Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m

1951-02-23 · 90 sidor, varav 88 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 88 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:72, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72.

1

Nr 72.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester, m. m.; given Stockholms slott den 23 februari

1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester;

samt

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete.

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås sådan ändring i lagen om semester, att semestern

skall för varje månad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar, utgå med U/s

dag i stället för såsom för närvarande en dag, d. v. s. att den lagstadgade

semesterns längd skall ökas från två till tre veckor om året. Såsom en

följd härav föreslås, att den särskilda semesterlönen för de okontrollerade

arbetstagarna ökas från 4 till 6 procent av vederbörandes arbetsinkomst.

Den gällande regeln att semestern skall utgå i ett sammanhang, såvida

ej parterna komma överens om annat, föreslås bibehållen, men arbetsgivaren

föreslås skola äga rätt att, när den intjänade semestern överstiger tolv

dagar, förlägga semestern till två skilda perioder, av vilka den ena skall

utgöra tolv dagar. Den nytillkommande tredje semesterveckan skall således

kunna förläggas till en särskild period, skild från semestern i övrigt.

Den för jordbruket med binäringar gällande särregleringen i fråga om

semesterns förläggning föreslås upphävd; jordbruksarbetarna föreslås i enlighet

härmed skola äga utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits

för övriga arbetstagare.

Lagen om semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete — särskilda semesterlagen — föreslås ersatt av en ny

1-—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 72.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

motsvarande lag gällande enbart för arbetstagare, som i arbetet utsättas

för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Dessa arbetstagare

föreslås skola bibehålla sina nuvarande semesterförmåner. Övriga

arbetstagare, som nu äro att hänföra under särskilda semesterlagen, föreslås

i fortsättningen skola utfå sin semester enligt de grunder, som angivas

i allmänna semesterlagen.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om

semester1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

7 §

Semester utgår med en dag för

varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst sexton dagar, och med

ytterligare en halv dag för varje sådan

månad, därest arbetstagaren vid

månadens ingång ej fyllt aderton år.

Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern

utgå med närmast högre

antal dagar.

Med dag----—- -----

Dag, under--— —------

Om förlängd semester för vissa

arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete stadgas i särskild

lag.

(Föreslagen lydelse:)

Semester utgår med en och en halv

dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst sexton dagar.

Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall

semestern utgå med närmast högre

antal dagar.

till godo.

— sådan dag.

Om förlängd semester för vissa

arbetstagare med hälsofarligt arbete

stadgas i särskild lag.

1 Senaste lydelse av 7, 12 och 18 §§ se SFS 1946:336.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

12 §.

Arbetsgivaren äger-----

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren.

överstiger semestertiden

tolv dagar, och är rätten till sådan

längre semester grundad på att arbetstagaren

vid semesterrättens förvärvande

ej fyllt aderton år, må dock

semestern förläggas till två skilda

perioder, av vilka den ena utgör

minst tolv dagar.

Vad i andra stycket föreskrivits

skall, i vad avser semestertid utöver

sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare

vid jordbruket jämte därtill

hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde

i lanthushåll, såframt arbetstagaren

vid tiden för semesterns början

fyllt aderton år.

Semester för---— ---—

----arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren.

överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern förläggas

till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

— — svensk hamn.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare,

som avses i 4 §, utgör fyra procent

av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren under

de kalenderkvartal eller däremot enligt

17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön

föreligger, samt ytterligare

två procent av arbetsinkomsten för

kvartal eller period, vid vars ingång

arbetstagaren ej fyllt aderton år.

Beträffande arbetstagare---

Semesterlönen skall — —--— —

Semesterlönen för arbetstagare,

som avses i 4 §, utgör sex procent

av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren under

de kalenderkvartal eller däremot enligt

17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön

föreligger.

— — motsvarande tillämpning.

----- dess utgång.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951, från och med vilken dag sådan

ökad semesterrätt som avses i lagen

kan förvärvas.

Vad i 12 § andra stycket andra

punkten ifrågavarande lag är stadgat

skall icke tillämpas med avseende å

arbetstagare, som enligt avtal, gällande

för viss vid lagens ikraftträdande

ännu icke tilländalupen tid,

är berättigad till längre semester än

tolv dagar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:)

Nr 337.

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete;

given Stockholms slott den 29 juni

1946.

1 §■

Semester, vartill rätt förvärvats

enligt lagen om semester, skall i den

omfattning som i denna lag sågs utgå

med ett förhöjt antal semesterdagar,

därest arbetstagaren under kvalifikationsåret

utfört

1) arbete under jord i gruva eller

stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens

lån,

3) arbete, förlagt så att minst fyra

timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan

6,

A) arbete, däri arbetstagaren under

minst fyra timmar av arbetstiden

för dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts

för röntgenstrålning eller strålning

frän radioaktivt ämne.

2 §.

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagare

för arbetsgivarens räkning å

minst sexton dagar utfört i denna

lag avsett arbete, utgår semestern

med en och en halv dag om arbetet

är sådant, som omförmäles i 1 § under

samt med tre dagar om

arbetet är sådant, som omförmäles

(Föreslagen lydelse:)

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Semester, vartill rätt förvärvats

enligt lagen om semester, skall utgå

med tre dagar för varje kalendermånad

av kvalifikationsåret, under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning å minst sexton dagar utfört

arbete, däri arbetstagaren utsatts för

röntgenstrålning eller strålning från

radioaktivt ämne.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:)

i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen

av semesterns längd brutet

dagantal, skall semestern utgå med

närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som utgår

enligt första stycket, skola bestämmelserna

i 7 § andra och tredje

styckena lagen om semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall

iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren

åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt

antal semesterdagar endast därest

han omedelbart före och efter semestern

utfört sådant arbete, som berättigar

honom till dylik förhöjning,

samt

2) att dag, varunder arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet

av anledning, varom förmäles i 7 §

andra stycket b)—d) lagen om semester,

icke må räknas arbetstagaren

till godo för erhållande av förhöjt

antal semesterdagar, därest sådant

arbete, som berättigar arbetstagaren

till dylik förhöjning, uppenbarligen

icke kunnat beredas honom

å sådan dag.

3 §■

På begäran av domstol eller den,

vars rätt därav beröres, åligger det

arbetsrådet att avgöra, huruvida visst

arbete är sådant, som avses i denna

lag.

Är mål, som handlägges vid domstol,

beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta

frågan till arbetsrådet, när

part sådant äskar eller domstolen

(Föreslagen lydelse:)

Med avseende å semester, som utgår

enligt första stycket, skola bestämmelserna

i 7 § andra och tredje

styckena lagen om semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall

iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren

åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt

antal semesterdagar endast därest

han omedelbart före och efter semestern

utfört arbete, som avses i denna

lag, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet

av anledning, varom förmäles i 7 §

andra stycket b)—d) lagen om semester,

icke må räknas arbetstagaren

till godo för erhållande av förhöjt

antal semesterdagar, därest arbete,

som avses i denna lag, uppenbarligen

icke kunnat beredas honom

å sådan dag.

2 §.

På begäran av domstol eller den,

vars rätt därav beröres, åligger det

arbetarskyddsstyrelsen att avgöra,

huruvida visst arbete är sådant, som

avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol,

beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta

frågan till arbetarskyddsstyrelsen,

när part sådant äskar eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:)

finner det nödigt; och må slutligt utslag

av domstolen ej meddelas, förrän

arbetsrådets beslut kommit domstolen

tillhanda.

^ §■

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Utan hinder av vad i 12 § nämnda

lag är föreskrivet om att semestern

skall utgå i ett sammanhang må

dock, såframt arbetsrådet så medgivit

på grund av att sammanhängande

semester skulle medföra avsevärd

olägenhet för företags drift, semestern

förläggas till två skilda perioder,

av vilka den ena utgör minst

tolv dagar.

(Föreslagen lydelse:)

domstolen finner det nödigt; och må

dom ej meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelsens

beslut kommit domstolen

tillhanda.

3 §.

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Vad i 12 § andra stycket andra

punkten nämnda lag är föreskrivet

om att semestern må förläggas till

två skilda perioder skall dock icke

gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen

så medgivit. Medgivande som

nu sagts må lämnas, därest sammanhängande

semester skulle medföra

avsevärd olägenhet för företags drift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1951, från och med vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen

den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd

semester för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete.

Arbetstagare, som den 1 juli 1951

förvärvat semesterrätt enligt den

äldre lagen, skall, i den mån han icke

då åtnjutit honom enligt nämnda lag

tillkommande förmån, äga åtnjuta

semesterförmån enligt föreskrifterna

i den nya lagen, om hans arbete varit

sådant som avses i 1 § under 5) äldre

lagen, och eljest enligt bestämmelserna

i lagen om semester.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstadgad treveckor

ssemester samt anför.

Inledning.

Arbetstidsutredningen1 — som tillsatts den 15 mars 1947 för att verkställa

en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen — erhöll den 28 april

1948 i uppdrag att även utreda frågan om en utökning av den lagstadgade

semesterns längd. För att beaktas i samband med detta uppdrag överlämnades

sedermera till arbetstidsutredningen ett av särskilda sakkunniga,

helgdagssakkunniga, den 17 april 1947 avgivet betänkande med förslag till

ändrad ordning beträffande vissa helgdagar (SOU 1947: 27) jämte däröver

avgivna yttranden.

Uppdraget har nu fullgjorts av arbetstidsutredningen, som i betänkande

den 1 september 1950 (SOU 1950: 32) föreslår, att den lagstadgade semestertiden

ökas från 12 till 18 dagar för år. Den gällande regeln att semestern

skall utgå i ett sammanhang, såvida ej parterna komma överens om annat,

föreslås bibehållen, men arbetsgivaren medgives rätt att även utan dylik

överenskommelse förlägga den nytillkommande tredje semesterveckan till

en särskild period, skild från semestern i övrigt. I den för jordbruket med

binäringar nu gällande särregleringen i fråga om semesterns förläggning

föreslås den ändringen, att den lagstadgade sammanhängande semesterperioden

ökas från 6 till 9 dagar. Lagändringarna föreslås skola träda i

kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag arbetstagarna skola kunna

kvalificera sig för den längre semestern.

1 Utredningen består av häradshövdingen Ove Hesselgren, ordförande, ombudsmannen i

Svenska industritjänstemannaförbundet Harald Adamsson, ledamöterna av riksdagens andra

kammare fru Elsa Johansson, Norrköping, och Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järnbruksförbundet

Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Svenska metallindustriarbetareförbundet

Edvard Vilhelmsson.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Arbetstidsutredningen förordar vidare, alt frågan om en kalenderreform

snarast prövas. Enligt utredningens uppfattning bör denna reform innebära,

att Marie bebådelsedag överföres till de rörliga helgdagarna och firas

på en söndag, att en ny helgdag förlägges till lördagen före alihelgonasöndagen

samt att midsommardagen alltid förlägges till en lördag.

över arbetstidsutredningens betänkande ha yttranden avgivits av statskontoret,

kommerskollegium — som i ärendet hört handelskamrarna och

Sveriges industriförbund — socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantbruksakademien, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetar skyddsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statens avtalsnämnd, arbetsdomstolens ordförande, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands

län, fullmäktige i riksbanken, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges allmänna exportförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,

Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Bankernas förhandlingsorganisation,

Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

—- som inhämtat yttranden från Målarmästarnas riksförening

i Sverige, Skräddarmästarnas riksförbund, Sveriges smidesverkstäders riksförbund

och Sveriges urmakareförbund — Svensk industriförening, Sveriges

redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Kanalflottans rederiförening,

Landsorganisationen i Sverige — som hört ett stort antal av de till landsorganisationen

anslutna fackförbunden — Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska turistföreningen, Reso — folkrörelsernas rese- och semesterorganisation

— samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Remissinstanserna äro så gott som undantagslöst ense om det önskvärda

i och för sig att i vårt land införa en allmän semester om tre veckor. Däremot

äro meningarna i hög grad delade om huruvida treveckorssemestern

bör lagfästas nu och om reformen bör genomföras i rådande läge. Likaså ha

i remissyttrandena framkommit olika uppfattningar om hur semestern

skall förläggas.

För egen del anser jag, att arbetstidsutredningens förslag om allmän

semester av tre veckor bör, såsom utredningen föreslagit, genomföras från

och med den 1 juli 1951. Detta innebär, att för huvudparten av de helårsanställda

arbetstagare, vilka beröras av semesterlagen — d. v. s. för dem som

utfå semestern i efterskott — semestern under år 1952 kommer att uppgå

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

till 15 dagar för att från och med år 1953 utgå i sin fulla längd. Jag biträder

även utredningens förslag i fråga om semesterns förläggning utom

såtillvida, att jag anser skillnaden i detta hänseende mellan jordbruksarbetarna

och övriga arbetstagare böra utjämnas. Arbetstagarna inom jordbruket

böra sålunda ha lagstadgad rätt att få semestern utlagd på samma

sätt som övriga arbetstagargrupper.

Jag anhåller nu att få upptaga förslaget om lagstadgad treveekorssemester

till behandling. Frågan om en kalenderreform torde framdeles få anmälas

av chefen för justitiedepartementet.

Gällande bestämmelser.

Allmänna semesterlagen.

Enligt lagen den 29 juni 1915 om semester (nr 420; ändr. 336/1946) äger

arbetstagare på grund av det arbete, som han under ett år (kvalifikationsår)

utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla ledighet med

bibehållen lön. Semestern skall utgå under året närmast efter kvalifikationsåret;

dock må efter överenskommelse semestern helt eller delvis åtnjutas

tidigare.

I fråga om semesterns längd gäller att semester utgår med en dag för

varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar, och med ytterligare

Va dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång ej

fyllt 18 år. Uppstår vid beräkningen av semesterns längd brutet dagantal,

skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning a) åtnjutit semester, b) varit oförmögen till

arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom,

som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, c) i samband

med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån

bortovaron icke överstigit 12 veckor, eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslaged

eller med stöd därav föreskriven militärövning om högst 60

dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring,

dock att av tid för militärövning högst 60 dagar under varje kvalifikationsår

må räknas arbetstagaren till godo. Dag, under vilken arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet av anledning, som angivits under

b)—d), skall dock icke jämställas med dag å vilken arbete utförts, därest

arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å sådan dag.

Av det anförda framgår, att en vuxen arbetstagare, som har fortlöpande

arbete under hela kvalifikationsåret, har rätt till en årlig semester av 12

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

dagar. För arbetstagare, som intjänat sin semester innan han fyllt 18 år,

uppgår den lagstadgade semestern till 18 dagar. I syfte att ge arbetstagarna

rätt till i förra fallet minst två och i senare fallet minst tre veckors ledighet

har i lagen föreskrivits, att söndagar icke skola inräknas i semestern.

Ej heller inräknas däri helgdagar, såframt semestern utgår med mindre

antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester

bör dock såvitt möjligt förläggas till sommartid, om arbetstagaren

ej begär annat. Vidare gäller att semestern icke utan arbetstagarens medgivande

får förläggas till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som

enligt vad förut anförts skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke parterna komma

överens om annat. I vissa fall äger emellertid arbetsgivaren rätt att utan

arbetstagarens medgivande dela semestern. Rätt härtill föreligger, om semestertiden

överstiger 12 dagar och rätten till längre semester är grundad

på att arbetstagaren vid semesterrättens förvärvande ej fyllt 18 år. I sådant

fall får semestern förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena skall

utgöra minst 12 dagar. Rätt för arbetsgivaren att dela semestern föreligger

vidare i vad avser semestertid utöver sex dagar beträffande arbetstagare

vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt

beträffande hembiträden i lanthushåll, såframt arbetstagaren vid tiden för

semesterns början fyllt 18 år. Dylik överskjutande semestertid äger arbetsgivaren

dela upp på sätt han finner lämpligt.

Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden

belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära

lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under

de dagar av kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen, som

utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidsersättning).

Vid beräkning av lön under semestern skall hänsyn ej heller

tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra

ersättning för särskilda kostnader.

Från semesterlagens huvudregel om rätt till ledighet med bibehållen lön

gäller det undantaget att arbetstagare, som utföra arbetet i sina hem eller

eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, icke äro berättigade till semesterledighet

utan endast till en kontant semesterförmån, i lagen betecknad

såsom särskild semesterlön. För hithörande arbetstagare, de s. k. okontrollerade

arbetstagarna, skall semesterlön utgå för varje kalenderkvartal av

kvalifikationsåret, varunder vederbörandes arbetsinkomst hos arbetsgivaren

uppgår till belopp motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga

dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga, under en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

arbetstid av åtta timmar. Den särskilda semesterlönen utgör 4 procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de

kalenderkvartal av kvalifikationsåret, för vilka rätt till semesterlön föreligger.

Arbetstagare, som ej fyllt 18 år, äger rätt till särskild semesterlön

med 6 procent.

Lämnar arbetstagaren sin anställning innan han åtnjutit den semester

eller den särskilda semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt lagen, äger

han åtnjuta ersättning därför (semesterersättning). Semesterersättningen

beräknas principiellt enligt samma grunder som semesterlönen.

Särskilda semesterlagen.

Lagen den 29 juni 19^6 om förlängd semester för vissa arbetstagare med

särskilt pressande eller hälsofarligt arbete (nr 337) är konstruerad i direkt

anknytning till allmänna semesterlagen. Den stadgar, att semester, vartill

rätt förvärvats enligt allmänna semesterlagen, skall för vissa särskilt angivna

arbetstagare utgå med ett förhöjt antal semesterdagar. Rätt till förlängd

semester föreligger för arbetstagare, som under kvalifikationsåret

utfört 1) arbete under jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord

i Norrbottens län, 3) arbete, förlagt så att minst 4 timmar av arbetstiden för

dygn infallit mellan klockan 22 och 6, 4) arbete, däri arbetstagaren under

minst fyra timmar av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare

för arbetsgivares räkning å minst 16 dagar utfört sådant arbete som nyss

nämnts, utgår semestern med en och en halv dag om arbetet är sådant, som

omförmäles i punkterna 1)—4), samt med tre dagar om arbetet är sådant

som angives i punkt 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns längd brutet

dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

I fråga om tid, som vid semesterns bestämmande skall betraktas såsom

arbetad tid, gälla samma bestämmelser som i allmänna semesterlagen. Dock

gäller att dag, varunder arbetstagare åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar, endast därest han

omedelbart före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar

honom till förlängd semester.

Av det anförda framgår att arbetstagare, som fortlöpande under året utfört

arbete som förut sagts i punkterna D—4), har laglig rätt till en årlig

semesterledighet av 18 dagar. Har han utfört arbete som nämnts i punkt 5),

är under samma förutsättning den lagliga semestertiden 36 dagar.

Semester enligt särskilda semesterlagen skall på samma sätt som stadgas

i allmänna semesterlagen utgå i ett sammanhang. Därest arbetarskyddsstyrelsen

så medgivit på grund av att sammanhängande semester

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

skulle medföra avsevärd olägenhet för företags drift, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12

dagar.

Kollektivavtalsbestämmelser.

För det övervägande antalet arbetstagare, som ha sina anställningsvillkor

reglerade i kollektivavtal, gälla semesterlagens bestämmelser om semestertidens

längd. Inom vissa viktigare avtalsområden förekommer

det dock, att arbetstagare avtalsenligt tillförsäkrats längre semester än två

veckor.

Inom den egentliga industrien är det sålunda vanligt, att tjänstemännen ha

bättre semesterförmåner än vad lagen medger. Arbetarna ha däremot endast

i undantagsfall mer än två veckors semester. Bland arbetargrupper, som ha

sådan längre semester, kunna nämnas typografer och tobaksarbetare. Vid

tidningsföretagens tryckerier, bokbinderier och grafiska anstalter utgör semestern

tre veckor för arbetare med minst ett års yrkesvana. Arbetarna vid

Svenska tobaksmonopolets anläggningar erhålla l1/* semesterdag för varje

arbetad månad under kvalifikationsåret.

Enligt verkstadsavtalet är semestertidens längd för industritjänstemän

och arbetsledare avvägd efter ålder och lön. Yngre tjänstemän ävensom

andra lågt avlönade erhålla semester enligt lag. För övriga varierar antalet

semesterdagar mellan lägst 15 och högst 21 dagar.

Längre semester än två veckor är tämligen vanlig inom kommunikationsverken.

De kollektivavtalsanställda vid posten liksom telegraf- och telefonarbetarna

m. fl. erhålla sålunda från och med det år vederbörande uppnår

sex tjänstgöringsår l1/» semesterdag för varje arbetad månad. Från och med

det år arbetaren varit anställd i 12 år samt fyller 35 år utgör semestern l1/2

dag per kvalifikationsmånad. I detta sammanhang kan nämnas att i stort

sett likartade bestämmelser gälla för försvarsverkens civilarbetare samt

andra statsanställda, som ha arbetsvillkoren reglerade i kollektivavtal.

Ordinarie linjepersonal vid de enskilda järnvägarna åtnjuter avtalsenligt

15 ledighetsdagar per år. Efter 40 års ålder ökar antalet till 20 och efter 50

till 23 dagar. Ordinarie tjänstemän ha 20 samt efter 10 års anställning 30

semesterdagar. För båda grupperna utgår dessutom visst antal ledighetsdagar

med delvis bibehållen lön.

Vid handelsflottan ha stewarter och radiotelegrafister, som varit anställda

ett år hos samma företag, 15 dagars semester. Sedan befattningshavaren

uppnått 40 års ålder utgå — under förutsättning att han varit anställd i

10 år hos samma företag — 21 semesterdagar. Maskinchefer, överstyrmän

och förste styrmän erhålla dock redan efter ett års anställning 21 samt

efter 10 år 30 dagar.

Handels- och lantbrukstjänstemän, flygbefäl, anställda inom bank- och •

försäkringsverksamhet, tjänstemän vid hotell och restauranger, tandskö
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

terskor, journalister, tryckeriföreståndare m. fl. smärre grupper ha i viss

utsträckning längre semester än vad lagen anger.

Enligt överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunalarbetareförbundet avseende arbetare vid städernas industriella

verk, allmänna arbeten, trafikföretag in. m. utgår efter fem anställningsår

15 dagars semester. Efter 15 års anställning ökar denna till 18 dagar. Skiftoch

nattarbetare äro, under vissa förutsättningar, tillerkända längre semester.

Vid städernas sjukhus, vårdhem och anstalter utgör semestern 21

kalenderdagar. Efter en anställningstid av fem år är den 26 och efter 15

år 30 kalenderdagar per år. För städernas ordinarie befattningshavare utgår

semester med hänsyn till ålder och löneklass med lägst 18 och högst 32

vardagar per år.

Enligt överenskommelse mellan Landstingens centrala lönenämnd och

Svenska kommunalarbetareförbundet utgör semestern 21 kalenderdagar.

Efter fem anställningsår ökar den till 26 och efter 15 till 30 kalenderdagar.

Slutligen kan nämnas att de statsanställda, som ha sina anställningsförhållanden

reglerade i allmänna avlöningsreglementet, erhålla semester

efter ålder och löneklass. Semestertidens längd varierar här mellan 20 och

45 kalenderdagar per år.

I fråga om semesterns förläggning innehålla kollektivavtalen

i regel föreskrifter, som i ett eller annat avseende begränsa arbetsgivarens

bestämmanderätt. Sålunda finnas i de flesta avtal bestämmelser om den

tidsperiod, varunder semestern skall utgå. I en del avtal är semesterns förläggning

beroende av om ledigheten utgår i samband med driftsinställelse

eller icke. Så är exempelvis fallet i riksavtalet för den mekaniska verkstadsindustrien.

I detta stadgas nämligen att vid verkstad, där uppehåll i driften

göres för semester, denna skall förläggas till månaderna maj—september.

I riksavtalen för pappersmasse- och sågverksindustrien föreskrives att, då

en arbetsgivare finner sig kunna inställa driften för gemensamhetssemester,

sådan driftsinställelse skall förläggas till tiden 1 maj—30 september.

Om icke gemensam semester kan beredas de anställda, skall lokalt kunna

träffas överenskommelse om semesterns delning. Vid sådan delning skall

den ena perioden omfatta minst sex dagar och utges i samband med driftsinställelse.

Den del av året till vilken semestern skall förläggas varierar högst betydligt.

Vanligast är dock tiden 1 maj—30 september. Men det förekommer,

att denna tidrymd är betydligt kortare. Som exempel kan nämnas

att inom textilindustrien semestern skall förläggas under tiden juli—augusti.

Arbetsgivarna ha dessutom utfäst sig att om möjligt undvika att förlägga

semestern till tid efter den 15 augusti. Å andra sidan förekommer det åven,

att semestertiden utsträckts över större del av året. Sålunda skall enligt

avtal för byggnadsfacken semestern förläggas till tiden april—oktober.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

Utländsk lagstiftning.

Beträffande den utländska lagstiftningen angående semester hänvisas till

arbetstidsutredningens betänkande s. 18—23. Här må blott påpekas att

Norge f. n. synes vara det enda europeiska land, som har allmän lagstadgad

semester om tre veckor.

Arbetstidsutredningens undersökningar.

Undersökningarnas planläggning.

För att få material till bedömning av frågan hur näringslivet och olika

former av samhällelig verksamhet skulle komma att påverkas av en förlängning

av semestertiden med en vecka har utredningen vänt sig till ett

antal större för olika områden representativa arbetsgivarorganisationer

ävensom till vissa företag med begäran om ett uttalande rörande de sannolika

verkningarna av treveckorssemester inom vederbörandes område.

I anledning härav har Svenska arbetsgivareföreningen —■ till vilken utredningens

hemställan bl. a. riktats — infordrat yttranden från flertalet av

de till föreningen anslutna arbetsgivarsammanslutningarna. Vidare har arbetsgivareföreningen

uppdragit åt Industriens utredningsinstitut att verkställa

en undersökning rörande det produktionsbortfall och den prisstegring,

som för industriens vidkommande kunde beräknas bli följden av en utökning

av semestern från 12 till 18 dagar. Med eget utlåtande har arbetsgivareföreningen

härefter till utredningen överlämnat såväl de av föreningen

infordrade yttrandena som institutets undersökning i saken.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har till utredningen

inkommit med eget yttrande samt yttranden från vederbörande underorganisationer.

Kooperativa förbundet har överlämnat, förutom ett av förbundet

avgivet utlåtande, infordrade yttranden från ett antal till förbundet

hörande industriföretag ävensom från en del konsumtionsföreningar.

Nämnas må vidare bl. a. att Svenska stadsförbundet tillställt utredningen

av stadsförbundet inhämtade uppgifter i saken från de 30 största

städerna.

Sedan det från arbetsgivarsidan sålunda förebragta materialet inkommit

till utredningen, har detta överlämnats till Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation för yttrande från såväl nämnda huvudorganisationer

som deras underorganisationer.

På begäran av utredningen har vidare Sveriges allmänna exportförening

— efter att ha fått taga del av det väsentligaste av det material avseende

exportindustriens problem, som inkommit till utredningen, ävensom de av

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation avgivna yttrandena

— till utredningen uttalat sig rörande de sannolika verkningarna i

kommersiellt hänseende av en förlängning av semestern från två till tre

veckor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Slutligen har utredningen ansett sig böra bereda arbetstagarna själva

tillfälle att uttala sig i saken. För den skull har utredningen under medverkan

av Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation

tillställt ett antal till nämnda organisationer anslutna arbetstagare ett formulär,

vari frågats, på vad sätt semestern tillbringats år 1949, d. v. s. om

vederbörande det året under semestern besökt släktingar eller bekanta,

vistats på pensionat eller annan semesteranläggning etc. Vidare ha arbetstagarna

fått uttala sig om huruvida de önskade erhålla tre veckors semester

odelad eller delad i perioder samt i senare fallet vilket av olika angivna

sätt för delningen som vore att föredraga.

Verkningarna av allmän treveckorssemester.

I den av Industriens utredningsinstitut i det föregående berörda, på uppdrag

av Svenska arbetsgivareföreningen verkställda undersökningen — för

vilken närmare redogöres å s. 2—10 i bilaga 1 till betänkandet — framhålles,

att verkningarna av en till tre veckor förlängd semester bli beroende

av den driftsorganisation, som uppehälles under de tillkommande semesterdagarna,

d. v. s. av det sätt varpå företagen förlägga den tredje semesterveckan.

Vid sina beräkningar utgår institutet från att företagen få full frihet

i fråga om denna semesterveckas förläggning.

Endast i fråga om vissa bryggeriföretag är det enligt institutets mening

troligt, att driften skall utan övertid och utan anlitande av semestervikarier

kunna upprätthållas i oförändrad omfattning, trots att driften f. n. icke är

nedlagd under sådan tid, att den tredje semesterveckan skulle kunna inplaceras.

Vid de företag inom bl. a. textil-, konfektions- och skoindustrierna, där

det f. n. är vanligt att driften normalt ligger nere under minst tre veckor

om året, räknar institutet icke med någon produktionsminskning under

förutsättning att den tredje semesterveckan finge placeras till stopptiden.

Den enda mätbara kostnadsförändringen skulle här utgöras av semesterlön

för sex dagar, motsvarande en ökning av lönekostnaderna med omkring

2l/t procent.

För en förhållandevis stor grupp av företag anser institutet, att driften

skall kunna upprätthållas i samma omfattning som tidigare antingen

genom en utökning av den fasta personalen eller genom anlitande av

semestervikarier. Till denna grupp höra främst den kontinuerliga treskiftsindustrien

och vissa serviceindustrier, bland dem trafikföretag. Icke

heller i detta fall skulle något produktionsbortfall uppstå, men följden av

reformen skulle bli en stegring av lönekostnaderna med omkring 21/a

procent.

I övriga fall räknar institutet med en viss nedgång av produktionen.

Kunde man under semestertiden upprätthålla driften i begränsad omfatt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

ning genom att anlita vikarier, skulle produktionsbortfallet bli mellan 0

och 2 procent, samtidigt som lönekostnaderna skulle stiga med mellan

2Va och 0 procent. Upprätthölles driften åter i begränsad omfattning utan

anlitande av övertid eller semestervikarier, skulle produktionsbortfallet bli

omkring 2 procent, medan kostnaderna absolut sett skulle stanna vid en

obetydlighet.

Mycket stora grupper företag — bland dem järn- och pappersbruk,

massafabriker, företag inom verkstadsindustrien samt textil- och konfektionsindustrien

— antagas komma att inställa driften helt under de sex

tillkommande semesterdagarna. I dessa fall beräknar institutet produktionsbortfallet

till omkring 2 procent, därest de sex semesterdagarna tagas

1 en följd, och till ungefär 1,5 procent, om semesterdagarna förläggas till

lördagar. Stegringen i lönekostnaderna beräknas i förra fallet bli obetydlig

och i senare fallet omkring 3/4 procent.

Institutet framhåller emellertid, att vid bedömande av de angivna talen

hänsyn måste tagas till att åtskilliga icke mätbara faktorer utöva inflytande

i ena eller andra riktningen. De angivna procenttalen vore därför

approximativa och hade huvudsakligen teoretiskt intresse; de visade dock

fullt tydligt tendenserna vid val av olika driftsformer under semesterns

uttagande. Vidare erinrar institutet om att enligt uttalanden av företag,

som brukat anlita semestervikarier, kassationsprocenten av företagens produkter

torde bli avsevärt högre än för närvarande, att produktkvaliteterna

torde sjunka, att olycksfallsfrekvensen torde stiga samt, kanske framför

allt, att den ovana personalen komme att föranleda en onödigt hög förslitning

av kapitalutrustningen. Behovet av bostäder åt de arbetstagare, som

eventuellt kunde anskaffas, skulle draga ytterligare kostnader för företagen.

Den av en semesterförlängning förorsakade direkta kostnadsfördyringen

vid företagen torde även ge upphov till kedjeverkningar inom den

del av den svenska industrien, som förädlade svenska råvaror och halvfabrikat.

Omfattningen av dessa kedjereaktioner kunde emellertid svårligen

bedömas på basis av det insamlade materialet; och de totala verkningarna

av införandet av allmän treveckorssemester torde på grund av

näringslivets inneboende dynamik icke kunna fastställas vare sig före eller

efter en semesterförlängning.

Svenska arbetsgivareföreningen understryker i sitt yttrande — som återfinnes

å s. 10—13 i bilaga 1 till betänkandet — att avsikten med institutets

beräkningar endast vore att illustrera tendensen till den produktionsminskning

resp. kostnadsökning, som skulle bli följden av treveckorssemester.

De angivna värdena finge icke uppfattas som svarande mot verkliga

förhållandet annat än i specialfall. Värdena vore visserligen korrekta

under de gjorda förutsättningarna, men dessa vore -—■ speciellt vad gällde

tillgången på semestervikarier och dessas prestationsförmåga — föga verklighctsbetonade.

De av institutet för teoretiska fall angivna värdena på

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 72.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

produktionsminskning resp. kostnadsökning torde i flertalet praktiska fall

komma att väsentligt överskridas. Vad man därför framför allt kunde

utläsa vore att en semesterförlängning i vissa fall huvudsakligen förorsakade

en produktionsminskning och i det närmaste ingen kostnadsökning,

medan i andra fall produktionen i stort sett kunde upprätthållas men då

till höjda kostnader. Mellan dessa ytterlighetsfall förekomme sedan mellanformer,

där en mindre produktionsminskning kombinerades med en mindre

kostnadsökning. Det borde observeras, att med kostnad avsåges företagets

totalkostnad och ej kostnaden per framställd enhet, vilken i praktiskt taget

samtliga fall komme att stiga.

Föreningen anför vidare:

När i olika sammanhang talats om att viss produktionsminskning respektive

kostnadsökning kommer till stånd, har bortsetts från de verkningar,

som härröra från den inom näringslivet ständigt pågående rationaliseringen.

Denna motverkar givetvis produktionsminskningen respektive kostnadsökningen

och kommer på kortare eller längre tid med största sannolikhet

att helt kompensera dessa verkningar. Det synes klart, att man vid en

teoretisk diskussion bör eliminera dessa indirekta verkningar ur resonemanget,

ehuru detta givetvis icke är möjligt i det konkreta fallet. Av det

anförda följer, att det är felaktigt att påstå, att man inom viss tid tagit igen

det produktionsbortfall, som förorsakats av semesterns förlängning. Man

bör naturligtvis vid bedömandet av semesterförlängningens inverkan på

samhällsekonomien i varje tidsögonblick jämföra den produktion, som uppnås

efter införandet av tre veckors semester, med den produktion, som

kan beräknas ha blivit resultatet, om någon förlängning av semestern icke

ägt rum. Om jämförelsen utföres på detta i princip riktiga sätt, förefaller

det sannolikt, att man för överskådlig tid framåt måste räkna med att produktionen

blir mindre om tre veckors semester införes än i motsatt fall.

Huruvida skillnaden mellan å ena sidan den materiella standarden efter

genomförd tre veckors semester och å andra sidan den materiella standarden

vid bibehållen semesterlängd för framtiden skall tänkas bliva lika med

den sänkning, som sker i det ögonblick förändringen vidtages, eller om en

minskning respektive ökning kommer att äga rum, är omöjligt att avgöra.

En minskning skulle kunna tänkas ske, om den ökade semestern direkt förorsakade

en höjd arbetsinsats, antingen i form av ett ökat arbetstempo

eller en minskad frånvaro från arbetsplatsen eller bådadera, eller om rationaliseringar

företogos, vilka vore en direkt följd av semesterförlängningen,

och som alltså eljest icke skulle ha kommit till stånd. En ökning av skillnaden

kan å andra sidan tänkas bliva resultatet, om den av semesterförlängningen

förorsakade produktionsminskningen medför minskade möjlighel

r till investeringar och i övrigt sådana rubbningar inom näringslivet,

soi . äro ägnade att begränsa framstegstakten. Vidare kan ett försämrat

konkurrensläge i förhållande till utlandet medföra svåra avbräck. Det synes

föreningen som om — åtminstone under de närmaste åren — sannolikheten

för en ökad skillnad skulle vara större än för motsatsen.

Föreningen framhåller vidare, att arbetskraftstillgången vore av största

betydelse vid bedömandet av de samhällsekonomiska konsekvenserna av en

arbetstidsförkortning, samt uttalar, att vid full sysselsättning möjligheterna

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

att begränsa verkningarna av en semesterförlängning måste vara ytterligt

små i jämförelse med det fall, där en arbetskraftsreserv funnes tillgänglig.

Den brist på arbetskraft, särskilt yrkeskvalificerad sådan, som f. n. rådde,

vållade arbetsgivarna stora bekymmer. Särskilt i semestertiden bleve svårigheterna

i många fall av sådan omfattning att driftsstopp vore ofrånkomligt.

Det torde stå klart, att en semesterutökning skulle accentuera

svårigheterna i här berörda avseende och tvinga ytterligare ett antal företag,

vilka nu endast med svårighet lyckas upprätthålla driften under semestern,

till driftsstopp under hela semestertiden med ett avsevärt produktionsbortfall

som följd.

I detta sammanhang erinrar föreningen om den betydande okynnesfrånvaron,

som vore särskilt påtaglig i samband med semestern; och frågan

huruvida skolkningen från arbetsplatsen kunde nedbringas genom en utökning

av semestertiden besvaras av föreningen nekande. Förklaringen till

skolkningen vore nämligen sannolikt för flertalet arbetstagare att söka i

det förhållandet, att de hade så god arbetsförtjänst, att eu förlorad dagsinkomst

—- särskilt med tanke på den relativt höga inkomstbeskattningen

— betydde så litet, att arbetarna ansåge sig ha råd att uttaga extra ledighet.

Efter en semesterutökning, som icke innebure någon förändring av arbetarnas

ekonomiska villkor, kvarstode de ekonomiska förutsättningarna för

olcynnesfrånvaron oförändrade.

Föreningen uttalar i fortsättningen, att man hade skäl förmoda, att eu

semesterförlängning skulle öka den redan rådande spänningen mellan tillgång

och efterfrågan på arbetskraft samt anför härom:

Ytterligare torde situationen komma att förvärras genom den utbyggnad

av semesterindustrierna, som en utökning av semestertiden med 50 procent

med all säkerhet kommer att medföra. Det erforderliga antalet arbetstagare

måste därvid anskaffas från andra näringsgrenar. Serviceindustrierna ha

alltid haft lätt att hävda sig i konkurrensen med andra industrier om

arbetskraften, och en semesterutökning med därav föranledda nyinvesteringar

i olika slag av semesterindustrier kommer därför att medföra en

direkt överströmning av arbetskraft till dessa från övriga industrier. Att

vårt lands basnäringar under sådana förhållanden kunna komma att ställas

inför svårlösta arbetskraftsproblem, synes uppenbart.

Vidare understryker föreningen, att våra viktigaste skiftgående exportindustrier

vore i hög grad beroende av konkurrens från utlandet. Genom

det redan nu mycket låga kapacitetsutnyttjandet i jämförelse med motsvarande

industrier i konkurrerande länder, där kontinuerlig drift vore mycket

vanlig, medan intermittent drift med söndagsuppehåll i större utsträckning

förekomme i Sverige, hade ifrågavarande industrier ett relativt ogynnsamt

läge. Så vore t. ex. vid svenska massafabriker den normala driftstiden

288 dygn per år, medan samma maskinella utrustning i utlandet utnyttjades

i en omfattning, som kunde vara ända upp till 25 procent större än

i Sverige. Liknande vore förhållandet inom åtskilliga andra exportindu
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

strier. Den produktfördyring, som automatiskt komme att föranledas av

en förlängning av semestertiden tillika med den kvalitetsförsämring, som

bleve följden, om ytterligare semestervikarier skulle anlitas, komme att

ytterligare försämra läget.

Slutligen framhåller föreningen, att en semesterförlängning vore ett alternativ

till andra former av standardförbättring och att frågan därför icke

kunde behandlas isolerad utan måste ses i ett större sammanhang.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller — se s. 17

—18 i bilaga 1 till betänkandet —■ att genom en förlängd semester produktionsvolymen

komme att nedgå med mer än 2 procent. En anledning

härtill vore, att i de fall, då företaget icke helt nedlades för en gemensam

semester, produktionen oförmånligt påverkades under den tid, då specialister

med nyckelställning vore frånvarande. Administrationen måste vidare

fungera även under semestertiden, vilket för små företag ofta medförde att

den bleve onödigt dyrbar. Företagarna själva och ansvariga arbetsledare

hade redan för närvarande stora svårigheter att ordna egen semesterledighet.

Dessa svårigheter komme att ökas vid en förlängning av semestertiden

för de anställda.

Landsorganisationen anför i sitt yttrande, som återfinnes å s. 13—16

i bilaga 1 till betänkandet, att det icke vore möjligt att ens uppskattningsvis

angiva på vad sätt en semesterförlängning och därav följande

produktionsminskning resp. kostnadsstegring tillsammantagna gåve utslag

i den allmänna prisnivån eller påverkade de olika produktionsfaktorerna.

Av denna anledning förefölle de samhällsekonomiska och sociala skäl, som

kunde anföras i fråga om semesterutvidgningen, vara en rimligare utgångspunkt

vid värderingen. Om sedan —- sett från rent teoretiska synpunkter

— semesterförlängningen medförde sådana negativa samhällsekonomiska

verkningar att utrymmet för standardhöjningar i övrigt begränsades, borde

reformen, sedan de därav framkallade »kedjereaktionerna» slagit igenom

inom hela samhällsekonomien, betalas av alla samhällsgrupper. Betalningen

av reformen komme sålunda att ske i relation till medborgarnas

olika förbrukning av de till förfogande stående varorna och tjänsterna. Att

så skedde kunde ej anses obilligt. Tvärtom kunde det anses socialt rättfärdigt,

att personalgrupper som redan nu åtnjöte tre veckors semester eller

ännu bättre semesterförmåner finge bidraga till reformens betalning.

Landsorganisationen fortsätter:

Med det nu sagda har landsorganisationen endast velat framhålla att i

arbetsgivarföreningens utlåtande tillräcklig hänsyn ej synes ha tagits till

reformens samhällsekonomiska verkningar för alla befolkningsgrupper.

Föreningen har allt för ensidigt lagt företagsekonomiska synpunkter på

frågan. Landsorganisationen är helt ense med arbetsgivarföreningen beträffande

det principiellt riktiga i att »vid bedömandet av semesterförlängningens

inverkan på samhällsekonomien i varje tidsögonblick jämföra den

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

produktion, som uppnås efter införandet av tre veckors semester, med den

produktion, som kan beräknas ha blivit resultatet, om någon förlängning

av semestern icke ägt rum», men varje sådan jämförelse synes endast i teorien

men ej i praktiken — såsom föreningen själv framhåller — möjlig att

genomföra. Det måste därför betraktas som ett antagande när arbetsgivarföreningen

anser det sannolikt att man för överskådlig tid framåt måste

räkna med att produktionen blir mindre, om treveckorssemestern införes

än i motsatt fall. Man måste liksom arbetsgivarföreningen nöja sig med

att konstatera att svar ej kan lämnas på frågan: kommer skillnaden mellan

å ena sidan den materiella standarden efter genomförd tre veckors

semester och å andra sidan den materiella standarden vid bibehållen

semesterlängd för framtiden att bli lika med den sänkning, som sker i det

ögonblick förändringen vidtages, eller kommer en minskning respektive

ökning att äga rum?

När Landsorganisationen anser att även en tänkbar produktionsminskning

respektive kostnadsstegring som följd av en semesterförlängning icke får

anses vara tillräckligt starkt skäl för att avstå från eller uppskjuta den

planerade reformen, göres detta icke därför att landsorganisationen har den

uppfattningen att dylika negativa verkningar i praktiken med säkerhet

komma att inträda. Den av industriens utredningsinstitut företagna undersökningen

har visserligen påvisat de svårigheter som företagen, såväl

bransch vis som individuellt, kunna drabbas av genom semester förlängningen,

men arbetsgivarföreningen har i sin bedömning, synes det landsorganisationen,

icke oväsentligt underskattat reformens positiva verkningar

på längre sikt.

Landsorganisationen framhåller i fortsättningen, att de avsevärda skillnader

i fråga om sociala förmåner, som föreligga inom olika verksamhetsområden

och för olika kategorier av arbetstagare, vore ett väsentligt hinder

för en lämplig och ur produktionssynpunkt ändamålsenlig fördelning av

arbetskraften. Det syntes ej osannolikt att den under senaste år konstaterade

flykten från tyngre och obekväma arbetsområden till en del sammanhängt

med att arbetskraften inom dessa ansett sig missgynnad i förhållande

till sådana arbetstagargrupper som ej endast hade längre semester

utan även bättre anställningsvillkor i övrigt. En semesterförlängning kunde

sålunda få till resultat att en i övrigt skönjbar tendens till flykt från manuella

arbetsområden minskade i styrka med gynnsamma resultat för samhällsekonomien

i dess helhet.

I fråga om skolkningen från arbetet bör man enligt landsorganisationens

mening icke draga alltför vittgående slutsatser av förhållandena under

efterkrigsåren. Under de senaste åren syntes en förbättring ha inträtt även

om frånvarofrekvensen alltjämt vore högre än under förkrigstiden. Att

skolkningen skulle bero på de goda arbetsförtjänsterna vore ett obestyrkt

påstående. Enligt landsorganisationens mening komrne eu ytterligare

semestervecka att nedbringa frånvarofrekvensen och allmänt förbättra produktiviteten

inom företagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Tjänstemännens centralorganisation anser, såsom framgår av s. 16—

17 i bilaga 1 till betänkandet, att den kostnadsökning resp. produktionsminskning,

som temporärt komme att inträda som en följd av semesterförlängningen,

torde kompenseras av den fortgående rationaliseringen

inom en icke alltför lång tidsperiod. Det vore möjligt att, därest semesterförlängning

icke ägt rum, produktionen vid tidsperiodens slut skulle ha

varit än högre, men det vore icke säkert att så skulle vara fallet. På längre

sikt torde semesterförlängningen bl. a. medverka till ökad livslängd och

därigenom verka direkt befrämjande på produktionens omfattning. Som

allmänt omdöme om den övervägda reformen framhåller organisationen,

att reformen skulle komma att innebära eu betydande standardförbättring

för stora grupper av svenska folket.

I fråga om vad övriga till arbetstidsutredningen avgivna yttranden innehålla

om verkningarna av förlängd semester hänvisas till s. 17—40 i

bilaga 1 till betänkandet ävensom till den sammanfattning därav, som lämnats

å s. 35—40 i själva betänkandet. I detta sammanhang torde endast

böra beröras det yttrande, som avgivits av Sveriges allmänna exportförening

och för vilket redogöres i bilaga 2 till betänkandet

(s. 97—100). Föreningen -—- som inhämtat uppgifter från Svenska trävaruexportföreningen,

Svenska cellulosaföreningen, Svenska pappersbruksföreningen,

Sveriges kemiska industrikonfor samt ett 30-tal olika företag

inom verkstadsindustrien — framhåller, att utrikeshandeln kännetecknades

av en hårdnad internationell konkurrens framför allt från de stora

industriländernas sida. En sådan skärpt konkurrens mötte även från

hemmaindustrien i olika länder, något som sammanhängde med strävandena

att genom fortsatt industrialisering åstadkomma ett större mått av

självförsörjning. Det vore mot denna bakgrund, som den svenska exportindustriens

möjligheter att påtaga sig ökade sociala utgifter torde bedömas,

och icke med utgångspunkt från hittillsvarande relativt gynnsamma läge.

Exportföreningen hade icke anledning att i detta sammanhang gå närmare

in på frågan om den sannolika utvecklingen av konjunkturläget för utrikeshandeln,

men ville framhålla, att föreningens uttalanden måste baseras på

förhållanden under rådande goda exportkonjunktur utan hänsyn tagen till

en eventuell försämring av exportutsikterna.

Enligt exportföreningen torde de sannolika verkningarna av semesterns

utökning med en vecka komma att huvudsakligen utgöras av dels nedgång

i produktionen och därmed exporten samt även i viss utsträckning förlängning

av leveranstiderna och dels direkta och indirekta kostnadsökningar

per tillverkad enhet. Dessa olägenheter innebure mycket allvarliga

olägenheter för exportindustrien. På vissa undantag när syntes olägenheterna

bli särskilt stora inom områden, där arbetet nu bedreves under

kontinuerlig drift. Enligt beräkningar, som på föreningens begäran verk
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 72.

ställts av Skogsindustriernas samarbetsutskott torde produktionsminskningen

komma att utgöra för cellulosa ca 47 500 ton, för trämassa ca 5 500

ton, för papper ca 33 000 ton och för trävaror ca 12 500 stds. Den härav

föranledda minskningen av exportinkomsterna uppskattades till ca 00 milj.

kronor, fördelade med 25,5 milj. på cellulosa, 1,3 milj. på trämassa, 22,7

milj. på papper och 10,2 milj. på trävaror.

Exportföreningen fortsätter:

Särskilt med hänsyn till de aktuella ansträngningarna att öka exporten

är den med en semesterförlängning i dagens läge ofrånkomligt förenade

nedgången av produktionen ägnad att ingiva betänkligheter. Till följd av

den höga grad av rationalisering och mekanisering som utmärker den

svenska exportindustrien är produktionen per arbetare relativt stor. När

detta förhållande sättes i relation till det likaledes välkända faktum, att

Sverige redan nu lider allvarlig brist på arbetskraft, synes uppenbart att

bortfallet av en arbetsvecka leder till en oproportionerlig nedgång i produktionen.

Redan nu är läget sådant, att den tillgängliga arbetskraften ej

förslår till ett rationellt utnyttjande av den dyrbara maskinpark, som med

ianspråktagande av mycket betydande belopp i utländsk valuta, ej minst

hårdvaluta, införts från utlandet under de senaste åren. Sverige skulle

genom att nu införa en förlängd semester riskera en skärpning av detta

tillstånd, som uppenbarligen endast skulle kunna förbättras genom vidgat

medgivande att anställa utländsk arbetskraft. I annat fall torde den produktionsökning,

som måste utgöra grundvalen för en ökad export, ej kunna

åvägabringas.

Därest en sammanhängande treveckorssemester införes, torde man i

större utsträckning än nu se sig tvungen att hålla fabrikerna stängda under

semestertiden. Särskilt med hänsyn till de anspråk, som köpare i Förenta

Staterna och andra valutastarka länder framställa på snabba leveranser

och omfattande service, har man anledning att befara en viss omedelbar

nedgång i exporten till dessa länder såsom en följd av semesterstängningen.

Det anförda gäller bl. a. apparater, instrument m. m. I

I fråga om de direkta kostnadsökningarna hänvisar exportföreningen till

de kalkyler som framlagts av Industriens utredningsinstitut. De indirekta

kostnadsökningarna kunde enligt föreningens mening icke tillförlitligt beräknas

utan en omfattande och arbetskrävande undersökning men torde

bli större inom exportindustrien än inom hemmaindustrien. Anledningen

härtill vore huvudsakligen, att exportvarorna krävde längre transporter och

bättre emballage etc. än varor avsedda för inhemsk konsumtion, vilket

finge till följd att exportpriserna påverkades mera än priserna på hemmamarknaden.

Exportföreningen anför vidare:

Bland de exportartiklar, vilka enligt de nu inhämtade uppgifterna synas

vara särskilt känsliga för den konkurrensskärpning som kostnadsökningarna

innebära, må nämnas vissa kemiska produkter, bruksglas, vidare stora

delar av järn- och metallmanufakturområdet samt vissa standardvaror

inom den elektriska och mekaniska industrien. I detta sammanhang må

anföras, att en tillverkare av lantbruksmaskiner framhållit, att timför
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

tjänsten i Västtyskland genomsnittligen motsvarar kronor 1:40, medan

den i Sverige utgör kronor 2: 40—2: 45. Härtill kommer att priset för valsjärn

är 40 procent högre i Sverige än i Västtyskland. Vidare bör anföras,

att inom vissa sektorer av den metallurgiska industrien, som under nuvarande

semesterförhållanden i viss utsträckning funnit det möjligt att

hålla driften i gång utan avbrott, stora utgifter väntas uppkomma till följd

av skador i ugnar och andra anläggningar, som av kostnadsskäl ej kunna

hållas i gång under en sammanhängande treveckorssemester.

Exportföreningen uttalar avslutningsvis, att en ingående utredning vore

erforderlig rörande de indirekta följderna av en förlängd semester. Av

allra största vikt vore vidare, att upplysningar införskaffades beträffande

de mått och steg, som till äventyrs vidtagits eller planerades i berörda hänseende

inom de länder, som vore Sveriges huvudsakliga konkurrenter på

världsmarknaden. Ytterligare erfordras utredning rörande de åtgärder,

som kunde företagas till motverkande av de ogynnsamma följderna av eu

eventuell semesterförlängning, såsom anställning av utländsk arbetskraft,

ökning av arbetsbesparande maskinell utrustning bl. a. från hårdvalutaländer

och byggnadsbestånd. Enär dessa grundläggande utredningar ännu

saknades för ett allsidigt bedömande av verkningarna ur svensk exportsynpunkt

av en eventuell semesterförlängning, inskränkte sig föreningen till

att konstatera, att en dylik förlängning sannolikt komrne att medföra

ogynnsamma konkurrensbetingelser för den svenska exportindustrien, särskilt

i jämförelse med de industriländer, där rätt till semester icke förefunnes

i den här diskuterade utsträckningen. Den svenska exportindustrien

skulle sålunda ställas inför utsikten av produktionsminskning samt högre

produktionskostnader med därav föranledda prisökningar, allt i förhållande

till den konkurrerande industrien i utlandet. För föreningen stode

det därför klart, att en förlängning till tre veckor av den lagstadgade semestern

måste betraktas som en fråga av internationell räckvidd. Den borde

därför bli föremål för överläggningar mellan närmast berörda länder i

syfte att uppnå en samtidig och likformig lösning.

Utformningen av allmän treveckorssemester.

Beträffande utformningen av allmän treveckorssemester har arbetstidsutredningen

hört arbetsmarknadens organisationer rörande följande tre

alternativa förslag.

Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas

till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse

mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse

föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags drift. Dock skall semestertiden i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena skall

utgöra minst två veckor.

Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning

av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren

och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,

skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav

en skall utgöra minst två veckor.

Alternativ 111. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,

att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren

— skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,

varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden

skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

De avgivna yttrandena finnas återgivna å s. 40—96 i bilaga 1 till betänkandet.

Av huvudorganisationerna på arbetsgivarsidan ansluter sig Svenska arbetsgivareföreningen

till alternativ III och betonar mycket starkt vikten av

att man i en eventuell lag om tre veckors semester ej finge inskränka

arbetsgivarens rätt att bestämma, när semester skulle utgå. Fullständig frihet

borde alltså lämnas arbetsgivaren i fråga om förläggningen av de tillkommande

sex dagarna. Ett inställande av driften för reparationer och

översyn krävde icke så lång tid som 18 dagar.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför, att behov

icke föreligger att inställa driften under så lång sammanhängande tid som

18 dagar för översyn av maskiner och erforderliga reparationer. Organisationen

kunde icke ställa sig positiv till något av alternativen. Av dessa

skulle dock alternativ I komma att verka mest ofördelaktigt. De möjligheter

till delning, som detta alternativ öppnade, skapade inga garantier för

att en delning verkligen komme till stånd, då behov härav förelåge. Alternativ

III verkade mindre ogynnsamt än alternativ II.

Av huvudorganisationerna på arbetstagarsidan uttalar Landsorganisationen,

att organisationen på dåvarande stadium icke kunde taga ställning

till frågan vilket alternativ som vore att förorda. Ur rekreationssynpunkt

syntes det dock mest lämpligt att hela semestern utginge i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse om annan ordning träffats med arbetstagaren.

De till Landsorganisationen anslutna fackförbunden förorda i allmänhet

alternativ I. Som skäl härför åberopas i de flesta fallen rekreationsbehovet.

Semesterledigheten för den enskilde finge nämligen utan tvekan

det bästa värdet om hela semestern utginge i en följd under sommaren.

Industriarbetare med familj hade i allmänhet icke råd att ffra semester

två gånger årligen, därest detta medförde extra kostnader för resor och

uppehälle. För vissa industrier vore en uppdelning på enstaka dagar

ogenomförbar, exempelvis i de fall kontinuerligt skiftarbete förekomme.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Ehuru semestern i princip borde utgå i en följd, borde dock möjlighet föreligga

för de lokala arbetsmarknadsparterna att överenskomma om annan

ordning.

Tjänstemännens centralorganisation understryker starkt önskemålet att

semestern sa vitt möjligt förlägges till sommaren. Ur rekreationssynpunkt

vore det givet, att en uppdelning av semestern i ett flertal perioder icke vore

lämplig. Å andra sidan torde ej heller ett lagstadgande om att samtliga tre

semesterveckor skulle utgå i ett sammanhang vara en lycklig lösning hl. a.

ur produktionstekniska synpunkter.

De sammanslutningar, som äro anslutna till Tjänstemännens Centralorganisation,

förorda i regel alternativ II.

\ ad särskilt angår jordbruket och dess binäringar anser

sig Svenska lantarbetsgivareföreningen icke kunna tillstyrka något av

alternativen. Av driftstekniska skäl vore det synnerligen svårt att bereda

arbetstagarna sammanhängande sommarsemester. Detta kunde lättare ske

under andra delar av året. Det vore en obestridlig fördel för arbetsgivarna

att kunna få dela upp semestern på enskilda dagar, där detta medförde

mindre avbräck i arbetet. I allra största utsträckning syntes dylik uppdelning

tillgodose arbetstagarnas önskemål. Lantarbetsgivareföreningen förordar

för jordbrukets vidkommande sex dagars sammanhängande sommarsemester,

sex dagars sammanhängande vintersemester och sex dagars

semester efter arbetsgivarens bestämmande såsom sammanhängande ledighet

eller såsom enstaka semesterdagar. Även Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen

framlägger ett dylikt alternativ för treveckorssemestern.

Redan den nuvarande sammanhängande semesterperioden om sex dagar

hade vållat bekymmer. En utökning av sommarsemestern måste medföra

omläggningar i driften. Främst skulle detta gå utöver arbetskrävande kulturer.

Alternativ I måste för trädgårdsodlingens del helt lämnas ur räkningen.

Tre veckors sammanhängande semester under växt- och produktionsperioden

skulle få förödande verkningar.

Av arbetstagarorganisationerna ansluter sig Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet

till det av lantarbetsgivareföreningen föreslagna alternativet

för semesterns utformning.

Svenska lantarbetare förbundet åter framhåller, att någon svårighet ur

arbetskraftssynpunkt att bereda jordbrukets arbetare längre sammanhängande

sommarsemester än för närvarande icke synes föreligga. Förbundet

pekar härvid på den bland lantarbetarna rådande arbetslösheten. Jordbrukets

arbetsgivare anlitade numera tillfälligt anställd arbetskraft under de

s. k. arbetstopparna. Följden härav bleve att dessa arbetare däremellan

måste gå arbetslösa eller eventuellt söka sig över till andra näringsgrenar.

Dessa arbetare skulle kunna kvarstanna och användas såsom semestervikarier.

Från förbundets sida ansluter man sig till alternativ II.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Semestervanor och semesterönskemål.

Arbetstidsutredningens förut omnämnda undersökning rörande semestervanor

och semesterönskemål hänför sig till år 1949 och bygger på uppgifter

från ett antal slumpvis utvalda medlemmar i olika sammanslutningar, tillhörande

Landsorganisationen (LO) och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO). Antalet tillfrågade arbetstagare, som inkommit med svar, uppgår

till omkring 6 450, d. v. s. mindre än 1/2 procent av de båda organisationernas

medlemmar. En redogörelse för undersökningen lämnas i bilaga 3

till betänkandet (s. 101—116).

Arbetstagarnas semestervanor belysas i denna tabell.

Sätt för semesteras tillbringande

Medlemmar

tillhörande

LO

TCO

l Besök lios släkt eller bekanta......

40-8

46-2

; Vistelse å pensionat etc...........

9-4

23-2

| Uppehåll å eget sommarnöje......

11-4

7-8

1 Stannat å hemorten..............

30-2

10-5

j Övriga ..........................

8-2

12-3

gumma

100-o

100-O

Följande sammanställning visar olikheterna i manliga och kvinnliga arbetstagares

semestervanor.

Sätt för semesterns tillbringande

Medlemmar

tillhörande

LO

TCO

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Besök lios släkt eller bekanta ....

39-6

44-0

47-3

44-4

Vistelse å pensionat etc...........

8-3

15-2

18-9

30-0

Uppehåll å eget sommarnöje......

11-7

10-5

9-3

5*4

Stannat å hemorten..............

32-5

21-2

9-8

11*5

Övriga..........................

7-9

9-1

14-7

8-7

Summa

100-0

100-0

100-0

ioo-o

Att arbetstagare i städerna ha andra semestervanor än arbetstagare på

landsbygden framgår av följande tabell, som dock endast avser medlemmar

i Landsorganisationen.

Sätt för semesterns tillbringande

Stad

Landsbygd

Besök hos släkt eller bekanta......

42-2

350

Vistelse å pensionat otc...........

11-7

5-2

Uppehåll å eget sommarnöje......

14-5

5-9

Stannat å hemorten..............

24-1

44-1

Övriga ..........................

7-5

9-1

Summa

1000

100(1

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Arbetstidsutredningen har tillställt de arbetstagare, som omfattas av

undersökningen, dessa frågor.

1. Önskar Ni erhålla tre veckors semester i ett sammanhang?

II. önskar Ni erhålla två veckors semester i ett sammanhang och den

tredje veckan i ett sammanhang under en annan del av året?

III. Önskar Ni erhålla två veckors semester i ett sammanhang under sommaren

och den tredje veckan i form av enstaka ledighetsdagar?

Följande sammanställning visar hur de tillfrågade önska sig semestern

förlagd.

Semesteralternativ

Medlemmar tillhörande

LO

TCO

3 veckor i följd.................

65-ö

45-3

2 perioder om 2 resp. 1 vecka____

17-8

38-2

2 veckor + enstaka dagar ........

15-9

13-8

Ej angivet .....................

0-8

2-7

Summa

100-O

100-9

Olikheterna i semesterönskemål hos manliga och kvinnliga arbetstagare

framgå av denna tabell.

Semesteralternativ

Medlemmar

tillhörande

LO

TCO

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

3 veckor i följd ................

64-9

69-7

42-5

49-8

2 perioder om 2 resp. 1 vecka____

17-2

21-7

36-2

41-6

2 veckor -f enstaka dagar........

17-2

7-6

17-7

7-2

Ej angivet......................

0-7

1-0

3-G

1-4

Summa

100-O

100-0

100-Ö

100-9

Hur de i det föregående berörda olikheterna mellan stad och landsbygd

i fråga om semestervanor återspegla sig i semesterönskemålen utvisar

denna tabell.

Semesteralternativ

Stad

Landsbygd

3 veckor i följd..................

69-4

58-5

2 perioder om 2 resp. 1 vecka____

17-7

18-0

2 veckor + enstaka dagar ........

12-4

22-3

Ej angivet ......................

0-5

1*2

Summa

100-0

100-9

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

29

Arbetstidsutredningens förslag.

Arbetstidsutredningen erinrar inledningsvis om bakgrunden till

särskilda semesterlagen av år 1946 samt anför härom:

De undersökningar, som 1942 års semesterkommitté utförde, gåvo vid

handen att arbetstagarna i stor utsträckning voro i behov av längre semester

än den lagstadgade. Kommittén drog med hänsyn härtill den slutsatsen,

att det kunde ifrågasättas, huruvida icke en generell förlängning av den

lagstadgade semestertiden borde genomföras. Vid tidpunkten för dessa

överväganden varade ännu det andra världskriget. Under kriget hade den

industriella produktionen icke obetydligt nedgått. Även produktionsvolymen

per arbetstimme hade visat någon om än icke särskilt markerad minskning.

Dessa förhållanden ansåg man sig icke kunna gå förbi vid semesterfrågans

bedömande. Här mötte sålunda allvarliga betänkligheter av ekonomisk

natur. Det ansågs därför vid denna tid icke möjligt att föreslå en

allmän förlängning av den lagstadgade semestertiden. I avbidan emellertid

på att läget skulle bli sådant, att en generell semesterförlängning kunde

genomföras, föreslogs att vissa grupper arbetstagare, vilkas semesterbehov

i avsevärd grad översteg flertalets, skulle erhålla en förlängning av semestertiden.

Man kan uttrycka saken så, att dessa grupper — i avbidan på att

det bleve möjligt att generellt öka semestertiden — fingo den längre semester,

som man avsåg att senare tillförsäkra arbetstagare i allmänhet.

I anslutning härtill uppställer utredningen frågan på vad vis förhållandena

numera vore annorlunda än förut samt hänvisar i detta avseende till

följande tabeller rörande omfattningen av industriens och jordbrukets produktion,

vilka återfinnas i konjunkturinstitutets publikation Konjunkturläget

hösten 1949.

Tabell 1. Produktionsvolymen, antalet arbetstimmar och produktionsvolymen

per arbetstimme inom industrien 1939—1948.

Index 1939 = 100.

År

Industri-

produktions-

volymen.

Antal arbets- timmar för

arbetare

Produktionsvolymen per

arbetstimme

för arbetare

räknat

för hela perso- nalen räknat

1939

100

100

100

100

1940

92

95

96

96

1941

89

94

95

94

1942

95

100

95

93

1943

99

104

96

93

1944

105

106

99

96

1945

103

104

99

96

1940

124

117

100

102

1947

128

117

no

104

1948

136

120

114

108

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Tabell 2. Jordbrukets produktionsvolym 1938/39 och 1947—1949.

Miljoner kronor.

Volym i 1948/49 års priser

Indextal

1938/39 = 100

1938/1939

1947

1948

1949 (delvis

1949 (delvis

prognos)

prognos)

Vegetabilier......

545.7

441,1

643,5

682,7

125

Animalier........

2 161.6

1 946,6

2 007,6

2 180.6

101

Totalt

2 707,3

2 387,7

2,651,1

2 863,3

106

Om dessa tabeller anför utredningen:

Det framgår av tabell 1, att industriproduktionen under år 1948, d. v. s.

det sista år som ingår i denna tabell, med 36 procent översteg 1939 års produktion.

Produktionsvolymen per arbetare räknat låg 14 procent över förkrigstidens.

Institutet räknar med att totala produktionsvärdet mellan 1948

och 1949 skall ha stigit med 2,4 procent. Att stegringen icke varit större

sammanhänger med det denna tid inträffade prisfallet på massa och papper.

Frånräknas dessa industrigrupper ävensom grafisk industri har produktionsvärdet

under nämnda tid för övriga grupper stigit med 5,3 procent,

vilket ger en produktionsstegring per arbetare med 3,2 procent.

Jordbruksproduktionen 1949 översteg — såsom tabell 2 visar — med

6 procent produktionen 1938/39. Stegringen var betydligt större i fråga om

vegetabilier, nämligen icke mindre än 25 procent. För animalier åter inskränkte

den sig till 1 procent.

Utvecklingen under tiden efter krigets upphörande har sålunda medfört

att produktionen numera betydligt överstiger förkrigstidens. Det är mot

denna bakgrund och arbetstagarnas höjda reallöner, som man får se aktualiserandet

av önskemålet om en förlängning av den allmänna semestern.

Beträffande antalet arbetstagare, som skulle beröras

av eu semesterreform, utgår utredningen från att de arbetstagare,

som för närvarande ha två veckors semester och som sålunda skulle erhålla

en semesterförlängning med en vecka, till antalet äro ungefär 1,6

miljoner. Det totala antalet arbetstagare i landet anser utredningen kunna

beräknas till 2,2 miljoner, bortsett från hemmavarande barn och andra

medhjälpande familjemedlemmar. Detta skulle innebära, att omkring 0,6

miljoner arbetstagare redan hade en semester, som överstege två veckor.

Alla dessa hade dock icke tre veckors semester; ganska stora grupper hade

en semestertid av 15 dagar, d. v. s. 2V2 vecka. Även en viss del av de 0,6

miljonerna arbetstagare, som hade mer än två veckors semester, komme

sålunda att vid en reform erhålla sin semestertid förlängd, ehuru med

kortare tid än en vecka.

När utredningen härefter vill belysa de negativa verkningarna

av en lagstadgad semester om tre veckor utgår utredningen

till en början från det antagandet, att inga andra förändringar inom

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

näringslivet skulle äga rum än att semestern förlänges till tre veckor, samt

anför från denna utgångspunkt:

Det normala arbetsåret omfattar för närvarande 50 veckor. Två veckor

utgöras av semester. Detta gäller den stora massan av arbetstagare, vilken

enligt vad som framgått av det föregående för närvarande har denna semestertid.

Utsträekes semestertiden till tre veckor, innebär detta att arbetsåret

förkortas till 49 veckor eller med 2 procent. Gör man det mycket förenklande

antagandet, att inga försök göras att upprätthålla produktionsvolymen

och att denna nedgår med en omfattning, som motsvarar en veckas

produktion, skulle sålunda produktionsvolymen minskas med 2 procent.

Detta betraktelsesätt är givetvis ytterst schematiskt. Påpekas kan exempelvis,

att arbetsåret i verkligheten aldrig uppgår till 50 veckor på grund

av frånvaro i anledning av sjukdom, värnpliktstjänstgöring etc. Tages hänsyn

härtill, skulle man sålunda ha att vänta en något större nedgång i

produktionsvolymen än nyss antagits. Å andra sidan har man anledning

utgå från att företagarna komma att göra ansträngningar för att så vitt

möjligt upprätthålla produktionen bl. a. genom anställande av ny arbetskraft.

I den mån detta är möjligt, blir följden en ökning av lönekostnaderna,

icke ett produktionsbortfall.

Frågan i vilken utsträckning följden blir ett produktionsbortfall eller en

lönekostnadsökning sammanhänger — framhåller utredningen vidare —

bl. a. med läget på arbetsmarknaden. Om man skulle räkna med en viss

arbetslöshet av icke allt för obetydlig omfattning, komme anskaffandet av

ny arbetskraft för att upprätthålla produktionen att bli en fråga, som ginge

förhållandevis lätt att lösa. Man kunde dock aldrig räkna med att arbetslöshet

skulle finnas inom samtliga yrkesområden. På yrkesutbildad arbetskraft

torde brist merendels komma att föreligga, vilket läge som än i övrigt

rådde å arbetsmarknaden. Utginge man från antagandet, att det komme

att bli möjligt för samhället att fullfölja det program, som allmänt godtagits

för sysselsättningspolitiken, kunde man räkna med att en i stort

sett jämn och förhållandevis hög sysselsättning komme att råda. Det bleve

till följd härav med all sannolikhet möjligt att endast i begränsad utsträckning

anställa semestervikarier för produktionens upprätthållande. Betraktade

man näringslivet i stort, finge man sålunda räkna med att verkningarna

av en semesterförlängning med sannolikhet bleve en kombination av

produktionsbortfall och lönekostnadsökning. Förhållandena kunde emellertid

gestalta sig olika inom olika verksamhetsområden.

Som exempel härpå anför utredningen:

Inom vissa näringsområden förekommer för närvarande, att driften nedlägges

under någon kortare del av året. Så är exempelvis fallet inom vissa

delar av sko- och beklädnadsindustrierna. Inom dylika områden behöver

man således icke under alla förhållanden räkna med alt en semesterförlängning

skall medföra ett produktionsbortfall. Under förutsättning att

företagarna kunna förlägga den tredje semestcrveckan till den tid, då driften

brukar ligga nere, blir den enda följden av den övervägda reformen en

stegring av lönekostnaderna. Arbetarna erhålla semester under den tid av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 72.

året, då de eljest bruka ga arbetslösa. Enär de totala kostnaderna ökas men

produktionsmängden blir oförändrad, inträder en stegring av produktionskostnaderna.

Som ett annat exempel må framhållas trafikväsendet. Här torde följderna

bli ungefär desamma som sist nämnts. Trafiken måste upprätthållas i ungefär

oförändrad omfattning. Skall detta vara möjligt måste en ökning äga

rum av antalet anställda. Medan antalet »tjänster» blir oförändrat, kommer

på dessa att få slås ut en ökad lönekostnad.

Verkningar av annat slag göra sig säkerligen gällande exempelvis vid en

del järnbruk. I de fall, då ett järnbruk för närvarande helt nedlägger driften

för att på en gång bereda de anställda två veckors semester, får man vid

en semesterförlängning i flertalet fall räkna med att driften blir nedlagd

under tre veckor. Här inträder sålunda en minskad produktion, medan

lönekostnaderna totalt sett bli oförändrade. En kostnadsstegring inträffar

genom att lönekostnaderna få slås ut på en mindre produktion. En liknande

tendens gör sig gällande genom att en del kostnader icke komma att nedgå;

exempel härpå erbjuder ränta å investerat kapital.

Utredningen uttalar, att verkningarna i de anförda exemplen vore i särskild

grad renodlade. I regel torde verkningarna på olika sätt bli kombinerade

med varandra. Att de emellertid i stort sett måste gå i de riktningar

som berörts i exemplen syntes utredningen uppenbart.

Emellertid kan man, enligt vad utredningen vidare framhåller, icke såsom

utredningen hittills gjort utgå från att produktionen vore statisk. Under

tiden mellan första och andra världskriget hade produktionsvolymen per

arbetad timme stigit med ett årligt genomsnitt av drygt 3 procent. Under

perioden 1939—1948 vore motsvarande tal 1,5 procent. Att stegringen denna

tid genomsnittligt sett icke blivit högre, hade berott på av kriget föranledda

förhållanden, vilket framginge av att mellan 1946 och 1948 produktionsvolymen

per arbetad timme årligen ökat med i det närmaste 4 procent.

Utredningen fortsätter:

Om man jämför dessa uppgifter med storleken av de sannolika återverkningarna

på produktionens omfattning av en med en vecka förlängd semester,

framgår att dessa senare med all sannolikhet icke komma att överstiga

vad som svarar mot den genomsnittliga stegringen under ett år. Utredningen

vill dock betona, att verkningarna i fråga om enskilda företag

givetvis kunna gestalta sig helt annorlunda. Betraktar man emellertid näringslivet

i stort, torde vad här sagts få anses som sannolikt. Man kan även

uttrycka saken på det sättet, att den förlängda semesterns införande orsakar

en långsammare produktionsstegring än den som eljest skulle ha ägt rum.

Sannolikt är alltså att någon absolut minskning i produktionen icke skall

inträffa. I allt fall synes detta gälla, om man såsom utredningen ämnar

töreslå väljer vägen att införa den tredje semesterveckan i tvenne etapper

under en tid av två på varandra följande år. Detta blir nämligen fallet,

om man vid genomförandet av 3-veckorssemestern låter de ändrade bestämmelserna

träda i kraft den 1 juli ett visst år, varigenom semestern under

det närmast följande året blir 15 arbetsdagar för att först det därefter

kommande året stiga till 18 dagar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Knncjl. Maj.ts proposition nr 72.

Såsom framgått av det föregående får man räkna med — därest som

här skett endast verkningarna på kort sikt betraktas — en sänkning i den

takt, varmed produktionsvolymen kommer att öka. Detta innebär att levnadsstandarden,

mätt i varor och tjänster, icke kommer att undergå samma

stegring, som man kunde vänta vid en kortare semestertid. Man kommer

sålunda att i ökad fritid taga ut en eljest tänkbar stegring i levnadsstandarden.

Man möter här den centrala punkten, då det gäller att taga ställning

till frågan om en förlängning av semestertiden. Ytterst gäller det sålunda

att välja mellan att taga ut hela den normala produktionsstegringen

i form av högre löner eller att avstå från en del av eljest möjliga lönestegringar

och i stället erhålla en ökad årlig ledighet.

Enligt utredningens mening äro förhållandena icke inom någon del av

näringslivet sådana, att det ej skulle vara möjligt att genomföra en förlängning

av semestern. Vad särskilt angår exportindustrierna framhåller

utredningen, att verkningarna för deras del kunde bli mera omfattande än

för hemmamarknadsindustrierna. En tredje semestervecka komme att innebära

en fördyring av produktionskostnaderna, som utländska konkurrenter

undginge. Vårt lands konkurrenskraft komme alltså att påverkas i

ogynnsam riktning. Det syntes emellertid icke möjligt att bedöma, huru

omfattande verkningarna faktiskt kunde bli. Så mycket torde dock vara

klart, att exportökningen icke komme att kunna gå i samma takt som

skulle ha varit fallet, därest semestertiden hade varit oförändrad. I vad

mån åter tendenserna till prisförhöjning kunde medföra att vårt land faktiskt

ginge förlustigt vissa marknader, hade icke kunnat avgöras med det

material, som stått till utredningens förfogande. Det syntes knappast möjligt

att över huvud taget verkställa undersökningar, som belyste dessa förhållanden.

En semesterförlängning med en vecka måste emellertid få en

förhållandevis liten återverkan på kostnaderna. Visserligen vore det sant,

att jämförelsevis blygsamma höjningar av exportpriserna kunde medföra

betydande nedgång i exporten. Men priserna påverkades även av så många

andra faktorer, att det icke bleve möjligt avgöra i vilken utsträckning

konkurrenskraften påverkades.

Då det gäller att taga ställning till frågan om att införa en tredje semestervecka

måste — uttalar utredningen — även reformens positiva

sidor beaktas. Utredningen yttrar härom, alt reformen med all sannolikhet

komme att få verkningar, vilka på längre sikt i viss utsträckning

uppvägde de tendenser till produktionsminskning och kostnadsökning, som

beräknades ge sig till känna. Vad som syntes utredningen betydelsefullt,

då det gällde att bedöma de positiva verkningarna av reformen vore det

värde arbetstagarna själva tillmätte en förlängning av semestern med en

vecka. Enligt de undersökningar, som utredningen verkställt, rådde bland

arbetstagarna enighet om det önskvärda att erhålla en ökad ledighet. Icke

från något håll bland arbetstagarna hade röster höjts mot reformen, trots

3 — B ihan g till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 72.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mnj.ts proposition nr 72.

att man varit medveten om att den måste köpas till ett visst pris, nämligen

det att man finge avslå från eljest möjliga löneökningar.

Utredningen anför vidare:

Bland arbetstagarna råder allmänt den uppfattningen, att en semester

om två veckor är för kort. Man har i detta sammanhang pekat på det

ökade jäktet under senare tid. Det är naturligen svårt att kunna riktigt

bedöma vilken realitet, som ligger bakom denna uppfattning. Inom produktionen

pågår en ständig rationaliseringsprocess, som har till syfte att få fram

effektivare produktionsmetoder och ett bättre utnyttjande av arbetskraften.

Denna utveckling har i många fall fört med sig stegrad arbetstakt och ökade

påfrestningar för arbetstagarna. Detta i sin tur skapar behov av en förlängning

av rekreationstiden för att arbetskraften icke i förtid skall förslitas.

Å andra sidan måste hållas i minnet, att många rationaliseringsprocesser

göra arbetet lättare. Arbetsuppgifter, som tidigare krävt stora

kroppsansträngningar, ha genom ökad mekanisering blivit väsentligt lättare.

Även om man sålunda på vissa håll kan säga att arbetet numera ställer

större krav på arbetstagaren än tidigare, är man dock icke berättigad att

generalisera detta omdöme. Vad man däremot kan peka på såsom en i det

närmaste allmängiltig företeelse är den ökade takten i själva livsföringen.

En av de mera påtagliga vinsterna av en semesterreform är den ökade

trivsel som kommer att uppstå i samhället. Reformen innebär även möjligheter

till ett vidgat privatliv.

Från olika håll har framhållits reformens betydelse för ett förbättrat

hälsotillstånd. Genom de ökade möjligheterna till ett stärkande friluftsliv

skulle motståndskraften mot sjukdomar bli större. Enligt utredningens mening

talar mycket för att så måste bli fallet. Det finns emellertid inga möjligheter

att bevisa riktigheten av detta påstående. Fråga är här om verkningar,

som först så småningom göra sig gällande.

Utredningen uttalar i fortsättningen, att reformen indirekt torde få gynnsamma

verkningar även för produktionen. Man hade nämligen anledning

antaga, att arbetseffektiviteten komme att påverkas i positiv riktning, genom

att rekreationsbehovet bleve tillgodosett i större utsträckning än vad för

närvarande vore fallet. Emellertid hade semesterförlängningen även vissa indirekta

verkningar av rent ekonomisk natur. Genom förlängningen av

semestern komme den till buds stående arbetskraften att utnyttjas för

produktivt arbete i något mindre utsträckning än tidigare. Detta torde uppväcka

en tendens till att genom rationaliseringar söka effektivare utnyttja

arbetskraften. Med en viss grad av sannolikhet kunde man vänta sig att

reformen komme att utlösa en tendens till ökad mekanisering av produktionsapparaten.

Semesterförlängningen komme sålunda i sig själv att öka

takten i den ständigt fortgående rationaliseringsprocessen.

Enligt utredningens mening är frågan om förlängning av semestern i allt

väsentligt att betrakta som en avvägningsfråga. På grund av arbetstagarnas

stora andel av den förvärvsarbetande befolkningen berörde denna fråga

främst dem själva. Ansåge man på arbetstagarhåll, att man vill taga ut er»

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

eljest möjlig levnadsstandardförbättring i form av ökad fritid, vore detta

förhållande enligt utredningens uppfattning ett starkt skäl till förmån för

reformen. Från arbetstagarorganisationernas sida hade man härvid träffat

sitt val. Om arbetstagarna ville byta ut en viss möjlig löneförbättring mot

5kad fritid, borde samhället vara berett att medverka härtill, såvida icke

sådana verkningar skulle ge sig till känna, som ur samhällets synpunkt

icke kunde godtagas. Enligt utredningens mening förelåge icke risk härför.

Utredningen tillstyrker sålunda i princip att en till tre veckor förlängd

semester införes i vårt land. Härvid förutsätter utredningen, att reformen

får en sådan utformning, att den — samtidigt som den tillgodoser arbetstagarnas

skäliga krav på rekreation — icke medför större ekonomisk

belastning än vad som kan anses rimligt i förhållande till vad man avser

att vinna genom reformen. Vidare utgår utredningen ifrån att, i den mån

de genom reformen föranledda kostnadsökningarna icke komma att elimineras

genom åtgärder i kostnadsbesparande syfte, företagarna i regel ha

möjlighet att genom prisjusteringar täcka de ökade nettoutgifterna.

En följd av att semesterledigheten utsträckes från två till tre veckor är

enligt utredningen, att för de arbetstagare, vilka endast äro berättigade

till kontant semesterförmån, d. v. s. de okontrollerade arbetstagarna, den

särskilda semesterlönen utgår med 6 procent av arbetsinkomsten i stället

för — såsom f. n. — 4 procent.

Vad härefter angår frågan om utformningen av en treveckorssemester

framhåller utredningen, att man icke bör överdriva

olikheterna mellan de tre alternativ, som utarbetats av utredningen och för

vilka redogjorts i det föregående. Utredningen fortsätter:

Tar man endast hänsyn till arbetsgivarnas lagliga möjligheter till delning

av semestern, är det visserligen sant att de förete betydande olikheter. Men

man får icke glömma bort, att det ofta är ett arbetsgivarintresse att under

så kort tid som möjligt klara av semestrarna för att sedan kunna hålla

produktionen i gång i största möjliga omfattning. Ett utslag för denna uppfattning

är att arbetsgivarna vänta sig att tendensen till gemensamhetssemester

kornme att öka vid en övergång till tre veckors semestertid. Att

vidare semestern i den mån detta över huvud taget är möjligt bör förläggas

till sommaren är en uppfattning, som genomgående har trängt igenom på

arbetsgivarsidan. Man torde icke kunna räkna med att arbetsgivarna utan

att de anse sig vara tvingade härtill förlägga semestrarna till andra tider

av året än sommaren. Vidare har man att räkna med att arbetstagarnas

organisationer komma att söka få till stånd uppgörelser med arbetsgivarna

i syfte att i största möjliga utsträckning få semestern i ett sammanhang

under sommaren.

Utredningen erinrar om att de nu gällande bestämmelserna om semesterns

förläggning innebära en maktfördelning; arbetsgivaren bestämde till

vilken del av året semestern skulle vara förlagd, medan arbetstagarens

samtycke fordrades för delning av semestern. Enligt utredningens mening

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

hade detta förhållande varit lyckligt. Härav finge emellertid icke dragas

den slutsatsen, att man även vid tre veckors semester borde upprätthålla

denna maktfördelning i exakt samma utformning som för närvarande.

Utsträcktes semestern till tre veckor, komme nämligen arbetstagarnas inflytande

genom rätten att kunna vägra en delning av semestern att få en

väsentligt ökad betydelse, då det många gånger måste vara betydligt svårare

för arbetsgivaren att utlägga semestrarna i odelade treveckorsperioder

än som för närvarande i odelade perioder om endast två veckor. Härtill

komme även ett annat förhållande. Därest man åt arbetstagarna gåve rättigheten

att vägra delning av treveckorssemestern, kunde man komma i

den ställningen att arbetsgivarna, i de fall då det ej bleve möjligt att träffa

uppgörelse om delning, såge sig tvingade att i viss utsträckning upphöra

med att ge sommarsemester.

Då utredningen vägt de olika alternativen mot varandra, har den att

börja med kommit till den slutsatsen, att alternativ III icke borde komma

i fråga. Som skäl härför anför utredningen:

Utredningen är av den uppfattningen, att ett söndersplittrande på enskilda

dagar av den nya semesterveckan i många fall skulle medföra att

reformen finge helt ringa betydelse, främst ur rekreationssynpunkt. Det

antal arbetstagare, som uttalat sig till förmån för alternativ III, har för

övrigt varit litet och då det skett bär det i regel varit under antagande, att

det skulle bli möjligt för dem själva att avgöra, på vad sätt de enskilda

semesterdagarna skulle förläggas.

Därest en utökning av semestertiden genomföres på sådant sätt, att värdet

av det ökade antalet semesterdagar framstår såsom ringa, måste reformen

komma att ställa sig onödigt kostsam i förhållande till dess positiva verkningar.

Det är visserligen sant, att man vid semesterreformens genomförande

måste taga all möjlig hänsyn till produktionens intressen, men utredningen

har svårt att tro, att det i något större antal fall skall bli absolut nödvändigt

för en företagare att fördela den tredje semesterveckan på enskilda

dagar. Och därest förhållandena i några fall verkligen äro så speciella, att

en dylik långtgående uppdelning är en nödvändighet, torde det vara möjligt

att påvisa de särpräglade förhållandena för vederbörande arbetstagarorganisation

och med denna få till stånd överenskommelse om en lämplig

uppdelning av den tredje semesterveckan.

Utredningen anser sig icke heller kunna förorda alternativ I. Det karakteristiska

för detta alternativ vore att delning av semestern icke skulle

kunna ske av arbetsgivaren ensam. Frågor rörande förläggning och delning

av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar

mellan å ena sidan arbetsgivaren eller hans organisation och å andra sidan

vederbörande arbetstagarorganisation. Många gånger skulle man kunna

räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns

förläggning och eventuella delning. Man kunde emellertid icke utgå från

antagandet, att det skulle bli möjligt att åvägabringa överenskommelser

om delning i alla de fall, då ett verkligt behov därav förelåge. Det måste

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

för övrigt stundom vara svårt för en arbetstagarorganisation att klart

bedöma detta behov. Vidare vore att taga hänsyn till att ledningen för en

arbetstagarorganisation emellanåt kunde komma i en viss motsatsställning

till de egna medlemmarna, därest den skulle sluta en överenskommelse,

som för medlemmarna innebure en annan förläggning av semestrarna än

den önskade. Att helt lita till frivilliga överenskommelser torde därför enligt

utredningens uppfattning icke vara möjligt. Utginge man från huvudprincipen

i alternativ I, måste det därför finnas någon utväg, varigenom

en delning kunde komma till stånd mot arbetstagarnas önskningar. Det hade

med hänsyn härtill förutsatts, att i de fall, då en dylik överenskommelse

icke kunnat komma till stånd, en statlig myndighet, arbetarskyddsstyrelsen,

skulle äga rätt föreskriva om uppdelning av semestern på två perioder,

varav den ena skulle omfatta minst två veckor i en följd. Detta sätt för

delning av semestern hade hämtats ur särskilda semesterlagen. Att märka

vore dock att denna lag ägde tillämpning endast å ett förhållandevis litet

antal arbetstagare. Enligt vad utredningen inhämtat hade endast två framställningar

gjorts om delning av semestern under hänvisning till denna lag.

Den ena framställningen hade icke föranlett något beslut, enär överenskommelse

mellan parterna träffats. I andra fallet hade inledda förhandlingar

medfört, att arbetsgivaren tagit tillbaka sin framställning. Om en

motsvarande bestämmelse infördes i den allmänna semesterlagen, skulle den

komma att få en helt annan och väsentligt större räckvidd. Man hade anledning

vänta sig, att en dylik utväg skulle medföra en avsevärd ansvällning

av arbetsbördan för arbetarskyddsstyrelsen. Dessutom kunde man

frukta att framställningar om delning av semestern komme att koncentrera

sig till en förhållandevis begränsad del av året. I de yttranden, som avgivits

över de olika alternativen, hade förslaget att tilldela en statlig myndighet

rätt att föreskriva om delning av semestern genomgående avstyrkts. I denna

punkt hade arbesgivarsidan och arbetstagarsidan varit fullständigt eniga.

Man hade fruktat en byråkratisering av handläggningen av semesterärendena

och man trodde icke att det bleve möjligt för eu myndighet att handlägga

ärendena med den snabbhet, som måste vara en förutsättning för att

systemet skulle fungera tillfredsställande. Dessa farhågor vore säkerligen

befogade.

Utredningen framhåller vidare, att en alltför stark koncentration kunde

komma att äventyra arbetstagarnas möjligheter att få ut det bästa ur en

tre veckors semester. Med hänsyn till vårt lands klimatiska förhållanden

komme semestrarna med all sannolikhet att ständigt förläggas till en förhållandevis

begränsad del av året. För närvarande syntes de allra flesta

arbetstagarna erhålla sin semester inom en så pass kort tidrymd som 6 å 7

veckor. Även om man genom propaganda något kunde utsträcka denna

tid, kunde man dock knappast räkna med någon mera avsevärd förlängning.

Infördes tre veckors semester och utginge man från att hela semester
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

tiden i regel bleve förlagd till sommaren, betydde detta en ökning av inemot

50 procent av de personer, som på en gång vore på semester. En ökning

av antalet semesterfirare sommartid innebure en ökad efterfrågan på

sommarbostäder. Efterfrågan på logi hos pensionat, semesteranläggningar

och vandrarhem komme att ökas. Näringsställena på turist- och sportorter

koinme att frekventeras i ännu större utsträckning än f. n. Med all sannolikhet

konnne resandefrekvensen å järnvägar, bussar och båtar att öka till

följd av att flera begagnade semestern för ett miljöbyte än vad f. n. vore

fallet. Man kunde självfallet fråga sig, om dessa förhållanden icke automatiskt

skulle leda till en ökad spridning av semestrarna. Det vore möjligt

att så bleve förhållandet, men naturligen endast i fråga om dem, som hade

möjligheter att själva bestämma tiden för semesterns förläggning. För

många tjänstemän torde detta vara fallet, men det gällde icke för exempelvis

industriens arbetare. Dessa komme i stor utsträckning att få gemensamhetssemester

genom att företaget under semestern helt nedlade diäften.

Enligt utredningens mening är därför alternativ II den i varje fall f. n.

lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd semester, och utredningen

förordar sålunda detta alternativ. I samband härmed framhåller

utredningen, att arbetsgivaren icke mot arbetstagarnas vilja borde uppdela

semestrarna annat än då verkliga skäl förelåge därtill; och utredningen

förutsätter, att arbetsgivaren överläde med de anställdas organisation, även

om avgörandet dock tillkomme arbetsgivaren. Förelåge skäl till delning av

semestern, borde arbetsgivaren ha full frihet att förlägga den tredje semesterveckan

till annan del av året än sommaren. Skedde en delning av semestern,

innebure detta nämligen i regel att möjligheter icke funnes att

förlägga hela semestern till sommaren. Att helt förlägga en i två perioder

delad semester till sommaren torde nämligen icke annat än i undantagsfall

vara en praktiskt framkomlig väg.

Såsom framgår av den förut lämnade översikten över innehållet i semesterlagen

gälla i fråga om delning av semestern särskilda bestämmelser för

vuxna arbetstagare inom jordbruk med binäringar

och trädgårdsskötsel ävensom för vuxna hembiträden i

lanthushåll. Bestämmelserna innebära i korthet, att arbetsgivaren

äger fördela den del av semestern, som överskjuter sex dagar, på sätt han

finner lämpligt. I praktiken torde bestämmelserna i regel tillämpas så, att

arbetstagarna erhålla en veckas sammanhängande semester under sommaren

och återstående semester antingen i en följd eller som enstaka ledighetsdagar

under annan del av året.

Beträffande frågan huruvida särbestämmelser för jordbrukets del böra

bibehållas även i fortsättningen anför utredningen:

Det är givetvis icke önskvärt, att en viss grupp sättes i särställning och

erhåller sin semesterrätt utformad enligt mindre gynnsamma regler än som

gälla för andra arbetstagare. Emellertid ifrågasätter utredningen, om den

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

nuvarande lagstiftningen verkligen av de enskilda arbetstagarna inom jordbruket

uppfattas som en mera kännbar undantagslagstiftning. Men även

om så skulle vara förhållandet, torde särbestämmelserna för jordbruket

knappast vara sådana, att ett likställande mellan lantarbetare och övriga

skulle i någon nämnvärd omfattning påverka jordbrukarnas möjligheter

att kvarhålla arbetskraften.

Möjligheterna att bereda arbetstagarna ledighet under sommaren måste i

hög grad variera från det ena året till det andra. Så mycket torde vara

klart, att det under år med mindre gynnsamma väderleksbetingelser skulle

kunna vara förenat med sådana svårigheter att på sommaren ge eu sammanhängande

12 dagars semester, att skördeutfallet allvarligen kunde tänkas

bli påverkat härav. Utredningen har styrkts i sin uppfattning om att

det måste föreligga svårigheter att bereda två veckors sommarsemester av

det förhållandet, att statsmakterna så sent som 1945 i samband med den

nuvarande semesterlagens antagande fattade beslut om de ovan återgivna

särbestämmelserna. Förhållandena inom jordbruket synas knappast ha

kunnat ändras så mycket under de förflutna fem åren, att tiden redan

skulle vara inne att på en gång öka sommarsemestern från eu till två veckor.

Utredningen anser sig därför icke kunna förorda, att alla särbestämmelser

i detta hänseende för jordbruket slopas. Däremot har utredningen

funnit det möjligt med viss ökning av den del av semestern, som skall

utgå i ett sammanhang och som sålunda kan väntas i regel bli förlagd till

sommaren. Utgångspunkten har härvid varit, att hälften av semestern f. n.

utgår i ett sammanhang, ökades semestern till tre veckor, borde denna

proportion hållas oförändrad. Utredningen föreslår i enlighet härmed, att

nuvarande sex dagar, vilka skola ligga i en följd, ökas till nio. I fråga om

övriga semesterdagar anser utredningen de nuvarande bestämmelserna böra

gälla även framgent, d. v. s. att arbetsgivaren skall ha rätt att ge dessa

semesterdagar sammanhängande eller uppdela dem på perioder.

Den inom den nuvarande lagstiftningen föreliggande möjligheten att

uppdela jordbruksarbetarnas semester gäller icke ungdomar under 18 år.

Dessa åtnjuta jämlikt allmänna semesterlagen tre veckors semester, som

arbetsgivaren kan dela i högst två perioder, av vilka den ena skall ha en

längd om minst två veckor. Det har synts utredningen naturligt, att ungdomen

icke skulle vidkännas försämringar i sina semesterförhållanden.

Med hänsyn härtill anser utredningen de föreslagna särskilda bestämmelserna

för uppdelning av jordbruksarbetarnas semestertid icke böra gälla

för ungdomen.

I fråga om den föreslagna semesterre f ormens å t e r v e r k a n

p å semester! ö r h å 1 1 a n d e n a f ö r d e in, som redan nu ha

längre 1 a g s t a d g a d semester än två veckor, d. v. s. för

minderåriga arbetstagare och arbetstagare, som falla under särskilda semesterlagen,

anför utredningen följande:

Under utredningens arbete bar den frågan uppkommit, huruvida man i

samband med alt den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

bör göra en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad

semester eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts

äga ett rekreationsbehov, som väsentligt överstiger övriga arbetstagares.

Därest dessa senares rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än

tidigare, borde de här nämnda särskilda grupperna följa med och jämväl

erhålla en förlängning av semestertiden.

Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas

beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra.

Möjligheter ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga

arbetstagare en så lång semester som tre veckor och i avvaktan på att så

skulle bli möjligt gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större

rekreationsbehov än arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen

till ungdomssemestern voro i viss mån likartade.

Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimisemestern

till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av

semestertiden har varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna

3-veckorssemesterns genomförande. Med hänsyn härtill har utredningen

icke ansett skäl föreligga för en ökning av semestertiderna för ungdomen

och för de grupper arbetstagare, som omfattas av den nuvarande särskilda

semesterlagen. Dock böra självfallet de arbetstagare som för närvarande

åtnjuta sex veckors semester bibehålla sina förmåner.

Utredningen framhåller vidare:

Utredningens förslag till allmän tre veckors semester innebär, att denna

utformas på samma sätt som den nuvarande ungdomssemestern. Det följer

härav att särskilda bestämmelser för arbetstagare under 18 år icke längre

erfordras i den allmänna semesterlagen.

För de kategorier arbetstagare, som för närvarande ha rätt till tre veckors

semester enligt den särskilda semesterlagen, gäller däremot en annan ordning

för semesterns utformning. Enligt denna lag måste nämligen arbetsgivaren

för uppdelning av semestern i två perioder ha medgivande från

arbetarskvddsstyrelsen. Tillräckliga skäl ha icke synts utredningen föreligga

att för ifrågavarande kategorier arbetstagare bibehålla denna inskränkning

i rätten för arbetsgivaren att dela semestern. Den avtalsfrihet, som

medgivits i fråga om semesterns delning, har nämligen visat sig här vara

tillfyllest.

Vad slutligen beträffar de arbetstagare, som i arbetet utsättas för riskerna

av röntgen- eller radiumbestrålning och med hänsyn därtill tillerkänts rätt

till sex veckors semester, synes — enligt vad undersökningen om denna

semester på sin tid visade — behovet av odelad semester vara så påtagligt,

att en delning av semestern icke mot arbetstagarens vilja bör få förekomma

utan myndighets prövning. Vad enligt den särskilda semesterlagen gäller

om dessa arbetstagare bör alltså få gälla även i fortsättningen.

Enligt vad utredningen uppgiver har den åsikten framförts, att en förlängning

av semestern finge betraktas som ett motiv för en ökad semester

även för de arbetstagargrupper, som f. n. enligt avtal

åtnjuta längre semester än den lagstadgade. Rörande

denna fråga anför utredningen:

Utredningen har självfallet icke att taga ställning till vilken semestertid,

som genom avtal tillförsäkras olika arbetstagargrupper. Men den anser sig

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

dock vilja starkt ifrågasätta om en förlängning av minimisemestern i och

för sig kan utgöra motiv för en ökning av semestertiden utöver tre veckor.

Utredningen har icke tagit någon ståndpunkt till frågan, om den rådande

graderingen av semestertiderna är rationell eller icke. Längden av den

semester, som en organisation avtalsvägen kan tillförsäkra sina medlemmar,

får betraktas såsom en intressefråga på samma sätt som övriga löneoch

anställningsvillkor.

Utredningen har även berört frågan, vilken återverkan arbetstagarnas

förlängda semester får på företagarnas

egna se mester möjligheter samt framhåller, att detta spörsmål

självfallet hade aktualitet främst för de många småföretagarna, såsom

hantverkare, handlande och jordbrukare med ett fåtal anställda. Dessa

företagare brukade i regel själva deltaga i arbetet vid sidan av de anställda.

Förbättrade semesterförmåner för dessa senare måste i många fall ogynnsamt

påverka företagarnas möjligheter till ledighet. Enligt utredningens

mening mötte här ett allvarligt socialt problem. Ur ekonomiska synpunkter

vore dessa småföretagare och de anställda ofta ganska jämställda. Det borde

givetvis undvikas, att förbättrade sociala förmåner för en grupp förvärvsarbetande

skulle gå ut över en annan grupp, så att den senare socialt sett

finge en försämrad position. Det vore emellertid angeläget, att man icke

överdreve de farhågor, som här berörts. Det kunde tänkas, att under den

första tiden efter de förbättrade semesterförmånernas införande för arbetstagarna

dylika tendenser komme att göra sig gällande. Mycket talade emellertid

för att själva semestertanken jämförelsevis snart skulle allmänt

tränga igenom, så att även företagarna komme att finna det naturligt att

själva bevilja sig samma ledighet som den de anställda vore berättigade till.

Från samhällets sida borde man göra vad som vore möjligt för att underlätta

en dylik utveckling.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att det uppdragits åt arbetsmarknadsstyrelsen

att utföra av riksdagen begärd utredning om vidgade

möjligheter till semester för sådana grupper, som icke falla under semesterlagen.

Utredningen har väckt spörsmålet, huruvida man borde

inrätta ett särskilt organ för handläggningen avvissa

med semestern sammanhängande f r å g o r. Infördes

i vårt land allmän treveckorssemester, bleve det av stor betydelse att

semestrarnas samordning ägnades tillräcklig uppmärksamhet. Det vore t. ex.

nödvändigt, att inom sådana näringsområden, där gemensamhetssemester

förekomme, undvika att ett flertal mera betydande företag på en gång

nedlade verksamheten. För att få till stånd eu något ökad spridning av

semestrarna borde semesterplaner utarbetas, så att fördelningen av semestertiderna

bleve så rättvis som möjligt. Skulle en verklig planering komma

till stånd, måste även andra intressen beaktas, såsom kommunikations
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

väsendets samt hotell- och restaurangnäringens. Vidare måste hänsyn tagas

till skolbarnens sommarresor och till förläggningen av husmoderssemestrarna.

Enligt utredningens mening talade många skäl för att det tillskapades

ett särskilt organ, ett semesterråd, där samtliga berörda intressen bleve

företrädda. Detta organ skulle sedan söka att genom överenskommelser

få till stånd lämpliga semesterplaner, som i stora drag skulle ange den

lämpligaste semesterfördelningen. Semesterrådet skulle endast ha rådgivande

befogenheter.

Utredningen skisserar två vägar, på vilka man skulle kunna gå fram,

samt anför:

En. tänkbar lösning är att göra organet rent statligt. Då man av många

skäl icke bör göra det till ett självständigt organ, d. v. s. tillskapa ett nytt

ämbetsverk, uppställer sig frågan till vilket av de förefintliga verken man

lämpligen borde knyta rådet. Man torde här ha att välja mellan arbetsmarknadsstyrelsen

och° arbetarskyddsstyrelsen. Då semesterlagen är en typisk

skyddslag, framstår det såsom naturligast att välja det senare verket. Till

arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna knytas en delegation, i vilken de berörda

parterna voro representerade. I delegationen skulle finnas företrädare

for svenska arbetsgivareföreningen och vissa andra av de större utanför

svenska arbetsgivareföreningen stående arbetsgivarorganisationerna. Vidare

boide företrädare finnas för landsorganisationen, tjänstemännens

centralorganisation, järnvägsstyrelsen och socialstyrelsen. Som ordförande

skulle arbetarskyddsstyrelsens chef fungera. För arbetet inom delegationen

borde verkets befattningshavare tagas i anspråk. Eventuellt finge man överväga

att något förstärka verkets personal.

En annan lösning är att låta de intresserade parterna själva bilda ett

organ med de arbetsuppgifter som ovan skisserats. Det skulle arbeta fullt

självständigt och självt anställa erforderlig personal. Kostnaderna finge

bestridas genom anslag från staten och genom bidrag från de i organet

företrädda organisationerna.

För att utröna på vad sätt man såge på de här förevarande problemen har

utredningen överlagt med företrädare för Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation samt hotell- och

restaurangnäringen. Samtliga de företrädda parterna voro eniga om, att

behov icke förelåge av ett organ för handläggande av här berörda frågor.

Man erkände visserligen, att det vid treveckorssemester bleve nödvändigt

att ägna större uppmärksamhet åt de frågor, som sammanhänga med semestrarnas

fördelning. Detta vore emellertid ett spörsmål, som de berörda

parterna själva kunde lösa på förhandlingsvägen.

I anslutning härtill uttalar utredningen, att samhället självt hade vissa

intressen att tillvarataga och att dessa icke torde bli företrädda vid dylika

mera informella överläggningar. Utredningen ifrågasätter även, om det icke

förelåge större förutsättningar för att uppnå verkliga resultat, om ett organ

inrättades för diskussion av de förevarande frågorna. Skäl talade emellertid

emot att inrätta ett semesterråd, innan erfarenhet vunnits om verk
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

ningarna av den förlängda semestern. En bidragande orsak till att intaga

en avvaktande hållning vore, att något intresse för saken icke f. n. syntes

föreligga hos de organisationer, som skulle erhålla ett avgörande inflytande

i det ifrågasatta organet.

Utredningen har därför icke ansett sig böra föreslå inrättandet av ett

särskilt semesterråd.

Vad angår tidpunkten för reformens ikraftträdande

anser utredningen, att någon annan tidpunkt på året än den 1 juli eller

den 1 januari icke bör ifrågakonnna. Valde man den 1 juli, komme verkningarna

av reformen att först successivt göra sig gällande. Semestertiden

komme alltså att från nuvarande 12 dagar stiga till lä dagar under ett

övergångsår för att från och med det följande året utgöra 18 dagar. Valde

man åter den 1 januari, komme semestertiden att på en gång från det ena

året till det följande öka med 6 dagar till 18. Med hänsyn till återverkningarna

för produktionen vore det enligt utredningens mening angeläget, att

övergången skedde på ett så mjukt och smidigt sätt som möjligt. Till följd

härav borde lagen träda i kraft den 1 juli.

Utredningen framhåller, att året för ikraftträdandet givetvis borde bestämmas

under hänsynstagande till andra aktuella sociala reformer, så att

en samordning härvidlag komme till stånd. Till detta spörsmål kunde utredningen

icke taga ställning. Utredningen ville dock erinra om, att man

från arbetstagarhåll framhållit önskvärdheten, att reformen måtte förverkligas

så snart detta vore möjligt. Sett från de synpunkter utredningen företrädde

funne utredningen hinder icke föreligga mot att reformen trädde i

kraft den 1 juli 1951.

Utredningens förslag är icke enhälligt. En av utredningens ledamöter,

herr Rudenstam, har nämligen i ett särskilt yttrande anfört:

Jag ansluter mig i princip till förslaget om förlängd semester men anser

det tveksamt, om tidsläget inbjuder till en så snar lösning som utredningen

föreslår. Världssituationen ställer stora krav även på vårt lands produktionsförmåga,

varför en anspänning av landets resurser uppenbarligen är

nödvändig. Man kan då näppeligen bortse från, att reformen medför en

icke oväsentlig produktionsminskning och kostnadsfördyring, ett resultat,

som måste motverka det aktuella programmet inom vårt land rörande en

utökad produktion. Denna produktion måste också frambringas till priser,

som äro konkurrenskraftiga framför allt på den internationella marknaden

i tävlan med länder, vilkas produktion ej paverkas av semesterförmaner

ens av den omfattning som redan är lagfäst i vårt land. Det kan därför

allvarligen ifrågasättas, om man icke bör avvakta mera stabila förhållanden

för genomförande av en i och för sig önskvärd semesterreform.

Under alla förhållanden bör reformen genomföras på sådant sätt, att

skadeverkningarna ur produktionssynpunkt bli så ringa som möjligt. I enlighet

härmed föreslår jag, att vid semesterlagens utformning — efter

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

grunder analoga med dem som föreslagits för jordbruk in. in. — arbetsgivare

inom industri och övrig verksamhet lämnas rätt att förlägga den

tredje semesterveckan till särskilda dagar, varvid sannolikt lördagar främst

under sommarmånaderna skulle komma i åtanke. En sådan anordning

torde, åtminstone i inånga fall, vara för arbetstagarna ur rekreationssynpunkt

lika värdefull, ja med hänsyn till klimatförhållandena i vårt land

kanske bättre, än om de få ut den tredje veckan i ett sammanhang. Formellt

vinnes därmed också en större likhet i lagstiftningen beträffande arbetstagare

inom jordbruket och dess binäringar samt övrig verksamhet.

Remissyttrandena.

De myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över arbetstidsutredningens

förslag, äro genomgående ense om det i och för sig

önskvärda att utsträcka den lagstadgade semestern

från två till tre veckor om året.

Kommerskollegium utvecklar skälen härför på följande sätt:

Det torde utan vidare kunna konstateras, att nutidens arbetstempo och

det moderna livets snabba rytm ställer alltmer stegrade krav på individens

fysiska och psykiska motståndskraft. Trots den fortgående höjningen av

medellivslängden torde man här med skäl kunna tala om en risk för förslitning

av människomaterialet, som -— även om den svårligen låter sig

siffermässigt konstateras — dock är en faktor, som bör beaktas.

De nuvarande semesterreglerna ha utan tvivel varit ägnade att motverka

dessa skadliga tendenser men det synes också uppenbart, att semestertidens

längd är i knappaste laget för att medge behövlig rekreation och vila. Ur

denna synpunkt synes en ökning av semestertiden vara önskvärd. Kollegium

är också av den uppfattningen, att näringslivet på längre sikt icke skall

ha några svårigheter att bära de ökade kostnader, som en standardhöjning

av detta slag skulle medföra. Härtill kommer, att det måste betraktas som

ett rimligt socialt rättvisekrav att en utjämning ernås med avseende å

semestertidens längd för olika kategorier av arbetstagare.

Uttalanden av liknande innebörd förekomma i ett stort antal av remissyttrandena.

Statskontoret erinrar om, att ett större rekreationsbehov än två veckors

årssemester redan blivit i princip erkänt såvitt anginge statens anställda,

och finner därför en utsträckning av den lagstadgade semestern i enlighet

med utredningens förslag rimlig.

En remissinstans ■— Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund —

ifrågasätter emellertid, huruvida en ökning av minimisemestern är påkallad,

samt anför:

Oss synas de till grund för en sådan utökning ofta åberopade jämlikhetsoch

rättvisesynpunkterna icke utgöra bärkraftiga argument. De kategorier

av arbetstagare, som tidigare åtnjutit och nu åtnjuta längre semester än

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

fjorton dagar, ha regelmässigt ■— undantag kunna givetvis påvisas — sådant

arbete, att de även före och efter den egentliga arbetstiden, d. v. s. under

vad som anses vara och måhända även borde vara deras fritid, nödgas i

ofta mycket stor utsträckning ägna väl mera sällan sina kroppskrafter men

i desto högre grad sina andliga krafter åt omsorger om och fullbordandet

av sina arbetsuppgifter; på samma sätt inkräktar arbetet ofta på deras

semester. De arbetstagare däremot, som nu icke åtnjuta mer än två veckors

semester, och särskilt kroppsarbetarna, som äro helt dominerande inom

denna grupp, kunna med sällsynta undantag påräkna att, sedan deras

arbete för dagen är avslutat, utnyttja fritiden helt efter sin egen önskan,

utan att på något sätt direkt eller indirekt störas av sitt arbete eller omtanken

därom; detsamma gäller deras semester. Den markerade skillnad,

som sålunda består emellan de två här nämnda kategorierna av arbetstagare

synes oss klart utvisa att såväl rekreationsbehovet som rättvisan i

själva verket motiverar längre semester för den förra kategorien än för den

senare. Med hänsyn till den snabba och betydande utvidgning av semesterförmånerna

för den senare kategorien, som redan ägt rum, finna vi för vår

del, att en fortsatt utveckling i detta hänseende icke kan vara angelägen.

I det övervägande flertalet av yttrandena har icke ifrågasatts annat än

att spörsmålet om en ökning av semesterns längd

bör lösas genom lagstiftning. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening

samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttala

dock som sin mening, att frågan borde behandlas avtalsvägen. Ansåge

man på arbetstagarhåll, att man ville uttaga en eljest möjlig levnadsstandardförbättring

i form av ökad frihet, syntes det enligt sistnämnda remissinstans

rimligt, att detta skedde genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.

Härigenom skulle erforderlig smidighet vinnas, och hänsyn till

olika branschers behov kunna tagas.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt den mening, som uttalats av

Sveriges lantbruksförbund, det icke torde stå klart för den enskilde, att

den del av produktivitetsförbättringen, som han genom ökad semester bleve

delaktig i, ej samtidigt kunde komma honom till godo i annan ordning,

t. ex. genom höjd penninglön, som bibehölle sitt köpkraftsvärde. Med det

inflationstryck med därav följande tendenser till prisstegringar, som under

överskådlig tid framåt koinrne att råda, vore det ej så säkert, att den enskilde

vore beredd att avstå från en önskvärd löneförhöjning mot ökad

semester.

Även handelskammaren i Gävle tvivlar på, att arbetstagarna äro medvetna

om att de, därest reformen genomfördes, måste avstå från eljest

möjliga löneökningar. Mångårig erfarenhet gåve enligt handelskammarens

mening vid handen, att det vore förenat med stora svårigheter att fa arbetstagarna

att frivilligt avstå från krav på löneförbättringar under hänvisning

till de särskilda favörer, som en i pengar icke direkt mätbar förmån

innebure. Liknande synpunkter framföras av Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förmodar, att problemet ökad semester

eller löneförbättring på arbetstagarsidan tedde sig så, att man räknade med

att, sedan treveckorssemestern införts lagstiftningsvägen, tillvinna sig löneökningar

genom förhandlingar och såmedelst hålla sig skadeslös för de

genom produktionsminskningen ofrånkomliga prisstegringarna. Den omständigheten

att en anställningsförmån, semestern, bestämdes genom lagstiftning

och andra förmåner förhandlingsvägen, inbjöde direkt till en dylik

saxningstendens. Sedan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande,

hade omfattande och vittutseende lönerörelser igångsatts. Därest dessa aktioner

ledde till en allmän stegring av lönenivån, syntes förutsättningarna

för ett genomförande av treveckorssemestern ha väsentligt ändrats därigenom

att den som möjlig ansedda standardförbättringen komme att uttagas

lönevägen.

Domänstyrelsen framhåller, att utredningens förslag för de s. k. okontrollerade

arbetstagarna innebure en ren löneökning. Till denna kategori

hörde flertalet av domänverkets arbetstagare. Styrelsen vore av den uppfattningen

att skogsarbetet borde ersättas val, varvid hänsyn så långt möjligt

borde tagas till arbetslönerna inom industrien. En sådan reglering av

lönerna skedde emellertid på ett väsentligt bättre sätt genom avtalsuppgörelser

än genom lagstiftning. I

I fråga om möjligheten och lämpligheten att genomföra

den ifrågasatta reformen redan fr. o. in. den 1

juli 1951 äro meningarna i remissyttrandena synnerligen delade.

Följande remissinstanser ha tillstyrkt eller i vart fall icke motsatt

sig utredningens förslag härutinnan, nämligen socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), arbetarskyddsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Jämtlands lån, statens

avtalsnämnd, fullmäktige i riksbanken, Svenska landstingsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund

samt Reso. Även lantbruksstyrelsen har förklarat sig kunna under

vissa förutsättningar tillstyrka förslaget.

Kommerskollegium, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna

i Södermanlands och Malmöhus lån samt ett par handelskammare äro

tveksamma, huruvida reformen bör genomföras i dagens läge.

Uppskov med reformen har yrkats eller ifrågasatts av en minoritet

inom arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,

Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens

län, flertalet av handelskamrarna, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

allmänna exportförening, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksför
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

bund, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

Riksförbundet landsbggdens folk, Bankernas förhandlingsorganisation,

Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska järnvågarnas arbetsgivareförening,

Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges redareförening,

Kanalflottans rederiförening, Svenska segelfartggsföreningen och Sveriges

fastighetsägares arbetsgivareförbund.

Statskontoret, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, lantbruksakademien, länsstyrelserna i Stockholms,

Kalmar, Blekinge och Skaraborgs län, Svenska stadsförbundet, Sveriges

centrala restaurangaktiebolag samt Svenska turistföreningen ha icke

gjort något bestämt uttalande i denna fråga.

Den fråga, som i remissyttrandena främst tilldragit sig uppmärksamhet,

är på vad sätt näringslivet och olika former av samhällelig

verksamhet skulle påverkas, om den lagstadgade

semestern nu utsträcktes till tre veckor om

året.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt arbetstidsutredningens förslag,

uttalar arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), att verkningarna för

näringslivet icke komma att bli enhetliga. Vissa näringar och företag torderelativt

lätt kunna lösa uppkommande omställningsproblem, under det att

i andra fall svårigheter komme att möta i detta avseende. I stort sett torde

man i likhet med utredningen kunna förutsätta, att verkningarna för

näringslivet icke bleve av allt för genomgripande natur. Den tendens till

minskning av produktionsvolymen, som på kort sikt tedde sig sannolik,

torde inom icke allt för lång tid kunna övervinnas. Genom att den tredje

semesterveckan icke infördes på en gång utan under en tid av två år, begränsades

också verkningarna på kort sikt av reformens genomförande.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande semesterns förläggning

verkade i samma riktning såväl på kortare som på längre sikt.

Arbetsmarknadsstyrelsen fortsätter:

Av den utredning, som verkställts av Industriens utredningsinstitut,

framgår, att utmärkande för den nuvarande semesterordningen är, att större

delen av industriföretagen stoppa driften under semesterperioden. Man

torde kunna antaga, att detta kommer att bli förhållandet jämväl efter ett

genomförande av den föreslagna semesterreformen. Under sådana förhållanden

har utredningens synpunkter på möjligheterna att erhålla semestervikarier

endast intresse för den mindre del av industrien, som i fortsättningen

kommer att uppehålla driften genom anlitande av sådana vikarier,

samt för de övriga näringar, som komma att ha ett liknande behov av tillfälligt

anställda såsom ersättare för de semesterlediga. I nuvarande arbetsmarknadsläge

föreligga svårigheter alt tillgodose ett ökat behov av semester
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

vikarier särskilt under sommaren. Det torde emellertid icke på förhand

kunna avgöras, huruvida eller i vilken omfattning ett sådant ökat behov

kommer att uppstå som en följd av reformen. Även i detta avseende kommer

utredningens förslag beträffande semesterns förläggning att begränsa

reformens följdverkningar för näringslivet. Företag, som icke lägga ned

verksamheten under de tre semesterveckorna, få sålunda möjlighet att förlägga

den tredje semesterveckan till den för företaget mest lämpliga tiden

under året. För ett flertal näringar torde det vara väsentligt lättare att

skaffa semestervikarier under vintermånaderna än under sommaren. Detta

gäller dock icke i fråga om den yrkesutbildade arbetskraften, som inom

de llesta arbetsområden har full sysselsättning året om.

Byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åberopa

erfarenheterna från tidigare arbetstidslagstiftning. Länsstyrelsen utvecklar

sin ståndpunkt sålunda:

Vid genomförandet av nu gällande arbetstidslagstiftning och semesterlagstiftning

— det lagstiftningskomplex, som reglerar den sammanlagda

årliga arbetstiden — uttalades allvarliga farhågor för att åtgärderna på ett

märkbart sätt skulle ogynnsamt påverka näringslivet. Emellertid visade sig

hållpunkterna för denna bedömning ha varit mycket osäkra; några statistiskt

märkbara rubbningar synas icke ha inträtt. De förmodanden, som

i olika sammanhang gjorts rörande det nu aktuella lagförslagets inverkan

på produktionen och produktionskostnaderna, synas icke vara mera säkert

underbyggda än antagandena vid de tidigare tillfällena. Försiktigheten torde

därför bjuda att icke tillmäta dessa prognoser avgörande betydelse vid

bedömandet av tidpunkten för lagstiftningens genomförande. Länsstyrelsen

anser sig ''därför icke böra frångå, vad utredningen härutinnan föreslagit.

Länsstyrelsen i Örebro län medger, att läget just nu icke inbjuder till

reformer, vilka kunde betyda en ekonomisk merbelastning även för delar

av näringslivet, som hade svårt att påtaga sig ytterligare bördor och vilka

dessutom kunde betyda större eller mindre minskning i produktionen.

Emellertid måste man räkna med möjligheten av att nuvarande ekonomiska

läge kunde tänkas bli så långvarigt, att en lösning från denna utgångspunkt

skulle betyda reformens uppskjutande till en avlägsen och obestämd

framtid, samt med det kända faktum, att arbetstidsförkortningar i och för

sig ej alltid behövde leda till minskad produktion. Med hänsyn till bl. a.

dessa omständigheter funne sig länsstyrelsen kunna biträda utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Länsstyrelsen vill till en början erinra om den föreslagna reformens verkningar

inom näringslivet och dess samband med andra aktuella sociala

reformkrav. Det lär vara ostridigt att grundvalen för en fortsatt ekonomisk

och social standardhöjning är en fortgående produktionsstegring. Det beror

på takten i denna i vilken mån och med vilken snabbhet som den allmänna

standardhöjningen kan ske. En åtgärd, som begränsar produktionsstegringen,

begränsar därför också möjligheten till en allmän standardhöjning.

En sådan åtgärd bör därför bedömas ej blott efter det värde den i och för

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

sig själv har utan också med hänsyn till dess verkningar i större sammanhang.

Här uppstår ett avvägningsproblem, där olika meningar givetvis alltid

kunna råda, men där man måste ha klart för sig sammanhanget mellan

reformarbetets ekonomiska underlag och reformens verkningar på detsamma

och vidare de aktuella reformförslagens inbördes ställning inom

ramen för samhällets ekonomiska möjligheter.

Diskuteras förslaget om tre veckors semester ur dessa synpunkter kunna

givetvis en del invändningar göras. Det lär ej kunna undgås att en utsträckning

av semestertiden till tre veckor kommer att medföra en minskning av

produktionsvolymen. Situationen försvåras av den knapphet på arbetskraft,

som nu råder, och som icke gör det möjligt att i någon större utsträckning

uppehålla produktionen med hjälp av semestervikarier.

Enligt länsstyrelsens mening borde diskussionen icke begränsas till förhållandet

mellan eljest möjliga löneförbättringar och ökad fritid utan vidgas

att gälla även förhållandet mellan denna sociala reform och andra

aktuella reformförslag, vilka kunde befaras bli fördröjda genom den minskade

takten i den produktionsstegring som utgjorde det fortsatta reformarbetets

ekonomiska grundval. Bedömdes frågan om en utsträckning av

semestertiden mot denna bakgrund, hade man således att väga dess vikt

såväl för de medborgargrupper, vilka närmast komme i åtnjutande av dess

fördelar, som för andra medborgare i förhållande till det värde, som andra

möjligen fördröjda sociala reformer hade för de enskilda medborgarna

och för samhället i dess helhet. En sådan avvägning kunde givetvis leda

till olika resultat. Länsstyrelsen hade för sin del kommit till samma resultat

som utredningen. Frågan berörde, såsom utredningen erinrat, i främsta

rummet arbetstagarna på grund av deras stora andel i den förvärvsarbetande

befolkningen. Vore man på arbetstagarhåll beredd att byta bort en

eljest möjlig standardhöjning på andra områden mot en ökning av fritiden,

borde samhället icke neka sin medverkan därtill.

Även fullmäktige i riksbanken ha fäst avgörande vikt vid synpunkten, att

reformen främst berörde arbetstagarna själva. Fullmäktige anföra:

Såsom utredningen framhåller kommer ett genomförande av den föreslagna

reformen att, åtminstone på kort sikt, leda till minskad produktion

och/eller stegrade produktionskostnader. Särskilt för vissa exportindustrier

kunna verkningarna därför bli kännbara genom en försämrad konkurrenskraft

i förhållande till utlandet. I ett högkonjunkturläge av nuvarande art

med brist på arbetskraft får reformen också en viss inflationsdrivande

effekt. Med hänsyn härtill hade det varit önskvärt att reformens genomförande

kunnat uppskjutas till en tidpunkt med bättre tillgång på arbetskraft.

I likhet med de sakkunniga anse dock fullmäktige, att frågan om

en förlängning av semestern främst får betraktas som en avvägningsfråga,

varvid en levnadsstandardförbättring, som uttages i form av ökad fritid,

får kompenseras genom avstående från en del av eljest möjliga lönestegringar.

Fullmäktige vilja med hänsyn härtill icke motsätta sig ett genomförande

av det framlagda förslaget.

4 — Dihang till riksdagens protokoll W51. 1 samt. Nr 72.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Statens avtalsnämnd — som begränsat sitt yttrande till att avse reformens

återverkningar inom nämndens verksamhetsområde — finner den

föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet väl avvägd. Nämnden erinrar om

att den kollektivavtalsanställda personalen vid de statliga verken redan i

stor utsträckning vore tillförsäkrad en längre semester än 12 dagar för år.

En allmän treveckorssemester torde följaktligen icke erhålla så stora återverkningar

inom den statliga kollektivavtalssektorn som på den privata

arbetsmarknaden.

Landsorganisationen erinrar om den produktionsstegring, som inträffat

efter 1938, då den första semesterlagen antogs, samt anför:

Det är tydligt att denna produktionsstegring varit betingad ej blott av

teknisk rationalisering utan också i ej oväsentlig mån av en ökad individuell

arbetseffektivitet. Kravet på stegrad produktion har i samverkan med

bristen på arbetskraft på ett markant sätt aktualiserat produktivitetsproblemet

i vad detta berör den mänskliga arbetskraften och har lett till utforskning

och tillämpning av nya metoder för effektivast möjliga utnyttjande

av den individuella arbetsinsatsen. Det ligger i sakens natur att de

ständigt skärpta anspråken i detta hänseende måste medföra sådana ökade

risker för arbetskraftens överansträngning och förslitning som i och för

sig motivera en längre arbetsledighet än den som före kriget ansågs som

skälig.

Enligt landsorganisationens mening syntes den av utredningen anförda

statistiken ge stöd för uppfattningen, att från produktions- och samhällsekonomisk

synpunkt några avgörande skäl icke kunde anföras mot reformen,

även om denna under en övergångstid kunde komma att medföra en

tendens till produktionsbortfall och kostnadsstegring.

Tjänstemännens centralorganisation vänder sig mot uppfattningen, att

en förlängning av semestern skulle komma att innebära negativa verkningar

på produktionens omfattning. Det vore givet, att detta skulle vara en sanning

utan modifikation, om den arbetstidsförkortning, som den förlängda

semestern innebure, ägde rum i ett statiskt näringsliv. Emellertid vore det

nödvändigt att se problemet i dess rätta perspektiv. Härvid framträdde

såsom positiva verkningar av reformen, att denna kunde antagas medföra

ökad arbetsglädje och arbetsförmåga under årets arbetsveckor och därmed

säkerligen bidraga till att mildra verkningarna av den faktiska arbetstidens

förkortning. På lång sikt torde den förlängda semestern vidare medverka

till ökad livslängd och på detta sätt ytterligare befrämja ökad produktion.

Av de tveksamma remissinstanserna uttalar kommerskollegium,

att en ökning av semestertiden i dagens läge skulle inrymma

vissa olägenheter, och anför härom:

Särskilt är det uppenbart att ett genomförande av reformen i nuvarande

arbetskraftssituation måste komma att ställa näringslivet inför ökade svårigheter.

Situationen på arbetsmarknaden är för närvarande så ansträngd,

att även en relativt ringa förskjutning i förhållandet mellan tillgång och

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

efterfrågan måste få betydande verkningar för företagen när det gäller att

bemästra arbetskraftsfrågan. Det är givet, att dessa förhållanden också få

konsekvenser i fråga om möjligheterna att upprätthålla och öka produktionen.

I nuvarande ur flera synpunkter ovissa läge måste dessa olägenheter

noggrant vägas mot fördelarna.

Från de hörda näringsorganisationernas sida har särskilt framhållits,

att de ekonomiska betingelserna för den föreslagna reformen icke vore för

handen för närvarande och man har härvid särskilt betonat riskerna för

produktionen. Den allra senaste tidens världspolitiska händelseutveckling

har givit dessa invändningar ökad tyngd. Förhållandena ute i världen skapa

sålunda en osäkerhet i marknadsläget, som påkallar varsamhet vid planering

av åtgärder, som kunna ha inverkan på produktionen.

Ur dessa synpunkter finner kommerskollegium det tveksamt, om det

kunde vara tillrådligt att genomföra treveckorssemester redan fr. o. m.

den 1 juli 1951. Om det befunnes önskvärt att bestämmelserna trädde i

kraft redan vid denna tidpunkt, ifrågasätter kommerskollegium — i anslutning

till en av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

framförd tanke — om man icke för att minska svårigheterna kunde under

ett par, kanske tre år införa femton dagars semester och först därefter övergå

till tre veckor.

I de avstyrkande remissyttrandena åberopas i allmänhet samma

skäl för uppskov, som herr Rudenstam anfört i sitt särskilda yttrande.

Farhågorna för de negativa verkningarna på produktionen i nuvarande

situation anses motivera, att frågan om en utökning av semesterns längd

t. v. ställes på framtiden. Av innehållet i dessa remissyttranden må här

återgivas följande.

Överståthållarämbetet framhåller, att i vårt land under de senaste månaderna

inträtt en konjunkturomsvängning, vilken syntes ha sin grund i betydande

förändringar i det internationella ekonomiska läget. I vilken riktning

konjunkturomsvängningen komme att vidare utvecklas kunde icke nu

bedömas. Ej heller kunde dess inverkan på vårt lands ekonomiska läge med

någon större grad av visshet förutses. Kvar stode emellertid, att Sverige

f. n. befunne sig i ett skärpt ekonomiskt läge och måhända vore på väg

mot en ekonomisk kris, vars slutliga omfattning icke vore bedömbar. Med

hänsyn härtill och då en utökad semester otvivelaktigt påverkade vårt lands

produktion och samhällsekonomi, ehuru det icke kunde på förhand bedömas,

i vilken utsträckning eller i vilken riktning denna påverkan komme

att äga rum, kunde det ifrågasättas, huruvida icke det nuvarande skärpta

ekonomiska lägets vidare utveckling borde avvaktas, innan en allmän utökning

av semestern genomfördes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län utvecklar sin ståndpunkt på följande

sätt:

I princip har länsstyrelsen intet att erinra mot att arbetstagare heredes

rätt till utsträckt semester. Det måste emellertid framhållas, att förslaget

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

framlägges vid en synnerligen olycklig tidpunkt, då näringslivet brottas

med svårigheter, som synas bliva allt värre och som föranlett statsmakterna

till långtgående ingripanden i syfte att genom ökning av produktionen och

främjande av den svenska exportindustriens konkurrensförmåga återställa

balansen på penningmarknadens område samt motverka inflationistiska

tendenser. Länsstyrelsen kan icke undgå att finna, att ett genomförande

av semesterreformen i nuvarande ekonomiska läge skulle stå i rak motsättning

mot statsmakternas nu antydda penningpolitik. De negativa verkningarna

av reformen synas vara av den art, att de i icke oväsentlig grad försvåra

exporten och därmed också våra möjligheter att snabbt återvinna

ekonomisk balans. Länsstyrelsen anser sig därför ej kunna tillstyrka, att

den föreslagna reformen nu genomföres, utan håller före att frågan bör

ställas på framtiden för att återupptagas, då vårt ekonomiska läge förändrats

till det bättre.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att treveckorssemestern borde

genomföras först sedan de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge.

Frågan om treveckorssemesterns införande måste därvid ses i sammanhang

med den sociala och ekonomiska politiken i övrigt. Det måste för statsmakterna

stå klart, att ett genomförande av en arbetstidsförkortning, t. ex. i

form av semesterförlängning, minskade möjligheterna till genomförandet

av andra sociala anordningar. Föreningen uttalar vidare, att om samma

produktion skulle upprätthållas med 18 dagars semester som med 12 semesterdagar,

produktionen måste bedrivas i oförminskad omfattning under de

sista sex semesterdagarna. Förutsättning härför vore, att semestervikarier

av fullgod kvalitet stode till förfogande. Det vore uppenbart, att vikarier

icke ens i tillnärmelsevis erforderlig utsträckning vore möjliga att anskaffa.

Enligt vad arbetsgivareföreningen framhåller måste produktionsminskning

bli en ofrånkomlig följd av semesterns förlängning. Föreningen anför

härom:

Det torde vara rimligt att bedöma denna produktionsminskning till 1%

ä 2 procent av den samlade produktionen i landet. Teoretiskt utgör minskningen

2 procent, men det är möjligt, att okynnesfrånvaron något nedgår

vid förlängd semester och att vissa produktionsförändringar vidtagas, som

något uppväga förlängningens verkningar. Motvärdet av produktionsbortfallet

torde i dagens penningvärde kunna uppskattas till minst 400 milj.

kronor per år. Vissa offentliga beräkningar ha givit vid handen, att framstegstakten

för svenskt näringsliv bör beräknas till att i dagens värde motsvara

en produktionsökning av ungefär 800 milj. kronor per år. Om 400

milj. kronor årligen bortgå, återstå endast 400 milj. kronor, vilket belopp

sålunda står till förfogande för genomförande av planerade sociala reformer,

utökning av försvar och undervisningsväsende, förbättrat bostadsbyggande

och allmän standardhöjning. Det säger sig självt, att vissa anspråk måste

stå tillbaka, om treveckorssemestern genomföres. Då emellertid möjligheten

att genomföra begränsningar på vissa områden är relativt ringa — framför

allt gäller detta redan beslutade reformer och utbyggnaden av försvaret

— är det otvivelaktigt, att den planerade semesterreformen får en inflationsbefrämjande

effekt. Verkningarna förstärkas av de inkomststegringar, som

äro att vänta under den närmaste framtiden.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:Is proposition nr 72.

Vid bedömandet av semesterförlängningens verkningar kan man enligt

arbetsgivareföreningens mening ej heller bortse från att treveckorssemeslern

med säkerhet kommer att medföra en ökad efterfrågan på vissa umbärliga

varor och tjänster och föranleda en viss omläggning av produktionen i riktning

mot framställning av fritidsnyttigheter och investeringar för utnyttjande

av fritiden. Servicenäringarna komme att förko vras, och eftersom

knapphet rådde på alla produktionsfaktorer måste det ske på industriens

bekostnad.

Arbetsgivareföreningen framhåller vidare, att de internationella konkurrensförhållandena

skulle försvåra läget för den svenska exportindustrien,

om Sverige tidigare än andra länder genomförde treveckorssemestern. En

sådan arbetstidsförkortning komme att innebära kostnadsförhöjningar, som

kunde bli ödesdigra för de svenska säljarnas konkurrensförmåga. Nu

nämnda överväganden ledde enligt föreningens uppfattning fram till, att

genomförandet av treveckorssemestern borde anstå, till dess stabilare förhållanden

i ekonomiskt och utrikespolitiskt avseende inträtt och till dess

produktionsökningen i Sverige möjliggjorde redan beslutade reformer av

annat slag samt kostnaden för nödvändig militär upprustning.

Liknande synpunkter anläggas av Sveriges industriförbund och en del

av handelskamrarna.

Sveriges allmänna exportförening understryker föreningens redan till

arbetstidsutredningen framförda betänkligheter med avseende å en semesterförlängnings

verkningar ur den, ej minst för exportindustrien, i dagens

situation livsviktiga frågan om industriens försörjning med arbetskraft.

Utvecklingen efter det föreningen avgivit sitt yttrande till utredningen syntes

till fullo ha styrkt de av föreningen uttalade farhågorna. I själva verket

torde bristen på arbetskraft nu vara större än någonsin tillförne. Den

rådande rustningskonjunkturen såväl inom som utom landet torde efter

hand ytterligare skärpa krisen på arbetsmarknaden. Man måste räkna med

att de hittillsvarande möjligheterna att motverka bristen på arbetskraft

genom vidgat anställande av utländska arbetare eller genom produktionsstegrande

investeringar nu icke längre stode öppna i samma mån som förut.

Den i utlandet tillgängliga kvalificerade arbetskraften torde sålunda i allt

större utsträckning tagas i anspråk inom de egna länderna, och i fråga om

investeringar i produktionsstegrande syfte tedde sig utsikterna för framtiden

av olika anledningar ovissa. Mot bakgrunden av vad som nu och tidigare

anförts från föreningens sida syntes den i utredningen reservationsvis

framförda meningen, att semesterreformen borde anstå till dess mera normala

produktionsförhållanden inträtt, böra vinna beaktande. Föreningen

ville därvid ånyo framhålla vikten av att semesterfrågan bedömdes såsom

ett spörsmål av internationell räckvidd. Den borde därför, innan mera vittgående

åtgärder i saken företoges på det nationella planet, bli föremål för

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

överläggningar mellan närmast berörda länder i syfte att uppnå eu samtidig

och likformig lösning.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation beräknar semesterreformens

totala kostnad för folkhushållet till minst 150 milj. kronor per år,

bortsett från ökade fasta kostnader för företagen samt den nedgång i produktionens

effektivitet, som från flera håll vitsordats bli följden° genom

ovana semestervikarier och genom ökad semester för arbetsbefäl och specialarbetare,

samt anför:

De sakkunniga ha utgått från vissa förutsättningar, vilka måhända i

början av detta år beräknades inom kort vara för handen, men vilka på

grund av den därefter inträdande försämringen av landets ekonomiska

läge f. n. icke längre existera. Sålunda har utredningen utgått ifrån att företagarna

i regel böra ha möjlighet att genom prisjusteringar täcka de ökade

nettoutgifterna. Detta vore säkerligen också tänkbart under goda konjunkturer

och med fri prisbildning. Med den fortsatta och skärpta priskontroll,

som redan signalerats, bortfaller uppenbarligen dessa möjligheter. De sakkunniga

ha vidare räknat med att reformens produktionssänkande effekt

skulle motverkas bl. a. genom ökad rationalisering inom företagen. Sedermera

ha statsmakterna beslutat eller ställt i utsikt olika åtgärder för en

drastisk nedskärning av investeringsverksamheten,'' vilket kommer att försvåra

och i vissa fall omintetgöra planerade rationaliseringsåtgärder. Slutligen

ha de inflationsdrivande krafterna inom och utom landet medfört

så allvarliga tendenser till prisstegring, att den ytterligare kostnadsökning,

som de sakkunniga räkna med, kommer att träffa landets ekonomi vid en

olämplig tidpunkt.

Sedan arbetstidsutredningens betänkande avgivits, har pensionsulredningen

framlagt förslag till allmän pensionsförsäkring. Organisationen, som

finner en allmän pensionsförsäkring angelägen för såväl företagare som anställda,

ifrågasätter, om man icke inom clet sociala reformarbetet bör i ett

sammanhang taga upp olika föreliggande förslag till granskning. Organisationen

ifrågasätter nämligen, huruvida landets ekonomi i nuvarande skede

är i stånd att bära kostnaden för båda reformerna samtidigt.

Handelns arbetsgivareorganisation finner, att den ekonomiska situationen,

sedd mot bakgrunden av de utrikespolitiska händelserna under

senaste halvåret, mer än någonsin motiverade att förslaget avvisades eller

ställdes på framtiden. Treveckorssemester hade å organisationens område

endast tillämpats på mycket begränsade avsnitt, och frågan torde för handelns

del i stort sett vara av större betydelse och medföra mera djupgående

konsekvenser än för de flesta andra näringsfång. I nuvarande arbetsmarknadsläge

med brist på arbetskraft bleve de praktiska svårigheterna att

erhålla vikarier betydligt ökade. I detta läge skulle det icke kunna undvikas,

att den service, som handeln beredde allmänheten, bleve i avsevärd mån

försämrad med därav följande mindre tillfredsställande konsekvenser.

Sveriges köpmannaförbund påyrkar, att — för den händelse priskontroll

alltjämt gällde vid reformens ikraftträdande — priskontrollnämnden eller

motsvarande institution erhölle direktiv om att i sin verksamhet taga till
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

55

börlig hänsyn till såväl synliga som osynliga kostnadsökningar, som komma

att åsamkas detaljhandeln vid en ev. semesterförlängning för de anställda.

Även järnvägsstyrelsen samt ett par handelskammare utgå ifrån att den

kostnadsökning, som uppstode genom den förlängda semestern, kompenserades

genom taxehöjningar resp. prisjusteringar.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening understryker de besvärligheter,

som på grund av nuvarande rekryteringssvårigheter skulle uppstå

för transportföretagen, därest en utökning av semestertiden skulle genomföras

under nu rådande förhållanden. För dagen vore tillgången på ledig arbetskraft

så begränsad, att järnvägarna hade stora svårigheter att hålla personalstyrkan

uppe vid sådan nivå, att den räckte till icke blott för det nödvändiga

trafikarbetet utan även för materialvård och erforderlig aspirantutbildning.

Den särskilt för sjöfarten besvärande utländska konkurrensen anses av

Sveriges redareförening motivera, att utredningens förslag icke förverkligas

i nuvarande läge. Treveckorssemester för sjöfolk hade genomförts endast

i ett par länder. Konkurrensläget för den svenska sjöfarten hade icke

minst på grund av betungande lagstiftning alltmer försämrats. Det vore

därför nödvändigt, att man framginge med största försiktighet, då det

gällde att belasta näringen med ytterligare utgifter, något som förslaget

otvivelaktigt måste medföra. Under nedgångsperioder på fraktmarknaden

måste man redan med nuvarande utgifter befara, att en stor del av den

svenska handelsflottan måste läggas upp och trafiken övertagas av andra

länders fartyg, som kunde drivas billigare. Föreningen erinrade i detta

sammanhang om, att efter den nya sjöarbetstidslagens ikraftträdande ett

icke oväsentligt antal svenska fartyg försålts till utlandet, enär de icke

kunde ekonomiskt drivas till följd av de ökade kostnader, som lagen medförde.

Härtill komme att för den största gruppen av de ombord å fartyg

anställda, nämligen manskapet, semester i egentlig mening mera sällan

förekomme. Det rörde sig här mestadels om semesterersättning, d. v. s.

semesterspörsmålet vore mera att anse såsom en lönefråga.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges segelfartygsförening.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför i fråga om reformens verkningar

för jordbruket bl. a. följande:

Verkningarna av en till tre veckor utökad semester äro för jordbrukets

del synnerligen svåra att bedöma. Vad beträffar den rena kostnadsökningen

per utförd arbetstimme, kan denna visserligen rent matematiskt

beräknas till ca 2 procent, därest fullgoda ersättare finnas att tillgå under

de ordinarie arbetarnas semester och till samma lön som dessa. Under

denna förutsättning skulle de ekonomiska verkningarna alltså i huvudsak

inskränka sig till denna kostnadsökning och de följder den kan medföra.

Emellertid torde semestervikarier stå till förfogande endast i mycket ringa

omfattning och då till löner som komma att ligga utöver den ordinarie arbetskraftens.

Än ytterligare komma kostnaderna för en utökad semester att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

sträcka sig utöver angivna procenttal, därest en större del av semestern

än vad nu är fallet skall förläggas i ett sammanhang till sommaren. Detta

kommer nämligen att tvinga jordbrukarna att extensifiera driften med tv

åtföljande ekonomiska verkningar, vilka då visserligen ej komma att visa

sig i ökade arbetskostnader utan i den försämring av lönsamheten, som i

regel blir resultatet av minskad produktion. En försämrad lönsamhet medför

å andra sidan en fördyrad produktion, som i sin tur leder till ökade

produktpriser eller sjunkande levnadsstandard för jordbruksnäringens

utövare.

Angående vad reformen skulle innebära för skogsbruket anför domänstyrelsen:
Domänverkets

arbetstagare utgöras till övervägande del av ackordsarbetare,

vilka i vad gäller lagstiftning om semester, tillhöra den kategori, som

givits beteckningen okontrollerade arbetstagare. Dessa arbetstagare åtnjuta

alltså enligt nuvarande semesterlag semesterlön enligt bestämmelserna

för okontrollerade arbetare. Utredningens förslag ändrar i princip icke

dessa förhållanden.

Förslaget innebär för nämnda kategori en ökning av semesterlönen, vars

reella innebörd är en ren löneökning. Med hänsyn till vissa tendenser i skogsarbetarnas

arbetstidsvanor har man anledning väga denna löneökning mot

förväntad arbetsinsats. Skogsarbetaren har såsom okontrollerad arbetstagare

under senare år minskat sin arbetstid per vecka på ett sådant sätt,

att det inger betänkligheter. Minskningen sker i form av förkortad arbetsdag

eller i form av förlängd ledighet i anslutning till sön- och helgdagar.

Den höjning av levnadsstandard, som ökad arbetsförtjänst möjliggjort,

har alltså i stor utsträckning uttagits i form av utökad fritid. Med hänsyn

till nämnda företeelse synes det styrelsen troligt, att en ökad semesterlön

för domänverkets del leder till minskad arbetsinsats i skogen och ökade

svårigheter med arbetskraftsförsörj ningen. Enär skogsbruket redan i betydande

utsträckning kämpar med en besvärande brist på arbetskraft är

en dylik utveckling oroande.

Styrelsen anser sig alltså för skogsbrukets del ha grundad anledning att

hysa betänkligheter mot utredningens förslag. Emellertid borde skogsbrukets

arbetstagare i detta hänseende principiellt ej ställas i sämre ställning

än arbetstagare inom det övriga näringslivet. Om statsmakterna funne skäl

föreligga att tillförsäkra arbetstagare i allmänhet tre veckors lagstadgad semester

eller däremot svarande semesterlön, ville styrelsen följaktligen icke

motsätta sig en sådan utveckling även för skogsarbetarna. Styrelsen ansåge

emellertid, att med reformen borde anstå till dess mera stabila förhållanden

inträtt.

Det av arbetstidsutredningen särskilt berörda spörsmålet om treveckorssemesterns

inverkan på frågan om de egna företagarnas

möjlighet till semesterledighet har i flera remissyttranden

åberopats såsom skäl mot reformens genomförande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar sålunda, att frågan om treveckorssemester

för arbetstagare uppskjutes och prövas i samband med

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

förslag till utvidgning av semestermöjligheterna till grupper, som nu sakna

författningsmässigt reglerad semesterrätt, samt anför härutinnan:

Enär man får räkna med att 3-veckorssemestern medför vissa kostnadsstegringar

inom produktion och distribution med prishöjningar som säker

följd vidgas problemet till att icke enbart angå arbetsgivare och arbetstagare

utan bli en angelägenhet för alla konsumentgrupper. Bland dessa

komma otvivelaktigt många att genom 3-veckorssemesterns införande få en

ökad belastning på levnadskostnadskontot utan möjligheter till kompensation

genom inkomstförbättring. Detta förhållande ter sig särskilt känsligt

i fråga om sådana förvärvsarbetande medborgare, som icke åtnjuta tryggad

semester och vilka alltså i sistberörda hänseende få anses vara sämre

ställda än de, som genom den nu föreslagna reformen skulle tillförsäkras

ökad fritid. Hit höra bl. a. den stora mängden av småföretagare inom olika

yrken och framför allt jordbrukarna. Arbetstidsutredningen berör i förbigående

dessa problem men hänvisar till att frågan om vidgade möjligheter

till semester för andra än arbetstagare är föremål för utredning inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen anser för övrigt, att denna fråga icke

är av den storleksordning, att den bör förhindra en lösning av 3-veckorssemestern

för arbetstagarna.

Länsstyrelsen kan icke dela denna utredningens uppfattning utan anser,

att frågan om en förlängning av semestern för arbetstagarna måste ses i

samband med förberörda spörsmål om vidgade semestermöjligheter för nya

grupper. Eftersom varje större ökning av samhällsmedlemmarnas materiella

förmåner har konsekvenser för landets ekonomi, böra aktuella frågor

rörande standardförbättringar prövas i samband med varandra. Det kan för

övrigt icke vara lämpligt att vidga semesterrätten åt vissa grupper och låta

andra grupper, som i praktiken sakna semestermöjligheter, påtaga sig en

del av kostnaderna för förmånsökningen åt dem, som redan äro tillgodosedda.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län, handelskamrarna i Karlstad och

Gävle samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anse, att man

bör avbida resultatet av den pågående utredningen om vidgade semestermöjligheter

för företagare, innan ståndpunkt tages till förslaget om treveckorssemester

för arbetstagare.

Svensk industriförening finner det uppenbart, att en förlängning av semestern

för de anställda än ytterligare skulle minska de mindre industriföretagarnas

redan nu minimala möjligheter att själva genom semester

vila upp sig. Småindustriidkarna representerade genom sin duglighet,

energi, uppfinningsrikedom och stora arbetsamhet ett kapital för landet av

omätbart värde, som det gällde att icke förslösa. Innan ytterligare en veckas

semester genomfördes för de anställda, borde därför förhållandena

stabiliseras så, att de mindre företagarna bleve i tillfälle att för egen del

uttaga en semester som i längd åtminstone närmade sig två veckor.

För jordbrukets del betonar Riksförbundet landsbygdens folk nödvändigheten

av att den föreslagna semesterreformen icke tillätes träda i kraft

innan eu nöjaktig lösning av de egna företagarnas och husmödrarnas so
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kirngl. Maj.ts proposition nr 72.

mesterfråga åstadkommits. I enahanda riktning uttala sig Sveriges lantbruksförbund

och Svenska lantarbetsgivareföreningen.

I detta sammanhang må beröras den av arbetstidsutredningen särskilt

behandlade frågan om den återverkan, som införandet av

allmän trevec k orsse mester kan ha på semesterförhållandena

för dem som f. n. ha längre semester än

två veckor. Beträffande denna fråga — som upptagits endast i några

yttranden —• uttalar socialstyrelsen, att den förlängda semestern icke

borde föranleda en ökning av semestertiden för ungdomen och för de arbetstagargrupper,

som fölle under den särskilda semesterlagen.

Även Svenska landstingsförbundet understryker, att en ökning av den

lagstadgade semesterns längd icke finge tagas till intäkt för en ytterligare

förlängning av semestertiden för de grupper, som redan åtnjöte tre veckors

semester. Uttalanden av sist angivna innebörd förekomma även i de yttranden,

som avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska lokaltrafikföreningen.

Vad härefter angår frågan om utformningen av treveckor ssemester

och då först spörsmålet om semesterns förläggning för andra

kategorier arbetstagare än anställda inom jordbruket äro härutinnan meningarna

lika starkt delade som beträffande frågan huruvida treveckorssemestern

över huvud bör genomföras under nuvarande förhållanden.

Alternativ I förordas av flertalet av de till Landsorganisationen

anslutna fackförbunden, vilka yttrat sig i ärendet.

Även Landsorganisationen anser detta alternativ vara att föredraga framför

de båda övriga alternativen men förklarar sig dock ej kunna helt tillstyrka

något av de framförda alternativen.

Till närmare utveckling av sin mening framhåller Landsorganisationen,

att en på särskilda dagar utsplittrad tredje semestervecka icke vore lämplig

från synpunkten av semesterns rekreationssyfte och att det ej borde ligga i

arbetsgivarens eget skön att träffa avgörandet om semesterns uppdelning.

Landsorganisationen kunde därför ej tillstyrka alternativ III. Svårare ställde

sig valet mellan alternativ I och alternativ II. Vid sitt ställningstagande

härutinnan biträdde Landsorganisationen utredningens mening, att det vore

opraktiskt och ägnat att leda till byråkratisering, om arbetarskyddsstyrelsen

skulle anförtros uppgiften att bedöma frågan om uppdelning. Valet

stode följaktligen mellan å ena sidan ett alternativ, enligt vilket semesterns

uppdelning vore beroende av överenskommelse mellan parterna, och å andra

sidan ett alternativ, enligt vilket arbetsgivaren ensidigt ägde besluta om

uppdelning i två skilda perioder. Enligt Landsorganisationens mening

borde den gällande lagens princip att arbetsgivaren vore skyldig att för
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

lägga semestern i ett sammanhang icke frångås utan mycket starka skäl.

Landsorganisationen anför vidare bl. a. följande:

Uppenbarligen är från ren rekreationssynpunkt en sammanhängande arbetsledighet

om så kort tid som tre veckor av större värde än en uppdelad

ledighet. Då det talas om hurusom en veckas ledighet på senvintern, när

den allmänna tröttheten gör sig gällande och väderleken är lämplig för

vintersport, bör göra arbetstagarna mera motståndskraftiga mot vårtröttheten,

är ju detta uttalande i och för sig alldeles riktigt. Nu torde man emellertid

få utgå från att vid en uppdelning av semestern utan överenskommelse

den tredje veckan som regel komme att förläggas inte till senvintern

eller förvåren utan till tiden mellan jul och nyår, alltså till den solfattigaste

tiden under året, en tid som också i större delen av landet är mindre lämplig

för vintersport. Emellertid bör man ju vid talet om fördelarna av en

vintersemester inte förglömma att rekreationsvärdet av en sådan semester

helt är beroende av om vederbörande har ekonomiska eller eljest praktiska

möjligheter att utnyttja ledigheten i rekreationssyfte. I den mån härför

fordras miljöbyte har massan av arbetare icke sådana möjligheter. Av undersökningen

rörande arbetstagarnas semestervanor framgår att ett betydande

antal av kroppsarbetarna icke använda den nuvarande semestern till

miljöbyte utan stanna kvar i hemorten. En anledning härtill torde i många

fall vara att rese- och övriga kostnader anses för dryga för en semester av

den nuvarandes längd. Man har skäl att räkna med en annan värdering i

detta hänseende, därest den sammanhängande ledigheten utsträckes till tre

veckor. Å andra sidan skulle man vid en uppdelning av semestern med

största sannolikhet få räkna med att »vinterveckan» av flertalet arbetare

komme att tillbringas i hemorten; särskilt skulle detta naturligtvis gälla

familjeförsörjare.

Enligt betänkandet kan man utgå från att, speciellt vad gäller industrin,

semestrarna i stor utsträckning faktiskt komme att utges i ett sammanhang,

även om alternativ II eller III genomföres; för närvarande utgå semestrarna

för cirka 70 procent av industrins arbetare såsom gemensamhetssemester

under sommaren. Då arbetstidsutredningen för sin del tillstyrker

alternativ II motiveras detta med att man icke ansett sig våga räkna

med att överenskommelse om uppdelning alltid skall kunna nås i de fall

då praktiskt behov av uppdelning föreligger. Utredningen anför i det sammanhanget

ett psykologiskt argument som kan låta bestickande: ledningen

för en arbetstagarorganisation kunde emellanåt komma i en viss motsatsställning

till de egna medlemmarna, därest den skulle sluta en överenskommelse,

som för medlemmarna innelnire en annan semesterförläggning

än den av dem önskade. LO anser att betänkligheterna i detta avseende överdrivits;

ett stöd för denna åsikt är alt i de tidigare yttrandena flera fackliga

arbetarorganisationer själva uttalat att förhållandena inom deras verksamhetsområden

vore sådana att man icke hade möjlighet att uttaga hela

semestern i ett sammanhang.

Landsorganisationen förordar i enlighet härmed en förläggningsregel av

innebörd, att semestern å tid, som bestämmes av arbetsgivaren, skall utgå i

ett sammanhang, såframt överenskommelse om delning icke träffas med

arbetstagaren.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:it; proposition nr 72.

Generalpoststyrelsen uttalar, att alternativ I i regel vore ur postverkets

synpunkt det lämpligaste för flertalet av verkets arbetstagargrupper men

att alternativ III vore att föredraga för de mera industribetonade grenarna

av postverkets verksamhetsområde.

Det av arbetstidsutredningen förordade alternativet, dvs. alternativ

11, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), arbetarskyddsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, överståthållaråmbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bolius, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, handelskamrarna

i Karlstad och Luleå, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

Kooperativa förbundet, Tjänstemännens centralorganisation,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Svenska textilarbetareförbundet

och De förenade förbunden.

Som skäl för sitt ståndpunktstagande i denna del anför arbetsmarknadsstyrelsen,

att detta alternativ skulle underlätta anpassningen inom näringslivet

till de ändrade betingelser, som komme att råda efter reformens genomförande.

Medicinalstyrelsen anför:

Ur hälsosynpunkt bör ett uttagande av hela semestertiden under sommarmånaderna

ge arbetstagaren det bästa utbytet. Det torde emellertid icke

alltid kunna ske utan svårigheter för arbetsgivarna och enligt utredningen

synes stora grupper av arbetstagare vara införstådda med detta förhållande.

Utredningen har också funnit alternativ II vara den i varje fall för närvarande

lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd semester.

Medicinalstyrelsen har redan i tidigare yttranden i ämnet berört de otillräckliga

anordningar som finnas i landet för att bereda semestrande möjlighet

till rekreation. Denna synpunkt talar för alternativ II. En veckas ledighet

på senvintern, när den allmänna tröttheten gör sig gällande och väderleken

är lämplig för vintersport bör även göra arbetstagarna mera motståndskraftiga

mot vårtröttheten.

Övcrståthållarämbctct yttrar:

Tre veckors semester i ett sammanhang under sommaren är den semesterreform,

som synes bäst ägnad att tillgodose arbetstagarens behov av

rekreation. Särskilt gäller detta kroppsarbetarna i egentlig mening och de

lägst avlönade arbetstagarna, enär dessa kategorier såsom regel ha mindre

ekonomiska möjligheter att på för dem bästa möjliga sätt utnyttja en till

två perioder delad semester. Möjligheterna för berörda kategorier att två

gånger om året använda ledighet till miljöombyte måste ju vara i väsentlig

mån beskurna. Ur andra synpunkter tala emellertid tungt vägande skäl

mot en sammanhängande treveckorssemester. Även bortsett från att arbetsgivarorganisationerna

så gott som undantagslöst uttalat sig mot en sammanhängande

semesterledighet om tre veckor under sommaren — enär

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

denna semesterform ur produktions- och driftstekniska skäl vore den, som

mest ogynnsamt påverkade näringslivet — måste beaktas, att en sådan utformning

av semestern jämväl innebär fara för att arbetstagarnas möjligheter

att effektivt utnyttja ledigheten i väsentlig mån kunna försämras.

Redan under nuvarande förhållanden äro semestrarna regelmässigt förlagda

till sommartiden med starkaste koncentrationen under tiden medio juni—

medio augusti. Detta har bland annat fört med sig stor efterfrågan på sommarbostäder,

logi å pensionat, vandrarhem och andra fritidsanläggningar,

varjämte resandefrekvensen å järnvägar, bussar och båtar är mycket stor.

De redan befintliga olägenheterna av den starka koncentrationen av semestrarnas

förläggning till sommaren skulle sålunda ytterligare accentueras.

En sådan konsekvens av en semesterförlängning måste betecknas såsom

mindre lycklig, icke minst för arbetstagarna själva. Man kan anses berättigad

räkna med att en semesterutformning enligt alternativ II i realiteten

kommer att i viss utsträckning innebära, att även den tillkommande semesterveckan

kommer att förläggas till sommaren i samband med övrig

semester. Det är uppenbart, att en semesterutformning enligt alternativ I

i ännu högre grad är ägnad att öka koncentrationen av semestrarnas förläggning

till sommaren och därmed också det antal personer, som samtidigt

åtnjuter semester. Alternativ II skulle däremot kunna utöva en viss

hindrande verkan mot den icke önskvärda koncentrationen av semestrarna

till sommartiden utan att alltför mycket tillbakasätta arbetstagarnas behov

av tillräcklig rekreation.

Tjänstemännens centralorganisation upplyser, att meningarna vore delade

bland de olika TCO-organisationerna i fråga om valet mellan de olika

alternativen, samt uttalar härom:

För att nämna ett exempel äro de tre TCO-organisationer, som representera

tjänstemännen på sjöfartens område —- Sveriges Fartygsbefälsförening,

Svenska Maskinbefälsförbundet och Svenska Stewartsföreningen —

av den uppfattningen, att semestern i princip skall utgå i ett sammanhang

och att uppdelning endast skall kunna ske efter överenskommelse med arbetstagarna.

Den ståndpunkt, som dessa organisationer härvid tagit, finner

TCO fullt förståelig med hänsyn till de förhållanden under vilka ifrågavarande

tjänstemannagrupper utöva sin tjänstgöring med lång bortovaro

från hemmet och en arbetstid, som sträcker sig över veckans alla dagar.

Även om det sålunda ur vissa tjänstemannagruppers synpunkt är synnerligen

angeläget att semestern utgår i ett sammanhang finner TCO det

emellertid svårt att ur andra synpunkter förorda en lagstiftning med en

sådan generell regel. På många områden och vid många företag torde det

sålunda innebära avsevärda produktionstekniska nackdelar om semestern

skall utgå odelad. A andra sidan får man inte bortse från semesterns innersta

mål att ge rekreation åt arbetare och tjänstemän, vilket innebär att semesterförlängningen

inte får givas en sådan utformning, att den i många

fall icke skulle giva några förbättrade möjligheter till rekreation. Så skulle

t. ex. kunna bli fallet om alternativ III valdes såsom grund för semesterbestämmelserna.

En ytterligare synpunkt vid valet mellan alternativ I och

II bör enligt TCO:s förmenande tilldelas största uppmärksamhet. Om man

åt de anställda ger rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern,

kan detta medföra, att om uppgörelse om sådan delning ej kan träffas

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

mellan de två parterna, arbetsgivaren tvingas att i viss utsträckning förlägga

den odelade treveckorssemestern till annan tidpunkt på året än

sommaren. En sådan lösning anser TCO innebära en större nackdel förde

anställda än om två veckor- av semestern utgår under sommaren och

den. tredJe veckan under annan tid på året. Den i alternativ I förutsedda

möjligheten för arbetarskyddsstyrelsen, att i de fall, där överenskommelse

om delning av semestern ej kan träffas, trots detta medgiva viss uppdelning,

anser TCO icke vara en godtagbar lösning.

På grund av det anförda finner centralorganisationen den av arbetstidsutredningen

förordade ordningen vara den lösning, som vore mest ägnad

att tillgodose såväl rekreations- som produktionstekniska synpunkter. Härvid

förutsättes, att för sådana områden, där en uppdelning av semestern

på två perioder ur löntagarnas synpunkt skulle innebära avsevärda olägenheter,

förhandlingar om sammanhängande semester komme att upptagas.

Alternativ III anses lämpligast av kommerskollegium, samtliga

handelskammare utom handelskamrarna i Karlstad och Luleå, arbetsmarknadsstyrelsens

minoritet, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statens avtalsnämnd, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Gotlands, Kopparbergs och Norrbottens län, Svenska landstingsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna

exportförening, Sveriges köpmannaförbund, Svenska järnvägarnas

arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation, Svensk industriförening samt Sveriges

redareförening.

Av dessa remissinstanser betonar kommerskollegium angelägenheten av

att semesterbestämmelserna utformades på sådant sätt att olägenheterna bli

så litet betungande för näringslivet som möjligt. Företagarna borde därför i

största utsträckning få frihet att förlägga semestern så, att den åstadkomme

minsta möjliga rubbningar i produktionen och bäst anslöte sig till förhållandena

inom varje särskilt företag. Enligt kollegiets mening möjliggjorde

alternativ III den smidigaste anpassningen till de skiftande förhållandena

i olika företag och branscher.

Telegrafstyrelsen upplyser, att telegrafverkets linjearbeten vore koncentrerade

till den ljusare årstiden, och att det därför ur produktionssynpunkt

vore önskvärt, att en del av semestern kunde förläggas till sådan

tid av året, då arbetena på grund av mörker ej kunde bedrivas i full omfattning.

Detta önskemål tillgodosåges genom en tillämpning av alternativ

II eller III. I fråga om verkstadsarbete skulle det vara till fördel, om en

del av semestern kunde ges i form av enstaka ledighetsdagar på sätt som angivits

i alternativ III. Den produktionsminskande verkan torde genom en

sådan förläggning bli mindre än vid tillämpning av något av de andra alternativen.

Vid flera tillfällen hade dessutom önskemål framkommit från

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

verkstadsarbetarna om ledighet från arbetet under sommarlördagarna mot

inarbetande av häremot svarande tid.

Statens avtalsnämnd uttalar, att alternativ III skulle innebära möjlighet

att utlägga den tredje semesterveckan i form av exempelvis fria lördagar

under sommarmånaderna, vilket icke blott i många fall skulle vara till fördel

för de enskilda arbetstagarna utan även medföra ekonomiska fördelar

vid många arbetsplatser, där driften å sommarlördagarna ur produktionssynpunkt

bedömdes mindre lönande med hänsyn till en ofta iakttagen

stegring av frånvarofrekvensen under dessa dagar eller med hänsyn till

kostsamma uppvärmnings- eller igångsättningsprocesser. De farhågor för

ett missbruk från arbetsgivarnas sida, som skulle kunna uppkomma inom

områden, där arbetets natur i och för sig icke nödvändiggjorde en uppdelning

av den tredje semesterveckan på enskilda dagar, kunde enligt nämndens

mening elimineras genom ett införande i lagen av ett stadgande som

medförde, att en sådan uppdelning finge verkställas först efter överenskommelse

i kollektivavtalets form.

Svenska landstingsförbundet framhåller:

Enligt gällande tjänstereglemente och kollektivavtal för landstingens befattningshavare

äger arbetsgivaren i princip bestämma semesterns förläggning,

dock att arbetstagaren är tillförsäkrad minst så många semesterdagar

i en följd, som svarar mot det i semesterlagen angivna antalet dagar.

Arbetsgivaren kan sålunda helt bestämma över den del av semestern, som

överstiger antalet semesterdagar enligt lagen. Den föreslagna bestämmelsen

ger emellertid icke arbetsgivaren någon sådan rätt, då uppdelning av semestern

i mer än två perioder alltid förutsätter en överenskommelse mellan

parterna. När det gäller personal, som är anställd vid en sjukvårdsinrättning,

där verksamheten givetvis aldrig helt kan inställas, kan en dylik

bestämmelse följaktligen komma att medföra olägenheter. Förbundet skulle

därför helst se, att lagen i dylika fall lämnar möjlighet öppen för arbetsgivaren

att avgöra förläggningen och vid behov bestämma om uppdelning

av tredje semesterveckan.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar, att de ur näringslivets synpunkt

beklagliga konsekvenserna av en semesterökning skulle kunna väsentligt

mildras, om arbetsgivaren finge rätt att förlägga semesterdagarna på sätt

han funne lämpligast, d. v. s. enligt utredningens alternativ III. De tillkommande

dagarna skulle då t. ex. kunna komma att utgå i form av ett antal

fria lördagar eller måndagar eller kunna utläggas i samband med förekommande

fridagar inom fack, där sådana vore vanliga, eller ock uttagas i

samband med sedvanliga driftsstopp vid helger. Det skyddsintresse, som

enligt arbetstidsutredningens uppfattning varit det som närmast motiverat

semesterlagens tillkomst, åsidosattes icke, om fullständig frihet beträffande

de sex sista semesterdagarna lämnades arbetsgivaren. Man hade anledning

utgå från att arbetsgivaren vid utläggandet av de sista sex semesterdagarna

loge all rimlig hänsyn till de önskemål, som arbetstagarna framställde. Den

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

stora frånvaro, som under de senare åren förekommit inom industrin på

lördagar och särskilt sommarlördagar, vore ett bevis om något för arbetskraftens

önskemål att just erhålla sommarlördagarna fria. Om en uppdelning

av semestern, på sätt föreningen föreslagit, finge äga rum, kunde arbetskraftens

önskemål i nu nämnda hänseende på ett smidigt sätt tillgodoses,

och betydande irritation i förhållandet arbetsgivare—arbetare kunde

undvikas.

Arbetsgivareföreningen framhåller vidare, att inom föreningens verksamhetsområde

funnes fack med typiskt säsongbetonad verksamhet. Främst

gällde detta vissa delar av anläggningsindustrin och byggnadsämnesindustrin.

För dessa industrier talade lika starka skäl för att minska den obligatoriskt

sammanhängande semestern till nio dagar, som föranlett utredningen

till särskilt undantag för jordbruket. Detta undantag förordades

därför även böra omfatta anläggningsindustrin och sådana byggnadsämnesindustrier,

som vanligen endast bedreves under sommarhalvåret.

Arbetsgivareföreningen yrkar slutligen, att semesterlagens föreskrift om

att semestern såvitt möjligt skall förläggas till sommaren måtte utgå. Som

skäl härför anföres, att det funnes områden, inom vilka ur produktionssynpunkt

hela semestern ej borde utgå under sommaren på grund av den

högsäsong, som då rådde. Ofta förelåge inom sådana områden brist på

arbete under vissa andra årstider, till vilka det ur många synpunkter skulle

vara lämpligare, att en viss del av semestern, eventuellt hela semestern,

kunde förläggas. Några allvarliga praktiska konsekvenser härav torde icke

uppstå, då man kunde utgå ifrån att arbetsgivarna fortfarande skulle vara

beredda att i möjligaste mån förlägga semestern till sommartid.

Till det av arbetsgivareföreningen framförda förslaget om begränsning

av rätten till sammanhängande semester ansluter sig Sveriges industriförbund.

Sveriges köpmannaförbund åberopar arbetskraftsbristen samt de skiftande

förhållandena såväl i olika branscher som på skilda orter såsom skäl

för alternativ III.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation hävdar med bestämdhet,

att det vore nödvändigt särskilt för de mindre företagen att arbetsgivaren

bereddes möjlighet att dela semestern enligt alternativ IIII.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att länsstyrelsen i Hallands

län — som avstyrkt alternativ I — icke tagit ställning till vilket av alternativ

II eller III, som vore att föredraga, samt att Svenska lokaltrafikföreningen

anser, att lagstiftningen borde möjliggöra tillämpning av både

alternativ II och alternativ III.

Även i fråga om semesterns förläggning för arbetstagarevid

jordbruk et jämte därtill hörande binäringar och trädgårds
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:Is proposition nr 72.

skötseln samt för hembiträden i lanthushåll gå meningarna isär i de

remissyttranden, i vilka man tagit ståndpunkt till detta spörsmål.

Utredningens förslag — som innebär en sådan ändring i gällande bestämmelser

om semesterns förläggning för dessa arbetstagare att den sammanhängande

semesterperioden ökas från sex till nio dagar för år _ til 1-

s t y r k e s av medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands

län.

Förslaget att öka det antal semesterdagar, som enligt lagen skall utgå i

en följd, avstyr kes av lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, en

minoritet inom arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i

Södermanlands, Östergötlands och Västernorrlands län, Svenska ^arbetsgivareföreningen,

Sveriges lantbruks förbund och Svenska trådgårdsarbetsgivaref

öreningen.

Som skäl för sin ståndpunkt anför Svenska lantarbetsgivareföreningen,

att redan nu gällande bestämmelser om en sammanhängande semestertid

av sex dagar, vilka enligt kollektivavtal skulle förläggas under tiden 15 maj

—15 september, beredde arbetsgivarna stora bekymmer. Tidigare hade jordbruket

haft markerade toppar i arbetskraftsbehovet, framför allt vårbruket,

hösköden, sädesskörden och rotfruktsupptagningen. Däremellan hade funnits

dalar på i regel ett par veckor. I regel hade man konstant hållit det

arbetarantal, som behövts under topperioderna eller åtminstone nära nog

det antalet.

Föreningen fortsätter:

Hade man i dag haft kvar dessa förhållanden, skulle en ökning av sommarsemestern

ej tett sig så bekymmersam. Under senare år har emellertid

jordbruket varit föremål för en kraftig rationalisering och driftsomläggning.

Driften har mekaniserats i hög grad. På de fem senaste åren har

antalet traktorer ökat från ca 25 000 till ca 60 000. Tack vare traktorerna

har vårbruket numera upphört att vara en arbetstopp. Samtidigt har vallskörden

förändrats. Den börjar nu tidigt med ensilageinläggning och kan

eller rättare sagt måste därigenom utsträckas över en längre period. Vidare

har man infört nya växtslag, t. ex. oljeväxterna, som kräva fortlöpande tillsyn.

Allt detta har gjort att arbetstopparna i stor omfattning utjämnats och

att dalarna dem emellan i motsvarande mån utfyllts. Arbetskraftsbehovet är

numera tämligen konstant under växtperioden. Under sommaren finns det

ej några mellanperioder, till vilka semestern kan förläggas utan hinder för

produktionen.

Svårigheterna att anvisa längre sammanhängande sommarsemester accentueras

ytterligare därav, att det nutida moderna jordbruket arbetar med

ett högförädlat och känsligt material som ställer krav på snabba ingripanden.

Som exempel kan nämnas att oväntade angrepp av skadeinsekter och

växtsjukdomar kan åsamka allvarliga förluster, om de inte bekämpas i tid.

Jordbrukaren kan därför inte för någon längre tid ställa sig utan arbetskraft.

Man måste också ta hänsyn till att jordbruksdriften är i hög grad beroende

av väderleksförhållandena. I det fallet kan jordbruket inte jämföras

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 72.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

med andra näringar. En stor del av årsproduktionen kan äventyras, om

skörden eller jordens beredning för sådd inte sker i rätt tid. Om man utsträcker

den sammanhängande semestern, som ju dessutom skall varslas

14 dagar i förväg, ökas risken för skördeförstöring i kraftigt stigande proportion

för varje utökad dag. Oförutsedda växlingar i väderleken kan nämligen

avsevärt förskjuta tidpunkten för olika arbetens avslutande eller

påbörjande och dessa förskjutningar kunna ej bedömas lång tid i förväg.

Föreningen framhåller vidare, att jordbrukarna med hänsyn till det ringa

antalet arbetare per arealenhet och nödvändigheten av att arbeta i lag i

regel nödgades ge så många arbetare som möjligt semester samtidigt för

att sedan ånyo kunna driva arbetet effektivt. Uppehållet i arbetet måste då

avpassas med hänsyn till risken för växlingar i väderleken. Vid jordbruk,

som vore förenat med djurskötsel, måste under djurskötarnas semesterledighet

dessa ersättas i arbetet av utearbelare. Följden härav bleve sålunda,

att dessa utearbetare komme att undandragas sitt normala arbete ej endast

under deras egen semester utan även under djurskötarnas semestertid. Redan

med nuvarande bestämmelser kunde resultatet bli, att utearbetet i stor

utsträckning måste ligga nere under flera veckor i sträck, och detta under

period då jordbruket hade allra svårast att undvara arbetskraften.

Enligt vad föreningen uttalar kan vid oförändrad driftsinriktning en utökad

sommarsemester icke genomföras, såvida ej tillräckligt antal fullgoda

semestervikarier ställes till förfogande. Rörande möjligheterna att anskaffa

dylika vikarier anför föreningen:

Sådana ha hittills knappast alls stått till buds. Någon anledning till antagandet

att man kan räkna med någon ökad tillgång på dem under den

närmaste framtiden torde icke finnas. Visserligen har i yttrande från Svenska

lantarbetareförbundets sida under utredningens gång hävdats, att någon

svårighet att bereda jordbruksarbetarna en längre sammanhängande semesterledighet

ur arbetskraftssynpunkt för närvarande icke synes föreligga.

Förbundet har i samband därmed hänvisat till sin arbetslöshetsstatistik

som utvisat stegrad arbetslöshet. Ett närmare studium av förbundets arbetslöshetsstatistik

för år 1948 (den senast tillgängliga) ger emellertid vid

handen, att medan det genomsnittliga antalet arbetslösa manliga organiserade

lantarbetare under hela året var 3,1 procent, uppgick arbetslösheten till

5 procent under månaderna november—mars men till endast 1,8 procent

under månaderna april—oktober. För samtliga arbetare, såväl manliga

som kvinnliga, visar även år 1948 i förhållande till år 1947 en markant nedgång

i arbetslösheten under sommarmånaderna med motsvarande uppgång

under månaderna november—januari. Enligt föreningens uppfattning är

arbetskraftsbehovet i jordbruket i det närmaste konstant under sommaren.

Den arbetslöshet, som under denna tid trots detta registrerats av förbundet,

måste därför ha sin naturliga förklaring, särskilt om man ser den i belysning

av rapporterna från den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten

under samma tid. Under sommarhalvåret 1950 var sålunda beträffande

lantarbetare antalet platsansökningar i förhållande till antalet lediga platser

följande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Antal

sökande

Antal lediga

platser

April

Maj

Juni

Juli

4 777

4 848

3 675

3 614

4 160

5 409

5 791

11 213

8 518

5 946

6 257

8 788

Augusti . .

September

Även om statistiken delvis kan vara missvisande på grund av att ett

visst antal platser tillsättas utan anlitande av arbetsförmedling, visar den

dock klart att jordbruket under hela den angivna tiden haft brist på arbetskraft.

Den omläggning av produktionen, som jordbrukarna enligt föreningens

mening komme att tvingas till vid en förlängning av sommarsemestern,

komme att gå ut över de mera arbetskrävande produktionsgrenarna, såsom

aackrensade grödor — bl. a. rotfruktsskötseln -—- och de tidigast mognande

grödorna, såsom vinterraps och vinterkorn, samt över ladugårdsskötseln.

Arbetskraftsproblemet vore ju en av de faktorer, som förorsakat den ganska

omfattande övergången till kreaturslös drift. Frågan om ersättare under

ordinarie djurskötares fridagar och semester hade blivit allt svårare att lösa

i och med att antalet utearbetare minskat. En utökning av sommarsemestern

komme därför otvivelaktigt att i hög grad påskynda övergången till

kreaturslös och över huvud taget mera extensiv drift.

Föreningen vänder sig i fortsättningen mot uppfattningen, att en särställning

för lantarbetarna i fråga om rätten till sammanhängande semester

skulle ofördelaktigt påverka nyrekryteringen av arbetskraft till jordbruket

samt anför härom:

Erfarenheterna från de senast gångna åren giva alls icke vid handen att

en förlängd sommarsemester för den enskilde lantarbetaren skulle vara ett

önskemål av sådan tyngd att det, om det ej tillgodoses, skulle förmå honom

att söka sig från jordbruket. På arbetstidsutredningens begäran inhämtade

föreningen från sina medlemmar uppgifter rörande tillämpningen av nuvarande

semesterbestämmelser. Av dessa framgick bl. a. att det i icke mindre

än ca 20 procent av fallen förekommit att arbetare avstått från att taga ut

hela sin semester. I endast ca 8 procent har lantarbetarna tillförsäkrat sig

längre sammanhängande semester än 6 dagar. Det finns ytterligare en omständighet.

som pekar i samma riktning. Det är ju väl känt att bristen på

arbetskraft i många fall förmått arbetsgivarna att utge bättre förmåner

än lag och avtal föreskriver, överbetalning har sålunda varit en allmän

företeelse och vanligast beträffande djurskötare, eftersom bristen på sådan

arbetskraft är särskilt framträdande. Om arbetarna önskat längre semester

i stället för ökad lön, skulle de säkerligen i betydligt större utsträckning

än vad ovan angivits ha sökt erhålla eu sådan förmån. Av de i utredningen

redovisade semesterönskemålen framgår för övrigt att lantarbetarna till

skillnad mot flertalet övriga arbetare i landet med överväldigande majoritet

avböjt att få hela semestern i ett sammanhang. Som tendens och ur

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

psykologisk synpunkt är detta av betydelse. Eu del lantarbetare ha t. o. in.

uttalat tvivelsmål om möjligheten att taga ut 12 dagar på en gång.

Föreningen framhåller ytterligare, att den omständigheten att prestationen

per arbetare till följd av den utökade maskindriften inom jordbruket

numera vore väsentligt större än tidigare icke i och för sig vore ett skäl

för längre sammanhängande semester. Dels hade arbetet genom mekaniseringen

blivit mer intressant och omväxlande och dels utfördes de tyngre

och mera tröttande arbetsmomenten av maskiner, varför snarast en lättnad

i arbetet uppstått, även om den högre arbetstakten fordrade mera uppmärksamhet

och påpasslighet av arbetarna.

Därest eu treveckorssemester trots allt skulle genomföras vidhåller föreningen

ett redan till arbetstidsutredningen framfört förslag om 6 dagars

sammanhängande sommarsemester, 6 dagars sammanhängande vintersemester

och 6 dagars semester efter arbetsgivarens bestämmande antingen

som sammanhängande ledighet eller som enstaka semesterdagar.

Övriga remissinstanser, som avstyrka att rätten till sammanhängande

sommarsemester vidgas för lantarbetarna och därmed jämställda arbetstagare,

åberopa i stort sett samma skäl som lantarbetsgivareföreningen.

Vad särskilt angår trädgårdsodlingen anför Svenska trådgårdsarbetsgivaref

öreningen.

Trädgårdsodlingen är i hög grad beroende av den naturliga växtsäsongen.

Frilandsodlingen av trädgårdsprodukter, plantskoleskötseln samt frukt- och

härodlingen har då sin egentliga verksamhetstid, varunder en kontinuerlig

skötsel av växterna är nödvändig. Även växthus- och bänkodlingar äro säsongbetonade

och särskilt senvintern och sommarhalvåret äro arbetsbråda

perioder. Beroende på produktionsriktningen kan arbetsbehovet vara något

växlande. Bristen på arbetskraft, som varit särskilt svår under senare år,

har tvingat odlarna att rationalisera driften, framförallt genom att nedbringa

behovet av manuell arbetskraft samt genom maskindrift i den mån

sådan kunnat införas. För att utjämna arbetstopparna söker man om möjligt

låta växtodlingsplanen omfatta odlingar, som påfordra möjligast kontinuerliga

behov av arbetskraft. Från det förkultiveringen av växterna börjar

och intill tiden för de första frosterna på hösten, är därför arbetskraftsbehovet

numera tämligen konstant, dock med oundvikliga arbetstoppar

under planteringstidcr, bärskörd, fruktplockning och beträffande plantskolorna

vår- och höstexpediering. En utökning av den sammanhängande

semestern under sommaren kommer på grund härav att för trädgårdsodlingen

och den närstående verksamhetsgrenar få högst allvarliga konsekvenser.

Trädgårdsodlingens produkter måste skördas manuellt och skörden

sker successivt under största delen av växtsäsongen. Då trädgårdsodlingens

produkter härtill i regel äro ömtåliga och någon eller några få

dagars försening kan omintetgöra möjligheterna att saluföra dem, framstår

det som än mera uppenbart att en förlängd sammanhängande sommarsemester

kan få ytterst svåra verkningar.

En utökning av sommarsemestern kommer för trädgårdsodlingens vidkommande

otvivelaktigt att medföra en minskning i odlingarnas omfattning

i syfte att möjliggöra för ägaren att endast med familjens hjälp sköta

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

dem. Övergång till mera extensiv drift, därvid lejd arbetskraft endast beredes

kortvarig anställning, kan förväntas bli en annan av följderna.

Ä andra sidan gå vissa remissyttranden mer eller mindre bestämt i riktning

mot ett likställande av jordbruksarbetarna med

övriga arbetstagare i fråga om semesterns förläggning.

Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) finner det sålunda tveksamt,

huruvida det verkligen vore motiverat att uppehålla särbestämmelser

i detta hänseende; och enligt Riksförbundet landsbygdens folk skulle det

— trots de svårigheter som för jordbrukets del skulle göra sig gällande vid

en förlängning av den sammanhängande semesterperioden — vara mest

tillfredsställande att slopa undantagsbestämmelserna för de anställda vid

jordbruket och tillförsäkra dem samma förmåner som de anställda inom

industrien. Med hänsyn till den allmänna tendensen att koncentrera semestertiden

till en relativt begränsad period under sommaren ansåge sig

förbundet icke oreserverat kunna tillstyrka detta. Om däremot icke i kollektivavtal

eller annorstädes uppställdes villkor, som försvårade förläggningen

av semestern till för jordbruket mera lämpliga perioder, ville förbundet

förorda, att semesterbestämmelserna för arbetstagarna vid jordbruket

utformades enligt samma principer som för övriga arbetstagare.

Svenska lantarbetareförbundet — som icke tagit ställning till frågan om

sammanhängande eller uppdelad treveckorssemester —- understryker kraftigt,

att samma bestämmelser, som komme att införas för arbetstagare i

allmänhet, också borde gälla för arbetstagare inom jordbruk och trädgårdsskötsel

samt för hembiträden i lanthushåll. Föreningen erinrar om att arbetet

inom jordbruket i hög grad mekaniserats, sedan den nu gällande

undantagsbestämmelsen infördes, samt anför härom:

Enligt av jordbrukets kalkylsakkunniga utförda beräkningar utgjorde

antalet traktorer och dragbilar under produktionsåret 1938/39 21 800 och

beräknas under året 1950/51 uppgå till 65 800 eller en tredubbling. Därtill

kommer 5 000—6 000 skördetröskor och andra maskiner och maskinella

anläggningar. Detta jämte införande i större omfattning än någonsin av

ackordsarbete inom jordbruket har medfört en väsentligt uppdriven arbetstakt.

Genom en gradvis skeende övergång till säsonganställningar inom jordbruket

med därav följande minskning av den fasta arbetarstammen, ökas

ytterligare arbetsintensiteten under högsäsongen med därav följande ökade

krav på arbetskraften. Dessa omständigheter motivera enligt förbundets

mening ett upphävande av nu gällande undantagsbestämmelser för lantoch

trädgårdsarbetarnas del.

Enligt förbundet vore det icke bara en fråga om rättvisa att lant- och

trädgårdsarbetarna bereddes samma semesterförmåner som andra arbetstagare.

Det vore också en fråga om dessa näringars möjligheter att på någorlunda

jämställd fot kunna konkurrera om den tillgängliga arbetskraften.

Många samverkande orsaker hade bidragit till att arbetskraften från jordbruk

och trädgårdsskötsel övergått till andra näringsgrenar i något snab
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

bare takt än vad som kunde anses önskvärt. Att också missnöje med arbetstids-

och semesterförläggning varit en av dessa orsaker ansåge förbundet

för sin del alldeles uppenbart. Ett konserverande av de rådande missförhållandena

kunde, då frågan nu erhållit ny aktualitet, komma att medverka

till en ökad utflyttning av arbetskraft från jordbruk och trädgårdsskötsel.

Förbundet berör i fortsättningen frågan, huruvida arbetsförhållandena

inom jordbruket och trädgårdsskötseln medgiva längre sammanhängande

semester än 6 dagar. I detta hänseende anföres:

Inom såväl jordbruk som trädgårdsskötsel finnas under den egentliga

säsongen perioder med minskat arbetsbehov. Det förekommer till och med

att lantarbetare permitteras under kortare tider under sommaren. De numera

mycket talrika säsonganställda lant- och trädgårdsarbetarna få icke

någon semesterledighet utan få efter säsongarbetets slut på hösten åtnöjas

med semesterersättning. De förmenta svårigheterna skulle då inskränka sig

till den fast anställda arbetskraften. Men också för denna finnas perioder

av relativt arbetslugn som inträder sedan vårbruket är avslutat och innan

hö- och stråsädesskörden tager sin början. Icke minst under denna mellanperiod

finns tillräckligt utrymme för beredandet av sammanhängande semester.

För hela djurskötargruppen, som omfattar omkring en fjärdedel av

samtliga arbetstagare inom jordbruket, föreligger överhuvudtaget den bästa

tiden att förlägga semestern på sommaren, då djuren gå på bete med därav

följande avsevärda nedgång av arbetsuppgifterna. Också inom trädgårdsskötseln

inträder en arbetslugn period efter vår- och försommararbetenas

avslutning omkring midsommartiden. Tillräckligt utrymme finns under

själva högsommaren för utgivandet av sammanhängande semester och intill

dess att en brådare tid inträder i slutet av augusti. En av förbundet

företagen undersökning år 1948 visade att 52,1 procent av trädgårdsarbetarna

under detta år erhållit sammanhängande sommarsemester genom

frivilliga överenskommelser.

Landsorganisationen — som enligt vad förut anförts tillstyrkt sammanhängande

treveckorssemester för arbetstagare i allmänhet — framhåller:

Beträffande förläggningen av semester för arbetstagare inom jordbruket

anser landsorganisationen i likhet med Svenska lantarbetareförbundet att

några särbestämmelser icke vidare böra upptagas för hithörande kategorier.

Det kan visserligen icke bestridas att med den ställning landsorganisationen

tagit till frågan om sammanhängande resp. uppdelad semester vissa

betänkligheter kunna anföras mot att i allo likställa här ifrågavarande

arbetstagare med t. ex. arbetstagare inom industrien. Då landsorganisationen

likväl anser sig kunna biträda förbundets ståndpunkt är det

därför att denna är försvarlig även från jordbruksnäringens synpunkt

med hänsyn dels till att ingen inskränkning ifrågasatts i arbetsgivarens

rätt att bestämma tidpunkten för semestern, dels till möjligheten av avtalsmässig

uppdelning.

Landsorganisationen uttalar vidare, att jordbrukets arbetskraftsförsörjning

icke i längden kunde säkerställas, om man på jordbrukarhåll hölle

fast vid sin inställning om nödvändigheten av en snävare skyddsrättslig

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72. 71

behandling av jordbrukets arbetskraft än vad som gällde för arbetstagare

på andra områden.

Vidkommande spörsmålet om anordningar i syfte att få till stånd en

större spridning av semestrarna beklagar Reso, att utredningen

ej funnit anledning att föreslå skapandet av ett semesterråd. Visserligen

hade Reso icke några överdrivna förhoppningar om att ett semesterråd

skulle ha möjlighet att i dagens läge befordra lösningar av de organisatoriska

problem, som semesterförhållandena i vårt land skapat. Men enbart

förefintligheten av ett sådant råd, där statsmakterna, arbetsmarknadsparterna

samt semester- och fritidsorganisationerna kunde komma samman,

skulle måhända öppna vägarna för en samverkan, som gåve arbetarna och

de anställda vidgade möjligheter att använda semesterledigheten på det sätt

som vore avsett. Reso ville därför föreslå, att tanken på ett semesterråd

upptoges till förnyat övervägande.

Statskontoret och länsstyrelsen i Kronobergs län avvisa däremot i likhet

med utredningen tanken på att inrätta ett dylikt råd. Socialstyrelsen, länsstyrelsen

i Jämtlands län och Svenska turistföreningen förorda propaganda

samt fortsatt samverkan mellan arbetsmarknadens parter, reseföretag och

turistorganisationer i syfte att komma till rätta med de problem, som en

alltför stark koncentration av semestrarna till högsommaren innebure.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att länsstyrelsen i Kopparbergs

lån framkastar tanken på att bereda dem, som taga semester under

exempelvis maj, juni, september och oktober, en icke alltför obetydlig

förlängning av semestertiden. Detta skulle för arbetstagarna innebära

kompensation för de kortare dagar och den svalare väderlek, som

kännetecknade sagda tider. För arbetsgivarna skulle den längre tiden

för bortovaro uppvägas av fördelen att slippa ordna semester för alla

anställda under två korta sommarmånader, vilket framför allt bleve till

stor fördel för de företag, som icke kunde inställa driften under semesterperioden.

Till att börja med borde en dylik ordning genomföras för de

statsanställda, varefter exemplet sannolikt skulle vinna efterföljd inom det

enskilda näringslivet.

Departementschefen.

Semesterlagstiftningen uppbäres av den grundtanken, att det ur olika

synpunkter är ett samhälleligt intresse att så långt det är möjligt skydda

arbetstagarnas hälsa i både fysiskt och psykiskt hänseende. I sådant syfte

vill lagstiftningen bereda de anställda tillfälle till viss tids årlig ledighet

av ej alltför kort varaktighet, under vilken de skola kunna utan minskning

i sina inkomster söka den rekreation varav de äro i behov.

Genom 1938 års semesterlag — vår första egentliga lagstiftning på detta

område — bestämdes semesterns längd till två veckor om året lika för alla

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

de i allmän eller enskild tjänst anställda, som berördes av lagen, d. v. s.

den överväldigande majoriteten av landets arbetstagare. Vid lagens tillkomst

underströks att lagen hade karaktär av minimilagstiftning; två

veckors ledighet från arbetet ansågs alltså för de helårsanställda arbetstagarna

vara minimum för att de skulle kunna erhålla tillräcklig vila och

återvinna krafterna.

År 1945 avlöstes 1938 års semesterlag av den ännu gällande lagen om

semester av den 29 juni 1945. Den revision av semesterlagstiftningen, som

den nya lagen innebar, hade sin största betydelse för de korttidsanställda

arbetstagarna, även om också en del andra problem, som uppkommit kring

den äldre semesterlagen, fördes fram till sin lösning. Någon generell ökning

av den lagstadgade semesterns längd ifrågasattes icke vid detta tillfälle.

Vid 1946 års riksdag genomfördes en lagstiftning om utökad semesterrätt

för några kategorier arbetstagare, nämligen dels ungdomar under 18

års ålder och dels vissa grupper arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete. Dessa sistnämnda arbetstagare — beträffande vilka

semesterbestämmelserna återfinnas i lagen den 29 juni 1946 om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete — utgjordes av arbetstagare, som utföra 1) arbete under jord i

gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län, 3) nattarbete,

4) arbete i mörkrum och 5) arbete, däri arbetstagaren utsättes för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen. För ungdomen och

för de fyra första av de övriga arbetstagarkategorierna fastställdes semesterns

längd till tre veckor, medan de arbetstagare, som utsättas för röntgeneller

radiumstrålning och som till följd därav ha ett alldeles särskilt starkt

behov av en längre tids årlig avkoppling från arbetet, fingo en lagstadgad

semester om sex veckor. «

Under förarbetena till 1946 års semesterlagstiftning erinrades om, att den

allmänna tvåveckorssemestern utmätts efter ett antaget minimibehov och

att man således redan vid den första semesterlagens tillkomst utgått från

att det funnes arbetstagare, som vore i behov av längre semester än två

veckor. Vid de undersökningar, som föregingo den nya lagstiftningen,

konstaterades också, att arbetstagarna i stor utsträckning hade behov av

längre semester än som tillförsäkrats dem genom 1945 års semesterlag.

Den sakkunnigkommitté, som hade frågan om hand, ifrågasatte därför, om

icke en generell förlängning av den lagstadgade semestertiden borde genomföras.

Tanken därpå avvisades emellertid på grund av de starka betänkligheter

av ekonomisk art, som ansågos möta mot att i dåvarande läge genomföra

en dylik semesterreform.

Frågan om förlängning av den lagstadgade semestertiden togs sedan upp

vid 1947 års riksdag i anledning av en då väckt motion (11:307). I sitt

utlåtande (nr 15) över motionen anförde andra lagutskottet bl. a., att en
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ligt utskottets mening en generell ökning av semestern vore synnerligen

önskvärd men att en förutsättning därför torde vara, att kristidens varubrist

blivit hävd. Vidare uttalade utskottet, att tiden för en allmän förlängning

av semestern syntes vara inne först då genom ytterligare rationalisering

och andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökat produktionsresultat

säkerställts. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t hade

sin uppmärksamhet riktad på frågan om en allmän ökning av den lagstadgade

semesterns längd och efter vederbörlig utredning framlade förslag

härom, då tiden därtill vore inne. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen

att i skrivelse (nr 102) till Kungl. Maj :t tillkännagiva vad utskottet

sålunda anfört.

Mot bakgrunden av den utveckling, som här skisserats, måste den utvidgning

av den legala semesterrätten, som beslöts år 1946, uppenbarligen

betraktas såsom ett provisorium i avbidan på att situationen bleve sådan,

att det vore möjligt att genomföra en allmän förbättring av semesterförmånerna.

Frågan om en semesterreform var alltså ingalunda ny när jag,

efter bemyndigande, i mars 1948 uppdrog åt arbetstidsutredningen att

undersöka möjligheterna till en allmän ökning av semesterns längd.

Detta uppdrag har numera slutförts av arbetstidsutredningen, som i ett

i september 1950 avgivet betänkande föreslår, att semestern skall utgå med

l1/, dag i stället för såsom f. n. 1 dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

vilket i realiteten betyder, att den lagstadgade semestern skall

ökas från två till tre veckor om året. Reformen skall enligt förslaget träda

i kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag arbetstagarna skola kunna

kvalificera sig för den längre semestern. Eftersom semestern i flesta fall

utgår året efter det den intjänats, innebär förslaget, att den stora massan

av arbetstagare, som ha fortlöpande arbete hela året, kommer att få semester

15 dagar under år 1952 och fulla tre veckor fr. o. m. 1953. övergången

till treveckorssemester skulle alltså ske successivt under loppet

av två år.

Arbetstidsutredningen har funnit spörsmålet om att införa allmän treveckorssemester

i huvudsak vara en avvägningsfråga. Enligt utredningen

gäller problemet ytterst valet mellan att låta den fortgående normala produktionsstegringen

taga sig uttryck i högre löner eller få form av mindre

lönestegringar och längre årlig ledighet. Utredningen har funnit klarlagt,

att arbetstagarna äro beredda att byta ut viss möjlig löneförbättring mot

ökad fritid. Samhället hör enligt utredningens uppfattning medverka härtill,

såvida ej verkningarna bli sådana, att de ur samhällets synpunkt ej

kunna godtagas. Härför anser emellertid utredningen någon risk icke förena
I

och för sig torde numera knappast råda några delade meningar om det

önskvärda i att utsträcka semestern för arbetstagarna i gemen till tre

veckor om året. Härom är man också så gott som ense i de remissyttran
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Knngl. Maj. ts proposition nr 72.

den, som avgivits över arbetstidsutredningens förslag. Skälen för en

semesterförlängning äro också uppenbara; och det synes mig

naturligt om tidpunkten nu skulle vara inne, då arbetstagarna mera allmänt

hellre vilja taga ut den standardförbättring, som en produktionsstegring

möjliggör, i längre vilotid än i höjd lön. Det alltmera ökade jäktet

i livsföringen över huvud och icke minst på arbetsplatserna torde sannolikt

många gånger vara direkt skadligt för hälsan och i vart fall medföra ökat

behov av rekreation. Det synes mig också ofrånkomligt, att semestern rätt

utnyttjad bidrager till att skapa fysiskt eller psykiskt bättre utrustade

människor, vilka på längre sikt kunna prestera ett både kvalitativt och

kvantitativt fullvärdigare arbete än hittills. Därav har naturligen hela landet

gagn.

Men jag vill också framhålla en annan synpunkt, som i detta sammanhang

synes mig beaktansvärd. Flertalet tjänstemän har redan nu till följd

av reglementen, avtal eller sedvänjor längre semester än två veckor om

året, medan däremot den stora mängden övriga arbetstagare får nöja sig

med semester enligt lagens minimiregler. Åtskilliga av dessa arbetstagare

äro även i fråga om andra med arbetet sammanhängande förhållanden än

semestern icke särskilt väl ställda. Det torde därför icke kunna förnekas,

att sociala rättviseskäl tala för att en större likställighet i semesterhänseende

kommer till stånd genom en förbättring av den kroppsarbetande befolkningens

ställning härvidlag — en förbättring som icke synes kunna

förverkligas i önskvärd utsträckning annat än genom lagstiftning. De grupper,

som nu äro missgynnade i fråga om semesterns längd, kunna härigenom

antagas vinna ökad trivsel både med sina egna och samhällets förhållanden,

vilket bör vara ägnat att stärka samhällssolidariteten och öka

arbetsenergien.

Frågan om att införa allmän treveckorsseinester kan emellertid icke bedömas

enbart från synpunkten av de fördelar i form av förbättrad folkhälsa

och ökad arbetsenergi, som enligt vad jag nyss utvecklat äro förknippade

med en dylik reform. Önskvärdheten av längre semester får

nämligen icke leda till ett åsidosättande av kraven på upprätthållandet av

produktionen. Kring detta spörsmål ha i remissyttrandena gjorts olika uttalanden.

Från flera håll framföras allvarliga erinringar om att en ökad

ledighet för arbetstagarna i enlighet med vad arbetstidsutredningen föreslagit

skulle starkt påverka produktionen i negativ riktning; och det har

gjorts gällande att de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra

reformen ännu icke vore för handen samt att vi borde ställa oss avvaktande

till dess mera stabila förhållanden inträtt.

Jag anser mig icke i detta sammanhang böra lämna någon närmare

redogörelse för det nuvarande ekonomiska läget utan hänvisar till den

nationalbudget för år 1951, som framlagts i årets statsverksproposition.

Vad angår frågan om de samhällsekonomiska verkning
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kangl. Maj.ts proposition nr 72.

ar na av allmän treveckorssemester vill jag till en början understryka

vikten av att farhågorna för reformens negativa verkningar härutinnan

icke överdrivas. Erfarenheterna från tidigare tillfällen, då det varit fråga

om att ändra semester- eller arbetstidslagstiftningen till arbetstagarnas förmån,

peka otvivelaktigt hän mot att man på sina håll varit benägen att gå

till betydande överdrifter när det gällt att bedöma de svårigheter, som i

de olika fallen befarades skola uppstå.

Industriens utredningsinstitut har beräknat att reformens genomförande

skulle kunna medföra ett produktionsbortfall om 1,5 å 2 procent. Med

samma utgångspunkt och om hänsyn tages till att reformen icke berör

hela vårt lands förvärvsarbetande befolkning — denna uppskattas till omkring

3 miljoner — utan endast något mer än 1,5 miljon därav, skulle

man dock kanske kunna räkna med att produktionsbortfallet stannade vid

1 å 1,5 procent. Alla dylika sifferberäkningar äro emellertid, såsom utredningsinstitutet

även framhållit, mycket ovissa och att med säkerhet avgöra

hur produktionen kommer att påverkas torde över huvud icke låta sig

göra. Klart är dock att, om man bortser från de onormala åren i samband

med det senaste världskriget, näringslivet under senare år skridit stadigt

framåt. Under de senaste åren har sålunda den totala produktionen i samhället

årligen vuxit med 4 å 5 procent. Även om man med hänsyn till

ökade råvarusvårigheter och övriga återverkningar av det internationella

läget av försiktighetsskäl för den närmaste framtiden icke anser sig böra

räkna med en starkare produktionsstegring än 3 procent om året, är det

uppenbart, att genomförandet av allmän treveckorssemester icke kan föranleda

någon absolut produktionsminskning ens på kort sikt utan endast

få såsom följd, att produktionsökningen blir mindre än vad som eljest skulle

ha blivit fallet. Med hänsyn till näringslivets förmåga att anpassa sig efter

olika förhållanden och till den ökade arbetsinsats, som torde följa av en

semesterledighet av tillräcklig längd, är det enligt min mening icke troligt,

att den befarade uppbromsningen av produktionsstegringen blir så stor,

att den bör betraktas såsom ett avgörande hinder mot semestertidens utvidgning.

Såsom redan berörts har i vårt land produktiviteten under de senaste

åren varit starkt stigande, och såvitt nu kan överblickas torde förutsättningarna

för en fortsatt gynnsam produktionsutveckling få bedömas såsom

tämligen goda. Naturligen kan emellertid den internationella spänningen

medföra komplikationer av olika slag. Härom är det dock bäst att i dagens

läge icke göra några förutsägelser. Enbart den omständigheten att det internationella

läget kan förvärras med därav förenade följder för vårt lands

vidkommande synes icke utgöra tillräcklig anledning att låta anstå med

genomförandet av en eljest eftersträvansvärd reform.

1 enlighet med del anförda ansluter jag mig till arbetstidsutredningens

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

förslag, att den lagstadgade semestern med verkan från och med den 1

juli 1951 utsträckes från två till tre veckor. Juli månad detta år blir alltså

den första månad, som kvalificerar till den längre semestern. Enär semesterlagen

är så konstruerad, att semestern i allmänhet utgår året efter det den

intjänats, följer därav, att de arbetstagare, som genom sitt arbete förvärvat

full semesterrätt, under år 1952 bli berättigade till 15 dagars semester och

att tre veckors semester får åtnjutas först under 1953. En dylik successiv

övergång till den nya ordningen underlättar otvivelaktigt reformens genomförande.

I en del remissyttranden har mot förslaget invänts att arbetstagarnas

semester icke borde förlängas, förrän semesterspörsmålet för

vissa fria företagare, framför allt företagare inom småindustrien

och det mindre jordbruket, blivit löst. Jag vill gärna vitsorda, att de olika

småföretagarnas möjligheter till ordnad ledighet är ett problem, vilket förtjänar

den största uppmärksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen är emellertid

f. n. sysselsatt med att pröva frågan om de åtgärder, som från samhällets

sida kunna vidtagas för att öka fritidsmöjligheterna även för dem, som

ej äro anställda och som därför falla utanför den nuvarande semesterlagstiftningen.

Till detta problem torde statsmakterna således i sinom tid få

taga ställning. Något bärande skäl för att låta semesterreformen för arbetstagarnas

del anstå i avbidan på resultatet av arbetsmarknadsstyrelsens

utredning synes ej föreligga.

Jag övergår så till spörsmålet om hur en till tre veckor ökad

semester bör förläggas. Arbetstidsutredningen har uppställt

tre olika alternativ. Enligt samtliga bibehålies den nuvarande i semesterlagen

inskrivna rekommendationen, att semestern bör, såvitt arbetstagaren

ej önskar annorlunda, om möjligt förläggas till sommartid. Ej heller föreslås

någon ändring i lagens regel, att parterna kunna träffa överenskommelse

om sådan uppdelning av semestern, som de finna önskvärd. Vad som

skiljer alternativen åt är i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att

ensidigt bestämma om semesterns uppdelning. Alternativ I innebär i denna

del, att semestern — när det alltså ej mellan parterna föreligger överenskommelse

om dess uppdelning — skall få delas endast efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen och att styrelsen skall få lämna dylikt medgivande

blott då sammanhängande semester skulle medföra avsevärd olägenhet

för vederbörande företags drift. I intet fall skall semestertiden få delas i

mer än två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst två veckor. Enligt

alternativ II äger arbetsgivaren själv bestämma om delning av semestertiden

i två perioder, därav en om minst två veckor. Alternativ III skiljer

sig från alternativ II såtillvida, att arbetsgivaren, för fall att överenskommelse

icke kan träffas med arbetstagaren, skall kunna dela semestertiden

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj ris proposition nr 72.

i två eller flera perioder, varav en skall omfatta minst två veckor. Den

återstående semestertiden skall alltså enligt detta alternativ kunna utgivas

i form av enstaka ledighetsdagar.

Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.

lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika meningar

rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda

kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle äga

ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ I.

Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till alternativ

II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga

den tredje semesterveckan i en särskild period. Arbetsgivarsaminanslutningarna

åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som

medgiver arbetsgivaren rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren

uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser

ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.

För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket

understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i

ärendet framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning

av semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan

har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att

utgå i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna

om delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för

delad semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat

sig villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern,

då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.

Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande

utsträckning skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen

bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse icke

träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna förnekas,

att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya semesterveckan

splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning av

den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis vara

absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger, torde

en överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III torde

därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas, att

en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den

enskilde arbetstagaren det största måttet av rekreation, om den utgår i

ett sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar

av näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den

nytillkommande semesterveckan till en särskild period. Att helt lita

till att detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskom
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

melser torde icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om

allmän treveckorssemester — lämpligt att tilldela någon statlig myndighet

rätt att förordna om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig

behövligt. Till detta kommer, att det stora flertalet arbetstagare i vårt

land av naturliga skäl önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket

ju rekommenderas i lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen och olika

slag av semesteranordningar hårt belastade under denna tid på året, och

ett val av alternativ 1 skulle onekligen vara ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen.

Icke minst ur arbetstagarnas egen synpunkt skulle en sådan

konsekvens av semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen

framhållit, bör man därför i början gå fram med försiktighet, så att semesterreformen,

som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse

genom att möjligheterna till miljöombyte och friluftsliv sommartid försämras.

Även en annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang.

Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern

i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning

såge sig nödsakade att förlägga semestern till annan tid än sommaren.

Arbetstagarna skulle i så fall icke få någon del av sin semester under den

för dem gynnsammaste tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära

större nackdel för de anställda än om de finge två veckors sommarsemester

och en veckas semester å annan tid på året.

Jag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone

f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid

förutsätter jag, att arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp

frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om

den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser

såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.

I anslutning till vad nu anförts vill jag beröra den av arbetstidsutredningen

diskuterade frågan, huruvida ett särskilt organ — ett semesterråd

■—- bör inrättas med uppgift att verka för en större spridning och en bättre

samordning av semestrarna. Utredningen har ansett att något dylikt organ

ej bör komma till stånd, innan erfarenhet vunnits om verkningarna av den

förlängda semestern, och därför ej framlagt något förslag härom. Jag är

av samma mening. Som bekant ha försök redan gjorts att i samarbete

mellan arbetsmarknadens parter, reseföretag, hotellanläggningar och turistorganisationer

åstadkomma en önskvärd spridning av semestrarna. Det

finnes anledning hoppas, att de berörda parterna efter treveckorssemesterns

genomförande skola intensifiera dessa strävanden och att man härigenom

skall kunna komma tillrätta med de mångskiftande problem, som sammanhänga

med semester fördelningen. Först om detta icke lyckas, böra

mera vittgående åtgärder övervägas.

Enligt den nuvarande semesterlagen gälla för vuxna arbetstagare inom

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel ävensom för vuxna hembiträden

i lanthushåll särskilda bestämmelser rörande delning av semestern.

Bestämmelserna innebära, att arbetsgivaren äger fördela den del av

semestern, som överskjuter sex dagar, på sätt han finner lämpligt. Arbetstidsutredningen

har icke ansett sig kunna förorda, att denna särreglering

helt slopas, men har föreslagit, att de sex dagar, som enligt nu gällande

bestämmelser skola ligga i en följd, ökas till nio.

De närmast berörda parterna, d. v. s. å ena sidan lant- och trädgårdsarbetsgivarna

samt å andra sidan lant- och trädgårdsarbetarna, företräda

helt olika ståndpunkter i denna fråga. Från arbetsgivarsidan hävdas

med bestämdhet, att den nuvarande sammanhängande semesterperioden

om sex dagar, som enligt det kollektiva riksavtalet för jordbruket skall

förläggas till tiden 15 maj—15 september, icke kan förlängas utan risk för

allvarliga skadeverkningar för jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln.

På arbetstagarsidan bestrides detta påstående; och det understrykes med

skärpa, att samma bestämmelser, som komma att införas för arbetstagare

i allmänhet, också böra gälla för arbetstagare inom jordbruk och trädgårdsskötsel

samt för hembiträden i lanthushåll.

I detta hänseende vill jag erinra om att den kategori det här gäller ursprungligen

var helt undantagen från den rätt till sammanhängande semester,

som var föreskriven för andra yrkesgrupper. Vid tillkomsten av 1945

års semesterlag uttalade föredragande statsrådet, att det ur olika synpunkter

syntes önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnades. Icke blott

med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon

tids sammanhängande semesterledighet utan också med tanke på jordbrukets

arbetskraftsproblem fann föredraganden en sådan utjämning vara

önskvärd. Med hänsyn till de rådande särförhållandena för dessa arbetstagare

var föredraganden, åtminstone för det dåvarande, icke beredd att

helt utjämna skillnaden och han förordade därför, att jordbruksarbetare

och övriga här avsedda arbetstagare skulle äga utfå minst sex dagar av

semestern i ett sammanhang. Denna ståndpunkt godtogs av riksdagen, som

emellertid förutsatte att Kungl. Maj:t skulle ägna fortsatt uppmärksamhet

åt spörsmålet och sedan erfarenheter vunnits ompröva, huruvida icke

även jordbruksarbetare borde kunna påfordra att utfå hela semestern i ett

sammanhang.

Enligt min mening måste det föreligga mycket starka skäl, om jordbruksarbetarna

även i fortsättningen skola bli föremål för undantagsbestämmelser

i fråga om semesterns delning. Av utredningen i ärendet har jag bibragts

den uppfattningen, att några mera avsevärda svårigheter numera i

allmänhet icke föreligga att låta jordbrukets och trädgårdsodlingens anställda

utfå två veckors sammanhängande semester. Härtill kommer, att

en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa närings
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

gienar i längden måste påverka nyrekryteringen i ofördelaktig riktning

och därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden.

Det bör därför ligga i jordbrukets och trädgårdsodlingens eget intresse att

icke bereda sina anställda sämre semesterförmåner än andra näringsgrenar.

Av nu anförda skäl förordar jag, att särbestämmelserna för arbetstagare

inom jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel samt för hembiträden

i lanthushåll helt slopas och att dessa grupper av arbetstagare således i

fortsättningen utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits för

övriga arbetstagare.

Beträffande frågan om den inverkan som den aktuella reformen bör få

på de kategorier av arbetstagare, som redan nu ha längre

lagstadgad semester än två veckor, må först beröras de

regler, som gälla i detta hänseende. Jämlikt allmänna semesterlagen ha

arbetstagare, som icke fyllt 18 år, rätt till tre veckors semester. I fråga

om rätten för arbetsgivaren att dela semestern, gälla för dessa arbetstagare

samma regler, som jag i det föregående förordat för den allmänna

treveckorssemestern. Arbetsgivaren kan alltså utan samtycke av

arbetstagaren dela semestern i två perioder, av vilka den ena skall omfatta

minst 12 dagar. Enligt särskilda semesterlagen åtnjutes tre veckors semester

av vissa gruvarbetare samt natt- och mörkrumsarbetare ävensom sex

veckors semester av arbetstagare, som i arbetet utsättas för röntgenstrålning

eller strålning av radioaktivt ämne. För samtliga dessa arbetstagargrupper

gäller, att arbetsgivaren icke äger dela semestern utan samtycke av arbetstagaren,

såvida icke arbetarskyddsstyrelsen lämnat medgivande därtill.

Dylikt medgivande får lämnas endast om sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags drift och kan blott avse uppdelning

i två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar.

Arbetstidsutredningen anser tillräckliga skäl icke föreligga att öka semestertiden

för ungdomen och de grupper, som falla under den särskilda

semesterlagen. Vidare har utredningen funnit, att den nyss berörda bestämmelsen

om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning av semestern

bör kunna slopas, såvitt angår de kategorier, som ha rätt till tre

veckors semester enligt särskilda lagen, d. v. s. för andra än röntgen- och

radiumarbetare.

Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet

av allmän treveckorssemester till intäkt för en höjning av semestern för

de grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller

längre tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare

utvecklats varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester,

och sedan denna reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande

graderingen bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex

veckors semester, böra bibehålla denna förmån.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj ds proposition nr 72.

Bortsett från sistnämnda arbetstagare böra alltså alla anställda i fortsättningen

ha rätt till samma minimisemester om tre veckor. Under sådana

omständigheter måste det vara synnerligen önskvärt, att enhetliga bestämmelser

gälla även i fråga om delning av semestern. Den nuvarande regeln

i särskilda semesterlagen om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning

har enligt vad jag inhämtat icke tillämpats vid något enda tillfälle.

Parterna ha i stället kunnat lösa uppkommande frågor förhandlingsvägen.

Den avtalsfrihet som föreligger har alltså hittills visat sig tillfyllest. Med

hänsyn härtill kan jag tillstyrka, att ifrågavarande regel slopas för de

grupper, som enligt särskilda semesterlagen ha tre veckors semester. Däremot

synes regeln höra bibehållas för de arbetstagare, som ha rätt till sex

veckors semester och för vilka särbestämmelser äro erforderliga även i

andra avseenden.

Vilka återverkningar semesterreformen kan få på semesterförhållandena

för de arbetstagarkategorier, som nu på grund av avtal

åtnjuta längre semester än den lagstadgade minimisemestern

är givetvis en fråga, som bör lösas förhandlingsvägen

på samma sätt som övriga löne- och anställningsvillkor. Jag saknar

därför anledning att närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.

%

Till sist vill jag något beröra frågan om en kalenderreform. Även

om denna fråga och spörsmålet om en förlängning av semestern ej sammanhänga

på det sätt att de icke kunna lösas oberoende av varandra, föreligger

dock ett samband mellan dem. Antalet arbetsdagar under ett år påverkas

sålunda såväl av semestertidens längd som av antalet helgdagar.

Ur produktionssynpunkt är även av betydelse på vilka veckodagar de olika

helgdagarna infalla.

Arbetstidsutredningen, som haft att beakta ett av helgdagssakkunniga

år 1947 avlämnat betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande

vissa helgdagar, har framhållit, att införande av tre veckors lagstadgad

semester måste anses utesluta genomförande av eu kalenderreform, som

skulle komma att ytterligare minska antalet arbetsdagar. Vidare har utredningen

givit uttryck för uppfattningen, att det ur rekreationssynpunkt

vore lämpligt att inrätta eu helgdag under årets senare del samt att det

vore angeläget, att genom en rationellare ordning beträffande helgdagarna

undvika en sådan splittring av arbetsveckorna, som vissa helgdagar för

närvarande förorsaka.

Självfallet skulle en ändrad ordning i den riktning sålunda förordats

medföra vissa gynnsamma verkningar ur produktionssynpunkt. Emellertid

torde det ej vara erforderligt alt i förevarande sammanhang taga ståndpunkt

till frågan om eu sådan reform. Knligt vad jag inhämtat lärer chefen

för justitiedepartementet framdeles vid lämplig tidpunkt upptaga denna

fråga till prövning.

0 — Rilxang till riksdagens protokoll 1951. / saml. Nr 72.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Specialmotivering.

De ändringar i gällande lagstiftning om semester, som föranledas av den

föreslagna reformen, ha av arbetstidsutredningen sammanfattats i ett förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen om semester. Lagförslaget

berör dels 7, 12 och 18 §§ allmänna semesterlagen — d. v. s. reglerna om

semesterns längd och förläggning samt om den särskilda semesterlönens

storlek — och dels särskilda semesterlagen, vilken i eu övergångsbestämmelse

i förslaget föreslås upphävd utom i vad den avser arbete, vari arbetstagare

utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne.

I en not till den föreslagna lagtexten har utredningen anmärkt, att en omformulering

av 4 § särskilda semesterlagen därjämte erfordrades.

1 sitt i ärendet avgivna remissyttrande har arbetsdomstolens ordförande

— under framhållande att en jämkning av ordalydelsen i 4 § särskilda

semesterlagen föranleddes av de föreslagna ändringarna i 12 § semesterlagen

— ifrågasatt, huruvida ej samtliga ändringar avseende särskilda

semesterlagen borde inarbetas i denna.

De par tem en t schef en.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag tillkännagivit, att jag ansluter

mig till arbetstidsutredningens ståndpunkt att införandet av allmän treveckorssemester

icke bör föranleda en ökning av den lagstadgade semestern

för de kategorier, som f. n. enligt lag ha rätt till tre veckors semester,

d. v. s. arbetstagare under 18 år ävensom arbetstagare som utföra 1) arbete

under jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) nattarbete och 4) arbete i mörkrum, men att de arbetstagare, som i arbetet

utsättas för röntgen- eller radiumstrålning, böra behållas vid sin nuvarande

i lag inskrivna rätt till sex veckors semester. Likaså har jag framhållit,

att de regler, som förordats i fråga om semesterns förläggning, enligt

min mening borde gälla även för dem som nu enligt särskilda semesterlagen

ha rätt till tre veckors semester. I enlighet härmed skulle sistnämnda

lags tillämpningsområde komma att inskränkas till att avse endast arbetstagare,

som utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne. Vad nu anförts skulle synas motivera, att särskilda semesterlagen

helt slopades och att semesterreglerna rörande arbetstagare, sysselsatta

med röntgen- eller radiumarbete, inarbetades i allmänna semesterlagen.

Ett sådant arrangemang har emellertid visat sig vara förenat med lagtekniska

besvärligheter; och jag anser därför att den nuvarande särregleringen

i detta hänseende bör bestå även i fortsättningen.

Den av mig förordade reformens genomförande nödvändiggör ändring

dels i 7, 12 och 18 §§ allmänna semesterlagen och dels i 1 och 4 §§ särskilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

sa

Kurigl. Maj:ts proposition nr 72.

semesterlagen. Ur olika synpunkter synes det mest rationellt att genomföra

ändringarna i allmänna semesterlagen för sig och ändringarna i särskilda

semesterlagen för sig samt att —- med hänsyn till den karaktär som sistnämnda

ändringar ha — i samband därmed ersätta den nuvarande särskilda

seinesterlagcn med en motsvarande ny lag, gällande enbart för arbetstagare

som utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne.

I anslutning till vad sålunda anförts har inom socialdepartementet upprättats

förslag till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1915 (nr

■720) om semester och dels lag om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete.

Innan jag övergår till att redogöra för innehållet i dessa två lagförslag

vill jag nämna, att i några enstaka remissyttranden framförts förslag om

ändringar i gällande semesterlagstiflning, vilka icke kunna sägas äga samband

med den nu aktuella reformen. Vissa dylika ändringsförslag berörande

skilda delar av semesterlagen ha jämväl i tidigare sammanhang aktualiserats

på olika sätt. Det synes icke lämpligt att i förevarande lagstiftningsärende

behandla dessa specialspörsmål, utan torde jag i sinom tid få återkomma

till dessa i den mån anledning därtill föreligger. I enlighet härmed

uppehåller jag mig i fortsättningen endast vid sådana frågor, som ha direkt

anknytning till spörsmålet om genomförande av allmän treveckorssemester

i överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om semester.

7 §•

Beträffande första stycket av denna paragraf föreslår arbetstidsutredningen

sådan ändring, att semester skall utgå med 1 */*-• dug för varje månad

av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst 10 dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern — i överensstämmelse med vad nu

gäller — utgå med närmast högre antal dagar. Genom vad sålunda föreslagits

vidgas de regler, som f. n. gälla för arbetstagare under 18 år, till

att gälla alla de arbetstagare, ä vilka allmänna semesterlagen äger tillämpning.

T andra, tredje och fjärde styckena av 7 $ föreslår utredningen ingen

ändring. I

I remissyttrandena har den upptagna avrundningsrcgeln föranlett vissa

erinringar.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Denna bestämmelse om uppräkning till närmast högre antal (lagar kan

leda till den märkliga konsekvensen, att en arbetstagare, som tjänstgör 1(5

dagar eller något däröver en månad hos viss arbetsgivare och därefter slutar

sin anställning, utfår semesterersättning för 2 dagar. Intet hindrar, att han

nästa månad återkommer till samme eller till annan arbetsgivare och då

arbetar minst 16 dagar, för vilket han ånyo åtnjuter 2 dagars semesterersättning.

Resultatet av ett sådant uppträdande blir, alt en arbetstagare

teoretiskt kan erhålla semesterersättning för 24 dagar i stället för enligl

förslagets grundtanke 18 dagar. Det synes möjligt att undvika denna konsekvens,

om i lagen införes en bestämmelse, att man vid beräkning av semesterersättning

må räkna med brutet dagantal.

Liknande synpunkter framföras av Handelns arbetsgivarorganisation,

Sveriges redareförening och Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Sistnämnda

remissinstans utvecklar sin ståndpunkt på följande sätt.

På grund av arbetsmarknadsläget ha förhållandena inom restaurangnäringen

tyvärr utvecklat sig därhän, att ett betydande antal av de vid

företagen sysselsatta icke acceptera fasta anställningsförhållanden utan

föredra att arbeta såsom tillfälligt anställda. Av den till något över 4 000

personer uppgående ekonomipersonalen vid bolagets dotterbolag utgöres

sålunda ungefär eu tredjedel av dylik tillfällig arbetskraft. Dessa anställda

uppfatta och utnyttja i betydande omfattning semesterersättningen såsom

en utökning av sina kontanta löneförmåner, och det är en icke ovanlig företeelse,

att så snart 16 arbetsdagar intjänats under en kalendermånad, framställning

om semesterersättning göres, i samband med att vederbörande

lämnar anställningen (för att sedan taga arbete på annan restaurang). Detta

upprepas i hundratals fall månad för månad. Genom den nu föreslagna

utökningen av semesterrätten kommer på grund av avrundningsregeln i

7 g första stycket semesterlagen semesterersättning i dylika fall att utgå

för två arbetsdagar per månad — eller per 16 arbetsdagar hos viss arbetsgivare

— motsvarande 24 dagar per år mot av lagen garanterade 18 dagar.

Detta synes icke endast innebära eu omotiverad ekonomisk belastning på

företagaren utan måste också för den fast anställda personalen framstå

såsom en betydande orättvisa. Från allmänna synpunkter synes all anledning

saknas att bättre tillgodose den tillfälliga personalen än den fast anställda.

Det synes därför vara ett allmänt intresse, att lagen gives en avlattning,

som i fråga om beräknandet av semesterersättning förhindrar ett

utnyttjande av nyssnämnda avrundningsregel på sätt här angivits. Huruvida

detta bör ske genom att regeln begränsas till att gälla semesterlön,

medan semesterersättning beräknas även å brutet dagantal, eller genom att

rätten till semesterersättning, i fall då anställningsförhållandet bringas till

upphörande av den anställde, göres beroende av att anställningen ägt viss

varaktighet, exempelvis ett halvt år, eller på annat sätt, vill bolaget för sin

del lämna Öppet.

Departementschefen.

Den nu i 7 § första stycket upptagna avrundningsregeln, vilken jämväl

återfinnes i lagens 11 §, infördes i allmänna semesterlagen på förslag av

1942 års semesterkommitté. Redan vid lagstiftningens tillkomst — då ifråga
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

varande regel tog sikte allenast på sådan längre semester, som grundades

på avtal eller s. k. bättre sedvänja — erinrades, att regeln skulle kunna

medföra att arbetstagare, som ofta bytte plats, skulle kunna erhålla väsentligt

bättre semesterförmåner än om han kvarstannat i tjänst hela kvalifikationsåret.

Denna erinran föranledde dock ej statsmakterna alt frångå semesterkommitténs

förslag. Därvid framhölls bl. a. att regeln med viss jämkning

överensstämde med vad som enligt 1939 års avlöningsreglemente gällde

för statstjänstemännen. När sedermera lagstadgad rätt till tre veckors semester

infördes för arbetstagare under 18 år och för vissa av de i särskilda

semesterlagen angivna arbetstagarkategorierna, ansågs avrundningsregeln

böra gälla även för deras vidkommande. I statens allmänna avlöningsreglemente

den 30 juni 1948 (nr 436) förekomma under 39 § avrundningsbestämmelser

som — när fråga är om l‘/s semesterdag för månad — ger

samma resultat som den i 7 § första stycket semesterlagen upptagna avrundningsregeln.

Den omständigheten att nu genomföres allmän lagstadgad

semester om tre veckor synes icke böra föranleda att man frångår en

princip som statsmakterna sålunda redan ansett böra gälla för olika kategorier

arbetstagare. Jag kan därför ej förorda någon ändring i förslaget i

denna del.

I anslutning till att den nuvarande särskilda semesterlagen ersättes av

en ny lag, som endast avser arbetstagare, utsatta för röntgen- eller radiumstrålning,

har viss jämkning av sista stycket i denna paragraf vidtagits.

12 §.

Denna paragraf överensstämmer med arbetstidsutredningens förslag utom

såtillvida, att särskilda bestämmelser om uppdelning av semestern för

arbetstagare inom jordbruk jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötsel

samt för hembiträden i lanthushåll icke upptagits i departementsförslaget.

Rörande skälen härför hänvisas till den allmänna motiveringen.

I fråga om paragrafens innehåll i övrigt må följande anföras. De nuvarande

bestämmelserna i 12 § förslå stycket ha bibehållits oförändrade.

Arbetsgivaren skall alltså äga bestämma tidpunkten för semestern enligt

samma regler som hittills och således, såvitt möjligt, förlägga semestern

till sommartid. Även det nu gällande stadgandet i 12 § andra stycket första

punkten om att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt överenskommelser

och annan ordning icke träffas, har upptagits i förslaget i oförändrat

skick. Från denna regel föreslås dock i andra punkten samma stycke

eu undantagsbestämmelse, enligt vilken semestertid, som överstiger 12 dagar,

kan förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst

12 dagar. Arbetsgivarens rätt alt utan överenskommelse med arbetstagaren

dela semestern är således enligt förslaget inskränkt i tva avseenden; dels

föreligger icke dylik rätt, dä semestern uppgår till högst 12 dagar, och dels

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl, Maj:ts proposition nr 72.

tår uppdelningen endast ske i två perioder, av vilka den ena skall omfatta

minst 12 dagar. Har en arbetstagare förvärvat rätt till tre veckors semester

och vill arbetsgivaren mot arbetstagarens önskan dela semestern, skall

detta således ske i en period om minst 12 dagar jämte mellanliggande

söndag eller söndagar och en period omfattande återstående semestertid.

Uppgår en arbetstagares semestertid till 12 dagar eller kortare tid — han

har under kvalifikationsaret arbetat högst 8 månader eller därunder —

lår arbetsgivaren däremot icke uppdela semestern utan att överenskommelse

därom träffats med arbetstagaren.

Nu anförda regler skola gälla även de arbetstagare, som avses i 1 g under

U 4) av den nu gällande särskilda semesterlagen, d. v. s. arbetstagare

som utföra arbete under jord i gruva eller stenbrott eller gruvarbete ovan

jord i Norrbottens län eller nattarbete eller arbete i mörkrum. Beträffande

semestertid, som infaller efter reformens genomförande, får således arbetsgivaren

även beträffande dessa arbetstagare rätt att själv verkställa sådan

delning av semestern, vartill tidigare fordrats arbetarskyddsstyrelsens medgivande.

Detta skall gälla även i det fall att rätten till semester förvärvats

enligt den nu gällande särskilda semesterlagen. Ett stadgande härom har

upptagits i övergångsbestämmelserna till den nya särskilda semesterlagen.

18 §.

Enligt denna paragraf, som helt överensstämmer med utredningens förslag,

skall semesterlönen för alla okontrollerade arbetare uppgå till 6 procent

av arbetsinkomsten d. v. s. till samma procenttal som f. n. tillämpas

lör arbetstagare under 18 år. Ändringen är eu konsekvens av alt semestertiden

generellt liöjes till tre veckor.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom tidigare anförts tillstyrker jag utredningens förslag att lagändringen

skall träda i kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag den

ökade semesterrätten skall kunna förvärvas. Detta innebär, där exempelvis

föregående kalenderår är kvalifikationsår, alt eu vuxen arbetstagare, som

år 1951 arbetat å minst 16 dagar under varje kalendermånad, år 1952 förvar

rätt till 15 dagars semester (6 X 1 + 6 X l1/* =15). År 1953 erhåller han

under samma förutsättningar 18 dagars semester. Vuxen arbetstagare, som

kvalificerat sig för rätt till särskild semesterlön, äger uppbära sådan lön

med 4 procent å arbetsinkomst, som hänför sig till tid före den 1 juli 1951,

och med 6 procent för tiden därefter. Är i de nämnda fallen löpande kalenderår

kvalifikationsår, kommer arbetstagaren redan under 1951 att kunna

förvärva rätt till semester om 15 dagar resp. semesterlön beräknad efter

nyss angivna grunder. Semesterersättning beräknad enligt den nya lagen

kan även komma att utgå 1951. Har en arbetstagare tillträtt en anställ
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:is proposition nr 72.

ning den 1 mars 1951 och slutar han den med utgången av augusti samma

år, blir han berättigad till semesterersättning för sju dagar (4 X 1 + 2 X l1/»

= 7) under förutsättning, att han under var och en av de sex månader han

innehaft anställningen utfört arbete å minst 16 dagar.

De nya förläggningsbestämmelserna skola enligt förslaget tillämpas

fr. o. m. den 1 juli 1951. Efter denna tidpunkt få således lant- och trädgårdsarbetare

samt hembiträden i lanthushåll rätt till 12 dagars sammanhängande

semester. Den sammanlagda semestertidens längd däremot ökas

först i den mån arbetstagarna hinna kvalificera sig härför.

Om en arbetstagare jämlikt tidsbestämt avtal har rätt till längre semester

än 12 dagar och avtalstiden icke är tilländalupen den 1 juli 1951, bör

arbetsgivaren icke kunna åberopa lagens bestämmelser för att dela semestern.

På grund härav har -— i överensstämmelse med utredningens

förslag — i övergångsbestämmelserna upptagits ett stadgande, enligt vilket

dylikt avtal skall äga fortsatt giltighet till dess avtalstiden är utgången.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete.

1 §•

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser, som i sak helt överensstämma

med vad som enligt 1 och 2 §§ i den nuvarande särskilda semesterlagen

gäller för arbetstagare, vilka i arbetet utsättas för röntgenstrålning

eller strålning från radioaktivt ämne. Med hänsyn till att dessa arbetstagare

äro berättigade till helt antal semesterdagar för varje kvalifikationsmånad

synes den nuvarande avrundningsregeln kunna undvaras. Såsom tidigare

anförts höra övriga arbetstagare, som f. n. falla under särskilda semesterlagen,

efter treveckorssemesterns genomförande erhålla semester enligt allmänna

semesterlagen. Någon inverkan på längden av dessa arbetstagares

semester äger härigenom icke rum.

2 §•

Frånsett eu jämkning av formell natur, är denna paragraf likalydande

med 3 § i den gällande särskilda semesterlagen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 4 g i den nuvarande särskilda semesterlagen

och överensstämmer till innehållet i sak med sistnämnda paragraf. Den

omformulering av stadgandet, som företagits i departcmentsförslaget, är

föranledd av de föreslagna ändringarna i 12 g allmänna semesterlagen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Övergångsbestämmelserna.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft vid samma tidpunkt som ändringarna

i den allmänna semesterlagen, d. v. s. den 1 juli 1951. Samtidigt

föreslås den nu gällande särskilda semesterlagen skola upphöra att gälla.

Arbetstagare, som den 1 juli 1951 förvärvat semesterrätt enligt den nuvarande

särskilda semesterlagen, bör, i den mån han icke då åtnjutit honom

enligt nämnda lag tillkommande förmån, äga åtnjuta semester enligt den

nya lagen, om han i arbetet utsatts för röntgen- eller radiumstrålning, och

eljest enligt bestämmelserna i allmänna semesterlagen. Ett stadgande av

denna innebörd har upptagits i övergångsbestämmelserna.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förut

omnämnda inom socialdepartementet upprättade förslag till

1. lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

samt

2. lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete,

av den lydelse bilaga1 till detta px-otokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, bar

här utelämnats.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 72.

89

Utdrag an protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20

februari 1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 16 februari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

19 januari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

samt

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet G. Y. Samuelsson.

Lagrådet, som ansåg sig icke böra ingå på ett bedömande av frågan huruvida

ur ekonomiska synpunkter ett genomförande för närvarande av den

föreslagna lagstiftningen kunde anses tillrådligt, lämnade de remitterade

förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 72.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 20 februari

1951 avgivna utlåtande över de den 19 januari 1951 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester samt lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete.

Med förmälan att lagrådet, som ansett sig icke böra ingå på ett bedömande

av frågan huruvida ur ekonomiska synpunkter ett genomförande för närvarande

av den föreslagna lagstiftningen kunde anses tillrådligt, lämnat

de remitterade förslagen utan erinran, hemställer föredraganden, att förslagen

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

M. Silfver stolpe.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116050

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:245 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 a1 i texten
  2. 2LU 1951:28 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 19£5 s. 1 i texten