Angående provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen, m. m
1951-02-09 · 70 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 68 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1951:93, Angående provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
1
Nr 93.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående provisorisk
skatteersättning till kommunerna i anledning av
ortsavdragsreformen, m. m.; given Stockholms slott
den 9 februari 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag angående underlaget för utdebitering
av allmän kommunalskatt m. in. för åren 1952 och 1953,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Det framlagda förslaget till lag angående underlaget för utdebitering av
allmän kommunalskatt åren 1952 och 1953 åsyftar, att kommunernas beslut
på hösten 1951 och 1952 om källskatteuttagen in. m. skola grundas,
icke på de faktiskt föreliggande skatteunderlagen, utan på de skatteunderlag,
som kunna beräknas ha förelegat, om de höjda ortsavdragen tillämpats
redan vid 1951 och 1952 års taxeringar. Beträffande den erforderliga omräkningen
föreslås rätt för Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter. En relativt
noggrann omräkning anses påkallad i avseende å 1951 års skatteunderlag,
främst därför att den provisoriska skatteersättningen till kommunerna skall
bestämmas med ledning därav. Riktlinjer för ett förenklat förfarande vid
denna omräkning, som skall vara utförd av lokal skattemyndighet till den
15 juli 1951, angivas i propositionen. Beträffande 1952 års skatteunderlag
anses en mera schematisk beräkning tillräcklig.
Det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för kommunerna under åren
1948—1950, vilket skall ligga till grund för den provisoriska skatteersättningens
bestämmande, föreslås fastställt efter slutsummorna i av länsstyrelserna
avgivna redovisningsräkningar rörande kommunalutskylder. Däri
ingående skogsaccismedel skola enligt förslaget icke avdragas, medan där1
Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 93.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
emol av kommun uppburet skatteutjämningsunderstöd skall läggas till slutsumman.
Den provisoriska skatteersättningen skall som regel beräknas på
basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet för den borgerliga kommunen
och vederbörande församlingar, sådant detta behov direkt framgår
av den för dem gemensamma redovisningsräkningen, och förutsättes i första
hand tillfalla den borgerliga kommunen utom i sådana fall, där skolväsendet
omhänderhaves såsom en kyrklig angelägenhet. Bidrag föreslås även
skola utgå till municipalsamhällen.
Slutligen föreslås vissa provisoriska åtgärder beträffande skattegraderade
statsbidrag till kommunerna för speciella ändamål i syfte att bidragen
må utgå med oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen.
Förslag
till
lag angående underlaget för utdebitering av allmän
kommunalskatt m. m. för åren 1952 och 1953.
Härigenom förordnas som följer.
Skatt till kommun eller annan kommunal samfällighet, som enligt lag
eller annan allmän författning skall täckas genom utdebitering i förhållande
till de skattekronor och skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
påföras de skattskyldiga vid 1951 respektive 1952 års
taxering, skall i stället täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor
och skatteören, som beräknas skola hava påförts de skattskyldiga
vid nämnda års taxeringar, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag,
vilka genom lagen den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen
fastställts att gälla från och med 1953 års taxering.
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 februari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för social-, kommunikations-, ecklesiastik- och
inrikesdepartementen förslag rörande provisorisk skatteersättning till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen, m. m. och anför därvid
följ ande.
1 årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
sjunde huvudtiteln, punkt 64, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1951/52 beräkna till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna, m. m. ett förslagsanslag av 61 000 000 kronor.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
Inledning.
I särskilda skrivelser den 24 och 26 maj 1950, nr 196 och 324, har riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition (nr 241) med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
m. in. jämte i ämnet väckta motioner -— med överlämnande av bevillningsutskottets
betänkande nr 57 och statsutskottets utlåtande nr 186 — anmält,
att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med nämnda utskotts förslag
och sålunda bifallit Kungl. Maj :ts proposition.
Riksdagsbeslutet innebär främst, att de kommunala ortsavdragen skola
höjas fr. o. in. den 1 januari 1952, dock att i fråga om 1952 års taxering
äldre bestämmelser alltjämt skola gälla. För täckande delvis av kommunernas
inkomstbortfall genom reformen skall utgå ett särskilt statsbidrag,
som i princip skall motsvara den höjning utöver 1 krona per skattekrona
av den totala kommunala utdebiteringen, som de nya ortsavdragen eljest
skulle föranleda. Statsbidraget skall första gången utgå under år 1952 och
är avsett att såsom ett provisorium utgå jämväl tills vidare med oförändrat
belopp. Detta provisorium skall enligt vad i propositionen anfördes
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
omprövas, sedan tillräckliga erfarenheter vunnits angående ortsavdragsreformens
verkningar och kommunernas fortsatta behov av statsbidrag. Statens
kostnader för nyssnämnda statsbidrag — i fortsättningen benämnt
provisorisk skatteersättning till kommunerna — beräknades i propositionen
till omkring 120 milj. kronor.
Vissa frågor rörande det närmare fastställandet av den provisoriska skatteersättningen
lämnades öppna vid fjolårets riksdagsbeslut i avvaktan på
ytterligare överväganden. Sedan jag genom beslut den 7 juli 1950 uppdragit
åt expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg och sekreteraren
hos Svenska landskommunernas förbund S. A. Järdler — vilka
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallats såsom
sakkunniga för översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöd
åt synnerligt skattetyngda kommuner in. m. —- att verkställa den erforderliga
ytterligare utredningen, ha utredningsmännen med skrivelse den
20 november 1950 framlagt förslag till förfarande vid omräkning av 1951
års skatteunderlag och vid fastställande av provisorisk skatteersättning till
kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen. Utredningsmännen ha
anmält, att det framlagda förslaget utarbetats i samråd med den jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 tillsatta ortsavdragskommittén1,
vilken framlagt förslaget om höjning av de kommunala ortsavdragen
och grundlinjerna för den provisoriska skatteersättningen till
kommunerna. Kommittén har därvid lämnat sin anslutning till utredningsmännens
förslag i nu ifrågavarande avseenden.
Över utredningsmännens betänkande ha infordrade utlåtanden avgivits
av kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser (några länsstyrelser ha därjämte överlämnat
yttranden från lokal skattemyndighet i länet) ävensom 1949 års uppbördssakkunniga.
Yttranden ha vidare avgivits av Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening,
Föreningen Sveriges kronokamrerare ävensom av ett antal kommunala myndigheter.
Sedan utredningsmännens betänkande varit föremål för ytterligare överväganden
i finansdepartementet, anmäler jag i det följande utredningens
förslag och yttrandena däröver. I förbigående beröras även sådana delar av
förslaget, som icke äro av karaktär att behöva underställas riksdagens prövning
men likväl av betydelse för hela frågans bedömning.
I ett senare avsnitt anmäler jag frågan om sådana provisoriska ändringar
i gällande bestämmelser om statsbidrag för speciella ändamål, som
föranledas av ortsavdragsreformen.
1 Kommittén bestod av ledamöterna av riksdagens första kammare H. R. Anderberg, H. L. E.
Sjödahl, tillika ordförande, C. G. Velander och O. E. Werner samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare K. A. M. Andersson i Löbbo, E. H. Kärrlander och N. Persson i Svensköp.
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
5
I. Förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens
bestämmande.
A. Omräkning av 1951 års skatteunderlag m. m.
Den utdebiteringshöjning, som den provisoriska skatteersättningen skall
täcka, i den mån höjningen överstiger 1 krona, skall enligt riksdagsbeslutet
beräknas såsom skillnaden mellan å ena sidan den utdebiteringssiffra,
som för kommun respektive landsting erhålles, om det för utgiftsåren
1948—1950 genomsnittliga utdebiteringsbehovet slås ut på det skatteunderlag,
som skulle ha framkommit vid 1951 års taxering med tillämpning
av de nya ortsavdragen, och å andra sidan den utdebiteringssiffra, som
erhålles, om samma utdebiteringsbehov slås ut på det verkliga skatteunderlaget
enligt 1951 års taxering. Om den sammanlagda höjningen för
kommunen och landstinget — d. v. s. skillnaden mellan de utdebiteringssiffror,
som för kommunen erhållas, då nyssnämnda genomsnittliga utdebiteringsbehov
slås ut på dessa båda skatteunderlag, jämte motsvarande skillnad
för landstinget — överstiger 1 krona, blir sålunda kommunen berättigad
att uppbära sådant särskilt statsbidrag. Detta utgår då med ett belopp,
som, räknat för skattekrona av det med ledning av de nya ortsavdragen
beräknade skatteunderlaget vid 1951 års taxering, motsvarar vad höjningen
överstiger 1 krona. Om den sammanlagda höjningen ej uppgår till 1 krona,
utgår intet bidrag. Om det fallet åter skulle inträffa, att redan den beräknade
utdebiteringshöjningen för landstinget överstiger 1 krona, har statsbidrag
förutsatts skola utgå dels till landstinget med belopp motsvarande
dess höjning utöver 1 krona, dels ock till kommunen med belopp motsvarande
hela den primära kommunala utdebiteringshöj ningen. För städer,
som ej tillhöra landsting, blir höjningen av enbart den primärkommunala
skatten avgörande för frågan, om särskilt statsbidrag skall utgå.
Beträffande förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande
och övergången till det nya systemet hade ortsavdragskommittén,
såsom anfördes vid anmälan av fjolårets proposition i ämnet, framhållit
bland annat följande.
För år 1952 bestämmes den kommunala utdebiteringen i oktober månad
år 1951. Därvid skall enligt bestämmelserna i kommunallagarna debiteringen
fastställas på grundval av skatteunderlaget vid 1951 års taxering.
På grund av den reducering av skatteunderlaget, som blir en följd av höjda
ortsavdrag, torde det emellertid bli nödvändigt att göra en omräkning av
1951 års taxering för att få fram det skatteunderlag, som skulle ha förelegat,
därest de nya ortsavdragen gällt redan vid 1951 års taxering.
Samma förhållande kommer alt föreligga hösten 1952, då utdebiteringen
för 1953 skall fastställas. Även vid 1952 års taxering ha nämligen de gamla
ortsavdragen gällt. För senare år däremot komma utdebiteringarna att fastställas
på grundval av taxeringar, vid vilka de nya ortsavdragen tillämpats.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Beaktandet på förhand av den reducering av skatteunderlaget, som bleve
en följd av ändrade ortsavdrag, ansåg kommittén enklast kunna ske på det
sättet, att såväl de gamla som de nya ortsavdragen och däremot svarande
beskattningsbara inkomster skulle införas i 1951 och 1952 års inkomstlängder.
Vid längdens summering erhölles då kännedom även om det skattekrontal,
som skulle ha framkommit, därest de nya avdragen gällt vid
ifrågavarande taxeringar. Arbetet med inioringen av de nya avdragen borde
åvila den befattningshavare, som enligt gällande bestämmelser hade att införa
de kommunala ortsavdragen i längden. Med hänsyn till den förenkling
av ortsavdragssystemet, som erhölles därigenom att såväl barnavdrag som
bankning skulle avskaffas, torde det merarbete, som förorsakades av den
dubbla införingen i 1951 och 1952 års längder, icke bli särskilt betungande.
För att underlätta längdens summering borde formulären till 1951 och
1952 års inkomstlängder förses med två särskilda kolumner för ifrågavarande
införingar.
På grund av bestämmelserna i 67 § lagen om kommunalstyrelse på landet
och motsvarande stadgande i övriga kommunallagar om kommuns utdebitering,
torde det enligt kommittén bli erforderligt med särskild lagstiftning
av innehåll, att kommuns medelsbehov för åren 1952 och 1953
skulle täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande
till det skatteunderlag, som framkomme vid en omräkning av 1951 respektive
1952 års taxeringar med nya ortsavdrag.
Riksräkenskapsverket ifrågasatte emellertid i utlåtande över kommittébetänkandet,
huruvida icke förfarandet vid uträkningen av statsbidraget
skulle kunna göras enklare än kommittén föreslagit och framlade för övervägande
följande riktlinjer.
Inkomstskattelörskottet kan obehindrat beräknas till produkten av det
föreliggande skatteunderlaget och den utdebitering, som skulle hava beslutats
vid oförändrade ortsavdrag. Utdebiteringen åter bör med gott resultat
kunna bestämmas till nyssnämnda antagna utdebitering, höjd med 1 krona
och eventuellt approximativt korrigerad med hänsyn till förändringar i utdebiteringsbehovet
från basårens genomsnitt till det aktuella året. I de fåtaliga
kommuner, där utdebiteringen möjligen icke skulle behöva höjas så
mycket som 1 krona, kunna särskilda överslagskalkyler göras. Statsbidraget
slutligen behöver under nu angivna förutsättningar icke bestämmas förrän
i efterhand, d. v. s. då utfallet av 1953 års taxering, den första med de
nya ortsavdragen, är klart. Med utgångspunkt från skillnaden mellan taxerade
och beskattningsbara inkomster å ena sidan enligt 1953 års taxering
och å andra sidan enligt t. ex. 1952 års taxering lär det då vara möjligt att
räkna fram statsbidraget efter de av kommittén föreslagna grunderna.
Även 1949 års uppbördssakkunniga ifrågasatte, att förfarandet skulle
kunna förenklas, och framhöllo såsom beklagligt med hänsyn till de lokala
skattemyndigheternas arbetsbörda, om en omräkning efter de nya ortsavdragen
måste verkställas inom varje kommun av 1951 och 1952 års taxeringar.
Förslaget att verkställa omräkningen efter de nya ortsavdragen i
1951 och 1952 års inkomstlängder, för vilket ändamål längderna skulle förses
med särskilda kolumner, betecknades av de sakkunniga såsom ogörligt
beträffande 1951 års längder. Blanketterna till nämnda års längd vore redan
färdigtryckta.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
För egen del anslöt jag mig till den av riksräkenskapsverket uttalade uppfattningen,
att det tekniska förfarandet troligen kunde göras enklare än
kommittén föreslagit. Jag utgick därvid ifrån att, sedan frågan ytterligare
prövats, närmare anvisningar för uträkningen av statsbidraget skulle kunna
meddelas i administrativ ordning.
Utredningsmännen.
Utredningsmännen ha framlagt ett förslag till ett förenklat förfarande
vid omräkning av 1951 års skatteunderlag. En sådan omräkning ha utredningsmännen
ansett nödvändig såsom grund för fastställande av den provisoriska
skatteersättningen till kommunerna och önskvärd såsom underlag
för kommunernas beslut om källskatteuttaget för år 1952. Beträffande
1952 års taxering har däremot icke föreslagits någon egentlig omräkning av
skatteunderlaget. För källskatteuttaget för år 1953 har nämligen ett utnyttjande
av resultatet av 1951 års omräkning ansetts tillräckligt. Den metod
till förenkling av förfarandet, som för övervägande framlagts av riksräkenskapsverket
och enligt vilken all omräkning av skatteunderlaget
skulle vara överflödig, ha utredningsmännen icke funnit godtagbar. Metoden
har ansetts icke endast praktiskt svårtillämpad utan även behäftad med
stora felkällor, som kunde befaras fråntaga svagt ställda kommuner avsevärda
delar av det statsbidrag, vartill dessa enligt de av riksdagen beslutade
grunderna vore berättigade.
Vad till en början angår omprövningen av rik s räkenskap sverkets
uppslag till förenkling ha utredningsmännen först framhållit
de stora lättnaderna därav för beskattningsmyndigheternas del, om detta
uppslag kunde realiseras. Om det särskilda statsbidraget för olika kommuner
med tillfredsställande säkerhet kunde beräknas genom en jämförelse av skillnaderna
mellan taxerade och beskattningsbara inkomster dels vid 1953 års
taxering, då de nya ortsavdragen under alla förhållanden skola tillämpas,
dels vid 1952 års eller något tidigare års taxering, då de nuvarande ortsavdragen
tillämpats, skulle besväret med omräkningarna av 1951 och 1952
års taxeringar med de nya ortsavdragen ju helt bortfalla. De teknisktadministrativa
fördelarna härav ha synts utredningsmännen så väsentliga,
att de — om den angivna metoden vore tillförlitlig — sannolikt skulle väga
över de därmed följande praktiskt-psykologiska svårigheterna för kommunalmännen.
Sistnämnda svårigheter ha utredningsmännen för sin del likväl
varit benägna att tillmäta en betydande vikt. Härom anföres.
För kommunalmännen, som vid detta laget i stor utsträckning torde
ha satt sig in i hur övergången till det nya ortsavdragssystemet i princip
skall ske, skulle den av ämbetsverket angivna metoden betyda, att de finge
lära om. På hösten 1951 skulle kommunerna vid fastställande av utgiftsoch
inkomststaten för år 1952 icke, såsom i princip förutsatts av ortsavdragskommittén,
veta vare sig storleken av det skatteunderlag, som skal!
ligga till grund för utdebiteringen av preliminär inkomstskatt för år 1952,
eller storleken av det provisoriska statsbidrag, som delvis skall kompensera
skatteunderlagsbortfallet genom ortsavdragsreformcn. De skulle nöd
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
gas fatta beslut om källskatteuttaget mera på känn, i förlitan på att de fastställda
reglerna för statsbidraget skulle i sinom tid visa sig slå så rätt, att
den totala kommunala utdebiteringshöj ningen icke skulle behöva överstiga
den omtalade enkronan. Det är icke troligt att kommunalmännen i gemen
skulle genomskåda sammanhanget i de av riksräkenskapsverket ifrågasatta
reglerna. Värre är dock att nyssnämnda antagande om enkronashöjningens
tillräcklighet vilar på rätt osäker grund i många kommuner. Efter den i
propositionen vidtagna ändringen, att utdebiteringshöj ningen skall beräknas
efter det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för åren 1948—1950 i
stället för åren 1944—1950, bör visserligen osäkerheten i ett sådant antagande
vara väsentligt mindre än om kommittéförslaget genomförts oförändrat,
men betryggande kan en sådan grund enligt utredningsmännens
mening icke anses vara, i vart fall icke för kommuner med starkt stigande
utgifter. I den mån utgiftsnivån för år 1952 i en kommun ligger över genomsnittet
för åren 1948—1950, komma nämligen verkningarna av ortsavdragsreformen
att framstå som starkare än vid den fastställda beräkningen
vid statsbidragets bestämmande.
En principiellt större svårighet än nyssnämnda felkälla ligger däri, att
kommunerna i gemen icke — såsom riksräkenskapsverkets utlåtande synes
ge vid handen — kunna bestämma källskatteuttaget på hösten 1951 genom
att schematiskt, bortsett från de berörda korrigeringarna av den beräknade
utdebiteringshöj ningen, höja utdebiteringen i kommunen med 1 krona utöver
vad som eljest beräknas vara erforderligt på basis av 1951 års faktiska
taxeringsresultat. Den omskrivna schematiska höjningen med 1 krona
avser den sammanlagda ökningen av landstingsskatten och den primärkommunala
skatten för alla kommuner, som tillhöra landsting. Endast för
städerna utanför landsting gäller i princip den av riksräkenskapsverket angivna
enkla regeln om enkronaspålägget. För vanliga kommuner skall pålägget
på den primärkommunala skatten principiellt vara lika mycket
mindre än 1 krona som landstingsskatten höjes på grund av ortsavdragsreformen.
Innan primärkommunerna kunna besluta om ett schematiskt pålägg,
korrigerat eller okorrigerat, måste för den skull den sannolika höjningen
av vederbörande landstingsskatt först ha uppskattats. Att utan provtaxeringar
göra rimliga sådana uppskattningar för de olika landstingsområdena
redan på hösten 1951 — alltså utan stöd även av de jämförelser
mellan 1953 och 1952 års taxeringsresultat, som enligt riksräkenskapsverkets
mening borde kunna ge ledning vid statsbidragets bestämmande —
har förefallit utredningsmännen vara en mycket vansklig uppgift. Resultaten
därav torde icke kunna undgå att bli osäkra inom betydande marginaler,
och samma osäkerhet kommer i sin tur att vidlåda det schematiska
pålägg, som sedan beslutas beträffande den primärkommunala utdebiteringen.
En ytterligare komplikation medför bestämmandet av den kyrkokommunala
skatten, då man icke känner skatteunderlagsbortfallet för de
olika församlingarna.
Avgörande för ställningstagandet till den av riksräkenskapsverket ifrågasatta
metoden ha utredningsmännen emellertid icke ansett dessa svårigheter
vara utan spörsmålet om metoden på ett någotsånär tillförlitligt sätt
tillförsäkrar kommunerna det statsbidrag, som de enligt riksdagsbeslutet
äro berättigade till.
Utredningsmännen ha framhållit, att det teoretiska antagandet bakom
den av riksräkenskapsverket ifrågasatta metoden syntes vara, att skatteunderlagsbortfallet
genom ortsavdrag och extra avdrag icke nämnvärt
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
9
.skulle variera från det ena året till det andra under förutsättning av oförändrade
ortsavdragsbestämmelser. För att detta antagande skall vara hållbart
förutsattes emellertid enligt vad utredningsmännen anfört bland annat
följande.
1. Mellan de båda taxeringarna böra icke ha inträffat några ändringar i
övrigt i beskattningsreglerna, som påverkat taxeringen av inkomsterna i
de kritiska lägen, som omfattas av de nya ortsavdragens nivå.
2. Icke heller böra några allmänna inkomstförskjutningar, exempelvis på
grund av den allmänna prisutvecklingen eller av ändrade regler om folkpensionsförmånerna,
ha inträffat i dessa inkomstlägen.
3. Vid taxeringsarbetet bör även i praktiken ha tillämpats samma regler
av beskattningsnämnderna.
4. Antalet taxerade personer bör icke heller ha förändrats mellan de
båda åren, vilket är av särskild betydelse vid tillämpning av metoden på
enskilda kommuner.
Betydelsen av de två förstnämnda förutsättningarna torde ligga i öppen
dag. Om exempelvis de taxerade inkomster, som ligga över gällande ortsavdrag
men under de nya ortsavdragen, ökas mellan 1952 och 1953 års
taxeringar, vare sig genom ändrade beskattningsregler eller inkomstförskjutningar,
skulle enligt metoden skatteunderlagsbortfallet 1953 framstå
som större än 1952, men detta vore ju en verkan av inkomstökningarna
och icke av ortsavdragsreformen.
Vad frånvaron av den under 3 angivna förutsättningen kan betyda må
belysas med ett enda påpekande, som avser en för metoden svårfrånkomlig
felkälla. För närvarande föreligger skatteplikt för fysisk person, vars
taxerade inkomst inom hemortskommunen uppgår till minst 600 kronor.
En höjning av denna gräns liksom av gränsen för deklarationsplikten har
aktualiserats av ortsavdragsreformen och kan måhända bli genomförd till
1953 års taxering (jfr prop. nr 241/1950, s. SO ff.). Om så sker, kommer
till en början den under 1 angivna förutsättningen att brista, vilket vid en
höjning av gränsen till exempelvis 1 200 kronor taxerad inkomst skulle
medföra, att summan av de taxerade inkomsterna mellan 600 och 1 200
kronor tappades bort vid jämförelsen med 1952 års taxering. Det beräknade
skatteunderlagsbortfallet genom ortsavdragsreformen skulle sålunda bli
lika mycket för lågt, vilket i sin tur medförde för lågt statsbidrag till
kommunerna. Om en legal höjning av skattepliktsgränsen däremot icke
skulle komma till stånd, torde likväl inträffa en ändring i taxeringsnämndernas
praktik, som leder till fel i jämförelsen åt samma hål). Beskattningsnämnderna
lära efter ortsavdragsreformens ikraftträdande icke komma att
ägna samma intresse åt det improduktiva arbetet med att uppspåra och
taxera små inkomster, liggande under de nya ortsavdragen, som de nu
måste ägna åt taxeringen av dessa inkomster. Även vid en legal höjning av
skattepliktsgränsen torde enahanda tendens komma att göra sig gällande
beträffande inkomster i fältet över den nya gränsen upp till ortsavdragsgränserna
i högre ortsgrupper, men den ekonomiska betydelsen härav blir
givetvis avsevärt mindre.
Vad slutligen angår den under 4 angivna förutsättningen om oförändrat
antal taxerade ligger det ju i öppen dag, att en kommun, som är stadd i
rask tillväxt och kan notera en ökning av antalet inkomsttagare mellan
1952 och 1953 års taxeringar med kanske 10 procent, kommer att utvisa
ett på grund härav väsentligt ökat skatteunderlagsbortfall vid sistnämnda
taxering, vilket i sin tur medför en överskattning av ortsavdragsreformens
verkningar för kommunen med åtföljande för höga statsbidrag. Det mot
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
satta fallet vore givetvis ur kommunal synpunkt allvarligare, nämligen att
påfrestningarna för en kommun med sjunkande antal skattedragare skulle
ökas genom att metoden gåve kommunen för lågt statsbidrag. En grov
justering med hänsyn till denna felkälla synes dock relativt enkel att verkställa
och skulle säkert ha förutsatts av riksräkenskapsverket, om verkets
överväganden rörande metoden hade förts så långt.
Utredningsmännen framhålla, att de förut angivna felkällorna hos den
ifrågasatta metoden givetvis kunna verka åt olika håll och sålunda i viss
utsträckning neutralisera varandra. Någon i sakens natur liggande garanti
för att så verkligen blir fallet föreligger dock icke. Sannolikheten talar för
att felkällorna träffa de enskilda kommunerna på ett mycket växlande och
stundom ganska kännbart sätt.
Utredningsmännen ha funnit angeläget att genom provundersökningar
för ett par kommuner i någon mån klargöra storleksordningen av de fel,
som kunna uppkomma vid en användning av den av riksräkenskapsverket
ifrågasatta metoden. Rörande premisserna för dessa undersökningar har följande
anförts.
Hur förhållandena komma att gestalta sig vid 1952 och 1953 års taxeringar
kan icke nu klarläggas. Däremot är det möjligt att tillämpa metoden
på förfluten tid och konstatera missvisningens storlek vid en tillämpning
på två närliggande års taxeringar. Utredningsmännen ha tagit 1948 års
taxering till utgångspunkt, eftersom vissa beräkningar rörande skatteunderlagsförlusten
genom reformen på basis av detta material redan föreligga
(se ortsavdragskommitténs betänkande bil. 1 tab. 1, jfr alt. 5), och ha"vidare
för de undersökta kommunerna verkställt motsvarande beräkningar
å 1949 års taxeringsmaterial. Därvid ha utvalts sådana kommuner, vilkas
skatteunderlag beräknas bli starkt reducerat genom ortsavdragsreformen
och som följaktligen även kunna förväntas vara särskilt känsliga för felkällorna
i den prövade metoden. För jämförelses skull har jämväl medtagits
en kommun med relativt gott skatteunderlag, nämligen Hakarp i Jönköpings
län.
Omprövningen av metoden har i princip tillgått så, att man utgått från
att ortsavdragsreformen varit genomförd för dessa kommuner och att det
sålunda gällde att genom jämförelser mellan skatteunderlagsbortfallet vid
1949 års taxering, vid vilken de nya ortsavdragen antagits tillämpade, och
motsvarande bortfall vid 1948 års taxering, vilken antagits vara den sista
med de nuvarande ortsavdragen. Skillnaden mellan dessa båda taxeringars
skatteunderlagsbortfall har sålunda i enlighet med metoden antagits representera
kommunens förlust genom ortsavdragsreformen. Detta antagande
är riktigt, om och i den mån skatteunderlagsbortfallet vid 1948 års
taxering vid en tillämpning av de nya ortsavdragen är lika stort som det
vid 1949 års taxering konstaterade bortfallet. Storleken av de fel, som metoden
medför, kan sålunda kontrolleras genom de av ortsavdragskommittén
framräknade siffrorna på skatteunderlagsbortfallet vid 1948 års med de
nya ortsavdragen omräknade taxering. Såväl dessa som av utredningsmännen
för år 1949 framräknade siffror å skatteunderlagsbortfallet genom ortsavdragsreformen
grunda sig i princip på omtaxeringar med användning av
de nya ortsavdragen.
Resultatet av provundersökningarna har av utredningsmännen redovisats
i följande sammanställning, som belyser skatteunderlagsbortfallet för år
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
1948 dels sådant detta antagits på grundval av 1949 års med de nya ortsavdragen
omräknade taxering, dels sådant detta mera exakt fastställts genom
omräkning av 1948 års taxering med de nya avdragen. Sammanställningen
belyser vidare de konsekvenser, som felet i den antagna siffran skulle medföra
i form av felräkning beträffande den av ortsavdragsreformen föranledda
utdebiteringshöjningen och beträffande statsbidraget till kommunerna.
Kommun
Verk- ligt
skatte- under- lag vid
1948 års
taxering
(skr)
Skatteunderlagsborttall
genom ortsavdragsrefor- men vid 1948 års tax.
Felräkningen genom den
ifrågasatta metoden
enl. den ifrå- gasatta meto- den antaget
bortfall
(= det vid
1949 års tax.
beräknade
bortfallet)
(skr)
enl.
direkt
beräkning
(av orts- avdrags- kommit- tén)
(skr)
utgör i
skatte- under- lags- bortfall
(skr)
motsva- rar en
utdebite- ringshöj- ning av
(kr/skr)
medför
en minsk- ning av
statsbi- draget
med
(%)
Hakarp, Jönköpings län..
47 017
7 544
7 736
192
0''03
3-7
Gothem, Gotlands län ...
5 592
1420
1459
39
0-09
3*4
Ljustorp, Västernorrlands
län...................
23 466
4 809
5 858
1 049
1-01
19''8
Sorsele, Västerbottens län
84 559
12 027
15 777
3 750
0-69
27-9
Arjeplog, Norrbottens län
85 378
10 354
12 681
2 327
0''32
22-4
Nedertorneå, Norrbottens
län...................
43 821
6 868
8 852
1984
0 77
254
I anslutning till denna sammanställning anföra utredningsmännen vidare.
Såsom av sammanställningen framgår, skulle mycket betydande felräkningar
av statsbidragen till kommunerna kunna uppkomma vid en tillämpning
av den ifrågasatta metoden å 1949 och 1948 års taxeringar. För Ljustorps
del skulle exempelvis statsbidraget ha blivit 20 procent för lågt. Medan
den verkliga reduktionen av skatteunderlaget i kommunen genom ortsavdragsreformen
utgjorde 5 858 skattekronor, skulle enligt sagda metod med
stöd av 1949 års taxering ha antagits en reduktion av endast 4 809 skattekronor.
Härigenom skulle den primärkommunala utdebiteringen genom reformen
beräknats stiga från 13,60 till 17,n kr., eller med 3,51 kr. (i stället för
med 4,52 kr.). Tillsammans med höjningen av landstingsskatten, som antagits
i båda fallen vara densamma, 63 öre, skulle den utdebiteringshöj ning,
som statsbidraget avser att kompensera, i den mån den överstiger 1 krona, ha
beräknats till 4,m kr. (i stället för till 5,is kr.). Statsbidraget skulle till följd
härav ha blivit 14 490 kr. för lågt. För en kommun som Hakarp, där skatteunderlaget
är relativt gott och antalet taxerade med inkomster understigande
de nya ortsavdragen är ringa, skulle metoden däremot ha slagit praktiskt
taget rätt.
Det kan vara vanskligt att för de olika kommunerna klarlägga vilka speciella
felkällor, som föranlett att skatteunderlagsbortfallet varit mindre vid
1949 års taxering än vid 1948 års. För Ljustorps del torde dock minskningen
i antalet taxerade ha varit av stor vikt. Vid en jämförelse mellan dessa
taxeringar bör allmänt sett observeras, att de fr. o. in. den 1 januari 1948
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
höjda folkpensionerna förekommo till taxering först år 1949 och att vid samma
års taxering första gången tillämpades de nya reglerna om höjda extra
avdrag vid nedsatt skatteförmåga; enligt anvisningarna till kommunalskattelagen
skulle extra avdrag schablonmässigt beviljas folkpensionärer med ringa
eller ingen sidoinkomst. Med hänsyn härtill kan givetvis sägas att metoden
kommit att prövas under särskilt ogynnsamma omständigheter. En jämförelse
mellan 1952 och 1953 års taxeringar kunde måhända utfalla betydligt
lyckligare för den omprövade metoden även med avseende å sådana känsliga
kommuner som de här utvalda. Det är dock icke uteslutet att inkomstförskjutningarna
vid dessa taxeringar bli större, och några garantier finnas
självfallet icke för att för metodens tillförlitlighet relevanta ändringar i skattereglerna
icke införas mellan 1952 och 1953 års taxeringar. Pågående utredningar
beträffande sambeskattningen och andra frågor på kommunalbeskattningens
område göra tvärtom sådana ändringar icke osannolika.
Utredningsmännen ha för sin del kommit till uppfattningen, att en metod,
som kan ge så otillförlitliga utslag — vilka skulle bli normerande för statsbidraget
till kommunerna under en följd av år — icke rimligen kan godtagas.
Om preliminärskatten under något år skulle uttagas med en viss osäkerhetsmarginal
skulle betyda relativt litet. Ett följande år kunde kommunens
skattebetalare få eller ge kompensation för feluttaget. Frågan om statsbidragets
storlek vore däremot en avvägning av vad som tillkomme kommunens
skattebetalare i förhållande till hela rikets skattebetalare. Utredningsmännen
ha funnit angeläget, att kommunernas rätt till bidrag enligt de av
riksdagen fastställda grunderna tillgodoses med den grad av säkerhet, som
regleringen av ett dylikt rättsförhållande vanligen kräver, och ha fördenskull
avvisat den ifrågasatta metoden.
Utredningsmännen ha i stället föreslagit ett förenklat förfarande
för omräkning av 1951 års taxerings resultat med
tillämpning av de nya ortsavdragen. En kortfattad redogörelse för utredningsmännens
förslag lämnas i det följande.
Arbetet med omräkningen förutsättes utfört av lokal skattemyndighet
(häradsskrivare och kronokamrerare), och skall grundas direkt på inkomstlängden
enligt nuvarande formulär (A-längden). På grundval av inkomstlängdens
kolumn »Taxering enligt kommunalskattelagen Av taxeringsnämnden
antagen taxerad inkomst» (kol. 22) uppdelas de skattskyldiga i olika
grupper, för vilka de nya ortsavdragens summa kan beräknas klumpvis. De
tre huvudgrupperna äro: I) gifta skattskyldiga med taxerade inkomster
överstigande de nya ortsavdragen (samtaxerade makar inom samma kommun
räknas därvid som en enhet); II) ogifta skattskyldiga med taxerade
inkomster överstigande de nya ortsavdragen; och III) skattskyldiga med
taxerade inkomster understigande de nya ortsavdragen. Oavsett inkomstens
storlek särskiljas från dessa normalfall två grupper: IV) skattskyldiga, som
varit här i riket bosatta allenast under en del av beskattningsåret och som
på grund härav åtnjuta partiellt ortsavdrag; samt V) samtaxerade gifta
med maken skattskyldig i annan kommun.
Skatteunderlagsbortfallet genom de nya ortsavdragen erhålles för grupperna
I och II genom att antalet skattskyldiga för gruppen multipliceras
med de nya ortsavdragens belopp. För grupp III utgör summan av de taxerade
inkomsterna (kol. 22) tillika summan av de effektiva nya ortsavdragen.
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
För grupp IV (personer, som icke varit bosatta i riket hela beskattningsåret)
och grupp V (samtaxerade med make skattskyldig i annan kommun) framräknas
individuellt det nya ortsavdragsbeloppet på samma sätt som enligt
nu gällande bestämmelser, varefter summan av sådana delade ortsavdrag
inom kommunen hopsummeras.
Det omräknade nya skatteunderlaget erhålles därefter, om från den för
samtliga skattskyldiga enligt sammandraget i inkomstlängden antagna
summan av taxerade inkomster (kol. 22) inom kommunen dragas de förut
beräknade summorna av nya ortsavdrag för grupperna I och II respektive
effektiva ortsavdrag för grupp III ävensom beloppen av omräknat ortsavdrag
för samtaxerade makar, som äro skattskyldiga i olika kommuner, samt
för utlänningar och andra med delat ortsavdrag.
Utredningsmännen ha emellertid funnit en viss justering av det sålunda
beräknade skatteunderlaget erforderlig. Vid omräkningen synes nämligen
böra förutsättas, att ingen skattskyldig på grund av ortsavdragsreformen
skall få ett högre beskattningsbart belopp än tidigare av annan grund än
att barnavdragen försvunnit och utbytts mot barnbidrag. I den män åtnjutet
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga jämte det för den skattskyldige själv
(och ev. make) gällande hankade ortsavdraget skulle överstiga det nya
ortsavdraget, bör vid omräkningen överskjutande del av det extra avdraget
förutsättas kvarstå. Den på nyss angivet sätt beräknade summan skatteunderlag
eller beskattningsbar inkomst bör därför ytterligare reduceras med
beloppet av kvarstående extra avdrag. Eftersom denna reduktion för envar
skattskyldig skall motsvara vad det för honom (och ev. make) bankade
äldre ortsavdraget och det extra avdraget överstigit det nya ortsavdraget,
kan schematiskt uträknas, hur stor del av det extra avdraget som konsumeras
av det nya ortsavdraget. Endast i den mån det extra avdraget överstigit
nedan angivna belopp bör det sålunda beräknas kvarstå efter reformen (de
angivna beloppen utgöra resultaten av en för varje ortsgrupp verkställd
räkneoperation, där det nya ortsavdragsbeloppet för gift resp. ogift skattskyldig
minskats med motsvarande äldre, bankat ortsavdrag).
Ortsgrupp
Gitt
Ogitt
I
930
670
II
950
660
III
940
660
IV
960
650
V
950
650
Sedan summan av de kvarstående extra avdragen fråndragits den förut
beräknade summan skatteunderlag eller beskattningsbar inkomst, har erhållits
en siffra å det skatteunderlag, som enligt A-längden kvarstår vid tilllämpning
av de nya ortsavdragen. Några ändringar beträffande skatteunderlaget
enligt övriga längder medför reformen icke.
Beträffande spörsmålet om vilka myndigheter, som lämpligen böra utföra
arbetet med omräkningen av 1951 års skatteunderlag ha utredningsmännen
efter övervägande av olika möjligheter kommit till uppfattningen, att den
lokala .skattemyndigheten (häradsskrivare resp. kronokamrerare) är bäst
lämpad att ombesörja omräkningsarbetet. EU ytterligare motiv härför synes
utredningsmännen vara, att inkomstlängden normalt torde föreligga färdig
hos den lokala skattemyndigheten redan i början av juli, så att arbetet med
omräkningen kan begynna tidigare än som vore möjligt, om länsstyrelserna
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
skulle avvakta insändandet utav avskrifterna av längderna. För att bereda
den lokala skattemyndigheten utrymme för detta arbete anse utredningsmännen
en viss förskjutning av den tid, inom vilken avskrifter av inkomstlängden
skall tillställas länsstyrelsen resp. kommunalnämnd och drätselkammare,
vara påkallad och förorda att fullgörandet av denna skyldighet beträffande
1951 års taxering skall framskjutas från den 15 till den 25 juli 1951.
Utredningsmännen ha ansett angeläget, att uppgift om det skatteunderlag,
som framkommer med tillämpning av de höjda ortsavdragen, finnes tillgänglig
samtidigt med att uppgifter om det faktiska nya skatteunderlaget
lämnas av den lokala skattemyndigheten. På grund härav har föreslagits,
att det omräknade skatteunderlaget skall ha framräknats till den 15 juli.
Dessa siffror äro ju av betydelse både för beräkningen av statsbidragets storlek
och för kommunernas och landstingens överväganden rörande budgetläget
och källskatteuttaget för år 1952. Utredningsmännen ha samtidigt
understrukit vikten av att länsstyrelserna tillse, att någon eftersläpning i
fråga om avlämnandet av taxeringslängdcrna från taxeringsnämndernas
sida icke förekommer.
Utredningsmännen ha vidare framhållit, att tidsförskjutningen givetvis
icke kan förebygga, att arbetsförhållandena för den lokala skattemyndigheten
under sommaren bli rätt pressande med hänsyn till övriga uppgifter.
För att kompensera det extraarbete, som omräkningen av skatteunderlagen
medför för häradsskrivarkontoren, torde det enligt utredningsmännen bli
nödvändigt att antingen anlita extra arbetskraft, även om omräkningsarbetet
till större delen ej kan anförtros denna, eller ock förutsätta övertidsarbete.
För bedömande av kostnaderna för den föreslagna omräkningen av 1951
års skatteunderlag ha utredningsmännen gjort vissa tidsstudier vid de av
dem verkställda omräkningarna av skatteunderlagen för ett antal kommuner.
Utredningsmännen ha framhållit i huvudsak följande.
Den erforderliga tiden är givetvis beroende på kvalifikationerna hos den
befattningshavare, som har att verkställa omräkningen, samt på inkomstlängdernas
beskaffenhet. En maskinskriven eller annars lättläst längd bearbetas
avgjort snabbare än mindre väl utförda längder. Utredningsmännen ha
uppskattat den erforderliga tiden för omräkning i ett normalt fögderi på
30 000 invånare till ungefär en vecka för cn befattningshavare, men vilja
understryka, att denna uppskattning är mycket osäker. Utöver den sålunda
beräknade tiden kommer den ledning och översiktliga kontroll av arbetet
samt det ansvar, som åvilar häradsskrivaren personligen.
Om det extra biträdesarbetet beräknas i genomsnitt per häradsskrivarkontor
motsvara en vecka för ett kanslibiträde, skulle kostnaden för omräkningsarbetet
vid samtliga häradsskrivarkontoren räknat efter kanslibiträdes
lön stanna vid omkring 20 000 kr. Om arbetet i sin helhet skulle utföras av
kanslibiträden på övertid, torde kostnaden med angiven utgångspunkt icke
överstiga 30 000 kr. Härtill komma motsvarande kostnader vid kronokamrerarkontoren
hos städer med egen uppbördsförvaltning, vilka kostnader
sammanlagt torde ligga mellan ''/„ och 2/3 av kostnaderna vid häradsskrivarkontoren.
Oavsett om uppskattningen av arbetskvantiteten skulle ligga i underkant,
torde de angivna siffrorna vara tillräckliga för att belysa storleksordningen
av det administrativa merarbete av engångskaraktär, som omräkningen
av skatteunderlagen enligt de föreslagna metoderna föranleder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
15
Beträffande städer med egen uppbördsförvaltning uppkommer enligt vad
utredningsmännen anfört frågan huruvida kostnaderna för räknearbetet
skall bestridas av staten eller av vederbörande stad. Då dessa kostnader
vore relativt obetydliga, ha utredningsmännen utgått från den enklaste
anordningen, nämligen att vederbörande städer, som ha den berörda personalen
hos sig anställd, även skola betala uppkommande extrakostnader.
Utredningsmännen ha i samband härmed erinrat om att ortsavdragskommittén
med hänsyn till bestämmelserna om kommuns utdebitering i 67 § LKL
och motsvarande stadgande i övriga kommunallagar, föreslagit en provisorisk
lagstiftning i samband med ortsavdragsreformens genomförande av innehåll,
att kommuns medelsbehov för åren 1952 och 1953 utan hinder av
vad i nämnda lagrum sägs skall täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt
i förhållande till det skatteunderlag, som framkommer vid en
omräkning av 1951 respektive 1952 års taxeringar med nya ortsavdrag. Med
anledning av att överståthållarämbetet i utlåtande över ortsavdragskommitténs
förslag framhållit, att viss osäkerhet syntes råda, huruvida lokal skattemyndighet
i stad med egen uppbördsförvaltning kunde åläggas arbetet
med omräkning av skatteunderlaget, ha utredningsmännen uttalat, att ett
stadgande av nyss angiven innebörd tinge anses medföra skyldighet för
lokal skattemyndighet även i ifrågavarande städer att verkställa erforderlig
omräkning.
Utredningsmännen ha utgått ifrån att förslag till provisorisk ändring av
ifrågavarande kommunallagsstadganden skall framläggas för 1951 års riksdag.
Den erforderliga lagstiftningen borde emellertid enligt deras mening
givas en något mindre bindande formulering i avseende å omräkningen än
vad ortsavdragskommittén förordat. Förslagsvis borde sålunda föreskrivas,
att utdebiteringen skall fastställas i förhållande till det skatteunderlag, som
skäligen kan antagas framkomma vid en omräkning av 1951 respektive 1952
års taxeringar med nya ortsavdrag. I lagen borde tillika inflyta ett stadgande,
att Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter om de beräkningar rörande
nyssnämnda skatteunderlag, som finnas erforderliga. Som skäl härför ha
utredningsmännen framhållit följande.
Det torde bli nödvändigt föreskriva omräkning av skatteunderlaget för år
1951 beträffande alla städer, som tillhöra landsting, eftersom man icke på
förhand torde kunna avgöra om vederbörande stads och landstings beräknade
utdebiteringshöjning kommer att understiga 1 krona. I den mån städer
utanför landsting antagas icke komma upp till sådan höjning, ha utredningsmännen
däremot ansett, att dessa icke heller böra av Kungl. Maj :t
åläggas att verkställa sådan omräkning av skatteunderlaget. Då någon höjning
av skatten utöver enkronan icke torde ifrågalcomma för exempelvis
Stockholms vidkommande, förorda utredningsmännen att behovet av en
omräkning därstädes skulle få bedömas av de kommunala myndigheterna
med hänsyn till intresset att erhålla ett säkrare underlag för bedömningen
av källskattcuttaget för år 1952. Det antagande om storleken av det omräknade
skatteunderlaget, varpå eu dylik stad grundar sitt beslut om källskatteuttaget,
bör enligt utredningsmännen lända till efterrättelse vid vederbörande
länsstyrelses utanordnande av förskott å skatten, såvida antagandet
icke är uppenbart orimligt.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Vad gäller 1952 års taxering, vid vilken de äldre ortsavdragen fortfarande
skola tillämpas, ha utredningsmännen icke ansett behov av en exakt omräkning
av skatteunderlaget med de nya ortsavdragen föreligga för kommunerna
i gemen. Något statsbidrag skall ju icke bestämmas efter detta taxeringsutfall
utan endast källskatteuttaget för år 1953. En tämligen schematisk
omräkning har därför synts dem tillräcklig. Utredningsmännen ha
föreslagit, att man vid denna schematiska omräkning för kommuner i gemen
skall — om icke några härå inverkande ändringar i skattelagstiftningen genomföras
mellan de båda åren — utgå frän att skatteunderlagsbortfallet genom
de nya ortsavdragen vore lika storl som det, vilket beräknats vid omräkningen
av 1951 års skatteunderlag.
Remissyttranden.
Utredningsmännens förslag rörande den förenklade omräkningen
av 1951 års skatteunderlag har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av kammarkollegiet, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,
övervägande antalet länsstyrelser, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, de kommunala förbunden och flertalet hörda kommunala
myndigheter.
Riksräkenskapsverket uttalar, att vad utredningen föreslår beträffande
omräkningen av skatteunderlagen innebär väsentliga förenklingar. Det vore
visserligen måhända icke alldeles givet, att denna förenklade metod skulle
medge fullt samma grad av säkerhet som ortsavdragskommitténs, men det
ville dock synas, som om riskerna för mera nämnvärda fel skulle vara minimala.
19A9 års uppbördssakkunniga finna del sätt, varpå omräkningen av skatteunderlaget
föreslås skola ske, ägnat att underlätta myndigheternas arbete.
Den föreslagna metoden syntes dock icke böra göras obligatorisk, utan den
lokala skattemyndigheten borde äga valfrihet att tillämpa annan metod, som
eventuellt, med hänsyn till de skiftande förhållandena på olika orter, kunde
ställa sig billigare. Sålunda torde det icke vara omöjligt att för kommuner
med genomgående låga taxeringar det nya skatteunderlaget snabbare kunde
framräknas genom en individuell omräkning av de nya beskattningsbara inkomsterna.
De sakkunniga förutsätta, att anvisningar och erforderliga blanketter
komma att utfärdas genom finansdepartementets försorg. Med hänsyn
till de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda hade det enligt de sakkunnigas
mening varit önskvärt om beräkningen av skatteunderlaget kunnat
ske på ett ännu enklare sätt. De sakkunniga ifrågasätta, huruvida icke —
då beräkningen av det nya skatteunderlaget anses kunna ske mera schematiskt
år 1952 — detsamma även kan komma i fråga år 1951.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner det av utredningen föreslagna förfarandet
för en omräkning i fråga om exakthet vid tillämpningen och anvisningar
för det praktiska arbetet tillfredsställa även ganska höga anspråk.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar utredningens förslag — såvitt
länsstyrelsen kunnat bedöma — lämna ett ur rättvisesynpunkt fullt till
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
17
fredsställande resultat. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i
Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, som i stort sett ansluter sig till utredningsmännens
förslag, ifrågasätter dock, om man icke för ernående av viss
arbetsbesparing borde vid avprickningen i inkomstlängden kunna slopa särskiljandet
från normalfallen av de båda grupperna skattskyldiga med partiella
ortsavdrag och samtaxerade gifta med maken skattskyldig i annan
kommun.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i anslutning till ett förslag
av häradsskrivaren i Mölndals fögderi jämväl ifrågasatt om man icke för
att undvika tidsförlust och spara arbete beträffande samtaxerade gifta med
maken skattskyldig i annan kommun borde nöja sig med att avräkna ortsavdraget
från mannens taxerade inkomst. Även om detta icke gåve ett helt
riktigt slutresultat, vore en sådan förenkling att föredraga med hänsyn till
fallens fåtalighet och att felen i stor utsträckning torde utjämna sig mellan
kommunerna.
Svenska landskommunernas förbund uttalar, i likhet med Svenska landstingsförbundet,
att utredningen syntes beträffande omräkningsförfarandet
ha kommit fram till en enkel och effektiv metod.
Svenska stadsförbundet anför att, såvitt förbundet kunde bedöma, den
föreslagna ordningen för omräkningen av skatteunderlaget vid 1951 års
taxering skulle ge resultat som kunna och böra godtagas. Det syntes förbundet
självfallet, att omräkningen icke borde vara obligatorisk för sådan
stad utanför landsting, som själv icke ansåge sig kunna ifrågakomma till erhållande
av provisorisk skatteersättning. I detta avseende förutsatte förbundet,
att sådana författningsbestämmelser meddelades, som kunna erfordras
för att dylik stad, om den ändock finner omräkningen behövlig för bedömningen
av källskatteuttaget för år 1952, skulle få omräkningen verkställd
i samma ordning och på samma villkor som övriga städer med egen
uppbördsförvaltning.
Några remissinstanser ha ansett den lokala skattemyndigheten böra lämnas
viss valrätt mellan den föreslagna förenklade omräkningen och fullständig
individuell omräkning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför sålunda.
Länsstyrelsen anser en uträkning av de nya beskattningsbara beloppen
för varje skattskyldig för sig vara att föredraga dels på grund av att vid
företagna försök omräkningen enligt denna metod visat sig taga kortare tid
i anspråk, dels, och framför allt, av den anledningen, att de lokala skattemyndigheterna
under alla förhållanden måste verkställa direkt uträkning
beträffande samtliga de .skattskyldiga, som för år 1952, och även för år
1953, skola påföras preliminär B-skatt. Antalet skattskyldiga med dylik
skatt i fögderierna i länet torde uppgå till åtminstone en tredjedel av samtliga
skattskyldiga. Med direkt uträkning får lokala skattemyndigheten samtidigt
de för påförande av nämnda preliminärskatt erforderliga uppgifterna.
De nya ortsavdragen och beskattningsbara beloppen synas utan olägenhet
kunna införas med t. ex. rött bläck i inkomstlängdens anteckningskoluinn.
i! Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 93.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller liknande synpunkter på fördelarna
av den individuella omräkningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar en individuell omräkning av
skatteunderlaget.
Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län mening kan det vara tveksamt, om
vid jämförelse med den av ortsavdragskommittén föreslagna metoden någon
egentlig vinst skulle uppkomma, eftersom utredningens metod förutsätter
att relativt kvalificerad personal användes för omräkningen och att
denna personals arbete noggrant kontrolleras. Den av ortsavdragskommittén
föreslagna metoden skulle kunna tillämpas av mindre kvalificerad personal
och arbetet skulle lättare kunna kontrolleras.
Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att det skulle ha varit värdefullt,
om utredningen hade haft tillfälle låta på prov verkställa även individuell
omräkning av skatteunderlaget till jämförelse med de provberäkningar,
som skett med tillämpning av utredningens eget förslag. Det kunde
enligt föreningens mening diskuteras, om utredningens metod i praktiken
verkligen vore fördelaktigare än ortsavdragskommittcns. Föreningen framhåller
enkelheten i arbetet med den individuella omräkningen och anför
följande.
En individuell omräkning kan göras som rutinarbete med hjälp av en
avdragstabell och med ledning av de gamla ortsavdragen. Genom summering
av de nya beskattningsbara inkomsterna erhålles direkt det omräknade
skatteunderlaget. All specialbehandling av materialet bortfaller (med
undantag av beskattningsbar inkomst vid reducerat ortsavdrag och för
make, när andra maken är skriven i annan kommun). Arbetet kan utföras
praktiskt taget i en enda etapp och löper sålunda lättare. Härtill kommer
att risken för felräkningar minskas. Tidsvinsten av utredningsmännens metod
bör således icke överskattas. Också arbetskostnaden spelar en viss roll
vid bedömandet av det lämpligaste förfaringssättet. Man kan icke bortse
från att utredningsmännens metod förutsätter minst två kvalificerade arbetskrafter,
en för själva arbetet och en för kollationeringen, vilken senare
troligen icke kan utföras på mycket kortare tid än själva arbetet. För individuell
omräkning kan däremot användas biträden med lägre kvalifikationer.
Därest samma tid skulle behövas för båda omräkningssätten, blir
således kostnaden för den individuella omräkningen lägre på grund av den
billigare arbetskraften.
Enligt föreningens uppfattning tala de anförda synpunkterna emot att
på förhand fastlåsa omräkningen vid en särskild metod; det synes lämpligare
att den, som svarar för arbetet, själv får välja mellan de två metoderna.
För en sådan valfrihet talar dessutom den omständigheten, att de
olika lokala skattemyndigheternas tillgång till tillräckligt kvalificerade
medhjälpare skiftar och att det kan vara mer eller mindre svårt att avstå
dem för detta extra arbete.
Vidare anser föreningen böra övervägas, om icke omräkningen av skatteunderlaget
kunde verkställas enligt 1950 års inkomstlängd i stället för enligt
1951 års. Härigenom skulle arbetet kunna förläggas till de ur arbetssynpunkt
mindre pressade månaderna mars och april.
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
19
Även Sveriges häradsskrivarförening framhåller som önskvärt, att de lokala
skattemyndigheterna beredas möjlighet att verkställa omräkningen på
annat sätt än det av utredningen föreslagna, därest detta skulle befinnas
lämpligt.
Utredningsmännens förslag att vid omräkningen av skatteunderlaget hänsyn
skulle tagas till beviljade extra avdrag sålunda, att dessa antagas
kvarstå, endast i den mån det extra avdraget jämte hankat ortsavdrag
överstiger det nya ortsavdraget, har upptagits till behandling i några av
remissutlåtandena.
Riksräkenskapsverket anför, att utredningsmännens antagande för folkpensionärernas
del i stort sett torde vara realistiskt. När det däremot gäller
skattskyldiga i något högre inkomstlägen, som medges extra avdrag
t. ex. för sjukdom, anser ämbetsverket dessa avdrag knappast komma att
påverkas av ortsavdragens höjning. Från arbetssynpunkt vore dock det
uppställda generella antagandet fördelaktigt och torde icke orsaka mer än
obetydliga missvisningar i resultaten.
Länsstyrelsen i Östergötlands län finner en justering med hänsyn till
kvarstående extra avdrag knappast erforderlig på grund av de extra avdragens
ringa belopp.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att hänsyn bör tagas till
de beviljade extra avdragen i deras helhet och icke endast till reducerade
sådana avdrag, samt anför i huvudsak följande.
Genom ortsavdragen tages hänsyn till ett visst existensminimum, lika för
alla med samma civilstånd. De speciella förhållanden, som därutöver kunna
motivera en differentierad beskattning, beaktas genom de extra avdragen.
Dessa äro sålunda avsedda att giva en skattelindring i förhållande till
andra i övrigt likställda skattskyldiga och lära näppeligen vara avvägda i
relation till ortsavdragens storlek. Genom att taga hänsyn till de beviljade
extra avdragen i sin helhet torde omräkningsarbetet också komma att förenklas.
Svenska landskommunernas förbund har sedermera i yttrande över ett
av 1949 års uppbördssakkunniga avgivet förslag angående befrielse från
skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum återkommit
till frågan om hänsynstagandet till de extra avdragen vid omräkningen
av skatteunderlaget och därom anfört följande.
Utredningsmännen ha föreslagit, att vid omräkningen av 1951 års skatteunderlag
de extra avdragen skola anses kvarstå endast i den mån sådant
avdrag och bankat äldre ortsavdrag tillsammans överstiga det nya ortsavdraget.
Den förutsättning, på vilken utredningsmännen grundat sitt förslag,
synes emellertid bortfalla om uppbördssakkunnigas föreliggande förslag
om extra avdrag för existensminimum genomföres. De extra avdragen
komma nämligen i så fall att sammanlagt uppgå till avsevärt större belopp
efter ortsavdragsreformen än för närvarande. Vid omräkningen av 1951
års skatteunderlag kunna därför de extra avdragen ej reduceras på sätt de
särskilda utredningsmännen tänkt sig utan böra rimligen förutsättas kvarstå
i sin helhet. Den provisoriska skatteersättningen till kommunerna blir
i annat fall mindre än vad som åsyftats enligt de av riksdagen fastställda
grunderna.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
Utredningsmännens förslag att den lokala skattemyndigheten
(häradsskrivare resp. kronokamrerare) skall ombesörja omräkningsarbetet
har vid remissen tillstyrkts av samtliga instanser, som berört spörsmålet,
med undantag av Sveriges häradsskrivarförening, vilken för sin del förordat,
att arbetet med omräkningen skulle läggas å länsstyrelserna.
Den tid, som av utredningsmännen beräknats åtgå för omräkning av inkomstlängderna
enligt det förordade systemet, har i vissa remissutlåtanden
ansetts vara alltför snävt beräknad. Tveksamhet rörande möjligheterna
för den lokala skattemyndigheten att till den 15 juli 1951 medhinna arbetet
har uttalats av 1949 års uppbördssakkunniga, 12 länsstyrelser, Sveriges häradsskrivarförening
och Föreningen Sveriges kronokamrerare.
1949 års uppbördssakkunniga framhålla, i likhet med länsstyrelsen i
Stockholms län, att betydande svårigheter torde möta för de lokala skattemyndigheterna
att medhinna arbetet inom den tid, som utredningen föreslagit.
Sannolikt skulle arbetet kunna utföras för lägre kostnader, om tiden
för detsamma utsträcktes. De sakkunniga och länsstyrelsen föreslå, att den
tid, inom vilken omräkningsarbetet skall vara utfört, framflyttas till den
15 augusti.
Länsstyrelsen i Värmlands län finner en framflyttning av tidpunkten till
den 1 augusti vara tillräcklig, vilket borde kunna ske utan olägenhet. De
lokala skattemyndigheterna borde successivt insända uppgifter för färdigräknade
kommuner till länsstyrelsen.
En utsträckning av den föreslagna tidsfristen till den 25 juli förordas
av Föreningen Sveriges kronokamrerare.
Mot utredningsmännens förslag att med hänsyn till omräkningsarbetet
framflytta skyldigheten för lokal skattemyndighet att tillställa länsstyrelse
resp. kommunalnämnd och drätselkammare vederbörlig avskrift av inkomstlängden
till den 25 juli ha några remissmyndigheter gjort invändningar.
Enligt länsstyrelsens i Norrbottens län mening är det icke vare sig nödvändigt
eller lämpligt att framskjuta nämnda tidpunkt. Detta skulle föranleda
olägenheter vid prövningsnämndsarbetet.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Skaraborgs län anse en förskjutning till senare datum än den 25 juli kunna
vara påkallad, även om detta skulle innebära ett men för prövningsnämndsarbetet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att tiden för A-längdernas avlämnande
till länsstyrelsen framflyttas till senast den 1 augusti, dock med skyldighet
för den lokala skattemyndigheten att redan dessförinnan successivt
avlämna redan bearbetade längder.
1949 års uppbördssakkunniga anse i likhet med länsstyrelserna i Stockholms
och Uppsala län, att fullgörandet av nyssnämnda skyldighet bör kunna
framflyttas till den 15 augusti. Härigenom vinnes att göromålen bli jämnare
och därigenom mindre kostnadskrävande. Några egentliga olägenheter
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
torde icke uppkomma genom en dylik omläggning vare sig för de kommunala
myndigheterna eller för länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. En förutsättning
för att arbetet skall medhinnas ens inom den sålunda angivna tiden
är emellertid, att inkomstlängderna komma de lokala skattemyndigheterna
tillhanda inom lagstadgad tid. De sakkunniga understryka vad utredningsmännen
anfört om vikten av att länsstyrelserna tillse att eftersläpning
från taxeringsnämndernas sida icke ifrågakommer i detta avseende.
Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare
förorda jämväl en framflyttning av tidpunkten för färdigställandet av
längdavskrifterna till den 15 augusti.
Länsstgrelserna i Stockholms, Östergötlands, Västmanlands, Malmöhus
och Värmlands län framhålla, att en icke obetydlig kostnadsökning för häradsskrivarorganisationen
torde föranledas av omräkningsarbetet. Sistnämnda
länsstyrelse anför.
För häradsskrivarnas del måste framhållas, att dessa härigenom få en ytterligare
belastning i en redan nu svårbemästrad arbetsbörda. Det synes länsstyrelsen
därför av synnerlig vikt, att möjligheter beredas häradsskrivarna
att anställa tillfällig personal under tiden för arbetets utförande antingen
som ersättare för ordinarie personal, som sysselsättes med omräkningsarbetet,
eller för själva arbetet. Hänsyn härtill liksom till det ökade krav på
ersättning för övertidsarbetet, som kan antagas uppstå, bör tagas vid beräkningen
av den för närvarande begränsade anslagsposten för avlöning åt ickeordinarie
personal å häradsskrivarkontoren.
Olika meningar ha vid remissen kommit till synes i fråga om vad utredningsmännen
anfört rörande bestridandet av kostnaderna för omräkningsarbetet
i städer med egen uppbördsförvaltning.
1949 års uppbördssakkunniga anföra, i likhet med länsstgrelsen i Stockholms
län, att ersättning av statsmedel icke synes böra komma i fråga för
kostnaderna för omräkningen.
Däremot finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län det tveksamt, huruvida
dessa kostnader kunde läggas på städer med egen uppbördsförvaltning.
Länsstyrelsen erinrar, att arbetet med den s. k. bankningen i dylika
städer anses åvila taxeringsnämndsordförandena.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att det syntes böra tagas under övervägande,
huruvida icke stad med egen uppbördsförvaltning åtminstone i någon
mån borde erhålla gottgörelse av statsmedel för detta arbete.
Ehuru kostnaderna för den ifrågasatta omräkningen enligt, av utredningen
gjorda uppskattningar skulle bli relativt obetydliga, anser sig Svenska stadsförbundet
icke kunna gå med på att dessa kostnader, vad angår städer med
egen uppbördsförvaltning, skola bestridas av städerna själva.
Sättet för framräknandet av skatteunderlags b ortfallet vid
1952 års taxering har behandlats i några remissutlåtanden.
Förslaget i denna del tillstyrkes av 1949 års uppbördssakkunniga samt
länsstyrelserna i Stockholms, .Jönköpings och Värmlands län. Sistnämnda
länsstyrelse ifrågasätter dock, huruvida det icke bör föreskrivas skyldighet
22
Kiingl. Maj:ts proposition nr 93.
för de lokala skattemyndigheterna att på begäran av kommunal myndighet
biträda med uträkning av skatteunderlagsbortfallet i enlighet med det föreslagna
schematiska sättet.
Svenska stadsförbundet förklarar sig däremot icke berett att göra något
bestämt uttalande i frågan om man kan nöja sig med att i avseende å 1952
års taxering räkna med samma skatteunderlagsbortfall som för föregående
år. Ansenliga förändringar kunna förekomma i storleken av en kommuns
skatteunderlag från det ena året till det andra. Det syntes kunna leda till betänkliga
konsekvenser att, såsom utredningsmännen förordat, det senare
året räkna med absolut sett lika stort skatteunderlagsbortfall på grund av
ortsavdragens höjning som det föregående.
Departementschefen.
Vid anmälan av fjolårets proposition om ortsavdragsreformen framhöll
jag, i viss anslutning till ett uttalande av riksräkenskapsverket i remissutlåtande
över ortsavdragskommitténs förslag, såsom troligt, att förenklingar
vore möjliga vid den förutsatta beräkningen av det skatteunderlagsbortfall,
som en tillämpning av de nya ortsavdragen skulle ha föranlett vid 1951 års
taxering. En dylik beräkning erfordrades för fastställande av den provisoriska
skatteersättningen till kommunerna. Detta statsbidrag skulle ju bestämmas
på grundval av skillnaden mellan de utdebiteringssiffror, som
uppkomme, om en kommuns genomsnittliga utdebiteringsbehov åren 1948—
1950 fördelas på det med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlaget och
om samma utdebiteringsbehov fördelas på det verkliga skatteunderlaget vid
1951 års taxering. Ortsavdragskommittén hade utgått ifrån att en fullständig
individuell omräkning av de beskattningsbara inkomsterna vore erforderlig,
medan riksräkenskapsverket ifrågasatte, om någon egentlig omräkning
av 1951 års skatteunderlag alls skulle behövas. Då den första taxeringen
med de nya ortsavdragen förelåge år 1953, borde skatteunderlagsbortfallet
måhända kunna erhållas genom en jämförelse mellan detta års och 1951
års skatteunderlag. I avvaktan på en sådan grund för statsbidragets bestämmande
borde kommunerna enligt ämbetsverkets uppslag kunna erhålla förskott
å inkomstskatt samt statsbidrag i en summa, motsvarande 1951 års
verkliga skatteunderlag och en därefter bestämd utdebiteringssiffra, minskad
med en krona. På mitt uppdrag ha de sakkunniga, som tillkallats för
översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöden m. m., verkställt en
undersökning om användbarheten av nämnda metod samt övriga möjligheter
till förenklingar i förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande
m. m.
Den verkställda utredningen giver otvetydigt vid handen, att bestämmandet
av den provisoriska skatteersättningen till kommunerna rimligen icke
kan grundas på den av riksräkenskapsverket ifrågasatta metoden. Även om
jag är benägen att tillmäta de praktiska förenklingssynpunkterna stor vikt,
delar jag utredningsmännens uppfattning att denna metod, som i ogynnsamma
fall kan ge väsentliga avvikelser från det åsyftade resultatet, icke
23
Kungl. Maj:ts proposition, nr 93.
tillgodoser kommunernas rätt att erhålla statsbidrag med den grad av säkerhet,
som regleringen av ett dylikt rättsförhållande bör kräva. Remissmyndigheterna
ha även varit eniga om att avvisa metoden, möjligen med undantag
av 1949 års uppbördssakkunniga. De sakkunniga ha nämligen ifrågasatt,
huruvida icke, då beräkningen av det nya skatteunderlaget år 1952 ansetts
kunna ske mera schematiskt, detsamma även kunde komma i fråga år 1951.
De synas därvid ha förbisett den väsentliga skillnad, som ligger däri att
statsbidraget icke skall grundas på 1952 års reducerade skatteunderlag.
En omräkning av 1951 års taxeringsresultat i syfte att fastställa storleken
av de kommunala skatteunderlag, som skulle ha förelegat detta år, om de nya
ortsavdragen redan då hade tillämpats, torde sålunda vara erforderlig. Det
av utredningsmännen föreslagna förenklade förfarandet vid denna omräkning
innebär i korthet, att det av ortsavdragens höjning föranledda skatteunderlagsbortfallet
för kommunerna skall av den lokala skattemyndigheten
beräknas på grundval av inkomstlängderna men beräknas i klump för vissa
grupper av skattskyldiga. Härigenom skulle det bli överflödigt att, sasom
ortsavdragskommittén ursprungligen tänkt, göra en individuell omräkning i
inkomstlängderna med införande i särskilda kolumner för varje skattskyldig
av de nya ortsavdragen och däremot svarande beskattningsbara belopp.
Eu motsvarande individuell omräkning hade ortsavdragskommittén förutsatt
även beträffande 1952 års taxeringsresultat, medan utredningsmännen
för detta år ansett en uppskattning med ledning av det vid 1951 års omräkning
konstaterade skatteunderlagsbortfallet för olika kommuner tillräcklig.
De mindre kraven på exakthet betingas som nyss antytts därav, att 1952 års
reducerade skatteunderlag enbart skall utnyttjas som grund för besluten
om källskatteuttagen för år 1953.
Flertalet remissinstanser ha godtagit utredningsmännens förslag till förenklat
förfarande vid omräkning av 1951 års skatteunderlag, men ett antal
länsstyrelser och även häradsskrivarnas och kronokamrerarnas föreningar
ha ansett, att den lokala skaltemyndigheten bör äga valfrihet mellan det
förenklade förfarandet och den individuella omräkningen. Bortsett från
tveksamhet om tids- och arbetsbesparingen genom det föreslagna nya förfarandet
har till stöd för valfriheten anförts att individuell omräkning likväl
finge av myndigheten göras beträffande B-skattskyldiga i och för utfärdande
av preliminär debetsedel för år 1952. Eftersom dylika skattskyldiga i
vissa distrikt omfattade en betydande andel av samtliga, utgjorde den individuella
omräkningen för hela distriktet icke så stor extra belastning. För
egen del är jag med hänsyn till den korta tid, som står till buds för omräkningsarbetet
— om detta skall vara avslutat till den 15 juli 1951 — benägen
förorda, att ett förenklat förfarande genomgående tillämpas. Denna ståndpunkt
betingas även av att jag i anslutning till ett par länsstyrelsers yttranden
föreslår, att förenklingen i förfarandet drives ännu längre än vad utredningsmännen
föreslagit.
Vid omräkningen skulle enligt utredningsmännens förslag beaktas förekomsten
av partiella ortsavdrag för utlänningar och andra, som vistats i riket
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
endast en del av året, ävensom av fördelade ortsavdrag för samtaxerade makar,
som varit bosatta inom olika kommuner. Den för båda dessa grupper
förutsatta exakta uppdelningen av de nya ortsavdragen synes mig kunna
slopas utan att statsbidraget till kommunerna praktiskt taget kan påverkas
därav. För skattskyldiga med partiella ortsavdrag framgår av taxeringslängden
huru många månader de vistats i riket. Jag förordar att, i den mån tiden
uppgår till eller överstiger 6 månader, vid omräkningen beräknas fullt
nytt ortsavdrag för dem, medan intet avdrag beräknas i fall, då tiden varit
kortare. Beträffande samtaxerade, i olika kommuner skattskyldiga makar,
för vilka uppdelningen stundom lär kunna föranleda skriftväxling mellan
distrikten, tillstyrker jag det förslag, som framlagts av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, nämligen att nytt ortsavdrag avseende båda makarna
beräknas för den ena av dem, förslagsvis mannen, som merendels torde ha
den större inkomsten, och intet avdrag för hustrun. För kommunerna utjämna
sig verkningarna av dessa förenklingar som regel eller bli i vart fall
av mycket ringa betydelse, men ur arbetssynpunkt betyda förenklingarna,
att individuella räkneoperationer rörande ortsavdragens storlek undvikas.
Vid omräkningen behöver då endast avgöras, om ifrågavarande skattskyldiga
skola inräknas eller icke inräknas i de tre stora huvudgrupperna, gifta
och därmed jämställda skattskyldiga med inkomst över nya ortsavdraget för
makar, ogifta skattskyldiga med inkomst över nya ortsavdraget för ensamstående
och skattskyldiga med inkomster, som understiga de nya ortsavdragen.
Beträffande skattskyldiga med extra avdrag har vidare ifrågasatts en annan
behandling vid omräkningen än utredningsmännen föreslagit. Om man,
såsom länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, icke skulle göra någon
justering alls för de extra avdragen, skulle det innebära, att skatteunderlagsbortfallet
för kommunerna genom ortsavdragsreformen beräknades till
för lågt belopp och därmed bleve även statsbidraget för litet. Denna felräkning
av skatteunderlagsförlusten ha utredningsmännen icke ansett rimligt
att låta kommunerna bära utan föreslagit en justering av beräkningsresultaten
under antagande att de extra avdragen i dylika fall kvarstått, i den
mån de jämte bankat äldre ortsavdrag överskjutit de nya ortsavdragen. Ett
sådant antagande synes mig vid en kameral omräkning av förevarande slag
vara riktigt. Landskommunernas förbund har emellertid ansett frågan
komma i ett något ändrat läge genom det av 1949 års uppbördssakkunniga
nyligen framlagda förslaget om extra avdrag för existensminimum. Ett genomförande
av detta förslag torde enligt förbundets mening kunna föranleda
extra avdrag i avsevärt större utsträckning efter ortsavdragsreformens
genomförande än för närvarande. Mot denna bakgrund har förbundet hemställt,
att de extra avdragen vid omräkningen skola förutsättas kvarstå i
sin helhet. Jag anser mig icke nu kunna taga ställning till uppbördssakkunnigas
förslag. I och för sig finnes heller icke någon anledning att på
statsverket överföra kostnaderna för en mera generös praxis med extra avdrag
vid kommunalbeskattningen. Jag kan dock medgiva, att vid föreva
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
rande omräkning vissa skäl kunna anföras till förmån för förbundets yrkande,
främst att statsbidraget för en följd av år icke bör påverkas av taxeringsnämndernas
inom olika kommuner växlande praxis vid beviljande av
extra avdrag inför den förestående ortsavdragshöjningen. Jag har låtit
verkställa en undersökning beträffande ett mindre antal kommuner om den
ökning av skatteunderlagsbortfallet som skulle följa av en justering vid
omräkningen i så måtto, att de år 1951 beviljade extra avdragen finge kvarstå
i sin helhet. Dessa avdrag ha därvid givetvis beräknats kvarstå endast
i den mån inkomstens storlek medgiver, att de kunna utnyttjas tillsammans
med det nya ortsavdraget. Då ökningen av skatteunderlagsbortfallet
enligt denna relativt osäkra beräkning skulle röra sig omkring någon procent
— ehuru varierande för de undersökta kommunerna mellan 0,7 och 3,7
procent — vill jag icke motsätta mig att den mot kommunerna generösare
linjen väljes. Denna ändring, som kan beräknas öka statens kostnader för
den provisoriska skatteersättningen med omkring 1 miljon kronor, begränsar
däremot icke omräkningsarbetet i nämnvärd grad.
Kostnaderna för hela omräkningsarbetet år 1951 ha av utredningsmännen
uppskattats till i runt tal 50 000 kronor, varav något mer än hälften skulle
belöpa på häradsskrivarkontoren och återstoden på städer med egen uppbördsförvaltning.
Även om de angivna kostnaderna, trots de av mig föreslagna
ytterligare förenklingarna, skulle komma att överskridas, torde de
framstå som relativt obetydliga i jämförelse med kostnaderna för en fullständig
individuell omräkning av 1951 års taxeringsresultat. Jag förutsätter
liksom utredningsmännen att städer med egen uppbördsförvaltning bestrida
de för envar av dem ringa och i deras eget intresse gjorda extrakostnaderna
för omräkningen. Därest så skulle erfordras, bör såsom förutsättning för åtnjutande
av provisorisk skatteersättning föreskrivas, att vederbörlig medverkan
vid omräkningsarbetet lämnas av sådan stad. Kungl. Maj :t torde
sedermera få lämna medgivande till erforderliga överskridanden av vederbörliga
anslagsposter i avlöningsstaten för häradsskrivarna.
Någon motsvarande omräkning av 1952 års skatteunderlag skulle som
förut nämnts icke erfordras, eftersom resultaten av omräkningen för år
1951 som regel torde erbjuda tillräckligt underlag för besluten om källskatteuttagen
för år 1953. I den mån så påkallas av kommun, bör den
lokala skattemyndigheten dock vara skyldig lämna sin medverkan vid den
erforderliga schematiska omräkningen av 1952 års taxering.
I det föregående har förutsatts, att kommunernas beslut om källskatteuttagen
för åren 1952 och 1953 skola grundas på de med nya ortsavdrag
omräknade skatteunderlagen vid 1951 och 1952 års taxeringar. Detta är ju,
som angavs redan i fjolårets proposition om ortsavdragshöj ningen, nödvändigi,
om inkomstskatteförskotten från statsverket under åren 1952 och
1953 skola överensstämma i avseende å ortsavdragsnivån med den kommunala
inkomstskatt, som från och med den 1 januari 1952 preliminärt
uttages av de skattskyldiga och som sedan efter taxering ligger till grund
vid den slutliga avräkningen med statsverket. För genomförande av denna
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
anordning erfordras emellertid, såsom ortsavdragskommittén och utredningsmännen
angivit, en provisorisk kommunallag, som för 1952 och 1953
års kommunalskatter så modifierar 67 § LKL och motsvarande lagrum i
övriga kommunallagar, att utdebiteringen bestämmes på grundval av de
med hänsyn till de nya ortsavdragen reducerade skatteunderlagen. I anslutning
till vad utredningsmännen föreslagit bör sålunda stadgas, att skatt
till kommun eller annan kommunal samfällighet, som enligt lag eller annan
allmän författning skall täckas genom utdebitering i förhållande till de
skattekronor och skatteören, vika enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
påföras de skattskyldiga vid 1951 respektive 1952 års taxering, i stället
skall täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och skatteören,
som beräknas skola hava påförts de skattskyldiga vid nämnda års
taxeringar, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, vilka genom
lagen den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen fastställts
att gälla från och med 1953 års taxering. Härtill bör fogas ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter, som
erfordras för tillämpning av denna lag.
Med stöd av detta bemyndigande bör Kungl. Maj :t från eljest föreskriven
omräkning kunna undantaga städer, vilka såsom exempelvis Stockholm
med säkerhet kunna antagas icke ifrågakomma till provisorisk skatteersättning.
För sådan stad torde en relativt schablonmässig, på stickprov
grundad omräkning av 1951 års taxering vara tillräcklig att tjäna såsom
grund för beslut om källskatteuttag för år 1952 och för utanordnandet av
vederbörligt förskott därå.
Länsstyrelsernas beslut om provisorisk skatteersättning till kommunerna
måste vara klara å sådan tid, att kommunerna kunna beakta denna inkomstpost
vid fastställande av 1952 års stater och de i samband därmed
fattade besluten om källskatteuttagen för år 1952. Tidsmarginalerna äro
på grund härav så små, att jag icke, hur önskvärd en förlängning av tiden
för den lokala skattemyndighetens arbete än vore, kan finna det tillrådligt
att skjuta på den föreslagna tidpunkten, då resultatet av omräkningen av
1951 års taxering skall föreligga färdigt. De av mig förordade ytterligare
förenklingarna äro givetvis ägnade att öka möjligheterna för de lokala
skattemyndigheterna att fullgöra arbetet till den 15 juli 1951. En förutsättning
för att detta tidsschema skall hållas är dock uppenbarligen att
länsstyrelserna detta år särskilt noggrant tillse, att arbetet i taxeringsnämnderna
icke släpar efter. Jag finner däremot hinder icke föreligga emot att
medgiva ett något längre uppskov än utredningsmännen föreslagit med insändande
av avskrifterna av A-längden till länsstyrelser och vederbörande
kommunala organ. Jag torde sedermera få förelägga Kungl. Maj :t ett förslag
om uppskov med längdavskrifternas insändande till senast den 1
augusti 1951. Skyldighet bör dock föreligga för den lokala skattemyndigheten
att redan dessförinnan successivt avlämna färdiga avskrifter.
Vidare synes böra föreskrivas, att lokal skattemyndighet jämväl skall
lämna uppgift senast den 15 juli 1951 till vederbörande kommuner och
landsting om resultatet av skatteunderlagsomräkningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 27
B. Fastställandet av denQprovisoriska skatteersättningen.
Utredningsmännen.
I fråga om utdebiteringsbehovets bestämmande för kommunerna
under ettvart av åren 1948—1950 ha utredningsmännen funnit den
enklaste och säkraste vägen vara att bygga på länsstyrelsernas redovisningsräkningar
över kommun tillkommande och till kommun utanordnad
skatt på grund av taxering enligt kommunalskattelagen m. m. Denna beräkning
— vilken förutsatts skola, liksom det övriga arbetet med den provisoriska
skatteersättningens fastställande utom omräkningen av 1951 års taxeringsunderlag,
ankomma på länsstyrelserna — skulle sålunda icke grundas
på en granskning av de borgerliga och kyrkliga kommunernas räkenskaper
för nämnda år. Utredningsmännen anföra härom följande.
Enligt föreskrifter i kommunallagarna (73 § LKL m. fl.) skall länsstyrelse
senast den 15 februari till vederbörande landsting, borgerlig kommun
och municipalsamhälle överlämna för nästföregående år upprättad redovisningsräkning
beträffande kommunalskatten. Denna utmynnar i fixerandet
av kommunens fordran mot statsverket vid utgången av sagda år, och detta
fordringsbelopp, som länsstyrelsen under löpande året utanordnar till kommunen,
synes vara ett godtagbart mått på utdebiteringsbehovet under det
löpande året. Utdebiteringsbehoven för åren 1948, 1949 och 1950 framgå
sålunda av redovisningsräkningarna för åren 1947, 1948 och 1949. Visserligen
ha kommunerna i betydande utsträckning under denna period av stigande
penninginkomster fått större skatteintäkter än som upptagits i inkomst-
och utgiftsstaterna. Dessa inkomsttillskott, som icke förutsetts på
grund av kommunernas svårigheter att överblicka det nuvarande avräkningssystemets
verkningar, ha ofta föranlett fondavsättningar för olika
ändamål eller uppkomsten av betydande budgetöverskott. Att i detta sammanhang
göra en avräkning för dylika omständigheter och sålunda frångå
de belopp, som verkligen influtit i skatt, torde vara relativt vanskligt. Då en
medeltalsberäkning för tre år göres, kan man utgå ifrån att en viss utjämning
erhålles, eftersom överskotten ju skola tagas i anspråk i ett senare års
budget. Därmed torde man i enkelhetens intresse böra låta sig nöja. Någon
granskning av kommunernas utgifts- och inkomststater ha utredningsmännen
sålunda ansett icke böra ifrågakomma.
Utredningsmännen ha förordat, att i redovisningsräkningarna för åren
1947 och 1948 ingående skogsaccismedel skola medräknas i utdebiteringsbehovet
för dessa år, oavsett att skogsaccisen knappast kan anses utgöra
allmän kommunalutskyld.
För kommuner, som under något eller några år av treårsperioden kommit
i åtnjutande av understöd av skatteutjämningsmedel, skall enligt utredningsmännens
förslag jämväl understödsbeloppet inräknas vid bestämmande
av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet (jfr prop. nr 241/1950 s. 71
och 72). Liksom beträffande kommunalskatten de verkligen influtna utskylderna
skola läggas till grund vid utdebiteringsbehovets bestämmande,
böra sålunda de till kommunerna faktiskt utbetalta undcrstödsbeloppen
medräknas och icke de av kommunerna preliminärt beräknade och i staterna
upptagna beloppen.
28
Kungi. Maj:is proposition nr 93.
För landstingens och municipalsamhällenas vidkommande kan därefter,
enligt vad utredningsmännen framhållit, det genomsnittliga utdebiteringsbehovet
för de tre åren utan vidare erhållas genom att redovisningsräkningarnas
slutsummor för respektive år — i förekommande fall för municipalsamhällenas
del ökade med erhållna skatteutjämningsunderstöd — sammanläggas,
varefter det framkomna beloppet divideras med tre.
För borgerlig och kyrklig kommun föreligger däremot, erinra utredningsmännen,
den svårigheten att redovisningsräkningen är gemensam och ej heller
angiver, hur stor del av slutsumman, som tillkommer respektive kommuner.
Fn uppdelning av slutsumman blir fördenskull erforderlig, i samma
mån som den provisoriska skatteersättningen skall fördelas mellan den
kyrkliga och den borgerliga kommunen. Härom anföres i huvudsak följande.
I alla de fall, där den kyrkliga och den borgerliga indelningen sammanfalla,
skulle uppdelningen icke vara av någon betydelse för de enskilda
skattebetalarna. Om uppdelningen i dessa fall kunde slopas, skulle det i stor
utsträckning förenkla beräkningarna (jämför det följande). Om man emellertid
tills vidare utgår från att statsbidraget skall uppdelas å samtliga kommuner,
förutsätter det, att utdebiteringsbehovet fastställes var för sig för
den borgerliga och den kyrkliga kommunen, vilket i sin tur medför, att
slutsumman å den gemensamma redovisningsräkningen fördelas. För närvarande
ankommer det på kommunalnämnd respektive drätselkammare att
verkställa uppdelning av utbetalningarna till kommunerna enligt redovisningsräkningen.
Denna anordning har enligt utredningsmännens erfarenhet
på många håll fungerat föga tillfredsställande. Ortsavdragskommittén har
emellertid i anslutning till gällande ordning utgått ifrån att jämväl verkställandet
av fördelningen utav statsbidraget mellan borgerlig och kyrklig
kommun skulle påläggas kommunalnämnden resp. drätselkammaren.
Utredningsmännen ha för sin del ansett det knappast möjligt, att de
kommunala organen i allmänhet skola kunna fullgöra den särskilt efter
kommunindelningsreformen vanskliga uppgiften att fördela statsbidraget
mellan den borgerliga kommunen och församlingarna. De ha i stället förordat,
att denna uppgift pålägges länsstyrelserna.
I den mån en fördelning av den provisoriska skatteersättningen mellan
den kyrkliga och den borgerliga kommunen skall ske och sålunda en fördelning
av den gemensamma slutsumman på redovisningsräkningarna för
åren 1947—1949 blir nödvändig, förorda utredningsmännen att denna fördelning
i allmänhet må till viss del göras efter schablonmässiga grunder.
Den i regel dominerande posten å redovisningsräkningen, förskottet å inkomstskatt,
fördelas självfallet i proportion till de utdebiteringar per skattekrona,
efter vilka preliminärskatt uttagits i den borgerliga och i den eller de
kyrkliga kommunerna (häri dock inräknat även skatten till pastoratet, oavsett
om detta skulle omfatta flera församlingar). Nettobeloppet av övriga
poster, d. v. s. under nästföregående år debiterade slutliga skatter (fastighetsskatt,
inkomstskatt — efter avdrag för uppburet förskott — och skogsaccis)
samt tillkommande resp. restituerade och avkortade skatter, föreslås
som regel i sin helhet skola fördelas i proportion mellan utdebiteringarna
per skattekrona av slutlig skatt i den kyrkliga och den borgerliga kommu
-
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
nen med beaktande av de skatteunderlag i församlingar och borgerlig kommun,
efter vilka de i redovisningsräkningen upptagna beloppen slutlig
skatt (fastighetsskatt och inkomstskatt efter avdrag för förskott) kunna beräknas
ha utgått.
Utredningsmännen ha framhållit, att den här förordade schablonmässiga
uppdelningen av nettobeloppet utav redovisningsräkningens samtliga poster
utom inkomstslcatteförskottet i regel torde ge ett tillfredsställande ehuru ej
fullt exakt resultat. En förutsättning härför vore uppenbarligen, att summan
slutlig fastighetsskatt och slutlig inkomstskatt (utöver utanordnat förskott)
är dominerande i förhållande till övriga poster (skogsaccis, tillkommande
skatt samt restituerad och avkortad skatt). Därest i något fall extraordinärt
stora belopp tillkommande eller restituerad skatt skulle förekomma,
har länsstyrelsen förutsatts skola undersöka till vilken kommundel dessa
belopp faktiskt hänföra sig och göra en mera exakt fördelning.
De regler, som i det föregående angivits för uppdelningen av redovisningsräkningarnas
slutsummor i fall, där den borgerliga och den kyrkliga kommunen
icke sammanfalla, ha utredningsmännen angivit i princip vara tilllämpliga
även vid andra oregelbundenheter i den kommunala indelningen,
där mindre samfälligheters skatt ingår i redovisningsräkningen för den
borgerliga kommunen.
I sådana fall, där en kommunal samfällighet, exempelvis ett skoldistrikt,
omfattar flera borgerliga kommuner, ingår i redovisningsräkningen för
envar av de borgerliga kommunerna skoldistriktets utdebitering, såvitt den
belöper på skattebetalarna inom vederbörande kommun. Fördelningen av
redovisningsräkningarnas slutsummor föreslås av utredningsmännen i sådana
fall ske för varje kommun efter samma grunder som den tidigare
beskrivna fördelningen av redovisningsräkningens slutsumma i fall, då den
borgerliga och den kyrkliga indelningen sammanfalla, dock givetvis med
iakttagande av att fördelningen skall ske i förhållande till tre utdebiteringssiffror
i stället för två.
De komplikationer vid utdebiteringsbehovets fastställande, som kunna
inträffa, därest under treårsperioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft
ändringar i den kommunala indelningen, ha utredningsmännen ansett kunna
i allmänhet lösas så, att uppdelningen av utdebiteringsbehovet mellan
de berörda kommunerna för den del av perioden, som ligger före ikraftträdandet
av indelningsändringen, verkställes med ledning av den i vederbörande
indelningsbrev angivna s. k. procentregeln för fördelning av tillgångar
och skulder.
Det för treårsperioden genomsnittliga utdebiteringsbehovet för en vid
kommunindelningsreformens genomförande bildad storkommun har självfallet
förutsatts motsvara summan av de genomsnittliga utdebiteringsbehoven
för envar av de i nybildningen ingående borgerliga delkommunerna.
Framräknandet av kommunernas för åren 1948—1950 genomsnittliga utdebiteringsbehov
bar av utredningsmännen förutsatts skola vara fullgjort
av länsstyrelserna omkring den 15 juli 1951, eller samtidigt med att de lo
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
kala skattemyndigheternas omräkningar av kommunernas skatteunderlag
redovisas till länsstyrelserna.
Sedan inom länsstyrelserna det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för
olika kommuner och kommundelar uträknats och från de lokala skattemyndigheterna
inkommit uppgifter om 1951 års skatteunderlag dels sådant detta
fastställts av taxeringsnämnderna med tillämpning av de äldre ortsavdragen,
dels sådant detsamma omräknats med hänsyn till de nya ortsavdragen,
kvarstår den slutliga uträkningen av den provisoriska
skatteersättningen.
Utredningsmännen ha erinrat om att den utdebiteringshöjning, som ökningen
av ortsavdragen anses medföra och som skatteersättningen skall kompensera
till den del den sammanlagt överstiger 1 krona, skall beräknas såsom
skillnaden mellan den utdebitering, som framkommer om det genomsnittliga
utdebiteringsbehovet för respektive kommuner (landsting, borgerlig
kommun, församling etc.) fördelas å det med de nya ortsavdragen omräknade
skatteunderlaget vid 1951 års taxering och den utdebitering, som
erhålles om enahanda utdebiteringsbehov fördelas å det verkliga skatteunderlaget
vid samma taxering. Tillvägagångssättet vid uträkningen har av utredningsmännen
i korthet angivits på följande sätt.
Det på förut nämnt sätt erhållna genomsnittliga utdebiteringsbehovet
skall först divideras med dels det omräknade skatteunderlaget, dels det fastställda
faktiska skatteunderlaget för vederbörande samfällighet. Därvid behandlas
en nybildad kommun som en enhet, så att summan av de genomsnittliga
utdebiteringsbehoven för delkommunerna divideras med de likaledes
sammanlagda skatteunderlagssiffrorna för delkommunerna. För ett
skoldistrikt, omfattande flera borgerliga kommuner, skall likaså räknas med
ett gemensamt utdebiteringsbehov och summan av skatteunderlagen i kommunerna.
Skillnaden mellan de erhållna utdebiteringssiffrorna ansc-s utgöra
den för samfälligheten av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringshöjningen.
Statsbidraget skall i princip vara så stort, att det inom varje kommunområde
nedbringar summan av sådana utdebiteringshöjningar till 1 krona
per skattekrona, och dess totala belopp inom kommunområdet erhålles
genom att multiplicera det med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlaget
för kommunområdet med nyssnämnda summa utdebiteringshöjningar minskad
med 1 krona. Vad utredningsmännen sålunda anfört ha de exemplifierat
på följande sätt.
Om sålunda den beräknade utdebiteringshöjningen utgör för landstinget
0,50 kr/skr, för den borgerliga kommunen 1,25 kr/skr och för den kyrkliga
kommunen 0,25 kr/skr eller sammanlagt 2,oo kr/skr utgår statsbidraget sålunda
med (2,oo—l,oo =) 1 krona per skattekrona. Det totala statsbidragsbeloppet
erhålles genom att multiplicera 1951 års omräknade skatteunderlag
med 1 krona per skattekrona. Därefter uppkommer frågan om och i vad
mån detta statsbidrag skall fördelas, därvid ifrågakommande fördelning normalt
blir mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen. Landstinget
skall däremot icke erhålla någon del av statsbidraget utom i del fall, att
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
landstingets beräknade utdebiteringshöjning enbart skulle överstiga 1 krona
per skattekrona. I dylikt fall bör statsbidraget till landstinget — utgående
efter det belopp per skattekrona av landstingets omräknade skatteunderlag,
varmed dess utdebiteringshöjning överstigit 1 krona — först beräknas. Vid
fastställande av statsbidraget för övriga kommuner kan man därefter bortse
från landstingsskattens höjning och har för dessa kommuner endast att uträkna
ett statsbidrag så stort, att det täcker hela deras beräknade utdebiteringshöjningar.
Frågan om statsbidragets fördelning mellan olika slag av kommuner (borgerlig
och kyrklig primärkommun, municipalsamhälle m. fl.) har enligt vad
utredningsmännen framhålla icke mera ingående behandlats varken av ortsavdragskommittén
eller i propositionen till riksdagen. Med hänsyn till bland
annat de tekniska svårigheter fördelningen medför ha utredningsmännen
upptagit spörsmålet till närmare granskning och ha beträffande tidigare uttalanden
i denna del anfört följande.
Ortsavdragskommittén uttalade utan närmare diskussion av frågan, att
statsbidraget syntes böra fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga
kommunala bildningar (församling, skoldistrikt och i förekommande
fall fattigvårdssamhälle) efter förhållandet mellan deras utdebiterade belopp.
Därest i en kommun inginge två eller flera församlingar, borde statsbidraget
fördelas i proportion till utdebiteringsbehovet. Vidare framhöll
kommittén följande.
Vissa komplikationer i fråga om bidragets beräkning kunna uppkomma i
sådana fall, då gränserna för kommunala indelningar icke sammanfalla.
Principen torde här få bli att bidraget anknytes till den borgerliga kommunens
område. Om t. ex. ett skoldistrikt omfattar mer än en kommun, vilket
i enstaka undantagsfall torde kunna bli fallet även efter kommunindelningsreformens
genomförande, får en uppdelning av skoldistriktets utdebiteringsbehov
ske mellan de i distriktet ingående kommunerna.
I propositionen berörde departementschefen icke närmare fördelningsfrågan.
Utredningsmännen ha vidare påpekat, att några uttalanden om och i vad
mån municipalsamhällen skola bli delaktiga av statsbidrag icke ha gjorts.
Då dessa samfälligheter emellertid icke direkt undantagits och det syntes
skäligt att även deras utdebiteringshöjningar till följd av ortsavdragsreformen
kompenseras, ha utredningsmännen ansett, ait statsbidrag skall utgå
även till dem.
I fråga om de olika fördelningsmetoder, som kommit under övervägande,
ha utredningsmännen anfört i huvudsak följande.
Den av ortsavdragskommittén angivna grunden för fördelningen mellan
borgerlig kommun och övriga kommunala bildningar (församling m. fl.),
nämligen förhållandet mellan de utdebiterade beloppen, är relativt enkel
att tillämpa, så länge gränserna för de båda kommunerna sammanfalla.
Svårare blir fördelningen redan, då två eller flera församlingar ingå i eu
borgerlig kommun. I sådant fall skulle enligt kommitténs uttalande statsbidraget
fördelas i proportion till utdebiteringsbehovet. En sådan fördelning
synes dock i princip icke tillfredsställande. Den medför nämligen en utjämning
mellan de olika delarna av kommunen, så att en församling, som
har en hög utdebitering, får eu relativt större del av statsbidraget än en
församling med lägre utdebitering, oavsett om uldcbitcringshöjningarna
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
genom ortsavdragsreformen ha förhållit sig på helt annat sätt. Är utdebiteringarnas
höjd mycket olika mellan församlingarna, kan även inträffa att
församlingen med hög skatt får ett statsbidrag överstigande den där inträffade
skattehöjningen på grund av reformen. I gengäld blir statsbidraget för
litet för den andra församlingen. Om denna fördelningsgrund skall upprätthållas
betyder det i viss mån ett uppgivande av det grundläggande kravet
att utdebiteringshöjningen inom varje kommun skall begränsas till 1
krona. En fördelning med dylika konsekvenser kan icke anses som tekniskt
tillfredsställande, även om den tendens till utjämning av olikheter i församlingarnas
utdebiteringar, som detta beräkningssätt medför, i och för
sig kan vara gynnsam.
Om däremot ifrågavarande utjämning mellan församlingar inom en och
samma kommun icke är godtagbar utan kravet på 1-kronashöjningen
bättre skall upprätthållas och samtidigt alla församlingar skola erhålla
statsbidrag kan en möjlig linje vara, att det totala statsbidrag, som faller
på varje kommundel, delas upp mellan den borgerliga kommunen och församlingen
i förhållande till de för envar beräknade utdebiteringshöjningarna
(och icke till utdebiteringsbehoven). Tvekan kan därvid råda, om man
vid proportioneringen bör helt bortse från den utdebiteringshöj ning, som
drabbat landstinget, eller medräkna denna höjning vid bestämmande av den
på den borgerliga kommunen fallande delen. Övervägande skäl synas utredningsmännen
tala för att landstingets utdebiteringshöj ning räknas samman
med den borgerliga kommunens. Resultatet härav blir att en något
mindre andel av statsbidraget än eljest kommer församlingarna till del
samtidigt som kravet på 1-kronashöjningen något bättre tillgodoses. Denna
metod för beräkningen innebär även att man icke behöver "befara, att det
kompenserande statsbidraget någonsin skall bli större än utdebiteringshöjningen.
Kravet på att utdebiteringshöjningen skall bli 1 krona och varken mer
eller mindre tillgodoses dock icke helt av metoden. Om detta får anses vara
ett grundläggande krav, måste man söka sig fram till en metod, som exakt
tillgodoser detta krav även i fall, där det sammanlagda skattetrycket är
olika inom skilda delar av en kommun. Enklast tillgodoses detta krav om
man av det totala statsbidraget i första hand ger full kompensation för utdebiteringshöjningar
för varje mindre kommunal samfällighet, som omfattas
av den större borgerliga kommunen. Detta skulle innebära, att municipalsamhällen
och församlingar i första hand finge sina utdebiteringshöjningar
täckta av statsbidraget, medan den borgerliga kommunen endast
skulle få vad som därefter återstode. En sådan lösning, som vid fördelningen
satte den borgerliga kommunen i sämsta rummet näst landstinget, synes
dock av olika skäl icke kunna ifrågakomma.
Utredningsmännen ha utgått ifrån att de av riksdagen godkända grunderna
i princip förutsatte ett förfarande, som exakt tillgodosåge 1-kronaskravet
för samtliga skattebetalare, och att samtidigt borde eftersträvas den
administrativt enklaste lösningen. Med dessa utgångspunkter ha utredningsmännen
förordat i det följande angiven fördelningsmetod. Då emellertid
även denna metod i åtskilliga fall innefattade komplicerade beräkningar,
ha utredningsmännen skisserat en väsentligt förenklad metod, vilken väl
eftergiver kravet på exakt 1-kronas höjning för varje skattebetalare men
bibehåller kravet för den borgerliga kommunen och församlingarna i genomsnitt
samt förutsätter att fördelningen av statsbidraget mellan kyrkliga
och borgerliga kommuner slopas. (Se härom s. 33 ff.)
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
33
Enligt utredningsmännens förslag skall den gräns, över vilken utdebiteringshöjningar
helt täckas av statsbidraget, sättas — icke vid den borgerliga
kommunens utdebiteringshöjning —- utan vid den sammanlagda utdebiteringshöjningen
för den borgerliga kommunen och den församling, som
vidkänts den lägsta utdebiteringshöj ningen. Av statsbidraget skulle sålunda
utgå full kompensation dels för utdebiteringshöjningar utöver denna gräns
inom övriga församlingar, dels ock för utdebiteringshöjningar för municipalsamhällen.
I fråga om det återstående statsbidraget torde det enligt utredningsmännen
ligga närmast till hands att hänföra detta i dess helhet
till den borgerliga kommunen. I så fall skulle metoden medföra, att den
församling, som hade lägsta utdebiteringshöj ningen, bleve utan statsbidrag
samtidigt som de övriga församlingarna finge relativt begränsade belopp.
En konsekvens av denna linje har jämväl angivits vara att i de fall, där församling
och borgerlig kommun sammanfalla, någon fördelning av statsbidraget
icke skulle göras utan att detta i sin helhet skulle tillfalla den borgerliga
kommunen. Utredningsmännen ha vidare anfört.
Om emellertid en begränsning av statsbidragen till vissa församlingar
med högre utdebiteringshöjningar icke anses böra ske, kan dock metoden
konstrueras så, att jämväl övriga församlingar erhålla bidrag, ehuru det
gör tillämpningen av metoden krångligare. Sedan på förut angivet sätt utdebiteringshöj
ningen över den angivna gränsen helt täckts, måste då det
återstående statsbidraget fördelas mellan den borgerliga kommunen och
envar av församlingarna i proportion till utdebiteringshöjningarna i respektive
den borgerliga kommunen och den församling, som haft lägsta utdebiteringshöj
ningen.
Enligt utredningsmännens mening kan denna ytterligare fördelning knappast
anses vara erforderlig. För skattebetalarna saknar den ju varje betydelse,
eftersom minskningen av statsbidraget till den borgerliga kommunen
genomgående skulle motsvaras av exakt samma ökning för församlingarna.
Den förenkling av beräkningarna, som följer av utredningsmännens i det
föregående angivna förslag, att statsbidraget icke fördelas mellan borgerlig
och kyrklig kommun, där dessa sammanfalla, och att i kommuner, som omfatta
flera församlingar, statsbidrag utgår till församling med belopp täckande
hela utdebiteringshöj ningen i vad den överstiger den lägsta utdebiteringshöj
ningen i någon av församlingarna, skulle betyda en kvantitativt
sett avsevärd lättnad i det administrativa arbetet, bestående framför allt
däri, att uppdelningen av redovisningsräkningarna mellan kyrklig och borgerlig
kommun icke erfordras i alla de fall, där borgerlig och kyrklig indelning
sammanfalla och även efter kommunsammanslagningen komma att
sammanfalla. Vidare skulle i motsvarande omfattning bortfalla den separata
beräkningen av utdebiteringshöj ningarna i den kyrkliga och i den
borgerliga kommunen jämte vissa arbetsoperationer vid statsbidragets fördelning.
För de kommuner åter, som omfatta andra mindre kommunala
samfällighcter med varierande skattetryck, skulle besväret att uppdela redovisningsräkningen
visserligen kvarstå, men statsbidragets fördelning
skulle bli avsevärt enklare.
tf liihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 03.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Bortsett från de arbetstekniska skälen, som måhända icke böra tillmätas
avgörande vikt, tala enligt utredningsmännens mening två skäl för den av
dem förordade enklare linjen. Därigenom skulle för det första vinnas en
överensstämmelse med den lösning frågan fått vid beviljandet av skatteutjämningsunderstöd.
Församlingen erhåller där icke något bidrag i de fall,
då den borgerliga och den kyrkliga indelningen sammanfalla, men där flera
församlingar ingå i en kommun kan understöd utgå till en eller flera av
församlingarna. Vidare skulle avvecklingen av statsbidragssystemet, vilket
endast är avsett att vara ett provisorium, sannolikt underlättas. En avlösning
vare sig genom ett vidgat skatteutjämningssystem eller genom ökade
statsbidrag till speciella kommunala uppgifter har synts utredningsmännen
svårligen kunna omfatta även de kyrkliga kommunerna.
Till belysning av den förordade beräkningen av statsbidraget ha utredningsmännen
lämnat olika exempel, varav här må återgivas följande.
Två borgerliga kommuner, A och B, bilda ett gemensamt skoldistrikt AB
och utgöra tillika en församling ab. Förutsättningarna i avseende å skatteunderlag
och utdebiteringar framgå av följande sammanställning. Landstingets
skatt har förutsatts höjd med 0,so kr/skr.
Kommun
A
Kommun
B
Skol-
distriktet
AB
Försam-
lingen
ab
Utdebiteringsbehov (medeltal 1948—1950) kr ..
150 000
200 000
100 000
20 000
Antal skattekronor enl. 1951 års taxering ..
15 000
25 000
40 000
40 000
Beräknad utdebitering, kr/skr..................
10
8
2*60
0*50
Antal skattekronor efter omräkning............
Beräknad utdebitering (efter ortsavdragsrefor-
10 000
20 000
30 000
30 000
men) kr/skr .............................
Av ortsavdragsreformen föranledd höjning av ut-
15
10
3-33
0-67
debiteringen, kr/skr..........................
5
2
0''83
0-17
Det totala statsbidraget till kommunerna A och B, församlingen och
skoldistriktet beräknas då var för sig för de båda kommunområdena A och
B, som ha olika utdebiteringshöjningar.
Det sammanlagda statsbidraget uppgår då beträffande
kommunområdet A till (5 00 + 0 83 + 0 17 + 0-50 — 1 00) x 10 000 = 55 000
> B till (2 00 + 0-83 -f 0T7 + 0-50 — 1*00) X 20 000= 50 000
tillhopa kronor 105 000.
Detta totala statsbidrag bör fördelas så, att full täckning erhålles för den
överskjutande utdebiteringshöjningen i det ena kommunområdet. Inom
kommunområdet A, där höjningen uppgått till 6,so kr/skr, att jämföra med
höjningen i området B med 3,so kr/skr, skall sålunda utgå statsbidrag efter
3,oo kr/skr, eller med (3,oo X 10 000 =) 30 000 kr. Detta belopp skall i sin
helhet tillfalla den borgerliga kommunen A, till vilken skiljaktigheten i utdebitermgshöj
ning helt hänför sig. Hade fråga varit om flera församlingar
och den ena fått större utdebiteringshöjning än den andra, skulle full täckning
for den överskjutande höjningen ha utgått även till den förra församlingen.
I förevarande fall, där församlingen är gemensam, erhåller denna
ju ingen del av statsbidraget utan problemet blir om och i vad mån åter
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
35
stående statsbidragsbelopp för kommunområdena skola fördelas mellan
skoldistrikt och borgerlig kommun. En uppdelning synes skälig med hänsyn
till att skoldistriktet bör komma i samma läge, som om dess angelägenheter
hade ankommit på den borgerliga kommunen. En proportionell uppdelning
mellan skoldistrikt och kommun i förhållande till deras utdebiteringshöjningar,
givetvis med bortseende från den del av höjningen för kommunen
A som täckts i dess helhet, torde då vara naturlig. En självklar förutsättning
vid fördelningen har varit, att statsbidraget till skoldistriktet (i kr/skr)
måste vara lika inom distriktets olika delar. Det för kommunområdet A
återstående beloppet (55 000 — 30 000 =) 25 000 kr. skall sålunda fördelas
i förhållande till utdebiteringshöjningarna 0,83 och 2,oo kr/skr och efter samma
grund fördelas statsbidragsbeloppet för kommunområdet B. Av det totala
statsbidraget belöper sålunda på
2 00
kommunen A: 30 000 -f 2Öq \ q 83 X 25 000 = 47 667’84 kr-> motsvarande 4,77
kr/skr
kommunen B: ^ oo 0 83 X ^0 000 = 35 335,09 kr., motsvarande 1.77 kr/skr
A 09 A OO
skoldistriktet AB: x 25 000 + 2^ÖTA83 X 50 000 = 21 °90.« kr,
motsvarande 0,73 kr/skr.
Resultatet av beräkningen blir sålunda följande.
Verklig ökning av utdebiteringen
Kommun-
Kommun-
området
området
A
B
. 6,50
3,50
5,50
2,50
1,00
1,00
Samma fördelningsregler böra tillämpas vid andra kommunala bildningar
av liknande art, exempelvis då ett fattigvårdssamhälle omfattar flera kommuner.
Gången vid statsbidragets beräkning för en storkommun AB — bildad av
delkommunerna A och B, var för sig omfattande en kyrklig kommun a och
b — om den komplikationen inträffar, att skatteutjämningsunderstöd utgått
till delkommunen A, nämligen under år 1948 med 30 000, år 1949 med
10 000 och år 1950 med 5 000 kr. (i genomsnitt under treårsperioden sålunda
15 000 kr.) belyses i nedan angivna exempel.
Förutsättningarna för beräkningarna angivas i det följande, därvid utdebiteringshöjningen
för landstinget antagits vara 0,so kr/skr (jfr tabell s. 36).
Det totala statsbidraget till kommunen AB och församlingarna a och b
beräknas då
beträffande kommundelen a till (2,65 + 0,37 — l,oo) x 11 000 — 22 220 kr.,
beträffande kommundelen b till (2,65 -f 0,08 — l,oo) X 9 000 = 15 570 kr.!
eller alltså tillhopa till (22 220 + 15 570 =) 37 790 kr.
Av det sammanlagda statsbidraget 37 790 kr. skulle församlingen a först
erhålla full täckning för dess överskjutande utdebiteringshöjning, eller med
(0,37 — 0,08 =) 0,29 kr/skr, vilket ger ett statsbidrag av (0,29 x 11 000 =)
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Utdebiteringsbehov (medeltal 1948—1950) kr.
Skatteutjämningsunderstöd enl. Kungl.Maj-.ts
beslut (medeltal 1948—1950) kr.........
Utdebiteringsbehov (inkl. skatteutjämn.) kr.
Antal skattekronor enl. 1951 års taxering..
Beräknad utdebitering (inkl. skatteutjämning)
kr/skr ..........................
Antal skattekronor efter omräkning ......
Beräknad utdebitering (efter ortsavdrags
reformen),
kr/skr ......................
Av ortsavdragsreformen föranledd utdebiteringshöjning,
kr/skr ..................
Del-
kommun
A
Del-
kommun
B
Nybildade
kom-
munen
AB
Försam-
ling
a
Försam-
ling
b
150 000
50 000
200 000
15 000
7 500
15 000
165 000
15 000
50 000
10 000
15 000
215000
25 000
15 000
15 000
7 500
10 000
11
11000
5
9 000
8-60
20 000
1
11000
0-75
9 000
—
—
10-75
1-37
0-83
—
—
2-15
0-37
0-08
3 190 kr. Återstoden av statsbidraget, 34 600 kr., skall tillfalla den borgerliga
kommunen, vilket motsvarar 1,73 kr/skr. Av den sammanlagda utdebiteringshöj
ningen på 3,02 kr. i kommundelen a kompenserar sålunda statsbidraget
(1,73 -j- 0,29 = ) 2,02 kr. och av den sammanlagda höjningen på 2,73
kr. i kommundelen b kompenseras 1,73 kr. I båda kommundelarna förverkligas
följaktligen den åsyftade 1-kronashöjningen.
Höjden av den återstående sammanlagda utdebiteringen i AB eller eventuellt
i kommundelen a blir avgörande för i vad mån skatteutjämningsunderstöd
därjämte kommer att utgå.
Utredningsmännen ha emellertid kraftigt understrukit att även efter den
av dem förordade förenklingen beräkningarna av den provisoriska skatteersättningen
kunna bli mycket komplicerade. Härom har anförts följande.
Särskilt gäller detta i sådana fall där en kommun efter kommunindelningsreformen
kommer att omfatta ett större antal församlingar. De föregående
räkneexemplen ha merendels avsett endast två församlingar, men det torde
inte vara någon svårighet att föreställa sig beräkningarnas omfattning exempelvis
för Vårgårda eller Romaklosters blivande storkommuner med deras
18 församlingar. Enahanda svårigheter föreligga givetvis även beträffande
städer och andra kommuner, som redan nu omfatta ett flertal församlingar.
Svårigheterna i sistnämnda fall bli rentav större, eftersom vid utdebiteringsbehovets
fastställande uppdelningen av redovisningsräkningen på kommun
och ett flertal församlingar blir betydligt mera komplicerad än motsvarande
uppdelning för envar av de i storkommunen ingående småkommuner,
som ju under åren 1948—1950 sammanfallit med vederbörande församlingar.
Beräkningssvårigheterna bortfalla däremot för borgerliga kommuner
med ett flertal församlingar, där dessa utgöra en kyrklig samfällighet,
såsom exempelvis i Göteborg1, eller från och med kommunsammanslagningen
bilda sådan samfällighet. Det torde icke vara någon tvekan om önskvärdheten
även ur andra synpunkter av att dylika samfälligheter komma
till stånd. Deras främsta syfte är ju att uppnå en ändamålsenlig skatteutjämning
på det kyrkliga området. Härigenom förebygges även att olika källskattetabeller
skola bli erforderliga i skilda församlingar även efter kommunsammanslagningen
och en ny dyrortsgruppering därefter kommit till
stånd.
1 Två nyinförlivade församlingar, Backa och Västra Frölunda, ingå dock icke för närvarande
i samfälligheten.
37
Kungi. Maj.ts proposition nr 93.
I detta sammanhang ha utredningsmännen framhållit, att en mera radikal
förenkling av statsbidragsberäkningarna än den utredningsmännen förordat
kan ligga inom räckhåll, nämligen om man vid beräkningen finge bortse
från de mellan olika församlingar i en kommun varierande utdebiteringshöjningarna
i anledning av ortsavdragsreformen. Man skulle m. a. o. godtaga
visst avsteg från principen om en beräknad utdebiteringshöjning av
exakt 1 krona för varje skattebetalare inom en storkommun och förbehålla
statsbidraget den borgerliga kommunen. Om man är beredd att taga detta
steg —- vilket torde förutsätta särskilt godkännande av riksdagen — skulle
statsbidraget helt enkelt kunna beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet
för den borgerliga kommunen och alla församlingarna
— detta utdebiteringsbehov framgår direkt av de till den borgerliga kommunen
lämnade redovisningsräkningarna för åren 1947—1949 —• och någon
fördelning av statsbidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun skulle icke
ifrågakomma.
Till förmån för denna längre gående förenkling tala enligt utredningsmännen
även följande omständigheter.
De av ortsavdragsref ormen föranledda utdebiteringshöjningarna torde
som regel icke komma att variera alltför betydligt mellan olika församlingar
i samma kommun. Härvid bortses dock från de kommuner, där handhavandet
av skolväsendet är en kyrklig angelägenhet och utdebiteringen för den
skull kommer upp till en högre nivå; för dessa kommuner förutsättes en
uppdelning av statsbidraget alltid skola ske. Så jämförelsevis låga som de
kyrkliga utdebiteringarna i övriga församlingar i regel äro, betyda mindre
olikheter i skatteunderlagsbortfallet icke så många ören i utdebiteringshöjning.
Om man för att taga ett exempel antager att utdebiteringarna i envar
av tre församlingar varit 1 kr/skr och skatteunderlagsbortfallet i den ena
blir 16,6 procent (därtill har ortsavdragskommittén beräknat den genomsnittliga
reduktionen för landskommunerna) och i de två andra 20 och 12
procent, skulle de kyrkliga utdebiteringshöjningarna genom ortsavdragsreformen
bli respektive 20, 25 och 14 öre/skr. De avvikelser från det antagna
genomsnittet och från principen om en exakt 1-kronashöjning, som det förenklade
beräkningssättet medförde, skulle i det valda exemplet stanna vid
5 och 6 öre. Skattebetalarna inom hela kommunen finge som grupp lika
mycket i statsbidrag som enligt de komplicerade beräkningsmetoderna, men
förenklingen skulle medföra en utjämning av statsbidraget mellan de olika
församlingarna inom kommunen. Det bör anmärkas att det beräkningssätt,
som självklart föreslås använt för nybildad borgerlig kommun (eftersom
denna kommer att utgöra och även behandlas såsom en enhet), kan sägas
innefatta en utjämning mellan olika kommundelar av samma art men av
betydligt större dimensioner. (Observera att här icke är fråga om den olikhet
i utdebitering, som före kommunsammanslagningen kan föreligga mellan
delkommunerna och som är avsedd att delvis täckas genom särskilda
övergångsbidrag.) Om den borgerliga utdebiteringen i envar av de mot nyssnämnda
församlingar svarande sinåkommunerna hade varit 10 kr/skr, blir
denna utjämning av statsbidraget mellan kommundelarna tio gånger större
än för församlingarna eller 50 å 60 öre mot 5 å 6 öre. Skillnaden är dock
alt för församlingarna, i den mån de icke sammanslås, orlsavdragsreformens
verkningar icke komma att bli utjämnade.
38
Kungl. Maj ris proposition nr 93.
Ur administrativ synpunkt ha utredningsmännen ansett vägande skäl tala
till förman för den angivna radikalare förenklingen av beräkningssättet.
Frågan vore endast, om de därmed följande avvikelserna från kravet på en
utdebiteringshöjning av exakt 1 krona i olika församlingar inom en och
samma kommun vore godtagbara. Utredningsmännen ha funnit önskvärt att
frågan härom övervägdes.
Utredningsmännen ha förutsatt, att den provisoriska skatteersättningen
av länsstyrelserna skall vara fastställd för landsting omkring den 15 augusti
1951 och för övriga kommuner omkring den 1 september samma år. Uppgift
härom föreslås skola lämnas kommunerna i god tid före höstens budgetarbete.
Remissyttranden.
Utredningsmännens förslag i fråga om uträkningen av den provisoriska
skatteersättningen och dess fördelning
mellan olika kommunala samfälligheter ha i det övervägande antalet remissutlåtanden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I ett stort antal remissutlåtanden
har det framhållits, att förslaget, trots den förenkling det
innebure, skulle medföra ett alltför stort och besvärligt administrativt merarbete
för länsstyrelsernas vidkommande, och att för den skull den av utredningen
ifrågasatta, radikalare förenklingen vore att föredraga. Det borde
alltså övervägas att helt slopa fördelningen av statsbidraget mellan borgerlig
och kyrklig kommun och låta detta utgå med hänsyn till den för alla
inom en borgerlig kommun förekommande församlingarnas genomsnittliga
utdebitering. En remissmyndighet har tillstyrkt sistnämnda förslag till förenkling
och tillika bestämt motsatt sig det av utredningen förordade förslaget.
Utredningsmännens förslag tillstyrkes sålunda eller lämnas utan erinran,
utan att något uttalande göres om den radikalare förenklingen för bidragsfördelningen,
av kammarkollegiet, 19b9 års uppbördssakkunniga, 7 länsstyrelser,
Svenska landstingsförbundet, Föreningen Sveriges kronokamrerare
samt de hörda kommunala myndigheterna.
Statskontoret, riksräkenskapsverket, överstuthållarämbetet, 13 länsstyrelser
ävensom Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet
ha kunnat godtaga utredningens förslag men förordat, att det
tages under övervägande att utforma bidragsreglerna med utgångspunkt
från den av utredningen ifrågasatta ytterligare förenklingen.
Statskontoret anför.
Såsom i betänkandet framhållits, torde de av ortsavdragsreformen föranledda
utdebiteringshöjningarna i regel icke komma att variera »alltför
betydligt» mellan olika församlingar i sanuna kommun. Vid sådant förhållande
bör det enligt statskontorets mening icke möta några betänkligheter,
att — på sätt de sakkunniga antytt — vid bidragsgivningen bortse från
olikheterna i de kyrkliga utdebiteringarna. Ett utformande av bidragsreglerna
med utgångspunkt härifrån synes ämbetsverket så mycket mera mo
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
39
tiverat, som man eljest icke skulle vinna den av statsmakterna eftersträvade
förenklingen i administrationen.
Riksräkenskapsverkel erinrar om, att de skiftande avvikelser från enkronashöjningen,
som ha sin grund i stegringen av utdebiteringsbehovet
från genomsnittet 1948—1950, merendels torde bli större än de variationer,
som skulle förorsakas av ett genomförande av utredningens mera radikala
förenklingsförslag, och fortsätter.
Enligt denna ytterligare förenklade metod kommer visserligen den höjning
av utdebiteringen, som slutligt drabbar kommunmedlemmarna, icke
att bli densamma i de skilda kommundelarna. Som de sakkunniga visa,
hålla sig dock variationerna inom snäva gränser. Mot bakgrunden av att
statsbidragens beräkning, trots exakthet på vissa punkter, präglas av en
betydande schematisering vill det förefalla riksräkenskapsverket, som om
dessa variationer borde kunna tolereras.
Frågan om statsbidragens fördelning mellan olika kommunala samfälligheter
framstår enligt överståthållarämbetets mening såsom i hög grad
svårlöst. Ämbetet anför vidare härom.
Den huvudsakliga grunden härtill är, att lösningen av problemet knutits
till vad som förekommit vid riksdagsbehandlingen av ortsavdragsreformen.
Utredningsmännen ha redovisat ett alternativ till lösning av fördel ningsfrågan,
enligt vilken den av reformen föranledda utdebiteringshöj ningen
icke tillåtes överstiga 1 krona samtidigt som de olika kommunala enheterna
erhålla statsbidrag. Såvitt överståthållarämbetet kan finna är denna lösning
— med hänsyn till vad nyss anförts om problemets anknytning till
riksdagsbehandlingen — den principiellt riktiga ehuru dess administrativa
otymplighet gör att densamma framträder såsom otillfredsställande.
Ämbetet är av den uppfattningen att vid lösningen av ifrågavarande problem
administrativa lämplighetsskäl böra beaktas så långt sig göra låter.
Ur denna synpunkt anser överståthållarämbetet företräde böra ges den av
utredningen förordade enklare lösningen. Emellertid anser överståthållarämbetet,
i likhet med utredningen, att det bör övervägas huruvida icke den
av utredningen ifrågasatta ytterligare förenklingen av reglerna för statsbidragsberäkningen
är möjlig att genomföra.
Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det synnerligen angeläget att
vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande tillvaratagas alla de
möjligheter till ytterligare förenklingar, som även med en viss eftergift av
rättvisekravet rimligen kunde genomföras. Liknande uttalanden ha fällts
av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,
Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Västernorrland
s län.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller i detta sammanhang följande.
Den arbetsmängd, som käilskattereformen medfört för uppbördsavdelningens
personal har, på grund av olika omständigheter nått sådan storleksordning,
att vissa andra viktiga arbetsuppgifter ha måst eftersättas. Sålunda
har hittills icke någon kontroll från länsstyrelsens sida kunnat utövas
däröver, att arbetsgivarna fullgöra sina skyldigheter enligt uppbördsförordningen.
Detta har av länsstyrelsen framhållits i olika sammanhang i
samband med behandling av vissa organisations- och personalfrågor. Här
-
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
till kommer den av statsmyndigheterna anbefallda återhållsamheten med
länsstyrelsens utgifter. Då kommunerna genom det av länsstyrelsen förordade
förslaget kommer att erhålla samma belopp, som de eljest skulle erhålla
genom de betydligt mera komplicerade beräkningsmetoderna, anser
länsstyrelsen det knappast påkallat, att statsverket genom ett invecklat förfarande
skall påtaga sig ökade utgifter och åsamkas väsentliga störningar i
övriga arbetsuppgifters behöriga fortgång endast för att, så långt detta över
huvud taget kan ske, tillgodose ett rättvisekrav utan praktisk betydelse vid
statsbidragets fördelning mellan de enskilda församlingarna inom kommunen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det skulle vara olyckligt om
uträkningen av den provisoriska skatteersättningen skulle behöva bindas
vid de metoder, som angivits i syfte att förhindra ett avsteg från principen
om en beräknad utdebiteringshöjning av exakt en krona, och fortsätter.
Även den av utredningen förordade huvudmetoden medför i många fall
invecklade beräkningar. Det synes angeläget, att uträkningen av statsbidraget
sker efter enklast möjliga regler icke blott med hänsyn till den korta tid,
som är anslagen därför, och önskvärdheten av att uträkningarna bliva rätta,
utan framför allt därför att de kommunala myndigheter, som skola mottaga
bidragen, skola ha möjlighet att kontrollera riktigheten av mottagna belopp.
Kan så ej ske torde den besvärsrätt, som anses böra tillkomma dem i fråga
om storleken av erhållna statsbidrag, i många fall bliva illusorisk. Länsstyrelsen
hemställer därför, att det av utredningen ifrågasatta radikalare förslaget
måtte prövas.
Även länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län understryka, att möjligheterna
för kommunalmännen att kontrollera och anföra besvär över den av
länsstyrelsen fastställda provisoriska skatteersättningen måste te sig ganska
illusoriska, därest beräkningarna av bidragen icke gjordes enklare.
Svenska landskommunernas förbund framhåller till en början, att principen
om utdebiteringshöjningens begränsning till en krona lider av betänkliga
brister, samt anför ytterligare.
Alldeles särskilt bli de genom indelningsreformen nybildade kommunerna
missgynnade därigenom att differensen mellan det genomsnittliga utdebiteringsbehovet
för åren 1948—1950 å ena sidan, och samma behov för år
1952 och i fortsättningen, å andra sidan, i normalfallen måste bli högst betydande.
I ytterlighetsfallen kommer utdebiteringsbehovet för ett eller flera
av åren 1948—1950 för vissa delkommuner att redovisas med 0: — för borgerliga
kommunens vidkommande. Utdebiteringen i flertalet småkommuner
har under dessa år nedpressats till det yttersta. Den kommunala verksamheten
har där i avvaktan på sammanslagningen inskränkts till ett minimum
samtidigt som betydande utgifter skjutits på framtiden.
Det måste ifrågasättas, fortsätter förbundet, huruvida — då man sålunda
redan nu med största säkerhet kan förutse att den faktiska utdebiteringshöjningen
i de nybildade kommunerna med en tillämpning av den fastslagna
principen icke kan begränsas till en krona — det är lämpligt eller nödvändigt
att genom invecklade räkneoperationer söka sig fram till en exakthet,
som i praktiken ändå blir något av en illusion. Beräkningsmetoderna måste
tydligen bli avskräckande invecklade, om man skall försöka fördela den
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
provisoriska skatteersättningen så att utdebiteringshöjningen för varje kommundel
nominellt stannar vid exakt en krona. Förbundet anför vidare.
I det betydande antal fall, där församling sammanfaller med borgerlig
kommun, spelar det uppenbarligen ingen praktisk roll, om den provisoriska
skatteersättningen tilldelas enbart denna senare. För de nybildade kommunerna
måste det innebära en välbehövlig kompensation, om de ensamma
-—- förutom i förekommande fall municipalsamhälle och särskilt skoldistrikt
— få disponera den provisoriska skatteersättningen. Det är att märka att
den nedpressning av utdebiteringen, som varit utmärkande för småkommunerna
under de senaste åren, icke har någon direkt motsvarighet i de små
församlingarna. Tvärtom torde de mycket låga utdebiteringarna i borgerliga
kommunerna ofta medvetet ha utnyttjats för en stabilisering på längre sikt
på församlingssidan. Det får icke heller förbises att ersättningsbeloppen till
församlingarna i många fall skulle bli så obetydliga, att det avsevärda arbetet
med beloppens fixerande, den årliga utbetalningen m. m., knappast
kan vara motiverat.
Förbundet ansluter sig med denna motivering till det radikalt förenklade
förslag, som utredningsmännen framlagt för övervägande och som innebär att
hänsyn icke skall tagas till de mellan olika församlingar inom en kommun
varierande utdebiteringshöjningarna i anledning av ortsavdragsreformen.
En lösning efter så enkla linjer som möjligt synes förbundet så mycket mera
motiverad, som det här rör sig om ett provisorium, vilket bör bli relativt
kortfristigt. Skatteersättningen bör enligt förbundets mening så snart som
möjligt inordnas i ett rationellt statsbidragssystem, som i högre grad än det
nuvarande systemet tillgodoser skatteutjämningssynpunkterna utan att därför
bli administrativt tyngande. På sätt utredningsmännen framhållit måste
avvecklingen av skatteersättningen underlättas, om församlingarna ställas
utanför.
Jämväl Svenska stadsförbundet, som uttalar att utredningen syntes ha
på ett förtjänstfullt sätt tillvaratagit de möjligheter som stått till buds att förenkla
förfarandet, finner den alternativt framförda tanken på att åstadkomma
ytterligare förenkling genom att bortse från olikheterna i utdebiteringshöj
ningarna mellan olika församlingar i en kommun böra bli föremål
för övervägande.
Länsstyrelsen i Gotlands län motsätter sig på det bestämdaste utredningens
förslag om uträkning av den provisoriska skatteersättningen med
fördelning mellan kyrklig och borgerlig kommun under i huvudsak följande
motivering.
I länet finnas för närvarande 91 landskommuner och lika många församlingar.
Utdebiteringen till kyrkan enligt 1950 års kommunala beslut
framgår av nedanstående uppställning
Utdebitering
Antal kommuner
Utdebitering
Antal kommuner
under 1: -—
6
2: 00—2: 49
19
1: 00—1: 24
8
2: 50—2: 99
8
1: 25—1: 49
12
3: 00—3: 99
fi
1:50—1:74
24
över 4: —
1
1: 75—1:99
7
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Sedan den nya kommunindelningen trätt i kraft, komina endast att finnas
14 landskommuner. Detta medför bl. a., att en av de nya kommunerna
kommer att omfatta icke mindre än 19 församlingar. Med den mycket växlande
debiteringen inom de olika församlingarna skulle länsstyrelsen, om de
sakkunnigas huvudförslag genomfördes, åsamkas ett oerhört besvärligt och
tidskrävande arbete, vilket sannolikt icke komme att motsvara det resultat,
som vunnes genom förfarandet.
Av praktiska skäl anser länsstyrelsen fördenskull nödvändigt att alla
de förenklingar vidtagas, som äro möjliga, och förordar den av utredningsmännen
angivna radikalare förenklingen.
Arbetet med uträkningen av den provisoriska skalteersättningen
och fördelningen av denna mellan borgerlig och kyrklig kommun
skall enligt utredningsmännen åvila länsstyrelserna. Vad sålunda föreslagits
har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran vid remissen. Några
länsstyrelser ha dock ansett att fördelningen av skatteersättningen bör ankomma
på kommunalnämnd resp. drätselkammare.
överståthållarämbetet anför att det, med hänsyn till att framräkningen
av utdebiteringsbehoven i vissa fall måste grundas på rätt invecklade räkneoperationer,
icke syntes möjligt att lösa arbetsuppgifterna på annat sätt än
att dessa läggas på länsstyrelserna. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna
i Kristianstads och Norrbottens län.
Uppgiften att uppdela den provisoriska skatteersättningen på den borgerliga
och kyrkliga kommunen är enligt länsstyrelsen i Kalmar län av den art,
att den icke skäligen bör eller kan påläggas de kommunala organen, så
mycket mindre som denna fördelningsuppgift efter kommunsammanslagningen
kommer att medföra många besvärligheter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser däremot arbetet med fördelningen av
statsbidragen icke vara av den natur, att det bör ankomma å statlig myndighet.
En utväg ur svårigheterna syntes vara att förenkla redovisningsförfarandet
mellan de kommunala och kyrkliga kommunerna. Att möjligheter
härtill icke saknades framginge av vad utredningsmännen anfört.
Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar sig helst ha sett, att fördelningen av
skatteersättningen hade fått verkställas av vederbörande drätselkammare
och kommunalkontor, vilka i de stora kommunerna, där de tekniska svårigheterna
bli av större betydenhet, ofta själva torde förfoga över med dylika
arbetsuppgifter väl förtrogen och kvalificerad arbetskraft, som är väl insatt
i sin kommuns finansförvaltning.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar att fördelningsuppgiften
anförtros kommunalnämnd resp. drätselkammare. Fördelningen borde i så
fall ske efter mycket schablonmässiga regler. Om de kommunala organen
själva finge hand om denna uppgift, skulle sannolikt beredas välbehövligt
utrymme åt rent praktiska synpunkter. De nya storkornmunerna torde enligt
länsstyrelsens mening rent organisatoriskt vara skickade att lösa mötande
fördelningsproblem och för övrigt ha tillgång till allt material, som
kan vara erforderligt för fördelningens verkställande.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att, då den åsyftade skattelättnaden
kan ernås genom att statsbidraget helt tillföres den borgerliga kommunen
utom i det fall, då flera församlingar ingå i en borgerlig kommun, annan
fördelning icke är erforderlig än att skilda redovisningar upprättas för de
mot församlingarna svarande kommundelarna. Fördelning av skatteersättningen
på någon eller några av de kyrkliga kommunerna kan därefter verkställas
av vederbörande drätselkammare eller kommunalnämnd enligt de
riktlinjer, som angivits av utredningsmännen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att det ur administrativ synpunkt
är av stort intresse att beräkningen av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet
och den provisoriska skatteersättningen icke göres mera invecklad än
som är av behovet påkallat. Ur denna synpunkt förklarar sig länsstyrelsen
tveksam, huruvida arbetet med fördelning av skatteersättningen mellan olika
kommundelar bör påläggas länsstyrelserna. Länsstyrelsen anser sig emellertid
sakna anledning gå närmare in på frågan med hänsyn till att antalet
kommuner med särskilda utdebiteringar för olika kommundelar inom länet
vore så ringa, att någon nämnvärd arbetsbelastning icke uppstår till följd
av förslaget i denna del.
Utredningsmännens förslag till förfarande vid f ramräkning
av kommunernas genomsnittliga utdebiteringsbeh
o v för åren 1948—1950 har icke mött några invändningar i remissutlåtandena.
Några erinringar ha icke heller riktats mot förslaget att i utdebiteringsbehovet
medräkna de å redovisningsräkningarna upptagna beloppen å
skogsaccismedel.
Av i remissyttrandena gjorda uttalanden må här följande anföras.
Riksräkenskapsverket erinrar, att den pågående granskningen inom ämbetsverket
av länsstyrelsernas redovisningsräkningar understundom lett till
icke obetydliga korrigeringar av fordringsbeloppen. Antagligen kommer
emellertid granskningen av de redovisningsräkningar, som äro aktuella i
detta sammanhang, att vara slutförd vid tiden för länsstyrelsernas bestämmande
av statsbidragen. Skulle så icke vara fallet borde mer avsevärda senare
korrigeringar föranleda cn motsvarande omräkning av utdebiteringsbehoven.
1949 års uppbördssakkunniga finna det måhända vara tveksamt, om det
belopp, som erhålles genom den av utredningsmännen förordade metoden,
fullt motsvarar vad som vanligen betecknas som en kommuns utdebiteringsbehov.
Denna metod syntes dock rättvisande och mera enkel att tilllämpa
än om en detalj granskning av kommunernas budget skulle behöva
företagas.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser det vara uppenbart att, om den borgerliga
och kyrkliga kommunens gränser sammanfalla, någon fördelning
av redovisningsräkningens poster icke torde ha någon praktisk betydelse.
Utredningsmännen ha till ledning för fastställandet av utdebiteringsbehovet
för det fall att under perioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
ändringar i den kommunala indelningen förordat en uppdelning av utdebiteringsbehovet
mellan de av indelningsändringen berörda kommunerna för
den del av perioden, som ligger före ikraftträdandet av ändringen, med
ledning av den i vederbörande indelningsbrev angivna s. k. procentregeln
för fördelning av tillgångar och skulder. Kammarkollegiet har upptagit
detta spörsmål till närmare behandling och härom anfört följande.
Den av utredningsmännen åsyftade s. k. procentregeln tillämpas i regel
endast vid indelningsändringar av större omfattning och betydelse — vilka
fall givetvis här äro av största intresse — och med mera ingående ekonomiska
uppgörelser kommunerna emellan, men avser dock blott undantagsvis
alla i uppgörelsen ingående tillgångar in. in. Någon allmän ledning kan
följaktligen icke i detta hänseende vinnas av indelningsbesluten liksom det
ej heller finnes någon garanti för att en dylik procentregel skulle lämna ett
riktigt utfall. »Procentregeln» synes mindre tjänlig såsom ledning i nu
förevarande avseende. Att från fall till fall detaljgranska kommunernas
räkenskaper torde av praktiska skäl vara uteslutet.
En tänkbar utväg, som torde kunna ge ett tämligen tillförlitligt resultat
och som vore lätt att tillämpa, synes kollegiet vara följande. De kommuner,
som under den aktuella perioden berörts av en och samma indelningsändring,
betraktas som en enhet. Det sammanlagda utdebiteringsbehovet inom
dessa kommuner för varje år före indelningsändringens genomförande fördelas
mellan kommunerna i proportion till deras verkliga utdebiteringsbehov
året närmast efter indelningsändringens genomförande, varefter årsmedeltalet
1948—1950 för varje kommun lätt kan uträknas. Vid indelningsändringar
av bagatellkaraktär synes särskild reglering icke påkallad. De
indelningsändringar med ikraftträdande åren 1948—1950, å vilka nu avsedda
regler kunna antagas bliva tillämpliga, utgöra högst ett 20-tal.
De av utredningsmännen förordade tidpunkterna, vid vilka den provisoriska
skatteersättningen skall vara fastställd, 15 augusti vad gäller landsting
och 1 september vad gäller övriga kommuner, ha i allmänhet godtagits
vid remissen. Länsstgrelsen i Stockholms län anför emellertid, att med
hänsyn till vad länsstyrelsen föreslagit i fråga om förskjutning av den tid
inom vilken de lokala skattemyndigheterna skola ha färdigställt arbetet
med omräkningen av det nya skatteunderlaget, även någon framflyttning
av här ifrågavarande tidsfrister borde beräknas.
Municipalsamhällenas rätt att komma i åtnjutande av provisorisk skatteersättning
efter samma grunder som övriga kommuner har icke ifrågasatts
i något remissutlåtande.
Departementschefen.
Enligt de av fjolårets riksdag godkända grunderna skall den provisoriska
skatteersättningen för en kommun täcka den av ortsavdragshöjningen föraniedda
sammanlagda utdebiteringsstegringen, i den mån denna överstiger
1 krona. Utdebiteringsstegringen skall därvid beräknas såsom skillnaden
mellan å ena sidan den utdebitering, som uppkommer om det för kommu
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
nen genomsnittliga utdebiteringsbehovet under åren 1948—1950 fördelas på
1951 års med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlag, och å andra sidan
den utdebitering, som uppkommer vid fördelning av samma utdebiteringsbehov
på 1951 års oreduceradc skatteunderlag.
Vad först beträffar beräkningen av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet
för kommunerna ha utredningsmännen i enkelhetens intresse förordat,
att denna beräkning, som är avsedd att verkställas av länsstyrelserna, skall
grundas, icke på de kommunala staterna eller räkenskaperna, utan på de av
länsstyrelserna avgivna redovisningsräkningarna rörande kommunalutskylder
för åren 1947—1949. Slutsummorna i dessa redovisningsräkningar ha
ansetts vara ett godtagbart mätt på utdebiteringsbehovet. Metoden innebär
uppenbarligen, att behovet av kommunalutskylder sättes lika med det belopp,
som faktiskt influtit, oavsett om inkomsten varit erforderlig för utgifternas
täckande. Under dessa år av stigande penninginkomster ha kommunerna,
såsom utredningsmännen också påpekat, ofta fått större inkomster
än som förutsetts på grund av svårigheterna att överblicka det nuvarande
avräkningssystemets verkningar, och detta har föranlett fondavsättningar
eller betydande budgetöverskott. Några invändningar mot förslaget ha emellertid
icke gjorts vid remissen. För egen del kan jag likväl icke underlåta
att giva uttryck åt viss betänksamhet, då metoden synes kunna föranleda
större kostnader för statsverket än som avsetts. Å andra sidan inser jag till
fullo de administrativa vanskligheter och den ojämnhet, som skulle följa av
en till länsstyrelserna decentraliserad granskning av kommunernas räkenskaper
och en därpå grundad prövning av vilka poster som eventuellt skulle
avdragas vid statsbidragets fastställande. Med hänsyn härtill anser jag mig
böra godtaga utredningsmännens förslag. Givetvis böra därvid, såsom riksräkenskapsverket
påpekat, utnyttjas de korrigerade slutsummorna å sådana
redovisningsräkningar, som vid ämbetsverkets granskning eller eljest befunnits
icke ha varit riktiga från början.
Utredningsmännens förslag att skogsaccismedel, som ingå i redovisningsräkningarna
för åren 1947 och 1948, icke skola avdragas utan medräknas i
det kommunala utdebiteringsbehovet finner jag skäligt. Någon erinran har
jag ej heller att göra i fråga om medräknandet i förekommande fall av utbetalta
skatteutjämningsunderstöd.
Utredningsmännen ha även angivit vissa riktlinjer för den uppdelning av
slutsumman å redovisningsräkning, som blir erforderlig, i samma mån som
den provisoriska skatteersättningen skall fördelas mellan borgerliga och
kyrkliga kommuner in. fl. Då jag i det följande kommer att föreslå, att fördelning
av statsbidraget normalt icke skall ske mellan borgerlig kommun
och församling, utgår jag ifrån, att det administrativa arbetet med uppdelning
av redovisningsräkningens slutsumma kommer att starkt begränsas
och i huvudsak förekomma, där skolans angelägenheter handhavas av den
kyrkliga kommunen och vid vissa oregelbundenheter i den kommunala indelningen.
De föreslagna riktlinjerna för uppdelningen finner jag i huvud
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
sak godtagbara. Kammarkollegiets förslag rörande beräkningen i sådana
fall, då under perioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft ändringar i den
kommunala indelningen, synes dock vara att föredraga framför den av utredningsmännen
åsyftade s. k. procentregeln.
Sedan länsstyrelsen beräknat utdebiteringsbehovet för kommunerna och
från de lokala skattemyndigheterna erhållit uppgifter om skatteunderlagen,
sådana dessa fastställts vid 1951 års taxering och sådana de enligt omräkningen
kunna beräknas vid tillämpning av de nya ortsavdragen, återstår
för länsstyrelsen att fastställa den provisoriska skatteersättningen. Detta arbete
bör påbörjas i medio av juli, och resultaten därav böra, såsom utredningsmännen
föreslagit, föreligga å sådan tid, att kommunerna erhålla
meddelande om fastställt statsbidrag omkring den 1 september. För den
händelse landsting skulle finnas berättigat till bidrag, bör sådant bidrag vara
fastställt något tidigare.
Avgörande för omfattningen av och svårigheterna i arbetet med uträkning
av den provisoriska skatteersättningen blir frågan, i vad mån en fördelning
av bidraget mellan olika kommuner finnes erforderlig. Denna fråga
behandlades icke närmare vare sig av ortsavdragskommittén eller i fjolårets
proposition. I förarbetena finnes endast ett uttalande av kommittén, att
bidraget syntes böra fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga
kommunala bildningar (församling, skoldistrikt och i förekommande fall
fattigvårdssamhälle) och denna fördelning förutsattes kunna utföras avkommunala
organ. Utredningsmännen ha vid utformningen av sitt förslag
ansett sig bundna av principen, att den av ortsavdragsreformen föranledda
höjningen av utdebiteringen skulle för samtliga skattebetalare inom en
kommun stanna vid exakt en krona. I sin strävan efter eu administrativt
enkel lösning ha utredningsmännen för den skull icke kunnat komma
längre än till förslaget, att någon fördelning av statsbidraget icke skulle
göras i de fall, där borgerlig kommun och församling komma att sammanfalla,
samt att i kommun, omfattande flera församlingar, statsbidrag till
församling skulle utgå, så att full täckning erhölles för utdebiteringshöjningar,
i den mån dessa överstege höjningen i den församling, som erhållit
den lägsta höjningen. Statsbidraget skulle i övrigt tillfalla den borgerliga
kommunen. Utöver de arbetstekniska skälen för denna förenkling ha utredningsmännen
framhållit, att frågan om bidragets fördelning lösts på ett
liknande sätt vid beviljandet av skatteutjämningsunderstöd samt att avvecklingen
av det provisorium, som ifrågavarande statsbidrag utgjorde,
skulle underlättas genom att bidraget företrädesvis utginge till de borgerliga
kommunerna. För de enskilda skattebetalarna spelade det självfallet
ingen roll, om församlingen finge bidrag eller icke, eftersom en nedsättning
av den kyrkliga skatten skulle föranleda en motsvarande förhöjning
av den borgerliga utdebiteringen.
Genom ett antal exempel ha utredningsmännen belyst beräkningarnas
gång i olika fall enligt den föreslagna metoden. Härav framgår att den i
åtskilliga fall kommer att föranleda komplicerade beräkningar, särskilt då
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
47
ett större antal församlingar inginge i en nybildad kommun. Ett stort
antal remissmyndigheter ha ävenledes efter genomgång av beräkningarna
framhållit, att förslaget, trots de förenklingar det innebure, likväl skulle
medföra ett alltför stort och svårbemästrat administrativt arbete för länsstyrelserna.
I stället borde övervägas en av utredningsmännen skisserad,
mera radikal förenkling, vilken innebär, att statsbidraget skulle utgå efter
den genomsnittliga höjningen av utdebiteringen i den borgerliga kommunen
och samtliga församlingarna samt i normala fall i sin helhet tillfalla den
borgerliga kommunen. Utredningsmännen synas ha ansett sig icke böra
töreslå denna metod, då den innefattade visst avsteg från kravet på exakt
en kronas höjning för varje skattebetalare. Man skulle nämligen bortse
från de mellan församlingarna varierande utdebiteringshöjningarna till
följd av ortsavdragsreformen. Utredningsmännen lia dock framhållit, att variationerna
mellan församlingarna komme att hålla sig inom snäva gränser,
så relativt låga som de kyrkliga utdebiteringarna i regel vore. Undantag
har dock gjorts för de församlingar, som skulle omhänderhava skolväsendet.
För dessa fall har förutsatts, att uppdelning av statsbidraget vore
ofrånkomlig. Till stöd för sistnämnda metod har av riksräkenskapsverket
och ett par länsstyrelser ytterligare påpekats, att de skiftande avvikelser
från enkronashöjningen, som hade sin grund i stegringen av det kommunala
utdebiteringsbehovet utöver genomsnittet för åren 1948—1950, merendels
torde bli större än de av denna metod föranledda variationerna.
Några länsstyrelser ha även understrukit, att kommunalmännens möjligheter
att kontrollera och anföra besvär över de av länsstyrelsen fastställda
beloppen måste te sig ganska illusoriska, om beräkningarna icke gjordes
enkla. Landskommunernas förbund har likaså ansett det vara olämpligt,
att genom invecklade räkneoperationer på denna punkt söka sig fram till
en exakthet, som i praktiken ändå blir något av en illusion. Härtill har förbundet
lagt den realekonomiska motiveringen, att den nedpressning av utdebiteringen,
som varit utmärkande för småkommunerna under de senaste
åren, icke haft någon direkt motsvarighet bland församlingarna utan
tvärtom ofta utnyttjats för en stabilisering på längre sikt på församlingssidan.
Det skulle bereda storkommunema en välbehövlig lättnad i deras
svårigheter, om den provisoriska skatteersättningen i normala fall icke
skulle delas med församlingen utan förbehållas den borgerliga kommunen.
För egen del är jag beredd att tillstyrka den sist berörda, enklaste beräkningsmetoden.
Det synes rimligt att den provisoriska skatteersättningen
i normala fall må beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet
för den borgerliga kommunen och alla församlingarna, sådant
detta behov direkt framgår av den för dem gemensamma redovisningsräkningen.
Härigenom tillgodoses kravet på att statsbidraget skall täcka
den sammanlagda beräknade utdebiteringsstegringen utöver eu krona genomsnittligt
för hela kommunen, vilket torde vara tillräckligt. Alt bortse
från de obetydliga variationer i höjningarna, som kunna förekomma mellan
olika församlingar, synes mig icke kunna föranleda några vägande in
-
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 93.
vändningar mot bakgrunden av de förhållanden i övrigt, som avgöra storleken
av statsbidragen. Det må understrykas att valet av metod här icke
påverkar beloppet av den totala provisoriska skatteersättningen till kommunen.
Då någon fördelning av bidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun
enligt metoden icke kan göras, torde därav följa, att bidraget i sin
helhet får tillfalla den borgerliga kommunen, för vilken utdebiteringshöjningen
ju i regel blir störst. Liksom utredningsmännen utgår jag dock
ifrån alt arbetet med en fördelning blir nödvändigt i de fall, där skolangelägenheterna
komma att ombesörjas av församlingen samt vid oregelbundenheter
i den kommunala indelningen.
Beträffande municipalsamhällenas rätt till provisorisk skatteersättning,
som vid frågans tidigare behandling icke alls berörts, ha utredningsmännen
funnit skäligt, att sådan ersättning må utgå med belopp motsvarande
hela utdebiteringshöjningen utöver den enkrona, som primärkommunen
och församlingarna tillsammans fått bära. Då särskilda redovisningsräkningar
utgå till dessa kommuner, innefattar beräkningen av bidragen inga
svårigheter. Ehuru kostnaderna för bidrag till municipalsamhällena torde
betyda en årlig kostnadsstegring för statsverket på 1V2 å 2 miljoner kronor,
synas dylika bidrag vara en sådan konsekvens av de allmänna grunderna
för den provisoriska skatteersättningen, att jag icke anser mig kunna
motsätta mig förslaget i denna del.
C. Särskilda frågor beträffande den provisoriska
skatteersättningen.
Utredningsmännen.
Beträffande tiden och sättet för utbetalningen av den
provisoriska skatteersättningen ha utredningsmännen ansett naturligt att
låta bestämmelserna härom i huvudsak ansluta sig till föreskrifterna om
utbetalning av kommunens skattefordringar hos statsverket enligt vederbörande
redovisningsräkningar. Statsbidraget utgjorde ju en slags ersättning
för bortfallen intäkt av allmän kommunalskatt. Enligt föreskrifter i
kommunallagarna (72 § LKL och motsvarande stadganden i övriga kommunallagar)
skall länsstyrelsen till vederbörande kommun utanordna det
belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens ifrågavarande skattefordran,
med en fjärdedel å envar av dagarna 15 februari, 15 maj, 15 augusti
och 15 november. Av länsstyrelsen fastställt statsbidragsbelopp skulle
sålunda samtidigt härmed utbetalas med en fjärdedel varje gång, dock
med den begränsningen att om det årliga bidraget understiger visst belopp,
förslagsvis 5 000 kronor, hela beloppet utbetalas på en gång den 15 februari.
Av länsstyrelse uträknat statsbidrag föreslås skola avrundas uppåt till helt
krontal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
49
Utredningsmännen ha, som förut berörts, föreslagit, att länsstyrelsen
skulle fördela det provisoriska statsbidraget på olika kommuner och samfälligheter.
På grund härav har även utbetalningen föreslagits ske direkt
till vederbörande. Endast det på den borgerliga kommunen belöpande statsbidraget
skulle sålunda utbetalas till vederbörande kommunalnämnd eller
drätselkammare, under det att det statsbidrag, som fastställts för municipalsamhälle,
skoldistrikt, fattigvårdssamhälle eller ev. kyrklig kommun,
utbetalas till vederbörande samfällighet direkt.
Utredningsmännen ha erinrat, att fastställande av statsbidraget på sommaren
1951 sker på grundval av samma års omräknade taxeringsresultat.
Det vore givet att genom prövningsnämndernas och skattedomstolarnas
verksamhet ändringar i 1951 års taxeringar senare kunna inträffa, vilka
böra påverka statsbidragets storlek. Av betydelse torde därvid enligt utredningsmännens
mening icke vara de ändringar, som påverka skatteunderlagsbortfallet
genom ortsavdragsreformen, eftersom ökning, minskning
eller rent av försvinnandet av en eller annan persons ortsavdrag icke märkbart
kunde influera på stat sbidragsbeloppet. Väsentligare vore sådana ändringar,
som påverkade storleken av skatteunderlaget för en kommun (måhända
utan ändring av skatteunderlagsbortfallet), exempelvis genom större
nedsättningar eller höjningar av den beskattningsbara inkomsten för fysiska
eller juridiska personer. Eftersom statsbidraget bestämdes efter skillnaden
mellan de utdebiteringssiffror, som erhölles, då ett visst utdebiteringsbehov
dividerades med 1951 års omräknade skatteunderlag och med
det verkliga skatteunderlaget samma år, förändrades statsbidraget vid varje
ändring i skatteunderlaget. Vad detta kunde betyda har belysts med följande
exempel.
Antag att utdebiteringsbehovet i en kommun är 30 000 kr. och att 1951
års taxering givit ett skatteunderlag av 5 000 skr, varav genom ortsavdragsreformen
1 000 skr bortfalla. Den beräknade utdebiteringshöjningen blir då
j 1,50 kr/skr. Om landstingets skattehöjning antages vara
0,5o kr/skr, utgår statsbidraget efter l,oo kr/skr., eller med 4 000 kr. för
år. Om 1951 års taxeringar genom framtida beslut av prövningsnämnd, kammarrätt
eller regeringsrätt skulle nedsättas med, låt oss säga, sammanlagt
1 000 skr, blir resultatet givetvis ett helt annat statsbidrag. Den beräknade
utdebiteringshöj ningen bleve —^(joo^ ^’50 ^r/s^r oc^ stats
bidraget
utginge följaktligen efter 2,oo kr/skr, eller med 6 000 kr. för år.
Retroaktivt finge sålunda utgå ett 50 procent högre statsbidrag än det tidigare
bestämda.
I syfte att förebygga att framtida ändringar i enskildas taxeringar år
1951 skola föranleda ideliga omräkningar av statsbidraget, ha utredningsmännen
ansett cn viss gräns böra fastställas, under vilken ändringar i 1951
års taxeringar icke skola föranleda omräkning. Denna gräns har lämpligen
synts kunna angivas i proportion till det av taxeringsnämnderna för kom4
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 samt. Nr 93.
i30 000 3CH300 _
\T000
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
munen fastställda skatteunderlaget 1951, förslagsvis sålunda att omräkning
av statsbidraget skall ske först när den sammanlagda avvikelsen (netto)
uppgår till 3 procent av det ursprungliga skatteunderlaget. För verkställande
av ny omräkning bör fordras ytterligare ändring uppåt eller nedåt
med 3 procent.
Uträkningen av statsbidraget, särskilt om därvid skola tillämpas de mera
komplicerade metoder, som en fördelning mellan kyrklig och borgerlig
kommun förutsätter, kan enligt vad utredningsmännen vidare uttala vålla
besvärligheter och även en viss osäkerhet i länsstyrelserna. Med hänsyn
härtill har det befunnits påkallat att viss rådgivning kan lämnas av finansdepartementet
under de månader arbetet med statsbidragens fastställande
pågår.
Kommuner, som förmena sig ha erhållit för lågt statsbidrag, ha förutsatts
skola äga anföra besvär hos Kungl. Maj :t över länsstyrelsernas beslut.
Det har med hänsyn till ärendenas natur synts utredningsmännen lämpligt,
alt dylika besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet (finansdepartementet).
En sådan anordning förutsätter dock enligt utredningsmännens
påpekande en ändring av 2 § 4:o) sista stycket regeringsrättslagen. Enligt
nämnda stadgande i dess nuvarande lydelse ankomma mål om sådant bidrag
eller understöd av statsmedel, som enligt gällande författningar beviljas
av länsstyrelse, på regeringsrätten utom då fråga är om bidrag till
väg- och brobyggnadsföretag.
Remissyttranden.
Utredningsmännens förslag rörande tid och sätt för den provisoriska
skatteersättningens utbetalande har vid remissen i regel tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Några remissmyndigheter ha dock gjort vissa erinringar.
I tillstyrkande riktning uttala sig 1949 års uppbördssakkunniga, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Kristianstads,
Kopparbergs och Norrbottens län.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller i detta sammanhang vikten av att
statsbidragen verkligen utbetalas direkt till den kommunala samfällighet
bidraget avser och sålunda icke till kommunalnämnd eller drätselkammare
för fördelning genom dess försorg. Det vore så mycket större anledning för
länsstyrelsen att förorda en .sådan utbetalning, som till länsstyrelsen anmälts,
att församling i vissa fall icke erhållit vad den rätteligen skulle tillkomma.
Kommunens fordran av statsverket å debiterade kommunalutskylder
liksom förskott därå böra av samma skäl direkt redovisas av länsstyrelsen
till varje församling, pastorat eller skolstyrelse.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser det dock onödigt att sammankoppla
utbetalningen av skatteersättningen med utbetalningen av kommunernas
skattefordran. En sammanblandning av de olika medlen skulle därvid lätt
kunna ske, vilket ur kommunal synpunkt icke kan vara lämpligt. Skatteersättningen
syntes böra utbetalas på en gång under året, förslagsvis i feb
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
51
ruari månad. Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt om icke för enkelhetens
skull statsbidraget bör bestämmas till jämnt 100-tal kronor.
Utbetalning av den provisoriska skatteersättningen i dess helhet till den
borgerliga kommunen förordas dock av länsstyrelsen i Jämtlands län, enligt
vars uppfattning fördelningen av statsbidraget bör ankomma på den
borgerliga kommunen, med vilken de kyrkliga kommunerna och samfälligheterna
måste ha ett intimt samarbete för budgetarbetet i övrigt.
Utredningsmännens förslag, att omräkning av den provisoriska skatteersättningen
skall verkställas när den sammanlagda avvikelsen uppgår till
3 procent av det ursprungliga skatteunderlaget, har vid remissen föranlett
vissa invändningar eller förslag till modifikationer, även om förslaget tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det syntes skäligt med omräkning
vid en sammanlagd avvikelse av 3 procent. I samband med fastställandet
av storleken av den avvikelse, som bör föranleda omräkning, torde
enligt länsstyrelsen även bestämmas, om sådan omräkning skall verkställas
av länsstyrelsen utan ansökan därom av kommun eller först efter sådan
ansökan.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig vara i viss mån
tveksam om lämpligheten av att efter eventuella taxeringsändringar göra
omräkning av statsbidraget. Länsstyrelsen anför vidare.
Det framgår icke klart av förslaget, om sådana omräkningar skola få
retroaktiv verkan, men så torde väl i princip vara befogat. Då åtskilliga år
kunna förlöpa, innan samtliga taxeringar år 1951 definitivt avgjorts, är det
åtminstone teoretiskt tänkbart, att statsbidrag, som grundar sig å 1951 års
taxering, kan komma att både ökas och minskas under en följd av år. Då
de sakkunniga ansett sig kunna bära hand på »millimeterrättvisan» genom
förslaget, att omräkning av statsbidraget skulle ske först när den sammanlagda
avvikelsen (netto) uppginge till 3 procent av skatteunderlaget, vill
länsstyrelsen tillstyrka detta förslag såsom innebärande en rimlig kompromiss
mellan de ytterlighetsmeningar, som här eljest kunna göras gällande.
I några remissyttranden har uttalats, att procentsatsen för den sammanlagda
avvikelsen från det ursprungliga skatteunderlaget skulle sättas högre
än 3 procent. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter sålunda, huruvida
icke denna gräns skulle kunna bestämmas till 5 procent av 1951 års omräknade
skatteunderlag. Även Svenska landskommunernas förbund uttalar,
att ändringar i 1951 års taxeringar icke böra föranleda omräkning av
skatteersättningen i andra fall än då avvikelsen blir mera betydande. I
varje fall anser förbundet, att avvikelsen för att föranleda omräkning bör
uppgå till betydligt mera än av utredningsmännen ifrågasatta 3 procent.
Från några remissinstansers sida har ifrågasatts om den av utredningsmännen
förordade omräkningen över huvud taget vore nödvändig.
Övcrståthållarämbetet anför, att det icke synes ämbetet erforderligt att
verkställa omräkning på av utredningsmännen föreslaget sätt, emedan dylika
ändringar i regel torde ha ringa betydelse för kommunens budget.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter starkt, om en sådan omräkning
som den förordade verkligen kan anses erforderlig. Den medför i varje
fall betydande tekniska svårigheter på grund av att några fortlöpande anteckningar
om ändringar i kommunernas skatteunderlag för närvarande
icke föras hos länsstyrelserna. Därest en dylik omräkning av skatteunderlaget
skulle anses nödvändig föreslår länsstyrelsen därför, att den göres
beroende av särskild anmälan från vederbörande kommunala myndighet
och att villkoret beträffande ändringarnas sammanlagda storlek anknytes
till den uträknade skatten i stället för till skatteunderlaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det även kunna ifrågasättas,
huruvida jämkning av ersättning är nödvändig med hänsyn till framtida
ändringar i 1951 års ursprungliga skatteunderlag. Länsstyrelsen anför vidare.
Av dylika ändringar påkallade justeringar i statsbidragsbeloppen måste
nödvändigtvis bli invecklade och tidsödande. Inverkan på skatteersättningen
torde i de allra flesta fall icke bli av den betydenhet, att det uppväger arbetet
med att följa taxeringsändringarna, vilket för länsstyrelsen kommer att bli
betungande. Att justering av statsbidrag i vissa fall måste ske, torde dock
vara nödvändigt, t. ex. om en taxering av relativt stor betydenhet för ifrågavarande
kommuner överflyttas från en kommun till en annan. Med hänsyn
härtill kan ifrågasättas att det i stället skall ankomma på kommun att
inkomma med särskild ansökan om justering av statsbidragsberåkningen,
därest dylik blir påkallad till följd av nedsättning av taxeringen. Därest
efter ansökan förhöjning sker av statsbidraget till en kommun till följd av
överflyttning av skattskyldigs taxering, skulle det ankomma på länsstyrelsen
att verkställa omräkning av statsbidraget även för kommun, som till
följd av överflyttningen fått ökat skatteunderlag.
Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker att omräkning av skatteersättning
skall verkställas, därest ändring av taxeringsnämndernas beslut skulle
medföra ändring av skatteunderlaget under motivering, att det härmed
förenade arbetet icke syntes stå i rimlig proportion till vad därigenom kan
vinnas i form av rättvisare skatteersättning.
Behovet av rådgivning från finansdepartementets sida under den tid arbetet
hos länsstyrelserna med uträkningen av den provisoriska skatteersättningen
pågår har understrukits i yttranden av länsstyrelserna i Uppsala
och Kalmar län samt Svenska landskommunernas förbund.
Departementschefen.
Jag kan biträda de av utredningsmännen föreslagna utbetalningsbestämmelserna
in. in. beträffande den provisoriska skatteersättningen. Dock synes
den av länsstyrelsen i Värmlands län föreslagna modifikationen böra iakttagas,
att årsbeloppen av länsstyrelserna avrundas, uppåt eller nedåt, till
helt 100-tal kronor.
Enligt min mening kan man av rättviseskäl svårligen komma ifrån att
verkställa omräkning av den provisoriska skatteersättningen, då större
ändringar i 1951 års taxering inträffat till följd av prövningsnämndernas
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
eller skattedomstolarnas beslut. Med länsstyrelsernas nuvarande redovisningssystem
föreligga emellertid svårigheter att kontrollera nettosumman
av dylika ändringar. Jag förordar för den skull, att omräkning endast
skall ifrågakomma, då ändringarna i 1951 års skatteunderlag netto uppgått
till minst 5 procent av det skatteunderlag för kommunen, som fastställts
av taxeringsnämnderna, och att frågan därom skall upptagas till prövning
först efter framställning av vederbörande kommun eller när länsstyrelse
eljest finner anledning därtill. Vid dylik omräkning till förmån för en kommun,
som gått miste om visst skatteunderlag till annan kommun, bör naturligen
även upptagas frågan om minskning av bidraget till den senare kommunen.
Givetvis bör för ny omräkning erfordras ytterligare ändring uppåt
eller nedåt av minst 5 procent av skatteunderlaget.
Frågan om den ändring av regeringsrättslagen, som erfordras, därest besvär
över länsstyrelsernas beslut om provisorisk skatteersättning skola prövas
av Kungl. Maj :t i statsrådet, torde få anmälas i annat sammanhang.
Vad slutligen beträffar de totala kostnaderna för den provisoriska skatteersättningen
till kommunerna har den nu verkställda utredningen icke
givit något säkrare underlag för beräkning av desamma än det som förelåg
vid fjolårets behandling av frågan. Statens årliga kostnader beräknades
då i anslutning till ortsavdragskommitténs kalkyler till 120 miljoner
kronor. Den närmare fixering av grunderna för dessa bidrag, som förordats
i det föregående, har i ett par avseenden inneburit höjningar i kostnadshänseende
utöver vad från början torde ha avsetts. Den nyss angivna
siffran torde emellertid vara så osäker, att jag icke finner anledning att
på grund av dessa ändringar göra en uppräkning av densamma. Enligt de
föreslagna utbetalningsbestämmelserna kommer på nästa budgetår att falla
endast ett halvårs kostnader, vilka sålunda kunna beräknas uppgå till
i runt tal 60 miljoner kronor. Under samma förslagsanslag har därjämte
förutsatts (se proposition nr 62 till årets riksdag) skola anvisas medel för
bestridande av övergångsbidrag till sådana kommuner, som genom kommunindelningsreformen
erhålla större utdebiteringshöjningar. Kostnaderna
för övergångsbidragen ha beräknats för budgetåret 1951/52 icke skola
överstiga 1 miljon kronor, motsvarande ett halvt års kostnader. På grund
härav torde å riksstaten för nästa budgetår böra äskas ett förslagsanslag
till Provisorisk skatteersättning till kommunerna, m. in. på 61 miljoner
kronor.
II. Ortsavdragsreformens inverkan på vissa statsbidrag
för speciella ändamål.
Genom beslut den 2 juni 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt allmänna statsbidragsutredningen
— vilken består av underståthållaren J. M. Wahlbäck,
tillika ordf., f. d. undervisningsrådet D. E. Andersson, direktören i Svenska
stadsförbundet E. A. S. Humble, statskommissarien B. E. Johnsson samt di
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
rektören i Svenska landskommunernas förbund S. Larsson — att skyndsamt
inkomma med förslag till de provisoriska ändringar i gällande bestämmelser
rörande statsbidrag för speciella ändamål, som föranleddes av
riksdagens beslut om höjning av de kommunala ortsavdragen.
Statsbidragsutredningen har med skrivelse den 30 oktober 1950 framlagt
utredning angående ortsavdragsreformens inverkan på de skattegraderade
speciella statsbidragen.
Över utredningen, som avlämnats i stencilerat skick, ha efter remiss yttranden
avgivits av pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs,
Örebro och Västernorrlands län samt Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund.
Utredningen.
Av gällande författningar avseende statsbidrag till speciella kommunala
ändamål äro enligt statsbidragsutredningen följande sex författningar så
utformade, att bidragens storlek — och därmed kommunernas andel i den
statsunderstödda verksamheten — är direkt beroende av skatteunderlaget
eller skattetrycket i vederbörande kommun. Dessa författningar äro
kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av
pensionärshem;
kungörelsen den 12 december 1941 (nr 936) angående statsbidrag till
kristidsnämndernas verksamhet;
kungörelsen den 31 december 1945 (nr 882) angående statsbidrag till
byggnadsarbeten för folkskoleväsendet;
kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande
av skolmåltider;
kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 411) angående statsbidrag till vissa
plankostnader; samt
kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda
åtgärder vid arbetslöshet.
Utredningen har till en början framhållit, att ortsavdragskommittén i
sitt betänkande endast i förbigående berört frågan om ortsavdragsreformens
inverkan på de skattegraderade speciella statsbidragen. Sålunda hade kommittén
endast fäst uppmärksamheten på att det föreslagna allmänna statsbidraget
för täckande delvis av kommunernas skatteunderlagsbortfall i anledning
av ortsavdragsreformen torde göra vissa jämkningar erforderliga
i de skalor, efter vilka de speciella statsbidragen beräknades. Kommittén
hade emellertid icke ansett det falla inom dess uppdrag att närmare ingå
på dessa speciella frågor. Frågan om ortsavdragsreformens inverkan på de
skattegraderade statsbidragen beröres enligt vad utredningen anför icke i
Kungl. Maj :ts förenämnda proposition och ej heller av riksdagen vid dess
behandling av ärendet.
Utredningen har närmare undersökt två alternativ för ändring av de
skattegraderade speciella statsbidragen i anledning av ortsavdragsreformen.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
Enligt det ena alternativet skulle sådana ändringar i författningarna vidtagas,
att ortsavdragsreformens inverkan på de speciella statsbidragens storlek
helt upphävdes. Utgångspunkten skulle därvid vara antagandet att det
varit statsmakternas avsikt att kommunerna skulle allenast i en form, nämligen
genom den provisoriska skatteersättningen, erhålla stöd i anledning
av reformens verkningar å kommunernas ekonomi, och att dessa verkningar
i övrigt, på vad sätt de än yppade sig, skulle bäras av kommunerna
själva. Enligt det andra alternativet skulle de nuvarande skalorna för de
speciella statsbidragen jämkas endast i den mån kommunerna erhölle kompensation
för inkomstbortfallet genom det allmänna statsbidraget. Utgångspunkten
härför hade varit att de nuvarande skalorna skulle få verka till
kommunernas fördel, i den mån dessas formellt ökade skattetryck eller
minskade skatteunderlag i anledning av ortsavdragsrefonnen skulle bäras
av dem själva och sålunda icke kompenserades av den provisoriska skatteersättningen.
Utredningen har ansett, att enligt båda dessa alternativ erforderliga ändringar
i beräkningsgrunderna för de olika statsbidragen skulle kunna genomföras
utan väsentliga administrativa olägenheter. Av skäl, som i det
följande redovisas, har utredningen likväl funnit sig icke böra förorda att
sådana ändringar för närvarande företoges. Enligt utredningens mening
borde härmed anstå i vart fall till dess erfarenheter vunnits av ortsavdragsreformens
och det nya allmänna statsbidragets inverkan på kommunernas
ekonomiska bärkraft.
I fråga om detaljerna i den framlagda utredningen vill jag först något
närmare beröra resultatet av de alternativa undersökningarna angående
ändring i grunderna för de speciella statsbidragen.
Undersökningen enligt det först angivna alternativet — som avsåge helt
upphävande av ortsavdragsreformens inverkan på de skattegraderade speciella
statsbidragen och på kommunernas bidrag till folkpensioneringen enligt
lagen den 30 juni 1947 (nr 398) — har omfattat de i det föregående
omnämnda statsbidragsförfattningarna, med undantag för den numera betydelselösa
kungörelsen angående statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet.
Undersökningsresultatet har redovisats i en till utredningen fogad
promemoria angående helt upphävande av ortsavdragsreformens inverkan
på storleken av de skattegraderade speciella statsbidragen.
I promemorian har inledningsvis anförts, att ett upphävande av ortsavdragsreformens
inverkan på storleken av de skattegraderade statsbidragen
förutsatte en ändring av grunderna för bidragsberäkningen. Dessa vore
emellertid mycket skiftande för de sex av undersökningen berörda bidragsförfattningarna.
Sålunda vore fyra av bidragen beroende av kommunernas
skatteunderlag, ett av skattetrycket i kommunerna och ett av en kombination
av båda dessa faktorer. Det vore därför enligt utredningens mening
icke möjligt att enhetligt angiva, huru en ändring av beräkningsgrunderna
skulle genomföras för att ortsavdragsreformens inverkan på kostnadsfördelningen
helt skulle upphävas, utan detta måste prövas särskilt för varje
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
t
författning. Den likheten förelåge doek mellan de sex ifrågavarande författningarna,
att grunden för bidragens beräknande uttrycktes i ett procenttal,
bidragsprocenten, som avsåge statens eller, beträffande folkpensioneringen,
kommunernas andel i kostnaderna för den i författningen angivna
verksamheten. Det vore bidragsprocentens storlek som i samtliga fall
vore ställd i relation till skatteunderlaget eller skattetrycket i vederbörande
kommun. Relationen angåves i författningarna genom en formel eller en
tabell.
Utredningen har på grund av författningarnas nu angivna allmänna konstruktion
funnit två skilda metoder användbara för genomförande av de
ändringar av beräkningsgrunderna, som erfordrades för upphävande av
ortsavdragsrefonnens inverkan på kostnadsfördelningen mellan stat och
kommuner. Härom har utredningen anfört i huvudsak följande.
Den ena metoden, som i det följande kommer att kallas omräkningsmetoden,
innebär att det faktiska skatteunderlaget eller skattetrycket i vederbörande
kommun omräknas till vad det skulle varit om ortsavdragsreformen
icke genomförts innan det lägges till grund för bidragsprocentens bestämmande.
Den andra metoden, i det följande kallad ändringsmetoden,
innebär åter att formeln eller tabellen i varje författning för bidragsprocentens
bestämmande ändras så, att samma procenttal erhålles som om
ortsavdragsreformen icke genomförts.
Vad först angår om räknings metoden måste skillnad göras mellan
ortsavdragsrefonnens inverkan på kommunernas skatteunderlag och
skattetryck. Beträffande skatteunderlaget bör beaktas, att skattekronbortfallet
till följd av ortsavdragsreformen torde komma att variera avsevärt i
de olika kommunerna. Enligt en av ortsavdragskommittén gjord undersökning
rörande ortsavdragsrefonnens verkningar, vilken undersökning omfattat
88 landskommuner och 7 städer, skulle i dessa kommuner minskningen
i skatteunderlaget variera mellan 10 och 31 procent. I medeltal för
dessa kommuner har skattekronbortfallet till följd av ortsavdragsreformen
beräknats till 15,i procent eller 12,9 procent för städerna och 16,6 procent
för landskommunerna. Omräkning av det faktiska skatteunderlaget innan
det lägges till grund för bidragsprocentens bestämmande kan ske med eller
utan hänsyn till de nämnda variationerna i skattekronbortfallet, d. v. s.
omräkningsmetoden kan tillämpas individuellt eller generellt.
Generell omräkning skulle innebära, att man vid omräkningen av skatteunderlaget
i varje kommun utgår från den i hela landet genomsnittliga
skatteunderlagsminskningen och på grundval härav fastställer en omräkningskoefficient,
med vilken det faktiska antalet skattekronor per invånare
i kommunerna skall multipliceras innan det lägges till grund för bidragsprocentens
bestämmande. Om den genomsnittliga skatteunderlagsminskningen
i enlighet med ortsavdragskommitténs beräkningar antages
vara 15,i procent, skulle omräkningskoefficienten bli l,i77s eller avrundat
1,18.
Vid individuell omräkning åter skulle hänsyn tagas till skatteunderlagsminskningen
i varje särskild kommun. Som utgångspunkt finge härvid av
praktiska skäl tagas förhållandena vid ett bestämt tillfälle, lämpligen 1951
års taxering, då nämligen av annan anledning ändock skall uträknas skatteunderlaget
i varje kommun med och utan hänsyn till ortsavdragsreformen.
Den därvid erhållna skillnaden skulle bilda underlag för bestämmandet
av en särskild omräkningskoefficient för varje kommun.
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
57
Vid valet mellan den generella och den individuella formen för omräkning
av skatteunderlaget i kommunerna har utredningen kommit till den
uppfattningen, att den generella metoden — trots att denna uppenbarligen
icke kan ge ett matematiskt lika korrekt resultat som den individuella —
framför allt ur administrativ synpunkt är att föredraga.
Vad härefter angår omräkningsmetodens tillämpning på skattetrycket
i kommunerna är givet, att — om man bortser från det nya allmänna
statsbidraget — variationerna i skatteunderlagsbortfallet till följd av ortsavdragsreformen
skulle komma att i motsvarande grad medföra växlingar
i reformens inverkan på kommunernas skattetryck. Då emellertid statsbidrag
skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen
till kommun och landsting icke skall behöva höjas med mer än högst en
krona, torde därför (om man bortser från möjligheten av att skattetrycksökningen
i något fall kan bliva mindre än en krona), så länge det nya allmänna
statsbidraget utgår, variationerna i ortsavdragsreformens inverkan
på det kommunala skattetrycket icke föranleda några problem beträffande
omräkningsmetodens tillämplighet. För att ortsavdragsreformens inverkan
på de skattetrycksgraderade speciella statsbidragen helt skall upphävas bör
det faktiska skattetrycket enligt den generella metoden minskas med en
krona, innan det lägges till grund för beräkningen av det speciella statsbidragets
storlek.
Vad härefter angår ändrings metoden innebär denna såsom förut
nämnts, att formeln eller tabellen i varje författning för bidragsprocentens
bestämmande ändras så, att samma procenttal erhålles, som om ortsavdragsreformen
icke genomförts. Ändringarna av tabeller och formler för
bidragsprocentens bestämmande måste givetvis bygga på de beräknade genomsnittliga
värdena för ortsavdragsreformens inverkan på kommunernas
ekonomiska bärkraft, d. v. s. minskning av skatteunderlaget med 15,i procent
och ökning av skattetrycket med en krona.
Genom ändring av författningarnas tabeller och formler kunna dessa direkt
användas för uträkning av bidragsprocentens storlek i varje särskilt
fall. Vid användande av ändringsmetoden blir därför författningarnas tilllämpning
enklare än om, såsom fallet blir vid användande av omräkningsmetoden,
en särskild räkneoperation måste företagas innan det faktiska
skattetrycket eller skatteunderlaget per invånare i kommunerna kan läggas
till grund för bidragsprocentens bestämmande. Med hänsyn härtill synes
ändringsmetoden i allmänhet vara att föredraga framför omräkningsmetoden.
Vissa av de sex ifrågavarande författningarna äro emellertid så uppbyggda,
att ändringsmetoden icke för närvarande lämpligen bör användas.
Vilken av de båda metoderna som i varje särskilt fall bör tillämpas måste
prövas .särskilt för varje författning.
Med utgångspunkt från det anförda har utredningen för varje författning
angivit de åtgärder, som vore påkallade för alt ortsavdragsreformens
inverkan på statsbidragens storlek såvitt möjligt helt upphävdes, och framlagt
utkast till de sålunda erforderliga författningsändringarna. I fråga om
dessa avsnitt får jag beträffande detaljerna hänvisa till utredningens promemoria.
Här skall endast beröras frågan om tidpunkten för författningsändringarnas
ikraftträdande.
Utredningen har härom anfört, alt då ortsavdragsreformen trädde i kraft
den 1 januari 1952 reformen komine att första gången påverka de statshidragsheslut,
som grundades å 1953 års taxering, d. v. s. beslut meddelade
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
under år 1954. Beträffande de skatteunderlagsgraderade statsbidragen borde
därför enligt utredningen författningsändringarna i allmänhet träda i
kraft den 1 januari 1954. Statsbidraget till skolmåltidsverksamhet utginge
emellertid för redovisningsår (1/7—30/6) och icke för kalenderår. Detta
medförde en eftersläpning på ett halvt år, varför denna författning icke borde
träda i kraft förrän den 1 juli 1954. Beträffande de skattetrycksgraderade
statsbidragen har utredningen framhållit, att det till följd av ortsavdragsreformen
stegrade skattetrycket i princip icke komme till uttryck förrän
vid statbehandlingen i kommunerna hösten 1953, avseende år 1954. Det
kunde emellertid antagas, att kommunerna komme att taga hänsyn till den
väntade skattestegringen redan vid statbehandlingen hösten 1951 och att
det till följd av ortsavdragsreformen stegrade skattetrycket därför skulle
inträda redan under år 1952. De beslut om skattetrycksgraderade statsbidrag,
som meddelades under år 1953, komme sålunda att påverkas av ortsavdragsreformen.
I dessa fall borde därför enligt utredningens mening författningsändringarna
träda i kraft redan den 1 januari 1953.
Utredningen har jämväl uppskattat storleken av den kostnadsökning för
statsverket, som skulle föranledas av ortsavdragsreformen, om någon ändring
av skalorna för ifrågavarande statsbidrag icke företoges. Utredningen
har framhållit att det visat sig mycket svårt att framräkna några godtagbara
siffror utan en mycket omfattande och tidsödande undersökning, som
utredningen icke ansett sig böra företaga. Överslagsvis hade utredningen
emellertid beräknat, att ortsavdragsreformen skulle föranleda en årlig kostnadsökning
för staten av omkring 13,5 miljoner kronor, därav 8 miljoner
kronor hänförde sig till minskning av kommunernas skattegraderade andel
av kostnaderna för folkpensioneringen. Emellertid inträdde hela ökningen
först fem å sju år efter ortsavdragsref ormens genomförande, beroende
på att några av statsbidragen grundades på medelskattetrycket eller medelskatteunderlaget
under en fem- eller sjuårsperiod. Det första året efter reformens
genomförande skulle, om inga ändringar gjordes, enligt utredningens
uppskattning den sammanlagda ökningen uppgå till omkring 11 miljoner
kronor för att därefter under några år öka med omkring 650 000 kronor
per år upp till den slutliga årliga summan av omkring 13,5 miljoner
kronor.
Utgångspunkten för de av utredningen enligt det föregående behandlade
ändringarna av beräkningsgrunderna för de speciella statsbidragen har som
nämnts varit antagandet, att ortsavdragsreformens inverkningar på de ekonomiska
relationerna mellan stat och kommuner skulle anses helt reglerade
med det nya statsbidraget och att kommunerna av denna anledning icke
skulle få tillgodoräkna sig den av ortsavdragsreformen föranledda höjningen
av de skattegraderade speciella statsbidragen. Detta antagande syntes
utredningen sakna fast grund då några tydliga uttalanden av statsmakterna
i denna riktning enligt utredningens mening icke förelåge. Utredningen
har vidare uttalat som följer.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
Om åter detta antagande icke lägges till grund vid en bedömning av frågan,
hur de speciella statsbidragen böra ändras i anledning av ortsavdragsreformen,
kan utredningen icke komma till annan uppfattning, än att en
ändring av statsbidragsskalorna i enlighet med nu ifrågavarande alternativ
skulle innebära en nedskärning av de skattegraderade speciella statsbidragen,
för vilken motiv icke kan hämtas i påstående att motsvarande kompensation
i annan form beredes kommunerna. Vid sådant bedömande kan
utredningen därför icke förorda helt upphävande av ortsavdragsrefonnens
inverkan på de skattegraderade speciella statsbidragen.
Det andra av utredningen granskade alternativet för ändring av beräkningsgrunderna
för de skattegraderade speciella statsbidragen avser, såsom
förut angivits, att jämka skalorna, endast i den mån kommunerna genom det
nya allmänna statsbidraget anses erhålla kompensation för den av ortsavdragsreformen
föranledda försämringen i deras ekonomiska bärkraft. Resultatet
av utredningens undersökning enligt detta alternativ har även redovisats
i en särskild promemoria.
Vid undersökningen huru en jämkning av skalorna enligt förevarande
alternativ lämpligen borde genomföras har utredningen diskuterat i vilken
utsträckning det nya allmänna statsbidraget innebure kompensation åt kommunerna
och anför härom bland annat följande.
Det kan konstateras att grunderna för beräkningen av det nya allmänna
statsbidraget innebära begränsningar i skilda avseenden. Främst märkes
den direkta begränsningen av statsbidragets storlek att kommunerna och
landstingen tillsammans själva skola bära den av ortsavdragsreformen föranledda
skattestegringen upp till en utdebiteringsökning av en krona per
skattekrona.
Eu annan begränsning av det nya allmänna statsbidraget ligger däri, att
bidragets storlek skall bestämmas en gång för alla med utgångspunkt från
det genomsnittliga utdebiteringsbehovet i kommunerna enligt staterna för
åren 1948—1950. Detta innebär, att om utdebiteringsbehovet i kommunerna
stiger över detta medeltal det ökade utdebiteringsbehovet måste täckas genom
utdebitering av beloppet å det till följd av ortsavdragsreformen minskade
skatteunderlaget. I och för sig kommer denna minskningen av skatteunderlaget
därför vid ökat utdebiteringsbehov att föranleda starkare stegrat
skattetryck än om ortsavdragsreformen icke genomförts.
Att bidragets storlek skall bestämmas en gång för alla, d. v. s. fixeras
till visst årligt belopp för varje kommun, medför även vid sjunkande penningvärde
en successiv minskning av kompensationens relativa storlek. Därtill
kominer att statsbidraget enligt statsmakternas beslut skall betraktas
som ett provisorium och frågan om dess fortsatta utgående senare omprövas.
Utredningen har i anslutning härtill uttalat att det vore svårt att siffermässigt
belysa hur stor andel av nedgången i kommunernas ekonomiska
bärkraft till följd av ortsavdragsreformen, som kunde anses bli kompenserad
genom det allmänna statsbidraget. Med utgångspunkt från att kompensationen
direkt begränsades till omkring hälften av skattetrycksökningen
och med hänsyn till de i det föregående angivna ytterligare begränsningar,
som följde av beräkningsgrunderna för det nya allmänna statsbidraget, hat
60
Iiungl. Maj:ts proposition nr 93.
utredningen för sin del ansett nedgången i kommunernas ekonomiska bärkraft
kompenserad med endast omkring en tredjedel. Vid beräkningen av
storleken av de skatteunderlagsgraderade speciella statsbidragen borde därför
enligt utredningens mening det faktiska skatteunderlaget i kommunerna
efter ortsavdragsreformens genomförande i genomsnitt multipliceras
med en koefficient, som framräknades under antagande av en skatteunderlagsminskning
av 5 procent i stället för — såsom vid helt upphävande
av reformens inverkan — 15,i procent. Omvandlingskoefficienten enligt
omräkningsmetoden borde sålunda enligt del nu behandlade alternativet
fastställas till l,os55 eller avrundat 1,06. Däremot medförde utformningen av
det nya allmänna statsbidraget — såvitt gällde maximeringen till 1 krona
av den å kommunerna fallande skattetrycksökning, för vilken kompensation
icke utginge — att någon jämkning av tabeller eller skalor för de
skattetrycksgraderade speciella statsbidragen icke erfordrades, om dessa
skulle jämkas endast i den mån kommunerna genom det nya allmänna
bidraget erhölle kompensation för inkomstbortfallet.
I enlighet med nu angivna antaganden har utredningen utarbetat utkast
till erforderliga författningsändringar enligt förevarande alternativ. Beträffande
författningsutkastens närmare utformning får jag hänvisa till
promemorian.
Den ökning av statsverkets kostnader för de skattegraderade speciella
statsbidragen, som skulle förebyggas enligt nu förevarande alternativ, har
av utredningen överslagsvis beräknats till 4,5 miljoner kronor.
I fråga om ändamålsenligheten att jämka skalorna för beräkning av de
skattegraderade .speciella statsbidragen enligt det nu behandlade alternativet
har utredningen anfört, att vissa skäl kunde anföras för en dylik jämkning.
Å andra sidan har utredningen funnit skäl, .som talade emot, och
härom anfört bland annat följande.
Jämkningen skulle motiveras av den kompensation för skatteförlusterna
till följd av ortsavdragsreformen, som kommunerna skulle erhålla genom
det nya allmänna statsbidraget. Detta bidrag har emellertid av statsmakterna
angivits vara endast provisoriskt. Sedan det allmänna bidraget bortfallit
skulle skalorna för de skattegraderade speciella statsbidragen åter
behöva ändras. De nu ifrågasatta ändringarna skulle sålunda endast få
begränsad giltighetstid. Därtill kommer, att utredningen har till huvuduppdrag
att överväga möjligheterna av en allmän, reform av statsbidragssystemet.
Utredningen undersöker för närvarande de praktiska möjligheterna
för en reform av statsbidragssystemet efter vissa riktlinjer, vilka innebära
bl. a. att skattegraderingen av de speciella statsbidragen slopas och alt utjämningen
av kommunernas skiftande ekonomiska bärkraft i stället uppnås
genom ett allmänt skattegraderat statsbidrag. Skulle dessa riktlinjer
kunna följas, skulle den nu aktuella jämkningen av de skattegraderade
speciella statsbidragen förlora sin betydelse.
Uppenbart är, att en ökning av de speciella statsbidragen till kommunerna
med uppemot 4,5 milj. kronor om året, särskilt i nuvarande statsfinansiella
läge, i och för sig är av den storleksordningen, att den bör föranleda
jämkning av beräkningsgrunderna för de berörda statsbidragen
även om det endast rör sig om ett provisorium under några år. Emellertid
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
bör den angivna summan även ställas i relation till storleken av den kompensation
för skatteförluster till följd av ortsavdragsreformen, som skall
utgå till kommunerna. Storleken av denna kompensation, det nya allmänna
statsbidraget, har av ortsavdragskommittén beräknats till omkring 121
milj. kronor. Det bör även beaktas, att beräkningen grundats på undersökningar
inom ett relativt ringa antal kommuner, sammanlagt 95, samt på
ett annat utdebitering,sbehov inom kommunerna än det som enligt statsmakternas
beslut skall läggas till grund för statsbidragets beräknande. Det
kan därför väl tänkas, att den slutligt uträknade årliga summan för det
nya allmänna statsbidraget kan komma att mycket avvika från det beräknade
beloppet av 121 milj. kronor. Avvikelsen kan bliva väsentligt .större
än hela ökningen av de skattegraderade speciella statsbidragen.
Svårigheter föreligga att med säkerhet bedöma i vad mån det nya allmänna
statsbidraget till kommunerna kommer att utjämna den nedgång i
kommunernas ekonomiska bärkraft, som blir en direkt följd av ortsavdragsreformen.
Det resonemang, vars resultat redovisats i författningsutkasten,
måste i själva verket anses inrymma stora felmöjligheter. Endast
för enstaka fall kan man räkna med att författningsändringarna komma
att individuellt ge ett ungefärligt riktigt uttryck för den oförtjänta vinst
kommunerna i annat fall skulle anses göra. Om rimligheten av en ändring
av bidragsskalorna till kommunernas nackdel är ställd utom diskussion,
och det vidare rör sig om tämligen vittgående ändringar, kan man räkna
med förståelse för synpunkten att en grov schematisering av praktiska
skäl är nödvändig. Ingendera av dessa premisser kan emellertid anses föreligga
beträffande de undersökta jämkningsalternativen, och man måste
därför räkna med att kommuner^ komma att vara oförstående för det
rättvisa i jämkningar av bidragsskalorna.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden har utredningen funnit sig
böra förorda, att ändring av beräkningsgrunderna för de skattegraderade
speciella statsbidragen enligt något av de av utredningen angivna alternativen
icke för närvarande företages. I vart fall borde enligt utredningens
mening erfarenheterna av ortsavdragsreformens och det nya allmänna
statsbidragets inverkan på kommunernas ekonomiska bärkraft böra avvaktas.
Kemissyttranden.
De hörda remissmyndigheterna ha, med undantag för statskontoret, godtagit
utredningens förslag att icke för närvarande skulle företagas någon
ändring av gällande bestämmelser för de skattegraderade speciella statsbidragen.
I åtskilliga remissyttranden har dock samtidigt framhållits, att
det icke kunde anses i och för sig motiverat att låta ortsavdragsreformen
leda till en allmän höjning av de särskilda statsbidragen, ehuru de skäl som
utredningen anfört för ett uppskov tills vidare med den ifrågasatta revisionen
ansetts godtagbara. De kommunala förbunden åter ha ansett det principiellt
berättigat, att de nuvarande bidragsskalorna efter ortsavdragsreformens
genomförande verkade till kommunernas förmån.
Statskontoret har förordat sådan jämkning av beräkningsgrunderna för
de skattegraderade speciella statsbidragen, att ortsavdragsreformens in
-
62 Ilungl. Maj:ts proposition nr 93.
verkan å bidragens storlek helt upphävdes. Ämbetsverket har härom anfört
i huvudsak följande.
Av utredningen framgår, att nedgången i kommunernas skatteunderlag
på grund av ortsavdragsreformen kan, vid en tillämpning av nu gällande
skalor för beräkningen av de skattegraderade speciella statsbidragen till
kommunerna, medföra en ökning av dessa bidrag med upptill 13,5 miljoner
kronor för år. Enligt statskontorets mening kan eu dylik ökning av dessa
bidrag icke anses sakligt motiverad. På grund av de statliga kompensationsåtgärderna
föranleda nämligen de nya ortsavdragen icke — såsom i
utredningen förutsatts — något ökat skattetryck för de skattskyldiga i allmänhet
utan endast för juridiska personer och vissa fastighetsägare. Ämbetsverket
anser därför, att de skalor, efter vilka bidragen beräknas, böra
jämkas på sätt angivits i den vid utredningen fogade promemorian angående
helt upphävande av ortsavdragsreformens inverkan på storleken av de
skattegraderade speciella statsbidragen.
De i promemorian föreslagna jämkningarna av bidragsskalorna ha utarbetats
med utgångspunkt från de undersökningar, som tidigare verkställts
av ortsavdragskommittén och vilka legat till grund för reformen. Emellertid
må erinras, att särskilda sakkunniga i ett den 20 november 1950 avgivet
betänkande föreslagit en omräkning under instundande sommar av 1951
års taxeringar för utrönande av det skatteunderlag, som kan framkomma
med tillämpning av de nya ortsavdragen. Därest eu dylik omräkning kommer
till stånd, torde den erforderliga jämkningen av bidragsskalorna, som
icke i något fall skulle behöva tillämpas före den 1 januari 1953, kunna
slutligt fastställas med utgångspunkt från resultatet av berörda omräkning.
Byggnadsstyrelsen har anfört bland annat följande.
Ser man till de sammanlagda verkningarna av ortsavdragsreformen i vad
avser de olika av utredningen behandlade statsbidragsändamålen framstår
spörsmålet om en ändring eller jämkning av statsbidragsreglerna såsom en
ekonomisk fråga av icke obetydlig vikt för statsverket. Utredningen har för
sin del stannat för att förorda att någon jämkning av skalorna överhuvud
icke kommer till stånd. Utredningen har till stöd härför framfört flera vägande
skäl. Huruvida dessa kunna anses så bärande, att de i nu rådande
ansträngda statsfinansiella läge motivera, att statsbidragsbestämmelserna
tills vidare lämnas orubbade, synes emellertid vara en fråga, varom styrelsen
icke anser sig böra göra något uttalande. Styrelsen vill emellertid icke
underlåta att framhålla, att de ökade statsbidrag, som skulle tillkomma
kommunerna vid oförändrade bidragsskalor, kunna vara ägnade att framkalla
en ökning av den verksamhet, som statsbidraget anknyter till, medan
däremot en anpassning av skalorna i enlighet med något av de av utredningen
ifrågasatta alternativen kan komma att medföra en i nuvarande situation
önskvärd begränsning av verksamheten.
Av de myndigheter, som i princip ansett ortsavdragsreformen böra föranleda
en justering av beräkningsgrunderna för de skattegraderade särskilda
statsbidragen men icke velat på av utredningen anförda skäl motsätta sig,
att bidragsskalorna tills vidare kvarstode oförändrade, har riksräkenskapsverket
anfört bland annat följande.
Skattegraderingen av vissa speciella statsbidrag är ett led i skatteutjämningen
mellan kommunerna. Från denna utgångspunkt synes det icke vara
motiverat att låta ortsavdragsreformen — som ju sänker skatteunderlagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
63
för alla kommuner — ge utslag i en lika allmän höjning av bidragsbeloppen.
Utredningens motiv för förslaget, att bidragsskalorna åtminstone för närvarande
icke skola jämkas, äro å andra sidan i och för sig beaktansvärda. Om
det kan väntas, att skattegraderingen av bidragen ifråga inom en nära framtid
föreslås avskaffad, får detta sålunda anses ha icke ringa betydelse för
bedömningen. Riksräkenskapsverket vill därför, trots sin uppfattning om
det principiellt befogade i en jämkning av bidragsskalorna, icke motsätta
sig, att dessa skalor tills vidare kvarstå oförändrade i avvaktan på utredningens
vidare förslag om statsbidragens utformning.
Även bostadsstyrclsen samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län ha
ansett en jämkning av bidragsskalorna principiellt berättigad men godtagit
utredningens skäl för anstånd härmed tills vidare. Sistnämnda länsstyrelse
har yttrat i huvudsak följande.
En jämkning till kommunernas nackdel av statsbidragsskalorna för de
speciella skattegraderade statsbidragen vore i och för sig en naturlig åtgärd
med hänsyn till den av ortsavdragsreformen föranledda statliga kompensationen
till kommunerna. I nuvarande statsfinansiella läge synes det vidare
vara av särskilt stor betydelse att undvika den ökning av de speciella statsbidragen,
som beräknas bliva följden, om dylik jämkning icke sker.
På de skäl utredningen anfört emot en sådan jämkning för närvarande
vill länsstyrelsen emellertid icke motsätta sig, att de skattegraderade speciella
statsbidragen tills vidare bibehållas oförändrade. Det är dock angeläget
att förslag till nytt system för statsbidrag till kommunerna i riktning mot
större enhetlighet, så snart som möjligt framlägges.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att man i första hand borde
avvakta resultatet av den pågående undersökningen angående möjligheterna
att slopa skattegraderingen för samtliga speciella statsbidrag, innan
beslut fattades om ändring av grunderna för bidragens beräknande. Skulle
emellertid skattegraderingen för de särskilda statsbidragen bibehållas efter
ortsavdragsreformens genomförande, syntes enligt länsstyrelsen åtgärder
böra vidtagas, som syftade till helt upphävande av ortsavdragsreformens
inverkan på bidragens storlek. Med utgångspunkt från att ortsavdragsreformen
komme att påverka storleken av de skattegraderade speciella statsbidragen
först år 1954, har länsstyrelsen ansett fn, eliminering av reformens
inverkan på de särskilda statsbidragen lättast kunna åvägabringas
genom att beträffande från och med år 1954 inkomna bidragsframställningar
låta förhållandena under år 1953 vara bestämmande för bidragens
storlek. Länsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
Om beräkningsgrunderna bibehållas oförändrade kommer detta att förorsaka
en ökning av statsutgifterna med uppskattningsvis 13,5 miljoner
kronor. Redan ortsavdragsreformens genomförande kommer emellertid att
medföra en överflyttning på statskassan av kommunala utgifter därigenom
att kommunerna skola erhålla det på visst sätt uträknade allmänna statsbidraget
såsom kompensation för inträffade skatteförluster. Det synes under
sådana förhållanden och med hänsyn till det statsfinansiella läget icke
önskvärt att därutöver ikläda statsverket ökade förpliktelser gentemot
kommunerna på säl t utredningen avser.
Av de i betänkandet framförda metoderna finner länsstyrelsen den generella
omräknjngsmetoden, syftande till helt upphävande av orlsavdragsre
-
64
Kungl. Maj:Is proposition nr 93.
formens inverkan på storleken av de skattegraderade speciella statsbidragen,
böra äga företräde. Ett lagfästande av denna metod skulle dock, såsom
utredningen påpekar, medföra för vissa kommuner gynnsammare
verkningar än för andra. Ävenledes skulle fall uppstå där vederbörande
kommun finge ett högre statsbidrag än om ortsavdragsreformen icke genomförts.
Så skulle bli förhållandet med sådana kommuner, där den sammanlagda
skatteunderlagsförsämringen till mera än 15,i procent betingats
av ortsavdragens förhöjning. Länsstyrelsen viil därför i stället förorda att
frågan löses på så sätt att i berörda författningar en bestämmelse inryckes
av innehåll, att från och med år 1954 inkomna slatsbidragsrekvisitioner
skola behandlas såsom vore de inkomna under år 1953. Härmed vore varje
inverkan på ortsavdragsreformen eliminerad samtidigt som författningsändringar
onödiggjordes. Systemet vore administrativt lätthanterligt och
såsom byggande på förhållandena inom varje enskild kommun överlägset
generella omräkningsmetoder. Det skulle jämfört med vad av utredningen
förordas medföra besparing för statsverket. Metoden skulle dessutom nära
ansluta sig till den princip, efter vilken det allmänna statsbidraget till
kommunerna är avsett att utgå. Länsstyrelsens förslag är givetvis i likhet
nied de metoder som av utredningen anvisats tänkt allenast .såsom ett provisorium
i avvaktan på vad som sedermera kan komma att bliva beslutat
angående de kommunala ortsavdragen och det till kommunerna utgående
allmänna statsbidraget
Svenska stadsförbundet, som anför principiella skäl emot ändring eller
jämkning av gällande bestämmelser för de skattegraderade speciella statsbidragen,
har yttrat bland annat följande.
Enligt styrelsens mening är den slutsats, vartill allmänna statsbidragsutredningen
kommit i förevarande avseende, fullt befogad. Det synes icke
rimligt att förutsätta, att den minskning av det kommunala skatteunderlaget^
som höjningen av ortsavdragen kommer att medföra, bör i och för
sig påverka reglerna för ifrågavarande speciella statsbidrag. I detta avseende
ligger det nära till att göra en jämförelse med den ökning av samma
skatteunderlag, som ägt rum från de utgångspunkter, som varit bestämmande
för dessa reglers utformning. Ehuru denna ökning till stor del icke
inneburit någon reell ekonomisk förbättring för kommunerna utan motsyarats
av en fortgående penningvärdesförsämring, har densamma betytt
försämrat läge för kommunerna i fråga om bidragstilldelningen med motsvarande
besparingar för statsverket och ändock ej föranlett någon ändring
i bidragsreglerna till kommunernas förmån. Vid sådant förhållande
måste tanken, att den genom ortsavdragsreformen vållade minskningen av
skatteunderlaget skulle i och för sig medföra ändring av dessa regler i
motsatt riktning, förefalla uppenbart oegentlig ur kommunal svnpunkt. Såsom
allmänna statsbidragsutredningen uttalat, saknas också i förarbetena
till och beslutet om ortsavdragsreformen varje antydan, att något sådant
åsyftats. Styrelsen anser sig därför ej ha anledning att vidare ingå på detta
alternativ, som av utredningen visserligen behandlats men avvisats.
Vad ater beträffar det andra av allmänna statsbidragsutredningen behandlade
alternativet, har visserligen uttalats i förarbetena till ortsavdragsreformen
— dock endast i det grundläggande kommittébetänkandet utan
åberopande vare sig i propositionen eller i samband med riksdagens beslut
— att det torde bli erforderligt att verkställa jämkningar i de ifrågava
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
65
rande statsbidragsreglerna såsom en konsekvens av att kommunerna skulle
i viss mån få kompensation för den av ortsavdragens höjning föranledda
nedgången i skatteunderlaget. Men enligt styrelsens mening har det genom
den nu verkställda utredningen tydligt klarlagts, att sådana jämkningar
ej böra vidtagas. Särskilt beaktansvärt är, att man genom destsa jämkningar
endast skulle vinna en generell anpassning av ifrågavarande bidrag efter
ortsavdragsreformens och den nyssnämnda kompensationens verkningar
för kommunerna överlag och att denna anpassning måste antagas bli av
mycket skiftande innebörd för de särskilda kommunerna. Ej heller kan
styrelsen bortse från den ytterligare komplicering av bidragsbeloppens uträkning,
som dessa jämkningar skulle medföra. Allmänna statsbidragsutredningens
uttalande, att jämkningarna kunna genomföras »utan väsentliga
administrativa olägenheter», kan styrelsen icke finna befogat. Under
sådana förhållanden; och med beaktande även av övriga skäl, ,som utredningen
anfört mot de ifrågasatta jämkningarna, är styrelsen övertygad om
att någon förståelse icke skulle kunna påräknas från kommunernas sida,
om dessa jämkningar likväl beslutades.
Styrelsen delar sålunda allmänna statsbidragsutredningens mening, att
riksdagens beslut om höjning av de kommunala ortsavdragen och om ett
allmänt statsbidrag till kommunerna som kompensation därför icke bör
föranleda några ändringar eller jämkningar av gällande bestämmelser om
ifrågavarande statsbidrag för speciella ändamål.
Även Svenska landskommunernas förbund har i princip förordat bibehållande
av nuvarande beräkningsgrunder för de särskilda statsbidragen
och härom anfört i huvudsak följande.
Styrelsen vill helt instämma i det ståndpunktstagande, som kommit till
synes i allmänna .statsbidragsutredningens skrivelse, och sålunda avstyrka
att ändringar nu vidtagas i de berörda slatsbidragsförfattningarna. Det ter
sig meningslöst att i ett läge då ortsavdragsreformens verkningar icke kunna
överblickas och innan allmänna statsbidragsutredningen, framlagt sina
förslag företaga författningsändringar, som i huvudsak skulle träda i kraft
först den 1 januari 1954. Om ortsavdragsreformen framdeles skulle anses
nödvändiggöra en, justering av de skattegraderade statsbidragen, kan det
för övrigt icke vara nödvändigt att försöka återställa den rubbade jämvikten
genom att med största tänkbara precision justera varje statsbidragsskala.
Samma resultat torde sannolikt kunna nås genom slopande eller
minskning av något enstaka statsbidrag. Över huvud taget måste det ur
administrativa synpunkter bil ohållbart, om man icke gör eftergifter i fråga
om strävan efter millimeterrättvisa. I sitt nyligen avgivna yttrande över
förslaget till statsbidrag för ålderdomshem in. m. (SOU 1950:22) har
styrelsen pläderat för i möjligaste mån enhetliga skalor för olika anläggningsbidrag
och därvid föreslagit sådan förlängning av .skalan för statsbidraget
till folkskolebyggnader in. in., att statsverket därmed skulle återvinna
hela det statsbidrag, som det skulle röra sig om enligt allmänna
statsbidragsutredningens andra alternativ. En sak för sig är att Wärnska
besparingsutredningen senare föreslagit motsvarande minskning av just
detta statsbidrag. Om detta förslag genomföres, har man alltså redan därigenom
och innan ortsavdragsreformen gör sig gällande nått det presumerade
jämviktsläget.
5 lliltang Ull riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 93.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
Departementschefen.
Sedan fjolårets riksdag fattat beslut om ortsavdragsreformen, erhöll allmänna
statsbidragsutredningen Kungl. Maj :ts uppdrag att utarbeta förslag
till de provisoriska ändringar i gällande bestämmelser om statsbidrag för
speciella ändamål, som föranleddes av nämnda beslut. Utredningen har utarbetat
sådana författningsändringar enligt två alternativ, det ena åsyftande
helt upphävande av ortsavdragsreformens inverkan på de speciella statsbidragens
storlek, det andra åsyftande att borttaga verkan av ortsavdragsreformen
endast i den mån den provisoriska skatteersättningen ansetts
kompensera kommunerna för deras genom reformen formellt höjda skattetryck
eller minskade skatteunderlag. Utredningen har emellertid på anförda
skäl förordat, att man icke för närvarande skulle göra någon ändring alls
av statsbidragsbestämmelserna. Enligt utredningens beräkningar innebär
detta en automatisk kostnadsökning för statsverket, som sedan verkningarna
av reformen helt gjort sig gällande skulle röra sig omkring 13 å 14 miljoner
kronor för år. Författningsändringar enligt det förstnämnda alternativet
skulle givetvis i princip innebära oförändrade statsbidragskostnader,
medan det senare alternativet skulle begränsa nämnda kostnadsökning
med omkring en tredjedel.
Utredningen synes ha principiellt avstyrkt författningsändringar i syfte
att de speciella statsbidragens belopp för olika kommuner skulle vara desamma
efter ortsavdragsreformen som före. Tanken på sådana författningsändringar
skulle nämligen bygga på antagandet, att ortsavdragsreformens
inverkningar på de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun skulle
anses helt reglerade med den provisoriska skatteersättningen, och ett sådant
antagande hade utredningen funnit sakna fast grund i tydliga uttalanden
av statsmakterna.
Det senare ändringsalternativet har utredningen byggt upp på basis av
ett antagande, att den provisoriska skatteersättningen endast till omkring
en tredjedel skulle kompensera vad utredningen kallar nedgången i kommunernas
ekonomiska bärkraft till följd av ortsavdragsreformen. Emot genomförandet
av detta alternativ, som enligt utredningen skulle vara sakligt
sett riktigare, ha dock anförts olika temporära skäl. Dels hade den provisoriska
skatteersättningen en tillfällig karaktär och borde därför inte föranleda
ändringar, som vid dess bortfallande ånyo finge omprövas. Dels skulle
utredningens eget huvuduppdrag att reformera de speciella statsbidragen
kunna göra de nu aktuella ändringarna överflödiga. Vidare skulle osäkerheten
i kostnadsberäkningarna beträffande den provisoriska skatteersättningen,
bland annat till följd av att ett annat utdebiteringsbehov än det
ortsavdragskommittén föreslagit lagts till grund, vara ett skäl för att låta
statsverket tills vidare bära även ifrågavarande, redan kompenserade tredjedel
av kostnadsökningen. Man borde slutligen avvakta erfarenheterna av
ortsavdragsreformens verkningar på kommunernas ekonomi.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
Remissmyndigheterna ha i allmänhet godtagit utredningens förslag, att
inga författningsändringar för närvarande skulle göras, merendels dock
med understrykande av det principiellt befogade i en justering av grunderna.
För egen del har jag svårt att förstå utredningens tvekan om den utgångspunkt,
som bör ligga till grund för bedömandet av frågan. Jag vill
endast erinra om de uttalanden, som av mig gjordes vid anmälan av fjolårets
proposition i ämnet (s. 58 ff.) och mot vilka riksdagen icke anförde
några erinringar. Fn höjning av ortsavdragen fann jag så angelägen, att
den borde genomföras, även om den nödvändiggjorde ett allmänt inkomsttillskott
till kommunerna från statens sida. Efter att ha understrukit såsom
rimligt att kommunerna själva till viss del skulle bära den av reformen
föranledda minskningen i skatteunderlaget och den därmed följande stegringen
av utdebiteringen, nämligen med högst en krona, ställde jag frågan,
om staten över huvud hade möjlighet att lämna bidrag av den storleksordning
ortsavdragskommittén beräknat. Jag anförde, att tillika måste beaktas
att härtill komme kostnader för barnbidragens höjning med 51 miljoner
kronor och skattebortfall på grund av jämkning av statsskatten med
8 miljoner kronor. Efter att ha framhållit att de för reformens genomförande
erforderliga beloppen sålunda utan tvivel vore av en mycket betydande
storleksordning angav jag såsom min mening, att staten torde äga
möjligheter att påtaga sig dessa kostnader.
Mot bakgrunden av ifrågavarande uttalanden, som av utredningen helt
förbigåtts, synes det svårt att hävda att fast grund skulle saknas för ett
bedömande, huruvida ortsavdragsreformen förutsatts skola föranleda automatisk
stegring av de speciella skattegraderade statsbidragen med 13 å 14
miljoner kronor, försåvitt man icke vill göra gällande, att jag vid beräkningen
av totalkostnaderna för reformen, trots ortsavdragskommitténs påpekande,
skulle ha förbisett de speciella statsbidragen.
Med min här angivna utgångspunkt för bedömandet har jag icke anledning
att närmare behandla de av utredningen anförda skälen emot även den
mindre jämkningen av bidragsförfattningarna. Det må dock påpekas, att
den beslutade framflyttningen av den period, vars genomsnittliga utdebiteringsbehov
skall läggas till grund för den provisoriska skatteersättningen
— från 1944/1950 till 1948/1950 — måste innebära en ökning av statsverkets
kostnader och således ej kan åberopas som skäl för att staten tills
vidare också skall bära en ytterligare ökning.
Om man sålunda utgår från de förutsättningar, på vilka beslutet om ortsavdragsreformen
byggde, böra i princip sådana författningsändringar vidtagas,
som innefatta helt upphävande av reformens inverkan å de skattegraderade
speciella statsbidragen. Självfallet kan man som de kommunala
förbunden gjort upptaga frågan om skälen för en allmän omprövning av
dessa statsbidrags storlek. För egen del finner jag mig dock icke nu kunna
frångå de angivna förutsättningarna för ortsavdragsreformen utan utgår
ifrån att de speciella statsbidragen utgå med oförändrade belopp, oavsett
reformen. Jag måste bestämt förutsätta detta, desto mera som jag tidigare
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
denna dag vid valet mellan olika beräkningsgrunder för den provisoriska
skatteersättningen godtagit för kommunerna gynnsammare berälcningssätt
i flera avseenden, främst beträffande utdebiteringsbehovens fastställande
och beaktandet av de extra avdragen för ömmande omständigheter.
För bibehållande av ifrågavarande speciella statsbidrag vid i princip oförändrade
belopp erfordras icke för närvarande några åtgärder beträffande
de efter skatteunderlagen graderade bidragen. Som av utredningen framhållits,
påverkas nämligen dessa bidrag först vid beslut år 1954, nämligen
efter det att den första taxeringen med tillämpning av nya ortsavdrag verkställts
år 1953. Beträffande de skattetrycksgraderade statsbidragen bör däremot
beaktas, att ortsavdragsreformen, såsom framgår av vad jag tidigare
anfört vid anmälan av lagförslaget rörande underlag för allmän
kommunalskatt åren 1952 och 1953, kommer att föranleda höjning av utdebiteringarna
med en krona redan år 1952. Den på grund härav erforderliga
författningsjusteringen är emellertid enkel både att genomföra och att tillämpa.
Sålunda erfordras endast en föreskrift, att sådant statsbidrag skall beräknas
som om vederbörande kommuns skattetryck för år 1952 och senare
år varit en krona lägre än den verkliga utdebiteringen. Där ortsavdragsreformen
beräknats föranleda en höjning av den sammanlagda kommunala
utdebiteringen, som är lägre än en krona, bör nedräkningen av den
verkliga utdebiteringen göra.s med detta lägre belopp. En dylik föreskrift
motsvarar den höjning av skattetrycksgränsen med en krona, som föreslagits
beträffande de — i .samråd med ortsavdragskommittén utarbetade ■—
nya grunderna för skattelindring till kommunerna. Nämnda föreskrift erfordras
i första hand beträffande statsbidragen till pensionärshem. Samma
regel bör dock även tillämpas vid arbetsmarknadsstyrelsens fastställande
av normalbidragsprocent till arbetslöshetskostnader för olika kommuner,
såvitt angår den faktor, som bestämmes av kommunens skattetryck.
Några andra åtgärder skulle icke vara påkallade förrän vid utgången av
år 1953, då frågan om de mera komplicerade författningsändringarna beträffande
de skattcunderlagsgraderade bidragen skulle bli aktuell. Måhända
kan man hoppas, att allmänna statsbidragsutredningens arbete då skall hava
resulterat i en reform av grunderna för de speciella statsbidragen, vid vilken
de av mig förut angivna ändringsbehoven kunna ha beaktats. Det är emellertid
ovisst, huruvida till denna tidpunkt en sådan reform kan föreligga.
Då uppkommer frågan, på vilket sätt för dylikt fall erforderliga författningsändringar
rörande de skattetrycksgraderade statsbidragen böra genomföras.
Jag utgår såsom sannolikt från att den provisoriska skatteersättningen
kommer att utgå även efter denna tidpunkt. Det vore givetvis en
fördel att slippa att då vidtaga en omräkning av bidragsskalorna, vilken,
såsom utredningen framhållit, skulle slå ganska nyckfullt med hänsyn till
ortsavdragsreformens mycket varierande verkningar på olika kommuners
skatteunderlag. Såsom en provisorisk lösning synes mig i detta läge det
förslag, som vid remissen framlagts av länsstyrelsen i Malmöhus län, utgöra
ett gott och praktiskt grepp. Länsstyrelsen har förordat, att i stäl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
69
let för omarbetning av skalorna skulle i författningarna inryckas en bestämmelse
av innehåll, att från och med år 1954 inkommande ansökningar
om statsbidrag behandlas såsom vore de inkomna år 1953. Ansökningarna
skulle med andra ord bedömas på grundval av kommunernas skatteunderlag
före ortsavdragsreformen. En sådan metod synes vara administrativt
lätthanterlig och, då den bygger på de verkliga förhållandena inom varje
enskild kommun, kan den icke möta samma invändningar om schematisering
och godtycke, som den av utredningen angivna omräkningen av skalorna.
Ur olika synpunkter framstår sålunda denna linje såsom en relativt
tillfredsställande lösning av frågan för den händelse den allmänna översynen
av de speciella statsbidragen skulle låta vänta på sig längre än till år
1953. Kungl. Maj :t skulle då äga meddela föreskrifter om en dylik låsning
av de skatteunderlagsgraderade bidragen till förhållandena före år 1953.
Enahanda princip bör givetvis tillämpas beträffande kommunbidragen till
folkpensionerna. Förslag om sådant tillägg till lagen om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen torde, därest en fristående reglering
fortfarande erfordras, få föreläggas 1953 års riksdag. Självfallet kan
en låsning sådan som den här angivna endast godtagas såsom ett provisorium
av kort varaktighet, men det ligger ju i sakens natur att det blir kort.
Ur kommunal synpunkt bör också viss garanti i detta avseende kunna ligga
däri, att ifrågavarande låsning vid fortsatt stegring av skatteunderlagen
skulle verka statsfinansiellt ogynnsamt.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att av riksdagen inhämtas
bemyndigande för Kungl. Maj :t att på av mig angivet sätt vidtaga ändringar
av gällande statsbidragsbestämmelser i syfte att de skattegraderade
bidragen för speciella ändamål tills vidare skola utgå till kommunerna med
oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen.
Hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag
till lag angående underlaget för utdebitering av allmän
kommunalskatt m. m. för åren 1952 och 1953,
dels, med godkännande av i det föregående angivna grunder
för provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, bemyndiga Kungl. Ma j :t
att utfärda föreskrifter i ämnet,
dels godkänna i det föregående angivna provisoriska
jämkningar i bestämmelserna om vissa skattegraderade
statsbidrag för speciella ändamål, i syfte att bidragen skola
utgå med oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen,
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
dels ock under sjunde huvudtiteln å riksstaten för budgetåret
1951/52 till Provisorisk skatteer sättning till kommunerna,
m. m. anvisa ett förslagsanslag av 61 000 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
517224. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- 1LU 1951:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:0), 15:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 s. 3 i texten
- Rskr. 1951:139 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 a1 i texten
- Rskr. 1951:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående vissa anslag för budgetåret 1951/52 till fångvård a1 i texten
- KU 1951:17 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 s. 1 i texten
- SU 1951:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående provisorisk skatteersåttning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen m. m., såvitt propos s. 12 i texten