Sök i Ratio Lex

Angående förslag till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag, m. m

1951-02-09 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:62, Angående förslag till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

1

Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förslag till lag

angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning

av övergångsbidrag, m. m.; given Stockholms

slott den 9 februari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående nedsättning av allmän

kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås bestämmelser om statsbidrag (övergångsbidrag)

till kommuner, som i anledning av kommunindelningsreformen kunna väntas

få en mera kännbar skattehöjning.

1946 års riksdag godkände vissa riktlinjer för utbetalande av dylika bidrag.

De nu föreslagna bestämmelserna innefatta en av utvecklingen betingad

revision av dessa grunder. Sålunda föreslås att bidragen skola begränsas

med hänsyn till kommunernas utdebiteringar åren 1948—1950 och

endast utgå, i den mån storkommunens medelutdebitering under nämnda

tidsperiod överstiger 5 kronor 50 öre för skattekrona. Vidare föreslås att

bidrag skall utgå endast om och i den mån den beräknade utdebiteringshöjningen

överstiger 1 krona för skattekrona. Ansökan om övergångsbidrag

skall enligt förslaget av vederbörande kommun göras före den 1 juni 1951.

Bidragen skola beviljas av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt fall.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr .02.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 62.

Förslag

till

lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i

anledning av övergångsbidrag.

Härigenom för ordnas som följer.

Där Kungl. Maj :t jämlikt förordningen denna dag angående övergångsbidrag

i anledning av kommunindelningsreformen beslutat, att övergångsbidrag

skall för visst år utgå inom del av kommun, skall, vid utgörande av

allmän kommunalskatt som sägs i 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om

kommunalstyrelse på landet och 64 § lagen samma dag (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad, skattebetalare inom kommundelen åtnjuta nedsättning

i den beslutade utdebiteringen med det belopp för skattekrona, varmed övergångsbidraget

utgår.

Kungl. Maj:t äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller till och med den 31

december 1963.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för inrikesdepartementet förslag till bestämmelser

angående övergångsbidrag i anledning av kommunindelningsreformen

och anför därvid följande.

Inledning.

Genom proposition nr 236 föreläde Kungl. Maj:t 1946 års riksdag vissa

förslag rörande kommunindelningsreformen. Bland annat angåvos i propositionen

riktlinjer för ett statsbidrag, kallat övergångsbidrag, avsett att utjämna

mera kännbara skattehöjningar, som kunde föranledas av kommunsammanslagningen.

Därvid förutsattes, att förslag till bestämmelser rörande

övergångsbidrag senare skulle föreläggas riksdagen.

Frågan om övergångsbidragen föranledde icke annat yttrande från konstitutionsutskottets

sida (utlåtande nr 19) än ett förslag om viss begränsning

av de fall, där bidrag icke borde utgå på grund av vissa kommunala förfaranden.

De av utskottet förordade riktlinjerna för den kommunala nyindelningens

genomförande, däribland förslaget angående övergångsbidrag, godkändes

av riksdagen (skr. nr 340).

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallade

jag expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg (ordf.) och

sekreteraren hos svenska landskommunernas förbund S. A. Järdler med uppdrag,

bland annat, att i samråd med den jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 25 februari 1949 tillsatta ortsavdragskommittén utarbeta förslag

till bestämmelser om övergångsbidrag i samband med kommunindelningsreformen.

Utredningsmännen ha med skrivelse den 15 december 1950 framlagt betänkande

med förslag till bestämmelser angående övergångsbidrag i anledning

av kommunindelningsreformen. I skrivelsen har framhållits att förslaget

i vissa avseenden innefattar en av utvecklingen betingad revision av de

riktlinjer rörande dylika bidrag, som godkändes av 1946 års riksdag. I an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

ledning av det anbefallda samrådet med ortsavdragskommittén har tillika

anmälts, att kommittén — vilken består av ledamöterna av riksdagens första

kammare H. R. Anderberg, H. L. E. Sjödahl, tillika ordf., C. G. Velander och

O. E. Werner (i Höjen) samt ledamöterna av riksdagens andra kammare

K. A. M. Andersson (i Löbbo), E. H. Kärrlander och N. Persson (i Svensköp)

—- enhälligt lämnat sin anslutning till förslaget.

Över betänkandet, som avlämnats i stencilerat skick, ha efter remiss yttranden

avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket och

samtliga länsstyrelser samt svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, 1946 års kommunallagskommitté, 1949 års uppbördssakkunniga,

Sveriges häradsskrivarförening och föreningen Sveriges kronokamrerare.

Sedan betänkandet efter remissbehandlingen varit föremål för ytterligare

^överväganden i finansdepartementet anmäler jag i det följande utredningsmännens

förslag till bestämmelser angående övergångsbidrag i anledning

.av kommunindelningsreformen och yttrandena däröver.

Till en början lämnar jag en sammanfattning av 1946 års riktlinjer för

.övergångsbidrag och motiven till dessa samt vidare en översikt av de verkningar,

som ett genomförande av dessa riktlinjer kan väntas erhålla enligt

vad den verkställda utredningen givit vid handen.

1946 års riktlinjer för övergångsbidrag.

Enligt de av 1946 års riksdag godkända riktlinjerna skulle en delkommun,

som vid indelningsändringens genomförande kunde beräknas få en mera

kännbar skattehöjning för att uppnå den blivande storkommunens skattenivå,

erhålla övergångsbidrag. En sådan skattehöjning skulle anses föreligga,

om och i den mån den under en femårsperiod före sammanslagningen

beräknade gemensamma medelutdebiteringen med mer än 50 öre per skattekrona

översteg delkommunens medelutdebitering. Femårsmedeltalet skulle

avse perioden 1940—1946 med bortseende från de två år, då utdebiteringen

varit högst och lägst. Bidraget skulle i varje särskilt fall anpassas så, att

skatteökningen för skattedragarna inträdde successivt med högst 50 öre vartannat

år. Bidraget, som icke borde utan mycket starka skäl utsträckas över

en tioårsperiod, skulle tillgodoföras samtliga skattedragare — även nyinflyttade

_inom den del av den nya storkommunen, som motsvarade delkom
munens

område.

Förslaget om övergångsbidrag hade framlagts av kommunindelningskommittén

i dess år 1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en

revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38).

Såsom motiv för övergångsbidrag av statsmedel framhöll kommittén att

det, även om en kommun icke ägde något rättsligt anspråk på att alltfort

utgöra en egen ekonomisk enhet, likväl torde vara rimligt, att kommunens

skattedragare bereddes en viss trygghet mot alltför plötsliga förändringar i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

5

den kommunala och därmed även den enskilda ekonomien genom tvångsvis

genomförda indelningsändringar. Kommittén ansåg därför, att utjämnande

åtgärder borde vidtagas under en viss övergångstid för att förhindra att nyindelningen

medförde en plötslig, väsentlig höjning av utdebiteringen för

skattedragarna inom viss kommundel. Denna utjämning borde åstadkommas

med hjälp av statsmedel, lämpligen i form av ett tillfälligt statsbidrag, övergångshidrag,

till vissa kommuner för skattelindring inom kommundelar,

som tidigare utgjort egna kommuner och som genom kommunsammanslagningen

fått vidkännas kännbar skattestegring.

Kommittén föreslog ett så anpassat övergångsbidrag, att skatteökning

inträder successivt med högst 50 öre vartannat år, och anförde härom ytterligare.

Att övergångsbidrag icke bör utgå för mindre skattehöjningar som ur anpassningssynpunkt

äro av ringa betydelse är självfallet. Överstiger den genom

kommunsammanslagningen vållade skattehöjningen icke 50 öre, synes sådant

bidrag icke böra ifrågakomma. Redan genom en sådan rimlig begränsning

skulle det stora flertalet kommuner vara uteslutna från utjämningsförfarandet.

Övergångsbidraget bör efter Kungl. Maj :ts bestämmande i varje

särskilt fall i samband med förordnandet om sammanslagningen anpassas

så, att skatteökningen för skattedragarna inträder successivt med högst 50

öre vartannat år. Efter sådana grunder kan en skatteskillnad av högst 3

kronor avvecklas under en tioårsperiod. Då skatteskillnaderna mera sällan

torde uppgå till 2 kronor, torde övergångsbidragen i regel kunna upphöra

tidigare än efter tio år. I enstaka undantagsfall kan det emellertid tänkas,

att den beräknade skatteskillnaden uppgår till mer än 3 kronor. I sådana fall

torde Kungl. Maj :t i samband med förordnandet om indelningsändringen

böra — med hänsyn till de mer eller mindre ömmande omständigheter som

kunna föreligga — bestämma huruvida ytterligare övergångsbidrag må utgå.

Bidrag bör icke utan mycket starka skäl utsträckas över en tioårsperiod.

Maximering av den periodiska höjningen till 50 öre per tvåårs intervall samt

intet bidrag efter tio år torde vara fördelaktigare för kommunen än högre

maximum eller kortare intervall.

I fråga om beräkningen av skattehöjningen framhöll kommittén, att storleken

av den av kommunsammanslagningen vållade skatteökning, till vilken

övergångsbidraget skulle hänföra sig, faktiskt icke kunde exakt bestämmas,

och anförde vidare.

Man kan icke utan vidare taga den ursprungliga kommunens utdebitering

under året närmast före sammanslagningen och jämföra den med den nya

kommunens utdebitering år för år. Den ursprungliga kommunens utdebitering

kan ha växlat avsevärt under de föregående åren med växlande konjunkturer

samt växlande skatteunderlag och utdebiteringsbehov. På samma

sätt kommer den nya kommunens utdebitering att bli beroende av växlande

konjunkturer samt av ökat eller minskat utdebiteringsbehov. Förändringarna

i utdebiteringsbehovet kunna sammanhänga med sammanslagningen

men de kunna lika gärna bero av helt andra omständigheter.

Enligt kommitténs uppfattning borde man lämpligen utgå från de ursprungliga

kommunernas medelutdebitering under cn viss period före sammanslagningen,

l. ex. en sjuårsperiod, från vilken den högsta och lägsta de
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ls proposition nr 62.

biteringen strökes och därefter skulle medeltalet för de återstående 5 åren

läggas till grund. Kommittén anförde härom.

För alt utröna om övergångsbidrag inom viss nybildad kommun över

huvud taget bör ifrågakomma, torde man böra summera samtliga de ursprungliga

kommunernas utdebiteringsbehov resp. antal skattekronor för

nämnda 5 år samt fördela det sammanlagda utdebiteringsbehovet på det

sammanlagda antalet skattekronor, som om kommunerna redan då varit en

ekonomisk enhet. Om den så beräknade gemensamma medelutdebiteringen

med mer än 50 öre överstiger någon av de ursprungliga kommunernas medelutdebitering,

bör övergångsbidrag utgå till skattedragarna i den kommunen

eller rättare till skattedragarna inom den del av den nya kommunen, som

motsvarar den kommunens område.

Den verkliga utdebiteringen i storkommunen vid sammanslagningen borde

lika litet som förändringar efteråt beaktas vid bidragens bestämmande,

framhöll kommittén, och lämnade bland annat följande motivering härför.

Om man vill finna rättvisa grunder för ett statsbidrag, som avser att ge

skattedragarna i en förutvarande kommun A kompensation under en viss

övergångstid för skatteökning, som vållas dem genom sammanslagningen

med en sämre lottad kommun B, torde man icke utan vidare kunna utgå

från den verkliga utdebiteringen i AB vid beräkning av den skatteökning,

för vilken övergångsbidrag bör utgå. Ett till den verkliga utdebiteringen

knutet statsbidrag skulle bli beroende av allt för många ovidkommande faktorer.

Har den verkliga utdebiteringen ökat i förhållande till ett för en tidigare

period beräknat medeltal på grund av minskat skatteunderlag, så böra följderna

av en dylik konjunkturförsämring skäligen i lika mån drabba skattedragarna

i A som B. Har utdebiteringen minskat på grund av ökat skatteunderlag,

böra å andra sidan skattedragarna i A ha samma fördel därav som

skattedragarna i B. Dylika konjunkturförändringar torde därför icke böra

medföra ändring i det enligt medeltalsberäkningen bestämda statsbidraget.

Har utdebiteringen ökat på grund av nya gemensamma utgifter, böra skattedragarna

i A självfallet bära sin andel i dylika utgifter i samma mån som

skattedragarna i B. Har utdebiteringen minskat på grund av minskade gemensamma

utgifter böra skattedragarna i A ha samma fördel därav som

skattedragarna i B. Icke heller dylika förändringar torde därför böra föranleda

ändringar i statsbidraget.

Mot ett system med lika ansvar för förändringar i utdebiteringen efter

sammanslagningen kan invändas, att ökningen eller minskningen i skatteunderlaget

och i utgifterna måhända icke alltid i lika mån hänför sig till

hela kommunområdet utan tvärtom i icke få fall huvudsakligen kan vara

att påvisa i den ena eller andra kommundelen, och att likställigheten till

följd därav icke skapar verklig rättvisa. Särskilt gäller detta, om den kommunala

standarden tidigare varit eftersatt i endera kommundelen med påföljd,

att dess upprustning till likvärdig standard kräver jämförelsevis större

ekonomiska offer. Gentemot en sådan invändning tala tvingande praktiska

skäl, nämligen svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att år för år

jämföra de särskilda utgiftsposterna och exakt utreda, vilka minskningar

och ökningar som hänföra sig till den ena eller andra kommundelen, samt

bedöma i vilken mån de påvisbara skillnaderna mellan kommundelarna kunna

bero av de ursprungliga kommunernas förhållande. Mot invändningen

talar dessutom framför allt angelägenheten att så vitt möjligt upprätthålla

principen om kommunens ekonomiska enhet inom de nybildade kommunerna

redan från början.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj :ts* proposition nr 6%-

Med ledning av de ursprungliga kommunernas förutvarande förhållanden

borde för den skull enligt kommitténs mening skattehöjningen beräknas.

Därigenom skulle erhållas enkla normer för övergångsbidragets beräkning.

Statsbidragets storlek per skattekrona kunde i förväg beräknas, framhöll

kommittén, och några möjligheter att överflytta kostnader på statsverket

genom att förlägga så många nya utgifter som möjligt till övergångsåren,

skulle systemet icke medge.

Praktiska skäl talade enligt kommitténs mening för att alla skattedragare

inom den kommundel, som bleve berättigad till övergångsbidrag, finge del

av detsamma, oavsett om de tidigare varit skattskyldiga inom den kommun,

som ifrågavarande kommundel tidigare bildat. Kommittén medgav att själva

grundförutsättningen för övergångsbidraget icke förelåg för nytillkomna

skattedragare, vare sig de inflyttat efter beslutet om sammanslagningen

eller tidigare varit bosatta inom kommundelen men ej påförda kommunalskatt.

Kommittén ansåg dock att ett särskiljande av skattedragarna skulle

påkalla ett onödigt invecklat regleringsförfarande.

Enligt kommitténs förslag borde övergångsbidraget år för år utgå på

grundval av det verkliga skatteunderlaget i den bidragsberättigade kommundelen

och icke på basis av skatteunderlaget för året närmast före sammanslagningen

eller något medeltal för den närmast föregående perioden,

även om detta för den statliga budgetberäkningen kunde innebära en fördel.

Många av de kommuner, som genom sammanslagningen finge sin utdebitering

sänkt, hade såsom synnerligt skattetyngda åtnjutit understöd av

skatteutjämningsmedel, framhöll kommittén, men utdebiteringen i den nya

kommunen bleve i åtskilliga fall så låg, att skatteutjämningsbidraget helt

upphörde att utgå. I andra fall komme sådant bidrag att utgå även till den

nya kommunen men med reducerat belopp. Därest övergångsbidrag samtidigt

utgår till skattedragarna inom viss del av kommunen, måste man enligt

kommitténs mening tillse, att skatteutjämningsbidrag icke utginge för

skattetryck, som redan avlastats genom övergångsbidrag. Kommittén ansåg,

att ansökan om det årliga övergångsbidraget till kommundel borde göras

samtidigt med ansökan om skatteutjämningsbidrag till hela kommunen, och

ärendena skulle avgöras samtidigt. Skatteutjämningsbidraget finge bestämmas

särskilt för olika kommundelar, därvid utjämningsbidraget för en

kommundel med rätt till övergångsbidrag borde beräknas å den skattebörda,

som återstodc, sedan övergångsbidraget frånräknats.

På grundval av verkställda provindelningar i Göteborgs och Bohus samt

Uppsala län och med ledning av 1943 års siffror har kommittén ansett sig

kunna uppskatta statsverkets kostnader under första och andra året för

övergångsbidrag — efter avdrag av inbesparade skatteutjänmingsunderstöd

— till högst 2 å 3 miljoner kronor årligen.

Vid framläggande av förslag till riktlinjer för övergångsbidrag för 1946

års riksdag (prop. nr 236, s. 91 ff.) framhöll föredragande statsrådet till en

början, att utsikten för vissa kommuner att genom indelningsändring erhålla

en avsevärt böjd skatt kunde skapa olust och irritation. Kommitténs

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

A

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

förslag, att en dylik skattehöjning skulle motverkas genom ett utjämnande

statsbidrag, torde komma att väsentligt underlätta indelningsreformens genomförande.

Det syntes rimligt, att för skattedragarna i kommuner, som

förut liaft jämförelsevis låg skatt, bereddes en viss trygghet mot plötsliga,

mera betydande skattehöjningar till följd av sammanslagningar med kommuner

med högre skatt. Föredragande statsrådet tillstyrkte därför kommitténs

förslag om statliga övergångsbidrag för utjämning av mera kännbara

skattehöjningar, som kunde vållas genom sammanslagningar.

Beträffande den närmare utformningen av förslaget yttrade föredragande

statsrådet i huvudsak följande.

De av kommittén föreslagna grunderna för övergångsbidragens beräknande

synas mig väl avvägda. Att låta skattedragarna vidkännas större

skattehöjning än 50 öre vart annat år torde icke höra ifrågakomma. Å andra

sidan skulle, om man begränsade den successiva skattestegringen för skattebetalarna

till ett lägre belopp, exempelvis 25 öre per tvåårsperiod, härav

föranledas icke endast en väsentlig ökning av antalet bidragsberättigade

kommuner utan även en betydlig utsträckning av tiden för övergångsbidragens

tillämpning. Den olikhet i utdebiteringen kommundelar emellan, som

därigenom för en följd av år skulle uppkomma i ett mycket stort antal

kommuner, skulle innebära en väsentlig olägenhet i så måtto, att den

komrne att utgöra hinder för en snabb sammansmältning av de nybildade

kommunerna. Jag kan därför icke tillstyrka en jämkning i de av kommittén

föreslagna grunderna för övergångsbidragets storlek.

Vad beträffar en vid remissen av statistiska centralbyrån gjord anmärkning,

att hänsyn borde tagas till den beslutade utdebiteringens höjd, skulle

det visserligen med visst fog kunna göras gällande, att övergångsbidrag

icke vore motiverat, då det gällde en stegring av eu mycket låg utdebitering

upp till vad som ungefär motsvarade normaluldebiteringen i icke särskilt

skattetyngda kommuner. Ifrågavarande övergångsbidrag avser emellertid

icke att åstadkomma skattelindring i och för sig utan att bliva ett

skydd mot allt för starka rubbningar av skattebetalarnas ekonomi. Den

omständigheten att viss kommun förut haft en ovanligt låg utdebitering

bör därför ej utesluta rätt för skattedragarna till övergångsbidrag.

Rätten till övergångsbidrag bör emellertid icke vara ovillkorligt knuten

till viss skattehöjning. Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att pröva omständigheterna

i det särskilda fallet och avgöra huruvida övergångsbidrag över

huvud taget bör utgå. Övergångsbidrag bör självfallet icke medgivas, om den

lägre utdebiteringen vid sammanslagningen beror på sådana förhållanden,

som, enligt vad förut föreslagits, böra föranleda ersättningsskyldighet till

den nybildade kommunen. Även i andra fall kan skälig anledning föreligga

att vägra övergångsbidrag. Jag vill i detta sammanhang erinra om kommitténs

förslag, att jämväl kommun, som »eljest vanvårdat sina angelägenheter»,

skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet till den nya kommun, i

vilken den komme att ingå. Jag har av praktiska skäl, främst med hänsyn

till svårigheterna att rättvist bedöma omständigheterna i de särskilda fallen,

avvisat förslaget om en så långt gående ersättningsskyldighet. I vissa fall

torde emellertid dylika i detalj svårbedömda, men uppenbara försummelser

bestämt tala mot tilldelning av övergångsbidrag. En låg utdebitering

motsvaras kanske av en anmärkningsvärt låg standard för de kommunala

inrättningarna. Där skillnaden i standard är alltför påfallande, skulle det

kunna verka orättvist mot övriga sammanslagna kommuner, vilka få bi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

draga till upprustningen av den misskötta kommunens inrättningar, om

dennas skattedragare likväl skulle erhålla övergångsbidrag.

Mot vad kommittén föreslagit i fråga om sättet för beräkning av den

skattehöjning, som skall anses vållad av sammanslagningen, har jag intet

att erinra. Den sjuårsperiod, till vilken hänsyn skall tagas vid beräkningen

av skattehöjningen, synes böra bestämmas till åren 1940—1946. Erforderliga

uppgifter för beräkningen skulle i sådant fall kunna föreligga vid tiden

för länsstyrelsernas utredningar. Det undvikes även, att sådana sänkningar

av utdebiteringen, som kunna tänkas bli en följd av kommunernas

avvaktande hållning inför den förestående sammanslagningen, komma att

påverka resultatet.

Förhållandet mellan övergångsbidrag och skatteutjämningsbidrag synes

icke behöva vålla några svårigheter i tillämpningen. Erforderliga ändringar

i gällande skatteutjämningsförfattningar torde få underställas riksdagen i

samband med att'' författningsförslag rörande övergångsbidragen framlägges.

Kommitténs beräkningar rörande kostnaderna för övergångsbidragen

visa, att dessa kostnader i stor utsträckning motsvaras av besparingar på

skatteutjämningsanslaget. Även om de anförda siffrorna från provindelningarna

i två län icke kunna ge någon fullt tillförlitlig uppskattning av

de verkliga totala kostnaderna, torde man dock kunna konstatera, att dessa

med hänsyn till reformens betydelse äro av förhållandevis blygsam storleksordning.

Vid frågans behandling i riksdagen föranledde de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för övergångsbidrag icke något annat yttrande av konstitutionsutskottet

(utlåtande nr 19) än att utskottet förordade, att de fall,

där övergångsbidrag icke skulle utgå, begränsades till att avse kommuner,

vilka ålagts ersättningsskyldighet till den nybildade kommunen på grund

av åtgärder eller underlåtenhet i syfte att å denna överföra vissa kostnader.

Riksdagen godkände de av utskottet förordade riktlinjerna för den kommunala

nyindelningens genomförande (skriv, nr 340).

Verkningarna av 1946 års riktlinjer.

För att erhålla ett underlag för bedömning av huru de förut angivna

riktlinjerna för övergångsbidrag skulle verka vid kommunsammanslagningen

ha utredningsmännen gjort vissa jämförelser på grundval av femårsmedeltalen

och de vid utredningsarbetets början senast tillgängliga skatteunderlags-

och utdebiteringssiffrorna i några län. Det senaste då tillgängliga

siffermaterialet utgjordes av 1949 års taxeringsresultat och 1950 års

skattesatser. Utredningsmännen ha sålunda jämfört å ena sidan de höjningar

och sänkningar av utdebiteringen, som kommunsammanslagningen

fingerats medföra enligt femårsmedeltalen och efter vilka övergångsbidragen

skulle utgå enligt de beslutade grunderna, och å andra sidan de förändringar

i utdebiteringen, som skulle ha inträffat, om kommunsammanslagningen

trätt i kraft den 1 januari 1950 och storkommunens utgifter an
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majrts proposition nr 62.

tagits vara lika stora som summan av delkommunernas utgifter under år

1950. Den sistnämnda beräkningen kan sägas innebära en beräkning av

de övergångsbidrag, som skulle utgå, om 1950 års siffror i stället för femårsmedeltalen

lades till grund vid bidragens bestämmande.

Beträffande den gjorde undersökningen anföra utredningsmännen i huvudsak

följande.

Beräkningarna omfatta inom Uppsala, Östergötlands samt Göteborgs och

Bohus län belägna storkommuner, inom vilka delkommun enligt av kommittén

angivna grunder skulle äga utfå övergångsbidrag. Antalet medräknade

kommuner uppgår till 235 delkommuner, ingående i 58 av länsstyrelserna

föreslagna storkommuner. Underlaget för beräkningarna utgöres

av dels vederbörande länsstyrelsers slutliga förslag till nyindelning,

dels de år 1950 gällande skatterna och skatteunderlagen. Från nämnda

förslag ha hämtats siffrorna å delkommunernas och storkommunernas medelutdebiteringar

för femårsperioden. Det hör observeras att de storkommuner

som här avses, i viss utsträckning avvika från de av Kungl. Maj:t

fastställda storkommunerna, men dessa avvikelser torde icke kunna i nämnvärd

mån påverka de redovisade resultaten. (De i ett följande avsnitt redovisade,

senare utförda beräkningarna ha däremot grundats på Kungl. Maj :ts

beslut om indelningsändringarna, vilka beslut vid denna tidpunkt förelegat

färdiga för hela riket.)

Vid beräkningarna ha även belysts kostnaderna för övergångsbidrag sådana

de beräknats enligt riksdagens beslut dels på basis av 1942 års taxering,

som låg till grund för kommitténs beräkningar, dels ock på basis av

1949 års taxering. Vidare ha belysts kostnaderna för övergångsbidrag, grundade

på 1950 års förhållanden i stället för på femårsmedeltalen.

Resultatet av jämförelsen torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Höjningarna och sänkningarna av utdebiteringen bli i alla tre länen väsentligt

mindre enligt 1950 års siffror än enligt femårsmedeltalen. Ur sammanställningen

för alla tre länen må anföras följande siffror, som belysa

verkningarna av den inträffade utjämningen av det kommunala skattetrycket.

Utdebiteringshöjningarna bli obetydliga (< 50 öre) enligt 1950 års förhållanden

för mer än dubbelt så många delkommuner som vid medeltalsberäkningen.

En skattehöjning undersugande 50 öre skulle sålunda inträffa

för 65 kommuner, eller för mer än hälften av de 124 kommuner, för vilka

sammanslagning år 1950 faktiskt skulle medföra en höjning av utdebiteringen,

medan enligt femårsmedeltalen endast 29 kommuner skulle få så

ringa höjning. Antalet delkommuner, som år 1950 skulle erhålla större höjningar,

har givetvis i motsvarande mån nedgått. Medan enligt femårsmedeltalen

icke mindre än 83 kommuner skulle fingeras ha träffats av

skattehöjning med belopp liggande mellan 0,si—2,so kr., befinna sig endast

56 kommuner i samma situation enligt 1950 års siffror. Antalet höjningar

över 2,50 kr. skulle enligt femårsmedeltalen uppgå till 7 men enligt 1950

års siffror endast till 3. Av de 235 medräknade delkommunerna skulle sålunda

enligt temårsmedeltalen för tillhopa 90 st. beräknas föreligga utdebiteringshöjningar

på mer än 50 öre.

Som nyss nämnts skulle enligt femårsmedeltalen av de 235 delkommunerna

90 st. fingeras genom sammanslagningen erhålla en skattehöjning

med mer än 50 öre per skattekrona och bli berättigade till övergångsbidrag

enligt de beslutade grunderna. Av dessa 90 bidragsberättigade delkommuner

är det endast något mer än en tredjedel, eller 38 st., för vilka en kom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Ki in fil. Maj:ts proposition nr 62.

munsammanslagning år 1950 faktiskt skulle medföra en skattehöjning av

sådan storlek (över 50 öre), att övergångsbidrag enligt det av kommittén

angivna syftet alltjämt skulle vara berättigat. Av de återstående 52, som

likväl skulle vara berättigade till övergångsbidrag enligt femårsmedeltalen,

skulle 27 st. visserligen ha fått en något höjd utdebitering, men höjningen

skulle icke gå utöver 50 öre per skattekrona och för eu del av dessa skulle

övergångsbidragct vara så stort, att utdebiteringen sänktes under storkommunens

nivå. Slutligen ha icke mindre än 25 st. en högre utdebitering år

1950 än storkommunen skulle ha fått. Den skattehöjning, som skulle vara

motiveringen för övergångsbidragct, skulle sålunda för mer än en fjärdedel

av de bidragsberättigade "i verkligheten ha utbytts mot en sänkning av utdebiteringen

genom kommunsammanslagningen.

Den utveckling av det kommunala skattetrycket, som ägt rum från den

tid, som femårsmedeltalen representera — med mittåret 1943 — och år 1950,

må även belysas genom några enkelt beräknade genomsnitt å utdebiteringssiffror

(utan hänsyn till skatteunderlagen) för vissa grupper av de berörda

kommunerna. Enligt femårsmedeltalet var för de förut angivna storkommunerna

den genomsnittliga utdebiteringsnivå, till vilken delkommunerna

genom sammanslagningen fingeras bli höjda, 7,07 kr. De till övergångsbidrag

berättigade delkommunerna beräknades då ligga på nivån 5,68 kr. Om man

utgår från 1950 års förhållanden kommer höjningen genom sammanslagningen

i verkligheten att ske till en genomsnittlig nivå för samma storkomrnuner

av 5,u kr. från en genomsnittlig utdebiteringsnivå för nyssnämnda

delkommuner av 3,95 kr. Den medelnivå, till vilken utdebiteringen i dessa

delkommuner i verkligheten skulle höjas, om kommunsammanslagningen

inträffat år 1950, ligger sålunda lägre än den de hade i medeltal under den

tidsperiod, som var föremål för kommunindelningskommitténs studium.

Med viss tillspetsning kan man säga, att utvecklingen för de delkommuner,

vilkas skattehöjningar genom en sammanslagning kommittén särskilt

ömmade för, varit så gynnsam, att de efter en kommunsammanslagning år

1950 genomsnittligt icke ens skulle ha kommit upp till den nivå, utöver vilken

endast varsamma successiva skattehöjningar skulle förekomma. Oavsett

att kommittéförslaget endast åsyftade de relativa förskjutningarna i

skattetrycket vid kommunsammanslagningen, synes den absoluta nedgången

av skattetrycket i de berörda storkommunerna böra beaktas.

I fråga om kostnaderna för övergångsbidrag jämlikt 1946 års grunder anföra

utredningsmännen att enligt beräkningarna för ifrågavarande tre län

en stark förskjutning inträtt i förhållande till de ursprungliga beräkningarna.

Utredningsmännen yttra närmare härom följande.

Kommunindelningskommittén hade beräknat statens årliga nettokostnader

under första året för Göteborgs och Bohus län till 92 200 kr. och för

Uppsala län till 56 000 kr. samt med ledning härav uppskattat nettokostnaderna

för övergångsbidrag — alltså efter avdrag för skatteutjämning

under första året för samtliga län till högst 2 å 3 milj. kr.

Enligt utrednings männens beräkningar skulle kostnaderna år 1950 för

övergångsbidrag enligt de fastställda grunderna (femårsmedeltalet) på basis

av 1949 års skatteunderlag, för Göteborgs och Bohus län uppgå till ca

371 500 kr. samt för Uppsala län till ca 167 700 kr. Bruttokostnaderna för

övergångsbidragen skulle sålunda, jämfört med kommunindelningskommitténs

beräkningar för nämnda län, ha sammanlagt stigit från 234 100 kr.

till 539 200 kr., eller mer än fördubblats. Några nämnvärda besparingar

genom minskade skatteutjämningsunderstöd kunna i nuvarande läge icke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

påräknas. Med ledning av nyssnämnda siffror för de båda länen skulle de

årliga kostnaderna för övergångsbidragen år 1950 grovt sett kunna — om

man vågar tillämpa kommitténs generaliseringsmetod — under första året

uppskattas för hela riket till mellan 7 och It milj. kr.

bör jämförelses skull ha beräknats kostnaderna för övergångsbidrag, beräknade

efter 1050 års förhållanden och med hänsyn till 1949 års skatteunderlag

i delkommunerna. Kostnaderna för sådana övergångsbidrag skulle

uppgå till för Göteborgs och Bohus län ca 164 300 kr. och för Uppsala län

ca 47 400 kr., eller tillhopa avsevärt mindre än hälften av de enligt feinårsmedeltalet

beräknade övergångsbidragen. Det må dock uppmärksammas, att

motsvarande siffror för Östergötlands län enligt gjorda beräkningar visa en

stegring av kostnaderna från 401 500 till 451 000 kr. Häri ingå kostnaderna

för övergångsbidrag även till sådana kommuner, som icke skulle vara berättigade

till bidrag enligt femårsmedeltalet.

Slutligen må nämnas, huru de beräknade kostnaderna år 1950 för övergångsbidrag

enligt de beslutade grunderna (femårsmedeltalet) skulle fördela

sig på olika grupper av delkommuner. De delkommuner, som tillika

skulle varit berättigade till övergångsbidrag, beräknade efter 1950 års förhållanden,

utgöra för de tre länen tillhopa, enligt vad förut nämnts, 38 st.

till antalet. Kostnaderna för övergångsbidrag till dem skulle uppgå till

sammanlagt ca 537 000 kr. Kostnaderna för övergångsbidrag till kvarvarande

52 delkommuner — som skulle erhålla skattesänkning eller skattehöjning

på mindre än 50 öre — ha beräknats till sammanlagt ca 399 000 kr.

Behovet av en revision utav 1946 års riktlinjer.

Utredningsmännen ha sammanfattningsvis framhållit, att enligt den verkställda

undersökningen bidragen endast för något mer än V, av de kommuner,

som enligt de ursprungliga, på 1940—1946 års förhållanden baserade

grunderna erhålla bidrag, skulle vara motiverade vid 1950 års förhållanden,

om man fasthåller vid det ursprungliga syftet att med bidragen

utjämna mera kännbara skattehöjningar. För ungefär 1/i av de bidragsberättigade

skulle effekten enligt utredningsmännens mening bli närmast stötande,

eftersom sammanslagningen för deras del skulle medföra en sänkning

och icke en höjning av utdebiteringen, och för de återstående bidragsberättigade

kommunerna skulle utdebiteringshöjningen vara så ringa, att

den enligt de ursprungliga motiven icke borde ha föranlett något övergångsbidrag.

Det av statsmakterna beslutade uppskovet med kommunindelningsreformen

till den 1 januari 1952 kan enligt utredningsmännen antagas göra de

beslutade grunderna för bidragen än mera inaktuella och medföra än egendomligare

verkningar. Härtill kommer att kostnaderna för bidragen, som

ursprungligen beräknats till 2 ä 3 miljoner kronor, år 1950 skulle ha uppgått

till mer än det tredubbla beloppet. Ett genomförande två år senare

skulle ytterligare öka kostnaderna.

Med hänsyn till dessa omständigheter — som huvudsakligen betingats av

den allmänna utvecklingen av det kommunala skattetrycket efter den tidpunkt,

då riktlinjerna för kommunsammanslagningen fastställdes -— ha

utredningsmännen funnat en revison av de grunder för övergångsbidrag,

som fastställdes av 1946 års riksdag, ofrånkomlig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

Utredningsmännen ha diskuterat frågan om en allmän omprövning av övergångsbidragen,

men ansett frågan relativt ömtålig med hänsyn till statsmakternas

tidigare beslut. Utredningsmännen ha härom anfört.

I ljuset av de erfarenheter, som gjorts under kommunindelningsarbetet

och tiden därefter, torde skälen emot övergångsbidragen ha vunnit ökad

resonans bland kommunalmännen i allmänhet. Sålunda har hävdats, att

övergångsbidrag av ifrågavarande typ, även då de vid reformens genomförande

fylla det förut angivna syftet, konservera gamla ojämnheter i^ det

kommunala skattetrycket, vilkas orsaker ofta äro svåra att bedöma. Många

gånger kan just den delkommun, som under en följd av år haft låg skatt

och därför blir berättigad till övergångsbidrag, mer än andra ha eftersatt

sina byggnadsbehov och på grund härav komma att belasta storkommunen

med särskilt höga kostnader. Så kan vara fallet även utan att missförhållandena

varit så påtagliga, att straffskatt efter kommunsammanslagningen

kan påläggas delkommunen. Invändningar mot övergångsbidragen ha stundom

även riktat sig mot själva den princip, som dessa bidrag ge uttryck åt.

Det har hävdats, att de i och för sig innebära en egendomlig form av utjämnande

statsbidrag, nämligen ett slags skatteutjämningsunderstöd i omvänd

riktning, så till vida att de kommuner, som tidigare gynnats av ett lågt

skattetryck, genom bidragen få hjälp att än en tid behålla sin gynnade ställning.

Genomförandet av källskattesystemet har även i viss mån skärpt de olägenheter,

som äro förenade med övergångsbidragen. Om dessas syfte att förhindra

en plötslig skattehöjning skall tillgodoses, lär det vara oundgängligt

att vid uttagandet av källskatten beakta övergångsbidragen. För den eller de

delkommuner, som inom en storkommun bli berättigade till övergångsbidrag,

komma sålunda att tillämpas andra källskattetabeller med lägre utdebitering

än för övriga delkommuner. För storkommunerna, som få bära sin

andel av de administrativa olägenheterna av ett sådant system, innefatta

dessa övergångsbidrag inga fördelar. Kommunens kassa får intet netto därav.

Nackdelarna i olika avseenden av att kommunen icke från början blir en

ekonomisk enhet bli däremot kännbara för storkoinmunen.

Utredningsmännen uttala, att de icke kunnat frånkänna de anförda invändningarna

mot övergångsbidragen visst fog. På grund av statsmakternas

tidigare beslut om riktlinjerna för övergångsbidrag ha de likväl funnit sig

icke böra framlägga förslag om ett slopande av denna statsbidragsform.

Trots att förhållandena väsentligt förändrats efter beslutets tillkomst, har

det med hänsyn till de sammanslagna kommunerna icke synts utredningsmännen

lämpligt att gå längre än till en revision av grunderna. Övergångsbidragen

kunde visserligen icke sägas vara några villkor, som från kommunernas

sida uppställts för indelningsändringarna, och för den skull omöjliga

för statsmakterna alt borttaga. Men förekomsten av sådana bidrag kunde

enligt utredningsmännens mening ha varit ett moment i kommunindelningsreformen,

som vissa kommuner fäst avseende vid, och de lia funnit

detta vara tillräcklig anledning till att den nödvändiga revisionen borde

göras med viss försiktighet.

Utredningsmännen ha föreslagit, att övergångsbidragen skola begränsas

med hänsyn till förhållandena åren 1948—1950 samt att bidrag icke skola

utgå, när den för storkommunen beräknade medelutdebiteringen för dessa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 62.

år stannar vid eller understiger 6 kronor per skattekrona. Vidare har föreslagits,

att bidragen skola minskas varje år med lägst 50 öre per skattekrona

och helt upphöra sjätte året efter kommunsammanslagningen. Kostnaderna

första året ha beräknats icke överstiga 2 miljoner kronor. Ansökan

om bidrag skall enligt förslaget vara ingiven till kommunalnämnden i den

blivande storkommunen senast den 1 juni 1951 och bidraget fastställas av

Kungl. Maj :t i god lid före utdelningen av 1952 års källskattetabeller.

Remissyttranden. Samtliga remissmyndigheter ha ansett en revision av

1946 års riktlinjer för övergångsbidrag påkallad. Det övervägande antalet

har med hänsyn till de ändrade förhållandena tillstyrkt eller lämnat utan

erinran utredningsmännens förslag. Några remissmyndigheter ha hävdat,

att förslaget innebure alltför långtgående begränsningar i 1946 års grunder

och förordat modifikationer i olika avseenden. Vid behandlingen av förslagets

olika delar återkommer jag till dessa ändringsförslag. I åtskilliga remissyttranden

har man slutligen gått utöver utredningens förslag och ifrågasatt,

om det vore befogat att ens i modifierad form fullfölja 1946 års

beslut.

Av de myndigheter som i princip tillstyrkt förslaget har länsstyrelsen

i Stockholms län ansett, att övertygande motivering anförts för

den föreslagna justeringen av de tidigare riktlinjerna för övergångsbidrag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Utredningsmännen ha enligt länsstyrelsens mening förebragt övertvgande

skäl för en revision av de i samband med kommunindelningsreformens antagande

skisserade reglerna för övergångsbidragens fastställande. Dessa

regler bygga på den i och för sig riktiga tankegången, att rätten till övergangsbidrag

bör anknytas till faktorer, vilka äro så att säga objektivt givna

och sålunda icke kunna påverkas av de kommunala organens åtgöranden i

den ena eller den andra riktningen. Felet med dessa grunder ligger emellertid

däri, att de utdebiteringar, på vilka övergångsbidragets storlek skulle

bliva beroende, äro för gamla. Utvecklingen har, på sätt utredningsmännen

visat, medfört att behovet av övergångsbidrag minskat, beroende på att

det kommunala skattetrycket dels över lag sjunkit dels ock utjämnats inbördes

mellan olika i sammanslagningarna ingående delkommuner.

Lansstyrelsen har icke funnit anledning till erinringar mot de av utredningsmännen

uppdragna nya riktlinjerna för övergångsbidragets bestämmande.

Förslaget synes utgöra en godtagbar lösning av den "föreWande

trågan. 00

Med eller utan närmare motiveringar ha vidare följande myndigheter

lämnat sin huvudsakliga anslutning till förslaget, nämligen statskontoret

samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands,

Hallands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands

och Jämtlands län.

Svenska landskommunernas förbund, som i princip tillstyrker utredningsmännens

förslag men ifrågasätter viss skärpning, anlägger följande synpunkter

på frågan om revision av grunderna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62

15

Riksdagens år 1946 fattade principbeslut om övergångsbidrag är enligt

styrelsens mening att fatta som en utfästelse till skattebetalare inom delar

av vissa av de nybildade kommunerna. Denna utfästelse bor infrias, aven

om betydande modifikationer äro motiverade med hänsyn till den utveckling

som ägt rum sedan principbeslutet fattades. . , . ,

Beslutet om övergångsbidrag torde i en del fall ha halt viss psykologisk

betydelse vid kommunernas första ställningstagande till sammanlaggningsförslagen.

Men betydelsen av det i utsikt ställda övergångsbidraget far anda

icke överskattas. Det torde vara realistiskt när utredningsmannen anse sig

kunna konstatera att skälen mot övergångsbidraget vunnit okad styrka allteftersom

indelningsreformen fortskridit. Vid de många informationskonferenser

om kommunsammanslagningen, som anordnats av torbundets länsavdelningar,

har i de fall övergångsbidragen kommit pa ta genomgående

riktats kritik mot dessa. Med praktiska fall för ögonen ha kommunalman

betecknat övergångsbidrag av den konstruktion som kommunmdelnmgskommittén

föreslagit som direkt orättvisa. ,,

Man rör sig här på ett område, som var ytterst svart att överblicka under

den tid kommunindelningskommittén arbetade och också vid tidpunkten

för riksdagens beslut. Den förskjutning som ägt rum ifråga om kommunernas

ekonomiska förhållanden, utdebiteringarna, penningvärdet m. in. under

den långa tid, som förflutit från principbeslutets fattande till dess de

ifrågavarande övergångsbidragen äro avsedda att börja utgå, har —- såsom

utredningsmännen påvisat — i betydande grad försvagat grunden för overgångsbidragen

och skapat ett i väsentliga avseenden nytt lage, till vilket

häRedan i sitt yttrande över kommunindelningskommitténs betänkande

framhöll styrelsen önskvärdheten av att reformen så snabbt som möjligt

sattes i verket av den anledningen att redan då visats tydliga tendenser att

eftersätta olika uppgifter i kommuner, som kunde antagas bil berörda av

sammanslagningen. Även om det av olika anledningar nödvändiga uppskovet

med reformens ikraftträdande i åtskilliga fall utnyttjats för ett förståndigt

ekonomiskt samarbete olika sammanslagningskommuner emellan har

det i andra fall lett till en sådan utgiftspolitik, att man under flera ar kunnat

röra sig med skattesänkningar, som icke haft någon motsvarighet i de

av indelningsref ormen oberörda kommunerna. Man kan i sådana tall yt erligare

ha sänkt sin kommunala standard; man har i varje fall underlåtit

att försöka följa med i den allmänna kommunala standardhöjningen eller

man kan ha skjutit i och för sig angelägna anläggningsuppgifter pa framtiden.

Det kan ej utan fog påstås att den kompensation, som overgangsbidraget

var avsett att ge, av dessa kommuner de facto redan uttagits i torskott

Det är klart, att om övergångsbidraget skall premiera skattebetalarna

i en delkommun, som inträder i den nya förvaltningsenheten med lag standard

och måhända med helt tömda kassor, delta kommer att utlösa en irritation,

som kan komma att försvåra sammansmältmngsprocessen.

Svenska stadsförbundet, som jämväl förordar viss skärpning i grunderna,

anför följande.

1946 års bidragsbeslut fattades under förutsättning, att reformen skulle

Iräda i kraft den 1 januari 1950. Uppskovet till år 1952 med ikraftträdandet

den stegring i kommunalt skatteunderlag, som därefter ägt rum, samt

den felbedömning av kostnaderna för bidragen, som gjordes år 1946, ge

otvivelaktigt statsmakterna fullgod anledning att omprova grunderna tor

bidragsgivningen. , , . .. , , ,

Även om övergångsbidragen för stadskominunerna endast indirekt ha

intresse, tendera utdebiteringsböjningarna just vid sammanlaggningar med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

stadssamhällen att bli särskilt stora. Med hänsyn bland annat till den omständliga

administrativa apparat som övergångsbidragen kräva, skulle styrelsen

helst ha sett att bidragen helt kunde slopas. Mot bakgrunden av vad

som beslutats vid 1946 års riksdag vill styrelsen emellertid icke resa ett

så radikalt krav.

W49 års uppbördssakkunniga, Sveriges häradsskrivarförening och föreningen

Sveriges kronokamrerare ha ur de synpunkter, som dessa organ

representera, icke funnit anledning till erinran mot det framlagda förslaget.

Häremot stå några remissorgan, som uttalat sig för en mera begränsad

revision av de tidigare fastställda grunderna än utredningsmännen

föreslagit.

Riksräkenskapsverket vill icke förneka, att de ändrade förhållandena

kunna motivera en viss revision av de år 1946 antagna grunderna, men anser

att utredningsmännen i detta avseende förordat alltför långtgående inskränkningar

och erinrar om deras uttalande att en revision av de tidigare

riktlinjerna borde ske med försiktighet. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning

bör den erforderliga revisionen av grunderna för bidragsberäkningen

i första hand ta sig uttryck i fastställandet av en nedre utdebiteringsgräns

i enlighet med utredningsmännens förslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som även funnit den föreslagna revisionen

innebära alltför långtgående inskränkningar i de förut antagna grunderna,

vänder sig främst mot den nedre utdebileringsgränsen och förordar dennas

sänkning till 4 kronor. Länsstyrelsen anför bland annat följande.

Enligt länsstyrelsens mening böra avvikelser i grunderna icke göras i

andra avseenden än de, som kunna anses betingade av utvecklingen under

de senare åren. Utredningsmännen synas emellertid ha utgått från önskvärdheten

av att i största möjliga utsträckning begränsa statens utgifter för

övergångsbidrag. Detta kan visserligen vara förklarligt i en tid då det statsfinansiella

läget är ansträngt men det kan icke anses vara riktigt handlat

gentemot de skattedragare, som drabbas av betydande skatteökningar till

följd av kommunindelningsreformen, att först ställa i utsikt möjligheter

till övergångsbidrag enligt vissa av statsmakterna antagna grunder och sedan

ändra dessa grunder så avsevärt, att utsikterna till bidrag, som framgår

av det följande, bli nära nog illusoriska. Möjligheterna att få övergångsbidrag

ha f. ö. spelat en stor roll under det utredningsarbete, som föregått

besluten om den nya kommunindelningen. Invändningar att reformen

skulle medföra skatteökningar ha av utredningsmännen och länsstyrelsen

städse bemötts med förklaringen att övergångsbidrag konune att utgå.

Med hänsyn till att kommunindelningsreformens ikraftträdande framskjutits

med två år vill länsstyrelsen dock icke motsätta sig att en mera

aktuell basperiod lägges till grund för bidragens beräknande.

Även länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län ifrågasätta

den föreslagna nedre utdebiteringsgränsen och förkortningen av avvecklingsperioden

från 10 till högst 5 år.

Ett betydande antal myndigheter ha, i likhet med de kommunala förbunden,

uttalat tveksamhet om övergångsbidragens berättigande.

Några länsstyrelser ha ansett bidragen vara förenade med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

så avsevärda olägenheter och orältvisor, att de funnit sig böra i törsta hand

avstyrka att övergångsbidrag skola utgå.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför bland annat följande.

Utvecklingen med den snabba stegringen av skatteunderlaget i snart sagt

varje kommun stöder antagandet, att förutsättningarna för en rättvis fördelning

av övergångsbidrag mellan behövande delkommuner icke längre

är för handen. Bland kommunalmännen själva har också i den mån tiden

fortskridit den uppfattningen börjat stadga sig att övergångsbidragen

äro av ondo och otvivelaktigt ägnade att efter sammanslagningen konservera

eventuella skiljaktigheter mellan delkommunerna, vilket är en icke

önskvärd utveckling. Tvärtom böra delkommunerna redan från början

snabbt glida in i den nya gemenskapen och underkasta sig de nya förhållandena,

alldeles som sker vid inkorporering av mindre kommuner med

större kommunala samfälligheter, varvid övergångsbidrag som bekant icke

förekomma.

Visserligen kan det framhållas, att övergångsbidragens utbetalande under

den relativt korta tidrymd, varom här är fråga, icke utgör någon budgetmässigt

sett större utgiftspost för statsverket, men i närvarande tider,

då sparsamhetens krav mer än någonsin böra beaktas, synes det länsstyrelsen

angeläget, att statsmakterna ej av sin tidigare intagna ståndpunkt

drivas att vidhålla ett beslut om statsbidrag, om vars nödvändighet ej ens

de ledande kommunalmännen själva numera känna sig övertygade.

Sammanfattningsvis framhåller länsstyrelsen, att den knappast finner

tillräckligt starka skäl föreligga för tilldelning av statsbidrag åt medlemmarna

av delkommuner, som drabbas av skattestegring i samband med

kommunsammanslagningen. Skulle statsmakterna likväl anse rättvist föreskriva,

att övergångsbidrag skola utgå, tillstyrker länsstyrelsen i allt väsentligt

utredningsmännens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför principiella skäl emot övergångsbidraget

och avstyrker i första hand, att sådana statsbidrag skola utgå. Länsstyrelsen

yttrar i huvudsak följande.

Det har under gångna tider vid städers och andra större samhällens inkorporering

av intilliggande landsbygd icke någonsin varit på tal att bereda

medlemmarna i de inkorporerade områdena, som oftast till följd av

inkorporeringen fått vidkännas en högre kommunalskatt, lättnad i denna

högre skattebörda. Man frågar sig också av vilken anledning staten skall

stå för kostnaderna för bidraget och varför icke bidraget hellre åstadkommes

genom motsvarande högre uttaxering å de skattskyldiga, vilka genom

kommunsammanslagningen komma i det läget, att de få en lägre skatt än

förut. Kommunsammanslagningen måste anses till fördel jämväl för de parter,

som få sin skattebörda höjd, genom de bättre nyttigheter, de bli delaktiga

av. Med hänsyn till de relativt små kostnaderna kan frågan anses ha

endast obetydlig räckvidd. Men den innebär ett högst avsevärt merarbete

för såväl Kungl. Maj:t som länsstyrelserna och de berörda kommunerna.

Styrelsen tänker närmast på svårigheterna i samband med källskatten, det

vanliga skattelindringsbidraget och avräkningarna med kommunerna. Härtill

kommer den olust som följer med vetskapen om svårigheten alt uppnå

ett rimligt och rättvist resultat.

För den händelse övergångsbidrag likväl anses böra genomföras är länsstyrelsen

av den uppfattningen, att 1940 års riktlinjer böra i stort sett bibehållas,

kompletterade med en enkel spärregel, som skulle kunna förhind
2

Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 62.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

ra att bidrag utgick under av utredningsmännen angivna extraordinära

förhållanden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar principiell tveksamhet mot övergångsbidrag

och anför följande.

Länsstyrelsen hyser tveksamhet, huruvida övergångsbidrag över huvud

taget bör utgå. Det torde få anses vara principiellt riktigare att nybildad

storkommun ålägges att under en övergångstid arbeta med skilda utdebiteringar

för de i storkommunen ingående äldre kommunerna, vilka olika

utdebiteringar finge successivt avvecklas ,så att efter ett lämpligt antal år

utdebiteringen bleve lika inom storkommunens samtliga delar. Det framstår

såsom mindre tilltalande att skattebetalare inom kommuner, som icke

beröras av reformen, skola åläggas att genom skatt till staten bidraga till

beredande av skattelättnad inom kommuner, som tidigare och kanske även

i fortsättningen komma att intaga en ur utdebiteringssynpunkt gynnad

ställning.

Därest övergångsbidrag ändock anses böra utgå av statsmedel förordar

länsstyrelsen, att utredningsmännens förslag genomföres.

Även länsstyrelsen i Väsierbotlens län anser, alt starka invändningar av

principiellt slag kunna riktas mot ett statsbidrag av förevarande slag, och

yttrar härom.

Man kan särskilt med hänsyn till den återhållsamhet, som staten nu

måste iakttaga på alla områden, näppeligen finna det försvarligt att skattedragarna

i kommuner, som av en eller annan orsak haft fördelen av ett

lågt kommunalt skattetryck, skola efter kommunindelningen genom statsbidrag

få denna förmån behållen om än endast under en begränsad övergångsperiod.

För de hårt skattebelastade kommunerna i Norrland måste

det känslotänkande, som här kommit till uttryck, framstå som obegripligt

i belysning av de svårigheter, vid vilka dessa kommuner fått vänja sig.

Länsstyrelsen anser därför starka skäl tala för att statsmakterna, särskilt

med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget, tar frågan under

förnyad prövning. Därest de ifrågavarande övergångsbidragen med hänsyn

till det tidigare fattade riksdagsbeslutet icke anses kunna helt indragas,

böra de under alla förhållanden begränsas till särskilt ömmande fall.

Departementschefen. En revision av de vid 1946 års riksdag godkända

riktlinjerna för övergångsbidrag i samband med kommunindelningsreformen

är uppenbarligen erforderlig. Mot bakgrunden av den verkställda undersökningen

ha remissmyndigheterna varit ense med utredningsmännen

om att övergångsbidrag icke rimligen kunna få utgå enligt dessa riktlinjer

i oförändrat skick. Meningarna ha däremot gått i sär, huru långt revisionen

bör sträcka sig.

Utredningsmännen, som ägnat viss uppmärksamhet åt diskussionen om

övergångsbidragens principiella berättigande, ha icke ansett frågan om övergångsbidrag

under föreliggande omständigheter skäligen kunna upptagas

till allmän, förutsättningslös omprövning. I vart fall låge en sådan frågeställning

utanför deras uppdrag. Statsmakternas tidigare beslut och den

psykologiska betydelse, som förväntningarna om övergångsbidrag kunna ha

haft vid förarbetena till besluten om kommunsammanslagningar, gjorde

enligt utredningsmännens mening frågan ömtålig. De ha för sin del föror
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

dat, att en försiktig revision av grunderna skulle göras. Några myndigheter,

främst riksräkenskapsverket och ett par länsstyrelser i södra Sverige,

ha likväl ansett utredningens förslag gå för långt och i vissa hänseenden

förordat mera begränsade avvikelser från de ursprungliga grunderna. Åtskilliga

myndigheter ävensom de kommunala förbunden ha däremot förordat

skärpningar på en eller annan punkt i de föreslagna grunderna. I ett

avsevärt antal fall ha remissmyndigheterna även av principiella eller praktiska

skäl ifrågasatt ett fullständigt slopande av övergångsbidragen.

I ljuset av numera vunna erfarenheter håller jag det icke för uteslutet,

att frågan om övergångsbidrag borde ha fått en helt annan lösning än den

fick vid 1946 års riksdag och nu med hänsyn till det förut fattade principbeslutet

kan få. Vid statsmakternas tidigare prövning av frågan utgjorde

övergångsbidragen för övrigt en relativt underordnad detalj i hela det med

kommunindelningsreformen sammanhängande problemkomplexet och remissmyndigheterna

ägnade då föga uppmärksamhet däråt. De principiella

invändningar emot dylika statsbidrag, som nu framförts av bland andra

länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, synas mig icke kunna

frånkännas betydelse. Icke utan fog kan spörsmålet resas, om det är riktigt

och rimligt, att skattebetalare, som icke beröras av reformen, skola

åläggas att via statsskatten bidraga till skattelättnader inom kommuner, som

tidigare haft och kanske även i fortsättningen åtnjuta förmånen av ett lågt

skattetryck. Vid en förutsättningslös prövning av frågan synes en tänkbar

lösning kunna ha varit, att utjämningen för delkommuner med betydande

utdebiteringsskillnader fått ske successivt såväl nedåt som uppåt. Det är ju

ingen självklar utgångspunkt, att kommuner med högre utdebiteringar omedelbart

vid sammanslagningen skola erhålla en sänkning till storkommunens

genomsnitt, medan staten skall träda hjälpande emellan för de delkommuner,

som haft lägre skattetryck än genomsnittet. Principiellt hade

det måhända varit mera tilltalande att låta storkommunerna i dylika fall

under en övergångstid arbeta med skilda utdebiteringar.

Statsmakterna ha emellertid, såsom utredningsmännen framhållit, icke

fria händer vid den nu förestående prövningen av övergångsbidragen. Revisionen

av grunderna får enligt min mening icke göras så genomgripande

att det tidigare principbeslutet för därav berörda kommuner framstår

såsom falska förespeglingar. Huru långtgående revisionen lämpligen kan

göras med hänsyn härtill är enligt min mening väsentligen en bedömningsfråga.

Givetvis måste den sträcka sig så långt, att de orimliga verkningar,

vartill de oförändrade grunderna enligt den gjorda undersökningen skulle

leda, i stort sett förebyggas. Invändningar synas icke heller kunna göras

mot alt det tvååriga uppskov med reformen, som senare beslutats av statsmakterna,

föranleder ändringar i bidragsgrunderna. Detta uppskov har ju

starkt accentuerat svårigheterna att bygga på det föråldrade siffermaterial,

som enligt det första beslutet skulle ligga till grund för bidragens bestämmande.

Man undgår sålunda icke att den påtagliga utjämningen och den

starkt sjunkande tendensen i det kommunala skattetrycket under senare

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Iiungl. Maj:ts proposition nr 62.

år erhålla konsekvenser vid bidragsgrundernas utformning. Att kostnaderna

för övergångsbidragen, främst till följd av de kommunala skatteunderlagens

stegring, mer än tredubblats i förhållande till de beräknade utgifterna

är däremot enligt min mening icke ett avgörande skäl för en revision

av grunderna. Kostnadsfrågan innefattar dock enligt min mening tillräcklig

anledning för statsmakterna att intaga en allmänt restriktiv inställning

vid ändringen av grunderna, i all synnerhet som kostnaderna skola bäras

av statsskattebetalarna i ett läge, då deras bördor redan förut allmänt ansetts

pressande.

Vid min bedömning av huru långt revisionen lämpligen kan sträcka sig

med tanke på de berörda kommunerna fäster jag stort avseende vid de

myndigheters uppfattning, som sysslat med det praktiska genomförandet av

kommunindelningsreformen. Av särskild vikt synes mig även de kommunala

förbundens ställningstaganden vara. Då flertalet länsstyrelser ansett

sig i huvudsak kunna godtaga utredningsmännens förslag och de kommunala

förbunden — med hänsyn till önskvärdheten av att storkommunerna

så snabbt som möjligt smälta samman till enheter — närmast ifrågasatt ytterligare

begränsningar, synes man kunna utgå ifrån att utredningen på

det hela taget icke har gått alltför långt vid revisionen av principbeslutet.

Jag har för egen del icke kunnat finna fog för den motsatta uppfattning härutinnan,

vilken företrätts främst av riksräkenskapsverket och länsstyrelsen

i Kronobergs län, utan är för egen del beredd att förorda en revision av 1946

års riktlinjer med utgångspunkt från utredningsmännens förslag. Jag angiver

närmare min ståndpunkt i olika avseenden till de föreslagna reviderade

grunderna vid behandlingen i det följande av förslagets olika delar.

Utredningsmännens förslag till nya grunder för övergångsbidrag.

Utredningsmännen ha utgått ifrån bibehållandet i princip av den grundlinje

i 1946 års beslut, som innebar att utdebiteringshöjningar i anledning av

kommunsammanslagningen, vilka beräknas överstiga 50 öre för skattekrona,

skola täckas genom övergångsbidrag. De föreslagna ändringarna avse

dels att en mera aktuell basperiod skall läggas till grund för bidragens

beräkning, dels att en nedre utdebiteringsgräns skall fastställas, under vilken

övergångsbidrag icke skola utgå, dels ock att utjämningsperioden

skall göras kortare genom att bidragen årligen minskas med 50 öre i stället

för vartannat år.

Av utredningsmännen utarbetat förslag till förordning om övergångsbidrag

torde få fogas såsom bilaga till detta statsrådsprotokoll (Bil. A).

Vad först angår basperioden ha utredningsmännen föreslagit,

att övergångsbidragen skola beräknas på grundval av medelutdebiteringen

för åren 1948—1950 i stället för en femårsperiod av åren 1940—1946, dock

att bidragen ej skola utgå med högre belopp än om sistnämnda period

lagts till grund. I förhållande till 1946 års riktlinjer kan förslaget, enligt

vad utredningsmännen framhållit, även uttryckas så, att de ursprungliga

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

övergångsbidragen begränsats med hänsyn till förhållandena under åren

1948—1950. Utredningsmännen ha bland annat anfört härom.

Kravet på aktuell basperiod skulle givetvis bäst tillgodoses, om man

kunde bygga på förhållandena under det sista året före reformen och sålunda

lägga delkommunernas skattetryck år 1951 och däremot svarande

skatteunderlag till grund. En sådan norm kunde dock ge alltför slumpbetonade

resultat och skulle dessutom, om icke särskilda spärranordningar

genomfördes, gynna delkommuner, som ansvarslöst tärt på sina tillgångar

och sänkt sin skatt strax före storkommunens tillkomst. Det har synts utredningsmännen

naturligt, att övergångsbidragen skulle bygga på samma

treårsperiod, som lagts till grund för beräkning av den provisoriska skatteersättningen

till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen.

Utredningsmännen förorda sålunda i princip, att övergångsbidragen beräknas

efter förhållandena under treårsperioden 1948—1950. Den genomsnittliga

utdebiteringen per skattekrona i delkommuner och storkommun torde

därvid — i principiell anslutning till kommunindelningskommitténs förslag

— få fastställas som förhållandet mellan summan av de för den borgerliga

kommunen beräknade utdebiteringsbehoven under dessa tre år och summan

av skatteunderlagen. Med utgifterna till den borgerliga kommunen böra givetvis

likställas kostnaderna för skolväsendet, där detta handhaves av den

kyrkliga kommunen. I den mån skatteutjämningsunderstöd utgått under ett

eller flera av åren 1948—1950, böra de till den borgerliga kommunen (ev.

även skolväsendet) utbetalda beloppen inräknas i utdebiteringsbehovet. Vid

utdebiteringsbehovets fastställande torde de av länsstyrelserna avgivna redovisningsräkningarna

för åren 1947, 1948 och 1949 normalt kunna tjäna

till utgångspunkt.

Även med nyss angivna basperiod torde emellertid enligt utredningsmännen

spärranordningar vara erforderliga i syfte att icke sådana kommuner,

som inför kommunsammanslagningen sänkt skatten och tärt på

sina tillgångar, skola komma i ett gynnat läge. Utredningsmännen, som

ansett olika anordningar i sådant syfte tänkbara, ha förordat en spärr i anslutning

till de ursprungligen fastställda riktlinjerna och om dennas verkan

framhållit följande.

Övergångsbidrag skola sålunda icke utgå till andra kommuner än sådana,

som enligt 1946 års riktlinjer skulle ha varit berättigade därtill, och

bidrag må ej heller utgå efter högre belopp per skattekrona än som skulle

ha utgått efter dessa regler. En sådan spärr, som icke utvidgar övergångsbidragen

till nya grupper av kommuner, synes bäst överensstämma med

den restriktiva inställning till denna statsbidragsform, som numera torde

vara förhärskande bland kommunalmännen.

Utredningsmännen ha vidare framhållit, att den allmänna utvecklingen

av det kommunala skattetrycket sedan den tidpunkt, då frågan om övergångsbidragen

behandlades av statsmakterna, även torde böra påverka

själva grunderna för bidrag. Den sjunkande tendensen i kommunernas

skattetryck ha utredningsmännen ansett böra föranleda fastställandet av

en nedre gräns i avseende å storkommunens beräknade utdebitering

1948—1950, under vilken gräns övergångsbidrag icke skulle erhållas. Härom

ha utredningsmännen anfört följande.

Det har vid en sådan gränsdragning synts naturligt att utgå från den

skattenivå, vid vilken enligt de tidigare redovisade beräkningarna för tre

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

län de till övergångsbidrag berättigade delkommunerna genomsnittligt lågo

under perioden 1940—1946 (med bortseende från högsta och lägsta året).

Denna medelnivå var som förut nämnts 5,68 kr. och hade år 1950 sjunkit

till 3,95 kr. Utredningsmännen anse lämpligt sätta utdebiteringsgränsen vid

5,50 kr. Anledning synes icke föreligga att disponera statsmedel för att ge

bidrag till delkommuner, som på grund av kommunsammanslagningen icke

beräknas få sin utdebitering höjd utöver 5,so kr. med mindre än 50 öre.

Övergångsbidrag förutsättes således ej skola utgå, när den för treårsperioden

1948—1950 beräknade utdebiteringen till den borgerliga storkommunen

(inklusive skolväsendet) icke överstigit 6 kr. För delkommun, vars beräknade

utdebitering understigit 5,so kr. och som ingår i en storkommun

med en beräknad utdebitering överstigande G kr., skulle övergångsbidrag

däremot utgå med belopp motsvarande den del av utdebiteringshöjningen,

som ligger över 6-kronorsnivån. En delkommun åter, som får sin beräknade

utdebitering höjd exempelvis från 5,75 kr. till 7 kr., skulle själv få bära

den vanliga 50-öreshöjningen och sålunda erhålla övergångsbidrag med

75 öre.

Mot den här föreslagna nedre utdebiteringsgränsen kan måhända anföras,

att skattetrycket för storkommunen sannolikt på grund av olika omständigheter

kommer att stiga. Denna stegring torde emellertid bli en allmän företeelse,

som bör drabba alla skattedragare inom en storkommun lika och

för den skull ej kompenseras genom övergångsbidrag.

I fråga om avvecklingsperioden för övergångsbidragen ha utredningsmännen

anfört följande.

Enligt de ursprungliga grunderna för övergångsbidragen skulle dessa

minskas med belopp motsvarande 50 öre per skattekrona vartannat år och

endast i undantagsfall få förekomma längre än 10 år efter reformens ikraftträdande.

Då bidragen förutsatts skola utgå till samtliga de personer, som

må vara bosatta inom kommundelen under tiden för bidragens utbetalande,

uppkommer härigenom en risk att dessa kommundelar suga till sig ökat

antal skattedragare. Denna risk för överflyttning till de gynnade kommundelarna

ökas givetvis ju längre tid övergångsbidrag utgå. Denna risk och

angelägenheten att icke fördröja sammansmältningen av storkommunen till

en ekonomisk enliet samt de praktiska besvärligheterna vid källskatteuppbörden

m. m. synas böra föranleda att tiden för övergångsbidragens åtnjutande

om möjligt förkortas. Utredningsmännen anse rimligt, att övergångsbidragen

minskas med 50 öre för varje år och att några övergångsbidrag

icke fastställas att utgå mer än för de första fem åren efter kommunsammanslagningen.

(Detta betyder likväl på grund av avräkningsförfarande!

vid källskatteuppbörden, att sådana bidrag utbetalas till kommunerna till

och med år 1958.) Om övergångsbidrag enligt de föreslagna grunderna skulle

under första året beräknas till mera än 2,so kr/skr, bör följaktligen den

årliga minskningen av bidragen få överskrida 50 öre, så att intet bidrag

fastställes för sjätte året efter reformen.

Remissyttranden. Utredningens förslag att i princip tillämpa en mera aktuell

basperiod såsom beräkningsgrund har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i nästan samtliga remissutlåtanden.

Några av de hörda myndigheterna ha dock ansett den av utredningen förordade

tidsperioden, 1948—1950, mindre lämpad att läggas till grund för

bidragsberäkningen med hänsyn till den inverkan, som den förestående

kommunindelningsreformen kan ha utövat på kommunernas ekonomiska

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majrts proposition nr 62.

politik under de senaste åren. Sålunda uttalar riksräkenskapsverket bland

annat följande.

Visserligen hävda utredningsmännen, med hänvisning till den verkställda

undersökningen, att verkningarna av bidrag enligt de ursprungliga grunderna

skulle bli delvis groteska, såtillvida nämligen som bidrag korame att utga

till icke få kommuner, för vilka sammanslagningen skulle sänka utdebiteringen.

Fråga är emellertid, om de utdebiteringssiffror, på vilka man har

stöder sig, genomgående äro representativa för vederbörande kommuner. I

1946 års^proposition framhölls — påpekandet refereras av utredningsmännen

— att man genom att vid bidragsberäkningen utgå från förhållandena

under åren 1940—1946 undvek, att resultatet påverkades av sådana sänkningar

av utdebiteringen, som kunde tänkas bli en följd av kommunernas

avvaktande hållning inför sammanslagningen. Utredningsmännen redovisa

icke någon uppfattning om i vilken mån de senare årens förskjutningar i

utdebiteringen kunna antas ha samband med en dylik avvaktande skattepolitik.

Riksräkenskapsverket håller det icke för osannolikt, att en närmare

undersökning skulle visa ett påtagligt samband härvidlag. Men i samma mån

lämpa sig tydligen 1948—1950 års utdebiteringssiffror föga som utgångspunkt

för bidragsberäkningen.

Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang något diskuterat ett uppslag

att förlänga den ursprungliga basperioden från 1940—1946 till exempelvis

1940—1950. Mot en sådan mera varsam revision skulle tydligen de invändningar,

som nyss ha riktats mot utredningsmännens förslag, icke kunna

föras fram med samma styrka. Riksräkenskapsverket har dock icke ansett

en lösning enligt detta uppslag ha sådana förtjänster, att ämbetsverket har

velat förorda den framför den av 1946 års riksdag accepterade.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som av principiella skäl intagit en avvisande

hållning mot ifrågavarande statsbidragsform, har, för den händelse

statsmakterna likväl skulle anse befogat att låta övergångsbidrag utgå, av

samma skäl som riksräkenskapsverket avstyrkt utnyttjandet av medeltalen

för åren 1948—1950. Länsstyrelsen har vidare i huvudsak anfört.

En tillämpning av kommunindelningskommitténs grunder för beräkning

av övergångsbidragen skulle enligt utredningen kunna få stötande, delvis groteska

verkningar, i det att delkommuner skulle kunna bli berättigade till

övergångsbidrag även om sammanslagningen medför en sänkning av utdebiteringen.

Enligt länsstyrelsens mening kommer en sådan situation på

grund av storkommunens utgiftsbehov icke att inträffa i på långt när så

många fall som utredningsmännens beräkningar giva vid handen. Länsstyrelsen

är vidare av den uppfattningen att de påtalade olägenheterna säkerligen

skulle kunna undvikas genom en enkel spärregel, varigenom bidrag under

angivna extraordinära förhållanden icke skulle utgå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har slutligen föreslagit, att kommunernas

skattetryck år 1951 och däremot svarande skatteunderlag skall läggas till

grund för bidragsberäkningen. Länsstyrelsen yttrar härom.

För länsstyrelsen framstår det som mest rättvist och ur statsekonomisk

synpunkt förnuftigt om delkommunernas skattetryck år 1951 och däremot

svarande skatteunderlag lägges till grund vid beräkningen av övergångsbidragen.

De sakkunniga ha också diskuterat detta förslag men funnit det icke

genomförbart på grund av bl. a. befarade manipulationer från dclkoinmunernas

sida i syfte att tillskansa sig bidrag. För länsstyrelsen framstår dessa

farhågor vara överdrivna och skulle någon delkommun göra sig skyldig till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

sådana manipulationer av mera betydelsefull omfattning torde det väl upptäckas

vid den granskning av kommunens förvaltning, som skall föregå

övergångsbidragens bestämmande. Om skattetrycket under andra eller senare

år av övergångstiden ökar i storkommunen bör övergångsbidraget räknas

å skattetrycket under det första år storkommunen består. Minskar skattetrycket

bör även övergångsbidraget minska utöver de fastställda grunderna

för bidragets successiva minskning.

Anses det av länsstyrelsen framlagda förslaget icke genomförbart ansluter

sig länsstyrelsen till utredningens förslag om basperiodens förläggande till

1948—50.

Förslaget om en nedre gräns i avseende å storkommunernas beräknade utdebitering

åren 1948—1950, under vilken övergångsbidrag ej skulle utgå,

bär i allmänhet icke mötts av några erinringar i remissyttrandena. Flera

länsstyrelser ha dock förordat slopande av denna gräns eller i vart fall sänkning

av gränsen under det föreslagna beloppet, 5 kronor 50 öre per skattekrona,

medan några remissorgan uttalat sig för en höjning av gränsen.

Kammarkollegiet har uttryckt viss tvekan om ändringsförslaget och framhållit

följande.

Förslaget, att en kommun äger utfå övergångsbidrag endast därest densamma

får sin utdebitering höjd med över 50 öre utöver viss såsom skälig

ansedd medelsutdebitering av kronor 5: 50 innebär ett väsentligt avsteg från

de gjorda utfästelserna, särskilt som utdebiteringen under de nya basåren

varit lägre än normalt eftersom investeringarna inskränkts och besparingarna

förbrukats inför den nya kommunindelningen. Här torde emellertid

förtjäna anmärkas, att sådana skäl, som i utredningen anförts för nu åsyftad

ändring, icke varit för kollegiet främmande vid handläggningen av indeiningsärenden

enligt 1919 års indelningslag, då det gällt att bedöma frågor

om skatteersättning (jämför exempelvis kollegiets utlåtande den 3 februari

1945 i ett av Kungl. Maj :t den 16 mars samma år avgjort ärende angående

införlivning med Halmstads stad av område av Vapnö socken; osedvanligt

låg utdebitering i Vapnö).

Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig icke kunna helt tillstyrka

förslaget om en nedre utdebiteringsgräns. I vart fall borde det enligt länsstyrelsens

mening finnas möjlighet att lämna dispens från denna spärregel.

Länsstyrelsen har härom anfört.

Länsstyrelsen anser att det bör finnas möjlighet även för en delkommun

med lägre utdebitering än den angivna att få övergångsbidrag om särskilda

skäl därtill föranleda. Sådana särskilda skäl skulle vara exempelvis att delkommunen

under längre tid kunnat hålla en låg utdebitering och ändå uppehållit

en god standard eller ock att höjningen skulle bli mera avsevärd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om en nedre utdebiteringsgräns

över huvud taget bör ifrågakomma. Anses en sådan böra införas, föreslår

länsstyrelsen att gränsen sänkes till exempelvis 4 kronor. Länsstyrelsen

har i huvudsak anfört följande.

Den kommunala verksamheten och utgiftspolitiken ha under de senare

åren i viss grad influerats av den blivande kommunsammanslagningen. I

fråga om större reformprojekt ha kommunerna i allmänhet intagit en avvaktande

hållning. Investeringsbegränsningen och restriktionerna på arbetsmarknaden

ha också verkat hämmande. Den fortgående inflationen har bi
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 62.

25

dragit till den nominella ökningen av det kommunala skatteunderlaget. Dessa

faktorer och en naturlig strävan att begränsa skattebördan ha haft till

följd att utdebiteringen i kommunerna under de sista åren varit påfallande

låg. Utdebiteringens medelnivå har i detta län liksom i de av utredningsmännen

undersökta under de senaste fem åren sjunkit väsentligt. En följd

härav blir att förslaget om en nedre utdebiteringsgräns av 5 kronor 50 öre,

under vilken övergångsbidrag icke skall erhållas, kommer att beröva flertalet

av de enligt tidigare beräkningar ersättningsberättigade kommunerna

deras möjligheter att erhålla bidrag. Länsstyrelsen finner det obilligt att

skatteöragarna i åtskilliga småkommuner inom länet nu skola berövas rätten

till övergångsbidrag. Ökningen av skattetungan i dessa kommuner blir

betydande och torde komma att ökas ytterligare genom höjningen av de

kommunala ortsavdragen fr. o. m. år 1952. Det är visserligen sant att utdebiteringen

i dessa kommuner under en följd av år varit låg. Föredragande

statsrådet framhöll emellertid i proposition nr 236 till 1946 års riksdag att

den omständigheten att viss kommun förut haft ovanligt låg utdebitering ej

borde utesluta rätt för skattedragarna till övergångsbidrag. Dessa avsåge

nämligen icke att åstadkomma skattelindring i och för sig utan att bli ett

skydd mot allt för starka rubbningar av skattebetalarnas ekonomi. Den nu

föreslagna nedre gränsen utgör en begränsande faktor, vars införande måste

anses strida mot föredragande statsrådets här ovan återgivna uttalande.

Länsstyrelsen i Blekinge län har icke ansett tillräckliga skäl föreligga att

med frångående av de år 1946 beslutade riktlinjerna angående övergångsbidrag

fastställa en nedre gräns i avseende å den beräknade utdebiteringen

under åren 1948—1950. Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt, om icke åt

Kungl. Maj :t borde inrymmas befogenheten att efter prövning i varje särskilt

fall tillerkänna även sådan kommun övergångsbidrag, vilken allenast

vid en tillämpning av 1946 års grunder skulle vara berättigad därtill, med

högst det belopp som skulle ha tillkommit kommunen enligt dessa grunder.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett det synnerligen tveksamt, om

en så radikal ändring av grunderna kunde försvaras som fastställandet av

en nedre utdebiteringsgräns.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har ansett närmare utredning erforderlig

beträffande frågan efter vilka grunder den nedre utdebiteringsgränsen bör

fastställas. Till stöd härför framhåller länsstyrelsen i huvudsak följande.

Utredningsmännens beräkningar hänföra sig endast till tre län och inom

dessa till en viss krets av delkommuner. I utredningen har icke alls angivits,

om en utdebitering av 5,68 (5,so) kronor kan antagas vara representativ

för de till övergångsbidrag berättigade kommunerna i landets övriga län,

där kommunsammanslagningar skola genomföras, eller huruvida beloppet

skall anses vara normal utdebitering för upprätthållande av en rimlig kommunal

standard, eller av vilken annan anledning utredningsmännen funnit

det naturligt att föreslå detta belopp. Länsstyrelsen har vid beräkningar för

detta läns vidkommande konstaterat, att enligt femårsmedeltalet för de av

länsstyrelsen föreslagna storkommuner, inom vilka en eller flera delkommuner

skulle vara berättigade till övergångsbidrag — med bortseende från

nu föreslagna spärregler — den genomsnittliga utdebiteringsnivån låg vid

5,24 kronor. För de bidragsberättigade delkommunerna var nivån 4,02 kronor.

Båda beloppen ligga väsentligt lägre än motsvarande i utredningen anförda

siffror från de tre undersökta länen (7,07 respektive 5,68 kronor). Länsstyrelsen

har vidare genom stickprov sökt bilda sig en uppfattning om huruvida

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 62.

de storkommuner, inom vilka delkommun enligt femårsmedeltalet skulle

vara berättigad till övergångsbidrag, skulle komma över 6-kronorsgränsen

enligt beräknat medeltal för åren 1948—1950. Med hänsyn till dessa stickprov

och den allmänna utvecklingen av det kommunala skattetrycket har

länsstyrelsen ansett troligt, att med den föreslagna 6-kronorsspärren icke

någon kommun i länet skulle erhålla övergångsbidrag.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ha däremot förordat

en skärpning av den ifrågasatta spärren. Länsstyrelsen i Västerbottens

län har sålunda med utgångspunkt från sin i det föregående redovisade

principiella inställning till övergångsbidrag ansett den föreslagna utdebiteringsgränsen

skäligen kunna höjas till 8 kronor. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens

län borde övergångsbidrag icke utgå, då skattehöjningen icke ledde

till högre utdebitering än som kunde anses normalt i icke särskilt skattetyngda

kommuner. Länsstyrelsen har med hänsyn härtill ansett skäligt

att sätta gränsen vid 7 kronor.

I fråga om bidragens avvecklingsperiod ha remissorganen i allmänhet anslutit

sig till vad utredningsmännen föreslagit. Kammarkollegiet och några

länsstyrelser ha dock velat i detta avseende bibehålla de år 1946 antagna

grunderna eller i vart fall ansett det tveksamt, om man nu borde göra avsteg

från vad som då beslutades.

Kammarkollegiet har anfört följande.

Vad beträffar frågan om ersättningsperiodens längd ifrågasätter kollegiet,

huruvida tillräcklig anledning må föreligga att frångå den tidigare

föreslagna perioden på tio år med minskning i ersättningen av 50 öre per

skattekrona vartannat år. En förkortning av perioden till fem år med en

minskning av 50 öre för varje år skulle innebära en fördubbling av den

skattehöjning för skattedragarna inom de berörda kommundelarna, som

enligt statsmakternas tidigare beslut icke borde överskridas (betänkandet

s. 7). Det synes kollegiet knappast skäligt, att göra ett så väsentligt avsteg

från de tidigare beslutade bidragsprinciperna. Enligt de sifferuppgifter, som

i utredningen givits rörande skattehöjningarna, synas för övrigt endast relativt

få kommuner komma att erhålla övergångsbidrag utöver sex år vid en

successiv sänkning av ersättningen vartannat år.

Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs lån ansett det icke lämpligt att

i detta avseende avvika från de tidigare godkända grunderna.

Även länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att övergångsbidraget nedsättes

vartannat år och att maximitiden för bidrag bestämmes till 10 år.

Såsom motivering har anförts, att de riktlinjer för övergångsbidrag, vilka

förut antagits, i en del fall torde ha påverkat kommunernas inställning till

kommunindelningsref ormen.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om den föreslagna bestämmelsen

att övergångsbidraget skall nedsättas varje år kan försvaras, då skattedragarna

förespeglats, att utdebiteringshöjningen skulle fördelas på en icke

alltför kort tidrymd.

Av länsstyrelsen i Kristianstads län har slutligen framhållits, att principiella

betänkligheter givetvis kunna resas mot den skärpning i fråga om avvecklingstiden

som utredningsmännen föreslå. Med hänsyn till att en kor
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

tare övergångstid kan vara ägnad att påskynda sammansmältningsprocessen,

vilket måste vara till fördel för kommunerna och det kommunala livet

över huvud, har länsstyrelsen likväl ansett sig böra tillstyrka förslaget i

denna del.

Beträffande den av utredningen bibehållna förutsättningen för erhållande

av övergångsbidrag, att utdebiteringshöjningen skall överstiga 50 öre för

skattekrona, ha slutligen ett par länsstyrelser ävensom de kommunala förbunden

ifrågasatt viss skärpning.

Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län ansett starkt böra ifrågasättas, om

icke utdebiteringshöjningen borde uppgå till lägst en krona för att rätt till

statsbidrag skulle inträda. Såsom motivering har anförts, att genom en dylik

ändring uppkommande orättvisor, som i en mängd fall icke kunde undvikas,

komme att bli mindre framträdande; samtidigt minskades statsbidragens

omfattning och storlek, vilket vore en uppenbar vinst i nuvarande läge. Ifrågavarande

ändring skulle icke enligt länsstyrelsens mening medföra någon

rubbning av det principiella medgivandet om ersättning, varpå så stort avseende

blivit fäst.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt om icke den av indelningsändringen

föranledda utdebiteringshöjningen för viss kommundel bör överstiga

75 öre för skattekrona för att rätt till bidrag skall inträda.

Svenska stadsförbundet har i likhet med länsstyrelsen i Uppsala län funnit

skäl tala för en höjning av minimigränsen till en krona. Förbundet anför

härom.

När kommunindelningskommittén på sin tid föreslog 50 öre såsom nedre

gränsen, torde denna gräns ha valts därför, att den under tillämpningen av

1919 års indelningslag oberoende av penningvärdets växlingar använts såsom

kriterium på sådan avsevärd (ekonomisk) olägenhet för exkorporeringskommunen,

som borde kompenseras genom skatteersättnings utgivande.

Att man vid normala indelningsärendens avgörande fortfarande fasthåller

vid denna gräns synes icke behöva hindra statsmakterna från att även

i denna del — med hänsyn till penningvärdets fortsatta fall ■— ompröva

ställningstagandet vid 1946 års riksdag.

Även svenska landskommunernas förbund anser det kunna övervägas, att

som grundförutsättning för erhållande av bidrag föreskriva, att den av indelningsändringen

föranledda utdebiteringshöjningen skall uppgå till minst 1

krona per skattekrona.

Utredningen har förutsatt, att övergångsbidrag i enlighet med 1946 års

riktlinjer skulle utgå till samtliga de personer, som kunde vara bosatta

inom kommundelen under tiden för bidragens utgående. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har ansett bidrag skäligen icke böra utgå till andra än

dem, som för år 1950 varit skattskyldiga till delkonununen och under de år

övergångsbidrag utginge påfördes skatt därstädes. Att länsstyrelsen valt år

1950 som utgångspunkt, har motiverats med att exempelvis skattskyldiga,

som inflyttat till kommundelen vid sådan tid, att de först för år 1951 blivit

där mantalsskrivna, haft skäl att räkna med den av kommunindelningsreformen

föranledda skattehöjningen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Departementschefen. Av de modifikationer i 1946 års principbeslut, som

föreslagits av utredningsmännen, har kravet på en mera aktuell basperiod

än ett femårsmedeltal för åren 1940—1946 i allmänhet ansetts befogat av

remissmyndigheterna. Då förslaget att åren 1948—1950 skola vara basperiod

kombinerats med en maximering av övergångsbidragen till högst de belopp,

som skulle utgått enligt den tidigare på basis av femårsmedeltalen grundade

beräkningen, kan förslaget på denna punkt även uttryckas så, att övergångsbidragen

begränsats med hänsyn till skatteförhållandena i kommunerna

under åren 1948—1950. Behovet att taga hänsyn även till mera aktuella

förhållanden än som framgå av 1946 års riktlinjer synes mig uppenbart.

Lämpligheten av att välja åren 1948—1950 har emellertid satts i fråga av

riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Skaraborgs län främst av det skälet,

att den nya kommunindelningen under dessa år framträtt såsom en

nära förestående realitet, vilken inverkat på kommunernas ekonomiska politik.

Förtidsverkningarna av reformen skulle ha gjort utdebiteringssiffrorna

för åren 1948—1950 föga representativa, varför båda myndigheterna stannat

vid de ursprungliga femårsmedeltalen av åren 1940—1946. Tyvärr innefatta

nog dessa uttalanden riktiga iakttagelser beträffande skattepolitiken inom

många kommuner under åren före reformens ikraftträdande. Förekomsten

av dylika åtgöranden har även vitsordats av svenska landskommunernas förbund,

dock utan att därav dragits någon slutsats beträffande valet av basperiod.

För egen del anser jag mig ej heller kunna draga en sådan slutsats.

Även om den allmänna nivån å utdebiteringarna inom kommuner, som skola

sammanslås, måhända varit lägre än den eljest skulle ha varit, följer därav

icke, att medelutdebiteringarna för dessa år skulle vara särskilt olämpliga

som grund för övergångsbidragens beräkning. Kritiken synes ha förbisett,

att de vid undersökningen konstaterade, delvis groteska verkningarna av

övergångsbidrag enligt de ursprungliga grunderna betingats av de inbördes

relationerna mellan delkommunernas aktuella utdebiteringssiffror och ej

av utdebiteringarnas allmänna nivå. Även om tillfälligheter kunna ha påverkat

medelutdebiteringarna för åren 1948—1950, torde man kunna utgå

från att de bli mera rättvisande för förhållandena vid kommunindelningsreformens

ikraftträdande än åren 1940—1946. Om medelutdebiteringen för

förstnämnda år kunnat godtagas av riksdagen såsom grund för beräkning

av den för kommunernas ekonomi betydelsefulla provisoriska skatteersättningen

i anledning av ortsavdragens höjning, synes mig icke kunna råda

någon tvekan om dess användbarhet för nu ifrågavarande ändamål.

Förslaget om en nedre utdebiteringsgräns, under vilken övergångsbidrag

ej skulle utgå, kan otvivelaktigt anses utgöra ett mera väsentligt avsteg från

1946 års beslut än valet av en aktuell basperiod. Föredragande statsrådet

framhöll i anledning av ett förslag om en liknande begränsning att övergångsbidrag

även borde få utgå till delkommuner med mycket låg utdebitering,

eftersom därmed ej åsyftades skattelindring i och för sig utan ett skydd

mot alltför starka rubbningar i skattebetalarnas ekonomi. Under hänvisning

till detta uttalande och verkningarna av den föreslagna gränsen, 5 kronor

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

50 öre per skattekrona, ha vissa länsstyrelser i södra Sverige förordat en

sänkning eller rentav ett slopande av gränsen. Länsstyrelsen i Jönköpings

län har i liknande syfte föreslagit en rätt för Kungl. Maj :t till skälighetsprövning,

så att även sådana kommuner, som ingå i en storkommun med en

medelutdebitering understigande 5 kronor 50 öre, skulle kunna få bidrag,

om de trots sin låga utdebitering hållit en tillfredsställande hög kommunal

standard. Häremot stå yrkanden från två länsstyrelser om höjning av utdebiteringsgränsen

till 7, respektive 8 kronor per skattekrona.

Nyssnämnda statsrådsuttalande måste ses mot bakgrunden av det då rådande

kommunala skattetrycket. Den utjämning och allmänna sänkning av

utdebiteringarna, som ägt rum sedan dess, har givit en helt annan ekonomisk

innebörd däråt än det hade år 1946. Det betyder nu en väsentligt större

belastning för statsverket än då. De låga kommunala skattesatser, som dåmera

voro undantagsföreteelser, ha numera blivit relativt allmänt förekommande

i vissa landsdelar. Uttalandet att syftet med övergångsbidragen vore

ett skydd mot alltför starka rubbningar i skattebetalarnas ekonomi och icke

skattelindring i och för sig har givetvis alltfort sin giltighet. Men det synes

icke rimligt att i det förändrade läget och utan hänsyn till belastningen på

statsskattebetalarna vidhålla kravet på bidrag även i fall, då efter skattehöjningen

utdebiteringen likväl stannar vid ett skattetryck för den borgerliga

kommunen (inklusive skolväsendet), som allmänt anses vara lågt. Enligt

min mening är kravet på en lägsta utdebiteringsgräns numera i hög grad

befogat. Den föreslagna gränsen å 5 kronor 50 öre har, som nyss nämnts,

ansetts vara både för hög och för låg. Även med beaktande av att nämnda

siffra avser medelutdebiteringen för åren 1948—1950, anser jag mig icke

kunna biträda förslagen om sänkning av gränsen. En höjning av gränsen

till 7 å 8 kronor skulle å andra sidan så starkt reducera möjligheterna till

bidrag att de skulle framstå som nära nog illusoriska. Med hänsyn till 1946

års principbeslut kan jag ej tillstyrka en sådan ändring utan är beredd att

stanna vid utredningsmännens förslag. Härtill bör dock, såsom länsstyrelsen

i Jönköpings län föreslagit, fogas en rätt för Kungl. Maj :t att efter skälighctsprövning

medgiva bidrag även i fall, då utdebiteringsgränsen ej är

uppnådd men de föreliggande omständigheterna äro sådana, att uteblivandet

av bidrag skulle framstå såsom otillbörligt.

Vad slutligen angår förslaget, att övergångsbidragen skola minskas med

50 öre varje år i stället för vartannat och avvecklingsperioden sålunda förkortas

till hälften, har detta av utredningsmännen motiverats i första hand

med den ökade risk för överflyttning till gynnade kommundelar, som skulle

följa av att låta övergångshidrag utgå under en längre period. Härvid har

nämligen liksom i 1946 års principbeslut förutsatts, att samtliga därstädes

bosatta personer — även nyinflyttade — skola erhålla del av övergångsbidragen.

Denna anordning har även jag funnit av administrativa skäl svårfrånkomlig.

Vidare har till stöd för förkortning av avvecklingsperioden

åberopats angelägenheten alt cj fördröja sammansmältningen av storkommunen

till en enhet samt de praktiska besvärligheterna med olika käll
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

skattetabeller m. m. Vid remissen ha invändningar mot förslaget gjorts av

kammarkollegiet, riksräkenskapsverket och ett antal länsstyrelser. Den föreslagna

ändringen har betecknats såsom ett väsentligt avsteg från de ursprungliga

riktlinjerna, vilket icke vore tillräckligt motiverat av förhållandena

och knappast framstode som skäligt mot de berörda kommunerna.

För egen del hyser jag tvekan om lämpligheten att vidtaga denna ändring.

Å ena sidan synas utredningsmännens skäl för en kortare avvecklingsperiod

vägande. Å andra sidan har till stöd för förslaget icke kunnat åberopas

någon väsentlig ändring i de faktiska förhållanden, som förelågo då 1946

års riksdag tog ställning i ärendet. Frågan synes mig böra avgöras i samband

med prövningen av det av de båda kommunala förbunden väckta

spörsmålet, att för erhållande av bidrag skulle erfordras en beräknad utdebiteringshöjning

av 1 krona i stället för 50 öre. Stadsförbundet har framhållit,

att minimibeloppet 50 öre ursprungligen valts i anslutning till den

regel, som vanligen tillämpades för bedömande av om avsevärd ekonomisk

olägenhet uppkomme genom en indelningsändring enligt 1919 års lag. Penningvärdets

fall kunde enligt förbundets mening motivera en omprövning

av 1946 års beslut på denna punkt. Även länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens

län ha förordat en höjning av minimigränsen. Enligt min mening

skulle en sådan ändring medföra avsevärda fördelar, främst därigenom att

det administrativa besväret med över gångsbidrag skulle begränsas till fall,

där ett mera påtagligt behov av bidrag förelåge. En höjning av minimigränsen

till 1 krona synes mig även vara väl förenlig med det från början angivna

syftet med bidragen, nämligen att förhindra att skattedragarna drabbas

av en plötslig, väsentlig höjning av utdebiteringen till följd av kommunsammanslagningen.

Ur praktiska synpunkter finner jag det vara viktigare

att förhindra, att övergångsbidrag med obetydliga belopp strös ut till

delkommuner, där behovet är ringa, än att tidsmässigt begränsa övergångsbidragen.

Även med en bidragsminskning på 50 öre vartannat år torde det

bli ett relativt begränsat antal kommuner, som kvarstår efter de första

fem åren, men för dessa kommuner har skattehöjningen också varit av

sådan storlek, att påtagligt behov av övergångsbidrag under längre tid kan

antagas ha förelegat. Jag förordar sålunda, att 1946 års riktlinjer bibehållas

oförändrade beträffande nedsättningen av övergångsbidraget med 50 öre

vartannat år, men att övergångsbidrag skall utgå först om och i den mån

höjningen av den beräknade medelutdebiteringen uppgår till 1 krona per

skattekrona. I klarhetens intresse vill jag framhålla, att den nu föreslagna

ändringen icke skall medföra någon höjning av den tidigare berörda lägsta

utdebiteringsgränsen av 5 kronor 50 öre. De av mig förordade ändringarna

av utredningsmännens förslag torde medföra viss begränsning av kostnaderna

under första och möjligen andra året men för tiden därefter sannolikt

icke oväsentliga kostnadsökningar i förhållande till utredningens beräkningar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

31

Det administrativa förfarandet och utbetalningen av bidragen m.m.

Utredningsmännen förorda, att beviljandet av över gångsbidrag skall ankomma

på Kungl. Maj:t och grundas på ansökningar av kommunerna. Fastställandet

av bidragen bör enligt utredningsmännen icke ske mekaniskt på

basis av föreliggande siffermaterial utan, i den mån så ske kan under den relativt

korta tid som står till buds för granskningen, baseras på en skälighetsprövning

och en granskning av delkommunens förvaltning under treårsperioden.

Att avgörandet lägges hos Kungl. Maj :t och icke hos länsstyrelserna

finna utredningsmännen påkallat med hänsyn både till dess karaktär av skälighetsprövning

och till den komplikation, som betingas av storkommunernas

eventuella behov av skatteutjämningsunderstöd. Om vid granskningen eller i

utlåtandena över ansökningen framkomma sådana omständigheter, som kunde

föranleda straffskatt för delkommunen, böra dessa — efter kommunikation

med delkommunen — beaktas vid övergångsbidragets bestämmande, så

att särskilt straffskatteföreläggande undvikes i sådana fall.

Ansökan om bidrag bör enligt utredningsmännen göras av vederbörande

delkommun förslagsvis före den 1 juni 1951 och ingivas till den blivande storkommunens

kommunalnämnd (drätselkammare). Denna bör med yttrande

vidarebefordra ansökningen till länsstyrelsen, som har att före den 15 juli

1951 med utlåtande insända den till finansdepartementet. De angivna tidsfristerna

synas måhända korta, men utredningsmännen anse det angeläget

att prövningen kommer till stånd så, att kommunerna kunna få del av resultatet

i god tid, eftersom valet av 1952 års källskattetabeller för de olika kommundelarna

är beroende därpå, övergångsbidragen böra av Kungl. Maj :t fastställas

att inom viss angiven delkommun utgå efter viss utdebiteringssats per

skattekrona under år 1952 samt därefter med normalt 50 öres sänkning för

varje år.

I fråga om utbetalningen av övergångsbidrag framhålla utredningsmännen

de komplikationer, som källskattesystemet medfört, och anföra härom.

Om det nuvarande avräkningsförfarandet mellan statsverket och kommunen

vid källskatteuppbörden bibehålies, torde den naturligaste anordningen

vara, att övergångsbidraget av länsstyrelsen utbetalas preliminärt efter samma

skatteunderlag, som ligger till grund för beslutet om källskatteuttaget

under vederbörande år, och sedermera definitivt fastställes till beloppet, när

taxeringen fastställts två år därefter. Vid stigande skatteunderlag blir det

slutliga övergångsbidraget då endast ett plus till avräkningslikviden. Om inkomstskatteunderlaget

däremot går ner, måste även en återbetalning av övergångsbidrag

äga rum. Den del av övergångsbidraget, som motsvarar slutlig

fastighetsskatt, kommer enligt detta system icke att kunna utbetalas till kommunen

förrän samtidigt med denna skatt. I samband med kommunindelningsreformens

ikraftträdande inträffar därjämte viss rubbning i systemet,

varför det finnes anledning att dröja något vid de första årens utbetalningar.

Under år 1952 kommer övergångsbidrag att utgå endast på inkomstskatteunderlaget

enligt 1951 års taxering. Under år 1953 utgår övergångsbidrag på

inkomstskatteunderlaget med belopp, som reducerats med 50 öre per skattekrona

i förhållande till det under år 1952 utgående bidraget, men därjämte

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj ris proposition nr 62.

torde övergångsbidrag på fastighetsskatteunderlaget få utgå med det belopp

per skattekrona, vartill övergångsbidrag fastställts att utgå under år 1952.

Jämlikt förordningen den 17 december 1948 angående taxering och debitering

av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m. (nr

766) kommer nämligen fastighetsskatt, som påföres på grund av 1952 års

taxering, att utgå med det belopp per skattekrona, som i den nybildade kommunen

bestämts till utdebitering för år 1952. Under år 1954 kommer vidare

övergångsbidrag att utgå dels på såväl fastighets- som inkomstskattekronor

med det belopp per skattekrona, varmed övergångsbidrag fastställts att utgå

under år 1952, dock efter avdrag av det belopp, som redan preliminärt utgått

såsom förskott under år 1952, dels ock på inkomstskatteunderlaget med ett

belopp per skattekrona, som i förhållande till närmast föregående år reducerats

med 50 öre.

Om tanken att övergångsbidraget skall för kommundel motsvara viss utdebitering

per skattekrona konsekvent skall fasthållas, skulle systemet vidare

innebära, att övergångsbidraget skulle omräknas vid senare av prövningsnämnd

eller skattedomstolar beslutade ändringar i taxeringarna inom kommundelen

med ty åtföljande tillägg till eller återbetalning av tidigare uppburet

övergångsbidrag.

Det här angivna, administrativt föga tilltalande avräkningsförfarandet beträffande

övergångsbidragen skulle givetvis bortfalla, om den av utredningsmännen

i annat sammanhang föreslagna omprövningen av det nuvarande

avräkningsförfarandet mellan stat och kommun vid källskatteuppbörden

leder till positivt resultat. Därest en ändring i sistnämnda avseende icke skulle

komma till stånd före år 1952 och samtidigt det kravet upprätthålles, att

övergångsbidraget skall ge storkommunen exakt täckning för de skatteförluster,

som betingas av den mot övergångsbidraget svarande utdebiteringssänkningen

inom kommundelen, torde detta avräkningsförfarande beträffande

övergångsbidraget dock vara i princip ofrånkomligt.

En praktisk förenkling är emellertid i hög grad önskvärd. Utredningsmännen

ha i sådant syfte övervägt olika anordningar. En möjlig väg vore

att låta övergångsbidraget definitivt bestämmas efter närmast föregående

års skatteunderlag. Kungl. Maj :t skulle då endast fastställa övergångsbidragets

totala belopp för år. Ur statens synpunkt vore detta givetvis en betydande

förenkling, men det skulle innebära antingen att man frånginge

kravet på exakt täckning av storkommunens skatteförlust genom utdebiteringssänkningen

eller också att storkommunen finge relativt godtyckligt

besluta om vidtagande av en sådan sänkning av utdebiteringen inom delkommunen,

som kunde med hänsyn till skatteunderlagets sannolika utveckling

antagas ge en mot bidragsbeloppet svarande skatteförlust. I sistnämnda

fall koinme övergångsbidragen icke att medföra den ursprungligen

avsedda utdebiteringsminskningen för kommundelen. Ifrågavarande förenkling

skulle nog framstå som en decentralisering av svårigheterna till

stor kommunerna.

Utredningsmännen framhålla, att den administrativa förenklingen om

möjligt bör åstadkommas för stor kommunerna och med upprätthållande

av både kravet på exakt täckning för storkommunernas skatteförlust och

kravet på att övergångsbidraget medför exakt den utdebiteringssänkning

för delkommunen, som avsetts vid dess beräkning. Utredningsmännen ha

härom anfört.

Med nämnda båda krav fastspikade torde förenklingen endast kunna nås

i form av en s. a. s. »inre» statlig avräkning. Utgångspunkten är då att stor
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

33

kommunen skall av statsverket såsom skatt och övergångsbidrag sammanlagt

utfå vad den skulle ha erhållit i förskott och slutlig skatt, om något

övergångsbidrag och någon däremot svarande utdebiteringssänkning ej erhållits

inom delkommunen. Om storkommunen blott utfår dessa belopp, behöver

den icke veta hur mycket som är övergångsbidrag och hur mycket

som är allmän kommunalskatt. Kommunen kan i avräkningshänseende behandlas

som en vanlig kommun. Vidare bör storkommunen helst icke behöva

fatta beslut om nedsättning av utdebiteringen inom den kommundel,

som beviljats övergångsbidrag. Med hänsyn härtill synes önskvärt att Kungl.

Maj :ts beslut om beviljande av övergångsbidrag till en delkommun automatiskt

medför den mot beslutet svarande nedsättningen i kronor och ören per

skattekrona. Kungl. Maj:ts beslut böra då angiva — icke ett visst totalt

bidragsbelopp — utan ett bidrag utgående med vissa kronor och ören per

skattekrona.

Utredningsmännen framhålla, att nämnda automatiska verkan av ett sådant

Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag torde förutsätta en provisorisk

lagstiftning av kommunallags karaktär. Enligt 69 § LKL — och motsvarande

lagrum i övriga kommunallagar — skall med det belopp för

skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, utgöras

dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för

inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår

i den slutliga skatt som påföres på grund av nästföljande års taxering.

Den nya lagen bör enligt utredningsmännen innehålla, att där Kungl. Maj:t

beslutat, att övergångsbidrag för viss kommundel skall för visst år utgå

med angivet belopp för skattekrona och skatteöre, skall vid tillämpning av

69 § LKL och 64 § LKS den utdebitering, som för samma år beslutats av

den kommun, till vilken kommundelen hör, nedsättas för skattebetalare

inom kommundelen med det belopp, varmed övergångsbidraget utgår. Genom

en sådan bestämmelse skulle särskilt beslut av storkommunen icke

erfordras. På skattemyndigheterna skulle enligt förslaget direkt ankomma

att tillse, att utdelning av källskattetabeller och debitering av skatt m. m.

skedde med den differentiering i kommunalskatten, som föranleddes av

Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag.

Utredningsmännen anse, att på de redovisningsräkningar, som storkommunerna

i dylika fall skulle erhålla från länsstyrelsen, en uppdelning av

skatten och övergångsbidraget icke är erforderlig, vare sig beträffande förskottet

å preliminär inkomstskatt eller beträffande den slutliga skatten

resp. tillkommande eller restituerad skatt. Härom ha utredningsmännen

anfört.

Det belopp, som skall avföras från vederbörligt riksstatsanslag till övergångsbidrag,

blir ett länsstyrelsens avgörande, som icke kommer kommunen

vid. Utredningsmännen föreställa sig, att denna avräkning inom länsstyrelsen

icke behöver göras så minutiös som det förut skisserade avräkningsförfarandet

gentemot storkommunen. I den mån länsstyrelsernas arbetsbörda

skulle avsevärt lättas därigenom, torde man böra stanna vid att från riksstatsanslaget

avföra de kostnader för övergångsbidraget, som motsvara förskott

och slutlig skatt, och bortse från sådana ytterligare ändringar i övergångsbidragen,

som betingas av skattemyndigheternas omprövningar av

!! Dihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 02

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 62.

taxeringarna. Av sådana omprövningar föranledda tillägg till eller återbetalningar

av övergångsbidrag torde kunna utan olägenhet för redovisningen

stanna på inkomsttiteln Skatt å inkomst och förmögenhet in. in.

Med hänsyn till de administrativa besvärligheter, som övergångsbidrag

medför för statliga och kommunala myndigheter, torde enligt utredningsmännen

i förenklingssyfte kunna övervägas, att övergångsbidrag, som enligt

förut angivna grunder endast skulle uppgå till några ören per skattekrona,

skulle slopas. Man bör ju se till, yttra utredningsmännen, att det allmännas

administrationskostnader stå i rimlig proportion till bidragsbeloppets

storlek. Möjligen kan minimigränsen i så fall sättas till 10 öre per

skattekrona. En befogenhet att slopa dylika obetydliga bidrag torde enligt

utredningsmännen böra anses ingå i Kungl. Maj :ts skälighetsprövning.

Utredningsmännen ha slutligen ägnat uppmärksamhet åt frågan om sammanträffandet

av övergångsbidrag och skatteutjämningsunderstöd och därom

anfört.

Beträffande beräkningen av skatteutjämningsunderstöd till kommun, som

samtidigt erhåller övergångsbidrag, utgick kommunindelningskommittén

från att till grund skulle inom vederbörande kommundel läggas det skattetryck,

som kunde beräknas kvarstå för skattedragarna där, sedan hänsyn

tagits till skattesänkningen genom övergångsbidraget. Skatteutjämningsunderstöd

skulle i så fall icke komma att utgå med samma belopp per skattekrona

inom kommunens alla delar, vilket är en påtaglig olägenhet efter

källskattesystemets införande. Nackdelarna av ett sådant system bli särskilt

framträdande mot bakgrunden av det förut angivna förenklade förfarandet

vid tilldelningen av övergångsbidrag, enligt vilket skattenedsättningen

i anledning av övergångsbidrag skulle bli en automatisk följd av

Kungl. Maj :ts beslut därom. Skattenedsättning skulle sålunda för vissa

kommundelar beslutas av den borgerliga kommunen på grund av tilldelat

skatteutjämningsunderstöd, medan skattenedsättning för en annan del av

samma kommun skulle följa av Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag.

En samordning vid anvisningen av övergångsbidrag och skatteutjämningsunderstöd

(i det följande kallat »skattelindringsbidrag») är uppenbarligen

önskvärd. Denna samordning bör lämpligen gå ut på att bidragen inbördes

avpassas så, att den borgerliga kommunen kan besluta en enhetlig utdebitering,

vilken endast ändras genom Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag.

Huru beräkningen skulle te sig utan samordning belysa utredningsmännen

med följande exempel, varav även framgår det ur skattesynpunkt riktiga

slutresultatet, vilket vid den följande inbördes jämkningen mellan bidragen

bör bibehållas.

1 kommunen AB ingå delkommunerna A och B med däremot svarande

församlingar. Utdebiteringen för år 1952 och beräkningen av bidragen framgå

av följande uppställning:

A

B

10: —

10: —

1: —

—: 80

3: —

3: —

14: —

13: 80

Borgerliga kommunen

Församling .........

Landsting...........

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 62.

A

35

Avgår övergångsbidrag ............................

Beräknat skattetryck..............................

Skattelindringsbidrag (25'' % mellan 11—13 och 50 %

över 13 kr.) ....................................

Skattetryck efter avdrag av skattelindringsbidrag och

övergångsbidrag ................................

14: —

1: —

13:

B

1: 80

12: —

—: 25

11: 75

Om man beträffande kommundelen B ej skulle beakta den nedsättning

av skattetrycket, som föranledes av övergångsbidraget, skulle skattelindringsbidrag

till denna kommundel utgå med (25 % av 2 kr. och 50 % av

0:80 kr. =) 90 öre per skattekrona. Till den borgerliga kommunen AB

skulle under sådana förhållanden utgå skattelindringsbidrag med 90 öre per

skattekrona till samtliga skattskyldiga i kommunen. Återstående bidrag å 10

öre inom kommundelen A skulle tillfalla församlingen A. Om man därefter

skall göra samordningen med övergångsbidraget och undvika, att den borgerliga

kommunen skall behöva fastställa olika utdebiteringar för kommunens

skilda delar, synes man kunna tilldela kommunen ett skattelindringsbidrag

av 90 öre, att utgå till samtliga skattskyldiga i kommunen, och samtidigt i erforderlig

omfattning minska övergångsbidraget. Kommundelen B har då tilldelats

skattelindringsbidrag med 90 öre per skattekrona, men skulle vara berättigad

att erhålla sådant bidrag med endast 25 öre per skattekrona. Kommundelen

B erhåller alltså skattelindringsbidrag med 65 öre för mycket,

vilket bör föranleda en reducering av övergångsbidraget för samma år från

1:80 kr. till 1:15 kr. per skattekrona. Skattetrycket inom kommundelen

B bibehålies sålunda vid det åsyftade, nämligen 11: 75 kr.

Utredningsmännen finna det av dem angivna jämkningsförfarandet mera

praktiskt i tillämpningen än andra beräkningsgrunder och fördenskull

böra föredragas, även om det icke är i alla avseenden invändningsfritt. Utredningsmännen

utgå emellertid från att de fall, då det kommer att tilllämpas,

komma att bli rätt sällsynta, eftersom skatteutjäinningsunderstöd

för närvarande i huvudsak förekomma endast i de fyra nordligaste länen,

där kommunsammanslagningar ju ägt rum i obetydlig omfattning.

1 enlighet med vad utredningsmännen sålunda förordat ha de i bestämmelserna

om övergångsbidrag föreslagit en befogenhet för Kungl. Maj :t att

i dylika fall begränsa övergångsbidraget.

Utredningsmännen ha även verkställt en uppskattning av kostnaderna för

övergångsbidrag enligt de i det föregående angivna riktlinjerna och ha

härom anfört följande.

Uppskattningen grundar sig på beräkningar för sex län på basis av 1949

års taxeringsresultat och är givetvis relativt osäker, icke minst med hänsyn

till ovissheten om skatteunderlagens framtida utveckling inom berörda

kommundelar. Inom ifrågavarande sex län skulle övergångsbidrag under

första året utgå till ett tjugufemtal kommuner med mycket varierande belopp.

Man torde på grundval härav kunna antaga att antalet kommuner,

som beröras av övergångsbidrag, icke skall överstiga 100-talet. Enligt den

gjorda uppskattningen skulle kostnaderna för övergångsbidrag avseende

1952 års utdebitering uppgå till mellan eu och två miljoner kronor. Därvid

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

är att märka att under år 1952 kommer att utgå bidrag endast i förhållande

till vederbörande inkomstskatteunderlag, sådana dessa omräknats med hänsyn

till höjningen av de kommunala ortsavdragen. 1 riksstaten för budgetåret

1951/52, som belastas med första halvårets kostnader, torde böra upptagas

ett anslagsbelopp av en miljon kronor, vilket belopp lämpligen kunde

anvisas under samma anslag som den provisoriska skatteersättningen till

kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen.

För budgetåret 1952/53 torde kostnaderna för övergångsbidragen kunna

antagas uppgå till högst 1,5 miljoner kronor.

Remissyttranden. Vad utredningsmännen föreslagit i fråga om det administrativa

förfarandet m. m. har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i remissutlåtandena. Från utredningen avvikande meningar

ha dock redovisats beträffande skilda detaljer i förslaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att det skall ankomma

på länsstyrelserna i stället för Kungl. Maj :t att bevilja övergångsbidrag.

Undantag borde enligt länsstyrelsen endast göras för de fall, där

på grund av storkommunens yttrande eller vad länsstyrelsen eljest hade

sig bekant fråga uppkommit om minskning av bidrag, som eljest bort utgå.

I dylika fall borde ansökningen överlämnas av länsstyrelsen till Kungl.

Maj :t med yttrande. Likaledes borde Kungl. Maj :t avgöra fråga om jämkning

av övergångsbidrag till kommun för visst år i samband med beviljande

av skattelindringsbidrag åt kommunen för samma år. Det borde åligga

länsstyrelserna att i yttrande över ansökan om skattelindringsbidrag från

kommun, till vilken övergångsbidrag utgår, göra Kungl. Maj :t uppmärksam

på förhållandet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som lämnat utan erinran vad utredningen

anfört rörande förfarandet m. m., har ansett sig böra påpeka, att prövningens

karaktär av skälighetsprövning icke i och för sig uteslöte att densamma

anförtros åt länsstyrelserna.

Enligt det till utredningen fogade författningsförslaget skall länsstyrelse

ha att före den 15 juli 1951 med eget utlåtande till Kungl. Maj :t vidarebefordra

inkomna ansökningar om bidrag. Någon bestämd tid, före vilken

ansökningarna skola insändas av storkommunens kommunalnämnd till

länsstyrelsen, har dock icke upptagits. Ett stort antal länsstyrelser har med

hänsyn till önskvärdheten att det centrala länsorganet beredes tillräckligt utrymme

att granska inkomna ansökningar hemställt, att en dylik tidsfrist

måtte stadgas.

I övrigt har utredningens förslag till förordning i ämnet bemötts med

kritik i endast några remissutlåtanden. Länsstyrelsen i Örebro län anför

bland annat följande.

I författningsförslaget bör 5 § formuleras tydligare, så att missförstånd

beträffande vilket års skatteunderlag, som avses, icke kan uppkomma. Det

bör därför utsägas, till vilket års taxering det i paragrafen avsedda skatteunderlaget

hänför sig.

Vidare böra 8 och 9 §§ bland annat ur kontrollsynpunkt utformas så, att

det förutsättes, att delkommunerna själva sökt beräkna, huruvida och till

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

37

vilket belopp de kunna vara berättigade till bidrag. Det bör på grund härav

föreskrivas, att alla för beräknandet av bidragets storlek erforderliga uppgifter

skola bifogas ansökningen och att denna skall angiva det sökta bidragets

storlek uttryckt i kronor och öre per skattekrona. Utöver de i 8 §

angivna uppgifter, som böra lämnas i samband med ansökningen, kan bland

annat nämnas den i 3 § sista stycket avsedda medelutdebiteringen för åren

1940—1946 och dennas eventuella inverkan på rätten till bidrag.

Slutligen torde av 10 § böra framgå ej endast, att utbetalning av övergångsbidrag

sker samtidigt med utbetalning av allmän kommunalskatt,

utan även, hur bidragsutbetalningen närmare skall gå till. Man torde sålunda

av bestämmelsen böra kunna utläsa, att, såsom de sakkunniga framhållit,

det vid utbetalningen icke kommer att angivas hur mycket, som är

övergångsbidrag, och hur mycket, som är allmän kommunalskatt.

Även länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län ha föreslagit,

att i författningstexten stadgas skyldighet för sökande att lämna uppgift

om för ansökningens bedömande relevanta utdebiteringar för åren 1940—

1946.

Svenska landskommunernas förbund har till närmare granskning upptagit

frågan om sambandet mellan övergångsbidrag och straffskatt, vilka enligt

förbundets mening icke kunna diskuteras fristående från varandra.

Förbundet har bland annat anfört följande.

Även om det övervägande antalet kommuner uppträtt lojalt, kan man

tyvärr icke bortse ifrån att under de senaste åren en hel del beslut och

förmögenhetsförfoganden kommit till stånd, som skulle kunna föranleda

uttagande av straffskatt. Helt säkert blir det dock ytterst vanskligt att bedöma

när delkommun underlåtit att verkställa utdebitering eller obehörigen

förfogat över sina tillgångar i sådan omfattning att straffskatt bör utgå. I

om möjligt ännu högre grad än övergångsbidraget kommer straffskatten,

som över huvud taget är en ur kommunal synpunkt mycket olustig företeelse,

att fördröja sammansmältningsprocessen och därmed försvåra det

kommunala arbetet. Tyvärr kan befaras att övergångsbidragen skola föra

med sig att berättigade krav på straffskatt resas i sådana fall där man

eljest skulle ha kunnat stryka streck och gå vidare. Enligt utredningsmännens

förslag skall visserligen storkommuns kommunalnämnd avgiva yttrande

över ansökan om övergångsbidrag och därvid angiva huruvida omständigheter

föreligga som kunna föranleda straffskatt. Men detta yttrande

måste avgivas redan i början av juni 1951. De nya kommunalnämnderna

kunna till dess icke annat än i undantagsfall skaffa sig den insyn i delkommunernas

räkenskaper och förvaltning, som är nödvändig för att bedöma

huruvida fog för yrkande om straffskatt föreligger. Icke förrän under

1952 kan det i normalfallen bli möjligt att göra cn sådan bedömning.

Den situationen skulle då kunna inträffa, att delkommun, som 1951 tillerkännes

övergångsbidrag, senare måste bli ådömd straffskatt. Indirekt kommer

då statsverket att helt eller delvis betala straffskatten. Övergångsbidraget

förvandlas sålunda till ett statsbidrag till kommunerna, och det bör i

sådana fall icke rimligen bli fråga om att tillföra kommunerna detta bidrag

via uppbördsorganisationen.

Utredningsmännens förslag innebär alt övergångsbidraget skall nedsättas,

när storkommuns kommunalnämnd i fall som nyss nämnts redan på

ett tidigt stadium kunnat visa att förutsättningar för straffskatt föreligga.

Men under det alt övergångsbidraget icke är av något direkt intresse ur

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

storkommunens ekonomiska synpunkter, så har straffskatten viss konnnunalekonomisk

betydelse. Övergångsbidraget är ett statsbidrag till enskilda

skattebetalare inom en delkommun; straffskatten är en tribut, som enskilda

skattebetalare ba att erlägga till storkommunens kassa. Ett kvittningsförfarande

mellan så olika poster måste vara orimligt. Storkommunen skulle

bli lidande härpå, och straffskatten skulle ur kommunens synpunkt förlora

sin mening.

Förbundet framhåller att utredningsmännen med de förutsättningar varunder

de haft att arbeta kommit fram till bestämmelser om övergångsbidrag,

som ur kommunernas administrativa synpunkter i och för sig framstå som

mycket enkla. Det har däremot icke kunnat undvikas, att uppbördsorganisationen

blir ytterligare tyngd. Om härtill kommer bestyret med en från

övergångsbidraget fristående straffskatt och med den provisoriska skatteersättningen

i anledning av ortsavdragsreformen blir vårt redan tillräckligt

invecklade uppbördssystem enligt vad förbundet framhåller än ytterligare

komplicerat — en utveckling som synes vara mycket betänklig. Med undantag

för sammankopplingen av övergångsbidraget med straffskatten anser

förbundet dock att utredningsmännens förslag kan läggas till grund för

bestämmelser i ämnet.

Svenska stadsförbundet bar i likhet med svenska landskommunernas förbund

funnit sammankopplingen av övergångsbidragen med straffskatten

olycklig, eftersom straffskatten för den blivande storkommunen blir en

inkomstkälla, medan övergångsbidraget är ett statsbidrag till av kommunindelningsreformens

verkningar träffade enskilda kommunmedlemmar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har föreslagit, att övergångsbidragen skulle

fastställas till bestämda belopp, vilket i hög grad skulle förenkla förfarandet

vid de årliga utbetalningarna. Metoden med fasta övergångsbidrag hade

även den fördelen, att kommunerna på förhand visste vad de hade att räkna

med som bidrag. De behövde exempelvis icke riskera återbetalning av övergångsbidrag,

om skatteunderlaget skulle sjunka. Länsstyrelsen har i huvudsak

anfört följande.

Utredningsmännens tanke på exakt täckning för skatteförluster har närmare

utvecklats på så sätt, att övergångsbidraget borde ge storkommunen

exakt täckning för de skatteförluster, som betingats av den mot övergångsbidraget

svarande utdebiteringssänkningen inom kommundelen. Här må

emellertid göras den reflexionen, att de berörda skatteförlusterna icke torde

vara att hänföra till förluster i egentlig mening, vilka kommunerna haft anledning

att räkna med vid staternas uppgörande. Såsom utredningsmännen

framhållit blir nämligen vid stigande skatteunderlag det slutliga övergångsbidraget

»endast ett plus till avräkningslikviden».

Farhågorna för att frångå kravet på exakt täckning av storkommuns skatleförlust

genom utdebiteringssänkning i delkommun synas länsstyrelsen

överdrivna. Fastställandet av bidrag skall ju icke ske mekaniskt på basis

av föreliggande siffermaterial utan grundas på en skälighetsprövning och

en granskning av delkommunens förvaltning under treårsperioden 1948—

1950. Då vid prövningen lämnas stort utrymme åt rena skälighetssynpunkter

är det mycket som talar för att övergångsbidragen fastställas till bestämda

belopp. Denna metod förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t sam
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

39

tidigt med beslutet om övergångsbidrag bestämmer det belopp per skattekrona,

varmed utdebiteringen skulle minskas i delkommunen. Den utredning,

som är avsedd att förebringas i varje bidragsärende, torde ge möjlighet

att bedöma vilken utdebiteringssänkning, som skäligen svarar mot det

beviljade övergångsbidraget. Storkommunen behöver då icke befatta sig med

frågan om nedsättning av utdebiteringen inom den kommundel, för vilken

övergångsbidrag beviljats.

Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att utredningen ej närmare

berört frågan, huru övergångsbidragen borde beräknas i de fall, då en delkommun

under någon av de perioder, som skulle ligga till grund för beräkning

av utdebiteringshöj ningen, undergått förändring i fråga om ytvidd genom

inkorporering med stad o. d. Länsstyrelsen har ansett ett klarläggande

av frågan önskvärd och framhåller, att beräkningen i dylika fall borde avse

skatteförhållandena beträffande de områden, av vilka vederbörande kommun

vid kommunsammanslagningen består.

Länsstyrelsen har vidare ansett skäligt, att övergångsbidrag i vissa fall

medgåves jämväl vid indelningsändringar jämlikt 1919 års lag, vilka träda

i kraft den 1 januari 1952.

Den föreslagna lagen angående nedsättning av allmän kommunalskatt i

anledning av övergångsbidrag skall enligt utredningen gälla till och med

den 31 december 1956. Länsstyrelsen i Stockholms län har av uppbördstekniska

skäl funnit tidsbegränsningen för snäv och förordat att lagens giltighetstid

förlängdes med 11/s ä 2 år. Övergångsbidragen för år 1956 måste nämligen

beaktas vid utfärdande av debetsedlar å slutlig skatt för året. Dessa

debetsedlar upprättades ej förrän i slutet av år 1957, och eventuellt kvarstående

skatt erlades först påföljande år.

Kommunallagskommittén, som även yrkat på förlängning av lagens giltighetstid,

har därjämte framfört vissa önskemål beträffande lagens utformning.

Kommittén har anfört.

önskvärt vore, om lagens rubrik kunde ges ett uttrycksfullare innehåll

än vad den har enligt förslaget. För vinnande av närmare anslutning till

ordalydelsen i kommunallagarna torde vidare senare delen av huvudbestämmelsen

i förslaget böra avfattas sålunda: »— ---del av kommun, skall,

vid utgörande av allmän kommunalskatt som sägs i 69 § lagen den 6 juni

1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet och 64 § lagen samma dag

(nr 252) om kommunalstyrelse i stad, skattebetalare inom kommundelen

åtnjuta nedsättning i det till utdebitering bestämda beloppet med det belopp

för skattekrona, varmed övergångsbidraget utgår.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som räknat antalet ord i lagförslaget, har

kommit till resultatet, att lagtexten skulle bestå av 70 ord, sammanförda i

en enda mening. I anledning härav har länsstyrelsen uttalat, att lagen borde

erhålla en enklare och tydligare utformning.

Departementschefen. Utredningsmännens förslag rörande det administrativa

förfarandet och utbetalningen av övergångsbidragen har i huvudsak

icke mött några invändningar hos remissmyndigheterna, och jag kan i stort

sett tillstyrka förslaget.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

Den automatiska nedsättningen av delkommunens skatt med det belopp

för skattekrona, varmed Kungl. Maj :t beviljat övergångsbidrag, torde förutsätta

en provisorisk lag av kommunallags karaktär med det innehåll, som

utredningsmännen föreslagit. I viss anslutning till den av kommunallagskommittén

föreslagna omformuleringen förordar jag att i lagen angives, att

skattebetalare inom kommundel, vilken av Kungl. Maj :t tillerkänts övergångsbidrag,

skall vid utgörande av allmän kommunalskatt som sägs i 69 §

LIvL och 64 § LKS åtnjuta nedsättning i den av storkommunen beslutade

utdebiteringen med det belopp för skattekrona, varmed övergångsbidraget

utgår. Tiden för lagens giltighet torde med hänsyn till den föreslagna förlängningen

av avvecklingsperioden för övergångsbidragen och med beaktande

av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört böra utsträckas till den

31 december 1963.

Beviljandet av bidragen bör enligt min mening på sätt utredningsmännen

föreslagit ligga hos Kungl. Maj :t. Detta synes önskvärt med hänsyn till prövningens

karaktär av skälighetsprövning och dess samband i vissa fall med

beviljandet av skattelindringsbidrag. Med det antal kommuner inom varje

län, som enligt de föreslagna grunderna kunna erhålla bidrag, skulle en

decentralisering till länsstyrelserna av bidragsprövningen medföra både

ökade kostnader och större ojämnhet i prövningen.

Vad landskommunernas förbund och stadsförbundet anfört om sambandet

mellan straffskatt och övergångsbidrag bör enligt min mening föranleda,

att Kungl. Maj :t icke såsom utredningsmännen föreslagit skall äga slopa

eller nedsätta övergångsbidrag, där straffskatt kan komma i fråga. För delkommunens

invånare skulle visserligen en kvittning mellan straffskatt och

övergångsbidrag vara en riktig åtgärd, men därigenom skulle storkommunen

gå miste om den inkomst, som straffskatten är avsedd att utgöra. För

dylika fall bör i stället Kungl. Maj :t äga rätt att tillerkänna storkommunen

ett bidrag, vilket icke har karaktären av övergångsbidrag, men som totalt

sett ungefärligen motsvarar det belopp, som delkommunen eljest skulle ha

erhållit såsom övergångsbidrag. På grund av de förfaranden av delkommunen,

vilka sålunda beaktats i detta sammanhang, bör denna givetvis icke

härutöver kunna beläggas med straffskatt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i enkelhetens intresse förordat, att

övergångsbidraget skulle fastställas till visst totalbelopp i kronor, att utbetalas

till storkommunen, medan den däremot svarande nedsättningen i utdebiteringen

inom delkommunen skulle fastställas uppskattningsvis. En sådan

lösning, som icke skulle bereda storkommunen exakt täckning för de

genom utdebiteringssänkningen uteblivna skatteinkomsterna från delkommunen,

skulle enligt min mening betyda en försämring av förslaget.

Vad åtskilliga länsstyrelser anfört om behovet av en författningsmässigt

bestämd tidsfrist, inom vilken yttrande av storkommunens kommunalnämnd

rörande ansökning om bidrag skall ha inkommit till länsstyrelsen, finner

jag böra beaktas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

41

Däremot synes icke föreligga anledning att stadga skyldighet för delkommunen

att i ansökningen lämna uppgift om utdebiteringarna under åren

1940—1946, eftersom beräkningar rörande de på femårsmedeltalen grundade

övergångsbidragen verkställts inom länsstyrelserna vid avgivande av förslag

rörande kommunsammanslagningen inom länen och böra kunna utnyttjas.

Vidare torde man icke, såsom länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatt,

kunna begära av delkommunen, att den i sin ansökan själv skall söka beräkna

utgående övergångsbidrag.

Någon anledning att på sätt länsstyrelsen i Hallands län föreslagit utvidga

rätten till övergångsbidrag att utgå i samband med indelningsändringar även

enligt 1919 års lag föreligger enligt min mening icke.

I övrigt föranleder vad utredningsmännen föreslagit och anfört icke något

yttrande från min sida.

Vad slutligen angår kostnaderna för övergångsbidrag torde medel härför

böra på sätt i årets statsverksproposition under sjunde huvudtiteln (s. 80)

förutsatts anvisas under förslagsanslaget till Provisorisk skatteersättning

till kommunerna, m. m. Hemställan om medelsanvisning för detta ändamål

gör jag i annat sammanhang.

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag

till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i

anledning av kommunindelnings ref ormen,

dels ock godkänna i det föregående angivna ändrade

grunder för övergångsbidrag i anledning av kommunindelningsreformen

samt bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda

föreskrifter i ämnet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

4 ISiliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 62.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Bil. A.

Utredningsmännens förslag

till

förordning angående övergångsbidrag i anledning av

kommunindelningsreformen.

Kungl. Maj :t har, i anledning av riksdagens beslut, funnit gott förordna

som följer.

1 §•

För begränsning övergångsvis av sådan utdebiteringshöjning inom viss

kommundel, som föranletts av den jämlikt lagen den 21 juni 1946 (nr 315)

beslutade nya indelningen i borgerliga kommuner, må kunna under de villkor

och i den utsträckning här nedan stadgas efter prövning av Kungl. Maj :t

utgå statsbidrag (övergångsbidrag) av för ändamålet anvisade medel.

Beträffande verkan av Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag till nybildad

eller vidgad kommun stadgas i lagen denna dag om nedsättning av

allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag.

2 §•

För erhållande av övergångsbidrag förutsättes:

a) att den av indelningsändringen föranledda utdebiteringshöjningen för

viss kommundel beräknas överstiga 50 öre för skattekrona; samt

b) att medelutdebiteringen för åren 1948—50 för de kommuner (delkommuner)

tillhopa, vilka ingå i den nya kommunen, överstiger sex kronor för

skattekrona.

Den av indelningsändringen föranledda utdebiteringshöjningen för kommundel

beräknas utgöra skillnaden mellan nyssnämnda medelutdebitering

lör samtliga delkommuner och den efter enahanda grunder beräknade medelutdebiteringen

för den delkommun, som motsvarar ifrågavarande kommundel.

Vid beräkning av medelutdebiteringen skall hänsyn tagas till den borgerliga

kommunens utdebiteringsbehov. Härtill skall dock i förekommande

fall läggas utdebiteringsbehovet för skolväsendet, där detta handhafts av

den kyrkliga kommunen, ävensom skatteutjämningsunderstöd, som åtnjutits

av kommunen.

3 §•

Där granskningen av vederbörande delkommuns förvaltning ej till annat

föranleder, utgår efter Kungl. Maj :ts prövning övergångsbidrag för år 1952

enligt följande grunder, nämligen

a) i sådana fall, där delkommunens medelutdebitering överstiger 5 kronor

50 öre, med det belopp för skattekrona, varmed den enligt 2 § beräknade

utdebiteringshöjningen överstiger 50 öre; samt

b) i sådana fall, där delkommunens medelutdebitering icke överstiger 5

kronor 50 öre, med det belopp för skattekrona, varmed medelutdebiteringen

för samtliga delkommuner överstiger 6 kronor.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 62.

43

Övergångsbidrag må dock icke utgå med större belopp för skattekrona

än som skulle hava utgått, därest utdebiteringshöjningen i stället hade beräknats

med utgångspunkt från medelutdebiteringen för åren 1940—46

med bortseende från de år, då utdebiteringen varit högst och lägst, och övergångsbidraget

hade motsvarat den sålunda beräknade utdebiteringshöjningen

minskad med 50 öre för skattekrona.

4 §•

För år 1953 och följande år utgår övergångsbidrag med ett belopp, som

för varje år nedsättes i förhållande till bidraget för närmast föregående

år med 50 öre för skattekrona, dock lägst med femtedelen av bidragsbeloppet

för skattekrona.

5 §-

Det övergångsbidrag, som av Kungl. Maj :t beviljats för visst år, utgår

med föreskrivet belopp för skattekrona i förhållande till det skatteunderlag

inom kommundelen, efter vilket allmän kommunalskatt utbetalas för samma

år.

6 §•

Kungl. Maj :t äger jämka för kommun fastställt övergångsbidrag för visst

år i samband med beviljande av skattelindringsbidrag åt kommunen för

samma år.

7 §•

Ansökning om övergångsbidrag skall, ställd till Kungl. Maj :t, före den 1

juni 1951 av kommunalnämnden i delkommun insändas till den nya kommunens

kommunalnämnd (drätselkammare), som har att med eget yttrande

skyndsamt översända ansökningen till länsstyrelsen. I yttrandet skall angivas,

huruvida och i vad mån delkommunen under åren 1948—1950 eller

därefter må hava i syfte att undandraga sig kostnader, sjom bort gäldas genom

utdebitering i delkommunen, underlåtit att i erforderlig omfattning

verkställa utdebitering av allmän kommunalskatt, obehörigen förfogat över

sina tillgångar eller eljest vidtagit åtgärd av beskaffenhet att böra föranleda

nedsättning av övergångsbidrag.

8 §•

Ansökning om övergångsbidrag skall åtföljas av

a) delkommunens utgifts- och inkomststater för åren 1948—1950;

b) sammandrag över delkommunens räkenskaper för samma år; ävensom
c)

uppgift om delkommunens skatteunderlag jämlikt 1947—1949 års

taxeringar.

9 §■

Det åligger länsstyrelsen tillse, att ansökning åtföljes av erforderliga

handlingar och uppgifter, och att efter inhämtande av de upplysningar, som

ytterligare må vara behövliga, med eget utlåtande till Kungl. Maj:t insända

ansökningarna senast den 15 juli 1951. Till utlåtandet skola fogas uppgifter

för såväl sökande dclkommuncr som samtliga övriga delkommuner inom de

berörda nya kommunerna beträffande dessas utdebiteringsbehov för åren

1948—1950, sådant utdebiteringsbebovet, på sätt i 2 § tredje stycket sägs,

kan beräknas med ledning av redovisningsräkningarna för åren 1947—

1949.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj:ts proposition nr 62.

10 §.

Beviljat övergångsbidrag skall genom länsstyrelsen utbetalas till den nya

kommunen samtidigt med utbetalning av denna tillkommande allmän kommunalskatt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

517115. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:114 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att möjliggöra prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd frå a1 i texten
  2. Rskr. 1951:119 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av över gång a1 i texten
  3. SU 1951:66 Utlåtande i anledning av Kungi. Maj. ts proposition angående förslag till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag m. m., s. 1 i texten