Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 19W (nr 390)

1952-03-07 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:116, Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 19W (nr 390)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

1

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och

132 § byggnadsstadgan den 30 juni 19W (nr 390);

given Stockholms slott den 7 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse

av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

GUSTAF ADOLF.

Sven Andersson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att i någon mån motverka de alltjämt stigande byggnads- och

driftskostnaderna för nya bostadshus föreslås för tätorter en sänkning av

den generella våningshöjden i boningsrum och till bostadslägenhet hörande

utrymmen för matlagning från 2,do meter till 2,so meter. För att ernå en

effektiv rumshöjd av 2,so meter föreslås samtidigt en minskning av den i

byggnadsstadgan angivna bjälklagstjockleken från 32 till 30 centimeter.

Våningshöjden i tätorter beträffande annat arbetsrum än till bostadslägenhet

hörande utrymmen för matlagning föreslås reglerad genom särskilda,

av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar.

iså 52 Bihantj till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 116.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den

30 juni 1947 (nr 390).

Härigenom förordnas, att 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den

30 juni 1947 (nr 390) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

61 §.

3 mom. Våningshöjden i boningsoch

arbetsrum skall, räknat från

golv till golv, vara minst 2,9 o meter.

Utan hinder — — — till enfamiljshus.

Möter svårighet —--under

2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 32 centimeter, skola ovan

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

Ej må----15 kubikmeter.

132 §.

Vid byggande---iakttagas

följande.

1) I boningsrum---mar
kens

yta.

2) Våningshöjden i---un
der

2,4 0 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 32 centimeter, skola nu

(Föreslagen lydelse:)

61 §.

3 mom. / boningsrum samt till

bostadslägenhet hörande utrymme

för matlagning skall våningshöjden,

räknat från golv till golv, vara minst

2,80 meter.

Utan hinder — — — till enfamiljshus.

Möter svårighet — — — under

2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 30 centimeter, skola ovan

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 30 centimeter.

Ej må — — — 15 kubikmeter.

I fråga om våningshöjden i annat

arbetsrum ån till bostadslägenhet

hörande utrymme för matlagning

skola iakttagas anvisningar

som byggnadsstyrelsen utfärdar.

132 §.

Vid byggande---iakttagas

följande.

1) I boningsrum--— mar
kens

yta.

2) Våningshöjden i---un
der

2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 30 centimeter, skola nu

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Ma) ds proposition nr 116.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

3) Boningsrum och ---— och

utgångar.

4) Byggnad får —--gjorts

svårantändligt.

5) Skorstenar och — — -—- antändligt

material.

Trävirke må — — — brännbart

material.

Å golvet---eller dylikt.

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 30 centimeter.

3) Boningsrum och---och

utgångar.

4) Byggnad får---gjorts

svårantändligt.

5) Skorstenar och — — — antändligt

material.

Trävirke må----brännbart

material.

Å golvet---eller dylikt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärenden Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,

fråga om ändrade bestämmelser i byggnadsstadgan angående

minsta tillåtna våningshöjd.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 13 februari 1952 har byggnadsstyrelsen hemställt om

viss ändring i byggnadsstadgans föreskrifter om minsta tillåtna våningshöjd

i bonings- och arbetsrum i vad gäller städer och andra tätorter, över

förslaget har styrelsen inhämtat yttranden från ett antal myndigheter och

sammanslutningar, varefter styrelsen bemött vissa därvid framkomna synpunkter.

Sedermera har byggnadsstyrelsen inkommit med en den 29

februari 1952 dagtecknad promemoria innehållande viss komplettering till

styrelsens ursprungliga förslag.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser.

Enligt 61 § 3 mom. byggnadsstadgan skall våningshöjden i bonings- och

arbetsrum, räknat från golv till golv, vara minst 2,9 o meter. Vissa undantag

göras dock. I en- och tvåfamiljshus kan sålunda våningshöjden begränsas till

2,70 meter och på vinden till enfamiljshus till 2,60 meter. Möter svårighet

att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilt fall uppnå

föreskrivna minimimått, kan byggnadsnämnden tillåta mindre våningshöjd,

dock ej under 2,40 meter.

Dessa regler gälla, förutom i stad, enligt 100, 101 och 129 §§ byggnadsstadgan

även för köping och municipalsamhälle samt inom område på landet,

för vilket stadsplan fastställts. Med stöd av 134 § byggnadsstadgan

kan vidare länsstyrelse, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och

omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt, i byggnadsordning

förordna, att de för stad gällande bestämmelserna om våningshöjd

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse även på landet inom område,

för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

Inom byggnadsplane- och utoinplansområden på landet gäller eljest som

huvudregel att minsta tillåtna våninghöjd i boningsrum skall vara 2,7 o meter,

byggnadsnämnden likväl obetaget att i vissa fall medgiva lägre höjd,

dock ej under 2,4 0 meter.

Gemensamt för tätorter och landsbygd gäller, att där tjockleken av

bjälklag är större än 32 centimeter, de angivna minsta våningshöjderna

skola ökas med minst det mått varmed tjockleken av bjälklaget överstiger

32 centimeter.

Äldre förslag.

Nu gällande bestämmelser om våningshöjd tillkommo år 1945. Dessförinnan

hänfördes höjdmåtten för bonings- och arbetsrum icke till våningshöjd

utan till rumshöjd, d. v. s. det fria måttet mellan golv och tak.

Enligt 51 § 1931 års byggnadsstadga skulle sålunda rumshöjden i boningsoch

arbetsrum vara minst 2,70 meter. I byggnadsordning kunde dock stadgas,

dels att vid öppet byggnadssätt eller i andra i byggnadsordning angivna

fail rumshöjden finge minskas till 2,4 0 meter, dels att på byggnadsnämndens

prövning finge bero huruvida i enstaka rum i lägenhet eller

eljest i särskilda fall höjden kunde vara mindre. I intet fall finge dock

höjden understiga 2,10 meter.

Den kostnadsstegring som under andra världskriget drabbade byggnadsverksamheten

och kraftigt begränsade särskilt bostadsbyggandet föranledde

åtskilliga motåtgärder från det allmänna för att genom ett förbilligande

av de till material och bostadsstandard hänförliga kostnaderna stimulera

till en ökad byggnadsproduktion. Ett led i dessa strävanden utgjorde en

sänkning av de föreskrivna minimimåtten i fråga om rumshöjd.

Det första förslaget i ämnet kom från 1940 års bgggnadskostnadssakkunnign,

vilka i ett betänkande (SOU 1941:4) rekommenderade en sänkning

av den då tillämpade rumshöjden 2,7 0 meter till 2,50 meter. I betänkandet

framfördes i huvudsak följande synpunkter på denna fråga.

De sakkunniga påpekade, att den vanliga höjden i småstugor var 2,50

meter, vilket visat sig icke medföra några sanitära olägenheter. Genom

den lägre rumshöjden skulle erhållas en besparing i byggnadskostnad, som

givetvis varierade med planlösningen, fasadväggarnas tjocklek m. m. men

som enligt en kostnadsberäkning, som utredningen låtit verkställa, för en

genomsnittlig 2-rumslägenhet uppskattades till närmare 2 % av byggnadskostnaden.

Härtill komme lägre kostnader för lägenhetens uppvärmning;

minskningen härutinnan beräknades för samma lägenhet uppgå till omkring

2 kronor per år vid de före krigsutbrottet rådande bränslepriserna

eller omkring 4 kronor per år vid de priser, som tillämpades vid tiden för

utredningens avgivande. De sakkunniga förutsatte dock att den lägre rumshöjden

skulle tillåtas endast vid öppet byggnadssätt, vartill enligt de sakkunniga

borde kunna räknas den lamellhusbebyggelse som vore den vanligaste

på under senare år stadsplanelagda områden. Därjämte borde till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ses att —- för att den lägre rumshöjden skulle vara tillåten — rimliga krav

rörande rummens och lägenheternas storlek, ventilation och belysning uppfylldes.

Förslaget ledde icke omedelbart till någon åtgärd. År 1943 framlade

civila byggnadsutredningcn i ett betänkande (SOU 1943: 10) förslag till

ändring av vissa bestämmelser, som kunde vara ägnade att i onödan stegra

kostnaderna för den offentliga byggnadsverksamheten, och upptog i samband

härmed även frågan om en sänkning av rumshöjden i bonings- och

arbetsrum. Utredningen förordade en minimihöjd av 2,6 o meter, vilken ur

hygieniska och lämplighetssynpunkter finge anses fullt tillfredsställande.

Stadsplaneutredningen 1942 avgav samma år förslag till vissa ändringar

i byggnadsstadgan (SOU 1943: 30) och kom därvid också in på frågan om

en sänkning av rumshöjden. Om man ville främja en rationalisering av

byggnadsverksamheten, borde enligt de sakkunnigas mening möjligheterna

till lokala avvikelser från byggnadsstadgans normalregler om bland annat

rumshöjd borttagas. En sänkning av gällande generella minimihöjd vore

däremot betänklig, då de faktorer som inverkade på bedömandet av denna

fråga, särskilt ventilationsproblemet, ännu icke vore tillräckligt kända. En

sådan sänkning borde endast tillåtas där man hade garantier för att hygieniska

vådor icke skulle uppstå. En lämplig avgränsning borde erhållas om

man nöjde sig med att för genomluftbara lägenheter i moderna punkt- och

lamellhus medgiva en sänkning av rumshöjden till 2,50 meter. Då sådan

bebyggelse allmänt förekomme i modern stadsplanering bleve den praktiska

betydelsen av undantagsstadgandet avsevärd.

En av utredningsmännen framhöll gentemot detta i en reservation, att

med en sådan lösning 2,7 o-metersmåttet alltjämt komme att tillämpas i

mycket stor utsträckning. Med en minskning av den generella rumshöjden

till 2,60 meter borde man kunna komma längre och utan eftersättande

av skäliga krav på en god familjebostad vinna en icke oväsentlig minskning

av byggnads- och underhållskostnaderna.

I yttrandena över stadsplancutredningens förslag visade sig meningarna

om den lämpligaste rumshöjden vara ganska delade. Reservantens förslag

om en sänkning av den generella minimihöjden till 2,go meter hade dock

vunnit sådan tillslutning att förslag härom förelädes 1945 års riksdag

(prop. nr 119).

I propositionen uttalades att en sänkning till 2,50 meter i de av utredningen

angivna fallen visserligen i och för sig icke borde vara betänklig ur

hälsovårdssynpunkt men att behovet av en sådan åtgärd icke vore stort,

om den generella höjden sattes till 2,6 0 meter. Ur standardiseringssynpunkt

vore det önskvärt, att antalet tillåtna minimihöjder bleve så litet som

möjligt.

I yttrande över förslaget från stadsplaneutredningen hade byggstandardiseringen,

standardiseringskommissionens organ för byggnadsfrågor, förordat,

att bestämmelserna om minsta tillåtna rumshöjd utbyttes mot be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116. 7

stämmelser om minsta tillåtna våningshöjd, vilken skulle räknas från golvtill

golv.

För att icke användandet av stor bjälklagstjocklek skulle medföra för

långt gående minskning av den effektiva rumshöjden borde enligt byggstandardiseringens

mening den tillåtna minsta våningshöjden få tillämpas

endast där bjälklagstjockleken ej översteg 35 centimeter. I andra fall

borde våningshöjden ökas med det mått varmed bjälklagstjockleken översteg

35 centimeter. Byggnadsstyrelsen angav i yttrande över byggstandardiseringens

förslag, att bjälklagstjocklekar överstigande 32 centimeter sällan

förekommo och föreslog, att måttet 35 centimeter ändrades till detta mått.

En våningshöjd om 2,9o meter skulle då medgiva en minsta rumshöjd av

2,5 8 meter.

Med denna justering beaktades byggstandardiseringens förslag, när författningsförslaget

utformades i propositionen.

Byggnadsstyrelsens förslag.

I sin förut omnämnda skrivelse den 13 februari 1952 har byggnadsstyrelsen

framhållit, att när den i dagens situation på byggnadsmarknaden

försökt bedöma vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att möta den

fortgående ökningen av såväl anläggningskostnaderna som driftskostnaderna

för nybyggnader, styrelsen funnit det ligga nära till hands att återupptaga

det förslag som tidigare framförts av- bland andra 1940 års byggnadskostnadssakkunniga

att medgiva en sänkning av våningshöjden till

ett mått som motsvarar en rumshöjd av 2,50 meter, d. v-, s. från 2,90 till

2,8 0 meter.

Styrelsen upplyser till en början, att kostnadsberäkningar, som styrelsen

av denna anledning utfört, givit ett resultat, som såtillvida överensstämmer

med byggnadskostnadssakkunnigas, att en dylik sänkning med

10 centimeter skulle medföra en besparing i anläggningskostnaden med

omkring en procent. Byggnadskostnadssakkunniga räknade som förut

nämnts med en kostnadsbesparing på omkring två procent vid en sänkning

av 20 centimeter.

Styrelsen framhåller vidare, att en dylik sänkning skulle medföra fördelar

även för det fortgående standardiseringsarbetet inom byggnadsindustrien.

Därigenom skulle nämligen anslutning vinnas till den standard

som tillämpas i Danmark och Norge och som bygger på den där tillåtna

minsta rumshöjden 2,50 meter. Även i Finland är byggnadsstadgan för närvarande

underkastad omarbetning, varvid förslag väckts om tillämpande även

våningshöjd av 2,80 meter. En sådan likformig standard i rumshöjd

skulle bland annat underlätta handelsutbytet mellan de nordiska länderna

i fråga om framför allt rörmateriel. Byggstandardiseringen har även hos

byggnadsstyrelsen anhållit, att styrelsen måtte medverka till genomförandet

av härför erforderlig ändring av de svenska bestämmelserna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Av underhandsförfrågningar till styrelsen om möjligheterna att erhålla

dispens för tillämpande av en våningshöjd av 2,so meter för bland annat

mycket stora bostadsanläggningar säger sig styrelsen ha bibringats den

uppfattningen, alt även hos de byggande en stark önskan råder att få tilllämpa

en lägre våningshöjd.

Byggnadsstyrelsen anför i fråga om de synpunkter som kunna läggas på

för- och nackdelar av en sänkt minimihöjd ytterligare följande.

Givetvis får eu sänkning av våningshöjden icke bedömas endast ur kostnadssynpunkt

eller med hänsyn till fördelarna ur standardiseringssynpunkt.

Av största betydelse vid bedömningen är frågan om huruvida sänkningen

kan vara ägnad att menligt påverka bostadshygienen eller försämra

trevnaden för de boende.

I fråga om trivseln må anföras, att denna lägre våningshöjd sedan länge

tillämpats i egnahemsbyggnader, radhus och liknande bostadsbyggnader.

På landsbygden, där författningsenligt hinder ej möter att tillämpa en

våningshöjd av endast 2,7o meter, förekommer lägre våningshöjd än 2,90

meter även i hyreshus. Inom städer och stadsliknande samhällen ha hyreshus

tillkommit dispensvägen med en våningshöjd av 2,so meter, icke minst

i vindsvåningar. Såvitt byggnadsstyrelsen bär sig bekant ha icke klagomål

framkommit, som giva vid handen att trivseln i dessa bostäder skulle

vara mindre än i bostäder där rummen ha större höjd. Byggnadsstyrelsen

har varit i tillfälle att göra vissa förfrågningar i detta hänseende bland de

boende inom en större bostadsanläggning i Stockholm, och resultatet härav

har icke heller visat, att den lägre våningshöjden skulle inverka menligt

på trevnaden i bostaden. Bland annat har konstaterats att med användande

av nu vanliga husdjup och husavstånd det icke möter någon svårighet

att i hyreshus med denna lägre våningshöjd erhålla tillfredsställande

dagerbelysning i lägenheterna.

Av övriga bostadshygieniska frågor intresserar i detta sammanhang

främst ventilationsfrågan, som på grund av ventilationens inverkan på uppvärmningskostnaden

är av stor driftekonomisk betydelse. Skulle på grund

av den minskade rumsvolymen en ökning av luftväxlingen erfordras, förloras

en del av den vinst som man med en sänkning av våningshöjden

under bibehållande av den nu påfordrade luftväxlingen skulle göra. När

det gäller ventilationsfrågorna är man visserligen trots under senare år

utförda undersökningar alltjämt oviss om flera grundläggande faktorer,

bland annat om vilken ventilation som ur hygieniska synpunkter i allmänhet

bör anses erforderlig. Byggnadsstyrelsen, som har för avsikt att i samråd

med medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan närmare

utreda frågan om väningshöjdens inverkan på behovet av ventilation, hyser

dock den uppfattningen att den ökning av ventilationen som eventuellt

kan visa sig behövlig för att kompensera inverkan av nu ifrågasatt begränsning

av våningshöjden i varje fall ej kan medföra så stor ökning av

driftskostnaderna som svarar mot den förut angivna minskningen av anläggnings-

och uppvärmningskostnaderna. Då det synes angeläget att ej

uppskjuta vidtagandet av åtgärder, som kunna nedbringa byggnadskostnaderna,

anser styrelsen därför, att ett beslut om en sänkning av den enligt

byggnadsstadgan tillåtna minsta våningshöjden kan fattas utan att man

avvaktar resultatet av denna utredning.

Då förslag om en minsta tillåten rumshöjd av 2,50 meter, motsvarande

en våningshöjd av 2,so meter, tidigare framförts (av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga,

civila byggnadsutredningen och stadsplaneutred
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ningen 1942) ha förslagsställarna ansett, att medgivandet av denna lägre

höjd borde förknippas med vissa förbehåll beträffande husdjup, byggnadernas

läge och dylikt. Stadsplancutredningens förslag innebar exempelvis,

alt rumshöjden 2,so meter skulle få användas inom genomluftbar

lägenhet inom helt fribelägen byggnad samt i genomluftbar lägenhet inom

byggnad med ett djup av högst 11 meter. Det kan emellertid anföras att

huvudparten av den bostadsbebyggelse, som numera kommer till stånd

och som i regel sker utanför städernas eller samhällenas äldre delar, är av

denna art. Visserligen är det numera vanligt att man av ekonomiska skäl

icke utför s. k. smalhus med enbart genomgående lägenheter utan även

inlägger enstaka icke genomluftbara lägenheter, huvudsakligen 1-rumslägenheter,

varigenom trapphuset kommer att bättre utnyttjas. Då dessa

lägenheter i regel icke är o avsedda som familj elägenheter, bör dock den

omständigheten, att de ej äro genomluftbara, icke vara avgörande vid en

bedömning av frågan om den ifrågasatta sänkningen av våningshöjden.

Däremot finnes anledning till en viss betänksamhet när det gäller bebyggelse

inom äldre, centrala stadsdelar, där husdjupen ofta bli större och

möjligheterna att anordna genomluftbara lägenheter därmed mindre. Det

kan emellertid erinras om att en fortgående revidering sker av stadsplanerna

för dessa äldre områden och att stadsplanemyndigheterna därvid

bevaka att hänsyn tages till hygieniska och bostadssociala synpunkter.

Slutligen må anföras att den höjning av utrymmesstandarden som skett

dels genom föreskrifterna i byggnadsstadgan om minsta tillåtna golvytor,

dels genom åtgärder i samband med statens lånegivande verksamhet för

bostäder, kan sägas på visst sätt utgöra en kompensation för den minskning

av bostadens volym, som eu sänkning av våningshöjden skulle medföra.

Byggnadsstyrelsen har i detta sammanhang föreslagit, att det i 61 § 3

mom. byggnadsstadgan angivna normalmåttet för bjälklag, vilket icke får

överskridas, om minsta tillåtna våningshöjd skall få tillämpas, minskas

från 32 centimeter till 30 centimeter. Styrelsen anför härom följande.

Inom utvecklingen på det byggnadstekniska området synes råda en viss

tendens till minskning av bjälklagstjocklekarna. Då en minskning av bjälklagst

jockleken innebär en vinst i fråga om den effektiva rumshöjden, synes

man kunna förmoda att en sänkning av våningshöjden med 10 centimeter

för framtiden icke nödvändigtvis behöver medföra en sänkning av rumshöjden

med samma mått. I varje fall synes denna tendens till minskning

av bjälklagstjocklekarna kunna motivera att den i byggnadsstadgan nu

angivna bjälklagstjockleken 32 centimeter, vilken icke får överskridas om

den minsta medgivna våningshöjden skall få tillämpas, ändras till 30 centimeter,

varigenom man får garantier för att den generella rumshöjden icke

kommer att understiga 2,no meter.

I sin den 29 februari 1952 dagtecknade promemoria erinrar byggnadsstyrelsen

om att föreskrift angående bjälklagstjocklek finnes även i 132 S

2) byggnadsstadgan, avseende område på landet, för vilket byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser fastställts. För vinnande av enhetlighet anser

styrelsen lämpligt att även i nämnda författningsrum måttet 32 centimeter

ändras till 30 centimeter. Med hänsyn till att större bjälklagstjocklek

än 30 centimeter endast undantagsvis torde förekomma behöver enligt

styrelsens mening eu sådan ändring icke innebära någon olägenhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Byggnadsstyrelsen framhåller i sin skrivelse till sist, att reglerna om

minsta tillåtna våningshöjd i byggnadsstadgan avse både bonings- och arbetsrum.

Redan vid tillkomsten av nu gällande regler hade dåvarande arbetarskyddsmyndigheten,

riksförsäkringsanstalten — under framhållande av

att bestämmelser om minsta höjd i arbetslokal torde komma att upptagas i

det förslag till ny arbetarskyddslag som vore under utarbetande — uttalat,

att föreskrifter om höjden av arbetsrum icke borde meddelas i byggnadsstadgan.

Byggnadsstyrelsen föreslår nu, att bestämmelserna om höjden i arbetslokaler

brytas ut ur byggnadsstadgan och i stället intagas i av byggnadsstyrelsen

utfärdade anvisningar. Styrelsen anför närmare härom följande.

De gällande bestämmelserna i 61 § 3 mom. byggnadsstadgan angående

minsta tillåtna våningshöjd avse bonings- och arbetsrum. Det synes emellertid

icke rimligt att dessa bestämmelser skola vara tillämpliga på varje

slag av arbetsrum. I fråga om lokaler för hantverksändamål eller industriellt

ändamål borde lämpligen våningshöjden icke regleras i byggnadsstadgan

utan i stället genom föreskrifter, som gjorde det möjligt att anpassa

våningshöjden efter arten av den i lokalerna bedrivna verksamheten. Detsamma

synes vara fallet då det gäller kontorslokaler, beträffande vilka frågan

om våningshöjden ofta i första hand påverkas av möjligheterna att

erhålla god dagerbelysning och ventilation, samt restaurang- och butikslokaler.

För exempelvis livsmedelsbutiker framträda särskilt hygieniska

synpunkter. Det synes därför lämpligast att, i den mån som underlag för

bedömande av lämplig minimihöjd i sådana lokaler föreligger, denna fråga

regleras genom av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar till byggnadsstadgan.

Vid utarbetandet av dessa anvisningar bör byggnadsstyrelsen samråda

bland annat med arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen. I

byggnadsstadgan torde därför böra intagas bemyndigande för byggnadsstyrelsen

att utfärda sådana anvisningar.

I förenämnda promemoria den 29 februari 1952 tillägger byggnadsstyrelsen,

att våningshöjden för kök och annat utrymme för matlagning

givetvis alltjämt bör regleras av den generella föreskriften i byggnadsstadgan

angående boningsrum. I stadgan bör detta komma till ut Iryck genom

att föreskrifterna om minsta tillåtna våningshöjd förklaras avse till bostadslägenhet

hörande rum samt kök eller annat utrymme för matlagning.

Yttranden över byggnadsstyrelsens förslag.

De av byggnadsstyrelsen framförda synpunkterna har styrelsen med

anhållan om yttrande tillställt arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statens brandinspektion, statens institut för folkhälsan,

hemmens forskningsinstitut, byggnadsnämnderna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Umeå ävensom byggförbundets intressekontor, byggstandardiseringen,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

(HSB), hyresgästernas riksförbund, samarbetskommittén för byggnadsfrågor

samt svenska riksbyggen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de av
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

givna yttrandena. Statens institut för folkhälsan anser sålunda, att några

vägande invändningar icke ur hygienisk synpunkt kunna riktas mot den

föreslagna sänkningen av minimihöjden i boningsrum. De olägenheter som

eventuellt kunna uppkomma torde enligt institutets mening kunna bemästras

med tekniska åtgärder. Institutet har för avsikt att låta företaga en undersökning

över takhöjdens inverkan på ventilationsbehovct. Förslagets framläggande

anses dock ej behöva anstå tills denna undersökning genomförts.

Kritiska synpunkter ha endast framkommit från byggnadsnämnderna i

Stockholm och Umeå samt från hyresgästernas riksförbund.

Stockholms stads byggnadsnämnd, som anser att hela frågan borde underkastas

vidare utredning, har uttalat starka betänkligheter mot att generellt

tillåta så låg våningshöjd som 2,so meter. Dessa betänkligheter förklaras

särskilt gälla de äldre och tidigare bebyggda delarna av staden med

i allmänhet jämförelsevis breda hus. Även om en sänkning av våningshöjden

befinnes kunna i övrigt medgivas, anser nämnden det böra ytterligare

övervägas om icke nuvarande bestämmelser fortfarande borde gälla,

där bebyggelseförhållandena äro sådana som i de äldre delarna av Stockholm.

— Nämnden har likaledes varit tveksam i fråga om tanken att minska

den i byggnadsstadgan angivna bjälklagstjockleken och har därom uttalat

följande.

Det har gjorts gällande att för den numera vanligaste bjälklagstypen en

ökning av minimitjockleken erfordras för medelstora och större spännvidder

för att undvika sprickbildning i mellanväggar. Jämväl behovet att

i bjälklag kunna bereda plats för erforderliga armerade betongbalkar anses

tala emot en minskning av det i byggnadsstadgan angivna minimimåttet

för bjälklag, om man icke skall tvingas att i många fall antingen

frångå den ur standardiseringssynpunkt önskvärda enhetliga våningshöjden

eller utforma bjälklagskonstruktionen på ett tekniskt och ekonomiskt

mindre lämpligt sätt. Även för bjälklag med inonteringsfärdiga balkelement

torde en bjälklagstjocklek av 30—32 centimeter oftast vara både nödvändig

och ekonomiskt lämplig.

Byggnadsnämnden i Umeå avstyrker en generell minskning av våningshöjden

med hänvisning till bland annat klimatförhållandena i övre Norrland,

där de boende i större utsträckning än i andra landsdelar måste

vistas inomhus och en proportionsvis mycket stor del av befolkningen bor

i hyreshus. Nämnden anser uppoffringen i rymlighet icke stå i ett rimligt

förhållande lill den ytterst obetydliga vinsten i byggnadskostnad. Visserligen

ha lägenhetsytorna ökats under senare år till följd av byggnadsstadgans

bestämmelser och föreskrifterna vid den statliga bostadslånegivningen,

en ökning som endast delvis skulle uppslukas av den nu ifrågasatta

minskningen. Det är likväl enligt nämndens uppfattning en vansklig

åtgärd att i en krissituation införa pressade rumshöjder. Inom en nära

framtid kunde detta bedömas som ett missgrepp, och de hyreshus som

byggts med dylika mått kunde få viss mindervärdesstämpel på sig. Så

länge bostadslägenheternas ventilationsproblem icke lösts på ett tillfreds
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ställande sätt talade ytterligare starka skäl mot en minskning av rumshöjden.

— T. t. stadsarkitekten i Umeå har i ett särskilt yttrande tillagt,

att de under senare år genomförda ökningarna av rumsytor kunde göra

den föreslagna sänkningen av rumshöjd försvarlig, åtminstone därest hyreslägenheternas

ventilationstekniska problem bleve lösta på ett fullt tillfredsställande

sätt.

Hyresgästernas riksförbund slutligen har, ulan att ställa sig avvisande

till förslaget om en sänkning av rumshöjden, ansett det vara riktigast att

invänta resultatet av de ventilationstekniska och bostadshygieniska undersökningar

som byggnadsstyrelsen berört i sitt förslag.

Byggnadsstyrelsens uttalanden i anledning av yttrandena.

Byggnadsstyrelsen har i sin skrivelse gentemot Stockholms stads byggnadsnämnds

betänkligheter att sänka rumshöjden i äldre stadsdelar hänvisat

till vad styrelsen anfört om den fortgående revideringen av äldre stadsplaner

och framhåller därutöver, att en sänkning ju icke konnne att beröra

äldre hus annat än i de fall då påbyggnad sker. Genom särskilda stadsplanebestämmelser

kunde förebyggas, att utrymmen med dålig dagerbelysning

användas till bostäder. Styrelsen anför vidare.

En förutsättning för en sänkning av minsta tillåtna våningshöjden i bostadsrum

synes vara att den ändrade höjden kan göras generellt tillämplig.

Införandet av särbestämmelser i fråga om våningshöjden inom äldre stadsdelar

eller inom byggnader med särskilda lägen eller bredder skulle vara

ägnat att motverka de allmänt omfattade strävandena till förenkling av

byggnadslagstiftningen.

På grund av vad byggnadsnämnden anfört i fråga om bjälklagstjockleken

önskar byggnadsstyrelsen framhålla att sänkningen av den minsta

tillåtna våningshöjden icke bör vara större än att en rumshöjd av minst

2,50 meter erhålles. Bibehållandet av den nuvarande föreskriften att bjälklagst

jockleken må vara högst 32 centimeter, därest den minsta tillåtna

våningshöjden tillämpas, skulle vid en sänkning av våningshöjden till

2,80 meter medföra att en rumshöjd av 2,4s meter kunde förekomma. Att

ändra den minsta tillåtna våningshöjden till 2,8 2 meter skulle vara olämplig

ur standardiseringssynpunkt. Därest den minsta tillåtna våningshöjden

sänkes till 2,so meter, synes det därför rimligt att man, på sätt styrelsen

föreslagit, i nämnda författningsrum ändrar måttet 32 centimeter

till 30 centimeter. Enligt vad en inom styrelsen företagen undersökning

givit vid handen utföres numera det övervägande antalet bjälklag i flerfamiljshus

med en tjocklek som icke överstiger 30 centimeter. Ur Ijudisoleringssynpunkt

kan fullt tillfredsställande bjälklag erhållas med denna

tjocklek. I de sannolikt icke allt för talrika fall då bjälklagstjockleken

överstiger 30 centimeter bör en motsvarande höjning av våningshöjden tilllämpas.

De av byggnadsnämnden berörda bjälklagen med monteringsfärdiga

balkelement torde det av tekniska och ekonomiska skäl ofta vara lämpligt

att giva större tjocklek än 32 centimeter. Då i sådana fall även med nu

gällande föreskrifter en större våningshöjd än den generellt tillåtna minsta

våningshöjden skulle bliva erforderlig kan det icke sägas att det föreslagna

måttet 30 centimeter skulle för dessa typer av bjälklag medföra någon försämring

ur ekonomisk synpunkt eller försvåra standardiseringsarbetet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 116.

13

Departementschefen.

Bostadsproduktionen och hyresutvecklingen beträffande nya hus befinner

sig för närvarande i ett labilt läge. Byggnadskostnaderna ha under de

två senaste åren stigit med i runt tal en tredjedel och även driftskostnaderna

ha i hög grad stegrats. Genom bland annat de provisoriska stödåtgärder

som beslutades hösten 1951 har en mot kostnadsökningarna svarande

höjning av hyrorna i nybyggda hus tills vidare kunnat uppskjutas.

I samband med diskussionen om dessa stödåtgärder betonades emellertid

starkt vikten av att på olika områden vidtaga åtgärder för att med andra

medel än subventioner förhindra en icke önskvärd stegring av hyresnivån

i nybyggnader. Bland de åtgärder som därvid nämndes voro lättnader i

statliga och kommunala byggnadsföreskrifter av olika slag. En sådan lättnad

skulle vara att sänka våningshöjden i flerfamiljshus.

Vid tillkomsten av nu gällande föreskrifter om våningshöjd diskuterades

en sänkning av den effektiva rumshöjden från då stadgade 2,70 meter till

2,5 0 meter, åtminstone för viss friliggande bebyggelse. Av olika skäl fann

man emellertid lämpligt att begränsa sig till en sänkning med endast 10

centimeter till rumshöjden 2,60 meter. De farhågor för standardsänkning

som yppades från vissa håll bemöttes med hänvisning till de garantier för

en bostadshygieniskt tillfredsställande lägenhetsstandard som samtidigt infördes

i byggnadsstadgan.

Med hänvisning till dagens svåra läge på byggnadsmarknaden har nu

från byggnadsföretagarhåll fråga väckts om en begränsning av minimihöjden

i bostadslägenheter till 2,so meter. Byggnadsstyrelsen har efter undersökning

ansett sig kunna rekommendera en dylik åtgärd, som skulle

medföra en viss icke helt oväsentlig besparing i kostnader utan att medföra

någon reell standardsänkning. Styrelsen framhåller särskilt, att den

nu ifrågasatta lägre rumshöjden redan kommit till användning i många

städer och stadsliknande samhällen dispensvägen utan att klagomål om

minskad trivsel kommit till uttryck. Det har konstaterats att med användande

av nu vanliga husdjup och husavstånd det icke möter svårighet att

erhålla tillfredsställande dagerbelysning i lägenheter med den föreslagna

lägre höjden. Av vikt är även styrelsens påpekande att utrymmesstandarden

i den bebyggelse som kommit till stånd efter kriget stigit dels genom

föreskrifterna i byggnadsstadgan om minsta tillåtna golvytor och dels genom

åtgärder i samband med statens bostadslånegivande verksamhet. De

myndigheter, institutioner, företag och sammanslutningar som beretts tillfälle

att uttala sig om förslaget ha även samtliga utom tre tillstyrkt en

sänkning eller lämnat förslaget härom utan erinran.

I likhet med byggnadsstyrelsen och remissinstanserna finner jag angeläget

att man tillvaratager den möjlighet till förbilligande av anläggningsoch

driftskostnaderna beträffande nya hus som en sänkning av våningshöjden

erbjuder. Den direkta besparing som bör kunna erhållas är visser
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ligen icke särskilt stor, men åtgärden får ses som ett led i strävanden på

olika fält att motverka koslnadsstegringarna. Visst värde bör även tillmätas

möjligheten att genom en anslutning till det danska och norska

standardmåttet i fråga om rumshöjd skapa förutsättningar för en ökad

skandinavisk standardproduktion av vissa byggnadsvaror, särskilt rördelar.

De farhågor för olägenheter av bostadshygienisk art av en sänkt

rumshöjd som framförts i vissa remissvar anser jag vara överdrivna. Med

nu tillämpade stadsplanenormer torde det som regel vara väl sörjt för tillgång

till ljus och luft i nya bebyggelseområden. Vad gäller nybyggnad

inom äldre stadsdelar sker denna i allmänhet med ledning av saneringsplaner,

vid vilkas utformning man i görligaste mån söker tillämpa moderna

bostadssociala och hygieniska principer. Svårigheter att i särskilda fall

uppfylla sådana krav torde kunna undvikas genom särbestämmelser, som

syfta till att förhindra, att mindre väl belägna utrymmen användas för bostadsändamål.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig därför böra tillstyrka, att

en sänkning av gällande våningshöjd beträffande flerfamiljshus i tätorter

nu vidtages i enlighet med byggnadsstyrelsens förslag.

Anledning saknas däremot att i detta sammanhang ompröva de lägre

våningshöjder som byggnadsstadgan tillåter i särskilda fall.

I byggnadsstadgan äro höj dmåtten för bonings- och arbetsrum angivna

som våningshöjder, d. v. s. de räknas från golv till golv. För att få reda

på den effektiva rumshöjden måste man således frånräkna bjälklagets

tjocklek. Den största bjälklagstjocklek som enligt byggnadsstadgan får användas,

därest minimimåtten i fråga om våningshöjd skola få tillämpas,

är 32 centimeter. Detta innebär med utgångspunkt från den generella våningshöjden

2,oo meter en effektiv minsta rumshöjd av 2,58 meter. En

minskning av våningshöjden från 2,90 meter till 2,so meter skulle, därest

den i byggnadsstadgan föreskrivna maximala bjälklagstjockleken av 32

centimeter bibehålies, möjliggöra en rumshöjd av endast 2,48 meter. Detta

bär byggnadsstyrelsen ansett olämpligt. Då en undersökning visat, att

bjälklag i flerfamiljshus numera allmänt utföras med en tjocklek, som

icke överstiger 30 centimeter, föreslår styrelsen, att det i byggnadsstadgan

angivna bjälklagsmåttet minskas från 32 centimeter till 30 centimeter,

varigenom en minsta rumshöjd av 2,5 0 meter garanteras. Förslaget har

mött viss kritik, som grundas på det förhållandet att tjockare bjälklag än

30 centimeter kunna förekomma. Byggnadsstyrelsen invänder att i dylika

fall dispens som regel erfordras redan med nu gällande maximimått.

I denna fråga ansluter jag mig till byggnadsstyrelsens uppfattning att

maximimåttet för bjälklag icke lämpligen bör sättas så högt, att en effektiv

rumshöjd av 2,5 0 meter underskrides i andra än de undantagsfall, som

särskilt angivas i byggnadsstadgan. Då måttet 30 centimeter synes täcka

nu vanligen förekommande bjälklagstjocklekar, bör detta mått införas i

byggnadsstadgan. För enhetlighetens skull bör därvid ändring vidtagas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116. 15

både beträffande tätorter och områden*på landet, för vilka fastställts byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser.

För närvarande gälla samma föreskrifter om våningshöjd för boningsrum

och för arbetslokaler i vad gäller städer och stadsliknande samhällen.

För arbetslokaler växlar emellertid behovet av rumshöjd i många fall med

verksamhetens art, såsom byggnadsstyrelsen närmare utvecklat. Särskilda

höjdregler skulle behöva införas i byggnadsstadgan för en rad olika slag

av arbetslokaler. Dylika detalj föreskrifter böra emellertid icke belasta

byggnadsstadgan. Jag delar byggnadsstyrelsens uppfattning att reglerna

om våningshöjd för arbetslokaler i tätorter med fördel kunna överflyttas

från byggnadsstadgan till särskilda av byggnadsstyrelsen i samråd med

arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar. En

dylik åtgärd får anses ligga i linje med strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen.

Förslag till dylika anvisningar bör av byggnadsstyrelsen

lämpligen uppgöras innan den nu förordade ändringen i byggnadsstadgan

träder i kraft.

Om den berörda ändringen beträffande arbetslokaler vidtages, bör likväl,

som byggnadsstyrelsen framhåller, undantag göras för kök och andra

utrymmen för matlagning som tillhöra bostadslägenhet. Sådana lokaler

böra självfallet följa samma regler i fråga om våningshöjd som gälla för

boningsrum. Särskild föreskrift härom synes böra införas i 61 § 3 mom.

byggnadsstadgan.

De föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan torde böra träda i kraft

den 1 juli 1952. Samtidigt böra genom byggnadsstyrelsens försorg utfärdas

anvisningar för våningshöjd i arbetslokaler.

I enlighet med vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet

upprättats förslag till kungörelse om undrad lydelse av 61 § 3 mom. och

132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta riksdagens

yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt O. Richard.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:283 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den a1 i texten
  2. 3LU 1952:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 s. 1 i texten