Sök i Ratio Lex

Angående provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen, m. m

1951-02-09 · 70 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 68 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1951:93, Angående provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

1

Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående provisorisk

skatteersättning till kommunerna i anledning av

ortsavdragsreformen, m. m.; given Stockholms slott

den 9 februari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag angående underlaget för utdebitering

av allmän kommunalskatt m. in. för åren 1952 och 1953,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det framlagda förslaget till lag angående underlaget för utdebitering av

allmän kommunalskatt åren 1952 och 1953 åsyftar, att kommunernas beslut

på hösten 1951 och 1952 om källskatteuttagen in. m. skola grundas,

icke på de faktiskt föreliggande skatteunderlagen, utan på de skatteunderlag,

som kunna beräknas ha förelegat, om de höjda ortsavdragen tillämpats

redan vid 1951 och 1952 års taxeringar. Beträffande den erforderliga omräkningen

föreslås rätt för Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter. En relativt

noggrann omräkning anses påkallad i avseende å 1951 års skatteunderlag,

främst därför att den provisoriska skatteersättningen till kommunerna skall

bestämmas med ledning därav. Riktlinjer för ett förenklat förfarande vid

denna omräkning, som skall vara utförd av lokal skattemyndighet till den

15 juli 1951, angivas i propositionen. Beträffande 1952 års skatteunderlag

anses en mera schematisk beräkning tillräcklig.

Det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för kommunerna under åren

1948—1950, vilket skall ligga till grund för den provisoriska skatteersättningens

bestämmande, föreslås fastställt efter slutsummorna i av länsstyrelserna

avgivna redovisningsräkningar rörande kommunalutskylder. Däri

ingående skogsaccismedel skola enligt förslaget icke avdragas, medan där1

Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 93.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

emol av kommun uppburet skatteutjämningsunderstöd skall läggas till slutsumman.

Den provisoriska skatteersättningen skall som regel beräknas på

basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet för den borgerliga kommunen

och vederbörande församlingar, sådant detta behov direkt framgår

av den för dem gemensamma redovisningsräkningen, och förutsättes i första

hand tillfalla den borgerliga kommunen utom i sådana fall, där skolväsendet

omhänderhaves såsom en kyrklig angelägenhet. Bidrag föreslås även

skola utgå till municipalsamhällen.

Slutligen föreslås vissa provisoriska åtgärder beträffande skattegraderade

statsbidrag till kommunerna för speciella ändamål i syfte att bidragen

må utgå med oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen.

Förslag

till

lag angående underlaget för utdebitering av allmän

kommunalskatt m. m. för åren 1952 och 1953.

Härigenom förordnas som följer.

Skatt till kommun eller annan kommunal samfällighet, som enligt lag

eller annan allmän författning skall täckas genom utdebitering i förhållande

till de skattekronor och skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen

påföras de skattskyldiga vid 1951 respektive 1952 års

taxering, skall i stället täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor

och skatteören, som beräknas skola hava påförts de skattskyldiga

vid nämnda års taxeringar, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag,

vilka genom lagen den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen

fastställts att gälla från och med 1953 års taxering.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för

tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för social-, kommunikations-, ecklesiastik- och

inrikesdepartementen förslag rörande provisorisk skatteersättning till kommunerna

i anledning av ortsavdragsreformen, m. m. och anför därvid

följ ande.

1 årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under

sjunde huvudtiteln, punkt 64, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, för budgetåret 1951/52 beräkna till Provisorisk skatteersättning

till kommunerna, m. m. ett förslagsanslag av 61 000 000 kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

I särskilda skrivelser den 24 och 26 maj 1950, nr 196 och 324, har riksdagen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition (nr 241) med förslag till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

m. in. jämte i ämnet väckta motioner -— med överlämnande av bevillningsutskottets

betänkande nr 57 och statsutskottets utlåtande nr 186 — anmält,

att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med nämnda utskotts förslag

och sålunda bifallit Kungl. Maj :ts proposition.

Riksdagsbeslutet innebär främst, att de kommunala ortsavdragen skola

höjas fr. o. in. den 1 januari 1952, dock att i fråga om 1952 års taxering

äldre bestämmelser alltjämt skola gälla. För täckande delvis av kommunernas

inkomstbortfall genom reformen skall utgå ett särskilt statsbidrag,

som i princip skall motsvara den höjning utöver 1 krona per skattekrona

av den totala kommunala utdebiteringen, som de nya ortsavdragen eljest

skulle föranleda. Statsbidraget skall första gången utgå under år 1952 och

är avsett att såsom ett provisorium utgå jämväl tills vidare med oförändrat

belopp. Detta provisorium skall enligt vad i propositionen anfördes

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

omprövas, sedan tillräckliga erfarenheter vunnits angående ortsavdragsreformens

verkningar och kommunernas fortsatta behov av statsbidrag. Statens

kostnader för nyssnämnda statsbidrag — i fortsättningen benämnt

provisorisk skatteersättning till kommunerna — beräknades i propositionen

till omkring 120 milj. kronor.

Vissa frågor rörande det närmare fastställandet av den provisoriska skatteersättningen

lämnades öppna vid fjolårets riksdagsbeslut i avvaktan på

ytterligare överväganden. Sedan jag genom beslut den 7 juli 1950 uppdragit

åt expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg och sekreteraren

hos Svenska landskommunernas förbund S. A. Järdler — vilka

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallats såsom

sakkunniga för översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöd

åt synnerligt skattetyngda kommuner in. m. —- att verkställa den erforderliga

ytterligare utredningen, ha utredningsmännen med skrivelse den

20 november 1950 framlagt förslag till förfarande vid omräkning av 1951

års skatteunderlag och vid fastställande av provisorisk skatteersättning till

kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen. Utredningsmännen ha

anmält, att det framlagda förslaget utarbetats i samråd med den jämlikt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 tillsatta ortsavdragskommittén1,

vilken framlagt förslaget om höjning av de kommunala ortsavdragen

och grundlinjerna för den provisoriska skatteersättningen till

kommunerna. Kommittén har därvid lämnat sin anslutning till utredningsmännens

förslag i nu ifrågavarande avseenden.

Över utredningsmännens betänkande ha infordrade utlåtanden avgivits

av kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser (några länsstyrelser ha därjämte överlämnat

yttranden från lokal skattemyndighet i länet) ävensom 1949 års uppbördssakkunniga.

Yttranden ha vidare avgivits av Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening,

Föreningen Sveriges kronokamrerare ävensom av ett antal kommunala myndigheter.

Sedan utredningsmännens betänkande varit föremål för ytterligare överväganden

i finansdepartementet, anmäler jag i det följande utredningens

förslag och yttrandena däröver. I förbigående beröras även sådana delar av

förslaget, som icke äro av karaktär att behöva underställas riksdagens prövning

men likväl av betydelse för hela frågans bedömning.

I ett senare avsnitt anmäler jag frågan om sådana provisoriska ändringar

i gällande bestämmelser om statsbidrag för speciella ändamål, som

föranledas av ortsavdragsreformen.

1 Kommittén bestod av ledamöterna av riksdagens första kammare H. R. Anderberg, H. L. E.

Sjödahl, tillika ordförande, C. G. Velander och O. E. Werner samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare K. A. M. Andersson i Löbbo, E. H. Kärrlander och N. Persson i Svensköp.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

5

I. Förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens

bestämmande.

A. Omräkning av 1951 års skatteunderlag m. m.

Den utdebiteringshöjning, som den provisoriska skatteersättningen skall

täcka, i den mån höjningen överstiger 1 krona, skall enligt riksdagsbeslutet

beräknas såsom skillnaden mellan å ena sidan den utdebiteringssiffra,

som för kommun respektive landsting erhålles, om det för utgiftsåren

1948—1950 genomsnittliga utdebiteringsbehovet slås ut på det skatteunderlag,

som skulle ha framkommit vid 1951 års taxering med tillämpning

av de nya ortsavdragen, och å andra sidan den utdebiteringssiffra, som

erhålles, om samma utdebiteringsbehov slås ut på det verkliga skatteunderlaget

enligt 1951 års taxering. Om den sammanlagda höjningen för

kommunen och landstinget — d. v. s. skillnaden mellan de utdebiteringssiffror,

som för kommunen erhållas, då nyssnämnda genomsnittliga utdebiteringsbehov

slås ut på dessa båda skatteunderlag, jämte motsvarande skillnad

för landstinget — överstiger 1 krona, blir sålunda kommunen berättigad

att uppbära sådant särskilt statsbidrag. Detta utgår då med ett belopp,

som, räknat för skattekrona av det med ledning av de nya ortsavdragen

beräknade skatteunderlaget vid 1951 års taxering, motsvarar vad höjningen

överstiger 1 krona. Om den sammanlagda höjningen ej uppgår till 1 krona,

utgår intet bidrag. Om det fallet åter skulle inträffa, att redan den beräknade

utdebiteringshöjningen för landstinget överstiger 1 krona, har statsbidrag

förutsatts skola utgå dels till landstinget med belopp motsvarande

dess höjning utöver 1 krona, dels ock till kommunen med belopp motsvarande

hela den primära kommunala utdebiteringshöj ningen. För städer,

som ej tillhöra landsting, blir höjningen av enbart den primärkommunala

skatten avgörande för frågan, om särskilt statsbidrag skall utgå.

Beträffande förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande

och övergången till det nya systemet hade ortsavdragskommittén,

såsom anfördes vid anmälan av fjolårets proposition i ämnet, framhållit

bland annat följande.

För år 1952 bestämmes den kommunala utdebiteringen i oktober månad

år 1951. Därvid skall enligt bestämmelserna i kommunallagarna debiteringen

fastställas på grundval av skatteunderlaget vid 1951 års taxering.

På grund av den reducering av skatteunderlaget, som blir en följd av höjda

ortsavdrag, torde det emellertid bli nödvändigt att göra en omräkning av

1951 års taxering för att få fram det skatteunderlag, som skulle ha förelegat,

därest de nya ortsavdragen gällt redan vid 1951 års taxering.

Samma förhållande kommer alt föreligga hösten 1952, då utdebiteringen

för 1953 skall fastställas. Även vid 1952 års taxering ha nämligen de gamla

ortsavdragen gällt. För senare år däremot komma utdebiteringarna att fastställas

på grundval av taxeringar, vid vilka de nya ortsavdragen tillämpats.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Beaktandet på förhand av den reducering av skatteunderlaget, som bleve

en följd av ändrade ortsavdrag, ansåg kommittén enklast kunna ske på det

sättet, att såväl de gamla som de nya ortsavdragen och däremot svarande

beskattningsbara inkomster skulle införas i 1951 och 1952 års inkomstlängder.

Vid längdens summering erhölles då kännedom även om det skattekrontal,

som skulle ha framkommit, därest de nya avdragen gällt vid

ifrågavarande taxeringar. Arbetet med inioringen av de nya avdragen borde

åvila den befattningshavare, som enligt gällande bestämmelser hade att införa

de kommunala ortsavdragen i längden. Med hänsyn till den förenkling

av ortsavdragssystemet, som erhölles därigenom att såväl barnavdrag som

bankning skulle avskaffas, torde det merarbete, som förorsakades av den

dubbla införingen i 1951 och 1952 års längder, icke bli särskilt betungande.

För att underlätta längdens summering borde formulären till 1951 och

1952 års inkomstlängder förses med två särskilda kolumner för ifrågavarande

införingar.

På grund av bestämmelserna i 67 § lagen om kommunalstyrelse på landet

och motsvarande stadgande i övriga kommunallagar om kommuns utdebitering,

torde det enligt kommittén bli erforderligt med särskild lagstiftning

av innehåll, att kommuns medelsbehov för åren 1952 och 1953

skulle täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt i förhållande

till det skatteunderlag, som framkomme vid en omräkning av 1951 respektive

1952 års taxeringar med nya ortsavdrag.

Riksräkenskapsverket ifrågasatte emellertid i utlåtande över kommittébetänkandet,

huruvida icke förfarandet vid uträkningen av statsbidraget

skulle kunna göras enklare än kommittén föreslagit och framlade för övervägande

följande riktlinjer.

Inkomstskattelörskottet kan obehindrat beräknas till produkten av det

föreliggande skatteunderlaget och den utdebitering, som skulle hava beslutats

vid oförändrade ortsavdrag. Utdebiteringen åter bör med gott resultat

kunna bestämmas till nyssnämnda antagna utdebitering, höjd med 1 krona

och eventuellt approximativt korrigerad med hänsyn till förändringar i utdebiteringsbehovet

från basårens genomsnitt till det aktuella året. I de fåtaliga

kommuner, där utdebiteringen möjligen icke skulle behöva höjas så

mycket som 1 krona, kunna särskilda överslagskalkyler göras. Statsbidraget

slutligen behöver under nu angivna förutsättningar icke bestämmas förrän

i efterhand, d. v. s. då utfallet av 1953 års taxering, den första med de

nya ortsavdragen, är klart. Med utgångspunkt från skillnaden mellan taxerade

och beskattningsbara inkomster å ena sidan enligt 1953 års taxering

och å andra sidan enligt t. ex. 1952 års taxering lär det då vara möjligt att

räkna fram statsbidraget efter de av kommittén föreslagna grunderna.

Även 1949 års uppbördssakkunniga ifrågasatte, att förfarandet skulle

kunna förenklas, och framhöllo såsom beklagligt med hänsyn till de lokala

skattemyndigheternas arbetsbörda, om en omräkning efter de nya ortsavdragen

måste verkställas inom varje kommun av 1951 och 1952 års taxeringar.

Förslaget att verkställa omräkningen efter de nya ortsavdragen i

1951 och 1952 års inkomstlängder, för vilket ändamål längderna skulle förses

med särskilda kolumner, betecknades av de sakkunniga såsom ogörligt

beträffande 1951 års längder. Blanketterna till nämnda års längd vore redan

färdigtryckta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

För egen del anslöt jag mig till den av riksräkenskapsverket uttalade uppfattningen,

att det tekniska förfarandet troligen kunde göras enklare än

kommittén föreslagit. Jag utgick därvid ifrån att, sedan frågan ytterligare

prövats, närmare anvisningar för uträkningen av statsbidraget skulle kunna

meddelas i administrativ ordning.

Utredningsmännen.

Utredningsmännen ha framlagt ett förslag till ett förenklat förfarande

vid omräkning av 1951 års skatteunderlag. En sådan omräkning ha utredningsmännen

ansett nödvändig såsom grund för fastställande av den provisoriska

skatteersättningen till kommunerna och önskvärd såsom underlag

för kommunernas beslut om källskatteuttaget för år 1952. Beträffande

1952 års taxering har däremot icke föreslagits någon egentlig omräkning av

skatteunderlaget. För källskatteuttaget för år 1953 har nämligen ett utnyttjande

av resultatet av 1951 års omräkning ansetts tillräckligt. Den metod

till förenkling av förfarandet, som för övervägande framlagts av riksräkenskapsverket

och enligt vilken all omräkning av skatteunderlaget

skulle vara överflödig, ha utredningsmännen icke funnit godtagbar. Metoden

har ansetts icke endast praktiskt svårtillämpad utan även behäftad med

stora felkällor, som kunde befaras fråntaga svagt ställda kommuner avsevärda

delar av det statsbidrag, vartill dessa enligt de av riksdagen beslutade

grunderna vore berättigade.

Vad till en början angår omprövningen av rik s räkenskap sverkets

uppslag till förenkling ha utredningsmännen först framhållit

de stora lättnaderna därav för beskattningsmyndigheternas del, om detta

uppslag kunde realiseras. Om det särskilda statsbidraget för olika kommuner

med tillfredsställande säkerhet kunde beräknas genom en jämförelse av skillnaderna

mellan taxerade och beskattningsbara inkomster dels vid 1953 års

taxering, då de nya ortsavdragen under alla förhållanden skola tillämpas,

dels vid 1952 års eller något tidigare års taxering, då de nuvarande ortsavdragen

tillämpats, skulle besväret med omräkningarna av 1951 och 1952

års taxeringar med de nya ortsavdragen ju helt bortfalla. De teknisktadministrativa

fördelarna härav ha synts utredningsmännen så väsentliga,

att de — om den angivna metoden vore tillförlitlig — sannolikt skulle väga

över de därmed följande praktiskt-psykologiska svårigheterna för kommunalmännen.

Sistnämnda svårigheter ha utredningsmännen för sin del likväl

varit benägna att tillmäta en betydande vikt. Härom anföres.

För kommunalmännen, som vid detta laget i stor utsträckning torde

ha satt sig in i hur övergången till det nya ortsavdragssystemet i princip

skall ske, skulle den av ämbetsverket angivna metoden betyda, att de finge

lära om. På hösten 1951 skulle kommunerna vid fastställande av utgiftsoch

inkomststaten för år 1952 icke, såsom i princip förutsatts av ortsavdragskommittén,

veta vare sig storleken av det skatteunderlag, som skal!

ligga till grund för utdebiteringen av preliminär inkomstskatt för år 1952,

eller storleken av det provisoriska statsbidrag, som delvis skall kompensera

skatteunderlagsbortfallet genom ortsavdragsreformcn. De skulle nöd
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

gas fatta beslut om källskatteuttaget mera på känn, i förlitan på att de fastställda

reglerna för statsbidraget skulle i sinom tid visa sig slå så rätt, att

den totala kommunala utdebiteringshöj ningen icke skulle behöva överstiga

den omtalade enkronan. Det är icke troligt att kommunalmännen i gemen

skulle genomskåda sammanhanget i de av riksräkenskapsverket ifrågasatta

reglerna. Värre är dock att nyssnämnda antagande om enkronashöjningens

tillräcklighet vilar på rätt osäker grund i många kommuner. Efter den i

propositionen vidtagna ändringen, att utdebiteringshöj ningen skall beräknas

efter det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för åren 1948—1950 i

stället för åren 1944—1950, bör visserligen osäkerheten i ett sådant antagande

vara väsentligt mindre än om kommittéförslaget genomförts oförändrat,

men betryggande kan en sådan grund enligt utredningsmännens

mening icke anses vara, i vart fall icke för kommuner med starkt stigande

utgifter. I den mån utgiftsnivån för år 1952 i en kommun ligger över genomsnittet

för åren 1948—1950, komma nämligen verkningarna av ortsavdragsreformen

att framstå som starkare än vid den fastställda beräkningen

vid statsbidragets bestämmande.

En principiellt större svårighet än nyssnämnda felkälla ligger däri, att

kommunerna i gemen icke — såsom riksräkenskapsverkets utlåtande synes

ge vid handen — kunna bestämma källskatteuttaget på hösten 1951 genom

att schematiskt, bortsett från de berörda korrigeringarna av den beräknade

utdebiteringshöj ningen, höja utdebiteringen i kommunen med 1 krona utöver

vad som eljest beräknas vara erforderligt på basis av 1951 års faktiska

taxeringsresultat. Den omskrivna schematiska höjningen med 1 krona

avser den sammanlagda ökningen av landstingsskatten och den primärkommunala

skatten för alla kommuner, som tillhöra landsting. Endast för

städerna utanför landsting gäller i princip den av riksräkenskapsverket angivna

enkla regeln om enkronaspålägget. För vanliga kommuner skall pålägget

på den primärkommunala skatten principiellt vara lika mycket

mindre än 1 krona som landstingsskatten höjes på grund av ortsavdragsreformen.

Innan primärkommunerna kunna besluta om ett schematiskt pålägg,

korrigerat eller okorrigerat, måste för den skull den sannolika höjningen

av vederbörande landstingsskatt först ha uppskattats. Att utan provtaxeringar

göra rimliga sådana uppskattningar för de olika landstingsområdena

redan på hösten 1951 — alltså utan stöd även av de jämförelser

mellan 1953 och 1952 års taxeringsresultat, som enligt riksräkenskapsverkets

mening borde kunna ge ledning vid statsbidragets bestämmande —

har förefallit utredningsmännen vara en mycket vansklig uppgift. Resultaten

därav torde icke kunna undgå att bli osäkra inom betydande marginaler,

och samma osäkerhet kommer i sin tur att vidlåda det schematiska

pålägg, som sedan beslutas beträffande den primärkommunala utdebiteringen.

En ytterligare komplikation medför bestämmandet av den kyrkokommunala

skatten, då man icke känner skatteunderlagsbortfallet för de

olika församlingarna.

Avgörande för ställningstagandet till den av riksräkenskapsverket ifrågasatta

metoden ha utredningsmännen emellertid icke ansett dessa svårigheter

vara utan spörsmålet om metoden på ett någotsånär tillförlitligt sätt

tillförsäkrar kommunerna det statsbidrag, som de enligt riksdagsbeslutet

äro berättigade till.

Utredningsmännen ha framhållit, att det teoretiska antagandet bakom

den av riksräkenskapsverket ifrågasatta metoden syntes vara, att skatteunderlagsbortfallet

genom ortsavdrag och extra avdrag icke nämnvärt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

9

.skulle variera från det ena året till det andra under förutsättning av oförändrade

ortsavdragsbestämmelser. För att detta antagande skall vara hållbart

förutsattes emellertid enligt vad utredningsmännen anfört bland annat

följande.

1. Mellan de båda taxeringarna böra icke ha inträffat några ändringar i

övrigt i beskattningsreglerna, som påverkat taxeringen av inkomsterna i

de kritiska lägen, som omfattas av de nya ortsavdragens nivå.

2. Icke heller böra några allmänna inkomstförskjutningar, exempelvis på

grund av den allmänna prisutvecklingen eller av ändrade regler om folkpensionsförmånerna,

ha inträffat i dessa inkomstlägen.

3. Vid taxeringsarbetet bör även i praktiken ha tillämpats samma regler

av beskattningsnämnderna.

4. Antalet taxerade personer bör icke heller ha förändrats mellan de

båda åren, vilket är av särskild betydelse vid tillämpning av metoden på

enskilda kommuner.

Betydelsen av de två förstnämnda förutsättningarna torde ligga i öppen

dag. Om exempelvis de taxerade inkomster, som ligga över gällande ortsavdrag

men under de nya ortsavdragen, ökas mellan 1952 och 1953 års

taxeringar, vare sig genom ändrade beskattningsregler eller inkomstförskjutningar,

skulle enligt metoden skatteunderlagsbortfallet 1953 framstå

som större än 1952, men detta vore ju en verkan av inkomstökningarna

och icke av ortsavdragsreformen.

Vad frånvaron av den under 3 angivna förutsättningen kan betyda må

belysas med ett enda påpekande, som avser en för metoden svårfrånkomlig

felkälla. För närvarande föreligger skatteplikt för fysisk person, vars

taxerade inkomst inom hemortskommunen uppgår till minst 600 kronor.

En höjning av denna gräns liksom av gränsen för deklarationsplikten har

aktualiserats av ortsavdragsreformen och kan måhända bli genomförd till

1953 års taxering (jfr prop. nr 241/1950, s. SO ff.). Om så sker, kommer

till en början den under 1 angivna förutsättningen att brista, vilket vid en

höjning av gränsen till exempelvis 1 200 kronor taxerad inkomst skulle

medföra, att summan av de taxerade inkomsterna mellan 600 och 1 200

kronor tappades bort vid jämförelsen med 1952 års taxering. Det beräknade

skatteunderlagsbortfallet genom ortsavdragsreformen skulle sålunda bli

lika mycket för lågt, vilket i sin tur medförde för lågt statsbidrag till

kommunerna. Om en legal höjning av skattepliktsgränsen däremot icke

skulle komma till stånd, torde likväl inträffa en ändring i taxeringsnämndernas

praktik, som leder till fel i jämförelsen åt samma hål). Beskattningsnämnderna

lära efter ortsavdragsreformens ikraftträdande icke komma att

ägna samma intresse åt det improduktiva arbetet med att uppspåra och

taxera små inkomster, liggande under de nya ortsavdragen, som de nu

måste ägna åt taxeringen av dessa inkomster. Även vid en legal höjning av

skattepliktsgränsen torde enahanda tendens komma att göra sig gällande

beträffande inkomster i fältet över den nya gränsen upp till ortsavdragsgränserna

i högre ortsgrupper, men den ekonomiska betydelsen härav blir

givetvis avsevärt mindre.

Vad slutligen angår den under 4 angivna förutsättningen om oförändrat

antal taxerade ligger det ju i öppen dag, att en kommun, som är stadd i

rask tillväxt och kan notera en ökning av antalet inkomsttagare mellan

1952 och 1953 års taxeringar med kanske 10 procent, kommer att utvisa

ett på grund härav väsentligt ökat skatteunderlagsbortfall vid sistnämnda

taxering, vilket i sin tur medför en överskattning av ortsavdragsreformens

verkningar för kommunen med åtföljande för höga statsbidrag. Det mot
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

satta fallet vore givetvis ur kommunal synpunkt allvarligare, nämligen att

påfrestningarna för en kommun med sjunkande antal skattedragare skulle

ökas genom att metoden gåve kommunen för lågt statsbidrag. En grov

justering med hänsyn till denna felkälla synes dock relativt enkel att verkställa

och skulle säkert ha förutsatts av riksräkenskapsverket, om verkets

överväganden rörande metoden hade förts så långt.

Utredningsmännen framhålla, att de förut angivna felkällorna hos den

ifrågasatta metoden givetvis kunna verka åt olika håll och sålunda i viss

utsträckning neutralisera varandra. Någon i sakens natur liggande garanti

för att så verkligen blir fallet föreligger dock icke. Sannolikheten talar för

att felkällorna träffa de enskilda kommunerna på ett mycket växlande och

stundom ganska kännbart sätt.

Utredningsmännen ha funnit angeläget att genom provundersökningar

för ett par kommuner i någon mån klargöra storleksordningen av de fel,

som kunna uppkomma vid en användning av den av riksräkenskapsverket

ifrågasatta metoden. Rörande premisserna för dessa undersökningar har följande

anförts.

Hur förhållandena komma att gestalta sig vid 1952 och 1953 års taxeringar

kan icke nu klarläggas. Däremot är det möjligt att tillämpa metoden

på förfluten tid och konstatera missvisningens storlek vid en tillämpning

på två närliggande års taxeringar. Utredningsmännen ha tagit 1948 års

taxering till utgångspunkt, eftersom vissa beräkningar rörande skatteunderlagsförlusten

genom reformen på basis av detta material redan föreligga

(se ortsavdragskommitténs betänkande bil. 1 tab. 1, jfr alt. 5), och ha"vidare

för de undersökta kommunerna verkställt motsvarande beräkningar

å 1949 års taxeringsmaterial. Därvid ha utvalts sådana kommuner, vilkas

skatteunderlag beräknas bli starkt reducerat genom ortsavdragsreformen

och som följaktligen även kunna förväntas vara särskilt känsliga för felkällorna

i den prövade metoden. För jämförelses skull har jämväl medtagits

en kommun med relativt gott skatteunderlag, nämligen Hakarp i Jönköpings

län.

Omprövningen av metoden har i princip tillgått så, att man utgått från

att ortsavdragsreformen varit genomförd för dessa kommuner och att det

sålunda gällde att genom jämförelser mellan skatteunderlagsbortfallet vid

1949 års taxering, vid vilken de nya ortsavdragen antagits tillämpade, och

motsvarande bortfall vid 1948 års taxering, vilken antagits vara den sista

med de nuvarande ortsavdragen. Skillnaden mellan dessa båda taxeringars

skatteunderlagsbortfall har sålunda i enlighet med metoden antagits representera

kommunens förlust genom ortsavdragsreformen. Detta antagande

är riktigt, om och i den mån skatteunderlagsbortfallet vid 1948 års

taxering vid en tillämpning av de nya ortsavdragen är lika stort som det

vid 1949 års taxering konstaterade bortfallet. Storleken av de fel, som metoden

medför, kan sålunda kontrolleras genom de av ortsavdragskommittén

framräknade siffrorna på skatteunderlagsbortfallet vid 1948 års med de

nya ortsavdragen omräknade taxering. Såväl dessa som av utredningsmännen

för år 1949 framräknade siffror å skatteunderlagsbortfallet genom ortsavdragsreformen

grunda sig i princip på omtaxeringar med användning av

de nya ortsavdragen.

Resultatet av provundersökningarna har av utredningsmännen redovisats

i följande sammanställning, som belyser skatteunderlagsbortfallet för år

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

1948 dels sådant detta antagits på grundval av 1949 års med de nya ortsavdragen

omräknade taxering, dels sådant detta mera exakt fastställts genom

omräkning av 1948 års taxering med de nya avdragen. Sammanställningen

belyser vidare de konsekvenser, som felet i den antagna siffran skulle medföra

i form av felräkning beträffande den av ortsavdragsreformen föranledda

utdebiteringshöjningen och beträffande statsbidraget till kommunerna.

Kommun

Verk- ligt

skatte- under- lag vid

1948 års

taxering

(skr)

Skatteunderlagsborttall

genom ortsavdragsrefor- men vid 1948 års tax.

Felräkningen genom den

ifrågasatta metoden

enl. den ifrå- gasatta meto- den antaget

bortfall

(= det vid

1949 års tax.

beräknade

bortfallet)

(skr)

enl.

direkt

beräkning

(av orts- avdrags- kommit- tén)

(skr)

utgör i

skatte- under- lags- bortfall

(skr)

motsva- rar en

utdebite- ringshöj- ning av

(kr/skr)

medför

en minsk- ning av

statsbi- draget

med

(%)

Hakarp, Jönköpings län..

47 017

7 544

7 736

192

0''03

3-7

Gothem, Gotlands län ...

5 592

1420

1459

39

0-09

3*4

Ljustorp, Västernorrlands

län...................

23 466

4 809

5 858

1 049

1-01

19''8

Sorsele, Västerbottens län

84 559

12 027

15 777

3 750

0-69

27-9

Arjeplog, Norrbottens län

85 378

10 354

12 681

2 327

0''32

22-4

Nedertorneå, Norrbottens

län...................

43 821

6 868

8 852

1984

0 77

254

I anslutning till denna sammanställning anföra utredningsmännen vidare.

Såsom av sammanställningen framgår, skulle mycket betydande felräkningar

av statsbidragen till kommunerna kunna uppkomma vid en tillämpning

av den ifrågasatta metoden å 1949 och 1948 års taxeringar. För Ljustorps

del skulle exempelvis statsbidraget ha blivit 20 procent för lågt. Medan

den verkliga reduktionen av skatteunderlaget i kommunen genom ortsavdragsreformen

utgjorde 5 858 skattekronor, skulle enligt sagda metod med

stöd av 1949 års taxering ha antagits en reduktion av endast 4 809 skattekronor.

Härigenom skulle den primärkommunala utdebiteringen genom reformen

beräknats stiga från 13,60 till 17,n kr., eller med 3,51 kr. (i stället för

med 4,52 kr.). Tillsammans med höjningen av landstingsskatten, som antagits

i båda fallen vara densamma, 63 öre, skulle den utdebiteringshöj ning,

som statsbidraget avser att kompensera, i den mån den överstiger 1 krona, ha

beräknats till 4,m kr. (i stället för till 5,is kr.). Statsbidraget skulle till följd

härav ha blivit 14 490 kr. för lågt. För en kommun som Hakarp, där skatteunderlaget

är relativt gott och antalet taxerade med inkomster understigande

de nya ortsavdragen är ringa, skulle metoden däremot ha slagit praktiskt

taget rätt.

Det kan vara vanskligt att för de olika kommunerna klarlägga vilka speciella

felkällor, som föranlett att skatteunderlagsbortfallet varit mindre vid

1949 års taxering än vid 1948 års. För Ljustorps del torde dock minskningen

i antalet taxerade ha varit av stor vikt. Vid en jämförelse mellan dessa

taxeringar bör allmänt sett observeras, att de fr. o. in. den 1 januari 1948

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

höjda folkpensionerna förekommo till taxering först år 1949 och att vid samma

års taxering första gången tillämpades de nya reglerna om höjda extra

avdrag vid nedsatt skatteförmåga; enligt anvisningarna till kommunalskattelagen

skulle extra avdrag schablonmässigt beviljas folkpensionärer med ringa

eller ingen sidoinkomst. Med hänsyn härtill kan givetvis sägas att metoden

kommit att prövas under särskilt ogynnsamma omständigheter. En jämförelse

mellan 1952 och 1953 års taxeringar kunde måhända utfalla betydligt

lyckligare för den omprövade metoden även med avseende å sådana känsliga

kommuner som de här utvalda. Det är dock icke uteslutet att inkomstförskjutningarna

vid dessa taxeringar bli större, och några garantier finnas

självfallet icke för att för metodens tillförlitlighet relevanta ändringar i skattereglerna

icke införas mellan 1952 och 1953 års taxeringar. Pågående utredningar

beträffande sambeskattningen och andra frågor på kommunalbeskattningens

område göra tvärtom sådana ändringar icke osannolika.

Utredningsmännen ha för sin del kommit till uppfattningen, att en metod,

som kan ge så otillförlitliga utslag — vilka skulle bli normerande för statsbidraget

till kommunerna under en följd av år — icke rimligen kan godtagas.

Om preliminärskatten under något år skulle uttagas med en viss osäkerhetsmarginal

skulle betyda relativt litet. Ett följande år kunde kommunens

skattebetalare få eller ge kompensation för feluttaget. Frågan om statsbidragets

storlek vore däremot en avvägning av vad som tillkomme kommunens

skattebetalare i förhållande till hela rikets skattebetalare. Utredningsmännen

ha funnit angeläget, att kommunernas rätt till bidrag enligt de av

riksdagen fastställda grunderna tillgodoses med den grad av säkerhet, som

regleringen av ett dylikt rättsförhållande vanligen kräver, och ha fördenskull

avvisat den ifrågasatta metoden.

Utredningsmännen ha i stället föreslagit ett förenklat förfarande

för omräkning av 1951 års taxerings resultat med

tillämpning av de nya ortsavdragen. En kortfattad redogörelse för utredningsmännens

förslag lämnas i det följande.

Arbetet med omräkningen förutsättes utfört av lokal skattemyndighet

(häradsskrivare och kronokamrerare), och skall grundas direkt på inkomstlängden

enligt nuvarande formulär (A-längden). På grundval av inkomstlängdens

kolumn »Taxering enligt kommunalskattelagen Av taxeringsnämnden

antagen taxerad inkomst» (kol. 22) uppdelas de skattskyldiga i olika

grupper, för vilka de nya ortsavdragens summa kan beräknas klumpvis. De

tre huvudgrupperna äro: I) gifta skattskyldiga med taxerade inkomster

överstigande de nya ortsavdragen (samtaxerade makar inom samma kommun

räknas därvid som en enhet); II) ogifta skattskyldiga med taxerade

inkomster överstigande de nya ortsavdragen; och III) skattskyldiga med

taxerade inkomster understigande de nya ortsavdragen. Oavsett inkomstens

storlek särskiljas från dessa normalfall två grupper: IV) skattskyldiga, som

varit här i riket bosatta allenast under en del av beskattningsåret och som

på grund härav åtnjuta partiellt ortsavdrag; samt V) samtaxerade gifta

med maken skattskyldig i annan kommun.

Skatteunderlagsbortfallet genom de nya ortsavdragen erhålles för grupperna

I och II genom att antalet skattskyldiga för gruppen multipliceras

med de nya ortsavdragens belopp. För grupp III utgör summan av de taxerade

inkomsterna (kol. 22) tillika summan av de effektiva nya ortsavdragen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

För grupp IV (personer, som icke varit bosatta i riket hela beskattningsåret)

och grupp V (samtaxerade med make skattskyldig i annan kommun) framräknas

individuellt det nya ortsavdragsbeloppet på samma sätt som enligt

nu gällande bestämmelser, varefter summan av sådana delade ortsavdrag

inom kommunen hopsummeras.

Det omräknade nya skatteunderlaget erhålles därefter, om från den för

samtliga skattskyldiga enligt sammandraget i inkomstlängden antagna

summan av taxerade inkomster (kol. 22) inom kommunen dragas de förut

beräknade summorna av nya ortsavdrag för grupperna I och II respektive

effektiva ortsavdrag för grupp III ävensom beloppen av omräknat ortsavdrag

för samtaxerade makar, som äro skattskyldiga i olika kommuner, samt

för utlänningar och andra med delat ortsavdrag.

Utredningsmännen ha emellertid funnit en viss justering av det sålunda

beräknade skatteunderlaget erforderlig. Vid omräkningen synes nämligen

böra förutsättas, att ingen skattskyldig på grund av ortsavdragsreformen

skall få ett högre beskattningsbart belopp än tidigare av annan grund än

att barnavdragen försvunnit och utbytts mot barnbidrag. I den män åtnjutet

extra avdrag för nedsatt skatteförmåga jämte det för den skattskyldige själv

(och ev. make) gällande hankade ortsavdraget skulle överstiga det nya

ortsavdraget, bör vid omräkningen överskjutande del av det extra avdraget

förutsättas kvarstå. Den på nyss angivet sätt beräknade summan skatteunderlag

eller beskattningsbar inkomst bör därför ytterligare reduceras med

beloppet av kvarstående extra avdrag. Eftersom denna reduktion för envar

skattskyldig skall motsvara vad det för honom (och ev. make) bankade

äldre ortsavdraget och det extra avdraget överstigit det nya ortsavdraget,

kan schematiskt uträknas, hur stor del av det extra avdraget som konsumeras

av det nya ortsavdraget. Endast i den mån det extra avdraget överstigit

nedan angivna belopp bör det sålunda beräknas kvarstå efter reformen (de

angivna beloppen utgöra resultaten av en för varje ortsgrupp verkställd

räkneoperation, där det nya ortsavdragsbeloppet för gift resp. ogift skattskyldig

minskats med motsvarande äldre, bankat ortsavdrag).

Ortsgrupp

Gitt

Ogitt

I

930

670

II

950

660

III

940

660

IV

960

650

V

950

650

Sedan summan av de kvarstående extra avdragen fråndragits den förut

beräknade summan skatteunderlag eller beskattningsbar inkomst, har erhållits

en siffra å det skatteunderlag, som enligt A-längden kvarstår vid tilllämpning

av de nya ortsavdragen. Några ändringar beträffande skatteunderlaget

enligt övriga längder medför reformen icke.

Beträffande spörsmålet om vilka myndigheter, som lämpligen böra utföra

arbetet med omräkningen av 1951 års skatteunderlag ha utredningsmännen

efter övervägande av olika möjligheter kommit till uppfattningen, att den

lokala .skattemyndigheten (häradsskrivare resp. kronokamrerare) är bäst

lämpad att ombesörja omräkningsarbetet. EU ytterligare motiv härför synes

utredningsmännen vara, att inkomstlängden normalt torde föreligga färdig

hos den lokala skattemyndigheten redan i början av juli, så att arbetet med

omräkningen kan begynna tidigare än som vore möjligt, om länsstyrelserna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

skulle avvakta insändandet utav avskrifterna av längderna. För att bereda

den lokala skattemyndigheten utrymme för detta arbete anse utredningsmännen

en viss förskjutning av den tid, inom vilken avskrifter av inkomstlängden

skall tillställas länsstyrelsen resp. kommunalnämnd och drätselkammare,

vara påkallad och förorda att fullgörandet av denna skyldighet beträffande

1951 års taxering skall framskjutas från den 15 till den 25 juli 1951.

Utredningsmännen ha ansett angeläget, att uppgift om det skatteunderlag,

som framkommer med tillämpning av de höjda ortsavdragen, finnes tillgänglig

samtidigt med att uppgifter om det faktiska nya skatteunderlaget

lämnas av den lokala skattemyndigheten. På grund härav har föreslagits,

att det omräknade skatteunderlaget skall ha framräknats till den 15 juli.

Dessa siffror äro ju av betydelse både för beräkningen av statsbidragets storlek

och för kommunernas och landstingens överväganden rörande budgetläget

och källskatteuttaget för år 1952. Utredningsmännen ha samtidigt

understrukit vikten av att länsstyrelserna tillse, att någon eftersläpning i

fråga om avlämnandet av taxeringslängdcrna från taxeringsnämndernas

sida icke förekommer.

Utredningsmännen ha vidare framhållit, att tidsförskjutningen givetvis

icke kan förebygga, att arbetsförhållandena för den lokala skattemyndigheten

under sommaren bli rätt pressande med hänsyn till övriga uppgifter.

För att kompensera det extraarbete, som omräkningen av skatteunderlagen

medför för häradsskrivarkontoren, torde det enligt utredningsmännen bli

nödvändigt att antingen anlita extra arbetskraft, även om omräkningsarbetet

till större delen ej kan anförtros denna, eller ock förutsätta övertidsarbete.

För bedömande av kostnaderna för den föreslagna omräkningen av 1951

års skatteunderlag ha utredningsmännen gjort vissa tidsstudier vid de av

dem verkställda omräkningarna av skatteunderlagen för ett antal kommuner.

Utredningsmännen ha framhållit i huvudsak följande.

Den erforderliga tiden är givetvis beroende på kvalifikationerna hos den

befattningshavare, som har att verkställa omräkningen, samt på inkomstlängdernas

beskaffenhet. En maskinskriven eller annars lättläst längd bearbetas

avgjort snabbare än mindre väl utförda längder. Utredningsmännen ha

uppskattat den erforderliga tiden för omräkning i ett normalt fögderi på

30 000 invånare till ungefär en vecka för cn befattningshavare, men vilja

understryka, att denna uppskattning är mycket osäker. Utöver den sålunda

beräknade tiden kommer den ledning och översiktliga kontroll av arbetet

samt det ansvar, som åvilar häradsskrivaren personligen.

Om det extra biträdesarbetet beräknas i genomsnitt per häradsskrivarkontor

motsvara en vecka för ett kanslibiträde, skulle kostnaden för omräkningsarbetet

vid samtliga häradsskrivarkontoren räknat efter kanslibiträdes

lön stanna vid omkring 20 000 kr. Om arbetet i sin helhet skulle utföras av

kanslibiträden på övertid, torde kostnaden med angiven utgångspunkt icke

överstiga 30 000 kr. Härtill komma motsvarande kostnader vid kronokamrerarkontoren

hos städer med egen uppbördsförvaltning, vilka kostnader

sammanlagt torde ligga mellan ''/„ och 2/3 av kostnaderna vid häradsskrivarkontoren.

Oavsett om uppskattningen av arbetskvantiteten skulle ligga i underkant,

torde de angivna siffrorna vara tillräckliga för att belysa storleksordningen

av det administrativa merarbete av engångskaraktär, som omräkningen

av skatteunderlagen enligt de föreslagna metoderna föranleder.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

15

Beträffande städer med egen uppbördsförvaltning uppkommer enligt vad

utredningsmännen anfört frågan huruvida kostnaderna för räknearbetet

skall bestridas av staten eller av vederbörande stad. Då dessa kostnader

vore relativt obetydliga, ha utredningsmännen utgått från den enklaste

anordningen, nämligen att vederbörande städer, som ha den berörda personalen

hos sig anställd, även skola betala uppkommande extrakostnader.

Utredningsmännen ha i samband härmed erinrat om att ortsavdragskommittén

med hänsyn till bestämmelserna om kommuns utdebitering i 67 § LKL

och motsvarande stadgande i övriga kommunallagar, föreslagit en provisorisk

lagstiftning i samband med ortsavdragsreformens genomförande av innehåll,

att kommuns medelsbehov för åren 1952 och 1953 utan hinder av

vad i nämnda lagrum sägs skall täckas genom utdebitering av allmän kommunalskatt

i förhållande till det skatteunderlag, som framkommer vid en

omräkning av 1951 respektive 1952 års taxeringar med nya ortsavdrag. Med

anledning av att överståthållarämbetet i utlåtande över ortsavdragskommitténs

förslag framhållit, att viss osäkerhet syntes råda, huruvida lokal skattemyndighet

i stad med egen uppbördsförvaltning kunde åläggas arbetet

med omräkning av skatteunderlaget, ha utredningsmännen uttalat, att ett

stadgande av nyss angiven innebörd tinge anses medföra skyldighet för

lokal skattemyndighet även i ifrågavarande städer att verkställa erforderlig

omräkning.

Utredningsmännen ha utgått ifrån att förslag till provisorisk ändring av

ifrågavarande kommunallagsstadganden skall framläggas för 1951 års riksdag.

Den erforderliga lagstiftningen borde emellertid enligt deras mening

givas en något mindre bindande formulering i avseende å omräkningen än

vad ortsavdragskommittén förordat. Förslagsvis borde sålunda föreskrivas,

att utdebiteringen skall fastställas i förhållande till det skatteunderlag, som

skäligen kan antagas framkomma vid en omräkning av 1951 respektive 1952

års taxeringar med nya ortsavdrag. I lagen borde tillika inflyta ett stadgande,

att Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter om de beräkningar rörande

nyssnämnda skatteunderlag, som finnas erforderliga. Som skäl härför ha

utredningsmännen framhållit följande.

Det torde bli nödvändigt föreskriva omräkning av skatteunderlaget för år

1951 beträffande alla städer, som tillhöra landsting, eftersom man icke på

förhand torde kunna avgöra om vederbörande stads och landstings beräknade

utdebiteringshöjning kommer att understiga 1 krona. I den mån städer

utanför landsting antagas icke komma upp till sådan höjning, ha utredningsmännen

däremot ansett, att dessa icke heller böra av Kungl. Maj :t

åläggas att verkställa sådan omräkning av skatteunderlaget. Då någon höjning

av skatten utöver enkronan icke torde ifrågalcomma för exempelvis

Stockholms vidkommande, förorda utredningsmännen att behovet av en

omräkning därstädes skulle få bedömas av de kommunala myndigheterna

med hänsyn till intresset att erhålla ett säkrare underlag för bedömningen

av källskattcuttaget för år 1952. Det antagande om storleken av det omräknade

skatteunderlaget, varpå eu dylik stad grundar sitt beslut om källskatteuttaget,

bör enligt utredningsmännen lända till efterrättelse vid vederbörande

länsstyrelses utanordnande av förskott å skatten, såvida antagandet

icke är uppenbart orimligt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Vad gäller 1952 års taxering, vid vilken de äldre ortsavdragen fortfarande

skola tillämpas, ha utredningsmännen icke ansett behov av en exakt omräkning

av skatteunderlaget med de nya ortsavdragen föreligga för kommunerna

i gemen. Något statsbidrag skall ju icke bestämmas efter detta taxeringsutfall

utan endast källskatteuttaget för år 1953. En tämligen schematisk

omräkning har därför synts dem tillräcklig. Utredningsmännen ha

föreslagit, att man vid denna schematiska omräkning för kommuner i gemen

skall — om icke några härå inverkande ändringar i skattelagstiftningen genomföras

mellan de båda åren — utgå frän att skatteunderlagsbortfallet genom

de nya ortsavdragen vore lika storl som det, vilket beräknats vid omräkningen

av 1951 års skatteunderlag.

Remissyttranden.

Utredningsmännens förslag rörande den förenklade omräkningen

av 1951 års skatteunderlag har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av kammarkollegiet, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,

övervägande antalet länsstyrelser, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, de kommunala förbunden och flertalet hörda kommunala

myndigheter.

Riksräkenskapsverket uttalar, att vad utredningen föreslår beträffande

omräkningen av skatteunderlagen innebär väsentliga förenklingar. Det vore

visserligen måhända icke alldeles givet, att denna förenklade metod skulle

medge fullt samma grad av säkerhet som ortsavdragskommitténs, men det

ville dock synas, som om riskerna för mera nämnvärda fel skulle vara minimala.

19A9 års uppbördssakkunniga finna del sätt, varpå omräkningen av skatteunderlaget

föreslås skola ske, ägnat att underlätta myndigheternas arbete.

Den föreslagna metoden syntes dock icke böra göras obligatorisk, utan den

lokala skattemyndigheten borde äga valfrihet att tillämpa annan metod, som

eventuellt, med hänsyn till de skiftande förhållandena på olika orter, kunde

ställa sig billigare. Sålunda torde det icke vara omöjligt att för kommuner

med genomgående låga taxeringar det nya skatteunderlaget snabbare kunde

framräknas genom en individuell omräkning av de nya beskattningsbara inkomsterna.

De sakkunniga förutsätta, att anvisningar och erforderliga blanketter

komma att utfärdas genom finansdepartementets försorg. Med hänsyn

till de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda hade det enligt de sakkunnigas

mening varit önskvärt om beräkningen av skatteunderlaget kunnat

ske på ett ännu enklare sätt. De sakkunniga ifrågasätta, huruvida icke —

då beräkningen av det nya skatteunderlaget anses kunna ske mera schematiskt

år 1952 — detsamma även kan komma i fråga år 1951.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det av utredningen föreslagna förfarandet

för en omräkning i fråga om exakthet vid tillämpningen och anvisningar

för det praktiska arbetet tillfredsställa även ganska höga anspråk.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar utredningens förslag — såvitt

länsstyrelsen kunnat bedöma — lämna ett ur rättvisesynpunkt fullt till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

17

fredsställande resultat. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i

Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som i stort sett ansluter sig till utredningsmännens

förslag, ifrågasätter dock, om man icke för ernående av viss

arbetsbesparing borde vid avprickningen i inkomstlängden kunna slopa särskiljandet

från normalfallen av de båda grupperna skattskyldiga med partiella

ortsavdrag och samtaxerade gifta med maken skattskyldig i annan

kommun.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i anslutning till ett förslag

av häradsskrivaren i Mölndals fögderi jämväl ifrågasatt om man icke för

att undvika tidsförlust och spara arbete beträffande samtaxerade gifta med

maken skattskyldig i annan kommun borde nöja sig med att avräkna ortsavdraget

från mannens taxerade inkomst. Även om detta icke gåve ett helt

riktigt slutresultat, vore en sådan förenkling att föredraga med hänsyn till

fallens fåtalighet och att felen i stor utsträckning torde utjämna sig mellan

kommunerna.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, i likhet med Svenska landstingsförbundet,

att utredningen syntes beträffande omräkningsförfarandet

ha kommit fram till en enkel och effektiv metod.

Svenska stadsförbundet anför att, såvitt förbundet kunde bedöma, den

föreslagna ordningen för omräkningen av skatteunderlaget vid 1951 års

taxering skulle ge resultat som kunna och böra godtagas. Det syntes förbundet

självfallet, att omräkningen icke borde vara obligatorisk för sådan

stad utanför landsting, som själv icke ansåge sig kunna ifrågakomma till erhållande

av provisorisk skatteersättning. I detta avseende förutsatte förbundet,

att sådana författningsbestämmelser meddelades, som kunna erfordras

för att dylik stad, om den ändock finner omräkningen behövlig för bedömningen

av källskatteuttaget för år 1952, skulle få omräkningen verkställd

i samma ordning och på samma villkor som övriga städer med egen

uppbördsförvaltning.

Några remissinstanser ha ansett den lokala skattemyndigheten böra lämnas

viss valrätt mellan den föreslagna förenklade omräkningen och fullständig

individuell omräkning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför sålunda.

Länsstyrelsen anser en uträkning av de nya beskattningsbara beloppen

för varje skattskyldig för sig vara att föredraga dels på grund av att vid

företagna försök omräkningen enligt denna metod visat sig taga kortare tid

i anspråk, dels, och framför allt, av den anledningen, att de lokala skattemyndigheterna

under alla förhållanden måste verkställa direkt uträkning

beträffande samtliga de .skattskyldiga, som för år 1952, och även för år

1953, skola påföras preliminär B-skatt. Antalet skattskyldiga med dylik

skatt i fögderierna i länet torde uppgå till åtminstone en tredjedel av samtliga

skattskyldiga. Med direkt uträkning får lokala skattemyndigheten samtidigt

de för påförande av nämnda preliminärskatt erforderliga uppgifterna.

De nya ortsavdragen och beskattningsbara beloppen synas utan olägenhet

kunna införas med t. ex. rött bläck i inkomstlängdens anteckningskoluinn.

i! Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 93.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller liknande synpunkter på fördelarna

av den individuella omräkningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar en individuell omräkning av

skatteunderlaget.

Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län mening kan det vara tveksamt, om

vid jämförelse med den av ortsavdragskommittén föreslagna metoden någon

egentlig vinst skulle uppkomma, eftersom utredningens metod förutsätter

att relativt kvalificerad personal användes för omräkningen och att

denna personals arbete noggrant kontrolleras. Den av ortsavdragskommittén

föreslagna metoden skulle kunna tillämpas av mindre kvalificerad personal

och arbetet skulle lättare kunna kontrolleras.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att det skulle ha varit värdefullt,

om utredningen hade haft tillfälle låta på prov verkställa även individuell

omräkning av skatteunderlaget till jämförelse med de provberäkningar,

som skett med tillämpning av utredningens eget förslag. Det kunde

enligt föreningens mening diskuteras, om utredningens metod i praktiken

verkligen vore fördelaktigare än ortsavdragskommittcns. Föreningen framhåller

enkelheten i arbetet med den individuella omräkningen och anför

följande.

En individuell omräkning kan göras som rutinarbete med hjälp av en

avdragstabell och med ledning av de gamla ortsavdragen. Genom summering

av de nya beskattningsbara inkomsterna erhålles direkt det omräknade

skatteunderlaget. All specialbehandling av materialet bortfaller (med

undantag av beskattningsbar inkomst vid reducerat ortsavdrag och för

make, när andra maken är skriven i annan kommun). Arbetet kan utföras

praktiskt taget i en enda etapp och löper sålunda lättare. Härtill kommer

att risken för felräkningar minskas. Tidsvinsten av utredningsmännens metod

bör således icke överskattas. Också arbetskostnaden spelar en viss roll

vid bedömandet av det lämpligaste förfaringssättet. Man kan icke bortse

från att utredningsmännens metod förutsätter minst två kvalificerade arbetskrafter,

en för själva arbetet och en för kollationeringen, vilken senare

troligen icke kan utföras på mycket kortare tid än själva arbetet. För individuell

omräkning kan däremot användas biträden med lägre kvalifikationer.

Därest samma tid skulle behövas för båda omräkningssätten, blir

således kostnaden för den individuella omräkningen lägre på grund av den

billigare arbetskraften.

Enligt föreningens uppfattning tala de anförda synpunkterna emot att

på förhand fastlåsa omräkningen vid en särskild metod; det synes lämpligare

att den, som svarar för arbetet, själv får välja mellan de två metoderna.

För en sådan valfrihet talar dessutom den omständigheten, att de

olika lokala skattemyndigheternas tillgång till tillräckligt kvalificerade

medhjälpare skiftar och att det kan vara mer eller mindre svårt att avstå

dem för detta extra arbete.

Vidare anser föreningen böra övervägas, om icke omräkningen av skatteunderlaget

kunde verkställas enligt 1950 års inkomstlängd i stället för enligt

1951 års. Härigenom skulle arbetet kunna förläggas till de ur arbetssynpunkt

mindre pressade månaderna mars och april.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

19

Även Sveriges häradsskrivarförening framhåller som önskvärt, att de lokala

skattemyndigheterna beredas möjlighet att verkställa omräkningen på

annat sätt än det av utredningen föreslagna, därest detta skulle befinnas

lämpligt.

Utredningsmännens förslag att vid omräkningen av skatteunderlaget hänsyn

skulle tagas till beviljade extra avdrag sålunda, att dessa antagas

kvarstå, endast i den mån det extra avdraget jämte hankat ortsavdrag

överstiger det nya ortsavdraget, har upptagits till behandling i några av

remissutlåtandena.

Riksräkenskapsverket anför, att utredningsmännens antagande för folkpensionärernas

del i stort sett torde vara realistiskt. När det däremot gäller

skattskyldiga i något högre inkomstlägen, som medges extra avdrag

t. ex. för sjukdom, anser ämbetsverket dessa avdrag knappast komma att

påverkas av ortsavdragens höjning. Från arbetssynpunkt vore dock det

uppställda generella antagandet fördelaktigt och torde icke orsaka mer än

obetydliga missvisningar i resultaten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner en justering med hänsyn till

kvarstående extra avdrag knappast erforderlig på grund av de extra avdragens

ringa belopp.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att hänsyn bör tagas till

de beviljade extra avdragen i deras helhet och icke endast till reducerade

sådana avdrag, samt anför i huvudsak följande.

Genom ortsavdragen tages hänsyn till ett visst existensminimum, lika för

alla med samma civilstånd. De speciella förhållanden, som därutöver kunna

motivera en differentierad beskattning, beaktas genom de extra avdragen.

Dessa äro sålunda avsedda att giva en skattelindring i förhållande till

andra i övrigt likställda skattskyldiga och lära näppeligen vara avvägda i

relation till ortsavdragens storlek. Genom att taga hänsyn till de beviljade

extra avdragen i sin helhet torde omräkningsarbetet också komma att förenklas.

Svenska landskommunernas förbund har sedermera i yttrande över ett

av 1949 års uppbördssakkunniga avgivet förslag angående befrielse från

skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum återkommit

till frågan om hänsynstagandet till de extra avdragen vid omräkningen

av skatteunderlaget och därom anfört följande.

Utredningsmännen ha föreslagit, att vid omräkningen av 1951 års skatteunderlag

de extra avdragen skola anses kvarstå endast i den mån sådant

avdrag och bankat äldre ortsavdrag tillsammans överstiga det nya ortsavdraget.

Den förutsättning, på vilken utredningsmännen grundat sitt förslag,

synes emellertid bortfalla om uppbördssakkunnigas föreliggande förslag

om extra avdrag för existensminimum genomföres. De extra avdragen

komma nämligen i så fall att sammanlagt uppgå till avsevärt större belopp

efter ortsavdragsreformen än för närvarande. Vid omräkningen av 1951

års skatteunderlag kunna därför de extra avdragen ej reduceras på sätt de

särskilda utredningsmännen tänkt sig utan böra rimligen förutsättas kvarstå

i sin helhet. Den provisoriska skatteersättningen till kommunerna blir

i annat fall mindre än vad som åsyftats enligt de av riksdagen fastställda

grunderna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Utredningsmännens förslag att den lokala skattemyndigheten

(häradsskrivare resp. kronokamrerare) skall ombesörja omräkningsarbetet

har vid remissen tillstyrkts av samtliga instanser, som berört spörsmålet,

med undantag av Sveriges häradsskrivarförening, vilken för sin del förordat,

att arbetet med omräkningen skulle läggas å länsstyrelserna.

Den tid, som av utredningsmännen beräknats åtgå för omräkning av inkomstlängderna

enligt det förordade systemet, har i vissa remissutlåtanden

ansetts vara alltför snävt beräknad. Tveksamhet rörande möjligheterna

för den lokala skattemyndigheten att till den 15 juli 1951 medhinna arbetet

har uttalats av 1949 års uppbördssakkunniga, 12 länsstyrelser, Sveriges häradsskrivarförening

och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

1949 års uppbördssakkunniga framhålla, i likhet med länsstyrelsen i

Stockholms län, att betydande svårigheter torde möta för de lokala skattemyndigheterna

att medhinna arbetet inom den tid, som utredningen föreslagit.

Sannolikt skulle arbetet kunna utföras för lägre kostnader, om tiden

för detsamma utsträcktes. De sakkunniga och länsstyrelsen föreslå, att den

tid, inom vilken omräkningsarbetet skall vara utfört, framflyttas till den

15 augusti.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner en framflyttning av tidpunkten till

den 1 augusti vara tillräcklig, vilket borde kunna ske utan olägenhet. De

lokala skattemyndigheterna borde successivt insända uppgifter för färdigräknade

kommuner till länsstyrelsen.

En utsträckning av den föreslagna tidsfristen till den 25 juli förordas

av Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Mot utredningsmännens förslag att med hänsyn till omräkningsarbetet

framflytta skyldigheten för lokal skattemyndighet att tillställa länsstyrelse

resp. kommunalnämnd och drätselkammare vederbörlig avskrift av inkomstlängden

till den 25 juli ha några remissmyndigheter gjort invändningar.

Enligt länsstyrelsens i Norrbottens län mening är det icke vare sig nödvändigt

eller lämpligt att framskjuta nämnda tidpunkt. Detta skulle föranleda

olägenheter vid prövningsnämndsarbetet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Skaraborgs län anse en förskjutning till senare datum än den 25 juli kunna

vara påkallad, även om detta skulle innebära ett men för prövningsnämndsarbetet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att tiden för A-längdernas avlämnande

till länsstyrelsen framflyttas till senast den 1 augusti, dock med skyldighet

för den lokala skattemyndigheten att redan dessförinnan successivt

avlämna redan bearbetade längder.

1949 års uppbördssakkunniga anse i likhet med länsstyrelserna i Stockholms

och Uppsala län, att fullgörandet av nyssnämnda skyldighet bör kunna

framflyttas till den 15 augusti. Härigenom vinnes att göromålen bli jämnare

och därigenom mindre kostnadskrävande. Några egentliga olägenheter

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

torde icke uppkomma genom en dylik omläggning vare sig för de kommunala

myndigheterna eller för länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. En förutsättning

för att arbetet skall medhinnas ens inom den sålunda angivna tiden

är emellertid, att inkomstlängderna komma de lokala skattemyndigheterna

tillhanda inom lagstadgad tid. De sakkunniga understryka vad utredningsmännen

anfört om vikten av att länsstyrelserna tillse att eftersläpning

från taxeringsnämndernas sida icke ifrågakommer i detta avseende.

Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare

förorda jämväl en framflyttning av tidpunkten för färdigställandet av

längdavskrifterna till den 15 augusti.

Länsstgrelserna i Stockholms, Östergötlands, Västmanlands, Malmöhus

och Värmlands län framhålla, att en icke obetydlig kostnadsökning för häradsskrivarorganisationen

torde föranledas av omräkningsarbetet. Sistnämnda

länsstyrelse anför.

För häradsskrivarnas del måste framhållas, att dessa härigenom få en ytterligare

belastning i en redan nu svårbemästrad arbetsbörda. Det synes länsstyrelsen

därför av synnerlig vikt, att möjligheter beredas häradsskrivarna

att anställa tillfällig personal under tiden för arbetets utförande antingen

som ersättare för ordinarie personal, som sysselsättes med omräkningsarbetet,

eller för själva arbetet. Hänsyn härtill liksom till det ökade krav på

ersättning för övertidsarbetet, som kan antagas uppstå, bör tagas vid beräkningen

av den för närvarande begränsade anslagsposten för avlöning åt ickeordinarie

personal å häradsskrivarkontoren.

Olika meningar ha vid remissen kommit till synes i fråga om vad utredningsmännen

anfört rörande bestridandet av kostnaderna för omräkningsarbetet

i städer med egen uppbördsförvaltning.

1949 års uppbördssakkunniga anföra, i likhet med länsstgrelsen i Stockholms

län, att ersättning av statsmedel icke synes böra komma i fråga för

kostnaderna för omräkningen.

Däremot finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län det tveksamt, huruvida

dessa kostnader kunde läggas på städer med egen uppbördsförvaltning.

Länsstyrelsen erinrar, att arbetet med den s. k. bankningen i dylika

städer anses åvila taxeringsnämndsordförandena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att det syntes böra tagas under övervägande,

huruvida icke stad med egen uppbördsförvaltning åtminstone i någon

mån borde erhålla gottgörelse av statsmedel för detta arbete.

Ehuru kostnaderna för den ifrågasatta omräkningen enligt, av utredningen

gjorda uppskattningar skulle bli relativt obetydliga, anser sig Svenska stadsförbundet

icke kunna gå med på att dessa kostnader, vad angår städer med

egen uppbördsförvaltning, skola bestridas av städerna själva.

Sättet för framräknandet av skatteunderlags b ortfallet vid

1952 års taxering har behandlats i några remissutlåtanden.

Förslaget i denna del tillstyrkes av 1949 års uppbördssakkunniga samt

länsstyrelserna i Stockholms, .Jönköpings och Värmlands län. Sistnämnda

länsstyrelse ifrågasätter dock, huruvida det icke bör föreskrivas skyldighet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kiingl. Maj:ts proposition nr 93.

för de lokala skattemyndigheterna att på begäran av kommunal myndighet

biträda med uträkning av skatteunderlagsbortfallet i enlighet med det föreslagna

schematiska sättet.

Svenska stadsförbundet förklarar sig däremot icke berett att göra något

bestämt uttalande i frågan om man kan nöja sig med att i avseende å 1952

års taxering räkna med samma skatteunderlagsbortfall som för föregående

år. Ansenliga förändringar kunna förekomma i storleken av en kommuns

skatteunderlag från det ena året till det andra. Det syntes kunna leda till betänkliga

konsekvenser att, såsom utredningsmännen förordat, det senare

året räkna med absolut sett lika stort skatteunderlagsbortfall på grund av

ortsavdragens höjning som det föregående.

Departementschefen.

Vid anmälan av fjolårets proposition om ortsavdragsreformen framhöll

jag, i viss anslutning till ett uttalande av riksräkenskapsverket i remissutlåtande

över ortsavdragskommitténs förslag, såsom troligt, att förenklingar

vore möjliga vid den förutsatta beräkningen av det skatteunderlagsbortfall,

som en tillämpning av de nya ortsavdragen skulle ha föranlett vid 1951 års

taxering. En dylik beräkning erfordrades för fastställande av den provisoriska

skatteersättningen till kommunerna. Detta statsbidrag skulle ju bestämmas

på grundval av skillnaden mellan de utdebiteringssiffror, som

uppkomme, om en kommuns genomsnittliga utdebiteringsbehov åren 1948—

1950 fördelas på det med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlaget och

om samma utdebiteringsbehov fördelas på det verkliga skatteunderlaget vid

1951 års taxering. Ortsavdragskommittén hade utgått ifrån att en fullständig

individuell omräkning av de beskattningsbara inkomsterna vore erforderlig,

medan riksräkenskapsverket ifrågasatte, om någon egentlig omräkning

av 1951 års skatteunderlag alls skulle behövas. Då den första taxeringen

med de nya ortsavdragen förelåge år 1953, borde skatteunderlagsbortfallet

måhända kunna erhållas genom en jämförelse mellan detta års och 1951

års skatteunderlag. I avvaktan på en sådan grund för statsbidragets bestämmande

borde kommunerna enligt ämbetsverkets uppslag kunna erhålla förskott

å inkomstskatt samt statsbidrag i en summa, motsvarande 1951 års

verkliga skatteunderlag och en därefter bestämd utdebiteringssiffra, minskad

med en krona. På mitt uppdrag ha de sakkunniga, som tillkallats för

översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöden m. m., verkställt en

undersökning om användbarheten av nämnda metod samt övriga möjligheter

till förenklingar i förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande

m. m.

Den verkställda utredningen giver otvetydigt vid handen, att bestämmandet

av den provisoriska skatteersättningen till kommunerna rimligen icke

kan grundas på den av riksräkenskapsverket ifrågasatta metoden. Även om

jag är benägen att tillmäta de praktiska förenklingssynpunkterna stor vikt,

delar jag utredningsmännens uppfattning att denna metod, som i ogynnsamma

fall kan ge väsentliga avvikelser från det åsyftade resultatet, icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition, nr 93.

tillgodoser kommunernas rätt att erhålla statsbidrag med den grad av säkerhet,

som regleringen av ett dylikt rättsförhållande bör kräva. Remissmyndigheterna

ha även varit eniga om att avvisa metoden, möjligen med undantag

av 1949 års uppbördssakkunniga. De sakkunniga ha nämligen ifrågasatt,

huruvida icke, då beräkningen av det nya skatteunderlaget år 1952 ansetts

kunna ske mera schematiskt, detsamma även kunde komma i fråga år 1951.

De synas därvid ha förbisett den väsentliga skillnad, som ligger däri att

statsbidraget icke skall grundas på 1952 års reducerade skatteunderlag.

En omräkning av 1951 års taxeringsresultat i syfte att fastställa storleken

av de kommunala skatteunderlag, som skulle ha förelegat detta år, om de nya

ortsavdragen redan då hade tillämpats, torde sålunda vara erforderlig. Det

av utredningsmännen föreslagna förenklade förfarandet vid denna omräkning

innebär i korthet, att det av ortsavdragens höjning föranledda skatteunderlagsbortfallet

för kommunerna skall av den lokala skattemyndigheten

beräknas på grundval av inkomstlängderna men beräknas i klump för vissa

grupper av skattskyldiga. Härigenom skulle det bli överflödigt att, sasom

ortsavdragskommittén ursprungligen tänkt, göra en individuell omräkning i

inkomstlängderna med införande i särskilda kolumner för varje skattskyldig

av de nya ortsavdragen och däremot svarande beskattningsbara belopp.

Eu motsvarande individuell omräkning hade ortsavdragskommittén förutsatt

även beträffande 1952 års taxeringsresultat, medan utredningsmännen

för detta år ansett en uppskattning med ledning av det vid 1951 års omräkning

konstaterade skatteunderlagsbortfallet för olika kommuner tillräcklig.

De mindre kraven på exakthet betingas som nyss antytts därav, att 1952 års

reducerade skatteunderlag enbart skall utnyttjas som grund för besluten

om källskatteuttagen för år 1953.

Flertalet remissinstanser ha godtagit utredningsmännens förslag till förenklat

förfarande vid omräkning av 1951 års skatteunderlag, men ett antal

länsstyrelser och även häradsskrivarnas och kronokamrerarnas föreningar

ha ansett, att den lokala skaltemyndigheten bör äga valfrihet mellan det

förenklade förfarandet och den individuella omräkningen. Bortsett från

tveksamhet om tids- och arbetsbesparingen genom det föreslagna nya förfarandet

har till stöd för valfriheten anförts att individuell omräkning likväl

finge av myndigheten göras beträffande B-skattskyldiga i och för utfärdande

av preliminär debetsedel för år 1952. Eftersom dylika skattskyldiga i

vissa distrikt omfattade en betydande andel av samtliga, utgjorde den individuella

omräkningen för hela distriktet icke så stor extra belastning. För

egen del är jag med hänsyn till den korta tid, som står till buds för omräkningsarbetet

— om detta skall vara avslutat till den 15 juli 1951 — benägen

förorda, att ett förenklat förfarande genomgående tillämpas. Denna ståndpunkt

betingas även av att jag i anslutning till ett par länsstyrelsers yttranden

föreslår, att förenklingen i förfarandet drives ännu längre än vad utredningsmännen

föreslagit.

Vid omräkningen skulle enligt utredningsmännens förslag beaktas förekomsten

av partiella ortsavdrag för utlänningar och andra, som vistats i riket

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

endast en del av året, ävensom av fördelade ortsavdrag för samtaxerade makar,

som varit bosatta inom olika kommuner. Den för båda dessa grupper

förutsatta exakta uppdelningen av de nya ortsavdragen synes mig kunna

slopas utan att statsbidraget till kommunerna praktiskt taget kan påverkas

därav. För skattskyldiga med partiella ortsavdrag framgår av taxeringslängden

huru många månader de vistats i riket. Jag förordar att, i den mån tiden

uppgår till eller överstiger 6 månader, vid omräkningen beräknas fullt

nytt ortsavdrag för dem, medan intet avdrag beräknas i fall, då tiden varit

kortare. Beträffande samtaxerade, i olika kommuner skattskyldiga makar,

för vilka uppdelningen stundom lär kunna föranleda skriftväxling mellan

distrikten, tillstyrker jag det förslag, som framlagts av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, nämligen att nytt ortsavdrag avseende båda makarna

beräknas för den ena av dem, förslagsvis mannen, som merendels torde ha

den större inkomsten, och intet avdrag för hustrun. För kommunerna utjämna

sig verkningarna av dessa förenklingar som regel eller bli i vart fall

av mycket ringa betydelse, men ur arbetssynpunkt betyda förenklingarna,

att individuella räkneoperationer rörande ortsavdragens storlek undvikas.

Vid omräkningen behöver då endast avgöras, om ifrågavarande skattskyldiga

skola inräknas eller icke inräknas i de tre stora huvudgrupperna, gifta

och därmed jämställda skattskyldiga med inkomst över nya ortsavdraget för

makar, ogifta skattskyldiga med inkomst över nya ortsavdraget för ensamstående

och skattskyldiga med inkomster, som understiga de nya ortsavdragen.

Beträffande skattskyldiga med extra avdrag har vidare ifrågasatts en annan

behandling vid omräkningen än utredningsmännen föreslagit. Om man,

såsom länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, icke skulle göra någon

justering alls för de extra avdragen, skulle det innebära, att skatteunderlagsbortfallet

för kommunerna genom ortsavdragsreformen beräknades till

för lågt belopp och därmed bleve även statsbidraget för litet. Denna felräkning

av skatteunderlagsförlusten ha utredningsmännen icke ansett rimligt

att låta kommunerna bära utan föreslagit en justering av beräkningsresultaten

under antagande att de extra avdragen i dylika fall kvarstått, i den

mån de jämte bankat äldre ortsavdrag överskjutit de nya ortsavdragen. Ett

sådant antagande synes mig vid en kameral omräkning av förevarande slag

vara riktigt. Landskommunernas förbund har emellertid ansett frågan

komma i ett något ändrat läge genom det av 1949 års uppbördssakkunniga

nyligen framlagda förslaget om extra avdrag för existensminimum. Ett genomförande

av detta förslag torde enligt förbundets mening kunna föranleda

extra avdrag i avsevärt större utsträckning efter ortsavdragsreformens

genomförande än för närvarande. Mot denna bakgrund har förbundet hemställt,

att de extra avdragen vid omräkningen skola förutsättas kvarstå i

sin helhet. Jag anser mig icke nu kunna taga ställning till uppbördssakkunnigas

förslag. I och för sig finnes heller icke någon anledning att på

statsverket överföra kostnaderna för en mera generös praxis med extra avdrag

vid kommunalbeskattningen. Jag kan dock medgiva, att vid föreva
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

rande omräkning vissa skäl kunna anföras till förmån för förbundets yrkande,

främst att statsbidraget för en följd av år icke bör påverkas av taxeringsnämndernas

inom olika kommuner växlande praxis vid beviljande av

extra avdrag inför den förestående ortsavdragshöjningen. Jag har låtit

verkställa en undersökning beträffande ett mindre antal kommuner om den

ökning av skatteunderlagsbortfallet som skulle följa av en justering vid

omräkningen i så måtto, att de år 1951 beviljade extra avdragen finge kvarstå

i sin helhet. Dessa avdrag ha därvid givetvis beräknats kvarstå endast

i den mån inkomstens storlek medgiver, att de kunna utnyttjas tillsammans

med det nya ortsavdraget. Då ökningen av skatteunderlagsbortfallet

enligt denna relativt osäkra beräkning skulle röra sig omkring någon procent

— ehuru varierande för de undersökta kommunerna mellan 0,7 och 3,7

procent — vill jag icke motsätta mig att den mot kommunerna generösare

linjen väljes. Denna ändring, som kan beräknas öka statens kostnader för

den provisoriska skatteersättningen med omkring 1 miljon kronor, begränsar

däremot icke omräkningsarbetet i nämnvärd grad.

Kostnaderna för hela omräkningsarbetet år 1951 ha av utredningsmännen

uppskattats till i runt tal 50 000 kronor, varav något mer än hälften skulle

belöpa på häradsskrivarkontoren och återstoden på städer med egen uppbördsförvaltning.

Även om de angivna kostnaderna, trots de av mig föreslagna

ytterligare förenklingarna, skulle komma att överskridas, torde de

framstå som relativt obetydliga i jämförelse med kostnaderna för en fullständig

individuell omräkning av 1951 års taxeringsresultat. Jag förutsätter

liksom utredningsmännen att städer med egen uppbördsförvaltning bestrida

de för envar av dem ringa och i deras eget intresse gjorda extrakostnaderna

för omräkningen. Därest så skulle erfordras, bör såsom förutsättning för åtnjutande

av provisorisk skatteersättning föreskrivas, att vederbörlig medverkan

vid omräkningsarbetet lämnas av sådan stad. Kungl. Maj :t torde

sedermera få lämna medgivande till erforderliga överskridanden av vederbörliga

anslagsposter i avlöningsstaten för häradsskrivarna.

Någon motsvarande omräkning av 1952 års skatteunderlag skulle som

förut nämnts icke erfordras, eftersom resultaten av omräkningen för år

1951 som regel torde erbjuda tillräckligt underlag för besluten om källskatteuttagen

för år 1953. I den mån så påkallas av kommun, bör den

lokala skattemyndigheten dock vara skyldig lämna sin medverkan vid den

erforderliga schematiska omräkningen av 1952 års taxering.

I det föregående har förutsatts, att kommunernas beslut om källskatteuttagen

för åren 1952 och 1953 skola grundas på de med nya ortsavdrag

omräknade skatteunderlagen vid 1951 och 1952 års taxeringar. Detta är ju,

som angavs redan i fjolårets proposition om ortsavdragshöj ningen, nödvändigi,

om inkomstskatteförskotten från statsverket under åren 1952 och

1953 skola överensstämma i avseende å ortsavdragsnivån med den kommunala

inkomstskatt, som från och med den 1 januari 1952 preliminärt

uttages av de skattskyldiga och som sedan efter taxering ligger till grund

vid den slutliga avräkningen med statsverket. För genomförande av denna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

anordning erfordras emellertid, såsom ortsavdragskommittén och utredningsmännen

angivit, en provisorisk kommunallag, som för 1952 och 1953

års kommunalskatter så modifierar 67 § LKL och motsvarande lagrum i

övriga kommunallagar, att utdebiteringen bestämmes på grundval av de

med hänsyn till de nya ortsavdragen reducerade skatteunderlagen. I anslutning

till vad utredningsmännen föreslagit bör sålunda stadgas, att skatt

till kommun eller annan kommunal samfällighet, som enligt lag eller annan

allmän författning skall täckas genom utdebitering i förhållande till de

skattekronor och skatteören, vika enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen

påföras de skattskyldiga vid 1951 respektive 1952 års taxering, i stället

skall täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och skatteören,

som beräknas skola hava påförts de skattskyldiga vid nämnda års

taxeringar, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, vilka genom

lagen den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen fastställts

att gälla från och med 1953 års taxering. Härtill bör fogas ett bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter, som

erfordras för tillämpning av denna lag.

Med stöd av detta bemyndigande bör Kungl. Maj :t från eljest föreskriven

omräkning kunna undantaga städer, vilka såsom exempelvis Stockholm

med säkerhet kunna antagas icke ifrågakomma till provisorisk skatteersättning.

För sådan stad torde en relativt schablonmässig, på stickprov

grundad omräkning av 1951 års taxering vara tillräcklig att tjäna såsom

grund för beslut om källskatteuttag för år 1952 och för utanordnandet av

vederbörligt förskott därå.

Länsstyrelsernas beslut om provisorisk skatteersättning till kommunerna

måste vara klara å sådan tid, att kommunerna kunna beakta denna inkomstpost

vid fastställande av 1952 års stater och de i samband därmed

fattade besluten om källskatteuttagen för år 1952. Tidsmarginalerna äro

på grund härav så små, att jag icke, hur önskvärd en förlängning av tiden

för den lokala skattemyndighetens arbete än vore, kan finna det tillrådligt

att skjuta på den föreslagna tidpunkten, då resultatet av omräkningen av

1951 års taxering skall föreligga färdigt. De av mig förordade ytterligare

förenklingarna äro givetvis ägnade att öka möjligheterna för de lokala

skattemyndigheterna att fullgöra arbetet till den 15 juli 1951. En förutsättning

för att detta tidsschema skall hållas är dock uppenbarligen att

länsstyrelserna detta år särskilt noggrant tillse, att arbetet i taxeringsnämnderna

icke släpar efter. Jag finner däremot hinder icke föreligga emot att

medgiva ett något längre uppskov än utredningsmännen föreslagit med insändande

av avskrifterna av A-längden till länsstyrelser och vederbörande

kommunala organ. Jag torde sedermera få förelägga Kungl. Maj :t ett förslag

om uppskov med längdavskrifternas insändande till senast den 1

augusti 1951. Skyldighet bör dock föreligga för den lokala skattemyndigheten

att redan dessförinnan successivt avlämna färdiga avskrifter.

Vidare synes böra föreskrivas, att lokal skattemyndighet jämväl skall

lämna uppgift senast den 15 juli 1951 till vederbörande kommuner och

landsting om resultatet av skatteunderlagsomräkningen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 27

B. Fastställandet av denQprovisoriska skatteersättningen.

Utredningsmännen.

I fråga om utdebiteringsbehovets bestämmande för kommunerna

under ettvart av åren 1948—1950 ha utredningsmännen funnit den

enklaste och säkraste vägen vara att bygga på länsstyrelsernas redovisningsräkningar

över kommun tillkommande och till kommun utanordnad

skatt på grund av taxering enligt kommunalskattelagen m. m. Denna beräkning

— vilken förutsatts skola, liksom det övriga arbetet med den provisoriska

skatteersättningens fastställande utom omräkningen av 1951 års taxeringsunderlag,

ankomma på länsstyrelserna — skulle sålunda icke grundas

på en granskning av de borgerliga och kyrkliga kommunernas räkenskaper

för nämnda år. Utredningsmännen anföra härom följande.

Enligt föreskrifter i kommunallagarna (73 § LKL m. fl.) skall länsstyrelse

senast den 15 februari till vederbörande landsting, borgerlig kommun

och municipalsamhälle överlämna för nästföregående år upprättad redovisningsräkning

beträffande kommunalskatten. Denna utmynnar i fixerandet

av kommunens fordran mot statsverket vid utgången av sagda år, och detta

fordringsbelopp, som länsstyrelsen under löpande året utanordnar till kommunen,

synes vara ett godtagbart mått på utdebiteringsbehovet under det

löpande året. Utdebiteringsbehoven för åren 1948, 1949 och 1950 framgå

sålunda av redovisningsräkningarna för åren 1947, 1948 och 1949. Visserligen

ha kommunerna i betydande utsträckning under denna period av stigande

penninginkomster fått större skatteintäkter än som upptagits i inkomst-

och utgiftsstaterna. Dessa inkomsttillskott, som icke förutsetts på

grund av kommunernas svårigheter att överblicka det nuvarande avräkningssystemets

verkningar, ha ofta föranlett fondavsättningar för olika

ändamål eller uppkomsten av betydande budgetöverskott. Att i detta sammanhang

göra en avräkning för dylika omständigheter och sålunda frångå

de belopp, som verkligen influtit i skatt, torde vara relativt vanskligt. Då en

medeltalsberäkning för tre år göres, kan man utgå ifrån att en viss utjämning

erhålles, eftersom överskotten ju skola tagas i anspråk i ett senare års

budget. Därmed torde man i enkelhetens intresse böra låta sig nöja. Någon

granskning av kommunernas utgifts- och inkomststater ha utredningsmännen

sålunda ansett icke böra ifrågakomma.

Utredningsmännen ha förordat, att i redovisningsräkningarna för åren

1947 och 1948 ingående skogsaccismedel skola medräknas i utdebiteringsbehovet

för dessa år, oavsett att skogsaccisen knappast kan anses utgöra

allmän kommunalutskyld.

För kommuner, som under något eller några år av treårsperioden kommit

i åtnjutande av understöd av skatteutjämningsmedel, skall enligt utredningsmännens

förslag jämväl understödsbeloppet inräknas vid bestämmande

av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet (jfr prop. nr 241/1950 s. 71

och 72). Liksom beträffande kommunalskatten de verkligen influtna utskylderna

skola läggas till grund vid utdebiteringsbehovets bestämmande,

böra sålunda de till kommunerna faktiskt utbetalta undcrstödsbeloppen

medräknas och icke de av kommunerna preliminärt beräknade och i staterna

upptagna beloppen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:is proposition nr 93.

För landstingens och municipalsamhällenas vidkommande kan därefter,

enligt vad utredningsmännen framhållit, det genomsnittliga utdebiteringsbehovet

för de tre åren utan vidare erhållas genom att redovisningsräkningarnas

slutsummor för respektive år — i förekommande fall för municipalsamhällenas

del ökade med erhållna skatteutjämningsunderstöd — sammanläggas,

varefter det framkomna beloppet divideras med tre.

För borgerlig och kyrklig kommun föreligger däremot, erinra utredningsmännen,

den svårigheten att redovisningsräkningen är gemensam och ej heller

angiver, hur stor del av slutsumman, som tillkommer respektive kommuner.

Fn uppdelning av slutsumman blir fördenskull erforderlig, i samma

mån som den provisoriska skatteersättningen skall fördelas mellan den

kyrkliga och den borgerliga kommunen. Härom anföres i huvudsak följande.

I alla de fall, där den kyrkliga och den borgerliga indelningen sammanfalla,

skulle uppdelningen icke vara av någon betydelse för de enskilda

skattebetalarna. Om uppdelningen i dessa fall kunde slopas, skulle det i stor

utsträckning förenkla beräkningarna (jämför det följande). Om man emellertid

tills vidare utgår från att statsbidraget skall uppdelas å samtliga kommuner,

förutsätter det, att utdebiteringsbehovet fastställes var för sig för

den borgerliga och den kyrkliga kommunen, vilket i sin tur medför, att

slutsumman å den gemensamma redovisningsräkningen fördelas. För närvarande

ankommer det på kommunalnämnd respektive drätselkammare att

verkställa uppdelning av utbetalningarna till kommunerna enligt redovisningsräkningen.

Denna anordning har enligt utredningsmännens erfarenhet

på många håll fungerat föga tillfredsställande. Ortsavdragskommittén har

emellertid i anslutning till gällande ordning utgått ifrån att jämväl verkställandet

av fördelningen utav statsbidraget mellan borgerlig och kyrklig

kommun skulle påläggas kommunalnämnden resp. drätselkammaren.

Utredningsmännen ha för sin del ansett det knappast möjligt, att de

kommunala organen i allmänhet skola kunna fullgöra den särskilt efter

kommunindelningsreformen vanskliga uppgiften att fördela statsbidraget

mellan den borgerliga kommunen och församlingarna. De ha i stället förordat,

att denna uppgift pålägges länsstyrelserna.

I den mån en fördelning av den provisoriska skatteersättningen mellan

den kyrkliga och den borgerliga kommunen skall ske och sålunda en fördelning

av den gemensamma slutsumman på redovisningsräkningarna för

åren 1947—1949 blir nödvändig, förorda utredningsmännen att denna fördelning

i allmänhet må till viss del göras efter schablonmässiga grunder.

Den i regel dominerande posten å redovisningsräkningen, förskottet å inkomstskatt,

fördelas självfallet i proportion till de utdebiteringar per skattekrona,

efter vilka preliminärskatt uttagits i den borgerliga och i den eller de

kyrkliga kommunerna (häri dock inräknat även skatten till pastoratet, oavsett

om detta skulle omfatta flera församlingar). Nettobeloppet av övriga

poster, d. v. s. under nästföregående år debiterade slutliga skatter (fastighetsskatt,

inkomstskatt — efter avdrag för uppburet förskott — och skogsaccis)

samt tillkommande resp. restituerade och avkortade skatter, föreslås

som regel i sin helhet skola fördelas i proportion mellan utdebiteringarna

per skattekrona av slutlig skatt i den kyrkliga och den borgerliga kommu
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

nen med beaktande av de skatteunderlag i församlingar och borgerlig kommun,

efter vilka de i redovisningsräkningen upptagna beloppen slutlig

skatt (fastighetsskatt och inkomstskatt efter avdrag för förskott) kunna beräknas

ha utgått.

Utredningsmännen ha framhållit, att den här förordade schablonmässiga

uppdelningen av nettobeloppet utav redovisningsräkningens samtliga poster

utom inkomstslcatteförskottet i regel torde ge ett tillfredsställande ehuru ej

fullt exakt resultat. En förutsättning härför vore uppenbarligen, att summan

slutlig fastighetsskatt och slutlig inkomstskatt (utöver utanordnat förskott)

är dominerande i förhållande till övriga poster (skogsaccis, tillkommande

skatt samt restituerad och avkortad skatt). Därest i något fall extraordinärt

stora belopp tillkommande eller restituerad skatt skulle förekomma,

har länsstyrelsen förutsatts skola undersöka till vilken kommundel dessa

belopp faktiskt hänföra sig och göra en mera exakt fördelning.

De regler, som i det föregående angivits för uppdelningen av redovisningsräkningarnas

slutsummor i fall, där den borgerliga och den kyrkliga kommunen

icke sammanfalla, ha utredningsmännen angivit i princip vara tilllämpliga

även vid andra oregelbundenheter i den kommunala indelningen,

där mindre samfälligheters skatt ingår i redovisningsräkningen för den

borgerliga kommunen.

I sådana fall, där en kommunal samfällighet, exempelvis ett skoldistrikt,

omfattar flera borgerliga kommuner, ingår i redovisningsräkningen för

envar av de borgerliga kommunerna skoldistriktets utdebitering, såvitt den

belöper på skattebetalarna inom vederbörande kommun. Fördelningen av

redovisningsräkningarnas slutsummor föreslås av utredningsmännen i sådana

fall ske för varje kommun efter samma grunder som den tidigare

beskrivna fördelningen av redovisningsräkningens slutsumma i fall, då den

borgerliga och den kyrkliga indelningen sammanfalla, dock givetvis med

iakttagande av att fördelningen skall ske i förhållande till tre utdebiteringssiffror

i stället för två.

De komplikationer vid utdebiteringsbehovets fastställande, som kunna

inträffa, därest under treårsperioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft

ändringar i den kommunala indelningen, ha utredningsmännen ansett kunna

i allmänhet lösas så, att uppdelningen av utdebiteringsbehovet mellan

de berörda kommunerna för den del av perioden, som ligger före ikraftträdandet

av indelningsändringen, verkställes med ledning av den i vederbörande

indelningsbrev angivna s. k. procentregeln för fördelning av tillgångar

och skulder.

Det för treårsperioden genomsnittliga utdebiteringsbehovet för en vid

kommunindelningsreformens genomförande bildad storkommun har självfallet

förutsatts motsvara summan av de genomsnittliga utdebiteringsbehoven

för envar av de i nybildningen ingående borgerliga delkommunerna.

Framräknandet av kommunernas för åren 1948—1950 genomsnittliga utdebiteringsbehov

bar av utredningsmännen förutsatts skola vara fullgjort

av länsstyrelserna omkring den 15 juli 1951, eller samtidigt med att de lo
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kala skattemyndigheternas omräkningar av kommunernas skatteunderlag

redovisas till länsstyrelserna.

Sedan inom länsstyrelserna det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för

olika kommuner och kommundelar uträknats och från de lokala skattemyndigheterna

inkommit uppgifter om 1951 års skatteunderlag dels sådant detta

fastställts av taxeringsnämnderna med tillämpning av de äldre ortsavdragen,

dels sådant detsamma omräknats med hänsyn till de nya ortsavdragen,

kvarstår den slutliga uträkningen av den provisoriska

skatteersättningen.

Utredningsmännen ha erinrat om att den utdebiteringshöjning, som ökningen

av ortsavdragen anses medföra och som skatteersättningen skall kompensera

till den del den sammanlagt överstiger 1 krona, skall beräknas såsom

skillnaden mellan den utdebitering, som framkommer om det genomsnittliga

utdebiteringsbehovet för respektive kommuner (landsting, borgerlig

kommun, församling etc.) fördelas å det med de nya ortsavdragen omräknade

skatteunderlaget vid 1951 års taxering och den utdebitering, som

erhålles om enahanda utdebiteringsbehov fördelas å det verkliga skatteunderlaget

vid samma taxering. Tillvägagångssättet vid uträkningen har av utredningsmännen

i korthet angivits på följande sätt.

Det på förut nämnt sätt erhållna genomsnittliga utdebiteringsbehovet

skall först divideras med dels det omräknade skatteunderlaget, dels det fastställda

faktiska skatteunderlaget för vederbörande samfällighet. Därvid behandlas

en nybildad kommun som en enhet, så att summan av de genomsnittliga

utdebiteringsbehoven för delkommunerna divideras med de likaledes

sammanlagda skatteunderlagssiffrorna för delkommunerna. För ett

skoldistrikt, omfattande flera borgerliga kommuner, skall likaså räknas med

ett gemensamt utdebiteringsbehov och summan av skatteunderlagen i kommunerna.

Skillnaden mellan de erhållna utdebiteringssiffrorna ansc-s utgöra

den för samfälligheten av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringshöjningen.

Statsbidraget skall i princip vara så stort, att det inom varje kommunområde

nedbringar summan av sådana utdebiteringshöjningar till 1 krona

per skattekrona, och dess totala belopp inom kommunområdet erhålles

genom att multiplicera det med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlaget

för kommunområdet med nyssnämnda summa utdebiteringshöjningar minskad

med 1 krona. Vad utredningsmännen sålunda anfört ha de exemplifierat

på följande sätt.

Om sålunda den beräknade utdebiteringshöjningen utgör för landstinget

0,50 kr/skr, för den borgerliga kommunen 1,25 kr/skr och för den kyrkliga

kommunen 0,25 kr/skr eller sammanlagt 2,oo kr/skr utgår statsbidraget sålunda

med (2,oo—l,oo =) 1 krona per skattekrona. Det totala statsbidragsbeloppet

erhålles genom att multiplicera 1951 års omräknade skatteunderlag

med 1 krona per skattekrona. Därefter uppkommer frågan om och i vad

mån detta statsbidrag skall fördelas, därvid ifrågakommande fördelning normalt

blir mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen. Landstinget

skall däremot icke erhålla någon del av statsbidraget utom i del fall, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

landstingets beräknade utdebiteringshöjning enbart skulle överstiga 1 krona

per skattekrona. I dylikt fall bör statsbidraget till landstinget — utgående

efter det belopp per skattekrona av landstingets omräknade skatteunderlag,

varmed dess utdebiteringshöjning överstigit 1 krona — först beräknas. Vid

fastställande av statsbidraget för övriga kommuner kan man därefter bortse

från landstingsskattens höjning och har för dessa kommuner endast att uträkna

ett statsbidrag så stort, att det täcker hela deras beräknade utdebiteringshöjningar.

Frågan om statsbidragets fördelning mellan olika slag av kommuner (borgerlig

och kyrklig primärkommun, municipalsamhälle m. fl.) har enligt vad

utredningsmännen framhålla icke mera ingående behandlats varken av ortsavdragskommittén

eller i propositionen till riksdagen. Med hänsyn till bland

annat de tekniska svårigheter fördelningen medför ha utredningsmännen

upptagit spörsmålet till närmare granskning och ha beträffande tidigare uttalanden

i denna del anfört följande.

Ortsavdragskommittén uttalade utan närmare diskussion av frågan, att

statsbidraget syntes böra fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga

kommunala bildningar (församling, skoldistrikt och i förekommande

fall fattigvårdssamhälle) efter förhållandet mellan deras utdebiterade belopp.

Därest i en kommun inginge två eller flera församlingar, borde statsbidraget

fördelas i proportion till utdebiteringsbehovet. Vidare framhöll

kommittén följande.

Vissa komplikationer i fråga om bidragets beräkning kunna uppkomma i

sådana fall, då gränserna för kommunala indelningar icke sammanfalla.

Principen torde här få bli att bidraget anknytes till den borgerliga kommunens

område. Om t. ex. ett skoldistrikt omfattar mer än en kommun, vilket

i enstaka undantagsfall torde kunna bli fallet även efter kommunindelningsreformens

genomförande, får en uppdelning av skoldistriktets utdebiteringsbehov

ske mellan de i distriktet ingående kommunerna.

I propositionen berörde departementschefen icke närmare fördelningsfrågan.

Utredningsmännen ha vidare påpekat, att några uttalanden om och i vad

mån municipalsamhällen skola bli delaktiga av statsbidrag icke ha gjorts.

Då dessa samfälligheter emellertid icke direkt undantagits och det syntes

skäligt att även deras utdebiteringshöjningar till följd av ortsavdragsreformen

kompenseras, ha utredningsmännen ansett, ait statsbidrag skall utgå

även till dem.

I fråga om de olika fördelningsmetoder, som kommit under övervägande,

ha utredningsmännen anfört i huvudsak följande.

Den av ortsavdragskommittén angivna grunden för fördelningen mellan

borgerlig kommun och övriga kommunala bildningar (församling m. fl.),

nämligen förhållandet mellan de utdebiterade beloppen, är relativt enkel

att tillämpa, så länge gränserna för de båda kommunerna sammanfalla.

Svårare blir fördelningen redan, då två eller flera församlingar ingå i eu

borgerlig kommun. I sådant fall skulle enligt kommitténs uttalande statsbidraget

fördelas i proportion till utdebiteringsbehovet. En sådan fördelning

synes dock i princip icke tillfredsställande. Den medför nämligen en utjämning

mellan de olika delarna av kommunen, så att en församling, som

har en hög utdebitering, får eu relativt större del av statsbidraget än en

församling med lägre utdebitering, oavsett om uldcbitcringshöjningarna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

genom ortsavdragsreformen ha förhållit sig på helt annat sätt. Är utdebiteringarnas

höjd mycket olika mellan församlingarna, kan även inträffa att

församlingen med hög skatt får ett statsbidrag överstigande den där inträffade

skattehöjningen på grund av reformen. I gengäld blir statsbidraget för

litet för den andra församlingen. Om denna fördelningsgrund skall upprätthållas

betyder det i viss mån ett uppgivande av det grundläggande kravet

att utdebiteringshöjningen inom varje kommun skall begränsas till 1

krona. En fördelning med dylika konsekvenser kan icke anses som tekniskt

tillfredsställande, även om den tendens till utjämning av olikheter i församlingarnas

utdebiteringar, som detta beräkningssätt medför, i och för

sig kan vara gynnsam.

Om däremot ifrågavarande utjämning mellan församlingar inom en och

samma kommun icke är godtagbar utan kravet på 1-kronashöjningen

bättre skall upprätthållas och samtidigt alla församlingar skola erhålla

statsbidrag kan en möjlig linje vara, att det totala statsbidrag, som faller

på varje kommundel, delas upp mellan den borgerliga kommunen och församlingen

i förhållande till de för envar beräknade utdebiteringshöjningarna

(och icke till utdebiteringsbehoven). Tvekan kan därvid råda, om man

vid proportioneringen bör helt bortse från den utdebiteringshöj ning, som

drabbat landstinget, eller medräkna denna höjning vid bestämmande av den

på den borgerliga kommunen fallande delen. Övervägande skäl synas utredningsmännen

tala för att landstingets utdebiteringshöj ning räknas samman

med den borgerliga kommunens. Resultatet härav blir att en något

mindre andel av statsbidraget än eljest kommer församlingarna till del

samtidigt som kravet på 1-kronashöjningen något bättre tillgodoses. Denna

metod för beräkningen innebär även att man icke behöver "befara, att det

kompenserande statsbidraget någonsin skall bli större än utdebiteringshöjningen.

Kravet på att utdebiteringshöjningen skall bli 1 krona och varken mer

eller mindre tillgodoses dock icke helt av metoden. Om detta får anses vara

ett grundläggande krav, måste man söka sig fram till en metod, som exakt

tillgodoser detta krav även i fall, där det sammanlagda skattetrycket är

olika inom skilda delar av en kommun. Enklast tillgodoses detta krav om

man av det totala statsbidraget i första hand ger full kompensation för utdebiteringshöjningar

för varje mindre kommunal samfällighet, som omfattas

av den större borgerliga kommunen. Detta skulle innebära, att municipalsamhällen

och församlingar i första hand finge sina utdebiteringshöjningar

täckta av statsbidraget, medan den borgerliga kommunen endast

skulle få vad som därefter återstode. En sådan lösning, som vid fördelningen

satte den borgerliga kommunen i sämsta rummet näst landstinget, synes

dock av olika skäl icke kunna ifrågakomma.

Utredningsmännen ha utgått ifrån att de av riksdagen godkända grunderna

i princip förutsatte ett förfarande, som exakt tillgodosåge 1-kronaskravet

för samtliga skattebetalare, och att samtidigt borde eftersträvas den

administrativt enklaste lösningen. Med dessa utgångspunkter ha utredningsmännen

förordat i det följande angiven fördelningsmetod. Då emellertid

även denna metod i åtskilliga fall innefattade komplicerade beräkningar,

ha utredningsmännen skisserat en väsentligt förenklad metod, vilken väl

eftergiver kravet på exakt 1-kronas höjning för varje skattebetalare men

bibehåller kravet för den borgerliga kommunen och församlingarna i genomsnitt

samt förutsätter att fördelningen av statsbidraget mellan kyrkliga

och borgerliga kommuner slopas. (Se härom s. 33 ff.)

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

33

Enligt utredningsmännens förslag skall den gräns, över vilken utdebiteringshöjningar

helt täckas av statsbidraget, sättas — icke vid den borgerliga

kommunens utdebiteringshöjning —- utan vid den sammanlagda utdebiteringshöjningen

för den borgerliga kommunen och den församling, som

vidkänts den lägsta utdebiteringshöj ningen. Av statsbidraget skulle sålunda

utgå full kompensation dels för utdebiteringshöjningar utöver denna gräns

inom övriga församlingar, dels ock för utdebiteringshöjningar för municipalsamhällen.

I fråga om det återstående statsbidraget torde det enligt utredningsmännen

ligga närmast till hands att hänföra detta i dess helhet

till den borgerliga kommunen. I så fall skulle metoden medföra, att den

församling, som hade lägsta utdebiteringshöj ningen, bleve utan statsbidrag

samtidigt som de övriga församlingarna finge relativt begränsade belopp.

En konsekvens av denna linje har jämväl angivits vara att i de fall, där församling

och borgerlig kommun sammanfalla, någon fördelning av statsbidraget

icke skulle göras utan att detta i sin helhet skulle tillfalla den borgerliga

kommunen. Utredningsmännen ha vidare anfört.

Om emellertid en begränsning av statsbidragen till vissa församlingar

med högre utdebiteringshöjningar icke anses böra ske, kan dock metoden

konstrueras så, att jämväl övriga församlingar erhålla bidrag, ehuru det

gör tillämpningen av metoden krångligare. Sedan på förut angivet sätt utdebiteringshöj

ningen över den angivna gränsen helt täckts, måste då det

återstående statsbidraget fördelas mellan den borgerliga kommunen och

envar av församlingarna i proportion till utdebiteringshöjningarna i respektive

den borgerliga kommunen och den församling, som haft lägsta utdebiteringshöj

ningen.

Enligt utredningsmännens mening kan denna ytterligare fördelning knappast

anses vara erforderlig. För skattebetalarna saknar den ju varje betydelse,

eftersom minskningen av statsbidraget till den borgerliga kommunen

genomgående skulle motsvaras av exakt samma ökning för församlingarna.

Den förenkling av beräkningarna, som följer av utredningsmännens i det

föregående angivna förslag, att statsbidraget icke fördelas mellan borgerlig

och kyrklig kommun, där dessa sammanfalla, och att i kommuner, som omfatta

flera församlingar, statsbidrag utgår till församling med belopp täckande

hela utdebiteringshöj ningen i vad den överstiger den lägsta utdebiteringshöj

ningen i någon av församlingarna, skulle betyda en kvantitativt

sett avsevärd lättnad i det administrativa arbetet, bestående framför allt

däri, att uppdelningen av redovisningsräkningarna mellan kyrklig och borgerlig

kommun icke erfordras i alla de fall, där borgerlig och kyrklig indelning

sammanfalla och även efter kommunsammanslagningen komma att

sammanfalla. Vidare skulle i motsvarande omfattning bortfalla den separata

beräkningen av utdebiteringshöj ningarna i den kyrkliga och i den

borgerliga kommunen jämte vissa arbetsoperationer vid statsbidragets fördelning.

För de kommuner åter, som omfatta andra mindre kommunala

samfällighcter med varierande skattetryck, skulle besväret att uppdela redovisningsräkningen

visserligen kvarstå, men statsbidragets fördelning

skulle bli avsevärt enklare.

tf liihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 03.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Bortsett från de arbetstekniska skälen, som måhända icke böra tillmätas

avgörande vikt, tala enligt utredningsmännens mening två skäl för den av

dem förordade enklare linjen. Därigenom skulle för det första vinnas en

överensstämmelse med den lösning frågan fått vid beviljandet av skatteutjämningsunderstöd.

Församlingen erhåller där icke något bidrag i de fall,

då den borgerliga och den kyrkliga indelningen sammanfalla, men där flera

församlingar ingå i en kommun kan understöd utgå till en eller flera av

församlingarna. Vidare skulle avvecklingen av statsbidragssystemet, vilket

endast är avsett att vara ett provisorium, sannolikt underlättas. En avlösning

vare sig genom ett vidgat skatteutjämningssystem eller genom ökade

statsbidrag till speciella kommunala uppgifter har synts utredningsmännen

svårligen kunna omfatta även de kyrkliga kommunerna.

Till belysning av den förordade beräkningen av statsbidraget ha utredningsmännen

lämnat olika exempel, varav här må återgivas följande.

Två borgerliga kommuner, A och B, bilda ett gemensamt skoldistrikt AB

och utgöra tillika en församling ab. Förutsättningarna i avseende å skatteunderlag

och utdebiteringar framgå av följande sammanställning. Landstingets

skatt har förutsatts höjd med 0,so kr/skr.

Kommun

A

Kommun

B

Skol-

distriktet

AB

Försam-

lingen

ab

Utdebiteringsbehov (medeltal 1948—1950) kr ..

150 000

200 000

100 000

20 000

Antal skattekronor enl. 1951 års taxering ..

15 000

25 000

40 000

40 000

Beräknad utdebitering, kr/skr..................

10

8

2*60

0*50

Antal skattekronor efter omräkning............

Beräknad utdebitering (efter ortsavdragsrefor-

10 000

20 000

30 000

30 000

men) kr/skr .............................

Av ortsavdragsreformen föranledd höjning av ut-

15

10

3-33

0-67

debiteringen, kr/skr..........................

5

2

0''83

0-17

Det totala statsbidraget till kommunerna A och B, församlingen och

skoldistriktet beräknas då var för sig för de båda kommunområdena A och

B, som ha olika utdebiteringshöjningar.

Det sammanlagda statsbidraget uppgår då beträffande

kommunområdet A till (5 00 + 0 83 + 0 17 + 0-50 — 1 00) x 10 000 = 55 000

> B till (2 00 + 0-83 -f 0T7 + 0-50 — 1*00) X 20 000= 50 000

tillhopa kronor 105 000.

Detta totala statsbidrag bör fördelas så, att full täckning erhålles för den

överskjutande utdebiteringshöjningen i det ena kommunområdet. Inom

kommunområdet A, där höjningen uppgått till 6,so kr/skr, att jämföra med

höjningen i området B med 3,so kr/skr, skall sålunda utgå statsbidrag efter

3,oo kr/skr, eller med (3,oo X 10 000 =) 30 000 kr. Detta belopp skall i sin

helhet tillfalla den borgerliga kommunen A, till vilken skiljaktigheten i utdebitermgshöj

ning helt hänför sig. Hade fråga varit om flera församlingar

och den ena fått större utdebiteringshöjning än den andra, skulle full täckning

for den överskjutande höjningen ha utgått även till den förra församlingen.

I förevarande fall, där församlingen är gemensam, erhåller denna

ju ingen del av statsbidraget utan problemet blir om och i vad mån åter
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

35

stående statsbidragsbelopp för kommunområdena skola fördelas mellan

skoldistrikt och borgerlig kommun. En uppdelning synes skälig med hänsyn

till att skoldistriktet bör komma i samma läge, som om dess angelägenheter

hade ankommit på den borgerliga kommunen. En proportionell uppdelning

mellan skoldistrikt och kommun i förhållande till deras utdebiteringshöjningar,

givetvis med bortseende från den del av höjningen för kommunen

A som täckts i dess helhet, torde då vara naturlig. En självklar förutsättning

vid fördelningen har varit, att statsbidraget till skoldistriktet (i kr/skr)

måste vara lika inom distriktets olika delar. Det för kommunområdet A

återstående beloppet (55 000 — 30 000 =) 25 000 kr. skall sålunda fördelas

i förhållande till utdebiteringshöjningarna 0,83 och 2,oo kr/skr och efter samma

grund fördelas statsbidragsbeloppet för kommunområdet B. Av det totala

statsbidraget belöper sålunda på

2 00

kommunen A: 30 000 -f 2Öq \ q 83 X 25 000 = 47 667’84 kr-> motsvarande 4,77

kr/skr

kommunen B: ^ oo 0 83 X ^0 000 = 35 335,09 kr., motsvarande 1.77 kr/skr

A 09 A OO

skoldistriktet AB: x 25 000 + 2^ÖTA83 X 50 000 = 21 °90.« kr,

motsvarande 0,73 kr/skr.

Resultatet av beräkningen blir sålunda följande.

Verklig ökning av utdebiteringen

Kommun-

Kommun-

området

området

A

B

. 6,50

3,50

5,50

2,50

1,00

1,00

Samma fördelningsregler böra tillämpas vid andra kommunala bildningar

av liknande art, exempelvis då ett fattigvårdssamhälle omfattar flera kommuner.

Gången vid statsbidragets beräkning för en storkommun AB — bildad av

delkommunerna A och B, var för sig omfattande en kyrklig kommun a och

b — om den komplikationen inträffar, att skatteutjämningsunderstöd utgått

till delkommunen A, nämligen under år 1948 med 30 000, år 1949 med

10 000 och år 1950 med 5 000 kr. (i genomsnitt under treårsperioden sålunda

15 000 kr.) belyses i nedan angivna exempel.

Förutsättningarna för beräkningarna angivas i det följande, därvid utdebiteringshöjningen

för landstinget antagits vara 0,so kr/skr (jfr tabell s. 36).

Det totala statsbidraget till kommunen AB och församlingarna a och b

beräknas då

beträffande kommundelen a till (2,65 + 0,37 — l,oo) x 11 000 — 22 220 kr.,

beträffande kommundelen b till (2,65 -f 0,08 — l,oo) X 9 000 = 15 570 kr.!

eller alltså tillhopa till (22 220 + 15 570 =) 37 790 kr.

Av det sammanlagda statsbidraget 37 790 kr. skulle församlingen a först

erhålla full täckning för dess överskjutande utdebiteringshöjning, eller med

(0,37 — 0,08 =) 0,29 kr/skr, vilket ger ett statsbidrag av (0,29 x 11 000 =)

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Utdebiteringsbehov (medeltal 1948—1950) kr.

Skatteutjämningsunderstöd enl. Kungl.Maj-.ts

beslut (medeltal 1948—1950) kr.........

Utdebiteringsbehov (inkl. skatteutjämn.) kr.

Antal skattekronor enl. 1951 års taxering..

Beräknad utdebitering (inkl. skatteutjämning)

kr/skr ..........................

Antal skattekronor efter omräkning ......

Beräknad utdebitering (efter ortsavdrags
reformen),

kr/skr ......................

Av ortsavdragsreformen föranledd utdebiteringshöjning,

kr/skr ..................

Del-

kommun

A

Del-

kommun

B

Nybildade

kom-

munen

AB

Försam-

ling

a

Försam-

ling

b

150 000

50 000

200 000

15 000

7 500

15 000

165 000

15 000

50 000

10 000

15 000

215000

25 000

15 000

15 000

7 500

10 000

11

11000

5

9 000

8-60

20 000

1

11000

0-75

9 000

—

—

10-75

1-37

0-83

—

—

2-15

0-37

0-08

3 190 kr. Återstoden av statsbidraget, 34 600 kr., skall tillfalla den borgerliga

kommunen, vilket motsvarar 1,73 kr/skr. Av den sammanlagda utdebiteringshöj

ningen på 3,02 kr. i kommundelen a kompenserar sålunda statsbidraget

(1,73 -j- 0,29 = ) 2,02 kr. och av den sammanlagda höjningen på 2,73

kr. i kommundelen b kompenseras 1,73 kr. I båda kommundelarna förverkligas

följaktligen den åsyftade 1-kronashöjningen.

Höjden av den återstående sammanlagda utdebiteringen i AB eller eventuellt

i kommundelen a blir avgörande för i vad mån skatteutjämningsunderstöd

därjämte kommer att utgå.

Utredningsmännen ha emellertid kraftigt understrukit att även efter den

av dem förordade förenklingen beräkningarna av den provisoriska skatteersättningen

kunna bli mycket komplicerade. Härom har anförts följande.

Särskilt gäller detta i sådana fall där en kommun efter kommunindelningsreformen

kommer att omfatta ett större antal församlingar. De föregående

räkneexemplen ha merendels avsett endast två församlingar, men det torde

inte vara någon svårighet att föreställa sig beräkningarnas omfattning exempelvis

för Vårgårda eller Romaklosters blivande storkommuner med deras

18 församlingar. Enahanda svårigheter föreligga givetvis även beträffande

städer och andra kommuner, som redan nu omfatta ett flertal församlingar.

Svårigheterna i sistnämnda fall bli rentav större, eftersom vid utdebiteringsbehovets

fastställande uppdelningen av redovisningsräkningen på kommun

och ett flertal församlingar blir betydligt mera komplicerad än motsvarande

uppdelning för envar av de i storkommunen ingående småkommuner,

som ju under åren 1948—1950 sammanfallit med vederbörande församlingar.

Beräkningssvårigheterna bortfalla däremot för borgerliga kommuner

med ett flertal församlingar, där dessa utgöra en kyrklig samfällighet,

såsom exempelvis i Göteborg1, eller från och med kommunsammanslagningen

bilda sådan samfällighet. Det torde icke vara någon tvekan om önskvärdheten

även ur andra synpunkter av att dylika samfälligheter komma

till stånd. Deras främsta syfte är ju att uppnå en ändamålsenlig skatteutjämning

på det kyrkliga området. Härigenom förebygges även att olika källskattetabeller

skola bli erforderliga i skilda församlingar även efter kommunsammanslagningen

och en ny dyrortsgruppering därefter kommit till

stånd.

1 Två nyinförlivade församlingar, Backa och Västra Frölunda, ingå dock icke för närvarande

i samfälligheten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

I detta sammanhang ha utredningsmännen framhållit, att en mera radikal

förenkling av statsbidragsberäkningarna än den utredningsmännen förordat

kan ligga inom räckhåll, nämligen om man vid beräkningen finge bortse

från de mellan olika församlingar i en kommun varierande utdebiteringshöjningarna

i anledning av ortsavdragsreformen. Man skulle m. a. o. godtaga

visst avsteg från principen om en beräknad utdebiteringshöjning av

exakt 1 krona för varje skattebetalare inom en storkommun och förbehålla

statsbidraget den borgerliga kommunen. Om man är beredd att taga detta

steg —- vilket torde förutsätta särskilt godkännande av riksdagen — skulle

statsbidraget helt enkelt kunna beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet

för den borgerliga kommunen och alla församlingarna

— detta utdebiteringsbehov framgår direkt av de till den borgerliga kommunen

lämnade redovisningsräkningarna för åren 1947—1949 —• och någon

fördelning av statsbidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun skulle icke

ifrågakomma.

Till förmån för denna längre gående förenkling tala enligt utredningsmännen

även följande omständigheter.

De av ortsavdragsref ormen föranledda utdebiteringshöjningarna torde

som regel icke komma att variera alltför betydligt mellan olika församlingar

i samma kommun. Härvid bortses dock från de kommuner, där handhavandet

av skolväsendet är en kyrklig angelägenhet och utdebiteringen för den

skull kommer upp till en högre nivå; för dessa kommuner förutsättes en

uppdelning av statsbidraget alltid skola ske. Så jämförelsevis låga som de

kyrkliga utdebiteringarna i övriga församlingar i regel äro, betyda mindre

olikheter i skatteunderlagsbortfallet icke så många ören i utdebiteringshöjning.

Om man för att taga ett exempel antager att utdebiteringarna i envar

av tre församlingar varit 1 kr/skr och skatteunderlagsbortfallet i den ena

blir 16,6 procent (därtill har ortsavdragskommittén beräknat den genomsnittliga

reduktionen för landskommunerna) och i de två andra 20 och 12

procent, skulle de kyrkliga utdebiteringshöjningarna genom ortsavdragsreformen

bli respektive 20, 25 och 14 öre/skr. De avvikelser från det antagna

genomsnittet och från principen om en exakt 1-kronashöjning, som det förenklade

beräkningssättet medförde, skulle i det valda exemplet stanna vid

5 och 6 öre. Skattebetalarna inom hela kommunen finge som grupp lika

mycket i statsbidrag som enligt de komplicerade beräkningsmetoderna, men

förenklingen skulle medföra en utjämning av statsbidraget mellan de olika

församlingarna inom kommunen. Det bör anmärkas att det beräkningssätt,

som självklart föreslås använt för nybildad borgerlig kommun (eftersom

denna kommer att utgöra och även behandlas såsom en enhet), kan sägas

innefatta en utjämning mellan olika kommundelar av samma art men av

betydligt större dimensioner. (Observera att här icke är fråga om den olikhet

i utdebitering, som före kommunsammanslagningen kan föreligga mellan

delkommunerna och som är avsedd att delvis täckas genom särskilda

övergångsbidrag.) Om den borgerliga utdebiteringen i envar av de mot nyssnämnda

församlingar svarande sinåkommunerna hade varit 10 kr/skr, blir

denna utjämning av statsbidraget mellan kommundelarna tio gånger större

än för församlingarna eller 50 å 60 öre mot 5 å 6 öre. Skillnaden är dock

alt för församlingarna, i den mån de icke sammanslås, orlsavdragsreformens

verkningar icke komma att bli utjämnade.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj ris proposition nr 93.

Ur administrativ synpunkt ha utredningsmännen ansett vägande skäl tala

till förman för den angivna radikalare förenklingen av beräkningssättet.

Frågan vore endast, om de därmed följande avvikelserna från kravet på en

utdebiteringshöjning av exakt 1 krona i olika församlingar inom en och

samma kommun vore godtagbara. Utredningsmännen ha funnit önskvärt att

frågan härom övervägdes.

Utredningsmännen ha förutsatt, att den provisoriska skatteersättningen

av länsstyrelserna skall vara fastställd för landsting omkring den 15 augusti

1951 och för övriga kommuner omkring den 1 september samma år. Uppgift

härom föreslås skola lämnas kommunerna i god tid före höstens budgetarbete.

Remissyttranden.

Utredningsmännens förslag i fråga om uträkningen av den provisoriska

skatteersättningen och dess fördelning

mellan olika kommunala samfälligheter ha i det övervägande antalet remissutlåtanden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I ett stort antal remissutlåtanden

har det framhållits, att förslaget, trots den förenkling det

innebure, skulle medföra ett alltför stort och besvärligt administrativt merarbete

för länsstyrelsernas vidkommande, och att för den skull den av utredningen

ifrågasatta, radikalare förenklingen vore att föredraga. Det borde

alltså övervägas att helt slopa fördelningen av statsbidraget mellan borgerlig

och kyrklig kommun och låta detta utgå med hänsyn till den för alla

inom en borgerlig kommun förekommande församlingarnas genomsnittliga

utdebitering. En remissmyndighet har tillstyrkt sistnämnda förslag till förenkling

och tillika bestämt motsatt sig det av utredningen förordade förslaget.

Utredningsmännens förslag tillstyrkes sålunda eller lämnas utan erinran,

utan att något uttalande göres om den radikalare förenklingen för bidragsfördelningen,

av kammarkollegiet, 19b9 års uppbördssakkunniga, 7 länsstyrelser,

Svenska landstingsförbundet, Föreningen Sveriges kronokamrerare

samt de hörda kommunala myndigheterna.

Statskontoret, riksräkenskapsverket, överstuthållarämbetet, 13 länsstyrelser

ävensom Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet

ha kunnat godtaga utredningens förslag men förordat, att det

tages under övervägande att utforma bidragsreglerna med utgångspunkt

från den av utredningen ifrågasatta ytterligare förenklingen.

Statskontoret anför.

Såsom i betänkandet framhållits, torde de av ortsavdragsreformen föranledda

utdebiteringshöjningarna i regel icke komma att variera »alltför

betydligt» mellan olika församlingar i sanuna kommun. Vid sådant förhållande

bör det enligt statskontorets mening icke möta några betänkligheter,

att — på sätt de sakkunniga antytt — vid bidragsgivningen bortse från

olikheterna i de kyrkliga utdebiteringarna. Ett utformande av bidragsreglerna

med utgångspunkt härifrån synes ämbetsverket så mycket mera mo
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

39

tiverat, som man eljest icke skulle vinna den av statsmakterna eftersträvade

förenklingen i administrationen.

Riksräkenskapsverkel erinrar om, att de skiftande avvikelser från enkronashöjningen,

som ha sin grund i stegringen av utdebiteringsbehovet

från genomsnittet 1948—1950, merendels torde bli större än de variationer,

som skulle förorsakas av ett genomförande av utredningens mera radikala

förenklingsförslag, och fortsätter.

Enligt denna ytterligare förenklade metod kommer visserligen den höjning

av utdebiteringen, som slutligt drabbar kommunmedlemmarna, icke

att bli densamma i de skilda kommundelarna. Som de sakkunniga visa,

hålla sig dock variationerna inom snäva gränser. Mot bakgrunden av att

statsbidragens beräkning, trots exakthet på vissa punkter, präglas av en

betydande schematisering vill det förefalla riksräkenskapsverket, som om

dessa variationer borde kunna tolereras.

Frågan om statsbidragens fördelning mellan olika kommunala samfälligheter

framstår enligt överståthållarämbetets mening såsom i hög grad

svårlöst. Ämbetet anför vidare härom.

Den huvudsakliga grunden härtill är, att lösningen av problemet knutits

till vad som förekommit vid riksdagsbehandlingen av ortsavdragsreformen.

Utredningsmännen ha redovisat ett alternativ till lösning av fördel ningsfrågan,

enligt vilken den av reformen föranledda utdebiteringshöj ningen

icke tillåtes överstiga 1 krona samtidigt som de olika kommunala enheterna

erhålla statsbidrag. Såvitt överståthållarämbetet kan finna är denna lösning

— med hänsyn till vad nyss anförts om problemets anknytning till

riksdagsbehandlingen — den principiellt riktiga ehuru dess administrativa

otymplighet gör att densamma framträder såsom otillfredsställande.

Ämbetet är av den uppfattningen att vid lösningen av ifrågavarande problem

administrativa lämplighetsskäl böra beaktas så långt sig göra låter.

Ur denna synpunkt anser överståthållarämbetet företräde böra ges den av

utredningen förordade enklare lösningen. Emellertid anser överståthållarämbetet,

i likhet med utredningen, att det bör övervägas huruvida icke den

av utredningen ifrågasatta ytterligare förenklingen av reglerna för statsbidragsberäkningen

är möjlig att genomföra.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det synnerligen angeläget att

vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande tillvaratagas alla de

möjligheter till ytterligare förenklingar, som även med en viss eftergift av

rättvisekravet rimligen kunde genomföras. Liknande uttalanden ha fällts

av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,

Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Västernorrland

s län.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller i detta sammanhang följande.

Den arbetsmängd, som käilskattereformen medfört för uppbördsavdelningens

personal har, på grund av olika omständigheter nått sådan storleksordning,

att vissa andra viktiga arbetsuppgifter ha måst eftersättas. Sålunda

har hittills icke någon kontroll från länsstyrelsens sida kunnat utövas

däröver, att arbetsgivarna fullgöra sina skyldigheter enligt uppbördsförordningen.

Detta har av länsstyrelsen framhållits i olika sammanhang i

samband med behandling av vissa organisations- och personalfrågor. Här
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

till kommer den av statsmyndigheterna anbefallda återhållsamheten med

länsstyrelsens utgifter. Då kommunerna genom det av länsstyrelsen förordade

förslaget kommer att erhålla samma belopp, som de eljest skulle erhålla

genom de betydligt mera komplicerade beräkningsmetoderna, anser

länsstyrelsen det knappast påkallat, att statsverket genom ett invecklat förfarande

skall påtaga sig ökade utgifter och åsamkas väsentliga störningar i

övriga arbetsuppgifters behöriga fortgång endast för att, så långt detta över

huvud taget kan ske, tillgodose ett rättvisekrav utan praktisk betydelse vid

statsbidragets fördelning mellan de enskilda församlingarna inom kommunen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det skulle vara olyckligt om

uträkningen av den provisoriska skatteersättningen skulle behöva bindas

vid de metoder, som angivits i syfte att förhindra ett avsteg från principen

om en beräknad utdebiteringshöjning av exakt en krona, och fortsätter.

Även den av utredningen förordade huvudmetoden medför i många fall

invecklade beräkningar. Det synes angeläget, att uträkningen av statsbidraget

sker efter enklast möjliga regler icke blott med hänsyn till den korta tid,

som är anslagen därför, och önskvärdheten av att uträkningarna bliva rätta,

utan framför allt därför att de kommunala myndigheter, som skola mottaga

bidragen, skola ha möjlighet att kontrollera riktigheten av mottagna belopp.

Kan så ej ske torde den besvärsrätt, som anses böra tillkomma dem i fråga

om storleken av erhållna statsbidrag, i många fall bliva illusorisk. Länsstyrelsen

hemställer därför, att det av utredningen ifrågasatta radikalare förslaget

måtte prövas.

Även länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län understryka, att möjligheterna

för kommunalmännen att kontrollera och anföra besvär över den av

länsstyrelsen fastställda provisoriska skatteersättningen måste te sig ganska

illusoriska, därest beräkningarna av bidragen icke gjordes enklare.

Svenska landskommunernas förbund framhåller till en början, att principen

om utdebiteringshöjningens begränsning till en krona lider av betänkliga

brister, samt anför ytterligare.

Alldeles särskilt bli de genom indelningsreformen nybildade kommunerna

missgynnade därigenom att differensen mellan det genomsnittliga utdebiteringsbehovet

för åren 1948—1950 å ena sidan, och samma behov för år

1952 och i fortsättningen, å andra sidan, i normalfallen måste bli högst betydande.

I ytterlighetsfallen kommer utdebiteringsbehovet för ett eller flera

av åren 1948—1950 för vissa delkommuner att redovisas med 0: — för borgerliga

kommunens vidkommande. Utdebiteringen i flertalet småkommuner

har under dessa år nedpressats till det yttersta. Den kommunala verksamheten

har där i avvaktan på sammanslagningen inskränkts till ett minimum

samtidigt som betydande utgifter skjutits på framtiden.

Det måste ifrågasättas, fortsätter förbundet, huruvida — då man sålunda

redan nu med största säkerhet kan förutse att den faktiska utdebiteringshöjningen

i de nybildade kommunerna med en tillämpning av den fastslagna

principen icke kan begränsas till en krona — det är lämpligt eller nödvändigt

att genom invecklade räkneoperationer söka sig fram till en exakthet,

som i praktiken ändå blir något av en illusion. Beräkningsmetoderna måste

tydligen bli avskräckande invecklade, om man skall försöka fördela den

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

provisoriska skatteersättningen så att utdebiteringshöjningen för varje kommundel

nominellt stannar vid exakt en krona. Förbundet anför vidare.

I det betydande antal fall, där församling sammanfaller med borgerlig

kommun, spelar det uppenbarligen ingen praktisk roll, om den provisoriska

skatteersättningen tilldelas enbart denna senare. För de nybildade kommunerna

måste det innebära en välbehövlig kompensation, om de ensamma

-—- förutom i förekommande fall municipalsamhälle och särskilt skoldistrikt

— få disponera den provisoriska skatteersättningen. Det är att märka att

den nedpressning av utdebiteringen, som varit utmärkande för småkommunerna

under de senaste åren, icke har någon direkt motsvarighet i de små

församlingarna. Tvärtom torde de mycket låga utdebiteringarna i borgerliga

kommunerna ofta medvetet ha utnyttjats för en stabilisering på längre sikt

på församlingssidan. Det får icke heller förbises att ersättningsbeloppen till

församlingarna i många fall skulle bli så obetydliga, att det avsevärda arbetet

med beloppens fixerande, den årliga utbetalningen m. m., knappast

kan vara motiverat.

Förbundet ansluter sig med denna motivering till det radikalt förenklade

förslag, som utredningsmännen framlagt för övervägande och som innebär att

hänsyn icke skall tagas till de mellan olika församlingar inom en kommun

varierande utdebiteringshöjningarna i anledning av ortsavdragsreformen.

En lösning efter så enkla linjer som möjligt synes förbundet så mycket mera

motiverad, som det här rör sig om ett provisorium, vilket bör bli relativt

kortfristigt. Skatteersättningen bör enligt förbundets mening så snart som

möjligt inordnas i ett rationellt statsbidragssystem, som i högre grad än det

nuvarande systemet tillgodoser skatteutjämningssynpunkterna utan att därför

bli administrativt tyngande. På sätt utredningsmännen framhållit måste

avvecklingen av skatteersättningen underlättas, om församlingarna ställas

utanför.

Jämväl Svenska stadsförbundet, som uttalar att utredningen syntes ha

på ett förtjänstfullt sätt tillvaratagit de möjligheter som stått till buds att förenkla

förfarandet, finner den alternativt framförda tanken på att åstadkomma

ytterligare förenkling genom att bortse från olikheterna i utdebiteringshöj

ningarna mellan olika församlingar i en kommun böra bli föremål

för övervägande.

Länsstyrelsen i Gotlands län motsätter sig på det bestämdaste utredningens

förslag om uträkning av den provisoriska skatteersättningen med

fördelning mellan kyrklig och borgerlig kommun under i huvudsak följande

motivering.

I länet finnas för närvarande 91 landskommuner och lika många församlingar.

Utdebiteringen till kyrkan enligt 1950 års kommunala beslut

framgår av nedanstående uppställning

Utdebitering

Antal kommuner

Utdebitering

Antal kommuner

under 1: -—

6

2: 00—2: 49

19

1: 00—1: 24

8

2: 50—2: 99

8

1: 25—1: 49

12

3: 00—3: 99

fi

1:50—1:74

24

över 4: —

1

1: 75—1:99

7

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Sedan den nya kommunindelningen trätt i kraft, komina endast att finnas

14 landskommuner. Detta medför bl. a., att en av de nya kommunerna

kommer att omfatta icke mindre än 19 församlingar. Med den mycket växlande

debiteringen inom de olika församlingarna skulle länsstyrelsen, om de

sakkunnigas huvudförslag genomfördes, åsamkas ett oerhört besvärligt och

tidskrävande arbete, vilket sannolikt icke komme att motsvara det resultat,

som vunnes genom förfarandet.

Av praktiska skäl anser länsstyrelsen fördenskull nödvändigt att alla

de förenklingar vidtagas, som äro möjliga, och förordar den av utredningsmännen

angivna radikalare förenklingen.

Arbetet med uträkningen av den provisoriska skalteersättningen

och fördelningen av denna mellan borgerlig och kyrklig kommun

skall enligt utredningsmännen åvila länsstyrelserna. Vad sålunda föreslagits

har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran vid remissen. Några

länsstyrelser ha dock ansett att fördelningen av skatteersättningen bör ankomma

på kommunalnämnd resp. drätselkammare.

överståthållarämbetet anför att det, med hänsyn till att framräkningen

av utdebiteringsbehoven i vissa fall måste grundas på rätt invecklade räkneoperationer,

icke syntes möjligt att lösa arbetsuppgifterna på annat sätt än

att dessa läggas på länsstyrelserna. Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna

i Kristianstads och Norrbottens län.

Uppgiften att uppdela den provisoriska skatteersättningen på den borgerliga

och kyrkliga kommunen är enligt länsstyrelsen i Kalmar län av den art,

att den icke skäligen bör eller kan påläggas de kommunala organen, så

mycket mindre som denna fördelningsuppgift efter kommunsammanslagningen

kommer att medföra många besvärligheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser däremot arbetet med fördelningen av

statsbidragen icke vara av den natur, att det bör ankomma å statlig myndighet.

En utväg ur svårigheterna syntes vara att förenkla redovisningsförfarandet

mellan de kommunala och kyrkliga kommunerna. Att möjligheter

härtill icke saknades framginge av vad utredningsmännen anfört.

Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar sig helst ha sett, att fördelningen av

skatteersättningen hade fått verkställas av vederbörande drätselkammare

och kommunalkontor, vilka i de stora kommunerna, där de tekniska svårigheterna

bli av större betydenhet, ofta själva torde förfoga över med dylika

arbetsuppgifter väl förtrogen och kvalificerad arbetskraft, som är väl insatt

i sin kommuns finansförvaltning.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar att fördelningsuppgiften

anförtros kommunalnämnd resp. drätselkammare. Fördelningen borde i så

fall ske efter mycket schablonmässiga regler. Om de kommunala organen

själva finge hand om denna uppgift, skulle sannolikt beredas välbehövligt

utrymme åt rent praktiska synpunkter. De nya storkornmunerna torde enligt

länsstyrelsens mening rent organisatoriskt vara skickade att lösa mötande

fördelningsproblem och för övrigt ha tillgång till allt material, som

kan vara erforderligt för fördelningens verkställande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att, då den åsyftade skattelättnaden

kan ernås genom att statsbidraget helt tillföres den borgerliga kommunen

utom i det fall, då flera församlingar ingå i en borgerlig kommun, annan

fördelning icke är erforderlig än att skilda redovisningar upprättas för de

mot församlingarna svarande kommundelarna. Fördelning av skatteersättningen

på någon eller några av de kyrkliga kommunerna kan därefter verkställas

av vederbörande drätselkammare eller kommunalnämnd enligt de

riktlinjer, som angivits av utredningsmännen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att det ur administrativ synpunkt

är av stort intresse att beräkningen av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet

och den provisoriska skatteersättningen icke göres mera invecklad än

som är av behovet påkallat. Ur denna synpunkt förklarar sig länsstyrelsen

tveksam, huruvida arbetet med fördelning av skatteersättningen mellan olika

kommundelar bör påläggas länsstyrelserna. Länsstyrelsen anser sig emellertid

sakna anledning gå närmare in på frågan med hänsyn till att antalet

kommuner med särskilda utdebiteringar för olika kommundelar inom länet

vore så ringa, att någon nämnvärd arbetsbelastning icke uppstår till följd

av förslaget i denna del.

Utredningsmännens förslag till förfarande vid f ramräkning

av kommunernas genomsnittliga utdebiteringsbeh

o v för åren 1948—1950 har icke mött några invändningar i remissutlåtandena.

Några erinringar ha icke heller riktats mot förslaget att i utdebiteringsbehovet

medräkna de å redovisningsräkningarna upptagna beloppen å

skogsaccismedel.

Av i remissyttrandena gjorda uttalanden må här följande anföras.

Riksräkenskapsverket erinrar, att den pågående granskningen inom ämbetsverket

av länsstyrelsernas redovisningsräkningar understundom lett till

icke obetydliga korrigeringar av fordringsbeloppen. Antagligen kommer

emellertid granskningen av de redovisningsräkningar, som äro aktuella i

detta sammanhang, att vara slutförd vid tiden för länsstyrelsernas bestämmande

av statsbidragen. Skulle så icke vara fallet borde mer avsevärda senare

korrigeringar föranleda cn motsvarande omräkning av utdebiteringsbehoven.

1949 års uppbördssakkunniga finna det måhända vara tveksamt, om det

belopp, som erhålles genom den av utredningsmännen förordade metoden,

fullt motsvarar vad som vanligen betecknas som en kommuns utdebiteringsbehov.

Denna metod syntes dock rättvisande och mera enkel att tilllämpa

än om en detalj granskning av kommunernas budget skulle behöva

företagas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det vara uppenbart att, om den borgerliga

och kyrkliga kommunens gränser sammanfalla, någon fördelning

av redovisningsräkningens poster icke torde ha någon praktisk betydelse.

Utredningsmännen ha till ledning för fastställandet av utdebiteringsbehovet

för det fall att under perioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ändringar i den kommunala indelningen förordat en uppdelning av utdebiteringsbehovet

mellan de av indelningsändringen berörda kommunerna för

den del av perioden, som ligger före ikraftträdandet av ändringen, med

ledning av den i vederbörande indelningsbrev angivna s. k. procentregeln

för fördelning av tillgångar och skulder. Kammarkollegiet har upptagit

detta spörsmål till närmare behandling och härom anfört följande.

Den av utredningsmännen åsyftade s. k. procentregeln tillämpas i regel

endast vid indelningsändringar av större omfattning och betydelse — vilka

fall givetvis här äro av största intresse — och med mera ingående ekonomiska

uppgörelser kommunerna emellan, men avser dock blott undantagsvis

alla i uppgörelsen ingående tillgångar in. in. Någon allmän ledning kan

följaktligen icke i detta hänseende vinnas av indelningsbesluten liksom det

ej heller finnes någon garanti för att en dylik procentregel skulle lämna ett

riktigt utfall. »Procentregeln» synes mindre tjänlig såsom ledning i nu

förevarande avseende. Att från fall till fall detaljgranska kommunernas

räkenskaper torde av praktiska skäl vara uteslutet.

En tänkbar utväg, som torde kunna ge ett tämligen tillförlitligt resultat

och som vore lätt att tillämpa, synes kollegiet vara följande. De kommuner,

som under den aktuella perioden berörts av en och samma indelningsändring,

betraktas som en enhet. Det sammanlagda utdebiteringsbehovet inom

dessa kommuner för varje år före indelningsändringens genomförande fördelas

mellan kommunerna i proportion till deras verkliga utdebiteringsbehov

året närmast efter indelningsändringens genomförande, varefter årsmedeltalet

1948—1950 för varje kommun lätt kan uträknas. Vid indelningsändringar

av bagatellkaraktär synes särskild reglering icke påkallad. De

indelningsändringar med ikraftträdande åren 1948—1950, å vilka nu avsedda

regler kunna antagas bliva tillämpliga, utgöra högst ett 20-tal.

De av utredningsmännen förordade tidpunkterna, vid vilka den provisoriska

skatteersättningen skall vara fastställd, 15 augusti vad gäller landsting

och 1 september vad gäller övriga kommuner, ha i allmänhet godtagits

vid remissen. Länsstgrelsen i Stockholms län anför emellertid, att med

hänsyn till vad länsstyrelsen föreslagit i fråga om förskjutning av den tid

inom vilken de lokala skattemyndigheterna skola ha färdigställt arbetet

med omräkningen av det nya skatteunderlaget, även någon framflyttning

av här ifrågavarande tidsfrister borde beräknas.

Municipalsamhällenas rätt att komma i åtnjutande av provisorisk skatteersättning

efter samma grunder som övriga kommuner har icke ifrågasatts

i något remissutlåtande.

Departementschefen.

Enligt de av fjolårets riksdag godkända grunderna skall den provisoriska

skatteersättningen för en kommun täcka den av ortsavdragshöjningen föraniedda

sammanlagda utdebiteringsstegringen, i den mån denna överstiger

1 krona. Utdebiteringsstegringen skall därvid beräknas såsom skillnaden

mellan å ena sidan den utdebitering, som uppkommer om det för kommu
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

nen genomsnittliga utdebiteringsbehovet under åren 1948—1950 fördelas på

1951 års med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlag, och å andra sidan

den utdebitering, som uppkommer vid fördelning av samma utdebiteringsbehov

på 1951 års oreduceradc skatteunderlag.

Vad först beträffar beräkningen av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet

för kommunerna ha utredningsmännen i enkelhetens intresse förordat,

att denna beräkning, som är avsedd att verkställas av länsstyrelserna, skall

grundas, icke på de kommunala staterna eller räkenskaperna, utan på de av

länsstyrelserna avgivna redovisningsräkningarna rörande kommunalutskylder

för åren 1947—1949. Slutsummorna i dessa redovisningsräkningar ha

ansetts vara ett godtagbart mätt på utdebiteringsbehovet. Metoden innebär

uppenbarligen, att behovet av kommunalutskylder sättes lika med det belopp,

som faktiskt influtit, oavsett om inkomsten varit erforderlig för utgifternas

täckande. Under dessa år av stigande penninginkomster ha kommunerna,

såsom utredningsmännen också påpekat, ofta fått större inkomster

än som förutsetts på grund av svårigheterna att överblicka det nuvarande

avräkningssystemets verkningar, och detta har föranlett fondavsättningar

eller betydande budgetöverskott. Några invändningar mot förslaget ha emellertid

icke gjorts vid remissen. För egen del kan jag likväl icke underlåta

att giva uttryck åt viss betänksamhet, då metoden synes kunna föranleda

större kostnader för statsverket än som avsetts. Å andra sidan inser jag till

fullo de administrativa vanskligheter och den ojämnhet, som skulle följa av

en till länsstyrelserna decentraliserad granskning av kommunernas räkenskaper

och en därpå grundad prövning av vilka poster som eventuellt skulle

avdragas vid statsbidragets fastställande. Med hänsyn härtill anser jag mig

böra godtaga utredningsmännens förslag. Givetvis böra därvid, såsom riksräkenskapsverket

påpekat, utnyttjas de korrigerade slutsummorna å sådana

redovisningsräkningar, som vid ämbetsverkets granskning eller eljest befunnits

icke ha varit riktiga från början.

Utredningsmännens förslag att skogsaccismedel, som ingå i redovisningsräkningarna

för åren 1947 och 1948, icke skola avdragas utan medräknas i

det kommunala utdebiteringsbehovet finner jag skäligt. Någon erinran har

jag ej heller att göra i fråga om medräknandet i förekommande fall av utbetalta

skatteutjämningsunderstöd.

Utredningsmännen ha även angivit vissa riktlinjer för den uppdelning av

slutsumman å redovisningsräkning, som blir erforderlig, i samma mån som

den provisoriska skatteersättningen skall fördelas mellan borgerliga och

kyrkliga kommuner in. fl. Då jag i det följande kommer att föreslå, att fördelning

av statsbidraget normalt icke skall ske mellan borgerlig kommun

och församling, utgår jag ifrån, att det administrativa arbetet med uppdelning

av redovisningsräkningens slutsumma kommer att starkt begränsas

och i huvudsak förekomma, där skolans angelägenheter handhavas av den

kyrkliga kommunen och vid vissa oregelbundenheter i den kommunala indelningen.

De föreslagna riktlinjerna för uppdelningen finner jag i huvud
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sak godtagbara. Kammarkollegiets förslag rörande beräkningen i sådana

fall, då under perioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft ändringar i den

kommunala indelningen, synes dock vara att föredraga framför den av utredningsmännen

åsyftade s. k. procentregeln.

Sedan länsstyrelsen beräknat utdebiteringsbehovet för kommunerna och

från de lokala skattemyndigheterna erhållit uppgifter om skatteunderlagen,

sådana dessa fastställts vid 1951 års taxering och sådana de enligt omräkningen

kunna beräknas vid tillämpning av de nya ortsavdragen, återstår

för länsstyrelsen att fastställa den provisoriska skatteersättningen. Detta arbete

bör påbörjas i medio av juli, och resultaten därav böra, såsom utredningsmännen

föreslagit, föreligga å sådan tid, att kommunerna erhålla

meddelande om fastställt statsbidrag omkring den 1 september. För den

händelse landsting skulle finnas berättigat till bidrag, bör sådant bidrag vara

fastställt något tidigare.

Avgörande för omfattningen av och svårigheterna i arbetet med uträkning

av den provisoriska skatteersättningen blir frågan, i vad mån en fördelning

av bidraget mellan olika kommuner finnes erforderlig. Denna fråga

behandlades icke närmare vare sig av ortsavdragskommittén eller i fjolårets

proposition. I förarbetena finnes endast ett uttalande av kommittén, att

bidraget syntes böra fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga

kommunala bildningar (församling, skoldistrikt och i förekommande fall

fattigvårdssamhälle) och denna fördelning förutsattes kunna utföras avkommunala

organ. Utredningsmännen ha vid utformningen av sitt förslag

ansett sig bundna av principen, att den av ortsavdragsreformen föranledda

höjningen av utdebiteringen skulle för samtliga skattebetalare inom en

kommun stanna vid exakt en krona. I sin strävan efter eu administrativt

enkel lösning ha utredningsmännen för den skull icke kunnat komma

längre än till förslaget, att någon fördelning av statsbidraget icke skulle

göras i de fall, där borgerlig kommun och församling komma att sammanfalla,

samt att i kommun, omfattande flera församlingar, statsbidrag till

församling skulle utgå, så att full täckning erhölles för utdebiteringshöjningar,

i den mån dessa överstege höjningen i den församling, som erhållit

den lägsta höjningen. Statsbidraget skulle i övrigt tillfalla den borgerliga

kommunen. Utöver de arbetstekniska skälen för denna förenkling ha utredningsmännen

framhållit, att frågan om bidragets fördelning lösts på ett

liknande sätt vid beviljandet av skatteutjämningsunderstöd samt att avvecklingen

av det provisorium, som ifrågavarande statsbidrag utgjorde,

skulle underlättas genom att bidraget företrädesvis utginge till de borgerliga

kommunerna. För de enskilda skattebetalarna spelade det självfallet

ingen roll, om församlingen finge bidrag eller icke, eftersom en nedsättning

av den kyrkliga skatten skulle föranleda en motsvarande förhöjning

av den borgerliga utdebiteringen.

Genom ett antal exempel ha utredningsmännen belyst beräkningarnas

gång i olika fall enligt den föreslagna metoden. Härav framgår att den i

åtskilliga fall kommer att föranleda komplicerade beräkningar, särskilt då

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

47

ett större antal församlingar inginge i en nybildad kommun. Ett stort

antal remissmyndigheter ha ävenledes efter genomgång av beräkningarna

framhållit, att förslaget, trots de förenklingar det innebure, likväl skulle

medföra ett alltför stort och svårbemästrat administrativt arbete för länsstyrelserna.

I stället borde övervägas en av utredningsmännen skisserad,

mera radikal förenkling, vilken innebär, att statsbidraget skulle utgå efter

den genomsnittliga höjningen av utdebiteringen i den borgerliga kommunen

och samtliga församlingarna samt i normala fall i sin helhet tillfalla den

borgerliga kommunen. Utredningsmännen synas ha ansett sig icke böra

töreslå denna metod, då den innefattade visst avsteg från kravet på exakt

en kronas höjning för varje skattebetalare. Man skulle nämligen bortse

från de mellan församlingarna varierande utdebiteringshöjningarna till

följd av ortsavdragsreformen. Utredningsmännen lia dock framhållit, att variationerna

mellan församlingarna komme att hålla sig inom snäva gränser,

så relativt låga som de kyrkliga utdebiteringarna i regel vore. Undantag

har dock gjorts för de församlingar, som skulle omhänderhava skolväsendet.

För dessa fall har förutsatts, att uppdelning av statsbidraget vore

ofrånkomlig. Till stöd för sistnämnda metod har av riksräkenskapsverket

och ett par länsstyrelser ytterligare påpekats, att de skiftande avvikelser

från enkronashöjningen, som hade sin grund i stegringen av det kommunala

utdebiteringsbehovet utöver genomsnittet för åren 1948—1950, merendels

torde bli större än de av denna metod föranledda variationerna.

Några länsstyrelser ha även understrukit, att kommunalmännens möjligheter

att kontrollera och anföra besvär över de av länsstyrelsen fastställda

beloppen måste te sig ganska illusoriska, om beräkningarna icke gjordes

enkla. Landskommunernas förbund har likaså ansett det vara olämpligt,

att genom invecklade räkneoperationer på denna punkt söka sig fram till

en exakthet, som i praktiken ändå blir något av en illusion. Härtill har förbundet

lagt den realekonomiska motiveringen, att den nedpressning av utdebiteringen,

som varit utmärkande för småkommunerna under de senaste

åren, icke haft någon direkt motsvarighet bland församlingarna utan

tvärtom ofta utnyttjats för en stabilisering på längre sikt på församlingssidan.

Det skulle bereda storkommunema en välbehövlig lättnad i deras

svårigheter, om den provisoriska skatteersättningen i normala fall icke

skulle delas med församlingen utan förbehållas den borgerliga kommunen.

För egen del är jag beredd att tillstyrka den sist berörda, enklaste beräkningsmetoden.

Det synes rimligt att den provisoriska skatteersättningen

i normala fall må beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet

för den borgerliga kommunen och alla församlingarna, sådant

detta behov direkt framgår av den för dem gemensamma redovisningsräkningen.

Härigenom tillgodoses kravet på att statsbidraget skall täcka

den sammanlagda beräknade utdebiteringsstegringen utöver eu krona genomsnittligt

för hela kommunen, vilket torde vara tillräckligt. Alt bortse

från de obetydliga variationer i höjningarna, som kunna förekomma mellan

olika församlingar, synes mig icke kunna föranleda några vägande in
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 93.

vändningar mot bakgrunden av de förhållanden i övrigt, som avgöra storleken

av statsbidragen. Det må understrykas att valet av metod här icke

påverkar beloppet av den totala provisoriska skatteersättningen till kommunen.

Då någon fördelning av bidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun

enligt metoden icke kan göras, torde därav följa, att bidraget i sin

helhet får tillfalla den borgerliga kommunen, för vilken utdebiteringshöjningen

ju i regel blir störst. Liksom utredningsmännen utgår jag dock

ifrån alt arbetet med en fördelning blir nödvändigt i de fall, där skolangelägenheterna

komma att ombesörjas av församlingen samt vid oregelbundenheter

i den kommunala indelningen.

Beträffande municipalsamhällenas rätt till provisorisk skatteersättning,

som vid frågans tidigare behandling icke alls berörts, ha utredningsmännen

funnit skäligt, att sådan ersättning må utgå med belopp motsvarande

hela utdebiteringshöjningen utöver den enkrona, som primärkommunen

och församlingarna tillsammans fått bära. Då särskilda redovisningsräkningar

utgå till dessa kommuner, innefattar beräkningen av bidragen inga

svårigheter. Ehuru kostnaderna för bidrag till municipalsamhällena torde

betyda en årlig kostnadsstegring för statsverket på 1V2 å 2 miljoner kronor,

synas dylika bidrag vara en sådan konsekvens av de allmänna grunderna

för den provisoriska skatteersättningen, att jag icke anser mig kunna

motsätta mig förslaget i denna del.

C. Särskilda frågor beträffande den provisoriska

skatteersättningen.

Utredningsmännen.

Beträffande tiden och sättet för utbetalningen av den

provisoriska skatteersättningen ha utredningsmännen ansett naturligt att

låta bestämmelserna härom i huvudsak ansluta sig till föreskrifterna om

utbetalning av kommunens skattefordringar hos statsverket enligt vederbörande

redovisningsräkningar. Statsbidraget utgjorde ju en slags ersättning

för bortfallen intäkt av allmän kommunalskatt. Enligt föreskrifter i

kommunallagarna (72 § LKL och motsvarande stadganden i övriga kommunallagar)

skall länsstyrelsen till vederbörande kommun utanordna det

belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens ifrågavarande skattefordran,

med en fjärdedel å envar av dagarna 15 februari, 15 maj, 15 augusti

och 15 november. Av länsstyrelsen fastställt statsbidragsbelopp skulle

sålunda samtidigt härmed utbetalas med en fjärdedel varje gång, dock

med den begränsningen att om det årliga bidraget understiger visst belopp,

förslagsvis 5 000 kronor, hela beloppet utbetalas på en gång den 15 februari.

Av länsstyrelse uträknat statsbidrag föreslås skola avrundas uppåt till helt

krontal.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

49

Utredningsmännen ha, som förut berörts, föreslagit, att länsstyrelsen

skulle fördela det provisoriska statsbidraget på olika kommuner och samfälligheter.

På grund härav har även utbetalningen föreslagits ske direkt

till vederbörande. Endast det på den borgerliga kommunen belöpande statsbidraget

skulle sålunda utbetalas till vederbörande kommunalnämnd eller

drätselkammare, under det att det statsbidrag, som fastställts för municipalsamhälle,

skoldistrikt, fattigvårdssamhälle eller ev. kyrklig kommun,

utbetalas till vederbörande samfällighet direkt.

Utredningsmännen ha erinrat, att fastställande av statsbidraget på sommaren

1951 sker på grundval av samma års omräknade taxeringsresultat.

Det vore givet att genom prövningsnämndernas och skattedomstolarnas

verksamhet ändringar i 1951 års taxeringar senare kunna inträffa, vilka

böra påverka statsbidragets storlek. Av betydelse torde därvid enligt utredningsmännens

mening icke vara de ändringar, som påverka skatteunderlagsbortfallet

genom ortsavdragsreformen, eftersom ökning, minskning

eller rent av försvinnandet av en eller annan persons ortsavdrag icke märkbart

kunde influera på stat sbidragsbeloppet. Väsentligare vore sådana ändringar,

som påverkade storleken av skatteunderlaget för en kommun (måhända

utan ändring av skatteunderlagsbortfallet), exempelvis genom större

nedsättningar eller höjningar av den beskattningsbara inkomsten för fysiska

eller juridiska personer. Eftersom statsbidraget bestämdes efter skillnaden

mellan de utdebiteringssiffror, som erhölles, då ett visst utdebiteringsbehov

dividerades med 1951 års omräknade skatteunderlag och med

det verkliga skatteunderlaget samma år, förändrades statsbidraget vid varje

ändring i skatteunderlaget. Vad detta kunde betyda har belysts med följande

exempel.

Antag att utdebiteringsbehovet i en kommun är 30 000 kr. och att 1951

års taxering givit ett skatteunderlag av 5 000 skr, varav genom ortsavdragsreformen

1 000 skr bortfalla. Den beräknade utdebiteringshöjningen blir då

j 1,50 kr/skr. Om landstingets skattehöjning antages vara

0,5o kr/skr, utgår statsbidraget efter l,oo kr/skr., eller med 4 000 kr. för

år. Om 1951 års taxeringar genom framtida beslut av prövningsnämnd, kammarrätt

eller regeringsrätt skulle nedsättas med, låt oss säga, sammanlagt

1 000 skr, blir resultatet givetvis ett helt annat statsbidrag. Den beräknade

utdebiteringshöj ningen bleve —^(joo^ ^’50 ^r/s^r oc^ stats
bidraget

utginge följaktligen efter 2,oo kr/skr, eller med 6 000 kr. för år.

Retroaktivt finge sålunda utgå ett 50 procent högre statsbidrag än det tidigare

bestämda.

I syfte att förebygga att framtida ändringar i enskildas taxeringar år

1951 skola föranleda ideliga omräkningar av statsbidraget, ha utredningsmännen

ansett cn viss gräns böra fastställas, under vilken ändringar i 1951

års taxeringar icke skola föranleda omräkning. Denna gräns har lämpligen

synts kunna angivas i proportion till det av taxeringsnämnderna för kom4

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 samt. Nr 93.

i30 000 3CH300 _

\T000

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

munen fastställda skatteunderlaget 1951, förslagsvis sålunda att omräkning

av statsbidraget skall ske först när den sammanlagda avvikelsen (netto)

uppgår till 3 procent av det ursprungliga skatteunderlaget. För verkställande

av ny omräkning bör fordras ytterligare ändring uppåt eller nedåt

med 3 procent.

Uträkningen av statsbidraget, särskilt om därvid skola tillämpas de mera

komplicerade metoder, som en fördelning mellan kyrklig och borgerlig

kommun förutsätter, kan enligt vad utredningsmännen vidare uttala vålla

besvärligheter och även en viss osäkerhet i länsstyrelserna. Med hänsyn

härtill har det befunnits påkallat att viss rådgivning kan lämnas av finansdepartementet

under de månader arbetet med statsbidragens fastställande

pågår.

Kommuner, som förmena sig ha erhållit för lågt statsbidrag, ha förutsatts

skola äga anföra besvär hos Kungl. Maj :t över länsstyrelsernas beslut.

Det har med hänsyn till ärendenas natur synts utredningsmännen lämpligt,

alt dylika besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet (finansdepartementet).

En sådan anordning förutsätter dock enligt utredningsmännens

påpekande en ändring av 2 § 4:o) sista stycket regeringsrättslagen. Enligt

nämnda stadgande i dess nuvarande lydelse ankomma mål om sådant bidrag

eller understöd av statsmedel, som enligt gällande författningar beviljas

av länsstyrelse, på regeringsrätten utom då fråga är om bidrag till

väg- och brobyggnadsföretag.

Remissyttranden.

Utredningsmännens förslag rörande tid och sätt för den provisoriska

skatteersättningens utbetalande har vid remissen i regel tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Några remissmyndigheter ha dock gjort vissa erinringar.

I tillstyrkande riktning uttala sig 1949 års uppbördssakkunniga, överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Kristianstads,

Kopparbergs och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller i detta sammanhang vikten av att

statsbidragen verkligen utbetalas direkt till den kommunala samfällighet

bidraget avser och sålunda icke till kommunalnämnd eller drätselkammare

för fördelning genom dess försorg. Det vore så mycket större anledning för

länsstyrelsen att förorda en .sådan utbetalning, som till länsstyrelsen anmälts,

att församling i vissa fall icke erhållit vad den rätteligen skulle tillkomma.

Kommunens fordran av statsverket å debiterade kommunalutskylder

liksom förskott därå böra av samma skäl direkt redovisas av länsstyrelsen

till varje församling, pastorat eller skolstyrelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det dock onödigt att sammankoppla

utbetalningen av skatteersättningen med utbetalningen av kommunernas

skattefordran. En sammanblandning av de olika medlen skulle därvid lätt

kunna ske, vilket ur kommunal synpunkt icke kan vara lämpligt. Skatteersättningen

syntes böra utbetalas på en gång under året, förslagsvis i feb
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

51

ruari månad. Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt om icke för enkelhetens

skull statsbidraget bör bestämmas till jämnt 100-tal kronor.

Utbetalning av den provisoriska skatteersättningen i dess helhet till den

borgerliga kommunen förordas dock av länsstyrelsen i Jämtlands län, enligt

vars uppfattning fördelningen av statsbidraget bör ankomma på den

borgerliga kommunen, med vilken de kyrkliga kommunerna och samfälligheterna

måste ha ett intimt samarbete för budgetarbetet i övrigt.

Utredningsmännens förslag, att omräkning av den provisoriska skatteersättningen

skall verkställas när den sammanlagda avvikelsen uppgår till

3 procent av det ursprungliga skatteunderlaget, har vid remissen föranlett

vissa invändningar eller förslag till modifikationer, även om förslaget tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det syntes skäligt med omräkning

vid en sammanlagd avvikelse av 3 procent. I samband med fastställandet

av storleken av den avvikelse, som bör föranleda omräkning, torde

enligt länsstyrelsen även bestämmas, om sådan omräkning skall verkställas

av länsstyrelsen utan ansökan därom av kommun eller först efter sådan

ansökan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig vara i viss mån

tveksam om lämpligheten av att efter eventuella taxeringsändringar göra

omräkning av statsbidraget. Länsstyrelsen anför vidare.

Det framgår icke klart av förslaget, om sådana omräkningar skola få

retroaktiv verkan, men så torde väl i princip vara befogat. Då åtskilliga år

kunna förlöpa, innan samtliga taxeringar år 1951 definitivt avgjorts, är det

åtminstone teoretiskt tänkbart, att statsbidrag, som grundar sig å 1951 års

taxering, kan komma att både ökas och minskas under en följd av år. Då

de sakkunniga ansett sig kunna bära hand på »millimeterrättvisan» genom

förslaget, att omräkning av statsbidraget skulle ske först när den sammanlagda

avvikelsen (netto) uppginge till 3 procent av skatteunderlaget, vill

länsstyrelsen tillstyrka detta förslag såsom innebärande en rimlig kompromiss

mellan de ytterlighetsmeningar, som här eljest kunna göras gällande.

I några remissyttranden har uttalats, att procentsatsen för den sammanlagda

avvikelsen från det ursprungliga skatteunderlaget skulle sättas högre

än 3 procent. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter sålunda, huruvida

icke denna gräns skulle kunna bestämmas till 5 procent av 1951 års omräknade

skatteunderlag. Även Svenska landskommunernas förbund uttalar,

att ändringar i 1951 års taxeringar icke böra föranleda omräkning av

skatteersättningen i andra fall än då avvikelsen blir mera betydande. I

varje fall anser förbundet, att avvikelsen för att föranleda omräkning bör

uppgå till betydligt mera än av utredningsmännen ifrågasatta 3 procent.

Från några remissinstansers sida har ifrågasatts om den av utredningsmännen

förordade omräkningen över huvud taget vore nödvändig.

Övcrståthållarämbetet anför, att det icke synes ämbetet erforderligt att

verkställa omräkning på av utredningsmännen föreslaget sätt, emedan dylika

ändringar i regel torde ha ringa betydelse för kommunens budget.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter starkt, om en sådan omräkning

som den förordade verkligen kan anses erforderlig. Den medför i varje

fall betydande tekniska svårigheter på grund av att några fortlöpande anteckningar

om ändringar i kommunernas skatteunderlag för närvarande

icke föras hos länsstyrelserna. Därest en dylik omräkning av skatteunderlaget

skulle anses nödvändig föreslår länsstyrelsen därför, att den göres

beroende av särskild anmälan från vederbörande kommunala myndighet

och att villkoret beträffande ändringarnas sammanlagda storlek anknytes

till den uträknade skatten i stället för till skatteunderlaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det även kunna ifrågasättas,

huruvida jämkning av ersättning är nödvändig med hänsyn till framtida

ändringar i 1951 års ursprungliga skatteunderlag. Länsstyrelsen anför vidare.

Av dylika ändringar påkallade justeringar i statsbidragsbeloppen måste

nödvändigtvis bli invecklade och tidsödande. Inverkan på skatteersättningen

torde i de allra flesta fall icke bli av den betydenhet, att det uppväger arbetet

med att följa taxeringsändringarna, vilket för länsstyrelsen kommer att bli

betungande. Att justering av statsbidrag i vissa fall måste ske, torde dock

vara nödvändigt, t. ex. om en taxering av relativt stor betydenhet för ifrågavarande

kommuner överflyttas från en kommun till en annan. Med hänsyn

härtill kan ifrågasättas att det i stället skall ankomma på kommun att

inkomma med särskild ansökan om justering av statsbidragsberåkningen,

därest dylik blir påkallad till följd av nedsättning av taxeringen. Därest

efter ansökan förhöjning sker av statsbidraget till en kommun till följd av

överflyttning av skattskyldigs taxering, skulle det ankomma på länsstyrelsen

att verkställa omräkning av statsbidraget även för kommun, som till

följd av överflyttningen fått ökat skatteunderlag.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker att omräkning av skatteersättning

skall verkställas, därest ändring av taxeringsnämndernas beslut skulle

medföra ändring av skatteunderlaget under motivering, att det härmed

förenade arbetet icke syntes stå i rimlig proportion till vad därigenom kan

vinnas i form av rättvisare skatteersättning.

Behovet av rådgivning från finansdepartementets sida under den tid arbetet

hos länsstyrelserna med uträkningen av den provisoriska skatteersättningen

pågår har understrukits i yttranden av länsstyrelserna i Uppsala

och Kalmar län samt Svenska landskommunernas förbund.

Departementschefen.

Jag kan biträda de av utredningsmännen föreslagna utbetalningsbestämmelserna

in. in. beträffande den provisoriska skatteersättningen. Dock synes

den av länsstyrelsen i Värmlands län föreslagna modifikationen böra iakttagas,

att årsbeloppen av länsstyrelserna avrundas, uppåt eller nedåt, till

helt 100-tal kronor.

Enligt min mening kan man av rättviseskäl svårligen komma ifrån att

verkställa omräkning av den provisoriska skatteersättningen, då större

ändringar i 1951 års taxering inträffat till följd av prövningsnämndernas

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

eller skattedomstolarnas beslut. Med länsstyrelsernas nuvarande redovisningssystem

föreligga emellertid svårigheter att kontrollera nettosumman

av dylika ändringar. Jag förordar för den skull, att omräkning endast

skall ifrågakomma, då ändringarna i 1951 års skatteunderlag netto uppgått

till minst 5 procent av det skatteunderlag för kommunen, som fastställts

av taxeringsnämnderna, och att frågan därom skall upptagas till prövning

först efter framställning av vederbörande kommun eller när länsstyrelse

eljest finner anledning därtill. Vid dylik omräkning till förmån för en kommun,

som gått miste om visst skatteunderlag till annan kommun, bör naturligen

även upptagas frågan om minskning av bidraget till den senare kommunen.

Givetvis bör för ny omräkning erfordras ytterligare ändring uppåt

eller nedåt av minst 5 procent av skatteunderlaget.

Frågan om den ändring av regeringsrättslagen, som erfordras, därest besvär

över länsstyrelsernas beslut om provisorisk skatteersättning skola prövas

av Kungl. Maj :t i statsrådet, torde få anmälas i annat sammanhang.

Vad slutligen beträffar de totala kostnaderna för den provisoriska skatteersättningen

till kommunerna har den nu verkställda utredningen icke

givit något säkrare underlag för beräkning av desamma än det som förelåg

vid fjolårets behandling av frågan. Statens årliga kostnader beräknades

då i anslutning till ortsavdragskommitténs kalkyler till 120 miljoner

kronor. Den närmare fixering av grunderna för dessa bidrag, som förordats

i det föregående, har i ett par avseenden inneburit höjningar i kostnadshänseende

utöver vad från början torde ha avsetts. Den nyss angivna

siffran torde emellertid vara så osäker, att jag icke finner anledning att

på grund av dessa ändringar göra en uppräkning av densamma. Enligt de

föreslagna utbetalningsbestämmelserna kommer på nästa budgetår att falla

endast ett halvårs kostnader, vilka sålunda kunna beräknas uppgå till

i runt tal 60 miljoner kronor. Under samma förslagsanslag har därjämte

förutsatts (se proposition nr 62 till årets riksdag) skola anvisas medel för

bestridande av övergångsbidrag till sådana kommuner, som genom kommunindelningsreformen

erhålla större utdebiteringshöjningar. Kostnaderna

för övergångsbidragen ha beräknats för budgetåret 1951/52 icke skola

överstiga 1 miljon kronor, motsvarande ett halvt års kostnader. På grund

härav torde å riksstaten för nästa budgetår böra äskas ett förslagsanslag

till Provisorisk skatteersättning till kommunerna, m. in. på 61 miljoner

kronor.

II. Ortsavdragsreformens inverkan på vissa statsbidrag

för speciella ändamål.

Genom beslut den 2 juni 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt allmänna statsbidragsutredningen

— vilken består av underståthållaren J. M. Wahlbäck,

tillika ordf., f. d. undervisningsrådet D. E. Andersson, direktören i Svenska

stadsförbundet E. A. S. Humble, statskommissarien B. E. Johnsson samt di
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

rektören i Svenska landskommunernas förbund S. Larsson — att skyndsamt

inkomma med förslag till de provisoriska ändringar i gällande bestämmelser

rörande statsbidrag för speciella ändamål, som föranleddes av

riksdagens beslut om höjning av de kommunala ortsavdragen.

Statsbidragsutredningen har med skrivelse den 30 oktober 1950 framlagt

utredning angående ortsavdragsreformens inverkan på de skattegraderade

speciella statsbidragen.

Över utredningen, som avlämnats i stencilerat skick, ha efter remiss yttranden

avgivits av pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs,

Örebro och Västernorrlands län samt Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund.

Utredningen.

Av gällande författningar avseende statsbidrag till speciella kommunala

ändamål äro enligt statsbidragsutredningen följande sex författningar så

utformade, att bidragens storlek — och därmed kommunernas andel i den

statsunderstödda verksamheten — är direkt beroende av skatteunderlaget

eller skattetrycket i vederbörande kommun. Dessa författningar äro

kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av

pensionärshem;

kungörelsen den 12 december 1941 (nr 936) angående statsbidrag till

kristidsnämndernas verksamhet;

kungörelsen den 31 december 1945 (nr 882) angående statsbidrag till

byggnadsarbeten för folkskoleväsendet;

kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande

av skolmåltider;

kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 411) angående statsbidrag till vissa

plankostnader; samt

kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda

åtgärder vid arbetslöshet.

Utredningen har till en början framhållit, att ortsavdragskommittén i

sitt betänkande endast i förbigående berört frågan om ortsavdragsreformens

inverkan på de skattegraderade speciella statsbidragen. Sålunda hade kommittén

endast fäst uppmärksamheten på att det föreslagna allmänna statsbidraget

för täckande delvis av kommunernas skatteunderlagsbortfall i anledning

av ortsavdragsreformen torde göra vissa jämkningar erforderliga

i de skalor, efter vilka de speciella statsbidragen beräknades. Kommittén

hade emellertid icke ansett det falla inom dess uppdrag att närmare ingå

på dessa speciella frågor. Frågan om ortsavdragsreformens inverkan på de

skattegraderade statsbidragen beröres enligt vad utredningen anför icke i

Kungl. Maj :ts förenämnda proposition och ej heller av riksdagen vid dess

behandling av ärendet.

Utredningen har närmare undersökt två alternativ för ändring av de

skattegraderade speciella statsbidragen i anledning av ortsavdragsreformen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Enligt det ena alternativet skulle sådana ändringar i författningarna vidtagas,

att ortsavdragsreformens inverkan på de speciella statsbidragens storlek

helt upphävdes. Utgångspunkten skulle därvid vara antagandet att det

varit statsmakternas avsikt att kommunerna skulle allenast i en form, nämligen

genom den provisoriska skatteersättningen, erhålla stöd i anledning

av reformens verkningar å kommunernas ekonomi, och att dessa verkningar

i övrigt, på vad sätt de än yppade sig, skulle bäras av kommunerna

själva. Enligt det andra alternativet skulle de nuvarande skalorna för de

speciella statsbidragen jämkas endast i den mån kommunerna erhölle kompensation

för inkomstbortfallet genom det allmänna statsbidraget. Utgångspunkten

härför hade varit att de nuvarande skalorna skulle få verka till

kommunernas fördel, i den mån dessas formellt ökade skattetryck eller

minskade skatteunderlag i anledning av ortsavdragsrefonnen skulle bäras

av dem själva och sålunda icke kompenserades av den provisoriska skatteersättningen.

Utredningen har ansett, att enligt båda dessa alternativ erforderliga ändringar

i beräkningsgrunderna för de olika statsbidragen skulle kunna genomföras

utan väsentliga administrativa olägenheter. Av skäl, som i det

följande redovisas, har utredningen likväl funnit sig icke böra förorda att

sådana ändringar för närvarande företoges. Enligt utredningens mening

borde härmed anstå i vart fall till dess erfarenheter vunnits av ortsavdragsreformens

och det nya allmänna statsbidragets inverkan på kommunernas

ekonomiska bärkraft.

I fråga om detaljerna i den framlagda utredningen vill jag först något

närmare beröra resultatet av de alternativa undersökningarna angående

ändring i grunderna för de speciella statsbidragen.

Undersökningen enligt det först angivna alternativet — som avsåge helt

upphävande av ortsavdragsreformens inverkan på de skattegraderade speciella

statsbidragen och på kommunernas bidrag till folkpensioneringen enligt

lagen den 30 juni 1947 (nr 398) — har omfattat de i det föregående

omnämnda statsbidragsförfattningarna, med undantag för den numera betydelselösa

kungörelsen angående statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Undersökningsresultatet har redovisats i en till utredningen fogad

promemoria angående helt upphävande av ortsavdragsreformens inverkan

på storleken av de skattegraderade speciella statsbidragen.

I promemorian har inledningsvis anförts, att ett upphävande av ortsavdragsreformens

inverkan på storleken av de skattegraderade statsbidragen

förutsatte en ändring av grunderna för bidragsberäkningen. Dessa vore

emellertid mycket skiftande för de sex av undersökningen berörda bidragsförfattningarna.

Sålunda vore fyra av bidragen beroende av kommunernas

skatteunderlag, ett av skattetrycket i kommunerna och ett av en kombination

av båda dessa faktorer. Det vore därför enligt utredningens mening

icke möjligt att enhetligt angiva, huru en ändring av beräkningsgrunderna

skulle genomföras för att ortsavdragsreformens inverkan på kostnadsfördelningen

helt skulle upphävas, utan detta måste prövas särskilt för varje

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

t

författning. Den likheten förelåge doek mellan de sex ifrågavarande författningarna,

att grunden för bidragens beräknande uttrycktes i ett procenttal,

bidragsprocenten, som avsåge statens eller, beträffande folkpensioneringen,

kommunernas andel i kostnaderna för den i författningen angivna

verksamheten. Det vore bidragsprocentens storlek som i samtliga fall

vore ställd i relation till skatteunderlaget eller skattetrycket i vederbörande

kommun. Relationen angåves i författningarna genom en formel eller en

tabell.

Utredningen har på grund av författningarnas nu angivna allmänna konstruktion

funnit två skilda metoder användbara för genomförande av de

ändringar av beräkningsgrunderna, som erfordrades för upphävande av

ortsavdragsrefonnens inverkan på kostnadsfördelningen mellan stat och

kommuner. Härom har utredningen anfört i huvudsak följande.

Den ena metoden, som i det följande kommer att kallas omräkningsmetoden,

innebär att det faktiska skatteunderlaget eller skattetrycket i vederbörande

kommun omräknas till vad det skulle varit om ortsavdragsreformen

icke genomförts innan det lägges till grund för bidragsprocentens bestämmande.

Den andra metoden, i det följande kallad ändringsmetoden,

innebär åter att formeln eller tabellen i varje författning för bidragsprocentens

bestämmande ändras så, att samma procenttal erhålles som om

ortsavdragsreformen icke genomförts.

Vad först angår om räknings metoden måste skillnad göras mellan

ortsavdragsrefonnens inverkan på kommunernas skatteunderlag och

skattetryck. Beträffande skatteunderlaget bör beaktas, att skattekronbortfallet

till följd av ortsavdragsreformen torde komma att variera avsevärt i

de olika kommunerna. Enligt en av ortsavdragskommittén gjord undersökning

rörande ortsavdragsrefonnens verkningar, vilken undersökning omfattat

88 landskommuner och 7 städer, skulle i dessa kommuner minskningen

i skatteunderlaget variera mellan 10 och 31 procent. I medeltal för

dessa kommuner har skattekronbortfallet till följd av ortsavdragsreformen

beräknats till 15,i procent eller 12,9 procent för städerna och 16,6 procent

för landskommunerna. Omräkning av det faktiska skatteunderlaget innan

det lägges till grund för bidragsprocentens bestämmande kan ske med eller

utan hänsyn till de nämnda variationerna i skattekronbortfallet, d. v. s.

omräkningsmetoden kan tillämpas individuellt eller generellt.

Generell omräkning skulle innebära, att man vid omräkningen av skatteunderlaget

i varje kommun utgår från den i hela landet genomsnittliga

skatteunderlagsminskningen och på grundval härav fastställer en omräkningskoefficient,

med vilken det faktiska antalet skattekronor per invånare

i kommunerna skall multipliceras innan det lägges till grund för bidragsprocentens

bestämmande. Om den genomsnittliga skatteunderlagsminskningen

i enlighet med ortsavdragskommitténs beräkningar antages

vara 15,i procent, skulle omräkningskoefficienten bli l,i77s eller avrundat

1,18.

Vid individuell omräkning åter skulle hänsyn tagas till skatteunderlagsminskningen

i varje särskild kommun. Som utgångspunkt finge härvid av

praktiska skäl tagas förhållandena vid ett bestämt tillfälle, lämpligen 1951

års taxering, då nämligen av annan anledning ändock skall uträknas skatteunderlaget

i varje kommun med och utan hänsyn till ortsavdragsreformen.

Den därvid erhållna skillnaden skulle bilda underlag för bestämmandet

av en särskild omräkningskoefficient för varje kommun.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

57

Vid valet mellan den generella och den individuella formen för omräkning

av skatteunderlaget i kommunerna har utredningen kommit till den

uppfattningen, att den generella metoden — trots att denna uppenbarligen

icke kan ge ett matematiskt lika korrekt resultat som den individuella —

framför allt ur administrativ synpunkt är att föredraga.

Vad härefter angår omräkningsmetodens tillämpning på skattetrycket

i kommunerna är givet, att — om man bortser från det nya allmänna

statsbidraget — variationerna i skatteunderlagsbortfallet till följd av ortsavdragsreformen

skulle komma att i motsvarande grad medföra växlingar

i reformens inverkan på kommunernas skattetryck. Då emellertid statsbidrag

skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen

till kommun och landsting icke skall behöva höjas med mer än högst en

krona, torde därför (om man bortser från möjligheten av att skattetrycksökningen

i något fall kan bliva mindre än en krona), så länge det nya allmänna

statsbidraget utgår, variationerna i ortsavdragsreformens inverkan

på det kommunala skattetrycket icke föranleda några problem beträffande

omräkningsmetodens tillämplighet. För att ortsavdragsreformens inverkan

på de skattetrycksgraderade speciella statsbidragen helt skall upphävas bör

det faktiska skattetrycket enligt den generella metoden minskas med en

krona, innan det lägges till grund för beräkningen av det speciella statsbidragets

storlek.

Vad härefter angår ändrings metoden innebär denna såsom förut

nämnts, att formeln eller tabellen i varje författning för bidragsprocentens

bestämmande ändras så, att samma procenttal erhålles, som om ortsavdragsreformen

icke genomförts. Ändringarna av tabeller och formler för

bidragsprocentens bestämmande måste givetvis bygga på de beräknade genomsnittliga

värdena för ortsavdragsreformens inverkan på kommunernas

ekonomiska bärkraft, d. v. s. minskning av skatteunderlaget med 15,i procent

och ökning av skattetrycket med en krona.

Genom ändring av författningarnas tabeller och formler kunna dessa direkt

användas för uträkning av bidragsprocentens storlek i varje särskilt

fall. Vid användande av ändringsmetoden blir därför författningarnas tilllämpning

enklare än om, såsom fallet blir vid användande av omräkningsmetoden,

en särskild räkneoperation måste företagas innan det faktiska

skattetrycket eller skatteunderlaget per invånare i kommunerna kan läggas

till grund för bidragsprocentens bestämmande. Med hänsyn härtill synes

ändringsmetoden i allmänhet vara att föredraga framför omräkningsmetoden.

Vissa av de sex ifrågavarande författningarna äro emellertid så uppbyggda,

att ändringsmetoden icke för närvarande lämpligen bör användas.

Vilken av de båda metoderna som i varje särskilt fall bör tillämpas måste

prövas .särskilt för varje författning.

Med utgångspunkt från det anförda har utredningen för varje författning

angivit de åtgärder, som vore påkallade för alt ortsavdragsreformens

inverkan på statsbidragens storlek såvitt möjligt helt upphävdes, och framlagt

utkast till de sålunda erforderliga författningsändringarna. I fråga om

dessa avsnitt får jag beträffande detaljerna hänvisa till utredningens promemoria.

Här skall endast beröras frågan om tidpunkten för författningsändringarnas

ikraftträdande.

Utredningen har härom anfört, alt då ortsavdragsreformen trädde i kraft

den 1 januari 1952 reformen komine att första gången påverka de statshidragsheslut,

som grundades å 1953 års taxering, d. v. s. beslut meddelade

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

under år 1954. Beträffande de skatteunderlagsgraderade statsbidragen borde

därför enligt utredningen författningsändringarna i allmänhet träda i

kraft den 1 januari 1954. Statsbidraget till skolmåltidsverksamhet utginge

emellertid för redovisningsår (1/7—30/6) och icke för kalenderår. Detta

medförde en eftersläpning på ett halvt år, varför denna författning icke borde

träda i kraft förrän den 1 juli 1954. Beträffande de skattetrycksgraderade

statsbidragen har utredningen framhållit, att det till följd av ortsavdragsreformen

stegrade skattetrycket i princip icke komme till uttryck förrän

vid statbehandlingen i kommunerna hösten 1953, avseende år 1954. Det

kunde emellertid antagas, att kommunerna komme att taga hänsyn till den

väntade skattestegringen redan vid statbehandlingen hösten 1951 och att

det till följd av ortsavdragsreformen stegrade skattetrycket därför skulle

inträda redan under år 1952. De beslut om skattetrycksgraderade statsbidrag,

som meddelades under år 1953, komme sålunda att påverkas av ortsavdragsreformen.

I dessa fall borde därför enligt utredningens mening författningsändringarna

träda i kraft redan den 1 januari 1953.

Utredningen har jämväl uppskattat storleken av den kostnadsökning för

statsverket, som skulle föranledas av ortsavdragsreformen, om någon ändring

av skalorna för ifrågavarande statsbidrag icke företoges. Utredningen

har framhållit att det visat sig mycket svårt att framräkna några godtagbara

siffror utan en mycket omfattande och tidsödande undersökning, som

utredningen icke ansett sig böra företaga. Överslagsvis hade utredningen

emellertid beräknat, att ortsavdragsreformen skulle föranleda en årlig kostnadsökning

för staten av omkring 13,5 miljoner kronor, därav 8 miljoner

kronor hänförde sig till minskning av kommunernas skattegraderade andel

av kostnaderna för folkpensioneringen. Emellertid inträdde hela ökningen

först fem å sju år efter ortsavdragsref ormens genomförande, beroende

på att några av statsbidragen grundades på medelskattetrycket eller medelskatteunderlaget

under en fem- eller sjuårsperiod. Det första året efter reformens

genomförande skulle, om inga ändringar gjordes, enligt utredningens

uppskattning den sammanlagda ökningen uppgå till omkring 11 miljoner

kronor för att därefter under några år öka med omkring 650 000 kronor

per år upp till den slutliga årliga summan av omkring 13,5 miljoner

kronor.

Utgångspunkten för de av utredningen enligt det föregående behandlade

ändringarna av beräkningsgrunderna för de speciella statsbidragen har som

nämnts varit antagandet, att ortsavdragsreformens inverkningar på de ekonomiska

relationerna mellan stat och kommuner skulle anses helt reglerade

med det nya statsbidraget och att kommunerna av denna anledning icke

skulle få tillgodoräkna sig den av ortsavdragsreformen föranledda höjningen

av de skattegraderade speciella statsbidragen. Detta antagande syntes

utredningen sakna fast grund då några tydliga uttalanden av statsmakterna

i denna riktning enligt utredningens mening icke förelåge. Utredningen

har vidare uttalat som följer.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Om åter detta antagande icke lägges till grund vid en bedömning av frågan,

hur de speciella statsbidragen böra ändras i anledning av ortsavdragsreformen,

kan utredningen icke komma till annan uppfattning, än att en

ändring av statsbidragsskalorna i enlighet med nu ifrågavarande alternativ

skulle innebära en nedskärning av de skattegraderade speciella statsbidragen,

för vilken motiv icke kan hämtas i påstående att motsvarande kompensation

i annan form beredes kommunerna. Vid sådant bedömande kan

utredningen därför icke förorda helt upphävande av ortsavdragsrefonnens

inverkan på de skattegraderade speciella statsbidragen.

Det andra av utredningen granskade alternativet för ändring av beräkningsgrunderna

för de skattegraderade speciella statsbidragen avser, såsom

förut angivits, att jämka skalorna, endast i den mån kommunerna genom det

nya allmänna statsbidraget anses erhålla kompensation för den av ortsavdragsreformen

föranledda försämringen i deras ekonomiska bärkraft. Resultatet

av utredningens undersökning enligt detta alternativ har även redovisats

i en särskild promemoria.

Vid undersökningen huru en jämkning av skalorna enligt förevarande

alternativ lämpligen borde genomföras har utredningen diskuterat i vilken

utsträckning det nya allmänna statsbidraget innebure kompensation åt kommunerna

och anför härom bland annat följande.

Det kan konstateras att grunderna för beräkningen av det nya allmänna

statsbidraget innebära begränsningar i skilda avseenden. Främst märkes

den direkta begränsningen av statsbidragets storlek att kommunerna och

landstingen tillsammans själva skola bära den av ortsavdragsreformen föranledda

skattestegringen upp till en utdebiteringsökning av en krona per

skattekrona.

Eu annan begränsning av det nya allmänna statsbidraget ligger däri, att

bidragets storlek skall bestämmas en gång för alla med utgångspunkt från

det genomsnittliga utdebiteringsbehovet i kommunerna enligt staterna för

åren 1948—1950. Detta innebär, att om utdebiteringsbehovet i kommunerna

stiger över detta medeltal det ökade utdebiteringsbehovet måste täckas genom

utdebitering av beloppet å det till följd av ortsavdragsreformen minskade

skatteunderlaget. I och för sig kommer denna minskningen av skatteunderlaget

därför vid ökat utdebiteringsbehov att föranleda starkare stegrat

skattetryck än om ortsavdragsreformen icke genomförts.

Att bidragets storlek skall bestämmas en gång för alla, d. v. s. fixeras

till visst årligt belopp för varje kommun, medför även vid sjunkande penningvärde

en successiv minskning av kompensationens relativa storlek. Därtill

kominer att statsbidraget enligt statsmakternas beslut skall betraktas

som ett provisorium och frågan om dess fortsatta utgående senare omprövas.

Utredningen har i anslutning härtill uttalat att det vore svårt att siffermässigt

belysa hur stor andel av nedgången i kommunernas ekonomiska

bärkraft till följd av ortsavdragsreformen, som kunde anses bli kompenserad

genom det allmänna statsbidraget. Med utgångspunkt från att kompensationen

direkt begränsades till omkring hälften av skattetrycksökningen

och med hänsyn till de i det föregående angivna ytterligare begränsningar,

som följde av beräkningsgrunderna för det nya allmänna statsbidraget, hat

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Iiungl. Maj:ts proposition nr 93.

utredningen för sin del ansett nedgången i kommunernas ekonomiska bärkraft

kompenserad med endast omkring en tredjedel. Vid beräkningen av

storleken av de skatteunderlagsgraderade speciella statsbidragen borde därför

enligt utredningens mening det faktiska skatteunderlaget i kommunerna

efter ortsavdragsreformens genomförande i genomsnitt multipliceras

med en koefficient, som framräknades under antagande av en skatteunderlagsminskning

av 5 procent i stället för — såsom vid helt upphävande

av reformens inverkan — 15,i procent. Omvandlingskoefficienten enligt

omräkningsmetoden borde sålunda enligt del nu behandlade alternativet

fastställas till l,os55 eller avrundat 1,06. Däremot medförde utformningen av

det nya allmänna statsbidraget — såvitt gällde maximeringen till 1 krona

av den å kommunerna fallande skattetrycksökning, för vilken kompensation

icke utginge — att någon jämkning av tabeller eller skalor för de

skattetrycksgraderade speciella statsbidragen icke erfordrades, om dessa

skulle jämkas endast i den mån kommunerna genom det nya allmänna

bidraget erhölle kompensation för inkomstbortfallet.

I enlighet med nu angivna antaganden har utredningen utarbetat utkast

till erforderliga författningsändringar enligt förevarande alternativ. Beträffande

författningsutkastens närmare utformning får jag hänvisa till

promemorian.

Den ökning av statsverkets kostnader för de skattegraderade speciella

statsbidragen, som skulle förebyggas enligt nu förevarande alternativ, har

av utredningen överslagsvis beräknats till 4,5 miljoner kronor.

I fråga om ändamålsenligheten att jämka skalorna för beräkning av de

skattegraderade .speciella statsbidragen enligt det nu behandlade alternativet

har utredningen anfört, att vissa skäl kunde anföras för en dylik jämkning.

Å andra sidan har utredningen funnit skäl, .som talade emot, och

härom anfört bland annat följande.

Jämkningen skulle motiveras av den kompensation för skatteförlusterna

till följd av ortsavdragsreformen, som kommunerna skulle erhålla genom

det nya allmänna statsbidraget. Detta bidrag har emellertid av statsmakterna

angivits vara endast provisoriskt. Sedan det allmänna bidraget bortfallit

skulle skalorna för de skattegraderade speciella statsbidragen åter

behöva ändras. De nu ifrågasatta ändringarna skulle sålunda endast få

begränsad giltighetstid. Därtill kommer, att utredningen har till huvuduppdrag

att överväga möjligheterna av en allmän, reform av statsbidragssystemet.

Utredningen undersöker för närvarande de praktiska möjligheterna

för en reform av statsbidragssystemet efter vissa riktlinjer, vilka innebära

bl. a. att skattegraderingen av de speciella statsbidragen slopas och alt utjämningen

av kommunernas skiftande ekonomiska bärkraft i stället uppnås

genom ett allmänt skattegraderat statsbidrag. Skulle dessa riktlinjer

kunna följas, skulle den nu aktuella jämkningen av de skattegraderade

speciella statsbidragen förlora sin betydelse.

Uppenbart är, att en ökning av de speciella statsbidragen till kommunerna

med uppemot 4,5 milj. kronor om året, särskilt i nuvarande statsfinansiella

läge, i och för sig är av den storleksordningen, att den bör föranleda

jämkning av beräkningsgrunderna för de berörda statsbidragen

även om det endast rör sig om ett provisorium under några år. Emellertid

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

bör den angivna summan även ställas i relation till storleken av den kompensation

för skatteförluster till följd av ortsavdragsreformen, som skall

utgå till kommunerna. Storleken av denna kompensation, det nya allmänna

statsbidraget, har av ortsavdragskommittén beräknats till omkring 121

milj. kronor. Det bör även beaktas, att beräkningen grundats på undersökningar

inom ett relativt ringa antal kommuner, sammanlagt 95, samt på

ett annat utdebitering,sbehov inom kommunerna än det som enligt statsmakternas

beslut skall läggas till grund för statsbidragets beräknande. Det

kan därför väl tänkas, att den slutligt uträknade årliga summan för det

nya allmänna statsbidraget kan komma att mycket avvika från det beräknade

beloppet av 121 milj. kronor. Avvikelsen kan bliva väsentligt .större

än hela ökningen av de skattegraderade speciella statsbidragen.

Svårigheter föreligga att med säkerhet bedöma i vad mån det nya allmänna

statsbidraget till kommunerna kommer att utjämna den nedgång i

kommunernas ekonomiska bärkraft, som blir en direkt följd av ortsavdragsreformen.

Det resonemang, vars resultat redovisats i författningsutkasten,

måste i själva verket anses inrymma stora felmöjligheter. Endast

för enstaka fall kan man räkna med att författningsändringarna komma

att individuellt ge ett ungefärligt riktigt uttryck för den oförtjänta vinst

kommunerna i annat fall skulle anses göra. Om rimligheten av en ändring

av bidragsskalorna till kommunernas nackdel är ställd utom diskussion,

och det vidare rör sig om tämligen vittgående ändringar, kan man räkna

med förståelse för synpunkten att en grov schematisering av praktiska

skäl är nödvändig. Ingendera av dessa premisser kan emellertid anses föreligga

beträffande de undersökta jämkningsalternativen, och man måste

därför räkna med att kommuner^ komma att vara oförstående för det

rättvisa i jämkningar av bidragsskalorna.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden har utredningen funnit sig

böra förorda, att ändring av beräkningsgrunderna för de skattegraderade

speciella statsbidragen enligt något av de av utredningen angivna alternativen

icke för närvarande företages. I vart fall borde enligt utredningens

mening erfarenheterna av ortsavdragsreformens och det nya allmänna

statsbidragets inverkan på kommunernas ekonomiska bärkraft böra avvaktas.

Kemissyttranden.

De hörda remissmyndigheterna ha, med undantag för statskontoret, godtagit

utredningens förslag att icke för närvarande skulle företagas någon

ändring av gällande bestämmelser för de skattegraderade speciella statsbidragen.

I åtskilliga remissyttranden har dock samtidigt framhållits, att

det icke kunde anses i och för sig motiverat att låta ortsavdragsreformen

leda till en allmän höjning av de särskilda statsbidragen, ehuru de skäl som

utredningen anfört för ett uppskov tills vidare med den ifrågasatta revisionen

ansetts godtagbara. De kommunala förbunden åter ha ansett det principiellt

berättigat, att de nuvarande bidragsskalorna efter ortsavdragsreformens

genomförande verkade till kommunernas förmån.

Statskontoret har förordat sådan jämkning av beräkningsgrunderna för

de skattegraderade speciella statsbidragen, att ortsavdragsreformens in
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Ilungl. Maj:ts proposition nr 93.

verkan å bidragens storlek helt upphävdes. Ämbetsverket har härom anfört

i huvudsak följande.

Av utredningen framgår, att nedgången i kommunernas skatteunderlag

på grund av ortsavdragsreformen kan, vid en tillämpning av nu gällande

skalor för beräkningen av de skattegraderade speciella statsbidragen till

kommunerna, medföra en ökning av dessa bidrag med upptill 13,5 miljoner

kronor för år. Enligt statskontorets mening kan eu dylik ökning av dessa

bidrag icke anses sakligt motiverad. På grund av de statliga kompensationsåtgärderna

föranleda nämligen de nya ortsavdragen icke — såsom i

utredningen förutsatts — något ökat skattetryck för de skattskyldiga i allmänhet

utan endast för juridiska personer och vissa fastighetsägare. Ämbetsverket

anser därför, att de skalor, efter vilka bidragen beräknas, böra

jämkas på sätt angivits i den vid utredningen fogade promemorian angående

helt upphävande av ortsavdragsreformens inverkan på storleken av de

skattegraderade speciella statsbidragen.

De i promemorian föreslagna jämkningarna av bidragsskalorna ha utarbetats

med utgångspunkt från de undersökningar, som tidigare verkställts

av ortsavdragskommittén och vilka legat till grund för reformen. Emellertid

må erinras, att särskilda sakkunniga i ett den 20 november 1950 avgivet

betänkande föreslagit en omräkning under instundande sommar av 1951

års taxeringar för utrönande av det skatteunderlag, som kan framkomma

med tillämpning av de nya ortsavdragen. Därest eu dylik omräkning kommer

till stånd, torde den erforderliga jämkningen av bidragsskalorna, som

icke i något fall skulle behöva tillämpas före den 1 januari 1953, kunna

slutligt fastställas med utgångspunkt från resultatet av berörda omräkning.

Byggnadsstyrelsen har anfört bland annat följande.

Ser man till de sammanlagda verkningarna av ortsavdragsreformen i vad

avser de olika av utredningen behandlade statsbidragsändamålen framstår

spörsmålet om en ändring eller jämkning av statsbidragsreglerna såsom en

ekonomisk fråga av icke obetydlig vikt för statsverket. Utredningen har för

sin del stannat för att förorda att någon jämkning av skalorna överhuvud

icke kommer till stånd. Utredningen har till stöd härför framfört flera vägande

skäl. Huruvida dessa kunna anses så bärande, att de i nu rådande

ansträngda statsfinansiella läge motivera, att statsbidragsbestämmelserna

tills vidare lämnas orubbade, synes emellertid vara en fråga, varom styrelsen

icke anser sig böra göra något uttalande. Styrelsen vill emellertid icke

underlåta att framhålla, att de ökade statsbidrag, som skulle tillkomma

kommunerna vid oförändrade bidragsskalor, kunna vara ägnade att framkalla

en ökning av den verksamhet, som statsbidraget anknyter till, medan

däremot en anpassning av skalorna i enlighet med något av de av utredningen

ifrågasatta alternativen kan komma att medföra en i nuvarande situation

önskvärd begränsning av verksamheten.

Av de myndigheter, som i princip ansett ortsavdragsreformen böra föranleda

en justering av beräkningsgrunderna för de skattegraderade särskilda

statsbidragen men icke velat på av utredningen anförda skäl motsätta sig,

att bidragsskalorna tills vidare kvarstode oförändrade, har riksräkenskapsverket

anfört bland annat följande.

Skattegraderingen av vissa speciella statsbidrag är ett led i skatteutjämningen

mellan kommunerna. Från denna utgångspunkt synes det icke vara

motiverat att låta ortsavdragsreformen — som ju sänker skatteunderlagen

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

63

för alla kommuner — ge utslag i en lika allmän höjning av bidragsbeloppen.

Utredningens motiv för förslaget, att bidragsskalorna åtminstone för närvarande

icke skola jämkas, äro å andra sidan i och för sig beaktansvärda. Om

det kan väntas, att skattegraderingen av bidragen ifråga inom en nära framtid

föreslås avskaffad, får detta sålunda anses ha icke ringa betydelse för

bedömningen. Riksräkenskapsverket vill därför, trots sin uppfattning om

det principiellt befogade i en jämkning av bidragsskalorna, icke motsätta

sig, att dessa skalor tills vidare kvarstå oförändrade i avvaktan på utredningens

vidare förslag om statsbidragens utformning.

Även bostadsstyrclsen samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län ha

ansett en jämkning av bidragsskalorna principiellt berättigad men godtagit

utredningens skäl för anstånd härmed tills vidare. Sistnämnda länsstyrelse

har yttrat i huvudsak följande.

En jämkning till kommunernas nackdel av statsbidragsskalorna för de

speciella skattegraderade statsbidragen vore i och för sig en naturlig åtgärd

med hänsyn till den av ortsavdragsreformen föranledda statliga kompensationen

till kommunerna. I nuvarande statsfinansiella läge synes det vidare

vara av särskilt stor betydelse att undvika den ökning av de speciella statsbidragen,

som beräknas bliva följden, om dylik jämkning icke sker.

På de skäl utredningen anfört emot en sådan jämkning för närvarande

vill länsstyrelsen emellertid icke motsätta sig, att de skattegraderade speciella

statsbidragen tills vidare bibehållas oförändrade. Det är dock angeläget

att förslag till nytt system för statsbidrag till kommunerna i riktning mot

större enhetlighet, så snart som möjligt framlägges.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att man i första hand borde

avvakta resultatet av den pågående undersökningen angående möjligheterna

att slopa skattegraderingen för samtliga speciella statsbidrag, innan

beslut fattades om ändring av grunderna för bidragens beräknande. Skulle

emellertid skattegraderingen för de särskilda statsbidragen bibehållas efter

ortsavdragsreformens genomförande, syntes enligt länsstyrelsen åtgärder

böra vidtagas, som syftade till helt upphävande av ortsavdragsreformens

inverkan på bidragens storlek. Med utgångspunkt från att ortsavdragsreformen

komme att påverka storleken av de skattegraderade speciella statsbidragen

först år 1954, har länsstyrelsen ansett fn, eliminering av reformens

inverkan på de särskilda statsbidragen lättast kunna åvägabringas

genom att beträffande från och med år 1954 inkomna bidragsframställningar

låta förhållandena under år 1953 vara bestämmande för bidragens

storlek. Länsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Om beräkningsgrunderna bibehållas oförändrade kommer detta att förorsaka

en ökning av statsutgifterna med uppskattningsvis 13,5 miljoner

kronor. Redan ortsavdragsreformens genomförande kommer emellertid att

medföra en överflyttning på statskassan av kommunala utgifter därigenom

att kommunerna skola erhålla det på visst sätt uträknade allmänna statsbidraget

såsom kompensation för inträffade skatteförluster. Det synes under

sådana förhållanden och med hänsyn till det statsfinansiella läget icke

önskvärt att därutöver ikläda statsverket ökade förpliktelser gentemot

kommunerna på säl t utredningen avser.

Av de i betänkandet framförda metoderna finner länsstyrelsen den generella

omräknjngsmetoden, syftande till helt upphävande av orlsavdragsre
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:Is proposition nr 93.

formens inverkan på storleken av de skattegraderade speciella statsbidragen,

böra äga företräde. Ett lagfästande av denna metod skulle dock, såsom

utredningen påpekar, medföra för vissa kommuner gynnsammare

verkningar än för andra. Ävenledes skulle fall uppstå där vederbörande

kommun finge ett högre statsbidrag än om ortsavdragsreformen icke genomförts.

Så skulle bli förhållandet med sådana kommuner, där den sammanlagda

skatteunderlagsförsämringen till mera än 15,i procent betingats

av ortsavdragens förhöjning. Länsstyrelsen viil därför i stället förorda att

frågan löses på så sätt att i berörda författningar en bestämmelse inryckes

av innehåll, att från och med år 1954 inkomna slatsbidragsrekvisitioner

skola behandlas såsom vore de inkomna under år 1953. Härmed vore varje

inverkan på ortsavdragsreformen eliminerad samtidigt som författningsändringar

onödiggjordes. Systemet vore administrativt lätthanterligt och

såsom byggande på förhållandena inom varje enskild kommun överlägset

generella omräkningsmetoder. Det skulle jämfört med vad av utredningen

förordas medföra besparing för statsverket. Metoden skulle dessutom nära

ansluta sig till den princip, efter vilken det allmänna statsbidraget till

kommunerna är avsett att utgå. Länsstyrelsens förslag är givetvis i likhet

nied de metoder som av utredningen anvisats tänkt allenast .såsom ett provisorium

i avvaktan på vad som sedermera kan komma att bliva beslutat

angående de kommunala ortsavdragen och det till kommunerna utgående

allmänna statsbidraget

Svenska stadsförbundet, som anför principiella skäl emot ändring eller

jämkning av gällande bestämmelser för de skattegraderade speciella statsbidragen,

har yttrat bland annat följande.

Enligt styrelsens mening är den slutsats, vartill allmänna statsbidragsutredningen

kommit i förevarande avseende, fullt befogad. Det synes icke

rimligt att förutsätta, att den minskning av det kommunala skatteunderlaget^

som höjningen av ortsavdragen kommer att medföra, bör i och för

sig påverka reglerna för ifrågavarande speciella statsbidrag. I detta avseende

ligger det nära till att göra en jämförelse med den ökning av samma

skatteunderlag, som ägt rum från de utgångspunkter, som varit bestämmande

för dessa reglers utformning. Ehuru denna ökning till stor del icke

inneburit någon reell ekonomisk förbättring för kommunerna utan motsyarats

av en fortgående penningvärdesförsämring, har densamma betytt

försämrat läge för kommunerna i fråga om bidragstilldelningen med motsvarande

besparingar för statsverket och ändock ej föranlett någon ändring

i bidragsreglerna till kommunernas förmån. Vid sådant förhållande

måste tanken, att den genom ortsavdragsreformen vållade minskningen av

skatteunderlaget skulle i och för sig medföra ändring av dessa regler i

motsatt riktning, förefalla uppenbart oegentlig ur kommunal svnpunkt. Såsom

allmänna statsbidragsutredningen uttalat, saknas också i förarbetena

till och beslutet om ortsavdragsreformen varje antydan, att något sådant

åsyftats. Styrelsen anser sig därför ej ha anledning att vidare ingå på detta

alternativ, som av utredningen visserligen behandlats men avvisats.

Vad ater beträffar det andra av allmänna statsbidragsutredningen behandlade

alternativet, har visserligen uttalats i förarbetena till ortsavdragsreformen

— dock endast i det grundläggande kommittébetänkandet utan

åberopande vare sig i propositionen eller i samband med riksdagens beslut

— att det torde bli erforderligt att verkställa jämkningar i de ifrågava
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

65

rande statsbidragsreglerna såsom en konsekvens av att kommunerna skulle

i viss mån få kompensation för den av ortsavdragens höjning föranledda

nedgången i skatteunderlaget. Men enligt styrelsens mening har det genom

den nu verkställda utredningen tydligt klarlagts, att sådana jämkningar

ej böra vidtagas. Särskilt beaktansvärt är, att man genom destsa jämkningar

endast skulle vinna en generell anpassning av ifrågavarande bidrag efter

ortsavdragsreformens och den nyssnämnda kompensationens verkningar

för kommunerna överlag och att denna anpassning måste antagas bli av

mycket skiftande innebörd för de särskilda kommunerna. Ej heller kan

styrelsen bortse från den ytterligare komplicering av bidragsbeloppens uträkning,

som dessa jämkningar skulle medföra. Allmänna statsbidragsutredningens

uttalande, att jämkningarna kunna genomföras »utan väsentliga

administrativa olägenheter», kan styrelsen icke finna befogat. Under

sådana förhållanden; och med beaktande även av övriga skäl, ,som utredningen

anfört mot de ifrågasatta jämkningarna, är styrelsen övertygad om

att någon förståelse icke skulle kunna påräknas från kommunernas sida,

om dessa jämkningar likväl beslutades.

Styrelsen delar sålunda allmänna statsbidragsutredningens mening, att

riksdagens beslut om höjning av de kommunala ortsavdragen och om ett

allmänt statsbidrag till kommunerna som kompensation därför icke bör

föranleda några ändringar eller jämkningar av gällande bestämmelser om

ifrågavarande statsbidrag för speciella ändamål.

Även Svenska landskommunernas förbund har i princip förordat bibehållande

av nuvarande beräkningsgrunder för de särskilda statsbidragen

och härom anfört i huvudsak följande.

Styrelsen vill helt instämma i det ståndpunktstagande, som kommit till

synes i allmänna .statsbidragsutredningens skrivelse, och sålunda avstyrka

att ändringar nu vidtagas i de berörda slatsbidragsförfattningarna. Det ter

sig meningslöst att i ett läge då ortsavdragsreformens verkningar icke kunna

överblickas och innan allmänna statsbidragsutredningen, framlagt sina

förslag företaga författningsändringar, som i huvudsak skulle träda i kraft

först den 1 januari 1954. Om ortsavdragsreformen framdeles skulle anses

nödvändiggöra en, justering av de skattegraderade statsbidragen, kan det

för övrigt icke vara nödvändigt att försöka återställa den rubbade jämvikten

genom att med största tänkbara precision justera varje statsbidragsskala.

Samma resultat torde sannolikt kunna nås genom slopande eller

minskning av något enstaka statsbidrag. Över huvud taget måste det ur

administrativa synpunkter bil ohållbart, om man icke gör eftergifter i fråga

om strävan efter millimeterrättvisa. I sitt nyligen avgivna yttrande över

förslaget till statsbidrag för ålderdomshem in. m. (SOU 1950:22) har

styrelsen pläderat för i möjligaste mån enhetliga skalor för olika anläggningsbidrag

och därvid föreslagit sådan förlängning av .skalan för statsbidraget

till folkskolebyggnader in. in., att statsverket därmed skulle återvinna

hela det statsbidrag, som det skulle röra sig om enligt allmänna

statsbidragsutredningens andra alternativ. En sak för sig är att Wärnska

besparingsutredningen senare föreslagit motsvarande minskning av just

detta statsbidrag. Om detta förslag genomföres, har man alltså redan därigenom

och innan ortsavdragsreformen gör sig gällande nått det presumerade

jämviktsläget.

5 lliltang Ull riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 93.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Departementschefen.

Sedan fjolårets riksdag fattat beslut om ortsavdragsreformen, erhöll allmänna

statsbidragsutredningen Kungl. Maj :ts uppdrag att utarbeta förslag

till de provisoriska ändringar i gällande bestämmelser om statsbidrag för

speciella ändamål, som föranleddes av nämnda beslut. Utredningen har utarbetat

sådana författningsändringar enligt två alternativ, det ena åsyftande

helt upphävande av ortsavdragsreformens inverkan på de speciella statsbidragens

storlek, det andra åsyftande att borttaga verkan av ortsavdragsreformen

endast i den mån den provisoriska skatteersättningen ansetts

kompensera kommunerna för deras genom reformen formellt höjda skattetryck

eller minskade skatteunderlag. Utredningen har emellertid på anförda

skäl förordat, att man icke för närvarande skulle göra någon ändring alls

av statsbidragsbestämmelserna. Enligt utredningens beräkningar innebär

detta en automatisk kostnadsökning för statsverket, som sedan verkningarna

av reformen helt gjort sig gällande skulle röra sig omkring 13 å 14 miljoner

kronor för år. Författningsändringar enligt det förstnämnda alternativet

skulle givetvis i princip innebära oförändrade statsbidragskostnader,

medan det senare alternativet skulle begränsa nämnda kostnadsökning

med omkring en tredjedel.

Utredningen synes ha principiellt avstyrkt författningsändringar i syfte

att de speciella statsbidragens belopp för olika kommuner skulle vara desamma

efter ortsavdragsreformen som före. Tanken på sådana författningsändringar

skulle nämligen bygga på antagandet, att ortsavdragsreformens

inverkningar på de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun skulle

anses helt reglerade med den provisoriska skatteersättningen, och ett sådant

antagande hade utredningen funnit sakna fast grund i tydliga uttalanden

av statsmakterna.

Det senare ändringsalternativet har utredningen byggt upp på basis av

ett antagande, att den provisoriska skatteersättningen endast till omkring

en tredjedel skulle kompensera vad utredningen kallar nedgången i kommunernas

ekonomiska bärkraft till följd av ortsavdragsreformen. Emot genomförandet

av detta alternativ, som enligt utredningen skulle vara sakligt

sett riktigare, ha dock anförts olika temporära skäl. Dels hade den provisoriska

skatteersättningen en tillfällig karaktär och borde därför inte föranleda

ändringar, som vid dess bortfallande ånyo finge omprövas. Dels skulle

utredningens eget huvuduppdrag att reformera de speciella statsbidragen

kunna göra de nu aktuella ändringarna överflödiga. Vidare skulle osäkerheten

i kostnadsberäkningarna beträffande den provisoriska skatteersättningen,

bland annat till följd av att ett annat utdebiteringsbehov än det

ortsavdragskommittén föreslagit lagts till grund, vara ett skäl för att låta

statsverket tills vidare bära även ifrågavarande, redan kompenserade tredjedel

av kostnadsökningen. Man borde slutligen avvakta erfarenheterna av

ortsavdragsreformens verkningar på kommunernas ekonomi.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Remissmyndigheterna ha i allmänhet godtagit utredningens förslag, att

inga författningsändringar för närvarande skulle göras, merendels dock

med understrykande av det principiellt befogade i en justering av grunderna.

För egen del har jag svårt att förstå utredningens tvekan om den utgångspunkt,

som bör ligga till grund för bedömandet av frågan. Jag vill

endast erinra om de uttalanden, som av mig gjordes vid anmälan av fjolårets

proposition i ämnet (s. 58 ff.) och mot vilka riksdagen icke anförde

några erinringar. Fn höjning av ortsavdragen fann jag så angelägen, att

den borde genomföras, även om den nödvändiggjorde ett allmänt inkomsttillskott

till kommunerna från statens sida. Efter att ha understrukit såsom

rimligt att kommunerna själva till viss del skulle bära den av reformen

föranledda minskningen i skatteunderlaget och den därmed följande stegringen

av utdebiteringen, nämligen med högst en krona, ställde jag frågan,

om staten över huvud hade möjlighet att lämna bidrag av den storleksordning

ortsavdragskommittén beräknat. Jag anförde, att tillika måste beaktas

att härtill komme kostnader för barnbidragens höjning med 51 miljoner

kronor och skattebortfall på grund av jämkning av statsskatten med

8 miljoner kronor. Efter att ha framhållit att de för reformens genomförande

erforderliga beloppen sålunda utan tvivel vore av en mycket betydande

storleksordning angav jag såsom min mening, att staten torde äga

möjligheter att påtaga sig dessa kostnader.

Mot bakgrunden av ifrågavarande uttalanden, som av utredningen helt

förbigåtts, synes det svårt att hävda att fast grund skulle saknas för ett

bedömande, huruvida ortsavdragsreformen förutsatts skola föranleda automatisk

stegring av de speciella skattegraderade statsbidragen med 13 å 14

miljoner kronor, försåvitt man icke vill göra gällande, att jag vid beräkningen

av totalkostnaderna för reformen, trots ortsavdragskommitténs påpekande,

skulle ha förbisett de speciella statsbidragen.

Med min här angivna utgångspunkt för bedömandet har jag icke anledning

att närmare behandla de av utredningen anförda skälen emot även den

mindre jämkningen av bidragsförfattningarna. Det må dock påpekas, att

den beslutade framflyttningen av den period, vars genomsnittliga utdebiteringsbehov

skall läggas till grund för den provisoriska skatteersättningen

— från 1944/1950 till 1948/1950 — måste innebära en ökning av statsverkets

kostnader och således ej kan åberopas som skäl för att staten tills

vidare också skall bära en ytterligare ökning.

Om man sålunda utgår från de förutsättningar, på vilka beslutet om ortsavdragsreformen

byggde, böra i princip sådana författningsändringar vidtagas,

som innefatta helt upphävande av reformens inverkan å de skattegraderade

speciella statsbidragen. Självfallet kan man som de kommunala

förbunden gjort upptaga frågan om skälen för en allmän omprövning av

dessa statsbidrags storlek. För egen del finner jag mig dock icke nu kunna

frångå de angivna förutsättningarna för ortsavdragsreformen utan utgår

ifrån att de speciella statsbidragen utgå med oförändrade belopp, oavsett

reformen. Jag måste bestämt förutsätta detta, desto mera som jag tidigare

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

denna dag vid valet mellan olika beräkningsgrunder för den provisoriska

skatteersättningen godtagit för kommunerna gynnsammare berälcningssätt

i flera avseenden, främst beträffande utdebiteringsbehovens fastställande

och beaktandet av de extra avdragen för ömmande omständigheter.

För bibehållande av ifrågavarande speciella statsbidrag vid i princip oförändrade

belopp erfordras icke för närvarande några åtgärder beträffande

de efter skatteunderlagen graderade bidragen. Som av utredningen framhållits,

påverkas nämligen dessa bidrag först vid beslut år 1954, nämligen

efter det att den första taxeringen med tillämpning av nya ortsavdrag verkställts

år 1953. Beträffande de skattetrycksgraderade statsbidragen bör däremot

beaktas, att ortsavdragsreformen, såsom framgår av vad jag tidigare

anfört vid anmälan av lagförslaget rörande underlag för allmän

kommunalskatt åren 1952 och 1953, kommer att föranleda höjning av utdebiteringarna

med en krona redan år 1952. Den på grund härav erforderliga

författningsjusteringen är emellertid enkel både att genomföra och att tillämpa.

Sålunda erfordras endast en föreskrift, att sådant statsbidrag skall beräknas

som om vederbörande kommuns skattetryck för år 1952 och senare

år varit en krona lägre än den verkliga utdebiteringen. Där ortsavdragsreformen

beräknats föranleda en höjning av den sammanlagda kommunala

utdebiteringen, som är lägre än en krona, bör nedräkningen av den

verkliga utdebiteringen göra.s med detta lägre belopp. En dylik föreskrift

motsvarar den höjning av skattetrycksgränsen med en krona, som föreslagits

beträffande de — i .samråd med ortsavdragskommittén utarbetade ■—

nya grunderna för skattelindring till kommunerna. Nämnda föreskrift erfordras

i första hand beträffande statsbidragen till pensionärshem. Samma

regel bör dock även tillämpas vid arbetsmarknadsstyrelsens fastställande

av normalbidragsprocent till arbetslöshetskostnader för olika kommuner,

såvitt angår den faktor, som bestämmes av kommunens skattetryck.

Några andra åtgärder skulle icke vara påkallade förrän vid utgången av

år 1953, då frågan om de mera komplicerade författningsändringarna beträffande

de skattcunderlagsgraderade bidragen skulle bli aktuell. Måhända

kan man hoppas, att allmänna statsbidragsutredningens arbete då skall hava

resulterat i en reform av grunderna för de speciella statsbidragen, vid vilken

de av mig förut angivna ändringsbehoven kunna ha beaktats. Det är emellertid

ovisst, huruvida till denna tidpunkt en sådan reform kan föreligga.

Då uppkommer frågan, på vilket sätt för dylikt fall erforderliga författningsändringar

rörande de skattetrycksgraderade statsbidragen böra genomföras.

Jag utgår såsom sannolikt från att den provisoriska skatteersättningen

kommer att utgå även efter denna tidpunkt. Det vore givetvis en

fördel att slippa att då vidtaga en omräkning av bidragsskalorna, vilken,

såsom utredningen framhållit, skulle slå ganska nyckfullt med hänsyn till

ortsavdragsreformens mycket varierande verkningar på olika kommuners

skatteunderlag. Såsom en provisorisk lösning synes mig i detta läge det

förslag, som vid remissen framlagts av länsstyrelsen i Malmöhus län, utgöra

ett gott och praktiskt grepp. Länsstyrelsen har förordat, att i stäl
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

69

let för omarbetning av skalorna skulle i författningarna inryckas en bestämmelse

av innehåll, att från och med år 1954 inkommande ansökningar

om statsbidrag behandlas såsom vore de inkomna år 1953. Ansökningarna

skulle med andra ord bedömas på grundval av kommunernas skatteunderlag

före ortsavdragsreformen. En sådan metod synes vara administrativt

lätthanterlig och, då den bygger på de verkliga förhållandena inom varje

enskild kommun, kan den icke möta samma invändningar om schematisering

och godtycke, som den av utredningen angivna omräkningen av skalorna.

Ur olika synpunkter framstår sålunda denna linje såsom en relativt

tillfredsställande lösning av frågan för den händelse den allmänna översynen

av de speciella statsbidragen skulle låta vänta på sig längre än till år

1953. Kungl. Maj :t skulle då äga meddela föreskrifter om en dylik låsning

av de skatteunderlagsgraderade bidragen till förhållandena före år 1953.

Enahanda princip bör givetvis tillämpas beträffande kommunbidragen till

folkpensionerna. Förslag om sådant tillägg till lagen om kommunernas bidrag

till kostnaderna för folkpensioneringen torde, därest en fristående reglering

fortfarande erfordras, få föreläggas 1953 års riksdag. Självfallet kan

en låsning sådan som den här angivna endast godtagas såsom ett provisorium

av kort varaktighet, men det ligger ju i sakens natur att det blir kort.

Ur kommunal synpunkt bör också viss garanti i detta avseende kunna ligga

däri, att ifrågavarande låsning vid fortsatt stegring av skatteunderlagen

skulle verka statsfinansiellt ogynnsamt.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att av riksdagen inhämtas

bemyndigande för Kungl. Maj :t att på av mig angivet sätt vidtaga ändringar

av gällande statsbidragsbestämmelser i syfte att de skattegraderade

bidragen för speciella ändamål tills vidare skola utgå till kommunerna med

oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen.

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag

till lag angående underlaget för utdebitering av allmän

kommunalskatt m. m. för åren 1952 och 1953,

dels, med godkännande av i det föregående angivna grunder

för provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning

av ortsavdragsreformen, bemyndiga Kungl. Ma j :t

att utfärda föreskrifter i ämnet,

dels godkänna i det föregående angivna provisoriska

jämkningar i bestämmelserna om vissa skattegraderade

statsbidrag för speciella ändamål, i syfte att bidragen skola

utgå med oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

dels ock under sjunde huvudtiteln å riksstaten för budgetåret

1951/52 till Provisorisk skatteer sättning till kommunerna,

m. m. anvisa ett förslagsanslag av 61 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

517224. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. 1LU 1951:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:0), 15:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 s. 3 i texten
  2. Rskr. 1951:139 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 a1 i texten
  3. Rskr. 1951:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående vissa anslag för budgetåret 1951/52 till fångvård a1 i texten
  4. KU 1951:17 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 s. 1 i texten
  5. SU 1951:78 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående provisorisk skatteersåttning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen m. m., såvitt propos s. 12 i texten