Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m

8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:8, Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

1

Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti

för exportkredit m. m.; given Stockholms slott

den 22 december 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti

för exportkredit förlänges intill utgången av budgetåret 1953/54.

Den vid 1950 års riksdag beslutade utbyggnaden av exportkreditgarantierna

till att avse lagerhållning av svenska exportvaror utomlands förutsättes

bestå.

1 liihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 8.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 december 1950.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Etter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Ericsson.

Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har i Sverige meddelats

alltsedan budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av

riksdagen givna bemyndiganden med växlande innehåll samt av Kungl.

Maj :t i enlighet därmed utfärdade författningar. Prövning och avgörande av

frågor om statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden,

för vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).

1948 års riksdag medgav efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 21; r. skr.

nr 77), att svenska staten finge under tiden 1 juli 1948—30 juni 1951 bevilja

dylik statsgaranti till ett belopp av högst 300 miljoner kronor enligt då

gällande bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslog därefter i propositionen nr

211 till 1950 års riksdag vissa ändringar i fråga om garantigivningen, innefattande

främst att statsgarantien för exportkredit skulle utbyggas att avse

även förlustrisk i samband med upprättandet av konsignationslager utomlands.

Garantien beträffande sådan förlust skulle begränsas till högst 30

miljoner kronor inom ramen för det tidigare beslutade maximibeloppet av

300 miljoner kronor. Avsikten med denna utbyggnad var att stimulera den

svenska industrien till ökad export på hårdvalutaländer. I huvudsakligen

samma syfte förordades samtidigt en utvidgning av redan gällande garantiformer

i två hänseenden: den maximala garantisatsen skulle generellt för

alla varuslag, som kunde komma i fråga för exportkreditgarantierna, bestämmas

till 85 procent, och även varor av utländskt ursprung skulle i särskilda

fall kunna bli föremål för exportkreditgaranti.

Sedan riksdagen (skr. nr 286) godkänt de nya förslagen, sammanställdes

de tidigare och nya bestämmelserna i en kungörelse i ämnet, som utfärdades

den 9 juni 1950 (nr 321). Det huvudsakliga innehållet i kungörelsen, som

gäller tills vidare t. o. m. den 30 juni 1951, är följande.

Exportkreditnämnden äger under tiden 1 juli 1950—30 juni 1951 till främjande

av svensk export bevilja statsgaranti mot förlust på grund av den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

3

kredit, som av svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare

lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri,

jordbruk eller fiske. Då särskilda skäl föreligga, må sådan garanti lämnas

även vid export av icke inhemska alster. Statsgaranti må ock i särskilda fall

beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet, i förening med industrileveranscr

ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk

konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av

betydelse för svensk export. Statsgarantier av nu angivna slag må högst

avse, att ett belopp uppgående till 75 procent av den lämnade krediten kommer

att inflyta eller ock att 75 procent av uppkommande förlust å krediten

täckas; dock må, då särskilda skäl därtill föreligga, garantien utsträckas till

85 procent. Garantierna må icke avse utebliven betalning av annan anledning

än köpares insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som

allmänt moratorium, valutaspärr eller dylikt. Statsgaranti må jämväl beviljas

svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare

mot förlust på grund av lagerhållning av svenska exportvaror utomlands.

Denna garanti skall beviljas enligt de riktlinjer, som Kungl. Maj :t särskilt

fastställer, och må högst avse, att 75 procent av uppkommande förlust i samband

med lagerhållningen täckas.

För beviljad garanti av samtliga här omnämnda slag skall den, som erhåller

garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande

omständigheter, såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i importlandet,

andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så beräknas,

att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnaderna

för exportkreditnämnden.

Gällande statsgarantier få — såsom förut nämnts — ej överstiga 300 miljoner

kronor, varav högst 30 miljoner kronor för lagerhållning utomlands.

I de båda beloppen skall inräknas vad exportkreditnämnden utgivit på grund

av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar

eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet

guldits.

I skrivelse den 2 juni 1950 hade exportkreditnämnden framlagt förslag

till sådana riktlinjer för nämndens prövning och avgörande av frågor angående

statsgaranti vid lagerhållning som nyss omtalats. Enligt förslaget

borde i huvudsak följande allmänna förutsättningar föreligga för att garanti

mot förlust å sådan lagerhållning skulle kunna beviljas.

Eftersom garantigivningens uppgift skall vara att möjliggöra eller underlätta

för eu exportör att upparbeta en marknad i Förenta staterna eller

eventuellt i annat hårdvalutaland, bär garantien icke hänföra sig till en

engångsaffär. Exportören, vilken som regel bör förutsättas ha skaffat sig

erfarenhet genom provförsäljning, skall alltså kunna påvisa, att förutsättningar

föreligga för en kontinuerlig försäljning av varan.

Med hänsyn till att det är av stor betydelse för hela den svenska exporten

till Förenta staterna, att endast kvalitativt tillfredsställande produkter exporteras,

måste varans kvalitet ägnas särskild uppmärksamhet. Exportören

måste därför kunna visa, att varan motsvarar amerikanska kvalitetskrav. I

regel synes nämden beträffande dessa förhållanden liksom beträffande exportörens

anseende böra införskaffa uttalanden av vederbörande branschorganisation.

Nämnden framhöll, att garantigivningen borde utformas under hänsynstagande

till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid dock bl. a. följande

principer i regel borde vara normerande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Garantien skall, i syfte att nå utjämning, avse lagerhållning under en tid

av i allmänhet tre år, med rätt för nämnden att viss tid före garantitidens

utgång anmoda exportören att inskränka eller upphöra med vidare skeppningar

till lager. Skulle händelser inträffa, vilka äro ägnade att medföra

förluster under garantigivningen, exempelvis höjda tullsatser, ändring av

växelkurserna eller starka ändringar i marknadsläget, får exportören icke

utan nämndens samtycke göra några nya skeppningar till lager. Detsamma

gäller beträffande varuslag, som hållits i lager under viss tidrymd utan att

någon försäljning skett.

Garantien skall avse viss procentuell andel, 50—75 procent, av den förlust

som kan uppkomma i samband med lagerhållningen. I garantien fastställes

ett visst högsta lagervärde vid ett och samma tillfälle, vilket värde

icke utan nämndens godkännande får överskridas. Garantiprocentsatsen bestämmes

under hänsynstagande till huru nämnden bedömer risken, och vilken

garanti, som synes erforderlig för att exportören i önskvärd omfattning

skall bearbeta marknaden.

Nämnden föreslog vidare, att såsom komplement till den till förmån för

exportören utställda garantien borde, efter särskild prövning, kunna tillhandahållas

förbehållslös garanti till förmån för en bank, som finansierade

lagerhållningen. Nämnden anförde till stöd härför följande.

Detta torde vara erforderligt, emedan de svenska industriföretag, vilka

måhända främst kunna förmodas komma att utnyttja garantien mot förlust

å lagerhållning, icke torde äga någon särskilt stark ekonomisk ställning.

Det föreligger därför fara för att den möjlighet till ny export, som garantien

är avsedd att underlätta, ej kan utnyttjas, om icke lagerhållningsgarantien

kombineras med garanti till förmån för en finansierande bank. Sådan garanti

borde, enligt nämndens mening, lämnas för viss tidsperiod och täcka

viss procentuell del av ett på visst sätt maximerat kreditbelopp, vilket skulle

stå i relation till värdet av de till lager skeppade varorna. De betalningar,

som inflyta för varorna, förutsättas skola ingå till banken. För garantien

skulle erläggas särskild premie. Nämnden skulle äga regressrätt gentemot

exportören för eventuell utbetalning under garantien. Värdet av denna

regressrätt torde dock ej böra tillmätas särskild betydelse vid garantiärendets

bedömning, utan exportörens initiativkraft och allmänna duglighet

därvid främst uppmärksammas.

Genom beslut den 9 juni 1950 fastställde Kungl. Maj :t de av nämnden

föreslagna riktlinjerna, att tillämpas under tiden 1 juli 1950—30 juni 1951.

I skrivelse den 9 september 1950 har exportkreditnämnden — under erinran

att giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit

in. m. utlöper med utgången av innevarande budgetår — hemställt, att

bemyndigande att på oförändrade grunder meddela garanti för exportkredit

in. m. måtte utverkas för en tid av tre år, räknat fr. o. m. den 1 juli 1951.

Enligt nämndens mening råder det ingen tvekan om att den statliga garantigivningen

i fråga om exportkredit bör fortsätta. Nämnden framhåller,

att det vid de många tillfällen sedan 1933, då frågan om exportkreditgarantiernas

fortbestånd prövats av myndigheterna, aldrig ifrågasatts att icke garantierna

borde bibehållas. Nämnden anför härutinnan bl. a. följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Skälen härtill ha varit skiftande, men alltsedan senare hälften av 1930- talet torde framför allt den omständigheten ha tillmätts betydelse, att de

statliga exportkreditorganisationerna i utlandet fått allt större betydelse

såsom stöd för exportsträvandena, och att det befunnits önskvärt att bereda

den svenska exportindustrien ungefär liknande tillgång till exportkreditgarantier

som dess utländska konkurrenter. Denna utveckling mot mera omfattande

garantigivning har fortgått under de båda senaste åren. Sålunda ha

exempelvis i Norge och Danmark garantimöjligheterna utsträckts till att

avse ej tidigare garantibara risker, medan i Storbritannien och Frankrike

ett utbyggande av den redan tidigare mycket omfattande garantigivningen

pågår. I detta sammanhang må även erinras om att i vårt land exportkreditgarantisystemet

vid ett flertal tillfällen kommit att utnyttjas som ett instrument

inom handelspolitiken.

Till de handelspolitiska synpunkterna på den statliga garantigivningens

uppgifter ha tillkommit närbesläktade valutapolitiska. Exportkreditnämndens

bedömning av garantiärenden har sålunda påverkats av om exporten

varit inriktad på ur valutasynpunkt särskilt eftersträvansvärda marknader,

i vilket fall nämnden ansett det vara motiverat att övertaga större garantirisker

än eljest. Denna uppfattning om de valutapolitiska synpunkternas betydelse

har kommit till uttryck i 1950 års författning i ämnet.

Ytterligare kan anföras, att den allmänna instabiliteten i det politisk^

läget måste medföra ökat behov av exportkreditgaranti. Detta gäller särskilt

vid försäljning av kapitalvaror med utsträckta leveranstider och betalningsterminer.

Nämnden framhåller vidare, att den i nuvarande läge icke har någon anledning

påkalla några ändringar i gällande bestämmelser angående

garantigivningens utformning och påpekar att

detta gäller även den från och med den 1 juli 1950 på försök införda garantigivningen

mot förlust på lagerhållning av svenska varor i utlandet.

Nämnden finner övervägande skäl tala för att möjlighet till sådan garantigivning

tills vidare hålles öppen. I detta sammanhang erinras om att författningens

bestämmelser utgöra den ram, inom vilken nämnden är bemyndigad

meddela garantier, men att det ankommer på nämnden att avgöra,

i vilken utsträckning exportörerna skola beredas tillfälle utnyttja

dessa möjligheter till garantigivning. Det synes därför nämnden ändamålsenligt,

att omfattningen och utformningen av garantier mot förlust på lagerhållning

göras beroende av vunna erfarenheter och att någon ändring av

själva ramen tills vidare ej företages.

Beträffande maximeringen av exportkreditgarantierna

anför nämnden, att det icke är möjligt att ens approximativt angiva, i vilken

utsträckning det statliga exportkreditgarantisystemet kan förmodas bli utnyttjat.

Sedan omkring ett år tillhaka har emellertid det av staten övertagna

garantiansvaret rört sig om cirka 100 miljoner kronor. Någon ändring av

gällande maximering av garantigivningen till 300 miljoner kronor, inom

vilket belopp garantier mot förlust på lagerhållning må kunna uppgå till

högst 30 miljoner kronor, är enligt nämndens mening icke för närvarande

påkallad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Beträffande omfattningen av exportkreditnämndens rörelse från dess början

den 1 juli 1933 till utgången av november 1950 har inhämtats bl. a. följande.

Under ifrågavarande tid har nämnden utfärdat garantier för krediter å

1 019 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat 658 miljoner kronor.

Den 30 november 1950 funnos garantier utelöpande för krediter å 157,5 miljoner

kronor. Av detta belopp omfattade statens garanti 91,4 miljoner kronor.

Därjämte ha garantier utlovats men ännu ej tagits i anspråk för krediter å

5,3 miljoner kronor med ett garantibelopp av 3,4 miljoner kronor. Nämndens

inkomster av premier ha uppgått till 20,i miljoner kronor, vartill kommit inkomst

i räntor å överskottsmedel med 0,3 miljoner kronor. Den sammanlagda

inkomsten har således utgjort 20,4 miljoner kronor. För skadefall ha

utbetalats 16,3 miljoner kronor, varav 7,8 miljoner kronor kunnat återvinnas.

Nettoutbetalningarna ha alltså uppgått till 8,5 miljoner kronor. I dessa ersättningsbelopp

äro icke ersättningar under finska garantier inräknade, eftersom

nämnden jämlikt riksdagens beslut erhållit täckning för dessa. Omkostnaderna

för nämndens verksamhet ha utgjort 1,4 miljoner kronor. Se4dan

verksamhetens början har sålunda uppstått en nettovinst å (20,4 — 8,5 —- 1,4=) 10,5 miljoner kronor. Detta innebär i jämförelse med den 30 november

1949 och samma dag 1948 ökning med 0,9 respektive 2,5 miljoner kronor.

Vad angår speciellt den nyinförda garantigivningen vid lagerhållning

framgår av en inom exportkreditnämnden i december 1950 upprättad promemoria,

att garantier, varom här är fråga, hittills endast utfärdats i mycket

ringa utsträckning. Det har i första hand gällt garantier till förmån för

banker, vilka finansierat lagerhållning av angivet slag. Bankkrediterna ha

lämnats till tre företag och avsett skeppningar till Förenta staterna. Nämndens

sammanlagda ansvarssumma för garantierna uppgår till 860 000 kronor.

Krediterna få utnyttjas under sex månader till belopp motsvarande

högst 75 procent av i regel fakturerat värde.

I promemorian anföres vidare.

I regel ha ansökningarna om statsgaranti begränsats till att avse garanti

för bankkredit. Denna garantiform har alltså icke kommit att utnyttjas

som ett komplement till garanti, som skyddar exportören mot förlust på

lagerhållning, utan har kommit att användas för helt fristående garantier.

Detta har berott på att i flertalet fall exportörerna, övertygade om att exporten

torde bli en mycket god affär, befunnits villiga att ensamma bära risken

för att lagringen eventuellt kan resultera i förlust, medan de däremot icke

varit i stånd att utan statsgaranti anskaffa erforderlig kredit för lagerhållningens

finansiering. Ur nämndens synpunkt har bortfallandet av det ena,

relativt riskfyllda garantimomentet uppenbarligen inneburit en ej ovälkommen

utveckling av garantigivningen.

Det mycket begränsade utnyttjandet av de nya garantiformerna torde icke

ha berott på en särskild restriktiv inställning hos nämnden. Sannolikt har

emellertid den goda försäljningskonjunkturen under senaste halvåret gjort

Förenta staterna, varest försäljningen ofta är förenad med åtskilliga problem,

till en för många exportörer mindre lockande marknad. Härtill kommer,

att garantigivningen kan utnyttjas endast av företag med ej alltför

obetydliga egna kapitaltillgångar, eftersom de under ett antal månader måste

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

1

kunna ligga ute med belopp motsvarande minst 25 procent av lagrets värde.

Att nämnvärt uppmjuka dessa förutsättningar synes knappast förenligt

med sunda ekonomiska principer.

Nämnden har vid de hittills lämnade garantierna till förmån för kreditgivande

banker bedömt förlustrisken som måttlig eller obetydlig, beroende

på att de låntagande exportörerna varit förhållandevis kapitalstarka. Detta

förhållande bör dock enligt gällande direktiv ej tillmätas särskild betydelse

vid garantiärendenas bedömning, och nämnden är beredd att garantera kreditgivning

även till exportörer med obetydliga tillgångar vid sidan av lagervarorna,

under förutsättning att dessas initiativkraft och allmänna duglighet

är sådan att ett gott försäljningsresultat förefaller antagligt. Den

stora försiktighet, som anbefallts nämnden vid tillämpandet av den nya garantiformen,

föranleder dock att ställningstagandet till kreditbeloppets höjd

måste påverkas av förhållandet mellan detta och exportörens egna tillgångar.

Departementschefen.

Systemet med statliga exportkreditgarantier tillkom år 1933 i syfte att

genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet. De svenska

exportnäringarna arbetade vid denna tid under skärpt konkurrens icke

minst från länder, där man bistod sina exportörer medelst dylika garantier.

I det förändrade läge för utrikeshandeln, som förelåg under krigsåren, kom

garantigivningen jämväl att användas i olika handelspolitiska sammanhang.

Åren närmast efter kriget ägde garantigivning rum endast i obetydlig omfattning,

beroende bl. a. på de direkta statliga krediter som då lämnades.

Efterhand fingo emellertid garantierna återigen stor betydelse och då icke

blott ur handelspolitiska utan även ur valutapolitiska synpunkter. För att

vinna en anpassning till den utveckling av handeln och de förändringar i

marknadsläget, som inträtt under de senaste åren, utvidgades slutligen vid

1950 års riksdag gränserna för exportkreditgivningen. Framför allt märkes

härvidlag, att riksdagen — såsom ett led i åtgärderna att öka vår industris konkurrenskraft

vid dollarexport och för att i allmänhet stimulera industrien

att i ökad utsträckning inrikta sig på de mera svårarbetade hårdvalutamarknaderna

— medgav att exportkreditgarantier skulle få avse även förlustrisk

å konsignationslager i hårdvalutaländerna. Också i vissa andra avseenden

utvidgades vid årets riksdag gällande garantiformer.

Liksom exportkreditnämnden hyser jag ingen tvekan om att de statliga

garantierna mot förlust på grund av exportkredit i fortsättningen böra bibehållas.

Att kunna bevilja sådana garantier synes angeläget ej minst vid

rådande osäkerhet rörande utvecklingen inom den internationella handeln.

Vad beträffar den nyligen införda garantigivningen mot förlust på grund

av lagerhållning äro erfarenheterna ännu alltför ringa för alt tillåta någon

bestämd uppfattning. Garantiformen har under det gångna halvåret tilllämpats

i påfallande liten utsträckning. Möjlighet till sådan garantigivning

torde emellertid tills vidare böra stå öppen. Det är min avsikt att i fortsättningen

följa särskilt denna form av garantigivning och därvid överväga i

vad mån — inom de av riksdagen godkända gränserna — jämkningar kunna

vara motiverade i fråga om reglerna för dylika garantier.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Exportkreditnämndens förslag att — liksom hittills — begränsa garantigivningen

till högst 300 miljoner kronor, varav för lagerhållning av svenska

exportvaror utomlands högst 30 miljoner kronor, finner jag riktigt.

Jag förordar således, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti

för exportkredit förlänges. Ett fortsatt bemyndigande torde böra fastställas

att gälla intill utgången av budgetåret 1953/54.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva

att svenska staten må intill utgången av budgetåret 1953/

54 till belopp av högst 300 miljoner kronor, varav för lagerhållning

av svenska exportvaror utomlands högst 30 miljoner

kronor, åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti

för exportkredit, därvid i de angivna högsta beloppen

skola inräknas summorna av de till och med den 30

juni 1951 beviljade garantierna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

608199. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1951:53 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit rn. m. a1 i texten
  2. SU 1951:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m. s. 1 i texten