Sök i Ratio Lex

Angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan

1951-01-26 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:57, Angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

1

Nr 57.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse från betalningsskyldighet till kronan:

given Stockholms slott den 26 januari 1951.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Allan Vougt.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet

till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (punkt 1) om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret

1951/52 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare

underställas riksdagens prövning (punkterna 2—8) 7 frågor om befrielse

från betalningsskyldighet. Slutligen begäres (punkt 9) bemyndigande att

medgiva avskrivning av vissa smärre fordringar.

1—ui 51 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 57.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Utdrag av protokollet över försvarsärendén, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet

Lingman, samt beträffande punkten 8 jämväl med chefen för jordbruksdepartementet

anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Yougt,

vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet m. m. och anför härutinnan

följande.

Riksdagen har i skrivelse 1946: 565 bemyndigat Kungl. Maj:t att i enlighet

med vissa i skrivelsen närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse

från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som utbetalats i

strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser. I överensstämmelse

med riksdagens uttalande, att redogörelse bör lämnas riksdagen

för av Kungl. Maj:t meddelade beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet,

varom här är fråga, kommer att i annat sammanhang till vederbörligt

utskott överlämnas en förteckning över samtliga av Kungl. Maj:t under år

1950 i detta avseende meddelade beslut.

1.

Yid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1 av utdrag av protokollet

över försvarsärenden för den 23 januari 1948) lämnade jag en närmare redogörelse

för hur frågan om bemyndigande för Kungl. Maj: t att i viss utsträckning

avgöra ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet dittills bedömts

av riksdagen. I propositionen 1950: 74 (punkt 1 av utdrag av protokollet över

försvarsärenden för den 3 februari 1950) hemställde jag att bemyndigande av

enahanda slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte utverkas

även för budgetåret 1950/51. I anledning av denna hemställan lämnade riksdagen

i skrivelse 1950:107 Kungl. Maj:t bemyndigande att under budgetåret

1950/51 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd

ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom

tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran som

grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg

etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans

fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t

under år 1950 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår

av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll

(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens bemyndigande,

avgjorda ärendena återfinnas såsom bilagor till propositionerna

1946:82, 1947:56, 1948:46, 1949:145 samt 1950:74). Vid dessa ärendens behandling

har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 55. Ehuru

här avsedda ärenden numera icke uppgå till samma betydande antal som

under åren närmast efter beredskapstidens slut, synas dock såväl ärendenas

art som deras antal motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes om

dessa frågor i viss utsträckning kunna avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn

härtill bör enahanda bemyndigande utverkas även för budgetåret 1951/52.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1951/52 avgöra

dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet

till kronan på grund av förlust av eller

skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande

av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt

mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i

ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran

i det särskilda fallet icke överstiger femtusen kronor.

2.

Under flygning med ett flygplan av typen Sk 11 mellan Säve och Såtenäs

den 6 maj 1943 förde värnpliktige korpralen Dick Wilhelm Weider planet

på så låg höjd att detta kolliderade med en kraftledning och led totalhaveri.

På grund av det inträffade ställdes Weider, som icke ådragit sig några allvarligare

skador, under åtal vid regementskrigsrätten vid Skaraborgs flygflottilj.

Genom utslag den 12 juli 1943 fann krigsrätten, att Weider visat

oförstånd och vårdslöshet i tjänsten dels genom att i strid mot gällande föreskrifter

och instruktion föra planet på sådan höjd att detta kolliderat med

cn kraftledning och lidit totalhaveri, dels ock genom att jämväl vid tidigare

tillfällen under flygning i strid mot givna bestämmelser föra planet alltför

lågt och utföra omotiverade manövrer med detsamma. På grund härav prövade

krigsrätten — som fann förbrytelserna vara av svårare beskaffenhet än

att de kunde anses vara med disciplinstraff försonade — rättvist döma

Weider att hållas i fängelse en månad. Härjämte ålades Weider att med

tjugufemtusen kronor ersätta kronan värdet av det förlorade planet. Krigsrättens

utslag har vunnit laga kraft.

I skrivelse den 24 april 1950 har Weider anhållit att av nåd bliva befriad

från skadeståndet. Weider har därvid anfört bland annat följande. Enligt

hans förmenande var flygplanet icke värt mera än högst 5 000 kronor. Han

hade anfört besvär till krigshovrätten med yrkande att bliva befriad från

ersättningsskyldighet men besvären hade såsom för sent inkomna förklarats

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

icke kunna upptagas till prövning. Vid två olika tillfällen, nämligen dels år

1944 eller 1945 dels ock år 1950, hade försök till utmätning på grund av ovanDämnda

utslag förekommit och därvid hade konstaterats att han saknade utmätningsbara

tillgångar. Han vore sedan åtskilliga år tillbaka konditoriarbetare

med en veckolön av 117 kronor. Sedan en tid hade han haft planer

på att söka bli egen företagare inom konditoribranschen eller delägare i

sådan rörelse. Hans planer härvidlag hade emellertid städse strandat på det

hot om förnyad utmätning på grund av ifrågavarande utslag som han ständigt

hade över sig. Hans framtid syntes sålunda vara stäckt för den händelse

skulden icke på ett eller annat sätt kunde komma ur världen.

Försvarets civilförvaltning, som från chefen för Skaraborgs flygflottilj inhämtat

utredning rörande Weiders ekonomiska förhållanden, och flygförvaltningen

ha den 3 oktober 1950 avgivit gemensamt utlåtande.

Av den ekonomiska utredningen framgår bland annat, att Weider, som är

ogift och icke är skyldig att bidraga till annan persons underhåll, för år

1950 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal

inkomstskatt för 6 270 respektive 6 830 kronor och att han icke har någon

utmätningsbar tillgång.

Ämbetsverken ha i betraktande av den allvarliga kränkning av givna ordnings-

och säkerhetsföreskrifter för flygning, vartill Weider gjort sig skyldig,

icke kunnat tillstyrka att han helt befrias från ådömd ersättningsskyldighet.

Enligt ämbetsverkens mening torde emellertid en väsentlig nedsättning av

skadeståndet vara befogad då sökanden med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden

har endast begränsade möjligheter att fullgöra skadeståndsskyldigheten.

I anslutning härtill föreslå ämbetsverken att sökanden, därest han

inom viss tid, förslagsvis före den 1 januari 1953, till civilförvaltningen inbetalar

1 000 kronor, må vara befriad från vidare betalningsskyldighet i förevarande

avseende. Ämbetsverken erinra om en liknande ansökning som slutligt

avgjorts genom Kungl. Maj ds beslut den 30 april 1948.

Statskontoret har i ett den 4 november 1950 avgivet utlåtande anfört följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att sökanden gjort sig skyldig till

ett synnerligen grovt åsidosättande av givna ordnings- och säkerhetsföreskrifter

för flygning. Statskontoret hyser därför allvarliga betänkligheter

mot ett tillmötesgående av förevarande framställning. Med hänsyn emellertid

till Kungl. Maj ds beslut i tidigare likartade fall vill ämbetsverket icke

motsätta sig, att sökanden i enlighet med civilförvaltningens förslag befrias

från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom viss, av Kungl. Majd

fastställd tid till kronan inbetalar ett belopp av 1 000 kronor.

Departementschefen.

I likhet med myndigheterna finner jag att Weider gjort sig skyldig till

en så allvarlig kränkning av givna föreskrifter, att fullständig befrielse från

ersättningsskyldighet icke bör ifrågakomma. Med hänsyn till Weiders ekonomiska

ställning är det emellertid uppenbart, att i verkligheten endast en

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

ringa del av skadeståndsbeloppet kan uttagas av lionom. Jag finner mig därför

i likhet med myndigheterna böra föreslå, att ersättningsskyldigheten nedsättes

till 1000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma

om tid för inbetalning av beloppet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att Dick Wilhelm Weider må, därest han inom tid, som av

Kungl. Maj:t bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 1 000 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan på grund av regementskrigsrättens vid

Skaraborgs flygflottilj utslag den 12 juli 1943.

När värnpliktige nr 3363—1—44 A. W. Sturesson den 16 april 1945 under

tjänstgöring vid dåvarande Roslagens flygflottilj var furiren K. L. Nordin

behjälplig med att lösgöra delvis skarp ammunition ur patronbandet till en

kulspruta, träffades Sturesson i vänstra benet av ett i vapnet utlöst skarpt

skott och skadades så svårt att benet måst amputeras ovanför knäet. Genom

det inträffade ådrog sig Nordin viss ersättningsskyldighet gentemot Sturesson.

De närmare omständigheterna voro följande.

Vid olyckstillfället var Nordin inom flottiljens vapenverkstad sysselsatt

med vissa arbeten på en kulspruta, som var upplagd på en låda med pipan

i riktning mot väggen. Sturesson och en annan värnpliktig, vilka båda stodo

under Nordins befäl, höllo på med att banda kulspruteammunition, vilken

delvis var skarp. Då ett band med patroner blivit ojämnt, hade Nordin, sedan

bandet delats i två delar, insatt den ena delen i kulsprutan och med tillhjälp

av dennas mekanism börjat lösgöra patronerna ur bandet. Sturesson, som

därvid iakttagit att kulsprutan under Nordins handhavande av densamma

legat ostadigt på lådan, gick fram till kulsprutans ena sida och fattade med

båda händerna tag om manteln till kulsprutan för att stödja denna. Då

patronbandet strax därefter under eu av Nordin utförd mekanismrörelse

hakade upp sig, lutade sig Sturesson åt höger mot Nordin med vänstra benet

sträckt åt vänster samtidigt som kulsprutan svängde till. Härvid gick ett skott

av — tydligen genom att Nordin stött till avtryckarlänkens förlängning —

och träffade Sturessons vänstra ben, med påföljd att han erhöll vissa skador

som medförde att hans vänstra ben sedermera måste amputeras vid lårbenet.

Olyckshändelsen blev föremål för domstolsprövning. Regementskrigsrätten

vid Roslagens flygflottilj, där vederbörande åklagare och Sturesson under

åberopande av att Nordin vore vållande till skottskadan förde talan mot

Nordin, fann att, då Sturesson genom oförsiktighet själv varit vållande till

skadan, den mot Nordin förda talan icke kunde bifallas. Krigshovrätten,

där åklagaren och Sturesson besvärade sig, fastställde det slut krigsrättens

utslag innehöll. Sedan Sturesson fullföljt talan i skadeståndsfrågan, fann

Kungl. Maj:t i utslag den 3 mars 1950, att Nordin måste i följd av ovarsamhet

anses ansvarig för Sturessons skada men att Sturesson finge anses ha genom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

egen oförsiktighet medverkat till olyckan i sådan grad att skadeståndet borde

jämkas till hälften. Kungl. Maj:t förpliktade därför Nordin att till Sturesson

utgiva dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 1 782 kronor 88 öre,

för protes med 300 kronor, för sveda och värk med 2 000 kronor samt för

lyte och men med 2 500 kronor, eller tillhopa 6 582 kronor 88 öre, dels gottgörelse

för förnyelse av protes med 100 kronor för år räknat från och med

år 1949, dels ock livränta med 1 320 kronor om året för tiden från och med

den 30 augusti 1946 till dess Sturesson fyllt 67 år och med 660 kronor om

året för tiden därefter. Från gottgörelsen för förnyelse av protes och från

livräntan ägde Nordin avräkna hälften av vad Sturesson i sådant hänseende

för motsvarande tid uppburit från riksförsäkringsanstalten. Nordin förpliktades

tillika att ersätta Sturesson hans kostnader å målet vid krigsrätten med 600

kronor.

Sturesson yrkade sedermera att av kronan såsom ansvarig för skadan utfå

full ersättning ävensom gottgörelse för kostnaderna å målet vid samtliga

domstolsinstanser.

Försvarets skaderegleringsnämnd förklarade sig i avgivet yttrande anse

kronan skyldig att gentemot Sturesson gälda det honom tilldömda skadeståndet

på villkor att Sturesson på kronan överläte sin fordran enligt utslaget.

Nämnden förordade vidare att, med hänsyn till den betydelse utredningen

i målet haft för ärendets bedömande, utdömt belopp, 600 kronor, för

rättegångskostnaderna vid krigsrätten borde ersättas av kronan samt att därjämte

ett belopp av 50 kronor borde utgå såsom ombudsarvode i ärendet.

Försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen anförde i skrivelse den

30 juni 1950, att enligt ämbetsverkens uppfattning kronan icke syntes kunna

undgå att utgiva skadestånd till Sturesson. Skadeståndet syntes böra utgå

med av skaderegleringsnämnden föreslagna belopp, dock att ersättning för

protesförnyelse icke syntes böra utgå. Ämbetsverken hemställde, att Kungl.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder för beredande av ersättning åt Sturesson i enlighet

med av ämbetsverken föreslagna grunder.

Genom beslut den 21 juli 1950 har Kungl. Maj:t medgivit, bland annat,

att till Sturesson må, under villkor att Sturesson å kronan överlåter sin rätt

till det skadestånd som till följd av skadan må tillkomma honom av Nordin eller

annan, utgivas ersättning i enlighet med civilförvaltningens och flygförvaltningens

förslag, livränta dock icke för tid efter den 30 juni 1946, i vilket

hänseende Kungl. Maj:t ville framdeles meddela beslut.

I en den 10 september 1950 dagtecknad skrift har Nordin hemställt, att

av nåd bliva befriad från ifrågavarande ersättningsskyldighet gentemot kronan.

Nordin har härvid anfört bland annat, att han saknade möjlighet att gälda

skadeståndet i fråga. Han vore numera anställd som provare vid Aga radiofabrik

i Gävle, där hans sammanlagda inkomst 1949 utgjorde 6 142 kronor

och år 1950 beräknades stanna vid omkring 5 000 kronor. Han vore gift och

det torde vara givet att hans inkomst ej räckte till mer än hans egen och

hans hustrus nödtorftiga försörjning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Försvarets civilförvaltning liar i ett den 10 oktober 1950 avgivet utlåtande

anfört följande. Med hänsyn till de särskilda omständigheter, under vilka

skadan uppstått, synes det obilligt att av sökanden utkräva gottgörelse för

vad kronan utgivit eller kommer att utgiva till Sturesson. Det torde för

övrigt falla utom ramen för sökandens möjligheter att till någon nämnvärd

del ersätta beloppet. Civilförvaltningen tillstyrker därför bifall till ansökningen.

Statskontoret har i ett den 4 november 1950 avgivet utlåtande anslutit sig

till vad försvarets civilförvaltning i ärendet anfört och hemställt.

Departementschefen.

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall vill jag icke motsätta

mig att K. L. Nordin i enlighet med myndigheternas förslag befiias

från ersättningsskyldighet till kronan på grund av Kungl. Maj:ts i det föregående

omnämnda utslag. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva

att K. L. Nordin befrias från honom på grund av Kungl. Maj:ts

utslag den 3 mars 1950 regressvis åvilande ersättningsskyldighet

till kronan.

4.

Med anledning av att kompaniadjutanten vid åttonde kompaniet Göta

trängregemente i Skövde, fanjunkaren Johan Helgo Kristensson, den 29

september 1949 tagit sig av daga företags inventering av till Kristensson

utlämnade förskottsmedel och övriga i tjänsten omhänderliavda medel. Härvid

framkom att Kristensson av förskottsmedel icke kunnat redovisa ett belopp

av 2 426 kronor 50 öre samt att han förskingrat omhänderhavda marketenterimedel

till ett belopp av 3 458 kronor 65 öre och därjämte stod i skuld

till marketenterirörelsen vid regementet med 14 kronor 40 öre. Dödsboet

häftade sålunda i skuld med sammanlagt 5 899 kronor 55 öre.

I en den 21 juni 1950 inkommen skrift har den avlidnes efterlämnade

maka, fru Margit Kristensson, gjort framställning att skulden till kronan

måtte efterskänkas i så stor utsträckning som möjligt och till sådant belopp

att hon kunde betala det. Dödsbodelägare voro, förutom fru Kristensson,

makarnas två barn födda 1943 respektive 1946.

Av en framställningen bifogad bouppteckning framgår, att den avlidne efterlämnat

tillgångar till belopp av 19 993 kronor, under det att skulderna uppgingo

till 22 424 kronor 34 öre.

Som skäl för framställningen har fru Kristensson anfört i huvudsak

följande. Det vore tänkbart att hon genom försäljning av en dödsboet tillhörig

fastighet, taxerad till 18 000 kronor, skulle kunna få in så mycket

att skulderna skulle kunna betalas, men det vore för henne av yttersta vikt

att med sina barn få bo kvar i fastigheten och på så vis kunna sörja för deras

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

uppfostran. Barnen vore nu så små att hon ej kunde åtaga sig något sådant

arbete att hon därigenom kunde få medel till familjens försörjning. Hon

ville som särskild grund för sin ansökan framhålla, att de skulder det här

vore fråga om, vilka syntes hänföra sig till borgensaffärer, tillkommit utan

hennes förvållande och utan att hon och barnen haft någon som helst nytta

av dessa affärer.

Försvarets civilförvaltning, som den 18 juli 1950 avgivit utlåtande i ärendet,

har införskaffat ett handlingarna bilagt yttrande från chefen för Göta

trängregemente. Enligt regementschefen skulle en reglering av skulderna

genom försäljning av fastigheten medföra en betydligt minskad möjlighet

för fru Kristensson att sörja för de två minderåriga barnens uppfostran. På

grund av denna omständighet samt hans vetskap om att familjen ständigt levat

ytterst sparsamt tillstyrkte han befrielse från ersättningsskyldighet i vad

rörde förskingringen av statsmedel. Yad beträffade förskingringen av regementets

lägerkassas medel tillstyrktes även på ovannämnd grund befrielse

från ersättningsskyldighet, dock endast under förutsättning att lägerkassan

genom Kungl. Maj:ts försorg hölles skadeslös.

Civilförvaltningen har i sitt yttrande anfört, bland annat, följande. Med

hänsyn till sökandens förhållandevis svaga ekonomiska ställning samt i ansökningen

åberopade omständigheter anser sig försvarets civilförvaltning

kunna tillstyrka, att sökanden, därest hon före viss, av Kungl. Maj:t fastställd

tidpunkt till civilförvaltningen inbetalar förslagsvis 500 kronor, må befrias

från återstående ersättningsskyldighet. Särskild ersättning till lägerkassan

för förskingrade marketenterimedel, såsom förutsatts av regementschefen,

synes icke böra utgå.

Statskontoret har i ett den 30 augusti 1950 avgivet utlåtande icke velat

motsätta sig ett tillmötesgående av framställningen på sätt föreslagits av försvarets

civilförvaltning.

D epartementschefen.

Jag ansluter mig till vad försvarets civilförvaltning och statskontoret

anfört och finner sålunda, att ersättningsskyldigheten till kronan för dödsboet

efter Johan Helgo Kristensson bör nedsättas till ett belopp av 500 kronor

under förutsättning att beloppet inbetalas inom viss tid. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att bestämma om denna tid. Frågan om särskild ersättning

till lägerkassan för marketenterimedlen torde få bedömas i samband med

den årligen skeende fördelningen av utjämningsmedel till förbandens lägerkassor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj: t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att, därest dödsboet efter Johan Helgo Kristensson inom tid

som av Kungl. Maj:t bestämmes till försvarets civilförvaltning

inbetalar ett belopp av 500 kronor, kronans återstående fordran

hos dödsboet efterskänkes.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

5.

9

Den 24 maj 1949 sammanstötte en Karlskrona kustartilleriregemente tillhörig

vedettbåt nr 54 under tilläggning vid Högvakten å örlogsvarvet i Karlskrona

med en likaledes Karlskrona kustartilleriregemente tillhörig minutläggare

nr 9 och den örlogsvarvet tillhörande bogserbåten Hercules, vilka

lågo förtöjda vid högvaktskajen, varvid skador uppstodo å fartygen. Vid tillfället

tjänstgjorde furiren Sune Torsten Pålsson såsom maskinförman å manöverplatsen

i maskinrummet ombord på vedettbåten nr 54. Pålsson hade

därvid i samband med tilläggningen felaktigt verkställt befälhavarens,

sergeanten E. E. Anderssons, order om »back sakta» och »back full fart»

genom att ställa om maskinen för framåtrörelse och därpå öppna pådraget

för ångan för sakta fart framåt och full fart framåt med påföljd, att vedettbåten

nr 54 gått framåt i stället för bakåt och sammanstött med de andra

fartygen.

Vid förhör i anledning av olyckshändelsen framgick, att kommandot

»stopp» i allmänhet användes vid övergång från »framåt» till »back» eller

tvärtom och att maskinpersonalen efter nämnda kommando skall enligt instruktion

lägga om maskinen till motsatt rörelseriktning, så att efterföljande

kommando kan verkställas hastigt. Vid ifrågavarande tillfälle beordrades

emellertid två gånger efter kommandot »stopp» samma rörelseriktning på

maskinen med påföljd att Pålsson varje gång måste ånyo kasta om maskinen

för att kunna verkställa ordern. Till följd av de i tät följd givna ovanliga

kommandona hade Pålsson blivit så förvirrad att han efter tredje kommandot

»stopp» förfarit på samma sätt som vid de två föregående stopporderna vilket

han icke skulle ha gjort. De genom kollisionerna uppkomna skadorna

å fartygen uppgingo till sammanlagt 5 282 kronor 98 öre.

Rådhusrätten i Karlskrona, där åklagaren yrkat ansvar å Pålsson för försummelse,

dömde genom utslag den 11 maj 1950, vilket vunnit laga kraft,

Pålsson för tjänstefel till åtta dagars disciplinbot om 4 kronor 80 öre. Pålsson

förpliktades vidare att utgiva skadestånd till kronan med 5 282 kronor

98 öre ävensom att utgiva ersättning för rättegångskostnaderna med 122

kronor.

I en den 2 augusti 1950 dagtecknad skrift har Pålsson anhållit att av nåd

bliva befriad från utgivandet av det honom ådörnda skadeståndet. Pålsson

har härvid anfört i huvudsak följande. För honom uppstode en mycket svår

situation genom det honom ålagda skadeståndet. Han hade icke någon möjlighet

att erlägga beloppet annat än möjligen genom månatliga inbetalningar av

smärre summor, och han och hans familj komrne i så fall att under åtskilliga

år framöver nödgas leva under trycket av en mycket hårt ansträngd ekonomi.

Försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen ha i ett den 10 oktober

1950 avgivet gemensamt utlåtande anfört följande.

Sökanden åtnjuter sedan den 1 juli 1950 avlöning enligt löneklass Me 2: 11

med 477 kronor i månaden. Försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen

anse uppgifterna, att sökanden blivit förvirrad av de i tät följd med
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

delade, för lionom ovanliga orderna, utgöra eu sannolik förklaring till felmanövern.

Även om sökanden förfarit felaktigt vid verkställandet av ifrågavarande

order, synas därför — såsom även rådhusrätten torde ha funnit vid

straffmätningen — i viss mån förmildrande omständigheter ha förelegat. Då

således kollisionen delvis får anses ha berott på olyckliga yttre förhållanden,

vilja ämbetsverken — med hänsyn jämväl till sökandens jämförelsevis svaga

ekonomiska ställning —• i så måtto tillstyrka bifall till ansökningen, att sökanden,

därest han före viss tidpunkt, förslagsvis den 1 januari 1952, till civilförvaltningen

inbetalar 100 kronor jämte utdömd rättegångskostnadsersättning,

eller tillhopa 222 kronor, må vara befriad från vidare betalningsskyldighet

i förevarande avseende.

Statskontoret har i ett den 4 november 1950 avgivet utlåtande anslutit sig

till vad försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen anfört och hemställt.

Departementschefen.

I likhet med myndigheterna finner jag att Pålssons ersättningsskyldighet

gentemot kronan bör nedsättas. Jag förordar därför, att Pålsson, därest han

inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma till kronan

inbetalar 100 kronor samt rättegångskostnadsersättningen om 122 kronor eller

sammanlagt 222 kronor, befrias från vidare skadeståndsskyldighet till kronan

i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att furiren Sune Torsten Pålsson, därest han inom tid som

Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar

222 kronor, befrias från återstående ersättningsskydighet till

kronan på grund av rådhusrättens i Karlskrona utslag den 11

maj 1950.

6.

Enligt ett den 2 och den 4 oktober 1944 daterat kontrakt mellan chefen

för Smålands artilleriregemente, å kronans vägnar, samt byggmästaren Gustaf

Käll åtog sig Käll att såsom entreprenör i överensstämmelse med kontraktet

bifogade handlingar utföra arbeten för ventilationsteknisk anläggning i en

regementet tillhörig garagebyggnad inom regementets etablissement i Jönköping.

Därefter träffades mellan dåvarande kasernofficeren, å kronans

vägnar, samt Käll en muntlig överenskommelse, att Käll skulle uppföra en

tegelskorsten till garagebyggnaden i stället för visst i handlingarna angivet

annat arbete. Käll fullföljde entreprenaden och slutbesiktning ägde rum den

20 januari 1945. I kontraktet stadgad ansvarstid utgick den 20 januari 1947.

Den 19 februari 1947 uppkom brand i garagebyggnaden, som därvid skadades,

varjämte i densamma förvarad, kronan tillhörig intendenturmateriel ska
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

dades eller förstördes. Av polisutredning rörande branden framgick, att

trävirke i strid mot byggnadsförordningen för Jönköpings stad och mot vedertagen

praxis inom byggnadsbranschen inmurats i skorstensmuren samt att

branden orsakats av att detta trävirke överhettats.

Kronan yrkade vid rådhusrätten i Jönköping att Käll såsom byggnadsentreprenör

och ansvarig byggmästare skulle åläggas till kronan utgiva ersättning

för genom branden orsakade skador med 36 543 kronor 82 öre jämte

fem procent ränta från talans väckande. Genom dom den 26 januari 1949

lämnade rådhusrätten kronans talan utan bifall, varjämte kronan förpliktades

ersätta Käll hans kostnader å målet med 400 kronor.

Sedan kronan anmält vad, förpliktade Göta hovrätt genom dom den 10

juni 1949, med upphävande av rådhusrättens dom, Käll att till kronan utgiva

skadestånd med 33 111 kronor 82 öre jämte fem procent ränta därå från den

3 oktober 1948 samt rättegångskostnadsersättning med 1953 kronor 20 öre

jämte vittneslön.

Sedan Käll gjort ansökan om revision, fann Kungl. Maj:t genom beslut

den 29 december 1949 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav

hovrättens dom skulle stå fast.

I en den 17 mars 1950 dagtecknad skrivelse har Käll anhållit att bliva

befriad från den honom ålagda betalningsskyldigheten. Käll har därvid anfört

i huvudsak följande.

Murningsarbetet hade utförts av en hos honom anställd murare, som vid

tidpunkten i fråga varit anställd som murare ända sedan 1916 och hade

murat ett 50-tal skorstenaV. Det var alltså en van yrkesman, som utförde

arbetet. Som arbetsledare för entreprenaden fungerade en son till sökanden,

byggnadsingenjören Folke Käll, och som kontrollant för kronan byggmästaren

John Adolfsson, båda vana yrkesmän. Uppenbarligen förelåg dock

icke möjlighet för dessa att hela tiden vara närvarande på arbetsplatsen och

att sålunda i varje detalj övervaka arbetets fortskridande. Vid uppförandet

av skorstenen hade ett misstag gjorts från arbetarens sida i det att yttersta

delen av en takbjälke vid uppförandet av skorstenens murstock inmurats för

nära rökgången. Det begångna felet kunde icke upptäckas förrän efter upphuggning

i anledning av branden, som uppkom genom överhettning i den

felaktigt inmurade bjälkdelen.

Därest kronan haft byggnaden och däri förvarad materiel brandförsäkrad

skulle frågan om skyldighet för Käll att utgiva ersättning för den genom

branden uppkomna skadan aldrig ha blivit aktuell, då vederbörande försäkringsbolag

på grund av innehållet i 25 § lagen om försäkringsavtal icke

haft möjlighet att föra någon regresstalan mot honom. Det syntes icke kunna

anses rimligt, att han skulle komma i sämre ställning och bliva nödsakad att

utgiva ett för honom ruinerande skadestånd på den grund att kronan — i

motsats till en privat fastighetsägare — funne det lämpligare att själv stå

risken för eldsolycka än att hålla egendomen försäkrad. En rimlig konsekvens

av att kronan icke hade sin egendom brandförsäkrad syntes vara att

kronan icke fordrade ersättning för uppkommen brandskada i andra fall än

då sådan möjlighet förelåge för försäkringsgivare. Denna princip vore, om

han själv vore rätt underrättad, godtagen och tillämpad av kronan såvitt gällde

utkrävande av ersättning hos förare av kronan tillhörigt motorfordon som

skadats.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Han åberopade i första band den uppfattning, åt vilken han sålunda givit

uttryck, till stöd för sin ansökan. Ytterligare åberopade han, att hans ekonomiska

ställning icke möjliggjorde för honom att fullgöra den honom ålagda

betalningsskyldigheten ens till någon större del. Ett avslag på hans ansökan

betydde ekonomisk ruin för honom och hans hustru, som vore 67 respektive

68 år gamla.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning

ha i ett den 2 maj 1950 avgivet gemensamt utlåtande anfört följande. Även

om sökanden, därest byggnaden varit försäkrad mot brandskada, icke skulle

ha blivit regressvis krävd av försäkringsgivaren, lärer denna omständighet i

och för sig — såsom sökanden velat göra gällande — icke utgöra skäl för

bifall till ansökningen. Det bör i detta sammanhang framhållas, att 25 §

i försäkringsavtalslagen, som åberopas av sökanden, icke är tvingande. Det

är givetvis vanskligt att bedöma, huruvida en försäkringsgivare i detta fall

skulle ha gjort regressrätt gällande. Skäl tala dock för antagandet, att så

icke skulle ha varit fallet.

Yad sökanden anfört om uppförande, tillsyn och besiktning av arbetet

synes stödja hans uppfattning, att han haft goda skäl att lita på att murningsarbetet

skulle utföras på ett riktigt sätt, varför av denna anledning vissa

billighetssynpunkter måhända kunna anses tala till förmån för ansökningen.

Ehuru det på grundval av tillgängliga uppgifter knappast är möjligt att

klart bedöma sökandens verkliga förmögenhetsställning, vill det dock synas

som om betalning för hela beloppet näppeligen skulle kunna framtvingas.

Tages dessutom skälig hänsyn till sökandens jämförelsevis höga ålder samt

till ovan berörda billighetsskäl, synes viss eftergift befogad.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning

vilja icke motsätta sig bifall till ansökningen i så måtto, att sökanden, därest

han före viss dag, förslagsvis den 1 januari 1952, till civilförvaltningen inbetalar

5 000 kronor jämte utdömd rättegångskostnadsersättning, befrias från

vidare ersättningsskyldighet i förevarande avseende.

Statskontoret har i ett den 10 juni 1950 avgivet utlåtande anfört att, ehuru

statskontoret med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter hyser

tvekan om tillräckliga skäl kunna anses föreligga för efterskänkande till någon

del av det ådömda skadeståndsbeloppet, ämbetsverket icke vill motsätta sig

att sökanden medgives befrielse från halva beloppet, därest han inom en förhållandevis

knappt tillmätt tid inbetalar återstoden.

Departementschefen.

Därest kronan i likhet med privata fastighetsägare haft fastigheten i fråga

försäkrad, torde fråga om skyldighet för Käll att regressvis utgiva ersättning

till försäkringsgivaren icke ha uppkommit. Med hänsyn härtill och på

grund av övriga omständigheter finner jag i likhet med civilförvaltningen

och arméförvaltningens intendenturavdelning billighetsskäl tala för att Källs

ersättningsskyldighet väsentligt nedsättes. På grand härav och på skäl som

i övrigt anförts i avgivna remissyttranden förordar jag att Käll, därest han

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma till försvarets

civilförvaltning inbetalar 5 000 kronor jämte utdömd rättegångskostnadsersättning,

befrias från vidare ersättningsskyldighet i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gustaf Käll, därest han inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer

till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av

5 000 kronor jämte utdömda rättegångskostnader, befrias från

återstående ersättningsskyldighet till kronan på grund av Göta

hovrätts dom den 10 juni 1949.

7.

Den 7 december 1949 blev kadetten Sten Ivar Darenius under en av infanteriets

kadettskola anordnad övning på Utö pansarskjutfält skjuten till

döds. Övningen, i vilken endast kadetter deltogo, avsåg stridsskjutning i

plutonförband i skog under renkonterförhållanden.

Sedan olyckshändelsen blivit föremål för utredning genom chefen för infanteriets

kadettskola ställdes kadetten Sven-Åke Gideon Weidow till åtal inför

Södra Koslags domsagas häradsrätt.

Av häradsrättens dom, meddelad den 18 februari 1950, inhämtas i huvudsak

följande. Weidow, som var utrustad med kulsprutegevär, hade tillhört

en understödsgrupp, som under övningen varit grupperad cirka 25 meter bakom

tre skyttegrupper och en stab i vilken Darenius ingått. I övningens slutskede

hade skyttegrupperna gått i eldställning varvid understödsgruppen närmat

sig skyttegrupperna och staben. Härvid hade Weidow, som hört en

order om laddning, laddat sitt kulsprutegevär med ett magasin om 20 skarpa

skott. På order att understödsgruppen skulle sättas in på plutonens vänstra

flygel hade Weidow snabbt förflyttat sig mot denna flygel. Under förflyttningen,

som på grund av terrängförhållandena på platsen måst ske i en

sväng bakåt, hade från Weidows kulsprutegevär avgått ett skott. Detta hade

träffat Darenius, som mycket snart avlidit. Det hade enligt häradsrätten

ålegat Weidow att av hänsyn till sina framförvarande kamrater välja ett

förflyttningssätt, avpassat efter terrängsvårigheterna och under beaktande

av att hans vapen var skarpladdat. Häradsrätten ansåg, att Weidow förfarit

vårdslöst, då han samtidigt med att det laddade vapnet riktats mot framförvarande

vidrört avtryckaren. Häradsrätten, som ansåg omständigheterna mildrande,

dömde Weidow jämligt 14 kap. 9 § strafflagen för ouppsåtligt vållande

till annans död att till kronan böta 30 dagsböter om tre kronor.

Sedan kronan och Darenius’ föräldrar i särskild rättegång yrkat ersättning

av Weidow för begravningskostnader, förpliktade häradsrätten genom

dom den 28 mars 1950 Weidow att jämlikt sitt medgivande utgiva dels till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

kronan 554 kronor 90 öre jämte ränta, dels ock till Darenius’ föräldrar

1 658 kronor 39 öre jämte ränta och 255 kronor i rättegångskostnader.

Häradsrättens båda domar ha vunnit laga kraft.

I skrivelse den 29 juni 1950 har Weidow genom ombud anhållit att

av nåd bliva befriad från skyldigheten att till kronan utgiva förenämnda

belopp om 554 kronor 90 öre jämte ränta ävensom att ersätta riksförsäkringsanstalten

ett belopp om 100 kronor, som anstalten utgivit i begravningshjälp

med anledning av Darenius’ död och därefter avkrävt Weidow. Som

stöd för sill anhållan framhåller Weidow,''att han varit beordrad att efter

militärutbildningen vid 16 i Kristianstad genomgå kadettskolan. Vid avslutningen

erhöll han liksom de övriga en gratifikation å 2 000 kronor. Dessa

medel hade helt tagits i anspråk för täckande av kostnaderna i anledning

av olyckan. Denna hade drabbat honom hårt. Hans förtvivlan över att,

som utredningen gav vid handen, ha varit vållande till en kamrats död kände

en tid inga gränser. Härtill komme att den ersättning å 2 000 kronor han

erhöll vid utgången från kadettskolan helt tagits i anspråk för bestridande

av kostnaderna för kamratens begravning in. m. i stället för att vara den

uppmuntran den var avsedd till.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 7 november 1950 anfört

följande. Försvarets civilförvaltning har från polisen i Hässleholm införskaffat

utredning rörande sökandens ekonomiska förhållanden, varjämte

ämbetsverket inhämtat yttrande i ärendet från chefen för Norra skånska infanteriregementet.

Av nämnda utredning och yttrande framgår bland annat,

att sökandens tillgångar uppgå till omkring 3 000 kronor, att nämnda medel

för hans räkning avsatts såsom bidrag till akademiska studier i Lund, att

sökanden, som erhållit sin förberedande utbildning vid nyssnämnda truppförband,

enligt truppbefälets uppgifter till sin natur varit lugn och sansad

och noga tänkte sig för, innan han handlade, samt att han väl tillgodogjort

sig utbildningen vid regementet. Med hänsyn till att olyckshändelsen inträffat

under stridsmässig övning samt det skedda i viss mån måste tillskrivas

olyckliga yttre omständigheter ävensom den omständigheten att sökanden

till fullo gäldat de kostnader, som åsamkats den förolyckade Darenius’ föräldrar

i samband med sonens begravning, tillstyrker försvarets civilförvaltning,

i betraktande jämväl av sökandens svaga ekonomiska ställning och de

goda vitsord han erhållit, att sökanden helt befrias från honom jämlikt dom

den 28 mars 1950 åliggande skadeståndsskyldighet till statsverket.

Statskontoret har i ett den 6 december 1950 avgivet utlåtande anslutit sig

till vad försvarets civilförvaltning anfört och hemställt.

Departementschefen.

Enligt häradsrättens dom voro omständigheterna vid Weidows brott att

anse som mildrande. Weidow har också till stor del fullgjort den ersättningsskyldighet

han genom olyckshändelsen ådragit sig. Jag finner därför, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57. 15

Weidow bör befrias från den ersättningsskyldighet, som i anledning av olyckshändelsen

åligger honom gentemot kronan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre kadetten S. Å. G. Weidow befrias från skyldigheten

att till kronan utgiva den ersättning, som på grund av ifrågavarande

olyckshändelse åvilar honom.

8.

Sedan militärbefälhavaren för VI. militärområdet infordrat anbud på

leverans av hö för perioden den 1 september 1949—den 31 mars 1950 avseende

bland annat 25 ton för Västerbottens regemente samt 575 ton för

Norrlands dragonregemente, båda i Umeå, hade lägsta anbud för dessa

leveranser, lydande på 13 kronor 20 öre per 100 kg, avgivits av J. Jonsson,

Observatoriegatan 12, Stockholm. Med hänsyn till att ifrågavarande anbud

väsentligen understeg övriga inkomna anbud, av vilka det närmast högre,

avgivet av Svenska Lantmännens Riksförbund, löd å 16 kronor 63 öre per

100 kg, lät militärbefälhavaren göra förfrågan vid arméförvaltningens intendenturavdelning,

huruvida det vore känt, om Jonsson kunde anses besitta

förmåga att fullgöra leveranserna. Då Jonsson var för intendenturavdelningen

okänd meddelades till militärbefälhavaren, att Jonsson borde avfordras borgen

som helst borde uppgå till ett belopp motsvarande skillnaden mellan Jonssons

anbud och det därnäst lägsta anbudet. På grund av upphandlingsbestämmelserna

kunde dock borgenssumman ej sättas högre än till 10 procent

av betalningssumman eller cirka 8 000 kronor. I enlighet med erhållna

direktiv tecknade cheferna för Västerbottens regemente och Norrlands dragonregemente

den 7 respektive den 8 september 1949 kontrakt med Jons

son. Ifrågavarande kontrakt voro försedda med borgensförbindelse av Johan

Waller i Stockholm, vilken för fullgörande av Jonssons förbindelser gick i

borgen såsom för egen skuld intill ett belopp motsvarande ungefär 10 procent

av betalningssumman. Vid förfrågan hos ett bankkontor i Stockholm

hade en tjänsteman där förklarat att Waller var fullt solvent samt väl god

för en summa motsvarande skillnaden mellan Jonssons anbud och det närmast

liggande, alltså cirka 20 000 kronor.

I skrivelser den 17 september 1949 till cheferna för Västerbottens regemente

och Norrlands dragonregemente har Jonsson anhållit att bliva befriad

från fullgörande av höleveranserna och att bliva löst från kontrakten

utan skadeståndsskyldighet. Som skäl härför har Jonsson anfört att, enär

ltLF:s länsförbund uppmanat sina medlemmar att icke sälja hö annat än

till jordbrukarnas egen organisation, det varit för Jonsson omöjligt att fullgöra

leveranserna annat än med stora ekonomiska uppoffringar för honom

själv och för borgensmannen.

Den av Jonsson åsyftade uppmaningen från ULF torde ha utgjorts av

följande i Umeåortens tidningar införda, till jordbrukare riktade annons.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

»Sedan det visat sig att en privat uppköpare i jmispressande syfte uppträtt

på hömarknaden, riktar RLF:s länsförbund liärmed en uppmaning till

jordbrukarna att under inga förhållanden leverera hö till andra än jordbrukarnas

egen organisation, Lantmannaförbundet, Umeå. R.L.F:s Länsförbund.»

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har i skrivelse den 25 oktober

1949 gjort framställning om befrielse för Jonsson från skadeståndsskvldighet

för bristande leveranser och härvid anfört bland annat följande.

Då Jonsson aldrig kommit i tillfälle att fullgöra någon leverans samt —

om Jonssons anbud aldrig förekommit — Svenska Lantmännens Riksförbund

ändock skulle erhållit leveranserna i fråga, har arméförvaltningens intendenturavdelning

efter framställning av militärbefälhavaren bemyndigat denne att

häva avtalen med Jonsson samt att antaga det näst lägsta anbudet å hö

från Svenska Lantmännens Riksförbund, Stockholm. Då arméförvaltningens

intendenturavdelning saknade befogenhet att medgiva Jonsson befrielse från

skadestånd, gällde bemyndigandet att häva avtalen med förbehåll om rätt till

skadestånd för kronan enligt allmän lag.

Med anledning av vad i saken förevarit och då en omkring 80 år gammal

f. d. lantman fått sina måhända bristfälliga, till abnormt underpris ledande

kalkyler kullkastade delvis på grund av förhållanden, varöver han icke själv

kunnat råda, samt då kronan genom hans förvållande icke åsamkats någon

direkt förlust, hemställde militärbefälhavaren att hävandet av avtalen måtte

få ske utan att skadeståndsskyldighet ålades Jonsson.

Arméförvaltningens intendenturavdelning har i ett den 1 november 1949

dagtecknat yttrande tillstyrkt bifall till framställningen på av militärbefälhavaren

anförda skäl. Med hänsyn till omständigheterna torde härvid enligt

intendenturavdelningens mening även borgensmannen Waller böra befrias

från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har enligt ett den 16 november 1949 avgivet utlåtande funnit

det tveksamt om tillräckliga skäl förelåge för ett tillmötesgående av

framställningen. I varje fall syntes det statskontoret med hänsyn till konsekvenserna

icke föreligga anledning att medgiva hel befrielse från föreskrivet

vite och ersättning för ökade kostnader för kronan. Om nedsättning

av skadeståndsskyldigheten ansåges böra medgivas, borde nedsättningen begränsas

till förslagsvis högst hälften av det belopp, som skulle utgå såsom

vite och skadestånd.

Departementschefen.

Genom att Jonsson icke förmått fullfölja sina åtaganden i här förevarande

hänseende har han ådragit sig ersättningsskyldighet i form av vite

med 7 755 kronor och skadestånd med 20 580 kronor eller sammanlagt 28 335

kronor. Borgensmannen Walters ersättningsskyldighet utgör 7 920 kronor.

Enligt vad jag under hand låtit inhämta var Jonsson, som är född 1871,

för år 1949 taxerad till kommunal inkomstskatt för 1 290 kronor. Han saknar

förmögenhet. Waller, vilken är född 1884, upptogs vid 1949 års taxering ej

till beskattningsbar inkomst och torde sakna tillgångar av värde. De upplysningar,

som inhämtats rörande Wallers solvens, torde sålunda ha varit

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

felaktiga. Det synes mig anmärkningsvärt att militärbefälhavaren vid den

slutliga prövningen av anbuden med hänsyn till rådande tveksamhet rörande

Jonssons möjlighet att fullgöra leveranserna låtit Jonssons anbud ifrågakomma.

Stöd för ett förkastande av anbudet förefinnes i gällande uppkandlingsförordning.

Icke heller synes mig intendenturavdelningen ha nöjaktigt handlagt

ärendet. Olyckliga omständigheter synas emellertid ha bidragit såväl

till att anbudet i fråga blivit antaget som till att det sedermera icke kunnat

fullgöras. Med hänsyn såväl till Jonssons och Wallers ekonomiska förhållanden

som till övriga omständigheter i ärendet finner jag därför skäl tala för

att Jonsson och Waller helt befrias från ersättningsskyldighet till kronan

i anledning av att Jonsson icke mäktat fullgöra de höleveranser, om vilka

i ärendet är fråga.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Jonas Jonsson och Johan Waller befrias från ersättningsskyldighet

till kronan i förevarande hänseende.

9.

I proposition 1950: 74 (punkt 10 av utdrag av protokollet över försvarsärenden

för den 3 februari 1950) hemställde jag om bemyndigande att medgiva

försvarets civilförvaltning, att i samråd med vederbörande ämbetsverk,

som med avseende å varje fordran vore att betrakta, som huvudman, utan

hinder av gällande bestämmelser avskriva vissa av försvarets civilförvaltning

i framställning den 9 augusti 1949 angivna fordringar. Riksdagen lämnade

i skrivelse 1950: 107 det sålunda begärda bemyndigandet. Civilförvaltningen

anmälde samtidigt i nämnda skrivelse, att ämbetsverket hade för avsikt att

underställa Kungl. Maj:ts prövning och avgörande jämväl frågan om avskrivning

av de ytterligare fordringar av ifrågavarande slag som i fortsättningen

kunde uppkomma.

I skrivelse den 18 juli 1950 har försvarets civilförvaltning med överlämnande

av en P. M. jämte förteckning över 150 indrivningsärenden å ett fordringsbelopp

av sammanlagt 1 529 kronor 58 öre hemställt om bemyndigande

att., då jämväl beträffande dessa fordringar förelåge sådana omständigheter

att avskrivning syntes böra ske, i samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter

utan hinder av gällande bestämmelser avskriva de i förteckningen

upptagna fordringarna . Ford ringsbeloppen variera mellan 1 krona

50 öre och högst 20 kronor samt avse i allmänhet förkommen materiel.

Departementschefen.

Enligt vad jag framhöll i propositionen 1950: 74 (punkt 10 av utdrag av

protokollet över försvarsärenden för den 3 februari 1950) medgiva icke gällande

avskrivningsregler avskrivning av fordran varom här är fråga, utan

att ytterligare tidskrävande och kostsamma åtgärder i syfte att indriva fordringarna

först, vidtagits utan resultat. Icke heller kan åt Kungl. Maj:t bud2—ni

fn Bihang till riksdagens protokoll 11)51. 1 samt. Nr 57.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

getårsvis lämnat bemyndigande att avgöra frågor om avstående av fordringsrätt

anses omfatta även dessa ärenden. I överensstämmelse med vad jag anförde

vid ifrågavarande proposition finner jag, att civilförvaltningen bör

lämnas medgivande att i samråd med det ämbetsverk, som med avseende å

varje särskild fordran är att betrakta såsom huvudman, avskriva de i framställningen

avsedda fordringarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva försvarets civilförvaltning

att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som med

avseende å varje fordran är att betrakta som huvudman, utan

hinder av gällande bestämmelser avskriva i civilförvaltningens

framställning den 18 juli 1950 avsedda fordringar till ett sammanlagt

belopp av 1 529 kronor 58 öre.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamö

ter, under punkterna 1—11 hemställt förordnar Hans

Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. F. von Horn.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

19

Bilaga.

Förteckning över ay Knngl. Maj:t under år 1950 avgjorda, helt eller

delvis bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.

Sökande

Grand för ersätt- ningsskyldighet

Av domstol utdömt

Knngl. Maj:ts beslut

belopp

Dag

Beslutets innebörd

1

2

3

4

5

Furiren vid Skara- borgs flygflottilj

C. E. Carlsson

Skador å två kro- nan tillhöriga

flygplan

530 kr.

“Va 50

Befrielse mot in- betalning av

300 kr.

Furiren vid Skara- borgs flygflottilj

H. Å. G, Zetter- berg

Eldskada å ett

kapell av tält- duk och en flyg- planspropeller

1077 kr. 33 öre

jämte 5 % ränta

»

Befrielse mot in- betalning av

500 kr.

Fanjunkaren vid

Li vregementets

grenadjärer S. P. E.

Lindgren

Förkommen tyg- materiel

1 403 kr. SO öre

•>

Befrielse mot in- betalning av

100 kr.

Kaptenen vid inten- denturkåren B. E.

Yeilerz

Brist i förskotts- medel m. m.

1 985 kr. jämte

5 % ränta å

1 673 kr. 10 öre

M

Befrielse mot in- betalning av

500 kr.

Öve rf uri ren vid

Skånska pansar- regementet S. Lind- vall

Förkommen tele- fonapparat

136 kr.

)>

Hel befrielse

Värnpliktige G. I.

Larsson

Förkommet gevär

jämte gevärs- rem och till- läggshake

198 kr. 80 öre

»

Befrielse mot in- betalning av

50 kr.

Värnpliktige T. E.

Nilsson

Förkommen

kikare

220 kr.

Hel befrielse

Värnpliktige J. I.

Roskvist

Genom tältbrand

uppkommen

skada

150 kr.

Hel befrielse

Värnpliktige G. E. T.

Andersson

Skador å två kro- nan tillhöriga

traktorer och

ett kronan till- hörigt garage

482 kr. 50 öre

*>

Hel befrielse

Furiren vid Svea

artilleriregemente

G. R. Lindelöf

Förkommet kikar- sikte

2 300 kr.

6/io 50

Befrielse mot in- betalning av

200 kr.

Överfuriren vid Upp- lands regemente

E. V. Östlund

Förkommen tyg- ochintendentur- materiel

800 kr.

*

Befrielse mot in- betalning av

100 kr.

F. d. kaptenen i in- tendenturkärens

reserv E. W. Lind- berg

Förskingrade

medel

2 400 kr. jämte

6 % ränta

•Va 50

Befrielse mot in- betalning av

300 kr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:84 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. a1 i texten
  2. SU 1951:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. s. 7 i texten