteutjämningen. Beredningen fann en
bottenspärr å 9 eller möjligen 10 kr/skr. närmast motsvara den nuvarande
begränsningens ursprungliga verkan. Då det emellertid vid av beredningen
företagna undersökningar rörande verkningarna av ett system med nu angivna
begränsningsregler visat sig, att kommuner med lågt skatteunderlag,
som drabbats av högre utdebiteringar, skulle erhålla otillräckliga bidrag,
fann beredningen det nödvändigt alt sänka bottenspärren till 8 kr/skr. för
de låga skatteunderlagen, varigenom utjämningseffekten för hårt skattctvngda
kommuner i sådant läge skulle ökas. Detta har icke ansetts innebära
någon större fara för sparsamhetsintresset hos kommuner, som skulle bc- 1 2
1 Detta skrevs före (ten nu gällande ortsgrupperingens Införande och sålunda innan kommunerna
i övre Norrland gemenligen hänförts till högsta ortsgruppen.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 44.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
röras av denna ändring, då det enligt beredningen kunnat statistiskt påvisas,
att kommuner med lågt skatteunderlag i allmänhet hade en hög utdebitering.
För att undanröja alla farhågor för att kommuner med lågt skatteunderlag
i sådana lägen skulle frestas att höja sin utdebitering har det dock
befunnits lämpligt ätt för ett utdebiteringsområde närmast ovanför 8 kr/
skr. hålla bidragsprocenten inom relativt snäva gränser och först vid högre
utdebiteringar lämna bidrag i större utsträckning. Härigenom har det blivit
nödvändigt att ha skilda bidragslinjer för olika delar av utdebiteringen
ovanför bottenspärren.
Beträffande bidragen till kommuner med högre men ej tillräckligt skatteunderlag
har hänsynen till kommunernas sparsamhetsintresse ännu mer än
för de lägre skatteunderlagen talat för begränsningar i nyss angivet hänseende
av bidragsprocenten. Denna har synts beträffande dylika kommuner
böra utmätas med stor försiktighet för utdebiteringsområdet närmast ovanför
bottenspärren och ansetts först i högre utdebiteringslägen kunna höjas
till mera effektiv storlek. Vid skatteunderlag, som icke i högre grad understiga
det normala, har det dock ej ens med en sådan begränsning av bidragen
befunnits lämpligt att hava en så låg bottenspärr som 8 kr/skr. För
kommuner med sådant skatteunderlag har bottenspärren ur sparsamhetssynpunkt
ansetts böra sättas högre.
Det normala skatteunderlag, intill vilket utfyllnad genom utjämningsbidrag
bör ske, har beredningen efter jämförelse med dåvarande medeltal
för landskommunerna beräknat till ungefär 5 skr/inv.
Kravet på en maximering av bidragsprocenten har beredningen
funnit nödvändigt för bevarande av kommunernas intresse för sparsamhet
vid beslutande av utgifter. Bidraget har ansetts icke böra utgå med
mer än 60 procent i något skikt av utdebiteringen, icke ens om skatteunderlaget
nedgår till ett minimum. Denna begränsning av bidragen för kommuner
med lågt skatteunderlag anser beredningen ha medfört, att utfyllnadsbidragen
för kommuner med högre men ej normalt skatteunderlag i viss
mån bestämts försiktigare än måhända med hänsyn till sparsamhetsintresset
varit nödvändigt.
De begränsningar, som sålunda genomgående gjorts beträffande skatteunderlagsutfyllnadens
storlek, ha enligt beredningen medfört behov av att
allmänt öka bidragens utjämningseffekt. Detta har skett genom att höja
det skatteunderlag, som utgör gräns för bidragstilldelning, utöver det såsom
normalt ansedda skatteunderlaget för landskommunerna, nämligen från 5
till 7 skr/inv. I samband härmed har beredningen bestämt övre gränsen
för övergångsområdet ovanför bottenspärren till 12 kr/skr.
Vid tillämpning av bidragssystemet skall enligt förslaget den ordning, i vilken
olika kommunala repartitionsskatter utjämnas, vara
följande. Vid det vanliga förhållandet att endast en kommunalskatt samt
landstingsskatt finnas skall landstingsskatten i första hand täckas av bottenspärren,
och den del av det sammanlagda skattetrycket, som överstiger denna
spärr, i den mån den motsvaras av kommunalskatt, utjämnas efter kommunens
skatteunderlag. Enligt beredningen står det otvivelaktigt bäst i överensstämmelse
med det förordade bidragssystemet, vilket starkast utjämnar skatteunderlagets
verkningar, att låta skatter till mindre kommunala samfällig
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
heter ha företräde till utjämning framför skatter till större samfälligheter.
Med hänsyn härtill har föreslagits, att skatten till den minsta kommunala
enheten, municipalsamhället, i första hand skall bliva föremål för utjämning
samt därnäst den primärkommunala skatten. Beredningen har förordat följande
ordning, i vilken de olika skatterna skola ifrågakomma till utjämning,
nämligen municipalsamhälle, borgerlig kommun, församling, skoldistrikt,
fattigvårdssamhälle och landsting.
Beträffande städer och köpingar är den föreslagna bidragsschablonen icke
avsedd att användas. Som motiv för denna ståndpunkt har angivits, att dessa
kommuner genomgående ha så gott skatteunderlag, att de sällan äro förtjänta
av bidrag ur de synpunkter, som ligga till grund för schablonen. Endast
i undantagsfall, då oförutsedda yttre omständigheter inverkat synnerligen
ofördelaktigt på uttaxeringsbehovet, anser beredningen utjämning av
städernas och köpingarnas kommunala skattetryck vara erforderlig. Därvid
torde särskild prövning av bidragsbehovet få äga rum från fall till fall och
bidragen få karaktären av extraordinära bidrag. Enligt beredningens
förslag böra dessa dock huvudsakligen utgå till landskommuner för att
mildra sådana obilliga verkningar för de skattskyldiga av det kommunala
skattetrycket, vilka de ordinarie bidragen icke kunna eller böra undanröja.
Beredningen har vidare anfört.
Den föreslagna metoden för de ordinarie bidragens bestämmande utjämnar
icke i särskild grad skattetryck, som bero på att onormala yttre omständigheter
inverkat ogynnsamt å kommunernas utgiftsbehov. Någon differentiering
av utjämningsbidragen mellan kommuner, som drabbas av dylika
svårigheter, och andra kommuner har ej kunnat åvägabringas. Utjämningen
med avseende å skatteunderlagets olikhet har icke heller kunnat göras fullständig.
De extraordinära bidragen hava därför även till uppgift att minska
mera framträdande olägenheter av dessa och andra ofullkomligheter i det ordinarie
bidragssystemet. Deras väsentliga uppgift är dock att åstadkomma
vissa skäliga lättnader i höga skattetryck, som bero på kommunernas egna
åtgöranden. Bestämda riktlinjer kunna ej lämpligen uppdragas för den
skälighetsprövning'', varigenom de extraordinära bidragen skola utmätas.
Beträffande övriga ändringar i villkoren för ordinarie skatteutjämningsbidrag
må här framhållas följande.
Det nuvarande villkoret, att de tre sista årens skattetryck i medeltal överstigit
en viss sammanlagd utdebitering, har slopats i beredningens förslag
såsom överflödigt. Likaså gällande föreskrift om begränsning av skatteutjämningsunderstödet,
därest områdets höga skattetryck kan anses ha väsentligen
förorsakats av lägre fastighetstaxeringar inom kommunområdet än
normalt.
I avseende å de utgifter, som skola medräknas, framhåller
beredningen, att det skattetryck, som skall lättas genom utjämningsbidrag,
icke får vara resultatet av utgifter, som tjäna andra syften än upprätthållande
av en sund kommunal verksamhet av normal omfattning. Beredningen
utvecklar sin uppfattning sålunda.
Den del av uttaxeringen, som beror på utgifter för andra ändamål, bör
frånskiljas vid skatteutjämningen. Gränsdragningen mellan sådana kommu''
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
nala utgifter, vilka tillgodose egentliga samhällsuppgifter, och sådana, som
normalt böra bestridas av de särskilda kommunmedlemmarna på privat väg,
är emellertid förenad med stora svårigheter. På grund av de förskjutningar
av denna gräns, som ständigt pågå, synes det vara nödvändigt att beträffande
skatteutjämningen överlämna gränsdragningen åt praxis i stället för
att söka fastlåsa den genom utförliga regler. Det är emellertid utan vidare
tydligt, att uppgifter, som kommunerna äro förpliktade att ombesörja, skola
omfattas av skatteut jämningen, men icke heller frivilliga uppgifter, som mera
allmänt äro föremål för den kommunala verksamheten, böra vara uteslutna.
Avsättningar till kommunala fonder böra kunna godkännas såsom utgifter
för av skatteutjämningen omfattade ändamål, därest avsättningarna äro
motiverade med hänsyn till kommunens ekonomiska läge och framtida behov.
Detta gäller dock endast avsättningar till allmän fond och fonder för
tillgodoseende av egentliga kommunala behov. Utgifter för kommunernas
privatekonomiska verksamhet samt utgifter, som utan att vara av socialvårdskaraktär
direkt medverka till att minska kommunmedlemmarnas privata
utgifter eller till att över huvud taget förbättra deras förmögenhetsställning,
måste däremot ställas utanför utjämningen. Uttaxering, som föranledes
av underskott å affärsdrivande verk eller företag, bör icke få inräknas
i det skattetryck, för vilket bidrag skall utgå. Dylika underskott kunna
däremot få avräknas å vinster från andra affärsdrivande verk eller företag,
varigenom de tillgängliga inkomsterna för uttaxeringsbehovets täckande
nedbringas.
Sådana ändamål, för vilka kommunerna erhålla enligt beredningens förslag
graderade statsbidrag, böra enligt beredningen icke vara uteslutna från den
allmänna skatteutjämningen. Beredningen framhåller, att de allmänna skatteut
jämningsbidragen, som enligt beredningens förslag skola anknytas till
utdebiteringens storlek, äro ägnade att komplettera de graderade statsbidragen.
Nu gällande stadgande, att annuiteter å lån för vissa ändamål icke få medräknas
vid bestämmandet av det skattetryck, som skall utjämnas, bör enligt
beredningens mening icke bibehållas.
Kommunerna kunna emellertid ha en del utgifter, som visserligen främja
de ändamål, på vilka skatteutjämningen är inriktad, men ändock icke böra
täckas genom utjämningsbidrag. Beredningen framhåller särskilt, att en högre
än normal standard hos skatteutjämningskommunerna sålunda icke bör
understödjas. Beredningen ansluter sig härutinnan till gällande praxis och
anför härom.
I många kommuner företagas för nämnda ändamål anordningar och anstalter,
som icke äro oundgängligen nödvändiga. Enligt grunderna för den
kommunala självstyrelsen ligger det i kommunernas fria skön att göra detta,
men de därmed förbundna kostnaderna böra då bestridas av kommunerna
själva utan bidrag från staten. Kostnader av detta slag uppstå av olika
anledningar. Kommunerna kunna vid fullföljandet av rena samhällsuppgifter
hålla en högre standard än kommuner med normala anspråk allmänt bestå
sig med. Behov, som icke alls äro trängande, kunna tillgodoses, och där
trängande behov verkligen finnas, kunna de tillfredsställas på ett alltför rikligt
sätt. Genomförandet av nödvändiga och nyttiga anstalter kan slutligen
ske på ett oekonomiskt eller rentav slösaktigt sätt, så att kommunerna därigenom
åsamkas betydligt större kostnader än som behövt ske, om lämpli
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
ga åtgärder vidtagits med beaktande av sparsamhetens krav. Sådana onödiga
eller mindre nödvändiga utgifter böra icke föranleda utjämningsbidrag. Det
torde emellertid vara i det närmaste ogörligt att exakt avskilja den del av
skattetrycket, som beror på förhållanden av angivet slag. Bidragen få därför
i dylika fall skönsmässigt jämkas eller helt vägras med hänsyn till framträdande
missförhållanden eller med ledning av den allmänna tendensen inom
kommunernas verksamhet.
Beredningen framhåller, att kommunala utgifter, som avse nödvändiga åtgärder
för tillgodoseende av rena samhällsuppgifter, dock icke under alla
förhållanden böra berättiga till utjämningsbidrag. Så vore fallet, om kommunerna,
i syfte att förskaffa sig högre bidrag, på ett visst år eller på ett fåtal
år hopade utgifter, som med en normal hushållning borde ha fördelats på
längre tidsperioder.
Vad slutligen angår förfarandet vid tilldelning av skatteutjämning^
bidrag har beredningen föreslagit, att skatteutjämningsbidragen
skola beviljas av en nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka
borde äga icke blott kunskaper om kommunal förvaltning utan även praktisk
erfarenhet från sådan verksamhet.
Beredningen har ansett, att denna nämnd borde helt övertaga skatteutjämningsärendena
från finansdepartementet och utrustas med fast organiserat
kansli. Befattningshavarna inom detta kansli skulle under större delen
av året bli sysselsatta med granskning av bidragsansökningar samt under
återstående tid ägna sig åt kontroll och övervakning av de kommuner, vilkas
understödsbehov kunde antagas bero på misshushållning och dylikt. Mot
nämndens beslut skulle kommun äga fullfölja talan hos Kungl. Maj :t.
Beträffande ansökningsförfarandet och handläggningen av skatteutjämningsärendena
ha några större ändringar i gällande ordning icke föreslagits.
Beredningen har förordat, att sökandena i alla fall av större betydelse skulle
erhålla tillfälle att avgiva förklaring rörande omständigheter, som kunde
tala mot bifall till ansökningarna. Detta förfaringssätt vore av vikt för att
kommunerna skulle få kännedom om de anmärkningar, som ur skatteutjämningssynpunkt
kunde göras mot deras hushållning. Av samma skäl borde
också nämndens beslut om avslag eller om nedsättning av begärda bidrag förses
med motivering.
Vad angår statens rätt till kontroll av kommunernas bidragsbehov — en
rätt som beredningen funne naturlig med hänsyn till de betydande bidrag till
utjämning av kommunernas skattetryck som staten lämnade — har beredningen‘ansett
att ingripanden mot kommunerna i detta syfte borde i möjligaste
mån begränsas, så att den kommunala självstyrelsen icke lede intrång,
kontrollen borde främst avse utgifterna.
Kommuner, som uppvisade ett anmärkningsvärt stort bidragsbehov och
därigenom åtnjöto extraordinära bidrag för skattetryckets nedbringande
till en skälig nivå, borde enligt beredningens uppfattning icke kontrolleras
enbart genom granskning av räkenskaper och handlingar. En omedelbar
kontroll av dessa kommuners förhållanden, verkställd på ort och ställe,
kunde i tveksamma fall vara erforderlig.
Beredningen har slutligen framhållit, alt införandet av enhetlig bokföring
för icke blott kommunerna utan även landstingen skulle utgöra ett
viktigt led i kontrollen av kommunernas behov av skatteutjämningsbidrag.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Remissyttranden över beredningens förslag.
Över kommunalskatteberedningens betänkande rörande den kommunala
skatteutjämningen avgåvos infordrade utlåtanden, såvitt avser de allmänna
skatteutjämningsbidragen, av socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
samtliga länsstyrelser, norrlandskommittén och kommunindelningskommittén
ävensom hushållningssällskapens ombud, svenska landskommunernas
förbund och svenska stadsförbundet. Länsstyrelserna ha med sina
utlåtanden överlämnat yttranden från ett antal städer och landskommuner.
Utlåtanden i tillstyrkande riktning — i en del fall dock med reservationer
i vissa avseenden — avgåvos av socialstyrelsen, riksräkenskapsverket,
ett flertal länsstyrelser, norrlandskommittén och kommunindelningskommittén
ävensom av hushållningssällskapens ombud och svenska landskommunernas
förbund. Ett trettiotal kommunrepresentationer ha likaledes tillstyrkt,
merendels utan närmare motivering för ställningstagandet.
Statskontoret, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands
län samt svenska stadsförbundet ävensom ett trettiotal kommunrepresentationer
ha ansett att med ett genomförande av förslaget borde
anstå i avvaktan på resultatet av vissa andra utredningar eller ha intagit
en närmast avvisande hållning mot förslaget.
De av beredningen förordade grundläggande principerna för de
allmänna skatteutjämningsbidragens beräkning har socialstyrelsen funnit i
det hela försvarliga, särskilt med hänsyn till att något bättre alternativ icke
syntes stå till buds. Vissa länsstyrelser förorda förslaget ur liknande synpunkter.
Andra ha direkt framhållit, att beredningens förslag till bidragssystem
vore avgjort bättre än nuvarande bestämmelser, som icke toge hänsyn
till kommunernas relativa bärkraft. Skatteunderlaget vore en bättre
grund att bygga på än utdebiteringens höjd.
Såsom ett avgjort framsteg i jämförelse med rådande förhållanden betecknades
förslaget av kommunindelningskommittén. Med den föreslagna
utjämningsmetoden blevo kommunerna bättre likställda beträffande den
viktigaste förutsättningen för deras ekonomiska liv, nämligen skatteunderlaget.
Kommittén har dock anfört, att problemet rörande småkommuner
med lågt skatteunderlag och samtidigt låg utdebitering icke lösts genom
beredningens förslag.
Vissa erinringar mot principen om skatteunderlaget såsom huvudsaklig
jämförelsefaktor framfördes dock av några remissinstanser.
Riksräkenskapsverket har sålunda såsom sin åsikt framhållit, att antalet
skattekronor per invånare icke borde tillmätas en så avgörande betydelse
som beredningen velat giva åt detsamma. I fråga om det allmänna skatteutjämningsbidraget
vore det enligt verkets mening klokast att åtminstone
tills vidare helt avstå från tanken på differentiering efter antalet skattekronor
per invånare och i stället hålla sig till utdebiteringens storlek. Som
kompletterande bestämningsgrund till utjämningsbidragets avvägning borde
emellertid antalet skattekronor per invånare ha en uppgift att fylla. Ett
sådant material borde uppenbarligen bliva av mycket stort värde vid den
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
23
skälighetsprövning, som förutsatts skola äga rum från det bidragsfördelande
organets sida. .
Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att de inkomster,
som vid sidan av allmän kommunalskatt stå till kommunernas förfogande,
variera högst avsevärt kommunerna emellan. Härtill syntes beredningen ha
tagit hänsyn men icke funnit denna omständighet äga avgörande betydelse.
Skatteunderlaget per invånare vore på grund härav en långt Uran tullgod
mätare av kommunernas ekonomiska förmåga. De hårdast skattetyngda
kommunerna skulle enligt förbundets mening i bidragshänseende bliva lidande
om skatteunderlaget bleve den huvudsakliga jämförelsefaktorn.
Stadsfullmäktige i Göteborg ha påpekat, att de större staderna pa grund
av deras relativa dyrhet få vidkännas betydligt större utgifter per mvanare
än de mera glest befolkade. Skulle dessa städer därjämte deltaga i utjämningen
med utgångspunkt från antalet skattekronor per invanare maste
detta innebära en dubbel belastning av de större kommunerna. Med hänsyn
härtill hade fullmäktige icke ansett sig kunna bilrada forslaget att till
grund för beräkningen av de allmänna skatteutjämningsbidragen, liksom tor
beviljande av graderade statsbidrag, lägga antalet skattekronor per mvanare
i stället för skattetrycket per skattekrona. Stadsfullmäktige i Norrköping
m fl städer ha ansett, att kommuner med gott skatteunderlag ej schablonmässigt
finge hänföras till kommuner, där välstånd råder. Kommuner med
gott skatteunderlag ha fått detta tack vare bl. a. intensifierat taxermgsarbete.
Det goda skatteunderlaget har medfört, att de fatt pataga sig sociala
och kulturella uppgifter av stora mått, i många fali till båtnad aven för den
kringliggande bygden. ......
Socialstyrelsen har ifrågasatt, om icke skatteunderlaget i sig självt vore
en mera osäker och svårbestämbar faktor än vad beredningen forutsatt.
Taxeringens bristfälligheter syntes i alltför stor mån ha forbisetts. styrelsen
uttryckte även farhågor för att bristerna i nämnda hanseende skulle
förvärras efter införandet av ett bidragssystem sådant som det föreslagna,
eftersom taxeringarna då skulle kunna påverkas av vetskapen om att statsbidraget
skulle bliva större vid ett mindre skatteunderlag.
Svenska stadsförbundet har förklarat sig icke vara övertygat om att taxeringarna
genomgående hade åtminstone i stort sett samma effektivitet over
hela landet. Med den mängd taxeringsorgan, som existerade, måste sjal va
grunden för det »normala» skatteunderlaget bliva .skaligen bräcklig.
Statskontoret och länsstyrelsen i Kopparbergs län, vilka båda ställt sig
närmast avvisande mot förslagets grundlinjer, synas förorda en omprövning
av hela frågan. Statskontoret har bl. a. anfört följande.
Det hade varit förtjänt att tagas under närmare övervägande, huruvida
man icke på det kommunala skatteunderlagets grund hade kunnat komma
tram till en betydligt jämnare och rättvisare beskattning genom att ga vidare
på den av beredningen själv anvisade vägen och utvidga beskattningen
för gemensamt kommunalt ändamål i sådan omfattning, att huvu - delen av kommunerna åvilande uppgifter av statlig natur, för vilka kos - naderna principiellt böra drabba alla skattskyldiga med samma tyngd, oavsett
bostadsorten, bekostas av en enhetligt beräknad statskommunal skatt
och den egentliga kommunalskatten reserveras för kommunernas egna
angelägenheter. ,
Statskontoret förbiser icke att genomförandet av en så pass radikal
skatteutjämning stöter på betydande praktiska svårigheter, i det att eu rattvis
fördelning på kommunerna av skattemedlen torde förutsätta en tor
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
hållandevis ingående granskning av kommunernas utgiftsbehov och kontroll
över att utgifterna för olika allmännyttiga ändamål icke tillåtas stiga
över de gränser, som betingas av upprätthållandet av en »normal» standard
och tillbörlig sparsamhet. En rättvis fördelning av skattetrycket mellan
kommunerna är dock ofrånkomlig, om man skall kunna råda effektivbot
på den ur såväl befolkningspolitiska som sociala synpunkter betänkliga
flyttningen in till städer och samhällen av befolkningen särskilt från
skattetyngda landskommuner. Enligt ämbetsverkets mening måste också
nyssnämnda problem förr eller senare ägnas väsentligt större beaktande
än som skett i beredningens förslag.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt, huruvida icke systemet
med statsbidrag, graderade efter skatteunderlaget och utsträckta att gälla
alla kommunernas uppgifter av statlig natur, skulle kunna utbildas så, att
därmed uppnåddes en skatteutjämning, som vore tillräckligt god för det
övervägande flertalet fall och endast fordrade en påbyggnad med särskilt
skatteutjämningsbidrag för ett mindre antal, i onormalt hög grad skattetyngda
kommuner.
I några remissyttranden har gjorts gällande, att själva skatteunderlaget
rätteligen borde ha omvärderats med hänsyn till dyrhetsskillnaderna.
Sålunda har överståthållarämbetet funnit delta vara en ofrånkomlig förutsättning
för förslagets godtagande. I annat fall skulle den av beredningen
godtagna principen från början bliva behäftad med det allvarliga felet
att den, ehuru avsedd att skapa en matematisk millimeterrättvisa, i verkligheten
skulle leda till en uppenbart orättvis fördelning i fråga om kommuner
i de högre ortsgrupperna.
Denna åsikt om dyrhetsskillnadernas inverkan på skatteunderlaget såsom
mätare av kommunernas ekonomiska förmåga har omfattats jämväl
av svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet samt fullmäktige
i vissa kommuner.
Socialstyrelsen har å andra sidan — i anledning av ett av beredningen i
annat sammanhang gjort uttalande, att .själva skatteunderlaget rent teoretiskt
sett rätteligen borde ha omvärderats med hänsyn till dyrortsgrupperingen
— förklarat, att styrelsen icke kunnat finna detta hållbart. Gällande
dyrortsgrupperingar vore uppgjorda på basis av levnadsförhållandena
inom vissa befolknings- och inkomstskikt, och att tillämpa dem på skatteunderlaget,
alltså såväl juridiska som fysiska personers samlade inkomster,
vore ett förfaringssätt utan mening.
Verkningarna av det föreslagna bidragssystemet ha av vissa remissinstanser
ansetts vara otillräckliga för sitt ändamål.
Svenska landskommunernas förbund har vid sin tillstyrkan av beredningens
grundlinjer framhållit, att skatteutjämningsbidragen för de högre utdebiteringarna
borde få en .större skatteutjämnande effekt. Även om detta
skulle ske på bekostnad av en minskad utjämning i de lägre utdebiteringsskikten,
syntes det förbundet vara nödvändigt att få schablonen att verka
kraftigare beträffande de verkligt höga skattetrycken.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett den lättnad med högst 60
procent, som genom statsbidrag ordinärt kunde beredas skattetyngda kommuner,
i många fall icke bliva tillräcklig för en skälig utjämning.
Med hänsyn till de i skattehänseende svåra förhållanden, .som i allmänhet
rådde för Norrbottenskommunerna och deras invånare, ävensom till den
stora fördel, som näringslivet skulle ha av att skatterna nedbringades, har
länsstyrelsen i Norrbottens län ansett sig böra avstyrka en maximering av
bidragsprocenten vid 60 procent. En sådan bestämmelse finge nämligen
antagas drabba en del fattiga kommuner i länet med mycket lågt skatteunderlag.
De höga skattetrycken i dessa kommuner kunde icke anses vara
självförvållade utan berodde på omständigheter, som kommunerna ej själva
kunde råda över.
Flera fullmäktigekorporationer i skattetyngda kommuner ha framhållit
de föreslagna bidragen såsom otillräckliga. Fullmäktige i Alnö (Västernorrlands
län) ha exempelvis konstaterat, att kommunen enligt den föreslagna
utformningen av systemet icke skulle få annat än extraordinärt
bidrag.
De av beredningen föreslagna författningsbestämmelserna
ha i ett stort antal yttranden ansetts vara alltför invecklade.
Statskontoret fann det med fog kunna ifrågasättas, om reglerna med
hänsyn till deras invecklade beskaffenhet skulle visa sig möjliga att praktiskt
tillämpa. Åt samma uppfattning gåvo socialstyrelsen, riksräkenskapsverket,
överståthållaräimbetet, flera länsstyrelser, svenska landskommunernas
förbund och svenska stadsförbundet uttryck. Även ett antal kommuner
ha uttalat liknande synpunkter.
Riksräkenskapsverket har härom anfört följande.
Det är beklagligt, att det myckna arbete, som nedlagts på att studera
utjämningseffekten, icke kunnat leda till enklare och mera praktikabla
regler i avseende på systemets utformning. Den föreslagna förordningen
angående statsbidrag till skattetyngda kommuner torde vara obegriplig
för menige man, ett förhållande som är så mycket betänkligare som beredningen
förutsatt, att systemet i stort skulle bygga på förhandskalkyler från
kommunernas sida i större utsträckning än vad för närvarande är fallet.
Om man vill bygga skatteutjämningen på så komplicerade regler, som de
av beredningen föreslagna, bör man lämpligen avstå från att uttrycka desamma
i ord och i stället införa en tabell direkt i lagtexten, som för den
som så önskar, ger uttryck för den teoretiska lagbundenheten i skalan och
för övriga en fullt tillräcklig praktisk vägledning.
Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att de föreslagna
huvudbestämmelserna för skatteutjämningsbidragen syntes betänkligt invecklade.
Förbundet bar vidare i huvudsak anfört.
Förslaget har tillkommit efter noggranna undersökningar och syftar till
att fördelningen av statsbidraget skall bliva så rättvis som möjlig. Även
om kommunalmännen med hjälp av tabeller skulle kunna räkna sig till
bidragen, är det önskvärt, att bestämmelserna ges en sådan redaktionell
utformning, att de kunna läsas och förstås av lekmän. Bestämmelserna
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
böra därför förenklas. Detta synes vara ofrånkomligt, även om man därvid
i någon mån måste eftersätta kraven på rättvisa.
Kommunala skattelindringsutredningen har i sitt den 5 april 1950 avgivna
betänkande ingående behandlat kommunalskatteberedningens förslag
och sammanfattningsvis härom anfört följande.
Vid utformningen av sitt förslag till nya grunder har utredningen kunnat
i vissa avseenden bygga på de tankegångar, som kommunalskatteberedningen
lagt till grund för sitt förslag i ämnet. Till följd av den allmänna
inkomstutvecklingen sedan 1943 framstå visserligen beredningens gränsdragningar
i avseende å skatteunderlag och skattetryck som föråldrade. Härtill
kommer att förslaget åsyftade att i avsevärd grad minska bidragen av
ifrågavarande art till kommunerna. Oavsett dessa och andra olikheter har
utredningen i betydande utsträckning kunnat ansluta sig till beredningens
allmänna överväganden. Det av utredningen framlagda förslaget till nytt
skattelindringssystem har sålunda utformats efter samma principiella huvudlinje
som beredningens förslag, nämligen att ifrågavarande bidrag skola
i främsta rummet för den enskilda kommunen eliminera verkningarna av
bristen på skatteunderlag.
Jag övergår nu att anmäla kommunala skattelindringsutredningens förslag.
Kommunala skattelindringsutredningens förslag.
1. Huvudlinjerna i förslaget.
Kommunala skattelindringsutredningen har framhållit,
att dess i samråd med ortsavdragskommittén framlagda förslag i huvudsak
avsett en teknisk omläggning av grunderna inom ramen av nu gällande
kommunala skattesystem, dock med anpassning efter den höjning av ortsavdragen
och det särskilda statsbidraget till kommunerna i anledning därav,
som beslutats av 1950 års riksdag.
I det följande lämnar jag först en översikt över huvudlinjerna i förslaget
och behandlar därefter dess olika delar och motiven till dessa.
Av utredningen framlagt utkast till förordning angående bidrag till
skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner torde få fogas såsom
bilaga till detta protokoll (Bil. B).
Vid översynen av grunderna för skatteutjämningsunderstöd åt skattetyngda
kommuner har förutsatts, att ifrågavarande statsbidrag — här kallade
skattelindringsbidrag — i framtiden skola i princip fylla ungefär samma
syfte som de nuvarande understöden, nämligen att av hänsyn till rättvisans
och billighetens krav lindra skattetrycket för skattetyngda kommuner och
därigenom minska de ojämnheter i det kommunala skattetrycket, som trots
olika åtgärder i utjämnande syfte kvarstå för ogynnsamt ställda kommuner.
Vid utformningen av grunderna har utredningen liksom kommunalskatteberedningen
eftersträvat att komma fram till ett system, som bättre än det
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
nuvarande tillgodoser kommunernas av ogynnsamma förhållanden betingade
behov, sådana dessa behov framgå av objektivt fastställbara faktorer,
vilka kommunerna icke eller endast i ringa grad kunna påverka. Skatteunderlaget
per invånare har därvid ansetts ge ett bättre och mera tillförlitligt
uttryck för den skiftande ekonomiska bärkraften olika kommuner
emellan än utdebiteringens höjd. Biktlinjen för det nya systemet kan måhända
i högre grad än för beredningens förslag sägas vara, att skattelindringsbidragen
skola för de skattetyngda kommunerna motvåga verkningarna
av bristen på skatteunderlag. Antalet skattekronor per invånare i en kommun
blir sålunda avgörande icke endast för om kommunen skall vara
berättigad till ordinarie skattelindring utan även för den procentsats, varmed
bidrag utgår till kommunen.
Utnyttjandet av skatteunderlaget som norm har mot bakgrunden av det
sista decenniets förskjutningar i penninginkomsterna ansetts böra föranleda
en sådan utformning av systemet, att detta innefattar en automatisk anpassning
efter den allmänna inkomstnivåns förändringar.
Vidare har i det nya systemet tillgodosetts det genom källskattereformen
accentuerade önskemålet om en bestämning av skatteutjämningsbidragen
i förväg, så att definitiva belopp kunna upptagas i kommunernas utgiftsoch
inkomststater. Härigenom erhålla kommunerna större möjligheter att
planera på egen hand samtidigt som den kommunala sparsamheten befordras.
Huvudgrunderna kunna i korthet angivas på följande sätt.
Ordinarie bidrag skall utgå endast till sådana skattetyngda kommuner,
vilkas skatteunderlag per invånare understiger en viss för varje år fastställd
siffra, gränsunderlaget. Det antal skattekronor, varmed kommunens
aktuella skatteunderlag understiger gränsunderlaget, utgör kommunens
brist på skatteunderlag, vilken i sin tur bestämmer bidragsprocenten.
Gränsunderlaget är rörligt med medelskatteunderlaget för rikets landskommuner
och ligger en viss procent under detta medelskatteunderlag. För
kommuner i allmänhet motsvarar gränsunderlaget 75 procent av medelskatteunderlaget
per invånare för rikets landskommuner vid föregående års
taxering. För kommunerna i Norrbottens län samt andra kommuner, vilka
Kungl. Maj :t på grund av likartade förhållanden finner skäligen höra med
dem jämställas, utgör gränsunderlaget dock 80 procent av samma medelskatteunderlag.
I syfte att vid vikande konjunkturer öka effektiviteten av hjälpen åt
kommunerna ha gränsunderlagen — med vilka kommunernas aktuella
skatteundcrlagssiffror skola jämföras vid bidragsprocentens bestämmande
anslutits till föregående års medelskatteunderlag för rikets landskommuner.
Fn sådan eftersläpning medför även påtagliga administrativa fördelar.
Med hänsyn till de risker, som vid exceptionella årliga inkomstförskjutningar
kunna följa med eftersläpningen, har Kungl. Maj :t enligt förslaget
bemyndigats att, när särskilda skäl därtill äro, begränsa densamma
genom att bestämma gränsunderlaget i närmare anslutning till det aktuella
medel skatteunderlaget.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Utdebiteringsgränsen mellan skattetyngda och andra kommuner har vid
uPP^yggandet av systemet satts vid en sammanlagd kommunal utdebitering
av 10 kr/skr. Denna gräns överensstämmer formellt med den nuvarande
men innebär reellt en sänkning, enär dels det nuvarande s. k. 5: 50- villkoret föreslås slopat och dels vissa kommunala utgifter, för vilka avdrag
nu göras, skola inräknas bland de bidragsberättigade utgifterna. Den angivna
gränsdragningen gäller dock endast i avseende å utdebiteringar på
basis av nuvarande kommunala ortsavdrag. I anslutning till den av riksdagen
beslutade höjningen av dessa har såsom framgår av det följande förutsatts
en förskjutning av gränsen uppåt med 1 krona. Utdebiteringsgränsen
har sålunda föreslagits till 11 kronor.
Bidragsprocenten skall enligt förslaget stå i viss proportion till den andel,
som vederbörande kommuns brist på skatteunderlag (i skr/inv.) utgör
av gränsunderlaget. Om gränsunderlaget exempelvis är 12 skr/inv. och
kommunens skatteunderlag 9 skr/inv., utgör dess brist på skatteunderlag
3 skr/inv. och nämnda andel följaktligen 3/12, eller 25 procent. Skattelindring
skall i sådant fall utgå med 25 procent av den del av utdebiteringen,
som ligger mellan nyssnämnda utdebiteringsgräns, 11 kr/skr, och 13 kr/
skr. I den mån den beräknade utdebiteringen överstiger 13 kr/skr, utgår
skattelindringsbidrag med dubbla procentsatsen i skikten över 13 kr/skr.
Denna fördubbling av procentsatsen har ansetts nödvändig för att bereda
de sämst ställda kommunerna erforderlig hjälp.
För att icke äventyra kommunernas intresse av att hålla sig inom ramen
av sparsam hushållning har bidragsprocenten maximerats så, att den icke
någonsin må överstiga 80 procent. Även om vetskapen att en femtedel av
varje utgiftsökning måste bäras av de egna kommunmedlemmarna i och
för sig icke kunde anses tillräcklig för att avhålla kommuner i gemen från
att besluta onödiga utgifter, har utredningen ansett en så högt liggande
maximering godtagbar med hänsyn till de garantier, som det föreslagna
systemet i övrigt innefattar.
I syfte att bringa hjälp åt kommuner, som på grund av speciella omständigheter
råkat i trångmål, skall Kungl. Maj :t, liksom för närvarande, äga
rätt att bevilja extra bidrag i form av högre belopp än vad enligt de fastställda
reglerna skulle ha utgått samt att medgiva understöd även i fall,
då en kommun icke uppfyller de föreskrivna förutsättningarna för ordinarie
bidrag. Det sammanlagda belopp extra bidrag, som av Kungl. Maj :t
må beviljas, föreslås icke få överstiga en femtedel av det sammanlagda beloppet
av ordinarie skattelindring för året. I gällande förordning är beloppet
begränsat till 3 milj. kr.
Beträffande övriga villkor för åtnjutande av skattelindringsbidrag
innebär förslaget i överensstämmelse med kommunalskatteberedningens
förslag upphävande av nu gällande villkor dels om högt skattetryck i
medeltal under tre år, dels ock om en utdebitering å 5,so kr. för fattigvård,
barnavård, skola och kyrka samt vidare upphävande av bestämmelsen om
inverkan av låg fastighetstaxering på rätten till skattelindring. Därjämte
förordas, att vid bestämmandet av det skattetryck, som skall utjämnas, nå
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
gon pi''incipiell begränsning icke längre .skall göras till annuiteter enbart
för vissa ändamål. I fråga om beräkning av bidrag för avsättningar till
kommunala fonder anses nuvarande praxis böra upprätthållas.
I avseende å rätt till skattelindringsbidrag förordas principiell likställighet
mellan landskommuner och städer. Bidragsprocenten för municipalsamhällen
samt församlingar, som omfatta del av kommun, m. fl. kommunala
sainfälligheter, skall — till skillnad från kommunal skatteberedningens
förslag — bestämmas efter den borgerliga primärkommunens skatteunderlag
per invånare.
Beträffande förfarandet vid tilldelning av skattelindring föreslås icke
några större ändringar i gällande ordning. Skattelindring skall alltså icke
.såsom kommunalskatteberedningen förordat beviljas av en särskild nämnd
utan av Kungl. Maj:t i statsrådet. Utredningen har dock ifrågasatt, om en
rådgivande nämnd möjligen bör inrättas.
Kostnaderna för det föreslagna skattelindringssystemet ha beräknats för
närvarande icke mera avsevärt överstiga kostnaderna för nu utgående
skatteutjämningsunderstöd, m«n systemet innefattar möjligheter till en effektiv
och snabb vidgning av hjälpen vid en nedgång i konjunkturerna.
Skattelindringsutredningen har emellertid framhållit, att om statsmedel
i väsentligt större omfattning än hittills framdeles kunde ställas till förfogande
för den kommunala skatteutjämningen — vilket för utredningsmännen
synts vara ett angeläget önskemål — det föreslagna systemet borde
efter vissa justeringar, som icke beröra dess grundvalar, kunna utnyttjas
såsom ett tjänligt instrument för den önskade rikligare bidragstilldelningen.
Vid en avveckling av det provisorium, som de särskilda kommunbidragen
i anledning av ortsavdragsreformen torde innebära, har utredningen förmenat,
att en sådan ökning av skatteut jämningen bleve erforderlig.
Remissyttranden.
Över skattelindringsutredningens förslag ha infordrade utlåtanden avgivits
av socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna statsbidragsutredningen,
länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Värfhlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län (några länsstyrelser ha därjämte överlämnat
yttranden från vissa kommuner), varjämte svenska landskommunernas förbund,
svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund
inkommit med yttranden.
Remissinstanserna ha i stort sett godtagit huvudlinjerna i det föreslagna
skattelindringssystemet. Rörande vissa punkter av förslaget ha delade meningar
kommit till synes, vartill jag återkommer vid behandlingen av förslagets
olika delar.
Av de i remissyttrandena gjorda uttalandena rörande huvudgrunderna må
följande återgivas.
Socialstyrelsen anför, att det icke kunde vara annat än ekonomiskt sunt
och rimligt, att skattclindringsbidragcn bestämdes med hänsyn till såväl
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
skatteunderlaget som utdebiteringens höjd i enlighet med den i förslaget godtagna
principen. Det sätt på vilket nämnda två faktorer hade kombinerats vid
bidragets konstruktion syntes också vara ändamålsenligt och icke alltför
invecklat. I sistnämnda hänseende betecknade förslaget ett avgjort framsteg
i jämförelse med kommunalskatteberedningens förslag.
Statskontoret har med utgångspunkt från den provisoriska giltighet, som
de föreslagna grunderna förutsatts skola få, förklarat sig icke ha något i
och för sig att erinra mot utredningens förslag. Ämbetsverket har särskilt
framhållit fördelen av att bidragen fastställas på förhand men ifrågasatt,
huruvida kostnadsökningen skulle stanna vid de av utredningen beräknade
beloppen.
Hiksräkenskapsverket har, trots en viss principiell tveksamhet, ansett sig
kunna tillstyrka ett skattelindringssystem byggt på skatteunderlaget och har
vidare framhållit.
I sitt utlåtande över kommunalskatteberedningens förslag medgav riksräkenskapsverket
det principiellt riktiga i att utjämningen anknöts till kommunernas
skatteunderlag per invånare men framhöll samtidigt, att denna
faktor tillmätts en alltför avgörande betydelse. Sistnämnda synpunkt synes
i och för sig ha sin giltighet också i fråga om det föreliggande förslaget. På
samma sätt som skillnader i skatteunderlaget per invånare ge skillnader i
kostnaderna''per invånare för den kommunala verksamheten upphov till
ojämnhet i skattebelastningen skilda kommuner emellan. Utredningen har
visserligen menat, att den genom att i viss mån normera bidragen efter utdebiteringens
höjd har beaktat verkningarna av olika kostnadsfördyrande
faktorer. Utredningens eget krav, att bidragen för kommunerna själva vid
inbördes jämförelser böra framstå såsom rättvisa, kan dock icke anses helt
tillgodosett, när — såsom enligt det föreslagna systemet — två kommuner
med samma höga utdebitering kunna få olika stora bidrag, beroende på
om undernormalt skatteunderlag eller övernormala kostnader är huvudorsak
till den höga utdebiteringen.
Riksräkenskapsverket vill emellertid å andra sidan medge, att utredningen
anfört goda praktiska skäl för sin ståndpunkt. Att skatteunderlaget
som bidragsnorm är lätthanterligare än de relativa kostnaderna för kommunverksamheten
är sålunda tämligen klart. Skattelindringen bör självfallet
icke gestaltas så, att staten mer eller mindre kommer att finansiera
en höjning av vissa kommuners standard över normalnivån. Trots en viss
principiell tveksamhet är riksräkenskapsverket under dylika förhållanden
nu berett att tillstyrka ett skattelindringssystem byggt på den grund, som
utredningen förordat.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget med framhållande av
att det vore mindre komplicerat än beredningens samt att skiljaktigheterna
även i övrigt framstode som förbättringar.
Länsstyrelsen i Blekinye län erinrar om sitt utlåtande över kommunalskatteberedningens
förslag, vari uttalats att beräknade normalkostnader
borde vara grunden för jämförelse mellan kommunerna vid bidragens bestämmande,
samt anför vidare.
Det nu föreliggande förslaget till nya grunder för skattelindring till kommunerna
har icke givit länsstyrelsen anledning att frångå denna sin prin
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
cipiella uppfattning, men länsstyrelsen har funnit att de nu föreslagna nya
grunderna för skattelindring, sådana desamma utformats i remitterade betänkandet,
likväl äro ägnade att bereda större likformighet och rättvisa
kommunerna emellan än nu gällande bidragssystem. Genom gränsunderlag
bestämda efter medelskatteunderlaget per invånare i kommunerna uppnås
också en automatisk anpassning efter den allmänna inkomstnivåns förändringar.
Som en ytterligare fördel hos förslaget vill länsstyrelsen framhålla,
att detsamma framstår som åtskilligt mindre komplicerat i tillämpningen
än tidigare förslag i ämnet och länsstyrelsen vill således i huvudsak
tillstyrka genomförande av de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller sammanfattningsvis,
att utredningsmännens grundlinjer för en reform på skatteutjämningsområdet
enligt länsstyrelsens mening äro uppdragna enligt goda och rättvisa
principer samt yttrar vidare.
När utredningsmännen uttala, att skattelindringens tyngdpunkt bör ligga
på skatteunderlagets område, innebär detta ett avsteg från det nuvarande
systemet, som endast anknyter till utdebiteringens höjd eller rättare till
storleken av den utdebitering, som ligger över bottenskiktet 10 kronor per
skattekrona. Denna omläggning medför en skärpning av möjligheterna till
skattelindring för sådana kommuner, vilkas tillgång på skattekronor per
innevånare överstiger eller endast obetydligt understiger gränsunderlaget.
1 allmänhet torde det beträffande denna grupp av kommuner röra sig om
sådana, vilkas skattetryck mera sällan går över 13 å 14 kronor per skattekrona.
Dessa kommuner torde i dag icke vara särskilt många, men antalet
kan vid en depression komma att springa upp. De svårigheter, som här
skymta, aktualisera frågorna, huruvida en ändring bör ske i den föreslagna
grundsatsen att gränsunderlaget skall vara oberoende av utdebiteringens
höjd eller om förslaget skall utbyggas med regler, som giva särskilt skatteutjämningsbidrag,
utgående liksom för närvarande allenast i förhållande
till utdebiteringen. Ehuru det är svårt att på grundval av det tillgängliga
siffermaterialet med bestämdhet avgöra om det i betänkandet föreslagna
systemet i de förut angivna gränsområdena kommer att i alla situationer
erhålla tillfredsställande verkningar, vill länsstyrelsen likväl icke framställa
något bestämt yrkande om ändrade regler i antydd riktning. Länsstyrelsen
anser dock problemet vara av den vikt, att det bör särskilt övervägas.
Möjligen kan man emellertid stanna vid att tillgodose de berörda
fallen genom extra bidrag.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner de föreslagna nya grunderna för skattelindring
innebära en smidig och praktisk lösning av hithörande problem.
De av utredningen uppställda allmänna kraven för ett nytt system för ordinarie
skattelindringsbidrag finge anses uttömmande och befogade. Utkastet
till förordning vore överskådligt och torde komma att medföra betydande
lättnader i den praktiska tillämpningen, jämfört med nu gällande system.
Förslagets utformning har synts länsstyrelsen i Västerbottens län väl tillgodose
flertalet kommuners behov av skattelindring. I vissa fall har det dock
synts länsstyrelsen, som om de av utredningen uppdragna spärreglerna verkade
ogynnsamt. Länsstyrelsen anför härom.
Sålunda blir en kommun, där antalet skattekronor per invånare närmar
sig gränsunderlaget, tämligen dåligt tillgodosedd även om skattetrycket där
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
med avseende å utdebiteringen är liögt. Man konstaterar för dylika fall att
det förefintliga skatteunderlaget, ehuru det relativt är så gott att det ligger
invid den uppställda gränsen, dock är otillräckligt för kommunens utdebiteringsbehov.
Dylika fall torde förekomma, särskilt beträffande nybildade
tätortssamhällen, och man kan visserligen säga att dessa orter avse att giva
sina invånare en högre levnadsstandard, för vilka dessa böra vidkännas en
extra belastning. Men det kan med skäl ifrågasättas huruvida det är riktigt
att någon skattelindring ej skall utgå eller utgå med ett obetydligt belopp
i sådana fall, där utdebiteringen oavsett orsakerna är mycket hög, och
man måste ifrågasätta om bristen på skatteunderlag skall vara den enda
värdemätaren.
Även eljest synes det länsstyrelsen som om skatteunderlaget (antalet
skattekronor per invånare) icke är den absolut tillförlitliga värdemätare, som
man i förslaget synes ha utgått ifrån. Förhållandena beträffande respektive
kommuners ekonomiska bärkraft måste nämligen, enligt länsstyrelsens sätt
att bedöma, te sig annorlunda i en kommun med ett relativt litet antal skattebetalare
och ett relativt större antal barn och åldringar än i en kommun
där motsatt förhållande råder, även om antalet skattekronor per invånare
är detsamma i båda fallen, eftersom kommunens ekonomiska skyldigheter
kunna bli väsentligt olika. Det skulle nog vara riktigast att vid sidan om
antalet skattekronor per invånare taga hänsyn även till sådana förhållanden
som glesbebyggelse, antal skattebetalare i förhållande till hela invånarantalet,
antal barn och dylika omständigheter, som mer eller mindre påverka
skattebördan. Då det emellertid torde bliva alltför invecklat att beakta alla
dylika omständigheter, synes det å andra sidan med hänsyn härtill vara
lämpligt att icke sätta gränsunderlaget för lågt.
Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i utredningens uppfattning
att skatteunderlaget i första hand bör vara normgivande, men framhåller
samtidigt olikheterna i den köpkraft, som samma skatteunderlagssiffra
kan representera. Länsstyrelsen anför.
Anledningen till det högre skatteunderlaget i en kommun i förhållande
till en annan kan ju — såsom utredningsmännen även framhållit — mången
gång vara högre levnadskostnader och därmed högre löner och större skatteunderlag.
Ett typiskt exempel härpå utvisa kommunerna i Norrbottens län
med hänsyn till, förutom placeringen i dyrortsgrupp, att kallortstillägg där
utgår. Då emellertid detta tillägg ju helt åtgår till kompensation av de högre
levnadskostnaderna kan den enskilde icke anses ha större skattekraft än en
invånare i kommun, där kallortstillägg ej utgår och med ett i förhållande
härtill lägre skatteunderlag. Länsstyrelsen understryker utredningsmännens
yttrande att de kommunala ortsavdragen endast verka dämpande och icke
upphävande. Vidare kan mot att göra skatteunderlaget enbart utslagsgivande
anmärkas att man ej kan utläsa skälet till skatteunderlagets storlek. En ort
i lägsta dyrortsgrupp med relativt många invånare i arbetsför ålder kan uppvisa
samma skatteunderlag som ort i högsta dyrortsgrupp men med ett procentuellt
färre antal förvärvsarbetande. För den sistnämnda orten kommer
denna skillnad att taga sig uttryck i högre utgifter för exempelvis kommunala
pensionstillägg, åldringsvård o. s. v. Ytterligare ett skäl för att utdebiteringen
även bör tillmätas avgörande är vidkommande detta län att flera
kommuner ha betydande utgifter för skolor, vatten- och avloppsledningar
med flera anläggningar, som under tidigare år, då skatteunderlaget icke
räckt till annat än de nödvändigaste utgifterna, måst eftersättas. Bortsett
från att dylika anläggningar i kommuner i södra delen av landet redan ut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
33
förts vid en tidpunkt, då de ekonomiska förutsättningarna i Norrbotten icke
förelågo, bliva kostnaderna i detta län i och för sig drygare genom kommunernas
större ytvidd och högre arbets- och transportkostnader. Länsstyrelsen
har med det förestående velat understryka att jämväl utdebiteringen
måste läggas till grund vid skattelindringssystemets utformning.
Allmänna statsbidrag sutredning en har förklarat sig icke beredd taga
ställning till frågan om en definitiv utformning av skattelindringsbidragssystemet,
förrän huvudlinjerna uppdragits för den speciella statsbidragsgivningen
till kommuner. I anslutning till skattelindringsutredningens uttalande
att de föreslagna nya grunderna avsetts endast få provisorisk giltighet
har utredningen förklarat sig ur de synpunkter den hade att företräda
intet ha att erinra mot förslaget.
Svenska stadsförbundet framhåller, att förslagets utformning beträffande
utmätandet av skattelindring efter skatteunderlaget och utdebiteringen
syntes väl avvägt och ägnat att åstadkomma en rättvisare fördelning av
bidragen än nu sker. Förbundet betonar emellertid att förslaget kommer
att i första hand bli av betydelse för landskommunerna och anför vidare.
Medelskatteunderlaget i städerna är nämligen per invånare räknat ungefär
dubbelt så högt som i landskommunerna. Ingen stad har heller för
närvarande ett så lågt skatteunderlag, att staden med tillämpning av de
utav utredningen föreslagna normala bidragsgrunderna skulle bli bidragsberättigad.
Detta utesluter dock varken att för enstaka städer, exempelvis
norrlandsstäderna, behov av skattelindringar redan nu kunna uppstå som
följd av särskilda omständigheter eller att vid försämrade konjunkturer ett
mera allmänt behov av skattelindringsbidrag kan uppstå för städernas del.
Vidare måste man komma ihåg, att det stadskommunala skatteunderlaget
regelmässigt är belastat med högre fasta kostnader som följd dels av den
tvungna högre standard, som tätortsbebyggelsen drar med sig, dels av att
städerna med egna medel svara för särskilda skyldigheter som landskommunerna
gå fria från. Enligt § 4 i utredningens förslag skall visserligen
Kungl. Maj:t under särskilda betingelser kunna bevilja extra bidrag, då
rätt till skattelindringsbidrag enligt §§ 2 och 3 saknas. Men det anges icke
om nyssnämnda för städerna speciella förhållanden härvid skola beaktas.
Enligt styrelsens och finansrådets mening vore det med tanke bl. a. på en
framdeles eventuellt behövlig bidragsgivning till städerna önskvärt om mera
preciserade grunder för denna extra bidragsgivning kunde utformas.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund tillstyrker förslaget
men framhåller samtidigt önskvärdheten av att hela det kommunala skatteutjämningsproblemet
upptages till prövning inom de närmaste åren. Styrelsen
anför härom.
Den kommunala skatteutjämningen, som kommit i skymundan för andra
aktuella reformer inom beskattningen och socialpolitiken, måste enligt styrelsens
mening bli föremål för statsmakternas allvarliga överväganden inom
de närmaste åren. Även om under det senaste decenniet en icke obetydlig
utjämning skett ifråga om skatteunderlagens fördelning mellan olika kommuner,
har dock skillnaden mellan de sämst och de bäst ställda kommunerna
successivt vuxit. De ojämnheter ifråga om standard och kommunalskattens
höjd, som bli allt mera framträdande allteftersom den kommunala
verksamheten utvidgas, måste te sig som orimliga. Det måste framstå som
Jl Ilihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. N,r 44.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
ett elementärt rättvisekrav att medborgarna för en ungefärligen likvärdig
ekonomisk insats få åtnjuta tillnärmelsevis samma förmåner oberoende av
kommuntillhörigheten.
Det föreliggande förslaget avser ju ingalunda alt ge någon lösning av
skatteutjämningsproblemet. På sin höjd kan det sägas sikta till att lösa
en detalj i detta problem, som i övrigt icke torde kunna få sin lösning annat
än genom en genomgripande kommunalskattereform och ett grundligt reviderat
statsbidragssystem. I ett dylikt statsbidragssystem måste ett statsbidrag
av den typ skattelindringskommittén föreslagit få stor betydelse.
Statsbidraget är visserligen nu avsett att i fråga om bidragsbelopp m. in. närmast
motsvara de hittillsvarande skatteutjämningsunderstöden, men förslagets
styrka torde ligga i att statsbidraget lätt låter sig omformas till att bli
mera kraftigt verkande.
Det framlagda förslaget innebär enligt Sveriges lantbrnksförbund — som
tillstyrker förslaget allenast såsom grund för en lagstiftning av provisorisk
karaktär och under förutsättning att det allmänna kommunala skatteutjämningsproblemet
skyndsamt upptages till en allmän översyn — en avsevärd
förbättring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Framförallt måste
med tillfredsställelse hälsas förslaget, att det normgivande för bestämmande
av bidrag är skatteunderlaget. Förbundet framhåller vidare.
Det synes enligt förbundets åsikt vara önskvärt att ett visst av staten garanterat
minimiskatteunderlag fastställes, icke minst med hänsyn tagen till
risken för brist på skatteunderlag vid nedåtgående konjunkturer. Visserligen
torde, som utredningsmännen framhålla, ett års eftersläpning, som
skulle föreligga enligt förslaget, utgöra en viss garanti för kommunerna vid
starkt konjunkturfall. Vid långvarigare nedåtgående konjunkturer kommer
emellertid denna eftersläpning att bliva utan betydelse.
Sveriges industriförbund förordar förslagets genomförande, dock med viss
skärpning av maximeringsbestämmelserna. Förbundet understryker därvid,
att förslaget icke bör få föranleda en höjning av de direkta statsskatterna
och pekar på möjligheten att skaffa staten ytterligare inkomster genom en
allmän omsättningsskatt. Förbundet anför bl. a. följande.
För den händelse en kommunal skattelindring skulle slå att vinna allenast
på bekostnad av en eljest möjlig nedsättning i de nuvarande å näringslivet
i dess helhet vilande direkta statsskatterna på inkomst och förmögenhet,
skulle emellertid en dylik reform enligt förbundets mening lända det
svenska näringslivet, jämväl till den del det är lokaliserat till Norrland,
mera till skada än gagn. Väl är det angeläget att näringsföretagen i Norrland
under en lågkonjunktur genom skattelindringsbidrag skyddas från
en ytterligare ökning av den kommunala skattebördan, men föga skulle
därmed vara vunnet, om det sammanlagda direkta skattetrycket såväl därstädes
som inom riket i dess helhet bibehölles vid en höjd, som i längden och
alldeles särskilt under en lågkonjunktur måste verka nedsättande på konkurrenskraften
och produktionsförmågan.
Det föreliggande förslaget bör bedömas under hänsynstagande i främsta
rummet till de utgiftsökningar för statsverket, förslagets genomförande kan
väntas medföra. Om en lågkonjunktur inträffar, komma dessa utgiftsökningar
uppenbarligen att uppgå till mycket betydande belopp. De nuvarande
direkta skatterna å inkomst och förmögenhet äro, såsom förbundet vid
upprepade tillfällen understrukit, för närvarande av en sådan höjd, att
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 44.
varje ytterligare ökning måste anses utesluten. En väsentlig minskning därav
är tvärtom nödvändig, om en stagnation i det ekonomiska framåtskridandet
inom samhället i längden skall kunna undvikas. Under en lågkonjunktur
framstår en sådan sänkning såsom särskilt nödvändig. Hur angelägen
en utjämning av det kommunala skattetrycket än är, torde det föreliggande
förslaget, sett mot denna bakgrund, kunna genomföras allenast
om därav föranledda utgiftsökningar icke få inverka på de direkta statsskatterna
på inkomst- och förmögenhet utan finansieras i annan ordning.
Departementschefen. Såväl kommunalskatteberedningen som kommunala
skattelindringsutredningen har hävdat, att ifrågavarande understöd i främsta
rummet böra för skattetyngda kommuner motväga verkningarna av deras
brist på skatteunderlag. Jag delar denna uppfattning. Skattelindringsutredningen
har i sitt system för ordinarie skattelindring fullföljt tankelinjen
på ett sådant sätt, att både rätten till bidrag och den procent, varmed
bidrag utgår, gjorts beroende av kommunens skattekrontal per invånare.
Skattelindring skall sålunda enligt förslaget icke utgå till kommuner, vilkas
skattekrontal per invånare överstiger vissa för varje år fastställda gränser,
kallade gränsunderlag. Dessa gränsunderlag skola enligt förslaget växla
med landskommunernas genomsnittliga skatteunderlag per invånare. Bidragsprocenten
skall stå i direkt proportion till kommunens brist på skatteunderlag,
det vill säga det antal skattekronor per invånare, varmed gränsunderlaget
överstiger kommunens skattekrontal. Till de kommunala kostnaderna
tages i systemet hänsyn i första hand såtillvida, att bidrag skall
utgå endast till kommuner, vilkas utdebitering överstigit viss utdebitering,
11 kronor per skattekrona, och att bidrag erhålles med fastställd bidragsprocent
utav det belopp, varmed det beräknade skattetrycket i kommunen
överstiger nämnda utdebiteringssiffra. Härjämte ha kostnadsolikheterna
beaktats genom viss dyrortsdifferentiering till förmån för Norrbottenskommunerna
och därmed likställda kommuner, vilket är en fråga, som jag behandlar
i ett senare sammanhang. Slutligen innefattar sättet för bidragsprocentens
bestämmande även ett beaktande av vissa kostnader.
Remissmyndigheterna ha ju numera i allmänhet godtagit tanken på skatteunderlaget
per invånare som grundpelaren i systemet. Vid remissen av
kommunalskatteberedningens förslag voro meningarna som framgår av föregående
avsnitt avsevärt mera delade. I några fall har emellertid även nu
viss principiell tvekan kommit till uttryck, dock utan att systemet avstyrkts.
Riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län
ha sålunda antytt, att kostnadssynpunkten måhända borde i högre grad ha
beaktats. Riksräkenskapsverket ifrågasätter rättvisan i att två kommuner
med samma höga utdebitering skulle få olika stora bidrag, beroende på om
huvudorsaken till skattetungan vore övernormala kostnader eller undernormalt
skatteunderlag. Länsstyrelsen i Västerbottens län gör för sin del
eu jämförelse mellan två kommuner med lika skatlekrontal per invånare,
av vilka den ena har ett relativt litet antal skattebetalare och ett relativt
större antal barn och åldringar än den andra kommunen, och finner själv
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
klart att den förra kommunens ekonomiska bärkraft måste vara mindre
än den andras med hänsyn till olikheterna i skyldigheter.
För egen del har jag icke blivit övertygad om det bärande i denna kritik
av förslaget. Väl är det riktigt att skattekrontalet per invånare icke
kan vara någon absolut tillförlitlig mätare på behovet av skattelindring —
någon sådan finnes icke -— men det torde vara den mest objektiva och
användbara måttstock som står till buds i detta sammanhang. Erfarenheterna
av det nuvarande systemet tala enligt min mening bestämt emot att
låta den av kommunens åtgöranden i hög grad beroende faktiska kostnaden
vara avgörande bidragsgrund. Om man bortser från de kostnadsolikheter,
som betingas av dyrhetsskillnaderna i landet, kan det enligt mitt sätt att se
icke möta några större invändningar, att en kommun med större kostnader
och normalt skatteunderlag per invånare får mindre skattelindring än
en kommun, vars höga utdebitering beror på lågt skatteunderlag per invånare
och normala kostnader. Givetvis kunna finnas sådana fall, där speciella,
objektivt betingade svårigheter för en kommun föranleda till annan
bedömning, men för dylika fall har Kungl. Maj :t möjlighet att bevilja extra
bidrag. Kritiken synes mig icke ha tillräckligt beaktat att den föreslagna
bidragsgrunden, skattekrontalet per invånare, jämväl ger utrymme åt väsentliga
kommunala kostnadssynpunkter, eftersom däri kommer till uttryck
det skatteunderlag, som faller på varje person inom kommunen, alltså
även inkomstlösa barn, åldringar och arbetslösa. Då antalet skattekronor
per invånare förutsatts vara lika stort i de båda kommuner, som länsstyrelsen
i Västerbottens län jämfört, bör vid jämförelsen icke förbises, att inkomstnivån
i den barn- och åldringsrikare kommunen måste ha varit väsentligt
högre än i den andra.
För egen del är jag sålunda beredd att godtaga den av utredningen föreslagna
allmänna uppläggningen av skattelindringssysteinet. I stort sett förefalla
mig huvudlinjerna enkla och klart utformade. Beträffande den närmare
avvägningen av systemet tar jag ståndpunkt vid behandlingen av förslagets
olika delar i det följande. Redan nu vill jag såsom en avgjord fördel
framhålla, att förslaget till sina praktiska verkningar i betydande utsträckning
ansluter sig till de för närvarande utgående understöden.
Både av skattelindringsutredningen och flera remissmyndigheter har
framhållits förslagets karaktär av provisorium. Jag vill understryka denna
synpunkt. Att någon definitiv lösning av den kommunala skatteutjämningsfrågan
icke avsetts med förevarande förslag till grunder, följer redan av de
uttalanden som gjordes i samband med beslutet vid fjolårets riksdag om
provisoriska statsbidrag till kommunerna för täckande delvis av deras skatteförluster
genom ortsavdragsreformen. Även vid en ändrad utformning av
de under utredning varande statsbidragen till speciella ändamål kan en
omprövning av skattelindringsgrunderna bli erforderlig. Hela spörsmålet
måste för övrigt ses mot bakgrunden av de olika reformkrav på den kommunala
skattelagstiftningens område, som gjort sig gällande under senare
år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
37
2. Allmänna riktlinjer lör ett nytt skattelindringssystem.
Vid utformningen av ett nytt system för ordinarie skattelindringsbidrag
har skattelindringsutredningen mot bakgrunden av hittillsvarande
erfarenheter på området ansett sig böra uppställa följande allmänna
krav på systemet.
1. Skattelindringen bör utgå efter sådana grunder, att bidragen för kommunerna
själva vid inbördes jämförelser framstå såsom rättvisa.
2. Skattelindringen bör utgå efter möjligast objektivt fastställbara faktorer,
på vilka kommunerna icke eller endast i ringa grad kunna inverka
i syfte att erhålla ökade bidrag.
3. Systemet bör vara sådant, att det ger tillräckligt understöd åt de
ogynnsamt ställda kommunerna utan att äventyra det kommunala sparsamhetsintresset.
4. Systemet bör vara rörligt såtillvida, att det medger en viss anpassning
i tiden efter den allmänna inkomstutvecklingen eller penningvärdets förändringar.
5. Bidragen böra varje år bestämmas på förhand, så att definitiva belopp
kunna upptagas i kommunernas inkomst- och utgiftsstater.
Utredningsmännen ha framhållit, att nyss angivna krav på objektiva
grunder, som i rimlig grad begränsa utrymmet för kommunala spekulationer
på högre bidrag och medföra en relativ rättvisa mellan kommunerna,
icke torde kunna anses tillgodosedda av ett sådant system som det nuvarande,
vilket i princip bygger på utdebiteringen eller sålunda tillmäter de
kommunala utgifterna en primärt avgörande betydelse vid bidragets bestämmande.
Under erinran om att kommunalskatteberedningen efter ingående
överväganden rörande olika möjliga mått för bidragsbehovet stannat
vid att förorda skatteunderlaget (antalet skattekronor per invånare)
såsom den lämpliga utgångspunkten, har utredningen vidare anfört.
Valet av skatteunderlaget eller, rättare sagt, bristen på skatteunderlag
såsom grundläggande norm för skattelindringsbidragets storlek synes i hög
grad tillgodose det under 1) uppställda rättvisekravet. Om man får utgå
från att taxeringen numera är relativt jämn över hela riket eller åtminstone
relativt jämn, såvitt angår kommuner inom de av skattelindringen främst
berörda landsbygdsområdena, torde siffrorna på antalet skattekronor per
invånare få anses ge ett förhållandevis gott uttryck för kommunernas växlande
ekonomiska bärkraft. Ur interkommunal rättvisesynpunkt ha utredningsmännen
icke funnit några vägande principiella invändningar mot att
godtaga en sådan måttstock. I den praktiska verkligheten möter det förvisso
icke några svårigheter att påvisa ojämnheter i taxeringen, vilka kunna
förklara den tveksamhet om skatteunderlagets lämplighet för ändamålet,
som kommit till uttryck i vissa remissutlåtanden över kommunalskatlebcredningens
förslag. Någon säkrare och mera rättvis, praktiskt användbar
måttstock för det kommunala behovet av skattclindring än bristen på
skatteunderlag ha utredningsmännen för sin del dock icke kunnat finna.
Antalet skattekronor per invånare har ju också under senare år alltmer
godtagits såsom en betydelsefull faktor i liknande sammanhang, även om
dess teoretiska innehåll icke är alldeles entydigt. Det är ju icke endast så,
38
Kungl. Maj:ts proposition nr åå.
att antalet skattekronor per invånare är en exponent för den allmänna inkomstnivån
inom en kommun, utan siffran ger också utslag i »rätt» riktning
för vissa ur kommunal utgiftssynpunkt viktiga faktorer, särskilt kostnader
för vård och uppfostran av barn och för understöd åt åldringar
m. fl. Om antalet barn inom en kommun är påfallande stort — vilket ju
gemenligen är fallet inom Norrbotten, vårt viktigaste skattelindringsområde
— medför det ju en lägre siffra för det antal skattekronor som faller på
varje invånare. Detsamma gäller givetvis även vid förhållandevis stort antal
åldringar, arbetslösa, partiellt arbetsföra och andra personer med otillräckliga
inkomster.
Skatteunderlaget som utgångspunkt för bidragens bestämmande torde
även i hög grad tillgodose det förut under 2) angivna kravet på objektivt
fastställbara grunder, som icke i högre grad kunna påverkas av kommunerna
själva i syfte att erhålla högre bidrag. Med nuvarande taxeringsorganisation
får skatteunderlagets bestämmande anses vara en väsentligen
statlig funktion, som endast i ringa grad påverkas av kommunernas åtgöranden.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden ha utredningsmännen förordat,
att skattelindringens tyngdpunkt skall ligga på skatteunderlagets område,
vilket även var kommunalskatteberedningens grundtanke, samt att bidragen
främst skola sikta till att för kommuner med dåligt skatteunderlag
motväga verkningarna av bristen på skatteunderlag. Skatteunderlagets storlek
skall sålunda avgöra vilka kommuner, som bli berättigade erhålla ordinarie
skattelindring, samtidigt som bristen på skatteunderlag bestämmer
bidragsprocenten.
Utredningen framhåller dock, att siffran på skatteunderlaget per invånare
kan sägas vara icke fullt rättvisande som mått på den reala inkomstnivån,
eftersom denna nivå ofta påverkats av levnadskostnadernas höjd på
orten. Utredningen anför vidare.
Om den högre inkomstnivån å en ort endast återspeglar större dyrhet å
orten i fråga, innebär självklart ett därav bestämt högre skatteunderlag icke
någon större ekonomisk bärkraft. I och för sig vore för den skull en dyrortsgradering
av skatteunderlagen, innan dessa lades till grund för skattelindringsbidragens
bestämmande, önskvärd. Mot ett sådant krav kan visserligen
teoretiskt göras gällande att, eftersom de kommunala ortsavdragen
äro dyrortsgraderade, tillräcklig hänsyn redan genom avdragen bör ha
tagits till levnadskostnadsolikheterna och att skatteunderlagssiffrorna för
den skull böra anses likvärdiga ur köpkraftssynpunkt. Givetvis verka ortsavdragens
dyrortsgradering avdämpande i sådan riktning, men med den
ringa storlek ortsavdragen hittills haft, har denna verkan varit så ringa,
att skatteunderlagssiffrorna på olika orter långt ifrån kunna antagas ha
representerat samma reala köpkraft. Vid en ökning av de dyrortsgraderade
ortsavdragen blir denna verkan väl kraftigare, men dock icke så kraftig,
att det principiellt befogade i önskemålet om en viss dyrortsgradering av
skatteunderlagssiffrorna kan sägas bortfalla.
Problemet skulle då vara att finna en enkel och lämplig metod för dyrortsgradering
av skatteunderlagssiffrorna. Av betydelse för skattelindringens
del vore dock endast en dyrortsgradering med hänsyn till den allmänt
erkända regionala levnadskostnadsskillnaden mellan norra Sverige och öv
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
riga delar av riket, alltså i huvudsak en dyrortsgradering mellan landskommuner
inbördes. Utredningen har i huvudsak framhållit följande.
Såsom framgår av socialstyrelsens utlåtande över kommunalskatteberedningens
förslag, möter en tillämpning på detta område av den för löne- och
skattegrupperingarna använda dyrortsgraderingen invändningar av principiell
art. Att konstruera en särskild dyrhetsgradering för detta ändamål
vore väl i och för sig möjligt, men skulle sannolikt innebära ett överdrivande
av betydelsen av detta önskemål. I vart fall skulle man därigenom
vtterligare komplicera skattelindringssystemel, vilket även utan ett sådant
tillägg kan riskera att bliva alltför komplicerat. Om dvrhetsskillnaderna
skola beaktas i det nya systemet, bör enligt utredningsmännens mening så
ske, endast om det kan åstadkommas på ett enkelt, summariskt sätt.
Mot siffran på skatteunderlaget per invånare som måttstock kan vidare,
fortsätta utredningsmännen, göras den invändningen, att däri icke komma
till uttryck andra utgiftshöjande faktorer i den kommunala hushållningen
än sådana, som representeras av det relativa inslaget av barn, åldringar
och andra inkomstsvaga kommunmedlemmar. Härom har anförts
följande.
Om skatteunderlaget skulle vara den enda och helt avgörande normen
för skattelindringsbidraget, skulle det givetvis vara en påtaglig brist, att
däri icke komme till uttryck sådana för kommunen kostnadsfördyrande
faktorer som stora avstånd (gles befolkning) och hårt klimat. Stora avstånd
verka ju stegrande på utgifterna för skolväsendet, för vatten- och avloppsledningar,
allmän administration m. in. Då man icke lärer komma
ifrån att vid bidragens bestämmande beakta även utdebiteringens höjd och
därmed även verkningarna av olika kostnadsfördyrande faktorer, minskas
givetvis betydelsen av denna invändning.
I syfte att undvika en tillkrånglad dyrortsgradering och åstadkomma ett
enkelt och praktiskt tillfredsställande system, även om detta icke vore helt
invändningsfritt ur teoretisk synpunkt, ha utredningsmännen ansett, att
man i skattelindringssystemet borde nöja sig med att beakta dyrhetsskillnaden
för de i detta hänseende ogynnsammast ställda orterna. Utredningen
har vidare anfört härom.
Tekniskt sett skulle detta kunna ske relativt enkelt, om man vågade
bygga på gällande skattegruppering. Man kunde exempelvis föreskriva, att
kommuner tillhörande ortsgrupp 5 skulle erhålla skattelindring efter
schablonmässigt mera generösa regler än övriga kommuner. Härigenom
skulle i huvudsak Norrbottenskommunerna och några andra kommuner i
inre Norrland komma i särställning, vilket synes sakligt motiverat. För
större städer, som tillhöra ortsgrupp 5, skulle föreskriften icke få någon
betydelse, eftersom storleken av deras skatteunderlag utesluter dem från
skattelindring. Utredningsmännen anse sig likväl icke kunna förorda en
sådan lösning. Som förut nämnts har gällande dyrhetsgradering icke ansetts
i princip lämplig att lägga till grund för en gruppering av skatteunderlagen;
samma invändningar kunna då riktas även mot ett partiellt utnyttjande
av grupperingen för ändamålet. Härtill kommer det vanskliga i
att nu låsa fast skattelindringsreglerna vid en dyrortsgruppering, som under
de närmaste åren kommer att bliva föremål för omprövning.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Utredningen har ansett orternas allmänna dyrhet hli tillräckligt beaktad
vid skattelindringen, om förslagsvis kommunerna i Norrbottens län och
andra kommuner med likartade förhållanden schablonmässigt erhölle bidrag
med utgångspunkt från ett något högre skatteunderlag än övriga
kommuner. Därmed skulle i någon mån bli beaktade även de förut angivna
kostnadsfördyrande faktorerna i den kommunala verksamheten inom
nämnda barnrika och befolkningsglesa län.
För den författningsmässiga utformningen av denna linje ha utredningsmännen
diskuterat två olika vägar.
Den ena innebär, att i författningstexten angives, att bidrag skall utgå
efter en viss allmän norm. dock med rätt för Kungl. Maj :t att för de kommuner,
som Kungl. Maj :t bestämmer, tillämpa den mera generösa normen.
Därvid finge i motiven fastslås, vilka slag av kommuner som skulle få bidrag
enligt denna norm. Några ledamöter av ortsavdragskommittén ha ansett
detta vara den tekniskt bättre lösningen. Den andra vägen är att i författningen
direkt föreskriva, att Norrbottenskommunerna skola äga erhålla
bidrag enligt den generösare normen och att densamma efter Kungl. Maj :ts
bestämmande skall tillämpas även för andra kommuner, där förhållandena
i allmänhet äro likartade med dem som gälla i Norrbotten. Utredningsmännen
ha för sin del ansett den senare linjen vara att föredraga, icke
minst med hänsyn till skatteutjämningsanslagets karaktär av förslagsanslag,
vars dispositionsgrunder i möjligaste mån böra vara författningsmässigt
fixerade. De ha även ansett i stort sett sakligt befogat att angiva
den generösare normen såsom en rätt för Norrbottenskommunerna, medan
däremot tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att med Norrbotten jämställa
hela Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.
Utredningen har sålunda föreslagit, att det antal skattekronor per invånare,
som avgränsar bidragsberättigade kommuner från andra (gränsunderlaget),
skall för kommunerna i Norrbottens län samt sådana kommuner,
som Kungl. Maj :t finner på grund av likartade förhållanden skäligen
böra med dem jämställas, utgöra 80 procent av medelskatteunderlaget
per invånare för rikets landskommuner säd föregående års taxering, medan
gränsunderlaget för övriga kommuner skall utgöra 75 procent av samma
medelskatteunderlag. Genom det högre gränsunderlaget för förstnämnda
grupp (i fortsättningen även benämnd »Norrbottenskommunerna»), kommer
också bidragsprocenten att bli högre, eftersom denna bestämmes i proportion
till skillnaden mellan gränsunderlaget och vederbörande kommuns
skattekrontal per invånare.
Remissyttranden. Mot förslaget att åstadkomma en viss differentiering av
skattelindringen efter kommunernas allmänna dyrhet genom att bestämma
ett högre gränsunderlag för Norrbottenskommunerna har riksräkenskapsverket
uttalat, att det enligt verkets uppfattning skulle ligga närmare till
hands att anknyta differentieringen till gällande dyrortsgruppering. Denna
torde väl för övrigt i praktiken bli utslagsgivande även med den av utredningen
föreslagna lösningen, åtminstone såtillvida att det knappast skulle
komma i fråga att ge en kommun i en viss ortsgrupp bidrag efter en generösare
norm än kommuner i en högre ortsgrupp. Ämbetsverket anför vidare.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Utredningen har dock, med stöd av ett remissuttalande av socialstyrelsen,
ansett sig kunna konstatera, att en dylik anknytning till dyrortsgraderingen
möter principiella invändningar. Enligt socialstyrelsens uttalande, sådant
det refereras i betänkandet, skulle det vara ett förfaringssätt utan mening
att tillämpa gällande dyrortsgradering på skatteunderlaget, »alltså såväl
juridiska som fysiska personers samlade inkomster». Vad som är väsentligt
i sammanhanget är emellertid enligt riksräkenskapsverkets mening, att skillnader
i dyrhet mellan olika orter få antas påverka de kommunala utgifterna
på ungefär samma sätt som de påverka enskilda personers levnadskostnader.
Om det skatteunderlag, på grundval av vilket de kommunala utgifterna
finansieras, härrör från fysiska eller juridiska personers inkomster, torde
däremot i detta avseende vara tämligen likgiltigt.
Statskontoret anser tillräckliga skäl icke föreligga för att beträffande
gränsunderlaget uppställa en särregel för Norrbottens län. Det borde i stället
ankomma på Kungl. Maj :t att besluta, i vilka särskilda fall det högre
gränsunderlaget skäligen borde tillämpas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är tveksam inför tanken att giva
Norrbotten en särställning i fråga om gränsunderlagets höjd och ifrågasätter
ett för riket gemensamt gränsunderlag samt anför vidare.
Detta skulle lätt nog kunna medföra svårigheter vid tillämpningen, bl. a.
då det gällde att pröva, huruvida någon viss kommun i statsbidragshänseende
skulle likställas med Norrbottenskommunerna. Länsstyrelsen tror
för sin del att man, åtminstone under den nya författningens första år,
helst bör hava ett för riket gemensamt gränsunderlag. Åt Kungl. Maj :t torde
i stället böra överlämnas att för de ömmande fallen tillämpa en generösare
norm efter fri prövning. Härigenom vinnes fördelen att dessa särskilda fall
kunna bliva underkastade speciell övervakning och undersökning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar, att det skall ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma de fall, i vilka det högre gränsunderlaget skall
gälla, och framhåller till stöd härför.
Enligt länsstyrelsens mening är det icke riktigt eller lämpligt att direkt
sätta kommunerna i Norrbottens län i särklass, så länge det finns till antalet
kanske flera kommuner i övriga delar av riket, som äro i liknande
situation. För övrigt lärer det väl icke vara uteslutet att förhållandena i
någon kommun i Norrbottens län kunna ändras, så att skattetrycket där
blir mera normalt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller de dryga kostnaderna i länet
på grund av kommunernas större ytvidd samt högre arbets- och transportkostnader.
Länsstyrelsen uttalar vidare.
Länsstyrelsen, som väl inser att svårigheter föreligger för en dyrortsgradering,
kan dock icke frigöra sig från den tanken, att ett större mått av
rättvisa genom dylik gradering skulle kunna beskäras kommunerna i detta
län, där ostridigt levnadskostnaderna äro högst och skatteförmågan minst.
Utredningsmännens förslag synes enligt länsstyrelsens mening icke tillräckligt
beakta dessa omständigheter.
Departementschefen. Vid utformningen av ett skattelindringssystem, där
antalet skattekronor per invånare skall vara den avgörande normen för
vilka kommuner som bli bidragsberättigade och för den procentsats efter
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
vilken bidrag utgår, är det givetvis ett principiellt befogat krav att hänsyn
tages till det förhållandet, att en och samma skatteunderlagssiffra för olika
kommuner kan betyda olika köpkraft. Om detta krav skall föranleda en dyrortsgradering
av skatteunderlagen, vilket i hög grad skulle komplicera systemet,
synes böra bli beroende av storleken av förekommande köpkraftsskillnader.
Den av fjolårets riksdag beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen
kan antagas ha i betydande grad minskat dessa skillnader. Jag
delar kommunala skattelindringsutredningens uppfattning att ifrågavarande
krav i nuvarande läge bör tillgodoses inom skattelindringssysteinet, endast om
så kan ske på ett enkelt och summariskt sätt. Genom utredningens förslag
att bestämma bidragen efter ett högre gränsunderlag för kommuner i Norrbottens
län och andra därmed likartade kommuner synes mig tillbörlig
hänsyn ha tagits till de allmänna levnadskostnadsolikheterna inom landet
samtidigt som därmed i någon mån beaktats även sådana i den kommunala
verksamheten kostnadsfördyrande faktorer som hårt klimat och befolkningsgleshet.
En anknytning till löne- och skattegrupperingarna, såsom förordats
av riksräkenskapsverket, anser jag både av praktiska och principiella
skäl icke tillrådlig. Dels äro dessa grupperingar föremål för revision
för närvarande, dels är underlaget för desamma, vari bl. a. ingår kommunalskattens
höjd i olika kommuner, icke lämpat att läggas till grund för en
gruppering av skatteunderlagssiffrorna.
Meningarna ha även varit delade om den lämpliga författningsmässiga
utformningen av det föreslagna beaktandet av de regionala dyrhetsskillnaderna
in. in. En remissmyndighet har ansett att i författningen
hörde angivas endast en grund för beräkningen av ordinarie skattelindringsbidrag,
nämligen ett gränsunderlag av 75 procent av medelskatteunderlaget
för landskommunerna vid föregående års taxering, medan Kungl.
Maj :t för de ömmande fallen skulle tillämpa en generösare norm efter fri
prövning. Måhända ligger i detta ståndpunktstagande ett avvisande av de
realekonomiska skäl som motiverat differentieringen med hänsyn till dyrhetsskillnaderna.
Denna linje skulle i vart fall i praktiken komma att innebära,
att extra bidrag bleve den regelmässiga bidragsformen inom Norrbottens
län, vårt mest utpräglade skatteutjämningsområde. Detta kan enligt
min mening icke vara en rimlig ordning. Det synes önskvärt att utforma
reglerna för den ordinarie skattelindringen så, att tilldelningen av extra bidrag
i möjlig mån begränsas och icke förekommer annat än såsom undantagsfall.
De två andra författningsmässiga lösningarna utgå ifrån att ordinarie
skattelindring skall kunna beviljas enligt båda de angivna normerna. Enligt
den ena uppfattningen skulle det formellt helt läggas i Kungl. Maj :ts
hand att avgöra, för vilka kommuner den generösare normen skulle tillämpas.
Direktiv för tillämpningen skulle dock av riksdagen lämnas i motiven
till författningen. Enligt den andra meningen, som företrätts av kommunala
skattelindringsutredningen och lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser,
borde författningen inrymma en rätt för kommunerna i Norrbot
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
tens län att i förekommande fall erhålla ordinarie skattelindring enligt den
generösare normen. Kungl. Maj:ts skönsmässiga prövning beträffande den
ordinarie skattelindringen skulle då begränsas till att fastställa vilka andra
kommuner som på grund av likartade förhållanden skäligen borde jämställas
med Norrbottenskommunerna. För egen del anser jag den senare
lösningen vara att föredraga. Det gäller ju att fastställa dispositionsgrunderna
för ett förslagsanslag. Även om bidragstilldelningen är avsedd att
handhavas av Kungl. Maj :t, är det enligt min mening en påtaglig fördel,
om grunderna i största möjliga utsträckning äro författningsmässigt fixerade
och sålunda utrymmet för skönsmässig prövning så begränsat som är
möjligt utan uppgivande av tillämpningsmyndighetens möjligheter att åstadkomma
en rättvis och skälig bidragstilldelning i det enskilda fallet. Såsom
framgår av det följande torde det föreslagna systemet erbjuda tillräckliga
befogenheter för Kungl. Maj :t i sådant hänseende.
I anledning av vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört vill jag framhålla,
att det högre gränsunderlaget för Norrbottenskommunerna innebär,
att bidragen därstädes komma att utgå med högre procentsatser än för kommuner
i allmänhet vid motsvarande skattekrontal per invånare. För exempelvis
en kommun, vars skatteunderlag ligger 30 procent under medelskatteunderlaget,
skulle bidraget därstädes utgå med 12,5 procent av utdebiteringen
mellan 11 och 13 kronor och med 25 procent på utdebiteringen över 13
kronor. För en annorstädes belägen, ej jämställd kommun med samma skatteunderlag
skulle motsvarande procentsatser stanna ej obetydligt lägre,
nämligen vid 6,67 och 13,33 procent. Det synes mig icke självklart, att en
genomförd dyrortsgradering av skatteunderlagen skulle ha ställt Norrbottenskommunerna
i ett bättre läge än den här förordade differentieringen.
3. Gränsunderlagets bestämmande.
Enligt skattelindringsutredningens förslag skall ordinarie skattelindring
utgå endast till sådana skattetyngda kommuner, vilkas skattekrontal per
invånare understiger vissa för varje år fastställda skattekrontal, gränsunderlag.
Gränsunderlaget skall i normala fall fastställas efter landskommunernas
medelskatteunderlag per invånare vid föregående års taxering och
motsvara 80 procent därav för norrbottenskommunerna och 75 procent
därav för övriga kommuner. Där så av särskilda skäl påkallas, skall Kungl.
Maj :t dock äga fastställa gränsunderlagen till 80 respektive 75 procent av
ett skattekrontal, som ligger mellan föregående års och det löpande årets
medelskatteunderlag för landskommunerna.
Beträffande gränsunderlagets bestämmande till angivna procentsatser av
medelskatteunderlaget har utredningen framhållit följande.
Hur stort gränsunderlaget skall vara i förhållande till medelskatteunderlaget
kan icke avgöras utifrån några allmänna resonemang utan måste
bestämmas med beaktande av hur olika gränsdragningar verka i praktiken,
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
både med avseende på det antal kommuner, som skola bliva bidragsberättigade,
och storleken av det bidrag, som skall utgå. Efter ett studium
av dessa verkningar under olika år ha utredningsmännen förordat, att
gränsunderlaget bestämmes till 80 respektive 75 procent av medelskatteunderlaget
per invånare i landskommunerna.
En förskjutning av dessa procentsatser har en relativt stark inverkan
på antalet skattelindringskommuner och på storleken av bidragstilldelningen.
Om man sålunda gör avståndet till medelskatteunderlaget för landskommunerna
mindre än 20, respektive 25 procent, ökas givetvis kommunernas
antal och bidragens storlek. I den mån staten kunde disponera
större belopp till skattelindring än som hittills avsetts för ändamålet, synes
en dylik förskjutning uppåt av gränsunderlaget vara den lämpligaste
regulatorn inom systemet. Om väsentligt mycket större belopp skulle ställas
till förfogande, kunde övervägas att fastställa gränsunderlaget i ansimning
till en ännu högre siffra än landskommunernas medeltal, förslagsvis
medelskatteunderlaget för rikets samtliga kommuner, sålunda med
mraknande av städerna.
Önskemålet om automatisk rörlighet hos gränsunderlaget har enligt vad
utredningen anfört uppställts bl. a. med tanke på den snabbhet, varmed
inkomstutvecklingen gjort kommunalskatteberedningens förslag föråldrat
med avseende å skatteunderlagsgränserna. Anknytningen till medelskatteunderlaget
för landskommunerna motiveras av utredningen på följande sätt.
Om ifrågavarande skatteunderlagsgräns skall göras rörlig och fastställas
för varje år, torde det vara riktigare att anknyta den till den allmänna
inkomstutvecklingen än till penningvärdesförändringarna (levnadskostnadsindex).
Då det gäller en anpassning efter inkomstutvecklingen, synes
den lämpliga anknytningen i detta sammanhang vara medelskatteunderlaget
per invånare i rikets landskommuner för olika år. Om gränsunderlaget fastställes
i relation till ett sådant medelskatteunderlag, vinnes även den fördelen,
att en automatisk anpassning även efter vissa ändringar i skattelagstiftningen
erhålles, exempelvis ändringar i ortsavdragen.
En belysning av vad den här förordade bestämningen av gränsunderlaget
siffermässigt skulle ha betytt under olika år av 1940-talet lämnas i
följande sammanställning, där invånarantalet beräknats efter befolkningstalet
vid taxeringsårets ingång.
Enligt taxeringar under nedan angivna år
1911 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950
Uransunderlag
(kr/skr) för
Norrbottens
kornmma 5,18 5,92 7,01 8.02 8,60 9,37 11,46 12,62 13 77 14 30
Riket i övrigt 4,86 5,55 6,58 7,52 8,06 8,78 10,74 11,83 12,91 13^41
under 1940-talet har ju varit rätt exceptionell, nära nog en
tredubbling. De starka förskjutningarna belysa de svårigheter, som ett fixerande
i författningstexten av en viss skatteunderlagssiffra innefattar för
ett skattelindringssystem av här angiven art.
Anknytningen av gränsunderlaget till föregående års medelskatteunderlag
för landskommunerna har motiverats både av konjunkturpolitiska och
administrativa skäl. Beträffande de konjunkturpolitiska skälen för denna
eftersläpning ha utredningsmännen i huvudsak framhållit följande.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Understödskoinmunerna torde kunna antagas i allmänhet vid en konjunkturnedgång
drabbas hårdare än andra kommuner. Om deras skatteunderlag
sålunda nedgår starkare än medelskatteunderlaget, stiger bidragsprocenten
automatiskt, samtidigt som de utdebiteringssiffror, på vilka bidragsprocenten
appliceras, gå i höjden. Systemet har för den skull en
inneboende tendens till stark ökning av bidragen vid en nedgång i konjunkturen.
Med hänsyn till att det vid en konjunktursvängning skulle vara en betydande
fördel för kommunerna, om gränsunderlaget icke fölle i takt med
det aktuella medelskatteunderlaget utan erhölle en viss eftersläpning i förhållande
därtill ifrågasätta utredningsmännen, om icke nyssnämnda tendens
till ökning av bidragen borde skärpas.
Detta kan åstadkommas genom att låta det gränsunderlag, med vilket
kommunernas aktuella skatteunderlagssiffror jämföras vid bidragsprocentens
fastställande, bestämmas antingen efter föregående års medelskatteunderlag
eller efter ett genomsnitt av flera föregående års medelskatteunderlag.
En ettårseftersläpning synes vara tillräcklig. Flerårsgenomsnittet
skulle avlägsna gränsunderlaget alltför långt från det aktuella läget för att
vara godtagbart. Fördelarna av en ettårseftersläpning för kommunerna
vid ett starkt konjunkturfall innefatta givetvis ur statsverkets synpunkt
en motsvarande risk att kostnaderna stegras mycket starkt genom att ett
stort antal kommuner skulle bliva berättigade till större eller mindre belopp.
Eftersläpningen innebär ju, att man utan uppgivande av den principiella
rörligheten i systemet låter det gränsunderlag, med vilket kommunernas
aktuella skatteunderlagssiffror jämföras vid bidragsprocentens bestämmande,
anpassas efter föregående års medelskatteunderlag för rikets landskommuner.
Nyttan ur kommunal synpunkt av en sådan eftersläpning är,
att när inkomstnivån går nedåt, bidragsprocenten hålles uppe eller ökas
starkare än eljest vore fallet och att ett större antal kommuner än eljest
erhålla skattelindring. I en period av inkomststegring skulle anordningen
medföra, att bidragsprocenten bleve lägre än vid samtidig rörlighet hos
gränsunderlaget. Sannolikt är dock för kommunerna fördelen av att bidragsprocenten
hålles uppe vid nedåtgående konjunkturer större än nackdelen
av en minskning eller förlust av bidraget vid stigande konjunkturer,
främst därför att hjälpen vid svängningen nedåt är mera av nöden. Om
bidragens storlek i långa loppet totalt sett blir större eller mindre genom
en eftersläpning är däremot svårt att avgöra. Det torde bero på konjunkturkurvans
förlopp och vederbörande kommuns läge i förhållande till
gränsunderlaget. För de sämst ställda kommunerna, som regelmässigt
uppnå 80-procentsbidraget, betyder eftersläpningen ju intet. Om också i
vissa fall de sammanlagda bidragen skulle bliva lägre vid ett system med
eftersläpning, kan detta förhållande dock icke vara ett avgörande skäl mot
eftersläpningen, alldenstund bidragets allmänna nivå enligt systemet regleras
på annat sätt, nämligen genom utdebiteringsgränsens höjning och
sänkning samt genom höjning och sänkning av gränsunderlaget i förhållande
till medelskatteunderlaget.
De administrativa fördelarna av eftersläpningen ha av utredningen angivits
sålunda.
Vissa administrativa fördelar äro förenade med ett dylikt eftersläpningssystem.
Kommunerna kunna på förband få vetskap om det gränsunderlag,
som kommer att tillämpas, och kunna avpassa sina ansökningar härefter.
Sannolikt kan detta förebygga ett antal onödiga ansökningar från kom
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
muner, som ligga över gränsunderlaget och icke kunna räkna på att ernålla
extra understöd. Tidsmarginalen för finansdepartementets beräkningar
av bidragen ökas även genom eftersläpningen, eftersom man då
icke behöver avvakta statistiska centralbyråns beräkning av totala siffran
för skatteunderlagen i rikets landskommuner utan kan räkna fram bidragen,
så snart de aktuella skatteunderlagssiffrorna för enskilda kommuner
föreligga. Beräkningen av det totala utfallet av årets taxeringar
för landskommunerna bruka nämligen icke föreligga färdig förrän under
senare hälften av september månad och tidpunkten härför torde icke kunna
framflyttas nämnvärt.
Slutligen har utredningen påpekat, att eftersläpningen icke är avsedd
att ovillkorligen tillämpas. Vid exempelvis en onormal stegring av medelskatteunderlaget
har utredningen förutsatt, att Kungl. Maj :t skall taga i
anspråk bemyndigandet att, när särskilda skäl därtill föranleda, fastställa
gränsunderlag, som ansluta sig närmare till det aktuella medelskatteunderlaget
än till föregående års medelskatteunderlag. Den stegring av skatteunderlaget
på omkring 10 procent, som ägde rum mellan 1948 och 1949
års taxeringar, skulle av utredningsmännen ha betraktats som onormal och
föranlett en höjning av gränsunderlaget, så att bidragsprocenterna närmat
sig de procentsatser, som skulle ha förelegat utan eftersläpning.
Remissyttranden. Vad utredningen anfört rörande den procentsats, som
gränsunderlaget skall utgöra av medelskatteunderlaget, har i allmänhet
icke mötts av några erinringar i remissyttrandena. Spörsmålet har dock på
några håll upptagits till diskussion.
Sålunda finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län frågan vansklig
att besvara och anför.
Helt allmänt kan sägas att procenttalet bör väljas så att flertalet kommuner,
vilka otvivelaktigt äro i behov av bidrag, komma in under de automatiskt
verkande bestämmelserna. Anordningen med extra bidrag skall
alltså här behöva tillgripas endast i ett fåtal fall. Procenttalet blir därför
beroende av bland annat kommunernas fördelning på olika utdebiteringar
inom olika skikt av skatteunderlag per invånare. Denna spridning kan gestalta
sig helt olika i olika konjunkturlägen. Länsstyrelsen saknar möjlighet
att mera ingående bedöma, huruvida utredningsmännens 75 %-regel för
kommunerna utom Norrbotten ur dessa synpunkter ger ett lämpligt utslag.
Vissa stickprov, som länsstyrelsen företagit, synas dock visa, att regeln i
stort sett kommer att få godtagbara verkningar, i varje fall i nuvarande konjunkturläge.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter för sin del om gränsunderlaget
kan anses riktigt bestämt med 75 resp. 80 procent av medelskatteunderlaget
för rikets landskommuner. Förslagets verkningar borde på aktuella
dylika fall närmare undersökas, varvid även kunde diskuteras, huruvida
icke gränsunderlaget borde bestämmas i förhållande till medelskatteunderlagct
för rikets kommuner i dess helhet (alltså inberäknat även städerna).
Med en alltför snäv gränsdragning löpte man risk att överbetona betydelsen
av skatteunderlaget som mätare av skattetrycket.
Enligt länsstyrelsens i Norrbottens län uppfattning ha utredningsmännen
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
ej övertygande visat, att ej själva medelskatteunderlaget skall utgöra jämförelsegrund
(gränsunderlag) utan ett godtyckligt valt lägre underlag. Länsstyrelsen
fortsätter.
Då utredningsmännen strävat efter att föreslå ett så enkelt och lätthanterligt
system som möjligt, synes förenämnda konstruerade faktor motverka
denna intention. Likaledes ha utredningsmännen ej heller klart dokumenterat
varför gränsunderlaget skall fastställas just till 75 % (80 %) av medelskatteunderlaget.
Må vara att flera kommuner skulle bliva berättigade till
bidrag om förhållandet till medelskatteunderlaget och icke till de konstruerade
gränsunderlagen skulle bliva utslagsgivande. Ett obehörigt gynnande
av vissa kommuner torde väl kunna förebyggas antingen genom att låta bidraget
kraftigt stiga med stigande brist på skatteunderlag eller ock höja
utdebiteringsgränsen.
Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt, huruvida icke särskilt gränsunderlag
borde fastställas för städer och särskilt för landskommuner. I allmänhet
torde städerna bliva undantagna från möjligheten att erhålla skattelindringsbidrag
med hänsyn till deras relativt höga skatteunderlag i förhållande
till medelskatteunderlaget för riket i dess helhet. De hade emellertid
att bestrida utgifter för en mängd ändamål, som för landsbygdens vidkommande
ankommer på statsverket.
Sveriges lantbrulcsförbiind synes å sin sida vilja förorda ett efter det allmänna
ekonomiska läget rörligt gränsunderlag. Förbundet ifrågasätter sålunda,
om icke större elasticitet i bidragsgivningen skulle kunna erhållas,
därest under goda tider vid bestämmandet av gränsunderlaget lades en
mindre procentsats än 75 procent av medeltalet av skatteunderlaget, men vid
dåliga lider en högre procentsats. Det framkomna gränsunderlaget kunde
också lämpligen avjämnas i hela tal, varvid i goda tider kunde ske en utjämning
nedåt och i dåliga tider en utjämning uppåt. ,
Principen att ansluta gränsunderlagen — med vilka kommunernas aktuella
skatteunderlagssiffror skola jämföras vid bidragsprocentens bestämmande
— till föregående års medelskatteunderlag har diskuterats i några
remissyttranden.
Länsstgrelsen i Norrbottens län förordar att, huru än gränsunderlaget
fastställes — till medelskatteunderlaget eller till visst procenttal därav —
detta sker med en ettårseftersläpning.
Däremot uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län stor tvekan mot
denna anordning och anför följande.
Länsstyrelsen förmenar, att man inför ovissheten av systemets verkningar,
särskilt i en blivande dcpressionsperiod, har anledning att giva reglerna
en förhållandevis restriktiv räckvidd. I en nedgångsperiod kan det vara
angeläget, att alla krafter spännas för att få nödig balans i den offentliga
hushållningen. Det är ingalunda givet, att staten i ett sådant läge kommer
att stå på en säkrare ekonomisk grund än kommunerna i gemen. För dessa
senare är det naturligen tacknämligt att genom den av utredningsmännen
föreslagna eftersläpningen i fråga om gränsunderlagct få en hjälp att övervinna
depressionen. Det är också klart, att en utjämning av det kommunala
skattetrycket icke endast i rummet utan även i tiden framstår såsom önsk
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
vård. Försiktigheten torde dock bjuda, att man i varje fall under en försökstid
icke alltför starkt låser sig vid rent matematiska regler, vilka kunna
giva kraftigare utjämning än som ur synpunkten av kommunernas behov
och statens förmåga strängt taget framstår såsom nödvändig. Mot eftersläpningen
kan även invändas, att densamma gör skattelindringssystemets verkningar
nyckfulla och svåra att överblicka.
Sveriges lantbruksförbund framhåller, att en ettårseftersläpning visserligen
torde utgöra en garanti för kommunerna vid starkt konjunkturfall, men
att denna eftersläpning vid långvarigare nedåtgående konjunkturer emellertid
kommer att bliva utan betydelse. Förbundet anför ytterligare.
Eftersläpningen torde å andra sidan ha den nackdelen, att bidragen ofta
komma att bliva för låga. Då till grund för beräkningen av bidraget läggas
utgifter för ett tidigare år än det bidraget avser att täcka, men löpande årets
skatteunderlag, torde bidraget i allmänhet bli för lågt, då utgifterna normalt
tendera att stiga år för år. Skall eftersläpningen bibehållas finnes det därför
enligt förbundets åsikt ingen anledning att höja utdebiteringsgränsen från
10 kronor till 11 kronor.
Departementschefen. Förslaget att göra gränsunderlaget rörligt med den
allmänna inkomstutvecklingen, sådan denna återspeglas i skatteunderlagets
förändringar, har icke mött några erinringar vid remissen. Mot bakgrunden
av 1940-talets erfarenheter synes mig en sådan rörlighet vara en lämplig
anordning. Om anknytningen skall göras till det genomsnittliga skatteunderlaget
per invånare för samtliga landskommuner eller till motsvarande
genomsnitt för hela riket, kan vara föremål för delade meningar. I praktiken
torde det icke spela någon större roll vilketdera av dessa medelskatteunderlag
som väljes, förutsatt att gränsunderlagets relation rättas därefter. Med
hänsyn till skatteutjämningskommunernas allmänna karaktär torde övervägande
skäl dock talå för att göra anknytningen till landskommunernas medeltal.
Däremot är det en rent ekonomisk avvägningsfråga, om gränsunderlaget
skall understiga nämnda medelskatteunderlag med 25 procent — resp. för
Norrbottenskommunerna 20 procent — eller ligga närmare eller rent av sammanfalla
med medelskatteunderlaget. Varje förskjutning av procentsatserna
får stor ekonomisk betydelse. En höjning av gränsunderlaget innebär en
vidgning av understödskommunernas antal och en allmän ökning av bidragsbeloppen.
Utredningsmännen ha kommit fram till sitt förslag, 75
respektive 80 procent, efter studier av de praktiska verkningarna av olika
gränsunderlag och utdebiteringsgränser. Som förut nämnts har utgångspunkten
för utredningen varit, att kostnaderna för bidragen i nuvarande
läge icke skulle i avsevärd grad överskrida gällande kostnadsram. Då en dylik
begränsning är av statsfinansiella skäl starkt påkallad, tillstyrker jag
den föreslagna relationen mellan gränsunderlag och medelskatteunderlag
för rikets landskommuner.
Den av länsstyrelsen i Norrbottens län framförda tanken att ett särskilt
och högre gränsunderlag skulle fastställas för städer och stadsliknande sam
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
49
hällen kan jag icke biträda. Lika litet som i gällande skatteutjämningsförordning
bör enligt min mening den formella likställigheten mellan städer och
landskommuner rubbas. I den mån behov av skattelindring skulle föreligga i
fall, där de ordinarie bidragsgrunderna icke medgiva sådant bidrag, torde
extra bidrag efter Kungl. Maj :ts skönsmässiga prövning böra ifrågakomma
lika väl för städer som för andra kommuner.
Den av utredningen föreslagna ettåriga eftersläpningen av gränsunderlagen
har enligt min mening både för- och nackdelar. Anordningen innebär
att kommunernas skattekrontal per invånare för det aktuella året skola
jämföras med gränsunderlag, som fastställts efter det föregående årets medelskatteunderlag.
De administrativa skälen för en sådan eftersläpning äro
av sådan art, att jag kan tillstyrka eftersläpningen såsom en allmän regel.
Vid en nedgång i konjunkturen äro fördelarna därav för kommunerna påtagliga
genom den starkt ökade bidragsgivning som följer därmed. Risken
är närmast den, att alltför många kommuner kunna bli delaktiga av skattelindringen
ulan att egentligt behov därav föreligger och att statsverkets
kostnader sålunda bli alltför höga. Vid onormalt starka förskjutningar uppåt
av medelskatteunderlaget skulle motsvarande risker av för låga statsbidrag
föreligga. Med den föreslagna rätten för Kungl. Maj :t att vid
onormala förskjutningar uppåt eller nedåt begränsa eftersläpningen eller rentav
bringa den att upphöra kunna ifrågavarande risker begränsas. Med hänsyn
härtill anser jag mig kunna biträda utredningens förslag. En ännu
större frihet för Kungl. Maj :t att fastställa gränsunderlagen efter konjunkturlägets
skiftningar, såsom föreslagits av lantbruksförbundet, torde icke
vara lämplig.
4. Bidragsprocentens fastställande och maximering. —
Förslagets verkningar.
Den procentsats, efter vilken skattelindring skall utgå i det nya systemet,
skall enligt utredningens förslag stå i viss proportion till den andel, som vederbörande
kommuns brist på skatteunderlag (i skr/inv.) utgör av gränsunderlaget.
Bidragsprocenten blir sålunda 25 procent för en kommun med ett
skatteunderlag av 9 skr/inv., då gränsunderlaget är 12 skr/inv., och denna
procentsats tillämpas å den del av utdebiteringen, som ligger mellan utdebiteringsgränsen,
11 kr/skr, och 13 kr/skr. Å den del av utdebiteringen, som
ligger över 13 kr/skr, utgår bidrag efter dubbla procentsatseir. I intet fall får
dock procentsatsen överstiga 80 procent.
Beträffande problemställningen vid bidragsprocentens bestämmande har
utredningen framhållit i huvudsak följande.
Utgångspunkten kan lämpligen tagas i det s. a. s. naturliga systemet att
bota kommunernas brist på skatteunderlag. Innebörden av detta är helt enkelt
att utfylla skatteunderlaget per invånare till viss miniminivå. Varje
kommun skulle tillförsäkras rätt att täcka sina utgifter genom utdebitering
4 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. N.r 44.
50
Kungi. Maj.ts proposition nr 44.
på ett visst lägsta antal skattekronor per invånare. Den del av utgifterna,
som motsvarade vad kommunens faktiska skatteunderlag understege nämnda
miniminivå, skulle staten bestrida. Man kunde exempelvis fastslå, att
ingen kommun skulle behöva uttaxera på ett mindre skatteunderlag än det,
som med 25 procent understege medelskatteunderlaget för landskommunerna
i riket, respektive 25 procent för Norrbottenskommunerna. För de synnerligt
skattetyngda kommunerna skulle man på denna väg utan tvivel kunna
nå ett rimligt resultat, men systemet skulle också dra med sig, att ett
betydande antal kommuner finge sitt redan förut låga skattetryck ytterligare
sänkt. 1 södra och mellersta Sverige finnas nämligen rätt många kommuner,
som trots ett lågt skatteunderlag kunnat hålla en låg utdebitering.
Någon anledning för staten att i nu förevarande sammanhang övertaga en
större eller mindre andel av de kommunala kostnaderna i kommuner, där
den totala utdebiteringen, kanske på grund av låg kommunal standard, ligger
under den genomsnittliga, lär icke föreligga. Syftet med den allmänna
skattelindringen kan ju icke vara annat än att »kapa topparna», d. v. s.
att utjämna trycket endast för skattetyngda kommuner. I den mån syftet
skulle vara att höja den kommunala standarden, torde detta böra ske genom
speciella statsbidrag, till vilka bestämda standardkrav kunna knytas, och
icke genom generella bidrag av denna typ.
Om man fördenskull begränsar skattelindringen till de särskilt skattetyngda
kommunerna med lågt skatteunderlag, blir det förut angivna »naturliga»
systemet att beräkna skattelindringen icke möjligt att tillämpa. Jämte
skatteunderlagsgränsen finge införas en viss lägsta gräns i avseende å den
totala utdebiteringen. Genom de dubbla spärrarna skulle nämligen systemet
i vissa lägen fungera så, att skattelindringen för en kommun, vars utdebitering
ligger strax över den fastställda gränsen, skulle intill 100 procent
täcka utgiftsökningar, som kommunen kunde besluta. Ett dylikt system kan
uppenbarligen icke tillgodose det tidigare angivna önskemålet att icke äventyra
den kommunala sparsamheten. För att systemet skall bli fungibelt erfordras
någon anordning, som spärrar nämnda verkan. Det enklaste och samtidigt
mjukast verkande sättet att förebygga ifrågavarande effekt med 100- procentig täckning av utgiftsökningar är att beräkna skattelindringen endast
på det skattetryck, som ligger över den fastställda utdebiteringsgränsen, och
icke på hela utdebiteringen. Om man då fortfarande skall beräkna bidragsprocenten
så, att den endast motsvarar den andel, som kommunens brist på
skatteunderlag utgör av gränsunderlaget, kommer man i konflikt med ett
annat grundläggande krav på systemet, nämligen att bidraget skall vara tillräckligt
för de behövande kommunerna.
För att uppnå en större utjämningseffekt kan man då använda sig av två
metoder, antingen att sänka utdebiteringsgränsen eller att öka bidragsprocenten
utöver den andel, som bristen på skatteunderlag utgör av gränsunderlaget.
Utdebiteringsgränsen kan dock icke sättas alltför lågt, ty då skulle
även icke-skattetyngda kommuner bli bidragsberättigade. Om man vill uppnå
en tillräcklig utjämningseffekt, som icke helt tappar ur sikte den ursprungliga
riktpunkten — utfyllnad av skatteunderlaget till viss nivå —
nödgas man, såsom även kommunalskatteberedningens erfarenheter visade,
utnyttja båda metoderna på en gång och alltså samtidigt sänka utdebiteringsgränsen
och höja bidragsprocenten. Hur långt man kan och bör gå i
vartdera hänseendet, blir en omdömesfråga, där det knappast är möjligt att
taga ställning utan att pröva sig fram med hjälp av de praktiska resultaten
av olika alternativ.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Utredningen framhåller, att en bidragsprocent motsvarande den andel, som
kommunens brist på skatteunderlag utgör av gränsunderlaget, icke skulle
bereda erforderlig hjälp åt behövande kommuner på grund av att bidraget
av nyss angivna skäl endast skall beräknas på det skattetryck, som ligger
över utdcbiteringsgränsen. Endast om nämnda bidragsprocent beräknats på
hela utdebiteringen, skulle ha uppnåtts den utjämning, som angivits såsom
en naturlig riktpunkt vid systemets uppbyggande, nämligen en effekt motsvarande
full utfyllnad av kommunernas skatteunderlag upp till gränsunderlaget.
För att skattelindringsbidraget skulle bliva tillräckligt för kommuner med
högre skattetryck har utredningen ansett det nödvändigt att höja den efter
skatteunderlagsbristen beräknade bidragsprocenten till det dubbla vid en viss
utdebiteringsgräns. Att denna fördubbling av bidragsprocenten icke fått inträda
redan vid en utdebitering av 11 kr. utan först vid 13 kr. har motiverats
med önskvärdheten av att erhålla en mjukare övergång i de lägre utdebiteringsskikten.
Utredningen erinrar i detta sammanhang, att även kommunalskatteberedningen
i syfte att uppnå en försiktig höjning av bidragsprocenten
hade föreslagit en stegring inom vissa gränser med 12,5 procent för
varje utdebiteringsskikt av 1 kr. över bottenspärren.
Den med hänsyn till det kommunala sparsamhetsintresset föreslagna
maximeringen av bidragsprocenten har utredningen angivit vara av betydelse
endast för de kommuner, som ha de svagaste skatteunderlagen, och fördenskull
ansett sig böra förorda att maximigränsen sättes så högt som till 80
procent. En sådan maximering begränsar bidraget först när kommunernas
skatteunderlag understiger gränsunderlaget med mer än 40 procent och sålunda
ligger lägre än halva medelskatteunderlaget för landskommunerna.
Utredningen har till en början erinrat om de uttalanden som gjorts av
kommunalskatteberedningen i denna del och har härom anfört följande.
Kommunalskatteberedningen förordade en sådan maximering, att bidraget
icke i något utdebiteringsskikt skulle överstiga 60 procent, hur svagt ställd
kommunen än vore. Beredningen förutsatte visserligen att extra bidrag skulle
kunna komplettera de ordinarie bidragen till svårt skattetyngda kommuner,
men dessa extra bidrag ansågos lämpligen icke böra utdelas schablonmässigt.
Efter att ha framhållit, att en viss höjning av den maximering, som av
kommunalskatteberedningen förordats, påyrkats i flera yttranden över förslaget,
bl. a. av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, har
skattelindringsutredningen framhållit en höjning såsom önskvärd, i den
mån icke därigenom kommunernas intresse att hålla sig inom ramen av
sparsam hushållning äventyrades. Man skulle sålunda tillförsäkra de svagast
ställda kommunerna i gemen mera tillräckliga bidrag och begränsa utrymmet
för de extra bidragen. Avgörandet berodde enligt utredningen i viss
mån på den vikt man tillmätte principen, att de ordinarie bidragen skulle
vara så stora, att de i praktiken icke för vissa grupper av kommuner påkallade
eu schablonmässig komplettering med extra bidrag. Beträffande de
ytterligare överväganden, som legat till grund för den av ulredningen med
52 Kungl. Maj. ts proposition nr 44.
viss tvekan förordade maximeringsgränsen vid 80 procent, har följande anförts.
Det kan möjligen hävdas, att en höjning av maximeringen till 80 procent
går utöver det tillrådliga. Man kan givetvis tveka om i vad mån vetskapen
om att varje utgiftsökning med en femtedel måste bäras av de egna kommunmedlemmarna
i regel kan vara tillräcklig för att avhålla kommuner med de
svagaste skatteunderlagen från beslut om ej strängt nödvändiga utgifter.
Riskerna bliva givetvis mindre vid den föreslagna förhandsbestämningen av
skattelindringen. Genom bidragsprocentens anknytning till skatteunderlaget
har vidare vunnits en garanti för att den procentuellt höga hjälpen kommer
endast de mest behövande kommunerna till del. Erinras må jämväl att, enligt
de vid nuvarande system tillämpade normerna för tilldelning av extra
understöd, kommuner med ett beräknat skattetryck över 14 kr. jämlikt uttalande
av 1947 års riksdag erhållit 100-procentig täckning av utgiftsökningar.
De tidigare tillämpade utdebiteringsgränserna för det extra understödet,
som ej offentliggjordes, lågo högre. Den 100-procentiga täckningen med
extra understöd har givetvis icke varit gynnsam för det kommunala sparsamhetsintresset
och har, för att systemet icke skulle urspåra, nödvändiggjort
en mycket ingående granskning av utgifterna med ty åtföljande avdrag.
Den förut berörda utdebiteringsgränsen har som nämnts i utredningens
förslag satts vid ett sammanlagt kommunalt skattetryck (inkl. landstingsskatten)
av 11 kr. Utredningen har framhållit dess dubbla betydelse såtillvida,
att den icke blott avgör vilka kommuner med brist på skatteunderlag,
som skola erhålla bidrag, utan även påverkar storleken av bidragen genom
att dessa beräknas endast å den utdebitering, som ligger över gränsen.
Beträffande de överväganden, som legat till grund för att gränsen med
utgångspunkt från hittills gällande ortsavdrag bestämts till 10 kr/skr, har
utredningen anfört följande.
Var och hur utdebiteringsgränsen skall sättas är givetvis en bedömningsfråga,
där olika meningar kunna göra sig gällande. Kommunalskatteberedningen
föreslog en trappvis från 8 till 12 kr/skr stigande gräns. Detta torde
ha varit en av de viktigare anledningarna till att förslaget framstod som så
komplicerat. Medelnivån var emellertid 10 kr/skr. Anledningen till nedgången
under denna siffra har av beredningen angivits vara mindre en strävan
att hänföra kommuner med ett totalt skattetryck mellan 8 och 10 kr. till de
svårt skattetyngda än önskemålet att giva tillräckligt kraftiga bidrag åt
kommuner med särskilt små skatteunderlag. Nuvarande förordning har
gränsen för åtnjutande av skatteutjämningsunderstöd vid 10 kr/skr, men
denna gränsdragning kompletteras av en stundom snävare gräns, nämligen
utdebiteringen av 5:50 kr. för vissa privilegierade utgifter.
En höjning av gränsen vore i och för sig befogad med hänsyn till vad
begreppet »svårt» eller »synnerligt skattetyngda» vanligen torde anses innefatta.
Då i siffran 10 kr/skr även inräknas landstingsskatten, torde den snarast
motsvara en genomsnittlig skattesats för landskommunerna. Det bör
dock observeras att utdebiteringsgränsen avser det beräknade skattetrycket,
d. v. s. det skattetryck, som kvarstår sedan de vid granskningen av utgiftsstaten
och räkenskaperna gjorda avdragen verkställts. Det avgörande skälet
mot en höjning ligger emellertid däri, att varje höjning snabbt minskar bidragets
storlek. Om tillfredsställande bidragseffekt skall uppnås utan alltför
häftig stegring av procenten, bör utdebiteringsgränsen icke höjas över 10
kr/skr.
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Utredningen framhåller att vid en bedömning av 10-kronorsgränsen icke
bör förbises, att den innebär en reell sänkning i förhållande till den nuvarande,
eftersom det föråldrade 5: 50-villkoret föreslagits slopat och vissa utgifter,
för vilka avdrag nu göras, föreslagits skola bli bidragsberättigade.
För samordning med ortsavdragsreformen har den här angivna gränsen
10 kr/skr föreslagits höjd med 1 kr., motsvarande den kommunalskattehöjning,
som kommunerna förutsatts skola bära själva på grund av den
föreslagna kompensationen i form av sänkt statlig inkomstskatt.
Till belysning av förslagets verkningar har utredningen framlagt ett antal
tabeller, varav här endast må återges två. Dessa belysa bidragens storlek
(i kr/skr) för kommuner med varierande utdebitering och skatteunderlag
vid gränsunderlag, motsvarande 1949 års medelskatteunderlag för landskommunerna,
eller 13,77 skr/inv. för Norrbottenskommunerna och 12,91 skr/
inv. för övriga kommuner.
Skattelindring enligt förslaget.''
Norrbotten 1949 (gränsunderlag 13 77 skr/inv.).
Utdebite-
ring
Skattelindring (i kr/skr) för kommuner med nedan angivet antal skr/inv.
(kr/skr)
före skat-
1-0
2-0
3-0
4-0
5-0
60
70
8-0
9-0
10-0
ll-o
12-0
13-0
telindring
10
_
11
0''80
0-78
0-71
0-64
0-56
0-4 9
0-42
0-35
0-27
0*20
0-13
0-06
12
1-60
1-66
1-42
1-27
1*13
0-98
0-84
0-69
0-55
0*40
0-26
0-11
13
230
2-36
2-22
2-07
1-93
1-78
1-64
1-39
l-io
0-80
0-61
0-22
14
3“20
3-16
3-02
2-87
2-73
2-58
2-44
2-08
1-64
1-21
0-77
0-34
15
4 —
3-96
3-82
3-67
3-53
3-38
324
2-77
2-19
1*61
1-03
0’45
16
4''80
4-76
4-62
4-47
4-33
4-18
4-04
3-46
2-74
2-01
1-29
0-56
17
5-60
5-56
5-42
5-27
513
4-98
4-84
4-16
3-29
2-41
1-64
0-67
18
6-40
6-36
6-22
607
5-93
5-78
5-64
4-85
3-83
2-82
1-80
0-78
19
7''20
= bidrag
7-16
7-02
6-87
6-73
6-58
6''44
5-54
4-38
3“22
2-06
0-89
20
8-—
vid 1''0
7-96
7-82
7-67
7-53
7-38
7-24
6-24
4-93
3-62
2-31
l-oi
21
8-80
8-76
8-62
8-47
8-33
8-18
8-04
6-93
5-48
4*02
2-67
1-11
22
9-60
956
9-42
9-27
9-13
&98
8-84
7-62
6-02
4-43
2-83
1-23
23
10-40
10-36
10-22
1007
9-93
9-78
9-64
8-81
6-67
4-83
3-09
1-34
24
11-20
11-16
1102
10-87
10-73
10-58
10-44
9-01
7-12
5-23
3-34
1-45
25
12-—
11-96
11-82
11-67
11-53
11-38
11-24
9-70
7-67
5-63
3-60
1-57
26
12-80
12-76
12-62
12*47
12-33
12-18
12-04
1039
8-21
6-04
386
1-68
27
13-60
13-56
13-42
1327
13-13
12-98
12-84
11-09
8-76
6‘44
4-11
1-79
28
14-40
14-36
14-22
1407
13-98
13-78
13-64
11-78
9-31
6-84
4-37
1-90
29
15-20
15-16
15-02
14-87
14-73
14-68
14-44
12-47
9-86
7-24
4-63
2-01
30
16 —
)
15-96
15''82
15-67
15''5 3
15-38
15-24
13-16
10-40
7''64
4-88
2-12
'' Tabellerna äro upprättade utan hänsyn till de förändringar i systemet, som samordningen
med ortsavdragsreformen fr. o. m. den 1 januari 1952 föranleder. Här har sålunda räknats med
utdebiteringsgränsen vid 10 kr/skr och fördubbling av bidragsprocenten vid 12 kr/skr. Om man
önskar vela bidragen efter samordningen, göres vid avläsningen en förskjutning uppåt med en
krona i första kolumnen.
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 44.
Skattelindring enligt förslaget.1
Riket utom Norrbotten 1949 (gränsunderlag 12*91 skr/in v.).
Utdebite- ring
(kr/skr)
före skat- telindring
Skattelindring (i kr/skr) för kommuner med nedan angivet antal skr/inv.
l-o
2*0
3*0
4*0
50
6*0
7-0
8*0
9*0
10*0
11*0
12*0
13*0
10
_
1
11
0*80
0*77
0*69
0*61
0*54
0*46
0*38
0*30
0*23
0*16
0*07
_
12
1*60
1*54
1*38
1*23
1*07
0*92
0*76
0*61
0*45
0*30
0*14
_
13
2*40
2*34
2*18
2*03
1*87
1*72
1*52
1*21
0*90
0*59
0*28
_
14
3*20
3*14
2*98
2*83
2*67
2*52
2*28
1*82
1*35
0*89
0*42
_
15
4*—
3*94
3*78
3*63
3*47
3*32
3*04
2*42
1*80
1*18
0*56
_
16
4*80
4*74
4*58
4*43
4*27
4*12
3*80
3*03
2*25
1*48
0*70
_
17
5*60
5*54
5*38
5*23
5*07
4*92
4*56
3*63
2*70
1*78
0*85
—
18
6*40
6*34
6*18
6*03
5*87
5*72
5*32
4*24
3*16
2*07
0*99
_
19
7*20
= bidrag
7*14
6*98
6*83
6*67
6*52
6*09
4*85
3*61
l-
CO
CQ
1-13
20
8*—
• vid 1*0
skr/inv.
7*94
7*78
7*63
7*47
7*32
6*85
5*46
4*04
2*66
1*27
_
21
8*80
8*74
8*58
8*43
8*27
8*12
7*61
6*06
4*51
2*96
1*41
—
22
9*60
9*54
9*38
9*23
9*07
8*92
8‘37
6*66
4*96
3*25
1*55
_
23
10*40
10*34
10*18
10*03
9*87
9*72
9*13
7*27
5*41
3*55
1*70
_
24
11*20
11*14
10*98
10*83
10.67
10*52
9*89
7*87
5*86
3*85
1*83
_
25
12*—
11*94
11*78
11*63
11*47
11*32
10*65
8*48
6*31
4*14
1*97
—
26
12*80
12*74
12*58
12*43
12*27
12*12
11*41
9*09
6*76
4*44
2*11
—
27
13*60
13*54
13*38
13*23
13*07
12*92
12*17
9*69
7*21
4*73
2*26
—
28
14*40
14*34
14*18
14*03
13*87
13*72
12*93
10*30
7*66
5*03
2*40
—
29
15*20
15*14
14*98
14*83
14*67
14*52
13*69
10*90
8-11
5*33
2*54
—
30
16*—
15*94
15*78
15*63
15*47
15*32
14*45
11*51
8*57
5*62
2*68
—
I anslutning till dessa tabeller har utredningen anfört följande.
I tabellerna framträder den starka men relativt odifferentierade utjämningseffekt,
som uppnås vid de lägre skatteunderlagen (upp till en nivå liggande
40 procent under gränsunderlaget, eller ungefär till 9, respektive
8 skr/inv.), ett förhållande, som återspeglar det relativt tidiga inträdet av
inaximeringen i utdebiteringsskikten över 12 kr., där bidragsprocenten ju
är fördubblad.
För att ge en allmän föreställning om systemets verkningar må det här
räcka att som exempel nämna utjämningen vid 20 kronors och 30 kronors
utdebitering. För kommuner med skatteunderlag på 1 å 2 skr/inv. — som
för närvarande icke existerar — uppgå bidragen vid 20 kronors utdebitering
till 8 kr. och sjunka sedan helt obetydligt med stigande skatteunderlag upp
till 8 skr/inv., där bidraget utgör 7,24 kr. Av en total utdebitering på 20 kr.
kvarstår sålunda för kommuner med nämnda skatteunderlag ett nettoskattetryck
av 12 å 12,76 kr/skr. Vid 30 kronors utdebitering, vilket ju numera
är ett knappast förekommande fall, begränsas det kvarstående skattetrycket
vid motsvarande skatteunderlag till 14 å 14,76 kr/skr. Vid dylika
skatteunderlag mellan 1 och 8 skr/inv. lärer icke kunna göras några invändningar
om otillräcklig utjämningseffekt. Snarare kan diskuteras, huruvida
maximeringen ligger för högt. En sänkning av inaximeringen till 75 procent 1
1 Not se föregående sida.
Iiungl. Maj.ts proposition nr 44. 55
skulle höja det kvarstående skattetrycket vid nyssnämnda skatteunderlag
till 15 å 15,66 kr/skr.
Däremot minskas som sig bör bidragen för kommuner, vilkas skatteunderlag
ligga över 9 skr/inv., relativt snabbt för varje skattekrona, varmed
skatteunderlaget stiger, för att helt försvinna vid gränsunderlaget. Minskningen
för varje skattekronas stegring av skatteunderlaget ntgör vid 20
kronors utdebitering l,3i kr. och vid 30 kronors utdebitering 2,76 kr. Motsvarande
skillnader bliva givetvis lägre i samma proportion som utdebiteringen
sjunker. I utdebiteringsskikten 10 å 12 kr/skr. bliva bidragsskillnaderna
för varje skattekrona mindre, eftersom enkel bidragsprocent gäller
för utdebiteringar under 12 kr. Vid 11 kronors utdebitering blir bidragsskillnaden
mellan intill varandra liggande skatteunderlag endast omkring
7 öre, vid 12 kronors utdebitering omkring 14 öre. Vid dessa utdebiteringar
differentieras bidragen ända ned till de lägsta skatteunderlagen, 1 å 2
skr/inv.
Utredningen har vidare gjort en jämförelse även med den enligt nuvarande
förordning gällande bidragsskalan. Härom har anförts.
Gällande bidragsskala är densamma vid alla skatteunderlag och varierar
endast med utdebiteringens höjd, i första hand med den totala utdebiteringens
höjd men därjämte även med höjden av den för tillgodoseende av
de s. k. privilegierade ändamålen erforderliga utdebiteringen (lägst 5,so kr.).
Bidragsskalan enligt förordningen överensstämmer relativt väl med de bidrag,
som vid 1949 års gränsunderlag skulle utgå vid ett skatteunderlag
av 9 skr/inv., åtminstone i de lägre utdebiteringsskikten. Understödet utgör
sålunda enligt förordningen 30 öre vid 11 kr. och 60 öre vid 12 kr., medan
bidragen enligt det föreslagna systemet uppgå till 35 och 69 öre för Norrbottenskommunerna
respektive 30 och 61 öre för övriga kommuner. För
utdebiteringar över 12 kr. ger det nya systemet vid 9 kronors skatteunderlag
något mer än gällande bidragsskala, beroende på den för högre liggande
utdebiteringsskikt tillämpade fördubblingen av bidragsprocenten. Bidragen
enligt förordningen uppgå sålunda vid 13 kr. — bidragen enligt det nya
systemet för kommuner i allmänhet angivas för jämförelsens skull inom parentes
— till l,oo (l,2i) kr., vid 14 kr. till l,to (1,82) med en stegring av 50 öre
för varje krona, varvid utdebiteringen överstiger 14 kr., eller vid 15 kr. 1,90
(2,42) kr., vid 16 kr. 2,40 (3,03) kr. etc. För Norrbottenskommunerna ge de
föreslagna nya grunderna även vid 10 skr/inv. något mera än den nuvarande
bidragsskalan, så snart utdebiteringen överstiger 12 kr.
Utredningen har beträffande den nu gjorda jämförelsen1 sammanfattningsvis
anfört, att det nya systemet vid en aktuell nivå å gränsunderlagen
skulle ge större bidrag än vad den nuvarande bidragsskalan ger åt samtliga
kommuner med skatteunderlag understigande 9 skr/inv. men lägre bidrag
åt kommuner med skatteunderlag på 10 skr/inv. eller däröver, dock att det
nya systemet för Norrbottenskommuner och därmed likställda skulle ge
större bidrag även vid 10 skr/inv. å utdebiteringar över 12 kr.
Utredningsmännen understryka, att det vid jämförelsen med gällande bidragsskala
icke bör förbises, att under sista åren schablonmässigt utgått
extra understöd så beräknade, att utdebiteringen nedbringats till 14-kronorsgränsen,
samt anföra vidare.
1 Jämför not å sid. 53. Utdebiteringsgränsen har även vid de följande jämförelserna och vid
beräkningarna av förslagets verkningar i praktiken självfallet antagits vara 10 kr/skr, eftersom
ortsavdragsreformen ännu ej trätt i tillämpning.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Om detta extra understöd skulle vid jämförelsen räknas in i bidragsskalan,
bliva resultaten av en jämförelse för kommuner med skatteunderlag å
9 skr/inv. följande.
15-0
Bidrag enligt föreslaget system
Norrbottenskommunerna .... 2,77
Övriga kommuner.......... 2,42
Summa understöd enligt
nuvarande system 1,90
Kommunens totala
16-0 17-0
bruttoutdebitering
180 19-0
20-0
3,46
4,16
4,85
5,54
6,24
3,03
3,63
4,24
4,85
5,45
2,40
3,00
4,00
5,00
6,00
Vid utdebiteringar upp till 18 kr. skulle sålunda bidragen enligt det nya
systemet (vid ett skatteunderlag av 9 skr/inv.) överstiga de sammanlagda
understöden enligt nu gällande grunder. Så skulle även vara fallet upptill
20 kr. för Norrbottenskommunerna. Men vid högre utdebiteringar skulle
summan av ordinarie och extra understöd enligt nuvarande grunder ge
mera. De högre understöden i de högsta utdebiteringslägena äro ju dock
endast uttryck för verkan av den 100-procentiga täckning av kommunala utgiftsökningar,
som nu tillämpade grunder för tilldelning av extra understöd
över 14-kronorsgränsen medföra, och återspegla sålunda en av svagheterna
i gällande system.
Genom ett studium av det skattetryck, som skulle kvarstå efter skattelindring
för en kommun, vars skatteunderlag antages variera men som likväl
håller ett »normalt» kommunalt utgiftsbehov har utredningen ansett en
säker bedömning erhållas av det föreslagna systemets effektivitet ur utjämningssynpunkt,
såvitt avser motvägandet av de låga skatteunderlagens verkningar.
Utredningen har härom anfört.
Resultatet av denna undersökning redovisas i följande sammanställning,
där det normala utdebiteringsbehovet har antagits motsvara det för landskommunerna
(inkl. landstingsskatt) beräknade genomsnittliga utdebiteringsbehovet
enligt 1948 års beslut, eller 161,75 kr. per invånare. Denna siffra
har erhållits som produkten av ett genomsnittligt skatteunderlag å 15,78
skr/inv. vid 1948 års taxering och en beräknad genomsnittlig total kommunal
utdebitering av 10,25 kr/skr. för år 1949. Gränsunderlaget har förutsatts
utgöra 80 procent av medel skatteunderlaget vid 1948 års taxering, eller
12,62 skr/inv. (alltså det för Norrbottenskommunerna gällande gränsunderlaget;
utan eftersläpning).
Skatteunderlag
Brutto-
utdebitering
(kr/skr.)
Skattelindring
(kr/skr.)
Kvarstående
skattetryck
(ltr/skr.)
15,78...................
____ 10,25
—
10,25
15......................
____ 10,78
—
10,78
14......................
11,55
—
11,55
13......................
____ 12,44
—
12,44
12......................
0,24
13,23
11......................
0,95
13,75
10......................
____ 16,17
2,15
14,02
9....................
____ 17,97
3,99
13,98
8......................
____ 20,21
6.74
13,47
7......................
____ 23,10
9,77
13,33
6......................
____ 26,95
13,01
13,94
5......................
____ 32,34
17,48
14,86
4......................
40,42
24,01
16,41
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Skattelindringar inträder ju först, sedan skatteunderlaget nedgått till det
20 procent under medelskatteunderlaget liggande gränsunderlaget, 12,62
skr/inv. Detta betyder att bruttoutdebiteringen på grund av nedgången i
skatteunderlaget får stiga 25 procent över genomsnittsdebiteringen innan
skattelindringcn sätter in, eller till ett skattetryck av 12,81 kr/skr. Skattelindringen
ökas därefter relativt starkt — såsom framgår av tabellen —
med de sjunkande skatteunderlagen och balanserar rätt väl de stigande
bruttoutdebiteringarna, så att det kvarstående skattetrycket praktiskt taget
håller sig under 14 kr., ända tills skatten uppnått omkring 27 kr. Vid 32
kronors bruttoutdebitering avlastar skattelindringen så att det återstående
trycket ej överstiger 15 kr. och ännu vid det numera ej förekommande
fallet av 40 kronors bruttoutdebitering hålles nettoskattetrycket mellan 16
och 17 kr. Som ett sammanfattande omdöme torde mot bakgrunden av de
nyss anförda siffrorna kunna konstateras, att systemet rätt väl fyller syftet
att för kommuner med brist på skatteunderlag i rimlig mån borttaga verkningarna
av denna brist.
Utredningen har undersökt verkningarna i praktiken av det föreslagna
systemet, därvid särskild hänsyn tagits till frågan, huru bidragen i stort
sett skulle falla enligt det nya systemet jämfört med nu utgående bidrag
och i vilken utsträckning övergången till skatteunderlaget som huvudnorm
vid skattelindringens bestämmande skulle medföra, att bidrag utginge till
förut ej understödda kommuner eller att tidigare understödskommuner
skulle bortfalla.
Denna undersökning ger vid handen, att antalet kommuner, som teoretiskt
sett skulle bliva bidragsberättigade, avsevärt överstiger det nuvarande
antalet understödskommuner. Förstnämnda antal uppgår till icke mindre
än 282 kommuner, medan understödskommunernas antal år 1949 faktiskt
stannade vid 39. Utredningen påpekar, att det dock icke är möjligt att härav
med säkerhet draga någon slutsats i vad mån det nya systemet i praktiken
skulle öka understödskommunernas antal samt anför vidare.
Alla de 282 kommunerna ha ju en utdebitering, som ligger över den i gällande
förordning fastställda utdebiteringsgränsen. Ansökningarnas antal år
1949 utgjorde dock icke mer än 111 st. Att kommunerna likväl i så ringa
utsträckning ifrågakommit till understöd torde för en del av dem ha berott
på att 5:50-villkoret — som förutsättes avskaffat i nya systemet — avskurit
dem från understöd, men i flertalet fall lär det ha berott på att det beräknade
skattetrycket understigit det verkliga till följd av de avdrag, som måst
göras vid granskningen av ansökningarna. Avdragen enligt nya systemet
torde visserligen bliva mera begränsade än nu genom att vissa f. n. uteslutna
utgifter bliva bidragsberättigade. Granskningen bör ju i vissa fall även kunna
bliva mera summarisk efter övergång till grunder, som bättre garantera
rättvisan mellan kommunerna och begränsa deras spekulalionsmöjligheter.
Man kan likväl utgå ifrån att en mycket betydande andel av de enligt det nya
systemet teoretiskt bidragsberättigade kommunerna kommer att bortfalla
på grund av att det beräknade skattetrycket genom avdrag går ned under
10-kronorsstrecket. Några farhågor för att det nya systemet icke skulle bereda
understöd åt tillräckligt många kommuner i nuvarande läge behöva
icke hysas.
En realistisk belysning av vad bidragen enligt det nya systemet betyda,
jämförda med faktiskt utgående understöd, förutsätter, framhåller utred
-
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 44.
ningen, att de nya grunderna prövas på basis av redan granskat utgifts- och
inkomstmaterial för understödskommunerna. I detta material äro avdragen
enligt nuvarande regler redan verkställda och det beräknade skattetrycket
sålunda framräknat. En justering av siffrorna för detta skattetryck måste
dock göras med hänsyn till de förutsatta ändringarna av avdragsreglerna.
Härefter kunna det nya systemets beräkningsgrunder utan vidare appliceras
på skattetryckets siffror. Utredningsmännen ha verkställt dylika beräkningar
på basis av det utgiftsmaterial, som legat till grund för 1949 års utdelning
av skatteutjämningsunderstöd till samtliga understödskommuner
och med beaktande av skatteunderlagen enligt 1949 års taxering. Rörande
utfallet av dessa beräkningar må nämnas följande.
Bidragsprocenten enligt det nya systemet har vid beräkningarna fastställts
efter ett gränsunderlag av 13,77 skr/inv. för Norrbotten och 12,91 skr/inv.
för riket i övrigt, vilka tal ansluta sig till medelskatteunderlaget för landskommunerna
vid 1949 års taxering (alltså utan eftersläpning). Utgiftsmaterialet
har därvid justerats med hänsyn dels till de föreslagna ändringarna
1 avdragsreglerna, dels ock till de förändringar i budgetläget, som betingats
av ökade eller minskade avräkningslikvider med staten och av förskjutningar
i över- eller underskotten. De med ledning härav beräknade skattelindringsbidragen
uppgå sammanlagt till 2 996 000 kr. och kunna i princip
sägas utgöra de belopp i ordinarie skattelindring, som enligt det nya systemet
skulle ha fastställts på eftersommaren 1949, att gälla för år 1950. Dessa
belopp äro närmast jämförliga med de på basis av samma huvudsakliga utgiftsmaterial
fastställda skatteutjämningsunderstöden för år 1949 enligt nu
gällande grunder. Summan av ifrågavarande ordinarie och extra understöd,
som likaledes fastställdes på sommaren och hösten 1949, uppgick till
2 152 000 kr. Det nya systemet skulle medföra en viss omfördelning av bidragen.
Av de medräknade kommunerna skulle 21 stycken få höjningar och
19 stycken sänkningar, de senare dock i regel med obetydliga belopp. Endast
i mycket ringa omfattning skulle extra skattelindring ha behövt ifrågakomma.
Remissyttranden. Utredningens förslag i fråga om bidragsprocentens och
utdebiteringsgränsens fastställande har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i remissutlåtandena.
Riksråkenskapsverket har dock velat framhålla en metod för skattelindringens
bestämmande, som något avviker från den av utredningen föreslagna
men anknyter till ett led i utredningens resonemang. Ämbetsverket anför
i huvudsak följande.
Utredningen berör möjligheterna att beräkna skattelindringen på hela
skattetrycket, men avvisar en sådan metod, därför att den i" vissa lägen
skulle ge 100-procentig täckning för utgiftsökningar. Denna olägenhet skulle
dock enkelt kunna undvikas genom att en maximeringsregel kopplades in
redan här, så beskaffad att skattelindringen skulle få motsvara högst en
viss andel av utdebiteringen över en given gräns.
Följande sammanställning belyser översiktligt den praktiska effekten i ett
antal aktuella lägen av den här diskuterade metoden (B) i jämförelse med
utredningens (A). Det antages, att gränsunderlaget är 12,9i skr/inv. — siffrorna
för metod A äro hämtade från utredningen — och att skattelind
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
59
Utdebite-
Skattelindring i kommuner med nedan angivet antal skr/inv.
ring före
skatte-
6
7
8
9
10
11
12
lindring
A
B
A
B
A
B
A
B
A
B
A
B
A
B
11
—: 54
—:46
—: 38
—: 30
-: 23
—: 15
_
__
07
_
13
1:87
-: 80
1:72
-: 80
1:52
—: 80
1:21
—: 80
—: 90
-: 80
—:59
—: 80
—
28
-: 80
15
3: 47
2: 40
3: 32
2: 40
3: 04
2:40
2: 42
2: 40
1: 80
2: 40
1:18
2: 22
—
56
1: 06
17
5: 07
4: —
4: 92
4:-
4: 56
4: —
3: 63
4: —
2:70
3: 83
1:78
2:51
—
85
1:20
19
6: 67
5: 60
6:52
5: 60
6:09
5:60
4:85
5: 60
3:61
4:28
2:37
2:81
1
13
1:34
1 21
8: 27
7: 20
8: 12
7:20
7: 61
7: 20
6:06
6: 36
4: 51
4: 73
2: 96
3:11
1
41
1: 48
i 23
9: 87
8: 80
9: 72
8: SO
9: 13
8: 75
7:27
6: 97
5:41
5:18
3:55
3: 40
1
70
1:62
25
11: 47
10: 40
11: 32
10: 40
10: 65
9:51
8: 48
7:57
6:31
5:64
4: 14
3: 70
1
97
1:76
ringen enligt metod B är maximerad till 80 % av utdebiteringen över 12
kr/skr.
Att utan vidare överblick över verkningarna fälla något bestämt omdöme
om den ena eller den andra metodens överlägsenhet låter sig knappast göra.
Det är emellertid av intresse att konstatera, att metod B i åtskilliga lägen
kan ge större effekt än metod A, även om — som i sammanställningen —
den förras utdebiteringsgräns är högre. Utredningen har ju själv uttalat,
att en höjning av gränsen utöver 10 kr/skr i och för sig vore befogad
ehuru den med hänsyn till verkningarna icke kunnat förordas. Av sammanställningen
framgår likaledes, att skattelindringen enligt metod B i viss
utsträckning är mindre känslig för förändringar i skatteunderlaget; enligt
metod A sjunker den exempelvis vid en utdebitering av 17 kr/skr från
5:07 vid ett skatteunderlag av 6 skr/inv. till —: 85 vid det dubbla skatteunderlaget
medan den enligt metod B endast sjunker från 4:— till 1: 20.
Från riksräkenskapsverkets principiella utgångspunkt bör denna mindre
känslighet betraktas som en fördel hos metoden. Det bör tilläggas, att också
denna metod givetvis kan modifieras, främst genom justeringar av utdebiteringsgränsen
och/eller av relationen mellan gränsunderlag och medelskatteunderlag.
Skattelindringsutredningens förslag om bidragsprocentens maximering så,
att denna icke i något utdebiteringsskikt finge överstiga 80 procent, har
varit föremål för delade meningar bland remissinstanserna.
Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län finna en maximering
vid 80 procent väl avvägd, under det att länsstyrelsen i Västerbottens län
synes anse denna gränsdragning för snäv. Sistnämnda länsstyrelse uttalar,
att de kommuner, som drabbas av denna bestämmelse, regelmässigt torde
höra till den kategori, som oavsett möjligheten av skattelindring tvingas till
största sparsamhet med skattemedel.
Å andra sidan ha flera myndigheter ansett den föreslagna maximigränsen
ligga alltför högt, nämligen socialstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna
i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län. Sveriges industriförbund har
givit uttryck åt samma uppfattning.
Socialstyrelsen erinrar, alt kommunalskatteberedningen förordat en maximering
vid 60 procent samt att utredningsmännen själva ifrågasatt en
sänkning av gränssiffran till 75 procent. Ämbetsverket, som finner denna
tveksamhet berättigad, anser försiktigheten bjuda, att man stannar vid en
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
maximering av 75 procent. Även statskontoret och länsstyrelsen i Blekinge
län förorda denna begränsning av bidragsprocenten.
En ytterligare sänkning förordas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
i än, som finner en begränsning till högst 70 procent vara bättre ägnad att
stödja sparviljan inom kommunerna, samt av Sveriges industriförbund,
vilket anser 60 procent vara den högsta gräns, som kan komma i fråga.
Skulle ytterligare skattelindring erfordras i någon kommun, syntes detta
kunna ges i form av extra bidrag.
Beträffande utdebiteringsgränsens fastställande till 11 kr. har erinran
endast gjorts av Sveriges lantbruksförbund, som ansett att gränsen borde
sättas till 10 kr., enär bidraget till följd av eftersläpningen om förhandsbestämningen
eljest kunde befaras bli för lågt i allmänhet.
Departementschefen. Skattelindringsutredningens förslag rörande bestämmandet
av bidragsprocenten och utdebiteringsgränsen samt deras utnyttjande
vid bidragens fastställande har, såsom framgår av det föregående, vid
remissbehandlingen satts i fråga endast av riksräkenskapsverket. Utan att
vilja avstyrka utredningens förslag har ämbetsverket för övervägande framkastat
tanken på ett system, där bidraget i princip skulle utgå på hela utdebiteringen
med tillämpning av den enkla bidragsprocent, som enligt förslaget
skulle gälla för utdebiteringen mellan It och 13 kronor. I stället för
den spärr, som utredningen avsett med anordningen att räkna bidragsprocenten
endast å den del av utdebiteringen, som ligger över 11 kronor, skulle
enligt riksräkenslcapsverkets uppslag gälla en kompletteringsregel, enligt
vilken bidraget icke skulle få överstiga 80 procent av den del av utdebiteringen,
som låge över förslagsvis 12 kronor. Som en alternativ lösning till det
problem, som utredningen sökt lösa genom samspelet mellan de dubbla
spärrarna, skatteunderlagsbristen och utdebiteringsgränsen, synes mig riksräkenskapsverkets
uppslag ha principiellt intresse. I anslutning till den av
verket uppgjorda tabellen över verkningarna har såsom metodens fördelar
framhållits, att den i åtskilliga lägen ger större effekt än utredningens förslag
och är mindre känslig för förändringar i skatteunderlaget. Ett studium
av tabellen ger emellertid vid handen, att de fall, i vilka den större effekten
erhålles, avse sådana kommuner, där skatteunderlaget ligger i närheten
av gränsunderlaget och där följaktligen behovet av bidrag som regel
kan antagas vara lägst. Härtill kommer att en starkare ökning av bidragen
till sådana kommuner samtidigt med att bidragen helt försvinna för kommuner
med endast obetydligt högre skatteunderlag, dock överstigande
gränsunderlaget, vore ägnad att i de berörda kommunernas ögon ge systemet
en prägel av godtycke och orättvisa. En successiv minskning av bidragen
i takt med skatteunderlagets ökning upp till gränsunderlaget synes
mig vara att föredraga. Tabellen visar vidare, att den fördel, som ansetts
ligga i metodens mindre känslighet för förändringar i skatteunderlaget,
också regelmässigt innebär, att kommuner med de svagaste skatteunderlagen
skulle få lägre bidrag än enligt utredningens förslag. Såsom jag tidi
-
61
Kungl. Maj tis proposition nr 44.
gare framhållit, anser jag bristen på skatteunderlag vara en relativt objektiv
och den i detta sammanhang lämpligaste mätaren av bidragsbehovet.
Den av riksräkenskapsverket ifrågasatta kompletteringsregeln skulle i väsentlig
utsträckning sätta denna mätare ur spelet och därjämte vid sådana
skatteunderlag, där dess verkan endast berörde de lägsta utdebiteringsskikten,
medföra, att bidragsprocenten sjönke med stigande utdebitering, vilket
synes vara ett resultat motsatt det eljest eftersträvade. På grund av dessa
omständigheter har jag icke kunnat finna de ifrågasatta förändringarna innebära
några förbättringar i det föreslagna systemet. För egen del kan jag
tillstyrka utredningens förslag i nu förevarande avseenden.
I anledning av lantbruksförbundets yrkande att, om eftersläpningen skall
vidhållas, utdebiteringsgränsen skulle sättas till 10 i stället för 11 kronor
vill jag understryka, att den höjning med 1 krona, som föreslagits i anslutning
till förutsättningarna för ortsavdragsreformen, i lika mån skulle ha
varit erforderlig vid ett bibehållande i princip av nuvarande skatteutjämningssystem.
Det bör beaktas, att den föreslagna gränsdragningen, om man
bortser från nämnda höjning, reellt sett innebär en sänkning i förhållande
till nuvarande 10-kronorsgräns på grund av dels 5: 50-villkorets borttagande,
dels mera generösa avdragsregler. Om man icke åsyftar att väsentligt
vidga bidragsgivningen föreligga fördenskull enligt min mening icke några
skäl att sänka den föreslagna gränsen. Det kan rimligen icke ifrågakomma
att genom en sådan åtgärd söka kompensera den i eftersläpningens natur
liggande egenskapen att i vissa lägen giva lägre bidrag, lika litet som att
gränsen skulle höjas i anledning av de högre bidragen i motsatta lägen.
Beträffande bidragsprocentens maximering kunna meningarna självfallet
vara delade. En sänkning av den föreslagna maximeringen vid 80 procent
har förordats från flera håll. Statskontoret, socialstyrelsen och en länsstyrelse
ha stannat vid 75 procent, en annan länsstyrelse vid 70 och Sveriges
industriförbund vid 60 procent. En lägre maximiprocent har ansetts vara
bättre ägnad att stödja den kommunala sparviljan, varjämte framhållits, att
Kungl. Maj :t dock vid behov kunde utfylla bidraget med extra understöd.
Kravet att det kommunala sparsamhetsintresset icke äventyras genom en
olämplig utformning av skattelindringssystemet tillmäter jag stor vikt. Det
är å andra sidan önskvärt att de ordinarie bidragen bereda tillräckligt stöd
åt ogynnsamt ställda kommuner, så att extra bidrag i regel icke behöva anlitas
annat än i speciella fall. Enligt min mening bör nämligen utrymmet
för utdelning av extra bidrag efter schablonmässiga grunder begränsas. Redan
på grund härav kan man tveka om lämpligheten av en lägre maximeringsgräns.
Givetvis framstår maximeringen till 80 procent såsom hög vid
jämförelse med den högsta procentsatsen i nuvarande förordning, 50 procent.
Det synes mig dock rimligt att hedöma förslaget mot bakgrunden av
att det hittillsvarande systemet förenats med extra understöd efter schablonmässiga
grunder, som inneburit bidrag på intill 100 procent av utgifterna
över viss utdebitering. Till skillnad från det gamla systemet erbjuder det
föreslagna dessutom två garantier av betydelse i detta sammanhang, mim
-
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
ligen bestämmandet av bidragen i förväg och fastställandet av bidragsprocenten
efter en mera objektiv måttstock än utdebiteringens höjd. Det bör
beaktas, att det område, inom vilket maximeringen verkar, endast omfattar
kommuner med de svagaste skatteunderlagen. En maximering vid 80 procent
verkar ju först, där den enkla bidragsprocenten överstigit 40 procent,
d. \. s. däi skatteunderlaget är mindre än 60 procent av gränsunderlaget.
Eftersom gränsunderlaget i sin tur utgör 75 eller i vissa fall 80 procent°av
medelskatteunderlaget för landskommunerna, understiga de berörda kommunernas
skatteunderlag 45 resp. 48 procent av nämnda medelskatteunderlag.
Om man sålunda utgår ifrån att man inom systemet efter objektiva
gi under avgränsat de mest behövande kommunerna och ställer frågan, huru
mycket den för dem eljest gällande bidragsprocenten bör sänkas för att tillvarataga
det kommunala sparsamhetsintresset, framstår klart frågans relativt
ringa statsfinansiella räckvidd lika väl som de för den enskilda kommunen
kännbara konsekvenserna av en sänkt maximering. Med beaktande av
de olika på spörsmålet inverkande omständigheterna har jag icke funnit
tillräcklig anledning att för dessa svagt ställda kommuner förorda en starkare
begränsning av bidragsprocenten än till de föreslagna 80 procenten.
5. Fastställande av skattelindringen i förväg.
Förslaget att bidragen skola fastställas på förhand har av utredningsmännen
motiverats enligt följande.
Det är av värde för kommunerna att på hösten vid fastställande av inkomst-
och utgiftsstaten för påföljande år veta, vilka resurser de ha att röra
sig med. Om de skola på ett tillfredsställande sätt kunna planera sina utgifter
och skatter, bör skattelindringsbidraget icke utgöra en osäker faktor.
Detta krav framfördes med styrka av svenska landskommunernas förbund
i yttrande över kommunalskatteberedningens förslag. Efter käll,skattereformens
genomförande har önskemålet ökat i betydelse. Svårigheterna att i förstatens
upprättande fastställa ett preliminärt belopp, vilket någotsånär
kommer att överensstämma med det sedermera utdelade understödet,
ha visat sig betydande. Om granskningen av ansökningarna skall fylla sitt
syfte, nodgas man eljest, därest bidragen skola fastställas som nu i efterhand,
avskaffa den hittills tillämpade automatiska regleringen av uppkommet
underskott å det preliminärt beräknade skatteutjämningsbeloppet. På
små håll synes siffran å den beräknade skatteutjämningen i staten ha fått
karaktären av en regleringspost, som endast motsvarar skillnaden mellan utdebiteringsbehovet
och den utdebitering kommunen önskar hålla. Att för
ett senare år i princip medgiva täckning med skatteutjämningsmedel för underskott
på en dylik godtyckligt fastställd inkomstpost, skulle relativt snart
skapa ett alldeles ohållbart system, där vederbörande kommuner på längre
sikt själva skulle bestämma sina understöd. Den lämpligaste utvägen att
hindra en dylik utveckling synes vara att övergå till en förhandsbestämning
av bidragen. °
Vid fastställande av bidragen på förhand bör, enligt vad utredningsmännen
framhållit, till grund läggas ett så sent skatteunderlag som möjligt. Då
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
resultatet av det löpande årets taxeringar blir känt under sommarmånaderna,
böra de därvid framkomna skatteunderlagssiffrorna kunna utnyttjas vid
bestämmande av bidragsprocenten. Som underlag i avseende å utgifterna
torde samtidigt få utnyttjas de i utgiftsstaterna för samma år upptagna utgiftsposterna,
trots att dessa i verkligheten icke korrespondera mot nämnda
skatteunderlag. Sagda utgifter ha ju vid kommunens beslut om fastställande
av inkomst- och utgiftsstaten satts i relation till utfallet av föregående års
taxering. Det löpande årets utgifter böra dock endast tjäna till ledning, och
eljest tillgängliga uppgifter om det följande årets behov böra utnyttjas.
Säkra uppgifter torde vid skattelindringens bestämmande föreligga beträffande
två betydelsefulla faktorer i det följande årets stat, nämligen dels det
över- eller underskott, som skall ingå i staten, dels ock storleken av den avräkningslikvid,
som kommunen under nästkommande år skall betala till
eller uppbära av staten vid reglering av tidigare uppburet förskott å inkomstskatt.
Beträffande den principiella och praktiska innebörden av omläggningen ha
utredningsmännen vidare anfört följande.
Det tidigare ofta betonade önskemålet, att skatteutjämningen skulle komma
de enskilda skattedragarna under vederbörligt år tillgodo — vilket vanligen
skedde genom avkortning — har efter källskattesystemets införande
måst uppgivas. Gränserna mellan olika år voro redan tidigare i viss mån utsuddade
genom regleringen av budgetens överskott och underskott från ett
år till ett annat men ha numera ytterligare uppluckrats genom avräkningen
med statsverket beträffande den allmänna kommunalskatten. Några större
invändningar torde vid sådant förhållande icke kunna göras mot att det delvis
efter löpande årets utgiftsstat bestämda utgiftsbehovet sättes i relation
till nästa års skatteunderlag och att den sålunda beräknade bruttoutdebiteringssiffran
lägges till grund för skattelindringsbeloppets bestämmande. I
långa loppet påverkar detta ju icke storleken av den skattelindring, som
sammanlagt utgår till en viss kommun, även om fördelningen på olika år
kan förändras. Särskilt vid nedåtgående konjunkturer, då behovet av skattelindring
skärpes, synes angeläget att så sena skatteunderlagssiffror som
möjligt få bestämma bidragen. Intresset att de behövande kommunerna
snabbt erhålla erforderliga bidragsökningar bör enligt utredningsmännens
uppfattning tillmätas större vikt än invändningen, att den beräknade bruttoutdebiteringssiffran
kan sägas vara i viss mån fiktiv. Det vid nuvarande
system preliminärt beräknade understödsbeloppet är uppenbarligen i än
högre grad en fiktiv siffra.
Departementschefen. Förslaget att skattelindringsbidragen skola bestämmas
på förhand, så att definitiva belopp kunna upptagas i kommunernas inkomst-
och utgiftsstater, är ett tidigare från kommunalt håll framfört önskemål,
vars vikt ytterligare understrukits av utvecklingen efter källskattesystemets
införande. Inga erinringar ha gjorts häremot vid remissen. För egen
del finner jag omläggningen välbetänkt och kan godtaga den föreslagna utformningen.
Jag vill här endast erinra om att övergången till det nya systemet, som
avsetts skola gälla fr. o. m. år 1952, kommer alt medföra en belastning av
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
riksstaten för nästa budgetår med ett års utgifter enligt det hittillsvarande
systemet och med ett halvt års utgifter enligt det nya systemet. I statsverkspropositionen
beräknades för ändamålet ett belopp av 5 milj. kronor.
En preliminär genomgång av nu föreliggande material ger vid handen, att
anslaget för nästa budgetår bör bestämmas till 6 milj. kronor.
Med hänsyn till förhandsprövningen böra kommunernas ansökningar om
bidrag framdeles göras i början av det år, varunder prövningen är avsedd
att ske, och Kungl. Maj :ts beslut föreligga senast i september. En framflyttning
av ansökningstiden beträffande de bidrag, som skola ingå i 1952
års stater, är givetvis erforderlig, förslagsvis till den 15 juni 1951.
6. Särskilda frågor beträffande villkoren för skattelindring in. m.
Treårsmedeltalet beträffande det totala skattetrycket m. m. Gällande skatteutjämningsförordning
[2 § 1 mom. a)] uppställer, såsom tidigare nämnts,
för beviljande av understöd såsom ett absolut krav, att den totala skattebördan
inom ett kommunområde skall ha överskridit 10 kronor per skattekrona
såväl under löpande året som i medeltal för det löpande året och de
två närmast föregående åren.
Utredningen har i likhet med kommunalskatteberedningen ansett detta
villkor icke lämpligen böra bibehållas i ett skattelindringssystem av här
angiven art. Av praktiska skäl har utredningen dock förordat att bland förutsättningarna
för skattelindring upptages ett villkor att den för det löpande
året gällande totala utdebiteringen överstiger viss gräns, trots att
skattelindringsbidraget skall bestämmas efter det skattetryck, som skäligen
kan beräknas för nästfoljande kalenderår.
En föreskrift av sådant innehåll medförde fördelen att kommunerna, då
de i början av det löpande året skola ingiva ansökningar om skattelindring,
själva kunna konstatera om förenäjjinda förutsättning föreligger. Detta
skulle de icke ha kunnat göra, därest förutsättningen knutits till det följande
årets beräknade skattetryck. I realiteten kommer sålunda enligt utredningsmännens
förslag beaktande att skänkas åt den totala utdebiteringen
under två år.
Det s. k. 5: 50-villkoret. Gällande skatteutjämningsförordning förutsätter
för ordinarie understöd bl. a. att kommunområdets utgifter för de s. k. privilegierade
ändamålen, d. v. s. kyrko- och folkskoleväsen samt fattigvårdsoch
barnavårdsväsen, under löpande året överskridit 5 kr. 50 öre per skattekrona
[2 § 1 mom. b)]. Utredningsmännen ha föreslagit detta villkor avskaffat
liksom kommunalskatteberedningen och hänvisat till de av beredningen
anförda skälen.
Detta villkor borde avskaffas, då det icke medfört odelat fördelaktiga verkningar
och vore föråldrat. Kommunerna hade att ombesörja uppgifter utanför
denna spärr, vilka varit dem ålagda genom författningsbestämmelser
eller eljest icke kunnat åsidosättas. Det vore otillfredsställande, att utgifter
för dessa ändamål skulle få en ogynnsammare behandling i utjämnings
-
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
hänseende än kostnaderna för de fyra angivna ändamålen. Detta, förhållande
hade i vissa fall föranlett kommuner att söka i största möjliga utsträckning
bokföra sina utgifter såsom avseende dessa ändamål. De faktiska
begränsningarna genom detta villkor hade vidare icke varit särskilt omfattande
beträffande landskommunerna, och i de fall, spärren haft någon
större betydelse för dessa, hade den ofta drabbat särskilt fattiga och av
arbetslöshet tyngda kommuner.
Kravet på normal fastighetstaxering. För att skatteutjämningsunderstöd
skall utgå enligt den nuvarande bidragsskalan erfordras, att fastigheterna
inom kommunområdet icke taxerats förhållandevis lägre än vad i allmänhet
är fallet. Därest områdets höga skattetryck kan anses ha väsentligen förorsakats
av sådan lägre taxering kan understödet nedsättas eller helt indragas
[4 § 1 mom. b)].
Utredningsmännen ha erinrat om den allmänna effektivisering av taxeringsväsendet,
som ägt rum även efter det att kommunalskatteberedningen
framlagt sitt förslag om avskaffande av detta villkor, och föreslå borttagandet
av bestämmelsen.
Kommunalskatteberedningen hade funnit detta villkor icke erforderligt.
Taxeringskon trollen på grund av de förbättrade förhållandena på fastighetstaxeringens
område numera finge anses så pass effektiv, att en kommun
icke genom sina ombud vid taxeringen kunde utöva någon obehörig
inverkan på taxeringsvärdenas allmänna niva. Stadgandet, som
aldrig brukats, förutsatte för sin tillämpning, att vederbörande myndigheter''
hade vetskap om att fastighetstaxeringarna i en kommun blivit genomgående
oriktiga. Detta borde emellertid enligt beredningens mening som
regei föranleda, att rättelse i tid vidtoges beträffande taxeringen. Bestämmelsen
täcktes för övrigt av prövningsmyndighetens allmänna befogenhet
att, då särskilda skäl föreligga, avslå ansökan om understöd eller nedsatta
understöd till lägre belopp.
Beräkning av skattetrycket. Beträffande annuiteter å lån må endast
sådana avseende de privilegierade ändamålen samt sundhetsväsen enligt
gällande bestämmelser [3 § b] medräknas vid bestämmandet av skatteutjämningsunderstödet.
Övriga annuiteter skola avdragas.
Utredningsmännen ha i likhet med kommunalskatteberedningen förordat,
att denna bestämmelse skulle avskaffas i samband med att 5: 50-villkoret
slopas. Utredningen anser, att den nuvarande avgränsningen, som medför
att annuiteter för exempelvis pensionärshem, kommunalhus och brandstationer
skola avdragas, icke är rationell. Avgörandet i vad män annuiteter
skola räknas såsom bidragsberättigade utgifter borde enligt utredningsmännens
mening grundas på en allmän bedömning av i vad mån utgiften kunde
anses till sin storlek svara mot »normal kommunal hushållning» och till
sin karaktär avse anstalter, som »varit av trängande behov påkallade». Denna
fråga behandlas närmare i det följande.
Anslag för avsättning till fonder in. in. har hittills prövats
med stöd av 4 § 1 mom. b) gällande förordning, enligt vilken avslag på
ansökan eller nedsättning av eljest utgående understöd ifrågakommer om
det höga skattetrycket väsentligen förorsakats därav, att under löpande
5 Ilihawj till riksdagens protokoll 19.~>i. t samt. N.r 44.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
år eller de närmast föregående två åren vidtagits med avsevärda utgifter
förenade anstalter, vilka icke varit av trängande behov påkallade, eller
med utdebiterade medel täckts utgifter, vilka enligt normal hushållning i
stället bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med utdebiterade
medel.
Beträffande hittillsvarande praxis får jag hänvisa till den förut lämnade
redogörelsen.
Kommunalskatteberedningen behöll nyssnämnda stadgande, men föreslog
tillika beträffande beräkningen av bidraget, att andra utgifter än sådana
som avsåge allmännyttiga ändamål, vilka det ålåge vederbörande kommun
att främja eller vilka icke utan allvarliga olägenheter kunde tillgodoses på
annat sätt än genom den kommunala verksamheten, skulle avdragas. Beredningen
framhöll vidare.
Det skattetryck, som skulle lättas genom utjämningsbidrag, finge icke
vara resultatet av utgifter, som tjänade andra syften än upprätthållandet
av en sund kommunal verksamhet av normal omfattning. Den del av utdebiteringen,
som berodde på utgifter för andra ändamål, borde frånskiljas
vid skatteutjämningen. Gränsdragningen mellan sådana kommunala utgifter,
vilka tillgodosåge egentliga samhällsuppgifter, och sådana, som normalt
borde bestridas av de särskilda kommunmedlemmarna på privat väg,
vore emeliertid förenad med stora svårigheter. På grund av de förskjutningar
av denna gräns, som ständigt fortginge, syntes det beredningen vara
nödvändigt att beträffande skatteutjämningen överlämna gränsdragningen
åt praxis i stället för att söka fastlåsa den genom utförliga regler. I fråga
om avsättningar till kommunala fonder uttalade beredningen, att sådana
borde kunna godkännas såsom utgifter för av skatteutjämningen omfattade
ändamål, därest avsättningarna vore motiverade med hänsyn till kommunens
ekonomiska läge och framtida behov. Detta gällde dock endast
avsättningar till allmän fond och fonder för tillgodoseende av egentliga
kommunala behov. Utgifter för kommunernas privatekonomiska verksamhet
samt utgifter, som utan att vara av socialvårdskaraktär direkt medverkade
till att minska kommunmedlemmarnas privata utgifter eller till afl
över huvud taget förbättra deras förmögenhetsställning, måste däremot
ställas utanför utjämningen.
I remissyttrandena över kommunalskatteberedningens förslag godtogos i
allmänhet de av beredningen angivna riktlinjerna i fråga om gränsdragningen
mellan de utgifter, som skulle få medräknas i kommunernas utdebiteringsbehov
vid skattelindrings bestämmande, och andra utgifter. Dock riktade
svenska landskommunernas förbund erinringar mot beredningens uttalande
såvitt angår avsättningar till kommunala fonder. Förbundet anförde
därom i huvudsak följande.
Beredningens uttalande om godtagande av vissa avsättningar till kommunala
fonder såsom bidragsberättigade synes i viss mån stå i strid mot
den föreslagna bestämmelsen, att uttaxering för utgifter, vilka enligt normal
kommunal hushållning bort bestridas med lånemedel, icke skola inräknas
i det skattetryck, som är avgörande för statsbidragets storlek. Om
fondbildningsutgifterna över huvud taget skola inrymmas i skatteutjämningen,
är det givetvis ofrånkomligt att i fall från fall pröva, huruvida visst
års avsättning är rimlig. Den i landskommunerna vanligast förekommande
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
fondbildningen är hänförlig till byggnads- och anläggningsfonder enligt 2 §
e) fondbildningslagen. Eftersom annuiteter å lån, som upptagits för fastighetsanskaffning
o." dyl., skola inrymmas i skatteutjämningen, kunde man
mycket väl tänka sig, att en avsättning till en anläggningsfond skulle kunna
godtagas i sådana fall, då den årliga avsättningen ungefärligen motsvarar
en normal annuitet. I praktiken bliva dock fondavsättningar av detta slag
i regel betydligt större.
Vad allmän fond beträffar måste det enligt förbundets mening i någon
mån framstå som egendomligt, att en hårt skattetyngd kommun, som är i
behov av speciellt statsbidrag för direkt skattelindring under visst år, samtidigt
skall avsätta medel och erhålla statsbidrag därtill för en framtida
sänkning av utdebiteringen. I och för sig kan det givetvis vara önskvärt att
en hårt skattetyngd kommun planerar sin ekonomi på längre sikt, men till
dess verkningarna av beredningens samtliga förslag kan klart överblickas,
bör det likväl vara riktigt att hålla på, att hårt skattetvngda kommuner^
huvudsak skall planera för ett år åt gången och vid iråkade speciella svårigheter
liksom hittills lita till statens stöd. Det bör därför klart utsägas,
att avsättning till allmän fond icke skall inräknas i det skattetryck, varå
skatteutjämningsbidrag^ skall beräknas.
Annorlunda ställer det sig beträffande kassaförlagsfond, varav en hårt
skattetyngd kommun för sin likviditet kan vara i särskilt stort behov. En
rimlig avsättning till kassaförlagsfond bör därför icke inverka menligt på
skatteutjämningsbidraget. Även avsättning till pensionsfond bör i förekommande
fall kunna godtagas, eftersom det här rör sig om en driftutgift av i
regel mindre omfattning.
Förbundet har ansett erforderligt, att de fondbildningsutgifter, som skola
omfattas av skatteutjämningsbidraget, närmare preciseras. Med hänsyn till
svårigheterna att vid en skönsmässig bedömning skipa rättvisa kommunerna
emellan beträffande bidrag å utgifter för anskaffning av fastigheter och
anläggningar har förbundet vidare ansett det kunna övervägas, att från
rätten till skatteutjämningsbidrag utesluta sådana utgifter.
Utredningsmännen ha, i likhet med kommunalskatteberedningen, ansett,
att gränsdragningen i avseende å de kommunala utgifter, som skola inräknas
i av skatteutjämningen omfattade ändamål, borde överlämnas åt praxis
att avgöra. Detta syntes vara den smidigaste utvägen, när det gällde att
få skattelindringen att följa med den allmänna utvecklingen i den kommunala
verksamheten. I stort sett har utredningen även kunnat instämma
i de av kommunalskatteberedningen gjorda allmänna uttalandena om
de utgifter, som skola medräknas. Det syntes dock utredningsmännen
varken erforderligt eller helt lämpligt att införa eu sådan författningsföreskrift
som den av beredningen föreslagna, enligt vilken andra utgifter
än sådana, som avse allmännyttiga ändamål, vilka det åligger kommunen
att främja eller vilka icke utan allvarliga olägenheter kunna tillgodoses på
annat sätt än genom kommunen, skola avdragas.
Beträffande beräkning av skattelindring å anslag för olika fondavsättningar
ha utredningsmännen funnit de av svenska landskommunernas förbund
framförda erinringarna mot beredningens uttalanden värda beaktande.
I detta hänseende ha utredningsmännen framhållit, att nuvarande praxis
rätt väl motsvarade förbundets önskemål, och ha för sin del icke föreslagit
någon ändring hä rutin nan.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
En jämkning av gällande författningsföreskrifter så, att de bättre motsvara
den i det föregående angivna praxis beträffande beräkningen av bidragen,
har dock ansetts påkallad. Föreskriften i 4 g 1 inom. b) skatteutjämningsförordningen
om Kungl. Maj:ts rätt att avslå ansökan om understöd
eller nedsätta understödsbeloppet hade i regel tillämpats på det sätt,
att avslag förekommit endast i mycket grova fall, exempelvis där bedrägliga
eller helt missvisande uppgifter lämnats från kommunens sida. Den
normala korrektionen hade varit begränsad till verkställande av vederbörliga
avdrag å anslag i det löpande årets stat eller avdrag för transaktioner,
som framkommit vid granskningen av kommunens räkenskaper, och hade
inneburit att eljest förefintligt överskott disponerats. Med hänsyn härtill föreslå
utredningsmännen, att ifrågavarande föreskrifter inflyta bland bestämmelserna
om vad vid beräkning av det sammanlagda skattetrycket skall iakttagas
[3 g 2 mom. b) och c) av bilagda författningsutkast], samt anföra
vidare.
Föreskrifterna torde kunna givas i huvudsak följande innehåll. Om bland
utgifterna ingå kostnader för icke trängande anstalter eller andra kostnader,
som varit avsevärt högre än nödvändigt, skall endast den utdebitering medräknas,
som varit erforderlig, om dylika utgifter icke medräknats vid utdebiteringens
bestämmande. Om vidare med utdebiterade medel täckts utgifter,
som enligt normal hushållning bort bestridas med lånemedel, eller
dylika utgifter amorterats på avsevärt kortare tid än eljest är brukligt, skall
allenast medräknas den utdebitering för ifrågavarande ändamål, som finnes
skälig. Eftersom här är fråga om beräkning av det skattetryck, som
med ledning av löpande årets utgiftsstat och eljest tillgängliga uppgifter
kan beräknas komma att föreligga under det följande kalenderåret, torde
någon särskild föreskrift icke erfordras om de år, varunder ifrågavarande
avvikelser från normal hushållning in. in. skola ha ägt rum. Avgränsningen
i tidshänseende torde följa automatiskt av det material, som bearbetas,
nämligen löpande årets stat och räkenskaperna för närmast föregående år.
Rätten för Kungl. Maj:t att i exceptionella fall avslå ansökan bör visserliligen
icke avskaffas men liänföres lämpligen till ett särskilt moment (inom. 3).
Hänsyn till graderade statsbidrag. Utredningen har till behandling även
upptagit frågan, huru vid beräkning av skattelindringen bör förfaras med
anslag till ändamål, till vilka utgå statsbidrag med skatteutjämningssyfte,
och ha härom anfört följande.
Statens bidrag till kostnaderna för vissa kommunala uppgifter ha ju under
senare år i stigande omfattning avvägts med hänsyn till kommunernas
bärkraft, i främsta rummet skatteunderlag per invånare, så att de svagt
ställda kommunerna svara för eu förhållandevis mindre del av kostnaderna
än bättre ställda kommuner. Eu dylik utjämnande effekt ha exempelvis
statsbidragen till skolhusbyggnader, skolmåltider och pensionärshem. Även
kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen utgå efter liknande
gradering. Vidare förekomma statsbidrag med utjämningseffekt så
konstruerade, att den på kommunen fallande kostnaden för vissa ändamål
icke skall överstiga visst belopp per skattekrona. Statsbidrag efter sistnämnda
modell, som ju innefattar en fullständig utjämning av kostnaderna
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
med hänsyn till skatteunderlagets variationer, lära därjämte vara under
övervägande på flera skilda områden.
Utredningen har ansett det med fog kunna ifrågasättas, om en svagt ställd
kommun, vars kostnader för visst ändamål genom ett statsbidrag med utjämningseffekt
blivit desamma per skattekrona som för bättre ställda kommuner,
därutöver skulle tilldelas allmänt skattelindringsbidrag för ett ytterligare
nedbringande av dess kostnader för ändamålet.
Under erinran alt kommunalskatteberedningen, som med kraft drev linjen
med graderade statsbidrag för speciella ändamål, ansett, att ej heller
utgifterna för dylika ändamål borde undantagas från de allmänna skatteutjämningsbidragen,
ha utredningsmännen uttalat, att de för sin del funnit
det principiellt riktigare, att kommunala kostnader, som utjämnas genom
speciella statsbidrag, ej medräknas i det skattetryck, som lägges till
grund för beräkningen av skattelindringsbidraget. Om denna princip skulle
genomföras och sålunda vissa nu bidragsberättigade utgifter skulle frånräknas,
finge givetvis den skattetrycksgräns (utdebiteringsgräns), över vilken
skattelindringsbidrag utgår, sänkas till en nivå, som bestämts med hänsyn
endast till sådana kommunala utgifter, som ej utjämnas genom graderade
statsbidrag. Utredningsmännen ha emellertid, bl. a. med hänsyn till att
gällande statsbidragsbestämmelser för närvarande äro föremål för översyn
av den jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 mars 1949 inom socialdepartementet
tillkallade allmänna statsbidragsutredningen, icke ansett sig
nu kunna framlägga förslag om omläggning i beräkningen av skattelindringen
utan förorda att denna förbättring i systemet får anstå till en lämpligare
tidpunkt. Nackdelarna kunde icke gärna bli större med de föreslagna
nya grunderna. En relativt ingående granskning av utgifterna för de kommuner,
som kunna erhålla procentuellt höga skattelindringsbidrag, kommer
ändå att bliva nödvändig, och risken för att de sämst ställda kommunerna
i praktiken bliva alltför gynnade borde icke överdrivas.
Bidrag till olika slag av kommunala samfälligheter. Gällande skatteutjämningsförordning
gör icke någon principiell skillnad mellan landskommun
och stad i fråga om rätt till skatteutjämning.
Den av kommunalskatteberedningen föreslagna bidragsschablonen var
däremot avsedd att icke tillämpas beträffande städer och köpingar.
Såsom skäl härför framhöll beredningen, att städer och köpingar genomgående
hade så gott skatteunderlag, att de sällan vore förtjänta av bidrag ur
de synpunkter, som vore grundläggande för schablonen. Städer och köpingar
beredde därjämte sina medlemmar så stora fördelar, att skattetrycket måste
stiga till avsevärd höjd, innan detta kunde anses vara för betungande med
hänsyn till kommunens motprestationer. En utjämning av städernas och köpingarnas
kommunala skattetryck ansåg beredningen vara erforderlig endast
i undantagsfall, då oförutsedda yttre omständigheter inverkat synnerligen
ofördelaktigt på utdebiteringsbehovet. Därvid borde en särskild prövning
av bidragsbehovet äga rum från fall till fall och bidraget få karaktären
av extraordinärt bidrag.
t remissyttrandena över kommunalskatteberedningens förslag gjordes in
-
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
vändningar från åtskilliga städers sida mot den föreslagna undantagsställningen.
Även överståthållarämbetet fann det anmärkningsvärt, att ordinarie
skatteutjämningsbidrag icke vore avsedda att användas beträffande städer
och köpingar utan blott för landskommuner eller samhällen, som omfattade
såväl ren landsbygd som stad, köping eller del därav. Ämbetet hade svårt
att finna någon anledning till denna begränsning. I den mån städer eller köpingar
uppfyllde förutsättningarna för statsbidrag enligt den föreslagna
ordningen, syntes de jämväl rimligtvis böra ifrågakomma därtill.
Enligt skattelindringsutrcdningens förslag skola städer och köpingar kunna
erhålla ordinarie skattelindring, i den mån de fylla de villkor, som uppställts
för landskommunerna, och sålunda lida brist på skatteunderlag i förhållande
till det fastställda gränsunderlaget.
Härom har i huvudsak anförts följande.
Utredningsmännen äro väl medvetna om, att dessa samfälligheter i verkligheten
relativt sällan komma att uppfylla förutsättningarna för erhållande
av det ordinarie skattelindringsbidraget, men ha å andra sidan icke ansett
de av kommunalskatteberedningen anförda skälen tillräckligt vägande för
att i princip utesluta städer och köpingar från sådant bidrag. I praktiken
torde den hjälp, som kan komma att utgå till städer och köpingar, likväl
till övervägande delen komma att utgöras av extraordinära bidrag, som beviljas
åt dem, som råkat i särskilda svårigheter.
På grund härav har i 6 g författningsutkastet angivits, att vad som beträffande
landskommun stadgats om rätt till skattelindring samt extra bidrag
i förekommande fall under enahanda förutsättningar skall gälla jämväl
för stad och köping, som utgör särskild kommun.
Vad angår ordningsföljden för utjämning av o 1 i k a sia g a v k o in m unalskattcr
har utredningen uttalat, att olika kommunala repartitionsskatter
borde utjämnas enligt de ordinarie grunderna för skattelindring åt
den borgerliga primärkommunen. Detta innebure att de olika kommunala
samfälligheternas rätt till skattelindring beror av i vad mån förutsättningar
för skattelindring föreligga för primärkommunen med hänsyn till dess skatteunderlag
samt att bidraget utgår efter en procentsats, beräknad efter primärkommunens
skatteunderlag.
Utredningen anför vidare.
Om däremot primärkommunens totala skattetryck icke skulle överstiga
den i förordningen fastställda utdebiteringsgränsen men så sker i exempelvis
den del, som omfattar ett municipalsamhälle eller en viss församling, borde
skattelindring kunna utgå i dessa kommunområden under förutsättning
att primärkommunens skatteunderlag berättigade härtill. Liksom enligt gällande
grunder borde skatt till municipalsamhälle anses utgöra det högsta
skiktet av kommunområdets sammanlagda skattetryck.
Där kommun omfattar mera än en församling och dessa församlingar ha
olika utdebitering per skattekrona, borde skattelindringsbidraget fördelas så
att endast den eller de församlingar, inom vilkas område skattetrycket överstiger
det inom kommunområdet förekommande lägsta sammanlagda skattetrycket,
erhålla skattelindringsbidrag beräknat på det sålunda överskjutande
skattetrycket. I övrigt skulle bidraget tillfalla den borgerliga kommunen.
Särskilda författningsbestämmelser härom torde, lika litet som i gällande
förordning, vara erforderliga.
71
Kungl. Maj.ts proposition nr il.
Förfarandet vid bidragstilldelningen m. m. Skatteutjämningsunderstöden
beviljas enligt gällande förordning av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ärendena
beredas inom finansdepartementet.
Utredningsmännen ha förordat bibehållande av denna ordning men erinrat
om tidigare förslag, att prövningen skulle övertagas av en särskild
nämnd.
Kommunalskatteberedningen föreslog, alt skatteutjämningsbidragen skulle
beviljas av en nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka borde äga icke blott
kunskaper om kommunal förvaltning utan även praktisk erfarenhet från sådan
verksamhet. Denna nämnd skulle helt övertaga skatteutjämningsärendena
från finansdepartementet och utrustas med fast organiserat kansli.
Mot nämndens beslut skulle kommun äga fullfölja talan hos Kungl. Maj :t.
Vid remissbehandlingen av beredningens förslag gjordes erinringar däremot
av bl. a. överståthållarämbetet, vissa länsstyrelser och statskontoret,
överståthållarämbetet avstyrkte sålunda bestämt inrättandet av en särskild
skatteutjämningsnämnd samt förklarade, att därest man ansåge biträde av
kommunal sakkunskap vara erforderligt vid behandlingen av bidragsfrågan,
en rådgivande nämnd kunde ställas till finansdepartementets förfogande.
Länsstyrelsen i Örebro län anförde liknande synpunkter samt påpekade, att
å nämnden skulle ankomma bedömanden av sådan art, att dessa knappast
borde överlåtas åt annan än Kungl. Maj:t.
Statskontoret betonade att om den slutliga prövningen av skatteutjämningsbidragen
skulle övertagas av en särskild nämnd, det icke vore tillrådligt
eller riktigt att nämnden — vid sidan av de på objektivt bestämbara
faktorer grundade beräkningsreglerna — finge på rent skönsmässiga grunder
vidtaga höjning eller sänkning i de uträknade bidragsbeloppen. I den
mån avvikelser från huvudreglerna ansåges böra ifrågakomma, borde dylika
spörsmål liksom hittills vara förbehållna Kungl. Maj :ts prövning och
avgörande. Av principiella skäl måste det enligt ämbetsverkets mening anses
uteslutet att överlåta en skälighetsprövning med så vittgående ekonomiska
konsekvenser på ett underordnat statsorgan.
Utredningsmännen ha funnit de principiella invändningar, som anförts
mot ett bortflyttande från Kungl. Maj :ts avgörande av frågan om tilldelning
av extra understöd efter skälighet, vägande men ansett en rådgivande nämnd
kunna vara av viss nytta. Utredningen har i huvudsak anfört följande.
Uträkningen av de ordinarie bidragen torde i framtiden bli av i viss män
enklare karaktär än hittills, varför arbetet härmed knappast kunde anses
påkalla eu särskild institution för ändamålet. I varje fall torde ett kansli
icke kunna beredas sysselsättning därmed året runt. Det behov, som låg till
grund för beredningens förslag, ansåge utredningsmännen numera vara i
betydande grad tillgodosett. Vid granskningsarbetet förekomme numera samarbete
och kontakter med kommunerna i mycket betydande utsträckning,
och finansdepartementet hade anlitat särskild kommunal expertis vid ifrågavarande
granskningsarbete. Med hänsyn härtill avstyrka utredningsmännen
den föreslagna nämnden. Däremot kunna vissa skäl anföras för inrättande
av ett rådgivande organ vid Kungl. Maj:ts sida, vilket skulle representera
kommunal erfarenhet. Om man kunde förutsätta att detta organ
icke skulle begränsa finansdepartementets direkta kontakter med kommunerna
och de kommunala förbunden, torde tillsättandet därav kunna medföra
vissa fördelar men knappast några nackdelar. Givetvis kan ifrågava
-
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
rande rådgivning komma till stånd i mera tillfälliga former, om tillsättandet
av en särskild stående nämnd för ändamålet skulle anses innefatta en alltför
stor apparat. Några författningsföreskrifter torde ej vara erforderliga i ämnet,
ej heller torde något särskilt anslag böra äskas för ändamålet, utan
kostnaderna finge bestridas från kommittéanslaget.
Tilldelning av extra skattelindringsbidrag. Enligt gällande förordning
äger Kungl. Maj:t befogenhet att medgiva extra skatteutjämningsunderstöd
utöver vad som följer av i förordningen angivna förutsättningar till ett
sammanlagt belopp för år av 3 milj. kr. Denna befogenhet har främst utnyttjats
för att bringa hjälp åt kommuner med exceptionellt högt skattetryck
i syfte att för dem generellt sänka det beräknade skattetrycket till
viss utdebiteringssiffra.
Kommunalskatteberedningen har framhållit de ogynnsamma verkningarna
för den kommunala hushållningen av de schablonmässiga reglerna för
tilldelning av extra understöd, varigenom 100-procentig täckning lämnas för
utgifter över viss gräns, och förordat en större differentiering av det extra
understödet.
Utredningsmännen, som delat beredningens uppfattning om de ogynnsamma
verkningarna av nu tillämpade regler för tilldelning av extra understöd,
ha framhållit, att de med det föreslagna skattelindringssystemet åsyftat
att minska användningen av schablonmässiga extra bidrag, och härom
anfört.
De ordinarie skattelindringsbidragen hade avvägts på sådant sätt, att behov
därutöver av extra skattelindringsbidrag beräknats bliva erforderligt i
väsentligt mindre utsträckning än med nuvarande system. I likhet med
kommunalskatteberedningen har utredningen ansett, att de extra bidragen
huvudsakligen borde åsyfta att mildra sådana obilliga verkningar för de
skattskyldiga av det kommunala skattetrycket, vilka de ordinarie bidragen
icke kunna eller böra undanröja, ävensom att lindra sådana höga skattetryck,
som bero på att onormala yttre omständigheter inverkat ogynnsamt
på kommunernas utgiftsbehov. Beviljandet av extra bidrag borde uppenbarligen
vara beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.
Städer och köpingar, vilka enligt det föreslagna systemet i princip skola
vara berättigade till ordinarie skattelindringsbidrag, torde i verkligheten
mera sällan kunna erhålla sådant bidrag, beroende på för högt skatteunderlag.
För deras del torde därför i huvudsak ifrågakomma extra skattelindring,
då de på grund av speciella omständigheter och svårigheter fått ett oskäligt
högt skattetryck.
Under erinran att Kungl. Maj :ts befogenhet att medgiva extra skattelindringsbidrag
för närvarande vore begränsat till visst högsta belopp ha utredningsmännen,
i anslutning till de förut anförda synpunkterna om användningen
av extra bidrag, föreslagit en begränsning i relation till de ordinarie
bidragens belopp. De extra skattelindringsbidrag, som av Kungl. Maj:t beviljas,
borde sålunda enligt utredningsmännens mening icke få överstiga en
femtedel av det sammanlagda beloppet av ordinarie skattelindringsbidrag
för året.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
73
Remissyttranden.
Den av skattelindringsutredningen under detta avsnitt föreslagna utformningen
av särskilda villkor för skattelindring har i allmänhet lämnats utan
erinran eller icke föranlett något uttalande i remissyttrandena. I vissa avseenden
ha dock särskilda påpekanden gjorts.
Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län framhållit, att det nuvarande
villkoret att de tre sista årens skattetryck i medeltal skall överstiga en viss
sammanlagd utdebitering, torde ha bidragit till att skattetrycket i kommunerna
hållits i möjligaste mån konstant. Länsstyrelsen ifrågasätter därför,
huruvida icke motsvarande villkor kunde bibehållas vid ett genomförande
av det nya systemet.
Frågan, huru vid beräkning av skattelindringen skall förfaras med anslag
till ändamål, till vilka utgå speciella statsbidrag med skatteutjämningssyfte,
har berörts av socialstyrelsen. Styrelsen understryker i likhet med utredningen
det oegentliga i att en svagt ställd kommun, vars kostnader för visst
ändamål minskats genom dylikt särskilt statsbidrag, därutöver skulle få
allmänt skattelindringsbidrag för ett ytterligare nedbringande av kostnaderna.
Det definitiva klarläggandet av denna komplikation anser styrelsen
dock, i likhet med utredningen, böra få anstå i avvaktan på den pågående
allmänna översynen av gällande statsbidragsbestämmelser.
Vad utredningen anfört om tilldelning av extra skattelindringsbidrag har
föranlett ett uttalande av svenska stadsförbundet, vari framhålles önskvärdheten
av mera preciserade grunder för den extra bidragsgivningen, bl. a.
med tanke på en framdeles eventuellt behövlig bidragsgivning till städerna.
Departementschefen.
De av skattelindringsutredningen föreslagna ändringarna av särskilda
villkor för bidrag ha merendels varit i överensstämmelse med kommunalskatteberedningens
förslag och ha vid remissen i huvudsak lämnats utan
erinran. Förslagen ansluta sig enligt min mening väl till den allmänna uppläggning,
som givits åt det nya skattelindringssystemet.
Vad länsstyrelsen i Blekinge län framhållit om nyttan av det tidigare gällande
kravet, att skattetrycket i medeltal under tre år skall ha överstigit
viss utdebitering, kan måhända vara riktigt. Detta synes mig dock icke innebära
tillräckliga skäl att bibehålla kravet inom ramen av ett system, som
främst bygger på skatteunderlaget.
Stadsförbundets önskemål om mera preciserade grunder för tilldelningen
av extra understöd synes mig strida mot syftet med dessa bidrag och den
med förslaget avsedda begränsningen i användningen av sådana bidrag.
Förslaget att de av Kungl. Maj:t utdelade extra bidragen under ett år icke
må överstiga en femtedel av den ordinarie skattelindringens belopp kan,
Irots nyss angivna önskemål om restriktiv tillämpning av bidragsformen,
visa sig för snävt tilltaget. Därest i samband med övergången till det nya
systemet etl särskilt stort behov av extra bidrag skulle framträda, förut
-
74
Kungl. Maj. ts proposition nr 44.
sätter jag, att Kungl. Maj :t må i erforderlig utsträckning bevilja sådana
bidrag under nästa budgetar, dock högst med belopp som följer av nu gällande
författning. I övrigt torde erfarenheten få utvisa i vad mån ett ökat
behov av extra bidrag kan komma att föreligga.
Vad skattelindringsutredningen i övrigt anfört och föreslagit har från
min sida icke föranlett annat uttalande än att frågan om tillsättande av en
särskild nämnd med rådgivande funktioner sedermera torde få anmälas för
Kungl. Maj :t, när behov av ifrågavarande rådgivning uppkommer.
Hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels, med godkännande av i det föregående angivna grunder
för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner,
bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga B härvid fogade författningsutkastet
utfärda föreskrifter i ämnet,
dels ock under sjunde huvudtiteln å riksstaten för budgetåret
1951/52 till Bidrag till skattetyngda kommuner anvisa
ett förslagsanslag av 6 000 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
75
Bil. A.
4
Kommunalskatteberedningens förslag till förordning angående
statsbidrag till skattetyngda kommuner.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För lättande av skattetrycket inom kommunområde må av därtill avsedda
medel utgå statsbidrag under de villkor och i den utsträckning här nedan
stadgas.
Med kommunområde förstås i denna förordning landsting, fattigvårdssamhälle,
skoldistrikt, församling, kommun och municipalsamhälle, så ock del
av sådan kommunal samfällighet, därest den jämväl ingår i kommunal
samfällighet, som den återstående delen av samfälligheten ej tillhör.
Ansökning om statsbidrag skall göras av den kommunala samfällighet,
varav det skattetyngda kommunområdet består eller utgör del; dock att, där
fattigvårdssamhälle, skoldistrikt eller församling sammanfaller med kommun,
ansökning skall göras av kommunen jämväl för sådan samfällighet.
2 §•
Frågor om tilldelning av statsbidrag enligt denna förordning skola behandlas
av en särskild nämnd (skatteutjämningsnämnden). Nämnden skall
bestå av fem i kommunalförvaltning kunniga och förfarna personer. Sakkunskap
rörande såväl lands- som stadskommuner bör vara företrädd inom
nämnden. Nämnden bör vara så sammansatt, att den i möjligaste mån är
förtrogen med förhållandena inom olika delar av landet.
Nämndens ledamöter, ävensom särskilda suppleanter för envar av dem,
utses av Kungl. Maj :t för en tid av fem år. Kungl. Maj :t förordnar en av
ledamöterna att vara ordförande i nämnden och en annan att vid förfall för
denne tjänstgöra såsom ordförande.
Såsom nämndens beslut skall gälla den mening, varom de flesta förena
sig, eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföranden. Beslut inå ej
fattas, med mindre fyra ledamöter eller suppleanter för dem deltaga i av
-
görandet. 1
Ej må ledamot eller suppleant deltaga i beslut, vilket ror kommunal
samfällighet, varav han är medlem.
Närmare föreskrifter om nämndens verksamhet utfärdas av Kungl. Maj :t.
3 §•
För att statsbidrag skall utgå erfordras, att den landstingsskatt och den
kommunalskatt, som vederbörande landsting, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt,
församling, kommun och municipalsamhälle under det löpande året
beslutat till uttaxering, tillhopa föranlett ett skattetryck överstigande åtta
kronor för skattekrona.
4 §.
Vid beräkning av det i 3 § angivna skattetrycket skall iakttagas följande:
a) Har vederbörande landsting, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, församling,
kommun eller municipalsamhälle till täckande av sina utgifter icke eller
blott delvis använt därför tillgängliga inkomster, skall endast den uttaxering
76
Kungl. HIaj:ts proposition nr 44.
tagas i beräkning, som skulle hava erfordrats, därest samtliga nämnda inkomster
använts för dylikt ändamål.
b) Ingå bland landstingets, fattigvårdssamhällets, skoldistriktets, församlingens,
kommunens eller municipalsamhällets utgifter andra än sådana som
avse allmännyttiga ändamål, vilka det åligger vederbörande samfällighet att
främja eller vilka icke utan allvarliga olägenheter kunna tillgodoses på annat
sätt än genom samfällighetens verksamhet, skall allenast den uttaxering
tagas i beräkning, som skulle hava erfordrats, därest dylika andra utgifter
icke medräknats vid uttaxeringens bestämmande.
c) Har beräknat statsbidrag enligt denna förordning upptagits såsom inkomst
vid bestämmande av uttaxeringen av skatt till kommunal samfällighet,
skall uttaxeringen jämkas till det belopp, som skulle hava erfordrats,
därest bidraget ej medräknats vid uttaxeringens bestämmande.
5 §•
f mom. Angående tilldelning av bidrag för lättande av skattetrycket inom
kommunområde tillhörande annan kommunal samfällighet än sådan, som
enbart omfattar stad, köping eller del därav, skall gälla följande:
a) Bidrag beräknas för varje inom kommunområdet till särskild kommunal
samfällighet utgående skatt, vars underlag understiger sju skattekronor
per invånare, i förhållande till den del av skattens tryck, som med nedan
föreskriven ordningsföljd inom det sammanlagda skattetrycket överskjuter
8 kronor för skattekrona, om skattens underlag ej uppgår till 3 skattekronor per invånare.
9 » > > , > underlaget uppgår till 3 men ej 4 > > >
10 > » > , > > > » 4 > >5 » > s
It s * * , * » > > fi > >6 > y y . samt
12 > » * , > y y > G > >7 y > >
Vid bedömande i vad mån skatt till kommunal samfällighet överskjuter
något av angivna skattetryck, skola de olika skatterna anses ingå i det sammanlagda
skattetrycket i följande ordning nedifrån räknat: skatt till landsting,
skatt till fattigvårdssamhälle, skatt till skoldistrikt, skatt till församling,
skatt till kommun och skatt till municipalsamhälle.
Å överskjutande tryck av viss skatt utgår bidrag med en och en fjärdedels
procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed skattens underlag understiger
ett antal skattekronor per invånare av
3, såvitt angår den del av skattetrycket som överstiger 8 men ej 9 kronor för skattekrona,
9 > »10
10 » >11 » »
11 » >12 > »
12 kronor för skattekrona;
. samt
dock att bidrag ej må utgå med mer än 60 procent å någon del av skattetrycket.
Vid bidragens bestämmande skall såsom underlag för viss skatt anses det
antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
i senast fastställda taxeringslängd för det löpande året påförts
de till vederbörande kommunala samfällighet skattskyldiga, samt hänsyn
tagas till antalet invånare i samfälligheten vid årets början.
b) Kan skattetrycket anses hava väsentligen förorsakats därav att vederbörande
landsting, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, församling, kommun
eller municipalsamhälle under det löpande året eller någotdera av de två
nästföregående åren antingen vidtagit anstalter, vilka icke varit av trängande
behov påkallade eller vilka vållat avsevärt högre kostnader än som varit
nödvändigt, eller ock beslutat uttaxering för täckande av utgifter, vilka en
-
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
ligt normal hushållning bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes
än med uttaxerade medel,
eller finner skatteutjämningsnämnden eljest särskilda skäl föreligga,
må ansökan om bidrag avslås eller bidraget nedsättas till lägre belopp än
i a) sägs.
e) På skatteutjämningsnämnden ankommer att, där särskilda skäl därtill
äro, bevilja högre bidrag än i a) sägs.
2 mom. För lättande av skattetrycket inom kommunområde i de fall, då
bidrag icke utgår enligt bestämmelserna i 1 inom. a), må bidrag beviljas, om
särskilda skäl därtill äro. Så må anses vara förhållandet, då för kommunområdets
vidkommande ett varaktigt synnerligen högt skattetryck föranletts
därav, att underlaget för allmän kommunalskatt är väsentligt lägre än i
andra liknande kommunområden, eller därav, att de allmänna ekonomiska
förhållandena i kommunområdet undergått en avsevärd försämring. Sådant
bidrag bestämmes efter ty kan prövas skäligt.
3 mom. Vid bestämmande av bidrags belopp skall i förekommande fall
hänsyn tagas till fattigvårdssamhälles, skoldistrikts, församlings, kommuns
eller municipalsamhälies beredvillighet att medverka till ändring i kommunal
eller ecklesiastik indelning eller till bildande av kommunal- eller fattigvårdsförbund
med syfte att vinna minskning i utgifterna.
6 §-
Kommunal samfällighet, som skall ansöka om statsbidrag enligt denna
förordning, åligger att vid upprättande av utgifts- och inkomststat för kalenderåret
näst efter det löpande upptaga beräknat sådant bidrag bland inkomsterna
samt att bestämma uttaxeringen av skatt för samfälligheten eller
den del därav, som bidraget avser, till det lägre belopp, som med hänsyn
till det beräknade bidraget är erforderligt.
7 §•
Beviljat statsbidrag skall tillfalla den kommunala samfällighet, som i vederbörlig
ordning gjort ansökning därom.
8 §•
Utgår bidrag för lättande av skattetrycket inom kommunområde, åligger
det de kommunala samfälligheter, till vilka skatt utgår inom kommunområdet,
att, efter skatteutjämningsnämndens bestämmande, upprätta sina räkenskaper
i anslutning till särskilda av Kungl. Maj :t fastställda eller godkända
formulär;
att på anmaning till skatteutjämningsnämnden utan dröjsmål insända
utdrag av räkenskaperna för det år, på grund av vars utgifts- och inkomststater
bidraget beräknats, samt övriga handlingar, som kunna tjäna till ledning
vid bedömande av samfälligheternas ekonomiska ställning, ävensom att
i övrigt tillhandagå med upplysningar; samt
att alltid hålla sina handlingar tillgängliga för den granskning, som från
statens sida må ifrågakomma.
0 §•
Klagan över skatteutjämningsnämndens beslut i ärende enligt denna förordning
må föras hos Kungl. Maj :t i vederbörande statsdepartement före
klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet.
78
Kungl. Maj. ts proposition nr 44.
10 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpning av denna
förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945. Genom densamma
upphäves förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, dock att
sistnämnda förordning skall tillämpas beträffande understöd på grund av
uttaxering, som beslutats under år 1944.
Kungl. Muj:ts proposition nr 44.
79
Bil. B.
Skattelindringsutredningens utkast till förordning angående bidrag
till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kommunområde, som är av skatt synnerligen betungat, må kunna för
lättande av skattetrycket under de villkor och i den utsträckning här nedan
stadgas efter prövning av Kungl. Maj:t erhålla statsbidrag (skattelind~
ring) av för ändamålet avsedda medel.
Med kommunområde förstås i denna förordning landskommun, municipalsamhälle,
församling eller skoldistrikt, ävensom del av landskommun,
därest densamma ingår i municipalsamhälle, församling eller skoldistrikt,
omfattande jämväl annan landskommun eller del därav.
Skattelindring, som under ett år (det löpande året) beslutas av Kungl.
Maj :t, skall, där icke på grund av särskilda skäl annat föreskrives, avse lättande
av skattetrycket nästfoljande kalenderår. Bidraget skall av vederbörande
kommun vid upprättande av utgifts- och inkomststat för sistnämnda
år upptagas bland inkomsterna och föranleda att utdebiteringen sättes till
motsvarande lägre belopp.
Ansökning om skattelindring skall göras av landskommun, respektive
municipalsamhälle, dock att, där församling eller skoldistrikt ej sammanfaller
med landskommun, ansökningen må göras även av församlingen
eller skoldistriktet.
2 §•
För erhållande av skattelindring förutsättes:
a) att den kommunalskatt och landstingsskatt, som vederbörande landskommun,
municipalsamhälle, församling, skoldistrikt och landsting för
det löpande året beslutat till utdebitering föranlett ett sammanlagt skattetryck
överstigande elva kronor per skattekrona; samt
b) att skatteunderlaget per invånare inom landskommunen vid det löpande
årets taxering understiger visst på sätt nedan angives för året fastställt
antal skattekronor och skatteören (gränsunderlaget).
Gränsunderlaget för visst år utgör det antal skattekronor och skatteören,
som motsvarar 75 procent av skatteunderlaget per invånare vid föregående
års taxering för rikets landskommuner i medeltal, dock att gränsunderlaget
för kommuner i Norrbottens län samt andra kommuner, vilka Kungl.
Maj :t på grund av likartade förhållanden finner skäligen böra med dem
jämställas, motsvarar 80 procent av nämnda medelskatteunderlag. Kungl.
Maj:t må likväl, när särskilda skäl därtill föranleda, fastställa gränsunderlagen
på grundval av ett skattekrontal, som ligger mellan nyssnämnda medelskatteunderlag
och det vid löpande årets taxering beräknade medelskatteunderlaget.
Skatteunderlaget per invånare beräknas efter antalet invånare vid taxeringsårets
början.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Det antal skattekronor och skatleören, varmed landskommuns skatteunderlag
understiger gränsunderlaget, benämnes kommunens brist på
skatteunderlag.
1 mom. Till grund för bestämmande av skattelindring skall läggas det
sammanlagda skattetryck, som med ledning av det löpande årets inkomstoch
utgiftsstater och samma års taxering samt eljest tillgängliga uppgifter
kan beräknas komma att föreligga under det följande kalenderåret, därest
skattelindring ej erhålles.
Skattelindringen beräknas å den del av det beräknade sammanlagda
skattetrycket, som överstiger elva kronor för skattekrona, och utgår med
en procentsats motsvarande förhållandet mellan landskommunens brist på
skatteunderlag och gällande gränsunderlag, dock att bidraget, såvitt angår
den del av skattetrycket som överstiger tretton kronor per skattekrona, utgår
med eu dubbelt så hög procentsats, i intet fall likväl med mer än 80
procent.
2 mom. Vid beräkning av det sammanlagda skattetrycket skall iakttagas
följande.
a) Har vederbörande kommun eller landsting till täckande av sina utgifter
icke använt därför tillgängliga inkomster, skall endast den utdebitering
tagas i beräkning, som skulle hava erfordrats, därest samtliga nämnda
inkomster använts för dylikt ändamål.
b) Ingå bland utgifterna kostnader för anstalter, vilka icke varit av
trängande behov påkallade, eller andra kostnader, vilka äro avsevärt högre
än nödvändigt, iskall allenast den utdebitering tagas i beräkning, som skulle
hava erfordrats, därest dylika utgifter icke medräknats vid utdebiteringens
bestämmande.
c) Hava med utdebiterade medel täckts utgifter, vilka enligt normal hushållning
bort bestridas med lånemedel eller eljest annorledes än med utdebiterade
medel, eller hava sådana utgifter, som täckts genom upplåning,
amorterats på avsevärt kortare tid än eljest är brukligt, må allenast den
utdebitering för ifrågavarande ändamål tagas i beräkning, som finnes
skälig.
3 mom. Finner Kungl. Maj:t sådana omständigheter, som i 2 mom. sägs,
eller andra särskilda skäl därtill föranleda, må ansökan om skattelindring
avslås eller bidraget nedsättas till lägre belopp än i 1 mom. sägs.
i mom. Vid beviljande av skattelindring må i förekommande fall hänsyn
tagas till kommuns, församlings eller skoldistrikts beredvillighet att medverka
till ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning eller till bildande
av samfällighet för vård av kommunal eller kyrklig angelägenhet med syfte
att vinna minskning i utgifterna.
4 §.
Kungl. Maj :t må, där synnerliga skäl därtill äro, bevilja högre bidrag
än i 3 § sägs, så ock bevilja bidrag till kommunområde i fall, då förutsättningar
för bidrag enligt 2 och 3 §§ icke föreligga fextra bidrag).
Det sammanlagda beloppet av de extra bidrag, som av Kungl. Maj:t beviljas,
må för ett år ej överstiga en femtedel av det sammanlagda belopp,
varmed skattelindring enligt 3 § utgår för året.
5 §.
Erhåller kommunområde skattelindring enligt denna förordning, åligger
det vederbörande kommunala samfällighet
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
81
att, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, upprätta sina räkenskaper i anslutning
till särskilda av Kungl. Maj :t fastställda eller godkända formulär;
att på anfordran utan dröjsmål till finansdepartementet insända utdrag
av räkenskaper och andra handlingar, som kunna tjäna till att bedöma den
kommunala samfällighetens ekonomiska ställning, ävensom att i övrigt tillhandagå
med upplysningar; samt
att alltid hålla sina handlingar tillgängliga för den granskning, som från
statens sida må ifrågakomma.
6 §.
Vad i denna förordning stadgats om rätt till skattelindring samt om extra
bidrag för landskommun gäller i förekommande fall under enahanda förutsättningar
jämväl för stad och köping, som utgör särskild kommun.
Denna förordning äger tillämpning från och med den 1 januari 1951.
Genom densamma upphäves förordningen den 16 december 1927 (nr 462)
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
kommuner, dock att sistnämnda förordning skall tillämpas beträffande
understöd, som beviljas för nedbringande av den skatt, som bestämts till
utdebitering för år 1951.
Vid bestämmandet av skattelindring enligt den nya förordningen skola,
därest kommunernas skatteunderlag vid visst års taxering skulle minskas
till följd av höjning av de i 48 § kommunalskattelagen föreskrivna ortsavdragen,
gränsunderlagen fastställas efter ett sådant beräknat medelskatteunderlag,
som skulle ha förelegat, därest de höjda ortsavdragen tillämpats
vid föregående års taxering.
ö Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr-44.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Innehållsförteckning.
Inledning............................................................. 2
Nuvarande grunder för skatteutjämning sunderstöd till synnerligt skatlelyngda
kommuner.......................................................... 4
Kommunalskatteberedningens förslag rörande nya grunder för skatteutjämnings
b
idragen............................................................ 12
Kommunala skattelindringsutredningens förslag............................. 26
1. Huvudlinjerna i förslaget.......................................... 26
2. Allmänna riktlinjer för ett nytt skattelindringssystem............ 37
3. Gränsunderlagets bestämmande..................................... 43
4. Bidragsprocentens fastställande och maximering. — Förslagets verkningar 49
5. Fastställande av skattelindringen i förväg............................ 62
6. Särskilda frågor beträffande villkoren för skattelindring m. m.......... 64
Hemställan............................................................ 74
517014. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1951:49 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m. a1 i texten
- SU 1951:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m. s. 1 i texten