Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar

64 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 61 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:11, Med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om

enskilda vägar; given Stockholms slott den 21 december

1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1. Beträffande grunderna för fördelning av skyldigheten att deltaga i väghållning

stadgas i 11 § lagen om enskilda vägar att fördelningen skall ske

med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma att

begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som

svarar mot dess nytta av vägen.

I detta hänseende föreslås för skogsvägarnas del ett särskilt stadgande av

innehåll att, då särskilda skäl därtill äro, vid fördelning av väghållningsskyldigheten

mellan skogsfastigheter jämkning i principen om omfattningen

av begagnandet såsom grund för fördelningen må ske med hänsyn till vad

som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning.

2. Väghållningsskyldigheten skall enligt lagen om enskilda vägar av de

väghållningsskyldiga fullgöras antingen gemensamt efter vid förrättning

fastställda andelstal eller efter vägdelning (väglotter).

1 liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 11.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 11.

Systemet med andelstal vid gemensam väghållning föreslås i fråga om

skogsvägar bliva kompletterat så att möjlighet skapas att vid förrättning

bestämma att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt

eller till viss angiven del, ske i form av vägavgifter å skogsprodukter, som

transporteras på vägen, och att uttaxering på grund av andelstal i sådant

hänseende skall ske endast om och i den mån vad som influtit genom vägavgifter

icke förslår till gäldande av samfällighetens på dessa andelstal belöpande

utgifter. Vägavgifter må tillämpas endast i fall där det befinnes lämpligen

kunna ske. Även s. k. slitageersättning må kunna bestämmas skola

utgå i form av vägavgifter. Vid förrättning skall fastställas till vilka högsta

och lägsta belopp vägavgifter må bestämmas. För debiteringen av vägavgifter

föreslås deklarationsskyldighet för dem som äga begagna vägen för utforsling

av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift.

De föreslagna ändringarna ha upptagits i ett nytt kapitel i lagen, 4 kap.,

med rubriken »Skogsvägar».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

3

Förslag

till

Lag

om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr~608) om enskilda Yägar.

Härigenom förordnas att till lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar

skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 4 kap., av nedan angiven lydelse.

4 KAP.

Skogsvägar.

94 §.

I fråga om väg, som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter

från skog (skogsväg), skola, förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet,

de i 2 kap. meddelade bestämmelserna äga tillämpning med de avvikelser i

särskilda fall som nedan stadgas.

95 §.

Då särskilda skäl därtill äro, må vid fördelning av väghållningsskyldigheten

för skogsväg mellan fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning i de i 11 §

stadgade grunderna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för

främjande av god skogshushållning; dock må ej i något fall å fastighet läggas

större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.

96 §.

Beträffande gemensam väghållning å skogsväg må, om det finnes lämpligen

kunna ske, vid förrättning bestämmas, att uttaxering av bidrag för

väghållning i första hand skall, helt eller till viss angiven del, ske i form av

avgifter å skogsprodukter, som transporteras å vägen (vägavgifter). Även

om så sker skola i vanlig ordning fastställas andelstal. Dessa skola dock ligga

till grund för uttaxering endast i den mån det visar sig att den på dem belöpande

kostnaden icke täckes av vägavgifter.

Meddelas beslut enligt första stycket skall vid förrättningen även fastställas,

till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas.

Därvid skola de för fördelning av väghållningsskyldigheten gällande

grunderna iakttagas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 11.

97 §.

Vid förrättning må jämväl bestämmas, att sådan ersättning som avses i

9 § tredje stycket skall beträffande transport av skogsprodukter å skogsväg

utgå i form av vägavgifter. Även i detta fall skall vid förrättningen fastställas,

med vilka högsta och lägsta belopp sådana avgifter må uttagas.

98 §.

Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter

mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen det begär och å

tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter

om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat

och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika

delar av vägen.

Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet,

äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra

sådan skyldighet.

99 §.

Har vid förrättning eller genom dom bestämts, att kostnad för väghållning

skall gäldas medelst vägavgifter, må frågan därom eller om avgifternas

högsta och lägsta belopp återupptagas vid ny förrättning, förutom i fall som

i 65 § avses, sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit

genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid som vid förrättning

eller genom dom kan hava bestämts för avgifternas giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Ändå att förrättningsförfarande inletts före nämnda dag, må vad nu stadgats

tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning, såframt ej

förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad. Har väghållningsskyldighet

blivit bestämd i enlighet med äldre lag, äger väghållningsskyldig

påkalla ny förrättning för tillämpning av vad som stadgats om vägavgifter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H
-

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson,

fråga om vissa ändringar i lagen om enskilda vägar samt anför därvid

följ ande.

I likalydande motioner till 1944 års lagtima riksdag (FK nr 2571 2 och AK

nr 420") begärdes utredning och förslag angående fördelning av kostnad för

byggande och underhåll av skogsvägar. Väglagens principer ansågos ej lämpliga

och rättvisa i ett sådant fall, då en skogsägare hade mycken avverkningsbar

skog, medan en annan hade ännu icke avverkningsbar skog och således

ringa användning för vägen under de närmaste aren. Underhallsfrågan

hade i många fall, där förrättning enligt väglagen ej hållits, ordnats så, att

saluvirket belastats med viss avgift per kubikmeter eller kubikfot att användas

till vägens underhåll och amortering av den del av vägkostnaden, som ej

täcktes av statsbidrag, eller alltså samma grunder som för amortering och

underhåll av flottleder.

Jordbruksutskottet inhämtade yttranden från skogsstyrelsen och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, vilka förordade den begärda utredningen.

Utskottet tillstyrkte i sitt utlåtande (nr 38) enhälligt motionerna. Utan

att närmare vilja fatta ståndpunkt till motionärernas förslag ansåge sig utskottet

kunna tillstyrka en utredning i syfte att ernå en lämpligare grund

för fördelning av kostnaderna. Vid utredningsarbetet borde beaktas den

principiella skillnaden mellan anläggnings- och underhållskostnaderna. De

senare kunde måhända lämpligen uttagas på det av motionärerna föreslagna

sättet, d. v. s. enligt samma grunder som tillämpades beträffande amorterings-

och underhållskostnader för flottleder. Beträffande anläggningskostnaderna

borde även övervägas huruvida kostnaderna kunde fördelas med

hänsyn i första hand till storleken av den areal och helst även bonitet och

1 Herrar Björkman i Sunne och Velander i Sundsvall.

2 Herrar Jonas Eriksson i Frägsta, Stattin i Överlännäs, And. Andersson i Gisselås, Jon. N.

Jonsson i Fjäle, Eric Hansson i Vännäsby och Lars E. Andersson i Hedensbyn.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

relativa skogstillgång, för vilken envar intressent i företaget kunde beräknas

få nytta av detsamma. I övrigt ansåges ej lämpligt att uppdraga några

riktlinjer för utredningsarbetet.

I skrivelse nr 271 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t i enlighet med

vad i utslcottsutlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning angående

fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar samt för

riksdagen framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 2 juni 1944 uppdrog Kungl. Maj :t åt skogsstyrelsen att i samråd med

lantmäteristyrelsen och med beaktande av vad i utskottsutlåtandet anförts

verkställa utredning och upprätta förslag. Sedermera medgav Kungl. Maj :t

genom brev den 30 januari 1948 skogsstyrelsen att såsom sakkunnig vid utredningen

anlita revisionssekreteraren Hugo Digman.

Därefter har skogsstyrelsen den 28 januari 1949 i samråd med lantmäteristyrelsen

som eget förslag överlämnat en av den sakkunnige i samråd med

styrelserna upprättad, den 3 december 1948 dagtecknad promemoria angående

ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande

och underhåll av skogsvägar (SOU 1949: 34). I promemorian ha behandlats

dels de allmänna grunderna för väghållningskostnadernas fördelning i

fråga om skogsvägar och dels den speciella frågan om införande av vägavgifter.

över promemorian med därvid fogat lagförslag ha efter remiss utlåtanden

avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen (med bifogande

av yttranden från samtliga överlantmätare och Sveriges förrättningsmannaförening

för enskilda vägar), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

samtliga skogsvårdsstyrelser, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Älvsborgs, Västmanlands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund

(med bifogande av yttrande från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund),

Sveriges skogsägareförbund och svenska vägföreningen. Därjämte

må nämnas, att länsstyrelsen i Värmlands län bifogat yttranden från Värmlands

förenade skogsägare, förening u. p. a., och Billeruds aktiebolag, att

länsstyrelsen i Västernorrlands län bifogat yttranden från Medelpads skogsägareförening

u. p. a., Kramfors aktiebolag och Sundsvallsbolagens gemensamma

förvaltningsaktiebolag samt att vid länsstyrelsernas i Jönköpings,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns yttranden fogats yttranden

från vägförvaltningarna i länen.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser.

De grundläggande principerna i lagen den 3 september 1939 om enskilda

vägar äro, såvitt nu är i fråga, följande.

Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters

ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga. Vägunderhåll

och vinterväghållning ombesörjes samfällt av de fastigheter, som ha nytta

av vägen.

Skyldigheten att deltaga i väghållning fördelas mellan de fastigheter, vilka

skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma

att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel

än som svarar mot dess nytta av vägen.

Väghållningen skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt

efter andelstal eller efter fördelning på väglotter.

Andelstalen ligga till grund för uttaxering för vägsamfällighetens medelsbehov,

för fördelning av ansvarigheten för samfällighetens förbindelser och

för rösträtt vid sammanträde med de väghållningsskyldiga.

Upplåtes rätt för fastighet att begagna väg som farväg utan att fastigheten

älägges att med viss andel deltaga i väghållningen, åligger fastigheten skyldighet

att utgiva ersättning för slitning av vägbanan (»slitageersättning»),

som skall utgå med visst belopp årligen i förskott.

Fördelning av väghållningsskyldigheten i andelstal eller väglotter och bestämmande

av slitageersättning sker vid förrättning. Inträda ändrade förhållanden,

som i synnerlig mån inverka på frågan, äger envar sakägare påkalla

frågans återupptagande vid ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar

till förrättningsman lantmätare eller annan lämplig person. Förrättningsmannen

skall, om han finner det nödigt eller någon av sakägarna begär det,

biträdas av två gode män.

Vid gemensam väghållning (efter andelstal) skola fastigheterna utgöra en

samfällighet, där styrelsen ombesörjer den gemensamma väghållningen. De

väghållningsskyldigas rätt att besluta utövas å sammanträde, där rösträtten

bestämmes efter de fastställda andelstalen (med vissa modifikationer). Vägsamfällighetens

medelsbehov skall, där det ej fylles genom andra inkomster,

läckas genom uttaxering. Styrelsen uppgör för varje år förslag till utgiftsoch

inkomststat samt debiteringslängd. Förslå ej influtna medel, skall styrelsen

uttaxera och indriva erforderliga belopp. Vägsamfällighet har för uttaxerat

belopp förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Styrelsen äger

med stöd av beslut å sammanträde med de väghållningsskyldiga upptaga

lån, som, där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig

amortering efter viss plan.

Statsbidrag kan enligt kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530) utgå till

byggande av skogsvägar med upp till 75 procent av den av skogsvårdsstyrelsen

godkända kostnaden för vägen. Om flera deltaga i företaget, skall förrättning

enligt lagen om enskilda vägar ha hållits eller dom ha meddelats

eller överenskommelse ha träffats i sådan form som av skogsstyrelsen godkänts.

Med skogsväg avses i kungörelsen sådan med motorfordon farbar enskild

väg, som har till huvudsakligt ändamål att främja utforsling av skogsprodukter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungi. Maj.ts proposition nr 11.

Enligt kungörelse den 6 juni 194-1 (nr 492), ändrad genom kungörelse den

30 juni 1943 (nr 531), kan Kungl. Maj:t för byggande av skogsvägar bevilja

lån ur skogsväglånefonden. Förutsättningarna äro likartade med dem för beviljande

av statsbidrag. Sådant lån skall amorteras med lika årliga inbetalningar

under högst tjugu år.

Statsbidrag och lån få sammanlagt ej överstiga 80 procent av de beräknade

kostnaderna.

I. De allmänna grunderna för väghållningskostnadernas fördelning i

fråga om skogsvägar.

Promemorian.

I de fall då förrättning enligt lagen om enskilda vägar ej erfordrades för

fördelning av kostnaderna för skogsvägs byggande och underhåll, hade markägarna

att frivilligt överenskomma om grunderna härför. Vid förrättning enligt

nämnda lag skulle enligt 11 § i lagen skyldigheten att deltaga i väghållning

mellan de fastigheter, vilka skyldigheten ålåge, fördelas med hänsyn till

den omfattning, vari de beräknades komma att begagna vägen, dock att ej

å någon fastighet finge läggas större andel än som svarade mot dess nytta

av vägen.

I motiven till lagen hade ej lämnats närmare anvisningar om hur den i

11 § allmänt uttryckta principen skulle tillämpas då fråga vore om skogsvägar.

Ej heller i de anvisningar, som lantmäteristyrelsen år 1942 utfärdat

till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar enligt

lagen (lantmäteristyrelsens meddelanden 1942: 1 cirkulärserien nr 25), behandlades

frågan om skogsvägar speciellt. I anvisningarna uttalades bland

annat, att i uttrycket »den omfattning, vari de beräknas komma att begagna

vägen» ansetts ligga, att hänsyn skulle tagas ej blott till trafikmängden utan

även till den större eller mindre sträcka av vägen, som trafikerades av den

ene eller andre samt jämväl till färdsättet och trafikmedlens art. Att få fram

andelstalen underlättades ofta, om man utginge från vissa påtagliga grundfaktorer

och sedan gjorde erforderliga jämkningar. Såsom grundfaktorer

kunde användas t. ex. arealer i förening med taxeringsvärden. Ej sällan vore

det lämpligt att vägen indelades i sektioner med någorlunda likartade trafikförhållanden

inom varje sektion. Att meddela bestämmelser om att andelstalen

framdeles automatiskt skulle ändras med skeende ändringar i förhållandena

vore i princip ej tillåtet. Regeln vore att fixa andelstal skulle bestämmas

och att de kunde ändras endast genom ny förrättning. Vissa undantag

från denna princip kunde dock medgivas; jämför 33 §.

I promemorian har gjorts en undersökning av vilka allmänna grunder som

skulle kunna tillämpas för fördelningen av väghållningskostnaden, då fråga

vore om skogsvägar. Som ett led i undersökningen har ingått att yttranden

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

inhämtats från skogsvårdsstyrelserna, vissa lantmätare och överlantmätare

samt Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Det har därvid visat sig vara ett allmänt önskemål att grunderna

för andelstalens fastställande bleve föremål för reglering genom anvisningar.

I rätt stor utsträckning syntes de i promemorian anförda synpunkterna redan

beaktas, men de redovisade metoderna vore ganska skiftande. Det har

framhållits att stora svårigheter förelåge att komma fram till någon generell

metod, som vore lämplig i ärenden av så skiftande natur som förrättningar

enligt lagen om enskilda vägar.

Undersökningen har utmynnat i att utgångspunkt och grundläggande faktorer

borde vara den produktiva arealen av varje fastighets andel i mjttoområdet

på ömse sidor om vägen samt den våglängd varje fastighet toge i

anspråk. Dessa faktorer kunde på ett relativt enkelt sätt fastställas. Meningarna

syntes vara delade om, huruvida man borde räkna med tonkilometer

eller bestämma sektionsindelning, och anledning syntes ej föreligga att i

detta avseende binda förrättningsmännen genom någon instruktion.

Såsom jämkningsfaktorer borde, när särskilda skäl därtill förelåge, hänsyn

tagas dels till bonitet och faktiskt virkesförråd, dels ock till vad som

kunde finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. I speciella fall

kunde andra omständigheter spela in, exempelvis beskaffenheten av de trafikmedel,

som skulle användas på vägen, om olikhet i detta hänseende kunde

beräknas föreligga delägarna emellan. Taxeringsvärdena, som väl gåve

ett uttryck för värdet av avkastningen, ansåges i vart fall endast i undantagsfall

ägnade att läggas till grund för beräkningarna av andelstal eftersom

taxeringsvärdena i regel gällde för större fastighetsenheter eller fastighetskomplex

och nyttoområdena till enskilda vägar i regel vore relativt smala

och oberoende av fastighetsgränserna.

Beträffande innebörden av att bonitct och faktiskt virkesförråd skulle användas

som jämkningsfaktorer har i promemorian anförts bland annat följande.

Med ett skogsområdes bonitet avses skogsmarkens avkastningsförmåga.

Boniteten är således ett mått på markens godhet oberoende av hur rationellt

den vid en viss tidpunkt utnyttjats. Om boniteten för två lika stora områden

är 3 respektive 6, d. v. s. att markens virkesproducerande förmåga är 3 respektive

6 m3 per år, borde detta förhållande på mycket lång sikt motivera att

man räknade med att transporterna från det senare området komme att bli

dubbelt så stora som från det förra. På kortare sikt komme man emellertid

närmare de verkliga förhållandena om man räknade med det verkliga eller

relativa virkesförrådet.

Andelstalen kunna alltså i vissa fall ej göras rättvisa såväl på lång sikt

som för en mera avgränsad tidsperiod. Den tanken ligger då måhända nära

till hands, att man borde göra en skillnad mellan vägbyggnadskostnaderna

och kostnaderna för vägunderhållet, så att de förra fördelades med hänsyn

till förhållandena på längre sikt och de senare på grund av transporterna

under en mera begränsad tidrymd. Om man inför ett system med vägavgifter

med huvudvikt på underhållskostnaderna, kommer det alt bli ett

uttryck för en sådan skillnad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

En differentiering av andelstalen för byggande och underhåll skulle vara

värd att överväga, om man kunde komma fram till en metod för mera

exakt beräkning av andelstalen. Det torde emellertid förhålla sig så, att

en matematiskt exakt fördelning knappast är värd att eftersträva. Förhållandena

äro nämligen från fall till fall mycket skiftande och de faktorer,

som böra inverka på väghållningsbördans fördelning växla även temporärt.

De praktiska fördelar, som det innebär att i regel ha enhetliga andelstal,

torde därför göra att man söker få fram enhetliga andelstal, där man

låter olika faktorer påverka talen så att de kunna anses giva ett skäligt uttryck

för varje fastighets andel i hela väghållningen.

Användningen av båda faktorerna bonitet och faktiskt virkesförråd eller

relativ skogstillgång bör tillgodose en strävan att komma fram till ett skäligt

medelvärde mellan bedömning på längre och kortare sikt. Det kan

exempelvis ej vara skäligt att en fastighet med hög bonitet men utan avverkningsbar

skog under exempelvis tjugu år skall betala större bidrag än

en fastighet med lägre bonitet men med stort förråd av avverkningsmogen

skog. Redan räntesynpunkter motivera en reducering av de bidrag, som

den förstnämnda fastigheten har att utbetala under en följd av år, innan

fastigheten tillgodogör sig vägen annat än för de begränsade ändamål som

ligga i den skogliga allmännyttan. Å andra sidan är den relativa skogstillgången

ej uttryck för ett bestående förhållande, varför den ej ensamt

är lämpad som grund för bestämning av andelstal.

I praktiken torde dualismen mellan den långsiktiga och den kortsiktiga

beräkningen försvagas genom att boniteten och även den relativa skogstillgången

i regel ej förete större variationer inom det begränsade område

som en skogsväg betjänar. De synas böra användas som allenast jämkningsfaktorer

utan samma grundläggande betydelse som arealen och våglängden.

Med hänsyn till att vägbyggnadskostnaderna äro av helt annan

storleksordning än underhållskostnaderna och boniteten är uttryck för ett

bestående förhållande synes större betydelse böra tillerkännas boniteten

än den relativa skogstillgången. Det torde knappast vara möjligt att här

få fram ett erfarenhetstal som uttryck för förhållandet och ett sådant erfarenhetstal

skulle under alla förhållanden vara förenat med så stora osäkerhetsmoment

i det särskilda fallet, att värdet skulle vara mycket problematiskt.

I nu anförda hänseenden syntes någon ändring i lagen om enskilda vägar

ej erforderlig. Enligt en av Svea hovrätt den 14 juni 1947 meddelad dom

vore det sålunda ej förenligt med 11 § att andelstalen ställdes i direkt förhållande

till den relativa skogstillgången, men hinder förelåge ej att hänsyn

därtill toges, såvitt det i förkommande fall på grund av särskilda omständigheter

funnes påkallat.

Beträffande de i promemorian föreslagna grunderna för fördelning av väghållningskostnaderna

för skogsvägar krävdes emellertid i ett avseende ändring

i 11 § i lagen om enskilda vägar, nämligen beträffande den jämkningsfaktor,

som innebure att hänsyn skulle tagas till vad som kunde finnas

skäligt för främjande av god skogshushållning. Från skogsstyrelsens sida

hade framhållits såsom särskilt angeläget att denna synpunkt vunne beaktande

vid fördelning av väghållningskostnaderna. Det kunde emellertid

ej anses förenligt med den i lagtexten uttryckta principen om fördelning

av väghållningsskyldigheten med hänsyn till den omfattning, vari de olika

fastigheterna beräknades komma att begagna vägen, att låta andelstalens

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Iiungl. Maj:ts proposition nr 11.

storlek påverkas av skogshushållningssynpunkter. Det förekomme likväl

att dylika hänsyn toges för att stimulera avlägset liggande fastigheters

ägare att deltaga i ett vägföretag.

I promemorian har beträffande innebörden av begreppet främjande av god

skogshushållning hänvisats till 29 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i

allmän flottled och motiven till denna. I nämnda paragraf stadgades, att

för de flottandes inbördes delaktighet i olika slag av utgifter länsstyrelsen

skulle fastställa allmänna grunder, varvid skulle iakttagas, bland annat,

att grunderna för delaktighet i flottleds- och underhållsutgifter skulle bestämmas

med hänsyn till vad som funnes skäligt och lämpligt för främjande

av en god skogshushållning.

I motiven till detta stadgande (förslag till ny flottningslagstiftning, avgivet

den 14 december 1916, s. 405) anfördes, att flottledsutgifterna, d. v. s.

de annuiteter de flottande enligt fastställda amorteringsplaner hade att erlägga

till gäldande av kostnaderna för flottledens anläggande, utvidgande

eller förbättrande, ej vore föranledda av det genom flottningsföreningen

ombesörjda flottningsarbetet utan mera vore att anse såsom en varje flottande

pålagd avgift för utnyttjande av de fasta anordningarna i den allmänna

leden. Det kunde under sådana förhållanden ej vara opåkallat att

synpunkten av det allmänna bästa trädde i förgrunden. Med andra ord,

beträffande flottledsutgifterna vore det fullt befogat att låta hänsynen till

skogsvårdens intresse bliva bestämmande för fördelningen. Ett sådant bestämmande

komme att föranleda virkesvärdesprincipens användande beträffande

detta slag av utgifter. Av huvudsakligen samma skäl, som gällde

med avseende på flottledsutgifterna, borde även underhållsutgifterna fördelas

med hänsyn till skogshushållningens bästa.

Härefter har i promemorian anförts.

Med hänsyn till syftet med skogsvägarna synas sakliga skäl med särskild

styrka tala för att hänsyn vid väghållningsskyldighetens fördelning får tagas

till skogshushållningssynpunkter såsom också sker vid fördelning av vissa

flottningskostnader. Det förhåller sig för övrigt också så, att möjligheterna

att utnyttja vägen ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,

eftersom därigenom möjligheterna att taga ut sämre virke bliva

större. Detta medför ökade inkomster av vägavgifter i fall då sådana tillämpas

och sålunda indirekt lättnader för samtliga skogsägare i fråga om kostnaderna

på längre sikt. Ur dessa synpunkter bör såsom ett led i främjande av

god skogshushållning anses att man möjliggör viss lättnad i väghållningsskyldigheten

beträffande virke, som ligger vid vägens mest avlägsna del eller på

större avstånd från vägen. Det kan framhållas, att den regulator, som 11 § i

väglagen nu innehåller därom att ej å någon fastighet må läggas större andel

än som svarar mot dess nytta av vägen, har ringa betydelse för skogsvägarnas

del, på grund av den dominerande betydelse en väg har för möjligheterna

att taga ut virke ur skogen. 1 fråga om en skogsväg inträffar det sålunda

sällan, alt nyttan av vägen för viss fastighet ej motsvarar den på

fastigheten belöpande kostnaden.

På grund härav har i promemorian föreslagits att såsom andra stycke

i 11 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i fråga om fördelningen

av väghållningsskyldigheten skogsfastigheter emellan kunde, där särskilda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr H.

skäl därtill vore, jämkning ske med hänsyn till vad som kunde finnas skäligt

för främjande av god skogshushållning. Jämkningen borde sålunda

ej ske på bekostnad av fastigheter, som ej använde vägen för skogskörslor.

Remissyttrandena.

I allmänhet ha i remissyttrandena gjorts positiva uttalanden om förslagets

lämplighet. Sålunda har exempelvis domänstyrelsen anfört, att styrelsen,

som haft att bevaka kronans rätt i stort antal ärenden rörande tilllämpningen

av lagen om enskilda vägar, fått den bestämda uppfattningen,

att tillämpningen av lagen varit mycket ojämn och att det därför vore önskvärt

att en lämpligare och mera rättvisande grund för fördelningen av väghållningskostnaderna

kunde ernås. Vad beträffade frågan om de allmänna

grunderna för väghållningskostnadernas fördelning kunde styrelsen giva

sin anslutning till de i promemorian framförda synpunkterna och förslagen.

Den motivering, som anförts för att såsom jämkningsfaktor taga hänsyn

även till vad som funnes skäligt för främjande av god skogshushållning,

när särskilda skäl därtill vore, funne styrelsen bärande och styrelsen ville

därför livligt tillstyrka förslaget om en tilläggsbestämmelse i 11 § i detta

hänseende.

Den kritik som riktats mot förslaget i denna del inskränker sig till att

överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads och Örebro län anfört vissa betänkligheter

mot det föreslagna tillägget till 11 § och att någon skogsvårdsstyrelse

ansett tillägget onödigt. Sålunda har bland annat uttalats, att den

föreslagna jämkningsfaktorn skulle innebära ett avsteg från gällande grunder

för andelstalens beräkning och ett främmande element i väglagstiftningen.

Det har även befarats, att principen skulle få till följd en värdeöverföring

från mera välbelägna till mindre välbelägna skogsfastigheter som

följd av att de förra ålades utgifter som rätteligen bort åligga de senare.

Överlantmätaren i Uppsala län har särskilt framhållit, att avlägsna och

från vägen svårtillgängliga marker med låg bonitet ofta värderats lågt vid

laga skiften, vilket medfört tilldelning av större areal än välbelägna och

bättre marker. Vid försäljning och fastighetstaxering hade även hänsyn tagits

till markens belägenhet. Vore det önskvärt att taga särskild hänsyn i

detta avseende, borde det icke mot bestridande kunna gå ut över övriga

vägintressenter utan regleras genom statsbidrag eller dylikt. Även överlantmätaren

i Örebro län har ifrågasatt, huruvida ej det allmänna skogsvårdsintresset

lämpligen i stället borde tillgodoses genom speciella statsbidrag

till kostnaderna för iståndsättande av vanskött skog, däri inbegripna vägkostnaderna.

Dessa statsbidrag kunde begränsas att gälla den tid som beräknades

åtgå för att sätta skogen i stånd, medan däremot en jämkning i

fördelningen av väghållningskostnaden skulle komma att gälla för obestämd

tid och ej kunna ändras utan ny förrättning. I vart fall borde undantagsbestämmelsen

begränsas till fall, där fördelningen enligt den allmänna

normen uppenbarligen komme att lägga hinder i vägen för skogens utnytt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

jande och vård och jämkningen borde begränsas till vad som vore nödvändigt

för att undanröja detta hinder.

Å andra sidan ha överlantmätaren i Kopparbergs län och skogsvårdsstyrelsen

i Norra Kalmar län ifrågasatt en mera genomgripande ändring av

grunderna för väghållningskostnadernas fördelning, nämligen genom att i

stället för omfattningen av begagnandet av vägen låta nyttan eller båtnaden

(värdestegringen å fastigheten) ligga till grund för bestämmande av

andelstalen.

I anslutning till den kritik, som överlantmätaren i Uppsala, Kristianstads

och Örebro län riktat mot det föreslagna tillägget till 11 § angående jämkning

med hänsyn till vad som kunde finnas skäligt för främjande av god

skogshushållning, har lantmäteristyrelsen uttalat den uppfattningen, att de

framförda farhågorna vore överdrivna. Stadgandet i 11 § att ej å någon

fastighet finge läggas större andel än som svarade mot dess nytta av vägen

utgjorde tillräcklig garanti för att icke någon delägare skulle lida skada av

den föreslagna jämkningsregeln. Att inom den ram, som betingades av

varje fastighets nytta av vägen, göra smärre avvikelser för främjande av

god skogshushållning syntes komma att påverka planläggningen av skogsvägarna

på ett ur det allmännas synpunkt lämpligt sätt. Det syntes för övrigt

vara en vanlig princip i lagstiftningen, att allmännyttan ginge före enskilda

intressen blott icke dessa senare tillfogades skada. I övrigt hänvisade

styrelsen till den försiktighet, som utmärkte förslaget både i utformningen

av lagtexten och i motivuttalandena.

Departementschefen.

Beträffande grunderna för fördelning av skyldigheten att deltaga i väghållning

stadgas i 11 § lagen om enskilda vägar att fördelningen skall ske

med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna komma att begagna

vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar

mot dess nytta av vägen.

I promemorian ha föreslagits vissa grunder för tillämpningen av dessa

bestämmelser, då fråga är om skogsvägar. I detta förslag ingår, att vid fördelning

av väghållningsskyldigheten mellan fastigheter, å vilka skog finnes,

må, där särskilda skäl därtill äro, jämkning ske med hänsyn till vad som

kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. Innebörden härav

är, bland annat, att jämkning av väghållningsskyldigheten kan ske till

förmån för fastighet, som är avlägset belägen, eller för att främja utfodling

av virke av mindre dimensioner eller eljest av lägre värde eller för

att främja skogsvården.

Från det allmännas sida vidtagas omfattande åtgärder för att främja tillkomsten

av skogsvägar. Statsbidrag kunna sålunda utgå till byggande av

skogsvägar ined upp till 75 procent av kostnaden och lån kunna för samma

ändamål beviljas ur skogsväglånefonden. Under sådana förhållanden torde

någon berättigad invändning i princip ej kunna göras mot att allmänna syn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

punkter i viss mån få göra sig gällande i fråga om fördelning av den del av

kostnaderna, som ej täckes av statsbidrag. Därtill kommer, att möjligheterna

att utnyttja en skogsväg ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,

eftersom även sämre eller mera avlägset beläget virke

måhända därigenom kan komma att uttagas. Detta kan i sin tur medföra

minskning av kostnaderna för övriga intressenter.

Förslaget, som i förevarande hänseende har anknytning till flottningslagen,

torde ej kunna anses stridande mot de grundläggande principerna i lagen

om enskilda vägar, eftersom den allmänna grunden för kostnadernas fördelning,

omfattningen av begagnandet av vägen, bibehållits och hänsyn till främjande

av god skogshushållning endast skall tagas där särskilda skäl därtill

äro och endast för fördelning av bidragsskyldigheten skogsfastigheter

emellan.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att från remissinstansernas

sida, på något undantag när, ej förekommit någon erinran mot

förslaget, tillstyrker jag det tillägg till 11 § lagen om enskilda vägar som i

promemorian föreslagits.

II. Vägavgifter.

Promemorian.

När förevarande utredning begärdes, ifrågasattes såväl i motionerna som

i utskottsutlåtandet ett avgiftssystem av det slag som föreskrivits i lagen den

19 juni 1919 om flottning i allmän flottled.

I promemorian har undersökts, huruvida ett avgiftssystem i lagen om

enskilda vägar skulle kunna anslutas till principerna i flottningslagen. Ett

utkast till ändringar i lagen om enskilda vägar efter dessa principer har

även fogats som bilaga 2 till promemorian. Det har uttalats, att en sådan

lösning möjligen skulle kunna godtagas, om man ansåge, att förrättningsförfarandet

vore otjänligt för fastställande och ändring av vägavgifternas

belopp. Det kan emellertid redan här nämnas, att det sedermera under remissförfarandet

visat sig att icke någon enda av remissinstanserna ansett

sig kunna förorda detta alternativ.

Det vore framför allt dualismen i prövningen av väghållningsskyldigheten

enligt lagen om enskilda vägar som skulle uppkomma genom införande

av ett sådant förfarande som föranlett att detta alternativ ej ansetts

kunna komma i fråga. Därtill komme, att det vore tveksamt, huruvida man

med detta system vunne något i förenkling och kostnad i jämförelse med

förrättningsförfarandet.

I promemorian har emellertid förordats ett alternativ, till vilket förslag

till ändrad lagtext utformats i bilaga 1 till promemorian, med bestämmelser

som närmare anslöte sig till gällande bestämmelser i lagen om enskilda

vägar. Detta förslag hade följande innehåll.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

15

I 33 §, som innehölle bestämmelser om de frågor som skulle prövas vid

förrättning, föresloges följande tillägg. Vid förrättning kunde, då fråga vore

om väg, som avsåge att främja utforsling av virke från skog, och då arbetet

med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skulle av de väghållningsskyldiga

utföras gemensamt, bestämmas, att kostnader därför skulle,

där det lämpligen kunde ske, helt eller delvis gäldas medelst avgifter (vägavgifter)

å virke, som transporterades på vägen. I sådant fall skulle vid

förrättningen bestämmas, med vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter

finge uttagas.

I en ny paragraf, 63 a §, föresloges bestämmelser om att det ålåge en var

som ägde begagna vägen att, i den mån styrelsen det begärde och å tid, som

styrelsen bestämde, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den

myckenhet virke han under det senaste året transporterat och den myckenhet

han under det kommande året ämnade transportera på olika delar av

vägen. Försummade någon ålagd uppgiftsskyldighet, ägde länsstyrelsen ålägga

honom vid vite att fullgöra sådan skyldighet.

I nuvarande 65 § — som innehölle bestämmelser om att fråga, som avgjorts

genom förrättning eller dom, kunde på begäran av sakägare återupptagas

vid ny förrättning om ändrade förhållanden inträtt, som på frågan

i synnerlig mån inverkade — föresloges ett tillägg av innehåll att, om vid

förrättning bestämts, att kostnad för väghållning skulle gäldas medelst vägavgifter,

frågan därom finge återupptagas vid ny förrättning, sedan bestämd

tid för avgifternas utgående tilländalupit och i vart fall sedan fem år förflutit

från det frågan om avgifterna blivit genom förrättning eller dom

avgjord.

I anslutning till de sålunda förordade ändringarna i lagen om enskilda

vägar har i promemorian uttalats, att med ett sådant system, där varje

kubikmeter eller kubikfot virke, som transporterades på vägen, belädes med

viss avgift för täckande av väghållningskostnader, vunnes att kostnaderna

fördelades i direkt proportion till mängden transporterat virke, eventuellt

med differentiering med hänsyn till längden av den vägsträcka som tagits

i anspråk och andra omständigheter. Detta syntes stå i god överensstämmelse

med den grundläggande principen i 11 § att fördelningen skulle ske

efter omfattningen av begagnandet av vägen. I själva verket bleve denna

princip bättre tillgodosedd med avgiftssystemet än med det gällande andelssystemet,

eftersom med avgiftssystemet den som avverkade och transporterade

mera än beräknat finge betala ett mot ökningen svarande större bidrag

och den som transporterade mindre än beräknat finge betala mindre bidrag

än man räknat med vid förrättningen. Vidare vunnes att bidragsskyldighetcn

inträdde först när avverkning och uttransport skedde. Det vore otvivelaktigt

av värde för delägarna att få betala för vägen i samband med att de

finge inkomster ur skogen. Om någon delägare först längre tid efter vägens

anläggning hade avverkningsbar skog, innebure det även ränteförlust för

honom att betala bidrag till vägen under tiden till dess avverkning skedde.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj.ts proposition nr H.

Det vore i sistnämnda hänseende — beträffande tiden för bidragsskyldighetens

fullgörande — som avgiftssystemet främst skilde sig från nuvarande

fördelning efter andelstal. Bestämmelserna om fasta andelstal innebure nämligen,

att delägarna normalt skulle på grund av andelstal bidraga till väghållningen

år från år oberoende av hur användningen av vägen växlade.

Därest intressenterna i ett vägföretag önskade fördela kostnaderna genom

uttagande av vägavgifter, stode givetvis den möjligheten redan nu öppen

att, oberoende av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar, därom träffa

överenskommelse. Sådana överenskommelser förekomme i åtskilliga fall och

i promemorian redogjordes för två vägföretag i Hälsingland, där man med

de bästa erfarenheter kunnat genomföra avgiftssystemet på överenskommelsens

väg (s. 50—51). En hänvisning till möjligheten att träffa överenskommelse

innebure emellertid ej någon tillfredsställande lösning av frågan.

Avtalsformen förutsatte att enighet kunde uppnås mellan intressenterna i

alla de frågor som uppkomine i samband med ett företag av ifrågavarande

slag. Vidare hade ett avtal mellan intressenterna ej sakrättslig verkan (jämför

34 § samt motiven NJA II 1940 s. 389 o. f.). Det vore således ej bindande

för nya ägare av fastigheterna utan att dessa anslöte sig till avtalet.

Möjlighet funnes visserligen att intressenterna förbunde sig att vid eventuell

försäljning uppställa som villkor att sådan anslutning skedde och att

köparen i sin tur skulle uppställa samma villkor, om han sålde fastigheten.

På så sätt kunde övriga intressenter beredas rätt till skadestånd, om villkoret

ej uppfylldes. Detta innebure emellertid ej någon betryggande ordning

för företag av den omfattning som här kunde vara i fråga. Den förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, som gällde för intressenternas bidrag, förutsatte

vidare förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Slutligen vore

sådan förrättning i viss utsträckning förutsättning för statsbidrag och lån

ur skogsväglånefonden. Undantag från detta villkor förekomme dock ofta.

Beträffande frågan, huruvida vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar

skulle kunna fastställas en förening mellan delägarna om tillämpande av

ett system med vägavgifter, har i promemorian uttalats, att systemet med

vägavgifter i flera avseenden vore till sina verkningar så avvikande från

grunderna i lagen om enskilda vägar, att det måste anses, att dess tillämpning

förutsatte ändringar i lagen.

Ett system med vägavgifter komplicerades därav att en väg i regel användes

för olika ändamål. Om sålunda en väg användes, förutom för virkestransporter,

exempelvis för transporter till och från vissa inägoskiften eller

för mjölktransporter eller såsom utfartsväg för fastigheter, måste väghållningsskyldigheten

bestämmas även med hänsyn till sistnämnda användningsområden.

En skogsväg vore till nytta icke endast för uttransport av

virke utan även mera indirekt därigenom att den beredde möjlighet till förbilligad

och intensifierad skogsvård, förbilligad förvaltning och bevakning,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

effektivare bekämpande av skogseld etc. (»skoglig allmännytta»). Därest

avgifter lades endast på avsaluvirke, finge hänsyn tagas till att vägen även

användes för transport av husbehovsvirke. Därtill komme bestämmelsen i

11 § att bidragsskyldigheten ej finge överstiga en fastighets nytta av vägen.

Vad beträffade frågorna om husbehovsvirke och »skoglig allmännytta»

kunde dessa möjligen på längre sikt antagas stå i direkt proportion till transporterna

av avsaluvirke. Uttagande av avgifter även på husbehovsvirke kunde

dock vara nödvändigt och befordrade därjämte jämnare inflytande avgifter.

Förekomme transporter av andra slag än skogsprodukter, måste ersättningsfrågan

för deras del behandlas särskilt. Metoden med avgifter

kunde dock användas även på vissa andra varuslag än virke, exempelvis på

transporter av mjölk, grus, sten, torv etc. Det föreliggande förslaget vore

dock begränsat till virke.

Beträffande frågan huruvida vägavgifterna kunde komma att stå i strid

med föreskriften i 11 §, att bidragsskyldigheten ej finge överstiga viss fastighets

nytta av vägen, har i promemorian påpekats, att denna bestämmelse

innebure exempelvis att, om två fastigheter begagnade en väg i samma utsträckning,

de kunde ha olika nytta av vägen genom att det vore enda

transportväg för den ena fastigheten, medan den andra fastigheten hade en

annan väg, som dock vore något längre. Nyttan för sistnämnda fastighet

motsvarade då endast en viss förkortning av transporterna. Det skulle alltså

vid tillämpning av ett system med vägavgifter i vissa fall kunna visa sig

nödvändigt att för en eller flera fastigheter reducera vägavgiften, såvida man

ej genom ändring av 11 § frigjorde frågan om vägavgifterna från begränsningen

med hänsyn till nyttan. Fallet vore måhända ej av större betydelse,

i synnerhet med hänsyn till bestämmelsen att förutsättning för tvångsanslutning

vore att vägen vore av synnerlig vikt för fastigheten.

1 promemorian har vidare uttalats, att vägavgifterna icke kunde i princip

bestämmas på sådant sätt, att för varje år genom avgifter uttoges vad som

erfordrades för täckande av underhållskostnaderna jämte viss bestämd amorteringsdcl

utan att avgifterna måste vara konstanta under längre tid. Härom

har anförts.

Utmärkande för skogsvägar är, att omfattningen av användningen ofta är

mycket olika under olika år. Detta sammanhänger med åldersfördelningen

på skogen. Efter stora avverkningar ett eller annat år kunna avverkningarna

upphöra eller vara obetydliga under en följd av år. Medan stora avverkningar

på en vägintressents fastighet sker ett år, ha måhända övriga intressenter

samma år ingen avverkningsbar skog. Har eu avverkningsrätt upplåtits

på exempelvis fem år, beror det på förvärvaren, om han vill taga ut virket

under ett år eller om han vill fördela avverkningarna på flera år. För den

enskilda skogsägaren är det under sådana förhållanden önskvärt att få fullgöra

sina skyldigheter i fråga om vägen de år, då avverkningar verkställas

och han har nytta av vägen och inkomster av skogen. För vägföretaget som

sådant kan däremot en sådan osäkerhet om när avgifter inflyta verka oläg
2

B ilian g till riksdagens protokoll 11)02. 1 samt. Kr It

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

ligt, särskilt om amortering av byggnadskostnaderna, som pläga representera

avsevärda belopp i jämförelse med underhållskostnaderna, skola vara

beroende av när uttag ur skogen komma att ske.

Det synes på grund av vad nu anförts uppenbart, att på varje års transporter

ej kan i form av vägavgifter läggas dels kostnaderna för vägens underhåll

under året och dels en bestämd amorteringsdel av byggnadskostnaderna.

Att flottningsbestämmelserna ej utan vidare kunna tillämpas även på

enskilda vägar sammanhänger med att å ena sidan kostnaderna för en väg

äro mera konstanta än kostnaderna för flottning och å andra sidan omfattningen

av flottning i en allmän flottled i allmänhet är mera konstant än

transporterna på en enskild skogsväg. Detta senare förhållande sammanhänger

med att en flottled betjänar ett stort område medan en enskild väg

endast berör ett mera begränsat antal, ofta ett fåtal, fastigheter. På grund

härav torde vägavgifter få bestämmas till visst belopp, beräknat som ett medeltal

för längre tid och oberoende av växlingen i kostnader och transporterade

kvantiteter från år till år. De böra bestämmas vid förrättning och vara

oförändrade till dess anledning föreligger att vid ny förrättning ändra dem.

Konsekvensen av att vägavgifter uttoges på sätt nu anförts vore, att inkomsterna

för samfälligheten ej alltid komme att stå i proportion till utgifterna.

I den mån överskott uppkomme, finge medlen fonderas för användning

under år, då omkostnaderna överstege de influtna beloppen. (I

detta sammanhang har i promemorian antecknats, att önskemål framkommit

om att vägsamfällighets fonderade medel borde vara befriade från skatt.)

Uppkomme brist på grund av att intressenterna dröjde med sina avverkningar,

borde bristen i första hand täckas genom lån. I nödfall finge extra

utdebitering ske. Därest vid vägens tillkomst förelåge ett aktuellt behov av

vägen, kunde man måhända räkna med att redan under de första åren avgifter

på grund av transporter komme att inflyta i sådan utsträckning att

olägenheterna av vad nu anförts kunde undvikas.

De risker, som vore förbundna med ett system med vägavgifter, ha emellertid

föranlett, att någon allmän rätt att påfordra systemets tillämpning ej

föreslagits. Det har lagts i förrättningsmännens hand att avgöra, huruvida

vägavgifter i visst fall skulle tillämpas. Det borde främst ifrågakomma beträffande

vägar, som till sin karaktär vore mera utpräglade skogsvägar. Som

ett uttryck för att systemet endast vore avsett att tillämpas i fall, där förutsättningarna

vore gynnsamma, föresloges att i lagtexten uttalades, att användande

av vägavgifter endast skulle förekomma »där det lämpligen kunde

ske». Förelåge exempelvis risk att ett företag med stor andel i väghållningen

kunde komma att dröja med sina avverkningar eller föra bort sitt virke åt

annat håll, t. ex. till en flottled, borde förrättningsmännen iakttaga försiktighet

i fråga om att medgiva tillämpning av avgiftssystemet.

Ehuru den föreslagna lagtexten gåve möjlighet att uttaga hela väghållningsskyldigheten

i form av vägavgifter, hade den fått en sådan utformning,

att avgifterna kunde begränsas till exempelvis enbart vägunderhållet

eller vinterväghållningen eller del av dessa. I regel borde avgifterna må
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

hända begränsas till underhållskostnaderna, d. v. s. vägunderhåll och vinterväghållning.

Fråga vore om ej i de flesta fall olägenheterna för samfälligheten

bleve alltför stora av att för amortering av byggnadskostnaderna vara beroende

av när uttransport av virke skedde. En snedbelastning av samfällighetens

ekonomi kunde uppkomma, som kunde vara besvärande. Extra utdebiteringar

kunde komma i fråga i en utsträckning som skulle äventyra fördelarna

med metoden. Därest enskilda uppträdde som förlagsgivare och ej

gjorde anspråk på konstanta amorteringsbelopp, kunde dessa olägenheter

väsentligen elimineras. Anledning syntes ej föreligga att genom bestämmelse

i lagen hindra att i visst fall, då olägenheter av berört slag ej syntes föreligga,

delägarna förenade sig om att tillämpa avgifter även på byggnadskostnaderna.

Även om förening ej kunde åstadkommas, borde förrättningsmännen

ha möjlighet att tillämpa metoden i vidare utsträckning, där det befunnes

kunna ske utan avsevärda olägenheter. Hinder borde ej heller föreligga

att tillämpa vägavgifter på viss del av byggnads- och underhållskostnaderna,

exempelvis när en väg bleve till nytta för en eller flera fastigheter

i vissa hänseenden redan innan avverkningar för avsalu komme till stånd

eller då man önskade skapa större trygghet genom att uttaga viss del på

grund av andelstal. Det syntes önskvärt att man, åtminstone till dess erfarenheter

vunnits, gåve förrättningsmännen relativt fria händer att från fall

till fall bedöma hur systemet borde tillämpas.

Då i det föregående talats om att extra utdebiteringar kunde komma i

fråga förutsattes, att andelstal skulle i vanlig ordning bestämmas, även om

kostnaderna helt eller delvis skulle uttagas medelst vägavgifter. Andelstalen

syntes vara nödvändiga som uttryck för varje delägares andel i samfälligheten

och andelstalen skulle alltså, även där avgiftssystem tillämpades, alltjämt

ligga till grund för ansvarighet, rösträtt, eventuell extra utdebitering

in. m. Principen borde vara den, att delägaren på grund av andelstalet deltoge

i väghållningen, ehuru debitering skedde först i samband med att han

uttransporterade virke och då på grundval av de bestämda vägavgifterna.

Andelstalen komme i regel att bliva erforderliga för bestämmande av bidragsskyldigheten

för andra transporter och förmåner än virkestransporter

samt — om vägavgifterna, såsom i regel tänktes bliva fallet, begränsades

till vissa av kostnaderna som belöpte på virkestransporterna —- de kostnader

för sistnämnda transporter som ej inräknades i avgifterna. Då extra utdebiteringar

på grund av andelstal måste ske med anledning av att vägavgifter

ej i erforderlig utsträckning inflöte, kunde de eventuellt givas karaktär

av förskottsbetalningar av vägavgifter.

Beräkningen av avgifternas storlek kunde ske på det sätt att för viss tid,

som bestämdes från fall till fall, exempelvis tjugu år, beräknades hur mycket

virke som komme att uttransporteras på vägen. Med ledning härav

och den beräknade årliga underhållskostnaden — samt amortering, där

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knnql. Maj:ts proposition nr 11.

sådan komme i fråga — kunde lämplig avgift per kubikmeter eller kubikfot

uttransporterat virke bestämmas. Differentiering av avgifterna med hänsyn

till transportsträcka eller andra omständigheter kunde jämväl ske.

Med anledning av att det gjorts gällande, att det vore alltför omständligt

att för vägavgifternas bestämmande eller för ändring av avgifterna kräva

förrättning med möjlighet att överklaga förrättningsmännens beslut domstolsvägen,

ha i promemorian undersökts andra metoder, som för ifrågavarande

ändamål kunde tänkas komma till användning, nämligen skilj emannaförfarande,

beslut av delägarna på sammanträde samt prövning av

länsstyrelse enligt flottningslagens principer.

I promemorian har uttalats, att det starkaste och sannolikt avgörande

skälet för att vägavgifterna skulle fastställas och ändras vid förrättning

vore, att avgifterna avsåges skola tillämpas som ett komplement till andelssystemet.

Det vore då olämpligt att låta avgifternas storlek bestämmas i

annan ordning än andelstalen. Det kunde kanske i vissa fall uppkomma svårigheter

att fastställa relationen mellan andelstalen och vägavgifterna. Om

olika instanser hade avgörandet, skulle konflikt kunna uppkomma mellan

avgörandena. Det vore över huvud taget olämpligt med en ordning, enligt

vilken olika frågor i ett förfarande skulle avgöras av olika instanser.

Ärendets behandling främjades av att samma myndighet eller organ hade att

bestämma i olika delar. Härtill komme, att farhågorna för förrättningsoch

domstolsförfarandets omständlighet ej finge överdrivas. Förrättningsförfarandet

vore i själva verket både praktiskt och relativt enkelt. Det innebure

i realiteten endast att en sakkunnig och i förevarande frågor väl insatt

tjänsteman mot en ringa avgift för delägarna sökte få till stånd eu

förening mellan dem och, om detta ej lyckades, själv meddelade ett opartiskt

beslut om avgifternas storlek. Den utredning, som måste göras vid en förrättning,

vore nödvändig vilken form för avgifternas fastställande man än

använde. Om förrättningssammanträde med delägarna om ändring av avgifterna

hölles i anslutning till den vanliga årsstämman, framstode olägenheterna

av ett förrättningsförfarande för sådan ändring som så mycket

mindre. Man finge vidare i detta sammanhang ej underskatta betydelsen av

att frågan finge behandlas vid sammanträde med delägarna på platsen under

opartisk, sakkunnig ledning. Möjligheterna till kompromiss och enighet

främjades härigenom mera än i ett förfarande, där myndighet hade att

verkställa prövning på grundval av skriftliga handlingar. Lantmäteristyrelsen

ställde i utsikt att förrättningar för ändring av vägavgifter — vilka

kunde beräknas bli relativt enkla — finge utföras med förtursrätt. Ej heller

finge man överdriva de praktiska olägenheterna av att domstolsförfarande

stode öppet för missnöjd delägare. Kostnaderna verkade å ena sidan

avhållande från okynnesklagan och å andra sidan kunde frågan ha den

ekonomiska betydelse, att ett domstolsförfarande vore väl motiverat. För

övrigt gällde det här i första hand att legalisera ett förfarande, som i många

fall visat sig genomförbart på överenskommelsens väg. Överenskommelse

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj.ts proposition nr 11.

borde alltjämt vara den naturliga och vanliga formen för frågornas lösande

och möjligheterna till överenskommelse skulle främjas av att ett lagstadgat

avgiftssystem funnes, som möjliggjorde bestämmande av avgifter även

om någon utan godtagbara skäl motsatte sig förfarandet.

Slutligen har betonats, att det under alla förhållanden syntes nödvändigt

att konsekvent tillämpa samma metod för fastställelse och ändring av avgifterna.

Man kunde sålunda näppeligen kräva fastställelse av avgifterna

vid förrättning och i domstolsväg och samtidigt medgiva ändring av avgifterna

genom beslut på stämma eller på annat sätt.

Resultatet av den verkställda undersökningen i denna del vore alltså, att

vägavgifterna borde fastställas vid förrättning och ändras i samma ordning.

Den avvikelsen vore givetvis alltjämt möjlig, att delägarna kunde träffa

överenskommelse, som bleve bindande dem emellan men ej för ny delägare,

som ej biträtt överenskommelsen. Den friheten syntes vidare kunna

medgivas delägarna i fråga om bestämmandet av avgifternas storlek att i

lagtexten gåves uttryck åt att vid förrättning endast maximum och minimum

för avgifterna fastställdes och att delägarna på sammanträde år från

år kunde bestämma avgiftens storlek inom dessa gränser. Det borde dock

betonas, att vid förrättningen dessa gränser måste dragas relativt snäva, så

att delägarnas frihet ej kunde missbrukas av en majoritet till förfång för

minoriteten.

En speciell fråga vore huruvida slitageersättning enligt 9 § tredje och

fjärde styckena i lagen om enskilda vägar skulle kunna bestämmas i form

av vägavgifter. Angående innebörden av bestämmelserna om slitageersättning

hänvisades till motiven till 9 § tredje stycket (SOU 1938: 23 s. 88—89

och 79—81).

1 anslutning till uttalandena i motiven till 9 § tredje stycket har i promemorian

anförts, att vad som nu närmast syntes önskvärt vore, att vid förrättning

skulle kunna bestämmas att om en utomstående fastighet ville

begagna vägen för exempelvis virkestransporter, avgiften skulle utgå efter

viss grund, som bestämts vid förrättningen. Om systemet med vägavgifter

tillämpades, skulle då vid förrättningen kunna bestämmas avgiftens storlek

även för fall, då eu utomstående begagnade vägen. Det vore tillräckligt,

om sådan avgift bestämdes för en fastighet, ty då skulle den för denna

fastighet bestämda avgiften bli prejudicerande även för andra utomstående

fastigheter. Om en annan fastighetsägare begärde förrättning för samma

ändamål, skulle förrättningsmännen ej ha anledning frångå den tidigare

bestämda avgiften. Det skulle sannolikt också vara tillräckligt, om förrättningsmännen

kunde göra ett allmänt uttalande om hur höga vägavgifterna

för utomstående fastigheter borde vara. Att vid förrättningen på ett

bindande sätt bestämma avgifterna för alla framtida pretendenter på tillfällig

vägrätt vore dock kanske ej lämpligt och riktigt. Möjligheten för en

fastighet, som framdeles finge behov av tillfällig vägrätt, att påkalla prövning

av villkoren därför syntes böra stå öppen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr H.

En praktiskt framkomlig väg vore måhända, att förrättningsmännen

— vid sidan av väglagens föreskrifter — gjorde en anteckning i protokollet,

att sakägarna enats om att avgifterna för slitageersäfining skulle uppgå

till vissa belopp. Förrättningsmännen skulle då kunna påverka sakägarna

att preliminärt bestämma avgifterna till belopp, som kunde anses skäliga.

En grund för en sådan anteckning vore, att förrättningsmännen kunde ha

skäl att taga hänsyn till eventuella slitageersättningsavgifter, då de bestämde

maximum och minimum för vägavgifter. Om man redan vid förrättningen

kunde aktualisera något fall, för viss fastighet, finge man fram

ett för detta fall bindande beslut, som därjämte bleve prejudicerande. Sistnämnda

metod syntes innefatta den bästa lösningen av frågan.

På grund härav har i promemorian vidare uttalats, att de lagändringar

som i nu berörda hänseende ifrågakomme kunde inskränkas till dels ett

tillägg till 33 §, att ersättning enligt 9 § tredje stycket även skulle kunna

bestämmas i form av vägavgifter och dels en däremot svarande redaktionell

ändring i 9 § fjärde stycket.

I promemorian har föreslagits ytterligare en tilläggsbestämmelse till 33 §,

nämligen att i fall som avsåges i 9 § andra stycket skyldighet kunde åläggas

att erlägga vägavgift, innefattande täckning av kostnad för arbete, som

nedlagts på vägens anläggning, omläggning och förbättring, så länge sådan

avgift utginge av övriga intressenter, utan hinder av att arbetet utförts före

den i sistnämnda lagrum stadgade tiden. Syftet med bestämmelsen vore att

i fall, då avgiftssystemet tillämpades, en ny intressent ej skulle kunna undandraga

sig skyldighet att betala den del av avgifterna, som kunde benämnas

amorteringsandel.

Angående samtliga de bestämmelser som föreslagits bliva införda i 33 §

har i promemorian diskuterats, huruvida de lagtekniskt hade sin rätta

plats i denna paragraf, eftersom de där behandlade frågorna i regel hänförde

sig till tidigare i lagen meddelade bestämmelser av saklig innebörd.

Andelstalen, som alltjämt vore tänkta såsom den primära formen för fördelning

av kostnaderna för den gemensamt utförda väghållningsskyldigheten,

vore emellertid ej omnämnda i första avdelningen i 2 kap. i lagen. Först

i 33 § föreskrevs att vid förrättning skulle tillses, hur stor andel av väghållningsskyldigheten

som skulle åligga envar fastighet (andelstal). På grund

härav och med hänsyn även i övrigt till innehållet i de paragrafer, som föreginge

33 §, hade det ej synts tekniskt möjligt eller lämpligt att upptaga

bestämmelserna förrän i nämnda paragraf.

Vad beträffar tilläggsbestämmelsen till 65 § angående rätten att vid ny

förrättning få frågan om ändring av vägavgifterna prövad har i promemorian

anförts, att den nuvarande bestämmelsen om att återupptagande

av fråga, som avgjorts genom förrättning eller dom, endast finge ske om

ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverkade, ej

syntes vara tillfyllest beträffande möjligheterna att få fastställda vägav
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

gifter ändrade. Man måste räkna med att vid förrättningen viss osäkerhet

kunde föreligga om behovet av inkomster för vägsamfälligheten genom vägavgifter

och att möjligheter då borde föreligga att få dem ändrade även

om ändrade förhållanden ej inträtt. På grund härav föresloges, att i 65 §

infördes ett andra stycke av innehåll att frågan om ändring av vägavgifter

finge upptagas vid ny förrättning, sedan bestämd tid för avgifternas giltighet

tilländalupit och i vart fall sedan fem år förflutit från det frågan

om avgifterna blivit genom förrättning eller dom avgjord. Ansåges vid förrättning

att risk förelåge för att ändring skulle behöva ske tidigare än efter

fem år, kunde sålunda giltighetstiden begränsas. Vid ny förrättning borde

såväl frågan om avgiftssystemets fortsatta tillämpning som avgifternas storlek

kunna tagas under ny prövning.

Beträffande debiteringen av vägavgifter har i promemorian förutsatts,

att avgifterna skulle kunna uttagas förskottsvis. Detta kunde nämligen visa

sig påkallat bland annat med hänsyn till önskvärdheten av att kunna undvika

extra utdebiteringar. Envar som ägde begagna vägen borde därför vara

skyldig att, i den mån styrelsen det begärde och å tid som styrelsen bestämde,

varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den myckenhet

virke han under det kommande året ämnade transportera på olika delar

av vägen. På samma sätt skulle skyldighet föreligga att lämna uppgifter

om den myckenhet som under det senaste året transporterats på vägen.

På grund av sistnämnda uppgifter kunde justering ske av den förskottsbetalning,

som kunde ha verkställts på grund av uppgifterna om beräknade

transporter. Ansåges förskottsbetalning ej erforderlig — och det kunde

måhända antagas i regel bliva fallet — behövde uppgifter endast begäras

i efterhand.

Bestämmelser av nu angiven innebörd ha föreslagits i en ny paragraf,

63 a §, där tillika upptagits en bestämmelse, att om någon försummar att

fullgöra honom ålagd uppgiftsskyldighet, länsstyrelsen äger ålägga honom

vid vite att fullgöra sådan skyldighet. Det har samtidigt uttalats, att då

fordrade uppgifter ej inkomme det torde stå samfällighetsstyrelsen fritt att,

i stället för att utnyttja detta tvångsmedel, grunda debitering på annan bevisning

eller på uppskattning. Det finge då ankomma på den som ansåge

sig ha blivit påförd för högt belopp att styrka detta. Skedde det först inför

domstol, finge det antagas att domstolen vid bestämmande av ersättning

för rättegångskostnader beaktade, att den för höga debiteringen berott på

försummelsen att tillhandahålla uppgifter.

I promemorian har påpekats, att från en del håll uttalats farhagor beträffande

de uppgifter som sålunda skulle läggas till grund för avgiftssystemets

tillämpning och att sådana farhågor väl ej saknade grund. Det har

emellertid framhållits, att här vore fråga om transporter inom relativt begränsade

områden, där intressenterna hade tämligen goda möjligheter att

utöva kontroll på varandra, samt att risken för medvetet felaktiga uppgifter

begränsades av att de kunde medföra bedrägeriansvar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 11.

I den mån särskilda bestämmelser ej infördes i lagen om enskilda vägar

med anledning av vägavgiftssystemets införande skulle de allmänna principerna

i lagen vara tillämpliga även i nu förevarande fall. Angående debitering,

uppbörd och förmånsrätt borde sålunda för vägavgifterna gälla

motsvarande vad som vore stadgat för bidrag på grund av andelstal.

Vad slutligen beträffar övergångsbestämmelserna till de föreslagna lagändringarna

har i promemorian föreslagits, att de skulle få det innehåll,

att ändå att förrättningsförfarande inletts före dagen för ikraftträdandet,

skulle vad som nu stadgats tillämpas å ärendets prövning och fortsatta

handläggning, såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad

avslutad. Hade väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre

lag, ägde väghållningsskyldig påkalla ny förrättning för tillämpning av

vad om vägavgifter nu stadgats; dock finge mot delägares bestridande bestämmelserna

om vägavgifter ej tillämpas på befintlig vägsamfällighet, där

det visades, att det skulle vara till uppenbar skada för delägaren.

I promemorian har i anslutning härtill uttalats, att det finge ankomma

på förrättningsman att vaka över att övergång mot delägares bestridande

ej skedde i sådana fall.

Remissyttrandena.

Förslaget om införande av vägavgifter har tillstyrkts av samtliga remissinstanser

utom överlantmätaren i Älvsborgs län samt skogsvårdsslyrelserna

i Norra Kalmar län och Västernorrlands län. Överlantmätarna i Uppsala, Södermanlands

och Jönköpings län, länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands

län samt Sveriges lantbruksförbund ha tillstyrkt under framhållande

av betänkligheter och reservationer mot förslaget. I vissa fall har förslaget

tillstyrkts med understrykande av reservationer av sådant slag som kommit

till uttryck i promemorian, huvudsakligen beträffande omfattningen

av tillämpligheten av systemet med vägavgifter. Flertalet hörda myndigheter

i Götaland ha påpekat, att skogsvägar endast i ringa utsträckning förekomme

inom deras verksamhetsområden.

Domänstyrelsen har tillstyrkt de föreslagna ändringarna i lagen om enskilda

vägar och förklarat sig kunna i huvudsak ansluta sig till vad i promemorian

anförts beträffande frågan om införande av vägavgifter. Utredningen

visade tydligt, att systemet med vägavgifter vore principiellt riktigt

och rättvist samt att det stode i god överensstämmelse med de grundläggande

principerna i lagen om enskilda vägar. Tyvärr uppkomme vid systemets

praktiska tillämpning olägenheter och svårigheter av sådan art, att andelstalen

ej kunde ersättas av vägavgifter. Styrelsen funne den utformning

förslaget fått välbetänkt, då systemet till en början icke annorledes än försöksvis

borde användas för annat än underhålls- och vinterväghållningskostnader.

Beträffande anläggningskostnader syntes debitering efter andelstal

i regel få tillämpas, vilket dock ej uteslöte att i vissa fall, exempel
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

25

vis då fråga vore om rena skogsvägar och delägarnas antal vore ringa, systemet

med vägavgifter kunde tillämpas även i detta avseende. Särskilt i de

norra delarna av landet vore emellertid skogsvägarnas indirekta nytta så

stor i förhållande till den båtnad, som erhölles i form av minskade transportkostnader,

att en utdebitering av anläggningskostnaderna enbart på

grundval av vägavgifter kunde komma att ställa sig orättvis. Debitering av

anläggningskostnaderna syntes i sådana fall böra ske helt eller till övervägande

del på grundval av andelstal. Om anläggningskostnaderna amorterades

genom vägavgifter komme dessa avgifter att bli förhållandevis stora

och de kunde då komma att påverka delägarna i deras bedömanden rörande

tidpunkt för avverkning och val av utdrivningssätt. Detta kunde

medföra att de antaganden, som i dessa avseenden gjorts av förrättningsmannen

vid fastställande av avgifternas storlek, i allför stor utsträckning

komme att avvika från de verkliga förhållandena. Beräkningar av vägavgifter

måste baseras på förrättningsmannens bedömande av hur stora

virkeskvantiteter som inom en viss amorteringstid för vägen komme att utdrivas.

Detta bedömande torde i många fall stöta på oöverstigliga svårigheter

för en förrättningsman, i synnerhet som tillförlitliga uppgifter icke

stode att erhålla beträffande virkesförrådets sammansättning och det föreliggande

avverkningsbehovet på de olika fastigheterna. Den utdrivna virkeskvantiteten

komme givetvis även att vara mycket beroende av konjunkturerna

på virkesmarknaden, av transportteknikens utveckling och flera

andra osäkra faktorer. Med hänsyn till att den föreslagna lagändringen

lämnade frihet att i varje särskilt fall välja den debiteringsmetod, som vore

mest lämplig, ansåge sig styrelsen emellertid kunna tillstyrka den föreslagna

lagändringen även i vad den avsåge anläggningskostnad.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att då de nuvarande bestämmelserna i

lagen om enskilda vägar i fråga om fördelningen av väghållningskostnaderna

visat sig mindre lämpliga företrädesvis i de fall då vid en och samma

skogsväg vissa skogsägare hade avverkningsbar skog i större omfattning,

under det att andra saknade dylik skog, syntes en sådan ändring av bestämmelserna

vara motiverad, som möjliggjorde användandet av en rättvisare

fördelningsgrund.

I anslutning till vissa överlantmätares yrkanden, att systemet skulle begränsas

till alt avse underhållskostnaderna samt att marginalen mellan

de högsta och lägsta belopp, vilka vid förrättningen skulle bestämmas för

vägavgifterna, skulle begränsas i lagtexten, har lantmäteristijrelsen förklarat

sig anse, alt det vore önskvärt, att sakägare och förrättningsmän i

detta avseende erliölle stor frihet och alt motivuttalandena gåve tillräckligt

skydd mot missbruk av systemet.

Väg- och vattenbyggnndsstgrclscn har förklarat sig ej ha något i princip

att erinra mot förslaget. Införandet av möjligheten att tillämpa vägavgifter

syntes ändamålsenligt. I regel syntes vägavgifter dock endast böra tilllämpas

på en del av kostnaderna, så att en del alltjämt utginge på grund av

andelstal.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Av de tillstyrkande uttalandena från skogsvårdsstyrelsernas sida kan

nämnas, att skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, att förslaget överensstämde

med vad som frivilligt tillämpats angående vägunderhåll och

vinterväghållning vid ett tjugutal vägar inom länet under flera år och att

det endast varit till fördel för både sakägarna och vägarna.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har förklarat sig anse det lämpligt,

att systemet med vägavgifter även kunde omfatta sådan konstant trafik

som mjölktransporter, skolskjutsar in. m.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat sin tillfredsställelse över att

förslaget blivit utformat på sådant sätt att hänsyn tagits till de olikartade

förhållanden, som förelåge vid handläggning av vägfrågor. Förbundet har

förklarat sig anse, att förslaget till alla delar vore ändamålsenligt.

Sveriges industriförbund, som efter inhämtande av yttrande från skogsindustriens

samarbetsutskott ej haft något i princip att erinra mot förslaget,

har framhållit, att anledning ej förelåge att behandla grus, sand, tor\

och liknande på annat sätt än virke och att träkol under alla förhållanden

borde avgiftsbeläggas på samma sätt som virke.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har förklarat sig tillstyrka

förslaget, eftersom förbundet i princip ansåge systemet med vägavgifter

önskvärt, då det möjliggjorde att betalning finge ske vid sådana tidpunkter,

att den i så ringa grad som möjligt frestade intressenternas ekonomi

samt förslaget siktade mot största anpassning och smidighet i vägförrättningarna.

Även Sveriges skogsägareförbund har förklarat sig biträda förslaget under

framhållande, att det för intressenterna vore en betydande fördel att

kostnaderna direkt knötes till transporterna; vägunderhållet bleve en kostnadspost

vid avverkningarna och kunde bestridas med hjälp av inkomsterna

från virkesförsäljningarna. I likhet med Sveriges industriförbund har

Sveriges skogsägareförbund framhållit, att skogskol borde såsom skogsprodukt

kunna omfattas av vägavgifter.

Svenska vägföreningen har uttalat, att den med tillfredsställelse hälsade

alla åtgärder som vore ägnade att befrämja eller underlätta byggande och

underhåll av vägar och att föreningen i princip ej hade något att erinra

mot förslaget. Föreningen förutsatte, att systemet med vägavgifter i praktiken

komme till användning på ett smidigt sätt, så att det kombinerades

med äldre system, där så befunnes erforderligt eller lämpligt.

Såsom förut anförts ha vissa remissinstanser tillstyrkt under framhållande

av betänkligheter och reservationer mot förslaget. Sålunda har överlantmätaren

i Uppsala län uttalat, att då från ett flertal håll förordats, att

ett system med vägavgifter skulle införas, det syntes försvarligt att genomföra

de föreslagna ändringarna i den erkännansvärt försiktiga form de erhållit.

Det vore dock att befara att systemet komme att bli svårt i tillämpningen

dels då avgifternas storlek skulle bestämmas och dels då man skulle

beräkna och debitera avgifterna. En jämförelse med flottlederna visade, att

man där för samma ändamål behövde en stor administrationsapparat. Av
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj:ts proposition nr H.

gifterna kunde också få den verkan att virke, som hade lågt värde, hellre

lämnades kvar i skogen än att man dreve ut det och belastade det med vägavgift.

Om väghållningen bekostades efter fasta andelstal låge det däremot

i varje delägares intresse att utnyttja vägen så mycket som möjligt.

Vägavgifterna kunde antagas bliva bestämda så inom de vid förrättningen

fastställda maximi- och minimigränserna att avgifterna sattes lägre ett år

då stora avverkningar skedde än ett annat år då det avverkades mindre än

normalt. Följden härav kunde bliva att vägen komme att användas mycket

ojämt, vilket vore till nackdel för väghållningen, och att uttagen ur skogen

bleve »ryckigare» än som vore förenligt med god skogsvård och skogshushållning.

Överlantmätaren i Södermanlands län har ansett en mera omfattande

översyn av lagen om enskilda vägar erforderlig men har under förhandenvarande

förhållanden ansett sig kunna tillstyrka det föreliggande förslaget

såsom syftande till att pröva möjligheterna av ett rättvisare system för

väghållningsskyldighetens fullgörande på skogsvägar.

överlantmätaren i Jönköpings län har uttalat den uppfattningen, att det

föreslagna systemet vore praktiskt svårhanterligt och ägnat att skapa irritation

mellan intressenterna. Om ett allmänt behov ansåges föreligga av bestämmelser

med sådan verkan som åsyftades med systemet, kunde förslaget

möjligen tillstyrkas, då tillämpningen begränsats till fall, där metoden

befunnes lämplig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hade i princip ej något att erinra mot förslaget

men hyste starka betänkligheter mot den ökning av förrättningsmännens

arbetsbörda, som syntes bliva en följd av förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Värmlands län har vid sitt utlåtande fogat yttranden av

överlantmätaren och skogsvårdsstyrelsen i länet, av Värmlands förenade

skogsägare, förening u. p. a., och Billeruds aktiebolag. Av dessa har överlantmätaren

anslutit sig till de synpunkter, som låge till grund för förslaget,

och tillstyrkt detsamma, då det utformats på ett smidigt sätt, som möjliggjorde

stor frihet för förrättningsmännen att använda sig av den ena eller

andra delningsmetoden. Skogsvårdsstyrelsen hade i princip intet att erinra

mot att möjlighet bereddes att i lämpliga fall använda vägavgifter, exempelvis

då fråga vore om rena skogsvägar, där antalet intressenter vore litet

och möjligheter till kontroll av utkörda kvantiteter förelåge. Merendels vore

dock antalet intressenter så stort, att systemet med vägavgifter skulle bli

alltför tungt och svårhanterligt för dem som skulle handhava samfällighetens

angelägenheter. Där möjlighet till flottning även förelåge — och dylika

fall vore vanliga — kunde man förvänta ganska ojämna inkomster för

vägföretaget om vägavgifter tillämpades. Flottningsavgifterna i småvattendragen

varierade rätt mycket och dessa avgifter komme att direkt influera

på virkestillsläppet till vägen. Vägavgifterna borde normalt begränsas till

underhållet. Värmlands förenade skogsägare, förening u. p. a., har tillstyrkt

förslaget och uttalat, att beträffande vägar av ifrågavarande slag den mest

rättvisa uppdelningen av kostnaderna både beträffande byggnads- och underhållskostnader

vore den som baserades på vägavgifter. Svårigheter före
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

låge väl att införskaffa uppgifter om transporterade kvantiteter, men systemet

med vägavgifter vore likväl att föredraga. Billeruds aktiebolag har uttalat

den uppfattningen, att systemet med vägavgifter komme att skapa besvär

och arbete, som ej uppvägdes av systemets fördelar. Detta gällde dels

uppgifterna om virkespartiernas storlek och dels speciella nackdelar som

framkomme då fastighetsägaren sålde sitt virke på rot. Fastighetsägarensäljaren

skulle erlägga avgiften. Det vore ej lämpligt att köparen vid inköpet

skulle göra avdrag för denna avgift och sedan inleverera den till vägsainfälligheten.

Hade virket sålts som leveransvirke fritt bilväg underlättades

arbetet med kvantitetsuppgiften, eftersom kvantiteten vore uträknad i

samband med likvideringen, men om virket sålts på rot, försvårades uppgiftslämnandet

avsevärt, enär fastighetsägaren ej finge uppgift om kubikmassan.

Uppgift finge då begäras av köparen, vilket innebure merarbete.

Då virket försåldes på rot förflöte i många fall lång tid, ofta upp till fyra

eller fem år, mellan likvideringen och uttransporten. Svårigheter kunde

då ofta uppstå för fastighetsägaren att vid transporttillfället gälda avgiften,

isynnerhet om han ej på förhand finge kännedom om vilket år virket komme

att uttransporteras. Om vägavgifter likväl komme att införas, föresloges

att den del av väghållningen, som utgjordes av underhåll, uppdelades i

en fast del, förslagsvis 50 procent av hela den beräknade underhållskostnaden,

vilken uttoges efter andelstal, och en rörlig del, som utgjordes av

vägavgift. Härigenom vunnes dels att medel för vägens underhåll funnes

tillgängliga även under år, då obetydliga eller inga kvantiteter uttransporterades,

och dels att smärre fel i beräkningen av kvantiteterna ej finge så

stor ekonomisk betydelse. Länsstyrelsen har förklarat sig anse, att det vore

tveksamt om systemet med vägavgifter vore lämpat för praktiskt bruk. Det

ville synas som om bestämmande av vägavgifter i kombination med andelstal

skulle komma att medföra stora svårigheter och komplikationer vid

vägdelningsförrättningarna. Härtill komme olägenheterna med uppgiftsskyldigheten

och svårigheten att utöva kontroll. Systemet måste bli svårhanterligt.

Misstänksamhet och irritation intressenterna emellan syntes lätt kunna

uppstå. Man syntes därför ej kunna räkna med att systemet komme till

praktisk användning i andra fall än beträffande rena skogsvägar, då samtliga

intressenter vore ense om att tillämpa detsamma. Onekligen kunde det

i sådana fall ha sitt värde att en förening om vägavgifter kunde godkännas

vid förrättning. Även om länsstyrelsen sålunda ställde sig tveksam till nyttan

av införande av bestämmelser om vägavgifter, ansåge sig länsstyrelsen

av anförda skäl icke böra avstyrka det framlagda förslaget. De föreslagna

bestämmelserna syntes väl avvägda.

I anslutning till det yttrande av Billeruds aktiebolag, som åberopats av

länsstyrelsen i Värmlands län, kan nämnas, att länsstyrelsen i Västernorrlands

län åberopat yttranden av Kramfors aktiebolag, som förklarat sig biträda

förslaget, och Sundsvallsbolagens gemensamma förvaltnings aktiebolag,

som anfört att vad i promemorian föreslagits ej gåve anledning till

erinran.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr H
Sveriges

lantbruksförbund har tillstyrkt förslaget om vägavgifter men

framhållit, att skogsvägarna oftast användes även för andra transporter än

virkestransporter, varför det ofta torde visa sig mindre lämpligt att belasta

virkestransporterna med särskilda avgifter. Därtill komme, att vägföretagets

inkomster genom vägavgifter kunde bli ganska ojämna och att uppgiftsskyldigheten

kunde leda till en viss pappersexercis samt till irritationer och

tvister. Systemet borde därför utnyttjas endast i fall, där samtliga delägare

därom vore ense.

De remissinstanser, som avstyrkt förslaget, ha anfört följande synpunkter.

Överlantmätaren i Älvsborgs län har uttalat, att vägförrättningarna komme

att kompliceras av det föreslagna systemet, att man finge räkna med

upprepade anspråk på nya förrättningar och en viss permanent oro bland

väghållarna samt att systemet skulle verka oförmånligt beträffande utnyttjandet

av vägen, överlantmätaren vore ej övertygad om att systemet skulle

medföra några fördelar och hölle före att rättvisesynpunkterna i nöjaktig

omfattning borde kunna tillgodoses genom att avväga andelstalen på sådant

sätt att i tillbörlig omfattning såväl de varaktiga som de tillfälliga faktorerna

bleve medbestämmande vid andelstalens fastställande.

Skogsvårdsstgrelsen i Norra Kalmar län har förklarat sig anse, att nyttan

eller båtnaden borde utgöra grund för fördelning av väghållningskostnaden

och att frågan därför borde utredas från denna utgångspunkt.

Skogsvårdsstgrelsen i Västernorrlands län har framhållit, att anläggandet

av en skogsbilväg borde betraktas som en investering av grundförbättrande

natur, varför kostnaderna borde fördelas efter andelstal. Finansieringen

med vägavgifter måste kombineras med lån och gåve möjligheter

till osund spekulation för att undandraga sig att deltaga i kostnaderna. Uppgiftssystemet

skulle medföra besvär och kostnader. Fördelningen av underhållskostnaderna

efter andelssystemet vore enkelt och på längre sikt rättvist.

Samtliga remissinstanser synas vara ense om att för bestämmande av

vägavgifter det nuvarande förrättningsförfarandet bör bibehållas och det

har ej från något håll förordats, att en .övergång skall ske till det system,

som tillämpas enligt flottningslagstiftningen.

Vad beträffar beräkningen av vägavgifternas storlek bär Sveriges skogsägareförbund

uttalat, att avgifterna borde graderas med olika taxor för skilda

sortiment. Om vägen skulle tillgodose även skogsvårdsintresset, måste det

tillses, att de lågvärdiga sortimenten icke belastades med prohibitiva avgifter.

Det vore på lång sikt till gagn för samtliga delägare att taxorna avpassades

så, att dessa sortiment, i främsta rummet brännved, som utfölle vid

gallringar och andra beståndsvårdande genomhuggningar, icke påfördes samma

avgifter som gagnvirket.

Tillämpning av vägavgifter även på slitageersättning bar varit föremål för

uttalanden i vissa remissyttranden och tillstyrkts av bland andra domänstgrclscn

och Sveriges skogsägareförbund.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Beträffande det föreslagna tillägget till 65 § angående frågan om ny förrättning

rörande vägavgifter har Sveriges skogsägareförbund tillstyrkt detsamma

och framhållit, att förskjutningar i arbetslöner och materialkostnader

syntes göra det nödvändigt att med ej alltför långa mellanrum ompröva

avgifternas storlek.

Överlantmätaren i Uppsala län har ansett det onödigt att vid förrättningen

kunde bestämmas kortare giltighetstid för avgifterna än fem år och har därjämte

ifrågasatt att låta vägavgifterna följa ett rörligt index på vissa kostnader.

Beträffande formuleringen av övergångsbestämmelserna har överlantmätaren

i Uppsala län föreslagit, att uttrycket uppenbar skada måtte utbytas

mot avsevärd skada eller avsevärt förfång.

Domänstyrelsen har hemställt, att det måtte uppdragas åt vederbörlig

myndighet att på grundval av nu föreliggande utredning och annat material

utarbeta nya anvisningar eller instruktioner för tillämpning av lagen om enskilda

vägar. Liknande yrkande har framställts av länsstyrelsen i Jämtlands

län. Däremot har av skogsvårdsstyrelsen i Hallands län uttalats, att en sammanställning

av det väsentliga av det nu föreliggande utredningsmaterialet

skulle, med hänsyn till vägdelningsärendenas skiftande natur, vara lämpligare

än formliga tillämpningsföreskrifter.

Slutligen har yrkats, av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund sådan

ändring av kungörelsen nr 531/1943 angående lån ur statens skogsväglånefond,

att amorteringar icke ovillkorligen skulle behöva ske med lika stora

annuiteter, samt av Medelpads skogsägareförening u. p. a., dels att skogsväglånefonden

måtte förstärkas för tillgodoseende av behov, som med avgiftssystemet

kunde uppkomma, och dels att vägsamfällighet vid fondering

av överskott måtte befrias från skatt.

Departementschefen.

Enligt lagen om enskilda vägar skola — i de fall då väghållningen ej fördelas

genom vägdelning — de väghållningsskyldiga svara för väghållningen

gemensamt och kostnaderna skola fördelas efter fasta andelstal. Den beräknade

omfattningen av varje delägares begagnande av den väg som är i fråga

är grundläggande för bestämmande av dessa andelstal.

Det ligger emellertid nära till hands att, efter mönster från flottningslagstiftningen,

söka komma fram till en fördelning av kostnaderna icke efter

det beräknade begagnandet utan efter det faktiska, isynnerhet som en sådan

ordning automatiskt skulle medföra den för den enskilde väghållaren förmånliga

konsekvensen, att han finge betala kostnaderna när han hade inkomst

tack vare vägen, medan han sluppe utgifter för vägen under år, då

han ej kunde utnyttja densamma. Detta gäller i särskilt hög grad skogsvägarna,

som ofta helt motiveras av den avkastning och inkomst skogen kan

lämna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Inom vissa områden i landet ha, enligt vad som upplysts, i åtskilliga fall

vid sidan av lagen om enskilda vägar på överenskommelsens väg anordnats

ett system med vägavgifter och erfarenheterna härav ha varit goda. Det kan

i vissa hänseenden vara till olägenhet att dylika överenskommelser ej kunna

få den verkan som en förrättning enligt lagen om enskilda vägar skänker.

Dessutom är det ej tillfredsställande att någon eller några intressenter kunna

hindra tillkomsten av en ordning som för det stora flertalet framstår såsom

den mest ändamålsenliga.

Enligt min mening kunna därför knappast i princip några invändningar

göras mot att ett system med vägavgifter införes i lagen om enskilda vägar,

om det är tekniskt och praktiskt möjligt att genomföra. Det har också under

remissförfarandet visat sig, att man med få undantag förordat det föreliggande

förslaget. De betänkligheter som anförts hänföra sig huvudsakligen

till de svårigheter som systemet i vissa fall skulle kunna medföra.

Förslaget innebär, att vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar kan

bestämmas att kostnaderna för byggande och underhåll av en väg, som avser

att främja utforsling av virke från skog, helt eller delvis skola gäldas med

vägavgifter å virke som transporteras på vägen. Sådana avgifter böra tillämpas

endast där det finnes lämpligen kunna ske. I första hand kommer det

givetvis att bero på om delägarna själva önska att avgiftssystemet skall tilllämpas.

Kunna de ej åstadkomma förening därom, kommer det att bero på

förrättningsmännen och, om deras beslut överklagas, domstol, om väghållningskostnaderna

skola uttagas på grundval av de fasta andelstalen eller

genom avgifter. Avgiftssystemet kan begränsas till visst slag av kostnader,

byggnads- eller underhållskostnader eller vinterväghållning, eller till viss

del av dessa kostnader eller någon av dem.

Vissa svårigheter kunna säkerligen uppkomma vid tillämpningen av ett

system med vägavgifter. Den temporära ojämnheten mellan inkomster och

utgifter kan sålunda bliva besvärande. Det är att märka, att vägsamfälligheterna

ej ha den fasta organisation som flottningsföreningarna äro utrustade

med och att ojämnheterna mellan inkomster och utgifter i vissa fall kunna

bliva mera framträdande för ett vägföretag än för en flottningsförening.

I förslaget ha emellertid dessa omständigheter beaktats och förslaget har utformats

så att däri möjliggjorts alla de inskränkningar i tillämpningen som

kunna befinnas erforderliga. Man har anledning förmoda, att såväl intressenter

som förrättningsmän komma att iakttaga försiktighet vid tillämpningen

till dess större erfarenheter vunnits om systemets användbarhet i

olika fall. Den fortsatta anknytningen till de fasta andelstalen synes också

utgöra en garanti och trygghet för de företag, som tillämpa avgiftssystemet.

Jag är därför beredd att tillstyrka att lagen om enskilda vägar kompletteras

med bestämmelser om vägavgifter i den form som föreslagits och kan i huvudsak

ansluta mig till de synpunkter som i promemorian anförts angående

innebörden av förslaget. I ett avseende får jag dock föreslå viss jämkning.

Beträffande tillämpningsområdet för avgiftssystemet ha från vissa remissinstansers

sida yrkats, att även mjölktransporter samt transporter av grus,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

sten, torv etc. skuile kunna beläggas med vägavgifter. Sveriges industriförbund

och Sveriges skogsägareförbund ha framhållit, att i vart fall träkol

borde i förevarande hänseende likställas med virke. Jag ansluter mig till

uppfattningen att vägavgifter skola kunna tillämpas på skogsprodukter

överhuvud taget och alltså även på träkol men anser, att man i övrigt bör

ställa sig avvaktande med att utsträcka tillämpligheten av systemet till andra

områden.

Förslaget innehåller, utöver förut återgivna grundläggande stadganden,

bestämmelser om att avgiftssystemet även skall kunna omfatta slitageersättning,

om undantag från den i 9 § andra stycket stadgade femårstiden i

vissa fall, då vägavgifter tillämpas, om uppgiftsskyldighet rörande transporterade

produkter för dem som äga begagna vägen samt om återupptagande

vid ny förrättning av fråga om vägavgifter sedan fem år förflutit från det

t rågan blivit genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid

som vid förrättning eller genom dom bestämts för avgifternas giltighet. I

dessa hänseenden liksom med avseende på övergångsbestämmelserna har jag

ej något i sak att erinra. Vissa redaktionella jämkningar ha dock vidtagits.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1950.

Beträttande de speciella yrkanden som från vissa remissinstansers sida

tramställts angående utfärdande av tillämpningsbestämmelser och vidtagande

av andra åtgärder i följd av avgiftssystemets genomförande förutsätter

jag att vederbörande myndigheter beakta dessa frågor och framställa därav

eventuellt föranledda förslag.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom kommunikationsdepartementet

upprättats härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 3 september

1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för

det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:

Einar Herlitz.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H
-

33

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 3 september 1939 om enskilda

vägar skall införas en ny paragraf, betecknad 63 a §, av nedan angivna innehåll,

dels ock att 9, 11, 33 och 65 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

För upplåtelse-------gäldas ersättning.

Kan i---— — — utförda vägbyggnadsarbetet.

Varder fastighet--------— för fastigheten.

Ersättning, som i tredje stycket avses,

skall bestämmas till visst penningbelopp

att utgå årligen i förskott

under den tid rätten att begagna vägen

äger bestånd och av den berättigade

tages i anspråk. I övrigt skall

ersättning enligt denna paragraf bestämmas

i penningar att utgå på en

gång.

Ersättning som i tredje stycket avses

skall, där den ej utgår i form av

vägavgifter enligt vad i 33 § är stadgat,

bestämmas till visst penningbelopp

att utgå årligen i förskott under

den tid rätten att begagna vägen äger

bestånd och av den berättigade tages

i anspråk. I övrigt skall ersättning

enligt denna paragraf bestämmas i

penningar att utgå på en gång.

11 §.

Skyldigheten att-------av vägen.

I fråga om fördelning av vägliållningsskyldiglicten

mellan fastigheter,

å vilka skog finnes, må, där särskilda

skäl därtill äro, jämkning ske med

hänsyn till vad som kan finnas skäligt

för främjande av god skogshushållning.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 11.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

33 §.

Vid förrättning

21 § fördelas.

Då fråga är om väg, som avser att

främja utforsling av skogsprodukter

från skog, och då arbetet med vägbyggnad,

vägunderhåll eller vinterväghållning

skall av de väghållningsskyldiga

utföras gemensamt, må vid

förrättning bestämmas, att kostnader

för väghållningen skola, helt eller

delvis, gäldas medelst avgifter

(vägavgifter) å skogsprodukter,

som transporteras på vägen. Vägavgifter

böra tillämpas endast, där

det finnes lämpligen kunna ske.

Tillika må vid förrättning bestämmas,

att sådan ersättning, som avses

i 9 § tredje stycket, skall beträffande

skogsprodukter utgå i form av

vägavgifter.

I fall då ersättning skall utgå i

form av vägavgifter skall tillika vid

förrättningen bestämmas, med vilka

högsta och lägsta belopp vägavgifter

må uttagas.

1 fall som avses i 9 § andra stycket

må skyldighet att erlägga vägavgift,

innefattande täckning av kostnad för

arbete som nedlagts å vågens anläggning,

omläggning eller % förbättring,

kunna, så länge sådan avgift utgår av

annan, åläggas utan hinder av att arbetet

utförts före den i lagrummet

stadgade tiden.

I fall då ersättning skall utgå i

form av vägavgifter åligger det en var

som äger begagna vågen för utforsling

av skogsprodukter att, i den

mån styrelsen det begär och å tid

som styrelsen bestämmer, varje år till

denna lämna skriftliga uppgifter om

den myckenhet skogsprodukter han

63 a §.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

under det senaste året transporterat

och den myckenhet han under det

kommande året ämnar transportera

på olika delar av vägen.

Försummar någon att fullgöra honom

enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet,

äger länsstyrelsen

vid vite förelägga honom att fullgöra

sådan skyldighet.

65 §.

Inträda, sedan--------ny förrättning.

Har vid förrättning eller genom

dom bestämts, att kostnad för väghållning

skall gäldas medelst vägavgifter,

må frågan därom återupptagas

vid ny förrättning, sedan fem år förflutit

från det frågan om avgifterna

blivit genom förrättning eller dom

avgjord eller efter den kortare tid

som vid förrättning eller genom dom

kan hava bestämts för avgifternas

giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1950.

Ändå att förrättningsförfarande inletts

före nämnda dag, skall vad nu

stadgats tillämpas å ärendets prövning

och fortsatta handläggning, såframt

ej förrättningen blivit före

nämnda tidpunkt förklarad avslutad.

Har väghållnings skyldighet blivit bestämd

i enlighet med äldre lag, äger

väghållningsskyldig påkalla ny förrättning

för tillämpning av vad om

vägavgifter nu stadgats; dock må mot

delägares bestridande bestämmelserna

om vägavgifter ej tillämpas på befintlig

vägsamfällighet, där det visas,

att det skulle vara till avsevärt förfång

för delägaren.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Alaj.ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 27 juni.

1950.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 9 februari 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 3 februari 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Hugo Digman.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

11 §.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande det föreslagna nya stadgandet i 11 § om väghållningsskyldighetens

fördelning, så skulle visserligen ett dylikt stadgande lämna rättstilllämparen

stor frihet att taga hänsyn till omständigheterna i olika fall men

också vara så obestämt till sin innebörd, att det kunde leda till långt större

rubbning av de allmänna normerna än vad som torde vara avsett. Bl. a. märkes

härutinnan att, ehuru endast typiska skogsvägar torde åsyftas, stadgandet

efter ordalydelsen skulle kunna tillämpas å flertalet vägar av betydelse

för landets jordbruksfastigheter.

Formuleringen anger att rubbning skulle kunna få ske även av regeln att

ej å någon fastighet må läggas större andel än vad som svarar mot dess

nytta av vägen. Förslagets motiv lider i denna punkt av oklarhet. I promemorian

anföres, att sistnämnda regel har ringa betydelse för skogsvägarnas

del på grund av den dominerande betydelse en väg har för möjligheterna att

taga ut virke ur skogen. Regeln innefattar emellertid, såsom vid väglagens

tillkomst betonades, den grundläggande principen om väghållningsskyldighetens

begränsning och kan inverka även på frågorna, hur vägen skall

sträckas och väghållningen i övrigt utföras samt vad som må behandlas som

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

en och samma väg, ävensom modifiera reglerna om vilka fastigheter, som

skola samfällt deltaga i väghållningen. Just i fall som förslaget avser, eller

alltså beträffande skogsvägar, kan lätteligen inträffa att en fastighet på

grund av sin avlägsna belägenhet eller skogens mindervärdiga beskaffenhet

icke förmår ensam bära kostnaderna för tillgodoseende av sitt vägbehov och

ej ens de merkostnader till följd av längre vägsträcka, ökat slitage o. d. som

vid samfälld väghållning skulle förorsakas samfälligheten för denna fastighets

trafik. Regeln om nyttan såsom yttersta gräns för väghållningsskyldigheten

utgör då skydd icke blott mot att ifrågavarande fastighet belastas

med större andel än vad som motsvarar fastighetens bärkraft utan även mot

att kostnaderna för fastighetens vägbehov övervältras på andra fastigheter

i sådan mån att för någon av dem väghållningsbördan blir tyngre än nu

sagts eller större än om de ensamma tillgodosett sitt eget behov av väg.

Följden kan bli att förstnämnda fastighet måste lämnas utanför vägsamfälligheten

och väghållningen begränsas till vad som motsvarar de andra

fastigheternas behov.

Den garanti, som gällande lag sålunda uppställer mot att dess övriga regler

om samfälld väghållning kunna lända fastighet till skada, lärer icke tåla

någon inskränkning. Om över huvud taget någon jämkning av fördelningsbestämmelserna

skulle ske, synes dock regeln om nyttan såsom yttersta

gräns böra lämnas orörd och detta förhållande böra tydligt utmärkas i lagtexten.

Beträffande frågan om jämkning av bestämmelsen om fördelning efter

den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma att begagna vägen, må

anföras följande. Denna norm är utan tvivel ägnad att befordra rättvisa och

billighet ej blott ur synpunkten att bidragen härigenom komma att stå i

proportion till de kostnader, varje fastighet genom sin trafik förorsakar,

utan även med hänsyn till att trafikintensiteten ofta är ett gott och påtagligt

uttryck för nyttan av vägen. Menar man att emellertid även inom den marginal,

som regeln om nyttan som gräns för väghållningsskyldigheten uppdrar,

någon hänsyn bör kunna tagas till fastigheternas olika bärkraft, så

må erinras att, såsom under lagens förarbeten framhölls, denna reg^l kan

medföra att en fastighet på grund av ringa bärkraft får mindre andel än

om hänsyn blott toges till begagnandet. Fastighet, för vilken vägen är av

tillräcklig vikt men som dock ej förmår bära en på sistnämnda sätt beräknad

andel i kostnaderna, behöver nämligen ingalunda alltid lämnas utanför

samfälligheten. Väghållningskostnaderna växa ju regelmässigt icke i

samma proportion som antalet delägare. Härav måste ofta följa att — även

om endast viss sträcka av vägen begagnas av alla delägarna och, på grund

av regeln om nyttan, någon som har längre väg bör njuta betydlig nedsättning

i vad som vid fördelning efter begagnandet skulle belöpa på honom —

lian dock kan medtagas i samfälligheten utan att övriga fastigheters andelar

ökas i sådan grad att, vad dem angår, denna regel trädes för nära. Sålunda

öppnar gällande lag möjlighet att medge avlägset eller eljest av naturen

mindre gynnade fastigheter lättnad i väghållningsbördan och därmed

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

även att främja skogshushållningsintresset, ehuru endast om ett verkligt behov

av dylik lättnad föreligger för vederbörande fastighet och det kan ske

utan att det länder någon av de övriga till skada. Avses med förslaget ej att

gå längre än vad nu angivits, torde således icke tarvas någon ändring av de

legala fördelningsnormerna.

Emellertid åsyftas med förslaget måhända att ett mer självständigt inflytande

skall beredas det allmännas intresse av skogshushållningen och att

man i detta intresse må kunna av ägarna till vissa fastigheter kräva verkliga

uppoffringar för att skogstillgångarna å andra fastigheter må kunna utnyttjas

intensivare än vad som eljest skulle vara lönande.

Man har i motiven åberopat vad som enligt flottningslagstiftningen gäller

om avgifter för begagnande av flottled. Det bör emellertid beaktas att,

medan deltagande i flottning är en frivillig sak, väghållningsskyldighet kan

åläggas tvångsvis. Vidare märkes, att man vid flottningslagstiftningen

synes ha betraktat flottleden som allmän egendom, som av det allmänna

upplåtes till enskildas begagnande mot avgift, och därför ansett sig kunna

vid avgifternas bestämmande låta det allmänna bästa träda i förgrunden.

Om detta betraktelsesätt äger fog för sig, kan något liknande dock ej gälla

enskilda vägar på rena landsbygden. Åtminstone vilar gällande lagstiftning

på uppfattningen, att dessa vägar icke äro några allmänna trafikleder utan

av privat natur.

Visserligen kan det, såsom departementschefen i förevarande sammanhang

framhållit, utgå betydande statsbidrag till byggande av enskilda vägar

och beviljas lån ur skogsväglånefonden. Men vid tillkomsten av lagen om

enskilda vägar ansågs angeläget att icke låta dylika förhållanden inverka

på lagreglerna utan hålla frågan om den statliga subventionen skild från den

civilrättsliga regleringen av vägintressenternas inbördes rättigheter och

skyldigheter, så att statsbidragen kunde göras fakultativa och villkoren för

dessa bidrag samt övriga bestämmelser om dem meddelas i särskild ordning.

Om lämpligheten härav rådde då i den offentliga diskussionen knappast

mer än en mening. I förslaget bibehålies ju ock denna ståndpunkt såtillvida

att någon rätt till statsbidrag icke skulle stadgas. Då synes emellertid

ej heller den rättsliga regleringen av väghållningsbördans fördelning kunna

grundas på antaganden om dylika bidrag. Utan garanti för att någon kompensation

lämnas torde icke rimligtvis, i vidare mån än gällande lag medger,

värdeskillnader, som bero på fastigheternas bättre eller sämre läge

eller bättre eller sämre skogstillgångar, kunna utjämnas genom att en del

av de sämre lottades omkostnader för skogsbruk genom väglagstiftningen

tvångsvis överföres å de bättre belägna eller beskaffade fastigheterna.

Även om man på ett eller annat sätt tillsåge, att den föreslagna jämkningen

av de allmänna normerna ej kunde inträda, med mindre kompensation

verkligen erhölles, skulle dock mot det föreslagna nya stadgandet

tala, att skogshushållningsintresset då följdriktigt borde beaktas också

vid fråga om vägens sträckning och att i olika hänseenden även åtskilliga

andra allmänna intressen med lika stort eller större skäl borde inverka,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

när de, såsom ofta kan vara fallet, beröras av den enskilda väghållningen.

En utveckling efter dylika linjer skulle snart leda till att vägarna förlorade

sin karaktär av enskilda samt att finansieringen och därmed också

förvaltningen måste i allt större omfattning övertagas av det allmänna.

Förslaget har tagit sikte blott på en sida av ett mångsidigt problem, som vid

väglagens tillkomst noga övervägdes med det resultat att man till speciell

reglering uttog vissa enskilda vägar, beträffande vilka de allmänna intressena

gjorde sig med särskild styrka gällande, men i övrigt bibehöll den

grundläggande principen om väghållningen såsom en rent privat angelägenhet.

Anses allmänna intressen kräva, att väghållningsbördan lättas för vissa

vägintressenter i högre grad än hittills varit möjligt, synes det således

böra ske icke genom rubbning av den civilrättsliga regleringen utan genom

rikligare statsbidrag till dessa intressenter, måhända i form av understöd

åt skogsbruket snarare än åt kommunikationsväsendet. I varje fall skulle

genom frågans reglering som ett ärende rörande statsbidrag också kunna

vinnas större garanti för ett sakkunnigt bedömande av skogshushållningens

intressen. Då här i verkligheten är fråga om subvention, torde ock vara

erforderligt att kunna utöva en friare behovsprövning än vad som är möjligt

att inrymma i en rättslig reglering av fastigheters inbördes rättigheter

och skyldigheter. Vid tillämpning av de legala normerna kan ju icke gärna

tagas hänsyn till vem som är ägare av fastigheterna, och förslaget skulle

därför kunna leda till att småbrukares väghållningsbörda kännbart ökades

för att minska kostnaderna för skogsbruket å kronans eller de stora skogsbolagens

fastigheter.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra avstyrka den föreslagna

ändringen av It §.

Justitierådet Lech:

Enligt det föreslagna nya stadgandet skulle hänsyn till skogshushållningsintresset

kunna föranleda avsteg från regeln om väghållningsskyldighetens

fördelning mellan fastigheterna efter den omfattning, vari de beräknas komma

att begagna vägen. Av motiven att döma har förslaget i denna del väsentligen

sin grund däri, att betydande statsbidrag kunna utgå till byggande av

skogsvägar och att för samma ändamål lån kunna beviljas ur skogsväglånefonden.

Med hänsyn till dessa omständigheter har någon berättigad invändning

i princip ansetts cj kunna göras mot att allmänna synpunkter i viss

mån finge göra sig gällande i fråga om fördelning av den del av kostnaderna,

som ej täckes av statsbidrag. Emellertid innehåller lagen icke något

stadgande om rätt till statsbidrag, och förslaget innebär ej någon ändring

härutinnan. Någon säkerhet för att vägintressent, för vilken jämkningen

inneburit ökning av väghållningsbördan, städse erhölle kompensation genom

statsbidrag, skulle cj komma att finnas. Vid sådant förhållande synes

den statliga subventioneringen ej böra inverka på den rättsliga regleringen

av väghållningsskyldighetens fördelning. Såsom regeringsrådet Quensel

»

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

framhållit, öppnar gällande lag viss möjlighet att medge avlägset eller eljest

av naturen mindre gynnade fastigheter lättnad i väghållningsbördan och

därmed även att främja skogshushållningsintresset. Att på grund av den

statliga subventioneringen låta det allmännas intresse av skogshushållningen

erhålla större inflytande än sålunda är möjligt enligt gällande lag synes

ej väl förenligt med den princip om väghållningen såsom en rent privat angelägenhet,

som uppbär den gällande lagstiftningen i vad den rör enskilda

vägar på rena landsbygden. Anses skogshushållningsintresset böra föranleda,

att väghållningsbördan ytterligare lättas för vissa vägintressenter,

torde i stället statsbidrag böra utgå direkt till de intressenter man vill gvnna.

Jag anser mig därför böra avstyrka den föreslagna ändringen av It §. I

varje fall synes det ifrågasatta nya stadgandet böra inskränkas till att avse

typiska skogsvägar.

Emellertid torde det icke vara avsett, att jämkning skulle kunna ske

utan hänsyn till regeln om nyttan såsom gräns för bidragsskyldigheten. För

att framhäva detta synes, för den händelse den föreslagna ändringen skulle

komma till stånd, en omredigering av lagtexten vara att förorda. Stadgandet

att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess

nytta av vägen skulle kunna utbrytas ur första stycket och placeras såsom

ett nytt tredje stycke efter det i förslaget upptagna andra stycket.

Justitieråden Gei jer och Beckman:

Förslaget åsyftar en modifikation av paragrafens huvudregel, att väghållningsskyldigheten

skall fördelas mellan fastigheterna med hänsyn till

den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen. Redan för närvarande

är nämnda regel underkastad en betydande inskränkning genom

töreskriften, att regeln icke får leda till att å någon fastighet lägges större

andel än som svarar mot dess nytta av vägen, vilket torde innebära att fastighet

ej får tvångsvis belastas med väghållning i en omfattning, som icke

står väl tillsammans med fastighetens värde och avkastning. I viss mån är

alltså möjlighet — och skyldighet — beredd att taga hänsyn till fastighetens

större eller mindre ekonomiska bärkraft. Men möjligheten sträcker sig icke

längre än till att undvika det orimliga resultatet, att den totala väghållningsbördan

för en fastighet skulle komma att överstiga fastighetens totala

nytta av vägen. Någon möjlighet att i annan mån än nu sagts jämka på bördan

fastigheterna emellan med hänsyn till deras olika ekonomiska bärkraft

medger stadgandet icke.

I samband med den nu gällande lagens tillkomst diskuterade 1935 års

vägsakkunniga i sitt betänkande möjligheten att, vid sidan av de nämnda

reglerna, såsom en verklig jämkningsfaktor införa förmågan att bidraga.

Ehuru de sakkunniga ansågo att detta, teoretiskt sett, icke kunde avvisas

såsom uteslutet, fick dock tanken på grund av vissa rent praktiska skäl förfalla.

Det remitterade förslaget torde kunna sägas återupptaga denna tanke i modifierad

form och med syftning på vissa speciella fall, beträffande vilka beho
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

vet av en ändring i särskild grad gjort sig gällande. Visserligen har i förslagets

motivering den synpunkten skjutits i förgrunden, att det allmännas intresse

av en god skogshushållning borde vinna beaktande. Men tydligen innebär

det tillika, att hänsyn tages också till de enskilda fastigheternas nytta

och ekonomiska bärkraft, om skälig jämkning av väghållningsskyldigheten

sker t. ex. för att främja utforsling av virke, som eljest ej skulle kunna

bära utdrivningskostnaderna. Den föreslagna jämkningsregeln kan därför

på sätt och vis betecknas som en utsträckt tillämpning av den princip, som

i lagen redan accepterats, då däri upptagits stadgandet, att huvudregeln om

fördelning efter begagnande ej får drivas därhän att en fastighet belastas

utöver vad som svarar mot dess nytta.

Det torde vara oundvikligt, att den nya jämkningsregeln — så som fallet

ock är med de i paragrafen redan nu upptagna reglerna — formellt lämnar

tämligen fria händer åt dem som skola verkställa fördelningen av väghållningsskyldigheten.

Med hänsyn till förslagets motivering torde dock detsamma

i förevarande del med en omdömesgill tillämpning icke behöva befaras

leda till annat än rimliga resultat. Enligt vår mening kunna »särskilda

skäl» i allmänhet icke anses föreligga annat än i fråga om mera utpräglade

skogsfastigheter.

I ett hänseende vilja vi emellertid i likhet med lagrådets övriga ledamöter

förorda en omredigering. Det torde icke få antagas vara avsett, att den nya

jämkningsregeln skulle kunna tillämpas utan hänsyn till stadgandets princip

om nyttan såsom yttersta gräns för bidragsskyldigheten. För att detta

skall bli tydligt kunde stadgandet, att ej å någon fastighet må läggas större

andel än som svarar mot dess nytta av vägen, utbrytas ur första stycket och

placeras såsom ett nytt tredje stycke efter det i förslaget upptagna andra

stycket.

Justitierådet Beckman:

Ehuru den föreslagna regeln om jämkning för främjande av god skogshushållning

enligt min mening icke får tolkas så att den skulle innebära en

för lagen om enskilda vägar eljest främmande fördelning av kostnaderna

med hänsyn till allmänna intressen, synes det lämpligt att den, därest ett

särskilt kapitel angående skogsvägar — såsom jag vill förorda — kommer

till stånd, placeras i detta.

9, 33, 63a och 65 §§.

Regeringsrådet Quensel:

Vad man velat vinna med systemet med vägavgifter i stället för uttaxering

efter andelstal synes enligt motiven vara dels att kostnadsfördelningen

skulle ske efter verkligt begagnande av vägen i stället för mer eller mindre

osäker förliandsberäkning härutinnan, dels ock att bidragsskyldigheten

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 11.

skulle inträda först när begagnandet ägde rum. Huvudvikten torde lagts

på sistnämnda synpunkt. Förslaget har ju begränsats till att avse skogsvägar,

i anseende till att det beträffande dem till följd av sättet för skogsbrukets

bedrivande är vanligt att intressenter endast med mellantider av

flera år använda vägen.

Vid tillkomsten av gällande lag om enskilda vägar åsyftades med då införda

regler om rätt att mot s. k. slitageersättning begagna annans väg

bl. a. att tillgodose synpunkten att det icke alltid är lämpligt att den, som

endast med långa mellantider har nytta av vägen, enligt allmänna regler

deltager i väghållningen. Metoden med slitageersättning förutsätter emellertid,

att bland intressenterna finnes åtminstone någon, som på grund av

ett mer kontinuerligt begagnande eller av andra skäl framstår som huvudintressent

eller eljest lämpligen kan ombesörja väghållningen. Där denna

förutsättning brister, torde enligt sakens natur något slags gemenskap

svårligen kunna anordnas utan att än den ena, än den andra intressenten

får bidraga till kostnaderna även under perioder då han ej begagnar vägen.

I varje fall kan det försök att lösa problemet, som förslaget innebär,

icke anses tillfredsställande. Den föreslagna lagtexten ger knappast någon

ledning för rättstillämpningen, och jämväl motiven äro vaga och stundom

oklara i viktiga frågor om innebörden och utformningen av systemet med

vägavgifter. Det förefaller som om man väl mycket litat till att detsamma

i vissa fall någon tid tillämpats av väghållare på grund av överenskommelse

mellan dem. Även om det då fungerat väl, är därmed icke sagt, att

det skulle vara lämpligt i något fall att genom förrättning stadfästa dylik

överenskommelse och sålunda förläna denna sakrättsligt bindande verkan,

och än mindre att det kan vara befogat att tvångsvis ålägga fastighet väghållningsskyldighet

efter detta system. Innan man skrider till lagstiftning av

dylik innebörd, måste systemets verkningar i olika situationer någorlunda

överblickas. I den grad som enligt förslaget skulle ske torde ej böra åt lagtillämparen

— här i första hand förrättningsmän eller en majoritet bland

väghållarna — överlämnas att avgöra, om och när systemet må tillämpas,

närmare utforma detsamma och sålunda övertaga ansvaret för att det ej

leder till orättvisa eller eljest olämpliga resultat. I administrativ ordning

utfärdade anvisningar kunna väl komplettera lagen i fråga om sakens administrativa

sida men icke gärna i de delar, som bli avgörande för den

materiellträttsliga innebörden. Förslagets knapphändighet framträder starkt

mot bakgrunden av den noggranna reglering, som det nuvarande systemet

erhållit i gällande lag, efter det riksdagen framhållit behovet av fullständiga

bestämmelser om vägförrättningar och vägsamfälligheter, särskilt med hänsyn

till samfälligheternas ekonomiska förhållanden.

Beträffande frågan hur systemet skulle förhålla sig till regeln i It § om

väghållningsbördans fördelning uttalas i förslagets motiv att principen fortfarande

skulle vara den, att delägare skulle deltaga i väghållningen efter

andelstalet, ehuru debitering skedde först i samband med att han uttransporterade

virke och då på grundval av de bestämda vägavgifterna; det vore

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

beträffande tiden för bidragsskyldighetens fullgörande som det nya systemet

främst skilde sig från det nuvarande. Förverkligades denna princip,

komme således kostnadsfördelningen ytterst att ske efter förhandsberäkningar,

och syftet att få till stånd fördelning, som noggrannare anpassades

efter den faktiska användningen av vägen, förfelades. Häremot synes ej

heller vara mycket att erinra. Skogsvägar torde beträffande de med förhandsberäkning

följande olägenheterna icke intaga någon särställning, om

icke möjligen i så måtto att beräkningen här kan bli säkrare än vanligt.

Lagens bestämmelse i 65 § lärer ock böra förstås så att, om beräkningen

visar sig väsentligen felaktig, ändring för framtiden kan vinnas. Att kostnadsfördelningen

grundas på andelstalen måste anses vara förutsättningen

för att dessa skola läggas till grund för beslutanderätten i samfällighetens

förvaltningsangelägenheter och för delägarnas andelar i dess tillgångar

och gäld.

Emellertid synes man i förslaget icke ha sörjt för att den sålunda uppställda

principen verkligen blir eller kan bli genomförd.

Vid förrättning skulle enligt förslagets lagtext kunna bestämmas att kostnaderna

för väghållningen skola »helt eller delvis» gäldas medelst vägavgifter.

Vad som åsyftas med ordet »delvis» är dunkelt men torde närmast

vara att kostnader för vissa slag av väghållning, t. ex. vägbyggnad, kunna

undantagas för att gäldas i vanlig ordning och att dylikt undantag skall

kunna ske även för kostnader som belöpa på annan trafik än transport av

skogsprodukter. Emellertid synes den föreslagna lagtexten innebära och

meningen också vara att det skulle kunna föreskrivas att hela väghållningsskyldigheten

skulle fullgöras genom vägavgifter.

Efter vilken grund dylika avgifter skola bestämmas anges i lagtexten

icke annorledes än med uttrycket att de skola vara avgifter å skogsprodukter,

som transporteras på vägen. Av motiven framgår att man tänkt sig att

avgifterna skulle beräknas efter mängden av transporterade skogsprodukter,

»eventuellt med differentiering med hänsyn till längden av den vägsträcka

som tagits i anspråk och andra omständigheter», och att såmedelst principen

om fördelning efter omfattningen av vägens begagnande skulle bli

realiserad. Vid förrättning synes således behöva utarbetas ett slags taxa.

Föreskriften att högsta och lägsta belopp skola bestämmas torde innebära

att man skall upprätta en maximi- och en minimitaxa. Genom en för alla

delägare gemensam taxa med olika belopp för olika lastmängd och våglängd

torde regeln om fördelning efter omfattningen av vägens begagnande

kunna någorlunda förverkligas. Men skall vid taxesystcm hänsyn tagas

även till bidragsskyldighetens begränsning till vederbörande fastighets nytta

av vägen, lärer det kunna bli erforderligt att bestämma olika taxor för olika

fastigheter. Att man avsett något dylikt, utsäges icke klart. I motiven beröres

väl i detta sammanhang regeln om nyttan som yttersta gräns för väghållningsskyldigheten,

men beträffande de fall, då denna regel skulle inverka

på taxan, anföres alt de måhända ej vore av större betydelse, i synnerhet

som för tvångsanslutning förutsattes att vägen vore av synnerlig

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

vikt för fastigheten. Därvid torde icke observerats att denna förutsättning

gäller blott beträffande vägbyggnad. För skyldighet att deltaga i underhåll

och vinterväghållning är tillräckligt att vägen är till nytta för fastigheten

den tid mark är bar respektive snötäckt. I fråga om innebörden av gällande

fördelningsnorm hänvisas i övrigt till vad jag anfört under It §. Tillses

ej annorledes att väghållningsskyldigheten begränsas till vad som svarar

mot nyttan av vägen, måste detta ske genom det sätt, på vilket vägavgifterna

bestämmas. Eljest åsidosättes regeln i 11 §, vilken ju dock enligt

förslagets mening skulle förbliva grundläggande, även om vägavgiftssystemet

valdes.

Hur man tänkt sig att vid detta system den föreslagna nya regeln om

jämkning av bidragsskyldigheten med hänsyn till intresset av god skogshushållning

skall inverka, framgår ej heller tydligt. Som meningen näppeligen

kan antagas vara att detta intresse automatiskt tillgodosåges genom en fördelning

efter den omfattning, i vilken vägen begagnas för transport av

skogsprodukter, torde med förslagets ståndpunkt jämväl av nu ifrågavarande

anledning kunna bli erforderligt att fastställa olika taxor för olika intressenter.

Systemet med vägavgifter bleve således redan av nu nämnda orsaker ganska

invecklat och i hög grad baserat på förhandsberäkningar. Det synes ock

uppenbart att, om det avses att olika taxor skola kunna bestämmas för

olika delägare, ändå att de begagna vägen i samma omfattning, ett uttryckligare

stöd härför tarvas än de obestämda antydningarna i motiven. Vilka

omständigheter, som skola inverka, torde i fråga om vägavgifter lika väl

som beträffande andelstal böra angivas i lagen.

Av största betydelse i detta sammanhang och över huvud taget för frågan

om lämpligheten av vägavgiftssystemet är att, om bidragens storlek bestämmes

av taxan, denna naturligtvis icke utan vidare kan ändras utan att

därav följer risk för svår orättvisa. Bidragsskyldigheten skulle ju i hög

grad bli beroende av frågan, i vad mån varje särskild delägare verksläller

sina transporter före eller efter taxeändringen. Somliga komme måhända

att nödgas begagna vägen under perioder, då avgifterna vore särskilt höga,

andra kunde förlägga sitt begagnande av vägen till tider, då avgifterna vore

som lägst. En taxesänkning, som möjliggjordes av att lån för vägbyggnadskostnad

slutamorterats, skulle kunna medföra att denna kostnad ingalunda

fördelades enligt vad härom vid förrättning eller genom dom bestämts utan

drabbade blott dem, som under amorteringstiden använt vägen, och mellan

dessa fördelades efter förhållanden, som borde anses irrelevanta i förevarande

hänseende. Varje på någorlunda giltig grund verkställd kostnadsfördelning

skulle komma att förryckas och systemet leda till vida sämre resultat

än vad någonsin behöver följa av de nu gällande reglerna.

Likväl och ehuru i motiven framhållits att avgifterna borde vara »konstanta

under längre tid», synes förslaget medge och t. o. m. anbefalla taxeändringar

utan att uppställa några garantier mot vådorna därav.

Enligt motiven skulle man visserligen, om avgifterna under ett år icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

försloge för behovet och andra medel ej funnes tillgängliga, i första hand

tillgripa låntagning samt, om tvärtom överskott uppkomme, fondera detta

för användning vid framtida behov. Men det är klart att, om underskott

och överskott icke snart nog utjämnade varandra, man i längden icke

kunde fortsätta med låntagning respektive uttagande av onödigt höga avgifter

och att således taxeändringar kunde behövas. Förslaget utgår också

ifrån att dylika ändringar må ske, när behov därav uppstår. Inom vissa

vid förrättning eller genom dom bestämda gränser skulle t. o. in. samfälligheten

själv, d. v. s. en majoritet av delägarna, kunna företaga taxeändringar.

Intet utsäges i vare sig lagtexten eller motiven om att man skulle

behöva avvakta att alla delägarna i lika mån eller i viss annan proportion

hegagnat vägen. Tvärtom föreslås cn särskild bestämmelse i syfte att möjliggöra

att jämväl fastställt maximum och minimum må kunna genom ny

förrättning ändras redan efter fem år eller kortare tid, och det anges

att taxans giltighetstid skulle kunna redan från början begränsas, detta

t. o. m. till kortare tid än fem år. Annat medel än taxeändring anvisas icke

för det fall att taxan är för hög, så att fondering av överskott äger rum i

onödig omfattning. För motsatta fallet, eller alltså då taxan är för låg och

man ej längre kan hjälpa sig fram med låntagning, anges visserligen i förslagets

motiv vid sidan om taxehöjning även utvägen att verkställa uttaxering

efter andelstal. Men därvid synes man tänkt sig detta medel blott som

ett provisorium liksom låntagning. Beträffande de genom uttaxeringen influtna

beloppen anföres, att de »eventuellt» kunde ges karaktär av förskottsbetalningar

av vägavgifter. Skyldighet för samfälligheten att i en eller

annan form återgälda de sålunda genom uttaxering uppburna beloppen vore

väl ock en nödvändighet för att någorlunda kunna förlika uttaxeringen med

ett förrättnings- eller domstolsbeslut att väghållningsskyldigheten i sin

helhet skall fullgöras genom vägavgifter. Höjning av taxan torde således

få betraktas såsom det enda enligt förslaget till buds stående slutliga medlet

att nedbringa skuldbördan och sanera ekonomin, därest icke förhållandena

ändrade sig så, att den gamla taxan tillförde samfälligheten medlen

härtill.

Om det befunnes nödvändigt att överge ett tillämpat vägavgiftssystem

och återgå till gällande metod för finansieringen av väghållningen, skulle,

liksom vid taxeändringar, kunna uppstå högst orättvisa resultat.

Endast om vägavgifterna vore så väl avpassade efter verkliga behovet,

att ändring av taxan ej erfordrades utan årliga över- och underskott snart

nog utjämnade varandra, torde systemet, sådant det skisserats i förslaget,

kunna fungera någorlunda väl. Men denna förutsättning lärer knappast i

något fall kunna med tillräcklig säkerhet påräknas i förväg. Att anbefalla

försiktighet med vägavgiftssystemets begagnande och som villkor för att

man vid förrättning må föreskriva dess tillämpning stadga att det finnes

lämpligt, lärer således ingalunda vara tillräckligt för att förebygga att de

nya reglerna leda till orimliga resultat. Om sådana skulle, på sätt ovan

utvecklats, kunna inträda redan på grund av de taxeändringar, som enligt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mcij:ts proposition nr H.

förslaget skulle vara normalt förknippade med systemet, kan ju kravet å

försiktig tillämpning icke utgöra något skydd mot de i systemet självt liggande

vådorna. Förrättningsmän och domstolar skulle näppeligen kunna

vägra högst nödiga taxeändringar och domstolarna icke kunna häva samfällighets

beslut därom för att söka hindra orättvisa, som är en följd av

själva systemet.

Särskilda komplikationer, som tarva undersökning och reglering vida

utöver vad i förslaget och dess motiv skett, uppstode, om vägen av delägarna

användes även för andra körslor än transport av skogsproduktei

samt bidragsskyldigheten i vad den belöper å dessa andra ändamål skulle,

såsom förslaget synes avse, fullgöras på vanligt sätt genom definitiva tillskott

efter andelstal. Det torde då bli nödigt att åsätta fastigheterna olika

andelstal med avseende å den ena och den andra gruppen ändamål eller slag

av trafik samt hålla utgifter och inkomster beträffande vardera gruppen

särskilda på sätt som i 61 § är föreskrivet med tanke på de fall då andelstalen

äro olika i fråga om vägbyggnad, underhåll och vinterväghållning.

Att annorledes än rent skönsmässigt beräkna, i vad mån kostnader belöpte

å trafik för det ena eller andra ändamålet eller av det ena eller andra slaget,

torde emellertid möta stora svårigheter. Minst lika vanskligt vore att

söka på förhand fastställa viss procent av samtliga kostnader att bäras av

den trafik, som ej utgjorde transport av skogsprodukter. Och även om en

dylik fördelningsmetod praktiserades, skulle utgifterna för dessa olika

grupper av trafik få hållas särskilda för sig, i den mån de utgjordes av

amorteringsavgifter eller ränta å lån, som upptagits i stället för uttaxering

eller höjning av vägavgiftstaxan.

Skulle man utan vidare verkställa uttaxering efter andelstal för kostnader,

som ej täcktes av vägavgifterna, bleve finansieringen densamma som

vid slitageersättningsmetoden, och rätteligen borde då ej heller vid fråga

om rösträtt eller delaktighet över huvud taget i samfälligheten transporter

av skogsprodukter och de därför utgående vägavgifterna medräknas utan

andelar åsättas blott med hänsyn till trafiken för övriga ändamål.

Om man med vägavgiftssystemet väsentligen åsyftar en för intressenterna

bekvämare form för bidragsskyldighetens fullgörande, vore emellertid ej

otänkbart att kombinera systemet med principen om kostnadsfördelning

efter andelstal på sådant sätt, att ändamålet i ganska hög grad kunde vinnas

utan ovan berörda risker och olägenheter. Man kunde måhända vid si,

dan av den årliga budgeten införa ett slags längre finansieringsperioder,

ungefärligen motsvarande de s. k. omloppstiderna för skogsavverkningen

inom det område, för vilket vägen tjänar som utforslingsled, och under

varje sådan period tills vidare tillgodose samfällighetens behov medelst

vägavgifter, amorteringslån och eventuellt fonderade överskott å tidigare

influtna vägavgifter samt möjligen förekommande andra disponibla medel,

vid behov kompletterade med provisoriska uttaxeringar efter andelstal. Vid

utgången av perioden skulle då samtliga därå belöpande kostnader, betalta

eller obetalta, debiteras delägarna efter andelstalen, därvid varje delägare

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

krediterades vad han under perioden erlagt i vägavgifter eller provisoriskt

uttaxerade belopp. Huruvida uppkommande saldo den väghållningsskyldige

eller samfälligheten till godo skulle utjämnas kontant eller balanseras över

till nästa period, finge bero på omständigheterna, i första hand samfällighetens

ekonomiska ställning och utsikterna att saldot, om det tillsvidare

kvarstode oreglerat, ändock snart skulle utjämnas kvittningsvis. Att icke

mycket stora belopp behövde uttagas kontant vid avräkningen vore naturligtvis

en förutsättning för att systemet ej skulle vara underlägset det nu

gällande.

Med ett dylikt system med periodvis återkommande avräkningar, som

gjorde bidragsskyldigheten efter andelstal till en realitet och vägavgifterna

till ett provisorium, låter förena sig att höja eller sänka dessa avgifter och sålunda,

ändå att perioderna icke fullt motsvara omloppstiderna, nedbringa

behovet att utkräva bidrag annorledes än i form av vägavgifter. Även de

berörda komplikationerna i fall, då vägen användes jämväl för annan trafik

än transport av skogsprodukter torde kunna i betydlig mån undvikas,

om andelstal åsättas med hänsyn till all trafik å vägen och avräkningar i

enlighet med dessa andelstal periodvis företagas. De provisoriska uttaxeringarna

kunde rättas efter behovet, oavsett om detta föranletts av det ena

eller andra slaget av trafik. Övergång från vanligt bidragssystem till vägavgiftssystem

eller tvärtom kunde lätteligen ske, när omständigheterna

föranledde därtill.

Även om på nu antytt sätt vägavgifterna blott bleve en form för fullgörande

av bidragsskyldighet enligt andelstalen, skulle dock systemet vara

förenat med vissa olägenheter och vinsten kunna bli skäligen ringa, varför

det med fog kan ifrågasättas om man i något fall borde tvångsvis tilllämpa

systemet. Särskilt må erinras om svårigheten för samfälligheten att

hålla räkning på hur mycket varje delägare begagnar vägen och risken att

inflytande vägavgifter icke förslå för utgifterna och att därför uttaxeringar

efter andelstal dock måste ske till ganska betydande belopp eller lån upptagas

i en omfattning som eljest icke vore skälig. Belysande i dessa hänseenden

äro förslagets bestämmelser om skyldighet för intressenterna att

vid äventyr av vite lämna uppgifter om myckenheten skogsprodukter, som

de transporterat eller ämna transportera på olika delar av vägen, och uttalandena

i motiven om bedrägeriansvar för falska dylika uppgifter, förskottsbetalning

av vägavgifter och möjlighet för samfälligheten att, om

uppgifter ej inkomme, debitera efter uppskattning, därvid bevisbördan

skulle övervältras å vederbörande intressent. Oaktat de delvis svåra påföljder

för försummelse eller svek, med vilka man sålunda hotat, torde

dock ett på självdeklaration grundat system knappast kunna väntas fungera

väl, helst som det ingalunda alltid är delägarna själva som ombesörja

avverkningen och transporten. Vägavgiftssystemet synes, då det ej byggts

på allmän överenskommelse, ägnat att framkalla tvister mellan delägarna,

misstänksamhet och irritation samt undergräva deras uppfattning att vägen

representerar ett gemensamt intresse för dem.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Anses emellertid att frågan om vägavgifter som en form för delägares

bidrag till vägsamfällighets kostnader icke bör förbli en på delägarnas goda

vilja beroende intern angelägenhet inom samfälligheten, synes dock, med

hänsyn till det ovan anförda, förslaget i denna del tarva väsentlig omarbetning.

Justitieråden Geijer och Lech:

Förslagets innebörd i fråga om vägavgifter för delägare i vägsamfällighet

måste i viktiga hänseenden betecknas såsom dunkel. Departementschefen

har medgivit, att vissa svårigheter säkerligen kunna uppkomma vid tilllämpningen

av systemet med vägavgifter, men ansett sig kunna förmoda,

att såväl intressenter som förrättningsmän komma att iakttaga försiktighet,

till dess större erfarenheter vunnits om systemets användbarhet i olika fall.

Därtill må emellertid anmärkas, att meningen dock är att den enskilde intressenten

skall kunna mot sin vilja tvingas in under systemet utan att äga

möjlighet att i annat än jämförelsevis ringa mån inverka på tillämpningen

i det särskilda fallet och dels att förslagets grunder, sådana de utvecklats

i förarbetena, knappast innebära någon verklig garanti för ett rättvist resultat,

även om den största försiktighet iakttages. Det kan svårligen förnekas,

att förslaget i förevarande del i hög grad bär prägeln av ett på ganska

lösa och obestämda grunder vilande experiment, ett förhållande som gör

det i särskild grad påkallat att överväga, om nyttan av de föreslagna bestämmelserna

kan förväntas uppväga de därmed förenade svårigheterna

och olägenheterna.

Vad man främst velat vinna med förslaget synes vara, att bidragsskyldigheten

icke skulle behöva utkrävas samtidigt av alla delägarna i proportion

till deras andelstal utan att betalningsskyldighetens fullgörande skulle i

större eller mindre utsträckning kunna förläggas till den tid, då den ene

eller andre delägaren begagnar vägen. Det ligger i öppen dag, att detta

ändamål i och för sig är värt beaktande. Det må dock å andra sidan framhållas,

att det tydligen vore en överdrift, om man ville göra gällande, att

det enbart är vägens begagnande som bör tillmätas betydelse i fråga om

tidpunkten för bidragsskyldighetens fullgörande med avseende å vägbyggnad

och underhåll. Det är nämligen otvivelaktigt, att redan befintligheten

av en väl underhållen väg kan vara ägnad att avsevärt höja en fastighets

värde, även om fastigheten ännu ej på någon tid behöver begagna vägen,

vartill kommer att vägens underhåll betingas ej blott av begagnandet utan

också av andra omständigheter, särskilt naturens egen inverkan.

Förslaget har emellertid i remissprotokollet uppgivits jämväl åsyfta ett, i

jämförelse med vad som är möjligt enligt andelssystemet, bättre tillgodoseende

av principen om kostnadernas fördelning efter omfattningen av vägens

begagnande, i det att med avgiftssystemet den som avverkade och

transporterade mera än som vid förrättningen beräknats finge betala ett

mot ökningen svarande större bidrag och den som transporterade mindre

än det beräknade komme i åtnjutande av motsvarande lättnad i bidrags
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

skyldigheten. I promemorian synes t. o. in. hava räknats med den möjligheten

— visserligen betecknad såsom en olägenhet av beskaffenhet att

böra genom försiktig tillämpning undvikas — att en delägare skulle kunna

utdriva sitt virke på annat sätt än genom vägens begagnande och därigenom

undgå eller minska sin bidragsskyldighet. Den remitterade lagtexten ger

dock knappast i och för sig anledning att i förslaget inlägga en dylik innebörd,

enligt vilken i större eller mindre utsträckning skulle kunna sättas

ur kraft vad vid förrättningen bestämts om bidragsskyldigheten. I lagen

skulle ju alltjämt kvarstå huvudregeln om bidragsplikt efter vid förrättningen

fastställda andelstal utan att förslagets lagtext upptager någon uttrycklig

undantagsregel i detta avseende; och det har i remissprotokollet

understrukits att, även om kostnaderna helt eller delvis uttagas medelst

vägavgifter, andelstal skulle bestämmas i vanlig ordning och alltjämt ligga

till grund för ansvarighet, rösträtt, eventuell extra utdebitering m. m. Den

bristande överensstämmelsen i de nu berörda uttalandena synes påtaglig;

och ett otvetydigt klarläggande av vad som verkligen åsyftas torde vara

oundgängligt. Den föreslagna lagtexten i förening med den motsägelsefulla

motiveringen skulle otvivelaktigt lätt skapa osäkerhet vid tillämpningen.

Vad regeringsrådet Quensel anfört i sin utveckling av hithörande frågor

synes klart belysa, hurusom förslaget i sin nuvarande utformning skulle

kunna leda till resultat, som icke fyllde rättvisans krav. Den främsta anledningen

härtill synes vara, att förslaget med hänsyn till en del uttalanden

i förarbetena närmast torde vara ägnat att medföra en tillämpning, som

icke effektivt upprätthölle regeln om de på förhand bestämda andelstalen

såsom ytterst bestämmande för ansvarigheten. Vill man undvika de svagheter,

som ur rättvisesynpunkt vidlåda förslaget, torde det av praktiska

skäl böra ske på det sättet att man icke låter införandet av vägavgifter

rubba sistnämnda princip och att man sålunda avstår från det ena av de

i remissprotokollet angivna syftena med förslaget. Detta kräver att förslaget

omarbetas. Genom ett system med periodvis återkommande avräkningar i

ungefärlig överensstämmelse med vad regeringsrådet Quensel antytt skulle

man därvid måhända kunna å ena sidan med användande av vägavgifter

uppnå den fördelen att fastigheternas ägare kunde få fullgöra sin bidragsplikt

på för dem lägliga tider och å andra sidan samtidigt bibehålla den vid

förrättningen bestämda ansvarighetsfördelningen orubbad. Det är dock tydligt,

att ett införande i lagen av bestämmelser av nu antydd beskaffenhet

knappast kan undgå att leda till en ganska tyngande vidlyftighet. Bleve så

vinsten endast den nyss angivna, synes det kunna starkt ifrågasättas, om

den icke bör eftersträvas med enklare och lämpligare medel än ett vägavgiftssystem.

Med hänsyn till det anförda kunna vi icke tillstyrka, att i förevarande

del förslagets huvudgrunder — i allt fall ej utan precisering och förändring

i den riktning som ovan antytts — fastslås genom lagstiftning.

4 Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. 1Vr 11.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Justitierådet Beckman:

Enligt det föreslagna systemet med vägavgifter skulle skogsfastigheters

bidrag till kostnaderna för enskild väg normalt utgå efter det verkliga begagnandet

i stället för efter andelstalen. Att fastställa det verkliga begagnandet

är förenat med så stora praktiska svårigheter, att det enligt min

mening icke skulle löna sig att försöka övervinna dem blott för att få tiden

för bidragsskyldighetens fullgörande att sammanfalla med tiden för begagnandet

men slutligen verkställa en utjämning av bidragsbeloppen till överensstämmelse

med andelstalen. Däremot synes mig mödan med att genomföra

vägavgiftssystemet kunna uppvägas av den rättvisare fördelning av

kostnaderna som vinnes, såvitt det verkliga begagnandet får bli slutlig fördelningsgrund

i stället för det i andelstalen förhandsberäknade. Helt kan

dock denna fördel icke uppnås, eftersom inkomster av vägavgifter icke på

samma sätt som utdebiteringar på andelstalen kunna fastställas efter behovet.

En eventuell brist måste fyllas genom bidrag efter andelstalen och icke

genom höjning av vägavgifterna, ty dessa måste vara praktiskt taget fasta

för att icke den som kör under en tid med låga avgifter skall kunna vältra

över väghållningsbördan på den som kör under en tid med höga avgifter.

Vidare måste man räkna med att i en samfällighet kunna ingå såväl skogsskiften,

för vilka skola gäldas vägavgifter, som inägor, för vilka samtliga

bidrag skola utgå efter dem åsatta andelstal. I så fall måste vid förrättningen

bestämmas ej blott vägavgifternas belopp utan även storleken av

inägornas bidrag. Därest ett för samtliga skogsskiften efter deras andelstal

uträknat totalbelopp icke inflyter i vägavgifter, måste bristen täckas

genom utdebitering på skogsskiftena efter andelstal. Skulle åter kostnaderna

för vägen överstiga det belopp som i enlighet med kalkylen inflyter

genom vägavgifter och bidrag efter andelstal tillsammans, måste utdebitering

ske å samtliga andelstal, för såväl inägor som skog. I motsatta fall

kunna återbetalningar efter samma grunder, som nu angivits, bliva erforderliga.

I enlighet med här skisserade riktlinjer synes ordningen för vägavgiftssystemets

genomförande böra komma till klarare uttryck i lagtexten.

Regeringsrådet Quensel:

Vidkommande förslaget att även slitageersättning skulle beträffande

skogsprodukter kunna bestämmas att utgå i form av vägavgift i stället

för ett på förhand bestämt årligt belopp, så kunde väl därmed möjligen

vinnas en något noggrannare anpassning efter det verkliga slitaget. Som metoden

med slitageersättning huvudsakligen lämpar sig för fall då vägbehovet

är tillfälligt eller på annat speciellt sätt begränsat, torde emellertid synpunkten

att förhandsberäkningar kunna vara osäkra här spela jämförelsevis

liten roll. För övrigt skulle ju även taxan för vägavgiften delvis grundas

på förhandsberäkningar, och knappast kunde den differentieras efter alla

omständigheter, som inverka på slitaget och dess betydelse. Mängden av

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kung!. Maj.ts proposition nr 11.

skogsprodukter och våglängden kunna i detta hänseende t. o. in. betyda

mindre än vissa andra förhållanden, såsom trafikmedlets art, tiden för körningarna,

den större eller mindre försiktighet, varmed de utföras, och det

sätt, på vilket vägen underliålles.

Vad man med ifrågavarande undantag från gällande regler om slitageersättning

velat vinna synes emellertid jämväl vara att ersättningsbeloppet

skulle kunna bestämmas på sådant sätt att, om sedermera uppstode fråga

om slitageersättning för andras körningar, tillräcklig vägledning av beslutet

skulle erhållas, så att ny förrättning icke behövde äga rum. Men att upplåtelse

av vägrätt mot slitageersättning skulle i fråga om en och samma väg

förekomma så ofta att denna synpunkt finge större betydelse synes icke antagligt;

och då parterna icke eljest kunna enas, torde förutsättningarna härför

ej bli mycket större för att taxa bestämts i ett annat ärende för annan

intressent och under regelmässigt även i övrigt andra omständigheter. Det

sätt, på vilket parter utfört sin talan, av dem lämnade medgivanden o. d.

måste ju också alltid kunna antagas ha inverkat. Det är vidare att märka

att fråga kan vara även om rätt över huvud taget att begagna vägen, om

intrångsersättning och om körslor även av annat slag än transport av skogsprodukter,

så att av någon av dessa anledningar förrättning tarvas, även om

den äldre taxan skulle godtagas av parterna.

Om vinsten av vägavgift i stället för ett på förhand bestämt belopp sålunda

icke torde vara avsevärd, lära å andra sidan olägenheter av vägavgiftssystemet

även här göra sig gällande. Vad ovan anförts om svårigheten att

kontrollera körningarna och olämpligheten att bygga på självdeklaration

gäller naturligtvis lika mycket i detta fall. Tvister mellan samfälligheten

och den utomstående intressenten skulle lätt uppkomma angående den omfattning,

i vilken han begagnat vägen, eller om tolkningen av taxebestämmelserna

och kunna leda till att, medan vid nuvarande system vanligen en förrättning

är tillräcklig, man nödgades utöver den första förrättningen årligen

anordna särskilda förrättningar eller lika omständliga förfaranden för att

slutligen få ersättningens belopp bestämt. Där den ersättningsskyldige på

förhand deklarerat mindre trafik än den som sedermera verkligen bedrivits,

skulle förskottsbetalning icke kunna fordras för hela ersättningen och samfälligheten

skulle sakna säkerhet för sin fordran å skillnaden. Pant- eller

förmånsrätt föreligger icke och torde ej böra komma i fråga i detta fall.

Det synes på grund av det anförda icke blott onödigt utan även mindre

lämpligt att stadga vägavgift som en form för slitageersättning. Äro parterna

ense om ett dylikt betalningssätt, kan saken ordnas utan lagändring. Men

tvångsvis torde icke gällande system böra kunna utbytas mot vägavgift i

detta fall. Virkestransporter intaga i förevarande hänseende knappast någon

särställning. Om delägare i samfälligheten skulle på grund av överenskommelse

eller eljest erlägga bidrag i form av vägavgifter, synes dock denna

omständighet icke mot någondera partens bestridande böra inverka på frågan

om sättet för beräkning och betalning av slitageersättning. Det är för

övrigt ingalunda säkert alt samma taxa som för medlemmar med skäl kun
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

de tillämpas för den utomstående; och, såsom förut berörts, torde icke kunna

förutsättas att vid vägavgiftssystem enligt förslaget taxan alltid bleve

densamma ens för alla medlemmarna. De föreslagna ändringarna i reglerna

om slitageersättning synas således, vilken ståndpunkt man än intager till

förslaget i övrigt, icke böra genomföras.

I alla händelser kan icke anses rimligt att, när parterna anlita förrättning

och eventuellt i andra hand domstol för att få frågan om slitageersättningens

belopp avgjord, de skulle få besked blott om ett maximi- och

ett minimibelopp. Enligt förslaget skulle dock beslutet ej närmare än på

detta sätt precisera beloppet. Man skulle väl få tolka ett dylikt beslut så,

att väghållaren (samfälligheten) ägde kräva maximibeloppet. Det bleve då

tämligen meningslöst att fastställa även minimum, ty intet lärer hindra

väghållaren att underskrida detta minimum hur mycket som helst. Här är

ju icke fråga om vad en samfällighets styrelse eller en delägaremajoritet

kan medge eller besluta utan att träda samfällighetens eller delägares

rätt och intressen för nära.

Bestämmelserna i förslagets 63 a § synas tillägga väghållaren (samfälligheten)

en myndighet i förhållande till den slitageersättningsskyldige, som

icke står i god överensstämmelse med deras ställning av enskilda parter i

ett rättsförhållande. Egendomligt vore, om väghållaren skulle äga att efter

eget gottfinnande bestämma tiden för uppgifternas lämnande. Underlåtenhet

av motparten att fullgöra ett dylikt föreläggande torde i varje fall icke

utan myndighets självständiga prövning av föreläggandets skälighet kunna

medföra någon rättslig påföljd.

Även en annan detalj i förslagets utformning må i detta sammanhang

beröras. Av lagtexten framgår icke klart, huruvida man skulle äga föreskriva

vägavgifter som en form för slitageersättning endast där delägare

hade att i sådan ordning erlägga bidrag. Ordet »tillika» kan möjligen tolkas

som ett dylikt förbehåll men behöver icke förstås på detta sätt. Icke

heller är fullt tydligt om här avses blott utforsling av skogsprodukter från

den skog, däri de hämtats, eller även andra transporter av sådana produkter.

Justitieråden Gei jer och Lech:

Det torde utan vidare vara givet att, om det föreslagna vägavgiftssystemet

ej i övrigt införes, det icke heller bör lagfästas för sådana fall, då fråga

är om slitageersättning. Men även om vägavgifter skulle komma till användning

för andra fall, synes det knappast vare sig behövligt eller lämpligt att

utsträcka användningen till slitageersättningen.

Lagrådet:

Enligt förslaget skulle, om man begagnade systemet med vägavgifter som

en form för delägares bidrag, detta medföra att den i 9 § andra stycket

stadgade möjligheten att ålägga nytillträdande delägare retroaktiv

bidragsskyldighet beträffande vissa väghållningsarbeten finge till
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

lämpas utan iakttagande av det eljest härför gällande villkoret att arbetenas

utförande icke ligger längre tillbaka i tiden än fem år från det frågan

om den nye delägarens rätt att begagna vägen väcktes. Det skulle i detta

hänseende vara tillräckligt att annan ännu hade att betala bidrag till kostnaden

för arbetet, därest denna skyldighet uttoges genom vägavgift. Syftet

med förslaget i denna del anges vara att, då avgiftssystemet tillämpades,

en ny intressent ej skulle kunna undandraga sig skyldighet att betala

den del av avgifterna, som kunde benämnas amorteringsandel. Uttrycket

»undandraga sig» blir här missvisande, enär frågan gäller huruvida den

retroaktiva väghållningsskyldigheten bör för visst fall betydligt utvidgas.

Något i sakens natur grundat skäl härför synes icke ha anförts och ej

heller föreligga mer i detta fall än eljest. Att endast för bekvämligheten

att kunna tillämpa samma taxa för nytillträdande som för äldre delägare

utsträcka den förstnämndes bidragsskyldighet i avseende å redan utförd

väghållning synes icke böra ifrågakomma. För denna skyldighets omfattning

måste vara likgiltigt hur de förutvarande delägarna ordnat finansieringen

av de av dem utförda arbetena och huruvida någon av delägarna

fortfarande häftar i skuld till samfälligheten för sin andel i kostnaderna

härför samt huruvida sådan skuld skall betalas genom vägavgifter eller

annorledes. Likaså bör i förevarande hänseende anses likgiltigt, om gemensamhetssystem

eller väglottssystem användes. Dylika här irrelevanta omständigheter

ha ej heller i gällande lag tillåtits inverka. Sättet för skyldighetens

fullgörande kan visserligen bero på om samfällighet, däri ny intressent

inträder som delägare, häftar i skuld eller ej, men genom stadgandet

i 66 § andra stycket har sörjts för att denna omständighet ej må inverka på

skyldighetens omfattning.

Om förslaget godtoges, skulle den retroaktiva väghållningsskyldigheten,

i strid mot gällande principer, kunna utvidgas till att avse hur gamla arbeten

som helst, blott vägsamfälligheten genom låntagning och omsättning

av lån etc. låtit avvecklingen av affären draga ut på tiden.

På grund av vad sålunda anförts finner lagrådet förslaget att utvidga

den retroaktiva väghållningsskyldigheten icke böra antagas.

Lagrådet:

Beträffande det sätt, på vilket man enligt förslaget

skulle i väglagen inrymma den tilltänkta nya metoden

för väghållningss k yldig hetens fullgörande, så

har redan anmärkts att de föreslagna reglerna äro alltför knapphändiga

för att kunna ge erforderlig ledning vid tillämpningen. I detta hänseende

må här blott tilläggas, att det näppeligen torde låta sig göra att i den omfattning

som i förslaget skett lämna den under rubriken »om vägsamfällighet»

upptagna avdelningen av lagen oberörd av den nya metoden. Bestämmelserna

i denna avdelning lämna ganska ingående anvisningar rörande

finansieringen, byggda på ett helt annat system än det nu föreslagna. Med

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

genomförande av detta sistnämnda uppstode behov av klara bestämmelser

om kombination av bidrag enligt andelstal och bidrag genom vägavgifter,

väl också komplettering av reglerna om gäld och om sådan åtskillnad mellan

förvaltningens olika grenar, som blir erforderlig, när någon delägare ej

har att repartisera i alla samfällighetens utgifter efter ett och samma andelstal.

Med hänsyn till de intressemotsättningar mellan delägarna, som

vägavgiftssystemet kan skapa, och den beslutanderätt, som förslaget vill

tillägga majoriteten bland dem, kunna måhända bestämmelserna om vägsamfällighetens

organisation tarva översyn. Tvivelaktigt får anses huruvida,

såsom förslaget synes förutsätta, gällande regler om indrivning av bidrag

och om förmånsrätt utan vidare skulle kunna tillämpas å vägavgifter.

Dessa regler bygga på att uttaxering skall ske efter givna andelstal. Att de

icke kunna tillämpas på slitageersättning torde vara klart.

Oaktat förslaget är så knapphändigt i utformningen, ha de nya bestämmelserna

infogats på ett sätt som rubbar en i lagen genomförd och i dess

underrubriker framträdande systematik. Det väsentliga och grundläggande

i de materiella rättsreglerna om ifrågavarande vägar meddelas nu i 6—

14 §§. Till denna grupp av regler ha också hänförts grunddragen för sättet

för väghållningsskyldighetens fullgörande, ehuru även bestämmelserna om

vägsamfällighet och om verkställighet av beslut i frågorna ge närmare belysning

åt de materiella rättsreglernas innebörd. Den grupp av bestämmelser,

som sammanförts under rubriken »om förrättning», avser däremot det

processuella förfarandet. I motiven beröres frågan, huruvida icke de föreslagna

nya reglerna om vägavgifter bort upptagas redan i samband med 6—

14 §§. Man synes emellertid därvid uppfattat stadgandena i 33 § såsom om

detta lagrum innehölle den egentliga regeln om sättet för väghållningsskyldighetens

fullgörande vid gemensamhetssystem, enär där för första gången i

lagen nämnes ordet andelstal. Emellertid torde redan av 11 och 12 §§ kunna

anses framgå att fördelningen skall ske så, att varje delägare skall deltaga

med viss andel, vare sig denna förblir ideell eller utbrytes genom vägdelning.

Att andelar uttryckas i tal lärer följa av sakens natur. Den i 33 § parentetiskt

gjorda erinran, att vid angivandet av andels storlek andelstalet

skall utsättas, är behövlig egentligen för fall då andelen utbrutits till väglott.

Bestämmelsen innebär icke att, såsom i förslaget, någon väsentlig del

av de materiellträttsliga reglerna instuckits bland de processuella föreskrifterna

om förrättning. Särskilt om förslaget skall uppfattas så, att vid vägavgiftssystem

sådan avräkning, som ovan nämnts, icke skulle tarvas eller

att idén att andelstalen ytterst skola vara avgörande för bidragsskyldighetens

omfattning ej heller behövde annorledes förverkligas, torde systemet få anses

innefatta ett verkligt undantag från regeln i 11 §. Men även om andelstalen

finge behålla sin nuvarande betydelse i avseende å bidragsskyldigheten, synas

reglerna om vägavgifter icke böra meddelas huvudsakligen bland processuella

föreskrifter.

I enlighet med lagens berörda systematik har i dess 9 § icke blott upptagits

bestämmelsen att i vissa fall slitageersättningsskyldighet kan inträda

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

utan även reglerats i vilken form denna skyldighet skall fullgöras. Det synes

klart att, om man nu med förslaget vill införa en alternativ annan form

härför, bestämmelserna härom få karaktär av undantag från stadgandena i

9 §. I förslaget har ju också gjorts ett förbehåll i sistnämnda paragraf. Men

att man, därest slitageersättning skall kunna utgå i två olika former, skulle

återfinna bestämmelserna om den ena formen bland de materiella rättsreglerna,

medan man beträffande den andra skulle ha att gå till förskrifterna

om förrättning, vore för visso en betänklig formell brist. Lika olämpligt vore,

om i enlighet med förslaget det undantag från reglerna i 9 § andra stycket,

som innefattas i det föreslagna sista stycket i 33 §, upptoges därstädes i

stället för i 9 §. I förbigående må erinras att, som förslaget genom sina regler

i 33 § i två hänseenden gör undantag från 9 § :s bestämmelser om retroaktiv

väghållningsskyldighet, i sistnämnda lagrum bort göras förbehåll rörande

33 § även i dessa hänseenden.

Mindre egentligt synes vara att en utanför vägsamfälligheten stående vägintressents

skyldigheter, på sätt i förslagets 63a § skett — lagrummet avser

ju icke blott delägare — regleras bland bestämmelserna om vägsamfällighet.

Det kan möta svårigheter att, utan att mycket tynga lagtexten eller splittra

stadgandena om vägavgifter, införa dessa stadganden på ett sätt som stämmer

med lagens systematik. Lämpligast synes vara att, därest över huvud

taget särregler om skogsvägar skola gälla i väsentlig överensstämmelse med

förslagets mening, sammanföra dessa regler i ett särskilt nytt kapitel, där

de då kunde få den mer detaljerade utformning, som torde vara av behovet

påkallad.

Lagrådet:

Med det föreslagna nya stycket i 65 § åsyftas att underlätta omprövning

av redan avgjord fråga om vägavgifter. Att bestämmelsen

avses skola vara tillämplig, även när det blott gäller storleken

av avgifterna, framgår av motiven men har icke kommit till fullt tydligt

uttryck i lagtexten, en omständighet som är av särskild betydelse med hänsyn

till taxeändringarnas ovan berörda stora inverkan på vägavgiftssystemets

innebörd.

Den föreslagna bestämmelsen skulle kunna tolkas så, att ändringar i vad

som beslutits om vägavgifter icke finge förekomma oftare än i bestämmelsen

anges, och således — till synes mot förslagets syfte — kunna medföra

även inskränkning av den enligt första stycket gällande rätten att få omprövning

till stånd.

Lämpligheten av att efterge kravet å väsentlig ändring i förhållandena kan

ifrågasättas. En dylik eftergift föreslogs från ett håll vid väglagens tillkomst,

men förslaget avvisades av dåvarande departementschefen med hänvisning

till att därigenom skulle motverkas vad man velat vinna genom att stadga

viss begränsning av tiden, inom vilken förrättning eller dom må överklagas.

Detta skäl synes alltjämt äga sin giltighet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Tydligen skulle den föreslagna lagen ej kunna träda i kraft så tidigt som

här beräknats.

Beträffande det i slutbestämmelserna upptagna förbehållet för fall, då det

visas att bestämmelserna om vägavgifter skulle vara till avsevärt förfång

för delägare, så bör över huvud vägavgiftssystem ej tillämpas, där det skulle

lända någon rättsägare till förlång. Detta gäller vare sig rättsägaren är delägare

i samfälligheten eller ej; och som förrättningsmän och domstolar ha

viss officialprövning, bl. a. till skydd för rättsägare som icke formellt intaga

ställning av sakägare, bör nagot särskilt krav å bestridande eller bevisning

ej uppställas. Vidare må mot det föreslagna stadgandet anmärkas, att det

mahända kunde ge anledning till den felaktiga slutsatsen att motsvarande

icke skulle gälla i andra situationer än vid övergången till den nya lagen

och då det redan finnes en vägsamfällighet. Det ifrågavarande intresset

torde böra tillgodoses icke genom stadgande i övergångsbestämmelserna

utan, såsom ovan berörts, genom att rättvisa och billighet bli såvitt möjligt

säkerställda i själva huvudstadgandena.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

57

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 december 1951.

Närvarande :

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Ericsson, Andersson

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson,

Lindell.

Statsrådet Hjalmar Nilson anmäler efter gemensam beredning med cheferna

för justitie- och jordbruksdepartementen lagrådets den 27 juni 1950

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 februari 1950 remitterade förslaget

till lag om ändrir^g i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda

vägar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Vad till en början beträffar den i remissprotokollet föreslagna tilläggsbestämmelsen

till 11 § att vid fördelning av väghållningsskyldigheten mellan

fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning må, där särskilda skäl därtill

äro, ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för främjande av

god skogshushållning, finner jag de invändningar av huvudsakligen principiell

natur, som anförts av två av lagrådets ledamöter, ej vara av den

beskaffenhet att de böra hindra förslagets genomförande. I detta hänseende

hänvisar jag, förutom till vad som anförts i remissprotokollet, till vad

lagrådets övriga ledamöter i denna del yttrat.

Enligt vad som i det följande anföres har det befunnits lämpligt att upptaga

bestämmelserna om vägavgifter i ett särskilt kapitel i lagen, 4 kap. med

rubriken »Skogsvägar». Fråga uppkommer då, huruvida jämväl bestämmelsen

om möjlighet till jämkning av de i 11 § stadgade grunderna med hänsyn

till skogshushållningssynpunkter bör upptagas i det nya 4 kap. Om så sker

blir jämkningsregeln tillämplig endast då fråga är om en skogsväg, d. v. s.

en väg som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter från

skog, och ej då fråga är om en enskild väg vilken som helst, som betjänar

vissa skogsfastigheter. Eftersom den föreslagna restriktiva jämkningsfaktorn

är avsedd att tillämpas endast på egentliga skogsvägar och då inom lagrådet

den uppfattningen kommit till uttryck, att bestämmelsen bör inrymmas i

det särskilda kapitlet om skogsvägar, har den upptagits i 95 § och tillämpligheten

i följd därav även formellt begränsats till skogsvägar.

Lagrådets påpekande att lagtexten borde förtydligas så att därav klart

framginge att jämkningsregeln ej finge inkräkta på stadgandet att ej å nå
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

gon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen

har beaktats.

Förslaget om komplettering av systemet med andelstal vid gemensam

väghållning genom införande av möjlighet att vid förrättning bestämma

att vägavgifter skola uttagas å skogsprodukter, som transporteras på skogsväg,

avstyrkes av lagrådets flesta ledamöter. Förslaget skulle enligt dessas

mening kunna leda till resultat, som icke fyllde rättvisans krav. Innebörden

av vad härutinnan anmärkts har närmare utvecklats i regeringsrådet

Quensels yttrande. Däri framhålles särskilt att risk för orättvisa

förelåge om avgifterna ändrades eller om man vid ett vägföretag nödgades

övergå från avgiftssystem till systemet med endast andelstal samt

att komplikationer av olika slag skulle uppstå och avvägningen bliva vansklig,

om bidragsskyldigheten för vissa körslor skulle utgå enbart efter andelstal

och för andra i första hand på grund av vägavgifter.

Att svårigheter av berörda slag kunna uppkomma vid tillämpningen av

ett system med vägavgifter har framhållits i remissprotokollet. Såväl i lagtexten

som i motiven har därför kommit till uttryck, att systemet måste

begränsas till fall, där förutsättningarna äro gynnsamma för systemets

tillämpning. De avstyrkande ledamöterna i lagrådet förringa — i alltför hög

grad synes det, särskilt med hänsyn till att ansvaret för bestämmelsernas

tillämpning ligger hos förrättningsmännen och ytterst hos domstol — värdet

av vad sålunda anbefallts. Kritiken mot förslaget får ses i belysning härav.

Såsom utgångspunkt för förslagets bedömande bör sålunda tagas ett fall, då

en utpräglad skogsväg är föremål för förrättning och avverkningar under de

första åren kunna förväntas i sådan utsträckning, att finansieringssvårigheler

ej uppkomma. Vanskligheterna hänföra sig då till speciella förhållanden

av mera begränsad räckvidd. Så snart detta ej är fallet, bör man undvika

att tillämpa avgiftssystemet, såvida ej på grund av andra omständigheter,

t. ex. genom att någon större delägare uppträder som förlagsgivare,

förutsättningarna för företagets finansiering utan särskild utdebitering på

grund av andelstal likväl äro gynnsamma. En kritik, som tar sikte på fall,

där förhållandena äro ogynnsamma för systemets tillämpning, blir därför

knappast rättvisande. Därest man önskar skapa möjligheter att enligt lagen

om enskilda vägar tillämpa vägavgifter, torde ett bättre system än det

föreslagna knappast stå till buds. Lagrådets avstyrkande ledamöter anvisa

väl ett alternativ innebärande att vägavgifter provisoriskt skulle ul tagas och

avräkning sedermera ske periodvis på grundval av andelstalen. Med detta

system skulle sålunda den som utnyttjat vägen i större utsträckning än man

vid förrättningen beräknat tillgodoräknas större eller mindre belopp vid periodens

slut, medan den som utnyttjat vägen mindre än beräknat skulle påföras

visst engångsbelopp. Med en sådan anordning skulle man emellertid

ej alls uppnå det ena huvudsyftet med vägavgifterna, nämligen att få till

stånd en rättvisare fördelning av kostnaderna än enligt andelstalen. Det

kan för övrigt anmärkas, att man, såsom i lagrådsprotokollet även medgives,

ej heller med detta system torde kunna undvara att lita till en omdömesfull

tillämpning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

59

Vid bedömningen av det föreslagna avgiftssystemet bör även beaktas, att

andelssystemet ingalunda innebär någon absolut rättvisa; förslaget om vägavgifter

bygger på uppfattningen, att det i stort sett måste leda till resultat

som äro rättvisare och för delägarna mera tilltalande än andelssystemet,

eftersom bidragsskyldigheten med avgiftssystemet så långt som möjligt bestämmes

av den faktiska i stället för den beräknade användningen av vägen.

Vad särskilt beträffar frågan om ändring av vägavgifternas belopp synes

det nödvändigt att medgiva möjlighet till viss variation. Förrättningsmännen

komma givetvis att sträva efter att fastställa belopp som äro rätt avvägda

med hänsyn till samfällighetens ekonomi på längre sikt, men delägarna få

räkna med att framdeles variationer uppåt eller nedåt kunna ifrågakomma,

beroende på ändringar i penningvärdet och andra faktorer, som ej kunna

i förväg med säkerhet bedömas. Delägarna löpa här en viss risk liksom

med avseende på andra utgifter, såsom biltaxor, arbetslöner och materialkostnader.

Variationerna i vägavgifterna äro emellertid i förslaget omgärdade

med garantier. Skall ändring ske utöver vissa snäva gränser, måste

förrättningsmän (eventuellt domstol) medverka. En viss kontrollerad rörlighet

i fråga om avgifternas storlek kan enligt min mening icke anses

oförenlig med rättvisans krav.

Att övergång från avgiftssystem till andelssystem innebär vanskligheter

är uppenbart och en sådan övergång måste betraktas som en ren nödfallsutväg.

Om i ett sådant fall, trots förrättningsmäns eller domstols prövning,

resultatet för en delägare skulle framstå såsom mindre rättvist, må beaktas

att även med tillämpning av andelssystemet utan vägavgifter fall kunna

uppkomma, där resultatet ur rättvisesynpunkt icke är invändningsfritt. Som

exempel kan nämnas det fall att ägaren av en fastighet med hänsyn till

beräknad framtida nytta av en enskild väg tvingats att under en följd av år

på grund av andelstal bidraga till väghållningen och vägen sedermera mister

sin betydelse innan den tagits i anspråk för fastigheten.

Beträffande grunderna för den återbetalning som enligt nuvarande bestämmelser

kan ske vid upplösning av vägsamfällighet finns ingen annan

regel än att fördelningen skall ske efter ty prövas rättvist mellan dem som

vid tiden för upplösningen äro medlemmar av samfälligheten (64 § sista

stycket). Jag har övervägt att i förslaget införa bestämmelser om återbetalning

under samfällighetens bestånd till delägare av belopp, som uttagits

genom extra utdebiteringar såsom komplement till vägavgifter, men funnit,

att därmed torde kunna anstå till dess erfarenhet vunnits huruvida behov

av dylika bestämmelser uppkommer och hur bestämmelserna i så fall

lämpligen böra utformas.

Vad beträffar anmärkningen att komplikationer av olika slag skulle uppstå

och avvägningen bliva vansklig, om bidragsskyldigheten för vissa körslor

skulle utgå enbart efter andelstal och för andra i första hand på grund av

vägavgifter, må nämnas, att vid beräkning av andelstal den metoden brukar

tillämpas, att antalet tonkilometer för varje fastighet och för olika slag av

ägor beräknas. Antalet tonkilometer för viss fastighets skogsmark beräknas

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

med hänsyn till areal och våglängd samt bonitet m. m. Antalet tonkilometer

för viss fastighets inägor beräknas med ledning av vissa värden på körslor

av olika slag.

Exempel:

Trafik Andelstal

Fastighet

Inägor

Skogsskiften

Summa

Andel

procent

1

70 tonkm

150 tonkm

220

220/2 000

11

2

80 >

210 »

290

290/2 000

14,5

3

100

- >

100

100/2 000

5

4

- T>

100

100

100/2 000

5

10

no >

370

430

480/2 000

24

500 tonkm

1 500 tonkm

2 000

2 000/2 000

100

Denna metod för beräkning av andelstal synes väl lämpad för en uppdelning

mellan å ena sidan andelstal som äro avsedda att direkt ligga till grund

för debitering av bidrag och å andra sidan andelstal som kompletteras med

vägavgifter.

Innebörden av vad nu anförts må belysas med följande exempel. Om samfällighetens

utgifter för visst år uppgå till 2 000 kronor och härav 200 kronor

belöpa på fastigheter, som ha att bidraga genom utdebitering omedelbart

på grund av andelstal, och återstående 1 800 kronor belöpa på fastigheter,

som i första hand skola bidraga med vägavgifter, och endast i 1 500 kronor

inflyta genom vägavgifter, få resterande 300 kronor, om överskott ej finns

från föregående år och beloppet ej täckes med lån eller förskott, täckas genom

utdebitering på andelstalen för de fastigheter, som i första hand ha

att bidraga med vägavgifter.

Genom att systemet med vägavgifter endast är avsett att tillämpas i fråga

om mera utpräglade skogsvägar torde dualismen mellan bidragsskyldigheten

direkt på grund av andelstal och i första hand i form av vägavgifter

icke bliva framträdande.

I praktiken tänkes systemet normalt fungera så att finansieringen huvudsakligen

sker med inflytande vägavgifter, varjämte vissa mindre belopp uttagas

på grund av andelstal för en eller annan mindre fastighet, t. ex. bostadsfastighet,

vid vägen. Uttagandet av vägavgifterna torde i stor utsträckning

komma att ske i anslutning till att exempelvis ett bolag förvärvar det

virke som avverkas och transporteras på vägen. På grundval av de fakturor,

som då upprättas med specifikation å virket, kunna vägavgifternas belopp

med lätthet bestämmas. Om det varit en allmän önskan bland delägarna att

vägen skulle finansieras med vägavgifter, vilket är tänkt som en förutsättning

för systemets tillämpning, föreligger sålunda ej anledning antaga att

systemet skall, särskilt med hänsyn till deklarationsbestämmelserna, vara

»ägnat att framkalla tvister mellan delägarna, misstänksamhet och irritation

samt undergräva deras uppfattning att vägen representerar ett gemensamt

intresse för dem».

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

61

Jag kan sålunda ej dela den av lagrådets flesta ledamöter omfattade meningen,

att avgiftssystemet ej bör genomföras. Det må i detta sammanhang

slutligen framhållas, att avgiftssystemet på frivillig väg tillämpats i åtskilliga

fall och att man därvid haft de bästa erfarenheter av systemet. De sakkunniga

remissinstanserna ha också med få undantag förordat systemets genomförande.

Beträffande utformningen av förslaget om vägavgifter har lagrådet funnit

det lämpligast att sammanföra eventuella särregler om skogsvägar i ett

särskilt nytt kapitel, där de kunde få den mera detaljerade utformning, som

syntes vara av behovet påkallad. Detta har jag beaktat. Jag har sålunda

låtit utarbeta ett nytt förslag till lagtext, innebärande att i ett nytt kapitel i

lagen, 4 kap. med rubriken »Skogsvägar», upptagits vad som skall gälla

beträffande sådana vägar. I en inledande paragraf, 94 §, sker hänvisning till

vad som är stadgat i 1 kapitlets »inledande bestämmelser» och bestämmelserna

i 2 kap. om »enskilda vägar i allmänhet». Sistnämnda bestämmelser

skola äga tillämpning med de avvikelser i särskilda fall som framgå av vad

som stadgas i de följande paragraferna.

I 95 § upptages bestämmelsen om jämkning i de i 11 § stadgade grunderna

för fördelning av väghållningsskyldigheten med hänsyn till skogshushållningssynpunkter.

Bestämmelserna om vägavgifter upptagas i 96—99 §§. I 96 § första stycket

finnes det grundläggande stadgandet, att beträffande gemensam väghållning

å skogsväg må, om det finnes lämpligen kunna ske, vid förrättning bestämmas,

att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt

eller till viss angiven del, ske i form av avgifter å skogsprodukter som transporteras

på vägen (vägavgifter). På grund av att bestämmelserna om vägavgifter

upptagits mera fristående än i det remitterade förslaget har vidare

förhållandet mellan vägavgifter och andelstal kunnat komma till tydligare

uttryck i lagtexten. Sålunda utsäges i fortsättningen i 96 § första stycket att,

om vid förrättning bestämts att vägavgifter skola tillämpas, i vanlig ordning

skola fastställas andelstal i de hänseenden som avses med vägavgifterna.

Beträffande verkningarna av dessa andelstal stadgas vidare den inskränkningen,

att uttaxering på grund av dem skall äga rum endast i den mån det

visar sig att den på dessa andelstal belöpande kostnaden icke täckes av vägavgifter.

I 96 § andra stycket föreskrives, att vid förrättningen även skall fastställas

till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas

och att förrättningsmännen därvid skola iakttaga de för fördelning av

väghållningsskyldigheten gällande grunderna. Här kommer sålunda till uttryck,

att vid samma vägföretag förrättningsmännen kunna fastställa olika

avgifter (maximi- och minimiavgifter) för olika fall och att de i It och 95 §§

stadgade grunderna därvid skola tillämpas. Sålunda kunna olika maximioch

minimiavgifter fastställas för olika långa vägsträckor. Vidare kunna

olika avgifter fastställas för värdefullare och mindre värdefulla virkcsltva
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

liteter enligt jämkningsregeln i 95 §. Differentieringen av avgifterna behöver

sålunda ej nödvändigtvis komma till uttryck i särskild taxa för viss delägare.

Väglagen är ytterst knapphändig då det gäller vägledning för bestämmande

av andelstal. Även då fråga är om vägavgifter torde man få avstå

från att i lagen giva mera detaljerade regler om avgifternas fastställande.

En lagrådsledamot har ansett, att i lagtexten bör komma till klarare uttryck

att om i en samfällighet ingå såväl skogsskiften, för vilka skola gäldas

vägavgifter, som inägor, för vilka samtliga bidrag skola utgå efter dem

åsatta andelstal, vid förrättningen skall bestämmas ej blott vägavgifternas

belopp utan även storleken av inägornas bidrag, så att därigenom en grund

erhålles för bestämmande, i vilka fall extra utdebitering skall ske enbart på

skogsskiftenas andelstal eller på grund av samtliga andelstal inom vägsamfälligheten.

Den sålunda angivna innebörden av avgiftssystemet torde tillräckligt

tydligt framgå av den nu föreslagna lagtexten.

Lagrådet har om förslagets utformning särskilt anmärkt, att de i väglagen

under rubriken »om vägsamfällighet» upptagna reglerna knappast i

den omfattning som i förslaget skett kunna lämnas oberörda av den nya

metoden. Bestämmelserna i denna avdelning lämna, säger lagrådet, ganska

ingående anvisningar rörande finansieringen, byggda på ett helt annat system

än det föreslagna; med genomförandet av detta sistnämnda system

uppstode behov av klara bestämmelser om kombination av bidrag enligt

andelstal och bidrag genom vägavgifter, väl också komplettering av reglerna

om gäld och om sådan åtskillnad mellan förvaltningens olika grenar,

som blir erforderlig, när någon delägare ej har att repartisera i alla samfällighetens

utgifter efter ett och samma andelstal. Lagrådet anser det tvivelaktigt,

huruvida gällande regler om indrivning av bidrag och om förmånsrätt

utan vidare kunna tillämpas på vägavgifter, eftersom dessa regler

bygga på att uttaxering skall ske efter givna andelstal; att de icke kunde

tillämpas på slitageersättning vore klart.

Uttalandet att väglagens anvisningar rörande finansieringen bygga på

ett helt annat system än det nu föreslagna är väl ej alldeles riktigt. Vägavgifterna

innebära endast en komplettering av andelssystemet. Andelstalen

skola sålunda tillämpas med den inskränkningen att i de avseenden som

vid förrättningen bestämts medelsbehovet i första hand skall täckas med de

influtna vägavgifterna. Om vägavgifterna ej förslå blir fråga om utdebitering

på grund av de andelstal, som i förevarande hänseenden gälla. Reglerna

i 59 och 62 §§ om ansvarighet för gäld efter andelstal och särskild uttaxering

för betalning av gäld böra sålunda gälla även när vägavgifter tillämpas.

Denna ansvarighet aktualiseras givetvis ej i den mån vägavgifterna

täcka den del av samfällighetens utgifter, varom är fråga. Bestämmelsen i

60 § att vägsamfällighetens medelsbehov skall, där det icke fylles genom

andra inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar, synes ej

heller strida mot det föreslagna systemet liksom ej heller reglerna i samma

paragraf om lån och om pant eller borgen för gäld. I 61 § finnas bestämmelser

om upprättande av utgifts- och inkomststat. I paragrafens andra

s. 63 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 11.

63

stycke givas föreskrifter för det fall att i fråga om skyldigheten att deltaga

i kostnader skilda regler gälla beträffande olika utgifter. Utgifterna skola

då uppdelas i grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan

grupp. Inkomsterna för de olika grupperna få ej sammanblandas. Några

specialregler för det fall att för viss grupp av utgifter täckning i första

hand skall .ske medelst vägavgifter synas ej erforderliga. I 63 § stadgas, att

uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven, verkställas

sålunda, att styrelsen upprättar debiteringslängd, upptagande det

belopp som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper

å varje bidragsskyldig samt tiden för inbetalningen. Väghållningsskyldig

äger genom stämning å styrelsen inom viss tid påkalla rättelse i

den gjorda debiteringen. Ändå att dylik klandertalen väckes, är klaganden

skyldig att på den bestämda tiden inbetala uttaxerat bidrag. I en särskild

lag den 3 september 1939 (nr 609) om förmånsätt för vissa fordringar enligt

lagen om enskilda vägar, till vilken lag hänvisning sker i 5 § sista

stycket i väglagen, stadgas, att förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

tillkommer vägsamfällighet för oguldet, i laga ordning å fast egendom

uttaxerat bidrag till samfällighetens utgifter. Genom att i 96 § använts den

formuleringen, att uttaxering av bidrag för väghållning kan ske i form av

vägavgifter torde varje tvekan undanröjas om tillämpligheten av bestämmelserna

i 63 § och i den särskilda lagen om förmånsrätt beträffande vägavgifter

som delägare i vägsamfällighet har att erlägga. Bestämmelserna

synas vara lämpade även för fall då vägavgifter tillämpas och i 63 § är modifikation

möjlig i det särskilda fallet genom bestämmelsen om att annan

ordning kan vara i stadgarna föreskriven.

Lagrådet har ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna om vägsamfällighetens

organisation tarva översyn »med hänsyn till de intressemotsättningar

mellan delägarna, som vägavgiftssystemet kan skapa, och den beslutanderätt,

som förslaget vill tillägga majoriteten bland dem». Någon sådan

översyn anser jag ej erforderlig. I vart fall torde den böra anstå i avvaktan

på erfarenheter av det föreslagna systemets tillämpning.

Lagrådets flesta ledamöter ha ej ansett det behövligt eller lämpligt att utsträcka

användningen av avgiftssystemet till slitageersättning. Enligt 9 § fjärde

stycket skall sådan ersättning bestämmas till visst penningbelopp att utgå

årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen äger bestånd och

av den berättigade tages i anspråk. Avgiftssystemet synes väl ägnat att befordra

rättvisa även i fall då fråga är om transporter av skogsprodukter

som utföras av andra än delägare. Att formellt utesluta möjligheten att

tillämpa vägavgifter på slitageersättning i fall då vägavgifter ej tillämpas

på delägarna synes ej nödvändigt, ehuru det givetvis då ligger mindre nära

till hands att använda systemet. Bestämmelsen om avgiftssystemets tilllämpning

på slitageersättning har därför bibehållits i det omarbetade förslaget

och upptagits i 97 §. Även i detta fall skall vid förrättning bestämmas

maximum och minimum för de avgifter som få uttagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

€4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Med hänsyn till de av lagrådet anförda principiella betänkligheterna mot

det föreslagna stadgandet om undantag från regeln i 9 § andra stycket om

begränsning av den retroaktiva bidragsskyldigheten har jag avstått från att

i det omarbetade förslaget införa något sådant stadgande.

Bestämmelserna om deklarationsskyldighet ha upptagits i 98 §.

Lagrådet har ifrågasatt lämpligheten av att eftergiva kravet på väsentlig

ändring i förhållandena såsom förutsättning för omprövning av redan avgjord

fråga om vägavgifter. Med hänsyn till att en viss kontrollerad rörlighet

i fråga om avgifterna enligt min mening bör möjliggöras, har jag till

99 § i sak oförändrade överfört de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna.

De påpekanden av redaktionell natur som lagrådet gjort har jag

beaktat.

Beträffande övergångsbestämmelserna har med anledning av lagrådets

uttalande förbehållet borttagits för fall, då det visas att bestämmelserna om

vägavgifter skulle vara till avsevärt förfång för delägare.

Bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1952.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade

förslaget till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om

enskilda vågar måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

500299

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 a1 i texten
  2. 3LU 1952:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 s. 1 i texten